Nr 36 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:36)

RIKSDAGENS

« = ''

PROTOKOLL

Nr 36 ANDRA KAMMAREN 1970

3—6 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 november

Sid.

Interpellationer av:

herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. förbättring av de mindre och

medelstora företagens utvecklingsmöjligheter................ 5

fru Kristensson (m) ang. rätt till avdrag vid taxeringen för kostnader

vid dialysbehandling i hemmet............................. 7

herr Franzén i Träkumla (ep) ang. eltaxorna på Gotland......... 8

Meddelande om enkel fråga av herr Wikner (s) ang. säkerhetsbestämmelserna
för nöjeslokaler ................................... 10

Onsdagen den 4 november

Riktlinjer för lots- och fyrväsendets organisation och för statliga

sjöfartsavgifter ............................................

Omorganisation av statens järnvägars resebyråverksamhet......... 17

Beskattningen av pensions- och kapitalförsäkringar............... 18

Försäljningen av mellanöl, m. m................................ 24

Realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av aktier och fastigheter
..................................................... 31

Införande av en särskild rehabiliteringsförsäkring................. 43

En efter arbetstagarens ålder variabel semestertid................. 44

Rätt för person med partiell förtidspension att tillgodoräkna sig ATP P°äng

.................................................... 46

Lagstiftningen om arbetarskydd m. m........................... 50

Ersättningen inom sjukförsäkringen till privatpraktiserande läkare .. 51

Meddelande ang. plenum fredagen den 13 november............... 54

Översyn av reglerna för kommuns skyldighet att ersätta strömfalls ägare

för förlorad fallhöjd vid ytvattentäkt.................... 54

1 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 36

Nr 36

Innehåll

Sid.

Rätten att driva tillfällig handel med livsmedel och blommor....... 55

Förbud mot nöjesjakt......................................... 57

Rätt att anlita valfri resebyrå vid resa i statens tjänst.............. 67

Lagstadgat skydd för landskapsbilden vid skogsavverkning........ 68

Interpellationer av:

herr Skoglund (s) ang. förläggning till Vilhelmina av en fältstation

för undervisning och forskning inom den öppna vården........ 72

fru Ryding (vpk) ang. en översyn av bestämmelserna om lärares

tjänstledighet för studier.................................. 73

Meddelande om enkla frågor av:

herr Sjöholm (fp) ang. verkningarna av att överträdelser av gällande

fartgränser i trafiken ej beivras............................. 74

herr Eriksson i Arvika (fp) ang. höjning av avdraget vid beskattningen
för resor med egen bil............................... 74

Torsdagen den 5 november

Svar på frågor av:

herr Ohlin (fp) ang. resultatet av undersökning rörande prisstegringen
på olika varuslag .................................. 74

herr Ahlmark (fp) ang. lagstiftning om förbud mot krigspropaganda 77
herr Svensson i Eskilstuna (s) ang. undersökningar rörande majoritetsval
.................................................. 79

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. grundskoleelevs möjlighet att

studera på fritid ......................................... 60

Meddelande om enkla frågor av:

fru Ryding (vpk) ang. sidoskydd för hjulen på tyngre lastbilar---- 82

herr Tobé (fp) ang. utgåva av jordabalken..................... 82

herr Hermansson (vpk) ang. möjligheterna för i Sverige bosatta

grekiska medborgare att här förenas med sina familjer......... 82

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. restitution till telefonabonnent
av avgift för felaktig samtalsmarkering...................... 82

Fredagen den 6 november

Svar på interpellationer av:

herr Petersson i Gäddvik (m) ang. sysselsättningsskapande åtgärder

i Norrbotten............................................. 63

herr Lundberg (s) ang. inkomstläget för vissa förtroendevalda

tjänstemän, m. .......................................... 68

herr Ahlmark (fp) ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid
Brofjorden .............................................. 90

Innehåll

Nr 36

Sid.

Interpellationer av:

herr Björck i Nässjö (m) ang. värnpliktsriksdagarna............. 112

herr Hedin (m) ang. åtgärder inom statens järnvägar för att förbättra
den allmänna trafiksäkerheten....................... 113

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. tillämpningen av bestämmelserna

om svensk standard inom byggnadsverksamheten............ 114

Meddelande om enkla frågor av:

herr Häll (s) ang. företagsdemokratin inom de statliga aktiebolagen 117
fru Eriksson i Stockholm (s) ang. möjligheterna för i Sverige bosatta
grekiska medborgare att här förenas med sina familjer......... 117

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 november

Statsutskottets utlåtande nr 143, ang. riktlinjer för lots- och fyrväsendets
organisation och för statliga sjöfartsavgifter............... 11

nr 144, ang. omorganisation av statens järnvägars resebyråverksamhet
................................................... 17

Bevillningsutskottets betänkande nr 48, om beskattningen av pensions och

kapitalförsäkringar..................................... 18

— nr 50, beträffande försäljningen av mellanöl, m. m.............. 24

nr 52, ang. realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av aktier

och fastigheter ............................................ 31

Bankoutskottets memorial nr 55, ang. vissa frågor i samband med övergången
till beslutad personalorganisation för enkammarriksdagen . 43

Andra lagutskottets utlåtande nr 55, ang. utbetalningen av förlängt

barnbidrag och studiebidrag ................................ 43

nr 56, om studiesocialt stöd till ungdom i yrkesutbildning........ 43

— nr 57, om införande av en särskild rehabiliteringsförsäkring...... 43

— nr 58, om en omsorgslag för handikappade..................... 44

— nr 59, om ökat stöd åt unga handikappade.................... 44

nr 60, om en efter arbetstagarens ålder variabel semestertid...... 44

nr 61, om rätt för person med partiell förtidspension att tillgodoräkna
sig ATP-poäng ...................................... 40

— nr 62, om höjning av vissa äldre livräntor..................... 50

— nr 63, ang. lagstiftningen om arbetarskydd m. m............... 50

— nr 64, ang. ersättningen inom sjukförsäkringen till privatpraktiserande
läkare .............................................. 54

— nr 65, ang. bostadsbidrag till värnpliktiga..................... 54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 58, om ett förenklat förfarande i vissa

vattenmål ................................................ 54

— nr 59, om en översyn av reglerna för kommuns skyldighet att ersätta
strömfallsägare för förlorad fallhöjd vid ytvattentäkt...... 54

— nr 61, om obligatorisk varningsanordning på backande lastbil____ 55

Nr 36

Innehåll

Sid.

— nr 62, ang. rätten att driva tillfällig handel med livsmedel och

blommor ................................................. 55

— nr 63, om deklaration av tvättmedels fosfathalt................ 57

— nr 65, om ändring av bestämmelserna om införsel av djur........ 57

— nr 66, om effektivare skydd för fridlysta djur.................. 57

— nr 67, om förbud mot nöjesjakt.............................. 57

— nr 69, om rätt att anlita valfri resebyrå vid resa i statens tjänst ... 67

— nr 70, om lagstadgat skydd för landskapsbilden vid skogsavverkning
..................................................... 68

Jordbruksutskottets utlåtande nr 37, om vissa åtgärder för att öka

bestånden av lax och havsöring............................. 71

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 49, om bättre möjligheter

till rörelseträning för åldringar och rörelsehindrade............. 71

— nr 50, om en inventering av rehabiliteringsbehovet, m. m........ 71

— nr 51, om skrotningsavgift på bilar samt om slopande av exportförbudet
på järnskrot...................................... 71

— nr 52, om sammanträdesersättning till suppleant i statligt länsorgan
.................................................... 71

— nr 53, om en samordnad forskning angående tätorternas trafikproblem
.................................................. 72

— nr 54, ang. skolungdomsutbytet............................. 72

— nr 55, om bostadstillägget för pensionärer m. m................ 72

Tisdagen den 3 november 1970

Nr 36

Tisdagen den 3 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 23 nästlidne
oktober.

§ 2

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott Kungl. Maj :ts å bordet
vilande propositioner:

nr 158, med förslag till lag om ändring
i jordabalken, m. m.,

nr 161, med förslag till lag om ändring
i lagen (1962:270) om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall,

nr 176, med förslag till lag om ändring
i lagen (1950:596) om rätt till
fiske, samt

nr 177, med förslag till lag om ändring
i religionsfrihetslagen (1951: 680).

§3

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 143 och 144,
bevillningsutskottets betänkande!! nr
48, 50 och 52, bankoutskottets memorial
nr 55, andra lagutskottets utlåtanden nr
55—65, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 58, 59, 61—63, 65—67, 69 och 70,
jordbruksutskottets utlåtande nr 37 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 49—55.

§ 4

Föredrogs den av herr Johansson i
Skärstad (ep) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet angående
tillämpningen av lagen om vapenfri
tjänst.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Interpellation ang. förbättring av de
mindre och medelstora företagens utvecklingsmöjligheter Ordet

lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep),
som yttrade:

Herr talman! Företagarföreningarna
har som låneförmedlare och allmänna
serviceorgan fått allt väsentligare uppgifter
för de mindre och medelstora företagens
utveckling. Deras ökade betydelse
framgår bl. a. av den låneutveckling
för vilken föreningarna haft ansvar,
avseende de statliga hantverks- och industrilånen
samt industrigarantilånen.
År 1954 beviljades hantverks- och industrilån
på totalt 5 miljoner kronor. År
1969 var motsvarande belopp 97 miljoner
kronor. Budgetåret 1954/55 beviljades
statliga garantier för industrilån på
totalt ca 8 miljoner kronor, medan motsvarande
belopp för budgetåret 1968/69''
var ca 62 miljoner kronor.

Samtidigt har företagarföreningarna
fått ökade serviceuppgifter även utanför
låneförmedlingen. Strukturförändringarna
i näringslivet har medfört ökade
krav på anpassning till särskilt handels-:
och arbetsmarknadspolitiken hos många
företag inom den mindre och medelstora
industrin. De nya riktlinjer för företagarföreningarnas
verksamhet, som beslutades
av 1968 års riksdag, avsåg inte.
minst att möjliggöra förstärkning ay
rådgivnings- och konsultverksamheten
till förmån för de mindre och medelstora
företagen.

Det kan inte heller förbigås att företagarföreningarna
fått en väsentlig ökning
även av sina administrativa uppgifter»

6 Nr 36 Tisdagen den 3 november 1970

Interpellation ang. förbättring av de mindre och medelstora företagens utvecklings
möjligheter

Lånebeloppens storlek har genomsnittligt
ökats i samma mån som inom näringslivet
ställts ökade krav på kapitalintesiv
produktion. Detta gäller såväl
de statliga direktlånen som garantilånen.
Företagarföreningarna måste numera,
såsom riksdagens revisorer påvisat,
lägga ner betydligt mer arbete och
tid på låneutredningar och uppföljningsarbeten
för att förluster på låneverksamheten
skall kunna undvikas. Det
skall i sammanhanget också erinras om
att åt företagarföreningarna numera anförtrotts
också uppföljningen och bevakningen
av lokaliseringsstödet, vilket
ställer stora krav på dem i ifrågavarande
län.

De mindre och medelstora företagen
är av avgörande betydelse för utvecklingen
i vårt näringsliv och därmed för
möjligheterna att upprätthålla sysselsättningen
och öka välståndet. I nämnda
syfte är den låneförmedlings- och
serviceverksamhet, som företagarföreningarna
svarar för, synnerligen väsentlig.
Tyvärr måste det konstateras att
de resurser som ställts till förfogande
av staten varit otillräckliga för såväl låneförmedlingen
som serviceverksamheten
i övrigt. Detta kräver särskild uppmärksamhet
i nuvarande samhällsekonomiska
läge.

De mycket hårda kreditrestriktioner
som nu under en längre tid tillämpats
har särskilt drabbat de mindre och medelstora
företagen. Det är ett allmänt
problem för vårt näringsliv att investeringarna
för rationalisering och utbyggnad
inte varit tillräckliga. Men särskilt
har dessa svårigheter till följd av
kreditrestriktionerna drabbat de mindre
och medelstora företagen. Det har i
olika sammanhang omvittnats att det i
första hand är de mindre och medelstora
företagen som tvingats inskränka sina
investeringar. Det är också obestridligt
att kreditbristen i vissa fall tvingat
även i väsentlig grad lönsamma och utvecklingsbara
småföretag till nedlägg -

ning.

För några månader sedan ställdes 100
miljoner kronor av AP-medel till AB
Industrikredits förfogande i syfte att
stödja kreditgivningen till de mindre
företagen. Men denna åtgärd fick uppenbarligen
en mycket begränsad effekt och
har i varje fall inte tillnärmelsevis kunnat
lösa de mindre och medelstora företagens
svåra kreditproblem.

Det är obestridligt att företagarföreningarna
fått väsentligt stegrad efterfrågan
på lån från mindre och medelstora
företag. En särskild omständighet
berörande lokaliseringspolitiken måste
i sammanhanget också uppmärksammas.
I flera fall har önskvärda lokaliseringsföretag
inte kunnat genomföras,
trots att lokaliseringsstöd i princip kunnat
erhållas för två tredjedelar av kreditbehovet.
Den återstående tredjedelen
har inte kunnat uppbringas. Den
brist på resurser som företagarföreningarna
i sådana fall tvingats konstatera
har alltså motverkat det lokaliseringspolitiska
syftet. Situationen har också otvivelaktigt
ökat behovet av såväl utredning
och uppföljning av låneärenden
som en allmän rådgivning till stöd för
företag, som behöver sådan hjälp.

Det är inte något nytt att konstatera,
att de resurser, som ställts till förfogande
via företagarföreningarna för de
mindre och medelstora företagens utveckling,
varit otillräckliga. Men situationen
nu synes allvarligare och mer
svårbemästrad än tidigare. För ett ökat
behov av insatser är de resurser, som
nu står till förfogande, uppenbarligen
helt otillräckliga. Som exempel kan
nämnas att företagarföreningen i Kopparbergs
län för 1970/71 beviljades lånemedel
ur hantverks- och industrilånefonden
med endast 1 miljon kronor,
vilket var endast fjärdedelen av vad
föreningen funnit erforderligt. Redan
efter ett kvartal på det nya budgetåret
har föreningen uttömt sina tillgängliga
resurser att lämna ytterligare lån. Mot -

Tisdagen den 3 november 1970 Nr 36

Interpellation ang. rätt till avdrag vid taxeringen för kostnader vid dialysbehandling
i hemmet

svarande problem finns i andra län. De
disponibla lånemedlen torde i varje fall
inte täcka mer än hälften av det beräknade
lånebehovet. Situationen är i stort
sett densamma i fråga om administrationsbidragen,
som i realiteten måste
sägas vara sämre än motsvarande bidrag
före 1968 års omläggning.

Den näringspolitiskt angelägnaste
uppgiften är nu att främja industriinvesteringarna.
Det gäller särskilt de
mindre och medelstora företagen. Detta
ställer i nuläget väsentligt ökade krav
på statliga direktlån via företagarföreningarna.
Lika angeläget är det att företagarföreningarna
fär ökade resurser
för rådgivning och information till företagarna.
En sådan upprustning måste
betraktas som ett väsentligt led i en aktiv
näringspolitik, som skulle tillföra
de mindre och medelstora företagen
ökad effektivitet och inbespara utgifter
för driftsinskränkningar och företagsnedläggelser.

I nuvarande samhällsekonomiska läge
är återhållsamhet i statens budget angelägen.
Men en väsentlig ökning av insatserna
via företagarföreningarna är en
förutsättning för ökad produktivitet i
näringslivet och därmed för ökade statsinkomster.
Det är angeläget att en väsentlig
förstärkning sker skyndsamt,
delvis redan på tilläggsstat för innevarande
budgetår. Naturligtvis måste det
närmare prövas vilka belopp som kan
anses erforderliga. Jag håller det för
sannolikt att situationen nu kräver en
förstärkning av resurserna i hantverksoch
industrilånefonden med minst 75—
100 miljoner kronor och därutöver en
väsentlig förbättring av administrationsbidragen
till företagarföreningarna.

Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ställa följande interpellation
:

Är herr statsrådet beredd att skynd -

samt överväga en väsentlig förstärkning
av hantverks- och industrilånefonden
samt av administrationsbidragen till företagarföreningarna
i syfte att ge de
mindre och medelstora företagen tillfredsställande
utvecklingsmöjligheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. rätt till avdrag vid
taxeringen för kostnader vid dialysbehandling
i hemmet

Ordet lämnades på begäran till

Fru KRISTENSSON (m), som yttrade: Herr

talman! En betydande del av
den sjukvård som tidigare betraktats
som rent klinisk har på senare tid kunnat
ersättas med vård i hemmet även i
de fall relativt komplicerade apparater
erfordras. Därigenom avlastas sjukhusen,
och sjukvårdskostnaderna sänks radikalt.

Särskilt markant är detta förhållande
för njursjuka som behöver behandling
med dialysapparat (konstgjord njure).
Kostnaden för en dialyspatient på sjukhus
är av storleksordningen 70 000—
80 000 kronor per år, till övervägande
del lokal- och personalkostnader. Om
behandlingen i stället utföres i hemmet
sjunker kostnaden till 20 000 å
25 000 kronor per år, väsentligen kostnader
för apparater och apoteksvaror.
Härtill kommer patientens egna kostnader
för ett vårdrum, som ej kan användas
för annat ändamål, samt driftkostnader
för elström och vatten. Dessutom
måste någon, vanligen en familjemedlem,
assistera vid handhavandet av apparaturen.

För dessa patienters egna kostnader
utgår för närvarande ingen ersättning
från sjukvårdshuvudmän eller försäkringskassa.
Efter framställning från för -

Nr 36

Tisdagen den 3 november 1970

Interpellation ang. eltaxorna på Gotland

eningen för njursjuka är dessa förhållanden
under utredning hos Svenska
landstingsförbundet. Redan nu finns
emellertid ett antal patienter, ca 25, som
drabbas av dessa kostnader belöpande
sig till 1 200—1 500 kronor per år för
ett rum samt 800—1 000 kronor per år
för el- och vattenförbrukning. Framställning
om att dessa kostnader skall vara
avdragsgilla vid taxeringen har avslagits
med motivering att detta gäller levnadskostnader
för vilka avdrag beviljas
endast vid väsentligt nedsatt skatteförmåga.

Situationen är alltså den, att patient
som frivilligt tar ansvar för att sköta en
behandling, som normalt anses vara rent
klinisk, drabbas av betydande kostnader
samtidigt som han gör en insats för
att avlasta sjukhuset och sänka vårdkostnaderna.

I avvaktan på att dialys i hemmet
jämställes med klinisk behandling som
i princip är kostnadsfri för patienten,
bör emellertid åtgärder vidtagas för att
åtminstone hempatienterna ska ha möjlighet
att göra avdrag för de betydande
omkostnader som är förenade med hembehandlingen.

Åberopande det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

År herr statsrådet beredd att vidta åtgärder
för att omkostnader för dialysbehandling
i hemmet skall utgöra avdragsgilla
kostnader vid taxeringen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. eltaxorna på Gotland
Ordet lämnades på begäran till

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep), som
yttrade:

Herr talman! Under årets vårriksdag
aktualiserade jag genom en interpella -

tion i denna kammare bl. a. frågan om
en kapacitetsförbättring för den elkabel
som utnyttjas för kraftöverföringen mellan
Gotland och fastlandet. En sådan kapacitetsökning
har nu utretts och ett
förslag har nyligen presenterats. Om
förslaget blir verklighet synes det som
om den av mig efterlysta kapacitetsökningen
skall kunna förverkligas vilket
hälsas med tillfredsställelse. Frågan om
kraftförsörjningen på Gotland gäller
emellertid inte enbart elkabelns kapacitet.
Det pris som tas ut av elabonnenterna
på Gotland är en minst lika viktig
angelägenhet.

Det första beslutet om kraftöverföring
till Gotland via kabel fattades av riksdagen
i maj 1950 genom bifall till proposition
nr 35 år 1950. Då anslogs 2,5
miljoner kronor för förberedande arbeten
och i mars 1953 anslogs ytterligare
14 miljoner kronor för arbetets fullföljande.
Det första riksdagsbeslutet 1950
grundades på ett avtal mellan statens
vattenfallsstyrelse och AB Skandinaviska
elverk, vars dotterföretag AB Gotlands
Kraftverk skulle svara för produktion
och distribution av elkraft på Gotland.
Staten skulle ställa medel till förfogande
för de fasta investeringarna i
form av ett räntefritt statsbidrag, Vattenfall
skulle leverera elkraften till
överföringsstationen vid Ygne, och Gotlands
Kraftverk skulle sedan distribuera
elkraften på Gotland till ett pris som
motsvarade Vattenfalls taxor på fastlandet
med ett mindre tillägg, avsett att
täcka Sliteverkets kostnader som reservkraftverk.
Detta tillägg sattes till 2 öre
per kilowatt och skulle bortfalla efter en
övergångsperiod.

I början av innevarande år genomförde
Gotlands Kraftverk betydande taxehöjningar
som inte hade någon motsvarighet
i Vattenfalls prissättning. För
mindre jordbruk och andra småförbrukare
höjdes t. ex. de fasta avgifterna
med 55 procent; vissa större jordbruk
och mindre industriföretag fick höjningar
av de fasta avgifterna med upp

Tisdagen den 3 november 1970

Nr 36

till 65 procent. Den genomsnittliga höjningen
av eltaxorna på Gotland beräknades
till ca 11 procent. Under den debatt
som följde på min interpellation
i riksdagen framkom det — bl. a. genom
inlägg i Gotlandspressen — att det
avtal som 1950 var en grundläggande
förutsättning för den betydande statliga
insatsen hade upphört att gälla 1965.
Sedan Gotlands Kraftverk således lösts
från sitt avtal med Vattenfall hade ett
helt nytt läge inträtt. Endast en obetydlig
del av råkraften till Gotland levereras
nu av Vattenfall. Huvudsaklig kraftleverantör
till Gotland lär nu vara Voxnans
kraft AB, som är knutet till samma
koncern som Gotlands Kraftverk.
Läget är alltså nu detta att Gotlands
Kraftverk köper råkraften från ett i den
egna koncernen ingående företag, överför
den till Gotland via den av staten bekostade
kabeln men är fria från det avtal
som från början tillkommit för att
binda prissättningen på Gotland. Till
följd av detta kunde eltaxorna i början
av detta år höjas på Gotland i den utsträckning
som här anförts.

Det gotländska näringslivet dras med
många besvärliga problem. Lönsamheten
är ansträngd till följd av det höga
allmänna kostnadsläget. Behovet av expansion
och nya sysselsättningstillfällen
är stort och ett tillgodoseende härav är
en förutsättning för att befolkningssiffran
skall kunna hållas på en acceptabel
nivå. Elkraft till rimligt pris är en
grundläggande förutsättning för verksamheten
i de flesta näringsgrenar. Det
bör vidare understrykas att Gotland är
ett utpräglat låginkomstområde, där det
är ett allmänt konsumentintresse att priset
på elström hålls på lägsta möjliga
nivå. Den elektriska energin är i dag
en oundgänglig nödvändighetsvara i
varje hem. Dessa förhållanden var inte
främmande för dåvarande kommunikationsministern
Torsten Nilsson, som i
proposition nr 35 år 1950 underströk
att Gotland intager »en särställning i
krafthänseende, i det att vattenkraft

Interpellation ang. eltaxorna på Gotland

varken kan produceras å ön eller överföras
till ön med hittills tillämpade metoder.
Detta har lett till att krafttaxorna
på Gotland genomsnittligt ligga väsenligt
högre än inom övriga län. En
sänkning av taxorna skulle bereda öns
befolkning fördelar av näringspolitisk
och social natur.»

Mot denna bakgrund kunde dåvarande
kommunikationsministern tillstyrka
statsbidraget till elkabeln trots att det
innebar en betydande uppoffring från
samhället. När överföringskapaciteten
nu skall byggas ut är det ytterst angeläget
för gotlänningarna att prissättningen
återknyts till Vattenfalls taxor i
enlighet med vad som förutsattes i 1950
års riksdagsbeslut, så att inte de gotländska
elkonsumenterna utlämnas till
ett enskilt företags bedömning.

Med stöd av vad som nu anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för industridepartementet
få ställa följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat att
prissättningen på elström på Gotland
inte sker i enlighet med vad som förutsattes
i riksdagens beslut 1950?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet i så
fall vidta för att återknyta de gotländska
eltaxorna till av Vattenfall på fastlandet
tillämpade priser?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 345, till Konungen med anledning
av motioner angående beskattningen
av multinationella företag m. m.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 150, med förslag till lag om arbetstid
m. m. i husligt arbete,

nr 155, angående överlåtelse av två
fastigheter i Långsele kommun,

Nr 36

Tisdagen den 3 november 1970

nr 157, med förslag till lag om ändring
i naturvårdslagen (1964:822)
in. in.,

nr 160, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:
370), m. in.,

nr 163, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av 1 § andra stycket lagen
(1963:268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete,

nr 164, med förslag till lag om ändring
i statstjänstemannalagen (1965:
274), m. m., och

nr 179, angående ökning av garantin
för exportkredit.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Anmäldes motionen nr 1514, av herrar
Alemyr och Mattsson, i anledning
av skrivelse från talmanskonferensen
med överlämnande av en från konstitu -

tionsutskottet inkommen skrivelse med
förslag till ny riksdagsstadga.

Denna motion bordlädes.

§ 11

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Wikner
(s) till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående säkerhetsbestämmelserna
för nöjeslokaler.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Onsdagen den 4 november

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 150,
med förslag till lag om arbetstid m. m.
i husligt arbete;

till statsutskottet propositionen nr
155, angående överlåtelse av två fastigheter
i Långsele kommun;

till lagutskott propositionen nr 157,
med förslag till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822) m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 160, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370),
m. m.;

till lagutskott propositionerna:
nr 163, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av 1 § andra stycket lagen
(1963:268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete, och

nr 164, med förslag till lag om ändring
i statstjänstemannalagen (1965:
274), m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr
179, angående ökning av garantin för
exportkredit.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den å bordet vilande
motionen nr 1514.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämli^Sn av:

herr Eliasson i Sundborn (ep), till
herr statsrådet och chefen för handels -

departementet angående förbättring av
de mindre och medelstora företagens
utvecklingsmöjligheter,

fru Kristensson (m), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående rätt till avdrag vid taxeringen
för kostnader vid dialysbehandling i
hemmet, samt

herr Franzén i Träkumla (ep), till
herr statsrådet och chefen för industridepartementet
angående eltaxorna på
Gotland.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 4

Riktlinjer för lots- och fyrväsendets
organisation och för statliga sjöfartsavgifter Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
143, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående riktlinjer för lots- och
fyrväsendets organisation och för statliga
sjöfartsavgifter jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! I anslutning till behandlingen
av propositionen 119 och
min motion 1427 vill jag uppehålla mig
något vid frågan om lots- och fyrväsendets
organisation, huvudsakligen i den
mån denna berör mitt eget län.

Sjöfartsverket har räknat med att eu
sammanläggning under de närmaste
åren skall göras av lotsplatserna i Hudiksvall,
Söderhamn och Gävle. Denna
koncentration skulle innebära en betydande
försämring av servicen för Häl -

12 Nr 36 Onsdagen den 4 november 1970

Riktlinjer för lots- och fyrväsendets organisation och för statliga sjöfartsavgifter

singland, som då skulle bli utan lotsplats.
Hela den långa kuststräckan utefter
Hälsingland skulle då bli utan loispassning.
Koncentrationen kan komina
att innebära väntetider för fartygen liksom
också deviationer, vilket innebär
förlängning av de distanser som fartygen
måste gå och därmed ökade kostnader.

Som Sveriges redareförening framhållit
i sitt remissyttrande för en dcviation
också med sig att lotsen tvingas
följa med fartyget längre eller kortare
distans utan att lotsa. Om lotsningen
skall vara meningsfull och kunna utföras
på ett från säkerhetssynpunkt betryggande
sätt är det främsta kravet
att lotsen känner farvattnen, vilket kan
bli svårare för honom vid alltför kraftiga
utvidgningar av lotsområdena. Om
lotsområdet är mycket stort kan lotsen
knappast ha den behövliga kännedomen
om farvattnen i hela området. Sveriges
fartygsbefälsförening pekar också
i sitt remissyttrande på de allvarliga
risker som följer med att fartygen i vissa
fall kommer att tvingas in nära land
för att hämta lots. Detta är frågor som
ur sjösäkerhetssynpunkt är mycket viktiga
att beakta.

Lots- och fyrväsendet spelar eu betydelsefull
roll när det gäller sjöräddning
och kustövervakning. Sjösäkerheten
får inte åsidosättas. Anspråken måste
ställas högt när det gäller säkerhet
för fartyg, besättning och last. Det har
från flera håll uttryckts farhågor för
att en fortsatt rationalisering skulle försämra
effektiviteten inom sjöräddningen
och kustövervakningen. Departementschefen
säger dock i propositionen
att han är medveten om de problem
som en fortsatt rationalisering kan föra
med sig. Enligt vad utskottet skriver
kommer nu en sakkunnig att tillkallas
för att se över sjöräddningens och kustövervakningens
verksamhetsformer, och
jag förutsätter att denna översyn kommer
att skapa garantier för sjösäkerheten.

I detta sammanhang måste man givetvis
också beakta sjösäkerhetskravet
för fritidsbåtarna, som ju ökar mycket
snabbt i antal. Det är angeläget att nuvarande
inomskärsleder bibehålies liksom
även att nya leder för fritidstrafik
kommer till stånd, bl. a. från säkerhetssynpunkt
och för att avlasta leder där
yrkessjöfarten går fram.

En av de utredningar som ligger till
grund för propositionen har som sin
ståndpunkt angivit att efterfrågan på
lotsningstjänst i princip bör vara avgörande
för lotsorganisationens uppbyggnad.
Det är en princip som jag kan
ansluta mig till efter den modifiering
som gjorts av departementschefen och
utskottet. Departementschefen uttalar i
propositionen att servicenivån primärt
skall anpassas till efterfrågan med beaktande
av säkerhetskrav och internationella
överenskommelser. Utskottet
anför som sin mening att det är nödvändigt
att organisationsfrågorna inte
bedöms enbart ur företagsekonomisk
synvinkel utan också från lokaliseringssynpunkter
och ur allmänt samhällsekonomiska
aspekter.

Departementschefen framhåller också
att det är naturligt att en koncentration
av lotsningsverksamheten sker till
de kustavsnitt och hamnar, som alltjämt
är av betydelse för sjöfarten. Detta
uttalande bedömer jag som positivt
för mina regionala intressen när det
gäller lotsorganisationen, eftersom både
Hudiksvalls och Söderhamns hamnar
är av betydelse för sjöfarten och för
landskapets näringsliv.

Departementschefen framhåller vidare
att planerade indragningar och sammanläggningar
av lotsuppassningsställena
kommer att underställas Kungl.
Maj:t, vilket hälsas med tillfredsställelse.

Allt detta ger mig anledning att känna
större tillförsikt nu än tidigare när
det gäller lotsorganisationen för Hälsinglands
kuststräcka.

Låt mig bara till sist för säkerhets

Onsdagen den 4 november 1970 Nr 36

Riktlinjer för lots- och fyrväsendets organisation och för statliga sjöfartsavgifter

skull helt kort understryka nödvändigheten
av en bevarad lotsservice för det
av mig berörda speciella området från
näringspolitisk och lokaliseringspolitisk
synpunkt liksom med hänsyn till beredskapsaspekterna.
Hudiksvall är skeppningshamn
för bl. a. Iggesunds bruks industrier
i Iggesund, Hudiksvall, Strömsbruk
och Stocka. Iggesunds bruk har
vidare börjat arbeta efter nya tankelinjer
när det gäller skeppning och distribution.
Man avser att arbeta med små
lager och att ha en kontinuerlig skeppning
året runt. Detta ställer krav på en
ändamålsenlig betjäning från hamnar
och lotsar. Andra industrier i detta område
är Forsså bruk och Skogsägarnas
sågverk. Det skeppas även betydande
kvantiteter olja över Hudiksvall.

Lotsplatsen i Söderhamn har på motsvarande
sätt grundläggande betydelse
för näringslivet i södra Hälsingland.
Där ligger Bergvik och Ala, med en årlig
produktion av 400 000 ton cellulosa,
trävaror, wallboard, plywood m. m., och
Vallviks fabriker, vilkas årsproduktion
av journalpapper beräknas till 250 000
ton. Söderhamn har dessutom mycket
fördelaktiga isförhållanden, vilka ej sällan
medger att sjöfarten kan uppehållas
trots att sjöfarten på Gävle är stängd.

Jag har inget yrkande utan vill efter
departementschefens uttalande i propositionen
och efter utskottets behandling
av denna endast förklara att jag känner
en motiverad tillförsikt inför lösningen
av Hälsinglands framtida lotsorganisation.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag har ett behov av att
uttala min uppskattning av att statsrådet
inte helt följt förslagen i lotsorganisationsutredningens
betänkande och
av att han i övrigt så välvilligt lyssnat
till alla de uppvaktningar som gjorts
och tagit del av de alternativ som där -

vid framförts. Jag vill dessutom uttala
min uppskattning av det sätt på vilket
statsutskottet har behandlat denna fråga.
Jag är tacksam för att utskottet så
markerat tagit avstånd från många av
förslagen i lotsorganisationsutredningens
betänkande och pekat på de sidor
som man kanske icke tog hänsyn till
i början av ärendets gång.

Det är också en annan reflexion som
jag gör i detta sammanhang. Det sägs
ofta att opposition lönar sig inte. Jag
tycker emellertid att man just i detta
iirende verkligen kan tala om att opposition
lönar sig. Här har dels de berörda
yrkeskårerna, dels de berörda människorna
ute i skärgården reagerat, och
samtliga partier har deltagit i försöken
att också framföra andra förslag än
de som presenterades av lotsorganisationsutredningen.

Jag har ytterligare en kommentar att
göra; den är kanske den mest allvarliga
och gäller det som man torde böra
tänka mest på i fortsättningen. Yi tycker
i dag att det är så självklart att när
det skall bli en förändring på en arbetsplats
— en omorganisation eller en
ombyggnad — bör de berörda få information.
Så sker väl ännu inte på
alla arbetsplatser, men vi strävar i dag
alla ute i arbetslivet efter att försöka
åstadkomma detta. När det gällt lotsorganisationsförändringarna
har det emellertid
inte alls fungerat på detta sätt.
Det ryktades ju för några år sedan att
den och den lotsstationen skulle dras
in, och det måste ha varit mycket obehagligt
för de berörda människorna att
enbart få del av sådana rykten.

Jag tror det är nödvändigt att man
i fortsättningen, när utredningar behandlar
frågor som kan få så allvarliga
konsekvenser som att människor måste
flytta till annan ort eller att de mister
sitt arbete eller liknande, låter utredningarna
få uppgiften att också se till
att de berörda människorna ges information.
Jag ifrågasätter om inte detta
t. o. m. så småningom måste skrivas in

14 Nr 36 Onsdagen den 4 november 1970

Riktlinjer för lots- och fyrväsendets organisation och för statliga sjöfartsavgifter

i de direktiv som regeringen utfärdar
till utredningar av detta slag.

Min sista kommentar gäller en punkt
där jag måhända inte är så nöjd med
statsutskottets utlåtande, även om jag
har förståelse för utskottets sätt att behandla
frågan. Kommentaren får väl
mera karaktären av en vädjan till kommunikationsministern.
Det gäller den
eventuella indragningen av Dalarö lotsstation.

Utskottet har avstått från att yttra
sig om indragningarna. Den frågan skall
underställas Kungl. Maj :ts prövning,
och jag tror att det är en bättre ordning
än att sjöfartsverket självt gör indragningar
eller genomför andra ändringar.
Jag vädjar emellertid till statsrådet
att ta hänsyn till de argument som har
framförts beträffande Dalarö lotsstation
och som finns med i riksdagshandlingarna.
Jag skall inte gå in i detaljer
utan vill endast understryka vad statsutskottet
har skrivit på s. 5 i utlåtandet
nr 143: »I samband härmed måste
— — — beaktas att i lots- och fyrväsendets
arbetsuppgifter förutom lotsning
ingår underhåll av fyrar, utsättning,
intagning och underhåll in. in.
av bojar och prickar etc. Lots- och
fyrväsendet ingår också tillsammans
med en rad andra organ i den statliga
sjöräddningsverksamheten och liavsövervakningen.
» Utskottet skriver vidare
— vilket jag sätter stort värde på —
att organisationsfrågorna icke får bedömas
enbart ur företagsekonomiska
synpunkter.

Jag vill alltså uttala den förhoppningen
att man i departementet tar särskild
hänsyn till vad statsutskottet här skriver
när man tar ställning till de olika
förslagen till indragningar och alldeles
särskilt när det gäller Dalarö.

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Lots- och fyrväsendet
uppfyller servicefunktioner för sjöfarten
för att främja trafiksäkerheten på
våra sjövägar. Lotsning är ett sätt att

i inlopp, farleder och hamnar säkert
kunna framföra fartyg då allmänna navigerings-
och manövermetoder inte
längre är säkerhetsmässigt tillämpliga.
En allsidig kännedom om olika fartygs
manöveregenskaper kombinerad med
lokalkännedom i sakkunnigt lagda och
trafikreglerade farleder möjliggör ett säkert
framförande. Den bestämmelse för
lotsning som hittills gällt har endast inneburit
en plikt att erlägga avgift för
lotsning vid vissa tillfällen antingen
lots har anlitats eller inte. Detta förhållande
har inte ur sjösäkerhetssynpunkt
varit tillfredsställande. Enligt
propositionen 119 infördes nu lotsfrihet
i princip, men en straffsanktionerad
lotsplikt införs för fartyg, dock ej
för mindre sådana, med farlig last och
för fartyg i allmänhet i trängre farvatten.

I motion 1422 i denna kammare har
jag närmare exemplifierat betingelser
för lotsplikt som skärper kraven, och
utskottet har i sitt utlåtande förutsatt
att miljö- och säkerhetsaspekterna här
tillmäts en mycket stor betydelse vid
avgränsningen av lotsplikten. Utskottet
har även ansett att det behov av trafikreglerande
åtgärder som nämnts i motionen
bör uppmärksammas.

I motionen har också föreslagits att
lotspersonalen får ett reellt och vidgat
inflytande över förebyggande, trafikreglerande
planering och åtgärder, och
utskottet anser att de i motionen angivna
formerna för att på detta arbetsområde
bereda utrymme för personalens
sakkunskap och medinflytande bör
uppmärksammas.

Herr talman! Med denna positiva
skrivning på de punkter som rör det
väsentliga i min motion kan jag instämma
i utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Södertälje (s):

Herr talman! I anslutning till propositionen
119 har jag i en motion föreslagit
skärpta säkerhetsbestämmelser
för sjöfarten i Mälaren. Jag föreslår att

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Riktlinjer för lots- och fyrväsendets organisation och för statliga sjöfartsavgifter

det skall införas ett allmänt lotstvång
för fartyg med farlig last oavsett storleken
på dessa fartyg.

Motiveringen för mitt yrkande är att
Mälaren är sötvattentäkt för alla de befolkningsrika
kommuner som är belägna
omkring sjön. Även om en del av
dessa kommuner har en naturlig grundvattentäkt,
tvingas kommunerna nu i
allt större utsträckning att också bygga
ytvattenverk för att ta dricksvatten från
Mälaren. Till bilden hör också att naturvårdsverket
har ålagt kommunerna
mycket stränga förpliktelser i fråga om
alt bygga reningsverk. Detta är alldeles
riktigt, och det är då konsekvent att
i anslutning till nu föreliggande ärende
också kräva allmän lotsplikt i Mälaren
och inte enbart i Södertälje kanal som
propositionen gör.

Om man studerar sjöfarten i Mälaren
litet närmare, kan man redan i dag
konstatera att en av hamnarna i genomsnitt
har tre stycken oljelastade tankfartyg
per dag året runt. Andra hamnar
i Mälaren har ett något mindre genomsnitt.
Utöver de oljelastade fartygen förekommer
många fartyg lastade med
fosfatämnen, syror och andra farliga
ämnen. En rad missöden i sjöfarten på
Mälaren har också inträffat, och i samband
därmed har konstaterats att fartyg
saknat såväl lots som radio. De har heller
icke stannat vid olyckstillfällena
utan bara fortsatt sin färd. Man kan
faktiskt i detta sammanhang undra om
människorna omkring Mälaren är medvetna
om hur allvarligt hotat deras
dricksvatten är varje dag året runt.

I sitt utlåtande ställer utskottet upp
vissa förutsättningar: »Det förutsätts
slutligen att i samband med Kungl.
Maj ds meddelande av bestämmelser rörande
lotspliktcn och med ledning av
lotsorganisationsutredningens synpunkter
härvidlag — avgränsningen av lotsplikten
med avseende å fartygs storlek
m. m. närmare klarläggs. Utskottet finner
det angeläget att så sker samt förutsätter
att vid avgränsningen miljö -

och säkerhetsaspekterna tillmäts stor
betydelse.» Det är en positiv skrivning,
men i allmänna ordalag. Den hade enligt
min mening kunnat vara än mer
preciserad.

Jag avstår i dag från att yrka bifall
till min motion och avvaktar i stället
utvecklingen med intresse i hopp om
att statsutskottets förslag skall visa sig
vara till fyllest när detaljföreskrifter
senare meddelas. Skulle utvecklingen
visa att det icke är tillräckligt med vad
utskottet skrivit, ber jag att få återkomma
med motion till kommande år.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det är mycket genomgripande
förändringar i lotsväsendet
som föreslås i den proposition som vi
nu behandlar. Likaså är det fråga om
ett helt nytt system för sjöfartsavgifterna.
Propositionen bygger på två utredningar,
lotsorganisationsutredningen
och sjöfartsutredningen. Vi kan genast
slå fast att hade Kungl. Maj:t i sina
förslag följt dessa två utredningar, hade
vi i dag inte haft ett enhälligt statsutskott;
utredningsresultaten blev ju föremål
för mycket skarpa invändningar.

Nu har departementschefen frångått
utredningarna på några väsentliga punkter.
Bl. a. har han inte anslutit sig till
den modell för ytterligare rationaliseringar
och indragningar av lotsplatser
och lotsuppassningsställen som lotsorganisationsutredningen
förordat utan
har påpekat att förändringar av lotsorganisationen
kräver ingående och allsidiga
överväganden och därför bör underställas
Kungl. Maj ds prövning. Vidare
har departementschefen i fråga om
sjöfartsavgifterna tagit hänsyn till de
regionalpolitiska synpunkterna, och
han har slopat idén att införa isbrytaravgifter,
vilket utredningen hade föreslagit.
Dessutom har han frångått tanken
på att man i princip skulle ha full
kostnadstäckning för varje geografiskt
område, vilket ju hade gått stick i stäv
mot de regionalpolitiska målsättningar

16 Nr 36 Onsdagen den 4 november 1970

Riktlinjer för lots- och fyrväsendets organisation och för statliga sjöfartsavgifter

som vi har här i riksdagen.

Att det också sedan propositionen
framlagts finns mycket divergerande
uppfattningar i frågan framgår emellertid
av det faktum att ganska många
motioner har väckts. Utskottet har trots
detta kommit fram till ett enhälligt utlåtande,
och ännu har ingen yrkat bifall
till någon av motionerna. Det tyder
väl på att utskottet bär funnit en
väg att tillgodose de mycket bärande
argument som förs fram i åtskilliga motioner.

Statsutskottets fjärde avdelning har
ägnat denna fråga en mycket noggrann
behandling. Vi har besökt flera lotsplatser
runt kusterna och haft ingående
samtal med lotspersonalen, och vi har
i avdelningen hört representanter såväl
för redare som för de anställda.

I propositionen föreslås inte några
detaljföreskrifter — det har påpekats
av de tidigare talarna i debatten —-utan dras endast upp allmänna riktlinjer.
Väldigt mycket beror naturligtvis
på hur riktlinjerna kommer att tillämpas
av sjöfartsverket respektive Kungl.
Maj :t. När nu kommunikationsministern
har velat bereda riksdagen tillfälle
att yttra sig över riktlinjerna, har statsutskottet
velat utnyttja det tillfället. I
vårt utlåtande har vi därför anfört en
hel del synpunkter på dessa riktlinjer
som vi anser bör vara vägledande vid
tillämpningen av dem.

Jag skall, herr talman, inte gå in på
allt vad statsutskottet har skrivit i sitt
utlåtande; jag skall bara ta upp några
synpunkter som också ansluter sig till
de motioner som har väckts i frågan.

Vi har pekat på att när man skall ta
upp frågan om rationalisering av lotsväsendet
— om den och den lotsplatsen
eller det och det lotsuppassningsstället
skall dras in — bör man inte
bara ta hänsyn till själva lotsfunktionen.
I lotsarnas arbete ingår nämligen
mycket annat: underhåll av fyrar samt
utsättning, intagning och underhåll av
bojar och prickar. Lots- och fyrväsen -

det ingår också tillsammans med en rad
andra organ i den statliga sjöräddningsverksamheten
och i havsövervakningen.
Man bör därför inte fatta beslut om lotsplatser
och lotsorganisation innan man
har en samlad bild av den verksamhet
som bedrivs runt våra kuster när det
gäller lotsning, sjöräddning och havsövervakning.

Vi har också noterat att en utredning
beträffande sjöräddning kommer att tillsättas,
och vi förutsätter därför att hänsyn
tas till denna då ställning skall tas
till frågan om rationalisering av lotsväsendet.

Här har diskuterats, herr talman, frågan
om lotstvång och lotsfrihet. Det
lotstvång som tidigare fanns var egentligen
formellt: det var ett tvång att under
vissa förhållanden betala avgifter
för lotsning även om lots inte anlitades.
Därför kunde ett fartyg undvika att ta
lots även om det fanns lotsplilct. Det
enda man behövde göra var att betala
lotsavgift; några andra sanktioner fanns
inte. Nu har man lämnat detta mer för:
mella lotstvång och i princip infört allmän
lotsfrihet. Men det finns den mycket
betydande reservationen att man
kan påbjuda lots i svårnavigabla farvatten
och för fartyg med farlig eller
smutsande last. I de fallen blir det en
ovillkorlig lotsplikt. Frågan om i vad
mån övergången från lotstvång till lotsfrihet
kommer att påverka lotsningsbenägenheten
och lotsningsfrekvensen
beror i mycket hög grad på hur föreskrifterna
utformas beträffande lotsplikt
under vissa förhållanden och vilka
principer som därvidlag ligger till
grund. Utskottet vill understryka att
när denna avgränsning skall göras är
det nödvändigt att miljö- och säkerhetsaspekterna
tillmäts stor betydelse.

Beträffande det statliga farledsväsendet
har utskottet sagt att även om en
hel del inre farleder nu inte är till särskilt
stor nytta för handelssjöfarten bör
man vara försiktig med att dra in dem
eftersom man kanske i så fall tvingar

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Omorganisation

ut den så kallade nöjestrafiken i de
övriga farlederna, där de kan vålla handelssjöfarten
besvär.

I fråga om Mälaren har utskottet den
uppfattningen, att sjöfartsverket bör följa
utvecklingen mycket noga. Det finns
möjligheter att med hjälp av rapportsystem
och annat följa de fartyg som
på grund av nuvarande bestämmelser
inte behöver anlita lots och inte heller
gör det. Det gäller det mindre tonnaget.

Jag vill slutligen understryka att utskottet
framhållit vikten av att den aktiva
lotspersonalens sakkunskap tas till
vara dels när det gäller frågor rörande
omorganisation, dels när det gäller sådana
enkla saker som utprickning av
farleder eller, rättare sagt, utformning
av trafikreglerna till sjöss. Detta krav
står inte bara i överensstämmelse med
vår allmänna strävan till fördjupad företagsdemokrati,
utan vi är också förvissade
om att det hos den aktiva lotspersonalen
finns betydande sakkunskap
som bör tas till vara i sådana sammanhang.

Herr talman! Med det sagda yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 5

Omorganisation av statens järnvägars
resebyråverksamhet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
144, i anledning av motion angående
omorganisation av statens järnvägars
resebyråverksamhet.

I motionen II: 852 av herr Wennerfors
hade hemställts att riksdagen hos
Kungl. Maj it måtte anhålla om att frågan
om att omorganisera SJ :s resebyråverksamhet
till aktiebolag bleve föremål
för utredning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionen II: 852.

2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

av statens järnvägars resebyråverksamhet

Reservation hade avgivits av herrar
Bohman, Virgin, Nordstrandh och Cassel
(samtliga m), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 852 som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört beträffande utredning om
en omorganisation av SJ :s resebyråverksamhet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Herr talman! Affärsverksutredningen,
som hade att gå igenom de problem
som sammanhänger med alla de statliga
företag som numera finns, lade
fram sitt betänkande År 1968. Utredningen
framhöll bl. a. att det ur effektivitetssynpunkt
och konkurrenssynpunkt
var viktigt att de statliga företagen
fick en smidigare organisation än
för närvarande. Utredningen föreslog
bl. a. att affärsverken själva skulle få
rätt att bilda aktiebolag. Affärsverksutredningens
förslag ligger sedan ett par
år tillbaka för övervägande hos Kungl.
Maj :t, som grubblar över hur detta skall
tillämpas.

