Nr 36 ANDRA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:36)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 36 ANDRA KAMMAREN 1966

6—7 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 6 december Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Oskarson ang. möjlighet för värnpliktsavgångna underofficerare

att vinna anställning i reserven.............................. 4

herr Tobé ang. beaktande av naturvårdsintresset vid avvägningar

rörande den framtida energiförsörjningen..................... 5

herr Hansson i Skegrie ang. ökning av Internationella livsmedelsprogrammets
omfattning................................... 9

Interpellationer av:

herr Lindkvist ang. publiciteten kring den s. k. nazistaffären...... 15

herr Johansson i Simrishamn ang. åtgärder för att förbättra sysselsättningen
i sydöstra Skåne................................. 16

Meddelande om enkla frågor av:

herr Jansson ang. antalet tomma lägenheter i storstadsområdena.. 17

herr Lundberg ang. skydd mot koloxidförgiftning................ 17

herr Lundberg ang. avskaffande av kravet på lämplighetsintyg för

erhållande av körkort...................................... 16

herr Hedlund ang. information om ändrade trafikregler........... 18

Onsdagen den 7 december

Svar på interpellationer av:

herr Rimmerfors ang. körkortsindragningarna................... 18

herr Lindahl ang. bestämmelserna för resor med charterflyg....... 20

herr Gustavsson i Ängelholm ang. vissa ekonomiska mellanhavanden
mellan luftfartsstyrelsen och kommun som är huvudman för flygstation
................................................... 22

Domartjänster vid vissa underrätter............................. 24

Ny organisation för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m........ 26

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 36

Nr 36

Innehåll

Sid.

Samordning av de civila och militära trafikledningssystemen samt

inrättande av en gemensam trafikledarskola m. m................ 28

Vissa löneanslag, lönegrupperingen m. m......................... 28

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor.......................... 38

Beräkningen av avgifter till statsverket för tjänster till allmänheten.. 52

Överförande i statlig ägo av privatägd krigsmaterielproduktion...... 53

Föreningsrätten m. m.......................................... 64

Meddelande ang. 1967 års remissdebatt........................... 76

Trafikstopp och trafikförbud i samband med övergången till högertrafik
m. m................................................. 76

Meddelande ang. arbetet under återstoden av höstsessionen......... 88

Vissa naturvårdsfrågor m. m.................................... 89

Meddelande om enkel fråga av herr Gustavsson i Alvesta ang. åtgärder
för att minska antalet s. k. håltimmar i skolorna................ 100

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 7 december

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 43, om ändrad lydelse av 60 a och

61 §§ kommunala vallagen................................... 24

Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts betänkande nr 3, ang. vissa
författningsändringar och bemyndiganden avseende riksdagens

personalorganisation, m. m.................................. 24

Statsutskottets utlåtande nr 151, ang. domartjänster vid vissa underrätter
..................................................... 24

— nr 152, ang. ny organisation för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

m. m..................................................... 26

— nr 153, om samordning av de civila och militära trafikledningssystemen
samt om inrättande av en gemensam trafikledarskola

m. m..................................................... 28

— nr 154, ang. vissa löneanslag, lönegrupperingen m. m........... 28

— nr 155, ang. förläggningen av LKAB:s huvudkontor............ 38

Bevillningsutskottets betänkande nr 59, ang. ändring i förordningen om

utjämningsskatt å vissa varor, m. m.......................... 51

Jordbruksutskottets utlåtande nr 26, ang. ändring i förordningen om utjämningsskatt
å vissa varor, m. m............................ 51

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. höjning av vissa postavgifter
..................................................... 51

Bankoutskottets utlåtande nr 50, ang. beräkningen av avgifter till statsverket
för tjänster till allmänheten............................ 52

— nr 51, om överförande i statlig ägo av privatägd krigsmaterielproduktion
................................................... 53

— nr 52, ang. utnyttjande av automatisk databehandling i riksdags arbetet.

................................................... 64

Första lagutskottets utlåtande nr 44, ang. lag om skyldighet för kommun

Innehåll

Nr 36

Sid.

att bidraga till pensionskostnad för personal som övergått till statstjänst.
.................................................... 64

— nr 47, om ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen, m. m. . 64

Andra lagutskottets utlåtande nr 74, ang. föreningsrätten m. m...... 64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 56, ang. trafikstopp och trafikförbud

i samband med övergången till högertrafik m. m............... 76

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 59, om trafiksäkerhet, om
ökad trafikundervisning, om åtgärder för att åstadkomma trafiksäkrare
bilar och om åtgärder för att öka efterfrågan på trafiksäkra

motorfordon...............................................

Lagutskottens memorial nr 1, ang. ändring i de allmänna grunderna för

ärendenas fördelning mellan lagutskotten......................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, rörande vissa naturvårdsfrågor m.

— nr 27, ang. statlig kreditgaranti för lån avseende anskaffning av vissa
maskiner m. m. åt domänverkets skogsarbetare, m. m..........

Nr 36

Tisdagen den 6 december 1966

Tisdagen den 6 december

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidne november.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Sjönell enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 30 nästlidne november—den 10 innevarande
december.

Herr Sjönell beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 3

Svar på interpellation ang. möjlighet för
värnpliktsavgångna underofficerare att
vinna anställning i reserven

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Oskarson har med
anledning av 1960 års befälsstatsdelegations
förslag rörande reservunderofficersinstitutionen
vid armén frågat mig,
om jag är beredd att medverka till att
underofficerare som utträder eller utträtt
ur värnpliktsåldern ges möjlighet
att vinna anställning som reservunderofficerare.

1954 års befälsutredning, vars betänkande
låg till grund för den befälsordning
vid armén som beslöts vid 1960
års riksdag, ansåg att reservunderofficerare
inte behövdes för arméns krigsorganisation.
Eftersom behovet av reservunderofficerare
vid vissa av arméns
truppslag inte hade klarlagts av utred -

ningen, tog riksdagen emellertid inte
ställning i frågan. Sedan sommaren
1960 har dock endast underofficerare
och underbefäl som avgått med pension
från aktiv stat tagits in i reserv.

1960 års befälsstatsdelegation föreslår
att reservunderofficerarna skall finnas
kvar. Deras uppgift skall vara att täcka
krigsorganisationens behov av kompanikvartermästare.
Bland de grupper
som skall kunna vinna inträde i reserven
finns även värnpliktiga fanjunkare
och styckjunkare som utträder ur
värnpliktsåldern, alltså den personal
som åsyftas i interpellationen.

Befälsstatsdelegationen anser emellertid
att dess förslag inte bör genomföras
förrän ett nytt tjänsteställningssystem
har införts. Delegationen föreslår därför,
att anställningsstoppet tills vidare
behålles utom för värnpliktsavgångna
underofficerare, som under vissa förutsättningar
redan nu bör ges möjlighet
att inträda i reserven. Remissinstanserna
har ställt sig positiva till förslaget
om att behålla reservunderofficersinstitutionen.
Därmed anser jag att grund
finns för att ge reservanställning åt
värnpliktiga underofficerare, som utträder
eller under tiden för anställningsstoppet
har utträtt ur värnpliktsåldern
och som fortfarande kan krigsplaceras
i aktuella befattningar.

Vidare anförde

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min interpellation
och för den positiva inställning
till det aktuella problemet som statsrådet
enligt min mening har givit uttryck
för.

Nr 36

Tisdagen den 6 december 1966
beaktande av naturvårdsintresset vid avvägningar röran -

Svar på interpellation ang.

de den framtida energiförsörjningen

Genom att värnpliktiga underofficerare
nu beredes möjlighet att vinna anställning
i reserven kan krigsorganisationen
tillgodogöra sig en välbehövlig
förstärkning av väl utbildade, erfarna
och kunniga befattningshavare, som annars
skulle försvinna ur de tjänstgöringsskyldigas
led. Dessa värnpliktiga
underofficerare har genom att frivilligt
utbilda sig inom sitt område ådagalagt
ett intresse, som kommer våra krigsförband
väl till pass och är av stort värde
för dessa. Det är alltså ett både välbehövligt
och värdefullt tillskott ur
krigsorganisatorisk synpunkt.

Låt mig bara i anslutning till vad som
säges i svaret, att »dessa underofficerares
uppgift skall vara att täcka krigsorganisationens
behov av kompanikvartermästare»,
peka på att det även finns
andra befattningar inom det militära,
där dessa underofficerare tidigare har
tjänstgjort och där de säkerligen även
efter värnpliktstiden — alltså som reservunderofficerare
— kan göra en betydelsefull
insats. Jag hoppas att begränsningen
när bestämmelserna utformas
inte blir så snäv som svaret har givit
uttryck för.

Jag vill även här framhålla att många
av dessa värnpliktiga underofficerare
är eller har varit aktiva funktionärer
inom den frivilliga befälsutbildningsrörelsen
och har där nedlagt ett intressant
och oegennyttigt arbete. Ända sedan
anställningsstoppet infördes, och
det är nu snart sex år sedan, har det
gjorts otaliga försök att få detta röjt
ur vägen, dock utan framgång. En
märkbar nedgång av antalet värnpliktiga
underofficerare som deltagit i frivilligt
arbete och frivillig utbildning
har också kunnat konstateras under
denna period. När nu stoppet hävs, kan
jag garantera att detta kommer att undanröja
mycken misstämning ocli olust
inom den berörda kategorien av vårt
värnpliktiga befäl, vilket i sin tur kommer
att medföra ökad arbetsglädje ocli

ökad aktivitet från deras sida inom
frivilligt försvarsarbete.

Dessutom måste det rent personligt
för var och en som 20—25 år frivilligt
har deltagit i en verksamhet innebära
en tillfredsställelse att så länge han
är lämplig få lösa den uppgift inom det
militära försvaret vartill han under hela
sin värnpliktstid har utbildat sig. Genom
att låta honom behålla denna befattning,
som han själv önskar och vill
behålla, bereder man honom tillfälle
att göra sin största och bästa möjliga
insats inom totalförsvarets ram.

Herr statsråd! Vad som nu är väsentligt
efter denna långa väntan är att
myndigheterna, som har att anställa
dessa reservunderofficerare, utan dröjsmål
erhåller erforderliga anvisningar
för praktiskt handlande. Därför vill jag
uttrycka förhoppningen att statsrådet
gör vad som göras kan för en skyndsam
fortsatt handläggning av ärendet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. beaktande av
naturvårdsintresset vid avvägningar rörande
den framtida energiförsörjningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Tobé har frågat
dels om jag har för avsikt att med naturvårdsintresset
som blickpunkt i god
tid komplettera den bild av vår framtida
energiförsörjning som kan komma
fram genom energikommitténs utredning,
dels om jag finner det möjligt
att verka för att vattenkraftutbyggnaden
i statens regi i möjligaste mån nedtonas
i avvaktan på att slutlig ställning
tagits till avvägningen mellan vattenkraft,
värmekraft och kiirnkraft.

Enligt vad jag inhämtat torde energi -

Nr 36

Tisdagen den 6 december 1966

Svar på interpellation ang. beaktande av

de den framtida energiförsörjningen

kommittén komma att ge vissa synpunkter
på hur olika energikällor påverkar
vår miljö när det gäller förorening
av vatten, luft och jord och på åtgärder
som kan komma att behövas för
att avhjälpa eller minska olägenheterna
av sådana föroreningar. Ytterligare
synpunkter på dessa frågor torde framkomma
vid remissbehandlingen av kommitténs
kommande förslag. Några särskilda
åtgärder i den riktning herr Tobé
avser planerar jag inte för närvarande.

Vad gäller herr Tobés andra fråga
vill jag erinra om att vattenkraftandelen
i statens vattenfallsverks utbyggnader
sjunkit kraftigt under senare år.
Sedan olje- och atomkraftverk blivit
alltmer konkurrenskraftiga kommer
denna tendens att bli ännu mera markant
i framtiden. Såvitt man nu kan
bedöma kommer vattenkraftandelen av
vattenfallsvcrkets utbyggnadsbehov —
vilken för närvarande är dominerande
— att uppgå till endast omkring 1/5 under
1970-talet. Den statliga vattenkraftutbyggnaden
kommer alltså att nedtonas
högst väsentligt. Till denna utveckling
har bidragit de överenskommelser,
som träffats mellan vattenfallsverket
och företrädare för naturvårdsintressena
rörande avvägningen mellan vattenkraftutbyggnad
och naturvård. Dessa
överenskommelser innebär — som herr
Tobé känner till — att man i stor utsträckning
undantagit en ej obetydlig
vattenkraft, som i och för sig varit kommersiellt
utbyggbar.

Jag vill också tillägga att det vid beredningen
av de mål rörande vattenkraftutbyggnad,
som prövas av Kungl.
Maj :t, alltid tas hänsyn till såväl de
ekonomiska intressena som naturvårdsintressena.

Vidare anförde:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra

naturvårdsintresset vid avvägningar röran mitt

tack till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet för svaret på
min interpellation. Svaret andas ju förståelse
för de frågor som jag framfört,
och jag är inte förvånad eftersom jag
känner till statsrådets intresse för dem.
Men jag vill i alla fall anknyta några
reflexioner. Utgångspunkten för min
fråga var ju att utvecklingen går mot
allt större utnyttjande av värmekraft
och kärnkraft i stället för vattenkraft.
Då blir det också betydelsefullt att göra
en avvägning mellan dessa tre kraftkällor.

Frågan har uppmärksammats inom
handelsdepartementet, där det tillsatts
en kommitté — energikommittén —
som ur strängt samhällsekonomiska synpunkter
skall göra denna avvägning och
försöka göra den optimal. Men det är
naturligt att man därvidlag inte tagit
med naturvårdsfrågorna. Och för min
del anser jag att utnyttjandet av alla
dessa tre kraftkällor har naturvårdsaspekter
som alls inte är problemfria.
Det behövs en avvägning även ur andra
synpunkter än de rent samhällsekonomiska,
och det är med en viss oro
som man på naturvårdshåll betraktar
utvecklingen.

Herr statsrådet förklarar nu att han
inhämtat att energikommittén torde
komma att »ge vissa synpunkter på hur
olika energikällor påverkar vår miljö
när det gäller förorening av vatten, luft
och jord». Jag utgår emellertid från
att energikommittén med den sammansättning
den har, inte är kompetent att
göra detta på ett riktigt sätt.

Vidare fäster herr statsrådet vissa
förhoppningar vid remissinstansernas
kommande yttranden. Men det blir ju
så, att mot ett väl sammansvetsat lag
— energikommitténs ledamöter — som
fått i uppgift att klara avvägningen
mellan energikällorna ur samhällsekonomisk
synpunkt ställs en rad splittrade
remissinstanser. Jag menar inte
att de är splittrade på det sättet att de

Tisdagen den 6 december 1966 Nr 36 7

Svar på interpellation ang. beaktande av naturvårdsintresset vid avvägningar rörande
den framtida energiförsörjningen

skulle ha många olika åsikter att föra
till torgs, men de är inte samlade och
det blir därför svårt att få ett alternativ
till kommitténs förslag. Och det är
väl just det vi söker i detta fall: ett
alternativ till ett från rent samhällsekonomiska
utgångspunkter uppbyggt
förslag — ett alternativ som naturvårdssidan
kan ställa på fötter.

Detta är en alltför allvarlig sak att
överlåta åt energikommittén och handelsdepartementet,
och det vore beklagligt
om jordbruksministern som vår
högsta naturvårdsmyndigliet spelades
bort då en väl underbyggd men ensidig
syn på frågan presenteras. — Herr
statsrådet och jag är överens om att
naturvården också kan inräknas i samhällsekonomien.
Men den sorts samhällsekonomi
som energikommittén har
att ta hänsyn till tror jag är för ensidig
i detta fall, och därför vill jag vädja
till statsrådet att han, trots de förhoppningar
han hyser, för säkerhets skull
står beredd, när utredningsresultatet redovisas
någon gång under nästa år.

På min andra fråga — om nedtoningen
av vattenkraftutbyggnaden i statlig
regi — svarar statsrådet att vattenkraftandelen
i statens vattenfallsverks
utbyggnader sjunkit kraftigt under senare
år. Och visst sker en sådan nedtoning.
Denna har två orsaker. Den
första är att det numera finns mycket
få vattendrag att bygga ut kommersiellt
med god ekonomi, den andra att
värmekraften har så pass god ekonomi
och kärnkraften kan väntas få det
ganska snart.

I ett sådant läge är det inte tillfredsställande
att fortsätta att bygga ut vattenkraften
och därvid stödja sig på 1961
års överenskommelse inom den s. k.
naturvårdsdelegationen — en överenskommelse
som också brukar kallas för
»freden i Sarek». Det är mycket som
ändrat sig sedan dess. Ett symtom
iir att den nämnda energikommittén
tillsatts, ett annat att Svenska vatten -

kraftföreningen har beslutat att ändra
sitt namn till Svenska kraftverksföreningen.
Statsrådets antydan i interpellationssvaret,
att en nedtoning håller på
att ske, är också ett symtom.

Som samhällsplanerare anser jag att
det saknas en ordentlig bakgrund till
de beslut som skall fattas härvidlag.
Man brukar i planeringsprocessen tala
om att man skall inventera, prognostisera
och planera.

Inventering är alltså att göra klart
för sig vilka utgångspunkter vi har
inom olika områden. Man kan väl säga
att beträffande vattendragen — i de avseenden
som berör naturvårdsfrågor —
finns en bra inventering genom professor
Gunnar Beskows arbete. Däremot
har inte vattenfallsstyrelsen inventerat
det ekonomiska läget för alla vattendrag,
men ganska mycket torde vara
klarlagt.

Prognosen finns ju delvis, men inte
fullständigt. Det är en sådan prognos
vi skall få av energikommittén, nämligen
vilka kraftkällor vi skall använda
och vilket kraftbehov vi har.

Själva planeringen kan inte göras
förrän de två första stegen är klara.

Vad jag efterlyser är alltså först en
översiktlig planering — det jag kallat
för avvägningen — och det är en uppgift
som ligger på regeringsplanet. Den
kan inte överlåtas till något ämbetsverk
som endast har att handlägga vissa
speciella frågor.

Jag vill framhålla att den kritik som
möjligen kan tydas i mitt anförande
inte riktar sig mot vattenfallsverket,
vilket som affärsdrivande verk måste
sköta sin uppgift med de resurser som
finns i det läge som råder. Det är för
mycket begärt att vattenfallsverket, och
även handelsdepartementet, skall göra
den behövliga avvägningen. Därför har
jag vädjat till jordbruksministern som
vår högsta naturvårdsmyndigliet att vara
beredd, om jag får uttrycka det så.

.lag tackar alltså för svaret.

Nr 36

Tisdagen den 6 december 1966

Svar på interpellation ang. beaktande av naturvårdsintresset vid avvägningar rörande
den framtida energiförsörjningen

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Tobé tycks föreställa
sig att vi inom regeringen liksom
formerar oss till strid när det gäller
att ta ställning till en fråga om utbyggande
av vattenkraft eller anläggande
av någon industri. Jag tror inte man
bör se saken på det sättet, herr Tobé,
att det gäller att komma rustad till ett
sådant avgörande med en ensidig argumentering.
I regeringen tvingas vi självfallet
anlägga en helhetssyn på dessa
frågor. Därför har jag större tilltro till
energiutredningen och till min kollega
handelsministern än herr Tobé har när
det gäller naturvårdsintressenas möjligheter
att bli tillgodosedda vid bedömningen.
Förståelsen har ju ändå ökat
för att vi skall bevara våra naturtillgångar,
antingen det gäller att våra
älvar och andra vattendrag så långt som
möjligt bör skyddas eller det är fråga
om att undvika föroreningar av olika
slag. Vi har blivit mer uppmärksamma
på dessa förhållanden.

Men jag vill samtidigt peka på att det
uppstår en konflikt mellan de olika naturvårdsintressena.
Jag skulle kunna säga
att herr Tobé här ensidigt har argumenterat
för att slå vakt om älvarna.
Men jag antar att han — om han i övrigt
accepterar den ekonomiska utvecklingen
i samhället — tvingas acceptera utbyggnad
av anläggningar som kanske
förorenar luften eller medför andra
nackdelar. Dessa frågor är således inte
så enkla, herr Tobé, att vi bara kan
säga: »Här kommer jag och representerar
naturvårdsintressena mot de krassa
ekonomiska avgörandena.» Jag tror
tvärtom att vi måste anlägga en helhetssyn
på dessa frågor. Jag kan försäkra
herr Tobé att vi i regeringen
självfallet inte kan undgå att ta intryck
både av den debatt som förts i dessa
frågor och — naturligtvis — det bakgrundsmaterial
vi har för bedömning
av exempelvis frågor om utbyggnad av
vattenkraften.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! För att undvika missförstånd
får jag påpeka, att jag i mitt
förra anförande sade, att det ingalunda
är problemfritt ur naturvårdssynpunkt
att använda de andra energikällorna.
Jag känner väl till det och ser med en
viss förhoppning fram mot att man skall
åstadkomma någonting av en riksplanering.
Jag har inte alls några förhoppningar
att man skall planera över hela
detta vida fält, men att just frågan om
hur sådana här stora energialstrande
anläggningar påverkar vår miljö borde
kunna utredas, är jag alldeles övertygad
om. Så jag har precis samma åsikt som
herr statsrådet på den punkten.

Jag tror alltså att herr statsrådet inte
uppmärksammade vad jag nämnde om
att inte heller de andra kraftkällorna
är problemfria. Beträffande vad statsrådet
sedan sade angående hur man
diskuterar över gränserna mellan departementen
så vet jag att det görs och
att det naturligtvis måste göras. Men
jag hade i våras en interpellation som
gällde vattenlagen, och då sade justitieministern
att det vore inte hans departement.
Jag sade då, att jag kan ju
inte interpellera alla statsråd, utan jag
måste hålla mig till ett i taget i varje
fall. Och nu har jag interpellerat herr
jordbruksministern.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
ta upp den sista passusen i herr statsrådets
svar, där det sägs att Kungl.
Maj:t alltid tar hänsyn till såväl de
ekonomiska intressena som naturvårdsintressena.
Jag undrar om det de facto
finns täckning för ett sådant uttalande.
Det är ju på det viset att — det är vi
kanske överens om — naturvårdsintressena
i många, många år har ropat
»vargen kommer» i de här frågorna.
Och ropar man för mycket »vargen

Tisdagen den 6 december 1966 Nr 36

Svar på interpellation ang. ökning av Internationella livsmedelsprogrammets om
fattning

kommer» så lyssnar folk till slut inte på
det.

Jag är rädd för att man har kommit
till den situationen. Frågan är ganska
allvarlig nu ty det gäller att bevara de
rester som vi har kvar av fritt spelande
vatten. Jag är naturligtvis helt ense med
herr statsrådet om att vi har kommit in
i en situation, där nya konfliktanledningar
kan uppträda inom naturvårdsintressena,
t. ex. om man för undvikande
av luftföroreningar skall bygga på
vattenkraften i fortsättningen.

Men vad jag närmast tänker på det är
att Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté,
som har arbetat med dessa
frågor i många år tidigare, inte har fått
en tillfredsställande respons från statsmakternas
sida för att få i god tid göra
de undersökningar och utredningar som
erfordras i dessa älvar som man tänker
exploatera. Det har nästan alltid
varit på det viset, att först sedan vattenfallsverket
har gjort projekteringarna
har man givit ett litet utrymme för naturvårdsintressena
att göra sina undersökningar.
Men då är hela projektet redan
låst, därför att då har man redan
lagt ner miljoner kronor i undersökningarna.
Då säger man att naturvårdsintressena
får stå på undantag, ty man
har offrat alltför stora kostnader på
den ifrågavarande exploateringen eller
projekteringen. Man skulle gärna önska
att det ges tillräckliga möjligheter för
denna akademi att penetrera de rester
av orörd natur som finns kvar. Den
har medhjälpare som behärskar dessa
saker, och de bör i god tid få arbeta
igenom projekten för afl kunna uppskatta
de naturvärden som finns och
ställa dem i motsatsförhållande till de
ekonomiska värden som går att ta ut,
samt därmed lägga grunden för en avvägning.

Jag minns att man har begärt smärre
anslag för att man skall kunna bedriva
denna verksamhet. Men statsmakterna

1* — Andra kammarens protokoll 1966.

har sagt nej. Det är att hoppas att anslagen
skall kunna bli mera tillfredsställande
för att man skall kunna klara
dessa uppgifter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. ökning av
Internationella livsmedelsprogrammets
omfattning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Hansson i Skegrie
har ställt vissa frågor till mig angående
Sveriges deltagande i Internationella
livsmedelsprogrammet.

Internationella livsmedelsprogrammet,
som leds gemensamt av FN och
FAO, har efter en treårig försöksperiod
fr. o. m. år 1966 utvidgats avsevärt. Sverige
har medverkat till denna utvidgning
och ökat bidraget till programmet
till 6 miljoner dollar för åren 1966
—1968. Detta innebär en tredubbling
jämfört med den föregående treårsperioden.
Sveriges procentuella bidragsandel
har också ökat. Av övriga i programmet
deltagande länder har vissa
icke ansett sig kunna utvidga sin medverkan.

Beträffande Sveriges fortsatta deltagande
i livsmedelsprogrammet anförde
chefen för finansdepartementet i årets
statsverksproposition att en ökad medelsanvisning
för de följande två budgetåren
borde kunna aktualiseras när
erfarenheter av den nu väsentligt utvidgade
verksamheten föreligger.

De överväganden, som från svensk
sida kan föranledas av att Internationella
livsmedelsprogrammet i sin utvidgade
och mer permanenta form nu

Nr 36

Tisdagen den 6 december 1966

Svar på interpellation ang. ökning av Internationella livsmedelsprogrammets om fattning -

går in på sitt andra verksamhetsår,
kommer att redovisas för riksdagen i
1967 års statsverksproposition.

Vidare anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min interpellation,
och särskilt ber jag att få tacka
för det tillmötesgående som herr statsrådet
har visat när det har gällt att
lämna detta svar.

Jag har i min interpellation utgått
ifrån statsutskottets av riksdagen godkända
uttalande i våras i anledning av
en motion »att, därest en allmän internationell
aktion skulle komma till stånd
med avseende på en ytterligare utbyggnad
av det Internationella livmedelsprogrammet,
utskottet förutsätter att
Kungl. Maj :t gör framställning till riksdagen
om medelsanvisning i erforderlig
omfattning».

Enligt min uppfattning föreligger det
nu en sådan situation, att detta uttalande
bör kunna effektueras. Det är det
amerikanska erbjudandet att lämna dollar
mot dollar — som det hette — när
det gäller såväl varor som finansiella
bidrag från andra länder, vilket jag menar
är en sådan åtgärd som man kan
kalla en internationell aktion i av riksdagen
avsedd bemärkelse.

Det är ju känt att USA hittills har
burit de huvudsakliga bördorna för uhjälpen.
Det kan man emellertid inte
fortsätta med, och därför har man vädjat
till andra länder att öka sina insatser.
I så fall är man i USA beredd att
lämna motsvarande tillskott. Enligt det
intryck vi fick där borta är det bland
ledande politiker, vetenskapsmän och
industriledare, ja man vågar nog påstå
ända ned bland farmarna, en allmän
uppfattning att livsmedelsproblemet är
vår tids allt överskuggande problem.
Jordbruksministerns amerikanske kollega
uttalade att vi, om vi inte kan bemästra
det problemet, går mot en kata -

strof. »Men», fortsatte han, »hjälps vi
åt så är jag optimist.»

Jag noterar med intresse och tacksamhet
vad statsrådet här har anfört,
nämligen att Sverige har ökat sitt bidrag
till 6 miljoner dollar för de tre
kommande åren. Såvitt jag begriper —
men möjligen har jag fel därvidlag -—
är detta emellertid ingenting annat än
de 6 miljoner som riksdagen beslöt i
våras. Utskottets skrivning avsåg ju bidrag
utöver dessa 6 miljoner. Om jag
fattat saken rätt, utgör alltså statsrådets
meddelande om dessa 6 miljoner dollar
egentligen inte något svar på min interpellation.
Dessutom kom det amerikanska
erbjudandet om dollar mot dollar
efter det att riksdagen fattat sitt beslut.

Nu säger visserligen statsrådet i slutet
av sitt svar, att eventuella överväganden
från svensk sida om en utvidgning
av stödet till Internationella livsmedelsprogrammet
kommer att redovisas
i statsverkspropositionen. Jag hoppas
att så blir fallet och att det kommer
att innebära att ökade resurser
ställs till förfogande för detta ändamål.
Men jag förstår att statsrådet i dagens
läge inte kan yppa någonting om innehållet
i statsverkspropositionen.

Enligt siffror som publicerats av
OECD-ländernas u-hjälpsorgan DAC
kommer Sverige ganska långt ned på
listan över de olika ländernas procentuella
bidragsandel i förhållande till nationalprodukten.
Om jag uppfattat dessa
siffror riktigt, ligger Sverige fyra
från botten med sina 0,25 procent. Det
är kanske riktigt, som statsrådet säger,
att Sveriges procentuella bidragsandel
ökat. Den har i så fall ökat från 0,25
till 0,33 procent, vilket innebär att vi
fortfarande ligger fyra från botten,
även om de andra länderna inte skulle
ha ökat sitt bistånd.

Vi vill gärna göra gällande att vårt
lands standard är högre än de flesta
andra länders. Det är kanske riktigt,

Tisdagen den 6 december 1966 Nr 36

Svar på interpellation ang. ökning av Internationella livsmedelsprogrammets om
fattning

men då borde vi också offra mer ån
andra länder och dela med oss litet mer
av vårt välstånd. Att andra länder, som
statsrådet säger, inte velat utvidga sin
medverkan, kan bero på att de ligger
väsentligt mycket bättre till än Sverige.
Medan vi alltså redovisar 0,25 procent,
redovisar Belgien och Portugal — alltså
inte alltför stora länder — 0,90 procent
respektive 0,75 procent.

Anledningen till att jag framställde
min interpellation var, att man genom
nya beräkningar kommit fram till att
dagens läge på den internationella livsmedelsfronten
är väsentligt allvarligare
än vi tidigare räknade med. Enligt dessa
nya beräkningar är befolkningsökningen
betydligt snabbare och produktionsökningen
långsammare än man tidigare
trodde. Efterfrågan på livsmedel i uländerna
har ökat på grund av att inkomsterna
förbättrats. Den hungerkatastrof,
som man tidigare räknade med
skulle komma omkring år 1990, ligger
enligt de nya beräkningarna betydligt
närmare än så.

Ordföranden i DAC, ambassadör
Thorp, säger att han ser mycket allvarligt
på problemet med världens livsmedelsförsörjning.

För att något belysa den aktuella situationen,
som gav anledning till interpellationen,
vill jag nämna några siffror.
Världens konsumtion av vete har
under de senaste fem åren överstigit
produktionen med över 6 miljoner ton.
Man har tidigare betraktat de amerikanska
vetelagren såsom nästan outtömliga,
men enligt de uppgifter jag har
fått lär de för närvarande inte uppgå
till mer än 15 miljoner ton, medan de
för fem år sedan uppgick till 38 miljoner
ton. Man räknar med att dessa lager
nästa är skall vara nere i 10 miljoner
ton. Detsamma är förhållandet med lagren
av ris, som är det viktigaste livsmedlet
för nära hälften av världens befolkning,
framför allt för folken i de
hungrande länderna. Lagren uppgick

1961 till 1,8 miljon ton och är nu nere
i 300 000 ton. Dessa siffror visar att
situationen försämras mycket snabbt.

Man har i Förenta staterna i år tagit
in 3 miljoner hektar av jordbanken,
och man räknar med att hela jordbanken
skall vara återtagen i odling 1972.
Jag säger detta därför att om man jämför
dessa insatser med Sveriges insatser,
så utfaller jämförelsen onekligen
till vår nackdel; våra bidrag ter sig
ganska små i förhållande till de insatser
man har gjort på andra håll.

Det är klart att man inte avhjälper
livsmedelsbristen med bara pengar,
men så länge det finns mat att köpa är
det klart att bidrag i pengar kan hjälpa.

Ordföranden i organisationen DAC
har emellertid uttalat att de rika ländernas
jordbrukspolitik, som är inriktad
på att förhindra överskott i det
egna landet, måste radikalt ändras för
att man skall kunna konnna till rätta
med den totala bristen på livsmedel. Detta
föranleder mig att erinra om den försörjningsdebatt
som varit aktuell i vårt
land. Jag vill gärna ta tillfället i akt att
på denna punkt säga några ord till
jordbruksministern. Att vid utformningen
av den nya jordbrukspolitiken
i nästa års statsverksproposition allvarligt
överväga tanken på en avsiktlig
nedskärning av vår produktion till SO
procent av behovet och en nedläggning
av en tredjedel av vår åkerareal är enligt
min mening uttryck för en politik
som måste sägas höra till det förgångna.
Det är inte länge sedan en av cheferna
för en av världens största industrier
uttalade ungefär följande: »Aldrig tillförne
har världen stått inför en så stor
efterfrågan på livsmedel som inom de
närmaste 15 å 20 åren.» Jag har den
uppfattningen att det därför skulle vara
felaktigt av oss att föra en politik som
syftar till en avsiktlig nedskärning av
livsmedelsproduktionen. I det läge som
i dag är förhärskande i världen tror
jag en sådan politik har alla utsikter att

Nr 36

Tisdagen den 6 december 1966

Svar på interpellation ang. ökning av Internationella livsmedelsprogrammets om fattning -

bli utomordentligt impopulär även utanför
vårt eget lands gränser. Jag vill därför
råda herr statsrådet att i stället följa
den linje jag förordade i jordbruksutredningen
och ställa in siktet på 90
procent i stället för på 80 procent. I så
fall kan vi komma överens i dessa frågor.

Den katastrofsituation jag har talat
om kan bli en bister verklighet ganska
snart. Därför bör alla s. k. rika länder
bär handla positivt, och därför bör detta
bistånd utgå i många olika former;
det kan ske i form av pengar, det kan
ske i form av7 bistånd till den egna produktionen
i u-länderna, det kan ske genom
att vi inte för en passiv politik och
drar undan livsmedel från dem som
bättre behöver dem. Det är viktigt att
vi inte ger med den ena handen och
tar tillbaka igen med den andra. På ett
land som vårt med dess höga levnadsstandard
har man rätt att ställa krav på
en positiv u-landshjälp i olika former
och på att vi avstår något av vårt välstånd.
Framför allt bör vi inte profitera
på andra länders misär.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har utformat mitt
svar med hänsyn till den interpellation
som herr Hansson i Skegrie ställde.
Den gällde Internationella livsmedelsprogrammet,
vilket jag har sysslat med.
Däremot medges att jag inte gjort några
jämförelser när det gäller u-hjälpen i
stort utan hållit mig till det speciella
program som FAO och FN har utvecklat.
Om vi fortsätter debatten på den
punkten, vilket vi bör göra, kan vi ändå
fastställa, herr Hansson, att vi ingalunda
intar någon köplats i tabellen.
Det kan väl sättas i fråga om något
land härvidlag gör en så kraftig insats
i förhållande till sina resurser som Sverige.
Amerika gör det i varje fall inte.
Visserligen är 130 miljoner dollar en
imponerande summa, men om vi vet att

befolkningen där är 25 gånger så stor
som den svenska, om vi vet att Amerikas
nationalinkomst och resurser också
ligger betydligt högre än 25 gånger vår
befolknings, kommer vi fram till att våra
6 miljoner dollar i verkligheten representerar
ett större bidrag än det som
Amerika har ställt till förfogande.

Jag säger inte detta för att förringa
den amerikanska hjälpinsatsen, eftersom
jag tror att det har varit av mycket
stor betydelse att Amerika har tagit ett
initiativ och inbjudit andra länder att
vara med. Men tills vidare är det en
öppen fråga om dessa 130 miljoner dollar
kommer att användas, eftersom användandet
av dessa pengar är förknippat
med ett krav på att det skall finnas
en motprestation från de andra länderna.

Om vi håller oss till de andra länderna,
ligger förmodligen Kanada något
längre framme än vi. Kanadas 27
miljoner dollar representerar, såvitt jag
kan se, också ett större bidrag per capita
än det svenska. Jag får dessutom
säga att även danskarna därvidlag är
generösare än vi. Men därefter är det
uttömt. Sedan kommer Sverige utan tvivel
på tredje plats.

Jag skulle dessutom vilja peka på att
Sverige inte har gjort samma förbehåll
som andra länder, nämligen att denna
hjälp skall ske i form av varor som vi
själva tillhandahåller. Av Amerikas 130
miljoner dollar har 92 reserverats för
amerikanska jordbruksprodukter. Som
kontantbelopp utgår endast 6 miljoner
dollar. Vi har sagt, att hälften av vårt
bidrag skall utgå i form av kontanter.
Jag kan försäkra herr Hansson om att
det i verkligheten är mera välkommet,
om mottagarländerna själva får bestämma
varifrån de i detta sammanhang vill
skaffa sig de nödvändiga livsmedlen.
Jag har vid samtal med representanter
för u-länderna fått detta bekräftat. De
har spontant framfört sin uppskattning
av vår hållning att inte som villkor stäl -

Tisdagen den 6 december 1966 Nr 36

av Internationella livsmedelsprogrammets om -

Jst-ar på interpellation ang. ökning

fattning

la leverans av produkter och anlitande
av expertis från vårt eget land, utan att
vi är beredda att ge bidraget i form av
kontanter, som mottagarlandet fritt kan
förfoga över.

Jag har velat lämna dessa kompletterande
upplysningar, men jag vill gärna
förena mig med herr Hansson i förhoppningen
att denna del av vårt internationella
hjälparbete skall röna fortsatt
uppskattning från riksdagens sida.
Att jordbruksutskottet uttalat önskemål
om att detta anslag höjes har jag också
uppfattat som en rekommendation till
regeringen att inom ramen för de knappa
resurser som står till buds försöka
tillgodose detta önskemål. Jag kan inte
i detta nu lova detta, det vet herr Hansson,
men vi har tänkt oss att vi inte
skall vara fastlåsta vid de sex miljonerna
utan ha möjlighet att under de två
återstående åren justera upp beloppet.
Det är vad vi har sagt. En sådan åtgärd
tror jag kommer att uppskattas av
mottagarna. När andra länder sviker
i sina prestationer ar det naturligtvis
fördelaktigt om vi kan överträffa den
utfästelse som vi har gjort.

Det är väl för mycket, herr Hansson,
att begära att jag i dag skall ge min anslutning
till herr Hanssons linje i jordbruksutredningen.
Herr Hansson anser
att en 90-procentig linje vore något att
ansluta sig till. Egentligen sade han att
han inte vill vara med om någon som
helst nedtoning av den svenska jordbruksproduktionen.
I belysning av de
aktuella problemen borde herr Hansson
kanske argumentera litet försiktigare
på den punkten. Både ur jordbrukarnas
och konsumenternas synpunkt är
det nog nödvändigt att vi observerar
vår produktionsvolym. Jag kan inte finna
att det framkommit något nytt på senare
tid som visar att vi är inne på fel
väg. Hjälpen kan vi som sagt ge effektivare
i andra former än genom att envisas
med att producera livsmedel på
— som jag tror finansministern uttryck -

te det — stenbundna och frostiga marker
i detta land. Jag tror att andra länder
har bättre förutsättningar att svara
för sådan produktion. Pengarna kommer
däremot alltid att behövas och dem
skall vi ge.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet och jag har
tydligen olika siffertabeller. Jag har
en siffertabell från OECD, enligt vilken
Sverige ligger fyra från botten jämfört
med andra länder efter samma beräkningsgrunder.
Härvidlag kan man således
diskutera hur länge som helst vilka
siffror som är riktiga.

Beträffande den amerikanska hjälpen
förhåller det sig nog så, att amerikanarna
hjälper på många sätt som inte syns.
Jag skall relatera ett exempel, eftersom
det kan vara aktuellt även för vårt vidkommande.
Den amerikanske jordbruksministern
Freeman nämnde att
man i Amerika producerar endast 50
procent av sitt sockerbehov och köper
resten. »Men», sade han, »vi skulle mycket
väl kunna producera det också.»
Då frågade vi: »Varför gör ni inte det
då? Varför köper ni till 90—95 öre nu?»
Han svarade: »Vi måste hjälpa dessa
länder i alla fall, och då kan vi lika
gärna köpa produkterna från dem till
priser som något så när täcker produktionskostnaderna.
»

Jag vill ge statsrådet ett gott råd när
propositionen skall skrivas. Jag har sagt
att jag kan tänka mig en produktion
som har 80 procent som lägsta och 90
procent som högsta målsättning, dock
med sikte på den högre siffran. Det är
maximisiffror, som statsrådet vet. I
dagens läge tror jag att det är en förnuftig
linje och i varje fall väsentligt
mera positiv än en linje som innebär,
att vi utifrån skall köpa livsmedel från
människor som behöver dem mycket
biittre än vi, som själva kan producera
dem.

Nr 36

Tisdagen den 6 december 1966

Svar på interpellation ang. ökning av Internationella livsmedelsprogrammets om fattning -

Vi vill inte vara med om att det
skall produceras livsmedel i vårt land
på jordar där det inte lönar sig, men
detta är något annat än att medvetet
göra sig så beroende av import att man
måste profitera på andra länders behov.
Det är en diametralt motsatt linje.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Även jag har haft tillfälle
att samtala med jordbruksminister
Freeman, och jag förstår därför att
ett samtal med honom kan vara mycket
intressant. Om herr Hansson möjligen
har tagit sådan lärdom av mr Freeman
att han kan tänka sig att vi köper mera
socker utifrån, skulle detta innebära
ett ytterligare plus till de erfarenheter
herr Hansson gjort under sin amerikaresa.

Jag tror att det kan vara nyttigt att
göra jämförelser med andra länder. Därvid
kanske man också finner att det
inte är nödvändigt att till varje pris ha
det ordnat så som i hemlandet, utan att
det också kan tänkas andra lösningar.

Det finns vidare, herr Hansson, en
mängd statistik som belyser olika länders
insatser för u-hjälpen. Jag tror att
den OECD-statistik, som herr Hansson
hänvisar till, är en beskrivning av staternas
totala u-hjälp i skilda former.
Däri innesluts bidrag som vissa länder
lämnar till sina tidigare kolonier eller
andra stater, vilka de i ett eller annat
avseende är särskilt lierade med.

Man kan naturligtvis göra sådana jämförelser,
men den statistik jag använt
belyser den hjälpform herr Hansson har
tagit upp i detta sammanhang, nämligen
insatserna i livsmedelsprogrammet inom
FAO och FN. På denna punkt kan
man inte komma till något annat resultat
än det jag anfört, eftersom uppgifterna
i denna statistik inte är på något
sätt omtvistade. Det är fråga om
klara deklarationer från de olika länderna
beträffande hur långt de vill

sträcka sig i fråga om hjälpverksamheten.

