Nr 35 FÖRSTA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 35 FÖRSTA KAMMAREN 1970

29—30 oktober

Debatter m. in.

Torsdagen den 29 oktober Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. priserna på livsmedel,

m. .................................................. ^

av herr Björk (s) om upphävande av lagen om åtgärder vid

samhällsfarlig asocialitet................................ 4

av herr Werner (vpk) ang. försenad utbildning av läkare och
vårdpersonal till följd av ändrad tidsplan för byggande av
undervisningssjukhus .................................. 5

Svar på interpellationer:

av herr Helén (fp) om dataombudsman m. m. till skydd för enskilds
integritet vid databehandling av personuppgifter---- 6

av herr Brundin (m) om sekretess vid folk- och bostadsräkningen,
m. ............................................ 6

Svar på enkel fråga av herr Nyman (fp) om åtgärder för ökad användning
av säkerhetsbälte i bil ........................ 22

Allmänpolitisk debatt (Forts.) ................................ 23

Olovlig värvning ............................................ 41

Om översyn av steriliseringslagen ............................ 42

Om införande av tjänstemannataxering i första instans.......... 43

Fredagen den 30 oktober

Höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m............. 45

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 35

Nr 35

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 29 oktober sjci_

Bevillningsutskottets betänkande nr 54, ang. berättelse för Nordiska
rådets adertonde session ............................ 40

Första lagutskottets utlåtande nr 50, ang. medborgarskapslagstiftningen,
m. m........................................... 40

— nr 51, om ökad muntlighet i förvaltningsförfarandet ........ 40

— nr 52, om vidgad tillämpning av kontradiktoriskt förfarande i

förvaltningsärenden, m. m................................. 40

— nr 53, om skyldighet för myndighet att motivera beslut...... 40

— nr 54, om åtgärder för att stärka det administrativa rättsskyddet
................................................ 40

— nr 58, om straff för flygplanskapning...................... 40

— nr 59, ang. olovlig värvning .............................. 41

— nr 60, om översyn av steriliseringslagen.................... 42

— nr 61, om översyn av bestämmelserna angående rätt till nödvärn
.................................................... 43

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, om införande av tjänstemannataxering
i första instans ............................ 43

— nr 51, ang. uppbördskontrollen ............................ 44

— nr 53, ang. beskattningen av multinationella företag m. m. .. 44

Fredagen den 30 oktober

Bevillningsutskottets betänkande nr 55, ang. ändring i förordningen
om allmän arbetsgivaravgift, m. m................... 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 66, ang. ändring i förordningen
om allmän arbetsgivaravgift, m. m......................... 91

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Anjr. priserna på livsmedel, m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Ferdinand Nilssons
(ep) fråga angående priserna på livsmedel,
m. m., vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 23 oktober,
och anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
i Kungsängen har frågat mig om jag anser
det riktigt med beskattning på livsmedel
trots i övrigt kraftigt stegrade
levnadskostnader samt om jag anser det
riktigt att regeringen ensidigt fastställer
priser för varor för vilka redan av
riksdagen efter förhandlingar prisreglerande
normer fastställts.

Jag utgår ifrån att herr Ferdinand
Nilsson i det första avsnittet av sin
fråga kritiserar att den höjda mervärdeskatten
även blir tillämplig på livsmedel,
och som svar på detta avsnitt vill
jag anföra att ett undantag för den avsevärda
del av konsumtionen som livsmedel
och andra till livets nödtorft hörande
inköp representerar skulle bryta
sönder hela mervärdeskattesystemet och
av den anledningen icke kan tillämpas.

Jag är mera osäker om vad herr Ferdinand
Nilsson menar med den senare
delen av sin fråga. Skulle herr Nilsson
emellertid avse jordbruksprisuppgörelsen
och dess konfrontation med prisstoppet
så bör följande synpunkter beaktas.
Prisstoppet genomfördes över hela
fältet, och i den mån dispenser från
detta skall godtas är det en fråga för
pris- och kartellnämnden att pröva i
varje särskilt fall. Jordbruksuppgörelsen
garanterar jordbruket en viss inkomst
per år, varför prisstoppet, som

jag utgår ifrån skall ha övergående natur,
inte står i strid med jordbruksuppgörelsen.
Regeringen kommer att fullfölja
sin del av överenskommelsen med
jordbrukarna.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för att han har besvarat min
fråga och gjort det i dag. Jag är sorgligt
medveten om att jag lämnade min
fråga litet sent, nämligen på fredagen
i förra veckan. Den borde rätteligen ha
lämnats på torsdagen för att någon ”moralisk”
skyldighet för statsrådet att svara
redan i dag skulle föreligga.

Jag är således tacksam för svaret men
inte fullt så tacksam för dess innehåll.
Jag måtte ha formulerat mina frågor
oklart. Statsrådet Sträng frågar mig vad
jag avser när jag undrar om det är
riktigt med beskattning på livsmedel
trots i övrigt kraftigt stegrade levnadskostnader.
Att levnadskostnaderna har
gått upp har jag och många andra observerat.
Men min fråga gällde inte beskattningen
på livsmedel i och för sig,
utan vad jag ville ta upp var om det
kan vara riktigt att som man säger ”avlyfta”
köpkraft genom beskattning av
enkla, till livets nödtorft hörande livsmedel,
såsom matbröd, potatis, mjölk,
smör och margarin.

Jag begriper att man använder beskattning
för att åstadkomma samhällelig
ekonomisk balans, men när det gäller
den köpkraft som är inriktad på
nyssnämnda varor så kan varken den
förmögnaste och största löntagaren eller
den som har det väldigt knappt göra
mer än äta sig mätt. Då undrar man
om det är riktigt att vid avlyftande av
”onödig” köpkraft sätta in beskattning

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Om upphävande av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

på dessa livsmedel. Den här åtgärden
har gjort ett särskilt intryck, därför att
man strax före valrörelsen ”satte ljuset
på” de livsmedel som framställdes av en
viss samhällsgrupp och införde maximiprissättning
på dessa. Samtidigt vet vi
att samma Kungl. Maj:t om några månader
kommer att se till att priserna på
dessa produkter ökar 5—6 procent genom
den höjda momsen.

Det var detta som föranledde mig att
fråga om åtgärden att genom beskattning
fördyra dessa livsmedel stod i riktigt
god överensstämmelse med principerna
för ett modernt välfärdssamhälle.
Jag fick inte något riktigt svar
på detta utan fick snarare veta att det
sociala rättviseproblemet var en teknisk
fråga som hade med regler för
momsskatten att göra.

Går det, statsrådet Sträng, att sätta
spärrpriser på enskilda produkter, då
är det säkert också möjligt att reglera
momsen på dessa enskilda produkter! I
andra sammanhang har Kungl. Maj :t
inte dragit sig för ganska krångliga bestämmelser.
Jag hänvisar till blanketterna
för folkräkning m. m. Nog går det
att klara så pass mycket administrativt
krångel bara man vill.

Jag frågade även om det var i överensstämmelse
med ett demokratiskt styrelsesätt
att en regering ensidigt själv
bestämmer priser för varor, på vilka
riksdagen redan tidigare efter förhandlingar
fastställt normer för prissättningen.
Jag menar inte att en demokratisk
regering inte skulle ha rätt att föreslå
även sådant. Men har riksdagen fastställt
normerna för prissättningen på
dessa produkter, så tycker jag att ändringarna
skall ske i samarbete med
riksdagen, som ju i våras på detta speciella
område bestämde att priserna på
jordbrukets produkter skulle regleras
genom att man fastställde ett ”tak” och
en ”botten” för prissättningen. Det skulle
alltså bli ett prissystem med en viss
rörlighet. Bryter regeringen nu denna
uppgörelse och inför ett fixt system •—
vilket man kanske inte bör anmärka på

i och för sig — så gör man det på egen
hand, trots att riksdagen har fastställt
andra normer. Jag tycker alltså att man
kunde ha väntat med dessa ändringar.
Men vi stod ju inför ett val. Skatterna
kom efter valet, men spärrpriserna på
jordbruksprodukter sattes av någon anledning
in strax före valet.

Jag tackar dock statsrådet för vänligheten
att svara på mina frågor. Att svaren
inte helt skulle tillfredsställa mig
var jag helt beredd på, och jag är glad
att ha fått tillfälle att precisera mina
frågor, om jag uttryckt mig litet oklart.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om upphävande av lagen om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Björks (s) fråga om
upphävande av lagen om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
23 oktober, och yttrade:

Herr talman! Herr Björk har frågat
mig när förslag om upphävande av lagen
om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet
läggs fram.

Ett upphävande av lagen om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet kan
skapa behov av andra möjligheter för
polisen att vid allvarligare fall av asocialitet
ingripa i syfte att undanröja
orsakerna till den asociala livsföringen.
Som också 1969 års riksdag konstaterade
bör det därför klarläggas vilka
behov som kan föreligga i detta hänseende
och på vilket sätt man kan nå en
lösning. En undersökning av dessa frågor
bör således göras, innan förslag om
upphävande av lagen läggs fram. Denna
undersökning bör lämpligen göras i anslutning
till den översyn av sociallagarna
som pågår inom socialutredningen.

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för hans svar på min
fråga.

Anledningen till att frågan väcktes
var att ingenting har avhörts från regeringen
efter riksdagens rätt klara ställningstagande
1969. Andra lagutskottet
hänvisade den gången med anledning
av en motion i ärendet till en rad remissinstanser,
som funnit att syftet
med lagen inte uppnåtts. Utskottet uttalade
för egen del: ”Samtliga redovisade
omständigheter talar enligt utskottets
mening för att lagen om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet upphävs.”
Enkelt uttryckt är det fråga om en godtycklig
klasslag, som utgör ett ganska
genant inslag i svensk lagstiftning.

Motionärerna uteslöt inte att vissa
kontrollåtgärder kunde vara behövliga
vid särskilt allvarliga fall av asocialitet.
Men de ställde inte som villkor för den
nuvarande lagens upphävande att sådana
kontrollbestämmelser skulle införas.
Det gjorde inte heller utskottet, såvitt
man kan tolka dess utlåtande. Den nuvarande
lagen fyller ju en kontrollfunktion
på sin höjd i ett åklagardistrikt.
När justitieministern nu hänvisar
till detta behov, kan man få olustiga
minnen av den gamla lösdrivarlagens
behandling. Den manglades under årtionde
efter årtionde genom utredning
efter utredning, därför att man inte vågade
avskaffa den utan att sätta något
annat i stället. Vad man till slut fick i
stället var lagen om samhällsfarlig asocialitet,
som riksdagen alltså har funnit
oduglig och stötande. Jag känner en viss
oro för att justitieministerns hänvisning
till socialutredningen blir ett nytt kapitel
i en alltför långdragen historia. Jag
hoppas att så inte blir fallet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. försenad utbildning av läkare och
vårdpersonal till följd av ändrad tidsplan
för byggande av undervisningssjukhus Herr

statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara herr Werners (vpk)
fråga till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet angående försenad
utbildning av läkare och vårdpersonal
till följd av ändrad tidsplan för byggande
av undervisningssjukhus, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 16 oktober, och anförde:

Herr talman! Herr Werner har frågat
chefen för socialdepartementet hur
han bedömer konsekvenserna av en försenad
utbildning av läkar- och vårdpersonal,
som kan väntas bli följden av
rubbade tidsplaner för byggande av
undervisningssjukhus och institutioner,
exempelvis Huddinge sjukhus, och om
detta ger anledning till något initiativ
från hans sida.

Eftersom frågan närmast torde avse
riskerna för förseningar i utbyggnaden
av utbildningsresurserna har frågan
överlämnats till mig för besvarande.

År 1965 beslöt riksdagen att den årliga
intagningen till läkarutbildningen
vid Karolinska institutet skulle ökas
med 72 studerande. Samtliga skulle få
senare delen av sin utbildning -— den
kliniska delen — förlagd till Huddinge
sjukhus med början under höstterminen
1972. År 1969 beslöt riksdagen att
intagningen vid Karolinska institutet
skulle ökas under läsåret 1969/70 med
ytterligare 40 studerande per år samt
från och med läsåret 1972/73 med 50
studerande per år.

Redan vid tiden för 1969 års beslut
förutsågs att vissa förseningar skulle
uppstå vid Huddinge sjukhus. Med hänsyn
härtill träffades en principuppgörelse
med Stockholms stad och Stockholms
läns landsting. Uppgörelsen innebär
bl. a. att staden och landstinget efter
särskild överenskommelse upplåter
kliniker m. m. för genomförande av
klinisk utbildning för det ökade antal
studerande som tas in för läkarutbild -

6 Nr 35 Torsdagen den 29 oktober 1970

Om dataombudsman m. m. till skydd för enskilds integritet vid databehandling av
personuppgifter

ning vid Karolinska institutet fr. o. m.
läsåret 1960/70 i den utsträckning denna
utbildning inte kan förläggas till
Huddinge sjukhus. Universitetskanslersämbetet
har sedan dess följt utvecklingen
och undersökt på vilka sätt nödvändiga
övergångsåtgärder bäst kan genomföras.

Det finns i dag — mot denna bakgrund
— ingenting som ger mig anledning
att tro att förseningar i utbyggnaden
av Huddinge sjukhus kommer
att innebära att det blir omöjligt att
genomföra den beslutade ökade läkarutbildningen
i Stockholmsområdet.

Några allvarliga risker för förseningar
på andra orter eller beträffande
annan vårdpersonal föreligger inte enligt
inhämtade uppgifter. Utvecklingen
på området följs med uppmärksamhet
inom utbildningsdepartementet och berörda
myndigheter.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret på min fråga. Hans
redogörelse för planen för den vidgade
intagningen har jag ingen anledning att
i detta sammanhang kommentera, eftersom
min fråga gällde konsekvenserna
för utbildningen av läkare av den aktuella
förseningen av Huddinge sjukhus.

Statsrådet Moberg säger att man redan
1969 förutsåg att vissa förseningar skulle
uppstå vid Huddinge sjukhus och att
man med hänsyn härtill träffade en
principöverenskommelse med Stockholms
stad och Stockholms läns landsting
om upplåtelse av vissa kliniker
för klinisk utbildning i den utsträckning
denna undervisning inte kunde
förläggas till Huddinge sjukhus. Där
tillåter jag mig framföra vissa tvivel.

De förseningar som förutsågs 1969
innefattade väl inte den försening som
nu har aktualiserats i samband med
landstingets budgetarbete inför 1971.
Mina tvivel understryks för övrigt också
av det förhållandet att de byggnads -

arbetare som är sysselsatta med uppförandet
av Huddinge sjukhus har fått
besked om att permitteringar kommer
att vidtas — någonting som de tidigare
inte hört talas om. Landstinget har till
bygget för 1971 anslagit 50 miljoner
kronor mindre än planerat. Därför är
min följdfråga:

Inrymde de förseningar, som man enligt
statsrådet Moberg förutsåg redan
1969 och som föranledde principöverenskommelsen
med Stockholms stad och
Stockholms läns landsting, även de nu
påtalade förseningarna, som har aktualiserats
i samband med budgetarbetet
för nästa år?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Svaret på den frågan
är ja.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att — enär herr statsrådet
Norling vore upptagen i andra kammaren
—• svaret på den härnäst å föredragningslistan
upptagna enkla frågan
skulle lämnas efter interpellationssvaren.

Om dataombudsman m. m. till skydd för
enskilds integritet vid databehandling
av personuppgifter

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
GEIJER, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde i ett sammanhang besvara
dels herr Heléns (fp) interpellation
om dataombudsman m. m. till skydd för
enskilds integritet vid databehandling
av personuppgifter, dels ock herr Brundins
(m) interpellation om sekretess vid
folk- och bostadsräkningen, m. in., och
nu yttrade:

Torsdagen den 29 oktober 1970

Om dataombudsman m. m. till skydd för

Herr talman! Herr Helén bär frågat
mig om jag avser på lämpligt sätt medverka
till att pågående utredningar ges
sådana nya direktiv och resurser att
lämpliga regler, lagar och förordningar
snabbt kan utarbetas till skydd för den
enskildes integritet i synnerhet vad gäller
insamling, bearbetning och lagring
av personliga uppgifter för databehandling
och om jag är beredd tillsätta eu
särskild dataombudsman (DO) för bevakning
av den enskildes rätt och integritet.

Herr Brundin har frågat mig om jag
är beredd att ge allmänheten bestämda
garantier för att sekretessen i de lämnade
uppgifterna i samband med folkoch
bostadsräkningen bevaras, exempelvis
genom att personnumret avlägsnas
ifrån magnetbandet, och om jag
vill tillsätta en särskild utredning eller
meddela offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
sådana tilläggsdirektiv
att frågan om den personliga
integriteten och dataregistren tas upp
till en allsidig prövning.

Bakgrunden till interpellationerna är
den nyligen avslutade insamlingen av
uppgifter till årets folk- och bostadsräkning.
Det finns med hänsyn till den
debatt som har förekommit skäl att
framhålla att folk- och bostadsräkningen
är ett betydelsefullt underlag
för samhällsplaneringen. Som exempel
på användningsområden för den statistik
som bygger på materialet från
folk- och bostadsräkningen kan nämnas:
planering av bostadsförsörjningen,
åldringsvården och skolväsendet
och bedömning av utvecklingstendenser
på arbetsmarknaden samt planering
för att kunna bedriva en effektiv
regional politik. Folk- och bostadsräkningen
kan inte tjäna dessa ändamål,
om uppgiftslämnandet eftersätts. Även
i andra sammanhang är det nödvändigt
att den enskilde lämnar vissa uppgifter
till ledning för samhällsarbetet.

Såväl i interpellationerna som i den
allmänna debatten har emellertid getts

Nr 35 7

enskilds integritet vid databehandling av
personuppgifter

uttryck för oro för att uppgifterna
skulle kunna användas på ett sätt som
strider mot de enskilda medborgarnas
berättigade krav på skydd för den
personliga integriteten. I anslutning
härtill har uppstått en debatt om behovet
av att skydda den personliga
integriteten vid uppbyggandet av olika
informationssystem med anlitande av
ADB-teknik.

Vad beträffar uppgifterna till folkoch
bostadsräkningen gäller enligt 16 §
sekretesslagen att uppgifter, som har
lämnats för statlig eller kommunal statistik,
inte får lämnas ut till allmänheten,
om inte den som avses med
uppgiften samtycker till det. Samma
sekretesskydd gäller i fråga om myndighets
bearbetningar av uppgifter som
lämnats för statistikändamål.

Enligt min uppfattning innebär denna
bestämmelse tillfredsställande garantier
för att uppgifter, som allmänheten
lämnar till myndighet för statistikändamål,
inte lämnas ut till obehöriga.
Såvitt jag känner till har det
inte heller hittills förekommit några
klagomål på att statistiksekretessen
skulle vara bristfällig, trots att reglerna
i fråga nu har gällt länge och trots
att det är flera år sedan ADB-tekniken
togs i tjänst för den offentliga statistikbearbetningen.

Hos statistiska centralbyrån finns
även uppgifter ur befolkningsregistren
lagrade på datamedier. Dessa uppgifter
är inte hemliga, och statistiska centralbyrån
säljer sådana uppgifter. Mot
bakgrund härav har man i debatten befarat
att de vid folk- och bostadsräkningen
insamlade uppgifterna skall
komma i obehöriga händer. Jag vill
med anledning härav framhålla att någon
försäljning av individualiserade
uppgifter, som har lämnats i statistiksyfte,
självfallet aldrig har förekommit
och inte heller skall förekomma.

Vad jag hittills har sagt har gällt
frågan om skyddet mot att individualiserade
statistikuppgifter lämnas ut

8 Nr 35 Torsdagen den 29 oktober 1970

Om dataombudsman m. m. till skydd för enskilds integritet vid databehandling av
personuppgifter

till allmänheten. De farhågor som har
kommit till uttryck har emellertid avsett
också risken för att uppgifter, som
har lämnats för statistikändamål, skulle
kunna utnyttjas av myndigheterna
även för andra ändamål på ett sätt
som kunde anses betänkligt med hänsyn
till den personliga integriteten.
Härom vill jag framhålla följande.

Det saknas f. n. generella regler om
myndigheternas rätt att ta del av varandras
hemliga handlingar. Myndighet
har att under ämbetsansvar göra en
avvägning mellan den samarbetsskyldighet,
som gäller för myndigheterna
sinsemellan, och det skyddsintresse,
som framgår av reglerna om tystnadsplikt
och handlingssekretess. När det
gäller uppgifter som allmänheten har
lämnat för statistikändamål tillämpar
statistiska centralbyrån vid denna avvägning
en fast och entydig praxis,
som innebär att sådana uppgifter över
huvud taget inte lämnas ut till annan
myndighet.

Jag kan alltså inte finna annat än
att gällande rättsregler innebär ett tillfredsställande
sekretesskydd för uppgifter,
som lämnats för statistikändamål.
Det finns därför inte anledning
att vidta särskilda åtgärder för att ytterligare
trygga sekretessen på detta
område.

I interpellationerna tas emellertid
frågan om ADB-tekniken och den personliga
integriteten också upp ur en
vidare synvinkel än som gäller skyddet
för personliga uppgifter i statistikmaterial.
Bakgrunden synes framför
allt vara det förhållandet att ADB-tekniken
öppnar stora möjligheter att
ställa samman uppgiftsmaterial från
olika register och på så sätt kartlägga
enskilda människors förhållanden i en
utsträckning som tidigare inte har varit
praktiskt möjlig.

Jag vill till en början framhålla att
problemet att skydda den personliga
integriteten vid uppgiftssammanställningar
inte är något nytt som har kom -

mit med ADB-tekniken. Uppgiftsinsamlingar
på den offentliga sidan är
i stor utsträckning sekretesskvddade.
Jag kan här erinra om kriminalregistret,
polisregistret och kontrollstyrelsens
straffregister. Dessa register, som
innehåller från integritetssvnpunkt
mycket ömtåliga uppgifter, har ända
sedan sin tillblivelse varit kringgärdade
med sekretess såväl i förhållande
till allmänheten som i förhållande till
övriga myndigheter. Dessa register
håller nu på att överföras till ADBmedium.
Liksom när det gäller statistiksekretessen
medför övergången
till ADB-teknik inte att sekretesskyddet
försämras. Även när det gäller övriga
ADB-system, som är i drift inom
den offentliga sektorn, har sekretessproblemen
hittills kunna bemästras.

Det pågår ett omfattande arbete på
uppbyggnad av olika datasystem såväl
i samhällelig som i privat regi. Utnyttjandet
av ADB-teknik i den offentliga
verksamheten innebär nämligen stora
fördelar bl. a. genom att den skapar
bättre förutsättningar för en effektiv
samhällsplanering och ger stora arbetsekonomiska
vinster, men uppläggningen
av nya register aktualiserar i
många fall integritetsskvddsproblem.
Dessa problem får lösas på samma sätt
som har skett hittills. Det blir således
statsmakternas sak att vid varje tillfälle
ta ställning till vilka skyddsregler
som behövs. Jag tror inte att det är
vare sig möjligt eller lämpligt att beträffande
ännu ej upplagda eller planerade
register i förväg bestämma omfattningen
av integritetsskydd^. Det
måste för varje register bli fråga om
en avvägning mellan det informationsbehov
som registret skall fylla och behovet
av skydd för den personliga integriteten.
Denna avvägning måste naturligen
ge olika resultat för exempelvis
ett kriminalregister och ett register
med enbart adressuppgifter.

Med detta vill jag inte ha sagt att
ADB-tekniken inte skulle innehålla

Torsdagen den 29 oktober 1970 Nr 35

Om dataombudsman m. m. till skydd för enskilds integritet vid databehandling av

personuppgifter

problem med hänsyn till den personliga
integriteten. Som jag redan har
framhållit sammanhänger detta framför
allt med att ADB-tekniken öppnar
stora möjligheter att ställa samman
uppgiftsmaterial från olika register.
Dessa problem har på ett tidigt stadium
uppmärksammats av regeringen.

För ett och ett halvt år sedan tillsatte
regeringen en kommitté som bl. a.
skall utreda, om tryckfrihetsförordningens
offentlighetsprincip skall vara
tillämplig på ADB-medier, och lägga
fram förslag till de sekretessbestämmelser
som kan komma att behövas
med anledning av ADB-utvecklingen
på den offentliga sidan. Kommittén
skall också enligt sina direktiv ta upp
frågan om sekretessen mellan myndigheterna.
Arbetet i kommittén, vars
sekretariat nyligen har förstärkts, bedrivs
i nära kontakt med det arbete
som pågår på uppbyggnad av de olika
datasystemen. En fråga, som kommer
upp i detta sammanhang, är om personnumret
eller någon annan s. k. integrationsnyckel
skall omgärdas med
sekretess. Ett delbetänkande beträffande
datasekretessen väntas i slutet av
nästa år. Det är möjligt att en fullständig
lösning av frågorna om datasekretessen
kräver grundlagsändring. Dessförinnan
torde uppkommande sekretessproblem
kunna lösas genom mera
begränsade åtgärder. Såvitt jag kan se
är det emellertid inte nu aktuellt att
tillsätta en ”dataombudsman”.

Jag övergår nu till de integritetsskyddsproblem
som uppbyggandet av
olika ADB-system i privat regi kan
skapa. Den möjlighet som sedan länge
finns för enskilda att samla in och
sammanställa offentligt material med
hjälp av ADB-teknik har visat sig kunna
innebära allvarliga risker för missbruk.
Dessa risker föreligger framför
allt vid bedrivandet av kreditupplysningsverksamhet.
Även dessa problem
är sedan halvtannat år föremål för utredning.
Arbetet har nu kommit så

långt att betänkande med förslag till
åtgärder kan beräknas bli framlagt
under år 1971. Enligt sina direktiv
skall utredningen överväga huruvida
den erforderliga kontrollen skall ske
genom ett koncessionsförfarande eller
genom tillskapande av ett monopol.
Jag vill framhålla att det visserligen
i dag saknas medel att ingripa mot
er, kreditupplysningsverksamhet som
kränker den personliga integriteten
men att redan tillsättandet av en utredning
med angivna direktiv varit
ägnat att motverka inrättandet av privata
databanker för ifrågavarande ändamål
och att de bestämmelser som
kan bli aktuella kommer att gälla även
sådan verksamhet som nu pågår.

Avslutningsvis vill jag säga att den
oro som har kommit till uttryck i senare
tids debatt om ADB-tekniken om
den personliga integriteten är förståelig
med hänsyn till frågornas betydelse
för den enskilde. Men problemen
har uppmärksammats på ett tidigt stadium
i uppbyggnaden av olika datasystem.
Förutsättningarna är därför
gynnsamma för att behovet av skydd
för den enskildes integritet blir tillgodosett.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Av justitieministerns interpellationssvar,
som jag tackar för,
får man intrycket att vi politiker, regering
och riksdag, skulle ligga väl framme
när det gäller att i tid ha uppmärksammat
de problem som en snabbt
ökande användning av ADB-tekniken
för med sig. Så är det nog inte. I själva
verket tror jag att vi måste medge att
problem, som bland annat har beskrivits
i den nu aktuella debatten, helt enkelt
är nya och främmande för många
beslutsfattare.

De få tillfällen då frågorna diskuterats
här i riksdagen har nästan aldrig
lett till några större debatter. Man kan
knappast säga att det har funnits någon

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Om dataombudsman m. m. till skydd för

personuppgifter

klar statlig datapolitik. Målsättning,
organisatorisk och ekonomisk planering,
hela sekretessproblematiken, inget
av detta har hittills fått en tillfredsställande
belysning i den politiska debatten.
Där måste vi ge de kritiska röster
rätt, som nu riktar berättigade frågor
till oss politiker.

Det torde inte vara möjligt för någon
lagstiftande församling att helt hinna
med i en så snabb utveckling som den
som ägt rum inom datatekniken. Men
den ofrånkomliga eftersläpningen måste
vi nu möta med en stark vilja att
försöka begränsa den, framför allt genom
att de utredningar som sker får erforderliga
resurser och att det material,
som där samlas, under hand göres tillgängligt
för offentlig debatt.

Det är tyvärr knappast någon tillfällighet
att den passivitet från politisk
sida som man här kunnat notera gäller
just ett område av komplicerad teknisk
natur, där det behövs specialkunskaper
som vi politiker alltför sällan själva har.
Detta faktum har i många fall inneburit,
att uppmärksamheten mer har riktats
mot själva företeelserna än mot orsakerna
och de nödvändiga åtgärderna.

Därför måste jag nu konstatera, att
justitieministerns svar på min interpellation,
i just de delar som beskriver
vad som hittills gjorts, är förhållandevis
tunt. Justitieministern får nog sälla
sig till de många politiker som har en
ganska oskuldsfull bakgrund i datadebatten.

Om herr Geijers besked att ”problemen
har uppmärksammats på ett tidigt
stadium” vore riktigt skulle den intensiva
debatt vara svårförklarlig som det
senaste året förts i expertkretsar och
som nu i samband med 1970 års folkoch
bostadsräkning har utvidgats till
att gälla många lekmän. Är det något
den debatten visat, så är det att det
mesta återstår att göra för lagstiftarna
och att många människor är allvarligt
oroade över vart utvecklingen håller på
att bära iväg med oss.

enskilds integritet vid databehandling av

När man bedömer denna debatt gör
man fel om man tror att de oroade och
bekymrade är att hänföra till en grupp
av allmänt konservativa och utvecklingsfientliga
människor. Så förhåller
det sig inte. Det är i mycket vida kretsar
som denna oro uppstått. Justitieministern
säger sig ha förståelse för denna
oro, medan finansminister Sträng säkert
gjorde ett misstag när han häromdagen
viftade bort alla frågetecknen
kring folk- och bostadsräkningen genom
att säga att vi hållit på med sådana
saker ”sedan långliga tider”. Det var
en helt annan teknik med helt andra resurser
som användes exempelvis på den
gamla mantalsskrivningens tid. Det
finns ju ändå situationer där en kvantitativ
förändring får sådana dimensioner
att den övergår i en kvalitativ förändring.
Denna gamla sanning gäller i
högsta grad just här.

När datorerna kan plocka fram tusentals
uppgifter på bråkdelen av den tid
som erfordras för konventionella metoder,
innebär det verkligen en grundläggande
förändring. När lagring och
snabb åtkomst av väldiga datavolymer
gör det möjligt att relativt behändigt
sammanställa en stor mängd uppgifter
från t. ex. olika myndigheters register
— från polis, sjukvård och folkbokföring
o. s. v. — har den tekniska utvecklingen
fört oss i ett nytt läge som kräver
mer än bara justeringar och förtydliganden
av en otidsenlig lagstiftning.

Jag tror också att man gör fel om man
som justitieministern litar till att inga
klagomål förekommit om att statistiksekretessen
skulle vara bristfällig eller
att någon försäljning av individualiserade
uppgifter från statistiska centralbyrån
inte sker. Att man inte känner
till några klagomål utesluter givetvis
inte att brister i sekretessen skulle kunna
förekomma. Måste man förutsätta att
ett missbruk skall vara så klumpigt att
det genast upptäcks av den förfördelade,
som kanske inte ens är medveten
om att ett sådant missbruk är möjligt?

Torsdagen den 29 oktober 1970 Nr 35

Om dataombudsman m. m. till skydd för enskilds integritet vid databehandling av

personuppgifter

Vi har hört exemplet om diktaturlandets
ambassad, som ville veta namn och
adress på alla egna medborgare bosatta
i värt land. Statistiska centralbyrån
anade oråd och sade nej men lämnade
senare ut materialet till ett marknadsföringsföretag
som beställde den på den
främmande ambassadens uppdrag. Att
något sådant kan inträffa är verkligen
inte roligt. Det är ju också möjligt t. ex.
för ett enskilt företag att köpa adresser
till tonåringar, som har föräldrar med
minst en viss inkomst och som är bosatta
i en viss del av eu kommun. I
dessa fall gäller inte försäljningen i
och för sig individualiserade uppgifter,
men var och en inser att förfarandet
ändå blir ganska olustigt. Försäljning
av uppgift som gäller bestämda målgrupper,
ofta nog så snäva, och möjligheten
till sammanställningar och kombinationer
ger en tillräckligt problemfylld
bild. Här har man inte uppnått en
tillräcklig klarhet om vilka kombinationsmöjligheter
som finns för den som
smart vill utnyttja samtliga register.
Den s. k. statistiktjänstens omfattning
måste mot den bakgrunden diskuteras
och granskas mycket ingående.

Däremot ger jag dem rätt som i datorutvecklingen
tycker sig få bekräftat hur
man under de senaste decennierna tagit
större hänsyn till tekniska, företagsekonomiska
och rationella argument än
till mänskliga och sociala aspekter. En
sådan avvägning är givetvis inte obönhörlig
eller ofrånkomlig. Dataproblematiken
kan bli en viktig politisk fråga,
där krav på ett mänskligare samhälle,
större hänsyn till den enskildes elementära
krav får en helt annan uppmärksamhet
och tyngd än hittills.

De liar också rätt som nu kräver ett
påskyndat lagstiftningsarbete. I andra
länder, bl. a. USA, Storbritannien och
Västtyskland, finns redan lagförslag,
olika långt framskridna, och vi kan konstatera
att den konkreta debatten där
hunnit längre än hos oss i Sverige.

Två utredningar arbetar nu med de -

lar av datateknikens många aspekter —
dels offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
(OSK), dels kreditupplysningsutredningen.
Den förra kommittén
har inte kommit särskilt långt,
och jag tillåter mig att vara litet skeptisk
mot justitieministerns löfte att ett
delbetänkande beträffande datasekretessen
skulle var att vänta i slutet av nästa
år, såvida inte herr Geijer nu bestämt
sig för att skynda på utredningsarbetet
och verkligen ge kommittén de ökade
resurser som detta kräver. Våra rapporter
går snarast i motsatt riktning.

Samtidigt vet vi att flera stora projekt
inom datorområdet redan har hunnit
långt och att dessa aktualiserar nya
problem som inte helt förutsetts i utredningsdirektiven.
Jag kan bara nämna
det planerade centrala personregistret,
arbetet på ett försäkringskasseregister,
ett personaladministrativt informationssystem,
ett fastighetsregister, ett inskrivningsregister,
ett bilregister, ett
körkortsregister och ett rättsväsendets
informationssystem.

Det personaladministrativa informa
tionssystemet, PAI-registret som man
kallar det, avses bli ett särskilt register
över alla statligt anställda, där tydligen
inte endast offentliga uppgifter skall
finnas utan även t. ex. referenser, tester,
betyg, omdömen, hälsotillstånd in. m.
Justitieministern inser säkert vilket effektivt
administrativt redskap en arbetsgivare,
i detta fall staten, här kan
få. Men det är inte underligt om det
finns tveksamhet och oro bland personalen
inför perspektivet att så omfattande
information om varje individ skall
samlas på en hand.

En viktig uppgift för offentlighetskommittén
borde vara att genomföra
en fullständig kartläggning av statliga
och privata databanker, planerade och
under uppbyggnad. Man har gjort vissa
försök i den vägen, men såvitt jag förstår
inte hittills med tillfredsställande
resultat. Till ett sådant arbete hör också
att klarlägga de syften som motiverar

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Om dataombudsman m. m. till skydd för enskilds integritet vid databehandling av
personuppgifter

respektive databank och vilka måste bli
avgörande för de regler för informationsutlämning
som skall gälla.

Vad beträffar frågan om en mer genomgripande
datalagstiftning menar
tydligen justitieministern att det skulle
vara mindre nödvändigt med sådana datalagar
med hänsyn till att det är stor
skillnad mellan ett kriminalregister
och ett vanligt adressregister och att
uppkommande sekretessproblem kan
lösas genom mer begränsade åtgärder.
Det är tyvärr troligt att begränsade åtgärder
under en övergångsperiod kommer
att behövas, men jag är rädd för
att den inställningen ytterligare skulle
fördröja en helhetssyn på datalagstiftningen,
som vi måste hjälpas åt att få
fram.

Vad bör en datalagstiftning ge besked
om? Jag skulle vilja diskutera det genom
att ange några viktiga frågeställningar
och hoppas på justitieministerns syn på
dem.

Var bör gränsen gå för omfånget av
de data om enskilda som skall lagras,
och vad bör varje databank, med hänsyn
till sitt syfte, ha rätt att lagra?
Vilka regler skall gälla för utraderande
av data? Hur skall man klara ut vilka
som bör vara behöriga att arbeta med
sekretessmaterial och begränsa antalet
behöriga? Hit hör behovet av ställningstagande
till koder och nycklar samt
möjligheterna att ersätta personnumren
med ett system som bättre skyddar den
personliga integriteten.

Hur kan vi se till att även de som
registrerats, de enskilda människorna —
inte bara myndigheter, forskare och företag
— får veta vilka informationer
som finns? Vi måste möta vars och ens
berättigade krav att få veta vad andra
vet om dem, men också att få sådan
information som ger dem möjlighet att
på lika villkor hävda sin rätt och strida
för sin sak gentemot myndigheter.

Dessa frågor leder direkt över till det
nödvändiga i att kunna få rättelse av

uppenbara felaktigheter i det insamlade
materialet, felaktigheter som kan få
horribla och rent av ödesdigra följder
för människor. Vilka skyldigheter åligger
där huvudmännen för databankerna? Vi

behöver också normer för de tekniska
säkerhetsbestämmelserna och erforderliga
straffbestämmelser för olika
former av missbruk.

Detta är en uppräkning som naturligtvis
är bristfällig, men den antyder
enligt min mening ändå det allvarliga i
kraven på en omfattande lagstiftning.
Den antyder också vilket enormt arbete
vi har framför oss, när vi skall skapa
sådana lagar. Jag begär inte att justitieministern
här och nu skall ta ställning
i detalj, men det vore intressant att höra
om han håller med om att arbetet får
en inriktning åt detta håll och att det
bör avspeglas i hans fortsatta verksamhet.

Jag är givetvis också medveten om att
justitieministern kan invända att allt
detta, såväl en kartläggning och utredning
av databankernas syften som
vad jag sagt om behovet av en kommande
lagstiftning, finns i direktiven.
Det är riktigt att direktiven är vidsträckta.
De är tillräckligt vida för att
kommittén sannolikt skulle sätta värde
på regeringens uppfattning om hur man
skall prioritera sina arbetsuppgifter, om
vad man först bör ägna sig åt. Det är
också mycket tveksamt om den syn på
problemet som jag redovisat här och
som självfallet också avser icke statliga
databanker helt och hållet täcks avdirektiven.
Kan vi få en sådan kommentar
från justitieministern, så har
kommittén större handlingsfrihet.

Det är med utgångspunkt från kraven
på en omfattande datalagstiftning
som min propå om en dataombudsman
skall ses. När justitieministern i en mening
tycks mena att dataombudsmannen
skall vara en ersättning för eller en
komplettering av datalagarna, har jag

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Om dataombudsman m. m. till skydd för

i min korta interpellationstext kanske
inte lyckats förklara luir jag vill motivera
förslaget om en dataombudsman.

Det är ju så att all lagstiftning kräver
kontroll. I detta fall finns det enligt
min mening goda skäl att sörja för att
det skapas ett kontrollerande organ som
är så fristående och oberoende att det
får ett odelat förtroende hos allmänheten.
Utvecklingen på dataområdet har
ju inneburit att makt koncentrerats till
kapitalstarka företag och statlig byråkrati.
När de finner former för utnyttjandet
av ett gemensamt material är det
som problematiken blir så allvarlig. Det
är vår skyldighet att tillse att kontrollen
av hur lagarna efterlevs blir självständig
och effektiv. Sannolikt skulle
en dataombudsman, direkt knuten till
ett riksdagens verk, bäst motsvara dessa
krav. Jag hoppas att JO-iimbetet, om det
anser sig ha resurser att klara denna
funktion vad det gäller den statliga förvaltningen,
är villigt att konstatera detta
i nästa ämbetsberättelse.

