Nr 36 FÖRSTA KAMMAREN 1965 (Riksdagens protokoll 1965:36)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 36 FÖRSTA KAMMAREN 1965

12—17 november

Debatter m. m.

Fredagen den 12 november Sid.

Meddelande ang. enkel fråga av herr Werner ang. arbetarskydd
i vissa fall................................................ 4

Tisdagen den 16 november

Svar på enkla frågor:

av herr Hiibinette om diabetikervården...................... 5

av herr Wirmark ang. pensionärsbostadsbidragen ............ 7

Interpellation av herr Magnusson ang. lokaliseringsstödet för Dalsland,
Värmland och norra Bohuslän ........................ 9

Meddelande ang. enkel fråga av herr Risberg ang. lokaliseringsstödet
för norra Bohuslän .................................... 10

Onsdagen den 17 november

Om den framtida användningen av Haga slott.................. 11

Långsiktsplanering av statsbudgeten .......................... 14

Den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden.................... 18

Försäljningen av rusdrycker............................. 24

Om gudstjänst och korum i militärtjänst...................... 28

Förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m........... 44

Jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten.......... 55

Vissa åtgärder för bekämpande av salmonella.................. 66

Interpellation av herr Karlsson, Göran, om statsbidrag till viss

verksamhet avseende utbildning av bilförare m. m........... 68

Meddelande ang. enkel fråga av herr Wanhainen ang. det årliga
kapitaltillskottet till Norrlandsfonden ...................... 69

1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 36

Nr 36

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 17 november sid.

Statsutskottets utlåtande nr 148, om den framtida användningen av
Haga slott .............................................. 11

— nr 149, ang. statsbidrag för anordnande av lägerskolor...... 14

— nr 150, om nedbringande av kostnaderna för den statliga heraldiska
verksamheten .................................... 14

— nr 151, ang. långsiktsplanering av statsbudgeten ............ 14

— nr 152, om vidgade direktiv för konsumentupplysningsutred ningen

.................................................. 18

— nr 153, ang. tillgodoräknande i lönehänseende av lärartjänst i

utvecklingsländerna .................................... 18

— nr 154, ang. rätten till änkepension enligt statens tjänstepen sionsreglemente

........................................ 18

— nr 155, ang. säkerhetsinspektionen vid sprängämnestillverk ning

.................................................... 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. ändring i taxeringsförordningen
............................................ 18

— nr 40, ang. beskattningen av utländska artister m. fl......... 24

— nr 42, ang. försäljningen av rusdrycker.................... 24

— nr 45, ang. riksdagens revisorers berättelse rörande granskning
av statsverket m. m................................... 27

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
.......... 27

— nr 34, om erkännande och verkställighet av vissa utländska

domar och beslut angående underhåll till barn, m. m......... 27

Andra lagutskottets utlåtande nr 63, om gudstjänst och korum i
militärtjänst ............................................ 28

—- nr 64, ang. förvaltningen av den allmänna pensionsfonden

m. m................................................... 44

— nr 65, ang. förarskydd på traktor ........................ 55

— nr 66, om höjd dagpenning till värnpliktig m. m............. 55

•— nr 67, om möjlighet för visst värnpliktigt befäl att erhålla reservanställning
.......................................... 55

— nr 68, om viss ändring av reglerna för beviljande av förtidspension
................................................ 55

— nr 69, om ändrade regler för tillstånd till innehav av radio amatöranläggning

........................................ 55

— nr 70, om förbud för minderårig att inneha och bruka luftvapen
m. m................................................. 55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28, ang. jakten på sjöfågel vid Bottenviken
och östersjökusten .............................. 55

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, om höjd övre gräns för lån ur
kronotorparnas inventarielånefond ........................ 66

— nr 21, ang. vissa åtgärder för bekämpande av salmonella .... 66

— nr 22, om utbyggnad av den resistensbiologiska forskningen . . 67

— nr 23, ang. förlängning av giltighetstiden för 1962 års internationella
veteavtal ........................................ 67

— nr 24, ang. åtgärder för att förhindra olaga trålfiske i Öresund 68

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45, om åtgärder för att

öka åldringarnas trygghet till liv och egendom .............. 68

Fredagen den 12 november 1965

Nr 36

Fredagen den 12 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om säkerheten
på fartyg, m. m.; och

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1960 års internationella konvention om
säkerheten för människoliv till sjöss.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 356, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 164, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Brasilien för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 165,
angående godkännande av avtal mellan
vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruvaktiebolag
om utbyggnad av Grytfors
kraftstation m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 167,

om upphävande av reglerna i konkurrensbegränsningslagen
angående särskilt
forum vid talan om ämbetsbrott.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

157, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Folkrepubliken Kina om upplåtelse av
tomt och utförande av beskickningsanläggning
för Sverige i Peking;

nr 160, angående ackord och eftergift
beträffande vissa statens fordringar,
m. m.;

nr 168, angående förvärv av aktierna
i Svenska Durox aktiebolag, m. in.; och
nr 173, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj
1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående riksdagsledamöternas
arbetsrumsfråga.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 148, i anledning av väckt motion
om den framtida användningen av Haga
slott;

nr 149, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag för anordnande
av lägerskolor;

nr 150, i anledning av väckt motion
om nedbringande av kostnaderna för
den statliga heraldiska verksamheten;

nr 151, i anledning av väckta motioner
angående långsiktsplanering av
statsbudgeten;

Nr 36

Fredagen den 12 november 1965

Meddelande ang. enkel fråga

nr 152, i anledning av väckta motioner
om vidgade direktiv för konsumentupplysningsutredningen; nr

153, i anledning av väckta motioner
angående tillgodoräknande i lönehänseende
av lärartjänst i utvecklingsländerna; nr

154, i anledning av väckta motioner
angående rätten till änkepension
enligt statens tjänstepensionsreglemente;
samt

nr 155, i anledning av väckt motion
angående säkerhetsinspektionen vid
sprän gämn estillverkn ing;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623);

nr 40, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av utländska
artister m. fl.;

nr 42, i anledning av väckta motioner
beträffande försäljningen av rusdrycker;
samt

nr 45, i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket m. m., såvitt berättelsen hänvisats
till bevillningsutskottet;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246);
samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om erkännande
och verkställighet av vissa utländska
domar och beslut angående underhåll
till barn, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av väckta motioner
om gudstjänst och korum i militärtjänst; nr

64, i anledning av väckta motioner
angående förvaltningen av den allmänna
pensionsfonden in. m.;

nr 65, i anledning av väckta motioner
angående förarskydd på traktor;

nr 66, i anledning av väckta motioner
om höjd dagpenning till värnpliktig
m. m.;

nr 67, i anledning av väckt motion
om möjlighet för visst värnpliktigt befäl
att erhålla reservanställning;

nr 68, i anledning av väckt motion
om viss ändring av reglerna för beviljande
av förtidspension;

nr 69, i anledning av väckta motioner
om ändrade regler för tillstånd till innehav
av radioamatöranläggning; samt
nr 70, i anledning av väckta motioner
om förbud för minderårig att inneha
och bruka luftvapen in. in.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av väckt motion angående
jakten på sjöfågel vid Bottenviken och
östersjökusten;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
om höjd övre gräns för lån ur kronotorparnas
inventarielånefond;

nr 21, i anledning av väckt motion
angående vissa åtgärder för bekämpande
av salmonella;

nr 22, i anledning av väckta motioner
om utbyggnad av den resistensbiologiska
forskningen;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande förlängning av giltighetstiden
för 1962 års internationella
veteavtal; samt

nr 24, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för att förhindra
olaga trålfiske i Öresund; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att öka åldringarnas
trygghet till liv och egendom.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr

Tisdagen den 16 november 1965

Nr 36

Werner (k) till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet: »Anser

Statsrådet gällande arbetarskydds- och
säkerhetstekniska lagbestämmelser tillfredsställande
även avseende anläggningsfirmornas
åtgärder till skydd mot
olycksfall samt katastrofberedskap?»

Om diabetikervården
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 16 november

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande månad.

Om diabetikervården

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Hiibinettes fråga till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
om diabetikervården,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 5 november, och anförde:

Herr talman! Herr Hiibinette har frågat
om jag avser att tillmötesgå WHO:s
krav om att intensifiera undersökningarna
för att avslöja alla svenska diabetikerfall
och därmed ge dessa tillfälle
till vård.

En av WHO sammankallad expertgrupp
av diabetesspecialister har nyligen
avgivit en rapport om diabetes.
WHO har däremot ej avgivit någon rekommendation
i detta ämne, ännu
mindre ställt några krav.

Sverige anses vara ett föregångsland
när det gäller massundersökningar för
upptäckande av sockersjuka. I samband
med skärmbildskontroller har sådana
undersökningar ägt rum i en rad landstingsområden,
och ytterligare under -

sökningar pågår eller planeras. Jag vill
även erinra om försöksverksamheten
med allmän hälsokontroll i Värmlands
län, till vilken riksdagen anvisat medel.
Uppspårandet av diabetes i tidigt
skede är således i full gång i vårt land.

Herr HtlBINETTE (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för det svar jag har
fått på min fråga.

När jag alldeles nyss fick det skriftliga
svaret och läste det blev jag trots
allt en aning konfunderad. Jag tycker
nämligen att det knappast är ett direkt
svar på den fråga jag ställde, utan mera
en tillrättavisning beträffande min
terminologi. Jag ber om överseende,
herr statsråd, om jag har talat om
världshälsoorganisationens krav i stället
för att använda en mjukare formulering.

Bakgrunden till min fråga är den rapport,
som statsrådet också talar om i
sitt svar och som världshälsoorganisationen
nyligen framlagt och där problemets
allvar betonas. Trots att Sverige
har kommit mycket långt i fråga om
kartläggning av dolda diabetesfall beräknar
man att det finns cirka 150 000
svenska diabetiker — mön och kvinnor
— som inte får den behandling de behöver.
Därför uppmanas myndigheterna

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

Om diabetikervården
genom världshälsoorganisationen att
främja masstestningar, så att man kan
komma till rätta med fallen på ett tidigt
stadium.

Jag föreställer mig, precis som det
står i statsrådets svar, att hälsokontrollerna
och skärmbildsundersökningarna
kräver mycket mindre personal
och mycket mindre vårdresurser än
om man låter det gå för långt. Jag vill
citera vad det står i världshälsoorganisationens
skrivelse, nämligen att diabetes
genom de kroniska kärlkomplikationer
som vållas av sjukdomen kommer
att innebära en ökad belastning på världens
hälsovårdsresurser. Det är därför
som jag har frågat om vi kan påräkna
en medverkan av herr statsrådet i en
intensivare undersökning av diabetesfallen,
men av svaret att döma har vi
knappast att vänta någonting i den vägen.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har inte i svaret velat
på något sätt tillrättavisa herr Hiibinette,
men vad herr Hiibinette har frågat
om är huruvida vi var beredda att
tillmötesgå WHO:s krav om att intensifiera
undersökningen. Jag har då redogjort
för att WHO har haft en expertgrupp
i arbete på detta mycket vida
fält men att WHO inte har ställt några
krav.

Herr Hiibinette tyckte att jag inte var
särskilt positiv i mitt svar. Ja, det kan
väl bedömas olika. Jag har pekat på att
Sverige i detta fall nog kan anses vara
ett föregångsland, och jag hänvisar bl. a.
till en artikel i Läkartidningen, som
just framhåller detta mot bakgrunden
av vad WHO har aktualiserat. Herr Hiibinette
vet nog lika väl som jag att det
har pågått och pågår ett mycket omfattande
arbete för att bl. a. uppspåra
och diagnostisera diabetesfall.

Medicinalstyrelsen har upplyst att
urinprov för påvisande av bl. a. sockersjuka
tagits i samband med skärmbildsundersökningar
i Blekinge län, så -

väl södra som norra delen av Kalmar
län, Stockholms län, Värmlands län och
Norrbottens län, och att motsvarande
undersökningar pågår eller planeras i
Malmöhus, Kristianstads, Gävleborgs
och Västerbottens län. Det pågår alltså
en mycket omfattande verksamhet
på detta område.

Herr Hiibinette nämnde att det skulle
finnas 150 000 oupptäckta fall av diabetes
i landet. Det är naturligtvis svårt
att ange hur stort det exakta antalet
kan vara. För närvarande torde cirka
110 000 kända och okända diabetesfall
finnas i Sverige, och över hälften av de
110 000 utgörs av redan kända fall. De
okända fallen — som givetvis är lindrigare
och ofta ej ger symtom men som
det med hänsyn till risken för komplikationer
är viktigt att känna till — torde
för landet i dess helhet böra uppskattas
till omkring 40 000.

Jag har sagt att siffrorna bör omges
med reservationer. Det är naturligtvis
betydande siffror. Därför hoppas jag
att den verksamhet som inletts och som
nu intensifieras skall kunna väsentligt
nedbringa de siffror vi i dag diskuterar.

Herr HIIBINETTE (h):

Jag vill tacka statsrådet för hans klarläggande
i det andra inlägget. Här tycks
uppgift stå mot uppgift, men jag böjer
mig, eftersom jag vet att statsrådet är
en större auktoritet och har tillgång till
bättre källmaterial. I den källa ur vilken
jag har fått mina siffror står det
emellertid hur allvarligt detta problem
verkligen är. Trots att det här i landet
har skett en kartläggning, måste man
ändå räkna med att det finns lika många
dolda fall som det finns påvisade. Där
sägs att det finns 150 000 påvisade diabetesfall,
och skall man ta den siffran
för god, finns det alltså cirka 150 000
dolda. Denna siffra skiljer sig väsentligt
från herr statsrådets, men jag medger
att mina uppgifter kanske trots allt
inte är fullt korrekta.

Tisdagen den 16 november 1965

Nr 36

Antalet är emellertid ändå så stort att
man aktivt bör medverka till att nedbringa
det, allra helst som det särskilt
betonas, som jag nyss sade, att det är betydligt
enklare att behandla fallen och
få dem till bättring om de upptäcks på
ett tidigt stadium än om de skall behandlas
när det uppstått kärlkomplikationer.

Jag tackar som sagt statsrådet för detta
senare klarläggande. Jag tror att allt
som kan göras av statsrådet och från
landstingens sida för att vi skall klara
av detta verkligen görs, så att vi kan
hoppas på en bättring.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill bara understryka
att de siffror jag här har åberopat
kommer från medicinalstyrelsen. Därför
litar jag på dem.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. pensionärsbostadsbidragen

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ånyo ordet
för att besvara herr Wirmarks fråga
angående pensionärsbostadsbidragen,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 10 november, och
yttrade:

Herr talman! Herr Wirmark har frågat,
om jag avser att framlägga förslag
om sådan ändring av bestämmelserna
om pensionärsbostadsbidrag, att bidraget
kan utgå även för lägenhet i bostadshus
som uppförts eller ombyggts
utan stöd av statligt bostadslån eller för
vilket statligt räntebidrag inte beviljats.

Det nuvarande pensionärsbostadsbidraget
utbetalas till kommunerna för att
tillgodoföras de pensionärer som bebor
bidragsberättigade lägenheter. Härigenom
kan hyran sänkas med vanligen ca
15 kronor i månaden. De gällande bi -

Ang. pensionärsbostadsbidragen
dragsreglerna är i flera avseenden
mindre tillfredsställande. Bostadsförbättringsutredningen
har därför i ett
under förra året framlagt betänkande
föreslagit en helt ny utformning av
pensionärsbostadsbidraget. Enligt förslaget
skulle bidraget vara inkomstprövat,
och reglerna för inkomstprövningen
skulle anknyta till dem som gäller
för de kommunala bostadstilläggen
inom folkpensioneringen. Sedan detta
förslag lades fram, har pensionsförsäkringskommittén
fått i uppdrag att utreda
frågan om framtida standardhöjningar
av folkpensionerna. Enligt utredningsdirektiven
skall pensionsförsäkringskommittén
därvid också pröva,
om syftet med pensionärsbostadsbidragen
kan tillgodoses inom ramen för ett
folkpensionssystem med nya inkomstprövade
tilläggsförmåner.

Den av herr Wirmark aktualiserade
frågan ingår alltså i ett komplex som i
sin helhet är föremål för utredning.
Jag är inte beredd att nu föreslå några
ändringar i de gällande bestämmelserna
om pensionärsbostadsbidrag.

Herr WIRMARK (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min fråga.

Jag hade hoppats att svaret skulle ha
blivit positivt och sålunda ställt i utsikt
en ändring av villkoren för pensionärsbostadsbidrag
så att även lägenheter,
uppförda utan statligt stöd, skulle
bli bidragsberättigade.

Alla vet vi att frågan om anordnande
av goda bostäder för åldringar har varit
särskilt aktuell under den senaste
tiden. Länsbostadsnämndernas inventering
av åldringarnas bostadsförhållanden
har visat hur angeläget det är att en
förbättring i detta avseende kommer
till stånd. Åtskilliga kommuner har i
anledning av resultaten av denna inventering
planerat nyproduktion av
pensionärsbostadslägenheter men på

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

Ang. pensionärsbostadsbidragen
grund av den starkt begränsade kvottilldelningen
ansett sig tvungen att uppskjuta
byggandet av sådana bostäder.
Det finns också kommuner som överväger
att bygga pensionärslägenheter
utan stöd av statslån eller räntebidrag.
Det är klart att möjligheten att erhålla
pensionärsbostadsbidrag för sådana lägenheter
skulle stimulera både dessa
och flera andra kommuner att anordna
pensionärsbostäder. Enligt min mening
borde det därför vara angeläget att även
dessa lägenheter godtas för statsbidrag.

Jag vill erinra om att familjebostadsbidrag
utgår för alla lägenheter som
uppfyller villkoren för bidrag oavsett
hur lägenheternas uppförande har finansierats
och hur de förvaltas. Det synes
inte förefinnas några särskilda skäl
som talar för att olika bestämmelser i
detta avseende bör gälla för de båda
bidragsformerna. Enligt min mening
skulle det inte vara nödvändigt att avvakta
den av herr statsrådet nämnda
utredningen för att vidtaga sådan ändring
av bestämmelserna som här nu omnämnts.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag kan vara överens
med herr Wirmark om att det är ytterst
angeläget att man på alla områden, så
långt det är möjligt, söker förbättra bostadsförhållandena
för de gamla. Det
var också ett av de mycket viktiga motiv
som låg bakom den proposition som
riksdagen antog beträffande insatser
över huvud taget för att ge de äldre i
vårt land både förbättrade bostadsförhållanden,
ökad hemhjälp och en snabbare
utveckling av sjukhemmen för de
långtidssjuka. Genom den bostadsinventering
som nu pågår, och som herr Wirmark
omnämnde, är det klart att vi har
fått en väsentligt bättre bild av hur de
gamla bor och har det.

Man skall emellertid komma ihåg att
denna fråga har många aspekter. Ett av
de viktigaste inslagen i den reform vi
beslutade om här var ju att bl. a. genom

förbättringslåneverksamheten kunna ge
de äldre bättre bostäder genom olika,
kanske till sin omfattning inte alltför
stora insatser, men i de enskilda fallen
av stor betydelse. Det är vad som nu
också pågår ute i landet.

Under budgetåret 1964/65, d. v. s.
efter det att inventeringen av åldringsbostäderna
sattes i gång, inkom 15 000
ansökningar om förbättringslån mot
7 000 under budgetåret 1963/64. Antalet
ansökningar om förbättringslån har
alltså fördubblats under det sistförflutna
budgetåret. Det är ett tecken på den
aktivitet som nu utvecklas på detta område
och som jag tror är utomordentligt
viktig.

Herr Wirmark ansåg att man borde
kunna fatta ett omedelbart beslut om
förändring av bestämmelserna om pensionärsbostadsbidrag.
Jag vill bara säga,
herr talman, att vi nog bör se detta i
sitt sammanhang. Vi har gett pensionsförsäkringskommittén
i uppdrag att se
över frågan om de äldres förhållanden
framför allt på pensionssidan, men att
bostadsfaktorn kommer in i detta sammanhang
är givet. Jag vill bara slutligen,
herr talman, säga att vi nog bör
på den punkten ge oss till tåls så att vi
skall kunna få en mer total bedömning
av våra insatser i framtiden.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
157, angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Folkrepubliken
Kina om upplåtelse av tomt
och utförande av beskickningsanläggning
för Sverige i Peking.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 160, angående ackord
och eftergift beträffande vissa statens
fordringar, m. in., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge dels ändring
i uppbördsförordningen, dels förord -

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

Interpellation ang. lokaliseringsstödet
ning om ackord och avskrivning rörande
vissa skatter och dels ändring i förordningen
angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring,
m. in., till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
168, angående förvärv av aktierna i
Svenska Durox aktiebolag, m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 173,
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr
268) om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning
angående riksdagsledamöternas arbetsrumsfråga,
hänvisades framställningen
till bankoutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 148—155, bevillningsutskottets
betänkanden nr 39,
40, 42 och 45, första lagutskottets utlåtanden
nr 33 och 34, andra lagutskottets
utlåtanden nr 63—70, tredje lagutskottets
utlåtande nr 28, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 20—24 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
45.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 366, till Konungen i
anledning av väckta motioner om utbyggnad
av gymnastiska centralinstitutet
in. m., angående idrottens bälsofrämjande
betydelse och angående samhällets
stöd åt idrotten.

för Dalsland, Värmland och norra Bohuslän
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

155, angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1965/
66;

nr 169, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 5:o), 14:o),
16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; nr

170, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648);

nr 171, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus;
och

nr 174, angående statsbidrag till politiska
partier.

Interpellation ang. lokaliseringsstödet
för Dalsland, Värmland och norra Bohuslän Herr

MAGNUSSON (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Arbetsmarknadsstyrelsen
har föreslagit, att en begränsning
skall göras beträffande det geografiska
tillämpningsområdet av kungörelsen
den 23 april i år om statligt lokaliseringsstöd.
Förslaget innebär att sådant
stöd i fortsättningen inte skulle utgå till
Dalsland samt de delar av Värmland
och norra Bohuslän som enligt kungörelsen
ingår i stödområdet.

Arbetsmarknadsstyrelsens förslag gör,
att man har anledning ställa sig frågande
till huruvida det hittills tillämpade
lokaliseringsstödet i de här aktuella
områdena verkligen redan haft så stark
effekt, att stöd inte längre skulle behöva
utgå dit och om den korta tid under
vilken stödet verkat kan vara tillräcklig
för att säkra bedömningar skall
kunna göras.

Nr 36

Tisdagen den 16 november 1965

Meddelande ang. enkel fråga

För kammarens ledamöter liksom för
befolkningen i de delar av landet, som
skulle beröras av den ifrågasatta begränsningen
av lokaliseringskungörelsens
geografiska tillämpningsområde,
vore det betydelsefullt att få kännedom
om arbetsmarknadsläget inom de här
nämnda delarna av landet.

Med hänvisning till det ovan anförda
hemställer jag att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
ställa följande fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle att för
kammaren redovisa de i enlighet med
lokaliseringskungörelsen av den 23 april
detta år vidtagna åtgärderna inom Dalsland
och de delar av Värmland och
norra Bohuslän vilka ingår i kungörelsens
tillämpningsområde, effekten av
dessa åtgärder samt utsikterna för en
varaktig arbetsmarknadsbalans inom
de nämnda områdena?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 795, av herr Strandberg, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr

149, med förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 18 maj
1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet
för försändelser och medel,
som mottagits till postbefordran; samt
nr 796, av herr Adolfsson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 166,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 5 § kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753).

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Risberg (h) till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet: »Hur ställer
sig Herr Statsrådet till arbetsmarknadsstyrelsens
förslag till avveckling av
det av riksdagen beslutade lokaliseringsstödet
för norra Bohuslän?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.24.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

Onsdagen den 17 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Fru Lindström anmälde, att hon åter
infunnit sig vid riksdagen.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 155, angående utgifter
på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1965/66, hänvisades propositionen,
såvitt den anginge jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 169, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 5:o), 14ro),
16 :o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; nr

170, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648); samt

nr 171, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 174, angående statsbidrag
till politiska partier, hänvisades
propositionen till konstitutionsutskottet,
utom i vad den avsåge anvisande
av anslag, i vilket hänseende propositionen
hänvisades till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 795 till bevillningsutskottet
och

motionen nr 796 till konstitutionsutskottet.

Om den framtida användningen av Haga
slott

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 148, i anledning av väckt motion
om den framtida användningen av
Haga slott.

I en inom första kammaren av herr
Erik Jansson väckt motion (I: 24) hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om åtgärder
i syfte att aktualisera frågan om det
framtida användandet av Haga slott i
Solna samt att de synpunkter som framförts
i motionen därvid måtte beaktas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen I: 24 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Söderberg,
som ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionen 1:24, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om åtgärder i syfte
att aktualisera frågan om det framtida
användandet av Haga slott i Solna
samt att de synpunkter som framförts i
motionen därvid måtte beaktas.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! I min motion har jag
bl. a. sagt, att vid ett aktualiserande av
frågan om att få använda Haga slott för
ett praktiskt ändamål skulle man stöta
på betänkligheter av mer känslomässig
än praktisk natur. Jag har fått denna
misstanke väl bekräftad genom det
mycket korta utlåtande som statsutskottet
har gjort. Man har inte ens velat
kosta på sig att uttala en förhoppning
om att motionens syftemål skulle förverkligas.

Jag skall också för min del vara kortfattad,
inte därför att det skulle saknas

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Om den framtida användningen av Haga
anledning att göra en rad kommentarer,
utan därför att jag är rädd för att
säga någonting som kan anses vara
olämpligt i detta ärende.

Frågan angående lokaler för offentlig
verksamhet i Stockholms närhet aktualiseras
litet då och då. Nu senast
har byggnadsstyrelsen rest krav på
mark på Järvafältet, där man ställer
stora anspråk på markområden för offentliga
institutioner o. d. —- områden
som annars så väl skulle behövas för
bostadsändamål. Detta säger mer än
något annat hur aktuellt det är att utnyttja
de möjligheter som redan i dag
finns.

Jag har sagt i min motion, att om
den skulle leda till något resultat, kommer
helt säkert anspråk och önskemål
från myndigheter, organisationer och
institutioner att bekräfta, att det föreligger
ett allmänt önskemål om detta
slotts användande för ett praktiskt ändamål.
Jag har fått detta bekräftat långt
innan motionen behandlades i utskottet.
Från olika håll har man framställt önskemål
om att bli ihågkommen för att
framföra synpunkter på hur gärna man
skulle vilja ha den lokalen. Men frågans
känsliga natur bevisas bäst av att vissa
av dessa organ sagt, att deras önskemål
inte får offentliggöras.

Man skulle väl ha vågat tro, att något
skulle ha skett på 155 år när det gäller
förhållandet mellan Konung och riksdag,
men så är tydligen inte fallet. Detta
konstaterande görs mot bakgrunden,
inte minst, av den starka socialdemokratiska
dominansen i statsutskottet.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag har blivit ensam reservant
i statsutskottet på denna punkt.
Jag skall inte vara lika finkänslig som
herr Jansson. Men det är alldeles klart
att jag inte behöver säga någonting
olämpligt ändå, ty jag tycker att det
finns allt skäl att klart och tydligt säga

slott

ifrån att det inte kan få vara på det sättet,
att man inte skall kunna få tala om
att vissa av våra slott, som betraktas
som stående till Konungens disposition,
borde användas på ett förnuftigt sätt.