Redan 1966 begärde statens järnvägar
hos Kungl. Maj:t att få bedriva resebyråverksamheten
i aktiebolagsform.
Man anförde en hel del skäl, som jag
inte skall trötta med att upprepa. Denna
anhållan fick man avslag på.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
har gjort olika bedömningar. Vi är på
bägge sidor fullt på det klara med att
det finns starka skäl som talar för en
omvandling av resebyråverksamheten
till aktiebolag. Men utskottets majoritet
vill vänta och pröva alla dessa frågor
i ett sammanhang. Minoriteten däremot
anser att statens järnvägars resebyråverksamhet
liksom all annan resebyråverksamhet
har en sådan karaktär att
den måste kunna bedrivas under syn36 -

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Beskattningen av pensions- och kapitalförsakringar

nerligen fria former och att man därför
redan nu, utan att avvakta att alla
de andra företagens ställning prövas,
skulle kunna bryta ut denna resebyråverksamhet
och besluta om en framställning
till Kungl. Maj:t angående en utredning
i enlighet med motionärernas
yrkande.

Det är alldeles klart att en resebyrås
möjligheter att över huvud taget agera
— såvida man inte tillskapar en monopolsituation
— helt och hållet hänger
på smidigheten, snabbheten, flexibiliteten,
uppfinningsrikedomen och fantasirikedomen
hos dem som driver verksamheten.
Det passar ganska illa att
driva en sådan verksamhet i de mera
stela former som nu måste användas.
Om statens järnvägars resebyrå skall
kunna hävda sig i den mycket hårda
konkurrens som råder på detta område
är det mycket viktigt att man beslutar
om omvandling till aktiebolag av resebyrån
redan nu. Jag tror inte man har
någon anledning att vänta; det är så
uppenbart att just ett sådant här företag
måste beredas fria arbetsmöjligheter
att lösningen knappast kan bli någon
annan. Med hänsyn till detta tycker
jag att tiden är inne att indirekt bifalla
den framställning som gjordes 1966 av
statens järnvägar och att biträda motionärernas
förslag. Jag ber alltså att få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Wennerfors
(m).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Utskottet har vid behandlingen
av denna fråga uttalat att
det finns vissa skäl som talar för att
man överför SJ :s resebyråverksamhet
till aktiebolagsform, men man tycker
inte att det är lämpligt att nu bryta ut
denna fråga ur det större sammanhang
där den behandlas i och med att affärsverksutredningens
förslag för närvarande
prövas av Kungl. Maj :t. Därför,

herr talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Wennerfors begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 144, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Bohman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wennerfors begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 162 ja och 28 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

1 6

Beskattningen av pensions- och kapitalförsäkringar Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 48, med anledning av motioner
om beskattningen av pensionsoch
kapitalförsäkringar.

Onsdagen den 4 november 1970 Nr 36 19

Beskattningen av pensions- och kapitalförsäkringar

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:17
av herr Paul Jansson och II: 20 av fru
Holmquist, vari hemställts, att riksdagen
beslutade, att 53 § 4 mom. kommunalskattelagen
och 6 § 4 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt erhölle
nedan angivna lydelse:

»Har förmånstagare till pensionsförsäkring,
som tagits annorledes än i
samband med tjänst, på grund av förmånstagareförordnandet
uppburit försäkringsbelopp
före försäkringstagarens
död eller har så skett på grund av gåva
eller avtal om underhåll och äro omständigheterna
sådana att försäkringstagaren
icke vid utbetalning av motsvarande
belopp till förmånstagaren skulle
hava varit berättigad till avdrag för beloppet
såsom för omkostnad eller periodiskt
understöd, skall försäkringstagaren
vara skattskyldig för beloppet. Vad
nu sagts om försäkringstagaren skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om den
som vid försäkringstagarens död eller
eljest efter denne erhållit förfoganderätten
till försäkringen.»;

2) de likalydande motionerna I: 219
av fru Grethe Lundblad och herr Åke
Larsson samt II: 258 av herr Bergqvist
m. fl., vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t begärde en
genomgripande översyn av beskattningsreglerna
för P- och K-försäkringar
med utgångspunkt i strävandena att
åstadkomma ekonomisk jämlikhet i
samhället;

3) motionen II: 935 av herr Wennerfors,
vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begärde att
punkt 1 åttonde stycket av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen
kompletterades med följande stadgande: »Utan

hinder därav må med pension
avses tjänstepensionsförsäkring utformad
enligt avtal mellan huvudorganisationer
på arbetsmarknaden såvida ålderspensions
upphörande eller nedsätt -

ning inträffar fr. o. m. den månad, då
den försäkrade uppnår 67 års ålder och
såvida, därjämte, det belopp som upphör
att utbetalas, eller det belopp var-;
med pensionen nedsättes ej överstiger
för år räknat fem gånger basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring vid
den tidpunkt då försäkringen tecknades.
»

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) med anledning av motionerna
1:17 och 11:20 samt 1:219 och 11:258
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
rörande beskattningen av pensions-
och kapitalförsäkringar i enlighet
med vad utskottet anfört;

B) avslå följande motioner i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt, nämligen 1)

motionerna 1:17 och II: 20,

2) motionerna I: 219 och II: 258 samt

3) motionen II: 935.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

De relativt förmånliga regler, som
gäller i fråga om beskattningen av livförsäkringar,
har sin grund i att det av
sociala skäl ansetts önskvärt att medborgarna
skaffar sig ett gott försäkringsskydd.
Den omständigheten att under
senare år den allmänna försäkringen
successivt utbyggts och förbättrats
bör enligt utskottets mening föranleda
att gällande bestämmelser, vilka i
sin nuvarande utformning främst gynnar
försäkringstagare, för vilka behovet
av försäkringsskydd är minst, och vilka
erbjuder vissa möjligheter till skatteflykt,
blir föremål för en översyn.

Chefen för finansdepartementet har
i prop. 1969: 162 uttalat att frågan om
beskattningen av P-försäkring, som
meddelas i här i landet bedriven försäkringsrörelse,
bör bli föremål för ytterligare
överväganden. Någon utredning
härom har ännu inte tillsatts. Av
vad ovan anförts framgår att utskottet
för sin del anser att nuvarande regler

Onsdagen den 4 november 1970

20 Nr 36
Beskattningen av pensions- och kapitalförsäkringar

för beskattning av frivilliga försäkringar
bör bli föremål för omprövning.
Utskottet förordar därför att en utredning
tillsätts med uppgift att överse bestämmelserna
om beskattningen av såväl
P- som K-försäkringar. Med det anförda
anser utskottet sig ha besvarat
motionerna 1:17 och 11:20 samt 1:219
och 11:258.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gösta Jacobsson, Karl
Pettersson och Enarsson (samtliga m),
vilka ansett att ovan intagna avsnitt av
utskottets yttrande bort ha följande lydelse
:

»De relativt förmånliga regler, som
gäller i fråga om beskattningen av livförsäkringar,
har sin grund i att det av
sociala skäl ansetts önskvärt att medborgarna
skaffar sig ett gott försäkringsskydd.
Den omständigheten att under
senare år den allmänna försäkringen
successivt utbyggts och förbättrats
har i och för sig inte minskat behovet
av kompletterande försäkringsskydd.
Utskottet vill här endast peka på angelägenheten
av att genom försäkringar
trygga försörjningen av sjuka eller invalidiserade
anhöriga. Man kan i sammanhanget
inte heller helt bortse från
det inte obetydliga enskilda sparande
som sker i form av försäkringar till fördel
inte endast för den försäkrade
och hans familj utan också för samhället
i sin helhet. På grund av det minskade
banksparandet har försäkringssparande!
fått en ökad samhällsekonomisk
betydelse. Mot bakgrunden härav
och med hänsyn till att försäkringsanstalternas
beskattning nyligen varit
föremål för reformering finns det enligt
utskottets uppfattning inte anledning
att för närvarande överväga ändringar
i fråga om den nuvarande rätten
till avdrag för försäkringspremier eller
beskattningen av utfallande pensionsbelopp.
Däremot är det, som ovan framhållits,
angeläget att bestämmelserna
rörande försäkringsbeskattningen är så
utformade att de inte kan användas i

syfte att uppnå icke avsedda fördelar
vid beskattningen. Utskottet förordar
därför att en utredning tillsätts med
uppgift att överse bestämmelserna om
beskattningen av P- och K-försäkringar
i syfte att förhindra möjligheter till
skatteflykt. Med det anförda anser utskottet
sig ha besvarat motionerna 1:17
och 11:20 samt 1:219 och 11:258.»;

2) av herrar Gösta Jacobsson, Karl
Pettersson och Enarsson (samtliga m),
vilka ansett att utskottet under B 3 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
motionen 11:935 i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning av frågan om en
utvidgning av det skatterättsliga pensionsförsäkringsbegreppet
i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Moderata samlingspartiets
ledamöter av bevillningsutskottet
har till betänkandet nr 48 fogat två reservationer,
som jag här vill något närmare
kommentera. Jag börjar med reservationen
1.

Vi har i värt land sedan gammalt relativt
förmånliga regler som gäller beskattning
av livsförsäkringar. Sedan
1951 indelas livförsäkringarna i beskattningshänseende
dels i pensionsförsäkringar,
dels i kapitalförsäkringar. För
premie till pensionsförsäkring medges
avdrag vid inkomsttaxeringen, och sedan
försäkringsbeloppet börjat utgå
upptas detta vid inkomsttaxeringen.
Vid kapitalförsäkring medges däremot
inte avdrag för premie utom med vissa
schablonbelopp, och till följd härav
upptas, såsom praxis är på beskattningsområdet,
inte heller utfallande försäkringsbelopp
som inkomst.

Det har i allmänhet ansetts önskvärt
från såväl samhällets som den enskildes
synpunkt att medborgarna skaffar sig
ett gott försäkringsskydd. Visserligen

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Beskattningen av pensions- och kapitalförsäkringar

har under senare år den allmänna försäkringen
utbyggts och förbättrats, men
trots detta föreligger fortfarande behov
av kompletterande försäkringsskydd,
t. ex. möjlighet att trygga försörjningen
av sjuka eller invalidiserade anhöriga.
Även i andra fall finns det behov av
detta.

Det kan för den enskilde vara av värde
att kunna trygga sina försörjningsmöjligheter
inför förhållanden som han
vet kommer att inträda vid viss ålder
och inte minst att ha tillgång till medel
vid oförutsedda händelser som under
livets gång åtminstone i viss utsträckning
inträffar för de allra flesta
människor. Detta gäller särskilt i vår
tid, då förändringar på olika områden
sker så oerhört snabbt.

I dessa sammanhang bör man inte
heller bortse från det ganska omfattande
enskilda sparande som äger rum i form
av försäkringar. Med hänsyn till att hushållssparande!
under senare år har
minskat starkt har den sparform som
försäkringar utgör fått ökad betydelse
för både den försäkrade och samhället
i dess helhet.

Då försäkringsanstalternas beskattning
nyligen har varit föremål för reformering
och i avseende på de normala
fallen för försäkringar — som ju är
det alldeles övervägande antalet — försäkringstagaren
har ett fullt legitimt
syfle med och behov av sett ur både
egen och samhällets synvinkel, att teckna
försäkringar, tycker vi reservanter
att det inte finns anledning att ändra
nuvarande regler om rätt till avdrag för
premier eller beskattning av utfallande
försäkringsbelopp. Däremot finner vi
det angeläget att bestämmelserna i fråga
om försäkringsbeskattningen är så
utformade att de inte kan användas i
syfte att uppnå icke avsedda fördelar
vid beskattningen. Vi anser därför, att
en utredning bör ske i fråga om beskattningen
i syfte att åstadkomma regler
till förhindrande av skatteflykt i ordets
egentliga mening.

Herr talman! Jag ber att med denna
korta motivering få yrka bifall till reservationen
1.

I reservationen 2 aktualiserar vi ett
annat försäkringsspörsmål. Enligt gällande
bestämmelser om pension måste
en pension för att räknas som ålderspension
antingen vara livsvarig eller
utgå under minst fem år eller — i fråga
om pension som upphör tidigast när
den försäkrade fyller 63 år -—- under
minst ett och ett halvt år. Dessa bestämmelser
har visat sig medföra olägenheter
för anställda som kvarstår någon tid i
tjänsten efter uppnådd pensionålder,
vanligen 65 år, och har sin försäkring
ordnad enligt vad som vanligen kallas
ITP-systemet, som är ett system som avser
att utfylla pensionen inom tjänstepensionssystemet.
Då de nu gällande
bestämmelserna kan leda till att nämnda
försäkring förlorar sin karaktär av pensionsförsäkring
i kommunalskattelagens
mening, vill vi förorda en utredning som
syftar till utvidgning av det skatterättsliga
pensionsbegreppet i just de fall
som vi här har aktualiserat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
2.

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! Eftersom moderaternas
reservation nr 1, som herr Enarsson har
yrkat bifall till, helt riktar udden mot
en motion som jag har varit med om
att lägga fram, skulle jag vilja göra någr
ra kommentarer.

Vi har fått en nästan explosionsartad
utveckling av de stora pensions- och kapitalförsäkringarna
under de senaste
åren. Enbart mellan 1964 och 1967 blev
det en fördubbling av andelen för de
stora kapitalförsäkringarna på över
100 000 kronor. De stora s. k. D-försäkringarna
ökade under den tiden sin andel
av det totala antalet från 4 procent
till närmare 10 procent, och efter 1967
har denna snabba utveckling fortsatt.
Vi vet att det varje år görs nyteckningar

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Beskattningen av pensions- och kapitalförsäkringar

av flera hundra kapitalförsäkringar på
belopp över en halv miljon kronor.

Det är alltså inget påfund från motionärernas
sida när det sägs att beskattningsreglerna
främst gynnar de högre
inkomsttagarna. Dessa är själva medvetna
om det, och de visar det i handling
genom att teckna sådana försäkringar
i allt större utsträckning. Vi känner
också till att försäkringsbolagen tyvärr
många gånger säljer försäkringar
av detta slag, inte med hänvisning till
att det finns ett försäkringsbehov som
måste täckas, utan med hänvisning till
att beskattningsreglerna är så förmånliga
att man kan erbjuda eu kapitalplacering
som är gynnsammare än andra
alternativ.

Om man i den moderata reservationen
hade sagt, att man inte är så förskräckligt
intresserad av ekonomisk
jämlikhet, hade det åtminstone blivit
klara linjer. Men nu för man en argumentering,
som innebär en ren undanmanöver.
Man talar om att trygga försörjningen
av sjuka och invalidiserade.
Det finns ingen som helst motsättning
mellan vårt krav på ekonomisk jämlikhet
och kravet på trygghet för sjuka
och invalidiserade människor. Tvärtom
är det två saker som går hand i
hand; den ekonomiska jämlikheten innebär
bland annat att man måste trygga
försörjningen för sjuka och invalidiserade.

De moderata konstaterar vidare, att
det förekommer ett försäkringssparande,
som är betydelsefullt inom det totala
enskilda sparandet. Det är i och
för sig riktigt. Men jag förstår egentligen
inte på vad sätt den saken hör
hemma i dessa sammanhang. Hur mycket
tror herr Enarsson är nysparande,
när man tecknar en engångsförsäkring
på en halv miljon eller tre fjärdedels
miljon kronor?

Vidare säger de moderata, att man
inte skall överväga en ändring av avdragsmöjligheterna
för den enskilde eller
beskattningen av utfallande belopp

av den anledningen att försäkringsanstalternas
beskattning ganska nyligen
har varit föremål för översyn. Men
den översynen löste ju inte de problem
som vi har aktualiserat här, och den
tog inte heller sikte på att göra det.

Vidare säger de moderata, att de inte
vill motsätta sig en utredning för att
förhindra möjligheter till skatteflykt.
Men är det inte en form av skatteflykt
att placera pengar i sådana här försäkringar,
då man inte leds av en önskan
om försäkringsskydd, utan motivet är
att beskattningsreglerna ger en förmånlig
kapitalplacering? Kan man verkligen
i en sådan bär skatteflyktsutredning
bortse från avdragsrätten och beskattningsreglerna
för de utfallande beloppen
som de moderata vill göra? Vad är
det egentligen man vinner med att hindra
utredningen från att diskutera också
dessa saker?

Hade det inte, herr Enarsson, varit
riktigare, om ni hade sagt rent ut, att
ni tycker att det kanske inte är så viktigt
för den enskilde individen att känna,
att man uppnår en ekonomisk utjämning
i samhället?

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skall bara säga några
få ord om detta betänkande, eftersom
det är undertecknat av socialdemokraterna
och mittenpartierna och det
endast är de moderata som har reserverat
sig. Det har ju herr Bergqvist redan
varit inne på. Jag skall därför inte
närmare diskutera det.

Jag vill bara säga att i det ena motionsparet
syftar man ju till att undanröja
möjligheterna till skattemässiga inkomstöverföringar
till barn eller andra.
Det sker ju i avsikt att fullgöra avtal
om familjerättsliga underhållsbidrag. I
det andra motionsparet uttalar man
önskemål om en översyn av beskattningsreglerna
för pensions- och kapitalförsäkringar
i syfte att åstadkomma
ekonomisk jämlikhet i samhället, och
det var ju närmast de motionerna som

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Beskattningen av pensions- och kapitalförsäkririgar

herr Bergqvist berörde.

Vid pensionsförsäkring medges i princip
avdrag för premierna, men de belopp
som utfaller beskattas. Vid K-försäkringar
får man inte göra avdrag för
premierna, bortsett från dem som ryms
inom det s. k. försäkringsavdraget. I
stället beskattas inte utfallande belopp.
Om någon nu tar försäkring på särskild
förmånstagare, vilket inte sker så sällan,
skall det utfallande beloppet vid
P-försäkringar beskattas hos den som
tar försäkringen och alltså inte hos den
som får det utfallande beloppet, såvida
inte försäkringstagaren har fått göra avdrag
för kostnader eller periodiskt understöd.

Det är här missbruk förekommer. Det
finns legala möjligheter att dirigera utbetalningen
på sådant sätt att avsevärda
skatteförmåner kan erhållas. Motionärerna
har framhållit just detta, och
flagranta fall som återfinnes i motionerna
har redovisats i utskottets betänkande.
Antingen slipper vederbörande
skatt genom avdrag för kostnader som
enligt de nuvarande reglerna inte är
avdragsgilla eller också slipper vederbörande
ifrån skatt på utfallande belopp.

Förra året beslöt riksdagen att det vid
P-försäkringar som är tecknade i utlandet
inte får göras avdrag för premier.
Det hålet täppte riksdagen då till.
Jag skall kanske tillägga att när man
inte får göra avdrag för premierna vid
försäkringar som tecknas i utlandet beskattas
inte heller utfallande belopp. I
samband med att riksdagen fattade detta
beslut hade finansministern uttalat,
att även försäkringar som meddelas här
i landet skulle bli föremål för ytterligare
överväganden. Men det har inte skett
och utskottet vill nu att någonting skall
göras. Utskottet anser att de nuvarande
reglerna för beskattning av frivilliga
försäkringar bör bli föremål för omprövning.
Samtliga ledamöter av utskottet
förordar alltså detta utom de moderata.

Vi vill ha översyn av såväl P- som Kförsäkringar
och föreslår därför en skrivelse
till Kungl. Maj:t med hemställan
om en dylik utredning. Fn motionär har
yrkat att som P-försäkring också skall
avses tjänstepensionsförsäkring, som enligt
avtal upphör eller nedsätts fr. o. in.
den månad då den försäkrade fyller 67
år och vars årsbelopp inte överstiger
fem gånger basbeloppet när försäkringen
tecknades.

Vi menar att man vid P-försäkringar
måste ha en klar gräns mellan P-försäkringar
och försäkringar av annat
slag, eftersom P-försäkringar intar en
gynnad ställning i skattehänseende. Den
skattskyldige kan exempelvis genom att
ta en P-försäkring uppnå jämnare fördelning
av sin beskattningsbara inkomst
och därigenom mildra den progression
som han annars skulle drabbas av. Utskottet
avstyrker därför den motionen.

Herr talman! Med det här korta anförandet
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Punkten A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring av motiveringen,
som föreslagits i reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A i utskottets betänkande nr 48,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Försäljningen av mellanöl, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring av
motiveringen, som föreslagits i reservationen
1 av herr Gösta Jacobsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 167 ja och 27 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Punkterna B i och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 3 i utskottets betänkande nr 48,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 167 ja och 27 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Försäljningen av mellanöl, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 50, med anledning av motioner
beträffande försäljningen av mellanöl,
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru ÅSBRINK (s):

Herr talman! Det stora antal motioner
som tar upp mellanölsfrågan i vårt
land röjer den djupa oro man hyser
inför utvecklingen på detta område. Bevillningsutskottets
betänkande nr 50 visar,
att också bevillningsutskottet är påtagligt
oroat. Utskottets redovisning av
kontrollstyrelsens enkäter 1968 och 1970
ger ytterligare uttryck för allvaret i situationen.

Av den senaste undersökningen framgår
att 59 procent av nykterhetsnämnderna,
56 procent av barnavårdsnämnderna,
42 procent av skolstyrelserna och
79 procent av polismyndigheterna anser
att mellanölet försämrat nykterhetstillståndet
eller skapat problem. Påpekas
bör också att alla motsvarande siffror
i undersökningen 1968 låg 12—25 procentenheter
lägre. Genomgående för svaren
i år är inställningen att försämringen
huvudsakligast berör ungdomen.

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Att skolstyrelsernas procenttal är så
pass lågt som 42 kan delvis förklaras
med att bedömningen av läget nu endast
grundas på förhållandena under
skoltid, eftersom fritiden numera inte
faller under skolstyrelses uppsikt. Skolstyrelserna
i Stockholm och Göteborg
anför emellertid exempel där elever har
kommit till skolan så påverkade att de
har måst omhändertagas.

Mellanölskonsumtion blir allt vanligare
i allt lägre åldrar. Det är inte ovanligt
att påträffa elever från årskurserna
8 och 9 som är mellanölsalkoholister.

Och när man från skolorna får exempel
på hur vissa elever beräknas vara
beroende av mellanöl och —• som jag
hörde häromdagen -—- kan gå och ställa
till åverkan på skollokalerna genom alt
slå ut rutor för 1 600 kronor, då undrar
man vart vi är på väg. Den tabell som
avslutar kontrollstyrelsens promemoria
detta år talar ett lika tydligt som skrämmande
språk om utvecklingen under perioden
1965—1970. Mellanölskonsumtionen
visar där en markant stegring.

Tidningsrubriker — reagerar vi längre
för sådana? Om vi börjar studera
dem vittnar de i alla fall tydligt om hur
allvarlig situationen är. Låt mig anföra
några exempel.

I Expressen för den 29 maj 1970 återfinns
rubriken »Härifrån såg hustrun
hur ölberusade pojkar dödade hennes
man». Och i Svenska Dagbladet för den
18 mars 1970 står: »ökat alkoholmissbruk
i grundskolan.» Det är utdrag ur
skolöverläkare Sven-Ivar Rollofs rapport
till skoldirektionen i Stockholm.
Han påpekar där, att det är inne och
naturligt bland 13—14-åringar att dricka
mellanöl, och han framhåller att han
anser att den faran är större än både
narkotikaproblemet och sniffningen. Faran
är allvarligare än många har insett,
menar dr Rollof. Han framhåller
att 14—15-åringarna grundlägger alkoholvanor,
som de sedan inte kan lösgöra
sig ifrån. Narkotikan, skriver dr
Rollof, är stämplad som farlig, krimina -

Försäljningen av mellanöl, m. m.

liserande och dyr, men mellanölet är
billigt och legaliserat, och eleverna tror
inte att det är farligt. Antalet anmälda
fall av alkoholmissbruk i Stockholms
skolor fördubblades förra läsåret från
57 till 123, och de allra flesta fallen
fanns på grundskolans högstadium. —
Så långt skolöverläkare Rollof.

Aftonbladet redogjorde i april detta
år för en undersökning av 100 fall av
rattonykterhet som utretts i Ludvika.
En tredjedel av de 100 ratt- och mopedfylleristerna
som undersökts hade inte
kommit ur 20-årsåldern. I nio fall av tio
hade mellanölet spelat en viktig roll.
Tidningens slutsats var att den sänkta
åldern bland rattonyktra förare och
ökningen av rattonykterheten sedan
mellanölet blev populärt oroar.

Som efterspel till valborgsmässofirandet
i år rapporterar polisen i Sundsvall
bl. a. två mellanölsberusade 9-åriga pojkar.
Och den 17 oktober nu i höst stod
det i pressen: ölpåverkad 15-åring mördare
för cigarrett.

Exemplen kan tyvärr mångfaldigas —
om våld, överfall, dödsmisshandel.

Vi vet också hur allvarligt läget är
när det gäller idrottens svans, som vållar
samhället så många problem och där
man talar om polisingripande och ökad
polismakt men mycket sällan talar om
mellanölet, som är orsaken. En påminnelse
härvidlag fick vi i samband med
intermezzot i Örebro.

Är det underligt om tidningen Blå
Bandet i sitt nummer av den 22 oktober
i år frågar: Vad väntar Sträng på?
Och är det underligt om stora skaror
medborgare, även utan att vara enrollerade
i den organiserade nykterhetsrörelsen,
frågar sig vart vi är på väg?

Jag vet väl, herr talman, att en replik
i det här sammanhanget alltid blir att
bakom detta missbruk finns djupare liggande
sociala missförhållanden. Javisst,
och det kräver ingripanden, åtgärder
och insatser från samhället. Men kanske
är det ibland helt enkelt fråga om tonårsblyghet
och tonårsnyfikenhet. Man

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Försäljningen av mellanöl, m. m.

säger att det behövs upplysning, mindre
reklam, kontroll av kundernas ålder i
affärerna, men enligt min mening är
detta inte nog.

I motion II: 572 har jag föreslagit, att
mellanölet i likhet med starkölet endast
får försäljas enligt rusdrycksförsäljningsförordningen.
Att handelns folk
skall utöva den kontroll av inköparens
ålder som man framhåller som en så
viktig preventiv åtgärd lägger i längden
en orimlig börda på exempelvis kassörskorna
i snabbköpen.

Bevillningsutskottet säger i sin behandling
av min motion att en försäljning
på systembolaget »skulle uppenbarligen
få nykterhetspolitiskt goda effekter
i fråga om ungdomens missbruk
men» ■—- man undrar om det är en
omedveten cynism när utskottet tillägger
— »till priset av administrativa och
ekonomiska konsekvenser som är svåra
att överblicka». Utskottet fortsätter:
»Enbart den utbyggnad av systembutikerna
som skulle erfordras måste dra
betydande kostnader om man betänker
att den totala mellanölsvolymen är väsentligt
större än bolagets nuvarande
försälj ningsvolvm.

Herr talman! Det är de nykterhetspolitiskt
goda effekterna som enligt min
absoluta övertygelse är det väsentliga,
inte de ekonomiska konsekvenserna, som
kanske för resten kan mildras genom
uteblivna kostnader på skolväsendets,
social- och kriminalvårdens områden.
Om jag ser en ovetande människa gå in
på ett minerat område, hinner jag inte
hänvisa till utredningar, upplysningskampanjer,
information och all annan
sorts social verksamhet; jag försöker alt
hejda henne!

Herr talman! Jag har inför ett enhälligt
utskott inte någon möjlighet att
ställa ett yrkande men jag uttalar den
livliga förhoppningen att den välvilliga
skrivning som utskottet givit motionen
i denna fråga skall ha den effekten att
den alkoholpolitiska utredningen liksom
de många berörda myndigheterna

snabbt och effektivt tar ställning till
frågan.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Heden (ep) och Olsson i
Mölndal (s), fröken Sandell (s), herrar
Eriksson i Bäckmora (ep) och Jadestig
(s) samt fru Bergman (s) och fru
Löfqvist (s).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 50 behandlar en del motioner.
Det berör åtskilliga frågor av
nykterhetspolitisk art. Främst gäller
detta det s. k. mellanölsproblemet.

Det är nu fem år sedan mellanölet
infördes; man ville, hette det då från
förespråkarnas sida, få fram en måltids-
och sällskapsdryck av annan kvalitet
än tidigare förekommande ölsorter.

Jag tror att det är riktigt som utskottet
konstaterar att mellanölet under
dessa år tillvunnit sig en viss popularitet.
Men de negativa konsekvenserna,
som redan för fem år sedan förutsades
bl. a. av nykterhetsrörelsen, har
inte uteblivit. Mellanölets förespråkare
menade att det nya ölets tillkomst skulle
minska konsumtionen av starksprit
och starköl. Så har uppenbarligen inte
blivit fallet. Den samlade alkoholkonsumtionen,
räknad i liter 100-procentig
alkohol per invånare över 15 år, har i
varje fall stigit år från år. Den övervägande
ökningen av konsumtionen har
skett på mellanölets konto.

År då mellanölet en så ofarlig dryck
som man från vissa håll velat påstå?
Verkligheten bevisar något helt annat.
Utskottet konstaterar så riktigt att skadeverkningarna
främst visat sig på två
områden: dels den stora mellanölkonsumtionen
bland ungdom -— och då
i allt lägre åldrar —, dels ölkonsumtionens
ogynnsamma effekt på trafiksäkerheten.

I vad gäller trafiksäkerheten har trafikonykterhetsbrotten
ökat med nära 50

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

procent under det senaste decenniet,
vilket också framhålles i den partimotion
som lagts fram av folkpartiet. Det
är ju så, att på tre flaskor mellanöl, eller
två burkar, kan en fullvuxen karl
på 70 kg komma upp till 0,5 promille
alkohol. Då kan han också fällas för
rattonykterhet, om han kör bil. Ungdomar
som väger mindre kan givetvis
nå samma promillevärde redan efter
en mindre mängd mellanöl.

Brottskatalogen har tillförts ett nytt
brott, nämligen mellanölsfylleri. Detta
har i en starkt ökande omfattning uppträtt
bland ungdomen. Fylleriet har fått
sin tyngdpunkt just i åldrarna under
20 år.

På ungdoms- och fritidsgårdar har
man verkliga mellanölsproblem. En undersökning
i våras av pedagogiska institutionen
i Stockholm visade att 95
procent av gårdsföreståndarna har problem
med mellanölet på sina gårdar.
Relativt många ungdomar, som man
kommer i kontakt med i gårdsverksamheten,
har bekymmer med alkoholen
och missbrukar mellanöl; det gäller naturligtvis
inte alla men en mycket stor
procentandel.

Två viktiga faktorer kan nämnas i
detta sammanhang. Den ena är mellanölets
lättillgänglighet, den andra är alkoholreklamen
i allmänhet och mellanölsreklamen
i synnerhet.

Själv har jag vissa sympatier för den
motion som fru Åsbrink nyss talade för
och som går ut på att mellanölet endast
skulle få säljas på systembolagen. Jag
vet emellertid att just de hinder har
anförts som utskottet redovisar, dvs.
de ekonomiska konsekvenserna såsom
utbyggnad av systembolagslokalerna
etc. Jag är dock helt enig med henne
därom att de nykterhetspolitiska synpunkterna
bör komma i förgrunden.
Jag är också ense med utskottet, när
det uttalar att denna och andra frågor
bör övervägas av alkoholpolitiska utredningen.

Den frivilliga överenskommelse som

Försäljningen av mellanöl, m. m.

träffats dels om tillämpning av 18-årsgräns
för inköp, dels om vissa begränsningar
i ölreklamen bör tillsammans
med andra åtgärder i viss mån kunna
bringa ned konsumtionen, speciellt hos
de kategorier som nyss nämnts.

Informationsverksamheten måste också
ökas. Skolöverstyrelsen har tydligt
sagt ifrån, att den gärna vill vara med
om sådan information. Denna bör gälla
alkoholen i allmänhet — inte minst mellanöl
— men också narkotika, vilka ofta
ingår som en integrerande del i skadeverkningarna.

I folkpartiets partimotion I: 99 och
11:111 framföres åtskilliga förslag till
utvidgade uppdrag för den alkoholpolitiska
utredningen, som bör påskynda
sin verksamhet. Då emellertid ett enhälligt
utskott framlagt förslag och gjort
uttalanden som nära ansluter till nämnda
motion liksom till flera andra motioner,
skall jag inte framställa något
annat yrkande än om bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Med den skrivning som har gjorts
tror jag att vi kan räkna med att utredningen
tar upp dessa spörsmål. Jag
citerar vad utskottet i slutet av betänkandet
har skrivit: »Utskottet, som delar
motionärernas oro för den nykterhetspolitiska
utvecklingen, anser för sin
del att riksdagen i de här behandlade
frågorna---bör avvakta den al koholpolitiska

utredningens överväganden,
vilka---- får förutsättas ske

med utgångspunkt i de här uttalade
synpunkterna.»

Själv vill jag med tanke på den rådande
situationen anhålla att den alkoholpolitiska
utredningen arbetar med
stor skyndsamhet och lägger fram förslag
eller delförslag redan under det
kommande året.

I detta anförande instämde herrar
Westberg i Ljusdal, Sellgren, Jonsson
i Mora och Nilsson i Lönsboda (samtliga
fp).

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Försäljningen av mellanöl, m. m.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Många motioner har
väckts beträffande försäljningen av mellanöl.
Det visar, som fru Åsbrink sade,
den oro som många känner inför de tilltagande
alkoholproblemen och det påträngande
behovet av åtgärder. Man har
ibland en känsla av att alkoholproblemet
hotar att komma i skymundan för
narkotikaproblemet. Ändå är alkoholproblemet
det svåraste problem vi har
i dag — ett problem som vi för närvarande
inte ser någon lösning på. Vi
måste intensifiera våra ansträngningar
att finna lösningar, och åt hela alkoholfrågan
måste ges prioritet. Utskottet
framhåller att det finns skäl för att
just mellanölsfrågan och med denna
sammanhängande problem behandlas
med förtur, och det påpekandet vill jag
understryka.

Jag skall inte fördjupa mig i alkoholproblematiken
— jag delar fru Åsbrinks
nyss framförda oro. Det är känt
att de stora problemen beträffande mellanölet
gäller den höga konsumtionen''
bland ungdomen och därmed följande
trafiksäkerhetsproblem. Vad som sker
på lång sikt vet vi ytterst litet om, men
de alkoholvanor som nu grundläggs
bland ungdomen kommer sannolikt att
accelerera alkoholproblemen framöver.

Jag har noterat utskottets oro inför
utvecklingen men har samma uppfattning
som fru Åsbrink om utskottets
kommentar till yrkandet att mellanöl
endast skall få säljas i systembutiker.
Utskottet skriver att ett dylikt förfarande
skulle få nykterhetspolitiskt goda
effekter men avvisar förslaget av ekonomiska
och administrativa skäl. Det
är ett cyniskt resonemang. Skulle vi
verkligen inte ha råd att föra en bättre
nykterhetspolitik? Däremot skulle jag
haft förståelse för ett uttalande av den
innebörden att problemen hänger samman
med den alkoholpolitiska målsättningen
över huvud taget och att vi måste
ha ett samlat grepp på problematiken,
dvs. vi måste vänta och se vad

den alkoholpolitiska utredningen kan
komma fram till. Jag tror som utskottet
att det kan finnas skäl att överväga
också frågan om mellanölet skall bibehållas
eller om alkoholgränsen skall
sänkas.

I en motion har jag yrkat på en lagfäst
åldersgräns på 18 år för inköp
av mellanöl. För utskänkning finns åldersgränsen
16 år, men vid utminutering
finns ingen dylik gräns. I våra
tre nordiska grannländer finns en lagstadgad
åldersgräns vid utminutering.
Att behov och önskemål föreligger om
en 18-årsgräns är helt klarlagt genom
den frivilliga överenskommelse som har
träffats om en åldersgräns på 18 år
och som tillämpas sedan den 1 april
i år.

Utskottet anför att mitt motionsyrkande
om lagfäst åldersgräns i huvudsak
är tillgodosett genom den frivilliga
överenskommelsen. Det tycker inte jag!
Det är en väsentlig skillnad mellan en
lagfäst åldersgräns och en frivillig överenskommelse.
Man kan inte begära att
vissa grupper — i detta fall handelns
folk — skall tjänstgöra som övervakare
och socialarbetare, i synnerhet som
de inte har någon lagstiftning att hänvisa
till. Jag är emellertid beredd att
acceptera den frivilliga överenskommelsen
om 18-årsgränsen som en nödlösning.
Jag tror nämligen att också
denna fråga måste lösas utifrån en samlad
syn på alkoholpolitiken och dess
målsättning.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag finner det liksom utskottet angeläget
att begära att alkoholpolitiska
utredningen, med hänsyn till mellanölsfrågans
oroande utveckling och vikten
av en snar lösning, behandlar denna
fråga med förtur.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Som motionär vill jag
göra några korta kommentarer till utskottets
skrivning i detta ärende.

Fru Åsbrink har redan betonat att al

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

la de motioner som behandlas i detta
betänkande har ett gemensamt: motionärerna
hyser en stark oro för utvecklingen
på det nykterhetspolitiska området.
Det har rått enighet hos samtliga
talare •— och det gör det också hos
samtliga motionärer — om att mellanölet
är den främst bidragande orsaken
till försämringen på det nykterhetspolitiska
området. Det har redan sagts så
mycket i mellanölsfrågan, och det vore
oklokt av mig att upprepa det. Jag skall
i stället peka på ett par positiva punkter
i utskottets skrivning, vilka jag tycker
är mycket väsentliga.

Utskottet framhåller behovet av information,
inte minst i skolorna och till
ungdomen i övrigt. Detta är mycket värdefullt.
Vi måste vara överens om att
satsa mer på informationen i alkoholfrågan.
Denna information bör även innehålla
upplysning om de alkoholfria
alternativen.

Vidare tycker jag att det är positivt
att utskottet pekar på behovet av skärpt
uppmärksamhet när det gäller inrättandet
av s. k. pubar. Dessa växer upp som
svampar ur jorden. De grundar ekonomiskt
sin verksamhet på utskänkning av
just mellanöl.

I motionerna I: 770 och II: 904 har vi
tagit upp denna fråga som mycket väsentlig.
Vi har fört fram tanken att man
i vissa län skulle kunna anordna en försöksverksamhet
i restriktiv riktning. I
Göteborgs och Bohus län och i mitt hemlän,
Värmlands län, hade man för ett
par år sedan försöksverksamhet med
starkölsförsäljning i speceributikerna.
Denna slog mycket illa ut. Jag skulle
vilja stryka under vår tanke på en försöksverksamhet
i restriktiv riktning.
Denna bör innefatta frågan om mellanölsförsäljningen
och tillståndsgivningen
till pubar. Man kan även införa en begränsning
av Öl- och spritreklamen och
kraftigare satsa på upplysning och reklam
för alkoholfria drycker. Jag vill
särskilt understryka dessa tankegångar,
teftersom alkoholpolitiska utredningens

Försäljningen av mellanöl, m. m.

värderade ordförande Sigurd Lindholm
nu är närvarande i kammaren.

I mitt hemlän har Nykterhetsvännernas
länsförbund gjort ett försök. Man
har på näringsställen i länet gjort intervjuer
beträffande den service dessa
har i fråga om alkoholfria alternativ.
Ungdomar har besökt 14 näringsställen.
Av dessa är det inte mindre än 12 som
vägrar att servera alkoholfria drycker
glasvis. På 10 av de 14 säger man att
man inte har några möjligheter att servera
på annat sätt än genom att lämna
en helflaska, trots de bestämmelser som
finns. På ett par ställen har man inte
haft något alkoholfritt alternativ, trots
att man har vinrättigheter. Jag nämner
detta som ett exempel på den dåliga
servicen när det gäller alternativet alkoholfritt.
Jag tror inte att Värmland
är något särfall. Tyvärr är det nog likadant
i landet i stort.

Jag skall inte ställa något yrkande.
Flera talare har understrukit utskottets
positiva inställning. Jag vill för min del
särskilt framhålla angelägenheten av att
mellanölsfrågan behandlas med förtur.
Jag vill upprepa den rekommendation
vi har lämnat i våra motioner, nämligen
att i vissa områden eller län införa en
försöksverksamhet i restriktiv riktning
som möjliggör ett samlat grepp på dessa
problem.

I detta anförande instämde herrar
Gustafson i Göteborg och Rimås (båda
fp).

Herr MAGNUSSON i Nennesholm
(ep):

Herr talman! Jag skulle egentligen inte
behövt ta till orda utan kunde ha nöjt
mig med att instämma med de föregående
talarna.

Jag har emellertid tillsammans med
några kamrater väckt en motion i denna
kammare — den är väckt också i medkammaren
— i vilken vi yrkar att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
uttala sig för åtgärder för att förhindra

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Försäljningen av mellanöl, m. m.

missbruk av Öl bland ungdom, framför
allt inom skolorna. Vidare anhåller vi
om åtgärder för en intensifierad upplysning
angående effekterna av ölkonsumtionen,
särskilt då i samband med
framförande av motorfordon.

Utskottets skrivning är positiv. Vid
sin behandling av motionerna hänvisar
utskottet till den alkoholpolitiska utredningen,
men man har inte — och detta
saknar jag i utskottets betänkande — uttalat
något om när utredningen kan
tänkas bli färdig och framlägga sitt förslag.
När vi nu har utredningens ordförande
här i kammaren skulle det därför
vara av intresse om han kunde undanröja
den bristen i betänkandet.

Sedan vi väckte motionen i januari
har de krav vi ställde i punkt 1 i motionen
delvis blivit tillgodosedda, då
man i skolorna på schemat tagit upp information
om alkohol och Öl. Men vi
anser inte att detta är tillräckligt. Man
måste naturligtvis ta till ett ganska brett
register av åtgärder för att nå alla samhällsgrupper
med denna information.
Inte minst bör denna gälla det nu så aktuella
trafikområdet. Vid de trafikolyckor
där ungdomar är inblandade har i
9 fall av 10 — som en talare nyss nämnde
— mellanöl eller något annat slag av
Öl varit med i bilden. I en situation där
man försöker göra allt för att komma
till rätta med det ökade antalet trafikolyckor
tycker jag man måste vara beredd
att vidta åtgärder också på detta
område.

Det är rätt anmärkningsvärt att lagstiftarna
har stått så liandfallna. Efter
debatter med skolor, föräldraföreningar,
ungdomsorganisationer och andra
ideella organisationer och handeln har
man kunnat få till stånd en överenskommelse
om ett frivilligt stopp för försäljning
av mellanöl till ungdomar under 18
år, men lagstiftarna har däremot suttit
med armarna i kors, och det framstår
för många människor som förvånansvärt.

Jag skall, herr talman, inte ställa nå -

got yrkande i dag med hänsyn till skrivningen
i utskottets betänkande, men jag
förväntar att den år 1965 tillsatta alkoholpolitiska
utredningen skall forcera
sitt arbete och så fort som möjligt lägga
fram ett förslag, som sedan kan föreläggas
riksdagen för beslut. Utvecklingen
av mellanölskonsumtionen har nämligen
givit klart besked om att de hade rätt
som var tveksamma när man med dunder
och brak beslutade tillåta mellanöl
och som uttryckte rädsla för att vi skulle
få ytterligare en tillvänjningsdryck.
Mellanöl har nämligen blivit en tillvänjningsdryck,
som leder till starkare alkoholdrycker
men tyvärr också till narkotika.
Det är allvarliga konsekvenser
av ett beslut som riksdagen har fattat,
och därför måste det vara angeläget för
riksdagen att så fort som möjligt söka
rätta till missförhållandena genom en
lagstiftning som innebär att vi kan stoppa
en fortsatt ökning av alkoholmissbruket
i form av förtäring av mellanöl.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Detta betänkande är, såsom
de ärade ledamöterna ser, enhälligt.
I bevillningsutskottet har det ändå
suttit med ledamöter som är starkt engagerade
i nykterhetsrörelsen.

Jag vill understryka att frågan har
behandlats mycket seriöst i utskottet.
Jag skall inte ta upp någon debatt här,
eftersom jag tycker det är onödigt att
redogöra för vad utskottet har uttalat,
men jag vill ändå peka på en sak som
utskottet har framhållit, trots att det inte
funnits några motioner på den punkten
■— det gäller pubarna. Vi säger om
dem: »Särskilt tillkomsten av en mängd
s. k. pubar, som uteslutande utskänker
mellanöl, motiverar att utskänkningsfrågorna
också blir föremål för särskild
uppmärksamhet.»

Jag nämner detta bara för att understryka
att utskottet har behandlat ärendet
mycket allvarligt och sökt åstadkomma
enighet om sitt beslut. Vi hoppas att
alkoholpolitiska kommittén skall beak -

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av aktier och fastigheter

ta vad vi här har sagt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Realisationsvinstbeskattningen vid försäljning
av aktier och fastigheter

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 52, med anledning av motioner
angående realisationsvinstbeskattningen
vid försäljning av aktier
och fastigheter.

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) motionerna I: 102 av herr Werner
och 11:112 av herr Hermansson m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde
utredning och förslag om skärpning
av aktievinstbeskattningen och
markvärdebeskattningen på grundval av
principen att realiserade kapitalvinster
skulle beskattas i samma utsträckning
som annan inkomst,

b) beslutade att 35 § 3 mom. kommunalskattelagen
erhölle i motionerna
angiven ändrad lydelse, innebärande en
skärpning av gällande regler för aktievinstbeskattningen
genom en höjning av
procentsatsen för det belopp av försäljningssumman,
som skulle räknas som
skattepliktig realisationsvinst, från 10
till 15;

2) motionerna 1:148 av herr Brundin
m. fl. samt II: 175 av herrar Lothigius
och Clarkson;

3) motionerna I: 225 av herr Tistad
och II: 204 av herr Larsson i Umeå, vari
hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde förslag till sådan ändring
av gällande bestämmelser om beskattning
av realisationsvinst, att uppskov
med beskattning under viss tid finge åt -

njutas för realisationsvinst vid av ägarens
flyttning till annan ort föranledd
försäljning av en- eller tvåfamilj sfastighet,
avsedd huvudsakligen som bostad
åt ägaren, i det fall denne avsåge att på
den nya bostadsorten förvärva bostadsfastighet; 4)

motionerna I: 494 av herr Thorslen
Larsson och II: 568 av herr Josef son i
Arrie, vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde sådan ändring av förordningen
om uppskov i vissa fall med beskattning
av realisationsvinst, att därav
klart framginge att uppskovsförordningen
alltid skulle tillämpas, då avyttringen
av en fastighet orsakade förvärv
av en annan (ersättningsfastighet), i enlighet
med vad som anförts i motionerna; 5)

motionerna I: 496 av herrar Manne
Olsson och Magnusson samt II: 931 av
herr Trana m. fl.;

6) motionerna I: 797 av herr Svenungsson
m. fl. och II: 905 av herr Hedin
m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå följande motioner, nämligen 1)

motionerna I: 102 och II: 112,

2) motionerna I: 148 och II: 175,

3) motionerna I: 225 och II: 264,

4) motionerna I: 494 och II: 568,

5) motionerna 1:496 och 11:931,

6) motionerna I: 797 och II: 905,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Tistad (fp), Gösta Jacobsson
(m), Karl Pettersson (m), Johan
Olsson (ep), Vigelsbo (ep), Larsson
i Umeå (fp), Enarsson (m) och
Sundkvist (ep), vilka ansett att utskottet
under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 225 och II: 264 i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära förslag till sådan
ändring av gällande bestämmelser om
beskattning av realisationsvinst, att upp -

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Realisationsvinstbeskattningen vid försäljning

skov med beskattning under viss tid
finge åtnjutas för realisationsvinst vid
av ägarens flyttning till annan ort föranledd
försäljning av en- eller tvåfamiljsfastighet,
avsedd huvudsakligen
som bostad åt ägaren, i det fall denne
på den nya bostadsorten förvärvade bostadsfastighet; 2)

av herrar Tistad (fp), Johan Olsson
(ep), Vigelsbo (ep), Larsson i Umeå
(fp) och Sundkvist (ip), vilka ansett
att utskottet under 4 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:494 och 11:568 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag till vårriksdagen
1971 om sådan ändring av
35 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen
och 2 § förordningen den 6
juni 1968 (nr 276) om uppskov i vissa
fall med beskattning av realisationsvinst,
att en skattskyldig i de i förstnämnda
författningsrum avsedda överlåtelse-
och upplåtelsefallen alltid bleve
berättigad till uppskov när det förelåge
ett direkt samband mellan överlåtelsen
eller upplåtelsen och anskaffandet av en
ny fastighet.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Gösta Jacobsson, Karl Pettersson
och Enarsson (samtliga m).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Till detta utskottsbetänkande
har fogats två reservationer.

Den första reservationen är en gammal
bekant. Den gäller att folk som måste
flytta från en ort till en annan och
säljer ett egethem för att kunna förvärva
en liknande bostad på den ort dit
de flyttar skall kunna få uppskov med
realisationsvinstbeskattningen för den
villa de har sålt. Detta är en fråga som
kanske inte berör särskilt många människor,
men den berör dock en stor del
av gruppen egnahemsägare. Vi har en
arbetsmarknad där det jämt och ständigt
händer saker och ting. Det före -

av aktier och fastigheter

kommer ofta företagsnedläggningar, och
arbetskraften blir alltmer rörlig. Det
kommer alltså att uppstå sådana situationer
för allt fler människor allteftersom
tiden lider.

