Nr 36 FÖRSTA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:36)

RIKSDAGENS

Wétm

;a»;

PROTOKOLL

Nr 36 FÖRSTA KAMMAREN 1968

13 november

Debatter m. in.

Onsdagen den 13 november

Sid.

Allmänpolitisk debatt

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Onsdagen den 13 november förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 151,
med förslag till lag om ändring i lagen
den 13 mars 1942 (nr 117) med vissa
bestämmelser om kungörande i kyrka.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 152, angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Norge
om avgränsning av kontinentalsockeln.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner
:

nr 154, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; och
nr 156, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 januari
1968 (nr 25), m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
163, angående ökning av garantifonden
för Svenska skeppshypotekskassan.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 164, med förslag till lag om antalet
statsdepartement och statsråd utan
departement.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 165, angående bestridande av kostnader
för ett nyinrättat statsdepartement,
m. m.; och

nr 167, angående svenska bidrag
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA).

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
styrelsens för riksdagens
förvaltningskontor framställning
angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 1022 och 1023 till
statsutskottet samt

motionen nr 1024 till bevillningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 61
och 63 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 63 och 64.

Herr TALMANNEN yttrade:

Innan vi börjar den allmänpolitiska
debatten vill jag meddela, att främst på
föredragningslistan i morgon, då eventuellt
den allmänpolitiska debatten kommer
att fortsätta, upptages besvarandet
av två enkla frågor. Sedan den allmänpolitiska
debatten slutförts, behandlas
först bevillningsutskottets betänkande
angående bilaccisen och därefter övriga
ärenden å föredragningslistan.

Nr 36 Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

Ordet lämnades till

Herr BENGTSON (ep), som anförde:

Herr talman! 1968 har hittills varit ett
händelserikt år i politiskt avseende. På
det utrikespolitiska området har kriget
i Vietnam föranlett starka motsättningar
både mellan olika länder och mellan
oliktänkande grupper inom en del länder.
Även om meningarna har varit delade
i vårt land om Vietnam så har dock
flertalet hoppats att bombningarna
skulle upphöra och förhandlingar komma
till stånd. Dessa förhoppningar har
nu infriats och vår nästa varma önskan
är att förhandlingarna också skall leda
till resultat så att fred kommer att råda
i denna del av världen. Förutsättningen
för ett förhandlingsresultat är god
vilja hos alla parter. Om ideologiska
synpunkter och prestige kommer att dominera
förhandlingarna torde det finnas
små möjligheter att få fred i Vietnam.
Om fred verkligen uppnås så återstår
det jättelika arbetet att reparera krigets
skador så att det vietnamesiska folket
kan få en dräglig levnadsstandard. I det
arbetet hoppas vi att alla länder kommer
att deltaga, och det torde inte råda
delade meningar om att vårt land kommer
att göra en insats efter måttet av
vårt lands resurser.

Den 21 augusti skall sent glömmas av
varje demokratiskt sinnad person. Sovjetunionen,
Polen, Ungern, Bulgarien
och Östtyskland överföll den dagen
Tjeckoslovakien med krigsmaskiner och
soldater. Det är glädjande att konstatera
att svenska folket med avsky och indignation
vände sig mot de fem kommunistländernas
ockupation och förtryckande
av Tjeckoslovakien. Jag hälsar
med största tillfredsställelse att vårt
lands utrikesminister i sitt tal i Förenta
Nationernas generaldebatt den 2 oktober,
som en av de första talarna och i
början av sitt tal, brännmärkte de fem
kommunistländernas överfall av ett
fredligt sinnat land. Jag vill gärna citera
några rader ur utrikesministerns

tal i FN. Hans excellens utrikesministern
yttrade bl. a.: »När en av Förenta Nationernas
medlemsstater, Tjeckoslovakien,
ockuperades av Sovjetunionen,
Bulgarien, Polen, Ungern och Östtyskland,
var detta ett maktövergrepp, som
stod i klar strid med stadgans bestämmelser.
Detta är följaktligen en fråga
som legitimt berör vår organisation. De
motiveringar som givits för ockupationen
är inte hållbara vare sig ur juridisk,
politisk eller moralisk synpunkt.
De främmande trupperna marscherade
in i landet utan den legala regeringens
kännedom och mot dess önskan. Det var
en kränkning av Tjeckoslovakiens territoriella
integritet och politiska oberoende
och det har lett till inblandning
i landets inre angelägenheter. Stadgan
medger ingen rätt att intervenera under
åberopande av ideologisk gemenskap.»
Jag slutar citatet här men jag instämmer
både i vad jag här citerade och i
talet i övrigt. Jag vill tacka utrikesministern
för den klara deklaration han
gav i denna fråga. Det är glädjande att
en lång rad av andra länder också fördömde
det kommunistiska övergreppet
på Tjeckoslovakien.

Sovjetunionen dröjde några dagar
med sitt tal i generaldebatten, och det
var om inte med spänning så dock med
stort intresse som man väntade på att
få höra Sovjets försvar för sitt handlande.
Det försvar som presenterades
var ur demokratisk synpunkt ytterst beklämmande.

Den ryske utrikesministern Gromyko
förklarade som vanligt att det endast
var en åtgärd av självförsvar från de
socialistiska länderna mot imperialistiska
intriger. Han förklarade vidare att
de varken skulle tolerera eller tillåta
att det togs någon länk från det socialistiska
samväldet. Han sade att de socialistiska
staterna inte kan och inte
kommer att tillåta en situation där de
vitala intressena av socialism är trädda
för när. Vi har således fått klart besked
att någon frihet tolereras inte från Sovjetunionen
utan det måste vara dess lära
som gäller. Tjeckoslovakien hade som

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

bekant inte sagt att det skulle lämna
den kommunistiska ideologin utan bara
tillåta något större frihet på vissa
områden.

Utrikespolitiken har vid vissa tidpunkter
spelat en mycket stor roll i den
svenska politiska debatten, men det betyder
inte att svensk inrikespolitik
glömts bort. Det politiska läget, mandatens
fördelning och utgången av valet
1966 skapade en situation som predestinerade
till stort intresse. Det socialdemokratiska
katastrofvalet 1966 gav förhoppningar
om ett regimskifte från år
1969.

En tillbakablick över 1968 års valrörelse
och valresultat ger vid handen att
vissa problem klarnat. Splittringsrörelserna
inom den icke socialistiska väljarkåren
som ofta arbetat under namn
av samlingssträvanden har nära nog
försvunnit och därmed visat sin oförmåga
att verkligen åstadkomma ett konstruktiv
alternativ till de socialistiska
strävandena i vårt land. Centern har
inte kritiserat de strävanden i kristet
avseende som Kristen Demokratisk Samling
företräder därför att vi också anser
att de kristna värdena är en omistlig
grund för vår kulturkrets men vi
har inte trött på idén att bilda ett speciellt
parti av den struktur som KDS
har. Resultatet av årets val har ännu
starkare markerat att KDS inte lyckats
få något inflytande på svensk politik
genom att bilda ett speciellt parti för
kristna strävanden. Jag vill emellertid
betona att de kristna strävandena i varje
fall från centerns sida icke på något
sätt kommer att eftersättas. En av de
mest glädjande företeelserna vid årets
val var att kommunisterna nära nog
sveptes bort. Trots alla försäkringar om
demokrati och allt vackert, som kommunisterna
i Sverige erbjöd, litade väljarna
inte på detta parti med för vårt
lands demokrati främmande ideologi.
Det är ett sundhetstecken i svensk politik
att väljarna lämnade kommunistpartiet
i stora skaror.

Det är självklart att socialdemokra -

Allniänpolitisk debatt

terna hämtade upp största delen av väljarna
som lämnade kommunistpartiet.
När nu kommunistländernas överfall på
Tjeckoslovakien hade så stark inverkan
på vänsterpartiet-kommunisterna i
Sverige så är det självfallet att det också
måste ha haft stark inverkan i annat
avseende. Socialdemokraternas återhämtning
av 1966 års förluster berodde
säkerligen till mycket stor del på den
tjeckoslovakiska krisen.

Centerpartiets framgångar skall jag
bara kommentera i ett par avseenden.
Mandatökningen var glädjande men ännu
mera betydelsefull var den starka
röstökningen och på vilket sätt den uppnåddes.
Det är centerns radikala politik
och dess strävan för större jämlikhet
som spelat en betydande roll i årets val.
Särskilt är att observera den starka
röstökning som centern fick i de större
städerna. Detta visar att centern fått ett
ännu bredare underlag i sin väljarkår.
Redan vid 1966 års val kom 30 procent
av centerns röster från arbetarleden,
och det är sannolikt att den siffran är
högre nu. Detta kan tyda på en utveckling
i svensk politik som alltmer kommer
att markeras. Jag tror inte att de
nuvarande partikonstellationerna kommer
att förändras. De nuvarande fem
partierna kommer att finnas, men utvecklingen
kommer att innebära mera
dominans av två politiska meningsriktningar.
Hur de kommer att utformas är
svårt att säga, men att centern kommer
att spela en betydande roll i en av dessa
är sannolikt. Jag vill inte sia om sammanslagning
mellan folkpartiet och centern,
men en sådan eventuell sammanslagning
är i så fall inte så nära förestående
att den äger rum före 1970 års
val. Däremot vill jag betyga att jag anser
att ingenting förekommit under årets
valrörelse som skadat eller rubbat det
goda samarbete som under senare år
växt fram mellan folkpartiet och centern.
Motgång för det ena och framgång för
det ena av de två samarbetande partierna
vid ett valtillfälle bör heller inte
tagas till intäkt för vidlyftiga spekula -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

tioner om vare sig avbrytande eller förändring
av samarbetet. Samarbetet mellan
folkpartiet och centern har under
senare år alltmera fördjupats, och den
utvecklingen kommer säkerligen att
fortsätta.

Mittenpolitiken ger inte utrymme för
högerpolitik. Att väljarnas intresse för
högerpolitiken är i avtagande visar ju
också årets val klart. Mindre andel av
väljarkåren än i år har högern bara haft
vid något enda tillfälle tidigare. Det är
klart att detta har oroat högerledningen.
Den tror att det skall hjälpa med
namnbyte. Man sätter sin lit till samlingspartiet.
Men ett så bräckligt halmstrå
blir nog inte till mycken hjälp. Huvudsaken
är innehållet i politiken, och
i det avseendet är det bara att konstatera,
att några avsteg från högerpolitiken
inte varit synliga. Under sådana omständigheter
kan samlingspartiet lika
litet som högern få något reellt inflytande
i svensk politik. Att man just väljer
namnet samlingspartiet innebär inte
att vi räknar med att högern skall bli
någon sorts paraply över de iclce-socialistiska
partierna.

Det mest intressanta är hur den
framtida politiken kommer att utformas
i vårt land. Efter kriget talade en del
unga socialdemokrater om den socialistiska
skördetiden. Nu skulle man visa
vad det socialdemokratiska partiet
verkligen kunde uträtta. Det talet tystnade
snart. Den hårda verkligheten visade
socialistivrarna till rätta. Socialdemokraterna
fick fullt arbete med att så
att säga klara löpande göromål, och socialismen
fick läggas på hyllan. Ännu
efter många års regerande har man inte
kunna klara av bostadsproblemen, jämlikhetsfrågorna,
vårdproblemen, inflationen,
sysselsättningsfrågorna m. m.
Nu förestår ett generationsskifte inom
socialdemokratin, och då har man, pådriven
av vissa ungdomar inom partiet,
börjat tala mera högljutt om statens
ökade inflytande. Jag skall inte tala om
socialdemokratins framtida väg för den
är ju lika klar som tät Londondimma,

men jag vill gärna nämna något om socialisering
och statsinflytande.

Socialismen innefattar ett ekonomiskt
system som alltid fungerar bra i teorin
och alltid dåligt i praktiken. Det är underligt
att yngre socialdemokrater tror
på en så misslyckad idé.

Det är självklart att staten bör handha
eller kontrollera handeln med vissa
gifter som alkohol m. m., och det är
också lämpligt att staten driver post,
telefon, vägar, järnvägar och dylikt som
har en riksomfattande och ofta social
betydelse. Däremot kan jag inte erinra
mig att staten ägt några företag i egentlig
mening, som inte har varit monopol
eller avsedda att utnyttja naturtillgångar,
som gått bra.

I de socialistiska länderna, som kommunistländerna
kallar sig, har ju socialismen
genomförts, men hur har den
lyckats? Jo, den har i de flesta fall förbättrat
landets utveckling jämfört med
vad som varit tidigare. Det är självfallet
att t. ex. Sovjetunionen i dag har en
mycket högre levnadsstandard och en
rättvisare fördelning än man hade i det
gamla Tsarryssland. Men är det det vi
skall jämföra med? Nej, självfallet inte.
Vi måste jämföra med andra länder som
har andra politiska system och se hur
de har lyckats. I Förenta Nationerna
har jag ofta hört de socialistiska länderna
hålla skrvttal om utvecklingen i
det egna landet. Med förmodligen lämpligt
utvalda årtal har man gjort jämförelser
om hur många procent man ökat
produktionen på ett visst område. Därefter
har man betygat att detta är tack
vare det socialistiska systemet. En sådan
jämförelse är högst inkorrekt och
imponerar sannerligen inte på många.
Det är ju glädjande för varje land att
utvecklingen går framåt, men skall man
göra riktiga jämförelser måste man jämföra
med andra länder, med andra politiska
och ekonomiska system.

Det är svårt att få riktiga och jämförbara
siffror från olika länder, men jag
skall göra en jämförelse som bör äga en
viss giltighet.

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Avgifterna till FN betalas inte efter
folkmängd utan efter produktion. Omfattande
och invecklade beräkningar
ligger till grund för avgiftsbetalningen,
och man får förmoda att den kommitté
som sköter denna uppgift gör sitt yttersta
för att få så rättvis beräkning
som möjligt. Jag skall bara välja ut
tre länder till jämförelse, och då tar jag
de båda supermakterna, Sovjetunionen
och Amerikas förenta stater, och så vårt
eget land, men jag kan gärna stå till
tjänst med uppgifter från alla medlemsstater
om så önskas. Sovjetunionen och
USA har ungefär samma folkmängd,
men USA betalar 32 procent av FN:s
budget och Sovjet 15 procent. Sverige
betalar 1,25 procent, och då Sovjets
folkmängd är ungefär 25 gånger så stor
som Sveriges borde Sovjetunionen betala
inte 15 procent, som man gör nu,
utan 37 procent, vilket Sovjet dock inte
skulle få, eftersom ingen stat får betala
mer än en tredjedel av FN:s budget.
Det är uppenbart att produktionen enligt
denna beräkning skulle vara mycket
lägre i det socialistiskt styrda Sovjet
än i USA och Sverige med fri eller
blandad ekonomi. Vill man inte godtaga
den beräkningen, så kan man ju helt
enkelt fråga sig: Varför kan inte de socialistiska
länderna hävda sig på
världsmarknaden? Jag är helt anhängare
av att vi skall ha största möjliga handel
med öststaterna men under förutsättning
att de i pris och kvalitet kan
konkurrera med andra länder. Varför
har de ryska bilarna så liten marknad
i Sverige, varför säljes knappast några
textilvaror alls från Ryssland? Vi har
ingen motvilja mot dessa varor, men de
kan tydligen inte hävda sig i konkurrensen.

I fråga om de svenska statsföretagen
vill jag alls inte klandra en del av dem
som inte går med förtjänst, i den mån
de fyller en social uppgift eller om de
behövs i en bygd där sysselsättningsmöjligheterna
är få. Basinvesteringar
och samhällsdrivna företag som ger
sysselsättning är nödvändiga inom vissa

Allmänpolitisk debatt
områden med brist på arbetstillfällen.
Men kan jag få ett exempel på ett
svenskt statsföretag som i fri konkurrens
med andra företag utan att ha monopol
eller andra favörer har kunnat
klara sig i konkurrensen eller kunnat
visa sig vara bättre än privat eller kooperativ
företagsamhet. Vi har så ofta
diskuterat statens skogar i denna kammare
att jag inte skall dra upp en debatt
igen om hur dålig affär det är med
statens skogar. Än en gång måste jag uttala
min förvåning över att ett så antikverat
system som det socialistiska
kan vinna gehör hos moderna människor.

Ett ordentligt omslag i den ekonomiska
utvecklingen låter vänta på sig. Vi
är på väg uppåt i konjunkturhänseende
men konjunkturbilden rymmer många
frågetecken. Fortfarande finns det svårigheter
att få avsättning för varor såväl
i Sverige som på utlandsmarknaden.
Tillväxten i produktionen går relativt
långsamt.

Det finns också anledning att hysa
oro för produktionshöjningar under
kommande år. Orsaken till oron finns i
den svaga investeringsbenägenheten,
som påvisats i Industriförbundets uppgifter
i dagens tidningar. Man kan ju
också säga att den ringa benägenheten
att investera är en orsak till att omslaget
i konjunkturutvecklingen låter vänta
på sig.

En av de väsentliga förutsättningarna
för att nå en högre produktion i ett
land och därmed högre levnadsstandard
är att investeringarna, och då i synnerhet
långtids- och de direktproduktiva
investeringarna, hålles på en hög nivå
och ökar. Vi måste t. ex. bygga nya
fabriker, modernisera gamla, byta ut
gamla maskiner mot effektivare, tillgodogöra
oss forskningens framsteg m. m.
Långtidsutredningen räknade med att
industriinvesteringarna skulle öka med
7 % om året, men så har inte blivit fallet.
Förra året minskade industriinvesteringarna
och ökningen i år torde bli
obetydlig. Den genomsnittliga steg -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt
ringstakten under 1960-talet har varit
2—3 procent om året. Det kan kanske
för många företagare kännas naturligt
att inte utvidga i en situation då man
har avsättningssvårigheter, men om det
finns framtidstro bygger man ut även i
sådana situationer. Utsikterna att nå
upp till större lönsamhet bedöms nu
inte som tillräckliga för att investera.

Skall vi verkligen nå en högre investeringsgrad
så duger det inte bara
med regeringens fromma önskemål,
utan vi måste verkligen ta itu med problemet
så att vi kan nå större effektivitet.
Skall vi kunna öka näringslivets investeringar
så krävs det en mer aktiv
näringspolitik — en stabilare samhällsekonomi,
en skattereform, större kreditpolitiska
insatser, alltså inte bara investeringsbanken,
och en vilja att undvika
högräntepolitik — det senaste inte
minst viktigt som också påpekats från
Industriförbundet i dagens tidningar.
Det är detta som saknats i den socialdemokratiska
politiken. Centern har
under många år påvisat faran av att
investeringarna inte ökar, och vi måste
åter framhålla nödvändigheten av att en
sådan politik bedrives som ökar investeringarna.
Sverige exporterar ungefär
en fjärdedel av sin produktion, och
med den alltmer hårdnande konkurrensen
på världsmarknaden måste vår produktionsapparat
vara topptrimmad om
vi verkligen skall kunna hävda oss.

Som jag inledningsvis nämnde gick
det under tiden mellan 1966 och 1968
års val en socialiseringsinriktad strömning
genom socialdemokratin. Det har
bl. a. tagit sig uttryck i en del suddiga
formuleringar i det socialdemokratiska
näringspolitiska program som man antog
vid sin kongress i somras. Där finns
krav på ökat förstatligande inom näringslivet,
men de är vaga därför att
man nog på många håll inom socialdemokratin
är orolig för socialiseringsäventyr.

Detta med näringspolitik förefaller
vara något nytt för många ledande socialdemokrater.
Att man skaffade sig ett

näringspolitiskt program var tydligen
någonting alldeles enastående. Centerpatiet
hade flera år tidigare presenterat
ett näringspolitiskt program med krav
på en aktiv näringspolitik. En sådan
politik måste vara inriktad på snabbare
framsteg och större trygghet. Hittills
har vi inte sett mycket mer än investeringsbanken
av den. Det räcker inte.
Mindre företag har hittills varit missgynnade.
De har inte som storföretagen
tillgång till investeringsfonderna, är
diskriminerade av ATP-lånebestämmelserna,
och de har haft det svårt på kreditmarknaden.
Bland de förutsättningsskapande
åtgärder som är nödvändiga
för de mindre företagen är resultatutjämningskonton
som ger dem bättre
konsolideringsmöjligheter. Det behövs
bättre samarbete mellan stat och enskilt
näringsliv, och det kan ibland behövas
direkta statliga produktionsinsatser.

Vi vet inte vad den socialdemokratiska
näringspolitiken innebär. Det värsta
är att inte ens socialdemokraterna vet
det själva. Vi hoppas att de utredningar
som tillsatts skall kunna komma fram
till en konkretisering. Direktiven har
inte varit konkreta.

Herr talman! Jag skall nämna några
ord om ett avsnitt som tog upp en
stor del av den valpolitiska debatten
1966 men som inte blev så mycket diskuterat
1968. Det är jordbrukets roll i
den näringspolitiska debatten.

Den socialdemokratiska regeringens
utspel våren 1966 gjorde jordbrukspolitiken
till en av de stora stridsfrågorna.
Några av de orimligheter som presenterades
i utspelet 1966 dämpades
vid jordbruksbeslutet 1967. Det blev
dock ingen enighet. Man har från regeringshåll
försökt påvisa att det var
enighet. Det var det inte. Det är inte
enighet när det avges bortåt 20 reservationer
till ett utskottsutlåtande.

Centerpartiet accepterar inte en nedskärning
av jordbruksproduktionen till
80 procent av vårt livsmedelsbehov. Det
skulle innebära nedläggning av en tredjedel
av vår jordbruksareal — på sina

Onsdagen den 13 november 19C8 fm.

Nr 3G

håll mer än två tredjedelar. Vi kan inte
acceptera detta på grund av livsmedelssituationen
i världen, vår beredskap,
naturvårdssynpunkterna och situationen
för dem som sysslar med jordbruk.

Inte endast de större jordbruksenheterna
bör få möjlighet att byggas upp
till bärkraftiga enheter. Endast mycket
stora enheter tycks nu få möjligheter
till rationaliseringsstöd på sina håll.
Statsministern sade sig under valrörelsen
vara positiv till eu översyn av tilllämpningen
av rationaliseringskungörelsen.
Det behöver man göra. Men dessutom
behöver man ompröva målsättningen
för jordbrukspolitiken.

Den 14 oktober i år var 34 100 personer
i vårt land utan arbete. I somras
vek arbetslösheten något, men nu synes
tendensen vara på väg uppåt igen,
och den nämnda siffran från den 14
oktober är lika hög som den som redovisades
för oktober föregående år. Samtidigt
som arbetslösheten ökade med
omkring 1 500 personer från september
minskade antalet lediga platser med
omkring 2 400. Det bör dock även framhållas,
att antalet lediga platser i år
inte oväsentligt översteg siffran från
motsvarande tid föregående år. Även
om det sålunda inte saknas hoppingivande
tendenser tvingas man konstatera
att arbetsmarknadsläget är långt
ifrån tillfredsställande. Det måste till
krafttag för att flera skall få arbete.
Inför den kommande vintern måste de
arbetsmarknadspolitiska instrumenten
komma till intensivare användning än
hittills. Inte minst bör det undersökas
huruvida beredskapsarbeten på vägarna
kan ordnas i större omfattning. Vårt
vägnät behöver, som alla vet, en upprustning.

De högsta arbetslöshetssiffrorna noteras
för de glesare befolkade delarna
av landet. Bristen på arbetstillfällen
där accentueras av den genom rationaliseringen
kraftigt minskade efterfrågan
på arbetskraft inom jord- och skogsbruket.
Vidare får av strukturrationaliseringen
framkallad nedläggning av före -

Allmänpolitisk debatt

tag i dessa delar av landet i allmänhet
mycket kännbara verkningar för berörda
kommuner och deras invånare. När
kanske det enda företag som finns på
orten läggs ner uppstår givetvis en svår
situation. Koncentrationsteoretikerna
anser att den som inte kan få arbete
hemma skall flytta, i regel till storstäderna.
Vi avvisar den tanken. Genom
en aktiv lokaliseringspolitik, som syftar
till att skapa ett nät av livskraftiga tätorter
över hela landet, bör man enligt
vår mening erbjuda människorna möjlighet
att välja var de vill bo och arbeta.
Vi vet att många föredrar att stanna
kvar i hemregionen. Hejdar man inflyttningen
av folk till storstäderna undviker
man också att förstora för dessa redan
besvärliga problem, av vilka det i
det här sammanhanget må räcka med
att peka på bostadsbristen.

Vi har från centern föreslagit, att anslagsramen
för det lokaliseringspolitiska
stödet skall vidgas. Det kravet kommer
vi att upprepa, och det är nödvändigt
att det tillgodoses om man önskar
nå full sysselsättning, vill ge de enskilda
människorna valmöjligheter och vidare
eftersträvar att utnyttja resurserna
så effektivt som möjligt. Företagarna
måste också inse de värden som ligger
i den valfrihet som lokaliseringspolitiken
innebär. De måste göra klart för
sig att arbetskraften inte nödvändigtvis
måste flyttas till företagen, utan att det
finns stora fördelar förknippade med
att förlägga företag till de orter där arbetskraften
finns, vilket ju också har
förekommit i många fall.

Den huvudsakliga uppgiften för samhället
är att skapa förutsättningar för
de enskilda människorna att utveckla
sina initiativ, men det bör inte hindra
etablerandet av statliga företag då detta
är nödvändigt för lösandet av sysselsättningsfrågorna
i en region. Centerpartiet
kommer heller inte att motsätta
sig sådana åtgärder.

När det gäller att skapa förutsättningar
för det enskilda näringslivet bör
särskilt småföretagsamheten nämnas.

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

Denna måste få med övrig företagsamhet
likvärdiga villkor. Vid lokalisering
av nya företag till en ort är det ofta
fråga om mindre företag. Bättre villkor
för småföretagsamheten får därför också
ses som ett viktigt inslag i lokaliseringspolitiken.

Jag skall sedan, herr talman, också
nämna något om ett av de stora stridsämnena
i årets valrörelse och ett av de
mest aktuella problemen just i dagarna,
nämligen de kvarstående och på stora
områden förstorade klyftorna mellan
olika folkgrupper i inkomsthänseende,
som vid många tillfällen påvisats av
centern. Irritationen har varit påtaglig
såväl från högerhåll som från dem som
har ansvaret för regeringens politik.
Den avtalsrörelse som nu håller på att
spelas upp har från början uppmärksammat
låginkomstproblematiken. Jag
hoppas att man kan fullfölja de intentioner,
som tillkännagivits från vissa
håll i fråga om låginkomstgrupperna.
Den gamla beprövade metoden med
procentuella höjningar av lönerna har
starkt bidragit till de stora klyftorna.

Om man i de senaste lönerörelserna
hade tillämpat en öreslinje i stället för
procentökningar, skulle vi haft ett betydligt
högre löneläge för dem som har
de låga inkomsterna.

Jag vill i detta sammanhang betona
statens ansvar för löneutvecklingen.
Som mycket stor arbetsgivare har ju
staten speciella möjligheter att gå före
för att förbättra situationen för låginkomstgrupperna.
Sedan har staten också
ett speciellt ansvar för att inkomstökningarna
också i så stor utsträckning
som möjligt blir realinkomstökningar
och inte höjningar som äts upp av inflationen.
Statens uppgift som föregångare
gäller givetvis också avskaffandet
av dyrortsgrupperingen av lönerna.

Höstens avtalsrörelse torde inte komma
att tillhöra de lättaste då det gäller
att komma fram till en överenskommelse.
Genom den i jämförelse med tidigare
år långsammare produktionsökningen
är det utrymme man skall för -

handla om inte så värst stort. Arbetstidsförkortning
och socialavgifter har
dessutom intecknat en del av utrymmet.
Man kan hysa förhoppningen
att det befintliga utrymmet till största
delen kommer låginkomsttagarna till
del.

Sedan vill jag bara uttrycka tillfredsställelse
med LO-kravet på överläggningar
med regeringen om priser och
stabiliseringspolitik. Det är ett krav som
ligger i linje med centerpartiets fleråriga
krav på rundabordskonferenser.
Skall möjligen finansminister Sträng,
som är närvarande här i dag, ändå så
småningom finna sådana konferenser
acceptabla?

Centern har ofta kritiserat regeringspartiet
för dess oförmåga att tillräckligt
främja produktionen för att därmed få
en högre levnadsstandard. Vi har emellertid
lika ofta kritiserat regeringen för
dess oförmåga när det gäller fördelningen
av vårt välstånd. Jämlikhetspolitiken
har inte beaktats i tillräcklig utsträckning.
Under den tid socialdemokraterna
regerat har klyftorna både i
fråga om inkomster och förmåner av
olika slag i många fall blivit större i
stället för mindre. Den viktigaste orsaken
till den orättvisa fördelningen är
inflationen. Det är självklart att kompensationskrav
alltid uppkommer med
stigande levnadskostnader. När så lönehöjningar
har gjorts, har det blivit i
procent, och därmed har klyftorna efter
varje avtalsrörelse ökat mellan låginkomstgrupperna
och de som har det
bättre ställt.

Knappheten på bostäder har tvingat
många låginkomsttagare att acceptera
och betala lägenheter vilkas kostnad
inte stått i rimlig proportion till vederbörandes
inkomst. I synnerhet för nybildade
familjer har detta varit besvärligt.
Ungdomen har dyrast fått betala
regeringens många misstag på det bostadspolitiska
området.

Inom vissa av socialpolitikens områden,
t. ex. beträffande barnbidragen,
har inte kompensation getts för de öka -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

de levnadsomkostnaderna. Enligt 1967
års taxering har drygt 2 miljoner av
landets samtliga inkomsttagare mindre
än 12 000 kronor i årsinkomst. Om man
ser enbart på fulltidsanställda så var
det en tredjedel, eller 640 000, som uppnådde
högst 18 000 i löneinkomst för
1966. Det är också stora skillnader mellan
män och kvinnor, trots att det finns
formell likställighet. Hela 71 procent av
alla ensamstående kvinnor har mindre
än 15 000 kronor i årsinkomst.

När det gäller pensionsålder är det
ett stort antal som får pension vid 65
års ålder, men folkpensionärerna och
många andra får inte pension förrän
vid 67 års ålder. Frågan gäller inte om
att man skall kunna ta ut pension vid
tidigare år och därmed få mindre belopp,
utan det måste alltid finnas ett
belopp vilket man räknar som normal
pension, och i så fall bör detta göras
lika i fråga om åldern för dess uttagande.

Då det gäller arbetslöshetsförsäkringen
så är det att observera att vi har
cirka 3,6 miljoner förvärvsarbetande i
vårt land, och av dessa har knappt 1,7
miljoner sin försäkringsfråga ordnad.

Detta är några exempel inom de stora
områdena där jämlikhet inte råder.

Jag vill därtill nämna något om skattebördans
fördelning. En fråga som bör
få förtur är att försöka få till stånd en
omfördelning av skattebördan, så att
låginkomstgrupperna får det bättre.
Höjningen av kommunalskatterna och
den ökade indirekta beskattningen har
på kort tid lett till en väsentlig övervältring
av skattebördan på de människor
som har de lägsta inkomsterna.
Omsättningsskatten, som inte gynnar de
mindre inkomsttagarna, har tillkommit
under de senaste tio åren. Skatteomläggningar
kan ju ske på många sätt,
men när vi gör förändringar så bör det
i första hand komma de lägre inkomsttagarna
till fördel. Ett väsentligt bredare
skikt i de lägre inkomstlägena bör
få fullständig skattebefrielse. Enligt
centerns uppfattning\bör det tillsättas

Allmänpolitisk debatt
en statlig utredning, som bör ta upp
frågan om låginkomsttagarnas skatteförhållanden
till grundligt övervägande.
Jag hoppas att finansministern om
möjligt försöker beakta denna sak.

Under valrörelsen var jämlikhetspolitiken
en huvudfråga. Vi betraktade
det som en framgång, eftersom vi länge
sökt rikta uppmärksamheten på dessa
problem. Politiken under efterkrigstiden
har inte tillgodosett kraven på jämlikhet.
Olikheterna mellan människors
levnadsbetingelser är i många fall lika
stora nu som på 40-talet. Inkomstskillnaderna
är ofta större. Vi har från
centerns sida sökt driva på för en bättre
jämlikhet. Denna strävan har inte
varit utan framgång — t. ex. när det
gällt förbättring av folkpensioner och
barnfamiljsstöd, upprustning av åldringsvård,
sjukvård och handikappvård,
dyrortsgruppering m. m. Nu hoppas
vi också att det skall bli en allmän
arbetslöshetsförsäkring —- ett viktigt
jämlikhetskrav, som förts fram av centern.
Vid något tillfälle har statsminister
Erlander sagt att 1970-talet skall bli
jämlikhetspolitikens årtionde. Det är
ett bra löfte. Men varför fick det inte
avse t. ex. 1960-talet? Varför har man
inte tänkt på att åstadkomma större
jämlikhet tidigare? Vi har ju haft socialdemokratiskt
styre i vårt land bra
länge, och då kunde man ju ha tänkt
på jämlikhetsfrågorna tidigare och inte
bara förutsätta att denna jämlikhet skulle
bli verklighet under 1970-talet.

Vi fäster särskild vikt vid att resurser
och resultat blir så fördelade att
större jämlikhet förverkligas. En förbättrad
ställning för låginkomstgrupperna
är en förstahandsfråga, som måste
lösas genom åtgärder avseende såväl
näringspolitiken och inkomstbildningen
som skattepolitiken och socialpolitiken.
Staten bör också föregå med
gott exempel och försöka minska löneklyftorna
hos de statsanställda. Ett väsentligt
jämlikhetskrav är givetvis att
få bort dyrortsgrupperingen av lönerna.
Vikten av att utforma skattepoliti -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

ken så att låginkomstgrupperna möts
med särskild hänsyn underströks från
vårt håll bl. a. under valrörelsen.

Herr talman! Jag skall sluta mitt anförande
med att beröra ett ämne som
är synnerligen aktuellt. Vår intensiva
strävan efter materiellt välstånd har
medfört olägenheter, som vi först under
senare tid börjat ägna uppmärksamhet.
Det är miljöpolitiken som jag
tänker på. Bostäderna förbättrades, rengöringsmedlen
blev effektivare, industrierna
rationaliserades, förpackningsindustrin
utvecklades oerhört, bekämpningsmedel
mot skadedjur och växtsjukdomar
utvecklades m. m. Allt detta
var bra i och för sig, men samtidigt
förorenades vattendragen och luften
och miljön i övrigt. Kapaciteten i skolorna
och på arbetsplatserna ökade,
mer. samtidigt ökade stressen, och miljöförstörande
faktorer uppkom. Många
fler exempel kunde nämnas, men jag
vill bara påpeka att det numera börjar
stå klart för allt fler att miljöpolitiken
berör snart sagt alla samhällsområden.

Miljöpolitik är inte bara de i och för
sig viktiga frågorna om luft- och vattenföroreningar
utan omfattar den totala
fysiska och psykiska miljön kring
människan. Med denna bakgrund har
centern länge hävdat att samhället måste
anta ett miljöpolitiskt handlingsprogram,
där man anlägger en helhetssyn
på miljöfrågan och inte bara angriper
vissa delproblem.

När centern för åtskilliga år sedan
tog upp denna fråga möttes den av stor
oförståelse i synnerhet från socialdemokraternas
sida. Vi har dock målmedvetet
arbetat vidare med frågan, och nu
börjar man allmänt inse att centern har
rätt. Miljöpolitiken är oerhört betydelsefull.
Den senaste framgången är att
den nu också förts upp på internationellt
plan. På den svenska FN-missionen
arbetas det intensivt för att få
största möjliga intresse bland andra
länder för miljöfrågorna. De många
problemen med stress och anpassnings -

svårigheter visar att politikerna, som
har ansvaret för samhällets utformning,
inte har lyckats. Politikerna har inte
kunnat förutse hur ett människovänligt
samhälle skall se ut. Det beror framför
allt på bristande planering och dålig
förmåga att överblicka konsekvenserna
av fattade beslut.

Politikens uppgift måste vara att skapa
så gynnsamma och trivsamma förhållanden
för människan som möjligt.
Det råder ingen tvekan om att miljöpolitiken
i en sådan strävan spelar en
mycket stor roll. Centerpartiet har under
så många år kämpat för en bättre
miljöpolitik att det nu gläder oss alldeles
särskilt att denna viktiga fråga
nu mötes av ett mera allmänt intresse.

Herr talman! Denna debatt har inte
knutits till någon speciell fråga utan
är en allmänpolitisk debatt, och därför
kommer mitt anförande inte att följas
upp av något yrkande.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Valet var ett nederlag
för folkpartiet och för oppositionen i
sin helhet — den saken är klar. Förklaringarna
till att det gick som det gick
är ungefär lika många som analytikerna
— det gäller både förlorare och vinnare.
Det förhåller sig ungefär på samma
sätt som efter en förlorad eller en
vunnen landskamp. För min del vill
jag vänta med mera definitiva slutsatser
till dess att det kan finnas bättre
underlag. Däremot finns det anledning
att se på det allmänpolitiska fältet och
att stryka under en del av vad valet
lärt oss.

Folkpartiet har för sin del samma
uppfattning som före valet, att det hade
varit en betydande förstärkning av
oppositionens slagkraft, om ett samgående
till ett parti nu skedde mellan
de två mittenpartierna. Vår uppfattning
har inte ändrats av de skiftande
valkonjunkturerna. Som en del av mina
vänner i centerpartiet i denna kammare
vet, har jag personligen satsat på och

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

haft stora förhoppningar om att så skulle
ske. Förhoppningen har tills vidare
svikits. Jag kommer inte att hänga läpp
för den sakens skull; jag konstaterar
vår villighet att samverka och avvaktar
vad som kan ske.

Jag gratulerar centerpartiet till den
framgång det har haft. I en del uttalanden
från det hållet tycker jag mig
märka, att man kanske riskerar att i
förtjusningen över den egna framgången
glömma bort att oppositionen inte
lyckades åstadkomma ett maktskifte.
Herr Hedlund har sagt, att han som
ledare för det största oppositionspartiet
tänker ta initiativ till ökad samverkan
inom oppositionen, och vi avvaktar
givetvis med intresse dessa förslag.

Det mest uppmärksammade som liar
hänt med högern efter valet är att man
inom detta parti har sagt att man tänker
byta namn. Jag skall inte kommentera
detta. Högern har i övrigt förklarat
att man med tanke på sitt eget parti
och med tanke på oppositionen i sin
helhet avser att arbeta vidare på sitt
program. Det är samma inställning som
vi har i folkpartiet. Vi har redan satt
i gång en ingående programmatisk och
organisatorisk upprustning. Jag skall
här i fortsättningen nämna några politiska
problem som vi tänker särskilt
intressera oss för, och jag vet att herr
Wedén i andra kammaren kommer att
ta upp en del andra problem.

Kommunistbakslaget var glädjande
och ett hälsotecken, även om det kanske
berodde på alldeles speciella omständigheter,
som herr Bengtson antydde.

Jag gratulerar socialdemokratin till
framgången. Eftersom jag har nöjet att
se herr Sträng här i kammaren, vill
jag tillägga, att herr Strängs framträdanden
enligt vår bedömning nog har i
betydande utsträckning bidragit till
framgången för hans parti.

I den socialdemokratiska segeryran
har det märkts en viss oro inför utvecklingen
i förhållande till kommu -

Allmänpolitisk debatt

nisterna. Det nya valsystem, som skall
tillämpas vid 1970 års val, kan leda till
att det bara behövs en mycket liten
röstökning för de tre demokratiska oppositionspartierna
för att dessa skall få
majoritet i den nya enkammarriksdagen.
I debatten svävar nu runt ett påstående,
att det finns grupper inom socialdemokratin
som är tveksamma om
grundlagsreformen, inför detta inte alltför
tilltalande alternativ, verkligen skall
fullföljas. Jag kan förstå den oro inför
1970 års val som socialdemokraterna
känner, men att man nu skulle
svänga om beträffande grundlagsreformen
vägrar i varje fall jag i det längsta
att tro. Jag tycker att det är självklart
att reformen skall fullföljas. Det vore
mycket bra om regeringen i dag kunde
ge ett besked på denna punkt. Det skulle
onekligen rensa luften. Herr Sträng,
som är en mäktig man inom regeringen,
skulle kunna lämna beskedet, eller
också kunde något annat statsråd göra
det.

Jag vill så säga några ord om konjunkturläget,
den ekonomiska politiken
och en del därmed sammanhängande
saker.

Sedan våren 1967 har vi från regeringen
oupphörligt hört, att konjunkturerna
snabbt skulle bli bättre. Det
var ingen diskussion om den saken,
särskilt om man lyssnade på herrar
Erlander och Sträng. Vi har markerat
att det fanns tecken på att konjunkturerna
skulle bli bättre mot slutet av
detta år. Påståendet att konjunkturerna
definitivt skulle vara på stark uppgång
trodde vi dock inte på. Nu har
konjunkturinstitutets rapport kommit.
Den ger en blandad bild av Sveriges
ekonomiska situation. Det finns ljusa
punkter. Vår valutareserv har t. ex.
återvunnit det som förlorades förra hösten.
Priserna har stigit mindre snabbt
i år, men fortfarande finns många människor
som inte är sysselsatta i ordinarie
arbete. Siffran för oktober är
större än för september, högre än i
fjol och fördubblad i jämförelse med

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

t. ex. 1965. Vidare har industrins investeringar
inte utvecklats på det sätt
som man skulle ha önskat. Dessa skall
ju bilda underlag för en ökning av vår
samlade produktion. Nu bör dock markeras,
att det framför allt är investeringarna
i byggnadsverksamheten som
inte har gått upp på samma sätt som
tidigare, medan maskininvesteringarna
inte ter sig lika mörka. Det samlade intrycket
är dock att det råder en betydande
tveksamhet inom framför allt industrin
om lämpligheten av att satsa på
ökade investeringar.

Finansminister Sträng har under de
senaste åren klart sagt ifrån att hans
politik inriktas på att just öka industrins
investeringar. Man kan konstatera
att herr Sträng har misslyckats. Innan
jag ytterligare kommenterar detta,
vill jag'' påpeka den skillnad i konjunkturbedömning
som finns mellan konjunkturinstitutet
och representanter för
regeringen. Från regeringshåll sägs att
man har en ljusare syn på framför allt
exportmöjligheterna. Man hoppas därvid
att dämpningen av amerikansk och
engelsk efterfrågan inte skall utsätta
världshandeln för det tryck som konjunkturinstitutet
har räknat med. Det
vore naturligt om regeringen begagnade
tillfället i denna debatt att närmare
klargöra sin syn på s''aken. Hittills har
det mest gjorts allmänna påståenden
och ingenting annat.

De höga siffrorna på antalet personer
som inte är sysselsatta inom normal
verksamhet tyder på att de extra åtgärder
som vi föreslog i vintras, i våras
och månaderna därefter var berättigade.
En räntesänkning har kommit, men
alltför sent.

Jag noterar i sammanhanget med intresse
att professor Kragh har tagit upp
vårt förslag att statsmakterna mer bör
engagera sig för att köpa varor från näringsgrenar
där kapaciteten inte är fullt
utnyttjad och överlämna dessa såsom
gåvor till u-länderna. Det vore en insats
som hjälper både oss i Sverige och
de fattiga folken. En sådan insats vore

ju dessutom, herr Sträng, en punktinsats.
Herr Sträng säger sig inte tycka
om generella åtgärder, men denna åtgärd
skall ju sättas in på de punkter
där industrins kapacitet inte är utnyttjad
och där det med säkerhet råder en
undersysselsättning. Det är alldeles riktigt
att det beträffande en del av dessa
leveranser tar tid att få till stånd en
uppgörelse med vederbörande land. Beträffande
en del andra leveranser går
det snabbare. Det är därför som man
måste ha en beredskapsplan för ulandsleveranser.
Det vore rimligt att
SIDA i samverkan med arbetsmarknadsstyrelsen,
kommerskollegium, näringslivet
och de fackliga organisationerna
fick i uppdrag att ständigt hålla viss beredskap
när det gäller sådana insatser.

Låt mig säga ytterligare en sak när
det gäller världens fattiga folk. Jag tror
att svenska folket till alldeles överväldigande
del skulle uppskatta, om regeringen
i den rådande situationen —
nödsituationen i Nigeria och Biafra —
gjorde ytterligare insatser för att hjälpa
de behövande. Jag är alldeles övertygad
om att en sådan åtgärd skulle hälsas
med stor tillfredsställelse. Jag tycker
också att det skulle vara glädjande,
om finansminister Sträng ansåg sig ha
möjlighet att i kammaren i dag tala om
att regeringen verkligen har sådana planer.
Jag kan försäkra att i varje fall vi
inom folkpartiet skulle hälsa detta med
stor tillfredsställelse.

Så några ord om ett par skatteproblem.
En skattefråga som tränger sig på
alltmer är kommunalskatternas höjd.
Jag instämmer med herr Bengtson på
den punkten. De beslut som i höst har
träffats beträffande kommunal- och
landstingsskatterna pekar praktiskt taget
alla uppåt och starkt uppåt. Den
kommunala konsumtionen har de senaste
tre åren ökat årligen med 10,6
procent och investeringarna — undantag
för bostäder — med 8,2 procent.
Kommunerna har ibland också haft betydande
svårigheter att låna upp pengar.
Kommunalskatterna har alltså rakat

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

i höjden, och här är inte statsmakterna
utan ansvar. Kommunalskatterna trycker
också hårt på lägre inkomsttagare,
och därför finns det särskild anledning
att uppmärksamma dem.

I det här sammanhanget vill jag erinra
om att vägverket har kommit med
en alarmerande signal. Man säger att
om herr Sträng inte släpper till mera
pengar, så ser man sig ingen annan råd
än att föreslå att kommunerna och
landstingen skall överta ansvaret för de
mindre vägarna. Det är lätt att förstå
med vilken förfäran kommunalpolitikerna
tar del av detta budskap.

Även andra skattefrågor är aktuella,
t. ex. familjebeskattningen.

Jag föreställer mig att finansministern
har funderat på hur dessa problem
skall handläggas för att det skall
ske en samordning av dem. Det vore
intressant att få höra hans syn. Jag begär
alltså inte att herr Sträng i dag skall
tala om hur alla dessa skilda frågor
skall lösas, utan det är fråga om handläggningen
och tidsplaneringen. Jag är
alldeles övertygad om att riksdagen har
ett intresse att få besked härvidlag. Jag
vill tillägga att vi från vår sida hävdar
att det behövs en översyn av problemet
med statsbidragen till kommunerna och
därmed sammanhängande frågor. Kommunalskatternas
höjd beror ju i stor utsträckning
på detta.

Låt mig nu återkomma till frågan om
industrins investeringar. Bakom den
tveksamhet att investera som föreligger
finns givetvis reella ekonomiska faktorer,
såsom de begränsade möjligheterna
att med egna medel finansiera investeringarna
och osäkerheten beträffande
vår utrikeshandel, men det finns också
en annan faktor, där den svenska socialdemokratin
bär ett betydande ansvar.

Någon tid före varje valrörelse startar
socialdemokraterna en kampanj mot
den s. k. storfinansen. Företagarna blir
mer eller mindre skumma individer,
som främst tänker på s. k. profit. Wallenberg
säljer arbetstryggheten för en

1 5

Allmänpolitisk debatt

spottstyver; så dras valsen. Klyftan mellan
arbetsgivare och arbetstagare försöker
alltså socialdemokraterna med alla
tillgängliga medel göra så stor som möjligt.
Man vill helt enkelt ha en motsatsställning,
annars anser man sig inte ha
en bra valplattform. Självfallet kan detta
inte pågå år efter år utan att påverka
den allmänna stämningen i landet, vilket
givetvis också är meningen. Inga
vackra middagstal eller högaktningsfulla
ömsesidiga bugningar i debatter kan
sudda ut detta förhållande. När företagarna
och företagsledningarna, mängder
av tjänstemän och tekniker, som arbetar
på att göra företagen lönsamma,
ofta hör att detta är att handla i skumma
intressens tjänst, uppstår givetvis
tveksamhet om möjligheterna att i framtiden
få arbeta under något så när rimliga
förhållanden. De blir tveksamma
om det lönar sig att investera.

När det gäller socialdemokratins allmänna
inställning till näringslivet instämmer
jag med herr Bengtson om att
den socialdemokratiska näringspolitiken,
som den ter sig i det s. k. programmet,
verkligen är suddig. I den socialdemokratiska
yran dagarna efter valet
gjordes uttalanden som måste verka förbryllande,
minst sagt. Statsrådet Wickman
gjorde uttalanden som inte kan innebära
annat än ett snabbt förstatligande
av företag och/eller snabb utbredning
av statlig verksamhet. Herr Wickmans
oförsiktighet att avslöja en del av
sina innersta tankar ledde också till både
förklaringar och bortförklaringar.

Litet längre efter en valrörelse får vi
nu åter uppleva att den socialdemokratiska
partiledningen försöker sopa igen
spåren från valrörelsen. När statsminister
Erlander går med på att träffa bl. a.
representanter för den s. k. storkapitalismen,
fäller han följande häpnadsväckande
yttrande: »I och för sig är det
bra att den politiska debatten skärpts,
men jag anser att man försökt överbetona
motsättningarna arbetsgivare—anställda.
Det är inte nödvändigt att framställa
företagaren som en Frankenstein

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt
eller bankiren Joakim von Anka.» Jag
utgår från att referatet är riktigt — i
varje fall har jag inte sett det dementerat.

Här inställer sig verkligen en rad frågor.
Vem är det statsministern kritiserar
för att ha överbetonat motsättningarna?
Det måste ju vara socialdemokratiska
partiet och dess partiledning. I så
fall är det rena hyckleriet — först går
man som vanligt ut och piskar upp
stämningarna, gör det mesta möjliga av
motsättningarna, och sedan säger man
som vanligt: ja, det har gått för långt.

Det är »inte nödvändigt», sade herr
Erlander vidare, att kalla företagaren
för monstrum av Frankensteintyp. Nödvändigt
för vad? Herr Erlander påstår
inte att det är fel — den saken bör man
lägga märke till — utan han tycker bara
att det inte är nödvändigt. Det är
inte nödvändigt att skildra de tusentals
och åter tusentals företagare, fabrikörer,
direktörer, tekniker och tjänstemän,
som jobbar för att företagen skall
gå ihop, såsom brutala odjur. Det är
alltså efter valet inte nödvändigt att
man säger så; men det är tydligen inte
heller helt fel, enligt herr Erlander.

Socialdemokraterna fullföljde i valrörelsen
sin propaganda genom att hävda
att i det enligt deras mening i två
skilda hälfter splittrade svenska samhället
tar oppositionspartierna ensidigt
ställning för den s. k. storfinansen; vilket
givetvis är en felaktig slutsats som
herr Erlander dock inte har dementerat
efter valet. Hetskampanjen före valet
kan nu, efter valet, inställas under
några månader för att sedan — när vi
åter nalkas en valrörelse — tas ner från
hyllan, dammas av och smörjas med
propagandamiljoner och resurser som
inget annat parti ens tillnärmelsevis har
tillgång till. Detta är att tala med kluven
tunga.

Kluvenheten avslöjar de inneboende
spänningar som finns inom socialdemokratin.
Man vet inte hur man vill ha
det. Man vågar inte ta itu med sin vänsterflygel,
som har alldeles speciella fun -

deringar när det gäller ekonomisk politik.
I valrörelsen behövs ju också de
rösterna.

Det är de svenska medborgarna som
får betala för socialdemokraternas överdrifter
och för den splittring de sprider
inom det svenska samhället. Den
psykologiska atmosfär, i vilken avtalsrörelserna
utspelas, blir bl. a. påverkad
härav. Eller tror någon att sedan
man under månader piskat upp arbetarnas
stämning mot arbetsgivarna så
försvinner motsättningarna plötsligt
över en natt? Självfallet inte.

En av de lärdomar vi i folkpartiet
drar av valutgången är att här föreligger
en stor upplysningsuppgift. Vi måste
ägna oss mer åt att belysa socialdemokratins
vacklande hållning till näringslivet.
I det arbetet måste vi också mer
än tidigare betona vissa ting. I företagsamhetens
villkor ingår kravet på social
ansvarskänsla, samverkan, samarbete
med de anställda och den bygd där
företaget verkar. Alltsedan ett av mina
första politiska framträdanden har jag
understrukit »förvaltarskapstanken»
inom det svenska samhället. Den gäller
på alla områden, alltså även inom företagsvärlden.
Resurserna hos enskilda
och företag finns för att de skall förvaltas
och formeras, till gagn också för
andra. Den som har glädjen att träffa
ganska många företagare, både små och
stora, kan med tillfredsställelse notera
att just denna insikt om ansvar och förvaltarskap
har vuxit sig allt starkare.
Visst finns det undantag från denna regel
— sådana förekommer i alla grupper,
även bland oss politiker.

Att skapa ökade förutsättningar för
samverkan mellan olika grupper i samhället
ser vi således som en av våra huvuduppgifter.
En väsentlig sak blir då
att finna nya vägar att i ett företag utveckla
medverkan även från de anställdas
sida i kapitalbildningen. Folkpartiet
har redan satt i gång ett programmatiskt
arbete som skall bidra till ytterligare
debatt på denna punkt.

Så några ord om det utrikespolitiska

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

läget, vårt rättssamhälle och demokratins
arbetsförutsättningar. Först skulle
jag vilja uttala den förhoppningen att
förhandlingar på allvar nu äntligen
skall kunna komma i gång nere i Paris
om fred i Vietnam. Hittilldags har det
ju bara varit samtal, och läget förefaller
mycket kärvt, men vi hoppas givetvis
alla — på den punkten råder väl
inga delade meningar — att man verkligen
skall komma i gång med förhandlingar
som snabbt leder till resultat, så
att det hårt drabbade vietnamesiska folket
efter några decennier skall få uppleva
fred.

Den bild vi hade i våras här i riksdagen
av den europeiska situationen
har snabbt ändrat karaktär. Efter tjeckkrisen
har vi under en obestämd framtid
ett annat Europa. Det mcllanfolkliga
samarbetet vilar på principen om varje
stats självbestämmanderätt. Det är endast
i fri samverkan stater emellan som
förutsättningar finns att verka för avspänning
och fred. Utan personlig frihet
inom ett land kommer alltid spänningar
att råda som förr eller senare
kan leda till avledningsmanövrer i form
av aggressioner mot andra folk. Utan
frihet, ingen fred. Tjeckerna tänkte sig
i vintras inte att sluta vara kommunister.
Det kunde alltså inte vara orsaken
till det ryska övergreppet. I stället var
det väl så att Sovjet trodde att det kommunistiska
partiet inte skulle kunna
hålla greppet över det tjeckiska folket.
Friare diskussionsrätt, vidgad pressfrihet
kunde leda till en situation som
partiet—statsledningen inte behärskade.

Den nya kommunistiska doktrinen,
Bresjnevdoktrinen, som den publicerades
i Pravda för något över en månad
sedan och som enligt vad vi kan läsa i
tidningarna i dag upprepades av Bresjnew
i Warszawa i går, säger klart ifrån
att en kommuniststyrd stat inte åtnjuter
vare sig självbestämmanderätt eller
rätt till territoriellt oberoende. Sovjetunionen
kan när som helst skicka in
trupper i en sådan stat för att upprätthålla
det kommunistiska styret. Man sä 2

Första kammarens protokoll 1968. Nr 36

Allmänpolitisk debatt

ger öppet ifrån att denna doktrin står
i motsats till grundläggande regler i
den internationella rätten liksom till
FN-stadgan; man försöker inte överskyla
detta faktum. Sovjetunionen kommer,
säger man, oavsett vad folken i
andra kommunistiska stater tycker, att
upprätthålla denna doktrin. För att göra
detta behövs inga avtal eller lagar. Det
enda man behöver är en väldig militärmakt,
och det har man.

Det är intressant att notera att ryssarna
nu mera än tidigare för den
grupp av stater där Sovjet anser att
man har herraväldet använder uttrycket
»det kommunistiska samväldet». På det
sättet vill Sovjet understryka att självbestämmanderätten
i detta område är
inskränkt. Den insiktsfulle sovjetkännaren
Charles Bohlen karakteriserade
en gång rysk utrikespolitik på det här
sättet: »Det som är vårt är vårt. Det
som ni har kan vi behöva diskutera
om.» Tjeckkrisen har bekräftat riktigheten
av den karakteristiken.

För Sverige och för de andra europeiska
länderna innebär detta en allvarlig
rubbning av förutsättningarna
för hoppet om en broslagning mellan
öst och väst. Två så olika statsmän som
general de Gaulle och president Lyndon
Johnson har byggt på denna broslagningsteori.
Man skulle slå en allmän
bro över klyftan mellan öst och
väst men också broar en efter en till
skilda östländer. Men denna tanke slår
Bresjnevdoktrinen sönder. Det är klart
underförstått att förbindelserna från ett
västlands sida till ett kommunistiskt
land av ryssarna kan uppfattas som inledningen
till en upplösning av den
kommunistiska regimen i det land som
det är fråga om och som därför inte
kan accepteras.

Rumänien har sedan åtskilliga år i
internationella sammanhang på vissa
punkter drivit en från Sovjet avvikande
linje. Detta har Moskva tolererat, av allt
att döma därför att det kommunistiska
partiet i Rumänien med järnhand styrt
de inre förhållandena. Ryssarna kan

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt
alltså tillåta ett östland att göra utrikespolitiska
extraturer så länge det inte
finns någon tvekan om att partiet och
statsledningen har greppet över befolkningen.

För oss, för Europa och för världen
i allmänhet är det en väsentlig sak att
veta var gränserna går för »det kommunistiska
samväldet». Vilka länder anser
sig Sovjet ha rättighet att gripa in i?
Framför allt är det Jugoslavien och
Rumänien som härvidlag har visat rädsla.
Tito höll senast i söndags ett brandtal
mot tanken på en eventuell sovjetrysk
invasion eller påtryckning.

I FN höll den rumänske representanten
i generaldebatten ett anförande som
till stor del handlade om dessa frågor
utan att en enda gång nämna tjeckkrisen.
Han sade bl. a.: »Eliminerande av
metoder vilka vilar på våld och på hot
om våld kan uppnås endast genom ett
strikt iakttagande av de internationella
rättsprinciperna. Detta förutsätter att
man frän det internationella livet förvisar
inte endast begagnandet av vapenstyrkor,
som är den mest extrema formen
av förtryckande av folkens fundamentala
rättigheter, men också av
alla de förklädnader under vilka våld
kan användas i internationella relationer:
politiska, ekonomiska och andra
påtryckningsformer som hindrar den
normala utvecklingen av internationellt
arbete och som till sist som sin yttersta
konsekvens har våldförande av staternas
suveränitet och lika rättigheter.»
Adressen var verkligen mycket tydlig
utan att den angavs.

Kännare av sovjetryska förhållanden
säger att det nu förefaller klart att det
rådde delade meningar i Moskva om
man skulle gå det brutala våldets väg
eller ej. Det fanns personer i den ryska
ledningen som fruktade att inte bara
Nato-ländernas utan också de neutrala
staternas reaktion skulle bli så härd och
bestämd att en invasion var ett för högt
pris. Dessa krafter fick inte tillräckligt
stöd. Därför upplever vi nu ett kraftigt

bakslag för alla dem som trott på ökade
möjligheter till avspänning och fred.

Konsekvenserna har redan visat sig
även nära våra gränser. Norge har på
grund av det sovjetryska intresset för
Nordnorge bestämt sig för att satsa mer
på försvaret där uppe. President Johnson
har lovat vapenleveranser till den
grekiska juntan, vilket är djupt beklagligt.
Helst borde han inte ha gett den
något alls, men om han gjorde det borde
han t. ex. ha avtalat om frihet för de
politiska fångarna, och en klart utstakad
väg till demokrati. Men det har han
inte gjort. Han anser väl att det försvarspolitiska
läget har skärpts så att
det var nödvändigt att upprusta Grekland,
vilket verkligen är mycket beklagligt.

Men det bör tilläggas att som ett motdrag
har i måndags Izvestija och i går
Röda Stjärnan markerat att man nu på
sovjetryskt håll anser att Medelhavet
är ett ryskt intressehav. Motiveringen
för detta skall jag inte gå in på. Men
jag föreställer mig att de Gaulle återigen
måste beklaga att han inte för drygt
ett halvår sedan sade ifrån på denna
punkt.

