Nr 35 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 35 FÖRSTA KAMMAREN 1969

4—7 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 4 november Sid.

Interpellation av herr Lundström (fp) ang. lagstiftningsarbetet
inom skadeståndsrätten.................................... 6

Onsdagen den 5 november

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar ...................... 8

Om avskaffande av adelsväsendet ............................ 19

Om rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna

ekonomiskt stöd åt jordbrukare ............................ 23

Om kommunalråds och landstingsråds kommunalrättsliga ställning 26

Om effektivare trafikundervisning i skolorna .................. 28

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m................... 29

Realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m................. 38

Om översyn av vissa avdragsregler............................ 49

Om översyn av exportfinansieringen.......................... 53

Om en demokratiskt uppbyggd organisation av svenska kyrkan .. 56

Om utbildning för tränare och stallpersonal inom hästsporten .... 59

Om översyn av bestämmelserna för bidrag till byggnadsarbeten
vid lantbrukets yrkesskolor ................................ 66

Torsdagen den 6 november

Svar på interpellationer:

av herr Richardson (fp) om rätt att utan studentkompetens avlägga
fullständig grundexamen vid universitet ............ 68

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. föreslagen höjning av
taxorna för järnvägsfrakt .............................. 73

X Första kammarens protokoll 1969. Nr 35

Nr 35

Innehåll

Fredagen den 7 november Sid.

Interpellation av herr Gustafsson, Nils-Eric, (ep) ang. medverkan
av militär personal vid röjningsarbeten i de stormdrabbade områdena
i södra och mellersta Sverige........................ 84

Meddelande ang. enkel fråga av herr Wallmark (m) ang. tillämpningsbestämmelser
till kungörelsen om utbildning vid teknisk
fakultet .................................................. 85

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 5 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 27, om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
............................................ 8

— nr 28, om avskaffande av adelsväsendet.................... 10

— nr 29, om kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning åt

partiellt arbetsföra ...................................... 23

-— nr 30, om förvaltning av byggnad för skoländamål.......... 23

—- nr 31, om rätt för kommun att bestrida rättegångskostnader för
kommunal förtroendeman ......... 23

— nr 32, om rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte

lämna ekonomiskt stöd åt jordbrukare...................... 23

— nr 33, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation 26

— nr 34, om proportionella val av nämndemän................ 26

— nr 35, om kommunalråds och landstingsråds kommunalrättsliga
ställning ............................................ 26

Statsutskottets utlåtande nr 126, om beräkningsgrunderna för den
församlingsprästerliga organisationen ...................... 28

— nr 127, om effektivare trafikundervisning i skolorna ........ 28

-—• nr 128, om särskilda läroböcker för synskadade barn........ 29

— nr 129, om gemensamma stationer för post, tele och järnväg. . 29

Bevillningsutskottets betänkande nr 53, ang. avskrivningsunderlaget
för skogsvägar, m. m................................. 29

— nr 56, ang. realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m..... 38

— nr 57, om översyn av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen
.................................................. 49

Bankoutskottets utlåtande nr 40, om översyn av exportfinansieringen
.................................................. 53

Första lagutskottets utlåtande nr 41, om ändrade bestämmelser
för tillsättande av tjänster inom svenska kyrkan............ 56

— nr 42, om en demokratiskt uppbyggd organisation av svenska

kyrkan ................................................ 56

— nr 43, ang. verkställande av påföljd för brott begånget i Sverige
av utlänning ........................................ 58

—- nr 44, ang. ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud 58

— nr 46, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation 58

Innehåll

Nr 35

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 67, om lagstiftning för kontroll
av hälsofarliga ämnen och produkter ...................... 58

— nr 68, om åtgärder för att begränsa spridningen av giftiga preparat
.................................................. 58

•— nr 69, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation
.................................................... 58

— nr 70, ang. politisk information och propaganda på arbetsplatser
.................................................. 58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45, om åtgärder till skydd för
den medeltida miljön i Visby ............................ 58

—- nr 46, om vidgat straffansvar vid djurplågeri .............. 58

— nr 47, om ett bättre djurskydd ............................ 58

— hr 48, om upphävande av rätten i vissa fall att döda annans

hund, m. m............................................. 58

— nr 49, om skydd för bävrars boplatser .................... 58

—- nr 50, ang. förvaltning och underhåll av s. k. grönområden.. 58

— nr 52, ang. preciserade normer för de stadsplanemässiga kraven
på parkeringshus .................................... 58

— nr 54, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation 58

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, om utbildning för tränare
och stallpersonal inom hästsporten ........................ 59

— nr 31, om översyn av bestämmelserna för bidrag till byggnadsarbeten
vid lantbrukets yrkesskolor .................. 66

Torsdagen den 6 november

Val av valmän jämte suppleanter för utseende av en ställföreträdare
för riksdagens ombudsmän .......................... 68

Tisdagen den 4 november 1969

Nr 35

Tisdagen den 4 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr Olsson, Manne, anmälde, att han
åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 24
nästlidne oktober.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade intyg anhåller
jag härmed om ledighet från riksdagsarbetet
fram till den 15 november 1969.

Stockholm den 31 oktober 1969

Lars Larsson

Att riksdagsman Lars Larsson, Lotorp,
vilken för operation och vård
vistas å Karolinska sjukhuset, är förhindrad
deltaga i riksdagsarbetet fram
till den 15 november 1969, intygas:

Stockholm den 31 oktober 1969

C. v. Hedenberg
leg. läkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes följande inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman
Nils Persson, född den 22/3 1901, boende
i Svensköp, Hörby, för närvarande
vårdas å kirurgiska kliniken, lasarettet,
Lund och tills vidare bör avhålla
sig från arbete på grund av hälsoskäl.
Intyget begärt av herr Persson.

Intygas på heder och samvete

Kirurgiska kliniken, lasarettet, Lund
den 27/10 1969

Carl-ILenrik Hybbinette
vik. underläkare

Kammaren beviljade herr Persson,
Nils, ledighet för den tid, varunder
han vore förhindrad att deltaga i riksdagsgöromålen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 315, till Konungen i anledning
av motioner om översyn av reglerna
om sjukförsäkringsavgift.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
138, med förslag om sjömansförmedlingen
och sjömanshusen.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 27—
35, statsutskottets utlåtanden nr 126—
129, bevillningsutskottets betänkanden
nr 53, 56 och 57, bankoutskottets utlåtande
nr 40, första lagutskottets utlåtanden
nr 41—44 och 46, andra lagutskottets
utlåtanden nr 67—70, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 45—50, 52
och 54 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 30 och 31.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

139, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1960:258)
om utjämningsskatt å vissa varor;

nr 140, med förslag till kungörelse om
ändring i vägtrafikförordningen (1951:
648), m. m.; samt

nr 142, angående förvärv av aktier
i AB Kabi och Apoteksvarucentralen
Vitrum Apotekare AB.

Nr 35

Tisdagen den 4 november 1969

Interpellation ang. lagstiftningsarbetet
inom skadeståndsrätten

Herr LUNDSTRÖM (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Under flera årtionden
har de skadeståndsrättsliga frågorna
diskuterats. De har även vid flera tillfällen
varit föremål för överläggningar
om möjligheterna till en samordnad lagstiftning
i de nordiska länderna. Spörsmålet
togs upp så tidigt som 1946, strax
efter andra världskrigets slut. Resultatet
har vad vårt eget land beträffar långt
ifrån blivit vad man hoppats, och detta
är även fallet i fråga om en gemensam
nordisk lagstiftning inom det berörda
området, även om vissa gemensamma
lagregler har antagits. Därtill
kommer att de olika nordiska länderna
var för sig har lagreglerat vissa specialområden.

I Sverige har frågan om en allmän
skadeståndslag på senare år starkt aktualiserats
i den allmänna debatten. Inte
minst frågan om generellt skadeståndsansvar
för stat och kommun i
anledning av fel eller försummelser av
deras funktionärer har därvid tilldragit
sig uppmärksamhet. I ett par speciella
fall har visserligen lagstiftning
om det allmännas skadeståndsansvar
kommit till stånd. Dit hör bl. a. en lag
om ersättning åt oskyldigt häktade och
dömda. Vidare har rättspraxis erkänt
skadeståndsansvar för det allmänna på
vissa områden, där sådant ansvar icke
regleras i lag. I de flesta fall torde dock
den som har lidit skada genom försumlighet
av myndigheter eller enskilda
tjänstemän inte kunnat få ersättning
härför av det allmänna. Den förfördelade
tvingas i stället vända sig med
sina skadeståndsanspråk direkt mot
tjänstemannen i fråga, oavsett om denne
är i stånd att erlägga ett rimligt skadestånd
eller ej. Försvarsministern har
nyligen i anslutning till debatten om ett
aktuellt fall förklarat att en lagstiftning
om statligt skadeståndsansvar för i försvarets
tjänst ådragna personliga skador
kommer att framläggas inom kort.

De existerande förhållandena är
emellertid i stort sett otillfredsställande,
och mången ser med viss skepsis på löften
som från regeringshåll givits. Vad
gäller det allmännas skadeståndsansvar
för den offentliga verksamheten, är det
verkligen på tiden att löftena infrias.
Frågan har varit aktuell under flera
decennier. 1952 påbörjades ett utredningsarbete
i nordisk samverkan. Det
resulterade för Sveriges del 1958 i ett
betänkande (SOU 1958: 43), vari föreslogs
en lagstiftning som bygger på
»skyldighet för stat och kommun att,
om skada uppkommit genom fel eller
försummelse i statlig eller kommunal
verksamhet, inom vissa rimliga gränser
gottgöra skadan». Vid remissbehandlingen
mottogs förslaget övervägande
positivt.

Under de snart 12 år som gått sedan
betänkandet publicerades, har inte någon
lagstiftning kommit till stånd. Enligt
vad dåvarande justitieminister
Kling meddelade vid en interpellationsdebatt
i andra kammaren 1967, pågick
inom departementet arbete med tre lagstiftningsfrågor
inom skadeståndsrätten.
Förslag skulle komma att framläggas
vid 1968 års riksdag. Men varken
under 1968 års riksdag eller under den
hittills förflutna delen av 1969 års riksdag
har vi sett något av de utlovade
lagförslagen. Ej heller finns de upptagna
i den förteckning som regeringen
avlämnat över propositioner avsedda att
föreläggas riksdagen under innevarande
höstsession.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag därför om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
frågor:

a) När kan förslag till lag om det allmännas
skadeståndsansvar för den offentliga
verksamheten liksom de aviserade
lagförslagen om arbetsgivares och
arbetstagares skadeståndsansvar samt
föräldrars och barns skadeståndsskyldighet
föreläggas riksdagen?

b) Kommer regeringen att utöver
dessa speciallagar framlägga någon mer

Tisdagen den 4 november 1969

Nr 35

Interpellation ang'', lagstiftningsarbetet inom skadeståndsrätten
grundläggande allmän skadeståndslag- omorganisation av den centrala skattesmitning?
förvaltningen.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Jacobsson, Gösta, och herr Nilsson,
Yngve, undertecknad motion, nr 1079,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 127, angående riktlinjer för

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Onsdagen den 5 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Bengtson anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Upplästes ett till kammaren inkommet
protokoll, så lydande:

År 1969 den 5 november sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
68 § riksdagsordningen utse en
riksdagens ombudsman efter f. d. häradshövdingen
herr Karl Hugo Henkow,
som beviljats befrielse från sitt
uppdrag från och med den 3 november
1969; och befanns efter valförrättningens
slut hava blivit utsedd för tiden
intill dess nytt val under fjärde
året härefter försiggått

herr hovrättsrådet Gunnar Thyresson,
tillika ställföreträdare för riksdagens
ombudsmän, med 45 röster.

Axel Strand Bertil von Friesen

G. Ivar Virgin Robert Dockered

På framställning av herr talmannen
beslöts att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnande för den valde,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade
valet.

På särskilda propositioner beslöt
kammaren vidare, dels att val av ny
ställföreträdare för riksdagens ombudsmän
efter den sålunda avgångne
i föreskriven ordning skulle anställas,
dels ock att val av valmän jämte suppleanter
för utseende av en ställföre -

trädare för riksdagens ombudsmän
skulle förrättas vid början av kammarens
sammanträde torsdagen den 6
november.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 139, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1960:
258) om utjämningsskatt å vissa varor.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 140,
med förslag till kungörelse om ändring
i vägtrafikförordningen (1951:648),
in. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
142, angående förvärv av aktier i AB
Kabi och Apoteksvarucentralen Vitrum
Apotekare AB.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 1079.

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av
motioner om vidgad rösträtt för utlandssvenskar.

I detta utlåtande hade behandlats
följande motioner, vilka alla åsyftade
att utomlands bosatta svenska medborgare
skulle givas vidgad rösträtt:

1) de likalydande motionerna 1:163,
av fröken Mattson, samt II: 176, av fru
Skantz och fröken Bergegren;

Onsdagen den o november 1969

Nr 35

2) de likalydande motionerna I: 408,
av herr Blomqnist in. fl., samt II: 489,
av fru Sundberg och herr Werner;

3) motionen 1:411, av herr Lundström; 4)

motionen 1:417, av herr Tistad
in. fl.;

5) de likalydande motionerna 1:419,
av herr Åkerlund m. fl., samt II: 483,
av herr Lothigius in. fl.;

6) motionen 11:116, av herr Martinsson;
ävensom

7) motionen 11:490, av herr Wahlund
och herr Eliasson i Sundborn.

I motionerna I: 163 och II: 176 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning
rörande lämpliga former, enligt
vilka svenska tjänstemän i officiella
internationella organisationer varav
Sverige vore medlem, kunde tillerkännas
rösträtt i svenska val.

I motionerna I: 408 och II: 489 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta om
vidgad rösträtt för utlandssvenskar i
enlighet med vad i motionerna anförts,
vilket förslag avsåg, att varje svensk
medborgare skulle få rätt att bliva upptagen
i röstlängd om han någon gång
efter viss ålder, t. ex. 19 år, varit kyrkobokförd
i riket.

I motionen 1:411 hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådana
lagändringar, varigenom utlandssvenskar
finge ökade möjligheter att
vinna och bevara rösträtt genom besök
i hemlandet.

I motionen 1:417 hade föreslagits,
att riksdagen skulle anhålla hos Kungl.
Maj:t om förslag till sådan ändring i
lagen om val till riksdagen, att varje
svensk medborgare bereddes möjlighet
att bliva upptagen i röstlängd, oberoende
av mantalsskrivning eller kyrkobokföring
i riket.

I motionerna I: 419 och II: 483 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta
om sådan ändring i lagen om val till

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
riksdagen, att svensk medborgare, som
ej vore mantalsskriven i riket men någon
gång varit här kyrkobokförd, kunde
upptagas i särskild röstlängd.

I motionen 11:116 hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om att förslag måtte
framläggas till sådan ändring av 53 b §
lagen den 26 november 1920 om val till
riksdagen, att i särskild röstlängd efter
ansökan kunde intagas den som ej vore
i riket mantalsskriven men varit kyrkobokförd
här någon gång under de
tio kalenderår som närmast föregått det
år då röstlängden upprättades.

I motionen II: 490 hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att utomlands
bosatta svenska medborgare, som
vore myndiga och innehade giltigt

svenskt pass, skulle äga möjlighet att

deltaga i andrakammarval och folkomröstningar
i Sverige, därest de någon
gång hade varit här kyrkobokförda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna

I:411;

I: 417;

1:163 och II: 176;

I: 408 och II: 489;

I: 419 och II: 483;

11:116 samt

II: 490.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg (fp) samt herrar Sveningsson
(m), Harald Pettersson (ep),
Svenungsson (in), Lindblad (fp), Larsson
i Luttra (ep), Boo (ep), Neländer
(fp), Werner (m) och Strömberg (fp),
vilka på anförda skäl ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motionerna

I:411;

I: 417;

1:163 och II: 176;

I: 408 och II: 489;

I: 419 och II: 483;

II: 116 samt

II: 490,

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
för sin del måtte besluta, att 53 b §
första stycket 2) lagen om val till riksdagen
skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse, vilket förslag gällde,
att en utlandssvensk skulle få bliva
upptagen i särskild röstlängd, om han
någon gång varit kyrkobokförd i riket.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Den reservation som är
fogad till delta utskottsutlåtande är
mycket kortfattad, och hänvisningen till
fjolårets reservation är kanske något
torftig. Man får gå tillbaka till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 55 år 1967
för att få fram motiven också för årets
reservation.

Reservanterna vidhåller för tredje
året i följd sin uppfattning att rösträtt
skall få utövas av envar som någon gång
varit kyrkobokförd här i landet — utan
tidsgräns bakåt.

Det måste anföras mycket starka skäl
för att utesluta någon från hans grundlagsenliga
rösträtt, som enligt riksdagsordningens
16 § tillkommer envar man
och kvinna som är svensk undersåte
och uppfyller vissa krav i övrigt. Sådana
skäl har hittills inte anförts. Varje
tidsgräns bakåt betyder ju att den som
röstat vid ett val kan uteslutas från
rösträtt vid ett följande val.

Departementschefen motiverade i
1967 års proposition femårsgränsen genom
att anföra att förtrogenheten med
svensk samhällsutveckling och med de
problem som är aktuella i den svenska
dagspolitiken generellt sett blir mindre
ju längre tid som förflutit från det utlandssvensken
lämnade Sverige. Uttalandet
är märkligt, eftersom kunskapsmässiga
kvalifikationer för utövande av
rösträtten strider mot den vedertagna
demokratiska principen om allas likhet
inför rösträtten. Kunskap, intresse eller
samhällsansvar kan inte tidsmässigt graderas.
En annan sak är att den utlandssvensk
som helt fjärmat sig från hemlandets
politiska frågeställningar knappast
begagnar sig av sin rösträtt. Men
här är det fråga om hans rätt.

Rösträtten bör aldrig motiveras, bara
undantagen från rösträtten. Själva förfarandet
när det gäller röstningsproceduren
i utlandet har ju också utformats
så att den enskilde utlandssvensken får
ta initiativ för att bli upptagen i röstlängden.
Detta förutsätter om inte kunskap
så intresse för hemlandets samhällsförhållanden.

Ett flertal motioner med något olika
innehåll och yrkanden ligger till grund
för den föreliggande trepartireservationen.
Samtliga dessa motioner syftar till
att svenska medborgare i utlandet skall
få vidgad rösträtt.

Det kan vara värt att notera att i
denna borgerliga reservation åberopas
också en socialdemokratisk motion som
kräver undantagsbestämmelser. Att femårsgränsen
inte är alldeles oomtvistad
i dag framgår av den socialdemokratiska
motionen av herr Martinsson i
andra kammaren, som har ett yrkande
om en tioårsgräns för kyrkobokföringen.
I denna socialdemokratiska motion
uttalas förhoppningen »att man efter
hand skall kunna utvidga kretsen av
röstberättigade utlandssvenskar». Fältet
börjar alltså att uppgivas. Utskottsmajoriteten
finner också de i motionerna
framförda synpunkterna beaktansvärda.
Man kan fråga: Varför inte då ta steget
fullt ut i år och slopa den ifrågavarande
tidsgränsen?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Det här är en gammal
välkänd fråga. Det är i år 40 år sedan
riksdagen första gången avslog motioner
om att utsträcka rösträtten även till
andra svenska medborgare utomlands
än sådana som är diplomater, präster,
missionärer och sjömän. Frågan är
gammal, men vi kan konstatera att den
snarast känns angelägnare efter den
partiella reform eller halvmesyr som
riksdagen beslutade för två år sedan. I
varje fall har antalet motioner i ärendet
stigit markant de allra senaste åren.

Onsdagen den 5 november 1909

Nr 35

Vi vet att många människor känner
starkt för denna fråga. Agne Hamrin
och Sven Aurén har uttrycksfullt skildrat
både sin egen uppfattning och den
som råder inom stora delar av de kolonier
svenskar som finns utomlands. Det
framstår för dem som förödmjukande
att inte få utöva den fundamentala medborgerliga
rättighet som rösträtten utgör.
Man ser det som ett slags bestraffning,
särskilt som hemlandet i andra
sammanhang understryker hur beroende
vi alla är av att ett stort antal — och
ett växande antal — landsmän väljer att
arbeta utomlands, särskilt inom svensk
importindustri och i internationella organisationer.

Vi kan konstatera att argumenten mot
en utsträckning av rösträtten successivt
har trappats ned. Under 1940-talet åberopades
som huvudargument mot en reform
att valpropaganda från Sverige
skulle göra ett ogynnsamt intryck i andra
länder. I dag är det väl ingen som menar
att några valbroschyrer från Sverige
skulle irritera utomlands.

Det åberopades också länge att utlandssvenskarna
skulle stå mer eller
mindre främmande för problemen i
hemlandet, att de inte följer vad som
händer här hemma och att rösträtten
för dem därför inte kunde få något meningsfullt
innehåll. På bara ett par decennier
har utvecklingen av masskommunikationerna,
flyg, etermedia etc.,
gjort att möjligheterna att följa skeenden
även på andra sidan jordklotet i dag
är helt annorlunda än tidigare.

Administrativa skäl har också åberopats,
men ingen har under senare år
sökt hävda att tekniska skäl skulle göra
en reform omöjlig om viljan att genomföra
den fanns.

Utskottsmajoritetens argument för avslag
på motionerna är att utskottet,
trots att man finner att ett par av motionerna
innehåller beaktansvärda synpunkter,
önskar vinna ytterligare erfarenheter
av de regler om rösträtt för utlandssvenskar
som antogs 1967, innan
man kan överväga någon ny ändring.

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
Detta är, herr talman, en öppning för
framtiden och något som vi bör hälsa
med tillfredsställelse.

Reservanterna har inte ansett skäl
föreligga att frångå uppfattningen att
rösträtten kan och bör utsträckas till
alla svenska medborgare utomlands som
någon gång varit kyrkobokförda i riket.
I huvudsak innehåller reservationen
samma synpunkter som reservationen
vid 1955 års valutredning.

Kanske kan man se det så att vi tror
att erfarenheterna av den partiella reformen
understryker kravet på en utvidgad
rösträtt. Blir det ett mycket ringa
antal valdeltagare även i framtiden är
väl detta snarast ett skäl för att liberalisera
bestämmelserna. Blir det däremot
vid kommande val ett klart större deltagande
än i fjol, minskar detta verkligen
inte argumenten för att utsträcka
rösträtten till fler utlandssvenskar.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I den rika motionsfloden
i denna fråga har även jag bidragit
med en motion. Utskottet har haft
vänligheten att återge dess väsentligaste
innehåll med reflexionen att endast
den motionen anför synpunkter som
inte tidigare har behandlats.

Jag ville göra ett försök att finna en
framkomlig väg för att underlätta utlandssvenskarnas
möjligheter att vinna
och även bevara sin rösträtt efter de
fem första åren. Enligt nuvarande regler
fordras nämligen ett så långt besök
i Sverige som cirka sex månader för
att få rösträtten förlängd under ytterligare
fem år.

Kännedomen om möjligheten att få
och behålla rösträtten i hemlandet är
tyvärr inte så spridd i utlandet som
man kunde tro. Vid en resa i fyra sydamerikanska
länder i fjol hade jag tillfälle
att notera detta. Jag kunde konstatera
att ett icke obetydligt antal utlandssvenskar,
särskilt sådana som representerade
svenskt näringsliv men
naturligtvis också andra, inte riktigt

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
kände till bestämmelserna. Det är möjligt
att det har blivit bättre nu, därom
vet jag ingenting. De utlandssvenskar
som jag då talade med — de var ganska
många — förklarade att de visserligen
reser hem till Sverige ganska ofta, i
många fall årligen, men att det var fullständigt
omöjligt för dem att vart femte
år stanna i Sverige under sex månader.
I så fall skulle de inte kunna
sköta sin uppgift i utlandet.

Det var denna erfarenhet som föranledde
min motion. Den sökte en väg att
mjuka upp de fastlåsta ståndpunkter
som hittills kännetecknat debatten i frågan.
Det allmänna intrycket av de utlandssvenskar
jag mött, inte bara i Sydamerika
utan även i USA, Ganada och
i en rad olika länder i Europa, är att
de utomordentligt väl följer med vad
som händer i deras hemland. Det gäller
i hög grad näringslivets folk men om
möjligt än mer utlandskorrespondenterna.
Är det någon som tror att Sven
Åhman i New York eller Agne Hamrin
i Rom — alla andra att förtiga — känner
mindre till om svenskt samhällsliv
och svensk politik än genomsnittssvensken
här hemma? Hamrin har en gång
förklarat att han, trots att han dagligen
läser svenska tidningar och står i daglig
kontakt med sin tidningsredaktion
hemma i Sverige, aldrig i hela sitt liv
fått rösta i Sverige. Kan det vara rimligt
att ha en sådan lag?

I motionen har jag föreslagit att
svensk som upprätthåller kontinuerlig
och intim kontakt med Sverige genom
täta, ofta årliga besök i hemlandet skulle
kunna få och behålla rösträtt, fastän
han inte bor här sex månader varje
femårsperiod. Ett betydande antal utlandssvenskar
fyller dessa krav. Jag
hade faktiskt hoppats att konstitutionsutskottet
skulle vara intresserat av att
åtminstone föreslå en utredning av detta
alternativ, allra helst som utskottet
noterar att min motion innehåller vissa
beaktansvärda synpunkter. Jag missräknade
mig emellertid vad gäller att förmå
konstitutionsutskottet till handling.

Med den lakoniska motiveringen att de
nya reglerna endast tillämpats vid ett
val och att ytterligare erfarenheter måste
inväntas har alla motionerna avstyrkts Den

föregående talaren har något berört
frågan om vad konstitutionsutskottet
därmed avsett. Det kan, såvitt
jag förstår, bara vara två saker: antingen
att så få utlandssvenskar bryr sig
om att skaffa rösträtt under första femårsperioden
att lagen visar sig vara
utan större praktisk betydelse, eller också
att så många visat sig villiga att bo
i Sverige ett halvår efter första femårsperiodens
utgång att nuvarande bestämmelser
kan anses fullt tillräckliga. Jag
finner att ingendera av dessa två erfarenheter
kan motivera att det nuvarande
systemet bibehålies. Jag anser därför
att någon erfarenhet utöver den
som vunnits under det år som gått
knappast är behövlig. Tvärtom kan jag
inte tolka utskottets utlåtande annat än
som ett uttryck för ett mycket lamt intresse
för att skapa rimliga villkor för
en bestående rätt för utlandssvensk att
få rösta i Sverige.

Detta är också den uppfattning man
möter utomlands. Har vi lyckats få rösträtt
för en femårsperiod, säger man, så
är det slut sedan den perioden är över.
Någon fortsättning blir det inte, kraven
är för orimliga. Vid en diskussion i Toronto,
där det finns gott om svenska representanter
för svenskt näringsliv,
hade man allmänt den uppfattningen att
när väl femårsperioden är över, blir det
ingen förlängning av rösträtten. Man
kan inte uppfylla de krav som ställs.
Bitterheten bland dessa många, som
med sin verksamhet i främmande land
bidrar till att föra vårt näringsliv framåt
och vår levnadsstandard uppåt, är
mycket stor och förståelig.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till yrkandet i motion I: 411. Yrkandet
finns återgivet i utskottets utlåtande
på s. 3 under p. 3 och lyder:
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till så -

Onsdagen den 5 november 1969

dana lagändringar varigenom utlandssvenskar
får ökade möjligheter att vinna
och bevara rösträtt genom besök i
hemlandet.»

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag skulle nästan kunna
nöja mig med att förklara att jag instämmer
med föregående talare i så
måtto, att jag helt och hållet delar herr
Lundströms dokumenterade misströstan
och besvikelse över konstitutionsutskottets
utlåtande nr 27. Men eftersom
de två likalydande motionerna,
nämligen den som jag har avlämnat i
denna kammare och nr 176 i andra
kammaren, har blivit åberopade av herr
Svenungsson, måste jag göra en liten
deklaration om varför även jag delar
denna missbelåtenhet.

Jag kan tyvärr inte vara lika kortfattad
som utskottet, vars majoritet på
fem rader avslår sju olika förslag, och
jag kan inte heller godta den reservation,
som på tre rader har tillstyrkt
bl. a. det motionspar som jag företräder.
Detta underlag är litet för magert
för att kammaren skall kunna ta ställning.

Utskottet hänvisar till att vi bara vid
ett enda val har tillämpat nuvarande
regler om rösträtt för utlandssvenskar.
Det är alldeles riktigt. I de diskussioner
som har förts om femårs villkor et,
vilket är ett uttryck för dels troligheten
av ett återvändande till Sverige, dels
förtrogenhet med svensk samhällsutveckling
och den svenska dagspolitikens
aktuella problem, har vissa betänkligheter
anförts. Man har också påpekat
nackdelarna av en schematisk avgränsning
av den röstberättigade personkretsen.

Den motion, som jag åberopar och
företräder, har tagit fasta på att svenska
tjänstemän i de internationella organisationerna,
som nu inte har rösträtt,
borde få möjlighet att delta i
svenska val. Yi har tänkt speciellt på
svenska tjänstemän i sådana interna -

Nr 35 X3

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
tionella organisationer varav Sverige är
medlem, t. ex. Förenta nationerna och
dess fackorgan, OECD och Europarådet.
Tjänstemännen i dessa organ tillsätts
genom en kvotering länderna
emellan. De måste till viss del anses
vara anställda av svenska staten, även
om verksamheten är förlagd utomlands.

Med den femårsgräns, som nu accepterats,
följer att många av dessa tjänstemän
hindras att utöva rösträtt, helt enkelt
därför att många av dem har kontrakt
som löper på tre år och som nästan
automatiskt förlänges till sex år. Vi
har ifrågasatt om inte denna grupp, som
faktiskt representerar Sverige och som
bevarar förtrogenheten med svensk samhällsutveckling
och svenska politiska
problem, borde kunna undantas från
femårsregeln.

Utskottet har mycket kort och kärvt,
och i mitt tycke litet ologiskt, ansett
att riksdagen inte skall ta något initiativ
innan ytterligare erfarenhet vunnits.
Då måste jag fråga: Vilka erfarenheter?
Denna regel har ju icke prövats och
kommer icke att kunna prövas förrän
den har genomförts. Utskottet har icke
presenterat vad det är man vill vinna
erfarenhet av.

Å andra sidan föreslås i den reservation,
som enligt herr Svenungsson har
tillstyrkt motionsparet, en lagtext enligt
följande: »ej är mantalsskriven i riket
men någon gång varit här kyrkobokförd.
» I det fallet har jag blivit så över
hövan bönhörd att jag känner mig något
ängslig. Jag kan inte överblicka
konsekvenserna av en sådan skrivning,
och jag har ingen möjlighet att i dag
förutse vad som kan komma ut av detta.

Jag vill speciellt framhålla att vi, i
likhet med herr Lundström, har krävt
en utredning. Jag hade gärna sett att
utskottet åtminstone gjort en något
mera resonerande kommentar, eller
helst tillstyrkt en utredning.

Eftersom reservationen inte alls tar
upp detta förslag, kan jag icke ansluta
mig vare sig till reservationsyrkandet
eller till utskottets hemställan. Jag ber,

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
herr talman, att få yrka bifall till motionerna
I: 163 och II: 176 med den
hemställan, som återfinns på s. 3 i
konstitutionsutskottets utlåtande nr 27,
nämligen »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning
rörande lämpliga former enligt
vilka svenska tjänstemän i officiella
internationella organisationer varav
Sverige är medlem kan tillerkännas
rösträtt i svenska val».

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! I det utskott jag tillhör
brukar vi i okontroversiella frågor enas
om vad vi kallar en kort skrivning. Konstitutionsutskottet
har börjat använda
korta skrivningar också i ärenden där
det föreligger delade meningar inom utskottet.
Utlandssvenskarnas rösträtt är
en fråga som är föremål för mycket
olika bedömningar, vilket framgår inte
minst av antalet inlägg i debatten här
i dag. Konstitutionsutskottet uttrycker
sin mening om den på fem rader. Det
är ändå ett framsteg sedan i fjol. Då
sammanfattade utskottet sin mening på
tre rader.

