Nr 36 FÖRSTA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:36)

RIKSDAGENS

tf» PROTOKOLL

Nr 36 FÖRSTA KAMMAREN 1964

17—20 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 17 november Sid.

Minnesord över herr Sandler ................................ 4

Svar på frågor:

av herr Wallmark ang. erfarenheterna av vissa för armén inköpta
motorcyklar ...................................... 4

av herr Dahlén om undervisning i patientpsykologi för läkare 6
av herr Isacson ang. expedieringen av ansökningar enligt studiehjälpsreglementet
vid Tekniska gymnasiet i Göteborg...... 8

Onsdagen den 18 novmber

Svar på interpellationer:

av herr Petersson, Erik Filip, om inrättande av filialer till

universiteten .......................................... 11

av herr Sveningsson ang. erfarenheterna av bestämmelsen i
barnavårdslagen om viss rätt för polisen att taga barn och

ungdom i förvar, m. m................................. 12

Om rätt för kommun att vidtaga näringspolitiska åtgärder...... 18

Om viss reglering i kommunallag av kommunal upphandling---- 19

Den framtida användningen av citadellet i Landskrona.......... 24

Om iståndsättande av Läckö slott............. 25

Om rätt för Jägarnas riksförbund att inneha och utlåna vapen .. 31

Om lagstiftning mot luftföroreningar ........................ 39

Om förbud mot obefogad uppsägning av arbetstagare .......... 40

Om lön under de s. k. karensdagarna vid sjukdom............ 53

Om översyn av trafiklagstiftningen .......................... 58

Interpellation av herr Alexanderson ang. domares oavsättlighet.. 66

Fredagen den 20 november

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Sundin ang. användningen av vissa medel vid inlösen

av egnahem .......................................... 69

1 Första kammarens protokoll 196b. Nr 36

Nr 36

Innehåll

Sid.

av herr Larsson, Thorsten, om ytterligare medel för kreditgarantier
inom jordbruket ................................ 69

av herr Eskilsson om förlängd remisstid för förslaget till ny
organisation för jordbrukets och skogsbrukets rationalisering 69
av herr Schött ang. rekryteringen av ordförande i taxeringsnämnd
................................................ 69

av fru Segerstedt Wiberg om ytterligare offentliggörande angående
svensk utrikespolitik under andra världskriget...... 69

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 18 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 27, ang. behandlingen i riksdagen
av framställningar från riksdagens verk ............ 18

— nr 28, ang. behandlingen av redogörelserna för Europarådets

och Nordiska rådets verksamhet .......................... 18

—- nr 29, om rätt för kommun att vidtaga näringspolitiska åtgärder
.................................................. 18

— nr 30, om viss reglering i kommunallag av kommunal upphandling
................................................ 19

Statsutskottets utlåtande nr 152, om utnyttjande av militära m. fl.
verkstäder för civil yrkesskoleutbildning .................. 24

— nr 153, ang. meritvärdet av ungdomsledarskap ............ 24

— nr 154, om fria läroböcker m. m. för lärare .............. 24

— nr 155, om utredning rörande kompetenskraven för kristendomslärare
.............................................. 24

— nr 156, ang. nordiskt samarbete på forskningens område .. 24

— nr 157, ang. den framtida användningen av citadellet i Landskrona
.................................................. 24

— nr 158, om iståndsättande av Läckö slott .................. 25

— nr 159, om översyn av det statliga kommittéväsendet........ 31

— nr 160, om revisionen av väg- och vattenbyggnadsverkets

verksamhet ............................................ 31

— nr 161, ang. ledigförklarandet av statliga tjänster .......... 31

— nr 162, om beaktande av de arbetsetiska frågorna i kursverksamheten
för statliga befattningshavare .................... 31

Första lagutskottets utlåtande nr 35, ang. huvudmannaskapet för
rådhusrätterna m. m..................................... 31

— nr 36, ang. avveckling av magistrats- och kommunalborgmäs tarinstitutionerna,

in. m................................... 31

— nr 38, om rätt för Jägarnas riksförbund att inneha och utlåna

vapen .................................................. 31

— nr 39, om enhetlig handläggning av samhällsåtgärderna mot

ungdomsbrottslighet...................................... 39

— nr 40, om försäkringsskydd för anförtrodda medel ........ 39

— nr 41, ang. ändring i sjölagen ............................ 39

— nr 42, ang. svensk domstols prövning av äktenskapsmål i vissa

fall, m. m............................................... 39

Innehåll

Nr 36

Sill.

Andra lagutskottets utlåtande nr 61, ang. de vapenfria värnpliktigas
tjänstgöringsförhållanden och behandlingen av samvetsömma
värnpliktiga ...................................... 39

— nr 62, om lagstiftning mot luftföroreningar ................ 39

— nr 63, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1963 fattade beslut.................... 40

— nr 64, om lön vid permittering, avgångsvederlag och lön

under de s. k. karensdagarna vid sjukdom.................. 53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36, om översyn av trafiklagstiftningen
................................................ 58

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, om ökad utbildning av lantmästare
................................................ 65

— nr 22, ang. åtgärder för utrotning av vildmink ............ 65

— nr 23, om vidgad rätt för lantbruksnämnderna att förvärva

mark för fritidsändamål.................................. 65

— nr 24, om domänverkets medverkan vid exploatering av mark

för fritidsändamål, m. m................................. 65

— nr 25, ang. befrielse i visst fall från betalningsskyldighet till

kronan ................................................ 65

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45, om åtgärder för
bevarande av bokskog .................................... 65

— nr 46, om utredning rörande hembygdsvården.............. 65

— nr 47, om utredning rörande olika typer av datamaskiner

m. m................................................... 65

— memorial nr 48, ang. överlämnande till särskilda utskottet av
vissa till allmänna beredningsutskottet remitterade motioner 65

Nr 36

Tisdagen den 17 november 1964

Tisdagen den 17 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Budet för några dagar sedan, att Rickard
Sandler, aktad och vördad ålderspresident
i första kammaren, lämnat
oss, grep oss alla med sorg och saknad.

Ett omnämnande av de mångskiftande
arbetsuppgifter Rickard Sandler på
olika poster i samhällslivet fullgjort
skulle föra alltför långt och erfordras
ej heller i denna krets. Hans storslagna
livsgärning i offentliga värv, i riksdag
och regering och eljest, är oss väl känd.
Vi dröjer vid minnet av en sällsynt rikt
utrustad personlighet, som med idealitet
och redlighet berikat ett halvt sekel
av svensk historia.

Här vill jag erinra allenast om att
Rickard Sandler i riksdagens arbete, såvitt
känt är, tagit del längre tid än någon
ledamot tidigare. Årets riksdag var
hans 55 :e. Även som kammarens ålderspresident
sedan 1956 och utrikesutskottets
ordförande sedan 1946 har
han, djupt förtrogen med skilda ämnen
och med särpräglad vältalighet, berikat
också det parlamentariska livet i vårt
land.

Första kammarens ledamöter skall
minnas Rickard Sandler även som den
alltid vänlige och förstående kamraten
och vännen.

Vi lyser frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Ang. erfarenheterna av vissa för armén
inköpta motorcyklar

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Wallmarks

fråga angående erfarenheterna av vissa
för armén inköpta motorcyklar, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 6 november, och anförde:

Herr talman! Herr Wallmark har frågat
mig vilka slutsatser jag drar av de
erfarenheter som hittills gjorts av de
för arméns räkning inköpta tjeckiska
motorcyklarna av märket Jawa.

Till svar vill jag anföra följande. Åren
1959—1961 anskaffades ett antal motorcyklar
för arméns räkning. Det var
dels tjeckiska motorcyklar av märket
Jawa med 250 cm3 och 350 cm3 motor,
dels en svensktillverkad motorcykel
med tjeckisk 350 cm3 motor. Efter det
att dessa motorcyklar börjat användas
vid trupp har uppträtt vissa funktionsstörningar
och fel som håller på att avhjälpas.
Det har framför allt varit 350
cm3 motorerna, som visat sig känsliga.
Reservdelsförsörjningen för de tjeckisktillverkade
motorcyklarna har varit tillfredsställande.
Underhållskostnaderna
har visat sig icke överstiga motsvarande
kostnader för tidigare anskaffade
motorcyklar.

Svårigheter uppträder allmänt då ny
materiel börjar användas i större skala.
Tidigare erfarenheter visar att motorcyklar,
som i militärt bruk utsätts för
svåra påfrestningar, är känsligare än
andra hjuldrivna fordon. Dessa erfarenheter
har bekräftats vid användningen
av Jawa-motorcyklarna. I fråga om de
tjeckisktillverkade motorcyklarna har
leverantören på ett tillfredsställande
sätt fullföljt sina garantiåtaganden samt
lämnat erforderlig service och bistånd.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra ett tack för svaret.

Den fråga som jag har tagit mig fri -

Tisdagen den 17 november 1904

Nr 30

Ang. erfarenheterna av vissa för armén inköpta motorcyklar

heten att ställa berör ju endast en detalj
i vårt totala krigsmaterielanskaffningsprogram.
Trots allt är den dock
viktig, eftersom betydande svårigheter
torde uppstå för armén därest inte förbindelserna
kan upprätthållas.

Statsrådet säger i sitt svar att vissa
funktionsstörningar och fel har uppträtt
och håller på att avhjälpas. Det
är alldeles givet att statsrådet har betydligt
bättre informationer än vad jag
kan sitta inne med; mina informationer
täcker kanske bara några procent
av den totala anskaffningen. Å andra
sidan får vi väl räkna med att det
skall föreligga någorlunda jämnhet i
kvaliteten, så att man ändå kan göra
en viss bedömning. Under sådana förhållanden
delar jag nog inte helt statsrådets
uppfattning att det endast föreligger
vissa funktionsstörningar och fel.
Det är elsystemen, när det gäller både
generatorer och reläer, som inte håller.
Och vidare är det svaga kopplingar,
drivkedjor som går sönder och växellådor
som brakar samman. Det bär dessvärre
förekommit inte bara under hårda
fälttjänstövningar utan också under
landsvägskörningar. Det förefaller som
om vid vissa förband varje motorcykel
två å tre gånger varit inne för reparationer.
Det sägs nu att felen avhjälps,
men det måste väl ändå innebära en
ganska stor ombyggnad eller rentav anskaffande
av nya motorcyklar så när
som på att ramarna kanske går att använda,
medan allt det övriga får lov
att bytas ut.

Vad jag nu anfört föranleder mig att
till statsrådet ställa frågan, om inte dessa
fel är av den arten att eu avskrivning
bör ske i snabbare takt än som varit
tänkt. Är statsrådet beredd att föranstalta
om nyanskaffning av driftsäkrare
motorcyklar än vi nu har fått?

Statsrådet svarade att dessa motorcyklar
anskaffades under åren 1959—
1961. Enligt de informationer jag har
fått beställdes de under december 1961
och under våren 1962, och de lär väl
inte ha kommit ut på förbanden förrän

under 1963 och 1964, men det har kanske
inte så mycket med huvudfrågan
att göra.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan inte bekräfta
herr Wallmarks uppgifter om Jawamotorerna.
Jag har inga uppgifter som
överensstämmer med dem han lämnade,
utan mina uppgifter bygger på specificerade
rapporter från armétygförvaltningen
om de fel som har upptäckts
och som man håller på att avhjälpa;
därvidlag åberopas garantiåtaganden
från den tjeckiska firman, som byter ut
vissa delar. Från armétygförvaltningens
sida framhålles att man är nöjd med
det sätt varpå det tjeckiska företaget
uppfyller de avtal som är ingångna.

I fråga om motorcyklarna med 250
cm3 motor fick jag av armétygförvaltningen
i går höra att denna motor har
fungerat i huvudsak tillfredsställande.
Det var ett fel på det elektriska systemet
som man håller på att avhjälpa. Vissa
delar har reklamerats och ersatts, vilket
ju är vanligt även när det gäller
svenskt material. Armétygförvaltningen
framhåller att det har brustit i fråga om
utbildningen av förare ooh att därvidlag
en omläggning har skett. Det var
en av svagheterna i systemet, att utbildningen
inte hade anpassats till motorn.
En annan svaghet, som företaget självt
tar skulden för, om jag förstått saken
rätt, är att det klickat i fråga om vissa
modifikationer som man från svenskt
håll begärt i fråga om den tjeckiska
konstruktionen.

I huvudsak är det den större motorn,
på 350 cm3, som har varit behäftad med
vissa fel vilka är specificerade av armétygförvaltningen,
Man genomgår här
varje motor enligt det garantiåtagande
som finns. De största svårigheterna har
vi med de stora motorcyklar som kallas
Monark-Jawa, eftersom Monark
tycks ha anlitat utländska underleverantörer
vilka lagt ned tillverkningen av
aktuella komponenter; det är alltså den

Nr 36

Tisdagen den 17 november 1964

Om undervisning i patientpsykologi för
svenskbyggda delen av dessa större motorcyklar
som vållat de största problemen.

Andra uppgifter bär jag inte kunnat
få från armétygförvaltningen. Jag har
frågat några förare som kör den mindre
motorcykeln av märket Jawa, den med
250 cm3-motorn, och de berömde den
när de för mig gjorde jämförelser med
andra motorcyklar som finns inom försvaret.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag tror att det var en
värdefull komplettering statsrådet nu
gav, och vi närmar oss kanske varandra
litet grand i bedömningen av materielen.

Jag skall inte uppehålla tiden — det
medger inte en enkel fråga — med att
lämna en mera detaljerad information
om de felaktigheter som uppkommit.
Mina informationer härrör från motoringenjörer
som haft dessa fordon om
hand och svarat för reparationer, i den
mån fordonen över huvud taget kunnat
repareras. Men ett icke ringa antal av
dessa motorcyklar tycks ha varit behäftade
med så betydande svagheter att
maskinerna inte alls fungerat under militärtjänstövningarna
— jag får kanske
tillfälle att efter frågestunden under
hand informera statsrådet härom.

Jag ber att få tacka för svaret och
konstaterar bara att det ju kan tänkas
att statsrådet, när han får en bättre information
än hittills, är beredd att ompröva
frågan i en för försvaret positiv
riktning.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara ett enda ord —
motorcyklar är mycket känsliga och vi

läkare

kör sönder många, det erkännes, men
detta gäller inte bara motorcyklar med
denna motor utan tyvärr också andra
motorcyklar.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om undervisning i patientpsykologi för
läkare

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Dahléns
fråga om undervisning i patientpsykologi
för läkare, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 13 november,
och yttrade:

Herr talman! Herr Dahlén har frågat
mig, om jag vill undersöka möjligheterna
att i läkarutbildningen inlägga ett
moment av patientpsykologi för att underlätta
läkarnas personliga kontakt
med patienter.

Enligt 1955 års stadga angående medicinska
examina ingår i den nuvarande
läkarutbildningen en särskild kurs i
psykologi om 20 föreläsningstimmar under
det andra studieåret. I förarbetena
till stadgan framhöll läkarutbildningskommittén
bl. a., att dessa föreläsningar
borde omfatta allmän människokunskap,
sjukdomen som socialt och individuellt
problem, umgänget med patienterna
och deras anhöriga, de konstitutionella
faktorerna m. m. Dessa 20 föreläsningstimmar
följs under det tredje
studieåret — dvs. det propedeutiska
året — av undervisning i praktisk-klinisk
psykologi, enligt förarbetena i syfte
att den studerande skall lära sig umgås
med de sjuka och deras anhöriga
och få upp blicken för de psykiska sammanhangen
i sjukdomen.

Enligt instruktionen för universitetskanslersämbetet
åligger det ämbetet att
i fråga om utbildningen verka för att
denna till innehåll och organisation
fortlöpande utvecklas i takt med forskningens
framsteg och anpassas efter
samhällslivets krav. Detta innebär att

Tisdagen den 17 november 1904

Nr 36

Om undervisning i patientpsykologi för läkare

ämbetet fortlöpande beaktar spörsmål
av den art som herr Dalilén här tagit
upp.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Anledningen till
att jag har tagit upp detta ämne är givetvis
den debatt som blossar upp då
och då kring den naturliga oro som
människor känner när de kommer i
kontakt med sjukdom, egen eller andras.

De inslag i utbildningen för läkare
som statsrådet hänvisar till har ju inte
ens av läkarna alltid uppfattats såsom
riktigt tillfredsställande. Dessa timmar
innehåller ju även en hel del annat än
vad jag har kallat patientpsykologi. Orsaken
till att jag tar upp frågan är inte
att jag tror att man någonsin kan nå ett
verkligt idealläge i fråga om detta. Men
allteftersom vetenskapen skrider framåt
gäller det att fortlöpande anpassa utbildningen
även för läkarna, vilket man
givetvis också — det vill jag säga — i
så stor utsträckning som möjligt försöker
göra i många andra sammanhang.

Här tror jag att mycket finns kvar
att göra. Jag vill hänvisa till den undersökning
som docent Israel publicerade
år 1962 om hur patienten upplever sjukhuset.
Professor Biörck, professor i medicin,
har skrivit ett förord, som jag
skall be att något få beröra. Professor
Biörck skriver där att en objektiv analys
av hur patienten upplever sjukhuset
är svår att göra. De troligen mest sakkunniga
i detta sammanhang är läkarna.
De bör alltså vara med i analysen, men
eftersom de också skall undersökas, behöver
verkligen andra företrädare för
beteendevetenskaperna, såsom sociologer,
vara med och klarlägga hur människor
upplever sjukhuset. Det är oerhört
värdefullt att man verkligen har kommit
en bit på väg i dessa undersökningar.
De som har ansvaret för utbildningen
av unga människor för någon
av sjukvårdens många växande arbetsuppgifter
bör, understryker han, verkligen
ta del av sådana här saker. Jag har

sett en tidningsuppgift — jag vet inte
om den är riktig —- om att en serie sjukvårdsproblem
som skall gå i radio och
TV också skall beröra dessa frågor.

Det må vara hur som helst med denna
sak. Jag tror att så mycket har hänt sedan
1955 års stadga beträffande medicinska
examina antogs att det finns orsak
att undra om inte tiden är inne att
få ett speciellt ämne i medicinarutbildningen,
ett ämne som jag förslagsvis
kallar patientpsykologi. Vi vet alla att
när det gäller utvecklingen på olika
områden räcker det inte med att baka
in en sådan här sak i en allmän och vid
beskrivning, till exempel kurs i psykologi.
Det gäller ju en speciell sak som
man vill ha fram, där vetenskapen ändå
har kommit en liten bit på väg. Jag
vill tillägga att jag tror att man aldrig
—• jag upprepar det — kan exakt fastlägga
hur läkarna skall umgås med patienterna.
Jag tror att de gör det bästa
möjliga.

Jag skulle vilja fråga statsrådet Edenman
om inte statsrådet ändå tror att tiden
är inne att ge universitetskanslern
en liten påstötning. Jag skulle vilja be
honom att han undersöker om det verkligen
inte finns anledning att försöka
få in litet mera av patientpsykologi i läkarutbildningen.
Statsrådet Edenman
säger i svaret att universitetskanslern
enligt instruktionen har i uppgift att
följa denna sak. Det är vi givetvis alla
medvetna om, men i denna kammare är
ju det besvärliga att det är statsrådet
som skall svara för ansvaret.

Herr statsrådet EDENMAN:

Jag har i sak inte någon annan uppfattning
än herr Dahlén, och jag är
övertygad om att det lilla meningsutbyte
vi har haft skall komma till universitetskanslerns
kännedom.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få understryka
att inte heller jag tror att statsrådet
och jag har delade meningar om själva

8 Nr 36 Tisdagen den 17 november 1964

Ang. expedieringen av ansökningar enligt studiehjälpsreglementet vid Tekniska
gymnasiet i Göteborg

sakfrågan. Skulle denna lilla framstöt
eventuellt ha bidragit till att saken får
någon ytterligare belysning, har ju hela
denna fråga för mig och jag hoppas
också för de sjukvårdssökande människorna
fått ett lyckligt slut.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. expedieringen av ansökningar enligt
studiehjälpsreglementet vid Tekniska
gymnasiet i Göteborg

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Isacsons
fråga angående expedieringen av ansökningar
enligt studiehjälpsreglementet
vid Tekniska gymnasiet i Göteborg,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 13 november, och anförde
:

Herr talman! Herr Isacson har frågat
om jag vill upplysa hur långt expedieringen
av ansökningar enligt gällande
studiehjälpsreglemente medhunnits i
vad avser eleverna vid tekniska gymnasiet
i Göteborg.

Beträffande behandlingen av de två
viktigaste formerna av studiestöd, nämligen
studiebidrag och studielån, kan
följande upplysningar lämnas rörande
situationen i Göteborg. Enligt vad skolstyrelsen
i Göteborg uppger kommer utbetalning
av studiebidrag att ske för
samtliga studerande i stadens skolor —
således även de båda tekniska gymnasierna
— omkring den 20 november i
år. Beslut om nya studielån till studerande
vid här aktuella skolor har av
centrala studiehjälpsnämnden meddelats
i början av november i år. Beslut
om fortsatta studielån hade meddelats
dessförinnan.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret. Några

timmar efter det att jag lämnat in frågan
kom det till min kännedom att besked
hade lämnats om vilka som fått
studielån och studiebidrag. Jag tänkte
då ta tillbaka min fråga, men jag tyckte
så att den hade mera allmänt intresse,
och därför lät jag den stå kvar.

Jag tycker att det är litet otillfredsställande
att besked inte kunnat ges till
de studerande två och en halv månad
efter terminens början, huruvida lån
och bidrag skulle komma att utgå. Jag
vet att en del av de studerande har levat
i mycket stor ovisshet, vilket gjort
att de ibland har skolkat från skolan
för att skaffa sig arbetsinkomster. I varje
fall har de varit i det sinnestillståndet
att de inte alltid kunnat bedriva
studierna på bästa sätt. Jag skulle vilja
fråga ecklesiastikministern, om det kan
väntas en förbättring härvidlag.

Nu är det ju ett nytt reglemente som
skall tillämpas, ett nytt ansökningsförfarande
och allt sådant, och det är klart
att detta kan innebära problem till en
början. Den 1 januari skall också studiemedelsförordningen
börja tillämpas,
men nog är det otillfredsställande att
lånen och bidragen inte utbetalas förrän
tre månader har gått av terminen
och att eleverna skall behöva vänta två
och en halv månad innan besked kunnat
ges.

Jag skulle vilja fråga om vi kan vänta
en försäkran från ecklesiastikministern
om att det skall göras vad som göras
kan för att få en snabbare handläggning
till stånd.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! På den senare frågan
är det mycket lätt att obetingat svara
ja. Vi har verkligen försökt göra vårt
yttersta i fråga om administrationen av
studiehjälpen. Inga tjänster och inga
penningmedel har vägrats eller kommer
att vägras när det gäller studiehjälpen.
De resurser som skolstyrelserna och
den centrala studiehjälpsnämnden har

Tisdagen den 17 november 1964 Nr 36 <)

Ang. expedieringen av ansökningar enligt studiehjälpsreglementet vid Tekniska

gymnasiet i Göteborg

är också tillfredsställande och har icke
på någon punkt hållits nere. Men det
är självfallet att när ett nytt system
skall träda till, blir det alltid gnissel i
början. Vi räknar dock med att man,
när dessa svårigheter övervunnits, skall
komma in i en annan takt, och meningen
är att stipendierna skall komma ut i
början av terminen.

Här finns inte någon möjlighet att
anklaga vare sig lokala myndigheter eller
den centrala nämnden. Enda alternativet
hade varit att riksdagen hade uppskjutit
reformens ikraftträdande. Vi
diskuterade om man ena året skulle gå
fram med en principproposition och
sedan sätta reformen i kraft först om
ett år. Men det fanns ingen opinion,
i varje fall inte bland de unga studerande,
för att de skulle vänta ytterligare
ett år på att få dessa stipendier bara
därför att regering och riksdag befarade
att det kanske skulle dröja några
veckor mer eller mindre innan pengarna
kunde utbetalas. Den risken tog vi
här i huset med öppna ögon.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
anhåller undertecknad om befrielse
från riksdagsarbetet från och med den
12/11—den 26/11 1964.

Flen den 12 november 1964.

Karl Kilsmo

Härmed intygas att riksdagsman Karl
Kilsmo, född den 22/2 1906, adress
Finstorp, Flen, sedan den 12/11 1964
är intagen på länslasarettet i Flen för

observation. Patienten är sjukskriven
från och med den 12/11 1964 till och
med den 26/11 1964.

Flen den 14/11 1964.

H. Rossman
lasarettsläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare

På grund av överläggningar med
schweiziska regeringen och deltagande
i EFTA:s ministerrådsmöte får jag härmed
anhålla om tjänstledighet från riksdagsarbetet
från och med den 17 till
och med den 20 november 1964.

Stockholm den 16 november 1964.

Gunnar Lange

Även den av herr Lange sökta ledigheten
beviljades.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
187, angående lönegradsplaceringen för
vissa tjänster m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds
propositioner:

nr 193, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj ds regeringsrätt; samt

nr 195, med förslag till lag om ändring
i 6 kap. strafflagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 27—30,
statsutskottets utlåtanden nr 152—162,
första lagutskottets utlåtanden nr 35 och
36 samt 38—42, andra lagutskottets utlåtanden
nr 61—64, tredje lagutskottets
utlåtande nr 36, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 21—25 ävensom allmänna

Nr 36

Tisdagen den 17 november 1964

beredningsutskottets utlåtanden nr 45—
47 och memorial nr 48.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 194, om överlåtelse till Västerås stad
av drivmedelsanläggning med tillhörande
markområde i staden.

Anmäldes och bordlädes en av fru
Segerstedt Wiberg under sammanträdet
till herr talmannen avlämnad motion,

nr 868, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 170, rörande godkännande
av Förenta Nationernas konvention
angående statslösa personers rättsliga
ställning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.28.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

Onsdagen den 18 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Om inrättande av filialer till universiteten Herr

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Erik Filip Peterssons interpellation om
inrättande av filialer till universiteten,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Erik Filip Petersson frågat, om jag
anser att spörsmålet om inrättande av
universitetsfilialer i därför lämpad omfattning
bör prövas samt bli föremål för
någon åtgärd från min sida.

Inledningsvis vill jag erinra om att
jag i propositionen 172 till 1963 års
riksdag framhöll, att det av många skäl
syntes mig väsentligt att i framtiden
skapa ökade möjligheter att på andra
orter än de nuvarande universitets- och
högskoleorterna ge utbildning i ämnen
inom humanistisk och matematisk-naturvetenskaplig
fakultet.

En särskild utredning, benämnd 1963
års universitets- och högskolekommitté,
har under det senaste året genomfört
en rad undersökningar rörande den
fortsatta utbyggnaden av universitet och
högskolor. I direktiven till denna utredning
aktualiserades bl. a. frågan om decentraliserad
lärarutbildning i vissa
naturvetenskapliga ämnen. Enligt vad
jag under hand inhämtat kommer utredningen
i sitt betänkande att relativt
ingående diskutera frågan om decentraliserad
akademisk utbildning.

Utredningen beräknas avlämna sitt
betänkande innevarande år. Jag räknar

med att, sedan betänkandet remissbehandlats
i vanlig ordning, en proposition
om den fortsatta utbyggnaden av
universitet och högskolor kommer att
kunna föreläggas nästa års riksdag. I
det sammanhanget kommer även den
fråga herr Petersson berör i sin interpellation
att bli föremål för prövning.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för interpellationssvaret, som
jag betecknar såsom synnerligen positivt
i denna angelägna utbildningsfråga.
De problem som den stora tillströmningen
till våra universitet medför och
som jag tog upp i min interpellation är
så välkända att jag inte nu skall vidröra
dem.

