Nr 36 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:36)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 36 ANDRA KAMMAREN 1967

17—18 oktober

Debatter m. m.

Tisdagen den 17 oktober

Sid.

Hälsningsanförande samt meddelande ang. sammanträdestider m. m. 5
Interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås (fp) ang. väntetiderna vid rättspsykiatriska

undersökningar i brottmål................................. 6

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. principerna för bostadsanvis ning,

m. .............................................. 7

herr Mellqvist (s) ang. tillämpningen av 1963 års trafikpolitiska

beslut................................................... 8

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. näringspolitiska åtgärder i de

svagt industriellt utvecklade områdena...................... 9

herr Eliasson i Sundborn (ep) ang. planerad nedläggning av järnvägsstationer.
............................................ 11

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. skattemässiga åtgärder för att

stimulera till övergång till svavelfattiga eldningsoljor.......... 12

herr Lindkvist (s) ang. de ökande hyreskostnaderna............. 13

herr Lindkvist (s) ang. ökad information om bostadsstöd till barnfamiljer.
................................................ 11

herr Hamrin i Kalmar (fp) ang. principerna för nedläggning av järnvägslinjer
och indragning av järnvägsstationer................ 14

herr Sundelin (s) ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd,

m. .................................................... 15

herr Lundmark (s) ang. samordningen av statlig verksamhet av betydelse
för lokaliseringspolitiken............................ 16

herr Karlsson i Huddinge (vpk) ang. reglering av markpriserna och

reformering av expropriationslagstiftningen.................. 17

herr Lorentzon (vpk) ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd,
m. m......................

I—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 36

Nr 36

Innehåll

Sid.

herr Jansson (vpk) ang. skattemässiga åtgärder för att stimulera till

övergång till svavelfattiga eldningsoljor...................... 19

herr Lundberg (s) ang. trafikpolitiken......................... 21

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. ökade bidrag till enskilda vägar 23
herr Rimås (fp) ang. sysselsättningsproblemen i Östergötlands län 24
herr Wennerfors (h) ang. förbättring av kommunikationerna i Stockholms
skärgård........................................... 25

herr Werbro (fp) ang. upprustning av skolor ur brandsäkerhetssynpunkt
.............................................. 26

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. utökning av de lokaliseringspoli tiska

åtgärderna.......................................... 26

fru Eriksson i Stockholm (s) ang. slopande av viss kostnadsbegränsning
vid sjukhusvård...................................... 28

herr Bengtson i Solna (h) ang. åtgärder till begränsning av luftföroreningar
genom motoravgaser............................. 28

herr Wedén (fp) ang. tilläggsdirektiv för utredningen om kontant

stöd vid arbetslöshet...................................... 30

herr Svensson i Kungälv (s) ang. högre prioritet för byggande av

samlingslokaler........................................... 31

herr Nordgren (h) ang. inhämtande av remissyttranden över organisationers
förslag.................................. 32

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. skogliga beredskapsarbeten inom

domänverkets skogar...................................... 33

herr Wennerfors (h) ang. vissa åtgärder beträffande skrivundervisningen.
................................................ 33

herr Nilsson i Bästekille (h) ang. lokaliseringspolitiska åtgärder avseende
sydöstra Skåne..................................... 33

herr Petersson (h) ang. kommunikationerna inom glesbygderna... 33

herr Källstad (fp) ang. informationen om fackskolan............. 33

herr Källstad (fp) ang. statliga studiemedel till studerande vid de frikyrkliga
teologiska seminarierna............................ 33

herr Wikner (s) ang. åtgärder mot arbetslöshet bland skogsarbetare 33
herr Lindahl (s) ang. planeringen för införande av färgtelevision... 33

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. tidpunkten för regeringens

ställningstagande till förslag om ny länsindelning............. 33

herr Svanberg (sj) ang. åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena
i glesbygderna....................................... 33

herr Gustafsson i Skellefteå (fp) ang. gemensamma zontaxor för tåg och

busslinjer........................................ 33

herr Sjönell (ep) ang. skattemässiga åtgärder för att stimulera till
övergång till svavelfattiga eldningsoljor...................... 33

Innehåll

Nr 36

Onsdagen den 18 oktober

Sid.

Interpellationer av:

herr Fridolfsson i Stockholm (h) ang. möjligheterna att undantaga
samlingslokaler för kyrkliga ändamål från investeringsavgiften för

vissa byggnadsarbeten..................................... 36

herr Andersson i Luleå (vpk) ang. åtgärder för att minska arbetslösheten
i Norrbotten........................................ 36

herr Persson i Heden (ep) ang. innebörden av begreppet »beslutets

meddelande»............................................. 37

Flerr Lothigius (h) ang. avdrag vid beskattningen för utgifter för

landskapsvårdande åtgärder................................ 38

Meddelande om enkla frågor av:

herr Blomkvist (s) ang. stödåtgärder för fiskare vid Vänern...... 42

herr Jansson (vpk) ang. åtgärder mot yttringar av främlingshat och

rasdiskriminering......................................... 42

herr Jonasson (ep) ang. ökade resurser för bostadsförbättringslåne verksamheten.

........................................... 42

herr Johansson i Simrishamn (s) ang. ersättning av statsmedel för

skador till följd av stormen den 17 oktober 1967.............. 42

fru Holmqvist (s) ang. begärd översyn av barnavårdslagen....... 42

1* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 36

Tisdagen den 17 oktober 1967

Nr 36

Tisdagen den 17 oktober

Kl. 11.00

§ 1

Hälsningsanförande samt meddelande
ang. sammanträdestider m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hälsar kammarens ärade ledamöter
välkomna till årets höstsession,
som härmed förklaras öppnad.

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär plan för andra kammarens
sammanträden under höstsessionen.
Därav framgår bl. a. att ett arbetsplenum
anordnas redan onsdagen den
25 oktober kl. 14.00. Den första frågestunden
äger rum torsdagen den 26 oktober
med början kl. 15.30. Då besvaras
frågor som inlämnats senast kl. 12.00
fredagen den 20 oktober. Under återstoden
av höstsessionen hålles frågestunder
varje torsdag kl. 15.30; den 9
november — i samband med remissdebatten
— samt 7 och 14 december börjar
plena dock kl. 10.00.

En handelsdebatt anordnas tisdagen
den 7 november kl. 10.30 och en remissdebatt
hålles med början onsdagen den
8 november kl. 10.00 och eventuell fortsättning
torsdagen den 9 november kl.
10.00. Sammanträdet sistnämnda dag är
ett arbetsplenum för behandling av utskottsutlåtanden
och kommer sålunda
att hållas även om remissdebatten skulle
hinna avslutas på onsdagen. Sessionens
sista arbetsplenum avses skola anordnas
fredagen den 15 december kl. 11.00. Om
så erfordras på grund av skiljaktiga beslut
sammanträder kamrarna även lördagen
den 16 december kl. 10.00.

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär ärendeplan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under tiden den 17 oktober—22 no -

vember. Omkring den 1 november kommer
ledamöterna att tillställas motsvarande
plan för återstoden av höstsessionen.

Till kammarens ledamöter har vidare
utdelats förteckningar över dels propositioner
avsedda att föreläggas höstsessionen,
dels uppskov till höstsessionen
med behandlingen av vissa ärenden.

Slutligen har ledamöterna tillställts
meddelanden om språkkurser och stipendieansökningar
m. m. samt en redogörelse
för riksdagens skoltjänst.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herrar
Berg och Öhvall samt fröken Wetterström
enligt till kammaren inkomna läkarintyg
vore sjukskrivna, herr Berg
och fröken Wetterström från och med
den 17 innevarande oktober tills vidare
samt herr Öhvall under tiden den 17—•
den 30 oktober.

Herrar Berg och Öhvall samt fröken
Wetterström beviljades erforderlig ledighet
från riksdagsgöromålen.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad hemställer, på grund av
offentligt uppdrag såsom medlem av
Sveriges delegation vid Förenta Nationerna,
om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 17—20 oktober 1967.

New York den 10 oktober 1967
Ingemund Bengtsson

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under ti -

Nr 36

Tisdagen den 17 oktober 1967

den 18 oktober—2 november 1967 för
att deltaga i Handelsanstiilldas m. fl.
yrkesinternationals kongress i Washington,
USA, som representant för Handelsanställdas
förbund i Sverige.

Arlöv den 11 oktober 1967
Hans Jönsson

Till Riksdagens andra kammare

På grund av utlandsresa anliålles härmed
om ledighet från riksdagens arbete
den 17 och 18 oktober 1967.

Lidingö den 2 oktober 1967
Essen Lindahl

Till Riksdagens andra kammare

På grund av särskilt uppdrag för planläggning
av Kyrkans beredskap får jag
härmed anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
den 17—18 oktober.

Kalix den 13 oktober 1967
Arne Lindberg

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 17 oktober till och med den
8 november på grund av studieresa till
Japan och Indien.

Göteborg den 19 september 1967
Elisabet Sjövall

Till Riksdagens andra kammare

Då jag såsom ombud har att deltaga
i Förenta Nationernas generalförsamling,
anhåller jag härmed vördsamt om
ledighet från riksdagsgöromålen från
höstsessionens början tills vidare.

New York den 1 oktober 1967
Sten Wahlund

Till Riksdagens andra kammare

På grund av offentligt uppdrag anhålles
om ledighet från riksdagsarbetet
tisdagen den 17 oktober 1967.

Skänninge den 13 oktober 1967
Sven Persson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 4

Interpellation ang. väntetiderna vid
rättspsykiatriska undersökningar i brottmål Ordet

lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! Undersökning av den
misstänktes sinnesbekaffenhet — rättspsykiatrisk
undersökning — är ett viktigt
led i personutredningen i ett stort
antal brottmål. I den nya lag i frågan
som trädde i kraft den 1 januari i år
framhålles, liksom i den förut gällande
sinnessjuklagen, vikten av att undersökningen
utföres med största möjliga
skyndsamhet. Enligt 4 § skall utlåtande
avges inom sex veckor från det beslutet
om undersökningen inkom till den klinik
eller station till vilken undersökningen
hör. Medicinalstyrelsen äger
medge anstånd i särskilt fall.

Sedan mycket lång tid tillbaka har
inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
förekommit långvariga
dröjsmål med avgivandet av utlåtanden.
Den i lagen angivna sexveckorstiden
har genom upprepade anståndsbeslut
överskridits med månader och till och
med år. Genom JO:s framställning till
Kungl. Maj:t den 10 augusti i år har
frågan aktualiserats och den har ytterligare
belysts genom den följande diskussionen
i press och etermedia.

De långa dröjsmålen med rättspsykiatriska
undersökningar inger ur flera
synpunkter allvarliga bekymmer. Särskilt
för häktade innebär väntetiden
med dess till tiden obestämda frihetsförlust
en svår påfrestning, som är
ägnad att hos dem vidmakthålla och förstärka
en hatisk inställning mot samhället
och sålunda direkt motverka den resocialisering,
som i lagstiftningen eftersträvas.
Vid ett måls slutliga avgörande
kan det inträffa att den tilltalade ådöms
en påföljd som ej står i proportion till
det lidande han redan åsamkats genom
väntetiden. I undantagsfall kan det till
och med inträffa att frikännade dom

Tisdagen den 17 oktober 1967 Nr 36

Interpellation ang. principerna för bostadsanvisning, m. m.

slutligen meddelas. Om vederbörande
är i behov av psykiatrisk vård är det
givetvis högst olämpligt att han under
månader förvaras på en fångvårdsanstalts
häktesavdelning.

Det är här fråga om ett långvarigt
och svårartat missförhållande vars avhjälpande
framstår som ett oavvisligt
krav.

Med stöd av vad nu anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

Avser statsrådet att vidtaga åtgärder
för att nedbringa de nuvarande väntetiderna
vid rättspsykiatriska undersökningar
i brottmål?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. principerna för bostadsanvisning,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Under senare tid har i
massmedia redovisats flera fall där
barnfamiljer tvingas leva i verklig bostadsnöd.
Redovisningarna har även avslöjat
skrämmande brister i samordningen
mellan de myndigheter, företrädesvis
barnavårdsnämnd, hälsovårdsnämnd
och bostadsförmedling, som har
det samhälleliga ansvaret för barnfamiljernas
bostadssituation.

Den utredning som följde på det tragiska
dödsfallet i stockholmstrakten i
höst, då en fembarnsmor dog i ensamhet
under sanitära missförhållanden i
en liten stuga, visade att myndigheterna,
främst hälsovårdsmyndigheten, inte
hade kännedom om stugan. I varje fall
visste man inte att det bodde människor
i denna undermåliga bostad. Familjen
hade enligt uppgift bott där i fem år.
Liknande skrämmande exempel har senare
redovisats i olika TV-program.

I allmänhet ges s. k. katastroffall viss
förtursrätt i bostadskön. Principerna
för bostadsanvisning varierar dock, som
framgår av utredningsbetänkandet Kommunal
bostadsförmedling, avsevärt mellan
olika kommuner. Till synes uppenbara
katastroffall bedöms ofta inte som
sådana, t. ex. när det gäller ensamstående
föräldrar vilkas barn antingen genom
myndigheters eller anhörigas försorg
placerats i fosterhem. Respektive
föräldrar måste vänta på bostad lika
länge som andra bostadslösa. Huruvida
en sådan bedömning av ensamföräldrars
situation är generell är mig obekant,
men exempel härpå finns. Allmänheten,
särskilt de bostadslösa, ställer sig ofta
frågande inför gällande regler och det
det sätt varpå behovet av bostad bedöms
från fall till fall. Det är därför önskvärt
att det från bostadsförmedlingarnas sida
ges utökad information till allmänheten
om principerna för bostadsanvisning
samt om möjligheterna till förtur av sociala,
medicinska eller andra skäl.

Som ett mycket beklämmande inslag
i den svåra bostadssituationen måste
betecknas det faktum, att många familjer
av rädsla för att bli fråntagna sina
barn helt enkelt inte vågar påtala sina
miserabla boendeförhållanden för myndigheterna.
Visserligen har representanter
för t. ex. barnavårdsnämnder antytt
att talet om föräldrars oro för att
barnen ska omhändertagas är överdrivet,
men jag har personligen konfronterats
med fall, där just denna oro är
grundorsaken till att respektive familjer
drar sig för att vända sig till myndigheter.
När föräldrarna med hänsyn
till barnens bästa försökt skaffa sig
bostad genom myndigheters försorg har
de upplysts om att barnen med fördel
kan placeras hos andra människor, så
länge bostadsfrågan inte är ordnad. Ett
sådant besked blir närmast en chock
för föräldrarna. Med hänsyn till den
omfattande bostadsbristen kan det bli
en långvarig skilsmässa mellan föräldrar
och barn. Därtill kommer den oviss -

2*—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 36

Nr 36

Tisdagen den 17 oktober 1967

Interpellation ang. tillämpningen av 1963 års

het som föreligger när det gäller att
få barnen tillbaka sedan bostad kunnat
ordnas. Föräldrarna utsätts för uppslitande
nervpress, som i ett flertal fall
fått mycket tragiska konsekvenser. Det
bör vara helt uppenbart att man inte
genom att splittra familjen löser dessa
svårigheter. Dylik »hjälp» från samhällets
sida har starkt bidragit till att
många familjer undviker myndigheter
och försöker att stå ut med svårigheterna.

I den mångåriga bostadsdebatten har
ovan berörda problem inte tillräckligt
uppmärksammats och förebyggande åtgärder
endast i ringa usträckning vidtagits.
Framför allt synes, som jag inledningsvis
nämnt, stora brister föreligga
i fråga om samverkan olika myndigheter
emellan.

Vidare torde den uppsökande verksamheten
inte ha ägnats erforderlig''
uppmärksamhet, och tillräckliga personella
och ekonomiska resurser har inte
ställts till förfogande för att effektivisera
densamma. Detta gäller särskilt i
storstäder och större tätorter, där bostadsbristen
är stor och där t. o. m.
småbarnsfamiljer nu är hänvisade att
bo under helt miserabla förhållanden.

Åberopande vad jag ovan framhållit
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser statsrådet att brister föreligger
beträffande samverkan olika myndigheter
emellan när det gäller att bedöma
en familjs behov av bostad, då
familjen i fråga är hänvisad till helt
undermåliga bostadsförhållanden?