Säkerligen återstår emellertid mycket
vid sidan av vad detta ämbete kan göra.
Förutom uppgiften att kontrollera att de
lagar som successivt stiftas verkligen
efterlevs skulle en särskild dataombudsman
kunna fungera som en institution
till vilken den enskilde medborgaren
kan vända sig. Ytterligare uppgifter kan
gälla att medverka till att rätta fel och
biträda vid utredningar, som bl. a. syftar
till att klara ut skadeståndsfrågor,
att stimulera debatten kring integritetsproblemen
och fungera som rådgivare
vid uppbyggnaden av olika säkerhetsåtgärder
i samband med teknisk uppbyggnad
och systemuppläggning.

En sådan dataombudsman kräver naturligtvis
viss expertis från både offentlig
och privat verksamhet, tillverkare
av teknisk utrustning, användare, systemspecialister
och jurister. Det vore
säkert också nyttigt med en rådgivande
referensgrupp av icke-experter, lekmän
från politiska partier och allmänhet.

Det är inte bara elementära krav på

enskilds integritet vid databehandling av
personuppgifter

skydd för den personliga integriteten
som motiverar tillskapandet av ett kontrollerande
organ. Jag vill därför till
sist slå fast att det skulle vara angeläget
att kunna utnyttja de tjänster som
en utvecklad datateknik kan erbjuda
utan att så stora risker uppkommer
som de jag här refererat. Vi vet vad det
betyder för samhällsplaneringen inom
en rad områden att ha datateknikens
hjälp. Justitieministern har på ett utmärkt
sätt redogjort för detta i sitt
svar. Men just för att vi inte vill avhända
oss de vinster som kan nås i
detta sammanhang, måste vi se till att
vi har allmänheten med oss, att den litar
på vår vilja och förmåga att tillgodose
behov av lagstiftning och kontroll.

Låt mig sammanfatta hela problematiken
i ett par meningar. Datorn har
inget eget medvetande. Det har bara
människan. Hennes medvetande är underordnat
ett kritiskt förnuft. Detta
förnuft kan avgöra om datorn skall
vara herre eller tjänare.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min interpellation.
Jag skulle väl i stort sett kunna nöja
mig med att instämma i allt vad herr
Helén sade men vill ändå göra vissa
kompletteringar.

Justitieministern instämmer i den i
interpellationen påtalade starka oro som
råder bland allmänheten. Redan det visar
väl att justitieministern inte riktigt
har täckning för påståendet att regeringen
i god tid varit medveten om
problematiken på detta område. Hade
man varit det borde man rimligen också
kunnat förutse att den nu pågående
datainsamlingen skulle föranleda oro,
för så vitt man inte i samband med
densamma gav människor tillräckliga
garantier för att de uppgifter som de
lämnar in inte skulle kunna missbrukas.

14 Nr 35 Torsdagen den

Om dataombudsman m. m. till skydd för

personuppgifter

Jag har också en känsla av att justitieministern
i någon mån försöker bagatellisera
hela denna fråga. Det framgår
bl. a. av att justitieministern i sitt svar
framhåller, att enligt 16 § sekretesslagen,
som gäller för de nu aktuella och
insamlade uppgifterna, har vi ett tillräckligt
sekretesskydd. Men justitieministern
nämner också att dessa nya tekniker
medger en helt annan integration
av data om enskilda människor än vad
tidigare teknik har möjliggjort. Han
framhåller i ett annat sammanhang att
övergången från tidigare använda
system för registrering av uppgifter om
människor till den moderna ADB-tekniken
icke innebär någon förändring ur
sekretessynpunkt.

Det är just på den punkten som jag
tror att man gör en felbedömning. Det
var betydligt enklare att tillförsäkra
sekretess avseende uppgifter som samlades
i ett gammalt, traditionellt registreringssystem
än vad det är vid användning
av den moderna tekniken med
datorer, där uppgifter måste passera
ett helt annat antal människor för att
över huvud taget kunna bli lagrade i
datorernas minnen. Redan där finns
alltså betydligt större risk för att sekretessen
bryts än vad som fanns i det
gamla systemet.

Det här får nu inte tolkas så, att jag
är emot användandet av datorer och att
man går över till en ny och effektiv
teknik, men övergången kräver att man
bygger upp ett annat slags regelsystem
för att kunna säkerställa sekretessen.

Det byggs, som herr Helén nämnde,
för närvarande upp ett stort antal dataregister.
Vi skall ha ett centralt personregister
som skall administreras av
riksskatteverket och vara klart från år
1972. Rättsväsendet skall få ett gemensamt
informationssystem, som bygger
på registrering av personuppgifter,
brott m. m. Inom statsförvaltningen håller
man på att bygga upp ett omfattande
personaladministrativt informationssystem
o. s. v. Bör vi inte i ett sådant

29 oktober 1970

enskilds integritet vid databehandling av

läge ta upp de grundläggande, principiella
frågorna om hur pass långtgående
registrering av medborgare vi
skall ha? Hur mycket skall myndigheter
eller andra ha rätt att veta om oss? Bör
vi inte också, innan vi går vidare — och
vi går ju vidare i mycket rask takt —
försöka överblicka och diskutera konsekvenserna
av dessa informationssystem
ur den enskilde individens synpunkt? Herr

talman! Jag skulle gärna vilja
berätta att det personaladministrativa
informationssystem som man nu bygger
upp inom statsförvaltningen kommer
att innehålla dels alla sådana uppgifter
som man i regel även med en
mycket enkel personaladministration
lagrar om varje anställd, dels en del
andra uppgifter, exempelvis resultat av
test, lämplighetsbedömningar o. s. v.

I det företag där jag arbetar har vi
allvarligt övervägt att bygga upp just
ett sådant informationssystem, inte bara
för att på ett rationellt sätt snabbt
kunna få uppgifter som är erforderliga
vid bedömningar för tillsättande av lediga
poster utan också som ett led i
ett systematiskt ledarutvecklingsprogram,
i en systematisk tillämpning av
vad man på det här området brukar
kalla för job enrichment och job enlargement.
Vi hade för några år sedan
långtgående planer på att förverkliga
detta, men vi frångick de planerna just
av den anledningen att vi i varje fall
hittills inte har kunnat utforma system,
teknik och organisation på sådant sätt
att vi tillfredsställande kan säkerställa
de uppgifter om enskilda människor
som man samlat in och lagrat.

Det finns alltså exempel på hur man
just med hänsyn till risken för att sekretessen
inte kan hållas har avstått från
att nu göra det som justitieministern
försöker att bagatellisera och inte anser
vara något problem. Han menar att det
inte är något annorlunda jämfört med
det informationssystem man haft förut.

Det finns också skäl att här kraftigt

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Om dataombudsman m. m. till skydd för

understryka nödvändigheten av att politikerna
tar ansvaret för utvecklingen
på detta område genom att bygga upp
ett tillfredsställande regelsystem. Man
får inte som nu har skett överlåta både
ställandet av frågorna och givandet av
svaren till ett enskilt ämbetsverk. Justitieministern
säger att offentlighetsoch
sekretesslagstiftningskommittén har
sådana direktiv att den i sitt arbete kan
klara ut dessa frågeställningar, men jag
ifrågasätter verkligen om det är så. Av
en artikel i Dagens Nyheter av den 15
oktober framgår i varje fall att sekreteraren
i denna kommitté meddelat att
direktiven redan nu är föråldrade. Tekniken
har rusat ifrån direktiven, som
därför skulle behöva kompletteras och
moderniseras.

Jag har i och för sig ingenting att
invända emot herr Heléns tanke på en
dataombudsman. Jag vill bara nämna
att ett annat tänkbart alternativ kunde
vara att man inrättade en permanent
parlamentarisk nämnd, som fick i uppgift
att övervaka uppbyggnaden och utvecklingen
av datasystem på här berörda
områden.

Till sist, herr talman, skulle jag bara
vilja säga, att det finns framstående jurister
som också hävdar att det datainsamlande
som nu pågår kan bedömas
stå i strid med innehållet i Europarådets
konvention från 1950 angående skydd
för de mänskliga rättigheterna. Det är
en konvention som Sverige anslutit sig
till genom att godkänna proposition
1951:165. Det är framför allt artikel
8 i den konventionen som man ifrågasätter
om vi verkligen efterlever.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Herr Helén gjorde gällande
att regeringen inte hade i tid uppmärksammat
denna problematik och
vidtagit några åtgärder vid en tidpunkt
då det redan borde ha gjorts. I det sammanhanget
åberopade herr Helén att
det skulle i några andra länder vara så,

enskilds integritet vid databehandling av
personuppgifter

att det redan förelåg lagförslag. Jag
måste nog efterlysa dessa lagförslag. Det
var i själva verket så, att när våra utredningar
tillsattes, 1969, hade i varje
fall inget annat medlemsland i OECD
vidtagit några motsvarande åtgärder.
Huruvida man på någon onaturligt kort
tid lyckats få fram något lagförslag
känner jag inte till, men det kanske vi
kan få närmare upplysning om av herr
Helén.

Det har av herr Helén och av herr
Brundin framhållits, att den oro som
allmänheten visade under insamlingen
av uppgifter till folk- och bostadsräkningen
också skulle vara ett bevis på att
regeringen inte har i tid uppmärksammat
problematiken. Jag tror inte man
kan ta det till intäkt för ett sådant påstående.
Denna oro har ju i allra största
utsträckning bottnat i misstankar som
är ogrundade. Det hade ju varit bra om
man kunnat få litet bättre stöd för att få
fram informationen som har gått ut
från statistiska centralbyrån om insamlingen
av ifrågavarande uppgifter.

Detta är emellertid ett problem som
vi känner igen från många andra områden.
Det är svårt att få människor att
ta reda på hur det förhåller sig och att
ta del av den information som myndigheterna
lämnar. Det är klart att där
finns någonting att diskutera. Vi kan
tydligen aldrig få ut information som
är så fullständig, att det ändå inte finns
många människor som inte tar del av
den och därigenom får felaktiga föreställningar.
Ta till exempel frågan om
uppgifter som man skulle lämna i folkoch
bostadsräkningen om man hade
frysskåp eller kylskåp. Trots allt vad
som har sagts och upplysts fick jag
ännu så sent som i förrgår i en debatt i
publicistklubben — där man rimligen
kunde räkna med att det skulle finnas
en ganska hög grad av information och
upplysning — bevittna att någon gick
upp och sade att jag vill inte att näringsidkare
och fabrikanter skall få den
här uppgiften om jag har kylskåp eller

Torsdagen den 29 oktober 1970

16 Nr 35

Om dataombudsman m. m. till skydd för enskilds integritet vid databehandling av

personuppgifter

ej, så att jag på grund av det skall kunna
dränkas i reklambroschyrer. Personen
i fråga hade denna uppfattning trots att
det så många gånger har upplysts om att
inga personliga uppgifter från denna
undersökning får eller kommer att lämnas
ut från statistiska centralbyrån. På
denna punkt vill vi efterlysa mera hjälp
från politikernas sida då det gäller att
förklara för allmänheten vad undersökningen
verkligen innebär.

Sedan berörde herr Helén de sammanställningar
som statistiska centralbyrån
lämnar eller säljer på basis av
sådana register som innehåller icke
hemliga uppgifter. Om man nu anser
det så allvarligt att människors namn,
civilstånd, adress och möjligen någon
mera uppgift lämnas ut, så löser det
inga problem om statistiska centralbyrån
slutar upp med sin försäljningsverksamhet.
Det gäller nämligen här sådana
upplysningar som är offentliga;
det går även i fortsättningen bra att
skaffa dessa informationer, såvida man
inte vill slå in på en annan linje och
förklara alla sådana uppgifter sekretessbelagda.

Herr Helén framförde synpunkter angående
en sorts datalag. Han menade
mera konkret att det är nödvändigt att
bestämma gränser för vilka uppgifter
som skall få samlas in, behörighet för
dem som skall syssla med data och uppgifter
om hur man skall förfara när det
gäller rättelser av felaktigheter. Herr
Helén, detta är just de faktorer man tar
hänsyn till vid varje tillfälle då man pa
det offentliga området gör upp nya register
eller bygger upp ett nytt system.
Inom statsförvaltningen ingår det i uppgifterna
att på varje punkt vid ett nytt
systems uppbyggnad beakta just sekretessvnpunkterna.
Hade herr Helén tidigare
varit litet mer intresserad av dessa
frågor, så hade herr Helén märkt att
man sedan länge arbetat från dessa utgångspunkter.

Vad beträffar en s. k. dataombudsman,
så kan man väl tänka sig syn -

punkter både för och emot. För egen
del vill jag i dagens läge framhålla
att förslaget från offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
och kreditupplysningsutredningen
bör avvaktas,
innan frågan över huvud taget prövas.
En sådan ombudsmans huvuduppgift
skulle vara att se till att gällande
rättsregler efterlevs. Det skulle i förevarande
sammanhang framför allt gälla
att, efter hand som nya datasystem tas
i bruk, komplettera dem med de sekretessregler
som behövs. Först i anslutning
till detta kan det bli aktuellt att
fundera på om det behövs någon särskild
ombudsman för att övervaka efterlevnaden
av reglerna. Vidare kan
nämnas att JO enligt nuvarande regler
kan ingripa, om datateknikens användning
hotar den enskildes rättssäkerhet.
Dessutom kan man väl till slut rent
allmänt säga att det inte är önskvärt
med alltför många ombudsmän. Det
skall väl finnas mycket speciella skäl
för att slå in på den linjen att vi får en
hel rad av ombudsmän på olika områden.

Till herr Brundin vill jag säga att
uppläggningen av ett ADB-system i
många fall innebär mindre risk för felaktigheter
och mindre risk för läckage
än de register som funnits tidigare. Det
föreligger faktiskt i åtskilliga avseenden
fördelar med ett ADB-system framför
de tidigare typerna av registrering.

Både herr Helén och herr Brundin
har pekat på det personaladministrativa
register som håller på att läggas upp.
Jag vill be herrarna observera att det
inte utan vidare kan tas för gott att uppgifterna
i detta register bör bli sekretessbelagda.
De fyller nämligen en viktig
funktion i befordringsärenden. Där
är det ju rättssäkerhetskravet som motiverar
offentligheten. Man skall ha möjligheter
att ta del av och bedöma vilka
meriter olika sökande har haft. Jag undrar
hur vi skall kunna klara den saken,
om vi sekretessbelägger dessa uppgifter.

Torsdagen den 29 oktober 1970

Om dataombudsman m. m. till skydd

Huruvida det behövs några tilläggsdirektiv
till offentlighetskommittén har
jag redan svarat på i mitt interpellationssvar.
Jag vill säga att jag fortlöpande
har kontakt med såväl denna kommitté
som kreditupplysningsutredningen.
Vi diskuterar frågan om tilläggsdirektiv
och skall givetvis utfärda sådana,
om det blir behövligt med hänsyn
till utvecklingen, men i varje fall för
dagen har det inte framkommit någonting
som ger anledning därtill.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Justitieministerns syn
på den här saken kan väl verka mycket
realistisk, men jag tycker att det är svårt
att komma från intrycket av aningslöshet
i hans syn på de risker som ändå
på ett alldeles nytt sätt föreligger för
att uppgifter om enskilda personer kan
komma att missbrukas. För de enskilda
människorna i ett modernt samhälle är
detta verkligen ett problem som kräver
en annan typ av resolut inställning från
den högste vårdaren av rättssäkerheten.
Det är där det finns en skillnad mellan
oss, även om jag inte tycker att vi skall
överdramatisera motsättningarna.

Justitieministern sade att regeringen
har reagerat i tid. I andra kammaren i
förra veckan gick justitieministern så
långt att han sade att de problem som
här berörs sedan länge varit föremål för
regeringens uppmärksamhet. Det var
först i fjol som OSK tillsattes. Det kan
väl inte innebära att regeringen varit
ute i god tid. Varför skulle debatten
mellan experterna om de risker som
föreligger pågå oavbrutet, om de verkligen
hade ett intryck av att här fanns
en stark vilja hos statsmakterna att inse
att vi håller på att hamna i en ny situation.

Justitieministern efterlyste verklighetsbakgrunden
till mina uppgifter om
att man i andra länder var mera aktiv.
Jag har här framför mig det brittiska
lagförslag som väcktes den 6 maj 1969

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 35

Nr 35

för enskilds integritet vid databehandling av

personuppgifter

av ett betydande antal brittiska parlamentsledamöter.
Det var ett mycket detaljerat
förslag, som visserligen inte
vann parlamentets bifall men ledde till
en stor utredning. Det betyder ju att
man där ligger före oss i fråga om att
verkligen arbeta med överförandet av
den allmänna debatten till lagtext. I
det västtyska parlamentet hölls förra
året en utförlig hearing som på ett mycket
mer ingående sätt än vad vi har
kunnat göra i denna debatt belyste hela
problematiken.

Uppgifterna om att allt står väl till
med de tillsatta utredningarna är bra,
om de verkligen bygger på en gemensam
uppfattning hos utredningarna och justitieministern.
Såvitt jag vet har man
anställt en ny sekreterare i OSK, som
skall börja den 1 januari 1971. Hur det
skall bli möjligt för honom att med
den inläsningsperiod som behövs i detta
omfattande ämne prestera ett betänkande
under samma år förefaller svårt
att förstå. Kanske andra förstärkningar
är aktuella. Då vore det värdefullt att
få veta vilka de är.

Vad sedan gäller den omfattande
försäljningsverksamheten måste man
fråga sig om det är nödvändigt att vara
så aktiv på detta område, där man ännu
rör sig på så osäker mark. Måste den
i och för sig välgörande strävan, att statlig
verksamhet skall vara så lönsam som
möjligt, i detta oklara läge ta sig uttryck
i en aktiv försäljning av datamaterial?
Kan inte statistiska centralbyrån genom
regeringen få veta att man inte betraktar
det såsom någon försummelse om
den tills vidare avstår från aktiva försäljningsåtgärder? Jag

håller med justitieministern om
att det inte är självklart att en dataombudsman
i dag behövs. Vi måste först
få reda på vad justitieombudsmannaämbetet
anser sig kunna göra inom ramen
för sina skyldigheter och rättigheter.
Men detta hindrar inte att det är
angeläget att den debatten förs vidare,
särskilt sedan vi har fått ett uttalande

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Om dataombudsman m. m. till skydd för
personuppgifter

från justitieombudsmannaämbetet. Här
har riksdagen ett eget ansvar. Jag utgår
ifrån att man inom riksdagen — även
om intresset skulle vara svalt från regeringsbänken
— och inte minst dess första
lagutskott, som har att övervaka JOämbetet,
överväger om det finns anledningar
att förstärka ämbetets resurser
med erforderlig expertis.

I debatten skymtar ibland att hela
detta problem huvudsakligen skulle gälla
näringslivets och övriga privata dataanläggningars
omfattning, inriktning
och utnyttjande. Men de privata anläggningarna
är ännu så länge ganska små
och lätta att bemästra. Det är på den
statliga sidan som expansionen kommer
med stormsteg och blir svårbemästrad.
Det verkligt allvarliga är, som jag redan
har påpekat, kopplingen här mellan
statlig makt och ett utnyttjande från kapitalstarka
företag, som just anser sig
kunna begagna ett av staten insamlat
material, vilket ännu inte är försett
med tillräckliga skyddsanordningar.
Det är där som den enskildes intresse
riskerar att komma bort.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! När justitieministern säger
att det är mindre risk för felaktigheter
och läckage vid tillämpningen av
moderna datasystem än det var vid tilllämpningen
av äldre system är det åtminstone
rätt beträffande den första delen,
alltså att det är mindre risk för felaktigheter,
men beträffande läckagerisken
ligger det till på ett annat sätt. Jag
har haft tillfälle att leda uppbyggandet
av ett av de allra största och avgjort det
mest integrerade datasystem som används
i svenskt näringsliv. Därför kan
jag säga att när det gäller interna transporter
av data inom ramen för ett system
så är läckagerisken praktiskt taget
lika med noll. Däremot ligger det
inte till riktigt på samma sätt beträffande
inmatningen och inmatningskontrollen
när det gäller ett sådant här sy -

enskilds integritet vid databehandling av

stem och heller inte alltid när det gäller
utmatningen från systemet. Då kan
riskerna för läckage vara större än vad
de har varit i traditionella system.

Jag fäster mig vid att justitieministern
inte har velat ta ställning till frågan
om att i de band som nu byggs upp
ta bort personnumret när registren är
kompletta, eftersom personnumren då
inte längre rimligen skulle behövas.
Ett borttagande av numren skulle skapa
en betydligt större säkerhet än om
numren finns kvar.

Inte heller nämner justitieministern
något om en önskan att upprätta ett regelsystem
med exempelvis integrationsnycklar
eller hela serier av nycklar,
ett system som på ett betryggande sätt
skulle säkerställa det material som samlas
i olika datasystem.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Herr Helén gjorde i sitt
första anförande ett sympatiskt medgivande
när han sade att politikerna här
i riksdagen inte tidigare ägnat denna
fråga tillräcklig uppmärksamhet. Mot
den bakgrunden måste det givetvis kännas
en aning pinsamt för herr Helén att
i folkpartipressen utmålas som något
av pionjär i frågan.

Herr Helén har givetvis tagit del av
riksdagens tidigare behandling av problemet.
Han måste alltså vara fullt medveten
om att det ingalunda är folkpartister
utan socialdemokrater som har
aktualiserat problemet. Om man skall
vara riktigt rättvis, torde det första uttalandet
inför riksdagen i denna fråga
härröra från förre justitieministern
Kling som i ett interpellationssvar den
8 december 1967 till herr Hugosson yttrade
bl. a. följande: ”Den tekniska utvecklingen
har medfört att det har skapats
tidigare oanade möjligheter att uttaga
och sammanställa data ur olika register.
Eftersom många register som nu
är offentliga innehåller uppgifter om
enskilda av personlig art, kan en sam -

Torsdagen den 29 oktober 1970

Om dataombudsman m. m. till skydd för

manställning av sådana uppgifter, om
den missbrukas, blottställa enskilda
människors privatliv på ett sätt som
inte kan accepteras.”

Det märktes den gången ingen folkpartistisk
reaktion på detta justitieministerns
uttalande. Däremot väcktes i
januari 1969 en motion av ett antal
socialdemokratiska ledamöter i båda
kamrarna angående datateknikens inverkan
på den enskildes integritet. Yi
tog där upp samtliga de stora problem
som under den senaste tiden har uppmärksammats
i den offentliga debatten.
Vi påpekade särskilt det hot som databankernas
tillkomst kan innebära och
de farhågor som kan uppstå på grund
av att myndigheter erhåller alltför stort
inflytande över enskilda för det fall att
det inte föreligger tillräckliga rättsliga
och tekniska garantier mot missbruk av
uppgifter i olika register.

Vi pekade också på perspektivet att
olika privata institutioner kan tänkas
utnyttja datatekniken för en systematisk
kartläggning av enskilda förhållanden.
Vi hänvisade också till den debatt
som hade börjat komma i gång i andra
länder, bl. a. USA och England, och
herr Helén har säkert observerat att vi
i det sammanhanget också nämnde olika
uppslag, såsom möjligheter för enskilda
att erhålla full insyn i de uppgifter
om dem själva som ingår i olika
register hos myndigheter, tillskapande
av något slags ombudsmannainstitution
i syfte att beivra missbruk o. s. v. Vi
hävdade att tiden borde vara inne att
även i vårt land underkasta de här redovisade
problemen en mer systematisk
prövning. Vi visade på hur datatekniken
är på utomordentligt snabb frammarsch
inom svensk administration
och att skäl således synes föreligga för
riksdagen att understryka den redovisade
utredningsproblematikens aktualitet.

Beredningsutskottet, som fick motionerna
till behandling, låg på dem några
månader. Under tiden tillsatte regeringen
de två utredningar som nu är

Nr 35

enskilds integritet vid databehandling av
personuppgifter

aktuella. När utskottet i maj 1969 skulle
ta ställning till motionerna hänvisade
utskottet till regeringens initiativ och
tilläde: Genom dessa båda utredningar
synes motionärernas önskemål bli tillgodosedda.
Utskottet finner sig inte böra
tillstyrka bifall till motionerna utan
hemställer att riksdagen anser dem besvarade
med vad utskottet anfört.

Den gången var det alltså frid och
fröjd. Om folkpartisterna i beredningsutskottet
hade ansett att regeringen varit
alltför senfärdig hade det varit ett
lämpligt tillfälle att påtala detta, men
man var uppenbarligen helt belåten
med de utredningsinitiativ som regeringen
redan hade tagit.

Herr Helén hänvisar nu till att man
var på bettet även i andra länder och
att en motion hade väckts i det brittiska
parlamentet i maj 1969. Uppriktigt
sagt hade jag inte observerat det, men
det innebar ju att vi låg fyra månader
före.

Herr Brundin har i sitt inlägg hänvisat
till att utvecklingen på detta område
kan komma i konflikt med Europarådets
konvention om mänskliga rättigheter.
Det är inte omöjligt, och problemet
har också uppmärksammats av
Europarådets församling. I det sammanhanget
hade församlingens kommitté för
vetenskapliga och tekniska frågor häromåret
ett sammanträde i Stockholm.
Ledamöterna fick då ta del av det
utomordentligt avancerade expertarbete
som redan förekommit i vårt land.
Jag deltog i detta sammanträde och hade
tillfälle att notera hur imponerade
parlamentarikerna från andra av Europarådets
medlemsstater var av det
omfattande tänkande och de omfattande
studier som redan förekommit i Sverige.

Herr Brundin kastade fram tanken
på en parlamentarisk kommission. Det
tyder på att han flitigt läser Svenska
Dagbladet, som refererat en socialdemokratisk
ledamot av en av de tillsatta
kommittéerna. Denne hade i ett inlägg
fört fram just den tanken.

Torsdagen den 29 oktober 1970

20 Nr 35

Om dataombudsman m. m. till skydd för

personuppgifter

Jag är övertygad om att denna fråga
i realiteten inte är partiskiljande. Yi är
alla angelägna om att något skall ske
— och ske tillräckligt snabbt. Jag hyser
bara en liten aning medkänsla med
herr Helén. Det kan nämligen inte vara
särskilt behagligt att bli utsatt för oförtjänta
hyllningar.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Justitieministern fällde
ett yttrande som jag tolkade så, att han
ansåg att regeringen tidigt hade uppmärksammat
frågan om sekretess och
databehandling och iakttagit vad som
borde iakttagas. Åtminstone herr Björks
citat av förre justitieministern Klings
uttalande bekräftar det intryck som jag
fick. Med anledning därav skall jag be
att få citera ett par paragrafer i det förslag
till lag om förenklad aktiehantering
som finns i Kungl. Maj:ts proposition
1970: 99 vilken för närvarande är under
behandling i utskott. Där sägs i
8 §:

”Aktiebok föres med maskin för automatisk
databehandling eller på annat
liknande sätt.

I aktieboken upptages, om ej annat
följer av 16 §, aktieägarna med uppgift
om personnummer eller annat identifieringsnummer
och postadress. För varje
ägare anges det antal aktier som han
äger av olika slag och aktiebrevs ordningsnummer.
”

I 13 § sägs:

”Utskrift av aktieboken skall hållas
tillgänglig för envar hos aktiebolaget
och värdepapperscentralen. Utskriften
får ej vara äldre än sex månader.

Utöver vad som följer av första stycket
har envar rätt att mot ersättning för
kostnaderna få utskrift av aktieboken
eller del av denna.

Utskrift enligt första eller andra stycket
får ej innehålla uppgift om aktieägare
som har högst femhundra aktier
i aktiebolaget.”

Här finns alltså möjlighet för envar

enskilds integritet vid databehandling av

att mot betalning inhämta uppgifter om
en aktieägare, inte bara storleken av
hans samlade förmögenhet utan också
i detalj det antal aktier han har i olika
företag förutsatt att det är över 500
aktier. Denna proposition är icke kontrasignerad
av justitieministern utan av
en annan av regeringens ledamöter,
nämligen herr Sträng.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Herr Helén återkom
med en fras där han använde ordet
aningslöshet och riktade sig speciellt
mot mig, men naturligtvis syftade han
även på regeringen som sådan. Han vill
med andra ord ge riksdagen och allmänheten
det intrycket att regeringen
inte skulle ha klart för sig vilka konsekvenserna
kan bli av datateknikens användning.
Vi måste genom bestämmelser
och lagstiftning tillse att vi blir teknikens
herrar och inte dess slavar.

Efter vad som framkommit i debatten
borde det väl ändå stå klart att frågan
om integritetsskyddet och sekretessen
i samband med datasystem har varit
föremål för en betydande uppmärksamhet,
som inte bara hänför sig till de båda
utredningar som tillsattes förra våren
utan snarare är en följd av att man
under tidigare år har observerat att
det kan bli nödvändigt med en lagstiftning
på detta område.

Som jag antydde i mitt förra anförande
är det nämligen så, att varje gång
som man inom statsförvaltningen har
startat uppbyggnaden av ett nytt system
har man uttryckligen uppdragit åt dem
som sysslar med detta att successivt
under systemets uppbyggnad beakta de
sekretessproblem som kan uppkomma
och i samverkan med myndigheter och
departement se till att det blir tillfredsställande
garantier för sekretessens bibehållande.

Det s. k. Rl-systemet började uppbyggas
inom justitiedepartementet 1966,
och från början har man haft direktiv

Torsdagen den 29 oktober 1970 Nr 35

Om dataombudsman m. m. till skydd för

att ta hänsyn till alla de sekretessfrågor
som kan uppkomma. Jag vet inte hur
det är tidsmässigt med de system som
har påbörjats inom andra departements
verksamhetsområden, men sedan 1966
har detta alltså pågått inom justitiedepartementet.

Herr Björk har redan svarat på frågan
om andra länder är före eller efter
oss. Det var ju herr Helén som började,
och jag måste väl svara. Som herr Björk
påpekade, var det i England en motion
och inte något lagförslag. I Västtyskland
var det en hearing. Det är
ju inte heller någon lagstiftning. Förlåt
mig, det var kanske ett lagförslag i motionen
i England, men det ledde inte till
någon lagstiftning. Det faktum att man
har haft en hearing i Västtyskland vet
jag inte om vi bör jämföra med vad jag
här har redovisat från arbetet inom
statsförvaltningen för att åstadkomma
tillfredsställande sekretessbestämmelser.

Herr Brundin talade om personnumret.
Jag hade inte sagt någonting om
i vilken utsträckning man kan tänka
sig att antingen omkodifiera personnumret
eller på något stadium ta bort
det. Detta är en komplicerad fråga, och
vi har menat att offentlighetskommittén
bör titta på den och komma med
förslag. Vi är uppmärksamma på att
man bör undersöka de tekniska möjligheter
som kan finnas genom att på något
sätt omkodifiera personnumret, så
att man på den punkten undanröjer
möjligheterna för att sekretessen skall
hävas.

Till slut vill jag endast säga att detta
inte är någon partipolitisk fråga. Jag
hoppas att vad som här har sagts från
min sida och redovisningen av de åtgärder
som vidtagits och kommer att
vidtas från regeringens sida innebär att
vi, så långt det står i mänsklig makt, är
beredda att tillse att sekretessen blir
sådan att riskerna för läckage blir så
små som det över huvud taget är möjligt.

enskilds integritet vid databehandling av
personuppgifter

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Justitieministerns avslutande
deklaration är verkligen mycket
tillfredsställande. Den innebär ju
ett starkt löfte att man för framtiden i
alla delar skall försöka lösa de sekretessproblem
som har ackumulerats under
den långa tid då planering av sådana
här system förekommit. Datorerna
och deras föregångare är vid det här
laget 25 år gamla. Jag är alltså mycket
tillfredsställd med den avslutande deklaration
som justitieministern gjorde,
och mot den bakgrunden skall jag inte
alltför länge uppehålla mig vid de
nyanser som kan gälla det förgångna.
Men jag vill erinra om att justitieminister
Geijers företrädare så sent som
när han besvarade den socialdemokratiska
interpellationen i januari 1967 ansåg
att det var tillräckligt med det arbete
som kunde bedrivas inom integrationskommittén.
Den uppläggningen
måste man snabbt lämna, och man har
senare insett att det var nödvändigt att
tillskapa ytterligare instrument.

Jag hade verkligen, herr Björk, gått
igenom både herr Björks motion och
herr Hugossons interpellation, och jag
har här inte framträtt med några anspråk
på att vara pionjär. De hyllningar
i pressen som herr Björk talar om har
gått mig spårlöst förbi. Det skrivs ju
så mycket elakt och vänligt om partiledare
att jag verkligen inte hinner läsa
allting.

Det viktiga är emellertid problemen,
och därför hade det varit intressant att
utöver herr Björks intressanta historik
och försvar av upphovsrätten få en
skildring av hur han i dag ser på det arbete
som bedrivs inom kommittéerna,
om det är tillräckligt, och om herr
Björks syn på behovet av datalagar. Men
jag förmodar att herr Björk nöjer sig
med att hänvisa till justitieministern.

För att undanröja ett missförstånd
på en punkt vill jag påpeka att det var
ett fullständigt lagförslag som lades
fram av motionärerna i det brittiska

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

åtgärder för ökad användning av säkerhetsbälte i bil

lamentet. Förslaget blev föremål för
betydligt mera ingående behandling
n vad som kan bli fallet med motioner
om gör allmänt hållna uttalanden.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder för ökad användning avsäkerhetsbälte
i bil

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING erhöll
ordet för att besvara herr Nymans
(fp) fråga om åtgärder för ökad användning
av säkerhetsbälte i bil, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 16 oktober, och anförde:

Herr talman! Herr Nyman har frågat
mig vilka åtgärder jag avser vidta för
ökad användning av säkerhetsbälten
vid bilfärd och när dessa åtgärder i så
fall kan väntas.

En serie studier visar att personbilarnas
säkerhetsbälten används i mycket
ringa utsträckning.

Skilda aktiviteter har vidtagits och
pågår för att få till stånd en ökad
användning av säkerhetsbältena. Bl. a.
har informationsvägen prövats. Såväl
inhemska som utländska erfarenheter
tyder emellertid på att en konventionellt
upplagd information ger en mycket
begränsad effekt. Trafiksäkerhetsverket
undersöker f. n. om andra informationsformer
kan ge ett mer påtagligt
resultat.

Trafiksäkerhetsverket har också låtit
en arbetsgrupp närmare belysa de rättsliga
och praktiska förutsättningarna att
föreskriva obligatorisk användning av
säkerhetsbälte. Arbetet är nu närmast
inriktat på en prövning av möjligheterna
att inom ramen för försäkringssystemet
stimulera till ökad användning av
säkerhetsbälten.

Obekväm konstruktion av bältena
och biltrafikanternas svårigheter att avpassa
dessa på rätt sätt är säkert några
av anledningarna till den låga använd -

ningsfrekvensen. Kring detta problem
pågår ett angeläget forsknings- och utvecklingsarbete
på skilda håll, bl. a. vid
trafiksäkerhetsrådets trafikmedicinska
forskningslaboratorium. Strävandena
går här bl. a. ut på att få fram ett säkerhetsbälte
eller motsvarande säkerhetsanordning
som fungerar utan aktiv medverkan
av förare och passagerare.

Statsmakterna har numera genom
skärpta föreskrifter infört en ordning
som innebär att — med vissa smärre
undantag — varje sittplats i personbilar
av 1970 eller senare års modeller skall
vara försedd med säkerhetsbälte.

Givet är att hittillsvarande låga användningsfrekvens
inte kan accepteras.
Trafiksäkerhetsverket kommer att till
mig överlämna sitt utredningsmaterial
angående säkerhetsbältena tillsammans
med verkets synpunkter och förslag.
Med utgångspunkt bl. a. häri kommer
jag att överväga vilka ytterligare åtgärder
som behövs för att stimulera eller
påverka såväl förare som passagerare
att använda säkerhetsbälten.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att till kommunikationsministern
få framföra mitt
tack för ett svar som ur min synpunkt
är helt tillfredsställande. Undersökningar
har, som framhållits, visat att
kanske högst 30 procent, d. v. s. en
tredjedel, av bilförarna använder säkerhetsbälten
trots vetskap om deras betydelse
inte minst genom den informationsverksamhet
som bedrivits.

Volvoundersökningen för något år
sedan visade att säkerhetsbältet kan
hindra dödliga skador vid bilolyckor
som inträffar vid farter upp mot 100
km/tim., medan förare och passagerare
kan dödas vid så låg fart som 30 km/
tim. om säkerhetsbälte ej används. Tyvärr
tycks vi sakna statistik över det
antal människor som dödats vid trafikolyckor
där säkerhetsbälten inte använts,
och det är ju synd.

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Det psykologiska motståndet mot användning
av säkerhetsbälten verkar vara
starkt. Orsaken ligger, som kommunikationsministern
framhåller, troligen
främst i att bältena betraktas som
obekväma att sätta på sig, och det har
vi väl envar upplevt. Det bästa bältet
hitintills tycks ha varit rullbältet. Det
vore intressant att veta om frekvensen
är större för användning av rullbälten
än andra typer. Det borde vara
så.

Det är synnerligen angeläget att forskningsarbetet
på detta område bedrivs
med allt stöd och all kraft. Själv har jag
funderat över varför icke säkerhetsbälte
eller liknande på något sätt kunde kombineras
med bilsätet och därigenom
kanske bli bekvämare att anbringa. Man
tycker att denna fråga borde kunna lösa
av våra duktiga tekniker — större och
värre problem har de sannerligen klarat.

Obligatorisk användning av bältena
eller motsvarande säkerhetsanordning
tror jag skulle kunna främjas om det —
som här är föreslaget och som utredes
av en grupp — kunde stimuleras inom
ramen av försäkringssystemet. Jag tror
mer på den formen än på lagstiftning.

Det är också enligt min mening utmärkt
att föreskrifterna skärps så, att
varje sittplats i personbilar av 1970
års modell liksom senare modeller skall
vara försedd med säkerhetsbälte. Jag
vill dock fråga varför icke även äldre
modeller obligatoriskt bör ha säkerhetsbälten.

Jag delar kommunikationsministerns
uppfattning att den hittillsvarande låga
användningsfrekvensen av säkerhetsbälten
icke kan accepteras. Det är därför
min förhoppning att kommunikationsministern
skall lyckas i uppgiften
att finna de bästa åtgärderna att stimulera
eller påverka såväl förare som
passagerare att använda säkerhetsbälten
eller andra skyddsanordningar som kan
komma att framställas. I detta borde vi
alla genom vårt eget föredöme kunna
hjälpas åt.

Allmänpolitisk debatt
Jag vill än en gång tacka för svaret
på min enkla fråga.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Allmänpolitisk debatt (Forts.)

Fortsattes den allmänpolitiska debatten.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Och det vart afton och
det vart morgon den andra dagen av
remissdebatten.

Den nyvalde ordföranden för IOGT/
NTO, Olof Burman, frågade under valrörelsens
slutskede varför partierna inte
aktualiserat alkoholpolitiken. I viss utsträckning
skedde nog detta. Folkpartiets
partiledare tog t. ex. upp alkoholfrågan
i flera anföranden och i ett utförligt
TT-referat, men tyvärr var det få
tidningar som publicerade just detta.
Under alla förhållanden har herr Burman
rätt i att alkoholfrågan inte på något
sätt stod i centrum under årets valrörelse.
Ur många synpunkter kan man
beklaga att så var fallet. Alarmerande
rapporter ingår oavbrutet från skolläkare
och socialvårdare om tilltagande
mellanölskonsumtion, framför allt hos
ungdom. Ändå har det inte ansetts motiverat
att för närvarande ta fram detta
område till en politisk genomlysning.

Huvudskälet till det är naturligtvis att
den alkoholpolitiska utredningen sysslar
med dessa frågor sedan år 1965.
Men ett skäl kan också vara att frågan
bedöms som så komplex och så föga
givande ur partipolitisk synpunkt, att
man hellre tiger än talar.