Den nuvarande decentraliserade akademiska
utbildningen har blivit, såvitt
man känner, mycket uppskattad och en
stor tillgång då det gäller lärarutbildningen.
Det är säkerligen så att många
som i vanliga fall inte skulle ha begivit
sig till en universitetsstad för studier
har på detta sätt skaffat sig högre utbildning
och, som jag nämnde, tillfört
skolan värdefull arbetskraft.

Organisationen av verksamheten har
emellertid en mycket tillfällig karaktär.
Flera kursledningar har också uttalat
att det föreligger behov av en definitiv
och fast kontakt med ett universitet.
Jag tänker därvid närmast på ett uttalande
som gjordes vid en konferens i
Lund med företrädare för skolväsendet
i berörda städer och Lunds universitet.
Jag hälsar nu med tillfredsställelse
statsrådets svar, att riksdagen får tillfälle
att pröva ett förslag i frågan.

I ett avseende nödgas jag emellertid
betrakta statsrådets svar som alltför begränsat
i fråga om målsättningen. De i
svaret omnämnda direktiven till utred -

Onsdagen den 18 november 1964

12 Nr 36

Ang. erfarenheterna av bestämmelsen i barnavårdslagen om viss rätt för polisen

att taga barn och ungdom i förvar, m. m.

ningen synes inskränka de decentraliserade
akademiska studierna till enbart
lärarutbildning. Jag skulle vilja ge uttryck
för den åsikten att denna form
för akademiska studier bör utökas till
att omfatta ett vidare ämnesområde.
Jag hoppas att utredningen skall ta upp
den frågan, och om utredningen inte
gör det, hoppas jag att statsrådet gör
det. Jag vågar nämligen beteckna denna
reform som alldeles nödvändig för
att klara det framtida utbildningsbehovet
vid våra universitet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. erfarenheterna av bestämmelsen i
barnavårdslagen om viss rätt för polisen
att taga barn och ungdom i förvar, m. m.

Ordet lämnades härefter till statsrådet
fru LINDSTRÖM, som meddelat, att
hon ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Sveningssons interpellation
angående erfarenheterna av bestämmelsen
i barnavårdslagen om viss rätt
för polisen att taga barn och ungdom i
förvar, m. in., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat mig om jag vill lämna en redogörelse
för de hitills vunna erfarenheterna
av den s. k. raggarparagrafen och
om jag har för avsikt att tillsätta den
av riksdagen genom bifall till andra lagutskottets
utlåtande 1963:58 samt av
socialstyrelsen begärda utredningen rörande
samma paragraf.

Som svar på frågan får jag erinra om
att den ändring av 33 § barnavårdslagen,
som herr Sveningsson åsyftar, har
varit i kraft endast sedan den 1 juli
1963. En del erfarenheter av tillämpningen
har framkommit från enstaka
platser i landet och av personer inom
polisväsendet och barnavården. Men de
har hittills varit alltför få och spridda
för att kunna ge underlag för bestämda
slutsatser av något slag. Det av polis -

chefen i Göteborg närmast berörda problemet,
som herr Sveningsson hänvisar
till, har varit den speciella kategori
ungdom, som rymt från sina hem. Frågan
har därvid gällt vilka befogenheter
som polisen kan ha att till föräldrarna
återföra rymlingar som påträffas i farliga
miljöer. 33 § barnavårdslagen löser
inte hela detta problem. Den ger
emellertid polisen möjlighet att avkräva
barn, som anträffas i en för dem farlig
miljö, uppgift om namn och adress,
och polisen kan vidarebefordra uppgifterna
till barnavårdsmyndigheterna
och/eller föräldrarna. Därefter kan dessa
kontakta den minderårige eller
hämta honom. Vidare anses polisen på
grund av sin allmänna skyldighet att
hjälpa allmänheten kunna återföra i
varje fall barn i de lägre åldrarna som
rymt hemifrån, till deras föräldrar.

Det finns möjlighet att närmare kartlägga
vad som faktiskt sker i dylika
fall och om proceduren fungerar tillfredsställande
eller icke. Dels har 1961
års utredning om effektivare åtgärder
för vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever
ett uppdrag som kan innefatta
en sådan möjlighet. Dels har justitieministern
genom beslut av Kungl.
Maj:t den 2 oktober detta år bemyndigats
att tillsätta ett samarbetsorgan för
samhällets åtgärder mot ungdomsbrottsligheten,
vari bl. a. socialstyrelsen och
rikspolisstyrelsen skall vara representerade,
och samarbetsorganet får till
uppgift att kontinuerligt följa resultaten
av de åtgärder som samhället vidtager
mot unga lagöverträdare. Ordningsmaktens
och den sociala barnavårdens
samverkan i det brottsförebyggande
arbetet bland ungdom i riskabla
miljöer kommer naturligt in i den bilden.

Då herr Sveningsson vidare frågar
mig om jag har för avsikt att tillsätta
den utredning som andra lagutskottet
och riksdagen begärde 1963 med sikte
främst på de kompletterande åtgärderna
till den s. k. raggarparagrafen, kan

Onsdagen den 18 november 1904

Nr 30

1.1

Ang. erfarenheterna av bestämmelsen i barnavårdslagen om viss rätt för polisen

att taga barn och ungdom i förvar, m. in.

jag erinra om att detta utredningsuppdrag
redan har lämnats åt i första hand
1961 års utredning om effektivare åtgärder
för vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever.
Den 18 november
i fjol uppdrog sålunda Kungl. Maj:t
åt ifrågavarande kommitté i anledning
av riksdagens beslut den 28 maj 1963
om ändrad lydelse av 33 och 87 § § i
barnavårdslagen och andra lagutskottets
utlåtande över propositionen härom
och i ämnet väckta motioner att
»verkställa utredning och till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag i fråga om
beredande av ökade möjligheter att bistå
unga personer som löpa fara att
utvecklas i asocial riktning». Intentionen
har därvid varit att kommittén
skulle upptaga till prövning de olika
uppslag till åtgärder som andra lagutskottet
berör i sitt förutnämnda utlåtande.
Till dessa hör frågan om ungdomshärbärgen
för temporärt omhändertagande
av ungdom med dåliga hem
eller hem på annan ort, frågan om en
uppsökande verksamhet av nattpatruller
från barnavårdsnämnderna, jourtjänst
inom nämnderna eller annan
uppsyn över ordningen i stadsdelar
med mycken ungdom. Hit hör även frågan
om alternativa fritidssysselsättningar
och om kursverksamhet för bilungdomen
med kommunala anordnare,
respektive i samarbete mellan kommun
och lokala ungdomsorganisationer.
Frågan om det direkta stödet åt ungdomens
egna organisationer anförtroddes
emellertid vid samma tillfälle 1962
års ungdomsutredning. Beträffande formerna
för samarbetet mellan de barnavårdande
och de polisiära myndigheterna
förutsattes slutligen, att polisberedningen
och socialstyrelsen skulle
samråda och framlägga förslag. I sistnämnda
avseende har som redan
nämnts tillskapats ytterligare en möjlighet
genom det nya samarbetsorganet
för samhällets åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.
Till sist kan erinras om
att statens ungdomsråd i sin kampanj

om föräldraansvaret och även i sin övriga
verksamhet har i uppdrag att söka
förhindra att nya grupper av ungdomar
dras in i de s. k. raggargängen eller
andra olämpliga miljöer.

Fältet av utredningsobjekt är sålunda
väl täckt av redan utdelade uppdrag.
De av herr Sveningsson berörda
frågorna bevakas därmed.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lindström för svaret på min interpellation.
Jag kan göra det kanske något
ovanliga uttalandet, att jag är både nöjd
och inte nöjd med svaret.

När jag tar med i bilden min uppfattning
att statsrådet Lindström har ett
starkt intresse av att finna en lösning
på raggarproblemet och ungdomsfrågorna
i den mån de sorterar under statsrådet
och även tar med i bilden det
sätt på vilket statsrådet Lindström blev
utsatt för kritik på våren och försommaren
1963 med anledning av denna
fråga — en stark kritik från en del av
den socialdemokratiska tidningspressen
— och det sätt på vilket det då framlagda
förslaget blev behandlat av en
betydande del av statsrådets egna partikamrater
här i riksdagen, är jag ganska
tillfredsställd med svaret.

I sitt svar framhåller statsrådet, såsom
riktigt är att ändringen av 33 §
barnavårdslagen har varit i kraft endast
sedan den 1 juli 1963 och att det
ännu inte finns tillräckligt med rapporter
från polisväsendet och barnavården
för att de kan ge underlag för bestämda
slutsatser av något slag. Säkert
är det riktigt att statsrådet inte har fått
rapporter från hela landet, så att här
kan göras en omfattande och enhetlig
bedömning av hur det lilla hjälpmedel
som denna paragraf utgör har kunnat
användas, men det finns samtidigt mycket
som talar för att raggarproblemet
sedan den 1 juli 1963 avsevärt förvärrats,
inte minst under de senaste må -

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Ang. erfarenheterna av bestämmelsen i barnavårdslagen om viss rätt för polisen

att taga barn och ungdom i förvar, m. m.

naderna. Polisen här i Stockholm bär
med anledning av den ändrade 33 §
barnavårdslagen från dess tillkomst
fram till den 1 november i år med stöd
av denna paragraf i någon form uppmärksammat
264 ungdomar och skrivit
rapport om dem till barnavårdsnämnden.
Av de 264 ungdomar som på detta
sätt blivit uppmärksammade av polisen
och föremål för någon form av omhändertagande,
faller 33 stycken på andra
halvåret 1963, 34 stycken på första halvåret
i år och inte mindre än 197 stycken
— ungdomar i åldern under 15 år
och upp till 18 år —• på tiden från den
1 juli till den 1 november i år. Tendensen
är alltjämt här i Stockholm att
raggareländet ökar, och säkert är tendensen
densamma i andra delar av landet.
Att denna uppfattning är riktig,
därom vittnar även socialstyrelsens nya
framställning till regeringen.

Ett intressant uttalande fick jag höra
i går när jag åkte i en taxibil. Jag frågade
taxiföraren med anledning av det
svar som jag skulle få i dag på min interpellation,
hur det var med raggarbilarna.
Taxiföraren svarade: »Det är ett
förskräckligt elände och en otäck företeelse.
» Han sade: »Kungsgatan är nästan
fullständigt blockerad på kvällarna
vid vissa tillfällen, och här finns
även andra nya samlingsplatser.»

Denne taxiförare gjorde även ett annat
uttalande, som jag vill återge vid
det här tillfället. För bara några kvällar
sedan satt raggarbilisterna stilla i
sina bilar i dubbla köer på Kungsgatan
— det är inte något ovanligt. När en
taxiförare med stor svårighet trängde
sig förbi denna raggarkö, stannade han
och sade till en av raggarpojkarna: »Ni
kan väl åtminstone hålla er i raggarfilen!»
Då blev en annan raggare arg,
hoppade ur sin bil hastigt och sparkade
taxibilen så hårt han kunde, så alt
det blev en stor buckla på dörren. Jag
frågade då: »En sådan sak blir väl en
rättssak?» »Nej», svarade den taxiförare
som jag åkte med, »det fanns ingen

polis i närheten, och föraren vågade
inte gå ut ur bilen, ty då hade de sparkat
bucklor på honom också, och det
ville han inte vara med om.»

Statsrådet erkänner i sitt svar, att
den nuvarande utformningen av 33 §
barnavårdslagen inte löser hela problemet
ens i det avseendet som polischefen
i Göteborg har påpekat, nämligen
då föräldrar påkallar polisens hjälp
och vill att barn som kommit bort från
hemmet skall återföras till föräldrarna.
Statsrådet anser emellertid att ett barn
i de lägre åldrarna kan genom polisens
försorg återföras till föräldrarna. Jag
förmodar, att statsrådet här mest åsyftar
flickor som är under 15 år. Jag för
min del anser, att flickor som fyllt 15
år, en tid framöver alltjämt är barn sett
ur en sådan umgängessynpunkt som
det här gäller. Från polishåll har framhållits
att om man får den uppmaningen
från föräldrar: »Försök ta reda på
vår flicka», och om polisen hittar en
sådan flicka i en sjömanshytt i en båt i
hamnen, avklädd och med några sjömän
sittande på sängkanten, kan inte
polisen — om den skall följa gällande
lagstiftning och flickan inte vägrar att
uppge namn och adress — återföra den
flickan från sjömanshytten till sina föräldrar.
Är inte detta ohyggliga förhållanden?
Skall vi verkligen ha en sådan
lagstiftning i vårt land?

Det är också ohyggligt när det från
polishåll görs sådana uttalanden som:
»Om vi skall kunna uträtta någonting
och uträtta vad hjärtat manar oss till
när det gäller flickor som prostituerar
sig i barnaåren, uträttar vi mer än lagen
tillåter.»

För att återgå till raggarlivet vill jag
säga att detta inte är någonting annat
när det gäller flickorna än prostitution
i barnaåren. Det förhållandet, att
barn och ungdom i tidig ålder börjar
spåra ur och leva ett liv som kännetecknas
av missbruk av sprit och narkotika
och av prostitution, är kanske
ett av de allra allvarligaste problem vi

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

Ang. erfarenheterna av bestämmelsen i barnavardslagen om viss rätt för polisen

att taga barn och ungdom i förvar, m. m.

bar för närvarande i vårt land, även om
den skaran ungdomar procentuellt sett
inte är så stor. Det skall inte heller döljas
att hygglig och bra ungdom många
gånger blir trakasserad och misstänkt
för att vara ute i raggarärenden. Genom
livet i raggarbilarna sker säkert
upptakten til! många rent brottsliga
händelser.

I min interpellation har jag även
framhållit att, såvitt jag har mig hekant,
har ännu inte den utredning blivit
tillsatt som riksdagen hemställde om
1963. Nu meddelar statsrådet att detta
utredningsobjekt är väl täckt genom
redan utdelade utredningsuppdrag och
att frågorna därmed är under bevakning.
En utredning från 1961 har fått
det egentliga utredningsuppdraget, och
en rad andra instanser sysslar med dessa
frågor. Inte kan det vara så lyckligt,
att dessa frågor bevakas — som det heter
— i en rad olika instanser. Med
hänsyn till storleksordningen av dessa
raggarproblem och hithörande ungdomsfrågor
och med hänsyn till riksdagens
beställning om en snabb utredning
hade vi, som gav vårt stöd till
förslaget 1963, en förhoppning om att
det, även om det finns många statliga
utredningar, skulle för denna stora och
mycket angelägna fråga tillsättas en
särskild utredningskommitté. Är man
optimist, kan man kanske hysa en förhoppning
om att den utrednings- och
bevakningsapparat som är igångsatt
skall leda till ett värdefullt resultat och
ett resultat som inte ligger alltför långt
fram i tiden.

När statsrådet på nytt kommer att
föra fram dessa frågor i riksdagen,
finns det ingen anledning till några
högljudda rop om misstroende, då förslag
framlägges för att lösa dessa så
allvarliga ungdomsfrågor. Jag vill personligen
deklarera mitt förtroende för
statsrådet, om förslag lägges fram i positiv
riktning, som ger våra myndigheter
det stöd de behöver i sitt arbete,
antingen del nu skall vara soeialvårds -

myndigheterna eller polisen eller bådadera
som skall reda upp dessa problem.

Till sist vill jag bara uttala den förhoppningen,
att statsrådet Lindström
inte skall utsättas för något personligt
obehag från något håll för svaret på
min interpellation, tv detta har i varje
fall inte från min sida varit meningen
med de frågor jag framställt.

Jag tackar därmed ännu en gång för
svaret.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Sveningsson förklarade
sig vara både nöjd och icke
nöjd med detta interpellationssvar, och
det avseende där han inte var nöjd var
väl närmast — om jag fattade honom
rätt — den begränsade effekt som den
s. k. raggarparagrafen synes ha fått.
Jag har, som herr Sveningsson noterade
klart utsagt, att denna paragraf inte löser
de ungdomsproblem som herr Sveningsson
vill komma till rätta med och
som vi väl alla för övrigt vill få rätsida
på. Jag har inte heller någon gång före,
under eller efter tillkomsten av denna
paragraf givit uttryck för någon övertro
på dess verkningar utan tvärtom
alltid betonat att den bara utgör en länk
i kedjan av sociala och polisiära åtgärder
som behöver sättas in för att hejda
ungdom som är på glid utför, och herr
Sveningsson var inne på samma tanke,
då han kallar paragrafen för »detta lilla
hjälpmedel». Vad paragrafen gör
möjligt är att identifiera ungdom i farlig
miljö. Om de som då identifieras
visar sig ha rymt hemifrån eller uppträder
i sådana sammanhang att de kan
antagas behöva barnavårdsnämndens
stöd, rapporterar polisen givetvis detta
till nämnden eller till föräldrarna,
och sedan får dessa i sin tur träda till.

Eftersom paragrafen syftar till att förmå
ungdomar att frivilligt uppge sitt
namn, kan dess effekt inte mätas i antalet
omhändertaganden av barnavårdsnämnderna
och kan en statistik av det

Onsdagen den 18 november 1964

bestämmelsen i barnavårdslagen om viss rätt för polisen
m.

16 Nr 36

Ang. erfarenheterna av

att taga barn och ungdom i förvar, m.

slag som herr Sveningsson redovisade
bara bli en del av sanningen om effekten.
Den indirekta effekten, att ungdom
söker sig till asociala miljöer i mindre
utsträckning, kan det nog behövas en
viss tid för att kunna studera och det
kan kanske ändå bli svårt att konkretisera
resultatet. Hittills under de vid
pass fem kvartal som paragrafen varit
i kraft har mig veterligt inte inträffat
något mera uppseendeväckande, som aktualiserar
en skärpning av de befogenheter
som denna paragraf ger polisen,
lika litet som det rapporterats några
övergrepp eller missgrepp mot skötsamma
ungdomar, som råkat i vägen för
polisaktioner och som skulle kunna föranleda
att paragrafen togs bort.

Det utredningsarbete, som herr Sveningsson
efterlyste har, som jag redovisade,
inte samlats på en hand utan
har spaltats upp på flera, och arbetet
pågår för fullt. Herr Sveningsson antyder
att det enligt hans mening skulle
ha varit lyckligare om man tillsatt en
stor enhetlig ungdomsutredning och
anmodat denna att arbeta snabbt. Jag
tror inte att detta är riktigt, eftersom
man redan har utredningar, som sysslar
med stora delar av ungdomsproblemen.
Inte heller socialstyrelsen har begärt
någon ny utredning, utan vad styrelsen
förordat är att själva frågan om
ungdom, som är »på rymmen», skall bli
föremål för utredning. Det var för
övrigt i detta sammanhang som styrelsen
citerat sitt tidigare avgivna förslag,
vilket styrelsen fortfarande finner
gott. Det rådde emellertid starkt delade
meningar om detta förslag, och alla i
denna kammare vet att vad som på sin
tid i proposition förelädes kammaren
var en modifiering av socialstyrelsens
förslag, en modifiering som av halva
allmänna opinionen ansågs för svag och
av den andra halvan för hård — båda
hälfterna säkerligen övertygade ungdomsvänner.
Jag har respekterat båda
åsiktsriktningarna och inte haft någon
känsla av att jag själv inte skulle vara

respekterad för mitt ställningstagande.
Jag har inte heller haft några speciella
obehag från dem som haft en annan mening.

Den utredning, som andra lagutskottet
begärde, hade en mycket vidare syftning
än vad socialstyrelsen pekat på i
sitt förord av en utredning av frågan
om de unga rymlingarna. I riksdagens
skrivelse till Kungl. Maj :t åberopades
sålunda motioner i ämnet och påtalades
behovet av ytterligare åtgärder. Det
är frågan om sådana ytterligare åtgärder,
som tas upp av 1961 års utredning
om effektivare åtgärder för vård
utom skola av ungdomsvårdsskoleelever.
Utredningen har som ordförande
Göta Rosén, byråchef och ställföreträdande
generaldirektör i socialstyrelsen,
och den har därmed alla möjligheter att
ta upp till granskning den praktiska
gränsdragningen mellan de barnavårdande
och de polisiära myndigheternas
kompetensområde och därmed förknippade
problem liksom att ta fasta på de
olika uppslag som riksdagen har gett.
Utredningen, som fick sitt tilläggsuppdrag
den 18 november i fjol eller för
precis ett år sedan, bör ha möjlighet
att snabbare än en helt ny kommitté
lägga fram konstruktiva förslag till positiva
åtgärder på barnavårdens område.

Jag har inte för avsikt att inveckla
mig i eller medverka till en generell
debatt om ungdomsproblemen i allmänhet
utan vill nöja mig med att till slut
säga, att vi väl alla är överens om att
barnavårdens resurser behöver upprustas.
Det är positiva åtgärder av social
natur som måste bli det nödvändiga
komplementet till allt vad ordningsmakt
heter.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag tror att det var en
missuppfattning från statsrådets sida,
när statsrådet hävdade den uppfattningen
att jag vid detta tillfälle gav ut -

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

Ang. erfarenheterna av bestämmelsen i barnavårdslagen om viss rätt för polisen

att taga barn och ungdom i förvar, m. m.

tryck för missbelåtenhet med att den
s. k. raggarparagrafen blev så enkel och
kom att utgöra ett så ringa hjälpmedel
som den verkligen är. Jag försökte ju
sätta mig in i den situation som statsrådet
tidigare befann sig i. Säkert var
statsrådet medveten om stämningen
inom det egna partiet, när förslag till
denna paragraf skulle formas ut och
framläggas, och denna inställning var
väl orsaken till att paragrafen inte blev
bättre än den är. Jag tror nog att statsrådet
hade längre gående intressen.

Det kan naturligtvis diskuteras, om
det är nyttigt att ett utredningsarbete
skall läggas på många olika instanser,
som sysslar med samma sak. Vi stöter
ju ofta på detta problem i det statliga
utredningsarbetet. Jag gav även på den
punkten uttryck för min förhoppning,
att det skulle bli goda resultat av det
arbete som nu görs och att, när statsrådet
kommer att framlägga sina förslag,
det kommer att råda större enighet
kring dem än som var fallet år
1963.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill bara ge den repliken,
att utformningen av denna paragraf
skedde efter moget övervägande
och med ledning av vad remissopinionen
anfört av kritik mot det ursprungliga
förslaget; inte med hänsynstagande
till någon stämning inom något som
helst parti.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag har noga övervägt
om jag skulle lägga mig i denna debatt,
men efter att ha lyssnat till herr Svenningssons
inlägg har jag inte kunnat avstå
från det. Jag tycker nämligen att den
skildring herr Sveningsson gjort här av
den moderna ungdomen inte stämmer
överens med det verkliga förhållandet.
Det är en generalisering som inte gärna
kan få stå oemotsagd.

2 Första kammarens protokoll 196U. Nr 36

Denna paragraf, på vilken herr Sveningsson
genom motioner för övrigt yrkade
avslag en gång i världen, ger ju
inte möjligheter att klara upp trafikförhållanden
av det slag som här har beskrivits.
De möjligheterna har ju ordningsmakten
i annat sammanhang.

Jag tillhörde dem som hade en gentemot
statsrådet Lindström något avvikande
mening. Jag har inte trott att
statsrådet — som herr Sveningsson antydde
— skulle ha tagit illa vid sig av
det eller ha kommit i någon besvärlig
situation. Inom vårt parti har vi faktiskt
den vanan att kunna föra en öppen
debatt och redovisa våra synpunkter,
och därmed får det bero. Men jag
har av det svar som statsrådet Lindström
gett funnit att de utredningsuppdrag,
som getts med anledning av riksdagens
beslut har, om jag fattade henne
rätt, lagts på flera utredningar och
bl. a. på 1962 års ungdomsutredning
som redaktör Kurt Ward leder. Därmed
har faktiskt en del av de synpunkter
som vi, några reservanter i lagutskottet,
vid det tillfället ville stryka under
särskilt hårt, blivit beaktade, eftersom
1962 års ungdomsutredning kommer
att ta upp problematiken kring vad jag
skulle vilja kalla en ungdomsvänligare
miljö. Man löser inte detta problem bara
från en utgångspunkt — härvidlag är
vi fullständigt överens, tror jag -—• utan
bär krävs samverkan från flera håll,
föreningsliv och samhälle, stat och kommun,
för att ge ungdomarna tillfälle till
en aktiv verksamhet under positiva miljöförhållanden.

Jag skall, herr talman, inte vidare utvecklat
detta, men får jag allra sist bara
säga, för det första att det för min del
står klart, att man inte skall tro att man
med den modifierade utformningen av
socialstyrelsens förslag i denna paragraf
av barnavårdslagen når någon s. k.
radikal effekt på speciella ungdomsproblem,
och för det andra att detta endast
rör en liten grupp svenska ungdomar.
Den stora gruppen är ungdomar

18 Nr 36 Onsdagen den 18 november 1964

Om rätt för kommun att vidtaga näringspolitiska åtgärder

som kommer att ge vårt svenska samhälle
stadga och god utveckling även i
framtiden.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag har naturligtvis
ingen särskild anledning att ömma gentemot
statsrådet Lindström för den kritik
som hon blev utsatt för 1963, men
vad jag uppmärksammade i detta sammanhang
och tyckte var verkligt otäckt
var att tidningar ropade om att statsrådet
skulle lämna sin statsrådsbefattning
därför att hon över huvud taget
lade fram ett förslag. En sådan inställning
har jag inte uppmärksammat vid
något annat tillfälle.

Det bör inte heller döljas, att 60 ledamöter
röstade emot förslaget i andra
kammaren efter en reservation av fröken
Sandell. Här i första kammaren är
vi ju alltid mycket hyggligare, så här
var det inte så många som röstade emot,
men även herr Larsson, som nyss uttalade
sig här, hade då en annan mening.

Jag vill också passa på att säga, att
sedan frågan blivit utskottsbeliandlad
och man skrev så starkt om utredning
av hela detta frågekomplex, vidhöll jag
inte längre den motion som jag tillsammans
med en annan ledamot lämnat
utan anslöt mig helt till utskottsmajoritetens
förslag.

Jag fick den uppfattningen av herr
Larssons uttalande, att raggarproblemet
huvudsakligen är ett trafikproblem.
Det måste vara ett misstag, ty det är
ett problem av en helt annan ordning.
Trafikproblemen går alltid att lösa. Det
här är en mycket allvarligare företeelse
än en fråga om just biltrafiken.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga, att
det var herr Sveningsson som nyss
gjorde raggarproblemet till ett trafikproblem.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
194, om överlåtelse till Västerås stad
av drivmedelsanläggning med tillhörande
markområde i staden.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
motionen nr 868.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av väckt motion
angående behandlingen i riksdagen av
framställningar från riksdagens verk;
samt

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående behandlingen av redogörelserna
för Europarådets och Nordiska
rådets verksamhet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om rätt för kommun att vidtaga näringspolitiska
åtgärder

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av
väckt motion om rätt för kommun att
vidtaga näringspolitiska åtgärder.

I motionen nr 181 i andra kammaren
av herrar Holmberg och Hermansson
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till sådan ändring av
kommunallagen, att kommunerna gåves
rätt att starta industrier och ingripa på
annat sätt med näringspolitiska åtgärder
för att befrämja kommunens ekonomiska
utveckling.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 181 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 181 i andra kammaren.