Det är inte fråga om att medge någon
möjlighet att undgå beskattning,
utan det är fråga om att inte orättmätigt
beskatta en inkomst som aldrig har uppkommit.
Om en person, som innehar ett
egethem får en tjänst på annan ort, säljer
sin villa och förvärvar en exakt likadan
bostad på den ort dit familjen flyttar
och då betalar med de pengar han
fått för den sålda bostaden, råkar han
ut för beskattning. Han har inte gjort
någon som helst vinst och inte fått någon
som helst inkomst, men skattelagstiftningen
innebär att folk som tvingas
flytta för att kanske skaffa sig ett bättre
avlönat arbete helt enkelt måste betala
skatt för det.

Vad vi för fram är alltså ett rättvisekrav.
Vi reservanter begär inte regler
som på något sätt skall möjliggöra skatteflykt,
utan vi vill att prövningsnämnderna
skall företa en särskild prövning
innan man medger, icke skattebefrielse,
men uppskov under en viss tid tills vederbörande
hunnit skaffa sig en ny fastighet.

Herr talman! Det här ärendet har som
sagt förekommit tidigare i kammaren,
och utskottets majoritet har då visat
samma inställning som nu genom att avstyrka
motionerna. Det är väl nu tredje
eller fjärde gången vi kommer tillbaka
med ärendet, som fortfarande är lika angeläget.
Orättvisan blir nämligen inte
mindre genom att bevillningsutskottets
majoritet avstyrker denna, såsom vi tycker,
riktiga och rättvisa motion.

Det finns ytterligare en reservation
till betänkandet. Majoriteten och reservanterna
har i det fallet inte några skilda
uppfattningar i sakfrågan, men det
har konstaterats genom ett utslag i ett
ärende att skattelagstiftningen inte har
fått den verkan som avsetts. Utskottet
hoppas att Kungl. Maj:t skall uppmärk -

Onsdagen den 4

Realisationsvinstbeskattningen

samma detta. Vi reservanter begär däremot
en skrivelse med en direkt beställning.
Har man konstaterat att tolkningen
av lagen inte är sådan som lagstiftarna
har tänkt sig, tycker vi att man
kan kosta på sig att direkt begära en
ändring, så att tillämpningen kommer
att stå i överensstämmelse med vad vi
har beslutat här i riksdagen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1
och 2.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I det utskottsbetänkande
som vi nu behandlar, nr 52 från bevillningsutskottet,
ingår ett par motioner,
nr 494 i första kammaren och nr
568 i denna kammare, där man begär
att riksdagen i .skrivelse till Kungl.
Maj :t skall begära sådan ändring av
förordningen om uppskov i vissa fall
med beskattning av realisationsvinst, att
därav klart framgår att uppskovsförordningen
alltid skall tillämpas, då avyttringen
av eu fastighet orsakar förvärv
av en s. k. ersättningsfastighet.

Anledningen till dessa motioner är
framför allt att oklarhet uppstått hur
bestämmelserna skall tolkas i den händelse
en fastighetsägare inköper ersättningsfastigheten,
innan tvångsförsäljningen
är helt avslutad. Sedan motionen
väcktes har regeringsrätten i ett
ärende angående förhandsbesked förklarat,
att den berörda bestämmelsen i
uppskovsförordningen inte medger, att
fastighet som anskaffats innan skattepliktig
realisationsvinst enligt 35 § 2
mom. tredje stycket i kommunalskattelagen
uppkommit, betraktas som ersättningsfastighet
enligt förordningen.

Denna tolkning innebär svåra ekonomiska
konsekvenser för berörda personer
som tolkat förordningen så, att
sambandet mellan tvångsförsäljning och
ersättningsköp var det avgörande och
inte den exakta tidpunkten. Jag känner
till exempel bl. a. från Sturup, där flygplatsen
nu skall byggas, på att mark3
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr

november 1970 Nr 36 33

vid försäljning av aktier och fastigheter

ägare av myndigheter direkt uppmanats
att försöka anskaffa ersättningsfastigheter
så snart som möjligt. Beslutet om
flygplatsen var definitivt, tvångsförsäljningen
likaså och i denna situation var
det självklart, att många också så snart
som möjligt ville försöka skaffa sig en
s. k. ersättningsfastighet. Utan tvekan
underlättades därigenom möjligheterna
för myndigheten att träffa en uppgörelse
med markägarna i de fall, då dessa
hade träffat avtal om inköp av ersättningsfastigheter.

Denna förordning om uppskov i vissa
fall av realisationsvinstbeskattning
infördes 1968. När man läser bevillningsutskottets
betänkande från 1968,
nr 43, finner man att utskottet, när det
redogör för propositionens innehåll, säger,
att den i huvudsak innebär följande:
»Rätt till uppskov med beskattningen
av realisationsvinst föreligger om
skattskyldig anskaffar annan fastighet
med anledning av att en av honom tidigare
innehavd fastighet frånhänts honom
eller hans äganderätt till denna begränsats
genom» — och där säger man
under första punkten — »expropriation
eller liknande förfarande.»

I utskottsutlåtandet från 1968 nämns
ingenting om att ersättningsfastigheten
inte får anskaffas förrän tvångsförsäljningen
är klar. Man får såväl i utskottsutlåtandet
som i propositionen ett bestämt
intryck av att avgörande för rätten
att utnyttja uppskovsregeln är sambandet
mellan tvångsförsäljningen och
ersättningsköpet och inte klockslag eller
tidpunkt.

Det är därför man med tillfredsställelse
läser det i dag föreliggande utskottsbetänkande!,
där det heter:

»Utskottet delar den i motionerna uttalade
uppfattningen att tanken bakom
uppskovsförordningen uppenbarligen är
att den skattskyldige skall kunna återställa
det läge vari han befann sig före
inträdet av den situation som föranlett
den skattepliktiga realisationsvinsten
och att, när ett direkt samband före36 -

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av aktier och fastigheter

ligger mellan avyttringen av en fastighet
och förvärvet av en annan, uppskov
rimligen bör kunna erhållas även om
anskaffningen av ersättningsfastigheten
i tiden ligger före den formella över- eller
upplåtelsen av den ursprungliga fastigheten.
»

Det är tillfredsställande att man kunnat
enas på denna punkt i sakfrågan.
Men med denna motivering hade man
förväntat, att utskottsmajoriteten liksom
motionärerna skulle vara angelägen om
att snarast få en översyn till stånd.
Men här vill nu utskottsmajoriteten inte
vara med på att man i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär den översyn som
man tidigare i motiveringen har ansett
vara berättigad.

Men detta ställningstagande från utskottsmajoritetens
sida innebär, att en
översyn fördröjs ytterligare. Man förutsätter
att en utredning, som ännu
inte är utsedd, skall lägga fram förslag.
Detta måste givetvis innebär en ytterligare
förskjutning i tiden, innan ett
avgörande kan ske. Utskottsmajoriteten
säger ju att man förutsätter, att en av
departementschefen aviserad utredning
angående realisationsvinstbeskattning
snarast skall lägga fram förslag i den
riktning som utskottet enhälligt har uttalat
sig för.

Jag har mycket svårt att förstå varför
man väljer en väg som otvivelaktigt
måste innebära ett ytterligare uppskjutande
av frågans avgörande, och jag
skulle gärna direkt vilja fråga utskottsmajoritetens
talesman varför man inte
velat välja den väg som, mänskligt att
döma, måste vara den snabbaste, nämligen
att för Kungl. Maj :t direkt påpeka
det angelägna i att det vidtas en justering.

Till utskottsbetänkandet har också fogats
en reservation av herr Tistad m. fl.
i vilken yrkandet om skrivelse tillstyrks,
och jag kan inte finna annat än
att det måste vara hela riksdagens
önskan att en översyn sker snarast, så
att förordningen kan tolkas som avsik -

ten var.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen 2 av herr Tistad
m. fl.

Herr TRANA (s):

Herr talman! I motionerna I: 496 och
11:931 som behandlats i det här utskottsbetänkandet
har motionärerna påvisat,
att den nu gällande realisationsvinstbeskattningen
vid försäljningen av
jordbruksfastigheter är så utformad, att
den inte utan skäl kan sägas motverka
den statliga jordbruksrationaliseringen.

I motionerna, som är tvåpartimotioner,
har därför yrkats att i skrivelse till
Kungl. Maj:t bör anhållas om ändring
av ifrågavarande lagstiftning, i första
hand innebärande »att alla försäljningar
av jordbruksfastigheter som utgör ett
led i jord- och skogsbrukets rationalisering
undantages från realisationsvinstbeskattningen,
eller i andra hand att
reglerna för realisationsvinstbeskattningen
ändras så att vid försäljning
av del av jordbruksfastighet för ovannämnda
ändamål skatteberäkningen får
uppskjutas till den tidpunkt då återstående
del av fastigheten försäljes».

Hur nuvarande bestämmelser verkar
har i motionerna påvisats genom ett
praktiskt exempel som finns intaget på
s. 15 i utskottsbetänkandet. Exemplet är
hämtat från inköpsverksamheten år 1969
i Stockholms läns lantbruksnämnd och
är ett av flera. Av exemplet framgår att
fastigheten inköptes av säljaren år 1937
för 33 000 kronor. Taxeringsvärdet var
år 1949 35 000 kronor. Under åren
1953—1955 genomfördes styrkta förbättringsåtgärder
för tillsammans 21 600
kronor. Enligt index- och uppräkningsregler,
för vilka redogörs på s. 14 i utskottsbetänkandet,
utgjorde fastighetens
uppräknade ingångsvärde år 1969
252 218 kronor. Försäljningspriset till
lantbruksnämnden för fastigheten som
helhet fastställdes till 175 000 kronor,
vilket med 77 218 kronor understeg gäl -

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Realisationsvinstbeskattningen

lande ingångsvärde. Det blev alltså inte
fråga om någon vinst för säljaren och
därför inte heller om någon realisationsvinstbeskattning.

Säljaren ville emellertid, vilket är
mycket vanligt då det gäller äldre säljare,
behålla fastighetens byggnader med
tomt och bo kvar på platsen. Detta var
för både säljare och lantbruksnämnd en
god lösning, eftersom byggnadsbeståndet
saknade aktualitet från jordbruksrationaliseringssynpunkt.

Men nu uppstår problemet. Eftersom
det årliga 3 000-kronorstillägget på fastighetsvärdet
är knutet till bostadsdelen
av byggnadsbeståndet innebar detta
jämte uppräknad bostadsförbättring år
1953 samt lagfartskostnader m. m., att
det uppräknade ingångsvärdet av byggnadsbeståndet
utgjorde 52 893 kronor.
Tomt och byggnadsbestånd uppskattades
till ett värde av 115 000 kronor. Vid
en försäljning av enbart jord och skog
till lantbruksnämnden skulle för säljaren,
med hänsyn till att byggnadsbeståndet
icke ingick i försäljningen, uppstå
en vinst på 62 107 kronor på vilket belopp
en realisationsvinstskatt skulle uttas
på 46 580 kronor.

Exemplet visar att om fastigheten försåldes
med hus, så uppstod ingen beskattningsbar
vinst. Om säljaren däremot
behöll husen med tomt och bodde
kvar, så fick han enligt gällande bestämmelser
betala 46 580 kronor i realisationsvinstskatt.
Detta exempel är
ingalunda unikt, och om lantbruksnämnderna
nu vill fullfölja rationaliseringsverksamheten
tvingas de att i liknande
fall kringgå bestämmelserna genom
att först köpa in hela fastigheten
och sedan återsälja tomt och hus till
den tidigare ägaren. Då utgår ingen realisationsvinstbeskattning.
I lantbruksnämnderna
anser vi att även om ett sådant
förfarande godtages av skattemyndigheterna
kan förfaringssättet för allmänheten
komma att framstå som om
lantbruksnämnderna medverkade till
skatteflykt, och detta är synnerligen

vid försäljning av aktier och fastigheter
otillfredsställande.

I sitt yttrande över motionerna har
utskottet helt solidariserat sig med motionärernas
tankegångar genom att på
s. 21 i betänkandet uttala bl. a. följande: »Syftet

med 3 000-kronorsavdraget är
bl. a. att man från beskattningen vill
undanta mindre vinster vid försäljning
av egnahem, villor, hyreshus och jordbruksfastigheter.
Det har däremot inte
varit lagstiftarens avsikt att försvåra
försäljningar i rationaliseringssyfte, vilket
framgår inte minst därav att vid sådana
försäljningar endast 75 % av vinsten
beskattas, oavsett den tid fastigheten
innehafts.

Enligt utskottets uppfattning är det
angeläget att reglerna för realisationsvinstbeskattningen
är så utformade att
de inte onödigtvis försvårar det allmännas
möjligheter att verka för en effektiv
och rationell jord- och skogsbrukspolitik.
Det kan knappast anses
tillfredsställande att en lantbruksnämnd
— för att en säljare inte skall gå miste
om 3 000-kronorsavdraget vid vinstberäkningen
—• tvingas tillgripa den ordningen
att först köpa hela fastigheten
och därefter sälja tillbaka den fastighetsdel
som säljaren önskar behålla.»

Utskottet har dock inte velat dra den
logiska slutsatsen av sin uppfattning och
tillstyrka motionsyrkandet utan hänvisar
i stället till en aviserad översyn av
realisationsvinstbeskattningen och skriver
i det sammanhanget på samma sida
i utlåtandet följande:

»Som framgår av det föregående har
departementschefen i direktiven för
den nyligen tillsatta utredningen argående
företagsbeskattningen aviserat en
översyn av realisationsvinstbeskattningen.
Några direktiv för en sådan översyn
har dock ännu inte utfärdats, men
av departementschefens uttalande framgår
att översynen kommer att bli genomgripande.
Den kan därför beräknas
ta lång tid i anspråk. Enligt utskottets
uppfattning bör den av motionärerna

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av aktier och fastigheter

aktualiserade frågan lämpligen prövas
i samband med den sålunda aviserade
översynen. Enär spörsmålet avser endast
en del av de bestämmelser som
gäller för vinstberäkningen och bör lösas
så snart som möjligt, förutsätter utskottet
att frågan om beräkning av realisationsvinst
i de av motionärerna avsedda
försäljningsfallen behandlas med
förtur, så att förslag till ändrade bestämmelser
så snart som möjligt kan
föreläggas riksdagen.»

Jag vill understryka, herr talman, att
jag betraktar utskottets ställningstagande
som klart positivt till motionen men
att jag samtidigt finner innebörden i det
senaste citatets sista mening något oklar.
Jag har inget yrkande, men om jag hade
det skulle det närmast vara en tillstyrkan
till utskottets positiva skrivning och
förslag.

Jag vill emellertid sluta med att ställa
en fråga till bevillningsutskottets talesman:
Avser utskottet med sitt uttalande
att de i motionen begärda ändringarna
skall ingå som en del av den
aviserade genomgripande utredningen,
eller avser utskottet med uttrycket »de
av motionärerna avsedda försäljningsfallen
behandlas med förtur», att denna
problematik bör kunna upptas till prövning
av Kungl. Maj:t oberoende av den
aviserade genomgripande översynen av
realisationsvinstbeskattningen av fastighet?
Om utskottet inte avser det senare,
när kan det då förväntas att de i motionerna
aktualiserade spörsmålen omprövas
i enlighet med motionärernas
och utskottets uttalade intentioner?

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! I förra veckan behandlade
vi för andra gången i år ett ärende,
som har fått beteckningen »skattepaket».
Behandlingen gick i brådskans
tecken, och resultatet blev en skärpning
av skattetrycket på gemene man i vårt
land. Jag skall inte nu upprepa den
karakteristik som gavs av de förslag,
vilka förra veckan i allt väsentligt för -

des i hamn av den enade fronten av
socialdemokrater och borgerliga partier.

I dag har vi att behandla en annan
skattefråga. Det gäller en skärpning av
aktievinst- och markvärdebeskattningen.
Det är verkligen kännetecknande
för innehållet i den skattepolitik som
förs i vårt land att utskottet i år liksom
i fjol när motsvarande krav behandlades
ställer sig avvisande.

De krav som vänsterpartiet kommunisterna
rest i motionsparet I: 102 och
11:112 syftar till att såväl kapitalvinster
som markvärdestegringsvinster skall
beskattas som vanlig inkomst. I avvaktan
på begärda förslag om en skärpning
av aktievinstbeskattningen ställer
vi emellertid i år det konkreta förslaget
att den andel av försäljningssumman,
som skall räknas som skattepliktig
realisationsvinst, skall höjas från 10
procent till 15 procent.

Medan pålagor på allmänheten i övrigt,
dvs. på löntagarna, mycket väl
kan beslutas i brådskans tecken, såsom
jag tidigare sade, och utan några tidsödande
utredningar tycks det vara rasande
svårt att komma fram till en
skärpt beskattning av kapitalägarna.

Jag vill erinra om att utskottets talesman
i fjolårets debatt i denna fråga
på tal om förmögenhetsbeskattningen
— som då också togs upp — bl. a.
framhöll följande: »Socialdemokraterna
har därvidlag sagt att vi kommer med
ett förslag om en väsentligt höjd förmögenhetsbeskattning.
» Utskottets talesman
fortsatte emellertid också med att
säga att det förelåg en majoritet härför.
Vi vet alla i dag hur det blev med
den saken. Det var ett löfte som sveks.

Nu avvisas våra förslag med nya löften.
Utskottet hänvisar till att gällande
bestämmelser angående realisationsvinstbeskattningen
skall överses. Utskottet
kryper bakom denna utfästelse i sitt
avslagsyrkande även i sitt ställningstagande
till vårt konkreta yrkande om en
omedelbar skärpning av den skatteplik -

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av aktier och fastigheter

tiga realisationsvinstens andel av försäljningssumman
från, som jag nyss
nämnde, 10 procent till 15 procent.

Utskottet framhåller också i sitt betänkande
att den i samband med företagsbeskattningen
aviserade översynen
av realisationsvinstbeskattningen kan
beräknas ta lång tid i anspråk. Det betvivlar
jag inte alls. Men talar då inte
detta för ett bifall till det av oss i motionerna
ställda yrkandet? Så ser i varje
fall vi på saken.

I samband med att företagsbeskattningen
omnämnes kan jag inte underlåta
att erinra om ett yttrande från finansministern
i en dialog med herr
Curt Nicolin, refererad i Veckans Affärer
av den 9 april i år. Herr Sträng
framhåller däri bl. a. följande: »Jag har
inte använt ordet ''skärpt’ när jag talar
om behovet att se över bolagsbeskattningen.
» Det gäller alltså i detta fall
bolagsbeskattningen.

Yttrandet anser jag vara signifikativt
för ambitionerna hos samme finansminister
som är så kvick att ta till de
»beska medicinerna» när det gäller löntagarna.
Utskottets ställningstagande i
denna fråga vittnar om en följsamhet
mot regeringens skattepolitiska orientering
som minst av allt kan sägas vara
klädsam.

Vad markvärdestegringen beträffar
synes utvecklingen i dag verkligen gå
mot en starkare upptrissning av markpriserna
och därmed följande vinstökning.
Jag kan upprepa vad vi tidigare
förklarat i detta sammanhang, nämligen
att någon form av prisreglering måste
till för att stoppa markspekulationen,
men samtidigt måste också en skärpt
beskattning åstadkommas. .Tåg anser att
ett minimikrav är att markvärdevinsterna
beskattas i samma utsträckning
som vanliga inkomster beskattas här i
landet.

Herr talman! Med stöd av de anförda
synpunkterna ber jag att få yrka bifall
till motionerna 1: 102 och II: 112.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! I förevarande utskottsutlåtande
behandlar bevillningsutskottet
motioner som gäller ändringar av
reglerna för dels beskattning vid försäljning
av aktier, dels beskattning av
realisationsvinster som uppkommer vid
försäljning av fastigheter. Beskattningen
av aktievinster har tagits upp i två
motionspar, 1:102 och 11:112 samt
1:148 och 11:175. I det förstnämnda
motionsparet framförs dels ett utredningskrav,
dels ett förslag om höjning
av den procentsats som nu gäller för
beskattning av vinst vid försäljning av
aktier och värdepapper som innehafts
minst fem år. Motionärerna önskar —
som framgick av fru Rydings anförande
— en höjning från 10 till 15 procent.
I det andra motionsparet begärs
en allmän översyn av bestämmelserna
om beskattning av vinst vid aktieförsäljning.

De bestämmelser som vi nu har när
det gäller beskattningen av vinster vid
aktieförsäljning daterar sig från år 1966.
Redan då uttalade departementschefen
att frågan om kapitalvinstbeskattningen
kunde behöva överses. Bevillningsutskottet
underströk också nödvändigheten
av att bestämmelserna överarbetas
och att en samordning görs med
de förslag som kan väntas från andra
pågående utredningar, bl. a. kapitalskatteberedningen.

Som framgår av det nu föreliggande
utskottsbetänkande! har departementschefen
i samband med utfärdandet nyligen
av direktiven för utredningen angående
företagsbeskattningen meddelat
att han har för avsikt att låta realisationsvinstbeskattningen
bli föremål för
översyn av en särskild utredning. Vi
kan alltså få ett material som grund
för diskussionen av dessa frågor. Utskottet
bär därför inte funnit skäl att
tillstyrka de krav som framförts i motionerna
utan emotser resultatet av den
allmänna översynen av realisationsvinstbeskattningen.
När det materialet

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Realisationsvinstbeskattningen vid försäljning

föreligger får vi tillfälle att ta ställning
i dessa frågor. Det är ju den behandlingsgång
som vi brukar tillämpa i detta
hus: vi skall ha ett material som
underlag innan vi är redo att ta ställning
till förändringar. Och bestämmelserna
på det här området har gällt sedan
1966, varför det finns anledning
att följa utskottet och nu se över dem.

I det andra avsnittet har utskottet
behandlat motioner angående realisationsvinst
vid försäljning av fastighet.
Motionerna I: 225 och II: 264 avser rätten
att erhålla uppskov under viss tid
med beskattning av realisationsvinst.
Motionärerna vill ha en vidgad sådan
rätt, vilket man tagit fasta på i reservationen
1. Avgörande bör enligt motionärerna
vara att det gäller en familjefastighet,
dvs. eu fastighet som varit
avsedd för ägarens eget bruk.Om
man då inom viss tid förvärvar en liknande
fastighet på den nya bostadsorten
skall man enligt motionärerna ha
rätt till uppskov med beskattningen av
en eventuell realisationsvinst. Nu gällande
bestämmelser lämnar möjlighet
till uppskov med skatten endast vid
expropriation eller tvångsöverlåtelse eller
när överlåtelsen ingår som ett led
i ett jordbruks eller skogsbruks yttre
rationalisering.

Utskottsmajoriteten delar inte motionärernas
uppfattning om de bekymmer
som uppstår vid en fastighetsförsäljning.
Med de grunder som används för
uträkningen, varvid hänsyn tas till penningsvärdeförändringen,
till förbättringskostnader
o. d., uppkommer inte
någon vinst. Fastigheterna blir inte föremål
för någon beskattning. Sätter man
sig ned och räknar på egnahemmen i
allmänhet, finner man att de inte drabbas
av någon realisationsvinstbeskattning.

Utskottsmajoriteten anser därför inte
erforderligt med speciella undantagsregler
när en person säljer en fastighet
och skaffar sig bostad på annan ort.

Man kan därutöver tillägga att det är

av aktier och fastigheter

i sådana fall som herr Larsson i Umeå
här talade om — försäljning på orter
där det skett företagsnedläggningar och
liknande och där det uppstår svårigheter
att avyttra fastigheterna — som
bekymren finns och inte i de fall som
motionärerna talat om.

I två motionspar, 1:496 och 11:931
samt 1:797 och 11:905, berörs frågor
om realisationsvinst vid försäljning av
jordbruks- och skogsfastigheter. Såsom
herr Trana framhöll är utskottet enigt
om att reglerna bör utformas på sådant
sätt att de inte onödigtvis försvårar det
allmännas möjligheter att verka för en
effektiv och rationell jord- och skogsbrukspolitik.
De bestämmelser som nu
gäller kan i det här avseendet få en
icke önskvärd effekt, vilket herr Trana
redovisar genom att anföra det exempel,
som återfinns i utskottets utlåtande.

Utskottet anser därför att dessa frågor
lämpligen bör omprövas i samband
med den översyn departementschefen
har aviserat och att de problem som
är berörda i motionen skall behandlas
med förtur. Jag kan inte riktigt förstå
herr Tranas rädsla för att förslaget därigenom
skulle så att säga begravas i den
stora utredningen. Inom utskottet har
vi som sagt varit helt eniga om att detta
är problem som måste lösas med förtur
och vi förväntar oss alltså att vi
skall få rätsida på de problem som har
tagits upp i motionerna.

Slutligen återstår ett motionspar,
I: 494 och II: 568, vari aktualiseras rätten
till uppskov i vissa fall med realisationsvinstbeskattningen.
Därmed avses
de fall där den skattskyldige under
ärendets gång har anskaffat lämplig ersättningsfastighet;
herr Josefson i Arrie
har redan utvecklat den problematiken.
Regeringsrätten har i ett förhandsbesked
förklarat att fastighet, som anskaffats
innan skattepliktig realisationsvinst
uppkommit, inte kan betraktas som ersättningsfastighet.
Utskottet delar motionärernas
uppfattning att när ett di -

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av aktier och fastighetei

rekt samband föreligger mellan avyttringen
och förvärvet av ersättningsfastigheten
bör uppskov kunna medges,
även om fastigheten har anskaffats innan
ärendet om realisationsvinsten är
klart. Utskottet förutsätter även härvidlag
att den aviserade utredningen angående
realisationsvinstbeskattningen
snarast lägger fram förslag till ändringar
av de gällande bestämmelserna.

1 reservationen 2 ställs yrkandet, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall begära ett förslag till vårsessionen.
I sak är vi ense om att förhållandet
behöver rättas till. Det är bara när
det gäller tillvägagångssättet som utskottsmajoriteten
har valt att gå en annan
väg. Herr Josefson i Arrie frågar,
om det inte hade varit bättre att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära ett förslag
till vårriksdagen. Vi tror inte att
den vägen är snabbare, utan menar
tvärtom att man med den av utskottsmajoriteten
föreslagna metoden fortare
kan få fram ett förslag till ändringar
på denna punkt. Det är detta som har
föranlett utskottsmajoriteten att gå den
andra vägen för att åstadkomma den
rättelse av reglerna som vi från båda
håll har önskat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan i dess helhet.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Herr Carlstein säger att
utskottet inte kunnat tillstyrka vårt motionsyrkande
med hänsyn till att departementschefen
har aviserat en översyn
av realisationsvinstbeskattningen. Det
var det jag redan i mitt första anförande
misstänkte att herr Carlstein skulle
hänvisa till, men jag gjorde inte som
herr Carlstein utan jag läste vidare i utskottets
skrivning, och där står det att
»översynen kommer att bli mycket genomgripande.
Den kan därför beräknas
ta lång tid i anspråk.»

Jag vill upprepa att detta styrker mig

i kravet på att man nu skulle vidta de
konkreta åtgärder vi har föreslagit i
form av en höjning från 10 till 15 procent
av denna beskattning. Herr Carlstein
borde ha förstått att det skulle vara
till nytta för staten att få in de pengarna.
Det talas ju annars om att varje
krona är så värdefull som staten kan få
in i skattemedel, men det tycks bara
gälla löntagarnas kronor och inte sådana
skatteskolkare som verkligen har någonting
att ta av.

Jag anser därför att det vore ett klokt
beslut, om man i dag höjde beskattningen
från 10 till 15 procent och jag vidhåller
mitt första yrkande.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Herr Carlstein säger att
det inte blir någon beskattning av de
människor som skall flytta från en ort
och som därför måste sälja sina fastigheter
och köpa likadana på en annan
ort. Den uppgiften måste vara fullständigt
felaktig. Det förekommer dock
ganska ofta att de blir beskattade. Jag
kan hålla med herr Carlstein när han
säger att det inte uppstår någon vinst
för dessa människor, men de blir beskattade
och det vänder vi oss mot. Har
man för expropriering en bestämmelse,
enligt vilken uppskov med realisationsvinst
kan beviljas, bör samma regel kunna
gälla för människor som av olika anledningar
måste flytta.

Vidare framhåller herr Carlstein att
det inte betalas några höga priser på
villor i de orter där företag läggs ner.
Men i dag läggs det ner en mängd företag
även inom expansiva överhettade
områden och människorna måste flytta
för att ta anställning på andra orter.
Sådant förekommer alltså inte bara i
ödebygder utan även i orter där man
normalt får ut mycket höga priser på
villor. Men det innebär naturligtvis också
att man i sådana fall får betala ett
högt pris när man skall köpa en annan
villa.

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av aktier och fastigheter

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Uet är givetvis en bedömningssak
vilken väg man anser bäst
och snabbast för att nå fram till en lösning.
Jag har emellertid svårt att förstå
utskottets ståndpunkt. Här har vi
att välja mellan att antingen hänskjuta
frågan till en utredning som ännu inte
är tillsatt eller att i skrivelse till Kungl.
Maj:t direkt framföra våra synpunkter.
För mig framstår det som klart att den
snabbaste vägen är att i skrivelse till
Kungl. Maj :t direkt påpeka vad man
önskar.

Redan i januari fäste jag finansministerns
uppmärksamhet på detta spörsmål
genom en enkel fråga. Ärendet var
då föremål för behandling i regeringsrätten,
och jag fick därför inte tillfälle
att ta del av finansministerns uppfattning
i frågan. Men ingenting har skett
sedan regeringsrätten tog sin ståndpunkt,
och det är ytterligare ett skäl för
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttalar sin mening, som i sak går
ut på att man redan till vårriksdagen
vill ha ett förslag om ändring på denna
punkt.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Av herr Carlsteins svar
på mina frågor står det klart att utskottet
anser att det avsnitt som våra motioner
gäller inte skall behandlas med
förtur innan utredningen har lagt fram
förslag. Jag kan förstå att bevillningsutskottet
liksom alla andra utskott följer
de regler som har utkristalliserat sig i
riksdagsarbetet och att utskottet därför
vill hänskjuta förslagen till den utredning
som skall tillsättas. Men jag kan
inte underlåta att ge uttryck för en viss
förvåning över att utskottet i ett ärende,
där utskottet enhälligt i likhet med
motionärerna anser att någonting måste
göras och att det beslut av statsmakterna
som nu gäller motverkar ett annat
beslut som är minst lika viktigt, inte
vill bifalla ett motionsyrkande om en
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran

att självklara missförhållanden skall rättas
till.

På goda grunder kan vi anta att inte
ens utredningen kommer till en annan
slutsats. Det är då litet förvånande att
man inte kan göra ett avsteg från gamla
vaneregler och undvika att i en så
viktig fråga försvåra lantbruksnämndernas
verksamhet under så lång tid framöver
som nu kommer att bli fallet.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Jag har tidigare sagt,
herr Larsson i Umeå, att det endast i
mycket få undantagsfall inträffar att det
vid försäljning av fastigheter blir fråga
om någon realisationsvinstbeskattning.
Vid vinstberäkningen skall nämligen inköpspriset
och de årliga förbättringskostnaderna
— om dessa uppgår till
minst 3 000 kronor — omräknas efter
det allmänna prisläget när avyttringen
sker. Omräkningen skall ske enligt en
indexserie, grundad på konsumentprisindex
och levnadskostnadsindex med
1914 som basår. Förbättringskostnaderna
är avdragsgilla de år de uppgår till
minst 3 000 kronor. Har den avyttrade
fastigheten omfattat byggnad som i huvudsak
varit avsedd för bostadsändamål
— det är dessa byggnader vi nu diskuterar
— får man från försäljningsvinsten
dra av ett belopp på 3 000 kronor
för varje påbörjat kalenderår som bostaden
funnits på fastigheten under innehavandetiden.

Detta gör att det inte på dessa fastigheter
uppkommer några vinster att ta
fram till beskattning, och därför behövs
det inte någon undantagsbestämmelse
av det slag som herr Larsson i Umeå talar
om. Inte heller i de expansiva områdena
blir det några vinster vid försäljningar.
Fastighetsägarna röner således
en mycket generös behandling i detta
avseende.

Till herrar Trana och Josefson i Arrie
vill jag säga, att det primära för motionärerna
väl ändå måste vara att de önskemål
som framförts i motionerna blir

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av aktier och fastigheter

tillgodosedda och att ifrågavarande problem
löses. Med det beslut som utskottsmajoriteten
föreslagit riksdagen att fatta
löser vi problemen.

Vi kan sedan tvista om vilken väg
som är den snabbaste, riktigaste, lämpligaste,
mest traditionella osv. I detta
avseende är vi på båda sidor ute på litet
hal is. Vi vet ingenting med bestämdhet
om den saken. Det är mycket möjligt
att den väg jag förordar är den snabbaste,
men det kan också hända att man
på den väg som motionärerna föreslår
snabbast kan nå resultat. Jag hävdar
emellertid att den väg vi förordar är
den riktiga.

Fru Ryding återkom och frågade:
Varför passar ni nu inte på att höja
skatten på aktievinsten? Den föreslagna
höjningen från 10 till 15 procent är
emellertid ganska godtyckligt vald, och
vi brukar inte i det här huset gå till väga
på det sättet utan vi försöker få fram
fakta i målet innan vi bestämmer oss för
hur vi skall handla. När utskottet föreslår
en utredning av kapitalvinst- och
företagsbeskattningen sker det således
mot bakgrunden av vår uppfattning att
man bör se över hela problemkomplexet
för att få klarhet i hur mycket som kan
tas ut på detta område. Det är inte någon
speciell omsorg om aktieägare och
kapitalägare som gör att vi förordar
denna väg, utan vi vill vidtaga ur alla
synpunkter väl avvägda åtgärder som
inte åstadkommer någon skada.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Herr Carlstein sade att
de flesta villaägare inte drabbas av någon
skatt då de säljer sina villor därför
att de flyttar och sedan köper villa på
annat håll. Det är riktigt — jag framhöll
det också i mitt första anförande — att
detta inte gäller alla. Men en beskattning
av en vinst som icke förekommit är
ju lika galen även om den bara drabbar
ett fåtal. En orättvisa skall väl tas
bort oavsett om den drabbar många eller
få. Det finns tjänstemän i offentliga

värv som kanske för sin tjänsts skull,
t. ex. på grund av befordran, inte kan
stanna mer än fem, sex eller sju år på
en plats för att sedan flytta till nästa
plats. Önskar de en sådan boendeform
som egen villa drabbas de av en beskattning
av en vinst som aldrig funnits.

Frågan är, herr Carlstein, inte hur
många villaägare det gäller, utan i stället
om vi skall ta ut skatt på en inkomst
som aldrig funnits. Och det kallas inte
beskattning — det kallas konfiskation.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Redan i mitt första inlägg
noterade jag med tillfredsställelse
att vi är eniga i sakfrågan. Men för att
detta skall lända till det resultat varom
vi är ense är det angeläget att man finner
den snabbaste vägen för att så snart
som möjligt få det hela i funktion. Det
är alltså därom vi tvistar. Kanhända
denna lilla debatt kan fästa regeringens
uppmärksamhet på det angelägna i att
frågan blir föremål för övervägande.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Herr Carlstein yttrade
i sitt senaste anförande att man här i
riksdagen inte brukar gå till väga så som
vi har föreslagit i vår motion. Men vi
har inte vänt oss emot en utredning.
Vi har föreslagit att man i avvaktan på
utredningen, som enligt utskottets betänkande
kommer att ta lång tid i anspråk,
skulle företa en höjning från
10 till 15 procent av skatten på aktievinster.

Det var roligt att höra att avslagsyrkandet
inte är betingat av någon speciell
omsorg om dem som pengarna har, utan
av en önskan om grundlighet. Men det
finns andra saker som skett i brådskans
tecken och som jag var inne på i mitt
första anförande. I de fallen har inte
några grundliga undersökningar gjorts
och det har ändå gått utmärkt att företa
en skattehöjning. Den ändring vi har
föreslagit i vår motion kan i avvaktan
på utredningsresultatet betraktas som

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Realisationsvinstbeskattningen vid försäljning av aktier och fastigheter

interimistisk. Därför borde man, om medelst omröstningsapparat verkställman
menar allvar med talet om att var- des. Därvid avgavs 107 ja och 85 nej,
je krona är värdefull för statsverket i varjämte 5 av kammarens ledamöter
dag, ha gått med på vårt yrkande. förklarade sig avstå från att rösta.

Härmed var överläggningen slutad. Kammaren hade alltså bifallit utskot tets

hemställan.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:102
och 11:112; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3 i utskottets betänkande nr 52, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Tistad m. fl.

Punkten 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Josefson i Arrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
4 i utskottets betänkande nr 52,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Josefson i Arrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 123 ja och 59 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Införande av en särskild rehabiliteringsförsäkring

§ 9

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets memorial nr 55, angående
vissa frågor i samband med
övergången till beslutad personalorganisation
för enkammarriksdagen; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 55, i anledning av motioner angående
utbetalningen av förlängt barnbidrag
och studiebidrag, och

nr 56, i anledning av motioner om
studiesocialt stöd till ungdom i yrkesutbildning.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 10

Införande av en särskild rehabiliteringsförsäkring Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av motioner om
införande av en särskild rehabiliteringsförsäkring.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Eftersom jag vid fjolårets
behandling av en motion med liknande
yrkanden som de i dag aktuella
hade anledning att beklaga att den inte
sänts ut på remiss, vill jag nu börja
med att notera att årets motionspar,
1:34 och 11:37, i det avseendet fått
en riktigare behandling. Remissyttranden
har infordrats, och många av dem
ger ett otvetydigt stöd åt yrkandena i
vår motion. Så hänvisar t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen
till erfarenheterna
från arbetsvärden, som enligt styrelsens
uppfattning talar för att formerna för
ekonomisk ersättning under rehabilitering
blir föremål för utredning.

Andra lagutskottet uttalar förståelse

för behovet av att se över det nuvarande
splittrade ersättningssystemet.
Jag hoppas att den förståelsen också
gäller behovet av en ersättningsform
med reliabiliteringsstimulerande effekt.
Ett sådant system är nödvändigt för
det stora antal människor som inte i
sina anställningsförhållanden, genom
förmögenhet eller hög samhällsställning
har garantier för att inte drabbas av
ekonomiska problem i samband med
sjukdom, olycksfall eller skador som
tvingar dem till omplaceringar eller yrkesbyten.

Vi motiverar alltså vårt motionsyrkande
med att det utöver det system
för grundtrygghet vid sjukdom och ålderdom
som finns i dag också behövs
en tredje form av grundtrygghet, nämligen
vid olika former av rehabilitering
och omskolning. Liksom arbetsmarknadsstyrelsen
anser vi att ersättningen
bör vara en stimulans för den enskilde
att genomgå rehabiliteringsåtgärder,
och vi framhåller dessutom i motionen
att ersättningen måste få sådan utformning,
att den inte bygger in i systemet
de ekonomiska orättvisorna i
form av låga löner som ger låg sjukpenning,
låg pension och låga utbildningsbidrag.

Vår uppfattning, att det behövs ett
ökat ekonomiskt stöd i samband med
rehabilitering, stöds också av remissyttrandet
från Försäkringskasseförbundet,
som funnit att rehabiliteringsförsök
hindrats eller försvårats av att den
sjuke inte kunnat bära de direkta kostnader
som åtgärden medfört. Det behövs
ersättning vid alla former av rehabilitering,
såsom t. ex. vid ^provning
av tekniska hjälpmedel för handikappade
vid vistelse på institutioner
där man t. ex. har gåträning. Framför
allt i Norrland och i glesbygdsområden
på andra håll i landet, där det är
fråga om långa resvägar och där en
utprovning av ett tekniskt hjälpmedel
kan ta flera dagar i anspråk, behövs
en rehabiliteringsersättning som kom -

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

En efter arbetstagarens ålder variabel semestertid

pensation för sådana utgifter som nu i
regel inte ersätts av samhället.

Mot den bakgrunden är det med viss
glädje man konstaterar att årets utlåtande,
som avgetts av andra lagutskottet,
skiljer sig från fjolårets utlåtande
från allmänna beredningsutskottet på
det sättet att andra lagutskottet anser
det angeläget med en översyn av ersättningsfrågorna
vid rehabilitering. Herr
talman! Jag delar givetvis utskottets
förhoppning om att behandlingen av
denna fråga skall ges förtur.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 58, i anledning av motioner om
en omsorgslag för handikappade, och

nr 59, i anledning av motioner om
ökat stöd åt unga handikappade.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§12

En efter arbetstagarens ålder variabel
semestertid

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av motioner
om en efter arbetstagarens ålder variabel
semestertid.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner, I: 853
av fru Florén-Winther och herr Strandberg
samt 11:998 av herr Carlshamre.

I motionerna, vilka var likalydande,
yrkades,

»att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte anhålla om översyn av semesterlagstiftningen
i syfte att söka åstadkomma
en variabel semestertid med hänsyn
till arbetstagarens ålder».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 853 och II: 998 icke

måtte föranleda någon riksdagens åt
gärd.

Reservation hade avgivits av herr
Carlshamre (in), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:853 och 11:998 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om översyn
av semesterlagstiftningen i syfte att
åstadkomma en variabel semestertid
med hänsyn till arbetstagarens ålder.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Andra lagutskottet har
med solid majoritet avstyrkt motionerna
om en, som det heter, efter arbetstagarens
ålder variabel semestertid.
Tanken i motionen är ju, att man lagstiftningsvägen
skulle genomföra en rätt
för äldre anställda till en något längre
semester än den som tillkommer de
yngre och starkare. Utskottet har avvisat
den tanken, huvudsakligen med motiveringen
att detta bör vara en förhandlingsfråga
för arbetsmarknadens
parter. Grundtryggheten i fråga om semester
är garanterad i lag; vad därutöver
finns i form av särskilda förmåner
skall uppgöras om genom förhandlingar.

Naturligtvis ligger det mycket i detta.
Å andra sidan har jag och mina
medmotionärer menat, att frågan om
den något längre semestern för de gamla
och slitna i arbetslivet bör ses till
en del som en skyddsfråga, en arbetarskyddsfråga,
och därmed lämpligen
kunna göras till föremål för lagstiftning,
utan att detta innebär att man
tummar på de principer som annars
brukar tillämpas i sådana här fall.

Vi vet att det i mycket stor utsträckning
förekommer varierande semesterförmåner
på arbetsmarknaden. Det gör
det kanske framför allt i offentlig tjänst.
Vi vet också att längre semester än den
vanligaste tillkommer förtjänta männi -

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

En efter arbetstagarens ålder variabel semestertid

skor som en sorts extra ersättning för
ett, jag förmodar, värdefullt arbete. Förmånen
är ju i regel sammankopplad
med lönen. Om man har hög lön, får
man också längre semester; har man
låg lön, får man kortare semester. Det
är det inte mycket att säga om detta.
Vi vet att i stor utsträckning motiveras
den längre semestern för höglönetagare
med att dessa inte åtnjuter ersättning
för övertid i jobbet, utan de får
så att säga kompensation för övertiden
en gång om året genom några extra
semesterdagar. Jag har ingen invändning
mot detta.

Men jag tycker att även den som inte
i sitt arbete har lyckats avancera till
de högre lönegraderna och till de mera
framträdande positionerna kan ha samma
behov, när krafterna börjar avta,
av en liten extra möjlighet att vila upp
sig. Jag är inte ensam om den uppfattningen.
Det föreligger en rad remissyttranden,
och där har som så ofta givits
uttryck för olika uppfattningar.
Flera av de stora organisationerna har
inte något att erinra mot att riksdagen
låter undersöka denna frågeställning
och den största av dem alla på tjänstemannasidan,
TCO, har mycket klart tagit
ställning för en utredning med sikte
på lagstiftning i detta fall.

När jag, trots att jag blivit ensam i
utskottet, befinner mig i så gott sällskap,
anser jag mig, herr talman, kunna
yrka bifall till reservationen.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Folkpartiet har under
en följd av år fört fram tanken, att de
ökade möjligheterna till fritid skulle
kunna tas ut i form av en längre sammanhängande
ledighet för den som så
önskar. Detta är anledningen till att vi
inte har kunnat ansluta oss till en lagstiftning,
som skulle gå ut på att en förlängning
av ledigheten måste tas ut i
form av årlig semester.

När det däremot gäller åsikten att
den som är äldre kan ha ett större

behov av ledighet har, såvitt jag förstår,
varken utskottsmajoriteten i övrigt eller
folkpartiledamöterna någon annan
mening än motionärerna.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! I motionerna I: 853 och
II: 998 tar motionärerna upp önskemålen
om att den äldre arbetskraften skall
få en i lag reglerad längre semester.

Låt mig bara med några ord erinra
om den nuvarande semesterlagen som
gällt sedan 1963. Denna lag garanterar
helårsanställd arbetskraft fyra veckors
årssemester. Lagen är en minimireglering
på detta område, och arbetsmarknadsparterna
har full frihet att avtala
om bättre semesterförmåner än dem
som inskrivits i lagen. Som motionärerna
framhållit finns också många sådana
bättre avtal, speciellt för tjänstemän.
De statligt löneplansanställda har
semester som i fråga om längden varierar
i förhållande till lönegrad och ålder.
Jag vill alltså understryka att beträffande
de gällande avtalsförmånerna
inte bara åldern utan även förtjänsten
reglerar antalet semesterdagar.

Motionerna har remitterats till arbetsmarknadens
parter, och samtliga remissinstanser
så när som på TCO har
klart uttalat, att det inte kan anses aktuellt
att göra semesterlagen till en arbetarskyddsfråga.
Alla är nog medvetna
om att arbetsmarknadsparterna för
närvarande överlägger om hur man inom
arbetslivet skall kunna åstadkomma
en utjämning mellan arbetare och
tjänstemän. Vad dessa förhandlingar
kommer att resultera i vet vi väl ännu
inte, men i likhet med LO anser jag,
att man, innan en lagstiftning tillgrips,
bör se om man inte avtalsvägen lyckas
lösa dessa problem.

Utskottet har alltså haft full förståelse
för motionärernas syn men vill som
sagt avvakta vilka ändringar avtalen
kan komma att innebära, innan det vid -

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Rätt för person med partiell förtidspension att tillgodoräkna sig ATP-poäng

tas några åtgärder.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till andra lagutskottets hemställan.

Med detta anförande, under vilket
herr förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, var överläggningen
slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herr Carlshamre; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Rätt för person med partiell förtidspension
att tillgodoräkna sig ATP-poäng

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av motioner om
rätt för person med partiell förtidspension
att tillgodoräkna sig ATPpoäng.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner, 1: 62
av herr Österdahl m. fl. och 11:76 av
herr Jonsson i Mora in. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hade yrkats,

»att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer
om förslag till sådana ändringar
i allmänna försäkringslagen att personer
med partiell förtidspension skall
kunna intjäna ATP-poäng för inkomst
av förvärvsarbete».

Utskottet hemställde,

att motionerna 1:62 och 11:76 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Österdahl, Wikström och Romanus
(samtliga fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:62 och 11:76 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag

till sådana ändringar i lagen om allmän
försäkring att personer med partiell
förtidspension skulle kunna tjäna
in ATP-poäng för inkomst av förvärvsarbete.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Skall den som har partiell
förtidspension få tillgodoräkna sig
pensionspoäng för den inkomst han förtjänar?
Det är den frågan som ställes i
de motioner som behandlas i andra lagutskottets
utlåtande nr 61. Motionärerna
och reservanterna från folkpartiet
svarar ja på den frågan. Huvudprincipen
för ATP-systemet är att intjänad
inkomst skall ligga till grund för pensionspoängen,
och motionärerna och reservanterna
anser att även den som har
partiell förtidspension skall ha den rätten.
Utskottets majoritet har däremot
haft motsatt uppfattning.

När man tar del av handlingarna i
detta ärende blir man ganska deprimerad.
Denna fråga har stötts och blötts
i en rad utredningar, och det har kommit
fram lösningar som skulle ha inneburit
klara förbättringar för den grupp
det här gäller, t. ex. det förslag som lädes
fram av 1958 års socialförsäkringskommitté
med talman Axel Strand som
ordförande och med flera av kammarens
ledamöter som medlemmar. Men
ändå har frågan inte kunnat lösas, utan
den har bollats över till nya utredningar.

Förslagen har avvisats dels med hänvisning
till att det här gäller en liten
grupp, dels med invändningar som jag
skulle vilja beteckna som byråkratiska
krångelargument. Visst är det en liten
grupp — hela antalet partiellt förtidspensionerade
är i dag 30 000 personer
— men det är en grupp som är drabbad
på olika sätt och som vi därför borde
vara måna om att ge full rättvisa i socialförsäkringssystemet.

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Rätt för person med partiell förtidspension att tillgodoräkna sig ATP-poäng

Huvudlinjen i all handikappvård är
ju rehabilitering, alltså att på allt sätt
stimulera den handikappade att göra en
produktiv insats. I takt med att rehabiliteringen
får ökade resurser kommer
anlalet partiellt förtidspensionerade
som arbetar att öka. Och frågan om att
få tillgodoräkna sig pensionspoäng är
en viktig detalj i strävandena att stimulera
till ökade insatser.