2. Om så är fallet, avser statsrådet att
medverka till att genom lämpliga åtgärder
få bättre samordning till stånd mellan
berörda samhällsorgan samt att resurser
snarast ställs till förfogande för
en effektivisering av den uppsökande
verksamheten?

3. År statsrådet beredd vidta åtgärder
för att familjer, som på grund av
undermålig bostad hotas av splittring,

trafikpolitiska beslut

omedelbart erhåller förtursrätt vid fördelning
av bostäder?

4. År statsrådet beredd att medverka
till att en utökad information sker om
bostadsförmedlingarnas principer för
bostadsanvisning och förekommande
möjligheter till förtur?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. tillämpningen av 1963
års trafikpolitiska beslut

Ordet lämnades på begäran till

Herr MELLQVIST (s), som yttrade:

Herr talman! I det beslut som 1963
års höstriksdag fattade om den framtida
trafikpolitiken angavs bl. a. att varje
trafikgren i princip skulle svara för sina
kostnader och förutsättningar skapas
för en konkurrens på lika villkor mellan
olika trafikgrenar. Det senare ansågs
väsentligt för att uppnå en från samhällsekonomisk
synpunkt effektiv transport-
och trafikapparat. För trafikpolitiken
uppställdes också målet, att denna
för olika delar av landet borde säkra en
tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader. I anslutning
härtill bestämdes att samhället
skulle kunna besluta att under särskilda
omständigheter ge ersättning för att
täcka underskott inom vissa delar av ett
trafikföretags verksamhet. Sådana tillskott
av statsmedel ansågs främst ha
betydelse för SJ:s möjligheter att upprätthålla
driften på olönsamma delar
av järnvägsnätet.

Med riksdagens beslut som grund har
det statliga järnvägsföretaget under senare
år bedrivit en omfattande rationaliseringsverksamhet.
Samtidigt har trafiksvaga
bandelar, som utgjort en ekonomisk
belastning för SJ, lagts ned.
För åtgärder av det sistnämnda slaget
har ett särskilt samråds- och informationsförfarande,
vilket skall föregå
Kungl. Maj :ts beslut, tillämpats.

Tisdagen den 17 oktober 1967 Nr 36

Interpellation ang. näringspolitiska åtgärder i de svagt industriellt utvecklade om
rådena

Inte sällan har verkställandet av 1963
års principbeslut vållat svårigheter och
irritation. Jag tänker därvid inte bara
på den breda allmänhet och de lokala
företag, som anser sig drabbade av försämrad
service, utan också på den SJpersonal
som direkt drabbas av flyttnings-
och omställningsproblem. Det
bör framhållas att de anställda och
deras organisationer spelat en positiv
roll när det gällt att på ett smidigt sätt
genomföra trafikreformerna. Hittills
har —- det förtjänar att sägas — de av
trafikomläggningar betingade svårigheterna
på det hela taget övervunnits.
Man vågar t. o. m. påstå att trafikförsörjningen
och servicen i åtskilliga fall
förbättrats.

Under de senaste veckorna har SJ
redovisat dels sin avsikt att sommaren
1968 göra en mycket genomgripande
omläggning av tidtabellen — vissa av
ändringarna betecknas av företaget
självt som principiella — dels planer
för en mycket omfattande reducering av
antalet bemannade stationer. Även antalet
obemannade hållplatser och lastplatser
skall enligt uppgift minskas
kraftigt.

Från SJ:s sida har framhållits att de
långsiktiga planerna alltjämt bör rubriceras
som en arbetshypotes. Det är
emellertid förklarligt och obestridligt
att de nyss nämnda förändringarna, som
är både vittomfattande och långtgående,
vållat allvarlig oro bland de anställda,
inom företag som är beroende av SJ
för sina transporter och hos de lokala
och regionala organ för vilka SJ :s trafikpolitik
är en väsentlig faktor i framtidsbedömningen.
Det har framgått av
uttalanden i pressen av personer i
framskjuten ställning inom det statliga
trafikföretaget, att man inom SJ-ledningen
anser att de aviserade planerna
kan fullföljas med 1963 års riksdagsbeslut
som grund. I fråga om nedläggningen
av stationer och hållplatser skulle
det, trots att det rör sig om många

hundratal enheter, heller inte vara nödvändigt
att regelmässigt underställa
Kungl. Maj :t dessa ärenden för beslut.

Mot en sådan tolkning av SJ:s »fullmakt»
då det gäller att förverkliga riksdagens
intentioner på trafikpolitikens
område finns anledning att anmäla
tveksamhet. När riksdagen för fyra år
sedan behandlade den framtida trafikpolitiken
var det inte möjligt att till
fullo överblicka utvecklingen och dess
konsekvenser. Nu gällande riktlinjer för
trafikpolitiken fastställdes av en riksdag
som i allt väsentligt var enig. En fördjupad
diskussion om tillämpningen av
1963 års principer skulle enligt min mening
bidra till att ytterligare befästa
denna enighet.

Med hänvisning till vad som anförts
hemställer jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

Är statsrådet beredd medverka till att
riksdagen får en så utförlig redovisning
av SJ:s framförliggande planer att det
blir möjligt att mera ingående diskutera
tillämpningen av 1963 års trafikpolitiska
beslut?

När kan en sådan redovisning i så fall
väntas bli möjlig?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. näringspolitiska åtgärder
i de svagt industriellt utvecklade
områdena

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Erfarenheterna av den
lokaliseringspolitik, som kommit till
stånd genom riksdagens reformbeslut
1964, torde allmänt bedömas som övervägande
goda. Den stora avflyttningen
från skogslänen synes i stort sett ha

10 Nr 36 Tisdagen den 17 oktober 1967

Interpellation ang. näringspolitiska åtgärder i de svagt industriellt utvecklade områdena -

hejdats. Trycket på expansionsregionerna
bör härmed också ha lättat. En fortsatt
målmedveten utbyggnad och anpassning
av lokaliseringspolitiken är
nödvändig för att en god befolkningsbalans
och samhällsmiljö skall kunna
upprätthållas.

Situationen i inlands- och skogsområdena
kräver nu en alldeles särskild,
skärpt uppmärksamhet och ytterligare
åtgärder. Läget där är redan mycket
kritiskt. Detta understrykes ytterligare
av de länsprognoser som utarbetats av
länsstyrelsernas planeringsavdelningar
exempelvis inom norra stödområdet.
Allt tyder på att de egentliga glesbygdsområdena,
som hittills burits upp av
jordbruk och skogsbruk, alltmer uttunnas
på befolkning så att samhällsbildning
och samhällsservice är hotade
inom mycket stora områden. Den pågående
utvecklingen inom jordbruk och
skogsbruk synes starkt minska dessa
näringars möjligheter att ge sysselsättning
och inkomst, i sådan grad att vissa
kommuner har funnit det förenligt med
sina intressen att besluta om kommunalt
jordbruksstöd, som syftar till att
neutralisera verkningarna av en inte
accepterad utveckling. Den statliga jordbrukspolitiken
stimulerar inte de tidigare
basnäringarna till investeringar.
Jordbruket synes nu praktiskt taget
komma att upphöra i vissa bygder. Områden
där domänverkets skogar är dominerande
tycks i vissa fall drabbas
särskilt hårt. Dessa skogar upplåtes heller
inte för skogliga beredskapsarbeten
såsom privata skogar och skogsallmänningar.

Naturligtvis kan det tänkas att jordbruket
helt nedlägges i vissa områden.
Då träder naturvårdsintresset i förgrunden
på ett annat sätt än hittills. Vårt
vackra kulturlandskap är i sig självt så
värdefullt, att det inte utan vidare kan
få bli ödebygd inom den alldeles övervägande
delen av de områden som det
här är fråga om. Även i områden där

jordbruksproduktionen måste upphöra
torde en viss bebyggelse behöva finnas
kvar för vården av natur och kulturlandskap.
Detta borde kunna åstadkommas
i nära samverkan med turistnäring
och fritidsservice.

Det måste vara självklart i vårt samhälle
att glesbygdsbefolkningen ges möjligheter
till en levnadsstandard som
kan värderas som likvärdig med den
som en mera koncentrerad bebyggelsetyp
kan ge. Häri måste ingå tillfredsställande
möjligheter till kommersiell
och samhällelig service. Det är emellertid
uppenbart att jordbruk och skogsbruk
inte ensamma kan utgöra det nödvändiga
underlaget därvidlag. De industrifattiga
småorterna har hittills kunnat
fungera som serviceorter men synes
få allt sämre underlag härför. En oförmånlig
åldersfördelning gör inte situationen
ljusare. Om denna utveckling får
fortgå alltför länge kan det bli ännu
svårare och ännu dyrbarare att reparera
skadorna.

I årets statsverksproposition redovisas
bl. a. att inom inrikesdepartementet
pågår ett forskningsprojekt kring
glesbygdsproblemen innefattande en ingående
kartläggning av servicens lokalisering
främst i de fyra nordligaste
länen i relation till folktäthet och kommunikationer.
Vidare har inom Kungl.
Maj ds kansli tillsatts en särskild arbetsgrupp
med uppgift att pröva åtgärder
för att tillförsäkra glesbygdsbefolkningen
en rimlig samhällelig och enskild
service. Det är naturligtvis tacknämligt
att dessa initiativ tagits. Situationen är
så kritisk att omedelbara åtgärder är
nödvändiga.

De åtgärder som hittills aviserats och
rekommenderats synes nästan uteslutande
ta sikte på de sociala förhållandena.
Detta är i hög grad angeläget, men
det räcker inte för att lösa problemen
med bygdens framtid. Den primära strävan
måste vara att stärka näringslivet
i glesbygden och därmed befolknings -

Tisdagen den 17 oktober 1967

Nr 36

Interpellation ang. planerad nedläggning av järnvägsstationer

underlaget. För att detta skall kunna
bli möjligt i dagens och morgondagens
situation torde det vara nödvändigt att
anpassa åtgärderna till de för dessa bygder
rådande förutsättningarna, vilka så
markant skiljer sig från de mer industrialiserade
områdenas. En serie åtgärder
synes nödvändiga för att näringslivet
i här berörda områden av vårt
land skall bli så självbärande som möjligt.
Inte minst viktigt är att hjälpen
kommer medan tid är.

Med stöd av vad jag således anfört
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få ställa följande
fråga:

Avser statsrådet att snart förelägga
riksdagen förslag om särskilda åtgärder
i avsikt att stödja näringslivet i de svagt
industriellt utvecklade områdena av
vårt land?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. planerad nedläggning
av järnvägsstationer

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep), som
yttrade:

Herr talman! För de närmaste åren
planeras omfattande förändringar i statens
järnvägars verksamhet. Enligt föreliggande
planer skall en icke oväsentlig
del av trafiken överföras från järnväg
till andra trafikmedel. Sålunda är
avsikten att minska SJ:s linjenät från
nuvarande cirka 13 000 km till 11 000
ä 12 000 km, varav dock endast 7 000 å
8 000 km med full trafik, d. v. s. såväl
person- som godstrafik.

Vidare kommer ett stort antal järnvägsstationer—
även stationer vid i och
för sig trafikstarka banor — att nedläggas.
För närvarande uppgår antalet
järnvägsanhalter (stationer, hållplatser
och lastplatser) till cirka 2 500, av vilka

1 100 är bemannade. Enligt preliminära
bedömningar räknar SJ med att efter
år 1975 ha kvar endast 200 ä 300 bemannade
järnvägsstationer — huvudsakligen
i städer och andra större industri-
och tätorter — samt därutöver 400
å 500 obemannade lastplatser för vagnslastgods.
Sedan jag genom riksdagens
upplysningstjänst framfört önskemål om
upplysningar rörande planernas närmare
innebörd har SJ nyligen beslutat offentliggöra
en förteckning över de bemannade
järnvägsstationer, som bedömes
bli kvar efter år 1975, då den pågående
och planerade strukturrationaliseringen
till väsentlig del beräknas vara
genomförd.

I denna förteckning har SJ indelat
stationerna i två grupper: kategori 1
betecknar att stationen »säkert — sannolikt»
kommer att vara kvar efter år
1975, kategori 2 att stationen »möjligen»
kan komma att vara detta. Det bör
uppmärksammas, att vissa av de angivna
platserna beräknas bli bussbetjänade
i stället för tågbetjänade i vad det
gäller persontrafiken.

En koncentration av SJ :s trafikservice
till ett fåtal järnvägsstationer i varje
län samtidigt som de resande i stor
utsträckning hänvisas till att utnyttja
landsvägsbussar i stället för tåg innebär
en genomgripande förändring av kommunikationerna.
Den planerade omläggningen
riskerar att medföra allvarliga
försämringar för den resande allmänheten.
I en av SJ utgiven skrift framhålles
också, att det inte går att förneka
att det kan bli serviceförsämringar i
vissa fall.

Förutom skillnader i komfort måste
också beaktas att tåg till skillnad från
bussar är oberoende av övrig trafik.
Detta är en fördel som kommer att öka
i betydelse med stigande biltäthet och
därmed ökat antal trafikstockningar.
Även i och omkring de orter, dit SJ :s
matarbussar skall gå, kommer trafikstockningar
att försämra framkomligheten
och försena bussarna. Vilka konse -

Nr 36

Tisdagen den 17 oktober 19G7

Interpellation ang. skattemässiga åtgärder för att stimulera till övergång till svavelfattiga
eldningsoljor

kvenser som den omfattande nedläggningen
av järnvägsstationer skulle få
ur lokaliseringspolitiska och samhällsekonomiska
synpunkter har inte belysts,
då SJ tydligen baserar sin planering
på rent företagsekonomiska bedömningar.
Uppenbart är att konsekvenserna
för många orter skulle bli
mycket ogynnsamma.

Målsättningen för den statliga trafikpolitiken
enligt 19C3 års riksdagsbeslut
är att för landets olika delar trygga en
tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader. I den mån
det inte med tillgodoseendet av kravet
på kostnadstäckning går att lämna en
viss bygd den trafikservice, som från
samhällets synpunkt är rimlig, bör ersättning
till trafikföretaget utgå av allmänna
medel.

Från centerpartiets sida har i annat
sammanhang understrukits att nedläggning
av järnvägar icke enbart får bedömas
från järnvägsekonoaniska synpunkter
utan även med beaktande av
sociala, lokaliserings- och näringspolitiska
aspekter och att det kan ifrågasättas
om dessa synpunkter blivit beaktade
på det sätt som riksdagen avsåg med
sitt beslut. Från vårt parti har också en
översyn av järnvägspolitiken begärts.

SJ har enligt sin instruktion befogenhet
att självt fatta beslut om stationsnedläggningar.
Beträffande mindre stationer
torde rätten att besluta t. o. m. ha
delegerats till distriktsförvaltningarna.
När det däremot gäller nedläggning av
järnväg avgöres ärendet av Kungl. Maj :t
efter det vederbörande länsstyrelse,
kommuner och företag samt arbetsmarknadsstyrelsen
och trafikdelegationen
fått tillfälle att yttra sig över SJ :s
utredning. Om beslut om nedläggning
fattas, anvisas även medel för behövlig
vägupprustning. I övrigt innehåller beslutet
detaljerade föreskrifter om tidpunkten
för nedläggningen samt föreskrifter
om turtäthet, restider och
sträckningar för ersättningstrafilc m. m.

Enligt riksdagens uttalande skall vid
fråga om nedläggning bl. a. beaktas lokaliserings-
och näringspolitiska synpunkter.

Med hänsyn till den ordning som gäller
i fråga om nedläggning av järnväg
bör enligt min mening också SJ:s planer
på nedläggning av järnvägsstationer
bli föremål för riksdagens principiella
bedömande. Eftersom en nedläggning
av persontrafiken på en handel
kräver ett omfattande remissförfarande
samt detaljerade bestämmelser om ersättningstrafikens
ordnande, framstår
det som orimligt att en nedläggning av
flertalet järnvägsstationer i landet skulle
kunna ske utan statsmakternas prövning
med beaktande av sociala, lokaliseringspolitiska
och samhällsekonomiska
synpunkter.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Anser statsrådet att SJ:s planer på
en nedläggning av flertalet järnvägsstationer
i landet står i överensstämmelse
med målsättningen för den statliga
trafikpolitiken?