Onsdagen den 18 november 1!)(>4

Nr 36

Om viss reglering

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om viss reglering i kommunallag av
kommunal upphandling

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av
väckta motioner om viss reglering i
kommunallag av kommunal upphandling.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 142 i
första kammaren av herr Enarsson och
nr 182 i andra kammaren av herr Magnusson
i Tumhult, m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte uppdraga åt kommunalrättskommittén
att utreda huruvida
stadganden lämpligen kunde intagas
i kommunallagen av innebörd, att kommunal
upphandling skulle ske opartiskt
och på lika villkor för den som erbjöde
varor eller tjänster, att ej annat
anbud måtte antagas än det som i fråga
om pris och kvalitet bäst tillgodosåge
kommunens behov, samt att för upphandlingsverksamheten
skulle finnas ett
av kommunens fullmäktige antaget reglemente.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 142 och II: 182
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Hiibinette, Magnusson i
Tumhult och Braconier, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den

kommunallag av kommunal upphandling

lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med anledning av motionerna
I: 142 och II: 182 måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt kommunalrättskonimittén
att utreda huruvida
stadganden lämpligen kunde intagas i
kommunallagen av innebörd, att kommunal
upphandling skulle ske opartiskt
och på lika villkor för den som erbjöde
varor eller tjänster, att ej annat
anbud måtte antagas än det som i fråga
om pris och kvalitet bäst tillgodosåge
kommunens behov samt att för upphandlingsverksamheten
skulle finnas ett
av kommunens fullmäktige antaget reglemente.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! I konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30 är redovisad behandlingen
av en högermotion, som siktar
till en god, lagstadgad ordning för den
numera mycket stora upphandling av
varor av de mest skilda slag som förekommer
i kommunerna. Majoritet har
tyvärr inte kunnat vinnas för detta förslag,
utan högerledamöterna i utskottet
har lämnat en reservation, i vilken vi
föreslår att Kungl. Maj :t måtte uppdraga
åt kommunalrättskommittén att utreda
huruvida stadganden lämpligen kan
intagas i kommunallagen av innebörd
att kommunal upphandling skall ske
opartiskt och på lika villkor för den
som erbjuder varor eller tjänster, att ej
annat anbud må antagas än det som
i fråga om pris och kvalitet bäst tillgodoser
kommunens behov samt att för
upphandlingsverksamheten skall finnas
ett av kommunens fullmäktige antaget
reglemente.

Denna förhoppning att det skulle bli
en lika ordning för alla kommuner när
det gäller att investera i fasta anläggningar
och inköp av förbrukningsvaror
är inte någon ny fråga; den har varit
behandlad både i riksdagen, senast förra
året, och i många andra olika sammanhang,
även i statliga utredningar.

Onsdagen den 18 november 1964

20 Nr 36

Om viss reglering i kommunallag av kommunal upphandling

Vad man här måste vara förvånad
över är att det råder en enig uppfattning
om att det skall finnas enhetliga
upphandlingsbestämmelser när det gäller
statlig upphandling, under det att
det alltjämt råder ett starkt motstånd
då det gäller att införa enhetliga och
riktiga bestämmelser beträffande formerna
för kommunernas inköp. Jag
tvivlar inte på att det i många kommuner,
framför allt i de större kommunerna,
finns sådant reglemente antaget,
varigenom det förekommer en ordning
som ur medborgarnas och skattebetalarnas
synpunkt är tillfredsställande. En
god och tillfredsställande ordning förekommer
emellertid inte överallt, och
det kommer aldrig att bli en tillfredsställande
ordning överallt i kommunerna,
såvida vi inte får lagstiftning och
direktiv på riksplanet.

Det skulle inte vara svårt att ifrån
bygderna plocka fram exempel, som talar
sitt tydliga språk om angelägenheten
lika väl för kommunerna som för de
statliga organen att ha enhetliga upphandlingsbestämmelser
för de varor
som behöver köpas. Jag tror att en sådan
upphandlingskungörelse skulle vara
till god hjälp i många kommuner och
för många kommunalmän.

Ingen kan göra gällande att den statliga
upphandlingskungörelsen varit till
skada, och ingen har föreslagit och jag
tror inte heller att någon kommer att
föreslå att den skall upphävas. Min
uppfattning är den, att om vi fick
en kommunal upphandlingskungörelse,
skulle den bli till stor nytta, och ingen
skulle efter några år vilja arbeta i det
kommunala utan denna kungörelse. Nog
är det riktigt och betydelsefullt att den
kommunala verksamheten över hela fältet
bedrives på ett sådant sätt att den
tilldrar sig allmänhetens och kommunmedborgarnas
intresse och förtroenden.

Vad som här måste tagas med i bilden
är den mycket hastiga, ja, enormt
hastiga takt som kommunernas verksamhet
har ökat under de allra senaste
åren. Den kommunala verksamheten

har svällt ut så hastigt att detta problem
många gånger har påtalats i riksdagen
och vållat betydande bekymmer
i det stora gemensamma samhällsarbetet.

Här kan i dag konstateras att motståndet
mot enhetliga kommunala upphandlingsbestämmelser
börjar mjukna.
Jag hoppas att detta motstånd så småningom
helt skall försvinna. När liknande
motioner behandlades av 1963
års riksdag, remitterades ärendet, såsom
redovisas i det föreliggande utskottsutlåtandet,
bl. a. till kommerskollegium
för yttrande. Såväl detta statliga
ämbetsverk som alla i ärendet hörda
liandelskamrar tillstyrkte den gången
förslaget med den motiveringen, att
klagomål från enskilda företag inte sällan
anförts beträffande kommunernas
handläggning av upphandlingsärenden.

Utskottsmajoriteten uttalar vidare att
motionärernas förslag om att i kommunallagen
införa bestämmelser att upphandlingsärenden
skall behandlas objektivt
skulle skapa ett missvisande intryck
av att dessa principer inte vore
allmängiltiga inom kommunförvaltningen.
Detta uttalande av utskottet tolkar
jag så, att utskottet anser att allt är
mönstergillt ordnat i våra kommuner
och att det inte kan bli bättre. Om
denna tolkning är riktig, kan jag inte
dela utskottets uppfattning.

Utskottsmajoriteten gör också ett uttalande,
som kan ge intrycket att om
vi fick en kommunal upphandlingskungörelse,
ett enhetligt system för den
kommunala upphandlingen, skulle vårt
kommunala besvärsinstitut komma att
skakas i sina grundvalar. Detta påstående
betecknar jag som en överdrift och
som ett argument som man tillgripit i
hrist på annan motivering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen. Jag hoppas att om vår
framställning inte blir bifallen i dag,
den skall bli det vid ett framtida tillfälle,
inte alltför avlägset.

Onsdagen den 18 november 1904

Nr 36

Om viss reglering

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ger gärna herr Sveningsson
rätt, när han understryker
vikten av att den kommunala upphandlingen
sker på riktigt siitt. Det är uppenbart
att den bör ske på sådant sätt
att kommunmedlemmarnas intressen
tillvaratas. Jag vill dock bestämt säga,
att jag inte har de negativa erfarenheter
av upphandlingssystemet på det
kommunala planet som herr Sveningsson
av allt att döma har. Min egen kommun
har, som han påpekade, expanderat
kraftigt liksom många andra kommuner
i vårt land. Antalet upphandlingar
inom kommunen har stegrats
starkt samtidigt med att kommunen tillväxt.
Det är då naturligtvis mycket angeläget
att alla dessa upphandlingar
sker med iakttagande av de oskrivna
regler som finns på detta område. Så är
också fallet. Det torde vara ganska svårt
att kunna få fram några påtagliga exempel
på att kommunerna försummat
sina skyldigheter på detta område. Man
beflitar sig tvärtom i kommunerna mycket
om att upphandlingsärendena skall
handläggas på rätt sätt.

Motionärernas framställning skulle
enligt min uppfattning kunna avslås helt
enkelt med utgångspunkt från det faktum
att riksdagen, såsom utskottet erinrar
om, 1963 avvisade en liknande
framställning med hänvisning till att
kommunförbunden påbörjat en undersökning
för att åstadkomma ett normalreglemente
för den kommunala
upphandlingen. När utskottet nu i år i
sin skrivning konstaterar att ett positivt
resultat ligger inom räckhåll för
kommunförbunden skulle det enligt min
mening vara ganska ohyfsat av riksdagen
att nu bifalla en framställning om
utredning av frågan på det statliga planet.
Redan detta borde, anser jag, vara
tillräckligt skäl för avslag.

Dessutom kan för avslag anföras också
en rad andra synpunkter. Utskottet
har tagit upp några av dessa argument.
Det finns anledning att peka speciellt
på det förhållandet, att om vi här i

i kommunallag av kommunal upphandling

kommunallagen skulle införa en särbestämmelse
för kommunernas upphandling,
skulle detta, såsom utskottet framhåller,
»skapa ett missvisande intryck»,
vilket är det minsta man kan säga.

En lagbestämmelse på detta område
i kommunallagen skulle även skapa svårigheter
inte minst när det gäller att utkräva
det ansvar som det här skulle bli
fråga om. Man skulle kunna få åtskilliga
juridiska nötter att knäcka. När vi
nu hur en möjlighet att få frågan löst
på frivillig väg, är den vägen därför
att rekommendera.

Jag vill i detta sammanhang också erinra
om vikten av att så långt möjligt
hävda den kommunala självstyrelsens
princip. Jag vet av erfarenhet att herr
Sveningsson inte är särskilt imponerad
av den kommunala självstyrelsens innehåll,
men för mig framstår den kommunala
självstyrelsen som något så väsentligt,
att när det finns ett påtagligt
positivt intresse hos kommunernas egna
organisationer att komma fram till
en lösning av en fråga, bör man avvakta
denna lösning och det praktiska resultatet
därav innan man från statens
sida vidtar några åtgärder. Det är angeläget
att få till stånd frivilliga lösningar
av frågor av detta slag. Vår erfarenhet
av på frivillighetens väg åstadkomna
uppgörelser är mycket god. Det
finns därför all anledning för oss att
avvakta resultatet av detta redan pågående
arbete, innan vi vidtar någon
annan åtgärd — om detta nu över huvud
taget kommer att visa sig behövligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag tvivlar inte ett
ögonblick på att utskottets ärade vice
ordförande sköter sin egen kommun på
mönstergillt sätt. Mina vänner i Brämhult
säger också att det inte finns något
att anmärka på herr Torsten An -

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om viss reglering i kommunallag av kommunal upphandling

dersson. Han sköter kommunen som
den bör skötas. Min gode länskamrat
är dock inte här i riksdagen i sin egenskap
av kommunalfullmäktiges ordförande
i Brämhult, utan han sitter i
riksdagen som representant för hela
valkretsen. Det är då litet snävt att bedöma
dessa förhållanden bara efter den
egna kommunen.

Jag har all respekt för kommunförbunden
och deras arbete, som säkerligen
är av stort värde för kommunerna.
Jag är dock inte övertygad om att kommunförbunden
orkar med att få till
stånd enhetliga bestämmelser för den
kommunala upphandlingen. Vi fick, såsom
jag erinrade om i utskottet, höra
liknande toner, när vi för något år sedan
hade att besluta om de kommunala
arvodena. Då sade man att kommunförbunden
skulle utfärda direktiv. Om vi
i dag gör en undersökning ute i landet,
kan vi inte finna att det liar blivit
någon enhetlighet i fråga om de
kommunala arvodena, utan de uppvisar
tvärtom en ganska brokig karta.

Torsten Andersson gjorde ett uttalande
om att jag inte är så imponerad
av den kommunala självstyrelsen. Jag
vill deklarera att jag helt säkert har lika
starka känslor för den kommunala
självstyrelsen som någon annan och vill
att den skall tillämpas. Däremot skall
inte den kommunala självstyrelsen vara
ett uttryck som användes och tillgripes
både i tid och otid. Jag vill ha en
verklig kommunal självstyrelse, och en
sådan tar ingen skada av enhetliga bestämmelser
på upphandlingsområdet.
Inga kommunalmän kommer heller att
ta illa upp, om sådana bestämmelser
genomföres. Det är lika naturligt med
enhetliga bestämmelser på det kommunala
området som på det statliga.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är nog inte riktigt
mäktig den grad av schizofreni som
herr Sveningsson gärna vill pådyvla

mig. Jag kan inte helt frigöra mig från
att jag är kommunalfullmäktiges ordförande
ens när jag är i riksdagen, i
varje fall inte när så väsentliga kommunala
spörsmål diskuteras som nu.

När herr Sveningsson säger att han
har respekt för den kommunala självstyrelsen,
tar jag det ad notam. Han
säger vidare att kommunerna inte skulle
må illa av en lagstiftning på detta
sätt. Men, herr Sveningsson, det är väl
ändå obestridligen så, att varje ny lagstiftning
som är ägnad att beskära de
kommunala förtroendemännens handlingsfrihet
måste vara ett inskränkande
av den kommunala självstyrelsen. Därmed
har jag inte sagt att den skall få
ta sig vilka vilda former som helst.
Framför allt är det en fråga om en inskränkning,
när kommunerna själva är
beredvilligt inställda på att få normer
från kommunförbunden.

Får jag sedan bemöta herr Sveningsson
när han säger, att kommunförbunden
har misslyckats när det gäller att
komma fram till enhetliga normer i arvodessiittningen
Jag vill nog gärna hävda
att de normerna har varit till mycket
stor nytta för landet i stort. Att
man sedan på olika håll har överskridit
dem, bör inte tas som intäkt för att
misskreditera normerna och kommunförbunden.
Det är inte fråga om brott
med åtföljande straff, utan en rekommendation
som förbunden gör. Jag förmodar
att de som enligt herr Sveningsson
liar betalat för mycket så småningom
kommer underfund med det själva.
Jag menar att den kommunala självstyrelsen
då fungerar till fullo, tv den korrigerar
sig själv.

Herr SVENINGSSON (h), kort genmäle
:

Herr talman! .lag har inte riktat någon
kritik mot kommunförbunden och
påstått att de skulle ha misslyckats med
förslag till enhetliga normer när det
gäller de kommunala arvodena. Däremot
tror jag inte att vi har ett enhetligt sy -

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

Om viss reglering i kommunallag av kommunal upphandling

stem genomfört i hela landet, utan det
skiljer sig eu hel del. Att det finns
förhållanden som bör rättas till, det
finner man i det uttalande som kommerskollegium
gjorde förra året med
stöd från uttalanden av samtliga handelskamrar,
som hade haft tillfälle att
yttra sig. Jag tycker att Torsten Anderson
bör läsa också det uttalandet.
Att förhållandena hyfsas till i de kommuner
där det behövs, det lider inte den
kommunala självstyrelsen av.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag vill först helt instämma
med herr Torsten Andersson i
de synpunkter han framfört i detta
ärende. Vi är ju fullt överens om målsättningen,
att upphandlingen skall ske
objektivt. Denna objektivitetsregel gäller
inte bara för upphandlingen i den
kommunala förvaltningen; den gäller
också på alla andra områden. Jag är
övertygad om att denna objektivitetsregel
tillämpas i stort sett praktiskt taget
över hela fältet. Utan tvekan finns
det undantag att dra fram, men att för
dessa undantag inför speciella bestämmelser
i kommunallagarna för att undvika
överskridande av objektivitetsregeln
är väl inte helt nödvändigt.

All upphandling inom kommunerna
bevakas utomordentligt väl. Flera firmor
lämnar in anbud, och alldeles säker
kommer dessa att kontrollera besluten,
eftersom handlingarna ju är offentliga.
Dessutom kan de också vara
övertygade om att allmänheten har ganska
stora intressen att bevaka. Till sist
finns ju alltid de kommunala kontrollorganen,
som på olika områden kan se
till att överträdande av objektivitetsregeln
beivras.

Vad jag har emot denna motion ocli
dess yrkanden är att det begärs en utredning
i visst syfte. Visserligen kan
en utredning alltid vara bra, men här
säges det att utredningen skall leda till
att dessa bestämmelser föres in i kommunallagarna.
Det är på den punkten

som majoriteten i konstitutionsutskottet
alldeles säkert har velat säga nej.

Vi tror att, som herr Torsten Andersson
säger, man kan få enhetliga bestämmelser
genom kommunförbunden. De
rekommendationer som dessa skickar
ut, tror jag är till fyllest. Att sedan inte
alla kommuner följer dem är en helt
annan sak.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i detta
ärende.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Ang. den framtida användningen av citadellet i Landskrona

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —111;

Nej — 24.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

152, i anledning av väckta motioner
om utnyttjande av militära m. fl.
verkstäder för civil yrkesskoleutbildning; nr

153, i anledning av väckta motioner
angående meritvärdet av ungdomsledarskap; nr

154, i anledning av väckt motion
om fria läroböcker m. m. för lärare;

nr 155, i anledning av väckt motion
om utredning rörande kompetenskraven
för kristendomslärare; och

nr 156, i anledning av väckt motion
angående nordiskt samarbete på forskningens
område.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. den framtida användningen av citadellet
i Landskrona

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 157, i anledning av väckta motioner
rörande den framtida användningen
av citadellet i Landskrona.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Weibull och fru Carlqvist (I: 111) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Bengtsson i Landskrona och fröken
Karlsson (II: 126), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
skyndsam utredning för ställningstagande
till citadellets i Landskrona framtida
användning, varvid även det nordiska
intresset härför borde beaktas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:111 och 11:126 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr WEIBULL (h):

Herr talman! I motionerna har framhållits,
att en konkret utformad plan
för den framtida användningen av citadellet
i Landskrona är en förutsättning
för att en genomgripande restaurering
av detta byggnadsminnesmärke skall
kunna genomföras. Motionsyrkandet
gick därför ut på en hemställan om en
skyndsam utredning rörande den framtida
användningen, och det påpekades
att det nordiska intresset borde beaktas
i detta sammanhang.

I remissvaren tillstyrkes utredningskravet.
Byggnadsstyrelsen anför, att en
fullständig restaurering förutsätter att
klarhet nås om den framtida disponeringen
av slottet. Riksantikvarieämbetet
tillstyrker med samma motivering
eu utredning, liksom länsstyrelsen i
Malmöhus län. Länsstyrelsen framhåller
ytterligare, att möjligheten bör prövas
att på Landskrona citadell skapa
ett centrum för olika former av kulturell
aktivitet och att frågan om användningen
bör lösas så, att citadellets egenskap
av kulturminnesmärke till fullo
framträder.

Utskottet erinrar nu om sitt uttalande
vid 1960 års riksdag och framhåller
önskvärdheten av att byggnadsstyrelsen
— tillsammans med kulturhistorisk
expertis — fortsätter sina överläggningar
med staden för att framlägga
förslag om citadellets restaurering och
dess framtida användning. Detta har
utskottet sagt redan för fyra år sedan,
men det enda som synes ha hänt är att
200 000 kronor har upptagits i årets
statsverksproposition för vissa arbeten.
Detta är i och för sig tacknämligt. Därmed
har restaureringsarbetet kunnat
påbörjas. Men det viktigaste synes mig
ändå vara, att man griper sig an med
att få fram en plan för den framtida

Onsdagen (len 18 november 1904

Nr 36

användningen av slottet. På en sådan
plan kommer senare beslut om ytterligare
åtgärder att vila.

Jag hoppas alltså, herr talman, att
jag i utlåtandet kan intolka en admonition
till byggnadsstyrelsen att efter ytterligare
överläggningar med staden och
med eventuellt engagerande även av
andra intressenter — motionärerna har
här pekat på de danska intressena för
detta historiskt gemensamma kulturminnesmärke
— så snart som möjligt
framlägga konkreta förslag rörande den
framtida användningen av Landskrona
citadell.

Jag har, herr talman, inget yrkande
att ställa.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt.

Om iståndsättande av Läckö slott

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 158, i anledning av väckta motioner
om iståndsättande av Läckö slott.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Paul Jansson m. fl. (I: 154) och den
andra inom andra kammaren av herr
Blomkvist m. fl. (II: 193), hade yrkats,
att riksdagen skulle besluta hemställa
hos Kungl. Maj :t om en utredning med
uppgift att undersöka vilka åtgärder,
som kunde vidtagas för att sätta Läckö
slott i ett värdigt skick, och att även
beakta frågan om att återföra en del
av den gamla splittrade inredningen
som möbler, målningar och konstföremål.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:154 och 11:193 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Birger Andersson, fröken Elmén och
herr Blomkvist, vilka ansett, att utskot -

Om iståndsättande av Läckö slott
tet bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 154 och
II: 193, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en utredning med uppgift att
undersöka vilka åtgärder, som kunde
vidtagas för att sätta Läckö slott i ett
värdigt skick, och att även beakta frågan
om att återföra en del av den gamla
splittrade inredningen som möbler,
målningar och konstföremål.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Förslaget om att iståndsätta
Läckö slott gäller inte så mycket
slottets restaurering — det arbetet pågår
sedan länge — utan att återföra en
del ting som ursprungligen fanns på
slottet men nu är skingrade på olika
håll.

Läckö slott är ett av våra vackraste
byggnadsminnesinärken. Med sina över
200 rum och sitt vackra läge vid Vänern
besöks det varje år av tiotusentals
turister. Västergötlands turisttrafikförening
hade där den gångna sommaren
en utställning i några av de salar, som
just är aktuella i samband med den motion
vi nu behandlar. Denna utställning
besöktes av i det närmaste 50 000
människor från skilda delar av landet.
Alla var imponerade av slottet, av det
vackra läget och av de verkligt vackra
salarna, men alla fann att någonting
fattades — det var inte som det borde
vara; framför allt borde den stora, mäktiga
riddarsalen utrustas med en del inventarier.

I denna riddarsal hängde ursprungligen
stora bataljmålningar. Dessa blev
på sin tid överförda till Karlberg, där
de hänger i korridorer eller ligger på
vindar. Inte minst från Västergötlands
turisttrafikförening har man ansett att
det skulle vara skäligt och rimligt om
dessa bataljmålningar återfördes dit,
där de ursprungligen var placerade, så
att de även skulle kunna beskådas av
ett större antal människor. Som det nu
är hänger målningarna som sagt i korridorer
på Karlberg eller ligger på vinden.
De är inte så placerade att allmän -

Onsdagen den 18 november 1964

26 Nr 36

Om iståndsättande av Läckö slott
heten äger möjlighet att beskåda dem.
Enligt vad jag hört berättas lär den
korridor, där flera av målningarna nu
hänger på Karlberg, passeras egentligen
bara en gång varje år, nämligen då
den stora kadettbalen äger rum. I och
för sig kan det naturligtvis vara glädjande
att de damer, som kommer till
Karlberg för att dansa, har möjlighet att
passera förbi dessa bataljmålningar;
men det skulle vara betydligt värdefullare
om de finge pryda väggarna i riddarsalen
på Läckö slott och där bli beskådade
av tiotusentals människor varje
år.

I fråga om möblerna är det värre, beroende
på att man egentligen inte vet
var dessa finns. Undan för undan bär
dock en del av det största och mest
magnifika överförts till Läckö, där dessa
möbler med all rätt beundras av slottets
alla besökare. Vad motionärerna
har önskat är närmast att få till stånd
en utredning om vilka möjligheter som
över huvud taget finns att återföra en
del av de skingrade inventarierna.

Nu har en del remissinstanser förklarat,
att om man alls skall ha någon
inredning på Läckö gäller det att även
åstadkomma uppvärmning. Det har tidigare
vid olika tillfällen sagts att man
på ett rätt enkelt sätt och utan alltför
stora kostnader genom elektrisk uppvärmning
skulle kunna få det skydd för
konst och möbler, som är nödvändigt
just för den tredje våningen som det
här är fråga om. Man har nämligen tidigare
kunnat iståndsätta slottskapellet,
som är en vacker del av slottet och
som nu är i bruk. Vad det nu är fråga
om är närmast den tredje våningen med
riddarsalen.

Redan 1928 års statsrevisorer ansåg
det vara angeläget att framför allt de
skingrade historiska minnesmärkena
återfördes till Läckö. Det har nu gått
många år sedan statsrevisorerna ansåg
detta. Det har inte skett någonting annat
— och det är inte så enkelt det heller
— än att man undan för undan har
restaurerat och iståndsatt olika delar

av slottet. Det är ett arbete som pågår
ständigt, och så sent som i år har för
resten en speciell slottsarkitekt utsetts,
som lägger ned stort arbete på atl
åstadkomma ett gott resultat.

Vad motionärerna vill och vad reservanterna
i utskottet vill är att få till
stånd en utredning, som kan undersöka
vilka möjligheter som finns att återföra
en del av de skingrade inventarierna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fröken
Ranmark (s) samt herrar Harald Pettersson
(ep), Herbert Larsson (s) och
Paul Jansson (s).

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag vill också instämma
i herr Birger Anderssons anförande,
i allt vad han sade, men jag vill dessutom
såsom gammal västgöte säga, att
vi är mycket tacksamma för de kostnader
som staten har lagt ned för att sätta
Läckö slott i så pass gott skick som
det nu är. Jag minns från min skoltid
i Skara, hur vi bekymrade oss för det
förfall som slottet då var utsatt för.
Det kan man inte säga nu, utan slottet
har skötts ganska väl och ser vackert
och välvårdat ut. Det är ju också
ett av våra finaste minnesmärken från
stormaktstiden.

Vad jag ytterligare vill poängtera är
att man nog inte när det gäller frågan
om möblerna bör vara så pessimistisk
som riksantikvarieämbetet har varit.
Jag tror mig ha bekant att det på
många ställen, där man har lokala museer,
finns möbler och föremål för vilka
man saknar plats i museisalarna och
som därför är magasinerade. Om de
lokala föreningar, som äger dessa föremål,
finge garantier för deras skötsel,
är jag säker på att man skulle kunna
få många föremål deponerade på Läckö
slott. Det finns ju, som herr Birger Andersson
också sade, nu så många möjligheter
att konservera föremålen och

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

att med rimliga kostnader hålla lokalerna
uppvärmda, att man skulle kunna
få dessa inventarier bättre skyddade
än de nu är om de togs om band och
sköttes på Läckö slott. Det är ju också
så, som det har sagts tidigare, nämligen
att man inte kan ha något intresse
av att ha exempelvis 150 likadana stenyxor
på ett och samma ställe. Det finns
dubletter här och var, som med mycket
stor fördel skulle kunna föras till
Läckö och där bilda en tidsenlig och
mycket attraktiv miljö. Det bleve ett
turistmål av allra högsta kvalitet som vi
skulle kunna erbjuda alla våra turister,
vilka nu färdas omkring i sina nyinköpta
bilar och kanske inte har något mål
för sina färder. De skulle här kunna
få någonting att se på.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
tillstyrka reservationen av herr Birger
Andersson m. fl.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det finns ju glädjande
nog inom vårt land ett stort antal historiska
minnesmärken som är värda
att bevara. Det är den glädjande delen
av saken. Den kanske litet tråkigare delen
är att många av dessa minnesmärken
är i ett sådant skick, att det är fara
för att de kommer att helt förstöras
om man inte i tid försöker ta vård om
dem. Tyvärr har vi inte kommit så
långt att vi har hunnit göra ens de i
vissa fall absolut nödvändiga arbetena
för att kunna bibehålla deras yttre
skick, så att de inte kommer att förstöras.

Vi har i ett annat utlåtande, som
kommer att behandlas senare, motioner
som Bogesunds slott. Den som vill
resa ut och titta på detta slott finner,
att man i fråga om vissa delar av det
omedelbart måste ta itu med en restaurering
om inte det skall ske en sådan
förstörelse att slottet över huvud taget
inte går att rädda.

När man diskuterar dessa fall sker
det inte med någon speciell sorts ovil -

Om iståndsättandc av Läckö slott
ja från 4:e avdelningen eller statsutskottet
så till vida att man inte där vill göra
sitt bästa för att bevara och återställa
de kulturvärden som finns kvar,
utan problemet är helt enkelt ett avvägningsproblem.
Vi är i den nödsituationen
att vi faktiskt får ta de synnerligen
angelägna arbetena i första hand.

Vad nu gäller Läckö slott framgår det
av handlingarna, att slottet dock är i
ett sådant skick att det inte är någon
fara för att någonting skall förstöras.
I det avseendet vill jag emellertid helt
och fullt instämma med herr Birger
Andersson, att jag önskar att vi skall
få flytta föremål till Läckö slott och på
det sättet få slottet i ett sådant skick
att det kan vara mera värt att se på
för turisterna.

Jag frågar mig dock vilket vi först
skall ta itu med. Skall vi låta en del
av de slott, som nu är på väg att förfalla,
fortsätta att gå under och i stället
sätta i gång sådana här arbeten?
Det är ju det problemet som har varit
vägledande för utskottet när det tagit
ställning.

