Nr 37 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:37)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 37 ANDRA KAMMAREN 1968

14—15 november

Debatter m. m.

Sid.

Torsdagen den 14 november fm.

Svar på frågor av:

herr Larsson i Borrby (ep) ang. diplomatiskt erkännande av Nordvietnam
................................................. 5

herr Öhvall (fp) ang. åtgärder mot läkarbristen i Norrbottens län.. 6

herr Westberg (fp) ang. utredning rörande sjukvårdens finansiering 7
herr Jonasson (ep) ang. vissa anvisningar rörande beskattningen

vid delförsäljning av fastighet.............................. 8

herr Gustafson i Göteborg (fp) ang. skattereglerna för industrins

forsknings- och utvecklingskostnader........................ 9

fru Kristensson (h) ang. antagningen av elever vid spärrad högskoleutbildning.
.............................................. 10

herr Nilsson i Agnäs (h) ang. skolans kristendomsundervisning.... 11

herr Nilsson i Bästekille (h) ang. bestämmelserna om parkering i

T-kors................................................... 13

herr Sjöholm (fp) ang. inhämtande av allmänhetens uppfattning i

stadsplaneärenden........................................ 14

Ändrad lydelse av 4 § förordningen angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall........................................ 15

Allmänpolitisk debatt (forts.)................................... 16

Interpellationer av:

herr Svensson i Kungälv (s) ang. utbildning av vissa värnpliktiga

m. fl. för internationell hjälpverksamhet, m. m................ 82

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. statsbidragen till avloppsreningsverk
.............................................. 84

Torsdagen den 14 november em.

Studentkårernas verksamhet................................... 85

Vissa pedagogiska och undervisningsorganisatoriska frågor m. m.... 85

1 —Andra kammarens protokoll 1968. Nr 37

Nr 37

Innehåll

Sänkning av åldern för intagning av elever till sjukvårdsbiträdeskurser 89

Utredningar om hälso- och sjukvården, m. m..................... 90

Befrielse för fiskefartyg i utrikes trafik från avgiftsskyldighet beträffande
oljelagring............................................ 96

Åtgärder för att minska tobakskonsumtionen m. m................ 97

Förbud mot tillsats av bly i motorbensin......................... 98

Upphävande av lagen om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten 99
Viss ändring av skollagens bestämmelse angående undervisningens

målsättning................................................ 105

Ersättning från den allmänna försäkringen för läkemedelskostnader

vid vissa akuta sjukdomsfall................................. 106

Änkepensionen inom den allmänna försäkringen.................. 110

Ökat lokalt inflytande över allmänningsskog..................... 115

Avgiftsfritt tillträde till Kullaberg, m. m......................... 119

Meddelande ang. plenum fredagen den 15 november............... 126

Barn- och ungdomsfostran samt ungdomsvård.................... 127

Lag om upphävande av förordningen angående utvidgad näringsfrihet,

m. ....................................................... 135

Begränsning av svavelhalten i eldningsolja, m. m.................. 138

Meddelande om enkel fråga av herr Sjöholm (fp) ang. felkrediteringar
i skatteuppbörden efter övergången till ADB-system vid länsstyrelserna
...................................................... no

Fredagen den 15 november

Interpellation av fru Kristensson (h) ang. utredning rörande vissa

variationer i sjukfrekvensen.................................. 141

Meddelande om enkla frågor av:

herr Johansson i Växjö (ep) ang. ersättning för trafikskada orsakad

av älg eller rådjur........................................ 144

herr Nordstrandh (h) ang. undantagande av böcker från mervärdebeskattningen
............................................ 144

herr Thunborg (vpk) ang. statligt stöd för att trygga sysselsättningen
inom skoindustrin.................................. 144

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. befrielse för blinda personer

från erläggande av ljudradiolicens........................... 144

herr Hamrin i Kalmar (fp) ang. den föreslagna nya länsindelningens
betydelse vid lokalisering av statliga organ................... 144

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 14 november fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, om ändrad lydelse av 4 § förordningen
angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall. 15

Innehåll

Nr 37

Sid.

Torsdagen den 14 november em.

Statsutskottets utlåtande nr 148, ang. studentkårernas verksamhet... 85

— nr 149, ang. vissa pedagogiska och undervisningsorganisatoriska

frågor m. m............................................... 85

—■ nr 150, om sänkning av åldern för intagning av elever till sjukvårds biträdeskurser

............................................ 89

— nr 151, ang. utredningar om hälso- och sjukvården och om huvud mannaskapet

för ålderdomshem samt en översyn av provinsialläkarväsendet
............................................... 90

—- nr 152, om ökade resurser för behandling med konstgjord njure.. 96

— nr 153, om fria resor för handikappade barn och ungdomar på institutioner
................................................ 96

— nr 154, om åstadkommande av bättre överensstämmelse mellan

länsindelning och domkretsindelning, m. m.................... 96

— nr 155, om försöksverksamhet för ökad regional radioverksamhet 96

— nr 156, om ökad trafikinformation genom radio................ 96

— nr 157, om dels viss ändring av teletaxorna, dels anpassning av

telefontaxesystemet till ändrade kommungränser.............. 96

— nr 158, om användningen av markfotogrammetri inom kulturminnesvården
............................................. 96

—- nr 159, om viss utredning angående Stegeborgs slottsruin........ 96

—- nr 160, ang. befrielse för fiskefartyg i utrikes trafik från avgifts skyldighet

beträffande oljelagring........................... 96

Bankoutskottets utlåtande nr 57, om tillämpning av upphandlingskun görelsens

bestämmelser på kommunal upphandling, m. m........ 97

— nr 58, ang. viss upphandling vid lokaliseringsstöd.............. 97

Första lagutskottets utlåtande nr 40, om boxnings straffbarhet och om

förbud mot professionell boxning............................ 97

Andra lagutskottets utlåtande nr 48, om åtgärder för att minska tobaks konsumtionen

m. m........................................ 97

— nr 55, om förbud mot tillsats av bly i motorbensin.............. 98

— nr 56, om upphävande av lagen om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten
............................................ 99

— nr 57, om viss ändring av skollagens bestämmelse angående undervisningens
målsättning..................................... 105

— nr 58, om ersättning från den allmänna försäkringen för läkemedelskostnader
vid vissa akuta sjukdomsfall....................... 106

— nr 59, ang. änkepensionen inom den allmänna försäkringen...... Ilo

— nr 60, om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension.
.................................................. 115

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58, ang. rätten att förvärva skogs fastighet.

................................................. 115

— nr 60, om ökat lokalt inflytande över allmänningsskog.......... 115

—- nr 61, om ändring av koncessionsbestämmelserna angående linjetrafik
för personbefordran.................................. 119

Jordbruksutskottets utlåtande nr 35, om avgiftsfritt tillträde til IKulla berg,

m. m................................................ 119

— nr 36, om skydd mot erosion vid Löderups strandbad........... 126

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46, ang. barn- och ung domsfostran

samt ungdomsvård............................. 127

Nr 37

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, om ändrad lydelse av 1 § 1

mom. förordningen angående skatt för hundar................ 135

Tredje lagutskottets utlåtande nr 63, ang. lag om upphävande avförordningen
angående utvidgad näringsfrihet, m. m.............. 135

— nr 64, ang. begränsning av svavelhalten i eldningsolja, m. m...... 138

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

Torsdagen den 14 november

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. diplomatiskt erkännande
av Nordvietnam

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Borrby
har frågat mig när den svenska regeringen
har för avsikt att, bl. a. med
tanke på kommande hjälpinsatser, diplomatiskt
erkänna Nordvietnam.

Till svar vill jag säga att, som jag
tidigare uttalat offentligt, den tidpunkt
nu närmar sig då det kan bli aktuellt
att erkänna Demokratiska republiken
Vietnam. Regeringen ställer sig i princip
positiv till ett diplomatiskt erkännande
av Hanoi vid den tidpunkt som
kan bedömas lämplig. Situationen som
den ter sig i dag med Parisförhandlingarna
i ett utomordentligt ömtåligt läge
skulle emellertid göra det mindre välbetänkt
att just nu genom ett svenskt erkännande
riskera att störa förhandlingsatmosfären.
Vår neutralitetspolitik
och vår frihet att fatta egna beslut bör
inte användas i demonstrationssyfte
utan är avsedd att uppnå praktiska resultat.
Som alla vet deltar Sverige för
närvarande i ett nordiskt samarbete i
avsikt att finna en lämplig biståndsform
för Vietnams återuppbyggnad efter
krigets slut.

Det är självklart att, så snart det nordiska
förberedelsearbetet konkretiserats
och kommit in i ett aktivt skede, vi

kan komma att ha behov av officiella
förbindelser med regeringen i Hanoi.
Detta innebär i sig inte nödvändigtvis
att vi behöver invänta fientligheternas
upphörande för att erkänna Nordvietnam.
Ett krigsslut skulle dock underlätta
för regeringen att ta detta viktiga
steg.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern
för svaret.

Jag har frågat När?, och utrikesministern
svarar: »Inte just nu.» Om jag
ville vara polemisk kunde jag alltså
säga att min fråga kvarstår. Men den
är alltför väsentlig och ömtålig för att
göras till föremål för onödig polemik.
Därför konstaterar jag i stället med
stor tillfredsställelse att hela svaret utvisar
ett tydligt positivt intresse. Beträffande
den exakta tidpunken för ett
erkännande av Nordvietnam tror jag
också det är riktigast att även från denna
talarstol förklara att det måste vara
regeringens sak att avgöra —• och att
bära ansvaret för avgörandet.

Vad jag här speciellt vill understryka
är utrikesministerns formulering: »Vår
neutralitetspolitik och vår frihet att
fatta egna beslut bör inte användas i
demonstrationssyfte utan är avsedd att
uppnå praktiska resultat.» Jag tror att
utomordentligt viktiga praktiska resultat
efter hand skall kunna nås i samband
med de ökade samordnade hjälpinsatser
som det också talas om i svaret.

Vidare vill jag ha sagt att jag dessutom
är glad för den formuleringen,

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder mot läkarbnsten i Norrbottens lan

att vi inte nödvändigtvis »behöver invänta
fientliglieternas upphörande för
att erkänna Nordvietnam». Mot denna
bakgrund skall jag avstå från att polemisera
och ta mig friheten att uppfatta
utrikesministerns svar som ett uttryck
för regeringens allmänt positiva inställning
till denna fråga. Jag hoppas att
den inställningen också leder till vad
utrikesministern framhållit i svaret, att
»den tidpunkt nu närmar sig alltmer då
det kan bli aktuellt att erkänna Demokratiska
republiken Vietnam».

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. åtgärder mot läkarbristen
i Norrbottens län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr öhvall har frågat,
om jag avser att vidta speciella åtgärder
mot läkarbristen i Norrbottens län,
där bl. a. akutavdelningen vid lasarettet
i Haparanda nu måste stängas.

Vad först gäller situationen vid lasarettet
i Haparanda vill jag understryka
att detta är en fråga som det ankommer
på sjukvårdshuvudmannen att behandla,
i detta fall Norrbottens läns
landsting. Genom socialstyrelsen har
jag emellertid inhämtat att frågan lösts
och att verksamheten vid lasarettet nu
bedrivs i normal omfattning.

I fråga om åtgärder för att förbättra
tillgången på läkare vill jag — inom ramen
för vad som gäller för besvarande
av enkla frågor — lämna följande uppgifter.

Läkarutbildningen ökar betydligt till
följd av statsmakternas beslut. År 1966
utexaminerades cirka 350 nya läkare.
För år 1970 beräknas motsvarande siffra
till 500. Under år 1971 och de följande
åren därefter beräknas årsexa -

minationen av läkare komma att mer
än fördubblas jämfört med år 1966.

Den ökade läkarutbildningen verkar
givetvis först på sikt. En möjlighet att
omedelbart öka tillgången på läkare i
landet är att anställa utländska läkare.
Förra året mottogs genom regeringens
försorg cirka 50 läkare från Tjeckoslovakien
och Bulgarien. I år beräknas antalet
läkare från Tjeckoslovakien och
Jugoslavien, för vilka särskilda anordningar
vidtagits, till ett hundratal. En
betydande del av dessa läkare har fått
och torde få anställning i Norrland.

Vad gäller organisatoriska förändringar
har socialstyrelsen lagt fram ett
principprogram för den öppna vården.
Detta remissbehandlas för närvarande.
Frågan kommer att föras vidare.

De åtgärder jag nu i korthet redogjort
för är av generell natur och avser
att komma hela landet till godo. När
det gäller förhållandena i de olika sjukvårdsområdena
ankommer det på landstingen
att lösa frågorna på det lokala
planet. Svenska landstingsförbundet har
också tillsatt en särskild kommitté med
uppgift att utreda vilka åtgärder som
kan vidtas för att förbättra tillgången
på provinsialläkare. Norrlandsproblemen
kommer därvid att särskilt uppmärksammas.
I kommittén ingår representanter
för huvudmännen och socialstyrelsen.

Vidare anförde:

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min fråga. Jag måste
dock tyvärr säga att det inte gav särskilt
mycket att ta fasta på. De åtgärder
som socialministern redovisar är ju av
mera generell natur. Beträffande den
aktuella situationen på akutavdelningen
vid lasarettet i Haparanda, som jag
tog upp i min fråga, har vi ju glädjande
nog lyckats komma fram till en lösning.
Denna lösning kommer dock troligen
att få återverkningar på annat håll i

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

Svar på fråga ang. utredning rörande sjukvårdens finansiering

länet, och den förbättrar därför inte
den besvärliga situationen i länet.

Jag har inhämtat en del siffror över
det aktuella läget den 1 november. Det
framgår av dessa att hela 47 procent av
läkartjänsterna i den öppna vården är
obesatta. Denna situation har varit för
handen i flera år. Självfallet har länsmyndigheterna
gjort allt vad som går
att göra, men kvar står att tjänsterna
på en rad av läkarstationerna i länet
är obesatta. Länsmyndigheterna har
t. o. m. anställt en speciell man för att
»ragga upp» läkare runt om i landet.
När man alltså på länsplanet gjort allt
vad som kunnat göras men inte lyckats,
måste förhoppningarna ställas till den
centrala instansen.

Människorna i den norra delen av
landet befinner sig i en alltför otrygg
situation. Vi har under detta år ofta
talat om jämlikhet. När det gäller läget
på läkar- och vårdområdet kvarstår en
betydande brist i jämlikhetsavseende.
Vi bör kunna klara detta bättre än vi
gjort hitintills. Det är otryggt för speciellt
gamla människor att inte kunna
påräkna läkarvård när de behöver sådan.

Chefen för socialdepartementet, hem
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det grundläggande i
detta sammanhang är självfallet att kunna
öka tillgången på läkare i landet.
En kraftig sådan ökning sker också.
Vi har för närvarande cirka 9 000 läkare;
redan om ett par tre år kommer
vi att ha ytterligare 1 000 läkare, och
i slutet på 1970-talet är vi uppe i
17 000 läkare.

Jag understryker att detta är av
grundläggande betydelse på längre sikt.
Samtidigt vill jag emellertid betona att
när det gäller åtgärder som behöver
vidtas på kortare sikt intar norrlandsproblemen
en framskjuten plats. Men
vi kommer då in på en rad frågor, bl. a.
av organisatorisk natur. Det kan gälla
den öppna vårdens utbyggnad och inte

minst provinsialläkarfrågorna och jourtjänsten.
Härvidlag måste man söka
finna vägar att förbättra situationen.

Som jag framhållit i mitt svar ingår
norrlandsproblemen i den utredning
som Landstingsförbundet nu tillsatt beträffande
provinsialläkarfrågorna, och
jag kan försäkra hem Öhvall att dessa
ting är föremål för en mycket aktiv
uppmärksamhet på centralt håll.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för vad
socialministern nyss sade om att våra
problem står i fokus för socialministerns
intresse. I dag kan vi väl inte heller
tränga djupare in i denna problematik,
eftersom det bara är en enkel fråga
jag ställt. Men jag vill än en gång understryka
att situationen i Norrbotten
är sådan för närvarande att någonting
extraordinärt måste till för att lösa de
akuta problemen. Situationen på lång
sikt är av allt att döma under behandling
— både Landstingsförbundet och
socialministern har visat intresse för
detta. Men den akuta situationen är
lindrigt sagt besvärlig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. utredning rörande
sjukvårdens finansiering

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg har
frågat, om regeringen ämnar låta utreda
frågan om sjukvårdens finansiering
i enlighet med vad Svenska landstingsförbundet
begärde i våras.

Landstingsförbundet har i en framställning
till Kungl. Maj:t den 12 mars
1968 hemställt att frågan om hälso- och
sjukvårdens finansiering blir föremål
för utredning. Frågan om en statlig utredning
för behandling av detta spörs -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Svar på fråga ang. vissa anvisningar rörande beskattningen vid delförsäljning av
fastighet

mål har ännu inte avgjorts av regeringen.
överläggningar pågår för närvarande
med Landstingsförbundet, vilka
bl. a. berör denna fråga.

Vidare anförde

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Även om svaret inte
var fullt så positivt som jag hade önskat
och hoppats ber jag att få tacka socialministern.

Vi är säkerligen överens om att en
översyn av frågan om hälso- och sjukvårdens
finansiering är nödvändig. Behovet
av en utbyggd hälso- och sjukvård
gör sig starkt gällande. Samtidigt
är landstingens möjligheter att utan
en orimlig kommunal skattebelastning
utveckla sin verksamhet kraftigt begränsade.
Det kan därför med fog
ifrågasättas, om man med de nuvarande
finansieringsmetoderna kommer att
kunna tillgodose medborgarnas krav på
en fullgod, adekvat utrustad och riktigt
dimensionerad sjukvårdsorganisation.
Av detta och givetvis också av andra
skäl är enligt min mening en översyn
ytterst angelägen, och jag hoppas att
en sådan översyn skall komma till
stånd. Frågan är ju ännu inte avgjord
inom regeringen. Jag hoppas att avgörandet
träffas snart och att en utredning
tillsätts.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. vissa anvisningar rörande
beskattningen vid delförsäljning
av fastighet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frå -

gat mig, när de anvisningar kommer angående
proportionering av anskaffningskostnaden
vid delförsäljning av
fastighet, som aviserades förra året i
samband med behandlingen av realisationsvinstbeskattningen.

Frågan om tidpunkten för dessa anvisningars
utfärdande bör enligt min
mening i vanlig ordning ankomma på
riksskattenämnden att bedöma. En sådan
bedömning torde inte vara möjlig
förrän tillräckliga erfarenheter av den
nya lagstiftningen vunnits.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min fråga.

Den nya markvinstbeskattningen och
reglerna för denna har nu varit i kraft
snart ett år. En sund inställning borde
ändå vara att människor vid en
affärstransaktion skall veta vad denna
innebär rent skattemässigt. Det är i regel
lätt att räkna ut skatten om vederbörande
säljer hela sin fastighet, men
det blir svårare om endast en del av
fastigheten försäljs. Sådan delförsäljning
görs dels i rationaliseringssyfte,
dels av andra anledningar.

Det kan t. ex vara på det sättet att
säljaren vill behålla en del tomtmark
och bostadshus. Det är ännu oklart hur
skattereglerna verkar i det avseendet,
och man har alltså väntat på anvisningar
om proportionering. I praktiken
kommer det kanske att gå till så
att man — innan man vet vilken verkan
reglerna kommer att få — säljer
hela fastigheten för att så småningom
återköpa tomt och byggnader. På det
sättet kan man bättre överblicka de
skattemässiga konsekvenserna. Detta
kan ändå inte vara en fullt tillfredsställande
ordning. Ett sådant förfarande
medför också extra lagfartskostnader.

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

Därför är ett klarläggande på sin plats,
och det är sådana anvisningar jag har
efterlyst.

Finansministern hänvisar till riksskattenämnden
och säger att man där
väntar på att få tillräckliga erfarenheter
innan förslag framläggs. Jag måste
betrakta detta som ett system i bakvänd
ordning. Herr finansminister, borde
inte hellre anvisningar först läggas
fram så att människor visste vad
de hade att rätta sig efter och riksskattenämnden
därefter följa upp ärendena?
Det skulle vara att behandla frågorna
i rätt ordning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det ligger väl en hel
del i vad frågeställaren sagt. Jag utgår
från att riksskattenämnden utan
onödigt dröjsmål skall samla sig och
lägga fram förslag enligt de riktlinjer
som här efterlyses. Jag vill dock understryka
att det är en besvärlig fråga
och att man bör ha ett visst material
som underlag för utformandet av dessa
anvisningar.

Under det första året har antalet försäljningar
inte varit så stort. Vi hade
en våldsam topp i alla försäljningar innan
realisationsvinstbeskattningen trädde
i kraft. Därför har det första året inte
varit ett normalår i detta avseende.
Naurligtvis kommer anvisningarna att
läggas fram snarast möjligt och utan
speciella dröjsmål.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för detta klarläggande. Det visar en
betydligt mer positiv inställning än svaret.
Jag hoppas att finansministern påskyndar
utformandet av dessa anvisningar,
ty det är nödvändigt att man får
regler att följa.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. skattereglerna för
industrins forsknings- och utvecklingskostnader Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har frågat när regeringen ämnar
börja utredningsarbetet beträffande
skattereglerna för industrins forskningsoch
utvecklingskostnader och för avsättningar
till fonder för detta ändamål.

Det har förutsatts att frågan om avdrag
vid beskattningen för forskningskostnader
skulle komma att prövas av
företagsskatteutredningen. Jag har emellertid
kommit till den uppfattningen,
att detta huvudsakligen tekniska skattespörsmål
bör prövas av en särskild utredning.
Jag avser därför alt inom kort
begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att
tillkalla en utredningsman för detta ändamål.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret, som var positivt så till
vida att en utredning inom kort kommer
att sättas i gång. Det skulle alltså vara
början till slutet på en lång lidandeshistoria
i detta sammanhang.

Redan år 1959 begärde riksdagen
enhälligt en utredning om vidgade möjligheter
till avdrag för forskningskostnader,
och riksdagen har gång på gång
påmint om behovet av denna utredning.
Under senare år har med tanke på den
snabba tekniska utvecklingen frågan om
en skattefri avsättning till forskningsfonder
kommit upp. Så sent som i onsdags
förra veckan avslog riksdagen en
begäran om översyn med motivering att
denna fråga behandlas av företagsskatteutredningen.
Nu visar det sig att den
aldrig har behandlas och inte heller
kommer att behandlas av företagsskatte -

10 Nr 37 Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Svar på fråga ang. antagningen av elever vid spärrad högskoleutbildning

utredningen. Dock är det väl att hoppas,
att det förhållandet att finansministern
nu låter saken bli föremål för
en separat utredning kommer att påskynda
lösningen av denna fråga. Jag
noterar med stor tillfredsställelse att finansministern
betraktar detta som ett i
huvudsak tekniskt spörsmål; det visar
att finansministern är positivt inställd
till själva tanken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. antagningen av elever
vid spärrad högskoleutbildning

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Fru Kristensson har
frågat, om chefen för utbildningsdepartementet
har uppmärksammat uppgiften
om att ett stort antal nybörjarplatser
vid spärrad högskoleutbildning står
obesatta efter höstens antagning och om
man anser att detta motiverar särskilda
åtgärder. Enligt fastställd ärendesfördelning
ankommer det på mig att besvara
frågan.

Den av fru Kristensson åberopade
uppgiften har uppmärksammats inom
såväl universitetskanslersämbetet som
utbildningsdepartementet. Efter framställning
från ämbetet har regeringen
den 8 november 1968 bl. a. medgett att
universitetskanslersämbetet i fråga om
antagning av studerande till spärrad utbildning
för läsåret 1968/69 får förordna
om de undantag från gällande bestämmelser
om antagningsförfarandet
som ämbetet finner erforderliga.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
statsrådet Moberg för svaret vill jag

förklara att jag inte har ställt frågan för
att göra gällande att det centrala antagningssystemet
i och för sig skulle vara
olämpligt utan endast för att påpeka de
olyckliga konsekvenser som ett alltför
byråkratiskt maskineri har medfört.
Som jag ser det är det helt oacceptabelt
att eftertraktade och från arbetsmarknadssynpunkt
viktiga utbildningsplatser
står tomma därför att antagningsförfarandet
har dragit alltför långt ut på tiden.
Det gäller här främst elevplatser
vid tekniska högskolor men också vissa
platser för medicinsk utbildning, för
tandläkarutbildning och för kemiutbildning
i Göteborg. Det finns väl anledning
att också fästa uppmärksamheten på att
platserna inte bara står tomma en termin
utan kan riskera att göra det under
hela utbildningstiden.

Jag vill gärna erkänna, herr talman,
att regeringen har reagerat med föredömlig
snabbhet när den har tagit upp
frågan så snabbt i konselj för att fatta
ett beslut. Det är bara en sak som jag
är oviss om: Vad innebär egentligen
detta beslut? Statsrådet säger att kanslersämbetet
skall få »förordna om de
undantag från gällande bestämmelser
om antagningsförfarandet som ämbetet
finner erforderliga». Jag hade gärna sett
att vi i svaret hade fått ett klarläggande
om att det, om man nu — alltför sent —
finner det möjligt att plocka in elever
på dessa tomma platser, i alla fall måste
förutsättas att någon form av stödundervisning
ges till dessa elever. Det krävs
ett särskilt anslag för att en sådan stödundervisning
skall bli möjlig. För att
verkligen påskynda detta antagningsförfarande
i det krisläge som nu har
uppkommit är det också nödvändigt att
man denna gång delegerar antagningen
till vederbörande högskolor. Jag skulle
gärna vilja ha ett besked i dessa konkreta
frågor.

Det är inte bara problemet för i år
som bör uppmärksammas. Vi måste
också försöka få en bättre ordning för
framtiden. I varje fall måste tidsmargi -

Torsdagen den 14 november 1968 fm. Nr 37 11

Svar på fråga ang. skolans kristendomsundervisning

nalerna bli sådana, att den definitiva
placeringen av de studerande kan vara
klar innan undervisningen börjar. Jag
vill gärna höra hur statsrådet Moberg
ser på den saken.

Ilerr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig först säga att
vi har bedömt den centrala antagningen
av elever vara erforderlig av många
skäl. Det starkt ökade antalet studerande
vid universitetens spärrade utbildningslinjer
har helt enkelt framtvingat
en ny form för antagande av eleverna.

Låt mig också erkänna att de erfarenheter
vi hittills haft av den centrala
antagningen ger oss anledning att ompröva
systemet i dess tekniska utformning.
Universitetskanslersämbetet kommer
att inför nästa års intagning lämna
förslag till förbättringar av systemet.

Vad beträffar problemet med de obesatta
nybörjarplatserna vid spärrad högskoleundervisning
under hösten vill jag
besvara fru Kristenssons fråga på följande
sätt.

För det första innebär det beslut som
vi har fattat att möjlighet lämnas de
lokala enheterna — alltså konsistorier
och motsvarande — att direkt anta vissa
elever.

För det andra kommer, såsom fru
Kristensson antydde, stödundervisning
att ges dem som så här sent på höstterminen
antas som elever för att dessa
skall kunna studera i kapp sina kamrater.

Dessutom vill jag meddela att regeringen
har ställt särskilda medel till
förfogande för Chalmers tekniska högskola,
där antalet lediga platser varit
särskilt stort, för att organisera speciella
undervisningsgrupper med försöksvis
sammanhållen utbildning, i första
hand inom sektorerna M, S och V, för
sådana elever som kan komma att antagas
under senhösten, allt i syfte att fylla
de utomordentligt dyrbara platser som
ger en utbildning som samhället har
stort behov av och för att underlätta för

dem som kommer in i utbildningen så
sent att hinna ifatt sina kamrater.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Då får jag tacka statsrådet
Moberg för klarläggandet. Det var
ett värdefullt komplement till det tidigare
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. skolans kristendomsundervisning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat, om jag med anledning av
mitt uttalande nyligen att »det är den
allmänna färdriktningen, som är viktigast»,
vill precisera min målsättning
för »den gradvis skeende utvecklingen»
av skolans kristendomsundervisning.

I samband med utbildningsreformerna
har från statsmakternas sida betonats
att arbetet med skolans successiva utveckling
och förnyelse ständigt måste
pågå. Alla skolans ämnen måste, såväl
innehållsmässigt som metodiskt, beröras
av detta arbete.

I religionsundervisningen har kravet
på objektivitet numera vunnit praktiskt
taget allmän anslutning. En sådan
undervisning måste bl. a. meddela sakliga
kunskaper om olika tros- och livsåskådningar.
Den ökade internationaliseringen
leder till önskemål om ökat
utrymme för icke-kristna religioner i
undervisningen. Detta är två exempel på
faktorer i samhällsutvecklingen som inte
kan lämna religionsundervisningen
opåverkad.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Först vill jag tacka ut -

12 Nr 37 Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Svar på fråga ang. skolans kristendomsundervisning

bildningsministern för svaret på min
fråga.

Jag hade frågat, om statsrådet ville
precisera målsättningen för den gradvis
skeende utvecklingen av skolans
kristendomsundervisning. Statsmakternas
syn på denna undervisning kände
jag ju redan till. Ännu har jag dock
inte blivit fri från min oro.

Anledningen till min fråga är en intervju
med herr statsrådet, publicerad
under rubriken »PALME, SKOLAN OCH
VÄRLDEN», allt i stora bokstäver. Det
finns i denna intervju många uttalanden,
där jag helt delar statsrådets uppfattning,
men de är särskilt intressanta
därför att det är en utbildningsminister
som talar.

Frågeställaren i intervjun ondgör sig
över en lärobok i kristendom, där det
står att korset i den svenska flaggan
påminner om att vi lever i ett kristet
land. Statsrådet svarar: Detta visar det
ständiga dilemmat i skolundervisningen.
Vi kan inte i detalj föreskriva hur
undervisningen skall bedrivas. Vi kan
bara hoppas på att det ändrade opinionsläget
i landet skall tränga innanför
skolans murar.

Jag undrar om det inte redan har
trängt in dit.

Sedan fortsätter frågaren med kristendomsundervisningen
och talar om
hur tidigt denna kommer — det fanns
enligt hans mening även andra saker
som borde komma tidigt.

Statsrådet svarar fullt riktigt att det
finns historiska förklaringar till att
kristendomen tas upp så tidigt. Folkskolan
byggdes upp kring Luthers katekes.

Sedan kommer den frågande igen och
angriper läroplanerna och säger att
lärarna slaviskt följer dem, varvid de
proppar i eleverna en ensidig undervisning
om kristendomen. Först därefter
behandlas andra religioner.

Då svarar statsrådet: Men det har
ändå skett en fantastisk utveckling under
senare år på detta område. Tidi -

gare behandlades bara kristendomen.
Det är omöjligt att genomföra en total
ändring med en gång. Det är den
allmänna färdriktningen, som är viktigast,
säger statsrådet i sitt svar, och
det sker en gradvis utveckling.

Det var här jag blev orolig med tanke
på att det var utbildningsministern
som talade. När skall den totala ändringen
ske, och i vilken riktning går
färden? När jag ser på integreringen
av kristendomen med orienteringsämnena,
så undrar jag om inte det i praktiken
kan medföra att den på många
håll kommer att försvinna, eftersom
det, som statsrådet säger, är omöjligt att
övervaka undervisningen på alla plan.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Om jag förstår saken
rätt är herr Nilsson i Agnäs vred huvudsakligen
på den skolelev som ställde
frågorna. Men för hans frågor kan
varken jag eller skolväsendet bära ansvaret.
Denne får fråga vad han tycker
är riktigt och rätt.

Det centrala är vad jag svarar i intervjun.
Vad den grabb som var intresserad
av u-ländernas problem reagerade
mot var att det gavs så litet undervisning
om andra kristna och icke
kristna religioner. Det skulle enligt
honom knappast förekomma någon undervisning
alls.

Det var då jag sade att här har skett
en utveckling som innebär att andra religioner
får ett större utrymme inom religionsundervisningen,
vilket står i fullständig
överensstämmelse med riksdagens
tidigare fattade beslut.

Vidare hade han reagerat mot att vi
gjort Svenska flaggans dag till en nationell
högtidsdag. Jag sade då att jag
i dessa sammanhang brukar begagna
tillfället att tala om vårt ansvar i världen.
Han nämnde en lärarhandledning,
som angav att man bör uppmärksamma
varje kristet land på Svenska flaggans
dag.

Torsdagen den 14 november 1968 fm. Nr 37 13

Svar på fråga ang. bestämmelserna om parkering i T-kors

Jag vill bara hänvisa herr Nilsson i
Agnäs till vad herr Svensson i Ljungskile
en gång sade då vi diskuterade dessa
frågor: »Vi är inte längre ett folk
med en religion.» Alla har inte exakt
samma trosuppfattning i landet, och
detta måste man respektera i all undervisning.
Jag trodde att vi i denna
kammare i stort sett var överens om
detta.

Mina svar på dessa frågor har inte på
någon punkt gått utanför vad som förelagts
riksdagen. Detta ämne liksom
andra ämnen måste genomgå en utveckling,
i detta fall en utveckling mot objektivitet
och större internationalisering.
Om herr Nilsson i Agnäs är orolig
är han i så fall orolig över sina
kamrater i riksdagen och över riksdagen
som helhet.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Först skall jag be att få
tala om att Agnäs uttalas angnäs —
jag är trött på att höra det uttalas felaktigt.

Det var faktiskt inte frågeställarens
formuleringar som oroade mig; jag har
hört liknande formuleringar på många
håll. I stort sett tycker jag också att
statsrådets svar är tillfredsställande.
Jag har emellertid inte kunnat värja
mig för misstanken att det som säges
om att kristendomsundervisningen till
slut skall bli totalt förändrad innebär
att vi kommer därhän, att kristendomen
inte jämställs med andra ämnen
utan helt försvinner.

Jag vet vad riksdagen har beslutat
och att vi är medansvariga för utvecklingen.
Men statsrådet medger själv i
intervjun att det är svårt att övervaka
undervisningen i detalj. Just inför den
förändring som nu genomföres, då ämnet
integreras i gruppen orienteringsämnen,
är jag rädd för att det på sina
håll helt kommer att försvinna.

Jag tackar än en gång för svaret.
Intervjuaren blev efter vad jag kan för -

stå mycket tröstad av de svar han fick
-— det är däremot inte jag.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! På en punkt vill jag ge
herr Nilsson rätt. Jag ber om ursäkt för
att jag uttalade Agnäs fel — jag vet att
det heter angnäs. Det felaktiga uttal
som jag gjorde mig skyldig till beror
förmodligen på flitig vistelse på Gotland.
Där ser man agnäs in concreto och
därför blandade jag ihop uttalen.

Vad herr Nilsson i Agnäs i övrigt
sade måste bero på en egendomlig missuppfattning.
När jag säger att det är
orimligt att på något område tro på
en plötslig och total ändring och att
utvecklingen måste ske gradvis, tolkar
herr Nilsson i Agnäs detta så, att kristendomen
totalt skulle försvinna från
den svenska skolans undervisning. Jag
vill i all blygsamhet påpeka att i det
förslag som nu ligger på riksdagens
bord har detta ämne fått ett oförändrat
timantal vid översynen av läroplanen.
Inom ämnet sker däremot en utveckling
mot större objektivitet och internationalism.
Det är enligt min mening
en utveckling i klart positiv riktning.
Det är sorgligt om den oroar herr Nilsson
i Agnäs.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. bestämmelserna om
parkering i T-kors

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig, om jag vill medverka
till att mera praktiska bestämmelser
utfärdas när det gäller parke -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Svar på fråga ang. inhämtande av allmänhetens uppfattning i stadsplaneärenden

ring i T-kors och därmed minska domstolarnas
arbetsbörda.

Det generella förbudet i vägtrafikförordningen
mot stannande och parkering
inom vissa avstånd vid vägkorsning
omfattar också de s. k. T-korsen.
Jag är medveten om att bestämmelsen
kan förefalla onödigt långtgående när
det gäller vissa T-kors, där den tvärgående
vägen är mycket bred. Frågan
kommer att prövas när Nordisk vägtrafikkommitté
avlämnat sitt yttrande
med anledning av remissvaren över
kommitténs betänkande om gemensamma
nordiska trafikregler. Jag räknar
med att detta yttrande kommer att föreligga
inom en snar framtid.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet för svaret
som jag tycker är positivt, och det
är jag tacksam för.

Anledningen till att jag ställde denna
fråga är den irritation som på många
håll finns över de parkeringsbestämmelser
som gäller T-korsen. Vad som
inte minst föresvävade mig var just det
som står i svaret, att dessa bestämmelser
måste vara onödiga där vägen eller
gatan är tillräckligt bred. Personligen
har jag den uppfattningen, att det vore
bättre att försöka hålla gatorna rena
från parkerade bilar än att försvåra
möjligheterna att parkera på därför avsedda
platser. Det vore bra om vi kunde
få sådana lagar och bestämmelser —
det är därför jag talar om praktiska
åtgärder -—■ att människorna har lätt för
att efterleva dem. Det viktigaste är inte
att sätta fast människor; det viktigaste
är att utfärda sådana lagar och förordningar,
att människorna kan efterleva
dem utan större svårigheter.

Statsrådets svar andas tillförsikt för
framtiden. Han räknar med att yttrandet
från den nordiska vägtrafikkommit -

tén snart skall föreligga. Jag hoppas att
statsrådet får rätt i detta antagande och
att vi efter detta yttrande skall få mer
praktiska och mer formfulländade bestämmelser
än vad vi har i dag.

Jag läste i tidningen att man i min egen
residensstad samlat anmälningar mot
parkeringssyndare på hög. Man har i
dag 500 parkeringssyndare anmälda,
och dessa skall efter hand lagforas. Jag
tycker att domstolarna har viktigare
saker att syssla med än att döma personer
som parkerat fel på någon meter
i ett T-kors, där vägar och gator är tillräckligt
breda.

Herr statsråd! Jag tackar än en gång
för svaret som har en positiv anda. Jag
hoppas att vi också skall komma fram
till positiva beslut så fort som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. inhämtande av all
mänhetens uppfattning i stadsplaneärenden Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig om, vad som enligt min mening kan
göras för att i stadsplaneärenden vinna
erfarenhet och få vägledning av allmänhetens
uppfattning före — och icke såsom
för närvarande efter — besluts fattande.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t
den 29 mars i år har jag den 26 april
tillkallat sakkunniga för översyn av
byggnadslagstiftningen, en utredning
med parlamentarisk sammansättning.
För att tillgodose sådana önskemål och
synpunkter som jag vill utgå ifrån ligger
bakom frågan har i utredningsdirektiven
uttalats bl. a., att man bör ge
bästa möjliga betingelser för förtroende -

Torsdagen den 14 november 1968 fm. Nr 37

Ändrad lydelse av 4 § förordningen angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa
fall

mannainflytandet och för en öppnare
allmän debatt kring olika miljöförändringar.

De sakkunniga skall se över byggnadslagstiftningens
samtliga avsnitt och
föreslå de ändringar som kan vara påkallade,
således även inom det område
som frågan avser.

Jag har nyligen hos de sakkunniga låtit
inhämta att man där lägger stor vikt
vid dessa spörsmål och att arbete pågår
med uppläggning av tester och studier
av hur dessa frågor bäst skall tillgodoses
i planeringsprocessen.

Jag vill slutligen erinra om att redan
gällande byggnadsstadga ålägger den
som upprättar förslag till plan skyldighet
att samråda inte bara med vissa
myndigheter utan även med sammanslutningar
och enskilda personer som
kan ha ett väsentligt intresse av frågan.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det var ett bra svar, som
jag tackar för. Genom ett lustigt sammanträffande
förekommer det i Dagens
Nyheter i dag en artikel av Ronny
Svensson från statens planverk, en artikel
som handlar just om dessa spörsmål
och som innehåller de synpunkter
jag har på denna fråga. Jag anbefaller
artikeln till läsning — kommunikationsministern
har givetvis redan läst den
— av kammarens övriga ledamöter.

Artikeln har rubriken »De akterseglade
politikerna». I stadsplaneärendena
är politikerna akterseglade. Detta gäller
dess värre inte bara politikerna utan
också allmänheten. Jag tror att detta är
en mycket viktig fråga, där politikerna
kommit för litet in i den problematik
som gäller stadsplaneärenden och boendemiljön.
Vi ser ofta insändare i tidningarna
från människor, som flyttat in
i ett nytt bostadsområde och som har
klagomål av olika slag att framföra. Det
vore naturligtvis värdefullt om sådana

synpunkter kunde inhämtas i förväg
och innan stadsplanen är fastställd.

Nu är det gott att erfara att denna
form av aktersegling inte ingår i kommunikationsdepartementets
specialiteter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Justerades protokollet för den 6 innevarande
november.

§ 11

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Gustafsson i Uddevalla
enligt till kammaren inkommet läkarintyg
vore sjukskriven under tiden den
13—den 17 innevarande november.

Herr Gustafsson i Uddevalla beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 12

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 158, med förslag till lag
om ändring i utlänningslagen den 30
april 1954 (nr 193), m. m.

§ 13

Föredrogs den av herr Hector (vpk)
vid kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
utvidgning av den statliga företagsamheten
i Värmlands län.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Ändrad lydelse av 4 § förordningen angående
omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 61, i anledning av Kungl.

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 23 november 1956 (nr
545) angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I föreliggande betänkande
från bevillningsutskottet behandlas
proposition 138 med förslag om ytterligare
höjning av bilaccisen med 2 procent
samt bl. a. motion II: 1290 som jag
och några andra ledamöter har väckt.
I denna motion påpekas att det för bilhandeln
med de aktuella bestämmelserna
kan uppstå vissa svårigheter när det
gäller försäljning som skett före den 23
oktober 1968 av bilar som ännu inte levererats.
Experterna tolkar bestämmelserna
och förslaget i propositionen på
olika sätt, och mot den bakgrunden har
vi i motionen hemställt att bestämmelserna
skall förtydligas eller att en dispensregel
skall införas. Utskottet har
emellertid — det vill jag med tacksamhet
notera — på de sista raderna i betänkandet
skrivit: »Såvitt utskottet kan
finna är motionärernas önskemål redan
i praktiken tillgodosedda---.»

Därmed, herr talman, är vi nöjda och
förutsätter att bestämmelserna kommer
att tolkas såsom utskottet har gjort.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15

Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna allmänpolitiska debatten
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr CARLSSON i Tyresö (s), som yttrade
:

Herr talman! Det är några saker som
jag, trots den långa debatt som fördes
under gårdagen, skulle vilja ta upp till
diskussion.

Den första punkt jag skulle vilja behandla
berör u-hjälpen, och jag tar upp
den med anledning av att det i eftervalsanalysen
från folkpartiets sida sagts
att det sakligt sett i och för sig var riktigt
att driva kravet på en snabbare ökning
av u-hjälpen än den regeringen
hade föreslagit men att det partitaktiskt
sett var mindre lyckat; man skulle ha
förlorat röster på sitt u-landsengagemang.
Jag tror det är en alldeles felaktig
och dessutom farlig tolkning av valresultatet.
Centerpartiet drev ju samma
krav när det gällde u-hjälpen som
folkpartiet — det var ju en av de få
punkter där herr Hedlund inte tog avstånd
från mittenprogrammet. Men ändå
kunde centerpartiet notera en framgång.
I konsekvensens namn borde ju, om
den folkpartistiska martyrteorin är riktig,
också centerpartiet ha drabbats av
en tillbakagång.

Det var naturligtvis inte kravet på
ökad u-hjälp som var felet. Felet låg i
stället däri att det var folkpartiet som
förde fram kravet. Just därigenom blottades
ju motsättningarna i folkpartiets
attityd till olika centrala politiska frågor.
Jag tänker för det första på konflikten
mellan kravet på internationell utjämning
och folkpartiets engagemang
när det gäller att motverka en inkomstoch
förmögenhetsutjämning i det svenska
samhället. Det går inte att kräva internationell
solidaritet och sedan inte
vara beredd att omsätta den principen i
praktiken inom det egna landet. Just
därigenom blottades ju för väljarna en
avgörande brist i den liberala ideologin.
För det andra medförde folkpartiets
argumentering att det uppstod en
konflikt mellan kravet på ökade samhällsinsatser
i angivet hänseende och
partiets inställning till den offentliga

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

sektorn över huvud taget och folkpartiets
agerande under 1960-talet när det
gällt att skaffa samhället resurser.

För det tredje avslöjades konflikten
hos folkpartiet mellan kravet på uhjälp
och folkpartiets inställning till
frihetsrörelser i den tredje världen;
och där tänker jag naturligtvis i första
hand på Vietnam.

Jag tror alltså att det är en farlig
bortförklaring av valnederlaget som
kan skada u-hjälpen och dess möjligheter
att hävda sig i framtiden. Därför
vill jag inte låta den valanalysen stå
oemotsagd i remissdebatten. Jag tycker
t. o. m., och då tar jag till ordentligt,
att folkpartiets teori om smutskastning
är ett steg mindre dåligt.

Jag skulle också vilja ta upp några
principiella synpunkter på demokratin.
Där upplevde vi under gårdagen att
folkpartiledaren Wedén i denna kammare
yttrade: »Vi måste avvisa kortsynta
angrepp på vad angriparna kallar
''formell demokrati’ men som i själva
verket innehåller de mest grundläggande
fri- och rättigheterna. Och vi
måste avvisa talet om ''direktdemokrati’,
som jag nyss nämnde.» Herr Holmberg,
den andre ledaren för ett oppositionsparti,
sade i första kammaren raka motsatsen,
nämligen följande: »Men tyvärr
tycks det finnas en skiljelinje mellan
socialdemokraternas inställning till en
levande folkstyrelse och vår uppfattning.
Här finns å ena sidan socialdemokraternas
förnöjsamma attityd till
den situation som råder. Man synes vara
helt till freds med den indirekta —
den representativa — demokratin. Här
finns å andra sidan vår strävan mot en
mera direkt demokrati.» Det ger en
ganska intressant bild av graden av
samling hos den borgerliga oppositionen
och samordningen av attacken mot
socialdemokratin i den mån vi kan tala
om attack i det sammanhanget under
gårdagens remissdebatt.

Det är intressant, tycker jag, att notera
hur högerledaren Holmbergs kritik
2 — Andra kammarens protokoll 1968. N

Allmänpolitisk debatt

mot det socialdemokratiska sättet att
verka för demokratin i viss mån överensstämmer
med de angrepp som ungkommunisten
Carlberg också har riktat
mot vårt parti. Det misstag båda begår
trots sina helt skilda samhiillsåskådningar
är att de inte inser folkrörelsens
betydelse för socialdemokratin
och för svensk demokrati. Socialdemokratiska
partiet är ju i sig självt
en folkrörelse. Det illustreras väl bäst
i den kamp som vi bedrev från vårt
största och kanske bittraste nederlag
1966 fram till vår största seger i fredstid
1968. Det var inte fråga om en mobilisering
av ekonomiska resurser, utan
det var fråga om en folkrörelse, om
mängder av människor som trodde på
en idé, som var beredda att argumentera
för den och slåss för den. Det är så
folkrörelsen fungerar, när den fungerar
som bäst.

Den andra punkten jag skulle vilja
nämna här är samarbetet med fackföreningsrörelsen,
som ju också är en väldig
folkrörelse med en bestämd ideologi
och där samarbetet mellan den
fackliga och politiska arbetarrörelsen i
vårt land har skapat ett starkt block
men också har gett utrymme — och
det är det viktigaste — för en väldig
demokratisk aktivitet. Den tredje delen
av arbetarrörelsen är kooperationen,
som på det ekonomiska området har
gjort stora och värdefulla insatser.

Det är dessa folkrörelser som har
byggt upp, fördjupat och gett styrka åt
svensk demokrati. Därför avvisar vi
bestämt, vare sig anklagelserna kommer
från den s. k. ultravänstern eller
från högerns sida, allt föraktfullt tal om
apparaten eller valmaskinen eller vad
man nu vill kalla det.

Man kan naturligtvis spekulera över
folkrörelsernas starka ställning i just
vårt land. Vi har i Sverige undgått den
olyckan att de intellektuella ställer sig
utanför folkrörelserna, något som försvagat
både folkrörelserna och demokratin
i många andra länder. Att dessa
r 37

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

intellektuella drar sig undan till sekter
och isolerar sig från samhället utgör
en utomordentligt farlig tendens
och är någonting ytterst beklagligt. I
sekterna kan visserligen alla bli kungar,
men man blir ändå utestängd från
samhällsutvecklingen och därmed från
möjligheterna att påverka skeendet, och
det är denna spänning mellan de s. k.
intellektuella och de människor, vilka
finns på arbetsplatser och i folkrörelser,
som blir en fara om den tillåts
växa. I folkrörelsen tvingas man ju
kämpa för att vinna andra människor
för en idé. Det är en långsam väg som
kräver mycket arbete, men det är så
demokratin fungerar och skall fungera.
Så stimuleras den diskussion som
gör människorna kapabla att ta ställning
till samhällsutvecklingen. Under
senare år har det inte saknats pessimistiska
röster om demokratins chanser.
Det har sagts att människorna i
välfärdssamhället allteftersom standarden
stiger tappar intresset för att engagera
sig i kvardröjande problem och
brister. Man skulle bara tänka på sig
själv och sin egen välfärd.

Ser vi på den internationella utvecklingen
finner vi att den verkligen kan
ge anledning till pessimism. Det som
händer i Förenta staterna kan ju med
fog sägas ge underlag för den teori jag
nyss framförde om det bristande intresset
och engagemanget, varvid politiken
överförs till reklambyråer och
blir en fråga om effektiv marknadsföring.
Men också den utveckling som
vi upplevde i Frankrike, där den kapitalistiska
marknadshushållningen tillläts
skapa sådana klassklyftor att människorna
förlorade tron på demokratin
som ett effektivt instrument, utgör en
fara för demokratin själv. Den värdegemenskap
som är en förutsättning för
en fungerande demokrati kan förloras,
om klassklyftorna tillåts bli för stora.
Sovjetunionen visade genom sin inmarsch
i Tjeckoslovakien, att man inte
har tilltro till människornas frihetskrav

och att man inte vågar låta demokrati
få verka ens i mycket begränsade former,
därför att detta uppfattas som ett
hot mot det kommunistiska systemet.
Just därför, mot den internationella
bakgrunden och med tanke på den
pessimistiska diskussion som under
långa tider har förts i vårt land om demokratins
möjligheter att hävda sig i
framtiden, är det någonting utomordentligt
intressant som just nu händer
i det svenska samhället. Jag tror inte att
den demokratiska ideologin sedan demokratins
genombrott haft sådana möjligheter
att flytta fram sina positioner
som den har just i dag.

Under gårdagsdebatten nämndes det
höga valdeltagandet som ett indicium
på detta, vidare uppslutningen på mötena
som för första gången sedan televisionen
bröt igenom varit sådan att vi
haft stora folkmöten, vilket visar att
televisionen inte kan bli ett medium
som ersätter den direkta kontakten mellan
politikern och de många människorna,
valarbetarnas entusiasm men framför
allt det som är det allra mest glädjande:
den ungdomsgeneration som man
spådde skulle bli den samhällsfrånvända
teknokratin men som uppvisar ett
starkare politiskt engagemang än kanske
någon annan tidigare generation, i
varje fall sedan årtionden tillbaka.

Det som hände i skolvalen var något
nytt. Tidigare har man haft den inställningen
att politiken så långt som möjligt
bör hållas utanför skolan. I stället för
denna syn, där politiken alltså betraktades
som något negativt, har vi nu
fått den inställningen att det betraktas
som värdefullt att unga människor tidigt
kommer i kontakt med politiken.
Det blev också en oerhört stark och
spontan uppslutning från ungdomens
sida kring denna möjlighet att inom
skolans ram föra politiska diskussioner.
Valresultatet innebär också att den
unga generationen efter instundande
årsskifte kommer att vara starkare företrädd
i denna kammare än någon gång

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

tidigare. Det gläder mig mycket att ett
drygt tjugotal unga socialdemokratiska
klubbister då kommer att ta plats i
denna kammare.

Jag tror att demokratin aldrig kan
bli stark utan vitala, aktiva folkrörelser.
Det är genom att göra partierna,
ungdomsförbunden och studentförbunden
öppnare, mera villiga att lyssna,
som vi kan öka medborgarnas inflytande.
Det har emellertid också framträtt
vissa grupper som säger sig företräda
en högre form av demokrati. De
talar föraktfullt om att partierna inte
klarar uppgifterna i samhället och att
det därför behövs utomparlamentariska
medel. Men sådana medel är inte
något nytt. De har använts tidigare både
inom och utom arbetarrörelsen. Och
det är ett stort misstag att dra upp en
motsatsställning mellan utomparlamentariska
metoder och partierna. Det nya
i dessa gruppers argumentering är emellertid
att de vill ersätta partierna med
utomparlamentariska metoder — eventuellt
som ett alternativ att sabotera den
demokratiska beslutsprocessen med utomparlamentariska
medel — och det är
en principiell inställning som inte kan
accepteras.

Från det håll där man t. ex. beskyllt
fackföreningsrörelsen för att konspirera
med arbetsgivarna har man hittills
inte presterat skymten av ett alternativ
och sagt vilken samhällsutveckling man
önskar. Vi ser hos de grupperna vissa
anarkistiska inslag med förakt för demokratin
sådan vi har vant oss att uppfatta
den och sådan som vi tror på den.
Men något alternativ till en konstruktiv
samhällsutveckling, någon vilja att reformistiskt
förändra samhället har vi
inte sett. Där finns det mycket litet av
konstruktiva insatser. I stället för att
göra gemensam sak med de stora ungdomsgrupper
som i dag försöker få
ökat ansvar och inflytande i politiken
har dessa grupper under parollen »studenter
och arbetare» gjort anspråk på
att ensamma och isolerade sköta tän -

Allmänpolitisk debatt

kan det åt svensk arbetarrörelse. I stället
för att ta aktiv del i ställningstaganden
och i demokratin har dessa nya
elittänkare — vi har mött dem tidigare
i andra skepnader — blivit vapendragare
för idéer som den överväldigande
majoriteten i vårt land sedan länge har
avvisat.

Men den allt överskuggande bilden är
ändå de positiva möjligheter som demokratin
har genom att engagera människorna,
inte minst ungdomen. Det vore
ett stort misstag -— och där gäller det
inte något speciellt parti utan samtliga
— att inte ta vara på den möjligheten.

Därefter anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Ingvar Carlsson
använder mycket tvivelaktiga citatmetoder
för att försöka göra gällande att
folkpartiledaren i går inte hade visat
något större intresse för problemen om
hur människorna skall kunna bli mer
delaktiga i den demokratiska beslutsprocessen.
I själva verket ägnades en
mycket stor del av Sven Wedéns anförande
åt att ställa detta problem, och
han nämnde även att vi inom folkpartiet
ser så allvarligt på det att vi kommer
att tillsätta en speciell arbetsgrupp
för studium av dessa frågor.

Sven Wedén sade, att i ett samhälle
i utveckling »stiger också och med rätta
medborgarnas anspråk på delaktighet
i den demokratiska processen». Han
sade vidare följande: »Dagens tekniska
och ekonomiska möjligheter, vår ökade
kännedom om människors beteenden
och reaktioner i olika sammanhang, vår
erfarenhet av de risker som en förstening
av demokratin medför, allt detta
borde sporra oss att söka förbättrade
former för en levande demokrati även
under en samhällsutveckling där ekonomiska
och tekniska faktorer föder fram
starka centraliseringstendenser.»

Det är ett viktigt problem, och vi kom -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

mer att ägna detta mycken uppmärksamhet.

Men, säger Ingvar Carlsson, herr Wedén
tog avstånd från direktdemokratin.
Yad herr Wedén i själva verket
tog avstånd från var dock s. k. direktdemokratiska
metoder, som går ut på
att små minoriteter skall kunna förvandla
fredliga demonstrationer till
våldshandlingar, ockupera undervisningslokaler,
störa meningsmotståndares
sammankomster och hindra dem
från att tala, slå sönder fönsterrutor
på främmande länders ambassader och
sådant. Jag antar att också herr Ingvar
Carlsson vill avvisa sådana metoder.

Vidare talade herr Ingvar Carlsson
om vår inställning till u-ländernas problem
och säger, att det var fel av oss
att ta upp denna fråga. Nej, det var inte
fel att göra det. Vi hoppas bara att alla
partier lika starkt kommer att ta upp
frågan om förhållandet till u-länderna
och se denna som ett spörsmål, inte som
allmosor och välgörenhet, utan om solidaritet
och rättfärdighet. Vi har visat
och hävdat denna vår inställning på
många sätt.

Nu säger herr Carlsson att detta står
i motsättning till vårt sätt att se på förhållandena
inom landet. Men vad var
vårt förslag om en allmän sysselsättningsförsäkring
annat än en solidaritetsförklaring
med dem som icke nu har
denna möjlighet att få trygghet vid arbetslöshet?
Vad är vår kamp för ökat
antal bostäder om icke ett uttryck för
en solidaritet med dem som är bostadslösa?
Vad är vår kamp för lägre hyror
i nybyggda hus annat än ett bevis för
en solidaritet med dem som nu får betala
höga hyror? Eller ta t. ex. våra förslag
beträffande vårdfrågan, vuxenutbildningen
och kvinnornas likaberättigande
— vad är de annat än en från
socialliberala utgångspunkter klart uttalad
solidaritet på dessa punkter?

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag anförde citatet från
herr Wedén för att påvisa skillnaderna
i kritiken från högern respektive folkpartiet
mot socialdemokratins sätt att
driva den demokratiska idédebatten och
vår inställning att bygga upp demokratin
via folkrörelserna. Jag konstaterade
att man inte ens på denna punkt hade
lyckats bli ense. Därefter gick jag Över
till att föra en polemik mot herr Holmberg.
Vill man inom folkpartiet ta åt sig
denna kritik, får man gärna göra detta,
men den var alltså inte i första hand
riktad mot herr Wedén.

När det gäller u-hjälpen vidhåller jag
mycket bestämt vad jag tidigare sade.
Folkpartiet skrev t. ex. i sin valhandbok
1966 att socialdemokraterna hade visat
ett överdrivet intresse för inkomst- och
jämlikhetsfrågorna, vilket hade gjort det
omöjligt för oss att driva effektiviseringskravet.
Där kom folkpartiets ideologi
beträffande jämlikheten till uttryck.

När det gäller möjligheterna till utbyggnader
på olika områden kan man
självfallet rada upp sina önskelistor. Se
bara på hela mittenprogrammet! Det
väsentliga är emellertid om ni är beredda
att skaffa pengar till en ökad uhjälp,
och därvidlag brister det också.
Det är den andra punkten där inställningen
till u-hjälpen kommer i kollision
med er argumentering i övrigt.

Den tredje punkten är Vietnamfrågan.
Man kan inte på en gång säga att man
är för u-länderna — skicka ut litet
pengar som en sorts allmosor — och sedan
gå emot u-ländernas krav på social
frigörelse. Det skorrar falskt inte bara i
u-landsbefolkningens öron utan också i
den svenska allmänhetens. Folkpartisterna
kan, därför att deras ideologi saknar
förutsättningar att företräda solidaritetstanken,
aldrig bli en pådrivande
kraft, och de kan inte köpa sig fria från
den belastning för samvetet, som detta
bör utgöra, genom små överbud i ulandsfrågan.
Det krävs en ideologi, och
den har inte folkpartiet.

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Misstänkliggörandena
från valkampanjen fortsätter, om än i
något mildare form än den som tillämpades
under valkampanjen. Samtliga de
synpunkter som herr Carlsson i Tyresö
förde fram gav ju en felaktig bild av
verkligheten.

Beträffande Vietnam står de demokratiska
partierna samlade bakom U Thants
program. När det gäller pengar till uhjälpen
har vi vid årets riksdag varit
mycket återhållsamma beträffande utgiftsökningar
därför att vi inte ville belasta
budgeten med utgiftsökningar som
det inte finns täckning för. Vi anvisade
också en budget som var lika stark som
den som finansministern presenterade.
Där finns alltså täckning till varje krona
för de ökningar som vi begärde i uhjälpsanslag.

Men vad vi framför allt påpekat är
att dessa ökningar av den kontanta uhjälpen
inte räcker. Därför har vi från
folkpartiets sida hävdat att vad som
framför allt behövs är en bättre organisation
av förhållandet mellan rika och
fattiga länder — på handelsområdet, när
det gäller supplementär finansiering,
när det gäller möjligheterna för u-länderna
att marknadsföra sina varor
o. s. v.

Vidare sade herr Carlsson i Tyresö att
det i folkpartiets politik inte finns något
utrymme för solidaritet. Jag kanske
får ge herr Carlsson rådet att läsa en
bok av Bertil Ohlin som han skrev redan
på 1930-talet och där han skisserade
den socialliberala samhällssynen.
Där finns nog en hel del att lära, herr
Carlsson.

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort
genmäle:

Herr talman! När jag citerar folkpartiets
argumentsamling från 1966 svarar
herr Gustafson i Göteborg att det är att
ge en felaktig bild av verkligheten. Jag
vet för det första inte hur man skall

Allmänpolitisk debatt

uppfatta folkpartiets argumentsamling,
men där står att socialdemokraterna hyser
ett överdrivet intresse för jämlikhetsfrågorna.