Det är alltså knappast jag som dragit
in några oriktiga jämförelser i detta
sammanhang. De siffror herr Hansson
anfört kan också ha sitt intresse, men
de skall tas upp när man belyser den
totala problematiken beträffande vår
hjälp till u-länderna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Avsikten med mitt omnämnande
av det amerikanska resonemanget
beträffande sockerförsörjningen,
d. v. s. att man anser sig behöva
köpa 50 procent av sitt behov till ett
pris av 90—95 öre per kg var att ge
en kontrast till den svenska politiken
att lägga ned 50 procent av sockerproduktionen
men att i stället försöka köpa
sockret utifrån för 34 öre per kg.
Vi vet alla att produktionskostnaden
för detta socker ligger i närheten av
det pris som amerikanarna betalar.

Om vi i vårt land, såsom man har
lovat de svenska konsumenterna, skulle
köpa socker till 34 öre per kg, skulle
detta innebära en u-landsinsats i negativ
riktning, en åtgärd som på sätt
och vis skulle förta effekten av våra i
övrigt positiva bidrag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Om det bara gäller frågan
om de nämnda sockerpriserna, 34
öre respektive 90 öre per kg, tror jag
nog att vi skulle kunna resonera med
varandra, herr Hansson. Men jag tror
inte att det i grund och botten är detta
som herr Hansson tänker på.

USA:s självförsörjningsgrad i fråga
om socker är inte jämförbar med vår.
Amerikanarna producerar själva cirka
en tredjedel av sitt sockerbehov medan
vi är uppe i 66 procent självförsörjning.

Vi importerar socker för 34 öre per
kg, men vi skulle mycket väl kunna re -

Tisdagen den 6
Interpellation ang.

sonera om en annan ordning, varvid vi
kanske innehöll en del av vinsten på det
billiga importsockret, låt oss säga mellanskillnaden
mellan de 34 öre — eller
på sistone också 25 öre — som vi betalat
för socker, och ett pris på kanske
65—70 öre, vilket man diskuterat på
den internationella kongressen om sockeravtal.

Om vi hade detta som riktpunkt skulle
det säkerligen kunna ordnas så, att
dessa pengar kommer de länder till godo
som så väl behöver dem, men jag
tror inte, herr Hansson, att det är så
stor mening att fortsätta en diskussion
med den inriktningen, ty jag vet att jag
inte har herr Hansson med mig då vi
kommer in på sådana realiteter.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag vill bara starkt understryka
den tankegång som jag förstår
ligger bakom interpellationen, nämligen
att Sverige har förpliktelser att
verksamt delta, eller varför inte säga
att med kraft driva på, när det gäller
det internationella biståndet på livsmedelsområdet.
Det var för övrigt denna
inställning som motiverade mittenpartiernas
motion till vårriksdagen om
en internationell miljardfond för stöd
åt utvecklingsländerna på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan fogad, å
bordet vilande framställning från styrelsen
för riksdagsbiblioteket om anslag
på tilläggsstat under budgetåret 196C/67.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 43, sammansatt
konstitutions- och bankoutskotts
betänkande nr 3, statsutskottets
utlåtanden nr 151—155, bevillningsut -

december 1966 Nr 36

publiciteten kring den s. k. nazistaffären

skottets betänkanden nr 59 och 60, bankoutskottets
utlåtanden nr 50—52, första
lagutskottets utlåtanden nr 44 och
47, andra lagutskottets utlåtande nr 74,
tredje lagutskottets utlåtande nr 56, lagutskottens
memorial nr 1, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 24, 26 och 27
samt allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 59.

§ 8

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista måtte uppföras dels
jordbruksutskottets utlåtande nr 26
närmast efter bevillningsutskottets betänkande
nr 59 och dels allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 59 närmast
efter tredje lagutskottets utlåtande
nr 56.

Denna hemställan bifölls.

§ 9

Interpellation ang. publiciteten kring
den s. k. nazistaffären

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! I maj månad 1965 meddelades
under stora rubriker i dagstidningarna
och genom uppbåd av övriga
massmedia att en nazistliga hade avslöjats.
Den skulle en längre tid ha förberett
en omfattande terror- och omstörtningsverksamliet.
Innan denna upplysning
delgavs den svenska allmänheten
hade några medarbetare på tidningen
Expressen på egen hand pysslat
med nazisthärvan. Polisen kopplades in
på ärendet först sedan det i flera veckor
hemlighållits av tidningens medarbetare.

Självfallet utlöste detta sensationella
meddelande både chock och förbittring.
Minnena från nazismens brutala framfart
under andra världskriget har un -

Nr 36

Tisdagen den 6 december 1966

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra sysselsättningen i sydöstra Skåne

der årens lopp inte förbleknat. De
många människor i vårt land som själva
utsatts för nazismens grymheter kände
stor och berättigad oro. Att en liga kunnat
planera en verksamhet med hela arsenalen
av dödsdomar, terror och kuppförsök
enligt nazistisk modell framstod
även för den breda allmänheten som
ytterligt oroväckande.

Den våldsamma och upprörda reaktion
som denna affär framkallade fick
rik näring i den med stor journalistisk
skicklighet växande publiciteten.

Även om starka tvivel blandades i
den kör som i olika tonarter prisade
den förmenta journalistiska bragden
och avslöjandet av nazisterna, var nyheten
av sådant format att den under
lång tid intog en dominerande plats
på löpsedlar och i spalterna.

Också utomlands gavs denna affär
stor publicitet. Det tedde sig ju nästan
ofattbart att en så pålitlig demokrati
som vår skulle vara utsatt för en nazistisk
attack.

Den omfattande publicitet som Sverige
erhöll världen över blev infe särskilt
smickrande för vårt land.

Det skulle dess bättre visa sig att
ärendet så småningom fick helt andra
proportioner. Ett skickligt arbete från
polisens sida resulterade i ett konstaterande
att hela historien i stort sett
var rena fantasier, att det var några
tidningsmän som blåst upp den till passande
nyhetsmässig omfattning.

Enligt uppgifter har i dagarna Expressens
ledning träffat en ekonomisk
uppgörelse med den påstådde huvudmannen
för nazistligan och för en rundhänt
summa köpt sig ur den pinsamma
belägenheten.

Men det faktum att vårt land under
fjolåret framställdes som en tummelplats
för nazister är därmed inte ur
världen. Ett lands förlorade goodwill
kan inte köpas lika lättvindigt. Det är
enligt min mening nu nödvändigt att
genom ett intensifierat upplysningsarbete
informera utlandet om de rätta

förhållandena kring denna olustiga affär.
Man borde vidare enligt mitt förmenande
undersöka om det inte är
möjligt att t. ex. inom psykförsvaret
dra lärdomar av det inträffade.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens statsministern få
rikta följande frågor:

1. Delar statsministern uppfattningen
att den omfattande publiciteten kring
den påstådda nazistaffären allvarligt
skadat vårt lands anseende utomlands?

2. I så fall, ämnar regeringen vidta
åtgärder för att eliminera dessa skadeverkningar? 3.

Anser statsministern att den s. k.
nazistaffären har gett sådana lärdomar
att t. ex. det psykologiska försvaret kan
dra nytta av dem?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra
sysselsättningen i sydöstra Skåne

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s),
som yttrade:

Herr talman! Arbetsmarknadsläget i
simrishamnsområdet undergår en allvarlig
försämring. Svenska Skolästfabriken
AB i Järrestad har, bl. a. på grund
av kreditsituationen, svårigheter att bereda
sysselsättning åt sin nu starkt reducerade
arbetsstyrka. Därmed har det
redan tidigare bekymmersamma sysselsättningsläget
i sydöstra Skåne ytterligare
försämrats och människorna som
bor i området känner stor oro för framtiden.

Det är därför angeläget att samhället
ingriper och gör det möjligt för regionen
att ta till vara de förutsättningar till
sysselsättning som finns och därvid befrämjar
en gynnsammare utveckling på
arbetsmarknaden i berörda områden.

Sysselsättningsproblemet kan också

Tisdagen den 6 december 1966 Nr 36

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra sysselsättningen i sydöstra Skåne

ses ur en vidare aspekt. I de fem kommunblocken
Ystad-Simrishamn-SkurupTomelilla
och Sjöbo bor för närvarande
omkring 10 procent av Skånes befolkning.
Av dessa är 12 procent åldringar.
Om utvecklingen inte radikalt förändras
kommer enligt de prognoser som
gjorts denna andel att ha stigit till 23
procent 1980. Samtidigt kan konstateras
att skatteunderlaget är osedvanligt
svagt. Endast 7 procent av skattekronorna
i Skåne faller på regionen.

Under åberopande av ovanstående
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande
fråga:

Är statsrådet beredd vidta åtgärder
som förbättrar sysselsättningen i sydöstra
Skåne?

Denna anhållan bordlädes.

§ it

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 344, i anledning av riksdagens år
1965 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till
statsutskottet;

nr 345, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
statsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner; nr

346, i anledning av väckt motion
om erättning för skada genom tandbehandling; nr

347, i anledning av väckta motioner
om utredning angående folkrörelsernas
arkiv; och

nr 348, i anledning av väckta motioner
om kontinuerlig mikrofilmning av
svensk dagspress; samt

från allmänna beredningsutskottet:

nr 351, i anledning av väckta motioner
om vården av och lämpliga sysselsättningar
för handikappade.

§ 12

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 983, av herr Hedin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

160, med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m.,
m. m., och

nr 984, av herr Jonasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr

161, angående slaktdjursavgifter, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 7 till 10 december
för deltagande i sammanträde i
Paris med Europarådets ekonomiska
kommitté.

Stockholm den 6 december 1966

Sven Gustafson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 14

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Jansson, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
antalet tomma lägenheter i storstadsområdena,

herr Lundberg, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
skydd mot koloxidförgiftning,

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

herr Lundberg, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående avskaffande av kravet på
lämplighetsintyg för erhållande av körkort,
och

herr Hedlund, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående information om ändrade
trafikregler.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 7 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 1 innevarande
december.

§ 2

Svar på interpellation ang. körkortsindragningarna Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Rimmerfors har
frågat, om justitieministern vill medverka
till att avståndet i tid mellan en
förseelse, som medför körkortsindragning,
och själva körkortsindragningen
förkortas, så att inte den sociala anpassningen
åratal efter domen äventyras
eller helt raseras genom en plötslig indragning
av körkortet i ett läge där
detta enligt skyddsmyndigheterna inte
längre synes motiverat. Vidare frågar
herr Rimmerfors om justitieministern
vill medverka till att en bättre kontakt
i sådana fall upprättas mellan den dömande
och de människovårdande myndigheterna.

Eftersom interpellanten närmast sy -

nes avse förhållanden som hänför sig
till tiden mellan domstols dom och
länsstyrelses beslut har interpellationen
överlämnats till mig för besvarande.

Jag vill i anledning av herr Rimmerfors’
fråga understryka vikten av att
körkortsärendena behandlas på sådant
sätt att samhällets reaktioner inte minst
från trafiksäkerhetssynpunkt verkligen
blir meningsfyllda. Ökade insatser för
att uppnå bättre samordning av samliällsreaktionerna
i dessa ärenden och
en så snabb handläggning som möjligt
är starkt motiverade såväl från den enskildes
som samhällets synpunkt. Jag
vill erinra om att trafikmålskommittén
redan har i uppdrag att överväga bl. a.
de betydelsefulla problemställningar
som berörs i interpellationen. Man utreder
där för närvarande frågan om
körkortsåterkallelser med särskilt beaktande
av processtider, handläggningsmetoder
m. m. I det sammanhanget
uppkommer frågan, om beslutsmyndighet,
d. v. s. länsstyrelse, domstol eller
annat organ, bör besluta i dessa frågor.
Det är självfallet viktigt att god
kontakt upprätthålls mellan den beslutande
myndigheten och andra berörda
myndigheter, exempelvis nykterhetsnämnden.
Även denna fråga kommer
att beaktas av kommittén.

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

Svar på interpellation ang. körkortsindragningarna

Vidare anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag har blivit ombedd
att ta emot svaret på den interpellation
som herr Rimmerfors den 18 oktober
riktade till chefen för justitiedepartementet,
ett svar som nu lämnats av
kommunikationsministern. Jag ber att
få tacka kommunikationsministern för
svaret — och då inte minst för den
positiva attityd till frågeställningen som
statsrådet intagit.

Frågan om körkorts återkallande efter
rattonykterhet, rattfylleri och andra
trafikbrott är sedan gammalt omdiskuterad,
liksom den långa tid som
ofta förflyter mellan dom och körkortsindragning.
Själv har jag länge i egenskap
av nämndeman vid rådhusrätt och
häradsrätt haft anledning att fundera
över denna sak. Visst verkar det nästan
som en dubbel straffutmätning, när
först domstol utdömer straff för förseelsen
och sedan länsstyrelsen efter
längre eller kortare tid drar in körkortet.
I varje fall torde den dömde ofta
ha denna inställning.

Själv är jag av den meningen att en
domstol i allmänhet i samband med
straffutmätningen även borde ta ställning
till ett eventuellt återkallande av
körkortet. Detta föreslogs ju också av
1957 års trafiknykterhetskommitté i
dess betänkande SOU 1963: 72. I anledning
av motioner vid 1964 års riksdag
redovisade tredje lagutskottet i sitt utlåtande
nr 3 den 19 februari 1964 ärendets
behandling och förutspådde i samband
därmed en proposition till 1965
års riksdag rörande en eventuell domstolsprövning
av körkortsindragning.
Utskottets ställningstagande godkändes
av riksdagen. Trafiknykterhetskommitténs
i utskottsutlåtandet omnämnda delbetänkande
har emellertid inte lagts
till grund för lagstiftning.

Den arbetande trafikmålskonnnittén
kommer nu — såsom statsrådet anger
— att »överväga bl. a. de betydelsefulla

problemställningar som berörs i interpellationen»
och då även körkortsåterkallelserna.
I en artikel i Svensk Juristtidning
i år uttalar sig också statsrådet
Kling för en bättre samordning och en
större differentiering än för närvarande.

De i interpellationen lämnade, onekligen
tragiska exemplen på en avsevärd
tidsintervall mellan dom och körkortsindragning
— i ena fallet ett och ett
halvt år, i andra fallet ett år — har
statsrådet Palme inte yttrat sig om. Jag
noterar emellertid tacksamt statsrådets
framhållande av det angelägna i att
körkortsärendena behandlas på sådant
sätt att samhällets reaktioner, inte
minst från trafiksäkerhetssynpunkt,
verkligen blir meningsfyllda och att en
så snabb handläggning som möjligt sker
i dessa fall. Jag är också helt enig med
statsrådet i fråga om vikten av att god
kontakt upprätthålls mellan den beslutande
myndigheten och andra berörda
myndigheter, exempelvis nykterhetsnämnden.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Återkallelse av körkort
är inte och har inte avsetts att vara
ett straff, utan det är en åtgärd som
efter en förseelse vidtas av trafiksäkerhetsskäl.
Men det är klart att de som
drabbas av en återkallelse ofta upplever
den som ett straff, många gånger ett
värre straff än t. ex. dagsbot eller motsvarande.
Detta hindrar dock inte att
vi måste mycket hårt hålla fast vid
principen att trafiksäkerhetsskälen och
hänsynen till andra trafikanter skall
vara avgörande. I en del fall kan en
återkallelse ske utan större omgång, om
det t. ex. gäller grov vårdslöshet i trafiken,
hög promillehalt vid trafikonykterhct
och vissa dylika fall. Andra gånger
kan en återkallelse inte komma till
stånd förrän en lagakraftvunnen dom
föreligger. Detta är motiverat av rättssäkerhetsskäl
och polisen har inte fått

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Svar på interpellation ang. bestämmelserna för resor med charterflyg

befogenheter att dra in körkort förrän
dom föreligger.

Man kan inte generellt säga att ärenden
av det här slaget handläggs långsamt
av länsstyrelserna. Genomsnittstiden
ligger på cirka en och en halv
månad. Med hänsyn till att vissa undersökningar
måste göras, att nykterhetsnämnderna
inte sammanträder så ofta
o. s. v. är det emellertid naturligt att
en fördröjning kan uppkomma i vissa
fall.

Herr Nelander åberopade sina personliga
erfarenheter som nämndeman.
Jag kan också efter ett år som departementschef
åberopa en hel del personliga
erfarenheter, eftersom sådana här
ärenden ofta som nådefall kommer under
Kungl. Maj :ts prövning i kommunikationsdepartementet.
Jag har därför
haft tillfälle att studera en hel del dylika
ärenden.

Mitt svar gick ju ut på att mycket
starka skäl talar för att dessa bestämmelser
behöver ses över och att man
bör försöka få vissa ändringar till stånd.
Det är möjligt att själva lagstiftningen
här inte är riktigt lämplig ur alla synpunkter.
Ibland kan en körkortsåterkallelse,
t. ex. om den drabbar en person
som gjorts sig skyldig till en förseelse
som inte har direkt samband med trafiken,
te sig väl hård. Hela förfarandet i
sådana ärenden bör alltså ses över. Men
jag tror också att herr Nelander och
jag kan vara överens om att det är ytterst
tillfredsställande att trafikmålskommittén
nu har som en speciell uppgift
att försöka nå fram till bättre lösningar.
Vi får väl gemensamt ge oss
till tåls till dess kommittén framlägger
sitt förslag.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag tror inte statsrådet
Palme och jag egentligen har några
skilda meningar i grundfrågan. Jag är
helt på det klara med att körkortsindragning
inte är någon straffutmätning,
men jag framhöll att för den dömde

kommer det i många fall att verka på
det sättet, i synnerhet när tiden blir
mycket lång emellan dom och kör
kortsindragning. Den springande punkten
— i varje fall i dagens debatt -—
är också just detta att tiden mellan
dom och körkortsindragning inte skall
dras ut så långt.

Nu får vi väl hoppas att den utredning
som sysslar med frågan snarast
skall komma med ett förslag, och jag
ser gärna att det går i den riktning jag
här antytt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. bestämmelserna
för resor med charterflyg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Lindahl har interpellerat
mig rörande tillämpningen av
vissa bestämmelser för charterflygresor
och därvid frågat dels om jag anser att
luftfartsverkets kontroll är effektiv såvitt
gäller iakttagande av regeln att tillstånd
till chartertrafik ej gäller med
mindre den grupp som skall befordras
omfattar minst 15 personer med samma
arrangemang, dels ock om jag anser det
möjligt att slopa eller modifiera denna
regel.

Enligt de riktlinjer för charterpolitiken
som gemensamt godkänts av de
skandinaviska regeringarna betraktas
en resa som sällskapsresa om den grupp
som befordras vid avresan från Skandinavien
består av minst femton sällskapsresedeltagare
med samma arrangemang.
Flera sådana grupper kan befordras
i samma flygplan. Förutom bestämmelsen
om att deltagarna skall
transporteras i grupp föreskrivs även
att ut- och hemresa skall ske samtidigt,
att resan skall ha en varaktighet av

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

Svar på interpellation ang. bestämmelserna för resor med charterflyg

minst sju dagar, att deltagarna skall ha
erlagt betalning för såväl transport som
markarrangemang etc.

Denna reglering har till syfte att avgränsa
den icke regelbundna luftfarten
från linjefarten. Detta är också den
enda egentliga inskränkning som gäller
för charterflyg till och från Skandinavien.
Systemet är i själva verket mycket
liberalt. Därest störningar förekommit
i branschen är dessa att föra tillbaka
på andra förhållanden än dem vilka
har att göra med den av interpellanten
åsyftade regleringen av charterflyget.

Kontrollen handhas av luftfartsverket
dels genom stickprovskontroller på
flygplatserna, dels genom granskning
av passagerarlistor som inlämnas i samband
med varje flygning.

I Sverige har —- liksom i Danmark
och Norge — vid en del tillfällen kunnat
konstateras att överträdelser av bestämmelserna
skett. Dessa har dock ej
i något fall varit av svårare beskaffenhet
än att luftfartsmyndigheterna kunnat
begränsa sig till att göra allvarliga
påminnelser hos charterflygbolagen.

Beträffande interpellantens andra
fråga, nämligen huruvida det är möjligt
att slopa eller modifiera 15-regeln
vill jag meddela att regeringarna i Sverige,
Danmark och Norge tillsatt en gemensam
arbetsgrupp för översyn av
gällande charterflygbestämmelser. Arbetsgruppen
skall också överväga möjligheterna
till effektiv kontroll av att
gällande bestämmelser följs och frågan
om lämpliga åtgärder vid överträdelser.

Vidare anförde:

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag ber först att få
tacka statsrådet för svaret på min interpellation
angående bestämmelserna för
resor med charterflyg.

Charterflygresorna och efterlevnaden
av nu gällande bestämmelser har bl. a.
på senaste tiden varit föremål för en
närgången granskning i pressen. Vid

mina kontakter med personer verksamma
inom branschen har dessa pressuppgifter
i stort sett bekräftats. För att
en resa skall bli av måste researrangören
som bekant ha minst 15 deltagare i
varje grupp. Blir det bara 10, 12 eller
14 personer i gruppen skall resan enligt
nu gällande bestämmelser inställas,
vilket kan förorsaka stora svårigheter
för de anmälda, om återbudet
kommer i sista sund. Först när 14 andra
personer valt samma resmål och samma
reslängd är resan laglig ur chartersynpunkt.

Man kan i särskilt ömmande fall begära
dispens, men det lär också fuskas
med flyghandlingar, s. k. manifest, där
det ges oriktiga uppgifter om antalet
deltagare i gruppresan. Den granskning
av passagerarlistorna som luftfartsverket
utför blir under sådana omständigheter
rätt meningslös. Ingen betvivlar
att dessa listor rent formellt håller måttet,
men de lär inte alltid vara så tillförlitliga.
Grupper som består av fyra,
sex eller åtta personer lär inte vara så
ovanliga.

Då är allt gott och väl när man så
generöst tolkar nuvarande bestämmelser,
kanske någon tycker. Men så enkelt
är det inte. Så länge 15-regeln formellt
gäller blir den resebyrå som vägrar
att ta mindre än 15 resenärer i en
grupp lidande på systemet. Andra arrangörer,
som har rymligt samvete, tar
chansen att kringgå gällande bestämmelser.
Den minsta grupp som förekommit
— uppger en i branschen väl insatt
journalist ■—• bestod av eu person. »Det
ska’ vi fixa», sade man på ifrågavarande
resebyrå.

Det finns två vägar som leder till en
förbättring. Antingen skall 15-regeln
följas av alla eller också skall den slopas,
eventuellt åtminstone modifieras.
Visserligen skall, enligt vad som framgår
av statsrådets svar, överträdelserna
inte ha varit av svårare beskaffenhet,
men härvidlag står faktiskt uppgift mot
uppgift.

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Svar på interpellation ang. vissa ekonomiska mellanhavanden mellan luftfarts
styrelsen och kommun som är huvudman för flygstation

Statsrådets svar innehåller såvitt jag
kan se en nyhet, nämligen att de nordiska
regeringarna tillsatt en gemensam
arbetsgrupp för översyn av gällande
charterflygbestämmelser. Situationen
är sådan, att vi har anledning önska
oss att denna utredning skall bedrivas
med skyndsamhet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Är det så att man fifflar
med efterlevnaden av bestämmelserna
för charterflygresorna, är det illa ställt,
och då hoppas jag att luftfartsverket ingriper.
Enligt de uppgifter som vi har
fått skulle det endast ha rört sig om
överträdelser av mindre allvarlig art,
men jag är övertygad om att vad som
här har framkommit kan ge anledning
till en närmare granskning av kontrollen.

Det är riktigt, som herr Lindahl sade,
att vi i Sverige är utomordentligt generösa
mot charterflyget, som också har
en hel del fördelar gentemot linjeflyget,
vilket är bundet av de internationella
kartellöverenskommelserna i IATA, säkerhetskrav
m. m. Vi måste därför i rimlig
grad se till att charterflyget inte blir
en förtäckt linjefart. I andra länder förhindrar
man en sådan utveckling genom
ytterligt hårda prisbestämmelser. Man
stipulerar sålunda att en charterresa inte
får bli billigare än en linjeresa, när
omkostnaderna inkluderats.

I Sverige har vi ju tillämpat den
ganska modesta 15-regeln. Skulle det
förekomma charterresor med endast en
deltagare, kan man naturligtvis inte i
sådana fall tala om gruppresa, utan då
blir det fråga om ren linjefart.

Såväl de internationella förhållandena
som variationer i situationen inom
Norden, kontrollmöjligheter m. m. har
emellertid gjort att det ansetts nödvändigt
med en översyn av bestämmelserna
för det nordiska charterflyget. Vid
skandinaviska flygministermötet den 21

februari i fjol uppdrogs det åt trafikministrarnas
ställföreträdare att företa
en sådan utredning, och de är — som
man kan konstatera — i full gång med
sitt arbete.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. vissa ekonomiska
mellanhavanden mellan luftfartsstyrelsen
och kommun som är huvudman
för flygstation

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Gustavsson i Ängelholm
har frågat, om jag är beredd att
lämna en redogörelse för de principer
som bör tillämpas vid reglering av ekonomiska
mellanhavanden mellan luftfartsverket
och kommun som är huvudman
för flygstation.

I interpellationen har herr Gustavs
son hänvisat till en tvist om tillämpningen
av gällande avtal mellan Ängelholms
stad och luftfartsverket. Parterna har
tagit upp förhandlingar för att lösa
tvisten och jag anser mig inte böra gå
närmare in på förhandlingsfrågorna.

I fråga om kommunernas medverkan
vid utbyggnad och drift av flygplatser
har förslag lagts fram av 1963 års luftfartsutredning.
Utredningen föreslår,
att nuvarande former av kommunala
driftbidrag skall avvecklas och att fortsättningsvis
bidrag endast skall utgå till
investeringar enligt vissa normer. Betänkandet
överlämnades i slutet av augusti
och remissförfarandet har nyligen
avslutats. De närmare övervägandena
i anslutning till utredningens förslag
torde efter pågående beredning
komma att anges i proposition till 1967
års riksdag. Med hänsyn härtill är jag
inte beredd att nu göra något uttalande

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

Svar på interpellation ang. vissa ekonomiska mellanhavanden mellan luftfarts''

styrelsen och kommun som är huvudman för flygstation

i principfrågan. Jag vill endast tilllägga
att gällande avtal givetvis skall
följas och att förhandlingar om nya avtal
präglas av en strävan från statens
sida att tillämpa samma avtalsprinciper
för alla kommuner.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
kommunikationsminister Palme för det
svar han lämnat.

Statsrådet har inte i sitt svar velat
gå närmare in på de konkreta fall jag
åberopat i interpellationen, utan han
hänvisar till kommande förhandlingar.

Statsrådet säger vidare, att gällande
avtal givetvis skall följas. Det instämmer
jag naturligtvis helt och fullt i.
Det är därför som jag och Ängelliolms
stad har reagerat mot den räkning som
luftfartsstyrelsen nu vill att Ängelliolms
stad skall betala. När avtalet mellan
luftfartsstyrelsen och Ängelliolms stad
kom till stånd utgick det exempelvis
inte någon hyra till flygvapnet för upplåtelse
av flygfältet. Denna hyra har
tillkommit under det sistförflutna avtalsåret.
Hyresbeloppet, 65 000 kronor,
uppfördes på räkningen till staden utan
att luftfartsstyrelsen först lämnade Ängelliolms
stad något meddelande härom.
Det tycker jag är ett egendomligt förfarande.
En sådan väsentlig ändring
borde meddelas staden innan man skriver
en räkning — det tror jag att statsrådet
håller med mig om.

Enligt avtalet har staden förbundit
sig att betala det driftunderskott som
kan uppkomma. Under föregående år
har driftunderskottet för exempelvis
radioanläggningar uppgått till 1 970
kronor. På den nu översända räkningen
har denna post upptagits till 94 170
kronor, d. v. s. med 85 000 kronor mer
än föregående år. Det är alldeles uppenbart
att det här är fråga om en nyinvestering,
som inte på en gång bör

uppföras som driftunderskott. Även i
detta fall borde väl luftfartsstyrelsen
först ha tagit kontakt med staden i stället
för att bara sätta upp beloppet på
räkningen.

Det är mot detta system som jag och
stadens myndigheter har reagerat, och
jag kan upplysningsvis meddela att stadens
drätselkammare nyligen beslutat
att inte godkänna det sistnämnda beloppet
på räkningen. Det är emellertid
riktigt som statsrådet säger att luftfartsstyrelsen
nu sökt kontakt med staden
i denna angelägenhet och att förhandlingar
väl kommer till stånd.

Vad beträffar principerna i övrigt
när det gäller avtal om flygplatser mellan
kommuner och luftfartsverket är
det tacknämligt att statsrådet har för
avsikt att framlägga en proposition härom
till 1967 års riksdag. Jag hoppas att
förslaget kommer att medföra en ändring
till det bättre.

Jag ber än en gång, herr kommunikationsminister,
att få tacka för svaret.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Samma problem som i
Ängelholm har vi även i Halmstad; vi
har där fått en liknande räkning som
Ängelholms stad.

Orsaken till underskottet på Ängelholms
och Halmstads flygfält får väl i
stor utsträckning sökas i den olycka
som inträffade i Ängelholm och som
haft till följd att passagerarantalet har
sjunkit under det senaste året. Det är
emellertid, som herr Gustavsson i Ängelholm
framhöll, förvånande att de investeringar
som gjorts för att förbättra
flygsäkerhetsanordningarna vid dessa
flygplatser nu direkt debiteras på vederbörande
kommuner. Anordningarna
kommer ju att kunna användas under
många år.

Flygplatserna i Ängelholm och Halmstad
lämnade ett relativt gott överskott
fram till det olyckan inträffade. Det är
därför också något förvånande att inte

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Domartjänster vid vissa underrätter

luftfartsverket tagit hänsyn till de speciella
förhållanden som råder för dessa
flygplatser efter olyckan. Det händer
ju, som tur är, inte flygolyckor så ofta,
men då det inträffar sådana olyckor
märker man genast en stor nedgång i
passagerarantalet.

Jag skulle gärna se att statsrådet tog
initiativ till åtgärder för att utjämna
de kostnader som nu har debiterats
kommunerna genom att låta luftfartsverket
ta i anspråk de överskott som förekommit
tidigare. Man kan också ställa
sig frågan, om inte kostnaderna bör,
som herr Gustavsson sade, slås ut på
en mängd år framåt, när passagerarunderlaget
vid dessa flygplatser nu förbättras
och inkomsterna blir större.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 983; och

till jordbruksutskottet motionen nr
984.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lindkvist, till hans excellens
herr statsministern angående publiciteten
kring den s. k. nazistaffären, och

herr Johansson i Simrishamn, till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder för
att förbättra sysselsättningen i sydöstra
Skåne.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Föredrogs vart för sig

konstitutionsutskottets utlåtande nr
43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad ly -

delse av 60 a och 61 §§ kommunala vallagen;
samt

sammansatt konstitutions- och bankoutskotts
betänkande nr 3, med förslag
till vissa författningsändringar och bemyndiganden
avseende riksdagens personalorganisation,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 8

Domartjänster vid vissa underrätter

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
151, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående domartjänster vid
vissa underrätter jämte i ämnet väckta
motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag skall be att få ställa
en fråga till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet.

Med anledning av proposition nr 135
har i statsutskottets utlåtande nr 151
föreslagits vissa omregleringar av gränserna
för domsagor och vissa nya bestämmelser
för domartjänsterna. Jag
tillät mig att i höstens remissdebatt
ställa mig betänksam till det förhållandet
att domartjänsten i Ingelstads och
Järrestads domsaga i viss mån förändrat
karaktär på det sättet att den ordinarie
befattningstagaren flyttats därifrån.
Jag vill nu fråga statsrådet: Är
det statsrådets avsikt att återbesätta
denna tjänst med ordinarie befattningshavare? Chefen

för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Som bekant försiggår
för närvarande stora ändringar i den
kommunala indelningen; redan vid
stundande årsskifte äger betydande förändringar
rum. När det gäller den ju -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

diciella indelningen är det en nödvändighet
att vi följer med dessa förändringar.
Det är inte möjligt att med gällande
lagstiftning dela upp en kommun
på olika domstolar.

Detta har gjort att vi varit tvungna
att redan under det snart tilländalupna
året vidtaga förändringar i underrättsorganisationen.
En del av dessa förändringar
gäller Skåne, bl. a. den domsaga
som herr Larsson i Borrby åberopade,
och i det sammanhanget har det
ordinarie häradshövdingeämbetet i denna
domsaga blivit vakant. Eftersom
domsagan är liten, tillhör den otvivelaktigt
de domsagor som ligger i farozonen
för en framtida sammanslagning
med andra domsagor.

I det läget och med hänsyn till att vi
så snart som i januari 1967 väntar att
få domstolskommitténs förslag till principer
för den framtida judiciella indelningen
har jag ansett det vara naturligt
att det ledigblivna häradshövdingämbetet
i Simrishamn tills vidare icke
skulle återbesättas. Hur det sedan kommer
att bli kan jag för dagen inte säga.
Jag kan alltså varken svara ja eller
nej på den nyss framställda frågan förrän
vi får ta del av domstolskommitténs
betänkande. Men jag vill betona att jag
är mycket angelägen om att ordinarie
underrättsdomarämbeten icke står vakanta
någon längre tid.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för att han haft vänligheten
att svara på min fråga. Svaret hade ju
den innebörd som jag tillät mig förutsätta
här i remissdebatten och jag hade
inte heller på detta stadium tänkt begära
ett mera detaljerat svar. Men det
kunde kanske diskuterats huruvida mina
farhågor var berättigade eller inte.
Jag har nu fått bestyrkt att de tyvärr
var berättigade.

Herr NILSSON i Bästekillc (h):

Herr talman! Jag hade i våras ett
samtal med statsrådet Kling i anledning

Domartjänster vid vissa underrätter

av att man ändrade vissa domsagor
nere i Skåne, varvid bl. a. den domsaga
jag tillhör, Gärds och Albo domsaga,
sprängdes sönder. Gärds härad fördes
över till Kristianstad och Albo härad
till Simrishamn. Det framskymtade då
också möjligheten av att domsagan i
vårt härad, Ingelstad och Järrestad,
skulle föras till Ystad.

Riksdagsman Åkesson i första kammaren
och jag påpekade därför hos
statsrådet Kling, att vår bygd inte har
några förbindelser med Ystad. Vi var
däremot villiga att acceptera Simrishamn
såsom vårt nya tingsställe och vi
ansåg att vi borde kunna få ett tillmötesgående
på den punkten. I den del av
sydöstra Skåne där jag bor har vi goda
förbindelser med Simrishamn; i övrigt
går förbindelserna norrut mot Kristianstad.
Förbindelse med Ystad har endast
de kommuner som ligger närmast länsgränsen;
de övriga har inga sådana
förbindelser.

Detta är en av orsakerna till att vi så
starkt poängterat önskemålet att Albo
härad föres till Ingelstads och Järrestads
domsaga med tingsställe i Simrishamn.
Om statsrådets svar nu kan tolkas
så att den nya domsagan befinner
sig i farozonen och att vi skulle få
Ystad som vårt tingsställe, vill jag säga
att en sådan lösning inte alls sammanfaller
med folkmeningen. Statsrådet sade
att Ingelstads och Järrestads domsaga
är liten. Men i och med att man
tillför även Albo härad till denna domsaga,
blir den väl något större.

Jag tror att jag med rätta kan säga att
vi i sydöstra Skåne ofta utsattes för
attentat genom indragningar av olika
slag. Det skulle därför vara ytterligt
tacknämligt, om statsrådet kunde försäkra
att vi i Albo härad fortfarande
kommer att få tillhöra Ingelstads och
Järrestads domsaga och få vårt tingsställe
förlagt till Simrishamn. Det är
inte bara jag som skulle önska detta,
utan bakom denna förhoppning står
hela befolkningen i sydöstra Skåne.

26 Nr 36 Onsdagen den 7 december 1966

Ny organisation för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Beträffande de problem
som herr Nilsson i Bästekille berörde
vill jag endast påpeka att hovrätten
hade föreslagit en sammanslagning av
Ingelstads och Järrestads domsaga med
den nya Ystadsdomsagan som bildas
från och med den 1 januari nästa år.
En sammanslagning över länsgränserna
är emellertid i dagens läge icke möjlig.
Det fordras en ganska omfattande
lagstiftning för att en sådan åtgärd skall
kunna genomföras.

Hur det i framtiden skall bli med
Ingelstads och Järrestads domsaga kan
jag, som jag nyss svarade herr Larsson
i Borrby, för dagen inte bestämt uttala
mig om. Men riksdagen kommer — jag
hoppas redan nästa höst och i varje
fall senast under våren 1968, alltså före
de nya kommunsammanslagningar som
vi väntar till årsskiftet 1968/1969 —
att få ta ställning till vilka principer
som skall gälla för den judiciella indelningen
i Sverige. Därvid kommer
frågorna om domsagornas storlek, om
länsgränsernas betydelse o. s. v. i blickpunkten.
Innan ytterligare åtgärder vidtages
i den här berörda domsagan, får
alltså riksdagen tillfälle att diskutera
principerna för den judiciella indelningen.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Våra bekymmer där nere
gäller inte bara den sak som här
senast berörts. Personligen anser jag
det vida viktigare att vi har kvar tingsstället
och domsagan i Simrishamn än
att det blir en ordinarie innehavare av
domartjänsten så snart som möjligt. De
människor som skall besöka domsagan
i olika angelägenheter fäster inte så
stort avseende vid, om en ordinarie eller
en tillförordnad innehavare av
tjänsten sitter som domare. Däremot
fäster man mycket stort avseende vid
att man får behålla sitt nuvarande
tingsställe och domsaga.

I dagens läge har vi i sydöstra Skåne
stora bekymmer på många områden
och vi kan uppriktigt sagt inte böra
fler. Men jag får liksom herr Larsson
i Borrby nu nöja mig med att konstatera
att statsrådet säger att frågan skall
prövas även i framtiden. Jag vill emellertid
än en gång starkt understryka
önskemålet att vi i sydöstra Skåne inte
utarmas på allting.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 9

Ny organisation för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
152 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ny organisation för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
behandlas väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
framtida organisation. Vid
utlåtandet är fogad en blank reservation
av herr Åkerlund i första kammaren.
Denna reservation knyter an till
motionsparet 1:637 och 11:769 om inrättande
av regionala samarbetsorgan
för planeringar av viktiga vägfrågor.

Ifrågavarande motion har emellertid
av någon anledning remitterats till allmänna
beredningsutskottet och är redan
behandlad i kamrarna.

Jag skall inte nu, herr talman, upprepa
vad jag vid det tillfället anförde.
Det vare nog sagt att allmänna beredningsutskottets
mening då var att riksdagen
skulle pröva åtgärder i detta
sammanhang först sedan förslaget till
statens vägverks organisation var antaget
i kamrarna. I dag ligger statsutskot -

Onsdagen den 7 december 1966 Nr 36

Ny organisation för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m.

tets utlåtande i detta ärende på kamrarnas
bord. Häri betonas vikten av att
planeringen tar vederbörlig hänsyn till
regionala och lokala synpunkter samt
att redan på länsplanet en samordning
åstadkommes mellan vägplaneringen
och den övriga samhällsplaneringen.
Jag vill gärna uppfatta detta såsom ett
instämmande i syftet med motionen.

Något besviken blir jag dock när jag
läser det förslag till detaljorganisation
för statens vägverk, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 19 oktober
i år upprättat och som jag även förmodar
att statsutskottet tagit del av. Det
uttalas i förslaget att det inom verket
pågår ett arbete med metodiken för
verkets engagemang i den regionala
samhällsplaneringen och att den senare
verksamheten avses skola bedrivas i samverkan
med andra centrala myndigheter
och länsstyrelser.

Det är nu vår förhoppning att samarbete
liärutinnan skall etableras också
med förefintliga regionala organ på
det kommunala planet. Det är ofta dessa
organ som i verkligheten har huvudansvaret
för den regionala planeringen
och det förefaller vara i linje
med utskottets uttalande att en sådan
ordning överväges.

Jag vill beröra ytterligare en detaljfråga
i detta sammanhang. I ett annat
motionspar upptas till behandling frågan
om avvägningen mellan verksamhet
i egen regi och entreprenader inom
det omorganiserade vägverket. Motionärerna
önskar att en verklig konkurrens
på lika villkor skall komma till stånd
mellan dessa båda arbetssätt, och statsutskottet
finner också en sådan utveckling
önskvärd.

Något betänksam blir man dock när
man av det förenämnda förslaget till
detaljorganisation för statens vägverk
finner, att de nya arbetschefsgrupperna
skall bli dimensionerade enligt vissa
fasta normer. Det är tydligen tänkt att
dessa grupper — som i antal kan variera
mellan två och fem inom varje

byggnadsdistrikt — var och en skall
bygga för cirka 10 miljoner kronor om
året i egen regi.

Med en sådan låsning synes det mig
som om man redan i organisationen
byggt in en automatisk arbetsfördelning.
En något mera flexibel organisation
borde måhända övervägas. Verksledningen
och den nya lekmannastyrelsen
får härvidlag ett stort ansvar när
det gäller att iaktta statsmakternas intentioner
och önskemål.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter, men jag har för
dagen inget annat yrkande än bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det kan väl anses naturligt
att man, när den nya organisationen
nu träder till, även beträffande
den regionala verksamheten kommer att
upprätthålla ett gott samarbete med alla
länsorgan som har med bebyggelseplaneringen
i stort att göra. Jag tror också
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
även under de senaste åren har gjort
vad den kunnat för att åstadkomma så
mycket som möjligt härvidlag, och därför
kan nog herr Bengtson i Solna känna
sig nöjd i fortsättningen.

Sedan tog herr Bengtson upp den motion
i vilken det beträffande egen regi
och entreprenörverksamhet föreslås, att
praktiskt taget alla arbeten inom det
nya vägverket skulle lämnas ut på entreprenad.
Men detta är ju omöjligt, ty
vägverket, som måste bygga på en organisation
med stor underhållssida, måste
ha en komplettering också på byggnadsområdet.

De tio miljoner som herr Bengtson
talade om är ju i detta sammanhang en
mycket liten summa. Jag tror säkert
att den nya styrelsen kommer att sikta
till att få den för verkets arbeten bästa
lönsamheten, men vederbörande kan
inte bortse ifrån att det inom den egna
organisationen också finns vissa saker
som man måste ta hänsyn till.

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Samordning av de civila och militära trafikledningssystemen samt inrättande av en
gemensam trafikledarskola m. m. — Vissa löneanslag, lönegrupperingen m. m -

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 10

Samordning av de civila och militära
trafikledningssystemen samt inrättande
av en gemensam trafikledarskola m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
153, i anledning av väckta motioner om
samordning av de civila och militära
trafikledningssystemen samt om inrättande
av en gemensam trafikledarskola
in. in.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 153 behandlas bl. a. motionerna
II: 11 och II: 240, som avsåg att utverka
utredning angående den svenska flygtrafikledningens
organisation och utbildningen
av personal för denna organisation.