I andra sammanhang är det däremot
alldeles självklart, att riksdagen måste
ingripa. Så är det i fråga om att bestrida
kostnaderna för att uppehålla dessa
s. k. kungliga slott. Det gäller ju inte
bara Haga. Vi har också Strömsholm,
Tullgarn, Gripsholm, Rosersberg, Ulriksdal
och Drottningholm.

Det allra mest beklagliga i detta sammanhang
är att dessa kungliga slott inte
bara står oanvända med något undantag,
utan att de också står och förfaller,
därför att man inte anser sig kunna kosta
på dem nödvändiga reparationer, av
det skälet att man inte har någon förnuftig
användning för dem.

Haga slott, som vi talar om i dag, kostar
140 000 kronor per år i underhåll
där det står, tomt och oanvänt. Strömsholms
slott, som statsutskottets ärade
ledamöter hade möjligheter att se i
samband med sitt besök i Västmanland,
har under många år fått stå och förfalla.
Den enda lokal där, som det något
så när går att vistas i i dag, är riddarsalen,
i övrigt får alltsammans stå och
förfalla, men så kostar det också bara
38 000 kronor. Tullgarn, som praktiskt
taget inte haft någon egentlig användning
sedan gamle kungens frånfälle,
drar 172 000 kronor i omkostnader.
Gripsholm, som ändå används på ett
förnuftigt sätt, eftersom det är ett museum
öppet för allmänheten, kostar
187 000 kronor netto. Rosersberg har
man också fått förnuftig användning
för, civilförsvaret håller till där; på
slottsstaten kostar det 37 000 kronor.
Ulriksdal och Drottningholm, som används
av den kungliga familjen under
små korta perioder, kostar respektive
347 000 och 388 000. Sammanlagt rör
det sig för dem alla om en kostnad på
i runt tal 1 800 000 kronor.

Men, ärade kammarledamöter, då är
det endast fråga om de verkliga om -

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

kostnaderna för slotten. I detta ingår
icke fastighetsunderhåll. Det går inte i
en hast att få fram vad just dessa slott
kostar i underhåll, ty i den pott som
finns angiven i slottsbyggnadsstaten och
som uppgår till 6 miljoner kronor, ingår
också Stockholms slott, liksom exempelvis
Kalmar och Läckö slott. Jag
kan alltså inte ange siffran, men det
är klart att Stockholms slott drar en
betydande del.

Jag menar att det finns anledning för
riksdagen att ta ställning till detta.
Statsutskottets majoritet anser att riksdagen
är förhindrad att ta initiativ till
att använda dessa slott på ett förnuftigt
sätt och framför allt se till att de icke
bara får förfalla. Ett sådant initiativ
måste komma ifrån Konungen.

Jag tycker att det är alldeles galet att
betrakta frågan på det sättet. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till min reservation på denna punkt.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag har givetvis inte
för avsikt att ta upp någon debatt i den
genom motionen aktualiserade frågan
om användningen av Haga slott. Jag
har inte heller någonting att anföra utöver
vad utskottet anfört; jag vill endast
framhålla vad utskottet har konstaterat,
nämligen att det problem som
motionären har påvisat verkligen existerar.
Samtidigt vill jag också framhålla
att Haga slott, såsom påpekas i
utskottsutlåtandet, även står till Konungens
disposition, varför, om någon
ändring i slottets användning skall företagas,
denna bör aktualiseras av Konungen.

Det finns också anledning att tro att
Hans Majestät Konungen själv har uppmärksamheten
riktad på frågan. När
herr Söderberg, som här reserverat sig,
önskar att åtgärder i syfte att aktualisera
frågan om den framtida användningen
av Haga slott skall vidtagas, kan
väl bara det påpekandet göras, att frå -

den framtida användningen av Haga slott
gan genom såväl motionen som reservationen
och genom vad som här sagts
i kammaren har aktualiserats.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Söderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 148, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Söderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 27.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. långsiktsplanering av statsbudgeten
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 149, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag för anordnande
av lägerskolor; och

nr 150, i anledning av väckt motion
om nedbringande av kostnaderna för
den statliga heraldiska verksamheten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. långsiktsplanering av statsbudgeten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 151, i anledning av väckta motioner
angående långsiktsplanering av
statsbudgeten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:612) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hedlund in. fl. (II: 728), hade, såvitt
nu vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte lämna
riksdagen sammanställning rörande
långsiktsplaneringen av statens utgiftsoch
inkomstpolitik att tjäna som underlag
för riksdagens debatt rörande angelägenhetsgraderingen
inom reformarbetet
och besparingsmöjligheterna inom
de statliga utgiftsområdena.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström m. fl. (1: 623)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin in. fl. (II: 739), såvitt nu
vore i fråga, föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att en sammanställning för flerårsbedömning
av det statliga budgetläget
måtte föreläggas höstriksdagen att
tjäna som underlag för debatt rörande
planering och avvägning av den statliga
utgiftsutvecklingen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: 612 och

11:728 samt 1:623 och 11:739, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Virgin,
Per Jacobsson, Källqvist, Nils-Eric Gustafsson,
Johan Olsson och Eliasson i
Sundborn, fröken Elmén samt herrar
Turesson, Gustafsson i Skellefteå,
Björkman, Nelander och Sjönell, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:612 och 11:728 samt
I: 623 och II: 739, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t
måtte lämna riksdagen ett fylligare material
för långsiktsbedömning av statens
utgifts- och inkomstpolitik att tjäna
som underlag för debatt rörande angelägenhetsgraderingen
inom reformarbetet
samt rörande planering och avvägning
av den statliga utgiftsutvecklingen.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Utskottet har haft att
behandla tvenne motionspar, ett från
folkpartiet och ett från centerpartiet,
vari begäres, att Kungl. Maj :t måtte lämna
riksdagen sammanställning rörande
långsiktsplaneringen av statens utgiftsoch
inkomstpolitik att tjäna som underlag
för riksdagens debatt rörande
angelägenhetsgraderingen inom reformarbetet
och besparingsmöjligheterna
inom de statliga utgiftsområdena.

Motionerna har behandlats av statsutskottets
femte avdelning, och både
utskottsmajoriteten och reservanterna
är positivt inställda till att det måtte
ges möjligheter att få en tidigareläggning
av en debatt i förevarande fråga.

Jag citerar här vad utskottet säger:
»Utskottet anser den hittills tillämpade
anordningen med en mera ingående
presentation av långtidsbudgeten och
dess problem i samband med komplet -

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

teringspropositionen — alltså mot vårriksdagens
slut — naturlig. Det kan
emellertid inte förnekas att det skulle
vara av värde för riksdagen att såsom
underlag för debatt i ämnet erhålla en
■— låt vara mer summarisk — översikt
av de hithörande problemen redan i
samband med statsverkspropositionen
framläggande. Ett förverkligande av
denna tanke torde delvis innefatta en
fråga om disposition av erforderlig?
personella resurser. Det anförda innebär
ett önskemål om tidigareläggninj
av en debatt i förevarande fråga. Der
i vissa av de föreliggande motionerna
framförda tanken om en debatt vid höstriksdagen
anser sig utskottet inte böra
understödja med hänsyn till att en debatt
vid sistnämnda tidpunkt måste
grundas på en för samma budgetår redan
godkänd och gällande budget och
sålunda får anses komma väl sent. Utskottet
anser skäl tala för att Kungl.
Maj:t tar ifrågavarande spörsmål under
övervägande och föreslår att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ger denna
uppfattning till känna. Under åberopande
av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av
motionerna 1:612 och 11:728 samt I:
623 och II: 739, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört.
»

Reservanterna säger i sin reservation:
»I förevarande motioner har påtalats
en svaghet i det nuvarande budgetarbetet,
nämligen den bristande planeringen
av de framtida offentliga utgifterna.
Utskottet delar uppfattningen
att det skulle vara av stort värde om
riksdagen kunde få tillfälle att föra en
debatt om budgetplaneringens huvuddrag
omfattande två till tre budgetår på
grund av ett fylligare sakmaterial än
som hittills varit möjligt. Visserligen
har under de senaste åren en viss antydan
om den statliga inkomst- och utgiftsutvecklingen
lämnats i kompletteringspropositionen.
Utformningen har
emellertid varit sådan att en mera in -

Ang. långsiktsplanering av statsbudgeten
gående debatt om långsiktsplaneringen
knappast kunnat komma till stånd i
riksdagen. Det är enligt utskottets uppfattning
nödvändigt att ett fylligare material
förelägges riksdagen, särskilt i
fråga om de reformer som befinner sig
på utredningsstadiet. Reformtakten
måste i väsentlig mån anpassas efter
den takt varmed statens inkomster stiger
under förutsättning av ett skattetryck
som uppfattas som rimligt. Om
på sätt i motionerna föreslagits ett utförligt
material i god tid förelägges
riksdagen vinnes genom riksdagens debatt
en säkrare angelägenhetsgradering
och stabilitet i reformarbetet och undvikes
en produktionshämmande och
även i övrigt icke önskvärd ryckighet
i den ekonomiska politiken. En budgetplanering
av det föreslagna slaget torde
medföra en stabilare ekonomisk utveckling.
I den mån en sådan debatt hittills
varit möjlig har den ägt rum i samband
med kompletteringspropositionens avlämnande,
alltså mot slutet av vårsessionen.
Enligt utskottets mening är det
angeläget att denna debatt tidigareläggs.
Under åberopande av det anförda
hemställer utskottet, att riksdagen
må, i anledning av motionerna 1:612
och 11:728 samt 1:623 och 11:739,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte lämna riksdagen
ett fylligare material för långsiktsbedömning
av statens utgifts- och inkomstpolitik,
att tjäna som underlag för
debatt rörande angelägenhetsgraderingen
inom reformarbetet samt rörande
planering och avvägning av den statliga
utgiftsutvecklingen.»

Så långt reservanternas yrkande.

Skillnaden, herr talman, mellan utskottets
skrivning och reservanternas
skrivning är att vi reservanter med anledning
av motionerna vill få fram ett
fylligare material, som kan ligga till
grund för planeringen av den statliga
utgiftsutvecklingen. I sakfrågan är utskottsmajoriteten
och reservanterna
överens om önskemålet av att få detta

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. långsiktsplanering av statsbudgeten
material på ett så tidigt stadium som
möjligt.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Olsson, Johan,
(ep).

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! I denna reservation påstås
att endast »en viss antydan» lämnats
om den statliga inkomst- och utgiftsutvecklingen
på längre sikt. Därmed
avses en bilaga till kompletteringspropositionen
på 60 sidor. I denna redovisas
ett omfattande material, baserat
på planer och bedömningar från
samtliga statliga förvaltningsorgan och
affärsdrivande verk.

Man måste då fråga sig: Innehåller
denna bilaga nu bara en antydan? Nej,
där redovisas inte bara utgiftsutvecklingen
i kronor inom olika områden
utan även den ökade personal, fördelad
på olika områden, som utgiftsutvecklingen
kräver. Därtill redovisas och
diskuteras statsbudgetens utveckling i
realekonomiska kategorier, d. v. s. fördelad
på konsumtion, investeringar
samt transfereringar. Det måste väl ändå
vara åtskilligt mer än en antydan.

Vad är det nu för konkreta krav som
reservanterna ställer? Jo, de vill ha en
prognos för framtida reformer, ja,
t. o. m. för sådana som bara befinner
sig på utvecklingsstadiet. Således begär
man att finansdepartementet skall göra
en prognos för innehållet i de framställningar
som regeringen kan komma att
göra och de beslut riksdagen kan komma
att fatta i reformfrågor som ännu är
under utredning. Nu är det ju emellertid
enligt gammal praxis inte vanligt, att
utredningar skall behöva redovisa sitt
arbete offentligt, innan det är fullständigt
och innan utredningarna har tagit
ställning och hållbara kostnadsberäkningar
har kunnat göras.

Vad skulle reservanternas krav nu
innebära? Jo, helt enkelt att de statliga
utredningarna berövas sina möjligheter,

och att finansdepartementet i realiteten
skulle ta de ställningstaganden som
ankommer på utredningarna. Man måste
verkligen fråga sig om oppositionen,
som i olika sammanhang hävdar utredningsväsendets
självständiga ställning i
förhållande till kanslihuset, kan finna
en sådan utveckling önskvärd.

Sedan måste man, herr talman, konstatera
att reservanterna för det andra
helt missförstått innebörden av långtidsplanering.
Ingalunda innebär den
en strävan att åstadkomma långsiktiga
fixeringar av utgiftsbesluten eller att i
ett stelt tidsschema fastlägga en viss
reformpolitik. Tvärtom är det en nödvändighet
att ha en stor grad av rörlighet
i långtidsplaneringen och att det
även i reformverksamheten åstadkommes
en ofrånkomlig anpassning till
svängningar i konjunkturutvecklingen
och förändringar i andra samhällsekonomiska
och statsfinansiella förutsättningar.

Om nu reservanterna menar vad de
säger, nämligen att en långsiktig reformplan
skall föreläggas riksdagen, förefaller
det helt otroligt att det skulle
kunna ske utan att också regeringen tog
ställning. Vad skulle det få för konsekvens?
Jo, därmed fick man det som
man nu vill undvika, d. v. s. en serie
av reformlöften insatta i ett tidschema,
som sedan kan visa sig högst olyckligt,
när en nödvändig anpassning till konjunkturförlopp
och statsfinansiella förutsättningar
måste ske.

Vad har långtidsbudgeten i sin nuvarande
utformning för uppgift? Jo,
den är ett försök att skapa ett informationsunderlag,
som för både regering
och riksdag skall underlätta att fatta
beslut både om reformer med framtida
verkningar och om den ekonomiska politikens
uppläggning på längre sikt.
Om nu detta informationsunderlag har
sina svagheter, beror det inte på den
princip, efter vilken det byggs upp,
utan på den ofrånkomliga osäkerhetsmarginalen
i alla bedömningar av det
här slaget. Framför allt den sista om -

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

ständigheten gör att man måste använda
långtidsplaner av detta slag med stor
försiktighet. I varje fall är det både
politiskt meningslöst och praktiskt
ohanterligt att i en sådan prognos söka
pressa in allt, till och med riksdagens
framtida reformbeslut. Det skulle förutsätta
något som nu helt enkelt inte står
till buds, nämligen exakta kunskaper
om den samhällsekonomiska och politiska
utvecklingen på lång sikt.

I sitt anförande betonade reservanternas
talesman herr Boman framför allt
vikten av att man fick möjligheter att
tidigarelägga en debatt om långtidsbudgeten.
Föredraganden från finansdepartementet
har framhållit, att man från departementets
sida strävar efter att så
snart som möjligt få fram ett sådant
underlag, att material kan föreläggas
riksdagen vid en tidigare tidpunkt,
men att detta i hög grad sammanhänger
med de personalresurser som står
till förfogande. Departementets ambition
är alt söka tillmötesgå reservanterna
i det avseendet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Eftersom det här är,
såvitt jag förstår, femte gången som
dessa problem diskuteras i riksdagen i
år, så är det ingen mening med att
ställa till någon längre debatt. Jag vill
bara upprepa den anmärkning jag tidigare
har gjort, nämligen att det är galet
att på en riksdag till tiden skilja
ut behandlingen av frågor som absolut
hör ihop. Vi hade nu först en remissdebatt,
sedan en skattedebatt i mars
och sedan nya debatter då och då, som
berört sammanhängande frågor, så att
man kommit till en fullständig splittring
av ett och samma problemkomplex.
Det är vad som förekommit i det här
fallet. Jag hoppas att vederbörande inom
riksdagen som här har ansvaret
försöker att i möjligaste mån motverka
detta i framtiden. Den här föreliggande

2 Första kammarens protokoll 1065. Nr 36

Ang. långsiktsplanering av statsbudgeten
frågan skulle naturligtvis ha behandlats
i samband med de ekonomiska debatter
som har förts tidigare.

Jag skall inte närmare gå in på den
förfärliga salva, som herr Söderberg
avlossade mot oppositionens krav. Den
avviker ju inte i något avseende från
vad som är vanligt, när man på socialdemokratiskt
håll försvarar regeringen
och anser att oppositionens ideer och
synpunkter är mindre värda.

Här föreligger dock faktiskt i princip
olika syn på saken.

Hur gör vi för närvarande? Jo, det
föreslås betydande och utgiftskrävande
reformer, som sedan genomförs och
som under lång tid framöver kommer
att starkt påverka statens utgifter. Samtidigt
har man inte möjlighet att bedöma
i vilken mån det kommer att finnas
eller eventuellt kommer att kunna
skapas inkomster — och i så fall på vilket
sätt — som motsvarar dessa utgifter.

De motioner sam framlagts är ett försök
att finna en metod att komma ifrån
ett sådant förhållande. Den bedömning
som nu sker i samband med kompletteringspropositionen
i maj rör sig
faktiskt uteslutande om utgiftssidan,
vilket jag i och för sig inte har någon
invändning emot, d. v. s. att man redovisar
reformer som är beslutade men
inte genomförda, utgifter som man vet
om. Men det sker inte någon bedömning
av sådana reformförslag, som man
kan vänta, och än mindre förekommer
något försök att penetrera kostnadsläget
och resurserna under en längre tid.

Jag kan inte finna att det är så tokigt
att man försöker skapa de möjligheterna.
Kan detta göras på det sätt utskottet
har varit inne på, är det ju bara
bra. Reservanterna och jag har emellertid
den uppfattningen, att det kanske
inte går på detta sätt, och därför håller
vi på vårt yrkande. Skulle detta avslås,
hoppas jag att utskottets majoritet
i denna fråga gör vad som är möjligt
för att påverka Kungl. Maj:t att
skapa de förutsättningar, som vi väl

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden

alla borde vara ense om är önskvärda,
för att man skall kunna riktigt bedöma
möjligheterna att framdeles genomföra
kostnadskrävande reformer.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 151, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Boman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 57.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: -

nr 152, i anledning av väckta motioner
om vidgade direktiv för konsumentupplysningsutredningen; nr

153, i anledning av väckta motioner
angående tillgodoräknande i lönehänseende
av lärartjänst i utvecklingsländerna; nr

154, i anledning av väckta motioner
angående rätten till änkepension
enligt statens tjänstepensionsreglemente;
och

nr 155, i anledning av väckt motion
angående säkerhetsinspektionen vid
sprängämnestillverkning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623).

I en den 26 mars 1965 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 131, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623).

I propositionen hade framlagts förslag
till bestämmelser, som skulle förenkla
förfarandet vid rättelse av felaktigheter
i taxering för inkomst eller
förmögenhet, som beslutats av taxeringsnämnd.
Förslaget innebar, att lokal
skattemyndighet och i visst fall
även annan myndighet, som handhade
längdföring, skulle få möjlighet att rätta
i förslaget närmare angivna uppenbara
felaktigheter i sådan taxering.

Till utskottet hade hänvisats en i anledning
av propositionen väckt motion
II: 902, av hem Sjöholm m. fl.

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

Ang. den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

1) de likalvdande motionerna I: 468,
av herr Holmberg in. fl., och II: 567, av
fröken Elmén m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 477,
av herrar Risberg och Strandberg, samt
II: 580, av herrar Xordgren och Petersson; 3)

de likalydande motionerna 1:478,
av herr Schött, samt II: 564, av herrar
Bengtson i Solna och Xordgren; ävensom 4)

de likalydande motionerna 1:608,
av herr Olsson, Johan, och herr Svanström,
samt II: 364, av herr Elmstedt.

I motionerna I: 468 och II: 567 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
på sätt i motionerna anförts och
förslag till riksdagen om åtgärder syftande
till att förbättra den enskildes
rättssäkerhet i skatteärenden.

I motionerna I: 478 och II: 564 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att

dels frågan om auktorisation av deklarationsupprättare
måtte tagas upp
till prövning,

dels informationen till deklaranterna
måtte effektiviseras genom bättre utnyttjande
av film och TV,

dels ock deklaranternas arbete måtte
underlättas genom att erforderliga
blanketter tillhandahålles i god tid.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 131 och med avslag å motionen
II: 902, av herr Sjöholm in. fl. —
antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623);

B) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna 1:468,
av herr Holmberg m. fl., och II: 567, av
fröken Elmén m. fl., i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag till riksdagen om åtgärder syftande
till att förbättra den enskildes
rättssäkerhet i skatteärenden;

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:477,
av herrar Risberg och Strandberg, samt
II: 580, av herrar Nordgren och Petersson,

2) de likalydande motionerna I: 478,
av herr Schött, samt II: 564, av herrar
Bengtson i Solna och Nordgren,

3) de likalydande motionerna 1:608,
av herrar Johan Olsson och Svanström,
samt II: 364, av herr Elmstedt, ävensom

4) motionen II: 902, av herr Sjöholm
in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Tage Johansson, Hellebladh,
Paul Jansson, Arne Pettersson,
Brandt, Asp, Andersson i Essvik, Kristenson
och Xyström, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att de likalydande motionerna
I: 468, av herr Holmberg m. fl., och
11:567, av fröken Elmén m. fl., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet tillstyrker
enhälligt föreliggande proposition,
som innebär ett genomförande av
förändringar och förenklingar i taxeringsförfarandet.
Vi finner dessa förändringar
och förenklingar ändamålsenliga.
Det gäller alltså uppenbara felaktigheter
i förfarandet, och Kungl.
Maj:t har nu föreslagit en enklare be -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden

handling av taxeringsärendena än som
tidigare förekommit.

I utskottets hemställan finns under
punkten B ett förslag om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om att Kungl.
Maj :t skall vidta ytterligare åtgärder för
att förbättra den enskildes rättssäkerhet
i skatteärenden.

De av kammarens ledamöter som läst
detta betänkande har funnit, att majoriteten
och reservanterna i denna fråga
åberopar samma auktoritet, nämligen
justitieombudsmannen. Majoriteten säger
att justitieombudsmannen har konstaterat
att åtskilliga felaktigheter har
förekommit. Reservanterna hänvisar
också till ett uttalande av justitieombudsmannen,
av vilket framgår att enligt
hans erfarenhet »utvecklingen i
dessa hänseenden går i en för de skattskyldiga
klart gynnsam riktning».

Vi har i vår reservation försökt göra
en katalog, som avser att belysa alla
de åtgärder som för närvarande antingen
har föreslagits eller beträffande vilka
utredningar är verksamma. Reservanterna
kan inte finna att det finns
några sakliga skäl från riksdagens sida
att nu skriva till Kungl. Maj :t och hemställa
om ytterligare utredningar i förevarande
avseenden.

Jag är, herr talman, väl medveten om
att riksdagen numera anser det alldeles
naturligt att skicka skrivelser till Kungl.
Maj:t; det beslutas här i riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Maj:t »ge till känna
vad utskotten skriver» i sina betänkan
den. Hur skall det, herr talman,
en gång sluta? Hur skall riksdagen kunna
skapa respekt för sin ställning om vi
i alla möjliga sammanhang säger att vi
skall skriva till Kungl. Maj:t?

Här föreligger ett sådant fall, där det
uppenbarligen är en mycket avancerad
utveckling på gång och där man kan
konstatera att rättssäkerheten för de
skattskyldiga blir allt bättre. På detta
område föreligger förslag och pågår
utredningar som syftar till ännu mera
långtgående åtgärder. Reservanterna har
ansett att man inte i ett sådant läge

från riksdagens sida skall förklara, att
Kungl. Maj :t skall sätta i gång nya utredningar
innan vi vet vad de nu pågående
utredningarna leder till.

Med detta, herr talman, hemställer
jag om bifall till utskottets betänkande
i samtliga punkter utom punkten B,
i vilken jag yrkar bifall till den reservation
som är fogad till betänkandet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den belåtenhet, som reservanterna
visar inför vad som är, förvånar
mig något. Även i reservationen
räknar man ju upp en mängd utredningar
som är färdiga eller håller på att remissbehandlas
eller pågår, och det finns
— tror jag mig minnas — ytterligare en
del utredningar vilka kan tänkas beröra
de spörsmål som avhandlas i detta ärende.
Ja, jag tycker närmast att det verkar
vara ett konglomerat av utredningar
som delvis gäller andra ting och delvis
i några avsnitt kan gälla taxeringsförfarandet
och det spörsmål om rättssäkerhet
i taxeringsärenden som vi här behandlar.
Ibland verkar det ganska svårt
att följa med, och jag tycker att det vore
rimligt att man fick en samlad utredning
inte bara i denna fråga utan i flera
andra, där utredningsarbetet är uppdelat
på ett antal olika händer och där
den ena utredningen griper in i den
andra på ett sådant sätt att det kanske
behövs en tredje utredning — det är ju
bl. a. vad som sker här — och så får
man aldrig något slutresultat.

När reservanternas talesman säger att
man inte skall besluta om nya utredningar
förrän man vet resultatet av de
gamla, så befarar jag uppriktigt sagt att
man aldrig kommer till något riktigt
slut.

Här gäller det dock spörsmål som
inte är tillräckligt klargjorda, det har
motionärerna på ett övertygande sätt
visat. Bland annat anmärker motionärerna
på tillämpningsföreskrifterna beträffande
taxeringsförordningens regler
för taxeringsprocessen. Reservanterna

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

Ang. den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden

anser icke att det är nödvändigt med
någon översyn utan citerar ett uttalande
av JO från 1964, enligt vilket utvecklingen
går i eu för de skattskyldiga
klart gynnsam riktning. Jag tycker däremot
att det som åberopas i motionen
visar att åtskilligt inte alls är tillfredsställande.
Även om lagbestämmelserna
är riktiga, måste man faktiskt säga att
tillämpningen fallerar på många ställen.
Därför är det rätt naturligt att man
försöker ta upp de tillämpningsföreskrifter,
som nu förefinnes, till en ny
översyn. Det är en säkerhetsåtgärd som
jag har svårt att förstå att man inte
skulle kunna vidtaga. Även om utvecklingen
gick i gynnsam riktning 1964, så
vet man inte hur den är i dag. I varje
fall återstår tydligen åtskilligt.

Det finns en rent principiell sak, som
motionärerna tagit upp och som jag
tycker också kan vara värd att observeras.
Det är f. n. så att taxeringsintendenten
skall ovillkorligen företräda både
den taxerade och taxeringsmyndigheten;
han skall vara så att säga en
allmän ombudsman för alla. Han uppfattas
emellertid nog tyvärr i ett stort
antal fall — kanske i de allra flesta fall
— som en företrädare för det allmänna
och knappast som en företrädare för
de skattskyldiga.

Nu påpekar motionärerna att när det
gäller straffprocessen så är den, som är
åtalad inför rätta för brott, berättigad
att få ett biträde, fastän ju även åklagaren
egentligen skall tillämpa objektivitetsprincipen.
Motionärerna påpekar,
att det i fråga om skattemålen råder en
väldig skillnad. Den enskildes rättssäkerhet
sträcker sig, säger man, i straffprocessen
väsentligt längre än i taxeringsförfarandet.