Några synpunkter på alkohollagstiftningen,
dess syfte och utformning kan
vara motiverade i denna debatt. Tidigare
diskuterades ofta den splittring i fråga
om målsättningen som existerat mellan
å ena sidan nykterhetsrörelsen och
å andra sidan de organisationer som
från andra värderingar än absolutis -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

men sysslat med alkoholfrågan. Skillnaden
har beskrivits såsom strävan efter
ett alkoholfritt, respektive ett alkoholskadefritt
samhälle. Det har varit olyckligt
att man i ett tidigare skede så ofta
har kommit att ställa dessa uppfattningar
mot varandra. I fråga om utformningen
av samhällets alkoholpolitik
måste ändå dessa grupper samverka.
Numera torde man också vara överens
på denna punkt — i varje fall överens
om rörelseriktningen mot ett alkoholskadefriare
samhälle.

Det är också viktigt att man mera än
vad fallet hittills varit skiljer mellan
personlig hållning i nykterhetsfrågan
och ett accepterande av en bestämd
målsättning för samhällets alkoholpolitik.
Det är självklart att nykterhetsrörelsens
uppgift är att på olika sätt och
så intensivt som möjligt söka hävda
absolutismen som personligt ideal och
som livshållning. Men samtidigt är det
nödvändigt att acceptera att samhällets
alkoholpolitik måste utformas inte bara
på grundval av dessa värderingar utan
även med hänsyn till att majoriteten av
svenska folket inte är absolutister.

Från folkpartiets sida har vi under
flera år hävdat att det är önskvärt att
genomföra en försöksverksamhet av
större omfattning än hittills skett med
obligatorisk registrering vid köp av alkohol.
Mot denna princip har man invänt
att de finska erfarenheterna visar
att ett sådant system inte haft någon
egentlig effekt. Självfallet invänder
man också att detta innebär en frihetsinskränkning
som inte är acceptabel.
Men ett system där man registrerar alla
som köper och där man på detta sätt
får ett säkrare underlag för kontakt
med storkonsumenterna och bättre möjligheter
att avstänga missbrukarna kan
knappast sägas vara en så väsentlig reduktion
av medborgarnas frihet att inte
systemet tål att noga prövas. På ett ställe
i sin bok Svenskarna och spriten säger
Svante Nycander: ”Lättsinnet i samhällets
eget handhavande av denna sociala
dynamit kan inte undgå att i någon mån

avtrubba medborgarnas ansvarskänsla.
” Det är nu angeläget att den alkoholpolitiska
utredningen snabbt tar ställning
till frågan om en vidgad försöksverksamhet
på denna punkt. På samma
sätt bör försök göras med regionalt olikartad
försäljning och marknadsföring
av Öl.

Från folkpartiets sida har vi också
föreslagit en rad försök, som bör genomföras
av den alkoholpolitiska utredningen
i syfte att klarlägga frågorna
om ungdomen och dess ölvanor. Det gäller
t. ex.

tidsbegränsade försök med minimiålder
för köp av mellanöl,

ölförsäljning i varuhus enbart som
direktförsäljning över disk genom expediter,

regionsvis tillämpad begränsning av
ölreklamen,

tidsbegränsade försök med kraftigt
förstärkt information i alkoholfrågan i
vissa regioner.

År 1968 begärde riksdagen hos Kungl.
Maj:t ett förslag till 1969 års vårriksdag
om förbud mot reklam för spritdrycker.
Regeringen ansåg emellertid
att det skulle kunna föreligga tryckfrihetsrättsliga
hinder för ett förslag om
förbud mot spritreklam. Men något initiativ
för att få fastslaget om sådana
hinder verkligen förelåg togs inte av
regeringen. I januari i år väcktes en
hel grupp motioner med förslag i denna
riktning. Den 18 mars meddelade regeringen
att den avsåg att tillsätta en utredning
för att undersöka vilka ändringar
i gällande grundlag som behöver
göras för att ett sådant förbud skall
kunna genomföras. Den 6 maj gavs bemyndigandet
att tillsätta denna utredning
och en ordförande utsågs. Mer har
inte skett. Tyvärr är läget nu det, att i
bästa fall kan denna utredning lägga
fram ett förslag om ändring av tryckfrihetsförordningen
så att den kan bli
giltig efter ett andra beslut av riksdagen
tidigast år 1974. Emellertid skulle
ett utredningsförslag tämligen omgående
kunna leda till en vidgad självsa -

Torsdagen den 2!) oktober 1970

Nr 35

nering i fråga om alkoholreklam. Det är
alltså angeläget att utredningen snarast
tillsiittes i sin helhet och att den kan
genomföra sitt arbete utan dröjsmål,
gärna genom att avge delförslag. Uppgiften
om alkoholreklamens storlek
överraskar många. En siffra från 1967
visar att man på nio månader spenderade
6,8 miljoner kronor i annonser för
alkohol. Nu torde mer än 10 miljoner
kronor läggas ned på alkoholreklam
varje år. Det är alltså inga små belopp
det rör sig om.

Restriktionerna när det gäller utskänkning
av alkohol har blivit allt
färre. Det är numera undantagsfall att
en restaurang med hyggliga lokaler inte
beviljas fullständiga rättigheter om man
vill ha dessa. Det totala utbudet har
ökat mycket påtagligt i de flesta svenska
städer. Samtidigt har de alkoholfria
konsumtionsmiljöerna minskat radikalt.
I Stockholm får man söka med ljus och
lykta för att hitta ett vanligt hederligt
konditori, medan det vimlar av pubar
och barer av alla storlekar och klasser.
Självfallet innebär ett så kraftigt ökat
utbud, som riktar sig inte minst till ungdom,
ett frestelsetryck som kan bli mycket
svårt att stå emot. Köerna av äldre
tonåringar utanför viss Stockholmspubar
på eftermiddagarna och kvällarna
är inte någon uppbygglig syn. Det kan
inte vara rimligt att i fråga om tillståndsärenden
nykterhetsnämnderna reducerar
sig själva till transportkompanier
för bryggerierna.

Parallellt med detta kan man notera
att det fortfarande alltför ofta slarvas
när det gäller att tillhandahålla alkoholfria
alternativdrycker. Anmärkningarna
mot även välkända restauranger är legio,
trots klara anvisningar från kontrollstyrelsen.
Till och med mot Trafikrestauranger
har anmärkningar riktats.
Här är det nödvändigt med en skärpning.
Konsumenterna har ingen anledning
att nöja sig med besked sådana
som att lättölet tagit slut eller att alkoholfria
viner efterfrågas för sällan för

Allmänpolitisk debatt
att restaurangen skall vilja tillhandahålla
dem.

Under detta år har skatten på både Öl,
sprit och vin höjts eller kommer att
höjas. För egen del har jag blivit alltmera
benägen att acceptera tanken på
att beskattningen skall vara progressiv
efter berusningseffekt och skadeverkningar.
Den principen kan inte rimligen
innebära att samhället därigenom
legaliserar bruket av drycker med svagare
alkoholhalt, men det innebär en
medveten styrning mot att helt alkoholfria
drycker skall vara befriade från
skatt. Också på denna punkt är det angeläget
att den alkoholpolitiska utredningen
så snart som möjligt lämnar
fram sitt utredningsmaterial.

Alkoholupplysningen är ett ofta förbisett
område. Enligt min mening bör
skolan bestämt avråda ungdomen från
att dricka alkohol. Jag tycker inte att
det finns vägande skäl för att skolan
skall utgå från att de flesta ungdomar
kommer att dricka alkohol och att man
därför skall nöja sig med att påverka
dem till så hyfsade vanor som möjligt.
Det borde kunna råda enighet om att
man i varje fall i grundskolan från
samhällets och skolans sida bör söka
påverka ungdomen att helt avstå från
att nyttja alkohol. Jag är medveten om
de pedagogiska och psykologiska svårigheter
som en sådan syn för med sig
men tror ändå att det är rimligt att skolan
utgår från den värderingen. På motsvarande
sätt borde Sveriges Radio mera
än vad fallet nu är se som sin uppgift
att låta denna värdering komma
fram — alltså att det är naturligt att
ungdomen avstår från att dricka alkohol
— och att på olika sätt stimulera till
ett minskat alkoholbruk. Tyvärr har en
mycket slapp praxis utvecklats i framför
allt underhållningsprogram när det
gäller alkoholsederna — så slapp att radionämnden
sett sig föranlåten att påminna
Sveriges Radio om att både radioutredningen
och riksdagen vid tillkomsten
av den nya radiolagen mycket

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

bestämt hävdade Sveriges Radios skyldighet
att undvika att ge spridning åt
oreflekterade alkoholseder och ett billigt
skämtande med spriten.

Fortfarande anser jag att stödet till
nykterhetsorganisationerna men också
till ungdomsrörelserna i deras helhet är
alltför begränsat för att samhället med
gott samvete skall kunna säga att man
har gjort allt för att hjälpa de rörelser
och organisationer, som vill verka för
helnykterhet eller för kraftig begränsning
av alkoholbruket. Proportionerna
mellan satsningen på detta och de intäkter
staten har av alkoholhanteringen
är helt orimliga. På samma sätt är disproportionen
mellan profylax och vård
på det här området skriande stor.

Under valrörelsen efterlystes en öppnare
debatt kring alkoholpolitiken. Det
kan väl i varje fall vara rimligt att begöra,
att den nu sätts under en seriös
och intensiv debatt, samtidigt som den
alkoholpolitiska utredningen än en gång
uppmanas att påskynda sitt arbete. Det
vore angeläget att debattörer från alla
falanger och riktningar tog till orda i
denna utomordentligt viktiga sociala
angelägenhet. Det vore också bra, om vi
från alkoholpolitiska utredningen kunde
få ett besked om när dess material
förväntas. För det kan väl inte vara
sant, som ryktena förtäljer, att utredningen
leds med viss passivitet och att
otillräckliga sekretariatsresurser inneburit
att det ursprungliga tidsprogrammet
inte har kunnat hållas.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har väl egentligen
annonserat att jag skall tala om utbildningsfrågor,
men jag tänkte till en början
litet grand ta upp lokaliseringsspörsmål
som i viss mån har ganska stor anknytning
även till de utbildningsfrågor
jag sedan kommer att beröra.

Jag vill först konstatera att årets val
har visat att en av vår tids största frågor
kommit i centrum mer än någonsin,
nämligen koncentrationsproblemen. Un -

der de senaste två årtiondena har stora
omvälvningar skett i vårt land genom
att folkmängden i storstadsregionerna
nästan fördubblats, och denna utveckling
tycks inte gå att hejda utan ingripande
från samhällets sida. Enligt
prognoserna för Storstockholm skall där
bo 2,5 miljoner människor år 2000. Om
detta blir verklighet, vet vi alla vilka
konsekvenser det får för övriga delar
av landet.

Utvecklingen är densamma i de andra
storstadsregionerna. I Skåne fortsätter
inflyttningsströmmen från befolkningssvaga
områden, t. ex. Österlen, in
till Öresundsregionen.

Under 1970 har enbart inom Malmöblocket
— som är det tredje i storleksordningen
i landet — ökningstakten fördubblats.
Är detta en önskvärd utveckling?
Nej! Trots att vi från centerpartiets
sida under flera år motionerat om
åtgärder för att få en bättre planering
har till nu inte mycket gjorts från myndigheternas
sida. Vi har krävt en bredare
regional planering och bl. a. samråd
med olika länsmyndigheter och organ
liksom samråd mellan länen. I brist
på en befolkningspolitisk riksplanering
som ställer upp målsättningar för varje
region anser vi ett sådant samråd vara
mycket nödvändigt.

Vi har konstaterat att en god del av
företagsamheten och näringslivet som
har sin marknad inriktad på kontinenten
är förlagd till t. ex. södra Småland
och Kristianstads län och alltså ligger i
bygder som är beroende av företagsamhet
för att ge där bosatta människor
försörjning.

När vi talar om samråd över kommunblocks-
och länsgränser anser vi
att en stark region bör ta hänsyn till
en svagare regions önskemål. Ingenting
hindrar i och för sig att myndigheterna
tar initiativ till sådana frivilliga former
av samråd, men vi anser att samhället
inom ramen för regionalpolitiken bör
fastställa formerna för detta, t. ex. skyldighet
till etableringsanmälan, om etablering
är tänkt i ett redan överhettat

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

område. Sådana synpunkter har legat
till grund för de motioner som vi har
väckt under ett par års tid här i
kammaren. .lag vill därför uttrycka min
glädje över att inrikesminister Holmqvist
i proposition nr 154 som i dag
ligger på riksdagens bord tar upp dessa
problem.

I propositionen föreslås skyldighet
till lokaliseringssamråd vid företagsetablering.
Lokaliseringsmyndighet
skall ju bli arbetsmarknadsstyrelsen.
Detta lokaliseringssamråd avser att avlänka
etablering i första hand i de tre
överheta storstadsområdena. Jag tror
att detta samråd kan få en viss effekt,
trots att själva etableringen ändå inte
avgörs med själva samrådet. Men vad
händer, om inte företaget följer samrådets
rekommendationer? Därom säger
propositionen egentligen ingenting. Jag
skulle tro att det hade varit bäst om
lokaliseringsmyndigheten, vilken ju får
och har den totala överblicken, hade
haft litet mer direkt avgörande än den
etableringsrekommendation som tydligen
endast blir fallet. Men uppenbarligen
har statsrådet här tagit ett första
steg mot en förnuftigare lokalisering
och etablering än som sker för närvarande
—• och det måste ju anses vara
bra. Vi får väl se vad den vidare utvecklingen
här kommer att innebära. Jag
tror att detta inte minst får betydelse
för Skåne och den befolkningsström
som gör att västsidan där håller på att
bli stadsbebyggelse medan östsidan mer
och mer blir glesbygd. Det är sådana
vitala synpunkter som bör ligga till
grund för den riksplanering som vi så
länge efterlyst men som ännu ingen sett
till. Men frågan har nu ändå rört sig
framåt så till vida att vi i dag blickar
litet vidare än inom den egna kommunen
eller det egna länet. För Malmöregionens
del kan man ifrågasätta om
vi från samhällsplaneringssynpunkt är
betjänta av broförbindelser och storflvgfält
enbart inom detta område. En
broförbindelse Hälsingborg—Helsingör
skulle vara en fördel för de företag som

Allmänpolitisk debatt
jag har nämnt finns i Småland och
Nordskåne.

En annan aspekt som man alltför
länge har förbigått är att tätortsbebyggelsen
i vårt land har skett på de bästa
jordbruksarealerna. I sydvästra Skåne
planeras och förutses en stadsbygd Trelleborg—Malmö—Landskrona
o. s.v. som
berör områden med Europas bördigaste
jordar. Utnyttjande av mark för detta
ändamål kan inte från jordbrukspolitik
eller nationalekonomisk synpunkt
vara acceptabelt. Har man någonsin
tänkt på detta från riksplaneringssynpunkt? Enligt

ekonomiska teorier skulle en
storstadskoncentration vara en plusfaktor
för samhället. Erfarenheten visar
att ekonomerna har fel. I beräkningen
vet vi alla vilka dryga kostnader samhället
får genom otrygg och otrivsam
miljö i en storstad, genom ökade sociala
kostnader och tyngande investeringar
i trafikprojekt m. m.

Herr talman! Den aktuella debatten
om en god miljö berörs i hög grad av
en alltför stark storstadskoncentration.
Vad skolan beträffar har vi också där
uppenbarligen rätt stora problem med
att få en god arbetsmiljö inom skolor
just i storstäderna. Man frågar sig om
detta kan bero på att trivselmomenten
blir påverkade. I Malmö ägnades en lokal
valdebatt åt olika trivselproblem
inom den nybyggda stadsdelen Rosengårdsstaden.
Uppenbarligen gav den
debatten vid handen att trivseln och
boendemiljön inte motiverade namnet
”Rosengårdsstaden”. Skolorna och deras
funktion medför ännu större problem
inom sådana områden än på andra
håll. I utbildningshänseende — även
på eftergymnasial nivå —- anser man att
en tätort med omgivande upptagningsområde
kan vara tillräcklig, om hela
området omfattar cirka 100 000 människor.
Jag tror att dessa aspekter är av
betydelse då det gäller att lösa lokaliseringsproblemet
samtidigt som de är
lika vitala beträffande skolplaneringen.

Debatten om skolelevernas studiere -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt
sultat och arbetssituation samt om lärarnas
möjlighet att under nuvarande
förhållanden kunna bibringa sina elever
god undervisning är i dag intensivare
än tidigare. Den har kanske de senaste
dagarna aktualiserats mest av de olika
upprop och läraraktioner som ytterligare
givit nytt bränsle till den brasa som
dock sedan rätt länge har funnits. Dessa
förhållanden beträffande undervisningen
har sedan ett par år tillbaka observerats
även här i riksdagen. Jag tycker
det är rätt angeläget att vi här i riksdagen
konstaterar att den debatt som nu
förs ute i bygderna egentligen inte är
någon nyhet. Under årens lopp har upprepade
motioner och interpellationer
avgivits som berör skolans arbetsmiljö,
betygsättning, läromedel, läroplaner,
skolsociala anordningar samt mycket
annat däromkring. Vi har från centerpartiets
sida framfört motioner i betvgsfrågan,
exempelvis om den relativa betygsskalans
riktiga tillämpning. Vi har
senast i år framfört några motioner som
handlar om skolans arbetsmiljö. Dessa
och likartade motioner har som bekant
resulterat i riksdagsbeslut och tillsättning
av den nyligen startade utredningen
om skolans inre arbete.

Skolutredningar och riksdagsbeslut
har efter två decennier gett oss en helt
ny skola med nya undervisningsmetoder,
nya läromedel och nya läroplaner.
Samtidigt har skolan fått en delvis ny
målsättning. Skolan skall nu mer än
förr lägga vikten vid de ämnen som eleven
kan ha nytta av i livet, samtidigt
som det ges en yrkesutbildning. Vikten
av kommunikationsfärdigheten är exempel
därpå, en jämlikhetsaspekt som
säkerligen kommer att få allt större
betydelse. Centerpartiet har aktivt deltagit
i och drivit på arbetet att skapa en
skola på jämlikhetens grund. Principerna
för de genomförda reformerna anser
vi också bör ligga fast.

Många människor har gjort stora insatser
för att den nya skolan skall
fungera så bra som möjligt. Vad vi i
centern begär rättelser i och föränd -

ringar av är sådana detaljer som vi
anser har betydelse för en skolas riktiga
funktion. Det är därför förvånande
när man som i valrörelsen märker att
företrädare för regeringspartiet synes
betrakta varje antydan om att allt i skolan
inte är bra såsom ett hot mot hela
skolväsendet. Jag hade hoppats att det
skulle vara möjligt att diskutera dessa
frågor litet mera balanserat nu, men jag
hörde att statsministern senast i går i
andra kammaren hade kritiserat även
vårt parti för ”en konservativ inställning”
till skolproblemen.

Jag är övertygad om — och jag har
framhållit det ofta här i riksdagen — att
det nu krävs arbetsro i skolan, så att de
genomförda reformerna kan få nödvändig
förankring hos elever, föräldrar och
lärare. Skolöverstyrelsen har i årets petita
även framhållit detta såsom varande
helt nödvändigt. Nyheter fordrar både
tid och utrymme i olika avseenden,
och det är inte minst en praktisk
nödvändighet med en ”andhämtningspaus”,
anser också SÖ.

Jag har observerat att utbildningsminister
Ingvar Carlsson har sagt sig ha
andra synpunkter på detta. Han anser
att reformarbetet bör fortsätta i snabb
takt på skolans område. Jag har stor
förståelse för att en ny utbildningsminister,
full av ambition, vill fortsätta reformarbetet.
Jag kan också förstå en
ny utbildningsministers vilja att vara
aktiv, men jag måste säga att en alltför
spontan reformering blir en börda som
skolan inte orkar med. Jag tror att utbildningsministern
gör klokt i att lyssna
till elever, lärare och målsmän. Med
en liten lätt travestering tillåter jag
mig att säga: Gå ut och lyssna till dagens
skola, herr utbildningsminister!
Många elever arbetar i en svår arbetsmiljö,
och många lärare väntar på förbättringsåtgärder
i själva skolfunktionen.

Jag skall inte här gå närmare in på
detaljer. Jag har pekat på några genom
att hänvisa till de motioner som kommit
från exempelvis centerhåll. Vi an -

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

ser att den riktiga skolfunktionen är
den som fungerar enligt den demokratiska
principen, och detta gäller skolan i
dess helhet. Men vi har nog anledning
att ställa frågan: Har detta urartat? Har
denna beslutsfunktion missuppfattats?
Den demokratiska funktionen är en
ansvarsfunktion under frihet. Mången
tycks tro att endast friheten är viktig.

Nödvändigheten av hänsyn till arbetsro
och studiemiljö för elevkamrater och
all övrig .skolpersonal gör det tvunget
att fortfarande observera att frihet är
ett bra ting men endast för dem som på
ett rätt sätt kan bära denna förmån.

Med all hänsyn till och respekt för
hemmiljö, sociala förhållanden i övrigt,
inlärnings- och skolsvåriglieter så måste
det gälla och tillämpas sådana regler
att ordning och reda i dessa så fundamentala
förhållanden blir rådande i dagens
skolor.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! I slutet av vårriksdagen
uttalades det önskemål om och utlovades
också att vi skulle få en utbildningspolitisk
debatt under senare delen av
höstriksdagen. Under sådana omständigheter
finns det ju ingen anledning
att nu här ta upp någon sakdebatt i speciella
frågor, utan det får anstå till
detta tillfälle. Däremot kan det finnas
anledning att göra några reflexioner
med anledning av utbildningspolitikens
behandling under valrörelsen.

På moderata samlingspartiets initiativ
kom utbildningsfrågorna att bli ett
av de mera centrala inslagen i årets
valrörelse. Den intensitet som debatten
fick måste naturligtvis ses mot bakgrund
av svenskt utbildningsväsendes
utveckling under senare år, utbildningens
stora betydelse för samhällets utveckling
och det faktum att de utbildningspolitiska
frågorna berör så många
människor som i sin egenskap av elever,
lärare eller föräldrar upplever skolans
problem som väsentliga och närliggande.

Allmänpolitisk debatt

Innan jag berör vad som hänt i valrörelsen
vill jag emellertid ge några
bakgrundssynpunkter som det kan finnas
anledning att upprepa här i riksdagen.

1 alla utvecklade länder har utbildningsväsendet
under de senare åren genomgått
en mycket betydande kvantitativ
expansion. Genom olika reformer
och expansion av befintliga system
har andelen av varje årskull som genomgår
någon form av utbildning höjts
avsevärt i så gott som samtliga länder
som ligger på en utvecklingsnivå jämförbar
med Sveriges. Detta är en nödvändig
utveckling. Tillgången på utbildningsmöjligheter
och de kunskaper
och färdigheter som förvärvas genom
dem är av stor betydelse för såväl samhället
som för den enskilde medborgaren.
Särskilt ett litet land som Sverige,
som har begränsade naturtillgångar och
måste bygga sin ekonomiska ställning
och därmed sina möjligheter till utveckling
på en högkvalificerad produktion,
är helt beroende av tillgången på välutbildad
arbetskraft. Likaså har den enskilda
människan rätt att kräva möjligheter
till utbildning dels för att på bästa
sätt kunna fungera i samhället, dels för
att kunna erhålla en allsidig utveckling
av personligheten. En utveckling som
innebär att allt fler får allt bättre utbildning
måste därför vara ett centralt
mål för all utbildningspolitik. Det är
det rättesnöre som moderata samlingspartiet
har haft och kommer att ha i
sin utbildningspolitiska aktivitet.

Samtidigt som man arbetar för en
kvantitativ expansion av utbildningen
måste man emellertid skapa garantier
för att kvaliteten bibehålls och helst
förbättras. I princip torde de flesta instämma
i såväl det kvalitativa som det
kvantitativa kravet, men i praktiken
har det visat sig att man ofta i reformarbetet
stirrar sig blind på den kvantitativa
utbyggnaden och vägrar att diskutera
kvalitetsfrågan.

Det förefaller som om man ser en
motsättning mellan kvalitet och kvanti -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt
tet i utbildningen. Exemplen är många
på att man från regeringshåll låtit den
positiva utvecklingen i det ena avseendet
förklara och ursäkta det negativa i
det andra.

Moderata samlingspartiet har alltid
ansett att det är både möjligt och nödvändigt
att hävda kraven samtidigt. Det
är den uppfattningen som genom åren
har legat till grund för våra ställningstaganden
till de reformer som föreslagits
på skolans område och vars huvudsyften
vi stött. Vi har framfört vår kritik
och våra alternativförslag utifrån
den synpunkten att reformerna måste
utformas och genomföras på ett sätt
som tillfredsställer även kvalitetsförslagen.
Vi har ansett oss kunna hysa farhågor
rörande vissa besluts konsekvenser
för utbildningens kvalitet. Vi har
därför krävt att man noga skall följa
utvecklingen och kontrollera utbildningsresultatet
och, om så visar sig
nödvändigt, att snabba åtgärder till
förbättringar skall vidtagas. Detta krav
har mötts av ointresse från regeringens
sida.

Nu stannar det inte längre vid farhågor.
Den ena rapporten efter den andra
visar tydligt att en kvalitetsförsämring
skett i flera väsentliga ämnen. Från
olika grupper, som direkt är engagerade
i utbildningsväsendet, hörs nu allvarliga
larmsignaler. Detta till trots föredrar
den socialdemokratiska regeringen
att nonchalera frågan. Man är
uppenbart ointresserad av att diskutera
utbildningens kvalitet och man syns inte
avse att vidta några åtgärder för att
hjälpa upp de brister som utan tvivel
finns. Denna regeringens hållning ger
anledning till mycket allvarlig kritik.

En stor del av de brister som nu
konstateras i skolans resultat har sin
uppkomst i det sätt på vilket man genomför
reformerna. Nya reformer hastas
igenom utan att vara tillräckligt förberedda.
Man inför gärna nyordning i
skolorna, men man ser inte till att de
som skall genomföra den har möjlighet
att göra det på ett ordentligt sätt.

Den socialdemokratiska reformivern
gör att även i och för sig önskvärda och
välbehövliga reformer ofta stannar på
papperet. På det sättet får man en betydande
oro ute i skolorna, och arbetsförhållandena
för elever och lärare har
kunnat betecknas enligt en skala från
”mindre gynnsamma” till ”outhärdliga”.
Situationen har sannerligen inte
förbättrats av att regeringen under
många år visade ointresse för arbetsmiljön
i skolorna.

Regeringens utbildningspolitiska åtgärder
och visioner har under senare år
tillförts ett nytt och oroväckande dra£
som vi valt att ge den gemensamma beteckningen
utbildningssocialism. Därmed
avses inte bara den strävan efter
utbildningsmonopol och läromedelsmonopol
som finns. Dit hör också det tilltagande
enpartiväldet i de utredningar
som planlägger den framtida utbildningen
liksom socialdemokraternas allmänt
kollektivistiska syn och deras tilltagande
ovillighet att se människorna
som enskilda individer. Detta avslöjas
bl. a. i olika kvoteringssystem.

Socialistisk är också den nya jämlikhetssvnen
på utbildningspolitiken. Hittills
har det varit varje individs lika
möjligheter att ta till vara sina anlag
och önskningar som stått i centrum för
skolans arbete. I framtiden synes det
som om det — om socialdemokraterna
får tillfälle att förverkliga sina visioner
— alltmer blir skolans och lärarnas
skyldighet att se till att ingen elev avviker
från genomsnittet. För att nå det
målet duger inte den hittills förda skolpolitiken,
har statsministern funnit.

Herr talman! Mot denna bakgrund
agerade vi i valrörelsen, tog upp dessa
frågor och ställde olika krav, som jag
skall återkomma till. Det visade sig då
att lärare och föräldrar i betydande utsträckning
slöt upp kring dessa synpunkter.
Folkpartiet, som efter vissa
piruetter i stort sett anslöt sig till den
kritik som vi anförde, har fortsatt agera
på det området. Det måste naturligtvis
väcka tillfredsställelse hos oss som

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

tog detta initiativ. I den mån centerpartisterna
deltagit i den utbildningspolitiska
debatten under valrörelsen synes
också de ha instämt i stora delar
av denna kritik.

Hur har nu socialdemokraterna reagerat
och agerat? Enligt min uppfattning
har vi fått en bekräftelse på att
man här tangerar deras ofelbarhetsdogm.
Herr Thorstcn Larsson var i viss
mån inne på denna fråga i sitt anförande.
Jag har en cirkulärskrivelse, som
heter Skola för jämlikhet och som gått
ut från den socialdemokratiska partiledningen.
Där finns en arbetsgrupp
under Ingvar Carlssons ledning. I den
skriften utgår socialdemokraterna från
den debatt vi förde här i våras.

Man säger att socialdemokraterna under
vårriksdagens sista vecka attackerades
häftigt av moderaternas Gunnar
Wallmark och Gösta Bohman, och med
utgångspunkt i detta sägs att ”de på
politiska värderingar grundade åsiktsskillnaderna
om skolpolitiken ingalunda
är ur världen”. Man talar om de reformer
som gjordes under 1960-talet
och säger: ”Syftet bakom dem har varit
att ge fler unga en bredare och mer
tidsenlig utbildning och att riva ned de
ekonomiska och sociala spärrar som
hindrat en allsidig rekrytering till högre
utbildning. Men skolkonservatismen
lever kvar. Den är ett hot mot vad som
uträttats — beslut kan rivas upp eller
undergrävas. Samtidigt kan de bakåtsträvande
krafterna fungera som broms
när det blir fråga om att genomföra de
reformer på förskolans och vuxenutbildningens
område som blir 70-talets
stora uppgifter.”

Detta innebär med andra ord att så
snart någon försöker ta upp en saklig
debatt i utbildningspolitiska frågor använder
sig socialdemokraterna -—- de
gjorde det i varje fall under valrörelsen
— av tekniken att hota människor och
säga att de skulle vilja riva upp allt vad
som tidigare beslutats. I motsats till de
angrepp som vi riktade mot socialdemokraterna
under valrörelsen och som

Allmänpolitisk debatt
var grundade på ordagranna citat av
de ledande socialdemokraternas uttalanden
påstår alltså socialdemokraterna
■— och enligt vad herr Thorsten Larsson
nu säger skall statsminister Palme
så sent som i går även ha riktat sig till
de övriga borgerliga partierna med sådan
kritik — att vår politik innebär eu
utbildningskonservatism och att vi är
bakåtsträvare som vill riva upp tidigare
beslutade reformer. Det är inte bara
osakligt utan jag vill beteckna det som
direkt oförskämt att utslunga påståenden
om vilja från vår sida att riva upp
skolreformer utan att belägga dessa påståenden
med något enda sakligt underlag.
Detta sätt att agera i debatten vill
jag brännmärka. Det leder sannerligen
inte till en saklig diskussion i de aktuella
frågorna.

Ett annat sätt att agera som jag personligen
mött berör en ofelbarhetsdogm
då man blir så förbittrad över kritik
att man använder vad jag skulle vilja
kalla ”vet hut-tekniken”, d. v. s. att det
är oförskämt att över huvud taget framföra
någon kritik mot det socialdemokratiska
partiets agerande i vissa frågor.

Jag har, herr talman, velat peka på
den debatteknik som det socialdemokratiska
partiets företrädare använt i
valdebatten när det gäller utbildningspolitiken
— och det är uteslutande den
jag talar om. Jag har inte här för avsikt
att gå in på någon av sakfrågorna. De
diskussionerna får ske vid ett senare
tillfälle. Jag vill emellertid framföra de
krav som vi ställde under valrörelsen
och som jag alltjämt anser vara aktuella.

1. En kontinuerlig, omsorgsfull och
offentligt redovisad vetenskaplig uppföljning
av hur undervisningen svarar
mot de uppställda målen. Dessa forskningsuppdrag
skall handhas i första
hand av forskare och forskningsinstitutioner
fristående från de centrala undervisningsmvndigheterna.

2. En analys bör snarast ske av orsakerna
till den konstaterade försäm -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt
ringen av kunskaperna i framför allt
moderna språk, svenska och matematik.
De metodiska och pedagogiska åtgärder
som därvid visar sig erforderliga måste
omgående vidtas.

3. Utredningen om skolans arbetsmiljö
skall ges tilläggsdirektiv att även
ta upp undervisningsgruppernas och
skolenheternas storlek till behandling.

4. Reformer på utbildningens område
får icke fortsättningsvis genomföras
utan hänsyn till erfarenheter, fullbordad
försöksverksamhet, ekonomiska
realiteter. Berörda grupper måste ges
en fullgod och uttömmande information.
Erforderliga läromedel måste finnas
tillgängliga redan vid starten. Statsmakternas
reformbeslut måste koordineras
med utfästelser om kommunal
medelsanvisning. Inga fler ”pappersref
ormer”!

5. Läroplansrevisionerna måste ske i
öppna former. Samhället måste — genom
att ge lärare, skolledare, föräldrar
och elever reella möjligheter att påverka
utvecklingen — utnyttja de erfarenheter
som finns från skolans dagliga
arbete.

6. Den av riksdagen fastställda målsättningen
för grundskolan, att den i
samarbete med hemmen skall främja
elevernas allsidiga utveckling samt därvid
meddela eleverna kunskaper och
öva deras färdigheter, får inte rivas
upp.

7. Fri konkurrens inom läromedelsproduktionen.
Tendenser till snedvridning
av konkurrensen och monopolisering
måste bestämt avvisas. Universitetskanslerns
påbud om konkurrensbegränsning
måste omedelbart återkallas.

8. Utbildningspolitiken måste förankras
i öppna, allsidigt sammansatta utredningar.
U 68 måste ges parlamentarisk
sammansättning.

9. Varje individ måste garanteras likvärdig
behandling. Inga orättfärdiga
kvoteringssystem.

Herr talman! Det var dessa nio punkter
vi framförde under valrörelsen. De
kvarstår alltjämt aktuella, och jag kan

alltså försäkra att vi kommer att arbeta
för att dessa punkter i alla delar genomförs.
Någon debatt i sakfrågorna
har jag inte tagit upp, och jag har medvetet
avstått från att göra detta. Jag har
likväl velat göra dessa reflexioner med
anledning av visst agerande i valrörelsen.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Skoldebatten har under
sommaren och hösten pågått med oförminskad
intensitet. Med tanke på att
större delen av svenska folket på ett
eller annat sätt berörs av de genomgripande
förändringar som skolan genomgått
eller fortfarande genomgår är detta
i och för sig kanske inte särskilt överraskande.
Men det är också ett nog så
talande bevis på att allt inte är väl beställt.

Det är självfallet värdefullt att skolfrågorna
blir föremål för en debatt.
Man skulle dock önska att denna debatt
vore litet mer nyanserad och stringent.
Svepande generaliseringar och känsloladdade
slagord gör ingen nytta. Begrepp
av typen ”den nya skolan” är så
vaga och diffusa att de i det närmaste
är meningslösa. Vilken ny skola, frågar
man sig. Det allmänna skolväsendet omfattar
11—12 klasser med en rad olika
ämnen och aktiviteter. De problem man
diskuterar måste identifieras och lokaliseras
bättre för att det inte skall uppstå
ständiga missförstånd.

Det är likaledes meningslöst att tala
om den gamla skolan. När upphörde
den gamla skolan, och när började den
nya? Både felaktigt och vilseledande är
det vidare att teckna en skarp kontrast
mellan det gamla och det nya utan att
ange vad man egentligen talar om. Det
finns vidare skäl att uppmärksamma

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

att mänga av skolans problem egentligen
inte är skolans problem utan i stället
samhällsproblem i vid bemärkelse.
Det gäller allehanda anpassningsproblem
som drabbar människor i ett ständigt
föränderligt samhälle med exempelvis
kraftig urbanisering och stark
invandring. Mellanöls- och narkotikaproblemen
är egentligen inga skolproblem
men har blivit detta genom att så
många ungdomar går i skolan. Detsamma
gäller de alltmer uttalade våldstendenserna.
Eleverna tar med andra ord
med sig sina problem från hem, kamratgäng
och samhälle till skolan. I det
stora kollektivet kan dessa problem få
ytterst allvarliga konsekvenser. De
omöjliggör inte sällan allt meningsfullt
arbete i skolan. De visar sig inte sällan
vara nära nog omöjliga att bemästra
med de medel skolan förfogar över.

Att många problem har sina djupaste
rötter utanför själva skolan innebär
självfallet inte att skolan inte skall söka
hjälpa till med att lösa dem, men är en
lättsinnig och ansvarslös politik att förvänta
sig att skolan ensam skall kunna
klara av dessa problem. Fostran i vid
bemärkelse är en uppgift för många intressenter.
I den uppgifts- och ansvarsfördelning
som måste göras och som
måste göras mera medvetet och realistiskt
har skolan självfallet sin givna
uppgift. Men det får inte bli så att reformer
på skolans område blir surrogat
för effektivare insatser på andra områden
i samhället. Det får inte heller bli
så att samhället stillatigande ser på,
hur skolans lärare och övrig personal
kämpar en ojämn kamp mot allehanda
destruktiva tendenser utan att man ställer
erforderliga resurser till förfogande.

Det är framför allt två problem som
under den senaste tiden tilldragit sig
allmänhetens uppmärksamhet. Det ena
gäller disciplinen i skolorna, framför
allt på grundskolans högstadium, och
det andra språkundervisningen och i
någon mån kvalitetsfrågorna i stort vad
gäller gymnasiet.

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 35

Allmänpolitisk debatt

Diverse larmrapporter från universiteten
om dåliga resultat av det första
året med PUKAS-systcmet reflekterar
sannolikt lika mycket effekterna av undervisningen
i skolan som universitetens
egna problem. Med andra ord:
misslyckandena vid universiteten kanske
i själva verket är en direkt följd av
mindre lyckade studier i grundskola
och gymnasium.

Jag skall inte här närmare beröra
skolans ordningsproblem, då jag medverkar
i utredningen av skolans inre arbete,
SIA. Men jag vill i sannna stund
ha sagt att det förhållandet att en statlig
kommitté arbetar med dessa problem
verkligen inte utgör något skäl till
att den offentliga debatten om dessa
problem skall avstanna. Det är tvärtom
högst angeläget att problemen diskuteras.
Det är bara att hoppas att debatten
blir konstruktiv och realistisk. Problemen
är så svårbemästrade att varje bidrag
i form av konkreta förslag är välkommet.

Debatten om gymnasiets kvalitetsproblem
i allmänhet och språkundervisningen
i synnerhet har kommit med den
kronologiska precision man kunnat vänta.
Den första elevkullen från det nya
gymnasiet lämnade efter diverse trassel
med avslutningsdag skolan våren 1969.
Den första larmsignalen från universiteten
kom redan följande höst. Därefter
har förts en ständig debatt i olika media,
och den visar inga tecken till att
vara avslutad.

Språkdebatten har dock enligt min
mening i alltför hög grad rört sig om
exklusivt metodiska problem. Man har
med andra ord i någon mån fört fel
debatt. Bristerna i språkfärdighet är
sannolikt inte bara resultat av en alltför
ensidig undervisningsmetodik utan
också symptom på brister av mera generell
art, fast bristerna ännu inte
märks lika tydligt i andra ämnen. Motiven
för de krav på en utvärdering
av skolans verksamhet som tidigare
med kraft framförts från folkpartiets

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

sida har inte försvagats utan tvärtom
förstärkts.

Eftersom gymnasiestudierna främst
syftar till att förbereda eleverna för
fortsatta studier vid universitet och
högskolor, är det angeläget att kontakten
och samordningen mellan dessa båda
utbildningsanstalter är god. Från
universitetens sida klagas det en hel
del på att studenterna har dåliga förkunskaper.
Skolans myndigheter och
utbildningsdepartementet möter inte
sällan dessa klagomål med förvåning.
Gymnasiets läroplaner är ju direkt anpassade
till kraven från universiteten,
heter det. Man syftar då främst på gymnasieutredningens
avnämarundersökning.