Den nyvalde amerikanske presidenten
Nixon vet man på en del avgörande
punkter inte så mycket om, inte ens beträffande
en så vital fråga som inställningen
till icke-spridningsavtalet rörande
kärnvapen. Han vill att det inte
skall godkännas för närvarande, och
det är mycket allvarligt i och för sig.
Det är möjligt att president Johnson
inkallar senaten till en extra session
för att få det godkänt, men det vet man
ingenting om. Sverige har ett betydande
intresse av att man så småningom får
ett avtal. Tidpunkten för Sveriges handlande
härvidlag måste avgöras efter moget
övervägande för att vi härigenom
om möjligt i en viss situation skall
kunna stimulera andra. Förutsättningarna
att påverka USA lär inte vara stora
i denna fråga.

Det blir, herr talman, svårare och

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

svårare att fora en utrikespolitisk debatt
i Sverige, i varje fall under en valrörelse.
Alla möjligheter att stämpla
motståndarna som fladdrare, att misstänkliggöra
deras avsikter, utnyttjas.
Nu har vi några månader kvar till en
valrörelse, och det kan tänkas att det
åtminstone nu går att diskutera dessa
saker utan att blodet svallar. Men osvuret
är kanske bäst.

.lag vill lägga till några synpunkter
på den situation som uppstått, och detta
av en alldeles speciell anledning.
Inom folkpartiet upplevde vi den tjeckiska
utvecklingen både före och efter
ockupationen som oerhört betydelsefull,
och det är den redan i och för sig.''
Men den har också samband med de
förhoppningar om fred och samförstånd
som funnits inom olika läger,
inte minst bland ungdomen.

Ungdomen vägrar att uppfatta kriget
som ett ofrånkomligt inslag i framtidens
värld, och det är ett mycket hoppfullt
tecken. En del s. k. gamla och förståndiga
rycker på axlarna åt denna
inställning och säger att det inte går
att få bort kriget, men det är givetvis
en helt felaktig reaktion. Det gäller att
i stället stödja och uppmuntra och inte
minst vägleda opinionen.

Jag har tillfälle att möta många ungdomar
både inom och utom vårt land.

I detta sammanhang är det svårt att
gå förbi den unika händelsen att Kyrkornas
världsråd hade sin generalförsamling
i Uppsala i år. Det som hände
där gav en ganska god bild av skilda
strömningar i världen. Man lade märke
till en ökad respekt för andras åsikter,
vilket gjorde sig mycket klart gällande,
likaså nödvändigheten av att behandla
alla kyrkor som likaberättigade. Detta
gällde inte bara kyrkorna utan man försökte
också behandla alla stater som likaberättigade.
Detta är i själva verket
förutsättningen för en fruktbärande
samverkan inte bara inom kyrkornas
värld utan över huvud taget i relationerna
staterna emellan.

Inom parentes vill jag i detta sain -

Allmänpolitisk debatt

manhang tillägga att när vi för en
vecka sedan här i riksdagen behandlade
en fråga som just berörde likställdheten
för de svenska trossamfunden i
fråga om vigselrätt, röstade socialdemokrater
och centerpartister emot detta.
Det har ingenting med förhållandet
kyrka—stat att göra — där har folkpartiet
för övrigt inte tagit ställning. Däremot
har det en psykologisk betydelse
just när det giiller att skapa mera likartade
förutsättningar, vilket dessa partier
alltså gick emot. Jag noterar det
med verkligt beklagande med tanke på
den debatt som kommer att föras så
småningom.

Vid Uppsalamötet var det glädjande
med den uppslutning som skedde kring
kiavet på internationell samverkan i
lagbundna former och att en sådan inte
kan uppnås om det inte skapas ett internationellt
rättsmedvetande på vilket
ett mellanfolkligt rättssystem kan byggas.
önskan att medverka i detta uppbyggnadsarbete
var glädjande. Men här
kommer vi in på ett svårt problem.

Professor Erik Lönnroth har i en intressant
artikel i Svenska Dagbladet påpekat
orostecken bland ungdomen, som
jag också har herört. Händelserna i
Europas mitt har nu dämpat entusiasmen
och tron på möjligheterna till ett
uppbyggnadsarbete. Människor reagerar
i denna situation på olika sätt. En del
blir helt negativa, andra hävdar att det
vi nu upplevt endast är ett tillfälligt
bakslag och att det snart kommer ljusare
tider igen. Båda reaktionerna är givetvis
felaktiga. Det är i detta sammanhang
en del ungdomars reaktioner kommer
in i bilden. Från folkpartiets sida
kommer vi att försöka att än mer intressera
oss för de problem som här rullas
upp. Inte minst gäller det att därvid
få till stånd en debatt kring de former
som skall användas för att vrida utvecklingen
rätt inom vår demokrati och inom
världens i stort.

Radiochefen gjorde för en tid sedan
ett inlägg i denna fråga och tog kraftigt
avstånd från uttalanden som han upp -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

fattat som en direkt uppmaning till lagbrott
för att i Sverige nå vissa syften.

Så länge lian var radiochef, så länge
Sveriges Radio skall arbeta i enlighet
med det avtal som finns med staten,
ville han inte att Sveriges Radio skulle
vara neutralt i den debatten. Denna uppfattning
är givetvis helt riktig, men man
undrar ibland om den slagit igenom helt
i företaget.

Det allvarliga är att det finns riktningar
inom vårt land som svävar på
målet när det gäller metoderna att nå
det mål man satt upp i Sverige. Man urskuldar
tillgripandet av våld. Det finns
riktningar även inom svensk socialdemokrati
som inte bar fort ett klait
språk. Man tar exempel från Martin
Luther Kings demonstrationer och säger
att när lian hyllas för vad han gjorde,
så kan det väl inte vara fel att man
tillgriper samma metoder hos oss, även
om det är att gå emot lagen.

Här gör man sig skyldig till ett fantastiskt
logiskt felslut. I Kings rörelse
var icke-våldsprincipen den vägledande.
När han kom i konflikt med en delstats
lagar var det mest därför att han demonstrerade
för att uppnå den likaberättigade
ställning som redan fanns inskriven
i hans lands konstitution och i
de federala lagar som antagits. Det var
som regel demonstrationer för högsta
gällande rätt och mot de förhatliga småpåvar
som sökte förhindra dess genomförande.
Skyll i varje fall inte i Sverige
på Martin Luther Ring när man griper
till våld eller urskuldar lagbrott! Det
är en annan sak att vissa länder är i en
sådan situation att deras medborgare inte
ser någon annan väg, men det är deras
avgörande.

Det finns alltså riktningar inom vårt
land som här talar ett tvetydigt språk.
Jag anklagar icke den socialdemokratiska
partiledningen för detta. Jag vill
markera det. Men tyvärr finns det även
mycket stora tidningar som inte uppfattat
vad som håller på att ske här.

Det är en oerhört väsentlig uppgift
för oss i vårt land att understryka dessa

skillnader. Det är en stor upplysningsuppgift,
och vi vill för vår del med
ökat intresse fortsätta med den.

Men det räcker givetvis inte med det
som kan göras i vårt land. Det går inte
heller att med våld demonstrera sig
fram till internationella rättsregler.
Ungdomen i västerlandet, som har frihet
att demonstrera, kommer lika litet
som vi andra någon vart med en stormakts
militärmaskin, när dess intressen
står på spel. Det gäller att kunna
kanalisera den uppriktiga och ärliga
vilja att skapa en bättre värld som finns
hos ungdomen och givetvis även hos
andra generationer, så att den kan leda
till ett fruktbart resultat. Rarbariet i
Sverige började övervinnas först när
folkets utvalda samlades till ting och bestämde
vad som var lag och rätt. Det internationella
barbariet kan inte heller
övervinnas på annat sätt. Att få in inte
minst de unga generationerna på sådana
tankar är en väldig uppgift, men den
är också tålamodsprövande och arbetsam.
Lyckas vi inte härmed, ter sig
framtiden mörk.

Jag vill till sist, herr talman erinra
om den av ungdomen i många länder
så beundrade ryske poeten Jevtusjenko.
Han telegraferade till Bresjnev och Kosygin
efter överfallet på Tjeckoslovakien.
Det var en djärv handling. Man
har stark känsla för det som ligger bakom
hans ord. Så liiir sade han: »Jag vet
inte hur jag skall kunna sova. Jag vet
inte hur jag skall kunna fortsätta att
leva. Det enda jag vet är att jag har en
moralisk plikt att till er föra fram de
känslor som överväldigar mig.» Längre
fram fortsätter han: »Aktionen är ett
bakslag för alla framstegsvänliga krafter,
för fred i världen, för mänsklighetens
drömmar om framtida broderskap.
Jag älskar mitt land och mitt folk, och
jag är en ringa arvtagare till traditionerna
i den ryska litteraturen, till sådana
författare som Pusjkin, Tolstoy,
Dostojevskij och Solsenitsyn. Dessa traditioner
har lärt mig att tystnad stundom
är förnedring. Var vänliga skriv

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

in i era handlingar min uppfattning om
denna aktion som opinionen av en ärlig
son av sitt land och en poet som en
gång skrev dikten ''önskar ryssarna
krig’?»

Känslor av detta slag, som säkert
finns bland alla folk, kan när dessa
känslor utan att be om tillåtelse vågar
ta sig så rakryggade uttryck utgöra
grundvalen för en bättre framtid.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Den viktigaste innebörden
av valet var att socialdemokraterna
inte bara sitter kvar i regeringen utan
att regeringspartiet liar förstärkt sitt
mandatmässiga underlag.

Det var också — och det bör klargöras
även från vårt håll — en kraftig
framgång i förhållande till det dåliga
utgångsläge som regeringspartiet hade
år 1966. Jag vill alltså inte på något sätt
undanskymma den socialdemokratiska
framgången. Dock vill jag också betona
att valet också är en vacker hyllning till
det gamla gardet inom den socialdemokratiska
regeringen med Tage Erlander
i spetsen som regeringschef sedan
20 år och finansminister Sträng vid
hans sida.

Å andra sidan var förskjutningen
mellan det socialistiska blocket och den
borgerliga oppositionen blygsam. De
socialdemokratiska framgångarna hämtades
i stor utsträckning från kommunisterna,
och förskjutningen mellan
blocken blev endast cirka 0,6 procent.
Det kan ur denna synpunkt vara berättigat
att ge valresultatet beteckningen
»på stället marsch». Det skall också understrykas
att den socialdemokratiska
majoriteten över huvud taget är så
knapp som den kan vara om man går till
valmanskåren. Det är alltså fortfarande
i stort sett bara halva svenska folket
som står bakom den socialdemokratiska
regeringen. Jag är också övertygad om
att regeringen är medveten om detta
och att det kommer att visa sig i regeringens
framtida politik.

Allmänpolitisk debatt

Som vanligt är vi här i riksdagen alldeles
för senfärdiga med en remissdebatt,
den 13 november. Kommentarerna
till valet har redan flödat genom pressen
och i de offentliga talen. Därför kan
jag fatta mig kort även på den punkten.

Det har ibland hävdats att en av förklaringarna
till valresultatet skulle ha
varit ett alltför flitigt utnyttjande av
halmhattar och att som vanligt uttalanden^och
broschyrer, olika för olika partier,
inte varit så riktigt utformade och
distribuerade som vore önskvärt. Man
har som vanligt framhållit att politikerna
sagt riktiga saker vid fel tidpunkt
och felaktiga saker vid rätt tidpunkt.
Man har också hävdat att den
borgerliga splittringen underminerade
de borgerliga partiernas gemensamma
möjligheter att vinna framgång. Denna
sista punkt vill vi inom högerpartiet
gärna särskilt starkt understryka. Jag
är helt övertygad om att om de borgerliga
partierna hade funnit en form för
ett gemensamt uppträdande före valet,
så hade också valresultatet mycket
starkt påverkats till deras förmån.

Sådana här analyser kan vara allmänt
riktiga iakttagelser och i en del fall också
kloka bedömningar. Men det finns
en sak som framstått som en mycket materiell
faktor när det gäller valet som
måste betonas, nämligen att valutgången
också måste betraktas som en arbetsseger
för det socialdemokratiska partiet.
LO och SAP åstadkom denna gång en
gigantisk kraftsamling som ledde till att
regeringspartiet bakom sig kunde
mönstra enorma ekonomiska och personella
resurser. Jag tycker att man har
anledning att peka på detta, eftersom
regeringspartiet också försökte skapa
ett intryck av att det var oppositionspartierna
som hade de väldiga resurserna.
Till yttermera visso påstod man att
dessa resurser hämtades från den förkättrade
s. k. storfinansen.

Intressantare än att uppehålla sig vid
analyser av ett val är det att diskutera
framtiden. Den innehåller onekligen nu
hösten 1968 många och stora frågetec -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

ken. Vad var egentligen valets politiska
innebörd? Vad får det för konsekvenser?
Hur kommer regeringspartiet att
utnyttja sin maktposition? Vad kan de
borgerliga partierna göra? Vad blir det
socialdemokratiska partiets eller regeringens
motprestation till LO för den
hjälp som den gav under valet? Dessa
frågor lär väl successivt komma att besvaras,
kanske först med inledning när
budgeten kommer nästa år, men det
skulle ändå vara intressant att från finansminister
Sträng redan i dag få
skisserat ett program, så att vi här i
riksdagen i stort sett visste vad socialdemokraterna
ämnar komma med.

En sak som emellertid är alldeles klar
är att konsekvenserna av valresultatet
innefattar risk för en försvagning av demokratin.
De högt spända förväntningarna
om ett regimskifte spräcktes ju.
Den vitalisering av folkstyrelsen genom
en växling vid makten, som så väl hade
behövts, uteblev. Jag tror att det finns
en viss risk för att många människor på
den förlorande sidan kan komma att
misströsta om sina möjligheter att göra
sin röst hörd då det gäller samhällsangelägenheterna.

Jag har också lagt märke till att frågan
om demokratin har negativt intresserat
åtminstone en person i den socialdemokratiska
regeringen efter valet.
Det är utbildningsminister Palme, som
i ett anförande har hävdat att de borgerliga
partierna i sina eftervalskommentarer
har skildrat aktiviteten och intresset
från väljarna i detta val som någonting
negativt. Detta är, som så många
andra uppgifter från utbildningsministern
i valtal och på andra håll, inte
överensstämmande med sanningen. Det
är helt gripet ur luften. 1 själva verket
har samtliga borgerliga partier under
hela valet just betonat behovet av en
vitalisering av demokratin, behovet av
att så många människor som möjligt
skulle inte bara delta i valet utan även
efter valet försöka göra sin röst direkt
hord då det gällde demokratiska beslut.

I själva verket upplever många män -

niskor i dag en maktlöshet och ett
främlingskap i tillvaron. De etablerade,
alltså den socialdemokratiska regeringen
och de som stöder den, har blivit
ännu mera etablerade. För många människor
har möjligheterna därigenom
minskat att br3''ta sig in. Men detta är
också en följd av att vi här i landet i
praktiken har kommit att få något av
en enpartistat.

Det finns därför uppenbarligen en
risk, att många nödvändiga reformer
för att åstadkomma en breddad och
fördjupad folkstyrelse nu skjutes på
framtiden. Regeringen måste därför redan
nu ange riktlinjer för hur den vill
att demokratin i samhället skall kunna
bli mera levande, mera vitaliserad på
ett sätt som leder till ett mera direkt
inflytande från den vanlige medborgarens
sida.

Maktkoncentrationen och den försvagning
av folkstyrelsen, som det långvariga
socialdemokratiska maktinnehavet
lett till, har förstärkts av de centraliseringstendenser
som ligger i den moderna
samhällsutvecklingen. Frågan är
nu om den socialdemokratiska regeringen
är beredd att medverka till att på
något sätt utjämna och fördela maktpositionerna
och därigenom motverka de
tekniska centraliseringstendenserna i
samhället.

På denna punkt upplever vi det inom
högerpartiet som en klar skillnad mellan
vår politik och socialdemokraternas.
Regeringen har hittills intagit en
förnöjsam attityd till dessa frågor. Man
tycks vara till freds med den indirekta
demokratin, den representativa demokratin,
medan däremot strävandena
mot en mera direkt demokrati hittills
har motarbetats. Det mest typiska exemplet
på detta är att vi trots diskussioner
under hela 1950-talet och även
under 1960-talet ännu inte har kommit
ett steg längre när det gäller exempelvis
folkomröstningar i både kommunala
och statliga angelägenheter.

En annan fråga som sammanhänger
med dessa spörsmål är den risk som

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

finns att den socialdemokratiska framgången
leder till ett minskat hänsynstagande
till oppositionen. Jag kan förstå
att man kan känna en viss självsäkerhet
och att man inte anser sig
behöva ta hänsyn till vad andra människor
säger. Ur den synpunkten finns
det anledning understryka att socialdemokraterna
visserligen har något
över hälften av svenska folket bakom
sig — men man har heller inte mer
än något över hälften bakom sig.

Om jag, herr talman, skulle använda
en annan infallsvinkel på valresultatet,
skulle jag vilja utgå från en uttolkning
i tidskriften Tiden, där man säger att
resultatet måste ses mindre som en förtroendeyttring
för den förda politiken
än som en uppslutning kring arbetarrörelsens
program i framtiden såsom
den lades fram för väljarna.

Jag kan förstå uttalandet, ty de senaste
årens resultat av den socialdemokratiska
regeringspolitiken har vi kunnat
avläsa i en ökad arbetslöshet, en
urholkad konkurrenskraft och en svagare
ekonomisk utveckling än vad vi
tidigare har haft i vårt land. Det är
många som har fått vidkännas sänkt
löne- och levnadsstandard i förhållande
till lönens reella köpkraft. Vi har
också hela det stora låglöneproblem
som herr Bengtson för en stund sedan
tog upp här i kammaren.

Mot denna bakgrund kan man alltså
hålla med tidskriften Tiden om att valet
inte bör ses som en förtroendeyttring
för den förda politiken. Men var
det då ens en förtroendeyttring för den
kommande socialdemokratiska politiken,
och vari består i så fall denna politik? Om

jag fortsätter att läsa i Tiden finner
jag att där säger man att man fått
mandat att i praktisk politik ge konkret
innehåll åt det näringspolitiska program
som antagits av partiets två senaste
kongresser.

Är det verkligen på detta som väljarna
har svarat? Vet i själva verket någon
vad den socialdemokratiska nä -

Allmänpolitisk debatt

ringspolitiken går ut på? Det är visserligen
sant att vi från alla håll har
fått höra mängder av vackra honnörsord
om aktiv näringspolitik, men då
man tar del av koncernchefen Wickmans
uttalande den 17 oktober i Råcksta
inför ett hundratal verkställande
direktörer och företagsnämndsledamöter
i de statliga företagen, så finns det
anledning att rita ett mycket stort frågetecken
vid begreppet aktiv näringspolitik.
Där säger statsrådet Wickman
bl. a.

att man vid den statliga företagsdriften
skall ställa samma förräntningskrav
som är vanliga inom näringslivet —
det är naturligtvis i och för sig en riktig
målsättning,

att man i princip inte kommer att dra
sig för att lägga ned ett företag som
går med förlust,

att folket på verkstadsgolvet inte
kommer att direkt kunna förhindra ett
sådant beslut,

att man vid anställande av kvalificerad
personal kommer att betala de höga
löner som behövs för att konkurrera,

att de anställda inte bör ges del i
vinst, och

att de statliga företagen kan gå in
som medlemmar av Svenska arbetsgivareföreningen.

Jag vill inte fälla några andra omdömen
om dessa punkter än att de icke
överensstämmer med den förkunnelse
det socialdemokratiska partiets representanter
framförde under valet. Där
betonades ju mycket starkt behovet
bl. a. av att de som står på verkstadsgolvet
och att de som står på kontorsgolvet
skall få ett ökat inflytande och
även att statlig verksamhet inte bara
kan bedrivas från rent företagsekonomiska
synpunkter utan att det också
måste finnas ett socialt inslag i dess
verksamhet.

Nu har regeringen varit tvungen att
dementera andra uttalanden av statsrådet
Wickman, och det blir intressant
att höra vad statsrådet Sträng säger på
denna punkt. Men kvar står ändå frå -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

gan vad regeringen skall använda makten
och pengarna till. Avser den att fullfölja
det hänsynstagande som den visat
under senare år till de högljudda vänstergrupperna?
Tänker den nu gå in
för en kraftigare socialiseringspolitik?
Skall den ytterligare söka styra kapitalmarknaden?
Skall arvsrätten avskaffas?
Skall arv och förmögenheter konfiskeras
eller skall bostadsmarknaden ytterligare
dirigeras?

Spörsmålet om arv och förmögenheter
bör ju finansminister Sträng vara
särskilt inriktad på, och därför vill jag
på denna punkt ställa en direkt fråga.
När det i Aftonbladet skrives att det är
rimligt att införa en kraftig progressiv
beskattning av arv och att effekten av
detta bör kunna förstärkas genom att
man överväger en konfiskatorisk skatt
för arv över en viss nivå, som dock
kan ligga relativt högt, vill jag fråga:
Är detta ett uttryck för ett långsiktigt
mål från den socialdemokratiska regeringens
sida?

Det finns naturligtvis också anledning
att undra över om regeringen inte
tänker etablera en försonligare linje
mellan statsmakterna och det privata
näringslivet. Det finns vissa tecken, som
tyder på detta på grund av uttalanden
som regeringen har gjort vid konferenser
med näringslivets företrädare efter
valet. Vi har också kunnat inregistrera
att det vid Arosmässan i Västerås skedde
ett påtagligt närmande från näringslivets
sida till regeringen. Frågan
är då hur långt regeringen är beredd
att ändra sin attityd till näringslivet.

Å andra sidan gäller det ju inte bara
en uppgörelse mellan regeringen och
näringslivet, utan det gäller också problem
som rör de många tjänstemän och
de många arbetare på kontor och i
verkstäder som i en svagare konjunktur
söker få ökad trygghet i anställningen,
söker öka trivseln i arbetet och kanske
framför allt också söker en större
meningsfullhet i sitt arbete. Även på
denna punkt är frågetecknen många

då det gäller den socialdemokratiska
regeringen.

Herr talman! Låt mig härefter gå
över till de borgerliga partiernas situation.
Jag vill börja med att fastslå
att dödläget måste brytas. Uttrycket är,
som alla känner igen, hämtat från Ernst
Wigforss. Han talade i en skrift på sin
tid om ett dåtida parlamentariskt dödläge,
som han från socaldemokratins
synpunkt ansåg måste brytas. Ingen kan
begära att den sittande socialdemokratiska
regeringen skall åstadkomma en
förändring bland de borgerliga partierna.
Vi kan kräva av regeringen att
den skall genomföra reformer som underlättar
en levande och fördjupad
folkstyrelse — något som jag tidigare
har varit inne på — samt genomföra
sociala och ekonomiska reformer. Men
vi kan självfallet inte kräva att regeringen
frivilligt lämnar makten ifrån
sig eller ordnar upp situationen mellan
de borgerliga partierna. Ansvaret
för att bryta dödläget faller helt och
hållet på oss själva inom den borgerliga
oppositionen.

Hur är då utgångsläget? De förskjutningar
som skedde i valet inom borgerligheten
måste betraktas såsom marginella.
Vi kan inregistrera att centerpartiet
blev störst —, och någon gång
skall centerpartiet också vara störst.
Folkpartiet gick tillbaka och högerpartiet
noterade i stort sett status quo.
Kvar står alltså, att vi alltjämt har tre
ungefär jämnstora borgerliga partier,
med andra ord ungefär samma situation
som varit rådande under hela efterkrigstiden.
Vi kan också konstatera
att högerpartiets strävanden under
många år att åstadkomma ett breddat
och fördjupat borgerligt trepartisamarbete
i själva verket är alltför välkänt
för att behöva närmare belysas. Men
vi vet också att tanken på en enad borgerlighet
har rönt motstånd från centern
och folkpartiet.

Det är ingen hemlighet att vi efter
1966 års val med sikte på 1968 gjorde

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

upprepade försök att få till stånd en
mera enad borgerlig front. Vi gjorde
upprepade ansträngningar för att få de
andra partierna med på en gemensam
regeringsdeklaration eller åtminstone
ett gemensamt uttalande i regeringsfrågan.
Det var, enligt vårt sätt att se, den
logiska konsekvensen av vårt krav på
att få till stånd en växling vid makten.
Men vi vet också att socialdemokraterna
hänsynslöst och skickligt utnyttjade
den brist på en klart deklarerad vilja
att samarbeta som fanns mellan de borgerliga
partierna. Med andra ord misslyckades
högerpartiet i sina ansträngningar
att fä till stånd ett sådant samarbete.

Vilka slutsatser har vi anledning att
dra av detta? Jag tror att jag klart kan
säga ifrån att högerpartiet inte längre
kan spela rollen av försmådd friare.
Vi kan inte heller sitta och vänta på
att opinionen för en partisammanslagning
i mitten skall mogna inom de bägge
partierna. I dag har dessutom centerpartiet
både i denna kammare och
i andra kammaren gjort deklarationer
som pekar på att den mognadsprocessen
är en mycket långvarig process.
Högerpartiet måste med andra ord ta
egna initiativ för att bidraga till att
bryta dödläget. Det är mot den bakgrunden
man skall se de initiativ som
vi tagit efter valet, både i fråga om
den nu pågående diskussionen inom högerpartiet
om partiets namn och då det
gäller vårt programarbete. Vi har helt
enkelt •—■ liksom centerpartiet gjorde
på sin tid då det hette bondeförbundet
— funnit det önskvärt att få ett namn
som även i gängse språkbruk är bättre
anpassat till den moderna och framstegsvänliga
politik som högerpartiet
stått för och allt framgent kommer att
stå för. Men vi har också funnit det
angeläget — och det är det viktiga —
att ytterligare bredda och fördjupa vårt
politiska arbete.

Vad svensk politik i dag behöver är
en starkare betoning av de mänskliga
aspekterna på samhällsfrågorna. Vi har

Allmänpolitisk debatt

alla stark känning av det moderna samhällets
kyliga problem, av de centraliserings-,
koncentrations- och effektivitetssträvanden
som så lätt låter den
enskilda människan komma i kläm.
Lyckas vi inte hejda denna utveckling
och tillgodose de mänskliga intressena
mera, så får vi en än värre situation i
morgondagens Sverige.

Vi upplever också alla starkt ungdomens
engagemang på en rad områden
och framför allt dess engagemang mot
det etablerade i samhället. »De etablerade»
är bland annat den socialdemokratiska
regeringen och de som stöder
den socialdemokratiska regeringen.
Men vi upplever också engagemang av
helt annan art och intensitet när det
gäller de internationella frågorna, de
fattiga ländernas nöd och befolkningsproblemen.

Miljöförstöringen i vårt eget land och
kravet på en mänskligare stads- och bostadsmiljö
är också frågor som andra
än politikerna intresserar sig för. Det
är därför naturligt att dessa problem
måste vara morgondagens problem i
dagens politik.

Detta markerade vi under valrörelsen,
och från högerpartiets sida kommer
vi att fullfölja dessa frågor i riksdag
och i de kommunala församlingarna.
De initiativ som vi tar innebär naturligtvis
inte någon brytning med våra
tidigare strävanden att åstadkomma
ett intimt samarbete med centerpartiet
och folkpartiet. Vårt deltagande i ett
samarbete med folkpartiet och centerpartiet
kan och kommer dock att grundas
endast på principen om att alla är
likaberättigade parter. Jämlikhetskravet
gäller även på detta område.

Det är också möjligt att högerpartiets
strävanden att nå samarbete måste
finna nya former. Det är möjligt att
vi hitintills i alltför stor utsträckning
fixerats vid ett borgerligt blocktänkande,
och det är möjligt — med hänsyn
till den reaktion som mittenpartierna
visat •—• att detta lett till bindningar
som försvagat i stället för stärkt oppo -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

sitionens handlingskraft. Utan tvekan
har oppositionen som helhet också alltför
lätt fastnat i de garn som det socialdemokratiska
regeringspartiet knutit.

Ett flerpartisystem är inget unikt för
vårt land. Däremot är det unikt att ett
och samma parti kunnat sitta vid makten
oavbrutet under så lång tid. I länder
med flerpartisystem skapas det parlamentariska
underlaget i regel genom
koalitioner mellan två eller flera partier.
De partierna är inte lika i allt,
utan de är varandra ofta ganska olika.
De är inte överens i allt, utan de är i
själva verket ofta ganska oense — åtminstone
i oppositionsställning. Motiven
för regeringsbildningarna varierar
också i dessa länder, men det gemensamma
är att koalitionsregeringarna
följer de riktlinjer för problemens lösning
som man har kommit överens om
i ett koalitionsavtal, ett koalitionskontrakt.

Denna form för samverkan bör beaktas
som ett alternativ även för oppositionen
i Sverige. Högerpartiet har visserligen
konsekvent och ihärdigt arbetat
för att redan i oppositionsställning
söka få till stånd ett gemensamt trepartiuppträdande
mot regeringen. Hade
vi lyckats härmed, är det också mycket
troligt att valresultatet för oppositionspartierna
tillsammans blivit långt bättre
än det nu blev. Genom centerpartiets
och folkpartiets motstånd mot en bindande
samförståndslösning med högerpartiet
sköts dock denna tanke i sank.
Är emellertid mittenpartierna nu, efter
valet, beredda att ta upp ett resonemang
med oss, där man utgår ifrån
att högerpartiet och högerpolitiken har
sin givna plats i ett sådant samarbete,
är vi naturligtvis beredda att arbeta
för att nå konkreta och fruktbärande
resultat. Några tecken på ett sådant närmande
från mittens sida har emellertid
inte kommit till synes i dag. Jag
säger detta inte minst mot bakgrunden
av centerpartiets gruppledare i denna

kammare avvisande yttrande för någon
timme sedan.

I avvaktan på en sinnesförändring i
detta avseende kommer högerpartiet
självfallet att forma sin politik utifrån
egna ideologiska och praktiska samhällssynpunkter,
för att därmed både
markera och stärka oppositionen mot
den socialdemokratiska regeringen. Vi
bygger därmed också under en naturlig
koalitionsuppgörelse den gång vi
tillsammans får majoritet i valmanskåren.
Vi är beredda att förhandla, vi vill
förhandla och överlägga. Men vi kräver
respekt för våra ståndpunkter och
avvisar självfallet allt dumt tal om att
oppositionens politik — gärna utformad
genom ett skuggkabinett — inte
skulle innehålla betydande inslag av
högerpolitik.

Herr talman! Låt mig härefter gå
över till att säga något om utrikespolitiken.

Situationen i Europa och världen i
övrigt kännetecknas på allt fler håll
av en växande villrådighet och osäkerhet.
Utvecklingen har inte minst på senaste
tiden präglats av tendenser som
ger anledning till eftertanke; detta gäller
i Europa både de västra och de östra
delarna.

Inom EEC tycks villrådigheten öka.
Det föreligger motsättningar om hur
den fortsatta ekonomiska integrationen
inom EEC självt skall gestaltas. Den
tidigare oenigheten om hur man skall
förhålla sig till de utomstående länder,
som på ett eller annat sätt vill vara med
om att som medlemmar i EEC bygga
ut den europeiska ekonomiska gemenskapen,
är oförändrad.

Inom NATO möter man på det militära
området samma bild av förvirring
och minskad förmåga att samarbeta.
Inte minst mot bakgrunden av de omfattande
sovjetryska truppförflyttningarna
i samband med ockupationen av
Tjeckoslovakien framstår situationen
inom NATO som högst oroväckande.

Även i östra Europa präglas läget av

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

nervositet och förvirring. Alltsedan den
tjeckoslovakiska krisen slog ut i full
blom i december förra året har Sovjetunionens
ledning gett åtskilliga bevis
på att den egentligen inte vet hur den
skall få bukt med den farligt smittsamma
frihetslängtan, som bara på några
månader förändrade hela det gamla
ledargarnityret i Tjeckoslovakien och
där skapade en helt ny situation.

Vad som under detta år hänt i Tjeckoslovakien
har överallt i det kommunistiska
Östeuropa, och inte minst i själva
Sovjetunionen, skärpt motsättningarna
mellan de grupper som håller på det
gamla despotiska, centraldirigerade systemet
och de människor som vill skapa
större frihet och trygghet för den enskilde.
Det pågår i alla kommunistiska
länder en ständig dragkamp mellan
dem som fortfarande tror på ett hårt
statligt tvångssystem och dem som vill
luckra upp detta tvång och steg för steg
ersätta detta med en friare, en humanare
form för mänsklig samlevnad.
Många omständigheter, inte bara känslomässiga
utan också rent ekonomiska
förhållanden, talar för att denna dragkamp
mellan frihet och tvång under de
närmaste åren kommer att ytterligare
tillspetsas.

I dag kan ingen förutsäga vart denna
dragkamp skall leda. Inom överskådlig
tid kan vi, precis som i Tjeckoslovakien,
få uppleva nya bakslag för dem
som för frihetens talan. Utvecklingen
kan också inom vissa länder leda till —
vilket är fallet i Jugoslavien — en gradvis
ökad demokratisering av förhållandena
och till en mer oberoende ställning
från vissa öststaters sida gentemot
Moskva. Under alla förhållanden måste
man emellertid räkna med att vad som
skett och sker i Tjeckoslovakien starkt
kommer att påverka utvecklingen i hela
östra Europa.

Det är också alldeles tydligt att Sovjetunionen
själv räknar med ökad oro
och ökade svårigheter inom sin intressesfär.
Härpå tyder framför allt Sovjetunionens
militära dispositioner. De

Allmänpolitisk debatt
har inte bara till syfte att hålla tjeckoslovakerna
i schack utan utgör också
ett direkt hot mot sådana länder som
Jugoslavien, Rumänien och Ungern.

Ett ytterligare och viktigare tecken på
Sovjets attityd är den s. k. Moskvadoktrinen,
som förkunnades i en artikel i
Pravda den 26 september, som sedan
ytterligare utvecklades av utrikesminister
Gromyko i FN och som i går ytterligare
underströks av Bresjnev. Moskvadoktrinen
går kort och gott ut på att
kommunistländerna tillsammans anses
bilda ett socialistiskt samvälde. Som
medlemmar av detta välde skulle de inte
ha rätt att upprätta kontakter med
utomstående länder utan Moskvas direkta
eller indirekta godkännande. Omvänt
anser man tydligen, att om utomstående
länder försöker upprätta förbindelser
med någon medlem av det socialistiska
samväldet, som går utanför
den av Moskva uppdragna ramen, så
skulle detta kunna äventyra lugnet och
freden. Det innebär med andra ord att
Moskva under de senaste månaderna
både i teori och i praktik klart fastställt
sin roll som utrikespolitisk dirigent i
det östeuropeiska blocket.

Härmed har jag berört några drag i
den europeiska utvecklingen som onekligen
stämmer till eftertanke och väcker
oro. Jag har avsiktligt begränsat mig till
denna världsdel.

Vad kan vi då göra? Kan vi i Sverige
över huvud taget göra någonting för
att stödja sådana tendenser som syftar
till att utjämna motsättningarna, att
främja samarbetet och att stärka freden?
Kan vi göra någonting för att
motarbeta sådana tendenser som enligt
vår mening kan få farliga och äventyrliga
verkningar?

Det är klart att vi kan göra åtskilligt
om vi verkligen vill, och frågan är om
vi inte kan göra mer än vad som nu
sker.

Vårt agerande måste naturligtvis vila
på den svenska neutralitetspolitiken. Å
andra sidan ger vår neutralitetspolitik
oss särskilda förutsättningar att funge -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

ra som en utjämnande faktor mellan
öst och väst. Frågan är om inte neutraliteten
just kräver att man ständigt söker
bygga ut goda kontakter åt alla håll.
Balansen kräver emellertid att dessa
kontakter förenas med kritik i de fall vi
anser sådan motiverad.

Under lång tid har den svenska regeringens
anhängare i Sverige, framför
allt de mera vänsterradikala elementen,
successivt skärpt sin kritik mot de västeuropeiska
och amerikanska staterna.
Man har funnit odemokratiska inslag i
t. ex. det amerikanska samhället, i
Frankrike och på andra håll och förbundit
dessa med det s. k. kapitalistiska
systemet. Å andra sidan har, trots
grovheterna i framställningssättet, icke
våra kontaktytor västerut minskats.
Frågan är om det inte är på tiden att
samma attityd intas gentemot Sovjetunionen
och de många öststater, där
vissa grundläggande fri- och rättigheter
enligt vårt sätt att uppfatta demokratin
trampas under fotterna. På samma gång
som vi därför enligt min mening måste
beflita oss om att odla kontakterna bl. a.
med Sovjetunionen och de fyra andra
kommunistländerna i Europa, de länder
som med vapenmakt invaderade
Tjeckoslovakien, måste vi skärpa kritiken
ur ideologisk synpunkt mot det
kommunistiska statskapitalistiska systemet,
som uppenbarligen inte går att förena
med individuell valfrihet och individuell
möjlighet att opponera mot samhället.

Demokratin med sin lära om enskilda
människors frihet och trygghet har den
största genomslagskraften vid en konfrontation
mellan demokrati och diktatur.
Det är inte det fria demokratiska
samhället utan det kommunistiska
tvångssystemet som i längden kommer
att urholkas. Det är alltså enligt min
mening demokratins sak, som i det
långa loppet tjänar på konfrontation
mellan öst och väst.

Sverige bör därför medverka till att
öka kontakterna mellan länderna i västra
och östra Europa. Härigenom kom -

mer de tendenser till demokratisering
och humanisering av förhållandena,
som otvivelaktigt håller på att växa
fram i de kommunistiska östländerna,
att befrämjas. Och vårt land bör tack
vare sin neutrala ställning, genom kontakt
och genom kritik, ha särskilda förutsättningar
att påverka utvecklingen i
detta avseende.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall egentligen inte
replikera herr Holmberg. Jag vill bara
notera en skillnad mellan de anföranden
herr Bengtson och jag höll å ena
sidan och herr Holmbergs anförande å
andra sidan.

Vi andra tycker väl att den situation,
som inträffat då vi under ett val icke
har lyckats åstadkomma ett maktskifte,
framför allt borde föranleda att vi funderar
på vad vi själva skall göra och
vilken kritik vi kan rikta mot regeringspartiet,
som vann. Herr Holmberg ägnade
en betydande del av sitt anförande
åt att tala om för oss andra i oppositionen
hur vi borde uppträda, och det
får man givetvis göra — det brukar jag
också göra ibland. Jag tycker dock inte
precis att det var den rätta platsen i
detta sammanhang.

Sedan vill jag notera att herr Holmberg
talade om att högern nu skall föra
en »mer markerad högerpolitik». Detta
skulle, herr talman, ske under beteckningen
samlingspartiet eller något liknande.
Jag tyckte inte att det gick ihop.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett alldeles riktigt
påpekande av herr Dahlén. Vi har
hållit tre olika anföranden. Förutsättningen
har säkert inte varit att de
skulle vara identiska. Inte heller herr
Dahléns och herr Bengtsons anföranden
var identiska. De bröt sig ganska markerat
när det t. ex. gällde inställningen
till mittensamverkan. Men det är en sak
som jag inte vill gå in på närmare.

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Min grundtanke, herr Dahlén, är att
de borgerliga partierna inte har någon
anledning att kritisera varandras politiska
ställningstaganden. Jag är övertygad
om att vi alla, vare sig vi kallar det
för högerpolitik, folkpartipolitik eller
centerpartipolitik, intar våra politiska
ståndpunkter utifrån kravet att tillgodose
människornas önskemål. Vi har
ingen anledning att kritisera varandra.

Däremot gick jag in på frågorna om
hur vi skulle kunna etablera ett konstruktivt
samarbete, som under alla omständigheter
behövs för att vi skall stärka
vår gemensamma kraft i oppositionsställning
och bygga under för ett kommande
val, som vi ju hoppas skall leda
till regeringsskifte. Det var den frågan
jag behandlade.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Jag skall till skillnad
från mina företrädare i talarstolen hålla
mig inom Sveriges gränser. Jag skall
alltså inte göra någon utrikespolitisk
exposé.

Samtliga talare har här kommenterat
valresultatet och naturligtvis beklagat
utgången. För min del anser jag att utgången
av valet är ganska naturlig mot
bakgrund av valrörelsen och mot bakgrund
av den argumentation som de
borgerliga partierna har fört fram.

Herr Holmberg talade om socialdemokratins
resurser. Det är självklart att
socialdemokratin har resurser, men jag
skulle väl tro att de borgerliga partierna
tillsammans har haft större ekonomiska
resurser än socialdemokratin. Socialdemokratin
har haft större resurser i ett
avseende, och det gäller de personliga
insatserna. Jag vill betyga att det över
hela landet, inom industri och näringsliv,
ja, på alla arbetsplatser, har vuxit
fram en aktivitet, som jag aldrig har sett
maken till vid något tidigare val, inte
ens under ATP-årens hårda strider här i
landet.

Jag har läst i borgerliga tidningar
att socialdemokratin har »piskat fram»

Allmänpolitisk debatt

reserverna av folket ute på arbetsplatserna.
Det är faktiskt så att folk inte låter
sig piskas fram till ett val om de inte
själva vill det. Den aktivitet som har
funnits vid det val, som har ägt rum, har
vuxit fram på det lokala planet, och det
har faktiskt inte behövts någon påverkan
i detta avseende. Orsaken härtill är
naturligtvis att söka i de borgerligas
mycket splittrade attityd och i den politik
som man trodde att de borgerliga
ville förorda.

Som jag bedömer saken har den utslagsgivande
frågan för väljarna varit
oron för sysselsättningen. Sysselsättningen
har också varit den stora fråga
i valrörelsen, om vilken de borgerliga
fört ett mycket positivt resonemang.
Men väljarna har icke vågat lita på att
de borgerliga i regeringsställning skulle
föra en bättre politik i detta avseende
än vad socialdemokratin har gjort.

Självfallet är valutgången en överraskning
för alla, även för socialdemokratin,
ty även om man visste att aktiviteten
var mycket hög, vågade säkert
ingen räkna med ett sådant valresultat.

En orsak till detta är, som jag redan
sagt, aktiviteten. Men jag tror att en orsak
också är att socialdemokratin denna
gång haft god hjälp från de borgerliga
partierna. Utan den politik som de
borgerliga partierna förde under valrörelsen
skulle utgången av valet för socialdemokratin
inte ha blivit så strålande
som den nu blev.

Men detta valresultat innebär naturligtvis
också för den socialdemokratiska
regeringen och socialdemokratin som
helhet ett ökat ansvar. Jag tänker då
helt på den ekonomiska utvecklingen
och sysselsättningen i framtiden.

Vi har en sysselsättning som just nu
är hög. Vår registrerade arbetslöshet,
procentuellt om vi ser det över hela
landet, är ganska låg. Men ändå är arbetslösheten
för stor, främst i vissa
regionala områden där industrialiseringen
inte är så utvecklad som i andra
delar av landet. Till detta kommer att
allt större kategorier av medborgare sö -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

ker sig till arbetsförmedlingarna till
skillnad mot vad tidigare var fallet, för
att man vet att det är genom arbetsförmedlingarna,
genom arbetsmarknadspolitiken,
som man kan få den hjälp
som samhället ställer till förfogande.

Låt mig upprepa vad jag i ett annat
sammanhang sagt tidigare i år! Jag har
sagt att under den socialdemokratiska
regeringens hela existens har en fråga
varit den dominerande, nämligen sysselsättningsfrågan.
Jag går så långt att
jag säger att sysselsättningsfrågan under
de senaste 30—40 åren varit den
största inrikespolitiska fråga vi haft.
Min tro är att den även för framtiden
kommer att förbli den stora inrikespolitiska
angelägenheten. Jag vågar säga
detta, emedan det som sker inom
svenskt näringsliv just nu tyder på en
sådan utveckling. Den strukturella omdaningen
som vi mycket väl känner till
från de senaste åren är ingen övergående
företeelse i svenskt samhällsliv.
Den kommer att fortsätta. Vi kommer att
få uppleva hundratals företagsnedläggelser,
sammanslagningar och allt vad
det heter varje år under den framtid
som vi kan överblicka. Det är en utveckling
som ur ekonomisk synpunkt
tvingar sig fram, en utveckling som även
internationellt måste anses som ganska
naturlig.

Därmed ställs betydligt större anspråk
än förr i världen -— om jag får använda
det uttrycket — på den politik som fors.
Här kommer arbetsmarknadspolitiken
in i bilden, naturligtvis i första hand.
Möjligheterna att lösa alla dessa frågor
enbart med arbetsmarknadspolitiska
medel är emellertid begränsade. Om
svårigheterna blir så stora som dem vi
upplevt under 1967 och 1968, så räcker
inte enbart traditionella arbetsmarknadspolitiska
medel till, utan då krävs
ytterligare åtgärder för att man skall
kunna lösa de problem som uppstår.

Därför har jag stora förhoppningar
på den verksamhet, som man inom regeringen
kommer att bedriva i det nya
departementet som skall upprättas för

ekonomin. Självklart skall man inte
ställa förhoppningarna så högt att alla
frågor därmed skall kunna lösas. Här
kommer naturligtvis den industriella aktiviteten
in i bilden, och även där måste
samhället spela en betydande roll.

I sitt anförande nyss gick herr Bengtson,
som jag fattade det, mycket starkt
emot statlig företagsamhet över huvud
taget. Jag tror att det är fel att göra det.
Vi kommer att få uppleva statlig företagsamhet
i framtiden i högre grad än
vad vi hittills varit med om, och det är
samhällsutvecklingen som framtvingar
det. Vi kommer att få ett större antal
blandägda företag, som styrs både av
privata intressenter och av samhället.
Men det blir också ett större antal helt
samhällsägda företag, som styrs antingen
av kommuner eller av staten. Varför?
Jo, det är nödvändigt om vi vill att
sysselsättningen skall kunna upprätthållas.

Ta exempelvis de regionala områden,
som med lätthet skulle kunna räknas
upp, där vi i dag vet att privat företagsamhet
icke under några förhållanden
är villig att etablera sig. Man skulle
icke vara villig att etablera ett företag
eller en del av ett företag inom vissa
områden i detta land, fastän det är
uppenbart att många av dessa områden
ur samhällelig synpunkt kräver en industrialisering
av något slag. Då är den
enda lösningen att samhället gör de insatser
som krävs.

Att som herr Bengtson vara en så definitiv
motståndare till att samhället på
det industriella eller andra näringspolitiska
områden skall rycka in och göra
insatser, det måste vara felaktigt.
Man har gjort den här upptäckten i
många länder före oss, länder som av
tradition är klart borgerligt och konservativt
styrda. Man skulle drastiskt kunna
gå så långt som att säga, att Sverige i
dag är det minst socialiserade landet i
hela Västeuropa eller, för att vända på
satsen, Sverige är det mest utpräglade
kapitalistiska landet i hela Västeuropa
i den mån vi bedömer det ur synpunk -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

ten att samhället har gjort näringspolitiska
insatser och har industriella intressen.
Se på Italien, Västtyskland och
Frankrike inte minst, och ni skall upptäcka
att samhället i dessa frågor där
spelar en långt större roll än vad det
gör i vårt land.

För min del framstår det som ganska
naturligt att samhället på det näringspolitiska
området måste göra praktiska insatser,
allt i syfte att ge det svenska folket
en så god försörjning som möjligt
och att kunna hålla sysselsättningen
uppe på en hög nivå.

För närvarande är konjunktursituationen
den, att den försvagning som vi
upplevde främst under år 1967 nu går
åt andra hållet. Konjunkturen i dag är
betydligt bättre än för ett år sedan, men
den är ändå icke tillfredsställande. Den
konjunkturförbättring vi upplever, som
tar sig uttryck i högre produktion, högre
produktivitet och en ökande utrikeshandel,
är naturligtvis tillfredsställande.
Men konjunkturförbättringen är
ganska splittrad. Vi kan konstatera att
inom vissa områden och inom vissa
slag av industrier upplever man en klar
konjunkturförbättring, medan man inom
andra områden icke gör det — där
är det snarare tvärtom. För basindustrierna
har det skett en förbättring,
men den samlade skogsindustrin har
alltjämt svårigheter att brottas med,
även om tecknen på den allra senaste tiden
tyder på förbättringar i olika avseenden.
Vår förhoppning är att detta
skall fortsättas.

Under denna tid har svensk industri
utnyttjat tillfället att rationalisera på så
sätt, att man kunnat göra sig av med
folk. Där har vi en del av den besvärande
arbetslöshet, som vi alltjämt brottas
med. Men den omfattande rationaliseringen,
som är en del av den strukturella
omdaningen, har inneburit att
vi för detta år kommer att få en ökning
i vad vi benämner produktivitet som
är högre än den vanliga. Arbetsresultatet
per arbetstimme kommer att ligga
kanske 7 eller 8 procent högre än fö -

Allmänpolitisk debatt

regående år. Detta måste även vid internationell
jämförelse betecknas som
ett mycket gott resultat. Men vi kommer
också detta år att få en betydligt bättre
situation i vår utrikeshandel. Vi kommer
att få en betydande ökning av exporten;
även om årets början visade
svaghetstecken kommer slutresultatet
att bli bra. Enligt de överväganden som
gjorts inom den fackliga rörelsen om
utrikeshandeln, räknar man med att under
1969 kunna notera en ökning av vår
samlade export med kanske 10 eller 12
procent i värde. Om priserna är oförändrade
svarar detta mot ungefär samma
volymsiffra. I så fall är vi i detta
avseende betydligt bättre ställda än tidigare.

Självklart finns det dock veka inslag
i den konjunktur vi har. Det gäller
främst investeringsområdet. Det är omvittnat
av mina företrädare i talarstolen,
att investeringsintresset är för lågt,
framför allt då det gäller byggnader.
Jag vill understryka att investeringarna
inom näringslivet borde vara större.
Emellertid tror jag man kan finna en
orsak till det svaga investeringsintresset
i att lönsamheten på gjorda investeringar
under 1967, eller under den konjunktursvaga
perioden, har varit lägre
än tidigare, och framför allt lägre än
man inom näringslivet bedömer att den
borde vara. Eftersom 1968 ur företagsekonomisk
synpunkt kommer att uppvisa
bättre resultat än 1967, kanske till
och med betydligt bättre i varje fall
inom vissa branscher, kommer väl investeringsintresset
också att öka. Det är
allas vår förhoppning. Risken är emellertid,
att investeringsintresset helt
plötsligt blir alldeles för stort. Då blir
det omöjligt för samhället att tillgodose
alla de krav som inställer sig. Vi har
fått uppleva detta tidigare, då konjunkturen
vänt uppåt mycket snabbt och
risken för en överhettning varit uppenbar.

I dag är den splittrade konjunkturen
sådan, att vi har en arbetslöshet på vissa
områden. Samtidigt skulle jag på rak

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

arm kunna räkna upp ett tiotal företag
med en uppenbar brist på arbetskraft

— i runda tal rör det sig om tre eller
fyra tusen människor som skulle behöva
nyanställas och som i dag icke kan
uppbringas inom landet.

Det är klart att detta innebär svårigheter
i den praktiska politiken. Här
ställs ju utomordentligt stora krav på
arbetsmarknadspolitiken, så att det blir
möjligt att utnyttja den lediga arbetskraft
som finns inom vissa regionala
områden. Det finns där betydande reserver
att tillgå av både män och kvinnor.

Den utveckling som nu äger rum mot
en bättre konjunktur vill vi naturligtvis
skall fortsätta, ty det ger oss bättre
möjligheter att tillgodose alla de eftersatta
behov som nu finns och som vi
undan för undan vill tillgodose. Att det
finns sådana eftersatta behov råder
ingen tvekan om.

En av de föregående talarna har här
talat om jämlikhet. Jag skall inte gå in
på det resonemanget i dag, men det är
många aspekter på detta problem som
nu är aktuella.

Däremot vill jag — även om det får
ske kortfattat — anknyta till vad herr
Bengtson yttrade om de låga lönerna.
Vad fackföreningsrörelsen i år sätter
sitt hopp till är att kunna göra någonting
just för de lågavlönade. Jag hoppas
att herr Bengtson då har klart för
sig, att det kommer att drabba ett industriområde
som står hans parti mycket
nära, ett industriområde som kan
sägas till sin helhet vara ett utpräglat
låglöneområde. Jag tänker på skogsindustrin.
Då skogsindustrin redan tidigare
har problem att brottas med ur avsättningssynpunkt
och ur prissynpunkt

— i fråga om priserna på exportvaror

— är det självklart att företagen inom
den branschen kommer att möta ökade
svårigheter.

Det hoppas jag herr Bengtson har
klart för sig. Herr Bengtson talade nu
enbart om de statsanställda, men låglöneproblemet
är inte ett problem som

är att hänföra till vissa områden eller
vissa branscher, utan det finns nära nog
överallt i det svenska näringslivet. Det
är det som vi gärna tar itu med nu. Det
utspel som fackföreningsrörelsen har
gjort kan gott betecknas som moderat
ur ekonomisk synpunkt, men det siktar
just på dem som bäst behöver en förbättring.
Vi menar att detta skall man
den dag en uppgörelse träffas också ta
hänsyn till bland dem som befinner sig
i inkomstlägen där behoven inte kan
betecknas som trängande.

Jag skulle vilja säga att låglöneproblemet
inte till sin helhet, men till stor
del är ett rent socialt problem i det
svenska samhället. Vill vi tillgodose de
mest trängande behoven i det avseendet,
tvingas både samhället, andra löntagargrupper
och företagare att ta hänsyn
just till den sociala sidan av frågeställningen.

Vi kommer att arbeta för detta, men
när man kommer till förhandlingar inställer
sig naturligtvis omedelbart frågan
om den ekonomiska stabiliteten i
vår ekonomi. Jag kan inte tänka mig
att någon löntagare principiellt har fördel
av ett fortlöpande försämrat penningvärde,
framför allt om försämringen
fortgår i hög takt. Det kan därför
utan reservation sägas, att de som är
löneanställda har stort intresse av stabilitet
i ekonomin, ty detta gynnar den
reella löneutvecklingen bättre än om
det blir — som vi under vissa tidsperioder
haft här i landet — en stark försämring
av penningvärdet.

Innevarande år illustrerar just den
situationen. Innevarande år kommer att
betyda, om jag nu håller mig till industrin,
en mindre löneökning än vi noterat
på många år. Den samlade löneökningen
inom industrin kommer att
ligga på drygt sex procent, och det är
alltså en lägre siffra än vi upplevt någon
gång tidigare. Med hänsyn härtill
ligger det kanske nära till hands att säga,
att löntagarna då har fått för litet,
och en del kanske också säger att löntagarna
har fått försämrad reallön.

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Har de fått det eller kommer de att
få det under 1968? Vi har försökt att så
långt som möjligt få svar på den frågan
med ledning av statistiskt material och
annat material, och vi har kommit till
det resultatet, att 1968 kommer för löntagarnas
del ur reallönesynpunkt att bli
ett av de bästa åren efter kriget. Om de
siffror, som vi nu har fått fram, visar
sig vara riktiga, kommer reallöneförbättringen
för 1968 att bli cirka 4 1/4
procent. Däri ligger då också en del
som är kompensation för arbetstidsförkortningen,
men det är ju också en förbättring.

Detta kommer att bli resultatet av
1968 inom den samlade industrin, trots
att det har skett en lägre nominell löneökning
än som ägt rum under många år
här i landet. Och varför? Jo, helt enkelt
därför — och det har väl de ärade
kammarledamöterna redan klart för sig

— att prisutvecklingen har kunnat hållas
inom snävare gränser än som varit
möjligt tidigare. Om vi nu i år kommer
att få en prisuppgång med låt oss säga
knappt två procent — vilket vi har utgått
ifrån i det föreliggande materialet

— innebär det att det har ägt rum en
stabilare ekonomisk utveckling 1968 än
tidigare, något som varit till fördel för
löntagarna och naturligtvis även för
samhället som helhet, men också för
dem som inte är löntagare i egentlig
mening utan som har att svara för det
svenska näringslivet.

Mot denna bakgrund vill jag på nytt
säga att vi önskar att få en så stabil utveckling
i ekonomin som möjligt, ty
detta ger det bästa resultatet för dem
som skall få sin försörjning av svenskt
näringsliv som löntagare.

Jag vill framföra dessa synpunkter i
detta sammanhang, ty jag tror att dessa
frågor under de kommande vintermånaderna
spelar en mycket stor roll i den
offentliga debatten. Ingen vet nämligen
i dag med exakthet, hur löneförhandlingarna
kommer att utvecklas och sluta,
men själv bedömer jag läget så, att
det vore lyckligt ur löntagarnas syn 3

Första kammarens protokoll 1068. Nr 36

Allmänpolitisk debatt

punkt och ur hela samhällets synpunkt,
om det kunde bli en lugn utveckling av
det slag som vi har aktualiserat från
Landsorganisationens sida och som ännu
inte har vunnit gehör bland andra
löntagarkategorier. En sådan utveckling
skulle emellertid ge de löneanställda en
minst lika god reell löneförbättring, som
skulle kunna erhållas om man valde att
följa någon annan väg.

Dessa ting är av väsentlig betydelse
ocli utgör en del av den svenska samhällsekonomin.
Jag tror att regeringen
— ja, hela socialdemokratin — har ett
större ansvar nu, i den situation som
uppkommit efter höstens val, men frågan
är om inte ansvaret borde vara
större även på den borgerliga sidan.

Jag har fått intrycket att de borgerliga
talarna här i dag har upprepat vad
de sagt i valdebatterna. De håller fast
vid samma politiska ställningstaganden
som de förfäktade då. I varje fall i
TV :s avslutande partiledardebatt demonstrerades
på ett naket sätt den
splittring som råder mellan de borgerliga
partierna inbördes och naturligtvis
mellan de borgerliga partierna å ena
sidan och regeringspartiet å den andra.
Det senare är ju mera förklarligt.

Jag tror att väljarna i det här landet
kan vara tacksamma över en sak i fråga
om valresultatet, nämligen att vi icke
fick en borgerlig regering. Var skulle
vi ha stått i dag, herr talman, med en
borgerlig regering utan politik? Vad
som i dag behövs i det här landet mer
än någon gång tidigare är att det kan
föras en fast politik, och den enda politik
på det ekonomiska området som är
till flertalets glädje är den politik som
kan utformas och som mer och mer
håller på att utformas inom regeringspartiet.

Jag väntar mig nu ingenting annat än
att de reformer i olika avseenden, inte
minst på det näringspolitiska fältet,
som kommer att presenteras undan för
undan, kommer att föranleda politiska
motsättningar, ty jag utgår ifrån att allt
icke kommer att stämma överens med

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

borgerlig ideologi. Jag är emellertid
övertygad om att det ändock kommer
att beslutas åtgärder, som genomgående
har till syfte att stärka hela det
svenska samhällets ställning i ekonomiskt
avseende och även i annat avseende
men också att åt det svenska folket
skapa så goda levnadsbetingelser
som över huvud taget kan skapas i det
svenska samhället.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Geijer berörde betydelsefulla
saker, och jag skall ge om
inte direkt en replik så kanske en kommentar.
Herr Geijer instämde nämligen
till stora delar i det anförande som jag
hållit i dag, och det är känt att Landsorganisationens
och centerpartiets åsikter
ofta sammanfaller. Eftersom herr
Geijer nämnde slutdebatten i TV, kanske
jag får erinra om vad herr Hedlund
sade vid det tillfället och herr
Geijers samstämmighet.

Jag skall emellertid först bestyrka en
del av vad herr Geijer sade om socialisering
och statliga företag, och jag
nödgas citera ett par meningar som jag
framfört tidigare. Jag sade så här: »I
fråga om de svenska statsföretagen vill
jag alls inte klandra en del av dem, som
inte går med förtjänst, i den mån de
fyller en social uppgift eller de behövs
i en bygd där sysselsättningsmöjligheterna
är få. Basinvesteringar och samhällsdrivna
företag som ger sysselsättning
är nödvändiga inom vissa områden
med brist på arbetstillfällen.»

Är det någon skillnad mellan vad
herr Geijer sade och vad jag sade?

Jag fortsatte senare: »Det behövs samarbete
mellan stat och enskilt näringsliv
och det kan ibland behövas direkta

statliga produktionsinsatser.»

Vad är skillnaden?

Jag sade ytterligare: »Den huvudsakliga
uppgiften för samhället är att skapa
förutsättningar för de enskilda människorna
att utveckla sina initiativ, men
det bör inte hindra etablerandet av

statliga företag då detta är nödvändigt
för lösandet av sysselsättningsfrågorna
i en region.»

Vilken är skillnaden, herr Geijer,
mellan mitt anförande och herr Geijers? Herr

Geijer säger i annat sammanhang,
att Sverige har det största antalet
privatföretag av något land i världen.
Det är sant, herr Geijer, men så
har Sverige också den nära nog högsta
levnadsstandarden av något land i världen.