För det andra: Om man hade drivit
den budgetpolitik som folkpartiet förordade
under 1960-talet hade vi inte haft
råd till de överbud som folkpartiet presenterat
när det gäller u-landspolitiken.
Vi hade heller inte haft råd till de ökningar
som regeringen har föreslagit.

För det tredje: Kontakterna mellan
länderna via UNCTAD och andra organisationer
är utomordentligt bra. Men
jag tror att åtminstone när det gäller de
progressiva länderna är icke ett liberalt
parti det man närmast tänker sig att
samarbeta med.

För det fjärde — om det nu är en
punkt -— åberopade herr Gustafson i
Göteborg Bertil Ohlin och vad han skrivit
på 1930-talet. Jag har lyssnat till
herr Ohlin många gånger då han talat
om sådana här frågor men kanske inte
blivit så mycket klokare. Jag lovar emellertid
att med skärpt uppmärksamhet
lyssna på herr Ohlin när han framträder
litet senare i dag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Får jag först beträffande
det sista citatet som herr Carlsson i
Tyresö åberopade säga att han även
därvidlag behöver gå till grundtexten.
Jag har inte hunnit skaffa fram den,
men om herr Carlsson läser grundtexten
skall han finna att det förhåller sig
på samma sätt som med det första citatet
och att bilden blir en helt annan.
Alla som känner folkpartiets politik
vet att dessa lösryckta citat inte går
att applicera med någon framgång.

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att anknyta till den önskan om en
ny förutsättningslös omprövning av vårens
försvarsbeslut som samtliga tre
huvudtalare för oppositionspartierna
framförde i går förmiddag. Detta önskemål
har sin grund i en enhetlig bedömning
redan inom den av socialde -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

mokraterna kapsejsade försvarsutredningen.
Under utredningens grundliga
arbete från tidigt på våren 1965 fram
till hösten 1966, ungefär vid tiden för
valet, omfattade enigheten när det gällde
bedömningen av det utrikespolitiska
läget inte endast de tre oppositionspartierna
utan även socialdemokraterna.
Detta omdöme var nämligen grundat
på ingående analyser av det militärpolitiska
läget, som liade gjorts av
de mest initierade experter utredningen
kunde uppbringa. I korthet innebar
den bedömningen att man — eftersom
världsläget redan då klart framstod
som mycket labilt med Vietnam,
Främre Orienten, delar av Afrika och
Sydamerika som de mest akuta och
hotfulla oroshärdarna där även stormaktsintressena
var djupt involverade
.— måste se det som en realitet att
oron snabbt kunde sprida sig även till
Europa.

Det var först på hösten 1966 som den
socialdemokratiska uppfattningen om
vårt säkerhetspolitiska läge undergick
en plötslig förändring. Av någon anledning,
som var obekant för utredningens
övriga ledamöter, framfördes då som
ett slags ny utrikespolitisk och
socialdemokratisk doktrin att läget ute
i världen visserligen var så farofyllt
och labilt som experterna hade bedömt
det men att däremot läget i Europa var
helt under kontroll. Socialdemokraterna
ansåg att man, i skydd av den sovjetisk-amerikanska
avspänningen, inte
behövde räkna med någon akut oro i
vår del av världen. Det bör observeras
att det var på denna, som det sedermera
tyvärr visade sig, hemgjorda och
alltför verklighetsfrämmande tes i förening
med finansdepartementets pessimistiska
budgetprognos som försvarsdepartementet
byggde det förslag till
fyraårig kostnadsram som senare presenterades
i den kvarvarande utredningens
namn och så småningom också
godkändes av riksdagsmajoriteten.

Jag vill påminna om att i den motion

med förslag till alternativa kostnadsramar,
för övrigt mycket försiktigt tilltagna,
som folkpartiet och centerpartiet
gemensamt framlade yrkades att beslutet
skulle omfatta endast tre år — detta
just för att möjliggöra en då förutsatt
objektiv omprövning med en ny fyrpartiöverenskommelse
som följd.

Det behöver väl inte belysas att läget
i Europa sedan dess tyvärr genomgått
en radikal försämring. Tidningar och
andra massmedia ger oss dagligen synnerligen
talande bevis. Eftersom emellertid
den uppfattningen tycks vara
ganska allmänt spridd att läget för och
omkring Skandinavien inte påverkas av
försämrigen i sydost — jag inkluderar
därvidlag Jugoslavien och Rumänien
— vill jag understryka vad herrar Bohman
och Wedén påpekade i gårdagens
debatt. De framhöll att Norge på grund
av alltför närgångna flottmanövrer
kring sitt territorium på Nordkalotten
har beslutat att väsentligt förstärka sina
defensiva försvarsanstalter där uppe.
NATO:s överbefälhavare, general
Lemnitzer, konstaterade inom NATOrådet
så sent som i förrgår att Sovjetunionen
i höst i Västeuropa har grupperat
starkare och — som han uttryckte
det — mer effektiva stridskrafter än
någonsin förut efter andra världskrigets
slut. Någon minskning av Västsidans
defensiva beredskap kunde det
enligt honom alltså inte bli tal om beträffande
vare sig konventionella eller
nukleära vapen. Sådan är situationen i
Europa nu i dag. Vi har skyldighet att
klargöra det både för oss själva och
för den svenska allmänheten.

Eftersom vi är ense om att vårt territorium
inte under några förhållanden
kan få förvandlas till ett militärt vakuum
med de oöverskådliga risker som
detta skulle medföra, synes enligt min
mening tidpunkten nu vara inne för en
förutsättningslös omprövning utifrån
dagens militärpolitiska läge i Europa,
vilket, såsom jag nyss framhållit, är
ett helt annat än det på vilket vårt nu

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

gällande försvarsbeslut blev grundat.
Men därmed är inte sagt, herr talman,
att några förhastade åtgärder är påkallade.
Vi var under vårens debatt i allt
väsentligt eniga om att både vår gällande
organisation och vår materiella
beredskap för de närmaste åren är relativt
betryggande. Det är emellertid
också obestridligt att på längre sikt
den urholkning inträder, som av oss
i oppositionen påvisades under debatterna
i våras och som erhållit ytterligare
belysning i öB:s oktoberskrivelse
till chefen för försvarsdepartementet.
Jag aktar mig noga för att uttala någon
som helst profetia om resultatet av en
blivande omprövning. Det är främst
till tanken på själva den förutsättningslösa
omprövningen och den förnyade
fyrpartienighet, som jag vågar tro att
denna i detta nya, skärpta läge skulle
leda fram till, som jag med dessa påpekanden
har velat ge min anslutning.

Jag skulle, hem talman, också vilja i
korthet beröra en helt annan fråga,
som senast herr Carlsson i Tyresö indirekt
har snuddat vid. Jag tänker på
den i vårt land nu enastående intensiva
politiska diskussionen, som såvitt jag
kan erinra mig saknar sitt motstycke
under de senare decennierna och som
har en helt annan bredd än offentlig
debatt här i landet kunde nå innan vi
fick den spridning av pressen och andra
massmedia som vi nu har. Denna
diskussion har ofta blivit en smula inflamread.
Vi som tidigare har klagat på
bristen på politiskt engagemang, särskilt
hos ungdomen, och därvidlag hoppats
på en radikal förnyelse har väl nu
blivit bönhörda, även om det delvis
har skett på ett annat sätt än vi sannolikt
hade tänkt oss.

Det finns emellertid ett märkligt
drag i den djupt engagerade politiska
debatten av i dag, nämligen att den
helt domineras och får ton av de radikala
elementen i olika läger, särskilt
de vänsterradikala. Den riktar udden
mot praktiskt taget hela det demokra -

Allmänpolitisk debatt

tiska samhället, varvid ordet »etablerad»
har blivit dagens kanske allra
grövsta skällsord. Det märkligaste med
denna diskussion är att de nästan helt
har saknat deltagande av de aktiva
och etablerade, mer eller mindre professionella
och ansvariga politikerna.
De har inte varit med i denna diskussion
eller i varje fall varit relativt litet
tongivande.

Nästan dagligen ser man i pressen
nya inlägg, som ofta är intressanta. De
kommer från hittills okända människor,
mestadels akademiker, medan däremot
ledamöter av riksdag och regering praktiskt
taget lyser med sin frånvaro. Förklaringen
till detta kan väl inte gärna
vara att vi, demokratins försvarare,
skulle sakna tid för sådana inlägg —
ty de är ju angelägna uppgifter — utan
den måste vara att den svenska demokratins
företrädare har varit alltför
återhållsamma eller helt enkelt inte
funnit det nödvändigt att ingripa. Jag
har en känsla av att det, om dessa förhållanden
fortsätter, kan inträda en förskjutning
i opinionsbildningen inte
minst inom yngre kretsar i landet gentemot
vår demokrati som kan bli riskabel.

Jag skall medge att angreppen från de
vänsterradikala grupperna sällan rent
formellt eller direkt riktar sig mot det
svenska folkstyret och dess olika organ.
Medan dessa rubriceras, om jag skall
välja ett citat ur ett inlägg i en av våra
största liberala tidningar häromdagen,
såsom »odemokratiska, hierarktiskt
uppbyggda byråkratiska monster» —
så framställes alltså de demokratiska
institutionerna i vårt land —, karakteriserar
man sina egna strävanden såsom
»försök att förbättra förhållandena
för alla människor» och som någon ny
form av »direktdemokrati».

Det är självklart att yngre människor,
eftersom de helt naturligt känner
en viss olust, osäkerhet och ängslan
för morgondagen, lätt blir byte för en
propaganda och en inpiskning, kalla

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

den gärna indoktrinering, av denna allmänna
typ, där ingenting anses behöva
förklaras och ännu mindre finansieras;
man behöver ju inte ta några konsekvenser
av sin propaganda. Att den ytterst
riktar sig mot det demokratiska
samhället synes mig vara klart. Däremot
undviker man att direkt utpeka just
folkstyret, eftersom propagandan är väl
genomtänkt och man är alltför medvetet
taktisk för att göra sig skyldig
till ett sådant felgrepp. Man riktar
sig därför formellt i sina angrepp inte
mot institutionerna regering och riksdag,
men däremot väljer man ut vissa
grupper som har stöd i det demokratiska
samhället men som det är lättare att
väcka misstro och misshag emot. Jag
tänker därvidlag på tre speciella grupper
som jag har kommit att personligen
arbeta närmare tillsammans med
och som jag därför känner till. Den
första gruppen som jag syftar på är
praktiskt taget alla enskilda företagare
med olika funktioner och av skiftande
storleksordning. De tituleras ofta »utsugare»
och »profithajar». Den andra
gruppen utgöres av de militära befattningshavarna,
som i propagandan påstås
utgöra det bästa skyddet för de förhatliga
institutionerna i det bestående
samhället, t. ex. de etablerade politikerna,
storkapitalet samt naturligtvis
försvarsmakten.

Den tredje gruppen är polisen, vilken
både som samhällsinstitution och kår,
särskilt under ett tidigare skede, hade
att gentemot ultraradikalerna utstå ett
påfrestande ställföreträdande lidande
för det officiella rättssamhället, trots att
polisen bara är en tjänare och en värnare
av samhället.

Det kan inte vara obekant för någon
att dessa tre grupper utsatts för hatfyllda
angrepp från de unga samhällskritikerna,
vilka säkerligen siktat bra mycket
längre, nämligen mot samhället och
de ansvariga ■— politikerna — men som
funnit det mera opportunt att rikta sig
direkt mot de tre nämnda grupperna.

Det är också begripligt att denna propaganda
har känts deprimerande för
dem som drabbats, och sådant har också
stämningsläget varit på många håll inom
dessa tre grupper. Man har ett intryck
av att detta på olika sätt kan skada rättssamhället
självt om det får fortsätta
utan att de ytterst ansvariga tar till orda
för samhällets skydd. De som därvidlag
måste träda fram är just politikerna i
olika ställningar, de som har ansvaret
för de demokratiska institutionerna, ansvaret
för lag och ordning i vårt samhälle.

För att förebygga varje missförstånd
vill jag tillägga att man från regeringshåll
vid några tillfällen har ingripit på
ett auktoritativt och enligt mitt tycke
välgörande sätt. Jag tänker därvidlag
särskilt på justitieministerns klara uttalanden
vid några kritiska tillfällen till
stöd för polisen, och jag tänker också på
statsministern som vid några tillfällen
har framträtt bl. a. vid diskussionen
med en del ungdomliga element efter
oroligheterna i Båstad. Men detta förefaller
mig icke tillräckligt för att de
grupper som jag här talat om skall känna
sig inte bara legalt skyddade utan
också moraliskt burna av samhällets
högsta politiska instanser.

Med dessa reflexioner har jag inte
ifrågasatt eller ens diskuterat, huruvida
större eller mindre delar av den kritik
som framförts från den unga oppositionen
är värd att diskutera och kanske
även tillmötesgå. Detta är ett helt annat
ämne. Med det sagda har jag bara velat
påpeka att alla förändringar som behövs
självfallet skall ske i laga demokratisk
ordning och under laga former.
Så långt är vi eniga om den formella
demokrati som senast herr Carlsson i
Tyresö talade om. Men det är också erforderligt
och viktigt, att de grupper av
människor, som arbetar inom de gränser
som är uppdragna av samhället ■—
dit hör samtliga de tre stora grupper jag
här nämnt — inte behöver känna sig utlämnade
när de står upp till försvar för

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

det demokratiska samhället. Detta försvar
skall främst hävdas av de ytterst
ansvariga. De sitter i regering och riksdag.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Fröken Ljungberg tog i
går i sitt anförande upp den väsentliga
frågan om framtidsforskningen. Det är
den forskning som skall ge oss ett faktiskt
underlag för utformningen av vår
framtida miljö. Miljöförändringen sker
inte av sig själv. Det är vi politiker som
måste styra den. Gör vi inte det har vi
avhänt oss det politiska ansvaret för
hela samhällsutvecklingen.

I mitten på 1800-talet var en stor del av
befolkningen i vårt land analfabeter. Genom
skolväsendets utveckling blev vi
snart läskunniga och presumtiva kulturkonsumenter.
På 1900-talets mitt upplever
vi att vi konsumerar vår miljö men
fortfarande är någonting av analfabeter
när det gäller att känna till vad vi konsumerar.
Miljön är en konsumtionsvara
som hela tiden måste förnyas.

Föroreningsproblemet har tidigare
dryftats i kammaren och kommer med
all sannolikhet att få en framträdande
plats i kommande års riksdagsdebatter.
Där har vi yrvaket blivit medvetna om
våra skyldigheter mot oss själva och
kommande generationer, och jag skall
inte nu beröra de problemen.

Men samhällsförändringen innebär
också någonting annat. Vi formar och
bygger upp den nya miljön omkring oss,
och jag skulle vilja säga några ord om
den. Här gäller det samhället i stort: vår
boendemiljö, arbetsmiljö och funktionsmiljö.
Visst diskuteras dessa problem
men alltför ofta efter det besluten är fattade,
sedan samhällena redan är uppbyggda
och sedan trafikolycksfallsstatistiken
redan visat skrämmande siffror.
Vi konstaterar de negativa effekterna av
samhällsuppbyggnaden från medicinsk,
social och ekonomisk synpunkt. I stället
borde vi satsa på att förebygga misstagen,
och det har inte gjorts i detta land.

Allmänpolitisk debatt

Från högerpartiets sida har vi länge
hävdat att enfamiljsbostäder av olika
slag bäst fyller miljökravet på en god
familjebostad. Socialdemokraterna, som
hårt drivit kravet på en snabb urbanisering,
försöker underlätta denna
bl. a. genom att på många platser låta
höghusen ta överhand. Men vilken boendemiljö
erbjuder dessa höghus? Den
tekniska utrustningen fattas inte, men
finns det plats för mäninskan, för individen?
Det nya skall vara service.

Statsrådet Odhnoffs servicekommitté
har gjort en servicekatalog där man fått
fram de olika åtgärder som skall kunna
erbjudas i en bebyggelse som är av typen
servicehus eller servicekvarter. Den
typen av service är mycket angelägen.
Den finns redan på många platser om
än inte konsekvent genomförd på en
enda plats. Men vad jag reagerar mot är
att själva skapandet av denna nödvändiga
service anses utgöra en nyhet när
det gäller miljötänkandet inom olika boendeformer.
Det är kanske i stället så
att just uppbyggnaden av servicecentra
huvudsakligen blivit ett medel för att
driva ut småbarnsmammorna i förvärvsverksamhet.
Men de enkla miljöanspråk
som finns hos alla tar man alltför liten
hänsyn till. Det är inte bara fråga om
att erbjuda service, det är också fråga
om hur bostäderna, boendemiljön och
själva servicen är utformade.

Det är ganska intressant att läsa om
hur förhållandena är i Danmark, där
statsrådet Odhnoffs kommitté gjort en
undersökning bl. a. i Vserebro Park. Man
räknar med att servicefunktionerna fördyrar
bostäderna med upp emot tio procent.
Två och en halv procent kan man
lägga på de aktiviteter som normalt brukar
försiggå inom hemmet men i stället
läggs på det allmänna. Man konstaterar
i Vserebro Park att i 70 procent av de
fullständiga familjerna är modern icke
förvärvsarbetande.

Familjerna har ansett att det blir för
dyrbart att utnyttja daghem, restaurang
och städhjälp. I stället gör man det kon -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

staterandet, att arkitekterna i vissa våningar
har ritat in ett minimalt barkök
inne i vardagsrummets mörkaste hörn.
1 princip räcker detta till för att man
skall kunna koka kvällskaffe och laga
frukost. Men nu är alltså 70 procent av
fruarna hemmafruar. Kommittén säger:
»Det kan allvarligt diskuteras om detta
bör betraktas som en standardsänkning
eller om man av ekonomiska skäl missat
poängen med boendeformen.» Jag skulle
vilja säga att det för en familj, i vilken
hustrun är hemmafru, definitivt innebär
en standardsänkning att endast ha ett
barkök i vardagsrummets mörkaste
hörn. För andra familjetyper kan det
vara tillräckligt. Givetvis skall servicehusen
och serviceområdena byggas för
de familjer som verkligen har behov av
dem.

Men här stöter man även på ett annat
problem, nämligen frågan om själva miljöutformningen.
Varför försöker vi inte
utforma boendemiljön när det gäller
vardagligheter på det sätt som familjerna
vill ha den? Man jämför ofta utrymmena
för parkeringsplatser och lekplatser.
Låt mig även beröra frågan om
utformningen. Parkeringsplatserna har
numera uttag för motorvärmare. Men
varför har vi inte i våra parker sandlådor
med uppvärmd sand? Varför har vi
inte eluppvärmda soffor i parkerna för
de gamla som inte orkar gå så långt utan
vill sitta och vila? Det där är nya saker
som man kan åstadkomma i redan befintliga
bostadsområden, men man gör
ingenting för att åstadkomma dem.

Varför är trapphusen i våra höghus
så barnfientligt utformade? Varför kan
vi inte ha låga ledstänger, varför kan
inte hissknapparna sitta lägre, och varför
kan man inte ha rutschbanor i farstun?
Allt detta är saker som finns i andra
länder men som vi drar oss för att
åstadkomma — säkerligen inte av kostnadsskäl.

Miljön skall utformas efter människans
krav och inte för att tillfredsställa
vissa arkitekters krav på en estetisk

planlösning. Det finns mycket att göra
på detta område. Det gladde mig att
höra herr Svenning i går säga, att konsumenterna
skall få ett ökat inflytande
vid planering av våra bostäder. Jag får
bara hoppas att det ökade konsumentinflytandet
inte bara kommer att gälla
planeringen av serviceområden utan gå
ända ned till detaljutformningen av de
olika områdena.

Byggnadsinvesteringarna uppgår i
dag till 19 procent av bruttonationalprodukten.
Det är ett samhällsekonomiskt
intresse att dessa investeringar
blir lönsamma både för samhället och
för konsumenterna.

En miljon av våra 2,9 miljoner bostäder
är omoderna. En del av dessa bostäder
skall saneras. Men det finns ingen
forskning om hur denna sanering bör
ske. Skall man sanera genom rivning
eller genom ombyggnad, och var skall
man använda vilken metod? Vad är en
äldre miljö värd? Det är en fråga som
man har all anledning att ställa sig här
i Stockholm.

Jag vill uttrycka förhoppningen att
byggforskningsinstitutet får möjligheter
till en utökad forskning när det gäller
underhåll och modernisering av byggnader
och att miljöfaktorerna ges en
framträdande plats också i den forskningen.

Jag beklagar att vi inte har en systematiserad
kostandsanalys när det gäller
sådan byggverksamhet, relaterad såväl
till standardförbättringen som till miljöutformningen.

Statens planverk har sammanställt ungefär
150 forskningsuppgifter för fortsatt
normarbete inom bostadsbyggandet.
Bullerskyddet är därvidlag en väsentlig
fråga. Vi vet väldigt litet om buller. År
buller ett isolerat problem eller en av
de många faktorer som i dag stressar
nutidsmänniskan? Kan man göra objektiva
mätningar av det obehag som buller
förorsakar? År inte i stället risken att
man vid sådana mätningar utgår från
någon sorts genomsnittsmänniska, me -

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

dan det i verkligheten är den mest känslige
som lider. Kanske vi måste finna en
ny referensram för våra mätningar eller
hitta på ett sätt att kompensera dem som
inte står ut med buller av en grad som
av de flesta av oss bedöms som tolerabel.

Jag vill också säga ett par ord om en
annan sida av vår funktionsmiljö, om
trafikolyckorna. Vi människor åläggs
att iakttaga all tänkbar försiktighet i
trafiken, och det är alldeles riktigt att
så sker. Så måste det vara, och det är
vår skyldighet som trafikanter att vara
försiktiga. Men samtidigt skulle jag
vilja säga att en stor del av ansvaret
för de trots allt höga olycksfallssiffrorna
ligger hos samhället. Vi kan inte
frånta dem som skapar miljön ansvaret
för hur miljön fungerar. Samhällsplanerarna
och statens vägverk bär också
ansvaret för att varje motorfordon

— mopederna är här inte medräknade

— kan räkna med att råka ut för en
trafikskada vart sjätte år. En förbättring
av våra vägar genom säkerhetsåtgärder
och bättre planering skulle med all
sannolikhet visa sig vara en investering
som vore ekonomiskt lönsam.

Man talar ofta om att miljöutformning
efter nya linjer är dyrbar. Men
är det inte så att det bara är vår generation
som uppfattar det på det sättet,
därför att vi måste betala också de
kostnader som den hittillsvarande frånvaron
av miljötänkande förorsakar?

Vi känner till sambandet mellan arbetstrivsel
och frånvarofrekvens. De
anställdas frånvaro från arbetsplatsen
fördyrar produktionen. Stresssjukdomar
och psykiska skador kostar
samhället pengar, och kostnaderna
för trafikolyckorna lär överstiga
kostnaderna för hela vårt försvar. Vi
i högerpartiet bedömer det så att ett
mera intensivt satsande på miljöskapande
och miljöutformning på sikt
måste innebära ekonomiska besparingar.
Men, herr talman, långt viktigare är

— och detta är inte ekonomiskt mät -

Allmänpolitisk debatt

bart — de bättre levnadsbetingelser
som allt fler av oss genom skapandet
av en bättre miljö kan få leva under.
Att styra samhällsutvecklingen i den
riktningen måste vara huvuduppgiften
för oss politiker.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Samhällsdebatten i Sverige
1968 har huvudsakligen fått sin
prägel av valrörelsen, och huvudparten
av deltagarna i remissdebatten i går
och i dag har berört olika företeelser
som förekom i den debatt som föregick
årets val. Men samtidigt med valrörelsen
pågick en debatt, kanske huvudsakligen
vid sidan om den aktuella valrörelsen,
och det var en debatt om
universitetens roll i samhället och universitetsutbildningens
uppläggning —
jag tänker naturligtvis på UKAS-debatten,
som har varit både upplyftande,
förvirrande och i vissa fall synnerligen
motsägelsefull. I den debatten har universitetslärare,
som sett att deras makt
kommer att begränsas, liksom konservativa
studenter, som har velat slå vakt
om den bestående ordningen, tillsammans
med vänsterextremister med Anders
Carlberg i spetsen bildligt talat
kämpat på samma sida. Det har framförts
krav som gått ut på att man skulle
marschera till kanslihuset och kräva
Palmes ord på att någon reformering
av universitetsutbildningen inte skall
äga rum och att UKAS skulle stoppas.

Det har huvudsakligen varit uttalanden
av dessa högröstade grupper som
har trängt ut till en större allmänhet.
Men samtidigt, och det tycker jag verkligen
är det väsentliga i denna debatt,
har studenterna, de studerande vid våra
universitet och högskolor, på ett helt
annat sätt än någonsin tillförne tagit
itu med och diskuterat lösningar av sin
situation, av undervisningen och universitetens
roll i samhället. Jag tycker
därför i motsats, kanske delvis till herr
Nordstrandh, som mera en passant i går
kväll berörde UKAS-debatten, att det

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

har varit en värdefull debatt. Det var
därför enligt min mening inte något
fel att riksdagen 1965 fattade beslut
utan att ha tillgång till ett slutgiltigt
förslag hur de fastare studiegångarna
vid de fria fakulteterna skulle se ut.

Man kan väl säga att universitetens
roll i samhället har förändrats väsentligt.
Historiskt betraktat har ju universitetsutbildningen
vänt sig till en mycket
begränsad elit. Det ledde till att universiteten
ofta isolerade sig från samhället,
och man har talat om akademiska
republiker, universitetens autonomi
o. s. v.

UKAS-debatten har verkligen lett till
att denna universitetens isolering har
brutits. I dag känner om inte huvudparten
så i vart fall en mycket stor del av
det svenska folket till vad UKAS är för
någonting. Denna förändring, denna
brytning av den isolerade ställning som
universitetsutbildningen har haft är naturligtvis
alldeles nödvändig.

Inte minst den ökade tillströmningen
till högre studier gör ju att debatten
måste föras ut i samhället på ett helt
annat sätt än vad fallet har varit tidigare.
Låt mig bara nämna ett par siffror
som exempel på detta. 1958, alltså för
tio år sedan, var antalet studenter
30 000. I dag är det något över 80 000
som studerar vid våra universitet. Det
är därför värdefullt att universitetsutbildningens
uppläggning blir föremål
för en debatt som även äger rum utanför
universitetens lokaler. Det är med
andra ord nödvändigt att universiteten
och universitetsutbildningen förändras
och reformeras som en följd
av universitetsutbildningens förändrade
roll i samhället.

Man skall emellertid ha klart för sig
att den målsättningsdebatt som karakteriserat
diskussionerna aldrig kommer
att avslutas. Det är en process där utbildningen,
den högre utbildningen lika
väl som all annan utbildning, ständigt
måste anpassas till det föränderliga
samhälle vi lever i.

Den aktuella debatten har alltså sitt
upphov i 1965 års beslut, då en enig
riksdag beslutade att genomföra fastare
studiegångar vid de fria fakulteterna.
Skälen för en sådan reform är
uppenbara, och det är väl ytterligt få
som bestrider detta nu, kanske färre
nu 1968 än när beslutet fattades 1965.
Studieavbrotten vid de filosofiska fakulteterna
är alltför många, studietiderna
alltför långa.

Examinationsfrekvensen är i många
fall låg, särskilt vid de humanistiska
och samhällsvetenskapliga fakulteterna.
Från samhällets synpunkt är det givetvis
en felanvändning av våra ekonomiska
resurser, om vi driver en universitetsutbildning
där bara bortåt en tredjedel,
i vissa fall omkring 50 procent, av
dem som börjar studera tar betyg, än
mindre en examen.

Jag tycker emellertid att man inte
enbart skall anlägga den här effektivitetssynpunkten
på frågan. Studieavbrott
och långa studietider röjer i många fall
ett misslyckande, en oförmåga att klara
de studiemål som uppställts. Med
andra ord döljer sig bakom statistikens
siffror enskilda människor med svårlösta
problem. Det är ofta fråga om förlorare,
och det gäller alltså för samhället
att se till att antalet förlorare
vid våra fria fakulteter väsentligt reduceras.

Ett huvudproblem är att en mycket
stor andel av de studerande vid de
s. k. fria fakulteterna saknar vad man
skulle kunna kalla målmedvetenhet i
sina studier. En undersökning vid höstterminens
början 1968 i Göteborg visar,
att 65—70 procent av de studenter
som påbörjade sina studier inte visste
vad de skulle utbilda sig till. De hade
börjat att läsa ett ämne med tanke på
att det kanske var matnyttigt och i
hopp om att de medan de studerade
skulle komma fram till någon uppfattning
om vad de borde utbilda sig till.
Valet av studieinriktning har alltså i
många fall bestämts av synnerligen ir -

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

'' t / r

rationella faktorer. Det finns naturligtvis
ingen patentlösning för att komma
till rätta med dessa problem, men en
fastare organisation av studierna torde
väl tillsammans med andra åtgärder
vara en väg.

I den här UKAS-debatten har man
från vitt skilda utgångspunkter framfört
friheten som argument mot en
fastare studieordning. Det sades också
under valrörelsen ■— åtminstone på universitetsorterna
-— av »Rösta ungt»-kampanjens lialmhattsclowner, att statsrådet
Palme och regeringen syftade till
att begränsa studenternas fria val. Det
är sant att många studenter i denna
debatt har framhållit, att en alltför fast
studieordning reducerar deras möjligheter
att ägna sig åt annan verksamhet
än sina studier. Men man kan väl också
anlägga en annan aspekt på detta frihetskrav,
nämligen den enskilde studentens
rätt till stöd för att finna sitt
studiemål och nå ett resultat. Enligt
mitt sätt att se är detta, herr talman, i
första hand inte en nationalekonomisk
fråga utan ett socialt problem, ett jämlikhetskrav.

UKAS-förslaget utarbetades alltså av
en tjänstemannagrupp inom universitetskanslersämbetet,
och det blev som
sagt föremål för en mycket häftig debatt
och i många fall en intensiv kritik.

Jag har full förståelse för viss del
av denna kritik. Enligt UKAS:s förslag
hade nämligen studenterna att välja
mellan 34 olika utbildningslinjer, och
när man en gång valt utbildningslinje
var det utomordentligt svårt att under
studietiden ändra studieinriktning. Det
är sålunda ett mycket stelt system, som
kräver att studenten vid sin första konfrontation
med universitetet skall välja
inte bara det ämne han först skall studera
utan hela utbildningslinjen. Med
tanke på att en mycket stor del av de
studerande inte bär målinriktningen
klar vid studiernas början ställer ett
sådant system givetvis oerhört stora
krav på studenterna.

Allmänpolitisk debatt

UKAS-förslaget blev sedan föremål
för remissbehandling, och då framfördes
många värdefulla synpunkter, inte
minst från studentorganisationerna.
Universitetskanslersämbetet reviderade
därefter förslaget, och UKAS fick sedan
benämningen MJUKAS. Kanslersämbetet
lovade däri att presentera ytterligare
tio valmöjligheter. MJUKAS var uppenbarligen
en förbättring av UKAS.

För ett par veckor sedan redovisade
så utbildningsminister Palme och statsrådet
Moberg regeringens syn på förslaget,
och enligt utbildningsdepartementet
kommer huvudprincipen i
UKAS att stå fast. Men den hårda låsning
från första stund som det ursprungliga
förslaget innebar kommer
att ändras. Studenterna kommer enligt
utbildningsdepartementet att första året
få välja mellan 15—16 olika ämnen och
behöver bara bestämma sig fö? vad de
skall läsa under första året. När studierna
i detta ämne är avslutade kan studenten
göra ytterligare ett val mellan
ämnen som svarar mot det först valda.
Det sista utbildningsåret har studenten
ett helt fritt val.

Denna ändring av UKAS innebär såvitt
jag kan se en väsentlig förbättring,
eftersom man då inte låser studentens
val vid hans första konfrontation med
universitetet. Han får möjligheter att
välja successivt, vilket jag tror är mycket
väsentligt. Men detta betyder inte,
och får naturligtvis inte innebära, att
de fasta studiegångarna försvinner. Det
gäller inom det reviderade UKAS-förslaget,
som i den allmänna debatten har
fått benämningen PUKAS, att intentionen
med de fasta studiegångarna bibehålies,
till fromma för de studerande.
UKAS utgör emellertid bara en delreform
inom universitetsutbildningen för
de fria fakulteterna.

Med hänsyn till att det bara gäller
en delreform måste den emellertid kompletteras
med väsentliga förändringar
i den pedagogiska miljön inom universiteten.

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

Det är ett ganska egendomligt förhållande
att man kan bli universitetslärare
utan någon som helst pedagogisk
utbildning eller skolning. Jag har själv
under tio år undervisat vid universitet
och högskolor, men jag har aldrig
fått någon pedagogisk utbildning. Den
som skall bli förskollärare eller lärare
i grundskola, gymnasium, fackskola
eller vilken annan utbildningsanstalt
som helst får en pedagogisk utbildning,
men den som skall bli universitetslärare
behöver ingen sådan. Härvidlag måste
naturligtvis en reform snarast genomföras.
Man måste ändra bestämmelserna
så att våra universitetslärare får en pedagogisk
utbildning till fromma för
undervisningen.

Det är tyvärr så att många universitetslärare
uppenbarligen inte borde
vara lärare. Sådana lärare bedriver en
undervisning som ingalunda leder till
positiva resultat för studenten. Det behövs
alltså en pedagogisk förnyelse.
Men vi behöver också en helt annan
pedagogisk utrustning vid våra universitetsinstitutioner.
Grundskolan har väsentligt
bättre resurser till sin undervisning
än vad man har vid våra universitetsinstitutioner.
En ökad satsning
på pedagogiska hjälpmedel och läromedel
är naturligtvis av nöden för de
fria fakulteterna.

En annan väsentlig sak som framgår
av undersökningarna är att studierådgivningen
måste ges en helt annan omfattning
än vad som för närvarande är
fallet. Studierådgivningen måste givetvis
byggas ut på det gymnasiala skolstadiet.
Det är ju före inträdet till universitet
eller fackhögskola som de unga
skall få en studierådgivning. En studierådgivningsorganisation
måste emellertid
byggas ut även vid universiteten.
UKÄ har därvidlag föreslagit att 60
tjänster skall inrättas. Jag uttrycker den
förhoppningen att utbildningsdepartementet
skall kunna tillgodose UKÄ i
detta avseende. Tillsättandet av dessa
tjänster medför visserligen en kostnad,

men jag tror att denna kommer att betala
sig mycket snabbt.

En annan fråga som tagits upp i
UKAS-debatten har varit demokratiseringsprocessen
vid våra högre utbildningsanstalter.
Det görs gällande att
det i dag förekommer ett professorsvälde.
Professorerna skulle ha den helt
avgörande makten på institutionerna.
Det är inte ovanligt med institutioner
på 1 000—2 000 studerande där elever
och övriga lärare inte har någon eller
mycket ringa möjlighet att påverka den
sociala verkligheten på institutionen,
än mindre påverka undervisningens
uppläggning.

Därför vill jag uttrycka förhoppningen
att den demokratiseringsprocess,
som signalerats från utbildningsdepartementet
och som även skall omfatta
den högre utbildningen, leder till att
vi bryter den makt som konsistorier
och fakulteter har och lägger de beslut
som gäller studenter, lärare som inte är
professorer, utbildningens uppläggning
och undervisningens omfattning i görligaste
män på utbildningsnämnden,
där studenter och övriga kategorier vid
institutionerna och fakulteterna får
göra sin stämma hörd.

Jag tror att UKAS-debatten har varit
synnerligen värdefull inte minst ur demokratisk
synpunkt. Studenterna har
fått klart för sig att de kan vara med
om att påverka sin situation; de bär
blivit medvetna om att en demokratiseringsprocess
innebär deltagande i ett
beslutsfattande och därigenom ställer
krav på de grupper som får vara med
i beslutsprocessen.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
längre. Jag ser med tillfredsställelse
fram mot den proposition som skall
lämnas till riksdagen under våren. Vid
behandlingen av den propositionen får
vi möjlighet att i detalj penetrera ocbjdiskutera
de frågor som studenterna
har fört fram i samband med UKASdebatten,
och detta anser jag vara synnerligen
värdefullt.

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

.lag vill avsluta detta mitt inlägg med
ett citat ur Sveriges förenade studentkårers
remissyttrande till universitetskanslersämbetet
över UKAS:s förslag.
Det heter där bl. a.:

»Särskilt vill SFS understryka, att en
effektivisering av utbildningen enligt
organisationens mening inte minst kräver
en förbättring av den pedagogiska
kvaliteten på den undervisning som
meddelas vid universiteten, och inte
minst vid de filosofiska fakulteterna.
En satsning på bred front på pedagogisk
utbildning med både teoretiskt och
praktiskt innehåll för all undervisande
personal vid universiteten, skulle enligt
SFS:s mening vara det verksammaste
medlet att förbättra såväl utbildningens
kvalitet som genomströmningen.»

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hugosson ser, om
jag förstod honom rätt, huvudsakligen
något positivt i UKAS-debatten och
i de följdverkningar som den framkallat
och menar, att jag under den gångna
natten närmast yttrade mig negativt
om UKAS-debatten. Jag skall inte förneka,
att debatten har haft viss positiv
verkan, men förvisso har den inte
bara varit till nytta och glädje. Det
finns också andra aspekter att anlägga.

För det första kan man väl fråga sig
om det lämpligaste medlet att framkalla
ett studentpolitiskt intresse och frän
diskussion inom studentkårerna är ett
byråkratiskt misstag som har sitt ursprung
i kanslihuset.

För det andra är det ostridigt, att
detta misstag — den ursprungliga
UKAS —• skjutit en i och för sig nödvändig
universitetsreform minst ett år
framåt i tiden. Hade vi från början fått
ett väl underbyggt acceptabelt förslag,
hade det hela varit färdigt nu.

För det tredje har striden om UKAS
tagits till intäkt för diverse upptåg och
demonstrationer av illavarslande ka -

Allmänpolitisk debatt

raktär, som inte har någonting med
undervisning och examensväsende att
göra. Det må vara riktigt, som herr Hugosson
sade, att konservativa och vänsterradikala
studenter gemensamt opponerat
sig mot den ursprungliga UKAS.
Men i den senare formen av opposition
med ockupation av kårhuset o. d.
har de sannerligen inte — det vill jag
understryka — varit tillsammans utan
snarare åtskilda som eld och vatten.
Den sammankoppling som herr Hugosson
gjorde var därför missvisande.

Slutsatsen blir alltså, att vi i framtiden
näppeligen har större behov av
att få till stånd en liknande debatt på
något annat område inom det högre
undervisningsväsendet. Men det får vi,
om ett nytt byråkratiskt misstag begås
med ursprung i kanslihuset.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nordstrandh frågar,
om det är lämpligt att ett byråkratiskt
misstag — med ursprung i kanslihuset
—- får bli utgångspunkt för en
stor allmän debatt. Men ursprunget till
debatten kommer från detta hus! Såsom
jag underströk var det, herr Nordstrandh,
en enig riksdag som år 1965
fattade beslut om införande av en fastare
studieordning vid våra universitet.

Debatten om UKAS har skjutit reformen
ett år framåt i tiden, säger herr
Nordstrandh. Ja, men om hela frågan
skulle varit utredd innan riksdagen
fattade sitt beslut, hade riksdagen inte
kunnat göra det 1965, utan då hade
kanske beslutet fattats 1966 eller 1967.
Jag tror därför inte att den tidsförskjutning
som herr Nordstrandh talade om
hade kunnat undvikas.

De olika upptågen och demonstrationerna
har jag ingen förståelse för
— det sade jag redan i mitt föregående
inlägg. Det förhållandet att vänsterextremister
tagit UKAS som förevändning
för att ockupera kårhuset i Stockholm
har jag inte heller någon som

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

helst förståelse för och ingen anledning
att försvara. Men om UKAS inte
hade existerat hade det säkert funnits
andra förevändningar för dessa kommuniststudenter
att ockupera kårhuset.
Man skall nog inte lasta UKAS för den
saken.

Jag försökte också tidigare framhålla
att det väsentliga med debatten om
UKAS är att frågan om universiteten
har diskuterats som aldrig förr i hela
samhället. Jag känner inte till att universitetens
utbildningsmål och universitetsutbildningens
uppläggning någon
gång har debatterats utanför universitets-
och riksdagskretsar.

Herr Nordstrandh måste väl ändå
medge att den effekten är någonting positivt.
Dessutom har detta s. k. byråkratiska
misstag varit föremål för behandling
av flera remissinstanser som
har kunnat framföra sina synpunkter,
och dessa kommer sannolikt i mycket
stor utsträckning att bli beaktade vid
uppgörandet av det förslag som riksdagen
får behandla nästa år.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det är nu inte så
mycket kvar av misstaget, när förslaget
äntligen skall behandlas av riksdagen.
Det förhållandet gör det ännu
mer motiverat att tala om ett misstag.

Det har sitt ursprung i kanslihuset, i
en proposition som på denna punkt var
något av det mest diffusa som man över
huvud taget kunde finna. Som jag framhöll
i natt från denna talarstol sades
det 1965 ifrån i riksdagen, att dessa
fasta studiegångar, som föreslogs bli
införda, saknade antydan till specifikation
av vad det var fråga om. Det
lämnades möjlighet till praktiskt taget
vad som helst. Vilka anordningar som
åsyftades nämndes inte; man talade
bara om anordningar, särskilda åtgärder
o. d.

Riksdagen antog denna proposition —
det var olyckligt att den gjorde det —

och sedan gav Kungl. Maj:t universitetskanslern
ett beställningsuppdrag
att utforma regler för fasta studiegångar,
precis så strama och på vissa punkter
nästan omöjliga som fallet blev.
Därefter kom hela denna stora, i viss
mån positiva men också i en del avseenden
ganska uppslitande debatt till
stånd. Ursprunget ligger i kanslihuset.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är givet att man kan
säga att ursprunget ligger i kanslihuset,
eftersom det är kanslihuset som utarbetar
propositioner. Jag framhöll emellertid
att en enig riksdag godkände
denna proposition, och därmed kan
väl också riksdagen sägas ha ett ansvar
för det hela.

Jag vill inte påstå att UKAS var ett
misstag. Utbildningsdepartementets signaler
innebär ju att man i princip håller
fast vid UKAS-förslaget, men man tar
hänsyn till de brister som fanns i det
förslag som arbetsgruppen presenterade.

Vi får väl anledning, herr Nordstrandh,
att diskutera denna fråga när
vi har fakta på bordet i form av en proposition
nästa år. Jag har i mitt inlägg
velat framföra synpunkter, som
eventuellt kan tänkas bli beaktade vid
utarbetandet av denna proposition till
fromma för studenterna.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Det är enkelt att konstatera
att vårt land under de senaste decennierna
undergått en omvandling av
stora mått. Den tekniska och industriella
utvecklingen har fått dimensioner
och former som man tidigare inte kunnat
sia om men som fört vårt land
fram till att vara ett av de mest industrialiserade
och mest tekniskt framstående
av världens länder och därmed
också ett av de mest välsituerade. Vi
har ju haft den oskattbara förmånen
att undgå tvenne världskrigs fasor, och
genom detta har vi också prioriterats

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

då det gällt en lugn, framåtskridande
utveckling.

Många samverkande krafter har varit
i verksamhet, inte minst framsynthet,
expansionsvilja och företagsamhet hos
både enskilda individer och företag.
Då vi debatterar den industriella utvecklingen
fäster vi oss kanske mest
vid de stora, dominerande företagen,
som kan lysa utåt på ett påtagligt sätt,
och glömmer oftast de mindre och
medelstora, som mera i tysthet utför
ett tålmodigt och beundransvärt arbete,
kanhända under svåra yttre betingelser
och i brist på de olika resurser,
som är en förutsättning för expansion
och inflytande.

Den enskilda företagsamheten här i
landet har varit grunden för vårt välstånd.
Tack vare vårt näringslivs insatser
i samhället har möjligheter skapats
för att på det politiska planet arbeta
fram de samhälleliga resurser som
givit oss de sociala framstegen i deras
olika former, t. ex. uppbyggnad av vårt
skolväsen, våra vårdreformer, vårt omhändertagande
av hårt drabbade individer
och mycket annat.

Det är därför oriktigt, anser jag, att
man från en del håll ständigt klagar på
och klandrar näringslivet för att i dagens
situation inte kunna klara problemen
med sysselsättning, expansion och
samhällsinsatser.

För dagen arbetar industrin i ett
hårt ekonomiskt klimat, kanske betingat
av en viss oförståelse för vad industri
och näringsliv kan och vill utföra.
Man vill begränsa dess frihet i
många avseenden. Det vore olyckligt
om ett sådant tänkesätt skulle få råda,
eftersom det inger olust och ovilja
till nya tag och fortsatt expansion.

I stället för att förbättra vår näringspolitik
har man tyvärr genom olika åtgärder
försämrat företagens utveckling.
Jag tänker bl. a. på det sätt på vilket
man strypt aktiemarknaden och därigenom
kvävt intresset för aktieköp, med
påföljd att företagen erhållit en nega -

Allmänpolitisk debatt

tiv näringspolitisk effekt. Denna form
av hushållssparande har kommit i
strykklass, vilket på visst sätt medverkat
till att investeringsökningarna blivit
mindre än vad som annars skulle
ha blivit fallet. Någon har uttryckt det
så, att den nya aktievinstbeskattningen
är det största misstag som gjorts.

Det var glädjande att statsministern
i sitt anförande under gårdagen sade,
att regeringen inte har någon anledning
att ta upp en kamp mot näringslivet.
Även om det i och för sig var
ett mycket intressant och värdefullt uttalande,
tycker jag nog att uttrycket
»kamp mot näringslivet» bort utbytas
mot »mera förståelse för» näringslivets
funktioner i samhället.

Nedgången i industriinvesteringarna
har skett därför att man stått avvaktande
inför den politiska utvecklingen. En
viss osäkerhetskänsla tycks ha insmugit
sig, som dämt upp utvecklingen.

Det påstås att det för närvarande
finns gott om pengar i företagen men
att pengarna inte används. Likviditeten
har gått upp —• enligt statistiken
med 34 procent -— men staten och industrin
är oense om orsakerna härtill.
Företagen vågar inte göra investeringar
på grund av den dåliga lönsamheten,
en lönsamhet som sjunkit under
hela 1960-talet. Investeringsrädslan utgör
bakgrunden till den höga likviditeten
hos företagen — detta har sagts från
industrihåll.

Skall vårt samhälle kunna fortsätta
att vara ett toppsamhälle på det ekonomiska
planet måste alla hämmande
orsaker elimineras och vårt näringsliv
få förtroende för den pågående
utvecklingen.

Ett annat område som jag vill ta upp
i debatten är bostadsbyggandet för
framtiden. Jag skulle vilja påstå att
vi fortfarande lever i ett efterkrigstidens
reglerade samhälle och därför
obönhörligen blivit efter i utvecklingen.
De regler som fanns för bostadsbyggandet
strax efter andra världskri -

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 37

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

get hör inte hemma i dagens samhälle.
Vi borde återgå till ett fritt bostadsbyggande
utan andra restriktioner än
dem som är betingade av tillgång och
efterfrågan.

Vi producerar här i landet varor för
snart sagt alla livets funktioner, och
tillgången på förnödenheter är riklig,
undantagandes bostaden. För att få en
bostad måste människor fortfarande under
kortare eller längre tid stå i ko.
Man frågar sig: Är detta värdigt vårt
samhälle?

Jag för min del tror, att om bostadsbyggandet
bleve underkastat samma
regler som gäller för all annan produktion,
skulle vi kunna bemästra dessa
missförhållanden. Det visar sig t. ex.
att en kommun kan ha överskott på
lägenheter medan en annan kommun
har en skriande bostadsbrist.

Man har misstagit sig på fördelningen
av lägenhetskvoten och utvecklingen
inom kommunerna, till stor del beroende
på att kommunerna själva inte haft
eller har i sin hand avgörandet för sitt
eget bostadsbyggande. Regleringen har
satts in punktvis och förryckt det planenliga
byggandet.

Skulle man inom industrin gå till
väga på samma sätt som inom bostadsproduktionen
skulle den kontinuerliga
driften bli lidande, kostnaderna öka
och den färdiga produkten bli för dyr
för den enskilde medborgaren, en sak
som nu är aktuell på bostadsområdet.
Detta är en skönhetsfläck som snarast
bör borttagas.

Herr talman! Jag vill här närmast
diskutera en annan sak, nämligen sjukoch
hälsovården samt kostnader och
brister på detta område.

Vad vi i dag syftar till är att få en väl
utbyggd öppen sjukvård som är effektiv
och för sjukvårdshuvudmännen
mindre kostsam än den slutna vården.
Men det tycks, herr talman, vara oerhört
svårt att komma till rätta med
denna sak. Herr Hamrin i Kalmar tog
i sitt anförande i går upp problemet
och påvisade att huvudmännens kost -

nader i den slutna vården utgör cirka
200 kronor per plats och dygn.

Den öppna vården är betydligt billigare
för huvudmännen men dyrare för
den enskilde individen. Här måste en
utjämning ske, så att patienterna lika
gärna accepterar öppen vård som sluten.
Vissa utredningar är på gång,
och de olika huvudmännen ägnar dessa
frågor stor uppmärksamhet. Men staten
måste träda in för att det skall
kunna bli någon ändring. Dels måste
sjukbidragen höjas då det gäller de medicinska
kostnaderna, dels måste i den
slutna vården intagna patienter erlägga
en låt mig säga inackorderingsavgift
för att ersätta huvudmännen för
kost och logi. Först då kan de olika
vårdformerna ges paritet. Det bör vara
angeläget att uppnå likställighet för
den enskilde individen i fråga om kostnaderna.
En annan viktig fråga i detta
sammanhang är vad jag skulle vilja
kalla kategoriklyvningen — herr Hamrin
i Kalmar talade om »meritvärdering»
— mellan den slutna och den
öppna vårdens läkare. Regeringen och
riksdagen har anledning att fundera
på denna sak. Denna kategoriklyvning
kommer till uttryck inte minst i svårigheten
att upprätthålla en nödvändig
jourtjänst inom den öppna vården. Det
skulle ta för lång tid att närmare ingå
på problemet, men vi kommer inte till
rätta med den öppna vårdens funktion
förrän vi får till stånd en ändring av
detta förhållande.

Det klagas över att man har stora
svårigheter att besätta provisialläkarbefattningarna.
Ja, det är riktigt. Inom
alla landstingskommuner lider vi mer
eller mindre av detta. Orsaken till detta
är kategoriklyvningen mellan läkarna.
Den som vill ta en tjänst som provinsialläkare
har inte samma möjligheter
att meritera sig för fortsatt utbildning
inom sjukvården och för högre
befattningar där som den slutna vårdens
läkare har. Jag anser dock att en
provinsialläkare under utövandet av sin
tjänst får en oerhört stor och grundlig

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

utbildning. Han kommer där i kontakt
med människor på ett sätt som en
läkare i den slutna vården inte alls gör.
Vi minns nog hur det var under den tid
då det fanns husläkare, en tid när allt
enligt min mening fungerade mycket bra
på detta vårdområde. Man hade sin
speciella läkare att gå till. Han kände
till patienten från topp till tå, från det
yttre till det inre, och då patienten anmälde
ett sjukdomssymptom kunde han
ganska snart komma underfund med orsaken.

Det är något av detta arbete som
provinsialläkarna nu utför och vill utföra,
och jag tycker att detta skulle
meritera dem för tjänster i den slutna
vården, om de önskar sådana för att
där avancera på samma sätt som den
slutna vårdens läkare. Detta problem
berör emellertid i första hand Sveriges
läkarförbund och socialstyrelsen,
som jag hoppas verkligen vill lösa det
så skyndsamt som möjligt. Jag vet att
en utveckling är på gång. I ett samhälle
som vårt måste människorna kunna
kräva att vid sjukdom bli omhändertagna
utan dröjsmål. Jag är också
övertygad om att kostnadssidan kommer
i ett fördelaktigare läge om den
öppna vården kan ökas.

Herr talman! Jag har vid flera tillfällen
haft anledning ta upp i kammaren
frågan om vår transportpolitik,
särskilt den del därav som berör kanaltrafiken
och dess problem. Den oerhört
ökade trafiken kommer att ställa stora
anspråk på våra transportmedel. Visserligen
har vägnätet förbättrats — vägarna
har breddats och förstärkts —
men det har ändå visat sig vara i högsta
grad otillräckligt. Den tunga lastbilstra1''iken
lägger allt större embargo på vägarna,
medan den lätta persontrafiken
får det allt besvärligare.

Dessa trafiksvårigheter visar sig inte
minst i de olyckor som timar på våra
vägar. Vi råder inte bot härför genom
hastighetsbegränsningar och liknande
åtgärder; vi måste få till stånd en
avlastning av vägnätet på ett eller an -

Allmänpolitisk debatt

nät sätt. ökade järnvägstransporter är
kanske en lösning, men inte den enda.
Våra vattenvägar måste ses över. Det
hjälper inte hur man på en del håll
försöker bagatellisera problemet; faktum
står kvar. Varför inte ta litet allvarligare
på denna fråga och verkligen
försöka lösa den?

Ett projekt som pockar på snar lösning
är vidgandet av Södertälje kanal
— i sanning ett aktuellt problem.
Det projekt som ligger mig närmast är
vidgandet av Göta kanals västgötalinje,
som har varit föremål för utredningar
och debatter i olika sammanhang.
Detta problem måste lösas. Vi får
bortse från vad stora kuststäder, SJ och
andra har att genmäla; vi måste handla
snabbt. Att bygga ut kanalerna kostar
så litet jämfört med vad det kostar
att bygga ut vägarna men kommer att
lösa många av de problem som vi brottas
med.

Jag skall ta upp en fråga som herr
Turesson, som skall tala efter mig, kanske
kan yttra sig om. SJ, som är vår
främsta företrädare för transportväsendet
och som har ett stort ansvar inte
minst som statligt företag, borde kunna
lösa transportproblemen med den tyngre
trafiken bättre än nu. Om ett företag
anser sina möjligheter begränsade genom
förhandenvarande resurser bör det
se till att dessa ökas på ett ändamålsenligt
sätt. Vi talar om kostnaderna för
utbyggandet av vägnätet och reagerar
inte om dessa blir höga. Hur vore det
om SJ skulle pröva att bygga ut vissa
delar av sitt bannät till exempelvis tre
spår, dvs. anlade ett särskilt spår för
den tunga trafiken? Kostnaderna härför
skulle knappast bli så stora som
för motsvarande utbyggnad i längd av
vägnätet.

Herr talman! Den dagen kommer då
vi måste förbjuda tung trafik under
veckosluten. Hur skall vi då lösa dessa
svåra transportproblem.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis
nämna ett par andra av de bekymmer
som vi har och de bekymmer som vi

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

får — jag höll på att säga — på löpande
band.

Alkoholismen, sådan den för närvarande
ger sig till känna i vårt samhälle,
är ett stort problem. Jag behöver inte
upprepa vad jag och andra i denna
kammare anfört i detta avseende. De
människor som råkar ut för alkoholism
är beklagansvärda som individer, och
för samhället medför de stora kostnader.
Nu håller vi på att komma så
långt att reklamen för starka drycker
skall tas bort, och jag hoppas att regeringen
efter riksdagens beslut på allvar
tar itu med den här saken. Vad jag
skulle vilja tillägga är att vi behöver en
stark motreklam, en upplysningskampanj
av stora mått som talar om alkoholens
skadeverkningar. Jag har tidigare
i denna kammare påpekat detta. Samtidigt
som vi förbjuder alkoholreklamen
borde vi sätta in denna aktivitet.
Samhället liksom den enskilde medborgaren
kommer i längden att vinna
härpå.

Vi skall snart behandla frågan om
förbud mot tobaksreklam, ett förslag
som jag verkligen hoppas att hela kammaren
är positivt inställd till.

Skall vi kunna komma till rätta med
narkotikafarsoten — jag vill kalla den
så? Jag har vid ett annat tillfälle sagt
min mening om den saken. Narkotikamissbruket
måste behandlas som vilken
annan farsot som helst. Vi skall ta itu
med den frågan genom ett starkt pådrag
och insättande av alla tillgängliga
resurser för att rädda vårt folk, inte
minst vår ungdom. Har vi kurage att
göra det? Det är i första hand regeringen
som är ansvarig för rådande förhållanden.
Det måste vidtas effektiva
åtgärder för att stoppa smugglingen och
försäljningen av narkotika. Det är vår
ungdom, vår framtid det här gäller.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Eftersom herr Berglund

direkt uppfordrade mig därtill, skall jag
inledningsvis nämna några ord om
transportfrågorna, även om jag inte hade
tänkt tala om det ämnet i dag. Jag
kan försäkra herr Berglund att statens
järnvägars ledning är lika angelägen
som han att ta hand om så stor del som
möjligt av de tunga transporterna. Jag
delar helt herr Berglunds uppfattning,
att det ur samhällsekonomisk synpunkt
säkerligen vore fördelaktigt om man
lyckades härmed.

Vad sedan beträffar hugskottet om ett
tredje spår vill jag erinra om att det
ännu bara är ett fåtal bandelar som har
dubbla spår. Där det finns dubbla spår
är transportkapaciteten mycket stor och
långtifrån helt utnyttjad. Där behövs
alltså, såvitt jag förstår, inte något tredje
spår. Däremot kan det vara angeläget
att få dubbelspår på de bandelar, där
vi har enkelspår och där transporterna
kan förväntas öka. Men detta är en
fråga om mycket stora investeringar, i
vilken riksdagen ytterst fattar beslut.
Storleken av investeringarna framgår av
att ett modernt spår kostar ungefär 600
kronor per meter, eller 6 miljoner kronor
per mil.

Jag delar emellertid som sagt herr
Berglunds uppfattning, att SJ bör försöka
ta hand om så stor del som möjligt
av de tunga transporterna.

Herr talman! En kväll i somras då jag
hörde på en nyhetssändning i radio,
fäste jag mig vid att en aktad ledamot
av medkammaren, tillika medlem av regeringen,
berikat jämlikhetsdebatten
med att kritisera att statens järnvägar
gav de resande möjlighet att välja mellan
första och andra klass. Jag vet inte
om detta var en mer väsentlig beståndsdel
i en argumentering. Kanske var det
bara ett litet detaljexempel som radiomannen
fann pikant och därför gjorde
en s. k. grej av. Jag tycker inte för
min del att det är något särskilt märkvärdigt
att tågresenärerna får möjlighet
att välja den litet större bekvämlighet,
det större utrymme och lugn för arbete

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

under resan som första klass erbjuder,
om de vill betala merkostnaden för det.
Vi har ju ännu så länge rätt att, om vi företar
våra resor med bil, välja mellan
olika bilmärken som skiljer sig mycket
från varandra i fråga om både bekvämlighet
och pris och det har jag inte hört
att någon i jämlikhetens namn vill ändra
på.

Det pikanta i den ärade förstakammarledamotens
kritik av statens järnvägars
två klasser kan kanske ligga i det
förhållandet att vi förtroendemän beviljar
oss själva rätt att åka i första klass
och att ännu ingen i detta hus kommit
på idén att man skall ändra på den förmånen.
Mycket skulle eljest kunna tala
för att folkets representanter åkte tillsammans
med folket självt. Nu avskärmar
vi oss i första klass så effektivt som
möjligt från majoriteten av resenärerna,
d. v. s. från våra egna väljare.

Samma kritik skulle kunna riktas mot
längre utrikes flygresor på det allmännas
bekostnad. När vi reser privat är
det -— även om det är fråga om mycket
långa flygresor — ytterst få som anser
att den större komforten och den fria
champagnen i flygets första klass är
värd den stora mellanskillnaden i pris.
Den kan ju på litet längre sträckor uppgå
till 2 000, 3 000 t. o. in. 4 000 kronor.
Men det generar sällan en aldrig så idealistisk
människa att vid resor i offentligt
uppdrag, t. o. m. i u-Iandsuppdrag, om
så är möjligt utnyttja flygets första klass
när det allmänna betalar, även om detta
går ut över de anslag till u-landsbistånd
som samma person sannolikt anser vara
alldeles för små.

Jag säger inte detta för att kritisera
eller rikta förebråelser mot enskilda förtroendemän
eller befattningshavare. Det
är bara naturligt och mänskligt att var
och en utnyttjar de förmåner som erbjuds.
Men det kan vara skäl för oss att
erinra oss att »charity begins åt home».
Folkets förtroendemän och funktionärer
måste se upp, så att vi inte blir en
privilegierad grupp i samhället som

Allmänpolitisk debatt

ökar klasskillnaderna och som ger anledning
till nya och skärpta krav på
större jämlikhet.

Det är ganska typiskt för många människors
ytliga syn på de angelägna kraven
om jämlikhet för människorna i
vårt samhälle, att man hänger upp sig
på sådana detaljer som de två klasserna
i statens järnvägars vagnar. Och kanske
är det också ytligt att, så som jag gjort
här, peka på förtroendemännens förmånsställning
i vissa avseenden. Men
det kan nog vara nyttigt att vi tänker
på detta då och då och att vi inte viftar
bort sådana synpunkter alltför lättvindigt.