2. År statsrådet beredd medverka till
att dessa SJ :s planer snarast underställes
riksdagens prövning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. skattemässiga åtgärder
för att stimulera till övergång till
svavelfattiga eldningsoljor

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUND i Stockholm (fp),
som yttrade:

Herr talman! Luftföroreningarna blir
ett allt större problem särskilt i större
tätorter och framför allt i sådana orter
med vissa typer av industrier. Motåt -

Tisdagen den 17 oktober 19G7

Nr 36

Interpellation ang. de ökande hyreskostnaderna

gärder av olika slag överväges. Verksamma
sådana åtgärder är ofta både
kostsamma och tidskrävande, om de
skall få allmängiltig karaktär. De har
ofta aktualiserats av det parti jag företräder.
Mycket talar för att dylika åtgärder
är omedelbart påkallade.

Följande problem för dagen synes
vara av den art att vissa motåtgärder
torde kunna vidtas utan alltför stor
tidsåtgång och likväl få relativt stor
positiv betydelse.

I större fastigheter, som uppvärms
med eldningsolja, användes ofta s. k.
tjockolja tillhörande skatteklass II, vilket
innebär en energiskatt av 16 kr.
per kubikmeter. Sådan olja är mera svavelrik
än lättare eldningsolja tillhörande
skatteklass I och medför därför större
luftföroreningar än oljor tillhörande
den senare skatteklassen, enligt vilken
energiskatten uppgår till 25 kr. per kubikmeter.

För att minska luftföroreningarna,
vilka åtminstone i de större tätorterna
börjar bli ett allvarligt hälsoproblem,
liar under sommaren pågått en kampanj
för övergång från tjockoljor till lätta
oljor i fastigheter där uppvärmningen
sker med eldningsolja. Det har gällt såväl
statliga och kommunala som enskilda
fastigheter. En sådan övergång har
delvis redan skett på frivillighetens väg.
Emellertid har då påpekats att övergången
t. ex. i Stockholms stads många
fastigheter kan dröja två, tre år och
därtill av ovan antydda skatteskäl inte
oväsentligt kommer att öka bostadskostnaderna,
något som i sista hand
måste drabba hyresgästerna. Om uppvärmningsiförhållandena
i nu berörda
avseende i större fastigheter i enskild
ägo finns veterligen ingen sammanställning,
men den högre skatten på eldningsolja
I (lättolja) kan uppenbarligen
inte vara ägnad att gynna en utveckling
som på önskvärt sätt ökar användningen
av lättolja. Dessutom måste användning
av sådan olja även i dessa
fastigheter medföra ökade bostadskost -

nader på grund av den högre energiskatten.

En verklig minskning av luftföroreningarna
från fastigheternas uppvärmningsanordningar
måste — som jag redan
framhållit ■— bli en fråga på litet
längre sikt, där bl. a. fjärrvärmesystem
och eluppvärmning länge tillhört några
av de praktiska alternativen. Kortsiktigt
synes emellertid en lägre beskattning
än för närvarande av eldningsolja
I, som vid eldning sålunda försorsakar
mindre förorening av luften än den
orena tjockoljan, kunna främja en ökad
användning av tunnoljan och därmed
åstadkomma en viss minskning av luftföroreningarna.
Då nuvarande beskattningsprinciper
avseende eldningsoljor
bestämdes 1957 torde luftföroreningsaspekten
inte ha varit aktuell.

Vid eventuellt införande av mervärdeskatt
kan den här aktualiserade skattefrågan
självfallet få en delvis annan
innebörd.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om andra kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
på skattepolitisk väg främja användning
av eldningsolja I för uppvärmningsändamål
för att därigenom minska
användningen av eldningsoljor, som
vid förbränning i högre grad än tunnoljan
medför luftföroreningar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. de ökande hyreskostnaderna Ordet

lämnades på begäran till

Herr LINDKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Den höga igångsättningen
av lägenheter under den hittills
gångna delen av år 1967 pekar fram
mot ett rekordår. Den gynnsamma utvecklingen
är betingad av flera faktorer.
Bostadsproduktionen kännetecknas

Nr 36

Tisdagen den 17 oktober 1967

Interpellation ang. ökad information om bostadsstöd till barnfamiljer — Interpellation
ang. principerna för nedläggning av järnvägslinjer och indragning av järnvägsstationer -

av en helt annan rytm än under föregående
år, sedan vi genom överenskommelsen
mellan regeringen och kreditinstituten
fått en rationellare fungerande
kreditgivning. Investeringsavgiften
främjar det egentliga bostadsbyggandet
på bekostnad av den s. k. oprioriterade
sektorn. En fortgående effektivisering
av byggandet kan medföra
en ytterligare produktionsökning under
år 1968.

Alltjämt finns emellertid på bostadsmarknaden
oroande tecken som förtjänar
den största uppmärksamhet. Sålunda
är hyresnivån hög i det under
senare år tillkomna bostadsbeståndet
och i synnerhet i den pågående nyproduktionen.
Visserligen är för närvarande
stegringen i byggnadskostnaderna
inte anmärkningsvärt snabb, men då
den sker från ett redan högt kostnadsläge,
inger utvecklingen likväl bekymmer.
Den höga hyresnivån har i vissa
fall medfört avsättningssvårigheter beträffande
nybyggda lägenheter, och
detta även på orter med betydande bostaösefterfrågan.
Det skenbara överskottet
på lägenheter beror bland annat
på en alltför begränsad ekonomisk
kapacitet hos många av dem som behöver
en god bostad.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Överväger statsrådet några åtgärder
utöver de av riksdagen redan beslutade
för att komma till rätta med
den stigande produktion skostnadsnivån
inom bostadsbyggandet och de därmed
ökande hyreskostnaderna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. ökad information om
bostadsstöd till barnfamiljer

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Även om riksdagen redan
fattat en råd beslut som på sikt
kan leda till en rationellare bostadsproduktion
än den nuvarande och därmed
fördelaktigare boendekostnader,
framstår det som synnerligen angeläget
— särskilt med hänsyn till barnfamiljerna
— att därutöver skapa ett
starkare samband mellan bostadsbehovet
och de stödåtgärder som samhället
använder för att stimulera och underlätta
för mindre köpstarka familjer
att öka sin boendestandard.

De nuvarande familjebostadsbidragen
utgår till familjer med barn under
16 år och har anknytning till såväl familjens
inkomst som bostadens standard.
Erfarenheten visar emellertid att
många bidragsberättigade familjer inte
ansöker om det bostadsstöd som lagen
medger. Orsaken härtill är utan tvivel
att de saknar tillräcklig kännedom om
sina rättigheter. Resultatet blir att dessa
familjer betalar högre boendekostnader
än de familjer som erhåller bostadsbidrag.
Förhållandet får ses mot
bakgrunden av samhällets bristande information
i frågan.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande fråga:

Planerar statsrådet några åtgärder i
syfte att nå ut med sådian information,
att därtill berättigade barnfamiljer uppmärksammar
möjligheten att erhålla
föreskrivet bostadsstöd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. principerna för nedläggning
av järnvägslinjer och indragning
av järnvägsstationer

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som
yttrade:

Tisdagen den 17 oktober 1967

Nr 36

Interpellation ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

Herr talman! Sedan länge pågår
inom statens järnvägar ett omfattande
ratiomaliseringsarbete, som bland annat
inneburit nedläggande av trafiksvaga
järnvägar och indragning av stationer.
På senare tid bär rationaliserinigsarbetet
inriktat sig på indragning
av ett stort antal »olönsamma» stationer.
I dag finns det 1 100 bemannade
stationer, år 1975 skall enligt uppgift i
pressen antalet vara reducerat till mellan
200 och 300.

Ingen ansvarskännande medborgare
vill förneka nyttan av rationaliseringar
inom näringslivet. Ett affärs drivamde
verk som statens järnvägar är i det
fallet inget undantag. Men det gäller
här inte enbart statens järnvägars ekonomi.
Nedläggandet av järnvägar och
indragandet av stationer har för näringslivet
inom den berördia bygden
och för dess befolkning så stor betydelse,
att många andra hänsyn måste tagas
vid en bedömning av frågan.

I andra sammanhang — då det gäller
lokalisering av näringslivet •— är
statsmakterna villiga att satsa kapital
och intresse för att ge människor tillfälle
till service och arbete inom de
områden, som bedöms såsom lämpliga
eller nödvändiga att stödja. En sådan
insats kan motverkas för att inte säga
direkt förhindras genom att kommunikationerna
försämras på grund av nedläggning
av järnväg eller indragning
av station.

Det borde vara självklart att en förändring
av kommunikationerna är en
så viktig del av samhällsplaneringen
att den inte kan ses som en isolerad
del. Den är en pusselbit i det hela, där
både regioner och kommuner beröres
på ett kännbart sätt och också har sitt
ansvar. Den tänkta stationsindragningen,
som förmodligen efter utredning
inom SJ ingår i en upprättad plan,
borde bedömas även med tanke på
samhällsplaneringen i stort och därefter
föreläggas riksdagen för ställningstagande.

3*—Andra kammarens protokoll 1967. ?

På grund av det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är statsrådet villig att låta riksdagen
taga ställning till de principiella linjerna
i statens järnvägars rationaliseringspolitik
innan ytterligare nedläggningar
av järnvägar eller indragning
av stationer sker?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. insyn i företag som
åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SUNDELIN (s), som yttrade:

Herr talman! Den statliga lokaliseringspolitiken
har bl. a. inneburit att
enskilda industriföretag i stor utsträckning
tack vare statligt ekonomiskt stöd
kunnat företaga nyetableringar, genomföra
nybyggnationer och anskaffa maskiner
i en utsträckning som annars
inte skulle ha varit möjlig.

I samband med att sådant statligt lokaliseringsstöd
beviljas verkställes ingående
undersökningar av det stödsökande
företagets förutsättningar. Tyvärr
har det emellertid inträffat i uppmärksammade
fall, att i ett företag efteråt
skett genomgripande förändringar
som inte förutsatts vid beviljandet
av lokaliseringsstödet. I sommar bär
sålunda sådana förändringar vid ett
stort företag inneburit industrinedläggelser,
som medfört att sammanlagt cirka
700 anställda — arbetare och tjänstemän
—• förlorat sina anställningar.
Av dessa friställs 227 personer inom
örnsköldsviksområdet, där möjligheterna
att erhålla annan sysselsättning bedöms
som ytterst begränsade.

Nedläggningsbeslutet drabbade sålunda
företagets anställda mycket hårt.
Att det även får besvärliga konsekven!r
36

16 Nr 36 Tisdagen den 17 oktober 1967

Interpellation ang. samordningen av statlig verksamhet av betydelse för lokaliseringspolitiken -

ser för de kommuner som berörs torde
stå klart.

Såsom särskilt allvarligt framstår det,
då industrinedläggningar av detta slag
sker utan att vare sig löntagarorganisationerna,
kommunerna eller berörda
statliga myndigheter informeras om de
förestående förändringarna i så god
tid att de får tillfälle att i största möjliga
utsträckning mildra skadeverkningarna.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande frågor:

Är statsrådet i tillfälle att delge kammaren
sin principiella syn på förhållandet
mellan det statliga lokaliseringsstödet
och de enskilda företagens hänsynstagande
till sina anställda och till
de kommuner i vilka deras med lokaliseringsstöd
uppbyggda verksamhet bedrivs? Är

statsrådet beredd att föreslå riksdagen
sådana regler för lokaliseringsstödet
att staten i samband med beviljande
av sådant stöd tillförsäkras ©n
tillräcklig insyn i företagen för att kunna
tillvarataga samhällets intressen?

Är statsrådet beredd att vidtaga sådana
åtgärder att örnsköldsviksräjongen,
vilken hårt drabbats av en industrinedläggelse
av det slag som här avses,
så snabbt som möjligt tillföres nya arbetsobjekt? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. samordningen av statlig
verksamhet av betydelse för lokaliseringspolitiken Ordet

lämnades på begäran till

Herr LUNDMARK (s), som yttrade:

Herr talman! För närvarande pågår
ute i länen ett intensivt utrednings- och
planeringsarbete med lokaliseringspo -

litisk inriktning, den s. k. länsplaneringen.
Riktlinjerna för detta arbete
bär i grova drag angetts i proposition
185 år 1964, vilken antogs av 1964 års
riksdag. I nämnda proposition anför
statsrådet: »En utvidgad utrednings och

planeringsverksamhet bör därför
enligt min uppfattning komma till
stånd i länen. Denna bör för det första
omfatta sammanställning och analys av
olika data rörande befolknings- och näringslivsförhållanden
m. m. samt uppgörande
av prognoser och annan bedömning
av utvecklingstendenser till
ledning för handlandet. Sådana data
behövs för planeringen i kommuner
och landsting likaväl som inom olika
statliga organ.» Och vidare: »En avvägning
bör eftersträvas av olika regionala
intressen i frågor om samhälleliga
serviceanordningar och andra offentliga
verksamheter.» Härav synes framgå,
att en samordning av statliga, landstingskommunala
och kommunala aktiviteter
avses.

Mot denna bakgrund är det högst anmärkningsvärt
att SJ, vid en tidpunkt
då länsplaneringsorganen som bäst håller
på med bearbetning av sina prognoser,
för att precisera den lokaliseringspolitiska
målsättningen, kommer med
chockmeddelandet att man planerar att
lägga ned tre fjärdedelar av landets
järnvägsstationer inom de närmaste åtta
åren. Detta torde få betecknas som en
allvarlig brist på samordning och samarbete
de skilda organen emellan. Det
är uppenbart att en så radikal försämring
av transportservicen, som nämnda
plan skulle innebära, med åtföljande
nedläggning av vissa banor och bandelar
rubbar underlaget för lokaliseringsinsatser,
för att i vissa fall helt
omöjliggöra desamma.

Nödvändigheten av rationalisering
och anpasning till nya förhållanden
inom järnvägstrafiken är odiskutabel
och i överenstämmelse med de premisser
SJ har att arbeta efter, men denna

Tisdagen den 17 oktober 1967 Nr 36

Interpellation ang. reglering av markpriserna och reformering av expropriationslagstiftningen -

rationaliseringsverksamhet kan icke få
bedrivas isolerad från samhällsintresset
i övrigt. Således är det tänkbart att
SJ får göra avkall på kravet på lönsamhet
för vissa bansträckor eller för
viss service, om det av samhällspolitiska
skäl är motiverat och SJ i dylika
fall kompenseras över statsbudgeten.

Här redovisat fall är ingalunda enastående.
Rent allmänt kan sägas att rationalisering
och koncentration inom
statens verk och förvaltning i vissa fall
motverkar lokaliseringspolitikens syften,
vilket all! talar för att en bättre
samordning och planering är angelägen.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att överväga åtgärder
för en bättre samordning ay de
olika grenar inom den statliga sektorn,
vilkas verksamhet har mera djupgående
inflytande på lokaliseringspolitiken?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. reglering av markpriserna
och reformering av expropriationslagstiftningen Ordet

lämnades på begäran till

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk),
som yttrade:

Herr talman! När vi under denna
höstsession kominer att behandla lagförslaget
om kommunal förköpsrätt till
mark kommer detta att ske mot bakgrunden
av aktuella exempel på att enskilda
intressenter, såsom i fallet Nacka
centrum liksom på andra håll, tillskansar
sig centralt belägen mark till mycket
höga priser. Mången ställer sig den
frågan: Vad kommer den föreslagna
lagstiftningen att vara värd i praktiken
om kommun ■— därest den vill trä -

da i enskild köpares ställe — alltid
måste betala det pris som denne, verklig
intressent eller bulvan för säljaren,
anser sig kunna bjuda? Kommunen har
ansvaret för medborgarnas bostadsförsörjning;
medborgarna skall beredas
goda bostäder till överkomliga hyror.
Den enskilde markkonkurrenten har
ett helt annat primärt intresse. Kan det
därför vara rimligt att en utvidgning
av kommunernas möjligheter att förvärva
mark för samhällsutvecklingens
behov inte skall åtföljas av något slags
priskontroll som gör det möjligt för
kommunerna att fullt utnyttja denna
länge efterlängtade och behövliga lagstiftning? Dessa

slutsatser av bland annat Nackaaffären
dragés av många. I en ledande
artikel i Aftonbladet (28.8.1967) framhålles:
»Det är svårt att lösa ägoproblemet
genom den föreslagna kommunala
förköpsrätten, eftersom inget hindrar
markägaren att sätta priset så högt att
kommunen inte kan betala.»