Jag är helt enig med herr Geijer om
nödvändigheten av att ägna sysselsättningsfrågorna
den största uppmärksamhet.
Herr Geijer nämnde, att skogsindustrin
skulle komma att drabbas
särskilt mycket. Ja, jag är medveten
om detta, och jag tror att herr Geijer
och alla bör vara väl medvetna om vilka
konsekvenser detta kan få, eftersom
skogsindustrin är vår största exportnäring.

I den delen förekommer alltså inte
någon polemik mellan herr Geijer och
mig. Men herr Geijer är även politiker,
och jag kanske kan få avsluta min replik
med att säga någonting om den
saken. Herr Geijer sade, att man inte
behövde driva fram några väljare, eftersom
de kom fram självmant ändå.
Man kan då inte undgå att ställa sig
frågan: Varför behövdes så oerhört
många LO-miljoner i valet? Eftersom
det har varit så mycket tal om detta
och vi nu har Landsorganisationens
ordförande här skulle jag vilja fråga:
Hur stora var bidragen från LO och
även de lokala fackorganisationerna?
Vi fick aldrig något besked härom under
valrörelsen.

Herr Geijer framhöll att man underlät
att rösta på de borgerliga partierna
därför att man inte trodde att de skulle
kunna föra en bättre politik. Ja, jag
får säga att vi ju inte har några erfarenheter
av att man inte röstade på
centerpartiet, och vi har drivit samma
politik både före och efter valet.

I fråga om de lågavlönade råder det

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

inte någon oenighet mellan herr Geijer
och mig, men det råkade bli så att jag
talade först och mycket utförligt tog
upp de lågavlönades problem. Därför
har jag inte velat kalla detta mitt anförande
för en replik, utan mera en
kommentar till herr Geijers anförande.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! I den del av herr Geijers
anförande som hänfördes till vad
herr Geijer kallade »fackliga bedömningar»
av vår ekonomi, vår sysselsättning,
vår produktion och vår produktivitet
är jag beredd att i huvuddelen
helt och hållet instämma.

Men herr Geijer lämnade ett stort
frågetecken på en punkt, nämligen när
det gäller det s. k. »veka inslaget» i dagens
ekonomiska bild, industrins lönsamhet
och framför allt det bristande
intresset för en ökning av industrins
investeringar.

Det finns dock möjligheter att stimulera
även den sektorn av samhällsekonomin
och min fråga är: Hur ställer
sig nu regeringen till de propåer
som i olika sammanhang har framförts
från de borgerliga partierna inklusive
högerpartiet och som nu har upprepats
av Industriförbundet i en skrivelse,
som förbundet har kommit med inför
dagens debatt?

Hur ställer sig regeringen till kravet
att med investeringsstimulerande åtgärder
av både kortfristig och långsiktig
natur öka investeringsintresset?
Vad anser regeringen om kravet på
borttagande av energiskatten och punktskatterna,
uppskjutning av arbetsgivaravgiften,
förbättrade avskrivningsmöjligheter
för investeringar och, inte
minst, företagsskatteutredningens förslag
om nya avskrivningsregler för
byggnader och markanläggningar?

Den avvägning som måste göras mellan
dessa förslag och kravet på en samhällsekonomisk
balans är en avvägning,
som regeringen måste göra. Därför förväntar
vi oss att regeringen genom sin

Allmänpolitisk debatt

finansminister också ger en antydan
om hur regeringen på denna punkt vill
ha eller tänker sig politiken utformad.

När därför herr Geijer slutar sitt anförande
med en liten politisk betraktelse
om att de borgerliga partierna
»saknar politik», så finns det all anledning
för högerpartiet att returnera
påståendet. Det är socialdemokratiska
partiet och den socialdemokratiska regeringen,
som nu måste krypa upp ur
sitt gryt och ange vilken politik man
egentligen tänker föra.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Geijer erkände att
socialdemokratin i valrörelsen hade haft
större personella resurser än de andra
partierna. Detta är alldeles riktigt. En
av anledningarna var ju att personer
anställda av fackliga arbetarorganisationer
avdelades inte till att sköta dem
utan till att syssla med politik. Givetvis
har dessa fackliga organisationer rättighet
att göra så, men jag noterar med intresse
att tjänstemännens organisationer
betackar sig för sådana metoder. Jag
har alltid haft svårt att förstå, att socialdemokraterna
inte inser att detta rymmer
en fara för dem.

Herr Geijer talade i allmänna ordalag
om statlig verksamhet. Det finns ingen
möjlighet och ingen anledning för mig
att polemisera mot hans uttalanden eftersom
de var så allmänna. Men jag
vill ställa en fråga till lierr Geijer i
detta sammanhang. Jag tycker att svaret
är självklart, men med tanke på den debatt
som fördes under valrörelsen tror
jag att det vore bra att få ett svar bär:
Skall dessa företag vara lönsamma och
drivas med tanke på att ge vinst, eller
skall man tänka sig statssubventioner
och en liten halvdan karaktär när det
gäller dessa företag? Herr Geijer tycker
säkerligen att svaret är självklart, men
jag är övertygad om att många, som hörde
en del inlägg från socialdemokraternas
sida i valdebatterna, inte anser att
svaret är så självklart.

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

36 Nr 36

Allmänpolitisk debatt

Herr Geijer frågar också vilken politik
en ny regering skulle ha fört. Ja,
herr Geijer, den skulle bl. a. ha tagit de
initiativ för en bättre sysselsättning som
vi krävde under hela våren och i valrörelsen.
Herr Geijer förde fram dem
från sina utgångspunkter men ville givetvis
inte gärna säga, att vi hade samma
uppfattning — och det må så vara.
Men en ny regering skulle redan i dagens
läge, det är jag övertygad om, ha
gjort mer för att öka sysselsättningen
än vad den nuvarande socialdemokratiska
regeringen har gjort.

Herr GEIJER, ARNE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Om jag börjar med
herr Dahléns replik så är det ganska
självklart att företagen måste kunna gå
ihop, och jag tror inte att någon inom
socialdemokratin har en annan uppfattning.
Eljest rycker man ju undan
hela grunden för de olika företagens
existens. Men det finns många exempel
på privata företag som gärna vill att
deras affärer skall gå ihop tack vare anslag
och bidrag i olika former från det
svenska samhället. Också en sådan företagsamhet
är det i längden omöjligt att
driva. Det är ganska naturligt att företagen
måste ha en sådan bas att de kan
vara ekonomiskt självbärande.

Herr Dahlén hänvisade till att folkpartiet,
eller mittenpartierna, hade tagit
så många initiativ. Ja, det är klart
att man tagit en väldig mängd initiativ
_det är t. o. m. svårt att hålla dem riktigt
isär. Ett initiativ som man kom
med i valrörelsens elfte timme gällde
hur sysselsättningen skulle kunna klaras
under vintern. Det trumpetades ut i
TV och radio, vid en presskonferens
osv. Vi frågade oss vad man egentligen
avsåg. Som jag sade i TV-debatten
omedelbart före valet bad jag en av
mina medarbetare att gå till den där
presskonferensen och fråga litet om
saken. Han ställde frågor som hade med
sysselsättningen att göra men kunde

icke få svar, därför att de som stod för
presskonferensen inte kunde ge besked
om vad man själv hade skrivit. Det var
ett hastigt hopkommet dokument som
delvis byggde på redan vidtagna åtgärder
och delvis byggde på sådant som
inte riktigt överensstämde med verkligheten.
Sådana initiativ blir man naturligtvis
skeptisk emot. De initiativ
som folkpartiet huvudsakligen har presenterat
har icke utgjort lösningar när
det gäller sysselsättningsfrågorna. De
bästa initiativen har utgjorts av de
praktiska utspel och beslut som regeringen
har presenterat — inte bara nu
utan vid många tillfällen tidigare — på
grundval av förslag som fackföreningsrörelsen
har utarbetat och som vi gemensamt
har diskuterat fram. På det sättet
har arbetsmarknadspolitiska åtgärder
kunnat skapas som har haft effekt.

Jag skall sluta med att svara på en
fråga som herr Holmberg ställde litet
polemiskt i sitt första inlägg.

Herr Holmberg frågade: När man nu
har fått sådan hjälp av fackföreningsrörelsen
i det val som har ägt rum, vilken
motprestation kräver då LO? Vi har
aldrig krävt någon annan motprestation
än att det skall föras en ekonomisk
politik i detta land som gynnar flertalet
löneanställda och som innebär att
folk skall kunna genom eget arbete klara
sin försörjning.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Låt mig pliktskyldigt
börja med att framföra ett vördnadsfullt
tack för de gratulationer till valresultatet
som har framförts från denna
talarstol i de tidigare inläggen. Även
om jag är på det klara med att det mera
är en läpparnas bekännelse och att det
är lång distans till hjärterötterna i dessa
deklarationer —■ det vore kanske för
mycket att begära annat i fråga om det
sista — tar jag det ändå som ett uttryck
för det sportmanship som kanske saknades
i litet för stor utsträckning före
den 15 september.

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Det har på sina håll i den allmänna
debatten om valutgången getts långa vetenskapliga
och ibland sofistikerade
förklaringar av orsakerna till att valresultatet
blev det som vi kunnat avläsa.
Enligt mitt sätt att se behövs det
inte särdeles många och långa förklaringar
för att förstå väljarnas förtroendeuttalande
för socialdemokratin och
den sittande regeringen. Efter att framgångsrikt
ha lett samhällsarbetet under
36 är i oavbruten följd — herr Bengtson
var vänlig nog att tala om vårt
lands internationellt sett utomordentligt
höga standard — har socialdemokratin
kunnat redovisa ett resultat som kan
beskrivas som vägen från ett underutvecklat
Fattigsverige till en utvecklad
välfärdsstat. Folket trodde inte på den
många gånger onyanserade skräckmålning
av förhållandena och utvecklingen
som låg som en underton i oppositionens
propaganda. Det gick helt enkelt
inte att så ogenerat våldföra sig på
verkligheten. Medborgarna kände helt
enkelt inte igen vårt land som ett land
med enorma olösta problem på praktiskt
taget varje område. Det gick inte
att identifiera vår avancerade sjukvård
med begreppet sjukvårdskris, med köer
och avvisade sjukhjälpssökande, även
om sådant förekommer. Våra folkpensionärer
accepterade inte själva att de i
detta samhälle skulle betraktas som socialt
undanskuffade. Påståendet om den
enorma arbetslösheten, och följaktligen
en lika enorm otrygghet i tillvaron, gick
inte heller så där utan vidare in, även
om människorna naturligtvis var skakade
av utvecklingen under år 1967 och
en bit in på år 1968. Kvar står ändå att
98 å 99 procent av det svenska folket
hade kvar sin dagliga sysselsättning på
områden där framtidsperspektivet framstod
som på det hela taget rätt pålitligt.

Försöken att presentera det svenska
försvaret — ett av de starkaste i Europa
— som ett dåligt försvar, var ju
också dömt att misslyckas. De protester
som vissa delar av vår universitetsungdom
under senare år ostentativt och

Allmänpolitisk debatt

oreflekterat lagt i dagen har enligt min
mening inte varit representativa för den
svenska ungdomen, inte heller för den
svenska universitetsungdomen.

Til syvende og sidst: De med partipolitisk
motivering framförda påståendena
att vi skulle leva i en bottenkörd
ekonomi, ett näringsliv där konkurrenskraften
sviktade — och naturligtvis
vara ett folk som dignade under
skattebördorna — har varit svåra att
förena med den faktiska utvecklingen
och den faktiska situationen.

Man kanske säger att denna min beskrivning
är överdriven så här när valrörelsens
vågsvall har lagt sig. Men det
är inte svårt att ur hela den flod av kritik
och klagomål som vi hade att möta
före den 15 september samla upp alla
dessa påståenden, överdrivna och
osannfärdiga men med pretentioner på
att likt Skriftens altartavlor representera
den enda rena sanningen.

Vi blir i en ständig fortgående utveckling
naturligtvis aldrig färdiga fullt
och slutgiltigt i vårt politiska arbete för
att förbättra samhället. Vi kommer säkerligen
att avhjälpa de återstående
bristerna successivt och i kraft av vår
förmåga. När vi har löst de problem
som vi konfronteras med i dag, kommer
naturligtvis nya problem att pocka
på sin lösning. Det ligger helt enkelt i
utvecklingssamhällets egen logik. Varje
generation kommer att bli tvingad
att attackera och på ett hyggligt sätt
lösa sina politiska problem i mån av
krafter och resurser. Men dessa problem
får aldrig göras till generella företeelser,
som skulle vara karaktäristiska
för land och folk och för samhället av
i dag.

Socialdemokratins valseger har väl
sin enkla förklaring däri att vi försökte
presentera samhället som det är, förklarade
oss beredda att angripa de problem
som ännu är olösta och göra detta
i tron på att samhället kollektivt har
större möjligheter än om man överlämnar
arbetet åt, som det brukar heta, de
fria makternas spel.

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

38 Nr 36

Allmänpolitisk debatt

Från oppositionens sida mötte vi en
inställning av kritik och misstänkliggörande
mot vad samhället i solidarisk
samverkan vill göra. Man karikerade
gärna samhället och målade helt felaktiga
bilder av intentionerna att för människornas
trygghets skull bygga ut samhället.
I stället lovade man en ganska
lysande framtid om man bara höll fast
vid de gamla arbetsmetoderna, som i
dag på en och annan punkt ju klart och
tydligt visar sig inte tillräckliga. Denna
lysande framtid skulle ligga gripbar vid
ett regeringsskifte. Den skulle dessutom
tillfredsställa alla människor i det avseendet
att man utan belastning av den
enskilde individen skulle kunna göra så
oändligt mycket mera än vad regeringspolitiken
innebar.

Jag tror att det är klokt att räkna
med att väljarna är ett folk med fotterna
på marken i sitt stora flertal, och jag
tycker att valresultatet är ett tecken på
detta. Jag tror att väljarna kräver ett
mått av logik och sammanhang mellan
förespeglingar och den verklighet vi
upplever. Jag tror att väljarna också
begriper att utvecklingen inte kan följas
upp om gamla invanda föreställningar
i kompetensuppdelningen mellan
individ och samhälle för evigt skall
bli bestående.

Men valresultatet är inte bara ett ensidigt
utslag av socialdemokratins politik
och dess budskap til! folket. Det har
också sin förklaring i oppositionens
budskap, där jag anser att vissa alldeles
påtagligt avgörande misstag begåtts.
Vi upplystes i tidningar och från talarstolar,
i radio och TV, att valet i själva
verket var en ganska så meningslös tillställning,
någonting som var formellt
nödvändigt, men att utslaget bara kunde
bli ett enda. Oppositionen — med folkpartiets
unga garde i spetsen — hade i
god tid före den 15 september etablerat
sig i regeringsställning i kanslihuset
och förde debatten från dessa förutsättningar.
Ett originellt inslag i den politiska
debatten var också den flitigt odlade
mandatexercisen, naturligtvis med

en medveten politisk bakgrund. Man
trode sig om att kunna indoktrinera
väljarkåren genom att hela tiden tala
om socialdemokratins förlustmandat.
Variationerna rörde sig om antalet, men
förlustmandat var det hela tiden. Kammen
var väl för röd, fjädrarna var för
uppburrade, och allt på ett så demonstrativt
sätt, så att det var ju inte överraskande
att reaktionen hos väljarna
blev motsatsen till den avsedda.

Nu skulle jag naturligtvis inte stå
här och ge goda råd till en oerfaren politisk
opposition i en ny generation. Ett
»fortsättning följer» från oppositionens
sida år 1970 bör givetvis vara den bästa
garantin för ett permanent socialdemokratiskt
regeringsansvar. Men utifrån
synpunkten att politiken och det politiska
programmet är en fråga om människornas
vardag och livsvillkor tror
jag att väljarna har större respekt för
politiska argument än för halmhattar —
som har nämnts tidigare i dag — och
schlagertexter av typen »Du är mitt
lilla solsken» varje gång partiledaren
uppenbarar sig.

Det glädjande i årets valrörelse var
det stora valdeltagandet. Nittio procent
av landets röstberättigade fullgjorde
sin medborgarplikt, måhända ett oslagbart
rekord i ett val i ett demokratiskt
land och under fullt fria och för medborgarna
garanterat korrekta former.

Från utgångspunkten att politik är
vardagslivets frågor och livsvillkor, att
i detta ligger standardutvecklingen, arbete
och trygghet i livets skiften, må
det tillåtas mig att närmare försöka
redovisa de grundläggande förutsättningarna
för en överblickbar framtid
som vi nu ser dem. Jag syftar naturligtvis
på de allmänekonomiska förutsättningarna
sådana vi tror oss kunna avläsa
dem. I vissa stycken har herr Arne
Geijer här givit en presentation. Min
komplettering är kanske litet mer detaljutformad,
men jag tycker att även
det kan ha sin plats i en remissdebatt.

Jag skall börja med ett par enkla,
säg gärna banala, konstateranden. Var

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

och en upplever hur världen år för år
blir mer och mer integrerad och sammanflätad
i ekonomiskt avseende. Den
utvecklingen kommer att fortsätta under
förutsättning att vi får leva i fred
— och något annat antagande mot bakgrund
av de moderna förstörelsemedlen
är väl knappast möjligt, om man inte
skall spekulera i ett försök att planera
katastrofer.

Vi har nu ett fullt ut etablerat frihandelsområde
genom EFTA. Vi diskuterar
just nu ett nordiskt ekonomiskt
samarbete i ökad omfattning, med alla
de svårigheter som det innebär, men vi
diskuterar det i akt och mening att
kunna komma till en lösning. Vi bryr
våra hjärnor med att nå framkomliga
vägar för att integrera handel och ekonomi
mellan de stora blocken EFTA och
EEC. Vi har realiserat den första
världsomfattande tullsänkningen enligt
Kennedyrondens regler, och vi hoppas
på en lösning på global bas i detta avseende.
Vi har sedan några år tillbaka
diskuterat och numera kommit fram till
ett principbeslut om en ny världsvaluta
vid sidan av guld och dollar, ett förslag
som riksdagen inom en snar framtid
kommer att inbjudas att ratificera
för vårt lands räkning. Det rör sig om
en ny världsvaluta, reglerad och kontrollerad
av världens nationer kollektivt
i avsikt att därmed underlätta
världshandeln och det ekonomiska utbytet
länderna emellan. Det sista är en
absolut förutsättning om världen, såväl
den utvecklade som den underutvecklade,
skall ha en möjlighet att fortsätta
sin marsch framåt.

Vi rör oss i dag, ärade kammarledamöter,
med en bruttonationalprodukt
om cirka 135 miljarder kronor, och vi
har en utrikeshandel som balanserar
på cirka 25 miljarder kronor i båda
riktningarna. Bara detta är ett uttryck
för hur involverade vi är i världens
ekonomi. I dessa affärer med utlandet
måste vi ha balans mellan export och
import och övriga tjänster och betalningar
som går över gränserna.

Allmänpolitisk debatt

Vi klarar den tillfälliga obalansen via
valutareserven. Denna är dess bättre
fortfarande relativt betryggande, men
jag tvekar inte att säga att våra möjligheter
att föra en den fulla sysselsättningens
politik står och faller med att
vi har en tillfredsställande valutareserv
och en balanserad utrikeshandel.

Ingen regering i världen i det samhällssystem
som präglas av ett västerländskt
mönster, ingen regering av vilken
valör det vara månde har kunnat
garantera full sysselsättning om det
brister i dessa avseenden. Man kan klara
det, man kan teoretiskt hålla den
fulla sysselsättningen frikopplad från
världen, om man är beredd att underkasta
sig den standardsänkning, den i
detalj genomreglerade ekonomi som en
sådan situation innebär. Jag inkluderar
där även lönepolitiken.

Vi räknar nu med att vi 1968, dvs.
innevarande år, skall kunna redovisa
en ökning i vår tillväxt med 4 procent
och 1969 i ungefär samma storleksordning.
Försiktigtvis spår konjunkturinstitutet
om 3,5 procent. Det är ungefär
den medeltakt för den ekonomiska
tillväxten som man samtidigt räknar
med för de samlade staterna inom
OECD. Men som jag många gånger sagt,
vi startar från en hög nivå, och det är
alltid svårare att hålla procentpåslagen
lika mot bakgrunden av att andra länder
startar från en väsentligt lägre nivå.

Vi räknar med att kunna hålla prisutvecklingen
kring en ökning med cirka
2 procent både i år och nästa år.
Vi räknar med att den reala konsumtionsstegring
som Arne Geijer skisserade
för löntagarnas räkning — och där
jag kan inkludera hela folkhushållets
medborgare — kommer att kunna hålla
sig något under siffran för tillväxten
i den totala ekonomin men ändå ligga
någonstans vid 3 eller kanske mellan
3 och 3,5 procent.

Att vår privata konsumtionsökning
beräknas ligga något lägre förklaras
bl. a. därav att den offentliga konsumtionen
med vad som är på gång stiger

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

något snabbare. Utbyggnaden av våra
sjukhus, vårdsektorer, skolväsen och
andra områden kräver förhållandevis
mer än medeltalet av vår totala tillväxt.
Då blir det med logikens kraft något
mindre för den privata sidan.

Investeringsprognosen för 1968 och
1969 är — jag skall villigt erkänna det
— vår svaga punkt, om jag ser på industriinvesteringarna.
Vi uppehåller
vårt rekordhöga bostadsbyggande i år,
och vi kommer att göra det även nästa
år. När det gäller den kommunala investeringsaktiviteten
talar allt för att
vi har att se fram emot en uppgång under
1969. Låt mig spå att vi kommer att
få en kommunal investeringsexpansion
som håller sig på cirka 7 procent innevarande
år och kanske någon procent
högre 1969. Då vi inte kan räkna med
någon större förskjutning av våra tillgångar
från konsumtionssidan till investeringssidan
och då vår totala tillväxt
kan uppskattas till cirka fyra procent
för dessa båda år, följer därav att
om vi får den expansion på offentlig,
privat och kommunal sektor, som jag
här har skisserat, så räcker inte det till
mera för industrin om balansen skall
kunna upprätthållas. Nu är den här så
att säga den dåliga industriella investeringstakten
en saldoberäkning mot
bakgrunden av de andra sektorernas
tillväxt. Personligen har jag alls ingenting
emot, tvärtom, om vissa omfördelningar
och förändringar på den punkten
så småningom kan visa sig kunna
realiseras.

Enligt de enkäter som konjunkturinstitutet
regelbundet verkställer kan man
måhända tala om en viss nedgång för
den egentliga industrin under åren
1968 och 1969. Men det kompenseras
för näringslivet som sådant av en expansion
av handeln, där slopandet av
investeringsavgiften ju har inneburit en
aktivisering. Totalt räknar man ändå
med att det privata näringslivet skall
ha en investeringsuppgång på ett par
procent.

Eftersom jag är skeptiskt inställd till

min natur och har fått anledning att
utveckla denna min karaktärsegenskap
under 14 år som finansminister, har
jag ibland frågat mig huruvida denna
prognos för investeringsökningen är så
där utan vidare trolig. Vi har framför
oss en utveckling som, även om den
inte är snabb, ändå representerar en
markerad konjunkturuppgång i världen
runt ikring oss. Orderböckerna i den
svenska industrin är påtagligt bättre i
dag än för ett år sedan. Företagens likviditet
är starkare i dag än för ett år
sedan. Lönsamheten är i allmänhet bättre
1968 än under år 1967. Exporten går
förhållandevis bra volymmässigt, även
om priserna är pressade. Och — hör
och häpna — i den mån man vågar sig
på att göra några beräkningar om självfinansieringsgraden,
så är den vid en
oförändrad investeringsaktivitet under
de senaste åren bättre år 1968 än den
var år 1967.

Det här talar för att man väl ändå
i bakfickan har vissa drivkrafter inom
den svenska industrin som kan resultera
i en mera optimistisk syn på utbyggnaden
och kunna förändra investeringsprognoserna.
Jag skall inte gå
längre än att göra den rent personliga
reflexionen att vi i varje fall bör kunna
undgå en minskning av de industriella
investeringarna. Skulle emellertid
mot all expertis’ förmodan investeringsaktiviteten
flamma upp inom industrin
igen, ja då måste planer och prognoser
revideras inte endast på papperet och
i konjunkturrapporterna, utan då måste
det naturligtvis också bli konkreta
förändringar i den praktiska politiken.

Utrikeshandelns exklusiva betydelse
för hela vårt folkhushåll och den valutaskapande
industrins betydelse för
samhällsekonomin i stort kan då pocka
på en preferens i fråga om tillgång
för framför allt kapitalmarknadens resurser.
I eget välförstått intresse får
vi svårt att avvisa en sådan preferensställning
ja, jag tror man helt enkelt
också måste effektuera den.

Under det första halvåret 1968 och

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

fram till nu har vi, framför allt under
valrörelsen, hört många dystra spådomar
om vår exportutveckling. Det är
riktigt, och det har sagts tidigare från
talarstolen här i dag, att ökningstakten
var mera blygsam under första halvåret
i år, då den stannade vid 4 procent.
När vi nu har siffrorna intill de
sista månader som kan redovisas, visar
det sig att vi har en glädjande väl
hävdad ställning på exportmarknaden.
Vi torde kunna öka vår export i förhållande
till fjolåret med de 7 procent,
kanske till och med 8, som jag i en
kompletteringsproposition i maj månad
tillät mig sätta upp såsom en förhoppningsfull
prognos för 1968.

Bytesbalansen är i den sista saldoposten
fortfarande litet besvärande med
en viss försämring, men denna är helt
hänförlig till expansionen på turistresornas
område, där 1968 inte är något
undantag i förhållande till tidigare år.
Inte ens vår rekordfagra sommar 1968
kunde hindra de svenska breda folklagren
att resa söderöver för att få ännu
mera sol och värme. Följaktligen
har vi nu kommit över miljarden i fråga
om negativt saldo i turistbalansen.
Försämringen håller sig på 100—125
miljoner per år.

När man talar om bytesbalansen och
valutareserven är det emellertid inte
bara fråga om exportindustrins kapacitet
och slagkraft. En konkurrenskraftig
hemmamarknadsindustri har i detta
perspektiv samma funktion att fylla.
Vår hemmaindustri har att i konkurrens
med en utländsk import, där tullskydden
gradvis reduceras och i långa
stycken i dag är obefintliga, konkurrera
om de svenska konsumenternas
ynnest i varor och priser. Misslyckas
hemmaindustrin med detta, sväller importen,
vilket i fråga om bytesbalans
och valutareserv naturligtvis har samma
effekt som om exportindustrin tappar
sin konkurrensförmåga.

Glädjande nog har vi fortfarande,
tack vare en kraftig investeringsuppgång
under åren 1965—1966, kunnat

Allmänpolitisk debatt

glädja oss åt en fortsatt god ökning i industriproduktionen.
Där ligger ökningen
på 6 procent 1968 och vid ungefär
samma procentsats i prognosen för
1969.

Den konjunkturuppgång, som vi nu
tror oss kunna avläsa — och alla internationella
ekonomiska data talar för
det — möter i den offentliga debatten
många betänksamma reservationer
framför allt med hänvisning till den arbetslöshet
vi fortfarande redovisar. Låt
mig då, herr talman, bara helt kort understryka,
att vi aldrig, inte ens under
arbetskraftsbristens specifika år 1964
och 1965, haft så många medborgare
i arbete som vi har just i dag. Vi har
klarat oss genom den sista konjunkturdämpningen
med en bibehållen arbetsstyrka
och bibehållen total sysselsättning
i platser och arbetstimmar räknat.
Det senaste året har en kraftig ökning
av antalet sysselsatta inom vårt
land kunnat statistiskt avläsas. Här skiljer
sig vår utveckling ganska väsentligt
från utvecklingen ute i Europa. Arbetslöshetssiffrorna
under de senast redovisade
månaderna 1968 visar enligt traditionellt
tillämpad statistik på en fortsatt
ökad efterfrågan på arbetskraft.
Då vi för ett år sedan avläste en säsongmässig
uppgång av arbetslösheten
från september till oktober på icke
mindre än 18 procent, stannar denna
säsongmässiga uppgång i år vid 4 procent.
I absolut mening är antalet arbetslösa
enligt sista rapporten fortfarande
något lägre än motsvarande tid
i fjol, och det är till och med lägre jämfört
med antalet obesatta lediga platser.
I årets oktobersiffra, som är 34 000
arbetslösa i hela riket, inkluderas 4 500
som åtnjuter det s. k. äldrestödet — en
ny reform som tillkom den 1 juli innevarande
år. Det är alldeles uppenbart
— i varje fall är det arbetsmarknadsverkets
bedömning — att man här har
tagit fram en tidigare anonym arbetslöshet.
När en person nu vet att han
kan få 800 kronor per månad om han
inte kan få ett för honom lämpligt ar -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

bete, lockar det fram en anmälning,
där vederbörande tidigare förblev anonym,
därför att man helt enkelt resignerade.
Man kan nog reducera den sista
månadens arbetslöshetssiffra med ett
par tusen för att få en korrekt jämförelse
med motsvarande uppgift förra
året.

Vi har en stor grupp människor i
omskolning. Valdebatten präglades ju
av en intensiv dialog om dessa skulle
kallas arbetslösa eller inte. Jag har vägrat
att acceptera den definitionen. Jag
menar att om man omskolas för att göras
lämplig för de arbetsställen som
ropar efter folk, är det ju bara fråga om
att preparera sig för att ta det arbetet.
Det är då inte adekvat att mäla dessa
personer såsom tillhörande de arbetslösa.

I de vanliga beredskapsarbetena har
vi i dag 4 000 personer placerade, och
det är en rätt låg siffra. Däremot har
vi 13 500 personer i de s. k. särskilda
beredskapsarbetena. Det är sådana sysselsättningsarbeten
som är speciellt
lämpade för människor med fysiska
eller psykiska handikapp i något avseende
och som följaktligen inte kan
bjuda ut sig i vanlig ordning på den
öppna arbetsmarknaden. En del av dessa
rehabiliteras och blir på nytt efterfrågad
arbetskraft. För andra kommer
denna form av arbete att vara den enda
tillgängliga formen av sysselsättning,
då arbetsmarknaden i övrigt inte
i tillräcklig utsträckning anser sig ha
behov av arbetskraft som är låt mig
säga i relativ grad handikappad.

Vi har ansett det riktigt att driva denna
verksamhet, då sysselsättningen ger
mera positivt utbyte för den enskilde
och i regel också för samhället än ett
liv i sysslolöshet — även om understödsfrågan
löses på ett rimligt sätt.

Man kan därför ställa frågan om de
här särskilda beredskapsarbetena, som
är beteckningen för arbetsmarknadsstyrelsens
aktivitet på området, skall
anses vara en arbetsmarknadsfråga i
vanlig mening och betecknas som så -

dan eller om man helt enkelt skall kalla
det för en social insats som samhället
gör för dessa människor, även om
denna sociala insats har fått ett arbetsmarknadsinslag.
I varje fall bör
man inte, vilket ofta förekommer i den
offentliga debatten, räkna in den här
gruppen bland arbetsmarknadens sysslolösa.
De bör inte heller inkluderas
i den officiella sysslolöshetsstatistiken
— som jag fann att man gärna gjorde
under den förflutna valdebatten.

Med dessa kommentarer till arbetsmarknadssituationen
vågar jag hävda
uppfattningen, att den konjunkturuppgång
som vi nu avläser rent allmänt har
sin motsvarighet i den utveckling som
vi nu också glädjande nog avläser på
arbetsmarknaden.

Den tyngst vägande nationen i det internationella
ekonomiska umgänget,
Nordamerikas förenta stater, dras med
en betalningsbalansbrist för närvarande,
i allt väsentligt hänförd till de kapitaltransaktioner
som amerikanarna kostar
på sig utanför sina gränser — kriget
i Vietnam, underhåll av trupperna
i Europa m. m. Ett stående underskott
i den amerikanska betalningsbalansen
går väl inte i det långa loppet. Dollarn
är vid sidan av guldet världens reservvaluta,
och förtroendet för dollarn är
för amerikanarna en sådan primär angelägenhet
att ett stående underskott i
utrikesbetalningsbalansen framstår såsom
en omöjlighet. Med jämna mellanrum
avger den amerikanska regeringen
deklarationer om sitt fasta beslut om
att återställa ordningen. Så har skett
även i år, och så sker nu av den nye
presidenten innan han tillträder ämbetet.
Denna beslutsamhet har väl också
delvis understrukits av kongressen, sedan
regeringens skattehöjningsförslag
nu är genomfört.

Det finns emellertid så många andra
faktorer som verkar i motsatt riktning.
Kriget i Vietnam är ännu inte slut, även
om vi kanske vågar ha vissa förhoppningar,
men vi har också innerst inne
vissa reservationer när vi funderar över

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

dessa frågor. Prisstegringen i Förenta
staterna har under de senaste åren nått
europeiskt format och är mer än dubbelt
så stor som den har varit i vårt
land. Med utgångspunkt därifrån menar
jag att denna prisstegring naturligtvis
kommer att inverka på uppfattningen
om lönernas utveckling. De amerikanska
arbetarnas krav i avtalsrörelserna
har tidigare varit tämligen moderata
mot bakgrunden av ett praktiskt taget
fast prisläge. Det skulle förvåna mig,
om det mönstret håller lika effektivt
framöver, då bl. a. den tidigare anmärkningsvärt
stora arbetslösheten just nu
är betydligt reducerad.

Vad beträffar Europa är konjunkturuppgången
ett faktum i Västtyskland.
Den ekonomiska aktiviteten i Frankrike
kommer att öka, och där ligger ju uppladdad
en efterfrågeökning betingad av
den lönehöjning med 12 å 14 procent
med vilken de Gaulle bekämpade vårens
oroligheter och köpte arbetsfred.
Såsom verifikation på den något höga
temperaturen i den franska ekonomin
läser vi i dagens tidningar om hur man
där numera har höjt diskontot ifrån en
i och för sig ganska hög nivå. Det ligger
således en efterfrågeökning på lur i
Frankrike.

Även för Italien kan vi väl räkna med
ett hyggligt konjunkturperspektiv.

England, som väl haft permanenta
problem med sina regelbundet återkommande
kriser, kommer, såvitt jag
förstår, ändå att präglas av både ökad
sysselsättning och efterfrågan. Huruvida
inte denna efterfrågan ytterligare
späds på genom tillgodoseende av krav
från löntagarsidan i kommande lönerörelser,
vågar jag inte ha någon uppfattning
om, men risker härför föreligger.

De mindre länderna i Europa ger
knappast anledning till en förändring
av denna allmänna utvecklingsbild. Då
kvarstår ju, som jag inledningsvis sade,
att vi ändå kan räkna med en konjunkturuppgång,
även om den inte blir så
snabb som en och annan kanske skulle
kunna önska.

Allmänpolitisk debatt

Detta betyder, herr talman, att vi som
vanligt bör försöka hålla den ekonomiska
beredskapen i vigör åt båda hållen.
Instrumenten måste vara brukbara åt
båda håll. Det avgörande blir ju til syvende
og sidst att vår egen utveckling
hålles inom en ram, som bibehåller sysselsättning,
prisstabilitet och konkurrensförmåga.
Naturligtvis har det kommande
årets avtalsrörelse utomordentligt
stor betydelse i det allmänna ekonomiska
perspektivet. Jag har väl någon
gång tidigare sagt att Organisationssverige
på denna punkt har sitt ansvar.
Trots alla kontroverser har detta ändå
räckt till i tidigare ansträngda och ömtåliga
situationer. Jag utgår ifrån att resultatet
öven om ouvertyren präglas av
vissa disharmoniska inslag de olika intresseorganisationerna
emellan skall efter
den sedvanliga förhandlingsomgången
ändå kunna presenteras såsom något
mer harmoniskt.

Om jag därefter, herr talman, skulle
försöka bemöta ett par av de inlägg som
har gjorts i debatten, skall jag gärna
börja med herr Bengtson som representant
för centerpartiet — herr Bengtson
har ju i kraft av valutslaget inlett debatten
här i dag.

Centerpartiet står såsom den borgerlige
segerherren. Emellertid kan vi ändå
inte uraktlåta att konstatera, att den segern
har placerat centerpartiet längre
från makt och inflytande än vad man
trodde sig vara före den 15 september.
Det är ju helt enkelt bröderna som har
fått betala, en inte ovanlig företeelse
om man ser tillbaka på 1950- och 1960-talens skiftande utveckling på den politiska
fronten med skiftande segerherrar
och skiftande förlorare inom det borgerliga
triumviratet. Det finns således
— jag vet inte om jag behöver säga det
till herr Bengtson, som är en blygsam
man — mycket av malört i glädjebägaren,
och det torde följaktligen vara anledning
att ta denna seger med stor
fattning, i varje fall under de närmaste
åren.

Herr Bengtsons analys av socialis -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

men såsom idé inskränkte sig väl egentligen
till några hemmagjorda funderingar
om hur avgifterna var fördelade
mellan de stora länderna med olika
idépolitisk inriktning i FN. Den idépolitiska
debatten om socialismen kontra
kapitalismen hinner vi inte föra i
dag, men jag tror inte att man skall
nonchalera den socialistiska världen ur
den synvinkeln att den är en dålig producent.
De socialistiska länderna har
onekligen kommit dithän att de är en
maktfaktor — en maktfaktor som västvärlden
respekterar. USA och NATO
tar inte lika lätt som herr Bengtson på
det socialistiska blockets industriella
och produktionsmässiga kompetens och
kapacitet på detta område. Att däremot
ofriheten i deras samhällssystem inte
passar oss är en annan sak, men det var
ju inte det som herr Bengtson talade
om.

Skall finansministern — frågar herr
Bengtson — tillmötesgå det gamla kravet
på en rundabordskonferens, sedan
Landsorganisationen har begärt det?
Än har jag inte mottagit någon sådan officiell
begäran. Skulle den komma skall
vi väl se på den, men jag tror att jag
redan nu kan säga att den inte kommer
att innehålla något yrkande på en politisk
representation av allmän karaktär
vid en sådan överläggning. Förmodligen
avser man att få en löntagardebatt med
regeringen där löner och priser diskuteras.
De hör ju mycket intimt samman.
Herr Arne Geijers inlägg utgjorde en
verifikation på detta.

Herr Bengtson hastade snabbt över
skattefrågan, men den skall ju höra till
vid en sådan här allmän remissdebatt.
Han hann tala om för oss att kommunalskatten
är hård, betungande och den
stora skatten för de breda folklagren.
På den punkten skall jag inte tvista
med honom. Han hann även tala om att
också omsättningsskatten drabbar de
mindre bärkraftiga och stora folkgrupperna.
Han yrkade på att detta väl borde
föranleda tillsättandet av en utredning.
Det är ett skalkeskjul att ropa på

utredningar, när man tycker att ett problem
är tråkigt och besvärligt att komma
till rätta med. En utredning i och
för sig löser inte något problem, framför
allt löser den inte skatteproblem.
Logiken kräver, om jag skall tillmötesgå
herr Bengtson och, om jag så att säga
utifrån herr Bengtsons tongångar skall
skissera utredningsdirektiv till den av
herr Bengtson påfordrade utredningen,
att ett sådant direktiv — om man vill
nå skattelindring för de breda folklagren
via en reduktion av kommunalskatten
och ett starkare statligt inslag i kommunernas
finansiering eller om man vill
lindra den betungande konsumtionsbeskattningen
för konsumenterna — måste
försöka anvisa vägarna för på vilka
andra områden pengarna skall tas. Om
jag leker med tanken på att skriva ut
herr Bengtsons utredningsdirektiv, så
måste det bli en beställning på kraftig
höjning av den progressiva statsskatten,
eller varför inte fastighetsskatten, som
ju är en kommunal skatt och som naturligtvis
vid en kraftig höjning skulle
kunna hjälpa kommunerna ur deras ekonomiska
bekymmer. Måhända kan man
också tänka sig en skärpt arvsbeskattning
eller en skärpt förmögenhetsbeskattning.
Detta är den logiska utformningen
av herr Bengtsons direktiv till
en skatteutredning. Jag är för min egen
del inte beredd att säga att jag vill ställa
mig bakom ett sådant direktiv utan närmare
påseende. När man tror sig om
att komma ur dessa problem genom att
ropa på en utredning, tycker jag emellertid
att det är angeläget att understryka
att det bakom ligger materiella
problem som man aldrig kan komma
ifrån.

Herr Dahlén ställde en kort och resolut
fråga till regeringsbänken, nämligen
om regeringen skall försöka genomföra
grundlagsreformen. Jag skall
försöka att svara på den frågan: Regeringens
mening är att grundlagsreformen
skall genomföras.

Herr Dahlén ställde också kravet på
en skattepolitisk tidtabell. Det har jag

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

svårare att effektuera. För närvarande
pågår utredningar om arvsbeskattningen,
om familjebeskattningen och om vissa
kompletteringar i fråga om företagsbeskattningen.
En del av dessa utredningar
kommer att presenteras mig innan
vi kommer fram till årsskiftet, och
vi får diskutera de frågorna då. Det
skattepolitiska utspelet är kanske inte
i första hand ett automatiskt effektuerande
av utredningar utan en politisk
viljeyttring, som betingas av den ekonomiska
situationen för samhälle och land,
behovet av att finansiera reformer och
naturligtvis behovet av att ha en skattepolitik
sådan den nu är — jag talar då
om de totala påfrestningarna — men
som ändå är så riktigt anpassad till utvecklingen
som möjligt. Den politiska
viljeakten finns det just nu ingen exakt
almanacka för. Den kommer naturligtvis,
ty man kommer aldrig ifrån dessa
frågor, och herr Dahlén får väl vänta
tills jag en vacker dag slår propositionen
i bordet. Då får vi diskutera framlagda
förslag och ta ställning till dem.

Herr Dahlén kritiserade ett anförande
som statsministern skulle ha hållit
i Malmö — ett mycket uppmärksammat
anförande, inom parentes sagt. Emellertid
måste jag nog råda herr Dahlén att
studera ursprungsakterna litet mera
noggrant. Det var inte herr Erlander
som talade om att det var onödigt att
framställa företagsamheten som ett
Frankensteins monster eller som bankiren
Joakim von Anka, vad det nu är för
en. Jag behöver inte besvara alla de
frågor herr Dahlén berörde, eftersom
herr Dahlén har förväxlat herr Erlander
med bankdirektör Browaldh. Det
var nämligen den senare som gjorde det
här påståendet.

Herr Erlander har väl, om jag minns
rätt, tagit upp den principiella frågan
om storfinansens maktställning i ekonomiskt
avseende och nödvändigheten
av en balanserande faktor. På grunder
som jag tycker är helt riktiga har statsministern
sagt att endast socialdemokratin
kan åstadkomma den riktiga ba -

Allmänpolitisk debatt

lansen mellan å ena sidan folkets och
samhällets intressen och å andra sidan
den mera exklusiva storfinansens. En
opposition bestående av de borgerliga
företrädarna här riksdagen har inte den
möjligheten, orkar inte med det och har
inte kurage för det. Detta sista är mina
egna synpunkter och skall icke pådyvlas
herr Erlander.

Jag vill allra sist säga något också
gentemot herr Holmberg. Han gratulerade
»de gamla» i regeringen till den
här valsegern, och litet har vi väl gjort.
Men de unga skall icke glömmas. Jag
tror att valsegern till en väsentlig del
har sin förklaring i att partiet bar ut
ett program som förenade den stabilitet
och trygghet, som man så gärna knyter
till de gamla på regeringsplanet, med
den vilja att förnya, som man väl gärna
knyter till de yngre på regeringsplanet.
Kombinationen är fin, vi skall försöka
behålla den så länge som möjligt!

Men jag tror att det är fel om man
säger att valutslaget var ett resultat av
den katastrof som herr Hermansson och
hans partivänner råkade ut för. Det är
väl riktigt att kanske drygt något hundratusental
väljare lämnade det kommunistiska
partiet och kom över till det
socialdemokratiska arbetarpartiet. Förklaringarna
är i och för sig inte särskilt
överraskande. Men den monumentala
vinglighet som den kommunistiske
partiledaren lyckades prestera
under valrörelsens sista veckor har ju
inte ens de mest pålitliga kommunistiska
partimedlemmarna kunnat följa
med i svängarna. Så mycket mindre
överraskande är det då att den grupp
väljare, som inte hade samma speciella
inriktning grundad på mångåriga solidaritetsbindningar
till kommunistiska
partiet, i det här ögonblicket visade
herr Hermansson ryggen.

Men avgörande för mitt partis valframgång
var väl ändå att fyra gånger
flera väljare än de, som eventuellt lämnade
kommunistiska partiet, inför allvaret
i situationen kom fram och lade
sin röst för socialdemokratin. Det var

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

en arbetsseger för LO och partiet, säger
herr Holmberg. Han har rätt i detta.
Men, och det har sagts tidigare: Man
kommenderar inte fram våra valarbetare,
utan de bärs upp av ambitionen
att arbeta för en politisk idé. Jag understryker
arbeta —• det ligger arbete bakom
valframgången, ett arbete som ger
herr Holmberg rätt att tala om en arbetsseger.
Och detta gör prestationen så
mycket mer imponerande. Man bygger
säkerligen partiet stabilare, om det ligger
långt och träget arbete bakom valutslaget
än om det är en reaktion på
ögonblickets impulsiva tänkande och
handling.

Herr Holmberg efterlyste ett program
med riktlinjer för framtiden, då
det gäller medborgarnas inflytande i
vad han kallade enpartistaten. Ja, jag
kan inte lova herr Holmberg någon samlingsregering
för att komma ifrån vad
han kallar en enpartistat — jag tycker
inte heller det finns några allvarliga
motiv att diskutera en utveckling av det
slaget — men vad jag kan lova herr
Holmberg är en fri debatt, en fri kritik
och fria val vart tredje år. Om oppositionen
trots det misslyckas, ja, då måste
det ju vara fel på oppositionens
idéer. Men misslyckandet ger inte skäl
för att klaga över motparten och använda
beteckningar som »den etablerade
enpartistaten».

Vi vet inom socialdemokratin att vi
kommer att få arbeta intensivt i fortsättningen
för att behålla folkets förtroende.
Vi har inte den uppfattningen
att vi är permanent etablerade. Till
skillnad mot oppositionen och dess attityd
före den 15 september tar vi sannerligen
inte ut några segrar i förskott.
Med samma litet ödmjuka men låt oss
säga energifyllda vilja som vi har visat
tycker jag att också oppositionen i varje
fall borde ha en fair chans.

Herr Holmberg frågar: Skall vi ha en
kraftigare socialiseringspolitik, en mera
dirigerad kreditpolitik, en mera dirigerad
bostadspolitik? Svaret är enkelt.
Vi skall föra den traditionella so -

cialdemokratiska och säg gärna pragmatiska
politiken som tjänar människornas
intresse. Om vi behöver en
kraftigare socialisering, eller skall vi
kalla det en statlig nyetablering, kommer
vi att arbeta för att genomföra det,
ifall det är i människornas intresse.
Om vi behöver en skarpare dirigering
av kreditmarknadens resurser, kommer
vi att etablera en sådan dirigering när
det är nödvändigt för att garantera kredittillförseln
till sådana strategiskt avgörande
områden som tjänar den stora
allmänheten och som — det vågar jag
väl säga — ändå kan ha sin förankring
i en politik som större delen av den
här riksdagen kan ansluta sig till. Det
är möjligt att vid ett sådant tillfälle
andra områden blir underförsörjda,
men då är det ju alltid en prioritering
och en avvägning. Även om de underförsörjdas
områden har sina förespråkare
får det ju inte förblinda oss då en
sådan underförsörjning är en följd av
att andra och viktigare områden skall
ha sitt behov av en knapp tillgång.

Herr Holmberg konstaterade — och
därvid vände han sig till sina borgerliga
partibröder — att han i sina energiska
strävanden att etablera den borgerliga
fronten hade mött ett beklagligt motstånd
från centern. Han kom litet senare
i sitt anförande att inkludera mittenpartierna
i motståndet, och det sista
är väl riktigt. När jag har försökt följa
den här debatten har jag funnit att oavsett
om det har varit herr Hedlund eller
herr Wedén så har herr Holmberg
mötts med samma kallsinnighet när han
har gjort sina närmanden; man har helt
enkelt inte velat vara komprometterad
med herr Holmbergs närvaro i det politiska
utgångsläge som man har när
man skall möta socialdemokratin.

Herr Holmberg frågar hur vi skall
bryta dödläget. I ett referat som han
har skickat till TT i dag utvecklar han
detta kort och koncist: »Samarbetet
med centern och folkpartiet och ett deltagande
i ett sådant måste grundas på
principen att alla är likaberättigade

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

parter. Högern är beredd att förhandla
med mitten men kräver respekt för sina
ståndpunkter och avvisar självfallet allt
dumt tal om att oppositionens politik
eller en tänkt borgerlig regeringspolitik,
gärna utformad inom ett skuggkabinett,
inte skall innehålla ett betydande
inslag av högerpolitik.»

Detta är en uppmorskning från herr
Holmbergs sida som jag på sätt och vis
skulle kunna gratulera honom till. Det
är dumt tal från herr Hedlunds sida och
det är dumt tal från herr Wedéns sida
om man inbillar sig att kunna föra ett
alternativ till den socialdemokratiska
regeringspolitiken utan ett betydande
inslag av högerpolitik. Herr Holmberg
vill tydligen inte längre att högern skall
vara ett enkelt stödparti till mitten.
Som jag nyss sade hälsar jag med tillfredsställelse
att den politiska masochism,
som jag tycker har karaktäriserat
högerpartiet under valrörelsen och
tidigare, nu börjar sjunga på sista versen.
Man kan, som vi har hört, inte vrida
herr Holmbergs näsa i det orimliga.
Till slut gör det ont, och då säger han
ifrån. Det vill han göra vid detta tillfälle.

Även om oppositionsprogrammen
blir fler, så är det inte alldeles säkert
att klarheten och sanningsenligheten i
den framförda borgerliga propagandan
blir mindre; snarare kan det hända att
man vinner på det. Med denna kärva
och stronga hållning på herr Holmbergs
sida kanske det blir litet mer symmetri
mellan det budskap man för fram före
ett val och den politik man till äventyrs
anser sig kunna föra efter ett lyckosamt
val. Det är på den punkten det
har brustit så väsentligt under 19G8 års
valrörelse.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig börja med att
säga att jag i dagens inlägg av finansminister
Sträng både kände igen honom
och inte kände igen honom. Jag
har hört finansminister Sträng många

Allmänpolitisk debatt

gånger uttala att den socialdemokratiska
regeringens politik är bäst, att den står
för förnyelsen, att den är någonting att
lita på och något som väljarna kan
stödja sig på. Men jag har alltid tidigare
i bakgrunden hört den lilla ironiska
biton som kännetecknar herr
Strängs anföranden. Den fanns nu inte
med i början. Varför saknades den? Var
det beroende av manuskriptet. Men den
andra delen av finansministerns anförande
hade å andra sidan en mycket
personlig prägel.

Vad än TT har skrivit så har jag i
dag medvetet underlåtit att använda orden
beklagligt och beklagande. Jag tror
inte att det finns någon anledning att
beklaga någonting. I dag finns det anledning
att i politiken göra konstateranden
och dra slutsatser av dessa konstateranden.
Nyttan med ett val och ett
valresultat är ju att man skall kunna
bygga på det i stället för att beklaga
det.

Jag delar helt och hållet finansminister
Strängs uppfattning att det här inte
är fråga om att sträva efter att bilda
något slags samlingsregering. Den socialdemokratiska
regeringen får väl nu ta
sitt ansvar och försöka lotsa samhället
framåt till 1970, då vi får ett nytt val.

Vad jag talade om var socialdemokraternas
program för utökad demokrati
för medborgarna, alltså frågan om
medborgarnas inflytande, inte bara över
de politiska partierna utan direkt på
den mängd av olika beslut som fattas i
samhället — inte endast här i riksdagen.
Jag pekade bl. a. på företagsdemokratin,
de statliga företagen, frånvaron
av konkretion i det socialdemokratiska
näringsprogrammet. Jag tog upp några
punkter som näringsminister Wickman
hade angivit i ett anförande för en tid
sedan om den statliga företagsamheten
och demokratin på verkstadsgolvet. I
dessa punkter sades inte ett ord om
önskvärdheten att verkligen förstärka
det demokratiska inflytandet, utan det
sades i stället att folket på verkstadsgolvet
inte skulle kunna förhindra ex -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

empelvis en nedläggning av ett företag
som inte går så bra. Jag hoppas att
finansministern återkommer till denna
fråga och försöker konkretisera det näringspolitiska
programmet även när det
gäller företagsdemokratin.

Sedan var finansministern inne på en
tanke som statsministern har framfört
många gånger, nämligen att det bara
skulle vara socialdemokraterna som kan
åstadkomma demokratisk balans i samhället
mellan å ena sidan de allmänna
samhälleliga intressena och å andra sidan
den så kallade storfinansens. Denna
tanke är en myt som jag tror att
t. o. m. finansminister Sträng vid närmare
eftertanke inte är beredd att stödja.
Skulle den vara sann, underkänner
ju finansministern de borgerliga politiska
partierna som demokratiska partier,
och det tror jag inte ens finansminister
Sträng är beredd till.

Det är självklart att de borgerliga
partierna —■ enskilt eller tillsammans
— ständigt iakttar och är beredda att
hävda sin självständighet mot olika påtryckningsgrupper
men också lyssna till
dem. Näringslivet kan vara en sådan
grupp, löntagarna en, pensionärerna en
och studenterna vid universiteten en
grupp. Vi, liksom vilket demokratiskt
parti som helst, är beredda att göra den
demokratiska avvägning av önskemålen
som vi är skyldiga att göra som demokratiskt
valda i ett demokratiskt land.

Slutligen vill jag ta upp en fråga som
finansministern också var inne på,
nämligen ekonomin. I likhet med herr
Arne Geijer påpekade finansministern
att investeringsprogrammet, framför
allt för industrin, var akilleshälen i den
svenska ekonomin. Finansministern
hävdade också att även om industrins
investeringsvilja verkar vara svag nu —
och är svag — så kommer bostadsbyggandet
att upprätthållas i år och nästa
år, och de kommunala investeringarna
att öka i år i förhållande till förra året
samt år 1969 i förhållande till år 1968.
Detta låter i och för sig bra, men finansministern
måste försöka precisera

något förslag som i det allmännas intresse
och ur löntagarnas intresse skapar
en annan balans —- om ett totalt utrymme
saknas för en allmän ökning på
alla fronter — mellan de enskilda investeringarna
och de samhälleliga och
kommunala investeringarna. Är finansministern
beredd att gynna näringslivets
och produktionens investeringar,
att försöka balansera över något av vad
som förväntas komma att utgå till exempelvis
de kommunala investeringarna
för de kommande åren och sätta in dem
i näringslivet? Jag tror att detta är viktigt
om den målsättning som finansministern
själv angav skall upprätthållas.
Han sade nämligen att full sysselsättning
inte går att åstadkomma om inte
exporten och valutareserven bibehålies
på nuvarande nivå. Det sista instämmer
jag i.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng var ganska
säker på att konjunkturerna skulle gå
uppåt, men det fanns ett litet orosmoment
hos honom. Han sade visserligen
inte att det var ett orosmoment men det
måste väl ändå ha varit det när han talade
om USA:s utrikesbalans. Det tog
jag också upp i mitt anförande. De
dämpningstendenser som fortfarande
finns i USA och England gör att det inte
alls är säkert att konjunkturerna går
upp så fort som herr Sträng sade i maj
i år och som också upprepades i valrörelsen.

I detta sammanhang var det mycket
intressant att notera att herr Sträng
inte med förskräckelse konstaterade att
det troligen blir bättre lönsamhet för
företagen år 1968 än år 1967. Jag förmodar
att herr Sträng kommer att få
en reprimand för det i Aftonbladet i
morgon, om tidningen skall hålla stilen.
Där skall ju nämligen enligt regeringsorganet
politiken vara sådan att företagens
möjligheter skall begränsas. Det
är det man inriktar sig på.

Det var ett bra besked som herr

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Sträng gav beträffande grundlagsreformen.
Den skall genomföras, sade han.
Jag noterar detta med tillfredsställelse
och hoppas att de som nu har varit bekymrade
skall kunna känna sig lugnade.
Jag förmodar att det var ett auktoritativt
besked, förlåt, det är det givetvis
när herr Sträng lämnar det.

Något svar på frågan om regeringen
tänker göra en ytterligare insats för att
hjälpa Nigerias och Biafras lidande folk
fick jag dock inte, och det beklagar jag,
herr Sträng.

Skattefrågorna vill herr Sträng inte
ge sig in på. Tidtabellen var inte färdig.
Jag — jag alltså — skulle få lugna
mig, sade han, tills han slår propositionen
i bordet, och det skall jag väl
försöka göra. Men jag kommer nog under
tiden att diskutera den nödvändiga
samordningen av en rad skattefrågor
som vi för vår del anser ofrånkomliga.
Regeringen har ju handlat förfärligt
lättvindigt; man har plockat en sak nu
och en då.

Herr Sträng sade att jag hade beskyllt
herr Erlander för något förskräckligt.
Herr Erlander har inte tagit
tillbaka överdrifterna från valrörelsen.
Det jag citerade, säger herr Sträng, var
ett uttalande av bankdirektör Browaldh.
Ja, det är ju alldeles förfärligt, nu har
jag en fotostatkopia där det står att det
var herr Erlander som sade det, men jag
skall givetvis tro herr Sträng även på
denna punkt. Herr Erlander har alltså
icke ens efter valrörelsen tagit tillbaka
de socialdemokratiska överdrifterna
angående oss inom oppositionspartierna.
Det är resultatet. Icke ens efter valrörelsen!
Man brukar nämligen från
socialdemokratiskt håll ta tillbaka då.

Jag lovar herr Sträng att jag skall
kolla ytterligare nästa gång, innan jag
citerar att herr Erlander skulle ha erkänt
att det kanske förekom en del
överdrifter. Men, herr Sträng, jag är ledsen,
herr Sträng får faktiskt inte slippa
undan riktigt så enkelt, ty jag tycker att
han själv bör kunna ha en mening.

Jag har här en fotostatkopia av ett
4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 3e

Allmänpolitisk debatt

socialdemokratiskt flygblad. På ena sidan
såg man en hundralapp med bilder
av Sven Wedén, Yngve Holmberg och
Gunnar Hedlund. På andra sidan av
hundralappen stod det: »Med dessa tre
på en hundralapp är den ingenting
värd.» Detta är ett utomordentligt exempel
på socialdemokratisk propaganda
1968. Nu frågar jag herr Sträng:
Tycker herr Sträng att detta är en värdig
form att driva en valpropaganda
på? Tycker herr Sträng att detta är en
riktig karakteristik av de tre nämnda
personerna? Anser herr Sträng att man
kan driva en valrörelse på det sättet?

Jag är alldeles övertygad om att om
herr Sträng säger vad han menar så säger
han att detta är orimligt. I så fall
tycker jag att det är mycket bra, ty då
har herr Sträng gjort vad herr Erlander
tydligen vägrar, och det är att säga att
socialdemokratins försök att dela upp
det svenska samhället i två hälfter, där
ett parti tar ena hälftens sak och försvarar
den och där de tre andra partierna
bara tänker på storfinansen, är
fel. Det är en olycklig utveckling i det
svenska samhället om detta skall bli den
vattendelare i svensk politik som herr
Erlander tydligen fortfarande anser vara
nödvändig att hålla på. Kommer herr
Sträng att ta avstånd från flygblad av
den typen, då har vi verkligen uppnått
något i denna debatt. Då hoppas jag att
1970 års valrörelse kommer att få en
annan karaktär.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! I sin något raljerande
framställning av valresultatet var det
två saker som finansministern nogsamt
undvek att säga något om. Den ena var
hur den tjeckoslovakiska krisen inverkat
på valrörelsen; den saken kan man
inte förbigå eftersom kommunisterna
nästan sopades bort i vårt land. En annan
sak som man mycket ogärna talar
om — detta gäller såväl finansministern
som herr Geijer — är de massor
av miljoner som vräktes in i den so -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

cialdemokratiska valrörelsen. Hur
många var de? Det talar man inte om.
Jag skall inte syssla med några schlagertexter
eller liknande, även om jag
inte kan låta bli att erinra om att den
där schlagertexten för socialdemokraterna
där luftmadrassen fanns med utgjorde
ett av underlagen för agitationen
från dem.