Förvisso finns det orsaker till spänningar
i vårt samhälle. Delvis är det fråga
om kvarlevor från gamla synsätt på
förhållandet mellan anställda och chefer,
mellan tjänande och betjänade. Men
dessa rester från gamla tider får för
varje år allt mindre verklighetsunderlag,
och vi har all anledning att se denna
utveckling med tillfredsställelse. Till
väsentlig del kan nu de spänningar som
finns i samhället återföras på rent materiella
förhållanden. Den främsta orsaken
är de lågavlönades situation. Jag
vet att riksdagen har små möjligheter
att påverka en avtalsfråga som denna,
men staten är en stor arbetsgivare och
i flera av de stora affärsdrivande verken
befinner sig ännu mycket stora,
alltför stora grupper av anställda i utpräglade
låglönegrader.

Det är visserligen sant att de lågavlönade
och deras familjer kompenseras
genom statliga och kommunala stödåtgärder.
Men vi vet nog alla, att allt fler
människor som riskerar att hela livet
få stå och stampa i utpräglade låglönegrader
inte känner någon tillfredsställelse
vare sig med löner eller arbete.
Och det verkligt allvarliga är att de uppfattar
förhållandet som ett tecken på
bristande uppskattning av deras insatser
från arbetsgivarens, statens, sida.
Jag har full förståelse för att sådana
tankar uppstår. För den som känner sig

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

undervärderad i sitt arbete — och väldigt
många i låglönegraderna har anledning
att göra det — är säkert bristen på
jämlikhet mera realistisk än för någon
annan.

Jag har fått en del inblickar i dessa
förhållanden, och jag är helt övertygad
om att vi här möter en mycket allvarlig
sida av jämlikhetsproblemet, svår att
lösa och framför allt svår att komma till
rätta med snabbt. Men man kan göra det
genom en kombination av rationalisering
och utnyttjande av avancerade tekniska
hjälpmedel med därav följande
mera kvalificerade arbetsuppgifter och
bättre löneställning. Det är tillfredsställande
att det rationaliseringsarbete som
i detta syfte bedrivs inom många av de
statliga affärsverken så helhjärtat stöds
av berörda arbetstagare och deras organisationer.

Även om svårigheterna att lösa låglöneproblemet
alltså är mycket stora,
får det inte avskräcka oss och framför
allt får det inte förleda oss till undanmanövrer
eller dimbildning av det slag
som t. ex. en överbetoning av mera ytliga
detaljer i jämlikhetsdebatten, typ
statens järnvägars två klasser, utgör.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag tänkte säga några
ord med anledning av de intervjuer som
har gjorts om den låglöneutredning som
staten tillsatte på sin tid och i anslutning
härtill också om det speciella område
som är låglönebetonat, nämligen
Norrland.

Då man från regeringssidan talar om
att strukturrationaliseringarna och det
goda samarbete som rått med näringslivet
varit en förutsättning för vårt ökade
välstånd, kan knappast den stora del
av vårt folk som tillhör låglönegrupperna
instämma däri. Detta tal är i varje
fall inte relevant för Norrland. I Norrland
kan det inte sägas föreligga något
ökat välstånd till följd av strukturrationaliseringar
och det goda samarbetet

mellan regeringen och det privata näringslivet.

Den statliga utredning som tillsatts
för att klarlägga låginkomstgruppernas
ställning i landet har kommit till helt
andra resultat än att det skulle råda ett
utbrett välstånd i vårt land. Den 30 september
i år redogjorde huvudsekreteraren
i denna utredning, Per Holmberg,
i Dagens Nyheter för utredningens resultat,
och jag skulle gärna vilja citera
något av vad han hade att säga: »Av
1,9 miljoner fulltidsanställda personer
i Sverige året 1966, uppnådde ca 120 000
eller 6 procent högst 10 000 i årlig löneinkomst,
375 000 eller 20 procent uppnådde
högst 15 000 kr., 640 000 personer
eller 33 procent uppnådde högst
20 000 i årlig löneinkomst.» Detta gäller
bruttoinkomster på vilka sedan skall
betalas dryga skatter.

Jag fortsätter att citera Per Holmbergs
uttalande i Dagens Nyheter av
den 30 september i år! »--- •— grup pen

halvfattiga ökar. Arbetslivet kan vara
grymt upplagt. Man har i vissa fall
rätt att tala om rovdrift på människor.
Hårda villkor i arbetet bryter sönder arbetare,
män i 35—40-årsåldern blir handikappade.
Företagsläkare, arbetarskydd
och fackföreningar gör ingenting
för att hejda denna rovdrift. De
halvfattiga lever ett pressat liv. De har
ofta dålig bostad, de har inte råd att
sköta sin hälsa, orkar inte att roa eller
förkovra sig. Ej sällan lever de både
materiellt och andligt ett fattigt liv.»

På Per Holmberg verkar det som om
han blivit helt chockad av de resultat
som hans egen utredning kommit fram
till och som om han inte tidigare kunnat
tro att allt detta elände fanns i vårt
land och bland så många människor.

Den TV-intervju som gjordes med
sekreterare Per Holmberg måndagen
den 11 november underströk ytterligare
hans missnöje med rådande förhållanden.
Framför allt riktar han dock sin
kritik mot de högre fackliga ledningarna.
Jag citerar vad han uttalade i

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

denna TV-intervju häromkvällen: »En
stor del av ansvaret för låglöneproblemen
har ju de fackliga organisationerna,
LO, TCO och SACO. Och om man
ser på den politik, den opinionsbildning,
som man där traditionellt bedriver,
kan man väl komma ungefär till
de här slutsatserna: På LQ-håll har man
hållit tillbaka anspråken hos låglönegrupperna,
traditionellt. Ombudsmän,
LO-ordföranden och andra personer i
ansvarsställning, hur många gånger har
de inte sagt till LO-grupperna och inte
minst till de lågavlönade, att för inflationsbekämpningens
skull, för svensk
exports skull, för investeringarnas skull,
så får ni hålla igen. Ni skall inte vänta
er någonting. Ni skall inte tro att låglöneproblemen
någonsin går att lösa.
— ---Det har sagts. Och det har na turligtvis

blivit trott bland låglönegrupperna
på LO-sidan. Man har hållit igen
sina anspråk och man har varit blygsam
i inställningen till de här sammanhangen.
»

Så långt huvudsekreteraren i utredningen,
Per Holmberg. Han har givetvis
fullkomligt rätt i sin nedgörande kritik
av LO och fackförbundsledningarnas
handlande mot låglönegrupperna, i synnerhet
som lönerna för personer i LO:s
ledning kan vara mer än tio gånger
större än medlemmarnas. Det kan givetvis
vara svårt, för att inte säga omöjligt,
för människor i så höga lönelägen att
ha någon som helst förståelse för låglönegrupperna
och deras problem.
Fackförbundsledare inom låglöneyrkena
anser att det är ett oförskämt angrepp
som riktats mot just dem av samme
Per Holmberg, vilket bl. a. framgick
av en artikel i Aftonbladet den
12 november.

De som under årens lopp i fackföreningarna
kämpat för en aktiv facklig
linje och för att pressa upp lönerna
för låglönegrupperna har av samma
fackliga ledare framställts som kverulanter,
som kommunister, vilka velat
försvåra näringslivets möjligheter att

Allmänpolitisk debatt

hålla en jämn och full sysselsättning
och göra det ännu besvärligare för exportindustrin
som redan har det svårt
med den utländska konkurrensen. Så
har tonerna gått med livligt understöd
av storfinansen.

I detta sammanhang vill jag hänvisa
till den opinion som för några år sedan
fanns inom Svenska skogsarbetareförbundet,
där det vid två på varandra följande
lönerörelser fanns en utbredd
uppfattning att man skulle använda
strejkvapnet för att tvinga skogsbolagen
att gå med på löneökningar för skogsarbetarna.
Avtalskonferenserna var
jämnt delade för och emot att konfliktvapnet
skulle användas. Man skall då
märka att det förekommit en omfattande
socialdemokratisk propaganda mot
strejk.

Vid dessa båda avtalskonferenser avgjorde
den dåvarande ordföranden i
förbundet, Winroth, att konflikt inte
skulle få förekomma. Han hade då trycket
på sig från LO-ledningen, som inte
gick med på att de lågavlönade skogsarbetarna
skulle få hävda sin rätt att
gå i konflikt för att söka höja sina dåliga
löner. Något stöd från LO kunde
skogsarbetarna inte räkna med. Opinionen
bland skogsarbetarna inom förbundet
blev härefter så stark att Winroth
måste avgå som ordförande i förbundet.
Om jag inte minns fel fick han
en reträttplats i arbetsmarknadsstyrelsen.
Men för skogsarbetarna är läget
lika mörkt som tidigare.

Följden blev att Skogsarbetareförbundets
medlemmar i stor utsträckning
gick över till SAC eller helt lämnade
den fackliga rörelsen. Den fackliga ledningen
i LO hade genom sitt handlande
inte endast förhindrat kampen för högre
lön; den hade också bidragit till att
försvaga den fackliga rörelsens kampduglighet.

I anslutning till de ytterst besvärliga
förhållanden som blottats av den av
samhället tillsatta låglöneutredningen
vill jag också säga några ord om för -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

hållandena för de anställda arbetarna
inom pappers- och massaindustrin, och
jag tillåter mig då att ta Ådalen som
exempel. Den genomsnittliga timförtjänsten
i pappers- och massaindustrin
var enligt statistiska centralbyrån 10
kronor 75 öre per timme år 1967, om
man räknar med hela landet. Då skall
man emellertid märka att en arbetare
inte kommer upp till den förtjänsten
vid arbete under lagstadgad arbetstid.
I vanlig skiftgång är den genomsnittliga
timförtjänsten 6 kronor 34 öre eller
7 kronor 17 öre beroende på vilken
drift det är fråga om. Härtill kommer
sedan vissa mindre skifttillägg. Med
tilläggen blir månadsförtjänsten 1 377
kronor 86 öre. Härifrån skall sedan
preliminär skatt dragas, vilken i det
speciella fall som jag har undersökt är
så stor att endast 896 kronor sedan
återstår. Den summan utgör sålunda
den egentliga månadsförtjänsten för
dessa arbetare. Det är vad SCA betalar
sina massaarbetare vid Kramforsfabriken,
d. v. s. en årsförtjänst på 16 536
kronor.

Det bör anmärkas att arbetarna vid
massafabriken skulle göra en större förtjänst
om de i stället fick ersättning
från arbetslöshetskassan, som betalar
ut 45 kronor om dagen. Det beloppet
är som bekant skattefritt. De arbetare
det här gäller skulle sålunda få en större
ekonomisk behållning genom att gå
arbetslösa med ersättning från A-kassan
än att vara anställda vid Svenska
handelsbankens företag SCA.

Orsaken till att den av statistiska centralbyrån
redovisade genomsnittsförtjänsten
för massa- och pappersindustrin
ligger högre är det omfattande
övertidsarbete som arbetarna inom denna
industri är tvingade att utföra om
de över huvud taget skall kunna existera.
De är tvingade till förvärvsarbete
även under sina friskift.

Som bekant krävs det numera inte
kontanta pengar för att köpa varor av
olika slag. Avbetalningshandeln är myc -

ket utbredd i vårt land. Framför allt
är det de lågavlönade som anser sig
tvingade att använda denna metod, och
de måste därför betala mycket mer för
sina varuköp än vad de som har möjlighet
att betala kontant behöver göra.
De lågavlönades ekonomi försämras
härigenom ytterligare. Men de varor
som de köper skall också betalas. De
kan emellertid inte betalas genom den
låga förtjänst som dessa lågavlönade
massa- och pappersarbetare har genom
arbetet på lagstadgad arbetstid. Alltså
måste fritiden tas i anspråk för övertidsarbete
för att de skall kunna klara
existensen.

Det är ingen mänsklig tillvaro som
dessa människor tvingas till och de har
också kommit underfund med detta.
Det gäller inte bara de arbetare som
fick sparken när Svanö AB:s massafabrik
lade ned driften. De arbetare
som lyckats komma över till omskolning
har kommit underfund med att
de efter sin tid hos Svanö AB erhållit
en betydligt mera människovärdig tillvaro.
Ekonomiskt bär de också fått det
bättre än när de var anställda av Handelsbanken
och SCA.

Svenska cellulosabolaget och Handelsbanken,
som tidigare hållit bostäder
för sina arbetare, där hyran hållit sig
mellan 80 och 100 kronor i månaden,
vilket utgjorde en viss kompensation
för låglöneläget, håller sedan en tid
tillbaka på att riva sina arbetarbostäder.
Arbetarna måste nu söka sig till
bostäder i nybyggda hus, där hyran är
flera gånger högre än vad de tidigare
varit vana vid att betala. Men massaoch
pappersarbetarna har inte erhållit
några som helst löneökningar för dessa
högre levnadskostnader.

Missnöjet bland massa- och pappersarbetarna
är utbrett. Det gäller framför
allt det låga löneläget, den obekväma
arbetstiden och det förhållandet att
man på grund av den låga lönen tvingas
förvärvsarbeta på fritiden för att
klara de mest oundgängliga utgifterna.

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

Vad jag nu anfört kan i stor utsträckning
även gälla NCB:s fabriker i Ådalen,
där dr Gunnar Hedlund är chef.
Ingen bär väl mer än dr Hedlund talat
om att det höga löneläget för skogsindustrin
i Sverige gör att det ställer
sig svårt för denna industri att klara
konkurrensen med utlandet. Ändå vet
herr Hedlund att massa- och pappersarbetarna
tillhör bottenskikten bland
vårt lands låglönegrupper. Herr Hedlund
vet även att löneläget för dessa
grupper i Sverige är betydligt lägre
än det som råder exempelvis i Kanada
och USA, som ju i olika sammanhang
lär vara de svåraste konkurrenterna för
den svenska skogsindustrin.

Dessa fakta och det förhållandet att
herr Hedlund är chef för NCB, ett företag
som betalar löner som tillhör de lägsta
låglönerna i landet, hindrade ändå
inte herr Hedlund från att som ledare
för centerpartiet i valrörelsen i höst
vara den som kanske varmast talade för
att förbättra låglönegruppernas svåra
ekonomiska läge.

Det står — enligt arbetarna — herr
Hedlund fritt att verka för att arbetarna
vid NCB:s fabriker i Ådalen erhåller
en människovärdigare tillvaro. Varför
inte löner som kan mäta sig med
dem som betalas av konkurrenterna i
Kanada och USA?

Herr Hedlund har alla möjligheter
att lyfta på telefonluren och söka kontakt
med ordföranden för Pappersindustriarbetareförbundet
för att med
denne komma överens om en höjning
av lönerna för de lågavlönade massaoch
pappersarbetarna. Så enkelt är det
att ordna den saken. Det behövs inga
långa tal i en valrörelse om låglönegruppernas
prekära läge för detta. En
aktion från det motsatta hållet skulle
dock knappast kunna tänkas efter all
den passivitet, som Pappersindustriarbetareförbundets
ledning visat under
åren.

Nu tror varken jag eller någon annan
att frågan om att höja de lågavlö -

Allmänpolitisk debatt

nade massa- och pappersarbetarnas löner
kan ordnas så lätt. LO:s paroll under
valrörelsen, att LO driver på, var
säkerligen lätt överdriven, i varje fall
vad låglönegrupperna beträffar. Så här
efter valet bör kanske låglönegruppernas
paroll bli: Nu är det dags att driva
på LO.

Att jag tagit upp de lågavlönades probelm
i detta sammanhang och bl. a.
hänvisat till arbetarna inom skogsindustrin
beror på att Norrland i själva
verket är ett enda stort låglöneområde.
Skogsindustrin, som varit och fortfarande
är den dominerande industrin
i stora delar av Norrland, har ur folkets
synpunkt förvaltat sin maktställning
illa. De jättevinster som under
åren gjorts i Norrland och inte minst
i Ådalen har i mycket stor utsträckning
exporterats till utlandet och använts
för att där etablera nya cellulosaindustrier.
För att hålla lönerna nere
har cellulosabolagen inte visat något
som helst intresse för etablerande av
en differentierad industri. Denna kunde
nämligen konkurrera om arbetskraften,
och följden skulle ju bli högre löner
för cellulosaindustrin.

Ett typiskt exempel härvidlag är
Kramforsområdet, där bl. a. SCA inte
visat det minsta intresse av att för de
stora jätteprofiter som skogsindustrins
folk intjänat till SCA anskaffa ersättningsindustrier.
Bristen på en differentierad
industri i Norrland har varit och
är den direkta orsaken till arbetslösheten,
undersysselsättningen, den dolda arbetslösheten
och den låga levnadsstandarden.

Den regering vi har i detta land och
som suttit i 35 år har åsett dessa förhållanden
i stort sett utan att röra ett
finger. Man har tydligen varit helt överens
med storfinansen om att den skall
få uppträda som den gjort och delar
därför ansvaret för de svåra sysselsättningsförhållandena
och den låga levnadsstandarden
i Norrland. In i det
sista har socialdemokratin satsat på

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

löftena från SCA och från Svenska handelsbanken
att koncernen skulle etablera
ett pappersbruk i Kramfors — trots
att låglöneförhållandena då skulle komma
att konserveras — i stället för att
ta krafttag för att få en differentierad
industri till detta område. Sedan det
nu på senare tid visat sig att man inte
helt kan lita på storfinansen — i detta
fall Svenska handelsbanken, ägaren till
SCA -—när det gäller att ordna ett pappersbruk
i Kramfors, så har man börjat
tala om andra industrier som skulle
förläggas till Ådalen. Mycken dyrbar
tid har dock gått till spillo. I morse
meddelades också i radionyheterna att
det inte blir något nytt pappersbruk i
Kramfors, och sorgen torde vara stor i
de kretsar där man helt har satsat på
storfinansen.

Den lokaliseringspolitik som hittills
bedrivits av statliga myndigheter är
knappast värd namnet om man skall
döma efter förhållandena i exempelvis
Ådalen. Där är det som bekant värre
än det någonsin har varit. Ansvariga
myndigheters väntan på att privata företag
skall slå sig ned i det eller det området
som lider av strukturrationaliseringens
förbannelse har dömt sig själv.
Kommer inte privata företag dit så händer
det i stort sett ingenting annat än
att området i fråga sakta men säkert
dör. Ådalen är ett typiskt exempel på
det slag av lokaliseringspolitik som hittills
har bedrivits. Men om nu inte privata
företag vill etablera sig i dessa
områden måste samhället träda till och
spela en aktiv roll som grundare av
samhällsägda företag. Löftenas tid borde
vara förbi när det gäller befolkningen
i Ådalen och det övriga Norrland.

Från kommunistiskt håll har vi gång
på gång under senare år rest frågan
om en samhällsägd verkstadsindustri
i Ådalen. Frågan har förts fram i riksdagen
vid flera tillfällen och den har
även förts fram på det lokala planet.
I början mötte vi starkt motstånd från

de lokala socialdemokratiska ledarna.
De trodde nämligen helt på SCA och
storfinansen i Svenska handelsbanken.
Nu tycks de däremot ha tappat tron
och vara överens med oss om att en
verkstadsindustri är lämplig. En stor
verkstadsindustri till Ådalen, vilken i
sin tur skulle kunna inspirera till och
skapa behov av en rad småindustrier,
är lösningen på sysselsättningsproblemen
där. En dylik industri skulle nämligen
verka som injektionsspruta när
det gäller att höja den låga levnadsstandarden
i detta så hårt drabbade
område.

Herr talman! Det förhållandet att lönerna
är låga i Norrland — inte minst
i Ådalen — grundar sig givetvis inte
endast på att LO-ledningen och fackförbunden
har varit inaktiva och, enligt
den av mig tidigare citerade Per
Holmberg, aktivt påverkat dessa låglönegrupper
att inte föra en fackligt
aktiv kamp. Storfinansens roll i detta
sammanhang kommer man inte ifrån.
Den bär medvetet förhindrat en differentierad
industri för att därigenom
slippa konkurrens om arbetskraften och
därav följande högre löneläge.

Dessa synpunkter tycks numera ha
vunnit allmänt erkännande, vilket visat
sig inte minst i denna remissdebatt.
Man anser det lämpligt att förlägga statliga
industrier till Ådalen och Norrland
i övrigt. Det gäller här en differentierad
industri, eftersom skogsindustrin
inte kan eller kommer att kunna klara
sysselsättningen för Norrlands del. Man
har också insett att den privata företagsamheten
inte kan klara sysselsättningen
och att ett samhälleligt företagsetablerande
måste komma till stånd.
T. o. in. högerpartiets representanter
har från denna talarstol i dag givit
uttryck för att de är inne på denna
linje, som kommunisterna tidigare varit
ensamma om att kämpa för —- också
här i riksdagen.

Herr talman! En kort tid efter valet,

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

eller den 19 september, utkom nr 32
av Veckans Affärer med intervjuer med
representanter för storföretagen här i
landet. Intervjuerna gällde deras syn
på valutgången. Jag skulle i detta sammanhang
vilja citera vad chefen för Mo
och Domsjö i Örnsköldsvik, herr Matts
Carlgren, hade att anföra, därför att i
detta uttalande ligger en bön till regeringen
och den socialdemokratiska partiledningen.
Direktör Carlgren hade
tydligen blivit allvarligt bekymrad över
all den radikalism som från socialdemokratiska
talarstolar under valrörelsen
riktats mot storfinansen här i landet.
Han hade tydligen fått för sig att nu, efter
den socialdemokratiska valsegern,
gällde det kanske att infria vallöftena,
varför eu s. k. socialistisk skördetid förestod.
Jag citerar vad direktör Carlgren
hade att anföra:

»När kommunisterna nu reducerats
till nästan ingenting och socialdemokraterna
fått en egen majoritet bör det
finnas gott hopp om att radikaliseringen
av näringspolitiken kan stoppas. Det
hade blivit värre för näringslivet om
kommunisterna hade behållit sina positioner
och eventuellt blivit tungan
på vågen i riksdagen. Nu kan socialdemokraterna
behandla de näringspolitiska
frågorna mera sakligt. Avtalsrörelsen
blir inte svårare, snarare lättare
tack vare valresultatet. Geijer har
lovat måttligheter.»

Så långt direktör Matts Carlgren i
Mo och Domsjö. Denne representant för
storföretagen knyter stora förhoppningar
till socialdemokratin efter detta val,
därför att vänsterpartiet kommunisterna
gjort ett dåligt val. Säkerligen är
hans uttalande också ett uttryck för
storfinansens gemensamma önskemål.
Det är min och — jag är övertygad därom
— den norrländska arbetarbefolkningens
förhoppning att sådana förväntningar
inte skall infrias. Bollen
ligger, som det populärt heter, hos regeringen.
Men ytterst framstår som en

Allmänpolitisk debatt

nödvändig slutsats att ta bort glädjeämnet
för Mo och Domsjö och andra
beträffande kommunisternas tillbakagång.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Under denna debatt har
.nånga talare understrukit det ökade ansvar
för utvecklingen som vilar på regeringspartiet
efter utgången av andrakammarvalet.
Det är väl också riktigt att
förväntningarna bland väljarna är stora,
och det är nödvändigt att reformarbetet
fortsätter i oförminskad takt.

Detta gäller inte minst de stora planeringsfrågorna.
En av grundvalarna för
en god planering är att vi får till stånd
större och bärkraftigare kommuner. Det
beslut som fattades av riksdagen har tyvärr
satt alltför ringa spår, trots att åren
har rullat i väg. Åtskilliga sammanläggningar
återstår innan de enligt planerna
282 kommunerna är en realitet. Den
1 januari 1969 har vi fortfarande 848
kommuner. Enligt uppgift pågår utredningar
om indelningsändringar i cirka
300 kommuner, men om dessa blir färdiga
för sammanläggningar fram till år
1971 återstår att se. I varje fall finns det
även efter denna tidpunkt ett betydande
antal kommunblock där ingenting väsentligt
har skett beträffande sammanläggning.

Mot denna bakgrund kan man hälsa
det initiativ som nu tagits av kommunikationsdepartementet
med tillfredsställelse.
Departementet låter nu ett par frågeställningar
gå ut på remiss till kommuner
och andra remissorgan. Det hade
kanske varit ännu mer glädjande, om
det hade förelegat ett formellt förslag
till indelningsfrågornas fortsatta handläggning,
men huvudsaken är att frågan
har aktualiserats. Jag tror att många
kommunalmän ute i landet har väntat på
detta.

Det har i kommunindelningsfrågan
talats mycket om frivillighet och om
kommunernas rätt att själva avgöra när

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

en nyindelning skall ske. Riksdagsbeslutet
innebar också att reformen skulle
äga rum i frivillighetens tecken. Man
kan emellertid fråga sig så här många
år efter riksdagsbeslutet, hur långt man
skall sträcka sig när det gäller frivillighet.
Det existerar i dag inte någon frihet
för de kommuner i ett block som
vill gå samman, om en enda kommun
vill bromsa utvecklingen. Jag skulle tro
att i sådana block anser majoriteten att
det existerar ofrihet att handla.

Att kommunindelningsfrågan gått i
baklås i ett stort antal kommuner kan
konstateras. Det är beklagligt från
många synpunkter. För närvarande blir
planeringen i många fall felaktig och en
rad felinvesteringar kommer till stånd
på grund av att de kommunala enheterna
strävar var och en för sig i stället
för att samplanera för större och bärkraftigare
enheter. Blocksamarbetet är
ofta tungrott och medför onödiga arbetsomgångar
med stor tidsåtgång — d. v. s.
i de block där det över huvud taget förekommer
något samarbete. Det är svårt
att åstadkomma ordentliga utvecklingsplaner.
För länsmyndigheterna är det
ibland besvärligt att avgöra vilka som
skall höras i en fråga, kommunerna eller
blocket.

Vissa kommuner för kanske en markpolitik
som går stick i stäv mot vad de
andra kommunerna i blocket anser vara
en riktig och framsynt politik. På orter
med arbetsmarknadsbekymmer kan det
vara påfrestande att nödgas se hur blockets
bästa industrimark används till egnahemsbyggande
i stor skala liksom att
man underlåter att hålla en ordentlig
markreserv. Randbebyggelse intill tätortkommunerna
förekommer ofta, vilket
medför många olägenheter, inte minst
sanitära.

Från lokaliseringspolitiska och näringspolitiska
synpunkter är det beklagligt
att den kommunala indelningen inte
har påskyndats. Det är därför min förhoppning
att statsmakterna skaffar sig
vidgade befogenheter på detta område

och att reformen kan slutföras inom de
närmaste åren. Att låta enskilda kommuner
förhala denna reform under längre
tid får betraktas som otillständigt,
inte minst med tanke på planeringen för
industriellt bärkraftiga enheter.

Enligt den utsända promemorian skall
inte någon enstaka kommun kunna
hindra en kommunsammanläggning, om
majoriteten av kommunerna i ett block
önskar sammangå. Jag frågar mig, om
man inte också bör ta hänsyn till invånarantalet
i kommunerna. Om ett antal
kommuner i blocket representerar två
tredjedelar eller kanske tre fjärdedelar
av invånarantalet och önskar sammanläggning,
bör dessa kommuner kunna få
frågan prövad, även om majoriteten av
kommuner i blocket är emot det.

Det bör finnas en regel om att i de
fall, då det fattats enhälliga beslut i ett
antal kommuner som företräder majoriteten
av invånare i blocket, bör Kungl.
Maj :t ha rätt att pröva ansökningar om
sammanläggning, även om övriga kommuner
i blocket skulle motssätta sig
sammanläggning.

Detta system skulle utgöra en garanti
för att de stora kommunerna kan påverka
utvecklingen i lika hög grad som
man enligt departementets förslag skall
låta de mindre kommunerna göra. Jag
tror att en sådan ordning har betydelse
för en snabbare lösning av den segdragna
kommunindelningsfrågan, och det är
väl en sådan utveckling som vi vill ha.

Det skulle vara intressant att i detta
sammanhang ta upp det förslag som har
framlagts av länsdemokratiutredningen.
Jag skall emellertid nöja mig med att
säga att jag ställer mig skeptisk till en
hel del i förslaget. Jag skall i stället ta
upp en annan sak, som har samband
med frågan om länsförvaltning och länsdemokrati,
nämligen hur vi skall lyckas
föra en effektiv regionpolitik. Enligt
min mening är förutsättningen för detta
att vi kan skapa välarronderade län och
landstingsområden. Tyvärr var inte entusiasmen
särskilt stor för det förslag

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

till ny länsindelning som framlades under
fjolåret och som nu har varit ute på
remissbehandling. Detta får dock enligt
min uppfattning inte utgöra något hinder
för regeringen att gripa sig an även
denna fråga. Man kan göra överarbetningar
av förslaget i departementet och
man kan också göra en ny, snabb utredning
på basis av föreliggande utredningsmaterial.
Vidare kan vissa indelningsändringar
tänkas i län där uppenbara
olägenheter föreligger på grund av
nuvarande länsindelning, varvid kommunindelningen
samt arbetsmarknadsoch
lokaliseringsförhållanden särskilt
bör beaktas.

Vad jag vill fastslå med det sagda är
att det skulle vara orimligt att genomföra
exempelvis läns demokratiutredningens
förslag och att applicera det på
sådana felarronderade enheter som vissa
av våra län och landstingsområden i
dag otvivelaktigt utgör. Jag hoppas att
regeringen griper sig an länsindelningsfrågan
och inte uppskjuter den till en
oviss framtid; detta är ett villkor för att
en effektiv regionpolitik skall kunna genomföras
i landet.

Jag hade vid detta tillfälle inte tänkt
ta upp några familjepolitiska frågor eller
ägna mig åt diskussion av familjeservice,
men jag kan med anledning av
fru Sundbergs inlägg inte låta bli att något
beröra även den delen av debatten.

Fru Sundberg hävdade att servicekommittén
ville driva ut småbarnsmammor
i arbetslivet. Men vi behöver inte
driva ut några småbarnsmödrar — jag
vill påminna om att familjedaghemsutredningens
undersökning gav besked om
att 210 000 mödrar med barn under tio
år ville komma ut i produktionen så fort
de kunde få barntillsynen ordnad.

Service är ju ingenting som är till enbart
för småbarnsfamiljerna, utan alla
är vi beroende av väl fungerande anordningar.
Jag vill påminna om handikappade,
åldringar, ensamstående m. fl.
grupper plus alla de familjer där båda
föräldrarna är förvärvsarbetande och

Allmänpolitisk debatt

sålunda redan finns ute på arbetsmarknaden.
Vi skall väl inte underlåta att
ordna det bra för dem.

Fru Sundberg tog också upp en rad
frågor om boendemiljön. I och för sig
kan denna naturligtvis diskuteras även
i riksdagens kamrar, men jag vill starkt
understryka, att vill man verkligen göra
något effektivt på detta område så
har man faktiskt goda tillfällen till det
i sina egna kommuner. Det är i hög
grad kommunala planeringsfrågor som
fru Sundberg ägnade sig åt.

Beträffande den varma sanden i sandlådorna
— för att ta upp en enda detalj
ur fru Sundbergs anförande — vill jag
säga att man, om man vill ha sådan
varm sand, väl bör kunna ordna den saken
genom att helt enkelt väcka en motion
i fullmäktigeförsamlingen. Eller har
fru Sundberg möjligen tänkt sig att statsbidrag
skall utgå till sanduppvärmningen? Tyvärr

brukar fru Sundbergs partivänner
i kommunerna — jag har faktiskt
erfarenheter även av detta ■— inte
vilja vara med om att ordna vare sig
service med daghem, lekplatsutrustning
eller annat. Men det kan ju tänkas att
det kan ordnas med den varma sanden.
Jag har ingen erfarenhet av hur högern
brukar behandla sådana frågor. Jag tycker
nog att det bör kunna finnas utrymme
även för högern när det gäller miljöpolitiska
åtgärder, och då är det lämpligt
att man startar med en kampanj för
varm sand i lådorna liksom även för
uppvärmda parksoffor. Då har högern
alltid någonting på programmet för en
tid framåt.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket glad över
att fru Hörnlund berörde dessa frågor,
ty man kan inte klart säga att inte miljöns
utformning hör hemma i riksdagen.
Jag drog parallellen mellan vilka utrymmen
vi i miljöutformningen ägnar
bilarna och de utrymmen vi ägnar barnen.
Givetvis kan man säga att byg -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

gandet av garage är en rent kommunal
angelägenhet, men jag tror att fru Hörnlund
är lika medveten som jag om att
det har blivit en beklaglig vana i detta
land att till bostäder skall höra obligatorisk
bilplats, garage eller annan skyldighet
att hyra ett utrymme som är avsett
för bilen. Dessa utrymmen är genom
husbyggarens försorg i stor utsträckning
försedda med uppvärmningsanordningar
för bilen. Detta är eu kostnad
som läggs på hyresgästen.

Min jämförelse gällde dessa kostnader
och de kostnader vi lägger på miljöutformningen
för barnen. Jag ville ta ett
exempel som var nytt och som ändå
gick att jämföra med våra obligatoriska
kostnader för bilen.

Jag är glad över att fru Hörnlund
nämnde denna sak så många gånger,
därför att därigenom är det möjligt att
en för barnen så väsentlig fråga som att
kunna leka ute under angenäma former
tas upp i en allmän debatt, kanske utanför
denna kammare.

Dessutom vill jag erinra om att riksdagen
bestämmer över forskningen på
detta område. Det är denna forskning
som härifrån beviljas statsanslag och
den har alltför mycket begränsats till
själva servicen. Jag är precis lika övertygad
som fru Hörnlund om behovet av
service, inte minst för de förvärvsarbetande
mödrarna. Det sade jag också
ursprungligen, men jag tilläde att servicen
inte får bli ett medel för att få ut
mödrarna på arbetsmarknaden. Servicen
skall finnas tillgänglig och betalas
av dem som vill använda den.

Mitt danska exempel visade att 70
procent av mödrarna inte kunde använda
erbjuden service därför att den ställde
sig för dyr. Det blev billigare att vara
hemma och sköta sitt eget hushåll.
Den situationen måste vi diskutera och
vi måste gemensamt finna möjligheter
att ordna det bättre. Detta ville jag också
säga med mitt anförande.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Sundberg kritisera -

de onekligen servicekommitténs förslag
och menade att de förslag kommittén
lagt fram kommer att driva småbarnsmödrarna
ut i förvärvslivet. Det tycker
jag inte att fru Sundberg har anledning
att göra. Det är bra att servicefrågorna
kommit upp som en motvikt till resonemangen
om bilen, när det gällde utformningen
av bostadsområdena.

Sedan kan man alltid diskutera vilka
frågor som är väsentliga. Jag anser fortfarande
att det är väsentligare att de
förvärvsarbetandes barn kan få tillsyn
än att hemarbetandes barn skall få möjlighet
att leka i uppvärmda sandlådor.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Som alla andra i kammaren
lyssnade jag i går med stort intresse
till statsminister Erlanders tal.
Efter socialdemokraternas betydande
valframgång motsåg jag ett försök från
statsministern att höja sig över den litet
småskurna debatt som han och andra
socialdemokrater hade presterat under
valkampanjen. Jag hoppades på ett
större grepp med inslag av, skall vi säga,
statsmannalik hållning. Jag tror inte
att ens den ivrigaste socialdemokrat i
kammaren vill påstå att herr Erlander
presterade ett sådant anförande.

Till och med när herr Erlander kom
in på regeringsfrågan och de olika mandatexerciser
som förekommit under valkampanjen
förbigick han det enda som
var av central demokratisk betydelse,
det centrala i den debatten som åsyftades
från vårt håll —• även om den sedan
i något för stor utsträckning hamnade
i detaljer. Den centrala tanke som det
gällde att diskutera var ju denna: Skall
1968 års folkopinion bli avgörande för
vem som har regeringsmakten eller skall
det vara 1958 eller 1962 års folkopinion
-—- den som i huvudsak ligger bakom
första kammarens sammansättning? Detta
är en principiell demokratisk fråga,
som onekligen förtjänar ett betydande
intresse.

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

Partichefen Tage Erlander tog här
den ställningen, att han för sin del förbehöll
sig att utnyttja de möjligheter
som konstitutionen ger honom och
avstå från alla de möjligheter konstitututionen
ger att beakta årets opinion.
Han skulle utnyttja möjligheterna genom
att hålla sig kvar med hjälp av
den gamla folkopinionen. Han avböjde
bestämt att göra någon utfästelse som
innebar att man inom konstitutionens
ram skulle låta 1968 års valresultat bli
avgörande. Detta innebar bl. a. att
900 000 unga väljare, som inte haft någon
möjlighet att påverka första kammarens
sammansättning, i så fall skulle
riskera att berövas varje inflytande på
vem som skulle ha regeringsmakten under
de kommande åren.

Det går inte för Tage Erlander att genom
att tala kritiskt om mandatexercisen
komma ifrån det faktum, att det
här rör sig om en viktig principiell demokratisk
angelägenhet som väl förtjänar
att diskuteras.

Nu blev frågan efter valet tyvärr inte
aktuell på grund av den socialdemokratiska
framgången. Rent principiellt var
det emellertid synnerligen berättigat att
resa detta spörsmål. Herr Erlander var
ganska illa till mods under den debatten
— tydligen insåg han själv att det
gällde en central demokratisk fråga.

För övrigt utmärktes statsministerns
anförande i dag av att han upprepade en
del grundlösa beskyllningar mot oppositionen.
Jag skall bara ge ett exempel
för att belysa detta.

Herr Erlander talade om fondbildningen
i AP-försäkringen och sade att
den hade han och hans parti genomfört
under motstånd från herrarna. Vi skulle
alltså ha varit motståndare till fondbildningen.
Sanningen är i stället den, att
med folkpartiets lösning av pensionsproblemet
skulle fonden blivit större.
Det var för att vi arbetade för ett
system med något större fondbildning
som pensionerna efter vissa år enligt
vårt förslag skulle stiga i något lång -

Allmänpolitisk debatt

sammare takt än enligt det socialdemokratiska
förslaget. Däremot skulle pensionerna
enligt vårt förslag under de
första åren ha stigit något snabbare.
Detta var det förslag som socialdemokratiska
kritiker med herr Erlander i
spetsen hånade oss för. Nu låtsas man
som om socialdemokraterna allena ville
ha ett system med stor fondbildning
medan man i själva verket kritiserade
oss för att vi föreslog ett system som
skulle ge ännu större fondbildning. Detta
är ett exempel på en debatteknik
som jag inte tror för framåt.

Herr talman! Huvudinnehållet i herr
Erlanders anförande var att vi behöver
»ett starkt samhälle», varmed han i huvudsak
menade en stark statsmakt, som
till sitt förfogande hade en kraftigt
växande andel av nationalinkomsten.
Ett parti, som inte oförtrutet vill vara
med om att öka denna andel och därmed
minska den andel av inkomsten
som människorna själva kan förfoga
över, förklarades vara motståndare till
ett starkt samhälle. Får jag göra några
reflexioner?

Nu vet vi alltså att svensk socialdemokrati
bestämt uttalat sig för en fortgående
höjning av skattetrycket. Den
begränsade höjning av den andel av nationalinkomsten,
som samhället kan få
till sitt förfogande vid ett oförändrat
skattetryck genom att inkomstnivån
stiger och på grund av att skatterna
är progressiva är inte nog. I så fall
skulle herr Erlander inte ha kritiserat
oppositionen på det sätt som han gjorde.
Nej, det skall vara en så snabbt
stigande andel av nationalinkomsten,
att den endast kan komma till stånd genom
en fortgående ökning av skattetrycket.
Detta är ett viktigt besked —
det gavs tyvärr inte med samma klarhet
under valkampanjen, där tvärtom
de ledande regeringsrepresentanterna
svängde sig i denna fråga.

Men ett samhälle kan stärkas också
genom en snabb ekonomisk utveckling.
I mer allmän bemärkelse får vi ett star -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

kare samhälle genom att medborgarnas
stora massa får en bättre ekonomi. Det
ger dem ökade möjligheter att kosta på
sig t. ex. en bra bostad. Samtidigt stiger
då statsinkomsterna snabbare även
vid oförändrat skattetryck på grund
av att skatteunderlaget blir större.

Herr Erlander talar som om man alltid
kunde hävda, att staten disponerar
resurserna bättre än enskilda, varför
staten måste ha en väsentligt och —
tycks det —■ ständigt växande andel av
nationalinkomsten till sitt förfogande.
Det är klart, herr talman, att samhället
behöver växande resurser för sjukvård,
socialvård, undervisning och eu del
andra ting. Men även på några sådana
områden kommer vi i Sverige nog
i ett läge, där vi måste finna möjligheter
att låta människorna mer direkt
uttala sin uppfattning om den hastighet,
med vilken vissa åtgärder bör vidtas.
Jag tror att vi kan bygga ut den
svenska demokratin genom att ge medborgarna,
som ju är konsumenter av
offentliga tjänster, större möjligheter
att ge sin mening till känna. Men jag
vill bestämt deklarera att jag tror,
att vi på de nyssnämnda områdena
i stort sett kommer att behöva en betydande
expansion.

I strävandena att åstadkomma ett gott
samhälle behövs emellertid inte bara åtgärder
som kräver stora och nya statsutgifter.
Herr Erlander tycktes vara alldeles
hypnotiserad av den sidan av
den offentliga verksamheten, som kräver
ökade statliga utgifter — i ett fast
penningvärde räknat.

Får jag ta upp några viktiga sidor
i ett starkt och gott samhälle? Ta demokratiseringen
— den författningsreform,
om vilken vi nästa år skall fatta
definitivt beslut. Den gör folket mer
till herre i eget hus och förhindrar att
en gammal folkopinion på det sätt som
skett under hela efterkrigstiden utövar
ett fördröjande inflytande. Jag syftar
kort sagt på enkammarreformen!

Nog är det en viktig reform för att

skapa ett gott och starkt demokratiskt
samhälle, och den medför inga stora utgifter.
Eller tag företagsdemokratin
med allt vad den innebär! Eller tag omsorgen
om människornas frihet och
oberoende gentemot de styrande! En
långt driven ekonomisk och politisk
maktkoncentration i de styrandes hänr
der — en sådan riskerar man i viss
mån om man går för hårt fram med en
ökning av den offentliga sektorn -—
minskar ju medborgarnas oberoende.
En alltför stor central makt är en fara
för att medborgarna blir mindre oberoende
och självständiga än de eljest
skulle kunna vara. Här finns alltså en
viss motsättning mellan önskemålet om
det goda samhället och önskemålet om
en ständigt tilltagande offentlig sektor.
Det är en mycket viktig avvägning —-man kan ingalunda som herr Erlander
gjorde tala om att det är självklart att
man skall ha en snabbt växande offentlig
sektor. Jag upprepar att den naturligtvis
kommer att växa; men att
herr Erlanders uttalande var alltför ensidigt
måste vara uppenbart för alla.

Eller ta den fulla sysselsättningen! I
ett samhälle, där man för en ekonomisk
politik som är sådan att näringslivet
får en god konkurrenskraft gent emot
utlandet och investeringsförutsättnin
garna blir gynnsamma, får man
också, som herr Wedén påpekade, en
relativt tillfredsställande sysselsättning,
låt vara att denna politik behöver
kompletteras med främjande av rörlighet
hos arbetskraften och andra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. En klok ekonomisk
politik ger ökad trygghet genom
den tryggare sysselsättningen. Det
kostar inte statskassan pengar — det
ger tvärtom statskassan pengar genom
att den högre sysselsättningen ger högre
nationalinkomst. Man får i själva verket
på den vägen medel, med vilka man
kan finansiera den del av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna som onekligen
kräver en del statliga utgifter —
jag tänker då på beredskapsarbeten av

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

olika slag, bidrag till flyttningskostnader
till arbetskraften etc.

Det är märkligt, herr talman, att socialdemokraterna
under de senaste
åren till stor del skjutit problemen om
den fulla sysselsättningen åt sidan.
Trodde de verkligen för ett par år sedan
att det problemet var för lång tid
framåt tillfredsställande löst? Det verkar
nästan så. De blev tagna med överraskning
när sysselsättningen 1967 gick
ned delvis under inflytande av en internationell
konjunkturförsvagning, delvis
på grund av en felaktig svensk ekonomisk
politik. Deras intresse för den allmänna
sysselsättningsförsäkringen var
till en början, som vi alla vet, mycket
svalt. Det var mittenpartierna som drev
fram den allmänna sysselsättnings- eller
arbetslöshetsförsäkringen — hur man
nu vill benämna den — och sedan kom
socialdemokraterna springande efter
för att vara med. Den aktiva konjunkturpolitiken,
som herr Erlander nu talade
nästan ironiskt om såsom varande
en trettiotalsuppfinning — som han
naturligtvis tillskrev socialdemokraterna
som allt annat gott — hade man tappat
ur sikte 1967 och i början av år
1968. Det är nu alldeles uppenbart att
det hade behövts en mer expansiv allmän
ekonomisk politik under 1967 och
i början av år 1968. Yad berodde det på
att socialdemokraterna var så passiva
när det gällde denna allmänt sysselsättningsstimulerande
politik? Jag vet inte.
Jag tror att förklaringen psykologiskt
delvis är den att man blivit så förtjust
i de selektiva, punktvis insatta åtgärderna
att man litet grand hade tappat intresset
för den allmänna expansionspolitiken
och inte i tid uppmärksammade
när den behövt tillgripas. Man är allmänt
förtjust i samhällets intervention,
och detta predisponerar i viss mån socialdemokraterna
att göra en felaktig
bedömning.

Den selektiva politiken ger statlig dirigering,
och det tycks tilltala många
socialdemokrater, medan den mera all -

Allmänpolitisk debatt

männa, aktiva konjunkturpolitiken skapar
gynnsamma förutsättningar för produktion
och sysselsättning över hela
fältet. Det är alldeles klart att selektiva
åtgärder skall ingå som ett viktigt
led i politiken. Därom råder enighet.
Men det är uppenbart att grunden
skall läggas av den allmänna sysselsättningsfrämjande
politiken.

Under senare tid, särskilt det senaste
året, har det, herr talman, kommit
in ett nytt inslag i den socialdemokratiska
diskussionen på denna punkt.
Det förefaller som om man vad beträffar
denna otillräckliga allmänna
sysselsättningsnivå har börjat intressera
sig mindre för hur man skulle få
upp den allmänna sysselsättningsnivån,
vilket problem vi har gripit oss an
med under de senaste årtiondena, och
i stället börjar mera intressera sig för
följande frågeställning: Om det nu förhåller
sig så att sysselsättningen i landet
är otillräcklig — det är klart att
den i så fall blir särskilt otillräcklig på
vissa håll mer än på andra, eftersom
det alltid finns en viss ojämnhet — kan
denna otillräckliga sysselsättning inom
vissa regioner användas som ett argument
för att skapa nya statliga företag?
Här har vi, tycker jag, om inte
pudelns kärna så i alla fall kärnan i en
av herr Wickmans pudlar som jag inte
riktigt vet hur många de är — två eller
tre. Han tycks utan större olust bedöma
ett läge där sysselsättningen är
för låg, därför att det ger honom möjligheter
att därmed motivera att staten
skall starta nya företag för att öka
sysselsättningen, men härmed menar jag
inte att herr Wickman inte önskar att
Sveriges folk skall ha arbete — det gör
vi alla. Jag menar att han har förskjutit
sitt perspektiv en hel del.

Här finner vi alltså ett nytt socialdemokratiskt
argument för statlig företagsamhet
och statlig intervention. Man
började för många årtionden sedan med
att säga att staten skulle äga produktionsmedlen,
i alla fall de mest vä -

4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 37

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

sentliga. Därmed skulle också staten
sköta en mycket stor del av företagsamheten.
Sedan fann man att detta med
statliga företag kanske inte var någon
lämplig linje att driva.

Då gick man över till att säga: Staten
skall dirigera genom en regleringsapparat,
varigenom man ser till att
samhällsintresset blir respekterat så att
den enskilda företagsamheten inte kommer
att handla på ett olämpligt sätt.
Men denna regleringssocialism blev
ganska fort impopulär på grund av
kristidens regleringar under andra
världskriget och efteråt, vilka lärde
människorna att en sådan där regleringsapparat
i hög grad betyder sand i
maskineriet och alltså inte för till det
önskade resultatet, allra minst till en
snabb ekonomisk utveckling.

Sedan hamnade man på en tredje
linje, som jag vill kalla för kapitalmarknadssocialism.
Den innebar att om staten
skaffade sig kontroll eller ett mycket
stort medinflytande över ett stort
antal kreditinstitutioner och sedan genom
en försiktig stegring av användningen
av försäkringsfonder av olika
slag fick ett dominerande inflytande
över kapitalmarknaden kunde man
därigenom i hög grad dirigera näringslivet,
inte bara investeringarna utan
indirekt även andra ting. Nu fortsätter
man tydligen på denna tredje väg men
utan entusiasm, tycks det. Diskussionen
om investeringsfonden och sedan bl. a.
om investeringsbanken som ju skulle
ges en viss monopolställning ledde kanske
till någon betänksamhet på grund
av vår kritik, då vi frågade varför man
inte skulle ha konkurrens på lika villkor
på kapitalmarknaden.

Nu håller man alltså på att komma in
på den fjärde linjen, om herr Wickman
och andra får råda. Nu skall man åter
ha statlig företagsamhet — men med en
sysselsättningspolitisk motivering. Herr
Wickmans famösa 25 procent har, herr
talman, redan diskuterats, och jag skall
inte närmare gå in på den saken. Det

var ju inget löfte att det skulle vara ett
direkt mål, men herr Wickman tyckte
i alla fall att det inte var något fel om
vi i stället för 5 procent tänkte oss
ungefär 25 procents statlig företagsamhet.
Man kan säga att cirkeln slutits
i den socialistiska piruetten när socialdemokraterna
nu kommit tillbaka
till den statliga företagsamheten, detta
efter att piruetten ett slag tycktes innebära
en rörelse ut i periferin.

Vi har frågat om många ting, men,
herr talman, tiden räcker inte för att
diskutera statlig företagsamhet i allmänhet.
Bl. a. har vi frågat om socialdemokraterna
är villiga att acceptera
konkurrens på lika villkor, när inte alldeles
speciella omständigheter är för
handen. Vi får aldrig något svar på
den frågan. Skall det vara privilegier
för den statliga företagsamheten med
avseende på finansieringen när det är
ont om kapital, när det gäller avsättningsmöjligheter
m. m.? Ja, frågan ställs
och ställs återigen av alla oppositionspartierna
i denna kammare, men svaret
tycks utebli.

Får jag, herr talman, göra ett litet
inpass beträffande sysselsättningen. Under
valkampanjen passade herr Sträng
och herr Geijer på att i TV vid två tillfällen
misstänkliggöra folkpartiet — det
var ju avsikten — och i synnerhet mig
genom att säga att jag en gång för en
del år sedan uttalat mig för 95 procents
sysselsättning, d. v. s. 5 procents
arbetslöshet. Varför tror ni de
drar upp ett yttrande av denna art om
inte för att just misstänkliggöra? Men,
herr talman, jag vill gärna slå fast, att
den socialdemokratiska regeringen under
högkonjunkturen åren närmast före
andra världskriget genomsnittligt hade
en arbetslöshet på 10 procent, men då
kom man inte med några syndabekännelser
och några uttalanden om att det
var orimligt. När jag sedan några år
efteråt — för två årtionden sedan —
som en rimlig siffra angav 5 procent,
som man borde kunna komma

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

ned till trots säsongarbetslöshet i landet
-— en halvering alltså -— förklarade
det socialdemokratiska huvudorganet
ett par år senare, att det nog
i början av efterkrigstiden ansågs vara
det bästa man allmänt trodde bli möjligt
uppnå. Det som jag föreslog karakteriserades
alltså i det socialdemokratiska
huvudorganet som det bästa som
allmänt ansågs uppnåeligt vid den ifrågavarande
tidpunkten. Det var ju också
oerhört mycket bättre än regeringens
siffra några år dessförinnan.

Nu när allas vår ambitionsnivå av
kända skäl har stigit så mycket vill socialdemokraterna
använda sådana lösryckta
siffror i syfte att misstänkliggöra
folkpartiets, och särskilt min, vilja
att skapa en hög och jämn sysselsättning.
Redan för 20 år sedan uttalade
jag emellertid att vi borde kunna sträva
efter och uppnå 97 procents sysselsättning,
om vi hade en väl utbyggd arbetsmarknadspolitik.
Jag kan tillägga att
finansminister Per Edvin Sköld så
sent som omkring år 1954 var fullt tillfredsställd
med en sysselsättning som,
beräknad enligt dagens arbetsmarknadsstatistiska
metoder, skulle ha inneburit
något lägre sysselsättning än 95
procent. Men detta talar man inte om,
ty då kan man inte misstänkliggöra ett
oppositionspartis ärliga vilja att skapa
en hög och jämn sysselsättning.

Herr talman! Den förre socialministern
Gustav Möller, som förvisso var
varmt intresserad av en hög och jämn
sysselsättning, har använt ett mera
gentlemannalikt grepp på denna fråga
när han klart sagt ifrån, att man på
grundval av hela mitt föregående i denna
angelägenhet och mitt intresse för
en politik i sysselsättningsskapande syfte
kunde vara förvissad om att jag skulle
fortsätta att verka för en god lösning
av dessa frågor. Men det var de socialdemokratiska
propagandisterna fjärran
att under valkampanjen iaktta ett sådant
gentlemannalikt uppträdande.

Till snedvridningen av debatten med -

Allmänpolitisk debatt

verkade också herr Erlanders upprepade
påståenden att oppositionspartierna
inte hade något program. Den saken är
redan bemött, och jag kan här bara hänvisa
bl. a. till mittenpartiernas riktlinjer
för samhällsutvecklingen. Jag vill emellertid
också erinra om att t. o. m. i TVprogrammet
om Tage Erlander efter valet
— som avsåg att ge en välvillig bild
av statsministern, och ingalunda vill
jag kritisera det förhållandet — lades
ett yttrande i herr Wedéns mun vilket
återgavs som något väsentligt från Tage
Erlanders valkampanj. Herr Wedén hade
enligt statsministern sagt ungefär
så här: Vi vill ha makten, men vi vet
inte vad vi skall använda den till. Det
var alltså inte herr Erlanders omdöme
det gällde, utan yttrandet tillskrevs herr
Wedén, som alltså skulle ha erkänt att
han inte visste vad vi skulle använda
makten till. Kan det bli en meningsfylld
diskussion av något sådant?

Herr Erlander säger att vi inte ville
diskutera utvecklingen av samhället och
dess konstruktion. Sven Gustafson i Göteborg
har emellertid redan påpekat att
socialdemokraterna själva inte publicerade
sitt näringspolitiska program i
dess helhet före valet, vilket vi däremot
gjorde i folkpartiet. Vi emotser
gärna en jämförelse mellan de programmen.
Och om den diskussionen uteblev
var det alltså socialdemokraternas fel
snarare än vårt.

Sedan fick finansminister Sträng i
går frågan huruvida han inte nu ändå
kunde närmare ange det socialdemokratiska
näringspolitiska programmet, som
ju är ganska allmänt formulerat. Herr
Sträng svarade då att det kunde han
inte göra. Man kan inte säga något mera
konkret, sade han. Men kan man då
vänta mera konkretion av oppositionen,
som ju saknar tillgång till Kungl. Maj:ts
stora kansli? Kan man begära mera av
ett oppositionsparti före valet än man
kan begära av sig själv t. o. m. efter valet? Vad

företagsdemokratin beträffar —

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

som onekligen är en framtidsfråga —
har vi under årens lopp publicerat flera
skrifter. Men vad blev svaret i går
om den socialdemokratiska inställningen
i det fallet, ett svar som tidningarna
i brist på annat i dag har slagit
upp? Jo, svaret är att regeringen har
för avsikt att tillsätta en kommitté.
Tänk vilken handlingskraft! På hösten
1968 är man beredd att tillsätta en kommitté
om företagsdemokratin. Inget ont
i det, men som grund för statsministerns
försök att monopolisera och förklara
att socialdemokraterna är det parti
som verkligen vill ange hur samhället
skall utvecklas — vilket oppositionen
alltså inte gör — måste det väl ändå
sägas vara i mattaste laget.

Sedan lyssnade jag med intresse när
herr Erlander på ett sätt som tydligen
framkallade stort nöje hos honom själv
beskrev den där mannen, jag vet inte
om det var en chaufför, som hade sagt
att den som i sin egen bil beger sig ut
till sin sommarstuga fattar inte riktigt
den borgerliga kritiken att hans levnadsförhållanden
är något av ett helvete.

Nej, det gör han förvisso inte och
ingen annan heller. Men ingen har heller
påstått något sådant. När vi har kritiserat
bristerna i samhället har det varit
bl. a. å de bostadslösas vägnar och
t. ex. med tanke på de handikappades
begränsade möjligheter. Vi har hänvisat
till förhållandena för de sjuka i vårdköerna
och mycket annat. Herr Erlander
måste ju själv för att förebygga denna
kritik i någon mån också nämna dessa
grupper. Härvidlag finns det tydligen
allvarliga brister, och det är dessa som
vi tagit upp till en långvarig och konstruktiv
kritik.

Men herr Erlander glömde en sak,
och det är det som gör att jag nu tar
upp hela denna fråga. Han glömde att
mannen i fråga faktiskt har bil och
sommarstuga, d. v. s. produkter som
framställs av det enskilda näringslivet.
Men de som lider av brister i sam -

hället — de som inte har bostad, inte
kan få vård på sjukhus etc. — måste
konstatera att dessa brister har uppkommit
på områden där staten har huvudansvaret
för utvecklingen. Det är
den statliga bostadspolitiken, i huvudsak
den statliga utbildningspolitiken på
sjukvårdsområdet samt statens oförmåga
att lösa problemen härvidlag, som
gör att vi har dessa långa och dystra
köer.

På de områden där vi har ett enskilt
näringsliv kan man alltså finna sin
bil, sin sommarstuga etc. På de områden
där staten har ansvaret — även
inom utbildningsväsendet förekommer
det köer — framträder däremot bristerna
starkt. Om statsministern skulle tala
med en grupp av människor, som känner
av dessa brister, skulle han därför
inte kunna använda detta samtal som
ett argument för hur väl samhället skött
sig och hur illa det går när det enskilda
näringslivet inte dirigeras av staten,
såsom han ju antydde något senare
i sitt anförande.

Jag undrar om inte någon eftertanke
kring dessa fakta skulle få herr Erlander
att inse hur ensidig hans beskrivning
av samhällets problematik var när
han i går så envetet stirrade på behovet
av en ständig och väsentlig ökning
av den offentliga sektorn. Jag upprepar
än en gång att denna sektor bör växa,
särskilt på t. ex. vårdområdet, men den
offentliga sektorns växande andel är
uppenbarligen inte en helt dominerande
del av problemen inom samhällsutvecklingen.
En snabb stegring av
den offentliga sektorns procentuella andel
av nationalinkomsten kan därför
inte, såsom herr Erlander tycktes göra,
anges såsom huvudvillkoret för goda
levnadsförhållanden för människorna.
Dessa får sina bostäder, bilar, sommarstugor
och mycket annat, om de själva
kan disponera över inkomster i tillräcklig
omfattning och om näringspolitiken
skyddar deras sysselsättning. Det är
alltså många väsentliga avsnitt som är

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

beroende av att människorna själva får
disponera en inte alltför ringa andel
av inkomsterna.

Beträffande den ekonomiska utvecklingen
antydde regeringens talesmän att
staten nu hårdare skulle inrikta sig på
utvecklingsarbetet inom forskningen
och andra sådana områden. Jag vill bara
hänvisa till de förslag, som vi under åratal
lagt fram om att staten skulle ställa
ökade belopp till förfogande för forskningen,
t. ex. genom forskningsråden.
Man skulle kunna fråga ett antal vetenskapsmän,
om de anser att det varit en
klok fördelning av de statliga anslagen
att satsa en så oerhört dominerande del
på atomenergin, varvid man gått in för
ett system som visat sig tills vidare icke
kunna ekonomiskt användas. Nu har arbetet
lagts över på ett halvstatligt företag,
som i varje fall tills vidare kommer
att arbeta med ett annat system.

Man skulle kunna fråga om de anser
att det varit riktigt att ge så litet
pengar till forskningen i övrigt och så
mycket till denna atomenergiforskning.
Jag undrar om herr Erlander skall kunna
leta upp mer än några enstaka personer
— rena undantagsfall — som vill
säga att detta varit en klok fördelning.

Staten har här gjort en felbedömning,
liksom det varit en felbedömning när
socialdemokraterna avslagit liberala motioner
som skulle ge företagen större
möjligheter att satsa på forskning.

Nu säger man att staten skall se till
att investeringarna i landet — även de
enskilda — går dit där de är mest utvecklingsfrämjande.
Men vem kan bäst
bedöma det? Jag behöver bara nämna
det famösa exemplet med herr Langes
nej till Volvo som inte skulle få låna i
utlandet för vissa investeringar i utlandet,
därför att det var barnsligt att
tro att Volvo skulle kunna exportera bilar
till Förenta staterna. Nu är Volvo
den största exportören till Förenta staterna
bland alla våra företag.