Det är ingen tillfällighet att arbetsmarknadsstyrelsen
i sitt remissyttrande
över det senaste betänkande, som behandlade
denna fråga, skriver, att man
anser det väsentligt att pensionsbestämmelserna
utformas så, att den enskilde
finner det meningsfullt att arbeta, och
att det finns anledning anta att ett system,
enligt vilket förtidspensionärerna
kan tillgodoräkna sig pensionspoäng i
den utsträckning de överstiger de pensionsgrundande
antagandepoängen,
skulle få en gynnsam effekt i detta avseende.

Även andra remissinstanser har tillstyrkt
en ändring i den riktning som
motionärerna föreslagit, t. ex. Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation,
Försäkringskasseförbundet
och De handikappades riksförbund.

De invändningar som jag här har betecknat
som krångelargument skall jag
inte gå in på. De kommer måhända att
beröras av utskottets talesman. Men av
utskottets utlåtande framgår att det
finns lösningar på dessa tekniska problem.

Jag vill i stället avslutningsvis bara
notera en invändning, som jag tycker
är särskilt betänklig, mot exempelvis
det förslag som socialförsäkringskommittén
lade fram. Man har sagt att det
skulle skapa orättvisa mellan dem som
fått förtidspension genom antagandepoäng
och dem som fått det utan sådana
poäng.

Man spelar med andra ord ut två
grupper av förtidspensionärer mot varandra,
och en mindre orättvisa mellan
dem används som argument för att bi -

behålla en större orättvisa i behandlingen
av hela gruppen partiellt förtidspensionerade.
Jag kan inte finna att en
sådan invändning är hållbar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! Vi har hört herr Romanus
ganska så dramatiskt framställa de
orättvisor, som drabbar de partiellt förtidspensionerade.
Jag vill dock inledningsvis
innan jag bemöter en del av
herr Romanus’ påståenden klara ut hur
gällande rätt fungerar.

Rätten till tilläggspension grundas på
inkomst av förvärvsarbete, och försäkrad
som haft förvärvsinkomst överstigande
basbeloppet får tillgodoräkna sig
pensionspoäng. Pensionsgrundande inkomst
får emellertid inte, såsom herr
Romanus mycket riktigt säger, beräknas
för det år då den försäkrade uppbär förtidspension
från den allmänna försäkringen.
Det är detta förhållande motionärerna
riktar kritik mot. De framhåller
att försäkrade med förtidspension
enbart från folkpensioneringen blir speciellt
missgynnade och hemställer att
gällande regler skall ändras, så att personer
som uppbär partiell förtidspension
skall kunna tjäna in ATP-poäng.

Förtidspension kan ju inom ATP i
vissa fall grundas på antagandepoäng,
vilket innebär att pensionen beräknas
som om den försäkrade tillförts pensionspoäng
fr. o. m. det år pensionen
börjar att utgå och t. o. m. det år den
försäkrade fyller 65 år. Pensionen skall
således ge uttryck för den försäkrades
arbetsförmåga som fullt arbetsför. Fn
förvärvsinkomst vid sidan om partiell
förtidspension kan därför knappast i
någon större utsträckning grunda rätt
till bättre pensionsförmåner än vad som
redan utgår enligt antagandeberäkningen.

Det förtjänar i detta sammanhang
nämnas att av ATP-pensionärer med
partiell förtidspension eller sjukbidrag

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Rätt för person med partiell förtidspension att tillgodoräkna sig ATP-poäng

har ca 95 procent av männen och 87
procent av kvinnorna erhållit sådana
antagandepoäng. Det bör dessutom påpekas
att endast förvärvsinkomster som
överstiger basbeloppet, i dag 6 400 kronor,
kan bli pensionsgrundande. Efter
den 1 juli i är, då nya bestämmelser
trädde i kraft, gäller vidare att partiell
pension alltid utgår med minst hälften
av hel förtidspension mot tidigare en
tredjedel av denna. Inkomstens storlek
får därför inte uppgå till särskilt många
basbelopp utan att rätten till pension
omprövas. Skulle vid en omprövning resultatet
bli att den partiella förtidspensionen
dras in, kommer inkomsterna i
fortsättningen att bli pensionsgrundande
i vanlig ordning enligt nuvarande
regler.

Det kan emellertid, såsom motionärerna
också påpekar, inträffa att en
ung person blir förtidspensionerad innan
vederbörande kommit upp till en
inkomst, som kan betraktas som hans
eller hennes normala förvärvsinkomst.
Härvid kan uppstå ett flertal komplicerade
pensionsförhållanden, som är
föremål för övervägande inom pensionsförsäkringskommittén
och även inom
den i sommar tillsatta pensionsålderskommittén.
Den sistnämnda kommittén
skall särskilt undersöka de speciella
problem, som uppstår för de unga pensionärerna
på grund av att deras pension
inte följer den standardutveckling
som deras förvärvsinkomster skulle ha
undergått, om vederbörande inte hade
drabbats av nedsatt arbetsförmåga.

Av det sagda framgår att de påtalade
bestämmelserna berör en mindre del av
de partiellt arbetsföra. Jag vill emellertid
poängtera att det är alldeles självklart
att enbart den omständigheten att
de inte är många inte utesluter att bestämmelserna
kan ändras. En ändring
skulle emellertid medföra att nuvarande
tröskeleffekter ersätts av andra och
kanske vida besvärligare. Samtidigt kan
det uppstå mycket komplicerade följder
både vad gäller rätten att utnyttja

de förvärvade pensionspoängen och i
fråga om avgifterna till försäkringen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 61.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! I direktiven till pensionsförsäkringskommittén,
vars betänkande
låg till grund för beslutet om pensionstillskott
nyligen, uttalade socialministern
bl. a.: »Tanken att den partiellt
arbetsföre pensionären skall kunna tjäna
in tilläggspension står i och för sig
i god överensstämmelse med tilläggspensioneringens
princip att inkomster
av förvärvsarbete skall grunda pensionsrätt.
»

Huvudprincipen är alltså klar, att
man borde ge dessa partiellt förtidspensionerade
möjlighet att få pensionspoäng.
Men trots att tre utredningar behandlat
frågan har man inte lyckats förverkliga
denna princip. Det är inte så
konstigt då att det är just de organisationer
och organ som särskilt månar om
att stimulera de handikappade till produktiva
insatser, som kräver en ändring
härvidlag.

Fru Håvik uppehöll sig en hel del vid
dem som har partiell förtidspension
med antagandepoäng och påpekade att
de utgör 85—95 procent av dem som
har partiell förtidspension inom ATP.
Ja, för dem är problemen i sammanhanget
minst allvarliga — det är riktigt.
Det kan emellertid vara problem
även för sådana som har antagandepoäng,
om de fått förtidspension vid
unga år, innan de kommit upp i den inkomst
som de senare kan komma upp i.
Men framför allt finns den större gruppen
av de partiellt förtidspensionerade
i dag bland dem som inte har antagandepoäng.
Det är 8 500 som över huvud
taget har partiell förtidspension inom
ATP, medan 22 000 har partiell förtidspension
inom folkpensioneringen. Det
är framför allt de senare som problemet
gäller.

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Rätt för person med partiell förtidspension att tillgodoräkna sig ATP-poäng

Fru Håvik medgav — som jag tycker
sympatiskt •—- att även om det är en liten
grupp kan man göra en ändring.
Men den ändringen kan eventuellt leda
till nya tröskelproblem, sade fru Håvik.

Men är det inte ganska konstigt att till
gruppen partiellt förtidspensionerade
säga: Eftersom det kan bli en liten orättvisa
här mellan delgrupper, om man gör
en förbättring för i stort sett hela gruppen,
skall vi låta bli att genomföra denna
förbättring och behålla en större
orättvisa i förhållande till dem som över
huvud taget inte är partiellt förtidspensionerade.

Fru Håvik nämnde de tekniska problemen
i samband med avgiften. Som
jag sade framgår det av utlåtandet att
dessa saker går att lösa och att det framförts
förslag därom. Dessutom kan man
peka på det kanske något större problemet:
i dag betalar arbetsgivaren in avgift
för dessa personer men de får inga
pensionspoäng. Det är också något inkonsekvent
i systemet.

Hur skulle då dessa pensionspoäng
kunna utnyttjas? Ja, det väsentliga är att
de kan utnyttjas vid ålderspension, och
det är detta som förslagsställarna har
siktat in sig på.

Herr talman! Jag ber att få sluta med
att läsa upp vad De handikappades riksförbund
sagt i sitt remissyttrande. Man
säger att »likställigheten mellan arbetstagarna
gör det nödvändigt att pensionsrätt
ges även åt de tre grupper av personer
med partiell förtidspension som
ovan angivits. Det förhållandet, att antalet
personer, som beröres av reformen,
icke är nämnvärt stort, bör tala för att
samhället har råd att lösa deras trygghetsproblem.
» Och TCO säger att det
är helt obilligt att man inte kan förtjäna
pensionspoäng när man har partiell förtidspension.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! När man lyssnar till

herr Romanus låter detta alldeles otroligt
enkelt, och ändå talar herr Romanus
om att flera kommittéer har försökt
att lösa detta problem.

Låt mig först gå in på vad herr Romanus
sade om avgifterna. Han talade
om att arbetsgivarna betalar avgifter till
försäkringen för dessa partiellt pensionerade
som är i förvärvslivet. Det är
riktigt, men de som har inkomst av annat
förvärvsarbete, alltså de som har
egna företag, betalar ingen avgift när
de har denna partiella pension och förvärvsinkomst.
Det var bara en liten
komplettering jag ville göra när det gäller
avgiften.

Det gäller att stimulera de partiellt
arbetsföra och handikappade till arbete.
Alldeles självklart är väl den uppfattningen
gemensam för oss alla, ty det
är fråga om en restarbetsförmåga, som
samhället bör ta vara på. Reglerna är
inte till för att på något sätt motarbeta
de partiellt arbetsföra.

Efter den 1 juli i år får man halv pension
mot tidigare en tredjedel vid nedsättning
av arbetsförmågan med 50 procent.
Det är väldigt få som kommer upp
till inkomster över 6 400 kronor, och en
inkomst under detta belopp berättigar
inte till några ATP-poäng.

Jag nämnde att 95 procent av männen
och 87 procent av kvinnorna har antagandepoäng,
och vi kan räkna med alt
det antalet kommer att stiga i och med
att systemet byggs ut. Det är ju ännu
inte fullt utbyggt.

Problemet är inte enkelt. Vi har försökt
att lösa det på alla sätt som vi har
kunnat finna.

Herr Romanus talar om motsättningar
mellan två grupper och menade att
de väl inte var så allvarliga. Jag vet
inte om jag kan hålla med herr Romanus.
En lösning som bara berör den
grupp av pensionärer som inte har antagandepoäng
medför en väldigt stor
nackdel för människor med låga antagandepoäng.
En ordning som berör alla
förtidspensionärer skulle skapa orättvi -

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 36

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Lagstiftningen om arbetarskydd m. m.

sor mellan olika kategorier av dem som
uppbär förtidspension med antagandepoängberäkning.
För att över huvud taget
finna en något så när rättvis lösning
hade man i förslaget, vilket antogs
av riksdagen, kommit fram till att det
borde ges pensionstillskott till de sämst
ställda. Frågan kommer att bli mindre
aktuell i och med att vi kommit längre
med utbyggnaden av pensionstillskotten.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt tidigare yrkande.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Frågan är kanske inte
alldeles enkel, men den är heller inte
svårare än att socialförsäkringskommittén
föreslog en lösning som borde ha
kunnat genomföras för länge sedan.

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! Låt mig få konstatera
att denna lagstiftning är så pass komplicerad
att det inte går — jag ber om
ursäkt för respektlösheten — att på
grund av okunnighet på området förenkla
denna fråga på det sätt som herr
Romanus har gjort.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herr Österdahl m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

1 14

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 62, i anledning av motioner
om höjning av vissa äldre livräntor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Lagstiftningen om arbetarskydd m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av motioner

angående lagstiftningen om arbetarskydd
m. in.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
vet är det inte första gången som
jag från denna talarstol tar upp de
brännande frågorna om arbetarskyddet
och arbetsmiljön. Men det är första
gången i dessa sammanhang som jag
fått tillfälle att uttrycka min tillfredsställelse
över att andra lagutskottet så
positivt behandlat våra motioner. Jag
anser det vara mycket värdefullt att utskottet
i dag hemställer om en skrivelse
med anledning av motionerna, något
som kan bli ett gott komplement till de
avgivna direktiven till den i februari i
år tillsatta utredningen.

Som alla förstår — det framgår också
av direktiven — kommer utredningen
att få arbeta med mycket omfattande
problemställningar. Detta i sin tur gör
att den är tvingad att ta avsevärd tid
till sitt förfogande. Därför vill jag påpeka
att det har stor betydelse att arbetarskyddsstyrelsens
och yrkesinspektionens
resurser också för kommande
budgetår fortsätter att förstärkas så att
det arbete som dessa institutioner i dag
bedriver också kan utvecklas. Här får
under inga omständigheter en avmattning
ske med hänvisning till att det nu
pågår en utredning om hela problemkomplexet
arbetarskydd och arbetsmiljö.

Med hänsyn till det omfattande förestående
arbetet för utredningen anser
jag dessutom att det är av stort värde
att man snarast bryter ut de mest brännande
problemen och utfärdar tillämpningsföreskrifter
i den anda som dels
direktiven, dels den i dag förordade
skrivelsen anger. Jag vill i detta sammanhang
bestämt hävda att lösningen
av många problem i detta sammanhang
nu ligger mindre på forskningsområdet
än på det ekonomiska. Den tankegången

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

har vi velat ge uttryck åt när vi i motionerna
I: 410 och II: 449 har hänvisat
till miljöskyddslagen. I motionerna heter
det att överfört till arbetslivets område
bör företagen vara skyldiga att vidta
de åtgärder som krävs för att förebygga
olycksfall och ohälsa. I den andan
bör det vara möjligt att med förstärkta
resurser på yrkesinspektionens
område komma till rätta med åtskilligt
av det som nu släpar efter innan vi kan
räkna med att få en ny och effektivare
arbetsmiljölag. Det vill jag gärna understryka
i detta sammanhang.

Herr talman! Med risk för att verka
tjatig vill jag sluta med att påpeka att
så sent som år 1967, när vi i vår motion
11:121 yrkade att åtgärder sådana
som de vi nu behandlar skulle vidtas,
skrev utskottet att den begärda översynen
icke var påkallad. Det är därför
glädjande att i dag kunna konstatera
den ändrade hållning som utskottet har
tagit.

Jag har givetvis i dag inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Av det föreliggande utskottsutlåtandet
i anledning av de motioner
som nu behandlas framgår att
utskottet i allt väsentligt har tillstyrkt
yrkandena i motionerna. Utskottet har
den uppfattningen att dessa frågor är
mycket väsentliga; speciellt gäller det
kanske de problem som har tagits upp i
samband med silikos- och koloxidförgiftningarna.
Vi har den uppfattningen
att det borde kunna vidtas speciella åtgärder
även under den tid utredningen
pågår. Det har också signalerats att
detta skall ske, genom arbetsmarknadsstyrelsen,
och eftersom vi i stort inte
har någon avvikande mening — motionärerna
har tydligen inte heller det —
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biät!
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Ersättningen inom sjukförsäkringen till
privatpraktiserande läkare

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 64, i anledning av motioner
angående ersättningen inom sjukförsäkringen
till privatpraktiserande läkare.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner, 1: 402
av herr Kaijser samt II: 596 av fröken
Wetterström m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts,

»att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
hemställa att frågan om de privatpraktiserande
läkarnas ställning inom
sjukförsäkringens ersättningssystem underställs
riksdagen, innan bestämmelser
i ärendet utfärdas».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 402 och II: 596 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
lliibinettc och Ringaby (båda m), som
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:402 och 11:596 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att frågan
om de privatpraktiserande läkarnas
ställning inom sjukförsäkringens ersättningssystem
underställdes riksdagen innan
bestämmelser i ärendet utfärdades.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Vid den s. k. sjukroll
orsref ormens antagande under fjolårets
riksdag uttalades också önskemål
om att de privatpraktiserande läkarna
skulle inordnas i detta nya ersättningssystem.
Riksförsäkringsverket hade också
då utarbetat förslag, som innebar
att sjukvårdshuvudmännen bl. a. skulle
träffa s. k. läkarvårdsavtal med de privatpraktiserande
läkarna. Dessa avtal
skulle bl. a. reglera ersättningen för

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Ersättningen inom sjukförsäkringen till privatpraktiserande läkare

mottagningskostnaderna och en inkomst
för läkarna som i varje enskilt fall skulle
fastställas genom förhandlingar. I
gengäld skulle de enskilda läkarna binda
sig för en viss maximerad avgift
från sina patienter.

Detta förslag låg på riksdagens bord
vid behandlingen av sjukronorsreformen.
Riksdagen beslutade också att
Kungl. Maj:t ensam skulle få fastställa
de avtal som skulle komma att träffas
vid överläggningarna mellan läkarna
och sjukvårdshuvudmännen.

I propositionen 125 till 1969 års riksdag
uttalade statsrådet Aspling att det
föreslagna bemyndigandet även skulle
innefatta befogenhet för Kungl. Maj :t
att göra anpassningar efter framtida
förändringar, exempelvis beträffande
inordnandet av de privatpraktiserande
läkarna i detta nya system.

Redan vid detta besluts fattande i
fjol framförde vi från moderata samlingspartiet
krav på att riksdagen skulle
beredas tillfälle att yttra sig över det
förslag som Kungl. Maj:t kom fram till
efter överläggningar med parterna. Vid
fattandet av detta beslut utgick riksdagen
ifrån att läkarna inom den fria sektorn
skulle vara inrangerade i det nya
systemet den 1 juli 1970. Det motionskrav
som vi framförde i fjol avstyrktes
emellertid av andra lagutskottet och
avslogs av riksdagen, i huvudsak av
två skäl. För det första sade man att
ett bifall till vårt krav, att riksdagen
skulle få yttra sig över förslaget, skulle
försena reformen. För det andra sade
man att riksdagen redan vid sjukronorsreformens
prövning hade fått ta
del av riksförsäkringsverkets förslag till
lösning av detta problem.

Förutsättningen för att Kungl. Maj :t
ensam skulle få avgöra denna fråga om
de privata läkarnas inordnande i systemet
var alltså att riksförsäkringsverkets
då föreliggande förslag skulle gälla i
sina huvuddrag och att det skulle genomföras
den 1 juli 1970. Nu har vi
fått veta att riksförsäkringsverkets för -

slag till lösning av problemet mer eller
mindre har kritiserats sönder av flera
remissinstanser och att förseningen redan
är ett faktum, eftersom reformen
ännu inte är genomförd.

Från en liten utredningsgrupp, som
arbetar med detta ärende, säger man
nu att ett förslag kan komma först våren
1971. Det blir ett förslag som riksdagen
aldrig tidigare har sett. Reservanterna
kräver därför nu att riksdagen
skall få ta del av och diskutera en
reform av mycket stor innebörd innan
Kungl. Maj :t fastställer den. Riksdagens
lönedelegation får ju på riksdagens vägnar
ta del av mycket obetydliga löneoch
anställningsförändringar för statstjänstemännen.
De privatpraktiserande
läkarnas inordnande i det nya ersättningssystemet
är däremot en mycket
stor fråga, som det finns all anledning
att förelägga riksdagen innan Kungl.
Maj :t fattar beslut i ärendet. Jag vädjar
till kammarledamöterna att slå vakt om
riksdagens rätt att få se det blivande
förslaget innan det slutgiltigt fastställs
av Kungl. Maj :t.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Yrkandet i motionerna
1:402 och 11:596 innebär, att frågan
om de privatpraktiserande läkarnas
ställning inom sjukförsäkringens ersättningssystem
skall underställas riksdagen
innan Kungl. Maj :t utfärdar de slutgiltiga
bestämmelserna i ärendet.

När vi i fjol fattade beslut om sjukronorsreformen,
som på ett radikalt
sätt förenklade och speciellt för patienterna
förbättrade ersättningssystemet
när det gäller den öppna läkarvården
i samhällets regi, förutsatte vi att systemet
skulle byggas ut till att även omfatta
de privatpraktiserande läkarna. I det
hänseendet framlades också förslag i
ett av riksförsäkringsverket i november
1969 avgivet betänkande. Med anledning
av de synpunkter som framfördes

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Ersättningen inom sjukförsäkringen till privatpraktiserande läkare

under remissbehandlingen av detta betänkande
uppdrog Kungl. Maj :t genom
beslut den 24 april 1970 åt riksförsäkringsverket
och socialstyrelsen att mot
bakgrunden av betänkandet och däröver
avgivna remissyttranden gemensamt
verkställa en utredning av hithörande
frågor. De skulle därvid samråda
med Landstingsförbundet och Kommunförbundet
och naturligtvis med Sveriges
läkarförbund.

Utskottet konstaterar till att börja
med att vi redan i fjol beslutade att
denna lagändring också innefattade befogenhet
för Kungl. Maj:t att utfärda
erforderliga bestämmelser rörande privatläkarvårdens
inordnande i det nya
ersättningssystemet. Samtidigt avslog
riksdagen en motion liknande den herr
Ringabv i dag yrkat bifall till.

Enligt utskottets mening finns det för
närvarande ingen anledning att ompröva
detta fjolårets beslut. Men om så
skulle vara -— och det är väl inte omöjligt
— att departementet efter dessa förhandlingar
och det utredningsarbete
som pågår finner att det krävs lagändringar
för att man över huvud taget
skall få in de privatpraktiserande läkarna
i sjukronorsreformen, så är det
helt naturligt att regeringen underställer
riksdagen lagändringarna till prövning.
Jag tror alltså inte att det finns någon
anledning att nu ta tillbaka det beslut
vi fattade i fjol. Först vill vi ha fram
utredningsresultatet, och är det så att
detta visar att lagändringar måste vidtas
låter regeringen med all sannolikhet
riksdagen yttra sig i ärendet.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan i utlåtandet nr 64.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Herr Göransson sade
att det inte finns någon anledning att
ompröva det beslut riksdagen fattade
i fjol. Jo, det är just det det gör, herr Göransson,
eftersom de två huvudgrunderna
för beslutet nu har fallit under

bordet. Tidsfaktorn är redan borta. Saken
skulle varit genomförd den 1 juli
i år, men reformen är ännu inte genomförd.
Förseningen kan alltså inte uppkomma
— den har redan uppkommit.

Det andra skälet var att det fanns
ett förslag att diskutera, så att vi inte
behöver diskutera det en gång till, så
att säga. Men det förslaget är ju också
borta. Det kommer ett alldeles nytt förslag.

Herr Göransson säger att kanske regeringen
ändå kommer att förelägga
riksdagen det här. Ja, men då tycker
jag att det är lika bra att vi binder
Kungl. Maj :t vid att göra detta.

Det talas ofta om att slå vakt om
riksdagens rättigheter. Jag tycker att
här finns ett tillfälle att slå vakt om
riksdagens rättigheter att se på en stor
och omfattande reform innan Kungl.
Maj:t fastställer den.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Herr Ringaby säger att
tidsfaktorn är borta, och det är ju alldeles
riktigt att det från början var
meningen att de privatpraktiserande
skulle vara inne i reformen den 1 juli
1970. Men jag tror likväl att tidsfaktorn
kan spela en viss roll. Om vi i dag
tar ett beslut som innebär att förslaget
skall underställas riksdagen oavsett
hur det ser ut, kan det enligt mitt sätt
att se bli en onödig tidsspillan innan
reformen i sin helhet träder i kraft.

Vi är ju överens om, herr Ringaby,
att vi på olika sätt skall arbeta för att
även de privatpraktiserande blir underställda
denna reform, så att en patient
kan gå till den läkare som har de
specialiteter och annat som krävs för
sjukdomens åtgärdande.

Jag tror alltså att det skulle bli en
onödig tidspillan, om vi i dag kräver
att riksdagen, vad som än kommer att
bli resultatet, skall yttra sig i denna
fråga. Naturligtvis bör utredningens resultat
och de lagändringar som kan bli

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Meddelande ang. plenum fredagen den 13 november — översyn av reglerna för kommuns
skyldighet att ersätta strömfallsägare för förlorad fallhöjd vid ytvattentäkt

följden av detta vara avgörande för Kammarens samanträde fredagen den

om riksdagen skall yttra sig eller ej. 13 november blir ett bordläggnings TT.

. , .. ... . „ , . . sammanträde och tar sin början kloc Harmed

var överläggningen slutad. ......

kan 14.00.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ringaby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 64, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Hiibinette och
Ringaby.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresr
ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Ringaby begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 26 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Meddelande ang. plenum fredagen den
13 november

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

§ 18

Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtande nr 65, i
anledning av motioner angående bostadsbidrag
till värnpliktiga; och

tredje lagutskottets utlåtande nr 58,
i anledning av motioner om ett förenklat
förfarande i vissa vattenmål.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 19

Översyn av reglerna för kommuns skyldighet
att ersätta strömfallsägare för förlorad
fallhöjd vid ytvattentäkt

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av motioner
om en översyn av reglerna för kommuns
skyldighet att ersätta strömfallsägare
för förlorad fallhöjd vid ytvattentäkt.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag skall endast göra
en kort kommentar till tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av den motion
som vi har väckt om tilläggsdirektiv
till vattenlagsutredningens arbete
med en översyn av vattenlagen.

Motionen mynnar ut i krav på att utredningen
särskilt skall beakta frågan
om kommunernas skyldighet att ersätta
ägare av strömfall för den skada
som ägarna påstår sig lida av kommunernas
uttag av ytvatten till sin vattenförsörjning.
Bakgrunden är bl.a. aktuella
och konkreta fall som vi åberopar i
motionen — det gäller främst de ersätt -

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Rätten att driva tillfällig handel med livsmedel och blommor

ningar som kommunerna kring Vättern
får betala för det bortfall av vatten för
kraftproduktion som ägarna påstår att
de har åsamkats.

Vi anser att bestämmelserna i lagen
är föråldrade och snarast bör ses över.
Egentligen borde väl kommunernas intressen
i dessa sammanhang gynnas i
stället för att som nu kraftproducenterna
prioriteras — vi anser att det inte
kan vara en riktig ordning.

Att den här frågan tas upp till behandling
av vattenlagsutredningen är
ur flera synpunkter verkligt viktigt. Det
framgår emellertid inte entydigt av vattenlagsutredningens
direktiv att så skall
ske, och det är detta vi har påtalat i vår
motion.

Av utskottsutlåtandet kan man dock
utläsa att utredningen genom en enkät
bland företag, myndigheter och organisationer
har fått belägg för att frågan
bör överses och lösas på något sätt. Det
framgår också av utskottsutlåtandet att
utskottet anser att frågan omfattas av
utredningens direktiv, varför det inte
skulle behövas några särskilda tilläggsdirektiv.
Jag skulle gärna ha sett att utskottet
mera bestämt hade uttalat sig
för motionsyrkandet. Jag förutsätter
emellertid att frågan tas upp till behandling,
eftersom utredningen enligt
sina direktiv bör lägga fram delbetänkanden
och förslag till erforderliga
ändringar i vattenlagen. Jag hoppas att
utredningen så snart som möjligt kan
higga fram förslag som eliminerar de i
motionen aktualiserade bristerna i de i
många fall orimliga och förlegade lagbestämmelserna.

Långa förhandlingsomgångar och avtal
om stora årliga ersättningsbelopp till
kraftintressenterna kostar mycket
pengar för kommunerna. Dessa avtal
gäller för övrigt för all framtid om inte
någon ändring i vattenlagstiftningen på
detta område kommer till stånd.

Herr talman! Jag har för dagen inget
annat yrkande än bifall till utskottets
förslag, men därest resultat från vatten -

lagsutredningens arbete på denna punkt
skulle dröja alltför länge, finns det anledning
att återkomma i frågan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av motioner
om obligatorisk varningsanordning på
backande lastbil.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Rätten att driva tillfällig handel med
livsmedel och blommor

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 62, i anledning av motion angående
rätten att driva tillfällig handel
med livsmedel och blommor.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Jag vill helt kort anföra
några synpunkter med anledning av
motionen 11:1041, i vilken har tagits
upp frågan om rätten att driva tillfällig
handel med livsmedel och blommor.

Avsikten med motionen har varit att
främja kvalitetshandeln samt att få till
stånd konkurrens på lika villkor. Enligt
min uppfattning är kontrollmöjligheterna
bristfälliga när det gäller den
tillfälliga handeln med livsmedel och
blommor. Konsumenterna får inte en
ordentlig chans till bytesrätt eller reklamation,
eftersom denna handel inte är
av kontinuerlig karaktär. Det finns inte
heller några möjligheter för konsumenterna
att i efterhand ta upp sådana frågor
med säljaren.

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Rätten att driva tillfällig handel med livsmedel och blommor

För närvarande fordras icke tillstånd
för denna tillfälliga handel. Detta
är en brist som utan tvivel skapar svårigheter
för både handeln och konsumenterna.
Samhället har i olika sammanhang
och på olika sätt, genom kommunala
organ, skapat möjligheter till
övervakning av både produktionen och
handeln, som efter hand kommit att få
stor betydelse för kvalitetsvarorna och
inte minst för den allmänna hygienen.
Detta har också lett till avsevärt förbättrade
förhållanden på hela varumarknadsområdet.

En välbehövlig sanering bär således
ägt rum i flera avseenden. Hanteringen
med gatukök och korvkiosker har också
genom kommunal tillsyn i mycket
hög grad förbättrats. Det är viktigt att
utövandet av tillfällig handel medför
samma plikter och skyldigheter som gäller
för andra näringsidkare, i fråga om
såväl det ekonomiska som det redovisningsmässiga
förfarandet. I motsats till
utskottet anser jag att dessa risker har
ökat under senare år och att det således
numera är nödvändigt att påkalla
att det sker en prövning av både näringsutövarnas
personliga lämplighet
och de krav man bör ställa på försäljningen
ur hygieniska och kvalitetsmässiga
synpunkter.

Avsikten har alltså icke varit att få
till stånd konkurrensbegränsande åtgärder,
utan motionens syfte är att åstadkomma
lika villkor för alla handelns utövare.
Enligt min uppfattning kan nu
ifrågavarande handel komma att gripa
omkring sig alltmer, och det kommer
då att bli nödvändigt att man vidtar åtgärder
med anledning därav. Det är i
avsikt att förbättra förhållandena för
konsumenterna och den etablerade handeln
som jag har velat anföra dessa
synpunkter. Med detta har jag också velat
rikta uppmärksamheten på frågan.

I dag skall jag, herr talman, inte ställa
något yrkande utan jag har endast
velat anföra dessa synpunkter.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det är väl riktigt att
motionären, som han säger, inte rönt
den förståelse från utskottets sida som
han anser att motionen förtjänar. Motivet
till motionen är omtanken om konsumenterna,
säger herr Björk i Påarp.
Men jag tror att omtanken om konsumenterna
åtminstone vad beträffar
kringföringshandeln med livsmedel
kommer att bli tillgodosedd genom föreskrifter
i livsmedelsstadgan. Det har
ju pågått en utredning'', som bär framlagt
förslag i frågan, där man upptar
krav på tillstånd av hälsovårdsnämnd
såväl för utomhushandel som för kringföringshandel
med livsmedel. Med hänsyn
härtill torde önskemålen om bättre
hygieniska förhållanden vid sådan handel
komma att tillgodoses inom en inte
alltför avlägsen framtid.

När det gäller kringföringshandeln
med blommor tror jag att man med fördel
kan överlämna åt konsumenterna
själva att avgöra kvaliteten på varorna.
Då återstår de svårigheter som den här
handeln vållar ur konkurrenssynpunkt.
Det är väl svårt att bestrida att en inskränkning
av handeln skulle verka
konkurrenshämmande i viss utsträckning,
en uppfattning som näringsfrihetsombudsmannen
mycket starkt framhävt
och som utskottet givetvis tagit
hänsyn till. Jag tror inte att den här
frågan är av så stor betydelse och att
de mera seriösa näringsutövarna behöver
frukta så särskilt mycket av kringföringshandeln.
Enligt min mening har
den en viss uppgift att fylla — inte
minst i storstäderna, t. ex. här i Stockholm.
Jag tycker att de där gubbarna
som står och säljer blommor är ett pittoreskt
inslag i stadsbilden, och med
det jäkt som karakteriserar livet här i
storstaden, när man söker sig ut till
olika ställen, är det ett enkelt och bekvämt
sätt att skaffa sig en bukett. Jag
tror att herr Björk i Påarp lugnt kan ta
upp konkurrensen med den där typen
av handel.

Onsdagen den 4 november 1970

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 62.

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Herr Grebäck anförde
att konsumenterna lugnt kan se fram
emot utvecklingen på detta område.
Jag hyser stark tilltro till konsumenternas
förmåga att klara de här uppgifterna
men tycker att man borde kunna
underlätta för dem genom att åstadkomma
ett bättre förhållande.

Då vänder jag mig, herr Grebäck, inte
mot den handel som utgör ett pittoreskt
inslag i gatubilden och den som
finns etablerad sedan gammalt, utan
mot den handel som uppträder sporadiskt
i tillfälligt förhyrda lokaler. Där
säljs i regel ett varusortiment som inte
ger konsumenterna det bästa för pengarna.

Samtidigt som den här formen av
handel finns etablerad, förekommer det
att produkter, ofta från andra landsändar,
säljs genom en sporadiskt uppträdande
affärsverksamhet på ett sätt
som gör att det finns anledning betvivla
att redovisningsskyldigheten iakttas
så som vi i den etablerade handeln
önskar. Det är alltså dessa tillfälliga
företag, som ibland bedriver handel
under mycket lösa former, företag som
försvinner för en tid och sedan uppstår
i ny skepnad, som jag har velat ta upp
en diskussion omkring. Jag tycker fortfarande
att det finns fog för de synpunkter
som jag har anfört i motionen,
och jag vill göra herr ordföranden
i tredje lagutskottet uppmärksam
på att utskottet kanske vid ett senare
tillfälle bör allvarligt fundera på de här
synpunkterna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 22

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

Nr 36 57

Förbud mot nöjesjakt

nr 63, i anledning av motioner om
deklaration av tvättmedels fosfathalt,

nr 65, i anledning av motion om ändring
av bestämmelserna om införsel av
djur, och

nr 66, i anledning av motioner om
effektivare skydd för fridlysta djur.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 23

Förbud mot nöjesjakt

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 67, i anledning av motion om
förbud mot nöjesjakt.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Trots att det inte finns
någon reservation utan ett enhälligt utskottsutlåtande,
anser jag att denna motion
nr 42 av herrar Sjöholm och Werner
är så orimlig att den inte kan gå
ljudlöst förbi i denna kammare.

I jakten ingår inte enbart att spåra
upp och döda eller fånga villebråd.
Jakten omspänner en mycket vidare
syn. Den är heller inte någon primitiv
sedvänja, som tar sig uttryck i lusten
att döda — nöjet att utsläcka liv, som
huvudmotionären herr Sjöholm har uttryckt
det. Det är faktiskt förvånansvärt
att motionären ger ett så dåligt
betyg till cirka 260 000 jägare och jaktvårdare
i vårt land.

Med jakten följer så mycket annat
som starkt intresserar och sysselsätter
jägarna. Att t. ex. lära känna de vilda
djurens liv och beteende och studera
den vackra växtfloran och dess olika
arter är också en upplevelse, som är
underbar för oss jägare men framför
allt för alla naturälskare. Jag hyser den
uppfattningen att jägarna är bland de
mest naturälskande människor som

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Förbud mot nöjesjakt

finns. En jägare har stora förpliktelser
och skyldigheter att bedriva en god
jaktvård.

Här kommer även naturvården in i
bilden. Vi jägare måste känna ansvar
och se till att vi får behålla ett både
artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd
i landet. Detta har trängt djupt in
i de flesta jägares medvetande. Riksdagen
har som bekant också fattat beslut
om lagar och förordningar som jägarna
skall följa, och där ingår bl. a. att
man inte får utsätta villebrådet för onödigt
lidande. Om de lagarna inte efterföljes
kan jägaren åtalas. Det förvånar
mig mycket att herr Sjöholm inte har
uppmärksammat den saken, men det är
kanske inte alltid så lätt att hänga med
när man spelar över ett så brett register
som herr Sjöholm gör i denna kammare.

Vidare får villebrådet inte tillväxa
hur som helst. Man måste hålla stammarna
inom vissa gränser, dels med
tanke på risken för degeneration, dels
med hänsyn till den skada som villebrådet
kan åstadkomma på både gröda
och skog. Och den begränsningen kan
bäst och billigast åstadkommas genom
frivilligt engagemang av intresserade
personer, inte av utkommenderade och
avlönade legoknektar. Vi har tusentals
jägare som frivilligt och utan kostnad
för samhället sköter den saken. De
lägger ned ett oerhört arbete inte bara
under den egentliga jakten utan också
i rent jaktvårdande syfte. Man gör det
genom kursverksamhet av olika slag,
där deltagarna bl. a. studerar jaktlag
och jaktvårdsförordningar samt jaktvård
i övrigt. Vidare tränas skjutskickligheten
upp och jaktprov avlägges. Likaså
anordnas tävlingar vid vilka jägarna
får mäta sin kunnighet och skicklighet.
Jakten ger även möjligheter till
omväxling och rekreation som är till
stor nytta och även skänker nöje.

Jägarna betalar genom jaktvårdsavgifter
utan gnissel betydande belopp till
jaktvårdsfonden, som i sin tur används

till jaktvård. Med den jaktordning, som
herr Sjöholm föreslår, skulle alla svenska
medborgare — även de som ogillar
jakten — få bidra till att betala motsvarande
belopp många gånger om.

Jag vill fråga motionärerna hur mycket
det skulle kosta samhället att ha en
statligt anställd jägarkår. Det är häpnadsväckande
att någon kunnat komma
på en sådan idé. Detta gäller inte enbart
därför att åtgärden skulle kosta
samhället stora summor. Man skulle
även frånta svenska folket en urgammal
rätt, nämligen rätten att jaga. Det måste
till mycket mod och en stor portion optimism
för att tro att man skulle kunna
avskaffa en sådan gammal hävd. Min
största önskan i denna fråga är att herr
Sjöholms motion begravs för evigt.

Herr talman! Jag vill varmt tillstyrka
utskottets hemställan om avslag på motionen.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Herr Wikner sade att
vår motion inte fick gå ljudlöst förbi,
och herr Wikner avlossade inte heller
några skott från talarstolen. Vi får vara
tacksamma för det.

Herr Wikner sade vidare att det är
värdefullt att jägarna får lära känna
djurens liv och även vår flora, vad nu
den har med detta att göra. Jag har
inte klagat på att jägarna trampat ned
de vilda blommorna, om det var det
som herr Wikner tänkte på.

Beträffande frågan om vad vårt förslag
skulle kosta samhället vill jag hänvisa
till ett yttrande från Svenska jägareförbundet,
även om herr Wikners
relationer till detta förbud kanske inte
är de bästa. Jägareförbundet uppskattar
kostnaden för vårt förslag till 15 miljoner
kronor. På ett annat ställe framhålles
emellertid att värdet av de 30 000
älgar, som fälls årligen i vårt land, uppgår
till 50 miljoner kronor. Kostnaderna
skulle alltså kunna täckas från denna
summa.

Jag vill vidare påminna om att vi

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

har debatterat denna fråga ganska utförligt
en sen kväll under vårsessionen
— men herr Wikner kände väl vittringen
av lovligt jaktbyte när han hörde
ordet »jakt» nämnas och tog sig med
ett par snabba språng fram till talarstolen.
Jag sade med avsikt »lovligt
jaktbyte» därför att vi minns ju hur
herr Wikner en gång uppbyggde kammaren
med en skildring av hur han jagade
renar uppe i Norrland, och därför
får man kanske göra den åtskillnaden.

Jag tror inte att man fått klart för
sig vad som menas med nöjesjakt. Uttrycket
står på flera ställen i såväl remissyttrandena
som i utskottsutlåtandet.

Jag skall ta ett par exempel. Det
arrangeras ibland jakter på skånska
slott och herresäten, dit man bjuder
in en massa vänner och sätter fram
stolar, varpå man jagar fram halvtama
fasaner som är uppfödda på dessa gods.
Sedan skjuter man dessa hundra eller
ett par hundra sådana. Det är vad jag
kallar nöjesjakt. Det kan inte ha något
som helst annat syfte än att man tycker
att det är roligt att skjuta ihjäl dessa
fåglar.

Vi har kungajakterna, till vilka man
bjuder in ädlingar från Spanien och
England eller andra kulturländer, varvid
man skjuter eller skadeskjuter rätt
mycket djur. Det kallar jag också nöjesjakt.
Det står någonstans att man jagar
för att få ett matnyttigt jaktbyte, men
herr Wikner menar väl inte att ädlingarna
för hem djuren till Spanien så
att de skall ha något att äta när de
kommer fram. Jag tror inte att så är
fallet, utan det är nog ganska verklighetsfrämmande
för dem.

I Svenska jägareförbundets yttrande
återfinns för resten två helt motsägande
slutsatser. Det står först att man numera
jagar enbart av rekreationsskäl
och alltså inte för att skaffa byte. På
ett annat ställe några sidor senare står
precis tvärtom; jakten är en strävan

Förbud mot nöjesjakt

att tillägna sig matnyttigt byte. Jag tycker
att man skulle kunna bestämma sig
för vilket det nu är. Det kan inte gärna
vara bägge delarna.

Sedan sägs det att jägarna ägnar sig
åt viltvård. Det tror jag nog att de gör.
Men skulle inte de som är djurvänliga
kunna ägna omsorg åt djuren utan baktanken
att sedan skjuta ihjäl dem som
man har fött upp. Det blir ju konsekvensen.
De som verkligen ömmar för
djuren tycker illa om att se dessa svälta
under vintrarna. Man skulle väl kunna
utfodra djuren utan syftet att de skall
växa upp och leva kvar för att man sedan
skall kunna döda dem.

Det talas om rekreation. Herr Wikner
kan väl gå ut i skogen och njuta
av blommor och djur utan att ta geväret
med sig. Skulle det bli sämre av det
på något sätt? Jag vet inte om det innebär
något slags moralisk trygghet för
herr Wikner att ha ett gevär med sig,
men annars skulle det väl gå lika bra
att njuta av djur och blommor och allt
annat som finns i naturen utan att ha
ett muskedunder med sig som sprider
skräck och förintelse i djurvärlden. Kan
herr Wikner förklara varför det skall
vara nödvändigt att ha ett förintelsevapen
med sig ute i naturen?

Det talas om alla omdömesgilla jägare.
Ja, det finns mängder av sådana,
men det finns också ganska många som
inte är omdömesgilla. Varje år skjuts det
ju ihjäl både bärplockare och svampplockare
och jaktkamrater, och jag undrar
om herr Wikner kan tala om för
mig var på älgen den har siktat som
skjuter en jaktkamrat. En omdömesgill
jägare siktar naturligtvis på det ställe
på älgen där han skall skjuta för att
älgen skall do så snabbt som möjligt.
Om han då träffar en jaktkamrat, så
undrar jag var han har siktat.

Men det fundamentala är väl ändå
att en djurvän naturligtvis inte går ut
i skogen och skjuter ihjäl djur om han
inte är tvingad till det; eljest går det
inte ihop. Det brukar heta att den man

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Förbud mot nöjesjakt

älskar agar man, och det är också helt
fel. Men att man skulle skjuta ihjäl
den man älskar och tycker om är väl
ännu värre. Kontentan av herr Wikners
resonemang blir emellertid att djurvänner
och jaktvänner är detsamma och
djurvänner tycker om djur och sedan
går de alltså ut och dödar dem — utan
att vara på något sätt tvingade. Det
finns naturligtvis markägare som helt
enkelt för att trygga sin utkomst måste
skydda grödan och därför skjuter djur.
Detta är emellertid en helt annan sak —
vad jag talar om är nöjesjakten.

Jag tror att vi djurvänner och ni
jaktvänner ideologiskt är på så stort
avstånd från varandra — säkerligen
flera skotthåll — att vi aldrig kan samsas
härvidlag. Vi ser saken på helt olika
sätt. Jag tror också att människor om
25 eller 50 år med ett medlidsamt småleende
kommer att erinra sig att det
var en tid då det i Sveriges riksdag
fanns s. k. djurvänner, som slogs för
rätten att sprida död, skräck och förintelse
i djurvärlden. Den tiden kommer.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Jag begärde ordet i
egenskap av markägare och jägare. Jag
vill avlämna en liten stilla protest mot
motionärernas sätt att framställa en stor
grupp markägare och en stor grupp
människor, som också ägnar sig åt jakt,
såsom ett slags mer eller mindre blodtörstiga
varelser de där strövar omkring
i markerna med ett enda syfte —-att döda så mycket vilt de över huvud
taget kan komma över.

Jag vill gärna tro det bästa om motionärerna.
Jag utgår från att de har
ett ärligt syfte med motionen och vill
åstadkomma en bra jakt. Så långt hoppas
jag att vi kan vara ense. Men jag
kan inte gå med på motionärernas generaliserande
syn på detta problem.
Visst finns det olämpliga jägare, herr
Sjöholm. Det är alldeles uppenbart. Men
det finns också olämpliga advokater.

Fördenskull kräver man dock inte att
hela advokatkåren skall förstatligas,
liksom herr Sjöholm kräver att jägarna
skall förstatligas bara för att en och
annan av dem är olämplig. Det finns
olämpliga människor inom alla yrken
och alla branscher.

Motionärerna har emellertid glömt
bort den insats som markägare och jägare
gör i viltvårdande syfte. Jägaren
är nämligen mer viltvårdare och jaktvårdare
än han är jägare, och jag anser
att motionärerna skall hålla detta i
minnet.

Motionärerna säger inte ett ord om
den viltvård som vi anser oss utöva.
Hur många foderhäckar för rådjur och
älgar sätter inte jägarna upp här i landet,
herr Sjöholm. Hur mycket arbete
är inte förenat med att i dessa foderhäckar
lägga hö och saltstenar, som
djuren på vintern skall få slicka på. Jag
utför sådant arbete i stor omfattning.
Hur många mil vägar och löpstigar
plogar vi inte i skogarna för att harar
och rådjur skall kunna hålla undan för
hungriga rävar på vintern. Det talar
motionärerna ingenting om. Det är ett
tungt och svårt arbete. Hur många riskojor
bygger vi inte, som vi förser med
slösäd för att mata fasaner och hålla
dem vid liv under svåra vinterförhållanden.
Hur många gånger bär vi inte
utmärglade rådjur under fimbulvintrar
hem till stallet för att försöka få dem
att äta sin egen träck för att hålla bakteriekulturen
i magen vid liv. Det ar
nämligen enda sättet att rädda ett rådjur.
Jag har gjort det många gånger.

Vi arbetar alltså också med viltvård,
herrar Sjöholm och Werner. Vi försöker
även hålla efter räv och mink. Det
är ingen särskilt rolig jakt, men man
måste utföra den för att skydda det
andra vilda. Från minkfarmarna kom
mer det ut massor av minkar som sprider
död och fasa bland änder och svanar,
vilka nu förekommer ganska rikligt
i Mellansverige.

Man säger inte heller ett enda ord om

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

vilket arbete jägarnas eget förbund,
Svenska jägareförbundet, lägger ned för
att ytterligare öka jägarnas ansvarskänsla
och för att få jaktvårdsområden
där man skall försöka reglera älgjakten
och åstadkomma en bättre ordning på
den. Därvidlag är inte vännen Wikner
med. Han vill inte ha ordning på älgjakten,
han vill ha total frihet att döda
hur mycket som helst på hur små marker
som helst. Vi ansvarskännande jägare
inom Jägareförbundet, herr Sjöholm,
är angelägna om att det inte får
vara på det sättet. Det måste bli en bättre
ordning, trots att det inte är särskilt
illa ställt med jakten i vårt land.

Så har vi förslaget om jaktvårdspoliser.
Men, herr Sjöholm, hur många
skulle det krävas? Säkerligen 50 000
statligt avlönade jaktvårdspoliser. Vad
kostar det? Hundra miljoner kronor.
Det är en mätare på vad vanliga markägare
frivilligt lägger ned på jaktvård
och viltvård alldeles gratis. Tror herr
Sjöholm att den privata markägaren,
om man skulle införa sådana här statliga
jaktvårdspoliser, skulle ägna så
mycket arbete åt viltvård och jaktvård,
skulle arbeta och slita under hela vintern
för att bevara livet på det vilda
bara för att sedan få se statliga poliser
komma och gallra ut det som skulle
skjutas? Det bleve slut med den frivilliga
jaktvården, herr Sjöholm. Er motion
är direkt farlig för det vilda.

Jag tror att ni motionärer har ett gott
syfte, men försök då att balansera debatten!
Det är ingen lösning som herrar
Sjöholm och Werner erbjuder. Herr
Werner brukar vara ute i angelägna
ärenden, men herr Sjöholm är den här
gången ute på verkligt olovlig jakt.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag tackar herr Ringaby
för hans förtroende-uttalande, men
han vinner mig ändå inte för sina idéer
i det här fallet. Jag tycker att det är
märkvärdigt att ingen remissinstans och
ingen ledamot av utskottet har funnit

Förbud mot nöjesjakt

den minsta skugga över någon del av
jakten, sådan den nu bedrives. Vi vänder
oss ju inte mot jakten såsom sådan
utan mot den del av den som kan betecknas
som nöjesjakt och som herr
Sjöholm har exemplifierat.