Ärendet är också mycket bristfälligt
redovisat i reciten. Utskottet lämnar
en ytterst kortfattad redogörelse för
gällande regler på området. I övrigt
hänvisas till propositionen 1967:
145 och utskottsutlåtanden 1967 och
1968. För att sätta sig in i ärendet innan
det behandlas i kammaren har
kammarledamöterna alltså varit nödsakade
att gå tillbaka till tre olika ställen
i 1967 och 1968 års riksdagstryck.
Jag föreställer mig att ganska många
av kammarens ledamöter inte haft vare
sig tid eller möjlighet därtill.

Herr talman! Det sätt varpå detta
ärende redovisas i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 27 kan enligt min
mening inte betecknas som tillfredsställande.

När jag nu, herr talman, övergår till
sakfrågan, ämnar jag inte uppehålla
mig vid skälen för att också svenska

medborgare som är bosatta i utlandet
bör ha rösträtt. Utlandssvenskarnas
rösträtt är i princip erkänd. Frågan gäller
nu varför vissa utlandssvenskar skall
ha rösträtt men andra inte.

Det råder delade meningar om innebörden
av § 16 riksdagsordningen, som
stadgar i första stycket, att »valrätt tillkommer
en var man och kvinna som är
svensk undersåte ...» och i tredje stycket,
att »till efterrättelse vid val skall
finnas röstlängd . ..».

Majoriteten här i riksdagen har genom
att bifalla 1967 års proposition om
rösträtt för vissa utlandssvenskar anslutit
sig till uppfattningen, att vad som
står i tredje stycket innebär en inskränkning
i vad som står i första stycket.
Enligt denna uppfattning bör § 16
läsas, som om där stod, i fri återgivning:
»Varje svensk medborgare har
rösträtt, om han är uppförd i röstlängd.
» Det finns andra som håller på
att § 16 skall läsas, som om där stod:
»Varje svensk medborgare har rösträtt
och skall uppföras i röstlängd.»

För mig är det självklart, att rösträtten
i en demokratiskt styrd stat skall
vara entydigt reglerad i grundlag och
att ingen inskränkning i rösträtten skall
kunna göras genom lag som inte har
grundlagskaraktär. Den allmänna rösträtten
är av fundamental betydelse i en
demokrati. Denna rättighet om någon
bör vara grundlagsskyddad. Om man
genom röstlängdsreglerna i vallagen
kan godtyckligt inskränka rösträtten,
saknar denna grundlagsskydd. Ett ytterlighetsparti,
som i ett val får majoritet
i riksdagen, skulle kunna säkra
sin maktställning i fortsättningen genom
att med hjälp av sin tillfälliga majoritet
trumfa igenom en ändring av
vallagen som fråntar partiets motståndare
— eller i varje fall ett tillräckligt
antal av dem — rätten att bli upptagna
i röstlängd. »Nu ser han spöken mitt
på ljusa dagen», säger ni. Lyckligtvis
förefaller den beskrivna situationen
osannolik, men vi kan inte utesluta möjligheten
av att vad som skett i andra

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

länder, i Tyskland 1933 och i Tjeckoslovakien
1948, för att endast nämna
ett par exempel, också kan hända hos

oss.

Före 1909 angavs det klart och tydligt
i riksdagsordningen att bosättning
i riket var en förutsättning för rösträtt
vid riksdagsval. Rösträtten vid val till
riksdagen var då bunden till den kommunala
rösträtten. Det hette: »Walrätt
tillkommer inom den kommun, der han
bosatt är, en hwar i kommunens allmänna
angelägenheter röstberättigad
man.»

Vid den ändring av riksdagsordningen
som skedde i samband med 1909 års
rösträttsreform ströks villkoret om bosättning
i riket. Givetvis avsågs därmed
ingen ändring i sak. Den Lindmanska
regeringen hade säkerligen ingen tanke
på att ge rösträtt åt några utlandssvenskar,
men den hade heller ingen tanke
på att använda sig av röstlängdsbestämmelserna
i vallagen för att inskränka
den allmänna rösträtten. De inskränkningar
som gjordes — de beryktade
rösträttsstrecken — var alla noga specificerade
i riksdagsordningen och förblev
så tills de slutligt avskaffades från
och med 1945.

Det var först när riksdagen 1967 beslöt
att ge utlandssvenskarna rösträtt
som man övergav den sedan 1909 tilllämpade
tolkningen av § 16 riksdagsordningen.
Mantalsskrivning i Sverige
skulle inte längre vara villkor för rösträtt
vid riksdagsval, utan också svenska
medborgare som är bosatta i utlandet
skulle vara röstberättigade, men man
vill inte ge alla utlandssvenskar rösträtt
utan bara vissa. För att klara det konststycket
lade man in en ny tolkning också
i sista stycket av § 16 riksdagsordningen,
nämligen att man genom bestämmelser
i vallagen, som är allmän
lag, skulle kunna inskränka rösträtten
för vissa medborgare.

I en motion, nr 417 i denna kammare,
där jag står som första namn, har vi
utvecklat dessa tankegångar och dragit
ut konsekvenserna av dem. Utskottet har

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
inte med ett ord bemött motionen.
Uppenbarligen har den befunnits alltför
lättviktig. Jag skulle emellertid vilja
ställa följande fråga och hoppas få svar
av konstitutionsutskottets ordförande
herr Georg Pettersson: Är det betryggande
ur demokratisk synpunkt att den
allmänna rösträtten inte är grundlagsskyddad
utan enligt den tolkning som
riksdagen godtagit kan inskränkas genom
allmän lag?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion I: 417 med den hemställan
som finns på s. 3 i utlåtandet, att
riksdagen anhåller hos Kungl. Maj:t om
förslag till sådan ändring i lagen om
val till riksdagen, att varje svensk medborgare
bereds möjlighet att bli upptagen
i röstlängd, oberoende av mantalsskrivning
eller kyrkobokföring i riket.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag skall börja med att
instämma i vad herr Lindblad sade,
nämligen att detta är en gammal välkänd
fråga. Däri instämmer jag till alla
delar. Jag kanske kan få tillägga att alla
de argument som här har anförts också
är välkända. Det kan finnas anledning
att erinra om att den här frågan behandlades
senast i fjol och att den behandlades
ännu mera ingående hösten
1967, när propositionen kom med förslag
om att möjliggöra för utlandssvenskar
att få rösträtt — något som också
herr Tistad här har framhållit.

Alla de argument som herr Tistad
framfört blev bemötta både i propositionen
och vid behandlingen i kamrarna,
och jag kan inte finna någon anledning
till att varje år göra lika omfattande
recit i utskottsutlåtandet. Jag
tycker att det nu föreliggande utlåtandet
i det avseendet är helt tillfredsställande.

Den möjlighet som tillskapades på
hösten 1967 utnyttjades för första gången
1968. Man hade väntat att det skulle
bli en stor uppslutning, men alla vet ju
att det var ett ringa antal av utlands -

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
svenskarna som utnyttjade möjligheten
att få rösta här hemma.

Det enda egentligen nya som tillkommit
i år är, såsom också utskottet påpekar,
vad som anförts i herr Lundströms
motion.

Herr Lundströms motion berör mantalsskrivningen
och kyrkobokföringen.
Yi vet att vi i det fallet har fått en ny
lagstiftning, och vi vet även att frågan
om den legala bosättningen kommer att
utredas. Vi bör avvakta resultatet av
denna utredning, innan vi går in för
att lösa problemet på det sätt som herr
Lundström har tänkt sig.

När det gäller fröken Mattsons motion
vill jag erinra om att det kommer
att bli väldigt besvärligt att införa undantagsbestämmelser.
Vi skulle alltså på
något sätt i någon lag ange vilka organisationer
en utlandssvensk skall vara
anställd hos för att få rösträtt. År det
riktigt med bara de organisationerna?
De personer som nämnts här i debatten
är inte anställda vid några internationella
organisationer utan är anställda
vid svenska företag eller är representanter
för svenska företag.

Detta är en mycket besvärlig fråga,
och det finns all anledning att se vad
som kommer att hända vid 1970 års val.
Det kan tänkas att man får göra vissa
omprövningar. Men det är inte säkert
att dessa omprövningar bara skall gå i
den riktningen att vi utvidgar rösträtten.
Det kan också hända att man får
göra ändringar åt det andra hållet.

Herr talman! Det finns ingen anledning
att upprepa den debatt vi förde
1967 och 1968. Jag ber därför att få
yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan, vilket också innebär avslag
på de yrkanden som har framställts
bl. a. av herr Lundström och fröken
Mattson.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Vi reservanter kan inte
anklaga utskottsmajoriteten för att utskottets
hemställan är kortfattad, efter -

som vår reservation är lika kortfattad.
Men det kan vara värt att notera att
utskottsmajoriteten inte har några som
helst principiella invändningar mot det
förslag som har framförts i reservationen.
Som jag erinrade om i mitt tidigare
anförande finner utskottsmajoriteten
våra synpunkter beaktansvärda.

Utskottsmajoriteten åberopar det nyligen
fattade riksdagsbeslutet och anser
att nya erfarenheter först måste vinnas.
I likhet med fröken Mattson kan
man fråga vilka ytterligare erfarenheter
utskottet kan efterlysa. En ny erfarenhet
ges vid 1970 års val, och ett
positivt beslut här i riksdagen i dag
skulle ju leda till att rösträtten blivit
utsträckt just vid detta val. Att sedan
inte så många utlandssvenskar deltog
i 1968 års val är knappast någon motivering
för att behålla nuvarande ordning.

Jag fick inte riktigt klart för mig varför
fröken Mattson inte kunde ansluta
sig till reservationen. Vi reservanter
menar att det inte behövs någon ny utredning
för att belysa det, såsom vi anser,
ganska orimliga i den nuvarande
tidsgränsen. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Hur en utskottsrecit
skall utformas är en fråga om vilken
service riksdagens ledamöter kan göra
anspråk på. Jag anser det självklart att
ledamöterna i reciten skall få en något
så när fullständig samling av fakta i
ärendet. Man kan inte begära att riksdagsledamöterna
på den korta tid som
de har till sitt förfogande för att förbereda
sig för ärendenas behandling i
kammaren skall bedriva källstudier i
flera årgångar riksdagstryck.

Konstitutionsutskottets ordförande
sade att det inte hade framkommit något
nytt i frågan annat än vad som anförts
i herr Lundströms och fröken
Mattsons motioner.

Jag tycker nog att de synpunkter som

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

har framförts i den motion som jag har
talat för är nya i så måtto att de inte
tidigare har framförts i riksdagen. Men
det har tydligen förbigått herr Pettersson.

Jag ställde en fråga som jag tycker
att det skulle vara mycket angeläget för
konstitutionsutskottets ordförande att
besvara. Jag vill upprepa min fråga i
hopp om att herr Georg Pettersson skall
ge mig ett svar.

Är det betryggande ur demokratisk
synpunkt att den allmänna rösträtten
inte är grundlagsskyddad utan enligt
den tolkning som riksdagen godtagit
kan inskränkas genom allmän lag?

Hem LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Pettersson säger att det var ett ringa antal
utlandssvenskar — ett beklagligt
ringa antal — som begärde och fick
rösträtt vid förra valet. Det kan självfallet
i åtskilliga fall ha berott på att
man inte hade reda på hur man skulle
förfara. Så t. ex. träffade jag i Sydamerika
flera stycken som utgick från
att de måste vara mantalsskrivna i
Sverige, vilket under rådande förhållande
kunde ske först i november, och
då var det ju för sent. Det visade sig
att de inte kände till den här möjligheten
att få rösträtt genom att vara kyrkobokförda
i Sverige. Huvudorsaken tror
jag ändå var att även de som visste
hur det skulle gå till tyckte att det var
alltför stora besvärligheter förenade
med att göra en framställning om att få
rösträtt. Redan det resultat som uppnåddes
förra året måste göra att man
blir betänksam över de nuvarande reglernas
verkan.

Med anledning av det uttalande som
konstitutionsutskottets ärade ordförande
gjorde om förhållandet till kyrkobokföringen
vill jag påpeka att jag i
min motion tagit upp den aspekten.
Jag har nämligen skrivit: »Syftet skulle
också kunna vinnas, åtminstone delvis,
genom en ändring av förutsättning 2

Första kammarens protokoll 1D6D. Nr 35

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
arna för kyrkobokföring, eventuellt genom
en specialregel för utlandssvenskar.
» En utredning på den punkten
kunde kanske ha varit av värde, om
utskottet till äventyrs nästa höst, efter
nästa års val, kommer att ha en annan
uppfattning i själva sakfrågan än nu.

Dessutom hade det kanske inte varit
ur vägen att låta grundlagberedningen,
där både herr Pettersson i Visby och
jag är med, ta en titt på det här problemet.
Det är klart att frågan måste komma
upp i något sammanhang.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Till herr Georg Pettersson
vill jag helt kort säga, att vi har
speciellt nämnt officiella internationella
organisationer just med tanke på det
kvoteringssystem som råder och med
tanke på att de svenskar som det här är
fråga om står i ett annat förhållande
till vårt land och har anledning att följa
utvecklingen här hemma på ett annat
sätt än andra utlandsbosatta svenskar.

Det föreligger dock problem i fråga
om personkretsen och undantagsbestämmelserna.
Därför hade vi hoppats,
eftersom ändå utskottet funnit våra
synpunkter beaktansvärda, att en utredning
hade kommit till stånd.

När det gäller herr Svenungssons anförande
kan jag bara upprepa vad jag
sagt tidigare. Vi vill ha en utredning
för att se under vilka lämpliga former
undantag kan göras. Innan en sådan utredning
bär kommit till stånd kan vi
knappast gå till ett konkret beslut. I annat
fall kan vi inte bedöma konsekvenserna.

Jag vidhåller därför, herr talman,
mitt yrkande om bifall till motionärernas
hemställan.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Herr Svenungsson läser
illa. Han sade nämligen att utskottet
bl. a. har funnit att den motion som
han är talesman för är beaktansvärd. Så
är inte fallet. I utlåtandet har angivits

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
vilka motioner vi har funnit värda att
beakta. De övriga är välkända, eftersom
motioner av liknande innehåll har behandlats
tidigare, senast 1968.

Till herr Tistad vill jag säga att
denna fråga behandlades 1967 och också
togs upp i propositionens skrivningar
i detta sammanhang.

Jag kan också uttrycka mig på det
sättet att grundlagen ger de allmänna
bestämmelserna, men därutöver hänvisar
till allmän lag, i detta fall vallagen.
Det måste finnas vissa tillämpningsregler,
för att det hela skall kunna fungera.
Just när det gäller rösträtten finns regler
som föreskriver att en person skall
vara upptagen i röstlängd för att få rösta.
Därför har man ordnat en särskild
röstlängd för utlandssvenskarna. Jag
kan inte finna annat än att det är riktigt
att lösa problemet på det sättet.

Herr Tistad anmärkte på litet av varje,
bl. a. på att vi i utskottet inte skriver
särskilt mycket i våra utlåtanden.
I Sverige är vi mycket generösa när
det gäller att upprepa vad som redan
finns skrivet. Jag tycker att konstitutionsutskottets
skrivning bör kunna vara
ett efterföljansvärt exempel, nämligen
att man inte år efter år upprepar
samma saker i riksdagstrycket.

Det var herr Lundström som sade att
de som är utomlands noga följer med
vad som händer här hemma. Men han
sade senare att dessa människor inte
visste vad som gällde beträffande rösträtten.
Då frågar jag: Vad är det egentligen
de följer med? Det måste vara något
fel i herr Lundströms resonemang.
Antingen följer dessa människor med
händelserna hemma och vet vad det är
fråga om, eller också gör de det inte.
Herr Lundströms senaste yttrande skulle
innebära att de inte följer med och
inte vet vad som gäller.

Beträffande kravet på en utredning
anser jag att detta i och för sig är en
fråga av alltför ringa omfattning för att
man skall sätta i gång en utredningsapparat,
vilket fröken Mattson föreslagit -

Alla dessa frågor har blivit utredda,
och riksdagen har nyligen fattat beslut.
Det finns alla skäl att avvakta, vilket vi
framhållit från utskottsmajoritetens sida,
vad som kommer att hända i valet
1970 när det gäller utlandssvenskarnas
intresse och vilja att delta.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
nästan vädjade till oss att inte
upprepa vad vi sagt i tidigare debatter.
Men om vi återkommer med våra motioner
och de blir regelrätt utskottsbehandlade,
är det ganska naturligt att
det måste bli en debatt.

Sedan anmärkte utskottets ordförande
på att jag skulle ha läst illa. I det här
fallet tror jag att jag läste rätt ur utskottsutlåtandet.
Jag talade inte om utskottets
synpunkter på motionerna, utan
om dess synpunkter på reservationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! När det gäller utlandssvenskarnas
kännedom om villkoren för
att få rösträtt i fjol sade jag inte att det
berodde på okunnighet, utan jag sade
att det kanske i viss mån kunde bero på
att de inte hade reda på bestämmelserna.
I så fall är det en direkt anklagelse
för att man hade spritt uppgifterna
dåligt till dem som borde ha fått dem.
Men jag tilläde att det låga valdeltagandet
i stort sett torde ha berott på att utlandssvenskarna
hade svårt att uppfylla
de villkor som krävs.

Jag vill för övrigt fråga: Hur många
normalsvenskar är det som har fullt
klart för sig hur de skall gå till väga för
att få rösta, om de har rösträtt, vad som
gäller i fråga om röstlängd och allt sådant?
Det stora flertalet har det kanske
klart för sig, men många har det inte.
Det vet jag som gammal valledare, och
det vet säkert också herr Georg Pettersson.
Jämför man utlandssvenskarna med

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

dem som bor här hemma, tror jag inte
att utlandssvenskarna kommer så mycket
efter i fråga om kunskaper om valbestämmelserna.
Sannolikt är de ofta
bättre utrustade med den kunskapen.

Dessutom förmodar jag att den kännedomen
nu blivit bättre än den var
1968.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Om man genom allmän
lagstiftning godtyckligt kan begränsa
rätten att bli upptagen i röstlängd och
därmed inskränka rösträtten för vissa
kategorier av medborgare, är ju den allmänna
regleringen i grundlagen av rösträtten,
som herr Georg Pettersson talar
om, utan varje värde.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2 :o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen;

3:o) att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
I:411;

4:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, som föranleddes
av att motionerna 1:163 och
II: 176 bifölles; samt

5:o) att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
I: 417.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svenungsson begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades

Om avskaffande av adelsväsendet
i reservationen, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svenungsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 58.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om avskaffande av adelsväsendet

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av
motioner om avskaffande av adelsväsendet.

I detta utlåtande hade konstitutionsutskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 2, av herr Hjorth m. fl, och
II: 4, av fru Thunvall m. fl., i vilka
motioner yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla
om utredning rörande adelskapets upphävande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte anhålla
hos Kungl. Maj:t, att motionerna 1:2

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om avskaffande av adelsväsendet
och 11:4 överlämnades till grundlagberedningen.

Reservation hade anförts av herrar
Sveningsson, Svenungsson och Werner
(alla m), vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 2 och
IT: 4.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! I detta utlåtande från
konstitutionsutskottet behandlas ett motionspar
om avskaffandet av adelsväsendet.
Utskottet gör i sitt yttrande sådana
uttalanden att även reservanterna
kan godtaga dessa uttalanden och
nära nog i sin helhet kunde ha tagit
med dem i sin reservation.

Utskottets majoritet uttalar bl. a. följande,
vilket jag tycker det finns anledning
att föra till kammarens protokoll:
»Adelsväsendet i Sverige saknar
numera all reell betydelse. Tillhörighet
till adeln ger inga samhälleliga förmåner
och medför inte heller några särskilda
plikter mot samhället. Några adliga
privilegieanspråk hävdas inte längre.
Efter 1902 har inget adlande skett.»
Vidare uttalar utskottsmajoriteten:
»Grundlagberedningen kan inte undgå
att vid sitt arbete på en total författningsreform
taga ställning till de nuvarande
grundlagsbestämmelserna om
adeln. Även övriga frågor om adeln aktualiseras
sannolikt i detta sammanhang.
»

Dessa uttalanden är enligt min mening
en klar motivering för ett avslag
på den behandlade motionen, och vi reservanter
kunde mycket väl som sagt
ha haft med dessa uttalanden i vår reservation.

Nu föreslår utskottsmajoriteten att
motionen utan något närmare yttrande
eller bifall skall överlämnas till grundlagberedningen.
Detta kan tyckas vara
ett oskyldigt ställningstagande. Men det
är inte så oskyldigt som det ser ut, ty
i och med ett sådant förslag och ett sådant
beslut redovisas ett intresse i mo -

tionens syfte, oberoende av vilket uttalande
som utskottet i sin motivering
använder.

Att det alltjämt finns vissa bestämmelser
i regeringsformen anser vi reservanter
vara att betrakta som en historisk
kvarleva, och det har länge funnits
mycket mer i regeringsformen som
inte tillämpas bokstavligt. Från deras
sida som lång tid haft makten att besluta
och bestämma har det inte funnits
något överdrivet intresse att modernisera
våra grundlagar.

Nog kan man här ha den uppfattningen
att när dessa adelssläkter numera
inte har några förmåner eller är någon
belastning för samhället, så kan de vara
kvar utan några inte önskade ingrepp
från riksdagens eller regeringens sida.
Om det för framtiden skall behövas några
bestämmelser här som är reglerade
i grundlag kan säkert ifrågasättas. Den
saken klarar grundlagberedningen ut
även om denna motion inte överlämnas
till beredningen. Att regeringen Palme
eller någon annan regering skall förläna
någon adelskap, när detta inte förekommit
sedan 1902, kan man varken
misstänka eller befara. Men när nu
adelssläkterna under länge sedan svunna
tider, på 1500-, 1600- och 1700-talen,
ja långt fram på 1800-talet, har haft en
helt annan ställning och betydelse, då
kan man tycka, som vi har sagt, att dessa
släkter kan få leva kvar med sitt
adelskap. De kan betraktas som en
historisk kvarleva.

Man kan fråga sig varför allting som
hör till gångna tider, som hör till gammal
tradition och ordning, skall röjas
bort och försvinna. En kvarleva som
denna bör enligt reservanternas mening
ha rätt att leva vidare, så länge den
inte kostar staten och det allmänna något
mer än andra medborgare och när
den inte är till någon skada. Om adeln
vill ha kvar den ordning som nu gäller,
tycker vi reservanter att riksdagen inte
skall lägga några hinder i vägen för
detta.

I motion nr 2 i denna kammare heter

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

det om adelsväsendet att adel och riddarhusordning
inte hör hemma i ett
modernt samhälle med demokratiska
principer. Ordet demokrati är användbart
i så många sammanhang. Men det
kan inte vara en god demokratisk ordning
att riksdagen skall vidta sådana
åtgärder att adelskapet avvecklas.

Att det skulle vara angeläget eller av
värde att också skyddet för adeln i
grundlagen avvecklas i samband med
enkammarriksdagens införande är svårt
att inse. Det är en bättre och högre
grad av demokrati om adelssläkterna
själva får besluta om dessa sina egna
angelägenheter. I så många andra sammanhang
framföres den uppfattningen
att de som berörs av en viss åtgärd
skall få vara med och öva inflytande
på vad som skall uträttas.

Låt adelssläkterna därför ha kvar sitt
riddarhus, utan några försök till konfiskation,
sin riddarhusordning och
sina egna adelsmöten för att fatta beslut!
Här behöver riksdagen inte göra
några ingrepp, i varje fall inte gå före
och visa vägen.

Om tanken mot förmodan skulle vara
den att adeln skulle ha någon betydelse,
att den skulle vilja rubba våra
grundmurade demokratiska principer,
så är även den uppfattningen oriktig.

Vid adelsmötet 1968 förekom en motion
med förslag om att upphäva adelskapet
i vårt land, men den motionen
rönte inte så mycket intresse att den
ens blev föremål för utskottsbehandling.
Den blev avslagen utan att ha behandlats
i utskott.

De fonder som adeln har att förvalta
är inte så stora — 50—60 miljoner kronor.
I vår tid är fonder av denna storleksordning
inte så enormt stora. Och
om här som det framhålles i motionen
utbetalas 1,5 miljoner kronor i stipendier
och 300 kronor om året till vissa
adelsfröknar, sedan de fyllt 60 år, så
bör man enligt min uppfattning ha rätt
och möjlighet härtill.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den

Om avskaffande av adelsväsendet
vid utskottsutlåtande! fogade reservationen.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Motionerna om adelns
avskaffande förorsakade ett visst uppseende
när de väcktes i januari i år. Av
uttalanden som gjordes från en del håll
kunde man få den uppfattningen att vi
hade givit oss på något som var lika heligt
som konungahuset självt. Man talade
om onödig klåfingrighet m. m. Konstitutionsutskottets
utförliga och mycket
intressanta recit vittnar dock om
att vi ingalunda är de första som tagit
upp denna sak. Tid efter annan har frågan
berörts i olika sammanhang, inte
bara här i riksdagen. För varje gång
har dock riksdagen, enkannerligen första
kammaren, avslagit alla försök att
avveckla adelns kvardröjande privilegier.

I vår motion har vi pekat på 37 § och
114 § regeringsformen samt riddarhusordningen,
där adelsväsendet fortfarande
omhuldas av staten. Tidigare motioner
i ärendet har också gällt dessa paragrafer,
och redan år 1904 uttalade
konstitutionsutskottet att ifrågavarande
kungliga prerogativ stod i strid med
gällande allmänna uppfattning av samhällsförhållandena:
»Efter adelns upphörande
1866 såsom riksstånd har grunden
för ett förstärkande av adeln genom
nytt adlande bortfallit.» Det uttalandet
bet dock inte på den konservativa
första kammaren den gången.

Först år 1956 var riksdagen mogen
att hos Kungl. Maj :t, med anledning av
motioner, hemställa om utredning och
förslag om upphävande av 114 §. Konstitutionsutskottet
och riksdagen ansåg
då att ståndsprivilegierna utformats under
helt andra samhällsförhållanden än
de nu rådande och att de föreställningar
om olika medborgargruppers skyldigheter
och rättigheter, som kommit
till uttryck i privilegielagstiftningen,
inte lät sig förena med nutida uppfatt -

Onsdagen den 5 november 1969

22 Nr 35

Om avskaffande av adelsväsendet
ning om fördelning av samhälleliga plikter
och förmåner. Kyrka—stat-utredningen
— 114 g gäller ju både adelns
och prästerskapets återstående privilegier
— fick riksdagens skrivelse i ärendet
men ansåg sig till följd av begränsningen
i utredningens uppdrag ej kunna
ta ställning till spörsmålet om upphävande
av regeringsformens 114 §.

Författningsutredningen uttalade
mycket bestämt att det inte kunde ifrågakomma
att till en ny regeringsform
överföra bestämmelserna om nobilitering
i regeringsformens 37 § eller att
bruket att adla över huvud skulle återupptagas
och ansåg det angeläget att
återstående ännu gällande ståndsprivilegier
upphäves. Författningsutredningens
mångåriga arbete resulterade i en
ny utredning, och vårt hopp står nu
till denna då det enligt konstitutionsutskottets
nu föreliggande förslag blir
grundlagberedningen som ånyo får pröva
denna segslitna fråga.

Nu hade jag hoppats på en än mera
positiv behandling av frågan. Bestämmelserna
om adlande kunde ha tagits
bort med en något mindre utredning,
och redan den utredning som utskottet
har presterat är ju så utförlig att
den faktiskt hade kunnat ligga till
grund för ett beslut. Det är väl självklart
att grundlagberedningen skall ta
upp denna sak, men med utskottets
skrivning får jag notera att saken ändå
tagit ett litet steg framåt, och det är
enligt min mening tillfredsställaftde.
Jag förutsätter också att grundlagberedningen
med allvar tar sig an denna
fråga och att det inte tar alltför
lång tid innan den blir klar med sitt
arbete.

Det går minsann inte fort att ur våra
grundlagar utmönstra 1800-talets ståndssamhälle
trots att det är över 100 år
sedan det formellt avskaffades. Nu är
det väl osäkert om det räcker bara med
att utesluta 37 § och 114 g samt ändra
39 § i regeringsformen. Det bör också
klart sägas ifrån att beslutet även bör
omfatta ett upphävande av riddarhus -

ordningen. Först med detta torde adeln
som offentligrättslig korporation försvinna
i det här landet. Hur det sedan
skall bli med Riddarhuset får väl en
utredning ta ställning till. Detta gäller
också alla kufiska fonder som finns.
Vill sedan adelsättlingarna slå vakt om
sina traditioner i en privat organisation
är det deras ensak, men staten
skall inte ha sin skyddande hand över
det. Alla bördstitlar och prefix bör samtidigt
avskaffas i alla officiella sammanhang.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Som herr Hjorth har uttalat
har denna fråga varit aktualiserad
vid många tidigare tillfällen, och vi
är alla medvetna om att den nu är under
utredning i grundlagberedningen.
I motsats till herr Hjorth litar jag helt
och fullt på att denna utredning med
noggrannhet kommer att behandla de
frågor som skall behandlas. Vad jag vill
säga är bara att jag för min del helt
och fullt litar på grundlagberedningen
i det avseendet.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Grundlagberedningen
tillkom som bekant för att bl. a. överarbeta
författningsutredningens förslag.
Avsikten är att grundlagberedningen
skall framlägga förslag till en helt ny
och modern regeringsform. Författningsutredningen
hade enhälligt kommit
fram till den slutsatsen att dessa
privilegier inte hörde hemma i en modern
författning. Denna fråga är alltså
ett arv, som grundlagberedningen fått
överta. När förslaget var ute på remiss,
möttes det inte av någon kritik. Man
gick praktiskt taget helt förbi vad författningsutredningen
här hade sagt. Vad
frågan nu gäller är alltså huruvida man
skall ta bort privilegierna på det sätt
som författningsutredningen hade före -

Onsdagen den 5 november 1969 Nr 35

Om rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna ekonomiskt stöd åt

slagit. Utskottet föreslår att motionerna
överlämnas till grundlagberedningen.
Det får väl närmast betraktas som ett
påpekande att frågan inte skall glömmas
bort, vilket kanske inte behövs i
och för sig, men det är i alla fall ett påpekande
att man på så sätt kan få ett
underlag för de meningsyttringar som
finns i denna fråga bl. a. i riksdagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

jordbrukare

Ja —100;

Nej— 15.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 29, i anledning av motion om
kommunala åtgärder för att bereda
sysselsättning åt partiellt arbetsföra;

nr 30, i anledning av motioner om
förvaltning av byggnad för skoländamål;
och

nr 31, i anledning av motioner om
rätt för kommun att bestrida rättegångskostnader
för kommunal förtroendeman.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande
syfte lämna ekonomiskt
stöd åt jordbrukare

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av
motioner om rätt för kommun att i
sysselsättningsfrämjande syfte lämna
ekonomiskt stöd åt jordbrukare.

I de likalydande motionerna 1:412,
av herr Nilsson, Nils, och herr Olsson,
Johan, samt II: 486, av herr Nilsson i
Tvärålund m. fl., hade föreslagits, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära tilläggsdirektiv
till kommunalrättskommittén om
skyndsam översyn och förslag rörande
kommunernas kompetens i de i motionerna
angivna avseendena.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:412 och 11:486.

Reservationer hade avgivits

1. av herr Larsson i Luttra och herr
Boo (båda ep) samt herr Nelander

24 Nr 35 Onsdagen den 5 november 1969

Om rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna ekonomiskt stöd åt
jordbrukare

(fp), vilka på anförda skäl ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte anhålla hos Kungl. Maj :t, att motionerna
1:412 och 11:486 överlämnades
till kommunalrättskommittén; samt

2. av herr Pettersson, Harald, (ep),
som dock ej antytt sin mening.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! För stora delar av inre
Norrland har jordbruket och skogsbruket
varit basnäringarna. Den snabba —
kanske alltför snabba — strukturrationaliseringen
inom skogsbruket har
ställt dessa bygder inför svåra omställningsproblem.
De kommuner som här
drabbats har egentligen inte haft en
chans att under denna korta tid hinna
skapa ersättningssysselsättning för de
arbetstillfällen som genom ändringen i
skogsbrukets arbetsformer gått förlorade.

I den allmänpolitiska debatten i förra
veckan lämnade inrikesministern i denna
kammare en uppgift som visar vilka
stora tal de minskade arbetstillfällena
i skogen i verkligheten rör sig om: en
minskning från 60 000 till 25 000. Siffran
är en minnesuppgift och kan därför
vara inkorrekt, men det är ändå uppenbart
att det är fråga om en minskning
av arbetstillfällen i sådan omfattning att
det måste förorsaka mycket stora problem
för skogskommunerna.