Det kan förvisso förhålla sig så att
uppställda mål inte förverkligats. Det
har faktiskt hänt förr på skolans område
lika väl som på andra områden.
Därtill kommer i detta speciella fall en
annan omständighet. Man tycks alldeles
ha förbisett att de önskemål som kom
till uttryck i avnämarundersökningen
och som i hög grad kom att bli bestämmande
för utformningen av läroplanen
i gymnasiet i mycket hög grad
underminerats av utvecklingen under
1960-talet och detta till yttermera visso
genom gymnasiereformen själv.

När avnämarna i undersökningen,
som ägde rum våren 1961, presenterade
sina önskemål beträffande undervisningen
i gymnasiet, t. ex. inslaget av
grammatikundervisning i språkstudierna,
skedde detta självfallet mot bakgrunden
av de erfarenheter de hade av
den tidens studenter. Något annat var
ju inte möjligt. Utvecklingen på skolans
område har emellertid gjort dessa bedömningar
från år 1961, som ju i realiteten
var ett slags prioritering av gymnasiets
studieresurser, inaktuella och
därmed i viss mån irrelevanta i nuläget.

De viktigaste förändringarna gäller
avskaffandet av examenssystemet. Det
har med nödvändighet lett till en större
spridning i fråga om kunskaper och
färdigheter bland de elever som lämnar

gymnasiet för vidare studier. Det måste
för övrigt ha varit en förutsedd effekt
av slopandet av ”utkuggningssystemet”.
Det innebär i klartext att många som
under tidigare system skulle ha kuggats
ut eller gått om ett år och då bättrat
på sina kunskaper, nu får sitt slutbetyg.
Kunskapsstandarden hos den svagaste
gruppen är med all sannolikhet
ganska låg.

På liknande sätt har helt visst övergången
från realskola till den examensfria
grundskolan lett till en försämring
av förkunskaperna — kanske framför
allt i språk — bland en hel del elever
som börjar gymnasiet. Tillkomsten av
fackskolan har vidare lett till att en
inte obetydlig del elever, som eljest
skulle ha gått i gymnasium, nu söker sig
dit. övergången till femdagarsvecka har
säkerligen också haft en viss effekt. Antalet
läxläsningsdagar har ju reducerats
med 20 procent, från fem till fyra
dagar.

Den samlade effekten av dessa i vissa
fall djupgående förändringar måste med
nödvändighet vara att 1970 års student
är en annan ”skolprodukt” än 1960 års
student. Hur stora skillnaderna är låter
sig inte bedömas utan närmare undersökningar.
Man bör dock ganska tveklöst
kunna dra den slutsatsen att många
nyinskrivna studenter är illa rustade för
universitetsstudier med de krav på kunskapsstandard
och snabbhet i studierna
som man ännu söker upprätthålla. Kvalitetsfrågorna
i skolan har enligt min
mening negligerats i alltför hög grad.

Det är mot denna bakgrund ingalunda
förvånande att klagomål över bristande
förkunskaper — inte minst i just främmande
språk — duggar tätt eller att man
börjat resonera om att införa ett slags
collegeår mellan gymnasiet och de
egentliga universitetsstudierna. Jag skall
nöja mig med ett enda exempel på kritiska
synpunkter från universiteten, en
alldeles färsk rapport från utbildningsbyrån
vid Lunds universitet.

Det heter i denna rapport, daterad
den 9 oktober, att det inom flera ämnes -

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

:ir>

områden föreligger stora svårigheter
att förena kravet på genomströmning
med de kvalitetskrav i fråga om färdigheter
och kunskaper som fastställts i
normalstudieplanerna. Följden blir kompromisser
mellan dessa båda krav. Eftersom
avvägningen eller prioriteringen
mellan dessa krav görs olika vid olika
institutioner blir slutresultatet ”att formelt
likvärdiga betyg fått ett i realiteten
synnerligen varierande värde, beroende
på vid vilket lärosäte betyget utfärdats”.

Svårigheten att uppnå fullvärdiga studieresultat
på rimlig tid bottnar ofta i
de studerandes förkunskaper, inte minst
i främmande språk. Det heter i rapporten:
”Tydligt är att de studerandes kunskaper
och färdigheter i många fall inte
motsvarar vad som borde kunna förutsättas
med utgångspunkt i gymnasiets
kursplaner. Detta kan få till följd att
startnivån för universitetets undervisning
måste sänkas, vilket i sin tur medför
antingen att studietiden förlängs eller
att — om kravet på en viss genomströmning
upprätthålls — de kvalitetskrav
som uppställts i normalstudieplanerna
måste eftersättas. Inget av dessa
alternativ kan rimligtvis accepteras; de
för utbildningen närmast ansvariga försätts
härigenom i en orimlig situation.
Problemet kan inte lösas enbart genom
lokala åtgärder — effektivisering av
undervisningen etc. ■— utan det fordras
också centralt initierade åtgärder för
att åstadkomma en bättre samordning
mellan gymnasiets och universitetets undervisning.
”

Kontakten mellan universitet och
gymnasium har successivt försvagats.
Till en början avlades ju själva studentexamen
vid universiteten. Den var ett
slags inträdesprov. När den senare flyttades
till läroverken skedde examinationen
inför universitetsprofessorer, och
även om inslaget universitetslärare
minskades något på senare tid så fanns
det ändå god kontakt ända fram till det
att censorsinstitutionen avskaffades.
Som ersättning inrättades en s. k. fack -

Allmänpolitisk debatt
inspektion. Enligt riksdagens beslut
skulle gymnasieinspektörerna rekryteras
bl. a. bland lärare vid universitet
och högskolor. Inslaget tycks dock ha
blivit relativt begränsat.

Det framstår därför som en uppenbar
brist att kontakten och samverkan
mellan gymnasiet och dess främsta avnämare
är så obetydlig som den är. Det
finns skäl att i detta sammanhang erinra
om att förslag om inrättande av ett
särskilt organ för samordning och fastställande
av kompetensvillkor framfördes
i början av 1960-talet men att det
alldeles kommit bort.

Arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning
föreslog i skrivelse till Kungl. Maj :t
år 1962 att ett statens kompetensråd
skulle inrättas. Det skulle vara ett ”rådgivande
och samordnande organ i fråga
om meritvärdering och kompetens”. Det
motiverades då främst av den framväxande
grundskolan men ansågs också
få betydelse för gymnasiets del. Gvmnasieutredningen,
som framlade sitt betänkande
följande år, erinrade om denna
framställning och framhöll att det
var synnerligen angeläget att detta råd
eller en motsvarande institution skapades.
Detta organ skulle medverka vid
utformandet av bl. a. intagningsbestämmelser
och urvalsinstrument. Utredningen
hänvisade för övrigt till att 1955 års
universitetsutredning framfört liknande
tankar.

Departementschefen — det var då
Ragnar Edenman — fann visserligen
kompetensproblemen besvärliga men avvisade
i detta läge tanken på ett särskilt
organ för dessa frågor. De borde i stället
bli föremål för utredning av särskilda
sakkunniga. I de på denna punkt rätt
oklara direktiven till kompetensutredningen
framhölls att de sakkunniga
skulle lägga fram förslag till en effektiv
organisation för handläggning av dessa
frågor inom berörda statliga myndigheter.
Den väsentliga frågan om en samordning
försvann därmed redan innan
utredningen påbörjades och har följd -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

riktigt nog kommit helt i skymundan i
det fortsatta arbetet. Något förslag som
tillnärmelsevis liknar det som framfördes
av arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning
år 1962 och av gymnasieutredningen
1963 och som uppenbarligen
föresvävade dåvarande ecklesiastikministern
har såvitt jag kunnat finna
inte framlagts.

1960-talets utbildningsreformer har
lett fram till ett system med tre från
varandra fristående, nivågrupperade system:
grundskola, gymnasieskola och
högskola. Den tidigare så goda kontakten
och samordningen har ersatts av
isolering. Det föreligger ett uppenbart
behov av bättre samordning mellan
framför allt gymnasium och universitet,
vilka ju dessutom sorterar under olika
tillsynsmyndigheter. Frågan om ett samordningsorgan,
som därtill svarar för
intagning till all postgymnasial utbildning,
bör med det snaraste utredas. Det
bör uppmärksammas att en del utbildningsanstalter
tillhör andra departement
än utbildningsdepartementet. Ett
sådant organ skulle också kunna fylla
behovet av utvärdering av skolans verksamhet.

Vid sidan av dessa båda angelägenheter
— utvärdering av skolans verksamhet
och skapande av bättre samordning
mellan skilda delar av det omfattande
utbildningssystemet — föreligger
ett tredje mycket viktigt behov,
nämligen en bättre samordning av den
forskning rörande pedagogiska frågor
som bedrivs inom olika institutioner.
Det skall ingalunda förnekas att det
forskas en hel del på skolans område,
men samordningen tycks vara i det närmaste
obefintlig med följd att väsentliga
problem blir bortglömda eller förda
åt sidan i brist på tillgängliga resurser
eller också att onödig dubbelforskning
utförs på andra områden. Informationen
om utförda forskningsprojekt är
även bristfällig.

En medveten planering och en samlad
prioritering bland tänkbara projekt

framstår som något högst angeläget. Det
föreligger en uppenbar risk för att de
såväl ekonomiskt som personellt begränsade
resurserna plottras bort och
att angelägna behov därmed inte kan
tillgodoses.

Det är möjligt att dessa tre uppgifter
— utvärdering av skolans verksamhet,
samordning av läroplaner och undervisning
på skilda nivåer samt forskningsplanering
— skulle kunna skötas
av ett och samma organ, kanske ett institut
liknande statens psykologisk-pedagogiska
institut, vilket aldrig fick
den betydelse det kunde ha fått, om det
erhållit tillräckliga resurser. Frågan bör
under alla omständigheter bli föremål
för allvarliga överväganden.

1960-talet kommer otvivelaktigt att gå
till historien som ett decennium präglat
av sjudande reformverksamhet på
skolans område, en reformverksamhet
som i hög grad bär de höga ambitionernas
och de vackra utopiernas signum.
Den klyfta mellan djärva visioner och
en motspänstig verklighet som vi nu
upplever bör utgöra ett memento inför
framtida reformverksamhet. Besinning
och realism är inga dåliga ledstjärnor i
samhällsarbetet.

Det ter sig slutligen, herr talman, naturligt
att i denna den sista remissdebatten
i första kammaren citera några
ord som yttrades i den första av denna
kammares remissdebatter, den som hölls
i januari 1867. Frågan gällde visserligen
inte skolan utan en annan verksamhet
som då var under febril utveckling,
nämligen järnvägsbyggandet. Problematiken
är dock i viss mån densamma. Vi
har, förklarade en talare, en benägenhet
att ”gå något för fort till väga”, att
”sätta i verket med brådstörtande fart”.
I det läget har vi all anledning att följa
det råd en annan av talarna från 1867
års remissdebatt gav: ”att icke göra oss
några illusioner utan — — — se vår
ställning fast och allvarligt i ansiktet”.
Och följer vi det rådet, kan vi måhända
finna tröst och uppmuntran i ett annat
av de visdomsord som yttrades i

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

första kammaren vid detta tillfälle: Låt
oss inte vara missmodiga, låt oss hysa
förtroende för oss själva och våra egna
krafter, nar det gäller att ta itu med de
svåra problemen.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! I gårdagens och dagens
debatt har berörts många olika frågor
som gäller både vår inrikes- och vår
utrikespolitik. Jag skall så här i slutet
av debatten beröra ett för riksdagen
internt problem.

När vi kom hit i morse var det delat
på kammarens bord ett brev riktat till
riksdagens ledamöter från snabbprotokollets
maskinskrivare. Av det brevet
framgår att maskinskrivarna hade i en
skrivelse den 19 september 1969 från
organisationsutredningen tillfrågats, om
de var intresserade av fortsatt arbete,
och ombads att avge skriftligt svar.

När riksdagen i maj detta år antog
grunderna för enkammarriksdagens förvaltnings-
och personalorganisation bestämdes
att 12 maskinskrivare skulle
beredas arbete vid snabbprotokollet.
Under sommaren har det gjorts en utredning
om hur riksdagstrycket snabbast
skall kunna komma riksdagsledamöterna
till handa. Den utredningen
har företagits utan att stenografer och
maskinskrivare underrättats därom,
långt mindre getts tillfälle att följa utredningen.

Den 31 juli erhöll den berörda personalgruppen
ett stencilerat brev från förvaltningskontoret
med förfrågan om de
var villiga att delta i försöksverksamhet
under hösten med en s. k. IBM Composer,
dvs. en metod som innebär att
utskrift och sättning av ett anförande
sammanslås till ett enda moment. I brevet
nämndes ingenting om att riksdagen
inte i fortsättningen skulle vara arbetsgivare
för denna personalgrupp.

I ett nytt stencilerat brev av den 26
augusti uttalades, att personalbehovet
vid enkammarriksdagen med all sannolikhet
komme att bli så stort att det inte
skulle kunna tillgodoses enbart genom

Allmänpolitisk debatt

rekrytering från den nuvarande kåren
av maskinskrivare.

Dagen därefter var en annons införd
i dagspressen, där Beckmans Tryckerier
sökte composeropcratörer. I brevet hade
personalen ombetts att ta kontakt
med detta företag med anledning av
den annons som hade aviserats i brevet.

De anställda vände sig till företaget
och fick därigenom reda på att riksdagen
inte längre skulle vara deras arbetsgivare.

Det arbete som har erbjudits dem vid
Beckmans Tryckerier är i väsentliga
stycken annorlunda än det arbete som
de utfört åt riksdagen både vad gäller
förläggningen i tid och arbetets innehåll.

Det här ärendet reser en rad frågor:

Hur kan ett riksdagens organ, som
verkar i ett hus där det under så många
år förts så många diskussioner om företagsdemokrati,
om insyn och medinflytande
över huvud taget, tillsätta en utredning
som innebär en total omprövning
av en personalgrupps arbetsuppgifter
utan att denna personalgrupp
över huvud taget informerats därom?

Varför får inte en sådan personalgrupp
delta i ett sådant utredningsarbete? Hur

är det möjligt att man i skrivelse
efter skrivelse gör det troligt för denna
personalgrupp att den även fortsättningsvis
skall kunna räkna med fortsatt
anställning?

Hur är det möjligt att personalen nu
därför att den inte sökt anställning vid
Beckmans Tryckerier plötsligt uppsagts
av riksdagen? Uppsägningarna
kom personalen till del i går.

Herr talman! Det är en utomordentligt
skicklig och mycket lojal grupp anställda
i riksdagen som i dag är djupt
bedrövad över den personalpolitik som
tillämpats i detta fall.

Jag har ingen möjlighet att rikta någon
hemställan till kammaren om beslut
i denna fråga. Men jag ber, herr
talman, att från denna talarstol få rikta
en maning till förvaltningskontorets

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt
styrelse att den måtte återkalla det uppdrag
som getts åt utredningen för översyn
av riksdagstrycket eller på annat
sätt gripa tag i denna fråga och vrida
den rätt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av herr Brundins inlägg
rörande den skrivelse som delats ut på
våra bänkar.

Jag tror att herr Brundin egentligen
tar till litet större ord än vad som är
befogat i detta sammanhang.

Jag vill först erinra om att den fråga
det här gäller aktualiserats genom att
förvaltningskontoret tillsatt en utredning
om det lämpligaste sättet att få
snabbprotokollet tryckt i fortsättningen.
Efter denna utredning, som herr
Wärnberg suttit som ordförande i, och
efter anbudsförfarande har man kommit
fram till att det bästa sättet att
trycka protokollen blir genom ett offsettryckförfarande.
Här kommer då den
nya rationella mekaniseringen in i bilden,
och man skall vid snabbprotokollens
framställning använda det nya s. k.
eomposersystemet.

Vid ett sammanträde i förvaltningskontorets
styrelse, då jag var närvarande,
upplystes vi om att den personalkategori,
som nu lagt denna skrivelse
på riksdagsledamöternas bänkar, kunde
få anställning hos och direkt gå över
till den som vi hade stannat för av anbudsgivarna.
För mig framstod övergången
inte som något problem vid det
tillfället. Jag är nämligen väl medveten
om på grundval av erfarenheter från
tidningsvärlden att det inte är så förfärligt
märkligt att skola om sig till att
skriva på de nya maskinerna. I stort
sett är det ju fortfarande fråga om
maskinskrivning. Det har till och med
sagts av dem som gått på en utbildningskurs
att de kan prestera ännu
bättre resultat på composermaskinen
än vad de kan på skrivmaskin.

Jag vet inte hur själva gången sedan
har varit i ärendet, ty vi har inte efter
detta haft den saken uppe i förvaltningskontorets
styrelse, i varje fall inte
när jag varit närvarande. Jag är
emellertid rätt förvånad över att man
här inför kammaren vid plenum lägger
fram en protest som rör en facklig fråga,
innan vi i förvaltningsstyrelsen har
haft möjlighet att ta ställning. Åtminstone
har jag, som sagt, inte varit med och
kunnat ta ställning till detta.

Jag skall med herr talmannens tilllåtelse
be att få läsa upp en skrivelse
som berör en person som direkt omnämnts
i den skrivelse som lagls på
kammarledamöternas bord, nämligen
herr Wärnberg. Han hade begärt ordet
tidigare, men han har sedan måst
resa härifrån.

Herr Wärnberg anför i skrivelsen:

”På ledamöternas bänkar bär i dag
utdelats en mångfaldigad skrivelse från
snabbprotokollets maskinskrivare. Med
anledning av att jag namngivits i bihang
till skrivelsen och att anklagelser
riktas mot en utredning som jag varit
ordförande för och som haft att fullfölja
riksdagens och förvaltningskontorets
styrelses beslut anser jag mig böra
ta kammarens tid i anspråk en stund.

Skrivelsen är ett mycket märkligt dokument,
dels genom sättet för dess utdelning,
dels för att den innehåller flera
felaktigheter, dels därigenom att den
utelämnar viktiga förhållanden såsom
bland annat resultatet av de fackliga
förhandlingarna, som ställer frågan i en
helt annan belysning.

Jag har den uppfattningen att anställningsfrågor
skall lösas av de organ
som utsetts till detta och inte genom
godkänd utdelning av skrivelser på
riksdagsledamöternas platser. Denna
aktion måste tolkas som en påtryckningsaktion
i en facklig fråga, som nu
närmast kan betraktas ha s. k. vild karaktär.
”

Detta är alltså ordförandens i utredningen
syn på den här frågan.

Låt mig sedan tillägga att för egen

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

3!»

del hade jag den uppfattningen — och
den delades väl av alla i förvaltningskontorets
styrelse — att det inte kunde
ha så förfärligt stor betydelse vem som
är arbetsgivare i detta sammanhang.
Arbetsplatsen blir ju densamma. Det
finns kanske andra synpunkter som jag
inte känner till, men detta är det intryck
jag fått.

Herr BRUNDIN (in) kort genmäle:

Herr talman! Om man är av den uppfattningen
att det inte spelar någon roll
för en enskild människa vem som är
hennes arbetsgivare, då tror jag inte att
man har förutsättningar att förstå den
reaktion som den här personalgruppen
nu visar.

Och den som tycker att det är felaktigt
att vända sig till riksdagens ledamöter,
när man arbetar åt riksdagen,
har kanske inte heller så särdeles stor
förståelse för det behov av insyn och
medinflytande som så starkt växer fram
i vårt samhälle.

Detta brev är ju dock tillkommet efter
det att man har mottagit besked om att
man är uppsagd från riksdagen fr. o. m.
den 1 januari 1971. Dessförinnan hade
man fått ett brev, daterat den 30 september,
vari det bl. a. står: ”Förvaltningskontoret
vill därför fästa Er uppmärksamhet
på att riksdagen beslutat att
tjänstemän hos riksdagen skall, oavsett
tidsbegränsade förordnanden, vara garanterade
att kvarstå hos riksdagen åtminstone
så lång tid efter årsskiftet som
motsvarar gällande uppsägningstider.”

Herr BOHMAN (in):

Herr talman! Under hela gårdagen
diskuterade riksdagen den allmänekonomiska
situationen. Såväl oppositionen
som regeringspartiet gjorde med ledning
av tidigare tillgängligt siffermaterial
försök att ställa prognoser för den
framtida utvecklingen. Mot bakgrunden
av dessa försök betygsatte vi regeringens
s. k. stabiliseringspaket.

Allmänpolitisk debatt

Som väntat bröt sig meningarna mellan
optimistiska och pessimistiska betraktelser.
Olikheterna i fråga om både
politiska och rent sakliga värderingar
spelar naturligtvis en stor roll när man
gör sådana här bedömningar. Men båda
sidor har ett alldeles klart intresse av
att i största möjliga utsträckning begränsa
motsättningarna och att kunna
utgå ifrån ett gemensamt faktaunderlag
för debatten — om man nu kan tala
om fakta då det gäller spådomar om
handelsbalans och investeringsutveckling.

I morse fick vi i radions eko veta att
konjunkturinstitutet i går eftermiddag
hade offentliggjort sin höstrapport innehållande
relativt optimistiska förväntningar
inför kommande år, vilket enbart
är bra. Av vissa av finansministerns
uttalanden här i kammaren i går
skulle man kunna dra den slutsatsen att
finansministern själv hade tagit del av
denna rapport, innan den offentliggjordes.
Några säkra slutsatser i det hänseendet
kan man kanske inte dra. Nu är
finansministern Gunnar Sträng inte här.
Jag vet att han är förhindrad, och de
frågor som jag skulle vilja ställa till
honom får jag därför i stället ersätta
med några beklaganden.

Först och främst tycker jag att det är
utomordentligt otillfredsställande att
man inte har lyckats åstadkomma en
sådan synkronisering av denna offentliga
ekonomiska debatt att konjunkturinstitutets
höstrapport hade kunnat vara
tillgänglig för oss alla, innan riksdagen
diskuterar den ekonomiska situationen.
Eftersom jag nu vet att finansministern
själv har tagit del av rapportens
uttalanden eller i varje fall fått
dem föredragna för sig innan rapporten
utsändes i korrektur, tycker jag att
det är beklagligt att han eller andra inte
har kunnat se till att även de politiska
meningsmotståndarna fick tillgång till
rapporten eller i varje fall något slags
sammanfattning av dess innehåll.

Jag gör detta uttalande samtidigt som
jag vitsordar att finansminister Gunnar

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt
Sträng i debatten inte på något sätt
missbrukade sina förhandskunskaper.
Rapporten innehåller nämligen, som jag
nyss sade, vissa optimistiska uttalanden,
som finansministern kunde ha haft nytta
av i debatten med mig och andra.
Men rapporten innehåller också åtskilligt
annat material, som väsentligt stärker
den argumentering som framfördes
från oppositionens sida. Det är mot bakgrunden
härav ännu mer otillfredsställande
att konjunkturinstitutets material
inte hade gjorts tillgängligt för oss alla
vid gårdagens debatt.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Den allmänpolitiska debatten
har nu pågått i två dagar, och
jag tror att ledamöterna med intresse
har både deltagit i debatten, lyssnat till
den och lagt ned mycket arbete på de
anföranden som skulle hållas.

Under sådana förhållanden är det
mycket anmärkningsvärt att en bok
med siffermaterial som kan sägas vara
av grundläggande betydelse för debatten
kommer ut på förmiddagen under
den andra debattdagen. Det är en ordning
som inte kan accepteras. Jag vet
inte vem som har felat, om konjunkturinstitutet
har räknat med att få fram
boken tidigare, om riksdagen har valt
fel datum eller om regeringen har önskat
att få debatten nu. Det är under alla
förhållanden en så felaktig ordning att
den måste påtalas. Sådant får inte lov
att förekomma i fortsättningen.

Härtill kommer att finansministern i
går gav oss det beskedet att när vi fick
tillfälle att läsa konjunkturinstitutets
rapport så skulle vi få kännedom om
vissa fakta, vilket visar att han har tagit
del av rapporten. Även om finansministern
inte använde rapporten direkt, kan
han ändå ha haft nytta av den, i varje
fall för hela det resonemang som han
förde i går. Någon jämställdhet i debatten
kan man ju inte tala om när vi
inte har fått fakta som finansministern
kunde åberopa ur konjunkturinstitutets
rapport.

Jag hoppas verkligen — vem som nu
än har felat i detta fall — att något liknande
inte kommer att upprepas utan
att man tänker litet mera på riksdagen
när offentligt material publiceras och
lägger fram materialet vid rätt tidpunkt,
inte dagen efter den då vi hade haft behov
av materialet.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag vill beklaga att konjunkturinstitutets
rapport inte har varit
tillgänglig för kammarens samtliga ledamöter
under den allmänpolitiska debatten.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 54, med anledning av
Nordiska rådets svenska delegations
skrivelse med överlämnande av berättelse
för rådets adertonde session, såvitt
skrivelsen hänvisats till bevillningsutskottet.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 50, i anledning av motioner rörande
medborgarskapslagstiftningen,
in. in.;

nr 51, i anledning av motion om ökad
muntlighet i förvaltningsförfarandet;

nr 52, i anledning av motion om vidgad
tillämpning av kontradiktoriskt förfarande
i förvaltningsärenden, m. in.;

nr 53, i anledning av motion om
skyldighet för myndighet att motivera
beslut;

nr 54, i anledning av motioner om åtgärder
för att stärka det administrativa
rättsskyddet; och

nr 58, i anledning av motioner om
.straff för flygplanskapning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Ang. olovlig värvning

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 59, i anledning av motioner
angående olovlig värvning.

I de likalydande motionerna I: 24,
av herrar Björk och Hansson, samt II:
72, av herr Ericson i Örebro och herr
Göransson, hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om förslag till ändring i paragraferna
19:12 och 19:16 i brottsbalken,
syftande till skärpning och effektivisering
av bestämmelserna mot olovlig
värvning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:24 och 11:72 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få göra några
reflexioner med anledning av detta
enhälliga utskottsutlåtande.

Motionsparet I: 24 av herr Björk och
mig och II: 72 av herrar Ericson i Örebro
och Göransson syftar till en ändring
av brottsbalken för åstadkommande
av skärpning och effektivisering av
bestämmelserna mot olovlig värvning.

Motionernas syfte framgår av den del
av dess text som finns tryckt i utskottsutlåtandet.
Vi har bl. a. anfört:

”De utrikespolitiska motiv som legat
bakom paragrafens tillkomst har under
senare år förändrat karaktär. Problem
uppkommer inte endast genom deltagande
av svensk personal i europeiska
staters krigsmakter. Också uppträdande
av enstaka svenskar i militära konflikter
i avlägsna delar av världen kan föranleda
allvarliga och besvärande missförstånd
om Sveriges utrikespolitik.
Visserligen kan det hävdas att de svenska
statsmakterna inte behöver ta ansvar
för enskilda svenskars handlande
i främmande länder. Men obestridligt
är att ett sådant handlande allvarligt
kan skada inte endast svenska intressen
utan också ett mera allmänt intresse att

främja fredliga lösningar av militära
konflikter. Om det befunnits angeläget
att införa restriktioner för svensk export
av krigsmateriel i syfte att motverka
en intensifiering av militära konflikter
i främmande länder, kan en liknande
argumentering drivas i fråga om
svensk personals engagemang i konflikter
mellan eller inom främmande stater.
Ett generellt förbud för svenska
medborgare att ta värvning i främmande
krigsmakt skulle i dagens läge måhända
inte stå i överensstämmelse med
det allmänna rättsmedvetandet. Däremot
synes tillräckliga skäl föreligga
att skärpa och effektivisera straffbestämmelsen
om värvning till främmande
krigstjänst.”

Utskottet har vid sin behandling av
denna motion i viss mån förbisett att
motionärerna inte i första hand riktar
udden mot de värvade själva, utan mot
själva värvningsverksamheten.

I utlåtandet heter det visserligen:
”Motionärernas önskemål kan tillgodoses
genom införandet av straffbestämmelser
som riktar sig mot den värvade
och genom en utvidgning av det kriminaliserade
området såvitt angår värvarens
straffbarhet.”

Utskottet har alltså dragit fram även
frågan om den värvades handling. Utskottet
uppehåller sig mycket och omständligt
kring problematiken beträffande
den värvades deltagande i främmande
krigstjänst. I och för sig kan det
anföras att andra stater än Sverige har
funnit det oförenligt med sina utrikespolitiska
mål att enskilda medborgare
deltar i militära konflikter, som står i
klar strid med statens utrikespolitiska
strävanden och målsättningar, men att
det knappast torde vara möjligt att här
i Sverige bilda en opinion för detta.

Utskottet har vissa funderingar om
att kunna förhindra dylikt deltagande
i utländsk krigstjänst, därför att det
hävdas i förarbetena till gällande lagstiftning
att Kungl. Maj :t har möjlighet
att i administrativ ordning utfärda reseförbud
för människor som kan tänkas

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Om översyn av steriliseringslagen
avse ta sådan värvning. Utskottet anser
att detta i och för sig är en tillräcklig
garanti.

Det anförda står inte i särskilt god
överensstämmelse med vad samma utskott
tidigare i år sagt om att vidga
svenska medborgares rättigheter att alltid
ha möjligheter att lämna landet. Det
föreligger alltså en diskrepans mellan
utskottets handlingssätt i dessa två frågor.

Vår avsikt var närmast att man skulle
få en skärpning av brottsbeskrivningen
avseende värvaren.

Det har också förts en diskussion i
både motionen och utskottsutlåtandet
angående det förhållandet av Kungl.
Maj:t skall förordna om åtal enligt dessa
paragrafer. Utskottet har hävdat att
det ur utrikespolitisk synpunkt är väsentligt
att initiativet i detta fall inte
tas genom allmänt åtal utan genom att
Kungl. Maj:t från fall till fall förordnar
om åtal. Vi motionärer har svårt att se
att detta kan vara riktigt konsekvent
eller riktigt. Om initiativet åligger
Kungl. Maj:t i dessa fall, måste det från
utländsk horisont framstå som ett klart
ställningstagande i utrikespolitiska frågor
när Kungl. Maj:t underlåter att vidtaga
en sådan åtgärd. Konsekventare
och mera i överensstämmelse med våra
åsikter om neutralitetspolitiken hade
varit att sådana värvningsengagemang
automatiskt ställdes under rättslig
prövning.

Till slut bara några reflexioner om
utskottsbehandlingen. Det har varit ett
mycket omfattande remissförfarande,
och åtskilliga juridiska instanser har
avgivit yttrande. Men enligt motionärernas
åsikt var det nog en viss slagsida
i behandlingen, tv det väsentligaste
ur vår synpunkt har varit de utrikespolitiska
aspekterna: frågan om Sveriges
situation i världen som en neutral
stat, vilken hävdar fredliga lösningar
på konflikter överallt i världen, frågan
huruvida de missförstånd som kan uppstå
genom enskilda svenskars deltagande
i krigstjänst inte är av så väsentlig

betydelse för vår politik att starkare
redskap skulle stå till samhällets förfogande
för beivrande av sådan verksamhet.
Vi är alltså knappast fullt nöjda
med den behandling motionen har fått
i utskottet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om översyn av steriliseringslagen

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 60, i anledning av motioner
om översyn av steriliseringslagen.

Till behandling hade första lagutskottet
förehaft de likalydande motionerna
/: 509, av fru Wallentheim m. fl., och
II: 437, av fru Eriksson i Stockholm
in. fl., vari yrkats, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att steriliseringslagen måtte bliva föremål
för översyn.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:509 och 11:437 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att lagen om
sterilisering bleve föremål för översyn.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Det är roligt att behärskas
av enbart glädje inför ett utskottsutlåtande.
Glädjen hänför sig till
det i och för sig ganska sällsynta att
man får enhälligt bifall till en motion
men också — och i mycket högre grad
— till det faktum att första lagutskottet
så befriande har frångått en två gånger
tidigare principiellt negativ inställning
till samma utredningsyrkande.

Steriliseringslagen berör människors
centrala funktioner och intressen. Människornas
värderingar, krav och uppfattningar
i fråga om det mänskliga
samlivet har starkt förändrats under
senare år i riktning mot ett ökat personligt
ansvarstagande. Av betydelse i

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Om införande

sammanhanget är också de nya möjligheter
och bedömningar som har blivit
en följd av tekniska och medicinska
framsteg. Det är därför naturligt — vilket
också är utskottets mening — att
företa en översyn av steriliseringslagens
bestämmelser.

Samtidigt som jag är glad över att så
att säga en minut i tolv på min riksdagsbana
få uttala ett tack till första
lagutskottet, riktar jag en vädjan till
justitieministern att inte dröja med att
föranstalta om denna översyn.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 61, i anledning
av motion om översyn av bestämmelserna
angående rätt till nödvärn, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om införande av tjänstemannataxering
i första instans

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 49, med anledning av
motioner om införande av tjänstemannataxering
i första instans.

I de likalydande motionerna 1:18,
av herr Petersson, Hans, samt II: 22, av
herr Sjöholm och herr Andersson i Örebro,
hade anhållits, att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Maj:t begära
förslag om införande av tjänstemannataxering
enligt i motionerna angivna
riktlinjer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:18 och 11:22.

Herr PETERSSON, HANS, (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottet erinrar
i likhet med motionärerna om att
det sedan många år varit svårt att re -

av tjänstemannataxering i första instans
krytera kvalificerade personer till uppdragen
som ordförande i taxeringsnämnderna
och påtalar den stora nyrekrytering
som måste ske varje år. Vidare
påpekar utskottet att resultatet av
taxeringsnämndernas arbete inte varit
tillfredsställande, vilket också statskontorets
utredningsrapport fastslagit.
Statskontoret föreslår bl. a. heltidsanställda
tjänstemän knutna till de lokala
skattemyndigheterna för att få en effektivare
granskning och bedömning av
deklarationerna.

Med anledning av dels vad som framkommit
under utskottsbehandlingen av
motionerna, dels med tanke på att utskottet
enhälligt anhåller om avslag på
motionerna har jag inte för avsikt att
yrka bifall. Som motionär vill jag emellertid
något utveckla anledningen till
mitt medverkande i dessa motioner.

Jag har vid flera tillfällen i en liten
kommun med olika taxeringsdistrikt
förvånats över olika bedömningar av
likartade deklarationer och olika tilllämpningar
av utfärdade rekommendationer.
Detta har medfört bristande förtroende
för de lokala taxeringsmyndigheternas
sätt att sköta sina åligganden
samt naturligtvis en del överklaganden
som hade varit onödiga om likartade
bedömningar tillämpats i de olika taxeringsdistrikten.
Allmänheten måste kunna
ha förtroende för de olika taxeringsmyndigheterna.
Men en stor del av
taxeringsnämndernas ordförande saknar
erfarenhet att tolka lag och författning
samt gällande praxis. Nu saknar
lekmännen i regel omfattande kunskaper
om skattelagarna och kan därför i
dessa frågor inte bistå en oerfaren ordförande.
I praktiken tillgår också taxeringen
på så sätt att lekmännen inte
har något reellt inflytande. Det är taxeringsnämndens
ordförande och kronoombudet
som är nära nog helt bestämmande.

Självfallet är det inte utan mycket
starka skäl jag vill medverka till att lekmannainflytandet
över taxeringen försvinner.
Emellertid visar resultatet av

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Om införande av tjänstemannataxering i
taxeringsnämndernas arbete i stigande
grad en otillförlitlighet och talrika felbedömningar
på grund av formella felaktigheter
i handläggningen.

Tiden måste nu vara inne för att se
till att misstagen blir färre och att effektivisera
taxeringsnämndernas arbete.
Då ligger det nära till hands att
övergå till ett annat system, t. ex. så
som har föreslagits i motionerna, nämligen
tjänstemannataxering. En sådan
taxering skulle kunna ta bort en del av
de felaktigheter som nu tyvärr alltför
ofta förekommer. Det skulle kanske
samtidigt kunna skapa förtroende där
tvivel nu råder.

Statskontorets förslag om tjänstemän
knutna till de lokala skattemyndigheterna
tillgodoser emellertid till viss del
motionärernas förslag. Det innebär en
reformering av taxeringsarbetet i första
instans, en reformering som kan eliminera
de av motionärerna påtalade bristerna.

I detta läge, herr talman, yrkar jag
inte bifall till motionen utan vill först
vara med och se hur statskontorets förslag
utfaller.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 51, med anledning av motion beträffande
uppbördskontrollen; och
nr 53, med anledning av motioner an -

första instans

gående beskattningen av multinationella
företag m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt 21 § riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
riksdagens ombudsmän inkommit framställning
angående anslag för inredning
och utrustning av nya kontorslokaler
m. m.

Amäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkande nr
55, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1968:419) om
allmän arbetsgivaravgift, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner; och

andra lagutskottets utlåtande nr 66,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1968:419) om
allmän arbetsgivaravgift, m. in., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motion.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Fredagen den 30 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt 21 § riksdagsstadgan,
att till utskottet från riksdagens ombudsmän
inkommit framställning angående
anslag för inredning och utrustning
av nya kontorslokaler m. in.,
hänvisades framställningen till bankoutskottet.

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften,
m. in.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 55, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändring i förordningen
(1968:419) om allmän arbetsgivaravgift,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
motioner.

I proposition nr 156 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 16 oktober 1970, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
(1968:419) om allmän arbetsgivaravgift,

2) lag om ändring i lagen (1962: 381)
om allmän försäkring,

3) lag om ändring i förordningen
(1959:555) angående redares avgifter
i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring,

4) förordning om ändring i förordningen
(1970:4) om höjd mervärdeskatt
på vissa varor,

5) förordning om ändring i förordningen
(1957:209) om skatt på sprit
och vin,

6) förordning om ändring i tulltaxan
(1968: 25),

7) förordning om ändring i förordningen
(1966:21) om särskild skatt på
motorbränslen,

8) förordning om ändring i förordningen
(1957:262) om allmän energiskatt
och

9) lag om ändring i lagen (1970: 165)
om ändring i lagen (1962:398) om finansiering
av folkpensioneringen.

Propositionen hade, såvitt den avsåge
förslagen till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
lag om ändring i förordningen (1959:
555) angående redares avgifter i vissa
fall enligt lagen om allmän försäkring
samt lag om ändring i lagen (1970: 165)
om ändring i lagen (1962:398) om finansiering
av folkpensioneringen, hänvisats
till lagutskott och i övrigt till bevillningsutskottet.

I propositionen hade föreslagits olika
åtgärder på avgifts- och skatteområdet
i syfte att stabilisera samhällsekonomin.
Förslagen innebure bland annat,
att den allmänna arbetsgivaravgiften
från ingången av år 1971 skulle höjas
från nuvarande 1 procent till 2 procent
och att energiskatten på i första hand
den privata förbrukningen av elkraft
samtidigt skulle höjas från 7 procent
till 10 procent. Från samma tidpunkt
föresloges en höjning av arbetsgivaravgiften
till sjukförsäkringen från 2,9 procent
till 3,1 procent. Vidare föresloges
med verkan från och med den 1 november
1970, att beskattningen av motorbränslen
skulle höjas med 10 öre/liter
för bensin och 8 öre/liter för brännolja
och gasol, att den särskilda skatten

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

på sprit och vin skulle höjas med ca 10
procent samt att den höjda mervärdeskatt,
som sedan den 9 februari i år
gällde för vissa varor, skulle utsträckas
till att omfatta även vissa hushållskapitalvaror
samt sprit och vin. Den höjda
mervärdeskatten föresloges dessutom
ändrad från nuvarande 14 procent till
15 procent, dvs. till den höjd som komme
att gälla för mervärdeskatten efter
årsskiftet enligt beslut av vårriksdagen.

De föreslagna ändringarna kunde beräknas
medföra en inkomstökning för
staten av cirka 1 850 miljoner kronor
för år enligt nuvarande förhållanden.
Härav kunde cirka 775 miljoner kronor
beräknas inflyta under det löpande
budgetåret.