Det är med tillfredsställelse man studerar
detta utlåtande, bl. a. med tanke
på remissinstansernas svar. Dessa har
på alla punkter följt vad som anförts
i motionerna och föreslår att utredning
kommer till stånd Jag vill framhålla
för kammarens ledamöter den stora betydelsen
av skyndsam utredning på detta
område, enär den ökade flygtrafiken
ställer allt större krav på flygledningen.
Sverige har för närvarande två helt
skilda flygtrafikledningssystem — ett
civilt och ett militärt — som inte överensstämmer
med varandra, och ingetdera
av dessa överensstämmer med de
internationellt överenskomna.

Jag skall inte i dag framställa något
yrkande som går emot statsutskottets
hemställan, att dessa motioner inte må
föranleda någon riksdagens åtgärd, då
jag kan konstatera att Kungl. Maj:t tagit

hänsyn till vad remissinstanserna framfört
och redan vidtagit de åtgärder som
avsågs i motionen. Den 11 november i
år lämnade nämligen Kungl. Maj:t tillstånd
till en utredning och den har sedan
tillsatts. Man kan alltså säga att motionen
bifallits redan innan den kom
på kammarens bord. Det är glädjande
att konstatera det stora intresse som
genom motionerna väckts kring dessa
för flygtrafiken i vårt land så viktiga
frågor.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Vissa löneanslag, lönegrupperingen m. m.

Fördrogs statsutskottets utlåtande nr
154, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa löneanslag m. m.
jämte vissa lönegrupperingen berörande
motioner.

I propositionen nr 147 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 21 oktober 1966, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att för budgetåret 1966/67
medge att anslag och anslagsposter som
vore maximerade av riksdagen finge
överskridas; dels till täckning av beräknade
merkostnader för löner och pensioner
m. in. på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1966/67 under tolfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 720 milj. kr.; dels till täckning av
beräknade merkostnader för löner på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1966/67 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 130 milj.
kr.; dels ock godkänna i statsrådsprotokollet
angivna ändringar i fråga om
tjänster som undantagits från allmänt
tjänsteförteckningsavtal beträffande
statliga och vissa andra tjänster (ATF).

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling upptagit åtta vid

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

riksdagens början väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson m.fl (1:193) och
den andra inom andra kammaren av
herr Jonasson m.fl. (11:247), i vilka
motioner, såvitt nu var i fråga, hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära att den ur lokaliseringssynpunkt
olämpliga dyrortsgraderingen
av de statliga lönesättningarna
snarast avvecklades;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åkesson (1:201) och den andra inom
andra kammaren av herr Westberg m.fl.
(11:262), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t 1. anhålla om skyndsam
översyn av dyrortsgrupperingen i syfte
att på grundval av 1964 års dyrortsundersöknings
material åstadkomma en
rättvisare gruppering, 2. anhålla om
närmare utredning av de problem som
kunde uppstå i samband med en avveckling
av dyrortsgrupperingssystemet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Isacson (1:468) och den andra
inom andra kammaren av herr Åkerlind
m.fl. (11:597), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att förslag förelädes
1967 års riksdag att a) antalet ortsgrupper
reducerades till två (ortsgrupp
4 och 5) från och med den 1 januari
1968 samt b) en enda lönegrupp (ortsgrupp
5) för hela riket infördes från
och med den 1 januari 1970;

dels en inom andra kammaren av
herrar Gustavsson i Alvesta och Gustafsson
i Stenkyrka väckt motion (II: 365),
vari hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsamma
åtgärder för en definitiv avveckling
av dyrortsgraderingen av de statsanställdas
löner;

dels ock en inom andra kammaren av

Vissa löneanslag, lönegrupperingen m. m.

herrar Franzén i Träkumla och Gustafsson
i Stenkyrka väckt motion
(11:156), vari hemställts att riksdagen
måtte för sin del besluta att Gotland
med snabbaste möjliga verkan uppflyttades
i ortsgrupp 5 inom den statliga
lönegrupperingen.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att för
budgetåret 1966/67 medge att anslag och
anslagsposter som vore maximerade av
riksdagen finge överskridas,

2) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner m. m.
på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1966/67 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 720 milj. kr.,

3) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1966/67 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 130 milj. kr.,

4) godkänna de i statsrådsprotokollet
angivna ändringarna i fråga om tjänster
som undantagits från allmänt tjänsteförteckningsavtal
beträffande statliga
och vissa andra tjänster (ATF);

B. att motionerna 1:193 och 11:247,
såvitt nu var i fråga, I: 201 och II: 262,
1:468 och 11:597, 11:365 samt 11:156
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Åkerlund, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Bohman, Eliasson i Sundborn,
2''uresson, Gustafsson i Kårby, Nelander,
Källstad och Tobé, vilka ansett att
utskottet under B. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 193 och II: 247, såvitt nu
var i fråga, 1: 201 och II: 262, 1: 468 och
11:597, 11:365 samt 11:156, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört beträffande lönegrupperingcns
avveckling.

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Vissa löneanslag, lönegrupperingen m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Statsutskottets förevarande
utlåtande handlar om täckandet
av sådana kostnader som uppkommit
som en följd av träffade förhandlingsöverenskommelser,
och dessutom behandlas
en hel mängd motioner som rör
dyrortssystemets inverkan på lönefrågorna.

Vid behandlingen i avdelningen uppnåddes
ingen enighet om yrkandena,
och det är ju i och för sig inte så ovanligt.
Denna oenighet har resulterat i en
reservation till utskottets utlåtande gällande
lönegrupperingens fortbestånd,
en fråga om har diskuterats åtskilliga
gånger i många år. När jag för cirka tio
år sedan kom hit till riksdagen, hade jag
äran tillhöra statsutskottets femte avdelning,
och då var dyrortsgrupperingsfrågan
ofta uppe till behandling.

Vi kan nu konstatera att det ändå
har hänt en del sedan dess. Vi har fått
bort skattegrupperingen, och ett par
dvrortsgrupper i botten har avskaffats.
Frågan är nu, om vi är mogna att ta
bort resten också. Man kan nog utgå
ifrån att så blir fallet.

Den utredning som arbetat hade till
uppgift att undersöka hur priserna varierar
i olika hänseenden i olika delar
av landet. Utredningens uppdrag var
att påvisa, om det fanns fog för påståendet
att det är stora skillnader i priser
olika områden emellan. Den prisgeografiska
undersökning som gjordes 1964
fick vi studera i slutet av förra aret,
och den visade vad vi väl redan tidigare
förstått från det praktiska livet,
nämligen att prisskillnaderna mellan
olika orter är obetydliga. Det är nästan
häpnadsväckande att se hur obetydliga
de är. I norr är det dock definitivt dyrare,
naturligtvis beroende på de längre
avstånden, de dyrare frakterna, den
längre vintern med högre bränsle- och
husbyggnadskostnader o. s. v. Men det

är ju någonting som man kan förstå
utan att göra speciella undersökningar.
I övrigt var skillnaderna som sagt utomordentligt
små mellan de undersökta
områdena. Det finns områden som ännu
inte är undersökta och för vilka det är
mycket svårt att över huvud taget mäta
dyrheten i kronor, såsom man ju här
måste göra.

På nuvarande stadium finns det alltså
med utgångspunkt från detta material
ingen saklig grund för den nuvarande
lönegrupperingen. I drygt hälften av
kommunblocken avviker — detta är
mycket intressant — de i undersökningen
medtagna kostnaderna med endast
högst 4 procent från kostnaderna
i Stockholm. Man har ju i utredningen
haft kostnaderna i Stockholm som bas
och mätt i förhållande till dem på övriga
orter i landet.

Frågan om lönegrupperingssystemet
har nu blivit ett förhandlingsspörsmål,
och utskottsmajoriteten menar därför
att riksdagen inte skall ge något uttryck
för hur man framöver skall handla i
denna fråga. Det är en synpunkt som
i och för sig måhända kan vara förklarlig.
Vi har nu ganska långt kvar till
nästa förhandlingsomgång, och de som
står bakom reservationen anser att det
kan finnas skäl att man inför kommande
förhandlingar aktualiserar frågan
om avveckling av lönegrupperingssystemet.
Den ståndpunkten intar också
jag och jag yrkar därför bifall till reservationen
av herr Axel Andersson m. fl.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! När jag med några ord
skall motivera min anslutning till reservationen
beträffande lönegrupperingens
avveckling kan jag bl. a. hänvisa
till mitt anförande den 22 november i
samband med civilministerns svar på
min interpellation i ortsgrupperingsfrågan
i anledning av att denna inte
realbehandlats vid årets löneförhandlingar.

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Det väsentliga som hänt i denna fråga
under de senaste åren är två ting,
dels utredningen om grunderna för dyrortsundersökningen,
tillsatt 1959 på
riksdagens begäran och färdig med sitt
betänkande »Ortsprisindex», 1962: 39,
dels statistiska centralbyråns uppdrag
i juni 1963 att verkställa dyrortsundersökning
om relationen mellan, som det
heter, kostnaden på olika orter (kommunblock)
och kostnaden i Stockholm
för att upprätthålla en viss levnadsnivå.

1964 års dyortsundersökning, som berörde
priser, bostäder, resor och skatter,
framlades i december 1965. Den
visade att kommunblockens dyrhetstal
nu ligger närmare Stockholms än vid
tidigare undersökningar. Tio kommunblock
i ortsgrupp 3 och 26 i ortsgrupp
4 uppvisar dyrhetstal som motsvarar
eller ligger över Stockholms, vars dyrhetstal
har satts till 1 000. Drygt hälften
av blocken med två tredjedelar av
landets befolkning har erhållit indextal
960—1 039.

Denna senaste undersökning har sålunda
enligt min mening bekräftat vad
ortsgrupperingsutredningen konstaterade
1957, när den föreslog en successiv
avveckling av ortsgrupperingen för såväl
skatter som löner.

I proposition 1963 nr 54 uttalade
Kungl. Maj:t att syftet med 1964 års
dyrortsundersökning skulle vara att ge
underlag för en revision av gällande
lönegruppering. En sådan revision har
också förutsatts av 1958 års B-riksdag.

Förra årets riksdagsbeslut gav ju de
offentliga tjänstemännen full förhandlingsrätt,
och däri innesluts naturligtvis
också frågan om dyrortsgruppering.
Härvidlag är jag helt ense med civilministern
liksom med femte avdelningens
ordförande, vilken helt säkert kommer
att understryka detta. Det är nu
en sak. Men riksdagen, som har haft
ett otal diskussioner i frågan och uttalat
sig för eu reformering av ortsgrup -

Vissa löneanslag, lönegrupperingen m. m.

peringssystemet, liksom också regeringen
kan naturligtvis inte hindras att ha
en mening och desslikes ge uttryck åt
denna mening.

Av vissa uttalanden om frågans behandling
vid årets avtalsförhandlingar
synes framgå, att arbetsgivarpartenstaten
och dess förhandlingsorgan inte
haft något särskilt intresse av att närmare
gå in på frågan. Det är denna
passivitet som jag har påtalat. Det finns
alltså anledning att ge uttryck åt uppfattningen,
att frågan om lönegrupperingens
avveckling bör aktualiseras i
samband med kommande löneförhandlingar
för tiden efter den period för
vilken avtal nu slutits. Till dess bör
— som jag ser saken — såväl avtalsverket
som arbetstagarparten ha penetrerat
frågan, så att en acceptabel lösning
kan åstadkommas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Dyrortsgrupperingen
har överlevt sig själv. 1964 års dyrortsundersökning
ger bevis för detta. Man
har där utgått från stockholmspriser
och satt Stockholms dyrhetstal till
1 000, medan riksgenomsnittet enligt
denna undersökning ligger så högt som
vid 1 003,63 enheter. Vidare framgår
av undersökningen att Stockholms stad
och ytterligare tre kommunblock, som
ligger i den högsta lönegruppen, är billigare
att leva i än genomsnittet av rikets
kommuner. Å andra sidan är åtta
kommunblock som nu ligger i lägsta
ortsgrupp, dyrare att leva i än genomsnittet.
Av Stockholms läns 24 kommunblock
är det enligt undersökningen
endast fem som har ett lägre dyrhetstal
än Stockholms stad. Av dessa fem
kommunblock som har ett lägre dyrhetstal
ligger två i högsta ortsgrupp,
medan de flesta av Stockholms läns

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Vissa löneanslag, lönegrupperingen in. m.

kommunblock som har ett högre dyrlietstal
ligger i lägre ortsgrupp.

Detta är några exempel som visar hur
orimligt systemet är.

Jag anser dessutom att det är oanständigt
att främst de lågavlönade drabbas
av dyrortssystemet. Den som får
lön i 3-ort och löneklass 8 har knappt
89 procent av samma lön i 5-ort. Motsvarande
siffror för löneklass 18 är
drygt 92 procent, medan man i löneklass
30 hålls nästan skadeslös av systemet
och får ut nära 98 procent av
lönen i ortsgrupp 5. Och högre upp
på löneskalan föreligger ingen skillnad
alls. Finns det något skäl till att de
liögavlönade skall ha samma lön oavsett
bostadsort, medan de lågavlönade
skall tvingas leva på en lägre lön på
vissa orter?

Vi är väl alla här i kammaren motståndare
till olika former av diskriminering
av befolkningsgrupper. Låt oss
då medverka till att avskaffa den bosättningsdiskriminering
som dyrortssystemet
innebär! Tveksamt är om detta
system någon gång har varit berättigat.
Det är väl arbetsinsatsen och
utrymmet för lönehöjningar som skall
vara avgörande för lönesättningen, varvid
mottot bör vara lika lön för lika
arbete oavsett var inom landet arbetet
utföres.

Nu sägs att frågan om dyrortsgruppering
är en avtalsfråga. Det är väl ändå
den obotfärdiges förhinder — ett försök
att komma ifrån ett obehagligt ansvar.
Riksdagen fattade år 1919 beslut om
lönegruppering och har vid flera senare
tillfällen på nytt beslutat i frågan.
Då är det väl också riksdagens sak att
upphäva sitt eget beslut — detta kan
inte överlåtas åt andra. Riksdagen beslutar
dessutom i många avtalsfrågor
där förhandlingsrätt finns, t. ex. om
arbetstider, sociala förmåner för arbetstagare
och hyresreglering. Jag kan inte
förstå varför just lönegrupperingsfrågan
skulle vara fridlyst. Nej, låt oss va -

ra solidariska med de i dubbel bemärkelse
lågavlönade som länge nog har lidit
orättvist av lönegrupperingen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är ju, som det tidigare
sagts, så att den s. k. dyrortsfrågan
har varit föremål för debatter
alltsedan systemet infördes. Men det
märkliga i debatten under senare år är
att man lever kvar i samma föreställning
som tidigare, innan hela dyrortsgrupperingen
praktiskt hade avvecklats.
I dag har vi inget dyrortssystem.
De enda rester som finns kvar av det
gamla är en förhandlingsuppgörelse
som är intagen i kollektivavtalet mellan
statstjänstemännens huvudorganisationer
och avtalsverket.

Ursprungligen fanns fyra grupperingar:
skatte-, hyres-, bostads- och lönegrupperingarna.
Av dessa fyra var det
egentligen skatte- och lönegrupperingarna
som var något så när likartat uppbyggda.
De två övriga grupperingarna
kunde i vissa avseenden skilja sig ganska
starkt från den allmänna indelning
som förekom.

Under de gångna åren har undan
för undan de olika grupperingarna avvecklats
— först bostads- och hyresgrupperingarna,
sedermera även skattegrupperingen.
Vad beträffar lönegrupperingen
har den under det senaste
årtiondet utvecklats till en typisk förhandlingsfråga.
Jag vill erinra om att
den löneplansrevision som genomfördes
hösten 1956 helt byggde på en förhandlingsuppgörelse.
När ortsgrupp 2
avvecklades var det också resultatet av
en förhandlingsuppgörelse.

Sedan dess har vi fått den fullständiga
förhandlingsrätten, vilken innebär
en teknisk omläggning så till vida att
den lönegruppering varom vi tidigare
förhandlade och varom författning ut -

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

färdades numera återfinns i kollektivavtalet.
Därför ställer jag mig litet undrande
inför dem som ständigt skall motionera
om lönegrupperingen. Här har
vi i riksdagen beslutat att statstjänarorganisationerna
skall ha fullständig
förhandlingsrätt, men när det gäller
vissa detaljer i de statsanställdas villkor
vill man uppträda som något slags
förmyndare över personalorganisationerna.
Är det inte riktigast — när man
beviljat den fullständiga förhandlingsrätten
— att överlåta åt personalorganisationerna
att själva formulera de yrkanden
de vill framställa och själva få
ett inflytande över hur totalutrymmet
för förändring av löne- och anställningsvillkoren
skall utnyttjas? En beställning
från riksdagen till avtalsverket
att de om tre år skall ge prioritet
åt denna fråga kan innebära att praktiskt
taget hela det belopp som står till
förfogande för förliandlingsuppgörelser
— och kanske något mer, jag vet inte
med bestämdhet i dag — skall användas
till lösande av denna fråga. Kan någon
av reservanterna eller motionärerna på
något sätt göra anspråk på att representera
statstjänstemännens huvudorganisationer
eller på ett bättre sätt än
dess representanter företräda statstjänarna
när det gäller avgörande av hur
deras löner och anställningsvillkor skall
regleras? Vi bör ändå komma ihåg att
vi beslutat om fullständig förhandlingsrätt.

Sedan finns det också en annan
aspekt på denna fråga. Här talar motionärer
och reservanter om spännvidden
på det statliga området. Den är 12 procent
i botten på löneplanen. Sedan sker
som bekant en viss avfasning i löneplanen
uppåt. Den avfasningen har sitt
motiv i en anpassning till förhållandena
på den enskilda sektorn. Men varför
för man fram just statstjänarlönernas
spännvidd som någonting speciellt
oanständigt i lönebilden när vi på den
enskilda sektorn har en genomsnittlig
2 — Andra kammarens

Vissa löneanslag, lönegrupperingen m. m.

spännvidd som är mer än dubbelt så
stor som den som förekommer i statsförvaltningen?
Jag kan inte exakt ange
siffran nu, men den har under många
år legat på 27—28 procent; i enstaka
fall har lönespännvidden varit över 30
procent. Inom verkstadsindustrien räknar
man med 22—24 procents spännvidd
för samma arbetsuppgifter.

Om man nu har den uppfattningen,
att alla i det här landet skall ha lika
lön så måste det väl i ännu högre grad
gälla den enskilda sektorns förhållanden.
Men jag har inte vid något tillfälle
uppmärksammat att man velat fatta
ett beslut där riksdagen skulle ålägga
Svenska arbetsgivareföreningen att
ta bort de väsentligt större skillnader
i lönespännvidden på den enskilda sektorn
än som finns på den statliga sektorn.

Herr talman! Vi har diskuterat detta
spörsmål så många gånger. Jag tycker
att man väl någon gång skulle respektera
personalorganisationernas rätt att
genom förhandling träffa uppgörelse
även på denna punkt om sina löne- och
anställningsvillkor utan att komma med
särskilda pekpinnar. Jag vågar kanske
tillägga att de som gör partitaktiska
spekulationer i denna fråga säkerligen
har ringa utbyte, tv min erfarenhet är
att statstjänarna sätter rätten att genom
fria förhandlingar träffa avtal om sina
löne- och anställningsvillkor så pass
högt, att de partitaktiska spekulationer
som förekommer från motionärernas sida
sannerligen inte ger någon skörd.

•lag ber, herr talman, att med stöd
av det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Man får nästan en känsla
av att riksdagsmän bör be om ursäkt
för att de motionerar i ett sådant här
ärende, men det tror jag inte att vi behöver
be någon om ursäkt för. De mo -

l>rotokoll 1966. Nr 36

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Vissa löneanslag, lönegrupperingen m. m.

tioner som väckts är ju ett uttryck för
att det finns en betydande opinion bakom
synpunkten och ståndpunkterna.
Det skulle ju vara orimligt, om vi då
inte skulle få framföra dem här i riksdagen
där de skall framföras.

Jag måste säga att jag förundrar mig
litet över avdelningsordförandens framställning
när han talar om att vi här i
riksdagen skulle besluta om dyrortsgrupperingen
på det privata området.
Det har väl aldrig varit ifrågasatt. Det
är på det statliga området som vi har
mandat, det är där riksdagen har att
yttra sig, och det är ju det området vi
yttrar oss om just nu.

Sedan är det ju så med denna dyrortsgruppering
att den skapar sin egen
dyrhet. Det är inbyggt i själva systemet
att när den verkar i samhället, så blir
det också dyrare på de orter som placerats
i högre dyrort. Man konstaterar
att man där måste ha högre löner exempelvis
på det statliga området. Jag vill
hålla med herr Lindholm om att det är
en väldig spännvidd på det privata området.
Sammantaget skapar dessa två
fenomen en dyrhet på de s. k. dyra orterna
som i sin tur blir incitament för
att kräva kompensation.

Det är alldeles klart att vi skall låta
personalorganisationerna komma med
sina önskemål o. s. v. Det är också känt
att det just på detta område vid de senaste
förhandlingarna från betydande
grupper bland de förhandlande parterna
har framförts önskemål om en förändring
i berört hänseende. Detta önskemål
ville man dock icke stödja.

Sedan är det alldeles riktigt att det
har blivit en förhandlingsfråga av detta
spörsmål, som tidigare varit föremål
för beslut i riksdagen. Jag minns mycket
väl när den förändringen kom till
stånd.

Vi har ju också en arbetstidslagstiftning,
som även den berörs av förhandlingar.
Där blir riksdagens uppgift att
i efterhand lagstiftningsvägen fastslå

resultatet av förhandlingarna. Det kan
då inte vara helt ur vägen att också
riksdagen ger en mening till känna inför
förestående förhandlingar.

Herr ÅKERLIND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm säger
att vi inte skall använda pekpinnar,
men en pekpinne bär ju riksdagen tagit
fram i och med att man vill behålla
nuvarande system — om man nu även
efter denna debatt vill behålla det.

Herr Lindholm anför vidare att
spännvidden är större inom andra sektorer,
och det är väl sant, men det är
enligt min mening inte riktigt utan
fullständigt orimligt att det skall vara
så. Detta är emellertid inget försvar
för att vilja behålla orättvisorna även
på de avsnitt där riksdagen har möjligheter
att påverka utvecklingen.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm menar
att vi som har yrkat på successiv avveckling
av dyrortsgrupperingen i lönehänseende
lever kvar i gamla föreställningar.
Det gör vi inte alls. Jag har
tvärtom, såväl då jag erhöll svar på en
interpellation för fjorton dagar sedan
som i dag, motiverat att riksdagen givetvis
bör ha rätt att ha en uppfattning
i denna sak. När riksdagen för så
många år sedan uttalat sin mening i
frågan, kan jag inte förstå att den nu
måste avsäga sig rätten att framföra
denna mening.

Vid ärendets behandling i statsutskottet
visade det sig att nära 50 procent
av ledamöterna var ense med mig.
Vid en votering i kamrarna lär det väl
inte komma fram någon större förändring
i ställningstagandet.

Det finns ute i landet en mycket stark
opinion i detta spörsmål. Det är inte på
något sätt fråga om att vi skall sätta
oss som förmyndare över personalorganisationerna,
inte ens om att begära
prioritet för denna fråga vid avtalsför -

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

handlingarna. Talet om de partitaktiska
spekulationerna har inte fog för sig.
Det hör i varje fall inte samman med
sakfrågan. För min del hoppas jag att
den arbetsgrupp som arbetsmarknadens
parter har tillsatt, skall ta upp denna
fråga till penetrering och att avtalsverket
såsom statens representant då skall
inta en positiv ställning.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nelanders anförande
var på sitt sätt ganska intressant.
Han erkände utan vidare att det var
klart att man icke skulle uppträda som
förmyndare för organisationerna i denna
fråga utan att det bör vara organisationernas
sak att fälla avgörandet.
Herr Nelander ville inte heller göra
gällande att ett bifall till reservationen
skulle innebära en prioritering av
denna fråga vid förhandlingarna. Varför
kan herr Nelander då inte överlåta
åt organisationerna att göra den bedömningen
själva?

Det sätt varpå herr Nelander och övriga
talare argumenterar innebär i sak
ingenting annat än att ni uttalar ett tvivel
på organisationernas representanters
sätt att tillvarata sina medlemmars
intressen. Den som deltagit i förhandlingar
ett antal år vet att det inte finns
något underlag för ett sådant tvivel. I
alla förhandlingar uppkommer det avvägningsfrågor,
och om man vill respektera
den fria avtalsmarknaden bör
man överlåta till parterna att avgöra
dessa frågor och inte komma med pekpinnen,
att den och den saken bör lösas
i den och den förhandlingen.

Det avtal som träffats i år skall ju
gälla under ytterligare två år framåt.
Låt då organisationerna själva få avgöra
vilka yrkanden de skall prioritera
vid nästa avtalsförhandling. I annat fall
tar vi på oss rollen som förmyndare
över organisationerna, och då blir den
fria avtalsmarknaden en fiktion.

Vissa löneanslag, lönegrupperingen m. m.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag har vid så många
tillfällen här i kammaren tagit upp frågan
om dvrortsgrupperingen — både i
interpellationer och på annat sätt — att
ingen som följt dessa debatter kan sväva
i tvivelsmål om min uppfattning i denna
fråga. Allra minst kan statsutskottets
ärade talesman, förutvarande civilministern
herr Lindholm, och den nuvarande
civilministern herr Gustafsson
göra det.

Särskilt har jag bönat för min fäderneö,
icke enbart på grund av den
lokalpatriotism som säges vara ett särskilt
utmärkande drag för gotlänningarna,
utan därför att det framförts —
som jag tycker — välgrundade skäl för
en uppflyttning av Gotland till högre
dyrort. Detsamma gäller några kommuner
i storstockholmsområdet. I båda
dessa områden har man gjort egna prisundersökningar,
som visat att de är för
lågt placerade.

I de debatter jag haft med både den
förutvarande och den nuvarande civilministern
har jag livligt beklagat att
de mångåriga utredningarna — först
1959 års utredning om själva metoderna
för den prisgeografiska undersökning,
som 1958 års B-riksdag begärde, och
sedan den treåriga undersökningen som
blev klar för ett år sedan — ansågs utgöra
hinder för en uppflyttning av enstaka
orter eller grupp av orter även
i de fall där det kunde åberopas starka
skäl för en ändring i dyrortsplaceringen.

För övrigt var jag med och argumenterade
mot ortsgrupperingen av löner
och skatter i de livliga och ibland
ganska hetsiga dyrortsdebattcrna under
1940-talet. Nu skall jag inte fördjupa
mig i historien, d. v. s. i tillkomsten i
början av detta århundrade av detta
lönesystem, som väckt och fortfarande
väcker så mycken irritation bland löntagarna.
Riksdagen bar själv en gång
knäsatt systemet, men ekvationen har

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Vissa löneanslag, lönegrupperingen m. m.

ju hyfsats rätt ordentligt under årens
lopp från ursprungligen sju och ett tag
till och med nio ortsgrupper med bokstavsbeteckningen
A—I till numera tre
ortsgrupper med beteckningen 3, 4 och
5. Skattegrupperingen försvann helt för
fem år sedan. Ortsgrupperna 1 och 2
avvecklades, som herr Lindholm redan
nämnt, i samband med löneuppgörelsen
mellan de statsanställda och civildepartementet,
alltså långt innan den nu gällande
förhandlingsordningen sjösattes
vid det senaste årsskiftet.

Vad meningsskiljaktigheterna i denna
fråga nu gäller är hur man skall
komma vidare. Ingen bestrider att dyrortsgrupperingen
i och med tillkomsten
av den nya förhandlingsordningen utgör
ett led i löneplanens utformning
och numera är en förhandlingsfråga.
Såväl utskottsmajoriteten som reservanterna
är helt eniga i det avseendet; det
är alltså inte om den saken som striden
nu står. Den tidigare dyrortsnämnden
som prövade omflyttningar inom
dyrortssystemet har upphört. Dess uppgifter
har enligt gällande kollektivavtal
överflyttats till parterna, som har att
komma överens om lönegrupperingen
och även om upp flyttning av viss ort
eller viss grupp av orter. Även mina
vänner på Gotland är på det klara med
att så är fallet.

Som bekant framförde löntagarorganisationerna
i årets avtalsrörelse — den
saken har redan nämnts av herr Nelander
— krav på uppflyttning av vissa
orter och områden till högre dyrortsgrupp.
Bland dessa befann sig till min
stora glädje även Gotland. Det blev
emellertid ingen justering i årets avtal.
Vad kan anledningen till detta vara?
.lag kan inte tolka det på annat sätt än
att löntagarorganisationernas förhandlare
hade att väga förslag om ändring
i dyrortsgrupperingen mot förslag om
procentuella lönejusteringar och lönegradsuppflyttningar.
Eftersom man till
sist ändå träffade en överenskommelse

måste dessa senare önskemål ha vägt
tyngre i vågskålen. Riksdagens lönedelegation
har på riksdagens vägnar godkänt
ramöverenskommelserna om lönerna.

Frågan är då vad som skall ske härnäst.
Det i år träffade avtalet gäller tre
år, 1966—1968. Den nya förhandlingsrätten
gled ju inte ut på det oroliga avtalshavet
alldeles friktionsfritt, som vi
kanske hade väntat, men vi får väl hoppas
att färden blir både lugnare och
stadigare i fortsättningen än den blev
i år. Vi har anledning att vara aktsamma
med denna föga prövade och
kanske ännu så länge en aning bräckliga
farkost, som så nyligen sjösattes,
och inte göra farleden besvärligare än
den behöver vara. Jag hyser vissa betänkligheter
härvidlag beträffande reservationens
formulering. Den innebär,
såvitt jag förstår, att riksdagen skall
uttala sig om hur fördelningen inom
löneramen bör ske. Men även det är
parternas sak att avgöra. Det är parterna
som skall bestämma hur myckel
man vid uppgörelsen skall lägga på procentuella
lönejusteringar, hur mycket
man skall lägga på lönegradsuppflyttningar
och hur mycket man skall lägga
på uppflyttningar av ortsgrupper. Lönespännvidden
är ju för övrigt, som herr
Lindholm redan berört, i många fall betydligt
större på den enskilda arbetsmarknaden
än den är inom det statliga
området. Det finns dessutom kallortstillägg
i Norrland, så det finns ju
redan en annan sorts lönegruppering
för Norrlands del. Det är väl ingen som
reflekterar på att ta bort den när man
talar om avvecklingen av dyrortsgrupperingen.

I samband med den nya förhandlingsordningens
införande underströks eftertryckligt
att man måste visa förtroende
för parternas förmåga och ansvarskänsla
att själva klara upp motsättningarna,
utan statsmakternas inblandning.
Jag tror att man når bättre resultat ge -

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

nom att hysa detta förtroende för parterna
att göra den fördelning de finner
lämpligast. Om jag inte är felinformerad
kan lönegrupperingen aktualiseras
i samband med de förhandlingar om
C-listan som skall föras även under den
nu löpande treårsperioden. I så fall
skulle löntagarna inte behöva vänta till
treårsperiodens utgång med att aktualisera
kravet på en uppflyttning av viss
ort eller vissa orter. Om man finner
att utrymmet inte är så stort att man
kan avveckla hela ortsgrupperingen •—
vilket enligt vad civilministern nämnde
i våras skulle kosta mellan 450 och 475
miljoner kronor om man räknar med
pensionerna — kan det tänkas att man
ändå har så stort utrymme att man kan
flytta upp vissa orter som man finner
är klart felaktigt ortsgruppsplacerade.
Då kan man alltså vid dessa förhandlingar
komma ett steg vidare på vägen.

Medlemmarna i statstjänstemannaorganisationerna
kommer — det kan vi
förutsätta — att framföra sin mening
till sina förhandlare, och det är också
den rätta vägen att gå. Vill statstjänstemännen
ha en fri förhandlingsrätt liknande
den som gäller för den enskilda
arbetsmarknaden — och det har man
begärt och fått efter många års utredningar,
överläggningar och även förhandlingar
— så får man också ta konsekvenserna
av denna fria förhandlingsrätt.
Man kan inte ha både en fri
förhandlingsrätt och riksdagen som något
slags reservingång när man i avtalsrörelsen
inte uppnår de resultat man
önskade.

Nu har parterna i varje fall ett mycket
omfattande material — hur tillförlitligt
det nr kan jag inte yttra mig om —
i »Dyrortsundersökningen 1964», som
omfattade prisjämförelser mellan Stockholm
och 281 kommunblock. Man har
gjort 91 000 prisnoteringar fördelade på
37 000 butiker, så nog har man ett vidlyftigt
material att stödja sig på. Undersökningen
visar, att det fortfarande

Vissa löneanslag, lönegrupperingen m. m.

finns skillnader i kostnadsnivån mellan
orterna, men också att många orter
inte är riktigt placerade.

Vi bör överlåta åt parterna att vid
de fria förhandlingar, som var avsikten
med den nya förhandlingsordningen,
klara upp fördelningen av den lönepott
som föreligger vid avtalsförhandlingarna.
Parterna har bättre insikt och
kunskaper om läget och om vad som
kan och bör göras. Det är den uppfattning
jag för min del har funnit i majoritetens
i statsutskottet mening, och jag
kan inte finna annat än att den är sakligt
riktig. Jag kommer därför att rösta
med majoritetens förslag.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Att dyrortsgrupperingen
är orättvis torde inte råda några delade
meningar om. Ju längre den upprätthålles,
desto orättvisare ter den sig
för de löntagargrupper, som råkar bo
inom orter som räknas till 3 eller 4 och
som gärna jämför sina löner med dem
som utgår i Stockholm.

Det kan vara intressant att läsa om
resultatet av den dyrortsundersökning
som genomförts, men den saknar enligt
min mening ett riktigt verklighetsunderlag.
Det måste vara mycket svårt att
exempelvis övertyga gävleborna om alt
det skall vara 3 procent billigare att
leva och bo i Gävle än i Stockholm.
Underligheter i motsatt riktning ger
besked om att det skulle vara dyrare att
bo i Bergsjö kommun i Hälsingland än
vad det är att leva och bo i Stockholm.
Därmed vill jag ha sagt att statistiken
är en sak men verkligheten eu annan
sak.

Nu drabbas inte bara statsanställda av
dessa underligheter. 1 många kollektivavtal
återfinns de s. k. dyrlietsvärderingarna.
De utgående lönerna för de
anställda följer genomgående denna
orättvisa gruppering. Det iir därför som
iag med tillfredsställelse noterar tillkomsten
av ett stort antal motioner,

Onsdagen den 7 december 1966

38 Nr 36

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

vilka har det gemensamt att de önskar
en rättvisare ordning på detta område.
Det bara förvånar mig att det inte redan
1962, då jag motionerade i ämnet,
kunde förmärkas någon sådan aktivitet
från andra motionärers sida. Men även
om denna aktivitet är något senkommen,
får man väl nu säga bättre sent
än aldrig.

Tillkomsten av statens avtalsverk har
nu överflyttat avgörandet beträffande
de statsanställdas löner från riksdagen
till de avtalsslutande parterna. Jag tror
att det är en bättre ordning än den
som rådde tidigare. Dyrortsgrupperingen
får emellertid alltjämt spela roll som
normgivande vid avtalsförhandlingarna
och upprätthåller därmed denna orättvisa
för hundratusentals arbetare och
tjänstemän. Man kan då säga att det
inte är riksdagens sak att bestämma,
utan att avgörandet tillkommer de avtalsslutande
parterna på arbetsmarknaden.
Det är formellt riktigt, men då
måste det också tillkomma statsmakternas
myndigheter att tillhandahålla
sådana statistiska uppgifter som speglar
verkligheten på ett riktigare sätt än
vad som nu har presenterats. Jag är
angelägen om att understryka att detta
inte bör uppfattas som en anmärkning
mot statistiska centralbyrån, därför att
jag tror mig förstå dennas svårigheter
att få fram verklighetsbetonade siffror.
Jag ville bara, herr talman, understryka
att jag rent principiellt är enig med
herr Lindholm om tågordningen när
det gäller de anställda, deras löneförmåner
etc., men jag är lika angelägen
om att understryka att man måste få
fram ett betydligt mer omfattande och
på verkligheten grundat sakmaterial för
att kunna komma fram till riktiga förhandlingar.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner

dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 154, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 104 ja och 94 nej, varjämte 14
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§12

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
155, i anledning av väckta motioner angående
förläggningen av LKABrs huvudkontor.

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Axel Andersson och Strandberg
(I: 183) och den andra inom andra

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

kammaren av herrar Petersson och Öhvall
(11:255), hade hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam utredning av frågan
om förläggning av LKAB:s huvudkontor
under medverkan av företagets
ledning och representanter för Norrbottens
län.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:183 och 11:255 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Åkerlund, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Bohman, Eliasson i Sundborn,
Turesson, Gustafsson i Kårby, Nelander,
Källstad och Tobé, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:183 och 11:255, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning av frågan om förläggningen
av LKAB:s huvudkontor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Som framgår av det föreliggande
utskottsutlåtandet har frågan
om förläggningen av LKAB:s huvudkontor
även tidigare varit föremål för riksdagens
behandling. För mig som motionär
har det varit intressant och glädjande
att se hur önskemålet om en utredning
av LKAB:s huvudkontors placering
fått en allt större anslutning i
statsutskottet. I år har samtliga borgerliga
utskottslcdamöter instämt i utredningskravet,
medan utskottets socialdemokrater
envist motsätter sig detsamma.
Utan att ingå på någon längre historieskrivning
vill jag dock redogöra för anledningen
till att jag som motionär så
ihärdigt liar förfäktat att frågan om förläggning
av LKAB:s huvudkontor bör
prövas innan UKAB bygger och flyttar
in i ett nytt huvudkontorshus i Stockholm.

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

År 1956 uttalade riksdagen att huvudkontoret
i dåvarande läge borde förläggas
till Stockholm.

Riksdagen beslöt dock även att göra
följande tillägg: »Skulle emellertid erfarenheten
visa att en förflyttning av
huvudkontoret till Norrbottens län kan
verkställas utan nackdelar för bolaget,
bör frågan härom upptagas till förnyad
prövning.»

År 1963 avlämnade landshövdingarna
Näslund och Eckerberg var sin lokaliseringsutrcdning.
I båda utredningarna
framhölls med stor kraft att det låg i
rikets intresse att arbeta för en aktiv
lokaliseringspolitik, d. v. s. att minska
trycket på Stockholm och andra större
befolkningscentra genom att stimulera
till ökad verksamhet i avflyttningsregionerna.
Dessa tankegångar vann gehör
inom samtliga riksdagspartier.

År 1963 blev det också allmänt bekant
att UKAB:s ledning avsåg att bygga en
ny huvudkontorsbyggnad i Stockholm.
Med tanke på riksdagens tveksamhet
år 1956 om det riktiga i att förlägga
LKAB:s huvudkontor till Stockholm och
att riksdagen då förbehöll sig rätt att
ompröva frågan om huvudkontorets placering
föreföll det naturligt att ta del
av vad den Eckerbergska utredningen
— som direkt behandlade frågan om lokalisering
av statlig företagsamhet —
anfört om placeringen av LKAB:s kontor.

Utredningen anför sammanfattningsvis
att den i motsats till LKAB:s ledning
anser huvudkontorets förläggning
i anslutning till en stor produktionsenhet
innebära fördelar från ekonomiska
ocli administrativa synpunkter.
Utredningen anser att kontakter och
samarbete med de stora lokalförvaltningarna
i Norrbotten borde kunna
främjas, om LKAB:s huvudkontor förlädes
dit.

Detta uttalades av en statlig utredning,
diir inte någon företrädare för
Norrbotten ingick. Utredningen kunde
följaktligen inte träffas av den kritik

Onsdagen den 7 december 1966

40 Nr 36

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

för lokalpatriotism, som alltid anförs
mot oss norrbottningar när vi tar till
orda i dennna fråga.

Landshövding Näslund anförde i sammanfattningen
av länsstyrelsens i Norrbotten
yttrande över den Eckerbergska
lokaliseringsutredningen, att erforderliga
utredningar rörande lokaliseringen
av ASSI:s och LKABrs huvudkontor till
Norrbotten snarast borde fullföljas.

I sitt yttrande över samma utredning
anför landstingets förvaltningsutskott i
Norrbotten om LKAB, att då 99 procent
av företagets personal är verksamma
i Norrbotten, måste också detta
vara ett utomordentligt starkt skäl för
att även huvudkontoret förläggs till
Norrbotten, även om man ser saken
rent företagsekonomiskt.

Herr talman! Bedan första gången
jag deltog i en riksdagsdebatt om förläggningen
av LKAB:s huvudkontor
framhöll jag, att tanken bakom huvudkontorets
placering bör vara att verksamhetens
bedrivande ordnas på det
från olika synpunkter effektivaste och
ändamålsenligaste sättet. Därvidlag
sammanfaller alltså utskottsmajoritetens
och reservanternas synsätt.

Skillnaden ligger i att socialdemokraterna
helt sluter upp bakom LKAB:s
direktör Arne Lundbergs bedömning,
att huvudkontoret skall ligga i Stockholm.
Huvudskälet för att huvudkontoret
måste vara förlagt till Stockholm
skulle vara att man där bäst kan klara
försäljningsarbetet. Jag har svårt att
tro att försäljningsarbetet, som sker på
utlandsmarknaden, i nämnvärd grad positivt
påverkas av att huvudkontoret är
beläget i Stockholm.

Stora enskilda bolag, t. ex. Cellulosabolaget,
har flyttat sina huvudkontor
norrut — i Cellulosabolagets fall till
Sundsvall — för att komma i närheten
av produktionsområdet. Även i skriften
Statliga företag, som utgivits av handelsdepartementet
i oktober 1966, anförs
kort och gott beträffande LKAB:s
malmförsäljning att denna sker genom
försäljningsbolaget Malmexport.

Det är allmänt känt att för att i ökad
omfattning kunna sälja den fosforrika
lapplandsmalmen måste troligen ytterligare
insatser göras då det gäller malmförädling.
För mig är det naturligt, att
dessa insatser görs där malmen bryts
och att huvudkontorets intresse för detta
utvecklingsarbete måste vara stort.

Detta gäller också, särskilt i dagens
läge, rationalisering av driften vid gruvor
och hamnar samt projektering för
nya malmfält.

Trots att direktör Lundberg har sin
bestämda ståndpunkt om huvudkontorets
lokalisering anser jag, att så starka
skäl för en utredningsmässig prövning
på bredare basis framförts av den
Eckerbergska lokaliseringsutredningen,
att man bör försöka få prövningen till
stånd nu innan man flyttar in i det nya
huvudkontoret.

Socialdemokraterna försöker förringa
betydelsen av att LKAB:s huvudkontor
förläggs till Norrbotten. LKAB är Norrbottens
största och mest vinstgivande
företag, men på grund av försäljningsminskning
nödgas nu LKAB minska
produktionsvolymen, och det är förståeligt
för alla att detta skapar problem
för människorna i de berörda bygderna
— bygder som redan förut haft stora
avflyttningsproblem. För mig är det
självklart att det just i detta läge skulle
vara en utomordentlig stimulans för
företagarviljan ocli därmed för tillgången
på sysselsättning, om staten som
ägare av LKAB funne det riktigt att
förlägga LKAB:s huvudkontor till länet.

