Nr 36 ANDRA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1961:36)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 36 ANDRA KAMMAREN 1961

14—22 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 14 december fm.

Sid.

Skattereform m. m. (Forts.) ................................ 3

Fredagen den 15 december

Svar på fråga av herr Helén ang. tillhandahållande av visst material

i samband med svar på interpellationer och enkla frågor ........ 59

Svar på interpellationer av:

herr Eliasson i Sundborn i anledning av händelseutvecklingen i Kongo 67
herr Johansson i Stockholm ang. krediter för viss utbyggnad av
vattenverk och huvudvattenledningar inom Stor-Stockholm .... 81

herr Rimmerfors ang. postverkets service .................... 83

herr Börjesson i Falköping ang. åtgärder mot tobaksrökningen ... 89

herr Elmwall ang. avhjälpande av läkarbristen ................ 94

herr Hamrin i Kalmar ang. viss utvidgning av den civila ambulans och

räddningsflygtjänsten .............................. 97

herr Grebäck ang. åtgärder på jordbrukets område till skydd mot

radioaktivt nedfall .................................... 100

herr Nilsson i Gävle ang. vissa frågor i samband med försäljning av

aktier i elkraftföretag .................................. 102

Flöstsessionens avslutning .................................. 105

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 14 december fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 79, om ändring i kommunalskattelagen,
m. ............................................ 3

— nr 74, om brännoljeskatt, m. m........................... 3

Andra lagutskottets utlåtande nr 72, om ändring i kommunalskattelagen,
m. m. 3

— nr 73, om ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag 3

1—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 36

Nr 36

Innehåll

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 33, ang. ändring av instruktionen för

riksdagens revisorer.................................. 57

— memorial nr 34, ang. uppskov med behandlingen av vissa till

bankoutskottet hänvisade motioner ........................ 58

— utlåtande nr 35, ang. lönesättningen m. m. för viss personal vid

riksdagens ekonomibyrå.................................. 58

Andra lagutskottets utlåtande nr 59, ang. bidrag från de allmänna sjukkassorna
till undersökningar för hälsokontroll ................ 58

— nr 71, ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall utfärda

förbud för svenska rederier att utlämna dokument till utländska
myndigheter ...................................... 58

— nr 74, om undanförsel och förstöring, m. m................. 58

Jordbruksutskottets utlåtande nr 42, ang. anvisande av medel till jordfonden
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1961/62, m. m. 58

Fredagen den 15 december

Statsutskottets memorial nr 195, ang. uppskov med behandlingen av

vissa ärenden........... 104

— nr 196, ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1961/62 .. 104

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

Torsdagen den 14 december

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av lierr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 8 innevarande
december.

§ 2

Skattereform m. m. (Forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
bevillningsutskottets betänkanden nr
79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om brännoljeskatt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 72, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och
motionerna hänvisats till lagutskott,
samt nr 73, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26
juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,
dels ock i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid, i enlighet med förut
gjord anteckning, ordet till

Herr NORDGREN (h), som anförde:

Herr talman! I den långa skattedebatt,
där utgången vad gäller den 50-procen -

tiga höjningen av omsättningsskatten
redan från början är given, skall jag
be att få peka på några saker, i fråga
om vilka justeringar i det av regeringen
och centerpartiet framlagda förslaget,
som synes vara i högsta grad angelägna,
justeringar som med litet god vilja
ännu går att genomföra och som från
den köpande allmänhetens synpunkt
synes mig vara fullt riktiga; från säljarens,
företagarens och då speciellt den
mindre företagarens synpunkt sundare,
från konkurrenssynpunkt — olika
varuslag emellan — rättvisare, tids- och
kostnadsbesparande för företagaren
samt från kontrollsynpunkt avsevärt
mycket enklare för statsverket.

Sveriges fiskarekår, som redan på
grund av den av olika anledningar allmänna
fördyring av redskapen som för
närvarande äger rum, har redan en tung
börda att bära, vilken genom den försvårade
exporten på Västtyskland från
och med nästa år kanske blir ännu tyngre.
Det synes mig därför fullt rimligt att
våra yrkesfiskare befrias från varuskatt
på sina redskap.

För det andra vill jag peka på den
dubbelbeskattning, som alltjämt drabbar
t. ex. begagnade traktorer vid försäljning.
I likhet med vad som 1960 beslöts
för begagnade bilar bör varuskatten slopas
även på begagnade traktorer och
jordbruksmaskiner.

Samma är förhållandet vad gäller böcker,
noter m. m. Vissa tryckalster är
redan undantagna — varför skall då
böcker och noter vara beskattade, i all
synnerhet som chefen för ecklesiastikdepartementet
i den av honom ledda
bokutredningen framhöll, att boken är
det betydelsefullaste medlet för bildning,
studier o. s. v. Ett flertal kulturländer
har befriat böckerna från denna pålaga

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

just av kulturella skäl. Jag vill så nämna
ännu ett varuslag, där undantagsbestämmelserna
speciellt i nuvarande
världsläge enligt mitt förmenande bör
vidgas.

Krigsmateriel som försäljes till staten
för militärt bruk är skattefri, men
den materiel som förbrukas av det statsunderstödda
frivilliga skytteväsendet är
belagd med skatt. Skyttarna får dessutom
själva betala såväl ammunition
som vapen. Med hänsyn till skyttets betydelse
som fritidsverksamhet och framför
allt dess stora värde för landets försvar
framstår en befrielse från skatten
som fullt motiverad, och jag ber, herr
talman, att få erinra om vad herr von
Sydow i detta avseende sade här i går
kväll.

I samtliga dessa punkter ber jag att
få instämma i tidigare framförda bifallsyrkanden
till respektive reservationer.

I motionsparet 883 i denna kammare
och 735 i första kammaren har jag och
min medmotionär herr Stefanson m. fl.
erinrat om att införandet av en allmän
omsättningsskatt i vårt land genom beslut
av 1959 års riksdag föregicks av en
redovisning av 1952 års kommitté för
indirekta skatter.

Denna kommitté betonade redan i sitt
betänkande, att i händelse av införande
av indirekt beskattning denna borde göras
likformig. En vara borde således inte
beskattas högre än en annan, om inte
särskilda motiv förelåge. Som exempel
på varor där sådana särskilda motiv
föreligger nämnde kommittén bl. a.
sprit och maltdrycker, motorfordon och
motorbränsle, kaffe och läskedrycker.
Jag delar inte helt kommitténs uppfattning
på denna punkt och tänker då bl. a.
på fraktkostnaderna för befolkningen på
landsbygden och i Norrland.

Då detta problem redan har berörts,
skall jag inte förlänga debatten med
synpunkter på denna fråga utan vill i
stället ta upp de övriga här avsedda
punktskatterna, i fråga om vilka jag helt
delar kommitténs uppfattning. Kommit -

tén uttalar som sin mening att — då
särskilda skäl ej föreligger — skall en
vara inte beskattas högre än en annan.
Kommittén ansåg att den då utgående
punktbeskattningen borde upphöra, om
allmän indirekt beskattning infördes.

Som exempel på dylika varor nämnde
kommittén glass, vissa hudpreparat, toalettvatten,
tandkräm, grammofonvaror,
pälsvaror, guldsmedsvaror m. m.

Kommittén frågade sig — och man
måste, herr talman, alltjämt fråga sig
— vad det finns för rimlig anledning
att dessa varor skall specialbeskattas,
straffbeskattas, med ty åtföljande kostnadsfördyring
för köparen, merarbete
och redovisningsbesvär för säljaren och
kontrollsvårigheter för staten.

Jag skall bara ta ett exempel. Eftersom
jag har äran att tjänstgöra som
kontrollstämplingsförrättare för Kungl.
Mynt- och justeringsverket och därigenom
fått en viss inblick i vilka kostnader
och besvär för guldsmedsbranschen
denna skatt förorsakar, hämtar jag exempel
därifrån.

Låt mig då först slå fast att varusortimentet
(vigselringar, matsilver
o. s. v.) är sådant, att det till övervägande
delen består av varor, som köps av
större delen av landets befolkning. Oftast
är det bruksartiklar av bestående
värde till och med från generation till
generation och följaktligen i längden billiga
i användning.

Den 26 maj 1941 infördes en 20-procentig
skärpt omsättningsskatt, vilken
fortfarande utgår. För konsumenten betyder
detta en avsevärd fördyring av en
värdefull bruksvara. För säljaren betyder
det inkassering av ytterligare 20
procent, skyldighet att föra särskilda
försäljningsnotor, särskilda lagerkort,
särskild dagbok, särskild inköps- och
tillverkningsbok, särskild månadsredovisning
och särskild deklaration till
Kungl. kontrollstyrelsen, allt detta vid
sidan av den ordinarie omsskatteredovisningen
utan någon som helst ersättning
från staten — inte ens för porto

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

vid de månatliga insändningarna av deklarationer
och likvider. Jag frågade så
sent som i måndags en mindre företagare
i branschen med 3 å 4 anställda hur
lång tid han måste avsätta för detta arbete.
Cirka 400 timmar per år, blev
svaret.

Till detta kommer att så länge försäljningsskatten
finns kvar, kommer det
att vara lönande för outsiders att göra
affärer bakom ryggen på den reguljära
handeln. Man tror sig veta att mindre
nogräknade personer under efterkrigsåren
etablerat sig som försäljare och
via underagenter inom verk och större
företag bedriver en tvivelaktig verksamhet
inom branschen. Man har anledning
förmoda att skatt till betydande belopp
genom denna försäljning går förlorad
för staten.

I detta sammanhang finns det även
anledning erinra om att tidskriften Röster
i Radio-TV, som sorterar under ett
halvstatligt organ, i samband med olympiaden
i Rom 1960 under rubriken »Köp,
köpare, köpast» talade om för allmänheten
hur billigt man kan komma över
guldsmedsvaror i Italien. Här i landet
belastas dessa varor först med 4,17 procent
oms och sedan med 20 procent i
försäljningsskatt. Om så icke vore fallet
skulle priserna bär i stort sett vara
desamma som i det av tidningen rekommenderade
landet.

Liknande exempel skulle kunna hämtas
från flera branscher, men det sagda
torde tillräckligt klart visa att försäljningsskatten
innebär orättvisor såväl
för konsumenten som för företagaren i
praktiskt taget samtliga branscher där
försäljningsskatten förekommer.

Bevillningsutskottet har på sid. 78 i
sitt betänkande medgivit, att särskild
uppmärksamhet bör ägnas frågan huruvida
alla nu utgående punktskatter bör
vara kvar vid sidan av den generella
indirekta beskattningen. Detta noterar
jag med tillfredsställelse men beklagar
att utskottet inte då också kunde sträcka
sig så långt som vi i motionen be -

Skattereform m. m.

gärt, nämligen till en utredning om vilka
punktskatter som bör avskaffas vid
införande av en högre allmän varuskatt.

Obestridligt är väl att skälen för avskaffande
av vissa punktskatter nu är
än starkare — ja, så starka att beslut i
denna riktning borde kunna förväntas,
i all synnerhet som inkomsten på dessa
skatter inte står i rimlig proportion till
det krångel, det besvär och den orättvisa
de förorsakar, något som även konstaterats
av de myndigheter som sysslar
med indrivningen av dessa skatter.

Jag vill till slut ta upp bestämmelserna
för lagens ikraftträdande. Den höjda
varuskatten skall enligt förslaget utgå
på varor och tjänster som redan tillhandahållits.
Detta betyder att företagaren
skall åläggas att taga ut retroaktiv
skatt på varor, som juridiskt sett
ostridigt tillhör köparen sedan viss tid
tillbaka, ja kanske redan långt innan
riksdagen fattat beslut om höjd omsättningsskatt.
Detta måste väl, herr talman,
strida mot den grundläggande principen
för varubeskattning, enligt vilken
skattskyldighet inträder då varan överlämnas
till kunden.

För företagaren är det ofta svårt att
avgöra exakt när kunden kommer att
betala sin vara. Skulle det ske efter den
1 januari, skall köpmannen kräva kunden
på ytterligare skatt. Detta synes mig
i praktiken ytterligt svårt — ja, praktiskt
taget ogörligt. Följden blir att köpmannen,
hantverkaren eller vem det än
är som tillhandahåller varorna sannolikt
får betala den höjda omsen själv.

Dessa bestämmelser kommer — jag
vill nästan säga som vanligt —- att drabba
de mindre företagarna hårdast, dä
det numera är dessa som i regel får
ligga ute med de längsta kundkrediterna
inom detaljhandeln. Företagarna här i
landet har fått finna sig i ganska mycket,
då det gäller uppdrag och tjänster
för statens räkning, men att betala skatt
på varor som andra människor genom
hederligt köp redan förvärvat vill man
helt naturligt inte vara med om.

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

Förordningen bör tidigast träda i kraft
den 1 januari 1962, vilket ändå betyder
att många får offra den välbehövliga
vila den instundande helgen normalt
bör skänka för att under denna märka
om hela det inneliggande lagret av varor,
så att man skall kunna driva in dessa
nya skattemiljoner till statskassan.
Det borde vara tillräckligt att lägga på
denna nya börda för företagarna här i
landet utan att man dessutom indirekt
tvingar dem att betala en del av skatten
med egna medel.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få instämma i bifallsyrkandena till
reservationerna nr 34 och nr 18.

Vidare yttrade:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Den sena ordningen i
denna skattedebatt förpliktar enligt
mitt förmenande till en viss återhållsamhet.
Jag skall iaktta en sådan återhållsamhet
vad gäller såväl ämnesvalet,
där jag tänkt begränsa mig till frågan
om förvärvsavdraget, som innehållet.
Jag vågar däremot inte lova att iaktta
en återhållsamhet av den typ som man
i den frågan finner i propositionen. Det
skulle i så fall bara bli en blank sida i
protokollet.

Finns det över huvud taget anledning
att ta upp frågan om förvärvsavdraget?
Enligt bevillningsutskottets betänkande
saknas anledning att nu beakta de förvärvsarbetande
kvinnornas situation genom
speciella lättnader för dem. Man
påpekar i betänkandet den väsentliga
förhöjning av avdraget som gjordes
1960. Det är alldeles riktigt att i förhållande
till det avdrag som tidigare fanns
var det en väsentlig förhöjning. Men
hur väsentlig en sådan förhöjning blir
är beroende av hur blygsamt det avdrag
var som man hade tidigare. Fortfarande
håller sig efter den fördubbling av
avdraget som genomfördes 1960 detta
förvärvsavdrag på en synnerligen blygsam
nivå. Jag vill i detta sammanhang

gärna poängtera att detta är en fråga
som alldeles särskilt berör de låga inkomsttagarna,
alltså tvärtemot vad man
på många håll vill göra gällande.

Låt mig ta ett exempel. En kvinnlig
tandläkare med, låt oss säga, 30 000
kronors inkomst får på grund av sambeskattningen
en särskild merskatt genom
den s. k. sambeskattningseffekten.
Hon har dessutom inte möjlighet att
göra avdrag för nödvändiga utgifter för
intäkternas förvärvande. Man kan därför
säga att hon drabbas av en dubbel
orättvisa. Men hon äger dock en faktisk
ekonomisk möjlighet att trots detta
anlita hjälp i sådan utsträckning att hon
inte själv behöver bli drabbad av en
dubbel arbetsbörda.

Helt annorlunda förhåller det sig med
förvärvsarbetande kvinnor i de lägre inkomstgrupperna.
Låt oss se på t. ex. ett
tekniskt biträde, ett sjukvårdsbiträde,
ett butiksbiträde eller ett skrivbiträde
eller någon som håller sig i låt oss säga
en inkomstklass av 800 kronor i månaden.
För en sådan finns ingen faktisk
möjlighet att anlita hjälp i den utsträckning
som hon skulle behöva, därest hon
inte vill ge en väsentlig tribut för att
hon över huvud taget får göra arbetsmarknaden
den äran.

Folkpartiet har i sitt förslag i år velat
åstadkomma förbättringar i detta
hänseende på väsentliga punkter. I korthet
innebär förslagen att man vill åstadkomma
en fördubbling av det avdrag
som nu medges, nämligen en fördubbling
till 4 000 kronor maximum. Man
vill dessutom förändra kvoten från 20
till 25 procent för att därmed möjliggöra
att vederbörande i större utsträckning
även i de lägre inkomstgrupperna
skall få möjlighet att tillgodogöra sig
avdrag. Dessutom finns det flera punkter
där det föreligger behov av en revision.
Man begär en utredning bl. a.
om höjning av gränsen från 16 till 18
år och en särskild utredning om åtgärder
för att ge de låga inkomsttagarna
större möjligheter att utnyttja avdraget.

Torsdagen den 14 december 1961 fin.

Nr 36

Man vill särskilt tillgodose de ofullständiga
familjerna och deras möjlighet att
utnyttja ett sådant avdrag ävensom höja
förvärvsavdraget för förvärvsarbetande
makar utan barn.

Herr Brandt i Aspabruk gladde sig
under debatten i går åt att det finns en
folkpartist som är emot förvärvsavdraget.
Men herr Brandt glömde i det sammanhanget
bort att upplysa om att denne
folkpartist också har en allmänt
principiell inställning och har framlagt
konkreta förslag som går ut på förändringar
i taxeringssystemet i en sådan
omfattning, att det inte medger avdrag
av den typ som vi i dag har på andra
områden av skattesystemet. Hans inställning
på denna punkt rimmar alltså
väl med hans principiella inställning i
stort. Vi andra som har diskuterat dessa
frågor har emellertid inte delat den inställningen.
Dessutom har man ju för
närvarande ett system, där man på andra
områden medger just avdrag för nödvändiga
utgifter för intäkternas förvärvande.
Det är omöjligt för dem som
i detta fall har nödvändiga utgifter att
inse att inte denna princip skall gälla
också på detta område. De kvinnor som
går ut på arbetsmarknaden måste ha utgifter
av något slag för att kunna ersätta
de uppgifter som de tidigare har kunnat
sköta i hemmet. Jag skulle gärna
vilja ställa den frågan till herrarna, hur
man egentligen privat värderar de mycket
värdefulla insatser som görs av de
hemarbetande hustrurna, om man inte

1 offentliga sammanhang kan inse, att
det arbetet är värt mer än sammanlagt

2 000 kronor som man för närvarande
tycks anse.

Herr Vigelsbo förklarade i går att
skattepropositionens avvägningar mellan
olika grupper i samhället bör kunna
godtas. Varken folkpartiet eller högern
har emellertid kunnat godta avvägningarna
bl. a. i det här diskuterade hänseendet.

Det bör även noteras att inte heller
socialdemokratiska kvinnoförbundet

Skattereform m. m.

kunnat godta en sådan avvägning. Vid
debatten i natt gjordes gällande att Socialdemokratiska
kvinnoförbundets inställning
skulle ha varit någon sorts
föregångare till denna inställning från
folkpartiet och högern. För mig är det
alldeles obegripligt hur alla de tidigare
initiativen från folkpartiet i denna fråga
har kunnat inspireras av aningen om
vilka åtgärder som Socialdemokratiska
kvinnoförbundet skulle vidta 1961. Men
vare härmed hur som helst; det är i dagens
läge dock glädjande att kunna
konstatera att vi tydligen är på gemensam
linje. Och det är också glädjande
att vid voteringen i dessa frågor kunna
påräkna röstestöd från de prominenta
företrädare, som finns i riksdagen för
Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Det finns även pressorgan, som väl
står närmare propositionens tillskyndares
och försvarares hjärtan än mitt,
vilka anslutit sig till denna linje. Jag
kan nöja mig med att citera Aftonbladet,
som anser att förvärvsavdraget borde
ha varit med i skattepaketet från
början, men när så inte var fallet bör
bristen rättas till snarast möjligt. Tidningen
rubricerade detta som en orättvisa
mot kvinnorna, och det tror jag är
en adekvat benämning.

Herr Brandt trodde aldrig att regeringen
kunde gå med på lättnader på
300 miljoner kronor, som föreslås motionsvägen.
Det skulle tydligen vara en
ansvarslös linje. Jag skall inte ta upp
frågan från den synpunkt, som herr Ohlin
utvecklade i går. Men jag skulle vilja
ställa frågan: Var går egentligen
gränsen för vad man kan gå med på, om
ett förslag framställs motionsvägen?
Var går alltså gränsen för vad man inte
med nödvändighet anser sig böra ta
via en proposition? Folkpartiförslaget
kostar 40 miljoner kronor. Kan det tänkas
att det ligger inom ramen för vad
som är möjligt att bifalla motionsvägen?
Jag hoppas det, kanske inte minst
med tanke på de socialdemokratiska
kvinnorna, som jag inte vill skall be -

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

höva rösta på en enligt deras egna åsikter
ansvarslös linje.

Statsutskottet vill avvakta verkningarna
av det beslut som fattades 1960.
Det har inte presenterats något förslag
om hur man skulle utreda verkningarna
härav, och det låter sig väl svårligen
göra, eftersom man aldrig kan
räkna ut hur det hade sett ut, om förslaget
inte framlagts, och inte heller
kan man leda i bevis hur det skulle ha
sett ut, därest besluten varit längre gående
än 1960 års. Men en sak är vi medvetna
om i dagens läge, nämligen att vi
har en arbetskraftsbrist och att vi behöver
få ut kvinnorna på arbetsmarknaden.
Det har nyligen presenterats en
siffra på 170 000, som man under 1960-talet räknar med att få från kvinnligt
håll i tillskott på arbetsmarknaden. Det
är inte möjligt att komma dithän om
man inte sätter in stimulerande åtgärder.

I det sammanhanget kan jag inte låta
bli att nämna behovet av stimulans för
att inte bara få ut de gifta kvinnorna
på arbetsmarknaden utan också för att
få möjlighet att maximalt tillgodogöra
sig de olika kategorier vi har av utbildade
människor. Där föreligger ett
bristområde, men det saknas lust att
göra något utöver vad som ligger i en
normal arbetsprestation. Någon vilja
att t. ex. arbeta på övertid finns inte på
många av dessa områden. Jag tänker på
läkare, tandläkare, lärare, ingenjörer
och tekniker av olika slag. Dessa grupper
befinner sig i inkomstlägen, där
propositionen inte ger några lättnader
att tala om och där marginalskatteproblemet
ingalunda blir löst genom propositionen.

Det finns ingen anledning att i någon
större utsträckning än vad som
kan vara fallet beträffande de övriga
frågorna i propositionen hänvisa dessa
till den allmänna skatteberedningen.
När man nu har tagit upp frågor av så
genomgripande art som skett i propositionen
hade det funnits all anledning
att även ge dessa frågor prioritet.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! När jag lyssnade på gårdagens
debatt och den debatt som i dag
har förts gjorde jag några personliga
reflexioner, som jag gärna vill frambära.

Skatternas storlek och skattesystemets
utformning utgör en central fråga
i vårt politiska liv och angår därmed
också alla samhällsmedborgare. Skatternas
storlek bestäms i främsta rummet
av de anspråk, som vi som samhällsmedborgare
ställer på det allmänna.
Det allmänna skall sörja för ungdomens
fostran i våra skolor, de sjuka
skall få vård på våra sjukhusinrättningar,
de gamla skall tillförsäkras en tryggad
ålderdom. Detta är bara några exempel
på de områden, där samhällets
resurser skall tas i anspråk. Allt detta
kostar pengar, och pengarna skall i
främsta rummet anskaffas skattevägen.
Ingen skall förneka värdet av samhällets
insatser på samhällslivets olika områden.
Jag tänker framför allt på vårt
moderna skolväsende. Vi skall inte heller
glömma vår moderna sjukvård, ja,
varför inte nämna vår föredömliga åldringsvård.

Ingen i vårt samhälle skall behöva
lida nöd. Ingen skall av kostnadsskäl
hindras från att erhålla vård på våra
moderna sjukhus. Omfattningen av den
offentliga verksamheten har under senare
år ökat högst avsevärt. På samhällslivets
olika områden finner man
att den offentliga sektorn allt mer och
mer vinner inflytande.

Det är givet att man som samhällsmedborgare
kan ha rätt att ställa sig frågan:
Hur långt skall den offentliga sektorn
sträcka sig när det gäller den enskilde
medborgarens förhållande till
staten och det allmänna? Sjukvård, åldringsvård,
utbildning, post, telegraf och
telefon — för att bara nämna några
exempel — är typiska samhällsangelägenheter
som rör hela vårt land. De
skall givetvis då handhas av staten. På
andra områden däremot bör den privata
sektorn få vara den bestämmande. Man

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

har en känsla av att det inte skulle skada
med en debatt om spörsmålet, hur
långt det allmänna skall sträcka sig
gentemot den privata sektorn. Jag har
emellertid inte i dag velat ta upp en
diskussion i denna fråga. Det kanske
blir tillfälle till detta en annan gång.

Jag har egentligen begärt ordet närmast
för att ta upp spörsmålet om hur
man skall kunna finansiera den offentliga
sektorns verksamhet. Om vi är
överens om att den offentliga sektorn
under senare år har ökat högst avsevärt,
kan vi också vara överens om att den
kräver allt mer av investeringar från
den enskilde medborgaren. Vi har också
kunnat konstatera att skattetrycket är
ganska hårt. Många inkomsttagare gör
gällande att skatternas progressivitet innebär
minskad arbetslust och minskad
arbetsinsats. Jag vill gärna påpeka att
jag därmed inte menar att vi inte skall
ha skatteprogressivitet. Det skall vi givetvis,
men den skall vara så konstruerad
att den inte verkar direkt arbetshämmande.
Jag skulle alldeles särskilt
vilja poängtera att skulle behov i framtiden
föreligga av en inkomstförstärkning,
bör enligt mitt förmenande denna
läggas i främsta rummet på indirekta
skatter, men om konjunkturen medger,
skall den direkta inkomstskatten sänkas.

I detta sammanhang bör framhållas
betydelsen av att den offentliga sektorn
iakttar den allra största sparsamhet.
En skattehöjning av vilket slag det vara
må skall vidtas som sista utväg. Man
bör på andra vägar söka förhindra en
sådan.

När det gäller det s. k. skattepaketet
kan vi inte undgå att konstatera att vi
enligt regeringens och utskottets förslag
får en skattesänkning på 300 miljoner
kronor och enligt centerpartiets förslag
en sänkning på 400 miljoner kronor.
Detta har vi anledning att hälsa med
tillfredsställelse, liksom dyrortsgrupperingens
slopande i avseende på inkomst -

Skattereform m. m.

skatten, en reform som vi sannerligen
längtat efter.

Ortsavdragens höjning till 4 500 kronor
för gifta och 2 250 kronor för ogifta
är ett rättvisekrav med tanke på den
penningvärdesförsämring som har skett
sedan den senaste höjningen av ortsavdraget.
Vi hade naturligtvis hoppats att
det skulle bli 5 000 kronor för gifta och
2 500 kronor för ogifta, men trots detta
hälsar vi ökningen med tillfredsställelse.

Att skatteskalorna sänkts är en åtgärd
som säkerligen verkar produktionsbefrämjande.
Jag tänker nu närmast på att
skatten blir proportionell för inkomster
upp till 20 000 kronor för gifta och
10 000 kronor för ogifta, på att tudelningsgränsen
vid sambeskattningen höjs
till 24 500 kronor samt på att marginalskatten
minskas för inkomster mellan
14 000 och 30 000 kronor för gifta och
mellan 7 000 och 27 000 kronor för
ogifta.

Vi skall inte heller förglömma att
barnbidragen skall höjas med 100 kronor
per år och att det blir ändrade
grunder för folkpensionsavgiften. Kommunerna
skall få full kompensation för
skattebortfallet, och bidragen till skattetyngda
kommuner skall ökas med 30
miljoner kronor.

Därmed har jag i korta drag presenterat
denna fina matsedel. Nu är frågan:
Vem skall betala notan och hur
skall det ske? Det är självklart att om
vi sluppe att betala vore det trevligast.
Vår högt ärade och värderade finansminister,
den högste vårdaren av statens
finanser, gör gällande att det statsfinansiella
läget är sådant att man icke
utan men och skada för den samhällsekonomiska
balansen kan ta ut denna
skattesänkning via statsbudgeten. Man
bär i stället beslutat att 300 miljoner
kronor skall tas från statskassan, och
kompensation skall uttas via en höjning
av omsättningsskatten med 2 procent.
Skatten på bensin och motorbrännolja
skall ökas med 5 respektive 4 öre
litern.

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

När det gäller omsättningsskatten
skall ingen förneka att det parti som jag
företräder ställer sig ytterst tveksamt
till denna skatt. Vi vill inte heller fördölja
att vi var motståndare till omsättningsskatten
när den infördes, detta
därför att omsättningsskatten då utgjorde
en direkt skattehöjning. Nu däremot
innebär en ökning av omsättningsskatten
en skattesänkning genom den omfördelning
av den direkta skatten som den
möjliggör. Vi kan alltså godkänna höjningen
av omsättningsskatten av den
orsaken att den medför en total skattesänkning
och en rättvisare inkomstskatt.

Om jag, herr talman, får göra några
ytterligare reflexioner kan jag inte undgå
att säga att omsättningsskatten har
vissa fördelar. Den är rättvis, ingen kan
direkt komma undan att betala sin skatt,
och den är i viss mån frivillig. Konsumerar
jag mindre, får jag lägre skatt,
och konsumerar jag mycket, måste jag
betala en högre skatt. Den stimulerar
sparandet, och det är värdefullt från
både den enskildes och hela samhällets
synpunkt.

Vad sedan gäller bensinskatten skulle
jag önska att någon höjning av denna
skatt icke företogs. Men skulle så ske,
borde inkomstökningen helt gå till upprustning
av vårt vägväsende. Man behöver
sannerligen inte färdas så många
mil på våra landsvägar för att inse att
ytterligare medel behöver ställas till
vägväsendets förfogande. Skulle det visa
sig att riksdagen inte behagar gå med
på en höjning av bensin- och brännoljeskatterna,
varför då inte kompensera
detta genom en höjning av spritpriserna
och tobaksskatten, ifall så skulle behövas? Jag

vill slutligen uttala en önskan om
att den allmänna skatteberedningen,
som ju har till uppgift att bl. a. ompröva
avvägningen mellan olika skatteformer,
skall bedriva sitt arbete med
den allra största skyndsamhet och att
det beslut som riksdagen nu fattar måtte
bli av mera provisorisk karaktär.

Herr talman! Jag vill anmäla att jag
ansluter mig till de av lierr Vigelsbo i
går framförda yrkandena.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Efter den långa principdebatt
som i går fördes här i kammaren
är det väl lämpligt att man inskränker
sig till vissa avsnitt av förevarande
frågekomplex. Jag vill närmast
uppehålla mig vid den höjning av bensinskatten
med 5 öre per liter som föreslagits
av både Kungl. Maj:t och bevillningsutskottet.

I utskottets betänkande liksom i propositionen
motiveras denna höjning
främst därmed att bensinen bör jämställas
med de varor som är belagda
med varuskatt. Denna motivering är
naturligtvis fullt hållbar, men eftersom
bensinskatten utgör en specialskatt med
särskild destination kan det, herr talman,
vara befogat att även från den
synpunkten se efter, om det föreligger
skäl eller inte till en höjning av denna
skatt.

Då uppställer sig frågan — den har
redan vidrörts i ett flertal inlägg —
om det behövs ökade anslag för vägbyggande.
Jag tror inte att det krävs några
mer vidlyftiga utredningar för att svara
ja på den frågan, men det kan också
ha sitt intresse att erinra om några faktiska
siffror i detta sammanhang.

Om jag håller mig till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskanden för
budgetåret 1962/63, överstiger anslagssumman
med inte mindre än 156 miljoner
kronor beloppet för innevarande
budgetår. Dessutom hemställer väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen om ett anslag
för vägbyggande på landsbygden, vilket
för budgetåren 1963/64 och 1964/65 skall
ökas med 60 miljoner kronor per år.
Jämfört med de siffror som fanns i
årets kompletteringsproposition, där
man framräknat en ökning av 60 miljoner
kronor per budgetår, så innebär
detta en nedskärning som i sin tur medför
en minskning av arbetskraften för

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

vägbyggandet under budgetåret 1962/63
samt ytterligare friställande av arbetskraft
för det därpå följande året.

Med hänsyn till bilismens snabba utveckling
och de därmed sammanhängande
stora vägtransporterna är det
knappast rimligt att på detta område
gå in för en planering som innebär friställande
av arbetskraft.

Den vägplan som riksdagen för flera
år sedan har godkänt bygger på en
prognos för hur bilismen skulle öka.
Bilismen har i verkligheten utvecklats
betydligare snabbare än man förutsåg
när vägplanen utarbetades. Tillgängliga
uppgifter tyder på att 200 000—
300 000 flera bilar kommer att finnas
vid mitten av 1970-talet än vad man
förutsåg när man gjorde upp prognosen.

Frågan om hur mycket pengar som
finns tillgängliga för vägändamål har
redan berörts, men jag skall ändå
nämna några siffror beträffande reservationerna.
Vid utgången av budgetåret
1960/61 uppgick reservationerna för
väganslaget till omkring 360 miljoner
kronor. Sådana reservationer är naturliga
med hänsyn till att anslagsgivningen
sker per budgetår under det att
investeringsramarna avser kalenderår.
Det är då nödvändigt att ha en reservation
kvar när budgetåret är slut, ty
annars skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ju inte ha några medel till
sitt förfogande för den andra delen av
kalenderåret.

Behållningen på automobilskattemedelsfonden,
dit medlen förs, uppgick
den 1 juni 1961 till 757 miljoner kronor.
Med hänvisning till bl. a. vad finansministern
sade i går om att inkomsterna
från bilisterna och utgifterna
för vägändamål under de tre senaste
åren har gått jämnt ut vill jag
framhålla, att det inte är någon särskilt
stor reservation på automobilskattemedelsfonden.
Den behållning
som finns för närvarande utgör bara
3,6 procent av vägplanens beräknade

Skattereform m. m.

vägutgifter och kan därför inte sägas
vara tilltagen i överkant.

Finansministern tilläde också i går,
och det tror jag det finns skäl att understryka,
att vill man ha mera pengar
till vägbyggandet måste man se till att
mera pengar tillförs, och det är detta
som föreslås i propositionen som bevillningsutskottet
också har tillstyrkt.

Jag kanske i detta sammanhang också
kan bemöta vad herr Hedin sade
i går om att det över huvud taget inte
finns någon anledning att höja bensinskatten,
eftersom det finns en stor
reservation på automobilskatteinedelsfonden
och bilägarna sålunda redan i
förskott har betalat för underhåll och
nybyggen som ännu inte gjorts. Detta
uttalande måste bero på att han alldeles
missuppfattat frågan från saklig synpunkt
eller också bär missuppfattat vad
automobilskattemedelsfonden egentligen
innebär.

Med hänsyn till de nämnda siffrorna
kan jag också understryka att det
med en oförändrad bilbeskattning inte
kommer att uppstå jämvikt mellan utgifter
och inkomster under de närmaste
åren. Det kommer att uppstå ett underskott
på mellan 60 och 70 miljoner
kronor per budgetår om man skall fortsätta
att driva en expansiv vägpolitik.

Biksdagen har ju i andra sammanhang
framhållit den tvingande nödvändigheten
av att rusta upp väg- och
gatunätet. Detta är angeläget framför
allt från näringslivets synpunkt. Jag
förstår inte vad bl. a. herr Ohlin åsyftade
i går när han uttryckte sin uppfattning
så, att en ökning av bensinskatten
bara vore en börda för näringslivet.
Den uppfattningen måste bero på
att man ser alldeles för ensidigt på frågan.
Fraktkostnaderna spelar en mycket
betydelsefull roll för vårt näringsliv,
inte minst nu inför utvecklingen
av stormarknaden. Sverige ligger i Europas
ytterkant, och det kan vi ju inte
göra något åt primärt. Men sekundärt
kan vi genom att medverka till sänkta

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

fraktkostnader öka vårt näringslivs konkurrensförmåga
i detta avseende.

Jag behöver här bara i korthet erinra
om förhållandena inom en så viktig
exportindustri som träförädlingsindustrien.
Motsvarande gäller även inom
malmindustrien. För träförädlingsindustrien
betyder fraktkostnaderna, om
jag inte är fel underrättad, omkring 15
procent av produktionskostnaderna.
Bättre vägar med större kapacitet kommer
att ge denna industri ökad konkurrensförmåga.
En höjning av bensinskatten
enligt propositionens förslag
skapar utrymme för en väsentlig ökning
av medelstilldelningen till vägunderhållet
utöver vad som eljest vore
möjligt. Högerns och folkpartiets förslag
om ett direkt avslag på hela förslaget
om en höjning är absolut obegripligt.
Man brukar på de hållen annars
ofta säga att man företräder näringslivet.
I detta fall kan man inte
med bästa vilja göra gällande att man
företräder näringslivets verkliga intressen
— vilka intressen som då ligger
bakom undandrar sig givetvis mitt bedömande.

Centerpartiets förslag innebär, som
någon sade här i går, att man går en
bit på väg men stannar innan man
uppnått något godtagbart resultat.

I bevillningsutskottets betänkande
står det alldeles klart uttryckt att det
inte råder delade meningar inom utskottet
om att det är nödvändigt med
en fortsatt upprustning av landets vägar
och detta i så snabb takt som samhällets
resurser tillåter. Jag skulle kanske
ha önskat en något fylligare skrivning
just på det avsnittet, men såsom
betänkandet nu är utformat ger det ändock
en bild av vad utskottet menar:
tar man ut en höjd bensinbeskattning
på 5 öre per liter, som automatiskt
går till automobilskattemedelsfonden,
får denna därmed ökade resurser. Jag
tror att det är väl använda pengar för
denna förstärkning av resurserna till
vägväsendet.

Jag ber med dessa ord få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan i
dess betänkande nr 79. Jag ber också
att få yrka bifall till den reservation
som fogats till bevillningsutskottets betänkande
nr 74, angående brännoljebeskattningen,
fastän jag inte i mitt anförande
har berört den frågan.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att kommentera alla de 34 reservationerna
i bevillningsutskottets betänkande,
utan jag vill endast framlägga några
synpunkter på de föreslagna ökningarna
av den allmänna omsättningsskatten
och bensinskatten.

Som företagare kan jag inte annat
än reagera mot den inverkan en höjning
av omsättningsskatten på investeringar
och förbrukningsvaror har på
företagens kostnader.

Som bekant har finansminister
Sträng de senaste veckorna likt en jultomte
rest landet runt och delat ut julklappar
till svenska folket i form av
en skattesänkning. Men en julklapp
måste som vi alla vet betalas av någon,
och i det här aktuella fallet har
tydligen herr Sträng tänkt sig att företagarna
skall betala. Man ställer då frågan:
Varför har finansministern med
herr Hedlunds hjälp utvalt just företagarna
till betalande part? Jo, en god
härförare väljer den svagaste punkten
som mål för sitt anfall. Företagarna är
en splittrad grupp. Det stora flertalet
företagare är hårt pressade bl. a. av de
nu rådande kreditrestriktionerna och
en samtidig avtappning av pensionsfonderna.
Om vi företagare hade haft en
organisation med samma makt som
exempelvis LO, hade säkerligen varken
herr Sträng eller herr Hedlund
vidtagit de bebådade åtgärderna mot
företagen.

Herr talman! Det kan väl inte anses
vara politiskt realistiskt att i ett för
företagarna redan tidigare prekärt läge
genomföra nu föreslagna skattehöj -

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

ningar, vilka direkt drabbar produktionen;
såväl höjningen av skatten på
investeringar och förbrukningsvaror
som ökningen av bensin- och motorbrännoljeskatten
påverkar företagens
omkostnader.

I bevillningsutskottets betänkande nr
79 kan vi bl. a. läsa följande: »Ett undantag
för investeringsvarorna kan vidare
antas komma att öka efterfrågan
inom investeringssektorn och därigenom
medföra i nuvarande konjunkturläge
icke önskvärda biverkningar.»

Nej, ärade utskottsmajoritet, med nuvarande
kreditrestriktioner, vilka ensidigt
drabbar den kategori företagare,
som verkligen behöver rationalisera
och investera, behöver ni inte riskera
någon ökning av investeringarna. Jag
beklagar utskottets negativa inställning.
Enligt min åsikt bör företagarna vidta
effektiva motåtgärder för att kunna
bära höjda löner och andra omkostnader.
Dessa åtgärder är ökade investeringar
i toppeffektiva maskiner och en
ökad rationalisering. Därför anser jag
det vara en verklighetsfrämmande politik
att nu öka skattebördan för industri,
handel och serviceföretag med
icke mindre än 300 miljoner kronor.

En grekisk fältherre och konung
Pyrrhos yttrade en gång: En sådan seger
till och jag är förlorad. Yi företagare
kan i likhet med honom säga: Ett
sådant skattesänkningspaket till och vi
är förlorade.

Nej, herr finansminister, låt driftbudgetens
miljardöverskott betala den
föreslagna skattesänkningen i stället
för att vältra över skatten på oss företagare!
Det kommer att någorlunda bevara
vår konkurrensförmåga även på
exportområdet i en stundande, alltmer
hårdnande marknad.