När sedan finansministern säger att
det var 36 års politik som hade grundlagt
detta förtroende för socialdemokratin,
så skall vi kanske ändå korrigera
detta litet. Socialdemokratin tillträdde
år 1932, och strax därefter var det
en krisuppgörelse tillsammans med det
parti som jag representerar. Den politiken
kom att gälla även litet senare.
Åren 1936—1939 hade vi en koalitionsministär
mellan mitt parti och socialdemokraterna,
och sedan blev det samlingsregering
fram till den 1 augusti år
1945. Därefter regerade socialdemokraterna
själva, men från år 1951 till 1957
hade vi åter en koalitionsministär. Under
dessa 36 år har alltså socialdemokraterna
regerat från den 1 augusti år
1945 till år 1951 då den socialistiska
skördetiden kom och då man år 1951
hade en inflation på 20 procent. Den tiden
är inte mycket att skryta med, och
tiden från 1957 och framåt under socialdemokratiskt
styre är heller inte
mycket att skryta med.

Beträffande valresultatet sade finansministern
att han nödgades hälla litet
malört i min glädjebägare över centerpartiets
framgång. Nu brukar inte jag
använda några bägare, och följaktligen
får jag nog ingen malört heller. Men det
kan. ju tänkas att finansministern får
det i stället, ty jag erinrar mig ett uttalande
av statsministern vid ett tidigare
val, då han sade att centerpartiet
tog 50 000 röster från det socialdemokratiska
partiet. De där 30 procenten
som har kommit från arbetarleden till
centerpartiet, har vi tagit dem från högerpartiet
eller folkpartiet herr finansminister?
Eller varifrån har de kommit?

Jag skall inte syssla med valresulta -

ten ytterligare. Jag tycker det var intressant
vad finansministern tog upp i
investeringsfrågan, när han konstaterade
att produktionen beräknas gå upp
med 4 procent i år och 3,5 procent år
1969, vilket ju är utmärkt. Men jag vill
återigen fråga om finansministern tror
att vi kan få en fortsatt produktionsökning
om det inte blir en ökning av industrins
investeringar. Är det möjligt?
Herr finansministern gladde sig åt att vi
hade ökningar åren 1965 och 1966. Det
är visserligen sant, men under 1960-talet har inte ökningen varit mer än
2—3 procent av industrins investeringar
per år. Det grundlägger inte någon produktionsökning.

Jag kände helt igen finansministerns
resonemang om investeringar på byggnadsområdet
och på kommunala investeringar.
Det är exakt samma tongångar
som tidigare. Men i finansplanen av år
1967 uttalade finansministern den förhoppningen
att de kommunala investeringarna
skulle minska och att industriinvesteringarna
skulle öka. Vad blev
det? Jo, det blev en minskning av industrins
investeringar i stället. Då talar
finansministern i 1968 års finansplan
mycket enkelt om detta och nonchalerar
att det gick helt emot vad han hade
tänkt sig. Nu försöker han också sudda
litet med industrins investeringar, och
det är en allvarlig sak. Det går inte bara
att undanskymma den genom att säga
att vi ökar bostadsbyggandet och de
kommunala och statliga investeringarna.

I samband med sin utläggning om
valutareserven nämnde finansministern
också underskott i turistnettot. Jag vill
bara göra en liten parentetisk fråga i
det fallet. Tror finansministern att
svensk turistnäring kommer att klara
sig bättre med ytterligare pålagor i form
av mervärdeskatt på t. ex. rummen som
inte varit beskattade tidigare? Kan vi
klara oss mot Spanien och andra länder
genom att på det sättet göra det
sämre för turistnäringen?

Beträffande sysselsättningsfrågorna

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

skall man nog försöka göra korrekta
jämförelser. Finansministern sade att
omskolning och arbetsvårdande åtgärder
m. m. inte är arbetslöshet, och det
är riktigt. Men skall man göra jämförelser
med tidigare år då vi inte hade
satt in liknande åtgärder så får man ta
det med i beräkningen, och i så fall hade
arbetslöshetssiffran nu varit högre.
Jag är helt med på att vi vidtar dessa
åtgärder, men det är inte korrekt att
göra sådana jämförelser som finansministern
gör. Vid en jämförelse med fjolårets
arbetslöshetssiffra skall det ske en
korrigering med 2 000, ty nu har vi det
s. k. äldrestödet, och det hade vi inte
då. Följaktligen är detta inte korrekta
uppgifter som lämnas, utan man skall
tänka på vad som hänt på området.

Herr finansministern sade att jag
gjorde några hemmagjorda reflexioner
om socialisering. Jag brukar infe köpa
några färdiga åsikter och föra fram dem
här, och jag hoppas att allas åsikter är
lika hemmagjorda. Jag tog jämförelser
från en internationell kommitté, som
har till uppgift att försöka beräkna
produktionen i olika länder. Jag kom då
till resultatet, att de socialistiska länderna
inte hävdar sig i konkurrensen.
Jag har därmed inte förnekat att de utgör
en viktig del i det internationella
sammanhanget, men det var systemens
konkurrensförmåga jag diskuterade.

Dessutom kan finansministern se på
herr Wickmans uttalande i debatten
detta år, då han sade att den svåraste
konkurrensen har vi från Amerikas förenta
stater. Det minsta man kan säga
är väl att det inte finns någon socialisering
i det landet.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! »Vad än TT har skrivit»,
sade herr Holmberg. Jag utgår
ifrån att TT korrekt återgivit det referat
som herr Holmberg tillsammans
med sina vänner på partikansliet har
gjort i ordning före dagens debatt. Jag
citerade detta, och jag tyckte det var

Allmänpolitisk debatt
särskilt intressant att det fanns anledning
att understryka vad jag tillät mig
kalla en uppmorskning i attityden från
herr Holmbergs sida.

Herr Holmberg säger: Ge nu en presentation
över hur politiken i alla dess
detaljer skall utformas och se ut. Förlåt
om jag anser det vara en ganska
naiv uppfattning om man tror att man
nu kan rita en karta över hur den näi
ingspolitiska aktiviteten i alla dess
förmer skall se ut under en kortare
eller längre framtid. Man kan i dag
inte komma längre än att tala om, att
regeringen med all den kraft som samhällsinstitutionerna
har kommer att gå
in för att vara med i planeringen för
utbyggnad och verksamhet, allt i akt
och mening att åstadkomma en bättre
trygghet och inte bli överrumplad i
samma utsträckning som hittills.

I denna näringspolitik ligger en satsning
på kreditgivning, som de nuvarande
kreditinstitutionerna inte vågar
sig pa. Det kan vara en satsning, som
delvis slår fel. Den risken får man ta
för de vinster man kan räkna med på
annat håll.

I denna näringspolitik ligger också
en satsning att med skattebetalarnas
medel gå ut hårdare i utvecklingsarbetet,
i forskningsarbetet, i som det
brukar heta innovationsarbetet än vad
man hittills gjort. Allt detta därför att
vi har den uppfattningen att näringslivet
och industriföretagarna behöver
ett handtag och en hjälp på väg.

Så långt det är möjligt kommer denna
verksamhet naturligtvis att utvecklas
i samråd med det näringsliv vi har.

\ i är ju inte så dumma att vi försöker
ta livet av en verksamhet som funktionerar
riktigt och bra.

Men i dag kan man inte ge en mera
konkret anvisning. Herr Holmberg får
väl i den mån som näringspolitiken
tar sig konkreta uttryck sin nyfikenhet
tillfredsställd. Vi skall göra vad vi
kan för att han inte skall behöva vänta
för länge på detta och för att de konkreta
avsnitten skall kunna bli påtag -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

liga så de märks. Men det går inte att
stå till tjänst med ett slags allmän kartläggning
på alla olika områden. Materien
är inte sådan, utvecklingen är inte
sådan — hela området är över huvud
taget inte sådant.

Det där med folket på verkstadsgolvet
är ju en fråga om den industriella
demokratin. Här gör regeringen i dagarna
ett utspel genom att tillsätta kloka
karlar för att fundera igenom hur
den aktivitet som vi är ute efter, nämligen
ett samspel mellan arbetarna på
verkstadsgolvet och ledningen, skall
kunna utvecklas och förbättras. Direktiven
är kanske inte publika än, men
de är delade i regeringen och godkända
och kommer att framläggas vilken
dag som helst.

Om sedan herr Holmberg är ute efter
någon deklaration om att arbetaren på
verkstadsgolvet skall ha den eller den
fullmakten, så får väl utvecklingen visa
vad som kan vara den lämpliga kompetensfördelningen.
När statsrådet
Wickman varit ute och talat i dessa
frågor — hans uttalande citeras ju också
av herr Holmberg — har han inte
gett några särdeles långtgående löften.
Han vill känna sig för och stå stadigt
på marken innan han tar nästa steg,
och jag tror det är en alldeles riktig
politik.

Sedan tar herr Holmberg i någon
mån till brösttonerna och frågar: Är
finansministern nu ute och underkänner
de demokratiska borgerliga partiernas
integritet när han försöker göra
gällande att en socialdemokratisk regering
är en bättre balans mot en storfinansens
maktfaktor i det samspel som
i utvecklingsperspektivet ändå måste

till? Jag tror inte att herr Holmberg behöver
ta till sådana där indignerade
brösttoner. Jag vet — och det vet herr
Holmberg också — att storfinansen är
en maktfaktor, där antalet personer vid
makten inte står i någon relation till
den maktbefogenhet de har. På den
punkten skiljer de sig från både folkpensionärer,
LO-folket och studenter -

na. Man kan naturligtvis ställa frågan,
och den har ju ställts i sista valrörelsen
till storfinansen: Varför ger ni valanslag
till högern och folkpartiet så flitigt
och ambitiöst som ni gör? Storfinansen
har varit ärlig nog att ge svaret,
och det svaret har varit kort och
gott detta: Vi tror att de kommer att
lyssna till våra speciella intressen mer
än vad socialdemokratin lyssnar till
storfinansens intressen. Man säger väl
inte detta helt utan att det finns någon
anledning till det. Jag inskränker mig
till att bara göra den reflexionen.

Herr Dahlén, det händer nog ibland
att jag får mig mina hurrilar i Aftonbladet,
och det får nog mina kolleger
också litet då och då. Och det skadar
inte, det är väl som det skall vara i en
demokratisk nations pressdialog. Vi
kommer att ta det med fattning, så gå
nu inte och var ängslig för min skull,
herr Dahlén. Det är alldeles onödigt.

Den här fotostatkopian som herr
Dahlén vinkade med i talarstolen är
ett falsifikat. Tidningen i fråga har
inte varit underrättad om vad det var
fråga om. Herr Dahlén tycks beklagligtvis
inskränka sitt tidningsläsande till
några få tidningar av tämligen ensidig
karaktär. Följaktligen har herr Dahlén
inte haft möjligheter att se de andra
tidningsreferaten, som har klarat ut det
här lilla missförståndet. Nog sagt om
det.

Herr Dahlén tar sedan upp frågan
om den där hundralappen med herrar
Hedlunds, Holmbergs och Wedéns fotografier
och risken för att om de kommer
i maktställning så blir hundralappen
ingenting värd. Det rör sig om en
lokal utgåva av en avdelning utav partiets
ungdomsförbund — jag vill minnas
att det är i Värmland. Det må väl
tillhöra ungdomens privilegier att klippa
till så där litet oreflekterat när den
tycker att det är lämpligt. Ingen skall
anklaga ungdomarna för det, men partiet
kanske inte heller skall anklagas.
Valaffischen, i den mån det var en sådan
eller ett flygblad eller en pamflett

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

eller vad det nu var, har inte auktoriserats
av den socialdemokratiska partistyrelsen.

Vidare är det väl på det sättet att så
där riktigt finkänsliga är inte heller
folkpartiets och herr Dahléns partivänner.
Jag har någon gång observerat affischerna
med alla de där halva tiorna,
halva hundralapparna och halva
kronorna som är ett resultat av att vi
har att dras med en finansminister
som heter Sträng. Han är kanske inte
alldeles ensam om ansvaret för detta,
eftersom det har varit en livlig och helhjärtad
uppslutning av en majoritet i
riksdagen kring de flesta förslag som
han har lagt fram för riksdagen.

Till herr Bengtson vill jag säga att
det visserligen är rätt att det har varit
en samlingsregering under kriget och
att det har varit koalitionsregeringar
vid ett par tillfällen. Men jag ägnade
mig inte åt denna fråga, utan jag sade
bara att socialdemokratin under de 36
år som förflutit sedan 1932 haft ledningen
av det politiska samhällsarbetet.
Den omständigheten att det tidvis
har varit en samlingsregering eller en
koalitionsregering förändrar inte det
värdeomdöme jag har när jag använder
begreppet ledning i det politiska arbetet
— jag har ju erfarenheter från en
sådan tid, vilket herr Bengtson inte
har.

Jag tycker att det är litet underligt,
när herr Bengtson ideligen kommer tillbaka
till ordet »suddande». Han har
använt det vid tre eller fyra tillfällen
här i dag, och han har nött på det
många gånger tidigare. Jag har inte
suddat när det gäller några investeringsresonemang.
Jag har klart och tydligt
sagt hur det förhåller sig, och jag
har understrukit problemens vikt. Jag
sade klart och tydligt i mitt första anförande
alt om det blir en expansion
på industrisidan — vilket jag tror är
nödvändigt ■— får vi ta konsekvenserna
av detta i fråga om både resursfördelning
och kreditgivning — inte bara
i program och i offentliga prognoser,

Allmänpolitisk debatt

utan i praktisk politisk handling. Jag
menar att herr Bengtson skjuter över
målet, när han tar upp denna fråga i
sitt senaste inlägg.

Herr talman! Med detta tror jag mig
ha bemött det som var nytt i de senaste
inläggen.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Anledningen till att jag
använde ordet sudda var att finansministern
i 1967 års finansplan uttalade
ganska starka förhoppningar om att de
kommunala investeringarna skulle minska
och att industriinvesteringarna skulle
öka. En sådan utveckling ägde inte
rum, men året därefter säger finansministern
ingenting om att utvecklingen
gått i motsatt riktning mot den som han
hade önskat. Jag menar att detta inte
var ett fullt klart uttryck, om vi nu
skall använda litet andra ord. Låt mig
fråga finansministern: Är finansministern
nöjd med att industrins investeringar
står stilla eller rent av går tillbaka
bara de kompenseras av statliga
och kommunala investeringar eller av
investeringar på byggnadsområdet?

Finansministern sade i sitt förra anförande,
att han inte mottagit någon officiell
begäran om rundabordskonferenser.
Vi har talat om detta nu under
fem, sex år i varje fall, men om det
skall behöva gå så formellt till väga att
finansministern skall ha en formell begäran
om rundabordskonferenser, skall
nog den saken kunna klaras ut, herr finansminister.

Finansministern sade tidigare att jag
hastade förbi skattefrågorna och ropade
på en utredning. Jag vill säga att om
socialdemokratiska partiet omedelbart
vill göra någonting åt låginkomsttagarnas
skatteproblem, är vi gärna med på
detta. Herr Dahlén erinrade till exempel
i fråga om kommunalskatten att
man eventuellt skulle lägga en del av
kostnaderna för vägunderhållet på kommuner
och landsting. I detta fall har
finansministern en möjlighet att låta

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

staten svara för kostnaderna så att det
inte vältras över ännu mera kostnader
på kommunerna. Vi kan gärna överlämna
flera förslag till finansministern
som går ut på att kommunerna avlastas
kostnader och som innebär att låginkomstgrupperna
får hjälp.

Vidare har givetvis den vanliga frågan
uppstått, nämligen varifrån pengarna
skall tas. När denna fråga förs på
tal, glömmer finansministern nästan alltid
konsekvent bort att den produktionsökning
soin dock skulle kunna bli
4 procent rimligen bör kunna ge vissa
ökade skatteintäkter, som skall fördelas
på något sätt. Jag vet mycket väl att finansministern
kommer att säga att dessa
intäkter i många fall är intecknade,
men någonting skall väl bli över som
kan användas för olika ändamål. Då
säger i varje fall vi: Sänk skatten först
och främst för låginkomstgrupperna!
Är socialdemokratiska partiet inte berett
att ställa sig bakom ett sådant krav?
Vill inte finansministern sänka skatterna
för låginkomstgrupperna?

Jag skall inte kommentera allt som
sades i valrörelsen. Från socialdemokratiskt
håll — och det var inte bara
partiets lokala organisationer utan även
mycket framstående socialdemokrater
— talades det mycket om bidrag till
partierna och att de borgerliga får
pengar från storfinansen. Jag vill fråga
finansministern: Vilka pengar fick centern
från storfinansen? Är det den där
tusenlappen från Weibulls som spökar?
Det var inte vem som helst som skrev
om den saken, utan det var det socialdemokratiska
huvudorganet för södra
Sverige, Arbetet i Malmö. Skall saker
och ting klaras ut nu efter valet, så
kanske finansministern är vänlig och
svarar på den frågan också.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng sade att
herr Wickman vill stå stadigt på marken
och känna sig för. Jag tycker att
herr Wickmans uttalanden under den

senaste tiden, framför allt närmast efter
valet, inte har givit intryck av att
han stått på stadig mark, i varje fall inte
när han talat om det socialdemokratiska
näringsprogrammet. Snarast har det
varit tuvhoppning med förklaringar och
bortförklaringar både av vad som står
i programmet och vad han själv har
sagt.

Herr Sträng talade vidare om det jag
hade uppvisat i fråga om ovederhäftig
socialdemokratisk propaganda. Han sade
att det är någon SSU-klubb som kastat
fram dessa påståenden. Ja, det är
möjligt att det förhåller sig så i något
fall, men det finns också exempel på att
det rört sig om socialdemokratiska föreningar.
Därmed må dock vara hur
som helst. Herr Strängs anförande gav
vid handen att den socialdemokratiska
partiledningen inte vill solidarisera sig
med en propaganda av just den typen.
Det noterar jag med tillfredsställelse. I
det här avseendet har herr Sträng alltså
uttalat sig på ett sätt som herr Erlander
ännu inte har gjort.

Det viktigaste är inte i och för sig
vad som trycks i enstaka olika sammanhang,
utan det är den anda som
ligger bakom, och fortfarande kvarstår
den väsentliga frågan: Skall socialdemokraterna
fortsätta att försöka dela
upp det svenska folket i två mot varandra
stridande grupper med till stor
del oförenliga intressen? Det är ju detta
socialdemokratin försöker valrörelse
efter valrörelse. Att man efteråt säger
att man bara velat markera att det finns
intressemotsättningar är ju att ta alldeles
för lättvindigt på saken.

Vi skryter i internationella sammanhang
med att vi är duktiga, därom är
ju alla svenskar överens, och visst klarar
vi oss rätt bra. Men vi får inte.
glömma bort att vi i stora sammanhang
spelar en liten roll och att vi därför i
stället för att dela upp nationen i två
stridande grupper borde satsa på att
försöka få till stånd mer av en samverkansanda.
Det är klart att vi har
vissa olika intressen, men vi bör ändå

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

kunna komma överens om stora saker.
Tänk om socialdemokratin efter 1968
års val sade att detta måste vara viktigare
än att dela upp Sveriges folk i två
grupper. Detta får vi dock, herr talman,
tydligen fortfarande vänta på.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansminister Sträng
har sagt att mitt krav på redovisning av
den socialdemokratiska näringspolitiken
är ett uttryck för en naiv uppfattning.
Jag delar inte det värdeomdömet.
Jag skrev upp vad finansministern sade
i ett svar på en av mina frågor, nämligen
att regeringen kommer på ett annat
sätt än för närvarande att med den
kraft som samhällsinstitutionerna har
se till att vi inte blir överrumplade och
att vi kan upprätthålla sysselsättningen.

I finansministerns svar är det just det
lilla ordet »annat» som behöver preciseras.
Den enda precisering som finansministern
gör när det gäller näringslivsprogrammet
är att förklara att regeringen
eventuellt tänker satsa på en
ökad kreditgivning med skattebetalarnas
pengar, en kreditgivning som de
sedvanliga kreditinstituten inte skulle
kunna klara. Krediterna skulle gå till
utvecklingsprojekt samt till forskning
och innovationer. Men forskning och
innovationer innebär i första hand just
investeringar inom näringslivet. För en
stund sedan i sitt tidigare anförande
konstaterade finansministern att det inte
låg finansiella hinder bakom industrins
svaga investeringsvilja utan andra
hinder. Jag tycker därför att denna
sparsamma förklaring rimligtvis borde
utökas. Nu är det tydligen möjligt att
vi får vänta tills statsverkspropositionen
kommer, men jag hoppas dock att
vi när nu regeringen i januari — och
det är inte många månader dit — kommer
med statsverkspropositionen får
klart för oss vart regeringen egentligen
syftar, så att herr Dahlén inte behöver
upprepa sina i och för sig befogade anklagelser
mot statsrådet Wickmans
opreciserade hållning i dessa frågor.

Allmänpolitisk debatt

Sedan avslöjade finansminister
Sträng till vår glädje att regeringen nu
tydligen håller på att skriva direktiv
för en utredning som kommer att behandla
den industriella demokratin.
Men finansministern talade där bara
om de många människor som står på
verkstadsgolvet, hur de skall kunna få
ett ökat inflytande i företagen och hur
de över huvud taget skall kunna få en
känsla av ökat deltagande. Det är bra,
men glöm inte, herr finansminister, alla
de människor som står på kontorsgolv,
arbetar i stora tunga administrationer
eller är anställda på sjukhus, i
landsting eller på andra områden, där
det inte är fråga om ett verkstadsgolv
utan ett kontorsgolv och där människorna
säkerligen upplever samma
känsla som de gör som står på ett verkstadsgolv.
Ur den synvinkeln skall det
bli intressant att ta del av finansministerns
direktiv.

Slutligen, herr talman, vill jag förklara
att jag var glad över att höra att
finansministern ändrade sig. I sitt första
inlägg sade finansministern att det
bara var socialdemokraterna som kunde
åstadkomma balans i förhållandet
till storfinansen. Nu säger finansministern
att socialdemokraterna kan åstadkomma
en bättre balans. Det är ju en
värderingsfråga, och finansministern
får göra vilka värderingar som helst.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Utan att vilja göra herr
Holmberg alltför ledsen vill jag framhålla
att min uppfattning nog ligger
närmare »bara» än »bättre» i den sista
frågeställningen. Näringspolitiken är
ett arbete, herr Holmberg, i ständig utveckling
på grund av att den arbetar
i ett samhälle i ständig utveckling. Herr
Holmberg kommer att erfara resultatet
av näringspolitiken i takt med den
aktivisering av verksamheten som regeringen
kommer att orka med, naturligtvis
inte bara för dess egen skull
utan därför att det är behövligt. Det är

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt
ju alltid det motivet som skall ligga i
botten. Det har väl, lierr Holmberg, i
dessa försök att aktivisera den industriella
demokratin blivit en populär
slogan att tala om arbetarna på verkstadsgolvet
såsom ett uttryck för vad
man menar. I detta uttryck ligger inte
någon som helst glömska, av arbetarna
på kontor, i administration och i andra
sammanhang. Även de har sina fackliga
organisationer som företräder deras
intressen. Även de har sina företagsnämnder
som, efter vad jag har
kunnat konstatera, inte är sämre än de
arbetare har som står på verkstadsgolvet.
Det är således litet onödiga bekymmer.

Herr Dahléns senaste anförande vet
jag inte riktigt hur jag skall uppfatta.
Han är ju i varje fall under valrörelserna
inte någon timid och särdeles
samarbetsbetonad politisk företrädare
för oppositionen i dess förhållande
kontra regeringen. Snarare har vi väl
mera i herr Dahlén funnit en alldeles
ovanligt aggressiv företrädare för de
politiska intressen som är specifika för
folkpartiet. Därför är det litet svårt
för mig att veta vad herr Dahlén är
ute efter, när han i ett allmänt tal säger
att man ändå borde kunna efterlysa
ett »större inslag av samverkansanda»
från de två stora stridande grupperna
i nationen.

Jag kan försäkra herr Dahlén att vi
kommer att lägga våra förslag efter
bästa förstånd och förmåga och inte
alls på något utmanande sätt. Den samarbetsanda
som herr Dahlén efterlyser
får han tillfälle att demonstrera för
egen del under de närmaste åren, när
viktiga politiska frågor skall avgöras.
Det skall ju vara två parter om ett samarbete,
som herr Dahlén vet, och får
våra förslag ett helhjärtat mottagande
av herr Dahlén kan det väl inte heller
undgå att påverka vår syn på samarbetsfrågorna.

Herr Bengtson ställde en del frågor
som jag väl egentligen inte skulle pina
kammaren så mycket med att besvara:

»Är finansministern nöjd om industrins
investeringar sjunker ihop eller ligger
stilla och man ersätter dem med en
expansion bara på den offentliga sektorn?» Jag

har många gånger •— kanske flera
i andra kammaren än här — försökt
beskriva den intermittens som är
karaktäristisk för industriinvesteringarna
därför att man gärna investerar
utifrån sin dagsbedömning av försäljnings-
och vinstmöjligheter och inte
gärna gör bedömningen på längre sikt;
detta leder till en viss ryckighet i de
industriella investeringarna. Vi använder
dessa dämpade perioder till att fylla
ut med ett ökat bostadsbyggande och
ett ökat offentligt byggande. När industrin
kommer tillbaka ■— och naturligtvis
gör den det — skall den ha preferensen.
Detta har jag sagt tidigare i
dag, och jag står fast vid det. Men om
industrin väntar för länge, måste varje
regering på ett eller annat sätt stimulera
industriinvesteringarna. Det har
vi gjort tidigare med gott resultat, och
skulle industrin på nytt vänta för länge
ser jag framför oss att vi får göra på
samma sätt igen; och jag hoppas med
gott resultat.

Så säger herr Bengtson: »Här står
Sträng och talar om de borgerliga som
får pengar av storfinansen. Jag vill understryka
att centerpartiet inte får några
sådana pengar, om nu inte den där
hundralappen eller tusenlappen från
Weibullsholm skall räknas in i detta.»

Som herr Bengtson kan övertyga sig
om i kammarens protokoll sade jag uttryckligen
i mitt inlägg mot herr Holmberg
förra gången: de anslag som storfinansen
lämnar till häger och folkparti.
Jag underlät att säga centerparti för
att bespara herr Bengtson hans senaste
inlägg. Men herr Bengtson hör ju aldrig
vad man säger —- han sitter fast i
en uppfattning och sedan spolar det
ur halsen på honom alla dessa argument,
oavsett om det finns orsak till ett
bemötande eller inte. Herr Bengtson är
tidlös i det avseendet; jag mötte honom

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

då han var centerpartistisk ungdomsklubbist,
och han har inte förändrat
sig sedan den tiden.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng sade sig
inte förstå vad jag talade om när jag
talade om socialdemokratins försök att
dela upp den svenska nationen i två
mot varandra stridande grupper.

Det förstår nog herr Sträng i och för
sig mycket väl. Han förstår givetvis
att jag syftar på den linje som hans
parti har drivit när man har sagt att
socialdemokratin tar arbetarnas parti,
medan folkpartiet, högern och centerpartiet
tar storfinansens parti. Detta är
ju en av socialdemokratins huvudslogans,
och det är detta jag vänder mig
mot.

Men, herr talman, jag skall inte pressa
herr Sträng mera nu. Jag har ju fått
honom att erkänna att en del av den
socialdemokratiska propagandan under
valrörelsen var felaktig. Jag kan inte
begära orimligheter.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
replik, men jag tyckte att finansministern
sade att han hade träffat mig
för många år sedan »när jag var ungdomsklubbist».
Då är jag nödsakad att
komma med en protest. Jag har aldrig
varit ungdomsklubbist, utan herr Sträng
måste tänka på något annat tillfälle.

Det är sak samma vem som hör och
inte hör, men jag har inte beskyllt finansministern
för att ha sagt att de
borgerliga tar emot pengar. Jag kunde
inte referera till den ekonomiska debatten
i TV — finansministern var aktsam
nog att inte säga någonting sådant
då. Men det finns framstående personer
inom socialdemokratin, som ständigt
säger att de borgerliga tar emot
pengar. Det är dem jag vänder mig
emot, och jag är bara tacksam för att
finansministern rättar till det hela och

Allmänpolitisk debatt

inte använder sådana uttryck, eftersom
de är uppenbart felaktiga.

När det gäller investeringarna kan
jag delvis instämma i vad finansministern
sade. Det är klart att det kan vara
en omdömesfråga när de skall stimuleras.
Industriförbundet har ju ansett,
att de bör stimuleras nu genom
bl. a. räntesänkning och andra åtgärder.
Jag har också den åsikten att man
bör se upp när det gäller industriinvesteringarna
och gärna uppmuntra till
sådana när så är erforderligt.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Valresultatet visade att
en stor majoritet säger definitivt nej till
en borgerlig högerpolitik. De borgerliga
partier som visat en reformpolitisk
opålitlighet och som har varit vacklande
i neutralitetspolitiken fick vidkännas
kraftiga förluster.

För väljarna fanns en huvudfråga i
valet: för eller emot en borgerlig regering.
Kring detta drev helt naturligt socialdemokraterna
en hård och välorganiserad
kampanj bland löntagarna. Det
är mot den bakgrunden vårt partis kraftiga
tillbakagång skall ses. Väljare som
i normala fall skulle ha lagt sin röst för
ett socialistiskt alternativ har i detta
läge uppenbarligen föredragit att ta det
säkra före det osäkra och har också påverkats
av talet om bortkastade röster
och till varje pris velat hindra tillkomsten
av en borgerlig regering.

Mot vårt parti drevs också i regeringsfrågan
en mycket demagogisk kampanj
för att försöka få oss att framstå
som dem som ville fälla en socialdemokratisk
regering. Det var en i långa
stycken falsk kampanj, eftersom huvudfrågan
för vårt parti och den socialistiska
vänstern måste vara att hindra tillkomsten
av en borgerlig regering, vilket
vi också hävdade i valrörelsen. Men
den avgörande frågan var hur detta
bäst kunde ske.

När herr Dahlén i dag på folkpartiets
vägnar delar ut ömsom ros och ömsom

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt
ris till de olika partierna efter valet och
därvid särskilt poängterar, att det var
glädjande med det störa kommunistbakslaget,
vill jag kommentera detta med att
säga, att glädjen över folkpartiets nederlag
nog uppskattades i ännu högre
grad på andra håll.

För varje parti är det naturligtvis
nödvändigt att efter valet analysera och
söka dra de riktiga slutsatserna av valresultatet.
Det är naturligtvis inte minst
viktigt för de partier som tillfogats
stora nederlag i det här valet. Att det
därvidlag pågår en mycket intensiv debatt
i vårt parti är knappast någon hemlighet.
Men till alla dem, som både här
i dag och i andra sammanhang redan
räknat bort oss ur svensk politik, vill
jag säga: Ni är för tidigt ute.

Frågan om tryggheten och den ökade
arbetslösheten spelade den viktigaste
rollen i valrörelsen. Väljarna uppfattade
tillkomsten av en borgerlig regering
som det allvarligaste hotet mot sysselsättningen,
och de röstade också därefter.

De tragiska händelserna i Tjeckoslovakien
acceniuerade alla de frågor som
spelade en roll i valrörelsen och ställde
på ett för regeringen mycket gynnsamt
sätt den svenska neutralitetspolitiken
under debatt. Särskilt folkpartiledarens
agerande stärkte regeringens prestige.

Låt mig också i sammanhanget motivera
vårt partis synpunkter och ställningstaganden
till dessa händelser. Vi
har tidigare som enda svenskt parti uttalat
oss om händelserna i Tjeckoslovakien
och uttryckt vår förståelse för vad
som skedde där, eftersom vi delade den
uppfattning som Alexander Dubéek gav
uttryck för vid det tjeckoslovakiska
kommunistpartiets partistyrelsemöte i
maj. I detta tal, som för övrigt inte i
tillbörlig grad har uppmärksammats,
polemiserade han mot högergrupper
och personer som trodde sig kunna påverka
utvecklingen i riktning mot kapitalism.
Dubcek sade vid detta tillfälle
klart ifrån att det inte handlade om att
överge socialismen. Det handlade inte

heller om ytliga förändringar, utan vad
som påbörjats i Tjeckoslovakien var en
socialistisk pånyttfödelse, som inte hejdar
sig vid gamla dogmer, som ifrågasätter
varje erkänd sanning och som
söker nya vägar för att på alla områden
fördjupa det socialistiska samhällets
folkliga karaktär och förankring.

Vårt parti uttalade också vid samma
tillfälle vår principiella ståndpunkt •—
att varje land, varje parti måste utforma
sin politik självständigt och i enlighet
med sina förutsättningar. Vi uppfattade
kommunikéerna från samtalen
vid Cerna och Bratislava så att denna
rätt, som satts på prov, befunnits fungera
också i praktiken, eftersom det
socialistiska samarbetet givetvis måste
byggas på denna princip.

Ingen bestrider att en övervägande
majoritet av det tjeckiska folket slutit
upp bakom dem som strävar efter socialistisk
förnyelse. Även om det i denna
djupt tragiska situation är svårt för
många socialister att fatta, att någonting
sådant kunde hända socialistiska
länder emellan, så är det vår självklara
skyldighet just som socialister att reagera
mot dem som bryter mot de socialistiska
principer man säger sig hylla.

Men när den svenska vänstern protesterar
i förbittring mot de länder som
intervenerat i Tjeckoslovakien och därigenom
komprometterar socialismens
sak, så skiljer den sig från de borgerliga
partiernas företrädare därför att
dessa försöker utnyttja händelserna för
sina antisocialistiska och antisovjetiska
syften. De borgerliga partierna kan inte
bli tagna på allvar i denna fråga så länge
de inte samtidigt vågar eller vill ta
avstånd från USA:s krig i Vietnam. När
deltog herrar Holmberg och Wedén i
ett opinionsmöte för det vietnamesiska
folkets rätt att självt forma sin egen
framtid? Och när krävde samma partiledare
att USA:s trupper villkorslöst
skulle dras bort från Vietnam?

Det kan därför inte betecknas som
annat än hyckleri när de främsta
svenska företrädarna för antisocialism

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

säger sig stödja det tjeckoslovakiska
folket i dess kamp för självbestämmanderätt,
när man ännu efter fyra års
folkutrotning inte vågar kräva att USA:s
trupper skall lämna Vietnam. Det är ett
mycket komprometterande agerande
och visar att det i verkligheten inte har
mycket med verklig solidaritet med det
tjeckoslovakiska folket att göra.

Låt mig beträffande kriget i Vietnam
göra en kort tillbakablick. När president
Johnson i augusti 1964 beordrade
flygangrepp mot Nordvietnam var det,
som han sade, »ett svar på en nordvietnamesisk
attack mot amerikanska
jagare i Tonkinbukten». Detta intermezzo
har senare visat sig vara en amerikansk
uppfinning.

I början av år 1965 gav president
Johnson ånyo order om flygangrepp
mot Nordvietnam, den gången »som
svar på FNL-angrepp i Sydvietnam».

Bombningarna mot Nordvietnam har
alltså pågått praktiskt taget oavbrutet
från augusti 1964 till den 1 november
1968 med undantag för ett par korta
perioder, då president Johnson gjort
s. k. fredsutspel. Under denna tid har
USA använt tre gånger så mycket bomber
mot Nordvietnam som man använde
på hela Stillahavsfronten under det
andra världskriget. Inte ett sjukhus har
undgått bombningarna, nya djävulska
vapen har provats och använts mot civilbefolkningen.

Den 31 mars i år gjorde så president
Johnson ett nytt s. k. fredsutspel. Samtidigt
som han förklarade att han inte
skulle ställa upp till omval tillkännagav
han vad han kallade ett partiellt bombstopp,
som i verkligheten var en omdisponering
av de militära styrkorna
genom att bombningarna skulle begränsas
till de tre sydligaste provinserna i
Nordvietnam. Vad detta partiella bombstopp
innebar var att det över dessa tre
provinser fälldes i genomsnitt dubbelt
så mycket bomber per månad som tidigare
över hela Nordvietnam.

Det är mot den bakgrunden man skall
bedöma president Johnsons proklama -

Allmänpolitisk debatt

tion den 31 oktober, fem dagar före presidentvalet,
om totalt upphörande av
bombningarna av Nordvietnam. Beslutet
är naturligtvis en stor seger för
Nordvietnam, som länge krävt bombstopp
som villkor för fredsförhandlingar
och som heller inte kapitulerat för
USA:s utpressning i detta terrorkrig.
Men det innebär också en stor seger för
den växande världsopinion, som krävt
bombstopp. Denna seger för Nordvietnam
förringas inte av att beslutet samtidigt
var en valtaktisk åtgärd inför det
amerikanska presidentvalet.

Men det är berättigat att ställa frågan:
Vad händer efter detta val? Hur
definitivt är bombstoppet? Är bombstoppet
bara en ny omdisponering av
USA:s militära insatser i Sydostasien
genom att man nu avser att intensifiera
bombningarna i Laos, bombningar som
inleddes redan före de första angreppen
mot Nordvietnam?

Bombstoppet kan vara definitivt och
de pågående fredssamtalen i Paris kan
innebära början till fred för det vietnamesiska
folket. Men verklig fred i
Vietnam blir det inte förrän den dag
USA upphör med alla sina krigshandlingar
och drar tillbaka sina trupper
därifrån. Det är kring detta krav opinionen
nu måste samlas för att denna
delseger som har uppnåtts skall kunna
bli total.

Det är naturligtvis också en framgång
och mycket glädjande att FNL har upprättat
ett informationskontor här i landet
och därigenom gett möjligheter till
bättre kontakter på olika plan med Sydvietnams
nationella befrielsefront.

Det är också glädjande att flera partier
och organisationer för fram kravet
att vårt land skall upprätta diplomatiska
förbindelser med Demokratiska
republiken Vietnam, dvs. Nordvietnam,
ett krav som verkligen i nuvarande situation
inte är mindre aktuellt och angeläget
än tidigare. Det är ett krav
som i dag kan anses ha större aktualitet
än tidigare eftersom ett av de främsta
argument som anförts mot ett svenskt

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

erkännande av DRV, nämligen att det
skulle försämra vårt lands möjlighet att
uppträda som eventuell medlare mellan
parterna, inte längre är aktuellt.
Sedan i maj pågår formella samtal mellan
representanter för Nordvietnam och
USA.

Det andra argumentet, att ett svenskt
erkännande av Nordvietnam skulle irritera
USA i en känslig förhandlingsposition,
är inte heller särskilt starkt
i dag. Det överensstämmer knappast
med vad majoriteten av den svenska
opinionen anser.

Sammanfattningsvis framgår det att
skälen för ett svenskt erkännande av
Nordvietnam ökat i samband med den
senaste tidens händelser. Till de skäl
som jag nyss nämnt kommer också ett
rent praktiskt skäl för Sverige att erkänna
DRV med hänsyn till de föreliggande
planerna på en biståndsinsats
efter kriget. Jag vill därför uttala den
förhoppningen, att regeringen äntligen
skall ompröva sin ståndpunkt och
snabbt uppta diplomatiska förbindelser
med Demokratiska republiken Vietnam
samt upprätta officiella kontakter med
FNL vilket efter öppnandet av informationskontoret
här i Stockholm bör
ha underlättats.

Socialdemokratin har från januari
nästa år ensam majoritet i riksdagen.
Eftersom frågan om sysselsättningen
och tryggheten spelade en så avgörande
roll under valrörelsen och för valresultatet
knyts intresset av naturliga
skäl i första hand till regeringens kommande
initiativ i dessa frågor. Skall
de krav som fördes fram på förra årets
socialdemokratiska kongress och på
kongressen i år nu bli praktisk politik,
så är det uppenbart att dessa frågor
framöver blir stora stridsfrågor.
Den ekonomiska makten ligger ju fortfarande
där den låg före valet.

Sysselsättnings-, trygghets- och jämlikhetsfrågorna
kommer med säkerhet
att spela en ännu större roll inför 1970
års val och över huvud taget under
hela 1970-talet. Den arbetslöshet, som

vi i dag upplever, bottnar inte i första
hand i en tillfällig konjunkturnedgång
utan den är i än högre grad betingad
av den pågående strukturomvandling
som präglar hela det svenska näringslivet.

Man kan från denna bedömning göra
två säkra konstateranden. För det första:
en arbetsmarknadspolitik, präglad
av brandkårsutryckningar, är inte tillräcklig,
utan långsiktiga lösningar
krävs. För det andra: de långsiktiga
lösningarna kan tryggas endast genom
en aktiv näringspolitik från samhällets
sida, vilket i sin tur förutsätter ingrepp
i näringslivets ekonomiska situation.

När det gäller sysselsättningsläget
och arbetslösheten vill arbetsmarknadsstyrelsen
anslå vissa för all del försiktiga,
men ändå optimistiska tongångar.
Arbetsmarknadsläget har i huvudsak
förbättrats, heter det i arbetsmarknadsstyrelsens
höstprognos. För första gången
på ett par år har för tredje kvartalet
1968 noterats en ökning av antalet
sysselsatta inom industrin. Uppgången
av antalet arbetslösa till oktober i år
bedöms vara av normal omfattning.
Den sägs vara något lägre än motsvarande
siffror för år 1967. Antalet är
enligt AMS’ statistik 34 050. Men denna
omfattar endast den registrerade arbetslösheten,
dvs. sådana personer som
sökt arbete vid arbetsförmedlingarna.
De som är sysselsatta i beredskapsarbeten
eller är under omskolning är inte
medräknade.

Den senaste kvartalsundersökning,
som utförts av statistiska centralbyrån,
omfattar även de icke registrerade arbetslösa.
Enligt uppgifterna från augusti
i år uppgick antalet arbetslösa till
89 000 personer, motsvarande 2,3 procent
av den totala arbetskraften. Det
är en ökning med 3 000 från augusti
1967. Inte heller dessa arbetslöshetstal
inkluderar personer under omskolning
eller sysselsatta i beredskapsarbeten. I
augusti i år uppgick dessa till sammanlagt
34 000. Tas dessa med var det totala
antalet arbetslösa och personer un -

Onsdagen den 13 november 1908 fm.

Nr 36

der omskolning eller sysselsatta i beredskapsarbeten
123 000, motsvarande
3,1 procent av arbetskraften mot 2,9
procent föregående år.

Situationen uppvisar stora olikheter
i skilda delar av landet. Inte mindre än
40 procent av de arbetslösa hänför sig
till de sju skogslänen. Det är bekant
hur läget fortfarande ter sig i exempelvis
Ådalen, för att nu inte tala om Norrbotten.

Sysselsättningsproblemen står alltså
alltjämt som brännande förgrundsproblem.
Det räcker inte med de traditionella
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
— även om dessa är både nödvändiga
och i huvudsak riktiga. I detta
sammanhang vill jag dra en lans för
ett konsekvent genomförande av planerna
på ökad utbyggnadstakt i verksamheten
genom skyddade och halvskyddade
verkstäder samt åtgärder för att
bereda handikappade och den äldre
arbetskraften en meningsfull sysselsättning.

Valutgången har väckt förhoppningar
om att det nu skall göras något genomgripande
för att öka samhällets och
de anställdas inflytande över det privata
näringslivet och att detta tillsammans
med den traditionella arbetsmarknadspolitiken
skall trygga sysselsättningen.
Inte minst har säkerligen löftena
om ökad statlig företagsamhet stimulerat
arbetarväljarna.

Löntagarväljarnas förväntningar har
ökat och framför allt kommer kraven på
en radikalare politik att öka. Ekonomiminister
Wickman säger i ett uttalande
efter valet så här i DN 17/9: »Den stora
valsegern gör det möjligt för oss att regera
med auktoritet gentemot det privata
näringslivet. Jag tycker att valresultatet
har gett regeringen ökade möjligheter
att föra en mer radikal politik
än hittills på nästan alla områden. Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder räcker
inte, utan det behövs också ökad statlig
företagsamhet. För Norrlands del ska
vi på den rent statliga företagssidan
sätta i gång en eller flera arbetsgrup -

Allmänpolitisk debatt

per.» Men det positiva i detta konstaterande
reduceras betydligt när han
tillägger: »men det är en politik som
kommer att ta tid.»

Det låter oroväckande om de många
statliga försummelser som finns på detta
område nu skall fortsätta genom
långa utredningar. Det är inte detta
som hjälper de som drabbats av arbetslöshet
— de kan inte försörjas vare sig
genom arbetsgrupper eller långa utredningar.
Vad som behövs är åtgärder i
form av konkreta förslag och sådana
har inte saknats under årens lopp. Vi
har från vårt parti upprepade gånger
— tämligen ensamma hittills — ställt
förslag om bl. a. ökad statlig eller statlig-kooperativ
företagsamhet av typ
större verkstadsindustri i Ådalen, samhällsägda
industrier inom den snabbt
expanderande petrokemiska industrin i
stället för att ge de stora oljebolagen
fritt spelrum. Den centrala frågan är
utvecklandet av en planmässig näringspolitik
ifrån samhällets sida. Det nuvarande
privata näringslivet har varken
förmågan eller viljan att lösa sysselsättningsproblemen.

Under höstriksdagen återstår för behandling
bl. a. två motioner ifrån
vänsterpartiet kommunisterna, den ena
rörande vidgad statlig företagsamhet i
norrlandslänen, den andra gäller krav,
som flera gånger rests bl. a. inom
Svenska gruvindustriarbetareförbundet,
att en plan utarbetas för överförande i
samhällets ägo av landets mineraltillgångar
samt gruvindustri och förädlingsindustri
i anslutning till denna.

Priset för strukturomvandlingen har
fått betalas av samhället och skattebetalarna,
men också av hundratusentals arbetare
och tjänstemän i form av arbetslöshet
och minskade inkomster. Och
det är inte näringslivet som har stått
för dessa kostnader. I stället har vissa
arbetsgivare missbrukat bl. a. uppgörelsen
om permitteringslön och för att
undgå att betala ut sådan i stället avskedat
arbetare för att sedan efter en
tid återanställa dem.

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

Det är därför inte förvånande, att
man från arbetsgivarhåll i upptakten
inför årets avtalsförhandlingar redan
sedan i somras med jämna mellanrum
talat om hur olönsamt det svenska näringslivet
är — ett i och för sig inte
nytt anslag inför en avtalsrörelse.

Även LO:s moderata utspel har man
redan i förväg bestritt och sagt att utrymmet
för löneökningar redan är intecknat.
Att man från arbetsgivarhåll
skulle medverka till en avtalsrörelse i
inkomstutjämningens tecken med
tyngdpunkten lagd på låglönegrupperna,
bl. a. genom en begynnande omfördelning
från företagarna till löntagarna,
är naturligtvis inte att vänta. Det
är därför helt betecknande när Marc
Wallenberg på Arosmässan utmanande
framträdde med krav på att industrin
skulle slippa omkostnaderna för omflyttning
och omskolning av arbetskraft.

I Arbetsgivareföreningens kampanj
påstår man helt oriktigt, att det endast
är löntagarnas aktivitet som orsakar
prisstegringar och arbetslöshet. I den
propagandaskrift som Arbetsgivareföreningen
gett ut, »Din lön — vår ekonomi»,
i vilken man bl. a. förberett årets
avtalsrörelse, har man på förhand sagt
blankt nej till generella löneförbättringar.
Man påstår också att den förda
lönepolitiken bär ansvaret för företagsnedläggningarna.
Ordagrant säger man
i denna skrift: »Det torde vara ställt
utom allt tvivel att det stora antalet
driftsinskränkningar och företagsnedläggelser
under senare år direkt betingats
av de snabba kostnadsökningarna
och den därav följande försvagningen
av lönsamheten. Med långsammare
kostnadshöjningar hade antalet arbetslösa
och antalet personer som är föremål
för omflyttning, omskolning och
andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder
i dag varit väsentligt lägre.»

Detta säger man alltså 1968 från arbetsgivarhåll,
samtidigt som man vill
avsvära sig ansvaret för de arbetare,
som genom ett kapitalistiskt ofta kort -

siktigt lönsamhetsresonemang utrationaliseras.

Arbetsgivareföreningens propaganda
motsägs bl. a. av konjunkturinstitutets
höstrapport, som visar att lönehöjningarna
har bromsats upp, samtidigt som
produktiviteten ökat snabbare.

Herr talman! Det finns andra frågor
som i valrörelsen spelade en väsentlig
roll, och där förväntningarna nu är stora.
Jag tänker på bostadsfrågan, som
även om den inte särskilt tagits upp i
SAP:s näringspolitiska program säkert
kommer att finnas med i debatten under
överskådlig tid. Under valrörelsen
gjordes uttalanden att byggnadskostnaderna
under senare år tenderat att
minska något. Men i övrigt gavs inga
konkreta riktlinjer för hur hyrorna
skall kunna sänkas. Minskningarna av
byggnadskostnaderna är för övrigt så
blygsamma att de knappast låter sig statistiskt
redovisas som märkbara.

Vad som enligt vår mening erfordras
i detta läge är ett samlat grepp genom
åtgärder i flera riktningar. Främst står
behovet av en kraftigare räntesänkning
än den nyss genomförda, över huvud
taget är en återgång till lågräntepolitiken
nödvändig inte bara i detta sammanhang.
Frågan om en statlig lokalfinansiering
av bostadsbyggandet, förslagsvis
genom inrättandet av en statlig
bostadsbank eller motsvarande kreditinstitut,
bör snarast få sin lösning.

I ett interpellationssvar under vårriksdagen
avvisades från regeringens
sida en sänkning av basannuiteten genom
förlängning av amorteringstiden.
Frågan bör emellertid tas upp till förnyad
prövning. Enskilda lösningar bör
inte avvisas därför att de isolerat var
för sig kanske »endast har relativt ringa
effekt». Sammantaget har de dock en
uppenbart kostnadsnedbringande effekt.
Detsamma gäller frågan om lånetakets
slopande och de s. k. överkostnaderna
vilka bör täckas in under den
reguljära belåningen.

Ett annat område i samband med detta,
som alltför länge lämnats utan in -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

gripande från samhällets sida, är frågan
om byggnadsmaterialproduktionen
och byggnadsmaterialkostnadernas stegring.
Inrikesministern har tidigare i år
uppmärksammat de mycket starka monopoltendenser
som gör sig gällande
inom byggnadsmaterialproduktionen,
varför initiativ på detta område, som i
så många år försummats, inte får förhindras
på grund av att samarbetsideologin
får ta överhanden.

Vidare kvarstår det gamla kravet om
överförande av tomtmark och hyreshus
i samhällelig och kooperativ ägo. Det
kravet äger fortfarande sin giltighet.

Det kunde finnas anledning att utförligare
beröra fler viktiga frågor som
måste bli föremål för åtgärder från regeringens
sida för att främja de många
viktiga krav som har rests i valrörelsen.
Låt mig sammanfattningsvis och punktvis
nämna några som vi anser mycket
angelägna.

Det gäller frågan om en radikal omläggning
av u-landspolitiken, stöd till
nationella befrielserörelser, kontroll av
svenska företags exploatering utomlands.
Det gäller stopp för miljöförstöringen;
samhällsmiljön måste utformas
efter medborgarnas, inte det privata
näringslivets krav.

Frågan om skärpt beskattning av stora
arv och förmögenheter är också aktuell,
liksom skattelättnader för låginkomstgrupperna,
sänkt pensionsålder
vid hårt arbete, 40 timmars arbetsvecka
genomförd 1970.

Jämlikhetsfrågorna är viktiga frågor
som måste aktualiseras — bl. a. jämlikhet
i arbetslivet mellan kvinnor och
män. Vi har tidigare fört fram frågan
om byggande av 150 000 nya daghemsplatser
under en femårsperiod.

Steg mot företagsdemokrati är ett
krav: full insyn för löntagarna i företagens
affärer, fackligt veto mot försämring
av arbets- och löneförhållandena,
rätt för löntagare och samhället
att överta företag vid nedläggningar
och större avskedanden.

Slutligen kan nämnas utjämning av in -

Allmänpolitisk debatt
komster, förmögenheter och arbetsvillkor
genom samhälleliga och fackliga åtgärder
och kraftfulla åtgärder för att
avskaffa låglönerna under 20 000 kronor
om året.

Detta är mycket schematiskt och som
jag sade punktvis angivna frågor, som
är angelägna.

Jag vill avslutningsvis säga, att majoriteten
av väljarna röstade emot en
borgerlig regering och mot en borgerlig
politik. Vad dessa väljare nu förväntar
är en offensiv och en kraftfull radikal
politik för att genomföra löntagarnas
krav. För detta kommer vårt parti att
arbeta i enlighet med de meningar jag
här har gett uttryck åt.

Herr andre vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att
anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Herr Werner och jag
har sannerligen ingen större åhörarskara
— vi får undvara stimulansen av
många och hoppas på ett så mycket intensivare
intresse från de fåtaliga tappra
här i salen!

Innan jag går in på ett par störa frågor,
nämligen om det nordiska samarbetet
och om Den gemensamma marknadens
jordbrukssituation, vill jag göra
några reflexioner kring ett rent inrikespolitiskt
ämne, nämligen hyres- och
bostadspolitiken.

Politikerna här i huset, i kanslihuset
och i vissa partikanslier har i dag
all anledning att ta hatten av för
ledningen i hyresgästernas och fastighetsägarnas
partsorganisationer. Herr
Svensson och herr Breitholtz med medhjälpare
har arbetat fram en överenskommelse
vilken, därest förslaget godtas
först i hyresrådet och sedan i
kanslihuset — och det måtte det väl
i all rimlighets namn göra — för bort
hyresregleringsproblemet från den po -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 196 ; fm.

Allmänpolitisk debatt

litiska dagordningen för en treårsperiod,
dvs. bl. a. över nästa val.

Vid dessa förhandlingar har man
tydligen tagit och givit från båda sidor.
Ingendera parten iir nöjd med villkoren,
men båda parterna är säkert
fullkomligt nöjda med att ha nått en
överenskommelse efter realistiska principer.
På sikt kommer fördelarna att
bli uppenbara för alla parter. Avtalet
innehåller bra bestämmelser för att få
i gång en ökad underhålls- och moderniseringsvolvm
i det äldre fastighetsbeståndet,
något som i sin tur kommer
att stoppa tendenser till förslumning,
alltför tidiga saneringar etc.

Jag kan inte neka mig nöjet att konstatera
att en del av avtalet i praktiken
innebär bifall till halva min motion i
detta ämne från i våras. Det gäller här
förbättringsarbetena, för vilka genomförs
en enhetlig procentsats av 13 på
kostnaden för beräkning av hyreshöjningar.
Det liar här skett en prutning,
då mitt förslag innebar 15 procent.

Den hälsosamma effekten av avtalet
— jag avser här de successiva hyreshöjningar
bakom vilka ligger en prestation
från husägarnas sida — kommer
att leda till ett läge år 1971 då det faller
sig helt naturligt att slutgiltigt avveckla
hyresregleringen, antagligen på
en gång för huvuddelen av landet och
kanske med en tvåårig övergångstid för
storstäderna. På så sätt har man med
organisationernas hjälp nått det mål
som politikerna inte kunde enas om.

Av de politiska partierna torde väl
i främsta rummet folkpartiet ha anledning
att känna tacksamhet för att läget
blivit sådant, att man inte ånyo lockas
ut på några äventyrligheter. Därnäst
nöjda borde socialdemokraterna vara,
ty nu kan ju minnet av fjolårets reträtt
långsamt blekna.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga bara ett par små, små ord av kärlek.
Det gäller folkpartiets bostadsutspel
i valrörelsen, som bl. a. innehöll
ett visst mått av ökad subventionering
för nya bostadsbyggen, när vi nu långt

om länge trodde oss ha kommit bort
från subventionsmentaliteten. Förslaget
förbigicks med tystnad under valrörelsen
från bröderna inom oppositionen.
Dessa stillsamma ord innan hugskottet
definitivt sjunker ned i glömskan
vill bara avisera om att vi på vår
kant studerade och värderade förslaget
— värderade då lika med utvärderade
och inte att förväxla med värdesatte.

Om jag nu skall våga mig på några
reflexioner i ett par ganska stora och
väsentliga frågor beror det bl. a. på att
detta sannolikt är mitt sista tillfälle att
deltaga i en sådan här allmänpolitisk
debatt. Det gäller alltså nordiskt samarbete
och europasamarbete, inte så
mycket ur en politikers synvinkel utan
kanske mera med utgångspunkt från de
erfarenheter som den i utrikeshandeln
aktivt arbetande efter hand får.

Allt marknadssamarbete, som ytterst
syftar till en liberalisering av handelsförbindelserna,
är riktigt. För dagen är
det den nordiska frågan som skall och
måste lösas i positiv riktning. Det är
glädjande att läsa och höra så många
rättframma och klara ställningstaganden,
som har framkommit den sista tiden
— från finsk sida, från hans excellens
statsministern, från Industriförbundets
herr Iveroth samt nu även
i Industriförbundets höstuttalande och
från flera andra.

Men samtidigt inger det stora betänkligheter,
när det — tills vidare
bara ryktesvis — förspörjes, att vår
egen herr finansminister definitivt anser
att de kortsiktiga verkningarna blir
betungande ur svensk ekonomisk synvinkel
och att denna finansdepartementets,
jag får väl säga negativa, attityd
ingalunda undanhålles de nu arbetande
expertgrupperna. Faran är då
att huvudtanken — ett totalt nordiskt
samarbete — plockas sönder i alltför
många förslag till kompromisser och
dellösningar eller undantag så att bara
litet återstår på slutet. Då har man avsagt
sig dynamiken, den dymamik för
näringslivet som ligger i en mera om -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

fattande och enhetlig lösning. Det är
en dynamik som gör att det, som i dag
kan synas såsom en eftergift från
svensk sida till förmån för något grannland,
i morgon har hjälpt till att förändra
totalbilden i positiv riktning
även för oss. Skall vi sätta oss ned och
väga och i pengar beräkna beviljade
krav och gjorda eftergifter i våra handelsförhållanden
med vart och ett av
våra grannländer, och dessa i sin tur
skall göra detsamma, kommer vi aldrig
fram till något mål. Finns viljan till
ett totalt ekonomiskt samarbete — ett
handelsblock i Norden — återstår
»bara» att fastställa övergångsperiodernas
längd, vilka självfallet kan variera,
utan att man då får trassla in sig i
hundratals eller tusentals undantagsbestämmelser.

Det här är inte några originella eller
nya synpunkter, men jag anser det väsentligt,
när vi nu går att söka oss
fram till lösningar den nordiska vägen,
att vi påminner oss och kraftigt betonar
de positiva effekterna av både Gemensamma
marknaden och EFTA, hur
övergångstiden tvärtemot pessimisternas
åsikter kunde förkortas och hur
handelsvolymen växte.

Det är lönsamt att i detta sammanhang
visa generositet mot grannländerna
och öppenhet i förhandlingarna. Det
vore tragiskt om förhandlingarna med
de nordiska bröderna skulle föras i en
anda av misstro och med ständigt lurpassande
i detaljfrågor.

.lag har velat säga detta av två anledningar,
dels den redan nämnda, nämligen
ryktet att statsministerns visioner
skulle dämpas av finansministerns kalkylationer,
dels den att jag har varit i
tillfälle att åtminstone på ett område
se baksidan av Den gemensamma marknaden,
nämligen när det gäller jordbruksområdet.
Detta sista har i sin tur
gjort att den nordiska lösningen för
mig framstår som desto angelägnare.

Under jordbruksutskottets Frankrikeresa
fick vi franska synpunkter på
överskottsproblemet, på smörberg och

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 36

Allmänpolitisk debatt
sockerberg och vinsjöar och också problemet
med direktförstöring av de bästa
kvaliteterna frukt och grönsaker.
Den sistnämnda destruktionen har uppgått
till en miljon ton äpplen, apelsiner,
tomater och blomkål sedan 1967. Fransmännen
ansåg att tyskarna var bovarna
i det här grönsaksdramat. Tyskarna
i sin tur anser sig totalt sett subventionera
fransmännen.

En svensk rapport från Bryssel ger
vissa fakta. Den gemensamma marknaden
tvingas in i ett reformskede innan
uppbyggnadsskedet ännu är slutfört.
Konsekvenserna av den förda politiken
med dess produktionsstimulans har generellt
blivit en överproduktion, som
väntas bli långvarig. Smörberget överstiger
300 000 ton, ett sockeröverskott
på 1,3 miljon ton trycker marknaden,
och det är att notera att motståndet mot
det internationella sockeravtalet kom
just från Den gemensamma marknaden
som, om jag minns rätt, var definitivt
missnöjd med att dess önskemål om exportkvot
inte beviljades.

Nu kommer inom de närmaste dagarna
ett förslag från Mansholt och kommissionen
att föreläggas ministerrådet,
och detta lär innehålla bl. a. en planering
som skulle innebära att hälften av
de sex miljonerna brukningsenheter
skulle försvinna som självständiga jordbruk,
att den årliga kostnaden under
en tioårsperiod till investeringsstöd
skulle uppgå till 15—25 miljarder kronor
och att parallellt härmed anslaget
till prisstöd skulle utgå och i vart fall
inte minska före 1972. Det kan nämnas
att det franska prisstödet beräknas till
sex miljarder francs 1969. Den gemensamma
marknaden har alltså samma
problem inom jordbrukssektorn som vi
har här hemma, bara i oerhört förstorad
skala.