Med anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1: 1268,
av herr Jacobsson, Gösta, m. fl., och II:
1477, av herr Regnéll m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå det i
propositionen nr 156 under punkt 7
upptagna förslaget om en höjning av
den särskilda skatten på motorbrännolja
och gasol med 8 öre per liter;

2) de likalydande motionerna I: 1283,
av herr Bengtson m. fl., och II: 1499,
av herr Antonsson in. fl., vari bland annat
yrkats, att riksdagen skulle besluta,

a) att arbetsgivare inom det allmänna
stödområdet samt Gotland och övriga
delar av Kopparbergs län skulle erlägga
allmän arbetsgivaravgift med
oförändrat 1 procent av värdet av utgivna
löner och förmåner,

b) alt i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning av den allmänna
arbetsgivaravgiftens verkningar
samt förslag till riksdagen om arbetsgivaravgiftens
framtida utformning,

c) att allmän arbetsgivaravgift i fråga
om sådan arbetstagare hos redare,
som avsåges i 1 § första stycket i sjömansskatteförordningen,
skulle utgå
med oförändrad andel av värdet av utgiven
lön och naturaförmåner,

d) att allmän arbetsgivaravgift i fråga
om landstings- och kommunalanställd
personal inom socialvård samt
hälso- och sjukvård skulle utgå med
oförändrat 1 procent av värdet av utgivna
löner och förmåner, samt

e) att avslå förslaget om höjning av
motorbränsleskatten på bensin och andra
drivmedel och att i stället höja den
s. k. vägskatten med 10 öre för bensin
och 8 öre för brännolja och gasol;

3) de likalydande motionerna I: 1284,
av herr Bengtson m. fl., och II: 1498,
av herr Antonsson m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att allmän
arbetsgivaravgift icke skulle erläggas
för arbetstagare hos kyrkliga
sammanslutningar och andra ideella
organisationer, som för sin verksamhet
i huvudsak vore beroende av insamlade
medel;

4) de likalydande motionerna I: 1285,
av herr Bohman m. fl., och II: 1505, av
herr Holmberg m. fl., vari anhållits,

a) att riksdagen vid behandling av
proposition nr 156 måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag angående ändring i förordningen
(1968:419) om allmän arbetsgivaravgift
samt

b) att förslag till skattefritt premiesparande
i enlighet med vad i motionerna
anförts måtte föreläggas innevarande
höstriksdag;

5) de likalydande motionerna I: 1287,
av herr Eskilsson m. fl., samt II: 1511,
av fru Sundberg och herr Lothigius,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att den i proposition nr 156 förordade
skattehöjningen för bensin skulle
utformas så, att den särskilda skatten
bleve högre ju högre blyhalt bensinen
hade;

6) de likalydande motionerna I: 1288,
av fru Florén-Winther, och II: 1512, avherr
Åkerlind, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta avslå Kungl. Maj ds
förslag om höjning av den särskilda
skatten på bensin;

7) de likalydande motionerna I: 1289,
av herr Helén m. fl., och II: 1502, avherr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

föreslagits, att riksdagen skulle befria
från allmän arbetsgivaravgift sådana
kristna samfund och ideella organisationer,
som för sin verksamhet i huvudsak
vore beroende av insamlade medel;

8) de likalydande motionerna I: 1290,
av herr Helén in. fl., och II: 1501, av
herr Gustafson i Göteborg in. fl., vari
bland annat anhållits,

a) att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition i vad avsåge höjning
av den allmänna arbetsgivaravgiften för
arbetsgivare inom det allmänna stödområdet
och Gotlands län,

b) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära, att en utredning
tillsattes i syfte att klarlägga den allmänna
arbetsgivaravgiftens verkningar
samt

c) att den föreslagna höjningen av
den särskilda skatten på motorbränsle
i stället måtte uttagas genom motsvarande
höjning av bensinskatten, brännoljeskatten
respektive gasolskatten;

9) de likalydande motionerna 1:1291,
av herr Jacobsson, Per, och herr Sundin,
samt II: 1510 av herrar Sellgren
och Stridsman, vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå den av Kungl. Maj :t
föreslagna höjningen av den allmänna
arbetsgivaravgiften i vad avsåge arbetsgivare
inom det av regering och
riksdag fastställda stödområdet;

10) de likalydande motionerna I:

1292, av herr Nilsson, Ferdinand, och
II: 1500, av herr Grebäck, vari yrkats,

a) att 2 § förordningen (1968:419)
om allmän arbetsgivaravgift skulle erhålla
den lydelse, som angivits i motionerna,
vilket förslag gällde, att landsting
och primärkommun skulle befrias
från den allmänna arbetsgivaravgiften
samt

b) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa, att landsting
och primärkommuner måtte undantagas
från skyldighet att erlägga mervärdeskatt
från och med den 1 januari
1971;

11) de likalydande motionerna I:

1293, av herr Pettersson, Karl, och II:

1509, av herr Petersson i Gäddvik, vari
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 156 undantaga bensin
som infördes över norrländska och
nordnorska hamnar från den höjda
drivmedelsskatten för bensin;

12) de likalydande motionerna 1:

1296, av fröken Stenberg och herr Pettersson,
Karl, samt II: 1508, av herr
Xordstrandh in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att de erkända studieförbunden
undantoges från den föreslagna
höjningen av den allmänna arbetsgivaravgiften
med en procentenhet
till två procent;

13) de likalydande motionerna I:

1298, av herr Svenungsson, och II: 1503,

av herr Hedin in. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta, att kristna och
ideella organisationer skulle befrias

från arbetsgivaravgift;

14) de likalydande motionerna I:

1299, av herr Werner, och II: 150U, avherr
Hermansson m. fl., vari yrkats,

a) att riksdagen med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 156 skulle
besluta avslå förslagen om ändringar i
förordningen om höjd mervärdeskatt på
vissa varor, förordningen om skatt på
sprit och vin, tulltaxan, om särskild
skatt på motorbränslen och om allmän
energiskatt,

b) att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skulle begära sådan ändring i förordningen
om mervärdeskatt, att livsmedel
helt undantoges från sådan skatt,

c) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle begära omedelbara förslag
om skärpning av beskattningen på
höga inkomster, stora förmögenheter,
arv och gåvor, aktievinster och markvinster,
införande av beskattning på
privata stiftelser och reklamutgifter
samt begränsning av avdragsrätten för
skuldräntor,

d) att riksdagen skulle avslå förslaget
i proposition nr 156 om ändring i
förordningen om allmän arbetsgivaravgift
samt i stället besluta att från och

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

med inkomståret 1970 och tills vidare
uttaga en extra bolagsskatt med 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten
samt vidare för sin del besluta, att avskrivningsreglerna
för rörelse- och hyresfastigheter
skulle återställas till vad
som gällde före de år 1969 beslutade
ändringarna samt

e) att riksdagen skulle — därest ovan
angivna förslag icke vunne riksdagens
bifall — besluta om sådan ändring i förordningen
om allmän arbetsgivaravgift,
att stat och kommun undantoges från
denna avgift;

15) de likalydande motionerna I:
1300 av herr Wirtén, och II: 1497, av
fru Anér, vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta

a) uppdraga åt Kungl. Maj:t att överse
förordningen om beskattning av gasol
i syfte att stimulera till användning
av gasol som motorbränsle samt

b) avslå den föreslagna höjningen av
beskattningen av gasol;

16) motionen 1:1294, av herr Pettersson,
Karl, och fröken Stenberg, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 156 undantaga stödområdet
vid beslut om den enprocentiga
ökningen av arbetsgivaravgiften;

17) motionen I: 1297, av herr Strandberg
och herr Pettersson, Karl, vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta att kollektiv
persontrafikverksamhet undantoges
från

a) den i proposition nr 156 föreslagna
höjningen av den allmänna arbetsgivaravgiften
samt

b) särskild skatt på motorbränslen.

De ovan under 2) och 8) upptagna
motionerna hade hänvisats till bevillningsutskottet
såvitt avsåge skattefrågor.
Övriga yrkanden i motionerna hade
hänvisats till bankoutskottet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de med
anledning av det allmänna prisstoppet
väckta likalydande motionerna I:
1250, av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl.,

och 11:1463, av herr Persson i Heden
m. fl., vari anhållits,

a) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om förnyad prövning
av beslutet att höja mervärdeskatten
till 17 procent med hänsyn till de
inträffade stora levnadskostnadsfördyringarna
på olika områden samt

b) att därvid en omfördelning av
skatten måtte eftersträvas, varigenom
dels från särskild varubeskattning undantoges
enklare livsmedel såsom produkter
av brödsäd, gryn, potatis, mjölk,
smör in. fl. mejeriprodukter och margarin
ävensom enklare arbetskläder och
arbetsskodon, dels i den mån det befunnes
erforderligt inkomstförstärkningar
skulle erhållas genom beskattning
av lyxvaror, sprit och tobak samt
eventuellt andra umbärliga varor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
156, i vad densamma hänvisats till bevillningsutskottet,
antaga följande vid
propositionen fogade förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
(1968:419) om allmän arbetsgivaravgift,

2) förordning om ändring i förordningen
(1970: 4) om höjd mervärdeskatt
på vissa varor,

3) förordning om ändring i förordningen
(1957: 209) om skatt på sprit och
vin,

4) förordning om ändring i tulltaxan
(1968:25),

5) förordning om ändring i förordningen
(1966:21) om särskild skatt på
motorbränslen,

6) förordning om ändring i förordningen
(1957:262) om allmän energiskatt; B)

att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) I: 1250 och II: 1463,

2) I: 1268 och II: 1477,

3) I: 1283 och II: 1499, i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet,

Fredagen den .JO oktober 1970 Nr 35 49

Ang. höjning av
•1)1: 1284 och II: 1498,

5) I: 1285 och II: 1505,

(i) I: 1287 och II: 1511,

7) I: 1288 och II: 1512,

8) I: 1289 och II: 1502,

9) I: 1290 och II: 1501, i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet,

10) 1: 1291 och II: 1510,

11) I: 1292 och II: 1500,

12) I: 1293 och II: 1509,

13) I: 1296 och II: 1508,

14) I: 1298 och II: 1503,

15) I: 1299 och II: 1504,

16) I: 1300 och II: 1497,

17) 1:1294 samt

18) I: 1297.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
ärendet måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Reservationer hade avgivits
belr. den allmänna arbetsgivaravgiften

1) av herrar Yngve Nilsson (in), Gösta
Jacobsson (in) och Magnusson i Borås
(m), vilka ansett, att utskottet bort
under A 1 och B 5 hemställa, att riksdagen
måtte, med ändring av propositionen
i förevarande del och med bifall till
motionerna 1:1285 och 11:1505,

a) avslå förslaget till förordning om
ändring i förordningen (1968:419) om
allmän arbetsgivaravgift,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag till höstriksdagen om skattefritt
premiesparande;

2) av herrar Sundin (ep), Vigelsbo
(ep) och Sundkvist (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
A 1 och B 3 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:1283 och 11:1499 i denna del samt
med anledning av motionerna 1:1290
och 11:1501 i denna del ävensom motionerna
1:1291 och 11:1510 samt motionen
I: 1294 antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen (1968:419)
om allmän arbetsgivaravgift med de

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 35

den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.
ändringar, att 2 och 4 §§ erhölle i reservationen
angiven lydelse;

3) av herrar Tistad (fp), Levin (fp)
och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
A 1 och B 9 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I:
1290 och II: 1501 i denna del samt med
anledning av motionerna 1:1283 och
II: 1499 i denna del ävensom motionerna
1:1291 och 11:1510 samt motionen
1:1294 antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändring
i förordningen (1968:419) om
allmän arbetsgivaravgift med de ändringar,
att 2 och 4 §§ erhölle den lydelse,
denna reservation visade;

4) av herrar Yngve Nilsson (m), Gösta
Jacobsson (in) och Magnusson i Borås
(in), vilka ansett, att utskottet bort
under A 1 och B 9 hemställa, att riksdagen
måtte, om yrkandena i reservation
1 icke bifölles, med bifall till motionerna
1:1290 och 11:1501 i denna del
och med anledning av motionerna I:
1283 och II: 1499 i denna del samt motionerna
I: 1291 och II: 1510 ävensom
motionen 1:1294, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen (1968:
419) om allmän arbetsgivaravgift med
de ändringar, att 2 och 4 §§ erhölle i
reservationen angiven lydelse;

5) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Levin (fp), Gösfa
Jacobsson (m), Magnusson i Borås
(in), Vigelsbo (ep), Larsson i Umeå (fp)
och Sundkvist (ep), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort under
A 1, B 4 och B 8 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 1284 och II: 1498 samt I: 1289 och II:
1502 i denna del ävensom med anledning
av motionerna I: 1298 och II: 1503
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring i
förordningen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift
med den ändringen, att

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

2 § erhölle den lydelse, som i reservationen
angivits;

6) av herrar Sundin (ep), Vigelsbo
(ep) och Sundkvist (ep), vilka av angivna
orsaker ansett, att utskottet bort
under A 1 och B 3 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 1283 och II: 1499 i denna del antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen
(1968:419) om allmän arbetsgivaravgift
med den ändringen, att 2 §
erhölle den lydelse, reservationen visade; 7)

av herrar Sundin (ep), Vigelsbo
(ep) och Sundkvist (ep), vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort under
A 1 och B 3 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 1283 och II: 1499 i denna del antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen
(1968:419) om allmän arbetsgivaravgift
med den ändringen, att 2 §
erhölle i reservationen angiven lydelse;

8) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Levin (fp), Vigelsbo (ep), Larsson
i Umeå (fp) och Sundkvist (ep),
vilka på åberopade grunder ansett, att
utskottet bort under B 3 och B 9 i denna
del hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:1283 och
II: 1499 samt I: 1290 och II: 1501 i denna
del i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning om den allmänna
arbetsgivaravgiftens samhällsekonomiska
verkningar;

ang. mervärdeskatten

9) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Levin (fp), Gösta
Jacobsson (m), Magnusson i Borås
(m), Vigelsbo (ep), Larsson i Umeå (fp)
och Sundkvist (ep), vilka av angivna
orsaker ansett, att utskottet bort under
A 2 hemställa, att riksdagen måtte antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen
(1970: 4) om höjd mervärdeskatt
på vissa varor med den ändringen,
att övergångsbestämmelserna erhöl -

le den lydelse, som i reservationen angivits,
vilket förslag avsåge, att från
det i propositionen framlagda förslaget,
att den höjda mervärdeskatten skulle
gälla från och med den 1 november
1970, skulle undantagas sådana försäljningar
av vissa hushållskapitalvaror
som skett genom skriftliga avtal, vilka
slutits före den 16 oktober 1970;

ang. beskattningen av motorbränslen

10) av herrar Yngve Nilsson (in),
Gösta Jacobsson (m) och Magnusson i
Borås (m), vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort under A 5 och B 2
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1268 och II: 1477
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring i
förordningen (1966:21) om särskild
skatt å motorbränslen med den ändringen,
att 2 § erhölle den lydelse, denna
reservation visade;

11) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Levin (fp), Vigelsbo (ep), Larsson
i Umeå (fp) och Sundkvist (ep),
vilka på åberopade grunder ansett, att
utskottet bort under A 5, B 3 och B 9
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1283 och II: 1499
samt I: 1290 och II: 1501

a) avslå förslaget till förordning om
ändring i förordningen (1966:21) om
särskild skatt på motorbränslen och

b) i stället antaga i reservationen införda 1)

förslag till förordning om ändring
i förordningen (1961:372) om bensinskatt,

2) förslag till förordning om ändring
i förordningen (1961:653) om brännoljeskatt
och

3) förslag till förordning om ändring
i förordningen (1964:352) om gasolskatt; 12)

av herrar Yngve Nilsson (in),
Gösta Jacobsson (in) och Magnusson i
Borås (m), vilka ansett, att utskottet
bort under A 5, B 3 och B 9 hemställa,
att riksdagen måtte, om yrkandena i
reservationen 10 icke bifölles, med bi -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

fall till motionerna I: 1283 och II: 1499
i denna del samt I: 1290 och II: 1501 i
denna del besluta

a) avslå förslaget till förordning om
ändring i förordningen (1966: 21) om
särskild skatt på motorbränslen och

b) i stället antaga i reservationen införda 1)

förslag till förordning om ändring
i förordningen (1961:372) om bensinskatt,

2) förslag till förordning om ändring
i förordningen (1961:653) om brännoljeskatt
och

3) förslag till förordning om ändring
i förordningen (1964:352) om gasolskatt.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Tistad
(fp), Sundin (ep), Levin (fp), Vigelsbo
(ep), Larsson i Umeå (fp) och Sundkvist
(ep).

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu
företagas till avgörande.

Herr talmannen anförde, att vid överläggningen
angående detta betänkande
jämväl finge beröras andra lagutskottets
utlåtande nr 66.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Med hänsyn till den
konjunkturpolitiska debatt, som i anslutning
till den allmänna debatten fördes
här i förrgår, skall jag inte ge mig
in i någon fördjupad konjunkturanalys
även om en sådan i och för sig hade
varit på sin plats, eftersom det primära
syftet med hela propositionen är konjunkturpolitiskt.

De föreslagna åtgärderna anses ju
motiverade för stabilisering av samhällsekonomin,
genom att skärpa finanspolitiken
i syfte att dämpa efterfrågan.
Bakgrunden till propositionen
är enligt departementschefen dagens
efterfrågekonjunktur. Det sägs flera
gånger i propositionen. Jag finner mig
därför föranlåten att i korthet gå in

något på denna problematik. Det har
nämligen hänt något på senaste tiden.
Högkonjunkturen har tydligen kulminerat
redan under innevarande år.
Den ekonomiska utvecklingen har ändrat
karaktär. Efterfrågeinflationen håller
på att ebba ut, och i dess kölvatten
har i vårt land inträtt en accelererande
kostnadsinflation.

Kostnadsutvecklingen har till följd
därav blivit det dominerande samhällsekonomiska
problemet inför år 1971.
Jag är inte ensam om denna uppfattning.
Professor Erik Lundberg förutsåg
i ett föredrag inför Nationalekonomiska
föreningen för några dagar sedan, att
år 1971 kommer att kännetecknas av en
recession, en försvagning och tillbakagång
i konjunkturen. Den senaste konjunkturrapporten
—■ som också kom ut
i förrgår — talar om att konjunkturen
börjat dämpas under andra halvåret i
år och ställer prognosen: en fortsatt
dämpning i det relativa efterfrågetrycket
även under år 1971 — jag vill gärna
stryka under detta. Det mest utmärkande
tecknet här är att ordertillgången
inom näringslivet håller på att avta.

Detta nya läge ställer enligt min mening
finansministerns argumentering
rörande behovet av att dämpa efterfrågekonjunkturen
i viss mån på huvudet,
och i stället blir det behovet av inkomstförstärkningar
till statskassan —-herr Strängs eviga signaturmelodi i alla
konjunkturlägen — som framträder utan
några konjunkturpolitiska försköningar.

Från moderata samlingspartiets sida
har vi i viss mån ansett oss böra gå med
pa inkomstförstärkningar på 700 miljoner
kronor, trots att någon budget inte
förelegat och vi alltså inte haft möjlighet
att konstatera vilken grad av stramhet
som har visats. Riksdagen har över
huvud taget inte fått någon närmare insyn
i budgetsituationen, och vi vet ingenting
om den s. k. strama och återhållsamma
budgetbehandlingen.

Som jag nyss sade, är kostnadsutvecklingen
det dominerande problemet. Det

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

är då av vikt, menar jag, att inte sådana
åtgärder vidtages som accentuerar kostnadsökningen,
försämrar vårt näringslivs
konkurrenskraft gentemot utlandet
och driver upp priserna och därmed
också lönekraven bland löntagarna.
Prisstoppet är i längden icke en effektiv
spärr mot att kostnadsstegringarna
slår igenom i prisnivån. Det går inte att
komma ifrån att den föreslagna enprocentiga
höjningen av arbetsgivaravgiften
innebär en ökad kostnadsbelastning
av företagen, dvs. dem som primärt
skall betala denna avgift. Det är här
fråga om företag av alla kategorier, industrier,
handelsföretag, jordbruk,
skogsbruk, serviceföretag m. fl.

Utskottsmajoriteten, som blundar för
denna kostnadseffekt, säger att finessen
med arbetsgivaravgiften är att den
minskar utrymmet för lönestegringar
och på så sätt har en prisstabiliserande
effekt. Som argument vid de förestående
avtalsförhandlingarna kommer arbetsgivaravgiften
säkerligen att användas
av arbetsgivarsidan, men handen på
hjärtat, kära kammarkamrater, har argumentet
någon reell genomslagskraft
gentemot löntagarsidan? I vilket fall
som helst har det en begränsad genomslagskraft,
en begränsad räckvidd. Det
kan i enstaka fall, kanske relativt
många, möjligen hejda en löneglidning,
men i själva avtalsrörelserna tror jag
inte att detta argument spelar någon
roll alls. Det är helt andra och starkare
krafter än aldrig så fina nationalekonomiska
argument som där fäller utslaget.
Man tar vad man får, en form av huggsexa
utan någon nämnvärd hänsyn till
det reella utrymmet, som man ignorerar
när det passar. Att reallönen inte blir
så stor som den nominella lönen, kanske
man ofta glömmer bort. I det aktuella
läget, när vissa tjänstemannaavtal redan
är träffade och gäller från nästa år, har
det i varje fall ingen som helst effekt
på löneutvecklingen för dessa kategorier.

Sedan tycker jag nog att arbetsgivaravgiften
som sådan är en mindre till -

talande skattcform. Den är ur företagens
synvinkel en bruttoskatt på den
totala arbetslönen, en straffskatt på arbetskraften
för arbetskraftsintensiva
företag, medan företag med högt mått
av mekanisering slipper betydligt billigare
undan. Särskilt hårt drabbas ju serviceföretag,
hantverk, småindustri, hotell
och restauranger, av vilka många
redan förut har en svag lönsamhet. Den
lille egenföretagaren får en extra pålaga
på sig, som inte vilar på den anställde
med motsvarande inkomst. Till saken
hör ytterligare att arbetsgivaravgiften
slår ut först sent under 1971; den betalas
ju på ett senare stadium, kanske vid
en tidpunkt då recessionen, konjunkturavmattningen,
är i full gång. Vad händer
då? Jag ställer frågan.

I detta sammanhang vill jag inflika,
att om vårt avslagsyrkande faller — det
får vi kanske räkna med — kommer vi
inom moderata samlingspartiet att rösta
på folkpartireservationen 3 om undantag
för stödområdet. Jag hänvisar i
denna del till reservation 4.

Om arbetsgivaravgiften är en väsentlig
kostnad, så är avgiften på motorbrännoljor
en hundraprocentig kostnad.
Den vilar på och måste betalas av lastbils-
och busstrafiken, framför allt den
långväga trafiken. Men via transportsektorn
ökar den kostnaderna över ett vidsträckt
fält. Den drabbar produktion
och distribution och driver upp priserna.
Detta faktum kan inte ens utskottsmajoriteten
förneka; man har skrivit
något vackert om det. Men utskottsmajoriteten
förskansar sig i stället bakom
ett annat argument, nämligen att ett undantag
för motorbrännoljorna skulle
snedvrida konkurrensförhållandena
mellan vissa grupper av transportmedel.
Man hänvisar till närdistributionen
med bensindrivna lastbilar, vilka får
höjd bensinskatt. Jag tror inte mycket
på att de brännoljedrivna lastbilarna
skulle börja konkurrera om närtransporterna
med de bensindrivna vagnarna.
Egentligen tycker jag också, att de
bensindrivna lastbilarna, och för den

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

delen även de personbilar som i stor
utsträckning används för nyttotransport,
såsom för resor till och från arbetsplatser,
blir alltför hårt drabbade
av 10-öreshöjningen. Jag hörde i går av
en taxichaufför att för honom betyder
skattehöjningen ungefär fem kronor per
dag, eftersom bensinförbrukningen i
genomsnitt uppgår till 50 liter om dagen.

Med hänsyn till de statsfinansiella
konsekvenserna har jag dock inte ansett
mig kunna gå emot den höjda bensinskatten.

EU par ord om mervärdeskatten på
vissa hushållskapitalvaror som behandlas
i reservation 9.

Under vårsessionen beslöt ett enigt
bevillningsutskott att från den skärpta
beskattningen per den 9 februari undanta
vissa hushållsmaskiner av typ diskmaskiner
m. fl. Det var herr Schött som
lockade utskottet och riksdagen till denna
extratur. Med hänsyn till detta beslut
och med hänsyn till de försäkringar
som senare avgivits från regeringshåll
om att en tidigareläggning av momshöjningen
inte var aktuell har såväl konsumenter
som återförsäljare haft anledning
räkna med att momsen skulle vara
oförändrad till årsskiftet. Av denna orsak
bör enligt reservanternas mening
från skärpningen undantas sådana försäljningar,
som genom skriftligt avtal
skett före den 16 oktober, där vederlaget
blivit till beloppet fastställt.

Herr talman! Efter denna argumentering
kommer jag till yrkandena. Jag yrkar
bifall till avslagsreservationen, nr 1,
av herr Yngve Nilsson m. fl. rörande
den allmänna arbetsgivaravgiften. Jag
yrkar också bifall till reservation nr 5
av herr Tistad m. fl. om befrielse för
vissa ideella organisationer; den kommer
att närmare behandlas av andra talare.
Jag yrkar bifall till reservation nr
9 rörande undantag från mervärdeskatt
för försäljning som skett enligt skriftligt
avtal vilket slutits före den 16 oktober.
Jag yrkar slutligen bifall till reservation
nr 10 av herr Yngve Nilsson m. fl.

om beskattning av motorbrännolja. För
den händelse våra reservationer slås ut,
yrkar jag i denna del i andra hand bifall
till reservation nr 11 av herr Tistad
m. fl.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Den senaste högkonjunkturperioden,
som av allt att döma i
huvudsak ligger bakom oss, har haft en
osedvanlig styrka. Många faktorer har
bidragit till detta. Jag vill bara peka på
en, nämligen att utvecklingen gått i huvudsak
parallellt i flera av de stora industriländerna
och att den utjämning
som annars brukar komma till stånd
mellan de olika länderna uteblivit. Detta
har självfallet ställt den ekonomiska politiken
på särskilt hårda prov.

Den svenska regeringen är inte ensam
om att sitta i en besvärlig ekonomisk
situation, men man kommer ändå
inte ifrån att den situation som vårt
land för närvarande befinner sig i till
stor del får tillskrivas brister i den inhemska
ekonomiska politiken. Regeringen
har uppenbarligen flera gånger
rätt ordentligt missbedömt utvecklingen,
och det har lett till att erforderliga
åtgärder satts in för sent och därför totalt
sett inte blivit tillräckliga. Det förslag
som nu ligger på riksdagens bord
är bara ett exempel på detta. Därtill
kommer att åtstramningsåtgärderna har
varit mycket ensidiga. Nästan enbart
ränte- och kreditpolitiska åtgärder har
kommit till användning.

Förslagen från finansministern kan
också tas som ett erkännande av att
den kritik bl. a. vi i centerpartiet tidigare
riktat mot den ekonomiska politiken
varit riktig. Det är framför allt på
några punkter som vi har varit kritiska.

För det första: Under mer än ett års
tid har det saknats en rimlig balans mellan
åtgärder på det kreditpolitiska och
åtgärder på det finanspolitiska området.
Högre ränta och kreditrestriktioner har
varit vapen som regeringen ensidigt an -

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

vänt sig av för att försöka hejda en
överhettning i vår ekonomi. Samtidigt
har det statliga underskottet i budgeten
bara fortsatt att växa. Staten själv har
därmed krävt större och större utrymme
på lånemarknaden -—■ något som
måst gå ut över andra: företag, kommuner
osv. Med en rimligare balans i
detta avseende hade vi kunnat slippa en
del av prisstegringarna det senaste året
och hade rimligtvis också kunnat undgå
rätt många av de företagsnedläggningar
som ägt rum det här året.

För det andra: Det har länge stått
klart att näringslivets investeringar inte
har varit tillräckliga. Rubbningarna i
bytesbalansen, den svaga valutaställningen
och företagsnedläggningarna
kan ytterst ses som uttryck för att många
företag får allt svårare att hålla stånd i
den hårdnande internationella konkurrensen.
Detta har varit och är en kärnfråga
för hela det svenska näringslivet.
Den ekonomiska politiken har varit så
avpassad att åtstramningsåtgärderna
till övervägande del träffat investeringarna.
Den rekordhöga räntan och kreditrestriktionerna
har tvingat företag
efter företag att skära ned sina investeringsplaner.
Detta kan stå oss dyrt för
läng tid framöver.

Som vanligt är det de mindre företagen
som har råkat värst ut. Dessa är
mer beroende av lånat kapital än de
stora och följaktligen känsligare för
åtstramningar på kreditsidan. Allt tyder
nu på att de mindre företagen träffats
så hårt av kreditrestriktionerna,
att de i år över huvud taget inte förmår
öka sina investeringar. Detta är självfallet
utomordentligt allvarligt och kan
inte undgå att ge utslag i nya företagsnedläggelser
i känsliga branscher, t. ex.
textil-, konfektions- och glasindustrierna,
byggnadsverksamhet och trädgårdsodling.

För det tredje: Regeringen har avvisat
alla samförståndslösningar kring de
ekonomiska frågorna. Det har länge varit
klart att vi står inför en ovanligt
besvärlig avtalsrörelse. Men kraven på

en rundabordskonferens om den ekonomiska
situationen har denna gång lika
kategoriskt som tidigare avvisats av
regeringen. Varför? Större vilja till
samförstånd från regeringens sida tror
jag skulle ha underlättat en lösning av
åtskilliga av de ekonomiska problem
som vi nu dras med.

När det gäller avtalsrörelsen och den
uppkomna ekonomiska situationen finns
det, herr talman, en rätt intressant passus
i utskottets betänkande som jag
skulle vilja att kammarens ledamöter
tar del av. Jag syftar på utskottets ställningstagande
till löneskatten.

Som jag redan betonat behövs i dagens
läge alltjämt en mycket stram finanspolitik,
inte minst för att hålla tillbaka
prisstegringarna. Därför måste
man också acceptera åtgärder av det
slag som herr Sträng nu föreslagit. Det
borde även underlätta för oss att inom
rimlig tid få till stånd en räntesänkning
och lättnader i kreditrestriktionerna —
vilket för oss inom centerpartiet i dagens
läge framstår som utomordentligt
angeläget.

Därutöver måste åtgärder sättas in
som främjar industrins och det övriga
näringslivets investeringar. Sparandet
spelar naturligtvis en viktig roll i det
sammanhanget. Vi vet att det enskilda
sparandet sjunkit under en lång följd
av år. Den tillfälliga uppbromsningen i
fjol kan inte dölja detta faktum. Detta
har bl. a. försatt familjeföretagen i en
svår situation när det gäller kapitalförsörjningen.
Åtgärder för att vända
den utvecklingen behöver verkligen vidtagas.
Vi har tidigare lagt fram olika
förslag till hur man skall främja en sådan
utveckling. I den partimotion vi nu
i höst har väckt i anslutning till regeringens
skatteproposition lägger vi fram
ytterligare ett förslag, som syftar till att
nå samma mål.

Samtidigt som vi alltså under den närmaste
tiden måste driva en stram finanspolitik
gäller det att hålla hög beredskap
med tanke på att det när som
helst kan uppstå omsvängningar i kon -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning a
junkturen. Inte minst den konjunkturrapport
som nyligen lades fram visar
tydliga tecken, både utomlands och här
hemma, på en sådan utveckling. Men
det kan naturligtvis dröja ännu en tid
innan dessa tendenser slår igenom mera
allmänt och man kan säga att konjunkturutvecklingen
definitivt vänt. Även
inför det perspektivet framstår sänkning
av räntan och lättnader i kreditrestriktionerna
som angelägna åtgärder
inom den närmaste framtiden.

Men beredskapen måste också gälla
arbetsmarknaden, och inte minst åtgärder
på det regionalpolitiska området.
Erfarenheterna har lärt oss att de
regionala skillnaderna nu mer än tidigare
är ganska oberoende av konjunkturläget.
Men de som har ansvaret för
den ekonomiska politiken sätts i det avseendet
på särskilt svåra prov just när
konjunkturen viker. Är dessutom möjligheterna
att driva en aktiv konjunkturpolitik
begränsade, på grund av t. ex.
en svag valutasituation, blir de direkta
insatserna på det regionalpolitiska området
dubbelt viktiga.

Vi hade en sådan situation när konjunkturen
vände nedåt förra gången.
Vi vet hur det gick — vintern 1967—
1968 gick arbetslösheten upp till den dittills
högsta nivån under efterkrigstiden.
Skulle vi nu få en omsvängning i konjunkturen
är vi minst lika illa ute. Därför
är det bl. a. viktigt att man genomför
de nu föreslagna åtstramningsåtgärderna
med en viss urskillning. Låter
man dessa omfatta även de sysselsättningssvaga
områdena i full utsträckning
är det risk att man bäddar för en hög
arbetslöshet i dessa områden när konjunkturen
viker. Det behövs i dagens
läge någon form av regional differentiering,
även när det gäller kreditpolitiken
och skattepolitiken. Det som ligger närmast
till hands är då onekligen att man
undantar dessa områden från höjning
av arbetsgivaravgiften, såsom mittenpartierna
har föreslagit. Det löneglidningsproblem
som höjningen av arbetsgivaravgiften
också riktar sig mot är

den allmänna arbetsgivaravgiften, in. in.
inte heller särskilt påtagligt i dessa områden.

Niir det gäller avgränsningen av det
geografiska område som skall undantas
håller vi i centerpartiet fast vid vår tidigare
uppfattning att de regionala insatserna
bör sättas in i ett något större
område än det nuvarande stödområdet.
Befrielsen från avgiftshöjningen bör
därför utöver det fastställda stödområdet
gälla också övriga delar av Kopparbergs
län och Gotland.

Vi har velat undanta ytterligare några
kategorier från denna avgiftshöjning.
Det gäller dels rederinäringen med hänsyn
till den betydelse som denna har
för vår valutaställning och bytesbalans,
dels vissa arbetskategorier hos landsting
och kommuner. Det är ju i det senare
fallet fråga om en ny kostnadsövervältring
från staten till primär- och sekundärkommuner.
Dessutom tillkommer
det förhållandet att de flesta landsting
och kommuner redan har haft sina s. k.
statsammanträden och därmed fastställt
skattesatsen för nästa år. Med det
trängda ekonomska läge som kommunerna
och landstingen befinner sig i,
är det risk för att en ny avgiftshöjning
av detta slag leder till inskränkningar
även för de allra viktigaste verksamhetsgrenarna.
Det är det som vi med
vårt förslag vill förhindra.

Ett tredje undantag — och i detta fall
från hela avgiften — gäller sådana religiösa
organisationer och hjälporganisationer
som praktiskt taget helt bedriver
sin verksamhet med insamlade medel
och alltså icke får något statsbidrag för
denna verksamhet. Den frågan har varit
uppe till behandling tidigare, och vi har
funnit att det inte finns någon anledning
att i detta sammanhang ändra
ståndpunkt. Jag kan tillägga den synpunkten
att det är på något sätt barockt
att man försöker avgiftsbelägga humanitär
verksamhet i en värld som lider nöd
— och även sådan verksamhet här hemma.

I fråga om arbetsgivaravgiften har vi
slutligen ansett det befogat att få en or -

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

dentlig utredning av hur den verkar i
samhällsekonomiskt avseende. Avgiften
infördes ju 1968 för att kompensera
statskassan för det avlyft av den indirekta
beskattningen på investeringsvaror
som ägde rum i samband med övergången
till moms. När nu avgiften höjs,
riskerar man givetvis att den blir ett
permanent inslag i skattesystemet, och
det finns därför all anledning att verkligen
ta redan på hur den verkar. Om
socialdemokratin även i framtiden skulle
komma att bestämma i dessa frågor,
så tror jag att vi från den andra sidan
har all anledning att understryka detta
krav på en utredning. Blir avgiften permanent,
har vi nämligen mycket stor
anledning att undersöka hur den slår på
de olika företagen i vårt näringsliv.

Herr talman! Det föreligger eu reservation
från oss angående höjningen av
skatten på drivmedel. Vi har ansett det
motiverat att föra dessa pengar till automobilskattefonden,
även om de inte
omedelbart kan komma vägbyggandet
till godo. Det gäller ju i detta sammanhang
ganska stora summor, och det får
väl anses tvivelaktigt att utnyttja bilismen
som en ren ”mjölkkossa” för statsverket.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 2,
5, 6, 7, 8, 9 och It.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Efter två dagars allmändebatt,
som helt naturligt till mycket
stor del rört sig kring regeringens ekonomiska
politik, skall vi i dag besluta
om finansministerns skattepaket. Detta
har snabbbehandlats i beredningsutskottet
och andra lagutskottet. Dessa
båda utskotts utlåtanden, jämte ett stort
antal reservationer till bevillningsutskottets
betänkande, utdelades till kammarens
ledamöter i går eftermiddag.
Men en del av de motioner som har
väckts i anledning av proposition nr
156 har remitterats till bankoutskottet,
som tydligen inte haft en lika hög be -

redskap som de båda andra utskotten.
Därför kan vi i dag inte behandla hela
paketet. Av allt att döma har vi att emotse
ytterligare en debatt om detta när
bankoutskottet klarat av sin behandling.

Inte ens med den bästa vilja kan
man väl, herr talman, beteckna en sådan
handläggning som rationell. Till
detta kommer att kammarledamöterna
ännu inte fått något exemplar av konjunkturinstitutets
höstrapport, utan beträffande
denna är hänvisade till de
kortfattade redogörelser och kommentarer
som lämnats i massmedierna.

Mot bakgrunden av den debatt som
redan förts här i kammaren under remissdebatten
ter det sig inte särskilt
meningsfullt att i dag ta upp den ekonomiska
situationen och den av regeringen
förda ekonomiska politiken till
förnyad diskussion. Det skulle bara leda
till upprepningar. Jag skall därför
nöja mig med att sammanfattningsvis
slå fast att nödvändiga åtstramningsåtgärder
dröjt alltför länge, att ansvaret
för detta vilar på regeringen och inte
på oppositionen och att när nu sent omsider
— sedan konjunkturen av allt att
döma kulminerat och är på väg nedåt —
åtgärder äntligen sätts in, är det stor
risk för att åtgärderna ganska snart kan
få verkningar som inte blir ändamålsenliga
i den konjunkturfas vi då befinner
oss i.

Tyngdpunkten i skattepaketet ligger
på en höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften
från en till två procent.
I det läge som råder har vi från folkpartiets
sida inte velat motsätta oss den
åtgärden, men vår anslutning till finansministerns
förslag är försedd med tre
reservationer.

När den allmänna arbetsgivaravgiften
infördes i samband med övergången
från oms till moms, var syftet att av
företagen ta igen det skattebortfall som
uppstod genom att näringslivets investeringar
inte längre belastades med
skatt. Förslaget om den nya skatten —
ty den allmänna arbetsgivaravgiften är
i själva verket en skatt och inte en av -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ann. höjning av

gift — föregicks inte av någon utredning
i vedertagen bemärkelse och inte
heller av någon remissbehandling. Det
enda underlag som presenterades var
en PM på 33 trycksidor inklusive tabeller,
som ingick som bilaga till proposition
1908: 100 om införandet av mervärdeskatten.
I denna PM, som författats
av finansdepartementets ekonomiska
sekretariat, diskuterades tänkbara
effekter av de skatteomläggningar
som då skedde. Jag vill gärna säga, att
denna PM erbjöd en hel del av intresse,
men som underlag för ett beslut om en
helt ny skatt var den i tunnaste laget.