Jag undrar om detta inte är ett problem
som verkligen bör överses. Det är
en gammal fråga som vi har diskuterat
många gånger, och vi har inte kommit
längre än till avslag varje år. Jag tycker
alltså att det är vissa frågor •— bl. a.
dem som jag nyss pekat på — som är
värda att ta upp, och man borde där -

för inte vara så förfärligt rädd som
reservanterna är för att få de kompletterande
spörsmål översedda som motionärerna
har pekat på.

Med de orden ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Taxeringsarbetet är ett
grannlaga arbete, där av naturliga skäl
de skattskyldigas känslighet är stor och
där allt bör göras för att tillfredsställa
deras krav på rättssäkerhet men också
på en snabb och smidig handläggning
av ärendena.

I sistnämnda avseende innnebär proposition
131 genom sitt förslag om befogenhet
för lokal skattemyndighet att
rätta vissa uppenbara felaktigheter i
taxeringen en avsevärd förbättring mot
nu rådande förhållanden, vilka främst
för de skattskyldiga framstått som mycket
otillfredsställande.

Hos remissinstanserna har rått delade
meningar om vilka felaktigheter som
rättelsemöjligheterna bör avse. Fullt riktig
synes mig departementschefens uppfattning,
att rättelseinstitutet skall ha
i stort sett samma karaktär som den
självrättelse av upppenbara felaktigheter,
som för närvarande tillkommer
prövningsnämnd och bör ses som en
ersättning för den möjlighet till självrättelse,
som taxeringsnämnd borde ha
haft om det varit ett permanent organ,
vars arbete ej som nu skall vara avslutat
senast (ten 30 juni.

Med tillfredsställelse konstateras att
departementschefen funnit den ursprungliga
departementspromemorians
förslag i vissa avseenden alltför begränsat
och att han därför förordat en
vidgning av detta förslag. Även om man
i och för sig skulle önska en ytterligare
utvidgning av rättelsemöjligheterna —
exempelvis beträffande fastighetstaxeringen
— så synes mig förslaget sådant
det nu föreligger kunna helt accepteras.
Detta gäller nuläget med hänsyn bl. a.
till de begränsade resurser som de lokala
skattemyndigheterna har.

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden

Det väsentliga är att man nu har slagit
in på en riktig väg och i princip
överflyttat viss rättelsemöjlighet från
prövningsnämnd till lokal skattemyndighet.
Omfattningen av denna överflyttning
torde man få anledning att
ompröva flera gånger i framtiden —
första gången kanske redan nästa år, då
frågan om lokal skattemyndighets arbetsuppgifter
och organisation torde bli
föremål för riksdagsbehandling.

När det gäller motionsparet 1:478 och
II: 564 vill jag som motionär uttala min
glädje över den i huvudsak välvilliga
behandling som dessa motioner har fått
i utskottet. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att man på allt sätt bör
underlätta deklarationsarbetet för de
skattskyldiga, och likaså instämmer utskottet
med motionärerna i att man bör
i större utsträckning utnyttja massmedia,
särskilt radio och TV, när det gäller
att sprida upplysning till de skattskyldiga
och underlätta deras arbete.

I fråga om kraven på en utredning
om åtgärder för att öka rättssäkerheten
för de skattskyldiga vill jag endast
erinra om att jag varit i tillfälle att
tidigare deltaga i diskussioner härom.
Jag delar på denna punkt helt den uppfattning
som herr Lundström gjort sig
till tolk för. Herr talman, jag ber att i
dess helhet få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag skall inte alls blanda
mig i den här debatten om deklarationsförfarandet,
men det var några ord
av bevillningsutskottets ordförande som
jag tyckte var rätt märkliga. Han sade
att han betraktade den brevväxling som
förekom mellan riksdagen och Kungl.
Maj :t såsom ett slags inflation, och han
frågade: Vart skall det egentligen ta vägen
någonstans? Hur skall man kunna
vinna respekt?

Men är det inte på det sättet, att
många som sitter med i utskottsarbetet
till slut tröttnar på att skriva, att man

förutsätter att Kungl. Maj:t »har sin
uppmärksamhet riktad på saken». Har
man gjort det fyra till fem år i följd,
får man den uppfattningen att Kungl.
Maj :t inte läser vad utskottet skriver
och att man därför måste skicka en direkt
skrivelse till Kungl. Maj:t för att
tvinga vederbörande att verkligen ta
hänsyn till vad utskottet skrivit. Jag
tycker att om man skall tala om respekt
i detta sammanhang, är det väl så att
riksdagen skall fordra att riksdagens
mening respekteras.

Vi behandlade alldeles nyss en gammal
kär bekant, frågan om den heraldiska
verksamheten. Där erinrade utskottet
om sina tidigare ställningstaganden,
senast i utlåtandet år 1961. I
detta utlåtande hade utskottet understrukit,
att det här var ett provisorium
och att utskottet förutsatte att Kungl.
Maj :t i lämpligt sammanhang skulle upptaga
detta ärende till förnyat bedömande.

Herr talman! Man har alltså skrivit i
sju, åtta eller nio år och talat om att
detta är ett provisorium och att man
förutsatte att Kungl. Maj :t skall försöka
titta på detta och ordna till det. Men
det har Kungl. Maj:t hoppat jämfota
över! Jag tror att det beror på att Kungl.
Maj:t aldrig läst vad statsutskottet skrivit
i sammanhanget.

Jag har varit med om sådana saker
många gånger. Vi hade förut i statsutskottets
andra avdelning en gammal
högerledamot, herr Nilsson i Göingegården,
som ofta förlorade tålamodet
över att Kungl. Maj :t aldrig läste vad
utskottet skrev och därför krävde att
man skulle göra något åt saken. Jag tycker
inte att det är något fel att skicka
brev till Kungl. Maj :t så att man är
tämligen säker — absolut säker kan
man väl inte vara — att Kungl. Maj:t
läser vad utskottet skrivit.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det sista anförandet
föranledde mig att begära ordet. Det

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

Ang. den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden

var erfarenheterna från statsutskottet
som ansågs vara ogynnsamma — skriver
statsutskottet någonting, läser Kungl.
Maj :t det inte framhölls det. Det gäller
Kungl. Maj:t i statsrådet. Men det finns
tjänstemän i Kungl. Maj:ts kansli som
läser, det utgår jag från. Det är min erfarenhet
att man läser mycket noga vad
riksdagen skriver.

Herr talman! När jag opponerar mig
emot skrivelse till Kungl. Maj:t i föreliggande
fall, så är det därför att många
utredningar redan är i gång. Yi kommer
om en vecka att få höra yrkanden i
denna kammare om skrivelse till Kungl.
Maj:t för att tala om vad riksdagen anser
om ett dokument, som är översänt
från regeringen till riksdagen. Det har
delgivits riksdagen. Då anser jag, herr
talman, att riksdagen inte skall skriva
till Kungl. Maj:t, om riksdagen inte har
en bestämd vilja att ge till känna någonting.
Får riksdagen ett sådant dokument
skall vederbörande instans inom
riksdagen, utskottet, anmäla för riksdagen
vad som förekommit. Jag hyser den
bestämda meningen, att när riksdagen
skriver till Kungl. Maj :t skall det ligga
tyngd bakom skrivningen, och man skall
förvänta att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder
i den riktning som riksdagen bestämt
sig för.

Jag har inte många år bakom mig som
utskottsordförande — det är det sjätte
året jag har förtroendet att vara det —
men jag skulle bli mycket bekymrad,
om det utskott jag har äran företräda
skriver till Kungl. Maj:t och Kungl.
Maj :t glömmer bort att läsa vad som
skrivits. Det har inte inträffat ännu.
Det är just vad jag menade: Riksdagen
skall hålla på sin värdighet och skall
kunna säga ifrån när det är allvar: nu
skickar vi en skrivelse och hemställer
om åtgärder! Men det får inte beslutas
åtta till tio sådana skrivelser vid varje
plenum. Då förlorar regeringen respekten
för oss. Och då kanske riksdagen
skriver även om allt möjligt sådant som
inte går att genomföra rent praktiskt.
Jag liar några gånger haft anledning att

ta ställning till riksdagsskrivelser där
det helt enkelt varit omöjligt att genomföra
vad riksdagen föreslog. Då får skrivelsen
ligga, och det ökar balansen av
antalet ärenden som inte föranlett beslut.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Jag har svårt att förstå att riksdagen
skulle hålla så på sin värdighet, att den
inte skulle finna det angeläget att se till
att riksdagens mening respekteras. Om
riksdagen skickar ett eller två brev eller
om den skickar tio brev till Kungl.
Maj:t, borde Kungl. Maj:t vara nödsakad,
inte bara att läsa dem, utan också
att ta hänsyn till vad riksdagen skriver.
Det får inte vara så att man bara läser
igenom riksdagens skrivelser och gömmer
undan dem i någon låda utan att ta
hänsyn till riksdagens mening.

I det fall som jag åberopade har ett
utskott i många år nöjt sig med att uttala
den fromma förhoppningen, att
Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på den sak det gäller. Om då
ingenting händer och riksdagen till slut
skriver ännu en gång till Kungl. Maj:t,
men det fortfarande inte händer någonting,
då tycker jag att respekten för
riksdagens mening är i fara.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan konime att framställas först
särskilt angående punkten B och därefter
särskilt i fråga om utskottets hemställan
i övrigt.

Härpå gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. försäljningen av rusdrycker
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 39
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej —71.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 40, i anledning
av väckta motioner angående
beskattningen av utländska artister
m. fl., bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. försäljningen av rusdrycker

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av väckta
motioner beträffande försäljningen
av rusdrycker.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:207,
av herr Petersson, Erik Filip, och II:
258, av herr Hamrin i Jönköping in. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:213,
av herr MTanhainen m. fl., och 11:261,
av fru Holmquist m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 216,
av herr Åkesson m. fl., och II: 255, av
herr Börjesson i Falköping m. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 576,
av herr Hedlund m. fl., och 11:691, av
herr Enskog m. fl.; samt

5) motionen II: 82, av herr Dickson.

I motionerna I: 216 och II: 255 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om skyndsam
prövning och förslag angående registrering
av spritköpen med målsättningen
att skärpa kontrollen över missbrukare
och yrkeslangare i enlighet
med vad i motionerna anförts.

I motionerna 1:576 och 11:691 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,

a) att försöksverksamhet i nykterhetsvårdande
och brottsförebyggande
syfte skulle få anordnas i Västerås,

b) att Nya systemaktiebolaget skulle
lämna sin distriktsförvaltning i Västmanlands
län möjlighet att i Västerås
effektuera försöksverksamheten i enlighet
med i motionerna närmare angivna
riktlinjer, samt

c) att, såvitt på Nya systemaktiebolaget
ankomme, försöksverksamheten
skulle vidmakthållas, intill dess andra
direktiv lämnades av kontrollstyrelsen
i dess egenskap av tillsynsmyndighet på
rusdrycksförsäljningens område.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att följande motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:207,
av herr Erik Filip Petersson, och II:
258, av herr Hamrin i Jönköping m. fl.,

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

om höjning av åldersgränsen vid utskänkning
av rusdrycker,

2) de likalydande motionerna I: 213,
av herr Wanhainen m. fl., och 11:261,
av fru Holmqvist m. fl., angående inrättandet
av utminuteringsställen för rusdrycker,

3) de likalydande motionerna 1:216,
av herr Åkesson m. fl., och 11:255, av
herr Börjesson i Falköping m. fl., om
registrering av spritköp,

4) de likalydande motionerna 1:576,
av herr Hedlund m. fl., och II: 691, av
herr Enskog m. fl., om viss försöksverksamhet
i nvkterhetsvårdande och brottsförebyggande
syfte, ävensom

5) motionen 11:82, av herr Dickson,
om åtgärder för att försöksvis bringa
tillverkning och saluförande av renat
brännvin att upphöra,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

I) av herrar Sundin, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 3
hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:216, av herr
Åkesson m. fl., och II: 255, av herr Börjesson
i Falköping in. fl., måtte uttala
sig för försöksverksamhet med allmän
registrering av spritinköp, samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att ifrågavarande
motioner måtte överlämnas till utredningen
för översyn av alkohol- och nykterhetspolitiken
för beaktande i enlighet
med vad i reservationen anförts;
samt

II) av herrar Lundström, Erik Filip
Petersson, Gustafson i Göteborg och
Enskog, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
alt utskottet bort under 4 hemställa, att

Ang. försäljningen av rusdrycker
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:576, av herr Hedlund
m. fl., och II: 691, av herr Enskog m. fl.,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära,
att viss försöksverksamhet i nykterhetsvårdande
och brottsförebyggande
syfte måtte igångsätttas i enlighet med
de riktlinjer, som angivits i motionerna,
och att verksamheten måtte ske
parallellt och i samförstånd med utredningen
för översyn av alkohol- och nykterhetspolitiken.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Vi känner alla till att
nykterhetstillståndet i vårt land undergått
och undergår en utveckling som
ingen av oss önskar. Särskilt beklagliga
inslag i den är ungdomens alkoholvanor
och möjligheterna för missbrukare
att komma åt spritdrycker på ett
olagligt sätt.

Riksdagen har tidigare i år observerat
detta och begärt en utredning om
hela problemet. Sedan de motioner
som här är redovisade framlagts har
en ny situation inträtt genom att en utredning
blivit tillsatt, och utskottet har
kunnat enas om att motionerna bör
överlämnas till utredningen. Därmed
har också utskottet blivit betydligt mer
enigt än vad tidigare har varit fallet i
vissa frågor. Nu har vi ingenting annat
att göra än att vänta på att utredningen
beaktar dessa motioners innehåll
och mycket noggrant prövar de frågor
som däri är omnämnda.

I utskottets betänkande redovisas en
motion, 11:691, som rör en speciell fråga,
nämligen en försöksverksamhet i
nykterhetsvårdande syfte inom Västmanlands
län. Uppslaget är onekligen
mycket intressant, och hela alkoholproblemet
är ju sådant att alla uppslag bör
prövas, eftersom vi vet alltför litet om
vad som ligger till grund för försämringen
i nykterhetstillståndet.

Denna försöksverksamhet, som tillkommer
på lokalt initiativ, bör bli ett
mycket värdefullt komplement till den
nyss nämnda utredningen, och den går

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. försäljningen av rusdrycker
i stil med beredningsutskottets av riksdagen
tidigare godkända utlåtande, där
utskottet anförde att den begärda utredningen
inte borde utgöra hinder
för försöksverksamhet och delreformer
under utredningsarbetets gång. Man har
anledning att förutsätta att initiativet
inte har tillkommit som ett hugskott,
eftersom det är de nykterhetsvårdande
organen i länet som tagit upp frågan
och utformat förslaget om hur försöksverksamheten
skall bedrivas för att man
skall få ett grepp om hur missbrukarna
kommer åt spritdrycker i butikerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation II av herr Lundström
m. fl.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag kan till fullo instämma
med föregående talare i fråga
om de allmänna synpunkterna. Vi är ju
medvetna om utvecklingen på nykterhetsfronten
alltifrån det att motboken
avskaffades till dags datum. Det finns
skäl som talar för att åtgärder vidtas
speciellt när det gäller ungdomen, eftersom
det är känt att spritmissbruket
tränger allt längre ner i de lägre åldersgrupperna.

I motioner från vårt håll har förslag
framförts om en allmän registrering,
som skulle på ett effektivare sätt försvåra
för langarna att tillhandahålla
yngre åldersgrupper sprit. Nu har ju
vårriksdagen i anledning av motioner,
som har behandlats i allmänna beredningsutskottet,
begärt hos Kungl. Maj:t
en utredning om alkoholmissbruket. Vi
reservanter tycker, inte minst med anledning
av detta, att bevillningsutskottet
vid behandlingen av motionerna I:
216 och II: 255 skulle i konsekvens med
ett tidigare beslut ha kunnat tillstyrka
motionerna och instämma i vad som
nu står i reservation I, att man i den
försöksverksamhet som eventuellt kommer
att äga rum bör tillämpa en registrering.
Det har emellertid majoriteten

i bevillningsutskottet icke velat vara
med om.

Även om denna reservation slutar
med ett yrkande om någonting som enligt
bevillningsutskottets ärade ordförande
skulle innebära, att riksdagens
anseende dras ner, nämligen en skrivelse
till Kungl. Maj :t, kan jag, herr talman,
icke underlåta att yrka bifall till
reservation I.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Eftersom vi under vårriksdagen
hade en nykterhetspolitisk
debatt här i kammaren i anledning av
motioner, som då hade behandlats av
allmänna beredningsutskottet, finns det
väl ganska liten anledning att här upprepa
den debatten, allra helst som det
förslag som beredningsutskottet då föreläde
riksdagen fick majoritet och
Kungl. Maj:t mycket snabbt gått det beslutet
till mötes genom att tillsätta en
utredning med syfte att ta upp hela
frågan om nykterhetspolitiken. Att utskottets
majoritet här har avstyrkt de
nu föreliggande motionerna är inte ett
utslag för att den skulle vilja nonchalera
eller på något sätt underskatta vare
sig de allmänpolitiska värderingar som
motionärerna gör eller de förslag till
delreformer som motionerna utmynnar
i, utan det är vår uppfattning inom majoriteten
att alla dessa frågor kommer
att bli föremål för utredningens granskning
och övervägande, eftersom direktiven
är så omfattande som de är.

Herr Erik Filip Petersson sade här
att utskottsmajoriteten beslutat att
överlämna motionerna till utredningen.
Om utskottet hade beslutat i den riktningen,
hade det inte förelegat några
reservationer, såvitt jag förstår, men
utskottet har utgått ifrån att den utredning
som nu är tillsatt för denna
översyn alldeles säkert kommer att utan
några anvisningar just ta upp de frågor
som är aktualiserade i motionerna.
Det finns därför, herr talman, enligt
mitt sätt att se ingen anledning att nu

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

vädra alla nykterhetspolitiska värderingar
och nyanser, utan vi får hoppas
alt den utredning som är tillsatt skall
lyckas att lösa de problem i vår nykterhetspolitik,
som 1944 års nykterhetskommitté
av naturliga skäl inte kunde
förutse och att vi på ett bättre sätt
kanske skall kunna tackla de svårigheter
som nu utgör oroande inslag i den
nykterhetspolitiska bilden.

Med den deklarationen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande betänkande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkten 3, därefter särskilt
i fråga om punkten 4 samt slutligen
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

Härefter gjordes enligt de avseende
punkten 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Sundin in. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten 4, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Lundström m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Ang. försäljningen av rusdrycker

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
42 punkten 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Petersson, Erik Filip,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej —33.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
bevillningsutskottets betänkande
nr 45, i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket m. m., såvitt berättelsen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246);
samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om er -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Om gudstjänst och korum i militärtjänst

kännande och verkställighet av vissa
utländska domar och beslut angående
underhåll till barn, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om gudstjänst och korum i militärtjänst

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 63, i anledning av väckta
motioner om gudstjänst och korum i
militärtjänst.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
53 i första kammaren av herr Larsson,
Lars, in. fl. samt nr 63 i andra kammaren
av herr Björk i Göteborg in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa om
sådan ändring i 1960 års tjänstereglemente
för krigsmakten, att gudstjänst eller
korum ej finge förekomma i tjänsten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 53 och II: 63, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin
mening giva till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört; samt

2) att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande över motionerna hade
utskottet anfört bland annat följande:

»Enligt utskottets mening finns det
tillfällen då gudstjänst eller korum förekommer
i sådant samband med militärtjänsten
att det framstår som naturligt
att all personal deltar däri. Att införa
förbud för anordnandet av sådan i
tjänsten ingående förrättning finner utskottet
därför inte motiverat. Emellertid
bör med hänsyn till principen om

religionsfrihet understrykas, att deltagande
i gudstjänst eller korum i största
utsträckning bör vara frivilligt och sålunda
inte utgöra ett obligatoriskt tjänsteåliggande.
Det är av vikt att förrättningens
frivilliga karaktär alltid tydligt
klargöres för de värnpliktiga.»

Reservationer hade anförts

I. av fru Hamrin-Thorell, herrar
Lundberg och Odhe, fröken Sandell
samt herr Ullsten, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:53 och 11:63, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om sådan
ändring i 1960 års tjänstereglemente
för krigsmakten, att gudstjänst eller
korum ej finge förekomma i tjänsten;
samt

II. av herr Larsson, Lars, som dock
ej antytt sin mening.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag har aldrig övervarit
ett korum. Jag är inte lotta och har av
naturliga skäl därför inte haft möjlighet
att göra det. På två vägar har jag
dock inhämtat kunskap om denna traditionella
ceremoni, genom andra lagutskottets
utlåtande samt förmedlad av
dem som genomgått värnplikten och
evärderligt bevarar minnena därifrån
och sätter värde på att återge dem. Jag
vill inte påstå att jag på någon av dessa
två vägar fått en sådan uppskattning av
korumceremonien, att jag anser den
värd att behålla som ett obligatoriskt
inslag i krigsmakten.

Det är rätt anmärkningsvärt att man
i reciten i utlåtandet talar om krigsmakten,
när vi skriver år 1965, och det hette
försvarsmakten, då korum infördes på
1500-talet under Erik XIV:s tid.

Enligt gällande bestämmelser skall
personalvården inom krigsmakten vägleda
personalen i religiösa frågor och
livsåskådningsfrågor. Denna själavård

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

skall utövas genom gudstjänst eller annan
andlig verksamhet, genom upplysning
i livsåskådningsfrågor samt genom
enskild rådgivning i andliga frågor. Allt
detta utom just gudstjänsten eller korum
under tjänstetid kan jag som reservant
ge min fulla anslutning till. Vad
jag personligen reagerar starkt emot är,
att när gudstjänst anordnas i tjänsten,
vilket utskottet anser bör kunna äga
rum, så är deltagandet enligt vederbörande
chefs bestämmande obligatoriskt
för i förband eller avdelning ingående
meniga jämte erforderligt befäl samt
för den personal i övrigt som har uppgifter
i samband med förrättningen. Under
vissa omständigheter kan även andra
än den nu nämnda personalen beordras
delta i förrättningen.

Den som anmäler att han med hänsyn
till sin inställning i religiöst avseende
icke önskar delta i gudstjänst eller
korum skall befrias från deltagande,
om han icke erfordras för en bestämd
uppgift i samband med förrättningen.
Personal, som befrias från att delta,
bör under tiden för förrättningen vara
sysselsatt i annan verksamhet. Så heter
det i 1960 års tjänstereglemente för
krigsmakten.

Korum infördes år 1566 i vårt land,
d. v. s. under Erik XIV:s tid. Jag har
intresserat mig för hur förhållandena
var under Erik XIV:s tid, då denna
högtidiga ceremoni instiftades. Hos
gamle Grimberg heter det bl. a. så här:
»Förlusterna av folk och egendom, de
betungande transporterna av krigsförnödenheter
på långa och dåliga vägar,
pest och andra sjukdomar framkallade
till slut inom både Sverige och Danmark»
— det var således under det nordiska
sjuårskriget — »utmattning och
leda vid de ändlösa fejderna, örlig och
pest hade lagt tusentals hem öde, och
bland den vapenföra befolkningen hade
farsoterna och fiendens svärd härjat så
fruktansvärt, att i Södermanland en av
konungens män tagit sig för att i brist
på män utskriva kvinnor till krigstjänst.
» Grimberg säger också, att för -

Om gudstjänst och korum i militärtjänst
hållandena var precis desamma inom
våra nordiska grannländer, varför troligen
Gud åkallades på bägge sidor om
den frontlinje som då fanns och vid de
gudstjänster som anordnades. Men förhållandena
i vårt land är ju ändå inte
precis likadana i vår tid, även om vi
behållit korum.

Formen för korum, som också beskrivs
i utskottsutlåtandet, lämnar enligt
min uppfattning inget övrigt att
önska i fråga om slentrian. Jag säger
detta fastän jag är väl medveten om att
inom denna ram kan inrymmas mycket
av värdighet, beroende på vem som förrättar
andakten.

Jag tillåter mig — utan minsta antydan
till skämt — citera någonting av
vad som tydligen på order skall anordnas
under en gudstjänst: Efter psalmsång
och predikan, om det finns en
präst eller predikant att tillgå, skall befälet
uttala krigsmannabönen »Gud bevare
Konungen och Fäderneslandet»,
vilken upprepas av de närvarande (vid
marinen besvaras uttalandet med »Gud
höre det»), Om både personal ur marinen
och annan personal deltar i korum,
besvaras krigsmannabönen på ettdera
av dessa sätt. Lystringsgrad under
korum är lediga. Om så erfordras
för att lvstring skall uppnås, kommenderas
före krigsmannabönen »giv akt».
Korum inpassas om möjligt i tidsschemat
så att tjänst icke vidtar omedelbart
efteråt.

Det är två anledningar som gjort att
jag sällat mig till reservanterna som
ansluter sig till en motion från socialdemokratiskt
håll. Först och främst kan
jag inte finna någon skärningspunkt
mellan den zon som kallas krigsmakten,
som jag vet är ett nödvändigt ont,
och den religiösa zonen, där vördnaden
för livet och kärleken till alla människor
på jorden och gemenskap mellan
alla jordens folk är det allt överskuggande.
Jag finner ingen som helst möjlighet
att skapa kontakt mellan dessa
båda zoner. Det finns ingen sådan kontakt.
Den är konstlad och skapad av oss

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Om gudstjänst och korum i militärtjänst
människor, som inte kan lära oss att
leva i fred med varandra.

Denna min inställning är helt personlig,
men jag ville deklarera den, eftersom
jag står som reservant.

Ett av motiven för att jag anslutit
mig till reservanterna är alltså att jag
vill ha full frivillighet, när det gäller
andliga övningar inom krigsmakten. Det
är en absurditet att söka närma kristendomen
med dess kärlekslära till krigsmakten.
Under världskrigen, förefaller
det åtminstone mig, var det en skärande
kontrast emellan den livsåskådning
kristendomen representerar och de krig
människorna ställde till med.

Det andra motivet är att vi har full
religionsfrihet i vårt land. Varför skall
då våra värnpliktiga pojkar och våra
repsoldater anses behöva andlig vård
under kommando? Det faller ju ingen in
att ordna obligatoriska morgonböner
för annan, fredlig statlig verksamhet.

Ibland måste man ha möjlighet att
ordna korum i samband med militärtjänst,
påstår utskottsmajoriteten, som
framhåller det som naturligt att då all
personal deltar. När då? frågar sig den
civile medborgaren. Kan man inte uppamma
tillräcklig fantasi för att finna en
tidsenlig form för firandet av regementets
dag, utdelande av utmärkelsetecken
eller högtidlighållande av stora historiska
minnen utan att hålla fast vid en
ceremoni som har sitt ursprung år 1566?
Såvitt jag förstår bär dylika ceremonier
på annat sätt fått sin värdiga ram
inom exempelvis Stockholms stad och
på många andra håll. Varför inte då
också inom krigsmakten?