Det talades även mycket om nödvändigheten
av och viljan till åtgärder för
att ge sysselsättning åt befolkningen i
Norrland. Det nämndes dock ingenting
om jordbrukets framtida roll i detta
sammanhang. Men hur skall man, när
det gäller sysselsättning för alla de människor
som lever och verkar i de norrländska
inlandskommunerna — från
Pajala i norr till Dalälven i söder —
kunna förbigå en näringsgren som dock
sysselsätter en så väsentlig del av befolkningen
i dessa bygder, om man även
samtidigt vill att bygderna skall fortleva?
Vilken är regeringens uppfattning
om jordbrukets betydelse i dessa avse -

enden? Och skall deltidsjordbruket med
dess möjlighet till tillskottssysselsättning
inte få finnas i framtiden? Det vore
värdefullt om vår jordbruksminister
ville ge något besked i dessa frågor.

För småjordbrukarna i skogskommunerna
bar skogsarbetet varit ett nödvändigt
komplement för att de skulle erhålla
en tillräcklig bärgning. För de
Norrlandskommuner som på olika sätt
lämnat stöd till jordbruket har detta
tett sig som en tvingande nödvändighet.
På något sätt måste man försöka överleva
under den tid som måste förflyta
till dess andra arbetsmöjligheter kunnat
skapas. Uppbyggandet av en industriell
tradition kan ta rätt lång tid,
och utan några hjälpåtgärder kommer
dessa skogskommuner att få en sådan
folkminskning att de inte längre går att
rädda.

Vid jordbruksutskottets resa i Västerbotten
i somras framkom vid flera tillfällen
den betydelse man fäste vid möjligheten
att ge jordbrukarna •— och då
framför allt de äldre som inte kan lämna
hembygden och ta arbeten i södra
Sverige — ett visst ekonomiskt stöd till
deras bärgning. Svenska kommunförbundet
anför bl. a. i sitt remissvar:
»Tanken ligger därför nära till hands
att kommunerna i sysselsättningsfrämjande
syfte kunde lämna visst ekonomiskt
stöd åt jordbrukare och därigenom
möjliggöra för i första hand den
till det mindre jordbruket knutna äldre
arbetskraften att få en dräglig bärgning
inom jordbruket under sin återstående
produktiva tid och slippa lämna hembygden.
Detta så mycket mer som en
nedläggning av småjordbruken i många
fall kommer att innebära betydande ekonomiska
förluster för ägarna genom att
deras fastigheter sjunker i värde.»

Efter att ha konstaterat att ett sådant
stöd inte enligt nuvarande regler
ligger inom den primärkommunala kompetensen
avslutar kommunförbundet sitt
remissyttrande på följande sätt: »Eftersom
kommunalrättskommittén har i

Onsdagen den 5 november 1969 Nr 35

Om rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna ekonomiskt stöd åt

jordbrukare

uppdrag att göra en översyn av kompetensbestämmelserna
i kommunallagen
synes det dock lämpligt att motionerna
överlämnas till kommittén för
kännedom.»

Konstitutionsutskottet anför i sin motivering
för avstyrkande av motionerna,
att kommunalrättskommittén redan utreder
frågan om kommunernas rätt att
stödja enskilda företag enligt särskilt
meddelade direktiv. Då i dessa direktiv
inte finns något som skulle innebära att
de i motionerna angivna syftemålen
uppnås, kan ju inte heller utredningsresultatet
förväntas bidra till en bättre
situation för de bidragslämnande kommunerna.

Skogsindustrin är av stor ekonomisk
betydelse för hela vårt land. Den hårda
internationella konkurrensen har dock
tvingat fram långt gående rationaliseringar.
Dessa har i särskild grad drabbat
råvarusidan, nämligen skogsbruket,
och inneburit en kraftigt ökad friställning
av arbetskraft. Medan vinsterna av
denna rationalisering kommit hela landet
till godo har skogskommunerna fått
bära —- och får bära — en mycket tung
börda av dessa rationaliseringar genom
uppkommen arbetslöshet. Det kan inte
ses som ett uttryck för jämlikhet och solidaritet
att nu lägga sten på börda genom
att reducera det till kommunerna
utgående statsbidraget till sådana kommuner
som i kampen för sitt fortbestånd
söker efter utvägar i en svår situation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Larsson i Luttra m. fl.
avgivna reservationen vid utskottets utlåtande.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag delar i sak motionärernas
och reservanternas synpunkter
i denna fråga, att det är nödvändigt
med en översyn av kommunernas kompetens
att i sysselsättningsfrämjande
syfte lämna ekonomiskt stöd. Det önskemål
om tilläggsdirektiv till kommunal -

rättskommittén som framförts i föreliggande
motioner är tillgodosett, då
kommunalrättskommittén enligt särskilt
meddelade direktiv har detta uppdrag
sig förelagt. Kommitténs förslag i ämnet
väntas, enligt vad utskottet har blivit
upplyst om, bli framlagt inom den
närmaste tiden. Det är skälet till att
jag har kunnat ansluta mig till utskottets
hemställan.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
herr Harald Pettersson har anfört ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Larsson i Luttra
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Larsson i
Luttra m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om kommunalråds och landstingsråds kommunalrättsliga ställning

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 20.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till konstitutionsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 34, i anledning av motioner om
proportionella val av nämndemän.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om kommunalråds och landstingsråds
kommunalrättsliga ställning

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 35, i anledning av
motioner om kommunalråds och landstingsråds
kommunalrättsliga ställning.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
de likalydande motionerna I:
253, av herr Sveningsson m. fl., och
11:337, av fru Sundberg, i vilka motioner
yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
av kommunal- och landstingsrådens
kommunalrättsliga ställning liksom
möjligheten att vid tillsättande av
dessa befattningar tillämpa metoden
med proportionella val.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:253 och 11:337.

Reservation hade anmälts av herrar
Sveningsson och Werner samt fröken
Lundbeck (alla m), vilka, under åberopande
av vad som anförts i en till
utskottets utlåtande nr 30 år 1968 fogad
reservation, ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 253 och II: 337 måtte
anhålla hos Kungl. Maj :t om utredning
av kommunal- och landstingsrådens
kommunalrättsliga ställning och av
möjligheten att vid tillsättande av dessa
befattningar tillämpa proportionella
val.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att här mera ingående beröra frågan
om kommunal- och landstingsrådens
ställning i kommunalrättsligt avseende.
Såväl utskottet som reservanterna
har gjort sina uttalanden så kortfattade
som möjligt. Frågan behandlades
också så sent som vid höstriksdagen för
ett år sedan.

Vid behandlingen av ett annat ärende
kritiserades konstitutionsutskottet
för att det skriver kortfattade utlåtanden,
men det är ju den princip som utskottet
tillämpar i ärenden som återkommer
år efter år. Jag kunde ha följt
det som jag tycker föredömliga exemplet
och bara hänvisat till den debatt i
detta ärende som fördes förra året, men
jag vill ändå säga några ord även denna
gång.

Vårt förslag från 1968 och tidigare
tillfällen har återkommit i år, ty vi anser
inom moderata samlingspartiet att
det är mycket angeläget att kommunaloch
landstingsråd, dessa deltids- eller
heltidsanställda förtroendemän, får sin
tjänsteställning reglerad i kommunallagen
och landstingslagen. Det är angeläget
att det inte blir ett uppskov på
obestämd tid.

Om man räknar i hela landet finner
man att antalet kommunal- och landstingsråd
har ökat under de senaste
åren. Ytterligare sådana tjänster tillkommer
säkert. Dessa tjänstemän har i

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Om kommunalråds och landstingsråds kommunalrättsliga ställning

det kommunala arbetet fått en inte bara
i regel välavlönad utan också betydelsefull
ställning, men att deras arbetsuppgifter
och ansvar m. m. skall vara reglerade
i lag och författning vill utskottet
inte vara med om. Många kommunala
tjänstemän med uppgifter av mycket
mindre format har sin ställning lagligt
reglerad.

Utskottet hade förra året förhoppningar
om att länsdemokratiutredningen
skulle framlägga förslag i denna fråga.
Utskottet litade på det uttalande
som riksdagen gjorde när den partiella
författningsreformen antogs, nämligen
att en bevakning av den kommunala demokratin
här skulle ske så att inga
värden i det avseendet gick förlorade.
Men även i detta fall ansåg utskottet att
frågan skulle klaras på utredningsstadiet.
Med tanke på de förhoppningar
som utskottet hade förra året borde det
i år ha redovisats något om det på utredningsstadiet
har tagits det minsta
steg framåt i detta ärende. Det skulle
vara av intresse att få klarhet i detta.

I år uttalar utskottet kort och gott att
eftersom motionen avstyrktes 1968 så
avstyrkes den även i år. Jag har nog
i något sammanhang uttalat att den omständigheten
att en motion avstyrkes
det ena året inte är något argument
för att den skall avstyrkas även nästa
år. Nu är detta dess bättre ingen genomgående
princip i riksdagsarbetet och
kan inte heller bli en genomgående
princip, för då skulle riksdagsarbetet
i stor utsträckning bli meningslöst.
Trots utskottets uttalande förra året
tror jag det antagandet är riktigt att under
det år som har gått inte något har
inträffat som har bidragit till en lösning
av problemet med en lagreglering
av kommunal- och landstingsrådens
ställning. Skall här hända någonting,
måste riksdagen bifalla den motion som
vi har lämnat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det har i alla fall hänt
en sak sedan föregående år, nämligen
att utskottet har inhämtat yttranden
från Svenska kommunförbundet och
Svenska landstingsförbundet. I dessa
yttranden finns svar på de frågor som
herr Sveningsson ställer. I yttrandena
meddelas att denna fråga är föremål för
utredning inom länsdemokratiutredningen.
Där talas också om den arbetsgrupp
som kommunikationsministern
nu har tillsatt med företrädare för de
stora politiska partierna och för de
kommunala förbunden. Arbetsgruppen
har till uppgift att dra upp riktlinjerna
för en samlad översyn av den kommunala
demokratin.

Man kan alltså säga att motionsyrkandet
har bifallits. I varje fall har
både Kommunförbundet och Landstingsförbundet
den uppfattningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Jag är väl medveten om
att Kommunförbundet och Landstingsförbundet
har yttrat sig i den här frågan.
Yttrandena finns ju intagna i utskottets
utlåtande.

Det kan väl sägas att de båda förbunden
har övertagit den roll som utskottet
spelade förra året, nämligen att hänvisa
till pågående utredningar. Men därmed
har, anser jag, inte inträffat någonting
som har fört frågan framåt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
förekommit, propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna propo -

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om effektivare trafikundervisning i skolorna

sition vara med,övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 22.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 126, i anledning
av motioner om beräkningsgrunderna
för den församlingsprästerliga
organisationen, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om effektivare trafikundervisning
i skolorna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 127, i anledning av väckta
motioner om effektivare trafikundervisning
i skolorna.

I de likalydande motionerna I: 510,
av herr Sveningsson m. fl., och H: 519,
av herr Björck i Nässjö m. fl., hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
i syfte att i skolan införa en mera
effektiv trafikundervisning med beaktande
av vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:510 och 11:519.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Motionärerna berör ett
mycket viktigt problem då de tar upp
trafikundervisningen i skolorna. Om vi
närmare penetrerar denna fråga får vi
utgå från att siffran för antalet skadade
skolbarn i åldrarna 7—14 år aldrig har
varit större än under 1968. Siffran var
då 1 616 — en ökning med 20 procent.
Denna ökning i förhållande till tidigare
år ligger mer på skolbarnen som aktiva
trafikanter än på skolbarnen som bilpassagerare.

Trafikundervisningen i skolan har,
måste man tyvärr säga, försämrats sedan
högertrafikomläggningens tid. I
samband med högertrafikomläggningen
fanns i varje skola en lärare, som var
ansvarig för trafikundervisningen. Dessa
lärare finns inte längre, utan i stället
skall huvudlärarna i berörda ämnen
svara för planeringen av trafikundervisningen.
Detta system har inte visat sig
vara lika effektivt som det tidigare.

I utskottets utlåtande hänvisas till en
arbetsgrupp på riksnivå, som skolöverstyrelsen
tillsatt. Det är en ständig samarbetsgrupp,
som fortlöpande skall följa
problemen med trafikundervisning i
skolorna. Jag tror inte att denna arbetsgrupp
ensam kan klara dessa problem,
utan att man måste ta kraftigare grepp
på denna fråga om man skall nå något
resultat.

Man bör försöka komma fram till den
ordning som rådde i samband med högertrafikomläggningen,
nämligen att

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m

man — som jag redan sagt — i varje
skola hade en lärare, som var ansvarig
för trafikundervisningen. Det var för
övrigt det bilförarutredningen föreslog
på sin tid. När riksdagen behandlade
bilförarutredningens förslag sades det
att man skulle avvakta erfarenheterna
från högertrafikomläggningen. Jag anser
att olycksstatistiken, som jag inledningsvis
redovisat, givit belägg för att
man inte skall avvakta ytterligare, utan
att man måste göra någonting konkret.

Jag vill hemställa till de ansvariga
myndigheterna — främst utbildningsoch
kommunikationsdepartementen -—
att de ser till att någonting händer i
denna fråga. Det behövs mycket effektivare
åtgärder på detta område än de
skolöverstyrelsen och dess arbetsgrupper
för närvarande är mäktiga att prestera.

Efter härmed slutad överläggning
bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

128, i anledning av motioner om
särskilda läroböcker för synskadade
barn; samt

nr 129, i anledning av motioner om
gemensamma stationer för post, tele
och järnväg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 53, med anledning av
motioner angående avskrivningsunderlaget
för skogsvägar, m. m.

Till behandling hade bevillningsutskottet
förehaft

1) de likalydande motionerna 1:72,
av herr Brundin m. fl., samt II: 93, av
herrar Lothigius och Enarsson, vari

hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), vilket förslag
avsåg, att avskrivningsunderlaget
för skogsvägar skulle bestämmas till
två tredjedelar av anläggningskostnaden; 2)

de likalydande motionerna 1:82,
av herrar Åkerlund och Brundin, samt
II: 94, av herr Enarsson m. fl., vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till
Ivungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
och förslag beträffande vidgad
rätt till avdrag för dikning i skogsmark; 3)

de likalydande motionerna I: 211,
av herr Karl Pettersson, samt II: 235,
av herr Petersson i Gäddvik och herr
A ilsson i Agnäs, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om förslag angående sådan
ändring i kommunalskattelagen,

att avdrag medgåves vid inkomsttaxeringen
för anläggande av skogsbilväg
med hela beloppet utöver utgående
statsbidrag och eventuella andra
bidrag, samt

att för skogsbilvägar inom Indalsälvens
och Ljungans flottledsområden
motsvarande avdrag medgåves retroaktivt
för vägbyggnader som påbörjats
under 1968;

4) de likalydande motionerna I: 691,
av herr Yngve Nilsson m. fl., samt II:

810, av herr Nilsson i Bästekille och
herr Krönmark, vari föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att kostnaderna
för yrkesfruktodlarnas omplantering
av fruktträd skulle vara avdragsgilla
vid beskattningen även i de fall
då omplantering skedde på mark som
icke tidigare utnyttjats för fruktodling; 5)

de likalydande motionerna I: 692,
av herr Yngve Nilsson m. fl., samt II:

811, av herr Nilsson i Bästekille och
herr Krönmark, vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om sådan ändring av kommunalskattelagen,
att avdragsrätt kun -

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

de beviljas för nyanläggning genom
skogsplantering;

6) de likalydande motionerna I: 699,
av herr Karl Pettersson m. fl., samt II:
816, av herr Petersson i Gäddvik och
herr Nilsson i Agnäs, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa,

att förordningen med särskilda bestämmelser
om insättning på skogskonto
enligt propositionen 1968:5 och
bevillningsutskottets betänkande 1968:

3 skulle tillämpas så, att skattskyldig
inom de av huvudflottledsnedläggelse
drabbade områdena, som haft intäkter
av skogsbruk, beviljades uppskov med
taxeringen för den del av intäkten som
sattes in på särskilt skogskonto i bank
beträffande den förvärvskälla vari fastigheten
inginge för beskattningsåren
1968, 1969 och 1970 med högst ett belopp
motsvarande summan av

a) åttio procent av den på beskattningsåret
belöpande köpeskillingen för
skog som avyttrats genom upplåtelse
av avverkningsrätt,

b) femtio procent av den på beskattningsåret
belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter,

c) femtio procent av saluvärdet av
skogsprodukter som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen
rörelse samt

att skattskyldig skulle äga åtnjuta
uppskov med taxering år 1969 för belopp,
som inbetalts till banken senast
den 30 april 1969 med skyldighet för
den skattskyldige att senast samma dag
till länsstyrelsen i länet eller vederbörande
taxeringsnämndsordförande inkomma
med utredning och ansökan om
sådant uppskov jämte besked från
banken rörande verkställd insättning,

7) motionen 11:309, av herr Westberg
i Ljusdal m. fl., samt

8) motionen 11:799, av herrar Jonasson
och Dockered.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) beträffande avdrag för skogsvägar att

riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:72 och 11:93,

2) motionerna 1:211 och 11:235,

3) motionen 11:309,

4) motionen II: 799;

B) beträffande avdrag för dikning i
skogsmark

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 82 och II: 94;

C) beträffande avdrag för skogsplantering att

riksdagen måtte avslå motionerna
I: 692 och II: 811;

D) beträffande avsättning till skogskonto
vid nedläggning av flottled

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 699 och II: 816;

E) beträffande avdrag för omplantering
av fruktträd

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 691 och II: 810.

Reservationer hade anförts

beträffande avdrag för dikning i skogsmark 1)

av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp), Magnusson
i Borås (m), Sundkvist (ep) och Josefson
i Arrie (ep), vilka på anförda skäl
ansett, att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 82 och II: 94 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära skyndsam
utredning och förslag om vidgad rätt
till avdrag vid beskattningen för kostnader
för dikning i skogsmark;

beträffande avsättning till skogskonto
vid nedläggning av flottled

2) av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp), Magnusson i Borås
(m), Sundkvist (ep) och Josef son
i Arrie (ep), vilka på åberopade grunder
ansett, att utskottet bort under D
hemställa, att riksdagen med anledning
av motionerna I: 699 och II: 816 i skri -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. ni.

velse till Kungl. Maj:t måtte begära förslag
senast till 1970 års vårriksdag om
vidgad rätt till insättning på skogskonto
för skattskyldig, som gjort större
avverkningar i anslutning till planerad
flottledsnedläggelse;

beträffande avdrag för omplantering
av fruktträd

3) av lierrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(in), Tistad (fp), Magnusson
i Borås (m), Sundkvist (ep) och Josefson
i Arrie (ep), vilka av angivna orsaker
ansett, att utskottet bort under E
hemställa, att riksdagen med anledning
av motionerna I: 691 och II: 810 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära, att
jordbruksbeskattningskommittén finge
i uppdrag att med förtur utarbeta förslag
till bestämmelser om avdrag vid
beskattningen för kostnader för nyplantering
av fruktträd inom den yrkesmässiga
fruktodlingen.

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 53 har fogats en trepartireservation,
som gäller avdrag vid
taxeringen för dikning av skogsmark.
Denna reservation grundar sig på motionsparet
I: 82 och II: 94 av representanter
för moderata samlingspartiet.

Det är väl bekant för de flesta att vår
skogsindustri arbetar i hård konkurrens
på den internationella marknaden och
att det därför är synnerligen nödvändigt
att höja effektiviteten i det svenska
skogsbruket. Detta kan ske genom utbyggandet
av skogsvägar för att man
skall få en snabb utforsling av virket.
Med hänsyn till det av skogsskattekommittén
under detta år avlämnade betänkandet
i fråga om vägarna vågar vi
förvänta att det blir en snar och positiv
lösning av denna fråga.

En annan åtgärd som kan bli produktionsfrämjande
är skogsdikning. Jag
vill också nämna att användning av
skogsmaskiner av olika slag kan främja
produktionen och sänka kostnaderna

för virket. Naturligtvis kan man också
få en produktionshöjande effekt genom
skogsgödsling.

Men en förutsättning är att dikning i
skogen kommer till stånd där så erfordras.
Sker inte detta hjälper ingen
gödsling, och man kan inte heller använda
rationella maskiner som hjälpmedel.

I detta sammanhang förtjänar framhållas
att de stormar som rasat över
landet förorsakat stora skador i skogarna.
Om skogsdikningen inte är tillfredsställande
blir upphuggningen svår
och utforslingen synnerligen besvärlig,
vilket kan medverka till att virket inte
blir omhändertaget i tid. I så fall är det
inte bara skogsägarna som förlorar; det
blir naturligtvis också en nationalekonomisk
förlust.

Många skäl talar alltså för att bevillningsutskottets
majoritet bort föreslå
att kostnader för all skogsdikning skall
vara avdragsgilla, inte bara kostnaderna
för vad vi kallar skyddsdikning. Alla
måste vi väl vara överens om nödvändigheten
av att genomföra denna reform.
Men varför då förhala den genom
att anta att jordbruksbeskattningskommittén
kommer att uppmärksamma denna
fråga? Varför inte gå med på reservanternas
förslag, vilket innebär att en
särskild utredning bör få i uppdrag att
skyndsamt framlägga förslag om rätt till
avdrag vid beskattningen för kostnader
för dikning av skogsmark. Det är ungefär
vad reservationen 1 innehåller, och
jag ber att få yrka bifall till den.

Ytterligare två trepartimotioner är
fogade till detta betänkande. Jag skall
här endast beröra reservationen 3, som
gäller avdrag för omplantering av fruktträd.
Reservationen grundar sig på motionsparet
1:691 och 11:810, också av
representanter för moderata samlingspartiet.

Frågan gäller om yrkesfruktodlare
skall ha rätt till avdrag vid taxeringen
för plantering på mark som tidigare inte
utnyttjats för detta ändamål. Denna rätt
har man alltså inte nu.

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

I detta sammanhang vill jag bara
framhålla att kravet på ökad avkastning
av fruktodlingarna naturligtvis måste
stiga i takt med de ökade kostnaderna
för odlingens bedrivande och inte minst
med hänsyn till den rådande konkurrensen
på världsmarknaden. Detta har
bl. a. lett odlarna fram till en ändrad
odlingssteknik och mycket hårdare beskärning
av fruktträden blir en följd
därav. Man vill ha mera lågväxande
träd. Därigenom reduceras plockningskostnaderna.
Man slipper använda stegar,
och man kan stå på marken och utföra
plockningen. Härav följer emellertid
den olägenheten att trädens livslängd
förkortas, och omplantering eller
nyplantering måste ske då träden nått
en livslängd av mellan 15 och 20 år. För
att då förhindra parasitangrepp och
dylikt planterar man vanligen på mark
som tidigare inte varit planterad med
fruktträd. Detta är ju inte konstigare,
tycker vi, än då man på ett jordbruk bedriver
växelbruk och alla kostnader
därför är avdragsgilla.

När detta ärende behandlades år 1968
medgav bevillningsutskottet att frågan
om det yrkade avdraget kommit i ett
annat läge sedan den eviga realisationsvinstbeskattningen
blivit genomförd och
att det inte borde finnas några allvarliga
betänkligheter av principiell natur
mot att införa rätt till avdrag för kostnader
av denna art. Utskottet förutsatte
då att företagsskatteutredningen skulle
taga upp frågan till behandling. Företagsskatteutredningen
har emellertid
slutfört sitt arbete utan att behandla
denna fråga, och det märkliga är att utskottsmajoriteten
fortfarande skjuter
frågan ifrån sig.

Nu förutsätter utskottet att denna viktiga
fråga skall bli föremål för överväganden
inom jordbruksbeskattningskommittén,
och så avstyrker man motionen.
Men vad har utskottet för garantier
för att frågan tages upp av denna
kommitté? Eftersom herr Wärnberg
är närvarande här i kammaren, skulle
jag gärna vilja ha ett besked från ho -

nom, om han vet huruvida detta ärende
kommer att tas upp inom jordbruksbeskattningskommittén.

I avvaktan på vad som skall hända
viil jag emellertid framhålla att vi reservanter
inte kan finna oss i att denna
fråga förhalas år efter år, utan vi hemställer
i stället att jordbruksbeskattningskommittén
skall få i uppdrag att
med förtur utarbeta förslag till bestämmelser
om avdrag vid beskattningen för
kostnader vid nyplantering av fruktträd
inom den yrkesmässiga fruktodlingen.

Därmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation nr 3.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 53 behandlas avskrivningsunderlag
för skogsbilvägar och avsättning
till skogskonto. Som motionär
i dessa frågor vill jag framföra några
synpunkter.

I motionerna har huvudflottledsnedläggelsernas
negativa betydelse för de
berörda skogsområdena påvisats. Motionsparet
I: 211 och I: 235 tar upp frågan
om rätt för skogsägaren till avdrag
med hela anläggningskostnaden utöver
vad som erhålles i form av statsbidrag
och eventuella bidrag ur t. ex. skogsbruksfonden
när det gäller de avverkningsområden
som berörs av nedläggningen
av huvudflottlederna. Den snabba
avvecklingen av huvudflottlederna
och därigenom snabbt verkande ändrade
transportförhållanden från närtransport
ned till flottled emot en mer eller
mindre lång transport från skogsområden
vid flottled till terminal eller
skogsindustri har medfört behov av och
krav på en snabb utbyggnad av skogsbilvägarna
för att dessa skogsområden
över huvud taget skall kunna avverkas
i fortsättningen. Utan en sådan utbyggnad
bleve områdena nollområden med
omöjliggjorda virkesuttag och minskad
sysselsättning som följd.

Utskottet hänvisar till skogsskatte -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

kommitténs nyligen framlagda betänkande
SOU 1969:30, vari kommittén
föreslår i första hand att hela anläggningskostnaden
för skogsbilvägar skall
få avskrivas och i andra band att avskrivningsunderlaget
skall höjas till två
tredjedelar av anläggningskostnaden.
Utskottet påpekar också att kommitténs
förslag för närvarande är föremål för
remissbehandling —■ därför är utskottet
icke berett att ta ställning till motionärernas
yrkande beträffande de nu
aktuella fallen med flottledsnedläggelserna
Ljungan och Indalsälven. Jag har
full förståelse för synpunkterna att
man skall avvakta ett slutligt förslag
på grund av kommitténs betänkande.
Jag har därför inte något yrkande i
denna del, men jag skulle vilja uttala
den förhoppningen att det slutliga utformandet
av skogsskattekommitténs
förslag även skall ge möjligheter för de
drabbade skogsägarna inom Ljungans
och Indalsälvens huvudflottledsområden
att få ta med de av tvång utförda
skogsbilvägarna för flottledsnedläggelsernas
genomförande när det gäller
framtida avdragsrätt vid kommande beskattning
i enlighet med det beslut som
kommer att fattas med anledning av
kommitténs förslag.

I motionerna I: 699 och II: 816 begärs
att skattskyldiga inom områden, där
huvudflottleder nedlagts, skall få möjlighet
att för beskattningsåren 1968—
1970 på skogskonto insätta 80 procent
av köpeskilling för upplåten avverkningsrätt,
50 procent av köpeskilling
för avyttrade skogsprodukter och 50
procent av saluvärdet för skogsprodukter,
som uttagits för förädling i egen
rörelse. På grund av att motionerna inlämnades
i januari 1969 men icke blivit
behandlade förrän nu i höst begärdes
också uppskov med beskattningen
vid 1969 års taxering för belopp som
inbetalts på skogskonto senast den 30
april 1969.

Motivet för de i motionerna framförda
kraven är den omfattning som av 3

Första kammarens protokoll 1969. Nr 35

verkningarna har måst få i de områden,
som drabbas genom nedläggningen av
huvudflottlederna. Dessa förhållanden
har de enskilda skogsägarna icke kunnat
råda över, varför de i mycket stor
omfattning har vidtagit i många fall för
tidiga slutavverkningar på grund av att
det efter nedläggningen av huvudflottlederna
ekonomiskt icke varit möjligt
att genomföra lönsamma avverkningar
till följd av ändrade transportförhållanden
och i många fall av brist på vägar
lämpade för transporter i motsatt riktning
mot vad som tidigare varit fallet.

Även på denna punkt hänvisar utskottet
till skogsskattekommitténs förslag
till en väsentligt utökad rätt att
göra insättning på skogskonto. Kommitténs
nyligen framlagda förslag innebär
att på skogskonto skall få insättas hela
köpeskillingen för upplåten avverkningsrätt,
65 procent av köpeskilling
för avyttrade skogsprodukter och 65
procent av saluvärdet på skogsprodukter
som förädlats i egen rörelse. Utskottet
säger att om detta förslag genomförs
blir de behov av uppskov med beskattningen
av skogsintäkter, som kan
uppkomma till följd av bl. a. flottledsnedläggelser
och stormskador, helt tillgodosedda.
Utskottet säger också att de
exceptionellt stora skogsavverkningar,
som gjorts på grund av flottledsnedläggelserna,
emellertid inte är av den karaktären
att de motiverar retroaktiv
lagstiftning, varför utskottet avstyrker
bifall till motionerna.

Utskottet utgår från att Kungl. Maj:t
med anledning av de stora stormfällningar
av skog, som nyligen inträffat
i västra Sverige, överväger erforderliga
lättnader i beskattningen för de skogsägare,
som drabbats av stormskadorna,
genom vidgade möjligheter till insättning
på skogskonto.

En sådan åtgärd och en uppföljningav
tidigare ställningstaganden är alldeles
på sin plats. Dessa ställningstaganden
har också åberopats i motionerna
såsom skäl för att de av nedläggningen

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

av huvudflottlederna drabbade skogsägarna
skulle åtnjuta samma möjligheter.

Med hänsyn till att utskottet anser
att skogsskattekommitténs förslag icke
behöver avvaktas för genomförande av
de vidgade möjligheterna till avsättning
på skogskonto när det gäller
stormskador borde också samma möjlighet
ha tillvaratagits när det gäller
de av huvudflottledsnedläggelser drabbade
områdena.

I en till utskottsbetänkandet fogad
reservation har framförts att frågan om
ökad möjlighet för avsättning till skogskonto
för de områden som drabbats
av nedläggningen av huvudflottleder
borde ha tagits upp till prövning i samband
med stormskadorna. Reservationen
mynnar ut i förslag att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag
senast till 1970 års vårriksdag om
vidgad rätt till insättning på skogskonto
för skattskyldig, som gjort större avverkningar
i anslutning till planerad
flottledsnedläggelse.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2, fogad till bevillningsutskottets
betänkande nr 53.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Sedan i fjol, då vi behandlade
alla de motioner som rörde
skogsbrukets beskattning, har skogsskattekommittén
lagt fram sin utredning.
Det har resulterat i att de flesta
av de motioner som har väckts tidigare
år nu inte har föranlett några reservationer.
Man anser, vilket jag tycker
är riktigt, att det förslag som nu är på
remissbehandling bör avvaktas innan
man fortsätter att motionera i frågan
och avger reservationer.

Emellertid är det tre frågor som har
föranlett reservationer, dvs. de som
egentligen inte har behandlats av skogsskattekommittén.
Den första gäller
skyddsdikningarna. Den frågan liksom
de två övriga som blivit föremål för reservationer
är av liten omfattning. All

skyddsdikning är i dag avdragsgill; och
med skyddsdikning menas inte bara
att upprätthålla redan gjorda diken,
utan man får t. o. m. lägga ut nya diken.
Huvudsaken är att man vill skydda
den vanliga avkastningen av skog.
Det är endast i undantagsfall som dikningen
inte är avdragsgill, nämligen då
det är fråga om reella grundförbättringar,
vilka sedan inte på något sätt
beskattas när fastigheten försäljes. Detta
är således en liten fråga.

Utskottsmajoriteten har ansett att den
jordbruksbeskattningskommitté som har
att söka få fram avskrivningsunderlag
för olika slag av jordbruksbeskattningsåtgärder
också bör försöka finna ett
lämpligt system för avdragsrätt vid
grundförbättringar av skogsdiken. Det
är detta som har gjort att vi inte i dag
vill ha en särskild utredning om saken,
utan anser att jordbruksbeskattningskommittén
bör klara av frågan.