En gnutta kritik skymtar dock i utskottsutlåtandet,
där man talar om den
år 1967 tillsatta jaktmarksutredningen
och säger att det är »ett sedan länge
föreliggande önskemål om kompetenskrav
för jägare». Detta visar att allt
ändå inte är så väl beställt.

Nöjesjakt är ett populärt uttryck som
naturligtvis kan missförstås. Herr Sjöholm
har exemplifierat med klappjakten.
Man skulle också kunna ta som
exempel de alltmer urbaniserade arrendejägare
som trots ofta tvivelaktiga
kunskaper bedriver jakt. Av dem kan
man väl heller inte vänta sig så mycket
viltvård. Jag tror säkert att herr Ringaby
bedriver viltvård på bästa sätt på
sitt gods, men alla är inte godsägare,
och jag undrar om alla de som bor i
stan och som arrenderar jaktmarker lägger
ut saltstycken, sätter upp havreskylar
osv.

I tidningarna har det talats om att vi
i syfte att locka turister skulle slå oss
på den i Centralafrika så populära jaktsafarin,
då man för några dollar kan
få rätt att jaga storvilt, och anordna
sådan i Norrland. Det vore väl ett företag
värt att stoppa.

Jag tycker inte att vi är ute helt i det
blå, eftersom jaktmarksutredningen själv
utreder kompetensfrågorna för jägare.

Det är ganska märkligt att ingen av
talarna har hänvisat till Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbunds yttrande.
Det är klokt att undvika. Läser man
det yttrandet får man del av en väldigt
svag skrivning. Även rent formellt är
den bristfull, och det dunkelt sagda är
som bekant ofta det dunkelt tänkta. Vi
hade kunnat vänta att man från det
hållet litet mer seriöst hade tagit upp
dessa frågor och lagt ned någon möda
på att försöka ta reda på huruvida allt

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Förbud mot nöjesjakt

var viil beställt. Styrelsen borde inbjudas
till första bästa klappjakt på något
storgods så att den kunde få litet fler
synpunkter på frågan.

Herr Sjöholm nämnde klappjakten.
Jag tror ingen i denna kammare vill
försvara den.

Jag lät mig informeras av en storjordbrukare
på Söderslätt i Skåne vilken
är aktiv jägare och som sade, att han
varit med om en enda klappjakt i sitt
liv och inte kommer att vara med om
fler. De herrarna som satt i buskaget —
väl emballerade — och sköt, fördärvade
mycket vilt. Det skadeskjutna viltet kunde
man inte springa fram och ta, för då
riskerade man att själv bli skjuten, och
det var man inte så angelägen om. Därför
fick markägarens personal under
den efterföljande middagen plocka rätt
på djur som fått vingar och ben avskjutna.

Sådan jakt borde vara »en kultursamhällets
uppgift att mönstra ut», som
vi uttrycker det i motionen.

Vad jag personligen är ute efter är
skjutskicklighet, som bör kunna ådagaläggas
innan man börjar med den viktiga
hanteringen. Att handskas med liv
och död är någonting så seriöst, att det
borde ställas kompetenskrav på markägare,
lantbrukare och vem som helst
annan som skall syssla med detta —
med samma självklarhet som man kräver
körkort av dem som skall köra bil.

Herr talman, jag har inget yrkande;
det torde väl inte löna sig detta år.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord till herr
Ringaby. Jag har inte sagt att man är
ute i det enda syftet att döda. Men herr
Ringaby kan väl inte bestrida att går
en jägare ut för att jaga är det väl ändå
i syfte att döda djur. Han kan ju samtidigt
tycka att det är betagande vackert
och njuta av omgivningen, men syftet
är ändå att döda djur.

Herr Ringabv drog in advokater i det
här av någon anledning som jag inte

riktigt förstod. Det var ju otur för herr
Ringaby att jag har haft en motion om
att förstatliga åtminstone försvarsadvokaterna,
så där sköt herr Ringaby miss.

Jag har dock aldrig hört talas om
advoktater för nöjes skull. Hur de skulle
fungera vet jag inte. De skulle kanske
uppträda som försvarare utan att
vara budade till det, och sådant förekommer
inte såvitt jag vet.

Jag tyckte att jämförelsen haltade väl
kraftigt.

Herr Ringaby ordade så vältaligt om
viltvården. Yi tilläde — jag tilläde i
varje fall — att man skulle kunna vårda
sig om viltet utan att ha baktanken att
man sedan skall skjuta det. Skulle inte
herr Ringaby kunna ställa undan sitt
vapen och ändå bära hem skadade rådjur
och vårda dem och sätta ut mat till
fåglar och andra djur? Många människor
gör det utan tanke på att man sedan
skall kunna skjuta djuren.

Det var bara det vi sade. Jag tror,
herr talman, att tiden arbetar för oss
och vår mera kulturellt humana linje.
Jag tror att den så småningom skall
segra. Många tidningar är redan helt
inne på vår linje. Jag skulle kunna
namnge några stycken. Detta visar vart
opinionen är på väg. Det kommer eu
gång, herr Ringaby, att bli så som vi
önskar. Men även goda idéer behöver
tid för att vinna rotfäste.

Herr RINGABY (m) kort genmäle:

Herr talman! Motionärerna talade
över huvud taget som om det skulle vara
fritt fram på jaktens område, som om
jakten skulle vara helt oreglerad. I
verkligheten är det så att viltet är
skyddat under största delen av året. Älg
får man bara jaga under fyra dagar om
året osv. All jakt är reglerad i jaktlagen.
Det finns mycket stränga bestämmelser
om hur och när man får
bedriva jakt. Det finns mycket små möjligheter
till sådan rovjakt som ni talar
om.

Det hjälper väl inte om man förstat -

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

(53

ligar advokatkåren, herr Sjöholm. Man
skall inte tro att allt skulle bli bra bara
fördenskull. Man skall inte tro att en
statlig tjänsteman aldrig kan begå ett
fel. Självfallet kan han begå fel lika väl
som en privat tjänsteman.

Jag tror inte att statliga jaktpoliser
kommer att bli bättre än genomsnittet
av dem som nu jagar.

Sedan frågade herr Sjöholm varför
man skulle föda upp det vilda för att
sedan döda det. Men det får vi ju göra
i alla sammanhang. Hur skulle det se
ut om vi aldrig slaktade en gris eller en
ko utan bara födde upp djuren? Man
måste i viss utsträckning gallra ut det
man föder upp. Vi föder i stor utsträckning
upp det vilda. Men som jägare
måste vi för att balansen skall hållas —
balansen reglerar sig numera inte på
samma sätt som tidigare — se till att
det av hänsyn till det vilda blir en viss
avskjutning.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var inte jag som
drog in advokaterna i diskussionen,
herr Ringaby. Jag försvarade inte heller
advokatskrået. Jag sade bara att detta
var ett ovanligt misslyckat exempel,
eftersom jag faktiskt har motionerat
om »förstatligande» av försvarsadvokaterna,
något som jag tror skulle medföra
vissa fördelar. Men den frågan berör
ju inte jakten, eftersom advokater
inte är lovligt byte.

Visst slaktar man grisar. Men de
människor som föder upp grisar gör det
i förvärvssyfte, och det är vällovligt.
Det står i Svenska jägareförbundets
yttrande, att jakten inte sker i syfte att
skaffa jaktbyte utan för nöjes skull.
Människor som startar grisfabriker gör
det inte för nöjes skull. Det är den stora
skillnaden, och den har herr Ringaby
inte fattat. Herr Werner och jag har
siktat in oss just på nöjesjakten, vilken
man ägnar sig åt på grund av »lusten
att döda» som jag tidigare sade -— det
är ett helt adekvat uttryck. Ingen dri -

Förbud mot nöjesjakt

ver människor ut för att skjuta rådjur,
harar eller annat villebråd, utan den
jakten sker för nöjes skull. Man kan
naturligtvis också jaga för att skydda
sin egendom, och den jakten bör, som
jag redan sagt, undantas.

De jämförelser som herr Ringaby
gjorde var alltså helt misslyckade.

Herr RINGABY (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjöholm visar sin
okunnighet om jakt då han säger att jakten
bara sker för nöjes skull. All jakt är
sannerligen inget nöje. Ofta är det något
man måste göra för viltvårdens skull.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Många av oss här i kammaren
kommer väl ännu ihåg en i förtid
bortgången kollega, Arthur Sköldin.
Han sade en gång: »Att tala jakt med
storstadsbor är fullkomligt lönlöst; de
begriper sig inte på annan jakt än den
som utövas på Birger Jarlsgatan, och
den lyder under hälsovårdsnämnden.»
Jag tror alt vad herr Sjöholm och herr
Werner här har sagt bekräftar Arthur
Sköldins uttalande.

Det är inte stor idé att här upprepa
vad som sades i våras när denna fråga
var uppe till debatt. Redan då kom väl
det mesta fram. Men att detta är en
ganska speciell fråga måste vi nog erkänna.
Det visas bl. a. därav att jag helt
och hållet kan instämma i vad herr
Wikner sade i sitt inledningsanförande.

Uppgifter om kostnaderna per nedlagt
djur har vi från den stora grisjakten
på Linderödsåsen — detta påpekade
jag redan i våras. Vi vet precis vad varje
nedlagd sugga vid det tillfället kostade,
och det var inte småpotatis det. Därav
kan vi se ungefär vad en statlig jägare
kommer att kosta. Och hur skall vi
hindra att denne ståtlige jägare tycker
att det är ett trevligt arbete han håller
på med, att han finner nöje i jakten?
Säger han någonting sådant, skall han
avskedas! Han skall alltså gå omkring
och se sur ut hela tiden; då kanske han

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Förbud mot nöjesjakt

kan få behålla sitt arbete. Jag tycker
det är ett betänkligt resonemang.

Om motionärerna hade nöjt sig med
att kräva utbildning av jägare, skulle
jag ögonblickligen ha varit med på noterna,
ty där brister det. Krav på en
jägarexamen kommer utan tvekan att
genomföras ganska snart. Då slipper vi
de nackdelar som nu finns. Jag kan instämma
i vad herr Ringaby sade om att
jakten sannerligen inte alltid är något
nöje; den är något som är nödvändigt.
Jag undrar hur det skulle ha sett ut i
vår fauna i dag, sedan människan en
gång rubbat jämvikten i naturen, om vi
inte tillgripit några medel för att återställa
den eller i varje fall hålla vissa
arter inom något så när rimliga gränser.
Där kommer jägaren in.

Jag kan också erkänna att där ligger
ett litet fel i t. ex. beskattningen av vårt
kajbes''tand, som har fått ta överhanden
helt och hållet. Jägarna har hållit efter
rovfågeln alltför mycket, inte av jaktintresse
utan till förmån för mors bästa
värphöna. Man har hållit efter rovfågeln
för mycket med den påföljd att antalet
snöskator, kajor och andra fåglar har
ökat alldeles orimligt. Då måste vi skjuta
dem också, vi får ta med dem i vår beskattningsplikt.
Men det är någonting
som tyvärr inte sker. Det är ett fel i vår
utbildning att vi inriktar oss för mycket
på köttjakt. Beträffande detta kan vi
jägare rikta kritik mot oss själva.

Jägarna är djurens bästa vänner. De
små markägarna är precis lika värdefulla
som de som har större markområden.
Det gäller att känna sitt revir och veta
vad som är lämpligast för viltet. Därvidlag
är arrendatorerna från staden sannerligen
inte så dumma. Kommer de väl
bort från allt otyg som storstäderna bjuder,
lär de sig en hel del också, och vi
skall inte ta ifrån dem dessa möjligheter.

Herr talman! Jag skulle kunna upprepa
allt vad som sades i våras men enligt
Arthur Sköldins motivering tjänar
det ingenting till. Jag nöjer mig därför

med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WERNER (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill verkligen tacka
herr Sköldin för hans utmärkta yttrande.
Det styrker ju vår tes. Är det nu så
att stadsborna bara begriper sig på den
jakt som bedrivs på Birger Jarlsgatan,
är de väldigt farliga att släppa ut på
t. ex. herr Wachtmeisters ägor i Blekinge.
Herr Wachtmeister bör nog akta
sig för det.

Men herr Wachtmeister gjorde en saltomortal
till slut och sade att stadsborna
inte är så dumma jägare i alla fall.
Hur skall herr Wachtmeister egentligen
ha det?

Vi menar nog att vid en på yrkesmässigt
sätt bedriven jakt — inte en jakt bedriven
av »legoknektar», statliga jägare
och dylika utan rätt och slätt kvalificerat
folk — kommer viltvården och
den nödvändiga utskjutningen också in
i bilden, inte bara nöjesmomentet. Detta
är mycket viktigt att slå fast.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi skall kanske sluta det
här meningsutbytet innan vi svävar ut
alltför långt.

När vi motionärer talar om nöjesjakt
associerar vi inte på något sätt till Birger
Jarlsgatan, utan det är helt herr
Wachtmeisters egen fantasi som leder
honom dit.

Om herr Wachtmeister hade lyssnat
till mig, tror jag att han måste medge
att det finns avarter av jakt som är mycket
otrevliga, bl. a. den jakt som förekommer
på godsen då man sitter stilla
och skjuter flera hundra fasaner som
andra människor föser fram. Detta medger
herr Wachtmeister i andra sammanhang
men icke från denna talarstol.
Det lilla medgivandet hade vi kanske
kunnat få; det hade väl tröstat oss
något.

Herr Wachtmeister säger vidare att
jägarna är djurens bästa vänner. Det tyc -

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

ker inte herr Werner, inte heller jag,
och jag tror inte att djuren tycker det,
de djur som ligger och vrider sig i dödsplågor.
Ringduvor skjuts också under
fortplantningstiden. Man skjuter föräldrarna,
och ungarna ligger och dör av
svält. Jag undrar om de skulle instämma
i herr Wachtmeisters yttrande om
att jägarna är djurens bästa vänner.

Herr WACHTMEISTER (m) kort genmäle: Herr

talman! Herr Werner frågade
mig hur jag egentligen ville ha det och
vad jag menade med att tala om stadsborna
som var så dåliga att ha ute på
landet. Det är mycket enkelt: de stadsbor
som arrenderar jakt på landet och
och på det viset kommer från den speciella
jakt som utövas i staden är bra,
och dem har jag aldrig opponerat mig
mot. Jag avsåg de andra, som inte har
en aning om jakt. Jag vet inte vad ni bedriver
för slags jakt, men i varje fall bedriver
ni inte den jakt som jag har talat
om. Att försöka diskutera jaktliga frågor
med er är ganska meningslöst, menar

jag Herr

Sjöholm sade att jag i andra
sammanhang hade uttalat mig mot godsens
fasanjakter. Det har jag aldrig gjort
och har heller ingen anledning att göra
det — jag är inte road av den sortens
jakt och har inte sådan själv. Men om
vi icke hade haft godsens viltuppfödning,
hade det heller inte funnits mycket
vilt runt godsen. Godsen har varit en
kärna i den svenska viltvården, vilket
visas ännu i dag inte minst av att det i
annonserna om jaktarrendet ofta anges
närhet till gods såsom ytterligare ett
plus, för att arrendet skall bli dyrt.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag tycker det är farligt
att föra debatten som den har förts
här, så att jakten framstår som någonting
löjligt. Det skadar faktiskt jakten.

Jag skall besvara några frågor som
har ställts här.

5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Förbud mot nöjesjakt

Till herr Sjöholm vill jag säga att
jag aldrig någonsin har deltagit i någon
renjakt — det uttalandet får stå för
herr Sjöholms räkning.

Vad beträffar blommorna vill jag påpeka
att jakten mest försiggår sedan
blomningstiden är över. Det är på hösten
som den egentliga jakten förekommer.

För dem som frivilligt går ut och jagar
ger väl jakten ingen inkomst, utan
de förlorar på jakten, men de hyser ett
stort intresse, såsom här har nämnts,
både för jakt och för jaktvård.

Här nämndes kungajakt och klappjakt.
Jag är absolut emot klappjakten,
och den bedrivs väl bara av jägare i
det förbund som — om jag inte minns
fel — herr Ringaby tillhör. Jag vill ha
lika god ordning på jakten som herr
Ringaby vill. Kom inte och säg någonting
annat!

Sedan vill jag säga att jag inte tror att
en avlönad jägare skulle kunna skjuta
bättre. Jag tror att skjutskickligheten är
individuell men att man kan träna upp
den, och det gör också jägarna.

Herr Sjöholm vidhåller sin ståndpunkt.
Han tycks leva kvar i en svunnen
tid med primitiv jakt och jaktvård. På
den tiden trodde man på tomtar och
troll. Vi som är jägare får trösta oss
med att man i dag inte heller tror på
jultomten.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! En sådan här jägardebatt
tycks höra till de stående numren
i underhållningen här i kammaren. Den
återkommer med jämna mellanrum. Jag
tycker att detta är märkligt. Motionärerna
har ju inte fått det ringaste stöd av
remissinstanserna, och det finns ingen i
utskottet som har visat någon förståelse
för motionärernas förslag. Herr Wikner
uttalade visserligen en förhoppning om
att den Sjöholmska motionen skulle begravas
för evigt — och jag tror att vi i
utskottet inte skulle ha någonting emot
detta i och för sig — men jag förstår
36

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Förbud mot nöjesjakt

av herr Sjöholms yttrande att han räknar
med att hans önskemål skall bli
tillgodosedda om 50 år, och mot den
bakgrunden förmodar jag att motionen
återkommer tid efter annan.

I tredje lagutskottet har vi vid behandlingen
av motionen frågat oss, om
det finns möjligheter att förändra gällande
lagstiftningen för att göra jakten
mera djurskyddsvänlig. Bland remissinstansernas
uttalande skall jag bara stanna
vid vad Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund anför. Förbundet framhåller
att det givetvis fördömer varje
form av jakt som inte följer givna lagar
och bestämmelser. Riksförbundet påpekar
att motionärerna, som accepterar
»yrkesmässig skjutning av vilda djur»
men avvisar vad man kallar nöjesjakt,
inte närmare definierar vad som avses
med nöjesjakt. Riksförbundet säger sig
inom kort ämna inkomma med förslag
om vissa förändringar i nu gällande
jaktlagstiftning. I stort sett anser förbundet
att nu gällande lagstiftning fungerar
tillfredsställande genom berörda
myndigheters vällovliga strävanden till
en god jaktvård. För en betydelsefull
insats på det informativa området och
— märk! — i fältarbetet önskar förbundet
framhålla Svenska jägareförbundets
arbete.

Det tycker vi i tredje lagutskottet är
en mycket sansad och nykter syn på dessa
frågor. Där anvisas en väg att undan
för undan få en bättre ordning på jaktens
område. Inte tror vi i utskottet att
sista ordet är sagt i lagstiftningsarbetet
på den här punkten. Det finns säkert
mycket att göra. Men den Werner-Sjöholmska
jägarkåren med uppgift att
döda tror vi inte på. Den är inte någon
lösning på dessa problem. Men det är
klart, som herr Werner sade, att man
kan skärpa kraven i fråga om skjutskicklighet.
Det är en framkomlig väg, som
man har slagit in på, bl. a. på rekommendation
från Svenska jägareförbundet,
och den skall man givetvis fortsätta
på.

Motionärerna anser att det är ovärdigt
att i ett kultursamhälle bedriva
nöjesjakt. Kultur kan man alltid diskutera.
Det finns någonting som heter jaktkultur,
och jag tror att det är just vad
vi bör sträva efter. Motionärerna erkänner
själva att det är ofrånkomligt att
med vissa mellanrum reducera djurstammen,
och det skall naturligtvis ske
på ett så hyggligt sätt som möjligt. Men
då skall man försöka, tycker jag, att rekommendera
praktiskt framkomliga vägar.
Motionärernas förslag anser jag vara
helt orealistiska. Och jag förstår inte
hur en jurist och liberal politiker vill
rekommendera att gå fram den vägen.
Det måste väl finnas en opinion i så
fall. Ni har inte den ringaste opinion
med er, även om några journalister i
olika tidningar har visat förståelse. Remissinstanserna
har inte gjort det, inte
ens Djurskyddsföreningarnas riksförbund.
Ni kräver nu att tredje lagutskottet
skall framlägga ett förslag om inrättande
av en jägarkår. Men skall man
lagstifta, måste man väl förutsätta att
opinionen över huvud taget är mogen
för detta. Nu har ju herr Sjöholm i viss
mån garderat sig genom att säga att han
själv inte tror att det inom den närmaste
tiden är möjligt att få opinionen med
sig. Han behöver 50 år på sig. Jag tror
att man får gå fram på andra vägar för
att få en ordnad jakt till stånd så småningom
på hyggliga villkor.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Herr Grebäck ondgjorde
sig över att vi varje session diskuterade
jakten. Men det var inte motionärerna
som öppnade debatten, herr
Grebäck, utan det var jaktvännerna som
var på krigsstigen.

Herr Grebäck påstod att vi inte hade
någon opinion bakom oss. Jag och herr
Werner tillhör glädjande nog inte den
grupp politiker som sticker upp ett
finger i vädret för att känna vart vin -

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Rätt att anlita valfri resebyrå vid resa i statens tjänst

den blåser. Det finns tillräckligt många
sådana politiker, herr Grebäck. Tycker
vi att vi har rätt, är det klart att vi
väcker en motion i ämnet. Sedan får
vi se resultatet. Varken herr Werner
eller jag deppar över att vi har mött
motstånd. Det visste vi ju att vi skulle
möta. Goda idéer tar lång tid att växa
fram och mogna, herr Grebäck. Det vet
vi.

Slutligen vill jag, herr talman, säga
att det väl ändå var en fantastiskt äventyrlig
idé som herr Wachtmeister här
framförde, nämligen att det bara var de
som idkat nöjesjakt som skulle vara betrodda
med att yttra sig i frågan. Hur
skulle det se ut i denna kammare, om
vi skulle tillämpa den principen? Vi
diskuterade i morse åtgärder mot skatteflykten.
Då skulle alltså bara de som
ägnat sig åt denna hantering fått yttra
sig. Menar herr Wachtmeister verkligen,
det?

Jag menar att vi kan vara emot mycket
som vi inte själva praktiserar och
att vi skall få ha lov att påpeka sådant.
Annars blir det ju helt orimliga förhållanden,
herr Wachtmeister.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! .lag vill bara säga till
herr Sjöholm att jag aldrig har förmenat
honom rätten att yttra sig, men att
försöka att tala honom till rätta, den
saken tror jag är hopplös.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 24

Rätt att anlita valfri resebyrå vid resa
i statens tjänst

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 69, i anledning av motioner
om rätt att anlita valfri resebyrå vid
resa i statens tjänst.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lag -

utskott hänvisade motioner, nr 766
i första kammaren av herr Åkerlund
och nr 894 i andra kammaren av herr
Wennerfors.

I motionerna, som var likalydande,
hemställa,

»att riksdagen med ändring av 1952
års riksdagsbeslut i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om sådan ändring
av principen i kungörelsen nr 523/1952
att valfri resebyrå kan anlitas för resor
som bekostas av statsmedel».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 766 och II: 894 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Hedin (m), som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:766 och TI: 894 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring
av principen i kungörelsen den 3
juni 1952, nr 523, om anlitande av statens
järnvägars resebyråer vid vissa
resor att valfri resebyrå kunde anlitas
för resor som bekostades av statsmedel.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Denna fråga är inte ny.
Den var uppe förra året också med anledning
av en motion av samma motionär.
Den gången var jag med vid utskottsbehandlingen
och reserverade mig
inte mot utskottets beslut som den gången
var detsamma som denna gång, alltså
yrkande om avslag på motion.

Men jag har faktiskt haft anledning
att tänka om i denna fråga, eftersom
detta fall, ställt jämsides med en mängd
andra fall, där staten visat sin vilja
att engagera sig till förmån för sina
egna företag och mot den fria konkurrensen,
gjort mig betänksam. Den företeelsen
har alltså fått mig att tänka om.

Vidare är det en annan sak. Jag har
alltid haft förmånen att kunna anlita

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Lagstadgat skydd för landskapsbilden vid

en mycket välskött statens järnvägars
resebyrå nere i Karlskrona och har därför
ingen anledning att hysa några onda
tankar gentemot den. Men alla statens
järnvägars resebyråer är nog inte lika
väl skötta. Ett par gånger i följd har
man envisats med att förlägga mig i
singelkupé tillsammans med en högt
ärad kvinnlig ledamot av denna församling
och därför, herr talman, kräver
anständigheten och hänsynen till de vid
det här laget få moraliska väljare, som
jag kan ha kvar, att jag nu yrkar bifall
till reservationen.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Frågan om statens järnvägars
resebyråverksamhet har ju på
förmiddagen i dag varit föremål för debatt
i annat sammanhang, varvid möjligheterna
att ombilda resebyrån till bolag
diskuterats. Det har också sagts att
det kan förväntas att saken kommer
upp till prövning. Skulle det bli så kommer
ju motionärernas önskemål om konkurrens
och konkurrens på lika villkor
att kunna bli tillgodosedda i det sammanhanget.
Jag tycker att man lugnt
kan avvakta vad ett sådant övervägande
kommer att leda till.

Utskottet har bedömt saken på samma
sätt som en gång riksdagsrevisorerna
och som det ansvariga statsrådet,
nämligen att detta över huvud taget är
att betrakta som en verksamhet inom
ramen för statens verksamhet, och då
ligger det väl närmast till hands att de
statliga verken för sina tjänstemäns
räkning här anlitar ett statens eget företag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

skogsavverkning

Wachtmeister begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 69, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Hedin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Wachtmeister begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 148 ja och 27
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 25

Lagstadgat skydd för landskapsbilden
vid skogsavverkning

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av motioner om
lagstadgat skydd för landskapsbilden
vid skogsavverkning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Den motion vi nu behandlar
riktar uppmärksamheten på en
fråga som rör miljöpolitiken. Jag har i
motionen pekat på de skadeverkningar
en alltför hård exploatering av våra

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Lagstadgat skydd

skogstillgångar kan åstadkomma i den
landskapsbild som vi alla vill skydda
och slå vakt om.

Det råder inga delade meningar mellan
motionärerna och utskottet om nödvändigheten
av ett högrationellt skogsbruk
i vårt land med god konkurrenskraft
på världsmarknaden. Men om vi
accepterar detta bör vi också med större
skärpa kunna ställa kravet att man
inom svenskt skogsbruk söker mildra
de skadeverkningar som en ökad rationalisering
åstadkommer på miljön ocb
för den enskilda människan. Här uppstår
lätt en konflikt mellan vinstintresset
och miljövårdsintresset. Vad som
sker i dag är att den ökade mekaniseringen
kräver allt större avverkningsvtor
för att lönsamheten och konkurrenskraften
skall bli allt bättre. Genom
dålig planering och en illa skött personalpolitik
från arbetsgivarna har arbetskraftssidan
många gånger fått betala
rationaliseringsvinsterna med ökad
arbetslöshet och större otrygghet i anställningen
under sämre konjunkturer.
Under högkonjunktur — alltså den situation
vi har i dag — har däremot
bristen på arbetskraft hindrat ett ökat
uttag ur skogarna.

Miljövårdsintressena kommer också
lätt i kläm med den moderna avverkningsttekniken.
Utskottet återger ett avsnitt
ur en artikel av förre generaldirektören
Erik Höjer i domänverket.
Den handlar om skogslandskapets förändringar.
Där sägs bl. a.: »Den mekaniserade
driften har ökat hyggesstorleken.
Om fastighetsindelning och åldersmosaik
medger, väljer man gärna 5 till
30 hektar eller mer —---.» Utveck lingen

har sannerligen gått fort sedan
den artikeln skrevs. De kalhyggen som
man nu skapar genom storskogsbruket
är mycket större och kommer att bli
ännu större i framtiden. I dag räknar
man kalytor på 100 hektar som relativt
små hyggen, och det finns exempel på
kalhyggen som sträcker sig över flera
hundra hektar, där all skog avverkats

för landskapsbilden vid skogsavverkning

och där endast grovsten, björksly och
ris lämnats kvar. Dessa hyggen besprutas
sedan med herbicider. Landskapsbilden
har därmed förändrats och förfulats
på ett sådant sätt att det tar lång
tid att återställa den. Vad detta betyder
för djurlivet kan var och en förstå. Vad
det innebär för den bofasta befolkningen
kan man också lätt räkna ut.
Det är dessa skadeverkningar som vi
anser bör mildras genom lagstiftningsåtgärder,
innebärande att skogsägarna
åläggs att spara vissa bestånd åtminstone
i närheten av vägar och bebodda
trakter.

Sedan motionerna skrevs har jordbruksministern
tillkallat sakkunniga för
en översyn av naturvårdslagen. Enligt
utredningsdirektiven ingår det i de sakkunnigas
uppdrag att ta upp även de
spörsmål som aktualiserats i motionerna.
Motionärerna är givetvis glada över
att frågan har uppmärksammats på detta
sätt och har i princip inte heller något
att erinra mot utskottets skrivning, där
nödvändigheten av ett effektivare skydd
för landskapsbilden även i skogsavverkning
understrykes.

Vi hoppas nu bara att utredningsarbetet
bedrivs med största skyndsamhet.
Det brådskar nämligen med ett införande
av lagstadgade skyddsåtgärder innan
de stora skogsmaskinerna åstadkommit
så stora skador i det svenska
skogslandskapet, att dessa blir omöjliga
att reparera inom överskådlig tid.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! När inte motionären
själv yrkat bifall till sin motion har väl
inte heller jag någon anledning att göra
det, även om jag hade god lust härtill.
Den fråga man har tagit upp är nämligen
så allvarlig att utskottet i annat
fall nog slipper en smula för lindrigt
undan. Utskottet har inte behandlat frågan
tillräckligt ingående, tycker jag.

Jag beklagar att Geografiska sällskapets
årsbok Ymer inte har hunnit kom -

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Lagstadgat skydd för landskapsbilden vid

ma ut till i dag, ty där finns en förträfflig
artikel om dessa frågor skriven av
en man, vilkens namn min blygsamhet
förbjuder mig att yppa. Herr Nilsson i
Östersund berörde emellertid några av
de känsligaste frågorna, såsom klimatförsämringen.

Utskottet skriver att länsstyrelserna
redan i dag har möjligheter att vidta
de begärda inskränkningarna i avverkningarna,
nämligen jämlikt 19 § naturvårdslagen.
Men det är nog inte helt
korrekt, eftersom de inskränkningar
som enligt 19 § får göras i fråga om
skogen gäller framträdande naturskönhet
eller andra sevärda naturförhållanden
och även en mera vanlig landskapsbild
om den t. ex. ses av en större allmänhet
dagligen. Här gäller det emellertid
inte sådana saker -— här gäller det
skogar som ligger mitt inne i skogen,
om jag så får säga, långt från de allmänna
kommunikationsmedlen och där invånarna
i en by bildlikt talat kanske
plötsligt en dag vaknar upp och finner
att de bor ute i en öken. Det har blivit
kalhygge.

Utvecklingen går fruktansvärt fort
härvidlag, och de allvarligaste följderna
uppkommer kanske på det ekologiska
planet. Vi vet inte alls vilken effekt dessa
avverkningar har på mikrofloran, på
mikrofaunan, på den vattenhållande
strukturen osv. Vi kommer inte ifrån
att mycket tydliga tecken på rubbningar
i markens vattenbalans visat sig just vid
dessa stora hyggen. Är det tillfälliga
rubbningar eller inte? Därom vet vi
ingenting i dag.

Jag har förgäves sökt få tag i direktiven
för den tillsatta utredningen. Jag
vet alltså inte hur pass ingående dessa
frågor behandlats, och jag har väl därför
inte anledning att yrka annat än bifall
till utskottets förslag. Jag frågar
mig bara hur utskottet tänkt sig att
skogsvårdsstyrelserna skulle kunna tilldelas
en mera aktiv roll vid landskapsvården.
Detta är ju nästan det enda de
sysslar med i dag; de är fullt sysselsatta

skogsavverkning

just med att hålla landskapsbilden öppen.

Jag kan inte underlåta att opponera
mig mot näst sista stycket i utskottets
skrivning — jag vet inte riktigt vad det
har där att göra. Det handlar om den
äldre lövskogen i sydligaste Sverige,
framför allt bok och ek. Eftersom jag
råkar ha litet med den skogen att göra
vill jag bara säga att någon brist på efterfrågan
i och för sig är det inte, men
det är brist på efterfrågan till de priser
som vi kan erbjuda. Det viktigaste är
alltså de låga priserna — det är ingen
bristande tillgång på ek heller — men
där beror de låga priserna åtminstone
delvis på de arkitekter som tror sig kunna
styra världen. Arkitekterna har förklarat
att det nu inte skall vara svensk
ek, det skall vara polsk ek i husinredningen
för den är mycket finare, och
då faller alla människor ögonblickligen
för detta, fastän den svenska eken i god
sortering är minst lika bra som den
polska. Eken, som för bara några år sedan
var hårdvaluta, är i dag närmast
ett ogräs.

Det ändrar sig så otroligt fort på dessa
områden, att den här debatten egentligen
borde ha förts i samband med en
motion som kommer upp nästa vecka
och som gäller just en undersökning om
de ekologiska följderna av de stora kalhyggena.
Dessa två frågor hänger intimt
samman, varför det egentligen är felaktigt
att nu avslå motionen. Men lotteriet
i den här firman är ju sådant att det
bara är att finna sig.

Jag kan instämma i herr Nilssons i
Östersund uppfattning att sysselsättningspolitiken
i skogen varierar. Men
det är nog inte bara fråga om brister i
förutseende och planering från skogsägarnas
sida, utan det beror också på
våra köpare, som fyller på sina lager
och sedan inte köper någonting på lång
tid förrän lagren börjar nalkas botten,
varpå de återigen köper. Man har under
de senare åren mycket tydligt märkt
hur inköpscykeln förlängts. Förut var

Onsdagen den 4 november 1970

Nr 36

Lagstadgat skydd för

den ganska jämn — ett år i februari
hade jag sålt allt vad jag skulle avverka
under den kommande avverkningssäsongen
— men i dag får man sälja efter
hand. Köparna har förlängt sin inköpscykel.
Den är inte 12 utan kanske 18
månader, ja, man har nästan på känn
att den blir två år eller ännu längre.

Man köper mera på en gång, och sedan
ligger man stilla och pressar priserna.
Därmed är inte sagt att inte dålig planering
även skulle ha förekommit. Men
jag tror, att viktigaste orsaken är ryckigheten
på exportmarknaden, som vi har
svårt att göra något åt.

Herr talman! Som den äldre skogsman
jag faktiskt börjar bli, har jag velat begagna
detta tillfälle att uttrycka ett erkännande
till motionärerna, som tagit
upp denna viktiga fråga. Jag hoppas att
den skall kunna föras till ett lyckligt
slut.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det är ganska märkligt
att konstatera, att motionärerna uttalar
sin stora tillfredsställelse med utskottets
behandling av detta ärende medan
suppleanten i utskottet herr Wachtmeister
anmäler missnöje. Man kan inte
annat än beklaga att inte herr Waclitmeister
blev sittande vid bordet i denna
fråga. Då hade vi kanske fått den
mera nyanserat belyst och kanhända
kunnat ta hänsyn till det.

Jag tycker dock att herr Wachtmeister
borde vara ganska belåten. Det väsentliga
är att utskottet nu konstaterar,
att i direktiven för den i år tillsatta
kommittén för översyn av naturvårdslagen
står att dessa frågor skall ägnas
en ingående uppmärksamhet, och jag
förstår därför att motionären känner
sig tillfredsställd.

Herr Wachtmeister frågade hur man
skulle engagera skogsvårdsstyrelserna i
dessa frågor — de var så hårt engagerade
redan. Det är jag inte riktigt
övertygad om. Jag råkar vara vice ordförande
i en skogsvårdsstyrelse, och

landskapsbilden vid skogsavverkning

jag tror att de skulle kunna uträtta ännu
mera på detta område om det ingick
i deras direktiv att speciellt observera
frågor, som har med förändringar i landskapsbilden
att göra. Man har kanske
litet ensidigt varit inriktad på sådana
arbetsuppgifter, som gällt att få ut största
möjliga effekt ur ekonomisk synpunkt,
och man har kanske inte alltid
tagit hänsyn till de förändringar i landskapsbilden,
som blivit ett resultat av
de företagna åtgärderna.

Jag tycker att det inte kan vara ur
vägen när utskottet påpekar, att man
bör observera även åtgärdernas inverkan
på landskapet.

Sedan lägger jag mig inte i vilka parter
som bör ställas till ansvar för konjunkturväxlingarna
i näringslivet och
deras inverkan på avverkningarnas omfattning.
Det får herrar Nilsson och
Wachtmeister göra upp sinsemellan.
Det faller utom ramen för utskottsbehandlingen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 26

Föredrogs vart för sig

jordbruksutskottets utlåtande nr 37, i
anledning av motioner om vissa åtgärder
för att öka bestånden av lax och
havsöring; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

49, i anledning av motioner om
bättre möjligheter till rörelseträning för
åldringar och rörelsehindrade,

nr 50, i anledning av motioner om en
inventering av rehabiliteringsbehovet,
m. m.,

nr 51, i anledning av motioner om
skrotningsavgift på bilar samt om slopande
av exportförbudet på järnskrot,

nr 52, i anledning av motion om sam -

Nr 36

Onsdagen den 4 november 1970

Interpellation ang. förläggning till Vilhelmina av en fältstation för undervisning
och forskning inom den öppna vården

manträdesersättning till suppleant i statligt
länsorgan,

nr 53, i anledning av motion om en
samordnad forskning angående tätorternas
trafikproblem,

nr 54, i anledning av motion angående
skolungdomsutbvtet, och

nr 55, i anledning av motioner om bostadstillägget
för pensionärer in. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 27

Interpellation ang. förläggning till Vilhelmina
av en fältstation för undervisning
och forskning inom den öppna
vården

Ordet lämnades på begäran till

Herr SKOGLUND (s), som yttrade:

Herr talman! Vid vårmötet 1968 beslöt
Västerbottens läns landsting låta
utreda frågan om förläggning till länets
inland av en »fältstation för undervisning
och forskning inom den öppna
vården». Utredningsarbetet igångsattes
på hösten samma år.

Utredningsarbetet har numera slutförts
vad gäller fältstationens placering
och organisation m. in. Principförslaget
innebär i korthet att landstinget och
staten gemensamt låter anordna en
»fältstation för undervisning och forskning
inom den öppna vården», förlagd
till Vilhelmina.

Fältstationen skall i huvudsak ha tre
funktioner:

1. att ge underlag för planering inom
medicinsk vård, social vård och arbetsvärd
;

2. att meddela undervisning i öppen
vård; samt

3. forskning inom öppenvårdsområdet.

Dessa tre uppgifter griper på ett naturligt
sätt in i varandra och går ej att
avskilja från varandra i det praktiska
arbetet.

I betänkandet har dessutom skisse -

rats vissa projekt som för närvarande
synes aktuella för fältstationen. Jag kan
här nämna några, t. ex.

1. hur samordningen mellan den öppna
vården och närmaste lasarett lämpligast
bör ordnas;

2. hur relationerna hemsjukvård—;
sjukhemsvård—ålderdomshemsvård bör
utformas;

3. hur företagshälsovården bör organiseras
i ett glesbygdsområde m. m.

För att fältstationen skall fylla sina
funktioner krävs således att den förläggs
till ett typiskt glesbygdsområde.
Landstinget har stannat för en lokalisering
av stationen till Vilhelmina. En
fördel med Vilhelmina har varit att
stationen efter vissa ombyggnadsarbeten
synes kunna inrymmas i en byggnad
invid treläkarstationen, som tillhör
landstinget. Byggnadskostnaderna
kan därigenom nedbringas avsevärt.

I fråga om personalen vid stationen
kan nämnas att sju fast anställda beräknas
bli bosatta i Vilhelmina, övrig personal
beräknas bli stationerad i Umeå,
anknuten till universitetet, men med
tjänstgöring i Vilhelmina vissa perioder.

Under utredningsarbetets gång har
upprepade kontakter tagits med företrädare
såväl för socialstyrelsen som
för Umeå universitet, önskemålet från
landstingets sida har givetvis varit att
socialstyrelsen snarast skulle medverka
i en överläggning om förutsättningarna
för ett samarbete stat—landsting i fråga
om fältstationsprojektet. Landstinget
har sett detta som möjligt och önskvärt
med hänsyn till statens engagemang
i motsvarande projekt i Dalby
men kanske främst med hänsyn till de
särskilda möjligheter till en utvidgad
försöksverksamhet som föreligger i Vilhelmina.
Där pågår nämligen sedan
några år en försöksverksamhet på det
socialvårdande området, initierad av
socialstyrelsen och med medel ur det
s. k. glesbygdsanslaget. Förutsättning -

Onsdagen den 4 november 1970 Nr 36

Interpellation ang. en översyn av bestämmelserna om lärares tjänstledighet för
studier

arna är därför synnerligen goda för
anordnandet av en försöksstation i Vilhelmina
som kan repliera på en integrerad.
hälso-, sjuk- och socialvårdsverksamhet.

Socialstyrelsens intresse för s. k. fältstationsprojekt
har hittills närmast riktats
mot Syd- och Mellansverige (Dalby-
och Tierpsprojekten). Starka skäl
talar enligt min mening för att staten
snarast engagerar sig för en motsvarande
men utvidgad försöksverksamhet i
Norrlands glesbygder och då i samarbete
med den redan igångsatta s. k. försöksverksamheten
på det sociala serviceområdet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts
vill jag rikta följande frågor till statsrådet
och chefen för socialdepartementet: 1.

Är statsrådet beredd medverka till
att en dylik fältstation lokaliseras till
Vilhelmina?

2. Om så är fallet, anser statsrådet
det vara möjligt att påbörja verksamheten
under 1971?

Denna anhållan bordlädes.

§ 28

Interpellation ang. en översyn av bestämmelserna
om lärares tjänstledighet
för studier

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (vpk), som yttrade:

Herr talman! Bestämmelserna angående
lärares -— och även vissa andra
tjänstemäns — tjänstledighet för studier
och reglerna för lön med B-avdrag
vid sådan tjänstgöring har en sådan utformning
att lokala skolstyrelser och i
förekommande fall skolnämnder har att
fatta beslut i dessa frågor.

Praktiken visar, att dessa styrelsers
och nämnders beslut kan bli mycket
olika i skilda delar av landet. I vissa

fall kan man även finna att en och samma
nämnd fattat olika beslut på framställningar
från personer med identiska
skäl, likadan tjänsteställning m. m.

Det vore därför önskvärt att de centrala
skolmyndigheterna utformade nya
regler och bestämmelser i dessa frågor,
så klara och entydiga, att ärenden av
detta slag får en likformig behandling i
hela landet och icke kan tolkas på olika
sätt, varvid riskerna för misstanke om
»godtycklighet» också kan elimineras.

Med hänvisning till vad jag anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd medverka till att
nya, klara och entydiga bestämmelser
utformas i fråga om lärares tjänstledighet
för studier samt reglerna för lön
med B-avdrag i sådana fall, så att dessa
till sin tolkning blir likformiga och entydiga
för hela landet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 29

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
347, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående riktlinjer
för lots- och fyrväsendets organisation
och för statliga sjöfartsavgifter jämte
motioner.

§ 30

Anmäldes motionen nr 1515, av herrar
Oskarson och Werner, i anledning
av skrivelse från talmanskonferensen
med överlämnande av en från konstitutionsutskottet
inkommen skrivelse med
förslag till ny riksdagsstadga.

Denna motion bordlädes.

§ 31

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Nr 36

Torsdagen den 5 november 1970

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden 18—19
november 1970 för deltagande i en informationsresa
för parlamentariker till
ESRO:s anläggningar i Holland och
Västtyskland.

Stockholm den 3 november 1970
Sigfrid Löfgren

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 32

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet

och chefen för justitiedepartementet angående
verkningarna av att överträdelser
av gällande fartgränser i trafiken ej
beivras, och

herr Eriksson i Arvika (fp), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående höjning av avdraget
vid beskattningen för resor med egen
bil.

§ 33

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.15.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 5 november

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
oktober.

8 2

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Wahlund, som vid kammarens
sammanträde den 16 nästlidne oktober
beviljats ledighet från och med
samma dag tills vidare från riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. resultatet av undersökning
rörande prisstegringen på olika
varuslag

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Ohlin har frågat
chefen för finansdepartementet, om han
vill för kammaren redovisa vad som
framkommit vid den undersökning
som regeringen vid det partiella prisstoppets
offentliggörande uppdrog åt
statens pris- och kartellnämnd att utföra
rörande prisstegringen på olika
varuslag och handelsmarginalernas andel
däri, sedd i relation till stegringar
av olika folkgruppers inkomster.

I överensstämmelse med gällande
ärendefördelning har frågan överlämnats
till chefen för handelsdepartementet
för besvarande. I min egenskap av
t. f. chef för handelsdepartementet får
jag lämna följande svar på frågan.

Uppdraget åt pris- och kartellnämnden
gällde att snarast verkställa en undersökning
om prisutvecklingen och de
bakomliggande orsakerna till pris- och
marginalförändringarna för livsmedels -

Torsdagen den 5 november 1970 Nr 36

Svar på fråga ang. resultatet av undersökning rörande prisstegringen på olika varu
slag

produkter. Undersökningen borde med
förtur avse köttvaror, mjölk och mejeriprodukter,
margarin och spannmålsprodukter.
Undersökningen är ännu inte
färdigställd. Enligt vad jag inhämtat
från nämnden kan resultat av undersökningen
väntas föreligga tidigast i
slutet av denna månad. Det är således
inte nu möjligt att lämna den redovisning
herr Ohlin avser.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Nilsson för svaret.

Vad frågan gäller är på detta stadium
inte prisstoppet som sådant. Jag tror
att ett tillfälligt prisstopp kunde bli till
nytta, om det markerade en inledning
till en mera mångsidig och energisk
kamp mot inflationen. Detta är emellertid
ett alldeles för stort spörsmål för
att med fördel kunna diskuteras i anslutning
till en enkel fråga. I dag gäller
det en mera begränsad sak, nämligen
regeringens uttalanden när det partiella
prisstoppet infördes. Man hänvisade då
till att en viss prisstegring kunde befaras
på livsmedel. Statsminister Palme
förklarade att regeringen skulle uppdra
år pris- och kartellnämnden att undersöka
orsakerna till prisstegringarna utöver
jordbruksuppgörelsen på vissa i
denna uppgörelse berörda varor. Han
talade också om möjligheten att regeringen
som ett andra steg kunda komma
att besluta om s. k. högstpris, dvs. föreskriva
en sänkning av priset på dessa
varor.

Detta och andra yttranden synes innebära
att regeringen utan stöd i tillgängligt
siffermaterial antydde, att producenter
och mellanhänder vad jordbruksvaror
beträffar utnyttjade situationen
på ett inte tillåtligt sätt genom
prishöjningar. Utgångspunkten för en
undersökning rörande grunden för sådana
antydningar måste naturligtvis

vara en bedömning av frågan huruvida
t. ex. jordbrukarna utnyttjade läget till
att höja priserna mer än jordbruksuppgörelsen
tillät.

Saken gäller också om handeln, bl. a.
konsumentkooperationen, genomförde
eu större ökning av marginalerna än
som kunde anses rimligt med hänsyn
till den inkomststegring som ägde rum
för andra folkgrupper. En motsvarande
inkomstförbättring kunde ju inte förvägras
de handelsanställda eller andra
i handeln arbetande människor.

Regeringen avvisade herr Hedlunds
förslag att en utredning skulle företagas
med parlamentariska bisittare för att
trygga objektiviteten i de slutsatser
som kunde komma att dragas av det
genom myndigheterna insamlade, sammanställda
och så småningom framlagda
materialet. Regeringen hänvisade
till att det skulle försena arbetet, vilket
förefaller märkligt inte minst i dag,
när man nu meddelar att utredningen
ännu inte är färdig, trots att mer än två
månader har gått sedan regeringen antydde
att läget utnyttjats oskäligt av
vissa folkgrupper. Inga bevis har framlagts
som stöd för ett sådant misstänkliggörande.
Vi får vänta och se.

Sällan har man väl sett ett så klart
exempel på en regering som spänner
vagnen för hästen. Först framföres
kritiska förmodanden, sedan genomför
man utan brådska de undersökningar
som behövs för att se om de kritiska
spekulationerna alls har någon grund.
Tydligen vill regeringen genom detta
förfaringssätt smita undan sitt ansvar
för inflationen, vända uppmärksamheten
åt annat håll. Vore det inte bättre
att undersöka fakta, innan man påstår
något eller antyder slutsatser?

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! Som herr Ohlin själv
antydde i sitt anförande är det väl inte
meningen att man i anslutning till besvarandet
av en enkel fråga skall föra

Nr 36

Torsdagen den 5 november 1970

Svar på fråga ang. resultatet av undersökning rörande prisstegringen på olika varuslag -

en mera omfattande debatt om det berättigade
i prisstoppet. Enligt prisregleringslagen
förusätts det för övrigt att
regeringen skall underställa prisstoppet
riksdagens godkännande genom en
proposition, och en sådan kommer att
framläggas för riksdagen inom den allra
närmaste tiden. Det blir tillfälle att i
det sammanhanget diskutera det berättigade
i regeringens åtgärder.