När man från svensk sida har bedömt
för- och nackdelar med ett inträde
i Den gemensamma marknaden —
det gäller alltså jordbruket — har man
enligt min mening för mycket betonat
prisnivån, som verkat lockande för våra

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

jordbruksföreträdare, men man har
bortsett från eller tonat ner den andra
sidan av saken, skattebetalarnas jättekostnader
för prisstödet och nu också
för det här strukturstödet. Att med
öppna ögon gå in i ett system som inte
är konstruerat för att fungera i dagens
överproduktion — ja, jag kan inte se
att man bör göra det.

Det protektionistiska draget, som tyvärr
vidlåder Den gemensamma marknaden
men som dämpats avsevärt på
industrisektorn genom Kennedyrondens
resultat, finns kvar inom jordbrukssektorn.
Följderna av regleringssystemet
i fråga om jordbruket har faktiskt
skrämt mig. Det tar tid att komma till
rätta med nackdelarna, och det är en
tid som kan användas till att försöka
bygga upp och stärka ett nordiskt block,
som självfallet också tar itu med jordbruksfrågorna
och inte bara sysslar
med industrisektorn.

Detta om marknadsfrågorna. Låt mig
så med utgångspunkt från cn liten passus
i herr Bengtsons inledningsanförande
fortsätta inom jordbruksområdet.
Herr Bengtson var kritisk mot jordbruksuppgörelsen,
bl. a. med hänvisning
till livsmedelssituationen i världen.

Jag delar inte herr Bengtsons åsikt i
den detaljfrågan. Världssvälten och uländernas
situation påverkas inte av att
vi här hemma höjer eller sänker vår
produktion med någon procent. De påverkas
av helt andra saker. Utan att gå
in i detalj vill jag nämna som exempel
det nya mexikanska vetet, nya rissorter,
förbättrade gödnings- och bevattningsmetoder
och andra nyheter, självfallet
i kombination med födelsekontroll.

När man från svensk sida gör prognoser
om ur prissynpunkt förbättrade exportmöjligheter
för jordbruksprodukter
med hänvisning till den totala livsmedelssituationen
i världen, då anser
jag att man kalkylerar fel — vi kommer
under överskådlig tid att ha problem
med överproduktion, en överproduktion
som måste säljas till ur vår syn -

punkt kraftiga underpriser eller skänkas
bort.

Får jag, herr talman, göra några avslutande
funderingar över temat samarbete
i oppositionen. Herr Torsten
Bengtson, som jag ånyo citerar, talade
om »splittringsrörelserna under namnet
samling» och konstaterade att denna
typ av samling har misslyckats. Jag
håller med honom om detta och skulle
även ha instämt om han kritiserat vissa
hittills använda arbetsmetoder, som jag
alltför väl känner till. Men jag anser
det vara oriktigt, ett tragiskt misstag
och en förolämpning mot en väldig
massa borgerligt sinnade väljare, att generellt
förlöjliga eller till och med förhåna
tendenserna till och önskemålen
om samarbete över partilinjerna. Så här
starka ord gav kanske herr Bengtsons
yttrande i och för sig inte anledning
till, men åsnesparken mot högerpartiet
fattades inte heller denna gång. Talesättet
»inget utrymme för högerpolitik»
används som en standardfras, fastän
man vet att skillnaderna i praktiken
är små mellan t. ex. centerpartiet och
högerpartiet och att de kunde bli ännu
mindre med mer av god vilja från centerpartiets
sida. Jag tror att det talesättet
kan komma att verka som en burnerang
mot den som slungar ut det.

Yngve Holmberg har kanske gjort vidare
utläggningar i detta ämne överflödiga,
men jag skulle i alla fall vilja
ge ett litet bidrag liksom vid sidan av
de större linjerna. Jag har i detta hus
mött många goda kolleger från centerparti
och folkparti. Våra åsikter har
sammanfallit, vi har haft en naturlig
intressegemenskap. Kan inte den atmosfären
av samförstånd på vår mellannivå,
om jag får kalla det så, färga av
sig i toppskiktet? Jag skulle nästan vilja
vara så djärv att jag ber dem, som
verkar här även nästa år, att mer energiskt
söka arbeta för en sådan utveckling.

Herr talman! översteprästen Chil i
lundaspexet Uarda hade varit ute på
ett litet politiskt jippo och liksom jag

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

misslyckats. Han dömdes till döden
medelst bett av giftormar. Kännande
giftet stiga mot sin arma huvudknopp
utbrister han i en välljudande svanesång
som slutar i orden: »Nu så har jag
sjungit min svanesång.» Jag känner
med Chil. Hans sång var välljud — min
karakteriseras kanske som missljud;
om den inte betecknas bara som oljud.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! I den politiska debatten
här i landet har under senaste åren de
näringspolitiska frågorna intagit en
central plats. I årets valrörelse blev
också näringspolitiken ett av de dominerande
inslagen. Så har det varit även
i dagens kammardebatt.

Enligt många erfarna bedömare
grundlädes den socialdemokratiska valsegern
av de tusentals studiegrupperna
i Rådslag 67 med mottot Arbete ■—
Trygghet ■—• Utveckling, som hämtade
sitt åskådningsmaterial från den bygd
jag representerar, nämligen Ådalen. Socialdemokratin
och fackföreningsrörelsen
formade gemensamt på grundval
av de många enskilda medlemmarnas
önskemål och åsikter det stora näringspolitiska
programmet, som mynnade ut
i kravet på allas rätt till en trygg sysselsättning.

För de många människorna framstod
det som alltmer nödvändigt att samhället
får ökade resurser för att åstadkomma
arbete, trygghet och utveckling. Valets
huvudfråga blev därför också en
fråga om samhällets resurser, som ånyo
visade hur klar skiljelinjen går mellan
socialdemokratins syn på samhällets
engagemang och den borgerliga uppfattningen
i frågan.

Jag vill gärna, herr talman, betona
att det inte är min avsikt att i denna
debatt ta upp de näringspolitiska frågorna
i Ådalen i detalj, eftersom jag
blir i tillfälle att få göra det i samband
med svaret på den interpellation som
jag har ställt till inrikesministern i den
här frågan. Men jag vill ändå mot bak -

Allmänpolitisk debatt

grunden av vad som har ägt rum i Ådalen
belysa hur olika man utifrån sina
politiska värderingar kan bedöma de
insatser som är erforderliga både från
näringslivets sida och från samhällets.

När det gäller näringslivet i Ådalen
har detta genom tiderna varit helt hänvisat
till skogen och träet som den dominerande
råvarubasen. Denna ensidighet
har ständigt inneburit risker för
människor och samhälle och omöjliggjort
en långsiktig planering.

Författaren Birger Norman har i sin
nyutkomna bok »Ådalen 31» lämnat en
målande och såvitt jag förstår rättvisande
bild av förhållandena, som visserligen
direkt hänför sig till 1920- och
1930-talen men som i sin allmänna karaktär
har täckning även under tiden
därefter. Låt mig, herr talman, citera
endast ett kort stycke ur denna bok:

»Konjunkturerna steg och föll, svängde
och svackade. I andra delar av landet
varierade arbetslösheten starkt med
onda och goda tider. I de goda kunde
den försvinna. I Ådalen försvann den
aldrig. Sågverken började ramla, både
sågverk och pappersmassa rationaliserade.
Efter varje svacka steg konjunkturen,
men i Ådalen växte en rest, en
ohjälplig bottensats. Det fanns inga utvägar
för dem som blev över. Ådalsproblemet
var redan ställt. Frågan fanns,
men inga svar. Arbetslöshetskommittéerna
i Ådalen blev aldrig arbetslösa.»

Detta, herr talman, är en diktares
analys, men den vitsordas av en hård
verklighet och kan beläggas i tillgänglig
statistik.

Många ställer sig självfallet osökt frågan
hur en sådan utveckling har varit
möjlig. Jag skall besvara den frågan
med att citera några rader ur en ledare
i Dagens Nyheter den 9 november 1966
när senast Ådalen förekom i helsidesrubriker
i tidningarna. Då skrev Dagens
Nyheter bl. a. följande om orsaken
till den uppkomna situationen: »De
många små sågverken och massafabrikerna
från 1910- och 1920-talen har
hållit bygden vid liv och givit hygglig

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1908 fm.

Allmänpolitisk debatt

avkastning, speciellt under femtitalets
högkonjunkturer. Men kortsynta ägarintressen
placerade vinsterna i andra
näringar och andra trakter, nyinvesteringar
försummades, industribilden varierades
inte.» Detta är, herr talman,
Dagens Nyheters karakteristik av situationen
sådan den har uppstått i Ådalen.

I klartext är detta ett förhållande som
har inneburit att både arbetskraft och
råvarutillgångar hårdexploaterats så
länge det gav tillräckliga vinster för
ägarna, och sedan har samhället fått
träda till och rädda försörjningen för
de människor som drabbats av det fria
näringslivets spel. Denna för bygden så
ödesdigra utveckling har också haft till
följd en ökad utarmning av kommunernas
resurser, vilket lättast kan avläsas
i antalet skattekronor.

Om man tar ett av högkonjunkturåren
under 1950-talet, finner man att
i Kramfors stad redovisade skogsbolagen
år 1952 sammanlagt 235 685 skattekronor
eller 38,1 procent av stadens
skatteunderlag. I år är man nere i
28 588 kronor eller 3,3 procent.

När sedan denna utveckling fortsätter
och på allvar hotar en hel regions möjligheter
att leva vidare är det för mig
och många i den bygden förvånande
att den kritik, som riktas mot näringslivets
sätt att fungera, av dess företrädare
och vissa borgerliga tidningar
uppfattas som ett politiskt utspel i avsikt
att tillföra socialdemokratin tillfälliga
partipolitiska vinster.

I senaste numret av tidskriften Arbetsgivaren
har ledarskribenten tagit
upp dessa problem under rubriken
»Näringslivet och folket» och bl. a. påstått:
»Näringslivet befinner sig under
en trumeld av beskyllningar, anklagelser
och misstänkliggöranden.» Skribenten
konstaterar vidare: »Företagen har
inte alltid kunnat utföra sin uppgift i
silkesvantar. De har mer än en gång
fått dra på hårdhandskarna, vare sig de
önskat det eller inte.»

Här har vi, herr talman, i dag upplevt
att herr Dahlén har riktat precis

samma kritik mot socialdemokratins
syn på näringslivet, när man från socialdemokratiskt
håll har kritiserat vissa
företeelser inom näringslivet. Herr
Dahlén gjorde gällande att vi har piskat
upp stämningen bland löntagare
mot näringslivet, att det har varit en
hetskampanj. När jag lyssnade till herr
Dahlén fick jag uppfattningen att han
tydligen lever alldeles för långt från de
regioner som har drabbats av dessa
sysselsättningsbekymmer, exempelvis
Ådalen. Det är uppenbart att vissa enskilda
företags handlande utsätts för
kritik.

Jag vill gärna belysa hur den kritiken
kan ta sig uttryck i en av de stora
tidningarna i vårt län. I en ledare för
den li) oktober i denna tidning sägs:
»Den förbittring och de svikna förhoppningar
som nu finns bland befolkningen
i Ådalen mot SCA är utan tvekan
befogade. Den försämrade prestige som
blivit följden av företagets agerande får
helt tillskrivas dess eget handlande. Vad
värre är är att hundratals människor
direkt drabbas av den desperation och
de överilade beslut, som nu präglar
SCA-ledningens handlande.»

Detta har inte stått, herr talman och
ärade kammarledamöter, i en socialdemokratisk
tidning i Västernorrland. Det
har stått i herr Dahléns och folkpartiets
största organ i området, Sundsvalls
Tidning.

När man hävdar att samma kritik från
socialdemokratins sida skulle vara ett
uttryck för en hetskampanj mot näringslivet
gör man sig skyldig till en
generalisering som helt saknar täckning
i det verkliga livet.

Låt mig säga några ord till om Ådalen
i anknytning till citatet från Arbetsgivaren.
Om man ser på vad som hänt
i Ådalen, finner man att »hårdhandskarna»
varit vad som flitigast använts
i hanteringen av arbetskraft och råvarutillgångar.
Men dess bättre är det
så, herr talman, att nya ägare till basnäringen
i bygden — skogsindustrin —
sett som sin uppgift att vidareutveckla

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

6<J

och bygga upp en konkurrenskraftig
enhet i Ådalen. Jag syftar på Norrlands
skogsägares cellulosa AB:s stora utbyggnad
i Väja. Det är en satsning för
framtiden som jag tror att hela älvdalens
befolkning har anledning att glädjas
åt. Jag vill gärna ge en eloge åt centerledaren
Gunnar Hedlund för hans
sätt att förena politiska och företagsledande
ambitioner. Det dementerar på
ett eftertryckligt sätt talet om att man
i Ådalen skulle ha ett sämre företagsklimat
än på annat håll i vårt land.

Med detta som bakgrund vill jag så
gå över till frågan om samhällets resurser
i en näringspolitisk situation som
den jag här beskrivit. Vi har således
kunnat konstatera att det enskilda näringslivet
misslyckats i sin uppgift att
ge trygghet åt människorna.

I december 1966 besökte högerledaren
herr Yngve Holmberg Ådalen för
att bilda sig en uppfattning om de sysselsättningsproblem
området brottades
med. I en intervju i högertidningen Västernorrlands
Allehanda uttalade herr
Holmberg att »det vore skräp om inte
det enskilda näringslivet skulle kunna
medverka till att lösa Ådalsproblematiken».
Det har nu gått snart två år sedan
dess, och i dag står det fullt klart, att
utan en kraftig satsning från samhällets
sida kan medborgarna i denna bygd
inte ges en tryggad försörjning. Vi är
nu i det läge som herr Holmberg i fortsättningen
av den åberopade intervjun
uttryckte i följande ord: »Men skulle
det visa sig omöjligt och bygden hotas
av ödeläggelse, så måste helt naturligt
andra möjligheter prövas.» Då återkommer
jag till mina inledande synpunkter
i detta anförande — om betydelsen av
ett starkt samhälle med resurser att
gripa in inte bara för att städa upp utan
fastmer för ett direkt statligt engagemang
i näringslivet som garanterar de
anställdas trygghet. Jag vill härvidlag
helt ansluta mig till de synpunkter som
tidigare anförts av LO-ordföranden herr
Geijer.

Låt mig också säga att om besöket i

Allmänpolitisk debatt
Ådalen år 1966 inte övertygade herr
Holmberg om nödvändigheten av att
samhället behöver ett betydande inflytande
över näringslivets sätt att fungera,
så vill jag faktiskt rekommendera
honom ett nytt besök. Jag är övertygad
om att de anställda i det enskilda näringslivet
skall ge ett entydigt besked
om att deras tillit i dag står till samhället
och dess resurser. Jag tror att
skogsarbetaren Herbert östlund från
Rörström i västra Ångermanland efter
42 års anställningstid hos ett mäktigt
skogsbolag när han fick sitt uppsägningsbrev
tolkade stämningen rätt när
han i tidningen Nya Norrland gav uttryck
åt detta i följande ord: »Det känns
bittert att efter alla dessa år bli bortkastad,
och nu får samhället ta hand
om en. Nu har jag fått arbete hos AMS
och känner för första gången i mitt liv
trygghet i arbetet. Det känns tryggt att
ha Bertil Olsson bakom ryggen i stället
för SCA:s förvaltare.»

Det var därför naturligt att väljarna
i årets val slöt upp kring socialdemokratin
och dess krav på en arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitik som skulle
trygga sysselsättningen för alla. Det
var således en ren felbedömning av de
borgerliga partiernas valstrateger, när
de gjorde arbetslösheten till en av huvudfrågorna
i valrörelsen. När det inträder
oro för sysselsättningen, då tror
man inte på borgerlighetens möjligheter
att lösa en sådan situation. Därom
vittnade för övrigt den Sifo-undersökning
som presenterades före valet och
som gällde frågan om vilket parti som
hade de största förutsättningarna att
trygga sysselsättningen i vårt land. Den
gav ett klart besked om att man i socialdemokratin
såg den enda verkliga garantin
för en trygg sysselsättning liksom
även för de övriga stora trygghetsfrågorna.

Slutsatsen av mina funderingar blir,
herr talman, att vi gemensamt måste eftersträva
en utveckling i vårt samhälle,
som i högre grad än vad som nu är fallet
tar hänsyn till den enskilda män -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

niskan. Näringslivets frihet får inte bli
ett självändamål, som endast ser till den
ekonomiska effektiviteten. Det är tyvärr
ännu en bra bit kvar innan vi nått
den målsättning för näringslivets roll i
välfärdssamhället, som skisserades av
direktören i Svenska handelsbanken
Tore Browaldh i ett tal den 28 maj i
år, då han bl. a. anförde följande: »Tidigare
lade företagarna mera ensidigt
vikt vid målen, snabbt ekonomiskt
framåtskridande och stabil prisnivå,
medan arbetarrörelsen i första hand
tryckte på tryggheten. Även om vi alltjämt
kan uppfatta vissa skillnader är
det dock numera mest fråga om nyanser
i uttryckssättet.»

Jag tror inte att man vare sig i Ådalen
eller annorstädes i vårt land, där
löntagarna, arbetare som tjänstemän,
upplever otryggheten i sin anställning,
uppfattar detta endast som »nyanser i
uttryckssättet». Det är tyvärr mera än
så. Det är en för många människor hård
och liksom för Herbert Östlund i västra
Ångermanland bitter realitet. Låt mig
få tillägga, att folket i Ådalen lyssnar
med särskild uppmärksamhet när herr
Browaldh tar till orda, eftersom han
förenar uppdraget att vara direktör i
Svenska handelsbanken med ordförandeskapet
i styrelsen för Svenska cellulosaaktiebolaget.

Till sist, herr talman, vill jag säga att
vi alla har behov av ett starkt samhälle
som garanterar varje enskild människas
lika rätt till trygghet och frihet.
För socialdemokratin är detta en självklar
målsättning.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Högström gjorde i
sitt anförande gällande att folkpartiets
talesman, herr Dahlén, bodde alldeles
för långt borta från händelsernas centrum,
och med händelsernas centrum
menar herr Högström i detta fall Ådalen.
Men det var inte om den saken

herr Dahlén talade, utan han talade om
näringslivet i allmänhet, näringslivet i
hela vårt land, när han underströk att
det är felaktigt att spela ut de anställda
och företagarna emot varandra.

Herr Högström var alltså ute i alldeles
ogjort väder när han gick till angrepp
mot folkpartiet. Han bevisade ju
strax efteråt själv hur fel han hade, då
han citerade en folkpartitidning, som
hade gjort ett rätt skarpt uttalande
gentemot det företag som herr Högström
klandrade.

Vi i folkpartiet har aldrig sagt att vi
skall försvara alla företag under alla
omständigheter. Jag delar helt Sundsvalls
Tidnings uppfattning beträffande
det sätt på vilket Cellulosakoncernen
uppträtt i detta fall. Herr Högström får
lov att skilja på ett enstaka företag och
näringslivet i allmänhet.

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Andersson
säga att mina synpunkter beträffande
vad herr Dahlén sagt skall
knytas till det citat ur Arbetsgivaren
som jag tidigare anfört. Herr Dahlén
sade i sak alldeles detsamma inför kammaren.
Då frågar jag mig: Om man på
ledaravdelningen i Sundsvalls Tidning
hyser samma mening som vi, vad är det
då för skillnad på uppfattningen om
detta? Man bör göra klart för sig att
man inte främjar samarbetet genom att
beskylla socialdemokratin för att i detta
läge vara den som vill misskreditera
näringslivet.

Jag vill gärna åberopa vad herr
Sträng från denna talarstol sade i fjolårets
remissdebatt, nämligen att vi i
detta land under socialdemokratins ledning
ändå alltjämt har ett till 95 procent
privatägt näringsliv. Jag tror att
det enskilda näringslivet inte under någon
regim varit bättre behandlat än
under den socialdemokratiska regeringen.

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vi är inte alldeles ovana
vid att man plockar fram en tidning
eller tidskrift i vilken det står det och
det, och sedan gör man gällande att den
mening som tidningen eller tidskriften
givit uttryck för är folkpartiets mening.

När herr Högström citerar ur Arbetsgivaren
vill jag försäkra honom att
folkpartiet inte är utgivare av den tidskriften.
Jag skulle inte tro att folkpartiet
ens har några aktier i den eller på
något sätt är knutet till den. Därför är
det tämligen orimligt att åberopa den i
detta sammanhang.

Herr Högström skall i stället rätta sig
efter det folkpartiet skriver och säger.

När det gäller klander av företag som
inte sköter sin uppgift gentemot de anställda
på rätt sätt, kan jag försäkra
herr Högström att vi är minst lika kritiska
som han. Men vi använder inte
den kritiken som ett slagträ mot hela
industrin. Det är den stora skillnaden
mellan herr Högström och mig.

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara beträffande
herr Anderssons senaste yttrande få
säga, att jag aldrig har gjort gällande
att folkpartiet skulle ha någon del i
tidningen Arbetsgivaren. Vad jag velat
bevisa är den skillnad i värderingar
som tydligen finns mellan folkpartiet i
Sundsvall och annorstädes.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill kort och gott
erinra om att jag för min del, liksom
jag skulle tro de flesta inom folkpartiet,
helt och fullt delar vad Sundsvalls
Tidning har skrivit i detta sammanhang.
Därmed är herr Högström ytterligare
ute på hal is.

Allmänpolitisk debatt

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag vill till den här debatten
bara knyta några reflexioner
om ett oppositionspartis uppgifter och
inriktning.

Det sägs ofta att en regering, oavsett
vilket parti eller vilka partier som
ingår i den, har och måste ha flera naturliga
fördelar. Den viktigaste är kanske
att den politik som genomförs alltid
är den sittande regeringens politik
oavsett från vilka personer, grupper
eller partier som förslagen ursprungligen
kommer. I det ögonblick en regering
tar upp en tanke, gör den till sin
och presenterar den för riksdagen i en
proposition, har den förvandlats till ett
förslag vars positiva innehåll kommer
regeringen till godo, liksom naturligtvis
dess svagheter kan skada regeringen.
Det är i regel inte så att ett oppositionsparti,
även om det drivit saken
i många år och fått sina förslag nedröstade
i riksdagen, får de politiska vinsterna
av förslaget när det genomförs.
Det är regeringen och dess majoritet
i riksdagen som i allmänhetens ögon
knyts till den förda politiken.

En orsak till det är i sin tur att publiciteten
kring regeringsförslag nästan
alltid är mycket större än publiciteten
kring förslag som oppositionen lägger
fram. Man vet ju att när regeringen säger
något så kommer det i regel att genomföras.
När oppositionen ställer sina
krav vet man att de i allmänhet röstas
ner. Och det är mer intressant att skriva
om, tala om, läsa om och intressera
sig för de förslag som genomförs än för
de tankar som avslås. Regeringen har
därför ganska lätt att nå ut till människorna
med sina krav; man märker dess
politik om inte förr så när den genomförs.
Oppositionen har det här mycket
svårare. Särskilt svårt är det naturligtvis
när oppositionen är uppdelad på
flera partier.

Regeringens fördelar i det här avseendet
beror naturligtvis på både dess
handlingskraft och dess PR-förmåga.
Nackdelarna för oppositionen kan

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

mildras genom energiska insatser. Pressens,
radions och televisionens principer
när de presenterar partiernas politik
kan betyda åtskilligt. Men ingen
kan förneka att innehavet av regeringsmakten
är förknippat med ett naturligt
överläge när det gäller att göra sin
politik känd för de många människorna.
Att konstatera det är ingen kritik
och inget försök att bortförklara en valförlust,
utan det är en karakteristik
av hur ett viktigt avsnitt av den politiska
debatten fungerar i en parlamentarisk
demokrati.

Men på ett annat område har oppositionen
ett naturligt överläge i förhållande
till regeringen. Det parti, eller de
partier, som sitter vid makten är också
ansvariga för hur makten nyttjas. Misstag
av olika slag kan lätt skada en regering;
den kan bli ansvarig både för
handlingar som den själv rår över och
för en utveckling som den inte själv
helt kan bestämma. Regeringen blir
starkt bunden i sitt arbete och sitt ansvarsområde
till den aktuella situationen
och till mängder av detaljer av mer
eller mindre administrativt slag.

Den begränsningen och den bundenheten
behöver inte en opposition känna.
Det är dess överläge. Ett parti i opposition
kan i stället på ett friare sätt
tala om principiella problem i en viss
politisk situation. Det kan diskutera
brister och förbättringar utan att fastna
i detaljer och förvaltning. Man kan
beskriva utvecklingen på sikt utan att
ständigt känna hänvisningarna till det
som gjorts eller inte gjorts i nuet. En
politiker och ett parti i minoritetsställning
i riksdagen bör ha lättare att
fästa uppmärksamhet vid de stora framtidsfrågorna,
vid de problem och idéer
som inte kan förverkligas i dag men
som kan förändra samhället i morgon.

Jag vill gå ett steg längre. Oppositionens
övertag och överläge på denna
punkt rymmer också en förpliktelse:
nämligen att utnyttja sitt överläge. Vi
kräver av regeringen att den skall leda
politiken och styra samhället under den

tid som den är vid makten. På samma
sätt kan vi kräva av oppositionen att
den i debatten slår fram de stora principfrågorna,
sätter strålkastaren på bristerna
och farorna, diskuterar de stora
problemen vi möter i framtiden. De
politiker som tillhör regeringslägret säger
ibland att krav och synpunkter i ett
mera långsiktigt perspektiv är »oansvariga»
därför att de inte ånger konkreta
lösningar som man genast kan besluta
om. Men utan den typen av »oansvarighet»
skulle oppositionen missköta sin
uppgift och den politiska debatten förtvina.

Det här resonemanget är naturligtvis
något förenklat. Men det är nödvändigt
för att betona ett centralt avsnitt av arbetsfördelningen
mellan regering och
opposition. Regeringen har att förvalta,
försvara och förklara dagens verklighet.
Oppositionen kan beskriva och bedöma
förhoppningar och faror inför
framtiden.

I vad mån har då oppositionen och
mitt eget parti utnyttjat det överläget
och fyllt den uppgiften? Jag tror att vi
har gjort det för litet och för sällan.
Mittenpartierna har i riksdagen och i
sitt programarbete fört en politik främst
inriktad på reformer i dagsläget. Målsättningen
har i regel varit att den politik
som man pläderat för också omedelbart
eller ganska snabbt skall kunna
förverkligas i beslut och konkreta
handlingar. Vi har så starkt upplevt
närheten till regeringsmakten att vi fört
någonting som jag skulle vilja kalla för
regeringspolitik i opposition. Vi har
känt oss nästan lika ansvariga för den
kortsiktiga politiken som om vi suttit
i kanslihuset, och vi har ibland skvggat
inför långsiktiga frågeställningar
nästan lika mycket som de som befunnit
sig där.

Symbolen för den inriktningen, regeringspolitik
i opposition, är skuggbudgeten.
Oppositionen har i orimlig
utsträckning låtit sitt eget arbete bestämmas
av de ramar och förutsättningar
som statsverkspropositionen angett.

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Förbättringar och förändringar av regeringsförsiagen
har vi angett med siffror,
att-satser och detaljerade anvisningar.
Med hjälp av bara bråkdelen
av personal, resurser och tid har oppositionen
ibland haft ambitionen att bygga
upp en egen statsverksproposition,
en »regeringspolitik i opposition».

Det har också betytt att man i mycket
har arbetat på regeringens egna villkor.
Varje reformförslag skall betalas
med besparingar eller skattehöjningar
på något annat område. Samtidigt vet
vi att osäkerheten i både inkomst- och
konjunkturbedömningarna i statsverkspropositionen
är och måste vara mycket
stor och att de förändringar som
vi har föreslagit ofta har hållit sig långt
innanför propositionens marginal av
felbedömningar och felräkningar. Och
slutligen har oppositionen tvingats att
utgå från den ekonomiska politik som
regeringen fört och de möjligheter den
har gett. Innanför dess ramar har man
gjort förskjutningar, ofta av detaljkaraktär.

Detta har ibland av oppositionens
riksdagsarbete gett bilden av partier
som mest rättar i marginalen. Det har
inte gällt alla frågor, men det har gällt
många frågor. Det har varit svårt att
föra en långsiktig principiell debatt om
framtiden parallellt med krav på kortsiktiga
detaljförändringar i det kommande
årets budget. När man har talat
om skuggbudgetens iindringsyrkanden
har motståndarna lätt kunnat skapa intrycket
av strid om bagateller i stället
för en debatt om principer.

Skuggbudgeten är också ett uttryck
för åtskilligt annat av uppläggningen av
oppositionens riksdagsarbete. I utskotten
gäller reservationerna oftare siffror
och detaljer än skrivningar och principer.
Det speglar en traditionel], naturligtvis
hedervärd och ofta beundransvärd
inställning hos många riksdagsmän
i opposition: man är så intresserad
att också från sitt minoritetsläge
förändra en del av ett beslut
att man gärna i utskotten gjort upp om

Allmänpolitisk debatt

och varit nöjd med »en positiv skrivning»
och komprimisser i småsaker.
Man har ibland upplevt sig själv, sitt
parti och riksdagen som nära nog integrerade
delar av ett större förvaltningsmaskineri
och känt nästan samma ansvar
för besluten som regeringen själv.
Den delen av arbetet är ett inslag, och
ett omistligt inslag, i ett parlaments
funktioner. Men frågan är om det inte
fått dominera för mycket och om inte
skuggbudgettänkandet, också utanför
budgetfrågorna, verkat hämmande på
både debatten och det politiska arbetet
inom oppositionen.

Och bl. a. därför tror jag att regeringen
kanske bättre har fullföljt sin
uppgift i den arbetsfördelning mellan
regering och opposition som jag här
har talat om. Inte så att regeringen har
fort en bättre politik — den kritik som
vi i valrörelsen riktade mot socialdemokraterna
var befogad och väl underbyggd.
Men regeringen har utnyttjat
sitt överläge mer systematiskt och med
stor skicklighet. Jag beskrev det överläget
så, att oavsett från vem eller från
vilket parti ett förslag kommer så förvandlas
det till regeringens politik och
till dess tillgång när den själv väljer att
förverkliga det. Oppositionen har sämre
utnyttjat silf överläge: att mera fritt
från dagsläget ställa krav och peka på
problem beträffande morgondagens
samhälle. Att regeringen drivit regeringspolitik
är naturligt. Att också oppositionen
har gjort det är mera värt
att observera.

Jag hoppas därför att det blir en förskjutning
av tyngdpunkten i oppositionens
arbete. Det måste vara en uppgift
för främst folkpartiet att mer än hittills
disktuera centrala problem av långsiktskaraktär.
I ett sådant arbete är det
inte nödvändigt, ofta inte heller önskvärt,
att binda sig för färdiga förslag.
Det kan ofta vara viktigare att ställa
problemen än att i detalj lösa dem. Det
kan starta en debatt som gör det lättare
för oss att se dagens frågor i ett
längre perspektiv.

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

Problem av det slaget berör naturligtvis
en rad av samhällslivets områden.
Vi står i starten av en stor och intensiv
debatt om människors inflytande
i olika former. Hur skall vi vidga medbestämmandet
till nya områden: företagen,
skolan, universiteten, värnplikten,
stadsplaneringen, de lokala frågorna
och många andra fält? Det är problem
som jag tog upp i mitt första anförande
här i kammaren för snart två
år sedan. Centraliseringen av samhällsfunktioner
och näringsliv fortsätter —
hur skall den balanseras av ett fördjupat
folkligt inflytande på beslutsprocesserna?
Främlingskapet inför den
kommunala styrelsen blir alltmer uppenbart
— med vilka åtgärder vill vi
göra allvar av talet om kommunal demokrati? Och

i ett ännu längre perspektiv: Vi
ser hur många beslut i den gemensamma
marknaden, EEC, där också Sverige
bör bli medlem, fattas av överstatliga
organ under begränsad parlamentarisk
kontroll. På vilket sätt vill vi att t. ex.
Romavtalet bör förändras i ett kommande
europeiskt ekonomisk-politiskt
samarbete? Hur skall vi kombinera behovet
i många frågor av internationell
samverkan i överstatlig form med mer
inflytande från människornas sida på
de beslut som rör deras egen kommun
och deras egen vardag?

De internationella företagen växer
sig starkare. Det är en utveckling som
är ofrånkomlig när marknaderna blir
så mycket större än nationerna. Men på
vilket sätt tänker vi oss att i framtiden
ställa också sådana företag under den
typ av inflytande som är naturlig för
nationella företag? Är lösningen här en
internationell lagstiftning? Vi bör i så
fall ta upp i vilka former och i vilka
organ den skall beredas och beslutas.

Vi står mitt uppe i en häftig debatt
om ägarstrukturen i det svenska näringslivet.
Hur tänker vi oss framtiden
på detta område? Vi inser att stora enheter
är nödvändiga — men också att
de rymmer risker för en maktkoncen -

tration som vi ogillar. De flesta av oss
förstår att förstatliganden i stor skala
inte är någon tänkbar lösning — det
skulle ju skärpa maktkoncentrationen
utan att ge nämnvärda fördelar. Är då
en tänkbar utveckling, som bör stimuleras
av modern liberalism, att vi strävar
efter större balans och variationsrikedom
i ägarstrukturen: enskilda företag,
stiftelseförvaltade och personalägda
företag, kooperativa, statliga och
kommunala företag? Kan en sådan utveckling
bättre skydda både balansen
och konkurrensen? Men hur går den i
så fall att förena med utvecklingen mot
ett fåtal stora enheter i varje bransch i
Europa? Dessa önskemål kan leda fram
till en samverkan mellan nationerna
som i dag inte finns. Och vilken typ av
internationellt samarbete blir nödvändig
för att bekämpa nersmutsning och
miljöförstöringar i olika former, som
inte känner några nationsgränser?

Låglönegrupperna står i centrum av
debatten men knappast i centrum av
reformarbetet. På vilket sätt kan t. ex.
en garanterad minimiinkomst utformas?
Med vilken typ av skattesystem kan en
sådan reform kombineras? Är lösningen
här en dämpning av progressionen
i vissa inkomstskikt och en avsevärd
höjning av den indirekta skatten för att
få resurser för mycket större transfereringar
till framför allt låginkomsttagare
och barnfamiljer? Kommunalskatterna
växer snabbt och nästan okontrollerat.
Är det möjligt att å ena sidan
samordna statligt och kommunalt skatteuttag
och att å andra sidan ge kommunerna
rätt att ta kostnadskrävande
initiativ?

Vi talar om eu sänkning av pensionsåldern.
Men kommer inte i framtiden
hela pensioneringstanken — att alltså
en människa plötsligt ett år övergår
från arbete till icke-arbete — att te sig
förlegad? Lösningen längre fram måste
nog bli en mycket individualiserad och
stegvis pensionering. Den kan vara lättare
att genomföra när arbetstiden
minskar.

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Hur skall vi i framtiden finna mekanismer
i samhället som snabbare än nu
öppnar ögonen på oss för olika slag av
minoriteter: missanpassade, kriminella,
narkotikaskadade, handikappade av
olika slag, homosexuella, de som har
svårt att finna sig hemma i den typ av
välfärdsstat som Sverige utvecklas till?
Hur stor blir förståelsen för de avvikande,
hur utformar vi den minoritetsmiljö
som kommer att bestämma så
mycket av lycka och olycka för tusentals
medmänniskor?

Och vi måste ta upp de krav som vi
ställer på arbetet och arbetsplatsen i
framtiden. Kan politiska instanser göra
något genomgripande för de löntagare
som har jobb där man bär svårt att göra
karriär, där arbetstempot är hårt
och arbetsglädjen liten?

Det talas om opinionsbildningens
villkor i dag — men hur skall de vara i
morgon? Radio-TV-monopolet är enligt
min mening dömt att försvinna — men
på vilka sätt tänker vi oss samarbetet
över gränserna med internationella TVkanaler
och satelliter? Reklamen kritiseras
starkt i dag. Kanske kommer
framtida regler att ställa upp villkor i
form av minimiinformation i annonser.
Och vi måste nog också göra en väldig
satsning på konsumentupplysningen så
att den och reklamen får konkurrera
med varandra på litet mera lika villkor.
Kanske kan det göra marknadsekonomin,
där konsumenterna styr produktionen
genom sina inköp, mer effektiv? Hur

vill vi föra in vuxenutbildningen
i det övriga skolväsendet, i ett utbildningssystem
som ständigt ger en chans
till omskolning, vidareutbildning och
stimulans, helt oavsett en människas ålder
eller uppnådda yrkesposition?

Och vilken framtid skymtar i Vårdsverige,
det samhälle som alltmer präglas
av mycket gamla människor med ett
accellererande vårdbehov? Vi måste ta
mer av individuella hänsyn men också
mer än nu rationalisera vården för att
dämpa kostnadsstegringen — de kraven

Allmänpolitisk debatt

måste förenas och påverka t. ex. stadsplanering
och utbildningsvägar.

Herr talman! Jag skall inte ställa upp
fler frågor eller fler områden; de finns
i stora mängder. Vi kan alla formulera
problem som vi anar men som vi i dag
inte kan exakt fastställa eller ens i huvudddrag
lösa. Vad jag avsett är bara
att antyda typer av problem som jag
tror att oppositionen i sitt arbete bör ta
upp mer än hittills för att fylla sin uppgift,
nyttja sitt överläge, bättre än under
de gångna åren.

Jag bär inte på illusionen att sådana
långsiktsfrågor ensamma vänder den
politiska vinden. Visst kommer också i
fortsättningen de handfasta problemen
i dagsläget och reformerna på kortare
sikt att spela en huvudroll i debatten.
Men jag tror ändå att tyngdpunkten i
den liberala rörelsens arbete bör förskjutas
en del från dagspolitiken till
framtidsproblemen.

I årets valrörelse var det just ett sådant
perspektiv framåt som gladde mig
mest. För första gången i vårt land fördes
u-landshjälpen fram som ett centralt
problem i en svensk valkamp. För
första gången blev solidariteten med
de fattiga länderna en huvudfråga i
ett partis information och propaganda.
För första gången satsade en partiledare
på mängder av valmöten åtskilligt
med tid och energi på att övertyga
människor om varför den rika världen
måste ta på sig mycket större bördor
för att hjälpa den fattiga världen och
att Sverige därför bör öka sin u-hjälp
mycket snabbare än regeringen beslutat.

Det kan sägas, och det har också
sagts, att den delen av folkpartiets kampanj
inte gav oss många röster. Vissa
tror att vi förlorade på den. Jag vet
inte hur det förhåller sig med det. Men
det är väl tänkbart att socialdemokraternas
trista försök att spela ut grupper
av det svenska folket mot vårt krav på
ökad u-hjälp kan ha haft någon framgång
i år. Det ändrar dock ingenting i
min bedömning av kampanjens värde

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt
på sikt. Det sades klart ut, av Sven Wedén
och av oss andra, att vi drev ulandsfrågan
inte för att vi trodde att vi
skulle vinna röster på den, utan därför
att vi ville använda valrörelsen för att
övertyga människor om behovet av en
ny internationell solidaritet.

Och därför tror jag att vår kampanj
i år — och den skall fullföljas under
kommande år! — får en betydelse för
utvecklingen som inget valnederlag kan
rubba. U-landsfrågan har genom folkpartiets
satsning fått en position också
i den partipolitiska debatten som under
kommande år, steg för steg, kommer att
tvinga fram en snabbare ökning av biståndet.

Det är ett exempel på hur ett långsiktigt
perspektiv kan bära upp en förkunnelse
som mest sysslar med dagens frågor.
Sådana perspektiv är inte alltid
och inte genast populära och röstvinnande.
Men ofta, och särskilt i inrikespolitiken,
kan de säkert vara det. Framför
allt ger en mer långsiktig uppläggning
av oppositionens arbete stimulans
åt debatten, övertygelse och arbetsglädje
för våra medlemmar och sympatisörer
och en allmän respekt åt våra ambitioner,
som kan göra 1970-talet till ett
mer framgångsrikt årtionde än 1960-talet
för de partier som två år framåt befinner
sig i minoritet i riksdagens båda
kamrar.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Under flera år har samhället
gjort stora insatser för att stimulera
och öka den s. k. geografiska rörligheten
hos arbetskraften. Alla har väl
varit överens om att den som har måst
flytta från en ort till en helt annan del
av landet för att erhålla arbete inte
själv skall behöva stå för hela denna
kostnad. Under hänvisning till att en
ökad geografisk rörlighet skulle vara
ett verksamt medel att öka den ekonomiska
tillväxten i landet har de rörlighetsstimulerande
åtgärderna undan för
undan förstärkts. Från vårt håll har vi

vid upprepade tillfällen varnat för den
utveckling som måste följa i spåren av
en sådan politik. Vi krävde tidigt en
aktiv lokaliseringspolitik, och efter
mycken och långvarig tvekan på många
håll infördes år 1965 de lokaliseringspolitiska
medlen.

Dess värre har försöksverksamheten
med denna politik kommit att äga rum
under den tid av konjunkturavmattning''
som vi har fått uppleva. När investeringsaktiviteten
över huvud är
låg, ligger det i sakens natur att förutsättningarna
inte är gynnsammare inom
de områden där de lokaliseringspolitiska
åtgärderna är angelägnast. Erfarenheterna
av den hittillsvarande försöksverksamheten
kan väl sägas vara,
att det i huvudsak är den mindre och
medelstora industrin som har svarat
positivt på det uttalade samhällsintresset
att försöka upprätthålla sysselsättningen
i landets alla delar. Storindustrin
har -— med några glädjande undantag
— varit tämligen likgiltig då
det gällt att ta till vara de möjligheter
som lokaliseringskungörelsen erbjuder.
I några fall har man erbjudit sig att
göra investeringar inom stödområdet
med hjälp av investeringsfondsmedel,
om man i motprestation har fått disponera
flera gånger större andel för investering
i områden som redan tidigare
har haft överfull sysselsättning. Detta
förekom självklart innan investeringsfonderna
släpptes på grund av konju
nkturavmattningen.

Mig förefaller det bli avgörande hur
vi lyckas med de lokaliseringspolitiska
strävandena när konjunkturen på allvar
vänder och investeringsviljan ökar.
Utvecklingen hittills ger oss anledning
att skärpa ansträngningarna. Man tycks
allmänt vara ense om att det är tjänsteoch
servicesektorerna som skall erbjuda
de nya sysselsättningstillfällena i
framtiden. Omskolningsverksamheten
skall ju ges en mer markerad inriktning
mot dessa sektorer nu framöver.
Men vi kan ju inte blunda för att behovet
och framför allt förutsättningar -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

na för service- och tjänstesektorerna är
beroende av sysselsättningsvolymen inom
tillverkningssektorerna i landets
olika regioner. Enligt tillgänglig statistik
visar det sig, att totalantalet sysselsatta
inom tillverkningssektorerna
under perioden augusti 1962 till augusti
1968 har minskat med 152 000 personer.
Samtidigt har det skett en koncentration
av arbetstillfällena inom
denna sektor till vissa geografiska områden.

I de län som drabbas av utflyttningen
är verkningarna flerfaldigt negativa.
När ett visst antal arbetstillfällen
inom tillverkningssektorerna har försvunnit,
har förutsättningarna för upprätthållande
av tidigare erbjuden service
radikalt försämrats och i många
fall försvunnit. Möjligheterna att till
området lokalisera nya arbetstillfällen
har därmed ytterligare försämrats osv.
Skatteunderlaget viker, samtidigt som
kostnaderna för den av samhället tillhandahållna
servicen blir större per
enhet. Det hela blir en ond cirkel.

Det är intressant att notera att man
inom EEG på senare tid har börjat diskutera
möjligheterna att främja olika
områdens ekonomiska utveckling. Försök
som gjorts att summera diskussionerna
hittills synes ge vid handen, att
parlamentsdebatterna i Strasbourg har
befordrat det regionalpolitiska tänkandet
inom EEC. I dessa debatter har det
med eftertryck hävdats att icke enbart
ekonomiska synpunkter — »maximering
av socialprodukten» — kan tillåtas
vara avgörande. Med stigande välstånd,
menar man, måste allt större
vikt fästas vid de sociala och kulturella
aspekterna. Dessutom kan det noteras
att man på senare tid från konsumentvänligt
parlamentshåll markerat
hårdare än man tidigare gjorde från
produktionsinställda jordbrukspolitiker
i medlemsländerna och i kommissionen,
»att den strukturomvandling, som
utgjorde en grundval för den gemensamma
jordbrukspolitiken, icke finge

Allmänpolitisk debatt
bedrivas från enbart jordbrukspolitiska
utgångspunkter».

Deklarationer av denna typ rymmer
ju förutom de ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska
aspekterna en miljöpolitisk
målsättning i vidaste mening.
Jag tycker att det är ett uttryck för den
helhetssyn, som vi från centerns sida
så ofta har efterlyst. Om EEC-området
med sin grad av välstånd anser sig ha
»råd» med en sådan målsättning borde
rimligen vi i Sverige kunna hålla oss
med samma ambition.

Den framtida politiska diskussionen
kommer med säkerhet att rymma mycket
av denna problematik. Det blir förvisso
inte så alldeles lätt att precist
formulera målet, liksom inte heller att
staka ut vägarna och handlingslinjerna
för att nå målet. Jag tror att principer
och metoder, som ansetts självklara så
länge det gällde att mäta resultatet enbart
genom takten i den ekonomiska
tillväxten, kommer att ställas under diskussion.

Den ökade och ökande aktiviteten
från kommunerna och landstinget i
mitt eget län, liksom motsvarande aktioner
från Jämtland, Norrbotten och
andra delar av landet där man har lidit
svårt av den hittillsvarande utvecklingen,
ger klart besked om den oro
man i de här bygderna känner inför
framtiden. Agerandet från förtroendemännen
på kommunal- och landstingsnivå
skall också uppfattas som ett utslag
av trycket från allmänheten i dessa
områden, en allmänhet som med
rätta finner att väsentliga jämlikhetsfrågor
inte tillräckligt har tillgodosetts.
Den av skattemedel betalda utflyttningen
har hittills i främsta rummet tett sig
som hjälp till den enskilde men börjar
nu framstå som en utmaning mot hela
bygder.

Det socialdemokratiska greppet före
och omedelbart efter valet gick ju ut
på att »ja se, det enskilda näringslivet
kan inte klara problemen, nu är det
dags för staten att gripa in». Så sent

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

som för någon halvtimme sedan fällde
herr Högström i Kramfors ett sådant
generellt omdöme, då han i slutet av
sitt anförande sade att »det privata näringslivet
har misslyckats med att skapa
trygghet för de anställda». Det fanns
inga reservationer, inga inskränkningar
i detta generella omdöme. Han förklarade
också, att nu är det dags för staten
att gripa in. Det vore i och för sig
underbart om det vore så enkelt. Nog
verkar det som om man på sina håll
inom socialdemokratin trodde att det
är gjort i en handvändning att åstadkomma
denna tulipanaros. Jag tycker
att det är litet oroande, framför allt ur
demokratisk synpunkt, när man under
en debatt i landstinget angående näringslivets
utveckling inom länet får
höra den socialdemokratiske gruppledaren
förklara att vidare debatt i tinget
i dessa frågor vore onödig då några
stycken socialdemokrater dagen innan
hade varit i Stockholm och talat med
regeringen.

Nej, det finns skäl att besinna att
företagsnedläggelser rimligen inte kan
ske som en följd av en önskan att skada
de anställda och den bygd där man har
verkat. I varje fall måste detta höra
till enstaka företeelser. Anledningen är
naturligtvis den kalla ekonomiska verkligheten
och att man inte har lyckats
få bukt med den. Och var och en som
talar om att staten skall träda i stället
har skäl att påminna sig att den situationen
inte kan te sig annorlunda för
det statliga företag som skall arbeta i
samma konkurrensklimat och under
samma betingelser i övrigt som det enskilda
och kooperativa näringslivet.
Från vårt parti har vi tidigt gett besked
om att konkurrens på lika villkor
för enskild, kooperativ och statlig verksamhet
skall tillåtas. Detta är för mig
en hållbar principiell utgångspunkt.
Det innebär att ett statligt projekt på
kalkylstadiet skall undergå samma hårda
prövning i samband med att kapitalbehovet
skall tillgodoses som det enskilda
och det kooperativa företaget är

utsatt för. Klarar det den prövningen
ser jag inget skäl varför det inte skulle
komma till stånd.

Sedan ligger det i sakens natur att
det borde vara självklart att sådana
etableringar i första hand bör ske i de
områden av landet där bristen på sysselsättning
är mest brännande. Handlar
staten därvidlag på annat sätt motverkar
man ju det syfte som man gett
uttryck åt i lokaliseringspropositionen
och i lokaliseringskungörelsen. Tillkomsten
av detta stöd måste ju ses som
ett klart besked om samhällets intresse
att upprätthålla sysselsättning i alla delar
av landet.

Enkelt uttryckt: de lokaliseringspolitiska
insatserna måste stärkas och redskapen
måste finnas till hands när investeringsviljan
nu väntas öka. Det är
angeläget att vi får ett slagkraftigt alternativ
till den politik som går ut på
att flytta människorna, en politik som
regeringspartiet har varit den främsta
tillskvndaren av och som vi från vårt
håll varnat för på grund av de konsekvenser
den skulle föra med sig. Vi
måste ha rätt att vänta att näringslivet
tar hänsyn till ett angeläget och uttalat
samhällsintresse. Var och en som sysslar
med dessa frågor har anledning att
fråga sig: Vems intressen tjänar ideologier
som accepterar och främjar en
dirigering av de enskilda individerna
men motsätter sig aktiva åtgärder som
syftar till en sådan fördelning av företag
och kapital att trygghet kan skapas
åt regioner och människor där den ekonomiska
aktiviteten börjar svikta?

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Det var fars dag för ett
par dagar sedan i Sverige och även i
Finland. Sällan har jag känt så djupt
deltagande med en rad prominenta
svenska fäder som då det blev känt att
sällskapet De nio i Finland antagit en
resolution där de för de finska fädernas
räkning hade krävt att fäder likaväl
som mödrar, när familjen har fått ett

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

7!)

nytt barn, skall få tillfälle till tre månaders
tjänstledighet med bibehållen
lön. Jag blev uppringd av en tidning
för att uttala mig, och jag fick också
höra att de fäder som representerar arbetsmarknadens
parter här i landet
hade ställt sig helt frågande till hela
problemställningen. Jag är ingalunda
förvånad över detta.

Det är svårt att i detalj följa hela den
ganska avancerade jämlikhetsdebatt
som förts här i landet. Med tanke på
den lilla upplaga, 2 000 exemplar, som
har tryckts av vår rapport till Förenta
Nationerna om kvinnans ställning i
Sverige, en rapport som den svenska
regeringen har inlett med en mycket
radikal principdeklaration, är det kanske
också mycket svårt att följa med
alla de förslag som har lagts fram. Där
har man också fört fram just denna
tanke att även fäder kan ha möjlighet
till viss tids tjänstledighet med bibehållen
lön medan barnen är små för att
på ett bättre sätt än hittills med mamman
kunna dela ansvaret för och glädjen
med barnen, sköta barnen och ta
hand om uppfostran av den unga generationen.

Den jämlikhetsdebatt som i valrörelsen
förts av mitt parti ända från 1960,
då vi tillsatte den första arbetsgruppen,
och fram till partikongressen i somras,
då vi tillsatte en ny jämlikhetskommitté,
har inte slagit igenom mycket i kammarens
debatt i dag. Herrar Torsten
Bengtson och Fälldin har verkligen
nämnt jämlikhetsfrågorna. Herr Bengtson
gick så långt att han uttryckte sin
glädje över att dessa frågor har kommit
i förgrunden nu, eftersom centern
under åratal, som han uttryckte sig, har
försökt driva på. Jag har mig inte bekant
att centern har gjort detta. Tvärtom
tvingades representanten för centerpartiet,
då samtliga partiledare tillfrågades
om jämlikhetsfrågorna för ungefär
ett år sedan, tillstå att centerns
kvinnoförbund har ett jämlikhetsprogram
men att centern som sådan icke
har något. Man räknade då uppenbar -

Allmänpolitisk debatt

ligen inte med det jämlikhetsprogram
som man tillsammans med folkpartiet
skrev ihop 1964. Den konstellationen
är kanske inte heller så aktuell längre.

Det var också ganska intressant att
lägga märke till att herr Holmberg talade
om jämlikhet en enda gång i sitt anförande.
När han kom in på möjligheterna
att samla de tre förlorande borgerliga
partierna till överläggningar om
samverkan sade han att de skall komma
in som likaberättigade parter. Jämlikhetskravet
gäller även på detta område.
Det är det enda som högern hittills
i denna debatt har yttrat i jämlikhetsfrågorna.
Jag tror att det skulle
vara mycket värdefullt om en större del
av högerns representanter i denna kammare
och ute i landet ägnade mer intresse
åt den rapport som vi nu har
lämnat till Förenta Nationerna liksom
alla andra medlemsländer. I rapporten
döljer vi på intet sätt bristerna och
skevlieten i jämlikheten mellan män
och kvinnor i det svenska samhället.
Rapporten påtalar flickornas lägre yrkesambitioner,
de otillräckliga daghemsplatserna,
kvinnodiskrimineringen
vid rekrytering och lönesättning, männens
ensidiga försörjningsplikt mot familjen,
fädernas dålika skydd i socialförsäkringarna
och fädernas små möjligheter
att i praktiken utöva sitt faderskap
på samma villkor som mödrarna.

Men samtidigt görs en mycket långtgående
deklaration från regeringen där
man tar upp hela den stora, vida debatt
som här förs, där man allvarligt varnar
medlemsländerna för att slå in på tanken
att tillsätta en särskild kommission
som vid sidan av alla andra arbetande
organ på arbetsmarknadens, utbildningens,
socialförsäkringens, lagstiftningens
m. fl. områden arbetar för att ge speciellt
kvinorna lika villkor. Man säger
att vi i vårt svenska samhälle har integrerat
detta med det ordinarie arbetet,
och man ger en mycket fin och fyllig
redogörelse för vår synnerligen avancerade
och radikala diskussion.

Det skulle nästan ha varit nog med

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt
denna deklaration vid ett tillfälle som
detta om man inte också samtidigt
tvingats att fälla vissa omdömen om
diskussionens art. Jämlikhetsdebatten
pågår så att säga på två plan här i landet
och har pågått på dessa två plan
sedan slutet av 1950-talet. Det ena är
den mycket splittrade, engagerade debatt
som förs i press, radio och TV, där
intresserade män och kvinnor lagt fram
sina synpunkter på hur man skall avhjälpa
bristen på jämlikhet, hur man så
småningom skall nå fram till ett tillstånd
då de lika villkoren blir gällande.
Vid sidan av denna debatt förs en annan,
kanske ibland mindre högröstad,
ibland inte ens så uppmärksammad.
Den pågår i styrelser och nämnder, i
fullmäktigeförsamlingar och landsting,
och den pågår här i den svenska riksdagen
där vi genom att stifta nya lagar
och genom att bevilja medel för service
på olika områden fattar beslut som leder
utvecklingen i rätt spår och fullföljer
det som diskussionerna antyder.
Diskussionen i press, radio och TV
skulle vara fullkomligt meningslös om
inte denna andra praktiskt beslutande
verksamhet funnes. Jag tror det är nödvändigt
att deklarera de politiska organens
stora betydelse för jämlikhetsfrågornas
fortsatta frammarsch, just med
tanke på att debatten i radio, TV och
press har givits så stort utrymme.

Men det händer väl endast i en valrörelse,
herr talman, att man så totalt
låter jämlikhetsdebatten glida på sned
att man utnämner en engagerad debattör
som icke tillhör något parti alls till
partipolitisk idéprofetissa. Det är vad
som har inträffat i den valkrets jag
representerar. Det är väl också den incidenten
som gjort att herr Holmberg
i dag ställde frågan om hur vi socialdemokrater
skall förfara nästa år då vi,
med det stora ansvar som valsegern
medförde för oss, under två år framåt
med majoritet i båda kamrarna har
möjlighet att forma framtidens samhälle.
Herr Holmberg frågade om vi
tänker avskaffa arvsrätten, om vi tän -

ker konfiskera förmögenheter. Såvitt
jag vet har ingen från vårt håll påstått
detta. Såvitt jag vet har detta icke förts
fram av någon som tillhör vårt parti,
vare sig under tidigare jämlikhetsdebatter
eller under årets valrörelse.

Men det har förts fram en tanke av
en person som är anställd som expert
av Göteborgs stad. Hon har upprättat
en PM som hon vill lägga till grundval
för kommunala och statliga fortsatta åtgärder
för att bredda vägen till jämlikhet.
I sitt diskussionsprotokoll har hon
skrivit ned en del synpunkter, bl. a. sin
egen mycket privata idé att arvsrätten
är något som bör avskaffas i ett modernt
samhälle.

Det var högern som tog fasta på detta
hennes påstående, och hela den diskussion
som utgick från hennes privata
PM undanskymde med ett slag krisen
i Tjeckoslovakien och alla andra frågor
till förmån för något av den kuriösaste
och mest beklämmande jämlikhetsdebatt
som något land som är medlem i
FN har kunnat registrera, och det, herr
talman, vill sannerligen inte säga litet.

Nämnda expert råkar nämligen vara
gift med en man som är en framträdande
socialdemokrat. Av denna anledning
utnämner man henne dels till en av
våra ledande idépolitiker, dels sätter
man i gång med en radiodebatt som
verkligen icke ger henne tillfälle att
lägga fram sina synpunkter.

Folkpartistiska tidningar och intervjuande
radiodamer, av vilka den ena
egentligen inte hade annat med programmet
att göra än att hennes man
förekom i årets valrörelse, fick anledning
uttrycka sig synnerligen kritiskt
om synpunkter som är gamla och välkända.
Kravet på en obligatorisk förskola
som folkpartiet har motionerat
om här i riksdagen vid ett par tillfällen
fick plötsligt i pressen innebörden att
staten ville socialisera barnen, ta bort
barnen från föräldrarna, och det föranledde
den intervjuande radiodamen
att antyda att man i värsta fall skulle
hämta barnen med polismakt.

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Den särbeskattning som finansministern
för länge sedan begärt en utredning
om sades vara skrämmande, över
huvud taget andades denna jämlikhetsdebatt
såsom den seriöst fördes från ett
håll en nästan medeltidsaktig skräckstämning
kring hela problematiken. Det
gick så långt att man till och med i valekon
och på löpsedlar som delades ut
fick, trots att synpunkterna i och för
sig var självklara och riktiga, den skeva
föreställningen att vi dels ville avskaffa
arvsrätten, dels ta barnen från föräldrarna,
när barnen fyllt tre år. Jag har
känt ett behov att föra fram detta i
årets remissdebatt. Vid senare tillfällen
kan man så att säga inte diskutera valet
och inslagen däri. Man kan kanske i
efterhand säga att hela problematiken
tedde sig en aning Grönköpingsmässig.

Resultatet blev inte det man hade
väntat sig. Man vann ingen tilltro till
det som antyddes om socialisering av
barn och borttagande av arvsrätt. I stället
vann mitt parti här liksom i alla
andra valdistrikt landet runt en stor
och överväldigande seger. Härefter har
också den debatt som förs om de lika
villkoren vridits rätt i Västsverige. Vi
har fått till stånd diskussioner om mannens
emancipation vid sidan om kvinnans
emancipation. Vi har inom folkpartiet,
de liberala studentklubbarna,
Arbetarkommunen och inom andra organisationer
i Göteborg ordentligt börjat
jämställa Barbro Janssons teser med
det principuttalande som har gjorts av
regeringen i dess principförklaring i
samband med utredningen om kvinnornas
rättigheter i Sverige. Vi har funnit
att de i många stycken överensstämmer.

Allmänpolitisk debatt
I många fall är regeringens deklaration
mycket mer långtsyftande och radikal
och samtidigt mer realistisk än de teser
som så en tid dominerade jämlikhetsdebatten
i Göteborg.