Tidningen framhåller vidare beträffande
andra föreslagna markpolitiska
åtgärder: »Det är svårt att lösa prisproblemet
genom den tämligen måttliga
beskattning av oförtjänta markvärdesvinster
som föreslagits. Det blir
fortfarande lukrativt att handla i mark
och det finns goda möjligheter för markägarna
att kompensera sig för skatten
genom prisförhöjningar eller dolda
transaktioner.»

På tal om priskontroll på mark framhåller
tidningen: »Det torde inte vara
omöjligt för finansministern att genomdriva
en allmän reglering av markpriserna.
En sådan reglering — där man
naturligtvis får ta hänsyn till storleken
av investerat kapital och en rimlig årlig
förräntning •— skulle i kombination
med den kommunala förköpsrätten
kunna lösa många kommunala markproblem.
»

Det är påfallande hurusom enskilda
stora byggentreprenörer visat ökad ak -

Nr 36

Tisdagen den 17 oktober 1967

Interpellation ang. insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

■tivitet då det gäller att tillskansa sig
mark för bebyggelse. Här framträder
en annan sida av frågekomplexet. Den
som äger marken har monopol på att
bygga. Konkurrensen är borta. Hyresgästen
får betala de höga markkostnaderna
men också upptrissade byggkostnader
som en följd av frånvaron av
konkurrens. Denna monopolistiska tendens
inom bostadsbyggandet måste på
något sätt brytas.

I samband härmed anmäler sig också
frågan om dels en förenkling av expropriationsinstitutet,
som radikalt förkortar
den nuvarande utdragna handläggningen
av expropriationsmål, dels införandet
av nya normer för prissättningen.
Också här är en priskontroll
nödvändig. En reformering av expropriationslagstiftningen
måste betraktas
som ett mycket angeläget komplement
till den kommunala förköpsrätten,
därest denna skall kunna bli en verklig
inledning till en ny markpolitik
från samhällets sida.

Med hänsyn till vad som här anförts
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Kan man vänta initiativ från regeringens
sida i fråga om reglering av
markpriserna i syfte att göra den föreslagna
lagen om kommunal förköpsrätt
mera effektiv?

2. När kan man räkna med initiativ
från regeringens sida i fråga om en ny,
reformerad expropriationslagstiftning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. insyn i företag som
åtnjuter lokaliseringsstöd, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (vpk), som yttrade: Herr

talman! Meddelandet i början av

juli månad att Wallenbergskoncernen
köpt upp vissa delar av företaget Hägglund
& Söner och att omkring 800 anställda
kommer att avskedas kom som
en chock för de anställda vid detta företag.
Även regeringen lär ha blivit
oangenämt överraskad. Företaget, som
på olika sätt erhållit 13 milj. kr. i samhälleligt
lokaliseringsstöd, varav 3 milj.
kr. endast 3 månader innan försäljningen
skedde, hade även utlovats ytterligare
3 milj. kr. Regeringen hade uttryckligt
löfte om att inga transaktioner
skulle göras före den 1 juli. Därtill uppger
sig regeringen ha förhandlat med
företaget om att staten skulle inträda
som delägare. Regeringen och arbetsmarknadsmyndigheterna
tycks helt ha
litat på företagsägarna. Försäljningen
till Wallenbergskoncernen kan därför
även i det stycket betecknas som en
skandal.

Förutom att ägarna till Hägglund &
Söner i främsta hand kan anklagas för
att ha varit mera angelägna om att behålla
en del av företaget än att ha samhället
som delägare, har de även brutit
avtal som slutits med de anställda.
Hägglundsaffären är därför ett exempel
på inte endast hur ett privat företag,
som erhållit omfattande ekonomiskt
stöd från samhället, går bakom ryggen
på stat och kommun utan även sätter
avtal med de anställda och deras organisationer
helt ur kraft. I avtalet om
företagsnämnden lieter det att »i fråga
om nedläggande, inställelse eller väsentlig
inskränkning av företagets drift
skall samråd äga rum inom företagsnämnden
beträffande åtgärderna». Företagsnämnden
ställdes dock, liksom regeringen,
helt åt sidan, och bakom ryggen
på de anställda ordnades försäljningen.
Att den obehagliga nyheten
meddelades under den tid då de flesta
anställda befann sig på semester understryker
ytterligare vilken nonchalans
som visades.

Följderna av »Hägglundsaffären» kan
ännu inte överblickas. De svåraste verk -

Tisdagen den 17 oktober 1967

Nr 36

Interpellation ang. skattemässiga åtgärder
fattiga eldningsoljor

ningarna kommer givetvis att drabba
örnsköldsviksregionen, där de flesta avskedandena
kommer att ske. Även en
rad av företag, vilka byggt sin produktion
på leveranser till Hägglundsfabrilcen,
drabbas av försäljningen, däribland
landstingets skyddade verkstäder.
Flera företag har redan signalerat
sysseisättningssvårigheter, vilka kan resultera
i ytterligare avskedanden. Med
det kärva arbetsmarknadsklimat som
råder i Norrland — och då framförallt
i Ångermanland — har Hägglundsaffären
skapat ytterligare stora svårigheter.
I Mellansel, där Hägglund & Söner
för samhällets pengar byggde en
fabrik, är HSB i färd med att uppföra
över hundratalet bostäder. Med hänsyn
till de stora ekonomiska kostnaderna
och de osäkra arbetsutsikterna har ännu
ingen bundit sig för bosättning i
dessa bostäder. I samma kommun har
privata byggmästare skrinlagt sina planer
på byggande av flerfamiljshus och
kommunen har överlåtit en del av sin
byggnadskvot till annan kommun. Efter
Hägglundsaffärens snöpliga utveckling
har en tidigare optimism förbytts i osäkerhet
och pessimism.

Den verkligt ansvarige i dramat bakom
»Hägglundsaffären» är dock Wallenbergskoncernen,
som inte gjort denna
affär för att skaffa sig ökade produktiva
reurser utan för att slippa en konkurrent
och befästa sin monopolställning.
Försäljningen vid Hägglund &
Söner ger sålunda i blixtbelysning en
bild av storfinansens oinskränkta makt,
dess fullständiga frihet att handla och
godtyckligt handskas med såväl människor
som samhällsintressen. Fallet
Hägglund & Söner har visat att samhället
inte äger någon som helst insyn eller
kontroll över hur dessa företag skötes.
Det visar även att privatkapitalismen
saknar socialt ansvar.

Storfinansens sätt att handla har ytterligare
belysts genom meddelande om
att ägarna till »Konstsilke» i Borås är

för att stimulera till övergång till svavelberedda
att nedlägga detta företag —
de t. o. m. vägrar att sälja —• vilket kan
resultera i att 500 blir utan sysselsättning.

Med stöd av ovanstående hänvisningar
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Ger bl. a. »fallet Hägglund & Söner»
statsrådet anledning att ta några
initiativ avseende framläggandet av förslag
dels angående förlängd varselplikt
före nedläggning av företag eller väsentlig
reducering av driften, dels insyn
och medbestämmanderätt i företag,
vilka kommer i åtnjutande av lokaliseringsstöd? 2.

Anser statsrådet en omprövning
av lokaliseringspolitiken motiverad i
syfte att i högre grad inrikta de samhälleliga
resurserna på utvecklande och
anläggning av samhälleligt ägda företag? Denna

anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. skattemässiga åtgärder
för att stimulera till övergång till
svavelfattiga eldningsoljor

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON (vpk), som yttrade:

Herr talman! Luftföroreningarna utgör
ett växande problem. Störst är problemen
i de stora tätorterna. Den främsta
källan till luftförorening är därvid
bostadsuppvärmningen. Månaderna november—februari
är de svåraste ur
luftföroreningssynpunkt då bostadsuppvärmningen
med eldningsolja är intensivast.

I Stockholms centrala delar ökar luftföroreningen
flerfaldigt under de kallaste
vintermånaderna, och svaveldioxidhalten
överstiger allt oftare vad
som ur folkhälsosynpunkt angetts som
tolerabla normer. Även om luftförore -

Nr 36

Tisdagen den 17 oktober 1967

Interpellation ang. skattemässiga åtgärder för att stimulera till övergång till svavelfattiga
eldningsoljor

ningens omfattning, dess långtidseffekter
och kombinationsverkningar på
människor, djur, växter och materiell
egendom inte kan anses helt klarlagda,
tycks sakkunskapen vara enig om att farorna
är stora. Åtgärder som kan vidtas
för att minska luftföroreningarna bör
därför inte fördröjas.

Luftföroreningarna i storstäderna
blir särskilt omfattande därför att de
tjocka, svavelhaltiga oljorna ännu användes
vid bostadsuppvärmjning. En
övergång till svavelfattiga oljor har delvis
ägt rum och under hösten sker en
sådan övergång i Stockholm vid bl. a.
uppvärmningscentralerna i de statliga
byggnaderna liksom vid sjukvårdsstyrelsens
och Svenska bostäders uppvärmningscentraler.
De privata fastighetsägarna
fortsätter mestadels med att
utnyttja de tjocka, prisbilligare eldningsoljorna.
I t. ex. Stockholm har hälsovårdsnämnden
vädjat till de privata
fastighetsägarna att gå över till de svavelfattiga
oljorna, och dessa har i princip
svarat ja till denna vädjan. Då övergången
är frivillig finns det dock skäl
att räkna med att den kommer att ta
lång tid.

En snabb övergång till de mer svavelfattiga
eldningsoljorna (Eo 1 och 2)
torde endast kunna åstadkommas genom
lagstiftning. Därest nya bestämmelser
från statsmakterna inte är att vänta
förefaller det vara nödvändigt att ändra
de sedan 1957 gällande skattesatserna
på eldningsoljor.

Energiskatten för eldningsoljor utgår
nu med 25 kronor per m3 i skatteklass I
(motorbrännolja och eldningsolja 1 och
2) och med 16 kronor per in3 i skatteklass
II (eldningsolja 3, 4 och högre).

I den promemoria som låg till grund
för beskattningsreglerna anfördes i fråga
om skatten på brännoljor följande:

»Skattesatserna för flytande bränslen
bör i princip stå i samma inbördes relation
som dessa bränslens konsumentpriser
före Suezkrisen och skatterna för

fasta bränslen bestämmas med ett visst
beaktande av de relativa värmevärden
för dessa bränslen och för eldningsoljorna.
Genom en dylik skatteavvägning
kan de tyngre eldningsoljorna, som har
högt värmevärde, gynnas i skattehänseende,
vilket torde få betraktas som en
fördel ur industrins synpunkt.»

När den promemoria, som ovan citerats,
för 10 år sedan skrevs, var luftföroreningen
inte så allvarlig som nu.
Den drastiska försämring som ägt rum,
särskilt när det gäller storstädernas luft,
aktualiserar en förändring av skattesatserna
på eldningsoljor som ett, om också
ofullständigt och endast för tillfället
användbart, alternativ därest lagstiftning
om förbud mot utnyttjande av
tjockoljor uteblir. De nuvarande skattesatserna
på eldningsoljorna stimulerar
användningen av svavelbemängda oljor
som ökar hälsoriskerna och miljöförstöringen.

Vid övergång till tunna eldningsoljor,
antingen denna övergång kommer som
en följd av lagstiftning eller som en
följd av myndigheters vädjanden, kommer
en tillämpning av nuvarande skattesatser
på eldningsoljor att medföra
ökad ekonomisk påfrestning för bostadskonsumenterna.
Med dagens priser
utgör den svavelrika oljan ca 9 procent
på grundhyran, medan den svavelfattiga
oljan ger 12 procent. Med hänsyn till det
höga hyresläget, framför allt i tätorterna,
skulle en 3-procentig höjning för
många bostadskonsumenter bli mycket
betungande.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillsänd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
ställa följande fråga:

Avser statsrådet att framlägga förslag
till en sådan förändring av skattesatserna
på eldningsoljor, att en övergång
till svavelfattiga eldningsoljor stimuleras
utan att denna övergång blir betungande
för bostadskonsumenterna?

Denna anhållan bordlädes.

Tisdagen den 17 oktober 1967

Nr 36

§ 18

Interpellation ang. trafikpolitiken
Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Med rätta har »högertrafikgeneralen»
Lars Skiöld och huvuddelen
av hans medhjälpare hyllats och
fått erkännanden för arbetet med den
lyckade trafikomläggningen. Olycksfallsprofetiornas
skräckbilder av vad
som skulle hända har visat sig felaktiga.
Efter den goda starten är det nu angeläget
att övergå till normala förhållanden
inom trafiken. Motiveringen till omläggningen
var hl. a. att trafiken skulle
anpassas till internationella förhållanden;
hänsyn till tekniskt framåtskridande
samt ökad säkerhet i den växande
och allt snabbare person- och lastbilstrafiken
krävdes.

Tyvärr förefaller det som om man i
den allmänna debatten och i rådgivande
organ, bestående av s. k. experter,
skulle vara i full färd med att producera
olika homeopatmediciner för trafiken.
Man förordar en omläggning av
trafiken på liknande sätt som när en
äldre dam av humanitära skäl kuperade
svansen på sin hund i etapper. Men om
trafikomläggningen företages på liknande
sätt kan man starkt ifrågasätta om
den blir så meningsfylld att den verkligen
kunde motivera en övergång till
högertrafik. Miljonkostnaderna skulle i
så fall icke ge den effektivitet, nytta
och säkerhet vi förutsatte. Det kan inte
vara rimligt att vi på grund av ett statistiskt
känsloläge åsidosätter reella
fakta som vi aldrig kan komma förbi.

Den ekonomiska skada som genom
trafikomläggningen åstadkoms genom
inkomst- och produktionsbortfall, tidsförluster
in. in. för enskilda, industri
och arbetskraft torde vara vida större
än de direkta kostnaderna för stat och
kommun. Därför måste restriktioner,
som vid själva omläggningen ansågs
nödvändiga, nu avskaffas. Fartbegränsningen
på 40 och 70 km har fått en sö -

vande inverkan och bilföraren tvingas
av de ständiga fartändringarna att ägna
alltför mycken tid åt fartmätaren och
bryta mot kravet att ägna tillräcklig
uppmärksamhet åt trafiken och lagens
krav på fartanpassning. En långfärd
med bil i stället för trafikfilosofi vid
ett skrivbord visar att restriktionerna
om fartbegränsningen har överlevt sig
själva. De långa trafikköerna, tidsförluster
m. m. visar att trafikomläggningen
nu håller på att fjärma sig från den
lyckade starten och skapar lagöverträdare
på löpande band. Respekten för
lag och förordning uttunnas och de trafikproblem,
som omläggningen till högertrafik
skulle lösa, förblir olösta.

Bötesinkomsterna ökar, men det kan
inte vara rimligt att trafikpolisen till
huvudsaklig del skall syssla med att
vara taxerings-, skatte-, uppbörds-,
åklagar- och domarmyndigheter i en
och samma person, där de mindre inkomsttagarna
på grund av schablonen
även får de hårdaste straffen. Borde vi
inte i dagens läge låta trafikpolisen
återgå till en förebyggande, styrande,
dämpande och upplysande uppgift i
trafiken och ägna sig åt tillsyn av vägbana,
dosering av kurvor, vägövergångar
och trafikfaror och se till att
nödvändiga arbeten verkligen blir utförda?
Man kan inte heller komma till
rätta med missöden på vägarna och i
trafiken om vedergällnings- och strafftänkandet
skall utbyggas och dominera
i trafiken.

Det är på tiden att myndigheterna
inser, att bilen i trafiken inte är en lyxutan
en nödvändighetsvara, vilken kommer
att öka i växande takt. Vår alltmer
bristande service inom handel, allmänna
kommunikationer, post m. m. samt
de allt längre avstånden till köp- och
service-centra för dem som är bosatta i
glesbygderna har tvingat fram ett läge
där bilen blivit en oundgänglig nödvändighet.
Vi har långa och tidskrävande
avstånd i Norrland och annorstädes.
Om någon i dag mister sitt körkort eller
hindras från att få det kan följden bli

Nr 36

Tisdagen den 17 oktober 1967

Interpellation ang. trafikpolitiken

en katastrof när det gäller arbete, boningsort
och service. Även om straffet
i ett lagrum är oförändrat har det på
grund av eftersläpande lagstiftning och
byråkrati fått en otillbörlig skärpning
genom dagens följdverkningar i form
av indraget körkort, förlegade krav på
lämplighetsintyg etc.