Vi vet att vi från och med nyåret
kommer att belastas med ökade kostnader
för bl. a. ATP-avgifter och andra
sociala förmåner. DO har också framställt
mycket långtgående krav på löneökningar,
trots att Sverige redan top -

Skattereform m. m.

par statistiken i Europa i lönehänseende,
samtidigt som produktionsökningen
stagnerat. Om nu LO:s nya lönekrav
kommer att genomdrivas, kan
detta bli »den tuva som stjälper lasset»
för ett stort antal företagare, särskilt
de mindre.

Häromdagen fick vi genom radion
erfara att finansministern tillsatt en
kommitté med uppdrag att utreda de
fria företagarnas maktkoncentration genom
koncernbildning etc. Att för stor
maktkoncentration är farlig kan herr
Sträng ha rätt i, särskilt när det gäller
statlig makt. Men, herr finansminister,
med den penningpolitik som nu
tillämpas och med de föreslagna höjningarna
på omsättningsskatten kommer
en del små och medelstora företag
att automatiskt uppslukas antingen
av staten eller kooperationen eller
de stora koncernerna, alla med i det
närmaste obegränsade resurser. Då får
vi just den maktkoncentration som
herr Sträng säger sig vara rädd för.
Jag kan inte förstå logiken i att göra
det avsevärt svårare för de små och
medelstora företagargrupperna att fortbestå
och samtidigt hysa oro för att
företagen växer sig för stora och starka.

Regeringen har på senare tid äntligen
fått upp ögonen för vad det skulle
kosta Sverige att bli ställt utanför den
stormarknad som är under uppbyggnad
i Europa. Vårt näringsliv, vår arbetsmarknad
och vår sysselsättning — kort
sagt hela vår standard — skulle därmed
radikalt förändras. De länder som
nu tillhör EEC och de som snart kommer
att ansluta sig dit svarar för 70
procent av vår utrikeshandel. Vi behöver
nu mer än någonsin vara konkurrenskraftiga
i den internationella
handeln. Vi kan inte som tidigare enbart
lita till vår höga kvalité, utan vi
måste också inrikta oss på en hårdare
priskonkurrens än tidigare varit fallet.
Därför, herr talman, kan vi företagare
icke godta en ytterligare ökning av om -

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

sättningsskatten, som skulle komma att
reducera våra marginaler eller utlösa
en prishöjande effekt.

Ett borttagande av skatten på investeringsvaror
kommer snabbt att resultera
i lägre priser för konsumenterna.
Om vi skall kunna hävda oss inom ett
kommande stor-EEC, måste vi helt befria
investerings- och förbrukningsvaror
samt energi från skattebelastningar
av det slag som herr Sträng och det
»företagsvänliga» centerpartiet nu presenterar.

Herr talman! Det är ett rättvisekrav
som tillgodoses, om riksdagen redan
nu avslår proposition nr 188 i vad avser
skatt på förbruknings- och investeringsvaror.
Jag ber därför att få yrka
bifall till reservationerna nr XXI och
XXIV av herr Hagberg m. fl.

Beträffande den föreslagna höjningen
av brännolje- och bensinskatten med
4 respektive 5 öre litern kommer den
att drabba såväl näringslivet som nyttotrafiken
i dess helhet. Genom den
alltmer ökade bilismen flödar nya skattemiljoner
in i statskassan. Enbart i år
kommer det att inregistreras 18 000 fler
motorfordon än under fjolåret. Därför
är regeringens motivering för en höjning
av skatterna ohållbar.

Som motivering för en ökning av
bensinskatten framhöll såväl herr Hedlund
som herr Sträng i går kväll, att
vi bör ha kvar bilskattemedelsfondens
reservationer för eventuellt kommande
beredskapsarbeten. Det framhölls också
att fondens storlek är cirka 750 miljoner
kronor. Men båda talarna glömde
i sammanhanget att vi under budgetåret
1958/59 utförde beredskapsarbeten
för 169 miljoner kronor, under
1959/60 för 210 miljoner och under
1960/61 för 148 miljoner kronor. Och
inte en enda krona härav togs från bilskattemedelsfonden.
Den har tvärtom
ökat under de senaste åren.

Ohållbar är också utskottets motivering,
att skatterna på bensin och olja
på grund av vikande priser bör kunna

höjas. Om regeringen avser att i framtiden
belasta produktionen med eventuellt
kommande skattehöjningar, så
utlöses en broms, när vi i stället borde
få en sporre till förbilligande av våra
produkter.

Med anledning av utskottets motivering
i skrivningen frågar jag, om det
verkligen är regeringens avsikt att via
skattehöjningar öka priserna på konsumtionsvaror
enbart av den anledningen,
att fabrikanterna genom investeringar
och rationaliseringar har lyckats
sänka priserna? Det betyder i så
fall i praktiken att regeringens politik
riktar sig mot det konsumentintresse,
som regeringen i vanliga fall säger sig
vilja företräda.

I EEC-debatten framhöll regeringens
talesmän gärna de neutrala staterna
Österrike och Schweiz som ett föredöme.
Vi skall följa dessa båda stater,
när det gäller associeringen till EEC.
Och jag har ingenting emot att vi även
då det gäller bensinprissättningen följer
dessa båda staters exempel. Bensinpriset
i Österrike är i dag 64 öre och
i Schweiz 53 öre per liter. Det bör
kammarens ärade ledamöter ha i minne,
när vi nu går att rösta om bensinskattens
höjd.

Herr Kärrlander framhöll att vi måste
höja bensinskatten för att kunna bygga
ut vägarna. Herr Hedlund och centerpartiet
anser däremot, att vi bör använda
pengarna för att belägga vissa
vägar med oljegrus. På den punkten är
herrarna synbarligen inte överens.

Till slut måste jag något beröra centerpartiets
taktik och knipslughet eller
låt mig säga dimbildningsmanöver i detta
ärende, då det gäller att öka kostnaderna
för motorismen med 75 miljoner
kronor per år. I motionen II: 881 av
herr Grebäck m. fl. kan man, hör och
häpna, läsa följande: »Det torde höra
en gången tid till att inte beakta motorismens
stora nyttovärde för ett samhälle
som det nuvarande. Ett samhälle som
satsar åtskilligt på fritidsavkoppling

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

och effektivt utnyttjande av semestrar
och annan fritid kan icke heller underlåta
att uppskatta bilismens betydelse
i sådana sammanhang. Men för ett
växande antal människor i detta de
många milens land har motorismen blivit
till nödvändighet både i arbetet och
vid färd till och från arbetsplatsen. Vad
traktorer och motorredskap betyda i
arbetet på åkern, i skogen och på vägen,
vad person- och lastbilar liksom
bussar betyda för trafiken kan knappast
överskattas. Även i fall, då de belopp
skattehöjningen orsakar inte förefalla
stora för den enskilde, måste en
sådan höjning betraktas som uttryck
för bristande motorvänlighet, för bristande
förståelse för nyttan och gagnet
av motorismen, som bristande förståelse
för de avlägset boende och deras
problem när det gäller både verksamhet
och kommunikationer.»

Det talades i går kväll från denna talarstol
om grova försök till röstfiske.
Jag vet ju inte vad man skall kalla denna
motion för, men alla ni som hört
denna hjärtknipande appell från centerpartiet
anser väl, att centerpartiet
skulle komma att begära en betydande
sänkning av bensinskatten. Så blev tyvärr
ej fallet. I en annan motion har
centerpartiet tvärtom visat sin motorvänlighet
eller rättare sagt dess motsats.
Centerpartiledaren herr Hedlund
m. fl. yrkar i motionen II: 876 att bensinskatten
skall höjas med 3 öre per
liter — herr Hedlund tycks därmed helt
ha förbisett sina partikamraters motorvänliga
appell — med den, om j^ag får
använda uttrycket, »krystade» förklaringen
att 75 miljoner kronor måste anskaffas
för bl. a. oljegrusbehandling av
vägarna. Jag säger detta mot bakgrund
av de siffror som herr Kärrlander redan
har meddelat, nämligen att utöver
de 745 miljoner som den 30 juni 1961
var reserverade i bilskattemedclsfonden,
fanns 377 miljoner kronor beviljade
men inte använda anslag. Alltså stod
1 122 miljoner kronor till förfogande.

Skattereform m. m.

Behöver man då verkligen belasta motorismen
med ökade skatter? Det hade
faktiskt funnits möjlighet att belägga
de vägar med oljegrus som herr Hedlund
tycker vara i särskilt behov av.
Det hade varit möjligt att belägga dessa
vägar, om det funnits arbetskraft. Kapital
finns ju.

Den 30 juni 1962 beräknas bilskattemedelsfonden
ha ökat till 870 miljoner
kronor och beviljade ej använda anslag
till cirka 380 miljoner kronor. Är det
då, herr Kärrlander, motiverat att höja
bensinskatten för att kunna anslå ytterligare
60 miljoner kronor till byggande
av vägar, när bilskattemedlen enligt experternas
beräkningar i alla fall kommer
att öka? Vi har till vårt förfogande
den 1 juli 1962 1 250 miljoner kronor.

Motororganisationerna och deras medlemmar
har också reagerat mot denna
ökning av bensinpriset och anser att
den är obehövlig. Då jag nu tagit del
av det faktiska läget måste jag konstatera,
att den av centerpartiet föreslagna
ökningen av bensinskatten inte bara är
orättvis utan även obehövlig.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen nr XXIX av herr Hagberg
m. fl.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag tror att det är nödvändigt
med ett genmäle, eftersom herr
Darlin talar om hur mycket pengar det
finns för vägbyggandet. Jag påpekade
i mitt inlägg, att de reservationer på
360 miljoner kronor som fanns vid budgetårets
utgång 1960/61 är nödvändiga
för att man skall kunna bedriva verksamheten
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till kalenderårets utgång, eftersom
anslagsanvisningen sker per
budgetår men verksamheten inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen sker per
kalenderår. Därför skulle ju den situationen
uppstå, att om man inte hade
några reservationer, alltså något överskott
vid budgetårets utgång, skulle

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

man inte ha några medel alls för den senare
delen av kalenderåret. Det är en
sammanblandning som många gör sig
skyldiga till.

Den 1 juni i år fanns en behållning på
757 miljoner kronor i automobilskattemedelsfonden.
Jag vill göra det tillägget,
att under de tre senaste åren har för beredskapsarbeten
förbrukats inemot 600
miljoner kronor. Dessa pengar har gått
till väg- och gatubyggnadsarbeten. Att
ha en buffertfond, som uppgår till 3,6
procent av vägplanens beräknade vägutgifter,
tror jag inte man kan säga är
att ha en buffert i överkant. Dessutom
vill jag, när man talar om beskattning
och belastning på bilismen, säga att
det nog är svårt att finna något land i
Europa som har billigare bensin och billigare
bilskatter än vi har i vårt land.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har nyss pekat på
bensinpriserna i Schweiz och Österrike.
I Schweiz var bensinpriset 53 öre per
liter och i Österrike 64 öre.

Beträffande beredskapsarbeten ber
jag ännu en gång få poängtera att inte
en enda krona har tagits från bilskattefonden
till dessa.

Beträffande herr Kärrlanders påpekande
ber jag få upplysa att den 30
juni 1961 fanns 377 miljoner kronor
och vid kalenderårets slut, vid utgången
av 1960, 147,6 miljoner reserverade
ej använda anslag.

Jag vidhåller mitt påstående, att en
skattehöjning inte är erforderlig med
hänsyn till att vi i år får 18 000 nyregistreringar;
nästa år kanske dessa uppgår
till 20 000 eller 30 000. Därmed kommer
mera pengar in i bilskatt och bensinskatt
och utbyggnad av vägarna kan
ske utan ökade besinskatter.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Det vore frestande att
göra som den som tröttnade på att skriva
till sin käresta — han hänvisade till

det föregående. Jag skall inte göra så,
men jag skall bara yttra några få ord.

I folkpartiets motion i skattefrågorna
angående högre bottenavdrag för folkpensionärer
anförs bl. a. följande: »En
pensionär som har endast folkpension
att leva på blir regelmässigt befriad
från inkomstskatt till såväl stat som
kommun. Har folkpensionären en obetydlig
inkomst vid sidan av folkpensionen,
blir han enligt rådande praxis ej
beskattad, men uppgår inkomsten till
nämnvärt belopp beskattas han för en
växande del av den samlade inkomsten
och får redan vid en relativt låg sidoinkomst
erlägga skatt för hela inkomsten,
inklusive folkpensionen. Till
detta kommer att bostadstilläggen, som
är inkomstprövade, reduceras och bortfaller
vid viss storlek av sidoinkomsten.
» Vidare heter det i motionen:
»Det kan därför inte förbises att här
föreligger ett problem som bl. a. har
återverkningar på folkpensionärernas
intresse för en extrasyssla, vilket han
eller hon med hänsyn till sin hälsa i och
för sig inte anser sig ha anledning att
avvisa.»

Herr talman, äkta makar har i dag
4 430 kronor i folkpension. Om någon
av dem har inkomst av tjänstepension
på 1200 kronor i månaden och därutöver
förtjänar 2 500—3 000 kronor
om året, bortfaller det kommunala bostadstillägget.
De får också betala skatt,
vars storlek är beroende på myndigheternas
välvilja. Det finns vissa möjligheter
till skattebefrielse. Men i regel är
taxeringsnämndernas ordförande tillsatta
av länsstyrelsen; de är måna om statens
och kommunens inkomster, och det
är ju deras uppgift att vara. Men i regel
blir det en hård beskattning. Jag träffade
denna vecka en folkpensionär som
hade fått 852 kronor i restskatt. Han
hade under året utfört vissa servicearbeten,
och nu kom skatten på inkomsten
därav. Han beklagade sig inte, men det
är klart att han tyckte att skatten var
dryg.

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

Av de mer än 700 000 folkpensionärerna
är många arbetsföra, under det att
andra tycker att de har gjort skäl för
sig — de orkar inte uträtta mer. Men de
som fortfarande är arbetsföra avstängs
ofta från arbete vid 67 år genom uppgörelser
mellan företagsledningar och
fackföreningar. Det är inte lätt för en
arbetsför människa att gå sysslolös. Han
tar gärna ett arbete efter uppnådd pensionsålder.
Arbetet är kanske inte lika
kvalificerat som det han hade förut,
men han orkar med det och han får litet
extrainkomster. Arbetsmöjligheterna är
ju nu så stora, att vi till och med importerar
arbetskraft. Det finns ovanligt
många arbetsuppgifter som en folkpensionär
kan fullgöra till gagn för såväl
det enskilda arbetsområdet som samhället
i dess helhet. Jag menar att samhället
härvidlag borde inta en vänligare
attityd än det har gjort förut.

Som jag nämnde blir pensionärerna
ofta sysslolösa. I vårt moderna samhälle
finns det ju inte så mycket för en
pensionär att göra hemma. Han behöver
i allmänhet inte ens gå ut i vedboden
och hugga ved och han har kanske
inte någon trädgård att arbeta i.
Han vill inte sluta i det föreningsliv,
där han varit med under en stor del
av sitt liv, utan han vill fortsätta att
ge någonting där. Allt sådant kostar
pengar, och pensionärerna behöver ju
också i övrigt ha något att röra sig
med, och pengarna är odryga även för
en folkpensionär med en liten extrainkomst.

Jag menar att vi i dagens samhälle
skulle kunna ge dessa folkpensionärer
ett extra avdrag för den insats de har
gjort en gång i livet men också för den
insats de kan fortsätta att göra och är
villiga att utföra. Det tycker jag vore
en god gärning i vårt moderna och i
så många avseenden förträffliga samhälle.

I ett interpellationssvar, som jag fick
av finansministern i våras rörande ändring
av skatten för folkpensionärer
2 — Andra kammarens

Skattereform m. m.

framhölls bl. a., att de förslag allmänna
skatteberedningen kommer att framlägga
kan förutsättas komma att påverka
även folkpensionärernas beskattning.
Någon specialutredning av denna fråga
synes därför inte nu böra ifrågasättas,
sade finansministern. Det är ju ändå
så — det måste vi erkänna -— att genom
finansministerns föreliggande skatteförslag
blir det en viss lättnad för
folkpensionärerna, och det skall vi notera
med tacksamhet. Finansministern
sade i våras, att det inte går att bryta
ut en fråga ur skatteberedningen.
Den ståndpunkten har han alltså här
frångått, och det är ingenting annat
än gott att säga därom.

Jag träffade för någon tid sedan en
folkpensionär som hade fått 652 kronor
i restskatt. Vi räknade ut att enligt
det nya systemet skulle han ha fått
en restskatt som var ett par hundra
kronor lägre. Det är tacknämligt. Jag
tror emellertid inte att vi kommit så
långt som vi borde när det gäller lättnader
för folkpensionärerna, de som
ingen förmögenhet har och en ringa
extrainkomst.

Jag vill sluta med att citera vad den
s. k. Möllerkommittén för åldringsfrågor
säger angående åldringarnas skattebörda:
»I anslutning till detta önskemål
vill kommittén framhålla att vid de låga
inkomstbelopp, som det här i allmänhet
blir fråga om, är pensionärens
subjektiva reaktion inför skattebestämmelserna
starkare än som rimligen kan
vara motiverat av sakens ekonomiska
betydelse. Denna psykologiska faktor
kan man ej bortse från vid bedömandet
av hithörande frågor.»

Ilerr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag skall endast ta upp
ett inslag i det s. k. skattepaketet.

I proposition nr 188 har gränsen för
påförande av folkpensionsavgift och
sjukförsäkringsavgift höjts från 1 200
kronor till 2 400 kronor, och man har

protokoll 1961. Nr 36

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

även höjt gränsen för befrielse från
deklarationsplikten till motsvarande belopp.
Avsikten har varit dels att minska
den administrativa belastningen på
taxeringsnämnderna — man får ju på
detta vis bort ett inte obetydligt antal
deklarationer —, dels att befria från avgift,
där förmåga saknas att betala såväl
avgifter som skatter. Det finns ju
ett existensminimum fastställt som ligger
avsevärt över ortsavdragen, och
taxeringsnämnderna har alltså möjlighet
att göra en höjning av ortsavdraget
med högst 3 000 kronor i de fall, då
framställning därom gjorts och taxeringsnämnderna
anser det skäligt. Härav
framgår klart att ortsavdraget inte
är till fyllest som existensminimum, och
detta understryker ytterligare det otillfredsställande
i att vi har en avgiftsbelastning
som börjar redan i botten av
den taxerade inkomsten.

Mot denna bakgrund måste höjningen
av det belopp, som medför skyldighet
att erlägga dessa avgifter, hälsas med
tillfredsställelse. I förslaget har emellertid
någon skillnad inte gjorts mellan
ogift och gift eller ensamstående med
barn. Skyldigheten att erlägga avgift
drabbar i samtliga fall vid 2 400-kronorsgränsen.
Jag anser detta vara en
inkonsekvens. Ortsavdragen har ju olika
storlek, beroende på om den skattskyldige
är ogift eller gift eller ensamstående
med barn. Tillsammans med
några kamrater här och i medkammaren
har jag tagit upp detta problem i
en motion, och vi föreslår att som en
första och omedelbar åtgärd skall gifta
och ensamstående med barn helt befrias
från pensionsavgift, när den taxerade
inkomsten inte överstiger 3 600
kronor, varefter det sker en stegring
trappvis upp till fullt uttag vid 4 500
kronor eller lika med ortsavdraget. Vid
en taxerad inkomst på 3 600 kronor
blir uttaget enligt förslaget i propositionen
144 kronor och enligt vårt förslag
10 kronor. Det är en skillnad på
134 kronor. För människor med såda -

na inkomster som det här är fråga om
rör det sig inte om små pengar.

Andra lagutskottet, som har behandlat
denna del av vår motion, har sagt
att det finns vissa skäl som talar för
att man borde gå oss till mötes. Jag
undrar om det inte hade varit riktigare
och mera konsekvent att säga, att
alla skäl talar för att vidta denna ändring.
Man kan väl inte hävda att man
skall ha dessa skillnader i ortsavdrag
för att inte ta ut skatt där bärkraft inte
finns och samtidigt ha kvar bestämmelser,
som jämställer människorna
oavsett deras civilstånd.

Till andra lagutskottets utlåtande nr
72 är fogad en reservation av herrar
Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta
i vilken motionsyrkandet tas upp,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

I vår motion har vi också tagit upp
frågan om den framtida finansieringen
av folkpensioneringen och sjukförsäkringen.
Centerpartiets principiella inställnihg
innebär grundtrygghet för alla
som utan egen förskyllan har kommit
i en sådan situation, att de saknar
möjlighet att själva svara för sin försörjning,
och denna trygghet skall vi
alla genom samhällets försorg solidariskt
garantera efter bärkraft. Vi har
visserligen nu ett ganska stort inslag
av skattefinansiering, men vi har också
ett betydande inslag av avgiftsfinansiering.
Detta avgiftsfinansieringssystem
är inte uppbyggt med hänsyn till
skattebetalarnas bärkraft, utan det slår
förhållandevis hårt bland de små inkomsttagarna.
Att detta är förhållandet
erkänner såväl finansministern i sin
proposition som andra lagutskottet i sin
motivering samt bevillningsutskottet,
som har haft att behandla den andra
delen av vår motion.

Låt mig i detta sammanhang skjuta
in en sak. Under gårdagens debatt gick
en stor del av tiden åt till att diskutera
totalbalansering och/eller graden av
överbalansering i nuvarande konjunk -

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

turläge. Man ägnade mycken tid åt detta
samtidigt som man konstaterade, att
man inte hade tillgång till något material
för att egentligen kunna föra en
sådan debatt. Det vore väl lika bra att
man konstaterade, att denna skattesänkning
i själva verket innebär att man
säger att vi i dag vågar gå så här långt,
och om det finns möjlighet att gå vidare,
får vi återkomma till att pröva
detta i vanlig ordning till våren. Då
får man försöka åstadkomma en sådan
millimeteravvägning som man väl strävar
att komma fram till.

Om det skulle finnas förutsättningar
för att gå längre till våren, vilket jag
personligen hoppas, menar vi motionärer
att det är i det avseende vi berört
som man bör ta ett ytterligare steg.
Vi har pekat på angelägenheten av att
övergå från avgifts- till skattefinansiering
av dessa samhälleliga åtaganden,
och vi har också pekat på att man borde
eftersträva en sänkning av uttagningsprocenten
i det lägsta skiktet. Såvitt
jag förstår är detta egentligen den
enda väg som återstår, om man verkligen
vill åstadkomma en skatte- och
avgiftslättnad för människor med små
inkomster.

Jag tror inte att människor i allmänhet
när de får sin skattsedel ser efter
på de specifiserade raderna om det är
avgifter eller skatter de liar att betala,
utan de tittar på slutsumman för att
se hur stor deras slutliga skatt respektive
restskatt är. Den enda möjlighet
som egentligen står till buds för att befria
folk i lägsta inkomstskiktet, som
inte har någon skattekraft, är att ta bort
avgifterna i botten och att sänka uttagningsprocenten
i första skiktet, och
det är mot denna bakgrund som vi liksom
uppenbarligen reservanterna herrar
Sundin och Vigelsbo i bevillningsutskottet
menar, att man i den stora
skatteberedningen borde ge dessa ärenden
förtur, så att man i tid och i detalj
kunde få klarlagt hur en ytterligare
skattelättnad för denna grupp skall
genomföras.

Skattereform m. m.

Med detta, herr talman, ber jag att
också få yrka bifall till reservation nr
X av herrar Sundin och Vigelsbo i bevillningsutskottets
betänkande nr 79.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Man har av många orsaker
med ett betydande intresse motsett
denna skattedebatt, bl. a. därför att
man var nyfiken på hur centerpartiet
och socialdemokraterna skulle förklara
att det just beträffande den här frågan
var så nödvändigt att träffa en överenskommelse
av detta slag. Finansministern
har i tidskriften Tiden givit en förklaring
till varför han talat med centerpartiet
men inte med folkpartiet och högern.
Han menar att folkpartiet och högern
inte har genomgått den moraliska
upprustning, som enligt herr Strängs
mening följer av att ha varit med och
regerat. Vi skulle alltså inte vara tillräckligt
ansvarskännande för att det
över huvud taget skulle gå att resonera
med oss. Om den förklaringen kan man
säga, att den är mer roande än övertygande.

Under debatten har givits även andra
förklaringar. Jag lyssnade i första kammaren
på herr Sundin. Han framhöll
med stor skärpa, att överenskommelsen
bl. a. och kanske framför allt kommit
till för att inte kommunisterna skulle
få något inflytande på beslutet. Denna
tanke har också skymtat fram på annat
håll; bl. a. har finansministern antytt
den. Om man utgår från att det ligger
allvar i den förklaringen, är det intressant
att undersöka skattepaketet för
att finna vilka förslag som finns i det,
där kommunisterna skulle kunna passa
på att försöka få detta inflytande. Då
kommer man nog fram till att det förslag
i fråga om vilket en sådan risk kunde
föreligga är höjningen av drivmedelsskatten,
ty där har kommunisterna redan
en gång tidigare varit med om att
ge regeringen ett bakslag. Just där kunde
man alltså vänta sig att det skulle
kunna ske en gång till.

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

Om meningen var att hålla kommunisterna
borta, borde man varit alldeles
särskilt angelägen om att få en bindande
överenskommelse beträffande drivmedelsskatten.
Men det tycks man ha
underlåtit, i varje fall att döma av centerpartiets
motion och reservation. Jag
skulle nog tro, att detta med kommunisterna
är en efterhandsrationalisering.
Vi kan ändå inte gärna utgå från att vi
inom oppositionen skall vara tvungna
att stödja regeringen i alla frågor där
det är risk för att kommunisterna inte
skall göra det. Det vore ju en alldeles
orimlig ståndpunkt.

Jag har avlämnat en motion, där jag
föreslår att riksdagen skall göra ett uttalande
innebärande att den prisgeografiska
undersökning som riksdagen tidigare
har begärt skall fullföljas. Om detta
säger bevillningsutskottet följande:
»I förevarande proposition har icke
gjorts något uttalande som skulle innebära
att denna undersökning skulle inställas
av det skälet att skattegrupperingen
slopas. Någon anledning för riksdagen
att i skrivelse begära ett fullföljande
av den prisgeografiska undersökningen
torde därför inte föreligga.» Utskottet
erinrar också om att dyrortsgruppering
förekommer inte bara i skattehänseende
utan även på lönesidan.

Så kan man naturligtvis resonera, men
när riksdagen vid tidigare tillfällen begärt
denna prisgeografiska undersökning
har det alltid skett just med anledning
av framstötar beträffande skattegrupperingen.
Statsutskottet var väl
först, 1956, men sedan har också bevillningsutskottet
vid ett par tillfällen påyrkat
en sådan prisgeografisk undersökning,
och det har varit just i samband
med frågan om skattegrupperingen.
Frågan behandlades senast av vårriskdagen
på grund av en motion. Bevillningsutskottet
sade då bl. a., att det
i likhet med tidigare års bevillningsutskott
ansåg att resultatet av denna undersökning
borde avvaktas innan ställning
togs till principfrågan om skatte -

grupperingens avskaffande. Man kan
inte gärna tolka detta på annat sätt än
så, att bevillningsutskottet i våras ansåg
att vi borde ha denna prisgeografiska
undersökning färdig innan vi kunde
ta ställning till frågan om skattegrupperingen.

När finansministern framlade detta
förslag begärde han rätt mycket av bevillningsutskottet
och riksdagen. Han
begärde att samma bevillningsutskott,
som redan en gång under denna riksdag
avstyrkt ett förslag om skattegrupperingens
avskaffande, nu skulle tillstyrka
ett liknande förslag, och han begärde
av samma riksdag, som redan har
avslagit ett förslag om skattegrupperingens
avskaffande, att den nu skulle bifalla
förslaget. Det är ytterst sällsynt
att bevillningsutskottet och riksdagen
uppför sig på det sättet.

Bevillningsutskottet framhåller emellertid
nu: »Det bör i sammanhanget påpekas
att invånarna i övre Norrland
inte kommer i sämre läge genom att
ortsavdragen höjs på sätt föreslagits i
propositionen i samband med skattegrupperingens
avskaffande.»

Men det är väl alldeles tydligt, att om
man har en skattegruppering och avskaffar
den, så kommer de områden som
har legat i toppen av denna skattegruppering
att i fortsättningen få betala en
procentuellt större andel av statens utgifter
än tidigare. Även om skillnaden
inte är så stor, finns det dock en skillnad.
Det är obestridligt. Man kan ju
säga, att om det har varit ett oberättigat
privilegium för övre Norrland att ligga
i toppen på skattegrupperingen, så är
det riktigt att detta privilegium avskaffas,
men jag har ännu inte mött någon
som sagt så.

Finansministern kommer in på detta
i sin artikel i Tiden. Han säger att det
är lämpligast att en differentiering av
medborgarnas inkomster, som motiveras
med hänsyn till ortsmässigt skiftande
levnadskostnader, allenast bör ta sig
uttryck på lönesidan. Det är tydligt att

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

det inte räcker med ett högre ortsavdrag
för att kompensera högre levnadskostnader
utan att något måste även göras
på lönesidan, men vad finansministern
menar måste vara att lönerna skall vara
så mycket högre, att de dels kompenserar
de högre levnadskostnaderna, dels
också kompenserar det skattebortfall
som man får på lönetillägget. Vad man
än kan säga om den politiken, så inte
kan den bidra till att locka företag till
Norrland. De pengar, som staten sparar
genom att inte ha ett högre ortsavdrag
för Norrlands vidkommande, kan lämpligen
överlämnas till arbetsmarknadsstyrelsen
för att användas som rese- och
flyttningsbidrag för de norrlänningar,
som flyttar ifrån Norrland.

Man kan säga att mitt resonemang
borde leda fram till ett avslagsyrkande
på regeringsförslaget på denna punkt.
Nu skall jag emellertid gärna medge,
att den nuvarande skattegrupperingen
har många skönhetsfläckar och att jag
fördenskull kan biträda förslaget och
betrakta det som gällande ett slags nollställning
av ortsgrupperingen. Men jag
vill gärna understryka, att därmed inte
sista ordet behöver vara sagt i denna
fråga. Avskaffandet av skattegrupperingen
är inte någon fördel för övre
Norrland, och det är naturligtvis inte
heller höjningen av bensinskatten.

Under debatten här har det tryckts
hårt på att det behövs mer pengar till
vägarna. Jag tycker att de siffror som
återfinns i centerpartiets motion vederlägger
detta. Det föreligger inget omedelbart
behov av ytterligare medel för
detta ändamål, vilket också framgår av
det förhållandet, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
även om den skulle
få de anslag den begärt i sina petita,
räknar med ett visst överskott under
kommande budgetår. Något omedelbart
behov att av det skäl som här nämnts
höja besinskatterna föreligger sålunda
inte.

Herr Vigelsbo sade också i går, att
om centerpartiets förslag om höjning

Skattereform m. m.

av bensinskatten faller, skall man från
det hållet rösta för avslagsyrkandet.
Även det tyder väl på att centerpartiet
inte tar alltför allvarligt på kravet om
ytterligare medel till vägarna. Man menar
tydligen att det vid en utebliven
treöreshöjning av bensinpriset går bra
även utan någon höjning alls, och det
tror jag är riktigt.

Nu har emellertid centerpartiet föreslagit,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle begära ett förslag, innebärande
att bensinpriserna skall bli lika
över hela landet. Jag är för egen del
mycket intresserad av detta. Det är en
fråga, som har behandlats vid många
tillfällen här i riksdagen men utan att
vi just kommit någon vart. Nu ligger
frågan hos lokaliseringsutredningen, och
jag har litet svårt för att tro att dess
lösning skulle påskyndas, om vi på det
sätt som här har föreslagits skriver till
regeringen. Vad som fattas är väl egentligen
ett förslag om hur denna sak skall
kunna ordnas på ett lämpligt sätt, och
något sådant förslag har vi inte sett till.
Jag vill emellertid säga, att jag är intresserad
av en lösning av denna fråga,
och därest det visar sig finnas möjligheter
att klara av saken, så vill jag gärna
vara med om det. Men att centerpartiet
lagt fram detta sitt förslag just i
detta sammanhang kan väl till någon
del bero på att man är rädd för att förslaget
om en treöreshöjning av bensinpriset
skall »smaka» litet illa i Norrland.
Förslaget om enhetliga bensinpriser
är väl avsett att i någon mån ta bort
denna smak. Det är sylten till ricinoljan,
så att säga.

Jag vill slutligen än en gång understryka,
att om man bara kan finna någon
utväg att lösa detta problem, är
jag för min del gärna med på att stödja
ett sådant förslag.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):
Herr talman! Centerpartiet har framlagt
en motion med yrkande om att riks -

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

dagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam prövning och förslag
rörande en differentiering av bensinskatten,
antingen vid det direkta skatteuttaget
eller genom restitutionsförfarande,
så att bensinpriset kan bli enhetligt
över hela landet.

Självklart har bensin- och råoljepriserna
en avgörande betydelse för näringslivets
lokalisering. Fraktkostnaderna,
vari bensin- och oljekostnaderna väger
tungt, griper in i praktiskt taget
varje form av verksamhet. Det gäller
inte enbart näringslivets kostnader, utan
det berör också den enskilde individen.
Jag skall inte vidare framföra argument
och motiv för ett lika bensinpris över
hela landet; det har gjorts under lång tid
motionsledes och genom inlägg i debatterna
här i riksdagen.

Herr Darlin tog för en stund sedan
upp frågan om bensinpriserna från denna
talarstol. Han angrep centerpartiets
inställning i denna sak. Jag vill inte ta
kammarens tid i anspråk för att replikera
på den punkten, eftersom de synpunkter
herr Darlin framförde inte är
nya i denna debatt. Jag ber därför att i
det sammanhanget få hänvisa till vad
som tidigare sagts i denna fråga under
debatten.

Frågan om ett enhetligt besinpris tror
jag däremot inte har varit uppe till behandling
i den nu förda debatten om
det s. k. skattepaketet 1960 överlämnades
frågan till utredningen rörande näringslivets
lokalisering. Då förslag därifrån
ännu inte synes vara att vänta,
framstår det som nödvändigt att särskilda
åtgärder skyndsamt vidtas. Som
ett uttryck härför vill jag även tolka det
uttalande, som utsändes genom TT från
de norrländska turistföreningarnas och
Norrlandsförbundets sammanträde i
Hammarstrand sistlidna helg. I detta uttalande
krävdes en utjämning av bensinpriserna
i samband med riksdagens
behandling av bensinskatten. I detta
sammanhang skulle jag vilja rikta en
fråga till herr Henning Gustafsson i

Skellefteå, om han tror att Norrlandsförbundet
och de norrländska turistföreningarna
slår särskilt vakt om centerpartiet,
när de intar samma ståndpunkt
i detta avseende som vi. Om man nu
vill stödja lösningar, som synes kunna
realiseras, finns det möjligheter att göra
detta genom att rösta för bifall till den
reservation som centerpartiet har avgivit
i denna fråga.

De norrländska turistföreningarna
och Norrlandsförbundet har liksom vi
motionärer i motsats till bevillningsutskottets
majoritet den meningen, att frågan
om ett för hela landet enhetligt bensinpris
lämpligen kan lösas såsom en
med beskattningen sammanhängande
fråga.

Utskottsmajoriteten redovisar som
sin uppfattning, att det inte kan vara
»praktiskt genomförbart att tillämpa
olika skattesatser för skilda varupartier
beroende på inom vilket område
inom landet bensinen skulle användas».
Detta skulle medföra tekniska svårigheter,
säger man, och strida mot principerna
i vår skattelagstiftning.

Landet är som bekant indelat i olika
priszoner för bensin beroende på fraktkostnaderna.
Det torde enligt min mening
knappast möta särskilt stora svårigheter
att justera bensinskatten i förhållande
till de fraktkostnader, som belastar
olika priszoner i jämförelse med
den s. k. nollzonen med det lägsta bensinpriset.
Påståendet att en skattedifferentiering
på bensin skulle strida mot
principerna i vårt skattesystem kan
inte vara så välgrundat. Restitution av
bensinskatt förekommer redan när den
anses träffa orättvist. Ett restitutionsförfarande
eller en direkt skattedifferentiering
får ju den verkan, att den
som bor mera avlägset och har stora avstånd,
såsom det här är fråga om, inte
behöver drabbas av ett högre bensinpris.
Det s. k. skattepaket, som riksdagen
här behandlar, är ju ett exempel på
hur skatter anpassas och justeras för att
bli rättvisare i förhållande till sociala,

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

ekonomiska och även andra förhållanden.

I debatten kring frågan om ett enhetligt
bensinpris har från visst håll framförts,
att ett radikalmedel vore att förstatliga
oljehandeln. Detta vore väl ändå
att begå större våld än nöden kräver,
eftersom det tycks råda någorlunda
enighet om att en sådan åtgärd är obefogad
från andra synpunkter. Då enligt
vår mening lösningen av frågan om ett
enhetligt bensinpris för hela landet dels
inte längre behöver fördröjas på grund
av tekniska svårigheter om man följer
vårt förslag, som bl. a. understödes av
de norrländska turistföreningarna och
av Norrlandsförbundet, och dels och
framför allt fordrar skyndsammaste
möjliga behandling, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation
XXXI av herrar Sundin och Vigelsbo.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
ställde en direkt fråga till mig.
Han ville veta om jag tror att uttalandet
från turistföreningarna i Norrland
och Norrlandsförbundet berodde på att
de ville stödja centerpartiet. Nej, det
tror jag inte. Däremot tror jag att de
kanske har rätt mycket överskattat möjligheterna
att komma fram till ett resultat
på denna väg.

Herr Nilsson säger, att jag skall rösta
med centerpartiets förslag. Det skulle
jag nog göra, om jag trodde att det
skulle leda till något och framför allt
om jag vore övertygad om att det skall
ske på det sätt som man mycket schematiskt
antytt i reservationen. Jag är
ganska osäker i detta avseende. Däremot
skall jag gärna utlova samarbete
så snart ett förslag framkommer, som
förefaller att vara vettigt och genomförbart
och som inte är alltför krångligt
att administrera.

Skattereform m. m.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Huruvida denna fråga
kan lösas på det sätt som vi föreslår
har ännu inte undersökts. Vi liksom turistföreningarna
i Norrland och Norrlandsförbundet
anser att man mycket
väl kan gå denna väg och att den inte
behöver bli krånglig. Om man liksom
vi vill att Kungl. Maj:t skall få riksdagens
uppdrag att snabbutreda denna
fråga, och därigenom erhålla snabbaste
möjliga behandling av den bör man alltså
rösta för centerpartiets reservation.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Ett 40-tal talare har varit
uppe i denna stol, och det har väl
hållits sammanlagt mellan 50 och 60 anföranden.
Givetvis finns det då inte så
mycket som man kan berika denna debatt
med. Jag har därför strukit ned
nästan allting, höll jag på att säga.
Men jag tycker mig ändå ha funnit en
liten grästorva där ingen förut varit
och nafsat, och med anledning därav
ber jag att få göra några kommentarer
till högerns motion och reservation om
förhöjda avdrag för folkpensionärerna.

Enligt detta förslag skulle ortsavdraget
för folkpensionärer utgöra 3 600
kronor för ogifta och 6 000 kronor för
gifta, där den ena av makarna var pensionär.
För gifta pensionärer skulle
ortsavdraget utgöra 7 200 kronor.

Herr Heckscher talade om julklappar
och jultomtar. Efter att ha studerat detta
avsnitt i högerns motion undrar jag
var vi verkligen har jultomten.

Bestämmelserna om rätt för taxeringsnämnd
att medge extra avdrag på
3 000 kronor skall gälla också i fortsättningen.
Det är givetvis rätt att de gamla,
som redan har gjort sin aktiva insats
i produktionen och som nu har
det besvärligt, bör ha förmåner utöver
vad vi andra har. Det är väl detta som
är orsaken till att taxeringsnämnderna
har rätt att höja ortsavdraget med

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

ytterligare 3 000 kronor, men vid varje
sådan bedömning måste vederbörandes
ekonomiska ställning ingå i bilden.

Jag har svårt att förstå den högre
rättvisan i högerns förslag, enligt vilket
ett pensionärspar oavsett totalinkomst
skulle erhålla det föreslagna ortsavdraget.
Det måste innebära att två par makar,
som är respektive inte är folkpensionärer,
med samma inkomst och i övrigt
lika förhållanden skulle beskattas
olika. En inkomsttagare, han må vara
industriarbetare, jordbrukare, kontorist
eller vad som helst, med t. ex. 15 000
kronors årsinkomst skulle, om förhållandena
i övrigt vore lika med pensionärens,
få omkring 900 kronor högre
skatt än pensionären med samma inkomst.
Jag undrar just om det ligger
någon rättvisa i detta. Man kan fråga
sig: hur går det då med talet om likställighet
vid taxering skattskyldiga
emellan? Det blir i stället så, att de som
inte är folkpensionärer får vara med
om att bidra till de medel som måste
anskaffas för att täcka kostnaderna för
dessa förhöjda avdrag, ty ingen vill väl
påstå att vare sig statens eller kommunernas
behov av skattemedel skulle
komma att sjunka genom detta förhöjda
bidrag.