När det sedan gäller frågan om flottningslederna
är den enligt min uppfattning
inte helt jämförbar med de
stormfällningar som har skett. Dessa
har uppkommit genom en naturkatastrof
som ingen har kunnat göra något
åt i förväg, medan man har känt till
nedläggningen av flottningslederna under
några år och kunnat anpassa sina
dispositioner därefter. Nu är det inte
heller någon katastrofsituation på detta
område. Även om man gör stora uttag
i dag och inte får sätta in mer än 60
procent av dessa på skogskonto innebär
det fördenskull inte att man får
betala en oskäligt hög skatt. Fortfarande
har vi kvar de s. k. värdeminskningsavdragen
på skogsområdet. Vid
överavverkningar, dvs. större avverkningar
än tillväxten, har man dock genom
en utredning om skogens ingångsvärde
möjlighet att göra avdrag. Det är
endast fråga om den skall vi säga magasinerade
skatteskulden man har som
ytterligare delas upp på skogskonto.
Det kan finnas skäl för det, men frågan
är inte av den storleksordningen att
man bör föregå den utredning som är

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

under remissbehandling och de eventuella
förslag som kommer från den liksom
de förslag som kommer på grund
av stormskadorna samt även från jordbruksbeskattningskommittén.

Beträffande fruktträden har bevillningsutskottet
alltid haft en positiv inställning
till den linje som herr Yngve
Nilsson företräder. Skall man betala
skatt för hela avkastningen bör i rimlighetens
namn också planteringskostnaden
vara avdragsgill. Det tycker vi
är ganska självklart. Men det är inte
så förfärligt lätt att finna någon avskrivningsregel
för det. Jag kan nästan
men inte alldeles säkert garantera
herr Yngve Nilsson att jordbruksbeskattningskommittén
kommer att ta
upp frågan. Vi ser det som en order
från riksdagen när bevillningsutskottet
uttalar att vi förutsätter att jordbruksbeskattningskommittén
tar upp frågan.
Det anser jag vara en order från riksdagen
till jordbruksbeskattningskommittén,
och den kommer naturligtvis att
effektueras. Jag anser dock inte att det
finns någon anledning att ge förtursrätt
för just fruktträden hos jordbruksbeskattningskommittén
därför att den
också har andra avskrivningsfrågor som
är nog så viktiga och dessutom betydligt
mer kännbara för den enskilde
jordbrukaren. Jag tänker på avskrivningsreglerna
för byggnader som är
den stora frågan för jordbrukare. Frågan
om avskrivning för fruktträden
spelar en mycket mindre roll. Vi vill
emellertid inte nonchalera detta utan
anser att om man får skatta för all avkastning
av fruktträden, så skall man
också ha avdragsrätt för alla planteringskostnaderna.
Det gäller bara att
hitta den rätta lösningen på denna avdragsrätt,
som kanske inte ligger i avdragsrätt
vid plantering av fruktträd
utan kanske i årliga värdeminskningsavdrag
eller något dylikt. Det är svårt
att hitta ett ingångsvärde; man får förmodligen
försöka hitta någon schablonregel
för det hela. I princip är vi alltså
eniga, men vi anser inte att frågan

skall ha förtursrätt. Eftersom utredningen
enligt direktiven har att skyndsamt
komma fram med förslag i hela
frågan, kan det inte dröja så förfärligt
länge tills förslag framläggs i vanlig
ordning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! Jag vill gärna tacka
herr Wärnberg för de positiva uttalanden
han gjorde både vad gäller skogsdikning
och plantering av fruktträd.
Det är emellertid så att bevillningsutskottet
gång på gång har förutsatt att
den eller den utredningskommittén
skall ta upp frågan till behandling. Men
ingenting har skett. Nu har jag visserligen
fått herr Wärnbergs utsago här
att dessa ärenden kommer att behandlas,
men jag skulle tro att han ändå behöver
hjälp från den minoritet som
företräder reservationerna, så att det
blir möjligt för herr Wärnberg att behandla
dessa ärenden så skyndsamt som
möjligt i jordbruksbeskattningskommittén.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Herr Wärnberg sade
att frågan om nedläggning av huvudflottlederna
är av liten omfattning. Det
är klart att den för det sammanlagda
skogsbruket inom landet har liten omfattning.
För de berörda områdena är
den emellertid av stor omfattning och
vållar betydande svårigheter för berörda
skogsägare. Jag skulle också vilja
påpeka att om man hänvisar till skogsbeskattningskommittén,
blir resultatet
att de områden som redan drabbats av
den snabba nedläggningen av huvudflottlederna
kommer att ställas i ett
sämre läge än de områden som senare
är aktuella för nedläggning av huvudflottleder.

Att nedläggning av liuvudflottleder
inte är jämförbar med stormfällning ur

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, in. m.

naturkatastrofsynpunkt är alldeles riktigt,
men åtgärderna i dessa områden
har genomförts med så kort varsel att
t. o. m. länsstyrelser och andra myndigheter
har framfört synpunkter i samma
riktning som de jag här framfört.
Man har inte hunnit planera vare sig
för transportapparaten eller i andra avseenden.
Skogsägarna har visserligen
vetat om detta under något år. Jag vill
inte hålla med herr Wärnberg om uttrycket
»några år». Inte ens storskogsbruket,
som varit initiativtagare till det
förändrade transportsättet, har hunnit
med att avverka utan har nu i sista
omgången fått göra förfrågan huruvida
inte nedläggningen av huvudflottleden
i Indalsälven skulle kunna skjutas ett
år framåt i tiden. Det har emellertid
inte medgivits. Detta tycker jag bevisar
att den enskilde skogsägaren stått inför
svårigheter som han inte kunnat bemästra.
Att dessa områden skulle bli
sämre ställda än de områden som kanske
kommer att positivt behandlas av
skogsbeskattningskommittén anser jag
inte medför större svårigheter än att
man i praktiken skulle kunna följa de
intentioner som funnits för de stormskadade
områdena.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag sade tidigare att
denna fråga inte har så stor omfattning,
och jag skall be att litet närmare få
förklara vad jag menade.

De pengar som det gäller får sättas
in på ett skogskonto för att mildra
verkningarna av progressionen vid beskattningen.
Pengarna får vara insatta
på skogskonto under högst en tioårsperiod.
Uppskovet får för närvarande
avse högst ett belopp motsvarande summan
av 60 procent av köpeskilling för
upplåtelse av avverkningsrätt och 40
procent om man själv eller med lejd
arbetskraft förädlar varan och levererar
den vid någon bilväg, flottled eller
dylikt.

När det gäller den senare punkten
får man redan nu i praktiken sätta

in hela rotnettot, eftersom detta knappast
är mer än 40 procent av en upparbetad
vara. Här finns ingen anledning
att gå upp till 50 procent. Rotnettot för
massaved och timmer blir sällan högre
än 40 procent.

Höjningen av insättningen från 60 till
80 procent gäller en magasinerad skatteskuld.
Det är alltså inte fråga om tillväxt
i framtiden; den får man avdrag
för genom skogens minskade ingångsvärde.
Det är alltså inte detta frågan
gäller, utan det är den latenta skatteskuld
som uppstått genom att man icke
tidigare tagit ut tillväxten. Man vill alltså
skjuta upp denna skatteskuld genom
att sätta in 80 respektive 60 procent av
den på skogskonto. Skillnaden utgör 20
procent. Frågan gäller alltså om en tidigare
skatteskuld skall få delas upp på
detta sätt, och detta är en mycket liten
fråga i jämförelse med skogsbeskattningsområdet
i övrigt.

Jag finner, herr talman, ingen anledning
till ändring av mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Lundström
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. in.

efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
53 punkten B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Milsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 60.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten C.

Vidkommande punkten D, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
53 punkten D, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Karl,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 59.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten E
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Lundström m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
53 punkten E, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Ang. realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej —■ 60.

Ang. realisationsvinstbeskattningen av
aktier m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 56, med anledning av
motioner angående realisationsvinstbeskattningen
av aktier m. m.

I detta betänkande hade bevillningsutskottet
behandlat

1) de likalydande motionerna 1:61,
av herrar Yngve Nilsson och Strandberg,
samt II: 68, av herr Lothigius,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära en utredning i enlighet med de
i motionerna angivna riktlinjerna rörande
utformningen av beskattningen
vid avyttring av aktier och därmed
jämförliga värdepapper enligt 35 § 3
mom. kommunalskattelagen;

2) de likalydande motionerna I: 75,
av herr Lindblad, och II: 88, av herr
Ahlmark, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära,
att en utredning snarast tillsattes
för att samordna skilda former av kapitalvinstbeskattning
samt undersöka
möjligheten och lämpligheten av ett
ytterligare närmande mellan kapitalvinstbeskattning
och inkomstbeskattning; -

3) de likalydande motionerna 1:79,
av herr T istad, och II: 91, av herr Larsson
i Umeå, i vilka motioner yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle begära förslag till sådan
ändring av gällande bestämmelser om
beskattning av realisationsvinst, att
uppskov med beskattning under viss
tid finge åtnjutas för realisationsvinst
vid av ägarens flyttning till annan ort
föranledd försäljning av en- eller tvåfamilj
sfastighet, avsedd huvudsakligen
som bostad åt ägaren, i det fall denne
avsåge att på den nya bostadsorten
förvärva liknande bostadsfastighet;

4) de likalydande motionerna 1:277,
av herr Werner, och II: 306, av herr
Hermansson in. fl., vari hemställts,

a) att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära utredning
och förslag om skärpning av aktievinst-
och markvärdebeskattningen,
samt

b) att riksdagen måtte besluta, att

35 § 3 mom. kommunalskattelagen

skulle erhålla i motionerna angiven
lydelse, vilket förslag avsåge, att den
procentsats som gällde för beskattning
av vinst vid försäljning av aktier och
värdepapper, vilka innehafts minst fem
år, skulle höjas från 10 till 15;

5) de likalydande motionerna I: 329,
av herr Nils Nilsson, och II: 371, av
herr Grebäck m. fl., i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle begära översyn av
reglerna om realisationsvinstbeskattning
såvitt avsåge mindre obebyggda
jordbruks- och skogsfastigheter i enlighet
med vad i motionerna anförts;

6) de likalydande motionerna 1:697,
av herrar Karl Pettersson och Svenungsson,
samt II: 805, av herr Larsson
i Norderön in. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära förslag till sådan
ändring av realisationsvinstbeskattningen,
att försäljningen av mark för
jordbruks- eller skogsbruksrationalisering
undantoges från realisationsvinstbeskattning
i de fall, då fastighetens

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Ang. realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

åbyggnader vore undantagna för bostad
åt säljaren.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) beträffande en allmän översyn av
realisationsvinstbeskattningen

att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:61 och 11:68,

2) motionerna 1:75 och 11:88;

B) beträffande höjd beskattning av
realisationsvinster

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 277 och II: 306;

C) beträffande realisationsvinstbeskattning
av fastighetsförsäljning i rationaliseringssyfte att

riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:329 och 11:371,

2) motionerna 1:697 och 11:805;

D) beträffande uppskov med realisationsvinstbeskattning
vid fastighetsförsäljning att

riksdagen måtte avslå motionerna
I: 79 och II: 91.

Reservationer hade avgivits

beträffande en allmän översyn av realisationsvinstbeskattningen 1)

av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp), Magnusson
i Borås (m), Sundkvist (ep) och Josefson
i Arrie (ep), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen icke måtte biträda
avslagsyrkandet under punkten A 1 i
utskottets hemställan utan i stället, med
bifall till motionerna 1:61 och 11:68,
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
rörande utformningen av beskattningen
vid avyttring av aktier och
därmed jämförliga värdepapper enligt
35 § 3 mom. kommunalskattelagen;

beträffande realisationsvinstbeskattning
av fastighetsförsäljning i rationaliseringssyfte 2)

av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Ja -

cobsson (m), Tistad (fp), Magnusson
i Borås (m), Sundkvist (ep) och Josefson
i Arrie (ep), vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
icke måtte biträda avslagsyrkandet under
punkterna G 1 och 2 i utskottets
hemställan utan i stället, med anledning
av motionerna 1:329 och 11:371
samt 1:697 och 11:805, i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära utredning av reglerna
rörande realisationsvinstbeskattning
vid avyttring av fastighet i syfte
att underlätta sådana försäljningar
som skedde i rationaliseringssyfte;

beträffande uppskov med realisationsvinstbeskattning
vid fastighetsförsäljning 3)

av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp), Magnusson
i Borås (in), Sundkvist (ep) och Josefson
i Arrie (ep), vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
icke måtte biträda avslagsyrkandet under
punkten D i utskottets hemställan
utan i stället, med bifall till motionerna
1:79 och 11:91, i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förslag till sådan
ändring av gällande bestämmelser om
beskattning av realisationsvinst, att
uppskov med beskattning under viss
tid finge åtnjutas för realisationsvinst
vid av ägarens flyttning till annan ort
föranledd försäljning av en- eller tvåfamiljsfastighet,
avsedd huvudsakligen
som bostad åt ägaren, i det fall denne
avsåge att på den nya bostadsorten förvärva
liknande bostadsfastighet.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 56 behandlar — för den
delen med stor omsorg — ett ämne som
tidigare visat sig vara ganska kontroversiellt
nämligen realisationsvinstbeskattningen.
De motioner som föreligger
från oppositionshåll har gått ut på en
allmän översyn av bestämmelserna om
vinst vid aktieförsäljning respektive en
samordning av skilda former av kapital -

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Ang. realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

vinstbeskattning. Motionärerna vill med
andra ord ha en gemensam översyn av
aktievinst- och markvärdebeskattningen.

Bevillningsutskottets majoritet har
ställt sig avvisande till motionerna trots
att utskottet såväl 1966 som 1967 vid
behandlingen av de propositioner, som
innehöll förslagen till de nya bestämmelserna
för beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av aktier och
fastigheter, starkt underströk nödvändigheten
av att dessa regler blev föremål
för överarbetning och samordning
med vissa andra väntade förslag från
aktiefondsutredningen, skogsskattekommittén
och kapitalskatteutredningen.
Även departementschefen har understrukit
behovet av en sådan samordning.

Betänkanden föreligger nu från aktiefondsutredningen
och skogsskattekommittén,
och betänkande väntas inom
kort också från kapitalskatteutredningen.
Ur denna synpunkt borde det alltså
vara grönt ljus för den utlovade samordningen,
men bevillningsutskottets
majoritet anser t3''dligen att tiden ännu
inte är mogen. Man vill ha längre tids
erfarenheter och yrkar avslag. Reservationer
föreligger på tre punkter.

Bestämmelserna på detta område ter
sig onekligen som ett ganska brokigt
lapptäckte, skulle jag vilja säga, där
de enskilda bitarna inte passar till varandra
och ännu mindre passar in i helhetsbilden.
Lagstiftningen om beskattning
av realisationsvinster vid försäljning
av aktier var från början tekniskt
mycket misslyckad. Vi hade en stor debatt
om detta när beslut fattades. Syftet
var ju att »klippa till» de stora vinsterna,
men i realiteten har skatten blivit
en omsättningsskatt som ofta träffar
rent fiktiva vinster — ja, rent av
förluster — därför att det i praktiken i
många fall visat sig omöjligt att styrka
inköpsvärdena. Det senaste året har utvecklingen
på börsen varit sådan att aktieägarna
inte haft någon anledning att
rosa marknaden. På många försäljning -

ar har vederbörande trots förlustaffärer
kommit att inkomstbeskattas för
10 procent av försäljningssumman, med
visst avdrag. Till den dåliga tekniska
lösningen kommer att någon kompensation
inte ges för penningvärdeförsämringen.
Detta om aktievinstbeskattningen.

Beträffande fastigheterna begärs i
reservation 2 utredning av reglerna
vid avyttring av fastigheter med ändamål
att Underlätta sådana försäljningar
som sker i rationaliseringssyfte.
Med tanke på jordbrukspolitiken, där
syftet ju är att åstadkomma mera produktiva
enheter, finner reservanterna
det rimligt att statsmakterna på beskattningsområdet
tillämpar en linje som någorlunda
överensstämmer med den allmänna
jordbrukspolitiken. Den ena
handen måste veta vad den andra gör.

Reservationen vid punkt 3 tar sikte
på ett kärt stridsämne. Den gäller ett
ämne som vi har behandlat många
gånger, nämligen om beskattningen av
egnahem och liknande, dvs. en- och tvåfamiljshus
som används till bostad av
ägaren. Reservationen går ut på en
skrivelse till Kungl. Maj:t om sådan
ändring av bestämmelserna att uppskov
med beskattningen för realisationsvinst
under viss tid medges vid ägarens förflyttning
till annan ort. För människor
som blivit arbetslösa i hemorten och
därför måste söka arbete på annan ort
— och fått sådant arbete — är det ett
bekymmer, om de måste betala skatt
på den redovisade realisationsvinsten
när de säljer sina gamla hus, även om
de får betala en mycket större köpeskilling
— rent av ett överpris — för
den fastighet de skaffar sig på den nya
bosättningsorten. Skattefrågan utgör
här ett visst hinder för omställningen.
Vi vill ha en ändring i denna del. Särskilt
vill jag hänvisa till att vederbörande
här ofta står mer eller mindre i
en tvångssituation.

Herr talman! Jag j^rkar bifall till
samtliga tre reservationer, vilka undertecknats
av representanterna för mode -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Ang. realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

rata samlingspartiet, folkpartiet och
centerpartiet med herr Lundström som
första namn.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
har tämligen utförligt redogjort för de
invändningar som reservanterna har att
göra mot aktievinstbeskattningen. Denna
är snarare en skatt på omsättning av
aktier än en skatt på vinst vid överlåtande
av aktier. Den verkar också i
vissa fall på ett sätt som strider mot
vanligen tillämpade beskattningsprinciper.
Vinster på aktier som har stigit relativt
litet i värde, förutsatt likväl att
värdestegringen är större än 5 procent,
drabbas nämligen proportionsvis hårdare
av skatten än aktier med stor värdestegring,
vilket är en ganska betänklig
sak hos en skatt, som avser att beskatta
vinsten.

Jag skall inte längre uppehålla mig
vid aktiebeskattningen utan skall i stället
säga några ord om det problem som
behandlas i reservation nr 2. Det har,
som herr Gösta Jacobsson påpekade, visat
sig att den nya markvinstbeskattningen
i vissa fall försvårar möjligheterna
för lantbruksnämnderna att förvärva
jordbruks- och skogsmark i rationaliseringssyfte.
När det blir fråga om att inköpa
en gård för sådant ändamål vill
ägaren ofta behålla mangårdsbyggnaden
som bostad för sig och sin familj.
Resten av gården vill han däremot överlåta
till lantbruksnämnden. Men i och
med att det inte finns några byggnader
på den delen av gården får ägaren vid
beräkningen av den beskattningsbara
realisationsvinsten inte tillgodogöra sig
det avdrag på 3 000 kronor per år som
erhålles för bebyggd fastighet. Därmed
blir ingångsvärdet ofta så lågt att skattepliktig
vinst uppstår. Av den anledningen
är många jordbrukare obenägna
att sälja mark till lantbruksnämnderna.

Detta är i korthet det problem som
behandlas i reservation 2. Vi tycker att
realisationsvinstbeskattningen i dessa

fall har verkningar som inte var åsyftade
när den nya markvinstbeskattningen
infördes, och vi föreslår därför att riksdagen
skall skriva till Kungl. Maj:t och
begära utredning av frågan.

Reglerna om realisationsvinstbeskattning
vid försäljning av fastigheter är så
utformade att egnahem i regel inte drabbas
av någon realisationsvinstskatt om
säljaren har innehaft fastigheten i mer
än två år. Det kan emellertid förekomma
fall då speciella omständigheter,
t. ex. ett lågt ingångsvärde, leder till beskattning.
I sådana fall kan en egnahemsägare,
som av sysselsättningsskäl
måste eller finner sig föranlåten att flytta
till annan ort och i samband därmed
säljer sin fastighet på den gamla bostadsorten,
komma i en ogynnsam ställning
och få det bekymmersamt. I de
flesta fall är hans enda möjlighet att
ordna bostadsfrågan på den nya orten
att köpa en ny fastighet där. Denna
fastighet är i regel betydligt dyrare än
den han har sålt och kräver merendels
en stor kontantinsats. För att klara den
behöver han alla de kontanter han fick
när han sålde den gamla fastigheten.
Men han kan inte använda alla, ty han
måste spara en del till skatten på realisationsvinsten.

Vi tycker att den som flyttar i sådana
fall bör kunna få uppskov med
att betala skatten på vinsten på den
gamla fastigheten och så att säga låta
den vinsten gå i ny räkning på den fastighet
som han förvärvat på den nya bostadsorten.
Det är alltså inte a priori
fråga om skattebefrielse utan om ett
uppskov med beskattningen, vilket i
sinom tid — beroende på omständigheterna
— kan leda till att skatten kommer
att utgå helt eller delvis men också
till att skatten kvittas i den avräkning
som sker när den nya fastigheten en
gång kommer att säljas.

Av de remissmyndigheter som yttrade
sig över 1963 års markvärdekommittés
förslag uttalade sig Kooperativa förbundet
och Näringslivets skattedelegation
för att en egnahemsägare, som i sam -

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Ansr. realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

band med byte av anställning tvingas
flytta från en ort till en annan, borde
få uppskov med beskattningen på det
sätt som jag nyss beskrivit.

Reservanterna tycker inte att det
finns anledning att begränsa uppskovsrätten
till fall då vederbörande är i
■verklig mening tvingad att flytta. I
praktiken är det nämligen ofta svårt att
avgöra om en tvångssituation verkligen
föreligger. Förhållandena på arbetsmarknaden
är ofta sådana, att bakom
en till synes frivillig flyttning kan ligga
ett faktiskt tvång.

Vi föreslår att riksdagen hos Kungl.
Maj :t begär förslag till bestämmelser i
ämnet. Jag ber, herr talman, med detta
att få instämma i herr Gösta Jacobssons
yrkande om bifall till samtliga tre reservationer
som är fogade till utskottets
betänkande.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Det är för vårt parti
ingen ny fråga som tas upp i motionsparet
I: 277 och II: 306. Redan år 1959
tog C. H. Hermansson upp beskattningen
av kursvinsterna i några tidningsartiklar.
Jag vill erinra om att den socialdemokratiska
pressen den gången betecknade
kravet som »orealiserbart»
och närmast försökte att raljera bort
det. Så småningom kom det en utredning,
och när lagen trädde i kraft den
1 juli 1966 var det på flera håll man
kallade den »lex Hermansson».

Beslutet fick dock enligt vår mening
en otillfredsställande utformning. Av
det skälet har vi från vår sida väckt
föreliggande motion. I maj månad i år
kunde vi med tillfredsställelse konstatera
att en socaldemokratisk riksdagsman
i andra kammaren, herr Bergqvist,
efterlyste en skärpning av beskattningen
av kursstegringsvinster. Herr Bergqvist
noterade mycket riktigt att det här
rörde sig om arbetsfria inkomster av
typen kapitalvinster, som beskattas
många gånger lindrigare än inkomst av
arbete. Han tilläde: »Det borde inte vara
på det sättet.»

Nej, det ger vi honom rätt i. I sin
skriftserie »Utblick» påpekar det socialdemokratiska
ungdomsförbundet
samma sak. Efter att ha anfört ett exempel,
som går i samma riktning som
de vi anfört i vår motion, frågar SSU
i skriften »Uppslag för ökad jämlikhet»:
»Är detta tillfredsställande?» SSU
ger svaret: »Nej.»

Jag citerar vidare: »Vi kan aldrig acceptera
att människor på detta sätt gör
sig arbetsfria vinster. För dem som har
det bra är det ingen svårighet att ’spela
på börsen’. För folk i allmänhet finns
inte den chansen. De kan inte skuldsätta
sig. De kan inte ta några risker
att sätta familjens ekonomi på spel.
Dessutom får de antagligen heller inte
låna några pengar. De har inte tillräckligt
goda säkerheter. Den nuvarande aktievinstbeskattningen
ger, trots revisioner,
inget fullgott skydd mot sådana
här arbetsfria inkomster. Därför måste
beskattningen skärpas!»

Detta är precis samma sak som vi
har föreslagit i vår motion. Vi yrkar
där en höjning av procenttalet för beskattningen
av kursstegringsvinster
från 10 till 15 procent. Den skärpningen
anser vi befogad. Vi kan inte se att
det finns någon rimlig anlednig att avstå
från det.

I sitt svar till den socialdemokratiske
interpellanten herr Bergqvist i medkammaren
ställde finansministern i utsikt
att han skall ompröva aktievinstbeskattningen
när erforderliga erfarenheter
vunnits. Vad är det för erfarenheter
annat än ett sakligt bedömande
att dylika arbetsfria inkomster rimligen
bör beskattas hårdare och inte lindrigare
än vanliga inkomster?

För vår del finner vi inget fog föreligga
för en sådan inställning och från
den utgångspunkten underkänner vi
också utskottets åberopande av departementschefens
uttalande om att skjuta
frågan till en senare tidpunkt. Jag anser
att utskottet borde kunnat uttrycka
en egen ståndpunkt i själva sakfrågan.

Ur jämlikhetssynpunkt är den före -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Ang. realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

slagna skärpningen befogad. Även om
denna skattereform i och för sig inte
är av någon större statsfinansiell räckvidd
har den betydelse och det skulle
naturligtvis vara en rättmätig åtgärd
att genomföra den.

Herr talman! Beträffande markvärdebeskattningen
anförde vi redan år 1967
kritiska synpunkter. Vi ställde också
förslag om en skärpt beskattning. Vi
anser de vid det tillfället anförda kritiska
synpunkterna ännu mer berättigade
i dag. I vissa fall innebär det lagförslag
som antogs 1967 lättnader vid
beskattningen av vinster på vissa typer
av fastighetsförsäljningar jämfört med
dittills gällande lagstiftning. I propositionen
hette det då att man ville främja
tre syften. Man ville dels skärpa villkoren
för hugade markspekulanter, dels
öka utbudet av bostadsmark och dels
se till att dessa förslag inte drabbade
den vanliga egnahemsägaren.

Man vill självfallet komma åt de spekulativa
investeringarna. Men frågan
ställer sig annorlunda beträffande dem
som innehar fastigheter för att täcka
ett rimligt bostadsbehov. Vi vänder oss
inte alls emot att man genom den nuvarande
konstruktionen i lagen vill
skydda egnahemsägarna genom att ge
dem ett visst inflationsskydd, eftersom
de vid försäljning av egnahem erhållna
medlen vanligen skall användas för inköp
av en fastighet, som behövs för bostadsändamål.

Vi hävdade emellertid redan 1967 att
steget därifrån och till att ge markspekulanter
och andra stora markägare
fördelar i form av inflationsskydd är
mycket långt och enligt vår mening
mycket omotiverat. Vilka övriga inkomster
i vårt land är inflationsskyddade
i samband med en beskattning?
Om en löntagare erhåller kompensation
för dyrtiden får han skatta för den. Vi
vänder oss alltså inte i princip emot
ett inflationsskydd genom en indexmetod,
vare sig det gäller skatter eller sociala
bidrag, men markägarna kan

knappast sägas vara en sådan missgynnad
grupp som först och ensam bör
komma i fråga när det gäller en dylik
princip. Det kan finnas anledning att
erinra om att riksdagen vid flera tillfällen
har avslagit motioner om indexreglering
av barnbidragen.

Vi har i våra motioner hävdat att
samma principiella synpunkter som
kan anföras om beskattningen av vinster
på försäljningen av aktier också i
huvudsak gäller vid avyttring av mark.
Den snabbt fortgående markvärdestegringen
och de många negativa följderna
härav för samhället och medborgarna
— utom för de stora markägarna
och markspekulanterna — har utretts
och diskuterats i många årtionden. De
stigande markvärdena sammanhänger
till avgörande del med samhällets allmänna
utveckling och beror i många
fall helt på denna. Därför är genomgripande
åtgärder nödvändiga för att stoppa
markvärdestegringen respektive låta
vinsten av den komma samhället till
godo.

Nu tror inte vi att enbart markvärdebeskattningen
— vilken beskattningsform
man än väljer — löser problemet
med markspekulationen. Problemet kan
inte lösas enbart skattevägen. Vi har tidigare
hävdat att det fordras någon
form av prisreglering på mark, både
när det gäller de kommunala förköpen
och samhällelig expropriation av mark.
Vidare måste man garantera att samhället
får förstfödslorätt till mark som
är nödvändig för samhällsbebyggelse.
Vi har föreslagit att endast samhällsägd
mark skall få stadsplaneläggas.

Vi ser emellertid markvärdebeskattningen
som en rättvisefråga och anser
det därför vara befogat att frågan om
markvärdebeskattningen på nytt kommer
under prövning och löses på grundval
av principen att realiserade kapitalvinster
skall beskattas i samma utsträckning
som vanlig inkomst. För att
komma till den slutsatsen behöver man
inte, som utskottet invänder, invänta

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Ang. realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

mera erfarenheter av de nya bestämmelserna
om realisationsvinstbeskattning
och pågående utredningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 277 och IT: 306.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Av besättningen i kammaren
att döma tilldrar sig dessa frågor
inte större intresse än skogsdikning,
flottleder och omplantering av fruktträd,
och därför kan kanske också debatten
få bli lika kort som den föregående.

Betänkandet behandlar många motioner,
och man kan uppdela dem i två
grupper, en som gäller kapitalvinstbeskattning
och en som gäller realisationsvinstbeskattning.
Herr Gösta Jacobsson
underströk redan från början att utskottet
utförligt behandlat föreliggande
motioner. Jag hoppas att herr Jacobsson
inte menade att det är första gången
som utskottet gör det, ty bevillningsutskottet
har för vana att verkligen sakligt
och grundligt behandla föreliggande
material.

Låt mig ändå i anslutning till detta
säga att vi har ett sekretariat, som med
kunnighet, sakkännedom och även pedagogisk
förmåga hjälper oss att behandla
många rätt svåra skattetekniska
problem så att de kan bli förståeliga.
Egentligen skulle jag bara vilja hänvisa
till vad utskottet anför om dessa frågor,
ty någonting att tillägga utöver vad utskottet
har att säga beträffande de motioner
som nu föreligger finns inte.
Skall jag hålla på och referera vad utskottet
framhåller, är jag rädd att jag
från pedagogiska och andra synpunkter
fördärvar vad utskottet egentligen
har sagt. Därför tvingas jag att vara
mycket kortfattad.

I fråga om kapitalvinstbeskattningen
uttalade sig bevillningsutskottet 1966 i
anledning av en motion av •— vill jag
minnas — herr Ahlmark, som önskade
att man skulle försöka få någon likformighet
eller jämställdhet mellan kapital -

vinstbeskattning och vanlig inkomstbeskattning.
Utskottet uttalade sig positivt
för att man skall försöka sträva
dithän. Men herr Jacobsson sade att
det är svårt att lösa detta problem rent
tekniskt. Han tilläde dock att den nuvarande
utformningen av kapitalvinstbeskattningen
är det sämsta man kan
åstadkomma, så att nog borde man åtminstone
kunna få en förbättring.

Vi får väl se det, herr Jacobsson. En
del av dessa frågor har nämligen varit
föremål för utredning. Betänkanden
föreligger, de har avlämnats så sent som
innevarande år. En av de kanske viktigaste
utredningarna i sammanhanget,
kapitalskatteutredningen, har meddelat
att utredningen skall vara klar i slutet
av nästa år. Följaktligen skulle vi då
ha det utredningsmaterial som skulle
göra det möjligt för oss att verkställa
en mera allmän översyn av kapitalvinstbeskattningen.

Realisationsvinstbeskattningen är relativt
ny. Det är i år första gången som
den prövats i det praktiska taxeringsarbetet.
Den fick en utformning som var
mycket generös när det gäller vanliga
försäljningar av bebyggd fastighet,
framför allt villor. Det är ju heller ingen
som har yrkat på någon ändring av de
regler som då beslutades. Det nya är
att det nu föreligger yrkanden av herrar
Jacobsson och Tistad om ett uppskov
med beskattningen i den händelse det
mppstår en realisationsvinst. Motivet
härför skulle vara att det finns människor
som på grund av sysselsättningssvårigheter
tvingas lämna sina egnahem
och försöka skaffa sig bostad på den
nya anställningsorten. Som regel är det
väl tyvärr på det sättet att de egnahem
som dessa människor tvingas överge
ligger i sådana områden där man helt
enkelt förlorar på att sälja sin fastighet.
Någon vinst har dessa människor
ingen chans att få med hänsyn till de
mycket generösa regler som gäller
för realisationsvinstbeskattningen. Det
skulle i så fall gälla någon i Stockholmsområdet
eller kanske Malmöområdet el -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Ang. realisationsvinstbeskattningen av aktier m. in.

ler någon annan av de heta regionerna
som byter arbetsplats och flyttar ifrån
någon av dessa orter. Där är det möjligt
att det kan uppstå realisationsvinster
vid försäljning av en villa eller annan
bebyggd fastighet. Men om det i sådana
fall uppstår en realisationsvinst, då har
säljaren fått ett onormalt överpris på
grund av den situation som råder i
dessa områden.