I andra lagutskottets utlåtande erfar
man att inom försvarsdepartementet är
frågan om en reformering av korumbestämmelserna
föremål för övervägande.
Men departementschefen avser att avvakta
riksdagens ställningstagande till
förevarande motioner, innan han fattar
sitt beslut om denna reformering. Jag
tycker därför att det är ganska viktigt
att riksdagen i nuvarande situation uttalar
sin uppfattning om obligatoriskt

deltagande i korum. Jag och de övriga
reservanterna finner det vara värdigare
riksdagen att säga ifrån att allt deltagande
i gudstjänst när den anordnas
inom krigsmaktens zon borde vara fullt
frivilligt.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen.

Herr JANSSON, PAUL,(s):

Herr talman! I egenskap av motionär
i denna fråga tar jag mig friheten att
säga några få ord i anledning av reservationen.

I motsats till den föregående ärade talaren
fru Hamrin-Thorell, som inte upplevt
korum, kan jag vittna om att jag
upplevt det, inte frivilligt, utan ditkommenderad
i egenskap av värnpliktig.
Det är kanske upplevelserna från dessa
tillställningar som föranlett mitt ställningstagande
till denna fråga.

Som framgår av motionerna bottnar
den militära gudstjänsten och korum
historiskt sett i sådana föreställningar
för att inte säga vanföreställningar som
är fullkomligt främmande för vår tids
människor. Detta med att åkalla Gud
inför ett fältslag och innan man gick ut
för att försöka förgöra sina fiender, syftar
uppenbarligen till att på något sätt
försöka skaffa sig fördelar mot den lede
fienden. Om det dessutom inträffar, att
båda parter inför ett slag gör på samma
sätt, kan man ju föreställa sig vilket
rov för stridiga känslor Vår Herre måste
bli i denna situation, då båda vill ha
hans stöd i kriget.

Att man numera inte använder sådana
argument för att behålla den militära
gudstjänsten eller korum kan väl bara
betecknas som glädjande. Vad frågan för
dagen gäller är på vilket sätt man kan
genomföra religionsfriheten i samband
med själavården inom krigsmakten och
då enkannerligen den militära gudstjänsten
eller korum i samband med
tjänstgöring. Enligt mitt sätt att se finns
det endast ett radikalt sätt att komma
till rätta med detta problem, nämligen

Onsdagen den 17 november 1905

Nr 36

genom alt helt enkelt, som man yrkar på
i motionen, förbjuda att korum förekommer
i tjänsten.

Nu kan man visserligen peka på möjligheten
att bli befriad från deltagande
under förutsättning att vederbörande
kan peka på sådana samvetsskäl som
reser betänkligheter emot deltagande i
religiösa övningar, men denna möjlighet
att bli befriad står öppen endast under
förutsättning att vederbörande inte
behövs för någon speciell uppgift under
förrättningen. Detta är, såvitt jag
förstår, en mycket viktig inskränkning
i rätten att bli befriad. Man kan ta exemplet
att en militär musiker blir kommenderad
att utföra musik vid en sådan
gudstjänst eller ett korum. Han har en
speciell uppgift och kan tydligen då inte
bli befriad. Han kan helt enkelt tvingas
att deltaga i förrättningen oavsett vad
han har för uppfattning i religiösa frågor.

Jag hävdar, herrr talman, att det är
synnerligen dåligt beställt med religionsfriheten
i det här avseendet när
man för det första skall tvingas att begära
befrielse under förebärande av
samvetsskäl för att komma ifrån en i
princip obligatorisk kulthandling inom
militärtjänsten och för det andra under
vissa betingelser kan bli tvingad att
deltaga.

Nu säger man ifrån utskottets sida att
det enligt utskottets mening finns tillfällen
då gudstjänst eller korum i tjänsten
förekommer i sådant samband med militärtjänsten
att det framstår som naturligt
att all personal deltager däri, och
därför vill man inte från utskottsmajoritetens
sida vara med om ett förbud
i detta avseende.

Utskottsmajoriteten har inte närmare
utvecklat vad den menar med detta, och
vi som inte deltagit i utskottsbehandlingen
får ju inte något närmare klarläggande
på denna punkt, men oavsett
vad det är som utskottet har i tankarna,
om det nu är fråga om regementets
dag eller någon speciell högtid eller en
sådan beklaglig händelse som att någon

Om gudstjänst och korum i militärtjänst
kamrat eller några kamrater omkommit
i tjänsten, så tror jag för min del att
det skulle gå att klara detta högtidlighållande
på ett värdigt sätt utan att behöva
komma i konflikt med religionsfrihetsprincipens
genomförande i det
militära. Jag tycker att utskottsmajoritetens
tveksamhet härvidlag kan karakteriseras
som den obotfärdiges förhinder
i denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr I.

Herr SöRENSON (fp):

Herr talman! Det ärende som vi nu
behandlar är ett religionsfrihetsärende.
I religionsfrihetslagen sägs det att ingen
må tvingas att tillhöra ett kristet
samfund. Det är en väsentlig vinst för
religionsfriheten att ha denna princip
lagfäst. Men när det gäller korum, alltså
en religiös kultakt, då säger vi att när
en svensk pojke är soldat är han skyldig
ta del i religionsutövning. Den hållningen
måste vara inkonsekvent.

Visserligen betonar utskottet att det
med hänsyn till principen om religionsfrihet
är av vikt att det understrykes för
soldaterna att deltagandet i den militära
gudstjänsten har en frivillig karaktär.
Man frågar sig emellertid: Kan eld
och vatten förenas? Kan ett obligatorium
»i största utsträckning» vara frivilligt?
Här står två artskilda principer
emot varandra och att söka hålla dem
samman som utskottet försökt göra synes
vittna om brist på konsekvens.

Den ställning man intar till detta
ärende beror på hur allvarligt man tar
frågan om religionsfriheten och på hur
man tolkar innebörden av religionsfrihetens
idé. Det finns en parallellitet
mellan lagens bestämmelser om tillhörighet
till svenska kyrkan och deltagande
i korum. När det gäller svenska kyrkan
är det f. n. inte en fråga om frivilligt
inträde utan om rätt till utträde.
Den religionsfrihetstolkningen är, synes
det mig, en halvmesyr. Hyser man en
sann respekt för individens inre värld,

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Om gudstjänst och korum i militärtjänst
och en sådan respekt är ju en hörnsten
i vår demokrati, så leder det till en
sann respekt också för individens religiösa
ställningstagande. Det är inte rätt
till utträde ur kyrkan saken gäller, utan
det är frivilligheten inför anslutning
till ett kristet samfund som är kärnfrågan.
När det nu gäller korum borde, synes
det mig, samma princip gälla. Befrielse
från ett gudstjänstobligatorium
kan inte vara det sannaste uttrycket för
religionsfriheten. Sann religionsfrihet
överlämnar åt individen att avgöra om
vederbörande önskar deltaga i gudstjänst
eller inte.

Det kan vara värt att ett ögonblick
begrunda gudstjänstens karaktär. Den
enskilda människans möte med den
gudomliga världen vinner uttryck i
gudstjänsten. Det mötet är en djupt i
personligheten liggande angelägenhet.
Ingen av oss söker eller möter Gud på
kommando i det civila livet. Det gör
man inte heller då man är inkallad.
Gudstjänsten är vare sig i civil eller i
militär form en kollektiv akt av opersonlig
och oengagerad natur, utan gudstjänsten
är eu fri inbjudan till delaktighet
i den kristna trons tröst, sanning
och klarhet. Svaret på den inbjudan
måste ges av individen själv. Garantier
måste finnas för individen att
här kunna handla självständigt. Att den
religiösa upplevelsen är intimt förbunden
med delaktighet i ett gudstjänstkollektiv
är en annan sak. Det man här
bör observera är dock att gudstjänstkollektivet
är uppbyggt av människor
som genom en inre personlig impuls
har sökt sig samman. — Att kommenderas
till gudstjänst blir en motbjudande
tanke, och för den kristna tron måste
en sådan tanke te sig helt väsensfrämmande.

Skall då inte det militära livet erbjuda
möjligheter till religiös aktivitet?
Jo, alldeles säkert. Många är fostrade i
en kristen tradition. Möjligheter till ett
kontinuerligt deltagande i kristen gudstjänst
och gemenskapsliv bör vara för
handen också i det militära samman -

hanget. Jag delar reservanternas syn,
när de säger att det är »angeläget att
reella möjligheter ges att anordna sådana
förrättningar under fritid». Det
är vidare alldeles uppenbart att militärlivets
personliga påfrestningar i hög
grad aktualiserar frågan om psykisk
rådgivning och andlig hjälp. Militärpastorer
med en god insikt i den personliga
dynamiken i en för en ung människa
ofta främmande och stundom påkostande
situation kan här betyda
mycket. Men den saken har inte med
korum att göra. Principen, både från
en allmän humanistisk utgångspunkt
och från en kristen utgångspunkt, måste
vara: Religionsfrihet betyder vad
ordet säger, nämligen dels frihet i religionsutövningen,
dels frihet att ta del
av en kristen gudstjänst och frihet att
låta bli om man så vill.

Det synes mig som om utskottsmajoliteten
inte har tagit religionsfrihetstanken
på fullt allvar. I varje fall är
tolkningen, förefaller det mig, inte radikal.
Nu är jag medveten om att många
som står i den kristna traditionen vänder
sig mot detta resonemang och frågar:
Hur kan du som aktiv kristen tala
på detta sätt? Du borde i stället slå
vakt om det som finns kvar i officiella
sammanhang av kristen trosutövning.
Mitt svar är detta: Den hållning jag intar
som kristen grundar sig just på min
tolkning av den kristna trons väsen. I
den tron finns det inte något yttre
tvång. Kommenderad religion är en för
det kristna evangeliet helt främmande
tanke. Jag tror att möjligheterna för
den kristna tron att leva och verka i
vårt folk får en helt annan valör och
styrka, då vi äntligen har gjort oss kvitt
idén om att det är statens uppgift att
tillhandahålla religion. Låt den kristna
tron få verka i vårt folk enligt sitt eget
väsen: i frivillighet och frihet. Jag tror
att en nu fördold religiös längtan då
skall bryta fram i vårt folk.

Herr talman! Jag har velat redovisa
min ståndpunkt i detta ärende. Jag
ser det såsom djupt principiellt bety -

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

delsefullt. Jag yrkar bifall till den reservation
som i handlingarna betecknats
med I.

1 detta anförande instämde herrar
Wuåg (s), Wirmark (s), Skärman (fp),
Stefanson, (fp), Einar Persson (s), Per
Jacobsson (fp) och Söderberg (s), fru
Wallentheim (s), herrar Carl Albert Anderson
(s), Erik Jansson (s) och Torsten
Hansson (s), fru Segerstedt Wiberg
(fp) samt herr Harry Carlsson (fp).

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har med ett visst
intresse lyssnat på denna debatt, framför
allt på herr Sörensons anförande
men också på vad fru Hamrin-Thorell
har haft att säga. Jag tror inte att de
synpunkter som låg bakom herr Sörensons
anförande är desamma som motiven
till motionen. Vi i utskottet har
tolkat avsikten med motionen så, att
den som inte har något behov av att ta
del i någonting som hör samman med
gudstjänst eller korum skall befrias därifrån.
Detta är i och för sig inte religionsfriheten
sedd i annat sammanhang
än att den som inte har behov av
religion inte heller skall i någon form
deltaga i en sådan förrättning eller vara
närvarande när en sådan sker.

Det är med den utgångspunkten som
utskottsmajoriteten möjligen har tagit
fasta på någonting av det fru HamrinThorell
har sökt efter i gamla handlingar
eller i skriven historia, nämligen
att gudstjänst och korum i militära sammanhang
för dagen kanske mera har
traditionens karaktär än betydelse i själavårdande
syfte. Och när utskottet säger
att gudstjänst och korum förekommer
i militära sammanhang då det kan
framstå som naturligt att alla deltar,
så har vi inte — som fru Hamrin-Thorell
uttryckte det — sagt att behov av
någonting sådant föreligger. Vi har sagt
att det förekommer, och det är en väsentlig
skillnad. Vi har inte uttalat oss
om behovet utan bara konstaterat att det

Om gudstjänst och korum i militärtjänst

förekommer sådana sammanhang då det
är naturligt att alla deltar. Det skulle
vara om inte praktiskt omöjligt så i varje
fall ganska irrationellt att en stor del
av personalen i ett större sammanhang
skulle kunna befrias under en viss
del av tjänstgöringen för att sedan, när
korum eller gudstjänst hade förrättats,
inställa sig i ledet.

För egen del anser jag inte religionsfriheten
vara av den beskaffenheten att
jag under alla förhållanden måste vara
befriad från skyldigheten att närvara
när något religiöst inslag förekommer.
Det är möjligt att det har sin grund i att
jag har tagit fasta på att vi fortfarande
har en statskyrka och att man därför i
vissa sammanhang utan att på något
sätt känna sitt samvete pressat bevistar
även sådant som innebär enbart
ett religiöst inslag.

I de nuvarande bestämmelserna sägs
det att personalvården inom krigsmakten
omfattar bl. a. själavård, vilken
åsyftar att vägleda personalen i religiösa
frågor och i livsåskådningsfrågor.
Själavården utövas genom gudstjänst
och annan andlig verksamhet, genom
upplysning i livsåskådningsfrågor samt
genom enskild rådgivning i andliga frågor.
Den delen av de nuvarande bestämmelserna
skulle enligt mitt sätt att se
utan vidare kunna överföras till att vara
frivillig i fråga om deltagande och alltså
inte ingå som något tjänsteåliggande.
Flertalet av utskottets ledamöter — även
de ledamöter som utgör utskottets majoritet
— delar den uppfattning som reservanterna
har givit till känna, nämligen
att den möjlighet de nuvarande bestämmelserna
ger att erhålla befrielse
från deltagande i gudstjänst eller korum
icke kan anses fylla rimliga krav i
fråga om en av förhållandena opåverkad
valfrihet. Utskottet understryker att med
hänsyn till religionsfriheten bör deltagande
i gudstjänst eller korum i största
möjliga utsträckning vara frivilligt och
således icke utgöra ett obligatoriskt
tjänsteåliggande. Vi har i vårt uttalande
i fråga om gudstjänst och korum sär -

3 Första kammarens protokoll 1905. Nr .10

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Om gudstjänst och korum i militärtjänst
skilt sådana sammanhang där det
framstår som naturligt att alla deltar.
Vi har gjort detta för att understryka att
den delen av själavården som jag talade
om tidigare bör kunna överföras till
ett plan, där frivilligheten i fråga om
deltagande kan göras fullständig.

Inom utskottet har vi inte diskuterat
om det föreligger något behov av vare
sig gudstjänst eller korum i större sammanhang
där det är svårt att tillämpa
befrielse för viss del av de deltagande.
Vi har heller inte diskuterat huruvida
det finns något behov av att ordna en
mera rejäl, på frivillig grund anordnad
själavård under tiden för värnpliktstjänstgöringen.
Det finns väl skäl att anta
att flertalet vid den ålder då de rycker
in har fått grundläggande kunskaper
även i religionsfrågor och att det
finns möjligheter för dem att inhämta
den vederkvickelse som för många onekligen
ligger i att bevista en gudstjänst,
utan att denna anordnas på militärt initiativ.
Det har möjligen en gång i tiden
förelegat någonting som har motiverat
de nuvarande bestämmelserna i reglementet
för krigsmakten i det här avseendet,
men jag tror att man inte föregriper
någonting som hör samman med
religion, om man säger att det kan ifrågasättas
om ett sådant behov nu föreligger.

Skall det förekomma religionsutövning
i det militära, bör detta som sagt
vara anordnat med möjlighet till frivilligt
deltagande utan att den som står
i valet att delta eller avstå skall ha att
välja mellan den låt oss säga bekvämare
formen att delta i gudstjänst och en
obekvämare tjänstgöring, som han skulle
kunna kommenderas till om han anmälde
att han inte ville delta i gudstjänsten.
Utskottsmajoriteten önskar
alltså en utpräglad frivillighet i det här
avseendet, och det måste antagligen innebära
att om man ändå finner ett behov
av att anordna sådana förrättningar,
så skall det vara helt frivilligt att
deltaga eller att avstå. Däremot är jag
för min del •— och jag tror flertalet av

dem som står bakom utskottets utlåtande
har samma inställning — inte lika
övertygad om att det är nödvändigt eller
bästa vägen med ett förbud för att
anordna inslag av gudstjänstkaraktär eller
korum, om man vill kalla det så,
exempelvis på regementets dag eller i
annat sammanhang där förband av militär
art deltager. Jag tror till och med
att det inte skulle kränka någon om i
samband med en större militär övning,
där ju åtskilliga förband deltar, enligt
tradition eller därför att man känner ett
behov därav skulle anordnas en kortare
gudstjänst, även om de militära övningarna
omedelbart därefter vidtar. Herr
Jansson finner det inte ändamålsenligt
att åkalla Gud inför ett fältslag, men det
sker ju på ömse sidor om frontlinjen,
och denna åkallan kan ju inte hjälpa
mer än en av parterna. När vi har vunnit
de gångna krigen har vi haft fördelen
på vår sida, och det kan då synas
som om bönen om hjälp har givit resultat.
Har vi förlorat krigen, har vi väl
också förlorat kontakten med den som
många på den tiden trodde styrde och
ställde i världen. Jag tror att de militära
myndigheterna i vårt land numera
har övergivit den där formuleringen i
sina böner.

Vårt militärväsende i dag har inte
någon offensiv karaktär, utan det är
helt byggt på försvar. Om någon anser
att resultatet blir bättre, om man i en
situation som kan betyda döden för
stora massor av dem som är samlade för
att utöva sin krigstjänst, därest man
förenar sig i en bön till Gud om hjälp,
skulle jag för min del kunna tolerera
detta, även om jag stod i ledet och betraktade
det som verkningslöst.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets utlåtande.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Motionärernas synpunkter
såsom de framlagts i motionen
har alldeles kommit bort i debatten,
även om de går såsom en underton

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

i vissa resonemang. Jag ber att till en
början få såga några få ord om den tankegång
som ligger innesluten i motionen,
ty den har ett bestämt samband
med den tradition som vi har byggt upp
förbindelsen mellan religion och krigsväsende
på.

Det synes som om motionärerna skulle
vara särskilt rädda för den påverkan
som gudstjänsterna i militärlivet skulle
utöva på de människor som lyssnar;
själva denna påverkan skulle vara skadlig.
Jag tycker att det resonemanget i
och för sig inte har någon bärighet, därför
att hela militärutbildningen ju är en
hjärntvätt, en påverkan där det gäller
att omforma oskyldiga människor för
ett visst bestämt syfte och att få dem att
se saken precis så, som ledarna för denna
hantering och verksamhet ser det
hela. Även om jag börjar bli gammal
minns jag nog den korta stund då även
jag utsattes för denna hjärntvätt. Det
misslyckades!

Det är självklart att man måste få en
i stort sett enhetlig uppfattning, och det
får man ju säga att militärerna har lyckats
med. Den militära predikan har
varit framgångsrik. Därför upprepar
utan den minsta skymt av tvivel så gott
som var och en som har utsatts för denna
hjärntvätt aningslösa argumenteringar,
stolsbenssvarvade argumenteringar,
utan att på något sätt uttala något som
helst tvivel om riktigheten av de militära
doktrinerna. Man kan få soldaterna
att tro precis vad som helst vid en riktig
indoktrinering i militärt hänseende.

Faran för att soldaterna skulle påverkas
av den predikan som hålls inom
militärväsendet är, som vaktmästaren
sade om predikan i kyrkan, + 0. Om
det vore så, att militärpredikan vore en
kristen predikan, skulle det finnas anledning
att befara att den skulle kunna
utöva påverkan, men man får nog med
ljus och lykta leta efter anföranden i
detta sammanhang som är specifikt
kristna. De allmänna tal som hålls kan
i och för sig vara bra — det kan vara
moraliserande resonemang av olika slag

Om gudstjänst och korum i militärtjänst
— men så blandar man in i resonemangen
en del religiöst svammel som
skall förgylla upp det hela. Den sortens
predikan påverkar inte människorna.
För tänkande människor är denna militärpredikan
mera repulsiv än attraktiv.

Hela den religiösa verksamheten vid
de militära förbanden måste nog betraktas
såsom ett led i ett slags totalförsvar,
ty kan man tämja kristendomen
så att den går ihop med militärväsendet,
har man vunnit mycket ur militär
synpunkt. Jag hörde många gånger
och med nöje Fabian Månsson på sin
tid berätta om de här sakerna, och han
upprepade i nästan varje föredrag rörande
detta ämne en sats som lydde
ungefär så här: »Det kan ni vara säkra
om, att soldater som tror på Gud är
mycket bättre än soldater som inte tror
på Gud.» Det råder nog ingen tvekan
om att detta är riktigt — lyckas man
få människor att tro att man i den evige
Gudens namn kan gå ut och slå ihjäl
folk, så har man fått ett utmärkt bra soldatmaterial.

Utskottsordföranden var inne på en
mycket egendomlig tanke — jag tycker
att den på ett sätt är komprometterande;
för vem skall jag inte säga — när
han förklarade att eftersom vi har en
statskyrka skall vi ha det här. Utan
tvivel passar statskyrkan utmärkt i
sammanhanget, men det är väl inte på
detta sätt man kan motivera korum i
militärtjänsten. Utskottsordföranden
nämnde också regementets dag o. s. v.
Det leder just över till den tanke som
man vill förverkliga — man skall visa
utåt att just militärväsendet får en religiös
förgyllning över sig; alltså vad
det i själva verket inte skall ha — det
är ju att dölja själva kärnan i hela militärväsendet.

För att inte blir alltför långrandig
skall jag sammanfatta med några ord
och säga att det är ett par skäl som föranleder
mig att livligt understödja reservationen.
Det första skälet är att frivilligheten
måste vara dominerande i

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Om gudstjänst och korum i militärtjänst
fråga om all religiös verksamhet. Det
har herr Sörenson framställt på ett så
vältaligt och insiktsfullt sätt, att därom
behöver jag inte orda mycket. Att tänka
sig en tvångsmässig kristen verksamhet
är över huvud taget omöjligt. Man kan
icke på tvångets väg utöva själavård.
En religiös verksamhet utanför denna
tvångsmässiga ram vid eller i anslutning
till regementena, det må vara hänt
— soldathemmen har såvitt jag kan förstå,
vare sig de skötts av statskyrkopräster
eller av frikyrkopastorer, utövat
en allmänmänskligt ytterst välgörande
verksamhet bland soldaterna; men detta
står alldeles utanför militärväsendet.

Det andra skälet till att jag måste understödja
reservationen är att jag känner
mig djupt övertygad om att det råder
ett fullständigt motsatsförhållande
mellan militvärväsendet och allt vad
kristen livssyn heter. Inget försök att
brygga över detta är möjligt. Man kan
förgylla upp det hela, men skall man
förgylla upp militärväsendet med kristendom,
måste man förfalska kristendomen
— annars lyckas inte företaget.
Och det är ingen svårighet, ty den varan
tillhandahålles ju i ymnigt mått i
vår tid. Var övertygad om att skulle en
präst — vare sig han är luthersk statskyrkopräst
eller frikyrkopastor — i militärgudstjänsten
på regementets dag
börja undervisa om vad som verkligen
står i Nya testamentet, så skulle den
prästen eller pastorn aldrig mer få
komma tillbaka. Den kristna trosbekännelsen
är ju vad som står i Nya testamentet,
inte den augsburgska, lutherska
trosbekännelsen.

Det är givetvis fullt hederligt av den,
som inte tror på kristendom och inte
tror på Gud, att säga att vi här står inför
ett motsatsförhållande, och därför
skall det inte förekomma någon kristendom
i den militära tjänsten. Detta respekterar
jag fullständigt, även om dessa
människor är positiva till militärväsendet.
Militarismens och kristendomens
livssyn är nämligen fullständigt kontradiktoriska
motsatser. Vore kristen -

domen en krigisk religion skulle jag
förstå att man vill förena korum och
gudstjänst med militärväsendet, men det
är den inte. Vill man absolut ha en religiös
polityr på krigsväsendet, då skall
man använda någon religion som är
förenlig med detta. Det finns många
icke kristna och hedniska religioner
som i vår tid uppskattas mycket och
som man väl skulle kunna använda för
detta syfte — man skulle kunna ta en
modern kommunistisk religion, en gammaljudisk
religion eller en animistisk
krigsreligion och bedriva sådan religiös
verksamhet. Då funnes det ett inre samband
mellan gudstjänster i krigsväsendet
och krigsväsendet självt. Men så
länge man inte vill det utan håller på
med denna kristendomsförfalskning,
som jag för min del betraktar som djupt
ohederlig, måste jag yrka bifall till reservation
nr I.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag hörde verkligen
med största intresse på herr Sörensons
fascinerande anförande. Det verkade
på flertalet av oss som en predikan. Jag
vore glad om jag kunde befria mig från
det praktiska livets nyanser och instämma
med honom. Men i det praktiska
livet är det ju inte så att man kan indela
människorna bara i onda och goda.
Man kan inte säga att allt som händer
i världen är antingen svart och
ont eller vitt och gott, tv det finns så
oerhört mycket däremellan. Även ett
sådant begrepp som religionsfrihet är
liksom alla våra frihetsbegrepp i ett ordnat
samhälle någonting som är relativt.
Människorna kan helt enkelt inte göra
hur de vill i ett ordnat samhälle. Vilket
frihetsbegrepp som vi än har, måste
det underkastas vissa begränsningar.

Utskottsmajoriteten har starkt understrukit
principen om religionsfrihet,
att deltagande i gudstjänst och korum
i största utsträckning bör vara frivilligt.
Men vi har också sagt att det
uppkommer vissa problem. Det är ju

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

här i första hand inte fråga om korum,
utan gudstjänst. Vi har gudstjänst i så
många former, och vi har framför allt
ett religiöst inslag av gudstjänstkaraktär
ganska ofta, som här sagts, t. ex. på
regementets dag. Om vi skulle förbjuda
allt sådant som är obligatoriskt och
säga att deltagandet skall vara frivilligt,
skulle det vara organisatoriskt
omöjligt att ta med ett religiöst inslag
just på regementets dag, och det tycker
jag skulle vara ett torftighetsbevis. Dessa
inslag är många gånger av mycket
stort värde.

Jag tänker på en annan sak. Vi har
t. ex. begravning på sjön av någon kamrat
som omkommit. Då kommer det en
order att alla skall vara med. Att det
här kommer in ett religiöst inslag är
någonting som det stora flertalet är
glada över.

Vi skall visa tolerans och hänsyn till
varandra, det gäller också förhållandet
mellan religiösa och inte religiösa. Inte
heller skall vi här låsa oss fast i olika
positioner och skapa ett nytt förbud
som är ganska onödigt.

Det är min inställning till saken, och
jag kan inte annat än instämma i utskottets
skrivning.

Här talas om gamla historiska förhållanden,
då man förr i världen åkallade
Gud för att förgöra fienden. I den
mån, det förekommer religiösa inslag
nu, är det en bön om hjälp för att bevara
det egna landets frihet.