Ytterst är det väl så att ingen har något
emot att såväl pensionärer som andra
med låga inkomster kan befrias från
skatt helt eller delvis. Men det måste
avgöras från fall till fall. Det går enligt
min mening inte med de generella
bestämmelser som högerns förslag innebär.

Från mitt taxeringsdistrikt har jag en
praktisk erfarenhet som är av intresse
i detta sammanhang. Där finns en ganska
förmögen direktör som har en pension
på 35 000—40 000 kronor. Om högerns
förslag skulle gå igenom på denna
punkt, skulle det innebära att denne direktör
skulle komma i mycket förmånligare
ställning än alla jordbrukare, industriarbetare
och övriga tjänsteinnehavare
med låga inkomster. Jag kan inte

finna att det finns ett dugg rättvisa i
detta förslag.

Den förut nämnda bestämmelsen i
taxeringsförordningen om rätt för taxeringsnämnden
att medge extra avdrag
upp till 3 000 kronor utöver ortsavdraget,
som för gifta nu kommer att höjas
till 4 500 kronor, fyller enligt min mening
ganska långtgående anspråk. Skulle
det för övrigt visa sig att gränsen för
detta belopp, 3 000 kronor, är för låg,
får väl riksdagen vid något tillfälle ompröva,
huruvida denna gräns kan höjas
till ett högre belopp.

Herr talman! Jag vill med det här anförda
yrka bifall dels till bevillningsutskottets
förslag i dess betänkande nr
79, dels till den reservation av herr
John Ericsson m. fl. som är bifogad betänkandet
nr 74.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr Andersson
i Essvik var inne i kammaren,
när jag i går svarade herr Brandt i
Aspabruk på samma invändningar som
herr Andersson nu har gjort. Jag sade
då, att man måste komma till rätta med
den negativa effekt som sidoinkomster
utanför folkpensionen har på det extra
avdraget. Det reduceras när sidoinkomsten
stiger, liksom det kommunala
bostadstillägget. Man får litet kvar av
de extra inkomsterna. Jag ber att få
hänvisa herr Andersson i Essvik till
protokollet, varav framgår vad jag sade
i går. Jag tänker inte förlänga debatten.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag tar tiden i anspråk för en replik,
men den kommer att bli mycket kort.
Jag är medveten om att man givetvis
genom detta arrangemang skulle kunna
locka någon enstaka pensionär till arbete.
Men då måste man göra samma
sak för andra inkomsttagare som man
vill locka till extra arbete. Vi har tidigare
behandlat motioner om extra av -

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

drag för t. ex. övertid, och då måste väl
även herr Björkman erkänna, att vi i
så fall skulle hamna i en verkligt egendomligt
situation. Det skulle innebära
att inkomsttagare med exakt samma inkomster
och samma förhållanden i övrigt
skulle beskattas olika, beroende på
att den ene inkomsttagaren hade sin inkomst
baserad på den ordinarie tjänsten,
medan den andre däremot delvis
hade sin inkomst baserad på extra arbeten.
Det går inte för sig, tycker jag,
att söka lösa problemet på detta sätt.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att anlägga några synpunkter på
frågan om förvärvsavdrag.

På sista tiden har det ju uppstått en
livlig debatt om utformningen av vår
familjebeskattning. Jag tror att anledningen
till det intensiva intresse som
man hyser för den frågan har samband
med situationen på arbetsmarknaden,
med svårigheterna att locka ut de gifta
kvinnorna i förvärvsarbete. Dessa hänsyn
motiverar att snara reformer genomförs.
Jag vill dock framhålla att
ovannämnda svårigheter inte får vara
den enda motiveringen. Den sakliga motiveringen
för att man genomför en reform
på familjebeskattningens område
måste vara, att vedertagna skatterättsliga
principer skall tillämpas även på detta
område. Vad beträffar familjebeskattningen
tycker jag att det borde
vara självklart att avdrag för utgifter
som är nödvändiga för inkomsternas
förvärvande borde få medges här liksom
i andra avseenden.

Om man från den utgångspunkten
granskar de nuvarande bestämmelserna
liksom iiven högerpartiförslaget och
folkpartiförslaget, finner man att intetdera
av dessa alternativ innebär en fullgod
lösning. Samtliga förslag sätter förviirvsavdraget
i relation till hustruns inkomst.
Inom parentes sagt vill jag ifrågasätta
riktigheten av att rätten till förvärvsavdraget
betingas uteslutande av

Skattereform m. m.

hustruns förvärvsarbete. Att avdraget
beräknas i förhållande till inkomstens
storlek innebär att de mindre inkomsttagarna
får det mindre avdraget och de
större inkomsttagarna det större avdraget.
Den ordningen tycker jag inte är
tilltalande. Det är uppenbart att omkostnaderna
för barntillsyn inte alltid står
i relation till den egna inkomsten. Jag
kan som exempel nämna en sjuksköterska,
som är placerad i 12 lönegraden.
Hon har timanställning och arbetar
fem timmar om dagen. Hon har fyra
barn och anställer en hemhjälp, som
arbetar 4,5 timmar om dagen. Det ekonomiska
utfallet för sjuksköterskan blir
att hon tjänar 25 öre netto på sitt arbete
per dag. Jag vill bara nämna detta
som ett exempel på hur orimligt det i
praktiken kan vara, att förvärvsavdraget
ej får överstiga en viss mindre procentuell
andel av den egna inkomsten.

Att höja den procentuella andelen av
inkomsten från 20 till 25 procent i alla
inkomstlägen innebär inte heller någon
lösning av frågan. Skulle det vara
möjligt att alltid medge avdrag för den
verkliga och styrkta kostnaden för
barntillsyn vore det den principiellt bästa
lösningen. Det är också därför jag
anser högerförslaget vara det bästa, eftersom
det innebär att avdrag i vissa
fall medges för verkliga kostnader.

Men från taxeringssynpunkt är det
säkerligen angeläget att bibehålla någon
form av schablonavdrag. Detta får emellertid
inte sättas alltför högt. Det skulle
kunna leda till att i många fall finge
avdrag göras av en storleksordning, som
de faktiska kostnaderna inte motiverade.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Som en av undertecknarna
av motion 856 i denna kammare,
vari vi begär att fiskeredskap skall undantas
från omsättningsskatt, ber jag
att få säga några ord.

Motionen har i utskottsutlåtandet behandlats
tillsammans med en del andra
motioner, och utskottet säger: »Såvitt

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

utskottet kunnat finna har så väsentligt
ändrade förhållanden inte inträtt genom
den föreslagna höjningen av skattesatsen,
att det finns anledning till
omprövning .. .» Har det inte gjort det?
Här föreligger dock förslag om höjning
av omsättningsskatten med 2 procent.
Jag erkänner villigt att vi gjorde en
dumhet i fjol då vi inte motionerade om
att fiskeredskap skulle undantas från
varubeskattning. Fiskeredskap är ganska
dyra. Vi har i motionen påpekat att
en omställning har skett från redskap
av hampa och bomull till nylon och terylene,
vilket blir mer än dubbelt så
dyrt. Jag skall ta kammarens tid i anspråk
ett par minuter för att påvisa förhållandena
när det gäller fiskeredskapen.

Vid utrustningen av en modern båt
går fiskeredskapen på ungefär 40 000
kronor. Dessa redskap slits i de flesta
fall inte ut utan förloras helt eller delvis.
Särskilt gäller detta för trålfisket.
Jag skall ta ett exempel från min egen
hemö. Under de sista dagarna i juli eller
de första i augusti utrustades där en
ny båt med redskap för 40 000 kronor.
Omsättningsskatten blev 1 600 kronor.
Under de två första månaderna förlorades
redskap för 22 000 kronor. Det betyder
att det blev en omsättningsskatt
beräknad på 62 000 kronor, alltså cirka
2 500 kronor. Här har nu föreslagits
en ökning av omsättningsskatten med
2 procent. Det skulle för detta båtlag
ha inneburit en ökning med 1 250 kronor
till 3 750 kronor.

Samma förhållande som gäller för
trålredskap på västkusten råder även
för bottengarn på sydkusten. Alla vet
hur dyra bottengarn är, likaså har vi
hummertinor m. m. på Västkusten. Vi
har också i denna kammare diskuterat
ersättning till dem som förlorar sådana
redskap. De kan förloras i en våldsam
storm redan i början på fiskesäsongen.
Och det är att märka att vid redskapsförluster
blir ju både trål- och bottengarnsfisket
sämre. Nog tycker jag att

det är ett underligt förhållande, att ju
mer redskap fiskarena förlorar och ju
fler garn de river sönder, desto högre
skatt får de betala, trots att inkomsterna
blir lägre. Den vanliga varuskatten får
vi fjskare naturligtvis som alla andra
betala på kläder, mat o. d.

Vi kan inte heller bortse från den
beslutade tullavgift med 6 procent av
försäljningsvärdet på fisk vid export
på den västtyska marknaden, som träder
i kraft nästkommande år. För västkustens
del kommer den att betyda oerhört
mycket. Under de tio första månaderna
i år sålde vi till Västtyskland för
17 miljoner kronor. Det innebär en inkomstminskning
— ty jag tror inte att
tyskarna kommer att betala mer för
sillen och fisken för att de lägger på
tull — med i runt tal en miljon kronor.
För bohuskusten rör sig direktlandningarna
om 11,5 miljoner kronor på de
tio första månaderna. Det betyder ju
ett rent inkomstbortfall för dessa fiskebåtar
från Bohuslän, som tar land i Västtyskland,
med ungefär 700 000 kronor.
Å ena sidan blir det ökning av omsen
och alltså förhöjda utgifter; å andra
sidan blir det minskade inkomster.

Herr talman! Jag vet inte om någon
har yrkat bifall till reservation nr XXVI
som är knuten till detta utlåtande. Om
det inte har skett ber jag att få göra det.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag beklagar att jag inte
fått kontakt med fru Märta Boman så
att hon blivit medveten om att jag nödgas
polemisera litet mot hennes anförande
i går. Hon uppträdde i frågan om
förläggningen av norrländska företags
huvudkontor och yttrade då enligt protokollet
att den väsentliga delen av företagens
kommunala skatter går från
Norrbotten till Stockholm. Jag tycker
att vi ärligt skall säga att huvudkontorsandelen
är 10 procent. Jag ämnar
göra aktioner därvidlag, ty 10 procent
är också för mycket. När huvudkontoren
sköts av en verkställande direktör

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

med hjälp av automatiska maskiner kan
det inte finnas anledning att de skall ha
10 procent. Att gå därhän att man talar
om den väsentliga delen är emellertid
felaktigt, och jag vill klart ha markerat
att jag inte anser att vi skall biträda
den uppfattningen.

I det skattepaket vi nu har att behandla
finns det all anledning att observera
att frågan om skattelindring för
kommunerna är ett väsentligt avsnitt.
Jag tillåter mig att ur 1912 års statsverksproposition
läsa upp följande:
»Huru det kommunala skatteväsendet
än slutligen kommer att omläggas och
även om, genom rättvisare taxering av
beskattningsföremålen såväl som fördelning
av skattebördan samt kanske
även genom framdragande av nya skatteobjekt,
det kommunala skattetrycket i
stort sett kan tänkas komma att avsevärt
minskas, lärer under alla förhållanden
kvarstå en betydande olikhet kommunerna
emellan i fråga om tillgången på
beskattningsföremål och därav härflytande
förmåga att uppfylla sina ekonomiska
förpliktelser. Om kommunerna
allt fortfarande såsom hittills skola vara
ålagda förpliktelser av icke uteslutande
lokal utan även av mera allmän natur,
måste detta alltså med nödvändighet
medföra, att de mindre skattekraftiga
kommunerna bliva oskäligt betungade,
såvida icke åtgärder vidtagas för att bereda
dessa kommuner lindring i bördan.
»

Det var ett citat från år 1912. Resultatet
bley så småningom att det år 1917
anvisades ett statsanslag om 60 000 kronor
för bidrag till skattetyngda kommuner.
Det var väl rätt blygsamt i förhållande
till det då aktuella behovet.
Detsamma är förhållandet i dag. Visserligen
omfattar anslaget nu 16,5 miljoner
kronor, men om den kommunala
utdebiteringen pendlar mellan 11 och
21 kronor per skattekrona finns här
stora behov att tillgodose.

Jag tillåter mig att poängtera att ett
behov av aktiva insatser från statsmak -

Skattereform m. m.

ternas sida föreligger på detta område.
Främst bör man måhända uppmärksamma
variationerna i skattekraft olika
kommuner emellan. Det får dock inte
förbises att även kostnadskraven är olika.
Avstånd och klimat påverkar helt
naturligt de kommunala kostnaderna.
Även befolkningsfördelningen inverkar
på det kommunala medelsbehovet. Avfolkningskommunerna
får t. ex. vidkännas
kostnader för utbildning av många
ungdomar som sedan vid vuxen ålder
gör sina produktiva insatser på helt
andra orter än den som kostat på dem
deras skolgång.

Det framstår som oegentligt att dessa
och liknande variationer mellan kommunerna
skall få orsaka så stora olikheter
i den kommunala skattebördan
som nu är fallet. Jag nämnde att den rör
sig om mellan It och 21 kronor per 100
kronors beskattningsbar inkomst. I portmonnän
gör detta för 12 000-kronorsmannen
inte mindre än 650 kronor
per år.

I detta sammanhang kanske jag får ta
upp vad fru Boman anförde, nämligen
att det finns en landsända som inte får
någon som helst fördel av de åtgärder
som nu kommer att beslutas. Jag anser
att det rent ut bör sägas att får vi ett effektivare
skattelindringssystem, får vi
även en hjälp till Norrland.

Om man applicerar detta på fru Bomans
kommun, Råneå, skulle ett genomförande
av skattelindringen innebära en
minskning med 3:50 per skattekrona.
För 12 000-kronorsmannen torde det innebära
en skattelättnad med ungefär 420
kronor.

Under den allmänna motionstiden i
januari väckte vi på vårt håll motioner
om en förstärkning av anslaget för skatteutjämning.
Det ledde till att ett enigt
utskott beställde en utredning i sådant
syfte, och det utredningsförslag som
skatteutjämningskommittén med anledning
därav framlade innebar en förstärkning
av anslaget från tidigare 16,5
till 45 miljoner kronor. I och för sig är

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

detta tillfredsställande, och vi har anledning
notera den framgång som vi
sålunda vunnit. Samtidigt finns det
emellertid skäl att observera de ändringar
av utgångsläget som äger rum
genom höjningen av ortsavdragen och
slopandet av dyrortsgraderingen. Detta
kommer att påverka både antalet skattekronor
i de enskilda kommunerna och
medelskatteunderlaget för riket som sådant,
och det hela kan få en sådan omfattning
att en direkt transport av skatteutjämningskommitténs
förslag till förordning
icke leder till åsyftat resultat.

Låt mig uttala den förhoppningen att
Kungl. Maj:t, som till sitt förfogande
har erforderlig teknisk expertis, skall
uppmärksamma de förändringar i det
formella utgångsläget — men inte i
fråga om det reella behovet — som alltså
uppkommer. Det är att hoppas att den
proposition om skattelindring för kommunerna,
som vi har att emotse efter
nyår, skall kunna föregås av sådana undersökningar
att utformningen av förslaget
helt motsvarar behovet ute i bygderna.

Även om jag utgår från att finansministern
kommer att beakta dessa problem,
finns det ytterligare en aspekt
som jag vill beröra. Höjningen av ortsavdragen
och slopandet av dyrortsgraderingen
må i och för sig vara en berättigad
reform. Uppenbart är dock att
båtnaden härav icke tillfaller skattebetalarna
i övre Norrland och endast i
mindre utsträckning skattebetalarna i
det övriga Norrland. Det vill synas som
om detta förhållande i första hand borde
vara vägledande såväl för utformningen
av förordning om bidrag till de
skattetyngda kommunerna som för bestämmandet
av beloppens storlek. Såsom
framhållits från vårt håll måste avskaffandet
av dyrortsgraderingen kompletteras
med en särskild kompensation
för övre Norrland.

Det är denna uppfattning som tar sig
uttryck i reservation II, till vilken jag
ber att få yrka bifall.

Fru BOMAN (h) kort genmäle:

Herr talmani Jag tycker inte att herr
Larssons i Hedenäset uttalande om mitt
anförande skall stå alldeles oemotsagt,
särskilt som han inte var närvarande
och lyssnade till vad jag i går hade att
säga.

Jag håller fortfarande på att det skatteförslag
som vi här debatterar inte ger
någon lättnad åt Norrbotten — Råneå
kommun har jag inte i detta sammanhang
talat om. När herr Larsson i Hedenäset
framhåller att en person med
12 000 kronors inkomst skulle få en avsevärd
förbättring, går han mycket längre
än finansministern i går gjorde. Finansministern
tillät sig litet raljant säga
att för den som har 8 000 kronors inkomst
kostar det hela bara en femma.
Jag kunde då inte låta bli att göra den
reflexionen att man faktiskt tar vad den
mannen inte har.

Bensinskattehöjningen kommer att
drabba Norrbotten mycket hårt. Det
finns bara en järnväg i Norrbotten,
stambanan, men Norrbotten är stort och
vi har långa vägar att kuska och fara
när vi skall färdas mellan de olika kommunerna.
Och de förnödenheter som vi
behöver där uppe får vi i regel köpa
nedifrån landet. Transporterna sker i
viss utsträckning på järnväg, men sedan
måste varorna i regel sändas vidare
med bilar — lastbilar — och bussar. Det
har varit dyrt nog hitintills. En ökning
av omsättningsskatten och bensinskatten
kommer att medföra en höjning på
priserna på både transporter och varor,
och i vår landsända blir höjningen kraftigare
än någon annanstans. Det kan jag
inte betrakta som någon förbättring!

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Boman talade om
de följder en ökning av omsättningsskatten
skulle få. Men i fråga om omsättningsskatten
kommer väl fru Boman
inte att rösta på något annat förslag än
vi! Dessutom ingår ju ett bidrag till

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

skattelindringar i skattepaketet. Är 3,52
till Råneå kommun ett bidrag till skattesänkning
eller inte?

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talmani Vid denna tidpunkt av
debatten skall jag endast bemöta några
uttalanden som har gjorts från högeroch
folkpartihåll och som har riktats
till centerpartiet, angående sättet för
denna överenskommelses träffande.

Herr Ohlin yttrade i går bl. a. att regeringen
bör framlägga modifierade förslag
som kan föranleda kompromisser
i utskottet i stället för att presentera
förhandsöverenskommelser. Om vi tänker
oss att regeringen hade lagt fram en
proposition med mindre omfattande förslag
än överenskommelsens och oppositionspartierna
hade framlagt de motioner
som nu har avlämnats, är det väl
ganska sannolikt att en kompromiss
hade kunnat träffas ungefär på den nivå
där förslaget nu ligger, med undantag
för bensin- och oljeskatterna. Alltså bör
folkpartiet kunna vara nöjt. Inte är det
väl någon som tror att en kompromiss
skulle ha kommit att ligga i jämnhöjd
med högerns och folkpartiets reservationsförslag.
Slutsatsen av herr Ohlins
önskemål blir den, att felet egentligen
ligger i att inte högern och folkpartiet
fick vara med i den ursprungliga överenskommelsen.

Man har nämligen anledning att erinra
sig herr Ohlins uttalande i årets remissdebatt
om samarbetet mellan regeringspartiet
och ett eller flera oppositionspartier.
Herr Ohlin sade bl. a följande:
»Lika klart är att kompromisser
i riksdagen mellan regeringspartiet och
ett eller två oppositionspartier inte får
uteslutas. Ibland kommer alla tre oppositionspartierna
överens med regeringspartiet.
Varför skulle inte ett eller
två av dem göra det när det leder till en
bättre praktisk politik?» Tillåts kanske
inte något sådant samarbete för något
annat parti om inte folkpartiet samtidigt
får vara med?

Skattereform m. m.

Skillnaderna som jag ser mellan sådana
kontakter som tas i utskottsarbetet
och som har resulterat i skattesänkningsförslaget
är i verkligheten
ganska små. Bägge avser ju att möjliggöra
praktiska resultat i det politiska
arbetet. Även om centerpartiet hade vägrat
att acceptera att dess gamla krav
genomfördes, därför att majoritet kunde
erhållas endast i samverkan med regeringspartiet,
skulle ju detta på intet sätt
ha försvagat regeringens ställning och
inte heller förstärkt oppositionspartiernas.
Jag skulle förstå kritiken mycket
bättre om den avsåg en åtgärd från ett
oppositionsparti som hade förstärkt regeringsmaktens
ställning eller räddat
den från en prestigeförlust inför väljarna.
Så har ju inte alls skett i det här
fallet.

Däremot förelåg en sådan situation
inför valet 1960, när ett av oppositionspartierna
räddade regeringspartiet ur
en ganska oviss situation. Det torde vara
den största hjälp som regeringspartiet
någonsin har ernått från ett oppositionsparti.
När herr Ohlin i ett annat uttalande
med adress till centerpartiet säger
att viljan att åstadkomma ett skifte vid
makten inte tycks finnas hos alla oppositionspartier,
måste man säga sig att
verkningarna av en eventuell sådan vilja
hos högern och folkpartiet tar sig något
egendomliga uttryck. Före 1958 års val
hade oppositionspartierna 119 röster i
denna kammare och regeringspartiet endast
106. Efter valet var ställningen endast
115 för oppositionspartierna mot
111 för regeringspartiet. Ett annat ställningstagande
från folkpartiets sida i
pensionsfrågan skulle måhända ha förhindrat
denna förstärkning av regeringens
ställning och försvagning av oppositionspartierna.
Efter 1900 års val har
oppositionspartierna ytterligare reducerats
till 113 och regeringens underlag
ökat till 114. Det är en utveckling som
högern har anledning att fundera över.
Hur stämmer högerns hållning under
denna tid med strävandena efter rege -

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

ringsskifte? Det måste råda något slags
missuppfattning om metoderna.

Den logiska slutsatsen av kritiken mot
överenskommelsen måste bli att oppositionen
hellre ser att den orättvisa dyrortsgrupperingen
blir bestående och
ingen skattesänkning sker än att förbättringar
i dessa avseenden åstadkommes
med socialdemokratisk medverkan.
Ibland får man nästan det intrycket att
det finns något slags politiska raslagar
som fördömer varje kontakt med regeringspartiet
från visst håll men enligt
vilka samma handlingar i andra fall
kan vara »ett befriande grepp», allt beroende
på varifrån kontakten kommer.

Det hade naturligtvis varit önskvärt
att regeringspartiet inte vore starkare
än att det hade behövt ta mera hänsyn
till oppositionspartiernas önskemål för
att kunna utöva sin regeringsmakt. Men
varför har vi i dag en regering som är
så stark att den i allmänhet hellre tar
risken att förlora än den tar hänsyn till
andras mening? Det är möjligt att vi
ganska snart får åskådningsexempel på
detta. Om inte så verklighetsfrämmande
förslag hade lagts fram av ett av oppositionspartierna
före 1960 års val,
kanske vi i dag hade haft en politisk
maktbalans där oppositionspartiernas
inflytande hade varit större än det nu är.

Det måtte kännas litet besvärande att
kritisera en regeringspolitik, när man
själv är så starkt bidragande till att
den politiken fortfarande kan föras.

Herr Heckscher yttrade vid ett tillfälle
i går att högerpartiet måste sikta
till mycket större skattesänkningar än
dem som nu föreslås »men vi har inte
fria händer nu», tilläde hem Heckscher.
Där ser man hur det gär när man leker
tvillingbror med folkpartiet. Det intressanta
i detta resonemang är att man nu
beklagar sig över det samarbete som
man annars har höjt till skyarna de senaste
veckorna. Men man skall kasta
den där besvärliga fripassageraren över
bord och ge sig ut på egen seglats till
nästa år. Och till nästa år skall man

framlägga mycket längre gående skattesänkningskrav.
Men hur går det då med
den samlade oppositionen och hur går
det då med förutsättningarna för växling
vid makten? Om högern skall framställa
så långtgående skattesänkningskrav
som högertalarna här säger, måste
högern förmodligen föreslå så stora
prutningar på olika utgifter att varken
centerpartiet eller folkpartiet kan vara
med på dessa förslag. Därmed må vara
hur som helst, jag ber i all vänlighet
att få varna hem Heckscher att i sitt
sparsamhetsnit förfalla till samma omdömeslöshet
som vid förra valet.

Centerpartiet har beskyllts för att inte
ha inriktat sig på att tillsammans med
högern och folkpartiet försätta socialdemokraterna
ur regeringsställning. Såvitt
jag har kunnat finna, spar vi centerpartister
inte på krutet mot regeringspartiet
i valdebatten, lika litet som
man på socialdemokratiskt håll visat
någon som helst hänsyn till centerpartiet.
Men den som menar att centerpartiet
bör motsätta sig genomförandet av
sina egna mångåriga förslag till dess
att de kan genomföras av en majoritet
av folkpartiet, högern och centerpartiet
— ja, han får nog inte vara för gammal
när han säger detta, ty då upplever
han aldrig den dag då ett sådant inflytande
blir verklighet. I varje fall måste
vi från centerpartiets sida begära garantier
för att dessa andra partier visar
bättre politiskt omdöme än vad som
lagts i dagen vid de senaste valen. Om
så inte sker torde utsikterna för oppositionspartierna
att få något inflytande
i svensk politik inom rimlig tid vara
ytterligt små.

Herr Svensson i Ljungskile råkade
väl ut för något slags olycksfall i arbetet
i går kväll, när han förde tanken på
en ny koalitionsregering på tal. Jag har
tolkat tystnaden i denna debatt kring
den verklighetsfrämmande tanken så,
att man inte i en saklig debatt önskade
en dementi på de demagogiska påståenden
som förekommit i det samman -

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

hanget utan ansåg att detta kära ämne
skulle förbehållas tidningspolemiken
och buskagitationen. Varför i all världen
skulle herr Svensson i Ljungskile
förstöra detta förnämliga instrument för
strävandena till samarbete inom oppositionen?
Herrarnas röstorgan och tidningarnas
trycksvärta kan säkerligen
användas på mycket bättre sätt än att
ödslas på så verklighetsfrämmande projekt.

Jag beklagar att jag måste beröva högern
och folkpartiet deras fåvitska tro
på en ny koalition så här i den allmänna
julglädjen. Jag förstår så väl vilket
kärt ämne detta måste vara för sagoberättarna
vid de s. k. »trivselkvällar»
som högern och folkpartiet nu annonserar
om inför julhelgen. Därför ber jag
bara att få önska dessa sagoberättare en
god jul och ett gott nytt år med samma
tema.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Efter denna långa debatt,
som i många stycken är en upprepning
av den skattedebatt som fördes
i maj i år, kan det synas onödigt
att ta till orda så här sent. Men jag
vill ändå framföra några synpunkter.

För kammarkamraternas skull skall
jag fatta mig kort och endast ta upp
ett par motionsyrkanden — gamla bekanta
för övrigt —• rörande bestämmelsernas
praktiska tillämpning och
framställda i samband med överlämnandet
av det stora skattepaketet, som
det populärt kallas.

Eftersom ingen motion har avlämnats
med yrkande om utredning rörande
rätten för två förvärvsarbetande
makar att begära särtaxering, och
då skatteskalan enligt tudelningsprincipen
i folkpartimotionen går längre
än i propositionen, bör man väl kunna
utgå ifrån att makars sambeskattning

Skattereform m. m.

nu liksom tidigare i princip har helt
accepterats av de politiska partierna
och att något motyrkande inte längre
kommer att bli aktuellt.

Fjolårets beslut om en avsevärd höjning
av förvärvsavdragen gav en skattelättnad
för gifta förvärvsarbetande
kvinnor med barn, ensamstående med
barn och hustru som deltar i mannens
rörelse eller jordbruk, med 85 miljoner
kronor. Denna skattelättnad gäller från
och med årets taxering. Jag vill göra
några kommentarer omkring den frågan.

I motionerna 1:736 av fru Svenson
m. fl. och 11:870 av herrar Johnsson
i Skoglösa och Wahrendorff yrkas på
ökat förvärvsavdrag för gift kvinna
som deltar i mannens rörelse eller jordbruk
och har hemmavarande barn under
16 år på så sätt att — där hon i ej
blott ringa omfattning deltagit i arbetet
i förvärvskällan — mannen skulle
utöver de 300 kronorna få göra avdrag
med 20 procent av det belopp som motsvarar
femtedelen av hans inkomst av
förvärvskällan, dock så att det fasta
avdraget och kvotavdraget sammanlagt
uppgår till högst 1 000 kronor. Ja, inte
bidrar då det förslaget till att förenkla
deklarationsförfarandet!

En förenklad skattelagstiftning är en
nåd att stilla bedja om. Men samtliga
förslag i motionen och reservationerna
på denna punkt kan endast tillämpas
i samhällen, där alla känner alla och
där taxeringsnämnden kan avgöra vem
som gör vad i jordbruket eller företaget.
I de särskilda taxeringsnämnderna
blir avgörandet än mer vanskligt.
Om man räknar med att det finns omkring
300 000 gifta män med inkomster
av jordbruksfastighet eller rörelse, och
om hälften av dem har barn i hemmet
under 16 år, så innebär det att 150 000
skattebetalare kan yrka avdrag enligt
detta förslag. Och då har man anledning
att räkna med ett ökat antal överklaganden
och skatteprocesser.

Det beräknade skattebortfallet för en

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

reform av detta slag har heller inte
redovisats.

I högerns reservation är man mindre
restriktiv än i centerpartiet. Där är
förutsättningen för avdraget att det göres
sannolikt att värdet av hustruns
arbete överstiger 300 kronor och att
det kan påvisas att de verkliga kostnaderna
för barnens omhändertagande
överstiger nämnda belopp; avdrag
medges dock högst med 20 procent av
det värde vartill hustruns arbete uppskattas.
Det skall gälla även för gifta
kvinnor som äger jordbruk. Jag kan
riktigt se framför mig hur taxeringsnämndsledamöterna
våndas inför ett
sådant förslag.

När det gäller förvärvsavdraget för
gifta kvinnor med barn, så har det avdraget
accepterats av högern som ett
omkostnadsavdrag för barnens omhändertagande.
Principen har med tillfredsställelse
noterats av reservanterna
herr Hagberg in. fl. i bevillningsutskottets
betänkande nr 40 år 1960. Förvärvsavdrhget
hade, sade man, fått en
tillfredsställande lösning för flertalet
förvärvsarbetande kvinnor. Men för
gift kvinna med årsinkomst över 8 500
kronor —- i högerns föreliggande förslag
räknas med 13 500 kronor — vore
kvotavdraget för lågt. Samtidigt hade
man helt plötsligt lagt arbetsmarknadssynpunkter
på frågan och sagt, att genom
avdrag för de verkliga kostnaderna
för barnens omhändertagande,
dock högst 20 procent av inkomsten
— observera prövningen! — skulle
mödrarna lockas ut på arbetsmarknaden.
Samma motiv anföres i folkpartimotionens
yrkande om höjning av förvärvsavdraget.
Till skillnad från vårens
motionsyrkande föreslår högern
nu att kvotavdraget om 20 procent av
inkomsten höjes till maximalt 3 000
kronor. Folkpartiets yrkande går ett
stycke längre, nämligen till ett 25-procentigt
schablonavdrag, maximalt
4 000 kronor.

Att kvinnorna själva börjar reagera

mot denna överbudspolitik visar tydligt
en artikel i Medborgaren nr 20.
Om avdrag av denna storleksordning
skall få göras, så kan man inte längre
behålla en schablon. Barnpassningskostnaderna
sjunker ju allteftersom
barnen växer upp. De ökar inte med
moderns inkomster. En höjning av förvärvsavdraget
konstrueras så, att detta
endast kommer inkomsttagare över
8 000 kronor till del och utnyttjas helt
vid inkomster över 14 800 kronor —
enligt höger förslaget 13 500 kronor.
Detta är inte rättvist. I 687 868 sambeskattade
äktenskap är hustruns inkomst
lägre än 8 000 kronor, och endast i
18 800 äktenskap är inkomsten över
15 000 kronor. Man kan utgå ifrån att
de förvärvsarbetande mödrarna finns i
inkomstgrupperna under 8 000 kronor,
eftersom många försöker arbeta på
halvtid eller deltid så länge barnen är
små. Antalet samtaxerade äktenskap
ökar för varje år med mellan 25 000
och 30 000. Även före fjolårets reform
på detta område ökade de gifta förvärvsarbetande
kvinnornas antal. Huruvida
fler gifta kvinnor har tillförts
arbetsmarknaden genom, fjolårets reform
vet vi ännu ingenting om. Ändå
är folkpartiet berett att satsa ytterligare
75 miljoner kronor för denna
grupp. Fru Nettelbrandt glömde visst
att nämna skattebortfallet för kommunerna.
Det är ju en väsentlig sak.

Även de gifta förvärvsarbetande kvinnorna,
som redan är ute på arbetsmarknaden,
skall ju få del av denna höjning,
men man kan inte locka ut dem på arbetsmarknaden
en gång till.

Att sambeskattningsfrågan är synnerligen
invecklad framgår av professor
Muténs installationsföreläsning, som
samtliga kammarledamöter borde få ta
del av och noga studera.

Äktenskapet och familjen utgör fundamentet
för samhället. Beskattningen
måste vara så utformad att äktenskapsbildning
inte hindras. För ensamma
ogifta eller frånskilda föräldrar går li -

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

vet vidare som väl är. I sinom tid och
ibland ganska snart finner dessa en ny
partner. I sin iver att fånga in alla
skatteobjekt med löfte om skattesänkningar
måste antingen motionärerna ha
nonchalerat den mänskliga samlevnadens
realiteter eller också lever man i
folkpartiet med skygglappar för ögonen.
Det stora antalet skilsmässor i vårt
land leder till att allt fler ingår ett
andra äktenskap.

Den lagstiftning som föreslås i reservation
av folkpartiet, när det gäller beskattning
av ensamstående med barn,
betyder att två människor med vardera
15 000 kronor i årsinkomst, som var för
sig har barn under 16 år och lever i
samvetsäktenskap, får vardera ortsavdrag
såsom gifta och förvärvsavdrag
med vardera 4 000 kronor.

Om detta par ingår äktenskap eller
får ett gemensamt barn betyder detta
enligt nuvarande skattelagstiftning att
de först förlorar ett dubbelt ortsavdrag
samt 4 000 kronor i förvärvsavdrag, vilket
innebär en ökad beskattningsbar inkomst
med 8 700 kronor. Här har man
anledning att tala om straffskatt på äktenskap.
Det är ju i dessa inkomstlägen
man räknar särskilt noga på skatten,
sägs det. Vore jag elak — det är jag inte
— skulle jag kunna säga att folkpartiets
förslag frestar t. ex. frånskilda
sjuksköterskor eller lärarinnor med
barn att av skatteskal ej ingå ett nytt
äktenskap. Det ger också ytterligare en
anledning till dragkamp mellan föräldrarna
om vårdnaden av barnen. Frågan
om skatteskalan för ensamstående med
barn på 16—18 år har aktualiserats.

Skatteberedningen äger också rätt att
utreda ensamståendes med barn skattefråga,
och jag är övertygad om, att kan
den finna lämpliga lösningar kommer
också förslag härom. Det har jag ingenting
emot, men jag ställer större förhoppningar
till socialpolitiska kommittén
när det gäller hjälp för denna grupp.
Diir har framför allt underhållsbidragens
storlek avgörande betydelse, ty de

Skattereform m. m.

verkliga kostnaderna för barnen bör
vara normgivande.

En annan betydelsefull sak för de ensamstående
föräldrarna är bidragsförskottens
storlek och åldersgränsen som
nu är bestämd till 16 år.

Herr talman! Yrkanden har redan
framställts på samtliga punkter.

I detta anförande instämde fru Löfqvist
(s).

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Det finns en detaljfråga
i det stora problemkomplex vi diskuterat
under de två senaste dagarna
som jag ville med några ord ytterligare
belysa. Det gäller det problem, som den
senaste talarinnan ägnade huvuddelen
av sitt anförande, nämligen förvärvsavdraget
för gifta kvinnor. Vi vet alla att
nuvarande bestämmelser har icke önskvärda
praktiska konsekvenser. Många
gifta yrkeskvinnor drar sig för att gå
ut på arbetsmarknaden, därför att man
anser att det inte lönar sig. Skatten och
lönen till hemhjälpen tar alltför stor
del av inkomsten.

En höjning av förvärvsavdraget i enlighet
med folkpartiets förslag skulle
här enligt min mening få icke oväsentlig
betydelse. Jag vill också i detta sammanhang
säga, att förslaget är klart
och redigt och bör inte vålla taxeringsnämnderna
något större besvär. Vidare
betyder höjningen av kvotavdraget från
20 till 25 procent, att också mindre inkomsttagare
drar nytta av ändringen.
Det har talats om skattebortfall, men
jag vill påstå att man på denna punkt
inte vet något om storleken av ett eventullt
sådant. Skatten från de kvinnor,
som vid en höjning av förvärvsavdraget
skulle återgå i tjänst, skulle med all säkerhet
kompensera en väsentlig del av
skattebortfallet. Därjämte skulle vi vinna
bl. a. följande två saker:

1) Behovet av yrkcsutbildad kvinnlig
arbetskraft skulle kunna tillgodoses på
ett bättre sätt än nu. Och vi vet alla, att

3 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 36

34 Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m- m,

detta är angeläget och värt även stora
ansträngningar. Läget är besvärligt inte
bara på sjukvårdens område, som vi
hörde omvittnas i förra veckan, utan
även på andra områden, t. ex. skolans.

2) Arbetsmöjligheterna för icke yrkesutbildad
kvinnlig arbetskraft skulle
öka. Vi skulle med andra ord kunna ta
vara på den arbetskraftsreserv som
onekligen finns inom denna sistnämnda
kategori. Att den gruppen inte är ovillig
att åta sig arbete i hushåll framgår
bl. a. av en undersökning, som gjorts
i Boxholm, där hela 18,6 procent av de
kvinnor, som önskade deltidsarbete, ville
arbeta i hushåll.

Frågan om förvärvsavdragets storlek
är inte endast en skattefråga utan även
en fråga om hur vi skall kunna utnyttja
våra arbetskraftsresurser i ett trängt
läge och på områden där behovet av
arbetskraft är mycket stort. Jag vill därför,
herr talman, vädja till kammarens
ledamöter att ha detta med i bilden,
när vj går att votera i denna fråga.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 79 behandlas med anledning
av en centerpartimotion även
frågan om differentiering av bensinskatten
i syfte att i någon mån mildra de
s. k. avståndskostnaderna i Norrland.
Jag skall i korthet beröra den frågan.
Bevillningsutskottets majoritet avstyrker
under åberopande av sitt ställningstagande
i våras med anledning av motionsyrkande
om utredning av denna
fråga. För vår del har vi inte accepterat
utskottets ställningstagande i våras
och vj gör det självfallet inte nu heller.

Ingen kan väl bestrida att de stora
avstånden i och för sig medför betydande
kostnader. Varor och förnödenheter
skall transporteras längre väg, resorna
blir dyrare o. s. v. Dessa kostnader
ökas givetvis ytterligare av att drivmedlen
är dyrare i Norrland än på
andra håll. Det är därför inte på något
sätt egendomligt utan tvärtom na -

turligt att en opinion för åtgärder att
åstadkomma ett enhetligt bensinpris
växer sig allt starkare.

Såsom tidigare här i dag har nämnts,
har åtta norrländska turistföreningar,
omfattande var och en ett landskap,
och Norrlandsförbundet nyligen gemensamt
uttalat sig för åtgärder i den riktning
som vår motion innebär. I uttalandet
framhålles att önskemål om ett
enhetligt bensinpris tidigare framförts
från norrländskt håll, men framställningarna
har inte lett till något avgörande
resultat. Vidare sägs att de högre
bensinpriserna i Norrland missgynnar
inte endast den enskilde utan även
näringslivet, vari turismen bildar en
allt viktigare faktor. Utöver kostnadskrävande
kommunikationer på grund av
stora avstånd utgör de högre bensinpriserna
en extra belastning som bör
elimineras. — Så långt turistföreningarnas
och Norrlandsförbundets uttalande,
som utmynnar i en hemställan att
vid riksdagens behandling av frågan
om bensinskatten prisdifferenserna mellan
södra och norra Sverige bör utjämnas.
För min del kan jag till fullo instämma
i de synpunkter och motiv som
bär upp detta uttalande,

Det kan inte förvåna kammarens ledamöter
att åtskilliga norrlänningar
ställer sig frågande inför det ringa intresse
som man i vida kretsar, bl. a. i
denna kammare, tycks ha för dessa frågor.
Än mer undrande kan man bli då
en norrländsk ledamot av denna kammare,
herr Gustafsson i Skellefteå, alldeles
nyss här förklarade sig inte ämna
stödja vårt utredningskrav. Man är
förvånad över att just på detta område
skall distributionskostnaden på förnödenheten
eller drivmedlet slå igenom
helt och hållet. På ett annat område —
jag åsyftar elenergien -— där Norrland
är den ojämförligt störste leverantören,
råder ingen skillnad i kostnad på grund
av distributionsavstånd.