När finansministern nu kommer igen
och i allmänt åtstramningssyfte vill höja
skatten till det dubbla, måste vi räkna
med inte bara att skatten kommer att
bli ett permanent inslag i vårt skattesystem
utan också att det kan komma
förslag om ytterligare höjningar av skatten.
Inom folkpartiet har vi då ansett,
att det är tid att göra en ordentlig utredning
om skattens verkningar för
företagen och för de anställda, för regionalpolitiken
och för samhällsekonomin
som helhet. Bevillningsutskottets
majoritet anser att detta är en uppgift
för företagsskatteutredningen som nyligen
tillsatts. Men företagsskatteutredningen
kommer av allt att döma att behöva
god tid på sig för sina omfattande
uppgifter, och i fråga om den
allmänna arbetsgivaravgiften är det viktigt
att få till stånd en skyndsam utredning
om skattens verkningar. I en
reservation begär vi därför tillsammans
med centerpartiets representanter i utskottet
en sådan utredning.

En andra reservation gäller företagen
i stödområdet. Anledningen till att finansministern
i första hand riktar föreslagna
finanspolitiska åtgärder mot företagen
är enligt vad han själv uppger att
företagen i dagens efterfrågekonjunktur
via en onormal löneglidning skapar risker
för att de inledda löneförhandlingarna
blir komplicerade och lönekraven
inte kommer att hållas inom den samhällsekonomiska
ramen. Det är alltså

den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

den onormala löneglidningen, förorsakad
av den aktuella efterfrågekonjunkturen,
som ställts i förgrunden och som
utgör finansministerns motivering för
en höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften.

Mot denna bakgrund förefaller det
märkligt att regeringen vill att den förhöjda
avgiften skall gälla också inom
stödområdet, där det inte råder någon
efterfrågekonjunktur och där löneglidningsproblemet
är om inte obefintligt
så dock helt obetydligt.

Från folkpartiets sida har vi föreslagit
att stödområdet samt Gotland som
i allt väsentligt befinner sig i samma
situation som stödområdet skall undantas
från höjningarna.

Jag skall, herr talman, inte gå in på
någon mera utförlig argumentering eftersom
frågan var föremål för debatt
mellan herr Helén och finansministern
under remissdebatten här i förrgår. I
anslutning till den debatt som då fördes
vill jag emellertid framhålla att inte
vare sig Norrköping eller Borås såsom
finansministern ville göra gällande ingår
i det område som vi vill undanta
från höjningen.

Den tredje reservationen gäller de
kristna samfunden och andra ideella
organisationer som är väsentligt beroende
av frivilliga bidrag för sin verksamhet.
I fråga om dem återkommer
folkpartiet tillsammans med de båda
andra oppositionspartierna med krav på
fullständig skattebefrielse. Inte heller
här skall jag närmare utveckla reservanternas
argument, då jag vet att herr
Sörenson och herr Wikström kommer
att ta upp denna fråga.

Jag lämnar så frågan om den allmänna
arbetsgivaravgiften och går över
till den höjning av drivmedelsskatterna
som föreslagits i skattepaketet. Vårt
parti accepterar höjningen men vill att
den skall läggas på de .skatter som går
till vägväsendet i stället för på dem
som går till statskassan utan specialdestinering.
Bevillningsutskottet avstyrker
vårt förslag under motivering, att

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

höjningen har en allmän samhällsekonomisk
bakgrund och inte är betingad
av vägväsendets behov.

Jag skulle förstå utskottets inställning
bättre, om det vore fråga om en tillfällig
skattehöjning. Det finns emellertid
ingenting som tyder på att höjningen
är av tillfällig karaktär, utan det är
realistiskt att räkna med att den höjda
skatten kommer att bestå även sedan
den nuvarande krisen övervunnits och
den samhällsekonomiska bakgrunden
helt ändrats. Det är därför riktigt, anser
vi, att se frågan på längre sikt och
specialdestinera de inflytande pengarna
till vägväsendet samt därigenom öka
de finansiella resurserna för vägbygande
i framtiden. Naturligtvis syftar vi
inte till någon omedelbar ökning av
vägbyggandet. Väganslagen skall självfallet
alltid avvägas med hänsyn till alla
relevanta faktorer, däribland det samhällsekonomiska
utrymmet för offentliga
investeringar av detta slag. Vårt
förslag har alltså samma steriliseringseffekt
som regeringens. Skillnaden är
den att vi ser det som en angelägen
sak att tillförsäkra den långsiktiga upprustningen
av vägarna ökade resurser,
medan regeringen — liksom uiskottsmajoriteten
— uppenbarligen lägger ett
mycket kortsiktigt perspektiv på frågan.

I samband med förslaget om höjning
av drivmedelsskatterna har det väckts
motioner om att differentiera beskattningen
med hänsyn till olika miljöfaktorer.
Vi anser att det kan ligga åtskilligt
i en sådan differentiering men att
detta inte är rätta tillfället att ta upp
ett sådant problemkomplex, som kräver
en omfattande utredning innan man
kan ta ställning. Vi har gett denna uppfattning
till känna i ett särskilt yttrande.

Från folkpartiets sida har vi tillsammans
med de övriga oppositionspartiernas
representanter i bevillningsutskottet
reserverat oss för övergångsbestämmelser
beträffande mervärdeskatten
när det gäller vissa avbetalningsköp av
s. k. vita kapitalvaror. Jag ber beträf -

fande den reservationen att få hänvisa
till vad herr Gösta Jacobsson anförde
för en stund sedan.

Till sist, herr talman, vill jag framhålla
att det förslag som folkpartiet
lagt fram i sin partimotion och som vi
biträtt genom reservationer i bevillningsutskottet
i de delar det remitterats
till detta utskott som helhet betraktat
inte innebär någon försvagning i förhållande
till de åtstramningsåtgärder
som finansministern föreslagit.

Det skattebortfall på bortemot 150
miljoner kronor som uppstår genom att
undanta det allmänna stödområdet och
Gotland från höjningen av den allmänna
arbetsgivaravgiften kompenseras i fråga
om åtstramningseffekt mer än väl
av ett av oss framlagt förslag till sparstimulerande
åtgärder, som tillhör bankoutskottets
del av paketet och som vi
därför inte har möjlighet att ta ställning
till i dag. Vårt förslag i denna del
går ut på ett värdesäkert obligationslån,
som skall släppas ut i sådan tid att man
genom det kan suga upp en del av den
skatteåterbiiring som blir tillgänglig för
lyftning i december.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationerna 3, 5, 8, 9
och 11 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 55.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Ingen samhällsintresserad
medborgare har under detta år kunnat
undgå att ta del av den debatt som
förts om den ekonomiska politiken och
de förfärliga verkningar som kreditpolitiken
har medfört m. m. Nu har regeringen
lagt fram ett förslag till åtgärder
för att stärka finanspolitiken. De som
kritiserat förslaget har sagt att det
kommer för sent och att åtgärderna ej
är tillräckliga. När man nu vid riksdagsbehandlingen
läser akterna är det intressant
att konstatera att oppositionen
inte vill göra några tillägg utöver vad
regeringen har föreslagit. Tvärtom anser
man att regeringen har föreslagit

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. in.

för mycket. Man vill med andra ord inte
gå längre än regeringen i strävandena
att förstärka finanspolitiken.

Det skall erkännas att vi med undantag
för det kommunistiska partiet är
ense om att acceptera höjningen av
skatterna på alkoholhaltiga drycker, och
det är ett framsteg. Det brukar inte vara
så alla gånger en höjning av de skatterna
föreslås. Energiskatten är man
också ense om att höja. Vidare är man
beredd att acceptera de föreslagna drivmedelsskatterna,
låt vara att det finns
reservationer beträffande specialdestinationen
av de pengar som flyter in,
dvs. att de skall gå till vägväsendet.
Jag får återkomma till den frågan litet
senare.

Man accepterar sålunda i stort regeringens
förslag, och de reservationer
som föreligger gäller framför allt de företag
som drabbas av arbetsgivaravgiften
och som är verksamma inom det s. k.
stödområdet. Man vill gå en bit längre
och utvidga stödområdet till hela Kopparbergs
län och Gotland. Jag kan inte
komma ifrån att det är en egendomlig
form av skattelagstiftning att inte låta
skatten verka generellt. Vi vidtar speciella
åtgärder, som riksdagen har beslutat
när det gäller lokaliseringspolitiken,
och de bör enligt vår mening appliceras
på ett sådant sätt att företag
som har svårigheter eller är belägna i
regioner med dålig sysselsättning får
stöd i annan form. Att ta undan vissa
delar av riket från sådan här beskattning
är olämpligt i allra högsta grad.
Det är naturligtvis tekniskt möjligt —
det går att tillsätta tjänstemän så att
man kan genomföra nästan vad man
vill, om man syftar bara till det. Men i
praktiken skulle det bli mycket egendomligt.
I Kopparbergs län exempelvis
vill man befria företag som så långt jag
förstår är utomordentligt framgångsrika.
Det kan inte hävdas att vi dämpar
utvecklingen av sådana företag genom
en belastning med en procent på lönerna.
Vad är det man talar om, som skall
äga rum under slutet av detta år och

nästkommande år? Det är tydligen fråga
om andra procenttal än en procent.

Att ta undan vissa områden verkar
komiskt. Under ett av mina allra första
riksdagsår — jag tror det var 1938 —
hade vi en situation i andra kammaren
som var mycket intressant. Det gällde
att besluta om första maj som allmän
helgdag utan kyrklig karaktär. Andra
lagutskottet hade behandlat ärendet,
och det fanns en reservation. Det var en
medlem av bondeförbundet, som partiet
då hette, från Skaraborgs län som
hade reserverat sig. Han motiverade sin
reservation med att säga att denna lag
inte skulle bli respekterad, i varje fall
inte i Skaraborgs län. Det föranledde
en replik från kammaren: Herr talman!
Jag hemställer om att lagens ingress
ändras så att den blir ungefär lik den
ingressen i många danska lagar, där det
står att denna lag gäller konungariket
Danmark med undantag för Färöarna
och Grönland. Och vederbörande fortsatte:
Herr talman! Jag hemställer åt!
denna lag skall gälla konungariket Sverige
med undantag för Skaraborgs län!
Detta blev förstås inte bifallet, men resonemanget
om stödområdet är någonting
i den stilen. Skall vi när det gäller
generella skatter av allmän karaktär undanta
vissa områden? Jag tror att det
är en mycket allvarlig sak att slå in på
den vägen.

Det är enligt mitt sätt att se — jag
snuddade vid det tidigare; jag vet att
jag inte har riksdagen bakom mig i
detta avseende — felaktigt att bestämma
att vissa skatteintäkter skall användas
för vissa ändamål, s. k. specialdestination.
Betänk, ärade kammarledamöter,
att behandlingsmetoden när det gäller
anslag blir helt annorlunda vid specialdestination.
Man säger: Ja, det får gå
därför att det går ju från automobilskattemedelsfonden.
Vad är det för skillnad
på dessa pengar och andra pengar?
Jo, man strävar efter att göra slut på
dem. Jag drar mig inte för att säga, att
åtskilliga anslag har blivit större och
att man har fått nya anslag just på

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

grund av att man inte prövat enligt samma
restriktiva metoder som man gör
med anslag i allmänhet, därför att specialdestinationen
gäller.

Man kan, anser jag, inte anföra några
som helst vägande skäl för att vi inte nu
skulle kunna ta ut denna höjda skatt av
bilismen om vi inte bygger vägar för
alla de pengarna. Vi vet att dessa pengar
används delvis till andra ändamål.
Jag förstår inte hur man från det håll
där man talar om sparsamhet med allmänna
medel nu kan argumentera för
en s. k. specialdestination av bensinskattemedlen.

Här har vidare förts fram den meningen
att vi skulle göra undantag i fråga
om arbetsgivaravgiften för ideella
organisationer, t. ex. de kristna samfunden.
Jag fick motta en uppvaktning
i bevillningsutskottet av fem sex representanter
för dessa ideella organisationer.
Riksdagens ledamöter har också
fått ett brev från dem. I det brevet står
det, att man redan nu har gjort undantag
när det gäller arbetsgivaravgiften.
Jag bestred det och sade att den uppgift
som ni har lämnat riksdagens ledamöter
är felaktig. Vederbörande erkände
att de syftade på rederinäringen.
Men rederinäringen är inte undantagen.
För den har man gjort en reduktion av
avgiften. Den utgår med 0,64 procent i
stället för 1 procent, med hänsyn till
att det finns många utländska medborgare
som är anställda i svenska handelsflottan.
Det är alltså inget undantag,
som man påstod i det där brevet.

Vidare framhåller man att dessa ideella
organisationer lämnar bidrag av
sina egna en gång beskattade pengar till
ideella ändamål. Ja, det är riktigt. Och
jag har all respekt för dessa rörelsers
verksamhet. Man säger också att deras
anställda är lågavlönade, varför den här
avgiften drabbar ännu hårdare. Jag bestrider
visst inte att de ideella organisationernas
anställda är lågavlönade —
det tror jag nog de är. Men jag fick en
upplysning av den deputation som uppvaktade
mig som jag tycker är värde -

full. När de vid vårt samtal förklarade
att de ansåg att de fria kyrkliga samfunden
skulle vara jämställda med statskyrkan,
frågade jag vad man syftade på
med en sådan jämställdhet. Och jag fortsatte:
De fria samfundens medlemmar
har väl i allmänhet gått ur svenska kyrkan?
Nej, inte alls, svarade man, till 90
procent är de fria samfundens medlemmar
också med i svenska kyrkan.

Det innebär sålunda att man avstår
från sin rätt att få lägre kyrkoskatt genom
att utträda ur statskyrkan. Den
möjligheten vill man alltså inte ta i anspråk,
utan man betalar hela kyrkoskatten
i stället för att slippa undan med 40
procent.

Jag nämner detta därför att det för
mig var en nyhet att så få av dessa samfunds
medlemmar har gått ur statskyrkan.
Så som reservationen är utformad,
där det står att ideella organisationer
skall vara befriade från den här avgiften,
skulle ett bifall till den få långtgående
konsekvenser, såvitt jag förstår.

I den nuvarande skattelagstiftningen,
som i vissa fall medger befrielse från
gåvoskatt, arvskatt och inkomstskatt, är
det noga preciserat vilka organisationer
som avses, vilka förutsättningar som
skall vara uppfyllda. Det är namngivet
stiftelser, t. ex. Dag Hammarskjölds
fond. Reservanterna yrkar bifall till något
som blir mycket svårtolkat för myndigheterna.
Jag vet faktiskt inte hur
långt detta begrepp ideella organisationer
sträcker sig enligt reservanternas
mening. Studieorganisationerna måste
väl anses vara ideella, liksom även
idrottsrörelsen. Omfattningen av begreppet
ideella samfund blir nog större
än reservanterna har tänkt sig. Men jag
får kanske senare höra en definition av
uttrycket ”ideell”.

I början av mitt anförande nämnde
jag att det i stort sett råder enighet i
denna fråga, men det är inte helt riktigt,
ty det förekommer invändningar
och undantag. Vänsterpartiet kommunisterna
yrkar t. ex avslag på hela innehållet
i propositionen. De anser det

Fredagen de» 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

bättre att ta ut en tioprocentig extraskatt
på företagens beskattningsbara intäkter.
Men vad är bolagens beskattningsbara
inkomst? Företag och aktiebolag
betalade år 19G8 2,4 miljarder
kronor i skatt till stat och kommun. Om
man fördubblar den summan och förutsätter
att bolagen betalar 50 procent i
skatt, kommer man upp i 4,8 miljarder
kronor. Men när det gäller statens intäkter
på en sådan höjning bör man
rimligen dra av kommunernas andel.
Om vi antar att 20 procent av ifrågavarande
belopp går till kommunerna, så
reduceras summan med ungefär 1 miljard
kronor. Kvar blir då ett beskattningsbart
belopp av 4 miljarder, och
det är detta kommunistmotionen syftar
på. 10 procent av det beloppet utgör
400 miljoner kronor. Detta skall alltså
svara mot vad propositionen i övrigt
ger. Kommunistyrkandet innebär 400
miljoner kronor i konkret förslag och
sedan en del utredningsyrkanden. Det
är en dålig täckning. 10 procent extra
skatt låter så mycket, men de av regeringen
föreslagna avgiftsökningarna
in. in. ger naturligtvis mycket mer. Det
kanske är av intresse för kammarens
ledamöter att höra att avgifterna för aktiebolagen,
alltså ATP, olycksfallsavgifter
och liknande, utgör mer än 5 miljarder
kronor, medan själva skatten är
2,4 miljarder.

Det är, herr talman, angeläget för
riksdagen att besluta om dessa åtgärder.
Jag hoppas att de skall leda till att det
blir bättre balans i statens ekonomi
och att man skall kunna lätta på kreditrestriktionerna
så småningom. Hittills
har kreditrestriktionerna fått bära huvudparten
av åtstramningsåtgärderna.
Får vi en försämrad konjunktur, som
man här har talat om, så blir naturligtvis
effekten av kreditrestriktionerna
ännu besvärligare.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i samtliga punkter.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Niir utskottets ordförande
säger att man från oppositionens
sida har krävt starkare finanspolitiska
åtgärder, så är detta fullständigt riktigt.
Detta har vi från centerpartiet med
kraft betonat med tanke på den ekonomiska
utvecklingen.

Det är ju tråkigt att vi i det här sammanhanget
inte kan behandla de motionskrav
som hänvisats till bankoutskottet.
Till utskottets ordförande vill
jag bara säga att vi accepterar den ram
som finansministern har föreslagit, så
när som på några miljoner kronor. Jag
tror inte att vår värderade ordförande
kan med fog påstå att den köpkraftsindragning
på 1 miljard 850 miljoner som
herr Sträng föreslår för att stabilisera
ekonomin är den exakt riktiga i det här
läget. Det kan väl finnas utrymme för
variationer, och om icke konjunkturen
vänder mycket snabbt, vilket den lär
göra enligt konjunkturinstitutets senaste
rapport, så tror jag för min personliga
del att det kommer att behövas
även andra åtgärder.

Jag vill tillägga att vi har föreslagit
också ett värdefast obligationslån för
att suga upp köpkraft. Till detta kommer,
vilket även framgår av propositionen,
att vi i det här läget måste främja
exportindustrin och den hemmamarknadsindustri
som konkurrerar med
importen. Därför kräver vi nu som tidigare
en annan kredit- och räntepolitik
än den som tillämpas.

Yad beträffar stödområdet är det väl
inte riktigt av herr ordföranden i bevillningsutskottet
att använda uttrycket
att vi tar undan Färöarna och Grönland.
Om herr ordföranden jämställer stödområdet,
Dalarna och Gotland med Färöarna
och Grönland så må det stå för
hans egen räkning. Vår motivering är
rent ekonomisk. Vi är medvetna om att
vissa områden har det besvärligt, och
detta har bekräftats av att det bär skapats
ett stödområde. I principiell överensstämmelse
med vårt tidigare ställningstagande
har vi krävt att till stöd -

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

området skall föras hela Dalarna och
Gotland. Fördenskull bör inte dessa
områden geografiskt hänföras till Färöarna
och Grönland.

Bara några få ord om specialdestinationen.
Jag lyssnade till statsministern,
när han i höstremissen talade om dessa
frågor i andra kammaren. Han sade
ungefär på det här sättet —• jag tror
inte att jag har en felaktig minnesbild
av detta: När man talar om investeringar
för näringslivet, får man icke glömma
bort bl. a. investeringar i utbildning
och socialvård. Sedan nämnde han också
investeringar som görs i vägväsendet.
Vi som reserverat oss på det här avsnittet
tar fasta på statsministerns ord. För
att underlätta för näringslivet i de besvärliga
områdena — jag tänker såväl
på stödområdet som på andra områden
— är det nödvändigt att tillgodose vägväsendet
på ett bättre sätt än hittills.
Vi reservanter har varit så försiktiga
att vi sagt att åtgärder skall sättas in
när det ges möjligheter därtill, dvs.
när det finns tillgång till arbetskraft
och andra nödvändiga resurser.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) kort
genmäle:

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande gav en fin gliring åt
oppositionen — han menade kanske att
moderata samlingspartiet har särskild
anledning att ta åt sig — när han sade,
att oppositionen trots alla påpekanden i
valrörelsen om nödvändigheten av en
stramare finanspolitik såsom komplement
till penningpolitiken nu vägrar att
medverka till den begärda höjningen av
skatterna. Jag var nästan beredd på att
någonting sådant skulle komma. Till det
svarar jag, att vi i alla fall har gått med
på skattehöjningar på ungefär 700 miljoner
kronor, vilket ju inte är någon
liten summa. I övrigt menar vi att budgeten
bör balanseras även genom prutningar
på utgiftssidan. Man kan kanske
inte av oppositionen — i varje fall inte
av moderata samlingspartiet — begära

en sådan självövervinnelse att den skall
föreslå högre skatter, kanske ännu högre
än regeringen, när vi är motståndare
till högskattepolitiken som sådan.

När finansministern nu är på jakt
efter nya skatteinkomster, undrar jag
varför han inte lagt något skatt på den
s. k. speldjävulen. Jag tänker då på
bingo och spelautomater, exempelvis
den ”enarmade banditen”. Det vore någonting
att fundera på. Jag rekommenderar
detta och skänker bevillningsutskottets
ordförande och finansministern
uppslaget med varm hand. Det finns
ju en utredning i saken. Nu frågar man
bara: När kommer en proposition i ämnet
som riktar sig emot dessa skatteobjekt? Rent

principiellt tycker jag att en 10-procentig höjning av bolagsskatten, som
träffar vinsterna, är att föredra framför
arbetsgivaravgiften, som träffar arbetskraften
och är särskilt betungande för
mindre lönsamma företag. Det är kanske
litet förvånande att jag i den delen principiellt
är på samma linje som kommunisterna.
Det borde jag naturligtvis
skämmas för. Men jag är inte beredd
att lägga ökade bördor på näringslivet,
så min bekännelse är kanske mera av
teoretisk art. Jag vill ha utgiftsstopp,
skattestopp och reformpaus. Ämnet bör
lämpligen kunna behandlas vid en rundabordskonferens.
Jag vill även ha premiesparande.
Tyvärr har vi inte fått det
ärendet på kammarens bord i dag.

Herr TISTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bestämt tillbakavisa
herr John Ericssons påstående
att de åtstramningsåtgärder som oppositionen
föreslår skulle vara underlägsna
regeringens. Jag framhöll i mitt anförande
att den sammanlagda åtstramningseffekten
i de åtgärder folkpartiet
föreslagit, alltså inklusive det värdefasta
obligationslånet, sannolikt var större
än i de åtgärder som innefattas i regegeringens
förslag. Det är naturligtvis
mycket svårt att mäta detta, eftersom

Fredagen »len 30 oktober 1970

Nr 35

<>3

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. in.

vårt förslag om obligationslån inte är
utformat i detalj. Man måste beklaga att
riksdagsbehandlingen av skattepaketet
har blivit sådan att vi inte har alla komponenterna
utskottsbehandlade och
kan besluta om dem i dag.

Herr John Ericsson fann det orimligt
— ja, som det föreföll närmast löjeväckande
— att man kunde överväga
att differentiera en statlig beskattning
regionalt eller geografiskt. Samma uppfattning
gav finansministern uttryck åt
i remissdebatten. Han gav en målande
bild av ett par lantbrukare, som stod på
var sin förstukvist och talade över stödområdsgränsen
om sina skatter. De var
mycket uppbragta över att skatterna
var olika. Redan nu har vi olika kommunalskatter
i det här landet. Jag tror
inte att medborgarna skulle uppleva det
som en chock om även statliga skatter
differentierades. Man gör nog inte sådana
distinktioner. Jag vill erinra om
att den statliga inkomstskatten för inte
så länge sedan var differentierad genom
olika ortsavdrag i olika dyrortsgrupper.
Därmed vill jag inte försvara det systemet.
Man fann det dock på den tiden
inte orimligt.

Jag skulle också vilja erinra om den
debatt som vi förde här i våras när vi
behandlade propositionen om regionalpolitiken.
Då påpekades det från oppositionens
sida att ett stort antal länder
i Europa har en företagsbeskattning som
är differentierad med hänsynstagande
till olika regioner. Företag i vissa utvecklingsområden
får i dessa länder
skattelättnader. Man har alltså i andra
länder ansett det lämpligt med en sådan
differentiering i skattelagstiftningen.

När det gäller specialdestination av
skattemedel som princip kan jag hålla
med herr Ericsson om att detta egentligen
är ett oskick. Men när vi nu har
detta instrument i fråga om vägväsendet
kan man inte utan vidare förvisa det
till skräpkammaren. Det fyller på sitt
sätt en funktion. Vägväsendet är en mycket
trång sektor, och det kan vara bra
att ha detta, att skattemedel som bilis -

men bidrar med bör komma vägväsendet
till godo, som ett påtryckningsmedel
när det gäller att driva på vägbyggandet.
Det kan i detta fall också vara
en metod att så småningom styra en del
av de skattemedel, som inflyter i stödområdet
genom skattehöjningen och
som kommer att belasta näringslivet där
mycket hårt, tillbaka till stödområdet
genom högre väganslag inom detta område.

Till sist ett par ord om de ideella organisationerna.
Herr Ericsson har nog
inte observerat det tillägg som finns i
reservationen till orden ideella organisationer.
Där står nämligen ”ideella
organisationer som för sin verksamhet
är beroende av insamlade medel”. Detta
är en väsentlig inskränkning som gör att
kretsen inte alls blir så stor som herr
Ericsson vill göra gällande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det var naturligtvis ett
fel i min framställning som gjorde att
herr Sundin inte förstod vad jag talade
om när det gällde specialdestinationer.

Jag har vänt mig mot specialdestinationer
därför att jag anser att de leder
till om inte slöseri — det är kanske ett
alltför starkt ord — så dock till att man
inte med samma grundlighet överväger
anslag som man gör när man ger skattepengar
i allmänhet. Det var min principiella
invändning.

Jag tackar herr Tistad för vad han
sade om specialdestinationer. Jag är
uppriktigt tacksam för att jag fick medhåll
från åtminstone någon kammarledamot
i mitt resonemang på den punkten.

Herr Jacobsson säger att han hellre
ser en 10-procentig skärpning av företagsbeskattningen
än en arbetsgivaravgift.
Ja, men då får han lov att höja
budet med 100 procent. I stället för 10
procent måste han ta ut 20 procent, om
han den vägen skall få ut samma belopp
som 1 procent på arbetsgivaravgiften

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

ger. Jag tror emellertid inte att den
matematiken blir aktuell.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord.

Jag skulle kunna dela herr Ericssons
i Kinna uppfattning när det gäller specialdestinationer
över huvud taget. Men
nu är det ändå så att vi har en sådan
bl. a. när det gäller vägväsendet.

Till sist vill jag kort och gott fråga
utskottets ärade ordförande om han
med tanke på det vägväsende som vi har
i vårt land anser det vara slöseri när vi
understryker nödvändigheten av att det
till båtnad för näringslivet och de enskilda
människorna byggs flera och
bättre vägar?

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 55 behandlas det s. k. stabiliseringspaketet
modell regeringen
Palmes valutgåva 1970 i Kungl. Maj:ts
proposition nr 156.

Förslagen har behandlats såväl under
de föregående dagarnas remissdebatt
som tidigare i dag, varför jag helt kortfattat
skall göra det konstaterandet att
de totala verkningarna av förslagen
kommer att märkas under senare delen
av år 1971. Enligt konjunkturinstitutets
höstrapport, som tidigare har åberopats
och som endast ett fåtal ledamöter har
kunnat ta del av i korrektur, väntas förbättringar
i handelsbalansen på grund
av minskad efterfrågan. Av olika bedömare
förutspås att den under 1970 rådande
efterfrågeinflationen kommer att
följas av en kostnadsinflation. Herr Gösta
Jacobsson har tidigare framfört moderata
samlingspartiets synpunkter på
de åtgärder som i propositionen åberopas
såsom nödvändiga för att dra in
köpkraft. Det vore kanske riktigare att
använda den benämning som finansministern
åberopar i avsnittet för drivmedelsbeskattningen.
I den delen av
propositionen har en ändring skett. Det

behövs ”en inkomstförstärkning av
statsinkomsterna”. Förslagen kommer
att medföra kostnadsökningar. Kostnadsinflationen
späds på ytterligare och
kostnadsspiralen fortsätter.

I motion 1:1294 har jag och fröken
Stenberg föreslagit oförändrad arbetsgivaravgift
inom stödområdet. Yrkanden
av samma innebörd har framförts i
motioner från folkpartiet och centerpartiet.
I vår motion pekar vi också på
svårigheterna för kommunerna och
landstingen i berörda områden.

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till att instämma i de argument som
framförts för den oförändrade arbetsgivaravgiften
inom stödområdet tidigare
i denna debatt med att yrka bifall
till reservation nr 4, fogad till betänkandet
av moderata samlingspartiets ledamöter.
Yrkandet i vår reservation har
samma lydelse som i folkpartiets reservation
nr 3. Men jag kan tyvärr inte
instämma i den senare reservationens
motivering på grund av att i densamma
föreslås att undantaget skulle gälla de
delar av landet som ligger utanför det
allmänna stödområdet. Yrkandena i de
två reservationerna är enahanda. Möjligen
kan ett skrivfel ha uppstått i reservation
nr 3. På grund av att vi i vår
motion 1:1294 berört kommunernas
och landstingens svårigheter kommer
jag i omröstningen att stödja reservation
nr 7.

Jag vill även instämma i bifallsyrkandena
till reservation nr 5 när det
gäller undantag från avgift för kristna
samfund och ideella organisationer, vilket
föreslagits i motionsparet I: 1298
och II: 1503 från moderata samlingspartiet.
De kristna samfunden och de
ideella organisationerna bedriver sin
verksamhet med frivilliga krafter och
insamlar på frivillig väg medel till olika
former av verksamhet. Genom missionärer
och andra medarbetare bedrivs
hjälpverksamhet på ytterst behjärtansvärda
områden. Det är därför beklagligt
att konstatera att finansminister Sträng
genom en grabbnäve i kollekthåven för -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

svårar dessa organisationers ideella arbete.

I motion 1:1297 av herr Strandberg
och mig föreslås att arbetsgivaravgiften
skall vara oförändrad för den kollektiva
persontrafiken. Särskilt i glesbygderna
har den kollektiva busstrafiken
stor betydelse för människornas service.
Frågan om allmänna kommunikationer
i glesbygderna är föremål för stort intresse.
Bland annat bedrivs viss försöksverksamhet
för att lösa problemen.
Stat och kommun bidrar med avsevärda
belopp till icke lönsamma bussföretag
för att denna service skall kunna upprätthållas.
Därför borde sådana bussföretag
kunna undantagas från den ökade
kostnadsbelastning som den höjda
arbetsgivaravgiften medför. Ett smidigt
restitutionsförfarande kan lätt lösa de
administrativa problem som säges utgöra
hinder för en sådan ordning.

Herr Gösta Jacobsson har i sitt anförande
berört reservation nr 9 om
övergångsbestämmelser för mervärdeskatten
på vissa s. k. vita kapitalvaror.
Med hänsyn till regeringens tidigare utfästelser
under valrörelsen om att någon
tidigareläggning av mervärdeskatten
inte skulle komma i fråga, bör övergångsbestämmelser
tillämpas i detta fall,
där såväl köpare som säljare handlat i
god tro. Jag vill instämma i yrkandet
om bifall till reservationen.

Jag instämmer i herr Jacobssons förstahandsyrkande
om bifall till reservation
nr 10, innebärande avslag på skattehöjningen
med 8 öre per liter för motorbrännolja
och gasol. I andra hand
vill jag yrka bifall till reservation 12,
innebärande att ifrågavarande medel
från drivinedelsbeskattningen överföres
till automobilskattefonden och därmed
kan komma vägarna till godo.

I tidigare nämnd motion, 1:1297 av
herr Strandberg och mig, yrkades undantag
från den särskilda skatten på
motorbränslen för kollektiv persontrafik.
Jag vill hänvisa till vad jag tidigare
anfört beträffande busstrafiken i glesbygderna
och stödet till olönsamma

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 35

bussföretag. Resultatet av höjda bränsleskatter
blir en ytterligare kostnadsökning
för sådana busslinjer, fördyrad
service för glesbygdernas invånare och
ett ökat behov av stöd från det allmänna
till företagen i fråga. Det gamla
talesättet om katten på råttan, råttan på
repet osv. gäller.

I motionsparet 1:1293 och 11:1509
föreslår jag och herr Petersson i Gäddvik
att undantag för höjd skatt på drivmedel
skall göras för import över norrländska
och nordnorska hamnar. Frågan
om de högre drivmedelspriserna i
Norrlands inland har varit föremål för
olika framstötar utan nämnvärda resultat.
Zonindelningen finns fortfarande
kvar. Men det är inte bara det högre
drivmedelspriset som påverkar kostnaderna
i området. De långa avstånden
och de ofta dåliga vägarna bidrar till
väsentliga skillnader i kostnadshänseende
vid jämförelse med andra delar av
landet. Brist på arbetstillfällen i närheten
av hemorten är ett förhållande som
ofta medverkar till långa pendelavstånd
till och från arbetsplatsen i större utsträckning
än för pendlare i övriga delar
av landet. Avståndet till service av
olika slag är i regel stort. Beslutade och
kommande kommunsammanläggningar
ökar reseavstånden till allmän service i
ännu högre grad än annorstädes.

Oförändrad skatt på motorbrännolja
har föreslagits gälla generellt för hela
landet i tidigare åberopad motion och
reservation från moderata samlingspartiet.
På grund därav framförs i det sistnämnda
motionsparet endast kravet när
det gäller bensinskatten. Skulle kravet
om generellt undantag för motorbrännolja
icke bifallas, är det naturligt att
även motorbrännoljan bör innefattas i
motionslcraven i motionerna I: 1293 och
11:1509. Ökade transportkostnader inverkar
menligt bl. a. på skogsbruket och
påverkar de s. k. nollområdenas tillväxt
med ytterligare icke lönsamma skogsarealer
och färre sysselsättningstillfällen.
Det beslutade transportstödet bidrar
inte till en lösning av dessa pro -

€6

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

blem. Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till motionsparet 1:1293
och II: 1509.

Herr talman! Jag instämmer således i
yrkandena om bifall till reservationerna
1, 4 — som har samma yrkande som reservation
3 —, 5 och 9. Dessutom yrkar
jag i första hand bifall till reservation
10 och i andra hand till reservation 12
samt slutligen bifall till motionsparet
I: 1293 och II: 1509.

Häri instämde herr Svemingsson (m).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Först en liten principiell
anmärkning beträffande detta sätt
att driva skattepolitik.

Vi gjorde en budget färdig i våras. Nu
behövs ”inkomstförstärkningar”. Uttrycket
är missvisande. Det är inte förstärkningar
i budgeten som behövs —
här har vi en social aspekt, hänsyn till
det samhällsekonomiska läget och så vidare.
Det är detta som egentligen motiverar
inkomstförstärkningar just nu.

Jag har en känsla av att detta suddas
ut. Man säger: När ni yrkar det ena och
det andra måste ni i all rimlighets namn
yrka täckning för det också. Ja, om det
hade varit en budget, men inte när det
gäller det sociala och samhällsekonomiska
plåstrandet. Där blir det till sist
en fråga om tro, hopp och kärlek, vad
man anser, vad man tycker och tänker,
och inte en fråga om budgetbalansering.
Det är det första.

Sedan har jag en anmärkning av generell
innebörd. När vi fick den Wigforsska
omsättningsskatten hösten 1940,
var det omedelbart efter ett val. Hur
kommer det sig att vi fick de här förslagen
omedelbart efter valet, och att
man inte lämnade någon redovisning
inför väljarna om vad man tänkte göra?
Jag förmodar att man i alla fall hade
så pass långsiktig planering.

Däremot gick det alldeles utmärkt att
strax före valet rikta en skarp strålkastarbelysning
på ett enda område av de
allmänt stegrade levnadskostnaderna.

Man riktade in sig på jordbruket och
priserna på jordbrukets produkter. Men
de prishöjningarna var ju en konsekvens
av riksdagens beslut angående
prissättningen enligt avtalet med jordbrukarna.
Inför valet riktade man emellertid
när det gäller prishöjningarna
uppmärksamheten emot en enda grupp.
Det är rätt så egenartat. Det hade väl
sin anledning. Man visste att centern
skulle gå fram i valet, och man trodde
väl att man med den manövern skulle
dämpa den frammarschen något.

Jag gör dessa reflexioner, eftersom
det väckte mycket stor irritation bland
de människor som ansåg sig särskilt utpekade
såsom ansvariga för den inflationsartade
fördyringen men som kände
sig ganska oskyldiga. De hade ju fått
sin prissättning godkänd redan i våras.
Men trots detta riktade man in kritiken
mot just dessa produkter från jordbruket.
Det var verkligen en rätt egenartad
politik som fördes. Jag förmodar —
även om jag inte kan vara säker — att
exempelvis en Per Albin Hansson med
sin mera landsfaderliga inställning till
problemen inte hade hängivit sig åt så
enkel demagogi.

Jag begärde ordet framför allt för att
redovisa en uppfattning som hyses av
den övervägande delen av centerns riksdagsgrupp
i denna kammare och som
har många meningsfränder både i andra
kammaren och framför allt ute i landet.
I en situation då man ser sig tvungen
att införa en reglerad prissättning på
produkter — alltså prisstopp —- förbereder
regeringen nu att till nyår höja
priserna på dessa produkter med ytterligare
5—6 procent genom höjning av
mervärdeskatten. Det är ganska egenartat
att handla på det sättet. Det är
för dyrt redan nu, men man vill ändå
höja priserna. Man ser helt och hållet
på dessa frågor ur statskassans synpunkt
och tänker inte på de människor
som måste betala de höjda priserna.

Detta har väckt åtskillig irritation
långt utanför centerns gränser. De som
kritiserar vårt ställningstagande har i

Fredagen den SO oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, ni. m.

tidningar och i den muntliga agitationen
påstått att de 22 motionärerna sökte en
personlig PR. Ja, även den andra sidan
är väl förtjiint av att också få sin personliga
l’R. .lag syftar på dem som är
beredda att gå in för 17-procentig beskattning
av de för livets nödtorft erforderliga
livsmedlen.

Efter detta påpekande skall jag be att
få säga några ord om motionen och
framför allt om dess yrkande. Vi yrkar
på en omprövning av beslutet att höja
mervärdeskatten till 17 procent, detta
med hänsyn till de ökade levnadskostnaderna
på olika områden. När prisnivån
fortsätter att öka som den gjort,
kan det vara rimligt att tänka sig för en
smula. I den enkla agitation som vi motionärer
råkat ut för, har man sagt att
omprövning betyder upphävande och
avskaffande av årets beslut. Men så står
det inte i motionen, utan där står endast
att man skall tänka över om det
verkligen kan vara förnuftigt med denna
generella höjning. För att ge en antydan
om vad vederbörande bör fundera
på när man gör denna omprövning,
skriver motionärerna att en omfördelning
— det står inte avskaffande eller
borttagande — av skatten borde eftersträvas
genom att från den särskilda
varuskatten undanta enklare livsmedel,
såsom produkter av brödsäd, gryn. potatis,
mjölk, smör in. fl. mejeriprodukter
och margarin ävensom enklare arbetskläder
och arbetsskodon. Motionärerna
anbefaller Kungl. Maj:t att fundera
på detta. Man begär inte att bevillningsutskottet
och herr Ericsson — f. d.
Kinna — in. fl. skall komma med ett färdigt
recept i detta fall. De har inte möjlighet
eller administrativ apparat till
det. Men regeringen, som så gärna vill
stanna kvar med kommunisternas stöd
efter valet, borde ha apparat att kunna
fundera något över hur man skulle kunna
åstadkomma en omfördelning av bördan.
Därvid skulle alltså den särskilda
varubeskattningen av de produkter som
det här gäller tas bort. I den mån det
befinnes erforderligt skulle inkomstför 5f

Första kammarens protokoll 1970. Nr 35

stärkningar beredas genom beskattning
av lyxvaror, sprit och tobak samt eventuellt
andra umbärliga varor.