Herr talman! .lag skall be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är på sitt sätt litet
pinsamt att behöva begära ordet för att
helt kort polemisera mot en högt aktad
partikamrat. Men jag vill säga att jag
inte har en sådan uppfattning om tillvaron
att den kan tolkas i svart och vitt.
.Tåg beklagar om mitt anförande skulle
ha gett intryck av att jag hörde till de
människor som möter tillvaron på det
sättet. Jag trodde tvärtom att jag visat

Om gudstjänst och korum i militärtjänst
respekt just för den nyansering och
dynamik som finns i den mänskliga
personligheten. Jag delar delvis herr
Edströms syn att religionsfriheten har
ett relativt drag. Det draget har allt
mänskligt. Men i detta sammanhang kan
jag inte se att det är relevant att lägga
huvudvikt vid relativiteten. Här är det
fråga om en sådan enkel sak som om
en människa personligen och frivilligt
skall kunna säga ja eller nej till en religiös
och militär kultakt. Där kommer
inte den problematik som herr Edström
här antyder om religionsfrihetens relativitet
in, och inte heller hans yttrande
om att folk inte kan få göra vad de
vill. Det är det de skall få göra när det
gäller frågan om att delta i gudstjänster.
Där gör man som man vill. Man går
eller går inte.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sörenson, det står
visserligen i bibeln att Edert tal skall
vara ja, ja eller nej, nej, men i det praktiska
livet har jag uppfattningen att det
inte ens när det gäller religiösa ting
alltid kan bli så. Problemen möter oss
där lika mycket som inom andra områden.
Jag har fortfarande den största
respekt för herr Sörensons stora idealitet
och för att han vill se problemet
på det sätt som han gör. Jag skulle vara
glad om jag kunde se problemen på
samma sätt. Men jag är alltför mycket
jordbunden för det. Jag anser att det
inte går att göra på det sättet. Herr Sörensons
idealitet går på den linjen att
något är antingen gott eller ont och att
det inte finns någonting däremellan.
Jag tror inte att det är så.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Riksdagsdebatten om
huruvida militärt korum, som nu, skall
vara ett tjänsteåliggande eller om deltagandet
i det skall vara frivilligt har i
dagspressen förhandsrefererats som en
av riksdagens stora höststormar.

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Om gudstjänst och korum i militärtjänst

Då begreppet korum i militärlagarna
först förekommer i Erik XIV:s skeppsartiklar
av år 1566 skulle man på goda
grunder kunna anta att den nu igångsatta
stormen skall komma att segla skutan
i kvav. Debatten före riksdagsbehandlingen
har också haft starka inslag
av en sådan tro.

Jag för min del menar att detta inte
är värt en parlamentarisk höststorm och
än mindre är en fråga där man kan
skönja stora skiljelinjer och djupa meningsskiljaktigheter
mellan de olika
uppfattningarna i riksdagen.

Ingen tar väl i dag på fullt allvar avstånd
från religionsfrihetens principer.
Är det någon som gör detta så tillhör
denne i så fall en mycket liten minoritet
i detta hus. Det står sålunda klart
att deltagande i andaktsstunder av religiös
karaktär är en fråga som berör
endast individen själv och ingen annan.
Denne bör ha att efter fritt val delta i
den form av aktivitetsuttrvck som överensstämmer
med den livsåskådning som
han omfattar. Detta förändras inte av
att personen växlar från civilt liv till
militär tillvaro, förändras icke av att
han är vuxen eller befinner sig i ungdomsåren.
Att han under det senast angivna
skedet av sitt liv skall ha tillgång
till objektiv information i livsåskådningsfrågor
är något som riksdagen tidigare
har anslutit sig till.

Deltagandet i korum under militärtjänst
bör sålunda vara frivilligt sett
ur den enskilde soldatens synvinkel. I
den andan har de aktuella motionerna
skrivits, och motiven behöver måhända
inte upprepas. Det finns många varianter
på temat, kanske alltför många, vilket
gjort bilden för diffus för att jag
på en kort stund skulle kunna klart
teckna hur religionsfrihet skall gestaltas
i praktisk verksamhet inom militärväsendet.
Ett motiv ur motionen vill jag
emellertid ta fram i detta sammanhang.
Det kan sammanfattas så att det ur religionens,
d. v. s. i detta fall kristendomens,
och i varje fall ur den kristnes
synpunkt, icke kan vara tillfredsställan -

de att enskilda människor tvingas att
ständigt deltaga i en ceremoni där endast
en livsåskådning presenteras. Genomslagskraften
i vad som presenteras
ökar inte utan den minskar sannolikt
genom att man har ett tvångsdeltagande.
Det bör därför vara en fördel ur kristen
ideologisk synpunkt om religionsutövandet
får frivillig prägel även i den
militära tillvaron.

I samband med att kyrka och stat
skildes åt i Frankrike inskrevs i den
franska författningen ett uttryck för
samma uppfattning. Man slår fast att
militärmakten skall vara neutral i religionsfrågor
och säger att »trosfriheten
alldeles särskilt skall respekteras, där
myndigheten utövas med stor kraft, såsom
inom det militära området». Man
menar att det bör finnas en naturlig
pendang till den militära funktionen,
som är och måste vara totalitär; individen
ges frihet i religiösa och livsåskådningsfrågor.
Herr talman! Mot bakgrunden
av en dylik principiell uppfattning
— som jag menar delas av de absolut
flesta — skall de praktiska och organisationsmässiga
avvägningarna göras.
Försvarsministern har i år i riksdagen
förklarat att de nya bestämmelser om
korum han tänker utfärda skall utformas
så att intrång på religionsfrihetens
område ej sker. Jag delar denna uppfattning.
Motionen som lämnades före
det åsyftade interpellationssvaret är ett
uttryck för samma inställning.

Det förslag som hittills presenterats
till nya bestämmelser fyller emellertid
inte de angivna förutsättningarna. Jag
har fått förslaget refererat, och om det
är det slutliga så vore det ett olyckligt
svar på denna riksdagsdebatt om det
bleve fastställt. Jag tar uppgiften om att
herr statsrådet velat invänta riksdagsbehandlingen
före sitt slutliga ställningstagande
som ett uttryck för tveksamhet
inför förslaget.

Eftersom det knappast kan vara bekant
för samtliga ledamöter finns det
anledning att ange huvudinnehållet i
förslaget, som går ut på att man kan bli

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

befriad från deltagande i gudstjänst eller
korum, därest man gör anmälan
därom. Upplysningar om denna möjlighet
skall lämnas i god tid före första
tillfälle då gudstjänst eller korum anordnas
under tjänst. Den som dagen före
förrättningen gör sådan anmälan
skall befrias men deltaga i annan tjänst
under den tid förrättningen pågår.
Skillnaden mot de nuvarande förhållandena
är som synes hårfin.

Det borde ha räckt med att utskottet
samlat sig omkring en förklaring att
utskottet i anledning av motionerna instämt
i det principuttalande som försvarsministern
tidigare gjort i riksdagen.
När utskott och reservanter nu har
sökt skriva särskilda preciserade motiveringar,
har uppenbarligen förvirringen
framför allt bland läsarna av
dessa motiveringar blivit stor.

I nog så seriösa sammanhang har
utskottets knapphändiga skrivning tolkats
som ett avslag på motionerna. Jag
förmodar, efter utskottsordförandens
inlägg, att det nu är klarlagt att så inte
är fallet. Min inställning till utskottsskrivningen
är den att de principiellt
positiva synpunkterna som finns skulle
ha kommit först och framhävts tydligare
och att undantagen från principen
skulle ha angivits just som undantag. En
sådan mening gick det tyvärr inte att
vinna någon anslutning till. Vid justeringen
förelåg faktiskt därför dels bifallsyrkanden
till motionerna med två
olika motiveringar — visserligen inte
preciserade, och, såsom kammarledamöterna
sett, sedermera hopskrivna —•
dels ock utskottets skrivning. För den
som deltagit i utskottsbehandlingen
kunde utskottets skrivning, även om den
olyckligtvis linte uppfattats så, betraktas
som ett uttryck för att även majoriteten
slagit vakt om religionsfrihetens princip
vid militära gudstjänster och korum.

Nu har hela debatten kommit att röra
sig om huruvida anordnande av korum
bör förbjudas eller inte. För mig är
det utomordentligt angeläget att delta -

Om gudstjänst och korum i militärtjänst

gande i korum som anordnas i tjänsten
i samband med militär verksamhet är
frivilligt. Om de militära myndigheterna
på den knappa reservtid som står
till förfogande i utbildningsplanen vill
arrangera gudstjänst eller korum är för
mig i detta sammanhang fullständigt
likgiltigt. Egentligen blir ju frivilligheten
illusorisk om möjlighet till »val ej
finns» eller om valfriheten är inskränkt.

Utskottet säger att deltagandet ej skall
vara ett tjänsteåliggande. Reservanterna
pekar på en klar frivilldghet, åstadkommen
genom att de har tolkat motionens
yrkande såsom ett förbud. Men
man kan i reservationen inte komma
förbi problemet att avsteg från principen
måste förekomma. Som utskottsledamot
har jag erfarit en stark vilja hos
hela utskottet att slå vakt kring religionsfriheten
i det sammanhang där den
nu diskuteras. Som motionär känner jag
mig ytterst tveksam inför nyanser i såväl
utskottets skrivning •— det har jag
angivit vid frågans behandling i utskottet
—• som reservanternas skrivning
sedan jag nu som riksdagsman fått tillfälle
att jämföra de två, från början
antydda tre, motiven. Jag anser därför
att den blanka reservation som jag
antecknat är synnerligen befogad. Det
gäller här en principiell fråga och en
samvetsfråga föröden enskilde — icke en
partifråga. Jag har, helt opåverkad och
frivilligt kommit till samma slutsats,
som jag kom till den 20 januari, att motionen
med däri intagen motivering bör
bifallas. Därmed skulle försvarsministern
ha fått bekräftelse från riksdagen
om överensstämmelse på det besked han
gav riksdagen i början av året.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Det förefaller mig märkligt
att vi år 1965 skall behöva ha en så
lang debatt om en så enkel och naturlig
sak som det här är fråga om. Jag tycker
det borde vara självklart att man fullföljer
det arbete som har utförts på

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Om gudstjänst och korum i militärtjänst
andra håll och håller religiös utövning
borta från något som medborgarna
tvångsvis kommenderas till.

När man läser utskottsmajoritetens
skrivning blir man också undrande. Jag
hade hoppats att vad som skulle sägas i
dag av företrädare för majoriteten skulle
skapa klarhet, men tyvärr kan jag
inte påstå att det har blivit mycket klarare
vad som menas. Majoriteten säger
att »det framstår som naturligt» att i
vissa fall all personal deltar i korum
eller gudstjänst, men man får inte reda
på för vilka det anses »naturligt».
Att det tydligen för utskottsmajoriteten
är naturligt må vara hänt, men jag tror
inte man skulle få det svaret om man
vände sig till de värnpliktiga. Inte heller
har jag fått klart för mig vad utskottsmajoriteten
menar när den säger
att detta deltagande »i största utsträckning
bör vara frivilligt». Menar man
alt anmälan inte skall erfordras och att
prövning av inställningen i religiöst
avseende inte skall behövas?

Det må nu vara hur som helst med
det. Herr Edström påpekar att det kan
förekomma religiösa inslag vid militära
festligheter. Ja, ingen skulle väl i
så fall reagera däremot, och sådana inslag
kan förekomma även om riksdagen
bifaller motionerna. Men det väsentliga,
som jag ser saken, >pr huruvida försvarsviljan
främjas av religiösa inslag
i militärtjänsten.

Militärtjänsten innefattar ju ett tvång
för medborgarna, ett tvång som emellertid
de allra flesta av oss har funnit
sig i och anser som något nödvändigt.
Vi har då också det kravet, att vi under
fullgörande av detta tvång inte
skall i större utsträckning än under civil
tjänst utsättas för påverkan i religiöst
avseende, och i den civila verksamheten
har ju undan för undan de
tidigare mycket starka religiösa inslagen
avvecklats.

Jag vill erinra om att vi en gång i tiden
var skyldiga att gå i kyrkan varje
söndag och att den som inte gjorde det
kunde straffas. Jag vet inte om den be -

stämmelsen har avskaffats genom lag
eller helt enkelt försvunnit.

Jag kan ta ett annat exempel. Om de
ärade kammarledamöterna i lagboken
slär upp 1864 års näringsfrihetsförordning,
skall de finna där att arbetsgivare
är ålagd att faderligt vaka däröver
att tjänstebiträde eller arbetare
hålles till gudsfruktan, ordentlighet och
goda seder och att han därutöver är
skyldig att tillse att vissa arbetstagare
erhåller undervisning och flitigt besöker
söndagsskolan. Denna bestämmelse
står i vår lagbok i dag men har så
småningom blivit obsolet och tillämpas
inte, trots att det finns bestämmelser
om straff på upp till 200 riksdalers böter
för en arbetsgivare som inte tillser
att hans anställda går i söndagsskolan.

Nu hoppas jag att det inte kommer
någon motionär som föreslår att vi skall
upphäva denna bestämmelse, eftersom
jag är rädd för att det vid behandlingen
av ett sådant förslag skulle kunna sägas,
att detta kunde vara ett naturligt
inslag i arbetslivet.

Då jag inte kan se att det finns något
samband mellan försvarsvilja och religiös
verksamhet under militärtjänsten,
vill jag ansluta mig till reservanterna.
På en punkt kan jag dock inte riktigt
acceptera deras skrivning. De säger:
»Om korum och andra religiösa förrättningar
helt utesluts från tjänstetid är
det emellertid enligt utskottets mening
angeläget att reella möjligheter ges att
anordna sådana förrättningar under
fritid.» Det har jag i och för sig ingenting
emot, men varför skall man bara
arbeta för att ge reella möjligheter till
religiösa förrättningar? Det finns ju
värnpliktiga som inte är religiösa men
som borde kunna få någon form av själavård
under fritid. Icke förty, herr
talman, ber jag få yrka bifall till reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag begärde ordet då
herr Geijer talade om en viss oklarhet

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

beträffande majoritetens ståndpunktstagande
och särskilt då han sade att
han själv inte kunde förstå att ett bifall
till reservationen skulle innebära
ett förbud mot religiösa inslag, t. ex.
vid regementets dag.

Jo, det menar vi att det måste bli.
Bifalles reservationen om absolut religionsfrihet,
finns det ingen möjlighet
att inlägga religiösa inslag vid sådana
arrangemang som regementets dag. Det
är där skillnaden ligger. Religionsfriheten
slår vi nog båda vakt om, men i
vissa situationer skulle ett bifall till
reservationen innebära förbud mot alla
religiösa inslag. Det är det som majoriteten
inte vill gå med på.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! När man läser motionen
och inte minst när man hör reservanterna
tala, får man en känsla av att
båda parter på något sätt står utanför
och betraktar frågan om korum helt
som ett teoretiskt problem. Dess bättre
står utskottet mera på verklighetens
fasta mark och sätter in frågan i dess
rätta sammanhang.

Andlig vård inom försvarsmakten
anses av ålder såsom något naturligt
och riktigt. I händelse av beredskap
och krig fungerar en fältprästorganisation,
i vilken alla samfund är representerade.
Likaledes har det ansetts
riktigt att den andliga vården fungerar
även under den fredliga utbildningstiden.
Själavård hör med till den vård
av hela människan som vi strävar efter
alt den samlade människovärden skall
ge. Att få andlig kunskap och vägledning
hör väl till de rättigheter som man
i ett kristet land kan kräva.

Självfallet skall i religionsfrihetens
namn frivilligheten tillgodoses. Enligt
utskottet kan frivillighetsprincipen
tryggas på ett tillfredsställande sätt. I
tjänstgöringsreglementet är anvisningarna
sådana, att jag har svårt att tro
att någon skall kiinna obehag av att be
om befrielse, såsom motionärerna förmodar.

Om gudstjänst och korum i militärtjänst

Att den andliga verksamheten liksom
all annan verksamhet företages på
tjänstetid är väl naturligt. Det skulle
verkligen te sig något underligt att en
av försvarsmakten anställd personalkategori
skulle få hela sin arbetsutövning
beskuren på det sätt som motionärer
och reservanter önskar.

Jag har en hel del praktisk erfarenhet
av det vi talar om. Tänker jag på
hur fältprästen fungerar under fälttjänstövningar,
då det ju i princip inte
finns någon fritid, så tycker jag att man
har hela problematiken såsom i ett nötskal.
Efter att ha förhört sig, kommer
prästen till ett förband; de som har
tid och lust samlar han på en lämplig
plats, t. ex. i ett tält, i en buss eller i en
skogsbacke, och håller korum. Att det
kan ske på ett mycket personligt och
naturligt sätt säger sig självt. Att korum
under utbildningstiden på kasernen
mera präglas av yttre militära former
är ju en praktisk fråga. Varje sammanhang
har nämligen sina givna yttre
former att verka i. Former kan alltid
diskuteras, och bör diskuteras för att
vara de lämpligaste möjliga för det innehåll
som de vill ge uttryck för. Den
diskussionen pågår också inom försvarsmakten.

Herr talman! Är det inte ändå något
av en öppen dörr som motionärerna
med reservanternas hjälp försöker slå
in? Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Risberg (h) och
Strandberg (h).

Herr HOBINETTE (h):

Herr talman! Det slående i denna debatt
är att två som det förefaller mig
diametralt motsatta uppfattningar har
kunnat enas i en reservation. Ä ena sidan
är det en grupp som under en viss
täckmantel försöker att komma åt själva
religionsutövningen. Å andra sidan
är det de som i likhet med herr Sörenson
har en religiös uppfattning men
som vänder sig mot ensidigheten i stats -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Om gudstjänst och korum i militärtjänst
kyrkans medverkan. Jag tycker nog att
båda parter gör sig skyldiga till en viss
obefogad räddhågsenhet och överdrift.

Utskottet säger tydligt ifrån, att gudstjänster
och korum inte utgör ett obligatoriskt
tjänsteåliggande. Detta borde
väl ändå vara en garanti som skulle
kunna accepteras. Även herr Kilsmo,
som med sådant patos talade om tvång,
borde ordentligt läsa igenom utskottets
uttalande. Då kanske också han blev
något lugnare.

Då det gäller reservationen finner jag
följande mening anmärkningsvärd: »Det
obehag som en begäran om befrielse kan
tänkas innebära, torde i de flesta fall
väga tyngre än känslan att tvångsvis
utsättas för religiös påverkan i viss
riktning.» Ja, är det inte svårare att
utsättas för »religiös påverkan» då tycker
jag reservanterna är ute i ogjort
väder.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CARLSSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Jag har varit tveksam
om jag över huvud taget skulle begära
ordet i denna debatt, som har rört
sig över vida vatten — man har talat
om hjärntvätt, kultakter o. s. v. Jag har
en känsla av att vi bör dimensionera
ned debatten till vad frågan verkligen
gäller. Utskottets utlåtande medger väl i
stort sett den frihet från deltagande i
gudstjänst och korum under militärtjänst,
som man vill ha från olika håll.

De som, såsom herr Larsson påpekade,
drivits av en vilja att redan i utskottet
nå fram till ett positivt ställningstagande,
har kanske nalkats detta
ärende från olika utgångspunkter. Här i
kammaren har det emellertid blivit en
debatt som inte bara kommit att gälla
religionsfrihet i det militära, utan som
snarare blivit en diskussion för eller
emot religion över huvud taget.

Som herr Hubinette sade är det intressant
att se, att både den grupp som
strävar efter total religionsfrihet och

den grupp som kan sägas företräda en
rent ateistisk uppfattning har en gemensam
nämnare, som nu tagit sig uttryck
i den gemensamma reservationen.
Denna får väl betraktas som uttryck för
den »radikalism» som frodas på många
håll. Till herr Sörenson vill jag inom
parentes säga, att det inom den grupp
som han representerar, där man alltså
nalkats detta ärende med religiösa utgångspunkter,
finns starkt delade meningar
om hur man skall se på denna
fråga.

Jag förstår dem som här ser ett tvång
ur religionsfrihetssynpunkt. Jag skall
dock inte diskutera den sidan av saken.
Jag har en känsla av att denna
»frihetssträvan» har tagit sig sådana uttryck,
att många människor i dag över
huvud taget saknar normer för hur de
skall uppträda i tillvaron. Det har i
vissa liberala studentföreningar, förekommit
utsvävningar som skapat bekymmer
på en del håll. Människor som
på grund av avkristningen saknar en
grund att stå på och inte har några
enhetliga regler att leva efter saknar
ofta respekt för människan som individ.
Den sortens frihet har vi all anledning
att betacka oss för.

Med min erfarenhet från det militära
vill jag säga, att ingen väl har tagit
skada av att lyssna till Ordets förkunnande
i form av korum. Många med
mig som har praktisk erfarenhet därav
vet vad det betyder att få lyssna till en
förkunnelse av detta slag även i det militära.
Det kanske inte har varit till
gagn för det militära, inte för försvarsviljan,
men jag tror att det har varit
till gagn för individen att mitt i den
militära verksamheten få lyssna till något
som lyfter upp och ger litet helgd åt
tillvaron.

Det har sagts att det här rör sig om
en samvetsfråga. Det kan vara riktigt,
men jag vill säga att det är en svårare
samvetsfråga för många av oss att övas
i vapnens bruk för att ev. använda dem
mot medmänniskor. I detta fall har vi
anledning att betrakta det som en sam -

Onsdagen den 17 november 196ä

Nr 36

vetsfråga — om vi skall föra en debatt
pa detta plan. Vad jag vill efterlysa är
litet mer av tolerans också från dem,
som här så starkt talar om religionsfriheten.
Som utskottets ärade ordförande
här sade, har vi i dag en statskyrka. Så
länge vi har denna statskyrka, kan det
inte vara orimligt att ha motsvarande
förhållanden i fråga om anslutning också
i det militära. Det finns här en stor
grupp, som vill värna om de andliga och
religiösa värdena och som vet att vi
som människor även i det militära behöver
dessa andliga värden, som i så
hög grad berikar vårt liv. Korum rätt
utformat innebär ett sådant andligt
värde.

Från dessa utgångspunkter har jag,
herr talman, kunnat ge min anslutning
till utskottets förslag.

I herr Eric Carlssons yttrande instämde
herrar Nils-Eric Gustafsson
(ep), Ferdinand Nilsson (ep), Boman
(fp) och Thorsten Larsson (ep) samt
fru Olsson (ep).

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det har ju sagts många
kloka ord i denna debatt. Inte heller
jag har kunnat undgå att ta intryck av
herr Sörensons anförande, som var så
fyllt av patos och varma tankar. Jag
har också fäst mig vid vad herr Blomquist
sade i sin sakliga redogörelse för
förhållandena.

Liksom herr Eric Carlsson tvekade
jag länge, om jag skulle ta till orda i
denna debatt. Jag kan till stora delar
instämma i vad herr Carlsson här sagt.
Det var framför allt en del av det som
herr Kilsmo sade som kom mig att begära
ordet.

Herr Kilsmo sade, att en militärpredikan
inte var en kristen predikan och
framhöll, att en militär gudstjänst är
mera repulsiv än attraktiv. Jag har under
särskilda förhållanden upplevt
gudstjänsten i militärtjänst på ett helt
annat sätt. Jag minns särskilt detta under
beredskapstiden, då det etappsjuk -

Om gudstjänst och korum i militärtjänst
hus, för vilket jag var chef och som låg
vid finska gränsen cirka 30 mil norr
om Haparanda, tog hand om finska
soldater som sårats i det krig som finnarna
förde för att driva ut tyskarna
ur landet i slutet av andra världskriget.
Vi befann ju oss inte i någon fara. Vi
tog bara hand om andras sårade. Vår
präst vid förbandet höll en gudstjänst
i ortens kyrka. Kyrkan var praktiskt taget
fylld av folk — de flesta av de närvarande
var personal från sjukhuset.
Ingen var naturligtvis kommenderad
dit. Det fanns synbarligen under de förhållanden
som vi arbetade under ett
stort behov av att få den andliga uppbyggelse
som en gudstjänst kan ge. Jag
kan också försäkra att det var en gudstjänst
som var fri från militärt inslag
—■ om jag får använda det uttrycket.

Jag har det bestämda intrycket av att
behovet av andlig uppbyggelse är ett
helt annat under de allvarliga förhållanden
som blir följden av ett beredskapsläge
eller kanske ännu mer ett
försvarskrig — som det skulle vara för
oss. Det skulle, såvitt jag kan förstå, innebära
ett stort tvång mot dem som har
behov av en sådan andlig uppbyggelse
att inte ge dem möjlighet att få den.
Ett förbud mot att i den militära tjänsten
anordna en gudstjänst, av vilken så
många har behov, skulle därför vara
föga lyckligt. Jag tycker dessutom att
de ord, som herr Eric Carlsson yttrade
om tolerans i detta sammanhang, är alldeles
riktiga och vill instämma i dem.

Herr talman! Jag tycker bifall till
utskottets förslag.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Här har efterlysts tillfällen
då det framstår som naturligt att
all personal deltar i korum eller gudstjänst.
Det har också frågats om Regementets
dag nödvändigtvis måste firas
med korum. Jag vill endast berätta ett
självvalt exempel på att det finns naturliga
tillfällen för gudstjänst och korum.

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

Under beredskapstjänstgöring 1942
dödades vid en övning några timmar efter
det att jag själv lämnat platsen sex
av mina kamrater på en gång genom en
serie minsprängningar. Då det under
beredskapen råder tjänstgöring dygnet
om, skulle gudstjänst — om reservanternas
förslag vinner bifall — inte få
förekomma i ett fall som detta, inte ens
för dem av de omkomnas föräldrar, syskon,
anförvanter och kamrater, som så
skulle önska:

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fru Hamrin-Thorell
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,

att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 55;

Nej —- 64.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. förvaltningen av den allmänna
pensionsfonden m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 64, i anledning av väckta
motioner angående förvaltningen av
den allmänna pensionsfonden in. in.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft tio inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 507
i första kammaren av herr Jacobsson,
Per, och nr 628 i andra kammaren av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.;

2) de likalydande motionerna nr 516
i första kammaren av herr Mattsson
m. fl. och nr 629 i andra kammaren av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.;

3) de likalydande motionerna nr 529
i första kammaren av herr Sundin m. fl.
och nr 621 i andra kammaren av herr
Hedlund m. fl.;

4) de likalydande motionerna nr 532
i första kammaren av herrar Åkerlund
och Lundberg samt nr 631 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl;
ävensom

5) de likalydande motionerna nr 533
i första kammaren av herrar Åkerlund
och Lundberg samt nr 636 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås m. fl.

I motionerna 1:507 och 11:628 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag
om sådan ändring av reglementet för

Onsdagen den 17 november 1905

Nr 36

Ang. förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

allmänna pensionsfondens förvaltning,
att återlånerätt finge ackumuleras under
fem år och att amorteringstiden utsträcktes
till 20 år.

I motionerna I: 516 och II: 629 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla, att den utredning
rörande tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar,
fondförvaltningens framtida utformning
in. m., som 1963 års riksdag begärt, måtte
komma till stånd genom en särskild
utredning med parlamentarisk medverkan.

I motionerna 1:529 och 11:621 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om skyndsam
utredning och förslag angående en
reformering av bestämmelserna för
återlån från allmänna pensionsfonden,
så att de mindre och medelstora företagens
samt jord- och skogsbrukets kreditbehov
bättre kunde tillgodoses, samt
även i övrigt angående allmänna pensionsfondens
möjligheter att aktivt
främja näringslivets utveckling.