Jag tycker det är mycket synd, att
skriften inte har tryckts i fler exemplar.
Den borde verkligen läsas, inte
minst av de högermän, på vilkas bord
skriften fortfarande ligger oöppnad och
oläst. Den borde också uppfattas som
vad den är: inte bara en redogörelse
för den faktiska ställningen mellan män
och kvinnor och olika generationer och
grupper här i landet, utan också en
långsiktsplan över vad vi ämnar göra
med det stora ansvar och det förtroende,
som valet har givits oss. Samtidigt
är den, herr talman, ett diskussionsinlägg
som bör spridas också i andra
länder. Här gäller det icke en kvinnosak,
icke mäns och kvinnors könsroller.
Här gäller det en mycket större och
viktigare fråga, som omspänner alla
fält. Det var detta vi ville säga även i
årets valrörelse och som vi kan fortsätta
att debattera först nu när larmet
lagt sig och allt kan återgå till ordningen
i alla valdistrikt i landet.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Kammaren åtskildes kl. 16.54.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

6 Första kammarens protokoll 1968. Nr 36

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Onsdagen den 13 november eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Allmänpolitisk debatt (Forts.)

Fortsattes den allmänpolitiska debatten.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! I årets valrörelse talades
mycket om jämlikhet, och det är
fullt naturligt med tanke på de stora
klyftor som vi har mellan människor
och mellan olika grupper och med tanke
på att de klyftorna vidgas i stället
för att utjämnas, som vi tycker att de
bör göra.

Vi har ett klassamhälle där det är
svårt att bryta den onda cirkeln. Vi
vidgar också klyftorna eller skapar ett
nytt klassamhälle, t. ex. genom sociallagstiftningen.

Redan vid födelsen finns ojämlikheten.
Många barn, men tyvärr inte alla,
är efterlängtade av föräldrarna och
föds till en relativt trygg och ombonad
miljö. De icke önskade barnen får en
sämre start. Föräldrarna har just då, av
den ena eller den andra anledningen,
mindre möjligheter att ta hand om barnen.
Ofta är det då samhällets resurser
som är otillräckliga. Vi har t. ex. inte
hyggliga bostäder i tillräckligt antal.

Det första jag önskar ett litet människobarn
är just att vara önskat, vilket
är den första förutsättningen för jämlikhet.
Den miljö barnen växer upp i
kan vara mycket olika. Boendemiljön
varierar starkt, och därmed också den
stimulans olika barn får i sin utveckling.
För att inte tala om hur olika föräldrarnas
ekonomiska situation är. De
barnbidrag som utgår i dag är så låga
att de endast täcker en mycket ringa
del av barnkostnaderna. Vi måste ha

som målsättning att en mer betydande
del av barnkostnaderna skall övertas
av samhället. Vi måste gemensamt dela
på det ekonomiska ansvaret för barnen.

Vi har satsat och kommer att satsa
mycket på utbildning. Jag noterar det
med stor tillfredsställelse. Rätten till
utbildning för alla på samma villkor är
en av de främsta förutsättningarna för
ökad jämlikhet. Jag hoppas att det skall
komma att gälla för alla.

Jag är emellertid ytterst besviken på
regeringen, som inte har förstått hur
viktig den allra första delen av utbildningen
är, nämligen förskolan. En del
barn har nu förmånen att få gå i förskola,
andra har det inte. De barn som
lever i torftiga förhållanden och som
därför är i stort behov av en stimulerande
och utvecklande miljö kommer
ofta inte till förskolan. Men det är som
sagt de som allra bäst behöver den.

Det är minst lika bråttom med reformen
förskola som det är med andra
skolreformer. Förskolan måste bli obligatorisk,
annars når vi inte alla barn.
Vi når inte dem som kommer från skolpassiva
eller kanske t. o. m. skolnegativa
miljöer. Jag upprepar att förskolereformen
brådskar. Jag är både ledsen
och förvånad över att den socialdemokratiska
regeringen inte vill ge alla
barn en lika god start när de når skolåldern.
Ojämlikheten förstärks, och
ojämlikheten i utbildning begynner, en
ojämlikhet som det sedan kan bli svårt
att ta sig ur.

Det måste alltid vara varje människas
rätt att få utföra ett arbete. Varje individ
i vuxen ålder som vill arbeta skall
kunna få göra det. Även de som uppnått
pensionsåldern bör få någon lämplig
sysselsättning, om de så önskar. Vi
vet att alla i dag inte har den rätten.

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

Jag tänker då inte minst på den stora
dolda arbetslösheten bland kvinnorna.
Dessa kvinnor har nästan accepterat
att det inte finns något arbete för dem,
och accepterat det på det sättet att de
inte ens anmäler sig som arbetssökande.

Det betalas mycket olika lön för olika
arbeten i dag. Här växer klyftorna
vid varje avtalsrörelse — detta har redan
berörts i dag av flera talare. Klyftorna
växer när lönerna höjs i procent
och inte med belopp i kronor och ören.
Den som haft det bra får det bättre, och
den som är lågavlönad får visserligen
en liten höjning, men den höjningen är
så liten att den inte räcker mycket mer
än till att täcka de utgiftsökningar som
många gånger följer på en avtalsrörelse
som utmynnar i höjda löner. På detta
område fordras solidaritet mellan olika
yrkesgrupper så att klyftan minskar.
Men jag vill också påminna om det ansvar
som både stat och kommun har
med tanke på att de är så stora arbetsgivare.

Om det genomfördes en jämnare lönesaltning,
skulle vi också komma bort
från talet om vilka yrken som är fina
och vilka yrken som är mindre fina.
Det skulle då inte bli så att föräldrarna
i sin föräldraambition försöker pressa
in barnen i en utbildning som barnen
inte har förutsättning för, utan föräldrarna
skulle då välja en utbildning som
passar till barnens begåvning. Den unge
skulle få en utbildning som mera passar
honom och finna ett yrke som han trivs
med och blir stimulerad av. Men skall
vi komma i den, som vi kan tycka, naturliga
situationen, måste vi också i
större utsträckning få lika lön för utfört
arbete.

Det betalas också olika lön för samma
arbete, beroende på var man bor.
Vi har ju fortfarande kvar dyrortsgrupperingen
—- som har påpekats här i
dag — trots att utredningar visar att
det inte är dyrare att bo på den ena orten
än på den andra. Det finns alltså i

Allmänpolitisk debatt
dag inte längre fog för den lönegruppering
som existerar.

Vi betalar också olika skatt för samma
inkomst. Jag tänker då inte på den
olika kommunala beskattning som äger
rum —- den har ju orsaker som staten i
varje fall inte råder så mycket över,
utan den beror på vad kommunerna beslutar
och vad kommunerna tar för avgifter
för den service som de skall ge
sina invånare. Jag tänker på statsskatten.
Skatteuttaget är ju olika beroende
på om vederbörande är gift eller inte.
Vi anser numera att det är varje individs
sak att välja levnadsform och att
staten inte skattemässigt bör premiera
den ena eller andra formen. Lika skatt
för lika inkomst är ett jämlikhetskrav
som inte längre får förbises.

Jag sade förut att barnbidragen är
låga. Kostnaderna för barnens vårdnad
fördelas inte på något sätt. Det är föräldrarna
själva som betalar dessa kostnader
— jag frånser då den lilla grupp
barn som har lyckats komma in på
barnstugor, i vilket fall samhället betalar
en del. Vi bar ju ofta talat om vårdnadsbidrag
för barn, men varken viljan
eller pengarna har funnits för att realisera
tanken. Mot bakgrunden av att
det inte funnits medel för detta ändamål
är det både upprörande och orimligt
att gifta män genom vårt skattesystem
gynnas, och gynnas mer ju
högre inkomsten är. Det är en form av
vårdnadsbidrag som utdelas men till
fel personer. Reformen om egenbeskattning
brådskar, och jag hoppas att vi
mycket snart kan få förslag därom.

Genom vårt pensioneringssystem,
ATP, konserverar vi inkomstklyftorna
även för dem som slutat att arbeta. I
tjänstepensionssystemet tas alldeles för
liten hänsyn till den samlade inkomsten
under alla arbetsår. Låginkomsttagare,
som i regel har många arbetsår,
missgynnas av att de 15 bästa åren räknas,
ty de har i regel en jämnare inkomst.

Systemet med ATP har ju varit i

Nr 36

Onsdagen den 13 november 19C8 em.

Allmänpolitisk debatt
funktion några år. Vi har sett att det
medför ojämlikheter. Alltså bör det ske
en översyn av ATP-systemet.

I ATP-systemet sker också en upprörande
uppdelning mellan män och
kvinnor. Vi har änkepension men inte
änklingspension, trots att avgifterna är
lika. De flesta anser att det är att diskriminera
mannen, och det är det väl,
men jag tycker att det är en diskriminering
även av kvinnan, som ju inte
kan ge samma skydd åt de sina, om
hon skulle falla ifrån. Man hoppas att
den utredning som nu arbetar skall
finna någon lösning, någon form av
egenpension och då också högre barnpensioner.

Ett annat jämlikhetskrav i fråga om
pensioner gäller lika pensionsålder. Det
är en orimlighet att människor med
hårt kroppsarbete skall ha den högsta
pensionsåldern. Frågan om en jämn
pensionsålder är en jämlikhetsfråga
som måste starkt prioriteras.

Sedan några ord om bostadsfrågan.
Det är naturligtvis en förstahandsfråga
om jämlikhet att alla har en bra bostad
som fyller de funktioner olika individer
har krav på. Jag skall inte vidröra
det dystra faktum att så många i dag
saknar en hygglig bostad och i värsta
fall inte har bostad alls. Jag skall i stället
konstatera att många som hyr en
lägenhet för stora pengar snart blir besvikna,
när de upptäcker att bostaden
fungerar så dåligt. Det är så dåligt med
planeringen. Det finns långa korridorer
som utgör dödutrymme, dörrar som
går åt fel håll osv. Lägenheten är kanske
dyrt utrustad, och utrustad lika för
alla trots att vi har så olika behov och
önskemål. Det har gått alldeles för
mycket slentrian i bostadsbyggandet.
Man bygger för det gamla familj emönstret
och det gamla hushållet från
en tid när varje familj kokade sin potatis
och tvättade sin tvätt.

Genom att man satsar så litet på boendeservice,
tvingar man många kvinnor
till ett dubbelarbete som de inte
orkar med. Hushållsarbetet upptar den

tid som de hellre skulle ägna barnen
eller använda till fritidsaktiviteter. En
god boendemiljö och en god boendeservice
är förutsättningar för väl fungerande
människor. Ett bostadsområde
kräver många olika slags service. Jag
skall bara nämna några. Jag tänker på
behovet av restauranger, lekplatser som
är både trafiksäkra och väl planerade,
lokaler för fritidsverksamhet och —
inte minst viktigt — ordnad barntillsyn.
Kvinnorna når aldrig fram till
jämlikhet, om inte frågan om tillsyn
för barnen kan lösas.

I en uttunnad glesbygd är det svårt
att upprätthålla jämlikheten. Blir bygden
alltför uttunnad, försvinner den
service som har funnits. Posten dras
in, handelsboden stängs och järnvägen
läggs ner — i varje fall stannar inte
längre några tåg vid stationen, och då
har människorna inte mycket glädje av
den. Dessa förhållanden drabbar de
gamla människorna särskilt hårt. Gamla
har det för övrigt många gånger besvärligt
i vår tid. Pensionen är knapp
att leva på, och de gamla har också —
det har konstaterats i utredningar —
en sämre bostad än de yngre och medelålders
har. Det är ofta svårt för de
gamla att finna sig till rätta, och jag
tycker att man många gånger kan lägga
märke till en förmyndaranda gentemot
de äldre. Vi behöver visa större solidaritet
och sträva efter en betydligt ökad
jämlikhet.

En stor grupp människor som har
långt kvar när det gäller jämlikhet är
de handikappade. Vi har i stort sett
byggt upp ett samhälle för standardmänniskor
— det har varit enklast så
— utan större tankar på att det finns
så många handikappade. Jag tänker då
på bostäder, kommunikationer, arbetsplatser
och allmänna inrättningar. Ja,
i praktiskt taget alla situationer har det
varit dåligt planerat och är det i stort
sett fortfarande. En dålig arbetsmiljö
och otillfredsställande kommunikationer
gör ju att de handikappades ekonomiska
situation de flesta gånger är

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

bedrövlig. De dåliga kommunikationerna
gör att de inte kan ta sig till sitt
arbete, och arbetsmiljön är ofta sådan
att de inte kan utföra sitt arbete där.

Jag började mitt anförande med att
framhålla att jämlikhetsfrågorna diskuterades
mycket i valrörelsen. Måtte den
debatten fortsätta. Vi har ett ansvar
för att den intensifieras. Vi måste väcka
solidariteten mellan olika grupper,
mellan olika yrkesgrupper och mellan
olika åldersgrupper men också solidaritet
mellan storstad och glesbygd.

Vi måste också arbeta vidare för att
nå en social jämlikhet. Vi skryter ofta
över att vi har ett välfärdssamhälle,
men det finns fortfarande många luckor,
och välfärden är inte rättvis. Utgångspunkten
för politikerna måste
vara att skapa trygghet för människorna,
men det måste också vara en rättvis
trygghet.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Genom mitt uppdrag i
Europarådet upplever jag starkt det intensiva
intresse som parlamentarikerna
i det kontinentala Europa — ja, även
i England — samt tidningarna och folken
i gemen hyser för det europeiska
samarbetet. Med hela sitt förnuft och
hela sin känsla omfattar man där de
europeiska integrationssträvandena. Inte
minst har på sistone den sovjetryska
ockupationen av Tjeckoslovakien givit
dessa strävanden en starkt stöt framåt
och skapat en känsla av att alla sitter i
samma båt. Oron för ett allt starkare
sovjetryskt tryck på Västeuropa i förening
med oron för den sovjetryska
flottans närvaro i Medelhavet har uppenbarligen
medfört en ökad känsla av
intressegemenskap. Strävandena har till
följd därav fått ett allt starkare federalistiskt
drag. Vi skall inte blunda för
detta. Börelsen är särskilt påtaglig, såvitt
jag kan finna, i Beneluxländerna,
i Västtyskland och i Italien men kanske
även i Österrike.

Mot denna bakgrund av sjudande eu -

Allmänpolitisk debatt
ropeisk politisk livaktighet har jag så
mycket mera på hemmaplan fäst mig
vid det avtagande intresset för den europeiska
tanken och för Europa. Det
är precis som om de Gaulles motstånd
mot EFTA-ländernas, enkannerligen
Sveriges, anslutning till EEC och tiden
som går utan att någonting händer har
gjort att det svenska folket mer eller
mindre har tappat lusten för europeiska
engagemang. De bedöms ofta såsom
utsiktslösa. Det gäller även kretsar inom
den allmänna opinionen, vilka tidigare
har burit upp den stora tanken.
Ungdomen vänder ofta Europa ryggen
och har andra ideal. Endast affärslivet
inser nödvändigheten av den svenska
anslutningen till EEC och vägrar att
släppa taget. Jag noterar emellertid såsom
en avvikelse från mönstret att
TCO:s kongress i Malmö den 28 november,
alltså om någon vecka, har fått
rubriken »Sverige, Norden och Europa».
Tyvärr har den svenska regeringen
inte gjort så mycket för att hålla
facklan brinnande och vägleda opinionen
på detta område. Jag är rädd
för att den svenska neutraliteten i vad
det gäller Europa håller på att förvandlas
till isolationism på det idémässiga
området. Den svenska hemmaopinionen
just nu förefaller desorienterad,
för att inte säga desintresserad.

På den handelspolitiska fronten visar
regeringen beträffande EEC just nu
ingen större aktivitet. Är det defaitism
som ligger bakom? Regeringen förlitar
sig uppenbarligen på att den svenska
exportindustrin av egen kraft skall
kunna klättra över de minskade tullmurar
på kontinenten som uppstått genom
Kennedyrundan. De trevande försöken
till samarbete inom forskning
och teknologi är i och för sig lovvärda,
men någon redovisning av dem har veterligen
inte gjorts. Statsrådet Wickmans
tanke från i våras på ett visst
samarbete branschvis inom det industriella
området har vi inte hört så
mycket av.

Och hur är det med EFTA? Organi -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt
sationen fungerar, men försöken att
blåsa nytt liv i de domnande livsandarna
tycks ha upphört efter mötet i
Bergen i fjol. Den brittiska devalveringen
stod inte i god överensstämmelse
med EFTA-principerna och medförde
ett påtagligt avbräck för den svenska
exporten.

Den brittiska nonchalansen mot
EFTA-bröderna har helt nyligen tagit
sig ännu ett uttryck genom beslutet av
den 6 november om en införselavgift
med 10 procent av värdet på djupfrysta
fiskfiléer. Jag måste påtala och fästa
regeringens uppmärksamhet på detta.
Ur svensk synpunkt är det kanske ingen
stor sak — den har större betydelse
för Norge och Danmark — men den är
symtomatisk för att engelsmännen inte
bryr sig så mycket om vad EFTAbröderna
tycker och tänker. Engelsmännen
talar över huvud taget så litet
som möjligt om EFTA; tyvärr är detta
ett faktum.

På det nordiska området hälsades det
danska initiativet i våras till ett utvidgat
nordiskt ekonomiskt samarbete med
stort gillande i vida kretsar. Det finns
enligt min mening en stark resonans för
den nordiska samhörigheten. Inte minst
i Skåne har vi svårt att förstå att Öresund
utgör en gräns — Sundet är för
oss fastmera ett föreningsband.

Jag vill gärna i detta sammanhang
ge mitt erkännande åt de nordiska
landsorganisationerna för att de nyligen
vid sin konferens i Göteborg gjorde
ett uttalande till förmån för ökad
samverkan i Norden.

Men även då det gäller Norden börjar
en viss pessimism så smått att göra
sig gällande; herr Lundberg var tidigare
inne på detta. Man frågar sig bl. a.
om den svenska regeringen verkligen
är beredd att nu utsträcka det redan
inledda samarbetet till nya områden.
Det hela tycks ha kommit till en kritisk
punkt. Man förstår att det kan ta
emot på jordbruksområdet; jag har fullt
klart för mig att det området är besvärligt.
Men är man också eljest på re -

geringens sida beredd att göra de uppoffringar
som krävs och att göra de avsteg
från traditionella svenska värderingar
på lagstiftningsområdet och andra
områden som erfordras för att tillmötesgå
de övriga nordiska länderna?
Och är man beredd att som en symbolisk
gest snabbt medverka till en gemensam
lösning av öresundsbrofrågan?

Herr talman! Det skulle vara en tragedi
om Nordens länder även denna
gång försitter det historiska tillfället.
Jag skulle vilja efterlysa ett uttalande
från regeringsbänken — tyvärr finns
det ingen företrädare för regeringen
närvarande i kammaren — om läget när
det gäller de aktuella nordiska planerna.
Över huvud taget skulle jag vilja
plädera för en ökad handelspolitisk aktivitet
när det gäller såväl EEC som
Norden.

Efter dessa utblickar utanför våra
egna gränser skall jag övergå till våra
inrikespolitiska problem.

I den gångna valrörelsen har man på
vissa håll praktiserat ett misstänkliggörande
av den svenska företagsamheten,
ej sällan på ett kränkande sätt. Det
har påtalats förut här i dag. Massmedia
har gärna öppnat sig för propaganda av
denna typ. Jag beklagar det. Det är lätt
att sådant kan leda till en förtroendekris
kring näringslivet, vars följder inte
låter sig överblicka och som skadar
även samhället.

Som mångårig funktionär inom en
näringslivsorganisation är det mig angeläget
att i detta sammanhang framhålla
att livsnerven i varje affärsföretag
är förtroende. Förtroende förutsätter
å sin sida ansvarskänsla. Företagsamheten
är väl medveten härom, och
ansvarskänslan är såvitt jag har kunnat
finna mycket större än vad riksdagskamraterna
tror. Varje företag som sådant
bygger på förtroende; på förtroende
hos kunder och leverantörer, på
förtroende hos kreditgivare och på förtroende
hos anställda av alla kategorier.
Det gäller att vidmakthålla och utveckla
förtroendet. Att berättigad kritik

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

emellanåt kan riktas mot enskilda företags
åtgärder skall jag inte förneka. Det
måste finnas utrymme för sådan kritik,
men den kritiken borde rimligen vara
saklig.

En förutsättning för all företagsamhet
är emellertid lönsamheten, som är
den enda säkra mätaren på företagens
effektivitet. En god lönsamhet är inte
minst ur de anställdas trygglietssynpunkt
ytterst betydelsefull. Det finns
visserligen de som gör gällande att viktigare
än lönsamheten är den sociala
skyldigheten mot samhället och mot de
anställda. Det låter sig säga, men annat
än under en kortare tid kan en förlustbringande
rörelse inte bedrivas.
Särskilt betänkligt är att en bristande
lönsamhet verkar hämmande på investeringsviljan.
Det har förut i dag talats
härom, även av finansministern.

På sätt framgår av Industriförbundets
i dag publicerade höstuttalande
har avkastningen på investerat kapital
under åren 1960—1967 till följd av kostnadsutvecklingen
sjunkit från nära 8
procent till något över 4 procent. I en
del företag ligger man till och med på
minussidan. År 1968 har förvisso medfört
någon förbättring på sina håll, det
skall inte bestridas.

Den vikande tendensen i fråga om
näringslivets investeringar är uppenbarligen
alarmerande. Frisläppandet av
investeringsfonderna har endast delvis
motverkat tendensen.

Av de av Industriförbundet begärda
åtgärderna för att stimulera näringslivets
investeringar vill jag särskilt framhålla
önskvärdheten av att ikraftträdandet
av den nya arbetsgivaravgiften
uppskjutes. Huruvida en sänkning av
diskontot är möjlig har jag svårt att avgöra.
I vad mån en kraftig omläggning
av den ekonomiska politiken i expansiv
riktning just nu låter sig göra är jag
litet tveksam om. Vi vet att redan budgetåret
1967/68 visade ett kraftigt budgetunderskott
— närmare 3 miljarder
— på totalbudgeten, och ett minst lika
stort budgetunderskott är uppenbarli -

Allmänpolitisk debatt

gen att räkna med för löpande budgetår.

Vi måste fortfarande slå vakt om penningvärdet.
Den nuvarande relativt
gynnsamma utvecklingen i fråga om den
inre samhällsekonomiska balansen får
inte äventyras. Pris- och kostnadsstegringarna
måste hållas tillbaka. Som
gammal högerman har jag alltid sett
upprätthållandet av det stabila penningvärdet
som en primär uppgift för
den ekonomiska politiken. Jag har under
årens lopp talat mig varm för den
saken här i kammaren vid många tillfällen,
men för det mesta utan att finna
någon större förståelse bland vännerna
i socialdemokratin.

För mig var det ur denna synpunkt
en högtidsstund när jag i förmiddags
hörde herr Arne Geijers anförande om
värdet av den relativt starka samhällsekonomiska
stabilitet som under år 1968
uppnåtts. Jag vill gärna ge regeringen
en liten blomma för dess medverkan
till denna stabilitet efter alla tidigare
utsvävningar i motsatt riktning. Herr
Sträng har ju kommit till klarhet efter
allt tidigare tal om de stora ambitionerna,
om de nya, djärva målen. Genom
att under 1968 stegringen av konsumtionsprisindex
inskränkt sig till
ungefär 2 procent har vi fått en samhällsekonomisk
stabilitet som varit
större än vad vi haft under ett årtionde.
Jag vill gärna konstatera detta.

Särskilt fäste jag mig vid herr Arne
Geijers konstaterande att arbetstagarna
under året med en nominell lönehöjning
av cirka 6 procent kommer att
uppnå en reallönestegring av 4 procent,
vilket är en större reallönestegring än
vad man haft på flera år. Det är ett
exempel på vad jag alltid gjort gällande,
nämligen att den nominella lönehöjningen
måste hålla sig inom ramen
för produktivitetsstegringen om vi skall
kunna bibehålla en någorlunda stabil
ekonomi. Det är till fördel för alla, icke
minst arbetstagarna.

I anledning av herr Arne Geijers argument
till förmån för en kraftig höj -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

ning av låglönerna vill jag gärna erinra
om att en dylik höjning, hur önskvärd
den än kan vara, kommer att särskilt
hårt träffa de industrigrenar som har
den sämsta motståndskraften och den
sämsta lönsamheten med hänsyn till
den utländska konkurrensen. Inte minst
blir det den mindre företagsamheten
som kommer i kläm. Jag skulle vilja be
herr Arne Geijer att verkligen lägga
detta på minnet. Det kan eljest bli
många mindre företag som inte klarar
sysselsättningen.

Löneproblemet är nämligen, herr talman,
inte bara ett rättviseproblem utan
också ett konkurrensproblem. Det finns
ofta en gräns för företagens förmåga
att betala höjda löner. Ett större bortfall
av företagsamhet inom hemmamarknadsindustrin
kan också få ogynnsamma
verkningar för sysselsättningen. Vi
får då ökad arbetslöshet. Den mindre
företagsamhetens problem förtjänar
över huvud taget en större uppmärksamhet
än vad som hittills visats. Det
gäller inte bara småindustrin och hantverket
utan också andra servicenäringar
inklusive detaljhandeln. Försvinnandet
av lanthandeln utgör enligt min mening
en miljöförstöring. Vi måste fundera
på vad som här kan göras.

Till sist ett par ord till herr Högström.
Jag kan förstå hans indignation
över händelseutvecklingen i Kramfors.
Jag skall inte gå närmare in på detta
-— jag känner inte till de lokala förhållandena
— men jag skulle vilja komma
med några allmänna reflexioner.

Herrar Sträng och Geijer framhöll i
förmiddags som ett resultat av den
statliga politiken den höjning av produktiviteten
som på senare tid ägt rum,
och man menade att det var en fin fjäder
i regeringens hatt. Jag har ingenting
att säga om det. Men denna höjning
av produktiviteten är i sin tur resultatet
av den strukturrationalisering som
skett, en strukturrationalisering som i
viss mån framtvingats av kostnadsutvecklingen
i samhället, för vilken regeringen
inte kan fritas från allt ansvar.

När sedan denna strukturrationalisering
slår ut i form av driftnedläggelser,
kritiseras näringslivet för detta.
Företagen berömmes med andra ord för
produktivitetsstegringen, men klandras
för de driftnedläggelser som lett till
denna stegring. Det är de senare som
är medaljens baksida. Jag vill med detta
inte säga annat än att saken inte är
så enkel som herr Högström har framställt
den. Det händer ju också att staten
vid rationaliseringsåtgärder handlar
på samma sätt. Hur många har inte
blivit friställda inom domänverket? Och
vad har inte hänt i Töre?

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Jacobsson.

Eftersom han har vänt sig mot mitt
resonemang om nödvändigheten av
strukturrationalisering, vill jag säga till
honom att det inte råder några som
helst delade meningar om behovet av
strukturrationalisering i vårt näringsliv.
Men vi har kritiserat det sätt på vilket
strukturrationaliseringen skett i
Ådalen. Framför allt har vi rätt att vara
kritiska när företagsamheten utnyttjat
råvaror och arbetskraftstillgångar
och sedan flyttat vinsterna till andra
delar av landet.

Sedan vill jag gärna ge herr Jacobsson
rätt i att livsnerven för all verksamhet
när det gäller både det enskilda
näringslivet och samhällsarbetet är
förtroende till varandra. Men detta förtroende
kan svikta vid tillfällen då det
händer sådant som inträffat i Ådalen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag vill gärna passa på
tillfället att tacka herr Jacobsson för
det beröm som han gav regeringen.
Herr Jacobsson brukar ju tillhöra regeringens
kritiker i mycket hög grad,
och därför tycker jag att det är all anledning
att säga att det gläder oss att
herr Jacobsson är nöjd med utveckling -

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

en. Det betyder ju att regeringen har
skött sig så bra att den till och med kan
få herr Jacobssons vitsord om god skötsel
av landets finanser.

Riksdagen håller sig med en god
pressbevakning, men tyvärr har den ett
fel — den är alldeles för senfärdig för
att ledamöterna skall få en verklig nytta
av den medan frågorna som diskuteras
i pressen är aktuella. Det skulle vara
önskvärt, om man fick översikterna
tidigare. Det skulle ge mera av intresse
och skulle stimulera den politiska
debatten ytterligare. Men den som haft
tillfälle att läsa den pressöversikt som
vi fick i förra veckan har haft åtskilliga
högtidsstunder under läsningen, om
han befinner sig på den segrande sidan
i valet. Klippen ur en rad borgerliga
tidningar verkar vara tagna direkt ur
Grönköpings Veckoblad, när man nu
vet valutgången och ser hur de borgerliga
bladen lade ut texten under de
hektiska valveckorna i augusti och september
månader. Allra mest spökbetonade
är de ledarartiklar som så ensidigt
uppehöll sig vid de teoretiska spekulationerna
om hur det skulle gå för
regeringen om man förlorade 5, 6 eller
10 mandat. Och inte mycket bättre är
de spekulationer som Sifosiffrorna gav
upphov till, i det den borgerliga pressen
så intensivt sög på »segercigarren» att
den inte märkte varåt valvinden i själva
verket svepte.

Förlorarna i 1968 års val är många,
och de flesta av dem är dåliga förlorare.
Sifo är en av dem som förlorat mest,
och det värsta för det institutet är att
tilltron till dess intervjumetoder har
börjat svikta.

Folkpartiet är annars det parti som
förlorat mest, och de allra största förlorarna
är dess högröstade unga garde
— hattifnattarna som en äldre folkpartist
en gång döpte dem till. Det där med
halmhattar och dixieorkestrar gick inte
hem hos väljarna, allra minst hos ungdomen.
Har man kandidater i 70-årsåldern
med en stark bindning till vissa
ideella rörelser så var det minst sagt

Allmänpolitisk debatt
missriktade inslag i valrörelsen som
man höll sig med.

När så en tilltänkt socialminister i
TV sökte intala Sveriges folk att vi hade
Sveriges längsta bostadskö och partiledaren
själv rekommenderade väljarna
att i marginalvalkretsen Jönköpings
län rösta med högern, så kunde det
knappast gå på annat sätt än det gjorde.

Men hlodet — och i detta fall sammanbindningen
med högern — var tjockare
än vattnet, och i sak kanske det
inte spelar så förfärligt stor roll om det
ena eller det andra högerpartiet får
mandatet. Det kan man kanske hålla
med folkpartiledaren om.

Högern rosade inte heller marknaden,
även om den gjorde ett bättre val
än folkpartiet. Kärleken de borgerliga
bröderna emellan har väl inte blivit
bättre av att högern aviserat att den
skall byta namn och kalla sig samlingspartiet.
Där gick en av de möjliga
namnkombinationerna i den numera i
fjärran liggande tanken på en sammanslagning
av mittenpartierna åt skogen.

Herr Hedlund lär knappast vara den
som är närmast sörjande. Han har nu
blivit den främste oppositionsledaren,
och han var ju den ende som klarade
sig på den borgerliga kanten.

Till förlorarna hör också i mycket
hög grad kommunisterna. Och det
värsta för det partiet är att dess kärntrupper,
däribland många med starkt
facklig anknytning, nu lämnat den
sjunkande kommunistskutan, kvarlämnande
åt herrar Hermansson och Werner
och möjligen Anders Carlberg att
fortsätta den äventyrliga seglatsen.

Valutgången blev en klar seger för
socialdemokratin, och detta möjliggör
att vi kan fortsätta på den inslagna vägen
att förbättra, utveckla och omdana
samhället i enlighet med partiets idéer.

Det var utan tvekan de idéerna som
betydde något i valrörelsen. Idén om
jämlikhet anammades av alla partier,
till och med av de konservativa, men
det rörde sig härvid mest om en läp -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

parnas bekännelse, och den kan ju inte
vara så svår att ge. Men när det gäller
den vardagliga politiken blir det socialdemokratin
som i kamp mot borgerligheten
kommer att få genomföra jämlikheten
— precis som det alltid varit.

Så var det när vi genomförde pensionsreformen.
Nu vill fru Elvy Olsson
ha en översyn av ATP, enligt vad hon
sade i sitt anförande nyss. Men när det
gällde att genomföra reformen, var både
hon och centerpartiet emot.

Så var det också när kampen stod om
arbetsmarknadspolitiken, och så kommer
det att bli när man går till attack
för att få bort de privilegier som fortfarande
finns i vårt samhälle.

Den avtalsrörelse som nu ligger framför
oss kommer att sätta viljan till jämlikhet
på svåra prov. På LO-sidan har
man i sitt utspel sagt ifrån, att man på
dess sektor av avtalsförhandlingarna är
beredd att satsa på att ge dem som har
låga löner den största delen av förhandlingsresultatet.
Det är förvisso en
väg som är värd all rekommendation.
LO har för övrigt redan tidigare sökt
tillämpa den fördelningen. Något annorlunda
ställer det sig hos de andra
företrädarna för löntagarparten. SACO
har exempelvis presenterat den s. k.
livslönen, ett något märkligt och irrationellt
inslag i avtalsrörelsen, som
dock knappast förtjänar att tas på allvar.

En utjämning i lönehänseende är
nödvändig. Även om det här inte rör
sig om någon lättlöst fråga med färdiga
patentlösningar så får man inte förtröttas
i kampen att åstadkomma rimligare
och rättvisare förhållanden.

Att döma av de stora bidrag som
många företag delat ut till högern och
folkpartiet, så lär det finnas utrymme
för en höjning av lönerna till de sämst
ställda. Det skulle rent av kunna vara
en bättre placering än bidragen till de
borgerliga partiernas valkassor. Det
skorrar litet illa när man hör att det
inte finns utrymme för löneökningar,
samtidigt som det har bevisats att val -

bidragen har varit av betydande omfattning.
Man kunde också tänka litet
mera på den äldre arbetskraften och
inte ställa den åt sidan, såsom tyvärr
nu ofta sker.

Men det är inte bara den privata företagsamheten
som är kallsinnig mot
jämlikhetssträvandena. Även på den
statliga sidan finns det skönhetsfläckar.
En av dessa berörde jag i ett anförande
förra veckan i debatten om jämställighet
för SJ-personalen beträffande traktamentsvillkor.
Jag skall fortsätta med
den jämförelsen genom att peka på de
olikheter i traktamentshänseende som
finns mellan olika personalgrupper på
den statliga sidan.

Varför skall det vara A-, B- och Ctraktamenten,
som gör att en viss statstjänsteman
som är ute på en förrättning
får 45 kronor i dagtraktamente, medan
en annan får 43 kronor och en tredje
41 kronor? Kostar inte uppehället lika
mycket för den lägre avlönade tjänstemannen
som för den högre? övernattningen
blir väl inte heller billigare för
den som har lägre lön än för den som
har högre. Varför skall det i nattraktainente
skilja mellan 33 och 37 kronor
för olika grupper?

Detsamma är förhållandet när det
gäller semestrarna. Varför skall den
som befinner sig i lönegrad 9 bara få
24 dagar, när den som är i lönegrad 10
får 27 och den i lönegrad 21 har 33 semesterdagar?
Här finns det plats för
ökad jämlikhet.

Ett unikt grepp på jämlikhetsfrågorna
tycks den veckotidning ha som för
en tid sedan skrev om barnmaten i skolorna.
Tidningen — i vilken någon
»överklassare» tydligen fört pennan —
har upptäckt att det var så otrivsamt
för barnen i de kollektiva skolmatsalarna.
Det var bättre att komma hem till
ett mammafritt kök och få en bulle än
att sitta i matsalen tillsammans med
kamraterna! Men hur många barn kan
komma hem på en kort måltidsrast? Det
blev än värre när man i fortsättningen
skriver, att det inte är alla som tycker

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

om att sitta i skolans matsalar och äta
grovarbetarmat. Det där med »grovarbetarmat»
skulle väl vara något alldeles
förnedrande. Kan man tänka sig något
så hemskt som att ett barn ur socialgrupp
I måste äta samma kost som ett
barn från socialgrupp III! Är det inte
förfärligt? Nog har vi långt kvar till
jämlikhet i vårt samhälle! Det visar sig
att vi har långt kvar tills dessa strävanden
är genomförda och till att jämlikhetstanken
har nått ned till de skikt
som indoktrinerar vårt folk genom veckotidningarna.

Hur är det med jämlikheten för de
handikappade grupperna? Finns den?
Ja, i princip, men hur är det i praktiken?
Hur är det med ersättningen för
det arbete som utförs vid de s. k. skyddade
verkstäderna? Jo, det är en dålig
betalning, som inte alls rimmar med
vad man betalar på andra håll. Här kan
man verkligen tala om ett låglöneskikt.

Hur är det med den förbättring av
invaliditetsersättningen som man trodde
skulle komma? I stället för en förbättring
blev det i många fall en försämring.
Följden har blivit att ett fåtal
nya människor fått denna ersättning,
medan de som har fått sin ersättning
nedräknad till hälften har ökat betvdligt.

Eftersom jag själv tillhörde den kommitté
som föreslog reformen, vet jag att
det aldrig var kommitténs avsikt att det
skulle bli på detta sätt. Inte heller har
det varit socialministerns avsikt att resultatet
skulle bli detta. Det framgick
klart av hans anförande i samband med
propositionens behandling. Jag vet att
riksförsäkringsverket har fått i uppdrag
att se över bestämmelserna, och
att man därför kanske måste vänta tills
det blir en annan ordning, men jag tillhör
uppriktigt sagt inte optimisterna
när det gäller att vänta sig en snar ändring.

Vad som inträffat är att de handikappade
som uppbär invaliditetsersättning
kommit i kläm mellan två statliga verks
handläggning av ärendena. Arbetsmark -

Allmänpolitisk debatt

nadsstyrelsen har att bevilja näringshjälp
till handikappade, dvs. bland annat
för invalidbilar, medan riksförsäkringsverket
kommit att syssla med den
försäkringsmässiga sidan. Det nuvarande
tillståndet är otillfredsställande. Jag
skall inte använda några hårdare ord
i avvaktan på den undersökning som
pågår, men jag undrar om det inte vore
riktigt att man med en gång tog ett ordentligt
tag och lät bara ett av dessa
verk handlägga dessa bidragsfrågor.
Det rör sig nämligen om bidrag, även
om det ena utbetalas av riksförsäkringsverket.

Ett annat exempel på olikheterna inom
pensionsförsäkringens ram gäller
den ersättning som utgår till de anställda
vid de så kallade skyddade verkstäderna.
Jag blev härom dagen uppmärksammad
på hur olika förhållandena är
för handikappade som kommer till sådana
verkstäder, och hur olika de skilda
försäkringskassorna bedömer förhållandena.
Vid den verkstad jag åsyftar
visade det sig att en handikappad som
korn från ett län fick behålla 550 kronor
i månaden av sin pension, dvs. hela
folkpensionen, medan den som kom
från ett grannlän bara fick 105 kronor
att röra sig med. Det måste vara orimligt
med sådana skillnader inom det
här fältet.

Min uppfattning är att det vore klokare
att låta arbetsmarknadsstyrelsen
ta hand om både beviljandet av näringshjälp
och de bidrag som kan utgå till
den handikappade. Då skulle man slippa
att få frågan prövad av två olika instanser.
Man finge en mera enhetlig bedömning,
och jag tror också att man
skulle slippa den byråkratiska tolkning
som nu sker hos bland annat en del försäkringskassedelegationer.
Det skulle
verkligen finnas skäl att pröva en sådan
ordning. För den handikappade skulle
det innebära ett klart framsteg, en väg
mot ökad jämlikhet i varje fall vid
ärendenas behandling.

Den enskildes intressen måste skyddas
och bevakas, och vi måste komma

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

bort från det tillstånd som nu råder att
tolkningar av bestämmelserna kan ge
olika utslag vid frågornas handläggning.
Det är den enskilda människan
som är beroende av de politiska besluten.
Då måste vi också söka se till att
hon inte kommer i kläm mellan olika
lagar och bestämmelser.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Några ord till herr Göran
Karlsson.

När jag nyss överräckte en liten blomma
till statsrådet Sträng, tog herr Göran
Karlsson fasta på det. För att jag inte
skall riskera att genom detta bli kollektivansluten
till det socialdemokratiska
partiet måste jag göra en reservation.
Vad jag tänkte på när jag överräckte
blomman var uteslutande den samhällsekonomiska
balans som uppnåtts. Den
stabilitet som vi fått under 1968 är givetvis
en stor fördel. Jag tar inte tillbaka
den lilla blomman, men jag vill
gärna påpeka att regeringen har inte
ensam äran härför; den internationella
konjunkturutvecklingen har också spelat
sin roll. Det finns dessutom åtskilligt
annat som jag skulle vilja ha annorlunda
i den ekonomiska politiken.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan trösta herr Gösta
Jacobsson med att vi inte kollektivansluter
enskilda medlemmar. Men
skulle det vara så att herr Jacobsson
har kommit på så goda tankar, att han
vill anmäla sig som enskild medlem hos
oss, så är jag den förste som vill stå
fadder för honom så att han får inträde
i partiet.

Beträffande herr Jacobssons förklaring
till blomman till statsrådet Sträng
kanske jag bara får erinra om en gammal
legend inom svensk fackföreningsrörelse.
En av de fackliga ledarna kom
hem på morgonkulan och sökte förkla -

ra för sin fru varför han varit borta så
länge. Hennes svar blev: Förklara dig
inte Charlie, det gör bara saken värre!

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag menade inte alls att
herr Göran Karlsson gjorde saken
värre!

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Efter den mycket hårda
förkastelsedom som herr Göran
Karlsson utfärdade över den socialdemokratiska
politiken och framför allt
över socialdemokraternas jämlikhetssträvanden,
är mitt inlägg egentligen
överflödigt. Ty det var verkligen en
utomordentligt hård dom, herr Karlsson!
Om man inte på förhand vetat var
herr Karlsson är mantalsskriven i politiskt
avseende skulle man rimligen inte
tro att han var socialdemokrat, när
man hörde hans anförande.

Den senaste tidens politiska debatt
har ju faktiskt kretsat mycket kring
frågan om jämlikhet och det har debatten
här i dag också gjort. I och för sig
är det inte märkligt ty det är ju, som
herr Göran Karlsson fastslog, så att socialdemokraterna
har misslyckats med
sin jämlikhetssträvan under den långa
följd av år som de innehaft den politiska
makten.

Trots utomordentligt gynnsamma
ekonomiska förutsättningar har, som
jag antytt, inkomstklyftorna ökat. Den
lågavlönade har i förhållande till den
högavlönade sackat efter alltmer, eller,
om man vill uttrycka det så, fått se den
högavlönade alltmer skena i väg inkomstmässigt.
En underlig utveckling i
en tid då den gemensamma kakan och
därmed också förutsättningarna för
ökad jämlikhet och ökad behovstillfredsställelse
blivit allt större.

Trots alla försök till bortförklaringar
av den kritik som härvidlag framfördes
under valrörelsen, främst från center -

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

patiets sida, går temat ändå igen i preludierna
till vinterns avtalsförhandlingar.
Det ger mig anledning att slå fast att
kritiken var berättigad, därpå finns det
nu sanktion från allra högsta LO-håll.
Intressant är i det sammanhanget också
att notera närmast varnande och förebrående
röster till grupper som ligger
högt upp på inkomstskalan, nästan av
gammal klasskampsmodell.

Under valrörelsen buntade man annars
på socialdemokratiskt håll med
förkärlek ihop allt vad löntagare hette
till kamp mot storfinans, arbetsgivare
och inte minst oppositionspartierna.

Det finns med utgångspunkt från centerns
syn på jämlikhetsfrågorna ingen
anledning till erinran mot vad som från
LO-håll hittills sagts i avtalsfrågan. Kravet
på samordning och kravet på garantier
för kostnadsutvecklingen ligger ju
också i linje med vad som från centerhåll
flera gånger föreslagits, men som
från regeringens sida avvisats. Ändå
finner jag, herr talman, att det finns
anledning att ett ögonblick stanna vid
såväl den aktuella problematiken som
vissa definitioner och gränsdragningar.

Även om bedömningarna görs något
olika torde samstämmighet råda mellan
arbetsmarknadens parter om att utrymmet
för löneökningar är begränsat. Det
torde därtill vara icke oväsentligt intecknat
på förhand genom höjda sociala
avgifter, förkortad arbetstid etc. Det
torde inte vara fel att påstå att denna
del, kanske den största, fördelats efter
den gamla principen att således den
fått mest som tidigare hade det bäst.

Att i denna situation tro på några
väsentliga förändringar i relationerna
även vid stillestånd i de högre inkomstgrupperna
torde därför vara överdrivet
optimistiskt. Det har sannolikt försuttits
mycket större chanser tidigare.
Problematiken förenklas inte heller av
att den s. k. lönepotten, framräknad i
procent eller kronor, inte finns på en
hand eller lika fördelad inom skilda näringar
och verksamhetsområden. Det
finns i detta sammanhang företagsam -

Allmänpolitisk debatt
het med gynnsamma konkurrensförhållanden,
och det finns företagsamhet
med mindre gynnsam till otillfredsställande
såväl konkurrensförmåga som
lönsamhet. Men fältet rymmer också löneområden
i avsaknad av internationell
konkurrens, exempelvis byggnadsbranschen
för att inte tala om den offentliga
sektorn, där löneökningarna
betalas skattevägen.

De här anförda förhållandena — det
smala utrymmet för avtalsförhandlingarna
och den ojämna fördelningen härav
— jämte det allmänt sett svaga sysselsättningsläget
ger anledning till inte
bara att analysera var låglönegrupperna
finns utan också till att undersöka orsakssammanhangen
bakom. Det går inte
att som för något år sedan betrakta det
som ett hälsotecken att s. k. låglöneindustrier
läggs ner. När resultatet blir
arbetslöshet och/eller ökade arbetsmarknadsåtgärder,
är det inte längre
fråga om någon hälsokur — för att tala
med finansminister Sträng. För här berörda
löntagargrupper är ju alternativet
höjd lön och arbetslöshet inte heller
någon lösning till det bättre.

Om begreppet jämlikhet på detta område
skall bli realitet, gäller det således
inte bara en kamp för dessa grupper
mot en arbetsgivarsida som redan är
hårt klämd. Det krävs, förutom återhållsamhet
från de grupper där kostnadsökningen
bara övervältras på inte
minst låginkomstgrupperna, också ökad
omtanke från statsmakternas sida om
den del av näringslivet som inte kan
bära dessa kostnader. Detta kan synas
orationellt och kan kanske av många
betraktas som ren daddaverksamhet.
Gentemot detta kan bara sägas att hela
vår samhällsfunktion knappast har något
gemensamt med rationalitet. Vi lappar
och plåstrar i all oändlighet, när
näringslivet inte längre fungerar. Frågan
är, om det inte är mer rationellt
att, för att använda samma uttryck, lappa
näringslivet så att det fungerar.

Herr talman! Jag vill således betona
att frågan huruvida vi skall lyckas att

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

lösa jämlikhetsproblematiken i långa
stycken beror på om vi klarar det solidaritetsprov
som ställs på oss. Jag vill
också betona att frågan rimligen inte
bör begränsas till ett spörsmål om låglöneproblematik.
Definitionen bör vidgas
och rimligen betecknas som låginkomstproblematik.

Jag vill betona att det finns ett låginkomstproblem
inte bara hos löntagare
utan också hos stora grupper av företagare.
Den utan jämförelse största låginkomstgruppen
finns inom jord- och
skogsbruk -— en grupp vars inkomstnivå
utan de två senaste årens rekordskördar
skulle ha starkt försämrats utöver
den sänkning som skett på grund
av sjunkande skogsinkomster och bortfall
av inkomst från sidoverksamhet av
olika slag. Jag säger detta därför att
också dessa människors situation är beroende
av nära förestående förhandlingar,
där regering och riksdag har direkt
engagerats och där det således inte
kan hänvisas till uppgörelse mellan två
avtalsslutande parter. Jag vill betona
att stora grupper av jordbrukarna har
fått sin situation försämrad både på
grund av ogynnsam prisnivå och på
grund av de statliga rationaliseringsbestämmelsernas
utformning, i vilket fall
både direkta och indirekta följdverkningar
kan noteras. Man lider i dag
inom många jordbrukarhem av att man
är ställd vid sidan om varje möjlighet
till statligt stöd för rationaliseringsåtgärder.
Man får därtill ta konsekvenserna
av ett icke marknadsanpassat stöd
för ökad animalieproduktion och därmed
överproduktion framsprungen
utanför det egentliga jordbruket.

Vad beträffar jämlikhet och trygghet
är det icke bara fråga om pengar eller
om inkomststandard. I jämlikhets- och
trygghetsbegreppet ingår också lika
delaktighet av samhällsservice av olika
slag, oberoende av bostadsort och oberoende
av bebyggelsetyp. Att det härvidlag
finns en påtaglig oro inom stora
delar av vårt lands glesbygdsområden
och även inom mindre tätorter, är all -

deles uppenbart. Den överdrivet koncentrerade
samhällsplaneringen jämte
den nuvarande krasst ekonomiska synen
på exempelvis SJ:s och postverkets
samhällsfunktioner hotar att ställa stora
områden utanför en framtida rimlig
samhällsservice.

Den regionala utfrysningen då det
gäller statligt stöd till jordbruksrationalisering
är också ett allvarligt hot
mot vissa bygder.

Som ett komplement till den ekonomiska
trygghet som vi betraktar som
självklar för den enskilda medborgaren
borde riksdagen också göra en principdeklaration
om de olika landsdelarnas
och bygdernas rätt att få förbli levande.
Man kan beteckna denna rätt
som bygdetrygghet. Vid all samhällsplanering
bör eftersträvas att de olika
bygderna får förutsättningar att upprätthålla
ett visst befolkningsunderlag
för att klara samhällsfunktionerna. En
sådan målsättning är både ekonomiskt
och .socialt motiverad. Om alla direkta
och indirekta kostnader tas med i kalkylerna,
är en bebyggelsestruktur som
tillfredsställer dessa krav sannolikt att
föredra framför den storstadskoncentration
som vi nu är på väg mot.

Om en dylik garanti eller uttalad
strävan tillkännages och uppföljs av en
dito handlingslinje inom lokaliseringspolitiken,
ges också indirekt en positiv
injektion i bygdens näringsliv. Då skapas
tillförsikt i stället för ovisshet bland
människorna i de berörda bygderna.

Den planering som i dag sker inom
kommunblock och regioner tillfredsställer
icke dessa trygghetskrav. Den är
för regioner med hittills vikande befolkningsunderlag
ingen plan för utveckling
— i bästa fall för stagnation, i
många fall för avveckling. I ivern att
skapa stora tätorter, långt större än
vad som enligt nutida begrepp behövs
för en fullgod samhällsservice, planeras
så gott som all utveckling i länets residensstad
eller måhända någon stad
därutöver. Man odlar tesen att de små
orterna och de s. k. underregionerna

Onsdagen den 13 november 1908 em.

Nr 36

skall frodas i storstadens skugga. Jag
vill betona att den övertro på stora
punktinvesteringar på en eller ett fåtal
platser inom ett län, som vår tids planering
kännetecknas av, ingalunda garanterar
den bästa totala utvecklingen.
Om den fullföljs utgör den emellertid
ytterligare ett hot mot avfolkningsbygderna.

Herr talman! Den senare delen av
mitt anförande har utomordentliga beröringspunkter
med den på allra senaste
tiden aktualiserade frågan om kommunal
sammanläggning tvångsvis. Jag
skall inte fördjupa mig i denna fråga,
ty jag förmodar att det finns anledning
att återkomma. Låt mig bara göra någon
enkel reflexion och uttala en förhoppning.

Enligt vad som framgick av gårdagens
radio och TV meddelade kommunikationsminister
Lundkvist, att han på
grundval av en tjänstemannapromemoria,
upprättad i kanslihuset, ämnar fråga
kommunerna varför den frivilliga
kommunsammanläggningen går så sakta,
detta dock utan att ha tagit ställning
och utan att ha några avsikter. Osökt
gör man den reflexionen, att om regeringen
inte har några avsikter med detta
utspel, varför frågar man då? Det
gäller ett område där kommunerna har
både sin suveränitet och sin frivillighet
klart deklarerade i ett riksdagsbeslut.
Har regeringen för avsikt att respektera
kommunernas vilja, bör man ju lika
gärna kunna respektera den outtalad
men i handling bevisad.

När denna nyhet redovisades i TV uttalade
sig som representativ för kommunerna
ett borgarråd i Stockholm, och
lians kommentar var att »nu måste något
ske». När nu statsrådet Lundkvist
funnit sig föranledd att vidtaga en koll
av läget, om jag får uttrycka mig så, vill
jag uttala förhoppningen att det inte
blir denna borgarrådsröst eller andra
storstadsröster som fäller avgörandet,
utan de verkligt berörda delkommunernas
röster.

Allmänpolitisk debatt

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kristiansson sade
i inledningen, att om han hade lyssnat
till vad jag sade i mitt anförande, så
skulle hans eget anförande vara överflödigt.

Jag instämmer med herr Kristianson! -

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Vid en allmän debatt
här i riksdagen efter ett val brukar det
bli en viss genomgång av den propaganda
och de metoder som har förekommit
i valrörelsen. Även om denna
debatt tidigare vanligen allra mest brukat
vara förlagd till andra kammaren,
har i dag också i denna kammare behandlats
en hel del av vad som förekom
i valstridens hetta.

Jag skall inte förlänga just den debatten.
Jag vill bara peka på en sak.
Det verkar som om det i år skulle ha
inträffat flera händelser som har blivit
anmälda och efteråt får klaras ut av
våra domstolsinstanser än tidigare. Det
gäller då vad som har förekommit i samband
med själva röstavlämnandet i valet.
Man tycker att det borde vara en
hederssak för samtliga partier att inpränta
hos sina valarbetare att hålla
sig inom ramen för vad som är lagligen
tillåtet och inte driva det politiska
intresset så långt, att enskilda personer
går utanför lagens råmärken.

Visst kan allt här i livet missbrukas,
och här förekommer ett allvarligt missbruk
av de medborgerliga rättigheterna,
när någon visar ett så stort intresse för
att samla röster vid ett valtillfälle att
han bryter mot gällande lag och bestämmelse.
Att valsäkerheten skall vara
tryggad och att det för de röstande
skall vara möjligt att utan insyn av någon
annan lämna sin röst är något som
borde respekteras av alla. Jag tror att
det hos alla här i riksdagen finns en
stark känsla för att det skall vara på
det sättet, men den känslan och det

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

intresset borde också finnas hos alla de
utanför riksdagen, som sysslar med val
och valarbete.

Det var nog rätt många — även om
beslutet fattades i enighetens tecken —
som år 1965 var tveksamma inför den
ordning som då tillkom när ombudsröstning
infördes med valsedelsförsändelse
för väljare, som på grund av sjukdom,
lyte, vanförhet eller hög ålder är
förhindrad att inställa sig i vallokalen.
Även på utredningsstadiet diskuterades
denna fråga ingående om obehörig påverkan
vid röstning. Där dryftades flera
olika förslag.

Vi har alla varit intresserade av att
möjligheterna till röstavlämning har
vidgats och att det göres lättare för de
röstande att avlämna sina röster. Utvecklingen
har också gått i den riktningen.
Men den misstanken var berättigad,
att ombudsröstningen för de sjuka
och gamla var sådan att det låg nära
till att den kom att missbrukas av
mindre nogräknade personer. Ja, bestämmelserna
i detta fall är sådana att
de riktigt inbjuder till missbruk.

För två år sedan — 1966 -— när denna
ombudsröstning prövades första
gången var man tydligen mera försiktig
och något valfusk kom den gången
inte fram i ljuset. Vid det senaste valet
däremot har det inträffat så mycket
mer av vad som inte skall förekomma.
Även om det har gjorts en hel del anmälningar
och även om vissa fall blir
föremål för behandling i domstol, kanske
rösterna inte har haft någon större
inverkan på valresultatet. Oberoende av
hur otillbörligt tillkomna röster påverkat
valresultatet är händelser av sådant
slag som här har förekommit brott
mot valhemligheten. Otillbörlig påverkan
vid val är en sådan allvarlig händelse,
att den måste på allt sätt uppmärksammas.

Det finns länder där man alltid räknar
med att valfusk förekommer när
val förrättas, men bland dessa länder
skall inte Sverige höra hemma.

Om det när det gäller den här åsyf -

tade ombudsröstningen kunde för hela
landet ske en redovisning av hur dessa
valsedelsförsändelser har tillkommit
och det hela har fungerat, skulle det
säkert bli en rätt dyster bild. Valfusk
av det slag som här förekom är svårt
att kontrollera. Säkert kommer ett överväldigande
flertal av dessa händelser
aldrig fram i offentlighetens ljus. En
länsåklagare har uttalat, att valfusk förekommit
i alla tänkbara former, och
det säger inte så litet.

Även om den formella rätten finns
kan det inte vara riktigt att t. ex. en
föreståndarinna på ett ålderdomshem
också fungerar som en mycket intensiv
valarbetare och samlar ihop största
möjliga antal röster bland vårdtagarna
på hemmet eller anstalten. Om föreståndarinnan
vill vara valarbetare utanför
det egna vårdhemmet, finns ingenting
att erinra mot ett sådant åtagande.
De som har sin tillvaro på ålderdomshemmen
är dock så beroende av föreståndarinnan
och hennes medhjälpare
att här mycket lätt kan förekomma en
otillbörlig påverkan på de gamla, sjuka
och orkeslösa. Vilket parti som än fått
rösten är det en otäck skamfläck och
ingenting annat, när som det i ett fall
blivit klarlagt genom läkares medverkan
vid undersökning en kvinnlig vårdtagare
har röstat, som inte visste om sitt
fullständiga namn eller sin födelsetid,
som är oförmögen att skriva sin egen
namnteckning och enligt läkares uttalande
inte känner till att det finns olika
partier. Med sannolikhet finns det flera
som röstat och som befinner sig i liknande
tillstånd.

Det må vara ett intresse aldrig så
stort att rösträtten skall vidgas och att
så många som möjligt skall kunna avlämna
sina röster, men när röster lämnas
av individer i sådant tillstånd, då
har det gått till en oskälig överdrift.
I samband med röstavlämningen vid senaste
valet har sådana händelser inträffat
att det bör vara angeläget med en
översyn och en sådan ordning att även
de väljares röster, som det här gäller,

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

kan avlämnas under betryggande former.

När riksdagen beslöt denna lagstiftning
godtogs också ett uttalande av konstitutionsutskottet,
att lagens tillämpning
noga måste övervakas, och åtstramning
av regelsystemet övervägas, om
missbruk av lagen kunde konstateras.
Nu kan sådana missbruk konstateras att
en skärpning bör ske och valsäkerheten
på ett bättre sätt tryggas. Det finns
också möjligheter att mottaga rösterna
från sjuka, gamla och andra som det
här gäller på ett mera betryggande sätt,
främst vid anstalter av olika slag, ålderdomshem
etc.

För att övergå till ett annat ämne så
är de stigande skatterna ett ständigt
återkommande bekymmer, liksom frågan
hur mycket den enskilde medborgaren
får behålla och bur mycket samhället
och det allmänna skall ta hand om.
Torsten Bengtson och flera andra talare
har framhållit att kommunalskatten rakat
i höjden. Jag delar även herr Bengtsons
uppfattning att om underhåll och
förbättring av vissa allmänna vägar nu
också skall läggas på kommunerna —
en tanke som vägverket tydligen är
inne på — så blir det ytterligare bekymmer
för många rena landsbygdskommuner.

Från årets landstingsmöten och primärkommunernas
budgetsammanträden
har hörts många dystra uttalanden
med anledning av den ekonomiska ställningen,
som növändiggjort nya skattehöjningar.
Inom landstingen underströks
på olika sätt betydelsen av sparsamhet
med hänsyn till ett sviktande
skatteunderlag; om nu detta bara inte
är fromma önskningar och ingenting
mer. Detta med sparsamhet när det gäller
skattepengar får inte bara bli tomma
ord utan någon allvarlig mening.

Ingen kan förneka att vi har fått ett
för det stora flertalet tungt och hårt
kommunalt skattetryck och att den utveckling
som här pågår för fullt ger anledning
till oro och bekymmer. Det
kommunala skatteuttaget har sedan bör 7

Första kammarens protokoll 1968. Nr 36

Allmänpolitisk debatt

jan av 1950-talet stigit med i genomsnitt
nära 100 procent. För de flesta
skattebetalare är kommunalskatten -—
som så ofta har framhållits här i riksdagen
— den stora och tunga skattebördan.

Även om inte landstingen höjer skatten
varje år så blev det i år höjningar
i vissa fall med både 1 krona och 1
krona 50 öre. I genomsnitt har för
landstingen skett en höjning med 48
öre per skattekrona enligt förslagen
från förvaltningsutskotten.

Kommunernas sammanlagda utgifter
år 1967 svarade mot 17,5 procent av
nationalprodukten och kan i år beräknas
uppgå till cirka 19 procent. Det
uttalades i olika sammanhang för några
år sedan, att en kommunalskatt på 20
kronor var den övre gränsen och vad
medborgarna skulle kunna orka med, en
gräns som sannolikt genomsnittligt sett
blir uppnådd eller bra nära uppnådd
med de skattebeslut som i år har fattats.
Åtskilliga kommuner har tagit ett stort
och långt steg mot en sammanlagd kommunal
utdebitering på 25 kronor. Frågan
är om marschen när det gäller det
kommunala skatteuttaget skall fortsätta
mot 30 kronor per bevillningskrona
om något år. Vi har kommit in i en period
då skatteunderlaget ökar i långsammare
takt än vad man tidigare räknat
med.