Inom trafiken har man inte heller
uppmärksammat att den förändrade lokaliseringen
av industrin, bostadsbristen,
fritidsfrågorna m. m. kräver speciella
hänsyn. Vi lägger ned järnvägar, stationer,
flottleder etc. och tvingar ut den
tunga trafiken på vägarna; vi drar in
bussturer och busslinjer och vi inte endast
ger glesorternas befolkning sämre
service utan vi ställer dem även inför
valet mellan en skärpt isolering eller
att skaffa sig en bil, även om det av ekonomiska
skäl endast blir en »avlagd» bil
från de ekonomiskt starka.

Skogsbolagen kan tydligen inte hindras
från att lägga ned sina flottleder
och därmed arbetstillfällen. De fraktar
råvaran på allmänna vägar och vinner
miljoner från det allmänna. Men staten
synes vara maktlös när det gäller att
hindra bolagens förbudsskyltar vid sina
skogs- och s. k. enskilda vägar. Urgamla
bygdevägar som byggts av ortsbefolkningen
stängs och kommunikationerna
försämras även på detta sätt. Men en
koncentrerad handel och industri har
självklart även rätt att ställa krav på
snabba och billiga kommunikationer till
avsättningsområdena, och transporterna
måste i växande takt ske per lastbil.

I denna situation har även mindre
inkomsttagare tvingats att hålla sig med
bil, men pålagor och föreskrifter för bilinnehav
inom denna grupp blir alltmer
betungande, och risk föreligger att den
ställs i en likartad situation som råder
på bostadsområdet, där vi bygger alltför
många stora och dyra bostäder, vilka
får beskådas av den mindre och bostadslösa
inkomsttagaren medan ekonomin
lägger hinder i vägen för honom att
kunna bruka dem. Förordningar och fö -

reskrifter gör bilinnehav alltmer kostnadskrävande
utan att trafiksäkerheten
ökar; säkerhet kan vara helt obefintlig
även om bilarna tangerar gränsen
för pansarbilar.

Det är även märkligt att samtidigt
som s. k. experter framfört säkerhetsfarter
på 22—40 eller 70—80 km och
hälsofarliga trafikstockande köer bildas
mellan t. ex. Enköping och Stockholm,
diskuterar man att bygga tävlingsbanor
för bilar, tillåter motocross m. m. som
direkt påverkar ungdomens inställning
till trafiken. Inom militär- och trafikflyget
har fartgränserna ständigt ökat,
och nu diskuterar man att inköpa passagerarplan
med överljudsfart och en
kapacitet av ca 350 passagerare. Planeras
det att införa lågfart även för dessa
kommunikationer ?

I dagens och framtidens samhälle
måste även biltrafiken utvecklas i snabbare
takt; detta är oundvikligt men
även tekniskt möjligt utan att avkall
görs på trafiksäkerheten. Ett studium
av trafikpolisens dirigering av trafiken
i Paris, New York, Chicago, Berlin,
Teheran in. fl. städer visar hur polisen
tvingats att driva upp farterna till en
mycket hög intensitet för att få högsta
möjliga trafikgenomsläpp.

Läget för biltrafiken efter införandet
av högertrafik samt kommunikationernas
ökade betydelse i hela vårt samhällsliv
kräver eu genomtänkt plan och en
samordning inom hela sektorn av kommunikationsmedlen
och deras användande.
Men även trafiklagstiftning,
straffsatser in. in. kräver en förnyelse
som tar hänsyn till dagens och framtidens
krav i föränderlighetens samhälle.
Då jag förutsätter att kommunikationsdepartementet
måste betrakta
omläggningen till högertrafik som en
viktig detalj i en större enhet, förutsätter
jag att nedläggning av järnvägar och
stationer, inskränkning i busstrafik,
servicefrågor in. m. eller biltrafiken inte
behandlas på en slump, utan att det
måste föreligga en plan för hela omda -

Tisdagen den 17 oktober 1967

Nr 36

ningen inom kommunikationssektorn.
Det borde därför vara angeläget för regeringen
att ge till känna för allmänheten
målsättningen och en dags- och
framtidsprognos samt vilka planer som
finns för att ernå största möjliga effekt,
nytta och säkerhet i arbetet på att få
kommunikationssektorn att fungera så
bra som möjligt för medborgarna.

Med hänvisning till bl. a. de frågeställningar
som ovan berörts hemställer
jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Är statsrådet villig att lämna en redogörelse
för erfarenheterna och eventuellt
kostnaderna för övergången till
högertrafik; och kommer en återgång
till normala förhållanden i biltrafiken
—- slopande av fartgränser, snabbare
trafikföring, ökad effekt på sätt som förutsattes
skulle ske efter omläggningen
av trafiken — att utan ytterligare tidsutdräkt
genomföras?

2. Finns det någon genomtänkt och
samordnad plan som ligger till grund
för indragning eller nedläggning av
järnvägs- och busslinjer samt stationer,
flottleder etc.; och i så fall vad innehåller
den, och tar den hänsyn till industrins
och befolkningens omflyttning,
bostads- och fritidsproblem, service och
transportfrågor?

3. Kommer statsrådet att förelägga
riksdagen förslag till reformer av trafiklagstiftningen;
och i så fall, kommer
tiden för indragning av körkort att
minskas, kravet på s. k. lämplighetsintyg
att slopas och den kvardröjande eftersläpningen
i lagstiftning och byråkratin
att elimineras?

4. Kan man förvänta att miljonrullningen
inom bilsektorn dämpas så att
skatter och förordningar inte ökar på
ett sådant sätt, att de skapar oöverstigliga
hinder för mindre inkomsttagare
att hålla sig med bil?

Denna anhållan bordlädes.

i 19

Interpellation ang. ökade bidrag till enskilda
vägar

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep),
som yttrade:

Herr talman! Alltsedan den statliga
bidragsgivningen till det enskilda vägväsendet
infördes har en för varje år
ökad upprustning av detsamma skett.
Samhällets ekonomiska engagemang har
jämsides med en betydande vägupprustning
även haft som resultat att enskilda
delägare avlastas dryga byggnads- och
underhållskostnader. Det finns också
skäl framhålla den stora betydelse
det enskilda vägnätet har för det växande
fritidsintresset i vårt land. Förbättringar
av dessa vägar har öppnat nya
rekreationsmöjligheter, framför allt för
tätorts- och stadsbefolkningen. Efterfrågan
på de statliga vägbidragen för nybyggnad
och underhåll överstiger de
medelsramar som är anvisade för ändamålet.
Inhämtade uppgifter från exempelvis
Gävleborgs län ger vid handen,
att med nuvarande tilldelning på cirka
1 miljon kronor till nybyggnadsanslagen
är väntetiden för bidragssökande
i vissa fall upp till 10 år. Det är uppenbart
att en så lång väntetid medför betydande
kommunikationsproblem för de
bygder, som redan nu är i behov av en
bättre väg och där kostnadsutvecklingen
utesluter varje möjlighet att lösa
vägproblemet utan det allmännas stöd.
Mot bakgrund av denna stegringstakt
som kännetecknar hela den samhälleliga
serviceverksamheten är det fullt befogat
med en uppräkning av dessa medelsramar.
I fråga om iståndsättningsbidragen
som för närvarande utgår med
5 000 kr. per km motiverar kostnadsutvecklingen
en uppjustering av dessa
normer för att återställa bidragets reella
värde.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommuni -

Nr 36

Tisdagen den 17 oktober 1967

Interpellation ang. sysselsättningsproblemen i Östergötlands län

kationsdepartementet få framställa följande
fråga:

Har statsrådet för avsikt att för nästa
budgetår öka medelsramarna för bidrag
till de enskilda vägarna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. sysselsättningsproblemen
i Östergötlands län

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMÅS (fp), som yttrade:

Herr talman! Sysselsättningsläget i
landet har hittills under 1967 varit besvärligt.
Någon snar förbättring av läget
på arbetsmarknaden är lieller inte
att vänta. Rapporter från länsarbetsnämnderna
tyder t. ex. snarast på en
försämring av situationen. Arbetslösheten
har under de flesta månaderna i år
varit högre än medeltalet för den senaste
tioårsperioden. Orsakerna till svårigheterna
har varit flera. Nedgången
i de internationella konjunkturerna, en
accelererande strukturomvandling, en
försämrad internationell konkurrensförmåga
genom hög inflationstakt och
en olämplig utformning av vårt skattesystem
är de kanske viktigaste inslagen
i bakgrundsbilden.

Av länsarbetsnämndernas nyligen
gjorda redogörelser framgår att arbetsmarknadsutsikterna
varierar tämligen
kraftigt såväl mellan olika län som mellan
olika näringsgrenar och branscher.
För Östergötlands läns del har sysselsättningsförhållandena
hittills under
1967 inte varit tillfredsställande. Enligt
länsarbetsnämndens redovisning har
sysselsättningen inom olika områden,
återspeglat av antalet arbetslösa vid
varje månads mitt, varit påtagligt sämre
hittills för 1967 än för åren 1964—1966
vid motsvarande tidpunkter.

Vid arbetslöshetsräkningen för augusti
i år var 1 550 personer arbetslösa. I
september hade siffran stigit till 1 616.

Motsvarande siffra för september 1966
var avsevärt lägre — 1 013 arbetslösa.

Nämnden rapporterar vidare, att de
inskränkningar i sysselsättningen, som
varslats från olika företag, visar att man
får vänta sig ett något kärvare klimat
över huvud taget för sådan personal,
vars utbildning och kunnande icke håller
måttet i dagens konkurrens på arbetsmarknaden.

Att läget i år är betydligt svårare än
1966 framgår också av uppgifterna om
varsel. Antalet varsel, som under året
ingått till länsarbetsnämnden, berör för
tiden till och med september månad innevarande
år 30 företag och 914 personer
mot 34 företag och 946 personer
under hela 1966. Under de första nio
månaderna av 1967 lämnades varsel
som berörde nästan lika många anställda
som under hela 1966. Antalet av
driftsnedläggelser berörda är redan cirka
90 personer större för de tre första
kvartalen 1967 än för hela 1966.

En annan uppgift, som är en mätare
på sysselsättningsläget, är tillgången på
lediga platser som arbetsförmedlingen
bjuder ut. Också därvidlag framträder
en ogynnsam trend. Det har varit en
fortsatt nedgång under 1967 jämfört
med föregående år. Framför allt har tillgången
på arbetstillfällen för mindre
kvalificerad personal enligt länsarbetsnämnden
varit påtagligt mindre än tidigare.

Arbetsmarknadsutsikterna i Östergötlands
län är mycket besvärande för personer
inom det tekniska området, där
t. ex. nyutexaminerade ingenjörer har
svårt att få arbeten motsvarande utbildningen.
Över huvud taget är det problematiskt
för ungdom under 18 år att få
arbeten som ligger i linje med yrkesönskningarna.

För en tredje kategori — för de inom
byggnadsbranschen verksamma — rapporterar
länsarbetsnämnden i Östergötlands
län ökande svårigheter. Det till
arbetsförmedlingarna redovisade behovet
av byggnadsarbetare har under som -

Tisdagen den 17 oktober 1967

Nr 36

Interpellation ang. förbättring av kommunikationerna i Stockholms skärgård

marhalvåret varit ytterst ringa, medan
däremot den registrerade arbetslösheten
legat betydligt högre än den för årstiden
normala. Sysselsättningsutsikterna
till kommande vinterhalvår bedömer
länsarbetsnämnden vid jämförelse med
de senaste årens verksamhet som
ogynnsamma. En tydligen starkt bidragande
orsak till denna situation är av
myndigheterna beslutade restriktioner
av olika slag — i all synnerhet den 25-procentiga investeringsavgiften på icke
prioriterade byggen. Den får till effekt
att vissa ytterst angelägna byggen inte
kan påbörjas i höst. I sin tur leder detta
till vissa sysselsättningssvårigheter
inom byggbranschen.

Med anledning av vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Planerar statsrådet några särskilda
åtgärder för att minska sysselsättningsproblemen
i Östergötlands län?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. förbättring av kommunikationerna
i Stockholms skärgård

Ordet lämnades på begäran till

Herr WENNERFORS (h), som yttrade: Herr

talman! Frågan om modernisering
av den reguljära båttrafiken i
Stockholms skärgård aktualiserades under
1963 dels i motioner i riksdagen,
dels i skrivelse till Konungen den 9
april från länsstyrelsen i Stockholms
län.

I motionerna framhölls önskvärdheten
av att trafikförhållandena i den
södra delen av Stockholms skärgård
blev föremål för utredning samt hemställdes
att en plan för ordnande av
trafiken snarast utarbetades och förelädes
riksdagen.

I länsstyrelsens skrivelse hemställdes
om utredning av trafikens ordnande i
skärgården samt prövning av frågan
om stödåtgärder från det allmänna.

Mot bakgrunden bl. a. härav fick chefen
för handelsdepartementet genom
beslut den 28 juni 1963 Kungl. Maj:ts
bemyndigande att tillkalla en företrädare
för staten att tillsammans med företrädare
för Stockholms stads och Stockholms
läns landsting göra en utredning.

I direktiven framhölls bl. a. att utredningen
skulle kartlägga behoven av
person- och godstransporter under
framför allt vinterhalvåret samt på
grundval av studier av trafiken bedöma
kravet på förbättringar. I den mån utredningen
konstaterade brister i trafiken
skulle redogörelser härför redovisas
samt förslag framläggas till konkreta
åtgärder.

Utredningen slutfördes och överlämnades
till chefen för handelsdepartementet
i juni 1966.

Utredningens utförliga behandling av
frågorna rörande den reguljära båttrafiken
synes för närvarande komma att
leda till dessas lösning. Detta konstateras
med tillfredsställelse, då skärgårdsbefolkningens
kommunikationsmöjligheter
varit synnerligen begränsade särskilt
under icke turistsäsong.

Emellertid upptog utredningen andra
frågor till behandling som icke kan lösas
av enbart de regionala organen. En
ändamålsenlig uppläggning av båttrafiken
förutsätter att berörda bryggor och
vägar befinner sig i ett tillfredsställande
skick samt att det i anslutning till
fastlandsbryggor finns tillräckligt antal
uppställningsplatser för bilar. I dessa
hänseenden föreligger vissa brister, vilket
framhölls av utredningen som också
underströk behovet av bl. a. statliga
initiativ och åtgärder med bifogandet
av en utförlig detaljredovisning av
exempelvis bryggornas upprustning
inom skärgårdsområdet.

I utredningen berördes också frågorna
bl. a. om isbrytningen under vin -

Nr 36

Tisdagen den 17 oktober 1967

Interpellation ang. upprustning av skolor ur brandsäkerhetssynpunkt — Interpellation
ang. utökning av de lokaliseringspolitiska åtgärderna

tern samt svävfarkosters och hydrokoptrars
användbarhet.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande fråga:

När avser herr Statsrådet att på
grundval av utredningsresultatet i 1963
års skärgårdstrafikutredning framlägga
förslag om statliga åtgärder beträffande
exempelvis bryggor, vägar och parkeringsplatser
i syfte att förbättra kommunikationerna
i Stockholms skärgård?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. upprustning av skolor
ur brandsäkerhetssynpunkt

Ordet lämnades på begäran till

Herr WERBRO (fp), som yttrade:

Herr talman! Ett flertal eldsvådor
har inträffat i våra skolor. Vid några
har även elever omkommit. I samband
härmed har det framkommit, att orsaken
därtill varit den bristande brandsäkerheten.
I många kommuner utgörs
skolbeståndet till övervägande del av
äldre byggnader, vilka är bristfälliga
ur brandsäkerhetssynpunkt, men inte
heller alla nya skolor byggs på ett sätt
som uppfyller alla nutida krav på brandsäkerhet.
Vid inspektioner som nyligen
har företagits i länen har det visat sig,
att så omfattande upprustningar av
brandtekniska skäl måste företagas i
landets skolor, att kostnaderna säkerligen
kommer att uppgå till 100—200 miljoner
kr. Det är enligt uppgift ej förutsatt
att statsbidrag skall utgå för sådana
arbeten.

Med anledning av vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få ställa följande
frågor:

Är statsrådet beredd att vidtaga sådana
åtgärder att brandsäkerheten i
våra skolor blir tillfredsställande?

Kan man förvänta att regeringen kommer
att lägga fram förslag om att statsbidrag
till kommunerna skall utgå för
kostnader som föranleds av upprustning
av skolor ur brandsäkerhetssynpunkt? Denna

anhållan bordlädes.