Men låt mig ta upp ännu en sida av
herr Erlanders anförande. Han sade att

Allmänpolitisk debatt

trygghetspolitiken inte kan skiljas från
näringspolitiken och att den därför måste
skötas av samhället i samverkan med
företagen. Ja, det är väl alldeles självklart.
När herr Erlander låtsar att detta
var en kritik av oppositionen, så slår
han in öppna dörrar. Folkpartiet —
och även övriga oppositionspartier —
har ju år efter år predikat att den första
försvarslinjen för en tryggad sysselsättning
går inom företagen. Starka företag
kan ge de anställda sysselsättning även
i svaga konjunkturer på ett annat sätt
än svaga företag kan göra.

Vi har ju framhållit att för mycket
inflation sänker konkurrenskraften och
minskar därigenom sysselsättningen. Vi
har även på många andra sätt starkt betonat
— det gäller företagens sociala ansvar
— att trygghetspolitiken till väsentlig
del måste bestå i en näringspolitik,
en ekonomisk politik som innebär samarbete
mellan samhället och företagen.
På det sättet får man också en snabbare
ekonomisk utveckling.

Höga och alltjämt höjda skatter främjar
däremot inte i och för sig den ekonomiska
utvecklingen och främjar inte
därigenom tryggheten. Höga skatter
kan självfallet ge samhället vissa resurser
för en del socialpolitiska åtgärder.
Men den andra sidan av saken är att de
höga skatterna, särskilt om skattesystemet
inte är väl utformat, kan bromsa
den ekonomiska utvecklingen och därigenom
minska tryggheten och minska
statens resurser.

När statsministern säger att samhället
inte allena kan svara för tryggheten,
så vet han att inget parti påstått något
annat. Att vi skulle vilja ha vattentäta
skott mellan näringsliv och samhälle
är en sådan där fantasifull konstruktion
som saknar all verklighetskontakt.

Men herr Erlander är envis och går
vidare. Han säger: Marknadshushållningen
klarar inte allena tryggheten och
andra sociala hänsyn. — Det är som om
herr Erlander hade sovit i över hundra
år och plötsligt vaknade upp här i en

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

debatt som kunde ha förts på 1850- eller
1860-talet eller hundra år tidigare med
en framstående man som Chydenius,
vilken förvisso var en betydande person
men ibland något förenklad. Under
dåvarande förhållanden var emellertid
förenklingarna mindre egendomliga än
de skulle ha varit nu. Herr Erlander
vaknar nu upp och låtsas tro, att här
påstår oppositionen att marknadshushållningen
allena kan klara trygghetsproblemen
och andra sociala hänsyn.

Herr talman! Under årtionden har vi,
som Sven Wedén och Sven Gustafson påpekat,
drivit kravet att samhället skulle
kontrollera och övervaka enskilda monopol.

Vi har föreslagit ökade anslag till
pris- och kartellövervakning men fått
våra förslag nedröstade. Från liberalt
håll har onekligen gjorts betydande insatser
bl. a. för att ta ett internationellt
grepp när det gällde den aktiva konjunkturpolitiken.

Beträffande inkomstfördelningens utjämning
finns från början inbegripet i
liberalismens grundtankar att man skall
eftersträva att få en mindre ojämn inkomstfördelning
så långt detta är möjligt
utan att väsentligt försvaga de välståndsbildande
krafterna. Det yttrandet
härstammar från förra århundradet
och liberalismen har fasthållit vid det
sedan dess. Därför har vi bl. a. varit
bestämda anhängare av den progressiva
beskattningen.

Vi har dessutom krävt ramar för den
ekonomiska lagstiftningen inom vilka
näringslivet skulle kunna röra sig fritt.
Vi har angivit statens långa perspektiv
och många andra ting såsom väsentliga.
Medbestämmanderätt och medarbetarställning
är också problem som vi diskuterat
i stor utsträckning.

Herr talman! Ordet levnadsstandard
nämns mycket ofta. Det kanske skulle
bidra till att skapa klarhet om vi under
en sådan benämning sammanfattade
fyra olika företeelser med sikte på den

standard som vi önskar att ett gott samhälle
skall ge människorna.

För det första har vi konsumtionsstandarden
med allt vad den innefattar

— bostäder, mat, kläder etc.

För det andra har vi arbetsstandarden

— människornas berättigade krav på
tillfredsställande förhållanden i ett arbete
med meningsfulla uppgifter.

För det tredje har vi fritidsstandarden

— att inte ha en överdrivet lång arbetstid
och dessutom rimliga möjligheter
för människorna att utnyttja fritiden på
det sätt de själva finner berikande.

För det fjärde har vi vad jag kallar
medborgarstandarden — människornas
krav på att inte bara vara styrda av en
överhet, på vars allmänna inriktning de
vartannat eller vart tredje år kan utöva
ett visst inflytande men för övrigt kan
påverka i mycket liten grad. I begreppet
medborgarstandard vill jag innefatta utbyggnaden
av den formella demokratin
i en mer demokratisk anda. Herr talman!
Av uppenbara skäl motstår jag
alltså frestelsen att närmare kommentera
detta, men jag skall be att få återkomma
till problematiken någon gång
längre fram.

När statsministern som exempel på
att marknadshushållningen i och för
sig inte garanterar trygghet och rimliga
sociala hänsyn framhöll förhållandet
med tvättmaskinerna blev jag en smula
överraskad. Han frågade om vi inte
skulle kunna få ha ett så starkt samhälle
att detta kan få tala om för folk att
vissa tvättmaskiner inte är så bra i relation
till sitt pris etc.

För det första har ingen motsatt sig
konsumentupplysning. För det andra:
Om man jämför med Förenta staterna
som statsministern tog upp som ett avskräckande
exempel i vissa avseenden
vill jag framhålla att det just i Förenta
staterna finns en frivillig konsumentorganisation
-— t. o. m. flera, varav jag
tar upp en — som gör vetenskapliga
undersökningar beträffande kvaliteten

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

hos olika produkter och publicerar mycket
hårda och bestämda, ofta hänsynslösa,
karakteristiker av dessa varor och
verkligen hjälper konsumenterna på ett
sätt som den svenska statliga konsumentupplysningen
ännu inte på långa
vägar kan göra.

Jag vill alltså säga: Fram för mer
konsumentupplysning! Jag uppmanar
herr Erlander att medverka till att det
ges ett statligt anslag så att vi kan få
i gång en enskild konsumentorganisation
som verkligen kan utföra ett arbete
liknande det som görs i Amerika.
Jag tror att många andra organisationer
vill vara med, men det hela skall drivas
utan något som helst statligt inflytande;
det bör vara möjligt.

Herr talman! I sista hand kommer
denna diskussion om de ständigt höjda
skatterna att bottna i en motsättning.
Vi lägger mer tonvikt på att främja
den ekonomiska utvecklingen, socialdemokraterna
lägger mer tonvikt på
att höja skatterna för att den vägen
ge samhällsmakten tillräckliga resurser.
Jag vill erinra om att det vore lätt att
ange unga socialdemokrater, även ekonomer,
som kraftigt har understrukit
att svensk socialdemokrati — deras eget
parti —• länge alltför litet har intresserat
sig för att främja den ekonomiska
utvecklingen.

Det är riktigt att de sociala förutsättningarna
i Sverige är bättre än på de
flesta andra håll. Det liberala initiativet
med arbetsdomstol och kollektivavtalslagstiftning
har under socialdemokratiskt
motstånd lagt grunden för den
Saltsjöbadsanda som sedan utvecklats
så gynnsamt. Det är klart att arbetsmarknadens
parter härvidlag har gjort
stora och självständiga insatser av den
mest genomgripande betydelse. Det bör
betonas än en gång att en full sysselsättning,
som främjas av en sådan utveckling,
inte drar några så stora statliga
utgifter —- inte någon ökning av den
offentliga sektorns andel.

Allmänpolitisk debatt

Jag hade egentligen, herr talman,
tänkt att ta upp frågan om en minskning
av inkomstklyftorna till diskussion
— detta har efterlysts från något
håll — men jag skall avstå från det.
Jag vill bara konstatera att i det sammanhanget
möter detta principiella problem:
Om vi är ense om att samhället
bör sätta som mål en successiv minskning
av de reella inkomstklyftorna -—•
och det är vi på liberalt håll de första
att underskriva — blir det en fråga
om metoderna, en fråga om hur snabbt
man skulle gå fram. Då möter man frågan
om de ekonomiska stimulansernas
värde, som man inte bör glömma.
T. o. m. i kommunistiska samhällen har
man funnit, att om människorna ekonomiskt
uppmuntras till utbildning och
ansträngningar, blir deras produktionsresultat
bättre.

Till slut, herr talman, vill jag säga
att vi i folkpartiet — såsom också herr
Wedén påpekat — inte har låst oss för
att samhället skall till evig tid ha precis
samma andel av nationalinkomsten
som i dag. I stället för att spika fast
detta har vi tvärtom sagt — jag har
själv gjort det från denna talarstol
många gånger ■—■ att samhället vid ett
oförändrat skattetryck och med växande
nationalinkomst och höjd inkomstnivå
får in en större andel av nationalinkomsten,
därför att vi har en viss
skattefrihet i botten och progressiva
skatter ovanpå. Det är alltså här inte
fråga om någon sådan låsning som herr
Erlander antydde.

Men nog är det ett problem som
inte kan behandlas på det ensidiga sätt
som herr Erlander gjorde i går, nämligen
problemet hur snabbt och hur mycket
man lämpligen kan tänka sig öka
den offentliga sektorns andel av nettonationalinkomsten.
Herr Erlander liksom
viftade bort hela detta avvägningsspörsmål.
Får jag nämna att en undersökning
visat, att samhället från år 1946
fram till mitten av 1960-talet genom

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

olika skatteåtgärder och socialförsäkring,
hade dragit in nära 60 procent av
nettonationalinkomstens ökning. En stor
del av dessa medel gick naturligtvis ut
igen, till folkpensioner etc., men observera,
att nästan 60 procent av nettonationalinkomstens
ökning passerade genom
de offentliga kassorna. Jag anger
den siffran endast för att betona att
man inte får vara hur hurtfrisk som
helst när man talar om att vi utan vidare
kan fortsätta att kraftigt öka det
belopp som går genom den offentliga
sektorn. Jag tror att vi här har ett avvägningsproblem
som man bör ta allvarligt
på.

Sedan vill jag, herr talman, när jag
ser tillbaka på valkampanjen, säga
att en god demokrati får vi lättare om vi
erkänner varandras goda vilja, goda vilja
att skapa bättre förhållanden för Sveriges
folk. Vi har olika mening om metoderna,
men vi har ju i stort sett samma
uppfattning om vad för slags goda
samhälle vi vill åstadkomma och vad
som skall vara dess innersta väsen. Jag
har, herr talman, under 20 års tid —-jag talar därför med känsla och övertygelse
— försökt att få Tage Erlander
med på att vi skulle lägga valkampanjerna
på den grunden att vi erkänner
varandras goda vilja att skapa ett som
vi anser bättre samhälle. Men Tage Erlander
har aldrig velat acceptera detta.
Svensk socialdemokrati har inte velat
avstå från att misstänkliggöra motståndarna
såsom varande i skumma intressens
tjänst. Och den senaste valkampanjen
har sannerligen burit syn för
sägen —- fast jag liksom herr Sven Wedén
inte tror att det finns någon i denna
kammare som betvivlar vår ärliga
övertygelse att ett samhälle av den socialliberala
typen kan ge bättre levnadsförhållanden
för alla folkgrupper
än andra konstruktioner.

Jag beklagar att Tage Erlander, som
man onekligen måste lyckönska till den
stora valframgången, inte begagnade
detta tillfälle att göra sin sista valrö -

relse såsom partiledare till en demokratisk
tävlan mellan människor och politiska
riktningar med olika uppfattning
om medlen men med en gemensam vilja
att bygga ett gott samhälle, ett hem
för människorna i vårt land — ett folkhem
som hans företrädare Per Albin
Hansson döpte det till.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Mitt inlägg kommer att
utmynna i en fråga till regeringen och
alldeles särskilt till finansministern, och
jag skall redan nu presentera den: Vilka
var de egentliga skälen till att regeringen
den 28 juni i år beslöt avbryta den
pågående försöksverksamheten med
starkölsförsäljning i Göteborgs och Bohus
län och i Värmlands län?

Under hösten 1965 tillsatte regeringen
den alkoholpolitiska utredningen efter
anhållan från riksdagen om en allmän
översyn av alkoholpolitiken. Utredningen
satte omedelbart i gång verksamheten.
Efter godkännande av regering
och riksdag vidtog utredningen vissa
undersökningar och försök. Starkölsförsöket
har kanske tilldragit sig det
största intresset genom regeringens dramatiska
och, som en tidning beskrev
det, panikartade beslut den 28 juni. Men
försöket var också intressant, därför
att det innebar ett avsteg från den restriktiva
linjen i svensk alkoholpolitik.

Stöd för detta finner man i direktiven,
där det bl. a. uttalades: »En återgång
till det tidigare restriktionssystemet
bör därför anses utesluten.» I direktiven
uttalades vidare, att det föreföll
mindre troligt att missbruket kunde
hindras genom ett utbyggt system
av inköpsrestriktioner.

Vidare framhölls i direktiven att utredningen
skulle beakta vad det innebär
att så många människor i dag företar
utlandsresor och därmed kommer
i kontakt med helt andra alkoholvanor
och regler för hanteringen av rusdrycker.
Starkölsförsöket skulle genomföras
för att skaffa oss kunskaper och erfa -

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

renheter om vad ett litet steg mot en
liberaliserad alkoholpolitik verkligen
innebär.

Det har ofta sagts att starköl i systembutikerna
kan locka till impulsköp av
starksprit, och det har vidare påståtts
att fri försäljning av starköl i den allmänna
handeln skulle främja övergången
av konsumtionen från starkare drycker
till svagare. Vad innebär en ökad
ölkonsumtion visavi ungdomen?

Det var för att få svar på dessa och
många andra frågor som försöket med
fri starkölsförsäljning igångsattes den
1 november 1967 för en fjortonmånadersperiod.
Det bör också nämnas att
i försöket ingick studier av konsumtion
och fylleristatistik, sociologisk undersökning
samt enkäter till berörda
myndigheter i de båda försökslänen.

Som kammarens ledamöter minns
åstadkom försöken viss oro på några
platser i Värmland under inledningsskedet;
där förekom bl. a. några dumma
former för Luciafirande. I början
av årets riksdag besvarade herr Sträng
en fråga ställd av några ledamöter i
denna kammare, varvid herr Sträng
framhöll att försöket bara pågått under
kort tid och att ytterligare statistiskt
underlag krävdes innan man
kunde ta ställning till ett eventuellt avbrytande
av försöket. I vårriksdagens
slutskede så sent som den 30 maj fick
finansministern återigen tillfälle att i
riksdagen redovisa sin syn på starkölsförsöket
vid besvarandet av en fråga
framställd av herr Eriksson från Arvika.
I svaret redovisade herr Sträng
samma uppfattning som vid riksdagens
början.

Men den 28 juni kreverade nyhetsbomben.
Då beslöt nämligen regeringen
att starkölsförsöket skulle avbrytas
den 15 juli. Det nämndes i nyhetskommunikén
att regeringen vidtog denna
åtgärd på framställning av alkoholpolitiska
utredningen.

Det är numera ingen hemlighet att
alkoholpolitiska utredningen vid sitt

Nr 37 57

Allmänpolitisk debatt

sammanträde sju dagar tidigare -—- en
dag före midsommarafton — inte alls
prövade frågan om att avbryta starkölsförsöket.
Nej, den 26 juni väcktes
frågan, såvitt jag förstår, genom finansdepartementets
underhandskontakter
med utredningen. Det är vidare känt
att utredningens ledamöter tvingades
ta ställning till frågan per telefon. Några
ledamöter som befann sig utomlands
skulle till och med ta ställning på
grundval av en kortfattad telegramtext.
Fem ledamöter biträdde tanken
på att avbryta försöket, tre ledamöter
avstyrkte varav en med skriftlig reservation
och en ledamot kunde inte nås
per telefon eller telegram.

Vad grundade regeringen sitt beslut
på? Något officiellt uttalande om de
egentliga orsakerna har inte gjorts. Några
tidningar uppgav sig förmoda att det
inkommit oroande rapporter från Göteborgs
och Bohus län efter midsommarfirandet.
Några tidningar ifrågasatte
senare att det möjligen kunde föreligga
valtaktiska motiv. Att beslutet
kunde motiveras med att alkoholpolitiska
utredningen gjort en framställning
ter sig orealistiskt, eftersom utredningen
inte fick tillfälle att vare sig studera
de påstådda oroande rapporterna eller
diskutera dem vid ett sammanträdesbord.

Man gör sig inte skyldig till någon
överdrift om man betecknar regeringens
förfaringssätt som ett uppseendeväckande
avsteg från den praxis som
kloka och erfarna svenska förtroendemän
i decennium efter decennium utvecklat:
att inhämta och noga pröva
beslutsunderlag, att särskilja några beslutsalternativ
och att efter moget övervägande
fatta beslut i olika samhällsfrågor.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om vad bevillningsutskottet anförde i
sitt betänkande då riksdagen i våras behandlade
frågan om försöksverksamheten,
en försöksverksamhet som riksdaken
då också beslöt att igångsätta. Ut -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

skottet uttalade: »Skulle mot förmodan
försöket snabbt ge entydiga utslag på
ett försämrat nykterhetsläge inom försöksområdena
har Kungl. Maj:t möjligheter
att omgående avbryta verksamheten.
» Observera att utskottet använde uttrycket
»entydiga utslag». Den 28 juni
förelåg inga entydiga utslag, och några
sådana föreligger inte heller i dag,
herr talman.

Intressant är dessutom att finansministern,
när han i frågestunden den 19
januari i år inte förklarade sig beredd
att avbryta starkölsförsöket, hänvisade
till tillgänglig statistik och till ämbetsmäns
bedömning av samtal med representanter
för olika myndigheter i försökslänen.
Han talade vidare om försök
att objektivt avläsa situationen och
framhöll: »Eftersom försöksverksamheten
nu satts i gång, måste vi låta den
fortsätta till dess vi får ett mera adekvat
utslag.» Men fem månader senare
var det plötsligt inte nödvändigt att studera
statistik, lyssna till ämbetsmäns
bedömning av situationen på ort och
ställe eller att grundligt överväga eventuella
adekvata utslag.

I mitt anförande måste också erinras
om vad statistiken berättar. I Göteborgs
och Bohus län ökade starkölsförsäljningen
kraftigt. Spritförsäljningen
minskade med 9,9 procent under första
halvåret 1968 jämfört med samma period
under 1967. Detta kan jämföras
med en mindre minskning för hela riket,
nämligen 3,9 procent. Nog borde
det ha varit av synnerligen stort intresse
att ha fått veta huruvida denna
tendens skulle stå sig under det andra
halvåret. Men besked på den punkten
får vi således inte.

Även fylleristatistiken minskade under
samma period med hela 12,7 procent.
I hela riket minskade fylleriet med
endast 6,8 procent. Jag är medveten om
att statistik skall tolkas mycket försiktigt,
men onekligen hade en fortsatt
försöksverksamhet varit av intresse.
Till detta kommer de kompletterande

bedömningarna av myndigheterna samt
resultatet av den igångsatta sociologiska
undersökningen. Av denna senare,
som har kostnadsberäknats till 25 000
kronor och igångsattes i början av hösten
1967, blir resultatet av ringa värde.

En annan fråga: Varför lät inte regeringen
länsstyrelserna i respektive län
pröva ärendet? Av bestämmelserna för
försöksverksamheten framgår, att »uppkommer
så betydande olägenhet av försöksverksamheten
att den bör avbrytas
skall länsstyrelsen anmäla detta till
Kungl. Maj :t».

Herr talman! Mitt inlägg har tagit
många minuter i anspråk, men det som
skett har såväl principiellt och riksdagstekniskt
intresse som alkoholpolitiskt
intresse — icke minst av det skälet
att det är ovanligt och samtidigt beklagligt
att en av regeringen tillsatt
utredning indirekt genom regeringens
handlingssätt oförskyllt blivit ansvarig
för ett beslut som kan få konsekvenser
för den framtida alkoholpolitiken.

Vågar jag hoppas på att finansministern
skall visa förståelse för problematiken
i den uppkomna situationen —
ja, till och med kanske erkänna sitt
misstag? Vågar jag hoppas att finansministern
rent av kunde försiktigt uttala
sig för en prövning av ett förnyat
starkölsförsök? Med någon kännedom
om den klokhet och erfarenhet som
kännetecknar vår nuvarande finansminister
vågar jag vara så optimistisk.

Min huvudfråga är således: Vilka var
de egentliga skälen för att regeringen
den 28 juni i år beslöt avbryta det pågående
starkölsförsöket i de båda försökslänen?
Det är möjligt och till och
med troligt att mitt inlägg och min fråga
inte blir kommenterad respektive besvarad.
Men frågan är ställd.

Den livliga offentliga debatten hitintills
visar, att många både allmänpolitiskt
och alkoholpolitiskt intresserade
väntar sig ett klarläggande uttalande
från regeringen. Vi — och inte minst
många i den unga generationen — som

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

tror att en liberaliserad alkoholpolitik
vore värd ett försök kommer ständigt
att mötas av argumentet: Onödigt att
ens diskutera en liberalisering — den
nuvarande regeringen har redan indirekt
sagt nej till en sådan utveckling.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det har under de här
två debattdagarna sagts, att socialdemokraterna
skulle ha vunnit valet på grund
av ideologiska värderingar. Det är nog
inte hela sanningen. Valet präglades av
en hetspropaganda, vars like vi inte
sett på mycket länge. Skrämselpropagandan
överröstade på ett markant sätt
den sakliga framställningen. Man till
och med skrämde gamla människor
med att de skulle förlora sin pension,
om de inte röstade socialdemokratiskt.
Brevet från statsministern till folkpensionärerna
kan inte heller undgå kritik.
I detta brev framhålles bl. a. att Gustav
Möller redan 1948 genomförde den
väsentligaste reformen när man fattade
beslutet att pensionen i framtiden skulle
utgå med 1 000 kronor för ensamstående
och 1 600 kronor för makar utan
någon som helst behovsprövning.

Sanningen var ju den att detta förslag
framställdes av högermännen vice
talmannen Skoglund och Alarik Hagård
genom deras reservation i utredningen.
Den reservationen mötte också ett
starkt motstånd från ledande socialdemokratiskt
håll, men efter trycket från
opinionen blev reservationen till sist,
glädjande nog, riksdagens beslut.

I brevet sägs det också att regeringen
inom kort kommer att ta ställning
till pensionsökningar för dem som inte
har någon ATP eller liten sådan. Vad är
det då som gör att regeringen nu snart
måste ta ställning till denna fråga? Jo,
det beror helt enkelt på det utspel som
dåvarande högerledaren Heckscher
gjorde i 1964 års valrörelse. Men hur
var det då? Jo, då rönte detta förslag
en mycket hård kritik från de andra

Allmänpolitisk debatt

partierna och alldeles särskilt från socialdemokraterna.

Man får hoppas att nästa valrörelse
kommer att få en mer saklig utformning
— jag tror att det skulle vara till
nytta för demokratin.

Jag hade tänkt ta upp en annan sak,
herr talman. Här har sagts att näringspolitiken
kommer att spela en stor roll
i framtidens debatt, och det tror jag
är sant. Men det har ju i vårt land blivit
på modet att tala om en ökad statlig
företagsamhet, alltså i klartext en ökad
socialisering av det svenska näringslivet.
Man menar tydligen att man skall
kunna driva företag och hålla sysselsättningen
i gång på skattebetalarnas
bekostnad. Siffran 25 procent har
nämnts såsom en lämplig målsättning
för ett socialiseringsprogram. Den siffran
har visserligen dementerats inför
den amerikanska publiken — där rönte
nyheten en skarp reaktion — men
man kan ju fråga sig om denna dementi
även gäller för oss här i Sverige.

Tyvärr har under den senaste tiden
en minskning skett av de industriella
investeringarna. Minskningen uppgick
i fjol till 5 procent och kommer i år
förmodligen att bli av ungefär samma
storleksordning. Långtidsutredningen
räknade med en ökning av 7 procent
under åren 1965—1970 för att produktionsökningen
i vårt land under 1970-talet skulle uppgå till mellan 5 och
5,5 procent.

Var är då orsaken till den minskade
investeringsviljan? Jo, orsaken är helt
enkelt den minskade lönsamheten för
svenska företag på grund av en försämrad
konkurrensförmåga, som tyvärr
i dag gör sig gällande för praktiskt taget
hela vårt näringsliv.

Utvecklingen på tidningspappersområdet
utgör härvidlag ett talande exempel.
Vi hörde i morse direktören för
SCA Eje Mossberg förklara att den nuvarande
utvecklingen på denna marknad
gör att den väntade investeringen
i ett nytt tidningspappersbruk i Kram -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

fors inte kan komma till stånd. Avkastningen
har försämrats och antalet förlustföretag
har blivit allt större. Under
åren 1960—1967 har också avkastningen
på investerat kapital i näringslivet
gått ned med hela 50 procent.

Yi har hittills levat i punktinsatsernas
tid; det har varit den politik som regeringen
har föredragit att föra. Det har
visat sig inte vara möjligt att rätta till
förhållandena genom en sådan politik.
Snedvridningen i konkurrensförhållandena
är också en allvarlig sak för näringslivet.

Näringspolitiken måste få en annan
inriktning. Det är nödvändigt att den
hlir mera produktionsvänlig. Produktionen
måste med andra ord göras billigare
i stället för, som i dag ofta är
fallet, dyrare. Detta är någonting som
intresserar hela det svenska folket.

Det är också nödvändigt att man
återställer en tro på framtiden så att
vi kan vidmakthålla intresset för företagsbildningen.
Det är ju det som är
livskraften i det framtida näringslivet.
Vi har här i vårt land oändligt många
exempel på att egen fri företagsamhet
och initiativkraft har förvandlat förut
karga bygder till en blomstrande bygd.
Det är därför som jag tror, herr talman,
att det är en av de väsentligaste uppgifterna
för politiken att återställa tron
på framtiden.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Det har blivit allt vanligare
att riksdagsmän företar resor för
att på ort och ställe studera förhållandena
kring problem som vi finner angelägna
att penetrera här i riksdagen. I
höst har sådana resor förekommit till
u-länder, där riksdagsmännen fått tillfälle
studera svensk biståndsverksamhet
i praktisk tillämpning. I en del
tidningar har kritik riktats mot dessa
resor. Det har bl. a. sagts att de inte
skulle ha någon uppgift att fylla.

Jag deltog i en resa till Etiopien och
har efter de många värdefulla informa -

tionerna där från sakkunnigt håll samt
efter personliga konfrontationer med
de enorma problem som man där har
att brottas med ytterst svårt att acceptera
den framförda kritiken.

Här i riksdagen har vi med jämna
mellanrum diskuterat u-landsproblematiken
och den svenska biståndsverksamheten
ur olika aspekter. Vid upprepade
tillfällen har man understrukit
vikten av att skapa opinion för aktivare
svensk u-landshjälp. Från regeringshåll
har bl. a. det bristfälliga intresset hos
svenska folket anförts som ett argument
mot ökade svenska ekonomiska insatser.

En väsentlig uppgift för inte minst
oss parlamentariker måste ju då vara
att söka medverka till att skapa den
opinion som är nödvändig för att vi
i enighet skall kunna uträtta för den
fattiga världen vad som bör ankomma
på ett rikt land som vårt. Självfallet är
det då av största betydelse att vi får så
mycket kunskaper som möjligt om hela
problematiken och om på vilka områden
vi kan göra de största och effektivaste
insatserna. Sådana kunskaper ger
oss de bästa förutsättningarna för att
som politiker agera som opinionsbildare
och i vår verksamhet bidra till så positiva
lösningar som möjligt.

Under Etiopienresan fick vi genom
utomordentligt god hjälp från medarbetare
i SIDA, ambassadör Bergenstråhle
och den svenska missionen ta
del av effekten av svensk biståndsverksamhet
som vi här i riksdagen beslutat
om. Jag vill ta tillfället i akt för att ge
en eloge åt dem som verkställer de beslutade
planerna. De utför ett arbete
som vi har all anledning att imponeras
av. Må det också tillåtas mig att säga
att missionens folk genom sitt arbete
på missionsfältet har utfört ett verkligt
pionjärarbete som i mångt och mycket
kan tjäna som ett mönster för praktiskt
u-hjälpsarbete. Det arbete som har utförts
på missionsfältet där kan inte nog
värdesättas. Det är ett arbete i män -

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

niskokärlekens tjänst mot en ringa ersättning,
ett arbete vars resultat inte
kan mätas i pengar.

Herr talman! Jag har med det sagda
önskat uttrycka min personliga mening
när det gäller resor av detta slag.
Vi har fått ett rikt och värdefullt utbyte
av resan, och för egen del anser
jag att det ger oss större möjligheter
att även här i riksdagen göra insatser på
området. Jag fick bl. a. en bestämd
uppfattning om att u-hjälpen inte enbart
är en fråga om pengar utan i lika hög
grad om att engagera människor i detta
arbete — framför allt tekniker, lärare,
läkare och vårdpersonal.

Jag vill sedan, herr talman, övergå
till helt andra frågor som anknyter till
förhållandena i vårt land. Vi har i riksdagen
vid ett otal tillfällen debatterat
våra kommunikationer, framför allt de
många järnvägsnedläggningarna men
även nödvändigheten av en kraftig upprustning
av vägnätet. Tyvärr måste vi
konstatera, att en uppbyggnad av vägnätet
och den nödvändiga förbättringen
av det allmänna kommunikationsväsendet
inte ägt rum i den utsträckning
som den allmänna standardstegringen
motiverat. Indragningen av järnvägar
och järnvägsstationer, nedläggningen
av busslinjer etc. innebär på många
håll en katastrofal försämring av servicen.
Speciellt för gamla och handikappade
är det ofta nära nog omöjligt att
ordna med transporter till affärer, läkare
och anförvanter. Detta innebär en
isolering som kan bli alltför påfrestande
för många människor.

Beträffande vägarna kan knappast
sägas att de hålles i det skick som den
ökade trafikintensiteten kräver. År 1950
fanns i vårt land cirka 250 000 personbilar,
nu torde antalet uppgå till över
2 miljoner. Visserligen har motorvägar
och större trafikleder byggts om och
breddats, men det övriga vägnätet har
i stort sett lämnats åsido. Så gott som
dagligen delges allmänheten olyckstillbud
som inträffar på vägar vilka av

Allmänpolitisk debatt

myndigheterna sedan länge betecknats
som direkt trafikfarliga. Våra bygdevägar,
som landsbygdens folk tvingas trafikera,
är på sina håll urusla. I mitt
eget hemlän, Skaraborgs, polisanmäldes
häromdagen vägmyndigheterna för väg
183, som av inspekterande polis förklarats
vara livsfarlig. Efter detta har vägverket
grusat och rättat till de värsta
groparna i vägen, men nog måste den
drastiska åtgärd, som en polisanmälan
innebär, ge en tankeställare om hur allvarliga
missförhållandena på våra vägar
är.

Avsevärda summor inflyter i form
av bilskattemedel, och avsikten med
dem har sagts vara att de skall utnyttjas
till vägförbättringar. Men av beräknade
bilskattemedel för budgetåret 1968/69,
cirka 2,8 miljarder, används endast cirka
1,7 miljarder till våra vägar. Jag vill
här allvarligt vädja till kommunikationsministern
att ökade medel ställs
till förfogande för att förbättra de vägar
som kräver omedelbar upprustning.

I tider då trafiksäkerheten står i centrum
för den allmänna debatten är det
enligt min mening närmast genant att
de ansvariga inte visar större intresse
för att eliminera de olycksfällor som
våra dåliga vägar utgör.

Herr talman! I denna remissdebatt
har mycket ordats om vår ekonomi och
de reformer som är och kan bil aktuella
framöver. I stort sett är man från olika
partiers sida enig om att vårt utbildningsväsende
skall få de resurser som
behövs för dess reformering, att eftersatta
grupper såsom handikappade och
sjuka skall få en ekonomisk trygghet
som underlättar deras svåra situation.
Över huvud taget vill alla vara med om
att skapa förbättringar där dessa är påkallade
och medverka till en utveckling
som möjliggör genomförandet av de
goda föresatserna.

Emellertid kan det konstateras att
många människor i vårt välfärdssamhälle
trots allt kommit i kläm. Det har
skapats en administrationsbyråkratisk

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

djungel där den enskilde har svårt att
orientera sig. En mur av regler och bestämmelser
har rests kring många av de
reformer som beslutats, och det har lett
till att förmånerna inte kommer alla till
del som är i verkligt behov av dem.
Detta gäller i hög grad inom handikappområdet.
Rigorösa regler ger i många
fall utrymme för mer eller mindre godtycklig
bedömning av behovsgraden,
och på så sätt stannar många värdefulla
reformer i stort sett på papperet. De
människor som dessa reformer riktat
sig till kommer aldrig i åtnjutande av
dem.

Herr talman! Jag vill uttrycka förhoppningen
att vi här i riksdagen mer
än vad som sker tar hänsyn till den enskilda
människan och hennes ytterst
små möjligheter att göra sig gällande
gentemot myndigheter och de styrande.
Ett led i sådana strävanden vore att i
möjligaste mån söka minska det byråkratiska
krånglet. På inget område torde
en allsidigt sammansatt utredning
vara mera befogad än här, men jag tror
ändå att en hel del kunde utvinnas, om
de ansvariga systematiskt vore inriktade
på att så långt möjligt förenkla det
administrativa förfarandet.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Under valrörelsen blev
svensk företagsamhet ofta utsatt för angrepp,
misstänkliggörande och inte sällan
rena oförskämdheter — ja, t. o. m.
hot om sabotage. I de sistnämnda fallen
var det dock inte regeringsmedlemmarna
som agerade utan den unga
grupp radikala studenter som är ett speciellt
uttryck för det svenska välståndet.
Men också ansvariga politiker inom regeringspartiet
försökte i många fall
misstänkliggöra företagarna och näringslivet.
Bara några dagar efter valet
strök emellertid vår nya TV-stjärna och
andra regeringsledamöter företagsamheten
medhårs.

Företagarna i vårt land blir på ett
irriterande sätt behandlade med våt -

värmande omslag, som emellertid sannerligen
inte har något välgörande inflytande.
Det är uppenbart att TV-stjärnan
Tage Erlander har ett Janusansikte.
Vilken sida han visar beror tydligen på
den publik han vänder sig till. Detta är
måhända taktiskt klokt, men personligen
föredrar jag politiker med en bestämd
profil i stället för ett Janusansikte.

Misstänkliggörandet från mera officiellt
socialdemokratiskt håll tog sig bl. a.
uttryck i att man i annonser talade om
vilka företag som skänkt pengar till de
borgerliga partierna och hur mycket
man givit. Det var som om man ville antyda
att näringslivet hade köpt de borgerliga
partierna. Jag tycker att tilltaget
var ganska oanständigt. Det finns
ju likhet inför lagen, och det är väl inte
mera uppseendeväckande om ett företag
skänker pengar till ett politiskt parti än
att vissa folkrörelser ger en eller annan
anställd ledigt för att helt ägna sig åt
det socialdemokratiska valarbetet.

Det är inte heller någon principiell
skillnad mellan det förhållandet att vissa
företag skänker pengar till politisk
verksamhet och det faktum att fackföreningsrörelsen,
som har många medlemmar
som icke är socialdemokrater,
anslår medel till det socialdemokratiska
partiets propaganda. Att sedan socialdemokraterna
förbrukade ungefär dubbelt
så mycket pengar i sin valrörelse
som de tre borgerliga partierna tillsammans
gjorde får ju inte heller den tendentiösa
socialdemokratiska annonseringen
att verka mera smaklig.

Man har också angripit näringslivet
för inkompetens. Man har ansett att
bristande initiativkraft och duglighet
hos företagarna skulle vara orsaken till
driftinskränkningarna eller nedläggningarna.
Man har skyllt på näringslivet
under den konjunkturdämpning
som vi upplevat och väl också kommer
att få känna av under hela nästa
år. Regeringen borde tänka på dessa
ord av Olaus Petri: »Du kan miss -

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

lyckas många gånger men du är inte
misslyckad förrän du börjar skylla på
andra.» Regeringen skyller i detta fall
på andra.

Ingen vettig människa tror väl att det
är med lätt hjärta en företagsledare ser
sig tvungen att vidtaga driftinskränkningar
eller lägga ned sin verksamhet.
Dels har de svenska företagarna en
stark känsla för ansvar inför det allmänna,
dels betyder driftinskränkningar
och nedläggningar i regel svåra
förluster för företagarna själva. Det är
den dåliga lönsamheten genom det höga
kostnadsläget som lett till konjunkturåtstramningen,
och därvidlag kan regeringen
inte frånsäga sig sitt ansvar.
Regeringens oförmåga att förhindra
penningvärdeförsämringen har lett till
ständigt stigande lönekrav från de anställda.

År 1957 låg den svenska lönenivån 1
krona 40 öre över genomsnittet för övriga
västeuropeiska länder. År 1967, tio
år senare, hade försprånget ökat till 4
kronor 18 öre per timme. Inflation är
stöld, heter det, och inflationen är också
en brödtjuv som tar arbetets ersättning
från löntagare och företagare.

När våra varor blir alltför dyra på
exportmarknaden och när de svenska
varorna blir alltför dyra på den inhemska
marknaden, innebär det att vi exporterar
sysselsättningsförutsättningarna.
Einstein sade en gång att han aldrig
hade tänkt på framtiden: »Den kommer
tids nog ändå.» Tyvärr hör jag till dem
som tänker på framtiden och känner
mig oroad inför den ekonomiska utvecklingen.

Konjunkturinstitutets höstrapport antyder
att 1969 inte blir ett bättre år än
1968. Särskilt oroande är det att industriinvesteringarna
— såsom här i dag
vid ett flertal tillfällen har sagts —- alltjämt
kommer att ligga lågt. Diskontosänkningen
var tydligen inte tillräcklig.

På en rad punkter hopar sig frågetecknen.
Hur blir det till exempel med
varvsindustrin? Här ackumuleras pro -

Allmänpolitisk debatt

blemen medan regeringen tycks ta det
hela lugnt. Följden blir att varvsindustrins
problem och krav kommer att ackumuleras
under hela den tid som regeringen
försenar frågans handläggning.

Hur blir det med apotekens och läkemedelsindustrins
socialisering? Skall vi
få statliga apotek, hos vilka vi får anhålla
om extra tilldelning av huvudvärkspulver?
Skall det inom läkemedels-
och apoteksväsendet gå till ungefär
på samma sätt som när det gäller
statens bakteriologiska laboratorium
som på en gång driver sin egen tillverkning,
har hand om kontrollen av den
egna verksamheten, tar in offerter från
utländska tillverkare och bestämmer
sina utförsäljningspriser —- utan att någon
av de kontrollmyndigheter som
övervakar branschen i övrigt kan gripa
in. De utländska offerterna behöver
man inte ta någon hänsyn till. Därmed
är ju också all konkurrens ute ur bilden.

Vart syftar regeringen med sin speciella
form av blandekonomi med ett
starkt växande statligt företagande?

Det har sagts att statsföretag skulle
startas för att upprätthålla sysselsättningen.
Det låter så vackert med sociala
skäl, men de vackra orden förlorar
i värde lika snabbt som den svenska
kronan. Vi kan t. ex. se hur det var
med statens järnvägar. En gång i tiden
socialiserades de icke lönsamma privata
järnvägarna av sociala skäl. Men
så ansåg man att det inte var rimligt
att staten skulle driva förlustjärnvägarna,
medan det privata skulle driva
de vinstgivande. Därför socialiserades
hela järnvägsnätet. Vad har resultatet
av det blivit? Jo, i dag läggs de icke
lönsamma järnvägssträckorna ned utan
något som helst hänsynstagande till de
sociala skälen, varken till de anställda
eller de bygder som drabbas.

Om sysselsättningsskälen verkligen
vore de bärande motiven för en vidgad
statlig företagsamhet, så kan man fråga

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

sig hur det blir med dessa statsföretag
vid en annorlunda konjunktur. År statsföretagen
en form av beredskapsarbete
eller nödhjälpsarbete innebär det ju
att de skulle kunna försvinna den dag
samhällsekonomin riskerade en överhettning.

Det har också sagts att statsföretagen
skulle bedrivas räntabelt. Statsrådet
Wickman förklarade nyligen att Norrbottens
järnverk verkligen var ett specialfall.
Jag citerar hans uttalande: »Vi
har ingen som helst ambition att driva
företag som lever på permanenta subventioner.
» Jag tror att statsrådet Wickman
menar allvar. Men vad finns det
då för motivering till statsföretagen, om
lönsamheten och räntabiliteten skulle
vara viktigare än sysselsättningen? Då
måste alla planer på en vidgad statlig
företagsamhet bottna i antingen en helt
orealistisk övertro på statens förmåga
som företagare eller också — ännu värre
—- på en ideologisk linje, som ytterst
syftar till att öka resurserna för staten,
d. v. s. att öka maktkoncentrationen till
departementen. Kan för övrigt statens
omotiverade inhopp inom verktygsbranschen
tolkas på annat sätt?

Statens växande makt oroar mig inte
bara som företagare utan också som
medborgare. Det måste dras upp principiella
linjer för hur långt det statliga
företagandet skall sträcka sig, och man
måste vara överens om motiven för
vidgad statsverksamhet. Herr Tage Erlander
får inte uppträda med ett Janusansikte
också i detta hänseende.

Vill man verkligen i första hand öka
sysselsättningsmöjligheterna finns det
en rad andra vägar att gå. Man kan
exempelvis se till att den svenska ulandshjälpen
—• hur behjärtansvärd den
än är -— inte bidrar till att exportera
sysselsättning. De flesta andra länder
som lämnar hjälp till u-länderna förknippar
denna hjälp med villkoret att
pengarna skall användas för inköp från
långivarlandet. I dag kan ett u-land,
som får krediter från Sverige, använda

dessa pengar för inköp i Tyskland eller
Frankrike eller något annat land. Det
betyder att vi exporterar hårdvaluta
och sysselsättning på en gång. Vår idealitet
i denna sak får inte sväva så långt
upp i det blå att vi riskerar att förlora
förmågan att hjälpa — det vore varken
u-länderna eller vi betjänta av.

Och det finns andra medel än en
vidgad statlig företagsamhet för att nå
fram till bättre ekonomiska förhållanden.
Det italienska parlamentet har nyligen
antagit en lag vars näringspolitiska
följder väntas ge en förbättring
av det ekonomiska klimatet i landet.
Först och främst satsas, i svenska kronor
räknat, cirka 42 miljoner årligen
från 1969 till 1983 för finansiering av
och bistånd åt mindre och medelstora
företag. Drygt en halv miljard kronor
skall under en treårsperiod gå till mindre
väl utvecklade områden, och skattelättnader
genomförs för nya investeringar
särskilt i de underutvecklade
södra delarna av Italien. Också för att
stödja nya företags kapitalbildning genomförs
skattelättnader. Inte minst betydelsefullt
är att priset på den elektriska
energin sänks med cirka 4 öre per
kilowattimme för industrikraft. Här
i Sverige är trenden motsatt — det vet
vi. Här vill man inte ens slopa energiskatten
vid införandet av moms. I
detta avseende skulle jag, herr talman,
vilja ge statsminister Erlander en rekommendation.
Han var för inte så
länge sedan på en resa i Italien för
studier. Han borde resa dit än en gång,
ty där kanske han kan få ta del av tankar
och idéer som syftar till att ge
företagsamheten i ett land bättre stöd
än den får här i Sverige.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! I ett med hänsyn till
omständigheterna avkortat inlägg skall
jag begränsa mig till två spörsmål —
för det första prisfrågorna och prisstegringstakten,
för det andra konsu -

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

mentfrågornas ställning i vårt största
massmedium.

I den allmänna debatten om den ekonomiska
politiken spelar alltjämt prisfrågorna
en betydande roll. Vi får allt
som oftast höra att prisstegringen här
i landet är förhållandevis kraftig. Ett
sådant påstående var riktigt för några
år sedan men är det inte i dag. I denna
diskussion förbiser man ofta den betydande
förändring av prissituationen
som inträffat under det senaste året.
Det kan därför vara skäl att försöka
precisera vad som egentligen har hänt.

Om vi utgår från läget i början av år
1966 finner vi att konsumentprisindex
i januari det året, för att vara alldeles
exakt, var 197,82. Ett år senare — alltså
i januari 1967 —- var siffran 207,14.
Priserna hade alltså under en tolvmånadersperiod
stigit med 4,7 procent.
I januari 1968 var index 213,48. Jämfört
med läget ett år tidigare innebär
detta en prishöjning med 3,1 procent.

Redan dessa siffror antyder att prisstegringstakten
klart saktade av under
år 1967. Bilden av vad som verkligen
skedde blir emellertid mycket klarare,
om man jämför utvecklingen under två
sexmånadersperioder.

Från januari 1967 till juli samma år
steg priserna enligt konsumentprisindex
med 2,3 procent. Det betyder att
större delen av förra årets prishöjning
inträffade under första halvåret. Från
juli 1967 till januari 1968 steg index
från 211,94 till 213,48, d. v. s. med 0,7
procent.

Även utvecklingen under de första
månaderna i år bekräftar att prishöjningen
nu ägde rum i ett mycket långsammare
tempo än tidigare. Visserligen
steg konsumentprisindex med inte fullt
en enhet mellan januari och februari
i år, men hela denna höjning föll på
varugruppen spritdrycker och vin och
föranleddes som bekant av höjda skatter
på dessa varor. Övriga prisändringar
mellan dessa båda månader tog praktiskt
taget helt ut varandra; sänkning -

Allmänpolitisk debatt

arna var snarast en aning större än
höjningarna. Från februari till mars
steg index på nytt med en enhet, men
här skall man observera, att eftersom
konsumentprisindex redovisas i hela
tal kommer utjämningar av decimaler
ibland att ge ett överdrivet intryck av
indexändringens faktiska storlek. I realiteten
stannade prisstegringen mellan
dessa båda månader vid föga mer än en
tiondels procent.

Mellan mars och april låg index stilla,
och därefter hade vi mellan april
och maj en nedgång med en enhet. Här
får man emellertid också vara försiktig
med siffrorna, ty nedgången stannade
i själva verket vid ett par tiondelar.
I juni kom åter en mindre höjning, och
index steg med en enhet. Detsamma inträffade
i juli.

För första halvåret i år har vi alltså
en höjning av index från 213,48 i januari
till 215,71 i juli, dvs. med 1 procent
mot 2,3 procent under samma tid
förra året och 0,7 procent från juli
1967 till januari i år. Att höjningen första
halvåret i år är något större än under
andra halvåret 1967 beror på de
höjda spritskatterna.

Dessa uppgifter kan kompletteras
med ett mycket intressant citat ur Veckans
affärer, som den 7 november, dvs.
förra veckan, framhöll följande: »Priserna
fortsätter att visa överraskande
god stabilitet. I september låg konsumentpriserna
bara 1,3 procent över fjolåret.
Det är den lägsta månadsnoteringen
under 60-talet och innebär en mycket
snabb stabilisering sedan toppen
— 7,9 procent — i maj 1966. Närmare
ett fast penningvärde kan man knappast
komma eftersom det ofta är svårt att
ta hänsyn till kvalitetsförbättringar av
varorna. Dessutom svarar skattehöjningar
för den största delen av prisstegringen.
Exklusive skatter har priserna bara
stigit 0,5 procent. Konjunkturinstitutets
prognos om en tvåprocentig ökning
av genomsnittspriserna mellan
1967 och 1968 har goda möjligheter att

5 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 37

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

underskridas. Och chansen finns till en
lika gynnsam utveckling 1969.»

Så långt Veckans affärer. Jag har bara
velat erinra om dessa fakta angående
prisutvecklingen, som har sitt stora
intresse i den aktuella ekonomiska debatten
och inte minst inför den förestående
avtalsrörelsen.

Så till min andra fråga. Statsministern
framhöll i går, att den aktuella
uppgiften inte var att inskränka, utan
att underlätta det fria konsumtionsvalet.
Mot den bakgrunden vill jag betona, att
samarbetet mellan de statliga konsumentorganen
och folkbildnings- och
löntagarorganisationerna måste fortsätta
och utvidgas, även om vi vet att detta
kostar en del pengar. Det vore en
kortsynt politik att snåla på de anslagen,
och vi får inte heller vara overksamma
med hänvisning till den utredning
om den framtida konsumentpolitiken
som pågår.

Det finns i vårt land mycket vettig
och riktig reklam, men det finns tyvärr
också slafsiga och dåligt underbyggda
argument i reklamen och dåliga reklamkampanjer.
I vårt s. k. överflödssamhälle
måste samhället med utnyttjande
av minst lika effektiva och moderna
informationsmetoder svara för den nödvändiga
balansen och för en hederlig
upplysning åt konsumenterna. Jag ser
en väsentligt ökad satsning på konsumentpolitiska
åtgärder såsom ett viktigt
korrektiv för en del tendenser som
har börjat bli alltmer framträdande i
vårt samhälle.

Jag vill i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten vid ett förhållande,
som jag tycker är anmärkningsvärt och
som gäller konsumentfrågornas ställning
i vårt största massmedium, nämligen
televisionen. Jag vill verkligen inte
konkurrera med herr Eriksson i
Bäckmora, och jag kommer därför inte
att gå in på enskilda programfrågor -—■
det skall vi inte göra från denna talarstol.
Men konsumentfrågornas ställning
i televisionen vill jag betrakta som en

principiellt mycket viktig fråga, och
och från den utgångspunkten skall jag
med ett par ord avslutningsvis belysa
detta problem.

Den statliga radioutredningen, där
Valter Åman var ordförande, lade 1964
fram förslag från en särskild arbetsgrupp,
som utredningen hade tillsatt för
att syssla med frågan om konsumentupplysning
i televisionen. Arbetsgruppen
leddes för övrigt av förstakammarledamoten
fröken Lisa Mattson.

Radioutredningen sade för sin del, att
konsumentupplysningsverksamheten var
ett av de områden som borde behandlas
med prioritet vid den framtida expansionen
av radio och TV. Arbetsgruppen
skisserade en utveckling när
det gäller volymen av konsumentprogram
i TV, som innebar en gradvis ökning
under en sexårsperiod från 21 timmar
per år 1963/64 till 104 timmar
1969/70. Vid mitten av perioden, dvs.
budgetåret 1966/67, skulle sändningsvolymen
enligt förslaget ha nått upp
till 52 timmar per år.

Vad har nu hänt? Jo, enligt Sveriges
Radios eget besked till den nu sittande
statliga utredningen på konsumentområdet
blev det fram till 1966/67 inte
möjligt med någon ökning alls, utan
tvärtom minskade sändningstiden för
denna typ av program från 21 till 16
timmar per år. Fortfarande kan man

— enligt radiochefens egna uppgifter

— inte förutse någon ändring av detta
vad jag kallar bottenläge, åtminstone i
kvantitativt avseende, under resten av
den aktuella perioden fram till den 1
januari 1970. Vid den tidpunkt, då
sändningstiden enligt den statliga arbetsgruppens
förslag skulle ha ökat till
104 timmar, skall vi tydligen tvingas
konstatera att den har minskat till 16
timmar per år.

Sveriges Radio säger i sitt skriftliga
svar till konsumentutredningen, att konsumentupplysningen
i så hög grad befinner
sig i det allmänna intresset att
en intensifierad programaktivitet på

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

detta område borde vara motiverad i
televisionen. Men man hänvisar till att
den totala sändningstiden är knapp och
att medelstilldelningen inte räcker.

Jag är naturligtvis medveten om att
kvantiteten inte är allt utan att det är
minst lika viktigt att vad som görs i
programväg för konsumenterna verkligen
är angelägna och bra program. Kvaliteten
får självfallet inte eftersättas, det
måste vara ett villkor. Men lika klart
som detta är tycker jag att det är att
vi inte utan vidare bör slå oss till ro
med den negativa utveckling när det
gäller denna viktiga sektor av TV:s
samhällsbevakning som jag här har beskrivit.

Herr talman! Varje dag matas vi med
nyheter om hur bra det skall bli 1970,
när vi får två TV-kanaler. Mot den bakgrunden
har jag velat redovisa hur otillfredsställande
det ännu är ordnat på
detta viktiga område, samtidigt som jag
uttrycker förhoppningen om en snar
bättring.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Under höstens valrörelse
har gång efter annan framhållits
minoriteternas rätt i vårt samhälle. I
samtliga politiska partier tycks man vara
klar över att även mindre grupper
i näringslivet har sin stora betydelse
och att de bör ha samhällets stöd, om
oförutsedda faror av något slag hotar
deras möjlighet att på sitt sätt betjäna
vårt näringsliv.

En minoritet som genom besvärliga
omständigheters spel tyvärr råkat i
blickpunkten den senaste tiden är yrkesfiskarkåren.
De svårigheter denna
yrkesgren nu brottas med har inte överdrivits
då de presenterades i våra massmedia.
Fiskarkåren som numerär är visserligen
rätt blygsam i vårt land —
8 000—9 000 aktiva yrkesmän är en förhållandevis
liten grupp i ett land med

Allmänpolitisk debatt

nära 8 miljoner invånare •—• men ekonomiskt
spelar den dock ganska stor
roll. Vi har cirka 500 miljoner kronor
investerade direkt i svenskt fiske i dag.
Härtill kommer också de stora investeringarna
i verksamheter med nära anknytning
till fisket — jag tänker på
motorverkstäder, småvarv, nätfabriker,
lådtillverkare, isfabriker, konservfabriker
osv. Dessa sysselsätter ganska
många anställda, vilka alltså i sin tur
kommer i svårigheter genom den nuvarande
svåra krisen för fisket.

Orsakerna till denna kris är många.
Fisket är visserligen ett yrke där man
kanske mer än på de flesta andra håll
måste räkna med fluktuationer. Sedan
tre år tillbaka har dock svårigheter av
många olika slag inträffat samtidigt.

En motgång som mött är t. ex. långvariga
och svåra stormperioder. En annan
är brist på exempelvis stor sill under
hela säsonger, vilket tvingat över
båtarna till fångst efter fiskslag där det
redan förut fanns en viss överproduktion.
Detta har i sin tur orsakat pressade
konsumtionspriser på den exportmarknad
som svenskt fiske är beroende
av. Inom vårt eget land bär också den
olyckligt styrda kvicksilverdebatten särskilt
drabbat fiskerinäringen. Räkfiskare
och andra kustfiskare, som under
långa tider gjort små fångster, har nu
när det äntligen började se litet ljusare
ut drabbats av en ny motgång: en
egendomlig invasion av maneter i det
bästa fiskevattnet försvårar i hög grad
fisket.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen
av alla de svårigheter som fiskarna
har att kämpa mot. Jag skall
emellertid inte göra det; jag tror att
den provkarta jag redan lämnat är tillräckligt
stor när man betänker att alla
dessa svårigheter inträffar samtidigt.

I motsats till de flesta andra länder
i Västeuropa stöder Sverige inte fisket
med långtgående statliga subventioner.
De svenska fiskarna har därför i sin
nuvarande situation inte möjlighet att

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

konkurrera på lika villkor med andra
länders fiskare. Här har statsmakterna
ett stort ansvar inte minst därför att
det svenska fisket mer eller mindre
utelämnades vid EFTA-uppgörelsen, då
de andra länderna inom EFTA på ett
helt annat sätt än Sverige slog vakt om
sina fiskare. Även senare har man på
ansvarigt håll visat vad jag skulle vilja
kalla nonchalans mot fiskarna genom
att trappa bort de få och små importskydd,
som fisket hade, långt tidigare
än vad EFTA-avtalet egentligen förpliktade
Sverige till. Inget annat land har
gjort på liknande sätt. Har man ansett
det nödvändigt att i det internationella
samarbetets tecken föregå med vad man
tydligen anser vara gott exempel, måste
man också ägna en smula uppmärksamhet
åt de minoriteter som därvid
kommer i kläm.

Med ett visst beklagande måste man
konstatera, att riksdagens negativa inställning
tidigare i en viss fråga har
gjort krisen svårare än den egentligen
hade behövt bli. Jag tänker på det okloka
i att avslå motionen om möjlighet
för fiskare att under goda år få avsätta
pengar för en tillfälligt skattefri investeringsfond,
vilka medel kunde få tas
fram och användas under motgångsår.
Riksdagen hade kunnat bespara sig en
hel del av dagens ansvar och bekymmer,
om man den gången hade varit
mera förutseende.

Den rationalisering som — bland annat
på myndigheternas uppmaning -—
skedde under åren 1964 och 1965 innebar
stora ekonomiska åtaganden för
fiskarna. Ett modernt fiskefartyg kostar
i dag 1,5—2 miljoner kronor. Då riksdagen
på Kungl. Maj:ts förslag har begränsat
de statliga fiskerilånen till
200 000 kronor per fartyg, betyder detta
att mycket stora belopp måste lånas upp
i bank till gällande dagsränta.

De anskaffningskostnader som här
nämnts kan i andra sammanhang synas
små, men med den demokratiska struktur
som man har inom svenskt fiske,

där yrkesutövarna själva äger båtarna,
betyder dessa engagemang att varje nyanskaffning
som gjorts kunnat ske endast
genom borgensåtaganden av släktingar,
vänner, grannar m. fl. ute på
fiskelägena. Detta orsakar tyvärr i den
nuvarande situationen att många tragedier
sker i det tysta. En hel del sparkapital
har gått åt vid betalning av lån
för vilka man varit i borgen för någon
närstående eller bekant.

Båtägarnas skulder hos fiskets serviceföretag
av olika slag har växt på ett
sätt som gör att dessa företagare är
djupt oroade och själva råkar i likviditetsbekymmer.
Svårigheten att klara
banklånen har i viss utsträckning mötts
av förståelse från bankernas sida, men
dessa står i dag inför risken att ekonomiskt
rasera hela fiskelägen om man
i större utsträckning skulle gå in för att
driva in utestående fordringar. I detta
sammanhang vill jag ge regeringen ett
erkännande för att man tillåtit en kortare
tids uppskov med vissa fiskerilån.
Tyvärr behövs det mycket kraftigare åtgärder,
betydligt större ingrepp för att
hjälpa näringen över krisen.

I Danmark, där förhållandena för fiskarna
är ungefärligen likartade som för
kollegerna i Sverige, har statsmakterna
enligt uppgift anslagit 25 miljoner kronor
till en lånefond för att avhjälpa de
akuta likviditetssvårigheterna. I Norge,
där man redan i förväg hade beslutat
om cirka 230 miljoner kronor i statliga
subventioner för innevarande år, diskuterar
man för närvarande ytterligare
stödåtgärder för fisket med närmare
80 miljoner kronor.

Jag skulle kunna fortsätta att räkna
upp hur andra länder hjälper sina fiskare
över den kris, som nu har drabbat
hela Västeuropa, men jag skall inte göra
det. I stället vill jag sluta mitt anföförande
med att allvarligt vädja till regeringen
om snabba åtgärder för att
hindra en katastrof innan det blir för
sent. Sådana snabba åtgärder måste till,
men detta utesluter naturligtvis inte att

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

man överser de framtida förutsättningarna
för det svenska fisket. Det förstnämnda
måste ske. Det sistnämnda bör
komma till stånd.

Herr talman! Vad jag här har sagt
kan kanske tolkas som ett nödrop. I så
fall har det tolkats rätt. Det är ett nödrop
som förmedlas från en yrkeskår,
som satt en ära i att klara sig själv men
som av orsaker som den inte själv bär
skulden till har råkat in i verklig fara.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det kan inte betraktas
som något stilbrott att efter herr Åbergs
anförande om västkustfiskarna nu föra
ett par kyrkliga frågor på tal.

På den kyrkliga fronten har som bekant
de senaste månaderna hänt en
hel del, som vi i riksdagen har anledning
att notera. Det gäller frågor som vi
förr eller senare har att ta ställning till.

Det stora ekumeniska kyrkomötet i
Uppsala kom att demonstrera en samling
och sammanhållning mellan skilda
kyrkor på ett sätt som man väl inte
hade vågat hoppas. Nu är det klart att
ekumenik inte bara är stora mötesproklamationer,
utan framför allt något
som måste realiseras på det lokala fältet,
och där återstår att se vad som kan
ske. Men det är för oss politiker sensationellt
nog att ledare för skilda kyrkor
kan komma överens och samverka. Där
har förvisso våra ledare för politiska
partier ett och annat att lära. Liksom
kyrkoledare ser sina samfund som ett
arbetslag i en helig allmännelig kyrka,
borde också politiska ledare se sig själva
och sitt partifolk som arbetare på ett
och samma samhällsbygge. Men här tryter
inspirationen — och ibland kanske
också kärleken till saken — för politikerna.

En central fråga på Uppsalamötet var
u-landshjälpen och kyrkornas ansvar
för denna. Den frågan kom fram i
många sammanhang och väckte stor
uppmärksamhet i TV och press. Man

Allmänpolitisk debatt

konstaterade med förvåning att kyrkorna
här var före politikerna, visade
sig radikalare på ett sätt som åtminstone
svenska tidningar inte upptäckt
förr.