Vi vet att man inom byggnadsstyrelsen
håller på med en översikt över vad
som möjligen kan göras för slotten. De
anslag som nu finns till byggnadsstyrelsens
förfogande är så pass ringa att
man inte kan göra mera än det allra
mest angelägna, och dessutom har det
givits specialanslag till citadellet i
Landskrona o. s. v.

Det är det enkla skälet till att vi inte
kan ge mera till ett slott, som är i någorlunda
hyggligt skick, innan vi har
klarat av de allra nödvändigaste sakerna
i fråga om en del slott som nu rentav
håller på att förfalla.

Med den motiveringen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Jag är något förvånad
över utskottets talesman. Det är ju inte
fråga om att ställa stora medel till

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om iståndsättande av Läckö slott
förfogande för en restaurering, ty den
har, som jag redan tidigare sade, pågått
länge. Det lämnas årliga anslag för
att göra vissa förbättringar både utoch
invändigt på slottet.

I stället är det närmast fråga om vad
man kan kalla en lokalisering från
Stockholm ut till landsorten av föremål,
som en gång har berövats Läckö
slott, och jag tänkte ju att i varje fall
herr Torsten Bengtson skulle vara speciellt
intresserad av en sådan lokaliseringspolitik.
Vi vill ju ingenting annat
än en utredning om vilka möjligheter
det finns att åstadkomma ett återförande
av spridda inventarier.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är klart att vad reservanterna
önskar att vi skall göra för
Läckö slott ändock måste komma att
medföra en viss kostnad, och resurserna
är nu så pass begränsade att vi i
första hand måste ta dem i anspråk
för att rusta upp sådant som är på väg
att förfalla. Läckö slott är i hyggligt
skick, och vi får därför tills vidare
nöja oss med att reparera sådana slott,
som är i större behov av underhåll.

Jag ber herr Birger Andersson observera
att jag inte har uttalat mig emot
ett förverkligande av reservanternas
förslag i en framtid. Jag hoppas att det
skall bli möjligt att återföra en mängd
föremål till Läckö slott, men jag anser
att vi måste göra det allra nödvändigaste
först.

Det finns en annan sak som vi också
får tänka på i sammanhanget. Det
har nämnts att såväl brandrisken som
uppvärmningen erbjuder problem. Vad
beträffar uppvärmningen tror jag dock
inte att det är så farligt. Har man en
jämn kyla, så är riskerna inte så stora.
Däremot måste man noga beakta brandfaran
i ett sådant här fall, och en viss
kostnad kan vi inte komma ifrån att
det blir. Och vi får, som sagt, ta de
mest angelägna uppgifterna först.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Bengtson att statsmakterna faktiskt
är skyldiga Läckö slott att göra
någonting även när det gäller att återställa
interiören. För cirka 100 år sedan
såldes Läckö slotts inventarier på
en offentlig auktion som höll på i flera
dagar. Mot slutet av den auktionen
var köparna så mättade att det såldes
till och med sådana ting som franska
gobelänger för några få ören — jag höll
på att säga skilling, men det var ju på
1860-talet — och jag har ute på landet
i Skaraborgs län sett rester av gamla
hästtäcken som varit just rester av oersättliga
franska gobelänger.

Den gången skötte sig statsmakterna
mycket dåligt när det gällde att bevara
minnen från vår stormaktstid. Därför
tycker jag att vi nu är skyldiga Läckö
slott att i någon mån bota den skadan.
Jag tror inte att det skall behöva kosta
så mycket.

Här gäller det ju i första hand en utredning,
och det gäller dessutom ett initiativ
till att samla ihop det som fortfarande
finns. Om 10, 20 eller 30 år kanske
förutsättningarna är borta och ingengting
finns kvar att samla ihop.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är kanske meningslöst
att förlänga debatten, men jag vill
säga ett ord till när herr Bengtson talar
om brandfaran och kostnaderna för att
möta den. Det är klart att brandfara
föreligger överallt. Jag tror dock inte
att den behöver vara större i ett slott
som ligger i Skaraborgs län än i ett slott
som ligger i en utkant av Stockholm.

Vad sedan beträffar kostnaderna och
besvärligheterna så yrkas här att frågan
om uppvärmning och allt sådant
skall utredas. Och det finns tidigare utredningar
som sagt ifrån att man faktiskt
med enkla och säkra elektriska
uppvärmningsanordningar kan förse
tredje våningen av Läckö slott med det
skydd som behövs för möbler och för
målningar.

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

Att ledamöterna av statsutskottets
fjärde avdelning är så förfärligt rädda
för att denna fråga skall utredas tycker
jag egentligen är rätt underligt.

.lag vidhåller mitt förslag.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! För att inte den här debatten
skall ge ett allmänt intryck av
att handla om ett lokalt betingat önskemål,
vill jag framhålla att jag skulle
kunna tänka mig att stödja reservationen.
Innan jag går närmare in på detta,
vill jag emellertid påpeka en sak som
byggnadsstyrelsen har anfört. På sidan
7 i utlåtandet omnämnes, att byggnadsstyrelsen
inför statsverkspropositionen
begärt olika belopp för renovering och
liknande arbeten. Vi behandlade nyss
frågan om citadellet i Landskrona, för
vilket ändamål styrelsen begärt 200 000
kronor. Man har vidare begärt 100 000
kronor till fortsatt restaurering av Läckö
slott samt 250 000 kronor för restaurering
av Kalmar slotts inre borggård.
Byggnadsstyrelsen anför, att man har
fått de bägge första beloppen, men däremot
inte det sistnämnda.

Förutsättningen för att jag skall stödja
reservationen om en utredning är att
man i den kommande behandlingen av
allmänna anslag för det här ändamålet
— inte minst från statsutskottets sida —
kan påräkna ett effektivt stöd i form
av generellt ökade anslag för detta ändamål,
som jag betecknar som mycket
angeläget. Det finns just nu ett påtagligt
intresse för byggnadsminnesmärkenas
bevarande, förbättring och iståndsättning
samt även utrustning med tidstrogna
inventarier, och vi bör därför
kunna få en ökad anslagsgivning till
stånd.

Jag ber med detta, herr talman, få
yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Herr Svanströms anförande
skulle väl närmast kunna sägas

Om iståndsättande av Läckö slott
vara en motivering för utskottets utlåtande.
Han pekar på att man alltså inte
skulle få något anslag när det gäller
Kalmar slotts inre borggård, och där är
det ändå bara fråga om en reparation
av fasaden. Men det är ju just sådana
arbeten som måste anses vara mycket
angelägnare än andra, eftersom det rör
sig om byggnader som utsättes för total
förstörelse genom tidens tand.

Det visade sig att också herr Birger
Andersson till sist måste gå in på kostnaderna.
Det är mycket enkelt att göra
en elektrisk uppvärmning, sade han.
Men, herr Birger Andersson, det blir
dock en avsevärd kostnad för den saken,
vartill kommer kostnaden för
brandskyddet.

Sedan skulle jag vilja visa på en sak
som kammarens ärade ledamöter kan
läsa själva, nämligen vad riksantikvarieämbetet
yttrar. Ämbetet säger: »Byggnadsminnesvården
i vårt land, i den
mån den gäller profana minnesmärken,
lider av en beklaglig brist på medel. Det
finns ett mycket stort antal byggnader
som behöver upprustas och vårdas. Läckö
kan för närvarande anses vara väl
tillgodosett i berörda hänseende. Att under
dessa omständigheter lägga ned de
betydande kostnader på slottet, som
skulle erfordras för att göra det tjänligt
som museum, kan enligt ämbetets mening
icke betecknas som ett första rangens
krav ur kulturminnesvårdens synpunkt.
»

Herr Skårman talade om det ansvar
som staten skulle ha för vissa saker som
hänt Läckö slott. Vad skall vi då säga
om Bogesunds slott, som genom en speciell
lagstiftning kom att överföras i statens
ägo? Det borde vara ett jätteansvar
för oss att se till att detta slott inte faller
ihop helt och hållet — det är en
tidsfråga när slottet blir en ruin, om
man inte vidtar några åtgärder.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag vill inte förlänga debatten,
men jag vill ändå säga till herr

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Bengtson att det är skillnad mellan Bogesund
och Läckö, inte bara i fråga om
skötseln utan också i fråga om kvaliteten
och förutsättningarna att göra något
bestående och att åstadkomma något
som hela landet kan ha glädje av ur turistisk
synpunkt. Det är nog en stor
skillnad, herr Bengtson!

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Torsten Bengtson
tycks tro att det i hela detta frågekomplex
bara är fråga om fasaderna, det
yttre. Innehållet bryr han sig alltså
inte mycket om. I detta fall vill vi söka
ge fasaderna även ett värdigt inre; det
är ingenting annat vi önskar.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Eftersom Kalmar slott
har kommit att nämnas i debatten kan
jag inte underlåta att framhålla angelägenheten
av att det i nästa års statsverksproposition
verkligen kommer att
återfinnas anslag, som är tillräckliga
för att slottet skall kunna hållas i ett
gott skick.

Sedan vill jag rent principiellt framhålla
att i vår tid, då vi river ner så
mycket, bör vi också vara beredda att
satsa mera på underhållet av våra historiska
minnesmärken. Det är en angelägenhet
för vilken vi säkerligen bör
offra avsevärt mer än vad som hittills
skett.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! På ett sätt är jag tacksam
mot motionärerna för deras krav
både när det gäller Läckö och övriga
slott, ty de går på samma linje som herr
Schött i hans senaste anförande. Låt
oss försöka satsa åtskilligt mer, så att
vi verkligen kan ta vara på våra minnesmärken!
Det tror jag vi kan enas
om, och när vi kommer dithän behöver
det inte bli meningsskiljaktigheter när
vi skall anslå medel till ändamålet.

Om iståndsättande av Läckö slott

Anledningen till att jag begärde ordet
var närmast att jag ville påpeka, att det
är en misstolkning när herr Birger Andersson
säger att det för mig bara gäller
det yttre. Jag har tydligt sagt ifrån
att man får se till att vanvården inte
går så långt, att byggnadsminnesmärkena
faller ihop, och därför nödgas man
att först ta itu med de yttre anordningarna.
Min uppfattning är givetvis att
man skall ta väl vård om både det yttre
och det inre av våra minnesmärken.
Jag ville rätta till detta, så att alla förstår
att jag vill vårda om både det yttre och
det inre, fastän nödtvungenheten bjuder
att man just nu tar itu med det angelägnaste
först.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med de därunder framkomna yrkandena
gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Birger, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 158, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

lians uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej —60.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

159, i anledning av väckta motioner
om översyn av det statliga kommittéväsendet; nr

160, i anledning av väckt motion
om revisionen av väg- och vattenbyggnadsverkets
verksamhet;

nr 161, i anledning av väckt motion
angående ledigförklarandet av statliga
tjänster; och

nr 162, i anledning av väckt motion
om beaktande av de arbetsetiska frågorna
i kursverksamheten för statliga
befattningshavare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående huvudmannaskapet
för rådhusrätterna in. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av magistrats-
och kommunalborgmästarinstitutionerna,
m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om rätt för Jägarnas riksförbund att inneha
och utlåna vapen

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av väckta
motioner om rätt för Jägarnas riksförbund
att inneha och utlåna vapen.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
210 i första kammaren av herr Damström
samt nr 261 i andra kammaren
av herr Persson i Tandö och herr Mellqvist.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om sådan ändring i 9 § vapenförordningen,
att Jägarnas riksförbund likställdes
med övriga i nämnda paragraf
uppräknade organisationer i vad det
gällde innehav och utlåning av vapen
till medlemmar vid övningar och tävlingar.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:210
och II: 261, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ferdinand Nilsson, Lundin, Helge Karlsson,
Östrand, Svensson i Vä och Fröding,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla i reservationen angiven
lydelse samt att utskottet bort hemställa,
att förevarande motioner, 1:210 och
11:261, måtte med vad reservanterna
uttalat anses besvarade.

Reservanterna hade i det föreslagna
yttrandet bland annat ansett, att en organisation
av sådan karaktär och omfattning
som den i motionerna omnämnda
i och för sig syntes böra kunna komma
i fråga för erhållande av tillstånd
att inneha och utlåna vapen. Fn förutsättning
borde dock enligt reservanterna
vara, att organisation, som ville
komma i åtnjutande av denna förmån,
förklarat sig beredd att underkasta sig

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om rätt för Jägarnas riksförbund att inneha och utlåna vapen

samma insyn och kontroll som nu tilllämpades
i eljest liknande fall.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Då jag deltagit i första
lagutskottets förberedande behandling
av detta ärende men av vissa orsaker
ej kunnat deltaga i slutbehandlingen,
så skall jag, då jag har samma
uppfattning som reservanterna, be att
fa säga några ord.

I motion nr 210 i första kammaren
av herr Damström och den likalydande
motionen nr 261 i andra kammaren
av herr Persson i Tandö och herr Mellqvist
hemställes, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om sådan ändring av § 9 i
vapenförordningen av den 10 juni
1949 att Jägarnas riksförbund likställes
med övriga i nämnda paragraf uppräknade
organisationer i vad gäller
innehav och utlåning av vapen till
medlemmar vid övningar och tävlingar.

För mig är detta ett rättvisekrav
utan tanke på att jämföra de olika organisationerna
i övrigt. Personligen
har jag den inställningen att vi, då vi
försöker göra allt för att värna de demokratiska
rättigheterna åt medborgarna
i olika hänseenden, bör göra det
även i detta fall. Jägare som är anslutna
i olika jägarorganisationer bör ha
samma möjligheter då det gäller att
träna upp skjutskickligheten och i övrigt
lära sig att handskas med skjutvapen.
För detta ändamål fordras att det
ges möjlighet åt den organisation, som
de tillhör, att förfoga över ett visst antal
vapen.

Det är ett synnerligen stort ansvar
som åvilar jägarna, och här har jägarorganisationerna
en mycket stor uppgift
att fylla. Man bör därför ge dem
samma förutsättningar, så att de skall
kunna lära och tillika träna jägarna att
upprätthålla en god jaktkultur. En del
jägare skall inte behöva gå en omväg
och ansluta sig till någon annan organisation
som passiv medlem för att

uppnå detta mål. Jag anser att detta är
olämpligt och orättvist mot den organisation
de tillhör. Någon har sagt:
»Rättvisan må ha sin gång, även om
världen därvid går under.» Med detta
menar jag inte att världen skulle gå under,
om det i denna fråga skulle bli det
resultat jag här åsyftar. Jag har kontakt
med många jägare, och de har påtalat
denna orättvisa. Att detta tillvägagångssätt
är osmakligt, det måste vi
väl ändå hålla med om.

Jaktskyttebanorna är till för att jägarna
skall kunna avlägga både praktiska
och teoretiska prov och för att
man på detta vis skall kunna skaffa sig
kompetens att förvärva och inneha
skjutvapen. I detta fall måste alla organiserade
jägare få samma rätt. Det
måste naturligtvis ställas vissa krav på
organisationerna för att de skall få rätt
att inneha och låna ut skjutvapen. Jag
tror inte att någon motsätter sig dessa
krav. Jag har talat med dem som har
hand om den organisation, det här gäller,
och de kommer inte att motsätta
sig dessa krav. Det är nödvändigt att
vi lyssnar till alla jägare och inte favoriserar
vissa jägargrupper — detta
skapar onödig irritation och missnöje
bland jägarna, och det skall vi försöka
få bort. Som medlem av denna kammare
har jag ansett huvuduppgiften
vara att vi stiftar lagar som ger rättvisa
åt alla.

I reservationen har sagts följande:
»En organisation av sådan karaktär
och omfattning som den i motionen
omnämnda synes emellertid i och för
sig böra kunna komma i fråga. En förutsättning
bör dock vara, att organisation,
som vill komma i åtnjutande av
den förmån det här är fråga om, förklarat
sig beredd att underkasta sig
samma insyn och kontroll som nu tilllämpas
i eljest liknande fall.»

Med detta, herr talman, skall jag be
att få yrka bifall till reservationen.

I herr Wikners yttrande instämde
herrar Einar Persson (s), Damström
(s), Lundin (s) och Lage Svedberg (s).

Onsdagen den 18 november 1904

Nr 36

Om rätt för Jägarnas riksförbund att inneha och utlåna vapen

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att bara ansluta mig till vad
den föregående talaren anfört i denna
fråga, men jag vill också anlägga några
synpunkter på de olika remissuttalanden,
som gjorts i denna fråga. De
har inte varit så många, om jag utesluter
en remissinstans, nämligen Jägarnas
riksförbund, vilken så markant är
part i målet.

Domänstyrelsen har avstyrkt motionerna
under hänvisning till att det
finns tillräckligt med organisationer
som har den förmån det här gäller.
Svenska jägareförbundet avstyrker
också motionerna men har en något
underlig motivering, då det säger att de
medlemmar, som tillhör Jägarnas riksförbund,
givetvis bör ha samma möjlighet
att utöva övningsskjutning som
Svenska jägareförbundet. Man menar
att de kan som passiva medlemmar ansluta
sig till Svenska jägareförbundet.
Därmed har man också sagt att man
inte på något sätt misstycker att dessa
skulle vara berättigade att själva ha en
organisation med samma förmåner
som Svenska jägareförbundet.

Vi som är reservanter är klart medvetna
om att denna förmån inte bör
utsträckas till alltför många institutioner
utan att statsmakterna bör ha en
betryggande kontroll över det hela.
Statspolisintendenten, vilken jag tillmäter
den allra största betydelse i
detta avseende, har ingenting att erinra
mot att Jägarnas riksförbund erhåller
samma förmån som övriga jägarorganisationer
och skytteorganisationer
har i detta avseende. Vi reservanter
vill emellertid inte gå så långt som
statspolisintendenten i detta fall, nämligen
sådan författningsändring, att Jägarnas
riksförbund upptages under 9 §
vapenförordningen, utan hänvisar till
att Kungl. Maj:t bör använda sin möjlighet
att tilldela Jägarnas riksförbund
samma förmåner under samma
betryggande kontroll som gäller för

3 Första kammarens protokoll 196i. Nr 36

.Svenska jägareförbundet och andra organisationer.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr ARV1DSON (h):

Herr talman! I motsats till de båda
föregående talarna har jag inte deltagit
i utskottsbehandlingen av detta ärende.
Jag har inte heller skrivit på någon
reservation till utlåtandet. Jag gillar
med andra ord utskottets förslag.

Om man läser remissyttrandena, kan
man konstatera att Svenska jägareförbundet
finner det självklart att varje
till Jägarnas riksförbund ansluten lokalavdelning,
som driver en jaktskyttebana,
vanligen en älgskyttebana, skall
ha rätt att förvärva och inneha skjutvapen
och ammunition för användning
uteslutande vid skjutning på denna bana.
Detta är ju alldeles rätt, och herr
Wikner har ju också understrukit i sitt
anförande, att det bara är bra att jägarna
får avlägga teoretiska och praktiska
prov.

Jag fann av herr Wikners anförande
att denna är mycket förtrogen med
jakt. Jag förmodar också att herr Wikner
väl vet att den som skall bli jägare
bör skaffa sig ett eget vapen och
att han bör »lära känna sin bössa». Det
är först då han vållar så litet skadskjutningar
som möjligt på viltet.

Vi bör nog inte tala så mycket om
demokratiska principer i detta sammanhang,
ty det står ju var och en fritt
att gå in i sammanslutningar där man
kan få låna vapen. Det är dock ett
långt steg från att låna vapen för att
skjuta på en skjutbana till att låna vapen
för att gå ut i skog och mark och vara
en fara för omgivningen. Det står i dag
att läsa i tidningarna om en person, som
uppträdde i brun skostym och blev tagen
för ett rådjur. Om jag som är 185
cm lång skulle gå ut i brun kostym,
blev jag kanske tagen för en älg! Det

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om rätt för Jägarnas riksförbund att inneha och utlana vapen

är klåpare, de som gör sådana misstag,
som vi inte vill ha springande i
naturen med bössa och där vara en
fara för alla.

När utskottet i sitt utlåtande talar om
restriktivitet vid utlåning av skjutvapen,
anser jag absolut att utskottet har
rätt, och jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag vill säga till den
föregående talaren, att vad vi vänder
oss mot är att vi tycker att det är en
dålig motivering att en jägarorganisation
måste ansluta sig till en annan
och där bli passiv medlem för att få
de möjligheter som det här gäller. Det
måste ändå, som jag tidigare nämnde,
anses vara osmakligt.

Vad sedan klåparna beträffar tror
jag inte att man ytterligare stimulerar
dem att organisera sig, om vissa jägarorganisationer
ställs utanför möjligheterna
att inneha och utlåna vapen, utan
de kommer kanske att förbli klåpare.
Det är även detta vi vill ha bort med
vårt förslag.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i meningsutbytet mellan å ena sidan
Svenska jägareförbundet och å andra
sidan Jägarnas riksförbund. Med den
inställning jag har till vapeninnehav i
allmänhet och organisationernas innehav
av vapen i synnerhet borde båda
organisationerna avrustas tills de blev
eniga.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
att säga, att enligt vapenförordningen
är organisationernas innehav av vapen
icke det normala. Regeln är att innehav
av vapen och rätt att förvärva ammunition
endast tillkommer enskilda
medborgare. I 9 § samma förordning
göres ett undantag för vissa uppräknade
organisationer, bl. a. skytteföreningar
samt Svenska jägareförbundet.

När denna förordning utfärdades, räknade
man med att den situationen
framdeles kunde uppkomma, att någon
annan organisation kunde anses berättigad
att innefattas bland dessa undantag.
Kungl. Maj:t bemyndigades därför
att i ett sådant läge pröva om annan
organisation kunde vara berättigad att
inneha vapen och förvärva ammunition.

En princip, som man redan från början
utgick från i detta sammanhang,
var att endast en organisation inom
samma verksamhetsområde borde medges
denna rättighet. Bryter man mot
denna princip blir det nog svårt att
upprätthålla en restriktivitet, som innebär
att det alltjämt skulle vara en
undantagsföreteelse att organisationer
innehar vapen.

Herr Wikner nämnde i sitt anförande
att det från hans sida gällde ett
krav på rättvisa och jämställdhet. Han
gick inte in på de olika organisationernas
storlek i detta sammanhang.
Det har uppgivits att Jägarnas riksförbund
har ett medlemsantal som uppgår
till cirka 7 000. Svenska jägareförbundet
har cirka 160 000 medlemmar.
Samtliga lösta jaktkort under senare år
utgör mellan 270 000 och 280 000. Man
får alltså konstatera, att Jägarnas riksförbund
representerar en liten del av
de aktiva jägarna.

Herr Wikner påpekade gagnet av att
man förbättrar sin skjutskicklighet. Jag
förmodar att han i det sammanhanget
i första hand avsåg, att en del älgsk}’ttar
borde förvärva denna skicklighet.
Det är naturligtvis en gagnelig verksamhet,
inte minst att älgskyttarna,
som herr Arvidson antydde, får tillfälle
att lära sig att skilja på älgar och
ett annat villebråd, såsom hästar, kor
och drevkarlar.

Detta är emellertid inte det väsentliga
med jägareförbundets verksamhet,
utan det väsentliga är väl jaktvården.
Jaktvårdsintresset är ju motiveringen
för att jägareförbundet via jaktvårdsfonden
erhåller statsbidrag med något

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

Om rätt för Jägarnas riksförbund att inneha och utlåna vapen

över 2 miljoner kronor och därigenom
får möjlighet att anställa jaktvårdskonsulenter
i samtliga län. Om jag inte
minns fel, är för närvarande 25 konsulenter
anställda.

När nu motionärerna och reservanterna
vil! att detta lilla Jägarnas riksförbund
skall ha samma rättigheter, så
undrar jag hur man tänker lösa den
väsentliga delen av de båda organisationernas
verksamhet, nämligen jaktvården.
Det skall väl ändå inte bli så,
att vi inte enbart skall ha konkurrerande
jägarförband, utan även konkurrerande
jaktvårdskonsulenter? Och i
vilken utsträckning har man i så fall
tänkt sig att kunna sörja för denna
verksamhet i Jägarnas riksförbund?
Det är nämligen just detta som är motiveringen
för att det utgår bidrag till
Svenska jägareförbundet ur jaktvårdsfonden.

Jag nämnde att Kungl. Maj:t har bemyndigats
att pröva om någon ny organisation
kan vara berättigad att inneha
vapen och förvärva ammunition.
■lag nämnde också att Jägarnas riksförbund
har sökt denna rättighet hos
Kungl. Maj:t men fått avslag med ungefär
den motivering, som jag här anförde.
Första lagutskottet har intet att
erinra mot Kungl. Maj:ts hittillsvarande
tillämpning av gällande bestämmelser
och har därför inte kunnat tillstyrka
vare sig någon lagändring eller någon
liberalare tillämpning av dessa bestämmelser.

Med detta, herr talman, instämmer
jag med herr Arvidsons yrkande om
bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Hildincj (fp).

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt att deltaga i denna debatt. Jag erinrar
mig emellertid att det på 1940-talet, då jag satt i andra kammaren,
var en ensam kommunist i kammaren
som förde Jägarnas riksförbunds talan.
Det varade inte så länge. Nu har det tyd -

ligen blivit allt fler, det finns t. o. in.
ett namn från mitt parti med på reservationen
vid detta utskottsutlåtande.

Det bör sägas i detta sammanhang att
Jägarnas riksförbund är eu konkurrentorganisation
till Svenska jägareförbundet.
Det är en liten organisation och en
alltför löslig organisation för att få rätt
att inneha vapen och använda dem på
detta sätt. Vad som måste vara avgörande
är, som också den närmast föregående
talaren har sagt, att Svenska jägareförbundet
är starkt knutet till staten,
som har ett stort inflytande över
organisationen.

Jag vill endast för min del säga att jag
inte tror att vapeninnehavet har så stor
betydelse för vilken organisation det
än gäller. Jägarna har själva riklig tillgång
till vapen, och har de inte det, så
har de heller ingen nytta av att övningsskjuta
för jaktens skull.

Jag vill vidare säga, att om jag hade
att välja mellan antingen att båda dessa
organisationer skulle ha dessa rättigheter
eller att inte någon skulle ha det,
så skulle jag rösta för att ingen av dessa
organisationer skulle ha dessa rättigheter.
Jag finner det vara synnerligen
betänkligt att låta Jägarnas riksförbund
få inneha vapen.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Till herr Sveningsson
vill jag uppriktigt säga, att detta inte är
någon politisk fråga.

Ingen kan väl påstå annat än att Jägarnas
riksförbund bedriver en god
jaktvård och befrämjar god jaktkultur.
Skillnaden mellan de berörda organisationerna
är den, att i Jägarnas riksförbund
är det medlemmarna själva som får
satsa på jaktvården, de får inget statsbidrag,
och det måste väl i alla fall
uppriktigt erkännas att jägarna själva
här gör en verklig insats.

Då det har talats om minoriteter vill
jag understryka, att man bör tillgodose
även minoriteter. År inte detta riktigt?
Skall vi komma till rätta med detta problem
bör vi lämna det här tillståndet.

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om rätt för Jägarnas riksförbund att inneha och utlåna vapen

Det nämndes när vi diskuterade frågan
i första lagutskottet att det förelåg
risk för olyckor m. m. om organisationens
medlemmar fick ta med sig vapnen
hem. Ja, jag skulle vara den förste att
tillstyrka, att alla de organisationer som
liar dessa särskilda tillstånd skulle vara
tvingade att se till att medlemmarna
lämnar ifrån sig vapnen efter skjutövningarna.
Risken härvidlag skulle därför
inte bli så stor.