Varför trycker jag på ordet ”umbärliga”?
Jo, herr talman, därför att den
indirekta beskattningen har den egenheten
att i viss mån ge människorna en
möjlighet att själva reglera sin beskattning.
När statsmakterna lägger skatt på
en umbärlig vara kan man exempelvis
röka mindre, dricka mindre sprit eller
helt låta bli att dricka sprit. Man har
möjlighet att även i övrigt när det gäller
mera lyxbetonad konsumtion reglera
vad man anser sig kunna betala.
Men när det gäller livets nödtorft, när
det gäller vad man behöver för att kunna
leva och existera, då finns inte denna
valfrihet längre. Äta bör man, annars
dör man.

Vi kommer otvivelaktigt hör in på ett
mycket ömtåligt område, så ömtåligt
att man bör instämma i det finansministern
sade år 1967 då omsättningsskatten
höjdes med 1 procent. Han förklarade:
”Jag är fullt medveten om att
försiktighet bör iakttagas med höjning
av denna skatt.” Det hade han så innerligt
rätt i.

Vad uppnår man nu med de föreslagna
undantagen? Ja, det talade redan
herr Ivar Nilsson om, som företrädde
det gamla bondeförbundet i utredningen
om omsättningsskatt. Han menade
att man i praktiken får ett skattefritt
bottenavdrag även med den indirekta
beskattningen. Det blir på det viset en
lättnad för de människor vilka är hänvisade
till de enkla och billiga livsmedlen,
till arbetskläder och arbetsskodon.

Nu sägs det från regeringshåll att det
där är en förskräckligt krånglig sak. Jag
har för min del funnit att när det har
gällt någonting som Kungl. Maj :t har
varit mycket intresserad av så har det
aldrig sagts att det har varit för krångligt.
Jag hänvisade redan i går till personuppgifterna
i bostadsräkningen. Det
var ju en mycket krånglig sak. När alltså
regeringen vill genomföra någonting,
då väjer den inte för administrativt

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

krångel. När det däremot gäller livets
nödtorft, det alla måste ha oavsett de
är oförmögna att arbeta eller inte, om
de är sjuka, om de är arbetslösa eller om
de studerar och inte har några inkomster
— alla måste ju leva — då pålägger
man skatt och ökar den.

Då gör naturligtvis bevillningsutskottet
som tidigare — man skriver av den
gamla motiveringen. I den framhålles
att man ger ökade bidrag till folkpensionärer
och barnfamiljer. Men säg mig
uppriktigt med handen på hjärtat: Har
folkpensionärerna eller barnfamiljerna
fått någonting för mycket, som gör att
regeringen med en särskild konsumtionsbeskattning
behöver ta tillbaka av
de mycket begränsade bidrag den givit?
Kan det vara riktigt? Jag har inte den
uppfattningen. Det där är bara ett svepskäl,
lika väl som rädslan för krånglet.

Jag måste sedan en stund ägna mig
åt herr Werner och vad han enligt
snabbprotokollet i förrgår anförde. Han
sade sig notera att en stor grupp inom
centern nu är inne på samma tankegångar
som kommunisterna, och ”vi”
(= kommunisterna) hälsar dem naturligtvis
välkomna till denna uppfattning.
Herr Werner är ju så ny i politiken att
jag förlåter honom. Det är inte avsiktligt
när han pratar på det där viset.
Men om han läst vår motion, så bör
han veta att i centerns partimotion, i
samband med att omsättningsskatten
genomfördes, Gunnar Hedlund och Ivar
Johansson m. fl. då påpekade de besvärligheter
och bördor som skulle
drabba just de ekonomiskt svaga i samhället.
Jag hänvisar till det avslagsyrkande
som förekom i denna partimotion.

Jag vill ge herr Werner en vänlig anvisning:
Läs den där lilla ”gula boken”
.— jag begär inte så mycket — och slå
i den upp de ställen där motionerna
redovisas. Han skall då finna att vi
gång på gång har återkommit med motioner
som just gått ut på att befria de
livsmedel som hör till livets nödtorft
från skatt. Så småningom anslöt sig ock -

så kommunisterna till våra förslag. De
var, medger jag, med nästan från början,
men de kom av sig när lilla ”teateråskan”
spelades ut. Det hotades ju
med att i så fall kommer ”arbetarregeringen”
att avgå, varefter kommunisterna
försvann i periferin och släppte
igenom denna skatt som de nu vill göra
sig stora meriter på att gå emot. När
hela bondeförbundet tillsammans med
högern och folkpartiet röstade emot,
var var då kommunisterna, herr Werner?
Det finns någonting som heter upphovsmannarätt.
Tänk på det när ni bedömer
hur man här har förfarit.

Denna beskattning är verkligen så
pass starkt tvivelaktig att jag tror att
jag med vad jag nu har sagt har sagt
tillräckligt. Man blir inte imponerad av
att människor talar om krångel i detta
land, där vi har så oändligt mycket
krångel. Varför skall krånglet spela en
så stor roll just när det gäller att ta
hänsyn till människor i små omständigheter?
Varför skall man kunna hänvisa
till dessa alldeles för små bidrag till
folkpensionärerna och till barnfamiljerna
när det gäller att motivera en beskattning
som är orättvis och orimlig?
Med detta har jag väl någorlunda klargjort
vad jag menar.

Jag har också understrukit att vi inte
har åsyftat att Kungl. Maj :t skulle ställas
utan resurser, utan att man skulle
använda sig av möjligheterna att på annat
sätt få dessa resurser i den mån
det var erforderligt, och att riksdagen
i skrivelsen skulle begära det.

Varför föreslår inte motionärerna
själva andra skatter, säger man nu. Nej,
herr Ericsson, vi har den erfarenheten
att regeringen och majoritetspartiet inte
är ett dugg tacksamma för sådana hänvisningar.
Alltid hittar de på något skäl
att inte godta dem. När vi exempelvis
från centerhåll har framställt förslag
har man i regel avslagit dem, men man
kommer igen med förslagen någon annan
gång. Vi får väl se när det blir valutarestriktioner
också beträffande turistresorna.
Eftersom Kungl. Maj :t så

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning

gärna vill ta på sitt ansvar att fundera
ut skatter och har visat en otrolig uppfinningsförmåga
när det giiller att hitta
på skattehöjningar, tycker jag inte att
man skall förmena Kungl. Maj:t att också
på detta område visa sin initiativkraft.

Jag bär förut, när förslaget om den
allmänna arbetsgivaravgiften kom upp,
motionerat mot denna. Jag skall inte
återgå till det, det är ett passerat skede
i debatten. Men jag vill dröja en smula
vid en motion, som herr Grebäck och
jag väckte, i vilken vi påvisar hur i ett
enskilt landsting ungefär tiondelen av
utdebiteringen tas av moms och arbetsgivaravgift.
Man vill belägga med arbetsgivaravgift
sådant som sjuk- och
hälsovård och över huvud taget sådan
samhällsnyttig verksamhet som bedrivs
i landsting och primärkommuner.
I utskottets utlåtande har jag läst
att anledningen bl. a. är att man vill
undvika ur konkurrenssynpunkt olämplig
fördelning av beskattningen. Jag har
inte i vårt landsting märkt — och de
flesta gör det inte i kommunerna — att
konkurrensen om att få ta hand om
sjuka människor, konkurrensen om att
få bedriva primärkommunernas samhällsnyttiga
verksamhet, har varit så
överväldigande stor att man i bevillningsutskottet
skulle behöva lägga pannorna
i djupa veck och säga: Inte kan
vi gå med på att göra korrigeringar på
denna punkt, det skulle verka snedvridande
på konkurrensen. Nej, detta är
bara de orättfärdigas bekymmer och
ingenting annat.

Jag skall, herr talman, inte fortsätta
resonemangen längre. Jag vill endast
beklaga att den reservation om arbetsgivaravgiften
som avgivits av centern
har missat poängen. Principen att vid
avgiftsbeläggningen av samhällsnyttig
verksamhet lasta över en del av bördan
på kommunerna är helt oriktigt. Jag
är inte rädd för distinktioner. I och för
sig skulle jag själv gärna kunna stödja
en sådan reservation, ty det är ett steg
i rätt riktning. Men om man har den

av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.
uppfattningen att det är oriitt att belägga
lönekostnaderna inom socialvård,
sjukvård, hälsovård in. in. med arbetsgivaravgift,
borde man ha tagit steget
fullt ut. Men som sagt jag uttalar mina
lyckönskningar, och jag är glad att man
dock är inne på en väg som jag tycker
är bra och riktig.

Till sist kommer jag till ett område,
där jag ber att få ansluta mig till herr
John Ericsson. Jag ansluter mig till bevillningsutskottets
uppfattning när det
gäller stödområdesindelningen och en
differentierad arbetsgivaravgift. Vi som
har nackdelen att tillhöra gränslän och
sett hur lokaliseringspengarna till så
och så stor del fördelats inom stödområdet
och ibland utanför måste känna
att det är en artificiell indelning. Det
som man fäste sig vid när vi studerade
siffermaterialet i våras var att de stora
pengarna faktiskt hamnade i gränsområdena,
vilket visar att just gränsdragningen
hör till svårigheterna.

Skulle man inte, som herr Gunnar
Hedlund framhöll i valrörelsen, kunna
vid lokaliseringsåtgärder ta hänsyn till
de faktiska förutsättningarna? Det innebär
givetvis också att en mycket stor
del av lokaliseringspengarna går till
stödområdena i Norrland. Men det finns
områden i Norrland som är överhettade.
Det finns åtminstone tre stora räjonger
i Norrland där man över huvud taget
har problem liknande dem som finns i
storstadsregioner, om än inte fullt så
svåra.

Det är en indelning som jag aldrig
har kunnat förlika mig med. Jag förstår
inte varför man här skall differentiera
arbetsgivaravgiften. Det endast
ökar svårigheterna för gränslänen. Jag
är ingen vän av den där beskattningen
av arbetstillfällen. Den kan ha sitt berättigande
i en situation som den vi
nu har, men när den kom tyckte jag inte
att den var befogad. Det var då ganska
gott om människor som var arbetslösa.
Det var sämre då än nu. Men, som sagt,
det är ett passerat stadium.

Den differentiering som här föreslå -

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

gits och som fördjupar skillnaderna
mellan stödområdena och de angränsande
länen kommer att bidraga att göra
ont för dem som bor i gränsområdena —
Uppland, Västmanland, Örebro läns norra
del osv. Även gränsområden söder
ut kommer att få svårigheter av en sådan
differentiering. Det finns naturligtvis
den möjligheten att Kungl. Maj:t får
göra undantag här och göra undantag
där. Det är ju mycket behagligt att ”benåda”,
att få medge dispenser, men låt
oss få litet rakare och rimligare linjer!
På den punkten kommer jag i den rådande
situationen att rösta med bevillningsutskottet.

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Ferdinand
Nilsson var så vänlig att replikera
mig efter två dagar, skall jag försöka
återgälda en del av artigheten och replikera
på en gång. Jag är helt klar över,
herr Nilsson, att när det gäller upphovsmannarätten
till olika frågor och
idéer kan varken jag eller någon annan
i denna kammare tävla med vare sig
herr Nilsson eller centern i dess helhet.

När herr Nilsson hänvisar till centerns
partimotion 1959 beträffande omsättningsskatten,
vill jag bara erinra
herr Nilsson om att den gången handlade
det inte om att ni var några principiella
motståndare till indirekt beskattning.
Den gången handlade det, liksom
så många gånger senare, om att ni såg
regeringstaburetterna hägra.

Sedan säger herr Ferdinand Nilsson
att jag skall slå upp den gula boken. Jag
skall nöja mig med att gå tillbaka till
riksdagsprotokollet från i maj detta år,
då vi behandlade frågan om den höjda
momsen. Då var ni rörande eniga med
regeringen och de andra partierna om
att höja momsen med 6,5 procent. Herr
Hedlund spädde ju sedan på i valrörelsen
och ville tidigarelägga momsen.

Jag skall inte träta med herr Nilsson
om när ni kom på idén att undanta
livsmedlen från höjd moms. Jag noterar

att ni dock till sist i det avseendet enligt
vår mening har kommit till en riktig
ståndpunkt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är inte så spännande,
herr Werner, att konstatera vilken
ståndpunkt jag har kommit till i denna
fråga. Jag har nämligen följt en klar
linje: jag har aldrig röstat för omsättningsskatt,
jag har aldrig röstat för
moms. Jag har flera gånger motionerat
mot de saker jag här har påtalat, och
jag har också motionerat om avslag på
momspropositionen när den kom.

Jag vill till sist understryka att vi
har fått vårt uppslag angående momsbeskattningen
snöpligt behandlat, som ett
appendix till en proposition som inte
fanns när vi lade fram vår motion. Under
sådana förhållanden anser vi oss
inte behöva ta större hänsyn till vad utskottet
säger än vad utskottet har tagit
gentemot oss. Vi har genom vår motion
markerat den uppfattning, som varit
levande inom centern och som upprepade
gånger kommit till uttryck.

Jag hoppas, att de soin har den andra
uppfattningen och vill ta ut 17 procent
på livsmedlen, kommer att få den uppskattning
ute i landet som de så väl
förtjänar.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! För andra gången i år
skall nu kammaren diskutera frågan om
arbetsgivaravgiften eller löneskatten för
den ideella sektorn. Det tycks mig angeläget
att nu dels summera argumenten
från den icke-socialistiska oppositionen
för att arbetsgivaravgiften icke bör
drabba de ideella och religiösa organisationerna,
dels kommentera motargumenten
från socialdemokratiskt håll.
Slutligen kan några synpunkter vara
motiverade med anledning av herr
John Ericssons anförande i dag och finansministerns
inlägg i denna fråga under
remissdebatten i förrgår.

Fredagen don JO oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. in.

Traditionellt har i vårt land kyrkor,
ideella organisationer, ungdomsrörelser
och handikapporganisationer osv. varit
skattefria. Visserligen har i samband
med övergången från direkt till indirekt
beskattning mervärdeskatten kommit
att drabba också den ideella sektorn.
Den belastningen har man emellertid
accepterat. Jag kan nämna att för
de fria trossamfunden — alltså frikyrkorna,
Frälsningsarmén, Fosterlandsstiftelsen
och Pingströrelsen — innebär
bara inomshöjningen från den 1 januari
en merutgift för 1971 på beräknat 9
miljoner kronor. Men Sverige torde vara
det enda demokratiska land som utöver
detta med en direkt löneskatt beskatttar
ideell, humanitär och religiös verksamhet.
Det kan inte vara rimligt!

Kommersiella företag kan utan större
praktiska svårigheter kompensera sig
för den merutgift som löneskatten innebär
genom att höja priserna på sina varor.
Men hur kompenserar ett trossamfund,
en handikapporganisation eller en
ungdomsrörelse sina merkostnader, när
ingen kommersiell verksamhet bedrivs?
För de fria trossamfunden är de totala
löneutgifterna under 1971 beräknade
till ungefär 100 miljoner kronor. De kategorier
anställda som avses är då pastorer,
missionärer, diakonissor, u-landsarbetare,
ungdomsledare osv. Fn arbetsgivaravgift
på 2 procent innebär bara
för deras del en merutgift på omkring
2 miljoner kronor. Det är av frivilligt
offrade medel som denna arbetsgivaravgift
måste betalas. Man har beräknat
att verksamheten bedrivs till ungefär
95 procent av frivilligt insamlade medel.
I samma situation befinner sig de
stora hjälporganisationerna. Vi vet att
både Rädda barnen och Röda korset
har protesterat mot löneskatten.

Vidare är nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen
och de andra folkrörelserna
inte särskilt kapitalintensiva men
desto mer personalintensiva. Löneskatten
är så utformad att den slår ovanligt
hårt på just personalintensiva arbetsgivare
men knappast på samma sätt drab -

bar ett kapitalintensivt företag. Den
fungerar vidare så att den närmast stimulerar
till att rationalisera bort personal.
Ett gott kännetecken på effektivitet
för ett företag är om produktionen kan
öka samtidigt som antalet anställda
minskar. För de ideella rörelserna kan
man snarare mäta effektiviteten i ett
ökat antal anställda, upptagande av nya
verksamhetsgrenar osv. Också ur denna
synpunkt drabbar löneskatten den
ideella sektorn synnerligen hårt och
orättvist.

Det är en väsentlig skillnad mellan
de sociala avgifter som nu belastar arbetsgivarna
och denna löneskatt.

Det har aldrig ifrågasatts från de ideella
rörelsernas sida, att man inte skall
betala alla de sociala avgifter som samhället
ålägger dem. Även den ökning av
arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen
som i dag skall beslutas accepteras
som en självklarhet. Men löneskatten är
inte någon avgift utan en ren skatteintäkt.
som tillkommit på grund av främst
finanspolitiska överväganden.

Från socialdemokratisk sida kommer
man nu med en rad argument för att
arbetsgivaravgiften bör drabba också
den ideella sektorn. Man säger först att
det var ett misstag att arbetsgivaravgiften
från början kom att drabba även
dessa organisationer. Enligt framträdande
representanter för Broderskapsrörelsen
hade man i departementet när
arbetsgivaravgiften ursprungligen planerades
inte alls tänkt på att den skulle
komma att drabba även den ideella sektorn.
Ett misstag borde dock kunna rättas
till, även om det har socialdemokratiskt
förtecken!

Ett annat huvudargument från socialdemokratisk
sida brukar vara att
det är svårt att göra undantag. Men
visst undantag har — som herr John
Ericsson erinrade om —- redan gjorts
för rederinäringen, som har en lägre avgift.
Det vittnar knappast om någon
större tilltro till experter i departement
och utskott, om man inte tror att det
vore möjligt att avgränsa den ideella

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

sektorn. Det argumentet kan knappast
godkännas. Utgå t. ex. från gåvoskatteförordningens
ordalydelse och låt följande
kategorier vara fria från arbetsgivaravgift,
nämligen stiftelser och organisationer
med huvudsakligt syfte att
främja religiösa, välgörande, sociala eller
eljest allmännyttiga ändamål. Det är
bara en annan variant för reservanternas
formulering ”kyrkliga sammanslutningar
och andra ideella organisationer,
vilka för sin verksamhet i huvudsak är
beroende av insamlade medel”.

Slutligen brukar man använda argumentet
att i en ekonomiskt svår situation
måste pålagor drabba alla. I denna
kammare har herr John Ericsson öppet
erkänt att denna löneskatt enbart har
finanspolitiska motiv. Enligt denna syn
kan staten mycket väl beskatta kyrkor,
ideella organisationer och ungdomsrörelser.
Det är bara ett av många medel
att finansiera statens utgifter. Mot detta
står de icke-socialistiska partiernas uppfattning
att frivilligt insamlade gåvooch
offermedel inte får beskattas. Här
går en avgörande ideologisk skillnad
mellan en socialistisk doktrin och eu
icke-socialistisk övertygelse.

I dag kommenterade herr John
Ericssson uppvaktningen från Sveriges
frikyrkoråd och sade sig vara överraskad
över uppgiften att så många som 90
procent av de frikyrkliga samfundens
medlemmar står kvar i svenska kyrkan
och därmed går miste om en skatteminskning
på 40 procent av kyrkoskatten.
Själv har jag för många år sedan
lämnat Svenska kyrkan, men jag har
förståelse för att många frikyrkliga vill
stå kvar. Skälen är följande:

Så länge banden mellan kyrka och
stat är kvar, vill man inte lämna den
kyrka som man har fötts in i. Så länge
det förekommer t. ex. att man från kommunistiskt
håll betraktar sin roll i kyrkofullmäktigeförsamlingar
som den att
hindra viss kyrklig verksamhet snarare
än att stödja den, vill också frikyrkofolket
hjälpa till att i kyrkofullmäktigvalen
stödja partier och människor som ser

det angeläget att svenska kyrkans arbete
får byggas ut och fördjupas.

Slutligen: det är ganska främmande
för frikvrkofolk att låta ett principiellt
ställningstagande som det till medlemskap
i svenska kyrkan bli beroende av
eventuella ekonomiska fördelar. Principfrågan
om beskattning av de religiösa
och ideella rörelserna har alltså föga
att göra med de nuvarande grunderna
för medlemskap i svenska kyrkan eller
med finansieringsformerna för dess arbete.

I remissdebatten i onsdags kommenterade
finansminister Sträng arbetsgivaravgiften
på den ideella sektorn och
sade, om jag antecknat ordagrant, att
man inte kan göra något undantag,
även om löneskatten kommer att drabba
”en viss religiös sekt eller samtliga
frireligiösa sekter”. Jag tycker att ordvalet
verkade något ålderdomligt!

Herr Sträng sade att man måste behandla
de kyrkliga organisationerna på
samma sätt som de världsliga, de måste
acceptera sitt ansvar som arbetsgivare.
Ja, självfallet, men vad vi i dag diskuterar
är frågan om en pålaga, som inte
har karaktären av social avgift utan iir
ett finanspolitiskt instrument, skall
drabba också de ideella och religiösa
rörelserna. Herr Sträng vill väl inte
förmena dessa rätten att protestera mot
löneskatten, innan riksdagen tagit ställning.
Sedan blir det ju bara att betala.

Slutligen sade herr Sträng att det borde
vara tänkbart med ett allmänt stöd
till de ideella och religiösa organisationerna
och att förslag därom får föras
fram under den allmänna motionstiden.
Ja, men just detta skedde i januari
i år, då man från Broderskapsrörelsens
sida motionerade om ett provisoriskt
stöd till invandrarkyrkorna och
de fria trossamfunden. Detta förslag
vann uppslutning i båda kamrarna från
de icke-socialistiska partierna och från
Broderskapsrörelsen. Men förslaget fälldes
av den socialdemokratiska majoriteten.
Det argumentet från herr Sträng
är alltså inte riktigt giltigt. Man kan inte

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning

pålägga en löneskatt och hänvisa till
möjligheten till kompensation samma
år som man varit med om att avslå förslag
om just en sådan kompensation,
t. o. in. förslag från socialdemokratiskt
håll.

Denna löneskatt innebär för den ideella
sektorn en hård pålaga, som kommer
att orsaka ekonomiska bekymmer
i de lokala grupperna liksom i riksorganisationerna.
Tyvärr innebär det
framför allt att man från socialdemokratiskt
håll har slagit in på den linjen
att kyrkor, organisationer och ideella
rörelser kan beskattas på samma sätt
som företag och enskilda individer. Det
är trist att så är fallet. För min del är
jag övertygad om att man från regeringen
och majoritetspartiet skulle ha
intagit en annan ståndpunkt, om man
inte nöjt sig med att lyssna bara på
den egna rörelsen utan verkligen lyssnat
på rörelserna i vårt land, de stora
folkrörelserna, som på denna punkt
uppträtt helt enigt.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till reservation nr 5.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Mitt anförande och det
yrkande jag kommer att ställa gäller vad
som i en motion från folkpartiet kallas
för kristna samfund och ideella organisationer
som för sin verksamhet huvudsakligen
är beroende av insamlade medel.
Det är alltså fråga om idealitetens
plats i vårt folk och statens hållning till
de former som denna idealitet har tagit.

Beredskapen att satsa personligen för
en idé, att ge av fri tid och intjänade
pengar har hört till demokratins etlios.
Jag tror att en frisk och levande demokrati
står i behov av män och kvinnor
som bärs av denna idéstyrka. Historiker
säger att vi inte kan tänka oss det
moderna samhället om vi inte förstår
den makt och det inflytande som vad
man tidigare kallade för folkrörelserna
har haft i vårt land — arbetarrörelsen,
nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen

av den allmänna arbetsgivaravgiften, in. m.
såviil i kyrklig som i frikyrklig form
—. och jag tror att det är alldeles riktigt.
Enorma kapital av personligt engagemang,
av vilja till ansvar, av vilja
till ett sunt, friskt och levande samhälle
har hämtats fram ur dessa rörelser.

Finns idealitet i vårt samhälle i dag?
Ja, personligen tror jag att i stort sett
folkrörelsernas tid är förbi. Vi lever
inte i ett ”rörelsesamhälle”, men ännu
lever frivilligheten, säg gärna som en
förlängning av ett gånget samhälle, och
den är av ett enormt positivt värde för
vårt folk. Det är modernt att tala om resultat,
och man menar att det vi åstadkommer
skall ge framför allt resultat.
Ett av de väsentliga resultaten av samhälleligt
arbete är människor med ansvar,
offervilja och tro. Det är tänkbart
att de inte åstadkommer så stora mätbara
resultat, men deras närvaro i samhället,
säg deras idealitet, deras uppriktiga
vilja att skapa en stark och levande
ömsesidighet är omistlig för en
levande demokrati.

Vad är demokratins problem i dag?
Ja, man talar om närdemokrati, man
talar om medinflytande eller man använder
andra termer för samma verklighet.
Bakom dessa termer är det ju
fråga om ett ansvarigt deltagande i samhällslivet.
Och det är den stora konflikten.
Det moderna samhället ställer så
stora krav på människor att de ofta
inte orkar med att göra en positivt skapande
insats i samhället. Samtidigt säger
man: I ökande grad har vi att förvänta
av människorna att de gör en ansvarig
insats i det samhälleliga livet. I
den problematiken står vi för närvarande.
Och då frågar jag: År det tänkbart
för oss att vi i framtiden skall få ett
friskt, sunt och levande samhälle utan
män och kvinnor som är beredda till
den personliga satsning som frivillighet
verkligen innebär?

I en ledare i Dagens Nyheter i dag
sägs det att framtidens politiker bör
lyssna till de fria primärgrupperna av
typ byalag och andra bildningar av liknande
slag. Alldeles säkert ligger det

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

något i vad man där framför. Men vad
jag här vill påminna om är att det i vårt
.samhälle redan finns existerande organiserade
former där man sökt fånga
upp frivilligheten, där man söker hålla
den vid liv, där man söker överföra
till kommande generationer samma
grundansvar som man själv har sökt
att i gången tid och i närvarande tid
bära. Detta berör människan som individ
och hennes relationer till andra
människor.

Ännu finns, tror jag, i det svenska
samhället — och det är ett av de många
hoppfulla tecken som vi ser i vårt samhälle
— ett omistligt demokratiskt värde
levande ibland oss. Det är det personliga
engagemanget, det personliga
ansvaret, frivilligheten, beredskapen att
själv ta ett ansvar för att samhället
skall formas på ett skapande, människonära,
meningsfullt sätt.

Vi talar mycket ofta i vår tid om pluralism,
och vi menar oss företräda en
avancerad människohållning när vi säger:
I det svenska samhället existerar
en verkligt pluralistisk hållning. Här
har vi en sann ömsesidighet. Olika idéströmmar
får mötas, får brottas, och vi
hyser respekt för varandra. Det är inte
bara negativism att säga: I icke ringa
utsträckning är den pluralism vi har
endimensionell. — Det finns en tendens
i vårt samhälle att nedvärdera vissa
centrala demokratiska värden och mena
att det är bara om pluralismen företräder
den eller den synen — en totalstatlig
syn eller en mycket radikal social
syn eller någonting annat — som
den är funktionsduglig. Det är verkligen
av vikt att vi når dithän i vår respekt
för varandra att vi tar på allvar
att i vårt samhälle skall få brytas mot
varandra olika idéströmningar. Det är
en test på kvaliteten och kraften, tror
jag, i vår demokrati, om vi har mod att
tro att ur denna brottning skall växa
en frisk, sund och levande livsform.

Oberoende av den personliga hållning
som vi intar till de ideella och
kristna rörelserna borde vi slå vakt om

frivillighetens liv för vårt folk. Det kan
inte vara avgörande för oss om vi säger
att vi inte tycker om dessa människors
sätt att tolka tillvaron. Tolkningssättet
må vara profant eller kristet, men jag
tror att vi måste komma dithän att vi
säger oss: det är av värde för en demokrati
att där finns människor som tar
ett personligt ansvar och som är beredda
att satsa pengar, tid och tankemöda
på att skapa ett samhälle i sann
och levande gemenskap.

Men vad händer i och med behandlingen
av de ärenden vi nu har på våra
bord? Den privata sektorn krymper,
den statliga vidgas. Detta tycks vara en
del av industrisamhällets dynamik. Denna
utveckling tycks vara för handen i
praktiskt taget alla moderna industriländer,
alla de länder som finns omkring
Atlanten. Men det kan också vara
fråga om en politisk vilja, och jag frågar:
Vad vill vi innerst inne? Vad vill
de olika partierna? Vill man ha en allstatlighet?
Vill man knäcka frivilligheten,
eller bär vi alltjämt inom oss tron
på att det för demokratin är avgörande
och väsentligt att frivilligheten existerar? I

nära 40 år har socialdemokraterna
haft regeringsmakten i vårt land. Jag
hör inte till dem som har behov av att
säga att socialdemokraterna förvaltat
sitt pund på ett dåligt sätt. Den utveckling
som samhället varit med om
under dessa 40 år är helt fantastisk. Jag
vill gärna räkna mig till dem som på ett
positivt sätt har velat stödja de progressiva
sociala och ekonomiska krafterna i
vårt samhälle. Jag känner mig främmande
för den kritik som ibland riktas
mot det parti jag tillhör för att gå reaktionens
vägar. Jag känner mig själv i
hög grad positiv till den verkligt dynamiska
.sociala utveckling som ägt rum,
och jag har ett behov av att säga detta.

När man nu inför en arbetsgivaravgift
som är dubbelt så stor som den nuvarande
och — vilket herr Wikström varit
inne på och vilket också behandlats
i en reservation — låter den drabba de

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.
ideella och kristna rörelserna betyder

det ytterligare en miljon till statskassan.
Vad betyder det för staten i det stora
statsfinansiella paket som här behandlas?
— Praktiskt taget ingenting, eftersom
det här är fråga om miljarder. Men
för de enskilda människorna — som
alltjämt tror på frivilligheten, som offrar
och ger — innebär denna höjning
en mycket tung börda. Det har redan
påpekats att dessa rörelser inte har några
möjligheter att kompensera sig för
den miljon som de, utöver vad de hittills
betalat, nu måste få fram.

Socialdemokraterna vill genom sitt
förslag göra det svårare för frivilligheten.
Vill socialdemokraterna knäcka frivilligheten
hos vårt folk? Anser ni det
inte vara av värde att kristna och profant
ideella organisationer existerar och
alltjämt söker bära vidare frivillighetens
grundläggande tankar till kommande
släkten?

Herr John Ericsson förirrade sig —•
jag använder medvetet ordet förirrade —
in på frågan om stat/kyrka/frikyrka.
Jag har ganska svårt att inse hur det
problemet hänger samman med det
ärende vi nu behandlar. Jag vet inte om
herr Ericsson tror att saken skulle vara
klar ekonomiskt sett om alla som är
frikyrkliga gick ur svenska kyrkan, fick
en reducerad kyrkoskatt och gav det beloppet
till de fria samfunden. I så fall
tror jag att herr Ericsson i grunden
har fel. De fria och ideella rörelserna
har utgifter av en helt annan storleksordning
att brottas med.

Religionsfrihetslagen 1952 — all heder
åt den — var ett steg på vägen, men
visst var den en halvmesyr. Det var
fråga om att träda ur någonting, men
ur demokratisk synpunkt träder man
väl inte ur en gemenskap. Det verkligt
demokratiska är att man öppet är beredd
att träda in, och demokratin har
att försäkra en människa om att hon
skall ha rätt att personligen la ställning
till inträde i en gemenskap. Den frågan
behandlas inte här, men eftersom herr
Ericsson tror att den berör det ärende

av ekonomisk art som vi nu behandlar,
har jag inte kunnat undgå att göra dessa
reflexioner.

För övrigt känner jag en viss oro. Då
herr Sträng talar om en del frikyrkliga
samfund som sekter och herr John
Ericsson framför de tankar som jag här
antytt, är det två ledande män i vårt
största parti, som visar, såvitt jag kan
se, en beklämmande okunnighet om den
religiösa situationen i vårt land. Den
riksdag som träder till den 1 januari
och den som träder till tre år senare
kommer att behandla avgörande religiösa
frågor. Då tror jag det är väsentligt
att regeringspartiet blir mer förtroget
med den religiösa situation i vilken
vi lever.

Skulle jag höra till en sekt? Jag har
aldrig känt mig som en sektmänniska.
Sektmänniskor finns inom det socialdemokratiska
partiet, inom det liberala
partiet och alldeles säkert bland kristna
människor. Men den grundläggande tanken
som bär de fria samfund vi här talar
om är helt skild från sekttanken.
När jag inte har så många möjligheter
ytterligare att tala i denna kammare,
har jag behov av att nu få säga detta
klart och tydligt.

Nu gör man det alltså svårare för frivilligheten
att fungera i vårt samhälle.
Det har redan påpekats —- och jag vill
gärna understryka det — att jämlikhet
är ett honnörsord. Vi strävar efter jämlikhet
på olika sätt. Vad blir resultatet
av denna arbetsgivaravgift för de fria
samfunden? Jämlikheten försvåras. Som
jag redan framhållit är de som är anställda
i de fria samfunden ofta ytterst
lågavlönade människor. Om staten skall
ha ännu mer pengar blir det mindre
möjligheter att hjälpa dessa lågavlönade
att i någon mån få sina löner höjda. En
annan sak, som är nästan ännu värre,
är att man tar bort glädjen, lusten och
frimodigheten att arbeta frivilligt. Det
skapas en känsla av att staten inte vill
ha frivilligheten i vårt samhälle, att den
vill åt det som vi företräder och arbetar
för.

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

Jag tror alltså att det förslag som här
föreligger, som socialdemokraterna fört
fram och som kanske blir riksdagens
beslut, kommer att få en ödesdiger verkan
för demokratins friska framtid.

Nej, höj inte, tag i stället bort den
existerande arbetsgivaravgiften för de
fria samfunden! Det bär redan påpekats
att staten minsann inte har visat
sig vara oskicklig när det gällt att ge
uttryck för sina meningar. Jag har verkligen
den tron att damerna och herrarna
i kanslihuset har förmåga att utarbeta
en lista över de organisationer
som eventuellt skulle befrias från arbetsgivaravgiften.
Det är möjligt att lösa
det problemet tekniskt. Det är den obotfärdiges
förhinder när man säger att
vårt förslag är så löst i konturerna att
det inte är möjligt att konkret angripa
problemet. Jag är övertygad om att vill
man, kan man verkligen komma till
rätta med denna sak.

Jag vill gärna säga att jag inte tror
att herr Sträng på något sätt vill komma
åt frivilligheten. Herr Sträng bär inom
sig en väldig vitalitet, som har sprungit
ur den tradition som folkrörelserna har
burit. Men jag undrar om han har tänkt
tillräckligt djupt i detta avseende eller
om han kanske säger sig att det är ett så
pass litet problem att det inte är någonting
att fästa större avseende vid. Då
tror jag man handlar på ett ganska ödesdigert
sätt.

Jag vill vädja till mina goda vänner
i det socialdemokratiska j>artiet: Stöd
den här gången reservation nr 5!

Skall det verkligen vara nödvändigt i
denna kammare att intill dess ände alltid
hårt följa partilinjerna? Är inte
detta en fråga av sådan art, att vi skulle
kunna gemensamt säga oss: Vi är beredda
att ge utrymme för den frivillighet
som finns i vårt folk. Vi behöver
inte ta någon personlig ställning till
hur denna frivillighet ideologiskt uttrycker
sig, men vi säger att det är av
stort värde för Sveriges framtid att den
existerar, och vi är beredda att ge den

möjlighet i framtiden att existera. Vi
vill inte göra det svårare för den.

Jag vädjar alltså till mina socialdemokratiska
kamrater att denna gång
stödja reservation nr 5. Då gör ni demokratin
en verklig tjänst.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation nr 5.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Detta förslag har av regeringen
lagts fram med sådan brådska
att stencilfärgen knappast hunnit torka
då handlingarna stuckits i händerna
på riksdagens ledamöter. Om innehållet
skulle jag vilja säga att det uttrycker en
saltomortal som också är ett skoj mot
väljarna, eftersom i valrörelsen ingenting
sades om de förslag som nu lagts
fram. Förut var det fråga om att överföra
köpkraft från hög- till låginkomsttagarna.
Siffran 1 miljard nämndes. Tabeller
lades fram, enligt vilka -— inklusive
effekten av den höga momsen
— låg- och mellaninkomsttagarna skulle
få en aktningsvärd lättnad.

Nu hänvisas plötsligt till ett överskott
på köpkraft — inbegripet låg- och mellainkomsttagarna
— som måste sugas
upp för att begränsa importen.

Nyligen proklamerades prisstopp.
Strax därefter föreslås skärpning av
den indirekta beskattningen. På transportområdet,
kollektivtrafikens och arbetsresornas
område kommer effekten
att bli höjda taxor.

Propositionen anger två syften för
förslagen. Det ena är att skaffa fram
pengar till angelägna reformer. Jag vill
fråga: Vilka reformer? Riksdagen har
ju i våras fattat beslut om inkomster
och utgifter för det kommande budgetåret
precis som vanligt.

Det andra syftet anges vara att suga
upp köpkraftsöverskott för att begränsa
importen. Men förut hette det att en
omfördelning av skattebördorna skulle
företas i syfte att öka konsumtionskraften
hos lag- och mellaninkomsttagarna.

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning av

Nu skall man plötsligt siitta in åtgärder
för att ta bort köpkraft från samma kategorier
vilka nyss skulle tillerkännas
en ökad sådan. Vi bestrider för övrigt
att det skulle finnas ett köpkraftsöverskott
hos dessa grupper.

•lag återvänder till frågan om att
skaffa fram pengar till angelägna reformer.
Det brukar ta lång tid innan man
lägger fram reformer som betecknas
som angelägna. Jag kan ta som exempel
det berättigade kravet på en sänkning
av pensionsåldern. Om det har andra
lagutskottet vid ett tillfälle förklarat
att den frågan inte tarvar särdeles utförlig
utredning om en sådan sänkning
begäres. När resurserna finns kan det gå
relativt snabbt att klara lagtexten. Nej,
det är inte detta det handlar om. Den
frågan skall för övrigt prövas i en pågående
utredning. Frågan om inkomstförstärkning
för reformändamål kan prövas
i sedvanlig budgetmässig ordning.
Det skälet kan således inte godkännas
som förklaring till de nu framlagda
skärpta beskattningsåtgärderna.

Begränsa importen, har det sagts. Vad
bytesbalansen angår förklarar konjunkturinstitutet
i den alldeles nyss framlagda
höstrapporten bl. a. följande:
”Under 1971 förutses en klar förbättring
av handelsbalansen jämfört med 1970.
Såväl på volym- som prissidan förutses
en kraftig dämpning av importen samtidigt
som exporten bedöms öka förhållandevis
kraftigt bl. a. genom det ökade
exportutrymmet.” Bilden tycks alltså
inte vara så särskilt mörk. Men även om
den vore det, finns det andra medel att
tillgå. Lyximporten kan bli föremål för
resoluta ingripanden om viljan finns.

Beträffande kapitalutförseln, som har
med tillstånd till direkta investeringar
att göra, liksom beträffande hela frågan
om valutakontrollen finns det medel att
tillgå. Tillstånd beviljades för övrigt
för direkta investeringar under 1969
till inte mindre än 1 696,3 miljoner kronor
mot 672,5 miljoner år 1968. Den så
kallade Hasselbladsaffären illustrerade
bl. a. att det finns hål som uppenbar 6

Första kammarens protokoll 1970. Nr 35

den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.
ligen kan och bör täppas till, andra åtgärder
för en skärpt valutakontroll inte
att förtiga.

De nu föreslagna åtgärderna liksom
den av vårriksdagen beslutade höjningen
av mervärdeskatten är pris- och skatteuppdrivande.
I det senare fallet gäller
det den kommunala utdebiteringen.
För några månader sedan frågade jag
i denna kammare finansministern om
han var beredd att ge kommunerna
kompensation för den höjda mervärdeskatten.
Det var han inte. Han och regeringen
som helhet — det är alldeles
tydligt —- är inte heller med på att befria
kommuner och landsting från den
höjda arbetsgivaravgiften. Effekten
måste därför helt enkelt bli en sådan
press på kommuner och landsting, att
de tvingas höja sina skatter. Regeringen
driver enligt vår mening en inflationspolitik
som vi inte kan acceptera.
I stället anser vi att man måste vidta
andra åtgärder för att sänka priserna.
Sänkt ränta kan bidra till lägre hyror.
I stället för skärpt skatt på maten bör
livsmedlen undantas från mervärdeskatten.
Vi anser att det är både möjligt
och berättigat att genomföra en politik
som leder till lägre levnadskostnader
för familjerna.