I motionerna 1:532 och 11:631 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa dels om
förslag till sådan ändring av reglementet
för allmänna pensionsfondens förvaltning,
att arbetsgivare erhölle möjlighet
att för återlån få utnyttja de
ATP-avgifter, som inbetalats under loppet
av de fem senast förflutna åren,
och att återlån finge ske upp till 75 %
av inbetalda avgifter; dels ock om en
utredning rörande a) utsträckande av
amorteringstidens längd för återlån till
20 år, b) anpassning av räntenivån för
lånen till kreditinstituten till gängse inlåningsränta.

I motionerna 1:533 och 11:636 hade
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl.
Maj :t med beaktande av vad i motionerna
anförts måtte 1) företaga utredning
och framlägga förslag, att arbetsgivare
skulle medgivas rätt att — ut -

över de årliga avgifterna för tilläggspensioneringen
— skattefritt avsätta
medel till egen pensionsfond i syfte att
göra pensionsutfästelserna fullt säkra,
2) igångsätta utredning i syfte att —■
sedan AP-fonderna nått en med hänsyn
till kravet på likviditet och risken för
konjunkturförsämring fullt betryggande
storlek och erfarenhet vunnits rörande
storleken av arbetsgivarnas frivilliga
avsättningar till egna pensionsfonder —■
begränsa de årliga pensionsavgifterna
till AP-fonderna till vad som erfordrades
för täckande av fondernas löpande
pensionsbetalningar under året.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionerna 1:516 och 11:629
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 507 och II: 628,

2) motionerna I: 529 och II: 621 samt

3) motionerna I: 532 och II: 631, icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

C. att motionerna 1:533 och 11:636
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits,

vid utskottetts hemställan under A,

I. av herrar Kaijser, Edström, Erik
Filip Petersson, Axel Kristiansson,
Jönsson i Ingemarsgården, Johansson
i Skärstad, Ringabi] och Jonsson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 516 och
II: 629 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om parlamentarisk utredning
rörande tilläggspensionssystemets samhällsekonomiska
verkningar, fondförvaltningens
framtida utformning m. m.;

vid utskottets hemställan under B,

II. av herrar Kaijser, Edström, Erik
Filip Petersson, Axel Kristiansson,

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

Jönsson i Ingemarsgården, Johansson
i Skärstad, Ringaby och Jonsson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen i anledning
av följande motioner, nämligen 1)

motionerna I: 507 och II: 628,

2) motionerna I: 529 och II: 621 samt

3) motionerna I: 532 och II: 631,

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla dels om skyndsamt förslag till
sådan ändring av reglementet angående
allmänna pensionsfondens förvaltning,
att återlånerätt skulle få ackumuleras
under 5 år, dels ock om utredning angående
en reformering av bestämmelserna
för återlån från allmänna pensionsfonden
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

vid utskottets hemställan under C,

III. av herrar Kaijser och Ringaby,
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort hava den avfattning,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under C hemställa,
att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 533 och II: 636, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört; samt

IV. av herrar Edström, Erik Filip Petersson,
Axel Kristiansson, Jönsson i
Ingemarsgården, Johansson i Skärstad
och Jonsson, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Riksdagen har här att
behandla en rad motioner, som samtliga
berör ATP-systemets funktioner och
verkningar, enkannerligen de samhällsekonomiska.
Jag vill, herr talman, begränsa
mitt anförande till att gälla
samtliga motioner och yrkanden med
undantag av motionerna 1:533 och II:
636, vilkas yrkande jag icke kan dela.

De aktuella frågeställningarna gäller
dels en utredning om fondmedlens för -

valtning och administration och dels
principerna för återlånerätten, främst
syftande till bättre förhållanden för de
mindre företagarna.

Den första frågan, kravet om en parlamentarisk
utredning beträffande principerna
för förvaltningen och administrationen,
är ju inte ny. Den har motionsledes
framförts tidigare. Riksdagen
har beslutat och Kungl. Maj :t har hänskjutit
dessa frågeställningar till den
utredning som pågår inom finansdepartementet
om den långsiktiga ekonomiska
politiken.

Denna utredning kan emellertid närmast
komma fram till en kartläggning
av problematiken. Det är givetvis angeläget
att göra en sådan. Det är nödvändigt
för fortsatta ställningstaganden.
Man kan självklart heller inte se detta
problemkomplex fristående från samhällsekonomien
i övrigt. Så långt är det
alltså riktigt att sätta in denna fråga i
det stora ekonomiska sammanhanget
när sådan utredning ändå pågår. Parlamentarikernas
uppgift är närmast att
fullfölja denna utredning. Jag skulle
vilja uttrycka det så, att kravet på en
parlamentarisk utredning har alldeles
särskild aktualitet i det läge vi tidsmässigt
nu befinner oss, enär det aviserats
att den pågående utredningen snart föreligger
färdig. Det bör då finnas förutsättningar
för en följande parlamentarisk
utredning att använda det material
som här kommer fram. Vi menar
alltså, att tidpunkten nu är lämplig för
att tillsätta en parlamentarisk utredning
om påtalade spörsmål.

Frågan om ändrade bestämmelser för
återlånerätten har också behandlats av
flera riksdagar i följd, från och med
1960 till och med 1964. Vi skriver nu
1965! Den har alla gånger avslagits med
den motiveringen, att vi haft för liten
erfarenhet av systemets verkningar. Det
må vara en riktig motivering i ett ingångsskede.
Men för varje år som går
vinner man erfarenheter. Man kan således
inte i det långa loppet avslå dessa
framställningar med den motiveringen.

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

Ang. förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

Det har därtill också tidigare uttalats
att det bör vara angeläget att i slutet av
1960-talet göra en omprövning. Vi närmar
oss nu således alltmer den tidpunkt
som man aviserat som lämplig för en
omprövning.

De motioner, som här föreligger, har
varit på remiss till åtskilliga organ och
institutioner, och de har tillstyrkts på
ett flertal håll. Jag kan således återge
att såväl Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska bankföreningen och Svenska
sparbanksföreningen liksom Sveriges
grossistförbund och Sveriges industriförbund
samtliga tillstyrkt de krav på
ändringar i återlånerätten, som har aktualiserats
i motionerna.

Jag vill därtill, herr talman, säga att
om återlånerätten skall få någon praktisk
verkan för de mindre och medelstora
företagen, är det mycket angeläget
med den reform som här krävs. I stora
drag går den ut på att göra det möjligt
för företagarna att få lånerätten anpassad
inte enbart till premieinbetalningar
under ett år, utan till en följd av
år, förslagsvis fem, som skulle ge en
ackumulerad rätt till återlån. Därest detta
bifalles får återlånerätten självfallet
en helt annan praktisk betydelse.

Herr talman, jag vill med dessa ord
yrka bifall till reservationerna I och II
av herr Kaijser m. fl.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
i vad herr Kristiansson här har
sagt. Då det gäller den statsfinansiella
långtidsplaneringen inom samhällsekonomien
bör riksdagen, i den mån det
nu står i vår makt att åstadkomma en
hållbar planering, vara inkopplad. En
parlamentarisk utredning bör med
andra ord i sådana fall alltid göras.

Det är givet att expertutredningar
alltid är av stort värde, men de bör endast
tjäna som grundval för en därefter
kommande parlamentarisk utredning,
och det är den senare, den parlamentariska
utredningen, som skall framlägga
förslag för regering och riksdag.

Det anser jag vara en allmän demokratisk
princip så som vårt samhälle nu
fungerar. Då det gäller en sådan här
specialfråga som fondförvaltningen menar
jag nog att man bör hålla på densamma.
Det är motiveringen till att jag
liksom herr Kristiansson yrkar bifall
till reservation I.

Reglerna för låneåterrätt från AP-fonderna
är som utskottet vid tidigare riksdagar
uttalat flera gånger inte i alla
avseenden helt ändamålsenliga. Även
den här gången har detta påtalats av ett
flertal remissinstanser. Herr Kristiansson
har varit inne på detta. I första
hand bör reformering av reglerna ske
genom att den nu gällande snäva tidsgränsen
för återlånerätt vidgas så att
återlånerätten inte förfaller kalenderårsvis
utan får ackumuleras under en
viss tid, förslagsvis fem år, vilket är av
speciellt värde för mindre företag. Även
i en del andra avseenden är det motiverat
med en översyn av bestämmelserna
för dessa återlån. Detta är motiveringen
till att jag yrkar bifall till reservation
II.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! I fråga om de två första
reservationerna vill jag instämma i vad
de tidigare talarna har sagt.

Båda reservationerna är ju gamla bekanta.
Redan förra året yrkades det att
den utredning rörande tilläggspensioneringens
samhällsekonomiska verkningar
som begärdes 1963 skulle ske
under parlamentarisk medverkan. Även
om utredningen om finansiella långtidsperspektiv
inom samhällsekonomien
kommer att avslutas under innevarande
år tycker vi att det alltjämt är angeläget
att en parlamentarisk utredning
skall få medverka vid bearbetningen
och bedömningen av det material som
experterna framlägger. Det är vårt motiv
till yrkandet om bifall till reservation
1.

I den andra reservationen, som också
är gemensam för de borgerliga par -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

tierna, framföres önskemål om revision
av reglerna för återlån från pensionsfonderna,
en fråga som båda de föregående
talarna också har varit inne
på. Enligt den senaste redovisningen avpensionsfondernas
placering uppgick
återlånen totalt till endast fem procent
av hela kapitalet. Särskilt inom den
tredje fondstyrelsen är utlåningen obetydlig
— såvitt jag förstår torde den
alltjämt bara uppgå till någon tiondels
procent av det samlade kapitalet. De begränsningar
som är uppställda för återlånerätten
är särskilt för denna fond i
många fall direkt hindrande för ett utnyttjande
av återlånerätten. Samtidigt
gäller det här företagare, t. ex. jordbrukare,
som har ett betydande kapitalbehov
och för vilka en under flera år samlad
återlånemöjlighet skulle vara av betydelse.
Kalenderårsbegränsningen betyder
ju att en hel del av dessa små
företagare utestängs från återlånemöjlighet
därför att de erlagda pensionsavgifterna
per år understiger minimigränsen,
1 000 kronor. En ackumulering
av återlånerätten under fem år
skulle öppna möjlighet även för en del
av dessa företagare att göra återlån. För
större företagare finns ju faktiskt möjlighet
att på vissa omvägar få till stånd
en ackumulering av lånemöjligheterna.
För alla dem som erlägger mer än 1 000
kronor om året i pensionsavgift finns
det möjlighet att ta ett lån. Om man
siktar på en investering några år framåt
så kan man ta ett lån varje år. Man
sätter in medlen på bankräkning. Kostnaden
för låntagaren blir då skillnaden
mellan bankens utlånings- och inlåningsränta.
På sätt och vis kan man genom
detta skaffa sig en ackumulering
av lånerätten. De som betalar mindre
än 1 000 kronor om året i avgifter till
AP-fonderna har inte den möjligheten.
Det kan inte vara riktigt ändamålsenligt
att det är på detta sätt. I realiteten
finns alltså en ackumulering av lånerätten
för vissa företagare men inte för
andra, som kanske ännu bättre behöver
den —- även om denna rätt så att säga

måste utnyttjas på omvägar och med en
viss extrakostnad. Även utskottet anser
att de nuvarande återlånereglerna inte
är helt ändamålsenliga men vill i alla
fall inte nu genomföra någon ändring.
Vi anser att en sådan ändring, som
innebär en femårig ackumulering av
återlånerätten, redan nu borde kunna
genomföras, och begär därjämte en
översyn av bestämmelserna även i andra
avseenden.

Den tredje reservationen vid utskottets
hemställan under C är framförd av
enbart högerledamöter och innehåller
en begäran om utredning i två avseenden.
Den ena utredningen syftar till att
ge ökade möjligheter åt företag att säkerställa
pensionsutfästelserna utöver
den allmänna tjänstepensionen. Enligt
tidigare lagstiftning fanns möjligheter
för företag att till särskilda pensionsfonder
avsätta en del av årets vinst för
detta syfte. Den fonderingen har ju måst
upphöra. I vissa fall måste dessutom en
minskning av fonderna genomföras därför
att avdrag för utgivna ATP-avgifter
inte får ske i deklarationen, såvitt medel
härför ej har tagits ur tidigare uppbyggda
pensionsfonder.

Trots detta förekommer alltjämt uppbyggnad
av ett pensionssparande utöver
det som sker inom AP-fonderna. Genom
den s. k. PRI-försäkringen har till
Svenska arbetsgivareföreningen anslutna
företag byggt upp en pensionsförsäkring
för att trygga pensioner utöver
dem som erhålles enligt ATP-systemet.
PRI-systemet är uppbyggt så att det
väsentliga nvsparandet får stanna kvar
hos företagen under den tid utbetalningarna
enligt systemet inte är sä stora. A
andra sidan tillämpas en kollektiv säkerhet,
innebärande att de i försäkringen
samgående företagen gemensamt
ansvarar för pensionen inom sådana
företag som eventuellt inte blir i stånd
att fullgöra sina förpliktelser. Vi anser
att man bör utreda möjligheterna för
företagarna att säkerställa gjorda pensionsutfästelser
utöver den allmänna
tjänstepensionen genom att till egna

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

Ang. förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. ni.

pensionsstiftelser fa avsätta ett belopp
som motsvarar skillnaden mellan å ena
sidan den försäkringsmatematiskt beräknade
genomsnittliga verkliga årskostnaden
av de gjorda utfästelserna
och å andra sidan de avgifter som arbetsgivaren
bär att erlägga till AP-fonden
för sina anställda.

Den andra utredningen gäller möjligheterna
att genomföra ett ändrat system
för och en decentralisering av pensionsfonderna.
Vårt yrkande innebär
ingen diskussion om avgiftens storlek i
och för sig. Vi ifrågasätter bara huruvida
det uppkomna sparandet skall samlas
i en jättelik statlig'' fond eller om
lika gynnsamma resultat kan uppnås
genom en viss decentralisering. Vi menar
att man bör kunna utreda möjligheterna
att, sedan AP-fonderna nått en
med hänsyn till kravet på likviditet och
risken för konjunkturförsämring fullt
betryggande storlek och sedan erfarenhet
har vunnits rörande arbetsgivarnas
frivilliga avsättningar till egna pensionsfonder,
begränsa de årliga pensionsavgifterna
till AP-fonderna till vad
som erfordras för att täcka fondernas
löpande pensionsbetalningar under året.
Detta stämmer ju i och för sig överens
med den fördelningsprincip som gäller
för ATP-systemet.

Delade meningar kan givetvis råda
rörande storleken av det sparande som
skall åstadkommas genom ATP-systemet
ocli därmed rörande storleken av
de avgifter som skall uttagas av arbetsgivaren.
I vissa hänseenden torde emellertid
full enighet råda. Det är t. ex.
nödvändigt att bygga upp ett så stort
sparande att utgående pensioner är säkerställda
även i händelse av en nedgång
i konjunkturerna. Det är vidare
angeläget att avgiftsuttaget hålles jämnt
år från år. AP-fonderna kommer att
under åren fram till sekelskiftet nå en
oerhörd storlek. De uppgår nu till 10
miljarder och kommer vid sekelskiftet
att nå upp till ett belopp på 200—300
miljarder. Uppenbarligen innebär en
sådan central fondering en oerhörd

4 Första kammarens protokoll VJ65. Nr 36

maktkoncentration. Den enskilda kapitalmarknaden
skulle i betydande utsträckning
förlora sin betydelse, och
näringslivet skulle för sin framtida utveckling
och rationalisering i väsentliga
avseenden vara i händerna på de
tillfälligt makthavande. Härigenom kan
risk uppstå för en sådan centraldirigering
av näringslivet att investeringarna
blir beroende mera av politiska ställningstaganden
än av företagsekonomiska
överväganden. Det förslag till decentralisering
av fonderna som vi vill
göra till föremål för en utredning skulle
inte innebära någon minskning av summan
av de för den allmänna tjänstepensionen
fonderade medlen. Efter det
mönster som den tidigare nämnda PRIförsäkringen
har givit skulle också säkerheten
i fondernas placering kunna
garanteras.

Jag nöjer mig, herr talman, med dessa
antydningar rörande det förslag till utredning
som vi har framställt och ber
att få yrka bifall till reservation III.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Som redan har påpekats
i debatten har samtliga de yrkanden
som förekommer i de nu föreliggande
motionerna tidigare varit föremål för
riksdagens behandling. I samtliga fall
har de inte föranlett någon åtgärd. Det
gäller önskemålet om en parlamentarisk
utredning beträffande tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar,
fondförvaltningens framtida utformning
m. m. som hör samman med
dessa problem. Detsamma är förhållandet
med önskemålet om ökad återlånerätt
för dem som betalar avgifter, d. v. s.
för arbetsgivarna — i första hand tänker
man väl på småföretagarna. Vidare
rör det sig om ackumulering av återlånerätten
för fem år och en decentralisering
av de samlade fonderna. Även dessa
frågor har redan tidigare varit föremål
för behandling.

Jag har ingenting annat att säga om
de framställda yrkandena än att jag vill

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

erinra motionärerna om att samtliga de
medel som har inbetalats till AP-fonderna
är utlånade till staten och kommunerna
samt till näringslivet, i viss utsträckning
till jordbrukare, och en del i
form av s. k. återlän. Jag vill också erinra
om, vilket jag sannolikt har gjort
vid tidigare tillfällen då vi diskuterat
dessa frågor, att återlånen sker via
banksystemet och att låntagaren skall
ställa bankmässig säkerhet för det lån
han erhåller. Om det vore tillfredsställande
tillgång på kapital vore det inget
problem. Var och en som kunde ställa
bankmässig säkerhet skulle väl då också
få låna de medel han behövde, och
detta utan hänsyn till om han hade betalat
1 000 eller 50 000 kronor i avgifter
till ATP. Det som har skapat problemet
är ju att det för närvarande och sedan
en tid tillbaka råder knapphet på
kapitalmarknaden.

Vad som kan utläsas ur yrkandena
om en ökad återlånerätt är alltså inte
någonting annat än att man vill ha en
privilegierad lånerätt, bygd på inbetalda
avgifter till pensionssystemet, således
en lånerätt som ligger helt vid sidan
om de kreditrestriktioner som vi
för närvarande arbetar med. För närvarande
betalas det in avgifter till ATP
motsvarande ungefär tre miljarder kronor
per år. Med 50 procent till privilegierade
lån av det slag som vi nu talar
om skulle alltså en och en halv miljard
gå vid sidan om den kreditkontroll som
riksbanken utövar. Jag är inte säker på
att det är i någons intresse att så sker.

Beträffande kravet på en parlamentarisk
utredning, eller ett parlamentariskt
inslag i den utredning som redan pågår
angående tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar, vet jag
inte om det d själva sakfrågan skulle betyda
något tillskott. Jag tror att man kan
lita på att långtidsutredningen behandlar
de problem som är förknippade med
denna frågeställning på ett sätt som är
både objektivt och belysande. Det man
syftar till när man kräver en parlamentarisk
utredning är väl att man vill ha

också en politisk bedömning av hur
ATP-fonderna skall användas. Det tycker
jag att man kan vänta med till dess
man fått se resultatet av den nu sittande
långtidsutredningen, vars betänkande
snart torde kunna föreligga.

Återlånerätten är ett irrationellt inslag
i den fråga som hör samman med
fondförvaltningen. Det är ju inte rationellt
att ha en privilegierad lånerätt på
grund av att man betalar in avgifter som
man lagligen är skyldig att betala för
dem som är pensionsförsäkrade. Återlånerätten
gäller ju inte för dem som
betalar egenavgifter, d. v. s. de som inte
är anställda utan betalar avgifter på
grund av inkomst av annat förvärvsarbete.
De har ingen återlånerätt på dessa
avgifter, utan det är avgifter som en arbetsgivare
betalar för sina anställda som
grundar rätten till återlån. En ackumulering
under fem år av lånerätten kommer
att bli ett ännu mera irrationellt inslag
i fondförvaltningen. Det betyder ju
att fondförvaltningen måste vara beredd
på att när en femårsperiod har
gått så kan det ställas krav på återlån i
en omfattning som icke kan tillgodoses
med mindre än att man på ett eller annat
sätt realiserar de fondplaceringar
som redan är gjorda. Det rör sig ju om
ofantliga belopp.

Det är alltså ur praktisk synpunkt
ganska orealistiskt att tänka sig att en
ekonomisk förvaltning av den storlek
som det här rör sig om skall kunna utfästa
sig att tillgodose önskemål om
återlån uppgående till 50 procent av
vad som har inbetalats i avgifter under
en femårsperiod. Jag tycker att det är
så mycket mera tveksamt om det över
huvud taget är möjligt att tala om en
ackumulerad lånerätt, när man vet att
mycket förmånliga möjligheter till lån
för olika ändamål genom statens försorg
skapades under åren före kapitalknapphetens
tid men inte utnyttjades i någon
större utsträckning därför att andra
kreditmöjligheter var förmånligare. När
det var gott om kapital var räntan låg.
Den var i vissa situationer lägre än vad

Onsdagen den 17 november 1905

Nr 36

Ang. förvaltningen av den allmänna pensionsfonden in. m.

dessa statliga fonder kunde bjuda, därför
att man där räknar med räntenivån
under en fem- eller tioårsperiod. Vi
skulle alltså mycket väl kunna komma
i en situation då det inte var någon efterfrågan
på återlån på grund av att kreditmöjligheterna
i övrigt var tillräckliga
för att tillgodose efterfrågan, ålen så blir
det kanske en åtstramning. Alla skulle
då kunna göra sin rätt gällande att låna
en viss procent av de avgifter som hade
betalats in under den senaste femårsperioden.

Herr Kaijser måste ha gjort sig skyldig
till vissa missförstånd i fråga om
systemets verkningar. Han säger att
större företagare redan inu har en viss
möjlighet till ackumulering. Den möjligheten
föreligger inte. Den stora företagaren
såväl som den lilla — om man
med den lilla företagaren menar den
som i varje fall betalar in 1 000 kronor
i avgifter per år — kan varje år kräva
att få låna 50 procent av allt vad han
har inbetalt. Han erhåller också dessa
lån. I det avseendet är den större företagaren
inte i någon förmånligare ställning
än den mindre företagaren, utom
sa till vida att han har möjlighet att låna
så stora belopp att det har en viss
betydelse för den ekonomiska förvaltningen
av hans företag. Däremot har
kanske den större företagaren en förmån
framför den mindre företagaren i
ett annat avseende; han kan i större utsträckning
få del av de förmåner som
f. n. finns i fråga om placeringen av APfondernas
medel i obligationer. Han kan
eventuellt ha egna obligationslån i vilka
AP-fonderna tecknar obligationer, eller
också kan han via en kreditinrättning
som arbetar med obligationslån få del i
den utlåningen. Därvidlag har den mindre
företagaren inte samma möjligheter,
eftersom han inte kan lägga upp egna
obligationslån och inte har tillgång till
något kreditinstitut av den beskaffenheten
att han kan räkna med att i detta avseende
ha en privilegierad ställning.
Det finns ju förstås vissa kreditinstitut
för jordbruksändamål som också får

pengar från AP-fonderna, men det är
inte säkert att de får lika mycket som
industrien i övrigt, ens proportionsvis.

Jag tror att herr Kaijser gjorde ytterligare
ett misstag i sin redogörelse.
Han talade om en decentralisering av
fonderna genom att arbetsgivarna endast
skulle behöva inbetala så mycket
som motsvarar de årliga utbetalningarna
av pensioner, medan resten skulle
fonderas hos företagen för pensionsförmåner
utöver vad ATP-systemet ger.
Jag har inte läst motionerna på det sättet.
Jag har i stället räknat med att vid
en decentralisering av fonderna skulle
de passiva, alltså de som betalar avgifter
för sina anställda, endast betala så
stor del som behövdes för att täcka de
årliga kostnaderna för pensionssystemet,
medan återstoden skulle fonderas
hos företagen, således helt fristående
från den fondering som exempelvis sker
genom ITP för att tillgodose behovet av
pensionsförmåner utöver vad ATP ger.

Även en sådan decentralisering har
diskuterats. Jag har inte funnit att det
är någonting att fundera på. Det är inte
fråga om att fondera för pensionsbehovet
inom det egna företaget, utan fråga
om en rätt att fondera medel som egentligen
skulle inbetalas till pensionssystemet
och som i företagarens räkenskaper
skall upptagas såsom en skuld till
pensionssystemet. Det skulle alltså inte
gälla egna pensionsutfästelser utan utfästelser
för pensionssystemet.

Jag vill fråga herr Kaijser om det
skulle vara möjligt att medge en ackumulerad
återlånerätt under fem år till
50 eller 75 procent av det inbetalda
beloppet och ändå befria arbetsgivarna
från att betala mer än som behövdes
för att klara de årliga utbetalningarna.

Herr Kaijser har underskrivit både
den reservation som gäller återlånerätten
och den som gäller rätten att fondera
i företagen, där man ju inte undantar
några företagare. Det kan inte
gå ihop. Om reservation III bifalles
finns det inget underlag för reservation
II.

Nr 36

Onsdagen den 17 november 19(55

Ang. förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets utlåtande i samtliga punkter.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Beträffande frågan om
kravet på en parlamentarisk utredning
säger herr förste vice talmannen Strand
att man här kan lita på den långtidsutredning
som redan arbetar. Jag betvivlar
inte alls att man kan lita på den.
Men jag vill än en gång understryka
vad jag tidigare sagt, nämligen att det
här endast rör sig om en kartläggning.
Då herr förste vice talmannen säger att
det inte finns någon anledning att tillsätta
en parlamentarisk eller politisk
utredning innan vi har sett resultatet,
tar jag detta hans yttrande som ett löfte
för framtiden, i varje fall så till vida
att han kan ge sin medverkan framdeles
till en parlamentarisk utredning den
gäng resultatet föreligger. Från mina
utgångspunkter och bedömningar när
det gäller en expertutredning kommer
jag nog fram till att det kan finnas anledning
att begära en parlamentarisk
utredning oavsetDom resultatet föreligger
färdigt eller ej, i varje fall då det
gäller ett sådant område som vi här
diskuterar. Enligt mitt förmenande
skulle man mycket snabbare kunna få
fram resultat att föreläggas riksdagen,
om man nu i långtidsutredningens slutskede
beslutade om en parlamentarisk
utredning.

När det sedan gäller återlånerätten,
håller jag fullständigt med herr Strand
om att därest vi hade haft en fungerande
lånemarknad skulle denna frågeställning
ha varit av ytterst liten betydelse.
Men nu är inte vår lånemarknad sådan,
och därför har frågeställningen självfallet
fått ökad aktualitet. Herr Strand
kallar denna återlånerätt för en irrationell
företeelse — det är en privilegierad
lånerätt, säger han vidare, som
går vid sidan om de allmänna kreditbedömningarna.
Detta må vara hänt
med hänsyn till gällande kreditrestrik -

tioner. Men jag förmenar att när vi
har denna återlånerätt i princip kan
det inte vara riktigt med klausuler som
gör att de mindre företagarna inte får
utnyttja densamma. Och det är närmast
detta vi diskuterar — inte principfrågan
om det är riktigt att ha återlånerätt
eller ej; riksdagen har ju här fattat
ett beslut som alltjämt gäller.