Utskottets utlåtande återspeglar på
denna punkt en uppfattning av inne -

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

börd, att om det möjligen finns skäl
för vissa åtgärder, så skall det i vart fall
inte vara åtgärder via bensinskatten.
Man anser inte att det är praktiskt möjligt,
och så hänvisar man till att lokaliseringsutredningen
skall behandla
även frågan om avståndskostnaderna.

Det är i och för sig tillfredsställande
att utredningen fått detta uppdrag, men
då förslag från utredningen väl inte kan
förväntas inom den allra närmaste tiden,
måste det vara angeläget att särskilda
åtgärder skyndsamt vidtages för
att förhindra en ytterligare försämring
av kostnadsläget genom den nu aktuella
bensinskattehöjningen. Och det är väl
ett rimligt krav att man då allvarligt
prövar frågan om differentiering eller
restitution av denna skatt. Frågan är
angelägen och åtgärden bör kunna vidtagas
som ett steg på vägen i avvaktan
på utredningsresultatet.

Det är svårt att förstå varför det
skulle vara praktiskt omöjligt att åstadkomma
en utjämning via skattedifferentiering
eller restitution. Det sker ju
i andra sammanhang. Inom bensin- och
oljehandeln är det, som den är organiserad,
möjligt att tillämpa en zonindelning
med olika priser i de skilda zonerna.
Det är alltså möjligt att ha en
olika prissättning, där grunden för
skillnaden beror på var bensinen i fråga
försålts. Då kan det väl inte vara så
svårt och än mindre omöjligt att hålla
reda på en skattedifferentiering eller
eventuellt ett restitutionsförfarande baserat
på samma grund. Det är den frågan
vi vill ha utredd — så snart som
möjligt.

Därmed vill jag för min del yrka bifall
till reservationen nr XXXI i bevillningsutskottets
utlåtande nr 79 av herrar
Sundin och Yigelsbo.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Fru EKENDAIIL (s):

Herr talman! Helt naturligt är det bevillningsutskottets
betänkanden som

Skattereform m. m.

spelat huvudrollen här. Det skulle i och
för sig vara intressant att ta upp några
av de frågor som förts fram, inte minst
de arbetsmarknadspolitiska, och den
betydelse man anser att förvärvsavdragen
har när det gäller att få ut kvinnorna
på arbetsmarknaden. Jag skall
emellertid inte falla för frestelsen att
gå in på detta utan jag skall i stället understryka
och ansluta mig till de synpunkter
som framfördes av fru Eriksson
i Stockholm i debatten under gårdagen
i dessa frågor.

Anledningen till att jag har begärt ordet
är att jag ville säga något om andra
lagutskottets utlåtande nr 73. Vid utskottets
behandling av barnbidragspropositionen
har inte en enda röst höjts
mot den ökning av barnbidragen som
där föreslås. Detta noterar vi naturligtvis
med glädje, ty det innebär inte bara
ersättning för den höjda omsättningsskatten
utan också standardhöjning för
barnfamiljerna.

Andra lagutskottet har också behandlat
en motion, där det yrkas att det allmänna
studiebidraget skall följa ökningen
av barnbidragen. När de allmänna
studiebidragen infördes anknöts de i
viss mån till barnbidragen. Det är därför
man i motionen yrkar höjning från
nuvarande 34 kronor till 50 kronor. Jag
vill inom parentes erinra om något som
alla kammarledamöterna vet, nämligen
att de allmänna studiebidragen inte utgår
under årets alla månader utan utgår
för nio månader, vilket beräknas
motsvara ett skolår. De utgår till dem
som undergår yrkesutbildning samt till
elever över 16 år i fortsättningsskolor
och allmänna läroverk. Utskottsmajoriteten
har ansett det befogat att också de
familjer, vilkas barn studerar efter 16
års ålder, kommer i åtnjutande av den
kompensation för omsättningsskatten
som tillkommer övriga barnfamiljer. Det
är därför utskottsmajoriteten har velat
föreslå denna höjning.

Reservanterna säger i sin reservation
att frågan bör utredas. De ifrågasätter

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

om den höjning utskottsmajoriteten föreslår
är det mest positiva sättet att utnyttja
befintliga resurser till förbättring
av den direkta studiehjälpen. Jag
tror inte att någon inom utskottsmajoriteten
är emot att frågan utreds — jag
har åtminstone inte någonting emot det
-—- men vi vet ju alla av erfarenhet att
utredningar tar tid. I detta fall är utredningen
inte ens tillsatt och direktiven
inte skrivna. Det tar ett eller två år innan
de ungdomar det här är fråga om
kommer i åtnjutande av stipendier eller
allmänna studiebidrag, om det nu är
reservanternas mening att de allmänna
studiebidragen skall ersättas av något
slags stipendium. Därför, herr talman,
ansluter vi oss till den motion som också
ger familjer med ungdomar i studieålder
16—18 år kompensation för den
omsättningsskatt som skall börja gälla
den 1 januari, och jag ber att få yrka
bifall till andra lagutskottets utlåtande
nr 73.

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Ängelholm.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Diskussionen är nu slut.
Det har förekommit en del spekulationer
som föranleder mig att säga några
ord, innan vi övergår till voteringarna.

Det har framgått av debatten, att det
blir en stor majoritet för genomförandet
av omsättningsskattehöjningen. Man
beräknar att höjningen skall inbringa
900 miljoner kronor. Om de nu föreslagna
2 procenten ger 900 miljoner kronor,
ger alltså de tidigare 4,2 procenten
väl det dubbla, d. v. s. det beslut som
nu skall fattas innebär att ett belopp
på närmare 3 miljarder tas in genom
omsättningsskatten. Det skall betalas av
de små inkomsttagarna, bl. a. av folkpensionärerna.
Ty som jag sade i går
är den indexreglering för folkpensionärerna
som sker den 1 januari, inte föranledd
av den omsättningsskattehöjning,
som nu skall beslutas, utan av tidigare

prisstegringar. De stora inkomsttagarna
kommer att ha fördel av detta. Bolagen
och förmögenhetsägarna har fått
dessa fördelar i förskott.

Det är nu klart, att hela den opposition
från borgerligt håll som tidigare
bedrevs mot omsättningsskatten var
bluff och ingenting annat. Nu är det
uppenbart för hela svenska folket att
omsättningsskattelinjen är de borgerliga
partiernas linje.

Det kan alltså betraktas som klart att
cirka 3 miljarder skall tillföras staten
på denna indirekta väg,

Härutöver är det fråga om 140 miljoner
kronor i bränsleskatt. Centerpartiet
som i förväg har gjort upp med regeringen
om denna skärpning av omsättningsskatten,
vill spela en avgörande
roll genom att försöka diktera beslutet
om bränsleskatten. Om det inte blir den
treöring som vi har föreslagit, har man
sagt, då blir det ingenting alls. Bakom
allt detta har legat den spekulationen
att kommunisterna skulle medverka till
att stjälpa regeringsförslaget i denna
fråga. De som kan lägga fem öre per
liter på folkpensionärernas och de stora
barnfamiljernas mjölk försöker nu
att övertyga svenska folket om att det
skulle vara oskäligt att lägga på ytterligare
en femöring på bensinen och fyra
öre på dieseloljan. Vi kan inte dela denna
uppfattning.

Vi kan inte se denna mindre skiljefråga
som någonting annat än ett uttryck
för en klassegoistisk inställning.
Det är ju inte främst folk med lägre inkomster
som håller sig med bil och som
nu skulle komma i kläm, utan det gäller
i hög grad oljebolagen och storförbrukarna
av bränsle. Jag tycker det är ganska
upplysande att man inte i denna
fråga följer regeringen utan gör det endast
i den stora frågan. Centerpartiet —-jag höll på att säga bondeförbundet, för
jag tycker det är ett så vackert namn
— driver sitt kamaraderi med regeringen
i kärnfrågan och försöker samtidigt
också vara litet kamratligt mot Heck -

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

scher i denna detalj. Jag tycker att detta
är ett litet kanaljeri av centerpartiet.

Herr talman! Endast kommunisterna
har yrkat avslag på förslaget om höjning
av omsättningsskatten. Vi har
aldrig kunnat acceptera de skäl som
framförts av regeringen för denna omsättningsskatt.
Vi har dock inte yrkat
avslag på vare sig skatten på bensin eller
dieselolja. Vi har tidigare medverkat
till att socialdemokraterna skulle få majoritet
i kammaren genom att talmannen
har fått rösträtt, och en sådan situation
som den vi nu står inför är som
skapt för att understryka vikten av att
socialdemokraterna får ta ansvaret och
fatta beslut i särskilda frågor.

Vi hade velat gå på en annan linje,
men vi har inte funnit gehör för denna.
Därför får vi vända oss till andra
församlingar för att vinna gehör om vi
möjligen skall kunna bryta denna inriktning
mot indirekt beskattning, som
nu karakteriserar regeringens ekonomiska
politik. Vi kommer med andra
ord att ensamma rösta mot regeringen
och de borgerliga partierna när det gäller
omsättningsskatten. Vi kommer inte
att rösta mot regeringen när det gäller
bränsleskatten — där kommer vi i enlighet
med vårt resonemang naturligtvis
inte heller att stödja den borgerliga
ståndpunkten i frågan. Jag tror att det
är viktigt att klargöra detta för att det
inte skall råda någon tvekan om hur avgörandet
kommer att gå och om varför
vi har valt att inta denna ståndpunkt.

överläggningen var härmed slutad.

Bevillningsutskottets betänkande nr 79

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan kommer att företagas
till avgörande på sådant sätt,
att beslut först fattas beträffande samtliga
de frågor som berörs i de vid betänkandet
fogade reservationerna, varvid
den i reservationerna tillämpade
uppdelningen och inbördes ordningen
i huvudsak följes. I anslutning till re -

Skattereform m. m.

servationsyrkandena avseende den allmänna
varuskatten upptages det i motionerna
1:716 av herrar öhman och
Helmer Persson samt 11:861 av herr
Hagberg m. fl. framställda yrkandet att
riksdagen måtte avslå den föreslagna
höjningen av den allmänna varuskatten.
Slutligen ställes utskottets hemställan
i övrigt under proposition i ett sammanhang.

I. Direkt beskattning

Slopande av skattegrupperingen
Utskottets hemställan bifölls.

Åtgärder i samband med slopandet av
skattegrupperingen

A) Utredning om särskild kompensation
till främst övre Norrland.

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen I) av herr Hagberg
m. fl.; samt 3:o) bifall till andra delssatsen
i reservationen II) av herrar
Sundin och Vigelsbo; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Vigelsbo votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 79, såvitt avser utredning om
särskild kompensation till främst övre
Norrland, antager det förslag, som innefattas
i den av herr Hagberg m. fl.
avgivna reservationen I), röstar

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

Ja;

Den, det ej vilt, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
andra dels-satsen i reservationen II) av
herrar Sundin och Vigelsbo.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i
utskottets betänkande nr 79, såvitt avser
utredning om särskild kompensation
till främst övre Norrland, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl.

vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 118 ja
och 107 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

B) Skrivelse till Kungl. Maj :t om höjning
av bidraget till skattetyngda kommuner Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till första dels-satsen
i den vid betänkandet fogade reservationen
II); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Vigelsbo begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
skrivelse till Kungl. Maj:t om höjning
av bidraget till skattetyngda kommuner,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
första dels-satsen i reservationen II) av
herrar Sundin och Vigelsbo.

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

Kammaren hade alltså bifallit Utskottets
hemställan.

Höjning av ortsavdragen

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan, dels ock på bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
III); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
höjning av ortsavdragen, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
III) av herr Hagberg m. fl.

Sedart kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 150 ja och
78 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framstiillde herr talmannen
i avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av den i reservationen IV) föreslagna

Skattereform m. m.

motiveringen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Vigelsbo
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets motivering i
utskottets betänkande nr 79, såvitt avser
höjning av ortsavdragen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den i reservationen IV) av herrar Sundin
och Vigelsbo föreslagna motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
Intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositiohen.
Herr Vigelsbo begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 120 ja och 33 nej,
varjämte 76 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Motiveringen beträffande kompensation
till kommunerna för bortfall av
skatteunderlag med anledning av den
föreslagna höjningen av ortsavdragen

Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av den
i reservationen V) föreslagna motiveringen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Vigelsbo begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets motivering i
utskottets betänkande nr 79, såvitt avser
kompensation till kommunerna för
bortfall av skatteunderlag med anledning
av den föreslagna höjningen av
ortsavdragen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den i reservationen V) av herrar Sundin
och Vigelsbo föreslagna motiveringen.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Beskattningen av folkpensionärer

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;

2 ro) bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen VI) av herr Hagberg
m. fl.; samt 3:o) bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen VII) av
herr Spetz m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Magnusson
i Borås begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen

nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Gustafson i Göteborg votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 79, såvitt avser beskattningen av folkpensionärer,
antager det förslag, som innefattas
i den av herr Hagberg m. fl.
avgivna reservationen VI), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den vid betänkandet fogade reservationen
VII) av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 39 ja och 41 nej,
varjämte 150 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
beskattningen av folkpensionärer, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
VII) av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 151 ja och 78
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Skatteskalorna för statlig inkomstskatt,
m. m.

A) Skatteskalor

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen VIII) av herr Spetz
m. fl.; samt 3:o) bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen IX) av
herr Hagberg m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Göteborg begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Magnusson i Borås votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 79, såvitt avser skatteskalor för stat -

Skattereform m. m.

lig inkomstskatt, antager det förslag,
som innefattas i den av herr Spetz m. fl.
avgivna reservationen VIII), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den vid betänkandet fogade reservationen
IX) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid utvisade de ljustablåer, som
ange voteringsresultatet, att 41 av kammarens
ledamöter röstat ja, 41 röstat nej,
147 förklarat sig avstå från att rösta och
2 varit frånvarande. Oaktat summan av
dessa tal, 231, med 1 understege antalet
ledamöter av kammaren och någon av
de angivna siffrorna sålunda måste vara
felaktig, beslöt herr talmannen — med
hänsyn till att resultatet av omröstningen
om kontrapropositionen icke kunde
komma att inverka på utgången av huvudvoteringen
och i syfte att undvika
den tidsutdräkt som vore förenad med
omröstning medelst namnupprop —
godtaga de erhållna röstetalen.

Då sålunda de avgivna rösterna befunnos
lika delade, nedlade herr talmannen
i rösturnan en ja-sedel och en nejsedel,
varefter på herr talmannens anmodan
herr Jacobsson i Sala ur urnan
upptog den ena av dessa båda sedlar;
och befanns denna innehålla ja.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given var -

Nr 36

Tofsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

sel följande voteringsproposition uppblåst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser skatteskalor
för statlig inkomstskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
VIII) av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 152 ja och
76 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Vid sedermera företagen granskning
av fotografiet av den tablå, som utvisade
hur varje ledamot röstat i kontrapropositionsvoteringen,
konstaterades att japropositionen
erhållit 42 röster och nejpropositionen
41 röster.

B) Skrivelse rörande skatteskalornas
utformning i de lägre inkomstskikten

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till andra dels-satsen i den
vid betänkandet fogade reservationen
X); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan 1 utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser skrivelse
rörande skatteskalornas utformning
i de lägre inkomstskikten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
andra dels-satsen i reservationen X) av
herrar Sundirt och Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

C) Utredning om skattefinansiering
av de grundläggande socialförsäkringsförmånerna Herr

talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till första dels-satsen i den
vid betänkandet fogade reservationen
X); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Dert, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, s&vitt avser
utredning om skattefinansiering av de
grundläggande socialförsäkringsförmånerna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
första dels-satsen i reservationen X) av
herrar Sundin och Vigelsbo.

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 38

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres*
ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens leda*
möter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid röst*
räkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avg&vos
119 ja och 39 nej, varjämte 72 av
kammarens ledamöter förklarade sig av*
stå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ensamstående barnförsörjares beskattning A)

Skatteskalor

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet under a)
i reservationen XI); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
skatteskalor för ensamstående barnförsörjare,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit yrkandet
under a) i reservationen XI) av
herr Hagberg m. fl.

Skattereform m. m.

damötér hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 150 ja Och 80 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

B) Ortsavdrag

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet under
b) i reservationen XI); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
ortsavdrag för ensamstående barnförsörjare,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit yrkandet
under b) i reservationen XI) av
herr Hagberg m. fl.

Sparfrämjande åtgärder

A) Bostadssparande

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet under
a) i reservationen XII); och fann herr
talmannen den förra propositionen va -

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

ra med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
bostadssparande, röstar

Ja|

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit yrkandet
under a) i reservationen XII)
av herr Hagberg m. fl.

B) Utbildningssparande

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet under
b) i reservationen XII); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
utbildningssparande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit yrkandet
under b) i reservationen XII) av
herr Hagberg m. fl.

C) Ändring i kommunalskattelagen,
avseende aktiesparande m. m.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet under
c) i reservationen XII); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
aktiesparande m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit yrkandet
under c) i reservationen XII)
av herr Hagberg m. fl.

D) Skattepremiering genom sparkonto
och allmänt utjämningskonto

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen XIII); och

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och. godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
skattepremiering genom sparkonto och
allmänt utjämningskonto, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
XIII) av herr Spetz m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

E) Personligt nysparande av reell karaktär Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen XIV); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Skattereform m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
personligt nysparande av reell karaktär,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
XIV) av herrar Sundin och Vigelsbo.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Förvärvsavdrag för gift kvinna m. m.

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till 1 :o) utskottets hemställan;
2:o) den vid betänkandet fogade reservationen
XV) av herr Hagberg m. fl.;
3:o) reservationen XVI) av herr Söderquist
m. fl.; samt 4:o) reservationen
XVII) av herrar Sundin och Vigelsbo;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i
Göteborg begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen äskade dock

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

herr Gustafson i Göteborg votering, i
anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen i
voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
3:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande denna kontraproposition
äskade herr Vigelsbo likväl votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering, som skall
företagas för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande nr 79,
såvitt avser förvärvsavdrag för gift
kvinna m. m., antager det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
avgivna reservationen XVI), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den vid betänkandet fogade reservationen
XVII) av herrar Sundin och Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposltionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 41 ja och 46
nej, varjämte 142 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 4 ro) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 79, såvitt avser förvärvsavdrag för
gift kvinna m. m., antager det förslag,
som innefattas i den av herr Hagberg
in. fl. avgivna reservationen XV), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den vid betänkandet fogade reservationen
XVII) av herrar Sundin och
Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Vigelsbo begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 47 ja och 36
nej, varjämte 143 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
förvärvsavdrag för gift kvinna m. m.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
XV) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Magnusson
i Borås begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
123 ja och 44 nej, varjämte 63 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

II. Den allmänna varuskatten

Ordet lämnades på begäran till

Herr KOLLBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! De i folkpartiets skattemotion
framförda förslagen utgör en
omläggning av beskattningen med minskad
direkt och ökad indirekt skatt inom
ramen för en sänkt total skatt och lägre
skatt för alla. Folkpartiets förslag är att
anse som ett sammanhängande helt. Då
våra i skilda reservationer framförda
yrkanden om ytterligare lättnader i inkomstskatten
avslagits av kammarens
majoritet, kommer vi att avstå vid voteringen
om höjning av skattesatsen vid
uttagandet av allmän varuskatt.

Vidare anförde

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Genom kammarens beslut
i fråga om den direkta beskattningen
har högerpartiets förslag om skattesänkning
avvisats. Det var emellertid
för att få utrymme för denna sänkning
av den direkta skatten som vi för vår
del var beredda att godta en höjning

Skattereform m. m.

av omsättningsskatten. Under sådana
förhållanden kan vi inte rösta för utskottets
förslag i avseende på den allmänna
varuskatten utan kommer att avstå
från att delta i den nu förestående
omröstningen.

Skattesatsen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
innebärande bifall till det genom propositionen
framlagda förslaget om höjning
av skattesatsen samt avslag å motionerna
I: 716 av herrar öhman och Helmer
Persson samt II: 861 av herr Hagberg
m. fl., dels ock på bifall till den i ifrågavarande
motioner gjorda hemställan,
innebärande avslag å förslaget om höjning
av skattesatsen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hagberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser höjning
av skattesatsen för den allmänna
varuskatten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna I: 716 och
II: 861.

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

övergångsbestämmelserna

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen XVIII); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kollberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
övergångsbestämmelserna beträffande
varuskatteförordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
XVIII) av herr Hagberg m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Omläggning av beskattningen

A) Utredning om allmänna varuskattens
uttagande i tidigare led

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till andra att-satsen i den vid
betänkandet fogade reservationen XIX)
av herr Hagberg m. fl.; samt 3:o) bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
XX) av herrar Sundin och Vigelsbo;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Vigelsbo begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening för
sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Vigelsbo votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 79, såvitt avser utredning om allmänna
varuskattens uttagande i tidigare led,
antager det förslag, som innefattas i
andra att-satsen i den av herr Hagberg
m. fl. avgivna reservationen XIX), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den vid betänkandet fogade reservationen
XX) av herrar Sundin och Vigelsbo.

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
utredning om allmänna varuskattens uttagande
i tidigare led, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
andra att-satsen i den vid betänkandet
fogade reservationen XIX) av herr Hagberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Kollberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 99 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

B) Förutsättningslös prövning av den
lämpliga utformningen av en indirekt
beskattning

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till första att-satsen i
den vid betänkandet fogade reservationen
XIX); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kollberg begär4
—Andra kammarens protokoll 1961.

Skattereform m. m.

de emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
förutsättningslös prövning av den lämpliga
utformningen av en indirekt beskattning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
första att-satsen i reservationen XIX) av
herr Hagberg m. fl.

Undantagande från allmän varuskatt av
investeringsvaror

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen XXI) av herr Hagberg
m. fl.; samt 3:o) bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen XXII)
av herrar Sundin och Vigelsbo; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Kollberg begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Vigelsbo votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Nr

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 79, såvitt avser undantagande från
allmän varuskatt av investeringsvaror,
antager det förslag, som innefattas i
den av herr Hagberg m. fl. avgivna reservationen
XXI), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den vid betänkandet fogade reservationen
XXII) av herrar Sundin och Vigelsbo.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
undantagande från allmän varuskatt av
investeringsvaror, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
XXI) av herr Hagberg m. fl.

ja-propositionen. Herr Kollberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 92
nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Allmänna varuskattens höjd beträffande
förbearbetade byggnadsvaror

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen XXIII); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kollberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
allmänna varuskattens höjd beträffande
förbearbetade byggnadsvaror, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
XXIII) av herr Hagberg m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

Öl

Undantagande från allmän varuskatt av
förbrukningsartiklar i produktionen

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets berörda
hemställan, dels oek på bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen
XXIV); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kollberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser undantagande
från allmän varuskatt av förbrukningsartiklar
i produktionen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
XXIV) av herr Hagberg m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde berr talmannen
i avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
den i reservationen XXV) av herrar Sundin
och Vigelsbo föreslagna motive -

Skattereform m. m.

ringen; och godkände kammaren utskottets
motivering oförändrad.

Undantagande från allmän varuskatt av
fiskeredskap samt begagnade traktorer

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen XXVI); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kollberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser undantagande
från allmän varuskatt av
fiskeredskap samt begagnade traktorer,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
XXVI) av herr Hagberg m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Sedan beslutet fattats anmälde herr
Larsson i Borrby (ep), att han röstat för
bifall till nej-propositionen men att omröstningsapparaten
markerat ja.

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

Undantagande från allmän varuskatt av
böcker och musikalier

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen XXVII); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser undantagande
från allmän varuskatt av
böcker och musikalier, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
XXVII) av herr Hagberg m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Undantagande från allmän varuskatt av
ammunition till frivilliga skytteväsendet

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen XXVIII); och
fann herr talmannen den förra proposi -

tionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
undantagande från allmän varuskatt av
ammunition till frivilliga skytteväsendet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
XXVIII) av herr Hagberg m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

III. Bensinskatten

A) Skattesatsens höjd

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan (bifall
till det genom propositionen framlagda
förslaget om höjning av bensinskatten
med 5 öre); 2:o) bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen
XXIX) av herr Hagberg m. fl. (avslag å
ifrågavarande förslag); samt 3:o) bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
XXX) av herrar Sundin och
Vigelsbo (höjning av bensinskatten med

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

3 öre samt skrivelse till Kungl. Maj:t
angående ianspråktagandet av härigenom
inflytande medel); och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock
herr Vigelsbo votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 79, såvitt avser höjning av bensinskatten,
antager det förslag, som innefattas
i den av herr Hagberg m. fl.
avgivna reservationen XXIX), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den vid betänkandet fogade reservationen
XXX) av herrar Sundin och Vigelsbo.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

Skattereform m. m.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
höjning av bensinskatten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
XXIX) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid utvisade de ljustablåer,
som ange voteringsresultatet, att 112 av
kammarens ledamöter röstat ja, 111 röstat
nej, 5 förklarat sig avstå från att
rösta och 2 varit frånvarande.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ENSKOG (fp), som yttrade:

Herr talman! Summan av de på ljustablån
angivna siffrorna är endast 230.

Vidare anförde

Herr TALMANNEN:

Som kammarens ledamöter torde ha
observerat har summan av de på ljustablån
redovisade siffrorna understigit
232, d. v. s. antalet ledamöter av kammaren,
vid flera av de tidigare i dag
företagna voteringarna. Då emellertid
differenserna i dessa fall icke kunnat
inverka på utgången av kammarens ställningstagande
i de olika frågorna, har
jag ansett mig böra godtaga de erhållna

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

siffrorna. De kommer emellertid att korrigeras
med ledning av fotografierna av
de tablåer, som utvisar hur varje ledamot
röstat.

Vid den huvudvotering medelst omröstningsapparat,
som nu ägt rum, är
skillnaden i röstetal mellan ja-propositionen
och nej-propositionen endast 1,
medan summan av de erhållna siffrorna
understiger antalet kammarledamöter
med 2. Det blir därför ofrånkomligt att

1 denna fråga företaga omröstning medelst
namnupprop.

Vid härefter företagen omröstning medelst
namnupprop avgåvos 113 ja och

112 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta;

2 ledamöter voro frånvarande.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Vid sedermera verkställd granskning
av fotografiet av den tablå, som utvisade
hur varje ledamot röstat i den medelst
omröstningsapparat företagna huvudvoteringen
i denna fråga, konstaterades att

113 av kammarens ledamöter röstat ja,
112 röstat nej, 5 förklarat sig avstå från
att rösta och 2 varit frånvarande.

B) Utredning rörande differentiering
av bensinskatten

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen XXXI); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
utredning rörande differentiering av
bensinskatten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
XXXI) av herrar Sundin och Vigelsbo.

Kammarens hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

C) Motiveringen beträffande skatterestitution Herr

talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av den
i reservationen XXXII) föreslagna motiveringen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Vigelsbo begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets motivering i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
skatterestitution beträffande bensinskatt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den
i reservationen XXXII) av herrar Sundin
och Vigelsbo föreslagna motiveringen.

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

TV. Övriga i reservationerna upptagna
frågor

Återhållsamhet med statsutgifterna

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen XXXIII); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
återhållsamhet med statsutgifterna, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
XXXIII) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av

Skattereform m. m.

kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punktskatterna

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen XXXIV);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 79, såvitt avser
punktskatterna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
XXXIV) av herr Hagberg m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

V. Utskottets hemställan i de delar, beträffande
vilka beslut icke tidigare fattats

Bifölls.

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

Bevillningsutskottets betänkande nr 74

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Brandt i Aspabruk begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 74, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Sedan denna omröstning avslutats utvisade
de i plenisalen uppsatta ljustablåerna,
att vid omröstningen avgivits
111 ja-röster och 112 nej-röster, att 5 ledamöter
förklarat sig avstå från att rösta
samt att 2 ledamöter varit frånvarande.
Då summan av dessa fyra tal utgjorde
230, under det att rätteligen kammarens
samtliga 232 ledamöter bort redovisas,
yttrade herr talmannen, att ny votering
medelst omröstningsapparat komme att
verkställas.

Sedan sistnämnda omröstning avslutats,
utvisade ljustablåerna, att vid omröstningen
avgivits 111 ja-röster och 110
nej-röster, att 7 ledamöter förklarat sig
avstå från att rösta samt att 2 ledamöter

varit frånvarande. Då alltså även vid
denna omröstning endast 230 ledamöter
redovisats, bestämde herr talmannen,
att votering nu komme att anställas medelst
namnupprop.

Därvid avgåvos 112 ja och 113 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta; 2
ledamöter voro frånvarande.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen av
herr John Ericsson m. fl.

Sedan beslutet fattats anmälde herrar
Odhe (s) och Lassinantti (s), att de vid
båda de medelst omröstningsapparat
verkställda voteringarna röstat nej men
att ljustablåerna utvisat att de avstått
från att rösta.

Vid sedermera företagen granskning
av fotografierna av de tablåer, som utvisade
hur varje ledamot röstat vid de
medelst omröstningsapparat verkställda
voteringarna i denna fråga, konstaterades
att vid båda voteringarna markerats
112 ja-röster och 111 nej-röster, att 7
ledamöter förklarat sig avstå från att
rösta och att 2 ledamöter varit frånvarande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 72

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 72, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

Nr 36

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson
i Alvesta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Andra lagutskottets utlåtande nr 73

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 717
av herrar Öhman och Helmer Persson
samt II: 862 av herr Hagberg m. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hagberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 73, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna I: 717 och
II: 862.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Skattereform m. m.

ning. Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 73, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Strand m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogos vart för sig bankoutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 33, i anledning av riksdagens revisorers
framställning angående ändring

Nr 36

Torsdagen den 14 december 1961 fm.

av instruktionen för riksdagens revisorer,

nr 34, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
motioner, och

nr 35, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
lönesättningen m. m. för viss personal
vid riksdagens ekonomibyrå;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av väckta motioner
angående bidrag från de allmänna sjukkassorna
till undersökningar för hälsokontroll,

nr 71, i anledning av väckta motioner
angående bemyndigande för Kungl.
Maj:t att i vissa fall utfärda förbud för
svenska rederier att utlämna dokument
till utländska myndigheter, och

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om undanförsel
och förstöring, m. m.; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 42, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande av medel till jordfonden
å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1961/62, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 4

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 403, till Konungen i anledning av
riksdagens revisorers framställning angående
ändring av instruktionen för
riksdagens revisorer.

Vidare anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 405, i anledning av väckta motioner
angående bemyndigande för Kungl.
Maj:t att i vissa fall utfärda förbud för
svenska rederier att utlämna dokument
till utländska myndigheter;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 407, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26
juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,
dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om undanförsel
och förstöring, m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes
jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 402, till Konungen i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande av medel till jordfonden
å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1961/62, m. m.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.53.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 14 december 1961 em.

Nr 36

Torsdagen den 14 december

Kl. 19.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial:

nr 195, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, och

nr 196, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1961/62.

§ 2

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om brännoljeskatt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

§ 3

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.32.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 15 december

Kl. 11.00

§ 1

Svar på fråga ang. tillhandahållande av

visst material i samband med svar på
interpellationer och enkla frågor

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Helén har frågat
mig, om jag är beredd att medverka
till att sådant material som överlämnas
till departement i samband med svar
på interpellationer och enkla frågor och
som är offentlig handling enligt tryckfrihetsförordningens
bestämmelser, blir
lättare tillgängligt.

Interpellationsinstitutet är ett värdefullt
medel för att ge riksdagen och den
allmänna opinionen information i aktuella
frågor och tillfälle till debatt. Skall
institutet fullgöra denna sin uppgift i
vårt parlamentariska liv, måste vederbörande
statsråd få möjlighet till noggranna
förberedelser för att därigenom kunna
ge riksdagen en ingående belysning
av de problem som sålunda aktualiseras.
Ofta finnes erforderligt underlag för
svaret ej tillgängligt inom departementet.
Sedan gammalt införskaffas därför
från berörda tjänstemän och myndigheter
ett material som lämnas skriftligen
eller muntligen. Materialet innefattar
vanligen statistiska sammanställ -

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på fråga ang. tillhandahållande av visst material i samband med svar på inter pellationer

och enkla frågor

ningar och andra redogörelser för faktiska
förhållanden, men därjämte
stundom även bedömningar och värderingar.

I den mån det sålunda insamlade materialet
innehålles i allmänna handlingar
enligt tryckfrihetsförordningen har
självfallet varje medborgare fri tillgång
därtill. Jag vill dessutom erinra om att
interpellanter i förväg tillställes interpellationssvar.

Vidare anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsministern för svaret på min fråga
i riksdagens elfte timme. Det finns emellertid
de som är ännu mera senfärdiga
än jag. Det är ju ingen hemlighet att det
konkreta exempel, där grundlagen ger
mig rätt att belysa den principiella fråga
vi här skall diskutera, är hämtat från
förra fredagens tolfte timme. Jag kommer
senare att något beröra detta konkreta
exempel.

Jag delar statsministerns uppfattning
att interpellationsinstitutet är mycket
värdefullt både för riksdagsarbetet och
för den allmänna debatten. Till statsministerns
deklaration i svaret vill jag
också lägga, att det är viktigt att det utförliga
sakmaterial som dessa debatter
måste bygga på är tillgängligt inte bara
för regeringen utan även för riksdagens
ledamöter — och tillgängligt på sådant
sätt att interpellanten i god tid kan sätta
sig in i materialet.

I debatten om sjukhuskrisen fick herr
Ohlin först fem minuter före plenums
början kl. 12 besked från medicinalstyrelsen
om att det material som sammanställts
för interpellationsdebatten
kunde lämnas ut. Tidigare hade man
sagt att materialet inte kunde ställas
till förfogande, därför att det hade formen
av ett handbrev till inrikesministern.
Jag skall inte gå in på den juri -

diska frågan och inte ge uttryck för någon
förvåning över att ett ämbetsverk
kan uppfatta en sådan skrivelse som
handbrev. Jag har en kopia här, och
skrivelsen inledes med orden »Till herr
statsrådet och chefen för Kungl. Inrikesdepartementet».
Jag noterar bara,
att om det positiva beskedet till herr
Ohlin som nu kom fem minuter före
plenums början i stället hade kommit
fem minuter över tolv, så skulle jag inte
lagt min fråga på andra kammarens sekreterares
bord. Då hade jag lagt den i
ett kuvert och skrivit utanpå: Till riksdagens
justitieombudsman.

Nu är emellertid det viktiga att här
försöka nå fram till något som förhindrar
en upprepning av det inträffade
och skapar praktiska förbättringar för
riksdagens ledamöter. Därför vill jag
förelägga regeringens och riksdagens
ledamöter tre sådana möjligheter för
övervägande.

En möjlighet är att material som med
anledning av en interpellation överlämnas
till ett departement ställes till TT:s
förfogande med påskrift att det får publiceras
först i och med att svaret lämnats
i riksdagen. Då kan materialet i
rätt sammanhang belysas i tidningarna.

Den andra möjligheten är att man
tillämpar en konsekvent diarieföring
av dylikt material, vilket nu inte tycks
vara fallet — i varje fall inte i det departement
som berördes denna gång.

Den tredje väg jag här vill rekommendera
är att riksdagens egen upplvsningstjänst
generellt hos verken anhåller om
kopia av det material som ställes till förfogande
för besvarande av en interpellation,
och att det sedan finns tillgängligt
hos upplysningstjänsten före interpellationens
besvarande. Om man väljer
den vägen, och om man inte kommer
med något åläggande utan överlåter åt
vederbörande verk att bedöma vad som
är offentlig handling, så får vi de bästa
garantierna för att offentlighetsprincipen
verkligen beaktas. Och om något

Fredagen den 15 december 1961

Nr 36

Svar på fråga ang. tillhandahållande av visst material i samband med svar pa inter pellationer

och enkla frågor

verk inte skulle lämna ut materialet, så
får vi ta upp den frågan till prövning
på nytt.

Jag vill understryka att jag här håller
mig till det material, som enligt
tryckfrihetsförordningens bokstav är offentligt,
och att jag inte går in på den
svåra gränsdragningen beträffande sådant
material för politiska ställningstaganden
som utarbetas internt inom departementen.
Det är inte den frågan jag
här tagit upp till debatt.

Jag vore tacksam om statsministern
ville kommentera dessa tänkbara lösningar
till en förbättring av arbetsförhållandena
här i kammaren.

Vidare vill jag komma med ett litet
förslag till praktiska förbättringar. I
handelsdepartementets förträffliga anvisningar
för hur det bör förfaras vid
besvarande av interpellationer förekommer
en praktisk anvisning, som inte
tycks gälla för övriga departement, nämligen
den att en reservupplaga av svaret
skall finnas här i kammaren. Nu delas
svaren ibland ut på riksdagsmännens
bord. Så sker, när man anser att svaret
har stor principiell räckvidd. Det
finns nog ingen anledning att utsträcka
utdelningen till samtliga fall, eftersom
våra bänkar brukar vara överfyllda av
papper. Men om det i närheten av stenografbordet
fanns en sådan reservupplaga
av det aktuella interpellationssvaret,
så skulle vi slippa det besvärande
i att övriga riksdagsmän som vill delta
i debatten kommer och vill titta i interpellationssvaret
just när interpellanten
håller på att förbereda sitt anförande.

Jag skulle vara tacksam, om man i
statsrådsberedningen ville skicka ut en
rekommendation till samtliga departement
om att tillämpa handelsdepartementets
förfaringssätt vid besvarande
av interpellationer. Och jag hoppas att
herr talmannen benäget kommer att tilllåta
att reservupplagan av svaren finns
tillgänglig i kammaren vid interpellationcrnas
besvarande.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vi har ju ett gemensamt
önskemål, herr Helén och jag, nämligen
att försöka göra interpellationsinstitutet
så värdefullt som möjligt. Vi är överens
om att detta för vårt land tämligen unika
institut fyller en mycket viktig funktion,
och vi vill naturligtvis inte göra
något som skulle göra det sämre. Helst
skulle vi finna metoder, varigenom vi
kunde göra det ännu bättre. Vad är det
då som gör interpellationsinstitutet så
värdefullt? Jo, det är för det första att vi
i rent politiska frågor har möjlighet att
komma fram till ett resonemang mellan
opposition och regeringsparti som kan
vara av värde. Men det är inte om dessa
ting vi i dag diskuterar, utan det är
den andra väsentliga uppgiften för interpellation-
och frågeinstitutet, nämligen
att lämna ett material till belysande
av väsentliga samhällsspörsmål. Dessa
kan ibland vara politiskt kontroversiella,
men många gånger är de det inte.
Det är ofta fråga om ren information.

Vi är också överens om — och det
har herr Helén inte heller opponerat sig
mot — att det är nödvändigt, om vi skall
behålla interpellationsinstitutets karaktär,
att man ger statsrådet, som tillfrågas,
möjligheter att insamla ett så omfattande
material som över huvud taget
är möjligt. Detta sker också för närvarande.

Jag såg i någon tidning att man trodde
att departementschefer svartsjukt
vaktade över detta material för att få
tillfälle att briljera i debatterna genom
att visa sig duktigare än interpellanten.
Jag tror att det är att överskatta statistiska
siffrors värde för att vinna en debatt.
Jag kan aldrig tro att någon vinner
en riksdagsdebatt genom att uppläsa de
sakliga uppgifter som här levereras i
form av interpellationssvar. Därför kan
vi nog avfärda den hypotesen som något
verklighetsfrämmande. Herr Helén har
ju inte heller fört fram den.

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på fråga ang. tillhandahållande av visst material i samband med svar på inter pellationer

och enkla frågor

Om vi är överens om detta, kan vi
också vara överens om att det är en
fördel om departementschefen eller vederbörande
statsråd får en möjlighet att
på grundval av framställningar från olika
verk göra en så sammanhängande
presentation av ärendet som möjligt. Jag
tror att många av de betydelsefulla interpellationssvar
som har lämnats här
i kammaren just har sitt värde därigenom
att ett ofta mycket mödosamt arbete
lagts ned på att sammanställa från
olika håll insamlade uppgifter. Varje åtgärd
som kan leda till att det allmänna
intrycket blir mera splittrat kan komma
att innebära en risk för att interpellationsinstitutet,
som vi hittills har betraktat
som värdefullt, kan komma i
riskzonen. Därför anser jag, att när vi
föreslår åtgärder för att nå, för både
herr Helén och mig, gemensamma syften,
vi i varje fall skall undvika allt
som kan tänkas leda till en byråkratisering
av interpellationsinstitutet. Vi vågar
nog säga, att den utomordentligt
vidsträckta offentlighet inom den svenska
förvaltningen som vi med all rätt är
stolta över och som är unik i hela världen,
ger ett gott underlag för interpellanterna
att få material till sina interpellationer
och väl också till att kunna
delta i interpellationsdebatterna. När
man dessutom lämnar kompletterande
upplysningar i interpellationssvar som
lämnas ut i förväg, undrar jag om det
inte är svårt att vidtaga några förbättringar
av institutets procedur som inte
innebär en onödig byråkratisering.