På denna punkt, skriver docent P. O.
Ahrén, betydde Uppsala 68 uppenbarligen
en förnyelse för världskyrkorådet
och dess medlemskyrkor. Klart och direkt
uttalas kyrkornas ansvar för vad
som händer också politiskt. I rapporten
från sektion 3 heter det härom bl. a.:

1. att kyrkorna bör påverka industriländernas
regeringar att årligen öka
den procentsats av bruttonationalprodukten,
vilken officiellt överföres som
ekonomisk hjälp till u-länder, så att 1
procent blir uppnådd senast 1971,

2. att sluta avtal som på en acceptabel
nivå stabiliserar priserna på konjunkturkänsliga
råvaror från u-länderna,
samt

3. att som alternativ till obligatorisk
värnplikt godkänna frivillig tjänst i utvecklingsarbetet.

Kyrkornas världsråd bör enligt samma
rapport i samarbetet med den romerska
kyrkan använda sitt inflytande
för att minska rustningskostnaderna och
överföra de inbesparade beloppen till
utvecklingsarbete.

I fråga om den enskilde kristne heter
det, att till hans kallelse hör att känna
till fakta om de fattiga länderna och att
satsa sina resurser, sig själv och sina
tillgångar i kampen för människovärde,
frihet och rättvisa. Förre generalsekreteraren
i Kyrkornas världsråd, dr Vissert
Hooft, uttryckte det profetiskt så
här: »Det är lika stor heresi att försumma
att ge svältande människor deras
dagliga bröd som att förneka någon
av den kristna trons artiklar.»

Det finns för oss politiker all anledning
att ta på allvar och begrunda kyrkornas
— också våra kyrkors — uppfattning
i detta avseende. De svenska
kyrkosamfunden representerar utan tvivel
det största åsiktsblocket i vårt land.
Åsikterna är väl inte på alla punkter

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

lika, men i det här refererade avsnittet
är enhetligheten uppenbarligen stor.

Vi bör, ärade kammarledamöter, se
till att vi bättre än hittills motsvarar de
många människornas mening om en
vidgad verksamhet till förmån för nödens
folk. Mycket annat skulle kunna
anföras från Uppsalamötet. Jag skall
inte göra det eftersom det är långt lidet
på debatten, utan jag skall säga ett par
ord om det kyrkomöte som hölls i denna
sal för en tid sedan och som också gav
anledning till en och annan tankeställare.

Denna mycket representativa församling
består till en del av en folkvald
grupp kyrkliga förtroendemän och till
en annan del av en grupp utvald på annat
sätt. Den representerar den största
sakkunskap vi besitter i det här landet
när det gäller kyrkliga frågor. Detta
kyrkomöte antog utan votering ett långtgående
reformprogram som skisserade
en effektiviserad kyrkoorganisation, väl
anpassad efter den moderna tidens krav
och människornas behov. En överväldigande
majoritet — 80 ledamöter mot
16 — enades om att dessa reformer väl
kunde genomföras utan att bandet med
staten behövde klippas av.

Detta ställningstagande synes mig
vara ett uttryck för framstegsvänlig politik.
Man bevarar det som är värt att
bevara och reformerar resten. Det kan
verka mer radikalt att inte behålla något
av det gamla, men kastar man ut
barnet med badvattnet gör man obestridligen
alltid en förlust.

Motivet till kyrkomötets ställningstagande
var uppenbarligen icke att slå
vakt om kyrkans förmåner eller s. k.
privilegier, utan snarare ville man slå
vakt om det svenska folkets förmån,
privilegiet att ha en vidöppen folkkyrka
— en kyrka som kan samla upp all den
anonyma, famlande och tveksamma tro,
som många svenskar representerar och
som en kyrka inte kan ta till uppgift att
trosfriskt stänga ute.

Jag betraktar kyrkomötesopinionen

som ett mycket vägande inlägg i den
fortsatta debatten om kyrka—stat, om
man nu vill stå fast vid sitt generösa
bud i utgångsläget: att ge den svenska
kyrkan goda arbetsvillkor.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag skall inte göra några
valkommentarer och inte heller några
långrandiga utläggningar i olika frågor
— det är endast ett par vädjanden
jag ville framföra i detta fall till ett
par statsråd.

Först skulle jag dock vilja säga något
med anledning av att en talare i
gårdagens debatt trodde sig veta, att
jordbruket skulle vara den stora boven
i miljöförstöringsdramat. Talaren syftade
bl. a. på befintliga siloanläggningar
inom jordbruket.

Det förnekas inte att här har brustit
en del, men att nära nog generellt ge
jordbruket skulden för de allvarliga
vattenföroreningarna är väl ändå att
helt skjuta över målet. Jag tror i stället
att jordbruket och dess folk har betytt
mycket för vår naturvård och vidmakthållandet
av platser, öppna för människor,
som vill ut i naturen under våroch
sommarmånaderna. Måhända kan
det bli mer bekymmersamt att klara
detta framöver, om jordbruksnedläggningarna
skall fortsätta som hittills.

Hela vår miljöpolitik är så omfattande
att vad som fordras är helt andra
insatser än ensidigt kverulerande —
vad som behövs är en samverkan mellan
alla krafter för att lösa miljöfrågorna
och komma till rätta med hotet, inte
minst mot vår vattenförsörjning. Hela
den moderna tekniken och tätortsbildningarna
är samverkande orsaker till
föroreningarna av våra vattendrag. Det
fordras krafttag med mycket stora investeringar,
innan hotet på grund av
dessa föroreningar är undanröjt.

Med anledning av 1967 års riksdagsbeslut
om det framtida jordbruket, har
lantbruksstyrelsen utfärdat tillämpningsföreskrifter
som, såvitt jag kan be -

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

döma, innebär en skärpning i förhållande
till riksdagsbeslutet. Detta har
gjort att lantbruksnämnderna, om
de strikt följer dessa föreskrifter, måste
vara ytterst restriktiva vid behandlingen
av ansökningar om beviljande
bl. a. av statlig lånegaranti för inre
rationalisering. Det finns exempel på
att jordbrukare, som sökt rationaliseringslån
för ombyggnad av befintlig ladugårdsbyggnad
till modernt svinstall,
fått ansökan avslagen med den motiveringen
att åkerarealen har varit för liten.
Såvitt jag vet skall sådant inte inverka
på beviljande av investeringslån.
Samtidigt beviljas statlig lånegaranti
till miljonbelopp eller rent av för
många miljoner till animaliefabriker
för producering av fläsk. Jag anser att
detta är ett bevis på att dessa föreskrifter
är stelbenta. De erfarenheter som
vunnits talar utan tvekan för en omskrivning
av de utfärdade tillämpningsföreskrifterna.
Då kanske också de
mindre jordbrukarna skall kunna få
möjlighet att få hjälp för att vidta behövliga
åtgärder.

Vad jag sålunda i detta sammanhang
helt kort vill framföra till jordbruksministern
är att han måtte medverka
till en omskrivning och en uppmjukning
av de föreskrifter som utfärdats
med anledning av 1967 års riksdagsbeslut
om jordbrukets framtid. .Tåg tror
mig veta att statsrådet Holmqvist kan
medverka till en ändring av dessa tilllämpningsföreskrifter,
vilket sålunda
skulle kunna innebära förbättrade möjligheter
att utveckla det svenska jordbruket.

Mitt andra ärende, herr talman, gäller
statsrådet Lundkvist i hans egenskap
av kommunikationsminister. Jag
skall inte efter denna långa debatt på
något sätt analysera vårt vägnäts beskaffenhet,
som är alltför känd och som
det också många gånger i olika sammanhang
talats om i denna kammare.

I stället vill jag framföra en hemställan
till kommunikationsministern. Med

Allmänpolitisk debatt

anledning av den nu pågående utarbetningen
av kommande budgetårs
statsverksproposition vill jag hemställa
att kommunikationsministern skärper
sig — jag vågar faktiskt uttrycka mig
så —- så att han försöker få till stånd
högre anslagsäskande än i innevarande
års budget och detta i synnerhet i fråga
om anslagen till underhållet av de
allmänna vägarna, särskilt de mindre
allmänna vägarna. Här kan det nämligen
göras ganska stora förbättringar
till rimliga kostnader. Jag vill starkt understryka
att i synnerhet beträffande
de vägar som utgör matarleder till riksvägar
och de stora genomfartslederna
är ett förbättrat underhåll i högsta grad
aktuellt på många platser i vårt land.
Det torde väl nu finnas anledning att använda
bilskattemedlen i dess helhet till
vägarna och därmed samanhängande
arbeten. I nuläget, då arbetsmarknaden
ropar efter sysselsättningsmöjligheter,
torde det vara ett utsökt tillfälle att —
i motsats till vad som varit fallet tidigare
år — använda de influtna bilskattemedlen
i sin helhet till det avsedda
ändamålet.

Herr talman! Det var dessa två vädjanden
som jag helt kort ville framföra
i denna remissdebatt. Helt naturligt har
jag den innerliga förhoppningen att
vederbörande statsråd tar dem under
övervägande.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag kan förstå den
kammarledamot som häromåret, då han
som en av de allra sista talarna i en remissdebatt
äntrade denna talarstol, hävdade
att han kände sig som en Vasaloppsåkare
som stakade i mål som jumbo.
De stora kanonerna har för länge
sedan under folkets jubel och inför en
fulltalig press gått i mål och medelmåttorna
duggar in, på sin höjd påhejade
av sina allra närmaste. Så här
i debattens slutskede skulle det kanske
vara lockande att tillförsäkra sig kammarens
gunst genom att helt enkelt

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

stryka sig på talarlistan. Men jag gör
inte detta, av den anledningen att det
finns problem som jag anser så väsentliga
att de bör bli föremål för påpekande
även i debattens elfte timme.

Det råder inga delade meningar om
att politikerns uppgift är att skapa ett
bättre samhälle och att de åtgärder som
vidtas måste syfta till att förbättra situationen,
i första hand för människor
som av en eller annan anledning har det
svårt. Samhället satsar också stora belopp
för att förbättra förhållandena för
just denna kategori av människor. Hela
den sociala verksamheten syftar just
till att skapa ett samhälle i vilket ingen
människa skall behöva lida nöd och i
vilket den som i ett eller annat hänseende
är svag skall få hjälp att klara sin
situation. Genom att ständigt förbättra
pensionsförmånerna har vi strävat efter
ekonomisk trygghet för människor som
på grund av ålder inte längre kan delta
i produktionen. Genom mödrahjälp och
en utbyggd barnavård vill vi tillförsäkra
barn och ungdom en så långt möjligt
lycklig uppväxt. Genom en utbyggnad
av skolväsendet ger vi i dag skolungdomarna
en start som skall göra det
möjligt för dem att bättre rustade än
forna tiders ungdom gå ut i förvärvslivet.

Samtidigt som vi kan konstatera att
människorna i vårt samhälle får en
ökad ekonomisk trygghet måste vi emellertid
med beklagande iakttaga att den
primära tryggheten till liv och egendom
sannerligen inte har ökat i takt
med välståndsutvecklingen. Man kan
numera knappast öppna en dagstidning,
koppla på radio eller TV utan att få
vetskap om illgärningar som har begåtts.
Dråp och rån hör tyvärr i mycket
hög grad samman med det samhälle
som vi i andra hänsenden har anledning
att vara stolta över.

För många äldre, vilka vi tillförsäkrar
en ekonomisk trygghet, har denna
utveckling kommit att innebära att de
av rädsla för omvärlden måste leva ett

mer eller mindre isolerat liv, utan möjlighet
att tillgodogöra sig den service
som deras förbättrade ekonomiska förutsättningar
i annat fall skulle kunnat
ge utrymme för. Kvinnor och barn utsätts
för våldshandlingar i sådan omfattning
och med sådan grymhet att
man har svårt att förena detta med uttrycket
»en civiliserad värld».

Den tilltagande brottsligheten, som
särskilt markeras genom ett ökat antal
våldsbrott, är ett symptom på att det
är något fel på samhällsutvecklingen.
Det borde rimligtvis i stället vara på
det sättet att i ett samhälle där ingen
behöver lida direkt nöd skulle det heller
inte finnas någon anledning att med
våld beröva någon hans egendom, iin
mindre för snöd vinnings skull slå
ihjäl sin nästa.

Sedan polisväsendet förstatligats har
det på vissa områden skett en betydande
upprustning, men åtgärderna har
ändå inte varit tillräckliga. Viktigare
än kanske något annat samhällsproblem
är just nu att tillförsäkra människorna
trygghet till liv och egendom. Om man
inte från samhällets sida med kraft
ingriper kommer den nuvarande trenden
för brottsutvecklingen inte att kunna
brytas. Vi har för övrigt inte råd
rent ekonomiskt att låta den nuvarande
utvecklingen fortsätta. Det måste under
alla omständigheter vara nationalekonomiskt
riktigare att satsa på en
utbyggnad av polisväsendet än att
tvingas ta de stora kostnader som den
ökade brottsligheten medför.

Vi har tidigare i höst behandlat detta
frågekomplex i denna kammare, och
vid det tillfället angav justitieministern
som sin åsikt att den svenska poliskåren
var av så hög klass att den förmodligen
hörde till de främsta i världen.
Jag har ingen anledning att betvivla
den uppgiften. Jag hyser personligen
den största respekt för de betydelsefulla
insatser som göres från polisens
sida. Men det förefaller mig orimligt
att den svenska poliskåren skall vara

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

så arbetsbelastad att den inte kan upprätthålla
den ordning som medborgaren
bör kunna kräva av samhället.

Från polishåll har det vid flera tillfällen
deklarerats, att om man tillnärmelsevis
skall kunna komma till rätta
med ökningen av våldsbrotten måste
man göra väsentliga förstärkningar på
personalsidan hos polisen. Då man dagligen
kan bevittna brottsutvecklingen
måste man fråga varför inte regeringen
kan tillmötesgå de krav på förstärkningar
som man framfört från polisen.

Det räcker emellertid inte med bara
personalförstärkningar. Det måste också
ske en mentalitetsförskjutning hos
hela svenska folket. I stället för att motarbeta
polismyndigheten bör det vara
naturligt att hjälpa till där så är möjligt.
Vi måste göra klart för svenska
folket att lagar och polisväsende är till
för den enskilde individens trygghet
samt att det är en medborgerlig plikt
att se till att brottslingar inte skyddas
genom någon felaktig uppfattning att
det skulle råda missförhållanden mellan
polisen och den enskilde.

Om samhället inte lyckas med uppgiften
att säkerställa individens trygghet
till liv och egendom, så misslyckas
samhället med en av sina mest angelägna
uppgifter. Och till vad nytta har
vi skapat ett samhälle med hög levnadsstandard,
om människorna i detta
samhälle måste leva i skräck för att
utsättas för våldsdåd?

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Ni har kommit för sent,
har man sagt till oss som velat bevara
Gauto och Vindelälven. Det statliga verket
hade redan lagt ut ett tjugotal miljoner
kronor på projekteringsarbeten,
och därför måste älven byggas ut. Men
riksdagen ville inte tro detta, utan skrev
att utbyggnaden icke längre var aktuell.
Man trodde att debatten därmed skulle
vara över för en tid. Debatten har emellertid
visat sig vara outtröttlig, och en

Allmänpolitisk debatt

del nya initiativ som tagits under den
senaste tiden har förbryllat mig något.

Det är inte klart hur det skall bli, och
Gautodalen hålls ännu på sträckbänken.
Adolfströms invånare vet inte om deras
hem skall sättas under vatten eller inte.
Jag fick för ett par veckor sedan ett
telefonsamtal från en ung bonde i denna
by. Han ringde mig efter att på den
lokala radion kl. 13 samma dag ha hört
berättas om en resa som hade gjorts
längs Vindelälven. Dennas övre lopp
var då snötäckt och delvis redan isbelagt.
Han var mycket fundersam över
att resan hade avbrutits långt innan
man hade kommit upp till Gauto och
Adolfström, enligt uppgift i trakten av
Sorsele. I pressen kunde man sedan läsa
om att det hade förrättats likbesiktning
av Vindelälven. Var Vindelälven
ändå redan död? Ja, vad skulle han tro?

Man måste sätta stora frågetecken inför
anledningen till en flygresa vid denna
tid. Vad kunde motivet vara för den
gjorda snabbesiktningen, och varför
fick resan denna sträckning?

Den gången sades det att vi var ute
för sent. Nu sägs det att vi är ute för
tidigt. Ja, då det gäller Kaitumälven
och Sjaunja. Irriterat har generaldirektören
för kungl. vattenfallsstyrelsen sagt
att en debatt har börjat i otid. Man lägger
visst ut en halv miljon kronor för
projektering av en tunnel mitt inne i
Sjaunja fågelreservat. År det då för tidigt
med en debatt? Nej.

Känner vi inte hotet? Många medborgare
i vårt land har reagerat mot
Gautoprojektet. Nu anar de inte alls,
att ett nytt område har kommit i farozonen,
nämligen en del av det Sverige,
vars värde oavbrutet stiger i en förorenad
och bullrande värld, en del av Sverige
där också viltet och floran är hotade.

Jag vill med mina ord här i dag försöka
göra något för att fästa människornas
blickar på det företag som synes
vara i gång. Det är sant att överläggningar
ännu pågår samt att utredningar

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

och kalkyler görs. År det då för tidigt
att varna för förödelsen? Med den erfarenhet
vi har från vad som har skett
och med tanke på Yindelälven och de
delar av Stora Sjöfallets nationalpark
som redan ligger djupt under vatten
svarar jag nej. Det är inte för tidigt,
speciellt om man därtill betänker tidpunkten
för denna projektering. Vi lever
i en tid då elkraften med fördel utvinns
på annat sätt och på annat håll.
Skall Vattenfall bara för att motivera
sitt jättehus i Vällingby och för att behålla
alla sina anställda i tätorten Stockholm
fortsätta att expandera i utbyggnader
av vattenkraft i det oändliga tills
varje vattenfall är utbyggt? Är det dags
att lägga pengar i en projektering av
Kaitum för att vinna, som det har sagts,
en miljon kilowatt, som kan vinnas billigare
och utan naturskadande ingrepp
på annat sätt?

Statsministern sade här i går att vårt
land är ett rikt land. Han citerade ur
Se, att det var svårt att övertyga svensken,
som satt i sin bil och körde ut
till sommarstugan, att det kan gå illa
för oss. De flesta av oss har det bra.
Har vi då inte råd att skona naturen?
Skall detta rika Sverige för att ordna
sysselsättning åt några människor vara
tvingat att skövla dessa områden i norr?
Det är ju också sagt att sysselsättningen
inte är så skrämmande dålig här i
Sverige, om man ser relativt på den.
Den kan vara värre på andra håll. Den
arbetsmarknadspolitik som bedrivs är
ju av det måttet och den karaktären att
ingen behöver vara orolig. Skall det då
inte finnas andra åtgärder att tillgripa
än en utbyggnad av vattenkraften?

Jag skall avsluta mitt anförande med
att ge några citat ur pressen och något
kommentera dem.

I Fritt forum i Svenska Dagbladet den
11 augusti i år står:

»Om Vattenfalls projekt i Sjaunja
skulle bli verklighet får vi bära det
tunga ansvaret för att ha dödat Europas
sista vildmark.---Projektet

innebär att en 13 km lång tunnel dras
genom de jungfruliga myrområdena
från Kaitumälven till Satisjaure vartill

kommer ett omfattande vägnät. -----

Nu är det dags att försöka stoppa ett
naturförstöringsprojekt av samma stora
dimensioner som det vilket hotar Vindelälven.
---Tidigare har Vatten falls

projekt till största del omfattat
områden som redan varit kulturpåverkade
genom bebyggelse eller odling. Nu
däremot vänder man sig mot ett land
i total avsaknad av vägar och permanentbebyggelse.
Därigenom drabbar
man en fauna som för sin existens är
helt beroende av total avskildhet från
människan. —•—Den föreslagna vägen
i anslutning till Vattenfalls tunnel
skär med precision rakt genom tre bon
som de senaste åren varit bebodda av
kungsörn. Denna olyckliga slump visar
hur rikt området är ur fågelsynpunkt.
---Sjaunja är levande, fyllt av tusentals
andfåglar. Sångsvanarnas rop
rullar över en ödemark där dvärgbeckasinernas
spel ligger som ett ogripbart,
långt bortifrån kommande smatter.»

Allt detta löper nu risk att förstöras.
Är det verkligen nödvändigt?

I samma tidning skriver den 13 november
Nils-Erik Landell under rubriken
»Vattenfall i vildmarken» bl. a. följande: »Om

en tunnel nu kommer att dragas
från Kaitumsjöarna kommer den uppenbarligen
att med nödvändighet skära
Sjaunja. När nu Vattenfall hela tiden
har räknat med att tunneln måste gå genom
Sjaunja kunde man först ha avvaktat
naturvårdsverkets undersökning
av och utlåtande om Sjaunjas naturvärden.
Blir tunnelbyggnaden inte av
är ca 500 000 kronor bortslängda.

Slutligen måste slås fast att vi helt
kan avstå från intrången i Sjaunja —
ett litet kärnkraftverk skulle mer än
väl kunna ersätta hela Sjaunj aprojektet.
Vår expanderande energiförbrukning
kräver ändå kraft motsvarande ca tre
Kaitum-Sjaunjaprojekt per år. Varför

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

inte spara Sjaunja då och i stället ta
kraften från kärnkraftverk, som kan lokaliseras
i bebyggda områden där ingen
nämnvärd naturförstörelse sker? Våra
sista vildmarker behövs — både för
oss och för resten av Europa.»

Jag vill framhålla att just detta är
viktigt att minnas, nämligen att vi inte
ensamma är ägare till Norrland — de
stora vildmarkerna. Det är svensk mark,
men det är också internationellt angeläget
att vi har dessa lungor kvar.

Om Kaitumexpeditionen sommaren
1968 skriver Erik Fridén, som var ledare
för den botaniska expeditionen:

»Tar man hänsyn till de grundläggande
faktorer som geologiska, kvartärgeologiska,
hydrologiska och klimatiska
förhållanden tillsammantagna utgör för
vegetationens utbildning och fördelning
över hela området framstår växtvärlden
inom Kaitumdalen som helt enastående.
Lägger man därtill landskapets orördhet
och ett som en följd av de ekologiska
förhållandena ovanligt rikt djurliv
får denna mångfacetterade fjälldal
med sina sjösystem ett naturskyddsvärde
helt i klass med Padjelanta och
Vuojatädno. Därmed har denna hittills
föga beaktade fjälldal — vars like jag
aldrig sett inom Skanderna — som naturskyddsobjekt
ryckt upp i internationell
klass. Det vore ett fattigdomsbevis
— som vår generation tycks vara
så rik på -— om vi inte för någon miljard
kilowatts skull anser oss kunna
ha råd att värna om Kaitumdalens
orördhet, oss själva till glädje och inspiration,
kommande generationer och
framtida forskning till ovärderlig nytta.
»

I detta sammanhang vill jag framhålla,
att när vårt liv och våra handlingar
en gång skall vägas av framtidens
människor, av morgondagens folk, vill
jag inte ha någon del i ansvaret för en
fortsatt utbyggnad av vattenkraft, en
fortsatt skövling av dessa unika vildmarker.

I Forskning och Framsteg nr 5 för

Allmänpolitisk debatt

i år heter det att trakten kring Kaitumsjöarna
är ett unikt botaniskt område.
Författaren skriver: »Här väntade jungfruliga
marker, i det närmaste okända
såväl floristiskt som växtgeografiskt.»

I samma nummer av Forskning och
Framsteg står det under rubriken »Vad
händer med Kaitum och Sjaunja?»:

»Vi närmar oss gränsen för vaä som
med anspråk på lönsamhet är utbyggbart
i fråga om vattenkraft. Värmekraften
är på plats, ännu mest baserad
på olja, snart på kärnenergi. Vilket omdöme
kommer då att fällas om de vattenutbyggnader
som hädanefter blir beslutade?
Vattenutbyggnad innebär investeringar,
i här avsedda fall av enorma
mått. Investeringar är sällan så bra
att det inte finns folk som tycker att
de borde gå till andra ändamål. I synnerhet
när det inte bara är pengar som
går åt utan också tillgångar av annat
slag, såsom primära naturvärden, som
aldrig kan ersättas.»

Får jag kommentera också detta och
säga, att det gripande och anmärkningsvärda
är att det inte går att ersätta
vad som här förstörs. Mina fäder
högg på baggböleriets tid ut fina skogar,
och man har klandrat dem för det,
men skogarna kunde växa tillbaka och
bli vad de en gång var. Det går däremot
aldrig att återställa en skövlad
älv eller ett skövlat område sådant som
Sjaunjamyren.

Låt mig också citera tidningen Arbetet,
som den 12 november i år under
rubriken »Gauto och Kaitum» skriver:
»En gammal skrivelse till dåvarande
statens naturvårdsnämnd bör ej glömmas
bort. Undertecknare var en stor del
av befolkningen i byarna invid det
planerade regleringsmagasinet Gautojaure
i Arjeplogs socken och skrivelsen
dagtecknades den 3 augusti 1965. De
protesterade i första hand mot utbyggnaden
av Långforsen i nedre delen av
Vindelälven. Detta kunde bara bli inledningen
till en fortsatt utbyggnad,
som skulle ödelägga den 200-åriga byg -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

den i Bäverholmen, Adolfström, Gautosjö
och Vejenäs. Undertecknarna sade
sig helt och fullt stödja de krafter, som
verkade för att skydda Vindelälven från
vattenkraftsexploatering. Värdet av en
orörd natur befinner sig i en stigande
kurva, samtidigt medför den tekniska
utvecklingen att värdet på outbyggd
vattenkraft sjunker för varje år som
går, argumenterade man.»

Jag har flera gånger — det kan man
se i kammarens protokoll — tagit upp
denna skrivelse och hävdat att den
inte får glömmas bort.

Nu är det kanske för sent att göra
någonting, menar tidningen, men någonting
annat är i görningen, nämligen
det som skall hända med Kaitumälven.

Tidningsartikeln slutar med orden:
»En hel del går ej att stoppa. För sörlänningar,
som är mindre hemma i områdets
geografi men som bör ha chansen
att en dag personligen bekanta sig
med den, räcker det kanske att konstatera,
att Kaitumsjöarna är ett område
med unika naturvärden. De borde
ännu kunna räddas. Det är bara en föråldrad
värdeskala, som kan motivera
de nu planerade felinvesteringarna.
Gauto och Kaitum måste räddas.» Tidningen
har rätt. Det är en föråldrad
värdeskala. Jag tror emellertid ändå
att det finns ett visst hopp i dag, om
vi alla gör vad vi kan för den goda saken.
En arbetsgrupp har tillsatts och
arbetar med planerna för Kaitumälvens
utbyggnad, och det sägs — jag har
fått den upplysningen •— att »innan
Vattenfall tar slutlig ställning till om
projektet skall föreslås bli realiserat,
ämnar Vattenfall avvakta resultatet av
arbetsgruppens fortsatta handläggning
av ärendet och därefter följande överläggning
med naturvårdsverket, domänverket
och länsstyrelsen i Västerbottens
län».

I det läget anser jag det viktigt att
alla som förstår vad frågan gäller gör
sin röst hörd till förmån för Sjaunja,

för Kaitumälven, för denna vildmarks
orördhet och integritet.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Många och viktiga frågor
har i denna långa debatt aktualiserats
och debatterats. Mycket har sagts
i väsentliga ting, men lika mycket har
inte blivit sagt i lika väsentliga ting.

De mänskliga samlevnadsfrågorna
kommer redan från början alltför mycket
i skymundan i den stora debatten
här i riksdagen. Skall den mänskliga
samlevnaden fungera på ett tillfredsställande
sätt måste alla ha respekt för
gemensamma regler, respekt för medmänniskans
liv, egendom och åsikter.
Här finns det allvarliga brister i vårt
land.

Men låt mig så här i slutet av debatten
ta upp en fråga av utrikespolitisk
karaktär.

Vid samma tid förra året ställde jag
i en interpellation en fråga till utrikesministern
angående religionsförföljelse
i vissa länder. I min interpellation
framhöll jag att företrädare för vårt
land i olika sammanhang har givit uttryck
för det svenska folkets solidaritet
med de mänskliga rättigheterna såsom
dessa är utformade i FN :s stadga.
Analogt med dessa solidaritefsförklaringar
reagerar vi mot ofrihet och förtryck
varhelst det förekommer. Vi har
protesterat mot bl. a. rasförtryck i Sydafrika,
mot militärregimen i Grekland,
mot förhållandena i Vietnam och Tjeckoslovakien,
för att nämna några exempel.

Trots alla strävanden att eliminera
brott mot de mänskliga rättigheterna
förekommer dagligen övergrepp mot
enskilda människor och folkgrupper i
olika delar av världen. Till dessa övergrepp
hör den förföljelse av de kristna
som äger rum i Sovjetunionen. Enligt
ett dokument, som Slaviska missionen
översänt bl. a. till generalsekreterare U
Thant, sitter där ett mycket stort antal
människor i fängelse för sin tros skull.

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

Dessa människor har deltagit i bönemöten
som anordnats av s. k. icke-registrerade
församlingar och som därför
betecknas som illegala sammankomster.
Myndigheterna har endast tilllåtit
registrering av cirka tredjedelen
av de befintliga religiösa församlingarna.

En mängd processer förs nu över i
stort sett hela Sovjetunionen, varvid
religiöst verksamma människor anklagas
för ledande av och aktivt deltagande
i illegala möten, spridande av
religiös litteratur och förledande av
minderåriga. De troende anklagas för
det sistnämnda, om deras barn deltagit
i ett evangeliskt möte.

Nu har det kommit ytterligare ett
brev från de anhöriga i Sovjetunionen.
Detta brev, som är daterat den 11 augusti
i år, kommenterades denna månad
i tidningarna och i TV-Aktuellt.
I brevet, som är ställt till generalsekreterare
U Thant, skriver de anhöriga:

»Förra året sände vi Er detaljerade
brev om förföljelser mot de troende i
EHB (de evangeliikristna och baptisterna),
som bor inom SSSR:s territorium.
Vi har hittills inte fått något svar.

Det var Herrens vilja, att FN förklarade
år 1968 såsom det internationella
året för de mänskliga rättigheterna, till
20-årsjubileet av att den allmänna deklarationen
om de mänskliga rättigheterna
antogs. Såvitt vi känner till måste
varje land i samband med detta anpassa
sin lagstiftning till överensstämmelse
med deklarationen och garantera den
personliga friheten, inklusive religionsfriheten.

Nu går den åttonde månaden av detta
omtalade år mot sitt slut, men samtidigt
har antalet fångar, som hålls arresterade
för att de predikar Guds ord i
SSSR, och deras villkor i fängelserna
inte förändrats. I stället för dem som
avslutar sin straffperiod fylls fängelserna
på nytt med andra. Under det gångna
året fylldes EHB:s fånglista på med
mer än 30 fångar, och det betyder att

Allmänpolitisk debatt

åter hundratals barn gjorts föräldralösa.

För osa förflyter det internationella
året för de mänskliga rättigheterna med
nya, förstärkta förföljelser. Man skingrar
fredliga gudstjänster, troende som
deltar föreläggs böter och döms till 15
dygn utan mat, man tar barnen från de
troende för att de uppfostras religiöst
och vid razzior beslagtar man andlig
litteratur. Vi kan inte beskriva alla våra
lidanden.

För att vi inte skall tala utan bevis
och inte upprepa oss, fogar vi till detta
brev ett extra meddelande, som vi sänt
till vår regering. Av det framgår klart
vad det är som försiggår i vårt land,
där man arbetar för att fysiskt förinta
en stor grupp troende.

Vi ber Er till oss meddela resultatet
av vår petition till Er, och även huruvida
överenskommelsen om de mänskliga
rättigheterna gäller för oss. Under
rättegången den 15—17 april detta år»
— då två namngivna troende bröder i
Brest dömdes —, »meddelade nämligen
åklagaren offentligt, att överenskommelserna
om de mänskliga rättigheterna
hade införts i FN på initiativ av Sovjetunionens
regering och att de endast
gäller för kolonialistiska och kapitalistiska
länder.»

Vid tidpunkten för interpellationens
besvarande påstod man på en del håll
att ganska stor religionsfrihet existerade
i Sovjetunionen. Det senare årets händelser
i Tjeckoslovakien har klart visat
hur det är ställt med friheten på olika
områden.

Det har kommit till min kännedom
att Slaviska missionen med anledning av
nämnda dokument skrivit ett brev till
vår statsminister. Det skulle vara intressant
att få veta om statsministern
svarat eller kommer att svara. Statsministern
har visat stort intresse för de
grupper som aktualiserat orättvisor i
olika länder världen över. Om ingenting
händer har man anledning att
ställa frågan: År kristendomen så kon -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

troversiell och besvärlig i vårt land att
regeringens ledamöter inte vill ta upp
denna sak och i berörda instanser påtala
den religionsförföljelse som förekommer? Herr

PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig i denna debatt, men eftersom
först herr Hansson i Skegrie och sedan
herr Persson i Heden tog upp frågan om
jordbrukets rationaliseringskungörelse
och de tillämpningsföreskrifter som är
utfärdade i anslutning därtill, vill jag
säga några ord.

Båda talarna framförde kritik och
gjorde gällande att rationaliseringskungörelsen
icke skulle stå i överensstämmelse
med riksdagsbeslutet. Detta
är alldeles felaktigt. Ett mycket långvarigt
och noggrant arbete nedlades
på den rationaliseringskungörelse som
utfärdades, och den följer självklart det
beslut som riksdagen fattat.

Vidare fanns två företrädare för jordbruket
med i lantbruksstyrelsen när
beslut fattades om tillämpningsföreskrifterna,
och de hade ingenting att erinra
mot dem.

Herr Hansson i Skegrie menar att
småjordbruket satts i strykklass enligt
tillämpningsföreskrifterna. Lantbruksstyrelsen
gjorde en undersökning av vad
som hade skett under det första halvåret
1967. Det visade sig därvid att huvudparten
av rationaliseringsstödet gått
till familjejordbruk. Nu har lantbruksstyrelsen
gjort en ny undersökning som
gäller hela året 1967, och av denna
framgår att tendensen från det första
halvåret består; det är i första hand
familjejordbruk som fått stöd.

Tillämpningsföreskrifterna skall så
småningom ses över från teknisk synpunkt
— den materiella innebörden
kan naturligtvis inte ändras annat än
genom en ändring av riksdagsbeslutet.

Lantbruksstyrelsen har nu anmodat
RL, Lantbruksförbundet och lantbruksnämnderna
att meddela, om de från

teknisk synpunkt har någonting att erinra
mot tillämpningsföreskrifterna.
Därefter skall lantbruksstyrelsen ta
ställning till frågan om en ändring bör
komma till stånd. Jag avslöjar ingen
hemlighet om jag säger att det redan
från vissa län som man kan betrakta
som rena småbrukarlän har meddelats
att tillämpningsföreskrifterna varit väl
avpassade och sammanfallit med det
beslut som riksdagen fattade.

Jag kan inte förstå varför herr Hansson
i Skegrie och herr Persson i Heden
envist vidhåller att tjänstemännen ute
på fältet inte skulle följa riksdagsbeslutet.
Självfallet gör de det. Ni har möjligheter
att se till att så är fallet genom
representanter i lantbruksnämnder och
i lantbruksstyrelsen. Vill ni ha en ändring
till stånd måste den göras genom
riksdagsbeslut och inte via tillämpningsföreskrifter.

Låt mig till sist säga till herr Hansson
i Skegrie som ständigt och jämt
återkommer till frågan om fläskfabrikerna
— om vi nu skall kalla dem så —
att endast en sådan fabrik har fått ett,
säger ett, statligt lån på 4 miljoner kronor
på ett helt år. Jag vill minnas att
ett stort äggproducerande företag för
ett par dagar sedan fick avslag på sin
framställning om garantilån på grund
av marknadssituationen med det stora
överskottet på ägg.

Herr talman! Jag lovade att tala i
endast fem minuter och jag vill sluta
med att säga att innan herrarna går
upp i talarstolen och slungar ut anklagelser,
vore det lämpligt att ta kontakt
med lantbruksstyrelsen, som gärna står
till förfogande för att visa hur föreskrifterna
tillämpas.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag hade ju inte trott
att mitt korta inlägg skulle föranleda
regeringens specielle talesman i jordbruksfrågor
att gå i replik, men jag
är mycket tacksam för att herr Persson
i Skänninge så har gjort — det kan

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

måhända leda till att de uppfattningar
som jag fört fram kommer att penetreras
närmare, till gagn för de åsikter
jag förfäktar.

Jag tror inte att vi är ute i ogjort väder.
Om jag minns rätt yttrade statsminister
Erlander under valrörelsen att
det kan möjligen vara behövligt att ompröva
och omskriva dessa tillämpningsföreskrifter
till rationaliseringskungörelsen;
och han bör väl vara lika god
talesman för regeringen som herr Persson
i Skänninge.

Herr Persson säger att tillämpningsföreskrifterna
är väl avpassade för de
olika länen. Jag tog i mitt anförande
upp ett exempel som visar att så förvisso
inte är fallet. Jag tror att detta
exempel räcker och jag skall inte ta
upp tiden ytterligare med att kommentera
detta. Jag förutsätter att herr Persson
i Skänninge lyssnade till mitt första
inlägg och alltså vet vad som berördes.
Sålunda: herr Perssons inlägg visar
mycket bra att det behövs nya tillämpningsföreskrifter.

Jag skall till sist erinra om, att under
jordbruksdebatten framfördes, speciellt
i jordbruksutskottet, den synpunkten att
jordbruket i vårt land skall bygga på
familjejordbruket. Man sade också ifrån
att familjejordbruket under en avsevärd
tid framöver skall vara det dominerande
i svensk jordbrukspolitik. Det
exempel jag gav i mitt inlägg talar
dock ett rakt motsatt språk.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Som herr Persson i
Skänninge själv sade är tillämpningsbestämmelserna
ännu endast provisoriska
och skall ses över i höst. Detta
lär kunna tolkas så, att man i lantbruksstyrelsen
inte är alldeles övertygad om
att tillämpningsbestämmelserna slutgiltigt
bör vara som de utformats nu.

Jag skall fatta mig mycket kort med
hänsyn till att denna remissdebatt redan
varat tillräckligt länge. Men eftersom
herr Persson i Skänninge direkt

Allmänpolitisk debatt

har apostroferat mig, kan jag inte låta
bli att ställa ett par frågor till honom.

I fjolårets riksdagsbeslut utsädes, att
rationaliseringsprocessen i det svenska
jordbruket skall ske genom ett successivt
uppbyggande av bärkraftiga enheter.
Detta bör väl tolkas så, att riksdagen
menade att man av de många små,
nu icke bärkraftiga enheterna skulle
bygga upp bärkraftiga sådana. Nu sätter
emellertid vissa lantbruksnämnder en
undre arealgräns. I ett län, som jag väl
känner till, har man satt en nedre gräns
på 30 hektar, under vilken det över
huvud taget inte beviljas vare sig förvärvslån
eller rationaliseringslån. Jag
skulle tro att ca 70 procent av jordbruken
i länet ligger under denna gräns.
Under sista halvåret 1967 fick de gårdar
som omfattar mellan 2 och 30 hektar
—• dessa jordbruk utgör 87 procent
av samtliga jordbruk i vårt land — 32
procent av förvärvslånen och 35 procent
av driftslånen.

De jordbruk som befinner sig över
denna gräns och som omfattar 30—50
hektar och däröver utgör endast 13
procent av samtliga jordbruk, men de
fick 68 procent av förvärvslånen och
67 procent av driftslånen mot respektive
32 och 35 procent för de andra kategorierna
av mindre jordbruk som
uppgår till 87 procent av samtliga.

Kan det sägas att detta innebär ett
successivt utbyggande av små enheter
till större? Man går ju den motsatta vägen
och låter ägare av redan bärkraftiga
enheter förvärva en grannfastigliet
som en mindre jordbrukare bättre hade
behövt.

1 går refererade jag 8 § i tillämpningsbestämmelserna,
där det heter att
om en lantbruksnämnd i ett län finner
att övrig företagsamhet i en viss bygd
håller på att försvinna på grund av lokaliseringar,
strukturförändringar etc.,
så har nämnden rätt att helt och hållet
vägra statliga lån till jordbruken i bygden.
Jag undrar, om herr Persson i
Skänninge kan säga mig, var det i fjol -

80 Nr 37 Torsdagen den 14 november 19G8 fm.

Allmänpolitisk debatt

årets riksdagsbeslut finns en fullmakt
till lantbruksnämnderna att bedriva en
sådan »bakvänd» lokaliseringspolitik,
så att man när övrig företagsamhet viker
stryper även den resterande och låter
livet i bygden så att säga ebba ut.

Tillgängliga uppgifter skulle inte, säger
man, tala för att de mindre jordbrukarna
har missgynnats. Ja, det kanske
beror på att många mindre jordbrukare
helt enkelt kapas bort när de hos lantbruksnämnden
gör en vänlig förfrågan,
om det finns möjlighet för dem att erhålla
ett rationaliserings- eller förvärvslån.
Dessa jordbrukare kapitulerar ofta
inför lantbruksnämndens argument,
och deras ansökan kommer därför inte
med i den statistik som utarbetas.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag skall väl erkänna
för herr Persson i Heden att jag inte
var inne i kammaren när han höll sitt
anförande; jag mötte honom just när
han gick ner till kaféet, men jag fick
en rapport om vad han hade sagt. Däremot
var herr Persson inne när jag
höll mitt anförande, och hur han då
kan ha missuppfattat mig är en gåta.

Vad jag sade var bara följande. Sedan
man efter riksdagens beslut i en
viss fråga utfärdat tillämpningsföreskrifter,
får man erfarenheter av huruvida
beslutet ur teknisk synpunkt har
verkat på det sätt som avsetts. Och såvitt
jag förstår har statsministern, när
han talat om de här frågorna, inte sagt
annat än att om någonting klickar skall
vi se över bestämmelserna. En sådan
översyn har också påbörjats inom lantbruksstyrelsen.

Jag skall inte ta upp någon längre
debatt med herr Hansson i Skegrie om
detta spörsmål; vi sitter ju i samma
utskott och har sålunda möjligheter att
i en mindre församling diskutera det.
Herr Hansson refererade emellertid ett
stycke av 8 §, som är en av de viktigaste
bestämmelserna i tillämpningsföreskrifterna.

Utformningen av tillämpningsföreskrifterna
tog oss i lantbruksstyrelsen
två dagar; styrelsen var båda dagarna
samlad in pleno. Och i arbetet deltog
en av högerpartiets representanter i
riksdagen, som sitter med i lantbruksstyrelsen,
och vidare en jordbrukare,
som gjorde ett uttalande i senaste numret
av Jordbrukets Föreningsblad. Det
är väl märkligt att dessa företrädare
för jordbruket inte hade något att invända,
utan godtog tillämpningsföreskrifterna.

Herr Hansson i Skegrie vill göra gällande
att vissa lantbruksnämnder inte
följer tillämpningsföreskrifterna. Ja,
lantbruksstyrelsen kan inte kontrollera
detta med mindre än att ärendena underställes
styrelsen. Men såsom herr
Hansson vet vore det tjänstefel av dem
som handlägger ärendena på länsplanet,
om de skulle handla mot det riksdagsbeslut
som är fattat. Jag kan inte
tänka mig att herr Hansson vill påstå
att tjänstemännen i lantbruksnämnderna
och de lekmannaledamöter som
nämnderna har till sitt förfogande medvetet
gör sig skyldiga till något sådant.

Några arealgränser finns inte heller
med i 8 §.

Jag skall sluta med att försöka besvara
herr Hanssons fråga, om vad som händer
med dem som driver ett litet lantbruk
i en bygd som håller på att avfolkas
och där affären, skolan och annat
försvinner. Ja, sådana jordbruk
kan vi inte satsa på. Det kan uppstå
situationer då också herr Hansson inser
att vissa jordbruk inte kan bibehållas,
och man bör nog vara mycket
försiktig med sina uttalanden. Jag vet
dock inte att det i något fall hittills förekommit
en sådan nedläggning.

Vill ni ha till stånd en ändring i själva
beslutet, så får ni motionera om det.
Tillämpningsföreskrifterna har tillkommit
i en riktig ordning, och att de nu
ses över ur teknisk synpunkt är helt
naturligt. Sådant görs även på andra
områden.

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Av herr Perssons i Skänninge
senaste inlägg att döma kan man
nog dra den slutsatsen att om han kommer
upp i denna talarstol ännu en gång,
så håller han helt med mig om behovet
av en omskrivning av tillämpningsföreskrifterna.
Jag sade bara att med de
erfarenheter som vunnits av tillämpningsföreskrifterna
så kan vi konstatera
att de är stelbenta och behöver skrivas
om, och herr Persson i Skänninge erkänner
också att man bör företa en
översyn av föreskrifterna. Jag har för
min del lämnat ett bevis på sådana erfarenheter,
och herr Hansson i Skegrie
har framfört flera exempel på detta.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Heden
var rädd för att jag skulle hålla med
honom, om jag gick upp i talarstolen
ännu en gång, men det finns ingen risk
för detta.

Låt mig med en jämförelse förklara
vad jag menar. Herr Persson i Heden
är kanske van att ha plånboken i höger
innerficka på kavajen. Så får han en
kavaj utan en sådan ficka, men det är
tekniskt omöjligt för honom att klara
sig utan denna. Därför ser han till att
skräddaren syr dit en innerficka på
höger sida.

Jag menar alltså att det är det tekniska
som skall ses över när det gäller
rationaliseringskungörelsen och tilllämpningsföreskrifterna.
Om inte herr
Persson i Heden förstår detta, är det
inte mycket att göra åt saken.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Nilssons i Agnäs, numera Vännäs, uttalande
angående Vindelälvens utbyggnad
skall jag be att få till kammarens
protokoll läsa in ett uttalande som beskriver
hur människorna där uppe ser
på den situation, i vilken de nu befin -

Allmän politisk debatt

ner sig och hur de menar att frågan om
deras sysselsättning skall lösas för framtiden.
I skrivelse till statsrådet Wickman
heter det: »Sv. Skogsarbetarförbundet
avd. 27, som omfattar Stensele,
Tärna och Sorsele kommun, har med
oro följt utvecklingen ang. sysselsättningsläget
i berörda kommuner. Den
konjunkturnedgång som skogsbruket
f. n. befinner sig i drabbar våra medlemmar
hårt i form av friställningar och
arbetslöshet. Trots goda sysselsättningsskapande
åtgärder från AMS sida kommer
utbetalningen till arbetslösa inom
avdelningen att fördubblas 1968 jämfört
med år 1967. Största ökningen, ca
155 000 kr faller på Sorsele kommun.

Avdelningen anser att snara åtgärder
måste vidtagas för att skapa sysselsättning
i kommunerna och andrum för
berörda instanser i sökande efter nya
sysselsättningsskapande projekt.

Därför sluter vi upp bakom den skrivelse
som Sorsele FCO den 8 jan. 1968
tillställde Ch. för jordbruksdepartementet
där det krävdes beslut för en utbyggnad
av Vindelälven.

En utbyggnad av Vindelälven skulle
klart förbättra sysselsättningsläget efter
Vindelådalen, men skulle också förbättra
sysselsättningen i angränsande
inlandskommuner.---

Det skisserade förslaget till ''paketlösning’,
att två norrländska älvar sparas
medan två byggs ut, däribland Vindelälven,
förefaller oss vara en lika realistisk
som acceptabel lösning.

Naturvården skulle, som vi ser det,
få sitt behov tillgodosett samtidigt, som
det skulle skapa sysselsättning till de av
arbetslöshet tungt drabbade områden
som utgörs av skogskommuner efter
Vindelådalen där Sorsele kommun hör
till de särskilt hårt drabbade.

Med tanke på den fortsatta friställningen
inom skogsbruket, upphörande
av jordbruk och passivitet i fråga om
nyetablering av industri till berörda
kommuner måste sysselsättningsskapande
åtgärder med det snaraste vidtagas.

6 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 37

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Interpellation ang. utbildning av vissa värnpliktiga m. fl. för internationell hjälp -

verksamhet, m. m.

Vid sammanträde den 27 okt. 1968
beslutade avdelningens representantskap
att till Herr Statsrådet vädja om
att beakta anförda synpunkter vid den
fortsatta behandlingen ang. Vindelälvens
fortsatta utbyggnad.»

Jag skall, herr talman, inte kommentera
storavdelningens uttalande. Det talar
för sig självt om det allvarliga läge
som råder där uppe och de krav som
man ställer på att få sysselsättning under
en längre sammanhängande tidsperiod.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! I anledning av det anförande
som tidigare hållits av herr
Turesson angående resor i olika sammanhang
vill jag till kammarens protokoll
få antecknat, att de resor som
statsutskottet och dess första avdelning
har företagit till vissa länder i Östafrika
samt till Indien och Pakistan har företagits
i form av gruppresor till lägsta
pris i ekonomiklass.

Överläggningen var härmed slutad.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 16

Interpellation ang. utbildning av vissa

värnpliktiga m. fl. för internationell
hj‘älpverksamhet, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Kungälv (s), som
yttrade:

Herr talman! »Aktionsgruppen för
fredstjänst» är namnet på en sammanslutning
av för närvarande 176 värnpliktiga
och vapenfria tjänstepliktiga,
de flesta av dem medicine studerande,

som hos Iiungl. Maj:t hemställt att arbete
inom internationell utvecklingsverksamhet
måtte erkännas som en form
av värnpliktstjänstgöring i enlighet med
1941 års värnpliktslag. Gruppen har vid
upprepade tillfällen förklarat att flertalet
medlemmar inte under några förhållanden
kan acceptera den vanliga
värnpliktstjänstgöringen och är beredda
att hellre låta sig dömas till fängelse
än att fullgöra denna.

Gruppen grundar denna sin hållning
på åsikten att den negativa avskräckningsfunktion,
som representeras av
krigsmakten, tillmäts en relativt sett
alltför stor betydelse inom ramen för
den totala svenska säkerhetspolitiken
på bekostnad av de positivt fredsskapande
och konfliktlösande faktorer, som
det internationella utvecklingsarbetet
utgör när det fungerar som bäst. Till
stöd för sin uppfattning att åtgärder av
det senare slaget bör tillmätas större
vikt har man anfört bl. a. vad utrikesminister
Torsten Nilsson yttrat i årets
proposition 101: »Orättvisor i fördelningen
av världens tillgångar ger upphov
till spänningar och konflikter inom
och mellan länderna. Känslan av solidaritet
och ansvar över gränserna är
uttryck för insikten om att fred, frihet
och välstånd inte är exklusivt nationella
angelägenheter utan något alltmer universellt
och odelbart... Samarbete med
andra länder, för att bidra till en tillfredsställande
utveckling -av de politiska,
ekonomiska och sociala förhållandena,
är en viktig del i kampen för
freden ... I dagens tragiska värl-dsläge
— då väldiga resurser som skulle kunna
användas i fredligt uppbyggnadsarbete
binds i upprustning och ohyggliga
krigsföretag — måste vi öka våra fredsansträngningar
och vara beredda till
uppoffringar för att stödja framstegets
krafter i världen.»

Konkret innebär Aktionsgruppens
förslag bl. a. att därtill lämpade medicine
studerande som avslutat sina stu -

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Nr 37

Interpellation ang. utbildning av vissa värnpliktiga m.fl. för internationell hjälpverksamhet,
m. m.

dier och erhållit läkarlegitimation skall
genomgå ytterligare kurser i bl. a. swahili
och tropikmedicin och därefter fullgöra
en ett- till tvåårig tjänstgöring
som provinsialläkare på fältet i Tanzania
inom ramen för landets National
Service. Tjänstgöringen skulle inledas
med några månader i träningsläger tillsammans
med landets egna nyutbildade
läkare som också ingår i National Service.
Resan och värnpliktslönen skulle
betalas av svenska staten, medan Tanzania
skulle stå för övriga kostnader.
Tanzanias hälsovårdsminister har accepterat
detta och välkomnat förslaget.
Gentemot den ofta förekommande uppfattningen
att endast experter är verkligt
meningsfulla i utvecklingsarbetet
har han hävdat att även ett stort antal
nyutbildade läkare är välkomna till
Tanzania och t. o. m. kanske till större
nytta för landet än ett fåtal högt betalda
experter. Läkarbehovet är enormt —
för närvarande har man 1 läkare på
40 000 människor (Sverige 1/1 000).
Nyttan ökar med tjänstgöringstidens
längd; det är därför värdefullt att Aktionsgruppen
förklarat sig beredd att
acceptera en längre tjänstgöringstid än
den ordinarie värnpliktens.

Förslaget förutsätter att de värnpliktiga,
som ansöker om och anses lämpliga
för u-landstjänstgöring, beviljas anstånd
med värnplikten tills de avslutat
sin utbildning. Detta är emellertid inget
principiellt nytt, eftersom de värnpliktiga
läkarna i huvudsak fullgör sin
tjänstgöring drygt fyra år efter utbildningens
början. Även teknologer som
uttas till specialtjänst beviljas anstånd
till dess de avlagt sin civilingenjörsexamen.
De som biviljats anstånd men
senare ev. befinnes mindre lämpliga
för u-landstjänstgöring, bör i stället
kunna sysselsättas t. ex. inom sjukvårdens
bristsektorer i Sverige.

I enlighet med Aktionsgruppens ovan
refererade fredspolitiska grundsyn avser
förslaget inte enbart vapenfria, utan

u-landstjänsten skulle vara en i princip
likvärdig form av värnplikt. Förslag av
denna innebörd har framlagts såväl av
Sveriges kristna socialdemokraters förbund
som av många ungdoms- och andra
organisationer. Samtidigt aktualiserar
dessa förslag frågan om villkoren
för erhållande av vapenfri tjänst. Enligt
nuvarande lagstiftning godtas inte
fredspolitiska motiv av det refererade
slaget som skäl för vapenvägran, de må
vara aldrig så djupt samvetsmässigt
grundade. Eftersom allt fler ansökningar
om vapenfri tjänst baseras på
detta slags skäl, finns det mycket som
tyder pa att antalet totalvägrare kommer
att öka, med åtföljande fängelsedomar.
För att motverka detta är det
angeläget att en översyn företas av villkoren
för erhållande av vapenfri tjänst.

Två till tre års tjänstgöring inom internationell
biståndsverksamhet har hittills
godtagits som antingen värnpliktseller
vapenfrialternativ bl. a. i Belgien,
Frankrike, Holland, Italien, USA och
Västtyskland. Med hänsyn till detta, och
mot bakgrund av u-ländernas behov,
synes det angeläget att i största möjliga
mån tillmötesgå en växande ungdomsopinions
krav.

Försvarsministern har nyligen tillkallat
en särskild sakkunnig med uppdrag
att utreda frågan om utbildning av
vapenfria tjänstepliktiga och andra
värnpliktiga för internationell biståndsverksamhet
m. m. Av direktiven för utredningen
framgår dock inte klart om
regeringen nu är beredd att tillmötesgå
de framlagda kraven.

Med hänsyn till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande frågor:

Medger enligt statsrådets mening direktiven
till den utredning, som tillsatts
med uppdrag att penetrera frågan om
utbildning av vapenfria tjänstepliktiga
och andra värnpliktiga för biståndsverksamhet,
en prövning av de förslag

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 fm.

Interpellation ang. statsbidragen till

som framlagts av Aktionsgruppen för
fredstjänst?

Är statsrådet beredd att ta initiativ
till en översyn av villkoren för erhållande
av vapenfri tjänst, om en ökning
av antalet totalvägrare skulle så påfordra? Denna

anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. statsbidragen till
avloppsreningsverk

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep),
som yttrade:

Herr talman! Enligt kungörelsen om
statsbidrag till avloppsreningsverk lämnas
bidrag av statsmedel för ny-, tilleller
ombyggnad av reningsverk, som
anlagts av kommun eller som förklarats
som allmänt enligt lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar.
För att bidrag skall kunna utgå fordras
dessutom att reningsverket uppfyller
vissa krav beträffande reningsgraden
m. m. samt att det är avsett för minst
tio bostadsfastigheter. Enligt de tilllämpningsföreskrifter,
som naturvårdsverket
har utfärdat, är anläggningsdelar
som erfordras för att ta emot större
mängder eller särskilt beskaffat avloppsvatten
från industrier och liknande
verksamhet inte bidragsberättigade.
Däremot jämställes avloppsvatten från
kasern, hotell, sjukhus eller därmed
jämförlig inrättning med avloppsvatten
från bostadsbebyggelse.

Inte sällan är sjukhus och andra vårdinrättningar
placerade i utkanten av
eller på något avstånd från en tätort.
De egentliga vårdanläggningarna bildar
i allmänhet tillsammans med personalbostäder
en avgränsad samhällsbildning,
där kraven på avloppsanläggningar, väghållning
o. s. v. i stort sett är desamma
som i annan tätbebyggelse. Samma
typ av bebyggelse kan förekomma i an -

avloppsreningsverk

slutning till andra anläggningar, t. ex.
regementen.

Den i bidragskungörelsen intagna bestämmelsen,
att bidrag endast skall
lämnas till kommun eller annan huvudman
för allmän vatten- och avloppsanläggning,
har hittills tillämpats så,
att statsbidrag bara utgått till reningsanläggningar
som är avsedda att betjäna
»normala samhällsbildningar». Bidrag
har däremot inte beviljats till exempelvis
kommuner, som velat ansluta avlopp
från den nämnda typen av bebyggelse
kring sjukhus och liknande anläggningar
till de kommunala avloppsanläggningarna
i en närbelägen tätort.

Det är uppenbart att bestämmelser
med den angivna innebörden kan få
mycket otillfredsställande verkningar
ur vattenvårdssynpunkt. Inte heller av
andra skäl finns det motiv för att göra
åtskillnad mellan »normala samhällsbildningar»
och friliggande anhopningar
av bebyggelser, när det gäller statsbidrag
till reningsanläggningar.

Inom kommuner där det under det
senaste året har varit aktuellt att uppföra
reningsanläggningar för den senare
typen av bebyggelse torde man
också ha utgått ifrån att statsbidrag
skulle komma att beviljas.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet medverka till att bestämmelserna
rörande statsbidrag till
avloppsreningsverk utformas så, att bidrag
kan utgå till anläggningar, som
är avsedda att betjäna friliggande sjukhusområden,
bostadsområden i anslutning
till militära anläggningar och liknande
avgränsade speciella samhällsbildningar,
vilka i övrigt uppfyller statsbidragsbestämmelserna? Denna

anhållan bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.48.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

Torsdagen den 14 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Studentkårernas verksamhet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
148, i anledning av motioner angående
studentkårernas verksamhet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Låt mig till behandlingen
av de likalydande motionerna
1:531 och 11:667 angående studentkårernas
verksamhet endast göra det tilllägget
utöver vad utskottet skrivit i sitt
utlåtande, att jag konstaterar, att motionerna
har gjort sin verkan, när de
nu har avstyrkts. Det föreligger otvivelaktigt
ett samband mellan motionerna,
väckta i januari i år, och det beslut
som Sveriges förenade studentkårer fattade
i maj. Motionerna har därigenom
gjort sin tjänst som pådrivningsmedel,
och jag hoppas, att Sveriges förenade
studentkårers egen förutsättningslösa
utredning angående obligatoriskt medlemskap
i studentkår och den därmed
sammanhängande frågan om en studentkårs
kompetensområde skall leda
till ett snabbt resultat. Om så inte sker,
finns det anledning att återkomma med
krav på en utredning genom Kungl.
Maj:ts försorg.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Vissa pedagogiska och undervisningsorganisatoriska
frågor in. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
149, i anledning av motioner angående
vissa pedagogiska och undervisningsorganisatoriska
frågor m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
om vissa pedagogiska och undervisningsorganisatoriska
frågor innebär ett
ställningstagande till ett par likalydande
motioner, den ena väckt av mig själv
tillsammans med fru Frsenkel i denna
kammare. Vi föreslog i motionerna en
utredning av möjligheten att inrätta
lärarassistenttjänster. Vi ville också anmoda
Kungl. Maj :t att via normalinstruktioner
utfärda närmare bestämmelser
om huvudlärarnas arbetsuppgifter.
Vidare anhöll vi om riktlinjer
för omfattningen av grundskolans elevvårdspersonal
och pedagogiska stödpersonal
och om förslag till statsbidragsbestämmelser
för denna personal.
Vi hemställde dessutom om utredning
av den optimala lärartätheten på olika
skolstadier och framförde önskemål om
att Kungl. Maj :t skulle uppta förhandlingar
med kommunförbunden angående
ändrat statsbidragssystem inom skolans
område. Vi föreslog också en utredning
rörande frågan om lärarnas
befattning med vakttjänst vid skolskrivningar
i syfte att överföra denna tjänstgöring
till andra befattningshavare. Vi
anhöll om en översyn och eventuell
komplettering av reglerna för den rela -

86 Nr 37 Torsdagen den 14 november 1968 em.

Vissa pedagogiska och undervisningsorganisatoriska frågor m. m.

tiva betygsättningen och hemställde
slutligen om sådana ändringar i skolstadgan
att de graderade omdömena i
lärarnas tjänstgöringsbetyg kunde avskaffas.