§ 23

Interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska
åtgärderna

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Den aktiva lokaliseringspolitiken
är en mycket angelägen
uppgift för samhället. Rätt genomförd
kan den skapa nya arbetsmöjligheter i
sysselsättningssvaga regioner samtidigt
som den underlättar strukturomvandlingen
och leder till ett effektivare utnyttjande
av befintliga samhällsekonomiska
resurser. Vidare innebär lokaliseringspolitiken
en decentralisering i
samhällsbyggande!, som medger att en
bättre såväl arbets- som bostads- och
fritidsmiljö lättare kan erhållas.

Under en följd av år har 10 000-tals
arbetstagare med stöd av arbetsmarknadspolitiska
medel nödgats flytta från
undersysselsatta delar av landet, främst
de övre norrlandslänen, till arbetsplatser
i storstadsregionerna och andra expansiva
orter. Dessa flyttningar har ofta
varit motbjudande och inneburit svårigheter
för dem som fått underkasta sig
dem. Flyttningspolitiken har vidare
medfört omfattande kostnader för samhället,
dels direkt i form av flyttningsbidrag,
inlösen av fastigheter etc., dels
indirekt i form av kostnader för nyin -

Tisdagen den 17 oktober 1967

Nr 38

Interpellation ang. utökning av de lokaliseringspolitiska åtgärderna

vesteringar i bostäder, gator, skolor och
andra serviceanläggningar på de nya
bostadsorterna. Den stora omflyttningen
av arbetskraft har medfört ett övertryck
på de expansiva orterna samtidigt
som befintliga samhällsinvesteringar i
avfolkningsorterna endast i ringa utsträckning
kunnat utnyttjas.

Flyttningspolitikens nackdelar för
den enskilde har bl. a. resulterat i att
drygt tredjedelen av de arbetstagare
som fått arbetsmarknadsverkets flyttningsbidrag
för platsbyte efter ett år
inte varit kvar på den anvisade arbetsplatsen.
Återflyttningsfrekvensen har
varit hög.

Glädjande nog kan vi i dag konstatera
att den påbörjade lokaliseringspolitiken
redan visat positiva resultat. Folkavflyttningen
från norra Sverige har kunnat
bromsas upp, och totalt sett kunde
norrlandslänen i fjol inregistrera en
viss befolkningsökning. Från början av
år 1963 till april i år har omkring
17 500 personer kunnat beredas sysselsättning
genom lokaliseringspolitiska insatser.

Lokaliseringspolitiken är inte bara
betydelsefull för att skapa nya arbetsmöjligheter
i regioner som sedan länge
varit sysselsättningssvaga. Den har också
betydelsen i samband med strukturrationaliseringen.
Naturligtvis är det
angeläget för samhället att medverka till
en strukturrationalisering, som kan ge
vårt näringsliv ökad effektivitet och
konkurrenskraft. Men lika väsentligt är
det att strukturomdaningen kan genomföras
utan att vissa orter och områden
får sysselsättningssvårigheter. Vid flera
tillfällen har det visat sig att människorna
i en bygd med god tillgång på bostäder,
skolor och serviceanläggningar
men med ensidigt näringsliv plötsligt
förlorar den helt övervägande delen av
arbetstillfällena. Strukturpolitiken måste
därför enligt min mening vara nära
samordnad med en aktiv lokaliseringspolitik,
som kan bidra till nya sysselsättningstillfällen.
Därigenom kan även

befintliga samhällsinvesteringar utnyttjas
till fullo.

Utvecklingen har visat att en avsevärd
utökning av lokaliseringsstödet är
nödvändig. Ett belopp av 160 miljoner
kronor om året, vilket angavs i riksdagsbeslutet
1964 för den framförliggande
femårsperioden, har visat sig helt
otillräckligt. En väsentlig förstärkning
av detta stöd måste beslutas redan vid
årets höstriksdag. Härför talar också
den snabba strukturrationaliseringen,
som i många fall ökar behovet av lokaliseringspolitiska
insatser. Särskilt för
den kvinnliga arbetskraften och den
äldre arbetskraften är ökade lokaliseringspolitiska
insatser nödvändiga för
ett rationellt tillvaratagande av våra
arbetskraftsresurser, och vi kan därmed
förbättra möjligheterna att uppnå
målsättningen om rätt till arbete och
trygghet.

Enligt min mening har utvecklingen
bekräftat, att lokaliseringspolitiken bör
vara inriktad på hela landet. Ett effektivt
stöd enligt generella regler och kriterier
bör således kunna sättas in i olika
regioner, där behov finns eller kan väntas
uppkomma. Väsentligt är sålunda att
lokaliseringspolitiska åtgärder sker i
förebyggande syfte för att undvika
eventuella framtida sysselsättningssvårigheter
i en bygd med ett alltför ensidigt
näringsliv. En inriktning av lokaliseringspolitiken
på hela landet får dock
inte ske på bekostnad av insatserna i
norra stödområdet. I stället måste lokaliseringsresurserna
totalt förstärkas
högst väsentligt.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till att
lokaliseringspolitiken utsträcks att generellt
omfatta hela landet samt att ökade
resurser ställs till lokaliseringspolitikens
förfogande?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 36

Tisdagen den 17 oktober 1967

Interpellation ang. slopande av viss kostnadsbegränsning vid sjukhusvård — Interpellation
ang. åtgärder till begränsning av luftföroreningar genom motoravgaser

§ 24

Interpellation ang. slopande av viss kostnadsbegränsning
vid sjukhusvård

Ordet lämnades på begäran till

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! Sjukförsäkringsref ormen
av år 1953 har med väsentliga ändringar
i fråga om ersättningsbelopp och
tider för ersättning dock bibehållits så
som den en gång föreslogs av sjukförsäkringsutredningen.
Pensionärer, både
ålders- och förtidspensionärer, har fortfarande
en begränsad ersättningstid i
sjukvårdsförsäkringen. I utredningen
påpekades i ett särskilt yttrande att
sjukhusvården i princip borde vara
kostnadsfri och att därför den begränsning
till 90 dagar, senare 180 dagar för
kroniskt sjuka och äldre personer, borde
omprövas, sedan vissa undersökningar
om sjukvårdsfrekvensen avslutats.

Så har emellertid inte skett. Det kan
hänvisas till den förmån det är att vid
ringa tillgång på sjukvårdsplatser få
komma in på ett sjukhus och där endast
erlägga 5 kronor per dag, medan den
sjuke som vårdas i hemmet själv får
bära sina kostnader för både läkare och
läkemedel och vårdare. De personer
som erhåller sjukvård på ett sjukhus
mer än 180 dagar torde emellertid vara
i mycket stort behov av sjukvård. Det
blir därför så mycket mer upprörande
då dessa personer får svara för mycket
stora sjukhusräkningar själva och
t. o. in. lagsökes för dessa.

Det har inträffat t. ex. att en äldre
reumatiker, sockersjuk med amputerat
ben och med synen förlorad på ett öga,
efter operation vid sin hemkomst hotas
med stämning på avgifter för sjukhuskostnaderna.
Kostnaderna i hemmet
bortfaller inte för ett äldre par genom
att en av dem måste intagas för olika
sjukdomar på sjukhus. Om även andra
maken är vårdbehövande och båda le -

ver på sin pension, förefaller det helt
orimligt, att räkningar på hundratals
kronor skall utkrävas, då det ändå endast
finns fortsatta sjukvårdskostnader
att vänta. Man har svårt att spara 5
kronor per dag i familjens kostnader,
bara därför att en av makarna ligger på
sjukhus.

Det kan ifrågasättas, om inkasserandet
av de 5 kronorna i avgift över huvud
är någon affär, då de verkliga kostnaderna
för en sjukhusplats är så oändligt
mycket högre. Att förändra detta
avgiftsuttag är emellertid en mera omfattande
åtgärd. De utförsäkrade, som
det här är fråga om, torde däremot inte
vara så många, och borttagande av deras
avgift efter de 180 dagarna kan inte
ha någon ekonomisk betydelse för sjukvårdens
myndigheter.

Med åberopande av det anförda ber
jag att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd att föreslå ett
slopande av den begränsning i sjukvårdsförsäkringen
som här påtalats för
de utförsäkrade?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Interpellation ang. åtgärder till begränsning
av luftföroreningar genom motoravgaser Ordet

lämnades på begäran till

Herr BENGTSON i Solna (h), som yttrade: Herr

talman! Luftföroreningarna har
under de senaste åren blivit alltmer besvärande
och hälsovådliga. I våra större
städer är särskilt bilarna och de oljeeldade
värmecentralerna betydande föroreningskällor.
Bilismen är ett mera lo -

Tisdagen den 17 oktober 1967 Nr 36

Interpellation ang. åtgärder till begränsning av luftföroreningar genom motoravgaser -

kalt problem, men under rusningstid i
de centrala delarna, där trafikstockningar
lätt uppkommer, är bilarnas avgaser
de mest besvärande.

Åtgärder måste vidtagas inom detta
område. Av de olika typer av föroreningsutsläpp
från en bil — avgaser, vevhusgaser
och avdunstning från bränsletank
och förgasare — är en stor del uppkommet
genom missbruk, men genom
en ökad flygande kontroll skulle antalet
bilar med felaktigt inställda förgasare
och olämplig insprutningsteknik
för bränslet i dieselmotorer väsentligt
kunna reduceras. Vidare bör större propaganda
sättas in för att förmå bilisterna
att undvika tomgångskörning. De
föreskrifter, som här förekommer har
visat sig tämligen otillfredsställande,
eftersom maningarna inte alltid hörsammas.

I samband med högertrafikomläggningen
kom ett nytt obehag i dagen.
Lastbilar har nu avgasrören riktade mot
trottoarkanten och vållar obehag genom
luftföroreningar och kan dessutom ge
upphov till förstörda kläder för fotgängare.
Det är angeläget att detta missförhållande
avlägsnas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen —-numera statens vägverk — har utfärdat
bestämmelser om högsta tillåtna rökighet
för dieselavgaser. Kontrollen skall
handhas av polisens flygande inspektion
och bilinspektörskåren. Med tanke
på att fortkörning och andra förseelser
i trafiken i stor utsträckning omnämnes
i massmedia är det förvånansvärt
att inget utrymme ägnas åt påtalade
brister på dieseldrivna motorfordon.
Med ökad offentlighet åt förseelser av
detta slag kan dessa framdeles minska
väsentligt.

För att möjliggöra effektivare åtgärder
mot bilavgaserna och för att utarbeta
det tekniska underlaget för erforderliga
bestämmelser startades ett särskilt
tekniskt utvecklingsarbete på bilavgasområdet
1966 på initiativ av kom -

munikationsdepartementet. Detta var
ett välbehövligt initiativ. Emellertid har
den sittande expertgruppen inte presenterat
några delresultat, som verkat
i positiv riktning mot luftföroreningarna.

Expertgruppen skall bl. a. undersöka
olika system för avgasrening. Inom detta
område har man nått goda resultat
i USA. Enligt uppgift har den svenska
bilindustrin medverkat i icke oväsentlig
utsträckning till dessa framgångar.
Med tanke på att det är mellan 50 och
70 procent av det totala kolväteutsläppet
som kommer genom avgasröret på
en bil är det förvånande att de svenska
myndigheterna inte mer påtagligt tar
fasta på de rön som gjorts inom den
svenska bilindustrin för att påskynda
en lagstiftning om obligatoriska avgasrenare
på alla motorfordon.

Med anledning av vad jag anfört hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Avser herr statsrådet att låta vidtaga
några åtgärder för att förhindra sådana
motorförarnas försummelser som tomgångskörning,
olämpligt riktade avgasrör
och felaktigheter i motorerna, vilka
förvärrar luftföroreningarna och därmed
försämrar trivseln för människan
i samhället?

2. Vill herr statsrådet upplysa kammaren
om huruvida den av kommunikationsdepartementet
utsedda expertgruppen
vid AB Atomenergis anläggningar
i Studsvik beräknas framlägga
några delresultat inom en snar framtid? 3.

Vill herr statsrådet upplysa kammaren
om de resultat som noterats vid
polisens flygande inspektion med avseende
på kontroll av rökighet av dieselavgaser? Denna

anhållan bordlädes.

Nr 36

Tisdagen den 17 oktober 1967

§ 26

Interpellation ang. tilläggsdirektiv för
utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet Ordet

lämnades på begäran till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Arbetslösheten i Sverige
är för närvarande högre än den
varit alltsedan 1958 vid denna tidpunkt
på året. Enligt AMS’ preliminära uppgifter
uppgick den i mitten av september
till nära 29 000 — motsvarande
siffra för ungefärligen samma tidpunkt
1966 var cirka 18 000 samt för 1965
cirka 14 000.

Delvis beror givetvis denna ökade
arbetslöshet på den internationellt betonade
konjunkturavmattning som kan
noteras alltsedan senhösten 1965. Vissa
tecken tyder nu på att denna långsamt
håller på att övervinnas. Den internationella
konjunkturbilden är emellertid
långt ifrån entydig. Samtidigt är
det emellertid tydligt att det svenska
näringslivets konkurrenskraft försvagats
genom den fortlöpande inflationen.
Företagen har i den hårda internationella
konkurrensen inte i samma utsträckning
som förut kunnat kompensera
sina kostnadshöjningar genom högre
priser. Den sjunkande lönsamheten
har tvingat fram friställningar och anställningsstopp,
driftsinskränkningar
och företagsnedläggelser i ökande takt.
Inflationen har därigenom blivit ett
allvarligt hot mot trygghet i arbetet.

Ett studium av de senaste månadernas
utveckling ger också vid handen,
att orsakerna till den växande arbetslösheten
i högre grad än tidigare är
långsiktiga tekniska och ekonomiska
förändringar. Undersökningar om orsakerna
till varsel om upphörande av
anställningar visar att de senaste månaderna
endast en femtedel av alla
varsel berott på kortare eller längre
permitteringar, mot hälften förra året.
Övervägande delen av alla varsel orsakades
alltså av företagsnedläggelser och
avskedanden. Frapperande är att sys -

selsättningen inom industri och gruvor
mätt i antalet sysselsatta har minskat
med 4—5 procent jämfört med fjolåret.
Även antalet obesatta platser har sjunkit
med cirka 35 procent inom industri
och hantverk. Denna kraftiga minskning
faller nästan helt på metall- och
verkstadsindustrin. Det svenska näringslivet
är inne i en långsiktig och
förhållandevis omfattande strukturomvandling,
och det är realistiskt att räknia
med att denna kommer att påverka
tryggheten i sysselsättningen under den
överblickbara framtiden.

Det är givet att det krävs en hel rad
olika åtgärder från statsmakternas sida
för att möta denna utveckling. En förstärkt
och målmedveten antiinflationspolitik
skulle förbättra de svenska företagens
konkurrensförmåga och därmed
ha en hälsosam effekt på sysselsättningsläget.
Men en sådan politik
kan inte eliminera betydande omställningsproblem
även i framtiden.

I detta läge framstår kravet på att
ge den enskilde bättre ekonomisk trygghet
vid ofrivillig arbetslöshet som en
av de mest angelägna trygghetsreformerna
i svensk politik.

Den svenska arbetslöshetsförsäkringen
är frivillig, och de frivilligt organiserade
arbetslöshetskassorna bär i
många avseenden gjort utomordentligt
värdefulla insatser. Trots detta är i dag
en mycket betydande del av de arbetande
oförsäkrade. Enligt 1960 års arbetsmarknadsutredning
(SOU 1963:40)
uppgick de till cirka 1,4 miljoner arbetstagare.
Ungefär hälften av dessa
beräknades ha möjlighet att bli medlem
i arbetslöshetskassorna men inte ha begagnat
sig av denna möjlighet. En betydande
del saknar emellertid denna
möjlighet. Det är sannolikt att dessa
människor till stor del har uppgifter
som är av utpräglad låglöneyrkeskaraktär.
För närvarande uppgår de registrerade
arbetslösa (mitten av september)
som icke är försäkrade i erkänd arbetslöshetskassa
till 8 323, d. v. s. de
utgör cirka 29 procent av det totala antalet
registrerade arbetslösa.

Tisdagen den 17 oktober 1967

Nr 36

Frågan om ekonomisk trygghet för
den enskilde vid omställningar inom
näringslivet gäller naturligtvis inte enbart
hur arbetslöshetsförsäkringen är
utformad. Det gäller också frågor som
avgångsvederlag och varseltider. Från
trygghetssynpunkt skulle emellertid en
allmän sysselsättningsförsäkring innebära
betydande framsteg.