Enligt mitt sätt att se är det bara i
rena undantagsfallen som man kan tänka
sig att det blir en realisationsvinst,
men i den mån det blir en sådan, så är
realisationsvinstbeskattningen också
befogad med hänsyn till det överpris
som då betalas.

Beträffande kravet på uppskov med
realisationsvinstbeskattningen säger utskottet
— och herr Jacobsson har ju betygat
den grundliga och sakliga behandling
som alltid utmärker utskottet
när det gäller sådana här ärenden — att
det inte går att lösa denna fråga från
skatteteknisk synpunkt. Det omdömet
får vi böja oss för.

Slutligen, herr talman, vill jag till herr
Werner bara anföra att när han har
talat om kapitalvinstbeskattning, där
motionskravet går ut på en skärpning
både när det gäller aktievinster och
markförsäljning, avser detta följaktligen
obebyggd fastighet. Detta är en fråga
som vi kanske får anledning återkomma
till. Efter vad som framgått av
pressen och i andra sammanhang avser
finansministern nästa år att förelägga
riksdagen ett skattepaket, som förmodligen
kommer att innehålla en hel rad
förslag om beskattning både på kapitalvinstsidan
och beträffande den vanliga
inkomstskatten.

Utskottet har inte funnit anledning
att tillmötesgå motionärerna i något avseende.
Herr Wärnberg hade åtminstone
den förmånen att kunna ge herr
Yngve Nilsson något som denne kunde
tacka för. Jag har inte kunnat säga något
som motionärerna eller reservanterna
kan ha anledning att tacka för. Men
jag yrkar, herr talman, ändå bifall till

bevillningsutskottets förslag på alla
punkter.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är mycket ledsen
över att jag inte kan framföra ett tack
till herr Einar Eriksson för vad han
nyss sade. Men jag vill lägga till rätta
några missförstånd.

Han gjorde gällande att jag skulle ha
sagt att aktievinstbeskattningen i dess
nuvarande utformning är den sämsta
tänkbara. Herr Einar Eriksson, så uttryckte
jag mig inte. Jag skulle inte
vilja utfärda ett så dåligt underbetyg åt
denna lagstiftning. Det finns nog värre
möjligheter. Vad jag menade var att den
utgör en teknisk lösning som är otillfredsställande
och får otillfredsställande
praktiska konsekvenser för aktiemarknaden.

Om jag fattade herr Eriksson rätt, så
menade han, liksom utskottsmajoriteten,
att en översyn kunde vara befogad, men
han ansåg att man skulle vänta. Skillnaden
mellan hans och min uppfattning
är att jag anser att den utlovade översynen
är angelägen och bör sättas i gång
med det snaraste. Aktievinstreglerna
har varit i kraft i tre år, och man har
under den tiden skaffat sig omfattande
erfarenheter. Fastighetsbeskattningen
bär visserligen varit i kraft endast ett
år, och erfarenheterna på det området
är kanske därför inte så stora. Samordningsproblemet
kvarstår i alla fall,
men de vunna erfarenheterna borde nog
räcka ganska väl för att ta itu med det.

Sedan några ord till herr Werner.
Han drog fram jämlikhetssynpunkten
och gjorde nära nog gällande att de som
gjorde realisationsvinster slapp mycket
billigt undan, om de över huvud taget
beskattades. Jag vill, herr Werner, stryka
under att vi har en mycket hård realisationsvinstbeskattning.
Den måste
också ses i belysning av det faktum att
vi har en mycket hård inkomst- och
förmögenhetsbeskattning. Lagstiftning -

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Ang. realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

en på skatteområdet måste, enligt min
mening, slå vakt om kapitalbildningen
och sparandet. Eu alltför hård beskattning
motverkar den kapitalbildning som
är nödvändig för att produktionsapparaten
skall kunna byggas ut och rationaliseras.
Annars försvinner den produktivitetstillväxt
som behövs för att
medge standardökning och full sysselsättning.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag lägger mig kanske
till synes något ovidkommande i denna
debatt, men jag har ett behov av
att inför denna kammare meddela att
jag vid den kommande voteringen i varje
fall icke kan biträda reservation 2
sådan den här föreligger.

Motiveringen är följande — och jag
kan där fatta mig kort. En skatt, och inte
minst realisationsvinstbeskattningen,
bör vara konkurrensneutral visavi olika
köparkategorier. Motionärernas önskemål
leder inte fram till en sådan situation.
Motionerna I: 697 och II: 805 —-innehållet i motionerna I: 329 och II:
371 är väl ungefär detsamma — utmynnar,
såsom framgår av s. 20 i utskottsbetänkandet,
i yrkandet att »från realisationsvinstbeskattning
skall undantas
försäljning av mark för jordbruks- eller
skogsbruksrationalisering i sådana fall,
då fastighets byggnad är undantagen
som bostad åt säljaren». Utskottet tillägger:
»Motiveringen för yrkandena är i
huvudsak densamma. Motionärerna menar
att beskattningsreglerna i sin nuvarande
utformning försvårar vissa försäljningar
i rationaliseringssyfte.»

Jag nämnde att en skatt bör vara konkurrensneutral,
och det vidhåller jag.
Nu går det för övrigt, herr talman, inte
att frikoppla denna fråga som en ren
skattefråga från jordbruksrationaliseringsfrågan.
Här finns ett samband och
återverkningarna kan inte förbises. Om
vi skall stödja en viss utveckling — och
det har statsmakterna gått in för —
skall det ske via ett direkt stöd. Avgö -

rande för huruvida ett jordbruk skall
rationaliseras bort och läggas till ett
annat jordbruk får icke vara den skattesituation
som säljaren befinner sig i.

Jag vill inför kammaren exemplifiera
vad ett bifall till motionärernas krav
skulle innebära. Frågan huruvida två
gårdar skall läggas samman kommer då
att i realiteten avgöras icke av huruvida
en sådan sammanläggning i och för
sig är lämplig, utan av huruvida säljaren
har en skatteskuld till staten eller
icke. Har han ingen skatteskuld så kan
han, om gården är bärig, sälja den till
en spekulant som skall driva och bebo
den. Har ägaren en skatteskuld, blir det
fördelaktigare för honom att sälja gården
för sammanläggning med en annan
gård, oavsett om detta i och för sig är
lämpligt eller icke, ty enligt motionärerna
skulle han då vara befriad från
att erlägga realisationsvinstskatt.

Jag kan, herr talman, icke anse att
vi bör styra jordbruksrationaliseringen
skattevägen. I den mån stöd skall ges
på detta område, bör det vara via bidrag
som avvägs i varje särskilt fall.
Ett system som redan är introducerat
och som vi har mekanism för i lantbruksnämnderna.

Jag kan heller icke finna påståendet
riktigt att det nuvarande förhållandet
hindrar angelägna sammanläggningar.
Det är undantagslöst så att en jordbrukare
vid köp av en gård för sammanläggning
kan betala det högsta priset.

Dessutom står det klart att de 3 000
kronor som åberopats — dvs. schablonavdraget
för byggnaderna — det beloppet
har vederbörande säljare alltid
kvar att tillgodogöra sig när han slutligen
avyttrar den bostadsfastighet som
han behöll vid försäljningen av jorden.

Herr talman! Jag har med detta velat
redovisa motiven för min röstning vid
den kommande voteringen.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Bara helt kort till herr
Gösta Jacobsson: Utgångspunkten för

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Ang. realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

den diskussion jag för om aktievinstbeskattningens
höjd är att den enligt vår
mening i princip bör vara sådan att
kapitalvinster skall beskattas i samma
utsträckning som vanliga inkomster.
Det sker också under de två första åren
av innehavet, och några grundade skäl
till att avsteg från den principen skall
göras vid försäljning av aktier m. m.
efter längre tids innehav har inte framförts.

Vad gäller markvärdebeskattning kräver
allt fler medborgargrupper att någonting
göres emot de oförtjänta vinster
på markvärdestegringar som ägarna
för det mesta inte gjort någonting för
utan som huvudsakligen beror på samhälleliga
åtgärder. Inte minst för de
stora löntagargrupperna känns det naturligtvis
stötande ur rättvisesynpunkt
att arbetsfria inkomster av detta slag
beskattas lindrigare än vanliga inkomster,
som ju beskattas ända till sista inkomstkronan.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Kristianssons inlägg vill jag bara säga
att den utredning som vi begär givetvis
är avsedd att bli förutsättningslös. Vi
utgår ifrån att utredningen tar hänsyn
till att beskattningen bör vara konkurrensneutral
och att man uppmärksammar
den inverkan på jordbruksrationaliseringen
som ändrade regler här kan
innebära.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Vi är säkerligen överens,
herr Jacobsson och jag, om att
man skall sträva efter en samordning
mellan kapitalvinstbeskattning och inkomstbeskattning.
Men vi kommer säkert
att bli väldigt oense när det gäller
våra politiska värderingar, framför
allt beträffande fördelningsproblemen
i den samordningen. Men rent
skattetekniskt är vi överens.

Herr Yngve Nilsson tackade herr

Wärnberg för god hjälp. Jag är nu i
den situationen att jag för min del kan
tacka herr Kristiansson för god hjälp i
kampen mot oppositionen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A i, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
56 punkten A 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Ang. realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 56.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i punkten A 2.

Vidare gjordes enligt de rörande
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
-hemställan samt vidare på bifall
till motionerna I: 277 och II: 306; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet3med de angående punkten C
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Lundström m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
56 punkten C, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende å punkten D, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
56 punkten D, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —66;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Om översyn av vissa avdragsregler

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 57, med anledning av
motioner om översyn av vissa avdragsregler
i kommunalskattelagen.

I de likalydande motionerna I: 129,
av herr Schött, och II: 238, av herr
Thylén, hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
skyndsam översyn och förslag till
ändring av 25 § 3 mom., 32 § 3 mom.,
33 § 2 inom., 35 § 3 mom., 39 § 3 mom.
och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
samt 37 § 1 mom. taxeringsförordningen.

Motionärernas förslag innebar bland
annat en översyn av vissa avdrag i
kommunalskattelagen. De avdrag motionärerna
åsyftade vore det extra avdraget
om 200 kronor vid den schablonmässiga
beräkningen av inkomst
av en- och tvåfamilj sfastigheter, schablonavdraget
om 100 kronor i inkomstkällan
tjänst, 500-kronorsavdraget vid
schablonberäkning av realisationsvinst
på aktier och andra värdepapper, sparavdraget
om 400 kronor för ensamstående
och 800 kronor för gifta i inkomstkällan
kapital och schablonavdraget
för frivilliga försäkringar, vilket
uppginge till 250 kronor för ensamstående
och 500 kronor för gifta.

4 Första kammarens protokoll 1969. Nr 35

Om översyn av vissa avdragsregler

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:129 och 11:238.

Reservation hade anförts av herrar
Yngve Nilsson (m), Gösta Jacobsson
(in) och Magnusson i Borås (m), vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 129 och II: 238 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära
skyndsam översyn och förslag till ändring
av 25 § 3 mom., 32 § 3 mom., 33 §
2 mom., 35 § 3 mom., 39 § 3 mom. och
46 § 2 mom. fjärde stycket kommunalskattelagen
samt 37 § 1 mom. taxeringsförordningen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 57 behandlar frågan
om nollställning av vissa avdrag enligt
kommunalskattelagen, eller bättre
uttryckt: en anpassning av dessa avdrag
efter ett förändrat penningvärde.

Det gäller här flera avdrag. Ett av
dem är det extra avdraget om 200 kronor
vid den schablonmässiga beräkningen
av inkomst för fysisk person
som är bosatt i sin fastighet. Avdraget
infördes 1957. 1957 års krona är i dag
värd 69 öre. En uppräkning med 30
procent skulle här alltså vara motiverad.
En sådan är så mycket mera befogad,
menar reservanterna, som avdraget
i fråga infördes med tanke på de
väntade höjningarna av taxeringsvärdena
vid 1957 års allmänna fastighetstaxering.
Vi står nu inför en liknande
situation vid 1970 års allmänna fastighetstaxering,
då vi också har att
vänta en ganska betydande höjning av
taxeringsvärdena för fastigheter — det
har talats om eu höjning med upp till
50 procent.

Ett annat avdrag som här avses är
schablonavdraget på 100 kronor för
kostnader för tjänsteintäktens förvärvande.

Ytterligare ett liknande avdrag är

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om översyn av vissa avdragsregler
schablonavdraget på 500 kronor vid
realisationsvinstbeskattningen av aktier,
vilket vi nyss har behandlat och som
har ett sparfrämjande syfte.

Ett liknande syfte har beträffande
inkomstkällan kapital de skattefria bottenbeloppen
på 400 kronor för ensamstående
och 800 kronor för äkta makar,
fastställda år 1961. 1961 års krona är
nu värd 77 öre. Här kan det alltså vara
tal om en höjning med 20 procent.

Vidare har vi försäkringsavdragen på
250 kronor för ensamstående och 500
kronor för äkta makar, fastställda år
1963.

Det finns även en beloppsgräns för
naturaförmåner samt ett par andra liknande
avdrag som jag här inte skall gå
närmare in på.

Reservanterna kallar dessa avdrag
för »de många människornas avdrag»,
vilket är rätt. Man kan också tala om
den lille inkomsttagarens avdrag. Dessa
avdrag har betydelse inte minst för
låglönegrupperna. Detta gäller även beträffande
kommunalskatten. En anpassning
med hänsyn till penningvärdeförsämringen
skulle här vara mycket värdefull
och skulle stimulera sparandet.
Bevillningsutskottets majoritet har gått
emot motionerna och bl. a. hänvisat
till att den begärda nollställningen skulle
försvåra en framtida övergång till
definitiv källskatt. Det låter sig säga
om avdragen som sådana — jag medger
det —- men man kan fråga sig om övergången
försvåras av att avdragen t. ex.
genomgående höjes med 20—30 procent.
Knappast.

Reservanterna har endast begärt en
översyn av hithörande regler. Den kan
lämpligen äga rum i samband med den
aviserade skattereformen. Det måste ju
vara en ganska enkel match att göra
denna översyn.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
av herr Yngve Nilsson m. fl.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Såsom motionär i detta
ärende ber jag att få säga några ord.

Med hänsyn till herr Gösta Jacobssons
anförande kan jag fatta mig mycket
kort.

I motionerna har erinrats om att
kommunalskattelagen innehåller bestämmelser
om vissa avdrag som berör
det stora antalet skattskyldiga och som
genom den fortgående penningvärdeförsämringen
har minskat i betydelse för
dem. Detta är anledningen till att motionärerna
har hemställt att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skall begära en skyndsam
översyn av bestämmelserna i fråga
om dessa avdrag. Utskottet har utan
tvekan rätt i att motiven för de aktuella
avdragen i vissa fall har varit olika.
Endast en mindre lyckad formulering
av motionen kan ge sken av annan uppfattning
hos motionärerna. Det väsentliga
är att samtliga ifrågavarande avdrag
genom penningvärdets försämring
har minskat i värde för den skattskyldige
och att de därför borde uppräknas.

Det är inte utan förvåning som man
tar del av utskottets motivering för
yrkandet om avslag på motionerna.

Som första skäl mot ett bifall anföres
att de av motionärerna aktualiserade
avdragsbestämmelserna berör så gott
som samtliga skattskyldiga och att en
generell uppräkning — även en mindre
betydande sådan — därför kan antas
komma att medföra visst skattebortfall
för stat och kommun. Såvitt jag förstår,
bör just den omständigheten att så
många skattskyldiga berörs tala för bifall
till förslaget om en översyn.

Som skäl nr 2 mot bifall anges att ett
sådant till följd av progressiviteten vid
den statliga beskattningen skulle gynna
större inkomsttagare mer än andra. Resonemanget
känns igen, men härtill är
ju endast att erinra om att vårt skattesystem
är uppbyggt på det sättet. Många
skulle vara glada, om vi hade en mindre
skärpt progressivitet, men så är nu
inte fallet.

Som skäl nr 3 anförs att en generell
höjning av schablonavdragen, såvitt
utskottet kan bedöma, är ägnad att för -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

svåra genomförandet av en definitiv
källskatt. I likhet med herr Jacobsson
vill jag framhålla att det kan ju inte
vara avdragens storlek som här kan innebära
en försvåring.

Herr talman! Jag vill än en gång understryka
att det förslag som framförts
i motionerna avser det stora flertalet
skattskyldiga. Jag tror att utskottet underskattar
förslagets betydelse för normala
inkomsttagare, och jag beklagar
att utskottet inte velat gå med på förslaget,
som ju endast innebär en översyn
av frågan. En sådan skulle kunna
ge en ordentlig belysning av problemet
och borde kunna ske snabbt.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Alla beklagar vi ju penningvärdeförsämringen,
men frågan är
naturligtvis om man med hänvisning till
den skall, som herr Jacobsson sade,
nollställa alla de här avdragen. Det kan
tänkas att avdragsfloran är för yvig.

En numera avgången aktad ledamot
av denna kammare, herr Spetz, avslutade
sitt mångåriga riksdagsledamotskap
med att väcka en motion om inskränkningar
i fråga om alla dessa avdrag, och
han talade för motionen, trots att han
blev ensam om sin ståndpunkt. Han
hade stor erfarenhet från taxeringsarbetet,
och han motiverade sitt yrkande
med att dessa avdrag bara försvårar
taxeringsarbetet och inte är så värdefulla
för medborgarna i allmänhet som
man föreställer sig. Så skulle man kortfattat
kunna uttrycka saken även när
det gäller de motioner som nu behandlas.
Det är inte alldeles säkert att det
är de många skattebetalarna som får
förmånerna, något som emellertid herr
Schött tryckte särskilt på. Vi har ju en
progressiv statlig beskattning, och i den
mån avdrag medges så blir det ofrånkomligen
på det sättet att de som har
stora inkomster får favörerna.

De många medborgarna, sade herr

Om översyn av vissa avdragsregler
Schött vidare, har förmån av de här
avdragen, och därför är det angeläget
att se til! att avdragen behåller sitt realvärde.
Månntro att det är riktigt, herr
Schött? Jag har skaffat in en uppgift
om hur det ligger till i fråga om försäkringsavdraget.
Av nära 5 miljoner
taxerade är det 325 000 som utnyttjar
detta avdrag — därav 140 000 som
utnyttjar avdrag på 250 kronor och
185 000 som utnyttjar avdraget helt, dvs.
drar av 500 kronor. Vad säger de siffrorna
oss? Jo, att det i regel är människor
med stora inkomster som är angelägna
om att utnyttja försäkringsavdraget.
Och det är väl inget förvånande
i det. Det är en laglig rätt att göra
avdrag, men det är så få som orkar
med att skaffa sig så stora försäkringar
att de kan utnyttja hela avdraget. Är
det då rättvist, herrar motionärer, att
höja försäkringsavdraget? Jag tror
knappast man kan påstå det. Det slår
med andra ord fel.

Jag har den uppfattningen, som utskottet
har gett uttryck för, att dessa
avdrag inte rättar till någonting i vår
beskattning, och därför skall vi sträva
efter att få bort så många av dem som
möjligt. Det skulle vi få, om vi finge
uppleva den dag då en definitiv källskatt
kunde införas. Jag kommer nog
inte att uppleva den dagen som riksdagsman.
Jag har uttryckt den meningen
många gånger att mycket besvär och
en hel del felaktigheter skulle undvikas,
om enkla schabloner kunde tillämpas
och dessutom flertalet av dessa avdrag
kunde slopas. Jag tror att det är
framtidens melodi när det gäller vårt
skattesystem.

Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Penningvärdeförsämringen
har medfört en automatisk skattehöjning
över hela linjen — vi kan
inte komma ifrån det. Är det då orimligt,
herr John Ericsson, att de avdrag,

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om översyn av vissa avdragsregler
som faktiskt finns, anpassas på sådant
sätt att de korresponderar med skattehöjningen,
så att relationen melian
skattesatserna och avdragen någorlunda
bibehålls?

Det är klart att man kan resonera
om rättvisa och se rättvisan på olika
sätt. Men det finns ingen anledning att
dra in den saken i detta sammanhang.
Det är inte så att de stora inkomsttagarna
gynnas, tvärtom. Här borde det
vara fråga om en viss automatik. Avdragens
realvärde bör bibehållas. Vilka
skattskyldigkategorier som gör avdragen
är av mera underordnad betydelse.
Jag är emellertid inte främmande för
att försäkringsavdragen kan bedömas
på annat sätt. Jag medger att det är
speciella kategorier, som tar försäkringar
av sådant slag och därigenom
utnyttjar avdragsrätten. Jag tycker dock
inte att det förhållandet bör utesluta
det önskvärda i att relationen mellan
skatt och avdrag bibehålies. Annars blir
det en skattehöjning så att säga bakvägen.

Herr SCHÖTT (m) kort genmäle:

Herr talman! Även jag minns herr
Spetz med glädje. Det var en hedersman,
och han var synnerligen intresserad
av just skatteärenden. Men av
hans samtliga anföranden i denna
kammare tycker jag framgick att han
önskade att skatten icke skulle vara
onödigt hög. Enligt hans mening skulle
de förändringar i skattesystemet som
kunde vidtagas inte innebära någon
höjning av skatten.

Som herr Jacobsson säger är dock situationen
den, att om någon justering
av nu gällande avdrag inte vidtages så
innebär det en automatisk skatteskärpning.

Det var mycket intressanta siffror
som bevillningsutskottets ärade herr
ordförande presenterade nyss. Jag är
säker på att en utredning sådan som
den vi har begärt skulle ge en allsidig
belysning av de problem som vi nu

diskuterar. Jag beklagar att man vill
motsätta sig en sådan utredning. Den
kanske ger vid handen att samtliga dessa
avdrag inte bör höjas. Vad vi begär
är en utredning av hela problematiken.
Det framstår för mig som naturligt att
en avdragshöjning genomförs i vissa
fall för att en direkt skattehöjning skall
kunna undvikas.

Än en gång ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker att det var
klädsamt att herr Gösta Jacobsson erkände
att det kan vara tveksamt om
man skall höja försäkringsavdragen.
Också herr Schött instämmer i att en
översyn kanske inte bör leda till detta.

Om man talar om rättvisa i beskattningen
kan man enligt min mening inte
bortse från att en skattereform har
aviserats till nästa år. Den kommer, såvitt
jag begriper, att innefatta även en
justering av skatteskalorna. Där finns
ett effektivt instrument för att nå största
möjliga rättvisa.

Till herr Schött — som är verksam
nära taxeringsarbetet — vill jag säga
att det väl bör vara en lättnad att
komma bort från alla de småavdrag
som vi nu har i vårt skattesystem. De
tjänar inte något förnuftigt syfte, om
vi riktigt tänker efter. Kapitalavdraget
är visserligen ett sparavdrag och har
ett speciellt syfte. Men sedan blir det
ytterst fråga om avvägning av själva
skattebeloppen. Jag anser att vi skall
hålla fast vid att vi inte vill ha krångligare
regler därvidlag. Vi kommer
aldrig ifrån krångel, men vi skall akta
oss för att medvetet utöka dessa regier
och konservera dem.

När vi dels står inför en utredning
om definitiv källskatt och dels har fått
ett allmänt besked om att det blir en
stor skattereform nästa år tycker inte
jag, herrar motionärer, att riksdagen i
dag skall skriva till Kungl. Maj:t och

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

hemställa om ytterligare utredningar.
Kungl. Maj:t måste självfallet ta hänsyn
till de föreliggande omständigheterna
och därvid bl. a. beakta penningvärdeförsämringen.
Det är tyvärr nödvändigt.

Herr SCHÖTT (in) kort genmäle:

Herr talman! Jag instämmer i att man
naturligtvis bör eftersträva så enkla bestämmelser
som möjligt. Det underlättar
arbetet både för de skattskyldiga och
för funktionärerna. Här är det emellertid
inte fråga om att krångla till bestämmelserna,
utan endast att justera vissa
belopp, som redan är avdragsgilla. Det
kan inte innebära något ytterligare
krångel.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag kan instämma i de
synpunkter som herr John Ericsson
anfört angående verkningarna av en hel
del av de avdrag det här gäller. De gynnar
faktiskt i hög grad de stora inkomsterna
på ett sätt som vi inom centern
inte tycker är rimligt och rättvist.

Jag har inte samma information om
vad en översyn av det ena eller det andra
kan leda till, och jag vet ingenting
om vad den bebådade skattereformen
nästa år kan leda till. Men när vi nu har
dessa ganska diskutabla avdrag, förefaller
det mig rimligt att man åtminstone
rättar till ett sådant missförhållande
som har uppstått på grund av penningvärdeförändringen.
I den situationen
kan jag inte finna annat än att vi för
närvarande bör kunna rösta för den
översyn som reservanterna påyrkar.

Under betonande av att det avdragssystem
vi har icke är oanfäktbart, utan
att jag tvärtom finner det vara i behov
av reformer, anser jag mig för närvarande
kunna yrka bifall till den avgivna
reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall

Om översyn av exportfinansieringen
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 23.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om översyn av exportfinansieringen

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av motioner
om översyn av exportfinansieringen.

I detta utlåtande hade behandlats de
likalydande motionerna 1:333, av herr

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om översyn av exportfinansieringen
Virgin m. fl., och II: 442, av herr Holmberg
m. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa
bland annat, att Kungl. Maj:t
måtte låta företaga en översyn beträffande
exportkreditfinansieringen i vad
avsåge såväl institutionell ram och formella
regler som tillämpade arbetsformer.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 333 och II: 442, såvitt nu vore
i fråga.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (m), Brundin (m) och Regnéll
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 333 och
11:442, såvitt nu vore i fråga, hos
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en översyn
beträffande exportfinansieringen i
enlighet med vad reservanterna anfört.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! I den reservation som
från vårt håll fogats till bankoutskottets
utlåtande nr 40 yrkar vi att riksdagen
skriver till Kungl. Maj :t och begär en
översyn beträffande exportfinansieringen.

Jag vill genast säga att det tyngst vägande
motivet för vårt ställningstagande
är det bekymmersamma läge vari
vårt lands utrikeshandel befinner sig,
inte enbart just nu utan enligt vår mening
rent strukturellt, alltså på lång
sikt. Det är alldeles riktigt, såsom det
ofta framhålles, att exporten går bra,
att den expanderar kraftigt, att den
tjänar in stora pengar i valutor osv.
Men också importen går bra, den går
alldeles förtvivlat bra och expanderar
lika kraftigt, allra minst. Under en följd
av år har vi haft underskott i bytesbalansen,
och det väntas enligt finansministerns
utsago fortbestå.

Vad man så gärna vill glömma är en
gammal nationalekonomisk sanning att
export och import är två sidor av samma
sak, dvs. utrikeshandeln, och att exporten
har importen till förutsättning
i mycket hög grad. Man vill också gärna
glömma att ett lands exportöverskott
ofta är ett annat lands importöverskott,
varav följer att konkurrensen är utomordentligt
hård mellan länderna när
det gäller att söka hålla uppe den egna
exporten.

Det är sant att vi i reservationen pekar
på nuvarande statliga åtgärder att
underlätta exportfinansieringen, dvs.
genom AB Svensk exportkredit och exportkreditnämnden,
väl vetande att exportfinansieringen
i långt högre grad
sker via privata insatser i en mängd
former än via statliga. Vi här i riksdagen
sysslar emellertid rent konkret i
första hand med de statliga organen,
och det är alltså nödvändigt att anknyta
just till deras verksamhet. Vi är likväl
ännu oförhindrade att röra vid mera
allmänna näringspolitiska åtgärder
att främja exporten, om vi finner detta
påkallat. Och det gör vi nu.

Jag kan peka på många andra områden,
där näringspolitikens allmänna
riktlinjer tagits upp till diskussion av
oss i samma syfte som nu, t. ex. i fråga
om valutapolitiken avseende valutaregleringen,
varvspolitiken, jordbrukspolitiken,
dubbelbeskattningsavtal, investeringar
i främmande länder, bl. a.
u-länder — för att bara nämna några
exempel. Vad det nu gäller är frågan
om kreditgivningens roll vid exportaffärer.
Därvid kommer man inte långt
med att säga att man skulle önska att
kreditgivning inte borde vara ett konkurrensmedel
i internationella affärer.
Det är den inte desto mindre — i all
synnerhet i andra länder och i utländska
företag som är kapitalstarka och kan
lämna kredit både till stora belopp och
på lång sikt. Vi måste emellertid på
exportmarknaden vara med i leken och
hålla god min även i elakt spel trots

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

att vi inte är lika kapitalstarka som
många andra. Eljest löper vi risken att
på längre sikt slås ut ur marknaden.

Vi syftar alltså vidare än till enbart
översyn av de båda statliga eller halvstatliga
institutionernas verksamhet.
Även om vi, som vi säger i slutet av
reservationen, finner det föreligga skäl
att granska kreditgivning, regler och
praxis för dessa statliga organs verksamhet,
är det också anledning att se
längre. Vi pekar liksom motionärerna
på frågan om s. k. förhandsbesked, varom
både Exportföreningen och AB
Svensk exportkredit uttalar att dessa
är förenade med problem, och rent
principiellt ställer de sig inte avvisande
till att man söker sig fram till en
lösning av problemen. Mindre och medelstora
företag är förmodligen de som
mest skulle behöva stöd av de ifrågavarande
statliga organen. Storbolagen
är i regel i stånd att tack vare sina
kanaler och kapitalresurser lösa en hel
del av de problem som här är aktuella.

Till slut, herr talman, är det anmärkningsvärt
hur liten volymen av utestående
exportkrediter är i förhållande till
vårt lands stora export. Endast i fråga
om varvsindustrin rör det sig om några
större belopp. För industrin i övrigt
utestod, vilket också säges i utlåtandet,
den 31 augusti 1969 bara 230 miljoner
kronor av en årlig totalexport av ca
25 000 miljoner kronor, dvs. 1 procent.
Skulle vårt lands totala exportkreditgivning
röra sig om så små belopp, får
man säga att det verkligen är snälla
betalare i utlandet. Men nog kunde enligt
vår mening exporten främjas effektivare
än nu är fallet, och nog är
det i dagens läge motiverat att man
observerar denna fråga och tar ett initiativ.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! De motionsyrkanden
som behandlas i bankoutskottets utlå -

Om översyn av exportfinansieringen
tande nr 40 om översyn av exportfinansieringen
har behandlats här i kammaren
de två senaste åren. Motionerna
har vid båda tillfällena avslagits av riksdagen.
Efter utskottets uppfattning innehåller
årets motioner inte något nytt
material. Enligt min åsikt rymmer de
endast allmänna talesätt. Med hänsyn
till att samtliga remissinstanser som beretts
tillfälle att yttra sig över motionerna
inte ställt sig bakom yrkandena,
finner utskottet inte skäl att frångå sina
tidigare ställningstaganden.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Det var en sak i herr
Ståhles anförande som erfordrar en
kommentar från min sida. Herr Ståhle
säger att remissinstanserna inte tillstyrkt
utredningskravet, och det är i
och för sig riktigt. Å andra sidan är
remissvaren inte formulerade med tanke
på det läge i vilket vårt land i dag
befinner sig. Vi har successivt haft ett
starkt utflöde av utländska betalningsmedel.
Därutöver har läget, som finansministern
också påpekade i remissdebatten,
föranlett en dyster prognos beträffande
byteshandeln för det kommande
året.

Man kan inte heller säga att Svensk
exportkredit är helt ointresserat av frågan,
ty om man läser dess yttrande finner
man att Exportkredit med stort
intresse följer alla frågor om hur exportkrediternas
finansiering bäst skall
ordnas. Man är öppen för idéer och
beredd att intressera sig för denna frågas
lösning, om det bara kan komma
fram förslag till lösningar. Det kan inte
begäras att motionärer och reservanter
skall ha färdiga lösningsförslag att komina
med. Vi menar att en översyn skall
företas av dem som är kunniga på detta
område och därför bör kunna framlägga
förslag.