Jag skall nu bara ta upp en enda fråga,
som jag närmare vill utveckla. De
önskemål vi framställt har ju i stort
sett avvisats av statsutskottet med hänvisning
till skolöverstyrelsens yttrande.
När man läser utlåtandet och skolöverstyrelsens
remissyttrande kommer man
att tänka på följande bekanta ord:

»Vad göras skall är allaredan gjort.

I herredagsmän, reser icke så fort!»

Jag tror emellertid ändå att det återstår
en hel del att göra.

Bakgrunden till motionen i vad avser
frågor som gäller elevvården är ju de
rapporter om stresstendenser och disciplinproblem
som förekommit från
inånga skolor. Dessa företeelser gör det
angeläget att förstärka grundskolans
elevvårdspersonal. Jag tänker alltså på
skolpsykologer, skolkuratorer, lärare i
observationsklasser och observationskliniker,
yrkesvägledare o. s. v. För de
gymnasiala skolorna finns redan riktlinjer
utfärdade beträffande vilken omfattning
dessa tjänster bör ha.

Vi vill ha en utredning i syfte att
undersöka behovet av sådana tjänster
inom grundskolans tre stadier. Vi anser
att utredningen bör genomföras
skyndsamt. Vidare bör undersökas och
övervägas i vilken utsträckning statsbidrag
kan utgå.

Bakgrunden till vårt förslag är inte
bara de stresstendenser och disciplinproblem
som för närvarande finns i
många skolor utan också de mycket
allvarliga problem som uppstått genom
användandet av narkotika, den ökade
sprit- och vinkonsumtionen och det
ökade tobaksbruket. För varje månad
rapporterar skolcheferna i 40 stora och
små kommuner runt om i landet nya
fall av knark- och haschbrukare till
skolöverstyrelsen. Under september månad
inkom 47 anmälningar, av vilka

38 kom från Stockholm. Under läsåret
1967/68 anmäldes 556 fall från 39 kommuner,
och av dem kom 329 från Stockholm.
Knarkbruket tycks öka särskilt
starkt från årskurs 7 till 9, alltså när
det gäller barn i 13—14-årsåldern och
upp till 16 år. Av anmälda elever är 85
procent haschrökare. En del av dem
har till och med gått så långt att de
använder LSD och preludin. Gemensamt
för alla dessa missbrukare är att
de kan få mycket stora anpassningssvårigheter.
Det är alltså en mycket allvarlig
situation som har uppstått i en
del skolor.

Dessutom tycks sprit- och vinkonsumtionen
öka hos skolungdomen. En
färsk undersökning visar att det för
gymnasister har varit en ökning från
1956 till november 1967 med 24 procent
beträffande pojkar och med 9 procent
beträffande flickor. År 1956 var det 11
procent av pojkarna som någorlunda
regelbundet drack starksprit, 1962 var
det 20 procent och i slutet av november
1967 var det 35 procent. Det är alltså
en markant ökning. Av flickorna var det
1956 6 procent, 1962 9 procent och 1967
15 procent. Enligt uppgift skall skolöverstyrelsen
nu undersöka om denna
ökning av alkoholkonsumtionen beror
på att gymnasisterna fått mer pengar
eller på att det numera finns gymnasister
ur alla socialgrupper.

Förutom knarket och den ökade vinoch
spritkonsumtionen har tobaksbruket
ökat. Det är alltså en allvarlig bakgrund
till frågan om en förstärkning av
grundskolans elevvårdspersonal.

Vad säger då skolöverstyrelsen i sitt
utlåtande? Den delar vår uppfattning
att det är högst angeläget att förstärka
grundskolans elevvård. Den hänvisar till
att det måste vara en viss fördelning
mellan stat och kommun av ansvaret för
uppbyggnaden och omfattningen av organisationen
för elevvården samt att
inrättandet av skolpsykologtjänster och
för grundskolans del kuratorstjänster
är en kommunal angelägenhet.

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

Vissa pedagogiska och undervisningsorganisatoriska frågor m. m.

Vidare säger skolöverstyrelsen i sitt
yttrande att möjligheten att utbygga
denna verksamhet är beroende av tillgången
på befattningshavare som är väl
utbildade för dessa uppgifter. Skolöverstyrelsen
framhåller att man inte kunnat
besätta alla hittills inrättade länsskolpsykologtjänster
med behöriga innehavare
men att en viss förbättring i
alla fall ägt rum när det gäller utbyggnaden
av skolpsykologtjänsterna på det
lokala planet.

Skolöverstyrelsen har det bestämda
intrycket att »i samma mån som tillgången
på utbildade skolpsykologer
kommer att öka, kommer en fortsatt
utbyggnad av den lokala skolpsykologverksamheten
att ske utan några särskilda
åtgärder från statsmaktens sida».

Detta aktualiserar onekligen frågan
om tillgången på skolpsykologer. Vårt
samhälle är i behov av psykologer över
huvud taget, och enligt de beräkningar
som gjorts kommer behovet att stiga
ytterligare under 1970-talet. Minimibehovet
år 1970 har beräknats till 2 660,
och det behövs alltså en förbättrad utexamination
av psykologer.

En uppfattning om behovet av skolpsykologer
får man, om man antar att
2 500 elever är ett rimligt underlag för
en skolpsykologtjänst och utgår från
att antalet elever i det obligatoriska
skolväsendet är cirka 880 000. Dessa
uppgifter leder fram till att det behövs
cirka 350 skolpsykologer. Prognosen
för befolkningsutvecklingen i de skolpliktiga
åldrarna pekar på att det under
1970-talet kommer att behövas ytterligare
ett 60-tal skolpsykologer. Då har
gymnasier, fack- och yrkesskolor, universitet
och andra vuxenutbildningsanstalter
inte medtagits. Det torde vara
realistiskt att räkna med ett behov av
omkring 500 skolpsykologer under
1970-talet.

Jag har tagit upp denna fråga i en
interpellation som jag hoppas få svar
på ganska snart. På grund av samhällets
behov av psykologer och underbeman -

ningen i fråga om tjänster vid institutionerna
— inte minst vid psykologiska
institutionen i Göteborg — behövs det
en förstärkning av utbildningen i psykologi
vid våra universitet. Vad utbildningsministern
kommer att göra åt den
saken hoppas jag alltså få besked om
inom kort.

Det berör i hög grad den fråga skolöverstyrelsen
har tagit upp i sitt remissyttrande,
nämligen möjligheterna
att bygga ut skolpsykologverksamheten
med välutbildade befattningshavare.

Jag vill slutligen, herr talman, endast
understryka några saker som statsutskottet
har framhållit i sitt utlåtande.
Utskottet tycks dela den uppfattning
som ligger bakom motionsyrkandet,
nämligen att en god elevvård i skolan
är en viktig förutsättning för framgång
i skolans undervisande och fostrande
gärning. Så till vida har vårt önskemål
och våra förslag vunnit utskottets beaktande.
Det påtalas också i utlåtandet att
det inom skolöverstyrelsen nu finns en
särskild arbetsgrupp för samverkan i
skolan — den kallas SISK — som tar
upp dylika problem. Dessutom har
Kungl. Maj:t angivit riktlinjer för överstyrelsens
behandling av frågor om arbetsförhållandena
i skolan.

Utskottet understryker alltså vikten
av att åtgärder energiskt vidtas för
främjande av en god elevvård, men anser
sig med hänsyn till det arbete som
nu pågår inte böra föreslå riksdagen
att anhålla om riktlinjer enligt vår
önskan.

Jag vill alltså uttrycka den förhoppningen
att utskottets bestämda skrivning
angående behovet av att åtgärder
energiskt vidtas verkligen inom kort
skall leda till resultat.

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Jag vill till alla delar
instämma i de synpunkter som herr
Källstad framfört. När det gäller skoldemokratin
skulle jag dock vilja tilllägga
att vi i debatten man och man

88 Nr 37 Torsdagen den 14 november 1968 em.

Vissa pedagogiska och undervisningsorganisatoriska frågor m. m.

emellan bör sluta att måla upp frågan
om skoldemokrati som om det vore en
maktkamp mellan lärare och elever. Betyg,
närvaroplikt och mycket annat är
inte lärarnas egna påfund. Det är inte
heller lärarnas avsikt att använda dem
för att trakassera eleverna. Lärarna önskar
att tillsammans med eleverna skapa
goda arbetsförhållanden och söka lösa
de problem som dyker upp i skolan.
Skoldemokrati är till stor del en fråga
om information.

Tyvärr har alla hemställanden i vår
motion avstyrkts, även om, som herr
Källstad sade, utskottet i flera punkter
presterat en mycket positiv skrivning.

Låt mig för ett ögonblick stanna inför
frågan om betygsättningen. Att
tjänstgöringsbetygen för lärarna spelat
ut sin roll är ju ett faktum. Vederbörande
skriver fullständigt slentrianmässigt
ut fyra (4) omdömen, vilket i praktiken
innebär, att de inte säger ett dugg
om lärarens kompetens. Man måste alltså
ta personlig kontakt med andra skolledare
för att söka få en bild av t. ex.
en platssökande lärares kapacitet.

Så kommer vi till den relativa betygsättningen
bland eleverna. Personligen
vill jag gå så långt att jag instämmer
med professor Husén när han
skisserar framtidens skola: Antingen
får vi avskaffa betygen helt och hållet
eller också återgå till ett absolut betygssystem.
Varje elev skall ju ha möjlighet
att studera i sin egen takt, och
vid en sådan grad av individualisering
kan jag inte finna något försvar för de
relativa betygen. Det är väl de individuella
framstegen som skall räknas,
och betygen bör vara ett mått på dem
och inte innefatta en jämförelse med
någon annan elev ute i landet som har
presterat någonting helt annat.

Ännu har vi tyvärr inte kommit så
långt med individualiseringen, och då
måste jag gå med på att den relativa
betygsättningen kan ha sina fördelar
om den används på rätt sätt.

Skolöverstyrelsen säger i sitt remiss -

svar att en broschyr med anvisningar
om betygsättningen skall komma. Det
är verkligen beklagligt att den ännu
inte kommit. Vi har satt dessa relativa
betyg termin efter termin, och fortfarande
utexamineras från lärarhögskolorna
lärare som lärt sig att procentskalan
skall tillämpas i varje klass. En
femma måste motsvara en etta, ett visst
antal tvåor skall motsvara ett visst antal
fyror. Själv har jag i höst haft långa
diskussioner och överläggningar med
nyexaminerade lärare för att få dem
att förstå att elevernas betygsskala skall
sättas in på den stora normalkurvan för
eleverna i hela landet, vilket visar att
informationen om dessa betyg inte gått
ut, vare sig till våra skolor eller till
våra undervisningsanstalter.

Herr talman! Tyvärr har utskottet
avstyrkt vår begäran om en översyn
om de relativa betygen, men med dessa
ord vill jag bara kraftigt understryka
vad utskottet säger i sitt utlåtande,
nämligen att utskottet har anledning att
understryka vikten av upplysningsverksamhet
från skolöverstyrelsens sida angående
innebörden och tillämpningen
av systemet med s. k. relativ betygsättning.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Ytterligare en fråga i
de nu behandlade motionerna kan förtjäna
en kort kommentar, nämligen frågan
om en normalinstruktion rörande
huvudlärarnas arbetsuppgifter. Skolöverstyrelsen
har i sitt yttrande under
hänvisning till bland annat svårigheterna
att göra en dylik normalinstruktion
avstyrkt bifall till motionerna.

Utskottet accepterar skolöverstyrelsens
argumentering. Jag har emellertid
nu, efter det att utlåtandet skrevs, inhämtat,
att det för närvarande pågår
överläggningar inom skolöverstyrelsen
rörande en kodifiering av huvudlärares
uppgifter. Det föreligger till och
med en promemoria i saken, uppbyggd
på sådant sätt att man kan skilja mel -

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

Sänkning av åldern för intagning av elever till sjukvårdsbiträdeskurser

lan stadgemässiga skyldigheter och sådana
arbetsuppgifter som visserligen
ligger inom ramen för dessa men beträffande
vilka det ankommer på huvudlärarens
egen bedömning att avgöra,
huruvida, på vad sätt och i vilken
utsträckning de skall fullgöras. Allt talar
således för att det blir möjligt för
vederbörande lärarorganisationer och
skolöverstyrelsen att trots svårigheterna
åstadkomma en smidig normalinstruktion
för huvudlärare, och en sådan
måste ändå bedömas som behövlig.

Överläggningarna är att hälsa med
stor tillfredsställelse, och jag har med
detta inlägg endast velat som ett komplement
bringa till protokollet vad som
faktiskt pågår för att lösa ett intrikat
problem, något som alltså inte framgår
av utskottets skrivning.

Jag har intet annat yrkande, herr
talman, än om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 3

Sänkning av åldern för intagning av

elever till sjukvårdsbiträdeskurser

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
150, i anledning av motion om sänkning
av åldern för intagning av elever till
sjukvårdsbiträdeskurser.

I motionen 11:571 av herr Westberg
hade hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställde om sådan
ändring av intagningsbestämmelserna
till sjukvårdsbiträdeskurser, att elev i
regel skulle ha fyllt 17 år före utbildningens
avslutande.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionen
II: 571.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag beklagar att statsutskottet
inte velat tillstyrka mitt förslag
om en sänkning av åldern för intagning
av elever till sjukvårdsbiträdeskurser.
Det motiverar sin negativa inställning
med att det »ansetts vara mycket
viktigt att de unga sjukvårdsbiträdena
nått en viss grad av mognad då de
första gången i sitt yrke konfronteras
med sjukhusmiljön» och att det »av
praktiskt-organisatoriska skäl torde ha
befunnits mindre önskvärt med biträden,
vars arbetsförhållanden måste ordnas
under hänsynstagande till arbetarskyddslagens
föreskrifter om arbetstagare
under 18 år».

Enligt min mening kan detta inte utgöra
några avgörande skäl mot förslaget,
i all synnerhet som man vid våra
sjukhus ofta anställer vikarier som inte
har nått den mognad det här talas om,
d. v. s. fyllt 18 år.

Utskottet har också förbigått nackdelarna
med den nuvarande åldersgränsen
inte bara för de berörda ungdomarna,
som måste gå och vänta ett år efter
grundskolans slut innan de kan
komma i fråga för intagning till sjukvårdsbiträdeskurserna,
utan även för
sjukvården, som därigenom går förlustig
en lång rad sökande, vilka under
väntetiden söker sig in på andra banor
och därför inte står till förfogande
för den utbildning det här är fråga om.

Nu skriver utskottet att dessa problem
bör lösas i ett större sammanhang.
Jag tror dock att det hade varit
värdefullt om man på någon punkt hade
gripit sig an med just denna problematik.

För egen del anser jag frågan vara
av sådan vikt, att jag vill yrka bifall
till motionen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Hela frågan om våra
nuvarande bestämmelser om minderr
årig arbetskraft måste tagas upp till
diskussion i samband med att den nya

90 Nr 37 Torsdagen den 14 november 1968 em.

Utredningar om hälso- och sjukvården, m. m.

gymnasiala skolan — eller mellanskolan
eller vad den kommer att kallas — blir
fullt utbyggd. Därmed kommer den 11-åriga ungdomsskolan, som vi så gärna
brukar tala om, att omfatta större delen
av de ungdomar som nu varje år
går ut i arbetslivet. En del av dem kommer
alltså att lämna skolan med avslutad
yrkesutbildning innan de fyllt
18 år, d. v. s. innan de får ta anställning,
i varje fall inte inom industrin.

Det blir därför en mellanperiod för
dem mellan skola och arbete, d. v. s.
detsamma som påtalades beträffande biträdeseleverna.
För dem som slutar skolan
när de är 16 år dröjer det innan
de uppnår den ålder när de formellt
kan anställas. De som bara är 15 år
när de slutar grundskolan och därefter
genomgår en tvåårig yrkesutbildning
har då ännu inte fyllt 18 år och
kan således inte utan särskilda åtgärder
anställas. Vi blir tvungna att se
över dessa förhållanden och rucka på
åldersbestämmelserna.

Det påstås ofta att ungdomen nu för
tiden genom bättre näringstillförsel,
bättre hygien o. s. v. mognar tidigare
än förr och kan utföra en full arbetsinsats.
Det är möjligt. I vilket fall som
helst måste vi ta upp problemet i hela
dess vidd.

Inom utskottet har vi emellertid ansett,
att om man gör generella undantag
för något arbete, så skall det inte
vara för ett av de arbeten, som är mest
påfrestande både psykiskt och fysiskt.
Skall vi tillåta sjuttonåriga flickor att
ta full anställning inom sjukvården kan
vi inte samtidigt förbjuda andra sjuttonåringar
att ta betydligt lindrigare
arbeten inom andra delar av arbetsmarknaden.

Det pågår för närvarande försöksverksamhet
med biträdeskurser, och
dispenser har flitigt beviljats för dem
som varit under 18 år. Här är det emellertid
fråga om att ge ett generellt tillstånd,
och det har vi ansett vara att
bakvägen upphäva arbetarskyddslagen

för minderårig arbetskraft. Det har vi
inte ansett oss kunna gå med på.

Vi anser som sagt att det inte sker
någon olycka, om vi lugnar oss ett tag
för att ta upp hela problemet i samband
med ordnandet av förhållandena
på den gymnasiala skolan.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 571;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 4

Utredningar om hälso- och sjukvården,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
151, i anledning av motioner angående
utredningar om hälso- och sjukvården
och om huvudmannaskapet för ålderdomshem
samt en översyn av provinsialläkarväsendet.

Utskottet hade behandlat

dels de likalydande motionerna I:
228 av herr Dahlén in. fl. och II: 299 av
herr Wedén in. fl. vari, såvitt nu var
i fråga, hemställts

a) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte föreslå tillsättandet av en
parlamentarisk utredning med uppgift
att utreda och framlägga förslag rörande
hälso- och sjukvårdens struktur och
inriktning — avvägningen mellan öppen
vård och olika former av sluten
vård, huvudmannaskapet för långtidsvård
och åldringsvård m. m.,

b) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte föreslå tillsättandet av en
parlamentarisk utredning med uppgift
att utreda och framlägga förslag rörande
personalsituationen inom hälso- och
sjukvården -— personalbehov och per -

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

Utredningar om hälso- och sjukvården, m. m.

sonaltillgång, utbildningskapacitet, personalutnyttjande
etc.,

dels motionen 11:404 av herrar Antonsson
och Dahlgren,

dels de likalydande motionerna I: 587
av herrar Wikberg och Johan Olsson
samt II: 720 av herr Jonasson m. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 228 och II: 299 i vad de avsåge
en parlamentarisk utredning om hälsooch
sjukvårdens struktur och inriktning,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 228 och II: 299 i vad de avsåge
en parlamentarisk utredning om personalsituationen
inom hälso- och sjukvården,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 404.

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 587 och II: 720.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande en parlamentarisk utredning
om hälso- och sjukvårdens
struktur och inriktning av herrar Axel
Andersson, Per Jacobsson, Mundebo
och Westberg (samtliga fp), som ansett
att utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:228 och 11:299, såvitt nu
var i fråga, föreslå Kungl. Maj:t att tillsätta
en parlamentarisk utredning om
hälso- och sjukvårdens struktur och inriktning; 2.

beträffande en parlamentarisk utredning
om personalsituationen inom
hälso- och sjukvården av herrar Axel
Andersson, Per Jacobsson, Mundebo
och W estberg (samtliga fp), som ansett
att utskottet under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:228 och 11:299, såvitt
nu var i fråga, föreslå Kungl. Maj :t att
tillsätta en parlamentarisk utredning om
personalsituationen inom hälso- och
sjukvården;

3. beträffande utredning angående
huvudmannaskapet för vården vid ålderdomshem
av herr Nilsson i Tvärålund
(ep), utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Vad gäller detta utlåtande
har meningarna inom utskottet
varit delade, och jag vill utveckla några
av de tankegångar som ligger bakom
reservationerna till detta utlåtande.

Först vill jag gärna säga att vi alla
är ense om den inledande beskrivning
av hälso- och sjukvårdens läge som ges
i statsutskottets utlåtande. Där sägs ju
att hälso- och sjukvården i många avseenden
expanderat under senare år.
Kostnaderna har stigit, antalet sysselsatta
har ökat, vårdmetoderna har förändrats
och det finns också ambitiösa
planer på en fortsatt utbyggnad. Så
långt är vi helt ense. Men när det gäller
att bedöma nuläget och problemen
inom hälso- och sjukvårdsområdet och
vilka åtgärder man skall vidta för att
komma till rätta med problemen, går
meningarna isär. Det finns ändå åtskilliga
problem och mycket som kan ge
anledning till både oro och kritik. Det
i vissa avseenden besvärliga läget har
belysts under den nyligen avslutade
allmänpolitiska debatten och i några
enkla frågor och svar under de gångna
veckorna här i kammaren.

Såsom framhålles i statsutskottets utlåtande
nr 151 är alla ense om att den
fortsatta utvecklingen inom hälso- och
sjukvården bör planeras så att de totala
resurserna kommer till bästa möjliga
och önskad användning. Detta är,
herr talman, egentligen ett självklart
mål. Frågan är emellertid hur vi bättre
än hittills skall kunna uppnå detta mål.
Planerings- och rationaliseringsfunktionerna
har tidigare varit klart otillräckliga,
tillkomsten av SPRI och den
nya socialstyrelsen har givit oss möj -

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Utredningar om hälso- och sjukvården, m. m.

ligheter att arbeta fram det underlag
som behövs för en framsynt och genomtänkt
planering. Detta material behöver
vi nu som grund för de stora beslut,
som under kommande år skall
fattas i riksdag, landsting och kommuner.

Vad vi behöver är en bearbetning av
det material som insamlats genom olika
verk och myndigheter. Denna bearbetning
och de bedömningar och avvägningar
som bör göras måste enligt vår
mening ske genom en parlamentarisk
utredning om hälso- och sjukvårdens
struktur och inriktning. Det är då särskilt
två frågor som är av stor vårdpolitisk,
principiell och ekonomisk betydelse.
Det gäller dels avvägningen
mellan öppen vård och olika former
av sluten vård, dels huvudmannaskapet
för långtids- och åldringsvården.
Dessa frågor rymmer många viktiga
planerings-, prioriterings- och samordningsproblem,
vilka lämpligen bör beredas
just inom parlamentarisk ram.

Det finns, jag är medveten om det, en
invändning mot detta resonemang. Man
kan säga att vi inte bör ha fler parlamentariska
utredningar än nödvändigt
och att parlamentariska utredningar
inte bör handha frågor som redan
skötes av andra organ. Jag har förståelse
för den synpunkten. De här berörda
frågorna är emellertid inte under
utredning i andra organ. Så t. ex.
liar vårdlagstiftningsutredningen inte
hand om just dessa problem. Dessutom
är det väl verkens och myndigheternas
uppgift att utarbeta underlag för
arbetet i parlamentariska utredningar.
De avvägningar och bedömningar som
bör göras på det statistiska underlaget
bör göras just i en parlamentarisk utredning.

Meningarna inom statsutskottet har
också varit delade på en annan punkt:
hur man skall komma till rätta med
personalkrisen inom hälso- och sjukvården?
Här har vi en av huvudorsakerna
till dagens problem. Det utbildas

för litet vårdpersonal, och alltför många
av de redan utbildade är inte i tjänst.
Här behövs dels en serie snabbt insatta
och snabbt verkande åtgärder, dels en
rad på längre sikt verkande åtgärder.

I motionen 299 i andra kammaren
lämnas exempel just på sådana åtgärder.
Även mot dessa har invändningar
anförts, i första hand att utbildningskapaciteten
inom olika sektorer redan
har ökat och att SPRI och andra organ
sysslar med dessa planeringsfrågor.
Men det räcker inte att i den nuvarande
situationen göra hänvisningar till pågående
och planerad utbyggnads- och
utredningsverksamhet.

Vi har för närvarande alltför många
obesatta tjänster på olika vårdområden.
Tidigare i dag har ju i denna
kammare bl. a. framhållits att inte
mindre än 47 procent av provinsialläkartjänsterna
i Norrbotten är vakanta,
och för ett par veckor sedan kom ett
annat larm från Västerbotten. I en sådan
situation måste alla resurser utnyttjas,
alla vägar prövas för att klara
personalproblemen inom vårdområdena.
En parlamentarisk utredning är då
en lämplig väg att inventera alla tänkbara
uppslag att såväl på kort som på
längre sikt komma till rätta med problemen.

Därför, herr talman, vill jag yrka bifall
till reservationerna 1 och 2 av
herr Axel Andersson m. fl.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Herr Mundebo sade
att utskottet är enigt i fråga om beskrivningen
av sjukvårdens expansion
under de senaste åren och om åtgärderna
när det gäller att lösa de problem
som finns och som kanske kommer
att uppstå.

Folkpartiets representanter har fogat
två reservationer till utskottets utlåtande.
Förslaget om utredning bygger
på uppfattningen att man måste
lägga stor vikt vid planeringen, samordningen
och rationaliseringen inom

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

Utredningar om hälso- och sjukvården, m. m.

sjukvården; och låt mig direkt säga
att inga som helst delade meningar råder
om att vi måste göra en hel del på
dessa områden. Men utskottet redovisar
vad som är på gång inom många av
dessa områden. Jag skall inte trötta
kammaren med en uppräkning av det
vi redovisar, låt mig bara nämna Sjukvårdens
och socialvårdens planeringsoch
ration/aliseringsinstitut, som påbörjat
sitt arbete innevarande år och
som vi väl kan vänta oss mycket av
i fråga om just dessa problem.

Den föreslagna parlamentariska utredningen
skulle ju syssla med hälsooch
sjukvårdens struktur och inriktning
jämte avvägningen mellan den
öppna och den slutna sjukvården samt
med många andra frågor.

Beträffande problemen omkring den
öppna och den slutna vården så är ju
— som redan har omnämnts här — ett
arbete igångsatt redan 1967. Resultatet
därav är nu föremål för remissbehandling.
Med hänsyn härtill är det väl
ganska svårt att redan nu binda sig för
hur man skall behandla detta material
sedan remissvaren inkommit.

Inom utskottsmajoriteten är vi övertygade
om att Kungl. Maj :t kommer att
föra denna fråga vidare när man har
sammanställt remissvaren. Det är då
man också kan ta slutlig ställning till
hur materialet skall bearbetas. Det finns
väl ingenting som säger att det inte kan
bli både en och två utredningar som
tar hand om just denna problematik,
men att i detta läge binda sig för någonting
anser vi inte riktigt. Jag tror
att alla i kammaren är överens om att
det finns problem mellan den öppna
och den slutna sjukvården, ett problemkomplex
som vi anser måste lösas på
något sätt.

Vad personalbristen beträffar så behandlades
ju frågorna om utbildningen
och om inträdesåldern för sjukvårdsbiträdeskurser
i ärendet före detta.

Även om situationen nu kanske har
blivit bättre så finns det ändå pro -

blem kvar. Utskottsmajoriteten anser
emellertid att det är tillräckligt många
som sysslar med dessa frågor och som
skaffar fram det material som kan ligga
till grund för ett beslut i ärendet.
Därför avstyrker vi även detta förslag.

I likhet med herr Mundebo skall inte
heller jag ge mig in på någon som helst
diskussion om den s. k. vårdkrisen, som
man tidigare tagit upp från folkpartiets
sida. Vi är alla medvetna om att problemen
inom hälso- och sjukvården inte
är lösta och inte heller kommer att lösas
inom de närmaste åren. Låt mig
bara säga, att sedan 1950 har utgifterna
på detta område stigit från 720 miljoner
kronor till 6 å 7 miljarder kronor
samtidigt som antalet sysselsatta inom
hälso- och sjukvården har stigit från
80 000 till 140 000.

Jag tycker att det som generaldirektör
Bror Rexed sade om sjuk- och hälsovården
på vårdkonferensen är värt
att citera. Han slutade sitt anförande
med följande ord:

»Den utveckling som skett i fråga
om resurserna på sjuk-, hälso- och socialvårdens
område under efterkrigsdecennierna
är exempellös. Det svenska
samhället, med stat och huvudmän i
samarbete, har målmedvetet och rationellt
satsat på en utbyggnad av hälsooch
sjukvården, vilket också sammanfallit
med medborgarnas önskningar. Vi
står nu inte inför ett krisläge, där vi
utan klara riktlinjer skall engagera oss
i brandkårsutryckningar. I stället skall
vi utnyttja de stora och planmässigt
uppbyggda resurser vi har för en omfördelning
i anslutning till framtidens
behov och en fortsatt utbyggnad på sådana
punkter, där vetenskapen anvisar
oss möjligheter och där medborgarna
önskar fortsatt utbyggnad av omsorgen.
»

Jag utgår ifrån att alla i denna kammare
kan instämma i denna målsättning
i fråga om den framtida sjukvården.

Med detta, herr talman, ber jag att

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Utredningar om hälso- och sjukvården, m. m.

få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall bara göra ett
litet påpekande.

Vad statsutskottet skriver på sidan 3
i det föreliggande utlåtandet angående
ett principprogram, som skulle ha
framlagts av socialstyrelsen, är inte alldeles
korrekt. Det är inte socialstyrelsen
som har lagt fram detta principprogram
utan en av den tidigare medicinalstyrelsens
dåvarande chef den 4
december 1967 tillsatt arbetsgrupp som
presenterat en skissartad skrift i denna
fråga. Den kallas dock alldeles riktigt
ett principprogram. Arbetsgruppen har
bestått av ett antal ämbetsmän inom
den nuvarande socialstyrelsen och därtill
av en råd personer utanför socialstyrelsen.
Det skall f. ö. tillsättas ytterligare
en arbetsgrupp med — såvitt
jag är rätt informerad — speciell inriktning
på en mera socialmedicinskt
präglad öppenvård till komplettering
och fullföljd av den redan nu föreliggande
skriften.

Jag tycker att detta påpekande har
en viss relevans vid bedömningen av
detta ärende och har därför velat få det
fogat till protokollet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Herr Fagerlund argumenterade
för majoritetens uppfattning
enligt två huvudlinjer, och jag kan inte
helt ansluta mig till någon av dessa.
Herr Fagerlund menar att man inte redan
nu bör binda sig när det gäller
frågan om hälso- och sjukvårdens framtida
struktur och inriktning. Men det
är ju inte detta fråga gäller, utan vad
det gäller är att i en parlamentarisk utredning
utarbeta underlag för ett framtida
ställningstagande i denna fråga,
alltså att åstadkomma det underlag som
behövs för beslut i riksdag, landsting

och kommuner. Det är verkligen angeläget
att detta beslut kan fattas snart.

I landstingen där man befinner sig i
den konkreta situationen att behöva
bygga ut långtidsvården är nämligen
frågan om huvudmannaskapet en mycket
central fråga i dag. En högst aktuell
och mycket central fråga är också
avvägningen mellan den öppna vården
och olika former av sluten vård. Här
behövs verkligen bättre underlag för
beslut. Det är alltså inte fråga om att
redan i dag binda sig för en bestämd
uppfattning, utan det gäller att skaffa
fram material som gör det möjligt för
oss att fatta beslut.

Herr Fagerlund säger också att utredningar
i dessa frågor redan pågår.
Ja, i olika verk och myndigheter sammanställs
material. Ett exempel har
nämnts, nämligen den skrift om öppen
vård som har utarbetats av en arbetsgrupp
inom socialstyrelsen. Men detta
belyser just värdet av att det fortsatta
utredningsarbetet sker i de former som
reservanterna föreslår. Denna skrift har
från många håll mött en ganska stark
kritik, och det förefaller som om man
redan innan remissbehandlingen är
slutförd är klart medveten om detta och
kommer att påbörja utarbetandet av
ännu ett program som rör den öppna
vården.

De olika myndigheternas uppgift är
att utarbeta underlag för de avvägningar
och bedömningar som skall göras i
parlamentariska utredningar. Något utredningsarbete
av det slag som reservanterna
förordar pågår alltså inte för
närvarande. Materialsamling för ett sådant
utredningsarbete pågår. Det gäller
nu att ta nästa steg.

Till sist en kort kommentar till uttalandet
av generaldirektör Rexed. Herr
Fagerlund, herr Rexed och jag själv är
ense om att en betydande utbyggnad
och expansion pågår inom hälso- och
sjukvården. Däremot är jag något oroad
när en verkschef blir alltför belåten
med situationen inom sitt arbetsom -

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

Utredningar om hälso- och sjukvården, m. m.

råde, i synnerhet när det fortfarande
finns så många olösta problem som det
trots allt i dag finns inom socialstyrelsens
arbetsområde. Det finns fog för
en verkschef på detta område att fortfarande
vara oroad.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Jag kanske inte sade
så mycket om huvudmannafrågorna i
mitt första anförande. Även om det inte
är direkt utsagt i utlåtandet så pågår
ju en utredning om vårdlagstiftningen.
Den kommer väl att behandla just dessa
frågor. Till och med länsutredningen
har kommit in på vissa av dessa problem
som gäller uppdelningen av huvudmannaskapet
för åldringsvården.
Därför kan vi väl avvakta även på den
punkten.

Jag vet inte om generaldirektör Bror
Rexed är direkt belåten. Han pekar på
en mängd problem och brister som väl
alltid kommer att finnas. Men vi skall
vara på det klara med att om vi vill
lösa problemen måste vi också ge samhället
resurser.

Jag är inte på något sätt förvånad
över att herr Mundebo inte kan ansluta
sig till dessa linjer, ty om han hade
kunnat göra det hade han väl inte reserverat
sig i utskottsutlåtandet.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Bara några ord som
gäller frågan om huvudmannaskapet.
I detta avsnitt kan jag citera statsutskottets
utlåtande, där vi är helt ense.

Där slås nämligen fast att huvudmannaskapsfrågan
icke ingår i vårdlagstiftningsutredningens
arbete. Där sägs
nämligen bl. a. följande: »I direktiven

för den —-—i— utredningen---,

som i fråga om åldringsvården inte har
att pröva huvudmannaskapsfrågan, har
anförts att riktlinjer för den sociala omsorgen»
o. s. v. Det är alltså klart utsagt
att utredningen icke har att pröva huvudmannaskapsfrågan.
Det är en upp -

gift som bör tillkomma den av reservanterna
föreslagna utredningen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 151, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 134 ja och 46 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Befrielse för fiskefartyg i utrikes trafik från avgiftsskyldighet beträffande oljelagring

besvarad. Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 151, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 137 ja och 41 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 152, i anledning av motioner om
ökade resurser för behandling med
konstgjord njure,

nr 153, i anledning av motioner om
fria resor för handikappade barn och
ungdomar på institutioner,

nr 154, i anledning av motioner om
åstadkommande av bättre överensstämmelse
mellan länsindelning och domkretsindelning,
m. m.,

nr 155, i anledning av motioner om
försöksverksamhet för ökad regional
radioverksamhet,

nr 156, i anledning av motioner om
ökad trafikinformation genom radio,
nr 157, i anledning av motioner om
dels viss ändring av teletaxorna, dels
anpassning av telefontaxesystemet till
ändrade kommungränser,

nr 158, i anledning av motioner om
användningen av markfotogrammetri
inom kulturminnesvården, samt

nr 159, i anledning av motion om
viss utredning angående Stegeborgs
slottsruin.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Befrielse för fiskefartyg i utrikes trafik

från avgiftsskyldighet beträffande
oljelagring

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
160, i anledning av motion angående befrielse
för fiskefartyg i utrikes trafik
från avgiftsskyldighet beträffande oljelagring.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
uteslutande för att uttrycka min belåtenhet
över det positiva sätt på vilket
statsutskottet har behandlat denna min
motion. Jag vill samtidigt som jag
bockar mig för statsutskottet skicka
med en önskan om att 1968 års oljelagringskommitté
måtte bli besjälad av
samma objektivitet som har kommit till
uttryck i förevarande utlåtande från
statsutskottet.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

Åtgärder för att minska tobakskonsumtionen m. m.

§ 7

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av motioner om
tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på kommunal upphandling,
m. m., och

nr 58, i anledning av motioner angående
viss upphandling vid lokaliseringsstöd;
samt

första lagutskottets utlåtande nr 40,
i anledning av motioner dels om boxnings
straffbarhet, dels om förbud mot
professionell boxning.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

yrka bifall till min motion utan att i
kammaren begära omröstning. Jag skall
dock inte göra det utan vill betyga utskottet
min uppskattning av en skrivning
som nästan snuddar på bifall till
motionen. Jag tror inte att man med
den pågående forskningen kommer
ifrån det rimliga i att den unge cigarrettkonsumenten
i klartext bör få veta
vad han ger sig in på när han på initialstadiet
börjar grundlägga en vana
som kan få så ödesdigra verkningar. Jag
kommer alltså att rösta för bifall till
utskottets hemställan, men vill till protokollet
ha fogat dessa ord.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping (ep), Westberg
(fp) och Stigmarker (fp).

§ 8

Åtgärder för att minska
tobakskonsumtionen m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av motioner
om åtgärder för att minska tobakskonsumtionen
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Andra lagutskottet har
behandlat en rad motioner som syftar
till åtgärder för att minska tobakskonsumtionen.
Att denna konsumtion i likhet
med spritkonsumtionen har stigit
mycket oroväckande är ett odiskutabelt
faktum. Det är lika säkert att särskilt
cigarrettrökningen företer ett klart samband
med en rad sjukdomar. Jag har i
min motion hävdat att den information
som förekommer om cigarrettkonsumtionens
risker och vetenskapligt
fastslagna skadeverkningar icke är
till fyllest.

I väl valda ordalag säger utskottet
detsamma, men man är inte säker på
att de vägar jag och mina medmotionärer
angett är de bästa. Jag hade tänkt

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! I motionen nr 11:886
har jag yrkat på en utredning av dessa
frågor. Jag säger i min motion att ett
förbud mot reklam för mentalt och fysiskt
skadliga varor såsom tobaksvaror,
narkotikapreparat och alkoholhaltiga
drycker är motiverat. En utredning i
frågan bör skyndsamt tillsättas, framför
allt för att klargöra hur den indirekta
smygreklamen skall kunna stävjas.
Det gäller den indirekta smygreklamen
för alla dessa tre grupper av skadliga
varor.

Utskottet har tillstyrkt en utredning
beträffande reklam för tobaksvaror,
och det är jag mycket tacksam för. Vi
har ju tidigare behandlat motsvarande
fråga vad gäller alkoholhaltiga drycker.
Bevillningsutskottet har också varit välvilligt
och tillstyrkt när det gäller denna
sak.

Jag vill emellertid konstatera att det
i andra lagutskottets utlåtande är något
som fattas, något som jag inte är
riktigt nöjd med. Det gäller smygreklamen
för narkotiska preparat, som jag
har tagit upp. Utskottet har tillstyrkt
utredning för att stävja den direkta och
indirekta tobaksreklamen men vill inte

7 —Andra kammarens protokoll 1968. Nr 37

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Förbud mot tillsats av bly i motorbensin

utreda frågan om reklamen för narkotiska
preparat. Och i den frågan, som
jag anser vara allvarligare och kanske
ännu mer besvärlig att lösa, har utskottet
till min förvåning sin ståndpunkt
helt klar utan någon utredning. Utskottet
skriver på fyra rader i slutet av utlåtandet: »Den

i motionen II: 886 ävenledes
berörda frågan om förbud mot indirekt
reklam för bruk av narkotiska preparat
torde knappast kunna lösas genom
lagstiftningsingripande. Åtgärder i det
syfte motionären avser får i stället sökas
på andra vägar.» — Men några andra
vägar anvisas inte.

Utskottet har alltså sin ståndpunkt
helt klar men anger inte på något sätt
vilka utvägar som bör tillgripas för att
lösa detta problem. Det är beklagligt
att inte också denna fråga har hänskjutits
till utredning i detta sammanhang.
Jag hoppas verkligen att den utredning
som skall syssla med tobaksreklamen
även får möjlighet att gå in på
frågan om narkotikareklamen, trots utskottets
negativa skrivning i det avseendet.

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Bakom andra lagutskottets
utlåtande nr 48 står ett enhälligt
utskott. Ur den synpunkten är det
kanske inte nödvändigt att säga så mycket
om denna fråga. Utskottet har kommit
fram till att de problem som har
aktualiserats i de väckta motionerna är
av så pass allvarlig art och ingriper så
kraftigt på många områden i vårt samhälle
att de bör bli föremål för en utredning.
Det heter i utlåtandet att hela
frågekomplexet beträffande konsumtionen
av tobaksvaror bör bli föremål för
utredning och att de förslag som aktualiserats
i motionerna därvid bör bli
föremål för uppmärksamhet. Det är
önskvärt att även den fråga som herr
Åkerlind tog upp i sitt anförande kan
belysas, men utskottet menar att det
kanske får ske i något annat samman -

hang. Jag håller gärna med herr Åkerlind
om att frågan är väsentlig och att
det är av vikt att på något sätt komma
till rätta med problemet.

I varje fall har utskottet ställt sig positivt
till den föreslagna utredningen.
De problem det gäller är inte nya — de
har tidigare aktualiserats i både motioner,
interpellationer och enkla frågor.
Det gäller ett stort och betydelsefullt
frågekomplex, och jag vill uttala den
förhoppningen att den utredning som
utskottet föreslår att riksdagen skall begära
kan framlägga förslag till åtgärder
som tjänar det i motionerna aktualiserade
syftet att få till stånd en minskning
av tobakskonsumtionen.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 9

Förbud mot tillsats av bly i motorbensin

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av motioner om
förbud mot tillsats av bly i motorbensin.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Den som får en motion
i stort sett tillstyrkt bör helst tiga och
se glad ut. Det var det första råd jag
fick av en erfaren riksdagsman när jag
kom in i riksdagen. För att bryta mot
denna regel fordras ett visst mod och
därtill exceptionella förhållanden. Om
herr talmannen och kammarledamöterna
ger mig två å tre minuter får jag
tillfälle att rikta ett tack till andra lagutskottet
för den välvilliga behandling
som motionen om åtgärder mot luftföroreningar
på grund av blytillsatserna
i bensin har fått. För miljövården är
det ett stort framsteg om riksdagen an -

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

Upphävande av lagen om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

tar andra lagutskottets hemställan. Dess
förslag kommer därmed — det är jag
förvissad om — i de vidaste kretsar att
betecknas som mycket framsynt. Utskottet
framhåller att åtgärder mot avgasföroreningarna
nu ter sig ytterst angelägna
och hemställer hos Kungl.
Maj:t om förslag till åtgärder mot luftföroreningar
genom utsläpp av blyhaltiga
avgaser. Det är alldeles utmärkt
att ett enhälligt utskott säger detta.

Många forskare har slagit larm. De
befarar att blyhalten i städernas luft
börjar att närma sig riskabla nivåer.
Vi vet inte om det redan finns för mycket
bly i den luft vi andas.

Men detta är inte en fråga som bara
berör folk i våra tätorter. Bly stannar
i vägdammet, dammet virvlar upp när
bilarna rusar förbi och det lägger sig
sedan på jorden längs vägarna. En del
av blyet tas upp i växterna via t. ex.
grönsaker och sallad. En mindre del
av det bly som tillförs oss kommer in
i kroppen med födan.

Stora och små frågor virvlar förbi
på en föredragningslista här i riksdagen.
Enhälliga utskottsutlåtanden blir
sällan föremål för någon kommentar.
När jag trots allt har begärt ordet är
det för att markera att det är en mycket
väsentlig fråga vi nu behandlar.
Många av miljöfrågor intresserade, inte
bara forskare och experter, ser något
mycket positivt i andra lagutskottets
utlåtande, som jag hoppas att en enhällig
kammare nu kommer att ställa sig
bakom.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Upphävande av lagen om tillsättning av
fluor till vattenledningsvatten

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av motion om
upphävande av lagen om tillsättning
av fluor till vattenledningsvatten.

Andra lagutskottet hade behandlat en
till lagutskott hänvisad motion, II: 342,
av herr Dickson in. fl., i vilken hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
till upphävande av lagen om fluoridering
av vattenledningsvatten».

Utskottet hemställde,

att förevarande motion, 11:342, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Dahlberg (s) och Ringaby (h), vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motion, II: 342, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
upphävande av lagen om fluoridering
av vattenledningsvatten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! »Fluoriderna är giftiga.
I en med stöd av giftförordningen upprättad
vägledande förteckning över gifter
och vådliga ämnen upptas fluor såsom
exempel på gift. Till de vattenlösliga
fluoriderna hör bl. a. natriumfluorid.
» Detta är ett citat ur reciten
i utskottsutlåtandet. Fluor är alltså ett
gift, och riksdagen har 1962 antagit en
lag som bemyndigar Kungl. Maj:t att
i vissa fall, under särskilda trygghetsföreskrifter,
medgiva tillsättande av
fluor till vattenledningsvatten. Lagen
har emellertid inte tillämpats i någon
större utsträckning, om ens i något fall.

Det gäller här en motion av herr
Dickson m. fl. som vill upphäva 1962
års lag. Utskottet talar i sitt utlåtande
om behandlingen av ärendet 1962 och
säger att man då utfärdade lagen, stödd
av uttalanden från en praktiskt taget
enhällig svensk odontologisk och medicinsk
expertis. Expertuttalandena tydde
på att de från vissa håll befarade
hälsoriskerna måste antagas vara så
ringa att de inte borde hindra antagan -

100 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Upphävande av lagen om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

det av lagen. Vid riksdagens ställningstagande
var meningarna ganska delade.
Vid det tillfället hade vi — och det har
vi fortfarande — medicinskt sakkunniga
bland riksdagens ledamöter. Fru
Sjövall, som då yttrade sig här i kammaren,
påvisade att den medicinska
sakkunskapen ingalunda var enig och
pekade själv på vissa vådor, som hon
ansåg kunna vara förknippade med ett
införande av möjlighet till fluoridering
av dricksvatten.

Jag har bara velat erinra om detta
och om röstsiffrorna förra gången, som
var 177 ja och 71 nej, medan 15 ledamöter
avstod, inte på grund av kvittning
utan därför att de var osäkra i
frågan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen vid
andra lagutskottets utlåtande.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Med hänsyn till den
sena timmen och de långa diskussioner
som vi haft under två dagar skall jag
inte dra upp någon lång och uppslitande
fluordebatt. Jag har en känsla av att
båda sidor är ganska låsta i denna fråga
och skall därför bara helt kort anföra
några synpunkter på den.

Man kan finna att det fortfarande råder
delade meningar om nyttiga och
eventuella skadliga effekter av fluoridering
av dricksvatten. Man kan också
konstatera — det gör utskottet självt i
sin skrivning — att både de positiva
och de negativa effekterna är mycket
små, men de finns i alla fall där. På sidan
2 i sitt utlåtande yttrar utskottet:
»De flesta vetenskapsmän, som studerat
fluorens inverkan på tänderna, anser
sig ha konstaterat att en högre fluorhalt
än normalt i dricksvatten medför
en betydande kariesreduktion.» Vi skall
observera att det står »de flesta vetenskapsmän»
och inte »alla». Det finns ju
många som har en annan uppfattning.
Vi skall vidare observera att det står

»anser sig ha konstaterat». Skrivningen
är följaktligen ganska svag, och de
positiva effekterna har inte varit särskilt
överväldigande. Sedan skriver utskottet:
»Samtidigt har man funnit att
fluorhalten i vattnet kan framkalla dental
fluoros, dvs. en permanent missfärgning
eller fläckning av tänderna i
form av vita eller bruna emaljfläckar.»
Och här är vetenskapsmännen verkligen
eniga. Det har nämligen kunnat
konstateras att sådana fläckar på tänderna
uppträder, och det visar sig också
att dessa tänder blir skörare än tänder
som inte utsatts för sådan inverkan.

Det råder således uppenbart delade
meningar. Jag skulle vilja ställa spörsmålet:
Hur många människor är det
som inte vill ha eller som inte behöver
ha fluor över huvud taget? De är säkert
ganska många — alla gamla t. ex., som
har nått den ålder när fluoren inte har
någon inverkan längre. Då kan man
också fråga sig om vi skall tvinga alla
dessa att dricka fluorvatten. Skall vi,
bara för att ge främst barnen en liten
chans att få bättre tänder, blanda in
den mycket giftiga natriumfluoriden i
allt vatten, även i det som vi tvättar
oss själva i, det som vi tvättar våra kläder
i, det som vi tvättar bilarna i och
det som vi vattnar gräsmattorna med?
Är inte detta ett oerhört slöseri och
dessutom en ovanligt drastisk åtgärd,
när samma effekt kan uppnås med en
annan fluorbehandling, varvid giftet
inte behöver sväljas ner; detta i synnerhet
när forskarna fortfarande är
oeniga om de eventuellt skadliga biverkningar
som detta kan medföra?
Men till slut, herr talman, är detta för
mig inte en medicinsk fråga utan faktiskt
en principfråga — mitt huvudmotiv
är att man inte skall tvångsmedicinera
människor som inte önskar och
inte behöver detta. Det är orsaken till
att jag har fogat en reservation vid utskottsutlåtandet,
och jag ber att få yrka
bifall till den.

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

101

Upphävande av lagen om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! De! var inte meningen
att jag skulle tala på utskottets vägnar i
detta ärende, men den som fått uppgiften
har blivit förhindrad, och jag ber
då att få säga några ord med anledning
av reservanten herr Ringabys och herr
Tobés anföranden.

Det är klart att man kan ha olika uppfattningar
i denna fråga, vilket också
kom till uttryck vid debatten 1962. Då
debatterades argumenten för och emot
fluoridering av vattenledningsvatten
ingående, men en ganska stor majoritet
av riksdagen godtog den lagstiftning
på området som sedan populärt har blivit
kallad fluorlagen.

Jag utgår från att det inte är meningen
att i dag dra upp någon stor principdebatt
i ärendet. Vad som har intresse
är väl egentligen att konstatera
om någonting hänt sedan beslutet fattades
1962, något som kan ge riksdagen
anledning att ändra beslutet. Såvitt jag
förstår och såvitt framgår av de remissyttranden
som utskottet inhämtat har
ingenting inträffat som ger riksdagen
anledning att återkalla fluorlagen i enlighet
med yrkandet i den motion som
utskottet har prövat.

När jag säger att ingenting har inträffat
så återfaller jag framför allt på socialstyrelsens
yttrande i ärendet, som
bl. a. innehåller följande uttalande •—•
det återges på sidan 7 i utlåtandet: »Redan
när man 1952 började fluorideringsförsöket
i Norrköping, som närmast
synes ha haft till syfte att demonstrera
vattenfluorideringens karieshämmande
effekt under svenska förhållanden,
var åtgärdens riskfrihet väl
styrkt.»

Det är socialstyrelsens expert, professor
Yngve Ericsson, som gör detta
uttalande vilket socialstyrelsen har
gjort till sitt eget. Professor Ericsson
fortsätter: »I dagens läge är detta än
mer fallet, och dessutom har man under
de sista åren påvisat gynnsamma
effekter av måttligt höga fluorkoncen -

trationer i dricksvattnet även när det
gäller skelettets utveckling och motståndskraft
mot senil urkalkning.»

Det jag nu sist citerade har ett visst
intresse eftersom man under debatten
1962 från något håll påstod att fluor
skulle kunna ha en menlig inverkan på
skelettet. Man anser sig nu ha konstaterat
att så icke är fallet.

I klämmen i sitt anförande vände sig
herr Ringaby mot att man skulle tvinga
medborgare i städer och orter som
fluoriderar sitt dricksvatten att dricka
detta även om de inte behöver det. Man
använder benämningen »tvångsmedicinering»,
ett uttryck som ger vissa obehagliga
associationer.

I socialstyrelsens utlåtande framhålles
att tillsättandet av små mängder
fluor i vattnet kan anses vara ett sätt
att återge vattnet dess naturliga egenskaper.
Socialstyrelsen säger: »Tillförande
av fluorider till vatten innebär
inte en förorening av vattnet och vattnet
blir inte blott rent utan det blir
därtill i hög grad förbättrat och är fortfarande
ett naturligt vatten som icke
innehåller några främmande beståndsdelar.
»

Socialstyrelsen redovisar i samma
yttrande en del orter i Sverige, vilka av
naturen har fluor i vattnet. Fluor är ett
mineral som förekommer ganska allmänt
i vatten, i bergarter, i jord, i växter
och djur. Rland de orter som socialstyrelsen
nämner är Uppsala och Eskilstuna,
vilka har respektive 1,2 mg
F/l och 1,0 mg F/l, just de mängder
som det är fråga om att tillsätta när
det gäller att på artificiell väg fluorisera
dricksvattnet.

Man nämner också som exempel Billesholm
som har inte mindre än fem
gånger så stor fluorhalt i vattnet som
de nyss nämnda städerna. Såvitt jag
vet har herr Tobé och övriga uppsalabor
inte tagit någon skada av den fluorhalt
som de tillgodogjort sig genom
vattnet. Inte heller är det mig veterligt
påvisat att vare sig Eskilstuna eller Bil -

102 Nr 37 Torsdagen den 14 november 1968 em.

Upphävande av lagen om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

lesholm har lidit någon skada av fluorhalten
eller att denna, som påstås i motionen,
skulle ha påverkat växt- och
djurliv. Av socialstyrelsens remissuttalande
framgår i varje fall inte att det
finns något som helst belägg för ett sådant
antagande.

Professor Yngve Ericsson konstaterar
i sitt yttrande att »naturligt förekommande
och med konst tillsatt fluor
har precis samma kemiska egenskaper
och fysiologiska effekt», vilket bör uppmärksammas.

Herr talman! Med det anförda rekommenderar
jag kammaren att stå fast vid
det beslut som fattades 1962. Jag yrkar
alltså bifall till utskottets hemställan,
vilket innebär avslag på motionen.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesman
sade att ingenting nytt har inträffat
sedan denna lag antogs. Det har
emellertid faktiskt inträffat en del. Jag
hoppas att samtliga ledamöter här i
kammaren har tagit del av den skrift
som skickades ut för ett par dagar sedan.
Den heter »Fluoren i vår värld»
och återger ett radiosamtal den 23 september
i år mellan fil. dr Nils Dahlbeck
och professor Anna Elisabet Obel vid
statens veterinärmedicinska anstalt. Av
skriften framgår att kalvar från en besättning
hade haft stora utvecklingssvårigheter.
De ville inte växa, de var magra
och i dålig kondition. Vid obduktionen
av kalvarna visade det sig att de
hade tandförändringar som är typiska
för skador orsakade av fluor; det fanns
rikligt med emaljdefekter och fläckar.
Några fall av fluorförgiftning hade vi
aldrig tidigare sett här i landet, förklarade
professor Obel. Någonting nytt
hade alltså inträffat, och det föranledde
professor Obel att börja forska i
dessa ting. Senare har fluorskador kunnat
påvisas hos flera husdjur. Det beror
på att det finns fluor i mineralfodret
som många husdjur får äta. Då in -

träffar det egendomliga att när en gård
skaffar sig vatten från en djupbrunn
som har fluorhaltigt vatten så blir det
en alltför hög fluorhalt tillsammans
med den mängd som finns i mineralfodret.
Detta är tillräckligt för att allvarliga
skador skall uppträda hos dessa
djur. Det tycker jag säger oss att
detta är en mycket allvarlig sak.

Utskottets talesman säger att varken
invånarna i Uppsala eller i Eskilstuna
har lidit någon skada av att det finns
naturlig fluor i vattnet. Nej, någon skada
har de inte lidit, och det skulle ju
vara väldigt illa om fluoren skulle vara
så farlig. Skador uppstår dock vid en
överdosering. Det behövs faktiskt inte
mer än 1 å 2 ppm, alltså delar per miljon,
för att dessa fläckar på tänderna
skall uppstå, men det är ju inte skador
som folk egentligen lider av. Såsom
professor Obel säger är dessa skador
dock uttryck för en cellskada på organismen,
och man kan inte bortse från
möjligheterna av att den kan leda till
andra skadliga effekter hos människan.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Om de uppgifter är riktiga,
som herr Ringaby åberopade i sitt
senaste anförande om skador på husdjur,
skulle det förmodligen finnas
ganska många husdjur här i landet som
fått fluorskador, eftersom vi i så många
områden av naturen har fluor både i
vattnet, i jorden och i växtligheten.
Några sådana skador har inte konstaterats,
såvitt jag vet.

Socialstyrelsen säger att skadeverkningar
uppkommer först vid så kraftig
koncentration som 20 mg per liter vatten.
När man blandar fluor i vattenledningsvattnet
för att få den karieshämmande
effekt som man vill uppnå, är
det ju fråga om en så blygsam mängd
som 1,0 mg per liter.

Jag kan helt naturligt inte på utskottets
vägnar åberopa diverse skrifter —■
vi har fått många sådana — men jag

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37 103

Upphävande av lagen om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

kan åberopa de myndigheter som ex
officio avgivit yttrande till utskottet.
Det var närmast socialstyrelsens yttrande
jag använde. Jag kan också — det
framgår av handlingarna — hänvisa till
vad Läkaresällskapet och Tandläkaresällskapet
anfört. Även dessa institutioner,
som tillfrågats, har avstyrkt motionen.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag har försökt bilda
mig en uppfattning i frågan huruvida
fluor är nyttigt eller skadligt för människor,
och jag skall oförbehållsamt erkänna
att jag har misslyckats. Jag begriper
inte ett spår av detta. I förste
vice talmannens och fru Sjövalls frånvaro
undrar jag om det egentligen är
någon i denna kammare som vill åta sig
att med någon säkerhet vaska fram sanningen
från den uppsjö av vittnen med
dokumenterad sakkunskap som uttalat
sig för och emot fluor.

Men jag tror att vi kan känna oss
ganska trygga ändå. Jag tror inte att vi
behöver eller bör bedöma denna fråga
ur medicinsk synpunkt. Vi kan lämna
den saken därhän. Enligt min uppfattning
är detta en etisk — möjligen juridisk
— fråga, en fråga om den personliga
integriteten men inte om medicin.
Vi kan lämna därhän huruvida fluor är
skadligt eller nyttigt; det finns — det är
dokumenterat — ett mycket stort antal
människor i landet som är oroliga och
tveksamma och som inte vill få sig tillförd
denna tillsats. De må ha rätt eller
fel ur medicinsk synpunkt — det gör
mig i detta sammanhang detsamma. Jag
anser nämligen att den fara vi försöker
undvika, den åkomma som vi försöker
skaffa en profylax mot — tandrötan —
inte är en folkfara av den storleksordningen
att den motiverar tvångsåtgärder.
Den är inte jämförbar med t. ex.
smittkopporna, mot vilka vi har tvångsvaccinering.
Det finns människor i landet
— de är inte så många — som principiellt
och praktiskt-personligt är oro -

liga för och tycker illa om smittkoppsvaccinering.
Jag skulle inte, om tillfälle
därtill gavs, rösta emot den formen av
profylax, eftersom vi där har att göra
med en sjukdom som, om den kommer
loss, utgör ett hot mot hela samhället.
Tandröta är inte ett sådant hot. Det är
otäckt att ha hål i tänderna, men så farligt
är det inte. Det är helt enkelt inte
en fråga av den storleksordningen, att
vi då opinionsläget är sådant att stora
delar av folket hyser oro för detta och
inte vill vara med om det, skall tvinga
på oss själva och våra medmänniskor en
sorts medicinering — jag reserverar
mig för den tekniska korrektheten i uttrycket;
jag uttalar mig alltså inte om
huruvida fluor i dricksvattnet är att betrakta
som medicin eller inte, men jag
säger att det av många människor upplevs
som en medicinering som de inte
vill ha men som de inte kan komma
undan då medlet blandas i en förnödenhet
som ingen kan vara utan.

Herr talman! Med denna motivering,
alltså en strikt etisk motivering, som
kan vara riktig eller felaktig ur medicinsk
synpunkt, vill jag instämma i yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag ber att till alla delar
få instämma i vad herr Carlshamre nyss
sade från denna talarstol.

Jag är inte särskilt vidskeplig, och jag
skulle väl till nöds kunna hålla på och
dricka detta vatten utan att få något
större antal sömnlösa nätter för det,
men, som herr Carlshamre påpekade,
inte alla människor är beskaffade på det
sättet. På många håll hyser man en djup
oro över att man genom myndigheternas
försorg skall tvingas att förtära något
som man inte vill ha. Det är mest denna
etiska sida av saken som jag fäst mig
vid, och jag instämmer helt i vad herr
Carlshamre sade om det.

Det är med mig som med herr Carlshamre,
att det medicinska begriper jag
inte. Jag har läst mängder av uttalanden

104 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Upphävande av lagen om tillsättning av

om detta. En del säger att fluor medför
skador och andra att det inte gör det.
Jag tycker att de positiva vittnesmålen
bör väga något litet tyngre än de negativa.
Därför kommer jag att rösta för
reservationen.

Jag vill härutöver bara nämna vad en
tandläkare som jag har stort förtroende
för, sade till mig när vi diskuterade den
här saken. Han sade: »Jag vet inte heller
säkert vad som är sanning. Jag vet
att fluor kan hjälpa mot karies, men jag
begriper inte varför man inte skulle
kunna använda det som påpenslingsmedel
eller som munsköljningsmedel. Jag
skall ge dig en flaska med en vätska
som du skall ta i munnen under en minut
en gång i veckan, men svälj inte ner
någonting. Kom ihåg, att fluor är ett
gift.»