Jag tror inte på de invändningar som
har rests i syfte att visa att det är omöjligt
att ha en femårsperiod kvalificerande
för återlånerätt. Förutsatt att man fålen
smidig övergång, tror jag att en ordning
med femårsintervaller kommer att
löpa lika bra som det system vi har i
dag. Det blir inte så att man riskerar att
få stora samlade krav på återlån vart
femte år. Har man ett väl genomtänkt
övergångssystem kommer det att löpa
lika smidigt som med hittillsvarande
regler.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag sade att det i praktiken
redan nu finns möjlighet att ackumulera
rätten till återlån. Det ligger så
till att den som betalar in mer än 1 000
kronor i pensionsavgifter för sina anställda
har möjlighet att det året låna
500 kronor och sätta in pengarna på
bank, alltså spara dem. Han kan ta upp
ett nytt lån nästa år och spara även de
pengarna, o. s. v., varefter han kan använda
hela beloppet för en större investering
som ligger längre fram i tiden.
Men den som betalar mindre än
1 000 kronor i pensionsavgifter för sina
anställda kommer inte upp till beloppet
500 kronor och kan alltså inte låna
på detta sätt — han kan inte sikta framåt
och tänka sig att om så och så
många år har beloppet vuxit till den
storleken att han kan göra en viss investering.
Där ligger en stor skillnad
mellan de bägge företagarna.

önskemålet om decentralisering gäller
inte bara en fondering som skulle
kunna garantera pensionsutfästelser
utanför ATP — det sker för närvaran -

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

Anft. förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

de i PRI-systemet, som jag talar om -—
utan också en fondering på liknande
sätt av de avgifter till AP-fonderna som
överstiger vad som behövs för utbetalning
under året. Det är en utredning
om möjligheterna till en sådan fondering
som vi har begärt, och den utredningen
kommer att ta avsevärd tid. I
reservation II säger vi att ackumuleringsrätten
under fem år är en ändring
som borde kunna genomföras utan
dröjsmål; någon längre utredning skulle
inte behövas. Det är klart att dessa
bida saker inte stöter ihop. I förra fallet
gäller det en långsiktig planering
som får utformas på det sätt utredningen
kan anvisa, i senare fallet gäller
det någonting som just nu skulle
kunna vara av värde.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Först vill jag säga till
herr Kaijser att hans matematik inte är
alldeles riktig.

Visserligen kan den, som betalar avgifter
till ATP för sina anställda, varje
år låna 50 procent av det inbetalda. Men
han kan inte spara hela beloppet tills
fem år har gått och då använda 50 procent
av de gångna årens totala inbetalningar.
Han skall nämligen amortera
på tio år. När han lånar skall han alltså
börja amortera första årets lån redan
året därpå. Om man räknar med att han
lånar under tio år bör det gå ungefär
jämnt ihop —- sista året disponerar han
det han har rätt att ta av ett års inkomst,
resten har faktiskt ätits upp av
amorteringar. Det går alltså inte att
uppnå en ackumulering av det slag man
åsyftar i varje fall i motionerna.

Till herr Kristiansson vill jag replikera,
att jag inte har sagt att det finns
möjlighet till en parlamentarisk utredning
efter det att långtidsutredningen
är klar; jag har bara sagt att man ju
kan vänta med att begiira den parlamentariska
utredningen intill dess vi
har sett långtidsutredningens redovisning.

Om det finns skäl att diskutera även
de politiska aspekterna för AP-fondernas
användning, så är det klart att det
står vilken riksdagsman som helst fritt
att motionera om en sådan utredning.

Sedan säger herr Axel Kristiansson,
att han inte tror på de svårigheter som
jag har anfört såsom förenade med femårsackumulationen
av lånerätten. Förmodligen
skulle jag inte göra det heller
om jag tillhörde den kategori, som under
alla förhållanden ville ha den. Detta
till trots vill man se på problemen objektivt.
Framför allt med hänsyn till de
stora kapital det rör sig om måste väl
en fondförvaltning, som i större eller
mindre grad är bunden av en utfästelse
om att tillhandahålla de passiva medlemmarna
i pensionssystemet en lånerätt,
grundad på de fem senaste årens
inbetalningar, på visst sätt vara i varje
fall hindrad i sina planeringar, som ju
aktualiseras ideligen under årets gång.

Det finns en redovisning i utskottets
utlåtande. Av denna framgår, att av det
som hittills har inbetalats till AP-fonderna
är alltsammans placerat. Det har
t. o. m. inträffat att fondförvaltningen
har funnit ändamålsenligt att förtidsplanera.
Jag är inte säker på att detta
sker därför att man vill bevaka möjligheten
att placera förmånligt, utan därför
att man vill tillgodose kraven på att
få utbjudna lån placerade. Bostadsbyggande,
industrier eller kommuner, eller
vilka ändamål det tidigare varit fråga
om, har fått sina lånebehov tillgodosedda
mera långsiktigt. Fondförvaltningen
har tagit tillfiilliga lån i bankerna
för att klara likviden för obligationerna
omedelbart.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har inte anfört några
exempel som gällt ens fem år. I de
exempel jag anfört har jag räknat tre
år. Under första året får han låna 1 000
kronor, andra året får han också låna
1 000 kronor, men han skall betala tillbaka
100 kronor, och under det tredje

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. förvaltningen av den allmänna pensionsfonden m. m.

året får han också låna 1 000 kronor,
men han skall betala tillbaka 200 kronor.
Han kan alltså det tredje året räkna
med att göra en investering som är
betydligt större än 1 000 kronor. Den
som erlägger mindre än 1 000 kronor i
årliga avgifter kan inte göra en motsvarande
acknmulering av sin återlånerätt.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag har aldrig tvivlat
på att alla pengar i fonderna är placerade.
I dessa kapitalbristens tider
skulle det väl vara förunderligt om inte
de här centralt uppsamlade medlen
skulle finna användning. Men när jag
gör mina bedömningar och säger att
ackumulationen inte skulle spela någon
större roll för fondförvaltningen, är det
från den utgångspunkten att det gäller
de allra minsta låntagarna. Det kan inte
bli så stora summor att de kan rubba de
planeringar som man måste göra inom
fondförvaltningen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 64
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 58.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 64
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 17 november 196f>

Nr 36

Ang. jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 58.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten C förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herrar Kaijser och
Ringaby vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 04
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Kaijser och
Ringaby vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 23.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 65, i anledning av väckta motioner
angående förarskydd på traktor;

nr 66, i anledning av väckta motioner
om höjd dagpenning till värnpliktig
in. in.;

nr 67, i anledning av väckt motion
om möjlighet för visst värnpliktigt befäl
att erhålla reservanställning;

nr 68, i anledning av väckt motion
om viss ändring av reglerna för beviljande
av förtidspension;

nr 69, i anledning av väckta motioner
om ändrade regler för tillstånd till
itinehav av radioamatöranläggning;
samt

nr 70, i anledning av väckta motioner
om förbud för minderårig att inneha
och bruka luftvapen in. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. jakten på sjöfågel vid Bottenviken
och östersjökusten

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av väckt
motion angående jakten på sjöfågel vid
Bottenviken och östersjökusten.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr
643, av herr Hedin in. fl.

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

I motionen hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära, att bestämmelser skulle utfärdas,
innebärande att möjlighet till
förlängd vinterjakt och begränsad vårjakt
på sjöfågel erbjödes skärgårdsbefolkningen
vid Bottenviken och östersjökusten
i enlighet med motionens syfte.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt,

a) att riksdagen i anledning av förevarande
motion, 11:643, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört rörande vårjakten, samt

b) att motionen i övrigt ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande över motionen hade
utskottet bland annat anfört, att det
funnit, att en starkt inskränkt vårjakt
längs ostkusten borde kunna tillåtas. De
inskränkningar, som motionärerna föreslagit,
och som bland annat innebure
en begränsning av jakten till hanar av
ej der, vigg och storskrake, syntes enligt
utskottet i huvudsak vara lämpliga för
att förebygga, att jakten finge större
menliga verkningar på fågellivet. Utskottet
hade på detta område ansett sig
icke böra ingå på närmare detaljer men
velat understryka, att endast personliga
tillstånd till den verkligt bofasta skärgårdsbefolkningen
borde ifrägakomma.
Utskottet förutsatte, att jaktens verkningar
på fågellivet skulle följas med
uppmärksamhet och att jakten, då omständigheterna
så påkallade, ytterligare
skulle inskränkas eller helt förbjudas.

Reservation hade avgivits av herrar
Göran Karlsson, Svante Kristiansson,
Wirmark och Johansson i Torp, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att förevarande motion, II:
643, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):

Herr talman! Tredje lagutskottets utlåtande
ansluter till motionen nr 643 i
andra kammaren av herr Hedin in. fl.

1 motionen hemställes att skärgårdsbefolkningen
vid ostkusten skall erhålla
möjlighet till förlängd vinterjakt och
begränsad vårjakt på viss sjöfågel.
Tredje lagutskottets majoritet har i viss
mån tillstyrkt motionen på så sätt, att
en begränsad vårjakt på hanar av ejder,
vigg och storskrake skulle tillåtas den
bofasta skärgårdsbefolkningen.

Enligt nuvarande bestämmelser råder
helt förbud mot vårjakt av all sjöfågel.
Detta överensstämmer med Pariskonventionen
av 1950, som Sverige
var med om att upprätta och som innebär
att fågelskvdd skall förefinnas under
vårflyttningen. Enligt dess artikel

2 anser de fördragsslutande staterna
allmänt sett, att skydd bör ges beträffande
alla fåglar åtminstone under fortplantningstiden
samt beträffande flyttfåglarna
dessutom under den tid, då de
vänder åter till sina boplatser. Denna
konvention ratificerades av Sverige så
sent som år 1963.

Sedan 1955 råder totalförbud mot vårjakt
på sjöfågel inom vårt land. Detta
förbud tillkom efter en utredning som
utvisade att sjöfågelstammen hade så
kraftigt decimerats på grund av vårjakt,
att skydd för fågelstammen var nödvändigt.
Efter det att totalförbudet mot
vårjakt tillkom har det visat sig att sjöfågelstammen
återigen ökat, bl. a. beträffande
ejder. ökningen är visserligen
icke tillräcklig, men stammen är på
god väg att uppnå normal omfattning.

Det får väl betraktas som förvånande
att man, sedan åsyftat resultat uppnåtts,
ånyo vill införa vårjakt på sjöfågel
och därigenom spoliera vad som
vunnits med förbudet.

Motiveringen för införande av vårjakt
på sjöfågel grundar sig på att skärgårdsbefolkningen
skulle känna missnöje
och irritation över att en hävdvunnen
rätt till jakt fråntogs dem genom
det 1955 införda förbudet. Det har

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

Ang. jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

nu gått tio år, och man har blivit avvand
med jakt vid denna årstid. Enligt
uppgift har man inrättat sig härefter
och inser riktigheten av att avstå från
vårjakten. För övrigt föreligger möjlighet
för dem som har intresse och
behov av denna förströelse att idka jakt
på sjöfågel under vintern, då jakten är
tillåten.

Utskottet motiverar sin ståndpunkt
med att vårjakt skulle vara av värde
för skärgårdsbefolkningen som avkoppling
och omväxling i tillvaron. Men det
är väl ändå inte tänkbart att en fem
dagars vårjakt kan ha någon större betydelse
ur trivselsynpunkt för denna
befolkning, i varje fall med hänsyn till
de risker jakten medför för fågelbeståndet.

Även om man bortser från konventionens
bestämmelser torde det ur alla
synpunkter vara oförenligt med nutida
uppfattning att utöva jakt under fortplantningstiden.
Utskottet medger i sitt
utlåtande liksom reservanterna att fågelstammarna
icke bör oroas under
våren, då häckning pågår eller omedelbart
förestår. Utskottet säger vidare,
att det är tydligt att jakt under våren
alltid i någon mån kommer att verka
störande på fågellivet och att lämpligheten
av att återinföra vårjakt, om
än i begränsad omfattning, därför självfallet
kan ifrågasättas, men med hänsyn
till skärgårdsbefolkningens intresse
rekommenderar utskottet ändå vårjakt.
Således anser utskottet att i detta
fall fågelskyddet bör ge vika för människors
intresse av jakt.

Utskottets tveksamhet framgår även
då utskottet förutsätter att jaktens
verkningar på fågellivet följs med uppmärksamhet
och att jakten, då omständigheterna
så påkallar, ytterligare inskränks
eller helt förbjuds. Vore det
inte med hänsyn till vad utskottet anfört
bättre att avstå från detta äventyr? Det

bör kanske i detta sammanhang
också erinras om att förbud mot vårjakt
på sjöfågel råder vid hela västkus 5

Första kammarens protokoll 1065. Nr 36

ten och har förekommit redan innan
jaktstadgan infördes år 1938.

Som framgår av remissutlåtanden
skulle kontrollen över dem som finge
utöva vårjakt bli mycket svår att upprätthålla
och omfattande. Vidare åberopas
skärgårdsbefolkningens missnöje
över att inte få bedriva vårjakt, men
detta missnöje kommer sannolikt att
bli betydligt större och avundsjukan
hos dem som inte får delta kommer att
ge sig till känna. En tillståndsprövning
i detta fall får betraktas såsom mycket
komplicerad.

Det finns mycket att tillägga beträffande
konventionen, men jag skall inte
beröra den med hänsyn till att en annan
reservant kommer att ta upp detta
spörsmål.

Till sist vill jag bara säga, att allt talar
för att förbudet bör behållas. I humanitärt
avseende skulle vårt land bli
uppmärksammat, om jakt tillätes under
häckningstid. Det får väl betraktas
såsom brutalt att tillåta någonting sådant.

Med det anförda vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Nynian (fp).

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag vill börja med att
fastslå, att det som föreslås i motionen
och i utskottsutlåtandet ingalunda är ett
återinförande av den vårjakt på sjöfågel
som nu har varit förbjuden i omkring
tio år. Det är bara fråga om en mycket
begränsad dispens från totalförbudet,
som sålunda i princip fortfarande skall
gälla. Det föreslås först och främst att
jakten skulle vara mindre än en vecka
-— fem söc.kendagar har det sagts —
vidare att bara hanar av ejder, storskrak
och vigg skulle få jagas, och slutligen
att det bara är fråga om att ge
personliga licenser till vissa fast bosatta
skärgårdsbor.

Om man nu skall bedöma skälen för
och emot denna uppmjukning, bör man
först fastslå hur intresseavvägningarna

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. jakten på sjöfågel vid Bottenviken och
sker. Å ena sidan har vi de renodlade
naturvårdsintressena, som har satt sig
emot denna uppmjukning av förbudet.

Å andra sidan har vi framför allt jägarorganisationerna
och skärgårdsbefolkningen
— det är ju organisationer
och kretsar som också har stort intresse
för naturvården, fastän de ser den
ur en litet annan synvinkel. Det väsentligaste
skälet som har åberopats
gäller trivseln för skärgårdsborna.

Man kan också göra bedömningen
från formella synpunkter och ifrågasätta,
om vi genom biträdande av den
internationella konventionen har frånhänt
oss möjligheten att ge dispens.
Slutligen kan man göra en reell bedömning
och undersöka konsekvenserna
för sjöfågelsbeståndet.

1950 års konvention om skydd för fågellivet,
som av oss ratificerades 1963,
innehåller, såsom den föregående ärade
talaren nämnde, ett principiellt förbud
mot jakt på fågel under fortplantningstiden
och den tid när flyttfåglarna kommer
åter till landet — här har nämnts i
första hand mars—juli. I konventionen
finns emellertid en möjlighet intagen att
bevilja vissa undantag bl. a. för Sverige
i den mån det är motiverat av särskilda
förhållanden inom näringslivet.

Det har nu diskuterats, huruvida detta
undantag är tillämpligt i det aktuella
fallet. Det har sagts att skärgårdsbefolkningen
ju inte är beroende av denna
jakt för sitt uppehälle eller sin hushållning
— det finns väl för övrigt ingen
grupp här i landet som är beroende avjakt
ur sådana synpunkter.

För att få klarhet i frågan har utskottet
varit i kontakt med vår främste
jaktlagstiftningsexpert, överdirektör
Bouveng. Han hänvisar till upplysningar
som lämnats av vår delegat vid konventionens
antagande 1950, professor
Hörstadius, som har sagt att man då
diskuterade vilka grupper som kunde
ifrågakomma för undantagsbestämmelsens
tillämpning. Därvid nämndes för
Sveriges del samerna, skogsbefolkningen
i övre Norrland och fiskarbefolk -

östersjökusten

ningen i skärgårdarna. Nu är det ju
fråga om den sistnämnda gruppen,
skärgårdsbefolkningen. Utskottet har
därför funnit det klarlagt att en på
föreslaget sätt begränsad dispensgivning
inte skulle strida mot konventionen.

Vad så angår de reella skälen har det
sagts att för dispens talar att detta är en
viktig trivselfråga för skärgårdsbefolkningen
i dess isolerade läge. Jag tycker
kanske själv att man kan reagera mot
att en sådan synpunkt framföres som
ett huvudskäl. Det som är olämpligt bör
väl inte tillåtas av sådana skäl.

Jag vill hellre se frågan på ett litet
annat sätt. Jakt är över huvud taget en
allmänt accepterad företeelse, om den
bedrives enligt vettiga principer. Det
har inte heller på något håll bestritts,
att jakt bör få bedrivas inom ramen för
uppdragna gränser. Under sådana förutsättningar
får den väl anses verka
främjande på vilt- och naturvård, dels
genom en viss reglering av djurbeståndet
och dels genom att den skapar och
vidmakthåller ett starkt intresse för naturen.

Frågan gäller då i vilken mån den här
ifrågasatta dispensen är rimlig. Såvitt
man kan få fram av remissyttrandena
och övrig utredning, kan det inte sägas
att en begränsad dispens till vårjakt
skulle verka menligt på sjöfågelsbeståndet.
Då den nu tillåtna höstjakten
huvudsakligen avser honor och ungfågel
och det under våren endast skulle
bli fråga om hanar, är den föreslagna
ordningen snarast ägnad att verka för
en bättre balans inom stammarna. I varje
fall torde den inte vara skadlig, och
den är utan nämnvärd betydelse för beståndet
i jämförelse med andra faktorer,
t. ex. oljeskador och vinterjakten i vårt
södra grannland. Med hänsyn härtill
är det enligt utskottets mening rimligt
att på angivet sätt tillmötesgå skärgårdsbefolkningens
önskemål.

När naturvårdsintressena genom remissyttranden
och eljest så hårt hållit
på totalförbudet, är det väl snarast där -

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

Ang. jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

för att man fruktar att den föreslagna
dispensen skall bli en första början till
en längre gående uppmjukning av totalförbudet
eller att man inte skall
kunna kontrollera efterlevnaden av begränsningarna
till vissa personer, fågelslag
och tider — herr Kristiansson
var särskilt inne på den saken.

I sistnämnda avseende är jag — och
jag tror att jag då kan tala på hela utskottsmajoritetens
vägnar — av rakt
motsatt uppfattning. Det är vitsordat i
remissyttranden och eljest, att nuvarande
totalförbud inte efterleves i praktiken.
Detta beror framför allt på att
man inte kunnat skapa förståelse för ett
så drastiskt och från tidigare förhållanden
så starkt avvikande förbud som det
nu gällande.

Om en restriktiv licensgivning tilllämpas
efter de linjer, som utskottet har
skisserat, kommer det att föreligga helt
andra möjligheter att kontrollera efterlevnaden
av förbudet. De, som har
fått licens, kommer säkert att akta sig
för att överträda de tillåtna gränserna
med hänsyn till risken att licensen indras.
De får också ett klart intresse att
se till, att jakt inte bedrives av andra
än sådana som har licens. Det är därför
all anledning att anta att licensgivningen
starkt skall bidra till att gällande
bestämmelser på detta område efterleves,
och det är därför inte ens säkert
att den föreslagna ordningen kommer
att leda till större avskjutning av
sjöfågel under vårmånaderna än som
sker för närvarande.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr
Schött (h).

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
i de synpunkter, som herr
Kristiansson här redovisat från reservanternas
sida. Han har på ett sakligt
sätt skildrat, hur vi ser j>å de problem

som här föreligger, och jag vill kraftigt
understryka att det inger stora betänkligheter
när utskottsmajoriteten här
föreslår, att vi skall bryta mot den internationella
konvention, som Sverige
varit med om att ratificera i detta sammanhang.
Jag tycker att detta är ett
avsteg från allt som vi brukar vara vana
vid. Om vi undertecknar en internationell
överenskommelse, brukar vi också
ställa oss bakom den och inte försöka
att genom sådana här åtgärder
komma förbi det vi varit med om att
underteckna. Hur tror ni, att det skall
gå att upprätthålla efterlevnaden på
andra håll, exempelvis om vi vill ha
ett skärpt förbud mot oljeutsläpp, om vi
själva å andra sidan går emot de internationella
överenskommelser, som vi
varit med om att skriva under? Själv
betecknar jag det som en verklig fara,
om vi skulle ge oss in på de vägar som
utskottsmajoriteten här föreslår.

Det är ju känt att andra länder, både
de nordiska länderna och andra länder
i Europa, var mycket kritiska mot oss
i Sverige, när vi tillät en fri sjöfågeljakt
på vårarna. Det var också därför
som herr Sträng som jordbruksminister
satte stopp för denna jakt. Det skulle
väl se egendomligt ut, om vi nu på nytt
skulle återgå till den gamla ordningen,
visserligen inte i sin helhet — det är
riktigt, herr Alexanderson ■—■ men i
varje fall gå ifrån de bestämmelser som
nu gäller.

Utskottsmajoriteten är visserligen
mycket försiktigare än motionären i
detta avseende, men jag betecknar varje
avsteg från de regler, som nu finns, såsom
en fara inte minst för naturvården.
Det är ändå på det sättet att bland de
remissinstanser, som här yttrat sig, har
domänstyrelsen, statens naturvårdsnämnd
och Svenska naturskyddsföreningen
klart sagt ifrån att de inte kan
tillstyrka motionen. Bland dem, som
yttrar sig till förmån för motionen, är
Svenska jägareförbundet, som i detta
fall får betraktas som en ren intresseorganisation
för dem som med vapen i

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. jakten på sjöfågel vid Bottenviken och
hand vill ge sig på fåglarna. Jag för min
del tillmäter utan vidare naturskyddsintressenternas
yttranden stort värde,
därför att de har hela problemet framför
sig och inte ser så smalspårigt på
frågan som vad en intresseorganisation
i detta fall kan göra.

Det har sagts om denna konvention
att det egentligen bara skulle vara ekonomiska
skäl som kunde föranleda avsteg
från ratificeringen.

Herr Alexanderson åberopar ett uttalande
av överdirektör Bouveng, som
tolkar bestämmelserna så, att man i detta
fall skulle kunna gå på den väg som
utskottsmajoriteten förordar. Jag har
resonerat med departementets rättsavdelning,
som inlägger en helt annan
tolkning i bestämmelserna än vad överdirektör
Bouveng gör. Därifrån sägs, att
det är att märka att den av Sverige ratificerade
texten, som är skriven på
franska, talar om ekonomiska omständigheter
som skäl för undantag. I den
fria översättningen, som ligger till
grund för bl. a. jaktutredningens och utskottets
uppfattning, understyrks inte
att ekonomiska skäl måste komma i förgrunden
vid stadgandets användning.
Håller man detta i minnet, blir det klarare,
att de situationer inom näringslivet
som i första hand betingar undantag
från fridlysning är när förekomsten
av en viss art på visst sätt är till förfång,
med ekonomiska verkningar som
följd. Ingen kan väl påstå att tillvaron av
ej drar på kobbarna och skären skulle
innebära förfång för någon speciell näringsgren.

I andra hand sägs det också, att då
måste jakten ha en indirekt ekonomisk
betydelse för vissa näringsutövare, men
något sådant förhållande vill ju inte ens
utskottsmajoriteten understryka att ett
återinförande av vårjakten skulle innebära.

Herr Alexanderson säger att denna
jakt på vårarna endast avser hanarna.

Jag undrar om en jägare, när han ger
sig ut med bössan, går och i förväg undersöker
fåglarnas kön, innan han lad -

östersjökusten

dar sin bössa och skjuter. Jag tycker
med förlov sagt det är ett mycket svagt
argument i detta sammanhang.

Det finns mycket att säga i denna
fråga, och herr Alexanderson underströk
bl. a. den synpunkten, att lagen
inte efterlevs. Ja, det är klart att man
kan resonera på det sättet. Det gjorde
man också under kriget på vissa håll på
landsbygden, där det sades, att »ransoneringarna
aldrig slog igenom».

Men skall det vara på det sättet? Vi
har en lag, stiftad för att efterlevas. Gör
den inte det, får man väl på andra vägar
söka åstadkomma rättelse.

Jag tycker inte man skall tolka denna
sak så enkelt som herr Alexanderson
här gör, utan vi bör se saken som den
är, nämligen ett led i strävandena att
försöka bevara inte minst fågellivet.
Den svenska naturen och dess fauna
skall inte bara vara till för en del av
befolkningen, utan så många människor
som möjligt skall ha chansen att komma
ut och få glädjas över olika företeelser
i vår svenska natur.

Det finns säkerligen mycket mer att
tillägga i detta sammanhang, men låt
mig bara, för att ha en expert bakom
mig, citera ett par ord ur ett brev som
kom mig till handa från förre andrakammarledamoten
herr Hans Wachtmeister.
Det har åberopats i utskottet att han
skulle vara med bland dem som vill införa
en vår jakt. I sitt brev säger han
så här: »Att bedriva jakt under det vildas
fortplantningstid kan väl inte anses
civiliserat, och när därför Sträng
under sin tid som jordbruksminister
förbjöd vårjakt på sjöfågel, innebar detta
ett stort steg framåt på humanitetens
område. Ett nytt steg togs, när Netzén
förbjöd morkulljakt om våren, och
alla attacker till förmån för nya vårjakter
har framgångsrikt tillbakaslagits.»

Jag hoppas att riksdagens första kammare
skall fortsätta på den vägen och
alltså avslå det motionsyrkande som
här föreligger.

I den föreliggande reservationen har
omständigheterna format det så, att det

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

Ang. jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

bara är socialdemokrater som vill avslå
motionen. Jag hoppas att denna
fråga inte skall betraktas som en politisk
fråga, utan för vad den är, en naturskyddsfråga.
Jag hoppas också att
det finns folk även på den borgerliga
kanten som kan instämma i vad våO
avslagsyrkande innebär.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall till
reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill först livligt instämma
i vad herr Göran Karlsson sade
om att de förpliktelser, som ingås internationellt
eller på annat sätt, skall hållas.
Det bär väl inte heller på något
sätt ifrågasatts från utskottets sida.