Herr talman! Med stöd av det anförda
vill jag yrka bifall till reservationen.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Det är riktigt, som här
redan har sagts och som utskottet framhåller
i sitt utlåtande nr 155, att denna
fråga vid upprepade tillfällen har varit
föremål för riksdagens prövning, och
det är också riktigt att de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet lika
konsekvent har motsatt sig att frågan
om LKAB:s huvudkontors placering

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

prövas. Utskottsmajoriteten har även
gått emot det motionsyrkande som föreläggs
årets riksdag.

Vi återkommer därför att vi anser att
detta är en väsentlig fråga för Norrbotten,
och dessutom är ju planerna på en
nybyggnad av kontoret nu ställda på
framtiden på grund av besvärligheter
på byggsidan.

I sin iver att finna motiv för avslag
på dessa motioner har utskottsmajoriteten
faktiskt underlåtit att redovisa
vad vi anser är mycket väsentligt i remissyttrandena.
Samtliga remissinstanser
menar nämligen, att det nu tillgängliga
utredningsmaterialet inte är tillräckligt
för att visa fördelar och eventuella
nackdelar med utflyttning av
LKAB:s huvudkontor. Utskottet har
hängt upp sin argumentation på effektivitetssynpunkten.
Det anför att Kiruna
stad framhållit att huvudkontorets
förläggning i första hand borde betingas
av målsättningen att företaget
beredes alla möjligheter att bedriva sin
verksamhet på det effektivaste sättet.
Den målsättningen är vi naturligtvis
alla överens om, och det har också herr
Petersson påpekat. Men utskottet borde
rimligen också ha citerat följande ur
Kiruna stads remissyttrande:

»Ur dessa och andra synnerligen väsentliga
synpunkter bör en ändring av
nuvarande förhållanden bli föremål för
ingående utredning och prövning innan
något ställningstagande kan ske.»

Det är denna prövning och utredning
vi begär i årets motioner.

Luleå stad framhöll år 1964 att staden
redan 1956 i sin skrivelse tillät sig
framföra att skälen för huvudförvaltningens
förläggning till huvudstaden
var föga övertygande. »Någon anledning
att på nu tillgängligt material
ändra åsikt föreligger icke», hette det
vidare.

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott
påpekade i sitt remissvar
1964 att det måste betraktas som ett
naturligt och angeläget önskemål att
LKAB:s huvudförvaltning bleve förlagd

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

till Norrbotten. »På landstinget försökte
man också på allt sätt påverka utvecklingen
i sådan riktning, när frågan
var aktuell 1956, tyvärr dock utan framgång»,
säger man.

Länsstyrelsen i Norrbottens län hade
samma mening som lokaliseringsutredningen,
den Eckerbergska utredningen,
rörande statlig verksamhet och hänvisade
till följande skrivning av lokaliseringsutredningen:
»Lokaliseringsutredningen
har vid sina överväganden funnit
det uppenbart, att en flyttning av
LKAB:s huvudkontor förutsätter en omläggning
av nuvarande former och rutiner
för samarbete med Grängesbergsbolaget
och AB Malmexport. Det skulle
vara värdefullt för lokaliseringsfrågans
bedömning att få möjligheterna till en
sådan omläggning belysta. Nu föreliggande
material gör det svårt för utredningen
att avväga de verkliga fördelarna
och nackdelarna vid en utflyttning
av LKAB:s huvudkontor. I LKABts
skrivelser synes man ha lagt mindre
vikt vid huvudkontorets samarbete med
lokalförvaltningarna i Norrbotten. Såvitt
lokaliseringsutredningen kan bedöma
torde dock huvudkontorsförläggningen
tillsammans med en stor produktionsenhet
kunna innebära fördelar
från ekonomiska och administrativa
synpunkter. Kontakter och samarbete
med de stora lokalförvaltningarna i
Norrbotten borde kunna främjas om
LKAB:s huvudkontor förlädes exempelvis
till Kiruna. Det förefaller icke osannolikt,
att antalet befattningshavare
skulle kunna nedbringas genom administrativ
samordning med lokalkontoret
på platsen. Såvitt utredningen kan bedöma
bör även sådana frågeställningar
belysas och ingå bland de premisser
som bör bli avgörande för frågans slutliga
lösning.»

Men länsstyrelsen påpekar också att
det kunde vara av stort värde att fa
den högt utbildade tekniska, ekonomiska
och administrativa expertis till
länet, som ingår i LKAB:s huvudförvaltning.
Den skulle vid sidan av sina

2* — Andra kammarens protokoll 11)00. Nr Ilo

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

ordinarie arbetsuppgifter i hög grad
berika den industriella miljön och
främja näringslivets utveckling i länet.
Härtill kommer den rent psykologiska
betydelsen av att ett företag av LKAB:s
storlek flyttar sitt huvudkontor till länet.

Utskottet trycker hårt på att det är
företagsledningens sak att själv bedöma
frågan om var huvudkontoret skall ligga.
Enligt utskottets och LKAB-ledningens
mening skulle det rent av vara
otillbörligt om ägaren-staten, representerad
genom riksdagen, skulle ge sin
mening till känna i denna fråga. Är
detta ett rimligt resonemang? Stora
ansträngningar har gjorts på det lokaliseringspolitiska
området. Riksdagen
har fattat beslut om att föra en aktiv
lokaliseringspolitik. En statlig utredning
tillsattes för att speciellt ägna sig
åt lokaliseringen av de statliga företagen.
Men denna utredning tog inte ställning
i fråga om LKAB:s huvudkontor
utan menade att frågan behöver ytterligare
belysning.

Nu presenterar utskottets majoritet
ett utlåtande som närmast går ut på
att riksdagen inte skall lägga sig i denna
sak. Är det verkligen rimligt? Även
om man principiellt kan vara med om
att företagsledningens synpunkter måste
tillmätas stor betydelse i sammanhanget,
kan väl inte ägaren till företaget
frånkännas sin rätt att agera.

Det är väl ändå förståeligt om man i
Norrbotten frågar sig huruvida det kan
vara nödvändigt att ett företag som uteslutande
sysslar med lappländsk järnmalm
måste bygga sitt huvudkontor i
centrum av Stockholms stad på en av
landets dyraste tomter. LKAB bedriver
ju inte minuthandel. Det är för övrigt
inte LKAB själv som säljer malmen.
Som herr Petersson redan tidigare har
påpekat sker denna försäljning genom
ett särskilt försäljningsbolag, Malmexport
AB. På sidan 20 i den tidigare refererade
redogörelsen, som är utgiven
av handelsdepartementet och som be -

handlar de statliga företagen, står kort
och gott: »Försäljningen av malmer
ombesörjes av Malmexport AB, som till
lika delar ägs av LKAB och TGO.» Försäljningsbolagets
direktör har för övrigt
i dagarna varit i Norrbotten och
berättat om hur det är att sälja malm
åt LKAB.

Utskottet anför också att de skattesynpunkter,
som tidigare anlagts i detta
sammanhang, numera är av sekundär
betydelse på grund av det nya skatteutjämningsförfarandet.
Och det är till
viss del riktigt. Men jag frågar mig ändå
huruvida Kiruna stad kan anse att denna
fråga är så sekundär. Jag har låtit
göra en beräkning av vad det hela
skulle betyda för staden. Det framgår
att eu förflyttning av huvudkontoret
till Kiruna stad skulle betyda ett bidrag
till den borgerliga kommunen med
1 615 000 och till den kyrkliga kommunen
med 56 000 kronor -— tillsammans
1 671 000 kronor. Kiruna stad erhåller
inget skatteutjämningsbidrag.

Som jag sade tidigare bär ju riksdagen
i mycket stor utsträckning sysslat
med de lokalise ringspolitiska frågorna.
Det bör då också vara helt naturligt
att riksdagen beställer en förutsättningslös
utredning om lokaliseringsort
för företag där staten själv äger nära
nog hela aktiestocken.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid -utlåtandet fogade reservationen
av herr Axel Andersson m. fl.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Allt är inte väl beställt
med utformningen av LKAB:s verksamhet.
Men det ämne som motionärerna
och reservanterna nu fäst så stort avseende
vid är inte på långt när det viktigaste.
Frågan om huvudkontorets förläggning
har ju också kommit i ett helt
annat läge än tidigare på grund av de
förändringar som inträffat de senaste
åren. Herr öhvall har redan något varit
inne på den saken.

I alla tidigare motioner i detta ären -

Onsdagen den 7 december 196G

Nr 36

de har frågan om huvudkontorets förflyttning
från Stockholm till någon ort
i Norrbotten tillmätts betydelse framför
allt ur skattepolitisk synpunkt. Ursprungligen
uttogs ju skatt för den s. k.
huvudkontorsandelen med 10 procent
av vinsten. Uttaget minskades sedan
till 7,5 procent och förutsattes nu gå
ned till 5 procent. Men ännu viktigare
är att denna del av bolagsskatten inte
längre har samma verkningar som förr
för norrbottenskommunerna, sedan riksdagen
beslutat om nya regler för skatteutjämningen.
Norrbottens läns landsting
skulle uppenbarligen inte få några
ökade inkomster alls genom att huvudkontorsandelen
beskattades i Norrbotten
i stället för i Stockholm. Landstingets
del av skatteutjämningen skulle
nämligen minska med i stort sett samma
belopp som tillflödet från LKAB
skulle öka. Av de tre primärkommuner
som kan komma i fråga — Luleå, Gällivare
och Kiruna — är det bara den
sistnämnda som skulle få någon nytta
av förändringen.

Herr öhvalls siffror på denna punkt
— de som gäller Kiruna — grundar sig
på en oförändrad procentsats för beskattningen
av huvudkontorsandelen.
Men det finns mycket som talar för att
det kommer att gå som man nu förutsatt,
nämligen att det blir 5 procent, och
då ändras ju ganska grundligt, även
för Kirunas del, de siffror som herr öhvall
har anfört. Trots att frågan alltså
numera har en så begränsad betydelse
för norrbottenskommunerna — sett endast
ur skattesynpunkt — borde en omprövning
göras av LKAILs verksamhet
även med syfte att ge gruvlänet bättre
utbyte av bolagets verksamhet. För min
del tycker jag inte alls att det är självklart
att det skall vara som nu. Jag vet
inte varför man nödvändigtvis skall förutsätta
att 5 procent är ett heligt tal
när det giillcr alt bestämma den del av
bolagsskatten som skall undandras
Norrbotten. Det har i debatten antytts
att man förmodligen måste ha någon

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

form av kontor i Stockholm under alla
förhållanden. Om detta skall kallas huvudkontor
är dock inte säkert. Blir detta
inte fallet kan man självfallet pruta
ner den skattesats som utgår i Stockholm
till betydligt mindre än 5 procent.

Dessutom finns det enligt min mening
skäl att också se på andra frågor av betydelse
för skatten, exempelvis nuvarande
tariffer för LKAB:s anlitande av
malmbanan. Det är en gammal stridsfråga
och norrbottningarna har många
gånger marscherat i kanslihusets trappor
för att få en ändring till stånd på
denna punkt. Fn viss ändring har skett,
men fortfarande är det en fråga som
har mycket större betydelse — till
nackdel för norrbottningarna — än
frågan om beskattningen av den s. k.
huvudkontorsandelen.

Jag vill emellertid understryka vad
som nu har framhållits såväl av utskottsmajoriteten
som av reservanterna,
nämligen att bedömningen av
LKAB:s verksamhet skall syfta till att
ge företaget ökad effektivitet. Jag delar
inte LKAB-ledningens mening att styrelsen
alltid vet bäst vad som bör ske.
Från den utgångspunkten har styrelsen
nu avvisat s. k. yttre påverkan även när
den kommer från statsmakterna, i detta
fall riksdagen. Herr öhvall har helt rätt
i att en sådan ståndpunkt är orimlig.
Enligt min mening bör riksdagen inte
bara blanda sig i frågan om statsföretagens
effektivitet utan också ta itu med
liknande frågor inom den privata sektorn,
ehuru jag misstänker att herr öhvall
inte är med på det. Men om man
menar allvar med strävandena att nå
ökad effektivitet — inte bara av det
slag som kan avläsas i vinstsiffrorna
utan också med hänsyn till samhällets
intressen på andra områden — kan
man inte nöja sig med en diskussion
bara om förläggningen av huvudkontoret.

Ilar man ett allvarligt intresse för
statsföretagens effektivitet skall man enligt
min mening ta itu med exempelvis

Onsdagen den 7 december 196C

44 Nr 36

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

frågan om lämpligheten — både för
LKAB självt och för vårt land — av
att LKAB fortsätter nuvarande samverkan
med Grängesbergsbolaget. Detta är
som bekant en gammal stridsfråga, som
tydligen är på väg att få mycket stor
aktualitet igen. En socialdemokratisk
utredningsman i den kommitté, som förberedde
riksdagsbeslutet om förstatligande
av malmgruvorna i Norrbotten
avrådde statsmakterna från det här samröret
med Grängesbergsbolaget. Han ville
tvärtom göra bolaget effektivare —-såväl ur företagsekonomisk som handelspolitisk
synpunkt — genom att utnyttja
statens avtalsenliga rätt att inlösa
även en del av malmflottan och alltså
även på det området skapa en boskillnad
mellan Grängesbergsbolaget och
LKAB.

I samband med riksdagsbeslutet framfördes
också den frågan, liksom också
ett krav från landstinget i Norrbotten,
att man skulle ersätta Grängesbergsbolagets
fortsatta inflytande i LKAB med
rätt för landstinget att köpa aktier i företaget.
Men det gick inte, och nu har
samarbetet med Grängesbergsbolaget
lett till bl. a. upprättandet av det gemensamma
försäljningsbolaget. Nu konkurrerar
den ena av delägarna i LKAB
och försäljningsbolaget med det statliga
bolaget genom att sälja malm från det
svensk-amerikanska bolag som exploaterar
malmfyndigheterna i Liberia. Vad
man än kan säga om den saken så inte
är det effektivitet ur statsföretagets
synpunkt. Med vilka metoder denna
konkurrens sker har vi fått veta bl. a.
genom skildringarna i svensk TV beträffande
Lamcobolagets utformning
av sin lönepolitik och sitt allmänna
förhållande till de anställda i Lamcogruvan.

Herr talman! Jag har undersökt möjligheterna
att ställa ett förslag under
denna debatt för att utvidga reservanternas
utredningsyrkande. Som detta nu
är utformat tycker jag nämligen att
det förbigår alla väsentliga frågor. Det

har emellertid visat sig att ett ändringsyrkande
stöter på formella hinder, och
i stället för att då fuska bort hela den
här saken med ett utredningsförslag,
som bara berör en del perifera ting, föredrar
jag att avvakta ett tillfälle — det
kommer säkerligen ganska snart — då
man kan ställa förslag om en sådan utredning
av statsföretagens effektivitet
att även frågan om LKAB:s huvudkontor
kan prövas i ett större sammanhang.

Det går tydligen nu i rätt riktning.
Kommunisternas vilja att medverka till
den statliga industrisektorns utvidgning
och ökade effektivitet har framgått av
många motioner i det syfte jag har talat
om. Det liar också inkluderat frågan
om LKAB:s förvaltningsformer. Nu har
jämväl den socialdemokratiska kritiken
mot statsföretagens brister satt fart på
reformkravet. Enligt dagens tidningar
skall den socialdemokratiska riksdagsgruppen
i morgon diskutera ett förslag
som bl. a. syftar till en samordning av
LKAB:s och NJA:s verksamhet. Det är
ett förslag som vi länge har pläderat
för, och jag hoppas för min del att den
fortsatta behandlingen av sådana samordningsfrågor
som gäller LKAB också
skall innefatta även frågan om en statlig
verkstadsindustri, så att vi får ett
»Statens metallindustrier» ända från
råvaran till de färdiga produkterna. Ser
man LKAB:s roll i ett sådant större
sammanhang kommer frågan om
LKAB:s huvudkontor att bli en mindre
detalj. Den bör emellertid, jag vill understryka
det, också undersökas, men
då i det sammanhang jag här talar om.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi har här ånyo en fråga,
i vilken statsutskottet har delats på
två sidor, en s. k. borgerlig sida som
omfattar reservationen och en socialdemokratisk,
utgörande drygt hälften av
utskottets ledamöter, som står bakom
utskottets hemställan. På en punkt är

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

vi ganska överens i denna diskussion,
nämligen att riksdagen vid åtskilliga
tillfällen tidigare har ventilerat frågan.

Nu säger man i reservationen att det
finns en opinion för flyttning av
LKAB:s huvudkontor, och att en utredning
därför bör verkställas. Men, herr
talman, en sådan utredning skulle såvitt
jag kan förstå inte kunna prestera
ytterligare synpunkter utöver dem som
framkom vid en djupplöjning från femte
avdelningens sida för några år sedan.

Argumenten för att LKAB:s huvudkontor
även i fortsättningen bör vara
förlagt till Stockholm har på ett mycket
markant sätt anförts i remissvaren.
Uppriktigt sagt, herr talman, tror jag
inte på talet om att man kan stilla denna
opinion enbart med en utredning.
Jag föreställer mig att, om man skulle
gå med på en utredning, denna — mot
bakgrund av de sakskäl som anförts
från LKAB:s sida — med all sannolikhet
kommer att stanna för att den nuvarande
organisationsformen är den i
nuläget mest ändamålsenliga om man
på ett effektivt sätt vill tillvarata företagets
intressen. Jag tror inte att man
inför ett sådant konstaterande kan upphöra
att motionera i denna fråga, ty
det föreligger såvitt jag kan förstå ett
intresse att hålla denna liksom vissa
andra frågor levande hos befolkningsgrupper.
Å andra sidan är jag inte övertygad
om att den opinion som bär åberopats
är så entydig som man vill göra
gällande.

Nu är det rent sakligt så, att LKAB
har anpassat sin organisation till de rådande
förhållandena. I denna debatt
har hänvisats till att vissa företag har
förlagt sina huvudkontor till den ort där
produktionen äger rum, och det är ju
riktigt, men det förekommer också fall
där man har huvudkontoret förlagt till
Stockholm. Den enligt min mening
lämpligaste parallell, som man kan dra
när man skall bedöma frågan om förliiggningsort,
iir väl en jämförelse med

4ä

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

ett företag som i väsentliga avseenden
arbetar under likartade förutsättningar,
nämligen Grängesbergsbolaget. Detta
bolag har som bekant sitt huvudkontor
placerat i Stockholm. I den organisation,
som har byggts upp och godkänts
av riksdagen, finns också ett element
som bör tillmätas väsentlig betydelse,
nämligen att LKAB och Grängesberg har
en gemensam försäljningsorganisation.
De företag med huvudkontor på produktionsorten,
vilka man här pekat på,
har regelmässigt sin försäljningsorganisation
inrymd inom huvudkontoret,
och detta förhållande innebär en väsentlig
artskillnad i förhållandena till
LKAB och Grängesberg.

En annan artskillnad består i att
LKAB i betydande utsträckning till lokalförvaltningarna
delegerat beslutanderätten
i frågor som i andra företag
vanligen handläggs inom huvudkontoret.
Det är för att uppnå största möjliga
effektivitet som man byggt organisationen
på detta sätt.

Jag vill ytterligare tillägga att, om
det förslag som framförts i motionen
skulle bifallas, detta inte betyder att
man skall flytta hela huvudkontoret till
Norrbotten utan att ungefär halva kontoret
kommer att flyttas. Den andra
halvan måste under alla förhållanden
finnas kvar i Stockholm för samråd
och samverkan med försäljningsorganisationen.

Det sades av en tidigare talare att
malmförsäljning inte är någon minutförsäljning.
Det är riktigt, men vid
malmförsäljning måste man ha en ständig
kontakt med marknadsutvecklingen
och man måste uppehålla kundkontakter
och göra marknadsundersökningar.
Allt det arbetet måste ske i samråd
med försäljningsorganisationen, och
det arbetet är, vågar jag påstå, av den
allra största betydelse för företagets
framtida utveckling.

När man diskuterar denna fråga bör
man inte presentera siffror på det enkla
siitt som herr öhvall gjorde, då han

Onsdagen den 7 december 1966

46 Nr 36

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

räknade ut hur många kronor Kiruna
skulle tjäna på en flyttning. Det är inte
alls säkert att Kiruna skulle tjäna någonting
på en flyttning; detta måste ju
förutsätta att huvudkontoret förläggs
till Kiruna. Men med den organisation
företaget nu har kan man välja mellan
Luleå, Gällivare och Kiruna — jag förmodar
att Narvik, som också ingår i
lokalförvaltningen, inte är aktuellt i
detta sammanhang. Det kan dessutom
tänkas — det får i varje fall inte betraktas
som helt uteslutet —- att man
genom den föreslagna organisationen
skulle få sämre möjligheter att följa upp
marknadsfrågorna och att man sålunda
på andra områden skulle kunna förlora
väsentligt mer än vad man eventuellt
skulle kunna vinna genom ett bifall
till motionen. Det är av den anledningen,
herr talman, som jag tycker
att kammaren denna gång liksom
tidigare bör följa utskottet.

Det är på sitt sätt riktigt att vi socialdemokrater,
som det sagts i debatten,
stöder herr Lundberg i LKAB. Men
det beror helt enkelt på att han enligt
vår mening har anfört fullt bärkraftiga
skäl för den nuvarande organisationen.

Denna fråga har dessutom ytterligare
en principiell aspekt, som väl herr
Holmberg i någon mån var inne på. Jag
undrar hur herrarna skulle ställa sig,
ifall det vid nästa års riksdag väcktes
en motion om förflyttning av Grängesbergsbolagets
huvudkontor till Grängesberg.
Jag är ganska säker på att samtliga
då skulle säga, att detta är en fråga
som den ansvariga ledningen bör få
avgöra med hänsyn till vad som är mest
ändamålsenligt för företaget. Rent principiellt
är det emellertid intressant att
konstatera, att man på borgerligt håll
i skilda frågor allt mer tycks komma
över till uppfattningen att staten skall
detaljreglera inom näringslivet. Det
stämmer illa med den kritik, som tidigare
riktats mot socialdemokratien, och
med kravet på att företagsledningarna
skall ha största möjliga rörelsefrihet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar att herr
Lindholm mycket försiktigt gick förbi
den Eckerbergska lokaliseringsutredningens
ställningstagande för en utredning
i denna fråga. Jag vill dessutom
lugna herr Lindholm på en punkt: jag
kommer inte att motionerna i denna
fråga nästa år. Att jag nu motionerat
om saken beror på att huvudkontoret
ännu inte byggts. Jag har här ett papper
där det sägs att LKAB redan i juli
1964 sökte tillstånd att bygga i Stockholm.
Den 13 oktober i år fick företaget
rättighet att bygga. Företaget skall där
uppföra ett huvudkontor för 14 miljoner
kronor, där man skall ha utrymme
för 70 anställda nu, och i framtiden kan
man ha 140—150 anställda.

En sak som herr Holmberg berörde
var att beskattningsskälet blivit mindre
tungt vägande under de år frågan
varit föremål för behandling på riksdagsplanet.
Jag tror för min del att det
finns ett samband mellan aktiviteten
beträffande frågan var huvudkontoret
skall ligga och det faktum att beskattningsproblemen
har kunnat mildras.

Både herr Holmberg och herr Lindholm
förde ett rätt intressant principiellt
resonemang. Jag skall anknyta till
det.

Man försöker utnyttja vårt utredningskrav
i denna fråga för att bevisa
att vi generellt skulle vilja ingripa i
framför allt statliga företags affärsmässiga
drift. Jag vågar påstå att det är
helt felaktigt. När det gäller LKAB:s
huvudkontor har riksdagen själv 1956
uttalat att frågan kan tas upp till förnyad
prövning, och jag anser att den
Eckerbergska lokaliseringsutredningen,
remissvaren på den och det ännu inte
verkställda förslaget om byggande av
ett nytt huvudkontor i Stockholm är
fullgod anledning att pröva frågan
skyndsamt. Men när socialdemokrater -

Onsdagen den 7 december 196G

Nr 36

na argumenterar pa sitt sätt och menar
att vi politiker inte skall lägga oss i
företagsledningens bedömningar av frågan,
trots riksdagens uttalande 1950 och
trots att en statlig utredning intagit en
annan ståndpunkt än LKAB:s ledning
...

(Då tiden för kort genmäle var tilländalupen
avbröts talaren här av herr
talmannen.)

Herr ÖHVALL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Lindholm vill
jag bara helt kort säga att jag nämnde
Kiruna stad endast i förbigående som
exempel på att skattefrågan inte för
staden är av sekundär betydelse. Jag
håller med utskottet om att den är av
mindre betydelse än tidigare, men om
huvudkontoret hamnar i Kiruna måste
ju skattefrågan ha väsentlig betydelse.
Vi har dock inte hängt upp vår argumentation
på just skattefrågan.

Beträffande frågan vad vi skulle säga
om en motion angående Grängesbergsbolagets
förvaltning väcktes här i riksdagen,
är det en fråga som man väl
egentligen inte skulle behöva besvara.
Riksdagen har väl inte att ta ställning
till hur Grängesbergsbolaget handlägger
sina angelägenheter! Men som tidigare
påpekats har riksdagen redan uttalat
att man bör vara beredd att pröva
denna fråga en gång till.

Det var intressant att höra lierr
Holmbergs anförande här i dag. Såvitt
jag kan erinra mig har herr Holmberg
tidigare anslutit sig till vårt utredningskrav.
Nu försöker han tona ned denna
fråga och ge den en mindre framträdande
plats i den socialistiska vision
han målar ut. Jag kan inte förstå annat
än att det här är den nya vänstern
som håller på att återställa ordningen.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr öhvall har riitt så
till vida att vänsterns mening om ekonomisk
näringspolitik får allt större
slagkraft. Detta kan inte undgå att på -

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

verka också denna fråga. Jag vill inte
nedtona betydelsen av LKAB:s förvaltningsformer
och allmänna produktionspolitik,
utan jag vill tvärtom sammanföra
allt till en enhetligare bedömning.
Jag har framhållit att man exempelvis
borde försöka befria sig från samröret
med Grängesbergsbolaget, inte bara på
grund av de förhållanden som avslöjats
i samband med Lamcoaffären utan
också därför att det rent företagsekonomiskt
måste vara fel att sammankoppla
LKAB:s verksamhet med ett företag
som konkurrerar med statsdriften.

Utskottet anför en del generella bedömningsgrunder,
men det är nödvändigt
att man håller reda på vad man
vill i denna fråga. Men uppenbarligen
har herr Öhvall inte gjort detta. Hävdar
man principiellt att det skall vara
högsta möjliga grad av effektivitet i
näringslivet över huvud taget måste
man tillämpa dessa effektivitetsprinciper
också inom den privata sektorn.
Vem skall därvidlag tillgodose samhällets
intressen om inte statsmakterna?

Enligt min mening borde statsmakternas
befattning med en näringspolitik
av detta slag inte begränsas till enbart
statsföretag. Statsutskottets erinringar
om de generella bedömningsgrunderna
borde därför ske i en annan ordning
än som nu förekommit i dess utlåtande.
Jag skulle vilja vända på utskottets
principsats och säga, att den omständigheten
att LKAB är ett nästan helt
statsägt företag inte borde utgöra någon
anledning för statsmakterna att i annat
sammanhang avstå från liknande påverkan
även på de privata företagen.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Den fråga vi nu diskuterar
har ett mycket starkt tycke av
följetong inte bara därför att jag är den
fjärde norrbottningen som är uppe i
denna fråga utan därför att frågan behandlas
av riksdagen efter nästan exakt
samma motion för fjiirde gången.

Enligt alla utredningar är följetongs -

Onsdagen den 7 december 1966

48 Nr 36

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

läsning en mycket vanlig form av dagdrömmen
i det svenska samhället. En
viss författare talar om att »min hustru
är kär i en följetongsschejk». Jag tror
att den följetong vi i dag behandlar är
av ett mycket tristare slag än veckotidningarnas.
Med en viss travestering
skulle jag vilja säga att mina borgerliga
länskamrater är passionerat förälskade
i en huldra som för länge sen försvann
ur folkfantasien vid konfrontation med
verklighetens ljus. Hon lever dock tydligen
kvar i deras något underliga fantasi.

För oss i Norrbotten är LKAB och
dess utveckling av utomordentligt stor
betydelse. Det är vårt största företag
och ger sysselsättning åt 7 000—8 000
människor, och därför är vi norrbottningar
naturligtvis intensivt intresserade
av dess utveckling. Vi känner också
mycket stor oro inför vad som hänt
på sista tiden, när LKAB har måst
minska sin verksamhet.

Då man sagt sig vara intresserad av
att LKAB skall utvecklas, har vi litet
svårt att förstå att man så bär ensidigt
från borgerligt håll skall syssla med en
enda detalj, nämligen frågan om huvudkontorets
förläggning. Tidigare har
man talat om de skattepolitiska aspekterna
på denna fråga. I dag har det
sagts att några sådana inte längre finns,
varför jag inte skall gå in på detta problem.
Herr öhvalls räkneexempel är något
underligt, men utskottets talesman
har redan påvisat detta.

Man har sedan talat om den lokaliseringspolitiska
effekten av LKAB-huvudkontorets
förflyttning. Ja, vad betyder
den? Det torde enligt uppgifter som
man kan hitta i utskottsutlåtandet röra
sig om 20—25 personer som skall flyttas
upp till Norrbotten. Jag vägrar att
tro att arbetstillfällen för 25 personer
i Norrbotten skulle vara av avgörande
lokaliseringspolitisk betydelse.

Vidare har man sagt att det ligger
viktiga psykologiska orsaker bakom
kravet på kontorets flyttning. I den mån

det finns en stämning för en förflyttning
av LKAB:s huvudkontor till Norrbotten
bland den breda allmänheten
har man själv piskat upp den genom
en osaklig, ensidig och förvrängd propaganda
i Norrbottens borgerliga tidning.
Man har försökt haussa upp denna
egentligen mycket oväsentliga detalj
till en ödesfråga för Norrbotten. Sedan
säger man här att eftersom den opinionen
finns måste vi göra så och så. Detta
är väl ändå att resonera litet underligt? Jag

vill poängtera att alla de remissinstanser
som har uttalat sig har sagt
att »visst vill vi att huvudkontoret skall
flyttas till Norrbotten, men det viktigaste
är företagets effektivitet». Det har
Kiruna stad, landstinget och alla de
övriga sagt — möjligen med undantag
för Luleå stad. Frågan gäller då: Vem
bedömer effektivitetssynpunkten bäst?
Är det vi här i riksdagen som är bäst
lämpade att bedöma detaljer i företagets
förvaltning eller är det företagets
ansvariga ledning? Är vi här i riksdagen
särskilt skickliga och lämpliga
härför, förstår jag inte varför den visdomen
endast skall förbehållas LKAB.
Då borde även andra företag få del av
den sakkunskapen. Vi borde avgöra alla
sådana detaljer även för det privata
näringslivet. Beträffande LKAB kan
man väl dock säga att politikerna och
länet har större inflytande i dess förvaltning
än i något annat företag. Under
hela den tid som verksamheten i
statlig regi pågått har i styrelsen suttit
två ledamöter från Norrbottensbänken
i denna kammare. De synpunkter som
har framförts borde därför ha kunnat
framläggas för LKAB:s ansvariga ledning
för att där prövas.

I dessa dagar säges en hel del om
statliga företags bristande effektivitet.
Jag tror emellertid inte att någon på
allvar vill påstå att dessa omdömen i
första hand gäller LKAB. Varför skall
man då ständigt återkomma med dessa
motioner, som måste innebära irrita -

Onsdagen den 7

tion för företaget, dess ansvariga tjänstemän
och dess ledning utan att man
egentligen vinner något därmed? Vad
är det man egentligen vill? Att man vill
åstadkomma något vettigt och för länet
betydelsefullt har jag svårt att inse.
Vissa kretsar behöver tydligen vulgärargument
i sin propaganda, men jag har
svårt att förstå att högermännen i Norrbotten
och i riksdagen, som säger sig
framför allt representera näringslivet
och industriutvecklingen, kan svälja
detta och anse att riksdagen skall vara
en auktoritet som bestämmer över vissa
detaljer i företagsledningen. Har man
inte den uppfattningen enbart när det
rör statliga företag? Dem är det tydligen
inte så noga med, dem kan man lata
dilettanter sköta. Men man vill inte gå
med på att privata företag behandlas
på liknande sätt.

Jag tror på en utökad statlig företagsamhet,
men en statlig företagsamhet
där politiker dirigerar utvecklingen
i stort och gör upp vissa ramar medan
fackfolk och en ansvarig ledning sköter
detaljerna, precis som nu gäller i
LKAB. Effektiviteten måste vara det
viktigaste. Jag vill deklarera att vi socialdemokrater
i Norrbotten och alla socialdemokrater
som står bakom utskottsutlåtandet
inte har någonting
emot att huvudkontoret förflyttas till
Norrbotten — tvärtom skulle vi önska
detta. Men det viktigaste måste vara
företagets möjligheter att utvecklas och
bli effektivt. Den synpunkten är särskilt
betydelsefull just nu, när bolaget kämpar
med mycket stora svårigheter. Att
då sätta käppar i hjulet genom att ta
ifrån den ansvariga ledningen bestämmanderätten
i detta fall tror jag är farligt.

Jag vill vädja till mina borgerliga
länskamrater och säga: Låt oss i Herrans
namn arbeta för att lösa Norrbottens
lokaliseringsproblem, låt oss arbeta
för våra viktiga näringsfrågor! Men
låt oss sluta upp med sådant här, som
inte kan uppfattas som annat än de -

december 1966 Nr 36 49

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

monstrationspolitik, som dimbildning!
Låt oss ägna våra krafter åt vettigare
frågor! I denna fråga är vi i sak ense.
Vi ser gärna att huvudkontoret kommer
till oss. Men de faktiska och företagsekonomiska
aspekterna måste vara
avgörande. För oss är LKAB så betydelsefullt
att vi inte vill äventyra någonting
genom att falla undan för ett
krav på något som egentligen bara är
en chimär, en dimbildning.

I detta anförande instämde fru Jäderberg
(s).

Herr ÖHVALL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är något förvånad
över herr Svanbergs senaste inlägg.
Han försöker uppenbarligen slå in öppna
dörrar. Vi har uttalat att vi inte vill
eftersätta effektivitetskravet, men vi
har också hänvisat till remissinstansernas
yttranden.

Praktiskt taget den enda undersökning,
som gjorts av en utomstående i
detta sammanhang, är den Eckerbergska
utredningen, i vilken anförs att LKABledningens
uppfattning är något ensidig
och behöver belysas från andra
synpunkter. Skillnaden mellan å ena
sidan herr Svanberg och utskottsmajoriteten
och å andra sidan oss övriga är
att de förra ser ut att lida av en auktoritetstro
över alla gränser.

Man tar ingen som helst hänsyn till
vad remissinstanserna har uttalat utan
nöjer sig med den uppfattning, som
kommit till uttryck hos företagets ledning.
Låt mig därför i denna min sista
replik understryka att ingen har ifrågasatt
LKAB-ledningens duglighet —
tvärtom. Men såvitt jag vet är det ändå
också i detta fall fråga om helt vanliga
människor, som kan bli offer för ensidigt
tänkande. Det kommer säkerligen
att dröja innan statliga tjänstemän som
har rotat sig i Stockholm upptäcker att
duglighet och kunnande i detta fall
kanske skulle kunna komma ännu bättre
till sin rätt i den goda miljö, som vi
har längst uppe i norr.

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag måste reagera när
lierr öhvall påstår att vi skulle bygga
enbart på auktoritetstro. Det är ändå
ett klart faktum att ett biträdande av
motionens syfte i sak skulle innebära
följande.

Drygt hälften av personalen vid det
kontor, som nu är förlagt till Stockholm,
skulle i alla fall stanna kvar.
Detta är nämligen nödvändigt för att
man skall kunna upprätthålla en god
kontakt med försäljningsorganisationen.
Den andra delen — kanske något
mindre än hälften — som eventuellt
skulle flyttas till Norrbotten, måste i sin
tur för att kunna fullgöra sin verksamhet
inom företaget vid åtskilliga tillfällen
ha en god kontakt med den del av
personalen, som stannar kvar i Stockholm.
Detta betyder att man ständigt
måste flacka mellan Norrbotten och
Stockholm.

En framstående företagsledare har
beskrivit sin verksamhet såsom ett liv
i resor mellan företaget och Stockholm,
och detsamma skulle bli förhållandet
för personalen på huvudkontoret om
man följer reservanternas mening på
denna punkt.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Öhvall anför nu
att reservanterna inte vill eftersätta
effektivitetskravet. Han anklagar dessutom
mig och de övriga på utskottsmajoritetens
sida för auktoritetstro. Vi
skulle inte bry oss om vad remissinstanserna
har uttalat.

Men vad har då remissinstanserna anfört?
De har allesammans med undantag
av Luleå stad i sina remissyttranden
år 1964 uttalat att det fanns skäl,
som talade för en förläggning i Norrbotten
men att den avgörande synpunkten
måste bli hänsynen till företagets
effektivitet.

Kiruna stad framhåller särskilt att
det väsentliga till slut ändå är att det
är ett bra och effektivt företag. Vidare

sade han att personer som sitter i
LKAB:s ledning kan bli konservativt
inställda så att de håller fast vid gamla
meningar. Tanken att det inte skulle
förekomma någon diskussion inom
LKAB:s ledning därför att ledningen
inte känner till riksdagens synpunkter,
den tycker jag lierr Öhvall skall framföra
till exempelvis Norrbottens nuvarande
landshövding, som sitter i
LKAB:s styrelse sedan mycket långt
tillbaka; jag tror han känner till dessa
synpunkter.

Jag skulle vilja vända på det hela
och säga att vad herr öhvall ägnat sig
åt i hela sitt anförande kanske inte är
auktoritetstro utan auktoritetstrons käre
följeslagare, nämligen gammal slentrian
att gå på i gamla tankebanor.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Herr Svanberg frågade
mig vad jag vill som motionär. Jag vill
få upp huvudkontoret till Norrbotten!

Herr Svanberg och jag är överens i
så mycket. Båda anser vi att LKAB:s
effektivitet är viktigast och att LKAB:s
utveckling är av mycket stor betydelse
för länet, men jag har ingen orsak att
tro att betydelsen blir mindre därför
att huvudkontoret förläggs till Norrbotten,
och jag tror inte heller att LKAB:s
intresse för länet blir mindre av att
huvudkontoret kommer dit. Herr Svanberg!
Alla borgerliga i statsutskottet har
ju också stött denna motion, och även
den borgerlige och nu avlidne norrlandsledamoten
i LKAB:s styrelse Harald
Larsson, har bl. a. i landstinget
sagt att han stöder kravet på en utredning
i huvudkontorsfrågan.

Eftersom även herr Svanberg var inne
på detta principresonemang vill jag
tala lite mer härom då repliktiden inte
räckte till för mig förra gången. Man
försöker utnyttja vårt krav på utredning
i denna fråga som ett argument
för tanken att vi generellt skulle vilja
ingripa i statliga företags affärsmässiga
drift. Detta är enligt min mening fel -

Nr 36

Öl

Onsdagen den 7 december 1966

aktigt, ty i detta fall gäller det en fråga
varom riksdagen själv har gjort ett uttalande,
och dessutom har en statlig
utredning framfört bestämt önskemål
om utredning.

När socialdemokraterna argumenterar
mot oss såsom de gjort i utskottsutlåtandet
skulle jag vilja fråga: Menar
ni då att politiker inte skall lägga sig
i företagsledningens bedömning av frågan,
trots riksdagens uttalande 1956 och
trots att en statlig utredning har sett
på frågan annorlunda än LKAB:s ledning?
Är det i så fall ett principiellt
ställningstagande som går ut på att politiker
inte skall försöka inverka på
företagsledningars bedömning av vad
som är bäst för deras företag? Om så
är fallet är det ett intressant resultat
av denna debatt som visar vad som
skiljer socialdemokrater och kommunister
åt.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Petersson ställde
i slutet av sitt anförande vissa frågor
till oss socialdemokrater beträffande
möjligheten att blanda oss i ett företags
ledning och skötsel. Jag tycker att
dessa frågor är malplacerade med tanke
på den diskussion som förts. Vi har hela
tiden hävdat att företagsledningen i
denna fråga har anfört fullgoda skäl
för sitt ställningstagande, skäl som vi
för vår del kan acceptera. Under sådana
förhållanden föreligger enligt vår
åsikt inget som helst behov av denna
utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Förläggningen av LKAB:s huvudkontor

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 155, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Öhvall begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 107 ja och 96 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkande nr

59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 3 juni
1960 (nr 258) om utjämningsskatt å vissa
varor, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet; jordbruksutskottets

utlåtande nr 26,
i anledning av samma proposition jämte
i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats
till jordbruksutskottet; samt

bevillningsutskottets betänkande nr

60, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående höjning av vissa postavgifter
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Beräkningen av avgifter till statsverket för tjänster till allmänheten

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtande
hemställt.

§ 14

Beräkningen av avgifter till statsverket
för tjänster till allmänheten

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av motioner angående
beräkningen av avgifter till statsverket
för tjänster till allmänheten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 50 behandlas motionerna I: 540
och 11:680 angående avgifter till statsverket
för de tjänster som tillhandahålles
allmänheten.

När vi i vårt samhälle begär en tjänst
är vi väl alla beredda att betala den
kostnad som arbetsprestationen kräver.
Det förekommer också i vårt dagliga liv
fall då prestationen är av så ringa omfattning
att man inte uttar avgift för
den — det blir dyrare att ta ut avgift än
att inte göra det.

Utskottet har i sitt utlåtande varit
mycket positivt i sin skrivning, men
man kan i vissa fall inte godta den.
Det synes mig som om bankoutskottet
inte riktigt trängt in i de problem som
anförts i motionerna. De många avgifter
som uttas för tjänster från statsverket
är reglerade i särskilda kungörelser
och kan inte ändras av de olika förvaltningarna,
även om det meddelas
från regeringens sida att ändringar är
möjliga.

För att visa att avgifterna kan vara
mycket felaktigt konstruerade och tarvar
en översyn skall jag ta ett litet
exempel. Det förekommer relativt ofta
att personer vill ha ett lagakraftbevis
för ett beslut i en kommunal församling.
Man gör en framställning till länsstyrelsen
och översänder en avskrift

av beslutet. Där måste det kontrolleras
att besvär icke anförts över ifrågavarande
beslut. Därefter sker påteckning
på handlingen om att besvär icke anförts
och att beslutet har vunnit laga
kraft. Sedan måste handlingen överlämnas
till kassan, som översänder den till
vederbörande mot postförskott. Därefter
måste avgiften registreras på en inbetalningslista
och överlämnas till verkets
bokföring. När detta har gjorts
skall redovisning ske till statsverket,
och sedan blir det revision i vanlig ordning.
För detta uttager statsverket två
kronor.

Det visar sig att statsverkets kostnader
härför är avsevärt högre än vad
som uttagits i avgift. Om man räknar
ut tiden för dem som handlägger dessa
ärenden, skall man säkerligen finna att
kostnaden ligger över tio kronor. Det
hade varit billigare för staten att inte
ta ut de två kronorna och slippa den
tidsödande och omfattande redovisningen
av medlen.