.Tåg vill vidare meddela att man från
inrikesdepartementet har sagt, om jag
inte är fel underrättad, att Jägarnas
riksförbund bör jämställas med Svenska
jägareförbundet när det gäller rätt att
anordna och kontrollera prov för erhållande
av älgvapenlicens. Det innebär
naturligtvis också att organisationerna
måste ha tillgång till vapen för att kunna
träna upp skjutskickligheten hos
medlemmarna, så att de skall kunna få
licens. Man måste ha möjlighet att låna
ut en studsare för att kunna klara av
uppgiften att utföra dessa prov. Detta
gäller nya skyttar som icke äger något
vapen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! .Tåg hade inte för avsikt
att deltaga i denna debatt, men när
man gör gällande att älgjägarna möjligen
skulle få lämna ifrån sig vapnen för
att hämta dem och ha dem under älgjakten
för att förhindra olyckor, så vill
jag säga att det riskmoment som man
här gör gällande inte föreligger i verkligheten.

Hemvärnsmännen har ju gevär och
ammunition. Den militära ledningen
lämnar över huvud taget inte någon instruktion
om att de skall lämna ifrån
sig vapen eller ammunition.

Då herr Sveningsson gör gällande att
Jägarnas riksförbund endast är en liten
organisation, som vi inte behöver ta någon
hänsyn till, vill jag profetera, att
organisationen inte kommer att vara liten
så länge till. Om några år kommer
den sannolikt att ha betydligt fler med -

lemmar än Svenska jägareförbundet.

Svenska jägareförbundet tillhandahåller
jaktvårdskonsulenter, som hos länsstyrelsen
pekar ut hur stora avskjutningarna
skall vara, hur många kalvar
som skall få gå in i avskjutningen
o. s. v., men därvidlag tas inte någon
hänsyn till de mindre skogsägarnas intressen.
Men det är de mindre skogsägarna
som Jägarnas riksförbund är i
färd med att organisera, och de utgör
det stora flertalet.

Svenska jägareförbundet uppkom
bland storgodsägarna, som därutöver
fick hyra kronoparkerna och försöker
monopolisera den svenska jakten. Jag
försäkrar herr Sveningsson, att det inte
skall dröja länge innan Jägarnas riksförbund
har en numerär som är tillräckligt
stor för att den svenska riksdagen
skall ta hänsyn även till den gruppen.

När det gäller jakt måste jag säga, att
jag alltid reagerar emot, att man via
länsstyrelsen bestämmer att så och så
många kalvar skall dödas under älgjakten,
och att man rekommenderar
jägarna detta. En jägare som vårdar
jakten tar väl bort gallkor, som vi kallar
det, och tjurar, men någon gallring
på det området förekommer sällan från
de jaktvårdande myndigheternas sida.

Det är detta, herr talman, som motiverar
den ståndpunkt jag intar och gör
att jag yrkar bifall till reservationen.
Den är väl motiverad, och den kommer
säkerligen att följas upp av en tillräckligt
stor numerär för att herr Sveningsson
skall ändra sin ståndpunkt, om han
nu värderar omdömet efter det antal
som sorterar under respektive förbund.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Det var egentligen herr
Wikner som uppkallade mig när han
nämnde om antalet organisationer som
har dessa tillstånd. Han säger att det
är förenat med en viss risk. Detta har
jag erfarenhet av som gammal skytteledare
inom den frivilliga skytterörelsen,
där det är mycket vanligt, att

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

Om rätt för Jägarnas riksförbund att inneha och utlåna vapen

skyttarna tar med sig gevären hem
över en vecka. Det är av praktiska
skäl. Är man på skyttebanan ena söndagen
och skall tävla söndagen därpå,
är det ingen idé att ha kvar gevären
i skyttepaviljongen, utan man tar dem
med sig hem. Men därvidlag får väl
skytterörelsen ändå vara ett undantag.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga, att
herr Arvidson nog inte riktigt fattat
vad som menas med det hela. Han
nämnde i sitt första anförande, att det
inte kan vara riktigt att medlemmar
får ta de lånade vapnen med sig hem
för att sedan gå ut och jaga. Men så är
inte meningen. Vapnen skall användas
på avsedd bana för övningsskjutning
för medlemmarna. Statsmakterna och
föreningens styrelse skall övervaka att
detta inte missbrukas så att medlemmarna
får ta hem vapnen och i sin tur
låna ut dem och lämna ut ammunition.

När det gäller storlekarna på organisationen
har här nämnts, att Svenska
jägareförbundet har 160 000 medlemmar,
och vi har här hängt upp debatten
bara på Svenska jägareförbundet.
Jag vill erinra om att det finns
flera organisationer. Jag har mig inte
bekant hur stora de är, men jag föreställer
mig att det finns både större
och smärre.

Stadgarna föreskriver, att tillstånd
må beviljas skytteförbund och skytteföreningar
tillhörande det frivilliga
statskontrollerade skytteväsendet,
Svenska pistolskytteförbundet, Svenska
sportskytteförbundet och Svenska
jägareförbundet. Vidare gäller det
Centralförbundet för befälsutbildning,
Frivilliga automobilkåren, Frivilliga
motorcykelkåren, Svenska röda korset,
Svenska blå stjärnan och Riksförbundet
Sveriges lottakårer. Alla dessa äger
rätt anordna sådana tävlingar och inköpa
och utlåna vapen, som det här
talas om. Reservanterna anser därför
att även Jägarnas riksförbund, omfat -

tande 7 000 medlemmar, bör ha samma
förmåner och rättigheter.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Till det senaste vill jag
endast säga, att om rättigheten skall
vara en undantagsbestämmelse, så kan
man inte ta det som motivering, att det
redan är för många som har denna
rättighet, för att utöka antalet ytterligare.

Jag begärde emellertid närmast ordet
för att säga till herr Wikner, att
även herr Wikner och reservanterna väl
ändå går ut ifrån, att villkoret för att
få dessa rättigheter är att organisationen
är auktoriserad och erhåller
statsbidrag. I det sammanhanget glömde
herr Wikner svara på min fråga,
hur man tänker organisera jaktvården
om vi får två konkurrerande auktoriserade
jägarförbund. Jag väntar alltjämt
på svar från reservanterna och
herr Wikners sida. Annars måste jag
säga som herr Karlsson nyss, att det
nog är flera som inte riktigt tänkt igenom
frågan.

Då jag ändå har ordet vill jag säga
till herr Svedberg, att när han liksom
hotar med att det inte dröjer så länge,
innan Jägarnas riksförbund är den
större jägarorganisationen, så borde
det vara en motivering för Jägarnas
riksförbund att stanna kvar i Svenska
jägareförbundet och där bli den beslutande
delen. Då slapp vi ju denna konkurrens.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När herr Svedberg
vänder sig mot mig och diskuterar
älgjakten och huruvida länsstyrelserna
skall ge tillstånd att skjuta älgkalvar
eller inte, då tror jag han vänder
sig till fel person. Vad länsstyrelserna
lämnar tillstånd till är byggt på den
kungörelse som utfärdas av Kungl.
Maj:t. Vill herr Svedberg ha en ändring
på denna punkt skall han vända

38 Nr 36 Onsdagen den 18 november 1964

Om rätt för Jägarnas riksförbund att inneha och utlåna vapen

sig till Kungl. Maj:t i stället för till
mig.

Om Jägarnas riksförbund kommer
att bli den större jägarorganisationen
eller ej kan jag inte bestämt uttala mig
om. Jag har inga medlemssiffror, men
jag har i tjugo års tid varit av den uppfattningen,
att det är en liten organisation.
I den jaktvårdsförening som är
ansluten till Svenska jägareförbundet i
Älvsborgs södra jaktvårdsförening har
jag varit styrelseledamot i mer än
tjugo år, och där har vi aldrig hört talas
om några krav eller någon konkurrens
från Jägarnas riksförbund att
uppträda som organisation inom detta
område, i varje fall inte så långt jag
känner till.

Det är också en stor missuppfattning
från herr Svedbergs sida att göra gällande,
att Svenska jägareförbundet är en
organisation blott för storgodsägarna.
Det finns inga storgodsägare i södra
delen av Älvsborgs län. Jag kan försäkra
att de många jaktvårdsområden
som vi har anslutna till vår jaktvårdsförening
mottager de allra minsta
skogsägarna precis på samma sätt som
de som äger litet mer mark.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Herr Ahlkvist undrade
hur det skulle gå att ordna jaktvården,
om vi får två jägarförbund. Det överlåter
jag åt Jägarnas riskförbunds ledning
att klara av. Jag har ingen bestämmanderätt
där och vill heller inte föregripa
Jägarnas riksförbund nu genom något
uttalande hur det kommer att bli, därest
organisationen skulle hamna i den
situationen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Det är väl inte obekant
för herr Sveningsson, att Svenska jägareförbundet
avlönar jaktvårdskonsulenter
som är placerade i varje län och
som rekommenderar vissa bestämmelser
för hur jakten skall bedrivas. Innebär
inte det en viss monopolisering?

Jag skall ta mig friheten att citera ett
urklipp från Expressen av den 20 oktober
1963. Det står där: »Riksjaktvårdskonsulent
Harry Hamilton avslöjade i
ett anförande att reglerad älgjakt på
prov kan genomföras tidigast hösten
1965. Han påpekade också att den fria
jägarens tid är förbi. Klockan klämtar
för alla jägare, sade han. Det gäller jaktens
framtid i vårt land, vilken hotas
av en rad tilltagande faror» o. s. v.

Om man skall ta på allvar uttalanden
av företrädare för den grupp jaktintressenter
som herr Sveningsson här så
varmt förordar är jag övertygad om
att de enskilda jägarna och mindre
skogsägarna kommer att resa sig mot
Svenska jägareförbundet och ge till känna,
att det i vårt land finns en majoritet
som motarbetar monopolsträvanden av
detta slag.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att jag många gånger med stort intresse
lyssnar till vad herr Svedberg har att
säga. I denna debatt måste jag dock ifrågasätta
om herr Svedberg riktigt vet
vad han talar om.

Herr Svedberg säger att vi har jaktvårdskonsulenter
i varje län. Det är
visst icke på det sättet. Det har här skett
en rationalisering på så sätt att flera
län och jaktvårdsföreningar har sammanslagits
till ett konsulentområde.
Jaktvårdskonsulenten har för övrigt
mycket litet inflytande över hur jakten
bedrives. När det gäller älgjakten
får styrelsen i Södra Älvsborgs jaktvårdsförening
yttra sig över licenser,
men det är länsstyrelsen som sedan beslutar.

Om det är mot en helt reglerad älgjakt,
således att man får jaga älg endast
på licens, som herr Svedberg här
vill opponera sig, tror jag nog att vi
kan enas på den punkten. Inte heller
jag är anhängare av en av staten helt
reglerad älgjakt genom enbart licensområden.

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wikner begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wikner begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej —40.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 39, i anledning av väckta motioner
om enhetlig handläggning av sam -

Om lagstiftning mot luftföroreningar

hällsåtgärderna mot ungdomsbrottslighet; nr

40, i anledning av väckta motioner
om försäkringsskydd för anförtrodda
medel;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i sjölagen; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
svensk domstols prövning av äktenskapsmål
i vissa fall, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 61, i anledning
av väckta motioner angående de
vapenfria värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden
och behandlingen av samvetsömma
värnpliktiga, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om lagstiftning mot luftföroreningar

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 62, i anledning av väckta
motioner om lagstiftning mot luftföroreningar.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 134 i första kammaren av herr Larsson,
Lars, m. fl. samt nr 163 i andra
kammaren av herr Björkman m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
tillsättande av en utredning i syfte att
få till stånd en lagstiftning mot luftföroreningar
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 134 och
11:163 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om förbud mot obefogad uppsägning av arbetstagare

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag har befunnit mig i
den situationen att i utskottet kunna
yrka avslag på en egen motion och ändå
känna mig tillfreds, därför att avslagsyrkandet
är beroende av att motionens
syfte redan tillgodosetts.

Jag har därför ingen anledning att ge
mig in på någon längre utläggning om
nödvändigheten av snara samhälleliga
åtgärder för att skydda oss mot luftföroreningar.
Denna fråga är angelägen,
eftersom den ytterst gäller vår
hälsa och därmed hela samhällets förmåga
att fungera.

Förhållandet är helt enkelt det att
sedan motionen hade väckts vid början
av riksdagen blev den remitterad
till luftvårdsnämnden och immissionssakkunniga
som avgav yttrande. Det
första av dessa organ skall dels kartlägga
nuvarande förhållanden inom luftvården
och dels projektera förebyggande
åtgärder, medan det senare har att
utreda frågan om en koncessionslagstiftning
när det gäller grannskapsstörande
verksamhet; detta uppdrag är dock på
visst sätt begränsat till lagberedningens
förslag till jordabalk. Remissvaret avgavs
den 4 maj och var gemensamt. Däri
påvisades att luftvårdsnämnden avgivit
förslag till instruktion för sin verksamhet,
vilken Kungl. Maj :t sedan fastställt,
liksom att nämnden hade fått sin definitiva
sammansättning. Vidare tillstyrkte
svaret, i enlighet med i motionen angiven
motivering, att immissionssakkunniga
skulle få vidgade direktiv och
därmed kunna åstadkomma ett mera
samordnat arbete inom detta område.
Sedan remissyttrandet blivit bekant i
departementet har under sommaren vidgade
direktiv för immissionssakkunniga
utfärdats.

Riksdagen kan alltså låta det bero
med att konstatera dessa fakta och i övrigt
önska de sakkunniga lycka till i deras
betydelsefulla arbete.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Om förbud mot obefogad uppsägning av
arbetstagare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 63, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa
av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1963 vid dess
fyrtiosjunde sammanträde fattade beslut,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 december 1963 dagtecknad
proposition, nr 14 år 1964, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t anhållit om riksdagens yttrande
angående följande av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1963 antagna instrument, nämligen
konvention (nr 119) angående
maskinskydd samt rekommendation (nr
118) i samma ämne ävensom rekommendation
(nr 119) angående uppsägning
av anställningsavtal på arbetsgivarens
initiativ.

I propositionen hade föreslagits, att
konventionen skulle ratificeras av Sverige,
medan de båda rekommendationerna
ej ansåges böra föranleda någon
åtgärd.

Huvudprincipen i rekommendationen
nr 119 var, att anställningsavtal icke
borde uppsägas utan att det för en sådan
uppsägning förelåge ett giltigt skäl.
Av denna anledning hade stadgats, att
arbetstagare ägde överklaga uppsägningsbeslutet
samt att besvärsinstansen
kunde föreskriva, att vederbörande arbetstagare,
såvida han ej återinsattes i
arbetet med rätt att i förekommande
fall uppbära innehållen lön, skulle erhålla
antingen att lämpligt skadestånd
eller annan form av ersättning. Vidare

Onsdagen den 18 november 1904

Nr 36

Om förbud mot obefogad uppsägning av arbetstagare

hade i rekommendationen anförts, att
arbetstagare, som bleve föremål för
uppsägning, borde åtnjuta skälig uppsägningstid
eller skälig ekonomisk gottgörelse.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande motioner,
nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna nr 40
i första kammaren av herrar Lager och
Adolfsson samt nr 50 i andra kammaren
av herr Hermansson m. fl., såvitt
motionerna anginge skydd mot avskedande; 2)

de likalydande motionerna nr 343
i första kammaren av herr Svanström
m. fl., samt nr 386 i andra kammaren
av herr Börjesson i Falköping och herr
Persson i Heden;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

3) de likalydande motionerna nr 84
i första kammaren av herr Hanson, PerOlof,
och herr Dahlén samt nr 109 i
andra kammaren av fru Nettelbrandt
m. fl. samt

4) de likalydande motionerna nr 85
i första kammaren av herrar Lager och
Adolfsson samt nr 110 i andra kammaren
av fru Rijding m. fl.

I motionerna 1:84 och 11:109 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
en utredning syftande till att förslag
avgåves om ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar, s. k. uppsägningsskydd,
samt att riksdagen måtte
besluta biträda den i propositionen nr
14 anmälda ILO-rekommendationen nr
119 angående skyddsregler till förmån
för arbetstagare vid uppsägning av anställningsavtal.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med avslag å följande motioner,
nämligen

1) motionerna 1:40 och 11:50, såvitt
avsåge skydd mot avskedande,

2) motionerna 1:343 och It: 386,

3) motionerna I: 84 och II: 109, samt

4) motionerna I: 85 och II: 110, måtte
i anledning av förevarande proposition,
nr 14, i skrivelse till Kungl. Maj :t
som sin mening giva Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

I sitt yttrande hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Såsom utskottet tidigare anfört är
det angeläget att arbetstagaren beredes
största möjliga trygghet i anställningen.
Utskottet är emellertid fortfarande av
den uppfattningen, att lagstiftning på
området icke bör övervägas såvida det
icke visar sig omöjligt att avtalsvägen
nå en godtagbar lösning av frågan. Under
årets förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter har åstadkommits
väsentliga förbättringar av gällande ordning
i fråga om skydd mot uppsägningar.
Dessa förbättringar ansluter nära till
de i rekommendation nr 119 uppställda
reglerna. Enligt utskottets mening kan
det förväntas, att de lösningar av frågan
som sålunda uppnåtts även kommer
att bli normgivande för de kategorier
som inte direkt omfattas av uppgörelsen.
Utskottet anser därför att skäl för
en utredning av hithörande frågor eller
för annan åtgärd i anledning av rekommendation
nr 119 eller motionerna för
närvarande icke föreligger.»

Reservation hade anmälts av herr
Rimmerfors och herr Carlsson i Huskvarna,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Utskottet konstaterar
att i vårt land saknas generella lagstadganden
om förbud mot obefogade
uppsägningar av arbetstagare. Det
finns alltså inte något lagligt hinder
mot att en arbetsgivare vidtar obefogade
eller obilliga uppsägningar. Ja,
arbetsgivarna är till och med i den
privilegierade ställningen att de inte
ens inför domstol behöver motivera en

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om förbud mot obefogad uppsägning av arbetstagare

uppsägning. Ett sådant rättstillstånd
måste betraktas som djupt otillfredsställande.

Rättsregeln som ger arbetsgivaren fri
uppsägningsrätt är en relikt från sekelskiftet,
då ett anställningsavtal uppfattades
som ett affärsavtal eller köpeavtal.
Man såg i ett tjänsteavtal ett utbyte
av ekonomiska prestationer, och som
följd därav hade arbetsgivaren inga
skyldigheter vid arbetstagarens sjukdom
och ålderdom, ingen skyldighet att
ge ledighet för rekreation och vila med
bibehållen lön. Allt detta har ju försvunnit
i våra dagar och en ny syn har kommit
till. Men regeln om den fria uppsägningsrätten,
som intimt sammanhänger
med förhållandena i en gammal tid, har
vi fått behålla.

Vill man ha bekräftelse på att domstolarna
alltjämt tvingas tillämpa en så
antikverad rättsregel, kan man nöja
sig med att gå till ett utslag i arbetsdomstolen
hösten 1963. Det gällde en
lagerarbetare med sjuklig hustru och
två barn vilken efter 19 års anställning
blev uppsagd därför att han vägrade
upphöra med en bisyssla. Ingen
anmärkning på hans sätt att sköta sitt
arbete förelåg. Arbetsdomstolen förklarade
uppsägningen giltig, men man
kan i domstolens kläm liksom läsa in
att domstolen inte fann det angenämt
att behöva tillämpa den ifrågavarande
regeln. Det står nämligen: »Vare sig
uppsägningen ... framstår som obillig
eller ej, äro emellertid enligt arbetsdomstolens
mening omständigheterna
icke sådana att bolaget varit förhindrat
att utöva sin i kollektivavtalet inskrivna
fria uppsägningsrätt.»

Nu säger utskottet — liksom man
gjorde 1957, 1962 och 1963 — att lagstiftning
inte bör tillgripas förrän det
visat sig omöjligt att nå en tillfredsställande
lösning avtalsvägen. Utskottet
pekar också på att man avtalsvägen
har kommit ett ganska långt stycke
fram, först genom huvudavtalet 1938
och nu senast genom årets uppgörelser
mellan SAF och LO samt mellan SAF

och tjänstemannaorganisationerna på
det privata området. Det är riktigt,
och den vägen skall man gå — det vill
jag givetvis understryka — men enligt
min uppfattning räcker inte detta.

Varför är det då inte tillräckligt att
bara hänvisa till att man avtalsvägen
bör söka skapa större anställningstrygghet?
Ja, främst kan jag hänvisa
till att man genom kollektivavtal visserligen
kan begränsa men inte upphäva
giltigheten av rättsregeln om den
fria uppsägningsrätten. Den finns alltjämt
kvar, och om man tidigare kanske
hade förhoppningar om att domstolarna
successivt skulle anpassa sig efter
de nya regler som har utbildats på arbetsmarknaden,
har man med besvikelse
måst konstatera att domstolarna inte
har velat gå den vägen, utan de har
värjt sig för detta. Högsta domstolen
har också senast i en dom år 1960 sagt
att om man vill ha en ändring i rättstillståndet
på detta område är detta en
angelägenhet för lagstiftaren och inte
för domstolarna. Det kan finnas i och
för sig goda skäl för domstolarna att
säga så.

För övrigt kan man ju fråga om det
som har uppnåtts den fackliga vägen i
alla avseenden täcker vad man anser
vara tillfredsställande. Vi har ofta
åskådningsmaterial i tidningspressen,
och jag vill hänvisa till vad som nyligen
har inträffat i ett företag i Medelpad,
där 16 arbetare blev uppsagda
på grund av att företaget vidtog rationaliseringsåtgärder.
Vilka hade då
sagts upp av företaget? Jo, det var i
detta fall personer som hade mellan 9
och 25 anställningsår i bolaget; de flesta
var omkring 50 år och åtskilliga av
dem var därtill handikappade, bl. a.
på grund av att de råkat ut för olycksfall
i arbetet inom detta företag och
av den anledningen inte var fullt arbetsföra.
Detta åskådningsexempel är
väl ett praktexempel på skillnaden
mellan privatekonomiskt och samhällsekonomiskt
tänkande. Företaget har
sannolikt räknat rätt rent ekonomiskt.

Onsdagen den 18 november 190-1

Nr 36

Om förbud mot obefogad uppsägning av arbetstagare

tv det var med all säkerhet fördelaktigt
för företaget att bli av med dessa
16 arbetare. Men därmed är ju frågan
ingalunda ur världen. Man kan stöta
ut människor ur ett företag, men man
kan ju inte stöta ut dem ur samhället.
Nu måste i stället samhället ta hand
om dem. Det handlingssätt som här har
förekommit kan sägas stå rakt i strid
med den aktuella linjen i samhället,
nämligen den att söka se till att handikappade
och äldre människor beredes
sysselsättning till deras eget och samhällets
fromma. Om man frågar varför
i detta fall inte mera kunde göras från
fackligt håll, förmodar jag att svaret
blir att det måste ha berott på de nuvarande
bestämmelserna. Där finns nämligen
regler om hur uppsägningar skall
behandlas då det föreligger arbetsbrist.
Dessa regler säger att då valet står mellan
arbetstagare, vilka besitter lika
skicklighet och lämplighet, skall hänsyn
tagas till anställningstidens längd
ävensom till särskilt stor försörjningsplikt.
Det är uppenbart att det i detta
fall inte fanns någon möjlighet att åberopa
någon turordningsklausul, eftersom
turordningsklausulen förutsätter
att man har att välja mellan två arbetstagare
som har ungefär samma prestationsförmåga.
Här hade ju företaget
valt ut dem som i olika avseenden hade
brister vilka gjorde att de inte kunde
göra en fullgod insats.

Man möter ibland den föreställningen
att frågor av detta slag på arbetarsidan
skulle kunna klaras genom avtal,
medan det anses att på tjänstemannasidan
frågorna bör klaras upp genom
lagstiftning. Jag tror inte att det
förhåller sig på det sättet. Enligt min
uppfattning sitter alla löntagare här i
samma båt och har samma intresse av
att anställningstryggheten blir så stark
som möjligt.

Utskottet har i sitt utlåtande behandlat,
förutom de väckta motionerna, den
rekommendation som Internationella
arbetsorganisationen antog i juni månad
1963. Denna rekommendation är

avsedd att gälla för alla företag, alltså
inte bara vid sådana företag som har
kollektivavtal. Mot den bakgrunden
borde det vara angeläget att undersöka
om det skulle vara möjligt att tilllämpa
rekommendationen över hela arbetstagarfältet
och att få reglerna inpassade
i vårt svenska rättssystem. Utskottet
har ansett att tiden inte är mogen
för detta. Jag tror emellertid att
man därmed bara för ögonblicket har
visat frågan ifrån sig. Bland annat lär
det i Nordiska rådet föreligga motioner
med begäran från finskt håll att
frågan om en nordisk lagstiftning på
detta område skall utredas. Jag antar
att det finns stark resonans på många
håll för den saken, t. ex. i Norge där
man sedan flera år har en lagstiftning
på området.

Jag vill avslutningsvis, herr talman,
säga att denna fråga säkerligen inte är
utagerad med vad som nu har förekommit.
Redan en gammal grek uttalade
att »gudarnas kvarnar mal långsamt,
men de mal säkert», och vi får
säkerligen räkna med att denna fråga
kommer tillbaka ända till dess att vi
har anpassat vårt rättssystem efter
ILO-rekommendationen och efter det
som numera i de flesta civiliserade länder
anses böra vara rättsregler på detta
område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna I: 84 och II: 109,
som går ut på att Kungl. Maj:t bör närmare
undersöka hur ILO-rekommendationen
kan anpassas till det svenska
rättssystemet.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr Geijer är ju en
av de främsta specialister som finns
i vårt land på det ämne som vi diskuterar,
och jag har alltså nöjet att till
stora delar ansluta mig till vad han har
sagt.

Utskottet har i sitt utlåtande konstaterat
att vissa förbättringar har skett,
och det är alldeles uppenbart att det

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om förbud mot obefogad uppsägning av arbetstagare

har hänt en del på arbetsmarknaden,
men det allvarliga är ju att det också
finns tecken på att det föreligger risker
för olämpliga uppsägningar på områden,
som kanske inte har varit aktuella
tidigare. Mot den bakgrunden tror jag
att det är nödvändigt att man verkligen
från riksdagens sida trycker på och talar
om att detta är ett område där vi
måste se till att de rättigheter som vi
uppfattar som väsentliga också respekteras.

Det vore mycket angeläget och bra
om det fanns möjligheter att klara det
här utan lagstiftning, men en undersökning
om dessa problem, som föreslås i
några motioner, är säkerligen nödvändig
för att ge uttryck åt vad vi alla väl
ändå har gemensamt på den här punkten.

Trots att utskottet är så gott som enhälligt
— det finns bara en blank reservation
— så anser jag att det är
riktigt att riksdagen talar om sin mening
på denna punkt. Därför ber jag att
få yrka bifall till motionerna nr 1:84
och II: 109.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Inom andra lagutskottet
har vi inte räknat med att frågan skulle
vara avförd från dagordningen i och
med beslut vid detta tillfälle i fråga om
föreliggande konvention och rekommendationer
och i anledning härav väckta
motioner samt olika motioner som
väckts under den fria motionstiden vid
riksdagens början. Motioner i det här
avseendet har framförts tidigare och
kommer alldeles säkert att väckas senare
också. Även efter det att en eventuell
lagstiftning skulle ha blivit genomförd
tror jag att vi skulle ha att vänta motioner
som siktar till en utbyggnad av
lagen.

Det är riktigt att Nordiska rådet också
är en institution som får ta emot motioner
av det här slaget, eftersom Nordiska
rådet ju siktar till en ensartad

lagstiftning på olika områden i de nordiska
länderna. Helt naturligt är därvid
arbetsmarknaden icke undantagen.