Jag vill gärna svara herr Helén, att vi
gärna tar vara på uppslaget att de andra
departementen också följer handelsdepartementets
anvisningar. Det är något
som vi skall försöka ordna. Däremot är
jag något betänksam gentemot herr Heléns
tre övriga förslag, att man alltså
skulle tillställa TT detta material. Det
kan ju hända att jag uppfattade det felaktigt.
Jag är rädd för att det skulle
komma att leda till rätt mycket besvär -

ligheter. Jag har ju rätt lång erfarenhet
som statssekreterare av att skriva
interpellationssvar — inte bara att läsa
upp dem som jag numera ägnar mig åt.
Därför vet jag att det många gånger händer
att man får en framställning från
ett verk, vilken skall ligga till grund för
interpellationssvaret. Efter det att en
sådan har anmälts först till statssekreteraren
och sedan till statsrådet, infordras
kompletterande upplysningar —
upplysningar vilka kanske i stor utsträckning
tas per telefon. Jag tror att
det skulle skapa rätt mycket av förvirring
över hela vårt interpellationsinstitut,
om man går de vägar som herr Helén
har nämnt. Jag är övertygad om att
herr Ohlin på denna punkt delar min
uppfattning, eftersom han i egenskap
av departementschef i samlingsregeringen
tillämpade precis samma princip
som den jag nu har redogjort för.

Vi skall naturligtvis fundera på alla
uppslag. Vi är överens om att institutet
är bra som det är nu. Kan det ytterligare
förbättras, är vi villiga att pröva
alla uppslag. Men jag är litet betänksam
beträffande de tre första av herr
Heléns uppslag. Men det fjärde är rimligt
och klokt — att följa handelsdepartementets
exempel i fråga om utdelning
av interpellationssvar — det skall vi
försöka göra.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Vi får vara tacksamma
för det lilla, och jag ber att få tacka för
det. Men jag vill ändå återkomma till
den viktigare frågan om de handlingar
som överlämnas från verk till departement
i samband med besvarande av interpellationer.
Jag vill understryka att
det i det konkreta exemplet står i missivskrivelsen
att man överlämnar bifogade
P. M. som material »för besvarande
av den i riksdagens andra kammare
av fru Cecilia Nettelbrandt väckta interpellationen»
angående åtgärder mot
sjuksköterskebristen.

Fredagen den 15 december 1961

Nr 36

Svar på fråga ang. tillhandahållande av visst material i samband med svar på inter pellationer

och enkla frågor

Det är emellertid alldeles uppenbart
att här finns en lång rad fall, där dokument
framställts just i detta syfte. Statsministern
säger i sitt ursprungliga svar
att varje medborgare har fri tillgång till
dessa. Ja, om man vet att de existerar.
Menar statsministern för övrigt att interpellanterna
i fortsättningen enskilt
skall ringa runt eller på annat sätt vända
sig till de verk som kan komma
i fråga? Vi syftar väl ändå här till att
finna former, vilka gör det redan i och
för sig tunga arbetet för riksdagsmännen
något lättare. Enär det inte är fråga
om att på något sätt bryta mot någon
princip, menar jag att man skulle kunna
skapa en praktisk ordning genom att
upplysningstjänsten åtar sig att generellt
insamla sådant material som riksdagsmännen
kan vilja ha. Jag har mycket
svårt att förstå hur detta skulle påverka
den eventuella fortsatta kontakten
per telefon eller på annat sätt mellan
verk och vederbörande departement.
Där gäller ju inte tryckfrihetsförordningen
— där är man på andra sidan
om den gräns som statsministern
och jag i denna debatt försökt upprätthålla.
Jag ber statsministern övertänka
saken en gång till.

Detta innebär inte att man bryter mot
någon som helst arbetsregel utan att
man försöker skapa ett sätt att göra materialet
tillgängligt i god tid. Jag vill
stryka under vad tidsfaktorn betyder
för riksdagsmännen. Nog hade det varit
bättre om t. ex. utrikesminister Undéns
svar legat här redan nu, så att man kunnat
sätta sig in i det. Tidsfaktorns betydelse
är lika stor när det gäller förberedande
material.

Jag tror faktiskt att statsministern
underskattar värdet av sakuppgifter i
den debatt som föres i interpellationssammanhang.
Syftar man till saklig debatt,
kan man väl vinna poäng och
framgångar även med siffror.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Ohlin begärt ordet, och gav pro -

positioner dels på bifall till därmed
ställt förslag om upphävande beträffande
denna fråga av den i § 20 mom. 4
kammarens ordningsstadga föreskrivna
inskränkningen i yttranderätten, dels
ock på avslag å detta förslag; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Helén begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
framställningen att den i § 20 mom. 4
kammarens ordningsstadga föreskrivna
inskränkningen i yttranderätten uppliäves
beträffande denna fråga, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
berörda framställning.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 64 ja och 48 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit framställningen
om upphävande av föreskriven
inskränkning i yttranderätten.

Härefter anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få uttrycka
min tillfredsställelse över att kammaren
medgivit att jag gör en kort kommentar
i denna fråga, som ju står i mycket
nära samband med den debatt jag
för några dagar sedan hade med inri -

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på fråga ang. tillhandahållande av visst material i samband med svar på inter pellationer

och enkla frågor

kesministern — en debatt som var den
direkta orsaken till herr Heléns fråga.
Jag har begärt ordet för att ytterligare
fästa uppmärksamheten på frågan om
diarieföring. Låt mig fortsätta med det
konkreta fall som varit aktuellt — jag
tror att det då är lättare att få den principiella
frågan belyst.

Anser man inom regeringen, att i det
aktuella fallet medicinalstyrelsens skrivelse
till inrikesdepartementet hade
bort diarieföras i medicinalstyrelsen?
Anser man att denna skrivelse hade
bort diarieföras i inrikesdepartementet? Om

svaret blir nej på dessa frågor —
och särskilt om svaret blir nej på frågan
rörande diarieföring i inrikesdepartementet
— innebär detta såvitt jag
förstår att man förordar en praxis för
offentliga handlingars tillgänglighet
som inte riktigt rimmar med andemeningen
i vad statsministern sade för en
stund sedan. Ty det är väl svårt att bestrida
att det här rör sig om en offentlig
handling.

Vilken var egentligen inrikesministerns
motivering för att inte diarieföra
denna handling? Statsministern säger
att offentliga handlingar är tillgängliga.
Men är de inte diarieförda vet man ju
ofta inte om att de existerar. Skulle det
inte vara naturligt att i överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningens anda
ha en liberal praxis för diarieföring av
sådana här handlingar? Vad är det för
allmänna intressen som skulle skadas
om en handling av denna art hade blivit
diarieförd i inrikesdepartementet?
Det kan ju inte påvisas vare sig att detta
skulle ha stått i dålig överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningens formella
bestämmelser eller att något allmänt intresse
skulle ha trätts för nära på det
sätt som statsministern nyss utvecklade? Varför

diariefördes då inte denna
handling? Nu tycks detta vara i överensstämmelse
med en viss praxis. Det

är just därför herr Helén tagit upp frågan
på det principiella planet och det
är också detta jag vill belysa ytterligare.
Alltså: Finns det någon anledning
till en praxis i fråga om diarieföring
som är så restriktiv som den nuvarande,
något som måste starkt inskränka
riksdagsledamöternas praktiska möjligheter
att skaffa sig det material som
föreligger?

Till sist, herr talman! Statsministern
hänvisade till praxis under de år då jag
var chef för handelsdepartementet. Jag
kan inte erinra mig att någon situation
motsvarande den som här föreligger var
för handen då. Men statsministern har
säkerligen inte sagt detta utan att han
har något exempel på en handling som
kanske inte blivit diarieförd på det sätt
jag för min del anser skulle vara klok
praxis i sådana fall som de jag här berört.
Skulle det vara så att det kan påvisas
att nuvarande praxis förekom
även på den tid då jag var medlem av
regeringen, så beklagar jag att dessa tio
månader inte gav mig möjlighet till reformer
av den praxis på området som
kan behöva ändras. Statsministern har
själv haft 17 år på sig att ändra den —
om han nu vill acceptera att det gäller
att så långt som möjligt i överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningens
anda göra material tillgängligt för riksdagens
ledamöter i samband med interpellationssvar.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag har bemödat mig
om att ge denna debatt en inriktning på
riksdagens arbetsmöjligheter och de
principiella villkoren för dessa. I ett
sådant läge och när en enskild ledamot
av riksdagen då önskar utvidga denna
debatt, är det 48 av kammarens ledamöter
som finner det vara väsentligt att
försöka förhindra detta. I går upplevde
man i medkammaren en liknande situation.

Fredagen den 15 december 1961 Nr 36 65

Svar på fråga ang. tillhandahållande av visst material i samband med svar på inter -

pellationer och enkla frågor

Jag vågar säga att jag hör till de oppositionsledamöter
som har den största
respekten för regeringspartiet och dess
riksdagsgrupp, och jag har försökt att i
olika sammanhang ge uttryck för det.
Men metoden att försöka begränsa vår
åsiktsfrihet och yttrandefrihet på detta
sätt kommer jag att bekämpa så länge
jag finns här i kammaren.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall först ta upp
frågan om diarieföringen. Jag vill då
bara säga att det i inrikesdepartementet
förs ett speciellt diarium över interpellationer.
Det läggs upp en akt för
varje interpellationssvar, till vilken infordrade
handlingar från verk och
myndigheter förs. Dessa diarier och
handlingar på departementet kan vederbörande
interpellant ta del av.

Får jag sedan ta upp det aktuella
ärendet och herr Heléns tal om att en
handling inte lämnats ut förrän fem minuter
före klockan tolv den dag svaret
skulle avges. Följande utspelades: På
torsdagseftermiddagen blev jag uppringd
av generaldirektör Engel i medicinalstyrelsen
som meddelade mig att
professor Ohlin hade varit på skilda byråer
inom medicinalstyrelsen för att begära
material. Ingen hänvändelse hade
skett till generaldirektör Engel, som
alltså inte kände till detta annat än i
andra hand. Han frågade mig nu hur
han skulle förfara, och jag sade då att
han skulle lämna ut allt det officiella material
som vi har. Jag vet att medicinalstyrelsens
chef sökte efter professor
Ohlin på eftermiddagen och på kvällen
sedan han fått detta besked, men han
fick inte kontakt med professor Ohlin.
På fredag förmiddag ungefär klockan
tio blev jag på nytt uppringd av medicinalstyrelsens
chef, som meddelade
mig att professor Ohlin inte var nöjd
med detta material. Det fanns ytterligare
en promemoria, som verket be -

traktade såsom ett arbetsmaterial för departementet
men som herr Ohlin önskade
få ta del av.

Jag gav beskedet att även detta material
omedelbart skulle lämnas ut. Allt
det material vi har skall stå till herr
Ohlins förfogande. Samma besked lämnades
av statssekreteraren och chefen
för rättsavdelningen i inrikesdepartementet
till de jurister från medicinalstyrelsen
som ringde upp i samma angelägenhet.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det var herr Heléns
sista yttrande som kallade upp mig i talarstolen;
jag tycker inte att det kan stå
oemotsagt.

Herr Helén säger att det skulle vara
något försök att undertrycka åsikts- och
yttrandefriheten att 48 av denna kammares
ledamöter har den uppfattningen
att det inte finns anledning att utvidga
denna debatt. Om herr Helén vill ha en
allmän debatt i ett ärende får han väl
använda den institution som finns, nämligen
att framställa interpellation, och
inte framställa enkel fråga. Att mästra
kammaren därför att det finns de som
har den uppfattningen att en enkel fråga
inte bör utvidgas till allmän diskussion
kan väl ändå inte vara riktigt. Det
finns ju två olika former att välja på.
Det är herr Heléns sak att välja den
han anser lämpligast. Varför valde inte
herr Helén interpellationsformen? Då
hade det blivit allmän debatt utan att
någon hade behövt begära denna utvidgning
av en enkel fråga.

I detta anförande instämde fröken
Sandell, herrar Jacobsson i Sala och
Kärrlander, fru Thunvall, herrar Carlsson
i Västerås och Andreasson, fru Johansson,
fru Renström-Ingenäs, herr
Trana, fröken Bergegren, herrar Persson
i Appuna och Fagerlund, fru Torbrink,
herrar Johanson i Västervik
och Arweson, fru Löfqvist, herrar Hen -

5 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 36

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på fråga ang. tillhandahållande av visst material i samband med svar på inter pellationer

och enkla frågor

ningsson, Levin och Bengtsson i Landskrona
samt fru Ekendahl (samtliga s).

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Gustafssons påpekande vill jag bara
säga att det i riksdagens arbetsordning
finns en bestämmelse som säger att kammaren
kan bevilja yttranderätt även för
andra än den som framställer en fråga.
Denna bestämmelse har uppenbarligen
tillkommit för att den skall kunna användas
när motiv därtill förefinns, som
t. ex. i detta fall när det gäller en principiell
fråga i direkt anslutning till en
debatt, i vilken jag för bara några dagar
sedan deltog. Jag måste för min del
hålla med herr Helén om att det är överraskande
att så många ledamöter av
regeringspartiet finner det angeläget att
förhindra att ytterligare kommentarer
göres i denna principiella och viktiga
fråga — det borde vara en naturlig sak
att tvärtom medge sådana.

Denna röstning visar att man inte i
generös anda vill ge kammarens ledamöter
de tillfällen till debatt som dock
har angetts i riksdagsordningen på ett
sätt som öppnar möjlighet till utnyttjande
i sådana här sammanhang.

Dessutom måste jag säga att inrikesministern
också överraskade mig en
aning. Om jag inte missminner mig helt,
sade inrikesministern vid det förra tillfället
då kammaren behandlade denna
fråga, att han inte kände till min önskan
om material förrän på fredagens
förmiddag. Misstar jag mig härvidlag,
herr inrikesminister? I dag meddelar
inrikesministern att han kände till saken
dagen innan.

Anser inrikesministern att det är ett
tillfredsställande tillstånd om en sådan
praxis förekommer mellan ett ämbetsverk
och inrikesdepartementet — jag
diskuterar nu inrikesdepartementets beteendemönster
— att en generaldirektör
i ett verk beträffande en offentlig
handling skall ringa till vederbörande

statsråd och fråga huruvida statsrådet
anser att denna handling skall lämnas
ut? Det är ett faktum att jag efter att
min begäran hade framställts vägrades
att utfå den ifrågavarande handlingen.
Detta beslut blev sedan ändrat efter någon
timme. Jag undrar verkligen om inrikesministern
anser att denna praxis
är tillfredsställande.

Herr talman! Inrikesministern talade
om ett speciellt diarium som skulle föras
på statssekreteraravdelningen. Detta
är dock tydligen inte tillgängligt för allmänheten.
När vi frågade inrikesdepartementet
om denna handling var diarieförd
— och detta gjordes t. o. m. så sent
som någon timme före debatten — fick
vi nämligen därifrån det beskedet att
handlingen icke var diarieförd.

Jag ställer nu en direkt fråga till regeringsledamöterna,
huruvida de anser
att denna restriktiva praxis i diarieföringen
tjänar något förnuftigt syfte —
vi känner ju till dess karaktär — och
om denna snäva praxis är tillfredsställande.
Enligt min mening är den icke i
enlighet med tryckfrihetsförordningens
anda.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Den socialdemokratiske
gruppledaren menar att det var fel av
mig att inte från början väcka denna
fråga i form av en interpellation. Eftersom
jag hade tänkt mig debatten så —
vilket också konfirmerades vid ett samtal
mellan statsministern och mig — att
den rimligen borde avgränsas till praktiska
frågor, fanns ingen anledning att
ta upp den i den vidsträcktare formen.
Jag vill emellertid påpeka att regeringschefen
i sitt andra inlägg drog in frågan
om hur en nuvarande oppositionsledare
och tidigare ledamot av regeringen
hade behandlat sådana här ärenden.
Det var i det ögonblicket frågan
fick den principiella räckvidd som gjorde
det motiverat med en utvidgning.

Det har inte varit min avsikt att för -

Fredagen den 15 december 1961

Nr 36

Svar på interpellation i anledning av händelseutvecklingen i Kongo

söka mästra kammaren; jag känner mig
inte ha en sådan kapacitet. Yem är det
som befinner sig i överläge i uppgörelserna
här i kammaren? Det är alltid
den röstmässigt starkare parten. Vad
jag har försökt förfäkta är en rimlig
handlingsfrihet för den svagare parten
i kammaren.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Heléns sista inlägg
förvånar mig ännu mera än det
förra. Det skulle väl vara ganska underligt
om inte herr Helén redan från början,
när han framställde denna fråga,
var på det klara med att den hade principiell
betydelse. Det var väl inte detta
att statsministern i en vändning råkade
nämna herr Ohlins namn som gjorde
att frågan fick principiell betydelse,
utan det var väl vad som förekommit
tidigare. Det visste väl herr Helén —
jag skulle missta mig mycket annars —
när han framställde spörsmålet i form
av en enkel fråga i stället för i form av
en interpellation.

Till herr Ohlin vill jag säga att jag
mycket väl vet att det finns möjlighet
för kammaren att besluta utvidga en enkel
fråga till allmän debatt. Jag har inte
vänt mig mot det. Vad jag har vänt mig
mot är herr Heléns försök att framställa
dem som inte velat vara med om detta
så, att de försökt strypa åsikts- och yttrandefriheten.
Var och en har rätt att
om han inte vill ha en utvidgning av
debatten rösta emot detta och om han
vill ha en utvidgning rösta för det.

Jag vill ge både herr Ohlin och herr
Helén rådet att lägga bort den skolmästarmentalitet
som de ibland visar i kammaren.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman I Beträffande det material
som verket betraktade som officiellt
blev jag uppringd på torsdagens eftermiddag.
Beträffande det material som
herr Ohlin begärde att få se och som

verket betraktade som arbetsmaterial
blev jag uppringd på fredagens morgon.
Då sade jag: »Lämna ut det omedelbart.»

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på interpellation i anledning av
händelseutvecklingen i Kongo

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av riksdagens
andra kammare, herr Eliasson i Sundborn,
har i en interpellation begärt att,
så långt detta är möjligt, en redogörelse
lämnas kammaren för regeringens syn
på den senaste tidens utveckling i Kongo
och på den i FN-styrkorna ingående
svenska militära personalens uppgifter
därstädes. Herr Eliasson hänvisar till
det förhållandet, att motsättningarna i
Kongo inte endast synes bestå, utan
också visat tendens att ta sig alltmer
elakartade uttryck. Detta har vållat oro
bland den svenska allmänheten, bland
annat på den grund att svenska förband
ingår i FN-styrkorna i Kongo.

Jag utgår ifrån att interpellanten i
detta slutskede av riksdagen icke ifrågasätter
någon mera utförlig redogörelse
för de frågor som han nämner i sin interpellation
och jag lägger huvudvikten
vid önskemålet att regeringen meddelar
sin syn på den svenska Kongo-personalens
uppgifter.

Jag vill först erinra om hur FN:s säkerhetsråd
föranleddes att intervenera
i Kongo.

Det inträffade kort efter självständighetsdagen
att oroligheter ägde rum på
skilda håll i den nya staten och lag och
ordning bröt samman. Belgiska regeringen,
vars militära personal då hade
i stor utsträckning lämnat landet, ansåg
det nödvändigt att skicka fallskärmstrupper
till Kongo. Republikens president
och dess premiärminister uppfattade
de belgiska truppernas ankomst som

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation i anledning av händelseutvecklingen i Kongo

ett försök från den förra kolonialmakten
att på nytt överta makten i Kongo
och sände en telegrafisk vädjan till FN
med begäran om militärt stöd mot belgisk
aggression. Telegrammet motiverades
alltså inte med de inre oroligheterna
utan med de belgiska truppernas ankomst
som dessutom ansågs stridande
mot vänskapsavtalet den 29 juni 1960
mellan Kongo och Belgien. Ett nytt telegram
från den kongolesiska regeringen
upprepade de förra skälen. Om inte hjälpen
erhölles utan dröjsmål, vore Kongo
tvunget att vädja till Bandungmakterna.

Under debatten i säkerhetsrådet underströk
somliga medlemmar att ett angrepp
av belgiska trupper ägde rum,
medan andra framhöll att de inre oroligheterna
hade förorsakat de belgiska
truppernas ditsändande. Generalsekreterare
Hammarskjöld lade tonvikten på
att upplösning av ordningen framkallat
ett läge som i sina konsekvenser medförde
hot mot freden och gjorde FN:s
intervention berättigad. Hans tankegång
var att en internationell ordningsstyrka
i Kongo skulle svara för ordningen och
göra de belgiska truppernas närvaro
överflödig.

Sedan generalsekreteraren fått säkerhetsrådets
fullmakt vände han sig till
ett antal stater, som icke tillhörde kretsen
av ständiga medlemmar av säkerhetsrådet,
däribland till Sverige, med
en begäran om svensk trupp till Kongo.
På grundval av erfarenheterna från
Ghazaområdet skapades hastigt en internationell
styrka, vars uppgift skulle
vara att, utan att blanda sig i landets
inre angelägenheter skapa den nödvändiga
stabiliteten i syfte att bana väg för
en mångsidig teknisk och humanitär
biståndsverksamhet i FN :s regi. Denna
grundförutsättning kvarstår alltjämt.

När stormakterna i säkerhetsrådet
den 13 juli 1960 bemyndigade Hammarskjöld
att vidtaga erforderliga mått och
steg för upprättande av denna internationella
styrka, var ett av huvudsyftena
att begränsa och om möjligt hindra ut -

ländsk intervention i Kongo, vilken hade
kunnat få ödesdigra följder ej blott för
Kongo och Afrika, utan även för världssituationen
i dess helhet. Detta syfte
kvarstår alltjämt och är i grunden godtaget
av alla stormakterna alltsedan säkerhetsrådets
första beslut om ingripande
fattades. Det har föranlett dem att
stödja aktionen eller åtminstone att icke
stjälpa den genom veto.

Jag vill särskilt understryka att den
svenska truppen i Kongo tjänar den av
FN:s behöriga organ fastlagda och ofta
bekräftade politiken. Ansvaret för dess
utformning och utförande delas av alla
FN:s medlemsstater, men vilar i främsta
rummet på stormakterna, som i säkerhetsrådet
oavbrutet varit med om att
besluta och successivt följa denna politik.

FN:s mandat i Kongo har fastställts
genom en serie beslut av FN:s säkerhetsråd
och generalförsamling och genom
uttalanden av generalsekreteraren
inför säkerhetsrådet vilka uttalanden av
rådet lämnats obestridda. De militära
styrkornas uppgifter och de medel de
må bruka för att lösa dessa uppgifter
har reglerats på detta sätt, liksom den
politiska och juridiska ramen för styrkornas
handlande. Organisationens åtgärder
i Kongo redovisas i rapporter
till medlemsländerna och diskuteras i
generalförsamlingen och säkerhetsrådet.
De med trupper bidragande staterna,
däribland Sverige, har därtill möjlighet
att i generalsekreterarens rådgivande
kongokommitté i detalj följa FN:s
aktion i Kongo och att framställa förslag
eller göra sina synpunkter gällande.

Katangaproblemet har alltifrån början
framstått som ett av de politiskt och militärt
mest känsliga spörsmålen i den
stora och svårlösta uppgift FN påtagit
sig genom att hörsamma Kongos begäran
om hjälp. Såsom redan nämnts har
i direktiven för Kongo-aktionen betonats,
att FN eller FN-trupperna icke får
bli part i interna kongolesiska tvister.
Världsorganisationen har emellertid i

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961
Svar på interpellation i anledning av händelseutvecklingen i Kongo

överensstämmelse med Kongos grundlag
och enligt säkerhetsrådets och generalförsamlingens
resolutioner utgått ifrån
att landets enhet och politiska oberoende
bör respekteras. För att lösa sina
uppgifter har FN i första hand prövat
förhandlingsvägen. Att man med denna
metod ej nått tillfredsställande resultat
bottnar främst i det motstånd mot en
samverkan med den kongolesiska centralregeringen,
som den lokala provinsregeringen
Tshombe rest. Härvid har
denna regering uppenbarligen inspirerats
av bland andra utländska politiska
rådgivare och den har fått stöd av ett
gendarmeri som på sin tid utbildats av
belgiska officerare och under den senaste
tidens strider stått under ledning
av legosoldater av växlande nationalitet.

Avlägsnandet av dessa sistnämnda
element har alltmera kommit att framstå
som ett nödvändigt medel för att
återställa fred och ordning i landet.
Säkerhetsrådet har i flera resolutioner
understrukit detta, bl. a. i en resolution
av den 21 februari i år. Ett försök att
genomföra februaribeslutet gjordes den
28 augusti detta år, sedan centralregeringen
genom en lag skapat en ny rättslig
grundval för åtgärder — försöket
gjordes för övrigt med Tshombes samtycke.
Aktionen hade en viss framgång
men resultatet blev ändock icke det
väntade, då de deporterade legosoldaterna
återvände illegalt eller i väntan pa
avtransport från Katanga gick under
jorden eller vägrade lyda utvisningsordern.
Ett nytt försök att omhänderta
dem gjordes den 13 september, då de
emellertid inte lät sig tagas utan med
Katangagendarmeriet gick till anfall mot
FN-trupperna, som plötsligt befann sig
i en akut nödvärnssituation. Detsamma
gäller i än högre grad om de strider
som började den 5 december, då emellertid
FN-trupperna genom de försvarsåtgärder,
som vidtagits för att kunna
möta en befarad attack, var i stand att
bättre möta de fientligheter mot FN,

som Tshombe proklamerat. Svenska regeringen
har godkänt och verksamt bidragit
till den förstärkning av FN-truppernas
beväpning, som ägt rum under
perioden mellan de väpnade konflikterna
i Katanga i september och december.
Syftet med de operationer FN nu
genomför är att tillförsäkra FN-styrkorna
rörelsefrihet i Katanga för att kunna
fullfölja de grundläggande uppgifter som
ålagts dem av säkerhetsrådet och generalförsamlingen
samt därjämte att
förhindra fortsatta övergrepp mot civilbefolkningen
och FN:s civila och militära
personal i provinsen.

Svenska regeringen har nyligen efter
utrikesnämndens hörande till FN :s generalsekreterare
framfört sina synpunkter
på Kongo-aktionen. Härvid har understrukits
att regeringen godtager de
principer, som nedlagts i säkerhetsrådets
och generalförsamlingens Kongoresolutioner.
Huvudsyftet med FN:s insats
i Kongo har varit och är enligt
regeringens åsikt att i samarbete med de
kongolesiska myndigheterna medverka
till att upprätthålla lugn och ordning
och att skapa sådana politiska och ekonomiska
förhållanden, att kongoleserna
själva får möjlighet att lösa sina konstitutionella,
administrativa och ekonomiska
problem.

Från regeringens sida har vidare
framhållits, att för FN:s hela verksamhet
i Kongo principiellt gäller, att organisationen
inte får bli part i de inre konflikterna
och inte heller kan ha till uppgift
att påtvinga kongoleserna vissa lösningar
på deras problem, t. ex. i fråga
om karaktären av regeringssystemet eller
i fråga om utformningen av förhållandet
mellan centralregeringen och
provinsregeringarna inom ramen för
Kongos enhet. De militära styrkorna får
inte användas för sådana uppdrag. De
skall i stället fullgöra uppgifter av snarast
polisiär natur och tjänar därutöver
syftet alt genom sin närvaro förmå de
olika grupperna i Kongo att nå överenskommelse
genom förhandlingar.

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation i anledning av

Svenska regeringen har givit praktiska
uttryck åt sin positiva inställning genom
att tillmötesgå de olika framställningar
som gjorts om att svensk personal
skulle få anställas för tjänst hos FN
och om att materiel av olika slag skulle
ställas till förfogande för användning
i Kongo. Regeringen menar även att det
är en viktig uppgift att avlägsna legosoldaterna.
I samband härmed påpekar
svenska regeringen vikten av att FN har
iillräckliga styrkor för att lösa de uppgifter
som organisationen ålägges samt
att uppgifterna avpassas efter resurserna.

Till slut vill jag understryka att svensk
trupp och svenska specialister har gjort
en betydande insats i Kongo-aktionen.
Deras plikttrohet och offervillighet har
varit ett föredöme. Den svenska bataljonen
i Elisabethville har enligt samstämmiga
vittnesbörd visat mod, lugn
och besinning även inför krävande och
farliga uppgifter och trots personliga
risker gjort vad som stått i dess makt
för att undvika onödig blodsutgjutelse.

Regeringen beklagar självfallet på det
livligaste att stridigheter i Katanga ej
kunnat undvikas. Förenta Nationerna
kan emellertid icke lastas härför. Dess
mål har varit att under FN:s hägn
trygga Kongos framtid som en självständig,
livsduglig och oberoende stat.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber först att till hans
excellens utrikesministern få framföra
mitt tack för svaret på interpellationen.
Med hänsyn till den senaste tidens händelser
har jag ansett det angeläget att
riksdagen och allmänheten informeras
av regeringen om dess syn på utvecklingen
i Kongo och på de uppgifter som
den svenska FN-personalen har där.

Nu är ju utrikesministerns svar mycket
allmänt hållet, men jag tror ändå
att det har sitt värde att det strykes under
att FN-personalen inte är i Kongo

händelseutvecklingen i Kongo

för att blanda sig i de inrikespolitiska
problemen där. Uppgiften är att upprätthålla
lugn och ordning och att skapa
sådana politiska och ekonomiska förhållanden
att kongoleserna själva får möjlighet
att lösa sina konstitutionella, administrativa
och ekonomiska problem.
FN får inte, som det framhålles i svaret,
bli en part i inre konflikter, och FN
har inte heller till uppgift att påtvinga
kongoleserna vissa lösningar av deras
problem, t. ex. i fråga om det framtida
förhållandet mellan centralregeringen
och provinsregeringen i Katanga inom
ramen för Kongos enhet. Utrikesministern
understryker mycket starkt, att de
militära styrkorna inte får användas
för sådana uppgifter, och jag tror, som
sagt, att det är värdefullt att detta säges
ut ännu en gång efter alla de motsägande
uppgifter, som liar förekommit både
här hemma och i andra länder om FN :s
intentioner i Kongo.

Men, herr talman, man kan naturligtvis
fråga sig var gränsen går mellan
polisiära uppgifter och andra och när
FN-organisationen riskerar att bli en
part i inre kongolesiska konflikter och
när den inte gör det. De frågorna lär
väl inte vara lätta att besvara med hänsyn
till de kaotiska förhållanden som
tidvis råder i Kongo. En sak förefaller
mig uppenbar, och det är att man har
underskattat svårigheterna att få till
stånd en pacificering av gendarmeriet
i Katanga och att avlägsna de utländska
legosoldaterna. Man kan inte undgå att
få det intrycket, att FN felbedömt läget
och att organisationen påtagit sig
uppgifter, som förefaller att vara större
än de som svarat mot de resurser som
stått till förfogande.

Jag skall nu hålla mig till vad som
har hänt på senare tid och säga att jag
finner det både olustigt och oroande att
FN-personalcn, trots att den nu varit i
Kongo snart ett och ett halvt år, inte
har lyckats trygga lugn och ordning och
få till stånd en uppgörelse mellan centralregeringen
och Katangaprovinsen.

Fredagen den 15 december 1961

Nr 36

Svar på interpellation i anledning av händelseutvecklingen i Kongo

Man får inte förvåna sig över om det
bland den svenska allmänheten i dag
finns många som ställer sig undrande
och känner sig förvirrade inför de militära
operationer, som pågår i Elisabetliville.
FN är ju ett fredsinstrument
och det kan verka chockerande att dess
representanter är invecklade i strider
av detta slag. Många finner det minst
sagt olustigt att svensk militär personal
och svenska flygplan, låt vara i FN:s
tjänst, spelar en så framträdande roll i
kriget i Katanga. Det är inte denna form
av verksamhet, som gjort Sverige känt
och välkänt i internationella sammanhang.
Vi hade naturligtvis hoppats att
den svenska FN-truppens uppgifter skulle
bli av polisiär natur, men den har
undan för undan kommit att få uppgifter
som från början väl inte ansetts troliga.

Enligt min mening är det oroande att
de militära operationerna i Katanga kan
— jag understryker det — bli långvariga
och beröra civilbefolkningen i högre
grad än som hittills skett. Man vet inte,
om det kan bli ett snabbt slut på stridigheterna
eller om de kommer att fortsätta
exempelvis i ett mycket långvarigt
gerillakrig.

Jag måste i detta sammanhang tyvärr
också konstatera att stormakterna inte
är ense om tagen, även om de inte har
begagnat sig av sin vetorätt i säkerhetsrådet
för att hindra denna aktion. Från
engelsk sida har vid flera tillfällen givits
uttryck åt uppfattningen att FN
inte bör använda våld i Kongo. En annan
omständighet är att åtskilliga FNmedlemmar
inte vill vara med om att
betala sina bidrag till de stora kostnaderna
för FN-aktionen i Kongo. Jag
skall inte alls spekulera över de motiv,
som vissa av dessa stormakter kan ha
för sitt handlande, men jag finner i
varje fall dessa skiljaktigheter i uppfattning
i och för sig vara en anledning till
att man från svensk sida bör följa denna
utveckling med den allra största
uppmärksamhet.

Jag vill än en gång ta fasta på utrikesministerns
uttalande att FN :s militära
styrkor i Kongo inte får bli en part i de
inre konflikterna och att FN inte har
till uppgift att påtvinga kongoleserna
vissa lösningar av deras problem. FNstyrkorna
skall utföra uppgifter av snarast
polisiär natur och därigenom åstadkomma
lugn och ordning för att de olika
grupperna i Kongo skall kunna nå
fram till en uppgörelse genom förhandlingar.
Med hänsyn till den senaste tidens
utveckling vill jag dock för egen
del framhålla att om inte de militära
operationer, som nu pågår, kan inställas
i en nära framtid och en stabilisering av
läget inträder, som ger möjlighet till
förhandlingar, bör regeringen ta vårt
lands militära engagemang i Kongo under
omprövning.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Den fråga som herr
Eliasson ställt till regeringen har gällt
hur regeringen ser på syftet med och
villkoren för Sveriges medverkan i
FN:s insatser i Kongo. På denna fråga
har utrikesministern lämnat ett svar
som jag inte känner mig uppkallad att
polemisera emot, men varom jag möjligen
skulle vilja säga, att det kanske
hade varit värdefullt för debatten, om
svaret trots den sena tiden på året gått
något mera in på grundproblemen. Med
anledning av den debatt som förts — i
någon mån i men mest utanför riksdagen
— vill jag dock gärna taga kammarens
tid i anspråk med att tillfoga
några ord om de skäl, som givit mig
den bestämda övertygelsen, att FN :s ingripande
i Kongo varit berättigat och
nödvändigt.

Om jag får säga några ord om bakgrunden
skulle det vara, att när Belgien
sökte genomföra Kongos övergång från
en kolonial ställning till att bli en självständig
stat, så skedde detta utan erforderliga
förberedelser i fråga om utbildning
av inhemsk personal för olika ansvarsfulla
uppgifter ocli i fråga om ut -

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation i anledning av händelseutvecklingen i Kongo

vecklingen av erforderliga kongolesiska
administrativa och andra instrument
och institutioner. Det är häri, och inte i
den nuvarande belgiska regeringens uppträdande
senare under krisen, som såvitt
jag förstår, det väsentliga officiella
belgiska ansvaret för den nuvarande
Kongo-situationen ligger.

Det finns anledning att beakta t. ex.
skillnaden mellan det förberedelsearbete,
som i sådana avseenden bedrevs i
Belgiska Kongo och det, man kan gott
säga lysande sätt, varpå den brittiska
administrationen i områden som Tanganyika
och Uganda och flera andra
förstod och förstår att under förändringens
vind bana väg för en såvitt möjligt
lugn övergång till en självständig
inhemsk förvaltning och styrelse under
för en verklig demokrati goda förutsättningar.
Skillnaden mellan sättet att från
brittisk sida sköta uppgifterna i de områden
som jag nämnde och sättet varpå
de sköttes i Kongo är mycket framträdande.

Jag är angelägen att säga detta just
nu, bl. a. därför att ingen som vill skapa
sig en rättvis och nyanserad bild av
den brittiska politiken i Afrika kan gå
förbi dessa i mycket väsentliga avseenden
dominerande drag, som utmärker
denna politik. .lag är lika angelägen att
säga detta som att framhålla, att Storbritanniens
nuvarande svårigheter, tveksamhet
och kluvenhet, när det gäller att
på ett för FN tillfredsställande sätt
komma till rätta med sitt triangelproblem,
Rhodesia—Katanga—FN, säkerligen
djupt oroar de flesta av Storbritanniens
många vänner i Sverige.

Bland annat de ofullständiga förberedelserna
för Kongos självständighet ledde
emellertid snabbt till uppkomsten av
åtminstone tre olika kraftgrupperingar
där, Leopoldvillegrupperingen, som enligt
min mening med rätta är erkänd
som Kongos lagliga regering, Elisabethvillegrupperingen
och Stanleyvillegrupperingen.
Att dessa skilda grupperingar
uppkom, är i och för sig ingalunda

märkvärdigt. Det existerar såvitt jag
förstår ännu ingen egentlig kongolesisk
nationalkänsla. Det existerar, vad det
beträffar, säkerligen ingen katangesisk
nationalkänsla heller. Försök som görs
på några håll i världen att framställa
Tshombe som en företrädare för en
spontan och obändig strävan till oberoende
från Katangas folk har inte mycket
med verkligheten att göra.

Det är emellertid alltså inte märkvärdigt
att starka centrifugala krafter
gjort sig gällande i Kongo. Samtidigt
bekänner sig nästan alla röster i nationernas
diskussionskör omkring Kongo,
åtminstone med läpparna, till tron på att
Kongo bör vara en ekonomisk enhet.
Jag vill, trots en mycket begränsad kännedom
om de väldiga problemen inom
området, bekänna mig — och det inte
bara med läpparna — till samma tro.
Men jag tror också att en sund och möjlig
lösning i Kongo bäst ligger inom
räckhåll inom ramen för ett federalt
system, som bevarar den ekonomiska
enheten och medger en rättvis fördelning
inom hela det stora området av
resurser, som även i förhållande till de
mest elementära behoven ändå för avsevärd
tid måste bli mycket knapphändiga.
Samtidigt kunde ett sådant federalt
system ge utrymme för en självstyrelse i
mycket väsentliga avseenden inom olika
provinser, en självstyrelse som också
kan befordra uppkomsten av en inhemsk
förvaltning av tillräcklig kompetens
och kapacitet.

Tragedien, som jag ser det, är att i
det läge som uppstått synes för närvarande
varken Leopoldville- eller Elisabethvillegrupperingen
vara beredd att
acceptera en sådan lösning. Och alla de
tre huvudgrupperingarna i Kongo har
tidvis manövrerat för att nå en position,
där en av dem skulle bli tillräckligt
stark för att, om så behövdes med
våld, kunna påtvinga de båda andra sin
vilja. Leopoldville har alltså strävat efter
en starkt centraliserad lösning, Stanleyville
också efter ett centralt enhets -

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961
Svar på interpellation i anledning av händelseutvecklingen i Kongo

kommando och då närmast efter Moskva-modell,
medan Elisabethville verkat
för en fullständig utbrytning ur Kongo.

I detta läge har FN intagit positionen
att för det första söka förhindra inbördeskrig
och att för det andra stå neutralt
— jag betonar liksom herr Eliasson
och utrikesministern den självklara utgångspunkten
— till lösningen av Kongos
interna problem samtidigt som man
gör klart för de olika grupperingarna
där, att ingen av dem skulle kunna hoppas
på att genomdriva sin uppfattning
och sina önskemål med våld. FN-standpunkten
har alltså, som jag uppfattat
den, varit att det vore till fördel för
en fredlig lösning, om ingen av grupperna
tillätes bli stark nog för att med
våld kunna genomdriva sin vilja. Det
skulle då bli mera klart, att lösningen
måste vinnas genom fredliga förhandlingar.