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Eftersom jag sysslade
med denna fråga rätt ingående i andra
lagutskottet, när vi antog fluorlagen år
1962, vill jag inte att debatten skall sluta
utan en som jag tycker viktig nyansering
genom erinran om att lagen ju inte
är en tvångslag som gäller alla. Den är
ju konstruerad så att kommunerna hos
Kungl. Maj:t kan begära tillstånd att
fluorisera vattnet. Lagen är därmed rätt
begränsad till sin räckvidd. Det betyder
i alla fall rätt mycket att den kommunala
representationen har obegränsat
inflytande i denna fråga. Fullmäktige
måste först enas om att göra en framställning
till Kungl. Maj:t.

Frågan skall alltså sedan behandlas i
högre instans, numer f. ö. inte av Kungl.
Maj :t utan av socialstyrelsen. Jag föreställer
mig att ärenden av denna beskaffenhet
anses vara av sådan vikt och betydelse
att det förtroendemannainslag,
som numera finns i socialstyrelsen, inkallas
vid behandling av sådana ärenden
för att delta i besluten, som alltså

fluor till vattenledningsvatten

fattas av socialstyrelsen i hela dess sammansättning.

Det är alltså inte fråga om någon
tvångsmedicinering över hela fältet, av
alla medborgare, utan en sådan åtgärds
genomförande är beroende av framställning
härom från respektive kommun
och positivt beslut av socialstyrelsen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det är rätt som herr
Carlshamre säger, nämligen att det är
mycket svårt att fatta ståndpunkt i detta
ärende. Jag har haft precis samma känsla,
samma svårighet både 1962 och i år.
Men när jag prövar skälen för och emot,
de skäl som jag anser vara sakliga och
dokumenterade, och så länge som man
i de städer och orter som av naturen
har fluor i vattnet — Uppsala, Eskilstuna
bl. a. ■— icke vidtar åtgärder för att
avlägsna fluoren ur vattnet, så kommer
jag till det resultatet att det inte kan innebära
någon fara att tillsätta motsvarande
mängd. Jag förmodar att de människor
som bor i Uppsala, Eskilstuna
och på andra orter som har fluor i vattnet
inte heller har något val. För de
människor som bor på dessa orter eller
besöker dem blir det ett tvång att använda
det fluorhaltiga vatten som kommunen
tillhandahåller.

Jag upprepar att man måste pröva
skäl för och emot, och naturligtvis påverkas
man något av de uttalanden som
t. ex. socialstyrelsen gjort och som är
entydiga.

Vad beträffar det som herr Dickson
sade om den vätska som han fick av
tandläkaren med rekommendation att
skölja munnen med men också se till
att han inte svalde ner vill jag säga, att
den rekommendationen är helt naturlig.
Den fluorlösning som används vid munsköljning
har nämligen en mycket högre
fluorkoncentration än koncentrationen
i fluoriderat dricksvatten. Munsköljning
och pensling är en metod som man använder
i skolorna, där man ju har kunnat
påvisa en nedgång av kariesfre -

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37 105

kvensen hos skolbarnen. Metoden har
bara den olägenheten att den är personalkrävande
och besvärlig. Den största
nackdelen är dessutom den att munsköljningen
eller penslingen av tänder
upphör när eleverna lämnar skolan.
Metoden är så pass besvärlig att det torde
vara ytterst få som fortsätter i hemmen.
Då upphör naturligtvis också den
karieshämmande verkan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ringaby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Dahlberg och
Ringaby.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ringaby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 134 ja och 39 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Viss ändring av skollagens bestämmelse
angående undervisningens målsättning

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av motion om viss
ändring av skollagens bestämmelse angående
undervisningens målsättning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga ber jag att få tacka andra lagutskottet
för den positiva behandling mitt
förslag har fått. Jag uppfattar utskottets
utlåtande som en rekommendation
till Kungl. Maj :t och riksdagen att nästa
år vidta den förändring av skollagens
1 § som jag har begärt.

Jag vill i sammanhanget bara göra
några korta reflexioner.

Enligt paragrafens nuvarande lydelse
har skolan en dubbel uppgift: å ena
sidan att meddela kunskaper och uppöva
färdigheter, å andra sidan att främja
elevens personlighetsutveckling. I
förarbetet till lagstiftningen har man
strävat efter att komma ifrån denna
dualism. Alltifrån 1946 års skolkommissions
principbetänkande till grundskoleproposition
1962 har enighet rått om
lämpligheten av en enkel målsättning:
elevens personlighetsutveckling. Inom
1957 års skolberedning blev vi därför
förvånade, då i utredningsarbetets sista
minut den nuvarande lydelsen presenterades.
Vi hann aldrig bearbeta frågan.
Såvitt jag minns förklarade man för oss
att formuleringen av juridiska skäl inte
kunde bli någon annan än den föreslagna.

I utskottets historieskrivning hänvisas
nu till att skollagen inte endast gäller
grundskolan, som vi i skolberedningen
sysslade med, utan också de gymnasiala
skolformerna, och att det var därför
formuleringen måste bli som den
blev. Varför den måste bli det framgår
emellertid inte.

Utskottets formuleringar ger vid han -

106 Nr 37 Torsdagen den 14 november 1968 em.

Ersättning från den allmänna försäkringen för läkemedelskostnader vid vissa akuta
sjukdomsfall

den, att utskottet självt sympatiserar
med tanken att de gymnasiala skolformerna
skall få samma målsättning som
den skolberedningen tänkt sig för
grundskolan. Detta är också en obönhörlig
konsekvens av den hittills förda
skolpolitiken, av skolreformen sådan
den så småningom allt klarare gestaltats.
Skolans väsentliga fostringsinstrument
är själva skolarbetet, inhämtandet
av kunskaper och uppövandet av färdigheter.
Skolarbetet, bedrivet aktivt
och individualiserat från elevernas sida,
är alltså instrumentet, medlet. Målet är
och kan inte vara annat än främjandet
av den enskilde elevens personlighetsutveckling.
Detta gäller inte bara grundskolan,
det gäller också det integrerade
gymnasiala stadiet.

Frågan är knappast kontroversiell.
Utskottets utlåtande, om man ser dokumentet
som helhet, ger inget rum för
tvivel om att en ändring av lydelsen av
1 § skollagen är önskvärd. Frågan är av
vikt i första rummet för lärarutbildningen
men därmed också för skolans
hela inriktning. Jag uttalar därför förhoppningen,
att 1969 års riksdag får
tillfälle att på förslag av Kungl. Maj:t
vidtaga den av mig föreslagna ändringen.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Låt mig endast säga
några få ord.

Det är glädjande att motionären vitsordar
att vi i utskottet har uppfattat honom
rätt, och jag kan instämma i att
vårt uttalande bör uppfattas som en
rekommendation till skolöverstyrelsen
och Kungl. Maj :t att vidta ändring i den
riktning som motionären har föreslagit.

Jag begärde ordet därför att herr Arvidson
sade att han inte kunde förstå
varför § 1 i skollagen fått en sådan formulering.
Man blir något förbryllad när
man läser de många olika propositioner
som har avgivits i skolfrågorna och där

principerna har fastslagits. Det finns
faktiskt propositioner, och även utlåtande
från särskilda utskottet, vilka har
den formulering som nu finns intagen
i skollagen. Jag har i dag i biblioteket
lyckats finna ett utlåtande från särskilda
utskottet, där herr Arvidson på sin
tid var med. I specialmotiveringen till
den paragraf där målsättningen är inskriven
anges just vad vi har åberopat
i vårt utskottsutlåtande, nämligen att
eftersom paragrafen 1962 skulle tillämpas
av skolstyrelserna inte enbart på
grundskolan utan jämväl på de frivilliga
skolformerna, gymnasium, fackskola
och yrkesskola, ansåg Kungl. Maj:t det
lämpligt att bibehålla den formulering
som då togs in i skollagen.

Nu säger skolöverstyrelsen i sitt yttrande
att sedan man reformerat det
gymnasiala stadiet och då det i anledning
härav blir fråga om att ändra en
rad följ dförfattningar är det lämpligt
att göra en översyn jämväl av denna
paragraf.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Ersättning från den allmänna försäkringen
för läkemedelskostnader vid vissa
akuta sjukdomsfall

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av motion om ersättning
från den allmänna försäkringen
för läkemedelskostnader vid vissa akuta
sjukdomsfall.

Andra lagutskottet hade behandlat en
till lagutskott hänvisad motion, II: 185,
av fru Svensson och fru Renström-Ingenäs,
i vilken hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag
om en sådan ändring i lagen om
allmän försäkring att i utgifter för lä -

107

Torsdagen den 14 november 1968 em. Nr 37

Ersättning från den allmänna försäkringen för läkemedelskostnader vid vissa akuta
sjukdomsfall

karvård även inräknas kostnader för
medicin vid akuta sjukdomsfall».

Utskottet hemställde,

att förevarande motion, II: 185, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Svensson (s), som ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motion, II: 185, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag till sådan
ändring i lagen om allmän försäkring,
att i utgifter för läkarvård även inräknades
kostnader för medicin vid akuta
sjukdomsfall.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Vid andra lagutskottets
utlåtande nr 58, som vi nu behandlar
och som är ett besvarande av motion
II: 185, har jag fogat en reservation, som
innebär ett bifall till motionsyrkandet.

I motionen av fru Renström-Ingenäs
och mig pekar vi på det förhållandet att
vid vissa akuta sjukdomsfall, där man
söker läkare i öppen vård, vederbörande
patient inte kommer i åtnjutande av
läkemedelsrabattering.

Riksdagen har genomfört en utomordentligt
viktig reform då det gäller läkemedelsrabatteringen.
Reformen innebär
i huvudsak att ingen skall behöva betala
mer än 15 kronor vid inköp av läkemedel
på apotek efter recept utfärdat av
läkare. Detta är ju gott och väl. De problem
som tas upp i motionen gäller fall
av så brådskande akuta sjukdomstillstånd
att det inte finns tid eller möjlighet
att hinna få läkarrecept och kunna
köpa ut läkemedel på apotek för att därefter
av läkare få den kanske livsräddande
injektionen. Vi anser att detta är
en inkonsekvens, ty i de fall där det
inte är så bråttom och sjukdomstillståndet
således inte är så direkt livshotande

kommer vederbörande i åtnjutande av
läkemedelsrabattering.

Den lösning av problemet som föreslås
i motionen innebär en sådan ändring
av 2 kap. 2 § lagen om allmän försäkring
att kostnad för läkemedel som
vid akuta sjukdomsfall tillhandahålles
av läkare inräknas i utgifterna för läkarvården.
Enligt vår uppfattning skulle
det vara enklare att lösa problemet den
vägen än över läkemedelsrabatteringen.
Remissinstansen riksförsäkringsverket
nämner emellertid i sitt yttrande läkemedelsrabatteringen
och skriver: »En
annan möjlighet» —- alltså en annan än
den vi föreslagit i motionen — »är att
i AFL införa en särskild bestämmelse
om att försäkringskassa skall lämna ersättning
motsvarande läkemedelsrabatten
för läkemedel som utlämnas av läkare
i öppen vård.» Riksförsäkringsverket
avstyrker emellertid även en sådan
lösning av problemet och uttalar att det
skulle »innebära ett komplicerande av

sjukförsäkringen vilket---inte är

motiverat av problemets storlek».

Utskottet stöder sig i sitt avslagsyrkande
på detta resonemang. Jag har
emellertid, herr talman, nu som så
många gånger förr svårt att acceptera
att den lilla gruppens problem inte röner
samma intresse som stora gruppers
problem — grupper som kan göra sig
gällande på ett bättre sätt. Om det föreligger
en inkonsekvens eller finns en
lucka i vårt trygghetssystem bör vi väl
försöka rätta till saken även om den
drabbade gruppen inte är särskilt stor.
Visst skall vi sträva efter förenklingar
på alla områden — alltså även då det
gäller sjukförsäkringen — men denna
strävan får inte behärska oss så till den
milda grad att den enskilda människan
kommer i kläm. Det är dock för människornas
skull som vi skapar trygghetsreformer.

Med detta yrkar jag bifall till den
reservation som jag fogat till andra lagutskottets
utlåtande nr 58.

108 Nr 37 Torsdagen den 14 november 1968 em.

Ersättning från den allmänna försäkringen för läkemedelskostnader vid vissa akuta
sjukdomsfall

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag kan förstå att motionärerna
tycker att andra lagutskottets
majoritet har varit kallsinnig vid bedömningen
av motionen. Motionärerna
yrkar att i utgifterna för läkarvård i
samband med akut sjukdom även skall
inräknas kostnaden för medicin som läkaren
har med sig och använder vid
sjukbesöket. Det är knappast någon
lämplig ersättningsform, eftersom sjukvårdsersättningen
regleras i allmänna
sjukförsäkringslagen, under det att ersättningen
för medicinkostnader regleras
i en särskild förordning, förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel.

Ett bifall till motionen skulle innebära
att den medicin som tilldelas patienten
vid läkarens sjukbesök eller vid
patientens besök på en läkarmottagning
skulle rabatteras efter andra principer
än den medicin som inköps på apotek.
Det förhållandet att två skilda principer
i så fall skulle komma att tillämpas är
anledningen till utskottets avslagsyrkande.
Utskottet stöder sig på remissyttrandena
från socialstyrelsen och riksförsäkringsverket.

Utöver vad som anföres i utskottets
utlåtande skulle jag till motionärernas
tröst vilja säga att jag personligen har
den uppfattningen att detta spörsmål
torde återkomma i samband med att
landstingen bygger ut sin hemsjukvård,
en sak som har debatterats i anslutning
till ett annat ärende i dag. Vi vet att
både socialstyrelsen och landstingen
sysslar med utbyggandet av hemsjukvården
för att avlasta sjukhusvården,
och jag skulle tro att sjukvårdshuvudmännen
i det sammanhanget måste ta
upp den här aktuella frågan om de finner
att den har sådan storleksordning
att det är nödvändigt.

.Tåg kan tillägga att det i glesbygderna
— där man har långt till apoteken —
kan vara en lämplig och betydelsefull
serviceåtgärd att de sjuka får medicin

i samband med läkarens besök; givetvis
under förutsättning att läkaren vet vilken
sjukdom det gäller och vilken medicin
han skall föra med sig.

Jag tror alltså att frågan kommer tillbaka
på ett eller annat sätt men anser
att den inte kan lösas genom ersättning
enligt lagen om allmän sjukförsäkring;
saken hör hemma i läkemedelsförordningen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Eftersom jag inte tidigare
har haft någon skuld till att debatten
de här dagarna blivit så långrandig,
hoppas jag att herr talmanen med tålamod
fördrager att jag nu yttrar mig i
detta ärende.

Jag hade själv tänkt väcka en motion
i frågan, men då jag fann att fru
Svensson skulle göra det förenade jag
mig med henne. För egen del hade jag
närmast i tankarna den lösning som
riksförsäkringsverket ansett bäst om en
ändring skulle ske, nämligen att försäkringskassan
borde lämna ersättning
motsvarande läkemedelsrabatten även
för läkemedel som utlämnas av läkare
i öppen vård, men fru Svensson hade
av en sakkunnig fått rådet att i stället
gå vägen över 2 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring, och så blev motionen
sådan.

Jag har ingående kännedom om detta
problem genom ett fall som inträffat
i Kumla. En kvinna hade efter en vanlig
vitamininjektion hastigt insjuknat
en lördag förmiddag och på ett par
timmar fått stark svullnad och hög feber.
Distriktssköterskan, som tillkallades,
tyckte att fallet var så oroande att
hon omedelbart ringde efter läkare. Då
han kom, var patientens temperatur redan
över 40 grader, och då patienten
på läkarens inrådan försökte stiga ur
sängen, svimmade hon och föll till golvet.
Läkaren gav en injektion, och se -

109

Torsdagen den 14 november 1968 em. Nr 37

Ersättning från den allmänna försäkringen för läkemedelskostnader vid vissa akuta
sjukdomsfall

dan skrev han ut recept på ytterligare
medicin. Men detta hände som sagt på
en lördag, och närmaste apotek med
jourtjänst var beläget i Hallsberg. Patienten
var ensamboende och grannarna
hade rest bort över veckohelgen.
Att leja en taxi, som for till Hallsberg
för att hämta medicinen, skulle bli
ganska dyrbart.

Läkaren förklarade att han, eftersom
han genom distriktssköterskan hade fått
en god uppfattning om fallet i förväg
och kunnat förutse vilken medicin som
borde vara lämplig, hade tagit sådan
medicin med sig, men han talade om
att för medicin som läkare skrev ut i
ett fall som detta fanns det ingen rätt
till återbäring från försäkringskassan.

Då en sådan här sak drabbar folk,
som bor i glesbygder, kan man mycket
väl förstå vilket besvär det åsamkar
dem som kanske måste fara både en
och flera mil till ett apotek för att hämta
medicin, vilket egentligen borde vara
onödigt. Och en ensamboende får ju alltid
svårigheter, även om vederbörande
inte bor i en glesbygd.

Riksförsäkringsverket anför att recept
av den typ som jag här talat om
är sällsynta och stöder sig därvid på
en låg siffra från en allmän försäkringskassa.
Herr talman, jag tvivlar på att
dessa siffror ger en riktig bild av förhållandena.
1 det fall som jag känner
till blev inte något recept inlämnat till
försäkringskassan — läkaren hade ju
förklarat att det inte fanns någon rätt
till återbäring.

Inga anspråk restes sålunda på försäkringskassan.

Jag tror att de allra flesta patienter
efter ett sådant besked av doktorn
handlar på samma sätt. Då kommer
icke heller deras fall till kassans kännedom
och förs inte in i någon statistik.
Därför är det ganska många människor
som inte får den läkemedelsrabatt
som de sakligt sett vore berättigade
till.

Jag instämmer med fru Svensson, att
även minoriteter bör ha samma rätt till
försäkringsstöd som folk i allmänhet
åtnjuter. Jag rekommenderar kvarvarande
kolleger i kammaren att följa
frågan, och om inte det sker som utskottets
talesman nämnde, d. v. s. att
problemet löses på annat sätt, hoppas
jag att ni skall ta upp ärendet här igen;
det är det väl värt.

Eftersom så få ledamöter har lyssnat
till vad som här sagts och eftersom de
som inte är närvarande väl bara läst
vad utskottet har skrivit, vågar jag
knappast tro att vi motionärer skall ha
någon framgång när frågan är uppe till
behandling första gången. Men jag hoppas
som sagt att den kommer tillbaka.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Svensson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Svensson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

110 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

§ 13

Änkepensionen inom den allmänna
försäkringen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av motioner angående
änkepensionen inom den allmänna
försäkringen.

Andra lagutskottet hade behandlat
fyra till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna I:
678 av herr Bengtson samt II: 867 av
herrar Gomér och Börjesson i Falköping,

dels de likalydande motionerna I: 694
av herr Österdahl och fru Nilsson samt
II: 868 av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Elmstedt.

I motionerna I: 678 och II: 867 hade
yrkats »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en snabb
översyn av reglerna för erhållande av
änkepension i syfte att eliminera de
orättvisor som gällande bestämmelser
innebär i de fall då makens död inträffat
före den 1 juli 1960».

I motionerna I: 694 och II: 868 hade
hemställts »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning i syfte att avskaffa nuvarande
inkomstprövning å änkepension
efter man som avlidit före den 1
juli 1960».

Utskottet hemställde,

att förevarande motioner, nämligen

1) motionerna I: 678 och II: 867, samt

2) motionerna I: 694 och II: 868,
icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Reservationer hade avgivits
I. av fröken Wetterström (h), som ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 678 och II: 867, samt

2) motionerna I: 694 och II: 868,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning i syfte att

avskaffa inkomstprövningen beträffande
änkepension för dem, vars män avlidit
före den 1 juli 1960;

II. av herr Gomér (ep), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Andra lagutskottet har
också haft att ta ställning till två motionspar
från centerpartihåll som gäller
änkepensionen inom den allmänna
försäkringen.

Motionärerna hävdar att det inte är
tillfredsställande ur rättvisesynpunkt
att enligt gällande bestämmelser åtskillnad
görs mellan dem som blev änkor
före respektive efter den 1 juli 1960.
I det ena motionsparet begärs en översyn
av reglerna för att avhjälpa denna
brist och i det andra en utredning i
syfte att avskaffa inkomstprövningen.

Herr talman! Detta är förvisso ingen
ny fråga. Den emanerar från år 1960
då riksdagen fattade ett beslut som
otvivelaktigt var orättfärdigt. De regler
som då antogs innebar bland annat
— som alla vet — att inkomstprövningen
slopades för dem som hade blivit
änkor efter den 30 juni 1960, medan
inkomstprövningen skulle bestå för övriga
änkor. Inkomstprövningen innebär
att pensionsförmånen minskas med en
tredjedel av änkans inkomst i den mån
hennes inkomster överstiger 1 700 kronor
om året.

Under åren 1960, 1961, 1963, 1964
och 1965 har frågan tagits upp i motioner.
År 1964 begärde några högerledamöter,
däribland jag, en översyn av
reglerna om änkepensionen inom folkpensioneringen.
Yi ansåg att även en
utredning borde göras om kostnaderna
för att fullständigt avskaffa inkomstprövningen.

Andra lagutskottet uttalade år 1964
att de problem som vi hade aktualiserat
syntes falla inom ramen för vad pensionsförsäkringskommittén
hade att
utreda. Utskottet ansåg därför att mo -

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

111

Änkepensionen inom den allmänna försäkringen

tionerna borde överlämnas till kommittén,
och riksdagen följde denna rekommendation.

De upprepade framstötarna i saken
vittnar om att vi är många som inte
är till freds med att en mer eller mindre
godtycklig gränsdragning gjorts
bland en grupp medborgare, så att änkepensionen
har blivit generöst tilltagen
för den ena delen och motsatsen
för den andra.

Pensionsförsäkringskommittén, som
tillsattes i slutet av 1962 och som förvisso
har att söka lösa många stora och
komplicerade frågor, avlämnade sitt
andra betänkande i maj detta år. Kommittén
föreslår viss ändring i de aktuella
inkomstprövningsreglerna, innebärande
att det avdragsfria beloppet
höjs från 1 700 till 2 000 kronor.

Utskottet säger nu: »Några överväganden
rörande den grundläggande
frågan om inkomstprövningens bibehållande
har inte redovisats. Däremot anför
kommittén — som den 20 oktober
1967 fick tilläggsdirektiv att utreda
frågor rörande jämställande av män
och kvinnor inom den allmänna pensioneringen
— att den ännu inte tagit
ställning till vissa frågor av familj epensionskaraktär,
som har nära samband
med det under fjolåret erhållna
uppdraget. Utskottet utgår från att de
i motionerna berörda frågorna kommer
att prövas av kommittén i detta
sammanhang. I avvaktan härpå ger det
framlagda förslaget om förhöjt avdragsfritt
inkomstbelopp, därest det genomförs,
vissa förbättringar för den grupp
änkor motionärerna åsyftar.»

Visst är det gott och väl att pensionsförsäkringskommittén,
som nu ytterligare
fått sig anförtrott ett som jag
förstår ytterst komplicerat område att
utreda, nämligen om jämställdhet av
män och kvinnor inom den allmänna
pensioneringen, och som tidigare har
fått sig förelagt att fundera över efterlevandeskyddet
för frånskilda kvinnor
och änklingspensioner, även i fortsätt -

ningen kommer att ägna sig åt de s.
k. »äldre änkorna», d. v. s. de som
blev änkor före 1 juli 1960. Med rätta
kan man fråga sig, hur många år
det kan ta innan ett eventuellt förslag
beträffande dessa änkor är att
vänta. Och om kommittén till äventyrs
skulle finna det berättigat att undanröja
de orättvisor som jag talat om,
kan man fråga sig hur många änkor
av den ifrågavarande kategorin som
vid den tidpunkten egentligen kommer
att finnas kvar. Men det är klart
att ju längre man väntar, desto billigare
blir det hela för staten.

Den tabell som presenteras i pensionsförsäkringskommitténs
i maj avgivna
betänkande visar att det under
budgetåret 1960/61 fanns 52 646 övergångsfall.
Antalet övergångsfall fr. o. m.
budgetåret 1966/67 är beräknade. Dessa
siffror visar att antalet för budgetåret
1968/69 sjunkit till 26 300 — en
minskning från föregående budgetår
med 3 300. Åren därefter blir minskningen
3 100, 2 600, 2 300 o. s. v. Budgetåret
1978/79 skulle man efter denna
gradvis skeende minskning vara nere i
8 100 övergångsfall.

Inte minst mot bakgrunden av den
snabba minskningen av den här aktuella
gruppen är jag, herr talman, inte
till freds med att frågan förhalas. Därför
har jag i min reservation sagt att
den rättvisefråga, som behandlas i motionerna
och som gäller en begränsad
grupp pehsionärer under begränsad
tid, bör lösas medan frågan är aktuell,
alltså innan alla eller de flesta av dessa
pensionärer uppnår ordinarie pensionsålder.
Jag anser att problemet bör med
förtur utredas av pensionsförsäkringskommittén
och menar att om så sker
förslag om avveckling av inkomstprövningen
av änkepensionerna i övergångsfallen
bör kunna föreläggas 1970 års
riksdag.

Vi är väl alla i riksdagen besjälade
av ambitionen att stifta lagar, inte minst
på socialförsäkringens område, som ger

112

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Änkepensionen inom den allmänna försäkringen

trygghet och så långt som möjligt åstadkommer
rättvisa, även om man naturligtvis
aldrig kan uppnå någon millimeterrättvisa.
Här har, som jag tidigare
sagt, en liten och med åren alltmer
minskande grupp människor kommit
att missgynnas. Jag tycker att vi borde
hjälpas åt att snarast möjligt rätta till
det missförhållandet.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fru Krisiensson
(h).

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Jag ber att få uttrycka
min stora tillfredsställelse över att fröken
Wetterström har blivit så förtjust
i min motion, men efter de upplysningar
jag skaffat mig kan jag inte yrka bifall
till reservationen, eftersom det vore
ungefär detsamma som att slå in öppna
dörrar. Den konsten har jag inte lärt
mig, och här i riksdagen brukar man
inte heller förfara på det sättet.

När jag konfererat med två ledamöter
av andra lagutskottet, som också är
medlemmar i den kommitté som utreder
pensionsfrågorna, har jag nämligen fått
reda på att kommittén så sent som den
20 oktober erhöll tilläggsdirektiv om
att ta upp även frågan om änkepensionerna.
Jag förmodar att en av ledamöterna
i kommittén kommer att redogöra
för detta, och jag skall därför inte så
mycket uppehålla mig vid det.

Fröken Wetterström och jag är eniga
om att det finns kanske inte en lång rad
men dock orättvisor inom socialförsäkringssystemet.
Det kan man inte komma
ifrån, och det vore också märkvärdigt
om det inte fanns orättvisor. Vi kan
peka på sammankopplingen av sjukförsäkring
och tilläggspensionering.

Vi kan peka på de egna företagarna
och de orättvisor som drabbar låginkomsttagarna,
och vi kan peka på orättvisorna
med korttidsanställda och den
allmänna pensionsförsäkringen.

Utformningen av änkepensioneringen

upplevs givetvis av alla berörda som
orättvis. En del anser att reglerna är
djupt orättfärdiga. Det är klart att det
under alla förhållanden kommer att bli
en tröskel, om man skall skilja på dem
som blivit änkor före och efter juli
1960, men vad det här gäller är sådant
som inte kan försvaras av någon. Det
finns 28 000 änkepensioner i de s. k.
övergångsfallen, och av dessa pensioner
är nästan hälften nedsatta på grund
av inkomstprövningen. Någon sådan
nedsättning drabbar inte, såsom fröken
Wetterström också framhöll, de änkor
vilkas män avlidit efter den 30 juni
1960.

Att förhållandet behöver rättas till,
därom är alla ense, och frågan är bara
hur fort det kan ske. Vi har från vårt
håll motionerat i saken, men det enda
nya i de uppgifter som lämnats i år
är att det avdragsfria inkomstbeloppet
skall höjas från 1 700 till 2 000 kronor.
Det är ändå en liten förbättring.

Pensionsförsäkringskommittén har
inte tagit ställning till problemet i samband
med sitt uppdrag angående familj
ep ensioneringen, men såsom jag sade
tidigare har kommittén nu fått tillläggsdirektiv.
Vid utskottsbehandlingen
har också framgått att utredningen kommer
att behandla saken, och det är vissheten
därom som varit avgörande för
mig. Efter att ha erhållit sådana informationer
som jag gjort måste en motionär,
som inte vill riskera att slå in
öppna dörrar, tro på vad som sägs. Och
om kommittén alltså kommer att med
det snaraste gripa sig an frågan, förfaller
fröken Wetterströms reservation,
som hon för övrigt är ensam om.

Inte ens partikamraten på andra sidan
bordet instämde utan utskottet var
i övrigt enigt. Det måste ha varit en
olycksfågel som viskat något i fröken
Wetterströms öra, något som varken
den andre högermannen eller vi andra
i utskottet fick ta del av. Vi har alltså
inte fått dessa speciella informationer.
Vi har för vår del utgått ifrån att pen -

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

113

Änkepensionen inom den allmänna försäkringen

sionsförsäkringskommittén kommer att
pröva de i motionerna berörda änkepensionsfrågorna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Visst är jag i utskottet
ensam som en pelikan i öknen i denna
fråga. Men det rubbar mig inte ett uns i
min uppfattning; jag står för den uppfattningen,
även om jag skulle råka bli
ensam vid den rösträkning som jag
ämnar begära vid voteringen.

Visst kommer kommittén att behandla
denna fråga. Men jag ber de ärade ledamöterna
av kommittén att inte ta det
som någon som helst kritik — kommittén
har anförtrotts ett oerhört stort
frågekomplex — att jag säger att det
dock tagit fem och ett halvt år innan
kommittén kunnat ta upp frågan om inkomstprövningen
och nu föreslagit en
höjning från 1 700 till 2 000 kronor. I
den frågan har ju, herr Gomér, riksdagen
ännu inte fattat något beslut.
Eftersom kommittén, som jag tidigare
poängterade, nu fått tilläggsdirektiv som
gäller en ännu större fråga, nämligen
jämställdheten mellan män och kvinnor
inom den allmänna pensioneringen har
vi, menar jag, anledning att frukta att
det kan komma att dröja 5, 6, 7, 8 eller
kanske ännu fler år innan det ens framläggs
något förslag i den fråga vi nu
diskuterar. Vid den tidpunkten kan
dessa änkors antal på grund av olika
omständigheter ha reducerats i så hög
grad att det, som jag bedömer det, då
är för sent för riksdagen att vidta rättelse.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Eftersom jag förmodligen
är den som flest gånger har besvärat
kammaren i detta ärende och därvid vid
vissa tillfällen tagit ganska lång tid i anspråk
kan det ju tänkas att kammarens
ledamöter tycker att jag i dag skulle
kunna nöja mig med att instämma med

fröken Wetterström. Det kan jag visserligen
göra, men i ingen av de motioner
som är redovisade har man tagit upp
problemen för de änkor som icke ens
har möjlighet att få sin sak prövad. Det
är främst detta problem som jag har
velat göra kammaren uppmärksam på
under de gångna åren. Jag vet mycket
väl att andra lagutskottet då frågan sist
behandlades avstyrkte min motion samtidigt
som motionen om slopande av
inkomstprövningen skickades över till
pensionsförsäkringskommittén. Men
viktigare än att inkomstprövningen
slopas för de grupper som redan har
möjlighet att få sin pensionsfråga löst
är att de grupper som icke har möjlighet
att få sin sak prövad får komma
med. Dessa människor gagnas ju inte av
vad utredningen redan har föreslagit,
nämligen en uppräkning av det avdragsfria
beloppet. De har ju ingen möjlighet
att få tillgodoräkna sig denna förmån.

Jag skall inte ta många minuter mer
av kammarens tid i anspråk. Jag vill inskränka
mig till att yrka bifall till reservationen.
Men jag hoppas — eftersom
vi har utredningsrepresentanter i kammaren
— att vi kan få veta huruvida
de sysslar med den detalj som ligger
mig varmast om hjärtat.

När det gäller avskaffandet av inkomstprövningen
är situationen nu en
annan än när jag började motionera
i denna fråga. Det viktiga för mig och
kanske för många av kammarens ledamöter
är att innan vi röstar få veta om
dessa frågor verkligen ligger i stöpsleven
i dag eller om vi måste vänta i
många år.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Känner vi inte ibland en vanmakt
och en bundenhet i de band vi har bundit
åt oss själva? Det finns få ting som
är mer utsiktslösa än att yrka på någon
åtgärd i en fråga som är under utredning.

Herr Gomér talade om att slå in

8 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 37

114

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Änkepensionen inom den allmänna försäkringen

öppna dörrar — en konst som han inte
har lärt sig. Men, herr Gomér, här är
ingen öppen dörr — möjligen en dörr
som står en aning på glänt och dörrspringan
vidgas mycket långsamt.

För mig är detta i stor utsträckning
en fråga om tid. Jag tror att de flesta
av oss är överens om att det var ett
dåligt och orättvist beslut som fattades
1960. Att vi inte gör någonting åt det
beror på att frågan är på väg, att den
är under utredning. Men jag kan inte
hjälpa, herr talman, att jag tycker att
det vilar ett drag av cynism — jag understryker
av omedveten cynism -— i
detta att liksom vänta ut en naturlig
lösning av en fråga, som på det här
sättet är tidsbestämd. Väntar vi tillräckligt
länge, löser sig frågan själv,
ty de människor det gäller kommer då
att allihop ha passerat gränsen 67 år,
och problemet finns inte kvar. Det förhåller
sig så som fröken Wetterström
sade att ju längre vi väntar, desto billigare
blir det. Väntar vi tillräckligt
länge, kostar det ingenting.

Det enda som fröken Wetterström har
begärt i sin reservation är att den utredning
som redan har frågan sig tillsänd
skall få en stillsam anmodan från
riksdagen att behandla den med förtur,
så att vi får ett förslag på riksdagens
bord och därmed kan ta ställning till
problemet, innan det löst sig självt på
det sättet att alla av frågan berörda
har hunnit passera den gräns som är
uppsatt. Det vore inte särskilt anmärkningsvärt,
tycker jag, om vi en enda
gång höjde oss över tekniken att invänta
pågående utredningar och bad
om en något raskare behandling av en
fråga, som jag tror att vi allesammans
innerst inne tycker att vi borde få ur
världen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Eftersom jag tillhör
pensionsförsäkringskommittén vill jag
säga ett par ord.

För herr Carlshamre vill jag påpeka

att det visst inte råder någon cynism
hos kommitténs ledamöter när det gäller
denna fråga. Kommittén fick först
denna motion om prövning av frågan
om änkepensionerna sig tillsänd. Därefter
fick vi tilläggsdirektiv. Dessa två
ting har visst samband.

Fröken Wetterström säger att det var
ett orättfärdigt beslut som fattades 1960,
och jag kan hålla med om det. Den
gången fanns emellertid en reservation
från centerpartiets ledamöter till andra
lagutskottets utlåtande. Jag vet inte om
fröken Wetterström då röstade för bifall
till den centerpartireservationen
eller inte.

I oktober i år har pensionsförsäkringskommittén
sammanträtt under tre
dagar och diskuterat dessa frågor. Kommittén
är beredd att arbeta ganska
snabbt. Enligt ordföranden skulle allt
utredningsarbete vara färdigt inom tre
år, naturligtvis under förutsättning att
andra lagutskottet inte översände alltför
många frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av fröken Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

115

Ökat lokalt inflytande över allmänningssko]

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 60 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 60, i
anledning av motioner om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension;
samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 58, i
anledning av motioner angående rätten
att förvärva skogsfastighet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 15

Ökat lokalt inflytande över
allmänningsskog

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av motioner om
ökat lokalt inflytande över allmänningsskog.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 430 i första
kammaren av herrar Sörlin och Hedström
och nr 526 i andra kammaren av
herr Skoglund m. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller om översyn av lagen den
18 april 1952 om allmänningsskogar».

Utskottet hemställde,

att motionerna 1:430 och 11:526 ej
måtte föranleda annan åtgärd än att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhölle att motionerna jämte utlåtandet
överlämnades till skogspolitiska utredningen
för övervägande av behovet av
en ändring av gällande bestämmelser om
förvaltningen av allmänningsskogar i
Norrland och Dalarna.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils-Eric Gustafsson (ep), Levin (s) och
Larsson i Borrby (ep), vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 430 och II: 526 i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om översyn av lagen
den 18 april 1952 om allmänningsskogar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Jag skall be att få göra
några korta kommentarer till det nu föreliggande
utskottsutlåtandet.

Frågan om de s. k. allmänningsskogarna
är något som i första hand berör
Norrland och Dalarna. När allmänningsskogarna
på sin tid tillkom i slutet av
1800-talet och i början av 1900-talet var
ju målsättningen den, att de skulle kunna
få utnyttjas av dem som var boende
på orten. Under många år uppnådde
man också det målet: allmänningsskogarna
kunde utnyttjas för allmänna ändamål
och till ortsbefolkningens bästa.
Men på grund av utflyttningen från de
områden där allmänningsskogar finns
har en viss snedvridning ägt rum under
de senaste åren, och man är nu
mer och mer på glid mot att avgörandet
om utnyttjandet fattas av människor
som bor på andra orter än dem
där allmänningsskogarna är belägna.
Och om beslutanderätten lägges i händerna
på juridiska eller enskilda personer
bosatta på andra orter än dem
där skogarna finns och kan bli till nytta,
så inger det givetvis vissa betänkligheter.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens

116 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

ökat lokalt inflytande över allmänningsskog

län har med några exempel pekat på
varthän det kan komma att leda. Länsstyrelsen
i samma län har understrukit
samma sak, och domänstyrelsen har låtit
förstå att även om det inte just nu
är aktuellt med en översyn får man
ändå räkna med att den kan bli nödvändig
om någon tid.

Man hävdar från olika håll att skogspolitiska
utredningen har till uppgift
att utreda även denna fråga och lägga
fram förslag till de ändringar som kan
visa sig påkallade. Jag är emellertid
inte helt övertygad om att så är fallet.
Enligt de uppgifter jag inhämtat har
skogspolitiska utredningen inte i uppdrag
att ägna sig åt frågor av denna
art. Om detta är riktigt torde det vara
nödvändigt att riksdagen intar en annan
ståndpunkt än den som föreslås av
tredje lagutskottets majoritet och ställer
sig bakom den reservation, som av herr
Levin m. fl. fogats vid utskottets utlåtande.

Man kan av utskottets resonemang få
den uppfattningen att det är rätt egalt
huruvida man väljer utskottsmajoritetens
eller reservanternas linje. Även
utskottsmajoriteten framhåller att det
i framtiden kommer att bli nödvändigt
att företa en översyn på området. Man
vill dock först avvakta i vilken riktning
utvecklingen kommer att gå.

Vi kan vara övertygade om att den
nuvarande trenden i Norrlands inland
och även i Dalarna kommer att fortsätta,
kanske i ökat tempo. Jag anser
därför att man inte skall dröja med
översynen till dess att icke önskvärda
saker hunnit inträffa.

Eftersom jag inte är övertygad om att
det tillkommer skogspolitiska utredningen
att göra den aktuella översynen,
finner jag mig nödsakad att i överensstämmelse
med motionärernas önskemål
yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
samma uppfattning som motionärerna
och reservanterna, att en översyn är
nödvändig, men majoriteten har inte
ansett det nödvändigt att den görs genom
en särskild utredning eftersom
skogspolitiska utredningen arbetar och,
enligt yttrande som inkommit till utskottet,
har att uppta vissa spörsmål
som ligger nära de i motionen berörda
frågorna.

Jag skulle dessutom vilja påpeka att
utskottet i stort sett har hållit med motionärerna,
men vi framhåller att användningen
av behållen avkastning enligt
reglerna är bunden till den ort där
allmänningsskogarna och delägarnas
fastigheter ligger. Det kan medföra vissa
risker, som också utskottet framhåller,
när avgörandet glider över till personer
som bor utanför orten. Vi har
dock inte ansett en särskild utredning
nödvändig just för den sakens skull,
eftersom remissuttalanden från berörda
orter — inte minst i Norrbottens län,
där man också har stora allmänningsskogar
— tyder på att det inte är så
bråttom med detta.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Endast några ord! Jag
tror att den ursprungliga tanken med
allmänningsskogar var att den som icke
ägde i mantal satt jord skulle ha rätt
att i allmänningsskogarna ta dels gärdsel,
dels vedbrand och det som behövdes
för byggenskap o. d. Jämväl ägde
den som inte hade i mantal satt jord
möjligheter att använda allmänningsskogar
till betesmark.

Jag vill erinra om att 1734 års lagstiftning
formellt finns kvar. Reellt har
emellertid bolag och enskilda personer
fått inflytande över allmänningsskogarna,
och de människor till vilkas nytta
allmänningsskogarna avsattes har fått

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37 117

Ökat lokalt inflytande över allmänningsskog

mindre möjligheter att göra sina intressen
gällande. Jag vill därför, herr
talman, säga att man, om det nu skall
göras en översyn av denna fråga, bör
se till att ortsbefolkningens rätt att få
tillgång till allmänningsskogarna återinföres.

Jag kommer således i detta sammanhang
att rösta för reservationen.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag hade väl kunnat avstå
från att begära ordet, men jag vill
meddela, att jag har samma uppfattning
i detta ärende som reservanterna och
herr Skoglund. Detta är onekligen en
mycket stor fråga, och de problem det
här gäller finns inte bara i Norrbottens,
Västerbottens och Kopparbergs län utan
de finns också i Östergötlands län och
säkerligen på annat håll.

Det är riktigt, som herr Lundberg
här säger, att de som fick del i allmänningsskogarna
var sådana som hade i
mantal satt jord — andra fick inte någon
sådan rätt. Det har nu hänt ganska
mycket på detta område. Fastigheterna
har blivit föremål för skiften, men de
frånskiftade fastigheterna har inte tillförts
någon del i allmänningsskogarna
utan rätten har stannat kvar hos stamfastigheten.
Detta har naturligtvis lett
till ganska orimliga konsekvenser.

Skall det göras en utredning i denna
fråga, bör det enligt min mening vara
en särskild utredning som sysslar just
med detta problem.

Jag vill alltså meddela att jag delar
den uppfattning som herr Lundberg och
herr Skoglund här har uttryckt.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det förhåller sig så, att
stamfastigheterna på ett otillbörligt sätt
har lagt beslag på allmänningarna, som
var till för dem som icke ägde i mantal
satt jord -— och inte för andra.
Om herrarna studerar storskiftets regler
och därvid börjar uppe i Jämtland
och går nedåt kusten skall ni finna hur

det egentligen skulle vara — men inte
är på andra håll. Jag anser därför att
det behövs en ordentlig utredning, vars
uppgift bör vara att åt den bygdebefolkning
som inte har i mantal satt jord
försöka återföra den rätt och de möjligheter
att bruka allmänningarna, som
av ålder skulle tillkomma dessa människor
men som sedan av olika intressenter
har berövats dem.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Vad herr Lundberg och
i viss mån herr Persson i Skänninge
syftar till beträffande andra allmänningsskogar
vinner man inte genom att
stödja reservationen och alltså bifalla
motionerna. Dessa gäller — det är klart
angivet — allmänningsskogarna i Norrland
och i Kopparbergs län. Den utredning
som begärs i reservationen — och
även i utskottsmajoritetens utlåtande
— avser alltså förhållandena i Norrland
och Kopparbergs län.

I motionerna finns inte ett ord om
det herr Lundberg anför angående dem
som inte är delägare i allmänningarna.
Deras rätt är något helt annat än det
vi nu behandlar. Om man tittar närmare
på motionerna finner man att de gäller
rätten för delägarna och inte för
andra. I reglerna finns emellertid klart
utsagt att medlen inte får användas
annat än för den egna orten. Så som
reglerna tillämpas kan man alltså betala
fastighetsskatt för de delägande fastigheterna
samt bygga vägar och göra
andra anordningar som kommer hela
befolkningen till godo. Men några särskilda
rättigheter för dem som inte innehar
delägande fastigheter finns inte.

Jag upprepar att enligt motionerna,
enligt reservationen och enligt utskottsmajoritetens
utlåtande gäller det Kopparbergs
län och Norrland.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Genomförandet av en
utredning som omfattar Norrland och
Kopparbergs län skulle — det vet herr

118 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Ökat lokalt inflytande över allmänningsskog

Tobé — innebära att man knäsatte den
gamla principen om de egendomslösas
rätt till viss del av naturtillgångar som
ursprungligen var grunden till att allmänningarna
kom till. Delägarnas rätt
i detta sammanhang skall utredas, men
eftersom delägarnas rätt måste ligga
hos bygdebefolkningen, som bor på
platsen men saknar i mantal sat.t jord,
kommer ägandeprincipen upp till diskussion.
Jag har fattat saken så, att
motionärerna vill få en sådan ändring
till stånd där hänsyn tas även till andra
skäl.

Herr Tobé och jag skulle kunna resonera
länge om dessa ting, eftersom
herr Tobé känner till att vissa rättsregler
gäller beträffande området från
norra Dalarna ned till Hälsingland. Men
den frågan får vi väl skjuta på.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Eftersom jag har mitt
namn under reservationen vill jag under
några minuter ta kammarens tid i
anspråk.

Utskottet och reservanterna är i
stort sett eniga. Även utskottet vitsordar
att man i de bygder som det här är
fråga om börjar känna oro över utvecklingen.
Utskottet framhåller att
det sker en betydande utflyttning från
bygder där allmänningsskogar är belägna.
Det finns därför anledning räkna
med att det framdeles kan behöva
införas regler för att säkerställa att
ortsbefolkningen behåller sitt inflytande
över allmänningsskogarna. Frågan
måste därför enligt utskottets mening
uppmärksammas i god tid.

Till sist har dock utskottet och reservanterna
kommit att gå på något
olika linjer. Utskottet anser att frågan
skall överlämnas till skogspolitiska utredningen,
medan reservanterna anser
det vara osäkert att gå den vägen, eftersom
det har upplysts att skogspolitiska
utredningen icke skulle syssla
med lagstiftningsfrågor. Av den anledningen
har reservanterna ansett att riks -

dagen i skrivelse till Kungl. Maj :t bör
anhålla om en översyn av lagen.

Reservanterna har inte, herr Tobé,
begärt att en särskild utredning skall
tillsättas, utan de begär endast en översyn
av lagen. Om Kungl. Maj :t anser
att direktiven för skogspolitiska utredningen
är sådana att det är lämpligt att
överlämna frågan till utredningen kan
väl Kungl. Maj :t göra det även vid ett
bifall till reservationen.

Jag skall inte lägga mig i herr Lundbergs
och herr Tobés resonemang om
vem som äger skogarna och vem som
skall äga rätten till avkastning. Dessa
skogar har dock en viss särställning.
Det anses att den som äger i mantal
satt jord äger skogen. Avkastningen av
skogarna skall dock tillfalla inte bara
dem som äger mantalssatt jord utan
även användas till saker och ting som
är av betydelse för befolkningen i orten.

Herr talman! .lag vill med dessa ord
yrka bifall till reservationen. Jag anser
som sagt att även om kammaren
skulle bifalla reservationen, betyder det
inte att vi har rekvirerat en särskild
utredning, utan bara att vi har begärt
att Kungl. Maj:t skall se till att det blir
en översyn av denna lag.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Som herr Levin sade
är det inte någon stor skillnad mellan
utskottet och reservationen. Men det
är väl att krångla till postgången om
man i reservationen tänker sig att
Kungl. Maj:t skall ge uppdrag åt skogspolitiska
utredningen att ta hand om
ärendet och vi går direkt till skogspolitiska
utredningen.

Skogspolitiska utredningen har nämligen
kontakt med dessa frågor genom
att den har särskild anledning att se
på glesbygdsproblemen — hur man
skall klara ekonomin i glesbygderna.
Delägandet i allmänningsskogarna är
av största betydelse för småbruken i

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37 119

Norrland. Skogspolitiska utredningen
har hand om frågan hur man skall effektivisera
skogsbruket bl. a. på dessa
fastigheter. Den har alltså att utreda
ärenden som ligger nära detta område.
Den har inte lagstiftningen om hand,
men skall utreda dessa frågor. Därför
har vi gått direkt till utredningen. Herr
Levin anser att vi skall gå till skogspolitiska
utredningen via Kungl. Maj :t.

I detta anförande instämde herr Petersson
(h).

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Skoglund begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 60, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 90 ja och
83 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Avgiftsfritt tillträde till Kullaberg, m. m.

§ 16

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av motioner om
ändring av koncessionsbestämmelserna
angående linjetrafik för personbefordran.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 17

Avgiftsfritt tillträde till Kullaberg, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av motioner om
avgiftsfritt tillträde till Kullaberg, m. in.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 435 av herr Arne
Pettersson m. fl. och II: 540 av herr
Henningsson m. fl., hade hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om utredning av frågan
om allmänhetens rätt att utan avgift få
passera å väg till vilken kronan genom
årligt arrende hade passagerätt.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 435 och II: 540 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Johanson i Västervik, Persson i Skänninge
och Björk (samtliga s), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 435 och II: 540 i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning av
frågan om allmänhetens rätt att utan avgift
få passera på väg till vilken kronan
genom årligt arrende hade passagerätt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Vid årets början väcktes
ett motionspar, som i jordbruksutskottets
utlåtande nr 35 nu föreligger till
behandling. Frågan gäller avgiftsfritt
tillträde till Kullaberg. Utskottsmajori -

120 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Avgiftsfritt tillträde till Kullaberg, m. m.

tetens ställningstagande har föranlett
att en reservation har fogats till utlåtandet.

Detta är ett från det allmännas synpunkt
viktigt principiellt problem. Man
har velat ta upp frågan huruvida i framtiden
tillträdet till natursköna platser
och fritidsområden skall vara avgiftsbelagt.

Under senare år har den ökade fritiden
ställt allt större krav på en god tillgång
på fritids- och strövområden. På
skilda håll pågår nu inventeringar av de
tillgångar som finns, bl. a. i Skåne. Vi
har betecknat detta som en viktig uppgift.

I de befolkningstäta delarna av vårt
land är problemen mer överhängande
och oroande än på andra platser. Speciellt
gäller detta inom de regioner där
utvecklingen sker snabbt och miljön
förändras i allt raskare takt.

Det finns i vårt land en stark önskan
att slå vakt om allemansrätten. Genom
umgänget med denna har vi lärt oss
att vara rädda om den.

När det gäller det område som vi här
talar om har det i utskottsutlåtandet
ansetts nödvändigt framhålla att detta
område vårdas väl, vilket vore liktydigt
med att man inte skulle vidtaga
några speciella åtgärder. Jag vill framhålla
att vi inte har någon annan uppfattning
beträffande områdets skötsel
än utskottsmajoriteten. Skötselfrågan är
alltså inte anledning till att motionen
tillkom.

Enligt min mening kan det inte bestridas
att det i vissa punkter råder
oklarhet i principiellt viktiga ting. Således
borde allemansrätten här också
komma till uttryck på så sätt att allmänheten
i så stor utsträckning som
möjligt beredes tillfälle att komma till
de attraktiva och natursköna områdena,
speciellt på detta Kullaberg.

Allemansrätten har sedan gammalt
betraktats som en tillgång i vår lagstiftning.
På senare tid har den mer och mer
kommit i förgrunden genom allmänhe -

tens behov och starka intresse för dessa
saker. Efter det att vägen fram till berget
och fyren en gång var fri har det
gjorts ett kontrakt om en farbar väg dit.
Det är tvivelaktigt om det föreligger
legala möjligheter att som nu skett avstänga
allmänheten från fritt tillträde
till området.

Med den reservation, som fogats till
utskottsutlåtandet, har vi velat hemställa
om utredning av frågan om allmänhetens
rätt att utan avgift få passera
in på området, särskilt som staten i
detta fall har betalat arrende för att ge
passagerätt fram till berget. De förhållanden
som här råder ä!r således mindre
tillfredsställande. Vad reservanterna begär
är att man skall ta upp dessa frågor
till granskning. Det finns starka skäl
för att man gör den begärda utredningen
och att frågan blir föremål för allsidig
belysning.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till reservationen av
herr Johanson i Västervik m. fl.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är en otacksam uppgift
att tala för motioner som, när de
gäller jordbruksutskottets arbetsområde,
vanligen behandlas mitt i natten. Jag
förstår att kammarens ledamöter efter
två dagars debatt är mest betjänta av
att snabbast möjligt bli färdiga. Jag
skall därför inte gå in på sådana detaljer
som jag annars hade tänkt mig.

I går uttalades en mycket stor oro
över utomparlamentariska aktioner i
världen. Jag tror, ärade kammarledamöter,
att sådana aktioner ofta inträffar
därför att människorna inte riktigt tror
på politikerna. De troir inte på en överensstämmelse
mellan politikernas gärningar
och deras ord. Samtliga partier
har uttalat sin sympati för att det skapas
bästa tänkbara möjligheter för allmänheten
att komma ut i naturen. Då kan
det väl inte vara meningen att naturen
skall göras till en handelsvara. Ärade
kammarledamöter! Jag skall inte längre

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

121

debattera detta nu. Jag ber endast att
få yrka bifall till den väl redovisade
reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det motionskrav som
nu behandlas har två gånger tidigare
förelagts riksdagen. Riksdagen har då
avvisat detsamma. Detta har skett på
grund av remissyttranden, vilka bestämt
yrkat avslag. Bland dessa remissinstanser
har funnits statens naturvårdsnämnd,
länsstyrelsen i Malmöhus
län och Fysiografiska sällskapet i Lund.
Det är endast förvaltningsutskottet i
Malmöhus läns landsting som tillstyrkt.
De övriga myndigheter som sysslar med
naturvård har som sagt avstyrkt.

När nu herr Henningsson i år för
tredje gången kommer tillbaka med
samma motion, har vi i jordbruksutskottet
tillmötesgått honom så långt att
vi rest ned och studerat Kullaberg föf
att på ort och ställe skaffa oss informationer
om förhållandena där nere.

Alla som var med på denna resa var
överens om att vi fick se ett sällsynt
väl iordninghållet naturområde. Varken
herr Björk, reservanterna eller motionären
bestrider detta.

Lika intressant var det för oss att få
träffa representanter för bygden, för
kommunen, för länet, fyrvaktarpersonalen
och andra. Alla dessa var eniga
om att här borde inte någon åtgärd vidtas
från statens sida; de till och med
vädjade till utskottet direkt att inte
lägga sig i en sak som enligt deras förmenande
sköttes på ett utomordentligt
förnämligt sätt. De människor som har
direkt beröring med detta område är
helt nöjda med de förhållanden som
i dag råder. Då skall det enligt min
mening rätt mycket till för att riksdagen
skall nonchalera ortsbefolkningens
önskemål och mot dess vilja begära att
få en ändring till stånd.

Jag tror att även de som i egenskap
av turister längre ifrån besöker Kulla -

Avgiftsfritt tillträde till Kullaberg, m. in.

berg knappast har anledning till missnöje.
De får betala 2 kronor 25 öre för
att få köra sin bil vägen upp mot Kullaberg,
men för denna avgift får man gratis
parkering. I priset ingår t. o. m. parkeringsvakt
vid bilarna. Man får betala
75 öre per person för att få färdas vägen
upp. För denna avgift får man tillgång
till ett mycket väl iordninghållet naturområde.
Man får använda de serviceanordningar
som ägarna till marken
iordningställt, lekplatser för barnen
och viloplatser för äldre, badplatser
etc. Såvitt jag begriper rör det sig om
en relativt liten avgift, men den är ändå
tillräcklig för att hålla bilburna och
andra vandaliserande grupper borta
från området, så att de inte förstör den
ordning som där finns. Det var inte
minst detta som ortsbefolkningen befarade
om man slopade den blygsamma
avgift som nu gäller.

De som äger marken här uppe uppbär
inträdesavgifterna men bedriver
ingen verksamhet i vinstsyfte. Det är
fråga om en rent ideell verksamhet. De
pengar som kommer in användes för
att hålla såväl området som serviceanordningarna
i ordning. Under sommartiden
avlönar man elva personer för att
hålla området i det skick det bör vara.
Vi vet att det finns områden som ägs
av andra, ja, till och med områden som
ägs av staten — domänverket -— där
man också tar upp inträde men där
denna inträdesavgift är betydligt högre
än den som upptas i Kullaberg.

Jag frågar mig: Vad vill egentligen
reservanterna? De vill ha en utredning
därför att detta gäller principiella frågor.
De vill ha en ändring i det förhållande
som nu gäller. Jag ifrågasätter om
man bör utreda något som i dag sköts
utomordentligt väl i privat regi och vilket
bygdens befolkning inte önskar någon
ändring av. Har herrar reservanter
egentligen tänkt igenom konsekvenserna
av sitt yrkande? Om det av principiella
skäl görs en utredning av frågan huruvida
man över huvud taget skall ha rätt

122 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Avgiftsfritt tillträde till Kullaberg, m. m.

att ta avgifter för att folk skall få använda
parkeringsplatser, serviceinrättningar
etc. — ty det är ju sådant pengarna
går till — då blir konsekvensen
den att det kommer att gälla även andra
markägare som på samma sätt tar avgifter
för användande av ett iordningställt
område. Låt oss säga att domänverket
har iordningställt en campingplats
och tar betalt för användandet av
den. Skall det inte principiellt falla
under samma bedömning? En kommun
som anordnar campingplatser och parkeringsplatser
tar också avgifter. Såvitt
jag förstår är skillnaden hårfin. Ser
man det ur principiell synpunkt måste
nog herrarna erkänna att om rätten till
avgiftsbeläggning i förevarande fall slopas
så måste även andra markägare låta
bli att ta betalt samt utan avgift för allmänheten
upplåta sådana platser som
iordningställts.

Om det skulle bli så som herrarna vill
ha det, nämligen att man förbjuder
ägarna att ta denna avgift, vad händer
då? Jag skulle tro att då är vederbörande
inte längre intresserade av att hålla
naturområdet i ordning. Det får de inte
råd till.

Man har full rätt att ta betalt för parkeringsplatserna,
och man har också
rätt att stänga dem. Man kan inte parkera
på vägen, och det är bara på vägen
som herrarna vill ha fri färd. Marken
äges av privatpersoner som har rätt
att disponera den. Jag skulle tro att
serviceanordningarna inte heller upplåtes.
Dem har man också rätt att
stänga, om man så vill. Är detta vad herrarna
syftar till? Jag tror inte att herrarna
har tänkt igenom vad som skulle
komma att inträffa, därest reservationen
eventuellt skulle komma att bifallas.
Första kammaren har med betydande
majoritet avslagit den, och jag förmodar
att det kommer att gå på samma
sätt här.

Jag tror att det är riktigare att de
personer som kommer till Kullaberg
och vill njuta av ett verkligt vackert,

mycket välskött och fint område får
betala denna lilla avgift. Den skall betalas
av någon, och de som kommer dit
och betalar är i inte obetydlig utsträckning
utlänningar, som mycket väl kan
betala oss för att vi håller i ordning ett
vackert område åt dem.

När man här anmärker att det är
dyrt vill jag säga till herr Henningsson
att när han tar ut sin bil i Hälsingborg
och kör till Kullaberg har det kostat
honom mycket mer än vad det sedan
kostar att betala 2 kronor 25 före för
att få parkera den inom ett bevakat
område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
har faktiskt rätt goda anlag för demagogiska
utläggningar, när han påstår att
det kostar 2 kronor 25 öre att få tillträde
till området. Kommer man i bil till
Kullaberg och har familjen med sig
kostar det 6 kronor att få komma upp
till toppen av berget.

Därtill kommer — och det är den
frågan vi vill ha utredd — att staten
köpte detta område vid toppen av Kullaberg
redan 1842. Genom köpekontraktet
fick man rätt till farbar väg genom
säljarens ägor. För detta betalar man
varje år ett arrende, som enligt 1965 års
penningvärde uppgår till 1 012 kronor.
Trots detta tar bolaget betalt av de
svenska medborgarna för att de skall
få färdas på vägen. Det är så det ligger
till, herr Hansson i Skegrie. Ingen har
gjort gällande att man ej skall få ta
betalt för parkeringsplats. Men det strider
mot all lag och ordning att stänga
av en väg som legat där den legat i 400
år. Denna avstängning har bolaget gjort
utan något som helst tillstånd.

Att länsstyrelsen i Malmöhus län känner
sig generad bör man inte förvåna
sig över, eftersom den inte ingripit i tid
och sagt ifrån att något sådant inte får
förekomma.

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37 123

När man säger att de lokala intressenterna
inte haft någonting att invända
får man inte vara så blåögd att man
inte förstår deras inställning. De har
konstaterat att stora belopp betalas av
andra kommuners invånare, medan den
egna kommunens invånare har fritt
tillträde till området. Hade herr Hansson
väntat sig att de skulle känna sig
missnöjda med det förhållandet? Men vi
är missnöjda med att markägaren, trots
att staten köpt en rätt, till vilken hör
ett vägservitut, och därtill betalar arrende
varje år, ändå stänger av vägen
och tar betalt av var och en som använder
den.