Jag vill särskilt vända mig mot vad
utskottet skriver på sidan 4 i sitt utlåtande
om behovet av tidsstudier av de
arbetsprestationer som utförs när avgifter
tas ut inom statsverket. I utskottsutlåtandet
sägs att man inte finner det
nödvändigt att verkställa tidsstudier. Jag
hänvisar bara till vad jag tidigare relaterat:
nödvändigheten av att verkställa
en noggrann tidsstudie, så att inte staten
förlorar på att ta ut avgifter och
att avgifterna i de fall, där de uttages,
verkligen står i förhållande till de kostnader
staten har för avgiftsuttagandet.

Jag vill anföra ett exempel som visar
att man inom den privata sektorn utnyttjar
systemet med avgiftsberäkning
på ett helt annat sätt än staten, som har
dessa fastställda avgifter. Jag rekvirerade
vid ett tillfälle en reservdel från
ett företag. Den sändes till mig i en
varupåse, men i påsen fanns också en
lapp med meddelande, att på grund av
varans ringa värde avstod företaget
från att göra någon debitering, då be -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966
överförande i statlig ägo av privatägd krigsmaterielproduktion

loppet inte skulle täcka bokföringskostnaderna.

Jag fick alltså reservdelen gratis, och
jag tycker detta exempel är något som
man skall tänka på när statsverket tar
ut avgifter. Man bör fråga: År det lönt
att ta ut avgift eller skall beloppet efterskänkas?
Och när avgift uttages skall
den verkliga kostnaden täckas.

Jag tror att man inom statsverket i
många fall inte tänker på alla de administrationskostnader
som uppstår när
man tar ut avgifter för de tjänster som
tillhandahållits. Om den utredning genomfördes
som vi föreslagit i motionen
och det alltså gjordes en tidsstudie,
skulle säkerligen en omfattande rationalisering
komma att verkställas och
avsevärda besparingar kunna göras.

Herr talman! Jag skall inte ställa något
särskilt yrkande, men jag har ansett
det lämpligt att för kammarens
ledamöter redovisa dessa synpunkter.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag finner inte att de
synpunkter som herr Werbro framfört
på något sätt står i motsatsförhållande
till skrivningen i utskottsutlåtandet.

Det problem som aktualiserats av motionärerna
är intressant — det är ett
nationalekonomiskt viktigt problem och
ett statsekonomiskt viktigt problem.
Utskottet har inte heller på något sätt
sökt förringa betydelsen av dessa frågor
utan har tvärtom understrukit deras
vikt. Vi har också varit medvetna
om den balansgång man har att gå när
det gäller att i de fall, som herr Werbro
redovisade, ta ut avgifter eller avstå
från att ta ut avgifter, att beräkna
avgifterna schablonmässigt eller beräkna
dem marknadsmässigt. Utskottet understryker
emellertid att statsmakterna
på senare tid blivit mera öppna för denna
frågeställning än tidigare och att
det finns glädjande exempel på att en

mera realistisk prissättning tillämpas.
Framför allt är det tydligt att man är
på väg mot en ständig uppföljning av
dessa frågor.

Herr Werbro framförde inget .särskilt
yrkande, och för min del hemställer
jag endast om bifall till utskottets
förslag att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§15

överförande i statlig ägo av privatägd
krigsmaterielproduktion

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av motion om överförande
i statlig ägo av privatägd krigsmaterielproduktion.

1 den till bankoutskottet hänvisade
motionen nr 665 i andra kammaren av
herr Jansson m.fl. hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle föreslå att en utredning tillsattes
i syfte att framlägga förslag om överförande
av privatägd krigsmaterielproduktion
i statlig ägo.

Utskottet hemställde, att motionen
11:665 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Bankoutskottet föreslår
att motion nummer 11:665 om överförande
i statlig ägo av privatägd krigsmaterielproduktion
inte skall föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Motionen har varit på remiss till tre
instanser och samtliga avstyrker densamma.
Två av remissinstanserna gör
det kanske närmast av principiella
skäl, nämligen försvarets fabriksverk
och Sveriges industriförbund, medan
Landsorganisationen — med formule -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 196G

överförande i statlig ägo av privatägd krigsmaterielproduktion

ringar som man igenkänner från tidigare
remissvar — skriver, att innan
frågan om de statliga företagens organisatoriska
samordning och framtida
verksamhet klarlagts, bör ingen speciell
sektor lösryckas ur detta problemkomplex.
LO anser att såväl i fråga om kostnadsaspekten
som de utrikespolitiska
konsekvenserna av privata svenska företags
tillverkning och försäljning av
krigsmateriel bör statlig kontroll över
försäljningen kunna motsvara samhällets
krav.

Låt mig redovisa några av huvudtankarna
bakom vår motion. Vi har i
motionen påpekat det spänningsförhållande
som måste råda mellan de enskilda
vinstintressen som är förenade med
privatägd krigsmaterielproduktion och
vad som kan anses vara ett allmänt samhälleligt
intresse. Det är inget angrepp
på dessa enskilda företags moral i och
för sig, om jag påpekar att de självfallet
måste vara intresserade av största
möjliga vinst och största möjliga avsättning.
Det finns starka skäl att instämma
i vad en handelsminister framhöll
så tidigt som år 1935 när frågan
behandlades här i riksdagen: »Det ligger
i sakens natur att en industri, vars
välstånd är beroende av staternas rustningar,
skall vara i hög grad intresserad
av att rustningspolitiken fullföljes i
världen. Talrika vittnesbörd hava framkommit
om det inflytande, som de mäktiga
företagen inom denna produktionsgren
kunnat utöva i olika länder till förfång
för försöken att hejda rustningarna
och åstadkomma internationella uppgörelser
om begränsning och minskning
därav.»

Det är mig främmande att dra någon
parallell mellan det som var relevant
1935 och det som är relevant nu, men
jag anser att detta yttrande av dåvarande
handelsministern likväl har stor giltighet
också i dag.

Vad vi motionärer har önskat är att
få till stånd ett sådant ägandeförhållande
till krigsmaterielindustrien att pris -

sättningen av produkterna kan ske utan
att vinstintressen föreligger och måste
tillgodoses. Det måste vara gynnsammare
för staten och landets skattebetalare.
om man inte vid försvarsutgifterna för
inköp av krigsmateriel behöver räkna
med att en betydande vinst till bolagen
eller enskilda skall ingå i priset.
Det är en orimlighet att privata intressen
skall tjäna på att vi här i landet
anser oss nödsakade att ha ett ganska
dyrbart försvar. Ingen begär ju att ett
privatkapitalistiskt bolag skall leverera
varor till självkostnadspris. Men staten
skulle, om staten uppträdde som företagare,
pa helt annat sätt ha möjligheter
att utan någon vinst framställa de
produkter som vi anser nödvändiga för
försvaret.

Om man ser på krigsmaterielindustriens
lönsamhet, finner man att den är
mycket betydande både om man räknar
med ökningen av aktiekapitalet och
med aktieutdelningen hos krigsmaterielproducerande
företag. Låt mig ge några
siffror.

Den balanserade vinsten för Boforskoncernen
var 1960 20 miljoner, 1961
23 miljoner, 1962 25 miljoner, 1963 28
miljoner och 1964 30 miljoner kronor.
Årsvinsten var år 1960 13 miljoner, 1961
12 miljoner, 1962 12 miljoner, 1963 12
miljoner och 1964 12 miljoner kronor.
Moderbolaget hade i genomsnitt under
de år jag nämnde en årsvinst på mellan
11 och 12 miljoner kronor. Om jag tar
SAAB som exempel, finner jag att årsvinsten
1960 var 8 miljoner och att den
sedan stigit successivt fram till 1964
då den utgjorde 19 miljoner.

Jag skall inte trötta med flera siffror;
jag har bara velat antyda hur lönsam
krigsmaterielproduktion är.

Bankoutskottet avstyrker motionen
och hänvisar bl. a. till den utredning
för försvarets upphandling som gjorts
av nuvarande statssekreteraren i försvarsdepartementet,
herr Olhede. Både
utskottet och försvarets fabriksverk uttalar
att det bästa på detta område är

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

överförande i statlig ägo av privatägd krigsmaterielproduktion

effektiv fri konkurrens på marknaden;
det ger de bästa produkterna till förmånligaste
pris. Ja, det låter sig sägas.
Saken är bara den, att på detta område
finns det inte någon sådan konkurrens.
•lag vill ta försvarsministern som vittne
till att det förhåller sig så. I direktiven
till utredningen om upphandling av försvarsmateriel
säger försvarsministern:
»Med hänsyn till att konkurrenssituation
ej föreligger inom landet när det
gäller ifrågavarande utveckling och tillverkning,
är det enligt min mening nödvändigt,
att den ansvariga förvaltningsmyndigheten
har erforderlig insyn och
överblick över engagerade företags tillverkning,
rationaliseringsverksamhet,
bokföring m. m. för att kunna kontrollera
skäligheten in. m. i kostnader och
vinst.»

Det står alltså ganska klart att det
inte finns en sådan konkurrenssituation
som vissa av remissinstanserna anser
vara så värdefull i detta sammanhang.
Riksdagen har heller inte tagit ställning
till det förslag om nya bestämmelser för
upphandling som framlagts genom herr
Olhedes utredning. Statssekreterare 01-hedes förslag är i princip ett betydelsefullt
steg framåt, eftersom det genomfört
ändå innebär ökad samhällelig
insyn. Men ingen har ju kunnat undgå
att uppmärksamma att det i vissa kretsar
—- som även är representerade bland
remissinstanserna här — rests invändningar
mot statssekreterare Olhedes utredning.
Jag kommer när utredningens
förslag föreläggs riksdagen att ansluta
mig till förslaget om ökad kontroll och
samhällelig insyn inom krigsmaterielindustrien.
Men jag är övertygad om
att det inte kommer att råda enighet i
kammaren i den frågan.

Vi har i vår motion pekat på att ett statligt
övertagande av krigsmaterielindustrien
skulle ge helt andra möjligheter
till ekonomisk och teknisk samordning,
samproduktion och rationalisering. Det
skulle vara mycket liittare för staten att
få olika önskemål att harmoniera än

det är när privata intressen och bolagsintressen
står mot det allmännas intressen,
som de nu måste göra.

I samband med den propå som framförts
i den sittande försvarsutredningen
om att frysa militäruppgifterna till nuvarande
nivå, kom det ganska snabbt
uttalanden från företag som levererar
krigsmateriel, där dessa påpekade att
ett sådant beslut skulle komma att
tvinga dem till avskedanden. Statligt
ägande av krigsmaterielindustrien skulle
åtminstone leda till att vi slapp det
orimliga förhållandet att sysselsättningsfrågan
för de inom krigsindustrien
anställda skulle utgöra argument för en
fortsatt upprustning av vårt dyrbara
försvar. Det är ju faktiskt detta vi gång
på gång får uppleva. Och det kan inte
vara många av kammarens ledamöter,
oberoende av partihemvist, som anser
det skäligt att sysselsättningsfrågan skall
användas som argument för att försvaret
måste vara så eller så dyrt.

LO:s uttalande är intetsägande men
lämnar dock plats för LO att i framtiden
inta en positiv hållning till förstatligandet
av krigsmaterielindustrien.
Till komplettering av LO:s yttrande
vill jag här bara erinra om att det bland
fackföreningsfolket inom krigsmaterielindustrien
här i landet finns en ganska
stark opinion för förstatligande av denna
industri. Bl. a. har boforsarbetarna
genom sin fackförening uttalat, att det
torde stå utanför all diskussion att
krigsmaterielindustrien skall vara samhällsägd.
Det är enligt min uppfattning
ganska betydelsefullt, att just de grupper
som är sysselsatta inom denna industri
är positivt inställda till ett förstatligande.

DO anför, enligt bankoutskottets referat,
i sitt uttalande att statlig kontroll
av nuvarande typ bör vara till fyllest.
Detta referat iir kanske inte helt
korrekt, tv om LO anser att den nuvarande
kontrollen iir till fyllest, blir
man litet orolig för hur LO senare kommer
att stiilla sig till statssekreterare

Ö6

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

överförande i statlig ägo av privatägd krigsmaterielproduktion

Olhedes utredning, vari det faktiskt
föreslås en väsentlig förändring när det
gäller den statliga kontrollen.

I bankoutskottets utlåtande saknar
jag den uppfriskande och förnyade ton,
som präglat bl. a. herr Hagnells uttalanden
i fråga om expansiv utveckling av
det statliga ägandet. Jag ser emellertid
att herr Hagnell inte varit närvarande
vid slutjusteringen av bankoutskottets
utlåtande.

Med dessa ord har jag i korthet velat
ge ytterligare motiv för vår motion, till
vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Motionärerna önskar
få den privatägda krigsmaterielproduktionen
överförd i statlig ägo av två
skäl. Dels menar de att detta skulle, som
det heter i motionen, ytterligare befästa
det svenska folkets fredssträvanden,
dels menar de att landets skattebetalare
skulle göra en vinst på att staten ensam
stod som tillverkare av krigsmateriel.

Om motionärerna kunnat framlägga
några fakta som givit stöd för deras
uppfattning, skulle riksdagen säkert inte
ha varit sen att villfara deras önskemål.
Men nu är det inte så; det finns
inga som helst skäl att tro vare sig att
det skulle vara till fördel för fredssträvandena
eller att kostnaderna för det
svenska försvaret skulle bli lägre om
krigsmaterielproduktionen helt överfördes
i statlig ägo.

Jag skall be att få börja med den
ideella synpunkten, som utan tvivel är
den viktigaste. Om det hade kunnat
gagna fredssträvandena i aldrig så liten
mån att vi här i landet helt nationaliserade
vår krigsmaterielindustri, så
skulle detta ha varit ett utomordentligt
starkt argument för att vidta en sådan
åtgärd. Man skulle möjligen ha kunnat
tänka sig att motionärerna eftersträvat
en sådan nationalisering för att, när
den väl genomförts, krympa eller rent
av lägga ned tillverkningen av krigsmateriel.
Det hade varit en åtgärd som

skulle kunnat sägas ha samma effekt
som vägran att utföra krigstjänst. Det
finns de som menar att själva existensen
av krigsmateriel och soldater utgör
ett hot mot freden och att man därför
genom att avstå från att tillverka vapen
och genom att vägra att bära vapen gör
fredens sak en tjänst. Men det är ju inte
alls dithän motionärerna vill komma.
Därför behöver jag inte argumentera
mot den tankegången, som i och för sig
är högst aktningsvärd men som tyvärr
inte går att realisera i praktisk politik.

Nej, motionärerna tänker sig att man
skall fortsätta med krigsmaterieltillverkningen
här i landet. De är förmodligen
medvetna om att Sverige måste
ha tillgång till en krigsmaterielindustri
för att det över huvud taget skall vara
någon mening med talet om att vi vill
upprätthålla vår neutralitet. Att det på
något sätt skulle gagna fredssträvandena
om den fortsatta produktionen av
krigsmateriel till hundra procent skedde
i statlig regi i stället för som nu till
en del i .statlig regi och till en del i enskild
regi, förefaller vara ett helt ogrundat
påstående. Det är nämligen så —
och det har motionärerna säkert varit
fullt medvetna om, och i den mån så
inte varit fallet har de kunnat läsa sig
till det i utskottsutlåtandet, där saken
klart redovisas — att krigsmaterieltillverkningen
är föremål för statlig insyn.
Statligt tillstånd krävs för att få etablera
sig som tillverkare av krigsmateriel.
Den enda köpare som förekommer här
i landet är staten, och om man vill sälja
utanför landets gränser krävs det också
tillstånd av det allmänna för att sådan
export skall komma till stånd.

För den privata företagsamheten
återstår alltså ingenting annat än det
rena handliavandet av tillverkningen.
Att man genom att åstadkomma en ändring
därvidlag skulle kunna gagna freden
är svårt att inse. Det är för resten
tacknämligt att motionärerna tar avstånd
från den gamla grova propagandan
som man ännu möter i vissa sam -

Onsdagen den 7 december 1966 Nr 36 i>7

överförande i statlig ägo av privatägd krigsmaterielproduktion

manhang att den svenska krigsmaterielindustrien
i och för sig skulle vara en
krigsframkallande faktor.

Jag har varit angelägen om att grundligt
gå igenom de argument som möjligen
skulle kunna anföras till förmån
för tanken — eller skall jag säga tron?
— att det skulle gagna fredssträvandena
om svensk krigsmaterielindustri var
helt statsägd. Jag kan inte se att något
av de argument som framförts skulle
vara bärkraftigt.

Då återstår frågan huruvida landets
skattebetalare skulle ha något att tjäna
på att krigsmaterielindustrien förstatligades.
Den frågan skulle kunna delas
upp i två delfrågor. Den ena skulle vara
huruvida produktionen nu inte sker så
rationellt som önskvärt vore, och den
andra huruvida företagen gör oskäliga
vinster.

När det gäller frågan huruvida den
nuvarande produktionen sker på ett rationellt
sätt har motionärerna inte haft
några invändningar att göra, medan däremot
herr Jansson i sitt anförande nyss
menade att produktivitetsvinster skulle
vara att hämta om man sammanförde
krigsmaterielindustrierna i större utsträckning.
Detta sade herr Jansson i
samma andetag som han påpekade att
det är fråga om ett fåtal krigsmaterielindustrier
med närmast monopolistisk
ställning på marknaden, och hans argumentering
går alltså tvärtemot de påpekanden
han själv gjort. Det är inte
så att vi här i landet har krigsmaterielproduktionen
utplottrad på en massa
småföretag — det skulle vara en teknisk
omöjlighet helt enkelt därför att
forsknings- och utvecklingskostnaderna
är så stora att de kan bäras bara av de
verkligt stora företagen.

Herr Jansson tänker sig emellertid att
man från de existerande producenterna
skulle ta bort den del av produktionen
som avser krigsmateriel och föra samman
allt i ett enda krigsmatcrielproducerandc
företag. Det skulle innebära att
våra nuvarande stora producenter- -bär

har tidigare som exempel nämnts SAAB
och Bofors, och det är naturligtvis de
företag som i första hand kommer i
åtanke — skulle stå kvar med endast en
civil sektor. De har nämligen båda vid
sidan av sin krigsmaterielproduktion
en betydande civil sektor och från remissinstansernas
sida har påpekats, att
detta i och för sig innebär en betydande
fördel, eftersom forskningen inom
företagen kan bedrivas med sikte på
såväl deras civila som deras militära
produktion. Jag föreställer mig att det
är mycket som är gemensamt vid exempelvis
framställningen av en traktor för
civila ändamål och en bandtraktor eller
snövessla som skall säljas till vårt försvar.
Det är mycket som är gemensamt
för de skjutvapen, vilka användes i militära
sammanhang, och de skjutvapen
som användes i andra sammanhang.

En annan fördel med sammankopplingen
mellan en civil och en militär
sektor är att när man i ett nödläge
snabbt behöver forcera en militär produktion
har man möjlighet att krympa
den civila sektorn inom det företag som
är uppbyggt med dels en militär och
dels en civil sektor. Beredskapen är alltså
större än den skulle kunna vara i ett
företag, som enbart sysslar med framställning
av militär materiel.

När det gäller att kommentera effektiviteten
av den nuvarande krigsmaterielindustrien
här i landet, är det naturligtvis
svårt att få fram någon mätare.
Men en viss mätare finns dock i
den omständigheten att när det gäller
inköp för det svenska försvaret har i
flertalet fall de svenska anbuden kunnat
antagas även då det förelegat alternativa
anbud från utlandet. Det har
också visat sig att den svenska industrien
bär varit kapabel alt på den mycket
hårda internationella marknaden ta
hem beställningar i konkurrens med
där etablerade företag. Detta utgör ett
besked om att kvaliteten och det pris
till vilket denna erbjudes är konkurrenskraftiga
internationellt sett.

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

överförande i statlig ägo av privatägd

Så återstår delfrågan om huruvida
de svenska producenterna gjort några
oskäliga vinster på sin tillverkning.
Detta uttryck användes inte i motionen,
och jag tror knappast heller att herr
Jansson gjorde det i sitt anförande nyss.
Men när han räknade upp de miljoner
som SAAB och Bofors förtjänat under
årens lopp och de miljoner, med vilka
de balanserade vinsterna ökat år från
ar, ville nog ändå herr Jansson ge sken
av att det är fråga om ovanligt stora
vinster för dessa företag.

Visst är det sant att aktieägarna i
SAAB haft anledning att vara belåtna
under de gångna åren. Kursvärdet har
stigit och utdelningarna har ökat. Men
den riktiga frågeställningen är väl dels
i vilken utsträckning dessa vinster har
kommit från den militära sidan och i
vilken utsträckning de härstammar från
den betydande civila sidan, dels i vilken
utsträckning vinsterna har överstigit
dem, vilka kunnat konstateras hos företag
i andra framgångsrika branscher
under den högkonjunktur som vi här i
landet åtnjutit under de gångna åren.

Ställer man frågan så, finner man
nog att de miljoner som herr Jansson
nämner inte emanerar från vinster på
krigsmateriel. Besked av samma slag
kan vi få av kalkylerna, eftersom det
allmänna kontinuerligt haft god insyn
i dessa. Denna insyn kommer ytterligare
att öka.

Herr Jansson slutade sitt anförande
med att tala om att staten skulle kunna
driva denna produktion på ett för skattebetalarna
mera tillfredsställande sätt
genom att se bort från de privata vinstintressena.
Han menar tydligen att staten
skall ställa till förfogande kapital
utan att detta kapital förräntas. Det är
ju en orealistisk synpunkt. Staten lånar
inte sitt kapital utan att betala ränta
på det, och i den mån staten själv tjänar
in kapital i annan affärsdrift bör
naturligtvis också det kapitalet ränteberäknas
när det sättes i arbete.

För närvarande får staten låna upp

krigsmaterielproduktion

sina pengar till omkring 7 procents
ränta. Bofors har år efter år lämnat
sina aktieägare 8 procents utdelning på
det nominella värdet av aktierna. Med
de priser på aktierna som gällt under
de senaste åren har den som köpt Boforsaktier
fått en avkastning på sitt
insatta kapital med omkring 5 procent.

Det sparande inom företaget, som herr
Janssons siffror lämnade besked om,
har förvisso inte varit onormalt utan
endast haft den omfattning som bör krävas
inom ett företag, antingen det är
privatägt eller statsägt.

Även på denna punkt kommer man
alltså, genom att föra ett resonemang
av det slag som jag här gjort, till det
resultatet att några oskäliga vinster förvisso
inte har kammats hem av krigsmaterielindustrierna
i vårt land, att
tillverkningen har skett rationellt och
att det därför icke ur skattebetalarsynpunkt
skulle vara något att tjäna på ett
förstatligande av dessa industrier.

Då återstår faktiskt ingenting av den
argumentering som har förts i motionen.
Att Sveriges vilja till fred och
nedrustning ytterligare skulle understrykas
genom ingrepp av det slag som
i motionen rekommenderas har man
inte kunnat göra troligt. Att skattebetalarna
skulle ha något att hämta genom
sådana ingrepp har man heller inte
kunnat göra troligt. Därför är, såsom
jag ser det, den slutsats som utskottet
kommit fram till den riktiga. Och denna
slutsats är att utskottet rekommenderar
riksdagen att avslå motionen.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till hem Regnélls mycket
klara och intressanta argumentering.
Om jag icke desto mindre är oenig
med honom, beror det på att vi utgår
från olika principiella värderingar i
denna fråga.

Herr Regnéll sade att om motionärerna
hade kunnat framlägga några fakta
för sitt förslag, hade vi här i riks -

Onsdagen den 7 december 1900

Nr 36

överförande i statlig ägo av privatägd krigsmaterielproduktion

dagen kanske kunnat bli eniga därom.

Det föreligger tydligen en stor divergens
mellan exempelvis min och herr
Regnélls uppfattning om vilka fakta
som talar för ett förstatligande i denna
fråga. Jag erinrade här om att boksluten
för Bofors och SAAB visar ganska
imponerande siffror, och jag har även
pekat på ökningen av aktiekapitalet under
dessa år; SAABts aktiekapital har
i det närmaste fördubblats. Jag skall
inte närmare gå in på dessa förhållanden,
men jag kan eventuellt återkomma
till dem.

Herr Regnéll anför själv att aktieägarna
i de nämnda bolagen har anledning
att vara belåtna. Jag instämmer
i detta konstaterande; utdelningen till
dem har inte varit dålig. Men hur belåtna
de är kan jag inte yttra mig om.
Det är möjligt att vi i morgon återkommer
till denna fråga i samband med debatten
om gåvomedel till ÖB.

Det väsentliga i detta sammanhang
är emellertid den principiella bedömningen.
Skall enskilda människor göra
vinster på att vi anser det för dagen
nödvändigt att ha en krigsindustri, som
levererar visst materiel framför allt till
vårt eget försvar?

Min mening är att detta inte är godtagbart.
Ingen enskild person skulle fa
göra sig förmögenheter på denna verksamhet,
utan det enda rimliga är att
den skulle ligga i statens händer. Därför
skall jag inte heller gå in på ett resonemang
om skäliga eller oskäliga
vinster. Därvidlag har aktieägaren en
helt annan syn än vad många andra
människor har.

När det gäller den rent principiella
synen på detta spörsmål skulle jag,
eftersom ämnet inte behandlas så ofta
här i riksdagen, vilja erinra om två yttranden
av Per Albin Hansson, som under
sin tid mer än eu gång aktualiserade
dessa frågor. Den svenska regeringen
tillsatte redan i november 1942
en krigsmatericlbcredning, och Per
Albin Hansson anförde vid detta till -

fälle följande till statsrådsprotokollet
efter att ha hänvisat till frågans behandling
i Nationernas förhund: »Artikel
8 mom. 5 i förbundsakten innehöll
följande principförklaring: ''Förbundets
medlemmar, som är eniga om att tillverkning
genom enskilda företag av ammunition
och krigsmateriel giver anledning
till allvarliga betänkligheter, uppdraga
åt rådet att taga under överväganden
huru de skadliga verkningarna
av sådan enskild tillverkning må kunna
förebyggas, varvid behörig hänsyn
skall lagas till de behov, som förefinnes
hos sådana medlemmar av förbundet
som icke är i stånd att själva tillverka
den ammunition och krigsmateriel
som är erforderlig för deras säkerhet’.
»

Per Albin Hansson uttalade vidare:
»Det synes erforderligt att, oavsett huruvida
en internationell konvention
kunde åvägabringas under den närmaste
tiden eller icke, vi för egen del
vidtoge sådana åtgärder att fullständig
statlig kontroll erhölles över den
svenska produktionen av krigsmateriel.
Att till äventyrs enskilda intressen därvid
måste lida intrång kunde ej få vara
ett avgörande hinder för anordningar,
som ur synpunkten av en riktig fredspolitik
påkallats.»

Jag medger att Per Albin Hansson
på denna punkt inte yrkade på ett direkt
förstatligande, men han påfordrade
i sitt uttalande en långtgående kontroll,
ett krav som jag inte anser vara tillgodosett
ens genom den utredning som
nuvarande statssekreteraren i försvarsdepartementet
har genomfört.

Låt mig sedan i fråga om exporten
framhålla, att jag för min del inte kan
komma ifrån att det så länge vi har en
vapenexport kan föreligga ett spänningsförhållande
mellan ett krigsmaterielproducerande
bolags intresse och
landets eget intresse.

Beträffande det faktum att en statlig
produktion på ett helt annnat sätt
skulle kunna samordna krigsmateriel -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

överförande i statlig ägo av privatägd krigsmaterielproduktion

produktionen skulle jag vilja framhålla,
att det förhållandet att vi redan har,
vilket herr Regnéll medger, en monopolistisk
utveckling på detta område
inte tillgodoser vad jag söker. Varför?
Jo, därför att det inte är fråga om någon
monopolisti.sk
all produktion utan därför att det gäller
flera olika monopol. Jag kan medge
att det finns en viss konkurrens mellan
dem. Men det är klart att det vore av
intresse för staten, om den kunde driva
denna tillverkning lika rationellt och
om de överskott jag här talat om kom
staten till godo. Enligt min mening skulle
detta vara en klar fördel.

Vi har emellertid ännu inte någon
riktig kontroll på detta område. För
några år sedan ägde en stor skandal
rum i England, den bekanta Ferrantiskandalen,
varvid det visade sig att en
firma hade tagt nästan 90 procent i
vinst på leverans av bloodhound-roboten.
Den oerhörda vinsten på dessa leveranser
upptäcktes långt senare. Jag
kan inte låta bli att erinra om den saken
när herr Regnéll talar om att svenska
produkter har stått sig bra i den
internationella konkurrensen. Ja, i det
fallet borde vi absolut ha kunnat stå
oss bra i konkurrensen När det gäller
»bloodhound-roboten» låt mig erinra
om att vi visst också köpte något av
den varan.

Jag tror att ett statligt ägande av
krigsmaterielproduktionen skulle göra
det lättare att övergå till civilproduktion
när detta anses möjligt. Det är nu
en blandning av krigsmateriel- och civilproduktion
i de bolag som har sådan
produktion, men samma möjligheter har
ju staten om den vore ägare till sådan
produktion.

Även om problemet inte tagits upp
här vill jag säga att jag mycket väl kan
tänka mig att den svenska staten, om
den hade hand om SAAR:s produktion,
skulle kunna tillverka en svensk folkbil
kanske till och med betydligt billigare
än de bilar som för närvarande

saluförs på den svenska marknaden.
Jag tror alltså att staten kunde handla
med klarare perspektiv och i bättre tid
i fråga om nödvändig omställning till
civilproduktion än de bolag som nu har
denna produktion.

Det jag här framhållit utgör ändå,
herr Regnéll, några fakta som talar för
den motion som vi lämnat. I den
mån vi inte erkänner varandras fakta
beror det på att vi har olika principiell
inställning i frågan.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Fakta har dock den fördelen
att de kan uttryckas i ord och
siffror. Det är därför jag återkommer
för att understryka att de fakta jag
presterade i mitt tidigare anförande
torde vara av en helt annan kvalitet än
de som herr Jansson ansett sig kunna
lägga fram. Jag är desto angelägnare
att återkomma än en gång med
mina synpunkter som herr Jansson nu
förde in i diskussionen vad han kallade
den skandal man hade avslöjat i
England i samband med tillverkning
av viss krigsmateriel. Herr Jansson sade
det inte, men när man lyssnade på
honom fick man lätt intrycket att han
menade att liknande skandaler skulle
kunna förekomma här hemma. Det är
inte bra att på det sättet misstänkliggöra
vår svenska försvarsindustri. Jag
använder med avsikt uttrycket försvarsindustri,
liksom vi väl numera är angelägna
om att använda uttrycket försvarsmakten,
inte krigsmakten. Försvarsindustrien
är helt enkelt en del av
det totala försvaret av vårt land. Och
lika litet som det kan vara ett svenskt
intresse att misskreditera andra delar
av vårt totala försvar kan det vara
ett intresse att misskreditera den del av
totalförsvaret som försvarsindustrien utgör.

Men detta mitt resonemang kan givetvis
inte tas som skäl för att man inte
skulle kritisera missförhållanden inom
någon del av totalförsvaret, om verkli -

Onsdagen den 7 december 1966 Nr 36 61

överförande i statlig ägo av privatägd krigsmaterielproduktion

gen missförhållanden råder — och herr
Jansson menar tydligen att det finns
missförhållanden i försvarsindustrien,
så till vida som det göres oskäliga vinster
där. Det finns anledning att på nytt
bemöta de synpunkterna.

Herr Jansson talade om det utökade
aktiekapitalet i SAAB. Som bankman
har jag anledning följa med de svenska
börsnoterade företagen och vet därför
mycket väl att fondemissioner har förekommit.
Dessa s. k. gratisaktier sticker
i ögonen på den som inte är medveten
om vad begreppet innebär. Om
aktiekapitalet i ett företag ökas genom
utgivande av s. k. gratisaktier, sker det
genom uppskrivning av tidigare nedskrivna
tillgångar, eller genom ianspråktagande
av redovisade fonderade
medel. Det innebär att man till aktier
förvandlar sådana medel som annars
fritt hade kunnat delas ut till aktieägarna,
alltså en bindning av vinstmedel
inom företaget.

Det är inte alla aktieägare som anser
detta vara en fördel. Det finns de som
skulle föredra att få pengarna i handen.
Företagets ledning satsar i stället på
framtiden, konsoliderar företaget och
skapar möjligheter för fortsatt utveckling.
Och det är ingenting som ger anledning
att kritisera företaget eller att
betrakta med avundsjuka, om man inte
är aktieägare.

I mitt tidigare anförande sade jag
att SAAB :s aktier har stigit, men enligt
vad jag nu i all hast kan se har de
inte stigit mer än t. ex. Volvos aktier,
och det företagets krigsmaterieltillverkning
är högst obetydlig. Och även om
SAAB:s aktier har stigit under ett antal
år, skall vi inte glömma att i företagandets
villkor ligger också risktagning.
Att de riskerna kan aktualiseras
visar också kursnedgången på börsen
under det gångna aret. Om jag minns
rätt, har en aktie i SAAB från det värde
den hade vid denna tidpunkt i fjol
sjunkit med drygt 100 kronor till i dag,
d. v. s. med bortåt en tredjedel av kurs -

värdet. Det säger något om den risktagning
som ligger i all företagsamhet.

Siffrorna för Bofors skall jag kanske
upprepa, eftersom herr Jansson fortsatte
att tala om den goda lönsamheten
där. De som köpt den aktien under de
gångna åren har fått eu avkastning på
ungefär 5 procent. Den relativt låga
avkastningen är icke en följd av några
onormala nedplöjningar av vinstmedel
inom företaget.

Fakta tror jag nog talar till förmån
för det ställningstagande som utskottet
har gjort till sitt.

När herr Jansson nu inför nya moment
i debatten genom att tala om att
dessa i statlig ägo överförda försvarsindustrier
så småningom skulle kunna
breddas och ta upp även civil produktion,
t. ex. en svensk folkbil, är väl herr
Jansson ganska långt borta från fakta.
För närvarande torde det världen över
finnas icke för få bilindustrier utan för
många. Den hårda ekonomiska nödvändigheten
kommer snarare att medföra
att tidigare etablerade tillverkare får
lämna marknaden än att nya tillverkare
med framgång skulle kunna etablera
sig.

Jag tror alltså inte att herr Jansson
kan vederlägga de fakta som remissinstanserna
har anfört, som utskottet har
refererat och som jag har sökt att ytterligare
kommentera. Kvar står principerna,
och därvidlag skall jag genast
erkänna att herr Jansson och jag icke
kan mötas i fråga om vår principiella
inställning till statsdrift. Herr Jansson
tillhör en meningsriktning som önskar
statsdriften utsträckt över så gott som
hela fältet, medan jag tillhör en meningsriktning
som anser att den .statliga
driften bör inskränkas till de fall när
det är klart ådagalagt att den är till
fördel för samhället som helhet.

Däremot möts vi säkerligen i principen,
att man skall göra allt för att
minska spänningarna i världen och att
inte minst de små nationerna har ett
stort ansvar på den punkten. Herr Jans -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

överförande i statlig ägo av privatägd krigsmaterielproduktion

son återvände till den principen med
ett par formuleringar som efter mitt
bedömande inte har relevans i sammanhanget.
Han säger att det för honom är
oacceptabelt att den enskilde skall göra
vinster på att krigsmateriel levereras
till vårt försvar. Skall man på nytt behöva
påpeka dels att det svenska försvaret
genom kunniga upphandlare och
genom sättet för upphandling har god
insyn i de kalkyler som tillämpas av
producenterna, dels att våra krigsmaterielproducerande
företag icke kan sälja
till utlandet om de därmed bedöms bidra
till militära konflikters genomförande.
De får inte sälja annat än om så
befinns acceptabelt av den granskande
myndigheten, av vederbörande departement,
handelsdepartement, och i stora
och besvärliga frågor av regeringen som
sådan.

Att vinstintressen föreligger genom
att enskilt kapital arbetar i SAAB, Bofors
o. s. v. är väl principiellt inte märkvärdigare
än att försvaret i vissa sammanhang
kan hyra in sig hos en enskild
fastighetsägare. Han gör affär med
staten, och staten överväger huruvida
det är den bästa affären att hyra hos
denne enskilde hyresvärd eller att bygga
en egen fastighet. På samma sätt har
staten att överväga, huruvida det är
den bästa affären att driva krigsmaterielproduktion
i egen regi med egen insats
av kapital eller att låta andra satsa
kapitalet och stå för tillverkningen. Då
är vi på nytt tillbaka vid det jag kallar
fakta.

Utöver de ekonomiska fakta som redovisats
i dag skulle ytterligare många
kunna anföras. Dessa fakta ger besked
om att det för oss som skattebetalare,
för den svenska statskassan, är förmånligare
att låta privatkapital arbeta i
ifrågavarande företag och att alltså låta
produktionen ske i privat regi. Och vad
principerna beträffar har ingenting kunnat
andragas som ger vid handen att
man för principens skull borde gå emot
de ekonomiska realiteterna.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Den eloge jag gav herr
Begnéll för klarhet när han diskuterar
gäller inte saklighet.

Det är oriktigt då herr Regnéll säger
att jag har misskrediterat dem som sysslar
med krigsindustrien. Jag sade redan
inledningsvis att jag inte gör detta till
en moralisk fråga. Men jag påpekade
att det kan finnas ett spänningsförhållande
mellan det privata ägandet, som
vill ge denna industri största möjliga
välstånd, och vad som kan vara ett
samhälleligt intresse av att vid en viss
tidpunkt begränsa ifrågavarande industri,
därest de internationella och de
nationella förhållandena inte nödvändiggör
oförändrad produktion.

Herr Regnéll säger att i företagandets
villkor ligger risktagning. Ja, om
man vill ta upp frågan om industriens
risktagning, så kan man verkligen inte
säga att krigsindustrien i detta land
behövt ge sig in på någon större risktagning
under de senaste årtiondena.
Och det menar väl inte herr Regnéll
heller. Krigsindustrien har haft ganska
god sysselsättning och har det alltjämt.
Men vad gäller risktagandet brukar herr
Regnéll, när den privata industrien inte
klarar sig, inte vara sen att yrka på att
statsmakterna skall träda in och se till
att sysselsättning tryggas för de anställda.

Men det är ju så typiskt — och nu argumenterar
jag mot herr Regnéll inte i
hans egenskap av bankoutskottets talesman,
utan i hans egenskap av högerman
— för högerns ståndpunkter att
man anser att samhällsägande av industrien
aldrig är av något särskilt intresse,
när det gäller industrier som i regel
har full sysselsättning. Nej, frågan om
samhällsägande förs in i bilden endast
när det handlar om industrier som mer
eller mindre »går i drickat».

Jag skall inte upprepa vad jag tidigare
anfört, ty vi har så skilda synsätt.
Efter herr Regnélls senaste inlägg uppfattar
jag saken så, att han i princip är

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

överförande i statlig

motståndare till samliällsägande och
det är inte jag — på den punkten gjorde
herr Regnéll ett helt riktigt påpekande.

Utöver de fakta som legat till grund
för motionen vill jag anföra att det finns
en opinion även hland de i industrien
sysselsatta arbetarna att få till stånd
ett förstatligande.

Jag beklagar, herr talman, att denna
diskussion har dragit ut på tiden. Jag
beklagar också att debatten enbart förts
mellan en högerman och en kommunist.
Det hade varit intressant att få taga del
av flera partiers ståndpunkter i denna
fråga, och jag hade inte varit ointresserad
av att en av medlemmarna i bankoutskottet,
som tyvärr inte var med på
det senaste sammanträdet, nämligen
herr Hagnell, hade framfört sin synpunkt
i den här debatten.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Jansson beklagade
nyss att vi tar mycket tid i anspråk för
debatten. Jag tror inte vi skall beklaga
det, eftersom det är ett mycket viktigt
problem som aktualiserats i motionen.
Det har diskuterats vid tidigare riksdagar
och kommer säkerligen att diskuteras
också under kommande riksdagar.
Denna fråga har stor ekonomisk
och principiell betydelse och att den aktualiserats
är inte att beklaga. Jag anser
inte heller att det är någon nackdel att
herr Jansson och jag utmätt oss god tid
för att resonera härom. Vi kommer visserligen
inte till samma ståndpunkt,
men det beror på att vi har olika principiell
uppfattning. Jag skall inte nu återvända
till principer utan vill säga ytterligare
några ord om fakta.

Herr Jansson sade att de industrier
som diskuterats här inte haft några
nämnvärda risker att taga under de
gångna åren. Det påståendet måste vara
absolut felaktigt. Vi vet hur Bofors tagit
fram en ny stridsvagn, stridsvagn S
som den kallas. Visst är staten engagerad
på ett tidigt stadium genom att ta

ägo av privatägd krigsmaterielproduktion

del i utvecklingskostnaderna, så visst
har företagen — även om de inte får
fram en användbar produkt — en del
av dessa utvecklingskostnader täckta,
men ingalunda alla. Framför allt kan
man icke räkna med de framtida inkomster
som ett gynnsamt utfall av en
nykonstruktion kan ge. Detsamma gäller
ett företag som SAAB. År efter år
och med insatser av det ena tiotalet miljoner
kronor efter det andra arbetar
detta företag för att ta fram nya typer
av militärplan. Lyckas inte en konstruktion
är det stora pengar som är
borta för företaget självt, även om det
samtidigt är stora pengar borta för den
beställare som har gett företaget i uppdrag
att utveckla den nya modellen.

Sådana risker skulle staten få ta själv
om den vore producent, vilket skulle
drabba skattebetalarna. Under nuvarande
förhållanden är det de privata
aktieägarna — kapitalägarna — som
får ta riskerna. De har möjlighet att
tjäna på en god affär och får bära förlusterna
vid en dålig affär. Vilket nettot
blir i det långa loppet vet vi inte. Staten
tycks bedöma risktagandet som så
betydande, att man har all anledning
att låta enskilda äga dessa industrier.

Så till sist nämnde herr Jansson, att
det finns förbund som har uttalat sig till
förmån för förstatligande av industrier
som arbetar i försvarets tjänst. Det
nämnes redan i motionen, att arbetarna
vid AB Bofors Nobelkrut i en motion
till en förbundskongress har framhållit
att också de var av åsikten att
landets krigsindustri borde förstatligas.
Det är inte säkert att det bakom ett sådant
önskemål ligger vare sig principiella
synpunkter eller uppfattningen att
det ur landets synpunkt vore mest
rationellt och mest ekonomiskt med en
till 100 procent förstatligad krigsmaterielindustri.
Det kan också hända att
man har sett på det ur den enskilde
anställdes synpunkt och då kommit till
samma resultat som de anställda i
Karlskronavarvet kom till när det var

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Föreningsrätten m. m.

fråga om att gå över från statsanställning
till att vara anställd hos ett aktiebolag:
man föredrog den form man tidigare
arbetat under. Samma problematik
hade man när det diskuterades hur
Tumba skulle skötas, om det skulle vara
i de gamla formerna eller i aktiebolagsform.
Där var arbetarna mindre intresserade
av aktiebolagsformen. Sådant
kan ligga bakom också dessa ståndpunkter;
jag vet inte, men jag skulle
inte finna det orimligt.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:665; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 16

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets utlåtande nr 52, i anledning
av motioner angående utnyttjande
av automatisk databehandling i
riksdagsarbetet; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om skyldighet
för kommun att bidraga till pensionskostnad
för personal som övergått
till statstjänst, och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297),
in. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 17

Föreningsrätten m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av väckt motion
angående föreningsrätten m. in.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom riksdagen väckt,

till lagutskott hänvisad motion nr II: 715
av herrar Ullsten och Mundebo.