När nu kommunalskatten kommit
upp till denna höga nivå och alla tecken
tyder på ytterligare höjningar under
år som kommer framföres ofta krav
på att staten skall ta på sig vissa kommunala
uppgifter. Tyvärr förs det fram
krav på staten som om den hade obegränsade
möjligheter och tillgångar.
Även för statens del finns behov av
ständigt ökade inkomster, och vi kan
säkert befara höjda och stigande skatter
även till staten i samband med att
finanserna till nästa år skall klaras ut.

Jag har säkert vid något tidigare tillfälle
framställt frågan, var gränsen går
för skatteuttaget i allmänhet och i synnerhet
för ett kommunalt skatteuttag.

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

Vi har så många statliga utredningar
som arbetar, och här finns en viktig
angelägenhet som behöver utredas och
klarläggas.

Det är så vanligt att försvara kommunernas
ständigt ökade utgifter med att
de beror på ålägganden från staten. Men
här råder på många håll en dyrbar tävlan
mellan kommunerna, helt utan statliga
direktiv. När det t. ex. gäller industrisubventioner,
där många kommuner
har offrat stora belopp — ofta till ingen
nytta — sker sådana till och med i
strid med vad kommunallagen tillåter.

Att det årtionde efter årtionde skall
kunna förekomma ständigt återkommande
skattehöjningar kan jag inte inse
vara möjligt. Vem som än skall hejda
denna utveckling måste här sättas in
krafttag för att i första hand hejda alla
skattestegringar.

Allt som kan uträttas för att hejda utvecklingen
i fråga om skatterna bör uträttas.
Det kan inte vara möjligt med
en stigande välståndsutveckling samtidigt
som skatteuttaget ständigt ökar.
Det är inte bara de som har störa och
goda inkomster, som får känna av det
hårda och tunga skattetrycket, utan
även de som har låga inkomster.

Herr PALM (s):

Herr talman! Som ett allmänt slutomdöme
om den valdebatt som har
förts i år kvarstår en känsla av att de
borgerliga och kommunisterna spred
vilsenhet bland stora väljarskaror. Den
känslan lever kvar, och möjligheterna
att komma ur denna vilsenhet tycks
inte ha blivit bättre efter valet. Det visar
inte minst dagens debatt, där begreppen
samling och splittring har
korsat varandra upprepade gånger när
borgerliga talesmän har uppträtt i talarstolen.

I samma utsträckning som splittringstendenserna
har blivit allt större
inom borgerligheten har samlare av
olika slag uppträtt. Fenomenet MbS,
medborgerlig samling, har inneburit

att talet om samling fortsätter, medan
de medborgare, som skulle bli föremål
för denna samlingsverksamhet, tycks
bli allt färre och de som blir kvar sprider
sig åt olika håll.

Nu har t. o. m. högern på äldre dar
signalerat planer på att dölja sina framtida
politiska ambitioner under en ny
beteckning — herr Göran Karlsson erinrade
nyss om det — och man skall
kalla sig för samlingspartiet. Vi har redan
avläst reaktionen bland de borgerliga
broderpartierna, som tycks välva
helt andra planer i detta stycke. Ett
nybildat parti, som kallar sig för framstegspartiet,
har helt nyligen framträtt.
Vad den s. k. mittensamverkan mellan
folkpartiet och centerpartiet i själva
verket innebär blev allt oklarare ju
längre valrörelsen pågick.

Jag tror för min del att orsaken till
denna vilsenhet ligger i de borgerligas
upprepade oförmåga att redovisa ett
klart alternativ till den socialdemokratiska
politiken. Detta framgick särskilt
när de borgerliga presenterade sina
vagt uttalade överbud i förhållande till
den utjämningspolitik, som socialdemokratin
kommer att driva med ökad
kraft under de närmaste åren.

När vi lyssnade på högerledaren herr
Holmberg några dagar före valet, då
han i radio deklarerade högerns starka
intresse för utjämningspolitiken, föreföll
han att ha blivit felrefererad.
Många ställde frågan om herr Holmberg
på nytt blivit utsatt för ett av de många
attentat som man från högerhåll senare
anklagade våra massmedia för. Men vi
som lyssnade i radio hörde alldeles tydligt
herr Holmbergs röst.

Högerledaren har heller inte såvitt
jag vet — inte heller i dagens debatt —
dementerat sin lovsång till utjämningspolitiken.
Herr Holmbergs lovsång har
kommit att sammanfalla med 40-årsminnet
av »kosackvalet» 1928, då högern
med framgång bedrev en hetspropaganda
utan like mot en sådan politik.
Då gällde det kampen mot den
socialdemokratiska arvsskattemotionen,

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

som främst bar Ernst Wigforss’ signatur.
Jag är övertygad om att vi tids nog
på nytt får pröva de borgerligas i valdebatten
förklarade iver att utjämna
klassklyftorna i vårt land.

Även kommunisterna har under senare
tid lyckats skapa vilsenhet bland
sina egna skaror, en vilsenhet som är
större än någonsin — och det vill inte
säga litet. Vi har under en tid bevittnat
dragkampen mellan en högerkommunistisk
falang, som i viss utsträckning
nu lämnar partiet, en mittenkommunistisk
riktning med partiledaren i
centrum, och en vänsterkommunism
som har sina ideal i Kina. Till detta
kommer de grupper till vänster om
vänstern, som sannerligen inte underlättar
den politiska orienteringsmöjligheten.

Vad som nu sker inom kommunistpartiet
kan naturligtvis anses vara dess
egen sak, men hur man uttolkar begreppet
demokrati angår onekligen
hela svenska folket. Som kammarens
ärade ledamöter erinrar sig gjorde en
av de ledande kårhusockupanterna i
Stockholm i våras, herr Anders Carlberg,
placerad på samma valsedel som
partichefen herr Hermansson, ett mycket
komprometterande uttalande om
demokrati. Enligt ett offentligt protokoll
föll hans ord på följande sätt:
»Detta medför att vi inte kan strunta
i parlamentet så länge folk tror att deras
problem skall lösas där. Vi kan inte
strunta i kårstyrelserna, studenterna
förväntar sig att deras problem tas upp
och behandlas i kårstyrelsen. Man kan
inte vara antiparlamentarisk och antibyråkratisk
innan man byggt upp någonting
nytt. Man kan kritisera byråkratin
och parlamentet, men man kan
inte bojkotta dem så länge folket är intresserat
utav dessa institutioner. Bolsjevikerna
i Ryssland satt kvar i parlamentet
också efter oktoberrevolutionen
ända tills folket vände parlamentet
ryggen, då slög bolsjevikerna till och
la ned parlamentet. På samma sätt måste
vi fortsätta i riksdagen, i kårfull 7f

Första kammarens protokoll 1968. Nr 36

Allmänpolitisk debatt
mäktige, tills studenter och löntagare
själva inser att dessa organ är betydelselösa.
»

Ingen av oss har anledning tvivla på
att herr Carlberg har läst Lenins skrifter
rätt och att han fullt korrekt kan
återge vad han lärt och anammat. Det
kan vara välgörande att ta del av detta
mycket öppna språk som är så fritt
från opportunistiska krumbukter.

När den kommunistiske partiledaren
som sitter i medkammaren — partiets
vice ordförande sitter ju däremot i denna
kammare och har nyligen talat från
denna plats — under valrörelsen pressades
på den märkliga inställning som
vissa kommunister tycks ha till det parlamentariska
styrelsesättet, gav herr
Hermansson denna grupp benämningen
»ultrademokrater». Detta tycks också
ha skett med kommunistledningens
goda minne, då herr Carlberg tilläts stå
kvar på femte plats på kommunisternas
stockholmslista.

Med herr Hermanssons nyskapelse
blev vårt politiska liv berikat med ytterligare
en beteckning — ultrademokraterna
— ett helt nytt fenomen på
den politiska stjärnhimlen. Kanhända
ultrademokraterna återkommer som
eget parti vid 1970 års val när man nu
ändå är i gång med så många partibildningar? Det

talades onekligen ett klarare
språk på 1920- och 1930-talen av kommunisterna
när de på den tiden föraktfullt
hånade demokratin och krävde
proletariatets diktatur. Herr Carlberg
håller fast vid traditionen. Man drömde
om den starka handen, den enväldiga
diktatorn, som skulle gripa makten och
göra slut på den eländiga demokratin.
De hade blivit och blev också senare
bönhörda i sina drömmar.

Sedan de politiska konjunkturerna
svängde om blev det på modet att tala
om demokrati även bland grupper som
tidigare hade hyllat diktaturen. Det har
skett bland ytterlighetsrörelser av olika
kulörer, och den moderna politiska
historien visar att ytterlighetspartierna

100

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

har haft många beröringspunkter med
varandra. Ibland i sak, men oftare i
taktik.

Senast kommunisterna uppträdde som
nyskapare av politiska begrepp var när
man lanserade uttrycket »folkdemokrati».
En folkdemokrati — denna dubbelbeteckning
— skulle vara något förmer
jämfört med vanlig demokrati. I
den s. k. folkdemokratins hägn tillkom
regimerna bakom järnridån. Begreppet
blev svårt komprometterat.

Valrörelsen 1968 hade rullat i gång,
och i ett trängt ögonblick högg därför,
som jag tidigare erinrat om, herr Hermansson
till med en ny beteckning —
ultrademokrati — för att också kunna
ge plats åt vissa syndikalistiska och
anarkistiska strömningar som snabbt
medverkar till en fortgående upplösning
inom den kommunistiska rörelsen.
Redan nu hörs röster från en avgången
partiledare om att det krävs en fastare
partidisciplin i kommunistpartiet. Parollerna
känns för övrigt igen från Östeuropa
just nu.

Ärade kammarledamöter! Jag tror att
det är mycket väsentligt för all politisk
debatt att man håller sig med klara
och bestämda begreppsdefinitioner. Att
gå fram under en felaktig politisk beteckning
är dessutom ohederligt mot
valmanskåren. Kommunistledaren har
även denna gång tagit chansen att
slingra sig ifrån en besvärlig frågeställning
genom att skapa ett nytt begrepp.
Man är ju van vid sådant inom kommunistpartiet.
Hur är det för övrigt
möjligt att beteckna herr Carlbergs politiska
uttalanden i fråga om parlamentarismen
som ett uttryck för en längre
gående demokrati? En sådan analys är
ju rent leninistisk!

Förklaringarna kan bara vara två —
antingen har kommunistledaren givit
uttryck för en allmän politisk förvirring,
eller också har han frestats att
svänga sig ifrån politiska fakta. Det
vore lugnande om förklaringen vore
den förstnämnda, men jag misstänker

att skälet tyvärr är att söka i den andra
förklaringsgrunden.

I fallet Anders Carlberg och hans
meningsfränder — Anders Carlberg är
för övrigt ordförande i Vänsterns ungdomsförbund
— är det emellertid uppenbart
att han håller fast vid gamla
godtagna kommunistiska principer. Vi
tror nämligen honom på hans ord. Och
kan man inte göra det, har också han
gripits av politisk förvirring.

Vilken av de två förklaringsgrunderna
som den kommunistiska partiledningen
väljer får den själv ange. Partiets
vice ordförande berörde inte detta
i talarstolen här i dag, men mycket
vore vunnet om vänstergrupperna av
detta slag kunde bringa reda i sin egen
tankevärld.

Det är onekligen mycket värdefullt
att man på olika håll börjat intressera
sig för demokratins problem. Då tänker
vi socialdemokrater på den parlamentariska
demokratin och ingenting annat
i dessa sammanhang. Vi måste klara ut
positionen.

Jag har nämnt kommunisterna, men
också högern tycks i ökad utsträckning
ha blivit mycket intresserad av dessa
frågor, av högerledarens tal här i förmiddags
att döma.

Det var ett par vändningar i hans tal
som verkade ganska förbryllande. Han
talade om maktlösheten och främlingskapet
i tillvaron på ett sådant sätt, att
man trodde att herr Holmberg suttit i
sommarstugan och läst Marx’ skrifter
för några månader sedan.

Herr Holmberg förklarade sig vidare
förstå ungdomens engagemang, dock
inte »vänsterungdomens grovheter» mot
det etablerade samhället. Vi fick veta
att det är socialdemokraterna som är
de etablerade. Vad som kunde menas
med detta tal gavs ingen förklaring på,
men vi vet också att det även hos högern
finns en del katter bland hermelinerna.
De har väl inte smugit sig in
i högerpartiet? Jag avser här det samspel
som högern bedriver med syndika -

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

101

listerna. Högern har någonting inom sin
rörelse, som man kallar för »högerns
centrala arbetarråd». Det har presenterats
för en tid sedan i tidskriften Ung
Höger.

Av detta och en del annat material
framgår att detta högerorgan, som tycks
hata LO så svårt, har etablerat ett intimt
samarbete med SAC — syndikalisterna.
Detta är ett mycket intressant
fenomen, och det finns skäl att fråga
om även gamla högern på senare tid
gripits av anarkistisk-syndikalistisk revolutionsromantik.
Jag har ännu inte
sett några reaktioner från Svenska arbetsgivareföreningen,
men det finns ju
alltid en möjlighet att den hör av sig.
Det kommer onekligen som en överraskning
för oss, som trodde att högern
i dess helhet hyllade vedertagna parlamentariska
principer och arbetsmetoder.
Den ursprungliga syndikalismen
har som bekant en mycket negativ inställning
till parlamentarismen.

Ärade kammarledamöter! Jag vill nu
lämna denna sida av debatten, som
handlar om så många destruktiva och
negativa tendenser, och endast med
några ord erinra om det konstruktiva
som nu sker i debatten om en förnyelse
av den demokratiska styrelseformen.
När det gäller dessa frågor möter alltjämt
stora problem. I en tid då demokratin
befann sig i kris, hotad av höger-
och vänsterextremister, fick vi
uppleva att krav ställdes på ett effektivare
samhällssystem.

I dagens debatt står vi inför problemet
att dels skapa en närmare kontakt
mellan den enskilde medborgaren och
förtroendemännen, dels skapa ett starkare
och bättre samhälle. Medborgarna
kräver att demokratin fungerar bättre
än andra samhällsformer, och kan inte
demokratin visa sin överlägsenhet som
samhällssystem, kan nya mörkmän i
nya skepnader göra sig hörda.

I samband med beslutet om en ny
grundlagsreform i våras gavs signaler
om en fortsättning av reformarbetet
kommunalt och regionalt. I dagarna har

Allmänpolitisk debatt
ett nytt utredningsmaterial och riktlinjer
offentliggjorts, och ytterligare utredningsmaterial
är att vänta beträffande
den kommunala demokratin.

Det är för tidigt att redan nu ha någon
bestämd mening om hur våra framlida
styrelseformer skall vara konstruerade.
Detta är frågor av mycket stor
räckvidd. Kanhända är det ett alltför
grått och tålamodsprövande arbete för
dem som nu kallats ultrademokrater
eller något annat fint att syssla med sådana
ting, men nog vore det nyttigt om
man satte sig ner i sina studiegrupper
och på allvar penetrerade demokratins
problem, frågor som rör oss alla och är
näraliggande realiteter.

Jag är alldeles övertygad om att vi är
i behov av ett nytänkande, när det gäller
förnyelsen av demokratins arbetsformer.
Pådrivande krafter är den fortgående
urbaniseringsprocessen, samhällets
snabba förändring, de allt större
enheterna, industriellt och samhälleligt.
På den andra sidan har vi stora områden
som drabbas av utflyttningen. Vi
står inför avvägningar, där frågan om
största möjliga effektivitet måste vägas
mot ett långt drivet folkstyre. Möjligheterna
för oss att bedriva en kraftfull
kommunal politik är av utomordentligt
central betydelse i dessa sammanhang.
Vi som är bosatta i en region som årligen
får ta emot cirka 20 000 nya invånare,
upplever mycket starkt detta behov
som inte kan mötas utan en djupgående
samhällsanalys.

Det material som nu börjar komma
ger underlag för en fruktbärande debatt,
men trots allt ambitiöst utredningsarbete
är vi också i behov av en
djup vetenskaplig genomlysning av demokratins
arbetsformer för att klarlägga
hur den enskilda människan upplever
sitt eget alltmer komplicerade
samhälle.

Herr talman! Under 1970-talet kommer
säkerligen de problem som sammanhänger
med fördjupande av en levande
demokrati att spela en stor roll.
Jag tror inte dessa frågor kan lösas i

102

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt
skenet av politiska fyrverkerier. Fyrverkerier
falnar så fort! För ett omskapande
av demokratin krävs ett tålmodigt
vardagsarbete, som är förmer än
de enkla slagorden och de mycket luftiga
manifestationerna. Vi är tacksamma
över att arbetsmaterialet nu börjar
läggas på bordet. Det vore bra om även
moderna revolutionsromantiker bemödade
sig att tänka konstruktivt kring
dessa realiteter.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! I denna allmänpolitiska
debatt har näringslivets villkor och utveckling
fått stort utrymme. Jag vill i
detta näringspolitiska sammanhang ta
upp fiskerinäringens problem, aktuella
inte minst i mitt hemlän, samt fästa
uppmärksamheten på den ekonomiska
kris som de svenska yrkesfiskarna drabbats
av på grund av fiskerinäringens
utomordentligt dåliga lönsamhet.

I oktober månad i år utannonserades
119 fiskefartyg på västkusten till försäljning,
men de är helt eller nästan
helt osäljbara i dag utom till rent ruinerande
priser. Man talar knappt i dag på
västkusten om försäljningspriser, utan
om assuransvärden.

De stora svårigheterna inom denna
näring är nu inte en isolerad svensk
företeelse. Genom att fisket alltmer blivit
en exportnäring har beroendet av
utvecklingen på den internationella
marknaden för fisk och fiskprodukter
ökat. Denna marknad har under senare
år kännetecknats av en skärpt konkurrens
genom att fiskeflottorna i olika
länder har byggts ut. Då beredda fiskprodukter
är tullfria varor inom EFTA
har konkurrensen på hemmamarknaden
skärpts. Inom EEC-området planeras en
gemensam fiskeripolitik, som kan skapa
ytterligare problem för det svenska fisket.

Våra fiskare får naturligtvis, de som
andra, finna sig i våra handelspolitiska
åtaganden, hur kännbara dessa än är.
Men de begär konkurrens på lika vill -

kor, i all synnerhet som det svenska
fisket inte i något avseende är underlägset
andra konkurrerande länders.
Våra fiskare har att konkurrera inte
med yrkesbröder i andra länder utan
med fiskenationer, där statligt stöd till
fisket ger favörer som våra fiskare i
dag saknar. I proposition 59 till detta
års vårriksdag påtalades också detta.
Våra fiskares missnöje med importen
bottnar just i dessa förhållanden. Det
är konkurrens på olika villkor.

Det är också mot denna bakgrund
som företrädare inte minst för västkustfisket
i dag för fram önskemål om relativt
omfattande ändringar beträffande
de statliga insatserna på fiskerinäringens
område.

Jag vill inte påstå att statsmakterna
har nonchalerat fiskerinäringens problem,
även om de vidtagna åtgärderna
har visat sig alldeles otillräckliga. Hösten
1967 tillsattes utredningen beträffande
prisregleringen för fisk. Utredningens
första och med mycket stort
intresse motsedda delbetänkande resulterade
i Kungl. Maj :ts förslag och vårriksdagens
beslut om fortsatt prisreglering
efter delvis nya grunder och inom
ramen för en nykonstruerad förening
— Föreningen Svensk fisk.

De återstående arbetsuppgifterna är
så många och av så komplicerad natur,
att de säkerligen tarvar mycken tid för
överväganden, innan några mer konkreta
förslag till åtgärder kan väntas. Det
är uppenbart att de i våras verkställda
punktinsatserna — jag tänker då på de
beviljade temporära anstånden med fiskerilåneamorteringarna
och tillkomsten
av Föreningen Svensk fisk — inte förmått
dämpa krisen och ingjuta optimism
i fiskareleden. Krisen håller fortfarande
och då framför allt västkustfisket
i ett kvävande grepp, som yttrar
sig i nya konkurser och växande oro
för morgondagen.

Med all respekt för de vackra ambitioner
som ligger bakom tillkomsten av
Föreningen Svensk fisk är det tvivel
underkastat, om prisregleringen ens i

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

103

sin nya form kan bli den stabilisator
vårt fiske är i trängande behov av. Roten
till fiskerinäringens kris ligger djupare
än att man kan nå den huvudsakligen
genom administrativa åtgärder.

En bekräftelse på den oro som krisläget
inom västkustfisket utlöst utgör
landshövding Per Nyströms åtgärd att
föranstalta om en stickprovsundersökning
av dagsläget i vissa typiska fiskaresamhällen.
Resultatet av denna undersökning
kan väntas när som helst
och får väl bilda underlaget för nya
överväganden, när det gäller att komma
till rätta med problemen, i all synnerhet
de akuta svårigheterna.

Vår fiskarkår begär inga subventioner;
det har de aldrig gjort, men de behöver
i dagsläget billigare pengar, om
man får uttrycka det så. Kreditgarantier
som komplement till fiskerilånen
behöver övervägas, men framför allt behövs
i dagens läge en snabb lånegaranti
för att ge fiskarna andrum och för
att lätta trycket för dagen. Det är så
underligt det kan låta rationaliseringen
inom fisket — investeringar i allt större
fartyg med dryga banklån till dagsränta
— som förorsakar konkurser i
dag.

De bohuslänska fiskarna har under
de senaste åren fått se sina inkomster
minskade med 40 procent, och i denna
situation måste någonting göras. I vårt
västra grannland ligger fiskerilånen på
50 å 60 procent av anskaffningskostnaden
— i en del fall betydligt högre —
och i Sverige på 10 å 15 procent. Om
våra statsmakter hade varit mera förutseende
och haft en annan inställning
till fiskerinäringen, skulle krisen i dag
inte ha varit fullt så tryckande. Jag
tänker då på de avvisade förslagen att
ge fiskarna beskattningsmässiga möjligheter
att under ekonomiskt gynnsamma
år avsätta medel till investeringsfonder.
Fiskarna hade därigenom varit bättre
rustade att möta den kris som kom.

Vårt fiske bör integreras med det
svenska näringslivet på ett helt annat
sätt än hittills. Det är ändå en näring,

Allmänpolitisk debatt

som ger oss beredskap i olika lägen. De
bohuslänska fiskarna svarar för 60 å 70
procent av de svenska årsfångsterna,
vilka representerar ett värde av cirka
150 miljoner kronor.

Det är inte bara fisket, som berörs av
krisen på västkusten. Servicenäringarna
i skärgården, som förser fisket med
bl. a. is, olja, redskap och lådor, brottas
med stora svårigheter, eftersom de inte
har möjlighet att få in utestående fordringar.
Ett antal båtar tvingas ligga i
hamn på grund av att ägarna inte får
kredit för inköp av t. ex. is och lådor.
Båtarna får ligga stilla och ägarna går i
konkurs. Situationen är ytterst allvarlig
och börjar leda till psykiska återverkningar
på fiskarbefolkningen där
ute. Det är heller ingen liten grupp
människor som berörs. Det rör sig om
15 000—20 000 bohuslänningar som är
direkt eller indirekt beroende av fisket.

Herr talman! Jag har i denna debatt
velat fästa uppmärksamheten på fiskerinäringens
aktuella problem, problem
som måste lösas med det snaraste, om
det svenska fisket skall kunna överleva
och som näring bestå för framtiden.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja belysa
några internationella forskningsfrågor
som är aktuella för vårt land. Den första
gäller den internationella forskningssamverkan
som förekommer inom
OECD.

För några veckor sedan hade jag tillfälle
att tillsammans med en grupp riksdagsmän
från Norden deltaga i en mycket
givande resa till internationella
centra i Europa. Vi besökte bl. a. Paris
och fick där en intressant redogörelse
för OECD:s program.

Frågor som rör forskningssamverkan
behandlas inom denna organisation i
två kommittéer. Den ena koncentrerar
sedan några år sina begränsade resurser
på fyra huvudtema: dokumentations-,
materialforsknings-, miljövårdsforsknings-
och transportforskningsfrå -

104

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt
gor. Det intressanta är att kommittén på
svenskt initiativ börjat ägna sig åt luftföroreningar,
men man framhåller att
resurserna är starkt begränsade.

Den andra kommittén har med stor
framgång låtit göra analyser av de olika
medlemmarnas forskningsorganisationer,
bl. a. också vårt eget lands, och där
kunde man konstatera vissa brister i
den samordnande verksamheten, som
nu delvis avhjälpts bl. a. genom styrelsen
för teknisk forskning och utveckling.

Mest uppmärksammade har de undersökningar
blivit som på senare tid
gjorts för att klarlägga om det verkligen
existerar en klyfta mellan Förenta staterna
och Europa då det gäller teknik
och utveckling. Skillnaden mellan den
amerikanska och den europeiska industrin
anses dock inte vara betingad
av en teknisk klyfta — det visar nämnda
undersökningar — utan av andra orsaker
såsom utbildning, marknadsstorlek
och utnyttjande av ny teknik, inte
minst på marknadsföringens område.
Detta var intressant ty den frågan blev
livligt diskuterad vid Arosmässan i lördags
i min hemstad. Där tog man bl. a.
upp frågan om behovet av en helt ny
marknadsföringsteknik inom svensk industri.
Man tog också upp frågan om
miljövården och kostnadsansvaret. En
inledningstalare menade att staten borde
betala industrins miljövård åtminstone
under en övergångstid, detta med
hänsyn till konkurrensen från utlandet.
Det har ju också diskuterats att näringslivet,
d. v. s. företagen, helt skulle
betala detta. Jag tror att denna fråga
blir synnerligen aktuell i framtiden.

Jag kommer till ett annat intressant
problem som även Sverige sysslar med.
Det gäller rymdforskningen, som också
är synnerligen aktuell. Det hölls under
tiden 14—27 augusti en internationell
konferens i Wien med mer än 600 deltagare
från hela världen. Denna konferens
hade organiserats av Förenta Nationernas
rymdkommitté. Jag hade förmånen
att som svensk delegat deltaga i

den intressanta konferensen, även om
jag måste bekänna att den kanske var i
det mest tekniska laget för min del. Syftet
med konferensen var främst att informera
om hur långt olika länder kommit
i fråga om satelliters fredliga användning
inom olika områden, men
också att förbereda frågan om en global
organisation. Det visade sig emellertid
att detta spörsmål var synnerligen
brännbart. Den enda politiska frågan
på konferensen.

Det finns redan en hel del samarbetsorgan.
Ktt är t. ex. INTELSAT som
bildades 1964 med uppgift att få fram
och skapa ett världsomspännande system
av satelliter för kommunikationer,
dvs. för att utnyttja satelliterna för radio,
TV och telefoni osv. Men det har
inte gått riktigt bra att få till stånd en
samordning, utan vissa länder funderar
på att skaffa sig egna satelliter. Ryssarna
har fått fram en egen organisation,
och deras delegation tog upp frågan på
denna konferens och ville pröva om
man inte kunde få fram en gemensam
organisation där varje stat hade lika
stort inflytande. Kritiken mot INTELSAT
berodde på att USA ansågs vara
en alltför starkt dominerande nation.
Röster höjdes också för att de administrativa
spörsmålen skulle hänskjutas
direkt till FN:s rymdorgan, vilket
var den svenska delegationens uppfattning
och tillkännagavs av dess ordförande,
ambassadör Lagerfelt. Denna
stora och viktiga fråga kommer att tas
upp på en konferens nästa år, och det
skall hli intressant att se om länderna
då kan enas.

Vid konferensen framhölls betydelsen
av att varje land om möjligt har
ett eget rymdprogram för att kunna
följa med i utvecklingen. Sverige har
som medlem av FN förpliktat sig att
delta i det internationella utvecklingsarbetet,
främst genom vissa forskningsorganisationer
såsom ESRO och CETS.
Svenska företag finns representerade i
industriernas samarbetsorgan EUROSAC.

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

105

Krafter är i rörelse för att försöka
integrera europeiska rymdorgan till en
gemensam västeuropeisk organisation i
syfte att på detta sätt intensifiera den
europeiska rymdforskningen och försöka
minska USA:s stora försprång. I
vårt land finns även intressen för att
åstadkomma en egen satellit i framtiden
— det var särskilt forskarna som
jag talade med som gav uttryck åt denna
mening — speciellt för att kunna
fortsätta de goda insatser som från
svenskt håll gjorts på norrskensforskningens
område. Frågan är nu vilket
slags rymdprogram som är bäst ägnat
att stödja svensk forskning och industri.
Den frågan är ännu icke besvarad,
utan det återstår att ta definitiv ställning
till den i en framtid.

Jag vill sedan till sist nämna ett tredje
område, nämligen proteinforskningen.
Det är en fråga som jag varit särskilt
intresserad av, och jag har år efter
år väckt motioner i ämnet, men jag
tycker inte att jag haft full resonans
för kravet på medel till ökad forskning
på proteinområdet. 1967 antog FN en
resolution om ökning av proteintillgången
i världen. I Sverige har genom
samverkan mellan kommittén för det
internationella biologiska programmet
och tekniska forskningsrådet bildats en
kommitté för samarbete och informationsutbyte
mellan olika grupper, laboratorier
och företag som sysslar med
proteinforskning.

I början av september anordnade
denna kommitté på Wennergren-stiftelsen
ett s. k. internationellt symposium
om värdering av nya proteinkällor,
t. ex. encellsprotein, bladprotein osv. I
symposiet framhölls dock att den övervägande
delen av den konsumerade
proteinmängden erliålles från sädesslagen
och att de största proteintillskotten
under den närmaste tiden framåt väntas
uppstå genom ökad tillgång på säd.
Detta gör de nya typer av sädesslag
med förbättrad proteinsammansättning
som blir allt vanligare till mycket betydelsefulla
nyheter. Jag förmodar att

Allmänpolitisk debatt
den grupp från statsutskottet som besökte
Indien fick höra en hel del om
dessa nya sädesslag.

Dessa aktiviteter visar det stora intresse
för de underutvecklade ländernas
situation som finns hos svenska
forskare och som borde bättre utnyttjas
i det svenska utlandsarbetet. Situationen
hittills har ju varit den att SIDA
inte disponerat medel för att utnyttja
den tillgång som de svenska forskarna
utgör på detta område. Samtidigt har
forskningsråden varit skyldiga att följa
sina instruktioner och att stödja sådan
forskning som är av direkt intresse för
Sverige. Även om råden har tolkat sina
instruktioner förnuftigt, har det ändå
uppstått en grupp av projekt som inte
något organ har kunnat stödja och som
skulle kunna vara av utomordentligt
stort värde för de underutvecklade länderna.
Det finns därför en lucka i vår
forskningsstödjande organisation, och
det bör vara en angelägen uppgift för
statsmakterna att fylla denna lucka,
inte minst inom det viktiga proteinområdet.

Herr talman! Jag har försökt att belysa
några aktuella internationella
forskningsfrågor av teknisk natur. För
det första gäller det miljövården inom
OECD, där Sverige har gjort en insats
för att motverka luftföroreningarna,
vilka hotar att i storstäder bli en dödlig
fara för befolkningen. För det andra
gäller det rymdsatelliternas fredliga
utnyttjande för kommunikation via
TV, radio, telefon etc. Med hjälp av
dessa satelliter kan man i framtiden
utföra väderleksprognoser. Redan nu
utföres sådana väderleksprognoser, men
man räknar med att i framtiden kunna
åstadkomma ett mycket bättre resultat.
Det talas också mycket om att dessa
satelliter skulle kunna vara till ovärderlig
hjälp när det gäller utbildning
i u-länderna via TV. För det tredje gäller
det proteinforskningen, som gör det
möjligt att lösa problemet att mätta en
växande världsbefolkning.

Herr talman! På alla dessa områden

106

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

kan och får vårt land göra stora insatser
i framtiden. Jag tror att av alla de
frågor som vi aktualiserar i denna remissdebatt
hör även dessa till dem som
det är motiverat att vid detta tillfälle
tala något om.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Den senaste valrörelsen
hade ett märkligt dominant och mycket
glädjande inslag, nämligen samtliga
partiers krav på ett mera jämlikt
och socialt mera rättfärdigt samhälle.
Valrörelsen föregicks för socialdemokratins
del av en väldig uppladdning
för en politik i trygghetens och jämlikhetens
tecken. Oppositionspartierna
spann mer eller mindre på samma tema.
Dessa riktade dessutom — med vilken
rätt de gjorde det lämnar jag i detta
sammanhang därhän -— mycket grava
anklagelser mot regeringen och regeringspartiet
för att man inte hade tagit
itu med rättvise- och jämlikhetsfrågorna
på ett hårdare och effektivare
sätt än som skett.

Det är därför riktigt att säga att alla
partier vädjade till väljarna om fullmakt
att angripa samhällsorättvisorna
och befordra jämlikhet mellan medborgarna.
Konsekvensen härav kan
bara bli, oavsett om man står som vinnare
eller förlorare i valet, att partierna
i denna riksdag är skyldiga att med
kraft ta itu med rättvise- och jämlikhetsproblemen
och då naturligtvis i
första hand på de områden där vi har
de mest utmanande förhållandena. Sådana
finns det i sanning ett överflöd
av också i Socialsverige. Det parti som
inte fortsättningsvis tar dessa frågor på
allvar kan — med rätta, anser jag —
beskyllas för politisk otillförlitlighet.

Jag vill innerligt hoppas, även om det
kan förefalla naivt mot bakgrunden av
vår politiska historia, att vi har kommit
så långt i politisk kultur att vi nu
kan vänta oss att de vackra talen över
lag följs av handling. Såsom socialdemokrat
vill jag under alla förhållanden

hoppas att ingen skall få tillfälle att
med rätta beskylla mitt parti för onödiga
underlåtenhetssynder då det gäller
att snabbt, kraftfullt och metodiskt
angripa särskilt de stora och utmanande
orimligheterna i vårt samhälle.

Orättvisor och bristande jämlikhet
har vi tyvärr inte bara på enstaka håll
utan på de flesta områden i vårt samhälle.
I åtskilliga avseenden ger man
konkreta uttryck för verkligheten, om
man talar om en klass- och privilegieordning.
Riksdagen har därför ett synnerligen
stort fält för den sorts kulturodling
som kom till uttryck i de vackra
orden solidaritet, jämlikhet och rättvisa.
Det medges gärna att det här inte
sällan är fråga om en tekniskt svårhanterlig
odlargärning, men lika visst är
att ganska märkliga ting kan åstadkommas
t. o. m. på kort tid blott tillräcklig
vilja och beslutsamhet föreligger. Det
mesta av det som är vrångt är det inte
därför att det måste vara så utan därför
att vi tolererar — ja, delvis slår
vakt om — det som är vrångt.

80 å 85 procent av svenska folkets
inkomster beräknas härröra från lönearbete,
alltså betalning för arbete och
tjänster som utförs för annans räkning.
Med denna väldiga dominans på inkomstområdet
för löner och andra ersättningar
för arbete är det alldeles
klart att förmånsmönstret på lönemarknaden
i allt väsentligt är avgörande för
hur tillgångar och välstånd fördelas
mellan medborgarna i vårt land. Detta
äger sin giltighet, även om vi beaktar
skatte- och socialpolitiken. En rättfärdig
ordning på lönemarknaden är därför
en absolut grundförutsättning för
en rättvis social ordning över huvud
taget. Omvänt kan sägas att ett privilegiesystem
på lönemarknaden omöjliggör
en hyfsad allmän social ordning i
vårt land. Den som inte på allvar tar in
lönemarknaden i de sociala värderingarna
och strävandena kommer därför
aldrig att kunna göra en verkligt konstruktiv
insats.

Hur ser nu vår lönemarknad ut? De

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

107

fiesta av oss känner nog sakförhållandet
rätt väl, och jag tror att kammarens
ledamöter så här dags rätt väl vet vilken
bild jag har av den, men något bör
väl ändå sägas för sammanhangets skull.
Kan jag därjämte locka dem till debatt
i frågan som till äventyrs har andra
värderingar än jag så är det så mycket
bättre.

Det som för mig framstår som det
principiellt men också sakligt orimliga
är uppdelningen av löntagarna i tjänstemän
och arbetare och den på denna
uppdelning baserade olika behandlingen
av löntagarna förmånsmässigt. Vi
känner systemets historiska sammanhang,
men det kan på intet sätt ursäkta
dess vidmakthållande. Vad det här rör
sig om är inte en obetydlig relikt från
det råa klassamhällets tid utan ett ohöljt
och vittomfattande privilegiesystem i
vår tid av ytterst utmanande och odemokratisk
karaktär, som gör vårt eljest
rätt goda samhälle i betydande grad
sjukt och osunt.

Egentligen är det ganska fantastiskt
att dagens svensk tolererar ett system
som faktiskt innebär att den som arbetar
innanför kontorsdörren behandlas
på ett helt annat och väsentligt bättre
sätt än den som arbetar utanför densamma,
precis som om de innanför dörren
över lag skulle ha mycket hårdare
och mera krävande uppgifter, större ansvar
och yrkesrisker o. s. v. än de utanför,
vilket naturligtvis inte alls är förhållandet,
generellt sett. Systemet är sålunda
inte baserat på några som helst
sakliga kvaliteter. Ingen har heller lyckats
uppvisa ett enda riktigt argument
för detsamma. Det här systemet innesluter
ett djupt förakt för de arbeten
som med rätt eller orätt klassificeras
som kroppsarbete och för utövarna av
dessa yrken. Systemet representerar en
cynism av sådan art att var och en som
tänker igenom dess innebörd och konsekvenser
måste uppleva det som förnedrande
för vårt samhälle och vår kultur.

Men systemet är inte bara orättvist

Allmänpolitisk debatt

och förnedrande. Det har en rad negativa
verkningar i övrigt. Det är skadligt
för produktionslivet. Det hindrar löntagarnas
rörelsefrihet på lönemarknaden.
Det bidrar till att vidmakthålla klyftor
mellan individer och grupper i samhället.
Det odlar och vidmakthåller falska
värderingar och är en latent källa till
olust, splittring, högfärd och underlägsenhetskänslor.
På så sätt är det också
det sannolikt största hindret för vårt
samhälles demokratiseringsprocess över
huvud taget, men först och sist är det
ett upprörande orättvist och dumt system
som inte är värt annat än förakt.

En annan mycket olustig företeelse,
om än kanske inte lika utmanande rent
principiellt, är inkomstspridningen
bland löntagarna, dels på grund av
spridningens storlek, dels på grund av
den värdering som sker av arbetsinsatserna
— om man nu över huvud taget
kan tala om värdering på allvar i det
sammanhanget. Som jag framhållit tidigare
i denna kammare anses det tydligen
helt korrekt att somliga vid årsarbete
skall nöja sig med kontantlöner på
12 000, 15 000 och 18 000 kronor under
det att andra betalas dubbelt, flerdubbelt,
tio, tjugo- och trettiofalt mer än
vad de bottenavlönade tillerkännes.
Varje eftertanke borde säga oss att
därest ett gott och kvalificerat årsarbete
inte kan betalas med mer än exempelvis
20 000 kronor så måste mycket
krävande uppgifter till enbart för att
motivera den dubbla lönen. Men vi öser
på ogenerade av fakta i sammanhanget,
nästan hur som helst, till somliga skikt
bland löntagarna och låter andra betala
detta dyrt med en orimligt låg relativlön
som medför att dessa sämst behandlade
är ordentligt utklassade socialt sett
och oftast upplever sin roll som arbetskraft,
individ och familjeförsörjare såsom
undermålig, hur viktig deras uppgift
än är sakligt sett för hela vårt medborgarkollektiv.

Den som läste intervjun i Dagens Nyheter
i söndags med lagerarbetaren i
Stockholm, som tjänade 17 500 kronor

108

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

per år och hade familj att försörja, fick
en förnimmelse av hur det är att leva
som lönemässigt utstött i vårt samhälle.
Ändå representerar denne lagerarbetare
ingalunda den absoluta botten i fråga
om behandling förmånsmässigt på lönemarknaden;
det finns ännu värre fall.

De orimligheter jag här påtalat finns
ingalunda enbart i förhållandet mellan
arbetare och tjänstemän •— när det gäller
kontantlönen är spridningen ofta lika
stor inom tjänstemannakåren som
mellan arbetare och tjänstemän. Ändock
har de lågavlönade tjänstemännen med
få undantag en bättre total status än arbetarna,
på grund av att de behandlas
väsentligt gynnsammare i fråga om de
allmänna anställningsvillkoren. De
verkligt utklassade på lönemarknaden
finns därför bland de s. k. kroppsarbetarna.
Att de relativt sett illa behandlade
tjänstemännen inte gör större väsen
av sig beror säkert i inte ringa mån på
att de själva — och detta med all rätt
— upplever sin allmänna ställning på
lönemarknaden trots allt som väsentligt
bättre än den som den stora massan av
arbetare har.

Ett annat fenomen är att alla kategorier
offentligt anställda i fråga om de
allmänna anställningsvillkoren behandlas
avsevärt bättre än motsvarande kategorier
på den privata lönemarknaden.
Inte heller för detta finns något sakligt
skäl. Det innebär bara att de privatanställda
skall vara med och ge förmåner
åt de offentligt anställda som de inte
själva får del av. Denna oordning odlas
under parollen att staten skall vara
mönsterarbetsgivare. Alla arbetsgivare
borde självklart vara mönsterarbetsgivare,
om inte annat så genom samhällets
försorg; det finns ingen anledning
att tillerkänna somliga löntagare förmåner
som man av någon anledning
inte är beredd att tillerkänna andra.
Talet om mönsterarbetsgivare i den mening
jag här redovisat fyller bara uppgiften
att konservera en privilegieordning
för de offentligt anställda; och för

en sådan finns det som sagt inget som
helst skäl.

Lönemarknadens grundstruktur har
vi ärvt från ett råare och primitivare
samhälle än dagens. Trots det måste vi
hävda att vår egen generation är ansvarig
för dess existens. Vi skulle nämligen
exempelvis under efterkrigstidens
rika ekonomiska utveckling i vårt land
ha kunnat skapa en väsentligt bättre
ordning om vi bestämt oss härför. I
stället har vi envetet hållit fast vid det
gamla systemet och odlat en privilegieordning
på lönemarknaden med sådan
omsorg att den oinitierade skulle kunna
tro att det var fråga om att vårda en
dyrbar klenod i vår moderna kultur.
Arbetsgivarvärlden, den privata och
den offentliga, har haft ett väldigt inflytande
på förmånsbildningen. Därför
får arbetsgivare av alla kategorier och
deras företrädare påta sig ett utomordentligt
ansvar för vår situation. Men
även den tjänstemannavärld som genom
att utnyttja arbetsgivarens vänlighet
sökt konservera sina starka positioner
har ett mycket drygt ansvar i sammanhanget.

LO har onekligen varit en kraft som
påtagligt har strävat mot en bättre ordning.
Men inte heller LO-rörelsen kan
svära sig helt fri från ansvar, eftersom
den kanske inte alltid med tillräckligt
konstruktiv styrka har angripit missförhållandena
och försvararna av missförhållandena.
I dag kan vi märka en viss
attitydförskjutning från företagarvärlden
som åtminstone delvis ter sig lovande.
I vart fall tycks man på denna
kant inse att detta med tjänstemän och
arbetare överlevt sig självt. I interna resonemang
möter man sällan någon
tjänsteman som ställer sig upp och försvarar
den nuvarande ordningen. Men
tyvärr måste vi konstatera att tjänstemannarörelsen
arbetsmässigt försvarar
nuvarande ordning. I vart fall har inget
framkommit som pekar på att man i dag
skulle vara beredd att gå in i ett arbete
för en konstruktiv nyordning trots att

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

109

man borde kunna vara ense om att vårt
rika samhälle med betydande framgång
kan angripa orimligheterna och att detta
på både kort och lång sikt i högsta
grad skulle gagna tjänstemannavärlden,
särskilt de många som är sämst lottade.

Av tradition blandar sig staten i dess
egenskap av bevakare av allmänintresset
i lönemarknadens angelägenheter
endast i tvenne avseenden, nämligen
som reglerare av rättsordningen vid
tvister och öppna konflikter samt genom
socialpolitiken, vilket senare faktiskt
kommit till uttryck i lagarna om
arbetstid, semester, ATP och annat. När
det däremot gäller den egentliga löneoch
förmånsbildningen överlåter staten
åt arbetsmarknadens parter att bestämma.
Inblandningen i dessa avseenden
från statens sida sker endast i egenskap
av arbetsgivare och storföretagare, och
då är dess roll ytterst negativ i den meningen
att den både accepterar och befordrar
den privilegie- och klassordning
som vi har på lönemarknaden. Eftersom
staten tar ansvar och engagerar
sig på alla andra områden i samhället
är naturligtvis dess passivitet i förhållande
till lönemarknaden högst märklig.
Alltså, på ett område där avgöranden
sker av väldig omfattning för medborgarna
engagerar sig staten som förvaltare
av allmänintresset endast högst
marginellt. Det moderna Sverige har
aldrig formulerat en teori eller ett moraliskt
motiv för denna samhällets passivitet.
Man säger endast att detta skall
arbetsmarknadens parter klara själva.
Och så blundar statsmakterna ganska
ogenerat inför de orimligheter som utspelas
på lönemarknaden. Detta är
missförhållanden som om de skulle manifesteras
lika påtagligt på andra områden
genast skulle bli föremål för samhällsingripanden.
Det är klart att om
samhällsingripanden i fråga om förmånsbildningen
inte skulle kunna ske
med bättre resultat än de resultat som
uppnås med nuvarande ordning har vi
klart motiv för statens passivitet. Var

Allmänpolitisk debatt

och en kan emellertid lätt inse att staten
har de formella och reella möjligheter
som behövs för en konstruktiv nyordning,
bara den bestämmer sig för
att använda sig av möjligheterna.

Enligt min uppfattning har egentligen
arbetsmarknadens parter — och jag har
tänkt mycket noga på detta — sakligt
och moraliskt redan förverkat förtroendet
att sköta löne- och förmånsbildningen
och därmed rollen som främsta fördelare
av arbetsbördorna och produktionskakan
i vårt land. Egentligen kan
man inte sköta sin uppgift sämre än
man gör för närvarande. Så illa ställt är
det enligt min uppfattning.

Jag anser också att om inte arbetsmarknadens
tunga parter kan enas om
att ta krafttag för att starkt och metodiskt
bygga upp en långt bättre ordning
än den nuvarande, måste helt enkelt
samhället överta ansvaret för förmånsbildningen
och därvid bygga sin politik
på de värderingar som normalt ligger
till grund för reglering av relationerna
mellan individerna i vårt samhälle.
Jag har också den uppfattningen
att statsmakterna så snart som möjligt
måste göra detta klart för arbetsmarknadens
parter. Då tror jag att de ansvariga
på lönemarknaden kommer att
tänka om och kanske sköta sin roll på
ett acceptabelt sätt.

En mycket näraliggande uppgift för
staten är att tillse att den som arbetsgivare
inte späder på orättvisorna ytterligare
genom att utbygga de särskilt
gynnades positioner ännu mer. Detta
resonemang har särskild relevans i fråga
om de allmänna anställningsförmånerna
för statstjänstemän.

Som alla säkert förstått vill jag med
detta anförande först och främst vädja
till riksdagens ledamöter att tänka om
beträffande statsmakternas attityd till
lönemarknaden. Jag vill alltså hävda
att riksdagens ledamöter bär det yttersta
ansvaret för ordningen även på lönemarknaden
och att riksdagsledamöterna
måste mobilisera sitt fina sociala sam -

110

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

vete för att även ifrågavarande avsnitt
av samhället skall få ett värdigt innehåll
för medborgarna.

Detta korresponderar också helt med
partiernas krav i den senaste valrörelsen
på jämlikhet och rättvisa. Det räcker
nu inte med att anklaga regeringen
för brister, utan det gäller för oss alla
att vara beredda till åtgärder som kan
visa sig erforderliga inom en mycket
snar framtid på ett område som i allt
väsentligt bestämmer livsföringen för
oss människor, åtminstone dess ekonomiskt-sociala
innehåll.

Ett dilemma är att de som administrerar
vårt samhälle, dess organisation
och näringsliv, tillhör de gynnade. De
missgynnade står utanför den direkta
administrationen. De är på så sätt i inte
ringa grad utlämnade åt administratörerna.
Vi som fattar beslut och administrerar
bör inse och komma ihåg att
detta bara ökar vårt ansvar.

Jag ber, herr talman, att få göra en
kort kommentar till den aktuella avtalsrörelsen.
Som framgått av anförandet
— hoppas jag — och som egentligen alla
väl vet, har vi ett upprörande låglöneförhållande,
som vi till varje pris måste
göra någonting åt. Vi har begränsade
resurser vare sig vi vill acceptera en
penningvärdeförsämring eller inte. Det
finns bara en väg om man skall lyckas
göra något väsentligt för de sämst ställda,
och det är att de gynnade nu avstår
och avstår helt. Var gränsen skall sättas
är en matematisk fråga, men det
måste ske någonting. Vi kan inte stå till
svars med att i valrörelser och i alla
möjliga sammanhang oja oss över hur
illa ställt somliga har det och sedan,
när det förs fram konkreta förslag om
realistiska lösningar, stiga upp och säga
att det inte går — det som utomordentligt
väl går om man bara vill. Det tillhör,
herr talman, de märkligaste inslagen
i den lönepolitiska debatten och
i vår samhällsdebatt, att vi har tränat
fackföreningsfolk och andra som stiger
upp och säger att det t. ex. inte går att
genomföra ett lönestopp när det gäller

löner över 40 000. Det är helt fantastiskt.
Andra säger att detta inte är någon
metod, ty vi kan inte transferera
pengar från en vinstgivande bransch
till en annan. Man inför alltså en relevans
som aldrig åberopas och beaktas
i någon lönerörelse. Men när man skall
göra någonting till förmån för de sämst
ställda på allvar, som alla säger att man
skall göra, kommer man med denna
märkliga invändning.

SACO har genom sin direktör sagt att
man är inställd på samordning. Det är
alldeles utomordentligt. Men det kan
inte bli fråga om lönestopp ty, säger
man, priserna kommer att stiga, och det
skall vi ha kompensation för. Det får
man gärna tycka, men när man gör det
till något av ett moraliskt kvalitativt
resonemang måste vi reagera.

För tre år sedan fick folk i allmänhet
nöja sig med blygsamma lönehöjningar.
SACO tog till sina mångdubbelt.
Detta var ett sätt att urholka värdet för
de andra som har det sämre, men det
var också ett sätt att psykologiskt och
moraliskt göra denna lönerörelse omöjlig
hos de breda massorna, hos dem
som är sämst ställda.

Denna våldsamma ekonomiska åtgärd
kunde man kosta på sig, men man
skulle inte kunna överleva ett år med
en penningvärdeförsämring på låt mig
säga ett par procent, utan man skall ha
kompensation, precis som om det mönster
vi skapat skulle vara uttryck för en
genomtänkt rättfärdighetsordning som
rubbas, om man inte får kompensation.
Jag kan inte uppfatta detta resonemang
på annat sätt än att man talar om samordning
och utjämning men vill inte genomföra
något sådant. Om de bäst betalade
SACO-gubbarna får 2 procent,
blir det kanske 2 000 kronor på ett år.
Då har de sannerligen höjt sin standard
mycket mer än de som får åtskilliga
procent mer i de lägsta skikten.

SACO har nyligen på nytt gett ut en
livslönebroschyr som är genompyrd av
förakt för kunskap och för socialt tänkande.
För medmänniskor som läser

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

111

broschyren är den full av utstuderade
grepp, halvheter och bortglömda relevanser.
Jag upprepar vad jag tidigare
sagt i denna kammare: Det är trist att
de som fått den bästa utbildningen i
samhället använder sina kunskaper till
att i vår sociala debatt sprida en lära
och värderingar och beräkningar som
har mycket litet, i många stycken inte
ett skvatt med verkligheten att göra.
.lag tycker att den debattmetoden skall
brännmärkas i riksdagen. Vi kan förfäkta
olika meningar, men man skall
inte framställa en sak på ett helt annat
sätt än den är, vilket SACO gör i sina
broschyrer.

TCO säger att LO blandar sig i TCO:s
politik. Man menar tydligen med darr
på rösten att detta är orimligt. Men
TCO blandade sig i högsta grad i
SACO:s politik för tre år sedan. Vad
menar TCO? Skulle vi, därför att vi är
organiserade i olika landsorganisationer,
inte diskutera ur hela samhällets
synpunkt? Skulle vi var och en ha våra
gårdar där vi smyger omkring? Är det
social kultur? Eller hugger man ett argument
bara för att få vara i fred i sin
ombonade tillvaro och inte behöva ta
ställning till samtidens problem? Den
ledande mannen i TCO säger att Geijer,
Nordgren och Persson vill ha klasskamp.
Tidigare har han talat om avundsjuka.
I den intervju, där vi beskylls
för detta, säger samme man: Statstjänstemännen
anser sig med all rätt ha väsentligt
bättre allmänna anställningsförmåner
än privatanställda tjänstemän.
Det är orättvist, tillägger han, och nu
måste det rättas till.

När en TCO:are har sämre förhållanden
än SACO-folket, då är det alltså
orättvisa. När vi säger att kroppsarbetaren
har sämre än tjänstemannen, då
är det klasskamp. Detta är dagens debatt
i lönepolitiken, och därför har jag
hållit detta anförande. Det är alldeles
nödvändigt att riksdagen intresserar sig
för dessa frågor, ty vi vet i alla fall att
vi här kan mötas till debatt och kan påräkna
att vi lyssnar på varandra och

Allmänpolitisk debatt

försöker ta intryck av varandra, i vart
fall när det finns vettiga argument att
anföra.

Låt mig, herr talman, till sist säga två
saker. Det ena är att om någon ur detta
anförande skulle ha läst ut att jag anser
att alla tjänstemän eller välavlönade i
samhället bär på en primitiv syn på
lönemarknaden är det fel. Jag har alldeles
särskild anledning framhålla det
efter de många brev, telegram och påringningar
jag liar fått, sedan denna debatt
om »avtoppning» på höjderna och
»nerskjutning» i dalarna kom i gång i
höstas. Jag har fått brev från högermän,
storföretagare, docenter, civilingenjörer,
och de säger: Jag är högerman,
jag är folkpartist — inga centerpartister
har hörts av, men de finns säkert
med i samlingen fast de inte anmält
detta —, och jag anser att det är
alldeles riktigt — någonting måste göras.

Här kommer jag, herr talman, in på
en sak som jag skulle vilja kalla en
diskussion om apparatens funktion —
för att använda ett ord som Jan Myrdal
har irriterat med under årens lopp. När
jag deltar i interna debatter med TCOoch
SACO-folk eller vilka det nu är
om dessa frågor, så har vi de mest stimulerande
meningsutbyten. Vi blir aldrig
ovänner. Man får ofta en klapp på
axeln för de synpunkter man har. Och
när någon kommer illa till, reagerar
han precis som jag brukar göra, t. ex.
å LO-folkets vägnar.

Men sedan går vi hem var och en
i sin apparat och kör vanmäktigt med
den gamla visan, att vi också har lågavlönade,
ingen kan ligga still när priserna
stiger osv., och då förlorar vi
perspektivet på frågan. Så framstår vi
som primitivare än vi i grund och botten
är som individer, som människor,
som sociala tänkare. Vi känner förlamning
inför strukturen, inför apparaten,
inför konstruktionen. Enligt min uppfattning
måste det i en fullödig demokrati
vara så att de som står i spetsen
för organisationerna är skyldiga att ta

112

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

hårda törnar med sina egna medlemmar,
om det är nödvändigt för att befordra
en vettig, allmänt social ordning.

Jag minns 1949 och 1950. Jag tillhörde
då dem som varmt talade för ett
allmänt lönestopp. Några timmar efter
det att beslutet därom var fattat av
landssekretariatet, åkte jag till karlstadsområdet
och höll ett föredrag. Läget
talade naturligtvis objektivt för en
sådan åtgärd, men det gick att övertyga
våra sämst betalda då, och nu skulle
inte SACO efter vad som skedde förra
gången orka med en gest, inte ens för
ett år. Det tror jag inte på! Det orkar
ni visst om ni bestämmer er för att tala
ut med era medlemmar.

Till sist, herr talman, några ord om
en annan sak. Häromdagen blev jag
litet förtvivlad. Mitt uppe i hela denna
debatt där vi redovisar myriader -—
höll jag på att säga — av oegentligheter
i vår lönemarknad, får vi se att det föreligger
ett förslag om att riksdagsmännen
skall pensioneras vid 45 års ålder.
Jag förstår att detta förslag inte kommer
att upphöjas till lag av denna riksdag.
Jag var förvånad över att det kan
komma fram ett sådant papper. Menar
vi riksdagsmän alltså att vi som en generell
grupp kan tillerkänna oss pension
vid 45 års ålder utan att ge alla
medborgare samma förmån? Vi kan ta
ut Andersson och Pettersson, som kanske
behöver det. Vi kanske kan peka ut
en yrkesgrupp som behöver det. Men
kan vi förfara på det sättet för hela
vårt kollektiv? Vi skall gå den andra
vägen och röja upp med oegentligheterna.
Jag vill, herr talman, hoppas att
denna riksdag inte i detta avseende
skall klassificera sig som balettdansöser.
De får nämligen pension vid 45 år.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Herr Palm stod för en
dryg timme sedan här i talarstolen och
gjorde några insinuanta uttalanden om
högerpartiet. Jag tänker, herr talman,

inte i kväll ta upp en debatt med herr
Palm om detta. Jag kan bara utlova att
vi mycket noggrant skall läsa protokollen
och se vad den verkliga innebörden
är i herr Palms insinuanta uttalanden.
Därefter får vi tillfälle att återkomma.

Jag skall i stället, herr talman, från
denna talarstol ta upp någonting som
kanske kan anknyta till problemen
kring låglönegrupperna i samhället. Jag
skall plocka ned det hela till den jordiska
tillvaron och ge ett exempel som
just i dagarna hänt i verkligheten. Exemplet
hämtar jag från mitt eget län.

I början av september i år förebådade
länsarbetsnämnden i Norbotten att
ekonomiskt stöd skulle kunna utgå till
en del jordbrukare i glesbygderna för
upprustning av deras ladugårdar. Avsikten
var att försöka skapa sysselsättning
åt människor som lämpligen inte
borde omskolas på grund av för hög
ålder. Denna åtgärd ansågs av länsarbetsnämnden
vara av arbetsmarknadspolitisk
karaktär.

För några dagar sedan kom emellertid
de första ansökningarna, som av
länsarbetsnämnden hade tillstyrkts, åter
från arbetsmarknadsstyrelsen men nu
med direkt avslag. Arbetsmarknadsstyrelsen
synes således, i direkt motsats
till länsarbetsnämnden, anse att detta
är att lägga sig i jordbrukspolitiken.
Kvar står då frågan om vad som skall
göras med dessa människor. Om upprustningen
av jordbruket inte kommer
till stånd kan de inte längre existera på
sina gårdar. Dessa människor är för
gamla för omskolning. Vilka ekonomiska
insatser måste inte nu göras och
säkerligen då till betydligt större kostnader?
Varje annan åtgärd än den av
länsarbetsnämnden ursprungligen tänkta
kommer också att innebära ingrepp i
dessa människors levnadsvanor med
därmed åtföljande problem.

Jag känner mycket väl till alla de utredningar
som pågår och de olika kommittéer
som har tillsatts i syfte att söka
lösa sysselsättningsfrågorna i Norrland
och då särskilt i Norrbotten, men detta

Onsdagen den 13 november 1908 em.

Nr 36

113

kommer att ta sin tid. Vad vi därför
kan och måste göra redan i dag är direkta
punktinsatser. Vi måste också få
arbetsmarknadsstyrelsen att bättre förstå
hur länsorganen, som lever mitt uppe
i problematiken, ser på de dagsaktuella
frågorna. Det exempel jag här
har anfört belyser ju nödvändigheten
härav.

Det aktuella läget för oss uppe i
Norrbotten är att vi inklusive beredskapsarbeten,
människor under omskolning
samt de direkt arbetslösa har en
totalsiffra på cirka 10 000 människor
utan ordnad anställning —- den högsta
siffra som något län kan uppvisa.