Herr Geijer lämnade en beskrivning
som väl var alldeles riktig, om vi går 50
eller 60 år tillbaka i tiden — kanske
bara 25 eller 30 år tillbaka — men det
har ändå skett ganska mycket på arbetsmarknaden
sedan dess. Arbetsgivareföreningen
håller inte längre lika
styvt på arbetsgivarnas odiskutabla rätt
att både antaga och avskeda arbetstagare
utan att ange skäl. Nu är Arbetsgivareföreningen
villig att diskutera uppsägningar
och betraktar det såsom alldeles
självklart att skäl för en uppsägning
skall lämnas. Frågor av det här
slaget har diskuterats i arbetsmarknadsnämnden,
ett organ mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen,
och vid de förhandlingar som
har förts innevarande år har denna
nämnd fått befogenhet att fatta för parterna
bindande beslut. Förhandlingar
mellan parterna är helt naturligt en
första åtgärd efter det ärende hänskjuts
till nämnden men tidigare har dessa
dock inte kunnat resultera i annat än
rekommendation om åtgärder som borde
vidtagas i tvisten.

Det råder en viss meningsskiljaktighet
mellan tjänstemännen, representerade
av herr Lennart Geijer, och Landsorganisationen
i den här frågan. Det
förefaller i varje fall som om herr Lennart
Geijer räknar med att frågan över
huvud taget skulle vara avförd från varje
diskussion, om en lagstiftning kom
till stånd. Landsorganisationen har den
uppfattningen att det är mycket tvivelaktigt,
om man lagstiftningsvägen kan
lösa den här frågan. Det är ju inte fråga
om något absolut uppsägningsskydd
utan om skydd mot obefogade uppsägningar,
och frågan om en uppsägning
är befogad eller obefogad är ju fortfarande
en öppen fråga. Om arbetsgivaren
har funnit en uppsägning erforderlig
och man inte förhandlingsvägen har
kunnat lösa en uppkommen tvist, så är
det ju fortfarande en tvistefråga. År -

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

Om förbud mot obefogad uppsägning av arbetstagare

betsdomstolens eller allmän domstols
möjlighet att lösa den är beroende av
om klar definition finns på vad som
är befogad och inte befogad uppsägning
i olika lägen. Kan man inte åstadkomma
en sådan, är det föga sannolikt att
domstolen kan utbilda en godtagbar
praxis. Det är väl detta som är bristen.

När eu fråga om uppsägning har underställts
arbetsdomstolen och det inte
finns någonting i avtalen som kan ge
stöd för bedömningen -— tvärtom finns
fortfarande i många avtal arbetsgivarens
rätt att fritt antaga och avskeda
personal — så är det naturligt att det
blir tvister, och de tvisterna är svåra
att lösa både förhandlingsvägen och
domstolsvägen. Dessutom har vi nog
den uppfattningen — i varje fall har
jag den — att i alla sådana uppkomna
tvister den som är part i målet väl inte
har något intresse av att få domstolsutslag
på att han är olämplig för sin
uppgift, att han har skött sig illa eller
att han har brustit i något avseende
som måste anses utgöra ett befogat skäl
för hans skiljande från anställningen.
Ett sådant domslut lär väl bli en prick
i hans meriter inför fortsatta anställningar,
och därför har vi nog inom
Landsorganisationen sedan gammalt
den inställningen att en rätt att förhandla
om sådana tvister bör kunna ge
bättre resultat än en lagstiftning, som
ändå mera schematiskt måste bedöma
vad som kan anses såsom befogat eller
inte befogat i sådana angelägenheter.

Kan man inte förhandlingsvägen nå
en överenskommelse och kan organisationernas
eget organ på detta område
inte fälla ett utslag som löser tvisten,
lär det väl inte vara möjligt att komma
så värst mycket längre domstolsvägen.
.lag har nämligen den uppfattningen att
om det har uppstått sådana slitningar
mellan arbetsgivaren och den anställde
blir det inte lätt för en kollektivavtalsanställd
arbetare, som ändå arbetar
samman med andra på arbetsplatsen anställda,
att trivas på denna arbetsplats.
Det lär inte bli lättare för en tjänste -

man, om hau intar eu mera framskjuten
ställning, att stanna kvar på arbetsplatsen
om arbetsgivaren har den uppfattningen
att tjänstemannen inte skall få
stanna kvar eftersom han är olämplig
med hänsyn till det ena eller det andra,
befogat eller obefogat. Har det uppkommit
sådana slitningar är väl lösningen
närmast den att man får träffa en uppgörelse
om vederlag i form av betalning
för en längre uppsägningstid, eller i en
summa ett för allt. En bestämmelse finns
i den rekommendation som man nu vill
ha antagen och som man hänvisar till.

Uppkomna tvister skall man ha rätt
att förhandla om. Kan man inte lösa
dem på annat sätt skall man kunna
träffa överenskommelse om vederlag.
Rekommendationen anger alltså inte
något annat sätt att lösa uppkomna
tvister på utan tar hänsyn till att man
ibland inte kan lösa dem genom ett
återtagande av uppsägningen. Rekommendationen
kan sättas i kraft exempelvis
genom kollektivavtalsbestämmelser.
Jag håller dock med herr Lennart
Geijer om att den därmed inte når lika
långt som om den vore antagen och i
lag vore angivet de åtgärder som skulle
vidtagas om tvist uppstod beträffande
uppsägning. Men med hänsyn till att
man i vårt land har kommit långt i de
förhandlingar som har förts mellan arbetsmarknadsparterna
på detta område
under de senaste åren — och det har
ju tagits ett ganska stort steg genom
innevarande års förhandlingar — har
jag skäl för den uppfattningen att man
bör avvakta och se om det inte finns
möjlighet att nå ännu längre.

Jag hemställer därför om bifall till
utskottets utlåtande.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag har blivit upplyst
om att det bör företagas en formell
ändring i motionernas kläm. Jag ber
alltså att med återtagande av mitt förra
yrkande få hemställa att riksdagen
måtte besluta att i .skrivelse till Kungl.

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om förbud mot obefogad uppsägning av arbetstagare

Maj:t begära en utredning syftande till
att förslag avges om ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar,
s. k. uppsägningsskydd, samt att
utredning måtte äga rum om anpassning
av den svenska lagstiftningen till
ILO-rekommendationen nr 119 angående
skyddsregler till förmån för arbetstagare
vid uppsägning av anställningsavtal.
Detta är alltså mitt yrkande.

Sedan, herr talman, skulle jag framför
allt vilka rikta en fråga till utskottets
ärade talesman med anledning av
vad utskottet har skrivit. Vi kan väl
alla vara överens om att det allmänna,
både stat och kommun, verkligen
bör föregå med gott exempel när det
gäller ett ordentligt uppsägningsskydd
för deras anställda. Den utgångspunkten
tror jag att vi alla har i detta sammanhang,
men det vore intressant att höra
om utskottets skrivning här skall ge
vid handen att utskottet anser att uppsägningsskyddet
verkligen är tillfredsställande
ordnat när det gäller stat och
kommun. Jag kan ju erinra herr Strand
om att det från lärarhåll verkligen har
uttryckts en viss oro på denna punkt.
Det var av allt att döma Kommunaltjänstemannaförbundet
som hade de
starkaste känslorna för att någonting
här borde göras. .Tåg skulle därför gärna
vilja fråga utskottets ärade talesman
om utskottet med sin skrivning
här verkligen vill säga att det nog går
att klara av detta utan lagstiftning.
Menar utskottet att det redan nu i fråga
om den allmänna sektorn verkligen
finns en tillfredsställande ordning? Jag
tror det vore ett värdefullt bidrag till
debatten att få ett klarläggande på
den punkten.

mycket omdiskuterade punkt som brukar
kallas för § 23, d. v. s. Svenska arbetsgivareföreningen
gick i år med på
att uppsägningar skall kunna få prövas,
och om det inte finns någon saklig
grund skall skadestånd kunna utgå.
Just detta tycker jag är ett mycket
starkt skäl för att man skall kunna här
företa en utredning om en eventuell
lagstiftning. Då kan det ju inte längre
vara något intresse för Svenska arbetsgivareföreningen
att alla andra, oorganiserade,
arbetsgivare fortfarande får
tillämpa denna vad jag har tillåtit mig
kalla antikverade rättsregel om fri
uppsägningsrätt.

När det sedan giiller frågan om en
lags innehåll delar jag helt herr Strands
uppfattning om att det är mycket
svårt för en domstol att sitta och pröva
angelägenheter som dessa. Jag delar
också den uppfattningen att det i allmänhet
är mycket svårt att vid obefogade
uppsägningar tänka sig att en
återanställning skall kunna ske, men
det är väl inte alls sagt att man skall
låta sådana frågor prövas av domstol.

En lagstiftning på arbetsmarknaden
tar ju mycket ofta den formen att man
säger att om icke annat överenskommits
i kollektivavtalet skall de och de
reglerna gälla. I varje fall har jag aldrig
drömt om en lagstiftning på detta
område som skulle sätta organisationernas
rätt att själva utforma reglerna
för behandling av uppsägningsfall ur
kraft. Jag kan därför inte se att det,
även om herr Strand i och för sig har
mycket vägande synpunkter på svårigheterna
att komma till rätta med
detta, bör föreligga någon motsättning
mellan en begäran om utredning och
utskottets ståndpunkt.

Herr GEIJER, LENNART, (s): Herr förste vice talmannen STRAND

Herr talman! Herr Strand påpekade (s):
det som kanske var det viktigaste i Herr talman! Till herr Dahlén vill
årets avtalsuppgörelse, nämligen att jag säga att utskottet inte haft någon
Svenska arbetsgivareföreningen gick anledning att särskilt pröva hur det
med på att ändra sina stadgar på den förhåller sig på den offentliga delen

Onsdagen den 18 november 19(54

Nr 38

Om förbud mot obefogad uppsägning av arbetstagare

av arbetsmarknaden, alltså i fråga om
statstjänster och kommunala tjänster,
eftersom det inte har varit någon som
haft speciella insikter i tvister av detta
slag. Det är ju något delat på den
statliga sektorn genom att det finns anställda
med konstitutorial, vilka inte
kan skiljas från tjänsten utan domstols
prövning, och kollektivavtalsanställda
som i stort sett sorterar under ungefär
samma regler som gäller för arbetsmarknaden
i övrigt. Vi har nog den
uppfattningen att i dessa frågor är
myndigheterna betydligt försiktigare
än enskilda arbetsgivare. De vidtar väl
inte uppsägning såvida det inte finns
verkligt bärande skäl för en sådan.
Ofta kan en uppsägning ha karaktären
av permittering även om det sker i den
formen att vederbörande tills vidare
skiljs från anställningen. I sådana fall
har man ofta hänvisat till att man har
förbrukat anslagsmedlen och följaktligen
måste göra ett uppehåll i arbetet.
Detta kan gälla arbetare på de olika
områden som berörs av kollektivavtalen.
På det kommunala fältet är det
väl i stort sett samma sak. Fallen handläggs
med större försiktighet än på den
enskilda arbetsmarknaden när det gäller
frågor om uppsägning och anställningstrygghet.

Vad herr Geijers anförande beträffar
vill jag säga att jag helt naturligt tänkt
mig att det skulle vara en lagstiftning
av ungefär det slag som han nämnde,
d. v. s. att man skulle kunna träffa
överenskommelser som reglerade även
dessa frågor på ungefär samma sätt som
hittills, d. v. s. att man skulle träffa ett
kollektivavtal om hur dessa angelägenheter
skulle behandlas, och man skulle
därvid avstå från möjligheten att föra
dem till domstols prövning.

Men när det gäller lagstiftning är ju
inte arbetsgivarna hågade att diskutera
en särskild bestämmelse för de arbetsgivare
som tillhör Arbetsgivareföreningen.
Det skall vara antingen det ena eller
det andra, bär man i många sammanhang
låtit förstå.

.lag förstår inte av vilken anledning
denna fråga har kunnat bli så aktuell
i en arbetsmarknadssituation som ju
löser de allra flesta tvistefrågor av detta
slag. Jag är inte säker på att en lagstiftning
skulle lösa ens tvisten kring
den uppsägning som skett uppe i Medelpad
och som nämnts här. Arbetarnas
organisation har tydligen fört förhandlingar
med vederbörande arbetsgivare
utan att komma någon vart. Följaktligen
har det tydligen varit sådana skäl hakom
uppsägningen att förbundet föredragit
att inte föra frågan till arbetsmarknadsnämnden
utan funnit att även
om man inte kunnat godkänna uppsägningarna
som moraliskt försvarbara har
väl skälen ändå varit av den beskaffenheten
att man inte funnit det möjligt
att dra frågan inför arbetsmarknadsnämnden.
Detta är bara ett antagande
från min sida. Det är inte uteslutet
att frågan kan komma upp där med
hänsyn till den stora uppmärksamhet
som den väckt. Jag vill vidare säga att
jag tycker precis som de som uttalat sig
i denna fråga att det är obegripligt att
ett företag med god ekonomi inte finner
sig ha skyldighet att sörja för sina
anställda och på en stor arbetsplats söka
finna några arbetsuppgifter som är lämpade
för vederbörande, om hälsotillståndet
inte medger att de fortsätter
med det arbete som de hittills har sysslat
med.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Utskottets talesman sade
sig inte riktigt förstå att frågan var
så angelägen i den konjunktur som vi
har, och med det tillstånd som råder
på arbetsmarknaden borde otrygghetsmomenten
inte vara så stora. Det är
klart att de inte är det, men här gäller
det människors sysselsättningstrygghet
på sikt, och vi vet ändå mycket litet
om vad som kan hända med konjunkturen.
Vi ser hur de stora liandelsblocken
nästan för krig med varandra. Vi
vet att Sverige också kan komma i kläm

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om förbud mot obefogad uppsägning av arbetstagare

i sådana situationer. Detta är bara ett
exempel på att det verkligen kan finnas
skäl, om människor känner en viss
otrygghet i fråga om anställningen. Det
tycker jag är ett tillräckligt svar på
frågan varför detta spörsmål fortsätter
att vara aktuellt.

Jag skulle vilja påpeka en sak till.
Herr Strand sade att utskottet inte ansett
sig lia någon anledning att titta
på hur det är på den statliga och den
kommunala arbetsmarknaden. Jag undrar
om det ändå inte hade varit ganska
naturligt att ett riksdagens utskott hade
ägnat något intresse åt att se på den del
av arbetsmarknaden som riksdagen
själv har att i någon mån svara för.
Med nuvarande tillstånd på den statliga
arbetsmarknaden står tydligen den stora
gruppen icke ordinarie anställda
utanför detta skydd. Det tycker jag
skulle vara tillräckligt för att andra
lagutskottet skulle ha ägnat denna fråga
litet mera uppmärksamhet.

Ett bifall till detta yrkande måste
innebära, tycker jag, en uppmaning
från riksdagen till regeringen att se på
hela fältet, inte minst på den del av arbetsmarknaden
som statsmakterna själva
står för.

Därför, herr talman, vill jag vidhålla
mitt yrkande.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Beträffande yrkandet
her jag att få instämma i det ändrade
yrkande som herr Dahlén har framställt.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det väckes omkring
1 000 motioner varje riksdag, behandlande
olika önskemål från riksdagsledamöternas
sida. Andra lagutskottet har
fått 75 eller 80 av dessa motioner,
många mycket vidlyftiga. De motioner
som nu behandlas är inte så omfattande.
Man har hållit sig till allmänna or -

dalag, och det har vi utläst på det sättet
att motionerna väsentligen gäller
förhållandena på den enskilda arbetsmarknaden.

Såvitt jag vet har det inte åberopats
någonting som kan utläsas såsom varande
otillfredsställande på de områden
som domineras av statsanställda eller
kommunalanställda eller att här skulle
ha förelegat tvister som det inte funnes
möjlighet att lösa utan en speciallagstiftning
av detta slag.

Det som jag har funnit underligt i utvecklingen
hittills är att det inte föreligger
något starkare önskemål från
dem som är organiserade i Landsorganisationen
att få dessa frågor reglerade
lagstiftningsvägen. Detta beror förmodligen
på att arbetsmarknadssituationen
i dag är sådan att den som inte är
välsedd på den ena arbetsplatsen inte
har någon svårighet att få sysselsättning
någon annanstans, och därför har
han inte någon större anledning att ta
upp en tvist om en sådan sak. Den kollektivavtalsanställde
har i stor utsträckning
inte en anställningsform som innebär
en utfästelse för framtiden, utan
anställningen är ofta baserad på arbetstillgången,
vilken ibland inte är större
än att man kan undvara hans arbetskraft.
Det är möjligt att det ligger annorlunda
till när det gäller tjänstemännen,
eftersom de har en fastare anställningsform,
ofta med uppsägningstider
på tre upp till sex månader. På den
del av arbetsmarknaden som faller under
Landsorganisationen har man däremot
först i år kommit överens med Arbetsgivareföreningen
om att en ömsesidig
uppsägningstid av 14 dagar bör tilllämpas.

De ordinarie anställda inom stat och
kommun har en relativt stor trygghet.
De icke ordinarie och de extra måste
räkna med att anställningen kan bringas
att upphöra. De extra är ofta anställda
på viss tid varför det följaktligen kan
bli så att de måste lämna arbetsplatsen.
Först sedan de fått ordinarie anställning
är de helt skyddade. Även om vi tar lag -

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

Om förbud mot obefogad uppsägning av arbetstagare

stiftning, lär det väl inte bli så, att exempelvis
uppsägning på grund av arbetsbrist
skulle betraktas såsom otillåten.
Ett totalt skydd blir det alltså inte, även
om vi skulle få lagstiftning på området.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är ett uttryck i
herr Strands anförande som jag ville
kommentera på en enda punkt. Herr
Strand säger att han finner det egendomligt
att Landsorganisationen inte
har uttryckt någon speciell önskan om
åtgärder på detta område. Därmed vill
han väl ändå ge vid handen att då kan
det inte föreligga ett stort behov.

Jag skulle vilja understryka att i
många fall tas, med rätta, stor hänsyn
till vad Landsorganisationen, som i detta
fall är ointresserad, har för uppfattning.
Men det kan ju inte vara något skäl
emot att vidta en undersökning om
uppsägningsskyddet, att det är andra
organisationer på löntagarområdet
som verkligen med kraft har understrukit
behovet av en undersökning.
Att LO inte gjort detta kan inte
vara skäl emot en undersökning — om
vi skall behandla alla organisationer
lika, vilket jag föreställer mig att vi
skall göra i denna kammare.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen känsla
av att här föreligger några starkare
krav från någon organisations sida.
Jag har fattat att det i mycket stor utsträckning
ligger politiska motiv bakom
de motioner som här har väckts.
Även om sedan dessa motioner tillstyrkts
exempelvis av TCO, har de
fackliga organisationerna inte, vad jag
känner till, aktualiserat frågan om en
lagstiftning av detta slag. Inom LO:s
medlemsklientel är man tydligen tveksam
om det är praktiskt att gå lagstiftningsvägen
när det gäller att skapa
större anställningstrygghet — man

4 Första kammarens protokoll 196i. Nr 36

tvivlar på att nå det målet genom lagstiftning.

Herr GEIJEU, LENNART, (s) kort
genmäle:

Herr talman! I TCO:s yttrande till
ILO-kommittén säges att det enligt
TCO:s mening är angeläget att de principer
som kommit till uttryck i rekommendationen
införlivas med det svenska
rättssystemet, och den uppfattningen
har nog inte TCO uttryckt första
gången, utan den har kommit till uttryck
även tidigare.

Om jag bara får anknyta till rekommendationen,
innebär den ju beträffande
avskedandena i Medelpad att att
man inte så hårt skall trycka på att
jämföra dem som är likvärdiga när det
gäller att ta hänsyn till turordningen,
utan där är det angivet att man bör
göra en allmän avvägning. Möjligen
skulle rekommendationen på denna
punkt ha varit bättre än vad avtalet nu
är.

Fru HULTELL (h):

Herr talman! Jag vill helt instämma
i vad herr Geijer och herr Dahlén här
anfört. Inom flera kommuner har det
visat sig att det behövs ett verkligt
skydd mot obefogade uppsägningar,
och vi har inom Kommunaltjänstemannaförbundet
flera exempel på detta. Utskottet
hade säkert fått upplysning om
detta, om det hade skett en remiss till
Kommunaltjänstemannaförbundet. Vi
fick en sådan 1962, och det hade varit
värdefullt om utskottet fått veta om vi
ansett att frågan kunnat bedömas annorlunda
nu än tidigare. Jag vill säga
att det inte alls finns några politiska
skäl som ligger bakom det förhållandet
att vi gärna skulle se en lagstiftning på
området.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i det yrkande som här framställts
av herr Dahlén.

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om förbud mot obefogad uppsägning av

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Om Kommunaltjänstemannaförbundet
inte fått tillfälle att
yttra sig i denna fråga, är det inte utskottets
fel. Det tillämpas i allmänhet
en sådan praxis beträffande de större
organisationerna, att remisserna skickas
till dem, och har de behov av att
höra sina underorganisationer, sköter
de själva om den saken.

Herr KOLARE (s):

Herr talman! Herr Dahlén ställde till
utskottets föredragande en fråga om hur
situationen var på den statliga och kommunala
arbetsmarknaden i detta avseende.
Herr Strand har besvarat den
frågan, och jag kan för min del säga
att den skildring av förhållandena som
herr Strand har givit väl överensstämmer
med den bild som jag själv har av
förhållandena där. I min egenskap av
ordförande för Statstjänarkartellen och
för Järnvägsmannaförbundet kommer
jag dagligen i förbindelse med dessa
problem.

För den ordinarie personalen hos
staten föreligger ju en trygghet i anställningen,
som knappast någon grupp
i detta samhälle, jag höll på att säga
inte heller i något annat samhälle, kan
uppvisa. Jag skulle vilja påstå att den
tryggheten gäller i mycket hög grad
också för de extra ordinarie anställda
och för de extra anställda. I varje fall
är så förhållandet då det gäller de grupper
som Statstjänarkartellen företräder.

När det sedan gäller de kollektivavtalsanställda
arbetarna, som är anslutna
till Statstjänarkartellen, vill jag påstå
att tryggheten i anställningen också för
dessa arbetare är mycket god, säkerligen
bättre än vad den är för andra kollektivavtalsanställda
i samhället. Vi har
ytterst sällan några uppsägningsproblem
att ta ställning till. Utskottets föredragande
nämnde ju här att den statliga
arbetsgivaren säkerligen behandlar

arbetstagare

dessa saker på ett annat sätt än vad en
privat arbetsgivare gör.

Jag skulle emellertid i detta sammanhang
vilja säga att problemet för oss
på den statliga sidan när det gäller de
lägre tjänstemännen och när det gäller
de kollektivavtalsanställda arbetarna inte
är otrygghet i anställningen, utan det
är i stället de anställningsvillkor som
staten erbjuder dessa sina lägst avlönade.
Problemet är sålunda det rakt
motsatta på den statliga sektorn på det
sättet att det här inte är arbetstagarna
som behöver vara oroliga för sin anställning,
utan det är i stället arbetsgivaren
som har svårigheter med att behålla
arbetstagarna i anställningen för
den alltför låga lön som staten erbjuder
sina anställda. Detta är i dagens situation
ett betydligt allvarligare problem
för de statligt anställda. Det är inte en
fråga, som i första hand skall lösas här
i riksdagen — i varje fall inte när det
gäller de kollektivavtalsanställda —
utan förhandlingsvägen i vanlig ordning.
Jag har emellertid härmed velat
peka på den skillnad som tydligen ändå
finns mellan de lägst betalda statstjänarna
och de grupper som motionärerna
här har ömmat för. För sistnämnda
grupper gäller tydligen inte vad jag
här har sagt om lönefrågan, utan för
dem skulle man alltså i stället ha att ta
hänsyn till otryggheten i anställningen.

Med hänsyn till vad jag här har sagt
om förhållandena på den statliga arbetsmarknaden
och till att vi sålunda
där har en bättre ordning för tryggheten
i anställningen än på arbetsmarknaden
i övrigt, har jag för min del inte
någon anledning att gå emot utskottets
uppfattning i denna fråga. Jag är helt
övertygad om att om LO, som nu företräder
dessa olika grupper arbetare på
marknaden, skulle finna det nödvändigt
att aktualisera trygghetsfrågan lagstiftningsvägen,
så kommer man inte att
vänta en enda dag mer än nödvändigt
för att föra fram frågan här i riksdagen.
Tydligen har LO dock — precis som
herr Strand här gör gällande — bedömt

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

Om förbud

situationen så att det i varje fall för
närvarande inte finns någon anledning
att aktualisera frågan lagstiftningsvägen.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr Kolare, som ju
representerar en stor grupp på arbetsmarknaden,
yttrade att för hans grupps
del var det snarast så att det var arbetsgivaren
som inte kunde behålla sina
anställda. Detta är såvitt jag kan bedöma
av skildringar i tidningarna senast
i dag säkerligen en riktig beskrivning
av läget. Nu var det egentligen inte
detta som vi skulle diskutera här, men
jag förmodar att herr Kolare med detta
inte ville uttrycka någon förtjusning
över staten som arbetsgivare från lönesynpunkt.

Jag begärde ordet därför att jag ville
konstatera att herr Kolare ansåg — om
jag fattade honom rätt -— att om läget
på arbetsmarknaden för hans organisations
del var bra, så kunde han inte
finna någon anledning att riksdagen
skulle ge uttryck åt någon uppfattning
eller göra någonting om det är dåligt
på andra håll. Jag konstaterar alltså att
herr Kolare nöjer sig med vad som gäller
hans eget område.

Herr KOLARE (s):

Herr talman! Jag vet inte om jag
uttryckte mig så oklart som herr Dahléns
anförande skulle kunna ge vid
handen. Jag drog ju in i bilden LO:s
uppfattning i dessa frågor, och jag
sade vidare att om LO finner en lagstiftning
nödvändig, så kommer man alldeles
säkert att påyrka en sådan.

Att jag över huvud taget begärde ordet
i denna debatt föranleddes av herr
Dahléns direkta fråga till utskottets talesman
om hur förhållandena var på
den statliga arbetsmarknaden. Jag har
sålunda för denna del av arbetsmarknaden
och för de grupper som jag närmast
företräder uttalat att jag inte an -

mot obefogad uppsägning av arbetstagare

ser att det föreligger ett behov av en
lagstiftning i trygghetsfrågan men att
detta behov säkerligen kan tänkas föreligga
för andra grupper på arbetsmarknaden.
I den mån LO kommer att
anse det vara omöjligt att lösa denna
fråga förhandlingsvägen och därför aktualiserar
en lagstiftning, kommer jag
naturligtvis att i det sammanhanget
stödja ett sådant yrkande från LO:s
sida.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga denna debatt men vill uttala
att jag alltså har fått min uppfattning
bekräftad, att herr Kolare i denna sak
mer känner sig som en representant
för LO än som representant för svenska
folket och som en av dess lagstiftare.
Det är nog en uppfattning om vilken
man får fundera om man bör acceptera
i detta sammanhang. Här sitter vi väl
alla —- herr Kolare kommer säkerligen
vid närmare eftertanke till samma uppfattning
som jag — för att ta till vara
hela vårt folks bästa och icke enskilda
gruppers. Detta är någonting ganska
väsentligt, och när denna debatt har
stillnat av tror jag nog att vi kan vara
överens härom, även om vi i den pågående
diskussionen uppfattar oss som
representanter för olika delar av svenska
folket.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag skall gärna försöka
ikläda mig den skepnad som herr Dahlén
önskar att man bör anlägga när
man uppträder i riksdagen. För min del
har jag den bestämda uppfattningen att
lagstiftning icke löser dessa frågor för
någon del av arbetsmarknaden. Följaktligen
har jag inte den uppfattningen att
om LO i varje fall tills vidare kanske
klarar sig utan lagstiftning, bör även
andra kunna göra det. Enligt min mening
klarar sig arbetsmarknaden bäst

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om förbud mot obefogad uppsägning av

om den över hela fältet kan lösa de
frågor det här gäller förhandlingsvägen
genom sina egna insatser, och vi har
ju också starka organisationer på praktiskt
taget samtliga områden.