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om en demokratiskt uppbyggd organisation av svenska kyrkan

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det är ganska naturligt
att Svensk exportkredit måste vara intresserat
av de arbetsuppgifter som det
skall sköta om. Men i sitt remissyttrande
säger Svensk exportkredit att dess
resurser inte på långt när är utnyttjade.
Detta tyder på att man inom ramen för
det kapital som står till förfogande har
möjlighet att fylla en större kvot än
vad som är fallet i dag. Jag vidhåller
mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Utlåningskapaciteten är
angiven till totalt 860 miljoner kronor.
Därav var den 31 augusti 1969 endast
650 miljoner kronor tagna i anspråk,
nämligen 420 miljoner kronor av varvsindustrin
och 230 miljoner kronor av
annan industri. Det finns alltså en marginal
på cirka 200 miljoner kronor.

Om denna marginal inte är utnyttjad
i full utsträckning, så är det just
detta som vi anmärkt på. Det rör sig om
mycket små belopp i förhållande till
den mycket stora export som vi har.

Jag vidhåller alltså att man inte skall
bagatellisera denna fråga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej —19.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av motioner om ändrade bestämmelser
för tillsättande av tjänster inom
svenska kyrkan, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om en demokratiskt uppbyggd organisation
av svenska kyrkan

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av motioner
om en demokratiskt uppbyggd organisation
av svenska kyrkan.

I de likalydande motionerna 1:286,
av herr Svenungsson in. fl., och II: 319,
av herr Werner m. fl., hade yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
samt förslag till lagstiftning om en demokratiskt
uppbyggd organisation av

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Om en demokratiskt uppbyggd organisation av svenska kyrkan

svenska kyrkan med en kyrklig centralstyrelse
för överläggningar med
staten om den framtida gestaltningen
av förhållandet mellan staten och
svenska kyrkan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, 1:286 och
11:319, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Oskarson (m),
Svanström (ep) och Lidgard (m) samt
herr Johansson i Växjö (ep).

Herr LIDGARD (in):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några få ord med anledning av första
lagutskottets utlåtande nr 42 beträffande
motionerna om en demokratiskt uppbyggd
organisation av svenska kyrkan.
Jag får kanske börja med en ren obetydlighet
och tala om »den lilla bokstavens
betydelse» på första raden i detta
utskottsutlåtande. Om man i orden »herr
Sveningsson» byter ut bokstaven z mot
bokstaven u får man fram en annan
aktad ledamot av denna kammare, som
i själva verket är den som står som
första namn under denna motion.

De som har tagit del av sakfrågan i
utlåtandet kan konstatera att det i detta
ärende varken finns en majoritet eller
en minoritet, utan där är vi överens.
Vi har skilda meningar på en punkt,
nämligen värderingen av tiden i sammanhanget.

I den mycket lärorika reciten i utskottsutlåtandet
kan man inhämta hur
frågan om ett sådant här organ har
varit aktuell i diskussionen under
många år. Det kanske mest intressanta
är väl kyrka-stat-utredningens uttalande
att oavsett vilken av dessa ordningar
som väljs ter det sig enligt utredningen
naturligt att före ett ställningstagande
ingående överläggningar äger
rum mellan företrädare för staten och
med personer och organ, som kan an -

ses vara representativa för kyrkan som
trossamfund. På den punkten förefaller
det mig som om vi även inom utskottet
är helt överens. Vi noterar med viss
tillfredsställelse att en kyrkomötesmotion
har vidarebefordrats av Kungl.
Maj :t för utredning, och det är väl inte
mycket att säga om den saken. När utskottet
dessutom sagt att frågan bör
ytterligare övervägas har det menat att
tidsfaktorn bör övervägas. Det är klart
att om man läser detta med vänliga
ögon och med en positiv inställning,
kommer man fram till en sådan uppfattning
som att utskottet som helhet
anser att det är angeläget att det finns
ett förhandlingsorgan av detta slag vid
en bestämd tidpunkt, innan frågan om
förhållandet kyrka-stat står inför sin
slutliga lösning.

När vi dock inom utskottet är några
stycken som har ansett oss behöva avge
ett särskilt yttrande för att litet kraftigare
markera vad vi menar med tidsfaktorn
i detta sammanhang, har det
samband med det förhållandet att det
tog ganska lång tid för Kungl. Maj :t att
vidarebefordra kyrkomötesbeslutet till
eu utredning. Jag föreställer mig att
Kungl. Maj :t fick detta beslut i slutet på
förra året, men Kungl. Maj :t tog lång
tid på sig. Inte förrän den 28 september
vidarebefordrades kyrkomötesbeslutet
till en utredning. Det är möjligt att
denna handling kommit längst ned i ett
statsråds pappershög, och då är väl
inte mycket att säga om dröjsmålet.
För säkerhets skull har vi velat framhålla
att det i detta sammanhang är betydelsefullt
att förhandlingsorganet
finns, innan frågan börjar närma sig sin
slutliga lösning.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! I anledning av den rättelse,
i bokstavlig bemärkelse, som gjordes
här av herr Lidgard anser jag mig
bara behöva instämma i föregående anförande.

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om en demokratiskt uppbyggd organisation av svenska kyrkan

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Eftersom vi är eniga om
slutet, finns ingen anledning att gå in i
någon nämnvärd debatt. Det är bara ett
par små synpunkter jag skulle vilja anföra.

I motionerna har man begärt förslag
till lagstiftning på detta område. Om
man räknar med att nästa ordinarie
kyrkomöte äger rum 1973 och att detta
är en kyrkolagstiftningsfråga, som uppenbarligen
måste behandlas av kyrkomötet,
ligger det redan i motionsyrkandet
att det måste gå avsevärd tid innan
förslaget skulle kunna realiseras. För
egen del anser jag att frågan om förhandlingsorgän
just i det här speciella
fallet, när det gäller förhandlingar mellan
staten och kyrkan, på något sätt
borde kunna lösas utan lagstiftning och
på så sätt skulle man komma fram snabbare.
Vidare tycker jag att så som denna
fråga är väckt här, borde den väl i
första hand tas upp inom de kyrkliga
organen och ses från den sidan. Den
har nu av regeringen på kyrkomötets
begäran lämnats över till det gemensamma
utredningsorganet. Huruvida
det innebär att frågan kommer fortare
eller långsammare till sin lösning vill
iag låta vara osagt. Utskottet har i varje
fall ansett att detta i första hand inte är
riksdagens sak; initiativet bör väl ligga
på kyrkosidan.

Efter härmed slutad överläggning
bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 43, i anledning av motioner angående
verkställande av påföljd för
brott begånget i Sverige av utlänning;

nr 44, i anledning av motioner angående
ärekränkning av främmande
makts statsöverhuvud; samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska

delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats första lagutskottet.

Yad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 67, i anledning av motioner om
lagstiftning för kontroll av hälsofarliga
ämnen och produkter;

nr 68, i anledning av motioner om
åtgärder för att begränsa spridningen
av giftiga preparat;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen tilldelats
andra lagutskottet, jämte motion; samt
nr 70, i anledning av motioner angående
politisk information och propaganda
på arbetsplatser.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 45, i anledning av motioner om
åtgärder till skydd för den medeltida
miljön i Visby;

nr 46, i anledning av motion om vidgat
straffansvar vid djurplågeri;

nr 47, i anledning av motion om ett
bättre djurskydd;

nr 48, i anledning av motioner om
upphävande av rätten i vissa fall att
döda annans hund, m. in.;

nr 49, i anledning av motioner om
skydd för bävrars boplatser;

nr 50, i anledning av motioner angående
förvaltning och underhåll av
s. k. grönområden;

nr 52, i anledning av motioner angående
preciserade normer för de
stadsplanemässiga kraven på parkeringshus;
samt

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Om utbildning för tränare och stallpersonal inom hästsporten

delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet.

Yad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Om utbildning för tränare och stallpersonal
inom hästsporten

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av motion
om utbildning för tränare och stallpersonal
inom hästsporten.

I en inom riksdagen väckt, till jordbruksutskottet
hänvisad motion 1:297,
av herrar Hiibinette och Eskilsson, hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att hos Kungl. Maj :t begära utredning
om yrkesutbildning av tränare
och stallpersonal för hästar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen
måtte lämna motionen 1:297 utan åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Utskottet delar uppfattningen att
personal som skall handha skötsel, träning
och vård av sporthästar bör ha
samma möjligheter till grundläggande
yrkesutbildning som andra yrkeskategorier.
Som lantbruksstyrelsen anfört
bedrivs också sådan utbildning bl. a.
i styrelsens regi. Med hänsyn till den
översyn av utbildningens organisation,
omfattning och innehåll som för närvarande
pågår inom styrelsen synes ej
finnas anledning att från riksdagens
sida begära ytterligare utredning i ämnet.
»

Reservationer hade anförts

1. av fru Hultell (m), herr Hubinette
(m) och fru Sundberg (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bi -

fall till motionen 1:297 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
rörande yrkesutbildning av tränare
och stallpersonal för hästar;

2. av herrar Skärman (fp), Skagerlund
(fp), Nils Nilsson (ep), Hansson
i Skegrie (ep), Persson i Heden (ep)
och Berndtsson (fp), vilka ansett,

att det nyss återgivna stycket av utskottets
yttrande bort erhålla följande
lydelse:

»Utskottet delar ----(lika med

utskottet)---andra yrkeskatego rier.

Detta gäller enligt utskottets mening
alldeles särskilt utbildningen av
den personal som i sin yrkesutövning
använder hästen som ett redskap. Utskottet
förutsätter därför att lantbruksstyrelsen
på grundval av sin översyn
av kursverksamheten på hästskötselns
område framlägger förslag om utvidgning
av denna kursverksamhet till att
omfatta förenämnda yrkesutövare.
Från denna utgångspunkt anser utskottet
en särskild för ändamålet tillsatt
utredning ej vara erforderlig.»;

samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte anse motionen 1:297
besvarad med vad reservanterna anfört.

Herr HuBINETTE (m):

Herr talman! Jordbruksutskottets utlåtande
nr 30 berör utbildningen för
en grupp människor som fram till nu
har varit rätt vanlottade när det gäller
den typ av utbildning som de flesta i
samhället numera har möjligheter att få.
Det är här fråga om personer som yrkesmässigt
sysslar med trav- och galopphästar.
Det rör sig om inemot
10 000 människor enbart inom travsporten
som på ett eller annat sätt har sin
utkomst genom skötsel och vård av hästar.
Det är en lågavlönad grupp, som
numera i stor utsträckning rekryteras
från större städer och tätorter. Tidigare
var rekryteringsbasen befolkningen på
landsbygden — lantbrukarna och lantbrukarsönerna
kom in till tävlingsba -

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om utbildning för tränare och stallpersonal inom hästsporten

norna och tog hand om djurmaterialet.
Som jag sade har detta förändrats, och
nu är rekryteringsbasen en helt annan.

Denna fråga har aktualiserats därför
att motionärerna funnit det anmärkningsvärt
att mindre grupper i samhället
åtnjuter bra och allsidig grundutbildning,
medan en sådan här stor grupp
tragiskt nog ställs utanför. Utskottet
hänvisar visserligen till de kurser som
ges på Flyinge och framhåller att personal
inom hästsporten kan få sin utbildning
där. På Flyinge finns 16 platser.
Det har sagts att man kan fördubbla
kurserna, vilket skulle innebära att
32 personer per omgång kunde få sin utbildning,
medan tiotusentals människor
behöver utbildas. Dessutom tycker jag
att det är felaktigt att man i de norrländska
länen, där man så hårt kämpar
för lokaliseringsstöd och för att folk
skall stanna kvar och där det ändå finns
10—12 travbanor, inte ser till att det i
dessa travbanor byggs in yrkesskolor
så att ungdomar kan få sin utbildning
där. Nu måste de resa till Flyinge i
Skåne. .lag tycker en sådan utveckling
är barock, men den är faktiskt konsekvensen
av det resonemang som här
förs ifrån utskottets sida.

Jag tycker att problemet borde tas
under noggrant övervägande. Hästsporten
ger staten ungefär 100 miljoner kronor
per år i skattemedel, och då borde
väl ändå en del av dessa pengar kunna
disponeras för att täcka kostnaderna för
en yrkesutbildning.

Vid utskottsbehandlingen har det påståtts
att hästsporten är en exklusiv
sport. Den skall vi inte lägga oss i,
utan den får utövarna sköta själva. Jag
kände mig den gången föranlåten att
påstå att ett sådant uttalande vittnar om
att vederbörande ledamot inte har varit
på en travbana och sett hur det går
till. Hästsporten är en mycket bred och
folklig sport, som alla kategorier av
människor har glädje och trevnad av.

När jag påstår att det behövs en ordentlig
yrkesutbildning, stöder jag mig
delvis på de remissutlåtanden som har

kommit in. Det är en märklig samling
dokument, som huvudinstansen för remissförfarandet,
nämligen lantbruksstyrelsen,
noga har undvikit att referera
till. För att ni som nu skall gå att besluta
om detta genom er röstning någorlunda
skall få ett begrepp om vad remissinstanserna
har sagt vill jag utan att
därmed trötta er anföra några brottstycken
ur remissutlåtandena.

Redan i reservationen har angivits
vad Svenska lantarbetarförbundet säger.
Jag kan upprepa det: »Förbundet anser
i enlighet med motionärerna att det
för närvarande saknas en direkt fast
och tillfredsställande utbildning för
denna yrkeskategori och är det av störssta
angelägenhetsgrad att denna bristfällighet
snarast bringas till en lösning.»
Stockholms Travsällskap anför: »Vi ser
med stort intresse fram emot en utredning
och vi bistår givetvis med ytterligare
synpunkter under utredningsarbetet.
» Riksförbundet för Sveriges travhästägare
vill »varmt tillstyrka att en
utredning kan komma till stånd för att
därmed klargöra detta angelägna behov».

Jag skulle kunna räkna upp den ena
remissinstansen efter den andra. Det
finns 10—15 liknande remissyttranden.
När sedan lantbruksstyrelsen skall sammanfatta
det hela hänvisar den trots
allt till kurserna vid Flyinge och säger
att där skall grundutbildningen ske. Jag
tycker faktiskt att det är litet tragiskt
för dem som berörs av det och för hela
verksamheten att vi inte kan lösa detta
problem på ett tillfredsställande sätt.
Jag kan tala om att det har rapporterats
till mig från veterinärhögskolan att tränare
söker sig dit och ber att få delta
i studenternas kurser i bl. a. anatomi.
Tränarna saknar nämligen utbildning.
Om kammarledamöterna tror att det
här är en enkel sak, någonting som vem
som helst kan sköta, så vill jag ta er ur
villfarelsen genom att berätta vad ingenjörerna
vid SAAB — de som tillverkar
flygplanet Viggen — sade när de
fick se en ultrarapidfilm visande en

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Om utbildning för tränare och stallpersonal inom hästsporten

travhäst i full aktion och fick reda på
de krafter som därvid mätts upp. »Det
är inte möjligt», sade de, »det går helt
enkelt inte att ha det på det sättet. Skulle
vi konstruera Viggens landningsställ
på det viset så kraschade det.» När en
häst travar är det oerhörda krafter i
verksamhet. Hoven slår i marken med
en hastighet som uppgår till ungefär
100 kilometer i timmen. Där blir det en
duns, och så står den absolut stilla. Och
så säger man: Här behövs strängt taget
inte någon utbildning!

Ett annat exempel: Tror ni att Joakim
Bonnier låter en traktorskötare
»serva» sin racerbii? Jag ser att ni drar
på munnen — ja, jag skulle tro att han
absolut inte tillåter något sådant. Men
i det här fallet sägs det beträffande
dessa gossar som kommer från storstadsområdena
och som inte har någon
hum om hästar: »Är de intresserade,
så skicka dem till Flyinge. Där finns
16 platser till förfogande.»

Jag tycker nog att det är en rimlig
begäran att någon bör få titta på det
här och komma med ett förslag om hur
en inbyggd yrkesutbildning skall kunna
anordnas i anslutning till de anläggningar
som finns. Där förfogar man ju
över kvalificerade veterinärer och annan
personal som kan hjälpa till med
undervisningen.

Flyinge kan naturligtvis ha sitt värde,
och jag har bedömt saken så att där
bör lantbruksstyrelsen — och framdeles
skolöverstyrelsen, som skall överta
verksamheten — anordna vidareutbildningskurser
för dem som vill kvalificera
sig ytterligare i yrket. Grundutbildningen
skall emellertid vara förlagd
så nära hemorten som möjligt.

Herr talman! Det finns naturligtvis
åtskilligt att tillägga, men jag vill nöja
mig med att vädja till kammarens ledamöter
att stödja det här projektet, så
att den grupp jag talat om genom dagens
beslut ges möjlighet till den grundläggande
utbildning som dessa ungdomar
för närvarande inte kan få.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
1 vid utlåtandet.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Som motionärerna i
denna fråga framhåller har under senare
år intresset för hästsporten ökat
mer och mer. Det är inte enbart den
organiserade hästsporten som i det här
sammanhanget kommer i blickpunkten,
ty där är förhållandena i varje fall under
observation och kontroll.

Den som har sin verksamhet ute på
landet i omgivningen av en stor eller
medelstor stad vet att hand i hand med
framför allt ungdomens ökade intresse
för ridning och hästskötsel och den
samtidigt pågående nedläggningen av
jordbruk har det uppstått en rad ridldubbar
med större eller mindre hästhållning''.
Ibland orsakar dessa klubbar
besvär och bekymmer för värdkommunerna.
I min hemstad har vi haft sådana
problem. Samtidigt finns det all
anledning att uppmuntra den i hög grad
av flickor omfattade hästsporten —
flickorna har ju inte så många sportgrenar
att ägna sig åt, och de är i allmänhet
mycket intresserade av hästar
— och man bör också observera den
fostrande inverkan för stadsbarnen som
umgänget med och vården av hästarna
medför.

Det största problemet med hästhållningen
är just bristen på utbildade hästskötare,
det håller jag helt med herr
Hubinette om. Därom är vi också överens
inom utskottsminoriteten. Hästen
är ett ömtåligt material att handha —
säkerligen som sagt mycket ömtåligare
än herr Bonniers racerbilar — och man
kan inte undgå att konstatera att det
ofta förekommer klar vanvård av värdefullt
hästmaterial. Ur ren djurskyddssynpunkt
finns därför all anledning
att understödja utbildningen av hästskötare
och stallpersonal. Förr skedde
ju en omfattande utbildning av hästvårdare
inom armén, som nu emellertid

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om utbildning för tränare och stallpersonal inom hästsporten

är avhästad. Vidare var en stor del av
våra invånare uppfostrade på landet
med hästen som vän och arbetskamrat.
Där har nu hästen ersatts av traktorn.

Samtidigt som sålunda hästhållandet
ökar saknas därför kunniga och utbildade
hästvårdare och instruktörer
alltmer. Därom är vi också överens.

Motionärerna menar att en utredning
bör igångsättas om en direkt yrkesutbildning
av tränare och stallpersonal
för hästar. Utskottsmajoriteten åberopar
den av lantbruksstyrelsen bedrivna
utbildningen vid statens hingstdepå
och stuteri i Flyinge i Skåne och den
översyn av kursprogrammet som lantbruksstyrelsen
säger sig ha påbörjat.
Att denna skulle omfatta utbildningens
organisation, omfattning och innehåll
är emellertid inte utsagt. Under hand
har vi emellertid blivit upplysta om
att denna översyn kan komma att omfatta
inte blott omläggning av kursprogrammet
utan även utvidgning av antalet
kursdeltagare och av antalet kurser
samt frågan om förläggande av kurser
till platser där behov föreligger av
sådana kurser.

Vi som stöder reservationen 2 har
förutsatt att så sker och att utbildningen
siktar på just den personal som i sin
yrkesutövning använder hästen som
redskap. Vi förutsätter även att lantbruksstyrelsen
framlägger förslag om
sådan utvidgning av kursverksamheten,
att motionärernas önskemål fortare nås
än om en särskild utredning skulle tillsättas
för att ta upp frågan till behandling.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till reservationen 2 vid utlåtandet.

Häri instämde herr Nilsson, Nils,
(ep).

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Herr Hiibinette vädjar
om stöd för sin reservation, men han talar
som om det inte skulle förekomma

någon som helst kursverksamhet på
detta område. Det har kanske inte varit
någon fullödig kursverksamhet, men
kurser för det här ändamålet togs ändå
upp på Iantbruksstyrelsens kursprogram
för år 1946.

I denna fråga föreligger i själva verket
inte så stora motsättningar som det
kan förefalla på grund av det förhållandet
att två reservationer har fogats till
utskottets utlåtande.

Inom utskottet är vi helt eniga om behovet
av utbildning för tränare och för
stallpersonal. Att utskottsmajoriteten
ändå inte anser det behövligt att begära
en utredning — vilket herr Hiibinette
föreslår i sin reservation — beror helt
och hållet på, som herr Skärman också
har påpekat, att en översyn inom lantbruksstyrelsen
redan är på gång.

I reservationen 1 hänvisas inledningsvis
till att Lantarbetareförbundet
har ansett i likhet med motionärerna
att en utbildning på detta område behövs.
Förbundet framhåller att det för
närvarande saknas en direkt fast och
tillfredsställande utbildning för denna
yrkeskategori och att det är av högsta
angelägenhetsgrad att denna bristfällighet
snarast bringas till sin lösning. På
den punkten råder inga delade meningar.
Därefter säger emellertid reservanterna:
»Lantbruksstyrelsen däremot

hänvisar till den kursverksamhet som
finns vid statens hingstdepå i Flyinge
och anser att den begärda utredningen
inte är påkallad.» Jag tycker att reservanterna
skulle kostat på sig att ta med
allt vad lantbruksstyrelsen anfört, när
de ändå citerar den. På utlåtandets
första sida heter det nämligen: »Ämbetsverket
erinrar om de kurser i hästskötsel
som anordnas inom ramen för
lantbrukets kursverksamhet vid statens
hingstdepå och stuteri i Flyinge. Programmet
för dessa kurser är f. n. föremål
för översyn med anledning av det
ökade intresset för hästsport.» Dessutom
anföres: »Styrelsen överväger också
behovet av och möjligheterna att ut -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Om utbildning för tränare och stallpersonal inom hästsporten

vidga denna utbildningsverksamhet,
bl. a. genom att även förlägga kurser till
andra platser än Flyinge och genom
vidareutbildning av personal till tränare.
»

När sedan herr Hiibinette talar om
10 000 personer som skulle vara beroende
av denna utbildning har jag den föreställningen
att i varje fall motionen
gällde tränare och stallpersonal. Det är
dem hela frågan gäller, och det finns
väl inte 10 000 personer av denna kategori.
Herr Hiibinette har nog därvid
räknat med även andra som är berörda
av denna fråga.

När det gäller reservationen 1 anser
utskottsmajoriteten att det icke är av
behovet påkallat att en utredning kommer
till stånd.

Beträffande reservationen 2 kan man
enbart vara litet förvånad. Vid voteringen
i utskottet var mittenpartiernas ledamöter
på samma linje som de moderata.
Sedan gjordes en viss markering,
och till följd härav kom reservationen
2 inte att innehålla annat än i stort sett
vad utskottsmajoriteten redan hade
skrivit.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HDBINETTE (m):

Herr talman! Jag råkade säga under
utskottsbehandlingen att vissa uttalanden
som gjordes där vittnade om en
viss okunnighet. Det fick jag tillbaka
flera gånger om under hela behandlingen,
men det skall jag inte gå in på
nu, herr Augustsson.

Men det är ingen tvekan om att det
remissyttrande från lantbruksstyrelsen
som nu åberopas är en smula förlegat.
Jag kan inte hjälpa att när lantbruksstyrelsen
talar om att anordna kurser
i handhavandet av hästar vill jag åberopa
vad jag sade nyss om kontakterna
med SAAB och de verkliga krafter som
är i verksamhet.

Detta har utvecklat sig mycket snabbt

till någonting som jag tror att herrarna
i lantbruksstyrelsen inte riktigt hänger
med på. De lever kvar något litet i det
gamla tänkandet och säger att de skall
ordna kurser. Två gånger 16 skall få
plats, och lantbruksstyrelsen skall försöka
bekantgöra att dessa kurser finns.
Det står alltså t. o. m. att det är så svårt
att få folk till kurserna att man måste
bekantgöra var de äger rum. Då förstår
kammaren väl att det är något galet i
det hela.

Det har sagts att lantbruksstyrelsen
nu skall göra en översyn. Jag vill tala
om att jag har varit i kontakt med de
herrar som skall göra denna översyn.
Det har visat sig att de inte skall göra
en översyn i den bemärkelse vi menar.
De kommer inte att försöka se över
detta område och få in ämnena i yrkesundervisningen,
utan de ser över det
redan befintliga kursprogrammet. De
skall naturligtvis ändra på det något.
Den diskussion som här förs är nog en
spark framåt. De som skall göra översynen
har väl öron, så att de något kan
höra vad som rör sig i tiden. Jag tror
emellertid inte att man helt skall förlita
sig på en sådan översyn, som herr
Skårman och herr Augustsson tycks göra.
Den kommer nog inte att tjäna det
avsedda syftet, nämligen att få till stånd
en grundläggande och god utbildning
för alla de ungdomar som fortsättningsvis
yrkesmässigt kommer att vara knutna
till sporten.

Herr Augustsson tvivlar på min uppgift
om 10 000 personer. Jag skall be att
få bjuda på en bilskjuts ut till Solvalla,
så kan vi föra ett litet resonemang med
de herrar som verkligen känner till hur
många som är knutna till detta. Då kan
herr Augustsson kanske bli något mera
övertygad om riktigheten av denna
uppgift. Det är nämligen inte bara på
travbanorna, där vederbörande syns
och hörs, som det finns personal. Det
finns en oändlig massa hästuppfödare,
herr Augustsson, ute i landet. Att jag
har fått ett nymornat intresse för denna
fråga beror på att min granngård

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Om utbildning för tränare och stallpersonal inom hästsporten

köptes av en hästuppfödare. Han har nu
hållit på med denna verksamhet några
år, och jag har därigenom fått litet inblick
och vet något om vad som behövs.
Dessa människor är kanske inte medräknade
i den statistik som herr Augustsson
åberopar, men räknar man
också dem så blir det många.

Jag tror inte att de grabbar — det
finns också flickor — som arbetar med
dessa objekt åker ned till Flyinge och
sätter sig på en av lantbruksstyrelsens
kurser. Men skulle det finnas en inbyggd
yrkesskola ute vid Solvalla eller vid
travbanan utanför Eskilstuna, åkte de
dit. Då kunde de där samtidigt med
praktiskt arbete få en teoretisk undervisning
som så småningsom skulle kunna
leda fram till vad jag strävar efter,
nämligen en licens. Innan en uppfödare
eller travtränare tar någon i sin tjänst,
skulle denne visa svart på vitt på att
han genomgått en grundläggande yrkesutbildning
och är berättigad att sköta
dessa djur. Som det är nu får man ta
vem som helst som kommer ut och säger
sig ha intresse för detta arbete. Det
finns ju ingenting annat att gå efter.
Jag vill komma bort från det systemet
och komma fram till någonting som jag
anser vara riktigare, nämligen ett betyg
eller en licens, så att man vet vad vederbörande
går för när han anställs.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen 1.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Hubinette säger, att han uttalade sin
dom över en del i utskottet såsom varande
okunniga. Han säger sig inte vilja
fortsätta här i kammaren med denna
uteslutningsmetodik, enligt vilken var
och en som inte hyllade herr Hubinettes
åsikter i denna fråga förklarades
som okunnig. Icke desto mindre kunde
han få med en litet inlindad dom av
samma innehåll. Tack så mycket för
det!

Jag vill inte som herr Hubinette —

när han önskar ökad kursverksamhet,
liksom vi alla — misstro lantbruksstyrelsen
till den milda grad, att den inte
skulle kunna göra denna översyn på
ett riktigt sätt. Har vi den misstron,
skulle väl heller inte lantbruksstyrelsen
få handha utbildningen över huvud taget,
och då kommer vi in på andra frågor.

Jag finner inte anledning att ändra
mitt tidigare yrkande utan vidhåller
min tillstyrkan av utskottets utlåtande.

Herr CARLSSON, VILHELM ERIK,

(m):

Herr talman! Att jag blandar mig i
den här debatten beror på att jag kommer
från en bygd där travsporten och
travhästuppfödningen har mycket stor
betydelse och där vi ser från hästägarnas
synpunkt på utbildningen av hästkunnig
stallpersonal.

Herr Hubinette betonade i sitt anförande
den starka utveckling som ägt
rum på detta område. För 30—40 år
sedan rekryterades hästkarlarna, som
vi kallar dem, från jordbrukarnas egna
led. Bondpojkarna växte upp i intimt
kamratskap med hästen. Man fick så att
säga hästsinne. Hästintresset låg i blodet,
och det följde med under uppväxtåren.
Det blev ett kamratskap mellan
människan och hästen som i många fall
låg mycket djupt.

Nu har det blivit på ett helt annat
sätt. Såsom här har sagts rekryteras nu
stallpersonalen från städer och andra
tätorter, och de människor som kommer
ut på de olika travbanorna och till
de olika hästägarna har inte samma
sinne och intresse som var vanligt tidigare.

Vad som erfordras är en grundutbildning
för hästpersonal. Det räcker inte
med några kortare kurser. Man behöver
en grundutbildning för att få dessa
människor så väl som möjligt insatta
i det mycket känsliga och krävande
arbete som de måste utföra, och det
uppnår man inte på några korta veckor

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Om utbildning för tränare och stallpersonal inom hästsporten

med tillfälliga kurser. Varför kan inte
grundutbildningen läggas i anslutning
till travbanorna? På det sättet finge
man en levande kontakt med verksamheten
dag för dag, och ungdomarna
finge följa verksamheten på ett helt annat
sätt. Jag tror att det vore en mycket
lycklig lösning.

Vi läser i tidningarna och ser i TV
ibland att det förekommer en hel del
oskick vid travbanorna. Vi hör talas
om spödrivning och misshandel av hästarna
i loppen. Det är någonting som
kanske ofta sker av rent oförstånd och
av ren okunnighet ■— de människor som
har åtagit sig att köra i dessa lopp besitter
inte nödiga kvalifikationer härför.

Jag vill betona att detta också är en
djurskyddsfråga. Det gäller här att se
till att man utbildar människor till att
kunna sköta ett levande material och
sköta det på ett sådant sätt att onödigt
djurplågeri undviks.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att därunder yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Hubinette, att det förslag
skulle antagas, som innefattades
i den av fru Hultell m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt

3:o), av herr Skärman, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom m. fl. vid
utlåtandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 35

förestående omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig
anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Hiibinettes yrkande.

Herr Skärman äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i
huvudvoteringen angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 30 antager det
förslag, som innefattas i den av fru
Hultell m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det
förslag, som innefattas i den av herr
Skärman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringsproposition
en ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —29;

Nej — 32.

Därjämte hade 54 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes
och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

66 Nr 35 Onsdagen den 5 november 1969

Om översyn av bestämmelserna för bidrag till byggnadsarbeten vid lantbrukets
yrkesskolor

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Skärman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Skårman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —65;

Nej — 33.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om översyn av bestämmelserna för bidrag
till byggnadsarbeten vid lantbrukets
yrkesskolor

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av motioner
om översyn av bestämmelserna för
bidrag till byggnadsarbeten vid lantbrukets
yrkesskolor.

I de likalydande motionerna I: 854-,
av herrar Skagerlund och Axelson,
samt II: 945, av herr Eriksson i Arvika
och herr Jonsson i Mora, hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om en översyn
av bestämmelserna för bidrag till byggnadsarbeten
vid lantbrukets yrkesskolor
samt att då särskilt måtte beaktas
möjligheterna av att även ekonomibyggnaderna
vid lantbruksskolorna
skulle betraktas såsom en del av de för
undervisningen nödvändiga skolloka -

lerna och att således också dessa byggnader
skulle bliva statsbidragsberättigade.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 854 och II: 945 utan åtgärd.