I motionen hade hemställts,

»att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av lagen om arbetsdomstol, att
en på förslag av Sveriges arbetares centralorganisation
utsedd ledamot inträder
som den ene av löntagarledamöterna
i domstolen i mål, soin huvudsakligen
rör till Sveriges arbetares centralorganisation
anslutna medlemmar och
organisationer;

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära utredning och förslag
om vilka andra fackorganisationer
som i enlighet med i motionen angivna
principer också bör äga rätt att föreslå
medlemmar av arbetsdomstolen;

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begär förslag om ändring i 1936
års lag om förenings- och förhandlingsrätt
syftande till dels att föreningsrättsskyddet
skall gälla även för arbetssökande,
dels att häva mätningsmonopolet.
»

Utskottet hemställde,

A. att förevarande motion, II: 715, såvitt
anginge arbetsdomstolens sammansättning,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

B. att motionen, såvitt anginge föreningsrättsskydd
för arbetssökande,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, samt

C. att motionen, såvitt anginge bestämmelser
i kollektivavtal om mätningsavgift,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits enligt
följande:

Vid utskottets hemställan under A

I. av herr Ullsten, som ansett, att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motion, 11:715, såvitt anginge
arbetsdomstolens sammansättning, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

känna vad reservanten anfört i denna
fråga, samt

2) att motionen, i den mån den icke
besvarats genom vad reservanten i denna
del hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

Vid utskottets hemställan under B

II. av herr Åkerlind, som ansett, att
utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av motionen,
såvitt anginge föreningsrättsskydd
för arbetssökande, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj -t ge till känna vad
reservanten anfört i denna fråga; samt

2) att motionen, i den mån den icke
besvarats genom vad reservanten i denna
del anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III. av herr Ullsten, som ansett, att
utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av motionen,
såvitt anginge föreningsrättsskyddet
för arbetssökande, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna vad
i denna reservation anförts i här förevarande
fråga; samt

2) att motionen, i den mån den icke
besvarats genom vad sålunda i denna
del anförts, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

Vid utskottets hemställan under C

IV. av herr Ullsten, som under åberopande
av vad som anförts och hemställts
i reservationen III ansett, att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av motionen,
såvitt anginge bestämmelser i
kollektivavtal om mätningsavgift, måtte
i .skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad reservanten anfört i denna fråga;
samt

2) att motionen, i den mån den icke
besvarats genom vad reservanten i denna
del hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

3 — Andra kammarens

Föreningsrätten ni. m.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Friheten att tillhöra
föreningar, ideella, politiska eller religiösa,
anses vara en grundläggande rättighet
i ett demokratiskt samhälle. I
vårt land är också den rätten till fullo
erkänd och tillämpad sedan mycket
länge.

När det gäller förhållandena på arbetsmarknaden,
rätten för anställda och
arbetsgivare att sammansluta sig i organisationer,
har vi en särskild lag, 1936
års lag om förenings- och förhandlingsrätt,
och lagen om arbetsdomstol från
1928. I stort sett har föreningsrättslagen
fungerat bra. Och arbetsdomstolen har
— trots alla ödesmättade profetior från
socialdemokratiskt håll när den infördes
— visat sig på ett mycket värdefullt
sätt kunna bidra till de stabila förhållanden
som vi i dag har på vår arbetsmarknad.

Det finns emellertid brister i båda
dessa lagar. På löntagarsidan ger lagarna
ett gott stöd åt dem som är anslutna
till de stora organisationerna, LO, TCO,
SACO — och det rör sig självklart om
den stora majoriteten av svenska löntagare.
När det gäller en organisation
på arbetsmarknaden, den syndikalistiska
organisationen Sveriges arbetares
centralorganisation, SAC, har erfarenheten
emellertid visat att lagstiftningen
innebär ett systematiskt missgynnande.

Jag skall anföra några exempel som
belyser detta. Det är samma exempel
som jag har berört i min motion. SAC
är på arbetarsidan det enda alternativet
till Landsorganisationen, men i arbetsdomstolen,
där Landsorganisationen
har två representanter i mål som gäller
dess medlemmar, har SAC ingen representation
alls.

En annan brist i föreningsrättslagen
är att den skyddar dem som är anställda
men icke dem som söker anställning.
Detta har bl. a. lett till att kollektivavtal
får innehålla s. k. föreningsklausuler
—■ eller monopolklausuler som de
också kallas. De innebär att arbetsgivare

protokoll 1906. Nr 36

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Föreningsrätten m. in.

förbinder sig att inte anställa andra än
sådana som tillhör den avtalsslutande
organisationen, d. v. s. i alla kända fall
Landsorganisationen. En person kan
inte, utan att föreningsrätten anses
kränkt, avskedas därför att han tillhör
någon annan än den företrädesberättigade
organisationen, men ingenting
hindrar en arbetsgivare från att neka
att anställa en person med hänvisning
till att denne t. ex. tillhör en SAC-organisation
och inte en LO-fackförening.

En tredje brist, som jag pekat på i
min motion, är att lagstiftningen tillåter
s. k. mätningsmonopol. Ett kollektivavtal
kan, utan att det anses utgöra något
intrång i föreningsrätten, innehålla
bestämmelser om att arbetsgivare är
skyldig att inbetala avgift till den avtalsslutande
arbetarpartens mätningsorganisation.
Avgiften erläggs genom
avdrag på ackordsöverskott eller lön,
och det är i och för sig i de flesta fall
eu rationell och riktig åtgärd. Det kommer
emellertid enligt min mening i klar
strid med andan i föreningsrättslagen,
när det resulterar i att en arbetsgivare
kan vägra att utföra mätning eller
granskning tillsammans med mätningsman
från en SAC-organisation men ändå
göra avdrag på SAC-medlemmarnas
löner för utbetalning till LO-fackföreningens
mätningskontor.

Jag har tagit upp dessa punkter i min
motion och begärt förslag till sådana
ändringar i lagstiftningen som skulle
innebära att ifrågavarande brister — så
som jag karakteriserar det —- i föreningsrättslagstiftningen
skulle avhjälpas.

Motionens krav på ändringar blir
självklart en spegelbild av svagheterna
i den nuvarande lagstiftningen och innebär
som sådan ett stöd åt den syndikalistiska
rörelsen, men inte för dess
politiska eller fackliga ideologi — jag
har inte ansett mig ha någon anledning
att gå in på den — utan enbart för dess
rätt att existera. Jag anser att SAC bör
ges rättvisa möjligheter att hävda sig

gentemot LO, som i sin tur — det är
jag övertygad om — skulle förbli den
helt dominerande arbetarorganisationen,
även om möjligheterna att specialgynna
LO genom de monopolbestämmelser
som i dag finns försvunne. Jag
är förvissad om att LO:s styrka i dag
inte alls ligger i att organisationen gynnas
av lagstiftningen på dessa områden
utan dess egen kraft, och jag tror att
den är tillräckligt stor för att tåla en
konkurrens på lika villkor med SAC.
I varje fall kan det inte vara samhällets
uppgift att i sin lagstiftning ensidigt
gynna en stark organisation. Vår lagstiftning
bör på detta liksom på alla
andra områden inte vara så utformad,
att den ensidigt gynnar den ena eller
den andra organisationen. Den bör eftersträva
att skapa rimlig grad av rättvisa.
De exempel som jag anfört visar
att föreningsrättslagstiftningen inte i
full utsträckning garanterar sådan rättvisa.
Därför har jag ansett det vara rimligt
att göra en översyn av bestämmelserna.
Men utskottet har ställt sig helt
kallsinnigt till förslagen.

När det gäller arbetsdomstolens sammansättning
hänvisar utskottet utan
egen argumentation till vad domstolens
ordförande sade i sitt remissvar förra
året till sammansatta andra lag- och
konstitutionsutskottet, som då behandlade
denna fråga. Arbetsdomstolens ordförande
framhöll väsenligen i detta svar,
att domstolen inte har någon partsrättsrepresentation
— lekmannaledamöternas
uppgift är att tillföra domstolen
kunskaper om förhållandena på arbetsmarknaden
— och att om man nu gåve
SAC rätt att utse en representant i domstolen,
så skulle det innebära att den
principen övergavs och att man satte
domstolens anseende för oväld i fara.
Man skulle då också, menade domstolens
ordförande, äventyra kontinuiteten
i domstolens rättstillämpning.

Jag kan inte dela den uppfattningen.
Vad finns det för anledning att utgå
från att en lekmannarepresentant som

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

tillsatts på förslag av SAC skulle vara
mindre kunnig i dessa frågor än den
som tillsätts på förslag av LO? Det är
ett helt obestyrkt och sannolikt även
helt felaktigt antagande. Går det för
övrigt verkligen att hävda att domstolen
inte är en partsdomstol, när fyra
av nio ledamöter utses av de stora organisationerna
på arbetsmarknaden och
när en femte ledamot i enlighet med en
ändring av lagen som gjordes i samband
med att statstjänstemännen fick
förhandlingsrätt representerar staten i
dess egenskap av arbetsgivare?

Så till vida kan man väl säga att domstolen
inte har någon intresserepresentation
som ledamöterna kanske inte
känner sig som eller uppträder som
representanter för sina organisationer
och tar order från dem vid sitt ställningstagande.
Att så inte är fallet visar
erfarenheterna från arbetet. Men ledamöterna
är knutna till de organisationer
som föreslagit dem och har tidigare
varit och är kanske fortfarande verksamma
i organisationerna. Det är väl
då också rimligt att anta, att de i sina
allmänna värderingar står dessa organisationer
mycket nära.

Inte så få mål som arbetsdomstolen
har att ta ställning till gäller konflikter,
där å ena sidan SAC:s uppfattning
bryts mot å andra sidan LO:s och arbetsgivareföreningens
eller bara LO:s
uppfattning. I arbetsdomstolen sitter då,
om det inte rör sig om tjänstemannaärenden,
två LO-representanter och två
representanter för arbetsgivareföreningen.
Jag tycker inte att det är så egendomligt,
om SAC i den situationen —
med rätt eller orätt — sätter domstolens
objektivitet i fråga. Om i dessa mål en
representant för SAC finge ingå i domstolen,
skulle det väl snarare innebära
att man stiirkte domstolens anseende
för objektivitet än att man, som domstolens
ordförande förmodar, skulle försvaga
det.

.lag skulle också kunna tänka mig en
lösning — jag har varit inne på det i

Föreningsrätten m. m.

min reservation — som innebär att man
helt överger det nuvarande systemet
med lekmannaledamöter, som tillsätts
på förslag av intresseorganisationerna,
och i stället tillsätter alla ledamöter på
samma sätt som man nu tillsätter ämbetsmannaledamöterna.
I sak är detta
kanske inte någon stor fråga — det är
möjligt att skillnaden inte bleve så stor
utan att man skulle komma att tillsätta
personer från i stort sett samma erfarenhetsområden
som nu. Men man skulle
med detta system rätta till en principiell
klumpighet, och jag anser att
man måste tillmäta de principiella frågorna
stor betydelse när det gäller vår
lagstiftnings utformning.

När det gäller föreningsklausulen har
utskottet försiktigtvis avstått från att
motivera sitt avstyrkande av mitt förslag
att göra en översyn av frågan ont
en utvidgning av föreningsrättsskyddet
till att omfatta även dem som söker arbete.
Det förekommer visserligen att arbetsgivare
med hänvisning till bestämmelserna
i kollektivavtalen avskedar arbetare
som enligt deras mening tillhör
orätt facklig organisation. I de flesta
fall gäller det då arbetare som tillhör
den syndikalistiska organisationen. Men
ett sådant beslut står sig inte i arbetsdomstolen.
Trots detta förekommer det
märkligt nog ganska ofta att man gör
ett försök. Föreningsrättslagen tillåter
nämligen inte att man avskedar en person
på grund av hans fackliga verksamhet.
Men varför skall det då vara
möjligt att vägra anställa eu person med
hänvisning till att han tillhör den
ena eller andra organisationen eller att
lian inte tillhör den organisation man
har slutit kollektivavtal med? Skillnaden
blir för den enskilde ganska hårfin
— likheten blir desto mer slående.
I båda fallen använder man hot om
arbetslöshet för att förmå någon att ansluta
sig till viss fackförening och avstå
från sitt engagemang i eu annan.

Att denna företeelse i praktiken drabbar
mycket få personer — SAC bär bara

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Föreningsrätten m. m.

25 000 medlemmar mot LO :s ungefär
900 000 — gör inte principen mindre
stötande.

.Tåg är inte ensam om att tycka att
en ändring av föreningsrättslagen på
denna punkt vore motiverad. Professor
Folke Schmidt, som är en av våra
främsta tolkare av arbetsrätten, skriver
i sitt standardverk Kollektiv arbetsrätt:

»Till slut skall konstateras att det
skydd lagstiftaren givit åt syndikalisterna
är ganska bräckligt. Visserligen
godtages icke som ursäkt, att arbetsgivaren
varit utsatt för påtryckningar
från den mäktigare gruppen och därför
befunnit sig i ett ekonomiskt tvångsläge.
Den allvarligaste luckan från den
enskildes synpunkt är att skyddet för
föreningsrätten endast avser den som
är anställd. Inom byggnadsfacken, där
den syndikalistiska rörelsen har ett fotfäste,
anställes arbetare för varje bygge.
När en arbetare blir utan arbete efter
avslutad ackordsperiod, anses hans anställning
ha upphört. Byggmästaren är
— i varje fall om det gäller ett nytt
bygge — oförhindrad att gå förbi honom
även om han efteråt skulle anställa
nya arbetare.»

När en revision av föreningsrättslagen
var aktuell 1940 påpekade TCO,
som då hette DACO, i ett remissvar att
föreningsskyddet är otillräckligt så
länge det endast gäller den som redan
fått anställning men inte den som söker
anställning. 1951 återkom den synpunkten
i en motion från bl. a. Valter Åman,
och i sitt remissvar på vår motion i år
tar TCO på nytt upp saken och förordar
en översyn av lagen. Andra lagutskottet
anser sig inte heller helt kunna avvisa
tanken på en översyn framför allt av
föreningsklausulerna, men man har formulerat
den ståndpunkten mycket egendomligt.
Man säger att om det i en framtid
skall göras en översyn kan det vara
motiverat att den av motionären prövade
frågan tas upp. Det är inte någon
särskilt kraftfull meningsyttring från
utskottets sida. Om man anser att den

nuvarande lagstiftningen är bra tycker
jag att man borde försvara den. Om
man, i likhet med mig och tydligen
också TCO, anser att den har brister
tycker jag att man utan att hänvisa till
vad som kan komma att hända i framtiden
själv borde ta ett initiativ och
begära en översyn av lagen.

Om mätningsmonopolet säger utskottet,
att om man skulle inskrida med
lagstiftning skulle det »innebära allvarliga
konsekvenser för den fria ordning
vi traditionellt har på kollektivavtalsområdet».
Ja, att det skulle få konsekvenser
är alldeles klart, men jag har
svårt att inse att de skulle bli särskilt
allvarliga. De skulle innebära att man
förhindrade att kollektivavtalet innehåller
bestämmelser som klart diskriminerar
en part på arbetsmarknaden,
och jag tycker att en sådan inskränkning
skulle kunna accepteras. Föreningsrättslagens
uppgift kan ju inte
vara att garantera den starkare organisationens
integritet framför den svagares.
Jag tycker inte heller att lagens
uppgift skall vara att garantera föreningens
rätt framför individens.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I, III och IV.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! I utskottets utlåtande
sägs att lagstiftningen om föreningsrätt
i stort sett fungerat tillfredsställande.
Beträffande detta uttalande råder
väl inga delade meningar. Detsamma
kan ju sägas om det mesta i samhället.
Men det hindrar inte att det som i
stort sett fungerar tillfredsställande ändå
i vissa avsnitt eller för vissa grupper
kan fungera mycket otillfredsställande.

Det är några sådana avsnitt inom
arbetsmarknaden som jag genom min
reservation vill fästa uppmärksamheten
på. Att en person som söker arbete skall
kunna avvisas enbart på grund av medlemskap
eller icke medlemskap i en
viss förening måste anses klart otill -

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

fredsställande. Det borde ju vara andra
kvalifikationer som är avgörande för
om en anställning skall komma till
stånd. Dar s. k. organisationsklausuler
förekommer ingriper de också i arbetsgivarens
rätt att fritt få välja vid anställande
av arbetskraft.

TCO ställer sig i sitt remissyttrande
positivt till en allmän översyn av föreningsrätten.
SACO har i sitt remissyttrande
påtalat att om den positiva
föreningsrätten skall behandlas, bör
även frågan om den negativa föreningsrätten
samt frågan om arbetsgivares
skyldighet att motivera uppsägningar
tas upp till behandling. Jag vill för min
del ansluta mig till denna uppfattning.
Skall en översyn av bestämmelserna
göras så bör denna översyn ej begränsas
till ett visst avsnitt. I Förenta Nationernas
förklaring om de mänskliga rättigheterna
står att ingen må tvingas att
tillhöra sammanslutning och att alla
skall ha lika rätt till arbete.

Det är enligt min mening tveksamt
om dessa och andra artiklar i nämnda
stadga står i full överensstämmelse med
tillämpningen av föreningsrätten i vårt
land. Därför anser jag det viktigt att
en översyn angående överensstämmelsen
med olika internationella överenskommelser
kommer till stånd.

Det är enligt min mening viktigt att
få bl. a. dessa frågor noggrant prövade
vid en allmän översyn av föreningsriitt.
slagstift ningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till min reservation vid utskottets
hemställan under B.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Såsom framkommit av
de tidigare anförandena behandlar föreliggande
utskottsutlåtande tre olika
motionsyrkanden. De gäller arbetsdomstolens
sammansättning, föreningsrättsskvdd
för arbetssökande och bestämmelserna
i kollektivavtal om miitningsa
vgifter.

Beträffande den första frågan anser

Föreningsrätten m. m.

motionärerna liksom reservanten att
arbetsdomstolens opartiskhet i mål, där
den syndikalistiska organisationen är
företrädd eller är part, kan ifrågasättas.
Särskilt tycks man vilja misstänkliggöra
de av LO utsedda ledamöterna.

För min del tycker jag att detta är
ett ganska djärvt påstående, som inte
bör få stå oemotsagt. Det är säkerligen
en betydande överdrift att ifrågasätta
att just dessa ledamöter skulle sakna
förmåga eller vilja till opartiskhet.
Även lekmannaledamöterna måste avlägga
domareden, vilken i och för sig
innebär en försäkran om att de skall
uppträda med oväld. Jag tror också att
man kan konstatera att arbetsdomstolen
i sina domar uppträder med den opartiskhet
och den oväld som man har rätt
att fordra. Andra dömande myndigheter
i detta land gör det, och jag tror att
arbetsdomstolen kan bedömas på samma
sätt.

Utskottet anser att det yttrande som
arbetsdomstolens ordförande har avgivit
om motionerna är riktigt. Det torde
inte heller kunna ifrågasättas annat än
att arbetsdomstolens ordförande i detta
fall är omdömesgill. Han menar att lekmannaledamöterna
inte är att betrakta
som intresserepresentanter, utan de har
till uppgift att tillföra domstolen allmän
kunskap om förhållandena på arbetsmarknaden
och om där gällande rättsuppfattning.
Herr Ullsten vitsordade
detta förhållande men framhöll att han
ändå inte kunde dela dessa synpunkter.
Herr Ullsten anser att de oavsett detta
iir partsrepresentanter. Majoriteten i utskottet
delar dock helt arbetsdomstolens
ordförandes synpunkter i denna
del.

Arbetsdomstolens ordförande anser
också att det skulle vara mycket olyckligt
om domstolen, som motionärerna
föreslår, får en mer inriktad intresserepresentation.
Vi hade att ta ställning
till liknande motioner förra året, niir
vi behandlade förslaget om de offentliga
tjänstemännens förhandlingsrätt.

70 Nr 36 Onsdagen den 7 december 1966

Föreningsrätten m. m.

Kegleinentsenligt begärdes då också yttrande
från arbetsdomstolens ordförande.
Jag tar mig friheten att till kammarens
protokoll läsa in ett avsnitt ur utlåtandet
från sammansatta konstitutions-
och andra lagutskottet, som då
behandlade den frågan. Där säges: »Ett
frångående av den sedan länge beprövade
ordningen i riktning mot en mera
uttalad intresserepresentation skulle,
enligt vad arbetsdomstolens ordförande
anser, vara förenad med allvarliga olägenheter
och bl. a. sätta domstolens anseende
för objektivitet i fara.» I yttrandet
understrykes vikten av att erforderlig
kontinuitet upprätthålles i arbetsdomstolens
rättstillämpning. »En förutsättning
för denna kontinuitet är emellertid»,
fortsätter arbetsdomstolens ordförande,
»att domstolens sammansättning
är i möjligaste mån konstant. Ytterligare
splittring i domstolens sammansättning
bör därför inte accepteras
utan mycket starka skäl. Arbetsdomstolens
ordförande finner inte att
motionärerna framfört sådana skäl för
sina yrkanden och avstyrker därför bifall
till motionerna.»

Jag har velat citera detta därför att
där säges egentligen vad som behöver
sägas i denna fråga. De skäl som arbetsdomstolens
ordförande har framfört
mot en ökad partsrepresentation
fann utskottet övertygande förra året,
och det finns ingen anledning för utskottet
att ändra sig i år. Majoriteten
—- herr Ullsten är för övrigt ensam om
sin reservation — anser att i motionen
inte har anförts några bärande skäl för
ett ändrat ställningstagande. Utskottet
avstyrker därför motionen.

Beträffande föreningsrättsskydd för
arbetssökande yrkas i motionen att
riksdagen skall begära förslag till lagändring
så att föreningsrättsskyddet
kommer att gälla även för arbetssökande.
I de båda reservationerna under B,
som dock är ganska lika varandra, skriver
man litet försiktigare. Man föreslår
att riksdagen skall begära eu allmän

översyn av föreningsrätten. Majoriteten
i utskottet har avvisat den ifrågasatta
utredningen av den anledningen att
man anser att den nuvarande lagstiftningen
om förhandlingsrätt har fungerat
tillfredsställande. Detta betygas också
av de båda reservanterna. De börjar
sina reservationer med att säga att lagstiftningen
om föreningsrätt har fungerat
i stort sett tillfredsställande.

Även i detta fall har utskottet kunnat
stödja sig på så gott som enhälliga remissinstanser.
Svenska arbetsgivareföreningen.
LO och SACO har avstyrkt bifall
till motionen. TCO säger att det visserligen
kan anföras skäl för en närmare
undersökning av frågan, men även
TCO finner det tveksamt om en sådan
utredning bör komma till stånd.

Även denna fråga har tidigare behandlats
i riksdagen. Den behandlades
här första gången 1940, när lagen om
förenings- och förhandlingsrätt ändrades.
Man stannade då för att föreningsrätten
fortfarande skulle baseras på förutsättningen
att det förelåg ett anställningsförhållande
mellan arbetsgivare
och arbetstagare.

Frågan aktualiserades på nytt år 1951
i en motion av Valter Åman, till vilken
herr Ullsten refererade. Även då avstyrktes
motionsyrkandena av utskottet,
och riksdagen fann tydligen utskottets
argumentering vara så stark, att utlåtandet
passerade båda kamrarna utan
någon debatt.

Det är såvitt jag känner till bara
inom byggnadsfacken frågan är aktuell,
och jag tror inte att man håller så
särskilt hårt på bestämmelserna, där
dessa nu tillämpas. Att byggnadsarbetare
systematiskt skulle utestängas från
arbetsplatserna därför att de tillhör
den svndikalistiska organisationen är
naturligtvis inte riktigt. Jag tror att något
sådant inte förekommer, utan att
det, såsom tidigare i debatten framhållits,
går till så att byggherren eller företagaren
i fråga anställer lagbasen, vilken
i sin tur sammansätter laget.

Onsdagen den

december 1966

Nr 36

Det är troligen också så att lagbasen,
om han är organiserad inom Byggnadsarbetareförbundet,
i första hand tar in
arbetare som tillhör detta förbund. Är
lagbasen däremot organiserad i SAC,
tar han säkerligen också i första hand
in arbetare som tillhör denna organisation.

Men det gäller ju att fylla lagen, och
basarna tar nog därefter in arbetare
oavsett organisationstillhörighet tills de
har ett fulltaligt arbetslag. .lag tror
inte att en lagstiftning, som skulle förbjuda
den aktuella organisationsklausulen,
skulle ändra detta förhållande.

Herr Ullsten menar att denna klausul
i mycket hög grad missgynnar SACanslutna
medlemmar, eftersom dessa
tillhör den mindre organisationen.
Självfallet föreligger det ett konkurrensförhållande,
varvid SAC inte i lika
hög grad som LO kunnat göra sig gällande,
men detta är ett förhållande som
man får finna sig i. Jag tycker inte att
vi skall ingripa med en onödig lagstiftning
i denna punkt.

Svenska arbetsgivareföreningen har i
sitt mycket korta remissyttrande framhållit,
att motionärerna inte har förebragt
några bärande skäl för de begärda
åtgärderna, och jag skulle helt kort
kunna instämma i detta uttalande.

Jag tycker inte heller att det i de
anföranden, som hållits under denna
debatt, har framförts några bärande
skäl för att lagstiftningsvägen ändra
den nuvarande ordningen. Det kan också
anföras att dessa bestämmelser förlorar
effektiviteten i detta avseende genom
att åtgärderna inte får vara föreningsrättskränkande.

Herr talman! Även beträffande bestämmelser
i kollektivavtal om mätningsavgift
tycker reservanten, herr
Ullsten, att den nuvarande ordningen
är otillfredsställande. Han anser att lagförslag
bör framläggas i syfte att häva
vad som i motionen betecknas såsom
mätningsmonopolet.

Även detta yrkande avstyrks av ut -

Föreningsrätten m. m.

skottsmajoriteten. Vi har också i detta
fall kunnat stödja oss på fullständigt
eniga remissinstanser. Alla arbetsmarknadens
parter har avstyrkt motionsyrkandet.

Utöver vad utskottet har anfört, vilket
jag hänvisar till, vill jag endast
framhålla att det ändå är ganska naturligt
att parterna inom byggnadsbranschen
i sina förhandlingar önskar
åstadkomma en bestämd ordning beträffande
mätningsförfarandet och uttagandet
av kostnaderna härför. Mätningarna
har ju till uppgift att fastställa
ackordslönens storlek, och det är
klart att det måste vara grundläggande
och klara regler om hur detta skall ske.

Bestämmelserna om mätningsavgifter
är ju endast en del av det stora avtalspaket
som riksavtalet för byggnadsbranschen
utgör, och att i lag förbjuda
kollektivavtal i en integrerad del av
detta stora avtalspaket skulle jag närmast
vilja beteckna som en klåfingrighet
av lagstiftaren som från saklig synpunkt
skulle vara både svår att förklara
och omöjlig att försvara.

Jag tycker inte heller att herr Ullsten
i sitt anförande presterat något särskilt
starkt försvar för sin ståndpunkt. Det
står för mig fullständigt klart att ett avtal
som helhet måste gälla för alla som
är underkastade avtalets bestämmelser
och villkor. Att göra undantag för oorganiserade
och medlemmar som inte
tillhör den avtalsslutande parten, i detta
fall syndikalistiskt organiserade, är
fullständigt orimligt. Det måste ändå
vara någon ordning på arbetsplatserna.
Om det nu är så, att SAC även någon
gång inom byggnadsbranschen uppträder
som avtalsslutande part går det väl
till precis som det brukar ske på andra
områden där SAC figurerar, nämligen
att de skriver under ett avtal som upprättats
mellan Byggnadsindustriförbundet
och Byggnadsarbetareförbundet.
Sätter man sitt namn under ett sådant
avtal godkänner man också de aktuella
bestämmelserna om mätningsavgifter

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Föreningsrätten m. m.

som finns i vad jag har kallat det stora
avtalspaketet. Man förbinder sig helt
enkelt att följa avtalets villkor både i
det ena och det andra avseendet. Visst
är det riktigt som herr Ullsten framhållit
att det har förekommit vissa tvister
på detta område, och arbetsdomstolen
har i åtskilliga domar fastslagit att
det förhållandet, att syndikalistiskt organiserade
liksom även oorganiserade
får finna sig i bestämmelserna i byggnadsavtalet
om gemensam ackordmätning
genom de avtalsslutande parternas
mätnings män, icke innebär föreningsrättskränkning.
Detta förhållande vill
nu reservanterna ändra på. Jag är inte
säker på att man genom en sådan ändring
av lagen skulle undvika alla tvister.
Säkerligen skulle det uppstå många
tvister om vilken organisations mätningsmän
som skulle utföra uppmätningen
på den ena eller den andra arbetsplatsen
där båda organisationernas
medlemmar arbetar.

Utskottet har också framhållit att ett
inskridande med lagstiftning skulle innebära
mycket allvarliga konsekvenser
för den fria ordning vi traditionellt har
och som väl också de flesta vill ha på
kollektivavtalsområdet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan
och vill endast tillägga, att vi
skall stifta goda lagar i detta land och
försöka undvika att stifta dåliga lagar.
I varje fall skall vi inte stifta lagar i
onödan. Jag tycker att det skulle vara
ganska onödigt med den föreslagna lagstiftningen,
och det finns inte heller
någon som helst anledning att sätta i
gång en omfattande utredning för att
försöka åstadkomma en ändring på något
som ju också reservanterna i sin
reservation säger fungera ganska tillfredsställande.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Fredriksson var
ju mycket hovsam i sin plädering, i
varje fall mycket hovsammare än vad

man från socialdemokratiskt håll varit
tidigare i den här debatten, och det uppskattar
jag. Jag tyckte emellertid att
snällheten fick breda ut sig på bekostnad
av den argumentation som jag väntade
att herr Fredriksson skulle komma
med.

I stort sett upprepade han vad vi
redan känner till genom utskottsutlåtandet,
nämligen att man tycker att lagstiftningen
har fungerat, att man inte
finner anledning till ändringar o. s. v.,
o. s.v. Det visste vi. Men sedan utskottet
gjorde dessa påståenden har både jag
och andra anfört argument mot påståendena,
och det var de argumenten jag
var intresserad av att få bemöta.

Om jag uppfattade herr Fredriksson
rätt, började han med att säga att det
är fel att ifrågasätta lekmannarepresentanternas
i arbetsdomstolen objektivitet
— men ingen har ifrågasatt deras
objektivitet! Jag har bara sagt att det
är naturligt, eftersom de har utsetts
efter förslag av intresseorganisationerna,
att de står dessa organisationers
värderingar nära och att det självfallet
måste påverka dem i deras ställningstaganden,
utan att jag därför hävdar att
de är partiska.

Jag ber att åter få citera ett stycke ur
Folke Schmidts bok Kollektiv arbetsrätt,
där han tar upp denna sak och
bl. a. skriver följande: »Till bilden hör
även, att lekmännen, särskilt tidigare,
ofta reserverat sig mot domsluten. Arbetsgivareledamöterna
har röstat för en
utgång som varit gynnsammare för arbetsgivaresidan
och arbetstagareledamöterna
för en utgång som varit gynnsammare
för arbetstagaresidan. Ibland
har lekmännen anknutit till reservation
från någon av ämbetsmännen,
men i de flesta fall har de varit ensamma
reservanter. Under de tre första
åren av AD:s verksamhet utgjorde mål
med sådana reservationer omkring 40 %
av alla mål, under senare år har de
utgjort endast 10—17 %.» Till detta vill
jag lägga att allteftersom domstolen har

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

fungerat har rättspraxis blivit klarare,
och det har därför funnits mindre utrymme
för skiljaktiga meningar. Detta
har varit anledningen till att domstolen
så mycket oftare har blivit enig.

Sedan vill jag också ta upp det som
herr Fredriksson sade om föreningsklausulerna.
Först påpekade han att vi
i vår reservation är försiktigare i vår
skrivning än vi var i motionen. Det
är riktigt. Jag är emellertid för min del
alltjämt övertygad om att föreningsrättsskyddet
bör utvidgas att gälla även
den som söker anställning. Men i förhoppning
om att få utskottet med mig
på det förslag om en allmän översyn
som TCO lagt gjorde jag denna lite
mjukare formulering. Det är inte så att
TCO har varit tveksam om huruvida en
utredning var nödvändig. Man var bara
tveksam om huruvida en översyn, om
den gjordes, skulle begränsas till att
avse just föreningsklausulerna — och
det är nu något helt annat!

Vidare sade herr Fredriksson att det
inte förekommer att man systematiskt
med hjälp av föreningsklausulerna vägrar
anställa SAC-medlemmar. Men om
man nu inte anser sig ha något behov
av att diskriminera SAC med hjälp av
dessa klausuler, varför vill man då ha
dem inskrivna i kollektivavtalen? Det
har ju gått bra på SAF-området. SAF
har i sina stadgar förbud mot föreningsklausuler,
och såvitt jag förstår är de
flesta LO-medlemmarna anslutna till
kollektivavtal som LO-förbunden träffat
med SAF. Dessa avtal har visat sig
fungera mycket bra utan föreningsklausuler.

Herr FREDKIKSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ullsten påstår att
han inte i sin motion har ifrågasatt arbetsdomstolens
objektivitet. Jag ber då
herr Ullsten liisa igenom sin egen
motion litet mera noggrant. Diir står
det nämligen:

»Det kan inte anses säkert att de ge -

Föreningsrätten m. m.

nom Landsorganisationen utsedda ledamöterna
i arbetsdomstolen intar samma
attityd till en
till andra löntagarparter. — Särskilt
tveksam ter sig arbetsdomstolens opartiskhet
i vissa mål, som rör föreningsrätten.
»

Man kan väl inte uttrycka sig mycket
tydligare, och det är väl ändå helt klart
vad man här menar.

Sedan vill jag upprepa något av vad
jag sade förut. Det finns tre skäl varför
utskottet anser att man inte behöver
göra någon ändring i arbetsdomstolens
sätt att arbeta: det skall finnas sakkunskap
i arbetsdomstolen, det skall
vara kontinuitet i dess arbete, och domstolen
skall vara objektiv. Utskottet anser
att det finns sakkunskap garanterad
genom den sammansättning domstolen
nu har. Alla arbetsmarknadens
parter, Landsorganisationen, tjänstemännen
och kommunförbunden, är
företrädda, och jag anser att de på LOsidan
utsedda ledamöterna har erforderlig
sakkunskap även på de områden
där SAC är företrädd.

I sitt första anförande sade herr Ullsten
att det väl inte kunde bli någon
sämre sakkunskap om även SAC fick en
representant med i arbetsdomstolen.
Nej, kanske det. Men jag vill påstå att
det inte heller skulle bli någon bättre
sakkunskap i arbetsdomstolen, och då
finns det ju ingen anledning att ändra
på domstolens sammansättning.

Kontinuiteten i arbetet är naturligtvis
också viktig i en domstol. Om SAC
skulle få rätt att här tillsätta en medlem,
måste väl andra små organisationer
också få den rätten. Då skulle kanske
en mängd ledamöter inträda i domstolen
med mycket långa mellanrum,
och jag tror att arbetsdomstolens arbete
skulle bli lidande på detta.

Herr talman! Jag skulle vilja rätta
herr Ullsten på eu punkt. Han är kanske
inte så väl orienterad om Landsorganisationen.
Han säger att LO har 900 000
medlemmar. Vi har ytterligare 600 000,

3* — Andra kammarens protokoll 1906. Nr 110

Nr 36

Onsdagen den

december 1966

Föreningsrätten m. nu

och LO har alltså omkring 1,5 miljon
medlemmar.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det kanske inte finns
någon anledning att diskutera formuleringen
i min motion. Jag har klart sagt
att jag inte ifrågasätter arbetsdomstolens
opartiskhet. Jag har också avsett
att säga det i motionen, och jag tycker
att det står så i motionen. Om herr
Fredriksson har en annan uppfattning
på den punkten kanske vi kan komma
överens senare, men det är just nu
mindre intressant.

Det väsentliga är att, trots att man
kan hävda att dessa lekmannarepresentanter
är objektiva, är det klart att de
har sina värderingar från de organisationer
de kommer ifrån. Om vi skulle
tänka oss att herr Fredriksson bleve
lekmannarepresentant i arbetsdomstolen,
skulle givetvis hans värderingar,
hans sätt att t. ex. bedöma en fråga där
en SAC-ansluten medlem vore part i
målet, komma att präglas av den uppfattning
han hade förvärvat under sin
aktivitet i den organisation som föreslagit
honom. Det är väl i och för sig
ingenting konstigt, och det är inte att
ifrågasätta herr Fredrikssons objektivitet.
Han har givetvis rätt att hävda den
uppfattning han har. Men när det är så
många mål där just dessa två åsikter
står mot varandra -— den som företräds
av SAC och den som företräds av LO
— är det då inte rimligt att dessa båda
parter får göra sig gällande även i domstolen
eller att man alternativt avstår
från den form av »partsrepresentation»
som man nu har?

Jag är ledsen, herr Fredriksson, att
lag underskattade LO:s styrka och hävdade
att organisationen bara hade
900 000 medlemmar. Jag gjorde det på
en uppgift som jag borde ha kontrollerat
noggrannare. LO har alltså 1,5 miljon
medlemmar och är väsentligt starkare
än jag ursprungligen utgick ifrån.

Det borde väl vara ett skäl för LO att
också våga vara litet mer generös.

Herr FREDRIKSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ullsten vill nu ta
avstånd från vad han skrivit i sin motion.
Jag vill bara säga att det ändå är
motionen som bar bildat underlag för
utskottsutlåtandet i denna fråga.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag har länge misstänkt
att det finns ett visst politiskt samröre
mellan Sveriges arbetares centralorganisation
och folkpartiet, och jag tycker
mig ha fått en bekräftelse på det i denna
debatt där herrar Ullsten och Åkerlind
fungerar som ombudsmän för SAC.

Tillåt mig, herr talman, att ett ögonblick
beröra ett par av de yrkanden som
framförts i herrar Ullstens och Mundebos
motion, nämligen i fråga om ändringar
i 1936 års lag om förenings- och
förhandlingsrätt syftande till dels att
föreningsrättsskyddet skall gälla även
för arbetssökande, dels att vad man kallar
mätningsmonopolet skall hävas. Här
gäller det i första hand förslag som huvudsakligen
har sin udd riktad mot förhållandena
inom byggnadsindustrien
och vad som i byggnadsavtalet överenskommits,
främst i fråga om mätningsverksamheten.
Man kan också i detta
sammanhang klart konstatera det nära
samband som råder mellan SAC och de
borgerliga partierna.

När motionärerna vänder sig mot
förekomsten av organisationsklausuler
i kollektivavtal, innebärande företrädesrätt
till arbete för medlemmar i en viss
organisation, finns det anledning att
erinra om att det ingalunda var byggnadsfackföreningarna
som var de första
att införa denna klausul i avtal med arbetsgivarna.
Det finns exempel på att
SAC inte nöjde sig med den organisationsklausul,
som gav medlemmar i viss
organisation företrädesrätt till arbete,
utan därutöver krävde rätt att få av -

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

skeda folk som övergått till annan organisation.

Detta var alltså krav som framfördes
från den organisation som motionärerna
i dag talar så varmt för och vars
medlemmar enligt motionärerna är förfördelade.
Och flera exempel kunde anföras
som visar att SAC inte är så snövit
och oskyldig som de borgerliga
motionärerna vill ge sken av.

När det gäller mätningsverksamheten
framgick för ett halvår sedan mycket
klart vart SAC syftade, då organisationen
under pågående avtalsförhandlingar
ställde sig på samma sida som
Svenska arbetsgivareföreningen och ville
slå sönder och avveckla hela mätningsverksamheten.
Och då gällde det
ändå en mätningsverksamhet genom
vars uppläggning byggnadsarbetarna
har insyn i och kontroll över sina egna
lönevillkor —- något som är ganska
unikt inom svenskt näringsliv och som
ingalunda varit till förfång för byggnadsarbetarna.
— I motionen står visserligen
att rätten att utföra mätning
på arbetsplatserna ger byggnadsfackföreningarna
stora fördelar i organisationsarbetet.
Detta är riktigt men också
fullt rimligt, eftersom det är byggnadsfackföreningarna
som är avtalsslutande
part och får ta ansvar för förhållandena
på arbetsplatserna. SAC träffar inga avtal
av annat innehåll än de avtal som
träffats mellan byggnadsindustriens parter
— SAC åker i stället snålskjuts på
de resultat som Byggnadsarbetareförbundet
och andra LO-förbund når i och
mellan avtalsrörelserna. SAC saknar inflytande
över avtals- och prislisteuppgörelserna.

Därest rätten för fackföreningarna att
mäta de utförda arbetena ger en förmånligare
ställning för de fackliga organisationerna
är detta inget orimligt, eftersom
det är dessa organisationer som
i första fasen har träffat avtal och i
andra fasen upprättat ackordsprislistor.
Det iir tvärtom helt följdriktigt att de
till sist också mäter upp arbetet och

Föreningsrätten m. rti:

bearbetar materialet statistiskt för att
använda det vid kommande förhandlingar.
Det är detta SAC och motionärerna
kallar monopolställning: att den
fackliga organisation som sluter avtal
även träffar överenskommelse om prislistor
och fortlöpande övervakar att det
som uppnås i och mellan avtalsrörelserna
kommer medlemmarna till del. Det
är också denna fackliga organisation
som vid konkurser och betalningsinställelser
får se till att infrusna löner och
semestermedel säkras för såväl egna
medlemmar som SAC-medlemmar —
SAC förmår inte klara detta. Det är vidare
byggnadsfackföreningarna som får
svara för skyddsverksamheten på arbetsplatserna
genom bidrag. SAC bidrar
inte med ett enda öre till skyddsverksamheten
trots att även dess medlemmar
kommer i åtnjutande av grund*
skyddet.