Parkeringsavgifterna har jag ingenting
emot. Men man skall inte gå på sådana
här saker och låta enskilda avstänga
en väg till ett vackert område.
Vad vi vill ha utrett är äganderättsförhållandet
och statens — och därmed de
svenska medborgarnas — rätt att använda
vägen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Henningsson skall
inte försöka inbilla kammaren att detta
är svenska statens område. Staten har
köpt ca 7 000 kvadratmeter, på vilket
man har byggt en fyr. Det är inte det
området folk söker sig till; det är i huvudsak
inhägnat. Den övriga marken,
som utgör det vackra naturområdet, ägs
av AB Kullabergs Natur, som är ett privat
bolag och som i sin tur upplåtit området
till Fysiografiska sällskapet i
Lund som bedriver vetenskapliga studier
och skyddar växt- och djurvärlden
där.

Herr Henningsson ville göra gällande
att staten skulle ha köpt vägen och betalt
för den. Vem som äger vägen är
diskutabelt. Frågan är om inte vägen
är privat mark. Men staten har genom
ett servitut fått rätt att använda den.
Vägen sköts alldeles utomordentligt.
Fyrpersonalen talade om för oss att när
man på vintern skulle till och från sin

Avgiftsfritt tillträde till Kullaberg, m. m.

fyr så var vägen över detta område alltid
farbar; när man kom ned till det
område där det allmänna tog vid var
vägen däremot många gånger icke farbar
— den var inte längre plogad.

Jag tycker att det är litet förmätet
av herr Henningsson att vifta bort
uttalandet av länsstyrelsen i Malmö. Det
är dock länsstyrelsen som i mycket stor
utsträckning har hand om naturvården.
Den person som skrivit under länsstyrelsens
yttrande i detta ärende är
säkert känd inte bara i denna kammaren
utan över hela vårt land som en
man som vill ta vård om naturen. Han
har skrivit att han anser att detta område
vi diskuterar inte kan skötas bättre
än som sker just nu. Det finns alltså
mycket få personer som står bakom
herr Henningssons krav på en ändring
på denna punkt.

Herr Henningsson sade att han ingenting
har emot parkeringsavgifterna. Om
man öppnar vägen kan man ju i stället
fastställa vilken parkeringsavgift som
helst. Det har herr Henningsson tydligen
ingenting emot.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman, ärade kammarledamöter!
Jag vill bara klargöra att enligt
gällande kontrakt har staten köpt rätten
till farbar väg upp till Kullens fyr.
Jag tycker ändå att det är att gå litet
väl långt, herr Hansson, om man tar
fram det resonemang som den fyrmästare
som här nämnts förde, nämligen
att det var så god väg på vintern. Tycker
verkligen herr Hansson att det är
riktigt att de som på sommaren besöker
fyren skall betala sådana avgifter
att bolaget därmed kan hålla farbar väg
för dem som är statens tjänstemän och
som på vägen skall färdas till sitt arbete?
Tycker verkligen herr Hansson
att detta är ett riktigt handlingssätt?

Om det har lämnats ut servitutsrätt
som gäller en väg, finns det ingen möjlighet
för markägaren att egenmäktigt

124 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Avgiftsfritt tillträde till Kullaberg, m. m.

bestämma vem som skall släppas fram
på vägen och vem som inte skall släppas
fram. Den som har servitutsrätt
som gäller en väg till hans egen tomt
kan inte hindras från att ta emot besök
av personer som anlitar denna väg
— i varje fall bör inte markägaren ha
rätt att bestämma vilka besökare som
får använda vägen.

Det är dessa egendomliga förhållanden
som vi vill ha utredda. Jag tycker
inte att herr Hansson har anledning att
vara rädd för att någonting otillbörligt
skulle ske, om en utredning kom till
stånd, under förutsättning att han känner
med sig att han har rätt.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag anförde exemplet
beträffande vinterväghållningen för att
visa att bolaget även under vintern sköter
sina uppgifter när det gäller väghållningen
på ett utomordentligt förnämligt
sätt. Det är möjligt att väghållningen
inte blir så mycket bättre, om
samma personer som sköter vinterväghållningen
på andra sidan gränsen skulle
få sköta hela detta område.

Herr Henningsson säger, att det inte
finns någon anledning för mig att vara
rädd för att denna fråga utredes.
Flera av herr Henningssons partivänner
i utskottet drog sig emellertid för
att begära en principiell utredning med
hänsyn till de konsekvenser som detta
i övrigt skulle få. Det gäller ju här inte
bara det lilla avgränsade område som
vi nu diskuterar, utan liknande förhållanden
måste föreligga över hela landet
oavsett vem som är jordägare.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Vi diskuterar nu Kullabergsmotionen
och det utredningskrav
som där framställes.

Herr Hansson i Skegrie säger själv
att det är diskutabelt vem som äger vägen,
och under sådana förhållanden
anser jag det också motiverat att un -

dersöka lagligheten i åtgärden att avstänga
vägen.

Jag vill erinra om att förvaltningsutskottet
i Malmöhus län tillstyrkte motionen
när den första gången lades
fram.

Herr Hansson diskuterar huruvida
området kan göras så lättillgängligt att
man inte behöver erlägga någon avgift
för att komma in där och förutskickar
då, att området genom en sådan utveckling
kan råka ut för vandalisering.

Men inte bär vi väl avgiftsbelägga
våra fritidsområden och natursköna
områden för att hindra folk att komma
in och därmed, som herr Hansson
säger, undvika vandalisering eller förstörelse.

Vi har ansett att man här bör ta ställning
i en principiellt viktig fråga. Enligt
vår mening finns det all anledning
att man tittar på ärendet och låter utreda
det. Om herr Hansson har alla de
starka argumenten på sin sida, så som
han här försökt göra gällande, förstår
jag inte heller varför han skulle vara
rädd för en utredning.

Jag vill hemställa om bifall till vårt
förslag.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Björk sade att man
väl alltid kunde pröva vem som äger
denna väg. Enligt mitt förmenande äger
icke staten vägen. Men jag tycker att
det är en så pass begränsad fråga, att
man kan undra om riksdagen skall begära
tillsättandet av en utredning för
denna sak, särskilt som det inte är någon
ekonomisk angelägenhet — eller
någon angelägenhet av annat slag heller.
Området sköts nämligen utomordentligt
förnämligt. De besökare som
kommer dit får gratis använda alla de
serviceanläggningar som man har gjort
i ordning där uppe. För dem betyder
avgiften 75 öre praktiskt taget ingenting.
Jag tror också att vem som helst
mycket gärna erlägger 2 kronor 25 öre

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

125

för en bil, när man har den under bevakning
på en parkeringsplats.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag är medveten om att
herr talmannen och kammarens ledamöter
håller mig räkning för om jag fattar
mig mycket kort.

Låt mig bara säga till herr Hansson
i Skegrie att både reservanterna och
motionärerna delar herr Hanssons uppfattning
i fråga om skötseln av detta
område. Det har aldrig varit några diskussioner
om den saken. Det är ett välskött
område. Jag var visserligen inte
med där nere när ni var där, men jag
har haft tillfälle att bese detta område
tidigare och jag vill gärna instämma i
uttalandet angående skötseln av området.

Men vad är det som vi egentligen anser
vara det avgörande i detta sammanhang?
Jo, det är att det är en principfråga,
nämligen om man skall behöva
betala för att komma in på ett
område där människorna kan få avkoppling.
Det är ju inte bara de som
bär bil som får betala avgift. Även de
som går får betala, visserligen bara
75 öre, men de måste ändå betala för
att få komma in.

Det är så, herr Hansson i Skegrie,
att en privat markägare i detta land
inte kan få stänga av en skogsväg, om
den leder till ett område som är lämpligt
ur rekreationssynpunkt. Det har
riksdagen fattat beslut om för två år
sedan. Markägaren har emellertid rätt
att få 70 procent i statsbidrag till vägen,
om den kan betraktas som fritidsväg.
Markägaren är alltså skyldig att
låta den vägen vara öppen för att människorna
skall kunna komma fram till
just det området utan ersättning.

Herr Hansson i Skegrie sade vidare
att man tar betalt då det gäller andra
områden och nämnde självfallet bl. a.
domänverket, ty det skall ju nämnas i
sådana här sammanhang. Jag vet inte
om herr Hansson i Skegrie har något

Avgiftsfritt tillträde till Kullaberg, m. m.

intresse av att åka till Östergötland och
se på Omberg. Där skulle han få en alldeles
utomordentlig utsikt över den
förnämliga östgötaslätten, där vi, som
jag många gånger framhållit, skulle få
betydligt större skördar än skåningarna
om vegetationsperioden vore lika
lång som Skånes. Om herr Hansson har
lust kan han komma ned till Omberg.
Där togs det tidigare en avgift på 3
kronor per bil men den är nu borttagen,
och alla har rätt att passera inom
området. Det är litet konstigt att herr
Hansson säger att man utestängt gangsterna
från Kullaberg bara därför att
man där har en avgift på 2:25. Men
jag har inte hört att det kommit några
gangster upp till Omberg sedan avgiften
slopades. Säkerligen har de möjligheter
att komma dit oavsett om inträdet
är avgiftsbelagt eller ej.

Jag menar att man, som vi gjort, bör
anlägga principiella synpunkter på denna
fråga, ty vi tycker det är orimligt
att kräva en avgift för att låta någon
komma in på området. Herr Hansson
i Skegrie sade att ingen vet vem som
äger denna väg, men då vore det givetvis
av intresse att få reda på det genom
en utredning av det slag reservanterna
hemställt om. Om jag inte
känner herr Henningsson alltför dåligt
kommer den här motionen tillbaka, herr
Hansson, och då får vi en ny debatt
— jag hoppas litet tidigare på natten
än nu.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifal
till reservationen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har i princip ingenting
emot att repetera detta ärende
varje år, om herrarna så önskar. Men
då tycker jag att vi skall ha den debatten
på annan dag, t. ex. en måndag
eller en lördag.

Herr Persson i Skänninge sade att
riksdagen har förklarat att man får färdas
över väg som går tvärs igenom ett

126 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Meddelande ang. plenum fredagen den 15 november

privat område. Javisst. Men om man
förbjuder markägaren att ta upp den
avgift jag talat om, så har heller ingen
rätt att använda de serviceanordningar
som finns i området, t. ex. lekplatser,
vilsoffor och andra bekvämlighetsanordningar.

Vad sedan domänverket beträffar tog
jag upp den saken därför att en partivän
till herr Persson i Skänninge som
mött upp som representant för kommunen
— han är landstingsman och
mycket betrodd — allvarligt tillhöll oss
att inte röra vid det område det här
gäller. Det var han som talade om domänverket
och det är från honom jag
har den uppgiften. Han sade att i ett
område som han besökt — det kan göra
detsamma var det ligger — tog man
5 kronor i inträde, och det var inte
alls lika välskött som det område det
här gäller som man får tillträde till för
2 kronor 25 öre för sin bil.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag vill bara påpeka
för herr Hansson i Skegrie att man inte
behöver betala någon avgift alls om
man far upp på den väg, till vilken det
nu utgår 70 procent i statsbidrag, och
sedan vänder tillbaka utan att lämna
bilen. Men om man ämnar köra in på
Kullaberg enbart för att se på Kullens
fyr, måste man betala 2 kronor 25 öre
även om man hela tiden sitter kvar i
bilen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Henningsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Johanson i Västervik
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Henningsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 94 ja och 75 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Meddelande ang. plenum
fredagen den 15 november

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN yttrade: Kammarens

sammanträde i morgon,
fredagen den 15 november, blir ett bordläggningsplenum
och tar sin början kl.
14.00.

§ 19

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av motioner om
skydd mot erosion vid Löderups strandbad.

Utskottets hemställan bifölls.

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37 127

§ 20

Barn- och ungdomsfostran samt
ungdomsvård

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av särskilda
motioner angående barn- och
ungdomsfostran samt ungdomsvård.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats dels de likalydande motionerna
I: 731 av herr Holmberg m. fl. och
11:923 av herr Bohman m. fl., dels motionen
II: 367 av herr Johansson i Skärstad
och herr Lindberg.

I motionen 11:367 hemställdes att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en snar utredning i
syfte att närmare klarlägga orsakerna
till ungdomars missanpassning och i
följd därav ge riktlinjer åt förebyggande
och rehabiliterande åtgärder.

Utskottet hemställde,

1. att de likalydande motionerna
1:731 och 11:923 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd,

2. att motionen II: 367 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Nilsson
(ep) samt herrar Nilsson i Bästekille
(h), Johansson i Växjö (ep) och
Johansson i Skärstad (ep), vilka ansett
att utskottet under punkten 2. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen
II: 367 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en snar utredning i syfte att
närmare klarlägga orsakerna till ungdomars
missanpassning och i följd därav
ge riktlinjer åt förebyggande och rehabiliterande
åtgärder.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Eric Gustaf Peterson (fp), fru Hultell
(h), herr Kilsmo (fp), fru Diesen
(h), fru Nilsson (ep) samt herrar Dickson
(h), Rimås (fp), Nilsson i Bästekille
(h), Johansson i Växjö (ep) och Johansson
i Skärstad (ep) i anledning av de likalydande
motionerna I: 731 och II: 923.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Frågor av den art som
nu behandlas förekommer ofta i riksdagen.
I reservationen, som bygger på
en centerpartimotion, föreslås en utredning
i syfte att närmare klarlägga orsakerna
till ungdomars missanpassning
och att i följd därav skall ges riktlinjer
åt förebyggande och rehabiliterande
åtgärder.

Vi behandlade en liknande motion i
våras. Jag behöver inte fråga kammarens
ledamöter om ni håller mig räkning
för att jag inte gör någon större
djupdykning i det här problemkomplexet
och drar fram de avarter som
förekommer hos ungdomen eller kommer
med statistik och annat. Vi kan
bara konstatera att det finns ungdomar
som inte är bra, som faktiskt är en
skamfläck för vårt land och vad värre
är fortsätter att vara det även när de
är vuxna, till förfång för vårt samhälle.
Samtidigt vill jag oförbehållsamt erkänna
att den allra största delen av
ungdomen är fin, och skam vore ju
annars.

I reservationen sägs att det är samhällets
uppgift att avhjälpa de brister
som förorsakar missanpassningen. Men
innan åtgärder vidtas måste en utredning
komma till stånd; det är reservanternas
mening.

Det har förekommit vissa undersökningar
när det gäller ungdomens missanpassning
— det vill jag visst erkänna
— men man har, herr talman, inte tagit
upp hela problemkomplexet.

Därmed ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det är verkligen att
beklaga att detta viktiga ärende kommer
så sent, ty det är faktiskt betydligt
viktigare än vägar och parkeringsplatser
på Kullaberg.

Jag måste få säga några ord om högermotionen,
som fått en mycket styvmoderlig
behandling i utskottsutlåtandet.
Likväl berör den motionen för vår

128 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Barn- och ungdomsfostran samt ungdomsvård

skola mycket väsentliga frågor — för
det första vilka normer som skall vara
riktande för den fostran som skolan vill
ge och för det andra hur denna fostran
skall meddelas. Att skolan skall ge social
fostran framhålls i läroplaner och i
skollagar, så den saken är klar. Men
rent allmänt kan man väl påstå att det
fostrande momentet i skolans verksamhet
har blivit allt svårare att motivera.
En skola som ser som sin uppgift att
på ett objektivt och neutralt sätt ge
kunskap i skilda ämnen måste ha rätt
svårt att få in den dirigerande faktor,
det mått av påverkan som fostran alltid
innebär.

När det gäller undervisning i livsåskådningsfrågor
måste läraren presentera
olika ideologier utan att förorda
någon. De olika beteendemönster som
hänför sig till dessa ideologier måste
presenteras på samma sätt. Men samtidigt
förutsättes både av skolan och
samhället på väsentliga punkter ett bestämt
beteendemönster för att samlevnaden
skall fungera.

Ett populärt sätt att klara sig ur det
dilemma som uppstår är att hänvisa till
att det i all undervisning över huvud
taget ligger ett fostrande moment. Det
är sant och det framhölls av 1957 års
skolberedning. Dess uttalande kan studeras
i reciten till ett annat utlåtande
som behandlats i dag, nämligen andra
lagutskottets utlåtande nr 57. Jag citerar
vad skolberedningen anfört:

»All undervisning innebär ju i realiteten
en påverkan på personligheten,
antingen vi medvetet åsyftar det eller
inte. Undervisningen har sålunda en
fostrande effekt. Men individens fostran
är det i grunden väsentligare, och
begreppet undervisning måste därför
vid en målsättning, som huvudsakligen
bygger på värderingar, underordnas begreppet
fostran.»

Detta uttalande ger också vid handen
att begreppet fostran rymmer ytterligare
något mer än det moment därav som
den allmänna undervisningen ger. Det

är alltså väsentligt för skolan att ge konkretion
åt de medmänskliga och demokratiska
livsnormer som måste vara
oundgängliga och gemensamma även i
det s. k. pluralistiska samhället om vi
alls skall kunna leva samhällsliv.

Det är i detta sammanhang som högerpartiet
anser att den kristna etiken
bör kunna vara en gemensam nämnare,
inte bara för kristna bekännare utan
också för många andra. I enlighet med
vad som är skrivet i slutet av det särskilda
yttrande som är fogat vid utskottets
utlåtande, nämligen i citatet av
ekumeniska nämndens uttalande, anser
i varje fall vi att det är ytterst angeläget
att finna den codex ethicus som skolan
behöver, så att vi vet vad vi vill och vart
vi syftar med den fostran skolan skall

ge.

Det vore sedan inte ur vägen att så
småningom på skolschemat införa undervisning
i etik i likhet med vad som
är fallet i flera romanska länder. Mycket
i dagens situation talar i varje fall
för en sådan undervisning.

Till dess, herr talman, har jag bara
att yrka bifall till reservationen vid
punkten 2 med livligt instämmande i
det särskilda yttrandet och ett beklagande
av att man inte haft ambitionen
att göra detta yttrande till en reservation.

I detta anförande instämde herrar
Fridolfsson i Stockholm och Hedin (båda
h).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det vore enkelt att bara
yrka bifall till utskottets hemställan,
och de flesta skulle då säkerligen känna
sig befriade. Men jag undrar om det
är alldeles riktigt att ständigt behandla
dessa frågor så, att de som reserverar
sig kan uppträda som om de förde fram
en stor sanning men förtrycktes av oss
andra och möttes av oförstående. Jag
vill därför säga några ord om ärendet.

Två motioner har väckts. I center -

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37 129

Barn- och ungdomsfostran samt ungdomsvård

partimotionen konstateras helt enkelt
att vi har en del missförhållanden i
vårt land: vi har en stor alkoholförbrukning,
vi har narkotikaförbrukning,
vi har skilsmässor, vi har tidiga
havandeskap och vi har många fall av
könssjukdomar. Allt detta sätter centerpartiet
i sin motion i samband med
en långt gående sekularisering. Motionärerna
menar att allting skall undersökas
och förutsätter då att det skall
visa sig att det finns ett samband mellan
en mer harmonisk ungdom och en
bättre fostrande religion.

I denna motion har man alltså, som
företrädaren för centerpartiet sade, inriktat
sig på att en stor undersökning
skall göras trots att man borde vara väl
medveten om att många vetenskapliga
undersökningar är redovisade här i
riksdagen och åberopade när vi har
velat avslå liknande motioner och har
många frågor under behandling. Ändå
drar man sig inte för att begära en allomfattande
utredning om ungdomsproblemen.
Utskottsmajoriteten har avstyrkt
förslaget, och nog tycker jag att
motionen är mer välment än genomtänkt.

I den andra motionen, högerns, vill
man inte ha en utredning. Man vill ha
åtgärder för bättre disciplin i skolan,
för bättre disciplin vid uppfostringsanstalter
och även inom fångvården. Man
vill alltså ha åtgärder men man skisserar
inte direkt vad som skall göras.
Man säger inte att man skall gå tillbaka
till agan i skolan eller att man vill ha
något särskilt betygssystem. Man säger
inte ut någonting av detta, men det
framgår ändå av motionen att man bör
gå in för hårdare fostran i skola och på
andra ställen där det finns ungdom.

Men denna motion har högern liksom
övriga partier gått ifrån och så
har man hamnat i ett särskilt yttrande,
vars höjdpunkt skulle vara att man instämmer
i ekumeniska nämndens utlåtande
där nyckelordet är codex ethicus.
Det är latin och utlåtandet är skrivet av

lärda människor. Men vad innehåller
det egentligen, vad är det värt? Är det
inte helt enkelt ett hjälplöst uttryck
för en relativt hjälplös situation, där
man känner sig akterseglad i den utveckling
som ungdomsvärlden är stadd
i? Jag tycker att det är så fattigt att
ha så stora ambitioner, att vilja så
mycket och sedan bara kunna instämma
i ett yttrande om codex ethicus.

Vad tänker man sig? Tänker man sig
en katekes med en massa nya levnadsregler?
Tänker man sig att man i skolan
kanske skulle ha devisen »Gudsfruktan
är vishetens begynnelse» och
som i aulan i de gamla läroverken en
mängd sentenser? Där kunde ju stå
»Frihet, jämlikhet, broderskap», där
kunde stå »Åt envar efter hans behov,
av envar efter hans förmåga». Eftersom
man säger att det inte bara är kristna
tankar man skulle samla och ge uttryck
åt, skulle man naturligtvis även kunna
tänka sig rent socialistiska deviser. Men
tror man verkligen att detta skulle göra
någon nytta så att man vågar säga som
man gör i det särskilda yttrandet, att
vi i »arbetet i samhällets fostrande och
vårdande verksamhet» skulle få en väsentlig
lättnad, om vi hade en sådan
regelsamling?

Det är alltför enkelt att tro att man
kan åstadkomma något på det viset,
att tro att en sådan regelsamling skulle
bli ett moraliskt styrkebälte och att
det skulle medverka till att det blev
färre skilsmässor och färre fall av könssjukdomar.
Så kan det ju inte förhålla
sig.

En grundregel för vad skolans fostran
vill åstadkomma finns ju i skollagen,
men den gör tydligen inte dessa underverk.
Vad skulle det stå i denna regelsamling
för att den skulle få en sådan
effekt? Mig förefaller det som om man
helt enkelt sticker huvudet i de egna
mjuka fjädrarna för att komma undan
det obehagliga. Jag tror inte ett ögonblick
att man med en sådan moralkodex
skulle nå ut till ungdomen. Jag undrar

9 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 37

130 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Barn- och ungdomsfostran samt ungdomsvård

om vi inte genom att sammansätta en
sådan katekes med grundsatser skulle
skärma av oss ännu mer från de ungdomar
söm vi ville föra på rätt väg.
Har inte den ungdom som är född mellan
Hiroshima och månraketen en helt
annan världsbild än de människor, vilkas
ideal kanske skakades under första
världskriget, när bomberna föll över
Spanien eller när Finland blev anfallet
av Sovjetunionen? Det är ju sådana
stora världshändelser som gör outplånliga
intryck på de unga, kanske rubbar
dem i deras säkerhet och djupast sett
ofta är orsaken till att de bringas på
fall.

Naturligtvis kan man nå även modern
ungdom helt enkelt med moral. Vi skall
komma ihåg att samtidigt som vi märker
en del avarter bland ungdomar har
vi sällan — åtminstone under min livstid
— sett ungdom ha en så klart etisk
grund för sina protester. Det är nästan
ingen av dem som protesterar som inte
gör det med ledning av verkligt radikala
grundsatser, t. ex. att man skall
vara en jämlike till den som man inte
annars riktigt erkänner. Ungdomen har
en moral. Däremot tror jag inte att vi
får någon hjälp till att förbättra dem
som inte själva är gripna på det sättet
genom att ställa upp en regelsamling.
Mig förefaller det fariseiskt och fullkomligt
utan värde — tyvärr.

Jag vill beteckna det särskilda yttrandet
på samma sätt som jag har betecknat
motionen tidigare: välment kanske,
men icke genomtänkt. Detta gör
att jag yrkar avslag på motionerna. Det
gör jag inte bara för att bli av med
dem, utan därför att jag tycker att de
som har väckt dem borde tänka litet
djupare innan de på nytt väcker sådana
motioner.

Herr WERNER (h) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har en förmåga att lägga in mycket
i andras yttranden som inte finns
där. Jag anser verkligen att det är ett

hårt tal att säga att motionen skulle
vara fariseisk. Så får man väl inte
döma. Jag sade att skolan skall ge fostran
åt svensk ungdom. Men vad är det
vi fostrar fram? Vad skall vara normgivande
för denna fostran? Detta måste
man begrunda.

Vi anser att vi i läroplanen kan läsa
in den kristna etiken och att denna
därför skulle kunna erkännas klart och
tydligt. Codex ethicus är ingenting att
hyckla med; undervisning i etik förekommer
på andra håll i världen också,
och sådan undervisning behöver inte
vara torr och karg. Nog skulle vi kunna
uppnå mycket, om vi på ett tidigt
stadium kunde föra in denna etik i
ungdomarnas värld.

Grunden för motionen lades faktiskt
vid ett samtal med polischefen i Malmö,
som till mig sade att brottslighetens
problem förvisso icke kan lösas
bara genom att man inrättar nya polistjänster,
utan att vad som behövs är
undervisning i etik. Det är bedrövligt
att möta ungdomar som har gjort sig
skyldiga till någon förseelse och finna
att de saknar etisk grundval. Där finns
det liksom ingen honnörspunkt längre.
Förr kunde man säga till en brottsling
att detta är inte rätt, här gör du fel, och
så skall man inte bete sig. Men nu finns
det ungdomar som inte förstår sådant
tal. De har förlorat känslan för vad
som är rätt och fel. Nog har vi anledning
överväga hur vi på ett mera pregnant
och klart sätt skall ge social fostran
och aktualisera de värden som är
omistliga för oss i en demokrati.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
sade att centermotionen är välment
men inte genomtänkt. Jag tror att
det var en och en halv sida i vårt riksdagstryck
som motionen hade till sitt
förfogande, och så värst mycket kunde
inte rymmas där. Men det väsentliga är
inte att hela problemet kom in i motio -

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37 131

Barn nen,

utan direktiven i en utredning bör
väl bli mera fylliga.

Centermotionen går inte enbart ut på
att det är den kristna etiken som skall
tillämpas, men utskottet har om den
motion som behandlades 1967 skrivit:
»att, enligt de begränsade vetenskapliga
undersökningar som gjorts, ett genomtänkt
ställningstagande i livsåskådningsfrågor
— med kristen eller annan betoning
— syntes ha ett positivt samband
med ansvars- och pliktmedvetande».

Det är givetvis många andra problem
som måste vara med i utredningen. Man
bär en känsla av att vi utreder vissa
frågor och kommer fram till ställningstaganden,
men vi saknar samordning.

Vi tillämpar inte erfarenheterna i deras
helhet, vi gör konstateranden, men vi
har inget direkt grepp över problemkomplexet.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag vill först klargöra
en sak som kammarens alla ledamöter
kanske inte har uppmärksammat, nämligen
att vi har fått ett nytt kartongblad
i denna fråga, där folkpartisterna
har anslutit sig till ett särskilt yttrande
men inte till reservationen.

Vi har i princip varit ense beträffande
utredningskraven. Att vi avgivit
ett särskilt yttrande sammanfaller med
att, även om vi var ense beträffande
den utredning som utskottet redogör för
i sina anvisningar, vi dock skulle ha
önskat att utskottet litet klarare hade
uttalat en egen mening. Detta är skälet
till det särskilda yttrandet. Jag delar
alltså inte helt utskottsordförandens
mening om frågans ringa betydelse eller
att motionen skulle vara illa genomtänkt.

Sedan vill jag påpeka att i Mål och
riktlinjer i läroplanen för grundskolan,
som riksdagen antog 1962, målsättningen
på ett utomordentligt bra sätt är
klart utsagd och att den inte kunde
formulerats bättre. Jag ber att få citera
uttalandet i Mål och riktlinjer i läro -

och ungdomsfostran samt ungdomsvård

planen för grundskolan, där det heter:
»Skolans sociala fostran skall därför
grundlägga och vidareutveckla sådana
egenskaper hos eleverna, som i en tid av
stark utveckling kan bära upp och förstärka
demokratiens principer om tolerans,
samverkan och likaberättigande
mellan kön, nationer och folkgrupper.
Att väcka respekt för sanning och rätt,
för människans egenvärde, för människolivets
okränkbarhet och därmed för
rätten till personlig integritet är en
huvuduppgift också för den sociala
fostran som skolans verksamhet skall
omfatta. Betydelsefullt är att eleverna
fostras till hjälpsamhet mot varandra
och till villighet att ställa sin förmåga
till andras tjänst, när så är möjligt och
lämpligt. De ungas känsla av samhörighet
och medansvar måste emellertid
vidgas utöver gränserna för familj och
släkt, kamratkrets och skola till att omsluta
allt större samhällsbildningar.»
Vid överläggningen i utskottet ansåg vi
att detta hade uttryckts på ett så utomordentligt
bra sätt att det inte kan sägas
bättre. Därför finns det ingen anledning
att försöka vidta en ändring i
syfte att få fram något bättre, ty det
kommer vi inte att lyckas med. Vad
som är viktigt är att dessa ord kan så
att säga följas ut i praktisk tillämpning.
Det är där svårigheterna uppstår, men
det ligger utanför riksdagens möjligheter
att göra något åt dem.

Jag har velat säga detta som förklaring
till att man trots reservationer och
särskilda yttranden ändå kan företräda
samma uppfattning som utskottet.
Vi hade önskat en klarare skrivning,
vilket vi försökt poängtera genom vårt
särskilda yttrande. I sak är vi dock
överens, och jag kommer alltså att rösta
med utskottet.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag begärde ordet innan
herr Rimås hade talat. Även jag ämnade
hänvisa till läroplanen för grundskolan
från 1962. Den målsättning som då

132 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Barn- och ungdomsfostran samt ungdomsvård

fastslogs är alldeles utomordentlig, och
vi kan stödja oss på den i många sammanhang.

Fru Eriksson i Stockholm var, tycker
jag, litet orättvis mot Svenska ekumeniska
nämnden; för min del finner jag
dess uttalande ganska balanserat och
riktigt. Vi lever i ett pluralistiskt samhälle,
och det är alldeles självklart
att olika åsiktsriktningar försöker påverka
inte minst ungdomen. Vi måste
ta hänsyn till att det finns människor
av olika trosåskådningar. Svenska ekumeniska
nämnden uttalar bl. a.: »Frågan
om en gemensam etisk grundval för
samlivet i det svenska samhället borde
därför snarare ställas som en fråga om
vad man, från skilda utgångspunkter,
kristna såväl som icke kristna, kan
enas om och vad som sålunda kan utgöra
en gemensam bas av etiska värderingar,
på vilken alla kan mötas i
ömsesidig respekt.» Det är ett uttalande
som jag tycker kunde vara utgångspunkten
för hur vi skall tackla detta
problem.

Jag håller med fru Eriksson i Stockholm
när hon säger att det naturligtvis
inte är så enkelt som att bara sätta upp
regler — kanske över skolportarna som
man gjorde en gång i tiden. Löste
man problemet på det sättet skulle vi
beträffande målsättningen kunna nöja
oss med att hänvisa till läroplanen för
grundskolan 1962. Det gäller emellertid
att få ut värderingarna i skolan.

Till herr Werner, som representerar
högerpartiet, vill jag säga att om vi
skulle leva ut de kristna värderingarna
i vårt samhälle, får vi nog bli bra
mycket radikalare än herr Werner är i
samhällslivet.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag har inte deltagit
i behandlingen av detta ärende, men
jag har ett behov av att säga några
ord om hur jag uppfattat det särskilda
yttrandets innebörd.

Jag tycker mig förstå att fru Eriks -

son i Stockholm har missförstått vad
som verkligen står i det alltför korta
och summariska yttrandet. När det talas
om »en sådan codex ethicus», måste
detta syfta på ekumeniska nämndens
uttalande i denna fråga. Jag tycker också
att man borde kunna använda ett
svenskt uttryck och inte uttrycket codex
ethicus. Man borde kunna använda
uttrycket »gemensam etisk grundval».
Den gemensamma etiska grundval som
man syftar på är gemensam för både
kristna och icke kristna, och det är en
grundval som alla kan ha respekt för i
ett pluralistiskt samhället. Detta är precis
— som nyss antytts — vad som kom
till uttryck i proposition nr 54 vid 1962
års riksdag. I propositionen skedde en
sammanfattning i fyra punkter, nämligen
respekten för sanning och rätt, för
människans egenvärde, för människolivets
okränkbarhet för rätten till odelad
personlig integritet.

Om dessa etiska värderingar är vi
allesammans överens — vi må kalla oss
kristna eller icke kristna. Det är väl
detta som man här i det särskilda
yttrandet speciellt vill hänvisa till —
så har jag uppfattat detta yttrande.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det gäller väl här en av
de frågor som jag försökte att behandla
i går, och jag kan därför i tillämpliga
delar hänvisa till det anförande som jag
då höll.

Jag tycker inte att vi bör vara så rädda
för ordet disciplin. Jag förstår att
det är många som är det. Herr Wedén
yttrade för något år sedan i ett helt
annat sammanhang följande mycket
tänkvärda ord: »Ju mindre självdisciplin
det är i ett samhälle, desto mera
kommandodisciplin blir nödvändig».
Jag upprepar ofta dessa ord både för
mig själv och för andra, och det är skäl
i att vi lägger dem på minnet. Vi bör
också komma ihåg att ett sådant samhällsliv
som vi för egentligen är ganska
mycket mot den mänskliga naturen. De

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

133

Barn- och ungdomsfostran samt ungdomsvård

små barnen som växer upp är inte
på något sätt osjälviska och hänsynsfulla
mot sina medmänniskor utan, skulle
man väl kunna säga, nästan hundraprocentigt
själviska. För att omforma
dem till samhällsvarelser behövs det
vissa korrigeringar. Och nu är det så
underligt skapt här i världen att till
och med en del sådana korrigeringar
som kan innebära ganska stort våld på
den mänskliga naturen inte är så svåra
när allt kommer omkring. Det är mera
synd om barn som får växa upp utan
några normer än om barn som fått anvisning
på vad som är nödvändigt. Vi
har vissa enkla samlevnadsregler som
är nödvändiga för ett ordnat samhällsliv,
och när man blir äldre har man
kanske åkt fast i banor som inte följer
dessa regler. Då blir det värre att göra
korrigeringarna, och de unga måste
kanske i stället komma under behandling
hos fru Erikssons i Stockholm
make.

Han har inte särskilt stora förhoppningar
om framtiden utan har förklarat
att han behöver många fler vårdplatser
om trenden fortsätter oförändrad; och
trenden ser ut att inte bara hålla
sig, utan kurvan blir brantare och brantare.
Därför tycker jag att motionerna i
alla fall är ett hälsotecken, låt vara att
motionärerna redan under arbetet med
motionerna måste veta att riksdagen
och regeringen inte kan göra mycket
åt detta lagstiftningsvägen, såsom jag
tror att jag framhöll i går. Man får i
alla fall hoppas att det då och då kommer
sådana här motioner, som visar att
riksdagen dock uppmärksammar de fel
och brister som påtalas. Jag tycker inte
att fru Eriksson i Stockholm, som jag
känner ganska väl, gör sig själv rättvisa
när hon ger ifrån sig ett sådant utlåtande,
där det bara ganska kallt konstateras
att så här är det och det är inte
någonting att göra åt.

Herr talman! Jag tyckte i alla fall att
det var roligt att höra fru Erikssons
i Stockholm funderingar över vad man

skulle kunna skriva. Jag vill poängtera
en av de sanna tendenser hon drog
fram, nämligen att gudsfruktan är vishetens
begynnelse. Vi bör tänka på det
litet grand.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få stanna
i min bänk för att därmed understryka
att jag tänker fatta mig kort.

Egentligen är det väl rätt naturligt
att man nu och då gör ett sådant här
försök, även om det är, som fru Eriksson
själv uttryckte det, en hjälplös situation.
Det är just därför vi ideligen
försöker finna en framkomlig väg. Vi
behöver inte höra till ungdomens belackare
för att konstatera att det finns
problem. Jag bor själv i en stadsdel,
där damerna inte törs vistas ute ensamma
på kvällarna på grund av de ungdomsgrupper
som samlar sig i tunnelbanestationerna
och som i naturligtvis
missriktad vitalitet utövar en verksamhet
som många är rädda för. Vi vill
hjälpa den ungdomen att komma rätt.
Då frågar vi oss: Borde vi inte ta reda
på vad som skapar denna svårighet och
om det finns några vägar ut?

Nu ställer sig min vän och kamrat på
Stockholmsbänken, fru Eriksson, tveksam
till själva antagandet att det skulle
finnas ett samband mellan missanpassning
och sekularisering. Ja, det är det vi
inte vet riktigt säkert, eftersom vi inte
gjort någon ordentlig och djupgående
undersökning. Men man kan ju vända
på problemet och fråga vilka ungdomsgrupper
som utgör det största bekymret
— är det de som är sekulariserade,
d. v. s. normlösa, eller de som har accepterat
vissa bestämda regler för sitt liv?
Jag tycker nog att den senare gruppen
är att föredra.

Vad sedan beträffar codex ethicus,
för att använda detta främmande begrepp
ännu en gång, så sade fru Eriksson
någonting om att hela denna historia
från Uppsala är ett hjälplöst uttryck
för en hjälplös situation. Ja, det är klart

134

Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Barn- och ungdomsfostran samt ungdomsvård

att det inte är något fullödigt svar på
problemet, men det är väl knappast
några av våra åtgärder. Själva begreppet
är ju mycket vanligt: läkarna har ju
sin codex ethicus, socialarbetarna sin,

0. s. v. Varför skulle man inte kunna
tänka sig att intressera vår vakna ungdom
för vissa grundsatser som man
skulle kunna pilla i dem under mycket
sympatiska former?

När fru Eriksson talade slog det mig
— det var det som gjorde att jag begärde
ordet — att ungdomen inte är så
främmande för viss slagordsbetonad påverkan:
Maos lilla röda läser och citerar
man med förtjusning i vissa ungdomskretsar.
Tänk om vi på västerländsk
grund — vi som har så mycket
av värde att ge — kunde skapa några
enkla, slagkraftiga ord som vi finge
även statsmakternas sanktion för och
som vi kunde gå ut med till vår ungdom!
Detta, herr talman, är inte någon fariseism.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är naturligtvis alldeles
utmärkt när man formulerar vänliga
tankar på det här sättet, och vad
herr Rimås sade vill jag helt instämma

1. Han redogjorde för vad som står i
Mål och riktlinjer för skolan. Vad som
där står har vi accepterat. Vi har berört
den saken i ett av våra tidigare
utlåtanden.

Låt oss emellertid se efter vad motionärerna
ville. Centern ville ha en utredning
om ungdomsproblemen. Det var
klart sagt. Centern ville också att det
särskilt skulle undersökas om religionen
spelar en roll för ungdomens beteende.
Det var inte så mycket att ta
fel på i fråga om vad centern föreslog.
Högern däremot ville inte ha en utredning
utan åtgärder i stället. Det var då
jag tyckte att det var litet väl förnöjsamt
att hitta en sådan där »codex magicus»
genom vilken man till slut skulle
kunna klara allt. Man ville att åtgärder
skulle vidtas mot skilsmässorna.

Jag vet inte hur många skilsmässor det
var fråga om — kanske 40 000. Det står
också i motionen hur mycket spritbolaget
hade sålt, och det var väldigt mycket.
Man tyckte att läget var bekymmersamt.
Det var riktigt påtagliga ting.

Jag skulle vara mycket missnöjd
om jag hade retirerat så långt att
jag citerade en stump från ekumeniska
nämnden och sade att detta
stycke skulle vara en värdefull hjälp
om vi ville reformera. Så menar inte
högern själv. Jag skulle tro att man
inom högern kände på sig att det är
mycket som inte är som det skall vara.
Om vi höll efter ungdomen litet mer
skulle det bli bättre. Men när man sedan
skall föreslå på vilket sätt vi skall hålla
efter ungdomen, på vilket sätt vi skall
dirigera fostran, står högern liksom vi
andra tveksam inför att gå tillbaka till
de medel man hade tidigare — och
några nya har högerledamöterna inte
hittat på. De sticker huvudet i den
egna mjuka fjäderskruden, som jag sade
förut, och citerar ekumeniska nämnden.
Det är kanske litet felaktigt att säga
att det är fariseism — då skall man
vara medveten om de fel man gör, och
det är kanske inte alla här. Men nog var
det hjälplöst, det kan väl alla hålla med
om.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Växjö begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37

135

Lag om upphävande av förordningen angående utvidgad näringsfrihet, m. m.

allmänna beredningsutskottets hemställan
i punkten 2) i utskottets utlåtande
nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Växjö begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 120 ja och 43
nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 63, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § 1
mom. förordningen den 17 maj 1923 (nr
116) angående skatt för hundar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Lag om upphävande av förordningen
angående utvidgad näringsfrihet, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl. Majtts
proposition med förslag till lag om upphävande
av förordningen den 18 juni
1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,
m. in. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 29 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 98, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,

under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden
och lagrådets protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om upphävande av förordningen
den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet,

2) lag om rätt för utlänning och utländskt
företag att idka näring här i
riket,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändrad lydelse av 15 §
lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura,

5) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag,

6) lag om rätt för utlänning och
utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag
eller ingå i sådant bolag,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade förslag
till

7) förordning om tillfällig handel,

8) förordning angående ändring i
förordningen den 18 maj 1956 (nr 328)
om kontroll å ädelmetallarbeten,

9) förordning om ändrad lydelse av
4 § förordningen den 29 december 1949
(nr 723) angående handel med skrot,
lump och begagnat gods,

10) förordning om upphävande av
förordningen den 20 september 1859
(nr 47) angående utsträckt frihet för
bergshanteringen.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna 1:956
av herr Werner och II: 1213 av herr
Hermansson m. fl., i vilka motioner
yrkades avslag på propositionen såvitt
avsåge de bestämmelser, som gåve
Kungl. Maj:t befogenhet att medge un -

136 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Lag om upphävande av förordningen angående utvidgad näringsfrihet, m. m.

dantag från de regler som gällde utlänningars
och utländska företags rätt
att idka näring och att vara delägare
i handelsbolag, och sålunda hemställdes

»dels att riksdagen vid behandling av
förslaget till lag om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka näring
här i riket beslutar att 31 § — den
s. k. EEC-paragrafen -— skall utgå,

dels att riksdagen vid behandling av
förslaget till Lag om rätt för utlänning
och utländskt företag att sluta svenskt
handelsbolag eller ingå i sådant bolag
beslutar att stycket ''Från skyldighet
— —• — överenskommelse med främmande
stat’ skall utgå»;

B. de likalydande motionerna I:969
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
II: 1231 av herr Lothigius m. fl., i vilka
motioner hemställdes

att riksdagen i första hand avsloge
propositionen nr 98 och i andra hand
beslutade att 1 § förordningen den 18
juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet alltjämt skulle gälla;

C. de likalydande motionerna I: 970
av herrar Lundberg och Sveningsson
samt II: 1233 av herrar Nordgren och
Magnusson i Borås;

D. de likalydande motionerna I: 971
av herrar Åkerlund och Sveningsson
samt II: 1232 av herr Magnusson i Borås
m. fl., i vilka motioner hemställdes

»att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 98 måtte
besluta

1. avslå Kungl. Maj:ts förslag till lag
om upphävande av förordningen den
18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet
m. m. såvitt avser 1 §,

2. att 1 § i nämnda förordning ändras
så till vida att orden ’som här nedan
upptagas’ ersättes av orden ’som
stadgas i författning’.»

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 969 och II: 1231, såvitt däri
yrkats avslag på propositionen nr 98;

B. att riksdagen måtte med avslag på

dels motionerna 1:969 och 11:1231,
såvitt däri yrkats att 1 § förordningen
den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet skulle kvarstå,

dels motionerna 1:971 och 11:1232

anta det vid propositionen fogade
förslaget till lag om upphävande av
nämnda förordning;

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:956 och 11:1213 anta de
i propositionen under 2)—6) angivna
lagförslagen och lämna de under 7) —
10) angivna författningsförslagen utan
erinran; samt

D. att motionerna I: 970 och II: 1233
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits

Vid B. i utskottets hemställan

av herrar Alexanderson (fp), Ebbe
Ohlsson (h), Åkesson (fp), Nyberg (fp),
Tobé (fp) och Josef sou i Arrie (ep),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:969 och 11:1231, såvitt
de rörde 1 § förordningen den 18 juni
1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet, samt motionerna 1:971
och II: 1232 —- med förklaring att propositionen
icke kunnat oförändrad bifallas
—- för sin del anta i reservationen
intaget förslag till lag om ändring i
nämnda förordning, innebärande att 1 §
finge följande lydelse:

Svensk man eller kvinna är, med
de undantag och inskränkningar
samt under de villkor i övrigt, som
stadgas i författning, berättigad att i
stad eller å landet idka handels- eller
fabriksrörelse, hantverk eller annan
hantering; att till utrikes ort utföra
eller därifrån införa samt inrikes orter
emellan fortskaffa varor, ävensom
att reda i skepp för såväl inrikes
som utrikes fart.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37 137

Lag om upphävande av förordningen angående utvidgad näringsfrihet, m. m.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det finns som synes
eu reservation fogad vid detta utskottsutlåtande.
Bakom reservationen står
representanter för samtliga borgerliga
partier. Reservationen ansluter sig till
de motioner som har väckts i anledning
av propositionen. Vi som reserverat
oss har dock inte kunnat gå så långt
som vissa av motionärerna har föreslagit
att man skulle göra, utan vi har i
huvudsak tagit fasta på ett andrahandsyrkande.

I propositionen föreslås att näringsfrihetsförordningen
upphävs. Det är i
och för sig en händelse som är värd att
uppmärksammas och som skulle kunna
föranleda ett ganska detaljerat anförande.
Jag skall emellertid vid denna
tidpunkt avstå därifrån och endast
framhålla, att det i praktiken icke torde
betyda så mycket om förordningen
upphävs eller om den bibehålls. Man
kan göra detta konstaterande därför att
förhållandena helt ändrats sedan denna
förordning tillkom. Vissa regler upptas
också i andra lagar, t. ex. i konkurslagen
angående handelsregister m. m. Vidare
föreslås bl. a. en ny förordning angående
tillfällig handel och om rätt för
utlänning och utländskt företag att
idka handel här i riket.

I vissa motioner har det yrkats avslag
på propositionen. Det har bl. a. ansetts
att det icke föreligger behov av någon
ny lagstiftning och att propositionsförslaget
skulle kunna motverka de nordiska
samarbetssträvandena på området.
Vid utskottsbehandlingen har vi
inte kunnat finna denna motivering
bärande. För det första kan det dröja
ganska länge innan vi når fram till en
likartad nordisk lagstiftning, och för
det andra är det inte uteslutet att en
sådan lagstiftning kan leda till att vi
får en mindre liberal förordning här i
landet än vi har nu.

Däremot synes det oss motiverat att
behålla själva näringsfrihetsförklaringen
i 1 § i nu gällande förordning. Detta

yrkande, som är ett andrahandsyrkande
i avslagsmotionerna, har upptagits i
den avgivna reservationen. Vi fäster
bl. a. vikt vid att man avvaktar den utredning
som grundlagberedningen gör
i syfte att föra in näringsfrihetsförklaringen
i vår grundlag. Vi anser att själva
principen om allmän näringsfrihet
fortfarande bör finnas uttryckt i författningen.
Vi har också ställt det yrkandet
i reservationen, där vi endast
har gjort en redaktionell ändring i 1 §,
föranledd av ändringar i andra här aktuella
författningar.

Herr talman! Med den anförda motiveringen
ber jag att få yrka bifall till
reservationen av herr Alexanderson
m. fl.

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Den uppmärksamme läsaren
av förevarande utlåtande har säkerligen
konstaterat att jag är den ende
borgerlige ledamot som inte står antecknad
under den borgerliga reservationen.
Jag vill meddela kammaren att
detta beror på något tekniskt missöde.
Jag är med på reservationen. Med hänsyn
till den sena timmen skall jag emellertid
inte argumentera i denna fråga
utan inskränker mig till att instämma i
vad herr Nyberg här anfört. Även jag
yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! I motionen II: 1213 har
yrkats dels att 31 § —- den s. k. EECparagrafen
— i förslaget till lag om
rätt för utlänning och utländskt företag
att idka näring här i riket skulle
utgå, dels en motsvarande förändring i
lagen om rätt för utlänning och utländskt
företag att sluta svenskt handelsbolag
eller ingå i sådant bolag. Med
hänsyn till den utmärkta motivering,
som i motionen lämnats för dessa yrkanden,
kan jag inskränka mig till att
yrka bifall till motionen II: 1213.

138 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Begränsning av svavelhalten i eldningsolja, m. m.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag vill först erinra om
att reservanternas resonemang gäller en
rent formell ändring, som de föreslår
skall införas i den nya författningen.
Man skall hålla i minnet att utskottet
när det gäller att ersätta den gamla lagen
med det i propositionen framlagda
lagförslaget är enigt i alla avseenden
utom beträffande den formella punkt
som tas upp i reservationen. Kungl.
Maj:t har anfört att de synpunkter som
ligger bakom kravet på ett bibehållande
av en särskild näringsfrihetsförklaring
bättre skulle tillgodoses, om den lagstiftning
som efterträder 1864 års förordning
grundas på den som självklar
uppfattade principen att full frihet råder
för svensk medborgare att driva
näring o. s. v. Jag tror inte att man behöver
gå in på något närmare resonemang
om detta. Den som läst utskottets
utlåtande är på det klara med att
reservanternas yrkande är av rent formell
natur.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nyberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 92
ja och 76 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionerna
1:956 och 11:1213; och biföll
kammaren utskottets hemställan oförändrad.

Mom. D

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Begränsning av svavelhalten i
eldningsolja, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 64, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående begränsning
av svavelhalten i eldningsolja jämte
motioner i ämnet, dels motioner angående
lagstiftning rörande miljövård
m. m. i viss del.

Genom en den 19 april 1968 dagtecknad
proposition, nr 122, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Nr 37 139

Begränsning av svavelhalten i eldningsolja, m. m.

under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
om begränsning av svavelhalten i eldningsolja.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna I: 967
av herrar Brundin och Hubinette samt
11: 1226 av fru Sundberg m. fl., såvitt
nu var i fråga;

B. de likalydande motionerna I: 972
av herrar Österdahl och Wirtén samt
11:1234 av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl.;

C. motionen II: 1225 av herr Henningsson
in. fl.;

D. motionen II: 1227 av herr Jansson
in. fl., vari hemställdes

»att riksdagen måtte besluta, att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utfärdande av förordning om begränsning
av svavelhalten i eldningsoljor i
överensstämmelse med den tidsplan
som föreslagits av Statens Naturvårdsverk».

Utskottet hade slutligen i detta sammanhang
behandlat de fristående motionerna
1:28 av herr Werner och
It: 37 av herr Hermansson m. fl., såvitt
avsåge det däri vid 2) upptagna yrkandet.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag
på motionen II: 1225 bifalla propositionen
nr 122; samt

B. att följande motioner, nämligen

a) I: 28 och II: 37 såvitt avsåge det
däri vid 2) upptagna yrkandet;

b) 1:967 och 11:1226 såvitt de hänvisats
till lagutskott;

c) I: 972 och II: 1234;

d) II: 1225; samt

e) 11:1227,

i vad de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och hem -

ställt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Nils-Eric Gustafsson (ep), Österdahl
(fp) och Tobé (fp).

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! I den omfattande miljövårdsmotion
från vänsterpartiet kommunisternas
riksdagsgrupp som nyligen
behandlades av riksdagen återfanns
också ett yrkande i anslutning till den
fråga vi nu behandlar. I den restes
krav på förslag till lagstiftning som förbjuder
användning av tjocka svavelhaltiga
eldningsoljor för bostadsuppvärmning.
Yrkandet kan med det nu föreliggande
utskottsutlåtandet sägas ha blivit
tillgodosett, men vi anser att det inte
har gjorts på ett tillfredsställande sätt.
Begränsningen till en svavelhalt av 2,5
viktprocent är bara en etapplösning.
Det hade varit önskvärt att naturvårdsverkets
förslag till plan för fortsatt begränsning
av svavelhalten i eldningsoljor
hade antagits av riksdagen. Vissa
skäl härför har anförts i motion II: 1227,
nämligen att oljeproducenterna därmed
skulle ha fått ett klart besked om en
från deras sida nödvändig omställning
utan någon som helst tidsutdräkt. Det
finns också andra skäl, men dem skall
jag inte gå in på, eftersom klockan nu
är lika mycket som när vi åtskildes i
går natt, nämligen snart halv ett.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till motion II: 1227.

Vidare yttrades ej.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

140 Nr 37

Torsdagen den 14 november 1968 em.

Begränsning av svavelhalten i eldningsolja, m. m.

hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
11:1227; och biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.

§ 24

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 332, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 4 § förordningen den 23 november
1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa fall
jämte motioner.

§ 25

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 148, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Singapore för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
in. in., samt

nr 161, med förslag till lag om för -

skott vid upplåtelse av bostadsrätt,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 26

Anmäldes motionen nr 1296, av fru
Eriksson i Stockholm m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
162, angående bemyndigande för Kungl.
Maj:t att i visst fall avstå arv som tillfallit
allmänna arvsfonden.

Denna motion bordlädes.

§ 27

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Sjöholm
(fp) till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående felkrediteringar
i skatteuppbörden efter övergången
till ADB-system vid länsstyrelserna.

§ 28

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.18 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 15 november 1968

Nr 37 141

Fredagen den 15 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 148, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Singapore för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
m. m.; samt

till lagutskott propositionen nr 161,
med förslag till lag om förskott vid upplåtelse
av bostadsrätt, m. m.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1296.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda men då bordlagda
interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Svensson i Kungälv (s), till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående utbildning av vissa
värnpliktiga m. fl. för internationell
hjälpverksamhet, m. m., och

herr Johansson i Skärstad (ep), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående statsbidragen
till avloppsreningsverk.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Interpellation ang. utredning rörande

vissa variationer i sjukfrekvensen

Ordet lämnades på begäran till

Fru KRISTENSSON (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt en utredning som
nyligen verkställts av Arbetsgivareföreningen
visar sjukfrånvaron efter riksdagsbeslutet
om förbättringar i sjukpenningförsäkringen
en stor ökning. Undersökningen
visar att sjukfrånvaron har
ökat för samtliga grupper anställda inom
näringslivet sedan 1966. Stegringen är
speciellt påfallande för arbetare, där en
ökning med nära 50 procent registrerats
mellan fjärde kvartalet 1966 och
fjärde kvartalet 1967. Sjukfrånvaron för
kvinnorna är genomgående väsentligt
högre än för männen. Utredningen tar
dock ej hänsyn till om det föreligger något
samband mellan sjukfrånvaron och
arbetets art, arbetstagarens ålder m. m.
Vissa andra utredningar som gjorts
inom den privata arbetsmarknaden synes
dock tala för att det finns ett sådant
samband.

Hittills föreligger emellertid icke någon
offentlig utredning av de verkliga
orsakerna till att sjukledigheten varierar
så kraftigt vid olika geografiska,
tjänstemässiga och åldersmässiga förhållanden
liksom ej heller någon undersökning
som klarlägger varför kvinnor
genomgående har större sjukfrekvens
än män.

Beträffande den senare frågan finns
det anledning peka på att vetenskapliga
undersökningar visar att kvinnor
har större motståndskraft mot påfrestningar
och mot olika sjukdomar än

142

Nr 37

Fredagen den 15 november 1968

Interpellation ang. utredning rörande vissa variationer i sjukfrekvensen

männen. En högre sjukfrånvaro för
vissa grupper arbetstagare i förhållande
till andra måste ge anledning till en undersökning
av de bakomliggande orsakerna.
I undersökningen från Arbetsgivareföreningen
görs gällande att genomförandet
av den senaste reformen
i sjukförmånerna lett till en avsevärd
ökning av sjukfrekvensen. En objektiv
undersökning huruvida ett dylikt samband
verkligen föreligger mellan förmånsnivån
inom sjukförsäkring och
sjukfrekvensen är därför befogad.

Med hänvisning till vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet vidtaga åtgärder
för att få till stånd en objektiv utredning
angående de variationer i sjukfrekvensen
som synes råda dels mellan
män och kvinnor, dels med hänsyn till
olika geografiska, tjänstemässiga och
åldersmässiga förhållanden samt orsakerna
till dessa och slutligen sjukförsäkringsbestämmelsernas
inverkan på
sjukfrekvensen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar (i viss del)
jämte följdmotion,

nr 24, i anledning av motioner angående
viss offentlighet i riksdagens utskott,

nr 25, i anledning av motioner angående
översyn av 90 § regeringsformen,
nr 26, i anledning av motioner om inrättande
av ett skattelagråd,

nr 27, i anledning av motioner angående
mandatperioden för stads- och

kommunalfullmäktige samt landstingsmän,

nr 28, i anledning av motioner angående
landstingsledamots förslagsrätt,
nr 29, i anledning av motion om samarbete
mellan kommuner i olika nordiska
länder,

nr 30, i anledning av motioner angående
kommunal- och landstingsrådens
ställning i kommunalrättsligt hänseende
m. m.,

nr 31, i anledning av motion om ändring
av valbarhetsbestämmelserna för
ledamot av byggnads- eller fastighetsnämnd,

nr 32, i anledning av motioner om
vidgad rätt för församling inom svenska
kyrkan att anslå medel till svensk sjömansvård
utomlands,

nr 33, i anledning av motioner om
rätt för borgerlig primärkommun och
landstingskommun att bevilja anslag till
politiskt parti för viss informationsverksamhet,

nr 34, i anledning av motion angående
landstingskommuns upptagande av
statliga lån,

nr 35, i anledning av motion om ändrad
tid för granskning av röstlängd,
nr 36, i anledning av motion angående
tjänstledighet för politiska förtroendeuppdrag,
och

nr 37, i anledning av motioner om
offentliggörande av handlingarna rörande
utlämningen av de baltiska flyktingarna
år 1946;

statsutskottets utlåtanden:
nr 161, i anledning av motioner om
inrättande av en reklamationsnämnd
vid televerket,

nr 162, i anledning av motioner angående
filmdistributionen m. in.,

nr 163, i anledning av motioner om
det statliga tidskriftsstödet och om litterär
uppläsningsverksamhet,

nr 164, i anledning av motioner angående
bostadsanskaffningslån för köp av
egnahemsfastighet, och
nr 165, i anledning av motioner an -

Fredagen den 15 november 1968

Nr 37 143

gående meritvärdet av tjänstgöring i
u-land;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner,
och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till godkännande
av tilläggsprotokoll mellan Sverige
samt Storbritannien och Nordirland rörande
ändring i det i London den 28
juli 1960 undertecknade avtalet för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter,
i dess ändrade lydelse enligt
det protokoll som undertecknats i
London den 25 mars 1966;

bankoutskottets utlåtande nr 59, i anledning
av motioner om skärpta regler
för svenska företags utlandsinvesteringar,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 63, i anledning av motion angående
handläggning av ärenden rörande
kommunalt bostadstillägg m. m.,

nr 64, i anledning av motioner om
rätt att för förmån inom den allmänna
försäkringen tillgodoräkna vård av barn
i hemmet, och

nr 65, i anledning av motion om tillgodoräknande
av sjukpenning m. m. för
pension;

tredje lagutskottets utlåtande nr 67,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående upphävande
av lagen den 20 juni 1924 (nr 384)
om återköpsrätt till fast egendom, m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av motioner angående
expertis vid överklagande av beslut
om hingstpremieringsnämnd,

nr 38, i anledning av motioner angående
skogsvårdslån,

nr 39, i anledning av motion om inrättande
av ett skadedjurslaboratorium,
och

nr 40, i anledning av motioner om

vissa stödåtgärder i glesbygdsområden;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

47, i anledning av motion om överlämnande
av svenska skolböcker till
skolor i Finland,

nr 48, i anledning av motioner angående
kulturpolitiken, och

nr 49, i anledning av motion angående
utvecklingen i skärgårdsområdena.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 155, angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1968/
69,

nr 160, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § 1 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648),

nr 169, angående godkännande av ett
konsortialavtal mellan staten och ASEA
om samarbete på atomkraftområdet,
m. in.,

nr 170, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr
219) om djurskydd, och

nr 171, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o) och 16 :o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38, s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

För fortsatt deltagande i Förenta Nationernas
generalförsamlings tjugotredje
session anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 15—25 november
1968.

New York den 12 november 1968
Folke Björkman

Kammaren biföll denna ansökan.

144 Nr 37

Fredagen den 15 november 1968

§ 9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Johansson i Växjö (ep), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående ersättning för trafikskada
orsakad av älg eller rådjur,
herr Nordstrandh (h), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående undantagande av
böcker från mervärdebeskattningen,
herr Thunborg (vpk), till herr statsrådet
Wickman angående statligt stöd
för att trygga sysselsättningen inom
skoindustrin,

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående befrielse
för blinda personer från erläggande av
ljudradiolicens, och

herr Hamrin i Kalmar (fp), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående den föreslagna nya
länsindelningens betydelse vid lokalisering
av statliga organ.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 68

814438