Mot denna bakgrund vill jag nu bara
påpeka att pris- och kartellnämnden
den 26 augusti i år redovisade en undersökning
om prisutvecklingen på
jordbruksprodukter under juli månad.
Av den undersökningen framgick bl. a.
att såväl partipriser som konsumentpriser
på sådana produkter hade ökat
betydligt mer än vad som enligt justeringen
av jordbruksuppgörelsen den 1
juli 1970 skulle tillföras jordbruket. I
det läget ansåg sig regeringen böra ingripa
omedelbart. Men, som jag sade
redan tidigare, frågan om det berättigade
i prisstoppet bör diskuteras i anslutning
till den kommande propositionen.

Att utredningen har tagit — som herr
Ohlin tydligtvis tycker —- lång tid beror
på att pris- och kortellnämnden i detta
liksom i alla andra sammanhang vill
göra en ordentlig undersökning — inte
en summarisk, ytlig snabbundersökning.
Man har satsat alla tillgänliga resurser
på att göra denna undersökning
men har mött rätt stora undersökningstekniska
problem. Undersökningen
har berört många företag, och man
har måst ta hänsyn till att den gjordes
under en tid då flera producentföretag
höll på med arbetet på budgeteringen
för nästa år. Vidare har man att ta hänsyn
till de sekretessbestämmelser som
enligt sekretesslagen gäller för de uppgifter
som lämnas till pris- och kartellnämnden.
På en del av de berörda områdena
är det bara ett eller två företag
som är verksamma, och det gör att undersökningen
kommer att innehålla
uppgifter som kan lända enskild före -

tagare till men och därför inte utan vidare
kan offentliggöras. I dessa delar
måste det föras diskussioner med företagen
i fråga om publiceringen. När
det gäller distributionssidan måste man
vidare för att kunna ge en komplett
bild av kostnadsutvecklingen avvakta
och analysera viss lönestatistik.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är säkerligen inte
obekant för statsrådet att varor skall
inte bara produceras utan också distribueras
och att om varornas produktionskostnader
— priset hos producenten
—- stiger, så uppkommer frågan om
kostnaden stiger även för distributionen
genom att där arbetande människor
liksom andra under inflationstider får
en något ökad ersättning. Detta innebär
ju inte i och för sig att det är något
felaktigt ifall även de som arbetar med
distribution får eu nominell inkomststegring
av ungefär samma art som
andra folkgrupper. Det föreföll som om
statsrådet fortfarande — liksom regeringen
för några månader sedan —
glömde bort den saken.

Det är alldeles klart att man inte kan
bedöma förhållandena i en bransch genom
att endast se på några varuslag.
Det finns varken lag eller praxis som
säger att priserna under inflationstider
skall stiga med lika många procent över
hela linjen.

Därför går det inte att plocka ut några
enstaka varor, vilket tydligen statsrådet
menade att man kunde göra, med
hänvisning till materialet i slutet av augusti.
Man måste se hur det förhåller
sig med ett större sortiment. Det var av
den anledningen som det föreliggande
materialet inte medgav någon som helst
slutsats, och det var därför som undersökningsuppdraget
med rätta karakteriserades
såsom varande en antydan
om oskäligt utnyttjande — men utan
stöd av fakta. Det var också av det skälet
som regeringen gick med på att till -

Torsdagen den 5 november 1970

Nr 36

Svar på fråga ang. lagstiftning om förbud mot krigspropaganda

sätta en utredning. höjning på regeringssidan, skall jag inte

Personligen skall jag, herr talman, alltför mycket beklaga mig över om det
inte dra några slutsatser innan utred- går ännu några veckor innan utredningningens
resultat föreligger. en blir färdig.

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! De sista orden i herr
Ohlins anförande var välgörande, eftersom
det han sade tidigare närmast tydde
på att han redan nu ville ta upp en
diskussion om undersökningsmetoderna.
Jag sade inte någonting om att undersökningen
skulle vara begränsad till
enbart produktionssidan och att man
skulle bortse från löneutvecklingen på
distributionssidan. Ännu mindre gjorde
jag någon bedömning av det berättigade
i löneutvecklingen på den sidan. Det
enda jag nämnde i det hänseendet var
att man före färdigställandet av undersökningsresultatet
måste invänta viss
lönestatistik. Inte heller nämnde jag att
undersökningen skulle begränsas till
vissa enskilda varor. Det enda som kunde
beröra den frågan var att jag nämnde
att sekretessproblem uppstår på grund
av att det i fråga om vissa varor rör
sig om en eller ett par dominerande tillverkare.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få hänvisa
till att statsminister Palme förklarade
att regeringen skulle uppdra åt prisoch
kartellnämnden att undersöka orsaken
till prisstegringarna utöver jordbruksuppgörelsen
på vissa av denna
berörda varor. Det nämndes ingenting
om att dessa varor även måste distribueras
med vissa kostnader, som under
inflationstid också stiger. Det talades
ju också om »vissa berörda varor»; det
fanns ingen antydan om den synpunkt
jag här framförde.

Det gläder mig mycket om statsrådet
Nilsson nu i alla fall företräder ett mera
initierat synsätt i fråga om detta problem
än det som kom till uttryck i regeringschefens
yttrande för två månader
sedan. Fortsätter denna standard -

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. lagstiftning om förbud
mot krigspropaganda

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat
mig om regeringen kommer att förelägga
riksdagen förslag i enlighet med
justitiedepartementets promemoria angående
lagstiftning om förbud mot
krigspropaganda.

Fråga har uppkommit om Sverige vid
ett tillträde till FN-konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter
skall göra förbehåll i fråga om konventionens
krav på förbud mot krigspropaganda
eller i sin lagstiftning införa
sådan förbudsbestämmelse. I departementspromemorian
tas inte ställning
härtill. Promemorieförslaget får alltså
ses som ett förslag till lösning av den
lagstiftningsfråga som blir aktuell, om
man på svensk sida skulle stanna för att
inte göra förbehåll mot konventionen
i denna del. I promemorian anförs vägande
skäl mot en lagstiftning av detta
slag. Med beaktande av dessa och mot
bakgrund av de synpunkter som har
framförts vid remissbehandlingen av
promemorian har jag funnit, att något
förslag om förbud mot krigspropaganda
inte bör införas i svensk lagstiftning.
Jag ämnar därför inte föreslå någon sådan
lagstiftning.

Vidare anförde:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Att värna yttrande- och

Nr 36

Torsdagen den 5 november 1970

Svar på fråga ang. lagstiftning om förbud

tryckfriheten i Sverige är en av riksdagens
viktigaste uppgifter. Att se till
att det skyddet är garanterat i lagar
och grundlagar, som inte heller i krislägen
kan missbrukas, är en skyldighet
för demokratiska politiker. Att avvisa
svårtolkade kautschukparagrafer är
alltid angeläget — det kan vara nära
nog livsviktigt just i de lagar som reglerar
yttrandefriheten.

Därför är justitiedepartementets stencil
1970:19 en mycket allvarlig sak.
Där har man föreslagit att den som
»hetsar till angreppskrig» skall kunna
dömas för »krigspropaganda» till fängelse
i upp till sex månader. I samma
stencil visar man klart att ingen vet
vad som är »angreppskrig». FN har
aldrig kunnat enas om någon definition.
Enligt förslaget skulle man i stället
ha låtit »rättstillämpningen» avgöra
den saken. Svenska domstolar skulle
alltså ha fått sätta betyg på konflikterna
ute i världen och avgöra vem som
är angripare och vem som är försvarare.

De skulle t. ex. ha fått bestämma om
det var Egypten som genom stängningen
av Akabaviken i maj 1967 angrep
Israel — eller om det var Israel som
genom attacken den 5 juni samma år
angrep Egypten. De svenskar som ivrigt
har talat och skrivit för den ena
eller den andra aktionen skulle ha kunnat
sättas i fängelse. De lagförslag, som
har remissbehandlats, skulle alltså ha
kunnat tysta viktiga inlägg i den allt intensivare
utrikespolitiska debatten här
i landet.

Hur skulle det t. ex. ha gått för de
svenska anhängarna av al Fatah och den
palestinska Folkfronten? Det är organisationer
som enligt egna uttalanden
vill starta krig med Israel och förstöra
Israel. Det finns tyvärr svenskar som
samlar in pengar till al Fatah och manar
till solidaritet med krigshetsarna.
Hade det blivit straffbart med den här
lagen? Det vet vi inte. Jag är den förste
att kritisera och fördöma al Fatahs pro -

mot krigspropaganda

gram och dess anhängare i Sverige. Jag
är den siste att vilja dra dem inför
domstol för deras åsikters skull.

I Expressen i dag har jag formulerat
sju tänkbara inlägg i utrikespolitiska
konflikter. Vilka av dem som hade blivit
förbjudna om lagen gått igenom vet
vi inte. Bo Strömstedt frågar i Expressen
om justitieministern vill värdera
de inläggen från straffsynpunkt. Om
regeringen hade bestämt sig för att lägga
fram det här förslaget inför riksdagen
hade herr Geijer fått räkna med
att en mycket stor del av opinionsbildarna
i Sverige i massmedia och politiska
organisationer, oberoende av politisk
färg, hade rest sig mot denna inskränkning
i debattfriheten.

Nu behövs inte det, och jag tackar
justitieministern för det svar som visar
att protesterna redan har gjort intryck.
Förslaget tycks nu läggas på den plats
där det hör hemma — i papperskorgen.
Och min fråga till herr Geijer blir denna:
Kommer regeringen nu att föreslå
att vi gör ett förbehåll för artikel 20 i
FN-konventionen när vi nästa år skall
ratificera den?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! På den följdfråga som
herr Ahlmark ställde vill jag svara följande.

I första hand skall regeringen ta ställning
till om konventionen skall ratificeras.
Först i samband därmed blir det
anledning att ta ställning till ett förbehåll.

För dagen kan jag alltså inte lämna
något ytterligare besked.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag har fått försäkringar
från riksdagens upplysningstjänst att
proposition om ratificering kommer att
läggas fram under våren 1971. Min fråga
gäller alltså om man då kommer att
göra förbehåll beträffande den här paragrafen,
som Sovjetunionen med an -

Torsdagen den 5 november 1970

Nr 36

Svar på fråga ang. undersökningar rörande majoritetsval

hängare i FN har drivit igenom för att
begränsa debattfriheten i demokratierna.

Det har nu inträffat något mycket anmärkningsvärt,
vilket framgår av justitiedepartementets
stencil. På s. 14 står:

»Vid överläggningar mellan representanter
för de nordiska ländernas justitieoch
utrikesdepartement har diskuterats
frågan vilka förbehåll länderna avser
att göra vid ratifikation av bl. a. den
internationella konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter.
Därvid har enighet nåtts om att förbehåll
inte bör göras mot bestämmelserna
i art. 20 om krigspropaganda.»
(Min kurs.)

Det var såvitt jag förstår överläggningar
på tjänstemannaplanet. Jag vill
därför fråga herr Geijer: Vem på regeringsplanet
gav direktiv inför denna
överläggning på nordisk basis?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Herr Ahlmark konstaterade
ju själv genom sitt citat ur den
aktuella promemorian att det gällde
överläggningar på tjänstemannaplanet.
Detta innebär att någon ställning inte
tagits på regeringsplanet, överläggningarna
på tjänstemannaplanet har inte
heller resulterat i några riktlinjer härför.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag tolkar justitieministerns
svar på min fråga och hans efterföljande
repliker så att regeringen,
om den lägger fram FN-konventionen
för ratificering under 1971, kommer att
föreslå ett förbehåll för artikel 20.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. undersökningar rörande
majoritetsval

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Eskilstuna
har frågat mig vilka åtgärder som
vidtagits eller planeras med anledning
av riksdagens skrivelse 1969: 77 angående
undersökningar rörande fingerade
val enligt majoritetsvalmetod och om
jag bedömer det vara möjligt att utsträcka
den förutsatta undersökningen
att omfatta även 1970 års riksdagsmannaval.

Inom författningsutredningen genomfördes
undersökningar av hur mandatfördelningen
skulle ha blivit, om majoritetsval
i enmansvalkretsar hade tilllämpats
vid 1952, 1956, 1958 och 1960
års riksdagsval. Riksdagen har begärt
att motsvarande undersökningar skall
göras på grundval av röstfördelningen
vid 1964 och 1968 års val.

I nuvarande läge, då en ny författning
med ett nytt valsystem just antagits,
har man i justitiedepartementet
inte ansett sig böra ge undersökningar
om majoritetsval prioritet framför andra,
mera aktuella uppgifter. Frågan
kommer att tas upp när arbetsläget
medger det.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s) :

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Spörsmålet om införande av majoritetsval
kan få aktualitet snabbare än
man kanske föreställer sig mot bakgrunden
av det nyligen fattade beslutet
på detta område, som nämndes av
justitieministern. Det var många som
godtog den senaste reformen av valsystemet,
år 1969, därför att de föredrog
ett fredstillstånd av ganska negativ
innebörd på författningsområdet framför
ett öppet krig mellan de politiska
partierna om de demokratiska spelreglerna.
De tyckte att en fortsatt upprörd
debatt om dessa spelregler skulle skada
demokratins anseende.

Nr 36

Torsdagen den 5 november 1970

Svar på fråga ang. grundskoleelevs möjlighet att studera på fritid

Det förhållandet att riksdagen samma
år uttalade sig för en motion, som skulle
tillföra material till debatten om valsättets
inverkan på mandatfördelningen
och därmed sammanhängande politiska
spörsmål, tycker jag ändå visar att det
i riksdagen fanns ett stort intresse för
att denna debatt hålls levande.

Det senaste valet har enligt min mening
åskådliggjort riskerna från demokratisk
effektivitetssynpunkt med ett
valsystem som är präglat av den proportionella
millimeterrättvisan. Vårt
framtidsperspektiv är att ingen av de
två tävlande huvudriktningarna i svensk
politik, socialdemokrati och borgerlighet,
får möjlighet att från en majoritetsställning
i parlamentet förverkliga
sina väljares intentioner, även om pendeln
i ett val klart skulle svänga till
förmån för endera riktningen. Resultatet
av 1970 års val var nämligen ganska
ordinärt.

Det har under hela efterkrigsperioden
bara vid ett par tillfällen inträffat att
de tre borgerliga partierna fått majoritet
i valmanskåren medan socialdemokraterna
ensamma fått majoritet vid två
val. Jag vill därför vädja till justitieministern
att relativt snabbt sätta i gång
den av mig aktualiserade undersökningen,
så att vi kan få ett underlag för
den fortsatta debatten.

Jag vill också erinra om att det just
nu pågår diskussioner inom grundlagberedningen
om en definitiv riksdagsordning.
I samband med behandlingen
av det förslaget kan det kanske finnas
möjligheter att göra ändringar i det
valsätt som vi nyligen har beslutat om.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEI JER:

Herr talman! Jag vill bara tillägga,
i anledning av vad herr Svensson sade
nyss, att det nya riksproportionella systemet
har tillämpats bara en gång och
att dess regler om mandatfördelningen
är förankrade i grundlag. Det är alltså
också — praktiskt sett — ett arbete på

lång sikt att åstadkomma en ändring av
valsystemet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. grundskoleelevs möjlighet
att studera på fritid

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat mig, om det är förenligt
med intentionerna i läroplan för grundskolan
att elever inte ges möjlighet att
medföra läroböcker hem för studier under
fritid.

Enligt det av Kungl. Maj :t fastställda
avsnittet Mål och riktlinjer i läroplanen
bör eleverna under lektionerna
få utföra huvuddelen av sitt arbete.
Skolöverstyrelsens anvisningar har utformats
med ledning härav. I läroplanen
finns inget uttalande om att elever
inte skall ha möjlighet att ta med läroböcker
hem.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret. Anledningen till min fråga var
att elever i årskurs 7 i vissa kommuner
inte får egna läroböcker som de
kan ta med sig hem för att studera på
fritid. Detta anses av flera föräldrar,
lärare och elever som ett handikapp
i utbildningen. En god och effektiv skola
bör ge eleverna denna möjlighet, och
det förhållande som nu praktiseras i
årskurs 7 har väckt stor oro hos många
föräldrar. Eleverna bedriver ju sina studier
på olika sätt beroende på personliga
anlag. En del kan lära in tillfredsställande
genom att lyssna, andra
åter måste läsa och »plugga» mera.

Torsdagen den 5 november 1970

Nr 36

Svar på fråga ang. grundskoleelevs möjlighet att studera på fritid

Det bär sagts att vissa böcker skall
placeras i biblioteket, så att de kan lånas
ut, men det är ju ganska opraktiskt
för eleverna att låna böcker när de behöver
ha hem dem för läxläsning. Och
vid skrivningar skall det, som det står
i reglementet, finnas möjligheter att
läsa på. Då behöver väl alla låna hem
böcker, så därför erfordras ändå ett
tillräckligt antal.

Det skulle vara intressant att höra
utbildningsministerns syn på denna fråga.
Skall eleverna ha tillgång till egna
läroböcker, som de får ta med sig hem
och använda vid läxläsning? De skall
ju inte tvingas till att läsa läxor hemma,
men de som vill det skall väl ändå
ha möjlighet därtill. Om det inte skall
finnas egna läroböcker, så skall det väl
vara på samma sätt i alla skolor och
inte olika i olika kommuner.

Beträffande gymnasieskolan, som
kommer efter högstadiet, har kommunerna
i stort sett beslutat att ge fria
läroböcker. Varför skall då högstadiet
vara ett undantag? Här kan man till
och med tala om bristande jämlikhet.
De föräldrar som har råd att köpa
böcker kan ju göra det själva, men det
är inte säkert att alla föräldrar har det
eller tänker på det. Då är vi nästan på
väg tillbaka till det gamla skolsystemet.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Sedan mitten av 1940-talet har vi fria läroböcker i grundskolan
och motsvarande. I skolstadgan
slås fast att eleverna bör ges de grundläggande
läroböckerna. Där slås också
fast rätten att ta hem läroböckerna så
att eleverna inom hemmets dörrar skall
kunna bedriva den utbildning som de
finner önskvärd.

Det är vad jag i korthet kan meddela
herr Johansson i Skärstad.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Men om nu kommunerna
svarar att de inte har råd att köpa

böcker? Man skall förstå kommunerna
med tanke på det ekonomiska läget.
Jag anser att det skall vara lika för alla
så att eleverna, vilken skola de än går
i, antingen skall få egna läroböcker eller
inte. Men så är det inte, utan en
del kommuner ger eleverna läroböcker,
andra gör det inte. Detta anser jag
mycket otillfredsställande.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Vi kan lägga fram vissa
riktlinjer från statens sida, och dem
har jag redovisat för. Därefter har vi
att inom den kommunala självstyrelsens
ram handha dessa bestämmelser
på ett förnuftigt sätt. Jag ser ingen anledning
att nu vidta några ytterligare
åtgärder på denna punkt. Detta bör klaras
inom respektive kommuner.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den å bordet vilande
motionen nr 1515.

§ 8

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Skoglund (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
förläggning till Vilhelmina av
eu fältstation för undervisning och
forskning inom den öppna vården, samt
fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående en översyn av bestämmelserna
om lärares tjänstledighet för studier.

Kammaren biföll dessa framställning -

ar.

(i — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 30

Nr 36

Torsdagen den 5 november 1970

§ 9

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 348, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående vissa frågor
i samband med övergången till beslutad
personalorganisation för enkammarriksdagen.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 349, med anledning av motioner
om beskattningen av pensions- och kapitalförsäkringar;
samt

från andra lagutskottet:

nr 350, i anledning av motioner om
införande av en särskild rehabiliteringsförsäkring;
och

nr 351, i anledning av motioner angående
lagstiftningen om arbetarskydd
m. in.

§ 10

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 167, med förslag till lag
om tystnadsplikt för apotekspersonal,
m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående sidoskydd för hjulen
på tyngre lastbilar,

herr Tobé (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
utgåva av jordabalken,

herr Hermansson (vpk), till herr ministern
för utrikes ärendena angående
möjligheterna för i Sverige bosatta grekiska
medborgare att här förenas med
sina familjer, och

herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående restitution
till telefonabonnent av avgift för
felaktig samtalsmarkering.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 6 november 1970

Nr 36

Fredagen den 6 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 28
nästlidne oktober.

§ 2

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrbotten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Petersson i Gäddvik
har frågat vilka åtgärder regeringen
avser att vidta för att målsättningen
16 000—17 000 nya arbetstillfällen i
Norrbotten före 1980 skall bli verklighet.

Som framgår av interpellationen besvarade
jag vid riksdagens höstsession
förra året samma fråga av herr Petersson.
I svaret hänvisade jag till de omfattande
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska
åtgärder som har vidtagits
i Norrbotten och Norrland i övrigt.
Jag nämnde också några då aktuella
åtgärder, bl. a. ett särskilt bidrag till
återväxtåtgärder i samband med avverkning
på skogsmark med dålig föryngring,
vissa lokaliseringsärenden, investeringar
i de statliga företagen och
materielbeställningar för försvaret. Dessa
åtgärder har fortfarande aktualitet.

Det viktigaste som har skett sedan
föregående år i fråga om lokaliseringspolitiken
är det beslut som riksdagen
i våras fattade om den regionalpolitiska
stödverksamheten. Beslutet innebär i

korthet att även vissa andra företag än
industrier kan få lokaliseringsstöd, att
kreditgarantier för rörelsekapital kan
ges, att förutsättningarna för utbildningsstöd
vidgas, att det norrländska
inlandet samt Kalix- och Haparandaområdet
får ett särskilt sysselsättningsstöd
på tillhopa 12 500 kronor under tre
år för varje nyanställd, att starthjälp
utgår till kvalificerad arbetskraft, som
flyttar söderifrån till lokaliseringsföretag,
att lokaliseringssamråd förbereds,
att frågan om industricentra i utsatta
delar av landet skall snabbutredas och
att fraktkostnaderna för färdigvaror och
halvfabrikat från stödområdet reduceras
på järnväg och landsväg.

Företag som etablerar sig i stödområdet
får genom det vidgade regionalpolitiska
stödet gynnsammare finansieringsmöjligheter
än i andra delar av
landet. Företagens konkurrenskraft förbättras
också genom sysselsättningsstödet,
utbildningsbidragen och transportstödet.
Redan nu kan förmärkas tendenser
till att de beslutade reformerna
kommer att få avsevärd genomslagskraft.

Det kan också vara skäl att i detta
sammanhang nämna några aktuella frågor
som har direkt betydelse för Norrbotten.
Jag tänker närmast på utbyggnaden
av Norrbottens järnverk samt
den tekniska högskolan och försöksverksamheten
med systematiserad decentraliserad
universitetsutbildning i
Luleå. Vidare föreligger det förslag om
att förlägga ett fredsförband till Arvidsjaur
samt om utlokalisering av statlig
verksamhet till bl. a. Luleå.

I proposition nr 88 till årets riksdag
återges en befolkningsprognos som leder
fram till att Norrbottens befolk -

Nr 36

Fredagen den 6 november 1970

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrbotten

ning år 1980 kominer att underskrida
200 000. Interpellanten undrar bl. a.
med anledning av detta om regeringen
har den rätta viljan att vidta åtgärder.
Det kan då vara skäl att erinra interpellanten
om att propositionen endast
redovisar vad Norrlandsberedningen
har anfört. Beredningen i sin tur refererar
länsstyrelsens prognos som avser
den spontana utveckling som sker om
inga åtgärder vidtas. Denna prognos är
ju som interpellanten väl vet inte någon
målsättning. Så användes den inte
heller av Norrlandsberedningen, utan
man åberopar den som ett argument
för att vi måste stimulera den industriella
miljön och främja den norrländska
samhällsutvecklingen. Likadant är det
med alla de åtgärder jag här har redovisat.
De syftar till att åstadkomma en
mera positiv utveckling i Norrbotten
och Norrland i övrigt.

Vidare anförde:

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret på min
interpellation.

Svaret innehåller en aktuell sammanställning
av statens åtgärder för att öka
sysselsättningen i bl. a. Norrbotten, och
såvitt jag kan se har alla de redovisade
åtgärderna samtliga riksdagspartiers
stöd. Låt mig också från början säga att
jag inte tagit upp denna sak för att
vinna partipolitiska poäng utan i det
allvarliga syftet att försöka öka inrikesministerns
och därmed regeringens
intresse för Norrbottens besvärliga sysselsättningsproblem.

Min naturliga följdfråga till inrikesminister
Holmqvist blir nu: Tror inrikesministern
att de i svaret redovisade
åtgärderna ger Norrbotten 16 000—
17 000 nya arbetstillfällen före 1970-talets utgång, dvs. sådana sysselsättningsmöjligheter
att det nuvarande befolkningstalet
kan uppehållas i landets
nordligaste län?

Vi har under de senaste veckorna
kunnat ta del av rapport nr 16 från
den glesbygdsforskning som bedrivs vid
Umeå universitet. Den gäller lokaliseringsstödets
sysselsättningseffekt inom
stödområdet åren 1963—1968. Enligt
denna rapport var den planerade ökningen
av antalet sysselsättningstillfällen
drygt 14 000 medan den faktiska
sysselsättningsökningen uppgått till ca
3 000 arbetstillfällen, varav i Norrbotten
ca 500. Har herr statsrådet några
kommentarer att ge med anledning av
rapporten?

I förhoppning om att få svar på dessa
frågor skall jag nu avstå från egna
kommentarer. Norrbotten befinner sig
i ett mycket allvarligt utvecklingsläge,
och framtidstron sviktar hos länets befolkning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har inte anledning
att göra något längre inlägg, eftersom
herr Petersson i Gäddvik fattade sig
kort. Han sade att hans syfte närmast
varit att öka mitt och regeringens intresse
för Norrlandsfrågorna. Jag kan
försäkra herr Petersson att det inte behövs
någon sådan stimulans. Vi är så
strängt upptagna med dessa frågor att
det inte behövs injektioner av detta
slag för att vi skall vara medvetna om
problematiken.

Det kan emellertid finnas anledning
att ge svar på den fråga som herr Petersson
här ställde, nämligen om jag
menar att det är realistiskt att räkna
med att vi kommer att kunna skapa sysselsättningstillfällen
för 16 000—17 000
personer i Norrbotten.

Jag håller ingalunda för uteslutet att
så kan bli fallet. Utvecklingen beträffande
industrialiseringen har ju inte
stått stilla i Norrbotten. Man kan peka
på att antalet yrkesverksamma personer
i Norrbotten ökat med 10 000 under
de senaste 20 åren. Samtidigt har det
ägt rum en avgång från jordbruket med

Fredagen den 6 november 1970

Nr 36

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrbotten

bortåt 20 000 personer. Det betyder att
30 000 nya arbetstillfällen tillkommit
under denna tid, väsentligen inom service-
och industrisektorerna.

Statistiken visar också att den industriella
sysselsättningen under 1960-talet
har utvecklats snabbare i Norrbotten
än i södra och mellersta Sverige.
Jag tror därför att vi har anledning att
se med optimism på möjligheterna att
uppnå det uppställda målet, bara vi kan
finna de rätta objekten och lyckas
väcka intresse för lokalisering till Norrland.

Jag vill härefter ta upp den undersökning
som nämnts och som genomförts
av ett par studerande vid Umeå
universitet; den har även refererats i
pressen. Denna undersökning ger det
intrycket att vi skulle ha misslyckats
med de lokaliseringspolitiska åtgärderna.
Efter hand som forskningsarbetet
beträffande regionalpolitiken utvecklas,
kommer vi säkerligen att få redogörelser
av detta slag från olika håll av
landet. Det är mycket värdefullt, och
det är glädjande att de studerande uppmärksammar
dessa frågor. Det finns
dock anledning att peka på ett par väsentliga
förhållanden, som man måste
vara på det klara med när man bedömer
sådana här uppsatser.

Inrikesdepartementet ger ut en liten
stencilerad skrift som kallas Regionalpolitiska
Meddelanden från Inrikesdepartementet.
I nr 3 för 1970 av denna
publikation, som kommit ut i dagarna,
tas just Umeåundersökningen upp till
granskning. För det första finner vi
att undersökningen inte ger ett tillfredsställande
resultat på grund av att
inte samtliga företag är medtagna —
det är fråga om ett betydligt mindre
antal företag. För det andra har det varit
nödvändigt att vid undersökningen
hålla sig till industristatistiken som redovisar
årsgenomsnittet från det ena
året till det andra, och redan genom
att man har måst välja det tillvägagångssättet
får man andra resultat än

om man räknar antalet sysselsatta från
en viss tidpunkt, då företagen söker
lokaliseringsstöd, och till dess att investeringen
är genomförd.

Men värre är att även om man säger
att detta gäller från 1965 till 1967 i fråga
om lokaliseringsföretagen, så kommer
inte sysselsättningen med för 1967,
eftersom industristatistiken släpar ett
helt år efter, och då har många av de
beslut som fattats under 1966 och 1967
inte hunnit verka fullt ut. Det tar ju
sin tid från det att beslutet fattas till
dess att industrin är uppbyggd, maskinerna
anskaffade och driften igångsatt.

Man måste mot denna bakgrund vara
uppmärksam på att de siffror, som kommer
fram genom en sådan här undersökning,
alltid behöver granskas noga.
Och jag tror att herr Petersson i Gäddvik,
efter att ha tagit del av den redovisning
jag här talat om, skall kunna
anse att han fått ett svar på sin fråga.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Jag hoppas att inrikesministern
har rätt när han ställer i utsikt
att vi i Norrbotten under 1970-talet
skall få 16 000 å 17 000 nya arbetstillfällen.
Jag vill framhålla att det finns
de som inte har den bedömningen att
den nuvarande regionpolitiken leder
till detta resultat. Jag kan hänvisa till
uttalanden av riksdagsman Hans Hagnell
och till remissyttrandena från
länsstyrelsen i Norrbotten län och Norrbottens
läns länsarbetsnämnd.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Att herr Petersson i
Gäddvik åberopar min gode vän Hans
Hagnell tar jag inte som något uttryck
för att man skulle ha anledning att se
med pessimism på möjligheterna härvidlag.

Jag säger att resultaten är beroende
av i vad mån vi kan få företag att flytta
till Norrland, få dem att förstå vilka
tillgångar som finns där — en bra mil -

Nr 36

Fredagen den 6 november 1970

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrbotten

jo för företagen och naturligtvis också
det betydande stöd som samhället ger.
Vi försöker sprida upplysning om detta
på olika sätt. I dagarna har vi haft
annonser i de stora tidningarna, där
vi riktat uppmärksamheten på Norrland
och framhållit att resultaten av de
industrietableringar som skett har varit
positiva. Vi har också helt nyligen
givit ut en skrift med redogörelser för
de olika medel som står till buds och
de förmåner som företagen kan påräkna.

Jag hoppas att dessa åtgärder — och
många andra som vi måste vidtaga —
skall kunna bidraga till att vi verkligen
får i gång den utlokalisering av företag
som ändå alla önskar.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Vi önskar alla att få
företag till Norrbotten. Men de kommer
inte dit enbart därför att vi önskar det.
Samhället måste sätta in regionalpolitiska
medel som gör det attraktivt för
företag att arbeta där uppe.

Jag vill läsa upp ett avsnitt av länsarbetsnämndens
yttrande över lokaliseringsutredningen,
som sammanfaller
med mitt sätt att se på denna fråga.
»Länsarbetsnämnden får slutligen anföra
som sin uppfattning att icke heller
nu föreliggande förslag till lokaliseringsstöd
kommer att visa sig tillräckliga
för åstadkommande av en erforderlig
ökning av den industriella sysselsättningen
i Norrbottens län. Det
krävs därutöver en samordning av alla
de faktorer som har inverkan på ett
företags kostnader liksom sådana som
är bidragande till att skapa ett industrivänligt
klimat.»

Om vi kan komma överens om att
skapa dessa förutsättningar, hoppas jag
att de 16 000 nya arbetstillfällena skall
bli en realitet liksom också att framtidstron
skall återvända hos Norrbottens
folk.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Petersson i Gäddvik
har inte så särskilt aktuellt material
att komma med. Det yttrande han
läste upp har jag för länge sedan tagit
del av. Det avgavs nämligen i anslutning
till den utredning som leddes av
landshövding Lemne.

Sedan dess har vi förstärkt våra åtgärder
med åtskilligt utöver det som
utredningen föreslog. Jag kan nämna
sysselsättningsstödet och transportstödet.
Jag antar att det kan uppfattas som
en del av de åtgärder som man då från
länets sida efterlyste. Det stärker inte
på något sätt uppfattningen att vi skulle
kunna komma att misslyckas. Jag tror
tvärtom att vi har goda förutsättningar
att lyckas. Det är inte bara på detta sätt
vi sprider upplysning, utan det finns
realiteter bakom. Det finns stödåtgärder
från samhällets sida, vilka ger effekt
i arbetet.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Det kanske inte finns
så stor anledning att lägga sig i denna
debatt. Jag tycker att herr Petersson i
Gäddvik var mycket hovsam i början
av debatten, och när han säger att det
finns många som är pessimistiska och
även försöker plocka fram exempel på
detta har han nog rätt däri. Men ligger
det någon särskilt stor politisk visdom
i att försöka plocka fram hur
många pessimister som finns då det gäller
ett län som behöver utvecklas och
kommer att utvecklas?

Det är precis så som inrikesministern
säger. Per Petersson visar upp sådana
siffror som föreligger, om man inte
gör något från samhällets sida. Men
nu vidtar samhället en mängd åtgärder
i form av lokaliseringspolitik. Den planeringsrådets
målsättning som här åberopas
har alla parter i planeringsrådet
varit med om. Socialdemokraterna i
planeringsrådet är övertygade om att vi
med hjälp av de åtgärder som beslutas

Fredagen den 6 november 1970

Nr 36

Svar på interpellation ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrbotten

bl. a. här i riksdagen skall få en bättre
utveckling i Norrbotten.

Det kan finnas anledning fråga, om
herr Petersson i Gäddvik och hans partivänner
sprungit ifrån den inställningen.
Tror ni inte längre på vad ni
var med om att besluta, nämligen att vi
med hjälp av dessa medel skulle få en
bättre utveckling? Det behövs ett näringsvänligt
klimat, men kan vi inte
vara överens om att vi inte kommer
någon vart enbart med talet om ett näringsvänligt
klimat och näringsvänliga
åtgärder? Här har regering och riksdag
fattat beslut i konkreta frågor. Det är
det som betyder något för Norrbotten,
inte det lösa talet om ett näringsvänligt
klimat.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Om man vill ha en positivare
regionpolitik, herr Svanberg,
måste man påvisa svagheter i den nu
förda politiken. Herr Svanberg vet lika
väl som jag att ännu så länge har vi
inte fått fram de resultat av regionpolitiken
som både han och jag efter-1
strävar. Jag tror även att inrikesministern
eftersträvar en positivare utveckling
i Norrbotten. Ingenting har förändrats
efter det att länsarbetsnämnden avgivit
sitt remissyttrande när det gäller
de effektiva medlen. Man har visserligen
kommit fram till en viss nedsättning
vad gäller frakterna, men jag tror
att man också måste angripa persontransportkostnaderna.
Och för min del
skulle jag gärna se att man använde
skattevapnet såsom ett medel för att
styra företagsamheten till Norrbotten.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Att åberopa länsarbetsnämndens
yttrande i detta sammanhang
är en fiktion. Jag är själv bitvis ansvarig
för detta yttrande såsom ledamot
av länsarbetsnämnden i Norbotten, och
jag vet att där säges att om inga ytterligare
åtgärder vidtas skulle läget bli
mycket dåligt. Men här har inrikesmi -

nistern pekat på att vi har genomfört
ett sysselsättningsstöd och ett fraktstöd
utöver vad som förut var möjligt. Jag
vill också påminna om att kommunikationsministern
har riksdagens uppdrag
att göra en undersökning om personkostnaderna
på kommunikationsområdet.
Vidare har länsarbetsnämnden
tagit upp frågan om att bygga lokaler
för industri på tre besvärliga orter i inlandet,
nämligen Pajala, Överkalix och
Övertorneå. Detta är exempel på de nya
ting som ständigt kommer in i bilden.

Man kan inte bara hålla på att gnöla.
Det var visst Gustav II Adolf som sade:
»Det är käringatröst, kvida och lida;
man måste det onda genom goda råd
bota och borttaga.» Vad vi försöker att
göra från socialdemokratiskt håll är att
undan för undan genomföra olika åtgärder,
som måste anpassas efter verkligheten,
i stället för att ägna all tid
åt att tala om att det är så förfärligt
dåligt ställt och blir ännu sämre. Vad
nyttar det?

Svagheter kan man peka på, det är
alldeles riktigt. Vi behöver en bättre,
utökad regionpolitik ■— men det är ju
det vi sysslar med varje år bl. a. här
i kammaren. Varför inte erkänna det
och inte bara gnöla och gnälla om att
samhället ingenting gör? Det är en falsk
framställning, herr Petersson i Gäddvik.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Jag har aldrig påstått
att ingenting har skett. Vad jag har sagt
är att de åtgärder som nu är föreslagna
har stöd av alla riksdagspartier och
att jag inte tror att de räcker.

Jag är uppriktigt glad över att inrikesministern
här förklarat, att han tror
att det skall vara möjligt att fullfölja
tanken på 16 000—17 000 nya arbetstillfällen
i Norrbotten under 1970-talet,
och jag skall hjälpa till för att vi alla
skall komma ihåg det.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 36

Fredagen den 6 november 1970

§ 3

Svar på interpellation ang. inkomstlaget
för vissa förtroendevalda tjänstemän,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har frågat
mig, om regeringen har uppmärksammat
att arvoden och löner för en
del förtroendemän i landsting och kommuner
från årsskiftet skall höjas med
50 procent samt om regeringen anser
detta stå i överensstämmelse med regeringsledamöters
uttalanden att utgångsbud
från andra inkomstgrupper på 20
procent är orealistiska. Vidare har herr
Lundberg frågat om regeringen kommer
att ta initiativ för att högavlönades
krav rättas till och låginkomsttagarnas
lönevillkor och sociala förhållanden
ges förtur och blir väsentligt
förbättrade.

Inom ramen för den kommunala självstyrelsen
ankommer det på landstingskommunerna
och primärkommunerna
själva att fastställa arvoden och löner
för de förtroendevalda. Regeringen kan
därför inte ta initiativ för att påverka
dessa löner och arvoden. Regeringen
har inte heller för avsikt att ingripa
i den pågående avtalsrörelsen för att
påverka de krav som ställs från olika
löntagargrupper. Däremot är det regeringens
uttalade målsättning att liksom
hittills med olika åtgärder av annat slag
verka för att minska de ekonomiska och
sociala klyftorna i samhället.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack för det försiktiga svaret — ty
att det är försiktigt utformat utgår jag
ifrån.

Jag har i detta sammanhang inte tänkt
på den normala arbetsmarknaden, där
man förutsätter två parter: den som

kräver och den som skall ta ställning
till kraven. Tvärtom finner jag den här
frågan speciellt känslig just därför att
de kommunala förtroendemännen kan
både kräva och besluta om vad de skall
ha. Det är någonting annat än den vanliga
arbetsmarknaden, och jag har därför
inte förutsatt att statsrådet skulle
ge sig in på den delen. Men om inte
valda förtroendemän visar den takt, det
omdöme och den hänsyn till arbetsmarknaden
över huvud taget och till
de grupper som de skall vara med och
bestämma arbetsvillkoren för finns det
anledning för samhället att försöka finna
former för att påverka dem. Man
har dock rätt att kräva att de känner
sitt ansvar.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om uttalanden som vissa statsråd har
gjort och som innebär att de, låt vara
indirekt, vill försöka påverka arbetsmarknaden
genom att väcka ansvar hos
olika parter. De har talat om att kraven
på förbättrade arbetsvillkor för
människorna bör hållas inom en viss
ram, och detta är ju en indirekt påverkan.

Under höstens valrörelse framförde
representanter för alla partier krav på
jämlikhet och närdemokrati; de krävde
även förbättrade villkor för de lågavlönade.
Vi vet alla att de lågavlönade,
inte minst inom landsting och kommuner,
befinner sig i en sådan situation
att vi helt enkelt måste ge dem ett
ordentligt handtag om vi skall uppfylla
vårt ansvar som arbetsgivare. Samtidigt
som det alltså inom landsting och kommuner
finns dessa lågavlönade, kan vissa
förtroendemän kräva att utöver sina
arvoden — man vill gärna kalla dem
så, men det är ju löner — på 90 000
kronor erhålla ytterligare 45 000 kronor,
dvs. 50 procents förhöjning på
en så hög lön, plus sociala förmåner
som är orimliga i jämförelse med de
villkor som gäller för andra människor
på arbetsmarknaden. Då bör väl samhället
ha anledning att säga ifrån. Eu
politik som innebär att man under val -

Fredagen den 6 november 1970 Nr 36

Svar på interpellation ang. inkomstlaget för vissa förtroendevalda tjänstemän, m. m.

rörelsen talar om låglöneproblemet och
ger löften av olika slag men efter valet
kräver 50 procents förhöjning av löner
på 90 000 kronor är en utmaning och
visar en brist på omdöme som vi, som
sitter i landsting och kommuner, måste
fördöma.

Det lät väldigt bra med allt vackert
tal om jämlikhet, närdemokrati etc. under
valrörelsen. Jag har, inom parentes
sagt, i min interpellation återgivit en
diskussion om dessa problem som fördes
mellan en biskop och en amerikansk
vetenskapsman — han kanske
även är filosof. När man nu efter valet
har sett hur förtroendemän inte bara
kräver utan också beslutar om kraftiga
förhöjningar åt sig själva måste man
fråga sig: Var har de sitt ansvar och
hur tar de hänsyn till andra människor,
som också måste leva?

Jag är medveten om att det är svårt
för regeringen att ingripa, och jag har
förståelse för att civilministern inte här
kan säga ifrån offentligt. Men på samma
sätt som andra statsråd gjort uttalanden
angående arbetsmarknaden i övrigt
tycker jag att man från regeringens
sida borde säga ifrån att detta handlande
visar brist på hänsyn till ekonomiska
realiteter, till andra grupper och
till de löften som gavs under valrörelsen.
Regeringen bör kräva att talet om
jämlikhet skall komma till uttryck också
i det praktiska handlandet.

Jag brukar ibland citera Carlyle som
en gång sade, att en människas mål är
en handling, ej en tanke — vore den
aldrig så ädel. Under valtider förs det
fram väldigt många vackra tankar, och
alla talar om hur ädla de är. Vore det
inte rim och reson att man även i handling
visade detta? Om landstingsmän
och kommunalmän inte gör det, tvingas
vi att handla.

Det är här fråga om en part som kan
både kräva och besluta. När en part på
arbetsmarknaden i övrigt kräver någonting
möter den en motpart, och efter
diskussioner mellan de båda parterna

kommer man fram till ett avtal som
ofta innebär en kompromiss. I detta
fall fungerar det hela inte på det sättet.

Att jag reagerat mot detta lönelyft
är ganska naturligt. Därmed har jag''
inte sagt att jag anser allt vara väl beställt
på den privata arbetsmarknaden
— långt därifrån! Men det finns ingen
möjlighet att angripa den privata arbetsmarknaden
för att hjälpa låglönegrupperna,
om valda förtroendemän
handlar som de gjort i detta sammanhang.

Jag förstår att de försiktiga formuleringarna
i svaret framtvingats av vissa
praktiska hänsyn. Men undertonen
måste väl ändå vara att man inte kan
blunda för sådana här handlingar eller
låta dem passera opåtalade. Det som
inträffat måste rättas till.

Jag har redan sagt att jag inte anser
att dessa förtroendemän skall placeras
bland låglönegrupperna; något mer än
en riksdagsmannalön tycker jag skulle
vara rimligt.

I dag diskuterar man inte dessa tjänster
utifrån det behov som föreligger,
utan med hänsyn till nödvändigheten
att möjliggöra en rättvis fördelning av
posterna mellan partierna. Även den
saken måste regeringen allvarligt pröva
och söka finna vägar som för bort från
sådana här orimligheter som skadar demokratin
och alla oss som arbetar inom
landsting och kommuner. Det är
riktigt, nödvändigt och sunt att man
där reagerat på det sätt som man har
gjort i detta sammanhang. Huruvida beslutande
myndigheter sedan har vett att
ta hänsyn till denna opinion återstår
att se.

Jag tackar för svaret.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill i korthet framhålla
att innehållet i mitt svar är betingat
av arbetsfördelningen mellan stat
och kommun. Denna diskussion bör

Nr 36

Fredagen den 6 november 1970

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

därför föras inför det forum där den
hör hemma, nämligen i landsting och
kommuner.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är nog bra att säga
att frågan skall återföras till rätt forum.
Men det är ju just där som den krävande
parten i detta fall också är den beslutande
parten. Fn sådan ordning förutsätter
att man visar ett större ansvar
än som eljest skulle krävas, och det har
man inte gjort i detta sammanhang.
Man har övervärderat sin egna insatser
och prestationer och därigenom undervärderat
det arbete som görs av låglönegrupperna.
Det är ju ändå på det
sättet — i varje fall inom landstingen —
att om vi inte hade de s. k. låglöne-*
grupperna, skulle varken hälso- eller
sjukvården kunna fungera och samhället
alltså åsamkas olidlig skada.

Om man från låglönegruppernas sida
över huvud taget skulle ådagalägga en
inställning liknande den dessa kommunalmän
givit prov på, skulle samhället
i dess helhet inte kunna fungera.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. förslag om
lokalisering av oljeindustri vid
Brofjorden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Alilmark har frågat
mig 1) när regeringen kommer att
besluta om förslaget att lokalisera ett
raffinaderi vid Brofjorden i Bohuslän,
2) om jag anser att det är rimligt att
ta in supertankers för olja i en trång
farled som Brofjorden, 3) om regeringen
kommer att bygga sitt ställningstagande
till Brofjordens användning på
ett offentligt redovisat och debatterat
förslag till fysisk riksplan för den svens -

ka västkusten och slutligen 4) vilka
åtgärder för lokalisering av alternativ
industri i Lysekilsområdet som har vidtagits
av regeringen.

Som interpellanten torde vara medveten
om medger inte den gällande ordningen
för kammarens debatter att vi
här diskuterar ett enskilt ärende under
regeringens prövning. Jag begränsar
därför mitt svar till att avse de allmänna
grunder som enligt regeringens mening
bör tillämpas vid ställningstaganden
i frågor av den art herr Ahlmark
omnämner i sin interpellation.

Förberedelser för en fysisk riksplanering
pågår i civildepartementet. Efter
ingående metodstudier som i sammanfattning
redovisats i tre publikationer
från kommunikationsdepartementet
i juli 1969 (Stencil K 1969:13, 14 och
15) har arbetet under senare hälften av
1969 och i år varit inriktat på en inventering
av anspråken på fysiska resurser
och de mot sådana anspråk svarande
tillgångarna i vårt land. Arbetet
i departementet bedrivs med inriktningen
att en redovisning av inventeringsresultaten
och en därpå grundad analys
av föreliggande planeringsproblem samt
utkast till tänkbara lösningar av problemen
skall kunna offentliggöras under
nästa år. Detta material kommer att
remissbehandlas. Regeringen har för avsikt
att därefter anmäla frågan om fysisk
riksplanering för riksdagen.

Medan arbetet på den fysiska riksplaneringen
pågår kan givetvis lokaliseringsärenden
bli aktuella, vilka innefattar
frågeställningar av vitalt intresse
när det gäller användningen av våra
naturresurser. Den av herr Ahlmark omnämnda
frågan om lokaliseringen av ett
oljeraffinaderi vid Brofjorden är otvivelaktigt
en angelägenhet av sådan art.

Om sådana frågor uppkommer innan
ställning kunnat tas till fysisk riksplanering
i vidare mening, måste det från
fall till fall bedömas om ett sådant ställningstagande
rimligen kan och bör avvaktas
eller ej. Beslut om disposition

Fredagen den 6 november 1970

Nr 36

Öl

Svar på interpellation ang. förslag om

av mark och vatten kan nämligen inte
generellt avvakta en fysisk riksplanering.
I själva verket kan vi aldrig räkna
med att komma i ett läge där en översiktlig
planering för dispositionen av
våra naturresurser blir definitiv. Det
kommer att uppstå situationer som inte
kunnat förutses vid planeringstillfället.
Det kommer också att föreligga behov
av att belysa uppkommande frågor ur
andra aspekter än dem som behandlas
i en fysisk riksplanering. Det kan komma
att finnas för avgörandet betydelsefulla
delfrågor som är under utredning
på central, regional eller lokal nivå.

Frånvaron av en samlad fysisk riksplanering
betyder dock inte att regeringen
saknar målsättning för planeringen
av våra kuster. Jag vill i detta
sammanhang peka på den generella
princip som jag vid flera tillfällen har
uttalat mig för, nämligen att så långt
möjligt samla industri med besvärande
omgivningspåverkan till ett begränsat
antal områden för att hålla större delar
av kusterna öppna för friluftslivet och
andra med industrin konkurrerande intressen.