Herr SKAGERLUND (fp):

Herr talman! I motionsparet I: 854
och II: 945 har motionärerna hemställt
om en översyn av statsbidragsbestämmelserna
till lantbrukets yrkesskolor.
Vi har uttalat oss för ett nytänkande på
detta område. Således är det önskvärt
att hela skolanläggningen, även skoljor
dbruk och ekonomibyggnader, blir
statsbidragsberättigad.

Motionärernas huvudmotiv är att förbättra
undervisningen vid jordbrukets
yrkesskolor. Vi är av den uppfattningen
att en välutbildad jordbrukarkår är
en av grundförutsättningarna för ett
ännu mer effektivt jordbruk. På utbildningssidan
brukar enighet kunna uppnås.
1960 års jordbruksutredning var
helt överens på denna punkt, och målet
sattes högt.

Vi vet i dag att strukturrationalisering
pågår inom jordbrukets yrkesskolor.
Mindre skolor läggs ner och större
skolenheter skapas. Vi vet också att
specialutbildning måste ske regionvis,
att den sammanlagda utbildningstiden
ökar liksom den praktiska delen av utbildningen
måste göra, då tillgången på
praktikplatser reduceras, och att antalet
elever från icke jordbrukarhem
ökar.

Det förväntas ju att landstingen även
i fortsättningen skall vara huvudmän
för jordbrukets yrkesskolor. Men landstingen
har som bekant andra stora och
tunga uppgifter, som kräver den största
delen av budgeten. Vi motionärer har
den uppfattningen att förbättrade statsbidragsmöjligheter
skulle vara en värdefull
stimulans för landstingen att hålla
en hög standard på jordbrukets yr -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Om översyn av bestämmelserna för bidrag till byggnadsarbeten vid lantbrukets

kesskolor. Vi tycker oss också skymta
ett fördelningsproblem här: om en stor
del av svenska folket koncentreras till
tre storstadsregioner, förefaller det motionärerna
rimligt att även den delen
av svenska folket i högre grad bidrar
till utbildningen av morgondagens jordbrukare.

Lantbruksstyrelsen säger att skoljordbruk
i princip bör vara ekonomiskt
bärkraftiga enheter. Jag anser det vara
orealistiskt att tro, att ett undervisningsjordbruk
skall kunna bära alla de
kostnader som belastar en dylik företagsenhet.
Ett skoljordbruk bör ju ligga
minst två steg före det konventionella
jordbruket. Ännu återstår mycket att
förbättra på inomgårdsrationaliseringens
område, och där skall skoljordbruken
gå före.

Vi motionärer har blivit styrkta i
den uppfattningen att vi är ute i ett
angeläget ärende genom vad som sades
vid lantbruksstyrelsens årliga rektorskonferens.
Kontentan av denna konferens
är att utvecklingen går mot en
längre utbildningstid och att lantbruksskolan
behöver större resurser.

I lantbruksstyrelsens yttrande sägs
att en teknisk översyn av statsbidragsbestämmelserna
skall ske i samband
med gymnasieskolreformen. Låt mig till
sist uttala förhoppningen att denna
översyn inte skall dröja alltför länge,
och att resultatet skall gå i en positiv
riktning för jordbrukets yrkesskolor.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Herr WALLMARK (m) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende som avses i Kungl.
Maj :ts proposition nr 142 angående förvärv
av aktier i AB Kabi och Apoteksvarucentralen
Vitrum Apotekare AB
hemställer jag, att kammaren måtte
medge att tiden för avgivande av motio -

yrkesskolor

ner i anledning av nämnda proposition
utsträckes till det sammanträde som infaller
näst efter 15 dagar från den dag
propositionen kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 312, i anledning av motioner angående
avskaffande av adelsväsendet;

nr 313, i anledning av motioner angående
kommunala åtgärder för att bereda
sysselsättning åt partiellt arbetsföra;
och

nr 314, i anledning av motioner angående
förvaltningen av byggnad för
skoländamål.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 316,
till Konungen angående val av en riksdagens
ombudsman;

dels ock till riksdagens förordnande,
nr 317, för herr Gunnar Thyresson att
vara en av riksdagens ombudsmän.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 1080, av herr Alexanderson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 134, med förslag till jordhävdslag
m. m.; och

nr 1081, av herr Lindblad, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
135, med förslag till lag om ändring i
förordningen (1923:116) angående
skatt för hundar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.52.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig GemerI

Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Torsdagen den 6 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Anställdes val av tjugufyra valmän
för utseende av en ställföreträdare för
riksdagens ombudsmän.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! För vartdera av de val,
som skall förrättas vid detta plenum,
ber jag att få avlämna gemensamma
listor, en för varje val. Listorna har
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen, och
varje lista upptar namn på så många
personer, som det ifrågavarande valet
avser.

Herr andre vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
herr Strand (s)

» Pettersson, Georg, (s)
fröken Mattson (s)
herr Andersson, Axel, (fp)

» Virgin (m)

» Nilsson, Ferdinand, (ep)

» Svedberg, Erik, (s)

» Palm (s)

» Magnusson (s)
fru Segerstedt Wiberg (fp)
herr Kaijser (m)

» Hedström (s)

» Svanström (ep)

» Wärnberg (s)

» Dahlberg (s)

» Alexanderson (fp)

» Eskilsson (m)

» Lundin (s)

» Olsson, Erik, (s)

herr Nilsson, Nils, (ep)

» Sörlin (s)

» Ernulf (fp)

» Ohlsson, Ebbe, (m)

» Hjorth (s)

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Företogs val av sex suppleanter för
de valmän, som av kammaren fått i
uppdrag att utse en ställföreträdare för
riksdagens ombudsmän.

Den av herr andre vice talmannen avlämnade
lista, som gällde detta val, upptog
under partibeteckningen »Den gemensamma
listan» följande namn:
herr Hedlund (s)
fru Lindström (s)
herr Nyquist (s)

» Peterson, Eric, (fp)

» Nilsson, Yngve, (m)

» Andreasson (ep)

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Justerades protokollet för den 28
nästlidne oktober.

Om rätt att utan studentkompetens avlägga
fullständig grundexamen vid universitet Herr

statsrådet MOBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Richardsons (fp) interpellation om rätt
att utan studentkompetens avlägga full -

Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Om rätt att utan studentkompetens avlägga fullständig grundexamen vid universitet

ständig grundexamen vid universitet,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Richardson har
frågat chefen för utbildningsdepartementet
om han avser att låta utfärda
sådana bestämmelser, att de personer
utan studentexamen eller motsvarande
studiekompetens, som erhållit rätt att
skriva in sig vid universitet och läsa
vissa ämnen i begränsad omfattning,
också skall få möjlighet att studera till
en fullständig grundexamen. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det
på mig att besvara frågan.

Den rätt till studier vid universitet
som herr Richardson åsyftar infördes
på försök den 1 juli i år. Detta skedde
på förslag av kompetensutredningen.
Jag betraktar denna försöksverksamhet
som ett betydelsefullt steg mot ett förverkligande
av principen att de faktiska
och inte de formella förutsättningarna
skall vara avgörande för rätten
att bedriva högre studier.

Av vad jag sagt framgår att försöksverksamheten
med vidgat tillträde till
utbildning vid universitet börjat helt
nyligen. Under de få månader som försöksverksamheten
bedrivits har ännu
inga erfarenheter vunnits. Det är därför
för tidigt att redan nu överväga en
utvidgning av försöksverksamhet till
flera ämnen eller till studier för mer
än 60 poäng. Jag räknar med att kompetensutredningen
noga följer försöksverksamheten
och snarast möjligt redovisar
de erfarenheter som vinns och de
förslag som föranleds därav.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min interpellation.

Jag vill genast instämma i att försöksverksamheten
har pågått alltför
kort tid för att man skall kunna dra
några säkra slutsatser. Jag skulle heller
inte ha tagit upp denna fråga redan
nu, om det inte vore så att man —
alldeles oavsett vilka resultat försöks -

verksamheten kommer att ge — kan
ställa sig tveksam till en del moment i
själva förutsättningarna för försöken.

Jag kan inte se att det finns några
bärande skäl till att den studerande
som med framgång läst till 60 poäng
inte utan vidare skall få läsa ytterligare
— självfallet under förutsättning
att han har de förkunskaper som krävs
för ämnet i fråga. Den som klarat av
en halv examen har ju därmed inte bara
dokumenterat sin studieförmåga utan
också skaffat sig både studievana och
värdefulla kunskaper för vidare studier.
Låt mig ta ett konkret exempel.
Den som har läst in 60 poäng i psykologi
och statistik har rimligtvis oändligt
mycket större möjligheter än den
som inte gjort det att fortsätta och
läsa 20 poäng i pedagogik — självfallet
under i övrigt lika omständigheter.
Jag kan således inte finna några rimliga
skäl till den här begränsningen,
och statsrådet Moberg har heller inte
anfört något i sitt interpellationssvar.

Jag kan heller inte riktigt förstå den
tankegång som ligger bakom uttalandet
i svaret, att försöksverksamheten
innebär »ett betydelsefullt steg mot ett
förverkligande av principen att de faktiska
och inte de formella förutsättningarna
skall vara avgörande för rätten att
bedriva högre studier».

Frågan är väl om man över huvud
taget skall bedriva försöksverksamhet
med principer. Personligen tycker jag
det bör vara en självklar princip, att
den som har faktiska förutsättningar
också skall ha rätt att bedriva de studier
han önskar. En annan sak är sedan
vilka krav på förkunskaper man
faktiskt skall uppställa för de olika ämnena,
och det kan man kanske behöva
utprova i praktiska försök. En annan
sak är också frågan om hur meriterna
skall vägas, om det inte är fritt tillträde
till en utbildningslinje och en
gallring måste företas bland flera sökande.
Ännu en fråga gäller behörigheten
till ett yrke. De rigorösa kraven
på förkunskaper för universitetsstude -

Nr 35

Torsdagen den 6 november 1989

Om rätt att utan studentkompetens avlägga fullständig grundexamen vid universitet

rande som hittills gällt måste ses mot
bakgrunden av att universiteten ju faktiskt
länge fungerat som ett slags yrkesutbildningsanstalter
för statens ämbetsmän;
examina har i stor utsträckning
varit just ämbetsexamina. Det är väl
mot den bakgrunden man får se kraven
på s. k. allmänbildning, som man menat
att studentexamen skulle vara en
garanti för.

Det finns alltså, tycker jag, goda skäl
att ställa sig frågande inför en del av
de här bestämmelserna. Man kan också
fråga sig vilka motiv som ligger bakom
kraven på att både ha uppnått en viss
ålder — 25 år — och ha varit yrkesverksam
en viss tid •—■ 5 år. Skulle det
inte kunna räcka med att ett av de villkoren
var uppfyllt?

Statsrådet Moberg förklarade i sitt
svar, att inga erfarenheter har vunnits
under de få månader som försöksverksamheten
har bedrivits. Att erfarenheter
beträffande studieresultaten inte har
vunnits är helt naturligt, men nog borde
man väl när mer än halva terminen
har gått kunna veta något om vilket intresse
som har visats, alltså hur många
det är som har utnyttjat de nya möjligheterna.

Även om man kan ställa sig frågande
inför ett och annat i de nya bestämmelserna
bör det dock noteras, att den
generösare attityd som kommit till uttryck
är glädjande. Det talas mycket
om utbildningsorättvisorna i samhället,
och man tänker väl då oftast på de
hinder av ekonomisk och geografisk art
som försvårat eller omöjliggjort högre
studier för många äldre. Men det bör
också observeras, att det finns orättvisor
av annat slag, och det finns särskild
anledning att beröra det i det här
sammanhanget om än ytterst kortfattat.

Under hela efterkrigstiden har det
rått knapphet på platser i realskolor,
flickskolor, gymnasier och liknande
skolor. Denna knapphet har betingats
av brist på lokaler och lärare och har
lett till att tusentals ungdomar varje år
vägrats tillträde till högre skolor. Det

är i de fallen alltså inte olyckliga yttre
omständigheter som har stängt dem ute
från högre utbildning utan en bristfällig
planering från myndigheternas sida.

En annan kategori som också har anledning
att känna sig missgynnad jämfört
med dagens skolungdom utgörs av
alla de f. d. elever som på grund av rigorösa,
stelbenta och ofta rent av
obarmhärtiga flyttnings- och examensbestämmelser
kuggades ut ur skolan.
Det rör sig verkligen inte om något litet
antal. Mot bakgrunden av att motsvarande
skolor — alltså även gymnasiet
— nu är examensfria framstår dessa
personer som än mera missgynnade.

Allt detta talar, herr talman, för en
generös och okonventionell attityd gentemot
dem vilka inte har den formella
kompetens som av tradition gällt men
som givetvis är en rätt godtyckligt vald
kompetensnivå, vars reella innehåll för
övrigt kan variera från tid till tid.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag har med intresse
lyssnat till statsrådet Mobergs svar och
kanske inte minst till herr Richardsons
inlägg. Eftersom jag är med i kompetensutredningen
tycker jag att jag har
anledning att säga några ord i anslutning
till herr Richardsons propå.

Det finns ju här en stor principfråga,
herr Richardson, som man måste ta
ställning till först och främst, och det
är vilken bredd på utbildningen man
vill ha som bakgrund till någon form
av akademisk examen. Riksdagen har,
enhälligt såvitt jag vet, fastlagt att de
som ägnar sig åt högre studier skall ha
den bredd på utbildningen som gymnasiet
ger. Ett av huvudskälen till det
är, såvitt jag förstår, att vi inte vill ha
enögda specialister utan personer som
förutom den högre utbildningen också
erhållit en bred grundutbildning. Det
har kommit till uttryck i många sammanhang
— när vi diskuterat miljövårdsproblemen,
humanisternas bris -

Torsdagen den 6 november 1969

Nr 35

Om rätt att utan studentkompetens avlägga
tan de kunskaper i tekniska ämnen, teknikernas
bristande kunskaper i humanistiska
ämnen osv. Detta är en viktig
princip, och jag tycker att den har
starkt fog för sig även i framtiden.

Emellertid är det faktiskt inte så —
och har inte varit det under många år
— att en fullständig studentexamen anses
helt avgörande; dispens ges ju sedan
ganska många år tillbaka för dem
som har examen i ett visst antal ämnen
— sammanlagt fem stycken.

Den grupp som avsågs med denna
försöksverksamhet är de yrkesverksamma
personer som av olika skäl — kanske
i första hand ekonomiska men även
geografiska eller andra — icke haft
möjlighet att skaffa sig högre utbildning
men trots detta har förvärvat en
praktisk erfarenhet och ofta i sitt arbete
funnit behov av fördjupade kunskaper
för att upprätthålla sin konkurrenskraft
gentemot de yngre och välutbildade
som nu kommer ut på arbetsmarknaden.
Det förhåller sig alldeles
ostridigt så, och detta är skälet till att
kompetensutredningen före huvudbetänkandet
avlämnade det delbetänkande
som Kungl. Maj:t glädjande nog tog
fasta på. Där ställs ytterst små formella
krav på vederbörande, och man har
verkligen skäl att följa upp försöksverksamheten.
Det finns kanske risk för
att många överskattar sin egen förmåga.
Hur det är med den saken får väl
bedömas när försöksverksamheten kommit
en bit på väg.

Jag tycker alltså att det inte är helt
rättvisande, när herr Richardson talar
om absoluta trösklar. Det finns faktiskt
numera ett någorlunda smidigt förfarande.
Om vi gör till en huvudprincip
att låta alla få tillträde till högre studier,
dvs. att egentligen inte ställa några
krav på bred kunskap, så har vi
därmed också frångått det önskemål
som vi tidigare haft, nämligen att de
universitetsstuderande skall förvärva
en bred bakgrund.

Herr talman! Jag har gärna velat anlägga
dessa synpunkter på problemet.

fullständig grundexamen vid universitet

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag har i och för sig
ingen anledning att lägga mig i en debatt
mellan företrädare för moderata
samlingspartiet och folkpartiet, en debatt
som uppstått till följd av ett interpellationssvar
från min sida. Det är alltid
lika intressant att få avlyssna sådana
debatter, men jag vill i alla fall göra
ett par påpekanden med anledning av
vad herr Richardson sade i sin kommentar
till mitt svar.

För det första sade herr Richardson
att han hoppas att man nu vid behandlingen
av kompetensfrågorna skall visa
en generös och okonventionell inställning
gentemot de personer som inte har
den formella behörighet som intill nu
fordrats. Ja, vi tillsatte ju kompetensutredningen
för att finna formerna för
denna mer okonventionella och generösa
inställning. Kompetensutredningen
innehåller som bekant representanter
för de fyra stora politiska partierna.
När utredningen framlade ett första förslag
till vad den helt riktigt kallade ett
försök, fann vi det i regeringen självklart
att till hundra procent följa utredningen
i det första trevande försöket.
Även herr Richardson får väl hålla
med om att det måste finnas kvar någon
form av bestämmelser också i framtiden,
när det gäller rätten att studera
på högskolenivå; visserligen går förändringarna
och omvärderingarna fort,
men jag förmodar att herr Richardson
instämmer i att man måste ha någon
form av bestämmelser. Då är det rätt
väsentligt att vinna en del erfarenheter,
innan man ändrar gällande bestämmelser.

Den generositet som herr Richardson
efterlyser kommer statsmakterna att visa
de ungdomar och de vuxna som
inte fick eller tog chansen att skaffa
sig den formella behörigheten. Skulle
det visa sig, herr Richardson, att någon
eller några personer —- innan lcompetensutredningen
är klar med sitt huvudförslag,
som måste innehålla mer
definitiva bestämmelser på den här

Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Om rätt att utan studentkompetens avlägga fullständig grundexamen vid universitet

punkten, vilket jag antyder i svaret —
skaffar sig 60 poäng och sedan vill gå
vidare, får de inlämna en ansökan om
rätt att fortsätta utbildningen. Jag har
tidigare framhållit och förre chefen för
utbildningsdepartementet har också
sagt att en sådan anhållan kommer att
behandlas med all tänkbar generositet.
Formellt kan det bli tal om en individuell
dispens. Jag är övertygad om att
inga av dem som nu påbörjat denna utbildning
skall behöva studera med känslan
av att de icke kan fullfölja studierna
till det mål som de egentligen föresatt
sig att nå.

För det andra frågade herr Richardson
om jag inte kunde redovisa några
erfarenheter av vad som skett under
de gångna månaderna. Vi har tagit in
vissa uppgifter — det rör sig om drygt
500 personer, som nu i höst påbörjat
studier enligt de nya reglerna. Vi kan
konstatera att det här liksom i många
andra fall gäller förhållandevis unga
människor. Erfarenheterna liknar i detta
avseende ganska mycket dem vi har
gjort i de kommunala vuxenskolorna,
som ju häromåret fick statsbidrag till
hundra procent; det är här som där i
första hand unga människor som gett
sig på försöket.

Om man studerar yrkesfördelningen
bland dessa personer, finner man att
det är påfallande många med förhållandevis
god teoretisk grundutbildning
som påbörjat studier. Det är ett fåtal
med bristande formell kompetens i den
meningen, att de bara bar den gamla
folkskolan i botten. I regel rör det sig
om personer som minst avlagt realexamen
och som nu tagit chansen.

Ser man för det tredje på vilket syfte
de har med dessa studier, så visar en
verkställd enkät att majoriteten syftar
till att komplettera sina kunskaper inom
det yrke eller det yrkesområde där de
nu arbetar.

Jag tycker att detta är informationer,
som det är väsentligt för kompetensutredningen
att diskutera och fundera
på. De visar nämligen vad så mycket

annat visat — att det ofta är just de
personer som vi vill ge en chans och
en möjlighet som lyser med sin frånvaro
i våra strävanden när vi ökar möjligheterna
för de vuxna att skaffa sig
en bättre utbildning.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag instämmer med
statsrådet Moberg i att det självfallet
behövs vissa bestämmelser om förberedande
studier för rätt att ägna sig åt
universitetsstudier. Vad som föranledde
min fråga var emellertid den enligt
min uppfattning bristande logiken i det
resonemang som ligger bakom bestämmelsen
att dessa studerande bara får
läsa en halv examen. Herr Wallmark
sade att man vill undvika enögda specialister.
Jag delar självfallet den meningen,
men då frågar man sig: Vem
är mest enögd, den som läser 60 poäng
och slutar eller den som fortsätter till
120? Den grundläggande frågan är just,
vilken logik som ligger bakom detta
stopp vid en halv examen.

Jag menade också att det fanns alldeles
speciella förhållanden nu i skarven
mellan en examensskola som vi haft tidigare
med absoluta betyg — i den mån
de nu har varit absoluta — och en examensfri
skola. Risken finns enligt min
uppfattning att många som tidigare
lcuggats ut har kommit i en oförtjänt
orättvis ställning i detta avseende i jämförelse
med den nuvarande elevgruppen.

Ett annat problem som hänger samman
med denna fråga är också, som jag
antydde, frågan om examensrätt och behörighet
till vissa speciella ämbeten.
Det är inte alldeles- självklart att
examen från ett universitet i och för
sig skall vara identisk med behörighet
till en viss befattning.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Torsdagen den

Ang. föreslagen höjning av taxorna för
järnvägsfrakt

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING, som
meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Ferdinand
Nilssons (ep) interpellation angående
föreslagen höjning av taxorna för järnvägsfrakt,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Kungsängen
har frågat mig om jag vid prövningen
av SJ:s förslag till höjda fraktsatser
och därmed sammankopplade
bilskatteproblem vill beakta konsekvenserna
för näringslivet och dess lokalisering
till glesbygder med stora avstånd.
Herr Nilsson har vidare frågat
mig om jag vill överväga utvägen att
genom sänkta biljettpriser åstadkomma
vidgad service åt allmänheten och ökade
inkomster åt SJ.

Som svar på frågorna vill jag anföra
följande.

SJ:s förslag om vissa taxeändringar
har nyligen ingetts till Kungl. Maj:t
och bereds f. n. inom kommunikationsdepartementet.
Jag vill därför begränsa
mig till att konstatera följande.

Taxeförslaget är betingat av inträffade
kostnadsökningar, främst på lönesidan.
Vid den taxehöjning som företogs
den 1 juni i år kunde man endast delvis
beakta konsekvenserna i kostnadshänseende
av de nya löneavtalen för
åren 1969 och 1970. Dessa träffades som
bekant först senare. Avtalsuppgörelsen
har för SJ med dess personalintensiva
verksamhet varit mycket kännbar. Den
innebär sålunda en total ökning av personalkostnaderna
med inte mindre än
12 procent.

SJ:s förslag bygger på att kostnadsökningen
endast delvis skall täckas genom
avgiftshöjningen. I övrigt förutses
en kombination av åtgärder, som innefattar
både rationalisering och aktivare
marknadsföring. Det bör vidare nämnas,
att vid ett genomförande av den
föreslagna taxehöjningen det kommer
att kvarstå en betydande brist i förhål 6

Första kammarens protokoll 1969. Nr 3

november 1969 Nr 35 73

lande till det för SJ uppställda avkastningskravet.

Den av SJ föreslagna taxehöjningen
avser självfallet trafiken i hela landet.
I sammanhanget bör det förhållandet
understrykas att SJ:s tariffer på längre
avstånd starkt sjunker, vilket givetvis
är av betydelse för bl. a. avlägsna glesbygder.

Herr Nilsson anför att mindre och
medelstora företag har svårare att hävda
sina kundintressen gentemot SJ än
storföretagen. Att så skulle vara fallet
kan jag inte hålla med om. SJ är tvärtom
mycket intresserat av att rationella
transportlösningar kan åstadkommas
även för mindre företag. Större företag
kan visserligen få en lägre genomsnittlig
fraktkostnad för sina varor, men
detta är endast en form av kvantitetsrabatt,
som är företagsekonomiskt motiverad
och allmänt tillämpas inom näringslivet.
I SJ :s godstaxor kommer detta
till uttryck bl. a. på det sättet att priset
per ton för hela vagnslaster sjunker
med stigande lastvikt per vagn.

Herr Nilsson gör vidare gällande, att
SJ:s priser för vissa angivna långväga
transporter av livsmedel skulle vara ca
40 procent högre än motsvarande priser
med lastbil. Enligt vad jag har inhämtat
ligger SJ:s ordinarie järnvägsfrakter
för dessa sändningar klart under
såväl Lasttrafikbilägareförbundets
som vissa frystransportföretags normalpriser
för liknande transporter.

De av herr Nilsson nämnda försöken
med prissänkning för resor mellan
Stockholm och fyra Mälarstäder är
ännu inte slutförda. De angivna resultaten
utgör endast ofullständiga delresultat
för de fyra första månaderna i år
och kan inte slutligt utvärderas förrän
även utfallet från sommaren och årets
senare del föreligger.

Det kan också nämnas, att SJ f. n.
prövar möjligheterna att genom lägre
priser för resor mitt i veckan mellan
Stockholm och Norrland både få en
bättre trafikservice och ett bättre kapacitetsutnyttjande
och genom detta också
ökade intäkter. Försöken startade

Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Ang. föreslagen höjning av taxorna för järnvägsfrakt

den 1 september i år och skall pågå
under ett år. Härvidlag är det ännu för
tidigt att dra ens några preliminära
slutsatser om effekten av de vidtagna
åtgärderna. I sammanhanget vill jag erinra
om att SJ redan nu i persontrafiken
lämnar rabatter för stora trafikantgrupper,
exempelvis storresenärer, pensionärer,
studerande, militärer samt
deltagare i skol- och sällskapsresor.

Avslutningsvis vill jag ånyo framhålla,
att kostnadsstegring givetvis inte enbart
skall mötas med avgiftshöjningar.
Även rationaliserings- och marknadsföringsåtgärder
kommer naturligt in i
bilden. Rent allmänt gäller dock, att
det vid mera betydande kostnadsökningar
taxehöjningar inte kan undvikas.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få till herr
statsrådet framföra mitt tack för att
svaret har kommit så pass snart som det
har gjort. Vi är inte bortskämda med
att få svar på interpellation så kvickt,
men jag har kanske haft god hjälp av
den landsstorm som uppträtt med enkla
frågor i andra kammaren och som
nu också har lyckliggjorts med de upplysningar
som jag har erhållit.

Jag är naturligtvis för gammal i garnet
för att tro att statsrådet skulle svara
att han kommer att göra så eller så.
Därför har jag endast frågat om han
vill överväga det och det och om han
vill beakta ett annat. Så pass blygsamt
har jag frågat, och jag kan säga att om
jag läser noggrant kan jag nog tycka att
jag har fått ett svar.

Så vill jag betona att jag har frågat
efter konsekvenserna för näringslivet.
Statsrådet har svarat — och det kanske
ligger nära till hands — att han vill beakta
konsekvenserna i kostnadshänseende.
Det är helt naturligt att arbetsfördelningen
blir litet olika.

Det är klart att bägge sakerna bör
beaktas. Det vare mig fjärran att på något
vis antyda att det i det som stats -

rådet här har framhävt skulle finnas
någonting som inte bör starkt beaktas.
Lokaliseringssynpunkten, till vilken jag
återkommer, är dock enligt min uppfattning
av så stor betydelse i detta land
med dess olikartade förhållanden och
stora avstånd att den faktiskt också är
förtjänt av att beaktas.

Statsrådet har varit vänlig att rätta
till någonting som han tror att han har
hittat i min interpellation. Jag undrar
om man har läst slarvigt i departementet,
ty jag har inte anfört att mindre
och medelstora företag har svårare än
storföretagen att hävda sig mot SJ. Vad
jag har sagt är att det görs gällande
att det skulle förhålla sig så. Det är således
inte jag som står för den uppgiften,
utan det är de mindre och medelstora
företagen och deras organisationer.

I svaret säger statsrådet: »Herr Nilsson
gör vidare gällande, att SJ:s priser
för vissa angivna långväga transporter
av livsmedel skulle vara ca 40
procent högre än motsvarande priser
med lastbil.» Det har jag inte sagt. Vad
jag har sagt på den punkten är att som
exempel har anförts att transport av 10
ton djupfryst kött från Stockholm till
Boden kostar 40 procent mer på järnväg
än med lastbil. Sedan statsrådet
gjorde den randanmärkningen, som inte
kan drabba mig utan dem som anfört
exemplet, har jag tittat litet närmare på
detta. Därvid har jag konstaterat att det
finns material som belyser att en stor
bilfirma med regelbundna turer från
dörr till dörr med frysbil kör 10 ton
styckat fruset kött från Stockholm till
Boden för 19,85 öre per kg, medan SJ
tar 27,89 öre per kg för samma transport.
Detta är således fakta i detta
ärende. Vidare: bilfirman tar till Gällivare
21,66 öre och SJ 29,87 öre, och
till Hälsingborg tar bilfirman 13,60 öre
och SJ 19,55.

Priserna måste påverkas rätt avsevärt,
om det genom höjd skatt blir svårare
för långtradarna att klara uppgiften.
Det är en sak som jag tror att vi

Torsdagen den 6 november 1969

Nr 35

Ang. föreslagen höjning av taxorna för järnvägsfrakt

kan vara överens om. Och framför allt
skall vi avföra mig som uppgiftslämnare
i sammanhanget. Jag har endast
återgivit vad näringslivsorganisationer
har anfört på den här punkten. Sedan
får vi ställa dessa siffror bredvid de
siffror som statsrådet anfört; jag tror
att de kan komplettera varandra och ge
en helhetsbild av vad det gäller.

Jag fäste stort avseende vid den prissänkning
mellan Stockholm och fyra
Mälarstäder — Enköping, Västerås, Köping
och Eskilstuna — som jag har berört.
Där medförde en sänkning av priserna
en ökning av biljettförsäljningen
med 32 procent och sedermera också
en förbättrad ekonomi med 6,6 procent.
När tidningarna frågade, uppgav man
på SJ att dessa siffror var mycket intressanta
och att man ville överväga
dem. Det var med utgångspunkt från
dessa erfarenheter som jag ställde frågan,
om statsrådet vid en förestående
omprövning av SJ:s biljettpriser även
ville överväga utvägen att genom sänkning
av priserna åstadkomma vidgad
service åt allmänheten och ökade inkomster
åt SJ. Det är verkligen en rätt
betydelsefull sak. Vi kan konstatera att
man gått prishöjningens väg. Jag har
fått en uppgift från SJ:s gode vän herr
Kolare, att det nu är nionde prishöjningen
sedan 1966. Jag har inte kontrollerat
uppgiften — den får stå för herr
Kolare. Effekten av de prishöjningarna
har faktiskt inte varit att ekonomin förbättrats
utan snarare att transportfrekvensen
har minskat och konkurrensen
försvårats.

Sedan var det en sak som statsrådet
inte alls berört, nämligen den lilla belysning
som ärendet fått på grund av
uppgifter som lämnats i pressen. Jag
tänker på det förestående förslag angående
beskattning, som tagits upp av generaldirektör
Peterson i statens järnvägar.
På frågan om trafikanterna verkligen
tål hur stor prishöjning som helst,
svarade han ungefär att det gör de
kanske inte, men han räknade i det sammanhanget
med att det också skulle bli

skattehöjning för konkurrenterna. Det
är denna uppläggning som är farlig: att
staten genom beskattningsåtgärder så
att säga skall kunna reglera sina konkurrenters
möjligheter. Detta är en sak
som jag anser vara väl värd att observera.
Det är givet att ett sådant instrument
bör behandlas med försiktighet.
När man således går in för en fördyring
av SJ:s taxor och en samtidig fördyring
även av motortrafikens taxor,
drabbar detta glesbygder och stora avstånd
alldeles särskilt hårt. Vi påstår
från centerhåll att det var vi som satte
fart på intresset för lokaliseringen. Nu
blomstrar inom alla åsiktsriktningar ett
mycket stort intresse för en aktiv lokaliseringspolitik,
som skall innebära
ett stöd åt de stora avståndens och glesbygdernas
näringsliv. Jag undrar om
det är oberättigat att begära ett besked
om hur det hela kommer att rimma
till slut. Statsrådet säger mycket försiktigt,
klokt och väl avvägt, att i vissa
fall ges redan nu möjligheter till rabatter
på längre resor. Vad beträffar
faiblessen för de stora företagen medger
han att SJ naturligtvis ger kvantitetsrabatter
o. s. v. Jag menar att detta
är något som i och för sig kan vara
mycket berättigat och riktigt. Jag kritiserar
det inte som system. Jag bara
menar att det till sist blir en avvägningsfråga
och det är denna avvägning
som jag velat föra på tal.