Samtidigt som vi underkänner de
framlagda förslagen har vi ställt andra
förslag. Jag har redan nämnt förslaget
att undanta livsmedlen från mervärdeskatten.
Vi reser på nytt de krav vi
förde fram i samband med behandlingen
av skattefrågan vid årets vårriksdag:
skärpt beskattning av de höga inkomsterna,
stora förmögenheter, arv och gåvor,
aktievinster och markvinster — de
sistnämnda tenderar för övrigt att öka
— införande av beskattning på privata
stiftelser och reklamutgifter. Vi har
också krävt begränsning av avdragsrätten
för skuldräntor.

Om dessa förslag säger utskottet: ”De
åtgärder i form av skatteskärpningar,
som motionärerna förordar för att kompensera
skattebortfallet, torde enligt utskottets
mening varken ge full täckning

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, ni. m.

härför eller i tillräcklig mån bidra till
den ekonomiska stabiliseringen.”

Även om bevillningsutskottet haft att
effektuera en beställning av blixtförslagen
från regeringen, tycker jag att
det är en rimlig begäran att man i utskottet
ger sig tid att ordentligt läsa in
de motioner som väcks i frågan. Eftersom
vi bl. a. underkänner skälet att
genom skatteskärpningar suga upp köpkraft
i syfte att minska importen och
i stället anfört att det finns andra vägar
att gå, så föreligger det ingen skyldighet
att våra förslag skall ge ”full täckning
för skattebortfallet”. Men inte ens
det skälet från utskottets sida håller.
Effekten av de förslag som vi ställde vid
vårriksdagen var inkomstförstärkningar
på drygt 4 miljarder kronor. Trots en
viss begränsning i de av oss nu framlagda
förslagen ger de gott och väl 3
miljarder kronor. Effekten av dessa förslag
behöver lika litet vara omedelbar
som ett uttag av mervärdeskatt på livsmedel
har en omedelbar effekt för statskassan.
Dessa skatteintäkter inflyter ju
under hela budgetåret.

Låt mig så till sist kommentera de
borgerliga partiernas ställningstaganden.
Skalar man bort de angrepp som de
borgerliga partierna riktar mot finansministern
och regeringen för deras
handläggning av denna fråga står det
ändå fast att man på det hela taget är
överens. Man prutar litet här och var
på drivmedelsbeskattningen, gör litet
undantag här eller där på arbetsgivaravgiften,
men i stort sväljer man hela
förslaget. Kort sagt: skojet mot väljarna
är också de borgerliga partierna därmed
också medansvariga i.

Herr talman! Vi underkänner således
inte bara regeringsförslagen utan också
de borgerliga partiernas förslag med
ett undantag. Vi yrkar i andra hand,
som framgår av vår motion, att därest
våra förslag avslås arbetsgivaravgiften
icke skall äga tillämpning på stat och
kommun. Skulle också detta avslås kommer
vi att ansluta oss till reservation 7
avseende arbetstagare inom socialvård

samt hälso- och sjukvård etc. Det är
onekligen en del av det vi vill uppnå
med vårt alternativyrkande. Vi kommer
därför att — därest också vårt alternativyrkande
avslås — stödja reservation
7 av herr Sundin m. fl.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag skall inte denna
helgdagseftermiddag förlänga debatten
med att gå in på en allmän principiell
deklaration och diskussion om bakgrunden
till de förslag som vi i dag diskuterar.
Jag vill endast ta upp ett par avsnitt
som berörs i den aktuella propositionen
och då med särskild hänsyn tagen
till att jag närmast företräder
mindre företagsamhet. I de allmänna
värderingarna ansluter jag mig till det
som här har sagts av herr Sundin m. fl.

Arbetsgivaravgiften skall nu höjas.
Jag vill erinra om att den har tillkommit
som en inkomstförstärkning av
statskassan med hänsyn till att företagen
befriats från avgifter på investeringar.
Avgiften hade alltså en klart motiverad
och klart begränsad uppgift när
den infördes. I och med de beslut som
väl kommer att fattas här i dag övergår
avgiften till att bli ett allmänt skatteinstrument,
som en finansminister givetvis
i fortsättningen kan handskas med
på ett mycket lätthanterligt sätt om det
uppstår brist i statskassan.

Det är enligt min mening motbjudande
att gå med på denna skattehöjning
utan att det här förekommit en diskussion
och gjorts en utredning om verkningarna
av denna arbetsgivaravgift.
Jag vill därför starkt understödja de
krav som uppställs i vissa reservationer,
att denna skatt skall vara tillfällig och
att det omedelbart skall göras en utredning
om de ekonomiska verkningarna i
olika avseenden. Jag är rädd för att utskottets
förslag, att företagsskatteutredningen
skall ta upp denna utredning,
kan innebära att det kan dröja mycket
lång tid innan vi får en prövning av

Fredagen den 30 oktober 1070

Nr 35

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. ni.

arbetsgivaravgiftens konsekvenser. Diirlör
vore det bättre med eu direkt och
snabbare utredning.

Jag är i princip betänksam mot arbetsgivaravgiften.
Den är en skatt på
produktionen, och det tror jag är
olämpligt och olyckligt i ett läge där
vi som främsta argument ändå hänvisar
till att vi för att komma ur den nuvarande
ekonomiska situationen måste ha
en ökad produktion, en ökad investeringstakt
och en ökad konkurrenskraft
gentemot utlandet.

Finansministern säger i sin proposition
— efter att ha resonerat om dagens
problem — att vi måste styra över
våra resurser till exporten och till de
importkonkurrerande företagen. Jag
ifrågasätter om det inte ligger en stark
motsägelse i att man då inför en arbetsgivaravgift
på företagen. Visserligen
sägs det mycket klart ut att denna avgift
skall ha till avsikt att dämpa lönekraven
vid de kommande förhandlingarna.
Det är så klart utsagt att det hade
varit enklare för finansministern att
rikta det kravet direkt till arbetstagarna.
Det är en omväg att gå över företagen
när det gäller att klara denna besvärliga
samhällsekonomiska uppgift:
att begränsa löneuttaget i de kommande
förhandlingarna. Det är en omväg
som kommer att förta effekten i flera
avseenden. Den slår nämligen ojämnt
och drabbar fel företag i fel regioner.
Det är inte de svaga företagen som är
ledande när det gäller att ange nivån i
lönerörelserna, utan det är de goda, de
vinstgivande företagen som är de ledande.
Men de får betala de minsta arbetsgivaravgifterna
därför att de goda
företagen ofta är högt mekaniserade och
rationaliserade företag i expansiva områden.
Kontentan blir alltså att de ledande,
de expansiva företagen också
blir ledande i lönerörelserna. De kommer
säkert inte att nämnvärt påverkas
av arbetsgivaravgiften, och det är mycket
möjligt att finansministerns avsikt
med avgiften kommer att slå slint. Det

finns uttalanden om detta från löntagarorganisationerna.

Det är de andra företagen, de som
oftast inte kan påverka lönerörelserna,
som drabbas av arbetsgivaravgiften i
högre grad därför att de är personalintensiva,
de har större personal i förhållande
till sin omsättning och sin produktion.

Herr Jacobssons tankegång var intressant,
och den kommer nog att ge
eko i debatten framöver. I ett läge när
man anser att man måste ta ut ökade
avgifter från företagen vore det bättre
att höja bolagsbeskattningen än att öka
arbetsgivaravgiften. Jag skulle för min
del vilja ansluta mig till ett sådant resonemang
att om alternativet är att vi
måste ta ut mera skatter av företagsamheten
som helhet, vore det mindre produktionshämmande
att göra det via en
ökad bolagsskatt. Denna frågas olika
aspekter måste dock utredas.

Den andra orsaken till att jag är
principiellt emot eu arbetsgivaravgift
är att den hårt drabbar de mindre
företagen, de som också har en förhållandevis
hög manuell produktion. Det
är oftast dessa företag som svarar för
den importkonkurrerande produktionen.
Det är alltså de som i viss mån
skall svara för varorna till hemmamarknaden,
och det är de som får möta importen.
Att lägga en ökad beskattning på
dessa hemmamarknadsproducerande företag
måste betraktas som i högsta grad
olämpligt i nuvarande situation. Det
borde ha funnits bättre alternativ än
denna beskattning för att uppnå den erforderliga
dämpningen. Jag vill som representant
för de mindre företagen
starkt protestera mot att frågan hanterats
på detta sätt.

I många avseenden drabbas mindre
företag av tidens förändringar. Jag behöver
bara erinra om den våg av konkurser,
nedläggningar och friställningar
av arbetskraft som drabbar framför
allt de mindre företagen. Vi är dock
överens om att de mindre företagen har

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

en stor uppgift att fylla i olika avseenden,
bl. a. som hemmamarknadsproducerande
faktor, och det är de som nu
drabbas orättvist.

Av samma skäl vill jag också understödja
tanken i centerns motioner att
stödområdet skulle vara fritaget från
höjningen av arbetsgivaravgiften. Visserligen
kommer vi också då in på svårrigheter
och gränsfall, där avgiften slår
orättvist. Men om avsikten med arbetsgivaravgiften
är att dämpa lönerörelserna,
är det väl ganska meningslöst att
sätta in åtgärden i stödområdet, där det
inte förekommer någon nämnvärd löneglidning
och där det inte finns expansiva
företag i större utsträckning. Man
sätter in aktionen på fel håll. Det erforderliga
motståndet mot att höja lönerna
finns redan i stödområdet, därför
att man inom detta område som regel
inte har utrymme för ytterligare lönehöjningar.
Därför hade det varit fullt
motiverat att göra en begränsning när
det gäller stödområdet.

Herr Ericsson i Kinna talar om framgångsrika
företag i Dalarna, han menar
kanske Domnarvet eller andra stora företag
och kan inte tänka sig att dessa
också skulle få del av en minskad beskattning.
Men är det inte så att löneglidningen
ändå är lägre inom den företagssektor
som finns i stödområdet? Där
är ju ändå arbetskrafttillgången större
än hos företagen söderut. Om dessa företag
fick ett ökat utrymme för investeringar,
skulle det väl stimulera näringslivet
i de områden som vi tidigare har
sagt bör stimuleras. Jag tycker det är
mycket starka motiv för att man skulle
hålla sig till områdena utanför stödområdet
när det gäller ökningen av investeringsavgiften.

Jag kommer för min del att stödja
de reservationer som centern har lagt
fram. Men jag är nästan säker på att
regeringens förslag här kommer att bifallas
till alla delar. Men sedan vi fattat
de beslut som nu förestår, tycker jag
det ankommer på regeringen att föreslå
åtgärder som i någon mån kompenserar

de snedvridningar som jag här påtalat,
dvs. att man verkligen ökar satsningen
på stödområdet och de svagare regionerna
och att man ser till att de små
och medelstora företagen i andra sammanhang
får kompensation för en orättvis
arbetsgivaravgift.

Regeringen skulle kunna vidta åtgärder
för att i väsentlig grad öka tillgången
på lånemedel för den mindre industrin.
Vi är tacksamma för de hundra
miljoner som ställdes till förfogande under
försommaren. Varför inte öka medlen
med fyra, fem gånger det beloppet?
Jag tror det skulle vara mycket värdefullt
och kanske rädda många företag
ur en besvärlig situation. Lika angeläget
är det att vidga de lokaliseringspolitiska
åtgärderna, efter de beslut som här
skall fattas och som ju i hög grad drabbar
ifrågavarande områden.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag tillhör dem som under
det gångna året har hävdat att finanspolitiken
har burit för liten del av
bördan och penningpolitiken för stor
del för att någorlunda kunna begränsa
expansionens skadeverkningar. Det är
därför jag med stor glädje hälsar finansministerns
förslag om en ändring härvidlag
—- att finanspolitiken skall dra
litet större lass.

Så mycket mer förvånad blir jag när
de borgerliga talarna, som tidigare ändå
har förfäktat samma sak och i betydligt
hårdare ordalag än vad jag någonsin
har gjort — man har sagt att det är på
tok, som det i dag är, att penningpolitiken
skall bära så stor börda — nu inte
helt accepterar det förslag som har lagts
av finansministern.

Jag vill säga till herr Sundin att jag
inte alls är övertygad om att regeringens
förslag är absolut riktigt avvägt.
Jag kan mycket väl hålla med om att
det t. o. m. är för litet; att det alltså
inte är exakt avvägt.

Men när de, som hela tiden har talat
om att vi måste ha en starkare finans -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning av

politik, ändå kominer med motioner,
följda av reservationer, som innebär att
denna finanspolitik skall försvagas med
flera hundra miljoner kronor — det rör
sig om så mycket när man lägger ihop
alla de här reservationerna — tycker
jag att de talar med dubbel tunga.

Herr Tistad och herr Gösta Jacobsson
säger visserligen att de motioner
som hänvisats till bankoutskottet skall
rätta till detta — inte de som har behandlats
av bevillningsutskottet. Man
talar om ett värdefast, d. v. s. indexreglerat,
obligationslån. Som om inte erfarenheterna
från andra länder skulle
tillräckligt förskräcka oss i det avseendet.
Jag hävdar att man här griper efter
ett halmstrå för att söka täcka in det
man inte vill vara med om på andra
områden. Herr Jacobsson kan ju försöka
klara ut för oss vilka prutningar i
budgeten han tänker göra nu för att få
in de pengar som fattas genom att moderata
samlingspartiet inte vill vara
med om regeringens förslag.

Jag vill alltså först och främst påpeka
att det är något dubbelbottnat i den
borgerliga politiken i denna fråga. Herr
Hedlund gick ut i våras och talade om
att vi skulle sätta den höjda momsen i
kraft på ett betydligt tidigare stadium,
den 1 juli. Vad blev det av detta förslag
nu? Detta hade inneburit ganska stora
indragningar av köpkraft. Om man nu
hade velat gå med på ett sådant förslag,
hade man i varje fall inte behövt minska
den köpkraftsindragning som är föreslagen.
Varför har man inte motionsvägen
föreslagit att sätta momshöjningen
i kraft ett par månader tidigare? Det
hade inneburit några hundra miljoner
kronors förstärkning till statskassan eller
indragning av köpkraft — vilket man
vill. Jag menar alltså att finansministerns
förslag är ett minimum när det
gäller att föra en mera skärpt finanspolitik.

Jag vill sedan gå in litet grand på några
yttranden som fällts i dag. Jag vill
börja med herr Ferdinand Nilsson som
tveker att det inte är bra med att ta

den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

ut moms på matvaror och som föreslår
att denna moms skall tas bort. Jag kan
hålla med honom om att det är motbjudande
att beskatta livets nödtorft,
men herr Ferdinand Nilsson gör det alldeles
för lätt för sig, när han säger att
finansministern eller bevillningsutskottet
får fundera ut vad som skall tas in
till statskassan i stället för de miljardbelopp
som inte kommer att inflyta enligt
herr Ferdinand Nilssons förslag.
Är det så säkert att detta förslag inte
kommer att slå lika blint som man nu
säger att arbetsgivaravgiften slår? Man
gör det för enkelt för sig. Man vill bara
ha lättnader, men man vill aldrig
komma med något förslag om var höjningarna
skall tas ut.

När det gäller den arbetsgivaravgift
som drabbar ideella organisationer, säger
man att den slår alldeles för blint.
Det betyder att man beskattar idealiteten
och gåvorna till idealiteten. Det är
alldeles riktigt att man gör detta. Det
är naturligtvis inte trevligt att säga att
vi skall beskatta gåvor som människor
ger till välgörande ändamål. Men det
är fel att säga att man målmedvetet har
strävat efter att försämra idealiteten genom
det förslag som här framlagts. Jag
har nämligen sysslat mycket med ideella
organisationers verksamhet, och jag
vet att samhällets stöd i dag är mångdubblat
i jämförelse med vad det var
när jag i min ungdom sysslade med
verksamheten. Jag vet att samhället i
dag på ett helt annat sätt understöder
både religiösa och ideella organisationer,
i den mån som dessa vill ta emot
någon hjälp. Hur är det nu med resonemanget
om att slå blint, om det genomfördes
en höjd moms på det sätt som
centerpartiet föreslagit? Skulle inte
denna moms ha slagit lika blint när det
gäller de ideella organisationernas utgifter?
Herr Wikström har redogjort
för vad den höjda momsen innebär för
de ideella organisationerna. Jag hävdar
att denna beskattning väl är minst lika
allvarlig för den ideella organisationen
som just arbetsgivaravgiften. Jag är här

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

inne på att arbetsgivaravgiftens principiella
innebörd att kompensera bortfallet
av pengar för att investeringsavgiften
skall slopas inte längre gäller.
Denna gång är det fråga om en allmän
köpkraftsindragning för att stärka finanspolitiken.
Då är det inte så konstigt
att också ideella organisationers arbetskraft
berörs. I den mån som det behövs
hjälp, vädjar jag till finansministern att
hjälpa de ideella organisationerna med
ökade bidrag i stället för att skapa det
oerhörda krångel som ändå uppstår genom
förslaget om undantag från arbetsgivaravgift
för ideella organisationer.

Herr Wikström ocli flera har sagt att
uttalandet att vi inte kan avskilja de
ideella och andra organisationerna när
det gäller arbetsgivaravgiften måste vara
svepskäl. Det är inte svepskäl. Vi
kan utgå från de kriterier som herr
Wikström räknade upp när det gäller
befrielse från gåvoskatt. Men omedelbart
bredvid dessa ligger en samling
organisationer som i dag hävdar att de
också skulle vara befriade från gåvoskatt.
De skulle omedelbart komma med
detta krav. Det finns en hel del organisationer,
t. ex. fackliga organisationer,
som bygger upp sin verksamhet på obligatoriska
eller mindre obligatoriska
medlemsavgifter. De skulle också drabbas
av arbetsgivaravgiften. Skall de vara
befriade eller icke befriade från avgiften?
Jag kan ta idrottsrörelsen som
ett speciellt problem. Idrottsrörelsen
baserar praktiskt taget hela sin verksamhet
på bidrag från samhället, men
en stor del av rörelsens inkomster utgörs
faktiskt också av gåvor. Till vilket
kriterium hänför vi dem med något mått
av rättvisa? Det är alltså inte här fråga
om svepskäl utan om realiteter, när vi
säger att vi har förståelse för att man
vill befria de ideella organisationerna
från arbetsgivaravgift men att det är
omöjligt på grund av svårigheterna att
avgränsa dessa organisationer.

Den regionala lagstiftning som man
vill genomföra innebär att denna ökade
avgift inte bör utgå i stödområdena. Det

skulle vara roligt att höra centerpartisterna
förklara för kammaren i dag, huruvida
herr Hedlund avsåg att undanta
Norrland också i sitt förslag om momshöjning
den 1 juli. I annat fall hade
den ökade mervärdeskatten slagit lika
blint på stödområdet som på något annat
område.

Det är alltså fråga om vad som slår
blint eller inte. Det går inte att göra
regionala avgränsningar i en skattefråga,
ty man bara går omkring dem. Jag
vill anföra vad herr Jacobsson sade till
mig i bänken nyss: Det skulle te sig alldeles
groteskt att befria LKAB från arbetsgivaravgift
— kanske även Domnarfvet
och stora skogsbolag — men ta
ut arbetsgivaravgift av det lilla företaget
i Sydsverige som en annan talare
har talat för så hårt. Små företag i Sydsverige
som lever på nödens brant
skulle alltså erlägga arbetsgivaravgiften,
medan LKAB och de stora skogsföretagen
i norr skulle vara befriade! Jag
hävdar att det verkar groteskt att göra
en sådan avgränsning. Därför måste
den köpkraftsindragning det här är
fråga om bli generell.

Jag skulle kunna hålla på och bemöta
talarna undan för undan, men
jag skall bara ta upp ett par anföranden
till.

Herr Gösta Jacobssons anförande var
synnerligen intressant. Han ansåg ju att
vi hellre borde ta ut 10 procent ytterligare
i bolagsskatt än en arbetsgivaravgift.
Nu vet vi att herr Jacobsson inte
vill ha arbetsgivaravgiften heller, så
detta betyder inte att han omedelbart
kommer att föreslå dessa 10 procent,
men det är faktiskt ett tips. Herr Jacobsson
har tillsammans med kommunisterna
kommit på en linje som kanske
är användbar någon gång i framtiden,
om det blir en borgerlig regering.

Beträffande skatten på spelautomater
delar jag herr Jacobssons uppfattning.
Visst skall vi ha skatt på spelautomater,
och jag hoppas verkligen att finansministern
hittar någon teknisk lösning
härför.

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning av

Niir det fjäller herr Karl Petterssons
förslag att de ”vita” kapitalvarorna
skulle undantas från den höjda beskattningen
den I november på grund av
ett vallöfte, så måste jag säga att det
var viil ett vallöfte med modifikationer.
Anser herr Pettersson att man inte skall
kunna göra någonting, därför att man
lovat att inte höja den allmänna mervärdeskatten
före den 1 januari? Jag
har inte tolkat vad som sagts som ett
sådant löfte, och att göra en undantagsbestämmelse
för två månaders avbetalningar
tycker vi är att krångla till det
hela alltför mycket. Det gäller alltså två
avbetalningar, i november och december
månader. Sedan får kunderna under
alla omständigheter betala den högre
momsen.

Med detta har jag velat belysa några
av de synpunkter som framförts. Jag
skulle kanske tillägga att herr Johan
Olssons förslag borde ha utmynnat i
yrkande om avslag på förslaget om arbetsgivaravgiften,
men han försökte
krångla sig ur situationen på annat sätt.

Herr talman! Jag ber att i likhet med
utskottets ordförande få yrka bifall till
samtliga punkter i bevillningsutskottets
betänkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Wärnberg sade någonting
som har återgivits för mig ungefär
så, att jag skulle ha gjort sakerna
alldeles för enkla för mig, när jag resonerade
om undantagande av nödvändiga
livsmedel från mervärdeskatten. Ingen
gör det så enkelt för sig i denna
kammare som de ”kapaciteter”, som då
och då uppträder med förkrossande
auktoritet och yrkar bifall till vad
Kungl. Maj :t i kanslihuset har funderat
ut. Så var det med den saken.

Sedan vill jag belöna för herr Wärnberg
att han alldeles bortser från
att man inte förenklar genom alt peka
på att mervärdeskatten är en skatt på
utgifter utan hänsyn till inkomster, försörjningsbörda
och ekonomisk bärkraft

den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

i övrigt och alt detta strider mot klart
vedertagna demokratiska principer. Att
tala om att avlyfta människors köpkraft
även då sådan inte finns är enligt min
uppfattning en upprörande cynism. Sjuka,
arbetslösa och .studerande drabbas.
Folkpensionärer och låginkomsttagare
— i allmänhet familjer som har många
munnar att mätta — drabbas hårt. Är
det inte att göra saken för enkel för sig,
herr Wärnberg, att skylla på att det iir
litet besvärligt att ordna en teknisk avvägning
i detta fall, när det gäller så
upprörande orättfärdiga saker?

Sedan säger herr Wärnberg att vi
inte har hänvisat till hur täckning skall
uppnås. Åjo, vi tror liksom herr Wärnberg
på Kungl. Maj:t och har föreslagit
att riksdagen skall skriva till Kungl.
Maj:t. Eftersom Kungl. Maj:t nu har så
att säga en absolut förmåga att fundera
ut skatter, har vi tryggt kunnat lägga
i dess hand att åstadkomma täckning.
Vi har skrivit, att i den mån det befinnes
erforderligt inkomstförstärkningar
beredes genom beskattning av lyxvaror,
sprit och tobak och eventuellt andra
umbärliga. varor. Det är ett klart principiellt
program, och detaljarbetet sedan
överlämnar vi med förtroende till
den regering, vars yrkanden i regel herr
Wärnberg accepterar utan att mucka. Jag
har en känsla av att saken då ligger väldigt
säkert till. Då kommer förslagen
säkert också att vinna bifall.

Det är litet otacksamt att föreslå finansministern
skatter. I regel tycker
han om skatter, men han använder dem
inte för de ändamål som vi har föreslagit.
Våra skatteförslag lägger han på
lager och tar fram vid något senare tillfälle.
Vi överlämnar till finansministerns
initiativ att klara av täckningen
i detta fall. Det är inte, herr Wärnberg,
att göra saken enklare för sig än de gör
som bara yrkar bifall till allt vad Kungl.
Maj:t behagar föreslå.

Herr WIKSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara till herr
Wärnberg säga att jag delar hans upp -

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

fattning att det är finanspolitiskt nödvändigt
med de åtgärder som i dag
skall beslutas. Men den fråga som jag
har tagit upp är inte av sådana dimensiner
att den inkomstmässigt har någon
betydelse för staten. Principiellt kan jag
mycket hellre tänka mig en ökad inkomstbeskattning
av enskilda personer
och en ökad bolagsbeskattning än just
den arbetsgivaravgift på den ideella
sektorn som vi i dag diskuterar.

Jag använde inte uttrycket svepskäl,
ty jag har all respekt för den socialdemokratiska
argumenteringen. Men
den principiella linje som regeringen nu
slår in på kan vi inte acceptera. Då tycker
vi att de praktiska svårigheter som
från socialdemokratiskt håll har mobiliserats
får vika för den principiella
övertygelsen. Jag tror att man upplever
det så att löneskatten principiellt innebär
att socialdemokraterna har introducerat
en direkt beskattning av ideell
verksamhet — inte en indirekt skatt,
som momsen är. Detta är den första
skattskrivningen på idealitet, och den
hölls inte när Kvirinius var landshövding
över Syrien utan när Gunnar
Sträng var finansminister i Sverige och
John Ericsson var ordförande i bevillningsutskottet.

Möjlighet till kompensation finns, säger
herr Wärnberg. När man från socialdemokratiskt
håll inte går med på
detta undantang, är det klart att vi räknar
med att man i något sammanhang
kommer att ta upp frågan om hur en
kompensation skall kunna ske. Jag är
nämligen övertygad om att intresset
för den ideella verksamheten i och för
sig är lika stort på socialdemokratiskt
håll som inom oppositionspartierna.

Herr TISTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wärnberg talade
om att göra det lätt för sig. Jag har en
känsla av att herr Wärnberg gjorde det
väl lätt för sig själv när han lade ihop
alla motionsyrkanden, kom fram till en
summa och sedan på grundval av den

utdelade någon sorts kollektiv bestraffning
åt oppositionen. Så enkelt är det
inte, herr Wärnberg, utan man får nog
lov att se på de yrkanden som är framställda
av de olika oppositionspartierna
vart för sig.

När herr Wärnberg beräknar vad motionerna
kommer att kosta, bör han ta
hänsyn till att arbetsgivaravgiften inte
ger hela summan i nettointäkt till staten.
Den är nämligen avdragsgill för
företagen, och det innebär att den kommer
att leda till en minskning av företagsskatterna.
Skulle arbetsgivaravgiften
ge ett sådant resultat som finansministern
hoppas, kommer lönesummorna
under nästa år dessutom att
bli mindre, med motsvarande minskning
av preliminärskatten som följd.

Nu skall jag inte vara lika oförsiktig
som herr Wärnberg och lägga ihop dessa
minskningar. Det anfördes under utskottsbehandlingen
att minskningarna
när det gäller företagsbeskattningen
skulle komma vid en senare tidpunkt
än då arbetsgivaravgiften flöt in och alt
däri låg ett åtstramande moment. Det
är riktigt. Men i den mån resultatet blir
en minskning av lönesummorna har
man inte denna tidsförskjutning, och då
är åtstramningseffekten inte lika stor.

Herr Wärnberg ansåg att det var groteskt
att befria LKAB från arbetsgivaravgift
men låta det lilla, dåligt lönsamma
företaget i Sydsverige betala avgiften.
Det har ju inte varit tal om att
LKAB skulle befrias från arbetsgivaravgift;
företaget skulle inte få vidkännas
höjningen.

Om nu herr Wärnberg anser detta
vara groteskt, måste han anse arbetsgivaravgiften
som sådan var grotesk;
denna drabbar ju det mycket lönsamma
företaget och det icke lönsamma företaget
lika. Om det ena företaget betalar
1 procent och det andra 2 procent kan
därvidlag inte utgöra någon avgörande
skillnad. Herr Wärnbergs omdöme måste
därför gälla arbetsgivaravgiften som
sådan. Och det var väl ändå inte meningen.

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag vill till herr Wärnberg
säga att när jag pekade på löftet i
valrörelsen om en tidigareläggning av
momsen så refererade jag uteslutande
till uttalanden härom som gjordes under
valrörelsen. Sedan får väl herr
Wärnberg själv göra en bedömning av
hur realistiskt detta löfte var.

Jag har, herr talman, tidigare under
debatten yrkat bifall till motionerna
1:1293 och 11:1509. Med hänsyn till
att det här gäller en förordning — förordningen
1966:21 om särskild skatt
på motorbränslen — skulle mitt förslag
ha behövt kompletteras med lagtext. Jag
anhäller under sådana förhållanden
att få återta mitt yrkande på grund av
att det icke är möjligt att hinna utforma
sådant lagförslag under den korta
tid, som står till förfogande.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talmani Det kan självfallet vara
litet tokigt att summera alla belopp som
finns angivna i olika reservationer, men
eftersom de härrör från partier som
gemensamt vill bilda ett regeringsunderlag
tycker jag inte att det är så
tokigt att lägga ihop dem. Reservanterna
har dock yrkat på att beloppen skall
tas bort, och då har jag ansett det vara
riktigt att göra en summering.

För att återkomma till den här ”groteska”
historien så sade jag att det var
groteskt att göra om arbetsgivaravgiften
på ett sådant sätt att den inte blir generell.
Jag vill nämligen att den skall vara
generell. Skall den inte vara generell,
är det groteskt om man gynnar ett bra
företag och missgynnar ett dåligt. Det
är den groteska ändringen som jag vänder
mig emot.

Det är klart, herr Ferdinand Nilsson,
att man kan säga att jag göra det lätt
för mig när jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
betänkanden, som i sin
tur innebär bifall till Kungl. Maj :ts propositioner.
Det händer dock då och då

att vi ändrar litet grand på Kungl.Maj :ts
propositioner.

Därtill vill jag säga att det nog inte
blir så särskilt lätt för oppositionen här
i landet att förklara att 22 centerpartister
vill flytta några miljarder kronor
till andra skattebördor. Det skulle betyda
att i underlaget för en blivande
regering finns 22 centerpartister som
anser att en ändring på den här punkten
skulle innebära högsta mått av rättvisa
och en ändring som de kommer
att slåss för.

Jag vill påpeka att det kanske inte
heller blir så lätt att få igenom det kravet.
Det var dock en centerpartist som
yrkade avslag och som nu yrkat avslag
på herr Ferdinand Nilssons motion även
i bevillningsutskottet.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ändra mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att propositioner beträffande bevillningsutskottets
betänkande nr 55 komme
att framställas först särskilt avseende
utskottets hemställan såvitt anginge
frågor, som upptagits i de vid betänkandet
avgivna reservationerna och
vissa motioner, för skilda sakfrågor var
för sig, enligt en till kammarens ledamöter
utdelad stencilerad propositionsordning,
samt därefter särskilt i fråga
om utskottets hemställan i övrigt.

Såvitt avsåge utskottets hemställan i
vad gällde motionerna 1: 1299 och II:
150b gjordes till en början propositioner,
först på bifall till densamma samt
vidare därpå att kammaren skulle bifalla
nämnda motioner; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I vad rörde fråga om avslag på färordningsförslaget
om höjning av den
allmänna arbetsgivaravgiften, in. in.,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

antagas, som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson in. fl. vid betänkandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 55
såvitt avser fråga om avslag på förordningsförslaget
om höjning av den
allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
han uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 15.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om undantag för stödområdet
och Gotland från höjningen av den allmänna
arbetsgivaravgiften, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till vad utskottet hemställt, dels ock

att det förslag skulle antagas, som innefattades
i de vid betänkandet avgivna
reservationerna nr 2 av herr Sundin
m. fl. i förevarande del samt nr 3 av
herr Tistad m. fl. och nr 4 av herr
Yngve Nilsson m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 55
såvitt avser undantag för stödområdet
och Gotland från höjningen av den allmänna
arbetsgivaravgiften, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i de vid betänkandet avgivna
reservationerna nr 2 av herr Sundin
m. fl. i förevarande del samt nr 3
av herr Tistad m. fl. och nr 4 av herr
Yngve Nilsson m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 53.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande undantag för de delar av
Kopparbergs län, som ej tillhör stödom -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

rådet, från höjningen av den allmänna
arbetsgivaravgiften gjorde herr talmannen
vidare propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sundin in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen i förevarande del;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 55
såvitt avser undantag för de delar av
Kopparbergs län, som ej tillhör stödområdet,
från höjningen av den allmänna
arbetsgivaravgiften, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen i förevarande del.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej —19.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad anginge befrielse för vissa ideella
organisationer från den allmänna arbetsgivaravgiften,
yttrade nu herr tal -

mannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
alt det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Tistad in. fl. vid
betänkandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt i
denna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 55
såvitt avser befrielse för vissa ideella
organisationer från den allmänna arbetsgivaravgiften,
röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl. vid
betänkandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej —- 53.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande undantag för arbetstagare
hos redare från höjningen av den
allmänna arbetsgivaravgiften gjorde

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

herr talmannen därpå propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Sundin m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 55
såvitt avser undantag för arbetstagare
hos redare från höjningen av den allmänna
arbetsgivaravgiften, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —93;

Nej — 15.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å undantag för arbetstagare
inom socialvård samt hälso- och
sjukvård hos landsting eller kommun
från höjningen av den allmänna arbetsgivaravgiften,
anförde vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att vad ut -

skottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den av herr
Sundin m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 55
såvitt avser undantag för arbetstagare
inom socialvård samt hälso- och sjukvård
hos landsting eller kommun från
höjningen av den allmänna arbetsgivaravgiften,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej —23.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen såvitt
avsåge utredning om de samhällsekonomiska
verkningarna av den all -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Ang. höjning

mtiimu arbetsgivaravgiften propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Tistad in. fl. vid betänkandet avgivna,
med 8 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till vad utskottet hemställt, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 55
såvitt avser utredning om de samhällsekonomiska
verkningarna av den allmänna
arbetsgivaravgiften, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —-68;

Nej —- 49.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde övergångsbestämmelserna
till förordningen om ändring i mervärdeskatteförordningen,
yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottets hemställt skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som

av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.
innefattades i den av herr Tistad in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 55
såvitt avser övergångsbestämmelserna
till förordningen om ändring i mervärdeskatteförordningen,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej —51.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen såvitt
avsåge fråga om avslag på förslaget
om höjning av den särskilda skatten
på brännolja och gasol propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Ang. höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, m. m.

det förslag, som innefattades i den av

herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 10 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 55
såvitt avser fråga om avslag på förslaget
om höjning av den särskilda skatten
på brännolja och gasol, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 10
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej —16.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande fråga om avslag på förslaget
om höjning av den särskilda skatten
på motorbränslen och i stället höjning
av bensinskatt, brännoljeskatt och
gasolskatt, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefatta -

des i de vid betänkandet avgivna reservationerna
nr 11 av herr Tistad in. fl.
och nr 12 av herr Yngve Nilsson m. fl.

Herr Siindin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 55
såvitt avser fråga om avslag på förslaget
om höjning av den särskilda skatten
på motorbränslen och i stället höjning
av bensinskatt, brännoljeskatt och
gasolskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i de vid betänkandet avgivna
reservationerna nr 11 av herr Tistad
in. fl. och nr 12 av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfatting flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej — 53.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1968:419) om allmän arbetsgivaravgift,
in. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motion.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 343, till
Konungen med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1968:419) om allmän arbetsgivaravgift,
in. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 55 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 344, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1968:419)
om allmän arbetsgivaravgift, m. in., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motion.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 66 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

158, med förslag till lag om ändring
i jordabalken, in. in.;

nr 161, med förslag till lag om ändring
i lagen (1962:270) om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall;

nr 176, med förslag till lag om ändring
i lagen (1950:596) om rätt till fiske;
och

nr 177, med förslag till lag om ändring
i religionsfrihetslagen (1951:680).

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för lotsoch
fyrväsendets organisation och för
.statliga sjöfartsavgifter jämte motioner;
samt

nr 144, i anledning av motion angående
omorganisation av .statens järnvägars
resebyråverksamhet;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 48, med anledning av motioner
om beskattningen av pensions- och kapitalförsäkringar
;

nr 50, med anledning av motioner beträffande
försäljningen av mellanöl,
in. in.; samt

nr 52, med anledning av motioner
angående realisationsvinstbeskattningen
vid försäljning av aktier och fastigheter; bankoutskottets

memorial nr 55, angående
vissa frågor i samband med
övergången till beslutad personalorganisation
för enkammarriksdagen;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 55, i anledning av motioner angående
utbetalningen av förlängt barnbidrag
och studiebidrag;

nr 56, i anledning av motioner om
studiesocialt stöd till ungdom i yrkesutbildning; nr

57, i anledning av motioner om införande
av en särskild rehabiliteringsförsäkring; nr

58, i anledning av motioner om en
omsorgslag för handikappade;

nr 59, i anledning av motioner om
ökat stöd åt unga handikappade;

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

nr 60, i anledning av motioner om
en efter arbetstagarens ålder variabel
semestertid;

nr 61, i anledning av motioner om
rätt för person med partiell förtidspension
att tillgodoräkna sig ATP-poäng;

nr 62, i anledning av motioner om
höjning av vissa äldre livräntor;

nr 63, i anledning av motioner angående
lagstiftningen om arbetarskydd
m. m.;

nr 64, i anledning av motioner angående
ersättningen inom sjukförsäkringen
till privatpraktiserande läkare; samt
nr 65, i anledning av motioner angående
bostadsbidrag till värnpliktiga;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av motioner om
ett förenklat förfarande i vissa vattenmål; nr

59, i anledning av motioner om en
översyn av reglerna för kommuns skyldighet
att ersätta strömfallsägare för
förlorad fallhöjd vid ytvattentäkt;

nr 61, i anledning av motioner om
obligatorisk varningsanordning på backande
lastbil;

nr 62, i anledning av motion angående
rätten att driva tillfällig handel
med livsmedel och blommor;

nr 63, i anledning av motioner om
deklaration av tvättmedels fosfathalt;

nr 65, i anledning av motion om ändring
av bestämmelserna om införsel av
djur;

nr 66, i anledning av motioner om
effektivare skydd för fridlysta djur;

nr 67, i anledning av motion om förbud
mot nöjesjakt;

nr 69, i anledning av motioner om

rätt att anlita valfri resebyrå vid resa
i statens tjänst; samt

nr 70, i anledning av motioner om
lagstadgat skydd för landskapsbilden
vid skogsavverkning;

jordbruksutskottets utlåtande nr 37, i
anledning av motioner om vissa åtgärder
för att öka bestånden av lax och
havsöring; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

49, i anledning av motioner om
bättre möjligheter till rörelseträning för
åldringar och rörelsehindrade;

nr 50, i anledning av motioner om en
inventering av rehabiliteringsbehovet,
m. m.;

nr 51, i anledning av motioner om
skrotningsavgift på bilar samt om slopande
av exportförbudet på järnskrot;

nr 52, i anledning av motion om sammanträdesersättning
till suppleant i
statligt länsorgan;

nr 53, i anledning av motion om en
samordnad forskning angående tätorternas
trafikproblem;

nr 54, i anledning av motion angående
skolungdomsutbytet; samt

nr 55, i anledning av motioner om
bostadstillägget för pensionärer m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.38.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970