Hela tiden har naturligtvis också, som
en kraftigt verkande faktor bakom FNpolitiken,
legat det ur världsfredens
synvinkel starka intresset att förhindra
att Kongo blir skådeplatsen för ett stormaktskrig,
delvis genom ombud, delvis
genom insatser från stormakterna själva.
Jag kan på sätt och vis förstå farhågorna
för att stridshandlingarna nu och tidigare
i Kongo, med i betydande utsträckning
svenska och irländska trupper engagerade,
kan komma att efterlämna intrycket,
att här skjuter vita trupper på
svarta och inte bara på andra vita. Men
vad är alternativet? Om FN nu gick ur
Kongo — det är ingen här, som förordat
det — skulle det vara mycket förhastat
att hoppas på att skjutandet upphörde.
Det skulle kanske bli en kort period,
då i huvudsak svarta sköt på svarta.
Men snart — jag är rädd mycket
snart — skulle de olika inhemska Kongogrupperna
förse sig med vit, av olika
skäl tjänstvillig hjälp, som skulle deltaga
i skjutandet. Riskerna skulle verkligen
vara stora för att det skulle bli ett
lokalt stormaktskrig i Kongo. Det skulle
sannerligen inte bidra till att skapa för -

troende mellan vita och svarta. Och utsikterna
att bibehålla en sådan konflikt
som ett lokalt krig skulle vara
minst sagt osäkra.

Mot den bakgrunden framstår FN:s
strävan att inte tillåta uppkomsten av
något slags militär övermakt för någon
gruppering i Kongo i ännu starkare relief
såsom berättigad. Nu har den svenska
regeringen sagt — och jag instämmer
däri — att FN måste ha tillräckliga
resurser, vara tillräckligt starkt för
de uppgifter man vill genomföra. FN får
inte ta sig vatten över huvudet. Det
måste finnas en dräglig korrespondens
mellan vad man verkligen åtar sig och
de förutsättningar man har. Det är riktigt.

Det finns emellertid en annan omständighet
i detta sammanhang, herr talman,
som jag inte vill underlåta att påpeka.
Det är klart att storleken av de
militära resurser, som F"N behöver, i
icke ringa grad är beroende av den militära
uppladdning som de olika grupperingarna
i Kongo var för sig kan
åstadkomma eller av andra tillåts åstadkomma.
Den — jag betonar det åter —
enligt min mening med rätta som Kongos
lagliga regering erkända Leopoldvilleregimens
utsikter att i de avseenden,
som jag senast berört, förstärka sina
resurser torde f. n. stå rätt väl under
FN:s kontroll. Jag vill härtill foga,
att tanken att ställa Leopoldvilletrupper
under FN-kommando och därigenom erkänna
dem som FN-trupper är enligt
min uppfattning mycket tvivelaktig.
Stanley villegruppcns förmåga — åtminstone
för närvarande — att bygga
upp en militär styrka av någon egentlig
slagkraft synes vara tämligen begränsad.
Men på Katangasidan har uppenbarligen,
och inte minst under vapenstilleståndet
efter septembersammanstötningarna,
en mot bakgrunden av förhållandena
i övrigt i Kongo icke obetydlig
militär uppladdning ägt rum. Det
är berättigat att ställa frågan varifrån

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar pa interpellation i anledning av händelseutvecklingen i Kongo

dessa vapen härstammar och hur de
kan komma till Katanga.

Alla stater har förklarat sig intresserade
av en fredlig lösning i Kongo. Alla
stater borde, om jag vågar använda det
något anspråksfulla uttrycket, också
vara medvetna om att en sådan fredlig
lösning med stor sannolikhet inte kan
nås, om inte en vädjan till vapen för
alla grupperingar i Kongo framstår
som utsiktslös. Varför kommer det då
vapen och flygplan till Tshombe? Jag
vill inte tro att någon regering har ansvaret
för detta, men det är ett upprörande
faktum att FN:s möjligheter att
åstadkomma fred i Kongo på rättvisa
villkor allvarligt försämras av de omständigheter
jag nu talat om. Katangaregimens
vägran att acceptera ens en
federal lösning av Kongo-problemet har
backats upp av dessa anonyma vapensändningar.
Om regimen sätts på svältkost
i detta avseende, kommer utsikterna
till en god fredlig lösning att stegras.
Om det å andra sidan lyckas för Katangaregimen
att bibehålla och stärka
sina militära resurser, kommer vi säkerligen
att få uppleva att de andra grupperingarna
i Kongo också finner vidare
kanaler än de för närvarande har att
stärka sin militära position. Då kan utvecklingen
säkert bli sådan att FN inte
behärskar den. Här går den gräns som
herr Eliasson syftade på nyss. Men om
regeringarna i alla FN:s medlemsstater
är lojala mot FN-insatsens anda och
syfte och om de gör sitt yttersta för att
förhindra att de olika grupperingarna
i Kongo lägger upp egna arsenaler, då
finns det utsikter för FN att även med
relativt begränsade militära maktmedel
komma fram till en fredlig uppgörelse i
Kongo som kan bli drägligt stabil framöver.

Att under nuvarande eller liknande
förhållanden söka taga hem de svenska
trupperna skulle inte bara vara en förhastad
politisk åtgärd. Ingen har heller
ifrågasatt det. Det kan förtjäna tillfogas
att en evakuering från Katanga

under sådana förhållanden också skulle
utsätta de svenska trupper, som blev
tvungna att ge sig i väg sist — alla kan
ju inte komma i väg på en gång — för
uppenbara risker, för att inte tala om
det prekära läge som skulle uppstå för
andra länders FN-trupper.

Får jag sluta, herr talman, med att
uttrycka den enträgna förhoppningen,
att vi inte heller i fortsättningen skall
handla eller uppträda så som om vi vore
angelägna att bli de första som kastar
yxan i sjön för FN:s räkning i Kongo.
Det vore sannerligen ingen insats i fredens
intresse och skulle inte gagna de
svenska truppernas säkerhet, snarare
tvärtom. Med tålamod och uthållighet
hos tillräckligt många stater i lojalitet
mot FN finns troligen alltjämt goda förutsättningar
att nå en fredlig lösning.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Denna debatt är inte
helt överraskande. Det råder inte något
tvivel om att man börjar bli en smula
orolig på många håll när det gäller det
svenska militära deltagandet i Kongoinsatsen.
Jag har under de senaste dagarna
fått motta en lång rad bevis på att
vanliga enkla människor börjar undra
vad det egentligen är fråga om.

Delvis beror detta naturligtvis på att
man inte riktigt vet vad man borde veta,
och detta förorsakas i sin tur säkert till
stor del av de propagandakrig som förs
i denna fråga. Det bör framhållas att det
sannerligen inte bara är från Katangavänligt
håll som den falska propagandan
utsprids. Av allt att döma har också
den kommunistiska propagandaapparaten
i detta fall dragits på för fullt.

Men det finns också andra orsaker.
När Sverige åtog sig att delta med militär
i Kongo-operationen var syftet att
FN-trupperna i samarbete med kongolesiska
myndigheter skulle medverka
till att upprätthålla lugn och ordning
och skapa bästa möjliga förutsättningar
för att kongoleserna skulle få bestämma
sitt eget öde. Det kunde själv -

Fredagen den 15 december 1961

Nr 36

Svar på interpellation i anledning av händelseutvecklingen i Kongo

fallet aldrig bli tal om att FN skulle
engageras i inre kongolesiska konflikter,
vare sig för regeringen eller för dess
motståndare, eller att FN skulle ta ställning
exempelvis i fråga om vilken grad
av självständighet olika kongolesiska
provinser skulle ha. Det är inte för sådana
ändamål som FN-styrkorna skall
användas. Det har ju utrikesministern i
dag i sitt interpellationssvar ytterligare
understrukit. Inte heller är det FN-styrkornas
uppgift att ingripa i avgörandet
om hur mycket européer eller vilka
europeiska nationaliteter som på olika
håll i Kongo skall användas för administrativa
och tekniska uppgifter, vilka
europeiska företag som skall få vara
verksamma eller sådant. Detta är inte
syftet med FN :s verksamhet.

Mot bakgrunden av detta känner man
uppriktigt sagt en viss olust inför säkerhetsrådets
resolution av den 24 november.
Här står bl. a. att säkerhetsrådet: »4)

bemyndigar generalsekreteraren
att vidtaga kraftfulla åtgärder, däri inberäknat
användandet av erforderligt
mått av våld, om så kräves, för att omedelbart
fasttaga och kvarhålla, i väntan
på lagliga åtgärder och/eller deportering,
all utländsk militär och paramilitär
personal och politiska rådgivare, som
ej stå under FN :s befäl, samt legosoldater,
såsom fastslås i paragraf A-3 i säkerhetsrådets
resolution av den 21 februari
1901,

5) hemställer därjämte, att generalsekreteraren
måtte vidtaga alla mått och
steg för att förhindra att sådana personer,
vilken skepnad de än må ikläda sig,
liksom vapen, utrustning eller annan
materiel att brukas för deras verksamhet,
inkomma i eller återvända till landet.
»

Det är onekligen att gå ganska långt.
Vi här i Stockholm kan inte veta så oerhört
mycket om förhållandena i Kongo,
och man bör säkert uttala sig med stor
försiktighet. .lag känner en viss avund
mot herr Wedén, som därvidlag anser

sig ha underlag för mycket bestämda
uttalanden. Det beror förmodligen på
vad han inhämtat under sin verksamhet
som FN-delegat, och jag förstår att han
har till förfogande material, som jag
inte kan bedöma. För min del är jag
uppriktigt sagt betydligt mera osäker i
fråga om Kongo-problemen. Det kan
hända att förhållandena i Katanga verkligen
är oefterrättliga, men det kan också
hända att de är fullt ut lika bra där
som i andra delar av landet. Det är
svårt att frigöra sig från den föreställningen,
att FN :s aktioner i Katanga möjligen
kan ha betingats av hänsyn icke
blott till Kongos bästa utan också till
maktförhållandena i Förenta Nationerna,
inte minst det spel mellan öst och
väst som där pågår.

Men, herr talman, efter att ha gjort
dessa reflexioner skulle jag vilja gå
över till att säga, att det i dagens läge
inte kan vara fråga om att begära att
de svenska trupperna skall dras tillbaka.
Detta har heller inte yrkats av någon i
denna debatt. Jag hoppas att det inte
heller kommer att framföras sådana yrkanden.
Det finns många skäl som talar
mot en sådan åtgärd, men jag skall särskilt
trycka på ett av dem. Det får inte
råda någon tvekan om vår lojalitet mot
FN. Även om man inte helt gillar innehållet
i säkerhetsrådets resolution av
den 24 november, utgör den likväl ett
beslut, tillkommet i laga ordning inom
världsorganisationen. Lika väl som man
respekterar andra beslut, som har tillkommit
i laga ordning även om man
inte gillar deras innehåll, får man naturligtvis
lov att göra det här. Sverige
får inte sänka sig till den nivå, som
representeras av länder, som med liv
och lust deltar i säkerhetsrådets och generalförsamlingens
handläggande av
Kongo-frågan men inte ens orkar betala
sin del av kostnaden för ändamålet.
Inte minst med tanke på framtiden ligger
det i vårt intresse att FN-organens
auktoritet upprätthålles, och vi har därför
för närvarande inte något annat val

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation i anledning av händelseutvecklingen i Kongo

än att finna oss i deras beslut, också
om de kan synas tvivelaktiga.

Yad som däremot är angeläget är att
regeringen — och jag tror också att det
har skett — med all auktoritet som bygger
på Sveriges mycket lojala deltagande
i Kongo-operationerna, ändå gör
klart för FN :s generalsekreterare och
övriga myndigheter, att vi med kraft påyrkar
en fredlig lösning av Kongo-problemet
och att vår framtida medverkan
på längre sikt måste bero på den politik
FN i det här sammanhanget för.

Här kommer också in i bilden en annan
sak, som bar berörts av både herr
Eliasson och herr Wedén. FN :s militära
resurser i Kongo är knappast tillräckliga
för att genomföra så omfattande
åtgärder — i varje fall för en utomstående
betraktare — som man synes förutsätta
i säkerhetsrådets resolution —
»att förhindra sådana personer, vilken
skepnad de än må ikläda sig, liksom vapen,
utrustning eller annan materiel
att brukas för deras verksamhet, inkomma
i eller återvända till landet». Det är
en mycket stor operation det är fråga
om. Mycket tyder på att det för ett
pacificeringsarbete av den sorten skulle
erfordras mångdubbelt större styrkor
än FN för närvarande har till sitt förfogande.
Det kan inte begäras av oss
att vi skall driva lojaliteten ända därhän,
att vi ställer militär till förfogande
för uppgifter, som det är alldeles klart
att de inte kan lösa. Också därvidlag
finns det anledning till allvarliga erinringar
hos FN :s ledning.

Herr talman! Jag har med dessa kommentarer,
som grundar sig på det ofullständiga
material som står till vårt förfogande
för en bedömning av frågan,
endast velat ge uttryck för den oro man
måste känna inför utvecklingen just nu.
Jag hoppas att det härvidlag inte föreligger
någon skillnad mellan regeringens
och oppositionens uppfattning och att
regeringen å sin sida i fortsättningen
liksom hittills kommer att göra allt som
står i dess förmåga för att för FN :s

myndigheter framhålla hur angeläget
det är att man undviker onödig blodsutgjutelse
och förödelse och håller sig
inom ramen för FN :s egentliga uppgifter.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Endast några korta reflexioner
efter de föregående anförandena,
som jag i huvudsak kan instämma
i.

Vi känner säkert alla en viss oro över
utvecklingen i Kongo. Många är de frågor
som vi i detta sammanhang ställer
till oss själva och till andra. De kan naturligtvis
— såsom nu sker ■— med all
rätt diskuteras i kammaren.

Ingen har här ställt frågan, om FN
bort på något tidigare stadium handla
annorlunda än organisationen gjort. Jag
tycker inte heller att den behöver diskuteras
här, eftersom ingen med bestämdhet
kan yttra sig om vad som kunde
ha skett. Att en FN-aktion i Kongo
är och har varit motiverad, eftersom
den synes minska riskerna för växande
konflikter mellan stormakterna och för
en utveckling som kan innebära en fara
för freden, förefaller även mig uppenbart.

Jag har i olika sammanhang framhållit
att FN inte bör ta ställning till förmån
för en centralistisk organisation i
Kongo, utan helt överlåta åt det kongolesiska
folket att välja mellan centralisering
och decentralisering. Det är också
denna principiella inställning som
FN har, även om man måste erkänna att
de praktiska förutsättningarna ibland
är sådana att möjligheter till missförstånd
kan uppkomma.

Herr Heckscher talade nyss om FN:s
resolution av den 24 november, vilken
gav generalsekreteraren mera vittomfattande
instruktioner än han tidigare
haft. Visst kan man sätta frågetecken
för vissa avsnitt i denna resolution. Men
den som inte anser sig ha tillräckligt
material eller förutsättningar i övrigt
för att förorda något visst alternativ,

Fredagen den 15 december 1961

Nr 36 77

Svar på interpellation i anledning av händelseutvecklingen i Kongo

bär väl endast att dra den slutsatsen,
vilket också herr Heckscher gjorde, att
detta är ett beslut som FN fattat i laga
ordning och att Sverige som lojal medlem
av FN bör på allt sätt respektera
detta beslut.

Det är verkligen glädjande att det
tycks råda fullständig enighet om att
vårt land i fortsättningen liksom hittills
skall handla i överensstämmelse
med vår önskan att FN :s möjligheter att
verka för utjämning och fred skall bli
större.

Herr talman! Vad jag emellertid särskilt
ville säga ett par ord om är frågan,
hur man på bästa sätt skyddar de
svenska män som i FN:s uppdrag utför
en farofylld gärning i Kongo. Alla
känner vi stark sympati för dessa män,
som frivilligt erbjudit sig att göra denna
insats i FN:s tjänst. Likaså känner
vi varm sympati för deras familjer som
under denna tid — vi får hoppas att
den snart skall vara över — lever i ständig
oro. Det är självklart att vi i vårt
land bör verka för en politik som så
långt det är möjligt minskar riskerna
för dessa och andra FN-trupper och övriga
FN-representanter.

Jag vill särskilt understryka det som
herr Wedén sade att om man — för att
leka med den tanken, vilket dock ingen
gjort — nu utan vidare drog tillbaka de
svenska trupperna, skulle det inte bara
stå i strid med Sveriges ställning till
FN, såsom jag här beskrivit den, utan
det skulle utsätta en del av den svenska
truppen för utomordentligt stora risker.
Även om man så skulle vilja, går
det inte att bara kalla hem den svenska
truppen; det är fråga om en komplicerad
operation som utsätter den efter en
viss evakuering kvarvarande truppen
för särskilt stora risker. De känslor som
understundom kommit till uttryck i tidningspressen
under de senaste veckorna
är mycket begripliga, men måhända har
man inte alltid beaktat detta förhållande
som herr Wedén här med rätta pekade
på.

Jag vill ytterligare understryka vad
jag tror alla föregående talare vidrört:
vikten av att FN har en tillfredsställande
militär styrka, som är anpassad efter
de uppgifter FN påtagit sig. Detta
om något bidrar till att minska riskerna,
medan uppgifter som går utöver vad
som svarar mot den tillgängliga styrkan
är ägnade att öka riskerna. Jag är glad
att regeringen i skrivelse till FN :s generalsekreterare
har framhållit synpunkter
av liknande slag. Det kanske
bästa sättet att förkorta den militära
delen av FN-aktionen är just att sörja
för en större kraftsamling under en kort
period. Jag vill dock tillägga att det enligt
min mening inte kan komma i fråga
att öka den svenska truppen i Kongo,
men det kan ju finnas möjligheter för
andra medlemsstater i FN att vidga
sina insatser.

Yi ser säkert alla fram mot ett tillstånd
då FN:s verksamhet i Kongo inte
längre skall behöva ha den militära prägel
som den i dag har — det är nog ett
önskemål inom alla medlemsstater
utan kan ges former som mera överensstämmer
med den fredliga prägel FN
som organisation har och med det mål
som är uppställt för FN :s verksamhet.

De förhoppningar, herr talman, som
jag här gett uttryck åt innebär — vilket
jag hoppas framgår av det föregående
— ingen kritik vare sig mot FN:s
politik eller mot den ståndpunkt som
den svenska regeringen intagit i denna
fråga.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Mitt genmäle riktar sig
inte till herr Ohlin utan till herr Heckscher,
som var älskvärd nog att tillskriva
mig alldeles speciell kunskap på detta
område. Jag har ingen sådan, och
jag tror att jag underströk det i mitt
anförande.

I ett avseende var jag angelägen att
betona en bestämd ståndpunkt. Jag betonade
vikten av att ingen av de tre
grupperingar i Kongo som jag försökte

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar pa interpellation i anledning av händelseutvecklingen i Kongo

teckna — och som det ju inte är svårt
för någon att teckna — blev i tillfälle
bygga upp en egen militär arsenal.
Jag sade vidare, och det var också en
bestämd synpunkt från min sida, att såvitt
jag kunde förstå hade möjligheterna
att samla egna militära styrkor varit
särskilt utpräglade på Katangasidan.
Jag beklagade detta därför, att jag tror
att just den omständigheten är en av
dem som allra mest minskar utsikterna
till en fredlig uppgörelse i Kongo.

Jag vet inte om herr Heckscher har
en annan mening på den punkten, men
där har jag en bestämd uppfattning.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte någon annan
mening än herr Wedén på den
punkten av den anledningen att jag inte
vågar ha någon mening alls. Jag kan bara
göra den reflexionen att om man på
längre sikt skall följa principen att inte
låta någon av de tre grupperingar som
representeras av centralregeringen, Gizenga
och av Tshombe, skaffa sig egen
militär styrka av sådan kraft att den
kan undertrycka de andra, är det väldigt
svårt att se hur någon inhemsk
kongolesisk regim med tillräcklig fasthet
över huvud taget skall kunna byggas
upp. Man måste ju ändå tänka sig att
det i framtiden blir något annat än en
permanent FN-regim i Kongo, att det
skapas en regim som stöder sig på kongolesernas
egna styrkor.

Det är beträffande möjligheterna att
uppnå det resultatet som jag känner
mig så osäker. På grundval av, om jag
så får uttrycka mig, min djupt kända
okunnighet angående Kongo och mycket
ofullständig erfarenhet från en del
andra, jämförliga områden, finner jag
det litet svårt att se efter vilka linjer
denna uppbyggnad för närvarande skall
gå. När jag säger att det är »svårt att se»
detta, är det inte en sådan där retorisk
formulering som vi ofta använder här i
debatterna, utan uttryck för en mycket
uppriktig oro och osäkerhet beträffan -

de varje bedömning som företas från
Stockholms horisont.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Heckscher och jag
är nog ungefär lika litet kunniga beträffande
Kongo, men jag tror inte alls att
herr Heckscher är så okunnig att han
har svårt att göra de distinktioner som
enligt min uppfattning är nödvändiga
i denna debatt.

Herr Heckscher talade nu om det
långsiktiga problemet och frågade, hur
en gång i tiden en ordnad statsmakt
skulle kunna byggas upp i Kongo utan
att den besitter medel att upprätthålla
den inre ordningen och även förfogar
över försvarsmedel. Det är klart att den
måste ha dessa medel. Jag har inte talat
om det problemet. Vad jag har talat om
är det nuvarande läget och de olika möjligheter
som i detta läge kan finnas att
på fredligt sätt skapa en ordnad kongolesisk
administration. Och i detta läge
— har jag sagt — är det till skada för
dessa möjligheter, om de tre nuvarande
grupperingarna var och en för sig får
tillfälle att skaffa sig en egen militär
arsenal.

Jag har vidare sagt — och jag är angelägen
att understryka detta, herr talman
— att om dessa tre grupperingar
verkligen får tillfälle att skaffa sig denna
militära arsenal, om lojaliteten hos
olika FN-medlemmar inte är större än
att de ges tillfälle att göra detta, så kan
vi komma till den gräns där, som herr
Eliasson tidigare nämnde, FN:s position
kan bli ohållbar. Men jag har också givit
uttryck för stark förtröstan på möjligheterna
att undvika att nå denna
gräns, och jag har varnat för att i onödan
kasta yxan i sjön.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! När vi för ungefär ett
år sedan frågade regeringen, om det inte
vore lämpligast att hämta hem de svenska
soldaterna från Kongo, var situationen
en annan än i dag. Vi ansåg i den

Fredagen den 15 december 1961

Nr 36

Svar på interpellation i anledning av händelseutvecklingen i Kongo

situationen — när den svenska truppen
liksom FN-trupperna i övrigt i själva
verket tvingades in på en linje som innebar
att man slog sönder möjligheterna
att ena Kongo och som i stället skapade
förutsättningar för en viss stabilisering
av Katangaregimen och uppbyggandet
av en militärmakt i Kongo -— att det
var bättre att de svenska soldaterna inte
befann sig nere i Kongo. Vi ansåg det
också med tanke på de afrikanska folken
i allmänhet, ty under den tiden
vann ju verkligen inte FN:s politik i
Kongo någon förståelse hos de afrikanska
folken.

I dag är situationen en annan så till
vida, att FN har tvingats ta i med hårdhandskarna
mot en del av de krafter som
har skapat det nuvarande läget i Kongo,
och jag skulle betrakta det som illojalt
mot den svenska truppen att nu resa
det kravet på regeringen att de svenska
stridskrafterna skall hemkallas.

Eftersom jag ser att försvarsministern
sitter här så skulle jag vilja påminna honom
om en notis som har gått genom
tidningarna och enligt vilken den svenska
truppen inte utrustats med skottsäkra
västar därför att det skulle kosta en
halv miljon kronor. Är det verkligen
möjligt att man för att spara en halv
miljon uraktlåter att vidta en så elementär
skyddsåtgärd för de soldater som
skickas från Sverige till Kongo? Våra
militärutgifter går väl på bortåt 3,7
miljarder, om jag lägger ihop allting,
och då borde det väl finnas utrymme för
en så elementär skyddsåtgärd.

Jag tror icke det blir någon lösning
av Kongofrågan förrän Kongo verkligen
blivit enat, förrän Katangaregimen slagits
sönder, förrän de smutsiga imperialistiska
intressen, som utnyttjar denna
Katangaregim för alt kunna fortsätta
exploateringen av naturrikedomarna
särskilt i Katanga, har blivit likviderade.
Det är synd att FN inte klarade sin
uppgift på den punkten. De senaste dagarnas
enligt min mening egendomliga
uttalanden, att man inte på något sätt

avser att göra slut på denna regim i
Katanga, gör kanske att FN:s ansträngningar
i dag där nere inte kommer att
leda till ett positivt resultat.

Jag tror att dessa intressen — som
inte bara finns i Belgien eftersom uppenbarligen
engelska, franska och kanske
även amerikanska kapitalintressen
också är infiltrerade — förklarar det
martyrium som Kongos folk har fått
genomgå och som tydligen ännu är
långt ifrån slut. De utgör också förklaringen
till att det har uppstått martyrer.
Jag tänker både på Lumumba och
på Hammarskjöld, vilka har blivit martyrer
på grund av dessa smutsiga intressen,
som fortfarande komplicerar
situationen och gör att ansträngningarna
från FN:s sida i dag inte ser ut att
kunna leda till definitiva resultat.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag har inte några anspråk
på att vara expert på Kongo. Jag
har fått löpande underrättelser därifrån
under en längre tid, men det föranleder
inte på något sätt polemik mot vad utrikesministern
här nyss sagt och inte
heller mot vad herrar Wedén, Ohlin och
Heckscher anfört.

Vad jag skulle vilja understryka i denna
mycket allvarliga fråga — betecknande
nog talades för några dagar sedan
i Neue Ziircher Zeitung om en hotande
katastrof i Kongo — det är hur viktigt
det är att man med alla medel söker
åstadkomma en fredlig uppgörelse och
att inte några prestigehänsyn, syftande
till någon sorts villkorslös underkastelse
för att därigenom poängtera FN:s
auktoritet kommer att diktera handlandet.

Det har nu äntligen stått att läsa i
dagens tidningar vad som knappast kan
ha varit okänt för myndigheterna där
nere i Katanga, nämligen att redan
ganska tidigt i höst fanns det en klar
möjlighet till eu överenskommelse mellan
Tshombc och premiärminister
Adoula. Jag vet inte, var tidningarna

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation i anledning av händelseutvecklingen i Kongo

nu äntligen har fått fram denna sak, men
det tycks vara ett faktum, att det förhåller
sig på detta sätt. Har det funnits
en sådan möjlighet tidigare, är det inte
omöjligt att den kan komma även i ett
senare läge.

Ett faktum som är ytterst allvarligt
och som har berörts här är att svensk
militär varje dag dödar afrikaner. Det
väcker hat och bitterhet, som kommer
att bestå länge. Den svenska truppen
är ju den dominerande kontingenten
där nere. Jag har alltid trott att Sverige,
genom sin ställning och genom
andra förhållanden, har en speciell uppgift
såsom försonare mellan nationer.
Denna uppgift försvåras genom vad som
sker där nere.

Jag vill till vad som redan tidigare
har sagts också foga mina mycket varma
önskningar att regeringen begagnar
hela sin auktoritet och all sin uppmärksamhet
för att se till att inga möjligheter
till en försoning mellan parterna försittes.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Händelserna i Kongo
och den svenska medverkan i denna
händelseutveckling är en av de viktigaste
frågor svenska folket för närvarande
har att ta ställning till. Jag anser
också att dagens debatt är en av de mest
centrala och viktiga som förekommit
vid årets riksdag.

Jag har ingen mening som avviker
från vad som tidigare framhållits i dag,
utan jag har begärt ordet för att på några
punkter uttrycka min oro inför vad
som håller på att hända där nere. Under
de senaste veckorna har det talats
om att man skulle försöka engagera
kongolesiska regeringstrupper i arbetet
med att pacificera Kongo. Detta tror
jag skulle vara ytterst olyckligt, ty det
skulle ge intryck av att FN ville medverka
i inbördesstriderna i Kongo i
stället för att göra slut på alla stridigheter
där. Det är oerhört angeläget att
FN får så stora resurser som möjligt för

att kunna fullgöra de uppgifter organisationen
åtagit sig, men jag tror det
vore mycket olyckligt, om FN för att få
dessa resurser skulle tvingas använda
sig av människor från Kongo för att bekämpa
upprorsrörelsen i Katanga.

Vidare har jag varit litet oroad av det
sätt, på vilket händelseutvecklingen i
Kongo under de senaste veckorna har
behandlats av vissa opinionsbildande
organ här hemma. Det har talats alldeles
för mycket om den svenska truppens
insatser. Man har dramatiserat de svenska
pojkarnas upplevelser och skapat
intrycket att det är Sverige som för krig
i Katanga, vilket ju inte är fallet. Det
vore värdefullt om dessa opinionsbildande
organ i högre grad än hittills underströk
att det är FN som agerar där
nere och att den svenska truppen och
den svenska utrustningen bara står till
F’N:s förfogande. Man bör mindre än
hittills betona att det rör sig om svenska
trupper och svensk utrustning och mera
trycka på att det är FN som vidtar åtgärderna.

Jag delar den mening som här framförts
att det är nödvändigt att FN får
tillräckliga resurser för sitt pacificeringsarbete
i Kongo. Jag har den uppfattningen
framför allt av det skälet, att
om FN misslyckas i Kongo, kommer
organisationen att råka ut för en mycket
allvarlig kris, kanske den allvarligaste
den någon gång varit med om.
För alla dem som tror på FN och på
organisationens möjligheter att lösa
problem i framtiden är det utomordentligt
viktigt att FN klarar sina uppgifter
i Kongo. Därför anser jag att Sverige
bör engagera sig så mycket som våra
resurser tillåter och att vi på allt sätt
skall försöka få andra makter i världen,
som känner ansvar för utvecklingen,
att i högre grad än hittills hjälpa till
i arbetet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Med anledning av den

Fredagen den 15 december 1961

Nr 36

Svar på interpellation ang. krediter för viss utbyggnad av vattenverk och huvudvattenledningar
inom Stor-Stockholm

siste ärade talarens anförande vill jag
bara säga, att jag inte tror det finns någon
grund för ryktena att det planeras
en militär samordning mellan centralregeringens
och FN:s styrkor. Hittills
har man i varje fall haft den uppfattningen
att en militär samverkan skulle
vara en olycklig politik, och jag tror
inte att någon av dem som har inflytande
i dessa frågor har tänkt sig någon
sådan samordning.

Vidare vill jag begagna tillfället att
uttala min stora tillfredsställelse över
att det i så stor utsträckning råder enighet
om den politik, som den svenska regeringen
i samråd med riksdagens representanter
hela tiden har fört i
Kongofrågan. Det är utomordentligt
värdefullt att veta att regeringen har
ett sådant allmänt stöd för sin Kongopolitik.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skulle kanske svara
på herr Hagbergs fråga om de skottsäkra
västarna.

Det är inte alls så att kostnadsfrågan
är av någon betydelse i det fallet. Om
jag är rätt underrättad, har man s. k.
skottsäkra västar under utprovning vid
truppen i Kongo, och om det skulle visa
sig att dessa västar är lämpliga, kan jag
försäkra att det också kommer att tillverkas
sådana. Det är som sagt ingen
kostnadsfråga.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag tackar för det svaret.
Det var bra att det beskedet gavs
från regeringen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. krediter för
viss utbyggnad av vattenverk och huvud
vattenledningar inom Stor-Stockholm Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Stockholm
har i en interpellation frågat mig,
om jag är beredd att lämna min medverkan
för ordnandet av erforderliga
krediter för säkerställande av vissa av
Stockholms norra förorters vattenverksförbund
beslutade utbyggnader.

Den av interpellanten väckta frågan
måste ses i sammanhang med kommunernas
upplåning över huvud taget.
Kommunernas långfristiga upplåning
under senare år har stigit trots alla svårigheter
att erhålla lån. Mellan åren
1957 och 1960 ökade den långfristiga
upplåningen från ca 400 miljoner till
ca 770 miljoner kronor per år. Denna
ökning har möjliggjorts bl. a. av vidgat
tillträde för kommunerna till obligationsmarknaden.
Förutom Stockholm
och Göteborg har under senare år även
Malmö och Örebro lämnats tillstånd till
obligationsemissioner. På sista tiden har
aktualiserats planer på ett nytt kreditinstitut,
AB Kommunkredit. Detta institut
skulle lämna lån till framför allt
mindre och medelstora kommuner, vilka
lån skulle finansieras genom obligationsemissioner.
Ett förverkligande av
detta initiativ torde komma att ytterligare
vidga kommunernas andel av obligationsmarknaden.

Beträffande vattenverksförbundets
kreditproblem har förbundet enligt tillgängliga
uppgifter under de senaste fem
åren erhållit lånetillstånd om tillsammans
ca 15 miljoner kronor, varav
drygt 6 miljoner kronor faller på innevarande
år. Härav torde förbundet hittills
ha upplånat ca 10 miljoner kronor,
vilket knappast kan betecknas som något
onormalt i jämförelse med upplåningsmöjligheterna
för lånesökande
kommuner i allmänhet och med hänsyn
till konkurrensen om tillgängligt kapital.
En stram kreditpolitik är fortfarande
erforderlig med hänsyn till dagens
konjunkturläge, och generella lättnader

6 — Andra kammarens protokoll 1901. Nr .10

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation ang. krediter för viss utbyggnad av vattenverk och huvud
vattenledningar inom Stor-Stockholm

kan övervägas först då det samhällsekonomiska
läget så medgiver.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat frågan.

Vidare anförde

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret men beklagar att det i
själva kärnfrågan var så negativt. Finansministern
förklarar bara att en
stram kreditpolitik alltjämt är erforderlig
med hänsyn till konjunkturläget och
att generella lättnader kan övervägas
först då det samhällsekonomiska läget
så medger. Stor-Stockholms kommunala
myndigheter är vana vid sådana svar,
men här är det inte fråga om generella
lättnader utan om konkreta kreditansökningar
av högsta angelägenhetsgrad.
Det gäller ingenting mindre än StorStockholms
aktionsprogram för bostadsförsörjningen
för den påbörjade femårsperioden
— ett program som innebär
att i genomsnitt 15 000 lägenheter skall
byggas per år men som kan komma att
begränsas, om krediterna inte beviljas.
Vad det betyder för dem som väntar i
de långa bostadsköerna och för sysselsättningen
för byggnads- och kommunalarbetarna
i Stor-Stockholm visar inte
minst den dagsaktuella Huddingekrisen,
där det redan är fråga om avskedsvarsel
för ett par hundra kommunalarbetare
och beskärning av hela det stora
bostadsbyggnadsprogrammet.

Den fråga jag riktat till finansministern
gäller utbyggnaden av huvudvattenledningarna
Görväln—Järva ochEnebyberg—Roslags
Näsby samt utvidgning
av Görvälnverkets pumpanläggning. Det
aktuella låneproblemet gällde 10 miljoner
kronor. Riksbanken har hittills sagt
nej. Det är uppenbart att man inte kan
genomföra ett stort bostadsbyggnadsprogram
på nya områden, om det inte
finns möjlighet att i rätt tid dra in vatten
till den nya bebyggelsen. Detta gäl -

ler även gator och allt annat som hör
samman med nybebyggelse. Enligt vår
mening måste också sådana anläggningar
få prioritet i fråga om krediter, om
inte det stort upplagda bostadsbyggnadsprogrammet
skall stranda.

I Huddinge, där man bygger 1 500 lägenheter
per år mot tidigare 300, är det
framför allt fråga om att säkra behövliga
följdinvesteringar. Nybyggda bostadsområden
måste också ha skolor och
centrumanläggningar. Kommunen har
försökt få låna 32 miljoner men fått nej.
I Huddinge har kommunen försäkrat
sig om tomtmark i rätt tid och byggt
i egen regi. Framför allt har man ägnat
sig åt att bygga bostäder i hyreshus för
att minska bostadskön, medan man på
andra håll velat ha mer villabebyggelse
för de burgnare skikten. Vid en avgörande
punkt i hyreshusbebyggelsen säger
bankerna stopp, och kommunledningen
har sett sig nödsakad att varsla
om arbetsinställelse, hejda igångsättningen
av vissa nödvändiga anläggningsbyggen
samt upphöra med materielinköpen.

Även om representanter för kommunen
i dag säger att de efter en rundvandring
i riksdagskorridorerna är litet
mer hoppfulla, måste det sägas ifrån,
att regeringen ådrar sig ett stort ansvar
om den inte ger vederbörande kommunala
myndigheter både norr och söder
om Stockholm sådant stöd för deras
kreditkrav, att de stora byggprogrammen
kan fullföljas.

I dag kan vi också läsa i pressen att
Solna stad på grund av kreditsvårigheterna
sett sig tvungen att sälja den
tomtmark, som behövs för centrumbebyggelsen,
till privata spekulationsbolag.
Det kommer säkert att bli dyrt för
stadens invånare. Vi har länge i vederbörande
kommuner kämpat för att de
samverkande kommunala myndigheterna
i Stor-Stockholm skall försöka pressa
fram tillräckliga krediter, så att värdefull
tomtmark inte behöver säljas och

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation ang. postverkets service

byggnadsverksamheten inte behöver begränsas.

Det är här vi menar att regeringen
skall gripa in. När den har möjlighet
att strama åt kreditgivningen, har den
också möjlighet att ge nödvändiga lättnader
för det som främst är nödvändigt.
Vatten-, gatu-, väg- och avloppsbyggen
samt elektriska anläggningar, skolbyggen
och centrumbebyggelse måste också
ges prioritet, och säkerhet måste skapas
för att byggena inte behöver avbrytas.

För några dagar sedan meddelades i
pressen, att industriens investeringar
kommer att begränsas på grund av försämrade
konjunkturutsikter. Självklart
finns också nu kreditansökningar som
är mycket mindre angelägna än de krav
Stor-Stockholms kommuner ställt för att
kunna minska bostadsbristen och bostadsköerna.
Därför frågar jag än en
gång finansminister Sträng, om inte regeringen
är beredd att ge en mera bestämd
förklaring att den kommer att
göra allt för att ge sådan förtursrätt vid
kreditgivningen, att Stor-Stockholms
byggnadsprogram för femårsperioden
skall kunna fullföljas utan förseningar
eller begränsningar och att Stor-Stockholms
byggnads- och kommunalarbetare
inte skall behöva gå arbetslösa i en
tid av svår bostadsbrist.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. postverkets
service

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
frågat mig, om jag uppmärksammat
postverkets personalsvårigheter, framför
allt när det gäller brevbäringen, och
om jag är beredd att centralt förorda
några åtgärder, som kan motverka den
6*—Andra kammarens protokoll 1961.

standardsänkning av postverkets service
som därav blivit följden, samt om jag
inför riksdagen vill lämna en redogörelse
för det aktuella läget inom denna
del av postdistributionen och anvisa vägar
till bevarandet av en, god service
från postverkets sida.

Postverket erbjuder sina kunder en
mångfald tjänster. Målet för dess servicepolitik
är att inom ramen för verkets
ekonomiska resurser söka tillgodose
alla rimliga krav på god service. Även
den som ser kritiskt på utvecklingen
måste medge, att icke obetydliga förbättringar
åstadkommits. Snabbare postbefordran
har ordnats genom att anlita
flyg- och landsvägstransporter. Mest
påtagliga är förbättringarna på landsbygden,
där postverket genom motorisering
av lantbrevbäringen kunnat utan
personalökning i hög grad utvidga den
postala betjäningen.

Brevbäringen är en av de tjänster
postverket erbjuder. Inom tätorterna
har den förorsakat verket åtskilliga
problem. En för några år sedan inom
postverket genomförd omorganisation
av brevbäringen i tätorterna gav till resultat
ett effektivare utnyttjande av personalen
och gjorde det möjligt att på
åtskilliga orter utöka antalet brevbäringsturer
samt tidigarelägga och förkorta
turerna. Emellertid nödgades postverket
samtidigt vidta en åtgärd, som
för en del av landets villa- och radhusägare
innebar eller kunde komma att
innebära en serviceförsämring.

Sedan länge har inom tätorterna funnits
två former av postutdelning, nämligen
höghus- respektive villabrevbäring.
I förra fallet får mottagaren posten
inburen till dörren; i senare fallet lämnas
den i postlåda vid tomtgränsen. Vid
den nämnda omorganisationen av brevbäringen
beslöts att tillämpa villabrevbiiring
för nytillkomna villor och radhus.
bin successiv övergång till villabrevbäring
skulle vidare ske för sådana
äldre villor och radhus, som tidigare
fått posten inburen till dörren. Därvid

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation ang. postverkets service

skulle emellertid skälig hänsyn tas till
speciella lokala förhållanden. Den serviceförsämring
som blivit följden härav
har på sina håll väckt missnöje, men
samtidigt kan konstateras att flertalet
berörda kunder icke gjort svårigheter
utan visat full förståelse för åtgärden.

För närvarande får ca 75 procent av
tätorternas villa- och radhusägare sin
post i låda vid tomtgränsen eller på
annan av postverket anvisad plats. En
övergång till höghusbrevbäring till dessa
postmottagare skulle med nuvarande
prisnivå betyda en årlig kostnadsökning
för postverket med i runt tal 4V* miljoner
kronor.