Herr talman! Jag har i all korthet försökt
teckna något av den bakgrund
som man bör ha klar för sig när mån
diskuterar dessa frågor, eftersom man
annars möjligen kunde tro att motionärerna
tecknar en riktig bild av förhållandena.
Jag vill också erinra om att
SAC själv säger sig ha 22 000 arbetare
och tjänstemän som medlemmar, medan
LO, TCO och SACO har helt andra medlemstal.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle
anser att jag uppträder som ombudsman
för SAC. Tydligen har herr Nilsson
helt missuppfattat vad jag sagt eller
också har han inte hört på, och jag vill
bara uppmana herr Nilsson att noggrant
läsa vad som kommer att stå i
protokollet. Då skall herr Nilsson finna
att jag inte alls talat om SAC utan fört
ett allmänt resonemang om att det förekommer
viss diskriminering vid anställande
av arbetskraft — det må gälla
SAC-medlemmar, LO-medleinmar, oorganiserade
eller vilka som helst. Det kan

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Trafikstopp och trafikförbud i samband med övergången till högertrafik m. m.

förekomma en viss diskriminering, oavsett
organisationstillhörighet, och jag
vill inte bara ha den frågan översedd
utan även den negativa föreningsrätten,
arbetsgivares skyldighet att motivera
uppsägningar och frågan om den svenska
lagstiftningens överensstämmelse
med internationella överenskommelser,
främst FN-stadgan. Där står det att alla
skall ha lika rätt till arbete och att
ingen må tvingas tillhöra organisation,
från vilket håll tvånget än kommer.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Det är möjligt att jag
har felbedömt herr Åkerlind. Han kanske
inte är ombudsman för SAC, utan
i stället för Arbetsgivareföreningen. Det
är litet svårt att få någon klar och
distinkt bild härav. Herr Åkerlind har
ju tidigare yttrat att han egentligen helst
ser att arbetsgivaren själv skall bestämma
vilka som skall anställas, hur de
skall avskedas o. s. v. Det är den ordning
herr Åkerlind här förordat, och
därför drog jag den slutsatsen att han
måste vara ombudsman för SAC, men nu
förstår jag att det är för Arbetsgivareföreningen.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I) av herr Ullsten; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
II) av hem Åkerlind; samt 3:o) bifall
till reservationen III) av herr Ullsten;
och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Åkerlind begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voterings -

proposition efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 74, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herr Åkerlind.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Åkerlind begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 36 nej,
varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Meddelande ang. 1967 års remissdebatt

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Efter vederbörligt samråd får jag meddela
att 1967 års remissdebatt enligt
föreliggande planer avses skola ta sin
början torsdagen den 19 januari kl.
10.00.

§ 19

Trafikstopp och trafikförbud i samband
med övergången till högertrafik m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av Kung].

Onsdagen den 7 december 1966 Nr 36

trafikförbud i samband med övergången till högertrafik m. m.

Trafikstopp och

Maj:ts proposition angående trafikstopp
och trafikförbud i samband med övergången
till högertrafik in. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 oktober 1966 dagtecknad
proposition, nr 133, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden velat inhämta
riksdagens yttrande i fråga om befogenhet
för Kungl. Maj :t att besluta rörande
dels trafikstopp och trafikförbud i samband
med övergången till högertrafik,
dels de hastighetsbegränsningar som vore
påkallade av övergången.

1 samband med propositionen hade
utskottet behandlat de i anledning av
densamma väckta likalydande motionerna
I: 769 av herrar Skärman och Tistad
och II: 941 av herr Westberg. I motionerna
hemställdes,

»att riksdagen måtte tillstyrka vad i
propositionen föreslås och lämna Kungl.
Maj:t däri begärda bemyndiganden, men
därvid såsom sin mening uttala,

dels att hastighetsbegränsningen under
de första tre dygnen efter övergången
till högertrafik sättes till 40 km/tim.
inom tätbebyggt område för att därefter
höjas till 50 km/tim.,

dels att såsom villkor för fordon att
få föras ut i trafiken skall gälla att fordonet
är försett med en på vindrutan
och för föraren väl synlig plats uppsatt
påminnelse om att köra till höger».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att besluta i de hänseenden
som avsåges i förevarande proposition,
nr 133; samt

1?. att motionerna 1:769 och 11:941 i
vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt icke
måtte föranleda någon riksdagens ålgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Erik Jansson, Nils-Eric

Gustafsson, Torsten Hansson och Bengtson
i Solna, vilka ansett att utskottet
under B. bort hemställa,

dels att riksdagen måtte giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
beträffande valet av fartgräns inom
tättbebyggt område,

dels att motionerna I: 769 och II: 941
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad reservanterna anfört och hemställt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. av herr Nyberg, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I tredje lagutskottets
utlåtande nr 56 behandlas proposition
nr 133. I den begär Kungl. Maj:t riksdagens
yttrande i fråga om befogenheter
för Kungl. Maj :t att besluta om
trafikförbud och fartbegränsning i samband
med övergången till högertrafik.

När lagutskottet på sin tid tog ställning
till högertrafiken, hemställde det
att Kungl. Maj:t skulle hålla riksdagen
underkunnig om hur arbetet inför omläggningen
bedrevs och vilka åtgärder
som planerades. För min del ser jag i
denna proposition en önskan från
Kungl. Maj :t att villfara denna riksdagens
hemställan, och jag hälsar med
tillfredsställelse att så har skett. Jag
vill gärna ge kommunikationsministern
en blomma för hänsynstagandet.

Vad beträffar Kungl. Maj:ts önskan
att få befogenheter i samband med trafikomläggningen
har det inte rått några
delade meningar i utskottet härom. Del
har för samtliga utskottets ledainöter
varit solklart att Kungl. Maj:t skulle bemyndigas
i den mån inte redan tidigare
sådan befogenhet fanns.

Statens högertrafikkommission liar i
en skrivelse i juli i år lämnat en hel del
olika förslag till åtgiirder i samband
med omläggningen. Kommissionens för -

Nr 36

7.8

Onsdagen de» 7 december 196C

Trafikstopp och trafikförbud i samband med övergången till högertrafik m. m.

slag om hastighetsbegränsningar har
varit ute på remiss till ett trettiotal instanser.
Därvid har det visat sig att
främst kommissionens förslag om en
maximihastighet på 30 km i timmen i
tättbebyggt samhälle rönt mycket stark
kritik.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen säger
sålunda, att den allmänna effekten
ur trafiksäkerhetssynpunkt är mycket
beroende av vilken fartgräns man sätter.
Man måste därvid ta hänsyn till de
olägenheter som en alltför låg gräns
medför. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger vidare: »En hastighet på 30
km i timmen är för nutidens förare
onaturligt låg.»

Företrädare för den yrkesmässiga trafiken
har vidare uttalat starka betänkligheter
mot en så låg fartgräns.

Det är viktigt att trafiken upprätthålles
och att det inte blir alltför stora förseningar
och långa väntetider. Särskilt
med tanke på att bussar och andra allmänna
trafikmedel troligen måste ta
fler passagerare än vanligt torde svårigheterna
i samband med övergången
knappast bli överkomliga om fartgränsen
sätts så lågt som till 30 kilometer.

Efter att ha vägt olika synpunkter
emot varandra yttrar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att man kommit till
den uppfattningen att fartgränsen inte
bör sättas lägre än till 40 kilometer i
timmen inom tättbebyggt samhälle.

Hur ser då utskottet på frågan? I likhet
med mig kom nog de flesta inom
utskottet till den uppfattningen att förslaget
om en fartgräns på 30 kilometer
inte var realistiskt. Jag kan emellertid
mycket väl förstå utskottsmajoriteten,
när den anför att frågan är av teknisk
karaktär och att man inte bör föregripa
Kungl. Maj :ts prövning.

Såvitt jag kan se innebär detta ställningstagande
att man helt och fullt lägger
ansvaret på Kungl. Maj:t! Eftersom
riksdagen tagit ett stort ansvar i och
med beslutet rörande högeromläggningcn,
kan man fråga sig om detta är rätt

och riktigt? Vi som kommit till en bestämd
uppfattning bör emellertid uttala
oss i en fråga som är så pass ömtålig
som denna. Det sades å andra sidan
i utskottet, att man i detta fall hade
det största förtroende för Kungl. Maj :t
— även från håll där sådana uttalanden
inte är vanliga.

•lag inser mycket väl, herr talman,
alla de svårigheter och farliga situationer
som kan uppstå vid övergången,
och det skall än en gång understrykas
att det måste vara hänsynen till trafiksäkerheten
som bestämmer fartgränsen
i detta fall. För bilister i städer och tättbebyggda
samhällen kommer det under
alla förhållanden att bli ytterligt besvärligt.
Själva övergången kommer att
medföra betydligt större svårigheter än
det innebär att köra bil i högertrafik i
okända trakter, exempelvis utomlands.
Den invanda gatubilden skall »spegelvändas»,
sträckor som man tidigare
kört på rutin skall nu prövas på ett helt
nytt sätt. Det är självklart att många då
kommer att tveka att ge sig ut i trafiken,
och det är i och för sig inte bra.
Men det är också självklart att en bilförare,
om han känner sig osäker när
han sitter i bilen, sänker farten. Även
om inte alla bilister alltid visar hänsyn,
är jag helt övertygad om att alla kommer
att göra det vid detta tillfälle —
såvida man inte genom en alltför låg
fartgräns åstadkommer ett alldeles onaturligt
drag i trafiken.

Både utskottsmajoriteten och reservanterna
är medvetna om att de största
riskerna föreligger för fotgängarna. Invanda
reflexer, t. ex. att se åt ett visst
håll, skall nu ändras, men redan den
nya trafikbilden blir en ständig varning
för de gående. Högertrafikkommissionen
har inte lämnat något åt
slumpen. Det kommer att bli en upplysnings-
och påminnelsekampanj av tidigare
icke skådad omfattning. På den
punkten tror jag att alla tänkbara åtgärder
är befogade. Men man får inte
vidta åtgärder som i sig själva är ägna -

Onsdagen den 7

Trafikstopp och trafikförbud i samband

de att skapa kaos. Jag har vid utskottsbehandlingen
fått den bestämda uppfattningen
att fastställandet av en fartgräns
på 30 km är en sådan åtgärd.

Herr talman! Reservationen ger ett
tillfälle för dem som i likhet med mig
vill uttala en mening att göra det. Det
ar inte fråga om att nu votera om den
ena eller andra fartgränsen — det vill
jag kraftigt understryka. Det är en folkpartimotion
som reservanterna slutit
upp kring, och reservanterna är två socialdemokrater,
en centerpartist och en
högerman. Jag ser reservationen som
ett utslag av parlamentariskt ansvarstagande
och som ett praktiskt samarbete
över partigränserna. Jag skulle vara
tacksam om även kanunarens övriga
ledamöter ville se den så. I den andan
vill jag, herr talman, yrka bifall till reservationen.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Att jag till detta utskottsutlåtande
har fogat en blank reservation
betyder inte att jag i sak har
någon annan uppfattning än utskottsmajoriteten,
och jag instämmer helt i
utskottets hemställan. Jag är emellertid
inte alldeles nöjd med utskottets
skrivning. Utskottsmajoriteten har bl. a.
hänvisat till högertrafikkommissionens
förslag och påpekat att kommissionen
framhållit att det kan ifrågasättas, huruvida
det kan vara välbetänkt att vid omläggningen
»ge ett speciellt drag av
onaturlighet åt trafiksituationen, som
kan fördröja anpassningen till normala
förhållanden». Detta uttalande avser
förslaget om en hastighetsgräns på 30
km inom tättbebyggda områden. Utskottet
har emellertid uraktlåtit att erinra
om att kommissionen tillagt, att denna
invändning bortfaller om en sådan
lägre fartgräns tillämpas endast under
några få dagar. Jag anser, herr talman,
att detta är ett viktigt påpekande.

Utskottet tar ju inte ställning till frågan
om vi bör ha den eller den hastighetsgränsen
vid trafikomläggningen.

december 196G Nr 36

med övergången till högertrafik m. m.

För min del vill jag dock framhålla att
jag, trots alla kritiska remissyttranden
och trots vad herr Bengtson i Solna
nu anförde, tror att högertrafikkommissionens
förslag är väl motiverat. Om
man sätter fartgränsen vid 30 km i tättbebyggda
samhällen och vid 60 km utanför
sådana områden tror jag visserligen
att detta kommer att störa rytmen i
trafiken och åstadkomma en del trafikstockningar
—• det kan också medföra
en del besvärliga förseningar i både
person- och godstrafiken. Men jag
tror inte man behöver befara att det
blir kaos i trafiken, något som man på
en del håll velat göra gällande. Det är
ju inte meningen att man skall ha denna
låga fartgräns mer än ett fåtal dagar.
Man kan tänka sig att den tillämpas
två dygn i stället för de tre dygn som
högertrafikkommissionen föreslagit, och
det bör vi kunna stå ut med. Det avgörande
måste, som utskottet påpekat,
vara trafiksäkerheten och de problem
som fotgängarna kommer att ställas inför.

Herr Bengtson har också påpekat
detta, men jag tyckte att han talade sig
varm mer för bilisterna än för fotgängarna.
Det är dock gångtrafikanterna
som får det besvärligast vid denna trafikomläggning.
Särskilt gäller detta
äldre människor. Vi får inte skapa en
sådan situation att de gamla helt enkelt
inte vågar ge sig ut på gatorna.
Det är väl ändå självklart att riskerna
för fotgängarna är mindre om fartgränsen
sätts till 30 kilometer i timmen
än om den sätts till 40 kilometer
i timmen. Vi måste också komma ihåg
att det inte bara är fordonstrafiken
som kräver uppmärksamhet vid en övergång
till högertrafik, utan man måste
också uppmärksamma eu del andra
regler, vilket också herr Bengtson var
inne på.

Enligt min uppfattning måste man ta
olägenheterna med en låg fartgräns om
man därigenom uppnår ökad säkerhet i
trafiken. Jag vill upprepa att jag tror

SO Nr 36 Onsdagen den 7 december 1966

Trafikstopp och trafikförbud i samband med övergången till högertrafik m. m.

att 30 kilometer i timmen är att föredra
framför t. ex. 40 kilometer i timmen.

Här har åberopats en del remissyttranden,
bl. a. ett från rikspolisstyrelsen,
i vilket det sägs att man måste
eftersträva att snarast möjligt få ut trafikanterna
i trafiken, så att de vänjer
sig vid den nya trafikbilden. Jag tror att
man uppnår detta •—• som jag också
anser vara önskvärt •—• snabbare om
man har en lägre fartgräns; då vågar
sig också de mer försiktiga bilisterna
ut i trafiken och anpassar sig på så
sätt lättare till den nya trafiksituation
som har uppstått.

Jag vill erinra om att utskottet, när
det gäller propositionen, endast haft att
ta ställning till förslaget om befogenhet
för Kungl. Maj :t att besluta dels om
trafikstopp och trafikförbud, dels om
de hastighetsbegränsningar som det kan
bli påkallat att införa. Det har inte varit
meningen — så har i varje fall inte
jag uppfattat situationen — att utskottet
skulle ge några förord beträffande
frågan huruvida fartgränsen skall sättas
till 30 eller 40 kilometer i timmen i
tättbebyggt samhälle och hur lång tid
denna låga fartgräns skall gälla.

I en tidning har man kunnat läsa att
riksdagen är i färd med att göra »en
stor dumhet», eftersom utskottsmajoriteten
tillstyrker» det ogenomtänkta förslaget
att sätta hastighetsbegränsningen
vid reformen så lågt som till 30 kilometer
i stadstrafik». Detta är en missuppfattning.
Utskottet tar inte ställning,
i varje fall inte utskottsmajoriteten, i
den frågan. Vad utskottsmajoriteten
föreslår är att regeringen får de begärda
bemyndigandena. Ett skäl som talar mot
att utskottet skulle ha tagit en mer bestämd
ställning beträffande fartgränserna
är, att högertrafikkommissionens
förslag var ute på remiss under den tid
då propositionen skrevs och avlämnades,
och enligt vad vi i utskottet har inhämtat
— detta framgår också av utlåtandet
-— är denna remissbehandling
ännu inte helt avslutad.

Jag hade naturligtvis, herr talman,
kunnat avge en reservation med förord
för högertrafikkommissionens förslag.
Det hade inte varit ett större fel att
göra det än att som reservanterna gör
anföra skäl för att fartgränsen sätts till
40 respektive 70 kilometer i timmen och
begära att riksdagen skulle ge Kungl.
Maj :t denna synpunkt till känna. Men
jag har, som saken nu ligger till, inte
ansett mig böra göra det. Jag har ansett
att det skulle vara formellt oriktigt i
detta läge. Jag har därför nöjt mig med
att avge en blank reservation. Vid voteringen
kommer jag dock, herr talman,
att rösta för utskottets hemställan, till
vilken jag också ber att få yrka bifall.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Även om jag ställer mig
tveksam till att ge Kungl. Maj :t bemyndigande
i detta sammanhang, eftersom
jag mera anser att detta är en hela folkets
angelägenhet och att de valda förtroendemännen
borde ha intagit en
mera bestämd ståndpunkt till frågan,
vill jag säga att fullmaktslagar över
huvud taget ur demokratisk synpunkt
är ganska farliga — i detta fall kanske
mindre farliga. I vissa situationer kan
fullmaktslagar bli direkt skadliga. Men
varken utskottet eller reservanterna har
ifrågasatt att man inte skulle ge Kungl.
Maj:t det bemyndigande som begärts.
Det är självklart att man ur tidssynpunkt
nu inte kan göra så mycket åt
saken.

Jag tror emellertid att vi har anledning
att klart och tydligt säga ifrån att
den onormala start, som förutsättes
kominer att ske i fråga om högertrafiken,
inte kan vara lämplig. En onormal
start kan innebära trafikstockningar
och kan också medföra att vi under den
första tiden får en helt onormal och
felaktig inställning till hela frågan.

Det har talats om fotgängarna, och
den föregående talaren pläderade varmt
för de äldre fotgängarna. Jag skulle
vilja fråga honom om han har tänkt på

Onsdagen den 7

Trafikstopp och trafikförbud i samband

hur en fotgängare skall kunna få möjlighet
att komma över en gata vid uppkomsten
av stora trafikköer. Har han
tänkt på hur vi skall kunna få fram trafiken,
exempelvis i tätorterna? Jag tror
att förslaget är mycket illa genomtänkt
och att det är mera känslobetonat än
reellt.

Jag skulle, herr talman, inte bara
vilja säga att förslaget som sådant har
en del brister, utan jag skulle också
vilja rikta en vädjan till statsrådet att
sluta upp med införande av föränderliga
bestämmelser om hastighetsbegränsning.
Det heter att den som sitter vid
ratten skall visa hänsyn i trafiken, att
vi skall tillämpa fartanpassning m. m.
När vi ändrar fartgränserna, såsom
skett under längre tid, nästan en gång
varje månad, är det självklart att hela
den grund, varpå vår trafiklagstiftning
vilar, försättes ur spel. Alla som kör bil
— jag har kört bil sedan 1935 utan att
bli inblandad i någon olyckshändelse —
ställer sig frågan: Kan det vara rimligt
att minska förarens automatiska reaktion,
som är snabbare när föraren slipper
sitta och se dels på vägen och dels
på hastighetsmätaren. Vi bör upphöra
med alla dessa olika fartbegränsningar.
När man väl har släppt ut den tunga
trafiken på vägarna, borde man också
se till att bilarnas fart blir överensstämmande,
eftersom det är ganska besvärligt
ändå.

Vidare hänvisas det till experter i all
oändlighet: psykologer och guvetallt.
Jag vet inte om dessa experter kan köra
bil, men det kan ju också hända att de
kört bil i många år. Hade jag trott att
vi skulle få en så kostsam och expertbetonad
utredning, hade jag ställt mig
mycket tveksam till denna omläggning
trots att jag anser att högertrafikens
vinster är stora. Varken de som aktivt
arbetat för högertrafiken eller de som
varit med om att fatta beslut om införande
av högertrafiken — beslutet var
nästan enhälligt här i kammaren — har
väl utgått ifrån att kostnaderna inte

december 1966 Nr 36 81

med övergången till högertrafik m. m.

skulle tillåtas stiga så ohämmat. Ytterst
blir det bilisterna som får betala kostnaderna.
Något ekonomiskt tänkande
och ansvar bör man visa.

Jag vädjar till kommunikationsministern
att han inte begränsar hastigheten
alltför mycket. Han måste tänka på den
tekniska utveckling som vi har.

Eftersom reservationen, låt vara att
den är mycket försiktigt skriven, överensstämmer
med de råd jag skulle vilja
ge kommunikationsministern ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till densamma.
När vi nu skall gå över till
högertrafik hoppas jag att vi gör det så
normalt och lugnt som möjligt. Visst
kan det uppstå vissa svårigheter i trafiken,
men jag tror inte att de blir större
efter omläggningen än de är nu.

Med statistik kan naturligtvis vad som
helst bevisas. Ingen vet om det är de
många olika fartbegränsningarna eller
något annat som orsakar upp- eller nedgången
i olycksstatistiken. För min del
tror jag inte att omläggningen till högertrafiken
nödvändigtvis kommer att
medföra fler olyckor. Jag hoppas att
Kung]. Maj :t skall utnyttja fullmakten
med ansvar och omdöme.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag kan hälla med herr
Lundberg om det principiellt tvivelaktiga
i att Kungl. Maj :t ges fullmakter
för att på egen hand bestämma i viktiga
frågor. Beträffande denna speciella
fråga kan jag dock inte förstå hur vi
skall kunna undgå att ge Kungl. Maj:t en
sådan fullmakt, om frågan skall kunna
lösas på ett vettigt siitt.

Frågan om fullmakten har också varit
det betydelsefulla problemet vid behandlingen
i utskottet, men det har i
detta avseende inte rått några som helst
delade meningar om att Kungl. Maj :t
skulle få den.

Beträffande detaljerna rörande denna
fråga blev det helt naturligt även i
utskottsbehandlingen något av ett tve -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Trafikstopp och trafikförbud i samband med övergången till högertrafik m. m.

kande. Man tycker att en hastighetsbegränsning
till 40 kilometer är bättre än
en begränsning till 30 kilometer o. s. v.

Jag frågar mig mot denna bakgrund
varför vi skall begränsa oss just till denna
speciella punkt. Det finns så oändligt
mycket annat av avgörande betydelse
från trafiksäkerhetssynpunkt vid
övergångstillfället som man bör ta hänsyn
till. Därför kunde reservanterna ha
kunnat kosta på sig att tycka något speciellt
även beträffande de andra detaljerna.

Utskottsmajoriteten har med skärpa
framhållit vikten av att allt görs för att
trygga trafiksäkerheten. Det har även
reservanterna gjort. Vi skiljer oss alltså
inte på något sätt i detta avseende. Det
förefaller mig som om herr Bengtson
i Solna tar till överord när han menar,
att reservanternas förslag att begränsa
hastigheten till 40 kilometer i timmen
i tättbebyggt område skulle vara ett
speciellt tecken på ansvar.

.lag tror att utskottsmajoriteten givit
uttryck för lika stort ansvar i sitt uttalande
på denna punkt. Det heter i
detta: »Då frågan emellertid är av delvis
teknisk beskaffenhet och Kungl.
Maj :ts prövning inte bör föregripas finner
sig utskottet inte böra tillkännage
någon bestämd åsikt därom» — d. v. s.
om vilket kilometertal hastigheten skall
begränsas till.

Jag tror att departementet i detta fall
kommer att bli nödsakat att ta all möjlig
hänsyn till vad som uttalas från experthall
och polishåll samt till vad som anförs
av remissinstanserna i detta ärende.
Av samma anledning är jag övertygad
om att en lämplig avvägning kommer
att göras även beträffande hastigheten
med hänsyn till alla de andra
försiktighetsåtgärder, som är nödvändiga
att vidtaga för att trygga kraven på
trafiksäkerhet i detta sammanhang.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan under
punkten B.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Grebäck vill
jag säga att när jag nämnde den principiella
inställningen till fullmakten
menade jag inte att det skulle vara farligast
att lämna fullmakten till Kungl.
Maj :t. Vi har dock beviljat sådana fullmakter
på många andra områden, där
de i vissa situationer kan bli farliga.

Med anledning av herr Grebäcks tal
om »tyckande» vid bestämmande av
hastigheten till 30 eller 40 kilometer i
timmen vill jag framhålla, att alla som
kört bil några år — herr Grebäck känner
till det lika bra som dessa — av
erfarenhet vet, att när vi haft hastighetsbegränsning
till 80 eller 90 kilometer
i timmen har det uppstått långa
bilköer på vägarna. Olyckstillfällena i
sådana situationer uppkommer i samband
med omkörningarna. När hastigheten
är begränsad till 80 kilometer
blir som bekant genomsnittsfarten 60—
70 kilometer.

Vi är nog alla besjälade av viljan att
söka trygga trafiksäkerheten på våra
vägar och att förhindra olyckor. Men
om vi nu med berått mod, om jag får
kalla det så, har bestämt i riksdagen att
vi skall övergå till högertrafik får vi
också försöka få till stånd en naturlig
övergång och försöka lära människorna
att ta hänsyn till vad denna övergång
kräver.

Jag är också förvissad om att vi från
trafiksynpunkt kommer att vinna så
mycket på denna högertrafik att det
uppväger nackdelarna. Alla känner vi
nog ansvar inför vad som kan inträffa,
men vi får ändå ta hänsyn till dagens
trafik med såväl lastbil som personbil,
liksom också till fotgängarna och trafikanterna
i övrigt.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag förutsätter, att sedan
Kungl. Maj :t har fått sin fullmakt
av riksdagen skall frågan prövas i departementen
och all möjlig hänsyn tas
till de olika faktorer som är avgörande

Onsdagen den 7 december 1966 Nr 36 83

Trafikstopp och trafikförbud i samband med övergången till högertrafik m. m

då det gäller att uppnå en så stor trafiksäkerhet
som möjligt. Efter denna
avvägning kan man bestämma sig för
den lämpligaste hastighetsbegränsningen.
Jag vill inte uttala mig om huruvida
30 eller 40 km/tim. är det lämpligaste
efter en sådan bedömning utan överlämnar
saken med förtroende till regeringens
avgörande. Personligen kan jag
sedan tycka att 40 km/tim. är det lämpligaste.
Detta säger jag efter många års
erfarenhet av stockholmstrafik. Jag tror
att det skulle bli oerhörda trafiksvårigheter
och trafikstockningar om man
sätter hastighetsbegränsningen så lågt
som 30 km/tim. Men det tillkommer så
mycket annat som skall bedömas och
avvägas i detta sammanhang, att jag
inte finner det särskilt värdefullt att
just jag personligen har en åsikt just på
denna punkt, eftersom jag inte gjort
någon bedömning på de andra punkterna.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Grebäck att eftersom förslaget
från utskottet och reservanterna icke
gäller ett beslut i en viss riktning utan
en fullmakt är det angeläget att riksdagen
genom denna diskussion ger till
känna synpunkter. Det är endast detta
som vi riksdagsmän i dag har att göra
och då finns det väl anledning att vädja
till departementet att beakta även de
faktorer som reservanterna och jag anfört
i detta sammanhang.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Kungl. Maj:t har begärt
riksdagens yttrande i fråga om befogenhet
för Kungl. Maj :t att i samband
med övergången besluta om trafikstopp
och trafikförbud samt vissa trafikbegränsningar.
I propositionen har det
inte föreslagits vare sig 30, 40, 50
km/tim. eller någon annan hastighet.
Där redovisas vad högertrafikkommissionen
föreslagit, men Kungl. Maj:t har

inte tagit någon ställning härtill. Ingen
har varit inne på Kungl. Maj :ts förslag
att få utfärda förbud mot trafik under
någon minut eller timme eller vad det
kan bli fråga om just vid övergången.
Märkvärdigt nog har ingen opponerat
sig mot en sådan åtgärd, som skulle
komma att totalt stoppa trafiken under
ifrågavarande tid.

Efter att ha studerat de inkomna remissvaren
har utskottet funnit det riktigast
att inte inta någon bestämd ståndpunkt
om vilken hastighetsgräns som
bör sättas. Utskottet skriver bara att
hänsyn givetvis skall tagas till trafiksäkerheten,
men eftersom fartbegränsningen
strängt taget är en teknisk fråga
måste Kungl. Maj:t vid sin prövning
också ta hänsyn till andra ting, t. ex.
möjligheterna att hålla trafiken i gång.
Därför har utskottet stannat för att
överlåta åt Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser
rörande fartgränsen.

När det talas om en så låg hastighet
som 30 km skall vi komma ihåg att man
i högertrafikkommissionen har räknat
med att den begränsningen bara skulle
gälla under tre dagar, nämligen söndagen
och de två följande vardagarna. Det
är kanske inte nödvändigt att ha en särskilt
låg trafikhastighet de dagarna. Jag
vill inte yttra mig om det. Jag anser att
alla skäl för och emot skall övervägas
innan fartgränsen slås fast, och jag kan
inte tänka mig att det kan ske på annat
sätt än att vi, som utskottet har föreslagit,
överlämnar den frågan till förutsättningslös
prövning av Kungl. Maj:t.

Nu säger herr Bengtson i Solna att
reservanterna inte har tänkt sig någonting
annat och att inte heller de
vill binda sig för någon viss fartgräns.
Men, herr Bengtson, vad betyder i sä
fall reservanternas mening: »Utskottet
finner den ifrågasatta fartgränsen 30
km/tim. väl låg från dessa synpunkter.
»?

Reservanterna vill inte binda sig för
någon bestämd fartgräns men anser
ändå att 30 km är en väl låg hastighet.

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Trafikstopp och trafikförbud i samband med övergången til! högertrafik m. m.

Inte heller jag påstår något annat. Den
är kanske väl låg. Men vi har inte velat
ta någon bestämd ståndpunkt i den frågan
i utskottet.

Inte heller herr Nyberg var helt nöjd
med utskottets skrivning. Det verkade
som han ville att utskottet skulle ha
bundit sig för fartgränsen 30 km/tim.
Det har utskottet som sagt inte velat
göra.

Herr Lundberg var radikal som vanligt
och ville inte ha någon fartgräns
alls — och det är ju också en väg att gå
fram på. Men när herr Lundberg i det
sammanhanget talade om de besvär som
de tidigare fartgränserna på 80 eller 90
km vållat, skall vi komma ihåg att såväl
statistiken som företagna utredningar
visat att dessa tillfälliga fartbegränsningar
vid helger och på andra tider
har sparat ganska många människoliv.
Ett människoliv kan naturligtvis aldrig
räknas om i kronor, men de människoliv
som sparats tack vare hastighetsbegränsningarna
skall väl ändå läggas i
den andra vågskålen, när man talar om
vilka besvär fartbegränsningarna till 80
eller 90 km har haft för de trafikanter
som tycker om att köra fort.

Herr talman! Jag vill än en gång understryka
att vad utskottet föreslagit är
en rekommendation att Kungl. Maj:t
skall överväga alla synpunkter innan
fartgränsen fastställes. Och med dessa
ord yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nyberg säger att
jag talar mig varm för bilisterna mer
än för fotgängarna. Men jag sade, herr
Nyberg, att jag är övertygad om att
bilisterna kommer att visa alldeles särskild
hänsyn vid detta tillfälle, och det
är ganska naturligt att den hänsynen i
första hand visas mot fotgängarna. Om
detta är att ömma mindre för fotgängarna,
får den tolkningen stå för herr
Nybergs räkning.

Sedan säger herr Nyberg att det är
formellt oriktigt av reservanterna att
göra ett uttalande, att ha en uppfattning
i denna fråga. Det är väl en kritik som
träffar inedkammarens majoritet i rätt
hög grad. Jag har just konstaterat att i
första kammaren har reservanterna
stötts av 67 röster, medan utskottet biträtts
av 59. De saktmodiga senatorerna
har alltså här intagit en ställning som
herr Nyberg anser vara formellt oriktig Herr

Levin anklagar mig för att inte
ha uttryckt mig fullt klart. Men det
framgår väl ändå ganska tydligt av
denna reservation att vi förordar att
lägsta fartgräns skall vara 40 km/tim.

Herr Grebäck säger att det är överord
av mig att påstå att majoriteten inte
har tagit samma ansvar som reservanterna.
Men det är väl i alla fall så, herr
Grebäck, att utskottsinajoriteten i detta
fall lägger över hela ansvaret på departementet
och statsrådet.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Levin skulle
jag vilja säga att jag var ganska ensam
när det gällde att ta en omröstning om
trafiken en gång i tiden. Men jag vill
bara fråga i dag: Tror herrarna och
damerna att denna omröstning har varit
av särskilt värde för ställningstagandena
i fråga om trafiken?

Herr Levin sade att jag inte vill ha
någon fartgräns alls. Det är alldeles fel,
tv vi har ju redan nu fartgränser i tättbebyggt
samhälle. Vad jag opponerar
mig mot är att man ändrar fartgränserna
en gång i månaden — jag tror det
är farligt att göra på det sättet.

Det talas också om värdet av ett människoliv.
Jag vågar säga att jag har
minst lika stor respekt för ett människoliv
som herr Levin. Men nu vill vi i
riksdagen överlåta på Kungl. Maj :t att
ytterst ta ansvaret för allting, och det
är i den situationen jag tror att riksdagen
skall vara angelägen om att ha eu
viss uppfattning och ge den till känna.

Nr 36

Onsdagen den 7

Trafikstopp och trafikförbud i samband

Om herr Levin undersöker hur många
olyckor det var per mil en gång i tiden
när vi använde hästskjuts och jämför
med antalet olyckor nu när vi har bil,
så tror jag att herr Levin skall komma
ihåg att hur vi än bär oss åt kan vi inte
förebygga alla olyckor. Men jag har den
uppfattningen att om man går fram
på ett rimligt och naturligt sätt vid trafikomläggningen,
skall olycksfrekvensen
bli mindre än om man vidtar åtgärder
som skapar kaos i vissa situationer.

Eftersom det i dag endast är fråga om
en rekommendation till kommunikationsministern
vill jag framhålla att jag
tidigare förutsatt att han med allt det
omdöme han har kommer att vidta åtgärder
som kan vara rimliga vid trafikomläggningen.

Herr talmannen återtog ledningen
av förhandlingarna.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte tro att jag
hörde helt fel när jag lyssnade till herr
Bengtsons i Solna första anförande. Då
sade herr Bengtson: Utskottsmajoriteten
har inte bundit sig för någon viss hastighetsgräns
och det har inte heller vi
reservanter gjort. När jag då läser upp
det avsnitt i reservationen, där det uttalas
att 30 km/tim. i alla fall är för
låg hastighet, så säger herr Bengtson:
Det är klart att vi menar 40 km/tim.
Men om man menar 40 km/tim. skall
man inte säga att man inte tagit ställning
till hastighetsgränsen.

Till herr Lundberg vill jag säga, att
vi kan ändå inte komma ifrån de undersökningar
som gjorts och den statistik
som förts vid de tillfällen då vi haft
allmänna hastighetsbegränsningar. Den
statistiken visar att vi har sparat rätt
många människoliv under ifrågavarande
perioder.

Det är klart att man kan förneka statistikens
riktighet och säga att det är
båg — men sådana påståenden tror inte

december 1966

med övergången till högertrafik m. m.

jag på. Det gäller inte bara ett tillfälle,
utan varje gång när vi över helgerna
haft hastighetsbegränsningar har det
visat sig att antalet dödsolyckor gått
ned. Jag tycker det är mycket värt.

Vi skall naturligtvis inte hastighetsbegränsa
för begränsningens egen skull.
.lag tror att vi får lov att ta rätt stora
risker för att trafiken skall kunna löpa.
Men vi kan inte komma ifrån att hastighetsbegränsningarna
är nödvändiga
om vi vill rädda människoliv.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag är litet förvånad
över denna debatt, ty trots allt står det
ju ganska klart angivet i reservationen
att reservanterna finner hastigheten 30
km/tim. för låg. Vidare heter det: »Sammantagna
talar nu anförda skäl för att
fartgränsen inom tättbebyggt område
inte bör sättas lägre än 40 km/tim.»
Det tycker jag är en klar deklaration
från reservanterna om deras ståndpunkt.
Däremot har utskottsmajoriteten varit
försiktig i sin skrivning. Det står: »Enligt
utskottets mening bör valet av fartgränser
i främsta rummet bedömas med
hänsyn till trafiksäkerhetens krav.» Utskottet
framhåller också att frågan bör
överlämnas till Kungl. Maj :ts bedömning.

Under diskussionen i utskottet stod
det, tycker jag, också klart att vi i
skrivningen skulle ta hänsyn till alla
redovisade skäl. Jag bor själv i en storstad,
och jag måste säga: Här gäller det
en övergångstid på tre dagar. Alla vet
att det är många som är rädda för övergången
till högertrafiken, inte minst
fotgängare. Kunde det inte vara skäl i
att beakta att vi kommer i en situation
som vi inte tidigare befunnit oss i? Vi
är alla vanemänniskor. Man behöver
bara resa över till Köpenhamn för att
finna hur svårt det är att anpassa sig
till ett annat trafiksystem.

.lag för min del siigcr bestämt ifrån
att hänsyn måste tas både till fotgängarna
och till de trafikanter som kör mo -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Trafikstopp och trafikförbud i samband med övergången till högertrafik m. m.

torfordon. Någon annan bedömning vill
vi inte ha, utan Kungl. Maj:t bör ta alla
dessa hänsyn och bedöma frågan på
detta sätt. Det gäller en fråga där hela
folket snabbt skall ställa om sig och
därför bör en noggrann avvägning göras.

Jag anser alltså att vi bör överlämna
åt Kungl. Maj:t att bedöma den fartgräns
som anses lämplig. Vi har ju tidigare
lämnat fullmakter. Liksom herr
Levin är jag övertygad om att de hastighetsbegränsningar
vi hittills haft varit
av stort värde och de har också betydelse
för uppläggningen av övergången
till högertrafik.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Under överläggningen
har vi diskuterat frågan om den fullmakt
som riksdagen skall överlämna till
Kungl. Maj :t liksom även vissa av de
förslag högertrafikkommissionen lagt
fram.

Jag vill med anledning av den diskussionen
erinra om att högertrafikkommissionen
vid avlämnandet av sina
förslag har att utgå ifrån riksdagsbeslutet
av år 1963. Detta utgör underlaget
för de förslag som högertrafikkommissionen
skall framställa och de beslut
den har att fatta. Detta har också gällt
de förslag som kommissionen avlämnat
beträffande åtgärder i samband med
övergången nästa år.

I propositionen nr 58 till 1963 års
riksdag ägnades frågan om trafiksäkerheten
under övergångsskedet en mycket
stor uppmärksamhet och departementschefen
uttalade då bland annat,
»att den faktiska olycksfrekvensen under
omläggningsskedet i mycket stor
utsträckning kommer att sammanhänga
med den grad av förutseende och omsorg
varmed omläggningen planeras och
organiseras». Detta uttalande underströks
ytterligare av tredje lagutskottet

och bör vara gällande för högertrafikkommissionens
handlande i dessa frågor.

Högertrafikkommissionen har i sin
skrivelse till Kungl. Maj:t utförligt motiverat
de förslag som lämnats och jag
skall inte referera denna skrivelse. Jag
vill dock på ett par punkter erinra om
de motiveringar som högertrafikkommissionen
har anfört. Självfallet gäller
de allmänna skälen för fartbegränsningar,
nämligen att en låg fart minskar
riskerna för olyckor samt att den — om
en olycka inträffar — är ögnad att
begränsa verkningarna.

Vidare vill jag erinra om att omläggningen
inte enbart innebär att fordonen
skall börja köra på högra sidan
utan också medför väsentliga förändringar
av trafiksystemet i våra tätorter.
Nästan alla större trafikplatser kommer
att hyggas om, nya system kommer att
gälla för enkelriktningar och nya trafikregleringar
kommer att tillämpas.
Förändringarna i trafiksystemet kommer
att bli så genomgripande att det
kanske blir mycket svårt att omedelbart
efter omläggningen välja rätt körfil och
hitta rätt i övrigt. Bilisterna kommer
därför säkert att behöva mera tid för att
bemästra de svårigheter som uppkommer
dels vid själva omläggningen avtrafiken,
dels vid övriga omläggningar
i trafiksystemet.

Men omläggningen berör inte enbart
bilisterna, som herr Svenning nyss påpekade.
Den gäller för alla och de största
svårigheterna uppstår kanske för
gångtrafikanterna, vilka också kommer
att möta helt nya trafiksituationer. Bland
fotgängarna finns många gamla och vi
vet att de gamla känner stark oro inför
omläggningen. Det är ett önskemål
att denna oro dämpas, vilket kan ske
genom att dessa fotgängare blir medvetna
om att de just under de första dagarna
efter trafikomläggningen får möjlighet
att vänja sig vid de nya trafiksituationerna.
Trafiken bör alltså då gå

Nr 36

Onsdagen den 7

Trafikstopp och trafikförbud i samband

i ett lugnare tempo än vanligt. Omsorgen
om gångtrafikanterna har varit
ett mycket väsentligt motiv för kommissionens
förslag.

Vidare vill jag erinra om att en allmän
regel vid en omläggning till ett nytt
system är att man tar det försiktigt i
början. Detta gäller också trafikområdet.
Vid den genomgripande omläggning
som det här är fråga om har man väl
all anledning att ta det lugnt de första
dagarna.

Till slut, herr talman, vill jag meddela
att kommissionen har kommit fram
till sina ställningstaganden efter en mycket
ingående prövning av dessa frågor.
Kommissionen har varit enig i sina
förslag, och bakom sig har kommissionen
en vetenskaplig arbetsgrupp som
likaledes enhälligt tillstyrkt förslagen.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Allard har vältaligt
talat för högertrafikkommissionens
synpunkter. Han säger att det kommer
att bli svårt för bilisterna med de
nya gatubilderna. Dessa synpunkter har
även jag framfört. Men jag tror inte,
herr Allard, att detta är ett argument
för en så onaturligt låg hastighetsgräns
som 30 km. Jag tror att bilisterna i
detta läge kommer att ta all tänkbar
hänsyn till fotgängare. Det är dock
inget tvång på att köra med högre hastighet.

Många känner oro, säger herr Allard,
och det är säkert riktigt. Det är väl
många också här i kammaren som känner
en viss oro inför denna övergång.
Men jag litar faktiskt på att högertrafikkommissionen
gör allt den kan för
att dämpa oron och för att bringa ökad
kunskap och upplysning om förhållandena
vid övergången. Det är ofrånkomligt
att remissinstanserna beträffande

december 1966

med övergången till högertrafik m. m.

den lägsta fartgränsen har varit mycket
samstämmiga. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
och motororganisationerna talar
alla i samma riktning. Det är bara tre
länsstyrelser och en annan remissinstans
av de 30 som inte gör det.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast ge en
kort replik till herr Bengtson i Solna.

Herr Bengtson tror att bilisterna kommer
att ta all tänkbar hänsyn till den
speciella situation som kommer att råda
vid omläggningen och att de som nu
känner oro inte behöver göra det. Jag
hoppas att herr Bengtson har rätt, och
jag tror att samtliga i högertrafikkommissionen
hyser den förhoppningen att
bilisterna tar denna hänsyn. Kommissionen
kommer också att inrikta sitt arbete
på att få bilisterna att ta denna
hänsyn. Men om herr Bengtsons tro
vore ett faktum skulle man inte behöva
göra några begränsningar alls i fråga
om farterna, utan då skulle man kunna
lita helt till bilisterna. Så stark är
emellertid inte herr Bengtsons tro —
han vill dock ha vissa begränsningar.