I den mån det inte är möjligt att vänta
med avgörandet i ett enskilt ärende
till dess beslut kan fattas inom ramen
för en fysisk riksplanering i vidare mening
bör regeringen, efter sedvanligt
remissförfarande, meddela beslut i det
enskilda ärendet utan onödigt dröjsmål.
Det ligger emellertid i sakens natur att
sådana ärenden som har stor räckvidd
måste beredas utomordentligt omsorgsfullt.
Ett exempel på detta utgör det av
interpellanten nämnda ärendet. Det aktualiserades
hos regeringen som en
framställning om fastställelse av stadsplan
för det område som avsetts för
lokaliseringen av ett oljeraffinaderi.
Stadsplaneärendet kom in till civildepartementet
den 8 december 1969. Redan
hösten 1968, när planerna på raffinaderietableringen
hade blivit kända,
påbörjades emellertid ett beredningsarbete
i kommunikationsdepartementet,

lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

dit planärendena då hörde. Beredningen
bär bedrivits i form av fortlöpande
överläggningar inom en arbetsgrupp
med företrädare för kommunikationsdepartementet,
jordbruksdepartementet,
inrikesdepartementet, civildepartementet
och industridepartementet. Vidare
iades beredningsarbetet upp på ett sådant
sätt att erfarenheter som efter
hand kunde komma fram inom ramen
för de pågående förberedelserna för
riksplaneringen skulle kunna komma
beredningen av det enskilda ärendet
till godo omedelbart. Samma metod har
tillämpats vid beredning av ärendet om
kärnkraftverket på ostkusten.

Genom den beskrivna formen av interdepartemental
beredning ökas möjligheterna
att, innan regeringen tar
ställning, ingående och allsidigt belysa
t. ex. en lokaliseringsfråga av den art
som interpellationen avser. Sådana
ärenden måste nämligen avgöras efter
en vägning mellan bl. a. miljöpolitiska,
allmänekonomiska, sysselsättningspolitiska
och regionalpolitiska synpunkter.
Det är sålunda självklart — vilket bör
sägas i anslutning till herr Ahlmarks
avslutande fråga — att spörsmålet om
en industrilokalisering i Lysekil måste
bedömas bl. a. i ett regionalpolitiskt
sammanhang. Regionalpolitiska bedömningar
måste enligt regeringens mening
göras i fråga om utvecklingen i alla
delar av vårt land. Vissa delar av Bohuslän
ingår som bekant i det allmänna
stödområde inom vilket regionalpolitiska
stödåtgärder för industrilokalisering
o. d. kan komma i fråga. Lysekil ingår
dock inte i stödområdet. Sysselsättningsläget
i själva Lysekilsregionen har
— i varje fall hittills -— inte heller varit
sådant att det funnits anledning för
regeringen att överväga särskilda åtgärder
för att åstadkomma en ökad industrilokalisering
dit. Om frågan vidgas
till att gälla en stor industriell basinvestering
måste däremot den regionalpolitiska
utvecklingen i hela norra och
mellersta Bohuslän tas med i bedöm -

92 Nr 36 Fredagen den 6 november 1970

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

ningen.

Frågan om användande av stort tonnage,
s. k. supertankers, för oljetransport
i trånga farvatten är inte av den
arten att generellt svar kan ges om vad
som bör tillåtas eller ej. Jag vill här erinra
om att herr Ahlmark ställde en
fråga av liknande innebörd till kommunikationsministern
under vårriksdagen
och då fick ett utförligt svar. Det torde
inte finnas anledning att nu upprepa
de deklarationer som då gjordes
från regeringens sida. Jag vill emellertid
påpeka att beredningen av den lokaliseringsfråga
som herr Ahlmark åberopar
i sin interpellation bl. a. har innefattat
särskilda praktiska prov, som
på regeringens uppdrag har utförts av
sjöfartsverket. Resultaten av dessa prov
bedöms just nu i kommunikationsdepartementet.

Vidare anförde:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Frågan om lokaliseringen
av raffinaderiet till Brofjorden
kan ses ur olika perspektiv. Många intressen
och ekonomiska påtryckningsgrupper
är inblandade. Mycken idealitet
och starka opinioner har också engagerat
sig. På flera sätt ger striden
om Brofjorden en illustration till hur
åsikter kan skära sig mellan ett företagsintresse
och ett mera vidsträckt
samhälleligt intresse, mellan lokala
krav på flera arbetsfällen i den egna
bygden och en övergripande planering
för ett mycket större område, mellan
viljan att underlätta för en intresserad
industri och målet att skydda natur och
miljö mot skador och katastrofhot.

Alla de här synpunkterna är i och
för sig förståeliga, kanske starka, och
de bör respekteras. Det är i sammanvägningen
av dem som våra värderingar
blottas. Det perspektiv som jag
personligen —- jag betonar att jag talar
för mig personligen — vill anlägga på
denna fråga är ungefär följande. När

jag nu tar upp fallet Brofjorden är det
alltså hela tiden för att illustrera centrala
principer om lokalisering, planering
och miljövård.

I det moderna industrisamhället ökar
behovet av planering utomordentligt
snabbt. Markresurserna minskar genom
att allt mera mark kommit att nyttjas
för olika ändamål. Ett antal företag har
blivit så stora, att följderna av deras
beslut — investeringar och lokaliseringar
— blivit mycket omfattande och
sträcker sig långt utanför företaget
självt. Befolkningen i södra och mellersta
delen av Sverige har påtagligt
ökat. Människornas möjligheter att förflytta
sig inom landet och inom en region
är ganska stora nu för tiden. Kraven
på en berikande fritid och på oförstörda
naturområden har rests av allt
fler. Det vi kallar »miljön» — vatten,
luft, natur, tystnad och mycket annat
— har i hög grad kommit i centrum för
debatten och för människornas intresse.

Allt detta leder fram till kravet på
mer och bättre planering, på att bevaka
de synpunkter som så lätt kommer
bort i den traditionella beslutsprocessen.
Vi får inte längre improvisera
bort oersättliga naturområden. Vi
får inte längre ta miljörisker som vi tidigare
nonchalerade. Vi får inte längre
sätta fritidskraven lika lågt som kanske
var naturligt att göra ännu för några
årtionden sedan. Vi får inte längre se
lika begränsat på begrepp som »ekonomisk
tillväxt» och annat som vi gjorde
ännu vid 1960-talets början.

Detta är i mera allmänna ord min
utgångspunkt vid bedömningen av ett
fall som Brofjorden. Här är ett område
som är en del av en kust som är en
unik, inte bara för Sverige, utan för
Europa: mellersta och norra Bohuslän.
Den ger, tror jag, det renaste vatten
vi har runt våra kuster. Området är
inte särskilt stort. Hundratusentals människor
runt om i Sverige har lärt känna
och älska den här skärgården. In -

Fredagen den 6 november 1970 Nr 36

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

dustriutsläppen är på de flesta håll begränsade
här. Miljörisker finns, men de
kan troligen bemästras med god vilja.
De skönhetsupplevelser som den oförstörda
Bohusskärgården gett är för
många omöjliga att formulera i ord.

Det är den ena sidan av saken.

Den andra sidan är kravet, att också
mellersta och norra Bohuslän måste
ges arbetstillfällen utanför fritids- och
turistindustrin. De människor som bor
där året runt kan med rätta ställa kravet
att inte bli bortglömda under större
delen av året därför att deras bygd är
så oerhört populär under några sommarmånader.
De vill ha industrier till
sin egen ort.

Skall dessa sidor av problemet båda
kunna tillgodoses i rimlig utsträckning,
är en långsiktig planering från statsmakternas
sida oundgänglig. Den planeringen
måste i ett fall som Brofjorden
gälla åtminstone fyra ting; jag har
tagit upp dem i min interpellation.

Vi måste planera så, att Västkustens
och Bohuskustens framtida användning
avgörs efter förslag —- och alternativa
förslag — i en fysisk riksplan, som offentligt
redovisas och diskuteras.

Vi måste planera oljetransporterna
så, att vi så långt som möjligt eliminerar
riskerna för att väldiga katastrofer
med supertankers för råolja inträffar
utanför orörda skärgårdsområden.

Vi måste planera så, att oljeskyddet
byggs upp så snabbt som möjligt och
att dess effektivitet också påverkar de
risker vi vågar ta.

Vi måste slutligen planera så, att vi
söker stimulera icke nedsmutsande industri
till de områden som är särskilt
miljökänsliga.

På inget av dessa fyra områden har
regeringen varit särskilt förutseende
och handlingskraftig. På alla de här
områdena är det improvisationer som
bestämmer utvecklingen.

För det första har vi ingen plan för
hur Västkusten skall nyttjas för industri,
bostadsområden, fritidsområden,

orörd natur och annat. Resultatet av det
arbete som gjorts i kanslihuset ligger
till sin huvuddel fortfarande och väntar
i sekretessens kassaskåp. De studier
som statens planverk gjort i år är värdefulla
men antyder mest problemen
utan att utmynna i förslag. I avsaknad
av en sådan plan står det naturligtvis
varje kommun och varje företag fritt
att påstå att just den lokalisering av
just den industri som man själv står
för eller fått kontakt med är den rätta
från helhetens synpunkt. Om det är så,
vet vi inte. Men bristen på plan i dag
får inte leda till att vi godtar vilka
lokaliseringar som helst.

I det här fallet gäller det alltså ett
raffinaderi som skulle placeras mitt på
Bohuskusten. Det är en mycket stor
investering, flera oljebolag blir kanske
inblandade längre fram. Kanske, men
inte säkert, blir det en omfattande oljeindustri
som en följd av ett raffinaderi
här. Är det rimligt att sprida ut företag
av det här slaget också till mellersta
Bohuslän? Vi har flera raffinaderier
redan i Göteborg och en omfattande
petrokemisk industri i Stenungsund.
Statens planverk och naturvårdsverket
avstyrker. De går i stället på
den s. k. koncentrationsprincipen: det
är bättre att söka koncentrera miljöovänlig
industri till få områden, inte
sprida den till fler.

Så gäller det, för det andra, oljetransporterna
och supertankers i ömtåliga
kustområden. Jag tackar civilministern
för svaret på min interpellation.
Han har rätt i att supertankers
diskuterades senast i maj i år mellan
kommunikationsminister Norling och
mig. Som kollega till herr Norling skulle
jag inte ha åberopat den debatten.
Den rymde några av de mest aningslösa
inlägg som hållits om miljöhot i den
här riksdagen. Kommunikationsministern
varnade då för »skrämselpropaganda»
och för »patetiska» inlägg. Det
var hans kommentar den gången till
det katastrofhot som nu senast illustre -

94 Nr 36 Fredagen den 6 november 1970

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

rats av tankern »Pacific Glory» och
dess förstörelse i Engelska kanalen.

Kommunikationsministern godtog då
främst en gräns för jättefartygen i våra
kuster, »den naturliga gränsen», som
han kallade den. Därmed menade han
att bottendjupet fick avgöra hur stora
oljebåtar man tog in på varje ställe.
Hänsyn till natur och haveririsker och
annat var underordnat detta hur långt
det var till bottnen. Det var »den naturliga
gränsen» som gällde. Och med
ungefär samma passivitet, men i mindre
utmanande och mera dimmiga formuleringar,
uppträdde dåvarande kommunikationsministern
Lundkvist, när
jag två gånger tidigare diskuterat supertankers
med honom.

Jag vet därför att jag inte påverkar
vare sig herr Lundkvist eller herr Norling
särskilt mycket. Men en mycket
stark opinion i Sverige i dag skräms av
hotet om en jättetankers för olja, på
100 000 ton eller däröver, som går under
i Östersjön eller mitt utanför Bohuslän.
Det har hänt i andra hav, det har
varit nära att hända också här. Av något
skäl — dimma eller storm eller maskinfel
eller helt enkelt den mänskliga
faktorn —• bryts denna jättetankbåt sönder.
Det kan vara efter kollision eller
explosion eller helt enkelt grundstötning.
Fartyget slås sönder och 100 000
ton råolja pressas av vindar, vågor och
strömmar mot den svenska Bohuskusten.

Vad gör vi i det läget? På några få
dagar skulle ett tiotal mil av den
svenska Västkusten kunna förstöras för
generationer framåt. För fisket i området
kunde det bli förödande. För djurlivet
ett massdödande av sjöfågel. För
dem som bor permanent vid de stränderna
en förstörelse av deras miljö och
omgivning utan motstycke. För dem
som på somrarna finner bad, glädje och
sol vid den kusten ett slut på semestrarna
där eller åratal av oljeklibbade
kläder, båtar och annat. För vattnet på
Västkusten ett allvarligt bidrag till be -

gynnande förgiftning. Den bilden får vi
aldrig glömma, när vi resonerar om
tänkbara oljekatastrofer, och jag beskrev
den också med samma ord i maj
månad från den här talarstolen.

Därför skall vi planera så, att oljetransporterna
skall kunna ske utan supertankers
i själva kustområdena. Och
det har förbluffat mig hur konservativa
och fantasilösa som utredningar och inlägg
har varit på den här punkten.

En omlastningsterminal för olja någonstans
vid Nordsjön där supertankers
kan föra över sin last till mindre
fartyg som går den sista vägen in i
trånga farleder — det avvisade herr
Norling i våras.

En sjöterminal där man lossar oljefartygen
till havs, där man bojar dem,
och sedan för in oljan genom en slang
på botten — det har inte utretts.

En pipeline som skulle göra det möjligt
att lägga ett raffinaderi någon annanstans
än just där man tar in oljan
— där sitter en utredning, medan besluten
i dag binder utvecklingen.

En uthamn där man med bro och
hamn utanför de yttersta öarna, t. ex. i
Göteborgsområdet, får en ny möjlighet
att ta in fartyg utan den sista svåra vägen
in till fastlandet —- de förutsättningarna
har man inte noga analyserat.

Kort sagt: man vägrar att planera för
framtidens ojetransporter till Sverige.
Resultatet blir en laissez-faire-politik
där de enskilda företagen har initiativet.
Fallet Brofjorden kan illustrera försummelsen.

Sedan har vi för det tredje oljeskyddet.
Det skall byggas upp men är ännu
ytterst ofullständigt. I sommar har vi
gång på gång sett hur svårt man haft
med bara några hundra ton olja som
kommit lös. Vad som skulle kunna hända
om 100 000 ton råolja kom ut vågar
vi knappt tänka på. Det finns t. ex. inga
länsor i världen i dag som kan ringa
in olja på öppet hav under svårare väderlek.

När vi nu bygger ut oljetransporter

Fredagen den 6 november 1970

Nr 36

Svar på interpellation ang. förslag om

och oljeindustri måste vi naturligtvis
se till inte bara att oljeskyddet får ökande
resurser utan också att vi koncentrerar
de största riskerna till så få ställen
som möjligt, så att man just där kan
bygga upp en katastroforganisation som
snabbt kan ingripa. Det talar mot en
spridning av stora oljefartyg till många
hamnar runt våra kuster. Här måste
vi planera och inte låta utvecklingen
skena i väg av sig själv.

Och så till slut för det fjärde lokaliseringen
av icke-nersmutsande industri
till ömtåliga områden. Det är sant att
sysselsättningsläget kring Lysekil inte
är allvarligt nu. Det är också sant att
Lysekil ligger utanför det lokaliseringspolitiska
stödområdet. Men det är väl
ändå rimligt, för att illustrera med fallet
Brofjorden, att om en kommun lyckats
få en stor industri intresserad och
sedan får avslag av regeringen av miljöskäl
så finns ett slags moralisk förpliktelse
att hjälpa den till arbetstillfällen
av liknande eller betydande omfattning.
Regeringen har inte övervägt
några åtgärder av det slaget, säger civilministern
i sitt svar i dag. Nej, men
man borde göra det med de stimulansmöjligheter
som statsmakterna förfogar
över. Planeringen av industri i känsliga
kustområden måste ske så, att man både
värnar naturen och miljön och ger stöd
åt sysselsättningen i de områden där
man avvisar miljöfarliga investeringar.

Jag vet mycket väl att en stor opinion
i Bohuslän är angelägen om att
få det tillskott på arbetstillfällen för
mellersta delen av länet som ett raffinaderi
i Lysekil skulle innebära. De
åsikterna finns företrädda också i mitt
eget parti. Riksdagsman Georg Åberg,
som i dag har ett par viktiga sammanträden
på Västkusten och därför inte
kan delta i debatten här i kammaren,
har i länets planeringsråd tillstyrkt den
här lokaliseringen. Men jag vet också
att just Georg Åberg ännu hellre skulle
se en annan typ av industri i trakten,
som kan ge arbetstillfällen utan stora

lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

miljörisker. Den opinionen bör regeringen
gå till mötes genom att snabbt
undersöka möjligheterna att stimulera
en icke miljöfarlig industri till det område
som debatten handlar om.

Herr talman! Jag har i det här anförandet
tryckt hårt på kravet på planering
i olika avseenden. Det tycks mig
som om den heta debatten om Brofjorden
ger en trist bild av hur det går när
statsmakterna är för passiva och utvecklingen
bestäms av slump eller av
andra intressen. Om den nuvarande civilministerns
handlingsförmåga har jag
inte längre några illusioner. Men på den
växande miljöopinionen och på dess
vilja att påverka samhällsutvecklingen
tror jag desto mer.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! De faktorer som herr
Ahlmark radade upp som skäl mot en
lokalisering till Västkusten av en omgivningspåverkande
industri av det slag
som det här gäller kommer att finnas
med vid regeringens bedömning av de
frågor vi här diskuterar. Men utöver dessa
faktorer måste regeringen ta hänsyn
till vissa andra aspekter på frågor av
denna karaktär.

Den första frågan som vi måste ställa
oss är naturligtvis, om det är ett angeläget
allmänt intresse att vi får en lokalisering
av oljeraffinaderier till Sverige.
Vad vi redan nu vet är att det finns ett
mycket stort intresse för etablering av
oljeraffinaderier och andra omgivningspåverkande
industrier, inte minst den
petrokemiska industrin, till Västkusten.
Om vi kommer fram till att vi bör tillgodose
en del av denna efterfrågan på
Västkusten, måste vi pröva om det mot
bakgrund av vår önskan att koncentrera
omgivningspåverkande industrier till få
platser är rimligt och möjligt att lokalisera
sådan framtida industriutbyggnad
på Västkusten uteslutande till redan
öppnade områden, dvs. Göteborg, Stenungsund
och Värö.

96 Nr 36 Fredagen den 6 november 1970

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

Vi måste fråga oss hur en ytterligare
koncentration av omgivningspåverkande
industrier till dessa orter påverkar närmiljön
för de många människor som
såväl i det dagliga arbetet som på sin fritid
vistas där. Miljöfrågorna måste få
en hög prioritet i dessa sammanhang,
det är vi helt överens om. Men förhållandena
i den miljö i vilken många människor
ständigt skall vistas är självklart
också viktiga.

Om vi skulle finna att en raffinaderiutbyggnad
är angelägen ur samhällsekonomiska
synpunkter är det självklart att
riskerna i samband med transporter av
olja i mesta möjliga mån måste begränsas.
Herr Ahlmarks patentlösning för
säkerhetsfrågorna är att man skall förbjuda
fartyg över en viss inte närmare
preciserad storleksgräns — där är dimman
fullständig från herr Ahlmarks
sida — att angöra våra hamnar. Andra
anser att man skall koncentrera alla
transporter av olja med stora fartyg till
en enda hamn på Västkusten för att där
kunna hålla högsta möjliga beredskap
för en eventuell olycka. Åter andra menar
att man bör pröva, om en separering
av i varje fall en del av de stora fartygen
till en speciell hamn med särskilt
goda förutsättningar beträffande inseglingsförliållandena
skulle kunna bidra
till att minska riskerna för oljekatastrofer.

Regeringen måste bedöma frågan allsidigt
och kan inte bara anlägga herr
Ahlmarks något förenklade synsätt. Vi
måste också ta hänsyn till statsmakternas
uttalade önskan att dämpa storstadstillväxten
och främja tillväxten i andra
delar av landet.

Detta är, herr Ahlmark, några exempel
på frågor som också måste bli föremål
för seriösa överväganden när regeringen
går att ta ställning till lokaliseringsfrågor
av den typ som vi diskuterar
här i dag.

Vi kan inte nöja oss med att som herr
Ahlmark frankt avvisa tanken på en
gynnsam utveckling av vår oljeraffine -

ringsindustri eller bara förklara att stora
fartyg inte skall få angöra svenska
hamnar. Vi måste finna lösningar på
dessa frågor, som möjliggör en fortsatt
gynnsam utveckling av vår industri och
vårt näringsliv men samtidigt tillgodoser
angelägna önskemål om skydd för
miljön och ökad säkerhet i samband
med transporter av olja.

Herr Ahlmark har här talat mycket
varmt för behovet av en effektivare samhällsplanering.
Han har i detta stycke
ansett att regeringen varit senfärdig.
Utan svårighet skulle jag kunna åberopa
hela den diskussion som regeringen fått
föra för att över huvud taget skapa förståelse
för behovet av en effektivare
samhällsplanering. När vi började tala
om riksplanering, möttes vi med mycket
stor misstro på den borgerliga kanten.
Man sade att det här är väl ett nytt uttryck
för regeringens vilja att centraldirigera.
Och i det arbete som vi för
närvarande bedriver på att skapa de
instrument som vi måste ha för att komma
fram till den effektivare planering,
som herr Ahlmark efterfrågar, så har
jag sannerligen fått alla mina illusioner
om folkpartiets intresse för att medverka
på den punkten ganska ordentligt
grusade. När vi steg för steg har fört
fram förslag till åtgärder, som riksdagen
sedan fått fatta beslut om och som har
avsett att ge oss underlag för en effektivare
samhällsplanering, så har man
från folkpartiets sida rest invändningar
eller tillsammans med de övriga borgerliga
partierna gått emot våra förslag.

Jag är naturligtvis glad för den entusiasm,
med vilken herr Ahlmark är beredd
att engagera sig i dessa frågor. Här
har han ett utomordentligt gynnsamt
tillfälle att inom sitt eget parti nu verkligen
driva på. Jag kan försäkra herr
Ahlmark att när vi kommer med resultaten
av de här förberedelserna för den
fysiska riksplaneringen, som ingalunda
är några hemliga akter, herr Ahlmark —
jag beklagar att han inte har tagit tillfället
i akt att läsa det material som vi

Fredagen den 6 november 1970

Nr 36

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

har offentliggjort (och som vi kommer
att fortsätta att offentliggöra) — så kommer
herr Ahlmark att få rika tillfällen
att medverka till att sätta effektivare
instrument i händerna på samhället för
att vi verkligen skall kunna nå det som
vi ändock är överens om: en effektivare
planering. Då får vi hoppas att samma
entusiasm som herr Ahlmark har avslöjat
i dag kommer att karakterisera
den borgerliga oppositionen.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Denna fråga har diskuterats
livligt under de senaste två åren,
och givetvis är den lokala opinionen
alldeles särskilt engagerad. Tar man
hänsyn till den bofasta befolkningens
önskemål — och det är ju ändå den det
närmast gäller — så råder det ingen
tvekan om att beslutet borde bli posilivt.
Om något företag kan känna sig
välkommet till en bygd, så är det OK
eller formellt rättare sagt ägaren till det
raffinaderi som har begärt att få etablera
sig, ty i detta fall spelar ägarkategorin
ingen roll.

Varför är då denna lokalisering så
angelägen? Givetvis är det arbetstillfällena
på sikt för regionen som man är
ute efter. Detta är grunden för all utveckling.
Norra Bohuslän måste ha fler
sysselsättningstillfällen om människorna
som bor där skall få den service av olika
slag som vi i allt större utsträckning
fordrar av samhället. Tidigare var det
framför allt tre näringsgrenar som dominerade,
nämligen stenindustri, jordbruk
och fiske. Alla tre näringsgrenarna
har gått starkt tillbaka och har inte kunnat
fullt kompenseras genom industrictableringar.
Detta har lett till en kraftig
folkminskning. Om ingenting händer,
kommer denna minskning att fortsätta,
och detta kan givetvis inte pågå
hur länge som helst.

Länets planeringsråd ser rätt allvarligt
på situationen och förordar en kraftig
satsning på Uddevalla—Lysekilsregionen
och Strömstadsregionen. Detta är

- Andra kammarens protokoll 1970. \r 36

så angeläget och även så självklart, att
den fysiska riksplaneringen, som i princip
är riktig och angelägen, inte bör avvaktas
före ett positivt ställningstagande
i denna fråga.

Detta innebär självfallet inte att vi vill
nonchalera miljövårdssynpunkterna eller
naturvården eller människornas anspråk
på ett fast och rörligt fritidsliv;
jag vill i stället säga tvärtom.

Vad beträffar naturvården vill jag
framhålla att Bohuslän har många natursköna
och andra särpräglade områden
som vi vill bevara, och det gör vi
också efter måttet av vår förmåga. Men
den som har sett det område som det nu
är fråga om och betraktar det såsom så
naturskönt att det särskilt bör vårdas
har inte så särskilt stora anspråk på
skönhetsupplevelser. Jag tror att herr
statsrådet, som har ett mycket stort intresse
för naturvård, håller med mig i
min värdering i detta fall.

Det verkar på diskussionen som om
Brofjorden är den enda fjord med rent
vatten som vi har i Bohuslän. Det är
givetvis felaktigt. Vi har förmånen att
ha tillgång till stora kustområden, som
erbjuder allmänheten bättre möjligheter
till bad och rekreation än vad Brofjorden
gör.

Hur är det i verkligheten? Inom det
aktuella området bor under några veckor
av året ett 40-tal sommarstugeägare.
Fyra vägar leder in till området. Vid infarten
till samtliga dessa fyra vägar står
anslag om »privat väg» och »förbjuden
infart». Det är alltså en rätt begränsad
exklusiv krets, som har möjlighet att ta
sig dit vägledes. Vi skall givetvis satsa
på det fasta och rörliga fritidslivet, men
grunden för detta är att det finns en
bofast befolkning. För att en sådan skall
bli möjlig fordras sysselsättningstillfällen.
I annat fall kan inte den service
som erfordras för sommarbefolkningen
och andra turister tillgodoses.

Miljöfrågorna är synnerligen viktiga.
Givetvis skall vi både nu och i framliden
ställa stora krav på företagen att

Nr 36

Fredagen den 6 november 1970

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

vidta alla rimliga åtgärder för att eliminera
skadeverkningar på miljön. Vi
bör också satsa på forskningen. Målet
bör vara att få ned skadeverkningarna
till så nära noll som möjligt. Jag tror
inte att detta är orealistiskt. Bara under
de senaste åren har en del åstadkommits
på detta område.

Företaget — dvs. OK — är ju också
berett att tillmötesgå alla de anspråk
som ställs och kanske litet till. Såsom
arbetsplats kommer detta företag från
miljösynpunkt att bli föredömligt enligt
de planer som föreligger.

Det allvarligaste hotet mot vår miljö
är enligt min och många andras mening
den hårda koncentrationen till storstäderna.
Jag finner det därför rätt ologiskt
att personer — herr Ahlmark gjorde så
— som med tanke på miljöskyddet talar
emot en förläggning av raffinaderiet till
Brofjorden, anvisar Göteborg såsom ett
lämpligt alternativ.

Inom länsstyrelsens planeringsråd har
vi sagt, att raffinaderiet bör lokaliseras
till Lysekil under förutsättning att inseglingsförhållandena
är sådana att de
kan godtas. Mycket omfattande undersökningar
har som bekant gjorts av både
svensk och utländsk expertis. Därvid
har man funnit att Brofjorden är idealisk
såsom oljehamn. Man säger att den
är bäst i Sverige, och det finns expertis
som påstår att platsen kan mäta sig med
vilken hamn som helst i Europa. Under
sådana förhållanden kan jag inte se något
hinder för en lokalisering till Brofjorden.

Jag skall inte här fråga herr statsrådet
om vad regeringen tänker besluta, men
jag vill understryka angelägenheten av
att ett besked kommer så snart som
möjligt.

Rätt många opinionsyttringar av olika
slag har förekommit i den allmänna
debatten om denna lokaliseringsfråga.
Namninsamlingar och liknande förekommer
ju rätt ofta, och jag vänder mig
inte emot sådana aktiviteter. Ett anmärkningsvärt
inslag är det emellertid

när programledningen för TV 2 blandar
sig i den här frågan på det sätt som
skett. TV 2 har under den senaste tiden i
ett par program gjort denna fråga, som
ligger hos regeringen för avgörande, till
föremål för ett slags rättegång med advokater
och s. k. vittnen från båda sidor.
Sedan — och detta är det anmärkningsvärda
— ordnar man ett slags folkdomstol,
som låter allmänheten avge sitt
votum för eller emot eu lokalisering till
Brofjorden. Jag trodde faktiskt att radiooch
TV-ledningen betraktade TV som
ett mera seriöst massmedium, där det
inte skall ordnas sådana jippon. Jag utgår
ifrån att oavsett resultatet av det
s. k. domstolsutslaget regeringen inte låter
sig påverkas av sådana meningsyttringar.

Så är det en sak till jag vill säga i den
här frågan. OK:s lokalisering till Lysekil
stöds — det betygade också herr Ahlmark
— av en mycket kraftig opinion
■från hela Bohuslän. Alla riksdagsmännen
från Göteborgs och Bohus läns valkrets,
såväl i den här kammaren som i
första kammaren, ger sin anslutning till
förslaget. Visserligen sade herr Ahlmark
nyss att herr Åberg skulle vara litet
tveksam. Jag vägrar att tro på det, ty
det har han i varje fall inte givit uttryck
åt tidigare. Men det må vara hur
som helst med den saken. Han har i alla
fail i planeringsrådet, vilket herr Ahlmark
också nämnde, och i andra sammanhang
givit sin anslutning till det
förslag som föreligger. Landstinget har
gjort ett enhälligt uttalande i frågan. Att
märka är att mer än hälften av landstingets
ledamöter är bosatta inom Göteborgsregionen.
Länsstyrelsen och majoriteten
i länets planeringsråd ser frågan
på samma sätt. Kommunernas företrädare,
inte enbart Lysekils utan också på
andra håll i Bohuslän, stöder Lysekil på
denna punkt.

I valrörelsen hörde jag många talare
från folkpartiet — jag tror även herr
Ahlmark — tala om någonting som man
kallar för närdemokrati. Jag frågade

Fredagen den 6 november 1970

Nr 36

Svar på interpellation ang. förslag om

ibland vad som menades med närdemokrati.
Det gavs något olika förklaringar,
men som en allmän definition sade man
att det skulle tas hänsyn till vad de berörda
människorna tycker och känner
och ger uttryck åt. Jag har kanske tagit
fel på den punkten eller också har herr
Ahlmark någon annan definition. I så
fall skulle det vara intressant att höra
hur han ser på det här med närdemokrati.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Först ett par ord om
herr Georg Åberg, som inte kan vara här
i dag. Jag tror att han just nu sitter i
sammanträde med länets planeringsråd,
medan herr Gustafsson i Uddevalla
föredrar att vara här.

Vad jag sade var alldeles klart. Herr
Åberg har tillstyrkt denna lokalisering,
men han skulle ha varit ännu gladare
om han kunnat få motsvarande arbetstillfällen
utan stora miljörisker. Jag undrar
om herr Gustafsson i Uddevalla har
eu annan uppfattning, och om han skulle
säga nej till en industri som ger lika
många johb men är mindre miljöfarlig.
Vad herr Gustafsson kräver är ju annars
inte bara sysselsättning utan också
miljörisker. Men jag kan inte tänka
mig att herr Gustafsson verkligen har en
annan mening på denna punkt.

Sedan sade Gunnar Gustafsson — med
aII rätt — att det måste skapas flera
arbetstillfällen för mellersta och norra
Bohuslän. Javisst, det betonade jag också
i mitt anförande, delvis i polemik
mot interpellationssvaret. Men frågan
är: Vilken typ av industri skall man
förlägga till ömtåliga kustområden? Enligt
min mening skall man till de områdena
lokalisera icke-milj ofarlig industri.

Det är en enkel men ändå mycket
viktig tanke. Ronny Svensson, byrådirektör
i statens planverk, har utvecklat
detta i ett par artiklar i Dagens Nyheter,
där han skriver så här: »Bevarad och
ökad helårsbefolkning i orter som Lyse -

lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

kil, Gravarne, Smögen och Strömstad
torde vara eu direkt nödvändighet för
att rekreation och turism skall erbjudas
ökat utrymme utefter kusten. Sådana
åtgärder är nödvändiga inom en
riksplanerings ram.» Han säger vidare:
»Vi bör ha en riksplan med nationellt
stöd åt icke miljöfarlig sysselsättning
i de attraktivaste rekreationsområdenas
tätorter.» Det är en mycket viktig
tanke, som Ronny Svensson har utvecklat
i teorin. En aktiv miljöpolitik under
1970-talet gör det nödvändigt att vi omformar
den tanken i praktisk handling.

Nu går emellertid Gunnar Gustafsson
ett steg längre och säger att enligt hans
mening är det farligaste miljöhotet i
dag att man koncentrerar industri till
få orter. Ja, så allmänt uttryckt kan
man naturligtvis säga att storstädernas
snabba tillväxt har flera inslag som är
farliga från miljösynpunkt. Men eftersom
vi diskuterar oljeindustrin — som
är klart miljöfarlig, herr Gustafsson! —
måste ju Ert anförande innebära att man
skall sprida ut oljeindustrin och annan
miljöfarlig industri till så många områden
som möjligt för att inte få en miljöovänlig
koncentration. Jag trodde
annars att hela debatten om riksplanering,
miljövård och lokalisering var inriktad
på koncentrationsprincipen vad
gäller miljöfarlig industri, alltså att
försöka samla den till få områden, där
man kan bemästra riskerna bättre.

Sedan svävade Gunnar Gustafsson ut
i estetiska bedömningar av olika kustavsnitt
i Bohuslän. Jag uppskattade
mycket den frimodighet som han då utvecklade.
Jag tillbringar själv någon
månad varje år i en annan del av Bohuslän.
Men jag skall inte här tala om
vad jag personligen tycker är den
vackraste delen av det landskapet, eftersom
jag vet att det finns olika meningar
om den saken. Jag tycker inte heller
att vare sig herr Gustafssons, herr Lundkvists
eller min personliga uppfattning
om vad som är vackrast skall avgöra
lokaliseringsfrågan. Man får nog ha li -

Nr 36

Fredagen den 6 november 1970

100

Svar på interpellation ang. förslag om

tet bredare utblick. Vi kan t. ex. gå till
de verk som sysslar med dessa frågor
alldeles speciellt, statens planverk och
naturvårdsverket. Inte för att deras estetiska
bedömningar bör betraktas som
heliga utan därför att man där tar ett
mera samlat grepp på naturfrågorna
än vad herr Gustafsson i Uddevalla
ville göra.

Statens planverk skriver så här: »Lokaliseringen
skulle innebära en allvarlig
misshushållning med den från social
och vetenskaplig naturvårdssynpunkt

mycket värdefulla kuststräckan. —---

Enligt planverkets mening är det av
största betydelse atl den i flera avseenden
unika kuststräckan bevaras så immissionsfri
som möjligt med hänsyn till
den vetenskapliga och sociala naturvården.
Detta ställningstagande innebär att
övervägande skäl talar för att industrier
som medför stora immissionsrisker ej
bör lokaliseras hit.»

Sedan har vi naturvårdsverket, där
man ju helst skall vara specialister på
vissa typer av skönhetsupplevelser,
nämligen de som gäller naturen. Där
skriver man så här: »I dag förekommer
eller planeras starkt emmiterande industrier
på ca var fjärde mil av Boliuskusten.
---Enbart för att distri buera

produkterna från OK:s planerade
anläggning beräknas mer än 1 000 små
och medelstora tankbåtsfrakter per år

i Brofjordenområdet.---Det torde

vara uppenbart att man vid Brofjorden
inte kan hålla eu tillräcklig beredskap
utanför det egentliga hamnområdet.
---— Vad slutligen gäller de allmänna
naturvårdsintressena kan konstateras
att Gullmarsfjorden, ett av landets
värdefullaste natur vårdsobjekt, är belägen
inom Lysekilsområdet. — — —
Verket motsätter sig inte i och för sig
att industrier lokaliseras till denna region
men anser att industrialiseringen
skall vara förenlig med de betydande
naturvårdsvärden som Lysekilsområdet
representerar. Verket vill erinra om att
enligt grunderna för miljöskyddslagen

lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

skall för miljöfarlig verksamhet väljas
sådan plats att ändamålet kan vinnas
med minsta intrång och olägenhet utan
oskälig kostnad.»

Naturvårdsverket har alltså på punkt
efter punkt en helt annan bedömning
av koncentrationsprincipen, av områdets
värde från natursynpunkt och kanske
t. o. in. från upplevelsesynpunkt, än
vad Gunnar Gustafsson har.

Jag övergår till statsrådet. Han uttalar
— och det är jag glad för — att de värderingar
och bedömningar som jag gjorde
i mitt anförande kommer att finnas
med när regeringen tar ställning. Det är
bra att de kommer att finnas med. Jag
hoppas att de kommer att spela en stor
och avgörande roll. Vad jag sade var
nämligen alt innan man har en riks- och
liinsplan värd namnet, där man t. ex. för
Västkusten avgör var det skall finnas
industri, bostäder, fritidsområden, orörd
natur etc., är det orimligt att ta stycke
för stycke av området i anspråk.

Jag sade också att det är fel att föra
in supertankers för olja i ömtåliga kustområden.
Jag sade vidare att vi måste
bygga upp oljeskyddet så att det blir så
effektivt som möjligt, men att vi inte
skall överskatta dess möjligheter. Vi
skall koncentrera de risker, som vi ändå
måste ta, till så få ställen som möjligt.
Jag framhöll att man skall söka lokalisera
industri till de områden det gäller,
men det skall i så fall vara icke miljöfarlig
industri.

Det var dessa bedömningar som enligt
civilministern kommer att finnas
med vid avgörandet av regeringens
ställningstagande. Jag är glad för det.

Civilministern framhåller att det finns
olika meningar om användningen av
supertankers och att regeringen måste
bedöma frågan mera allsidigt. Jag vet
inte vad Svante Lundkvist menar med
ordet »allsidigt». Kan han möjligen tänka
på den splittring som regeringen
präglas av i denna fråga? Regeringen
och de ansvariga är helt oeniga om sin
syn på supertankers.

Fredagen den 6 november 1970

Nr 36

101

Svar på interpellation ang. förslag om

Jordbruksminister Ingemund Bengtsson,
som har ansvaret för miljön, menar
enligt ett uttalande att riskerna ökar
med användningen av de jättelika tankfartygen.

Sjöfartsverkets chef, som på svenskt
håll varit den ansvarige för denna angelägenhet
vid internationella förhandlingar,
uttalar tvärtom att riskerna har
minskat med de stora fartygen.

Kommunikationsminister Bengt Norliug
satte sig i maj mellan två stolar genom
att säga att riskerna är ungefär lika
slora vid de olika alternativen.

Vad civilminister Svante Lundkvist
menar antar jag att vi aldrig får reda på.
Han brukar ju kunna klara sig undan
ställningstaganden med dimmiga fraser.
•lag utgår från att han med hänvisningen
till den allsidiga bedömningen avser att
alla åsikter i denna fråga är företrädda
inom regeringskretsen.

Vissa har menat att den bild som de
ansvariga i oljefrågorna visar upp är
tecken på eu anmärkningsvärd hållningslösliet
inom det socialdemokratiska
partiet. Jag vill värja detta parti mot
denna anklagelse. Regeringen är inte
hållningslös — den intar alla hållningar!
Man kan inte anklaga den för brist
på hållning när dess problem i stället
är ett överskott på hållningar.

Svante Lundkvist säger vidare att jag
blankt avvisar tanken på raffinaderier
i Sverige liksom på stora tankfartyg i
svenska farvatten. Jag undrar om herr
Lundkvist aldrig har läst eller lyssnat
på vad jag sagt. Jag har nämligen sagt
att vi skall försöka finna lösningar som
dels klarar vår olj ef ör sörj ning, dels bidrar
till att minska miljöriskerna.

Jag har föreslagit en oljeterminal någonstans
i Nordsjön, genom vilken man
skulle kunna vinna de kostnadspressande
fördelarna med supertankertransporler
från Persiska viken upp till Europa
och samtidigt minska riskerna med
mindre tankfartyg som kan frakta oljan
den sista sträckan in till kusterna.

lag har vidare i dag tagit upp frågan

lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

om upprättandet av en havsterminal,
som en del experter tror är möjlig, förutsättningarna
för att i framtiden anlägga
pipelines osv. Jag har alltså skisserat
flera olika lösningar, som jag menar borde
utredas. Men herr Lundkvist säger att
jag blankt avvisar allt när jag energiskt
föreslår åtgärder som regeringen genomgående
avvisar.

Svante Lundkvist gör härefter en utflykt
till den mera storslagna ideologin
och säger att vi — jag antar att han därmed
menar regeringen ■— mötte motstånd
när man började tala om riksplaneringen.
Och folkpartiet, antyder
han, har varit mot alla typer av planering.
Detta är, tycker jag, ett av de mera
egendomliga påståenden som gjorts i
denna debatt.

Jag har ägnat mig åt politik några
år, och jag vill minnas att i fråga efter
fråga har folkpartiet krävt en ökad och
en bättre planering, ofta i strid mot
regeringens passivitet och konservatism.
Så har det varit när det gällt den
riksplanering som vi talat om utomordentligt
intensivt. Vi har glatt oss när
regeringen också gjort detta, och vi har
blivit ledsna när vi sett att mycket litet
har kommit ut av det. Vi har krävt en
ekonomisk planering i en motion för
några år sedan, som då blankt avvisades
av finansministern; han har senare gjort
en del reträtter. Vi har krävt flerårsplanering
för statsbudgeten för att få
en bättre planering av statsutgifterna.
Vi har krävt en arbetskraftsbudget för
att kunna veta var vi skall sätta in resurserna
på bl. a. utbildningsområdet
på ett sätt som främjar dels människornas
valfrihet, dels den ekonomiska tillväxten.

Vi har alltså gång på gång krävt planering
för att länka samhällsutvecklingen
i de banor som de många människorna
här i landet anser fördelaktiga.
Och då kommer Svante Lundkvist,
efter allt detta som har skett på 1960-talet och framför allt under dess andra
hälft, och säger: »Ni är mot all denna

102 Nr 36 Fredagen den 6 november 1970

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

planering» — dvs. all den planering som
vi oavbrutet har talat för!

Svante Lundkvist påstår att jag inte
läst någonting av det som har kommit
ut om riksplaneringen. Men jag har faktiskt
gjort det. Jag har läst de tre metodstudier
som departementet gav ut
och som jag har i min bänk. De är intressanta
men de ger ingen vägledning
för enskilda lokaliseringar. Jag har läst
statens planverks Västkuststudier. De
är också intressanta, men de ger naturligtvis
ingen slutlig vägledning, eftersom
inga beslut fattats och inga konkreta
förslag framlagts.

Och när jag säger att den fysiska
riksplaneringen har misskötts här i
Sverige får jag stöd också av ledande
personer i Svante Lundkvists eget parti.
Låt mig här i kammaren citera en
man som uttalade sig i TV för någon
vecka sedan i det program som Gunnar
Gustafsson tyckte så illa om. Det är om
Torsten Henrikson, kommunalpamp i
Göteborg och en ledande man i det socialdemokratiska
partiet. Denne sade
på följande sätt: »Ja, jag tycker det är
helt orimligi att exploatera för oljeindustri
ett av kustens allra finaste områden.
Brofjorden behövs för rekreation.
Men jag tycker också illa om att gång
på gång behöva diskutera punktexploateringar
på Västkusten. Vi hade en diskussion
på sin tid om Stenungsund. Vi
har haft diskussion om Tjuvöholm, om
Kodö. Vi hade den upprörande striden
om Värö, som vi förlorade, och vi har
nu striden om Brofjorden.

Jag säger att jag tycker illa om det
och tycker det är onödigt därför att det
som vill till är en markanvändningsplan
för Västkusten, som talar om vilka
områden som kan vara tänkbara för
industriellt utnyttjande och vilka områden
som absolut måste avsättas för
människornas fritidsliv.»

Detta är ett mer expressivt uttryck
för min olust än vad jag själv presterat.
Det är klart att man kan säga att Torsten
Henrikson förstår ingenting av detta,

Torsten Henrikson har inte läst någonting,
Torsten Henrikson är i största allmänhet
eu person som man inte behöver
ta hänsyn till. Jag tycker emellertid
att man skall ta hänsyn till hans synpunkter,
och jag tycker att Svante Lundkvist
skall lyssna på sin partivän från
Göteborg.

Slutligen några ord om en principiell
fråga som nästan alltid aktualiseras, när
man diskuterar lokalisering av detta
slag. Det är att aptiten växer medan man
äter. Man tar ett litet stycke först och
sedan tar man mera. Debatten om Brofjorden
har visat hur det fungerat. Jag
nämner bara det här fallet för att illustrera
viktiga principer om lokalisering
och planering.

Först var det fråga om tankbåtar på
100 000 och 200 000 ton. Sedan har det
blivit en snabb ökning, och sjöfartsverket
talar redan om 500 000 ton i sin rapport
från inseglingsproven. Men chefen
för det planerade raffinaderiet har
i en uppseendeväckande intervju i Göteborgs-Posten
börjat antyda att för att
ta in 700 000-tonnare måste man ju börja
muddra hamnen också!

Först var det bara fråga om OK. Men
på senaste tiden har vi fått reda på att
raffinaderiet blir så stort att också
andra oljebolag kan vara med. Texaco
skall hyra in sig och medverka till finansiering
av den kapacitet som Texaco
önskar hyra, säger OK-chefen. Och när
regeringen har fattat sitt beslut — om
det nu skulle bli ett ja till OK — får vi
väl längre fram höra om hur mycket
mer av oljeindustrin som söker sig till
det område som då har öppnats för exploatering.

Först höll man flera möjligheter öppna
från OK:s sida. Sedan har företaget
hårt bundit sig för att Brofjorden är det
enda man kan tänka sig. I en intervju
liar man sagt att OK har förlorat 25—
30 miljoner kronor hittills på sin väntan
att uppföra raffinaderiet. Före beslutets
fattande hade man kostat på sig 15
miljoner i investeringar. Dessa siffror

103

Fredagen den 6 november 1970 Nr 36

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

har nu slängts fram som påtryckning på
statsmakter och opinion. Företaget blir
alltså sina egna inledande investeringars
fånge och söker med allt hårdare
metoder att binda utvecklingen.

•Tåg drar fram det här för att illustrera
hur det kan gå om statsmakterna
förlorar initiativet i planeringsfrågan.
Andra och mera målmedvetna krafter
tar hand om det. Det visar hur illa det
är att arbetet på riksplaneringen har
gått så långsamt och hur farligt det är
när socialister i regeringsställning bedriver
en låt-gå-politik just på de områden
där planering är särskilt viktig.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Herr Ahlmark hänvisar
till vissa uttalanden som säger att man
måste satsa på de områden det gäller.
Det tycker jag också, och därför bör
man börja med OK. Alla är tydligen
överens om att det behövs en industriell
satsning på den region det gäller.

Men, säger man, det är miljöfarligt!
Är det då så farligt med detta? I varje
fall är det inte värre än att de människor
som närmast berörs är beredda att
acceptera. Givetvis måste man ställa
mycket höga krav på företagen och
eliminera de immissioner det här är
fråga om. Det blir något utsläpp av olja
i fjorden, men det blir inte mera än
vad som motsvarar utsläppet från några
enstaka större utombordsmotorer. Luftföroreningarna
är inte värre än att
Folkhälsan kunnat acceptera en lokalisering
till Brofjorden. Givetvis måste
man också där ställa mycket stora krav
som företaget dock är berett att tillmötesgå.

Man har också tagit upp olycksriskerna.
Det är klart att en olycka kan
inträffa var som helst, men med stöd
av expertisen vill jag påstå att risken
för olyckor i detta område inte är större
än vad den är i andra. Enda alternativet
skulle i så fall vara att förbjuda
fartygstransporter av detta slag över
huvud taget. Det kan man emellertid

inte göra, eftersom vi ändå är så pass
beroende av dem. Att uppföra terminaler
långt ute i Nordsjön är i dag inte
någon realitet, och de bedöms väl knappast
heller bli det under den närmaste
framtiden.

Herr Ahlmark har också hänvisat till
ett uttalande av Torsten Henrikson i
Göteborg. Herr Ahlmark undrar om inte
jag kan acceptera ett uttalande från en
partivän. Jo, visst kan jag göra det i
långa stycken. Jag känner Torsten Henrikson
mycket väl och betraktar honom
som en skicklig och god företrädare
för Göteborgs kommun. Som sådan har
han också uppträtt. Jag kan emellertid
inte alltid dela hans åsikter, därför att
skulle enbart Göteborgs kommunala intressen
ha fått råda, hade regionen varit
betydligt fattigare på sysselsättningsobjelct
än den i dag är. Ofta har dessa
intressen kommit på samma linje som
fritidsintressena i en del avseenden. Vi
hade en stor diskussion för några år sedan
när det gällde uppbyggnaden av
Stenungsund. Denna motsatte sig fritidsintressenas
förespråkare, men regeringen
var tillräckligt framsynt för att
satsa på regionen. I dag tror jag inte
att det finns någon som tycker att det
har varit en felinvestering, tvärtom. På
samma sätt har diskussionerna gått omkring
utbyggnaden av Värö. Nu förekommer
motstridiga uppfattningar när
det gäller lokaliseringen av detta raffinaderi
liil Lysekil. Däremot är man beredd
att ta emot det med uppräckta
händer i Göteborg, där man redan har
en lika stor miljöfara som den det här
är fråga om; då är det inte enbart immissionen
jag tänker på utan själva
storstadsmiljön över huvud taget, som
jag hade för mig att alla var överens
om att vi skulle försöka förbättra. Man
gör inte det genom att flytta ytterligare
aktiviteter till storstäderna.