Den allmänna knappheten på arbetskraft
inom landet har för postverket
medfört svårigheter. Beträffande brevbäringspersonal
i Stor-Stockholm har situationen
sedan flera år varit ytterst
bekymmersam. Men icke bara i Stockholm
och dess närområde utan på allt
fler orter i landet har man fått besvärande
personalproblem. Genom rekrytering
från andra delar av landet och lån
av personal från andra postdistrikt har
dock bristen på brevbäringspersonal i
Stockholm nu kunnat reduceras väsentligt.
Från postverkets sida kommer också
i fortsättningen att vidtagas alla tänkbara
anstalter för att bemästra personalproblemen
i syfte att upprätthålla
en så god postal distributionsservice
som förhållandena medger.

Utformningen av postverkets servicepolitik
är i hög grad beroende av postverkets
ekonomi. Med fog kan den frågan
ställas, om det mot bakgrunden av
den allmänna kostnads- och löneutvecklingen
är möjligt att — även med beaktande
av förefintliga rationaliseringsmöjligheter
— bibehålla nuvarande
standard på postverkets service utan
taxeliöjningar. En öppen fråga är också
om de taxehöjningar, som med oförändrad
standard som målsättning kan
bli nödvändiga, är möjliga att genomföra
utan att efterfrågan på postala
tjänster påverkas. En tänkbar lösning

av dessa svårigheter är att gå in för differentierad
service med en prissättning,
som i högre grad än för närvarande
knyter an till postverkets prestation.
Detta gäller såväl snabbheten i befordringen
av en försändelse som postens
utdelning.

De problem rörande postverkets servicepolitik,
som jag här antytt, torde
komma att beaktas av den nu arbetande
postutredningen. Enligt vad jag inhämtat
är utredningens betänkande att vänta
under nästa år. Statsmakterna får
därefter tillfälle att taga ställning till
den principiella uppläggningen av postverkets
servicepolitik. I avvaktan härpå
bör det ankomma på generalpoststyrelsen
att eftersträva bästa möjliga service.

Vidare anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag är tacksam för att kommunikationsministern
inte på något sätt
förnekat de svårigheter som påtalats i
interpellationen. Statsrådet erkänner
tvärtom öppet och ärligt, att »brevbäringen
inom tätorterna har förorsakat
postverket åtskilliga problem». Beträffande
brevbäringspersonalen säger
statsrådet, att »situationen sedan flera
år är ytterst bekymmersam». I fråga
om den i interpellationen nämnda oron
beträffande utbärningen av post bland
dem som bor i radhus — det är närmast
den saken jag har talat om — är
det främst olikheten i behandling man
reagerat emot. Statsrådet säger att för
närvarande cirka 75 procent av tätorternas
villa- och radhusägare får sin
post i låda vid tomtgränsen eller på annan
av postverket anvisad plats. Bara 25
procent får den alltså inburen. Jag betvivlar
inte att uppgiften är riktig, om
man ser till genomsnittet. Men det som
skapat en viss irritation är den olikhet
man tyckt sig märka i behandlingen av

Fredagen den 15 december 1961

Nr 36

Svar på interpellation ang. postverkets service

olika abonnenter. Det finns nämligen
områden inom dessa tätorter där 90
procent av kedje- och radhusägarna får
sin post genom brevinkast i dörren. De
får alltså en mycket generösare behandling
än den som herr statsrådet här
åberopar. Det är emellertid de återstående
10 procenten som är missnöjda
därför att de anvisas en mindre tillfredsställande
lösning. Man har tyckt
sig spåra ett visst godtycke i utväljandet
av de fastigheter som erbjuds —
eller ibland rent av påtvingas — en
sämre service.

Jag betvivlar inte att postverket har
en plan, men det är inte så lätt för den
enskilde radhusägaren att inse rättvisan
i denna påtagliga olikhet i betjäning,
när hans likställda granne får posten
hemburen. Det har påtalats att postmästaren
i en av Stockholms förstäder
under ärendets gång medgivit att fyra
kedjehus i ett nybebyggt område skall
få posten genom brevinkast i dörren
men inte de övriga. Klagomålen har i
många fall gällt denna olikhet i bestämmelser
och förmåner. Man anser att villkoren
bör vara lika för alla inom likartade
områden.

Nu har beklagliga tvister uppstått
mellan postverket och abonnenterna.
Inom vissa av Stockholms förorter har
postverket arbetat med muntliga förhandlingar,
individuella övertalningar
och slutligen ultimativa påbud: de som
inte före en viss dag satt upp brevlåda
vid tomtgränsen har avstängts från postens
utbärning. När man i ett av de fall
som berättats för mig tvangs hämta posten
direkt på postkontoret, utlämnades
den utan något krav på legitimation ens
när det gällde värdepost, vilket skapade
en sådan osäkerhetskänsla att man gav
upp kampen och satte upp brevlåda
ute vid vägen. Vem som helst kunde
tydligen annars falskeligen utge sig för
att vara den och den adressaten och
hämta post, även värdepost.

Det skall utan vidare erkännas, att
postverkets tjänstemän på grund av des -

sa förhållanden kommit i en mycket besvärlig
situation. De tvingas att ligga
i strid med postabonnenterna i stället
för att betjäna dem. Kampen drivs individuellt
genom besök hos radhusägaren,
varvid man framför postmästarens
beslut, beklagar personalbristen och salubjuder
postverkets brevlådor.

Inte minst för postverkets egen skull,
herr talman, skulle det vara av värde
att få en enhetligare lösning; jag tycker
att jag spårar något av den i statsrådets
svar. Våra postfunktionärer är
värda ett bättre öde än att komma i
kläm mellan allmänhetens krav på något
så när oförändrad service och statens
krav på att postverket skall lämna
så stort överskott som möjligt till statskassan.

I vissa områden har postmästarna upplyst
om att nästa rationaliseringsåtgärd
troligen blir minskning av postturerna
till en per dag. Skulle detta visa sig
nödvändigt, vilket jag hoppas inte blir
fallet, vore det väl ändå önskvärt, herr
kommunikationsminister, att posten
verkligen den gången lämnas direkt i
brevinkast. Jag har förstått att många
abonnenter i valet mellan en posttur
per dag och placering av brevlådan ute
vid tomtgränsen — »utmed brevbärarens
färdväg» som det heter i förordningen
— skulle föredra det förstnämnda.

På tal om postverkets försämrade service,
herr talman, kan det också nämnas,
att en avdelningschef i generalpoststyrelsen
i våras antydde, att vi kanske
»får tänka oss en övergång till postutdelning
endast i bottenplanen av höghusen»;
som skäl angavs ekonomien och
personalsvårigheterna. Låt mig uttrycka
den förhoppningen, herr kommunikationsminister,
att så vittgående försämringar
av den med rätta berömda
svenska postservicen inte genomföres
utan att vi får resonera om det i riksdagen.

Statsrådet hänvisar till två starkt integrerande
orsakssammanhang i den

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation ang. postverkets service

postala frågan. Det ena är personalfrågan,
det andra är postverkets ekonomi.
Jag utgår ifrån att det finns ett samband
mellan de båda. En av mina frågor
gällde personalsvårigheterna. Allmänheten
har fått det intrycket, att postverket
kämpar en ojämn kamp om utrymmet,
när det gäller ungdomens yrkesval.
Det kan som statsrådet antydde bero
på den överfulla sysselsättningen,
men just i det läget är det dubbelt angeläget
att ge postens tjänstemän sådana
avlönings- och arbetsvillkor, att verket
kan dra till sig tillräckligt antal tjänsteinnehavare
och att dugliga och pålitliga
människor nu som förr gärna söker sig
till postverkets tjänst. Det är bekant att
man för brevbärarkåren tvungits rekrytera
en del inte bara oprövade utan kanske
rent av opålitliga krafter, som man
inte länge kunnat behålla. Sådant kan
hända i varje kår, men det är svårare
att undvika i ett verk där den ansvariga
ledningen praktiskt taget varje dag hotas
av att inte kunna fullgöra sitt uppdrag.
I höst fattas enligt uppgifter här
i Stockholm dagligen mellan 80 och 120
man vid stadens 22 brevbärningskontor.
Även andra städer har samma problem.
Personalfrågan måste på något sätt lösas,
även om det kostar pengar.

Är för övrigt postverkets ekonomi
särskilt dålig, herr kommunikationsminister?
För budgetåret 1960/61 har ju
ändå postverket inlevererat något över
15 miljoner kronor till statskassan. Jag
är medveten om att detta överskott inte
är så svindlande stort i jämförelse med
televerkets 170 miljoner och med resultatet
av andra statliga affärsdrivande
verk. Men även 15 miljoner kronor visar
ju att postverket inte på grund av
något ekonomiskt katastrofhot tvingas
att genomföra en väsentlig försämring
av sin service. Läget har inte heller försämrats
under de allra senaste åren. Jag
såg att genomsnittet av de senaste sju
årens överskott, som inlevererats till
statskassan, ligger vid cirka 11 miljoner
kronor om året.

Vad slutligen beträffar löftena för
framtiden noterar jag med tacksamhet
kommunikationsministerns försäkran,
att »postverket också i fortsättningen
skall vidtaga alla tänkbara anstalter för
att bemästra personalproblemen i syfte
att upprätthålla en så god postal distributionsservice
som förhållandena medger».

Jag knyter samman denna utfästelse
med kommunikationsministerns hänvisning
till den nu arbetande postutredningen.
Kommunikationsministern aviserar
att utredningens betänkande kan väntas
under nästa år. Detta är ett tillfredsställande
besked. Nu skulle jag vilja
ifrågasätta om inte postverket borde gå
fram med något större försiktighet i
sina ultimativa bestämmelser och inte
försämra den service vi nu har, i väntan
på betänkandet. Troligen kommer
denna utredning att göra vissa gränsdragningar
och klarlägganden, som befriar
både postverkets tjänstemän och
postabonnenterna från tvister och motsättningar
i detaljspörsmål, där man nu
tvingats att vidta åtgärder som av postabonnenterna
uppfattas som orättvisa
och som drabbar olika.

Jag ber med detta att än en gång få
tacka kommunikationsministern för svaret.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Jag vill begagna detta
tillfälle till att bidraga med några synpunkter
på postverkets rekryteringsproblem.
Låt mig då först konstatera att rekryteringssvårigheter
särskilt hårt måste
drabba en verksamhet av postverkets
karaktär, eftersom postverket inte som
många andra verksamhetsformer kan
samla på arbetsuppgifterna tills man får
arbetskraft för att genomföra dem. Arbetsuppgifternas
karaktär kräver att man
varje dag är beredd att utföra en bestämd
mängd arbete, d. v. s. så mycket

Fredagen den 15 december 1961

Nr 36

Svar på interpellation ang. postverkets service

som vi som anlitar postverkets tjänster
fordrar att postverket skall ta på sig
för att vi skall kunna lita på att de brev
vi postar skall vara adressaten till handa
nästa dag. Postverket är en så viktig
del av samhällets basorganisation, att
den möjligheten att funktionera som
hitintills på allt sätt måste tryggas.

Det är klart att rekryteringssvårigheterna
i och för sig i hög grad är en fråga
om löne- och anställningsförhållanden.
Man kan väl rent allmänt säga, att anställningens
trygghet och de sociala förmånerna
inte längre är lika goda kort
som tidigare för statsverken i konkurrensen
om arbetskraften. Den fulla sysselsättningens
och de sociala reformernas
samhälle har glädjande nog — det
kan inte tillräckligt starkt understrykas
— i hög grad eliminerat rädslan för arbetslöshet
och otryggheten beträffande
sjukdom och ålderdom som en avgörande
faktor i yrkesvalet. Därtill kommer
naturligtvis att fritiden numera genom
de förbättrade ekonomiska förutsättningar,
som inte minst ungdomen bär
fått, ter sig så värdefull för folk att de
förhållanden under vilka ett serviceverk
måste arbeta, med mycken obekväm arbetstid,
och med svårigheter att få ut
sommarsemestrar och att bereda lördagsledigheter,
också blir en negativ
faktor i konkurrensen om arbetskraften.
Konsekvenserna på rekryteringen
av dessa förhållanden bör man kunna
komma till rätta med vid förhandlingarna
med de anställdas organisationer
om löne- och anställningsvillkor.

Det finns emellertid också andra omständigheter
som starkt bidrar till postverkets
rekrytcringssvårighcter. Enligt
min uppfattning är grundutbildningen
inom postverket i dag både till sin omfattning
och till sitt innehåll helt otillfredsställande.
I den tidigare rekryteringssituationcn
kunde man förlita sig
på att de yngre människor, som ville
söka sig till posten, var beredda att gå
i åratal utan nämnvärd ersättning för
att öva sig i brevbiiraryrket och där -

igenom få möjligheter till vikariat och
så småningom fast anställning. På detta
sätt utbildades en yrkesskicklig postmannakår.

Vi varken vill eller kan gå tillbaka
till denna rekryteringssituation. Den
hörde samman med arbetslöshetens och
otrygghetens samhälle. Den nuvarande
grundutbildning som postverket erbjuder
sina anställda skall i varje fall enligt
bestämmelserna för brevbärarpersonalen
bestå av en förberedande utbildning
på tre månader. Av dessa tre månader
är emellertid enbart sex—tolv
dagar övningstjänstgöring. Resten skall
vara självständig tjänstgöring. Sedan följer
en fyramånadersperiod, som också
skulle ingå i den egentliga brevbärningsutbildningen.
Av den fyramånadersperioden
är enbart två veckor avsatta för
direkt övningstjänstgöring. Så följer en
period med geografiutbildning under
8—10 månader. Inom ramen för denna
tid skall 3 veckor räknas som utbildningstjänstgöring
på postkontor och en
månad som utbildningstjänstgöring i
postkupéer. Postverket ställer sålunda
under denna sammanlagda tjänstgöringstid
enbart några få månader till förfogande
för att lära dessa pojkar att utföra
sitt arbete.

Men svårigheten i dag är att postverket
inte ens kan genomföra denna i och
för sig helt otillräckliga grundutbildning,
som inom parentes sagt kan sägas
sakna det mesta som nu kännetecknar
en god yrkesutbildning ute på den
öppna marknaden, där man tar hänsyn
till de enskilda människornas anpassning
i arbetslivet, behandlar arbetshygien
och andra sådana ting som vi känner
till från den reguljära yrkesutbildningen
av i dag. Postverket kan, som
jag nyss sade, inte ens genomföra denna
otillfredsställande grundutbildning på
grund av sina rekryteringsproblem. Som
nyss vitsordats inträffar att de unga
pojkarna efter bara några dagars övning
får börja att göra full tjänstgöring.

Det säger sig självt, att arbetsuppgif -

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation ang. postverkets service

terna under sådana förhållanden blir
betungande för de unga; de klarar helt
enkelt inte av arbetsuppgifterna med
den alltför dåliga utbildning de har fått,
och så ledsnar de och försvinner ur
postverkets tjänst. Därmed ökar rekryteringssvårigheterna,
och jag skulle vilja
säga att postverket i dag befinner sig
i något av en ond cirkel på denna punkt.
Genom att rekryteringssvårigheterna på
detta sätt ökar begränsar man ännu mer
utbildningsgraden, och så blir de som
skall utföra arbetet ännu sämre rustade
när de går till sina uppgifter, och det
blir ännu fler som lämnar den arbetsuppgift
de har påbörjat.

Den onda cirkel, i vilken postverket
på denna punkt befinner sig, måste brytas,
och en förbättring av grundutbildningen
är vid sidan om en förbättring
av anställningsvillkoren alldeles nödvändig.

I detta sammanhang tror jag inte på
att postverket enbart med egna krafter
på ett tillfredsställande sätt kan ge en
utbildning som motsvarar tidens krav
på yrkesutbildning. Jag är övertygad om
att postverket borde söka samarbete med
yrkesskolorna när det gäller att lösa
problemen på detta område. Det kan
inte vara vettigt att man skall räkna
med att som det heter »därtill lämpad
tjänsteman inom verket» skall kunna
klara den utbildning som för andra
arbetsområden i dag lämnas vid våra
yrkesskolor.

Postverket borde, såvitt jag kan förstå,
vara ytterligt betjänt av den form
av utbildning som kallas inbyggd verkstadsskola.
Yrkesskolorna svarar alltså
för den teoretiska undervisningen med
för denna uppgift kvalificerade lärarkrafter,
och sedan skulle postverket
svara för den praktiska utbildningen.
Den inbyggda verkstadsskolan skulle
sålunda enligt min mening vara en bra
modell för postverket att praktisera.
Framför allt måste man — det är jag
övertygad om -— komma fram till att de
unga anställda eleverna får så lång tid

på sig att vara elever, att de i varje
fall erhåller den nödvändigaste utbildningen
för att klara de arbetsuppgifter,
som man kommer att förelägga dem.

Jag är självfallet medveten om svårigheten
att i nuvarande arbetskraftssituation
klara dessa problem, men man måste,
som jag ser det, från verkets sida
och, hoppas jag, med stöd av statsmakterna
på allt sätt gripa sig an dessa
uppgifter, så att man inte står inför
risken att på sikt få en så allvarlig försämring
av den service postverket skall
upprätthålla, att det gamla ordspråk
som hittills gällt »säkert som ett brev
på posten» inte kommer att vara verklighet
i framtiden. Det är angeläget att
verksledningen får klart för sig, att
detta är en uppgift som man med all
kraft måste ta itu med.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill med anledning
av vad herr Rimmerfors sade göra ett
par kompletteringar.

I mitt interpellationssvar påpekade
jag, att postverkets servicepolitik givetvis
i hög grad är beroende av den ekonomi
verket har. Fråga är om man inte
möjligen skall gå in för en differentiering
av den typ, som jag nämnde om i
interpellationssvaret och som skulle innebära
att postverkets kunder för den
bättre servicen måhända får betala litet
mer än för den s. k. normala servicen.

Men detta är frågor, som i dag är litet
för tidigt väckta, frågor som är föremål
för prövning av postutredningen. Jag
tror dock att det är en linje, som är väl
värd att ta upp till en allvarlig prövning.
Det är kanske också den väg, som
vi så småningom får gå för att finna en
lösning på det i hög grad angelägna
och viktiga problemet att ge en så god
service som möjligt åt postverkets kunder.
På den punkten har jag inte någon
som helst avvikande mening gentemot
herr Rimmerfors.

Fredagen den 15 december 1961 Nr 36

Svar på interpellation ang. åtgärder mot tobaksrökningen

Som herr Lundkvist framhöll gäller
det här också frågan om utbildning av
personalen. På snart sagt alla områden
försöker man nu att åstadkomma en yrkesutbildning.
På vårdområdet exempelvis
går man in för en sådan utbildning
för praktiskt taget all personal.
Det torde därför få övervägas, om inte
utbildningen av postverkets personal —
jag tänker då i första hand på dem, som
skall gå in i brevbärarkarriären —
måste bli sådan, att den mer än nu
överensstämmer med den yrkesutbildning,
som är vanlig på andra områden
i vårt land. Postverket bör bättre än
någon annan institution ha möjlighet att
acceptera en tanke sådan som den herr
Lundkvist var inne på, nämligen att utbildningen
får den form som tillämpas
vid en inbyggd verkstadsskola, varvid
den teoretiska utbildningen lämnas av
en vanlig yrkesskola och den praktiska
av postverkets egna anstalter. Det bör
också vara en sak, som man har all anledning
att ta upp i samband med prövningen
av frågan om bättre service åt
postverkets kunder.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag vill, herr talman,
bara mycket kort uttala min tillfredsställelse
över att herr Lundkvist förde
på tal den viktiga sidoangelägenhet, som
utbildningsfrågan utgör, och jag vill likaså
tacksamt notera vad statsrådet senast
sade. Jag tror att den vägen kan
vara framkomlig; om de blir lika för
alla. Man får överväga vad vi har råd
till. Man måste göra klart för sig om
läget kan anses vara så katastrofalt på
ena eller andra sättet, att man måste
göra inskränkningar i postverkets service.

När det gäller det problem jag förut
talade om är det speciellt besvärande i
vissa nybyggda tätorter, där stöldrisken
är särskilt påtaglig för dem, som tvingas
att anbringa utomhusbrevlådor utom
synhåll från sina fönster. Stölder inträffar.
Det kan då sägas, att villaägarna

har samma problem. Delvis förhåller
det sig så, men det förefaller som om
radhus- och kedjehusbebyggelsen har
särskilda svårigheter i detta fall. Det har
visat sig, att det uppstått vissa ungdomsligor,
som specialiserat sig på stölder
i dylika utomhusbrevlådor. Postanvisningar,
speciellt på lägre belopp, är begärliga
därför att de är lätta att omsätta
i pengar utan nämnvärd legitimation.
Att stöldrisken inte är obekant för
postverket framgår också av att postverket
här i Stockholm under förra året
skickade ut en broschyr till abonnenterna,
vari man bl. a. gjorde dem uppmärksamma
på denna risk.

Jag skulle till allra sist, herr talman,
vilja delge kommunikationsministern ett
förslag, som kanske låter orealistiskt,
men som möjligen kunde betyda en avlastning
när det gäller de mycket stora
postmängder, som postverket har att
vidarebefordra till somliga kunder. Man
betalar nu en visserligen inte särskilt
betungande men dock årsavgift för att
få hyra postfack. Frågan är om inte
postverket snarare borde uppmuntra
folk att använda sig av postfack genom
att tillhandahålla dem gratis. Det skulle
avlyfta en hel del arbete från dem som
svarar för postutbärningen. Vissa människor
har möjlighet att själva hämta
posten i sina fack. Jag undrar om inte
postverket skulle vinna på att ställa
postfack gratis till förfogande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
tobaksrökningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag har för avsikt
att vidtaga åtgärder i syfte att sprida

90 Nr 36 Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation ang. åtgärder mot tobaksrökningen

ökad upplysning om den ur hälsosynpunkt
farliga vanerökningen och särskilt
i syfte att motverka tobaksrökning
bland skolungdomen.

Till svar härpå får jag anföra följande: Från

de hälsovårdande myndigheternas
sida försöker man på allt sätt
sprida upplysning om farorna av tobaksmissbruk,
därvid man särskilt riktar
sig till ungdomen.

Medicinalstyrelsen har sålunda för
några år sedan medverkat vid spridningen
av en av ett försäkringsbolag bekostad
affisch med text: »Klipp av •—
nikotin är gift» på så sätt, att affischen
tillställts samtliga abonnenter på styrelsens
propagandaaffischer, t. ex. sjukkassor,
mödra- och barnavårdscentraler,
distriktssköterskor, apotek, tandläkare
och kommunalkontor.

I år har medicinalstyrelsen vidare låtit
trycka en propagandaaffisch mot tobak
med rubriken »Nej — ingen tobak
för mig». Affischen, vilken riktar sig till
ungdomen, kommer att utgivas i sammanlagt
32 000 exemplar, varav 27 000
exemplar kommer att distribueras till
våra skolor.

Även i framtiden kan man räkna med,
att medicinalstyrelsen — som har särskilda
medel för upplysningsverksamhet
— med uppmärksamhet följer tobaksfrågan
och sprider upplysning i
densamma.

Vad särskilt angår upplysningsverksamheten
i skolorna får jag nämna, att
undervisningen i hälsolära omfattar
bl. a. skadliga ämnens inverkan på människokroppen,
såsom t. ex. tobak och
alkohol. Skolläkarna och skolsköterskorna
ger vidare individuella råd till
eleverna och håller s. k. hälsostunder i
klasserna, varvid bl. a. tobaks- och alkoholfrågorna
tas upp. Därjämte har
skolöverstyrelsen i förslag till ordningsregler
för skolorna rekommenderat en
föreskrift om att rökning bör vara förbjuden
inom skolan och dess närmaste
omgivning ävensom när eleverna under

utflykt o. d. står under skolans omedelbara
tillsyn.

Genom olika vetenskapliga undersökningar
försöker man klarlägga tobakens
hälsorisker. Bl. a. har vid statens institut
för folkhälsan under åren 1959 och
1960 utförts undersökningar av cigarrettrökens
beståndsdelar med avseende å
tjära och nikotin. Resultaten av undersökningarna
har publicerats i Nordisk
hygienisk tidskrift, vilken distribueras
till hälsovårdsnämnder m. fl. Vidare
bedriver folkhälsoinstitutet och karolinska
institutets hygieniska institution
för närvarande i samverkan en undersökning
angående tobaksrökningens inverkan
på luftvägarnas slemhinnor.

Därjämte planeras en undersökning
angående rökvanor i kombination med
dödlighet och sjuklighet.

Här må även nämnas, att tobaksmonopolets
vetenskapliga råd årligen utdelar
anslag för vetenskaplig forskning
på området.

En på de vetenskapliga undersökningarna
grundad information för allmänheten
i tobaksfrågan har nyligen utkommit
för distribution genom bokhandeln.
Sålunda har professorn i hälsovårdslära
vid karolinska institutet, tillika föreståndaren
för allmänhygieniska avdelningen
vid statens institut för folkhälsan,
Lars Friberg och assistenten
Rune Cederlöf utgivit en bok »Cigarrettdöden
— propaganda eller verklighet»,
vars material till viss del grundar sig
på de inom folkhälsoinstitutet utförda
undersökningarna.

Jag delar interpellantens uppfattning
om att det är angeläget att sprida så
mycket saklig upplysning som möjligt i
tobaksfrågan och att man därvid särskilt
bör vända sig till ungdomen, och
sådan upplysning kommer också att
spridas på olika sätt.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Fredagen den 15 december 1961 Nr 36

Svar på interpellation ang. åtgärder mot tobaksrökningen

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få frambära ett tack för svaret på
min fråga. Jag är givetvis tacksam för
de positiva åtgärder som vidtagits av de
hälsovårdande myndigheterna i vårt
land samt också av försäkringsbolag
och enskilda när det gäller att komma
till rätta med tobaksmissbruket bland
skolungdom.

Det har bekräftats från olika håll, att
vanerökningen utbreder sig mer och
mer bland skolungdom. Det stod att
läsa i en stockholmstidning för en tid
sedan — jag betvivlar icke dess riktighet
— att var tredje 15—16-åring i
Stockholm är vanerökare. Låt mig ta ett
exempel. Jag kom för en tid sedan in
på ett konditori i en stad i södra Sverige,
vilket låg i närheten till en skola
för flickor. Vid det tillfället var det
tydligen en rast, varför flickorna då
passade på att »fika». Jag uppskattade
antalet flickor till 30 och deras ålder
till 12—16 år. Av dessa 30 flickor rökte
25. De bolmade på sina cigarretter, så
att hela konditorilokalen var försänkt
i en fullständig cigarrettdimma.

Jag har med detta exempel bara velat
bevisa, hur vanlig rökningen är
bland skolungdomen. Jag vet inte om
man kan säga att det är fint att röka,
men i varje fall anser många skolungdomar
att det är — som det heter —
»tufft» att röka. Gänget röker, och då
säger sig mången: Varför skall inte jag
som medlem i detta gäng också röka?

Jag såg i en tidning en artikelserie
»Farlig rök», som avslutades med en
intervju med en pojke i 13-årsåldern och
en 14-års flicka. De hade slutat att röka,
och båda två bekräftade att de rökte,
därför att de flesta av deras »kompisar»
rökte och för att det såg spännande ut.

Ja, nog är tobaksrökningen bland
ungdomen och inte minst skolungdomen
ett verkligt problem. Vi kan inte bortse
från att tobaken är skadlig. Jag skall
inte i detta sammanhang ta upp något

resonemang om tobaksrökningen och
lungkräfta. Jag vill erkänna att jag saknar
sakkunskap att närmare beröra de
rent medicinska synpunkterna på tobaksmissbruket.
Men man kan vara
överens om att det ingalunda kan vara
till nytta för hälsan att röka och att en
vanerökning i tidig ålder kan innebära
fara för hälsa och liv.

Jag har med det förut anförda exemplet
inte velat säga, att alla ungdomar röker,
men jag har velat påvisa, att det är
en allvarlig tendens i vårt samhälle,
att vanerökning i tidig ålder ökar avsevärt.

Jag har framför mig ett tidningsurklipp,
som återger resultatet av en utredning,
som verkställts av tidningen
tillsammans med en sparbank. Jag kan
inte på något sätt gå i god för att uppgifterna
är riktiga men har heller ingen
anledning att förmoda att de är felaktiga.
I denna tidningsartikel står att var
fjärde pojke och var tredje flicka i 16-årsåldern i Stockholm röker dagligen.
Jag behöver inte säga mer, det sagda
må vara nog.

Vi bygger moderna skollokaler med
goda ventilationsförhållanden, gymnastiklokaler
samt bad- och duschrum. Vi
gör detta därför att vi vet att det främjar
ungdomens fysiska utveckling. Vi
anser också att det är en god investering
för framtiden. Men samtidigt kan
vi konstatera att ungdomen bryter ned
sin fysik genom rökning.

Men rökningen är inte bara en fara
ur hälsosynpunkt. Den är också en ekonomisk
fråga. Visserligen får staten in
betydande belopp på tobaken men det
bortser jag från i detta sammanhang.
Jag ser problemet främst ur den enskildes
synpunkt. I den utredning, som jag
nämnt tidigare i mitt anförande, heter
det att man kan räkna med att elever i
13—16-årsåldern i Stockholms skolor
röker upp för 1,7 miljoner kronor per
år.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att jag hela tiden i mitt an -

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation ang. åtgärder mot tobaksrökningen

förande har velat påtala rökandet bland
skolungdomen. Jag har velat påpeka
dels skadorna ur hälsosynpunkt och
dels kostnaderna för rökningen.

Vi kan väl alla vara överens om att
något måste göras för att stävja tobaksrökningen
bland skolungdomen. Här
fordras insatser från föräldrarnas sida
men även från det allmännas. Jag behöver
inte i detta sammanhang närmare
betona det stora ansvar som åvilar dem,
som har hand om ungdomens fostran.
Jag vill också tacksamt notera medicinalstyrelsens
olika initiativ för att
komma till rätta med tobaksmissbruket
bland skolungdom. Tacksamt noterar
jag också skolöverstyrelsens förslag till
ordningsregler, vari ingår en rekommendation
om att rökning bör vara förbjuden
inom skolan och dess närmaste
omgivning. Jag hoppas och förlitar mig
på att denna rekommendation tas upp
på allvar av dem som sitter i ledningen
för de olika skolorna.

En tidning i Göteborg har riktat en
fråga till olika läroverk i staden. Av svaren
framgår att de flesta läroverken har
beaktat rekommendationen och utfärdat
förbud mot rökning inom skolans
område. Ett läroverk har dock givit
tillåtelse till rökning inom ett visst begränsat
område av skolan under förutsättning
att barnen erhåller tillstånd
från sina föräldrar. Det berättas att det
kommer in skrivelser från föräldrar,
vilkas barn är 13 år, med begäran om
att barnen skall få röka i skolan. Tidningsnotisen
slutar med följande ord:
»Ja, man kan sannerligen undra vilka
föräldrar som vill ge tillstånd till någonting
sådant!» Jag skulle som sagt
önska att denna rekommendation blir
anammad, så att det blir förbud mot
rökning inom skolans område.

Jag har i min interpellation ifrågasatt,
om det inte borde vara förbjudet
för ungdom under 16 år att få inköpa
tobaksvaror i den allmänna handeln.
Jag är personligen inte glad åt att man
utfärdar förbud, men när det gäller en

så viktig sak som denna tycker jag alla
skäl talar för ett dylikt förbud.

I min interpellation har jag berört
några spörsmål, som jag gärna vill upprepa
här. Jag skulle önska att det kunde
skapas en opinion mot vanerökning
bland skolungdom. Det bör vara en angelägen
uppgift för samhället att medverka
härtill exempelvis genom en upplysningskampanj
i radio och TV. Värdet
av en sådan kampanj kan inte nog
uppskattas. Det kan för övrigt här vara
på sin plats att framhålla, att televisionen
torde stimulera till ökad tobaksrökning
genom att sådan ofta förekommer
bland de agerande på bildrutan.
Jag kan visserligen inte här nämna
några siffror som ger belägg för detta
resonemang, men vi känner alla till att
vanans makt är stor. För den som sitter
i en mjuk, härlig fåtölj framför TV-apparaten
och ser de i TV-rutan agerande
ta fram sina cigarretter och röka, uppkommer
en stimulans att själv vilja
röka.

Vi skall inte begära att de som uppträder
i TV skall förbjudas att röka,
men jag önskar, att man ville be dem
att om möjligt låta bli det. Jag tror inte
att det skulle skada, utan det skulle
tvärtom vara av mycket stort värde.

Jag vill slutligen framhålla, att jag är
synnerligen glad över det positiva svaret
på min interpellation. Jag har fått
bevis för allmänhetens intresse, när den
i pressen har observerat att det skulle
bli en interpellation i denna fråga, ty
man ser med oro på tobaksbrukets utbredning
bland skolungdomen. Föräldrar,
lärare, ungdomsledare och många
andra har sagt, att vi måste försöka
komma till rätta med missbruket av tobak
bland ungdomar. Ungdomen skall
dock svara för vårt lands framtid.

Till slut vill jag än en gång uppriktigt
betyga min tacksamhet över det positiva
svaret på min interpellation. Jag är
vidare tacksam över initiativet i denna
fråga och hoppas att vår högt värderade
och ärade inrikesminister nog -

Fredagen den 15 december 1961 Nr 36

Svar på interpellation ang. åtgärder mot tobaksrökningen

samt följer den även i framtiden samt
gör vad på honom ankommer för att
försöka lösa detta problem.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det iir en speciell fråga
i denna debatt som jag skulle vilja säga
ett par ord om. Oberoende av sambandet
mellan rökning och lungcancer och
oberoende av frågan om barnens och
ungdomens rökvanor, som på senare
lid har blivit så aktuell, föreligger det
för många människor ett behov att
komma loss från sin vana och om möjligt
även befrias från dess följder. Det
är här fråga om en avgränsad grupp
människor, vilka alla genom rökning
åsamkas kroppsliga sjukdomssymtom eller
psykiskt lidande och fördenskull
önskar sluta med rökningen men inte
kan det. Det gäller inte bara storrökare.
En stor grupp av måttlighetsrökare
har betydande sjukdomssymtom från
olika organ.

Det har uppstått ett behov av särskilda
rökavvänjningskliniker. Behovet är
rent medicinskt betingat och har inget
att göra med propagandan mot tobaken
i och för sig. Vi kan inte förbise att
det föreligger ett bestämt samband mellan
tobak och vissa sjukdomar. Det får
väl anses som ett ådagalagt faktum.

Jag kan här hänvisa till två stora amerikanska
undersökningar som vardera
omfattade cirka 190 000 människor.
Dessa undersökningar har med full evidens
visat följande: 1) dödligheten är
större hland rökare än hos icke rökare;
2) dödligheten är större bland dem som
röker mycket än bland dem som är mer
måttliga; 3) cigarrettrökarna uppvisar
större dödlighet än piprökarna och cigarrökarna;
4) dödligheten minskar
bland dem som slutat att röka. Detta
gäller generellt om dödligheten.

Beträffande lungkräfta föreligger dessutom
siffror som ger en skrämmande
7 Andra kammarens protokoll

bild av överdödligheten vid rökning.
Sålunda uppvisade storrökarna en överdödlighet
på cirka 400 procent i vissa
åldrar.

Det finns, herr talman, här i Stockholm
något som heter rökavvänjningskliniken
med docent Ejrup som chef.
»Efter att ha samtalat med cirka 2 000
rökare om deras problem är jag nu helt
övertygad om att det är vår skyldighet
som läkare att gripa oss an med rökavvänjningsproblemet.
Det är ett medicinskt
problem av stora mått och icke
enbart ett hygieniskt, socialt och ekonomiskt»,
skriver docent Ejrup i Svensk
Läkartidning år 1959.

Avgiften för eu avvänjningskurs är
125 kronor. Jag kan meddela att en gång
1 700 personer stod i ko för att få hjälp
vid kliniken för sina rökproblem.

Vi har i en fyrpartimotion vid årets
riksdag velat fästa uppmärksamheten
på det arbete som utförs vid den klinik
som jag här nämnt. Vi yrkade där på
ekonomiskt stöd för anställandet av en
kurator. Statsutskottet skrev mycket
välvilligt och förståelsefullt om själva
saken men ansåg att statsbidrag bör prövas
mot bakgrunden av det forskningsarbete
som utförs vid kliniken och inom
ramen fiir de medel som i särskild ordning
anvisas för medicinsk forskning.

Jag vill med mitt inlägg rikta en varm
vädjan till inrikesministern att han har
sin uppmärksamhet riktad på detta arbete.
Det gäller här ett rent medicinskt
problem. Kliniken kan inte utföra ett
effektivt arbete, vare sig humanitärt eller
som del i en värdefull forskningsverksamhet,
om den inte får ökat ekonomiskt
stöd. Jag hoppas innerligt att
den skall få det för att bistå de människor
som behöver hjälp och även för
att kunna bedriva en ytterligare intensifierad
forskning.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag vill bara siiga två
saker. Den ena är att om det är skadligt
att röka — vilket är sannolikt — är det

1961. Nr .10

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation ang. avhjälpande av läkarbristen

inte en privatsak. Somliga menar: »Vad
angår det andra människor, om jag nu
vill skada min hälsa?» Det är emellertid
inte en privatangelägenhet. Dels vållar
rökningen det allmänna obehag om
man blir sjuk, och dels är exemplet dåligt.

Det andra jag skulle vilja framhålla
är att riksdagen inte kan besluta något
i fråga om huruvida folk får röka eller
inte. Det måste var och en själv ta ställning
till. Men exemplet är det viktiga.

Jag skall sluta denna riksdagssession
för min del med en hyllning till statsminister
Erlander. Jag liar hyllat honom
förr, och det är roligt att göra det
på riksdagens sista dag, därför att han
på denna punkt föregår med gott exempel
och har slutat att röka. Jag tror att
var och en som gör det — låt vara att
det är en uppoffring — kan känna den
tillfredsställelsen att han hjälper till att
sanera på detta område. Såsom herr
Börjesson i Falköping har framhållit
har rökningen här i landet trängt ned
bland små barn på ett sätt som är skrämmande.
Om människor som de kan se
upp till visar ett exempel på att man
inte gör sådana saker, kan det hjälpa till
att sanera. Någon annan väg finns det
säkerligen inte.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. avhjälpande
av läkarbristen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Elmwall har — under
hänvisning till rådande brist på läkare
—■ frågat mig om möjligheterna att genom
medicinalstyrelsens medverkan avhjälpa
sådan akut läkarbrist som enligt
vad interpellanten närmare anfört föreligger
vid lasarettet i Flen.

Till svar härå vill jag anföra följande.

Standarden inom den svenska liälsooch
sjukvården står utan tvekan på en
hög nivå. Vissa allvarliga brister gör sig
dock fortfarande gällande på detta område.
I stor utsträckning har dessa brister
sin förklaring i att resurserna i
fråga om sjukvårdspersonal, i synnerhet
läkare och sjuksköterskor, är otillräckliga.
Jag har nyligen för denna kammare
redogjort för de omfattande åtgärder
som vidtas för att avhjälpa sjuksköterskebristen.
Även beträffande läkarpersonalen
prövas alla möjligheter att
öka antalet yrkesverksamma läkare i
landet. Läkarutbildningskapaciteten har
sålunda under 1950-talet ökats från 306
till för närvarande 453 nybörjare per år.
Ett betydligt ökat antal utexaminerade
läkare är således att förvänta inom de
närmaste åren. Möjligheterna att öka
läkarimmigrationen genom att stimulera
utländska läkare att flytta till Sverige
undersöks vidare noggrant. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att Sverige
numera genomfört de ändringar i lagstiftningen
som är en förutsättning för
införandet av en för de nordiska länderna
gemensam arbetsmarknad för läkare.
Allmänt sett torde dock den stigande
levnadsstandarden i Västeuropa och den
ökande sjukvårdsefterfrågan såväl i
Europa som i utvecklingsländerna komma
att medföra en begränsning av antalet
utländska läkare som vill slå sig
ner i vårt land.

Jag vill vidare framhålla, att regeringen
föranstaltat om eu utredning rörande
utbildning av värnpliktiga läkare m. m.
Denna utredning kommer inom kort att
framlägga sitt betänkande och kan förväntas
komma att föreslå en avkortning
av de värnpliktiga läkarnas militära
tjänstgöringstid, varigenom ett väsentligt
tillskott skulle komma att tillföras
den allmänna hälso- och sjukvården.

På längre sikt kommer förhållandena
att ytterligare förbättras. Riksdagen beslöt
i våras att såsom en första etapp
öka den årliga intagningen till de medicinska
läroanstalterna från 453 till

Fredagen den 15 december 1961

Nr 36

Svar på interpellation ang. avhjälpande av läkarbristen

560 nybörjare. Samtidigt uttalades, att
erforderligt utrednings-, förhandlingsoch
planeringsarbete utan dröjsmål borde
igångsättas för att en ytterligare ökning
av läkarutbildningen skulle kunna
genomföras. Detta arbete borde inriktas
på att i första hand planera för en ökning
upp till åtminstone omkring 650.
Ifrågavarande utredningar och förhandlingar
pågår för närvarande. Vidare har
den s. k. läkarutbildningsberedningen
under hösten lagt fram ett förslag som
syftar till att förkorta tiden för genomförandet
av den i våras beslutade ökningen
av utbildningen. Förslaget är
nu föremål för remissbehandling. De åtgärder
som sålunda vidtagits eller kommer
att vidtas för att öka utbildningskapaciteten
i landet kan beräknas medföra
en väsentlig förbättring i fråga om
tillgången på läkare, även med beaktande
av den ytterligare expansion inom
hälso- och sjukvården som är att vänta.