Vi har här diskuterat frågan om vad
förpliktelsen innehåller. Varken vi eller
herr Bouveng har gjort något direkt
försök att tolka texten. Vad som har
relaterats, är vad som förekom när denna
text tillkom. Anledningen till att
Sverige och andra länder i norr förbehöll
sig viss handlingsfrihet på detta
område — vilket också accepterades av
de övriga konventionsländerna — var
de befolkningsgrupper som jag här
nämnde. Jag tror vi kan vara överens
om att det vid den tidpunkten var alldeles
klart, att några ekonomiska omständigheter,
som man måste ta hänsyn
till för dessa befolkningsgrupper, inte
gällde i fråga om att utöva denna fågeljakt.

Jag vill slutligen säga, att en konvention
liksom andra avtal skall tolkas
med hänsyn till de förhållanden som
bär avsetts när den tillkom och sålunda
inte efter själva ordalydelsen. Jag
anser därför att man bör fästa det
största avseendet vid vad som förelåg
när denna konvention tillkom.

Jag kan också instämma i vad herr
Karlsson säger om att detta inte bör bli
en partifråga. Det är i första hand en
naturskyddsfråga, och jag tror att det
har framgått klart att tredje lagutskot -

tet i sin helhet är mycket intresserat av
att tillvarataga naturvårdsintressena.
Det är bara fråga om en skillnad i bedömningen
på vad sätt detta bäst ska
ske.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Alexanderson säga, att det visserligen
har gjorts vissa undantag för en del nordiska
länder i den här konventionen,
men jag vill samtidigt säga, att det enda
land av de nordiska som har ratificerat
är Sverige. Just detta gör det så mycket
svårare för oss att gå med på ett avsteg
från de förpliktelser, som vi har
påtagit oss.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Det var en ganska anmärkningsvärd
upplysning som herr
Göran Karlsson kom med i sitt anförande
då han talade om att vår gamle gemensamme
vän och kollega herr Hans
Wachtmeister i Johannishus har skrivit
ett personligt brev till honom som, efter
vad jag uppfattade det närmast gick ut
på en uppslutning kring reservanterna.
Det stämmer ju väldigt illa mot vad
samme herr Wachtmeister som ordförande
i Blekinge läns jaktvårdsförening
vid ett sammanträde den 16 februari
1965 i ett remissutlåtande har skrivit.
Där står under § 2 följande: »Länsstyrelsen
i Blekinge län hade anhållit om
länsjaktvårdsföreningens yttrande över
inom Riksdagen av herr Hedin m. fl.
väckta motionen 11:643 angående jakten
på sjöfågel vid Bottenviken och
östersjökusten. Arbetsutskottet beslöt
tillstyrka bifall till motionen under förutsättning,
att vårjakten blir tillåten endast
utanför det område inom vilket sjöfågel
häckar. Den förlängda vinterjakten
kan vid blekingekusten knappast
komma att gälla annat än Utklippan.»

Detta är alltså herr Wachtmeister
officiellt, och det brev som herr Göran
Karlsson har fått är Wachmeister pri -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

vat. Jag skall inte vidare kommentera
detta. Det får stå för vad det är.

Herr talman! Visserligen har tre remissinstanser
motsatt sig en ökning av
jakttiden på sjöfågel till några dagar på
våren, men det är å andra sidan inte
mindre än åtta stycken som tycker att
det är ett förnuftigt förslag som framkommit
genom motionen, som är undertecknad
av nio ledamöter ifrån andra
kammaren representerande de fyra större
partierna.

Jag har en känsla av att reservanterna
gör en större affär av denna fråga
än som är alldeles nödvändigt. Jag undrar
om inte herr Kristianssons medreservanter
— eller åtminstone några av
dem — var ganska ljumma motståndare
till ett, naturligtvis enligt vår mening,
förnuftigt utskottsutlåtande, som
endast rekommenderade Kungl. Maj :t
att pröva om inte en starkt begränsad
vårjakt längs ostkusten borde kunna
tillåtas skärgårdsbefolkningen mot licens.

Nu är reservanterna bekymrade för
att gränsdragningen mellan licensberättigade
och icke licensberättigade är svår
att göra och att den lätt kan orsaka någonting
som man betecknar som avundsjuka
mellan olika kategorier skärgårdsbor.
Ja, jag tror att reservanterna i det
fallet gör sig ganska onödiga bekymmer.
Vi har väl ingen bestämd uppfattning
om att just den mentaliteten skulle vara
mer utpräglad bland skärgårdsbefolkningen
än annorstädes bland vårt folk,
där regleringar och bestämmelser
många gånger gynnar den ena på den
andres bekostnad. Kanske är det i stället
alldeles tvärt om — vad vet jag.

Reservanterna säger att jakt efter sjöfågel
numera har spelat ut sin roll ur
försörjningssynpunkt. Ja, den har kanske
inte samma betydelse som förr om
åren, det är möjligt och det erinrade
utskottets ordförande om. Men i det avseendet
har måhända sjöfågelsjakten
ungefär samma betydelse som då man
på fastlandet jagar fasaner eller rappliöns.
I båda fallen gäller det antagli -

gen främst jakt som rekreation, omväxling,
fritidssysselsättning och som avbrott
i den dagliga gärningen. Att den
synpunkten är betydelsefull i särskilt
hög grad för den i många hänseenden
starkt isolerade skärgårdsbefolkningen
har utskottet framhållit. Jag tycker inte
att det skulle vara så förfärligt svårt
för reservanterna att inse värdet i detta.

Sjöfågelskonsulentens utlåtande har
jag läst med alldeles särskilt stor uppmärksamhet.
Vad man än må säga om
våra värderade myndigheter, där de sitter
i sina kammare och i sina ämbetsrum,
så är sjöfågelskonsulenten ändå
den — och bör naturligtvis vara den ■—
som har den största praktiska erfarenheten
av hurudant fågellivet är och hur
de människor det här gäller lever och
har det i sin dagliga gärning. Han ställer
sig klart positiv till motionens syfte
och anser att en vårjakt på i huvudsak
hanfågel av ej der, gudingar som det
heter, skulle vara till direkt nytta för
att åstadkomma bättre balans mellan
könen, samtidigt som jakten på gudingar
skulle bli ett bra tillskott till skärgårdsbefolkningens
hushåll.

Jag vill gärna tro att vi kan vara
överens om att sjöfågelskonsulenten vet
vad han talar om. Samma synpunkter
anför han beträffande vigg och storskrake
och slutar: »Då en några dagars
vårjakt på hanfågel av ejder, vigg
och storskrak i de yttre skärgårdarna
och förlagd till sträckets början och
innan fågeln börjar häcka, icke är till
skada på fågelstammarna, finns ingen
anledning att förvägra vår skärgårdsbefolkning
denna rätt.»

Det kan helt naturligt endast bli fråga
om personliga tillstånd till den verkligt
bofasta skärgårdsbefolkningen, och utskottet
anser det självklart att jaktens
verkningar på fågellivet skall här som
annorstädes följas med uppmärksamhet.

Därmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Ebbe Ohlssons anförande instämde
herr Eskilsson (h).

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

Ang. jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Ebbe Ohlsson
citerar sjöfågelskonsulenten och säger
att denne skall vara expert på det hela,
får vi inte glömma att den experten
finns hos jägarna själva och följaktligen
är talesman för dem som vill skjuta
sjöfåglarna på våren. Jag tillmäter alltså
inte lians kunskaper särdeles stort
värde, när de sätts in i den relationen.

Herr Ebbe Ohlsson citerade herr
Wachtmeisters yttrande i Blekinge läns
jaktvårdsförening, medan jag tog fram
en passus ur ett brev, som herr Wachtmeister
tillställt inte bara mig, utan
samtliga reservanter, där han tackar
för att vi var, som han skriver, »så
kloka». Jag tror herr Wachtmeister gärna
medger att jag citerar ytterligare ett
par rader i brevet: »Kloka har ni alltid
varit när ni delat mina åsikter, något
som, när jag närmare tänker efter, nästan
alltid varit fallet åtminstone när
det inte gällt renodlat partipolitiska frågor.
Av pressen har jag till min glädje
erfarit, att klokskapen fortfarande sitter
i hos er.---Jag syftar på tred je

lagutskottets utlåtande över Hedins
motion om återinförande av vårjakt på
viss sjöfågel, och jag beklagar, att jag
genom illasinnade väljares åtgärder inte
var i stånd att få även mitt namn tryckt
bland reservanterna.»

Herr Wachtmeister är, som nu alla
känner till, en temperamentsfull person,
och jag tror inte att han misstycker att
jag citerar även nästa mening i vad
han säger: »Vad det var för osedvanligt
okunniga högermän, som satt på motionen,
vet jag inte.»

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är med en viss tvekan
jag tar till orda. Jag hade egentligen
tänkt avhålla mig från att delta i
denna träta inom tredje lagutskottet,
men det är en sak som jag ändå skulle
vilja säga.

Till herr Alexanderson vill jag gärna

säga, att jag tycker tredje lagutskottet
under de gångna åren gett ett mycket
värdefullt stöd för lagstiftningssträvanden,
som går ut på ett förbättrat djurskydd
och en humanare jaktlagstiftning
i vårt land. Vi har också här i riksdagen
haft nöjet att under de senaste åren
kunna genomföra en rad reformer i den
riktningen.

Därför är det onekligen med ett visst
beklagande som jag nu konstaterar, att
tredje lagutskottet icke kunnat ansluta
sig till den bedömning som regeringen
gjort när det gäller vår hållning till jakt
på fågel under häckningstiden.

Kungl. Maj:t har ratificerat denna
konvention i föreställningen, att vi därmed
så att säga verkställde en åtgärd
som hade förankring i Sveriges riksdag.
Jag tror att jag måste konstatera,
att detta förhållande inte föreligger om
man följer utskottsmajoriteten på denna
punkt.

Utskottet har, herr Alexanderson,
självt avvisat tanken att ekonomiska
frågor här kan vara av betydelse. Argumenteringen
har skett uteslutande
från den synpunkten, att ett införande
av denna jakt på våren skulle betyda en
ökad trivsel för skärgårdsbefolkningen.
Detta är motivet. Jag har inte talat med
vare sig överdirektör Bouveng eller de
tjänstemän, som då kan ha agerat, utan
håller mig till de handlingar som finns
i akten från år 1950. Man kan inte ta
miste på att den argumentering som då
fördes från svensk sida var baserad på
ekonomiska och sociala intressen. Ett
förbehåll gjordes för en sådan grupp
som samerna och för andra, vilka för
sin utkomst och sina ekonomiska förhållanden
i viss mån kunde vara beroende
av en inskränkning av rätten att
jaga.

Detta hände alltså år 1950, men jag är
inte alldeles säker på, herr Alexanderson,
att man, om man i dag sätter sig
ned att diskutera, från svensk sida
skulle ha anledning att över huvud taget
argumentera utifrån den ståndpunkten
att det förelåg ekonomiska intres -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. jakten på sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

sen. Det trodde man emellertid år 1950,
och det var därför man gjorde ett förbehåll.
Nu har emellertid utskottet sagt,
att det inte föreligger några sådana ekonomiska
intressen. Det är fråga om någonting
helt annat. Skulle vi från svensk
sida göra ett avsteg från konventionen
i detta avseende, handlade vi onekligen
annorlunda än vad vi hade tänkt oss
när vi anslöt oss till konventionsarbetet.

Det var detta jag ville säga i anslutning
till det resonemang som förts med
utgångspunkt från vad som skedde år
1950.

Jag tycker det är någonting som haltar
i den argumentering som utskottet
för. Utskottet säger att det vore av vitalt
intresse för skärgårdsbefolkningen
att under fyra till fem dagar på våren,
när fåglarna drar förbi under häckningstiden,
få lov att skjuta. Detta vitala
intresse skulle man kunna tillgodose
genom att låta Kungl. Maj:t bevilja licens
och tillstånd »i mycket ringa omfattning».
Detta går inte ihop. Det är
emellertid klart, att om riksdagen beslutar
på det sättet, får vi på något vis
försöka lösa problemet och tillgodose
det intresse som riksdagen ger uttryck
för. Det blir dock inte någon särskilt
angenäm uppgift att försöka bedöma,
vilka fiskare och övriga invånare i
skärgården som skall ha denna begränsade
rätt att få skjuta fågel. Är
detta ett så stort intresse, som det talas
om, blir det omöjligt att kunna tillgodose
det. Vi kommer i en ganska ohållbar
situation, om vi skulle försöka förverkliga
denna intention från riksdagen.

Jag vill säga att jag för min del kommer
att ansluta mig till reservanterna.
Skulle vi, när vi nu sedan tio år tillbaka
har kommit till rätta med vårfågeljakten,
som vi är överens om är biologiskt
oriktig — det har riktats mycken
kritik, som herr Göran Karlsson
sade, mot de förhållanden som förut
har rått i Sverige — utan vidare vara
beredda att på nytt återgå till den gamla
situationen och få på oss kritik? Jag är
övertygad om att det inte kommer något

gott av det. Om vi nu på nytt skulle slå
in på den vägen, bleve det nog mera
till besvär.

Jag ber, herr talman, således att få ge
till känna, att jag ansluter mig till reservanternas
ståndpunkt i denna fråga.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag skulle först vilja
säga några ord med anledning av vad
statsrådet Holmqvist sade angående undantagets
tillämpning på grund av ekonomiska
och sociala intressen.

Jag tror att utskottets uppfattning på
denna punkt är, att det just är intressen
av denna typ som skall tillgodoses
genom denna undantagsbestämmelse; i
första band betecknar vi de intressen,
som vi har tagit hänsyn till, som sociala
intressen. Vad beträffar de ekonomiska
intressena så anser vi, att dessa inte
skall ses på det sättet, att det uteslutande
skulle vara fråga om stora ekonomiska
intressen för de enskilda personerna.

Dock finns det i Sverige ett stort intresse
för att stödja denna skärgårdsbefolkning.
Vi har intresse av att hejda
avflyttningen och åstadkomma drägliga
förhållanden för befolkningen i skärgårdarna.
Det är ett led i en sådan
politik att medge en dispensgivning av
den begränsade karaktär som vi har
föreslagit.

Statsrådet talade vidare om svårigheterna
att utvälja de personer, som skulle
få licens. Statsrådet har kanske inte läst
utlåtandet så noga; där är nämligen angiven
en ganska enkel metod för att
välja ut dessa personer. Det förekommer
redan en viss dispensgivning angående
rätt att jaga på allmänna vatten,
och utskottet har angivit denna som ett
slags riktpunkt för utväljandet av de
personer som skulle få licens. Jag tror
därför inte att licensgivningen skulle
behöva föranleda några svårigheter. Jag
tror inte heller att någon har tänkt sig
att dispenserna skulle medgivas i konselj
utan att t. ex. länsstyrelserna skulle
få i uppdrag att ordna den detaljen.

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

Ang. jakten pa sjöfågel vid Bottenviken och östersjökusten

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Trots att jag tillhör utskottsmajoriteten
hade jag inte tänkt
lägga mig i den här debatten, men jag
kan knappast underlåta att göra det sedan
jag konstaterat vissa överdrifter
i vad som sagts av företrädarna för reservationen.

Såsom redan har understrukits — och
det bör sägas ifrån en gång till — är
det ingalunda fråga om ett återinförande
av någon allmän jakt på fågel.
Det är inte fråga om något annat än att
under fem dagar tillåta ett mycket litet
antal bofasta skärgårdsbor att få bedriva
vårjakt. Det kan hända att det kan
finnas vissa svårigheter, som statsrådet
Holmqvist säger, men jag tror för
min del att länsstyrelserna, vilka säkerligen
får avgöra licensfrågan, känner
sina pappenheimare rätt väl och
kan klara av den saken.

Vad som här är oerhört viktigt att
stryka under är det faktum, att vi har
en allmän jakt på sjöfågel under hösten,
under en tid då hannarna för länge
sedan har rymt fältet. Den tillåtna jakten
sker — framför allt i fråga om ejder
— endast å honor och ungfågel.
Hannarna är i praktiken fredade året
runt, och hur aktiv en ejderhanne än
är så kan det knappast bli mer än högst
en kull per hona i förökning. Vi har
självklart inte någonting emot att man
ser till att det finns ett skydd för sjöfågel,
men ett sådant skapas knappast
med en lag som tillåter att man skjuter
damerna medan herrarna vistas på utrikes
ort. När hannarna kommer tillbaka
beredda att uppfylla sin plikt, visar
det sig att endast ett fåtal av dem
bär någon chans till det. Om det är naturskydd,
så är det i varje fall inte naturligt
för den ena parten.

Det har ofta talats om att ett av jaktens
syften är att återställa jämvikten
i naturen, .lag är fullt på det klara
med att detta tal många gånger är betydligt
överdrivet, när det kommer
från jägarhåll — jägarna har nog inte
så stort intresse för naturvård när de

går med bössan i hand. Men i det här
fallet tror jag att jakten skulle ha sin
betydelse för att återställa jämvikten i
naturen, eftersom det gäller att låta
folk vid något tillfälle skjuta endast
hannar.

Jag tror att det var herr Kristiansson
som sade något om att det är väldigt
svårt att tillåta någon att skjuta bara
hannar, ty skjuter man dem så kommer
nog honor med på köpet. För det
första vill jag säga, att det är rätt stor
skillnad på hannar och honor i fråga
om utseendet, och för det andra kan
det aldrig bli fråga om att tillstånd ges
till andra än infödda skärgårdsbor, som
alldeles säkert kan klara skillnaden
mellan hanne och hona i det här fallet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Erik Janssons resonemang skulle jag
bara vilja säga, att hans uppfattning
skulle vara riktig, om man bara jagade
i Sverige. Hannarna ger sig visserligen
iväg till andra länder, men det finns
ju möjligheter att jaga dem där. Skjuter
man hannarna i andra länder så
åstadkommes den jämnvikt som herr
Jansson efterlyste.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kristiansson, Svante, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Nr 36

Onsdagen den 17 november 1965

Ang. vissa åtgärder för bekämpande av salmonella

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —41;

Nej — 78.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 20, i anledning
av väckta motioner om höjd övre
gräns för lån ur kronotorparnas inventarielånefond,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. vissa åtgärder för bekämpande av
salmonella

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av väckt
motion angående vissa åtgärder för bekämpande
av salmonella.

I en inom riksdagens första kammare
väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 565, av herr Svanström,
hade anhållits, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning och förslag i
syfte att utröna smittvägarna för salmonellasjukdomen
hos människor och

djur samt öka ersättningen till djurägarna
för deras förluster i samband
med bekämpning av salmonellainfektion
till full täckning av alla kostnader.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte anse motionen 1:565
besvarad med vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag skall be att få göra
några kommentarer till det utskottsutlåtande
som vi nu går att behandla
med anledning av den motion jag väckt.

Motionen innehåller två saker, för
det första en begäran om utredning
beträffande smittvägar för salmonellasjukdomen
och för det andra önskemål
om ersättning till djurägarna till
full täckning av förorsakade kostnader.
Jag vill uttrycka min glädje över att
denna i och för sig obetydliga motion
bär blivit föremål för så stor uppmärksamhet
i form av remissvar. Jag kan
också med glädje konstatera att flera
av remissinstanserna är mycket positiva
— bl. a. finner jag det närapå uppseendeväckande
att yttrandet från det
mäktiga och restriktiva statskontoret i
sin grundton är positivt.

Utskottet har delat på frågan och är
positivt till en utredning angående
smittvägarna. Dock menar utskottet att
innehavaren av den nya tjänsten som
epizootolog vid veterinärmedicinska anstalten
får en utmärkt arbetsuppgift
just i att vidare undersöka salmonellasjukdomens
smittvägar. Jag är som motionär
tillfreds med att jordbruksutskottet
genom denna tydliga skrivning
har anvisat en möjlighet att få till stånd
en fackmässigt högtstående utredning
beträffande detta problem.

När det gäller ersättningen till djurägarna
tror jag att man i allmänhet
icke har klart för sig hur stora förluster
som kan drabba djurägarna i dessa
sammanhang. Den ersättning som
lämnas utgår såvitt jag förstår endast i

Onsdagen den 17 november 1965

Nr 36

Ang. vissa åtgärder för bekämpande av salmonella

de fall där djur måste tvångsmässigt
nedslaktas på grund av vid varje tillfälle
meddelade veterinära beslut. Däremot
utgår ingen ersättning, så långt
jag har mig bekant, i sådana fall där
djur genom normala slaktdjurstransporter
eller eventuell nödslakttransport införes
till slakterier och vid den undersökning,
som varje djurkropp genomgår,
konstateras vara smittat med salmonellasjukdom;
i de fallen drabbar
liela förlusten djurägarna.

.lag har haft det tvivelaktiga nöjet att
på nära håll följa en epizooti av detta
slag, och jag har i min hand en förteckning
över sådana kasserade djur som
införts till ett slakteri i östra Sverige —
den omfattar under en period av tio
månader inte mindre än 80 storboskap,
43 större kalv och 33 spädkalv. Jag
uppskattar dessa djur till ett ungefärligt
värde av 150 000 kronor; och dessa
stora förluster som åsamkas djurägarna
faller helt utom ramen för nu
gällande ersättningsbestämmelser. Jag
är därför inte tillfreds med att jordbruksutskottet
låter sig nöja med rådande
förhållanden under hänvisning
till veterinärstyrelsens uppgift i remisssvaret,
att de nuvarande bestämmelserna
icke synes medföra några besvärligheter
och icke bör bli föremål för någon
ändring. Är vi besjälade av viljan
att göra en verklig insats för bekämpande
av denna sjukdom, vilken som bekant
angriper såväl människor som
djur, tror jag det finns anledning att
försöka se till att de förluster, som drabbar
tredje part, kan begränsas så mycket
som möjligt och till fullo ersättas
av statsmedel.

Jag trodde först att jordbruksutskottet
inte hade klart för sig skillnaden
r.iir det gäller ersättningen mellan sådana
fall då det föreskrivs tvångsmässig
nedslaktning och sådana fall då djur
införes med normal transport, men på
sid. 7 i sitt utlåtande säger utskottet
följande: »För förlust som drabbar

djurägare till följd av dödsfall, kastning
in. in. på grund av salmonellain -

fektion som sådan eller kassation av
djurkropp på grund av bestämmelserna
i lagen om köttbesiktning utgår
emellertid i princip ej någon statlig
ersättning.»

Jag tror att det finns anledning återkomma
till dessa resonemang. Jag inser
förvisso att det tjänar föga till att
ställa något yrkande mot ett enhälligt
utskott.

Jag har, herr talman, med det anförda
endast velat anföra några synpunkter
i anslutning till föreliggande
utskottsutlåtande men har icke något
yrkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag skulle vilja ansluta
mig till de synpunkter som anförts av
herr Svanström, men jag skulle dessutom
vilja fästa kammarens uppmärksamhet
på att man inom fodermedelshandeln,
som i motionen är särskilt utpekad,
bekostar ett särskilt fodermedelslaboratorium
genom en stiftelse vid
statens veterinärmedicinska anstalt.
Detta laboratorium bedriver ett omfattande
forskningsarbete och undersöker
smittovägarna genom analyser av handelsfodret.
Man har där kommit till
ganska betydelsefulla resultat.

Det är anledning att uppmärksamma
dessa ting, och jag tror också att herr
Svanströms påpekande om behovet av
en ändring i ersättningsbestämmelserna
är riktigt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckta motioner
om utbyggnad av den resistensbiologiska
forskningen;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande förlängning av giltighetstiden
för 1962 ärs internationella
veteavtal; och

68 Nr 36 Onsdagen den 17 november 1965

Interpellation om statsbidrag till viss verksamhet avseende utbildning av bilförare
m. m.

nr 24, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för att förhindra olaga
trålfiske i Öresund.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av väckta motioner om åtgärder
för att öka åldringarnas trygghet
till liv och egendom, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 365, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande förlängning a.v giltighetstiden
för 1962 års internationella
veteavtal.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 23 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 172, angående den statliga trafikpolitiken.

Interpellation om statsbidrag till viss
verksamhet avseende utbildning av bilförare
m. m.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I Smålands Folkblad
för den 13 november 1965 meddelas att
Liberala studieförbundets avdelning i
Huskvarna begärt bidrag från stat och
kommun för 98 »studiecirklar» i ämnet
»Mitt körkort».

»Studiecirklarna» har arrangerats av
LIS huskvarnaavdelning tillsammans
med en del körskolor i Södra Vätterbygden.
Enligt en undersökning som

jag haft tillfälle att ta del av har 86
av dessa 98 »cirklar» bedrivits utanför
Huskvarna varav, såvitt jag kan bedöma
det, 85 i Jönköping och en i Habo
kommun i Skaraborgs län. Om studieförbundets
begäran skulle bifallas innebär
det att en kommun skulle svara
för de kommunala kostnaderna för en
verksamhet som till nära 90 procent
legat utanför kommunens område.

Av de uppgifter som jag erhållit har
det tydligen gått till så att så snart en
elev inskrivits vid en bilskola så har
eleven också automatiskt blivit medlem
av en »studiecirkel». När man fått
tillräckligt många elever för att täcka
bestämmelserna för erhållande av statsbidrag
så har man rapporterat en »studiecirkel».
Att det gått till på det sättet
framgår av att en körskollärare står
upptagen som cirkelledare för 16 och
två för 17 »studiecirklar».

Sammanlagt har man på detta sätt
rapporterat 98 »studiecirklar» med tillsammans
3 824 »studietimmar».

Av den ekonomiska redogörelsen
framgår att under verksamhetsåret
1964/65 utbetalades 21 960 kronor i lärararvoden.
Då den övriga studieverksamheten
endast upptog 1 103 timmar
måste huvudparten av den utbetalda
summan ha gått till lärarna i ämnet
»Mitt körkort». Statsbidrag har utbetalts
för alla cirklar.

Då jag finner denna form av »studieverksamhet»
vara av sådan natur att
den icke borde vara statsbidrags- och
kommunbidragsberättigad har jag velat
fästa chefens för ecklesiastikdepartementet
uppmärksamhet på förhållandena
och anhåller om kammarens tillstånd
att till honom få framställa följande
interpellation:

1) Kan det anses riktigt att statsbidrag
beviljas till den verksamhet som
bedrivits i ämnet »Mitt körkort»?

2) Har det förekommit att man på
andra håll i landet bedrivit liknande
verksamhet?

Nr 36

Onsdagen den

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 797, av herr Svedberg, Lage, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 165, angående godkännande av
avtal mellan vattenfallsstyrelsen och
Bolidens gruvaktiebolag om utbyggnad
av Grytfors kraftstation m. in.; samt

nr 798, av fru Segerstedt Wiberg
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 166, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 5 § kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753).

17 november 1965

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 kammarens
ordningsstadga följande enkla fråga
denna dag framställts av herr Wanhainen
(s) till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet: »Väl medveten
om Norrlandsfondens stora betydelse
för Norrbottens näringsliv anhåller
jag att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
fråga: Är Statsrådet berett att
medverka till en ökning av det årliga
kapitaltillskottet till fonden, när frågan
om fondens fortsatta verksamhet föreläggs
riksdagen? När kan proposition
i ämnet underställas riksdagen?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.16.

In fidein

Fritz af Petersens

KUNGL. BOKTR. STHLM IW5