I mars 1966 tillkallade inrikesminister
Rune Johansson en utredning med
uppgift att behandla denna problematik
(KSA-utredningen). I april 1967
gavs den på folkpartiets initiativ tillläggsdirektiv
med uppgift att med förtur
behandla frågan om ekonomiskt
stöd till den i samband med nedläggningar
särskilt hårt drabbade äldre arbetskraften.
Denna specialutredning
har nu presenterats, och det bör därför
vara möjligt att snarast fatta beslut
för förbättrad ekonomisk trygghet för
denna grupp. Kvar står nu utredningens
huvuduppgift — frågan om en allmän
obligatorisk sysselsättningsförsäkring.
Enligt direktiven skall utredningen
vara förutsättningslös. Självklart är
också att utredningen bör vara förutsättningslös
i den meningen att den
prövar och utreder olika alternativa
system för en allmän sysselsättningsförsäkring.
Men enligt min mening bör
det redan på detta stadium klarläggas
att vad utredningen bör presentera är
ett förslag till en sådan försäkring som
är möjlig att realisera inom en snar
framtid. Vidare bör utredningsarbetet
bedrivas med största skyndsamhet.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande fråga:

Är statsrådet villig att till den sittande
utredningen om kontant stöd vid
arbetslöshet utfärda tilläggsdirektiv
med innehåll att utredningens uppgift
må vara att framlägga ett förslag till
en allmän sysselsättningsförsäkring
samt att arbetet på detta må bedrivas
med största skyndsamhet?

Denna anhållan bordlädes.

i 27

Interpellation ang. högre prioritet för
byggande av samlingslokaler

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Kungälv (s), som
yttrade:

Herr talman! För att få en nödvändig
fördelning av investeringarna sker
en viss angelägenhetsgradering, dels
genom den allmänna kreditpolitiken
och dels genom arbetsmarknadsorganens
prövning av igångsättningstillstånd.
Det avgörande vid denna prövning
är tillgången på arbetskraft och
kapital. Från denna prövning har man
undantagit bostäder, statligt byggande,
industriinvesteringar samt kommunalt
skolbyggande där statsbidrag utgår.

Det ekonomiska läget bär emellertid
krävt ytterligare begränsningar av det
oprioriterade byggandet. En 25-procentig
investeringsavgift bär införts. Den
bär utan tvekan fått avsedd effekt: bostadsbyggandet
och industriinvesteringarna
har kunnat ske planenligt och
utan de störningar som vi kunnat notera
tidigare. Dessutom har enligt vad
som omvittnas från ansvarigt kommunalt
håll ökad konkurrens bland anbudsgivarna
lett till att kostnadsökningarna
för dessa angelägna investeringar
kunnat hållas på en jämfört med
tidigare år rimligare nivå.

Investeringsavgiften är emellertid
tidsbegränsad och upphör att utgå efter
den 30 september 1968. Frågan gäller
då vad som skall komma i stället.
Det kan nämligen enligt min bestämda
mening inte vara riktigt att man efter
den 30 september nöjer sig med
den angelägenhetsgradering som innebär
att man å ena sidan har en snäv
prioriterad sektor och å andra sidan
en mycket omfattande oprioriterad.
Jag är visserligen medveten om att
man sedan våren 1966 varit mycket
restriktiv i fråga om igångsättning för
t. ex. kontorshus och banklokaler, medan
sjukhusbyggen, ålderdomshem och
barnstugor fått en hög angelägenhets -

Nr 36

32 Nr 36 Tisdagen den 17 oktober 1967

Interpellation ang. inhämtande av remissyttranden över

grad inom denna sektor, men på längre
sikt måste en mer differentierad och
socialt samordnad angelägenhetsgradering
ske.

Jag syftar här närmast på de nya
bostadsområdena. De måste utrustas så
att de fyller sin sociala funktion. Det
räcker därvidlag inte bara med industrier
och bostäder, barnstugor och
skolor. Man tvingas också se till att
det finns samlingslokaler och andra
gemenskapsanläggningax för att människor
skall kunna utöva de fritidsaktiviteter
vi anser nödvändiga och vara
verksamma i de organisationer som är
en fundamental förutsättning för vår
demokrati.

De nya städerna blir torftiga och
tysta sovstäder, där människorna har
svårt att rota sig och känna trivsel om
de inte får tillgång till fritidsgårdar,
ungdomslokaler, församlingshem, kyrkor
och andra gemenskapsutrymmen.
Sådana lokaler bör enligt min mening
ha samma angelägenhetsgrad som skolbyggen
och under alla omständigheter
ges högre prioritet än bankpalats, hotell
och kontorslokaler.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag att till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet få
framställa följande fråga:

Överväger statsrådet att i samband
med den 25-procentiga investeringsavgiftens
slopande hösten 1968 ge samlingslokaler
av skilda slag en högre
prioritet än de nuvarande bestämmelserna
medger?

Denna anhållan bordlädes.

§ 28

Interpellation ang. inhämtande av remissyttranden
över organisationers förslag Ordet

lämnades på begäran till

Herr NORDGREN (h), som yttrade:

Herr talman! LO presenterade i som -

organisationers förslag

ras ett arbetsmarknadspolitiskt program,
vilket den 22 juni överlämnades
till regeringen. Programmet har sedan
från inrikesdepartementet utsänts för
yttrande, dels till ett antal statliga organ,
dels till organisationer som t. ex.
SAF, SHIO, TCO, Svenska kommunförbundet
och Industriförbundet.

Åberopande det anförda får jag hemställa
om kammarens tillstånd att till
hans excellens statsministern få ställa
följande fråga:

År Eders Excellens beredd medverka
till att även andra organisationers förslag
i viktiga frågor sänds på remiss
från statsdepartement?

Denna anhållan bordlädes.

§ 29

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 137, med förslag till lag om tilllägg
till vissa trafiklivräntor, m. m.,
nr 138, med förslag till lag om ändring
i föräldrabalken m. in.,

nr 139, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 9 juni 1967 (nr
532) om ändring i 17 kap. handelsbalken,

nr 140, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr
308) om ekonomiska föreningar, m. m.,
nr 141, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, m. in., och

nr 142, med förslag till lag angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 30

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

Tisdagen den 17 oktober 1967

Nr 36

nr 1066, av herr Adamsson m.fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 47, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt,

nr 1067, av herrar Henrikson och
Svenning, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 90, med förslag till förköpslag
m. m., och

nr 1068, av herrar Hedin och Lothigius,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 136, angående ändringar i
jaktlagstiftningen.

Dessa motioner bordlädes.

I 31

Till bordläggning anmäldes
skrivelse från riksgäldskontoret med
överlämnande av riksdagens revisorers
särskilda berättelser om statlig representation,
om televerkets bostäder i Nynäshamn,
om redovisningen av förskott
till vissa plankostnader, om exekutionsväsendets
organisationsnämnd och om
riksdagsbiblioteket, samt

skrivelse från riksgäldskontoret med
överlämnande av riksdagens revisorers
särskilda berättelse om fortifikationsförvaltningens
anlitande av visst konsultföretag.

§ 32

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
12 enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Tvärålund (ep), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående skogliga
beredskapsarbeten inom domänverkets
skogar,

herr Wennerfors (h), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående vissa åtgärder beträffande
skrivundervisningen,

herr Nilsson i Bästekille (h), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående lokaliseringspolitiska
åtgärder avseende sydöstra Skåne,
herr Petersson (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående kommunikationerna
inom glesbygderna,

herr Källstad (fp), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående informationen om fackskolan,

herr Källstad (fp), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående statliga studiemedel
till studerande vid de frikyrkliga teologiska
seminarierna,

herr Wikner (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
åtgärder mot arbetslöshet bland
skogsarbetare,

herr Lindahl (s), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående planeringen för införande
av färgtelevision,

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp),
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående tidpunkten
för regeringens ställningstagande
till förslag om ny länsindelning,
herr Svanberg (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
åtgärder för att förbättra levnadsförhållandena
i glesbygderna,
herr Gustafsson i Skellefteå (fp), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående gemensamma
zontaxor för tåg- och busslinjer,
samt

herr Sjönell (ep), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
skattemässiga åtgärder för att
stimulera till övergång till svavelfattiga
eldningsoljor.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.30.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 36

Onsdagen den 18 oktober 1967

Onsdagen den 18 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
å bordet vilande proposition nr 137,
med förslag till lag om tillägg till vissa
trafiklivräntor, m. in., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg ändring i anvisningarna
till konununalskattelagen,
till bevillningsutskottet och i övrigt till
lagutskott.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till lagutskott Kungl. Maj :ts
å bordet vilande propositioner:

nr 138, med förslag till lag om ändring
i föräldrabalken m. m.,

nr 139, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 9 juni 1967 (nr
532) om ändring i 17 kap. handelsbalken,

nr 140, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 1 juni 1951 (nr 308)
om ekonomiska föreningar, m. in.,
nr 141, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, in. m., och

nr 142, med förslag till lag angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
in. in.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
1066; samt

till lagutskott motionerna nr 1067
och 1068.

§ 3

Föredrogs en å bordet vilande skrivelse
från riksgäldskontoret med överlämnande
av riksdagens revisorers särskilda
berättelser om statlig representation,
om televerkets bostäder i Nynäshamn,
om redovisningen av förskott till vissa
plankostnader, om exekutionsväsendets
organisationsnämnd och om riksdagsbiblioteket;
och hänvisades därvid berättelsen
om riksdagsbiblioteket till bankoutskottet
och övriga berättelser till
statsutskottet.

Vidare föredrogs en å bordet vilande
skrivelse från riksgäldskontoret med
överlämnande av riksdagens revisorers
särskilda berättelse om fortifikationsförvaltningens
anlitande av visst konsultföretag;
och hänvisades berättelsen
till statsutskottet.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Gustafsson i Borås (fp), till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående väntetiderna vid rättspsykiatriska
undersökningar i brottmål,
herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående principerna för
bostadsanvisning, m. m.,

herr Mellqvist (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående tillämpningen av 1963
års trafikpolitiska beslut,

Onsdagen den 18 oktober 1967

Nr 36

herr Nilsson i Tvärålund (ep), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående näringspolitiska
åtgärder i de svagt industriellt utvecklade
områdena,

herr Eliasson i Sundborn (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående planerad
nedläggning av järnvägsstationer,

herr Wiklund i Stockholm (fp), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående skattemässiga
åtgärder för att stimulera till övergång
till svavelfattiga eldningsoljor,

herr Lindkvist (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
de ökande hyreskostnaderna,

herr Lindkvist (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
ökad information om bostadsstöd
till barnfamiljer,

herr Hamrin i Kalmar (fp), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående principerna
för nedläggning av järnvägslinjer
och indragning av järnvägsstationer,

herr Sundelin (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
insyn i företag som åtnjuter lokaliseringsstöd,
m. m.,

herr Lundmark (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående samordningen av statlig verksamhet
av betydelse för lokaliseringspolitiken,

herr Karlsson i Huddinge (vpk), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående reglering av
markpriserna och reformering av expropriationslagstiftningen,

herr Lorentzon (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående insyn i företag som åtnjuter
lokaliseringsstöd, m. in.,

herr Jansson (vpk), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående skattemässiga åtgärder för
att stimulera till övergång till svavelfattiga
eldningsoljor,

herr Lundberg (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående trafikpolitiken,

herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående ökade
bidrag till enskilda vägar,

herr Rimås (fp), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
sysselsättningsproblemen i Östergötlands
län,

herr Wennerfors (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förbättring av
kommunikationerna i Stockholms skärgård,

herr Werbro (fp), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående upprustning av skolor ur
brandsäkerhetssynpunkt,

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående utökning av de
lokaliseringspolitiska åtgärderna,

fru Eriksson i Stockholm (s), till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående slopande av viss
kostnadsbegränsning vid sjukhusvård,

herr Bengtson i Solna (h), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
till begränsning av luftföroreningar genom
motoravgaser,

herr Wedén (fp), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
tilläggsdirektiv för utredningen
om kontant stöd vid arbetslöshet,

herr Svensson i Kungälv (s), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående högre prioritet för
byggande av samlingslokaler, samt

herr Nordgren (h), till hans excellens
herr statsministern angående inhämtande
av remissyttranden över organisationers
förslag.

Kammaren biföll dessa framställningar.

Nr 36

Onsdagen den 18 oktober 1967

Interpellation ang. möjligheterna att undantaga samlingslokaler för kyrkliga ändamål
från investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten — Interpellation ang.
åtgärder för att minska arbetslösheten i Norrbotten

§ 5

Interpellation ang. möjligheterna att undantaga
samlingslokaler för kyrkliga ändamål
från investeringsavgiften för vissa
byggnadsarbeten

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h),
som yttrade:

Herr talman! Enligt riksdagens beslut
är den 25-procentiga investeringsavgiften
tidsbegränsad och skall upphöra
fr. o. m. den 30 september 1968. Det torde
inte råda några delade meningar om
att denna investeringsavgift i mycket
hög grad kommit att begränsa hela den
byggnadsverksamhet som avsågs då beslutet
en gång fattades. Naturligtvis har
det för denna kategori i vissa avseenden
kommit att innebära utomordentligt
stora svårigheter.

I ett utvecklingsskede då vi kan konstatera
mycket stora befolkningsomflyttningar
i vårt land är det naturligt
att man från olika kyrkosamfund med
oro kunnat konstatera den närmast fullständiga
blockering av kyrkobyggandet
som investeringsavgiften medfört, vilket
lett till att de kristna rörelsernas
möjlighet att agera inte bara hämmats
utan i vissa hänseenden omöjliggjorts.

Med hänsyn till den effekt som investeringsavgiften
haft och de mycket kraftiga
behov som nu klart föreligger, kan
det ifrågasättas om inte det borde vara
angeläget att underlätta de kristna rörelsernas
verksamhet. Detta kan ske genom
att nya vägar till dispensmöjligheter
öppnas, så att särskilt aktuella
kyrkobyggen icke behöver avvakta tidpunkten
för investeringsavgiftens slopande
utan kan igångsättas tidigare.

Ett av huvudskälen till införande av
investeringsavgiften var givetvis att man
ville säkerställa erforderligt kapital för
såsom särskilt önskvärd betraktad bebyggelse
och då i första hand bostäder -

na. De kristna rörelserna använder
emellertid i mycket hög grad självfinansieringen
vid byggande av sina samlingslokaler.
Detta möjliggöres genom
medlemmarnas personliga uppoffringar
och innebär att för kyrkobyggandet användes
redan beskattade kapitaltillgångar,
som icke är disponibla för något
annat ändamål än just den verksamhet
för vilken de ursprungligen avsatts.
Det torde därför vara oriktigt att påstå
att uppförandet av kyrkobyggnader
med insamlade medel till någon del
skulle minska möjligheten för bostadsbyggandet.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att medverka till
sådan uppmjukning av bestämmelserna
angående den 25-procentiga investeringsavgiften
att utökade dispensmöjligheter
möjliggör ett igångsättande av
samlingslokaler för kyrkliga ändamål
före den 30 september 1968?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. åtgärder för att

minska arbetslösheten i Norrbotten

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Luleå (vpk), som
yttrade:

Herr talman! Vid halvårsskiftet meddelade
länsarbetsnämnden i Norrbotten
att antalet arbetslösa stigit liksom antalet
sysselsatta i beredskapsarbeten och i
omskolning samt att läget på länets arbetsmarknad
försämrats.

En anledning till detta är att antalet
anställda i de statliga företagen minskat
med flera tusen personer under senare
är. Regeringen är medveten om denna
utveckling i Norrbotten liksom rege -

Onsdagen den 18 oktober 1967

Nr 36

Interpellation ang. innebörden av begreppet »beslutets meddelande»

ringen varit inriktad på nedläggningen
av sågverket i Båtskärsnäs, industrin i
Törefors och nedläggningen av Luleå
varv. Denna senare åtgärd medförde ett
bortfall av omkring 150 arbetstillfällen.

Under sistlidna veckoskifte hölls en
konferens i Luleå under temat »Människan
i strukturomvandlingens samhälle».
Under konferensens förhandlingar
anfördes ånyo från länsarbetsnämnden
att problemen på länets arbetsmarknad
tilltagit under en längre tid och att länsmyndigheterna
inte har tillräckliga resurser
att ta till när arbetslösheten ökar.