Beträffande möjligheterna att avhjälpa
en akut läkarbristsituation, sådan som
den herr Elmwall har uppgivit föreligger
vid Flens lasarett, vill jag framhålla,
att myndigheternas befogenheter att ingripa
är synnerligen begränsade. Givetvis
ankommer det på vederbörande läkare
att själv avgöra var han önskar
tjänstgöra. Medicinalstyrelsen har mycket
ringa möjlighet att påverka läkarnas
val av arbetsplats. Styrelsen försöker
emellertid i största möjliga utsträckning
bistå genom att förmedla kontakter
o. s. v. Enligt uppgifter lär också vissa
möjligheter föreligga att förbättra personalläget
i Flen.

Av vad jag anfört torde framgå att
statsmakterna noga prövar alla möjligheter
att öka antalet yrkesverksamma
läkare i landet. Innan beslutade och planerade
ökningar av läkaratbildningskapaciteten
ger effekt i form av utexaminerade
liikare kominer emellertid situationer
som de herr Elmwall anfört
att vara svåra att helt undgå.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationcn.

Vidare anförde:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
få framföra ett tack för det klargörande
svar jag erhållit på min fråga.

I svaret fastslår statsrådet att hälsooch
sjukvården i vårt land står på en
mycket hög nivå. Härom har vi nog alla
samma uppfattning. Hela den kår av
svenska läkare och annan personal som
arbetar inom sjukvården har säkerligen
den bästa utbildning som står att få.
Skickligheten och arbetsviljan röner
också allmänt erkännande.

Landstingen har som huvudmän för
våra lasarett och andra sjukvårdsinrättningar
nedlagt ett mycket omfattande
och, såvitt jag kan bedöma, resultatrikt
arbete på att bygga ut och effektivisera
sjukvården. Jag vill understryka att
därvidlag utgör landstinget i Södermanlands
län intet undantag. Men utbildningen
av personal har tydligen hittills
icke följt det genom höjd medelålder
och av andra orsaker ökade vårdbehovet.
Ju fler människor vi får i de högre
åldrarna, desto mer ökar behovet av
vårdmöjligheter. Detta ställer även ökade
krav på personal. Enligt uppgift har
tidvis under 1961 tre avdelningar av
fem på grund av personalbrist hållits
stängda vid lasarettet i Katrineholm.
Även om bristen mera avsett sköterskor
och annan personal än läkare, så blir
bristen på läkare än mer kännbar och
allvarlig om den får sådan karaktär som
den fått vid t. ex. lasarettet i Flen.

Bristen på läkare har varit märkbar
på många håll. Orsakerna har främst
varit brist på utbildade läkare. Statsrådet
framhåller att läkaren själv avgör
var han vill tjänstgöra, och självfallet
söker de yngre läkarna arbete vid de
sjukvårdsinrättningar där arbetet är
mest kvalificerande. Detta är både naturligt
och riktigt. Jag har hört angivas,
att underläkartjänsterna vid de odelade
lasaretten numera inte anses vara meriterande.
De delade lasaretten med spe -

Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation ang. avhjälpande av läkarbristen

cialavdelningar är mest eftersökta. Jag
har dock även hört läkare hävda att
detta beror på ett oriktigt betraktelsesätt.
En viss tids tjänstgöring på ett odelat
lasarett anses ge erfarenheter som
även den specialiserade läkaren får nytta
av i sin fortsatta praktik.

Enligt de senaste uppgifter jag erhållit
tjänstgör nu enbart utländska läkare
vid lasarettet i Flen. Utan att på minsta
sätt förringa det värdefulla i att dessa
funnits att tillgå, vill jag betona att det
särskilt för äldre människor måste vara
besvärande att rådföra sig med läkare
som måhända ej helt behärskar svenska
språket.

Jag skall ej här beröra orsakerna till
de akuta svårigheter som uppkommit i
Flen. Dessa orsaker ligger helt utanför
denna interpellation. Vad jag efterfrågat
är överordnade myndigheters möjligheter
att i en akut situation — t. ex.
då två läkare har att sköta mottagningen
vid ett lasarett där det vissa dagar
är upp till 100 besökande vid mottagningen
och där dessutom över 90 patienter
är intagna -— medverka till att
avhjälpa svårigheterna. Man behöver
inte vara läkare för att förstå att en sådan
situation medför en övermänsklig
arbetsbörda för läkarna.

Statsrådet anför, att dylika situationer
tills vidare blir svåra att undgå. För
den tillförordnade styresmannen vid lasarettet
och hans medhjälpare sysslomannen,
vilka sökt över hela Norden
efter underläkare, skulle det säkerligen
vara värdefullt att ha ett organ att tillgå
som snabbt kunde se till, att vakanserna
fylldes på ett från den vårdsökande
allmänhetens synpunkt tillfredsställande
sätt. Flens lasarett har normalt
fyra läkare. Dessa hade 1959 var och
en i medeltal 18 på lasarettet intagna
patienter per vårddag. Andra lasarett i
närheten har haft betydligt färre intagna
patienter per läkare och vårddag.
Men måhända finns det inte möjlighet
att ens tillfälligt utjämna läkartillgången
mellan lasaretten.

Huruvida det kan vara riktigt att i
dagens läge minska den militära läkarberedskapen
är för mig en öppen fråga.

Statsrådet anger vilka åtgärder som
vidtagits för att på längre sikt förbättra
tillgången på läkare. Jag är tacksam för
denna redogörelse. Redogörelsen visar
att statsrådet har beaktat svårigheterna
och söker bemästra desamma. Jag
skulle här endast ytterligare vilja fråga
statsrådet, om han låtit undersöka orsakerna
till att, som jag ser det, en alltför
ringa del av vår studerande ungdom
förbereder sig för läkarens yrke.
Har vakanserna uppstått även av annan
orsak än att utbildningsmöjligheterna
varit begränsade?

Jag vill understryka att jag uppskattar
statsrådets intresse för att förbättra
tillgången på läkare. Jag vill uttrycka
en förhoppning att vidtagna åtgärder
ger till resultat att situationen i berörda
hänseende snabbt kommer att förbättras.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det skulle naturligtvis
vara av intresse att diskutera denna aspekt
av bristsituationen inom sjukvården.
Förmodligen kan vi vara överens
om att det är en fråga om utbildningsorganisationens
storlek och knappast en
lönefråga. Men jag känner mig inte övertygad
om att de här närvarande kammarledamöterna
skulle uppskatta att vi
nu inledde en sådan diskussion.

Låt mig bara kort säga att den studerande
ungdomens intresse för medicinsk
utbildning är så betydande, att vi
inte kan tillhandahålla så stort antal utbildningsplatser
att vi kan ta emot all
den ungdom som söker till läkarbanan.

Förhållandena vid lasarettet i Flen är
speciella, och dem kan vi inte utreda
här, men vi kan konstatera att det ändå
nu finns läkare på samtliga befattningar
vid Flens lasarett. Det är visserligen
ett par danska läkare bland dem, men

Fredagen den 15 december 1961 Nr 36

Svar på interpellation ang. viss utvidgning av den civila ambulans- och räddnings -

flygtjänsten

jag tror ändå att det trots viss språkförbistring
går ganska bra i Flen.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Det är ganska länge sedan
jag framställde interpellationen.
Det är riktigt att det i dag finns läkare
på samtliga tjänster, men det har inte
varit så hela tiden. Det har visat sig
ytterst svårt att besätta platserna, och
de har stått vakanta en stor del av
tiden.

Härmed var överläggningen slutad.

S 7

Svar på interpellation ang. viss utvidgning
av den civila ambulans- och räddningsflygtjänsten Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Hamrin i Kalmar har
frågat mig om jag avser att inför utvecklingen
av helikopterväsendet inom försvaret
aktualisera den i proposition till
1958 års A-riksdag förutskickade omprövningen
av möjligheterna till en utvidgning
av den civila ambulans- och
räddningsflygtjänsten genom en ökad
samordning med den på helikoptertjänst
baserade militära räddningsverksamheten.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Redan f. n. sker en väl organiserad
samverkan mellan den civila ambulansoch
räddningsflygtjänsten och den militära
räddningsflygtjänsten. Sålunda
har chefen för flygvapnet medgivit, att
flygvapnets centrala flygsäkerhetstjänst
skall vara ordercentral beträffande civila
ambulans- och räddningsflygningar
utanför Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands liin. Inom sistnämnda områden
måste av praktiska skäl flygning

som regel rekvireras genom de lokala
myndigheterna. Flygsäkerhetstjänsten
äger dock generell befogenhet att efter
eget bedömande själv föranstalta om
räddningsflygning, även om sådan icke
beordrats av vederbörande länsstyrelse
eller därtill bemyndigad polismyndighet.
Det ankommer därvid på flygsäkerhetstjänsten
att med hänsyn till transportbehov,
driftförhållanden och övriga
omständigheter utvälja och beställa
för den aktuella situationen lämpat civilt
eller militärt luftfartyg. Det må också
framhållas, att användande av helikopter
icke alltid är det från effektivitetssynpunkt
bästa alternativet.

Flygvapnet — som icke handhar driften
av den civila ambulans- och räddningsflygtjänsten
— saknar f. n. helikoptrar
som kan anses lämpliga för civila
ambulans- och räddningsflygningar.
Sådana har emellertid beställts i
visst antal och torde levereras under år
1962. Först sedan dessa helikoptrar levererats,
underhållstjänsten organiserats
och erforderlig personal utbildats
föreligger förutsättningar för att utnyttja
dessa helikoptrar för civila ambulans-
och räddningsuppdrag.

I övrigt finns två militära helikopterorganisationer,
nämligen marinens
helikopterdivisioner vid Berga och
Torslanda samt arméns helikopterskola
i Boden. Chefen för flygvapnet handhar
flygsäkerhetstjänsten inom hela krigsmakten,
vilket möjliggör att flygsäkerhetstjänsten
vid behov kan beställa helikoptrar
från nämnda baser även för
civil ambulans- och räddingsflygtjänst.
Sådan rekvisition kan dock givetvis endast
göras i mån av tillgång till insatsberedda
luftfartyg och besättningar och
då förbandens primära uppgifter icke
därigenom eftersatts. De i Boden baserade
helikoptrarna torde endast i undantagsfall
kunna utnyttjas för civil ambulans-
och räddningsflygtjänst i Norrbottens
och Västerbottens fjällområden
på grund av de långa och därmed myc -

98 Nr 36 Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation ang. viss utvidgning av den civila ambulans- och räddningsflygtjänsten -

ket tidsödande och dyrbara anflygningssträckorna.
Vissa militära helikoptrar
har relativt begränsad aktionsradie.
Krigsmaktens tunga helikoptrar
är därjämte betydligt dyrare i drift än
de lätta enheter, varmed den civila ambulans-
och räddningsflygtjänsten som
regel kan betjänas.

Det militära helikopterväsendet har
sålunda ännu icke utbyggts i sådan omfattning
att den civila ambulans- och
räddningsflygtjänsten för närvarande
med fördel skulle kunna i ökad utsträckning
repliera på detsamma. Ambulans-
och räddningsflyget inom i varje
fall Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län synes sålunda tills vidare
böra bedrivas i huvudsak på sätt som nu
sker. Beträffande Stockholms skärgård
och vissa andra delar av riket kan det
tänkas, att militära helikoptrar inom
något år åtminstone delvis kan ombesörja
även den civila ambulans- och
räddningsflygtjänsten. Konkreta förslag
härom kommer att framläggas så snart
förutsättningar härför föreligger.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Innan jag kommenterar
svaret, som jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för, vill jag något uppehålla mig vid
hur den nuvarande organisationen tillkom.
Beslut om denna fattades vid 1958
års riksdag, och bakom det riksdagsbeslutet
låg ett betänkande, framlagt år
1957 av ledamoten i denna kammare
herr Svensson i Stenkyrka, som hade
fått i uppdrag att utreda frågorna rörande
undsättningsflygtjänsten. Betänkandet
behandlade i främsta rummet
marinens helikoptrar. De var i stort sett
de enda som då fanns. De problem som
då förelåg avsåg den civila undsättningstjänsten
och den militära undsätt -

ningstjänsten inom främst marinen. Man
konstaterade att personal och materiel
var dyrbara och att en samordning av
militär och civil verksamhet på detta
område var erforderlig. Betänkandet innehåller
bl. a. följande uttalande: »En
vidgad samverkan med det militära helikopterväsendet
kan bli aktuell, när
detta blivit utbyggt. Organisationen av
undsättningstjänsten torde då böra omprövas
med hänsyn till de nya förutsättningarna.
» Vidare underströk utredningen
att förbättrade kommunikationer
kunde minska behovet av undsättningsflygverksamhet
men att å andra sidan
ett ökat turistväsende kunde ge andra
aspekter på betydelsen av detta slags
räddningstjänst. Det är dessutom självklart
att helikopterverksamheten även
har civila ändamål här i landet: kartverket
och lantmäteriet t. ex. använder
helikoptrar för olika tjänster.

Flertalet av remissvaren med anledning
av den utredning som verkställts
understryker behovet av en ökad helikopterverksamhet
och en bättre samordning.
Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
säger att den utbyggnad som
föreslås i betänkandet är ett provisorium
för att när så befinns lämpligt
inlemmas i militär helikopterorganisation.
Till och med statskontoret säger att
det är lämpligt att de militära förbanden
tillförs helikoptrar i ökad utsträckning
för undsättningstjänst. Länsstyrelsen
i Stockholms län säger att man
bör ompröva organisationen, då det
militära helikopterväsendet utbyggts.
Länsstyrelsen i Kalmar län är också intresserad
av att för dessa ändamål få
en helikopterverksamhet som kan täcka
den sydöstra kusten, helst med en stationering
i Västervik för att man på ett
lämpligt sätt snabbt skall kunna nå
Öland.

Beträffande de anslag som utgår är det
självklart att den del av verksamheten,
som belöper på den civila undsättningstjänsten,
inte bör belasta det militära

Fredagen den 15 december 19C1 Nr 36

Svar på interpellation ang. viss utvidgning av den civila ambulans- och räddnings -

flygtjänsten

anslaget i större utsträckning än vad
en samordning kan visa vara nödvändigt.

Denna utredning, som alltså ligger
till grund för 1958 års beslut, föranledde
också, som jag påpekade i min interpellation,
dåvarande departementschefen
att förklara följande: »Jag förutsätter
givetvis, att i den mån en statlig militär
helikopterorganisation skulle växa
fram, möjligheterna att basera ambulans-
och räddningsflygtjänsten på denna
tillvaratas. En omprövning av formen
för verksamheten måste då göras.»

Hur har utvecklingen blivit efter 1958
års beslut? Till att börja med har vi,
som ju statsrådet väl känner till, fått
ett militärt helikopterväsende även inom
flygvapnet, vilket vi inte hade tidigare.
Det är kanske nu under utbyggnad,
och jag vill här ställa en fråga, delvis
i anslutning till den debatt som fördes
om det första ärendet här i kammaren.
Jag har nämligen från något håll
fått den uppgiften, att fördelningen av
helikoptrarna i det militära skulle vara
ungefär 18 på armén, 10 på flygvapnet
och 12 på marinen. I interpellationssvaret
tycker jag mig läsa ut att flygvapnets
helikopterverksamhet i stort sett
är under utbyggnad, att man för närvarande
inte skulle ha något större antal
helikoptrar där och att man vill avvakta
eu sådan utbyggnad innan man gör
den samordning som jag efterlyser. Jag
visste, när jag fick interpellationssvaret,
faktiskt inte vem som lämnat de uppgifter
jag fått, om det var flygförvaltningen,
marinförvaltningen eller luftfartsstyrelsen,
och jag har alltså inte
kunnat undersöka av vilken anledning
jag har fått andra uppgifter härvidlag.
Men jag förutsätter att flygvapnet, enligt
interpellationssvaret, ännu inte har det
bestånd helikoptrar som gör en dylik
samordning aktuell men att man i en
nära framtid i varje fall skall få ett antal
för sin egen räddningstjänst.

Det har alltså skett åtskilligt här efter
1958 års beslut. Flygförvaltningen

har till att börja med fått en helt annan
inställning till helikoptern i räddningstjänst.

Statsrådet säger i svaret att man inom
flygvapnet också har andra möjligheter
än helikoptrar för sin räddningstjänst,
nämligen flygplan. Men inom
flygvapnet har man nu ändå den uppfattningen
att helikoptern inom en nära
framtid kommer att helt dominera räddningstjänsten.
Helikoptern har så många
fördelar när det gäller räddningstjänst,
att man har tänkt om inom flygvapnet
i det fallet. Man kan därför utgå från
att helikoptern efter hand kommer att
användas mer och mer inom den militära
sektorn. Och när flygvapnet har
fått det antal helikoptrar man där räknar
med att ha användning för, så bör
en samordning inom rimlig tid kunna
komma till stånd.

Jag förstår mycket väl att inrikesministern
inte kan lägga sig i försvarsdepartementets
avvägning av de anslag som
står till förfogande, men det bör vara
mycket angeläget att flygvapnet får det
antal helikoptrar man där behöver för
sin räddningstjänst. Jag vill tillägga att
vi här i landet har ett sådant klimat, att
våra flygare kan hoppa över Östersjön
bara under tre månader av året med
möjlighet att klara sig mer än tre timmar.
Jag har också hört att många flygare
vid motorstopp drar sig för att
hoppa över Östersjön vintertid, därför
att de då inte kan leva mer än tio minuter
i det kalla vattnet. Den saken tycker
jag också talar starkt för att flygvapnet
bör få sin säkerhetstjänst ordnad
på ett mera effektivt sätt.

Vidare har vi nu fått nya flygplanstyper,
som från bullersynpunkt nödvändiggör
nya och större övningsområden,
över obebyggda trakter och över Östersjön
och andra vatten. Därigenom har
hela frågan om den militära säkerhetstjänsten
och räddning av flygare blivit
mera komplicerad än tidigare. Den utvecklingen
gör det till ett rimligt krav

100 Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

att flygvapnet får det antal helikoptrar
man där behöver för sin säkerhetstjänst
och att en samordning med den civila
räddningstjänsten kommer till stånd.

Statsrådet säger i interpellationssvaret
att vi har en väl organiserad samverkan
mellan den civila ambulans- och
räddningstjänsten och den militära räddningstjänsten.
Ja, det kan man kanske
säga. Men i den samordningen har vi
dock inblandade flygförvaltningen, luftfartsstyrelsen
och, i de tre nordligaste
länen, vederbörande länsstyrelser. Uppgifterna
är med andra ord fördelade på
tre olika händer, och samordningen sker
i form av sammanträden i ambulanskommittén.
Det är ju möjligt att det fungerar
till belåtenhet, men jag tror man
skulle vinna åtskilligt både i effektivitet
och rent ekonomiskt, om man företoge
en översyn av hela organisationen.

I svaret säger statsrådet att användande
av helikoptrar inte alltid är det från
effektivitetssynpunkt bästa alternativet,
men som jag tidigare framhållit har
man i varje fall inom flygförvaltningen
tänkt om på den punkten. Där har man
nu den inställningen att helikoptrarna
är det bästa alternativet för närvarande.

Jag är i stort sett tacksam för statsrådets
svar, i vilket det på slutet står:
»Ambulans- och räddningsflyget inom
i varje fall Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län synes sålunda tills
vidare böra bedrivas i huvudsak på sätt
som nu sker. Beträffande Stockholms
skärgård och vissa andra delar av riket
kan det tänkas, att militära helikoptrar
inom något år åtminstone delvis kan
ombesörja även den civila ambulansoch
räddningsflygtjänsten.» Jag hoppas
att den formuleringen inte måste betraktas
som alltför hårt bindande, utan
att statsrådet har sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor och tar de initiativ
som behövs, när den militära organisationen
på detta område har blivit
bättre utbyggd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. åtgärder på

jordbrukets område till skydd mot
radioaktivt nedfall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Med kammarens tillstånd
har herr Grebäck framställt följande
tre frågor.

1. Kan förslag med det snaraste förväntas
om en ytterligare förstärkning
av den radiologiska forskningens resurser
vid lantbrukshögskolan?

2. Kan genom statens försorg en upplysningsskrift
inom en snar framtid
motses om åtgärder på jordbrukets område
i avsikt att förhindra eller minska
strålningsriskerna i händelse av ett ökat
radioaktivt nedfall?

3. Kommer upplysningskurser inom
detta område att skyndsammast möjligt
anordnas för jordbrukets rådgivare?

Med anledning av den första frågan
vill jag erinra om att Kungl. Maj:t den
10 november 1961, bl. a., anvisat medel
till anskaffning för beredskapsändamål
av viss utrustning för undersökningar
av kontaminationen av livsmedel
m. in. till en kostnad av högst
430 000 kronor. Utrustningen skall fördelas
mellan lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan
samt radiofysiska institutionen
vid karolinska sjukhuset. Vidare
har Kungl. Maj:t den 8 december
1961 beslutat vissa personalförstärkningar
för strålskyddsverksamheten vid
lantbruks- och veterinärhögskolorna.
Beslutet innebär bl. a., att den statsagronom,
som vid lantbrukshögskolan
leder strålskyddsarbetet, frikopplas
från annan verksamhet och att en laboratorieingenjör
vid vardera högskolan
anställs för skötseln av viss apparatur.

Med anledning av den andra frågan
får jag framhålla, att utkast till en upplysningsskrift
om åtgärder på jordbrukets
område mot radioaktivt nedfall
upprättades för omkring ett år sedan av

Fredagen den 15 december 1961 Nr 36 101

Svar på interpellation ang. åtgärder på jordbrukets område till skydd mot radioaktivt
nedfall

en särskild arbetsgrupp. Den överarbetas
för närvarande av lantbruksstyrelsen.
Vissa av de anvisningar, som sålunda
förberetts, har nyligen genom jordbrukets
upplysningsnämnd intagits i
Jordbrukarnas föreningblad. Viss information
i detta ämne har också spritts
genom televisionen. I tredje delen av
TV-filmen »Om kriget kommer» gavs en
översikt över radiakbeläggningens inverkan
på livsmedelsproduktionen.

Med anledning av den tredje frågan
vill jag meddela följande.

En konferens rörande radiakskydd på
landsbygden anordnades av lantbruksstyrelsen
i november 1959 på lantbrukshögskolan.
Konferensen var avsedd för
jordbruks- och husdjurskonsulenterna
vid hushållningssällskapen. Ett kompendium
i ämnet tillställdes samtliga
hushållningssällskap samt lantmanna-,
lantbruks- och trädgårdsskolor. På jordbrukets
försöksledarmöte för några veckor
sedan behandlades också frågan om
skydd mot radioaktivt nedfall. I konferensen
deltog huvudparten av hushållningssällskapens
konsulenter samt vissa
lantbrukslärare m. fl.

Lantbruksstyrelsen har upplyst, att
ilen avser att anordna konferenser som
nyss sagts, i den mån ytterligare personalgrupper
inom rådgivningsorganisationen
och lantbrukets skolor bedöms
behöva särskild utbildning på området.
Allteftersom nya erfarenheter vinns, har
styrelsen för avsikt att genom kortare
konferenser meddela dessa till de kategorier
inom rådgivningsverksamheten,
som tidigare erhållit grundinformation
i ämnet.

Även vid den fortbildning av veterinärer,
som anordnats av veterinärstyrelsen,
har strålskyddsundcrvisning
meddelats. Vid vissa kurser för länsveterinärer
och för distriktsveterinärer
har sålunda föredragshållare i dessa ämnen
medverkat från såväl lantbrukshögskolan
som veterinärhögskolan.

Med detta, herr talman, anser jag mig

ha besvarat herr Grebäcks interpellation.

Vidare anförde

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag är mycket tillfredsställd
med svaret på mina frågor, särskilt beträffande
punkterna 2 och 3. Jag tror
att den upplysningsskrift om åtgärder
på jordbrukets område mot radioaktivt
nedfall, som utarbetats av den därför
tillsatta arbetsgruppen och som nu är
under överarbetning av lantbruksstyrelsen,
har en stor uppgift att fylla.

Det är uppenbart att jordbruket är
den näringsgren som blir först och hårdast
drabbad vid ökat radioaktivt nedfall
och där skyddet för människor,
husdjur och växtlighet är svårast att
ordna på ett effektivt sätt. Därför kan
konsekvenserna för hela vårt folkhushåll
bli mycket kännbara, om vi inte
kan bemästra dessa problem. Det är
nödvändigt att i så god tid som möjligt
göra jordbrukets folk beredda på vilka
åtgärder som kan vidtas för att de i
görligaste mån skall kunna skydda sig,
sina husdjur och sina grödor mot de faror
strålningsriskerna i en dylik situation
kan innebära.

Den upplysningsverksamhet, som bedrivits
i form av kurser och konferenser
för att bland jordbrukets rådgivare
sprida kunskap om skyddet mot strålningsriskerna,
vill jag oreserverat ge
mitt erkännande åt. Det är synnerligen
välbetänkt att sörja för att en så god
beredskap som möjligt upprätthålls hos
dessa för jordbruksnäringen så betydelsefulla
nyckelgrupper. Vidare är det i
hög grad angeläget att vi så effektivt
som möjligt använder den tidsfrist vi
ännu förfogar över för att så skyndsamt
som möjligt ytterligare bygga ut våra
forskningsresurser på det radiofysiska

102 Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Svar på interpellation ang. vissa frågor i samband med försäljning av aktier i elkraftföretag -

området och att vi framför allt får till
stånd ytterligare utbildning av nya
forskare på området i fråga.

Åtgärderna för att främja forskning
och utbildning på strålskyddsverksamhetens
område särskilt vid lantbrukshögskolan
har i alltför hög grad improvisationens
karaktär, och arbetsförhållandena
är synnerligen primitiva.
Det gäller att snarast möjligt bygga upp
en institution med goda forskningsresurser
och till den fast knyta en grupp
av forskare och försöksmän med sådana
anställningsförhållanden att de helt
kan ägna sig åt sitt arbete — detta inte
minst med tanke på den utomordentligt
stora betydelse detta kommer att ha för
framtiden. Eljest riskerar vi att snart
förlora dem till andra arbetsområden
eller till utlandet, där man sannerligen
förstår att leta upp och ta vara på unga
lovande forskarämnen. Med den snabba
utveckling vi redan har och, av allt
att döma, i ännu högre grad kommer att
få på atomkraftens område är det nödvändigt
att snarast möjligt inom lantbrukshögskolan
skapa en fri och obunden
institution för strålskyddsforskning,
där frågor som sammanhänger med vår
beredskap mot ett eventuellt ökat radioaktivt
nedfall kan behandlas och dit
ärenden och problem kan hänskjutas,
vilka kommer att stå i samband med
vårt utbyggnadsprogram på atomdriftens
område. Upplysnings- och rådgivningsverksamhet
måste också bli en
viktig uppgift för en sådan institution.

Till slut hoppas jag, att herr statsrådet
skall ägna dessa viktiga frågors lösning
all den uppmärksamhet och allt
det intresse de i så hög grad förtjänar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. vissa frågor
i samband med försäljning av aktier i
elkraftföretag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Med kammarens tillstånd
har herr Nilsson i Gävle frågat
kommunikationsministern
dels om han uppmärksammat försäljning
av vissa aktier i Edeforsens Kraftaktiebolag
till Aktiebolaget Arbrå Kraftverk
och om han är villig att lämna en
redogörelse för hur affärer av detta
slag kan vara möjliga,

dels om han överväger några åtgärder
för att förhindra att då nya värden
skapas genom statsbidrag — exempelvis
bidrag till landsbygdens elektrifiering
— inte dessa värden kommer i enskilda
bolags händer.

Kommunikationsministern har sedermera
överlämnat interpellationen till
mig för besvarande.

Spörsmålet med den av interpellanten
berörda affärstransaktionen är enligt
min uppfattning av rent civilrättslig
art. Jag har därför ingen anledning att
ta upp det till diskussion. I stället övergår
jag direkt till interpellantens andra,
principiella fråga.

Vid utformningen av villkor för statsbidrag
gäller allmänt, att man söker
se till att syftet med bidragen inte skall
kunna förfelas. Författningar och andra
bestämmelser som reglerar statsbidragsvillkor
innehåller föreskrifter om
återbetalningsskyldighet i de fall förutsättningarna
för bidragen ej längre
kan anses föreligga.

För landsbygdens elektrifiering utgår
bidrag dels till ny elektrifiering, dels
till upprustning av befintliga distributionsnät.
I övervägande antalet fall har
bidragen till nyelektrifiering inte åstadkommit
någon förbättring av räntabiliteten
eller ökat försäljningsvärdet för
distributionsföretagen. De fastigheter,
vilkas anslutning till distributionsnätet
underlättats genom bidrag, är nämligen
ofta mycket avsides belägna, vilket medför
merkostnader för företagen. Sam -

Fredagen den 15 december 1961

Nr 36 103

Svar på interpellation ang. vissa frågor

kraftföretag

tidigt grundas företagens taxor i regel
på de genomsnittliga kostnaderna. Vid
sådana nyelektrifieringar som nu angivits
fordras utlämnade bidrag inte tillbaka,
om företagen upphör eller försäljes.

Bidragen till upprustning, vilka infördes
den 1 juli 1958, beräknas efter
räntabilitetsförhållandena hos de stödsökande
distributionsföretagen. Som
villkor för bidrag föreskriver elektrifieringsberedningen
normalt återbetalningsskyldighet
bl. a. om överlåtelse
av vederbörande företag äger rum inom
15 år från mottagandet av bidraget eller
från den tidpunkt sista delen av detta
utbetalats. I samband med kommerskollegiets
prövning av koncession eller
överlåtelsetillstånd i vissa fall överväger
elektrifieringsberedningen, om och i
vilken utsträckning utlämnade bidrag
skall återbetalas. Myndigheterna är även
inriktade på att förhindra, att ett ej avsett
utnyttjande av upprustningsbidrag
sker som följd av överlåtelse av aktier
i företag som fått dylikt bidrag.

Med hänsyn till det sagda anser jag
inte några ytterligare åtgärder i det av
herr Nilsson berörda syftet för närvarande
motiverade.

Herr talman! Med detta anser jag mig
ha besvarat lierr Nilssons interpellation.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret. Jag bar ingen
som helst anmärkning att göra mot
detta svar — det tillfredsställer mig
helt såsom en redogörelse för den ordning
som gäller för statsbidragen —
men jag vill framföra några synpunkter.

1 2 5 av Kungl. Maj:ts kungörelse om
statligt stöd åt landsbygdens elförsörjning
heter det hl. a.: »Såsom ytterligare

i samband med försäljning av aktier i el förutsättning

för statligt stöd skall gälla
att företaget är i uppenbart behov av
finansiellt tillskott för åtgärden och utnyttjat
förefintliga möjligheter att på
annat sätt anskaffa medel för dess genomförande.
» Med detta citat som bakgrund
vill jag citera ur en revisionsberättelse
för Edeforsens kraftaktiebolag
i Ljusdal. Revisionsberättelsen har avgivits
av en minoritetsrevisor, som utsetts
av länsstyrelsen i Gävleborgs län,
och är dagtecknad den 15 augusti 1960.
Bl. a. sägs följande:

»6. Bolaget har under året bisträckt
ett företag i vilket bolagets verkställande
direktör dels är verkställande direktör
och dels har betydande intressen.
Beloppet har viss tidpunkt uppgått till
900 000 kronor. Styrelsen har under
året ej handlagt ärendet.---

7. Bolaget har en personalorganisation
som ej är normal för motsvarande
företag.

8. Bolagets redovisade driftkostnader
för dess egentliga verksamhet är i jämförelse
med vad som är normalt för
motsvarande företag mycket höga.

13. lståndsiittande och inredning av
sommarstuga, framdragning av dyrbar
kraftledning, dragning av vatten- och
avloppsledningar, inköp av båt och båtmotorer
äro åtgärder, som äro av osedvanlig
beskaffenhet för bolaget---.»

Och det måste man ju hålla med om!

Edeforsens kraftverk har från år 1940
t. o. m. år 1959 erhållit sammanlagt
570 307 kronor i statsbidrag. Det år som
den nämnda verksamhetsberättelsen avser
fick bolaget i statsbidrag 16 650
kronor.

Ett företag, som synes ha en så god
finansiell ställning — företaget har ju
kunna låna direktören 900 000 kronor
samt anser sig ha råd att upprusta sommarstugor
och köpa motorbåtar — borde
enligt grunderna för 2 § få klara sig
utan statsbidrag.

104 Nr 36

Fredagen den 15 december 1961

Låt mig peka också på ett annat företag,
AB Arbrå kraftverk. Detta har från
1942 t. o. in. år 1961 fått 654 120 kronor

1 statsbidrag. 1961 fick företaget 11 700
kronor. Vi upplevde det året, hurusom
önskemål framställdes från kommunerna
Ljusdal och Järvsö om att få inköpa
aktierna i Edeforsens kraftaktiebolag.
Järvsö kommun och även Ljusdal köpte
aktier av enskilda aktieägare och betalade
400 kronor per styck för dessa,
vilkas nominella värde var 100 kronor.
Samtidigt med dessa aktieköp uppträdde
Arbrå kraftverk och erbjöd aktieägarna
700 kronor per styck för ifrågavarande
aktier. I och med detta höga
bud tillförsäkrade sig Arbrå kraftverk,
som inom parentes sagt ägs av Wallenberg,
aktiemajoriteten i Edeforsens
kraftaktiebolag och kunde på det sättet
tillskansa sig Edeforsens kraftaktiebolag,
vars värde uppskattades till 15 miljoner
kronor, för ungefär 5 miljoner
kronor.

Man frågar sig: Om Arbrå kraftverk
har råd att uppträda på detta sätt och
erbjuda 700 kronor för dessa aktier
borde väl företaget också anses så pass
solvent, att det enligt grunderna för

2 § i den nämnda kungörelsen inte skulle
behöva söka statsbidrag?

Dessa företag har dessutom fått ersättning
från landstinget, Arbrå kraftverk
med 795 kronor och Edeforsens
kraftaktiebolag med sammanlagt 5 225
kronor. Det är klart att sådana här bidrag
ökar företagens värde.

Statsrådet säger i sitt svar: »Vid utformningen
av villkor för statsbidrag
gäller allmänt, att man söker se till att
syftet med bidragen inte skall kunna
förfelas.» Jag hoppas, herr statsråd, att
jag får Er medverkan, så att man ser
litet närmare på de två företag jag
nämnt och kanske även söker göra en
översyn av hur det går till då statsbidrag
utbetalas till liknande företag. I
den förhoppningen — och jag vet att
den är stark uppe i de bygder det gäller
— ber jag att än en gång få tacka
för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Det är alldeles uppenbart att de förhållanden
som herr Nilsson i Gävle här
redovisat inte varit kända vid de tillfällen,
då ärenden om beviljande av bidrag
till ifrågavarande företag behandlades.
Jag kan upplysa om att sedan
1959 har villkoren för erhållande av bidrag
skärpts i författningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Föredrogs statsutskottets memorial nr

195, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Sedan kammaren på därom framställd
proposition bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, föredrogs
utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan, vilken av kammaren
bifölls.

§ 11

Föredrogs statsutskottets memorial nr

196, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1961/62.

Sedan kammaren på därom framställd
proposition bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
föredrogs utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan, vilken av kammaren
bifölls.

§ 12

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter vederbörligt samråd får jag meddela,
att 1962 års remissdebatt enligt
föreliggande planer avses skola äga rum
tisdagen den 23 januari med eventuell
fortsättning onsdagen den 24 januari.

§ 13

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
404, till Konungen angående tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1961/62.

Fredagen den 15 december 1961

Nr 36 105

§ 14

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1961.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

§ 16

Höstsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärade kammarledamöter!

Vi står nu inför avslutningen av årets
riksdag. Om vi gör en återblick endast
på höstsessionen finner vi att arbetet
inte varit alltför betungande. Bortsett
från denna veckas sammanträden har
de flesta plena varit korta, vilket berott
på att även stora och betydelsefulla frågor
i det alldeles övervägande antalet
fall kunnat lösas i enighetens tecken.

När det gäller vårt lands inre politik
kan vi glädja oss åt en lugn och i stort
sett tillfredsställande utveckling. Den
utrikespolitiska situationen ger däremot
anledning till bekymmer och oro. Höstriksdagen
började under trycket av händelserna
i Kongo och Dag Hammarskjölds
tragiska bortgång. I sessionens
sista timmar har vi på nytt fått en allvarlig
erinran om det farofyllda läget i
Afrika och i oroscentra på många andra
håll i världen. Det är helt naturligt men
icke desto mindre utomordentligt värdefullt
att enighet varit rådande vid de
beslut som fattats såväl rörande vårt
deltagande i Förenta Nationernas verksamhet
i fredens tjänst som i fråga om
svenska direktinsatser för bistånd till
utvecklingsländerna.

Det är min förhoppning att den tid
av vila från riksdagsarbetet, som nu ligger
framför oss, skall ge oss alla rika
tillfällen till avkoppling och samling,
så att vi står väl rustade för de många
krävande uppgifter som utan tvivel kommer
att möta oss under det nya år vi nu
snart går in i.

Höstsessionens avslutning

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr SKÖLD (s), som anförde:

Herr talman! Ålderspresidenten har
av naturliga skäl den fördelen att med
personlig erfarenhet kunna se längst tillbaka
i raden av tidigare talmän. När
jag nu gör det, kan jag inte undgå den
iakttagelsen, att andra kammaren haft
och alltjämt har den förmånen att ur
sina led kunna utvälja talmän som med
teknisk skicklighet förenar på en gång
myndighet och ett lätt handlag. Otvivelaktigt
är det härigenom som en nödvändig
disciplin kan upprätthållas bland
oss.

När vi nu för första gången under en
hel riksdag haft Er, herr talman, i vår
ordförandestol, kan vi med glädje betyga
vår tacksamhet för det förnämliga
sätt varmed Ni upprätthållit vårt talmanskaps
goda och fasta traditioner.
Jag uttalar allas vårt tack till Er för
den skickliga ledning Ni givit oss.

Jag tackar också våra vice talmän
för deras berömvärda insatser som talmannens
medarbetare.

Som talmannen nyss erinrade om har
det riksdagsår som nu närmar sig sitt
slut varit präglat av utrikespolitisk oro.
Denna har i alla fall inte hindrat Sveriges
riksdag att med lugn omsikt göra
sin insats i vårt samhälles kontinuerliga
utveckling. Spänningen i världen har
likväl fyllt allas sinnen med ängslan.
Orsakerna härtill har varit tämligen
ensartade hela året igenom. Risken för
krigiska förvecklingar har inför förnuftets
prövning knappast under året undergått
någon förändring, men det kalla
krigets växlande propagandakampanjer
har påverkat våra sinnesstämningar;
ibland har de piskat upp vår ängslan,
ibland har denna något kunnat lägga
sig. Nyss har vår oro varit stark, just nu
verkar den kanske mera dämpad. Detta
ger förhoppning om att vi skall kunna
möta det stundande årsskiftets högtider
med ro och hoppfull framtidsförväntan.

106 Nr 36

Fredagen den 22 december 1961

I denna förhoppning önskar jag å
kammarledamöternas vägnar våra talmän
en god jul och ett gott nytt år, samtidigt
som vi alla riktar samma önskan
till varandra.

Herr TALMANNEN yttrade:

Låt mig också till kammarens ledamöter
framföra presidiets tack för visad
förståelse och välvilja. Det är mig
vidare angeläget att uttrycka min tacksamhet
mot vice talmännen för deras
beredvillighet att bistå mig. Jag tackar
vår sekreterare för väl utfört arbete.

Ett varmt tack riktar jag slutligen till
vå,r kanslipersonal, våra vaktmästare
och alla dem som i övrigt bidragit till
att på olika sätt underlätta vårt arbete.

Så önskar jag Eder alla en god jul
och ett gott nytt år.

Jag får härmed förklara 1961 års riksdags
höstsession avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.09.

In fidem

Snne K. Johansson

Fredagen den 22 december

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom,
att justering av de kammarens protokoll,
som vid höstsessionens slut återstode
ojusterade, komme att denna dag
kl. 12.00 försiggå i kammarens konferensrum;
och tillstädeskommo därvid
följande ledamöter:

Herr Dickson
Herr Jacobsson i Sala

Herr Carbell och
Herr Kellgren.

Protokollen för den 12, den 13, den
14 och den 15 innevarande december
samt för detta sammanträde upplästes
för justering och blevo av kammarens
tillstädesvarande ledamöter godkända.

In fidem

Snne K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 61
108842