Jag nämnde nyss att dessa statliga utredningar
liksom alla länsutredningar
kommer att ta tid på sig för att få något
verkligt grepp om problematiken.
Vår landshövding Lassinantti har vid
ett tillfälle uttalat sig för att man skulle
kunna tänka sig att göra Norrbotten till
något slag av försökslän då det gäller
näringslivsproblemen. Jag tror att han
därvidlag har ganska rätt. Vi måste i
första hand uppe i detta län skapa ett
mer näringsvänligt klimat. Jag nämnde
nyss att vad vi kan och måste göra redan
i dag är direkta punktinsatser. Jag
skall tillåta mig att ta upp ett antal sådana
punktinsatser som jag tror är nödvändiga
om vi över huvud taget skall
kunna klara problemen för människorna
där uppe. På den ekonomiska sektorn
kan man t. ex. i detta län försöka
att slopa energibeskattningen. Man kan
på försök tillämpa bättre avskrivningsregler
för industribyggnader, man kan
förbättra resultatutjämningsmöjligheterna,
och man kan försöka med en
ökad återlånerätt av AP-medel. Allt sådant
skulle gynna en möjlig expansion
av företagsamheten. Det finns inom
skogspolitikens område en hel del som
skulle kunna sättas i gång per omgående
och bl. a. klara en del av sysselsättningsproblemen.
Jag vill som exempel
ange praktiska försök i stor skala, avseende
föryngringsåtgärder jämte avverkningar
och reproduktionsåtgärder i

Allmänpolitisk debatt

anslutning härtill, varvid även äldre
svårplacerad arbetskraft kunde utnyttjas.
Vi kan sätta i gång forskningsarbete
kring föryngringsåtgärder i de svårföryngrade
områdena i höjdlägen, vilket
också tekniska experter anser vara möjligt.
Vi måste ytterligare bygga ut våra
skogsvägar, så att mekaniseringen kan
genomföras, vilket kan krympa nollzonernas
omfattning och därmed ge ökad
råvarutillgång och ökad sysselsättning.

Det finns inte minst i våra glesbygder
i detta jättestora län en hel del punkter
inom jordbrukspolitikens område som
är värda att ta upp. Skulle man inte i
detta län kunna få en omprövning av
jordbrukspolitiken, så att bidrag skulle
kunna utgå även till underhåll och förbättring
av jordbruksdriften på brukningsdelar
som i dag icke omfattas av
den s. k. KR-verksamheten? Det exempel
jag nyss angav visar att man från
AMS:s sida säger nej till en sådan åtgärd,
som däremot länsarbetsnämnden
bedömer såsom rimlig och riktig.

Vi har här i riksdagen tidigare motionerat
— vi fick tyvärr avslag men
det finns ju anledning återkomma —
om norrlandstillägget för mjölkproduktion.
Vi har inte begärt annat än en
uppräkning med hänsyn till penningvärdets
fall, vilket ju sedan föregående
reglering i runda tal uppgår till 25 procent.
Det finns också möjligheter att ge
de kombinerade skogs- och jordbruksföretagen
ökat rationaliseringsstöd. Ett
system som under många år tillämpats
i Norrland och kanske speciellt i Norrbotten
är deltidsjordbruken. Deras stora
betydelse för en levande landsbygd
måste erkännas, och deras fortbestånd
måste underlättas.

Herr talman! Detta är bara några
konkreta förslag. Säkerligen kan ytterligare
en mångfald framläggas. Jag
överräcker, herr talman, dessa av mig
framräknade 11 förslagspunkter med
varm hand till regeringen, som jag nu
anser har möjlighet att gå från ord till
handling. I ett län som Norrbotten, där
staten äger merparten av alla våra rå -

114

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

varutillgångar, har staten också ett ännu
större ansvar än på andra håll. Det
gäller verkligen att handla och handla i
tid.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag kom in i kammaren
hörde jag att herr Strandberg sade
att jag fällt insinuanta påståenden
om högerpartiet. Han utvecklade inte
detta närmare, men han måste väl syfta
på vad jag sagt om högerns beblandelse
med syndikaliströrelsen. Om herr
Strandberg vill ha en diskussion om
detta, är jag beredd att ta upp en sådan,
även om tiden är långt framskriden.

Det finns möjlighet att förtydliga mitt
påstående. Jag kan hänvisa till det material
som skickats ut från högerns
centrala arbetarråd, och jag kan hänvisa
till de artiklar som förekommit i Ung
Höger. Jag har dem här. Jag har dessutom
mer material på min bänk. Det
är alldeles uppenbart att det förekommit
en samverkan mellan denna organisation
och syndikaliströrelsen. Jag
vill bara markera att man här håller
på att laborera med ett samarbete som
det ur parlamentarisk demokratisk synvinkel
kan vara skäl att i hög grad
uppmärksamma.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Eftersom det har blivit
så sent, skall jag avstå från att ta upp
den fråga som jag hade tänkt ägna mig
åt att beröra i denna debatt.

Jag fick ändå anledning att gå upp i
talarstolen för att bemöta något som
fröken Lisa Mattson nämnde i sitt inlägg.
Tyvärr har det inlägget medfört
att kammarens protokoll kommit att innehålla
oriktiga uppgifter om hur fru
Barbro Janssons teser kom att föras ut
till en mer allmän debatt. Det faktiska
förhållandet var följande.

En lärare vid Göteborgs universitet
kontaktade två journalister vid Sveriges
Radio i Göteborg och meddelade att
hon önskade ett sammanträffande
skyndsamt. Detta sammanträffande kom
till stånd. Därvid presenterades Barbro
Janssons teser för de båda journalisterna,
som upplystes om att Barbro Jansson
väldigt gärna ville få ut dessa frågor
till en allmän debatt, gärna i TV
men om det inte gick att ordna i radio.

Dagen därpå kontaktades fru Barbro
Jansson. Hon meddelade omedelbart
att hon var starkt intresserad av att
delta i ett TV-program, där de här teserna
skulle bli föremål för diskussion.
Framställning gjordes om TV-tid. Efter
14 dagar kom besked att de för TV helt
otillräckliga resurserna i Göteborg inte
gav någon möjlighet att stoppa in en sådan
debatt. Detta meddelades fru Barbro
Jansson, som i stället erbjöds att
ställa upp i en radiointervju, vilket hon
omedelbart accepterade. Intervjun kom
till stånd i samarbete mellan de båda
journalisterna, där den ena uppträdde
som intervjuare och den andre som
programrådgivare.

Intervjuaren och intervjuoffret var
helt överens om programmets innehåll
och uppläggning. Två dagar efter det
att programmet sänts uppringdes den
intervjuande journalisten av fru Barbro
Jansson och tackades för den hjälp hon
fått med att få ut denna fråga till en
allmän debatt.

På grund av de angrepp som dagen
efter valet gjordes mot de båda journalisterna
och en politiker i tidningen Arbetet,
hemställdes från de båda journalisternas
sida hos radiochefen om en
opartisk utredning om förhållandena
vid programmets tillkomst.

Jag ber att fröken Lisa Mattson tar
vara på den möjlighet som finns att ta
del av radioprogrammet, som ju finns
bandat, och jämför den framställning
av teserna som gjordes där, med den
beskrivning av det politiska innehållet
som fröken Mattson framförde i sitt inlägg
här.

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

115

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är mycket intressant
att notera hur initierad herr Brundin
är om förekomsten av och upprinnelsen
till detta radioprogram. Jag tycker
nog att den formen och den initieringen
talar för sig själva.

Jag vill också mycket gärna tala om
för herr Brundin att Arbetet efter åtskilliga
svårigheter har fått intervjun
bandad och utskriven — dvs. den del
av intervjun som icke klipptes bort.
När man opartiskt läser igenom denna
finner man att det snarare är den intervjuande
som uttalar sig än den intervjuade.

Det hör väl också till bilden att det
uppenbarligen måste ha varit klart att
de teser som fru Barbro Jansson har
lagt fram — jag har sagt det förut —
inte är nya. De är inte särskilt radikala.
Begeringens principdeklaration
till U Thant är betydligt mer realistisk
och mer framåtsyftande och innehåller
egentligen samma synpunkter. Där talas
ingenting om borttagande av arvsrätten
såsom ett socialdemokratiskt
krav. Där talas ingenting om — och
det är nästan mer väsentligt — att barnen
så att säga skall socialiseras. Där
förekommer över huvud taget ingenting
av det som sedan har tagits upp
bl. a. på löpsedlar som har delats ut
nämligen: »Slå vakt om familjen! Föräldrarna,
inte samhället, skall bestämma
om uppfostran av barnen även i åldern
3—6 år. De gifta kvinnorna skall
ha rätt till valfrihet, om de vill ha förvärvsarbete
eller inte. Tvång för de
gifta kvinnorna att ta förvärvsarbete
måste bestämt avvisas.»

Detta är ingenting som någon i vårt
parti har ställt sig bakom. Det är någonting
som har uttolkats av radiointervjuare.
Jag hoppas verkligen att den
opartiska utredning som här nämnts på
något sätt kan få fru Barbro Jansson
att hämta sig från den kollaps som hon
fick ett par dagar efter intervjun. Jag
hoppas framför allt att utredningen
rensar luften i en jämlikhetsdebatt som

Allmänpolitisk debatt
bör föras ur riktiga, rimliga och objektiva
synpunkter och icke med den verkligt
falska hetta som omgav denna del
av jämlikhetsdebatten som — låt oss
hoppas att vi kan glömma den —- ingalunda
passar oss här i Sverige vare sig
i en valrörelse eller efter den.

Herr BRUNDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag finner det vara litet
besynnerligt att få anmärkning för
att jag uttalar mig i ett ämne som jag
är initierad i. Jag tycker att detta närmast
är en förutsättning för att man
skall kunna göra ett uttalande. Blir
man föremål för personligt angrepp,
fröken Mattson, tar man naturligtvis
reda på vad som i själva verket har
förevarit. Det är anledningen till att
jag har kunnat ge denna objektivt sanna
redovisning av hur programmet tillkom.

Jag vill betona att det mig veterligt
inte förekommit en rad i någon högerpartiet
närstående tidning om detta
och att detta inte heller på annat sätt
tagits upp från högerpartiets sida förrän
de synpunkter som fru Barbro Jansson
framfört i sina teser enligt en tidningsintervju
med fröken Mattson fått
fröken Mattsons principiella instämmande
och förrän också statsrådet
Odhnoff uttalat stort intresse för de
framförda teserna.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt oss överlämna till
den opartiska utredningen att fälla avgörandet
i denna fråga, liksom alt undersöka
en del andra beskyllningar som
högerpartiets ordförande måhända i
valnattens hetta fällde om massmedias
ställningstagande.

Till bilden hör emellertid att den intervju
det här gäller sändes under den
sändningstid som folk lyssnar på minst.
Det var endast en av vårt lands skickligaste
radiokommentatorer, fru Gudrun
Ryinan i Dagens Nyheter, som kom -

116

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt
menterade intervjun. Hon hade samma
omdöme som jag sedan jag läst hela
programmet, nämligen att fru Barbro
Jansson knappast fick några tillfällen
alls att yttra sig. Det var den intervjuande
som mest yttrade sig och som till
och med drog till med sådana uttryck
som att »skall polisen då hämta barnen»
inför det förslag om obligatorisk
förskola som — det vill jag betona —
folkpartiet här i riksdagen tidigare har
motionerat om.

Jag vill också erinra om att när jag
intervjuades, intervjuades jag samtidigt
av journalister från Dagens Nyheter
och en av de tre folkpartistiska tidningar
som finns i Göteborg — högern
har med andra ord inte något organ i
Göteborg. Det passade dock herr Brundin
bättre att ta fram de kommentarer
som jag gjorde till den intervju om fru
Barbro Janssons synpunkter som återgavs
i Handelstidningen. Hennes teser
hade jag inte sett. Jag hade inte lyssnat
på radioprogrammet. Det hade uppenbarligen
inte heller Göteborgspressen,
eftersom den sedan inbjöds till en speciell
presshörning. Man får väl kalla
det så, ty någon pressvisning var det ju
inte.

Jag tycker nog att man i detta fall
snarare skulle ha trott högerns huvudorgan
än en Göteborgstidning.

Innan man i valrörelsen går ut med
ett tal om att vi från kvinnoförbundet
kräver att arvsrätten skall tas bort borde
man dock såsom kammarkollega och
kamrat erinra sig de många gånger som
jag har stått här i denna talarstol och
talat för arvsrätt åt utomäktenskapliga
barn, alltså en breddning av arvsrätten
i jämlikhetens intresse.

Det är verkligen en del av avarterna
i denna jämlikhetsdebatt som jag tycker
att vi med denna remissdebatt bör
skala bort. Den passar oss inte i en
valrörelse, och den passar oss inte i
den mycket allvarliga och engagerade
debatt som vi för här i landet. Vi ligger
kanske inte främst när det gäller
jämlikhetsfrågorna, men vi ligger i var -

je fall främst när det gäller medvetandet
om hur mycket som återstår att
göra.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Något snabbare än förutsett
lider denna höstremissdebatt i
denna kammare mot sitt slut. Jag tror
i alla fall att en viss koncentration är
välkommen, och jag skall försöka beflita
mig om det.

Denna remissdebatt har bjudit på
stort, och den har bjudit på smått, såsom
helt nyss. Den har väl inte löst
några problem, om någon hade väntat
sig det. Den har väl inte heller bidragit
till någon större klarhet om den
framtida politiken vare sig från regeringens
sida eller från oppositionspartiernas,
vilket man möjligen hade kunnat
vänta sig. Beträffande den förra delen
tror jag till och med att de som
jämför vad statsministern sade i andra
kammaren med vad finansministern
sade i denna kammare har gripits av
en viss förvirring. Det var onekligen en
betydande skillnad mellan herr Erlandders
mera nebulosaartade utfärder rörande
socialisering, konsumtionssamhälle
och individens valfrihet och herr
Strängs mer pragmatiska betonande av
när möjlighet skulle föreligga till vidgade
statliga nyetableringar.

I varje fall fick vi dock efter en valframgång
för de socialistiska partierna,
herr talman, med 0,6 procent sedan
föregående riksdagsval av herr Sträng
det glädjande beskedet att det även i
fortsättningen skulle bli fria val och
fri diskussion i detta land, vilket vi
sätter värde på.

Jag skall med några få ord beröra
utrikespolitiken. Det är kanske inte
många som har tänkt på att bakom oss
för närvarande ligger en fredsperiod,
som är längre än någon sådan tidigare
period under detta sekel. Mellan 1905
och 1914 förflöt 9 år. Mellan vapenstilleståndsdagen
den elfte dagen i elfte
månaden 1918 och 1939 förflöt 21 år.

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

117

Mellan 1945 och 1968 är det 23 år. Det
är en period som inte har varit fri från
spänningar. Den har karakteriserats av
kallt krig men inte av hett krig. Det
har dock i varje fall i stort sett rått
fred i Europa. Just nu är emellertid en
skärpning alldeles påtaglig. Det började
väl märkas redan i samband med
de sovjetiska manövrerna vid Tjeckoslovakiens
gräns i våras, även om det
inte satte några större spår i den svenska
försvarsdebatten i maj månad. Oron
dämpades näppeligen av det beryktade
Erlander-Kosyginska dokumentet från
sommarens Stockholm, i vilket de båda
statsmännen förklarade sig verka för
avspänning, för fredlig samlevnad och
för att hot och påtryckningar skulle
undvikas.

Inom parentes sagt: ännu så sent som
i mitten av augusti visade regeringens
båda excellenser en förbluffande optimism
i fråga om den tjeckiska krisen.
Det sades att några påtryckningar inte
hade förekommit, utan att vad som
skett var att två kommuniststater hade
kunnat komma överens. Den 21 augusti
fick vi ju ett annat besked. Det kan
inte ha varit brist på informationer som
föranledde våra excellenser att uttala
sig på detta sätt. Det måste ha varit
något annat. Låt oss kalla det barnatro
i det här sammanhanget.

Det är en ödets ironi, herr talman,
att just denna brist på förutseende inte
fick annat än en belöning som följd,
den nämligen att — för att använda
herr Strängs ord — drygt hundratusen
röster från kommunistpartiet gick över
till det socialdemokratiska partiet.

Det är många saker som är minnesvärda
bland augustihändelserna. Två
vill jag särskilt nämna.

Den ena är behandlingen av de tjeckiska
politiska ledarna. Några dagar efter
skåltal, omfamningar och kyssar i
televisionen fördes de som fraktgods till
Moskva.

Den andra är den snabbhet och precision
med vilken den sovjetiska ockupationsmaktens
aggression iscensattes.

8 Första kammarens protokoll 1968. Nr 36

Allmänpolitisk debatt

Klockan elva pa kvällen ville ett sovjetiskt
plan enligt uppgift nödlanda på
Prags flygfält. Det vägrades men landade
ändå, och några timmar senare var
hundratals stridsvagnar på tjeckiskt område.

I vissa svenska tidningar har den
uppgiften förekommit att hela aktionen
var en följd av ett samförstånd mellan
Förenta staterna och Sovjetunionen. Det
kanske bör noteras att den sovjetiske
ambassadören besökte State Department
i Washington någon timme innan
ftysplsnen började landa, varför något
samförstånd vid det samtalet i varje
fall näppeligen torde ha kunnat förekomma.

Denna uppseendeväckande åtgärd genomfördes
av Sovjetunionen med stöd
från vissa andra stater i Warszawapakten
trots att resultatet givetvis måste ha
förutsetts i Kreml, trots att man måste
ha förstått vilken reaktion som skulle
komma. Det har sagts att man hade
kommit fram till en ny doktrin, den
som herr Holmberg omnämnt tidigare
i dag, doktrinen om att vad som sker
inom den socialistiska familjen bestämmer
Sovjetunionen över. Den utvecklades
bl. a. av Gromyko i FN för några
veckor sedan. Det''är klart att denna
doktrin måste skapa den största oro
och har också gjort det — i Rumänien,
Jugoslavien och Albanien — en oro
som finns kvar och som tar sig många
uttryck, bl. a. beväpning av civilbefolkningen
i ett av dessa länder.

Men är detta hela förklaringen har
många oroligt frågat sig i Europa.
Många har undrat om det inte finns vidare
avsikter bakom, och den frågan
kan givetvis inte besvaras i dag. Farhågorna
i det avseendet har emellertid
tydligt kommit till uttryck i många länder,
neutrala och icke neutrala. Det har
märkts i samband med inkallelser och
vissa andra höjningar av beredskapen.

Fn annan faktor som i det sammanhanget
väckt största uppseende är naturligtvis
den utökning av Medelhavsflottan
som Sovjetunionen företagit och

118

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

som enligt en iakttagares bedömning
har medfört, att i dag finns betydligt
fler sovjetiska krigsskepp än europeiska
i Medelhavet; det uppges vara ett 50-tal
krigsskepp. Enligt vad vi kunde läsa i
dagens tidningar är avsikten att dessa
krigsskepp skall stanna i Medelhavet.
Detta betyder en förskjutning i den
europeiska säkerheten, och även den
mondiala säkerheten, av dimensioner
som man funderar över och som ju redan
har föranlett upprättande av ett
speciellt NATO-kommando i Medelhavet,
som ett litet gensvar. Det inträffade
har föranlett oro i Italien och väl
även orsakat en uppenbar svängning
i den franska inställningen till NATO,
i varje fall sådan den framkom vid president
de Gaulles besök i Turkiet för
någon tid sedan.

Man skall nog inte heller tro att vi
här i Norden är helt skyddade från aktivitet
av detta slag. Vi är ju rätt vana
vid fiskeflottor som kretsar kring våra
marina enheter i det lilla »fredens hav»
som vi ibland kallar Östersjön. Vi är
rätt vana vid luftbevakningen och har
även noterat hur östtyska radiosändare
grävs ner både i Skåne och på Själland.

Norge har för sin del haft anledning
att uppmärksamma andra företeelser.
Den norske försvarsministern lämnade
i stortinget den 29 oktober en utförlig
redogörelse för hur han såg pa läget och
vad som inträffat. Han fäste bl. a. uppmärksamheten
vid de sovjetiska manövrer
som ägt rum, då stora amfibiestyrkor
stödda av jagare och försörjningsfartyg
hade seglat från Östersjön
längs hela norska kusten upp till Kolahalvön;
han gav också många andra
exempel, men jag skall inte fördjupa
mig i dem.

Allt detta vittnar emellertid om att
vi inte på minsta sätt är oberörda av
den delvis nya situationen i Europa. Det
kanske också borde få oss att en smula
överväga i vilka situationer en stat har
möjlighet att upprätthålla sin neutralitet.
Det är så mycket angelägnare att vi
funderar litet på den saken som en, jag

höll på att säga, hundraprocentig folkmening
står bakom den svenska neutralitetspolitiken.

Neutralitet förutsätter ju i själva verket
en maktbalans; om inte sådan balans
finnes är neutraliteten relativt värdelös.
Vi fick ett exempel på det för en
tid sedan när Kambodjas statschef —
som ofta i svensk press har prisats för
sin neutralitet i Vietnamkonflikten och
för sina närmast antiamerikanska ståndpunkter
liksom för sin inställning gentemot
Sydvietnam — vädjade till Förenta
staterna att inte lämna Asien, eftersom
Kambodja annars skulle falla i
Kinas händer. Om USA lämnar Asien,
sade han, betyder det slutet på vår självständighet.
Detta är naturligt — en neutralitetspolitik
förutsätter för att bli
framgångsrik att det finns, i vårt fall,
en europeisk och en mondial balans;
så som stridsmedlen har utvecklats och
så som de grymmaste av förstörelseredskap
numera är lokaliserade praktiskt
taget på två händer. Denna maktbalans
är för vår del skapad av Warszawapakten
å ena sidan och NATO å andra sidan.
Ingenting skulle väl vara olyckligare
för vår neutralitetspolitik än om
den ena av dessa två balansfaktorer
ändrade karaktär på något mera genomgripande
sätt. Om t. ex. en amerikansk
statsledning ville återvända till isolationismen,
kanske under inflytande av
antiamerikanska kampanjer i Europa,
skulle måhända ingenting vara lättare
för den än att få gehör för en sådan
isolationism, om exemplen och resultaten
av kampanjerna blir alltför irriterande
för dess väljare.

Låt mig så, herr talman, begagna mig
av den frihet som medges under debatter
av detta slag — och som kanske
särskilt medges så här dags på dagen
— och uppträda till försvar för en i
svenskt samhälle mycket illa behandlad
person, nämligen den s. k. knegaren.
Med knegare menas som bekant en varelse
som lugnt sköter sitt arbete på
verkstadsgolvet eller kontorsgolvet, som
går hem och tillsammans med sin familj

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

119

tittar på TV och som över huvud taget
inte ger upphov till några större problem
i samhället. En gång i världen var
det brukligt bland studenter som finansierade
sin försörjning på studentväxlar
att hånfullt nattetid tala om brackan.
Med brackan menades egentligen
samma sak. Det var personer som arbetade
i all stillhet. I dag har vi en ny
kategori studenter som inte behöver
tänka så mycket på sin försörjning för
dagen utan har studiebidrag. Vi möter
nu samma situation, ehuru brackan har
utbytts mot knegaren. De äldre studenterna
som talade om brackan kom väl
ofta så småningom i svårigheter när
växlarna skulle lösas in, och jag är kanske
rädd för att de som talar föraktfullt
om knegaren också kan få bekymmer
när i det nya penningvärdet
deras lån skall återbetalas. Men vi borde
tänka på att det är den förkättrade
knegaren som möjliggör studielånen
både åt svenska studerande och åt amerikanska
desertörer och som över huvud
taget möjliggör hela vår u-hjälp,
vår socialpolitik och det mesta i detta
samhälle. Detta, herr talman, bara sagt
till protokollet.

I övrigt skall jag hoppa över den inrikespolitiska
delen av debatten. Möjligen
skall jag säga ett ord till herr
Arne Geijers tomma stol. Om jag fattade
rätt nämnde han att graden av socialism
var så liten i Sverige att det möjligen
kunde kallas för det minst socialistiska
landet i Europa eller det mest
kapitalistiska; han lämnade öppet vilket
det var — åtminstone uppfattade
jag honom så i TV-referatet. Detta är väl
en sanning med modifikation för ett par
länder i Europa, men det kan ju ligga
någonting i hans synpunkt. Jag tycker
dock att han skulle ha nämnt — han
kanske gjorde det fastän jag inte märkte
det i det referat som jag hörde — att
anledningen till att det har blivit en
sådan vittgående socialisering och statsdrift
i många av dessa länder ju är
kriget. Det är förstörelsen, det andra
världskriget och vad som följde i dess

Allmänpolitisk debatt

spår som nödvändiggjorde dessa förändringar
i produktionen och i ägandeförhållandena.
Nog tycker jag att som
motivering för en socialisering i Sverige
ett krig lyckligtvis inte gärna kan åberopas.

Så skall jag göra en slutreflexion,
herr talman. Vi har under några veckor
haft tillfälle att följa den amerikanska
valrörelsen. Vi har med hjälp av satelliten
fått se nomineringarna växa fram,
vi har fått vara med vid konventen, vi
har fått vara med under valturnéerna,
vi har sett valet, sammanräkningen och
resultatet. I många fall har vi väl förvånats,
i många fall har vi väl reagerat
negativt, i andra fall har vi uppskattat
friheten i opinionsbildning och tyckande,
uppskattat öppenheten i den amerikanska
dialogen, vilken vi naturligtvis
måste värdesätta, vi som själva i vår
ringa mån strävar efter en liknande öppenhet.

Emellertid har också denna amerikanska
valkampanj utnyttjats för antiamerikanska
känslor, och jag tror att
vår egen lilla lördagsbouillabaisse Timmen
var inne på någonting sådant för
en tid sedan — det har sagts mig, och
jag bara refererar det. Då slog det mig
plötsligt: Hur vore det om vi skulle få
en annan satellit en gång, en satellit
som lät oss följa nomineringen av politiska
ledare i Sovjetunionen, deras valkampanj,
valet av politiska ledare i Sovjetunionen
och deras maktövertagande
efter en framgångsrikt genomförd valkampanj.
Den satelliten, herr talman,
får vi icke se i vår livstid.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! I den näringspolitiska
debatten har ju även inför årets val de
mindre och medelstora företagen ägnats
ett stort intresse. Debatten tillfördes
också nytt material genom en rapport,
som presenterades av två unga
ekonomer kort före valet. Rapporten
innehöll många intressanta data om de
mindre och medelstora industriföretagens
situation, data som är av stort

120

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

värde när det gäller att bedöma vilka
åtgärder som bör sättas in för att främja
och stimulera denna sektor av näringslivet.
Man har debatterat och i
hög grad också kritiserat de slutsatser
som drogs i rapporten, nämligen att
dessa företag till alltför stor del har
undermålig administration, dålig lönsamhet
och svag ställning. Rapporten
gav enligt min mening en alltför negativ
generalisering av dessa företags situation.
Den negativa bilden underströks
av det sätt varpa rapporten presenterades
i massmedia — TV, radio
och vissa pressorgan. Det innebar tydligen
ett mycket attraktivt nyhetsstoff
att kunna ge en ofördelaktig bild av
denna sektor i näringslivet.

Man fick intrycket att svensk småindustri
skulle befinna sig i en mycket
svår situation, i en akut krissituation.
Men så är inte fallet. Jag vet naturligtvis
att företagarens tillvaro i dag
är fylld av bekymmer och att många
har det besvärligt. Men den katastrofteori
som utredarna lanserat och som
även kommit till uttryck i debatten efter
denna rapport vill jag inte ansluta
mig till.

Visst är lönsamheten inom småindustrin
i stor utsträckning otillfredsställande
— det är inte obekant för dem
som är verksamma i dessa företag eller
i deras organisationer. Jag har vid flera
tillfällen i denna kammare framhållit,
att den alltför starka kostnadsutveckling
vi haft inom svenskt näringsliv
pressat ned lönsamheten i oroväckande
grad och minskat möjligheterna
att spara i företagen. Men detta är ju
inte problem som bara de mindre och
medelstora företagen brottas med. Av
Verkstadsföreningens nyligen publicerade
siffror framgår ju att även åtskilliga
storföretag inom våra basindustrier
kämpar med samma problem.
Det är genomsnittligt en för dålig lönsamhet
i dag hos näringslivet, och det
ger anledning till farhågor för möjligheterna
att realisera ett fortsatt framåtskridande.

Också Industriförbundet har i det i
dag publicerade höstuttalandet anslagit
samma tongångar. Förbundet säger att
de vikande industriinvesteringarna under
de senaste åren är utomordentligt
oroväckande. Investeringarna i dag blir
ju avgörande för landets produktionsutveckling
och vår förmåga att möta
den internationella konkurrensen under
1970-talet. Förbundet framhåller
också att orsaken till den alltför låga
investeringstakten är att finna i den
försämrade lönsamheten under 1960-talet och anger att avkastningen på investerat
kapital efter avskrivning har
sjunkit från 8 till 4 procent.

Av en undersökning som Skandinaviska
banken genomför varje år bekräftas
att de börsnoterade företagens
lönsamhet, nämligen nettovinsten i förhållande
till eget kapital, stannat vid
4 procent under det senaste året. Om
man använder samma beräkningsgrund
för lönsamheten hos de mindre företagen,
hävdar sig dessa företag och de
medelstora företagen inom industrin
bra vid en jämförelse med de större.
Den minskade lönsamheten är således
en svårighet som drabbar alla företag,
såväl stora som små.

Även herr Geijer har i dag i denna
kammare framhållit att just investeringsområdet
är ett svagt inslag i industrins
utveckling i dag. Han betonade
även i sitt anförande att lönsamheten
på gjorda investeringar har varit
lägre än tidigare. Det är ju också helt
riktigt. Då är det även så att det mindre
företaget med relativt goda expansionsmöjligheter
har vid svag lönsamhet
speciellt stora svårigheter att finansiera
sina investeringar. Behovet av nyanskaffning
både av byggnader och
maskiner är större i förhållande till
tillgängligt kapital hos detta företag än
hos ett företag som uppnått en viss
storlek och där utvecklingen och expansionen
har ett relativt sett lugnare
förlopp. Dessa företag känner kostnadsutvecklingen
hårdare och är mera
känsliga för en låg lönsamhet.

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

121

Folkpartiet har framhållit att det är
nödvändigt att kostnadsutvecklingen i
vårt land bringas under kontroll, och
det är glädjande att utvecklingen under
1968 därvidlag varit gynnsammare
än tidigare. Och det slår igenom inte
bara i en gynnsammare reallöneutveckling,
som herr Geijer framhöll, utan naturligtvis
även i ökad konkurrenskraft
för näringslivet.

Men vi anser från folkpartiets sida
att regeringen utöver att hålla inflationen
i schack även hade kunnat och kan
vidtaga direkta åtgärder för att medverka
till ökad lönsamhet och därmed
också ökad benägenhet för industrin
att satsa på utvecklingsarbete och investeringar.
Hit hör den av folkpartiet
rekommenderade reformen av skattesystemet,
ett förslag som även innehåller
ingredienser av investeringsstimulerande
art för näringslivet. Jag vill
bara nämna gynnsammare avskrivningsregler
för byggnader men också
möjligheter till skattefria avsättningar
till fonder för forskning och utvecklingsarbete.
Vi har också sagt att en ny
skattereform bör innebära en avveckling
av konkurrenssnedvridande punktskatter
och energibeskattningen.

De mindre företagen, de som drivs
som enskild firma, bör också ha samma
möjligheter till avsättning till investeringsfond
som företag i aktiebolagsform
eller i form av ekonomiska
föreningar har. Framför allt är detta
angeläget för företag med små avskrivningsmöjligheter,
alltså företag som på
grund av att lagerhållningen och produktionsutrustningen
är relativt ringa
har små avskrivningsobjekt. Där är behovet
av nya skattefria avsättningar eller
fonderingar för att möjliggöra en
vinstutjämning mellan goda och dåliga
år angeläget. Det finns ju flera sådana
branscher inom t. ex. servicesektorn.
Möjligheter till sådan vinstutjämning
finns bl. a. i vårt grannland Norge.

En sak är väl alla som är verksamma
inom näringslivet ense om, och det
är att det finns ett starkt behov av in -

Allmänpolitisk debatt
tensifierad fortbildnings- och rådgivningsverksamhet
för dessa företagare.
Den snabba tekniska och ekonomiska
utvecklingen kräver en alltmera planmässig
framtidsbedömning i företagen.
Detta ställer också större anspråk på
företagsledarens kunskaper i företagsekonomi,
i företagsadministration och
i marknadsföring. Även här är behovet
störst hos de förhållandevis snabbt expanderande
mindre företagen, där företagsledaren
i sig ofta förenar alla ledande
funktioner. Han är produktionschef,
han är ekonomichef, han är försäljningschef
m. m. Han måste komplettera
sina kunskaper för att kunna behålla
överblicken över utvecklingen,
för att kunna planera för framtiden och
för alt lära sig förstå var speciell expertis
bör anställas eller konsulter anlitas.

Det görs redan mycket på detta område.
Svenska arbetsgivareföreningen
har i sina institut arbetsledareutbildning.
Arbetsgivareföreningen och Sveriges
hantverks- och industriorganisation
har i flera år gemensamt drivit en
kursverksamhet med relativt stort deltagarantal.
.lag tror att ett par tusen företagare
och arbetsledare deltagit i dessa
kurser. Statens institut för hantverk
och industri är också verksamt på detta
område. Men här finns det behov av
en mera fullständig företagareutbildning
som täcker alla de ämnesområden
som en företagsledare bör kunna eller
bör vara orienterad i. Det behövs en
företagsledareutbildning som är anpassad
för just denna kategori av företagare.

Ett förslag till en sådan kursverksamhet
har utarbetats av Sveriges hantverks-
och industriorganisation. Den
innebär en kombination av internatkurser
och fritidskurser, som vill göra
det möjligt för företagare och andra
som gått den s. k. långa vägen och som
inte haft möjlighet till teoretiska studier
i ungdomen att komplettera sina
kunskaper i ämnen som är väsentliga
för företagets utveckling.

122

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

Vi tror att statens institut för hantverk
och industri kan spela en betydande
roll i denna utbildning i samarbete
med organisationerna. Vi hoppas
att i dessa tider, då vuxenutbildningen
möter så stora och berättigade
sympatier från statsmakterna, också
denna utbildning skall inkluderas i välviljan,
även då det gäller att ge denna
utbildning samma ekonomiska förutsättningar
som vuxenutbildningen i övrigt.

Det gäller också för företagare att
hänga med i den tekniska utvecklingen,
att snabbt kunna tillgodogöra sig de
nyheter som teknisk forskning och försöksverksamhet
frambringar. Det gäller
att stimulera den idéverksamhet
som i stor utsträckning finns inom de
mindre företagen. I detta avseende hoppas
jag att den i år inrättade styrelsen
för forskning och utveckling skall bli
av stor betydelse. Men det är enligt min
uppfattning angeläget att det inom denna
styrelse finns en institution som har
till specialuppgift att ge företagare och
enskilda uppfinnare anvisningar och
råd om hur de på bästa sätt skall kunna
omsätta uppslag och idéer i praktiken
och att det också ges ett ekonomiskt
stöd för en sådan verksamhet.

Jag tror också att ett samarbete mellan
statens institut för hantverk och industri
och forskningsstyrelsen bör inledas
och utvecklas. Det är just institutets
uppgift att transformera teknisk information
och tekniska nyheter till för
företagarna gripbar form och att medverka
till att nya tekniska rön blir omsatta
till praktisk produktion i de mindre
och medelstora företagen. Institutets
framtida verksamhet och organisation
utreds nu av en kommitté som sannolikt
om någon månad framlägger sitt
betänkande. En ökad satsning från regeringen
och riksdagen på institutet
kommer säkert att ge ett gott utbyte i
form av ökat kunnande och vidgade
möjligheter för företagen inom hantverk
och mindre och medelstor industri
att följa med i den tekniska och

ekonomiska utvecklingen. Det betyder
ökade produktionsinsatser och ökat bidrag
från dessa företag till den ekonomiska
utvecklingen i vårt land.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I dagens allmänpolitiska
debatt får man ju ta upp vilka
frågor som helst. Jag ämnar säga några
ord om ett par u-landsfrågor, närmast
med utgångspunkt från intryck och erfarenheter
från den resa som statsutskottets
första avdelning jämte några
andra nyligen företog till Indien och
Pakistan.

Skälen till att jag gör det är flera. Ett
är den proposition nr 167 om det svenska
bidraget till internationella utvecklingsfonden
som i dag har remitterats
till utskottsbehandling. Ett annat är att
till kammarens protokoll lämna några
intryck från resan, medan de ännu har
något kvar av det nyss upplevdas omedelbarhet.

Jag tillhör inte statsutskottets första
avdelning och kommer sålunda inte att
delta i de diskussioner rörande biståndsfrågor
som nu och under vårriksdagen
kommer att föras vid det grundläggande
utskottsarbetet inom statsutskottets
första avdelning. Om också
adjungerandet av mig till den resande
utskottsgruppen väckt ont blod på något
håll vill jag, som tidigare i anslutning
till mitt riksdagsuppdrag haft vissa
uppgifter rörande biståndsfrågorna,
gärna bestyrka det utomordentliga värde
som denna resa haft också för mig.
Det har för övrigt också vissa andra
resor till långt avlägsna länder haft
som jag har fått tillfälle att göra med
riksdagsutskott. Jag har gjort flera resor
på egen hand till andra långt bort
belägna länder, t. ex. till flertalet länder
i Latinamerika och till Australien. Jag
måste emellertid tillstå att dessa resor
tyvärr inte alls har kunnat ge samma
utbyte som de väl förberedda och välplanerade
resor som riksdagens utskottsresor
alltid har varit. Man måste

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

123

i hög grad vara tacksam mot våra ambassader
för det arbete som de alltid
lägger ned i sådana här sammanhang.
Het gäller inte minst den senaste resan.

De båda länder som besöktes under
utskottsresan, Indien och Pakistan, har
varit bland de länder som från olika
håll fått de allra största bidragsbeloppen
under den gångna tidsperioden efter
det andra världskriget. Det är också
mycket folkrika länder, Indien med
cirka 520 miljoner invånare och Pakistan
med 125 miljoner. Det är också
länder där den genomsnittliga inkomsten
och den genomsnittliga levnadsstandarden
är mycket låg. De har
sålunda varit i mycket stort behov av
hjälp för att nå fram till en standardhöjning
som vi alla anser önskvärd och
nödvändig. För oss utskottsresenärer,
som haft tillfälle att på olika håll se både
hur den enkla människan på landet
bor och sköter sitt jordbruk och hur de
sämst ställda bland stadsborna, både de
helt bostadslösa och de som lever i
slummen, tillbringar sitt liv, står detta i
en ännu mera bjärt belysning.

Den minskning av bidragsbeloppen
från USA som skett under den allra senaste
tiden har för dessa båda länder
fått den allra största betydelse. Det fick
vi höra från olika håll både i Indien
och Pakistan.

Vi har just såsom det framförts i proposition
nr 167 fått veta hur begränsningen
av nu tillgängliga resurser för
nya projekt nödvändiggjort en nedskärning
av organisationens verksamhet
jämfört med dess omfattning vid tidigare
bidragsnivå. Ett antal projekt, vilka
normalt skulle ha IDA-finansierats, har
måst överföras till Världsbanken och
därför finansierats på villkor som är
väsentligt ogynnsammare för mottagarländerna.
Därtill hör att Världsbanken
höjt sin räntesats under den senaste tiden.
Det råder såvitt jag kan förstå inga
som helst delade meningar om innehållet
i propositionen 167. Vi resenärer har
emellertid på ett ännu mera påtagligt
sätt fått klart för oss betydelsen av den -

Allmänpolitisk debatt

na så att säga tidigarelagda svenska insats.
Det är ju fråga om att utbetala belopp,
innan de överenskommelser kommer
till stånd som skulle utgöra förutsättning
för utbetalningen. Vi vet ändå
att denna insats inte är stort mer än
några droppar i havet.

I detta sammanhang kan det vara
värt att peka på några andra saker som
också gjort ett mycket starkt intryck på
oss under resan. En dylik är den stora
betydelsen av enskilda investeringar i
utvecklingsländerna. Vi har sett sådana
i olika former: i helt svenska företag
eller i företag för exploatering av svenska
idéer, där de svenska intressena reducerats
till hälften eller till en större
eller mindre minoritet, i många fall
med en huvudsaklig personalstab — arbetare
och tjänstemän -— av indier respektive
pakistaner och det även på ledande
poster. Ett betydande inslag av
experter och arbetsledare har dock ofta
funnits under uppbyggnads- och inkörningsstadiet.
Visst var företagen grundade
på företagsekonomiskt bärkraftiga
principer, men ingen av oss torde ha
fått intrycket att det här var fråga om
utsugning eller rovdrift. Tvärtom tyckte
vi oss kunna konstatera att här gavs arbetstillfällen
med i förhållande till situationen
inom landet goda inkomstmöjligheter.
Här gavs också möjligheter
för landet att spara på de knappa
valutatillgångarna. Visst skulle kanske
det egna landet så småningom ha kunnat
bygga upp dessa industrier, men
det hade gått mycket fortare att bygga
upp denna produktionsapparat och att
skapa dessa arbetstillfällen tack vare
investeringarna från enskilda utländska
företag.

De enskilda investeringarna bör således
underlättas genom åtgärder från
vår sida, och vi bör inte se på dem med
skepsis. Exportkreditgarantierna är en
sak, men de är åtminstone i fråga om
Indien belastade med vissa försvårande
regler för utnyttjandet — jag vet inte
om samma regler gäller i fråga om
andra länder. I själva verket måste där -

124

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

för företagen i många fall själva ta på
sig ansvaret för en stor del av krediterna.
Det är angeläget att man i den banklagstiftning
som nu är under behandling
inom bankoutskottet inte inför regler
som försvårar en sådan kreditgivning
via kreditinstitut eller direkt genom
de investerande bolagen.

En annan sak som imponerade i de
båda länder som vi besökte var den helhjärtade
propagandan för familjeplanering.
Sådan propaganda bedrivs lika intensivt
inom båda länderna. Det propagerades
i städer och byar och utmed
landsvägar, överallt såg man affischer
som berörde denna fråga. Den diskuterades
på högsta nivå men också i byarna
på landet. Det hade vi själva tillfälle
att kunna verifiera. Man steriliserade,
man gjorde vasektomier, dvs. sterilisering
av män genom delning av sädesledarna,
på snart sagt löpande band.
Under ett år gjorde man cirka 800 000
sådana operationer, och ministern för
familjeplaneringen i Indien, doktor
Ghandrasekhar, hade föregått med gott
exempel. På ett mycket stort sjukhus
som jag besökte uppgav man att var
femte kvinna som intogs för förlossning
blev föremål för sterilisering genom
operation. Det var sådana kvinnor som
fått två å tre barn. Man satte in spiraler
i hundratusental, även om den största
entusiasmen för denna metod tycktes
ha svalnat i Indien. Och vi står ju för
inköp av kondomer till ett antal av så
många hundra miljoner, att man riktigt
baxnar vid tanken på den energiutveckling
som det måste innebära om alla
skall komma till avsedd användning.

Man skall ändå inte tro att alla dessa
olika åtgärder vidtas helt utan motstånd.
Vi hörde på några håll talas om
skolstrejk som utbrutit därför att ryktet
spreds, att vissa vaccinationer som
utfördes på eleverna egentligen hade
till syfte att göra flickorna sterila. Man
har sålunda ett motstånd att kämpa
emot.

Det är naturligtvis svårt att bedöma
vad alla dessa åtgärder innebär och vad

de egentligen har för betydelse. Hos oss
har reduktionen av barnfamiljernas
storlek skett utan all propaganda och
långt före p-piller, pessarer och spiraler.
Det är väl ganska klart att allt annat
som följer med en höjd standard
också har sin betydelse i det här sammanhanget:
ökad läskunnighet med
möjlighet till vettig och intresserande
sysselsättning efter arbetstidens slut, vidare
ökad spridning av radio och TV
m. m. — allt detta har säkert betydelse
i sammanhanget.

Jag vet att vid ett tillfälle i ett av de
båda länderna frågan om vilken prioritering
som skulle ges elektrifiering av
landsbygden diskuterades med familjeplanering
som ett motiv.

Man må ha vilka synpunkter som
helst på värdet av de olika åtgärderna,
en sak kan man ändå inte bortse ifrån:
det allvar som låg bakom diskussionerna
och den styrka med vilken propagandan
bedrevs.

En tredje sak som imponerade var
den revolution inom jordbruket, som
börjat under de allra senaste åren och
som helt förändrat jordbruksproduktionens
kvantitet.

Tre omständigheter har bidragit härtill.
För det första nya typer av vete och
ris, mexikanskt vete och ris som utvecklats
inom forskningsinstitut på Filippinerna,
båda forskningsresultat som
nåtts vid av amerikanska medel bekostade
institutioner. För det andra ökade
bevattningsmöjligheter; nya brunnar
har borrats i stort antal med ett djup av
100 meter och mer. Nya områden har
försetts med bevattningskanaler från
uppdämda floder. Vi såg inom Kusikanalområdet
i Indien och inom Comilla-området
i Östpakistan trakter där en
dålig skörd på torra marker förbytts i
två å tre goda skördar på saftigt gröna
marker.

Den tredje omständigheten är ökad
användning av konstgödsel och växtskyddsmedel.
Skall jorden kunna ge den
ökade avkastning, som de nya sädessorterna
och den ökade bevattningen

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

125

synes kunna möjliggöra, är naturligtvis
tillförseln av ökad mängd konstgödsel
nödvändig.

Inom Pakistan hoppas man att snart
vara självförsörjande och tror sig få ett
överskotts- i stället för bristproblem.
Det är väl svårt att spå om den saken
ännu. Man vet väl t. ex. inte vad alla
dessa brunnar kan ha för inverkan på
grundvattennivån och eventuella följdverkningar
härav samt om de optimistiska
förväntningarna kan vara berättigade.
Men bara det som hittills hänt
är någonting positivt, någonting som
inger optimism och som skiljer sig från
de många pessimistiska uppgifter som
man är van att få och som mest talar
om hur många nya munnar som måste
mättas, eller hur födoämnestillgången
minskar, något som vi t. ex. fick belyst
häromdagen i en redogörelse för hur
fisktillgången i Nordsjön minskats —
för att nu bara nämna ett litet exempel.

Herr talman! Jag tycker att de här
iakttagelserna, som vi gjorde under vår
resa, är så pass intressanta, att jag i
denna allmänna debatt inte har kunnat
underlåta att tala om dem här i kammaren.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Det är herr Yngve Perssons
fel att jag känner mig tvungen att
som siste talare här förlänga kvällens
debatt, men jag kan faktiskt inte låta
hans våldsamma, för att inte säga måttlösa
angrepp på dem, som han kallade
för »SACO-gubbar» och till vilka jag
räknar mig, gå alldeles spårlöst förbi.

Jag skall, herr talman, kontrastera
hans väldiga angrepp mot ett litet citat
ur det senaste numret av Fackföreningsrörelsen
— det nummer som handlar
om den kommande lönerörelsen. Det
står där att »den mest sansade kommentaren
har kommit från SACO» — den
organisation som herr Persson så våldsamt
har angripit. Det kan kanske ge
en antydan om att det problem det här
gäller kan bedömas på ganska många
olika sätt.

Allmänpolitisk debatt

Jag kan inte gå in på allt som herr
Persson tog upp. I och för sig skulle
det naturligtvis vara mycket intressant
att kommentera den lönefilosofi som
tog sig uttryck i hans påstående, att arbetsmarknadens
parter hade förverkat
sin rätt att fungera på förhandlingsområdet
och att staten borde ingripa på
annat sätt än som för närvarande sker.
Jag tror att herr Persson är tämligen
ensam om den uppfattningen. De flesta
andra, både arbetsgivare och arbetstagare
och om jag inte minns fel även hans
excellens herr statsministern, har gett
uttryck åt den uppfattningen, att den
fria förhandlingsrätt mellan likaberättigade
parter, som finns på den svenska
arbetsmarknaden, är en mycket värdefull
institution som vi alla bör slå vakt
om.

Jag skulle vilja ge herr Persson följande
råd. Innan ni från ert håll går till
angrepp mot oss som arbetar inom en
annan fackorganisation, är det enligt
min mening rimligt om ni tar upp saken
till diskussion med era egna meningsfränder.
Jag har hållit på med
sådana här löneförhandlingar ända sedan
finansminister Wigforss svarade för
den saken i finansdepartementet. Jag
har diskuterat dessa frågor med civilminister
Lingman och jag har mött
statsrådet Lange på den tiden han var
civilminister. Jag har haft diskussioner
med civilminister Lindholm och med
den nuvarande civilministern. Det är
med de socialdemokratiska civilministrarna,
som jag har varit med om att
träffa alla de överenskommelser, som
har fört de grupper det här gäller till
den lönenivå som de nu befinner sig
på. Skall ni kritisera någonting, så kritisera
inte oss som fullgör våra skyldigheter
inom våra respektive organisationer
— kritisera era egna meningsfränder
som tydligen enligt er egen uppfattning
inte kan hålla igen!

Herr Persson tog upp det idiotlönestopp
som vi hade i slutet av 1940-talet.
Jag kallar det för ett idiotlönestopp helt
enkelt av den anledningen, att det fun -

126

Nr 36

Onsdagen den 13 november 19C8 em.

Allmänpolitisk debatt

gerade på det sättet, att när det upphörde
förelåg ett uppdämt lönebehov
som ledde till enorma lönerörelser, vilka
otvivelaktigt var till skada både på
den enskilda och på den offentliga sektorn.
Jag hade tillfälle att uppleva detta
särskilt på det kommunala området, och
jag kan faktiskt inte tänka mig att ett
lönestopp i någon situation eller på någon
nivå skulle kunna vara till fördel.

När herr Persson gör denna halsbrytande
jämförelse med den löneuppgörelse
som träffades för vissa SACO-grupper
1966 med resultaten på andra arbetsmarknadsområden,
skulle jag kunna,
även om detta inte riktigt är av
lönestoppskaraktär, säga att SACO-resultatet
var en funktion av uppdämda lönekrav.
Det var en funktion av det förhållandet
att man hade hållit tillbaka
vissa arbetstagargrupper på det sättet,
att de hade åsamkats reallöneminskningar
under ett antal år, och när detta
skulle tas igen blev det fråga om så
stora procentuella tillägg på grund avrådande
skattesystem att det alldeles
självklart stack i ögonen. Skall herr
Persson nu göra en beskrivning, tycker
jag att den skall göras korrekt och inte
bara lämna en bit av sanningen.

När man förhandlade 1966, tog SACOorganisationerna
upp en reallönediskussion.
Det fanns de som om den diskussionen
sade precis vad herr Persson
sagt här i dag om den livslönediskussion,
som SACO aktualiserat just nu,
nämligen att det var en falsk och farlig
lära och en inkorrekt uppläggning. I
tidningen Fackföreningsrörelsen, i samma
nummer som jag redan citerat
har LO:s lönestatistiker Ingvar Olsson
gjort uträkningar som handlar om reallöner
per timme på ungefär samma sätt
som SACO gjorde 1965 och 1966. Det
kan väl inte vara på det sättet, att vad
som är rätt för den ena organisationen
är högsta orätt när det görs av den
andra organisationen?

Jag skall sluta mitt anförande med
att uttrycka den förhoppningen, att det
inte skall behöva gå så förfärligt många

år innan herr Persson accepterar att
det kan ligga en viss sanning även i
livslöneberäkningar. Jag skall inte bestrida
att det kan finnas olika värderingar
i fråga om de element, som ingår
i en sådan beräkning, och att man
kan kritisera somliga detaljer. Det är
herr Perssons fulla rätt att kritisera,
och jag skall inte ta upp en diskussion
om den saken. Jag har bara det blygsamma
anspråket, att man icke skall
behöva betraktas som en moraliskt mindervärdig
figur för att man försöker
tillvarata sina uppdragsgivares intressen.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag skall göra ett allvarligt
försök att behärska mig vad beträffar
tiden!

Den »sansade kommentaren» i Fackföreningsrörelsen
vet jag inte vem som
har skrivit, och jag vet inte vad den
syftade till, ty jag har inte sett den artikeln.
Ett är jag dock säker på, nämligen
att den inte avsåg SACOrs lönepolitik
i allmänhet. Vidare har SACO fort
ett nedtonat språk den här gången, vilket
varit förtjänstfullt jämfört med förra
gången. Och det fattas bara med
tanke på den mur av olust som då restes
mot SACO!

Jag håller mig emellertid till det enkla
faktum, att de som är gynnade inte
vill vara med och entydigt hjälpa upp
dem som ligger längst där nere. Det
var detta resonemang jag förde.

Herr Lidgard säger, att jag är ensam
om att tycka att staten skall blanda sig
in i lönemarknaden. Det är jag absolut
inte. Men jag kan gott säga, att jag
ingenting har emot att arbetsmarknadens
parter fortsätter att förvalta sina
uppgifter, om de gör det efter andra
och mera konstruktiva principer i framtiden.
Skall de fortsätta som hittills, så
anser jag dem inte skickade att lösa
uppgifterna. Det är en allvarlig social
realitet, som inte kan döljas med några
broschyrer eller märkvärdiga utläggningar.

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 127

Herr Lidgard tyckte, att jag borde
ta upp det här med socialdemokraterna
i första hand, och han erinrade då om
de ministrar som skött SACO-ärendena.

Det var en besynnerlig deklaration.
Jag har föreställt mig att dessa ministrar
inte sprungit ut och trugat på någon
en massa fördelar — tv i så fall
hade det varit dags för en liten uppgörelse
med dem, det håller jag med om.
Det har väl tvärtom varit ganska friska
krav varje gång, och det har gällt för
regeringen att hålla igen. I vart fall
gällde det för tre år sedan, när det
måste gå till konflikt med SACO. Konflikten
var väl i alla fall inget tecken
på att SACO:s åsikt delades på regeringshåll.

Dessutom får vi inte bortse från den
realitet som ligger däri, att när statens
representanter skall agera, så kan de
inte blottställa staten i fråga om kvalificerat
folk genom att bortse från den
privata löneinarknaden. Men i mit* anförande
kritiserade jag inte speciellt
den privata lönemarknaden och inte
speciellt den statliga lönemarknaden,
utan jag kritiserade alla arbetsgivare.
Så har jag alltid gjort, ty jag anser att
de tillsammans måste ta tagen och komma
överens med löntagarna.

Sedan säger herr Lidgard, att SACO
förra gången hade »uppdämda krav och
behov». Det blir ju egentligen ett fantastiskt
resultat, om herr Lidgard
drar ut konsekvensen av sitt resonemang.
Om vi från vår sida skulle redovisa
våra uppdämda krav och behov,
så skulle man inte få se en lönehöjning
på många år framöver för de gynnade
grupperna. Så ryslig är egentligen
bilden, att det inte går att fora in det
resonemanget utan att man fullständigt
förlorar greppet om värderingarna.

Jag vill erinra om att Dagens Nyheter
har skrivit en mycket förtjänstfull
kommentar till »Skenbar och verklig
inkomst», den SACO-broschyr som jag
har gisslat så hårt. Tidningen gav sannerligen
ingen nåd åt denna broschyr.

Allmänpolitisk debatt
Jag skulle rent parentetiskt, herr talman,
vilja säga — man blir ju så glad
när någon sköter en uppgift riktigt —
att Dagens Nyheter vid sidan av Aftonbladet
är den tidning som mest metodiskt,
grundligt och konsekvent tänker
igenom och för upp resonemangen
kring lönepolitiken. Den som skrev
kommentaren till denna broschyr kunde
mycket om lönemarknaden. Han gav
den ingen nåd. Jag vet inte heller någon
annan, som har studerat broschyren,
som har givit den nåd.

1 en kort radiodebatt häromdagen
med en företrädare för SACO sade denne,
när jag gisslade broschyren och livsinkomstpolitiken
som den skall belysa,
att »Yngve Persson ju själv talar om årslöner
när han talar om 40 000 kronor».
Men det var i ett helt annat sammanhang.
Jag vet inte om herr Lidgard
nu tänkte på den detaljen, men jag vill
betona att det gällde ett helt annat resonemang.

Det som skulle föra mycket långt,
herr talman, vore om jag verkligen
ginge in för att analysera denna broschyr.
Jag skall bespara kammaren detta
men ändock ange ett par tre exempel
på hur orimligt den är upplagd.

I broschyren sägs att man vill »klarlägga
olika medborgargruppers livslön
eller, annorlunda uttryckt, deras möjlighet
att konsumera varor och tjänster».
Det är presentationen. Men det är
precis vad man inte gör med denna
metod. Man tar visserligen fram en del
relevanta fakta, men man döljer en rad
fakta som om de kom till gav en radikalt
annan bild än den som man nu
får fram. Ta till exempel det förhållandet
att man inte alls beaktar livsarbetstiden
fastän man håller på med livslön.
I radiodebatten frågade jag SACOmannen
om han menade att man, om
någon arbetar fyra timmar om dagen
— alltså i princip halv livstid — skulle
ta med denna person i statistiken och
bedöma honom på samma sätt som en
person som arbetar dubbelt så lång tid.

128

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

Det passar emellertid SACO att göra så,
eftersom SACO representerar de grupper
som har väsentligt kortare livsarbetstidstid
än andra. Det för oss emellertid
inte fram till ett riktigt resultat.

Herr talman! Det sista belysande exemplet
på den metodik som användes
i broschyren är att man räknar upp en
rad högt utbildade SACO-grupper och
visar vad man får fram för dem som
är sämst betalda i den kretsen, nämligen
folkskollärarna. Sedan tar man
fram metallarbetarna, och vidare talar
man i en förtext om »byggnadsträarbetare».
Men i rubriken talar man om
»träarbetare», vilket ger läsarna det intrycket
att träarbetarna i allmänhet i
detta land har den angivna lönen. När
det gäller SACO-folket tar man fram
olika kategorier, även de sämst betalda,
men när det gäller LO-folket tar man
fram de allra bäst betalda och gör sedan
jämförelser. Om ni också på vår
sida hade betraktat de sämst betalda,
hade ni fått en våldsam spridning, som
nu inte redovisas.

Så är egentligen broschyren helt igenom.
Ett typiskt knep är att kvinnorna
utelämnats, de som har den lägsta pensionsåldern
och kortaste livstjänstgöringstiden;
också detta leder till en
snedvridning av materialet. Slutligen
har ett kalenderår valts som material
då det gäller att belysa olika gruppers
livslönskurvor. Var och en förstår att
det är ett helt orimligt grepp. Man
måste ju starta någonstans och se perspektivet
framåt. Då får man helt andra
värden — det har folk räknat på och
kan redovisa, att med det utvecklingsmönster
vi haft under senare tid, får
man fram ett helt annat material än det
som SACO redovisar.

Jag tycker, herr talman, alt det är tråkigt
att kvalificerat folk offrar tid på
att så att säga skapa en konstprodukt,
som ger en helt felaktig bild av det förhållande
man säger sig vilja belysa och
diskutera.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon polemik rörande den skrift som
herr Yngve Persson nu har berört. Det
förvånar mig kanske litet grand att han
i sitt anförande ägnat så stort utrymme
åt en skrift som han anser vara så värdelös
och som han säger att även andra
betraktar som värdelös. Under sådana
omständigheter behövde den egentligen
inte föranleda någon kommentar —
den kan ju inte läggas till grund för
några värderingar eller några villoläror
bland klokt och förnuftigt folk som
herr Persson.

Men jag kommer över till den andra
och naturligtvis väsentligare frågan om
de lågavlönade och deras behov. På den
punkten råder det absolut ingen skillnad
i uppfattningen mellan herr Persson
och mig. Det är bara en sak jag
möjligen skulle vilja framhålla genom
ett citat — jag hoppas att den tidning
där jag hämtat det har korrekt återgivit
vad fru Myrdal har sagt: »Det finns
möjligheter att förbättra de lågavlönades
ställning utan att försämra det för
dem som har mycket goda villkor.»

överläggningen ansågs härmed slutad.

På särskilda framställningar av herr
talmannen beslöts dels att handläggningen
av på föredragningslistan upptagna
utskottsbetänkanden skulle uppskjutas
till kammarens nästa sammanträde,
dels ock att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
bevillningsutskottets betänkande nr 61
skulle uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

129

den 20—den 22 november 1968 för deltagande
i EFTA:s ministerrådsmöte i
Wien.

Stockholm den 12 november 1968
Gunnar Lange
Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 325, i anledning av motioner angående
föreskrifterna om sotning; samt
nr 326, i anledning av motioner om
upphävande av rätten för jakträttsinnehavare
att döda hund som löper lös och
jagar eller ofredar villebråd.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 158, med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193), m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.36.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968