Det skulle inte falla mig in att komma
för sent med dessa saker. Det är
dock helt naturligt att jag inte väntade
att statsrådet nu skulle ha en prislista
för taxor och biljettpriser färdig. Men
jag vill påpeka att kostnadsökningarna
faktiskt kan drabba ganska hårt. Jag
har dessutom en känsla av att det ligger
något i vad tidningen Metallarbetaren
säger på tal om SJ: »En sådan ond cirkel
kan även SJ råka in i sedan den
nye generaldirektören Lars Peterson
nu debuterat med att höja taxorna med
8 procent.

Om han på det sättet skrämmer bort
en passagerare av tio så blir det en

Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Ang. föreslagen höjning av taxorna för järnvagsfrakt

förlust för SJ. 10 som åker för 100
kronor var, betalar sammanlagt 1 000
kronor. 9 som åker för 108 kronor var,
ger bara 972 kronor till SJ.»

Det måste vara en dålig affär, tror
Metallarbetaren.

»Följden kan bli att allt färre åker
tåg och allt färre skickar gods med SJ,
varpå Lars P åter måste höja taxorna,
varpå ännu flera medborgare går över
till bil eller flyg, varpå Lars P...
o. s. v.», skriver Metallarbetaren.

Jag har en känsla av att detta kan
vara en fara, och det är utifrån önskemålet
att få problemet en smula belyst,
som jag har ställt min fråga. Och det
var väl det som också oroade alla frågarna
i andra kammaren. Jag antar att
statsrådet tycker att detta i alla fall är
en rätt så besvärlig sak, som måste övervägas,
om det inte skall bli ett rent elände
för stora delar av näringslivet. Det
kommer att drabba alla som har intresse
av näringsliv i dessa avlägsnare
bygder, de som berörs av de längre
transporterna o. s. v. Men det kommer
hårdast att drabba enskilda människor
—. dem som har det sämst, ty de får
sina livsmedel fördyrade och transportkostnaderna
för sina produkter fördyrade
genom de höjda taxorna som kommer
först från SJ och sedan även från
lastbilarna. Det kommer att drabba avlägset
boende, det kommer att drabba
pensionärer och andra som har ganska
liten möjlighet att bära de höjda kostnaderna.
Det är en ytterst ömtålig sak
att bara lita till prisskruven och prisskruven.
Dessutom befordrar det något
som statrådets kollega finansministern
emellanåt brukar tala varnande om,
nämligen en fortskridande inflation.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Vi kommer såvitt jag
förstår att i båda kamrarna om några
veckor ha en trafikpolitisk debatt, som
vi tvingas till av ett stort antal motioner.
Där kommer även den fråga som
i dag är aktuell att tas upp. Men jag

kan ändå inte underlåta att delta i denna
diskussion, då jag konstaterar att
herr Nilsson ställt en mycket intressant
fråga, innebärande att han begär att
statsrådet skulle beakta de betänkliga
konsekvenser för näringslivet och dess
lokalisering till glesbygder med stora
avstånd, som de höjda fraktsatserna
kommer att innebära.

Om jag inte missuppfattat herr statsrådets
svar, så kunde jag därur bara få
fram en enda liten punkt som svar på
herr Nilssons fråga, nämligen att SJ:s
tariffer på längre avstånd starkt sjunker,
vilket givetvis är av betydelse för
bl. a. avlägsna glesbygder.

Detta var ju, herr talman, ingen nyhet.
Statens järnvägars tariffsystem
känner vi sedan många år. Jag har mig
icke bekant — om jag har fel på denna
punkt, så ber jag statsrådet rätta
mig — att man i de nya taxehöjningsförslagen
kommer att göra några ändringar
i själva tariffsystemet. I och med
detta kommer självfallet en taxehöjning
att slå särskilt hårt på dem som har de
höga kostnaderna, nämligen de som har
transporter över långa avstånd. Detta
gäller inte minst Norrland.

Att Norrland har högre transportkostnader
än riket i övrigt — något som
innebär ett ogynnsamt konkurrensläge
för näringslivet i Norrland — är bekant
för alla. Men samhällets transportpolitik
måste väl ändå anpassas till de regionpolitiska
målsättningarna. Jag skulle
därför i detta sammanhang vilja
ställa en fråga till vår kommunikationsminister:
Kan man inte tillämpa ett nytt
synsätt i fråga om just tariffsystemet?
Vi skall inte nu ha någon diskussion
om principerna i 1963 års riksdagsbeslut
angående trafikpolitiken. På den
punkten behöver vi inte vara oense om
principerna. Men dessa principer kunde
väl ändå tillämpas på ett alldeles
speciellt sätt, parade med de regionpolitiska
målsättningarna, särskilt då för
Norrlands vidkommande. Hur ser statsrådet
på möjligheterna att låta statens
järnvägars tariffer för gods- och per -

Torsdagen den 6 november 1969

Nr 35

Ang. föreslagen höjning av taxorna för järnvägsfrakt

sontransport till Norrland maximeras
till en viss kostnad? Jag kan som exempel
nämna en summa motsvarande kostnaden
för 75 mil och ha det beloppet
som högsta tariff. Det är en intressant
frågeställning, men den är principiell.
Jag är medveten om att man med en
sådan princip kanske skulle tvingas att
höja taxorna för de kortare avstånden
i fråga om både gods- och persontransport.

För att över huvud taget få någonting
som passar ihop med den regionpolitiska
målsättningen och med Norrlands
utvecklingsmöjligheter vill jag
ställa frågan: Hur ser statsrådet på möjligheterna
att hitta ett sådant nytt system?
Det räcker inte enbart med de
nya försök som pågår med mitt-i-veckan-biljetterna
från Stockholm till övre
Norrland, utan det gäller att nedbringa
fraktkostnaderna, som för näringslivet
är det mest bekymmersamma.

Låt mig ta ett exempel. Alla partier
har arbetat och hjälpts åt för att få
fram lokaliseringsmöjligheter. Jag tänker
då närmast på Bultens anläggningar
i Kalix. Bankoutskottet var där på en
resa i somras. Statsutskottet var i Norrland
i somras. Vid alla dessa tillfällen
fick vi klart för oss att lokaliseringen
av ett företag till Kalix medför en merkostnad
på transportsidan av 400 000
kronor per år mot om fabriken i fråga
hade legat i Mellansverige.

Hur, herr statsråd, skall man kunna
eliminera dessa merkostnader? Ett nedbringande
av fraktkostnaderna i Norrland
skulle kanske kunna bidra till en
gynnsammare utveckling av företagsamheten
i denna landsända.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
anförde till en början att jag i mitt
svar hade använt motiveringar som han
säger att han hade hämtat från annat
håll. Det var inte herr Ferdinand Nilsson
som hade klagat på att medelstora
och små företag hade svårt att komma

överens med SJ. Vidare var det inte
herr Ferdinand Nilsson, som personligen
hade den uppfattning som kom till
uttryck litet längre fram i interpellationen.
Det är möjligt att det är så som
herr Ferdinand Nilsson påstår, men jag
kan vid detta tillfälle av praktiska skäl
inte diskutera med någon annan än herr
Ferdinand Nilsson.

I fråga om SJ :s fraktpolitik vill jag
göra några konstateranden. Järnvägsdriften
kännetecknas som bekant av
höga fasta och låga rörliga kostnader.
Betingelserna för massgodstransporter
är därför mycket goda. Det kommer till
synes i SJ:s taxepolitik genom att priset
på större och tyngre sändningar inte
har ökat i samma utsträckning som övriga
taxor. SJ har sålunda låtit rationaliseringsvinsterna
i första hand komma
de tunga transporterna till godo.
Godstaxans konstruktion är vidare sådan
att tarifferna på de längre avstånden
är starkt degressiva, d. v. s. priset
per tonkilometer sjunker med avståndet.
Som exempel kan jag nämna att
tonkilometerpriset för en vagnslastsändning
om 20 ton i billigaste tariff
är vid 300 kilometer 8,9 öre, medan
motsvarande pris vid 1 000 kilometer
är 5,1 öre. Frakten för avståndsskillnaden,
700 kilometer, betingar ett tonkilometerpris
av endast 3,5 öre. Det lär
också förhålla sig så att SJ:s godstaxa
är den mest degressiva taxan i hela
Europa.

Även SJ :s persontaxa har för långa
avstånd stor degressivitet. Avgiften för
en tur- och returresa i andra klass på
300 kilometer är 91 kronor, eller 15,2
öre per personkilometer. Samma slags
resa på 1 000 kilometer kostar 205 kronor,
vilket motsvarar 10,3 öre per personkilometer.
Priskillnaden för avståndsförlängningen
motsvarar ett personkilometerpris
av 8,1 öre.

Beträffande SJ:s fraktavgift för vissa
livsmedelstransporter vill jag tillägga
att det på marknaden förekommer
små åkerier som söker returtransporter
och därvid tycks vara beredda att ac -

Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Ang. föreslagen höjning av taxorna för jarnvagsfrakt

ceptera mycket låga priser. Jag anser
dock inte att dessa priser är betecknande
för en långsiktig och etablerad prisnivå,
jämförbar med statens järnvägars
och de stora lastbilföretagens.

Så till de lokaliseringspolitiska aspekterna
i fråga om SJ:s verksamhet och
de föreslagna taxehöjningarna. I sammanhanget
vill jag erinra om att SJ:s
verksamhet i princip bedrivs enligt de
trafikpolitiska riktlinjerna. Med dessa
följer i första hand ett kostnadsansvar.
Riktlinjerna utgår emellertid också
ifrån att järnvägstrafiken liksom annan
trafik skall planeras i nära kontakt med
samhällsplaneringen i stort. De lokaliserings-,
arbetsmarknads- och allmänt
näringspolitiska målsättningarna bör
sålunda beaktas. Det innebär exempelvis
att då företagsekonomiska skäl saknas
för att uppehålla trafiken på viss
eller vissa bandelar kan statsmakterna
lämna SJ särskild ersättning för banornas
bibehållande, om så befinns motiverat
av samhälleliga skäl. Jag vill erinra
om att vi under innevarande budgetår
satsar 200 miljoner kronor för att
upprätthålla olönsamma järnvägar. Bidrag
till olönsam busstrafik, bl. a. i SJ:s
regi, utgår även årligen av statsmedel
i särskild ordning. Jag vill också konstatera
att SJ under de senaste åren
långt ifrån uppfyllt sitt avkastningskrav.
Bristen härvidlag har under flera
år i följd varit i storleksordningen drygt
100 miljoner kronor. Det hör också till
bilden.

Vad sedan beträffar herr Nilssons recept
att mera generellt möta kostnadsstegring
med prissänkningar för att
därigenom få ökade intäkter för SJ
vill jag säga följande. SJ bör självklart
överväga de möjligheter som finns att
genom prissänkningar öka kundunderlaget,
då det är lämpligt. Jag har i mitt
svar framhållit att sådana försök bedrivs.
Norrlandsfallet är ett exempel på
att man genom prissänkning under trafiksvag
tid söker förbättra kundunderlaget
och kapacitetsutnyttjandet. Det
finns emellertids tills vidare ingenting

som antyder att man på den vägen kan
uppnå mer än relativt begränsade effekter.

Allmänt anser jag att herr Nilssons
recept att möta kostnadssänkningar innebär
intressanta perspektiv. Statliga
och enskilda företag trappar ner priserna
successivt, allteftersom kostnaderna
ökar. Jag vill inte här dra ut den yttersta
konsekvensen av en sådan utveckling,
men, herr talman, det luktar definitivt
Ebberöds bank. En sak är dock
klar: om man mera generellt skulle
tillämpa herr Nilssons recept för de
statliga företagen, med successivt sämre
rörelseresultat som följd, kommer
detta definitivt att i sista hand drabba
den resande allmänheten och de anställda.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! En del av denna debatt
sträcker sig utanför det som interpellationen
närmast berör och bör tas upp i
den kommande trafikpolitiska debatt
som herr Strandberg nämnde. Det kan
väl ändå vara tillåtet att nu något beröra
dessa saker.

Kommunikationerna kan sägas höra
så intimt samman med den övriga samhällsekonomin,
att det är svårt att bryta
ut dem därifrån. Problemen framstår i
särskilt hög grad för avlägsna orter,
där man har längre transportsträckor
för både råvaror och färdiga produkter.
Jag vill här bara beröra ett litet
avsnitt som kommer att bli mer och
mer aktuellt, nämligen virkestransporterna.
I och med att flottlederna undan
för undan läggs ned, kommer virkestransporterna
att överföras till järnvägarna.
In i bilden kommer också att
de s. k. nollzonerna i vissa fall utökas
till följd av de nedlagda flottlederna.
Jag vill påminna om att vad gäller flottlederna
finns det en utjämnande faktor
i taxorna genom de s. k. huvudälvarna.
Någon form av utjämning i transportkostnaderna
skulle kanske behövas
i större mått även beträffande andra

Torsdagen den 6 november 1969

Nr 35

Ang. föreslagen höjning av taxorna för järnvägsfrakt

kommunikationer, så att den mera bärkraftiga
delen får stödja den mindre
bärkraftiga.

Jag kan som ett litet exempel från
mitt eget hemlän nämna Dalälvarna,
som är huvudflottleder. Det innebär att
om man lägger av virke från huvudälv
uppe i Lima, Särna, Idre och Transtrand,
blir kostnaderna desamma som
om man lägger av virket betydligt längre
ner. När dessa flottleder läggs ned
blir effekten att avståndet direkt inverkar
på transportkostnaderna. Därmed
blir det också en fråga om huruvida
man i tider av nedgångsperioder
för virkestransporterna skall kunna utnyttja
de mera avlägsna delarna av länets
virkesförråd. Jag vill gärna medge
att detta kanske hör hemma i en större
och mera allmän trafikpolitisk debatt,
men jag vill nämna att en fråga som
kommer att bli mer och mer aktuell är
den om behovet av att i lokaliseringssyfte
få en utjämning av fraktkostnaderna.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag felbedömde nog ett
par frågeställningar som jag antydde i
mitt första anförande, nämligen att det
snarast skulle vara slarvläsning på departementet
som gjort att statsrådet hade
fått för sig att jag hade gjort gällande
exempelvis en uppfattning beträffande
SJ:s sätt att behandla mindre
företagare.

Jag måste konstatera att jag i interpellationen
skrivit: »Bittert säger man
sig från den mindre företagarsidan ha
erfarenheten att det nog går bra för
storföretagen att förhandla med SJ. De
många mindre och medelstora tycker
sig däremot ha svårare att hävda sig.»
Så har jag skrivit. Nu säger statsrådet
att detta är något som jag gjort gällande.
Jag har inte gjort gällande det,
utan de har gjort gällande det. Om statsrådet
nu vill förklara att detta är felaktigt
och att det inte är på det viset
utan att SJ i framtiden kommer att ta

hänsyn till mindre och medelstora företagare,
så betraktar jag det som en vinst
av debatten i dag.

Statsrådet säger sedan att mina uppgifter
angående SJ:s priser för långväga
transporter var missvisande. Jag
har påvisat fakta i detta fall, men då
svarar statsrådet att det finns en växlande
praxis. Han tror att man kan bagatellisera
saken. Han anser att lastbilarnas
frakttaxor ligger högre. Jag
noterar detta med intresse. Det innebär
något som bör beaktas när man avväger
beskattningen. Man behöver tydligen
inte göra alltför hårda ingripanden
gentemot motortrafiken för att balansera
konkurrensen, om det verkligen
är så som statsrådet säger.

Vad som gjorde att jag något justerade
min uppfattning om upphovet till missförstånden
i svaret var statsrådets uttalande
om »herr Nilssons speciella
lösning», nämligen de sänkta biljettpriserna
och de sänkta taxorna. Nej, herr
statsråd, det var inte min speciella lösning,
det är SJ som företagit chocksänkningar
och som försökt sig på denna
metod som statsrådet säger bara prövats
några månader. Men därmed har
jag givetvis inte övertagit faderskapet
för metoden, utan det ligger kvar hos
den som tog initiativet. Vad jag begärt
av statsrådet är bara att få veta vilket
intresse han har därför. Man ringde
från tidningarna och talade med SJ
samt fick beskedet att detta var mycket
intressant. Statsrådet tyckte visst att det
var intressant därför att det erinrade
om Ebberöds bank. Jag är inte så intresserad
av det företaget. Men jag hade
en känsla av att man på SJ ser mera
positivt på denna sak, ty det har visat
sig att biljettfrekvensen på dessa månader
steg med 32 procent, och avkastningen
förbättrades. Under sådana förhållanden
tycker jag att detta bör fullföljas.
Jag vill på intet vis ta äran från
SJ för att man slagit in på denna linje
utan är bara intresserad. Så var det
med den saken.

Avgörande är emellertid till sist att

Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Ang. föreslagen höjning av taxorna för järnvägsfrakt

de höga kostnader som fördyringarna
lägger på de stora avstånden och som
drabbar glesbygdernas folk blir besvärliga
nog. Skall man reparera SJ:s
affärer genom att dessutom fördyra motortransporterna
för människorna ute i
glesbygderna, då blir det ännu värre.
Det är motsatsen till den lokaliseringspolitik
som man emellanåt talar så mycket
om. Det är viktigt att vi bevakar
och intresserar oss för att se till att
staten inte med den ena handen tar tillbaka
var den ger med den andra handen.
Man måste räkna med en avvägning
så att det hela går någorlunda i
lås, så att man verkligen skall kunna
genomföra en lokaliseringspolitik som
stöder glesbygderna.

Herr Strandbergs förslag var intressanta.
Jag är dock inte beredd att adoptera
de tankarna heller, herr statsråd,
men jag har en känsla av att däri finns
något värdefullt. Inkomsterna åt SJ genom
de nya prishöjningarna har som
herr Kolare sade, inte klarat upp situationen.
Däremot har SJ:s uppgifter under
denna tid gått ned på ett betänkligt
sätt.

Herr statsrådet hänvisade i andra
kammaren till 1963 års riksdagsbeslut.
Det kan man göra. Det är enkelt att
hänvisa till att så och så beslöt riksdagen
då och då. Men statsrådet företräder
riksdagsmajoriteten. Statsrådet
delar ansvaret med riksdagsmajoriteten,
och såsom jag har fattat parlamentarismen
har statsrådet att oberoende
av de tidigare fattade besluten pröva
hela problemet. Under sådana förhållanden
går det inte att med hänvisning
till tidigare fattade beslut förklara att
man såsom statsråd är befriad från
prövningar på de punkterna. Så är det
inte. Ansvaret för vad som kommer vilar
på dem som makten hava och på
deras män i ansvarig ställning. Det är
därför som jag har ställt frågan, och
det är därför som jag har bett om ett
beaktande av de synpunkter som här
har framförts. Framför allt får vi inte
genom eu transporttaxepolitik med den

ena handen ta tillbaka vad vi med den
andra handen ger genom lokaliseringspolitiken.

Herr STRANDBERG (in):

Herr talman! Jag har inte mycket för
att jag tar upp tiden med våra ärade
statsråd för att försöka avkräva dem
sådana uppgifter som jag själv kan
plocka fram. Ärade kommunikationsminister,
det är mycket enkelt för mig
att gå till klubbrummet och ta fram
kommunikationstabellen. Där kan jag
räkna fram varenda personkilometerkostnad
på både en och på tusen kilometer
och jämföra hit och dit. I mitt
första inlägg sade jag — vilket är helt
riktigt och även omtalas i interpellationssvaret
— att SJ har sådana tariffer
att kostnaden per kilometer sjunker för
längre avstånd. Att tariffpolitiken är
mycket degressiv skall jag inte förneka.
Men jag kan inte i några frakttabeller
eller i några kommunikationstabeller
få reda på något om den idé
som jag här framkastade.

Jag känner varmt för den bygd där
jag hör hemma, nämligen Norrland. Jag
har därför väckt den tanken till liv att
vi måste kombinera vår transportpolitik
med den regionpolitiska målsättningen.
Jag ställde en fråga och gör det
ännu en gång, herr statsråd. Var vänlig
att svara på den frågan i stället för att
läsa upp för mig vad kommunikationstabellen
säger om prissättningarna!
Kan man ändra tariffmetodiken på så
sätt att tarifferna för gods- och persontrafiken
blir maximerade till den kostnad
som exempelvis uttas vid 75 mil?
Det var min fråga. Jag skulle vilja veta
hur statsrådet ser på detta. Jag begärde
inte att statsrådet direkt skall stå
upp och svara: OK så skall vi göra. Det
är kanske inte klart att 75 mil är det
riktiga avståndet. Men frågan är om
man kan ge sig in på denna metodik i
vår taxesättning utan att därmed göra
avkall på 1963 års trafikpolitiska beslut.
Så löd min fråga, som jag nu har upprepat.

Torsdagen den 6 november 1969

Nr 35

Ang. föreslagen höjning av taxorna för järnvägsfrakt

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Nilsson i Mora tog
upp frågan om hur virkestransporterna
skall ordnas när transporteringen i våra
flottleder upphör och virket måste
fraktas på järnväg eller landsväg eller
kanske båda delarna. Frågan gäller väl
närmast hur man i det ögonblicket ser
på möjligheterna till en taxesättning
som kan tänkas vara så gynnsam som
möjligt för transportören.

Till svar vill jag säga att sedan lång
tid tillämpas ju för transporter av den
typen särskilda fraktavtal som innehåller
speciella mängdrabatter. Sådana
transporter förekommer redan nu på
många håll i landet. Det behöver inte
vara fråga om virke, utan det kan vara
annat gods som transporteras kontinuerligt
till förädlingsorten. Jag tror
därför inte att det kommer att behövas
några nya riktlinjer, när man, som herr
Nilsson mycket riktigt påpekar, snart
även i Kopparbergs län möter den här
problematiken.

Jag vill erinra om att jag redan under
remissdebatten, i anledning av ett
anförande av herr Högström, från denna
talarstol deklarerade mitt intresse
för en riktig samordning, om en sådan
visar sig nödvändig beträffande de delar
av landet där denna problematik
kommer att uppstå. Jag sade att om
min samordnande medverkan i någon
form kunde tjäna något syfte, så hade
jag ingenting att invända mot att vara
med på en sådan anordning.

Till herr Nilsson i Kungsängen kan
jag inte säga annat än att efter hans senaste
inlägg om vem som menar vad i
interpellationen finner jag det tveksamt
om ens herr Nilsson delar sina sagesmäns
uppfattning.

Slutligen sade herr Nilsson att han
inte ville ha någonting att göra med
Ebberöds bank. Jag önskade endast
framhålla att jag vill ha så mycket med
Ebberöds bank att göra att jag åtminstone
håller den så långt som möjligt
ifrån mig.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har bedömt saken så
att det skulle vara intressant att få höra
statsrådets uppfattning i belysning av
de uttalanden som gjorts från vissa näringsorganisationers
sida. Det var därför
jag interpellerade. I den mån statsrådets
uppfattning har kommit fram i
den här debatten är jag mycket tacksam.

Herr STRANDBERG (in):

Herr talman! Jag önskar bara begagna
tillfället att till protokollet få noterat
att jag beklagar att man inte kan få
diskutera en nog så seriös fråga med
vår kommunikationsminister.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Strandberg ifrågasätter
möjligheten att inom ramen för
1963 års trafikpolitiska beslut konstruera
— för att använda ett enkelt uttryck
■— en speciell Norrlandstaxa.

För att det som herr Strandberg ville
ha antecknat till protokollet inte skall
stå oemotsagt vill jag nämna att om
vi i vårt lokaliseringspolitiska handlande
vill pröva den ena eller andra formen
inom ramen för ett kostnadsansvar
i likhet med det som 1963 års trafikpolitiska
program talar om, så finns
det självfallet alltid möjlighet att diskutera
varje form för lokaliseringsstöd
till Norrland. Med det har jag bara velat
konstatera att om man när det gäller
lokaliseringsbidrag — som naturligtvis
hela tiden måste vara ett enda samlat
stöd — också vill börja diskutera fraktkostnadsavsnittet
för affärsverksamhet
eller andra företag i en region och alltså
inbegripa dessa kostnader vid bedömningen
av behovet av lokaliseringsstöd
till den ena eller andra regionen,
så kan detta i och för sig inte tas till
intäkt för att måhända angripa SJ:s
taxesystem. I så fall skulle man naturligtvis
kunna föra in vilket annat av -

Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Ang. föreslagen höjning av taxorna för järnvägsfrakt

snitt som helst och säga att så eller så Föredrogos och hänvisades

mycket skall vara lokaliseringsstöd för motionen nr 1080 till lagutskott och

just den delen. Det har emellertid, så- motionen nr 1081 till bevillningsut vitt

jag förstår, ingenting med SJ :s taxe- skottet.

system som sådant att göra. _

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Tack, herr statsråd, ty
nu fick jag i alla fall statsrådet att i någon
mån svara på den fråga jag ställde!

Uteslutande med hänsyn till att vi —
som jag sagt en gång tidigare i dag •—
längre fram kommer att ha en trafikpolitisk
debatt, kan jag nu fatta mig
mycket kort. Jag tror inte att man i den
debatten kan hålla sig enbart till det
område som dagens interpellationsdebatt
har avsett. På den punkten ger jag
kommunikationsministern rätt, ty skall
vi diskutera detta, som är en integrerande
del i en paketlösning, då skulle
vi börja diskutera telefontaxor, flygtaxor,
sjöfartens taxor o. s. v. Det skall
jag emellertid avstå från i dag.

Nu har jag i varje fall fått ett första
svar, som jag noggrant skall studera för
att få fram vad statsrådet avsåg. Jag
skall som sagt titta på detta, och vi får
ju tillfälle att återkomma i debatten.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 136, med förslag rörande
beredskapslagring av olja.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1082, av herr Larsson, Thor sten,
och herr Nilsson, Nils, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 135, med
förslag till lag om ändring i förordningen
(1923:116) angående skatt för
hundar; samt

nr 1083, av fröken Stenberg och herr
Pettersson, Karl, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 135, med förslag
till lag om ändring i förordningen
(1923:116) angående skatt för hundar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.19.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 7 november 1969

Nr 35

Fredagen den 7 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 29
nästlidne oktober.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 136, med förslag rörande
beredskapslagring av olja, hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge
ändring i förordningen om oljeavgift
in. m. och i förordningen om avskrivning
å vissa oljelagringsanläggningar,
in. m., till bevillningsutskottet samt i
övrigt till lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
motionerna nr 1082 och
1083.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

145, med förslag till lag om ändring
i lagen (1904:26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmynderskap och adoption,
m. m.;

nr 146, angående godkännande av
konvention om ordningen vid fiskets
bedrivande i Nordatlanten;

nr 149, angående domartjänster vid
vissa underrätter in. m.; och

nr 151, angående förvärv av aktier i
Uddcomb Sweden AB.

Anmäldes och bordlädes styrelsens
för riksdagens förvaltningskontor framställning
angående arkitekttävling om
riksdagens hus.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 130, i anledning av motion om
simundervisningen vid lärarhögskolorna; nr

131, i anledning av motioner om
pedagogisk utbildning för lärarvikarier; nr

132, i anledning av motioner om
inrättande vid Karolinska institutet av
en personlig professur i perifer kärlkirurgi
för docenten Sven Bellman;

nr 133, i anledning av motioner om
den psykiska hälso- och sjukvården;

nr 134, i anledning av vissa motioner
om samhällets vårduppgifter m. m.;

nr 135, i anledning av motion om utredning
angående huvudmannaskapet
för ålderdomshem;

nr 136, i anledning av motioner om
inrättande av ett hälsocentrum;

nr 137, i anledning av motioner om
inrättande av ett institut för förebyggande
av självmord och ett reträtthem
för personer som försökt begå självmord; nr

138, i anledning av motioner om
avskrivning av statsbidragen till anordnande
av pensionärshem;

nr 139, i anledning av motioner om
statstjänstemännens löner;

nr 140, i anledning av motioner om
personalvården inom statsförvaltningen
m. in.;

nr 141, i anledning av motioner om
löneavdrag för statstjänsteman vid
tjänstledighet för fullgörande av vissa
offentliga uppdrag; och

nr 142, i anledning av motioner om
inrättande av ordinarie halvtidstjänster
inom den statliga förvaltningen;

bevillningsutskottets betänkande nr
59, med anledning av motioner om upp -

Nr 35

Fredagen den 7 november 1969

Interpellation ang. medverkan av militär personal vid röjningsarbeten i de stormdrabbade
områdena i södra och mellersta Sverige

hävande av gift kvinnas rätt till förvärvsavdrag
vid särbeskattning;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av motioner angående
företagsdemokrati; och

nr 42, i anledning av motioner om
andel för de anställda i ett långsiktigt
företagssparande;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av motioner om
ersättning av allmänna medel till vittne
som åberopas av enskild part i brottmål;
och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 71, i anledning av motioner angående
beräkningen av basbeloppet inom
den allmänna försäkringen; och

nr 72, i anledning av motioner angående
storleken av sjukpenning vid sjukhusvård,
m. in.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 51, i
anledning av motioner om rätt för kommun
att inrätta särskilda naturvårdsorgan;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av motioner angående
bidragsgivning till skogsbilvägar;

nr 33, i anledning av motioner om
statsbidrag till byggande av skogsflygplats;
och

nr 34, i anledning av motioner om
skogsfonder för regional utveckling av
näringslivet.

Interpellation ang. medverkan av militär
personal vid röjningsarbeten i de
stormdrabbade områdena i södra och
mellersta Sverige

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Efter de senaste stormvädren
har behovet av yrkeskunnig ar -

betskraft för uppröjningsarbeten och
upparbetning av stormfälld skog ytterligare
ökat i de drabbade områdena i
södra och mellersta Sverige. Stora värden
står på spel om virket inte kan
tas om hand under den innevarande
avverkningssäsongen.

Hittills har myndigheterna ansett att
arbetskraftsbehovet skulle kunna täckas
genom överflyttning av arbetskraft
från Norrland och genom import från
utlandet, främst Finland. Rekryteringen
från utlandet har dock gått trögt beroende
på att skogskonjunkturerna f. n.
är ganska goda i hela Norden.

Av samma anledning är möjligheterna
att nu ta yrkeskunniga skogsarbetare
från Norrland mycket begränsade.
Den norrländska arbetskraft som är
yrkesutbildad torde sålunda utan större
svårigheter kunna sysselsättas där
under den innevarande avverkningssäsongen.
En åderlåtning av skogsarbetarstammen
skulle i nuläget t. o. in. kunna
medföra ett allvarligt avbräck för det
norrländska skogsbruket. Utsikterna
torde därför vara ganska små att kunna
tillgodose det extra arbetskraftsbehovet
i södra och mellersta Sverige på detta
sätt.

Möjligheterna att utnyttja andra arbetskraftsreserver
bör därför prövas.
En sådan reserv utgör de skogsarbetare
som f. n. är inkallade till värnpliktstjänstgöring
samt de värnpliktskategorier,
som håller på att utbildas till röjningstjänst
inom krigsorganisationen.
Även om givetvis vissa olägenheter kan
uppkomma för försvaret, bör det övervägas
att utnyttja denna reservarbetskraft
i nuvarande allvarliga läge.

Att utnyttja denna reserv har också i
vissa avseenden betydande fördelar
jämfört med om man skall rekrytera
arbetskraft på den vanliga arbetsmarknaden.
Förläggningsfrågorna kan exempelvis
ordnas smidigare. Vidare kan
arbetskraften sättas in utan dröjsmål,
något som har stor betydelse i nuläget.

Med hänvisning till vad jag anfört

Fredagen den 7 november 1969

Nr 35

hemställer jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
få ställa följande fråga:

Avser regeringen att låta militär personal
medverka vid röjningsarbeten
och upparbetning av stormfälld skog
inom de stormdrabbade områdena?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Wallmark (in) till herr statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet:

Meddelande ang. enkel fråga
»Kommer tillämpningsbestämmelser till
Kungl. Maj:ts kungörelse den 23 maj
1969 om utbildning vid teknisk fakultet
att utfärdas, och, om så är fallet, vill
Statsrådet medverka till att de tekniska
högskolorna och studentkårerna vid
dessa — i motsats till vad som skedde
när kungörelsen utfärdades — bereds
tillfälle att framföra sina synpunkter
och förslag såväl på stadgan som på
tillämpningsbestämmelserna?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
Torgny Asplund

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969