Jag är övertygad om, herr Bengtson,
att den oro som gångtrafikanterna och
särskilt de gamla känner stillar man
bättre genom att de får veta, att trafiken
under de första dagarna kommer
att gå i ett särskilt lugnt tempo och att
de fördenskull i den ovana situationen
kan känna sig tryggare än de skulle
ha gjort om inte så hårda begränsningar
skulle ha vidtagits som dem kommissionen
nu föreslår.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag kunde ha inskränkt
mig till att instämma i det anförande
som herr Bengtson i Solna höll. Det var
emellertid på en punkt som jag inte
kunde instämma med honom, nämligen
när han uttryckte sina betänkligheter

88 Nr 36 Onsdagen den 7 december 1966

Meddelande ang. arbetet under återstoden av höstsessionen

mot att överlämna ansvaret till Kungl.
Maj :t. Jag tvekar inte alls att vara med
om att lämna sådan fullmakt, ty jag är
säker på att Kungl. Maj :t kommer att
pröva frågan på ett riktigt sätt.

Eftersom jag nu har begärt ordet skulle
jag emellertid vilja beröra en punkt
som såvitt jag kan förstå inte har behandlats
av vare sig kommissionen eller
utskottet, nämligen den omständigheten
att bilarnas tekniska utförande medför
att förarna ständigt drivs till att hålla
högre hastighet än som redan nu är tilllätet
i tätorterna. Om hastigheten skulle
begränsas ända ned till 30 kilometer
tror jag att vi får lagöverträdare i alltför
stor utsträckning. Jag säger »i alltför
stor utsträckning», eftersom det är känt
att ett betydande antal förare överskrider
tillåten hastighet även om den satts
så pass hög som till 50 kilometer. Det är
under sådana förhållanden inte säkert
att den trafikpolitiska aspekten blir
sämre tillgodosedd även om man redan
från början tillåter en något högre hastighet
än den som kommissionen föreslagit.

Här är det emellertid en fråga om tro,
ty ingen kan med bestämdhet säga vad
som är riktigt. För min del tror jag att
man i departementet vid prövningen av
denna fråga i varje fall inte kommer att
stanna vid en så låg tillåten fart som
30 kilometer. Jag är inte heller övertygad
om att en sådan hastighetsbegränsning
skulle innebära någon ökad trafiksäkerhet
för t. ex. de gamla, vilka man
med all rätt talar så mycket om i detta
sammanhang.

Jag skall nöja mig med detta korta anförande.
Min avsikt har närmast varit
att ge uttryck för den sympati jag hyser
för dem som menar att 30 kilometer
ändå är för låg hastighet.

Till sist herr talman ber jag att få
yrka bifall till reservation I av herr
Erik Jansson m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtson i Solna begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Erik Jansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 86 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Meddelande ang. arbetet under återstoden
av höstsessionen

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid morgondagens bordläggningsplenum,
som tar sin början kl. 10.00, besvaras
23 enkla frågor och 10 interpellationer.
Även sammanträdet på fredag
kl. 14.00 blir ett bordläggningsplenum.

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

8<J

Därvid beräknas ett tiotal interpellationer
bli besvarade. Därefter återstår ungefär
25 interpellationer obesvarade, av
vilka inemot hälften avses skola besvaras
vid kammarens bordläggningsplenum
måndagen den 12 december. Sammanträdet
nämnda dag börjar därför
kl. 15.00, icke såsom i den preliminära
planen angivits kl. 16.00.

Även vid början av arbetsplenum tisdagen
den 13 december kl. 10.30, då
bl. a. frågorna om villabeskattningen
och affärstidslagen behandlas, kommer
interpellationssvar att lämnas. Onsdagen
den 14 december, då arbetsplenum
börjar kl. 10.00, upptages till behandling
bl. a. frågorna om rundradions
fortsatta verksamhet, radiolag och radioansvarighetslag.
Några interpellationssvar
avses icke skola lämnas på
onsdagen, medan däremot såväl interpellationer
som enkla frågor kommer
att besvaras vid början av arbetsplenum
torsdagen den 15 december kl.
10.00.

Fredagen den 16 december förutsattes
sammanträde behöva hållas endast
om så skulle erfordras på grund av
skiljaktiga beslut i kamrarna.

§ 21

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 59, i anledning av
väckta motioner om trafiksäkerhet, om
ökad trafikundervisning, om åtgärder
för att åstadkomma trafiksäkrare bilar
och om åtgärder för att öka efterfrågan
på trafiksäkra motorfordon.

Utskottets hemställan bifölls.

8 22

Föredrogs och lades till handlingarna
lagutskottens memorial nr 1, angående
av lagutskotten antagen ändring i de allmänna
grunderna för ärendenas fördelning
mellan lagutskotten.

§23

Vissa naturvårdsfrågor m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckta motioner
rörande vissa naturvårdsfrågor
m. m.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av utskottet
till behandling upptagna motioner,
nämligen

A) betr. Xaturvårdsverksamhet m. in.:

1) 1:233 av herr Torsten Hansson,
likalydande med 11:306 av fru Sjövall
in. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
regeringen snarast inhämtar Nordiska
rådets yttrande rörande gemensamma
internationella insatser i syfte att skydda
Skandinaviens flyttfåglar;

2) 1:234 av herr Holmberg in. fl.,
likalydande med 11:301 av herr Bohman
m. fl., i vilka motioner, såvitt de
hänvisats till jordbruksutskottet, hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
angående dels förutsättningarna
för en önskvärd landskapsvård med
beaktande av de ekonomiska och praktiska
betingelser som eu rationell betesproduktion
kunde möjliggöra inom de
odlingsområden som borde bevaras åt
framtiden, dels ock skyddet för de
svenska viltstammarna;

3) 1:332 av herr Hjorth in. fl. och
11:760 av fröken Ljungberg in. fl.;

4) I: 333 av herrar Paul Jansson och
Birger Andersson samt II: 401 av herr
Blomkvist in. fl.;

5) 1:604 av herr Hjorth in. fl. och
11:765 av herr Tobé in. fl.

B) betr. Organisationsfrågor:

1) 1:99 av herr Hjorth in. fl. och
11:136 av herr Ekström i Iggesund
in. fl.;

2) I: 101 av herr Manne Olsson in. fl.
och II: 139 av herr \yström m.fl.;

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Vissa naturvårdsfrågor m. m.

3) I: 336 av fru Elvy Olsson och herr
Mattsson samt II: 403 av herr Johansson
i Växjö in. fl.;

4) I: 600 av herr Torsten Andersson
och II: 743 av herr Grebäck.

C) betr. Vissa finansieringsfrågor:

1) 1: 329 av herr Bengtson m. fl.,
likalvdande med 11:402 av herr Hedlund
m.fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam prövning och förslag
beträffande sådan ändring av reglerna
för dispositionen av domänverkets
markfond, att fondens medel måtte
kunna tas i anspråk för inköp av särskilda
natur- och fritidsområden samt
för ordnande av friluftsanläggningar;

2) 1:617 av herr Sveningsson och
II: 762 av herr Magnusson i Tumhult
in. fl.

Ltskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att motionerna 1:233 och 11:306 jämte
däröver avgivna remissyttranden överlämnades
till Nordiska rådet,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening ge till känna vad utskottet
anfört i anledning av motionerna I: 234
och 11:301, såvitt desamma avsåge utredning
rörande ekonomisk landskapsvård,

3) lämna utan åtgärd motionerna
I: 234 och II: 301, såvitt de i övrigt hänvisats
till jordbruksutskottet,

4) besluta att motionerna 1:332 och
II: 760, såvitt de avsåge utredningsuppdrag
rörande dokumentära naturundersökningar,
icke skulle föranleda någon
åtgärd,

5) lämna utan åtgärd motionerna
I: 333 och II: 401,

6) lämna motionerna 1:604 och
II: 765 utan åtgärd,

7) lämna motionerna 1:600 och
II: 743 utan åtgärd,

8) besluta att motionerna 1:99 och
11:136, 1:101 och 11:139 samt 1:332
och II: 760, sistnämnda båda motioner

såvitt de ej behandlats i det föregående,
ej skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd,

9) lämna motionerna 1:336 och

II: 403 utan bifall,

10) lämna motionerna 1:329 och

II: 402 utan åtgärd samt

11) lämna motionerna 1:617 och

II: 762, såvitt de avsåge de tidigare ej

behandlade punkterna a) och b) i hemställan,
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Carl Eskilsson, Isacson,
Harald Pettersson, Hansson i Skegrie,
Eliasson i Moholm, Jonasson och Jönsson
i Ingemarsgården, vilka ansett att
utskottet under 10) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:329 och 11:402 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
prövning och förslag beträffande
sådan ändring av reglerna för disposition
av domänverkets markfond, att
fondens medel kunde las i anspråk för
inköp av särskilda natur- och fritidsområden
samt för ordnande av friluftsanläggningar; 2)

av herrar Carl Eskilsson, Isacson
och Eliasson i Moholm (angående behandlingen
av motionerna 1:234 och
11:301), utan angivet yrkande;

3) av herrar Magnusson och Manne
Olsson, fru Lindskog samt herr Eskilsson
i Likenäs, likaledes utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag skulle först vilja beröra
den blanka reservation, som jag
tillsammans med två andra utskottsledamöter
har fogat till detta utlåtande.
Anledningen till denna blanka reservation
är att trots att högerns stora motion
angående naturvården och viltvården
blivit i stort sett välvilligt behandlad
av utskottet, hade vi önskat
en ännu mer positiv skrivning. Vi får

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

nu hoppas att Kungl. Maj :t i alla fall
kommer att ta vederbörlig hänsyn till
de synpunkter vi anfört och att de utredningar
vi föreslagit kommer att tillsättas.

I anslutning till utskottets skrivning
om »vissa finansieringsfrågor» vill jag
erinra om att högerpartiet tidigt under
denna riksdag väckte en motion, vari
det föreslogs en omedelbar förändring
av bestämmelserna för markfonden. På
grund av vissa beslut som riksdagen sedan
dess fattat har den motionen inte
längre samma aktualitet. Vi har därför
anslutit oss till ett yrkande om en utredning
angående markfondens framtida
disposition.

Vi är medvetna om att utskottets
skrivning i dessa frågor är positiv. Utskottet
har exempelvis slagit fast, att
domänverket som förvaltar fonden bör
eftersträva att tillgodose det allmänna
naturvårdsintresset. Så långt kan vi vara
överens med utskottet. Utskottet gör
emellertid strax en inskränkning, när
det säger att de områden som skall förvärvas
också skall kräva skoglig förvaltning.
Därmed har utskottet i stort sett
skrivit bort möjligheterna att ta i anspråk
medel från markfonden för att
förvärva naturvårds- och fritidsområden.

Jag vill gärna understryka att domänverket
i detta avseende gjort betydande
insatser under den senaste tiden. Domänverket
har ställt stora områden till
förfogande och har också ur sin driftbudget
anslagit medel till administrationen.
Det är emellertid vid ett studium
av domänverkets beräkningar för nästa
är som bekymren inställer sig. Den positiva
inställningen finns uppenbarligen
kvar i de djupa leden, medan man från
verkets sida med hänsyn till det hårdnande
ekonomiska klimatet börjat pruta
på anslagen för detta ändamål. Om detta
är symptomatiskt kommer naturligtvis
frågan i ett helt annat läge. De krav som
kan förväntas i framtiden kommer inte
att bli mindre. Utvecklingen går mycket
snabbt. Bland annat den höjda levnads -

Vissa naturvårdsfrågor m. m.

standarden och urbaniseringen kommer
att medföra att allt fler människor
för sin rekreation söker sig ut till landsbygden,
där det i så stor utsträckning
som möjligt behöver finnas orörda områden.
Det ankommer uppenbarligen på
stat och kommun att ställa dessa resurser
till förfogande.

Domänverket förvaltar ju statens skogar
och staten är ägare till en stor del
av de skogsmarker som finns i detta
land. Det förefaller mig därför som om
domänverket är det organ som bäst kan
åstadkomma den service som vi vet
kommer att krävas av samhället i framtiden.
Den trend som kommer till synes
i domänverkets beräkningar för nästa
år — som visserligen bara avser administrationen
— är oroväckande.

Jag tycker därför att man åtminstone
bör gå så långt att man omprövar beslutet
om hur markfonden skall disponeras
i framtiden. Det är angeläget att
en sådan utredning snarast kommer till
stånd.

Jag vill dessutom understryka att de
bestämmelser som finns för markfonden
daterar sig till år 1911 och 1912.
Mycket har hänt sedan dess, och det kan
nog finnas anledning att modernisera
dessa bestämmelser. Jag erinrar mig att
någon ledamot av denna kammare förra
veckan, då vi talade om jaktvården, sade
att de bestämmelser som gäller på det
området är femton år gamla och därför
bör prövas om. Bestämmelserna om
markfonden är mellan 50 och 60 år gamla.
Att se över dem, är kanske ännu mera
angeläget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1 av herr Eskilsson
in. fl.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är många motioner
och frågor som behandlas i föreliggande
utskottsutlåtande. För min del vill
jag begagna tillfället att säga några ord
beträffande reservation nr 1.

Den starka koncentrationen av be -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Vissa naturvårdsfrågor m. m.

folkningen till städer och tätorter liksom
människornas ökade fritid kräver
allt större men även bättre fritidsområden.
Man kan säga att tillräckliga områden
av dessa slag i dag knappast föreligger.
Det är därför nödvändigt att försöka
åstadkomma en aktivare naturvårdspolitik.
Det är också samhällets
uppgift att försöka hjälpa till med anskaffandet
av mark i sådana fall. Härvidlag
får stat och kommun hjälpas åt,
men givetvis kostar detta rätt mycket
pengar. Domänverket är som vi vet ett
statsägt företag, och det bör här kunna
hjälpa till ganska avsevärt. Det ligger så
att säga i sakens natur.

År 1963 gjorde riksdagen ett uttalande,
i vilket det hette att domänverket i
samband med sin allmänna inköpsverksamhet
bör eftersträva att så långt möjligt
också tillgodose det allmänna naturvårdsintresset.
Den motion som vi
från centerpartiet aktualiserat vill just
släppa in markfonden i bilden. Enligt
nu gällande bestämmelser skall dessa
fondmedel användas till inköp av mark
för skogs- och jordbruksproduktion.

Om man ser på nettoresultatet av det
statsägda skogsbruket, kan man säga att
detta rent generellt lämnar ett sämre utbyte
än det enskilda. Då kan man också
utgå ifrån att det inte är någon större
idé att öka statens skogsinnehav. Det
finns väl ingenting som då är mera naturligt
än att man använder fondens
pengar för inköp av mark till fritidsändamål.

Det kan diskuteras huruvida nuvarande
regler möjliggör detta eller inte.
Jag tror dock att det såsom vi ser saken
är nödvändigt att man här får fram andra
dispositionsregler, så att markfonden
därefter skall ha möjlighet att komma
till rätta med dessa frågor. Det är på
detta sätt vi från centerpartiet har resonerat
i vår motion nr II: 402. I denna
har vi yrkat, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam prövning och förslag beträffande
sådan ändring av reglerna för dis -

positionen av domänverkets markfond,
att fondens medel må kunna tas i anspråk
för inköp av särskilda natur- och
fritidsområden samt för ordnande av
friluftsanläggningar.

Denna motion är också uppföljd av
en reservation till detta utskottsutlåtande,
och den har också fått anslutning
från flera medlemmar i utskottet. Jag
vill för den skull, herr talman, yrka bifall
till reservation 1 under p. 10 men
i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Också jag ber att få
ägna mig åt den reservation som herr
Jonasson och herr Eliasson i Moholm
berörde.

Under den tid som jag har tillhört
riksdagen och jordbruksutskottet har
jag funnit att domänverkets markfond
tycks vara alldeles särskilt åtråvärd
för motionärer att användas för andra
ändamål än den egentligen är avsedd
för. Praktiskt taget varje år har det
förelegat motioner i detta syfte. Man
brukar emellertid hävda, vilket är riktigt,
att pengarna i fonden består av
medel som erhålles vid försäljning av
mark och att dessa medel också bör användas
för inköp av mark. Nu säger
man att medlen i markfonden till stor
del erhållits genom att domänverket
sålt mark till städer och tätorter, och
man reagerar mot att domänverket också
försöker skaffa sig mark på andra
håll än i Norrland, nämligen i södra
Sverige.

Det kan självfallet råda olika uppfattningar
i principfrågor om vad som
är rätt och riktigt. Under vårriksdagen
hade jag tillfälle att från denna talarstol
framhålla att olika företagsformer
på skogens område borde få tävla med
varandra, och jag pläderade även för
att det enskilda skogsbruket skulle få
pröva kollektiva former och tävla med
bolagen och domänverket. Jag har samma
uppfattning i dag. Jag kan därför
inte finna annat än att det är riktigt

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

att även domänverket skall få köpa mark
i viss utsträckning också på andra platser
än i Norrland.

Det göres ofta gällande att domänverket
inte ger samma avkastning som
de privata skogsbruken och bolagsskogsbruken.
Vi vet emellertid alla att
domänverket inte har så produktiva
marker som övriga skogsägare i regel
har. Därför är det enligt min uppfattning
rimligt att domänveket får bedriva
konkurrens på lika villkor. Alla erkänner
dock att domänverket bedriver
en föredömlig skogspolitik och tillämpar
modern skogsvård.

Herr Eliasson i Moholm nämnde att
grundbestämmelserna för domänverkets
markfond är ganska gamla. Jag ger
honom rätt häri. De grundar sig på
riksdagsbeslut 1911 och 1912, och mycket
har naturligtvis hänt under de 50
år som gått sedan dess. 1963 antog
emellertid riksdagen ett tillägg till dessa
regler, vilket bör ses som en anpassning
till de förhållanden som 1950- och
1960-talets alltmer påträngande fritidsbehov
accentuerat. Genom detta tillägg
har enligt min mening domänverket
befullmäktigats att i den mån verket så
finner lämpligt och möjligt genom användande
av fondmedel beakta även
naturvårdsintresset vid sin markanskaffningsverksamhet.

I föreliggande utskottsutlåtande har
den saken understrukits, och detta utgör
ett klart avståndstagande från det
motionsledes framförda yrkande, som
skulle medföra en inskränkning i domänverkets
bestämmanderätt beträffande
dispositionen av markfondsmedel.
1963 års riksdagsbeslut, som innebär
ett vidgande av markfondens användningsområde
om domänverket så finner
lämpligt, betyder eu ytterligare påfrestning
på markfondens resurser. Varje
försök att minska dessa bör därför
konsekvent avvisas.

•lag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vissa naturvårdsfrågor m. m.

1 detta anförande instämde herr Arweson
(s).

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort

genmäle:

Herr talman! Naturligtvis är markfonden
åtråvärd, herr Trana, om man
anser att den kan utnyttjas bättre än
hittills. Vad reservationen syftar till
är ingenting annat än en utredning
huruvida detta inte skulle vara möjligt.

Visst skall de olika skogsägarna tävla
på lika villkor. Men äger man 25 procent
av skogen i detta land och sålunda
är den störste skogsägaren, kan man i
varje fall inte påstå att man kämpar på
sämre villkor än de övriga.

Inte heller jag tror att domänverkets
areal kommer att minska. Jag ber emellertid
herr Trana observera t. ex. domänverkets
försäljning av mark för terminalen
i Haga. Tag reda på hur mycket
mark man avstod och hur mycket
man kunde köpa just för de pengar
som man fick in där!

Det är inte alls här fråga om någon
attack mot domänverkets stora skogsarealer.
Jag tror att domänverket mycket
väl kan behålla dem och även utöka
dem. Det gäller bara att åstadkomma
en anpassning till det samhälle där
vi nu lever.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Såsom jag framhöll i
mitt första anförande har herr Eliasson
i Moholm och jag på denna punkt principiellt
olika uppfattningar, vilket vi
torde få lov att acceptera.

Jag vill nu bara med anledning av
herr Eliassons yttrande att domänverkets
arealer inte kommer att minska
påpeka, att det i den föreliggande motionen
— ursprungligen en centermotion,
bakom vars kläm nu står samtliga
reservanter under reservation nr 1 —
uppges att markfonden omfattade 30
miljoner kronor. I dag lär beloppet vara
avsevärt liigre. Jag har inte kollationerat
summan, men jag har erhållit upp -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Vissa naturvårdsfrågor m. m.

gifter om att den skulle vara nere i 25
miljoner eller kanske t. o. m. 20 miljoner
kronor — låt mig för att inte ta till
för mycket säga 25 miljoner kronor.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Om markfonden håller
på att minska så snabbt, är det angeläget
att utredningen kommer i gång
omedelbart.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Mitt anförande kommer
att beröra andra frågor än markfonden.
Jag vill först och främst, liksom många
med mig, beklaga att motioner som
var aktuella i januari — alltså för snart
ett år sedan —- nu verkar något nattståndna
och att utskottet alltså funnit
sig böra avstyrka dem. Det gäller motioner
med rekommendationer i organisationsfrågor
och om naturvårdens
allmänna inriktning.

Det hänvisas i utlåtandet till att en
del av dessa frågor skall tas upp av
länsförvaltningsutredningen enligt dess
direktiv samt till att statskontorets arbetsgrupp
nu framlagt sin utredning
beträffande dessa spörsmål. Denna arbetsgrupp
hade knappt börjat sitt arbete
när motionerna skrevs. Om riksdagen
liade fått tillfälle att ge sin mening till
känna i tid, hade detta kunnat påverka
utformningen av statskontorets organisationsförslag.

Jag tillhör dem som väckt de likalydande
motionerna 1:604 och 11:765,
vari vissa frågor om markexploatering
och naturvård tas upp. Man kan tycka
att det är naturligt att utskottet avstyrker
dessa motioner med hänsyn till den
riksdagsbehandling som propositionen
om naturvårdslagen erhöll. Riksdagen
hemställde därvid i skrivelse till Kungl.
Maj :t att Kungl. Maj :t skulle följa tilllämpningen
av ersättningsreglerna och
begärde dessutom förslag angående
tvångssamfälligheter i fråga om täktverksamhet.

Det första uppdraget — att följa ersättningsfrågorna
— har lämnats till
statens naturvårdsnämnd, och det är
måhända för tidigt för nämnden att nu
yttra sig i denna fråga. Den andra punkten
avsåg ett utredningsuppdrag men
någon utredning har ännu inte blivit
tillsatt av Kungl. Maj:t.

Även om man alltså kan acceptera att
motionerna nu har avstyrkts, torde de
dock få betraktas som en allvarlig påminnelse
för Kungl. Maj :t att aktualisera
den begärda utredningen. Jag anser
att det är viktigt att detta sker snart
nog, eftersom utredningen säkert är
ganska besvärlig att genomföra. Den är
dock inte lika besvärlig som den närbesläktade
lagstiftningen om gemensamhetsanläggningar,
en fråga som vi
kommer att behandla nästa vecka och
som vållat huvudbry på skilda håll
inom kanslihuset. Självfallet uppträder
dock likartade problem även i samband
med den här aktuella utredningen.

Slutligen skulle jag vilja anföra några
ord beträffande det avsnitt i propositionen
som avser den kommunala organisationen
på detta område. I 1963 års
proposition om naturvårdslagen fastslogs
att även kommunerna härvidlag
har ett ansvar, framför allt kanske ett
ekonomiskt ansvar. Departementschefen
ansåg att kommunerna borde intressera
sig för markanskaffning, för
strandskydd och för landskapsvård,
men föreslog inte något särskilt sätt att
organisera en sådan verksamhet. Nu
finns det inom kommunerna vissa organ,
som byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd,
socialnämnd etc., där särskild
lagstiftning reglerar huvuddelen av deras
arbete. Någon motsvarande författning
finns inte på naturvårdens område,
utan man har bara överlämnat ett ansvar
för naturvårdsfrågor till kommunerna.
Det blir alltså ett s. k. fakultativt
kommunalt organ som skall handha detta.
Det är mycket svårt att på detta område
bestämma att det måste finnas en
särskild nämnd. Kommunerna bör kun -

Onsdagen den 7 december 1966

Nr 36

na inrätta eu sådan allt efter behov eller
också ge uppdraget åt ett redan befintligt
organ. Nu är resultatet mycket
ojämnt ute i kommunerna. I många kommuner
finns det en mycket god naturvård,
men vissa har tyvärr sackat efter.
.Tåg tror att det i huvudsak är en fråga
om upplysning och jag vet att kommunförbunden
är intresserade av att medverka
härtill, vilket bl. a. framgår av
deras tidskrifter där det skrivits en hel
del artiklar härom. Man måste också
försöka överbrygga den motsatsställning
som kan föreligga mellan tätortskommuner
och glesbygdskommuner i dessa
avseenden.

De uttalanden från kommunförbunden,
som finns intagna i utlåtandet verkar
litet kärva och jag har undrat över
orsaken. Läser man litet noggrannare
finner man att anledningen väl egentligen
är att vilt- och jaktvård blandats in
i naturvården. Detta är en sak som vissa
kommuner naturligtvis tagit på sig genom
att t. ex. utbetala skottpengar, men
själva jaktvården är nog kommunerna
i allmänhet rädda för att åta sig. Hade
man inte tagit med jaktvården hade det
säkert blivie mindre kärva utlåtanden
från kommunförbunden.

Jag har försökt att dela upp kommunernas
naturvårdsuppgifter i olika
fack.

Det är först en planeringsfråga som
åligger byggnadsnämnd, generalplanekommitté
och motsvarande. Sedan gäller
det värd och förvaltning av områden
som ägs av kommunen; detta kan uppdras
åt parknämnd, friluftsnämnd,
idrottsstyrelse eller motsvarande organ
som finns i kommunen eller åt en
kombination av dessa. Vidare är det
fråga om övervakning och kontroll som
bör uppdras åt byggnadskontor när det
gäller VA-frågor, hälsovårdsnämnd, tekniskt
verk eller annat verk som har
med dessa saker att göra. Förvärv av
mark bör givetvis kommunens styrelse
ha hand om eller .särskilt fastighetskontor
eller fastighetsnämnd om det finns

Vissa naturvårdsfrågor m. m.

sådana organ. Initiativ frågorna bör
byggnadsnämnd eller annan nämnd som
är kommunens naturvårdsorgan ha
hand om.

Den stora diskussionen inom kommunerna
gäller om det skall vara ett
planerande eller ett förvaltande organ,
som skall ha hand om naturvården. Jag
menar att det bör vara ett förvaltande
organ, ett organ som varje år i samband
med budgetarbetet försöker skaffa anslag
för sin verksamhet. Byggnadsnämnden
är ett planerande organ och är inte
van att begära anslag till annat än vad
som behövs för den rent administrativa
verksamheten, under det att friluftsnämnder,
idrottsstyrelser, parknämnder
och motsvarande begär att få pengar
till sina anläggningar av olika slag och
deras skötsel och drift. På så sätt kan
man uträtta någonting, och på det här
området fordras det faktiskt pengar.

Det är naturligtvis mycket viktigt att
det finns ett organ som är kommunens
samvete i dessa frågor, ty hur det än är
är kommunerna exploatörer av naturvärden
— det måste det vara — men
samtidigt skall de ansvara för naturens
vård. På inånga håll har det ifrågasatts,
både offentligt vid vissa sammankomster
som jag deltagit i och i tidningspressen,
om man kan lita på kommunerna
som naturvårdsorgan. Jag har den
uppfattningen att naturvården seglar i
medvind, och det märker nog också
dessa förkättrade kommunalpampar, så
det är ingen fara för naturvården i den
mån kommunerna har hand om den.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Till föreliggande utskottsutlåtande
har några kammarledamöter
och jag fogat en med 3) betecknad
blank reservation. Detta betyder
emellertid inte att vi haft någon från
utskottet avvikande mening i de olika
punkterna. Vi har endast ansett det
angeliiget att fastslå, att utskottets skriv -

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Vissa naturvårdsfrågor m. m.

ning i sista stycket på s. 40 i utlåtandet
inte innebär någon utvidgning av markfondens
användningsområde.

Man skall hålla i minnet att markfonden
är en domänverkets fond, till
vilken man för pengar från försäljning
av mark och varifrån man tar pengar
för köp av ny mark, alltså ett inkomstbringande
kapital. År 1963 inrättades
sedan domänverkets delfond och den
får sina pengar genom anslag på kapitalbudgeten,
pengar som man inte väntar
skall ge ekonomisk vinst. Avsikten
med den fonden är att tillgodose naturvårdens
behov och att möjliggöra en
upprustning av fritidsområdena. Det
är viktigt att hålla isär de uppgifter
som skall finansieras med medel från
dessa två fonder. Markfondens bestämmelser
är gamla, det är sant, men köp
och försäljning av mark har väl i alla
tider skett på ungefär samma sätt.

Vi har som sagt ansett det angeläget
att slå fast att utskottets skrivning inte
innebär någon utvidgning av domänverkets
befogenheter när det gäller
markfonden. Jag syftar här på den satsen
i utskottets utlåtande där det säges
att »domänverket även kan förvärva
markområden, som kräver skoglig förvaltning
men därtill är av den art att
de bedömes böra avsättas till naturreservat
---—

Nu har det i första kammaren klart
utsagts, att det inte är fråga om någon
utvidgning utan endast om ett förtydligande,
och därmed är jag nöjd. Det är
dock viktigt att kamrarna är eniga i
denna uppfattning. Det är den saken jag
vill ha fastslagen.

Jag kanske också för klarhetens skull
skall nämna, att delfonden i dag inte
är utnyttjad till fullo. Det finns reserverade
medel på 7—8 miljoner kronor.

I markfonden finns för närvarande
ungefär 25 miljoner kronor. Ser man
på fondernas uppgifter, måste man väl
säga att delfonden ingalunda är missgynnad
i fråga om medel.

Vi är alla ense om angelägenheten

av en upprustning av områden som
lämpar sig för fritids- och friluftsliv
samt att domänverket där har gjort och
jag hoppas i fortsättningen kommer att
göra betydande insatser. Men detta
skall ske med pengar från delfonden.
Om det är så som herr Eliasson i Moholm
sade, att domänverket har 25 procent
av Sveriges skogsmark, tror jag
också att det räcker för oss, som från
tätorterna vill komma ut i skog och
mark utan direkta köp av mark för fritidsändamål.

Herr talman! Jag har inget annat
yrkande än utskottet.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att få säga något om en av de motioner
som har åkt med i den masslakt som
jordbruksutskottet har åstadkommit i
sitt utlåtande nr 24. Det gäller motionen
nr 760 i denna kammare. En likalydande
motion i första kammaren med nr
332 har väckts av herr Iljorth.

Dessa motioner behandlar egentligen
inte en naturvårdsfråga. Motionärerna
har velat fästa uppmärksamheten på att
ju fler och ju mer omfattande ingrepp
och förändringar som av olika anledningar
görs i den svenska naturen, desto
mer riskerar det material att förskingras,
som ger naturforskningen möjlighet
att insamla och sammanställa fakta. Sådant
material kan finnas praktiskt taget
överallt, och i synnerhet finns det i områden
som inte rimligen kan skyddas
som reservat eller på annat sätt. Därför
bör, säger vi i motionen, oersättliga naturdokument
i större eller mindre grad
antecknas och redovisas innan de förstörs.
Vi motionärer hemställer fördenskull
om en utredning genom statens
naturvårdsnämnd eller annat lämpligt
organ, som skulle söka lösa detta problem,
eftersom exploateringsåtgärder
bara i undantagsfall föregås av dokumentära
naturundersökningar. Vi har
ju fått det betydligt bättre ordnat på

Onsdagen den 7 december 1900

Nr 30

t. ex. kulturminnesvårdens område genom
riksantikvarieämbetet.

De hinder som i detta fall behöver
undanröjas är av olika slag. Det är både
rättsliga, ekonomiska och organisatoriska
hinder som än så länge reses.

Behovet av dylika undersöknngar har
inte förnekats av något remissorgan som
tillfrågats av utskottet. Tvärtom finns
det starka instämmanden i motionens
syfte. Men, säger statens naturvårdsnämnd,
frågorna behandlas av 1964 års
naturresursutredning. Detta uttalande
har utskottet åberopat och föreslår därför
att motionen i denna del inte skall
föranleda någon särskild åtgärd.

Som motionär är jag naturligtvis till
freds med att frågan är under behandling
— om den nu är det. Av direktiven
till naturresursutredningen kan man
inte utan vidare utläsa att frågan om
dokumentationen skall utredas. Men jag
litar på utskottets ord och väntar därför
med mycket spänt intresse på det
betänkande som naturresursutredningen
sagt sig ämna avgiva före detta års
slut.

I denna motion fanns ett andra önskemål,
en följd av det första, nämligen
att Kungl. Maj :t skulle vidga direktiven
för den pågående utredningen inom
statskontoret angående naturvårdens organisation
till att omfatta också sådana
personal- och organisationsfrågor som
följer av ett positivt ställningstagande
till dokumentära naturundersökningar.
Det är här samma situation som herr
Tobé talade om. Vi väckte motionen i
januari, och när den utskottsbehandlades
i november hade statskontoret
redan fullgjort sitt uppdrag. Då är det
självklart att utskottet måste föreslå att
riksdagen inte vidtar någon åtgärd. Men
min ovisshet i fråga om utgången i sakfrågan
ökar när jag läser t. ex. vad statskontoret
säger i sitt remissutlåtande,
nämligen att naturresursutredningen beräknas
avlämna sitt förslag först hösten
1966 och att statskontorets utredning
som befinner sig i sitt slutskede
4 — Andra kammarens

Vissa naturvårdsfrågor in. in.

— yttrandet är tydligen avgivet i våras

— avses vara avslutad före utgången av
juni 1966, varför ämbetsverket inte kan
avvakta resultatet av naturresursutredningens
arbete. Härvidlag finns alltså
ingen som helst samordning.

Herr talman! Det tycks helt enkelt
vara så, att tidsfaktorn har fått tillfälle
att driva sitt litet ödesdigra spel också
med denna motion. Jag kan bara hoppas
att en angelägen sak — som jag anser
denna fråga om dokumentära naturundersökningar
vara — inte skall tappas
bort i hanteringen. Med hänvisning
härtill har jag i detta sammanhang tyvärr
bara att yrka bifall till vad utskottet
hemställer under punkterna 4 och 8.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Liksom ett flertal andra
talare skall jag endast beröra det avsnitt
av utskottsutlåtandet som rör domänverkets
markfond. Fonden består
som bekant av medel som inflyter genom
domänverkets försäljning av mark.
Enligt regler som — det bär framhållits
redan tidigare — är mer än femtio år
gamla skall dessa medel användas för
inköp av skogbärande eller till skogsbörd
tjänlig mark ävensom till inlösen
av ströängar. Sådana regler kan naturligtvis
bli väl ålderdomliga och i behov
av modernisering. Det har också riksdagen
tidigare uppmärksammat. Såsom
förut nämnts antog 1963 års riksdag ett
uttalande att domänverket i samband
med sin allmänna inköpsverksamhet bör
eftersträva att så långt som möjligt tillgodose
det allmänna naturvårdsintresset.

Framhållas bör dock i detta sammanhang
att domänverket långt innan riksdagen
fattade detta beslut tog hänsyn
till de ändrade samhällsförhållandena.
Inte minst inom den landsända där jag
själv bor — i västra Sverige — har vi
på ett tidigt stadium kunnat konstatera
hur domänverket på västgötabergen ordnat
det mycket förträffligt för fritidsfolket.

protokoll 1966. Nr 36

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Vissa naturvårdsfrågor m. m.

Det finns enligt mitt sätt att se rätt
starka skäl till tveksamhet inför att nu
ändra bestämmelserna rörande markfondens
användning. Jag tycker det
finns all anledning att avvakta utvecklingen
— den har hittills inte på något
sätt givit vid handen att bestämmelserna
skulle behöva ändras.

Jag understryker att domänverket har
visat förståelse för de ändrade samhällsförhållandena.
Vi riksdagsledamöter får
ju både nu och då en karta oss tillsänd,
av vilken framgår att domänverket gör
värdefulla insatser på det område vi
nu diskuterar.

Herr talman! Jag har med detta velat
deklarera att jag för närvarande inte
anser att det finns några som helst skäl
att begära en ändring av reglerna för
disposition av domänverkets markfond,
och jag tillhör därför dem som ställt
sig bakom utskottsmajoritetens förslag.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag vill med anledning
av motion 403 i denna kammare, vilken
behandlats i jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, framföra några synpunkter.

Motionärernas yrkande går ut på införandet
av en kommunens natur- och
viltvårdsnämnd. Motionärerna anser att
en sadan nämnd skulle öka naturvårdsintresset
i kommunerna och vidare, vilket
jag anser vara lika viktigt, vara ett
värdefullt kontaktorgan mellan kommunen
och länets naturvårdsråd. Jag
vet inte säkert, men jag tyckte att herr
Tobé ville angripa motionärerna när
han sade att det inte fanns någon anledning
att kommunen sysslar med
jaktvård. Men i den motion, som bl. a.
jag skrivit under, nämns ingenting om
jaktvård, utan i så fall endast viltvård.
Under den senaste stränga vintern hade
det varit mycket värdefullt om kommunerna
på kommunalägd mark hade vidtagit
mera aktiva åtgärder för viltvården.
Vi vet vilka svårigheter rådjuren
och över huvud taget allt vilt hade.

De tre remissorganen, statens naturvårdsnämnd,
Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet, är positivt
inställda till ökad befattning med
naturvårdsfrågor från kommunernas sida,
men motsätter sig ändå idén med en
kommunens naturvårdsnämnd. Statens
naturvårdsnämnd understryker behovet
av mera aktiv naturvårdspolitik från
kommunernas sida men, säger man,
»med hänsyn till att naturvården ännu
befinner sig i ett uppbyggnadsskede
och i avvaktan på de åtgärder fritidsutredningens
förslag kan komma att
föranleda, saknas emellertid enligt
nämndens mening skäl att i dagens läge
företa den av motionärerna önskade utredningen».

Jag tycker att just när vi håller på
att bygga upp denna organisation vore
det på sin plats att försöka få kontakt
med alla de organ som bör syssla med
naturvård.

Statens naturvårdsnämnd framhåller
vidare vad statsrådet sade i propositionen
när den nuvarande naturvårdsorganisationen
kom till, nämligen att
han fäste stor vikt vid kommunernas
medverkan i naturvårdsarbetet. Han
yttrade vidare att det var motiverat att
kommunerna engagerade sig ekonomiskt
för att skaffa sina invånare tillgång
till naturområden för rekreation
och friluftsliv. Naturvårdsnämnden
framhåller också att naturvårdslagen
2 § säger att naturvården både är en
statlig och en kommunal angelägenhet.

Nämnden anför vidare att intresset
för naturvårdsfrågor är högst olika i
kommunerna. Medan man inom vissa
kommuner utför ett aktivt och värdefullt
arbete — omfattande t. ex. inventering
av naturförhållandena och planering
för framtida markanvändning
med hänsyn bl. a. till naturvårdens behov
—■ förekommer inom andra kommuner
sådant arbete endast i mycket
liten utsträckning. Naturvårdsnämnden
önskar att intresset skulle bli mera homogent.
Det framgår också av detta re -

Onsdagen den 7 december 1960

Nr 36

missyttrande, att länsstyrelserna på
vissa håll har tagit initiativ för att få
till stånd ett fast organiserat samarbete
på naturvårdsområdet mellan vederbörande
länsstyrelse och länets kommuner.
Detta har skett i fyra län. Åtgärderna
syftar till att kommunerna dels
skulle bilda ett särskilt organ som skulle
handha naturvårdsärendena, dels
utse en person som skulle vara kontaktman
mellan kommunen och länsstyrelsen.
Naturvårdsnämnden anser att ifrågavarande
samarbete skulle vara mycket
betydelsefullt och stimulera till
ökad aktivitet på området.

Det är just dessa synpunkter vi motionärer
strukit under och sådana åtgärder
vi vill ha till stånd, men ändå
avstyrker både naturvårdsnämnden och
utskottet vårt förslag. Utskottet anför,
liksom Svenska kommunförbundet, att
där behov föreligger av en särskild natur-
och viltvårdsnämnd kan sådan
nämnd bildas. Utskottet anför vidare
att kommunerna bör ha frihet att vid
behandling av naturvårdsfrågor i organisatoriskt
hänseende anpassa sig till
vad som är mest praktiskt för derae
vidkommande. Någon anledning till att
söka få en bättre samordning av dessa
frågor anser inte utskottet vara påkallad.

Detta tycker jag är beklagligt när det
gäller en så stor fråga. Skall vi kunna
bevara vår fauna och flora i framtiden
och kunna bevara vår landskapsbild behöver
alla goda krafter sättas in härför
såväl från enskilda, kommuner och
länsstyrelser som från staten.

Herr talman! Med anledning av ärendets
behandling och det eniga utskottet
har jag inget särskilt yrkande.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Johansson i Växjö nämnde om mitt
förra inlägg vill jag bara förklara följande.

Jag tror, att kommunförbundens något
kärva tonfall berodde på att ni hade

Vissa naturvårdsfrågor m. m.

blandat in viltvård i motionen och även
i själva klämmen. Att naturvården är
en kommunal angelägenhet vet ju kommunförbunden,
men de blir litet misstänksamma
när man börjar tala om
viltvård och jaktvård.

Min uppfattning är den, det har jag
tidigare deklarerat, att varje kommun
skall, inte bör, ha ett naturvårdsorgan.
Det kan tänkas att några kommuner,
kanske t. o. in. ganska många till en
början, dröjer med att inrätta ett sådant.
I min egen kommun, Uppsala stad,
har sedan fyra eller fem år parknämnden
fått uppdraget att vara kommunens
naturvårdsorgan. Man kan i olika kommuner
ha olika organ för detta ändamål.
Om man skall komma till rätta
med detta, måste man ge upplysning
till kommunerna genom kommunförbunden
och på annat sätt, att de har ett
obligatoriskt uppdrag inom naturvården.
Kommunerna kan sedan ordna
detta med hänsyn till sina resurser och
den organisation man i övrigt har.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Det var roligt att herr
Tobé anser att kommunerna skall ha
en naturvårdsnämnd eller något liknande
organ för att handlägga dessa frågor.
Men, herr Tobé, är det inte så att
kommunerna är olika intresserade. På
vissa håll kanske kommunalmännen
tycker att det är roligt och intressant
att syssla med naturvårdsfrågor, på
andra håll kanske man inte tycker det.
Därför vore det bra om saken blev lagligt
reglerad.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 10

Ilerr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be -

100

Nr 36

Onsdagen den 7 december 1966

Vissa naturvårdsfrågor m. m.

svarad. Herr Eliasson i Moholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
10) i utskottets utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Moholm begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 122 ja och 82 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11

Utskottets hemställan bifölls.

§24

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning
av vissa maskiner m. m. åt domänverkets
skogsarbetare, m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§25

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, beslöt kammaren
på förslag av herr talmannen att
de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30, finge nedtagas.

§26

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till bevillningsutskottet;
och

nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter jämte i ämnet väckta motioner.

§27

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Gustavsson
i Alvesta till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
åtgärder för att minska antalet
s. k. håltimmar i skolorna.

§28

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.19.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLN 66

614888