Sedan tar herr Ahlmark upp planverkets
yttrande. Det är väl en rätt ömtålig
punkt. Man skall nog inte åberopa
planverket alltför energiskt, eftersom

104 Nr 36 Fredagen den 6 november 1970

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

det är planverket som har anvisat den
här platsen. Visserligen var det ett konsultuppdrag,
men det är i alla fall fråga
om samma myndighet. Om jag inte
minns fel var det i september 1968
man gav OK den upplysningen, att Lysekil
var en lämplig plats att etablera
detta raffinaderi på.

Herr Ahlmark talar också om Gullmarsfjorden.
Visserligen har herr Ahlmark
varit i Bohuslän, men han nämnde
inte riktigt var, och det är kanske
tur. Gullmarsfjorden berörs nämligen
inte av den här frågan; hela Stångenäset
ligger emellan. I vad gäller Gullmarsfjorden
vet jag inte om att det råder
några delade meningar, utan man har
från olika håll ■— både i länsstyrelsen
och i planeringsrådet — sagt att den
skall skyddas dels av naturvårdsskäl,
dels med hänsyn till de vetenskapligt
värdefulla ting som ryms i denna fjord.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Egentligen är väl herr
Ahlmark en ganska lycklig man: för
honom är alla ting så självklara. Jag
försökte i mitt interpellationssvar och i
min första replik att redovisa att det
är ganska besvärliga avvägningsfrågor
som vi står inför och att vi inte bara
kan se dem från en utgångspunkt. Det
finns många utgångspunkter, och det
finns många faktorer som man måste
bedöma och sammanväga innan man
bestämmer sig. Likadant är det när man
talar om miljö. Låt oss aldrig glömma
bort närmiljön -— alla de många människor
som ändå bor i våra stora städer
och tätorter och som också har rätt alt
resa anspråk på att vi skall tänka litet
grand också på dem när vi diskuterar
ting av detta slag!

Herr Ahlmark är ju inte precis så
ängslig för att slänga ut påståenden
som kanske inte alltid rimmar med
verkligheten, exempelvis sådana beskyllningar
som att vi har vårt material
beträffande förberedelsearbetet för den

fysiska riksplaneringen inlåst i sekretessens
kassaskåp. Men i nästa replik
står herr Ahlmark upp och förklarar:
»Visst, det är klart att jag har läst det
här materialet.» Det får väl vara någon
ordning på beskyllningarna också, herr
Ahlmark! Herr Ahlmark säger att vi
liar misskött riksplaneringen, den tar
för lång tid. Och så säger han: Folkpartiet
är sannerligen ett parti som har
talat mycket om planering. Ja, det är
sant, herr Ahlmark, ni har sannerligen
talat mycket om planering på samma
sätt som ni talar mycket om det mesta.
Men vi löser inga problem bara genom
att prata; det är när besluten skall fattas
som viljan att åstadkomma något
prövas.

Det är viktigt att vi kan få driva eu
aktiv miljöpolitik, det är viktigt att vi
kan driva en aktiv regionalpolitik —
det har socialdemokratin ansett länge.
Vi har stretat för att skapa instrumenten
härför. Den första förutsättningen
för att vi skulle kunna lyckas föra en
aktiv miljöpolitik, en aktiv fysisk planering
på lokal nivå och en aktiv regionalpolitik
var att vi så snart som
möjligt kunde skapa de nya kommunerna,
dvs. att vi kunde genomföra
kommunindelningsreformen.

Om herr Ahlmark var i kammaren
den dagen då vi skulle fatta beslut om
fullföljandet av den reformen, utgår jag
från att han på samma sätt som alla
hans partivänner, med något undantag,
och i stort sett hela den övriga borgerligheten
avvisade tanken på att man
skulle fullfölja kommunreformen och
sade: Det här är inte mer bråttom än
att vi kan skjuta frågan ytterligare på
framtiden. Om vi hade följt det pratande
folkpartiets råd när det gällde att
handla hade vi inte nu haft de instrument
som vi i första hand behöver för
att kunna föra såväl en aktiv regionalpolitik
som en riktigare miljöpolitik —
för att över huvud taget planera i ett
gott samspel mellan stat och kommun.

Vi är litet trötta på propagandapra -

105

Fredagen den 6 november 1970 Nr 36

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

tandet från herr Ahlmarks och hans
partivänners sida. Hur skulle det vara
om ni också vågade vara med och hålla
i skaftet när det gäller att handla?

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag skall börja med den
socialdemokrat här i debatten som faktiskt
har hållit sig till saken, Gunnar
Gustafsson. Vi har nog litet olika meningar
om de risker för katastrofer som
finns när mycket stora tankbåtar går in
i ganska trånga inseglingsleder. Hr Gustafsson
säger att det inte alls är så farligt;
han har tagit reda på att utsläppen
per dag inte blir större än från några
utombordsmotorer.

Gunnar Gustafsson har då missuppfattat
vad hela debatten om oljetransporter
och supertankers har gällt under de senaste
åren. Vi menar inte alls att de s. k.
normala utsläppen från raffinaderierna
är det stora hotet. Dem kan man nog bemästra
bättre än hittills, även om det
blir svårigheter. Vad vi främst har talat
om är riskerna för en katastrof, för att
två båtar kolliderar eller någon båt exploderar
(t. ex. Seven Skies i Sydkinesiska
sjön) eller att någon båt går på
grund (Torrey Canyon i mars 1967).
Hur skall man klara de väldiga oljeutsläpp
som kan bli följden av ett sådant
haveri? Det är detta debatten har gällt.
Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter
år har man talat och skrivit om detta.
Gunnar Gustafsson har bara fattat
att det är fråga om sådana utsläpp som
från en eller två utombordsmotorer.

Det är litet trist att behöva bedriva
opinionsbildning år efter år när de som
har en annan mening inte ens fattar vad
man säger. Jag vill alltså upprepa: Vad
händer om eu supertanker exploderar
eller kolliderar eller går på grund och
havererar och 100 000 ton råolja kommer
ut utanför mellersta Bohuslän?

Detta är inte bara en teoretisk risk.
Jag har här en artikel ur Aftonbladet
för några veckor sedan — jag har inte
hunnit kontrollera siffrorna. I artikeln

står det, att under de senaste tre åren
har 347 tankers på över 100 000 ton råkat
ut för allvarliga haverier. Av dessa
347 har 16 totalförlist, 93 gått på grund
och 238 varit inblandade i kollisioner.

Vi har upplevt dessa katastrofrisker
mycket nära våra kuster. Jag vill minnas
att det var i början av juni förra
året som olyckan med Benedicte inträffade
— det var en 70 000-tonnare som
höll på att gå sönder utanför den svenska
sydkusten. Häromdagen läste vi om
Pacific Glory — också det, tror jag, en
70 000-tonnare — som delvis bröts sönder
i Engelska kanalen i utomordentligt
väder med klar sikt; de fartyg som kolliderade
hade sett varandra under en
timme.

Har det aldrig i fantasin föresvävat
Gunnar Gustafsson, som —• även om han
tycker att detta område är ganska fult
— vill företräda sin bygd, den underbara
Bohusskärgården, vad som skulle
kunna inträffa vid en sådan jättelik katastrof?
Vad skulle vi göra för att klara
den situationen? Gunnar Gustafsson talar
om utombordsmotorer! Jag tycker
uppriktigt sagt att det är ett lättsinnigt
sätt att diskutera miljöproblemen.

Sedan var det Torsten Henrikson. Han
är en skicklig företrädare för Göteborgs
kommun, säger Gunnar Gustafsson. Det
är väl riktigt. Men hans uttalanden den
här gången hade ju en mycket vidare
syftning. Han talade om riks- och länsplaneringen
för hela Västkusten. Man
kan väl då inte bara avvisa Torsten Henrikson
genom att säga att han är göteborgare
och att vi därför inte kan tro
på honom. Vi måste väl lyssna till Torsten
Henriksons argument, trots att han
råkar bo i Göteborg. Vad han anfört är
väl ändå viktigt, nämligen att man bör
försöka få en plan där man delar upp
Västkusten och säger, att här kan vi ha
den och den typen av industri, här en
annan typ av industri, här orörd natur,
här fritidsbebyggelse och här de och de
kommunikationerna. Det var den saken
Torsten Henrikson tog upp. Det kan

106 Nr 36 Fredagen den 6 november 19/0

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

man inte avvisa genom att säga att han
är göteborgare och att vi därför inte
skali bry oss om honom.

Av hänsyn till Gunnar Gustafsson
skall jag inte ta upp vad han i sitt första
anförande sade om sina personliga naturupplevelser,
som skulle ställas mot
den uppfattning som de verk har, vilka
yttrat sig, och mot tusentals andra människors
uppfattning. Jag skall inte heller
beröra vad han sade om att man
skulle tillämpa spridningsprincipen också
för miljöfarlig industri. Däremot skall
jag rätta honom när det gäller planverket.
Jag citerade ur statens planverks
yttrande från mars månad i år, 1970,
som avgavs sedan verket mycket noggrant
gått igenom det här materialet.
Gunnar Gustafsson hänvisade däremot
till ett inledande yttrande från 1968.

Vad Gullmarsfjorden beträffar talade
jag själv inte om den utan citerade vad
naturvårdsverket hade skrivit om Gullmarsfjörden.
Jag tycker att man kan få
lov att citera naturvårdsverket även i
den svenska riksdagen.

Så var det då Svante Lundkvist igen!
Det inträffar alltid samma sak vid diskussioner
med Svante Lundkvist: när
man för fram fakta och argumenterar i
sak, har han att välja mellan två ting.
Det ena är att han börjar tala väldigt
dimmigt; han lägger en sås av ord över
sina inlägg, så att man inte förstår vad
han säger. Det andra är att han gör
aggressiva partipolitiska utfall. Ibland
använder han båda metoderna samtidigt.
I dag har han valt den mer aggressiva
linjen, medan han i tidigare debatter
varit mer »såsliknande».

Han säger i dag, att alla ting är så
självklara för Ahlmark, medan regeringen
måste ta hänsyn till olika faktorer.
Detta påstår han alltså efter det att jag
hållit ett anförande, där jag dragit fram
faktor efter faktor som måste vara viktig
för frågans bedömning. Jag har talat
å ena sidan om kravet på orörd natur
osv. och å andra sidan om kravet
att ge människorna i mellersta och nor -

ra Bohuslän ny sysselsättning. Jag har
försökt ange konkreta vägar att gå fram
på efter en sammanvägning av de olika
synpunkterna. Dessutom har jag kommit
med en rad skisser till konkreta uppslag
för att tillgodose viktiga synpunkter.
Utan att ta upp detta resonemang
säger Svante Lundkvist: »Det är så enkelt
för Ahlmark.» Jag försökte tvärtom
visa att det är ganska komplicerat men
att det går att lösa dessa problem om
man anstränger sig.

Sedan säger Svante Lundkvist: »Nu
får Ahlmark bestämma sig — är det sekretess
med i riksplanen eller inte?» Men
är det så väldigt svårt att förstå detta
resonemang? Det finns offentliggjort
material som handlar om metoderna för
fysisk riksplanering. Jag tror att departementet
givit ut tre tjocka luntor och
att fem eller sex har kommit från statens
planverk. Dessutom finns det en
del artiklar. Allt detta material har jag
tagit del av. Men vad jag talade om var
de konkreta förslagen för denna landsdel.
Några sådana är inte offentliggjorda.
De är inlåsta i sekretessens kassaskåp'',
i den mån de finns. Det är klart
att Svante Lundkvist då kan säga att
det över huvud taget inte finns några
konkreta förslag om hur man skall planera
för Västkusten. I så fall är läget
ännu allvarligare. Då kan vi ju inte lita
på att det 1971 kommer något förslag
till konkret fysisk riksplanering.

I sin slutliga attack för att dölja sakfrågan
sade Svante Lundkvist att folkpartiet
har »talat» om planering, men
handlat har man inte gjort. Nu råkar
det faktiskt vara så — jag får ge Svante
Lundkvist en lektion i parlamentarism
—■ att det parti han tillhör innehar regeringsmakten,
och det parti jag tillhör
befinner sig i oppositionsställning.
Svante Lundkvist är glad för det, och
jag är ledsen över det. Den som har
regeringsmakten har också instrumenten,
har majoriteten och det främsta ansvaret
för samhällsutvecklingen, för det
som görs framför allt på kanslihuspla -

Fredagen den 6 november 1970 Nr 36 107

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

net och framför allt i planeringsfrågor
som i dag i hög grad ligger på det exekutiva
planet.

Vad oppositionen kan göra är främst
att »tala om» problemen — det är riktigt.
Det är i alla demokratier i hela världen
så att oppositionens främsta uppgift
är just att tala. Detta kan man inhämta
i vilken statskunskapsbok som
helst. Vi kan ju inte rusa upp på civildepartemetnét
och säga: »Nu får Lundkvist
flytta på sig en vecka så att det
blir något gjort här.» Det skulle ju vara
ockupation av kanslihuset. Vad vi kan
göra är att prata om problemen, lägga
fram förslag, driva på, kräva åtgärder.
Det har vi gjort, gång på gång, i en hel
rad olika planeringsfrågor.

Att partierna hade litet olika mening
om själva takten och frivilligheten vid
vissa kommunsammanslagningar kan
väl på intet sätt dölja det faktum att det
är det socialdemokratiska partiet som
under hela efterkrigstiden haft huvudansvaret
genom att man suttit vid regeringsmakten.
Om alltså den fysiska riksplaneringen
gått för långsamt och om
man i olika avseenden misskött planeringsfrågorna,
så är det ni som har ansvaret,
därför att ni har makten, och
inte vi, därför att vi tyvärr inte i handling
har fått visa vad vi velat.

Nu skall inte Svante Lundkvist en
gång till begära ordet för att från denna
talarstol säga att jag inte har några förslag
alls, att jag bara pratar och att det
är så enkelt för mig. Diskutera nu i stället
de konkreta åtgärder jag har föreslagit,
säg någonting vettigt och kom
inte bara med lösa beskyllningar! Jag
har alltså framfört ett program med
fyra punkter:

Se för det första till att få fram en
fysisk riksplan och länsplan så att vi
offentligt kan diskutera Västkustens användning
för industri, bostäder, fritid
och annat. Innan dess skall vi inte godta
miljöfarliga investeringar i nya, ömtåliga
kustområden.

Se för det andra till att få fram en

planering av oljetransporterna här i landet
och i Norden i övrigt, helst i samarbete
mellan de nordiska länderna, så
att vi inte behöver ta in supertankbåtar
i våra skärgårdar. Det finns flera tänkbara
lösningar som jag har nämnt och
som bara konservativa personer kan låta
bli att begrunda.

Se för det tredje till att olieskyddet
byggs ut under 1970-talet — låt oss
framför allt inte ha några illusioner om
dess effektivitet i dag —• och se till att
katastroforganisationen kan koncentreras
till några få områden.

Se för det fjärde till att regeringen
stimulerar icke miljöfarlig industri till
de känsliga kustområden där man avvisar
miljöhotande investeringar.

Detta är de principiella riktlinjerna.
Jag tror att de med litet god vilja och
handlingskraft går att förena. Det är
huvudpunkterna i det program jag har
lagt fram i dag. Om Svante Lundkvist
inte förstår det programmet och inte fattar
vad jag säger, betyder det bara att
han inte vill inse vilka väldiga problem
beträffande lokalisering, oljehantering
och miljöskydd som vi står inför.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Herr Ahlmark sade att
jag inte fattade vad han säger. Det vet
jag inte om jag skall be om ursäkt för.
Men han måtte inte riktigt fatta vad jag
säger heller eller också vill han inte
göra det. Han blandar ihop de immissionsrisker
som en industri medför med
risken för att en supertanker skall haverera.
Jag sade att raffinaderierna visserligen
tillhör en grupp industrier, som
anses miljökänsliga, men att det å andra
sidan går att eliminera olägenheterna.
Jag nämnde att oljeutsläppet från
ett raffinaderi kan gå ned till ett minimum,
och jag nämnde också luftföroreningarna.

Sedan säger herr Ahlmark att om en
sådan båt går på grund, blir det förfärliga
konsekvenser; om en hundratusentonnare
går på grund, släpps 100 000

108 Nr 36 Fredagen den 6 november 1970

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

lön olja ut. Det är inte riktigt. Jag tycker
att herr Ahlmark bör sätta sig in i
saken. Det blir bara en mindre del som
läcker ut, eftersom det finns skott mellan
tankarna i båten.

Emellertid är det klart att det kan
inträffa en katastrof. Det är inte möjligt
att garantera att en katastrof inte
uppslår, men risken finns överallt, och
jag vill påstå — och där har jag stöd
av erkänd expertis på området •— att
risken inte är större i Brofjorden än på
annat håll, snarare tvärtom. Skadorna
blir ju inte större om en olycka till äventyrs
skulle hända i Brofjorden än de
blir på annat håll. Eftersom herr Ahlmark
förut åberopade sin partivän Georg
Åberg, vill jag också göra det i delta
fall — denne säger att ett av motiven
för att han stöder lokaliseringen av
OK:s anläggning till Lysekil är att skadeverkningarna,
om det skulle uppstå
en oljekatastrof, blir betydligt mindre
i Brofjorden än om den skulle inträffa
någonstans i Göteborgsregionen. Det har
han sagt i så officiella sammanhang att
jag vill åberopa det också här. Man behöver
inte vara någon större expert för
att kunna konstatera detta självklara
faktum.

Sedan gäller det att bygga ut oljeskadeskyddet.
Man har varit mycket angelägen
om att framhålla detta i remissyttranden.
Jag trodde att herr Ahlmark
kände till att tullverket har börjat arbeta
med denna sak och räknar med en
successiv uppbyggnad under de närmaste
åren. Jag tror att arbetet skal! vara
klart omkring 1973, och raffinaderiet
kommer inte i gång förrän tidigast 1974.

De personliga skönhetsupplevelserna
kan vi ha litet olika meningar om. Jag
anser inte att detta område är särskilt
eftertraktansvärt. Det finns ingen offentlig
badplats där, och som jag har
sagt är det ganska svårt för en utomstående
att komma in i området, eftersom
tillfartsvägarna är stängda för allmänheten.
Då återstår de 40 sommarstugeägarna.
Herr Ahlmark ömmar tydligen

för dem, och det kan han för all del
göra, men jag anser att deras intresse
bör få vika för det allmänna samhällsintresset,
som talar för en lokalisering
hit.

Herr Ahlmark säger att det är det senaste
yttrandet av planverket som han
åberopar. Javisst, det gör han, men jag
tycker ändå man bör vara försiktig med
att åberopa en myndighet som i ena fallet
uttalar att ett område är lämpligt för
lokalisering och i andra fallet säger att
en lokalisering där inte är möjlig. Det är
att kyssa och slå ihjäl med samma varma
själ, såsom skalden säger.

Slutligen skulle jag vilja ställa en fråga
till herr Ahlmark om närdemokratin:
Har han helt och hållet förlorat respekten
för det som hans parti talade om i
valrörelsen?

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Ahlmark tar här
i två avseenden på sig uppgiften att vara
lärare: dels undervisar han oss om
ett och annat, dels betygsätter han våra
insatser i talarstolen. Jag tar det nu inte
så hårt när det är herr Ahlmark som
sätter betyget.

Jag tycker inte att hans lärdom är så
imponerande alla gånger. Han ville undervisa
mig om parlamentarismen och
sade att jag väl ändå måste känna till
att det är regeringen som har ansvaret
och att det är oppositionens uppgift att
prata. Ja, det är regeringen som har ansvaret,
men jag trodde faktiskt att också
oppositionen var med om att fatta
beslut i riksdagen. Det är när vi fattar
besluten som viljan verkligen prövas.
Inte vill väl herr Ahlmark mena att oppositionens
uppgift bara skall vara att
prata?

När herr Ahlmark märker att marken
börjar bränna under fotterna flyr han
in i ett ordsvall och påstår att jag inte
håller mig till saken. Men gällde det inte
den diskussion, som herr Ahlmark ville
ha i gång, samhällsplaneringen? Var

Fredagen den (i november 1970

Nr 36

109

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

inte herr Ahlmarks angrepp på mig och
på regeringen i första hand angrepp för
dålig samhällsplanering, och är inte
planeringen grunden för den diskussion
som vi för i dag? Samhällsplaneringen
tillhör alltså i högsta grad det ämne som
vi diskuterar.

Jag har då tillåtit mig erinra herr
Ahlmark om vår åsikt, att det är angeläget
att få till stånd en effektiv samhällsplanering,
men en samhällsplanering
som inte bara dirigeras av staten.
Herr Ahlmark har haft den uppfattningen,
att vi borde ha kunnat vara färdiga
tidigare med en riksplanering, men
herr Ahlmark har också röstat för att vi
skulle skjuta kominunindelningsreformen
på framtiden. Det innebär att herr
Ahlmark måste mena att samhällsplaneringen
icke skall bedrivas i samspel
mellan stat och kommun, utan att staten
först skall skaffa sig instrument så att
den kan dirigera uppifrån, och sedan
kan vi skjuta litet på möjligheterna för
kommunerna att delta.

Vi känner kanske trots allt väl så
starkt som folkpartiet för det som herr
Ahlmark kallar närdemokrati. Vi har
därför den inställningen, att planeringen
bör bedrivas i samspel mellan stat
och kommun. Det är därför vi har agerat
som vi har gjort, och det är därför
jag har rätt att säga att folkpartiet visserligen
pratar men inte är villigt att
vara med om att vidta de nödvändiga
åtgärderna för att vi skall få till stånd
det som folkpartiet pratar om.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Gunnar Gustafsson går
nu äntligen in på problemet vad som
kan hända om en supertanker bryts sönder,
om en hundratusentonnare exploderar,
havererar eller kolliderar. Han
säger att sådana händelser visserligen
kan inträffa men att det bara är en liten
del av oljan som rinner ut, eftersom det
finns flera tankar med skott emellan
i båtarna.

Detta är lättsinnets nästa fas när man

diskuterar den här frågan! Vi har nämligen
inga som helst garantier för att oljan
rinner ut bara ur en eller ett par
av tankarna. Vad var det som hände i
mars 1967 i fint väder och klar sikt när
befälhavaren på Torrey Canyon bestämde
sig för att gå en litet annan rutt än
man gjort tidigare? Det fanns olika tankar
i Torrey Canyon, men i stort sett all
olja rann ut. Det kostade 150 miljoner
kronor att rensa upp på den engelska
kusten efteråt. Man har ännu inte rensat
upp allt. Kom alltså inte och säg att det
bara är en del av oljelasten som rinner
ut. Det kan inträffa att hela båten bryts
sönder.

När Pacific Glory havererade var det
en del av oljan som rann ut, men inte
allt. Om Gunnar Gustafsson har läst de
engelska tidningarna de senaste veckorna
har han emellertid sett att risken var
överhängande för att all olja skulle rinna
ut ur Pacific Glory. Vid Benedictekatastrofen
kunde, om stöten vid kollisionen
tagit en bit mera på sidan, ha inträffat
att större delen av oljan runnit
ut i Östersjön. Det är lättsinnigt att bygga
upp hela resonemanget om oljetransporter
och oljehantering på att det
bara rinner ut litet ur supertankerbåtar.
Man spelar då med oerhörda insatser:
för generationer framåt oersättliga
kustområden. Jag tycker verkligen att
Gunnar Gustafsson som riksdagsman
för Bohuslän skulle tänka litet mer på
Bohuskusten än han gör i den här debatten.

Gunnar Gustafsson säger att risken är
inte större i Brofjorden än i Göteborg.
Det är riktigt att man, om ett haveri
med supertanker sker inne i själva
hamnområdet, där kan ha vissa möjligheter
att avspärra området. Men om haveriet,
kollisionen eller explosionen sker
en bit utanför, kan effekterna bli mycket
värre än i en del andra områden. De
kan också bli ungefär desamma.

Jag har aldrig ett ögonblick förnekat
katastrofrisken för t. ex. Göteborg.
Tvärtom har jag gång på gång framhål -

110 Nr 36 Fredagen den 6 november 1970

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

lit den, inte minst i debatten här i kammaren
i maj månad i år. Därför har jag
sagt: Vi skall över huvud taget inte ta in
supertankers till svenska kustområden,
Östersjön eller Västkusten. Vi skall i
stället gemensamt med andra länder söka
bygga upp omlastningsterminaler, så
att man minskar riskerna så mycket som
möjligt. Det resonemanget har inte Svante
Lundkvist sagt ett ord om, inte Gunnar
Gustafsson heller. De har inte något
ord att säga om den saken, därför att de
avvisar förslaget utan vidare spisning.

Vidare vill jag säga till Gunnar Gustafsson
att jag tycker, att det var litet
onödigt med den här slängen i slutet av
hans anförande. När vi diskuterar miljöfrågor
som engagerat hundratusentals
människor är det fel att antyda att vi
bara värnar om husägarna vid Brofjorden.
Det är ju en förolämpning mot den
stora miljöengagerade opinionen i Sverige
att säga, att man bara går några ekonomiska
intressens ärenden. Det är
en förolämpning mot naturvårdsverket,
som har samma mening som jag, och
dess chef Valfrid Paulsson. En förolämpning
mot planverket, mot Vetenskapsakademien
och alla andra remissinstanser
som delat min uppfattning är
det när man säger att vi går några husägares
ärenden. Jag räknar med att Gunnar
Gustafsson tar tillbaka det påståendet
i sitt nästa anförande.

Till slut vill jag säga till Svante Lundkvist
att det är klart att han, när han
inte kan diskutera sakfrågan, tvingas
fara ut i allmänna aggressiva utfall. När
man inte vill diskutera riksplaneringens
principer, om man inte vill diskutera
oljetransporterna, om man inte vill diskutera
hur oljeskyddet skall byggas upp
och lokaliseras, om man inte vill ta upp
diskussionen om att lokalisera icke miljöfarlig
industri till de ömtåliga områdena,
är det klart, att man kan påstå,
att folkpartiet har varit med och fattat
beslut som har hejdat utvecklingen. Men
vi liberaler har ju gång på gång drivit
på, gång på gång reserverat oss för ökad

planering i olika avseenden, gång på
gång föranlett interpellationsdebatter
och debatter om enkla frågor där vi just
krävt mer av planering.

Men Svante Lundkvist kastar plötsligt
om hela argumenteringen genom
att göra gällande att jag skulle vilja »dirigera»
planeringen åt kommunerna, efter
att tidigare ha påstått att vi saboterade
kommunsammanslagningen. I den
frågan var det ju så, att ni ville så att
säga »dirigera» kommunsammanslagningarna
litet mer än vi ville. På vilket
sätt har det beslut som fattats här i
riksdagen, som ni har haft ansvaret för
eftersom ni har haft majoritet, förhindrat
att en fysisk riksplanering skulle ha
kunnat bedrivas snabbare? Vad det gäller
är den politiska viljan och handlingskraften
på departementsplanet. Den
finns inte i dag i tillräcklig utsträckning.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Herr Ahlmark säger att
jag skulle ha underskattat fartygskatastrofer.
Jag förstår inte hur han kan göra
ett sådant uttalande. Jag sade tvärtom
att även om det inte är 100 000 ton
olja som rinner ut utan en betydligt
mindre volym, är det klart att en sådan
katastrof är synnerligen allvarlig och
därför måste man också begränsa riskerna
och bygga upp ett effektivt oljeskadeskydd.

Nu hänvisar Ahlmark till Torrey Canyon-katastrofen
som inträffade för tre,
fyra år sedan. Men där har man ju ett
exempel på följderna, då man inte hade
den beredskap som nu skall byggas upp
för att eliminera riskerna. Vi måste ändå
konstatera att fartygen måste användas.
Herr Ahlmark kan ha vilka funderingar
som helst om att det skall finnas
terminaler långt ute på världshaven och
att oljan sedan skall tas in med mindre
fartyg. Detta är emellertid inte realistiskt
i dag, och hur det blir i framtiden
vet vi ingenting om. Vi kan inte heller
vara overksamma då det gäller all vår

Fredagen den 6 november 1970 Nr 36

Svar på interpellation ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid Brofjorden

planering och verksamhet med hånsyn
till sådana här teorier, som ingen expertis
egentligen har tagit på så stort allvar.

Herr Ahlmark sade vidare att jag borde
ta tillbaka en del av vad jag yttrat,
men det kommer jag inte att göra. Jag
tänker inte ta några order av herr Ahlmark
och inte av någon annan heller.
Jag anser att jag kan stå för allt vad jag
har sagt eftersom jag har redovisat fakta.
Herr Ahlmark sade att mina ord innebar
en förolämpning mot många människor
som arbetar för en bättre miljövård.
Men då skulle de också vara en
förolämpning mot mig själv eftersom
även jag är intresserad av miljövården
och vill ha ett effektivt naturskydd. Allt
detta framhöll jag i det första anförandet.
Men jag vill påstå att vad herr Ahlmark
sagt skulle kunna betraktas som
en förolämpning mot alla de människor
som bor i det här området och som ropar
efter bättre sysselsättningsmöjligheter.
Så fort jag visar mig där frågar
man: Hur går det med OK-lokaliseringen?
Du gör väl vad som kan göras för
att påverka statsmakterna att lokalisera
till de här områdena.

Det är inte bara ett fåtal människor
som herr Ahlmark först ville göra gällande,
och som skulle representera eu
mycket begränsad lokal opinion, utan
det är fråga om en stark opinion inom
ett helt landstingsområde, som sträcker
sig från norska gränsen i norr och till
Hallandsgränsen söder om Göteborg. Det
är dessa människor som jag är talesman
för i detta fall.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det var herr Ahlmark
som förde in samhällsplaneringsaspekten
i debatten, och jag tycker att det var
riktigt. Men när herr Ahlmark sedan
märkte att han i den debatten kom ut
på litet hal is ville han inte fortsätta
att föra den.

Herr Ahlmark, om oppositionen hade

fått sin vilja igenom vid det tillfälle
som vi diskuterar hade vi skjutit på
framtiden möjligheterna för kommunerna
att göra sig på rätt sätt gällande i
denna typ av samhällsfrågor.

Jag nödgas alltså slå fast att uppenbarligen
har herr Ahlmark i varje fall
inte längre något intresse av att den här
typen av viktiga samhällsplaneringsfrågor
skall kunna diskuteras i gott samspel
mellan stat och kommun. Så gick
det med allt detta tal om närdemokrati!

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Svante Lundkvist är nu
ointressant att diskutera med eftersom
han har gett upp varje slag av sakdebatt.
Om man har olika mening om graden
av frivillighet i en viss fas av kommunsammanläggningarna
skulle man
därmed vara motståndare till en effektiv
fysisk riksplanering! Det är faktiskt så
pass löjeväckande, att ingen — utom
möjligen han själv — kan ta herr Lundkvist
på allvar.

Herr Gustafsson i Uddevalla är då en
mera seriös debattör i de här frågorna.

Han sade att vid Torrey Canyon-katastrofen
hade man ingen katastroforganisation,
men det har man nu börjat
tänka på att bygga upp. Javisst, man
tänker sig att bygga upp en katastroforganisation,
men man har den inte i dag.
Det har ju framgått av hela den engelska
debatten de senaste två veckorna, efter
Pacific Glory-olyckan, att man i dag
saknar den katastroforganisation som
skulle effektivt ha kunnat ingripa, om
Pacific Glory hade brutits sönder helt
och hållet.

Sedan säger herr Gustafsson att oljeterminaler
är ingen realitet i dag, del är
bara »teorier» som man inte kan grunda
någonting på. Jag är ledsen, herr
Gustafsson, men jag föreslår att ni läser
på vad som i dag sker, t. ex. i den stora
hamnen Whiddy Island på södra Irland.
Den har en omlastningsterminal
för Gulf, där mycket stora fartyg — på
mellan 300 000 och 400 000 ton — las -

112 Nr 36

Fredagen den 6 november 1970

Interpellation ang. värnpliktsriksdagarna

tar om sin råolja till betydligt mindre
fartyg, som går in till raffinaderierna i
Västeuropa.

Vidare vill jag bara notera att det uttalande
som herr Gustafsson gjorde i sitt
förra inlägg, nämligen att de som motarbetar
raffinaderiet i Brofjorden går
husägarnas ärenden, står kvar. Detta
tror jag kommer att observeras av den
miljövänliga opinionen, som omfattar
hundratusentals människor här i landet.

När herr Gustafsson sedan försäker
dölja den förolämpningen genom att säga
att jag skulle »förolämpa» de människor
som vill ha sysselsättning i Bohuslän
pratar han i nattmössan. Jag har
gång på gång framhållit att om Lysekil
skulle få nej till raffinaderiet i Brofjorden,
är det en moralisk skyldighet för
statsmakterna att söka stimulera annan
industri, som inte är miljöfarlig, till området
och att man skall göra vad man
kan för att till känsliga kustområden
lokalisera industrier — men inte sådana
som är farliga från miljösynpunkt.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Beträffande katastrofberedskapen
för oljeskador säger herr
Ahlmark att den byggs upp men att vi
inte har den nu. Det är till viss del riktigt,
men vi får den i god tid innan oljeraffinaderiet
i Brofjorden blir färdigt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 167, med förslag till lag
om tystnadsplikt för apotekspersonal,
m. m.

§ 6

Interpellation ang. värnpliktsriksdagarna Ordet

lämnades på begäran till

Herr BJÖRCK i Nässjö (m), som yttrade: Herr

talman! Efter att ett flertal gånger
ha avvisat kravet om en statlig värnpliktsriksdag,
beslöt försvarsministern
förra året att genomföra en sådan i januari
1970.

Utan tvekan kan vpl-riksdagarna
fylla en stor uppgift. Men däremot fick
bestämmelserna för riksdagens genomförande
mindre lyckliga former, vilket
också visade sig då man summerade erfarenheterna.
Bl. a. gäller detta de informationsmöten
som de politiska ungdomsförbunden
avhöll på förbanden
innan valet av kandidater till riksdagen
skulle äga rum.

Dessa informationsmöten hade ett
synnerligen lågt genomsnittsdeltagande,
och under hela tiden fram till vpl-riksdagen
höjdes röster från de värnpliktiga
mot de politiska ungdomsförbundens
deltagande. Också på vpl-riksdagen
i Norrköping gjordes en mängd debattinlägg
och fattades beslut som gav
vid handen att de värnpliktiga ansåg att
arbetet inför och under vpl-riksdagen
var en angelägenhet för de värnpliktiga
och inte för de politiska ungdomsförbunden.

Riksdagen hann inte direkt behandla
frågan om de politiska ungdomsförbundens
deltagande vid informationsträffarna,
men från det utskott som behandlade
frågan finns ett i det närmaste
enhälligt utlåtande om att de politiska
ungdomsförbunden helt skall
kopplas bort från vpl-riksdagens organisation.

Vid den slutsummering som gjordes
på försvarsstaben efter det att samtliga
informationmöten avhållits, var de
flesta närvarande, såväl representanter
för staben som för de politiska ungdomsförbunden,
eniga om att konsekvenserna
av den uppkomna situationen
måste vara, att inte lägga upp arbetet
inför 1971 års vpl-riksdag på ett likartat
sätt. Då personalvårdsbyrån i år
lade fram sitt förslag till bestämmelser

113

Fredagen den 6

Interpellation ang. åtgärder inom statens
trafiksäkerheten

för vpl-riksdagen, liade man i enlighet
med detta i stället för informationsträffar
med de politiska ungdomsförbunden
lagt in informationsträffar för de värnpliktiga
som skulle kandidera till riksdagen.
Detta ändrades dock av försvarsdepartementet
som i stället valde att gå
samma väg som föregående år vad beträffar
de politiska ungdomsförbundens
deltagande.

1970 års vpl-riksdag behandlade också
frågan om kompetensområde för
vpl-riksdagen. Det beslut man fattade
innebar, att vpl-riksdagen enbart bör
behandla de frågor som begränsas av
den målsättning för vårt försvar som är
fastställd av Sveriges riksdag. Också
på denna punkt har försvarsministern
gått emot de värnpliktigas och personalvårdsbyråns
krav och i stället fastställt
kompetensen att gälla »frågor rörande
försvaret».

Under åberopande av det anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Varför har herr statsrådet negligerat
de krav som framställts från de värnpliktiga
beträffande de politiska ungdomsförbundens
roll inför värnpliktsriksdagarna? 2.

Av vilken anledning har herr statsrådet
inte följt de värnpliktigas krav
beträffande kompetensen för värnpliktsriksdagen,
utan i stället skapat
en helt annan kompetensbegränsning?

3. Vilka målsättningar har herr statsrådet
för de kommande vpl-riksdagarna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. åtgärder inom statens
järnvägar för att förbättra den allmänna
trafiksäkerheten

Ordet lämnades på begäran till
8 — Andra kammarens protokoll 1970. I

november 1970 Nr 36

järnvägar för att förbättra den allmänna

Herr HEDIN (in), som yttrade:

Herr talman! Vid upprepade tillfällen
har i riksdagen framförts olika klagomål
på statens järnvägar. Varje gång
har klagomålen tillbakavisats med den
lika välkända som korrekta deklarationen
att SJ är ett affärsdrivande verk och

— som riksdagen själv en gång beslutat
—- skall drivas efter affärsmässiga principer
som vilket företag som helst.

Det borde emellertid vara uteslutet
att vinstkriteriet för ett nationellt monopolföretag
som SJ skall begränsas till
det årliga resultatet i kronor och ören
på samma sätt som när det gäller företag
som har att räkna med konkurrens.
Det ansvar som monopolsituationen
medför tarvar samhällsekonomisk hänsyn.
Tyvärr tyder inte alltid SJ :s agerande
på sådan. Ett exempel utgör de
inskränkningar av spårbunden trafik
som direkt och indirekt medför ökad
belastning på landsvägar, där trafikintensitetens
styrka redan tidigare medför
stor fara för trafikanterna. Varje
vägtrafikolycka, både med och utan personskador
och dödsfall, innebär stora
kostnader för samhället, och det borde
således ligga i SJ :s intresse att ta största
hänsyn till trafiksäkerheten också på
landsvägarna. Ett färskt fall där sådana
samhällsekonomiska hänsyn skjutits åt
sidan utgör SJ :s beslut om nedläggning
av persontrafiken på järnvägslinjen Södertälje—Järna—Nyköping.
Alternativet

— det problemet är ännu inte löst —
måste bli dels busstrafik, dels ökad
privat biltrafik på den utomordentligt
hårt trafikerade Europaväg 4.

I ett område som detta med stor folkmängd,
stora dagliga persontransporter
och följaktligen tät biltrafik finns det
snarare skäl att intensifiera den spårbundna
persontrafiken, t. ex. genom införande
av i tid och rum utsträckt pendeltågtrafik,
varigenom Europaväg 4
skulle kunna avlastas. Skulle SJ på det
viset kunna medverka till att bara två
eller tre personer slapp skadas i trafikf
36

Nr 36

114

Fredagen den 6 november 1970

Interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om svensk standard inom

byggnadsverksamheten

olyckor på landsvägen, skulle den samhällsekonomiska
besparingen överskrida
den av SJ beräknade förlusten på
den aktuella järnvägssträckan.

SJ kan emellertid knappast ta på sig
kostnaderna för de samhällsekonomiskt
betingade investeringar som i det här
fallet skulle ske genom att verket upprätthåller
en företagsekonomiskt sett
förlustbringande verksamhet. Däremot
bör man från verkets sida kunna göra
samhällsekonomiska bedömningar och
utifrån dessa göra framställningar hos
Kungl. Maj:t, som i sin tur kan förelägga
riksdagen förslag om ekonomisk subvention.
Redan nu utgår ersättning till
drift av icke lönsamma järnvägar som
av samhälleliga skäl bör bibehållas. Till
dessa skäl bör bibehållen och förbättrad
allmän trafiksäkerhet kunna räknas och
leda till såväl bibehållen som utökad
järnvägstrafik på vissa linjer. Trafiksäkerhetsbedömning
av det slaget borde
tillmätas stor principiell betydelse i en
tid då antalet svåra vägtrafikolyckor
ökar oroväckande.

Den järnvägslinje som jag ovan berört
är framdragen i ett område med
stark fjärrpersontrafik och omfattande
godstrafik. I ett sådant fall, då järnvägen
ändå utnyttjas för annan trafik,
bör kostnadsberäkningen för en viss
trafik snävt begränsa sig till driften av
just den trafiken och inte omfatta något
annat, t. ex. driftkostnader som ändå
måste finnas eller kapitalkostnader.

Med stöd av vad som här anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd alt
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Vill herr statsrådet medverka till att
det av SJ tillämpade vinstbegreppet utsträckes
till att omfatta sådan samhällsekonomisk
vinst som t. ex. ökad trafiksäkerhet
på landsvägarna medför och
att SJ :s investeringar för att uppnå denna
typ av vinst berättigar till anslag
över statsbudgeten?

Vill herr statsrådet inför kammaren
redogöra för SJ :s beräkningsmetodik
då det gäller att avgöra lönsamheten för
en viss trafikkategori på en järnvägssträcka
som även utnyttjas av annan
trafik?

År herr statsrådet beredd medverka
till att sådana driftsinskränkningar som
dem, som SJ nu beslutat för persontrafiken
Södertälje—Järna—Nyköping
och som går ut över trafiksäkerheten på
hårt trafikerade landsvägar, undviks
och i inträffade fall omprövas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna
om svensk standard inom
byggnadsverksamheten

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp), som
yttrade:

Herr talman! I svensk författningssamling
1967:558 föreskrivs i 2 § att
»Statlig myndighet som har befattning
med byggnadsverksamhet skall verka
för att svensk standard tillämpas i den
mån rationalisering inom byggnadsverksamheten
befrämjas därigenom.»

För att inte genom oenhetliga mått
och föreskrifter fördyra produktionen
eller försvåra en rationell drift har
standardiseringskommissionen utarbetat
standardmått för bl. a. byggnadsverksamheten.
Det är från alla utgångspunkter
viktigt att dessa bestämmelser följs.
Det innebär i annat fall ett onödigt slöseri
med samhällets resurser och en för
konsumenten fördyrad produkt.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida
dessa bestämmelser efterlevs i den
utsträckning lagskrivaren tänkt sig. Bostadsstyrelsen,
som har att vaka över
att bestämmelserna följs, har härivdlag
en grannlaga uppgift. Det måste anses

115

Fredagen den 6 november 1970 Nr 36

Interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om svensk standard inom
byggnadsverksamheten

vara regel att ritningar och konstruktionsförslag
som föreläggs de lokala
byggnadsnämnderna endast undantagsvis
godkännes om inte svensk standard
där sådan finns användes.

I ovannämnda kungörelse 3 § stadgas,
alt central förvaltningsmyndighet kan
föreskriva, att som villkor för lån eller
bidrag av statsmedel för byggnadsändamål
skall svensk standard tillämpas. Det
innebär att all bostadsproduktion som
finansieras med bl. a. statliga lån kan
åläggas att tillämpa svensk standard. Om
så inte sker måste tungt vägande skäl
anses böra föreligga.

Det är också viktigt att tillämpningen
av svensk standard utvidgas till allt fler
avsnitt i bostadsproduktionen. Det ankommer
på statens planverk att fortlöpande
hålla sig informerad om utvecklingen
på området och vidareförmedia
det till berörda myndigheter. Denna informationsuppgift
måste anses vara av
stor betydelse för möjligheterna att
pressa produktionskostnaderna i byggnadsindustrin.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få ställa följande
frågor:

Anser statsrådet att gällande lagstiftning
om tillämpningen av svensk standard
i byggnadsverksamheten följs i
den utsträckning som lagen föreskriver?

Anser statsrådet att den informationsuppgift
som i detta avseende åvilar statens
planverk fungerar tillfredsställande? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av motion angående
de svenska insatserna i det internationella
nedrustningsarbetet, och

nr 15, i anledning av motioner om
vissa påtryckningar mot Portugal;

statsutskottets utlåtanden:
nr 145, i anledning av motioner om
anpassning av viss militär utbildning
till det civila utbildningssystemet,
nr 146, i anledning av motioner om
förbättrade studiemöjligheter för värnpliktiga,

nr 147, i anledning av motioner om
bättre samordning av planeringen inom
försvaret och den kommunala planeringen,

nr 148, i anledning av motioner om
femdagarsvecka inom försvaret,

nr 149, i anledning av motioner angående
utbetalningen av familjebidrag
till värnpliktiga,

nr 150, i anledning av motioner om
en alternativ skola,

nr 151, i anledning av motioner om
den andliga vården vid sjukhusen,
nr 152, i anledning av motioner om
obligatorisk information i grundskolan
om de handikappades problem,

nr 153, i anledning av motioner om
viss granskning av radio- och televisionsprogram
för utbildningsändamål,
nr 154, i anledning av motioner om
det obligatoriska medlemskapet i studentkår,

nr 155, i anledning av motioner om
fortsatt lokalplanering för de icke-laborativa
institutionerna vid Stockholms
universitet,

nr 156, i anledning av motion om utbildning
av psykoterapeuter,

nr 157, i anledning av motioner om
ökad manlig rekrytering till vårdyrken,

nr 158, i anledning av Kung], Maj ds
proposition om tillägg till vissa statliga
skadelivräntor,

nr 159, i anledning av motioner om
återlämnande till Danmark av tronhimmel
som tillhört Kronborgs slott,

nr 160, i anledning av motioner angående
det statliga kulturstödet,

nr 161, i anledning av motioner an -

116 Nr 36

Fredagen den 6 november 1970

gående ersättning till suppleant i företagsnämnd
lios statlig myndighet,

nr 162, i anledning av motion angående
beräkningen av statliga sammanträdesarvoden,
och

nr 163, i anledning av motioner angående
utredning beträffande ombildning
av i första hand förenade fabriksverken
och domänverket till aktiebolag;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 56, i anledning av motioner angående
allmännyttiga stiftelser,

nr 58, i anledning av motion om åtgärder
för att motverka maktkoncentration
hos multinationella företag, och
nr 59, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
om ytterligare anslag till
Den inre riksdagsförvaltningen: Kostnader
för provisoriska lokaler;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av motioner angående
barnavårdsmannainstitutionen,
nr 55, i anledning av motioner angående
rättsvården,

nr 56, i anledning av motioner om
kortvarigt frihetsberövande för unga
lagöverträdare, och

nr 57, i anledning av motioner om
en allmän översyn av lagstiftningen om
stiftelser, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 67, i anledning av motioner angående
beräkningen av pensionsgrundande
inkomst,

nr 68, i anledning av motioner angående
försäljningen av giftiga växter,
nr 69, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde
session, såvitt skrivelsen tilldelats
andra lagutskottet,

nr 70, i anledning av motioner om behörighet
för anställd att vara ledamot
av försäkringskassas styrelse, m. m., och
nr 71, i anledning av motioner om
undantag från strejkrätt för besiktningsveterinär
vid nödslakt;

tredje lagutskottets utlåtande nr 74, i
anledning av skrivelse från Nordiska

rådets svenska delegation med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde
session, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, jämte i ämnet väckt
motion;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av motioner angående
anslagen till forskning och försöksverksamhet
inom jordbruket, och
nr 41, i anledning av motioner om eu
undersökning av de ekologiska verkningarna
av stora hyggen; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

57, i anledning av motioner om
åtgärder för att öka den manliga rekryteringen
till vårdyrkena,

nr 58, i anledning av motioner om
skyldighet för bilägare att svara för
sjukvårdskostnader i anledning av trafikolyckor,
och

nr 59, i anledning av motioner om
fosterhem för svåranpassade barn och
ungdomar.

§ 10

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 166, med förslag till lag om ändring
i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling,

nr 171, angående handläggningen av
vissa delar av vägtrafiklagstiftningen,
nr 178, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1941:251)
om särskild varuskatt, m. m.,

nr 180, om bemyndigande att i visst
fall avstå fast egendom som tillfallit allmänna
arvsfonden såsom arv,

nr 196, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen (1946: 722) med
särskilda bestämmelser om uppfinningar
av betydelse för försvaret, och
nr 197, med förslag till lag om premiering
av visst frivilligt sparande,
in. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Fredagen den 6 november 1970

Nr 36

117

§ 11

Anmäldes motionen nr 1516, av herr
Lundberg, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 176, med förslag till lag
om ändring i lagen (1950: 596) om rätt
till fiske.

Denna motion bordlädes.

§ 12

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om tjänstledighet
från riksdagsupp draget tiden 10 november—4
december 1970 för studieresa i
Västafrika.

Stockholm den 6 november 1970

Birgitta Dahl

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 13

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Häll (s), till herr statsrådet och
chefen för industridepartementet angående
företagsdemokratin inom de
statliga aktiebolagen, och

fru Eriksson i Stockholm (s), till herrstatsministern
angående möjligheterna
för i Sverige bosatta grekiska medborgare
att här förenas med sina familjer.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.26.

In fidem

Sune K. Johansson