Herr KOLARE (s):

Herr talman! Herr Dahlén var inte
tillfredsställd med att jag ansåg mig
bara företräda Landsorganisationen i
detta sammanhang. Om det nu inte räcker
med de drygt 1,5 miljoner medlemmar
som Landsorganisationen har
skulle jag vilja fråga herr Dahlén vilken
större grupp av svenska folket som
han företräder. Jag har en bestämd
känsla av att i den här debatten företräder
herr Dahlén folkpartiet i första
hand.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Egentligen skulle jag
kanske inte fortsätta debatten med
herr Kolare, ty då drivs han ändå längre
bort från en rimlig ståndpunkt, men
jag kan inte låta bli att upprepa att vi
sitter här, herr Kolare, för att försöka
bedöma hela svenska folket ur olika synpunkter,
och avgöra vad som behöver
och vad som inte behöver göras. Jag
anser att det faktum att vi representerar
den ena eller andra organisationen
är saker som vi inte bör dra in i
detta spörsmål liksom i de flesta andra.

Det är klart att vi alla är beroende
av den erfarenhet vi har från det verksamhetsområde
som är vårt eget. Det
är därför som vi försöker föra fram till
kammaren olika erfarenheter ifrån olika
områden. Men skall vi verkligen
säga att så länge min organisation inte
anser att det behövs en utredning på
detta område, så länge vill jag inte
vara med om den? Slutsatsen av herr
Kolares anförande var ju detta. Då
tror jag vi är inne på fel väg.

I en demokrati skall man ta hänsyn
även till minoriteten. Jag skulle vilja

arbetstagare

säga att en stor del av demokratiernas
arbete just innebär hänsynstagande till
minoriteter. De stora och starka rörelserna,
herr talman, har en underbar
förmåga, som väl är, att klara sig själva.
Vår uppgift är att se till att ingen
vederfares orätt, och då får vi inte bara
räkna hur många vår egen organisation
har som medlemmar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats

dels att utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan skulle bifallas,

dels ock, av herr Dahlén, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära dels att en utredning
måtte ske syftande till att förslag
avgåves om ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar, s. k. uppsägningsskydd,
dels ock att utredning
måtte äga rum om anpassning av den
svenska lagstiftningen till ILO-rekommendationen
nr 119.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till det
av herr Dahlén framställda yrkandet;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan oförändrad, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Dahlén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

Om lön under de s. k. karensdagarnu vid sjukdom

av bifall till det av herr Dahlén under
överläggningen ställda yrkandet.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 25.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om lön under de s. k. karensdagarna vid
sjukdom

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 64, i anledning av väckta
motioner om lön vid permittering, avgångsvederlag
och lön under de s. k.
karensdagarna vid sjukdom.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 40
i första kammaren av herrar Lager och
Adolfsson samt nr 50 i andra kammaren
av herr Hermansson in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade, såvitt nu vore i fråga, föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle hemställa om förslag till lagstiftning
respektive sådan ändring i gällande
lagar och förordningar, att alla anställda
inom industriell och kommersiell
verksamhet tillförsäkrades lön vid
permittering, avgångsvederlag och lön
under de s. k. karensdagarna vid sjukdom.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:40

och 11:50, såvitt anginge permitteringslön,
avgångsvederlag och lön under de
s. k. karensdagarna vid sjukdom, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag känner ett behov
att säga några ord i fråga om karensdagarna
vid sjukdom och olycksfall
och dessa karensdagars eventuella slopande,
därför att jag anser att det i
högsta grad är fråga om ett rättvisekrav.
Det gäller att få bort gränsdragningen
mellan arbetare och tjänstemän.
I motsats till vad som gäller för
arbetarna får tjänstemännen betalt också
för de första sjukdagarna. De har
vidare en bestämd och längre uppsägningstid
än arbetarna, och tjänstemännen
är också skyddade mot permitteringar
samt har i allmänhet en kortare
arbetstid än vad arbetarna har.

Den kommunistiska motion som detta
ärende avhandlar konstruerar alltså
ingen klyfta mellan arbetare och tjänstemän
utan konstaterar helt enkelt endast
föreliggande fakta. Det är mot dessa
faktiska förhållanden som vår motion
vänder sig och det är därför den
begär en ändring så att bestämmelsen
om karensdagarna avskaffas även för
arbetaren. Det krav vi här reser omfattas
av en mycket bred opinion i vårt
land och har också förekommit i valrörelsen
i höst såsom ett starkt krav, och
från fackföreningshåll har det rests
med en oavbrutet växande styrka.

Det är väl riktigt att några av de
problem som vår motion berör är på
väg att lösas, men observera att jag
gärna vill säga »på väg att lösas», jag
kanske även kan tillägga »eventuellt
på väg att lösas». Det är en helt otillfredsställande
lösning med alla de förbehåll
som avtalet mellan LO och SAF
innehåller om permitteringslön och
s. k. engångsvederlag. Av vissa skäl
skall jag emellertid inte gå in på den
saken nu utan försöka begränsa anförandet.

54 Nr 36 Onsdagen den 18 november 1964

Om lön under de s. k. karensdagarna vid sjukdom

I stället vill jag endast konstatera att
frågan om karensdagarna inte kunde
lösas vid årets förhandlingar mellan
LO och arbetsgivarna. I motsats till
frågan om permitteringslön och engångsvederlag
är frågan om karensdagarna
ett delproblem i en av våra nu
gällande socialförsäkringslagar, nämligen
lagen om sjukförsäkring, och får
därmed särskild aktualitet och intar
också en alldeles särskild ställning eftersom
det är fråga om en socialförsäkringslag.

Frågan om karensdagarna har fallit
i två stycken avtalsrörelser. Det konstaterade
för övrigt också Metalls ordförande,
Åke Nilsson, vid sitt förbunds
överstyrelsemöte nu i somras. Han konstaterade
även att när en överenskommelse
icke heller denna gång kunde
nås har kravet på en lagstiftning aktualiserats.
Många andra har uttalat sig
i samma riktning, såsom fackföreningar
men också politiska organisationer, däribland
även socialdemokratiska organisationer.
Till samma slutsats kom också
Svenska transportarbetareförbundets
förbundsrådsmöte nyligen, om jag inte
minns fel någon gång i oktober i år.

Andra lagutskottets ståndpunkt är
emellertid att avvisa det hela oberoende
av att det rör sig om ett uppenbart
riittvisekrav och att uttala en förhoppning
om att det någon gång i framtiden
skall lyckas att förmå arbetsgivarna att
äntligen ta reson i denna fråga.

För min egen del och för vår riksdagsgrupps
del kan ett sådant ställningstagande
som andra lagutskottets
inte godtagas. Som jag redan hänvisat
till intar också cn allt starkare facklig
opinion samma ståndpunkt som den
jag här försökt att i någon liten mån
argumentera för.

I redovisningen för handläggningen
av ärendet behandlas även frågan om
karenstiden vid yrkesskada, och här
måste jag få lov att påtala den cyniska
ståndpunkt som utskottet intagit då det
säger att fördelarna av lagen om den
allmänna försäkringen får uppväga att

arbetare vid inträffat olycksfall i arbetet
far vara utan ersättning i tre dagar.

Givetvis finns det ett visst berättigande
för resonemanget om svårigheterna
många gånger att dra en gräns
mellan yrkesskada och s. k. vanlig
sjukdom, men i stället för att komma
fram till slutsatsen om det orimliga i
att behålla gränsdragningarna över
huvud taget, så vidhåller utskottet den
ståndpunkten att dessa orimligheter
skall fortbestå.

Innan jag slutar vill jag dock medge
att den skrivning som utskottet här har
presenterat ger en gnutta av förhoppning
om någon lösning. Jag syftar på
formuleringen att lagstiftning inte bör
övervägas, såvida det inte visar sig
omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar
lösning. Jag tycker emellertid att
formuleringen inte är den allra lyckligaste.
Hur vore det om utskottets talesman
litet närmare preciserade vad
man avser att denna formulering skulle
innehålla?

Metalls ordförande konstaterade att
frågan hade fallit i två avtalsrörelser —
det är detsamma som fyra år — och
den har också, kunde man tillägga, fallit
alla tidigare år och i alla tidigare
avtalsrörelser. Hur långt uppskov är utskottet
egentligen villigt att gå med på
innan detta rättvisekrav äntligen tillgodoses? Vi

för vår del tycker, som jag har
sagt, att orättvisorna på detta område
har existerat alldeles för länge och nu
snabbt bör avskaffas. Med hänsyn tagen
till denna ståndpunkt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motion nr 40
i denna kammare och motion nr 50 i
medkammaren.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag skall först konstatera
att herr Adolfsson har alldeles rätt
i att motionärerna inte är ensamma om
önskemålet att de anställda på arbets -

Onsdagen den 18 november 19(14

Nr 3(1

Om lön under de s. k. karensdagarna vid sjukdom

marknaden skall få ersättning för karensdagarna.
Detta önskemål delas av
många. Mycket starka krav på den frågans
lösning har framställts av både lokala
och centrala arbetsorganisationer,
så vi har nog i andra lagutskottet kännedom
om att det finns ett starkt önskemål
att få frågan löst. Jag kan också
hålla med herr Adolfsson om att införandet
av permitteringslön och avgångsvederlag
innebär ett steg på vägen mot
en mera tillfredsställande lösning. Att
den blir tillfredsställande ur alla synpunkter
vågar man väl inte hoppas på,
eftersom det alltid kan råda delade meningar
om ett vederlags storlek och i
frågan om under hur lång tid permitteringslön
skall utgå.

Nu är motionerna inte inriktade på
att ersättning för karensdagarna skall
införas genom en ändring av sjukförsäkringen,
utan de går ut på att man
lagstiftningsvägen skulle ålägga arbetsgivarna
att betala ut ersättning för de
tre karensdagarna. Ett argument för kraven
har alltid varit att det råder olikheter
mellan tjänstemän och kollektivavtalsanställda,
men det har det ju
gjort under en följd av år. Det var väl
från början ganska naturligt att den
som hade månadslön, veckolön eller annat
slag av mera fast avlöning fick ersättning
i viss begränsad utsträckning
också vid sjukdom, framför allt under
den tid då sjukförsäkringen var ordnad
på ett mindre tillfredsställande sätt än
den är för närvarande. De som var anställda
på vecka, månad eller en längre
tidsperiod fick ofta inte ersättning
för utfört övertidsarbete, och man kunde
väl därför säga att de förmåner som
det nu talas om låg i själva avlöningssystemet.
Den som arbetade mot timlön
eller daglön hade inte samma avlöningsform;
då fann man det naturligt att avdrag
gjordes när han inte fanns på arbetsplatsen
på grund av sjukdom eller
någon annan orsak. Sjukersättningarna
var på den tiden låga. Sedan har kravet
på likställighet mellan de olika kategorierna
av anställda på arbetsmark -

naden aktualiserats. Tjänstemännen,
som tidigare var en mindre grupp, liar
ökat i antal undan för undan och utgör
väl i dag cirka en tredjedel av det
totala antalet anställda, och det är klart
att man därför mera observerar skiljaktigheterna
i avlöningsformerna.

Tjänstemännen hade betalt också för
helgdagar — eftersom de hade månadslön,
utgick det full lön även om det
fanns helgdagar i månaden. Den frågan
aktualiserades och löstes även för de
kollektivavtalsanställda, och det utgår
nu ersättning åt dem för helgdagar. Det
är klart att detta kostar något, och den
kostnaden räknades med vid förhandlingarna.
Frågan om ersättning för helgdagar
kunde aktualiseras med den motiveringen,
att ersättning utgick till
andra anställda och att det därför var
rimligt att den utgick också till sådana
som avlönades efter ett annat system.

Detsamma kan sägas om karensdagarna
vid sjukdom. Det har tagits upp förhandlingar
på allvar om den frågan i år,
men man lyckades inte komma till ett
resultat. I frågan om permitteringslön
och avgångsvederlag tog man ett steg
på vägen mot en lösning, men när det
gällde karensdagarna fanns det inte
tillräckligt mycket att förhandla om.
Eftersom lågavlönade och andra grupper
skulle få en förbättring och man
även önskade en generell höjning av lönerna,
räckte inte potten till för att
täcka ersättning för karensdagarna. Nu
vill utskottet vänta och se om det ändå
inte vid ett senare tillfälle kan finnas
möjlighet att lösa denna fråga.

Om man här kunde dela upp arbetstagarna
i två grupper och låta den föreslagna
reformen gälla endast sådana
som mist arbetsförmågan på grund av
yrkesskada, medan man undantog alla
andra sjukdomstillstånd, skulle frågan
vara av mindre ekonomisk betydelse.
När frågan nu aktualiserats, är det väl
dock naturligt att reformen måste gälla
alla grupper. Av praktiska skäl är det
i sjukförsäkringen inte möjligt att skilja
mellan sjukdom på grund av yrkes -

56 Nr 36 Onsdagen den 18 november 1964

Om lön under de s. k. karensdagarna vid sjukdom

skada och annan sjukdom. Man bör väl
då inte heller göra det när man i andra
former söker lösa frågan om ersättning
för karensdagarna. På arbetsmarknaden
kan dock en sådan uppdelning göras,
eftersom det på arbetsplatserna inte behöver
förekomma någon tvist om huruvida
en arbetare är borta på grund avyrkesskada
eller annan sjukdom. Om
ersättningen utbetalas av arbetsgivaren,
kan man således mycket väl tänka sig
att skilja på dessa två kategorier, frånvaro
på grund av yrkesskada och frånvaro
för annan sjukdom. Man kunde
då som ett första steg medge ersättning
för karensdagarna vid yrkesskada. Sedan
kunde detta utvidgas till att gälla
frånvaro på grund av sjukdom i allmänhet.

Vid de senaste avtalsförhandlingarna
kunde man emellertid inte genomdriva
detta krav. Jag vet faktiskt inte om
man kommer att lyckas därmed ens vid
framtida avtalsförhandlingar. Frågan är
då naturligtvis hur länge vi skall vänta.
Jag tror inte att man kan lösa problemet
på det sättet att man lagstiftningsvägen
ålägger arbetsgivarna att utbetala
lön till de anställda under karensdagarna.
Om man skall gå lagstiftningsvägen.
får man väl tänka sig att
ändra bestämmelserna i sjukförsäkringslagen.
Då kommer reformen att
giilla alla sjukförsäkrade. I en lagstiftning
är det svårt att begränsa förmånerna
enbart till de löneanställda. Man
måste ge samma förmåner åt t. ex. hemmafruar
och andra som är frivilligt
försäkrade för en tilläggssjukpenning.
En sådan lösning kan naturligtvis alltid
övervägas, men det måste vara inkonsekvent
att ålägga arbetsgivarna att utbetala
full lön under karensdagarna,
medan sjukförsäkringslagen endast ger
de sjukförsäkrade två tredjedelar av lönen
från och med fjärde dagen. Om
det blir nödvändigt att lagstifta i frågan,
tror jag därför inte, herr Adolfsson,
att andra lagutskottet reflekterar
på att lagstifta i den formen att arbetsgivarna
skall åläggas att utbetala full

ersättning under karensdagarna. Då får
man väl i stället ändra sjukförsäkringslagen
så att sjukkassorna utbetalar ersättning
från och med första dagen. I
så fall får arbetsgivarna betala sextio
procent av kostnaden för de anställdas
tilläggssjukpenning, medan de anställda
själva får betala fyrtio procent. En dylik
lösning av frågan skulle kanske tillfredsställa
en del, men vi måste vara
medvetna om att det blir en ganska
kostnadskrävande reform, om den skall
gälla alla sjukförsäkrade.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig alltför mycket i herr förste vice
talmannens resonemang. Jag vill dock
knyta några kommentarer till ett huvudelement
i hans anförande, nämligen
att det som man brukar kalla för
potten i avtalsförhandlingarna denna
gång inte räckte till för att tillgodose
de anspråk som rests beträffande karensdagarnas
avskaffande.

Vi kan i det oändliga diskutera denna
pott, dess sammansättning, storlek
o. s. v. Jag skall avstå från att vid detta
tillfälle ta upp den diskussionen. Våra
bedömningar av pottens omfång och
möjligheterna i samband med den är
väl också annorlunda än många andras.
Jag vill bara konstatera att man i
den socialdemokratiska valpropagandan
inför höstens val tydligen utgått
ifrån att ekonomiska förutsättningar
förelåg för att kunna genomföra just
vad vi föreslagit i vår motion. Det är
inte med någon särskild njutning som
jag vid detta tillfälle för ett ögonblick
partipolitiserar denna fråga. Med
hänsyn till vad som yttrats från denna
talarstol nödgas jag emellertid erinra
om att regeringspartiet i valrörelsen
från Stockholm skickade ut en propagandafolder
som delades ut på de stora
arbetsplatserna i landet, bl. a. i
min hemstad. I den foldern framfördes
flera förslag, som vi i det kommunistiska
partiet väckt under senare år

Onsdagen den 18 november 1901

Nr 36

Om lön under de s. k. karensdagarna vid sjukdom

även här i riksdagen. Ett av dessa förslag
gällde just karensdagarna. I foldern
utlovades kategoriskt åtgärder för
att avskaffa karensdagarna för arbetarna.
Att döma av de formuleringar
som förekom i denna flitigt spridda
folder kan man väl, herr Strand, utgå
ifrån att det var just en lagstiftning i
frågan som åsyftades. Man ansåg således
då att del fanns ekonomiska förutsättningar
för att kunna genomföra en
sådan reform lagstiftningsvägen. I valrörelsen
driver man väl inte, herr
Strand, propaganda för frågor som
man anser skall lösas vid avtalsförhandlingar.
Jag måste verkligen fråga
herr Strand, som har så långvarig erfarenhet
av tillvägagångssättet på detta
område av det svenska samhällslivet,
om det är brukligt att avtalsfrågor
tas upp i en valrörelse. Enligt min uppfattning
gör man det inte. Då måste
man således inför höstens val ha förespeglat
det svenska fackföreningsfolket
att frågan om ersättning för karensdagarna
skulle lösas lagstiftningsvägen. I
så fall konstaterar jag att det går väldigt
snabbt att svika de löften som utställs
inför ett val. För ett par tre månader
sedan ansåg man det alltså möjligt
att lagstiftningsvägen lösa denna
fråga, men nu går det plötsligt inte
längre. Jag vill också framhålla att det
är ett tvåårsavtal som gäller, varför en
fortsatt väntan på att frågan skall lösas
förhandlingsvägen kan bli synnerligen
lång.

Herr Strand erinrade slutligen om
socialförsäkringslagen och behovet att
den vägen avskaffa karensdagarna för
alla och inte bara för de anställda.
Därvidlag är jag helt villig att instämma,
och jag vill framhålla att den kommunistiska
gruppen i våras eller möjligen
förra året motionerade om karenstidens
slopande för alla, vilkas
sjukdomstid överskred tre dagar. Men
den gången yrkades det avslag på vår
hemställan -— jag kan inte erinra mig
huruvida herr Strand var talesman för
avslagsyrkandet vid detta tillfälle, men

5 Första kammarens protokoll 1964. Nr 36

jag håller det faktiskt inte för helt uteslutet
att så var fallet.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Det gör inte jag heller, herr Adolfsson!
Alldeles säkert var det jag som
talade för avslag; och jag skulle förmodligen
ha gjort det även i dag om
en motion av det innehållet förelegat.
Det finns nämligen inte någon anledning
att ha en lagstiftning som kräver
ett visst lägsta antal sjukdagar för att
man skall få betalt från första dagen.
Då skulle ju ingen bli frisk förrän de
dagarna gått, därför att man eljest skulle
göra en förlust. Skall man slopa karenstiden,
får man väl vara så generös
att man säger: Är det bara en sjukdag,
skall den betalas, är det två sjukdagar
skall de betalas. Det skulle inte precis
vara någon klok och ändamålsenlig
lagstiftning att säga, att ersättning utgår
bara om sjukdomstiden överstigit
tre dagar.

Sedan kan vi naturligtvis ha olika
uppfattningar beträffande den pott
man förhandlade om nere på Blasieholmen
i våras, men eftersom resultatet
inte blev sådant att det täckte ersättningen
för karensdagarna utan detta
krav måste släppas trots att det var
rest, måste väl detta betyda att det inte
var tillräckligt mycket att förhandla
om för att även det önskemålet skulle
kunna bli tillgodosett. Jag har inte
fått någon bekräftelse på att så var förhållandet,
utan det är bara min egen
gissning, men när kravet restes, förmodar
jag att det var allvarligt menat, och
har man inte lyckats genomdriva det
vid förhandlingarna, ligger väl saken
så till att man i varje fall inte velat ta
en strid om det utan accepterat vad som
stått till buds och låtit frågan om ersättningen
för karensdagarna vila tills
vidare.

Herr Adolfsson sade också att han
hade väntat sig att andra lagutskottet
med hänsyn till det som sagts i valrö -

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om översyn av trafiklagstiftningen
relsen skulle ha funnit anledning att ta
en annan ståndpunkt vid behandlingen
av motionerna I: 40 och II: 50. Men
det har väl ändå inte sagts i valrörelsen,
herr Adolfsson, att vi nu skulle
godkänna detta motionsyrkande och
ålägga arbetsgivarna att betala ersättning
för karensdagarna. Jag har inte
särskilt fäst mig vid uttalandena i valrörelsen
på denna punkt, men det
måste rimligtvis ha sagts, att om inte
frågan kunde lösas genom frivilliga
förhandlingar, fick man ta upp den
lagstiftningsvägen; och då har man väl
tänkt sig att den skulle lösas på samma
sätt som sjukförsäkringsfrågan i
övrigt. Man skulle alltså överväga —
jag vill understryka det ordet — att
slopa karensdagarna i sjukförsäkringen
och inte bara för de löneanställda
utan för samtliga. Men andra lagutskottet
har ingen initiativrätt i detta avseende
och kunde därför inte säga någonting
sådant. Vi måste behandla motionen
sådan den föreligger och hade i
det sammanhanget ingen som helst anledning
att uttala oss om på vilket sätt
frågan skulle lösas i en eventuell lagstiftning.
Ledamöterna i utskottet hade
nog emellertid ganska allmänt den
uppfattningen, att en lagstiftning inte
skulle följa linjen i det föreliggande
motionsparet. Därför har utskottet avstyrkt
motionerna.

Om frågan återkommer vid ett senare
tillfälle vet jag inte. Det är möjligt
att man avvaktar och ser om det finns
möjlighet att lösa den genom frivilliga
förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna.
I det fallet kan ju frågan begränsas
till de löneanställda. Men skall
man gå lagstiftningsvägen måste det
förmodligen ske genom en ändring i
sjukförsäkringslagen, som då kommer
att gälla samtliga försäkrade.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta mo -

tionerna; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om översyn av trafiklagstiftningen

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av väckta
motioner om översyn av trafiklagstiftningen.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 44 i första
kammaren av herr Jacobsson, Gösta,
och herr Kaijser samt nr 56 i andra
kammaren av fröken Karlsson och herr
Magnusson i Borås.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
en skyndsam utredning angående översyn
av trafiklagstiftningen i dess helhet
under hänsynstagande till de ändrade
förhållanden, som uppstode vid övergång
till högertrafik.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:44
och 11:56, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr A''yberg,
som ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 44 och II: 56, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört:

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag är medveten om att
en motionär, som ställer ett yrkande
mot ett i det närmaste enhälligt utskott
som underkänt hans förslag, anses som
en personligen ganska modig men litet
omdömeslös och därför kanske mindre
salongsfähig man. Trots detta skall jag
drista mig att ta till orda, inte för att
hålla ett begravningstal utan för att få
denna fråga att falla framåt.

Onsdagen den 18 november 19(14

Nr 3(i

•lag tar till orda därför alt jag sedan
mycket läng tid tillbaka är av den livliga
övertygelsen, att samhället omöjligen
kan acceptera att varje år åtskilliga
hundra personer, gamla och unga, offras
på biltrafikens blodiga altare och
att ytterligare tusentals människor lemlästas
och blir invalidiserade för livet.
Många människor har blivit så avtrubbade
av tidningarnas dagligen skrämmande
notiser från detta fält, att dessa
förhållanden nära nog anses som ett
nödvändigt ont, så att säga som den lysande
motormedaljens baksida. Jag tror
emellertid inte att någon här i riksdagen
ser problemet på detta sätt. Många
åtgärder i trafiksäkerhetsfrämjande syfte
har ju på senare tid vidtagits under
riksdagens medverkan. Jag vill också
med tillfredsställelse notera den nuvarande
kommunikationsministerns intresse
för dessa frågor, bl. a. ådagalagt
i den departementspromemoria med 20
punkter rörande trafiksäkerhetsarbetet,
som utarbetades i våras och som finns
nämnd i utskottsutlåtandet. Inte minst
har upplysningsarbetet för ökad trafiksäkerhet
varit berömvärt.

Låt oss emellertid erkänna, herr talman,
att samhället har kört fast på detta
område. Olycksfallsfrekvensen endast
stiger och stiger. Under årets tio
första månader har inte mindre än 818
människoliv utsläckts i trafiken mot
752 under motsvarande tid år 1963.
Siffran för oktober månad i år är 119,
vilket är den största hittills noterade
månadssiffran i vårt land. Samhället
måste uppenbarligen göra någonting annat
och mer än vad som hittills gjorts
för att komma ur det nuvarande dödläget.
Alla klutar borde sättas till för
ändamålet. Särskilt angelägna är enligt
min mening åtgärder på lagstiftningsområdet,
där —- jag drar mig inte för
det omdömet — uppenbarligen åtskilligt
försummats. Jag anser givetvis inte att
man endast kan lagstifta fram trafiksäkerhet,
men lagstiftning blir alltid en
hörnsten i dessa strävanden.

När motionärerna begärt en skynd -

Om översyn av trafiklaKstiftninKen
sam allmän översyn av vägtrafiklagstiftningen,
har de ett helhjärtat stöd
av Motororganisationernas samarbetsdelegation,
som är ett gemensamt organ
för motorfolkets samtliga sammanslutningar.
.lag känner mig alltså — trots
att jag iir fotgängare — som om jag
hade allt motorfolket bakom mig. Svenska
vägtrafikföreningen har varit inne
på samma linje. Alla har varit ense om
behovet av en allmän översyn av vägtrafiklagstiftningen.
Motororganisationernas
samarbetsdelegation har uttalat
att det behövs skyndsamma åtgärder för
att bringa den svenska trafiklagstiftningen
i nivå med de krav som trafiken
ställer. Så har skett ute i Europa,
och det borde ske även här. Situationen
är kort och gott den, herr talman, att
motorfolket och andra som känner ansvar
för utvecklingen i trafiken ber om
ett initiativ till en bättre vägtrafiklag,
inte minst med tanke på övergången till
högertrafik på hösten 1967.

Låt oss se hur tredje lagutskottet ställer
sig till denna viktiga fråga. Utskottet
säger nej, om än med en vänlig
klapp på axeln, till motionärerna. Såvitt
jag kan förstå hänger emellertid
utskottets motivering för den negativa
ståndpunkten inte riktigt samman-— jag
hoppas att utskottets ordförande inte
tar illa vid sig att jag säger detta —
men den ena meningen motsäger i någon
mån den andra.

Först konstaterar utskottet — jag hänvisar
till vad som står överst på sid. 13
i utlåtandet — att det fortgående partiella
reformarbetet lett till att lagstiftningen
fått en relativt modern utformning
— alltså att vi har eu relativt modern
lag — samt att denna lag kan anses
ha verksamt bidragit till att trafiksäkerheten
i riket internationellt sett är
förhållandevis god. Utskottet menar
tydligen, såvitt jag kan förstå, i motsats
till motororganisationerna att vi
har en någorlunda modern lagstiftning
och att förhållandena över huvud taget
är ungefär lika bra, eller möjligen lika
dåliga som i utlandet.