Som exempel på de tillväxande svårigheterna
med ökat antal arbetslösa i
Norrbotten anfördes på konferensen i
Luleå att mot en arbetslöshet totalt i
hela landet på omkring 1 procent mätes
arbetslösheten i Norrbotten i dagsläget
till 3,7 procent. Länsmyndigheterna räknar
med att arbetslösheten kan komma
att stiga upp till 8 procent. Arbetslösheten
i länets inland tangerar redan siffran
6 procent. Svårigheterna att bereda
ökad sysselsättning i Norrbotten är således
stora och tenderar att öka. Sysselsättningsproblemet
i Norrbotten kan inte,
som ibland framhålles, lösas genom
utflyttning — detta av det enkla skälet
att sysselsättningssvårigheter börjar
uppstå i skilda delar av landet. Därmed
uppstår problem att kunna mottaga arbetslösa
från norrbottenslänet.

Undersökningar har genomförts i östra
Norrbotten som visar på att kommande
år ger ett kraftigt arbetskraftsöverskott
om inte speciella målinriktade
åtgärder vidtages i denna del av länet.

I en interpellation under vårsessionen
angående minskningen av antalet anställda
vid de statliga företagen, vilket
förhållande utgör en av anledningarna
till ökad arbetslöshet i Norrbotten, frågade
jag vilka åtgärder regeringen planerade
på såväl kort som lång sikt för
att bryta denna utveckling i de statliga
företagen. Vederbörande statsråd svarade
att möjligheterna för de statliga företagen
att uppnå företagsekonomiskt

motiverad ökning av sysselsättningen är
begränsade, i varje fall på kort sikt.
Statsrådet uttalade även vikten av att
statens mera direkt arbetsmarknadspolitiska
resurser byggts ut kraftigt under
de senaste åren. Härigenom har enligt
regeringens uppfattning de statliga företagens
betydelse som instrument för
att upprätthålla sysselsättningen minskat.
En konsekvens av denna utveckling
var bl. a. avvecklingen av Törefors.

Arbetsmarknadspolitiska resurser av
den typ vi har i dag kan inte bli ett
medel att ersätta statlig företagsamhet.
Nu har dess bättre i förslaget till regeringspartiets
nya näringspolitiska program
uttalats att en beredning kommer
att tillsättas under första halvåret 1908
för att utarbeta konkreta förslag till effektivisering,
samordning och utbyggnad
av den statliga företagsgruppen.

Med hänvisning till det försämrade
arbetsmarknadspolitiska läget i Norrbotten
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Vilka konkreta åtgärder ämnar regeringen
nu vidtaga för att minska arbetslösheten
i Norrbotten?

2. Kommer regeringen med anledning
av de speciella förhållanden som är rådande
i Norrbottens inland och i östra
Norrbotten att i dessa områden sätta in
speciella åtgärder för att bygga ut näringslivet? 3.

Kommer regeringen att utarbeta
konkreta förslag till effektivisering,
samordning och utbyggnad av den statliga
företagsamheten i Norrbotten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. innebörden av
begreppet »beslutets meddelande»

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som
yttrade:

Nr 36

Onsdagen den 18 oktober 1967

Interpellation ang. avdrag vid beskattningen för utgifter för landskapsvårdande
åtgärder

Herr talman! Vid enskilds eller juridisk
persons överklagan av beslut i
ärende som fastställes av kommun, länsstyrelse
eller liknande råder tveksamhet,
från vilken dag överklagningstiden
skall räknas. I allmänhet står angivet i
resolutionen att tiden för överklagan
räknas från den dag som beslutet är
»meddelat». Vad som är tidpunkten för
beslutets meddelande råder oklarhet
om. Det har i vissa fall tolkats så att
överklagningstiden skall räknas från
den dag då ifrågavarande myndighet
fattat beslut. I andra fall har tolkningen
varit den, att besvärstiden räknas från
den tid, då kungörelsen i ärendet varit
införd i tidningspress eller då berörda
sakägare genom allmänna posten
blivit delaktiga av beslutet.

Det har vid ett flertal tillfällen förekommit,
att klagande fått sin överklagan
avvisad med anledning av att överklagan
kommit till berörda myndighet
för sent på grund av dessa tolkningssvårigheter.
Det torde därför vara av betydelse
om en klarare och entydigare bestämmelse
härutinnan utformades.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande
fråga:

Är statsrådet villig att medverka till
utfärdande av enhetliga bestämmelser
om vad som innefattas i begreppet »beslutet
meddelats», så att i meddelandet
uttryckligen anges vilken denna dag
är?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. avdrag vid beskattningen
för utgifter för landskapsvårdande
åtgärder

Ordet lämnades på begäran till

Herr LOTHIGIUS (h), som yttrade:

Herr talman! Fram till år 1980 kom -

mer uppskattningsvis över 1 miljon hektar
åker att försvinna ur produktionen.
Mot 3,2 miljoner hektar för närvarande
kommer vi, enligt av lantbruksstyrelsen
gjorda beräkningar, att då ha endast
omkring 2 miljoner hektar. Gemensamt
för den beräknade utvecklingen är att
det aktiva jordbruket försvinner helt
från många kommuner. Sålunda beräknas
att inte mindre än 22 kommuner i
Kronobergs län blir helt utan jordbruk.

För närvarande minskar åkerarealen
i hela landet med cirka 60 000 hektar
årligen. Men endast 20 000 hektar planteras
med skog och kommer därigenom
in under en styrd utveckling och blir
produktiv mark. Att den övervägande
delen, eller drygt 40 000 hektar, lämnas
åt sitt öde betyder förslumning av ett
urgammalt odlingslandskap. Kommer
inte en planerad landskapsvård till
stånd med det snaraste, har vi frånhänt
oss möjligheterna att klara de negativa
effekterna av jordbrukets strukturomvandling.

Vi vet med säkerhet att utvecklingen
går snabbt samt att myndigheterna —
och andra — i stort sett står frågande
inför vad som skall göras för att eliminera
de värsta skadeverkningarna av
den pågående strukturomvandlingen.

Både jordbrukarna själva och myndigheterna
är helt överens om att denna
utveckling kommer att fortgå. En inventering
av odlingsvärd åker som
gjorts inom lantbruksstyrelsen visar att
vi måste inställa oss på att landskapsbilden
helt kommer att ändra karaktär.
Inventeringen, som anses bygga på ett
absolut verklighetsunderlag — ekonomiska
kartan, flygbilder, fältstudier och
samråd med jordbrukarna — visar
exempelvis att Värmland får behålla 45
procent av åkerarealen. Så mycket anses
vara odlingsvärt, medan 19 procent
anses tillhöra s. k. marginell åker,
d. v. s. sådan som beräknas försvinna
inom överskådlig tid. I brukningsenheter
betyder dessa siffror att Värmlands

Onsdagen den 18 oktober 1967 Nr 36

Interpellation ang. avdrag vid beskattningen för utgifter för landskapsvårdande
åtgärder

cirka 11 000 enheter kommer att minska
till cirka 4 500, varav endast 2 000 anses
vara verkliga och varaktiga enheter.

Värmland tillhör ändå de län som beräknas
få behålla en relativt stor del av
den nuvarande åkerarealen. Annat är
förhållandet med exempelvis Jönköpings
och Kronobergs län — två län
som brukar anses representera det som
kallas »en levande landsbygd». Den odlingsvärda
åkerarealen i Jönköpings län
uppskattas till 25 procent av den nuvarande,
och motsvarande siffra för Kronobergs
län anges till 33 procent. Den
marginella arealen, den som kommer att
vara kvar under en övergångstid, beräknas
till 30 respektive 20 procent. Någon
levande landsbygd kan det knappast bli
i dessa län i framtiden vad jordbruket
beträffar.

Hittills har jordbrukarna själva ombesörjt
den väsentliga landskapsvården.
I fortsättningen blir det emellertid nödvändigt
att landskapsvården även stödes
av det allmänna, och inrättandet av
naturvårdsverket torde få ses som ett
otvetydigt bevis för att myndigheterna
— staten och kommunerna — nu är beredda
att medverka. Men någon allomfattande
räddningsaktion kan det inte
bli fråga om; endast områden som har
primärt intresse för turism och friluftsliv
eller som av andra skäl är värda att
hållas öppna kan komma i fråga.

Därför är det viktigt att naturvårdsverket
kommer i gång med forskningen
och de praktiska försöken. I samband
med jordbrukets strukturomvandling är
det nämligen nödvändigt att genom
praktiska försök få klarlagt hur en produktion
skall kunna bedrivas inom vissa
regioner för att landskapet skall kunna
bevaras utan alltför stora kostnader
för det allmänna. Samarbetet med AMS
bör byggas ut i fråga om röjnings- och
andra naturvårdsarbeten. Möjligheterna
att genom sådana åtgärder bibehålla ett
attraktivt öppet landskap skall dock
inte övervärderas. Utvecklingen är även

här beroende av den ekonomiska satsning
man är beredd att göra, och så
mycket torde redan nu stå klart, att
samtliga naturvårdsprojekt är förhållandevis
kostnadskrävande. Men det står
också klart, att man inte kan tvinga
ägare och brukare att fortsätta med en
förlustbringande jordbruksdrift endast
för att odlingslandskapet skall kunna
bibehållas.

En väg att styra utvecklingen är att
öka den skogsplanterade arealen så att
en större del av den nedlagda arealen
återföres till produktiv mark. Även om
en alltför kraftig ökning av skogsarealen
inte är speciellt tillfredsställande
ur landskapssynpunkt är ändå en
ökad skogsodling att föredra framför
en förvildning och förslumning. Skall
detta kunna ske är det dock nödvändigt
att reformera den nuvarande skattelagstiftningen.
För skogsplantering på nedlagd
åkermark är nämligen skatteavdrag
för kostnaderna ej tillåtet. En stor del
av den aktuella åkerarealen är också ur
näringssynpunkt väl lämpad för skogsproduktion
och skulle medföra en förbättring
av skogsarronderingen. Det är
följaktligen ett önskemål att skattelagstiftningen
reformeras så att den inte
verkar hindrande för ett rationellt utnyttjande
av de aktuella arealerna.

En möjlighet som ännu inte ens diskuterats
när det gäller natur- och landskapsvård
är det latenta intresse som
finns för dessa frågor hos de s. k. fritidsbyggarna.
Det bör inte vara omöjligt
att inom vissa områden stimulera detta
intresse till aktiva insatser, över huvud
är det angeläget att engagera den breda
opinion som finns för en aktiv naturoch
landskapsvård. Utan detta breda
engagemang torde det bli svårt för det
allmänna att nå några påtagliga resultat
utan enorma insatser av personella och
ekonomiska resurser.

Statens naturvårdsverk har alldeles
nyss påbörjat sitt arbete och behöver en
viss tid för att få en överblick över lan -

Nr 36

Onsdagen den 18 oktober 1967

Interpellation ang. avdrag vid beskattningen för utgifter för landskapsvårdande
åtgärder

dets naturvårdsproblem. Inom vissa
länsstyrelser, särskilt där naturvårdsintendenter
är placerade, pågår en preciserad
inventering av de omedelbara
uppgifterna.

Yad som emellertid redan nu är klart
är att de problem som uppstår genom
den odlade jordens bortrationalisering
är sådana att varken statens naturvårdsverk
eller arbetet på länsplanet
har resurser att tillnärmelsevis eller
över huvud taget kunna ägna dem sitt
intresse eller sin vård.

Problemen måste lösas snabbt och rationellt,
bl. a. genom hjälp från och till
de tusentals små och större markägare
som är direkt beroende av inkomsten
från ifrågavarande marker. Utan en sådan
skall vi inte inbilla oss att vi når
någon effekt.

För att stimulera till en aktiv landskapsvård
borde skattelagstiftningen utformas
så att den ger avdragsrätt för åtgärder
i naturvårdande syfte.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
framställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att medverka till
förändringar i gällande skattelagstiftning
så att åtgärder i landskapsvårdande
syfte stimuleras genom vidgad rätt
till avdrag för sådana med landskapsvården
sammanhängande utgifter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 40/1966, med förslag till patentlag
m. in., motionen nr 1069, av herr
Löfgren;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 130, med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen,
in. in., motionerna:

nr 1070, av herrar Björkman och
Lothigius, och

nr 1071, av herr Werbro;
i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 133, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
motionerna:
nr 1072, av herr Björkman,
nr 1073, av herr Björkman,
nr 1074, av herr Björkman m. fl.,
nr 1075, av herr andre vice talmannen
Cassel, och

nr 1076, av herr Wiklund i Stockholm; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 135, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 3 §§
förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel, motionerna:

nr 1077, av herr Andersson i Luleå
m. fl., och

nr 1078, av fröken Wetterström och
herr Carlshamre;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 136, angående ändringar i
jaktlagstiftningen, motionerna:
nr 1079, av herr Hedin, och
nr 1080, av herrar Hedin och Lothvgius; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 138, med förslag till lag om
ändring i föräldrabalken m. m., motionen
nr 1081, av herr Martinsson; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 141, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, m. m., motionen
nr 1082, av herr Svenning m.fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare
Härmed anhålles om ledighet från

Onsdagen den 18 oktober 1967

Nr 88

riksdagsarbetet under tiden 24/10—31/10
1967 för deltagande i av riksdagen anordnad
resa till Bulgarien.

Stockholm den 17 oktober 1967
Einar Henningsson

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 18—31
oktober för deltagande i en internationell
facklig tjänstemannakongress i
Washington samt under tiden 1 november
till höstsessionens slut för att deltaga
i den svenska FN-delegationens arbete
i New York.

Stockholm den 17 oktober 1967
Sven Gustafson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 11

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som
yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
141, med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom, m. m., måtte med hänsyn
till ärendets omfattning utsträckas till
det sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa, d. v. s. första
plenum efter onsdagen den 1 nästkommande
november.

Denna hemställan bifölls.

§ 12

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen, herrar vice
talmän samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 17 oktober 1967.

§ 1

Herr talmannen anmälde, att han efter
hörande av första kammarens talman
beslutat, att av stenografen i lönegrad
Ae 25 Bertil Palmquist i andra
kammaren innehavd tjänst skulle
fr. o. m. den 4 oktober 1967 vara placerad
i första kammaren, varvid av Stig
Djurström i första kammaren innehavd
motsvarande tjänst skulle fr. o. m.
samma dag vara placerad i andra kammaren.

Denna anmälan lämnades utan erinran.

§ 2

I skrivelse den 13 oktober 1967 hade
stenografen hos andra kammaren Lars
Nilsson anhållit om fortsatt tjänstledighet
för enskilda angelägenheter under
höstsessionen 1967.

Herrar deputerade beslöt dels bevilja
Nilsson begärd tjänstledighet, dels ock
förordna reservstenografen fru Yvonne
Junestrand att under Nilssons tjänstledighet
uppehålla dennes stenografbefattning.

§ 3

I skrivelse den 20 juni 1967 hade reservstenografen
fru Anna-Carin Brunnkvist
anhållit om tjänstledighet för enskilda
angelägenheter under höstsessionen
1967.

Herrar deputerade beslöt dels bevilja
fru Brunnkvist begärd tjänstledighet,
dels ock förordna fru Mary Malm att
under fru Brunnkvists tjänstledighet
uppehålla hennes reservstenografbefattning.

§ 4

I skrivelse den 28 augusti 1967 hade
maskinskrivaren vid snabbprotokollet
fru Ingegerd Wahrgren anhållit om entledigande
från och med höstsessionens
början.

Herrar deputerade beslöt bevilja fru
Wahrgren begärt entledigande. Med
återbesättandet av ifrågavarande tjänst
skulle tills vidare anstå.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 36

Onsdagen den 18 oktober 1967

§ 13

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Blomkvist (s), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående stödåtgärder för fiskare vid
Vänern,

herr Jansson (vpk), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder mot yttringar av
främlingshat och rasdiskriminering,
herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående ökade resurser för bostadsförbättringslåneverksamheten,

herr Johansson i Simrishamn (s), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående ersättning
av statsmedel för skador till följd
av stormen den 17 oktober 1967, samt
fru Holmquist (s), till statsrådet fru
Odhnoff angående begärd översyn av
barnavårdslagen.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.14.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 67

714914