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om översyn av trafiklagstiftningen

Hur ser då verkligheten ut? Jag pekade
nyss på den oavlåtligen stigande kurvan
för olycksfallen i trafik. Enbart
dödsolyckorna har i år stigit med cirka
8 procent, och även antalet anmälda
skador i trafik visar samma tendens.
Utskottets jämförelse med utlandet måste
stå för utskottets egen räkning; jämförlig
statistik av erforderlig omfattning
saknas nämligen. Det är att märka
att Österrike visar en klart sjunkande
kurva, sedan man där år 1960 fått en
ny trafiklag.

En alarmsignal på lagstiftningsområdet
var att det nordiska juristmötet
i Köpenhamn i augusti 1963 som huvudämne
behandlade trafiksäkerhet
och rättsskipning, däri inräknat lagstiftningen
och dess tillämpning. Från
både svensk och dansk sida betonade
man trafiklagstiftningens viktiga roll
i detta sammanhang, och konkreta förslag
framfördes i debatten.

Utskottet förefaller dock i den senare
delen av skrivningen vara litet
mindre säkert på att vi har en alldeles
bra och modern lag, i det att utskottet
hänvisar till vad som kan komma fram
vid den pågående samordningen av de
nordiska trafikreglerna inom Nordisk
vägtrafikkommitté. Kommittén firar
inom kort sitt 4-årsjubileum utan att
ännu ha lagt fram ens bebådade detaljförslag.
Att det är fara i dröjsmål
framgår bland annat därav att under
dessa fyra år närmare 4 000 människor
omkommit i trafiken.

Om jag inte är fel underrättad, har
Nordisk vägtrafikkommitté i varje fall
hittills endast sysslat med vissa detaljproblem,
av vilka de viktigaste gäller
vägmärkena. Utskottet har tydligen
också på känn att Nordisk vägtrafikkommitté
inte kan komma att ge den
fulla lösningen av problemen. Man
skjuter då i stället framför sig högertrafikkommissionen,
och vad som uppenbarligen
har varit utslagsgivande
för utskottets hemställan, att motionerna
inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, är uppenbarligen höger -

trafikkommissionens fundering att modernisera
vägtrafiklagstiftningen i två
etapper, först en s. k. spegelvändning
av de nuvarande vägtrafikreglerna vid
övergång till högertrafik och sedan —
något år efter dagen H — partiella reformer.
I denna del ansluter sig utskottet
sålunda till en positiv reformlinje.

Det framgår emellertid att högertrafikkommissionen,
som inom kort verkat
ett och ett halvt år, ännu inte gjort
någon allvarlig insats ens för den första
etappen, »spegelvändningen». Jag
vill i denna del hänvisa till utskottets
eget uttalande att »spegelvändningen»
kan ordnas genom att det för ändamålet
tillsättes en särskild arbetsgrupp.
Anmärkningsvärt är att denna arbetsgrupp
ännu dagen för utskottsutlåtandet,
d. v. s. den 4 november, uppenbarligen
inte är tillsatt. Den existerar alltså
inte i sinnevärlden. Man bär låtit
dyrbar tid gå, utan att göra något på
detta avsnitt. Förklaringen kan måhända
vara den att, sedan en tidigare
utsedd framstående och mycket kvalificerad
lagstiftningsjurist trätt tillbaka
på grund av missnöje med kommissionens
arbetssätt, någon tillräckligt kvalificerad
jurist inte stått till förfogande
för detta arbete.

Utskottets skrivsätt ger vid handen
att utskottet tydligen självt tvivlar på
att ens den första etappen kan komma
att medhinnas — det står uttryckligen
så — om man nöjer sig med en sådan
arbetsgrupp. Man ställer med andra
ord denna fråga väsentligen på framtiden.
Jag tycker nog med tanke härpå
och med tanke på utskottets skrivning
över huvud taget, att det rent logiskt
hade varit mera riktigt om utskottets
utlåtande hade utmynnat i ett
tillstyrkande av motionerna.

Herr talman! Jag hyser ingen större
förhoppning om att motionsyrkandena
skall bifallas. Jag vill emellertid rikta
en varm vädjan till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
— jag hoppas att han läser pro -

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

tokollet — att han skall ta elt kraftfullt
initiativ för att även vårt land
skall få den moderna vägtrafiklag som
trafiken kräver. För att kammaren
skall förstå hur övertygad jag är om
att en modern vägtrafiklagstiftning är
ett oundgängligt medel — bland andra
— för att skaffa oss eu förbättrad trafiksäkerhet
och färre trafikoffer, så yrkar
jag, herr talman, bifall till motionen
nr 44 i denna kammare.

Herr RISBERG (h):

Herr talman! Den som i likhet med
mig nyligen upplevt en personlig tragedi,
då enda barnet bortryckts i en trafikolycka,
kan inte annat än instämma
i herr Jacobssons yrkande. Jag vädjar
till kammaren att den på allt sätt måtte
medverka till att trafikolyckornas antal
minskas. Jag anser personligen att
vi inte kan göra detta annat än genom
intensivare forskning och utredning
på detta område.

Jag instämmer i herr Jacobssons yrkande.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Utskottet bär vid behandlingen
av de här föreliggande motionerna
liksom i andra sammanhang
uttalat sitt stora intresse för trafiksäkerhetsfrågorna
och att allting som rimligen
kan göras för att öka trafiksäkerheten
också bör bli gjort. Men vi har
också ansett att vi i statistik och på annat
sätt kunnat se, att det som under
tidernas lopp har blivit gjort i dessa
avseenden har avsatt resultat. Jag kan
inte helt instämma i herr Jacobssons
beskrivning av situationen. I stället är
det så att trafiksäkerheten här i landet,
om man ställer den i relation till trafikens
omfattning, efter hand blivit avsevärt
förbättrad.

Jag skall ur minnet anföra några siffror
som gäller för den senaste tioårsperioden.
Antalet dödade personer, liksom
antalet svårt skadade, har under

Om översyn av trafiklagstiftningen
den tiden ökat med i runt tal 20 procent,
sammanlagt för hela perioden.
Antalet motorfordon som är i trafik på
vägarna har under samma tid ökat frän
cirka 400 000 till omkring 1 400 000,
alltså över 300 procent. Det framgår av
dessa siffror, att för varje trafikant
som rör sig på vägarna och för varje
kilometer som avverkas är säkerheten
nu avsevärt mycket större än förut.
Trots detta har det absoluta antalet
olyckor i någon mån stigit, och det är
uppenbart att man inte på något sätt
skall slå sig till ro och avstå från ytterligare
åtgärder för att förbättra trafiksäkerheten.
Man skall hämta tillfredsställelsen
ur vad som är gjort men se
om det verkligen inte går att åstadkomma
någonting ytterligare. I sammanhanget
vill jag också erinra om att redan
under tiden före första världskriget,
då motortrafiken var av synnerligen
blygsam omfattning, låg antalet dödade
i trafiken omkring en siffra på cirka
800 per år.

Det problem som utskottet har behandlat
i detta sammanhang har vi
emellertid inte ansett beröra frågan
om huruvida man bör ägna större ansträngningar
åt trafiksäkerhetsfrågorna
eller inte. I det avseendet är vi helt
ense med motionärerna. Frågan om hur
detta arbete bör bedrivas är av rent
praktisk natur. Det har då konstaterats
i utskottsutlåtandet att vi har åtskilliga
utredningar på gång. Vi har en del som
redan är avslutade och som nu ligger
under Kungl. Maj :ts prövning. Det finns
andra utredningar som man väntar på
att få sätta i gång med.

Hela detta område — trafiklagstiftningen
—- är så vittomfattande, att det
skulle te sig ganska opraktiskt att behandla
hela området i en enda utredning.
Den skulle bli av mammutkaraktär,
vilket sannolikt skulle leda till att
vi inte skulle komma till något resultat
inom överskådlig tid. Jag vill i detta
sammanhang bara erinra om att trafiksäkerhetskommittén,
som sysslar med
en fråga som är av största betydelse för

Nr 36

Onsdagen den 18 november 19G4

Om översyn av trafiklagstiftningen
trafiksäkerheten, för ungefär ett år sedan
avgav ett betänkande, som sedan
dess har varit under remissbehandling
och nu är under Kungl. Maj:ts prövning.
Trafikmålskommittén har likaså
avgivit ett betänkande, som innefattar
förslag i frågor av speciell betydelse
just för trafiklagstiftningsproblemen,
kanske i första rummet problemet hur
brott mot trafiklagstiftningen skall beivras
och behandlas, men som även berör
själva trafikreglerna. Vi har även
andra utredningar som har kommit
långt med sina uppdrag, t. ex. bilförarutredningen,
och vi har den av motionären
nämnda Nordisk vägtrafikkommitté,
som framför allt sysslar med en
samordning av trafikreglerna mellan de
nordiska länderna, en fråga som givetvis
med hänsyn till den ökande internationella
trafiken är av stor betydelse
just ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Utskottet har under dessa förhållanden
inte ansett det finnas anledning
att nu påkalla en ny allmän utredning,
som skulle spänna över hela detta fält
och behandla sådana frågor som redan
är utredda blandade med sådana där
utredning just har påbörjats och kanske
även sådana områden där riksdagen
nyligen har fattat beslut om åtgärder
i trafiksäkerhetsfrämjande syfte. Det
bästa resultatet kan man nog nå genom
att fortsätta på den inslagna vägen och
sätta in alla resurser på att förbereda
nya reformer och följa upp de redan
genomförda för att se deras resultat.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag tyckte nog att utskottets
värderade ordförande tog litet
för lätt på det statistiska materialet. Jag
har Nationalföreningens för trafiksäkerhetens
främjande tablå över antalet
dödsolyckor i trafiken under 1963 och
1964. Den förra siffran jag nämnde angav
antalet olyckor, men antalet dödade
är ännu större. Under 1964 dödades

i januari 82 personer, februari 60.
mars 73, april 68, maj 89, juni 72, juli
76, augusti 132, september 112 och oktober
130. Detta är ju ganska fruktansvärda
siffror. Sammanlagda antalet dödade
i trafik under 1963 var 1 041 personer.
Trots detta har utskottet sagt att
man skall ta det långsamt när det gäller
detta lagstiftningsarbete. Man skall ta
vara på det material som kommer fram
undan för undan och sedan fortsätta vidare
i etapper. Jag ser dock saken litet
annorlunda. Det gäller att fånga in intresset
för trafikutbildning och åtgärder
mot trafikolyckor i samband med
övergången till högertrafik. Just dä
kunde man få alla att intressera sig för
att lära in en ny, modern trafiklag. Vid
övergången till högertrafik måste alla
ställa om sig. Det blir liksom en ny
värld som man kommer in i, och då
måste varje motorförare vara intresserad
av att ta del av de nya lagreglerna.
Däremot kan inga, allra minst de nya
motorförarna, vara tilltalade av att
först bli serverade en hoplappad spegelvänd
vägtrafikförordning för att sedan,
ett eller två år efteråt, bli serverade
en reviderad upplaga av vägtrafikförordningen.
Tänk bara på de praktiska
svårigheterna! Det skall vara nya författningar,
nya läroböcker m. m., och
om endast något år skall allt göras om
igen. Genomför högertrafiken, skulle jag
vilja säga, och ge folket samtidigt den
vägtrafiklag som skall gälla. Det har
allmänheten rätt att fordra, det blir den
bästa ordningen och redan genom ett
sådant förfarande.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Med anledning av denna
debatt om översyn av trafiklagstiftningen
vill jag gärna — bland annat i
kraft av ett yrkesarbete som betytt
många och långa tjänsteresor och givit
osökta tillfällen att begrunda vägtrafikförfattningen
— helt kort understryka
vikten av motionärernas utredningsförslag.
Man måste väl ändå som sam -

Onsdagen den 18 november 1904

Nr 3G

hällsansvarig medborgare beklaga den
accclerering av antalet trafikolyckor
och trafikförsiikringsskador som sil
tydligt har redovisats i den aktuella
motionen.

Trafiksäkerhetsarbetet i form av
upplysning och utbildning i trafikkunskap,
som är en av samhällets åtgärder
mot trafikolyckor, har tydligen
inte visat sig vara tillräckligt. Man frågar
sig då — som enkel trafikant och
utan att vara expert på detta stora frågekomplex
— om inte det remissyttrande
som i detta ärende har avgivits
av Motororganisationernas samarbetsdelegation,
MSD, och i vilket motionärernas
utredningsförslag tillstyrkes, i
högre grad borde beaktas. När MSD
föreslår att omedelbara åtgärder vidtas
för att påskynda pågående utredningar
inom det aktuella området och
dessutom framhåller att skyndsamma
åtgärder bör vidtas för att bringa den
svenska trafiklagstiftningen i nivå med
de krav trafiken ställer, då är det ju de
svenska trafikanternas röst som talar.

Herr talman! Med all förståelse för
nödvändigheten av att invänta pågående
utredningar och utnyttja delreformer
vill jag bara stillsamt påminna om
vad utskottet anfört: »Det är möjligt
att detta reformarbete bör ske i form
av en allmän översyn av trafiklagstiftningen.
» Det är ju i en mera bestämd
form också vad motionärerna anser.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till de i tredje lagutskottets utlåtande
nr 36 behandlade motionerna.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Jacobssons andra anförande vill jag
säga, att när utskottet förordar de partiella
reformernas väg, är det inte därför
att utskottet anser att man skall
skynda långsamt utan tvärtom därför
att vi anser att det är den vägen som
snabbast leder till resultat. Den långa
vägen är den stora, allt omfattande utredningens
väg.

Om översyn av trafiklaKstiftninj;en

Vad sedan gäller högertrafikomläggningen
är det i varje fall högertrafikkommissionens
bestämda åsikt att det
är olämpligt, kanske farligt, att i nära
samband med högertrafikomläggningen
göra några väsentliga ändringar i
trafiklagstiftningen i övrigt. Man måste
i det sammanhanget koncentrera sig på
att hos allmänheten inskärpa själva högertrafikomläggningen,
och man bör
inte då sammanblanda denna med andra
omläggningar. Däremot kan det ju
kanske bli aktuellt efter omläggningen
att ta till vara erfarenheter och
eventuellt föra fram nya förslag. Det
är en sådan utredning, eventuellt i
form av en allmän översyn, som utskottet
åsyftar med de ord som fröken
Stenberg till sist återgav.

Slutligen vill jag framhålla att det
säkerligen blir tillfälle att återkomma
till dessa frågor många gånger. Utskottet
kommer hela tiden att visa sitt intresse
för trafiksäkerhetsarbetet. Jag
har dock inte riktigt i motionerna kunnat
utläsa, vilka nya principer som
man vill införa i trafiklagstiftningen.
Man har hänvisat till den österrikiska
reformen, och herr Jacobsson framhöll
att man i Österrike uppnått goda
resultat, men jag vill i detta sammanhang
erinra om att utgångspunkterna
för den statistiska förbättringen där
var avsevärt mycket sämre än dem vi
i varje fall nu har i vårt land.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill också med
några ord delta i denna debatt. Även
jag har erfarenhet från mitt arbete av
att den nuvarande trafiklagstiftningen
inte är tillräcklig. Det inträffar alltför
mycket olycksfall och alltför mycket
skador i vägtrafiken.

Också jag har klart för mig att det
pågår utredningar på olika håll — internationellt,
internordiskt och här i
Sverige — men jag tror också att det
är väsentligt att man inte bara sysslar
med dessa problem styckevis och

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Om översyn av trafiklagstiftningen

delt utan att man verkligen söker göra
en allmän översikt över hela lagstiftningen.
Det kan ju hända att man finner
nya principer, som man kanske
inte tänker på utan en sådan allmän
översikt. Det förhållandet att det skall
bli en övergång till högertrafik är en
väsentlig påstötare när det gäller detta
förslag''. Det kommer ju att bli helt
annorlunda förhållanden här i vårt
land — det kanske blir som herr Jacobsson
sade något av en ny värld. Men
jag skulle också vilja peka på en annan
sak — de siffror som utskottets
ärade ordförande anförde om ökningen
av bilarnas antal. Det är ju helt andra
förhållanden på vägarna nu på
grund av den mycket starka ökningen
av antalet bilar än det var när den nuvarande
lagstiftningen kom till, och
denna ändras ju som jag sade bara i
små detaljer då och då.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Jacobssons yrkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Utskottets ordförande
efterlyste vilka önskemål om ändringar
i lagstiftningshänseende som jag kan
ha. Jag har faktiskt varit beredd på den
frågan och har gjort upp en liten tablå
över ett begränsat antal frågor, som enligt
min uppfattning i första hand kan
komma i fråga vid en reform:

1) Vem skall få köra bil, motorcykel,
traktor, moped?

2) Skall körkortsinnehavarens lämplighet
ur medicinsk synpunkt omprövas
vid högre ålder?

3) Skall länsstyrelse eller domstol besluta
om körkortet vid trafikförseelse?

4) Hur skall förkörsrätten utformas?
Är vänsterregeln föråldrad?

5) Barn och äldre måste få bättre
skydd i trafiken.

6) Vilka föreskrifter skall gälla om
högsta tillåtna hastighet t. ex. vid möte
i mörker med hänsyn till risk för bländning? 7)

Är reglerna om signalering rätt
utformade?

8) Hur skall man bäst kontrollera att
försäkringsplikten fullgöres?

9) Hur skall man hindra spritpåverkade
förare att uppträda i trafiken?

10) Skall en motorförare vara skyldig
att anmäla en trafikolycka till polisen
om en person blivit skadad? Den
regeln gäller runtom i Europa men inte
i Sverige.

Detta var en provkarta på några vitala
frågor som bör komma i fråga vid
ett fortsatt reformarbete.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Med anledning av den
lista som herr Jacobsson framförde vill
jag be att få göra några påpekanden.
Frågan om bilförarna är just under utredning
inom bilförarutredningen, som
även har att ompröva frågan om äldre
personer etc. Frågan om spritpåverkade
förare har ju handlagts av trafiknykterhetsutredningen.
Frågan om anmälningsskyldighet
vid olyckor har behandlats
av trafikmålsutredningen. Frågan
om hastighetsbegränsning har ju
varit föremål för uppmärksamhet, särskilt
beträffande de tidsbegränsade hastighetsreglerna,
och frågan om hastighet
i mörker är också föremål för utredning
— som vi sett i tidningarna under
de senaste dagarna — genom professor
Johansson i Uppsala och hans olika experiment.

Detta var i varje fall flertalet av herr
Jacobssons förslag. Jag har kanske inte
kunnat återkalla ur minnet vilken behandling
alla de andra frågorna varit
föremål för, men jag tror inte att dessa
frågor heller varit lämnade utan uppmärksamhet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
framkomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propo -

Onsdagen den 18 november 1964

Nr 36

sitionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner
om ökad utbildning av lantmästare; nr

22, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för utrotning av vildmink; nr

23, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för lantbruksnämnderna
att förvärva mark för fritidsändamål
;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om domänverkets medverkan vid
exploatering av mark för fritidsändamål,
m. m.; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i visst
fall från betalningsskyldighet till kronan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om översyn av trafiklagstiftningen

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 45, i anledning av motion om åtgärder
för bevarande av bokskog;

nr 46, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande hembygdsvården;
och

nr 47, i anledning av väckt motion
om utredning rörande olika typer av
datamaskiner m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets memorial nr
48, angående överlämnande till särskilda
utskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för rådhusrätterna m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott; samt
nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av magistrats-
och kommunalborgmästarinstitutionerna,
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

190, angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1964/
65;

nr 196, angående godkännande av
ändringar i Förenta Nationernas stadga;
och

nr 199, angående statlig långivning
för anskaffning av högertrafikbussar.

Nr 36

Onsdagen den 18 november 1964

Interpellation ang. domares oavsättlighet

Herr ALEXANDERSON (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Principen om domares
oavsättlighet är av grundläggande betydelse
för konstituerande av ett rättssamhälle
och för ett demokratiskt samhällsskick.
Den har kommit till uttryck
i 36 § regeringsformen och även i författningsutredningens
förslag, enligt vilket
oavsättlighetsprincipen skulle tillerkännas
grundlagsskydd såvitt angår domarna
men ej beträffande övriga statstjänstemän.

På senaste tiden har det emellertid
förekommit vissa fall, som skulle kunna
tolkas som en tendens att söka kringgå
nu gällande bestämmelser i detta avseende.
Sålunda har domarbefattningar,
som blivit föremål för lönereglering, ledigförklarats,
oaktat de är besatta med
ordinarie innehavare och utan att kompetensvillkor
eller arbetsuppgifter ändrats.
Frågan har väckt uppmärksamhet
och blivit föremål för närmare belysning
i en artikel i senast utkomna häfte
av tidskriften Juristnytt.

I anledning härav anhåller jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
ställa följande fråga:

Anser herr statsrådet, att en ledigförklaring
av domarämbeten under omständigheter
som nyss angivits är förenlig
med den i 36 § regeringsformen inskrivna
regeln om domares oavsättlighet? -

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Möller under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 869, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
185, angående riktlinjer för en aktiv
lokaliseringspolitik m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

I planen för kammarens sammanträden
under hösten har upptagits ett eventuellt
arbetsplenum den 27 dennes kl.

11.00 eller 14.00. Av uppgifter som jag
i dag inhämtat framgår att arbetsplenum
ej erfordras. Fredagen den 27 hålles
därför endast bordläggningsplenum.
Tidpunkten har nu bestämts till kl.
13.00.

Jag vill erinra om att första kammarens
förre ålderspresident, herr Sandler,
jordfästes fredagen den 27/11 kl.

14.00 i Heliga Korsets kapell å Skogskyrkogården.

Justerades protokollsutdrag för denna
däg, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.56.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 20 november 196-1

Nr 36

Fredagen den 20 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00. nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts

- proposition med förslag till lag om

Justerades protokollet för den 13 in- svensk domstols prövning av äktennevarande
månad. skapsmål i vissa fall, m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 323, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående kostnaderna
för bevarande av fast fornlämning.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 326, i anledning av väckta motioner
om giftorätt i pension samt de hemarbetande
kvinnornas ställning i socialförsäkringssystemet; nr

327, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd åt handikappade, i
vad motionerna hänvisats till lagutskott;

nr 328, i anledning av väckta motioner
angående de vapenfria värnpliktigas
tjänstgöringsförhållanden och behandlingen
av samvetsömma värnpliktiga;

nr 329, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa
av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1963 vid dess
fyrtiosjunde sammanträde fattade beslut
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen
den 6 juni 1962 (nr 242) jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sjölagen; och

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 190, angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1964/65, hänvisades propositionen,
såvitt den anginge jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
196, angående godkännande av ändringar
i Förenta Nationernas stadga.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
199, angående statlig långivning för anskaffning
av högertrafikbussar.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 869.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

198, angående organisationen av
delgivningsverksamheten efter förstatligandet
av polisväsendet m. m.;

nr 200, angående vissa anslag för budgetåret
1964/65 till underrätterna, m. m.;

nr 201, angående personalstater för
viss personal i teknisk tjänst vid marinen
m. m.; och

nr 202, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nvkterhetsvård.

Nr 36

Fredagen den 20 november 1964

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av motioner om
kontroll genom riksdagens justitieombudsman
över taxeringsmyndigheterna;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 och 20 §§ lagen
den 13 juni 1919 om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning;

nr 32, i anledning av väckt motion
angående suppleanter för stads-, kommunal-
och kyrkofullmäktige;

nr 33, i anledning av väckta motioner
om ändrade regler för valbarhet till
kommuns styrelse och nämnder; samt
nr 34, i anledning av väckt motion
om förfarandet i kommunal besvärsnämnd; statsutskottets

utlåtanden:

nr 163, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående huvudmannaskapet
för rådshusrätterna m. m., såvitt
propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avveckling av vissa
av städernas särskilda rättigheter
och skyldigheter i förhållande till staten,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet;

nr 165, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till ett nytt ålderdomshem
för svenskar i London;

nr 166, i anledning av väckta motioner
om erosionsskvdd på ön Ven;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning för
skada å fiske till följd av militär verksamhet
m. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

168, i anledning av väckta motioner
om överförande av jordbrukare
in. fl. till lokala försvarsförband;

nr 169, i anledning av väckta motioner
om femdagarsvecka inom försvaret;

nr 170, i anledning av väckt motion
rörande förflyttning av Moderna museet
till Sergels torg, in. m.;

nr 171, i anledning av väckta motioner
om utbildning och fortbildning av
företagare;

nr 172, i anledning av väckta motioner
om rätten till statsbidrag för anläggande
av semesterby; samt

nr 173, i anledning av väckta motioner
om utbildning av idrottsledare m. m.
och om instruktörsverksamheten inom
idrottsrörelsen;

bevillningsutskottets betänkande nr
61, i anledning av väckta motioner om
ökat rättsskydd i skatteärenden, såvitt
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet
;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av väckta motioner
om ökat rättsskydd i skattefrågor
genom förstärkning av JO-ämbetet,
in. m.; samt

nr 43, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
beslutanderätten i pensionsärenden
vid riksdagens verk;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av vissa
av städernas särskilda rättigheter och
skyldigheter i förhållande till staten,
m. m.;

nr 43, i anledning av väckta motioner
angående revisorer i aktiebolag;

nr 44, i anledning av väckta motioner
om jämkning av rättegångskostnad,
in. ro.; samt

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 12 § lagen den
22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 67, i anledning av väckta motioner
angående korttidsanställdas och lågavlönades
ATP-pensioner; samt

nr 68, i anledning av väckt motion
om höjning av den allmänna tjänstepensionen
för vissa åldersgrupper;

Fredagen den 20 november 1964

Nr 36

Meddelande ang. enkla frågor

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av väckta rnotio7ier
angående återväxtåtgärder inom
skogsbruket; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning avvissa
maskiner m. m. åt domänverkets
skogsarbetare; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av väckt motion
om inrättande av en statlig riksbyrå
för konstutställningsverksamheten.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla frågor
framställts, nämligen

den 19 november

av herr Sundin (ep) till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet:
»Anser Statsrådet att utfärdade tilllämpningsföreskrifter
är för parterna
tillfredsställande i vad det gäller riksdagens
beslut om ett försöksanslag å
kronor 500 000 för inlösen av egnahem
samt den tillämpning som sker i fråga
om medel från jordfonden för inlösen
av jordbruksegnahem? Om i vissa fall
tillämpningen innebär, att kreditinstitutioner
och samhället vid ett inlösningsförfarande
säkrar sitt ekonomiska åtagande
medän den enskildes egeninsats
går förlorad, anser då Statsrådet det
nödvändigt att ändra nuvarande tilllämpningsföreskrifter?»;
samt

av herr Larsson, Thorsten, (ep) till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet:
»Avser Statsrådet
att innevarande budgetår anvisa ytterli -

gare medel för en erforderlig ökad omfattning
av de krediter, som lantbruksstyrelsen
ställer till lantbruksnämndernas
förfogande för beviljande av såväl
drifts- som övriga kreditgarantier på
jordbrukets område?»; ävensom

den 20 november

av herr Eskilsson (h) till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet:
»Vill Herr Statsrådet med hänsyn
till förslagets stora omfattning förlänga
remisstiden för det förslag till nyorganisation
för jordbrukets och skogsbrukets
rationalisering, som 1960 års
jordbruksutredning utarbetat och varöver
ett stort antal myndigheter skall
yttra sig?»;

av herr Schött (h) till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet:
»Har Statsrådet uppmärksammat
att uppdraget som ordförande i taxeringsnämnd
blivit så föga lockande, att
länsstyrelse numera nödgas annonsera
efter personer, som är intresserade att
erhålla uppdraget, och vilka åtgärder
avser Statsrådet vidtaga för att säkerställa
en tillfredsställande rekrytering
till detta grannlaga och ansvarsfulla
uppdrag?»; samt

av fru Segerstedt Wiberg (fp) till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena: »Är någon ny aktpublikation
angående svensk utrikespolitik under
andra världskriget att vänta inom
den närmaste framtiden?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw