Nr 35 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

SastiÉiSSXI

Nr 35 FÖRSTA KAMMAREN 1967

30—31 maj

Debatter m. in.

Tisdagen den 30 maj Sid.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m....................... 3

Överenskommelse med Danmark rörande import av nötkött till
Sverige .................................................. 144

Om ändrade bestämmelser för beskattning av skördeskadeersättning
.................................................... 145

Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds verksamhet och förvaltning 147

Onsdagen den 31 maj kl. 10.30

Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.....153

Anföranden i anledning av vårsessionens avslutning............ 160

Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 30 maj

Statsutskottets memorial nr 129, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om utredning rörande en vidgad vuxenutbildning .... 3

Bevillningsutskottets memorial nr 51, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet hänvisade ärenden . . 3

Bankoutskottets memorial nr 38, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ........................................ 3

Andra lagutskottets memorial nr 50, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................. 3

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 35

Nr 35

Innehåll

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25, ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m......................................... 3

— nr 26, ang. bildandet av rationella brukningsenheter genom till skottsarrenden

.......................................... 144

—- nr 27, ang. överenskommelse med Danmark rörande import
av nötkött till Sverige .................................... 144

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m..................................... 145

Utrikesutskottets memorial nr 10, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................. 147

Bankoutskottets memorial nr 35, ang. granskning av Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfonds verksamhet och förvaltning .... 147

— nr 36, ang. vissa anslag till den inre riksdagsförvaltningen . . 150

— nr 37, ang. återkallande av beslut om iordningställande av

vissa arbetsrum för riksdagens ledamöter .................. 150

— utlåtande nr 39, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m..................... 150

— memorial nr 41, ang. ändringar i bankoreglementet, reglemen tet

för riksgäldskontoret och reglementet för riksdagsbiblioteket
.................................................. 150

Första lagutskottets memorial nr 41, ang. uppskov med behandlingen
av visst ärende .................................... ISO

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29, ang. anslag till bokinköp
m. m. vid lantbrukshögskolan ............................ 150

Onsdagen den 31 maj kl. 10.00

Jordbruksutskottets memorial nr 31, ang. gemensam votering i
fråga om det extra mjölkpristillägget i Norrland ............ 152

Onsdagen den 31 maj kl. 10.30

Gemensam omröstning ang. det extra mjölkpristillägget i Norrland
.................................................... 153

Jordbruksutskottets memorial nr 30, ang. kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om nedre åldersgränsen för erhållande av särskilt
övergångsbidrag .................................... 153

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. beräkning av bevillningarna,
m. m......................................... 153

Statsutskottets memorial nr 127, ang. tilläggsstat II til! riksstaten
för budgetåret 1966/67 .................................. 159

—- nr 128, ang. statsregleringen för budgetåret 1967/68 ...... 159

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Tisdagen den 30 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 22
innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr
136, angående ändringar i jaktlagstiftningen.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
129, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om utredning om
en vidgad vuxenutbildning.

Utskottet hade beträffande detta memorial
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Sedan kammaren bifallit utskottets
hemställan om ärendets företagande till
avgörande efter allenast en bordläggning,
lades utskottets i memorialet gjorda
anmälan till handlingarna.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 51, angående uppskov med
behandlingen av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade ärenden.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 38, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Jämväl beträffande detta memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter
allenast en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu föredragna
memorialet hemställt.

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 50, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Även beträffande detta memorial hade
utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet hemställt.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående riktlinjer
för jordbrukspolitiken m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att,
i avvaktan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1967/68 till angivna
anslag beräkna följande belopp:

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1907 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

kronor

Bidrag till jordbrukets rationalisering
m. in..... 18 000 000

Täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti
................ 500 000

Bidrag till särskilda rationaliseringsåtgärder
i

Norrland m. m....... 9 100 000

Statens jordbruksnämnd:

Avlöningar .......... 4 836 000

Statens j or dbruksnämnd:

Omkostnader .......... 960 000

Prisreglerande åtgärder på

jordbrukets område .... 177 000 000
Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel och

fodermedel .......... 24 000 000

Särskilt stöd åt det mindre

jordbruket ............ 96 000 000

Bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket
.................. 937 000

Kostnader i samband med
permanent skördeskade skydd

................ 20 048 000

Jordfonden ............ 20 000 000

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en
till riksdagen den 31 mars 1967 avlåten
proposition, nr 95, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att

dels antaga därvid fogade förslag till

1) förordning med vissa bestämmelser
om prisreglering på jordbrukets
område,

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

dels bifalla de förslag, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen
i övrigt hemställt.

Propositionen hade med undantag
för förslaget under 2) hänvisats till
jordbruksutskottet.

I propositionen hade på grundval av
1960 års jordbruksutrednings arbete
framlagts förslag till allmänna riktlin -

jer för jordbrukspolitiken. I sammanhanget
hade behandlats jordbruksproduktionens
framtida omfattning, målsättningen
för statens medverkan i
jordbrukets rationalisering samt principerna
för prissättningen på jordbrukets
produkter.

Förslag hade framlagts om den närmare
inriktningen och utformningen
av statens medverkan till jordbrukets
rationalisering. Denna medverkan hade
förordats avse uppbyggnad av effektiva
jordbruksföretag utan principiell
begränsning till någon särskild
företagsform. Det ekonomiska stödet
förordades i allmänhet utgå i form av
statlig kreditgaranti för lån till investeringar
av olika slag. För nästa budgetår
hade föreslagits att ramarna för
den statliga kreditgarantigivningen
skulle ökas med 56 miljoner kronor.
Jordfonden hade förordats få ett tillskott
av 40 miljoner kronor. I detta
sammanhang förordades också, att ett
register över företagen inom jordbruket
och skogsbruket skulle upprättas
samt att obligatorisk skördeskadeanmälan
skulle införas år 1968.

I propositionen hade härjämte framlagts
förslag till avveckling under en
övergångsperiod av småbruksstödet i
form av arealtillägg och leveranstillägg
på mjölk. I syfte att tillgodose trygghetsbehovet
för de äldre småbrukarna
hade förordats, att småbrukare över
55 år efter viss behovsprövning i princip
skulle få behålla nu utgående stöd
fram till folkpensionsåldern. För att
underlätta omställningen för de äldre
småbrukare, som önskade övergå till
annan sysselsättning, hade föreslagits,
att under vissa förutsättningar ett avgångsvederlag
av högst 6 000 kronor
skulle kunna utgå. I fråga om småbrukare,
som vore under 55 år, förordades
ej något fortsatt årligt stöd, men
under vissa förutsättningar avsåges de
få möjlighet att vid övergång till annan
sysselsättning före år 1972 få ett avgångsvederlag
på 6 000 kronor. Det

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

extra mjölkpristillägget i norra Sverige
hade förordats kvarstå oförändrat.
Förslag hade framlagts att eftergiva
den stående delen av de lån, som under
1930- och 1940-talen lämnades från
arbetarsmåbrukslånefonden.

I fråga om prissättningen på jordbrukets
produkter för tiden den 1 september
1967—den 30 juni 1969 hade i
propositionen framlagts förslag, vilka
innebure, att den 1 september 1967
prissänkning komme att ske på främst
konsumtionsmjölk, skummjölk, margarin
och socker, medan vissa prishöjningar
kunde förutses på bland annat
ost, smör, kött, fläsk och ägg. För regleringsåret
1967/68, som förordats utgå
den 30 juni 1968, avsåges ej att tillämpas
några automatiskt verkande regier
för justering av jordbrukspriserna.
För regleringsåret 1968/69 hade förordats,
att prissättningen skulle fastläggas
för mejeriprodukter, medan för övriga
produkter utom socker jordbruket
avsåges att den 1 juli 1968 genom prisoch
införselavgiftsändringar tillföras
på visst sätt beräknad kompensation för
den allmänna kostnadsutvecklingen under
regleringsåret 1967/68. I fråga om
prissättningen för sockerbetor och socker
hade föreslagits, att för regleringsåret
1968/69 endast skulle vidtagas de
eventuella justeringar, som kunde föranledas
av ändringar i EEC:s sockerreglering''.

Slutligen hade i propositionen framlagts
förslag till medelsanvisning för
budgetåret 1967/68 under anslagen till
jordbrukets rationalisering och prisregleringen
på jordbrukets område,
m. m.

Kungl. Maj :t hade i enlighet med vad
sålunda anförts, såvitt propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet, föreslagit
riksdagen att

1) antaga förslag till förordning med
vissa bestämmelser om prisreglering
på jordbrukets område,

3) godkänna de i propositionen angivna
allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken,

4) godkänna vad i propositionen
föreslagits rörande statens medverkan
och ekonomiska stöd till jordbrukets
rationalisering,

5) besluta, att i överensstämmelse
med vad i propositionen förordats ett
register över företagen inom jordbruket
och skogsbruket skulle inrättas
samt att obligatorisk anmälan till skördeskadeskyddet
skulle införas,

6) godkänna de förslag, som framlagts
i propositionen rörande vissa omställningsfrågor
och om småbruksstödet,

7) godkänna vad i propositionen föreslagits
rörande eftergift av den stående
delen av lån, som utlämnats från
arbetarsmåbrukslånefonden,

8) godkänna vad i propositionen föreslagits
rörande utformningen på längre
sikt av prisregleringen på jordbruksprodukter
m. m.,

9) godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av priser
m. m. på vissa jordbruksprodukter
för tiden den 1 september 1967—den
30 juni 1969,

10) bemyndiga Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj :ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidtaga erforderliga
åtgärder för att genomföra
prisregleringen under regleringsåret
1967/68,

11) godkänna vad i propositionen
föreslagits om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1967/68, och av andra i
samband med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

12) godkänna de förslag, som framlagts
i propositionen rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte
eller influtit under regleringsåret
1966/67 eller tidigare regleringsår, och
av andra i samband med jordbruksreg -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

leringen under samma regleringsår influtna
eller inflytande avgiftsmedel,

13) godkänna vad i propositionen
föreslagits rörande dispositionen av
medel, som tidigare avsetts för stöd
til! odlingen av spånads- och oljelin,

14) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att till förfogande för
Svensk Kötthandel, ekonomisk förening,
ställa en rörlig kredit av 50 miljoner
kronor för ändamål, som angivits
i propositionen,

15) godkänna vad i propositionen
föreslagits rörande råvarukostnadsutjämning
för vissa jordbruksprodukter,

16) medgiva, att för budgetåret 1966/

67 statlig kreditgaranti finge lämnas
för lån till yttre rationalisering med
ytterligare 7 000 000 kronor och för
lån till inre rationalisering med ytterligare
7 000 000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj :t att jämka fördelningen,

17) medgiva, att för budgetåret 1967/

68 statlig kreditgaranti finge lämnas
för lån till yttre rationalisering med
65 000 000 kronor, för lån till inre rationalisering
med 50 000 000 kronor, för
jordförvärvslån med 37 000 000 kronor,
för driftslån med 30 000 000 kronor, för
maskinlån med 7 000 000 kronor, för
lån till uppförande av lagerhus för jordbruksändamål
in. m. med 4 000 000 kronor
samt för lån till trädgårdsnäringens
rationalisering med 7 000 000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj :t att jämka
fördelningen mellan de fem förstnämnda
ändamålen,

18) medgiva, att för budgetåret 1967/
68 statsbidrag till yttre rationalisering
finge beviljas med 10 000 000 kronor
och till inre rationalisering med
8 000 000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att jämka fördelningen,

19) godkänna vad i propositionen
föreslagits rörande avveckling av Jordbrukets
maskinlånefond,

20) på tilläggsstat till riksstaten för
budgetåret 1966/67 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. in.

anvisa ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor,

21) på riksstaten för budgetåret 1967/
68 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till jordbrukets rationalisering,
m. m. ett förslagsanslag av
18 000 000 kronor,

b) till Täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti ett förslagsanslag
av 500 000 kronor,

c) till Bidrag till särskilda rationaliseringsåtgärder
i Norrland, m. in. ett
reservationsanslag av 9 100 000 kronor,

d) till Statens jordbruksnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 836 000
kronor,

e) till Statens jordbruksnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 966 000
kronor,

f) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett förslagsanslag
av 185 000 000 kronor,

g) till Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel och fodermedel in. m.
ett förslagsanslag av 24 000 000 kronor,

h) till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket ett förslagsanslag av
107 000 000 kronor,

i) till Bidrag till bokföringsverksamlieten
inom jordbruket ett reservationsanslag
av 937 000 kronor,

j) till Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd ett reservationsanslag
av 20 448 000 kronor,

22) på riksstaten för budgetåret 1967/
68 under diverse kapitalfonder till
Jordfonden anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kronor,

23) medgiva, att det under fonden
till låneunderstöd för budgetåret 1962/
63 anvisade investeringsanslaget till
Kronotorparnas inventarielånefond, de
under fonden för förlag till statsverket
för budgetåren 1953/54 respektive
1963/64 anvisade investeringsanslagen
Lagring av jordbruksprodukter, Ytterligare
lagring av jordbruksprodukter,
Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö och
Särskild lagring av livsmedel samt det
under diverse kapitalfonder för bud -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

getåret 1959/60 anvisade investeringsanslaget
till Arrendeegnahemsfonden
finge användas under budgetåret 1967/
68 för de med anslagen avsedda ändamålen.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet behandlat
följande motioner, nämligen

1) 1:1, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, likalydande
med 11:47, av herr Jonasson
in. fl..

2) I: 559, av herr Eskilsson in. fl.,
likalydande med II: 707, av herr Hedin
in. fl.,

3) 1:648, av herr Eskilsson m. fl.,
likalydande med 11:826, av herr Nilsson
i Bästekille m. fl.,

4) I: 816, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, likalydande
med 11:1020, av herr Jonasson
771. fl.,

5) I: 817, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Svanström, likalydande med
11:1022, av herr Svensson i Va in. fl.,

6) I: 818, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl., likalydande med II: 1021, av
herr Svensson i Vä m. fl.,

7) I: 837, av herr Svanström och herr
Carlsson, Eric,

8) I: 838, av herr Nilsson, Ferdinand,
likalydande med II: 1041, av herr Börjesson
i Glömminge in. fl.,

9) I: 843, av herr Bengtson m. fl., likalydande
med II: 1051, av herr Hedlund
in. fl., såvitt nu vore i fråga,

10) I: 844, av herr Dahlén in. fl., likalydande
med II: 1060, av herr Ohlin
in. fl.,

11) 1:845, av herr Fälldin, likalydande
med II: 1057, av herr Nilsson i
Tvär ålund,

12) T: 846, av herr Holmberg m. fl.,
likalydande med II: 1048, av herr Bohman
in. fl.,

13) 1:847, av herr Jacobsson, Per,
likalydande med II: 1058, av herr Nilsson
i Tvärålund m. fl.,

14) 1:848, av herr Jacobsson, Per,
m. fl., likalydande med 11:1047, av
herr Berndtsson m. fl.,

15) I: 849, av herr Kristiansson, Axel,
likalydande med II: 1052, av herr Josef
son i Arrie och herr Dahlgren,

16) I: 850, av herr Kristiansson, Axel,
likalydande med 11:1053, av herr Josefson
i Arrie och herr Larsson i
Borrby,

17) I: 851, av herr Kristiansson, Axel,
och herr Fälldin, likalydande med II:
1049, av herr Elmstedt in. fl.,

18) I: 852, av herr Larsson, Thorsten,
och herr Pettersson, Harald, likalydande
med II: 1055, av herr Larsson i
Borrby och herr Josefson i Arrie,

19) I: 853, av herr Lundberg, likalydande
med II: 1059, av herr Nordgren,

20) 1:854, av herr Nilsson, Ferdinand,

21) I: 855, av herr Nilsson, Yngve,
likalydande med 11:1061, av fru Sundberg,

22) I: 856, av herr Olsson, Johan,
likalydande med II: 1050, av herr
Eriksson i Bäckmora,

23) I: 857, av fröken Stenberg och
herr Strandberg, likalydande med II:
1062, av fru Sundberg,

24) 1:858, av herr Werner, likalydande
med II: 1054, av herr Karlsson
i Huddinge in. fl.,

25) I: 859, av herr Wikberg m. fl.,
likalydande med 11:1056, av herr
Larsson i Norderön in. fl.,

26) 11:1014, av herrar Antby och
Rimås, samt

27) 11:1042, av herr Franzén i Träkumla
och herr Gustafsson i Stenkyrka,

varav motionerna 1:1 och 11:47, I:
559 och II: 707 samt I: 648 och II: 826
väckts vid riksdagens början.

I motionerna I: 1 och II: 47 hade yrkats,

att jordbrukets kreditinrättningar i
de trakter, där skördeutfallet vore påtagligt
ogynnnsamt, skulle erhålla tillfälligt
förstärkt inlåning av statsmedel

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

med förslagsvis 40 miljoner kronor,
samt

att denna förstärkning skulle avvecklas
i samband med att medel av skördeskadef
onden kunde tillföras jordbrukskassorna
och omplacering sålunda
ske.

I motionerna I: 817 och II: 1022 hade
hemställts,

att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 95 måtte i anknytning
till vad 1960 års jordbruksutredning
anfört uttala, att den avsedda ökade
rationaliseringstakten inom jordbruket
förutsatte en viss prioritering av kreditgivningen
härför, samt

att stödjordbruk eller deltidsjordbruk,
som genom komplettering med
skog kunde bereda innehavaren huvudsaklig
sysselsättning inom det kombinerade
jord- och skogsbruket, skulle
kunna erhålla statligt stöd för tillskottsförvärvet,
ävensom

att stödjordbruk och deltidsj ordbruk,
vars innehavare även hade stadigvarande
sysselsättning vid sidan av brukningsenheten,
skulle hava möjlighet erhålla
statligt rationaliseringsstöd för
jordbruket när därigenom hans möjlighet
till tryggad utkomst på längre sikt
avsevärt förbättrades.

I motionen I: 837 hade anhållits, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 95 måtte uttala såsom en
målsättning för den framtida jordbrukspolitiken 1)

att det traditionella sambandet
jord och skog borde bibehållas och
gemensambrukade företag beredas goda
förutsättningar även i framtiden;

2) att staten genom positiva åtgärder
till stöd för rationellt drivna jordbruk
i alla storleksklasser borde medverka
till ett livskraftigt rikt differentierat
svenskt jordbruk;

3) att försörjningsgraden med inhemska
livsmedel borde bibehållas vid
minst den nuvarande;

4) att tidvis uppstående livsmedelsöverskott
genom utnyttjande av u -

hjälpspengar borde överföras till de
svältande folken i världen; samt

5) att naturvårdens önskemål och
människornas behov av en god och
harmonisk livsmiljö i en levande landsbygd
borde beaktas vid jordbrukspolitikens
utformning.

I motionerna I: 8-73 och II: 1051 hade
föreslagits, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 95 måtte

I. godkänna de i motionerna angivna
allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken; II.

uttala att som målsättning för
jordbrukspolitiken borde gälla, att rationella
lantbruksföretag skulle beredas
möjligheter till företagsekonomisk lönsamhet
i likhet med lönsamhetsförhållandena
inom näringslivet i allmänhet;

III. fastställa som målsättning i fråga
om produktionsvolymen en inhemsk
jordbruksproduktion mellan 90 procent
och 80 procent av vårt nuvarande
fredsmässiga livsmedelsbehov, varvid
som riktmärke dessutom skulle gälla,
att en produktion i närheten av den
övre gränsen så långt möjligt skulle eftersträvas
och att särskilda åtgärder
skulle vidtagas för produktionsökning,
därest produktionen skulle närma sig
den undre gränsen;

IV. a) medgiva, att för budgetåret
1967/68 statlig kreditgaranti finge lämnas
för lån till yttre rationalisering
med 100 000 000 kronor, för lån till
inre rationalisering med 60 000 000 kronor,
för jordförvärvslån med 80 000 000
kronor, för driftslån med 38 000 000
kronor och för maskinlån med
10 000 000 kronor;

b) godkänna, att amorteringstiden
finge utgöra för jordförvärvslån högst
40 år och för driftslån högst 30 år;

c) uttala, att det statliga rationaliseringsstödet
finge inriktas främst på
främjande av en- och tvåfamiljsjordbruk
samt godkänna i motionerna angivna
grunder för rationaliseringsstöd
till olika storleksgrupper;

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

d) medgiva, att särskilt övergångsbidrag
finge utgå även till småbrukare,
som vore under 55 år enligt i propositionen
i övrigt angivna grunder;

V. i skrivelse till Kungl. Maj :t

a) anhålla om skyndsamt framläggande
av förslag avseende dels intensifierade
åtgärder för komplettering av
jordbruk med skogsmark och dels införande
av möjligheter till rationaliseringsstöd
för rena skogsbruksföretag i
fysiska personers ägo, främst avseende
s. k. familj eskogsbruk;

b) anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande riktlinjer och samordning
av jordbrukets strukturrationalisering
med andra verksamheter,
främst en aktiv lokaliseringspolitik och
en aktiv naturvårdspolitik, i enlighet
med motionernas syfte;

d) anhålla om skyndsam prövning
och förslag av möjligheterna till värdebeständig
placering av lösgjort kapital,
så att jordbrukets strukturrationalisering
därmed kunde främjas;

e) anhålla om att Kungl. Maj :t måtte
skyndsamt exempelvis genom jordbruksnämnden
och i samråd med jordbrukets
organisationer och jordbruksnämndens
konsumentdelegation låta
utarbeta förslag till en långsiktsplan
till grund för prisförhandlingarna
samt i syfte att giva företagsekonomisk
lönsamhet åt rationella lantbruksföretag
och ekonomisk trygghet åt den i
jordbruket arbetande befolkningen;
samt

f) giva till känna beträffande mjölkregleringen,
att möjligheterna till reducering
av utjämningsavgiften borde
övervägas vid de årliga förhandlingarna
mellan statsmakterna och jordbruksorganisationerna.

I motionerna I: 8M och II: 1060 hade
yrkats, att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr
95 skulle

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts angående fl

Första kammarens protokoll 1967. Nr 35

a) betydelsen av att den svenska
jordbrukspolitiken gjordes anpassningsbar
till ändrade internationella förhållanden,
bland annat en förvärrad internationell
livsmedelssituation,

b) angelägenheten av att statens
medverkan till jordbrukets rationalisering
inriktades på uppbyggnad av effektiva
jordbruk utan begränsning till
någon företagsform och att det därvid
iakttoges, att rationaliseringsverksamheten
under överskådlig tid främst
borde inriktas på att bygga upp bärkraftiga
familjejordbruk,

c) betydelsen av kombinationen jordbruk
och skogsbruk i stora delar av
landet,

d) de begränsade möjligheterna att
överflytta kapital och arbetskraft från
jordbruket till andra näringar,

e) betydelsen av ökad forskning och
försöksverksamhet på jordbrukets område
samt av vidgad rådgivning och
utbildning av jordbrukets utövare;

2. besluta, att jordförvärvslån skulle
kunna lämnas vid förvärv av skogsmark
i de fall, där sådan mark avsåges
att läggas till en brukningsenhet med
åker och skogsmark;

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag i syfte att öka amorteringstiden
för jordförvärvs- och driftlån; 4.

besluta, att statliga lånegarantier
skulle kunna utgå även till jordbrukare
med deltidsjordbruk samt därvid
medgiva, att för budgetåret 1967/68
kreditgaranti finge lämnas för lån till
yttre rationalisering med 70 miljoner
kronor, d. v. s. med ytterligare 5 miljoner
kronor utöver Kungl. Maj :ts förslag,
varigenom möjligheterna till snabbare
rationalisering och effektivisering
av jordbruket förbättrades;

5. besluta sådan ändring i propositionens
förslag beträffande regler för
bidrag till investeringar i ekonomibyggnader,
att bidragsbeloppet till en och
samma bidragstagare sattes till högst
50 000 kronor och lägst 2 000 kronor i
stället för 100 000 kronor respektive

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

5 000 kronor som Kungl. Maj:t föreslagit; 6.

besluta, att övergångsbidrag och
avgångsvederlag till småbrukare under
55 års ålder skulle utgå till småbrukare,
som för innevarande år vore berättigade
till arealtillägg; samt

7. godkänna den mellan Kungl. Maj :t
och jordbrukets representanter träffade
prisuppgörelsen för de närmaste
två åren.

I motionerna I: 846 och II: 1048 hade
hemställts, att riksdagen måtte

a) uttala,

1) att den primära målsättningen för
den framtida jordbrukspolitiken borde
vara att möjliggöra uppbyggnaden av
rationella och ekonomiskt bärkraftiga
jordbruksföretag,

2) att icke någon annan norm för
produktionsmålsättningen skulle fixeras
än den gräns, under vilken produktionen
icke finge gå, om beredskapsförsörjningen
skulle tryggas,

3) att utvecklingen inom jordbruksföretagen
fortlöpande borde följas
av jordbruksekonomisk undersökning
samt att i avvaktan på närmare resultat
av sådan undersökning realprisnivån
på jordbruksprodukter skulle upprätthållas,

4) att lantbruksstyrelsen i samråd
med statens naturvårdsverk borde få
i uppdrag att pröva möjligheterna till
långsiktiga avtal med jordbrukare om
betesproduktion på de områden, som
ur landskapsvårdande synpunkter borde
bevaras öppna;

b) besluta,

1) att jordförvärvslån skulle kunna
lämnas även till förvärv av fastigheter
med uteslutande skogsmark,

2) att amorteringstiden för jordförvärvslån
efter lantbruksnämndens
prövning skulle kunna förlängas från
30 till 40 år,

3) att reglerna för övergångsstödet
till det mindre jordbruket skulle förenklas
och utformas på sätt som i motionerna
anförts,

4) att avslå Kungl. Maj :ts förslag om
införande av avgångsvederlag till brukare
av mindre fastighet,

5) att medel ur anslag till yttre rationalisering
skulle få användas som
värdeutjämningsbidrag till ägare eller
brukare av mindre jordbruksfastighet
vid frånträde av densamma,

6) att medgiva, att för budgetåret
1967/68 statsbidrag til! yttre rationalisering
finge beviljas med 20 000 000
kronor och till inre rationalisering med
8 000 000 kronor med rätt för Kungl.
Maj:t att jämka fördelningen,

7) att till Bidrag till jordbrukets rationalisering,
m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 28 000 000 kronor,

8) att till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket anvisa ett förslagsanslag av
97 000 000 kronor.

I motionerna I: 848 och II: 1047 hade
anhållits, att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 95 måtte besluta, att även i fortsättningen
statligt stöd skulle kunna utgå
till s. k. deltidsjordbruk.

I motionerna I: 849 och II: 1052 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta,
att vid bedömningen av angelägenheten
av större investeringar av i motionerna
nämnt slag synnerlig hänsyn skulle
tagas till marknadssituationen inom
landet.

I motionerna I: 853 och II: 1059 hade
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om åtgärder för
prisnedclearing av socker, som användes
av svensk industri för tillverkning
av sylt, saft och marmelad samt härvid
uttala, att bestämmelserna om möjligt
borde givas en sådan utformning, att
ett indirekt stöd lämnades den svenska
bärodlingen.

I motionerna I: 856 och II: 1050 hade
föreslagits,

att riksdagen skulle besluta om en
generell uppräkning med 25 procent
av det extra mjölkpristillägget, som ut -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ginge för mjölk, invägd vid mejerier
i Norrland; samt

att riksdagen skulle besluta om sådan
förändring av områdesindelningen
för det extra mjölkpristillägget, att
mejerierna i Hälsingland fördes till
område III samt Gästrikland till område
IV.

I motionerna I: 858 och II: 105b hade
hemställts, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition om riktlinjer
för jordbrukspolitiken måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om eu allsidig utredning angående a)

övergång till en lågprislinje för
jordbruksprodukter och en i första
hand gemensam nordisk livsmedelsmarknad; b)

konsekvenserna härav för såväl
den animaliska som vegetabiliska produktionen; c)

åtgärder för att på olika sätt befordra
nya driftsformer inom jordbruksproduktionen
och en snabb strukturell
omdaning av jordbruket.

I motionerna I: 859 och II: 1056 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 95 måtte
dels uttala,

att produktionen i norra Sverige
genom olika stödåtgärder borde upprätthållas
på ungefär nuvarande nivå
och att stor hänsyn borde tagas till
natur- och landskapsvården vid den
praktiska tillämpningen av de allmänna
riktlinjerna för jordbrukspolitiken;
dels besluta,

att rationaliseringsstöd till kombinerade
företag skulle kunna utgå, om
företaget som helhet vore lönsamt,
att bidrag till investeringskostnader
vid kombinerade företag skulle lämnas,
när bidraget skulle bliva minst 500 kronor,

att rationaliseringsorganen på olika
sätt borde främja en stegvis uppbyggnad
av företagen, samt

att utgående belopp i form av extra

mjölkpristillägg i norra Sverige skulle
uppräknas med 25 procent.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1. a) lämna motionerna I: 852 och II:
1055 samt 11:1014 utan åtgärd,

b) antaga förslag till förordning med
vissa bestämmelser om prisreglering
på jordbrukets område,

2. a) anse motionerna 1:843 och II:
1051 samt T: 844 och 11:1060, samtliga
motioner såvitt avsåge överföring av
kapital- och arbetskraftsresurser från
jordbruket till andra näringar, besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört,

b) anse motionen 1:837, i vad motionen
behandlade frågan om utvecklingsländernas
livsmedelsförsörjning,
besvarad med vad utskottet i utlåtandet
anfört,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:843 och 11:1051 samt 1:846 och II:
1048, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad i utlåtandet anförts
beträffande det handelspolitiska
samarbetets betydelse för produktionsmålsättningen,

d) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och i anledning av motionerna
I: 843 och II: 1051, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad i utlåtandet anförts
angående storleken av den produktionskapacitet,
som krävdes ur beredskapssynpunkt,

e) anse motionerna I: 837, I: 843 och
II: 1051, I: 846 och II: 1048 samt I: 859
och II: 1056 besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört, såvitt desamma
avsåge beaktande av vissa natur- och
landskapsvårdssynpunkter,

f) med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
1:837, 1:843 och 11:1051, I:
844 och 11:1060, 1:846 och 11:1048,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
samt motionen I: 854, godkänna
vad i utlåtandet anförts beträffande

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

jordbruksproduktionens lämpliga omfattning,

g) lämna utan åtgärd motionerna I:
847 och II: 1058,

h) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna 1:837, 1:843 och
11:1051, 1:844 och 11:1060, 1:846 och
II: 1048, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad i utlåtandet
anförts rörande det fortsatta stödet åt
familj ej ordbruken,

i) lämna utan bifall motionerna I:
858 och 11:1054, såvitt avsåge utredningsyrkande
angående nya driftsformer
m. m.,

j) lämna utan åtgärd motionerna I:
843 och II: 1051, såvitt avsåge visst
uttalande angående timersättning in. in.
som mått på ekonomisk standard för
jordbruksföretagen, samt i övrigt anse
förevarande motioner besvarade, såvitt
de avsåge en lönsamhetsmålsättning för
prispolitiken,

k) lämna motionen 11:1042 utan åtgärd,

l) anse motionerna I: 843 och 11:1051
samt I: 846 och II: 1048, såvitt däri behandlats
behovet av fortlöpande undersökningar
av utvecklingen inom jordbruksföretagen,
besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört,

m) lämna motionerna 1:846 och II:
1048 utan åtgärd, såvitt avsåge visst
yrkande om oförändrad realprisnivå på
jordbruksprodukter,

n) i anledning av motionerna 1:843
och 11:1051, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte skyndsamt exempelvis
genom statens jordbruksnämnd
och i samråd med jordbrukets organisationer
och jordbruksnämndens konsumentdelegation
låta utarbeta förslag
till en långtidsplan till grund för prisöverläggningarna
samt i syfte att giva
möjlighet till företagsekonomisk lönsamhet
åt rationella jordbruksföretag,

o) anse motionerna 1:859 och II:
1056, såvitt däri berörts stödåtgärder
till produktionen i norra Sverige, be -

svarade med vad utskottet i utlåtandet
anfört,

p) anse motionerna 1:843 och II:
1051, såvitt avsåge prissättningens roll
för produktionsutvecklingen, besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört,

q) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom i anledning av motionerna
1:843 och 11:1051, 1:844 och II:
1060 samt 1:846 och 11:1048, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i övrigt anfört beträffande
de allmänna riktlinjerna för
jordbrukspolitiken,

3.a) anse motionerna 1:843 och II:
1051, såvitt avsåge samordning av jordbrukets
rationalisering med annan statlig
verksamhet, besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört,

b) lämna utan åtgärd motionerna
I: 843 och II: 1051, såvitt avsåge värdebeständig
placering av kapital,

c) anse motionerna 1:817 och II:
1022 samt 1:843 och 11:1051, samtliga
motioner såvitt avsåge uttalande om
jordbrukets kreditförsörjning, besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört,

d) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:843 och 11:1051 samt 1:859 och II:
1056, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört rörande lönsamhetsberäkningar
vid investeringar i kombinerade
jord- och skogsbruksföretag,

e) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:849 och 11:1052 godkänna vad utskottet
i utiåtandet anfört rörande hänsynstagande
till marknadssituationen
vid beviljande av rationaliseringsstöd,

f) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:817 och 11:1022, 1:843 och 11:1051,
1:844 och 11:1060, 1:846 och 11:1048,
samtliga dessa motioner såvitt nu vore
i fråga, samt motionerna I: 848 och II:
1047 godkänna vad utskottet anfört ro -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

rande statligt rationaliseringsstöd till
deltidsjordbruk m. m.,

g) besluta, att motionerna I: 817 och
11:1022, 1:843 och 11:1051 samt I:
844 och 11:1060, samtliga motioner såvitt
avsåge statligt stöd till skogskomplettering,
ävensom motionen I: 837, såvitt
avsåge uttalande om kombinerade
jord- och skogsbruksföretag, skulle anses
besvarade med vad utskottet i utlåtandet
anfört,

h) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
843 och II: 1051, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet uttalat rörande
omfattningen av de inre rationaliseringsåtgärder,
vartill statsbidrag skulle
kunna beviljas,

i) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
857 och II: 1062 godkänna vad utskottet
anfört rörande bidragsprocenten
vid investeringar i anläggningar m. m.,

j) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna 1:843 och II:
1051, 1:844 och 11:1060, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört rörande maximibidrag
till investering i ekonomibyggnad,

k) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna 1:843 och II:
1051, 1:844 och 11:1060 samt 1:859
och 11:1056, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
föreslagit angående lägsta utgående
bidrag till inre rationalisering,

l) besluta, att motionerna 1:843 och
It: 1051 samt I: 846 och II: 1048, samtliga
motioner såvitt avsåge jordförvärvslån
till fastigheter med uteslutande
skogsmark, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd,

m) i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna 1:843 och II:
1051, 1:844 och 11:1060, 1:846 och II:
1048, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet föreslagit
om amorteringstider för jordförvärvs-
och driftslån,

n) anse motionerna 1:843 och II:
1051, 1:844 och 11:1060, samtliga mo -

tioner såvitt avsåge uttalande om forskning,
rådgivning och utbildning, besvarade
med vad utskottet i utlåtandet
anfört,

o) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom motionerna 1:843 och
11:1051, 1:846 och 11:1048, 1:859 och
II: 1056, samtliga motioner såvitt avsåge
uttalande om successiv uppbyggnad
av jordbruksföretag, godkänna vad
i utlåtandet i övrigt föreslagits rörande
statens medverkan och ekonomiska
stöd till jordbrukets rationalisering,

4. a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
816 och 11:1020 besluta att i överensstämmelse
med vad i utlåtandet förordats
ett register över företagen inom
jordbruket och skogsbruket skulle inrättas
samt att obligatorisk anmälan
till skördeskadeskyddet skulle införas,

b) lämna motionerna 1:1 och 11:47
utan åtgärd,

c) lämna utan åtgärd motionerna I:
559 och II: 707, såvitt desamma hänvisats
till jordbruksutskottet,

d) anse motionerna I: 648 och II:
826 besvarade med vad utskottet anfört
i utlåtandet,

5. a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:818 och 11:1021, såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad utskottet förordat
angående prissättningen vid inlösen
av vissa jordbruksfastigheter,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:843 och 11:1051, 1:844 och 11:1060
samt 1:846 och 11:1048, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet föreslagit rörande nedre
åldersgränsen för erhållande av särskilt
övergångsbidrag,

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
818 och II: 1021, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad i utlåtandet föreslagits
om övre åldersgräns för erhållande av
särskilt övergångsbidrag,

d) anse motionerna I: 846 och II:
1048, såvitt avsåge viss förenkling av

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

reglerna för det särskilda övergångsbidraget,
besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört,

e) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
818 och II: 1021, såvitt de ej behandlats
i utlåtandet, godkänna vad utskottet
anfört angående beräkning av det
särskilda övergångsbidraget för år
1967,

f) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:844
och 11:1060, 1:846 och 11:1048, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad i utlåtandet föreslagits
om införande av avgångsvederlag,

g) lämna utan bifali motionerna I:
846 och II: 1048, såvitt avsåge användande
av medel ur anslaget Bidrag till
jordbrukets rationalisering, m. m. som
värdeutjämningsbidrag i samma syfte
som förenämnda avgångsvederlag,

h) lämna utan åtgärd motionerna
1:856 och 11:1050 samt 1:859 och II:
1056, såvitt avsåge viss uppräkning av
det extra mjölkpristillägget,

i) avslå motionerna 1:856 och II:
1050, såvitt avsåge viss ändrad områdesindelning
för det extra mjölkpristillägget,

j) godkänna de förslag i övrigt som
framlagts i utlåtandet rörande vissa
omställningsfrågor och om småbruksstödet,

6. godkänna vad i utlåtandet föreslagits
rörande eftergift av den stående
delen av lån, som utlämnats från arbetarsmåbrukslånefonden,

7. a) lämna motionerna I: 850 och II:

1053 utan åtgärd,

b) lämna motionerna 1:858 och II:

1054 utan åtgärd, såvitt däri yrkats utredning
om övergång till lågprislinje
in. m.,

c) anse motionerna 1:843 och II:
1051 samt 1:851 och 11:1049, såvitt
däri behandlats prisregleringen för
mjölk och mjölkprodukter, besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört,

d) godkänna vad utskottet anfört rörande
utformningen på längre sikt av

in.

prisregleringen på jordbruksprodukter
in. in.,

8. a) godkänna de i utlåtandet angivna
grunderna för reglering av priser
m. m. på vissa jordbruksprodukter för
tiden den 1 september 1967—den 30
juni 1969,

b) lämna motionerna 1:838 och II:
1041 samt 1:845 och 11:1057 utan bifall,

9. bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts medgivande, statens jordbruksnämnd
att vidtaga erforderliga åtgärder
för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1967/68,

10. godkänna vad i utlåtandet föreslagits
om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1967/68, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

11. godkänna de förslag som framlagts
i utlåtandet rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte eller
influtit under regleringsåret 1966/
67 eller tidigare regleringsår, och av
andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna
eller inflytande avgiftsmedel,

12. godkänna vad i utlåtandet föreslagits
rörande dispositionen av medel
som tidigare avsetts för stöd till
odlingen av spånads- och oljelin,

13. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att till förfogande för Svensk
Kötthandel, ekonomisk förening, ställa
en rörlig kredit av 50 miljoner kronor
för ändamål som angivits i utlåtandet,

14. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
853 och II: 1059 godkänna vad i utlåtandet
föreslagits rörande råvarukostnadsutjämning
för vissa jordbruksprodukter,

15. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
846 och II: 1048, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att för budgetåret 1967/68
statsbidrag till yttre rationalisering
finge beviljas med 10 000 000 kronor

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

och till inre rationalisering med
8 000 000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj :t att jämka fördelningen,

16. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
846 och II: 1048, såvitt nu vore i fråga,
på riksstaten för budgetåret 1967/68
under nionde huvudtiteln anvisa till
Bidrag till jordbrukets rationalisering,
m. m. ett förslagsanslag av 18 000 000
kronor,

17. medgiva, att för budgetåret 1966/

67 statlig kreditgaranti finge lämnas
för lån till yttre rationalisering med
ytterligare 7 000 000 kronor och för lån
till inre rationalisering med ytterligare
7 000 000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att jämka fördelningen,

18. a) med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:843 och 11:1051, 1:844 och 11:1060,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att för budgetåret 1967/68
statlig kreditgaranti finge lämnas för
lån till yttre rationalisering med
65 000 000 kronor, för lån till inre rationalisering
med 50 000 000 kronor, för
driftslån med 30 000 000 kronor samt
för maskinlån med 7 000 000 kronor,

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 843 och II: 1051, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att för budgetåret 1967/68
statlig kreditgaranti finge lämnas för
jordförvärvslån med 37 000 000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj :t att jämka
fördelningen mellan i denna och närmast
föregående punkt angivna ändamål,

c) lämna utan åtgärd motionerna I:
846 och II: 1048, såvitt avsåge begärt
uttalande om kreditgarantiramarna för
budgetåret 1968/69,

d) medgiva, att för budgetåret 1967/

68 statlig kreditgaranti finge lämnas
för lån till uppförande av lagerhus för
jordbruksändamål m. m. med 4 000 000
kronor,

e) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
855 och II: 1061, såvitt de hänvisats till

jordbruksutskottet, medgiva, att för
budgetåret 1967/68 statlig kreditgaranti
finge lämnas för lån till trädgårdsnäringens
rationalisering med 7 000 000
kronor,

19. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
846 och II: 1048, såvitt nu vore i fråga,
på riksstaten för budgetåret 1967/68
under nionde huvudtiteln anvisa till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
ett förslagsanslag av 107 000 000 kronor,

20. godkänna vad i utlåtandet föreslagits
rörande avveckling av Jordbrukets
maskinlånefond,

21. på tilläggsstat till riksstaten för
budgetåret 1966/67 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m.
anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor,

22. på riksstaten för budgetåret 1967/
68 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Täckande av förluster på
grund av statlig kreditgaranti ett förslagsanslag
av 500 000 kronor,

b) till Bidrag till särskilda rationaliseringsåtgärder
i Norrland, m. m. ett
reservationsanslag av 9 100 000 kronor,

c) till Statens jordbruksnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 836 000
kronor,

d) till Statens jordbruksnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 966 000
kronor,

e) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett förslagsanslag
av 185 000 000 kronor,

f) till Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel och fodermedel m. m.
ett förslagsanslag av 24 000 000 kronor,

g) till Bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket ett reservationsanslag
av 937 000 kronor,

h) till Kostnader i samband med
permanent skördeskadeskydd ett reservationsanslag
av 20 448 000 kronor,

23. på riksstaten för budgetåret 1967/
68 under diverse kapitalfonder till

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

Jordfonden anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kronor,

24. medgiva, att det under fonden
till låneunderstöd för budgetåret 1962/
63 anvisade investeringsanslaget till
Kronotorparnas inventarielånefond, de
under fonden för förlag till statsverket
för budgetåren 1953/54 respektive
1963/64 anvisade investeringsanslagen
Lagring av jordbruksprodukter, Ytterligare
lagring av jordbruksprodukter,
Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö och
Särskild lagring av livsmedel samt det
under diverse kapitalfonder för budgetåret
1959/60 anvisade investeringsanslaget
till Arrendeegnahemsfonden
finge användas under budgetåret 1967/
68 för de med anslagen avsedda ändamålen,

25. besluta att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de ej blivit under punkterna 1—24
särskilt berörda eller behandlats i annat
utskottsutlåtande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Därjämte hade utskottet hemställt,
att förevarande ärende måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.

I motiveringen hade utskottet å sid.
48 och 49 i det tryckta utlåtandet anfört
bland annat följande:

»Utskottet har för sin del inte funnit
anledning till erinran mot vad departementschefen
anfört i fråga om
den produktionsmålsättning som bör
uppställas vid utformningen av den
svenska jordbrukspolitiken. Följaktligen
biträder utskottet ej de i det föregående
angivna motionsyrkandena i
ämnet. Utskottet vill i detta sammanhang
bl. a. erinra om att, såsom även
nämnts i propositionen, subventionerna
vid export av jordbruksprodukter
vid nuvarande produktionsvolym, som
ligger under full självförsörjning i
fredstid, uppgår till inte mindre än
300 milj. kr. Som departementschefen
anfört måste det ur jordbrukets synpunkt
vara angeläget att produktio -

ni.

nens omfattning inte är sådan att jordbruket
belastas med stora kostnader
för att subventionera exporten. Utskottet
vill också framhålla att utskottet
i likhet med departementschefen funnit
att hänsyn till utvecklingsländernas
livsmedelsförsörjning väl torde kunna
förenas med svensk import av jordbruksprodukter.
Härjämte vill utskottet
hänvisa till departementschefens uttalande
att det under den relativt långa
tid som krävs för produktionsanpassningen
finns anledning att tid efter annan
överväga takten i anpassningen.»

Å sid. 77 och 78 i det tryckta utlåtandet
hade utskottet yttrat bland annat: »I

detta sammanhang behandlar departementschefen
ett förslag av jordbruksutredningen
enligt vilket jordbrukets
kreditförsörjning i viss mån borde
prioriteras i lägen med skärpta krav
på kreditinrättningarnas piaceringsoch
likviditetskvoter. Utskottet, som är
medvetet om det stora kapitalbehovet
inom jordbruket, ansluter sig emellertid
till departementschefens uttalande
att några särskilda regler i detta hänseende
inte bör gälla för jordbrukssektorn.
Kreditförsörjningen för jordbruket
bör alltså tillgodoses på motsvarande
sätt som för andra näringar.
Med vad utskottet sålunda anfört får
motionerna 1:817 och 11:1022 samt I:
843 och II: 1051, såvitt nu är i fråga,
anses besvarade.»

Reservationer hade avgivits

1) beträffande produktionsmålsättningen,

av herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson,
Isacson, Skärman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antby, Eliasson
i Moholm, Jonasson och Berndtsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 2 f hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt motionerna 1:843

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

och 11:1051, 1:844 och 11:1060, 1:846
och 11:1048, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag å
motionen I: 837, såvitt nu vore i fråga,
och motionen 1:854 godkänna vad i
reservationen anförts beträffande jordbruksproduktionens
lämpliga omfattning; 2)

beträffande rafionaliseringsmålsätfningen,

av herrar Mossberger, Lage Svedberg,
Hedström, Magnusson, Augustsson och
Lindström, fru Lindskog samt herrar
Johanson i Västervik, Persson i Skänninge
och Lundmark, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
2 h hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj :t framställning
ävensom med avslag å motionerna I:
837, 1:843 och 11:1051, 1:844 och II:
1060, 1:846 och 11:1048, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad i reservationen anförts rörande
det fortsatta stödet åt familjejordbruken
;

3) beträffande realprisnivån på jordbruksprodukter,

av herrar Carl Eskilsson, Isacson,
Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie,
Eliasson i Moholm, Jonasson och
Berndtsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under 2 m hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:846 och 11:1048, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört rörande ett bibehållande
av realprisnivån på jordbruksprodukter; 4)

beträffande långsiktsplan för prispolitiken,

a) av herrar Mossberger, Lage Svedberg,
Hedström, Magnusson, Augustsson
och Lindström, fru Lindskog samt herrar
Johanson i Västervik, Persson i
Skänninge och Lundmark, vilka ansett,
att utskottets yttrande i vissa delar bort
erhålla den ändrade avfattning, som i

reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 2 n hemställa, att riksdagen
måtte lämna utan åtgärd motionerna
1:843 och 11:1051, såvitt däri
berörts frågan om en långtidsplan för
prissättning på jordbrukets produkter;

b) av herr Åntby, utan angiven mening; 5)

beträffande de allmänna grunderna
för det statliga ekonomiska rationaliseringsstödet
med hänsyn till marknadssituationen,

av herrar Mossberger, Lage Svedberg,
Hedström, Magnusson, Augustsson och
Lindström, fru Lindskog samt herrar
Johanson i Västervik, Persson i Skänninge
och Lundmark, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
i denna reservation angiven lydelse
samt att utskottet bort under 3 e hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:849 och 11:1052
godkänna vad reservanterna anfört rörande
hänsynstagande till marknadssituationen
vid beviljande av rationaliseringsstöd; 6)

beträffande rationaliseringssstöd
till deltidsjordbruk,

av herrar Carl Eskilsson, Skärman,
Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie,
Antby, Eliasson i Moholm, Jonasson
och Berndtsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
3 f hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:817
och 11:1022, 1:843 och 11:1051, 1:844
och 11:1060, 1:846 och 11:1048, samtliga
dessa motioner såvitt nu vore i
fråga, samt motionerna 1:848 och II:
1047 godkänna vad reservanterna anfört
rörande statligt rationaliseringsstöd
till deltidsjordbruk m. in.;

7) beträffande bidragsgivningen till
åtgärder för inre rationalisering,

av herrar Mossberger, Lage Svedberg,
Hedström, Magnusson, Augustsson och

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

Lindström, fru Lindskog samt herrar
Johanson i Västervik, Persson i Skänninge
och Lundmark, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
i denna reservation angiven lydelse
samt att utskottet bort under 3 h hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:843 och 11:1051,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
reservanterna uttalat rörande omfattningen
av de inre rationaliseringsåtgärder,
vartill statsbidrag skulle kunna
beviljas;

8) beträffande jordförvärvslån till
fastigheter med uteslutande skogsmark,

av herrar Carl Eskilsson, Isacson,
Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie,
Eliasson i Mohoim, Jonasson och
Berndtsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
3 1 hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 843 och II:
1051, såvitt nu vore i fråga, samt i anledning
av motionerna 1:846 och II:
1048, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
till känna vad reservanterna anfört rörande
statligt kreditstöd till fastigheter
med uteslutande skogsmark;

9) beträffande nedre åldersgränsen
för erhållande av särskilt övergångsbidrag,

av herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson,
Isacson, Skärman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antby, Eliasson
i Mohoim, Jonasson och Berndtsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 5 b hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:843 och 11:1051, 1:844 och 11:1060,
1:846 och 11:1048, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
reservanterna föreslagit rörande nedre
åldersgränsen för erhållande av särskilt
övergångsbidrag;

10) beträffande det extra mjölkpristillägget
i Norrland,

5. h. i anledning av motionerna I:
856 och II: 1050, I: 859 och II: 1056,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört
rörande det extra mjölkpristillägget i
Norrland,

19. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 856 och II: 1050,
1:859 och 11:1056, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, på riksstaten för
budgetåret 1967/68 under nionde huvudtiteln
anvisa till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket ett förslagsanslag
av 115 000 000 kronor;

11) beträffande råvar ukostnadsut jämning,

av herr Lundberg, som dock ej antytt
sin mening;

12) beträffande statlig kreditgaranti
för lån till yttre och inre rationalisering,
m. m.,

av herrar Isacson, Lundberg, Axel
Kristiansson, Hansson i Skegrie och
Jonasson samt fru Sundberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
18 a hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag,
samt med bifall till motionerna I: 843
och 11:1051, såvitt nu vore i fråga,
ävensom i anledning av motionerna
1:844 och 11:1060, såvitt nu vore i
fråga, medgiva, att för budgetåret 1967/
68 statlig kreditgaranti finge lämnas
för lån till yttre rationalisering med
100 000 000 kronor, för lån till inre
rationalisering med 60 000 000 kronor,
för driftslån med 38 000 000 kronor

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 33

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken nu m.

samt för maskinlån med 10 000 000 kronor; 13)

beträffande statlig kreditgaranti
för jordförvärvslån,

a) av herrar Skärman, Antby och
Berndtsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 18 b hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:843 och 11:1051, 1:844 och 11:1000,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att för budgetåret 1967/68
statlig kreditgaranti finge lämnas för
jordförvärvslån med 42 000 000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj :t att jämka
fördelningen mellan i denna och närmast
föregående punkt angivna ändamål; b)

av herrar Isacson, Lundberg, Axel
Kristiansson, Hansson i Skegrie och
Jonasson samt fru Sundberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 18 b hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:843 och 11:1051, såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att för budgetåret
1967/68 statlig kreditgaranti finge
lämnas för jordförvärvslån med
80 000 000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att jämka fördelningen mellan i
denna och närmast föregående punkt
angivna ändamål.

Vid utlåtandet funnos därjämte fogade
sex särskilda yttranden, nämligen

1) beträffande produktionsmålsättningen,
av herrar Carl Eskilsson, Nils
Hansson, Isacson, Skärman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antby,
Eliasson i Moholm, Jonasson och
Berndtsson;

2) beträffande rationaliseringsmålsättningen,
av herrar Carl Eskilsson,
Isacson, Axel Kristiansson, Hansson i
Skegrie, Eliasson i Moholm och Jonasson; -

3) beträffande jordbruksproduktionen
i norra Sverige, av herrar Carl Eskilsson,
Nils Hansson, Isacson, Skärman,
Axel Kristiansson, Hansson i
Skegrie, Antby, Eliasson i Moholm, Jonasson
och Berndtsson;

4) beträffande de allmänna grunderna
för det statliga rationaliseringsstödet,
av herrar Carl Eskilsson, Nils
Hansson, Isacson, Skärman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antby,
Eliasson i Moholm, Jonasson och
Berndtsson;

5) beträffande placeringen av skördeskadefondens
medel i jordbrukets
kreditinrättningar, av herrar Axel
Kristiansson, Hansson i Skegrie och
Jonasson; samt

6) beträffande prisutjämningen på
mjölk och mjölkprodukter, av herrar
Carl Eskilsson, Nils Hansson, Isacson,
Skärman, Axel Kristiansson, Hansson
i Skegrie, Antby, Eliasson i Moholm,
Jonasson och Berndtsson.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu
företagas till avgörande.

Herr andre vice talmannen yttrade,
att vid överläggningen beträffande det
nu föredragna utlåtandet, till vilken
ett stort antal talare anmält sig, finge
beröras jämväl jordbruksutskottets utlåtanden
nr 26 och 27 samt bevillningsutskottets
betänkande nr 49. Yrkanden
i anledning av sistnämnda tre betänkanden
skulle dock, fortsatte herr andre
vice talmannen, framställas först sedan
respektive betänkande föredragits.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Som ett av vårriksdagens
sista ärenden har kammaren att
behandla jordbruksutskottets utlåtande
nr 25 angående riktlinjer för jordbrukspolitiken.

Det är tyvärr inte något fullödigt utlåtande.
Utskottet är medvetet om att
det har avsevärda brister i dispositionen,
och fler än jag beklagar säkerligen
att åtskilliga frågor inte hunnit få den

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

ingående penetrering som de förtjänar.
Orsaken till att utlåtandet läggs på kammarens
bord i föreliggande skick är att
propositionen i sin tur framlagts så
sent, att en omdisponering trots utnyttjande
av all tillgänglig tid inte bär
medhunnits. Kammaren bör ha överseende
med detta förhållande, vilket
knappast kan läggas utskottet till last.

När kammaren för ett par veckor sedan
behandlade de nya lantbruksnämnderna,
inledde jordbruksministern debatten
med en återblick till 1800-talets
början, då hushållningssällskapen inrättades.
Det hade kanske funnits åtskilligt
att säga även nu om sällskapens roll för
de svenska lantmannanäringarnas utveckling,
men jag skall inte ge mig in
på det kapitlet. Kanske får jag anledning
att återkomma.

Låt emellertid också mig blicka något
tillbaka. För hundra år sedan, det
våta året 1867 och det torra året 1868,
hade vi våra sista allvarliga nödår, då
människor och djur levde i yttersta nöd.
Det var inte bara djuren som åt mossa,
löv och rötter, utan t. o. m. människorna,
och många svalt ihjäl. Det var de
nödåren som gav den stora stöten åt
emigrationen, men det är också från
ungefär de åren som vi kan räkna det
moderna jordbrukets födelse och, om
man så vill, också industrialismens genombrott.

Vi har alltså på hundra år gått från
svält till överflöd.

De äldre här i kammaren har väl liksom
jag dystra minnen från första
världskriget, då man aldrig kände sig
riktigt mätt. Kålrotsdieten höll magen i
ständig oro. De få decilitrarna mjölk i
veckan, ett äpple och någon potatis
mottogs med största tacksamhet.

Tjugo år senare under andra världskriget
räckte mjölken åt alla och i stort
sett saknade vi väl bara de utländska
födo- och njutningsmedel, som vi hade
vant oss vid.

I dag diskuterar vi inskränkningar
i jordbruksproduktionen, som på grund
av vårt höga kostnadsläge har givit

oss svårsålda överskott, medan svälten
på många håll i världen är lika svår
som den våra förfäder upplevde för 100
år sedan.

Vi vet — och jag har framhållit det
tidigare här i kammaren — att vårt
välstånd i hög grad har vilat och vilar
på våra naturtillgångar, malmen, vattenkraften
och skogen. Men Sala silvergruva
är tömd och Falu koppargruva
likaså. I dag är det främst järnmalmen
som ger oss pengar. Malmen räcker
ännu för sekler, men den är inte någon
outtömlig tillgång, och vattenkraften är
ju snart exploaterad. Skogen är däremot,
rätt skött, en bestående tillgång
som av allt att döma också kommer
att förbli en av grunderna för vårt
välstånd framöver.

Åkern är inte, som skogen och den
naturliga ängen, en naturtillgång utan
en kulturprodukt. Den är emellertid
också en av våra bestående ovärderliga
tillgångar, som vi har all anledning att
handskas varligt med.

Svenskt jordbruk av i dag är, där
förutsättningarna är gynnsamma, av
högsta klass även internationellt sett.
Mjölkavkastningen på kor i kontrollerade
besättningar är högst i Europa, liksom
även mängden smörfett. Våra skördar
av vete, havre och oljeväxter är
fullt jämförbara med eller bättre än
nästan alla andra länders. Vår jordbruksforskning
är även av högsta rang.
Svensk husdjursavel och utfodring har
tjänat såsom förebild för inte bara
Västeuropa och Medelhavsländerna,
utan även för länder bakom järnridån.
Detsamma gäller vår växtförädling. På
organisationsplanet är vi också ett uppmärksammat
föredöme.

Att nämnvärt minska arealen egentlig
åker i våra sydsvenska slättbygder
kan enligt min mening inte komma i
fråga. Bortfallet där blir bara vad vägar,
bebyggelse och en lämplig arrondering
övertar, respektive skär bort.
Problemet växer naturligtvis när vi når
mellanbygder och dominerande skogsbygder,
där det finns uttjänta eller

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

alltför steniga äkrar, som inte lämpar
sig för moderna maskiner, och små
odlingar, som väl kunde brukas, omgivna
av glesa björkhagar, men som nu
skuggas alltför starkt av omgivande
barrskog för att ge acceptabla skördar.

De dystraste framtidsutsikterna har
otvivelaktigt den utpräglade skogsbygden,
då särskilt nordliga Norrlands inland
med sitt bistra klimat. Men här
kommer tack och lov skogen till hjälp.
Kombinerade jord- och skogsbruk är
där uppe, liksom i övriga skogsbygder,
en naturlig dominerande brukningsform,
som för övrigt bidrar till att
trygga arbetskraftstillgången i skogen.

I detta sammanhang bör det framhållas
vilken förändring som skett i skogsproduktionen
sedan den moderna skogsvårdslagstiftningen
genomfördes på
1920-talet. Den skogliga tyngdpunkten
har alltmera förskjutits söderut. I dag
hotas norra Sveriges skogsindustrier av
råvarubrist och stora områden har negativa
rotvärden. I södra Sverige har
virkesförråd och tillväxt fördubblats
på 40 år. Där finns i dag till och med
ett i nuvarande läge knappast avsättningsbart
överskott på virke. Man bör
då kanske tillägga, att i södra Sverige
ligger skogen nästan helt i bondehand,
medan stat och bolag är dominerande
skogsägare i norr.

Kanske blir man ibland litet förbluffad
av hur litet insatt framför allt storstadsbefolkningen
— låt oss kalla dem
utpräglade konsumenter — är i jordoch
skogsbrukets problem. Här tror jag
att det behövs en ökad upplysning för
att vinna förståelse för problemen.

Men dessa problem är ju också mycket
komplicerade. Vårt land är långt
och förutsättningarna för jord- och
skogsbruk helt olika i norr och söder.
Det finns bland jordbrukarna en elit
av kunniga, driftiga och företagsamma
män, som står på toppen av modernt
kunnande i det krävande yrke som ett
allsidigt lantbruk utgör. Givetvis finns
här som på andra områden även mindre
skickliga yrkesutövare; det finns åld -

ringar, som dock inte skapar sociala
problem i samma utsträckning som
tätorternas slum; det finns också många
som lever i blygsamma villkor men föredrar
att stanna kvar på landsbygden
— de är nöjda med den tillvaron framför
tillvaron i städerna med industrins
mera bundna arbete.

Nu säger planerarna att vi måste rationalisera
vårt jordbruk, att vi måste
minska produktionen, som belastar oss
med svåravsatta och därför dyra överskott,
samt att en förbättrad samhällsekonomi
kräver att folk förs över från
jordbruket till andra näringsgrenar, som
har brist på arbetskraft men högre produktivitet.

Ja, naturligtvis måste vi rationalisera
och följa med vår tid. Men rationaliserat
har vårt jordbruk gjort med respektabel
effekt i minst 80 år! Det är alltså
i och för sig ingen nyhet. Jag tror inte
att man vid en internationell jämförelse
kan komma med någon berättigad kritik,
åtminstone om jag dömer efter vad
jag sett av världen.

Med rationalisering avser man i dag
kanske främst strukturrationalisering,
d. v. s. storleksrationalisering. Man anser
att den rationaliseringen har gått
för långsamt, och det kan nog vara
riktigt. Vi behöver otvivelaktigt så att
säga en modernisering av enskiftet till
större, bärkraftiga, väl arronderade enheter.
Men att denna utveckling fördröjts
beror i mycket på vår lagstiftning.
Det är inte så många år sedan en
jordbrukare förgäves ansökte om rätt
att förvärva mera jord — jag har personlig,
drastisk erfarenhet av de absurda
bestämmelser som hindrade den
strukturrationalisering vi i dag anser
så angelägen. En påtaglig ändring i
önskad riktning har emellertid inträtt
under de senaste åren.

1960 års jordbruksutredning har dragit
vissa slutsatser om den framtida utvecklingen,
med utgångspunkt från den
internationella marknaden för jordbruksprodukter
och livsmedel. I inte
obetydlig mån är dessa bedömanden

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
redan inaktuella. Utvecklingen rider
snabbt och bedömningar måste revideras
lika snabbt.

Jordbruksministern säger sig också
vara medveten om att stora svårigheter
möter försöken att göra beräkningar
på detta område. Jag tror att det råder
stor enighet i fråga om de flesta av statsrådets
försiktiga och i allmänhet nyktra
uttalanden rörande riktlinjerna för jordbrukspolitiken.
Uppfattningen att vår
jordbruksproduktions omfattning bör
grundas på samhällsekonomiska synpunkter,
internationella hänsyn och beredskapsmässiga
skäl delas väl allmänt.

Meningarna går dock isär då det gäller
de samhällsekonomiska vinsterna
av en krympt jordbruksproduktion.
Sant är givetvis, att det i förhållande
till anspråken råder brist på arbetskraft
och kapital i vårt land. Statsrådet
synes ansluta sig till utredningens
uppfattning att en utveckling som lösgör
resurser, alltså arbetskraft och kapital
i första hand, från jordbruket
till förmån för mer effektiv användning
inom andra näringar är angelägen,
därför att härigenom betydande
samhällsekonomiska vinster kan nås.

I hur stor omfattning en samhällsekonomiskt
motiverad resursöverföring
till andra näringar bör ske har jordbruksutredningen
inte angett. Jordbruksministern
å sin sida sätter inte
i fråga utredningens bedömning att produktionsresurserna
i jordbruket för den
närmaste framtiden ur rent samhällsekonomisk
synpunkt borde ligga under
den lägsta volym som av andra
skäl — och då främst troligen beredskapsskäl
— bör upprätthållas.

Det är vid det påståendet som jag
anser att man har anledning sätta ett
stort frågetecken. Påståendet kunde
föranleda en längre debatt i debatten.
Nu skall jag inte ta upp en sådan debatt,
och jag är kanske inte helt beredd
på det heller. Vi vet för litet om
dessa frågor och saknar i stor utsträckning
fakta. Jag inskränker mig till några
korta påpekanden.

Man säger att jordbrukets produktivitet
är lägre än andra näringsgrenars.
Det är naturligtvis riktigt, om man mäter
vårt välstånd med nationalproduktens
storlek. Men frågan är om detta
är rätta sättet att mäta vårt välstånd.
Vi mäter ju endast det som direkt går
att mäta med hjälp av prisbildningen,
d. v. s. det totala marknadsvärdet av
vår produktion under ett år.

Vi gör inga avdrag för den miljöförstöring
och de andra kostnader som
belastar samhället i allt snabbare takt
ju mer nationalprodukten växer. Nu är
det givetvis svårt att mäta de negativa
värdena av de kraftigt ökande vattenoch
luftföroreningarna, det alltmer tilltagande
bullret, den ökade stressen och
nedslitningen av arbetskraften etc. Men
de är realiteter som belastar samhällsekonomin
och inte kan negligeras. Det
betyder bl. a. att sättet att mäta vårt
välstånd gynnar industrin, men missgynnar
jordbruket som inte har några
nämnvärda negativa effekter på omgivningen,
men däremot klart positiva effekter.
Jordbruket överskjuter inte alls
i samma utsträckning som industrin
indirekta kostnader på den enskilde,
kommunen och samhället som helhet.
Särskilt i storstäderna är dessa samhällsekonomiska
kostnader enorma.
Skulle man på något sätt kunna ta ut
eller belasta industrin med dessa indirekta
kostnader, som den produktionstekniska
utvecklingen medför, är
det otvivelaktigt att man skulle få en
väsentligt gynnsammare samhällsekonomisk
bild av jordbruksnäringen. Jag
tror att ledande nationalekonomer är
eniga om detta.

Härtill bör givetvis läggas de samhällsekonomiska
verkningarna av ett
krympt jordbruk i våra glesbygder.
Jordbruksutredningen har inte gjort
några beräkningar häröver. Jordbruksministern
säger att en betydande jordbruksproduktion
även i fortsättningen
bör upprätthållas i norra Sverige och
där bör få särskilt stöd. Beredskapsskäl
talar naturligtvis härför. Men vad

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

uttalandet i realiteten kommer att betyda
för Norrlands del är inte närmare
angett. Här som i andra glesbygder med
begränsade produktionsmöjligheter står
man onekligen efter läsandet av propositionen
fortfarande frågande inför
framtiden.

Vad möjligheten att överföra arbetskraft
från jordbruket till andra näringsgrenar
beträffar torde det vara
allmänt bekant att åldersfördelningen
bland jordbrukarna är ogynnsam med
stor övervikt i de högre åldrarna. Omflyttningen
av arbetskraft under de senaste
25 åren från jordbruket till andra
näringar har varit mycket omfattande.
Under perioden 1940—1960 minskade
folkmängden i jordbruket med binäringar
med cirka en miljon personer.
Den förvärvsarbetande befolkningen i
det egentliga jordbruket sjönk från 25
procent till 11 procent. Den beräknas
i dag motsvara mindre än 8 procent
av hela landets förvärvsarbetande befolkning.
Minskningen har de senaste
åren överstigit 26 000 personer per år.

Till jämförelse kan jag nämna att
1965 års långtidsutredning räknade med
en bortflyttning 1966—1970 med 14 000
personer per år. Verkligheten har alltså
vida överträffat tidigare beräkningar.
Det är framför allt de anställda inom
jordbruket och medhjälpande familjemedlemmar
som flyttar.

När man vidare vet att av antalet
brukningsenheter med över 2 hektar
åker cirka 10 000 försvinner per år, att
minst 500 000 hektar åker — som inte
kan fogas in i framtidens jordbruk —
väntas bli nedlagda fram till 1975, att
antalet mejerileverantörer minskar med
10 000 å 12 000 per år, att koantalet
sjunker i samma mån, är det förbryllande
att jordbruksutredningens majoritet
anser att man måste sätta in extra
kraftiga åtgärder för att påskynda jordbrukets
krympning.

Tvärtom tyder enligt min mening de
nämnda och andra uppgifter på att
jordbrukets krympning under trycket

av redan verkande krafter sker i en
ökande, snarast oroande takt.

Vad dagens läge faktiskt innebär är
att i stort sett arbetskraftsavvecklingen
redan har skett eller planerats liksom
för övrigt avvecklingen av brukningsdelar
— vilket är en mera långsiktig
historia — också redan planerats genom
att det stora antalet äldre jordbrukare
saknar efterträdare inom familjen och
de nytillträdande utifrån utgör ett så
väsentligt minskat antal. Mig förefaller
det mer troligt att vi om något decennium
kan få svårigheter med att
upprätthålla en önskvärd jordbruksproduktion
än att vi i dag, som utredningen
förordar, måste tillgripa »arbetspolitiska
insatser av erforderlig
styrka» för att överflytta arbetskraft
från jordbruket till industrin. Denna
överflyttning framstår för utredningen
som en »enkel uppgift». Statsrådet är
lyckligtvis vida försiktigare och betonar
att överflyttningen måste vara helt
frivillig.

Med denna krympning av arbetskraften
hänger en avsedd krympning av vår
jordbruksproduktion intimt samman.
Av beredskapsskäl anses vår självförsörjningsgrad
inte böra få understiga
80 procent. Att fixera en sådan gräns
kan i och för sig diskuteras. Utredningen
anser inte den nedgång av självförsörjningsgraden,
som under det närmaste
decenniet väntas ske, vara tillräcklig.
Statsrådet synes försiktigt instämma
i denna uppfattning; det kan
dock vara litet svårt att tolka statsrådets
uppfattning därvidlag.

Jordbrukets produktionsvolym stegrades
väsentligt under de första åren
efter kriget. Under 1950-talet har den
i stort sett stått stilla. Under de senaste
åren är tendensen nedåtgående.
Bruttosjälvförsörjningsgraden har för
normalskörden — man räknar med
hälften animalier och hälften vegetabilier
— från 1962/63 till 1965/66 minskat
från 98 till 94 procent och ligger
i dag bara någon procent över 90.

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken in.

Nu beror emellertid självförsörjningsgradens
minskning inte enbart på en
sjunkande produktion utan även på
en ökande folkmängd. För närvarande
stiger vår folkmängd med ungefär 0,8
procent per år. Enbart en fortsatt folkökning
av denna storleksordning medför
att självförsörjningsgraden vid oförändrad
produktion sjunker med 11 procent
fram till slutet av 1970-talet.

Sammanfattningsvis har min slutsats
blivit, att utifrån de osäkra prognoser
vi i dag kan ställa pekar trenden i den
så att säga naturliga utvecklingen mot
en knappt 80-procentig självförsörjningsgrad
vid övergången till 1980-talet.
Därmed vill jag inte lia sagt, att
Ad skall eftersträva denna 80-procentiga
självförsörjning. Alltefter årsmånen växlar
skördarna inom en ram av ± 10
procent. Ingen vet i dag i vad mån
världsmarknaden kommer att stabiliseras,
om inte livsmedelsbristen i världen
kommer att »gripa över» de marknadsmässiga
hinder som en lång tid
hållit brist- och överflödsområdena
isär. Inte heller vet vi hur utvecklingen
inom EEC och övriga Europa kommer
att bli. Inom en EEC-marknad har det
svenska jordbruket de bästa förutsättningar
att hävda sig.

På mest insiktsfulla håll beräknar
man att världens totala livsmedelsproduktion
behöver fördubblas till år 1980
och tredubblas till år 2000 för att motsvara
folkökning och måttliga krav på
standardförbättring. Även om inte vårt
land kan nämnvärt bidra till att lätta
jordens matbekymmer ligger det något
absurt i tanken att med nuvarande utvecklingstrend
medvetet eftersträva en
produktionsbegränsning i vårt land utöver
den som det statistiska materialet
pekar hän mot. Ryssland var tidigare
ett exporterande jordbruksland. Vi får
måhända ta lärdom av att Sovjetunionen
i dag trots sina tekniska resurser,
väldiga nyodlingar och världsomfattande
fiske har svårt att hålla sin livsmedelsproduktion
i nivå med den växande
befolkningen och de normalt steg -

rade anspråken på en förbättrad livsmedelsstandard.
I samma läge befinner
sig även andra europeiska länder.

Allmänt sett ansluter jag mig i fråga
om den framtida jordbrukspolitiken till
vad Waldemar Svensson uttalar i sitt
klara och kloka särskilda yttrande till
jordbruksutredningens betänkande, av
vilket för övrigt jordbruksministern
också synes ha tagit intryck, nämligen
»att den nuvarande situationen motiverar
att man arbetar med ''mjuka
grepp’ utifrån de jordbrukspolitiska
ståndpunkterna och de regleringar som
Ad tagit i arv».

Även om statsrådet Holmqvist anser,
att en utveckling som lösgör resurser
från jordbruket till förmån för mer
effektiv användning inom andra näringar
är angelägen och bör underlättas
— en uppfattning som jag sålunda
inte helt kan dela —■ är propositionen
präglad av en viss försiktighet. Anmärkningar
kan inte alls med samma styrka
riktas mot propositionen som mot utredningen,
vilken som sagt bygger en
del av sina uttalanden på redan i betydande
grad inaktuellt material.

Jag finner det särskilt glädjande att
man i den socialdemokratiska reservationen
nr 4 a synes ta avstånd från en
direkt prispressande politik mot jordbruket.
Därvidlag är vi liksom i många
andra frågor nästan helt eniga inom
utskottet. Det kanske ligger något i
vad som framhölls från jordbruksutskottets
presidium vid vårt senaste sammanträde,
nämligen att de flesta återstående
skiljaktigheterna kanske hade
kunnat utjämnas om tiden hade tillåtit
ytterligare en veckas gemensamt arbete.

Statsrådets handelspolitiska motiveringar
kan jag inte dela. Jag antar att
andra talare kommer att gå in på detta
avsnitt. Vi har i det särskilda yttrandet
nr 1 preciserat vår uppfattning på
denna punkt.

Det har för mig, herr talman, varit
svårt att förstå de häftiga motsättningar
som blåsts upp beträffande den fram -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

tida jordbrukspolitiken. Att man på
jordbrukarhåll reagerat i anslutning till
några oförsiktiga yttranden finner jag
helt naturligt, likaså att jordbrukarna
vill hävda sin närings intressen och
önskar garantier för att de kan räkna
med en skälig standard, om de driver
sitt jordbruk rationellt. Vi får säkerligen
inte nya lantmän i erforderligt
antal, om de inte kan räkna med en
dräglig framtid i sin riskfyllda samt
både i fråga om kunskaper och kapital
krävande näring.

I detta sammanhang skulle jag vilja
utt^a den förhoppningen för framtidén,
att blivande jordbrukare alltmer
skall inse behovet av en allsidig och
grundlig yrkesutbildning. På vissa håll
tror jag att man inte har insett detta
klart. I våra jordbruksbygder finns det
nog inget att anmärka, men jag tror
att tiden i allra högsta grad kräver
att både företagarna själva och deras
eventuella anställda har en grundlig
utbildning för sitt yrke.

Om huvudriktlinjerna för jordbrukspolitiken
råder, såsom jag nämnt, numera
stor enighet. Utskottet understryker
särskilt att uppbyggandet av rationella
jordbruksföretag får anses vara
det centrala syftet med rationaliseringen
■— alltså en strävan att successivt
uppbygga jordbruksföretagen mot allt
effektivare enheter — av vilka familjejordbruken
som hittills blir den dominerande
brukningsformen. Finansieringen
av rationaliseringsåtgärderna
skall i huvudsak ske i form av garanti
för lån och utökas väsentligt. Däremot
begränsas bidragsgivningen till att i
huvudsak avse åtgärder av väsentlig
betydelse för strukturrationaliseringen.
Detta innebär en fortsatt överföring av
tyngdpunkten i det statliga ekonomiska
stödet till kreditstöd. Med detta avser
utskottet bl. a. att möjlighet bör beredas
till företagsekonomisk lönsamhet
vid rationellt bedrivna jordbruksföretag
i likhet med de lönsamhetsförhållanden
som råder inom näringslivet i

övrigt. Angeläget är givetvis att den
svenska prisnivån på svenska jordbruksprodukter
inte utvecklas så, att
det svenska jordbrukets anpassning alltför
mycket försvåras vid en eventuell
anslutning till EEC.

Jag tillåter mig konstatera att enigheten
i dessa avgörande punkter nästan
är fullständig. Visst måste konsumenter
och producenter se på vår lekamliga
försörjning med olika ögon, och visst
går meningarna därför isär i detaljer.
Men vi sitter alla i samma båt och i en
tid, då man talar vackra ord om trygghet
och solidaritet, förefaller mig talet
om skiljande linjer i fråga om vår
jordbrukspolitik i mycket konstlat och
obefogat.

För mitt partis del kanske jag bör
säga att vi är till freds med den utformning
utskottsutlåtandet fått i huvudfrågorna,
då de stämmer väl överens
med uttalandena i vår huvudmotion.

Till jordbruksutskottets utlåtande nr
25 är fogade 6 särskilda yttranden och
14 reservationer. De särskilda yttranden,
som jag undertecknat, berör och
utvecklar frågor som jag nu har uttalat
min mening om, och jag skall inte gå
närmare in på dem. Reservationerna,
av vilka jag har undertecknat tre —
någon dock med tvekan, det bör jag
erkänna ■—• gäller detaljfrågor, som jag
också anser mig tillräckligt ha berört
i det föregående. Meningsmotsättningarna
är ofta obetydliga. Reservation nr
4, som är socialdemokratisk, innehåller
också en blank reservation av herr
Antby. Egentligen skulle mitt namn
ha stått vid sidan av herr Antbys, därför
att i frågan om en eventuell långsiktsplan
för jordbrukspolitiken, delar
jag, som torde framgå av vad jag tidigare
sagt, inte helt vad utskottet har
anfört.

Att jordbrukets representanter lägger
större vikt än jag vid vissa av reservationerna
är kanske rätt naturligt. Det
kommer säkert att framgå av de kom -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
mande inläggen. Alla är kanske inte
fullt lika tillfredsställda som jag över
den relativa enigheten.

Låt mig till sist, herr talman, erinra
om att en f. d. jordbruksminister på
1940-talet, då jordbrukspolitiken diskuterades
här i riksdagen, framhöll att de
riktlinjer han dragit upp ingalunda
innebar en revolution utan en evolution.
Troligen är det i dag berättigat att
säga detsamma. Här är inte fråga om
revolution utan om en anpassning till
utvecklingen. Det är detaljerna i denna
anpassning vi diskuterar.

Vi kan inte se långt in i framtiden,
och för jordbruksnäringen är det med
all säkerhet lyckligast att, som jag
tidigare sagt, med mjuka grepp, betingade
av erfarenheter och utveckling,
och med skärpt utkik framåt lotsa näringen
vidare mot ökad effektivitet
och samhällsanpassning samt att härvidlag
i första hand sätta liten till
jordbrukarna själva.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna nr 1, 9 och 10.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Riksdagen har nu att
fatta beslut angående riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken och vi
står så att säga på tröskeln till en ny
epok i jordbrukspolitiskt avseende. Det
kan finnas anledning, inte minst med
tanke på de stora överdrifterna och de
hårda omdömen, som har fällts om den
hittills förda jordbrukspolitiken, att
inledningsvis ägna några ord också åt
vad som har varit.

Jag kan i det sammanhanget inte underlåta
att säga, att kritikerna härvidlag
ofta har genom en förenklad och
ofullständig debatt om gränsskydd och
världsmarknadspriser sökt vilseleda
svenska folket om jordbruks- och prispolitikens
såväl innebörd som utgångspunkter.
Man har mycket förenklat tagit
ett mått på gränsskyddets storlek
och därmed också klassat det svenska
jordbruket ur effektivitetssynpunkt.

Man har talat om världsmarknadspriser
på jordbruksprodukter såsom vore detta
ett pris, till vilket man kunde importera
hur mycket som helst och såsom
vore det ett pris till vilket dessa
varor också producerades i länder
som är jämförbara med vårt land.

Hur ter sig då bokslutet för de något
mer än 30 år då det verkligen förts en
systematisk jordbrukspolitik i detta
land visavi producenter och konsumenter?
Vi bör då komma ihåg, att denna
lid omspänner inte bara tider med
högt gränsskydd och låga världsmarknadspriser,
utan också både dagar och
år med livsmedelsbrist och höga världsmarknadspriser.

Rent schematiskt kan man säga att vi
först hade en epok med låga världsmarknadspriser,
under vilken man
långsamt anpassade de inhemska priserna
uppåt till en nivå som efter dåtida
bedömningar gjorde det möjligt för
näringen att utvecklas och för de i
jordbruket sysselsatta människorna att
få en hygglig levnadsstandard. Vi hade
därefter ett decennium, under vilket
världsmarknadspriserna låg betydligt
över de svenska och då för övrigt import
av kända skäl var fullständigt utesluten.
1950-talet, kan man säga, bjöd
ånyo på låga världsmarknadspriser och
så är naturligtvis förhållandet alltjämt.

Många tecken tyder dock på en åtstramning
och stabilisering av prisnivån
framöver. Världsmarknadspriserna
har således svängt både över och under
den inhemska prisnivån och de
olika intressena från tid till annan har
därför både tagit och givit. Att här räkna
fram vem som fått mest är tämligen
meningslöst, eftersom denna politik
också har varit nödvändig av många
andra skäl, främst då givetvis de beredskapsmässiga
och försörjningspolitiska.
Men den har också i motsats
till vad som ofta gjorts gällande varit
ett betydelsefullt led i den näringspolitiska
och ekonomiska politiken i vårt
land.

Tisdagen den 30 maj 1907 fm.

Nr 35

Ang. riktliiijer för jordbrukspolitiken m. m.

Den proposition vi nu har att behandla
bygger i allt väsentligt på 1960
års jorabruksutrednings förslag. Redan
när denna utrednings förslag för ungefär
ett år sedan framlades kunde man
med fullt fog säga, att den i visst avseende
i varje fall byggde på material
som redan då var gammalt. Framför allt
gäller detta den internationella försörjningsbalansen,
vilken givetvis är ytterst
betydelsefull när det gäller bedömningar
av omfattningen av svenskt jordbruk
framöver, men även beträffande
interna jordbrukspolitiska spörsmål,
exempelvis rationaliserings- och produktionsutvecklingen.
Betydelsen av att
här använda aktuella siffror och värderingar
kan inte nog understrykas,
detta med tanke på att det rör sig om
framtidsprogram för dimensioneringen
av den svenska livsmedelsproduktionen.

Omfattningen av den svenska livsmedelsproduktionen
är ingenting som
man beslutar sig för från dag till dag.
Det är relativt enkelt att besluta om att
med prisregleringar och övriga samhällsingripanden
sänka produktionen
och lägga ned jord, men man tar inte
upp den lika lätt igen och gör den fruktsam
och odlingsbar. Man kan inte göra
detta genom att trycka på knapparna i
detta hus. Det finns därför fullgod anledning
att i detta sammanhang gå varsamt
fram och därvid beakta också
symptom och tendenser i utvecklingen
som av en så gott som samfälld expertis
anförts, men som givetvis inte ännu
kan redovisas i statistik. Jag tänker
därvid särskilt på den alltmer tilltagande
disproportionen mellan livsmedelsproduktion
och befolkningstillväxt
ute i världen.

Försiktighet är berättigad också ur
den synpunkten att jordbruks- och livsmedelsproduktion
är en långsiktig affär
— en näring som måste bygga på
lång sikt. Komponenter här är inte
bara jord, växter och djur. Det finns
och behövs också framgent en mänsklig
faktor, som man inte kan bortse från
i sammanhanget.

Åldersstrukturen på jordbruksbefolkningen
är på grund av den pågående
starka rationaliseringsprocessen — en
process som sedan länge har pågått —
sådan att de äldre åldersgrupperna
starkt dominerar. De yngre åldersgrupperna
är svagt representerade och
tillskottet av ungdom är mycket lågt.
Ofrånkomligt måste jordbruket ges ett
sådant konkurrensläge att det kan behålla
den bästa ungdomen, som också
måste ges utbildningsmöjligheter i linje
med tidens krav. Här behövs mer än
någonsin kontinuitet. Problemet kan
inte framdeles lösas genom att i panik
rycka på dammluckorna, arbetsmarknadsstyrelsens
omskolning till trots.

Det skall dock inte fördöljas, att
när vi blickar framåt är mycket annorlunda
sedan den dag då riksdagen beslutade
de principiella riktlinjer som
nu råder inom jordbrukspolitiken. Teknik
och mekanik har ersatt människan
i mycket hög grad. Den yrkesverksamma
befolkningen inom jordbruket
har också minskat mycket starkt. Vi
rör oss här med mycket låga tal, låga
även internationellt sett. Senast tillgängliga
siffrorna lär ligga under åtta
procent av landets totalt yrkesverksamma
befolkning. Ändå kan man nog på
goda grunder antaga och påstå att
dessa människor också utför mycket
arbete utöver det egentliga jordbruket.

Den starkt förändrade samhällsbilden
med ett mera utbyggt och differentierat
näringsliv, med en hög och jämn
sysselsättning, ger självfallet anledning
till vissa omprövningar, framför allt
när det gäller jordbrukets roll som sysselsättningsfaktor.
Detta har också kommit
till synes i propositionen då det
gäller det extra stödet till det mindre
jordbruket. Propositionen innebär ju
en relativt snar avveckling av nuvarande
småbruksstöd, där olika alternativ
bjuds. Detta jämte det faktum,
att jordbrukarna inom vissa storleksgrupper,
enligt våra förhållanden även
rätt stora sådana, utestängs från statligt
stöd, är förestavat av resonemang -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
et — eller låt mig säga tesen —- om en
effektiv användning av resurserna. Låt
mig i detta sammanhang säga att det
givetvis inte finns någon som helst anledning
för jordbrukarna, fvare sig
kollektivt eller enskilt, att dåligt utnyttja
sina resurser. Det måste ju ändå,
eftersom jordbrukarna ingalunda har
någon statsgaranterad inkomst, vara
värst för dem själva om de gör detta.

Jag kan inte underlåta att säga, att
när jordbruksministern gör gällande,
vilket han så ofta gjort, att jordbrukarna
är ovilliga att rationalisera, slår
han här in öppna dörrar. Jag noterar
emellertid med tillfredsställelse ur propositionen
att lian äntligen har upptäckt
vad som verkligen håller på att ske.

Jag tror emellertid att vi gör klokt
i att något tona ned förhoppningarna
på de kommande överföringsvinsterna
eller, om man så vill säga, de
samhällsekonomiska vinsterna. De arbetskraftskällor
som hittills flödat rikligt
och som i hög grad medverkat till
efterkrigstidens standardstegringar börjar
nämligen sina. Den låga procentuella
andel jordbruket har av befolkningen
— jag har redan varit inne på
det •— ger oss vissa föreställningar.
Till bilden hör också att en stor del
av brukarna på mindre brukningsenheter,
som nu kan få avgångsvederlag,
på grund av bristande yrkesutbildning,
brist på näraliggande arbetstillfällen
in. m. inte kan inpassas i den alltmer
specialiserade och centraliserade industriproduktionen.

Den äldre arbetskraftens problem bär
också med hänsyn till den gångna vinterns
sysselsättningssvårigheter allvarligt
diskuterats, och ingenting vore väl
mera olyckligt än en förvärrad sysselsättningssituation
för dessa årgångar
under de närmaste åren. Från centerns
sida har vi därför ansett att utomordentligt
starka skäl talar för hänsynstagande
till dessa alldeles speciella förhållanden.
Yi anser det också helt
orimligt, att man med blott någon månads
varsel klipper av nu utgående

småbruksstöd för innehavare härav som
är födda efter 1912. Jag vill i det sammanhanget
hänvisa till reservation nr 9.

De samhällsekonomiska vinsterna är
naturligtvis också avhängiga av jordbruksprodukternas
relativa bytesvärde
visavi industrins produkter.

Jordbruksministern har i propositionen
gjort sina bedömningar enbart utifrån
de nuvarande världsmarknadspriserna.
Han tycks helt bortse ifrån att
jämförelsen sannolikt framdeles får göras
inte med världsmarknadspriserna,
utan med den prisnivå som råder inom
EEC. Vid de senaste prisöverläggningarna
har ju konstaterats, att den svenska
prisnivån väl ansluter sig till EEC:s
prisnivå. Detta ger vid handen att vinster
vid resursöverföring från jordbruket
ur handelspolitisk synpunkt inte
framdeles är till finnandes, liksom att
det svenska jordbruket har en god konkurrenskraft
i förhållande till berörda
marknadsområde.

Herr talman! Det skall villigt erkännas
att det också finns vissa gemensamma
nämnare varom utskottet kunnat
enas. Främst gäller detta statens
medverkan för uppbyggande av ett rationellt
och effektivt jordbruk. Detta
måste ju vara grunden och förstahandsförutsättningen
för att dess utövare
skall få en hygglig inkomststandard.
Men vi måste göra klart för oss att denna
uppbyggnadsprocess kostar mycket
pengar. Här krävs ett mycket stort kapitaltillskott,
och man måste konstatera,
att regeringens ambitioner härvidlag
inte rimmar med de stora orden i
rationaliseringsdebatten.

Departementschefens ställning här
ger anledning till förvåning, främst i
fråga om bidragssidan när det gäller
inre rationalisering. Inom en till hälften
krympt totalram är han generös
och vill dela med sig bidrag ända upp
till 100 000 kronor. Med hänsyn till
förhållandet mellan bidragsbeloppet i
varje särskilt fall och totalbeloppet får
man den uppfattningen, att jordbruksministern
här närmast ämnar göra någ -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ra punktinsatser här och var. Man förstärks
i den uppfattningen när man
också finner, att lägsta bidragsbeloppet
var föreslaget till 5 000 kronor.

Rent principiellt vill jag här deklarera,
att man inte löser jordbrukets kapitalproblem
genom punktvisa bidrag,
de må vara aldrig så stora. De är därtill
svåra att rättvist fördela — ju större
de blir, desto svårare. Vad jordbruket
behöver är lånemöjligheter med
långsiktiga amorteringstider. Det kan
på lång sikt inte finnas någon annan
väg för förräntning och amortering av
jordbrukets skuldsättning än via produktpriserna.
Också detta bör beaktas
när man insinuant talar om, att jordbruket
bör mer och mer inordnas under
samma villkor som det övriga näringslivet
— precis som om så inte för
närvarande vore förhållandet.

Jag konstaterar emellertid med tillfredsställelse
den ändring av propositionen
härvidlag, som har skett inom
utskottet, såväl när det gäller bidragsbeloppens
storlek som amorteringstidernas
längd. Även med den förlängda
amorteringstiden är problemet emellertid
inte alldeles tillfredsställande
löst, men det är i alla fall en väg till
förbättring.

Jag vill emellertid understryka i detta
sammanhang att de mycket stora
och kapitalkrävande jordbruk, som
framför allt jordbruksministern drömmer
om, sannolikt inte har möjlighet
att producera till billigare priser. De
är ytterst priskänsliga, och eventuella
vinster för konsumenterna ligger sannolikt
mycket långt fram i tiden.

Statens medverkan med ekonomiskt
stöd har hittills varit begränsad till
en- och tvåfamiljsjordbruk. Enligt propositionen
släpps nu dessa begränsningar.
Detta kan vara riktigt. Utvecklingen
spränger ju alla ramar, och definitioner
är i dag, med hänsyn till
näringens utveckling, mycket svåra att
göra. Propositionen öppnar emellertid
inte bara möjligheter för stöd åt mycket
stora jordbruksenheter av konventio -

nell typ; också icke arealbunden produktion
erhåller framdeles statligt stöd.
Företagstyp och ägarförhållanden spelar
här, enligt jordbruksministern,
ingen roll.

Med hänsyn till vad jag tidigare sagt
om priskänslighet liksom det faktum
att den icke arealbundna animalieproduktionen
knappast har något beredskapsvärde
— det skall vi göra klart
för oss — finns emellertid anledning
att i första hand göra rationaliseringsinsatserna
inom det egentliga familjejordbrukets
ram. Det finns även anledning,
framför allt om man siktar
till en krympning av totalproduktionen,
att ta mycket stor hänsyn till de rnarknadsmässiga
förhållandena när det gäller
utvidgning av stödet till nya företagstyper.

Jag kan inte underlåta att något
stanna vid en reservation av herr Mossberger
m. fl., vari framhålles att det
inte finns någon anledning att i detta
avseende vända sig emot en viss produktions-
och företagstyp. Jag vill betona
att det inte är meningen att vända
sig mot denna företagstyp. Den må utvecklas
fritt. Yad jag vill dra upp i
sammanhanget är emellertid om det, när
vi har ett krympt och snävt produktionsutrymme
och när man skall fastlägga
en jordbrukspolitik som siktar
till att ytterligare krympa produktionsutrymmet,
verkligen finns anledning för
staten att satsa pengar på en utvidgning
av denna produktionsapparat. Jag
tror att den i och för sig bör ha möjligheter
att fortfarande kunna utvecklas
av egen kraft. Jag vill uttala den
förhoppningen att man vid handläggningen
av denna fråga verkligen tar
vederbörlig hänsyn till det förefintliga
marknadsutrymmet.

Herr talman! Den fråga som kanske
mest har dominerat den senaste tidens
jordbrukspolitiska debatt och där det
heller inte har gått att nå någon enighet
vid utskottsbehandlingen är frågan
om produktionsmålsättningen. Ifrån
olika utgångspunkter finner jordbruks -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken in.

ministern det angeläget att snarast komma
ned till en självförsörjningsgrad av
80 procent av totalförsörjningen. De socialdemokratiska
utskottsledamöterna
har väl, såvitt jag har förstått, samma
mening. Siffran 80 är ju den lägsta siffra
som över huvud taget är godtagbar,
om vi skall kunna klara vår beredskap.
Om inte detta faktum hade varit vet
jag att det funnits extrema önskemål om
att man skulle gå ännu längre ned.
Jordbruksministern väljer alltså här
minimialternativet med hänsyn till beredskapen.

Jag har från mina utgångspunkter,
som väl sammanfaller med synpunkter
i reservation 1, mycket svårt att förstå
denna målsättning liksom brådskan
i nedbantningstakten. Det finns, såvitt
jag kan se, inga bestående risker för
överproduktion. Vi har en sakta sjunkande
trend i produktionsutvecklingen,
så pass markerad att även rätt avsevärda
rationaliseringsinsatser inte
kommer att rubba den. Mot bakgrunden
av vad jag tidigare har anfört torde
det inte heller finnas möjligheter
till de samhällsekonomiska vinster som
man har talat om vid en sänkning av
produktionen. I analogi med detta faller
också möjligheterna att på sikt importera
billiga livsmedel.

Jag skall inte på något sätt fördjupa
mig i världens livsmedelsförsörjning.
Förmodligen kommer väl andra
att göra det. Delvis har det redan varit
påtalat. Jag vill bara framhålla att det
inte finns något annat land än Sverige
som med vett och vilja — i varje fall
med vilja — sänker sin livsmedelsproduktion
så långt under det verkliga behovet.

Det samfällda intresset för såväl producenter
som konsumenter, vilket väl
kan betecknas som det centrala i jordbrukspolitiken,
nämligen att till lägsta
möjliga prisnivå skapa hyggliga ekonomiska
förhållanden för jordbrukets
utövare, måste ju rimligen lättast nås
inom den vidaste produktionsramen.
Allt tal om stora, rationella och effek -

tiva enheter samt om specialisering och
rationalisering rimmar dåligt med talet
om en sänkt totalvolym. Varje hämning
i fråga om det fulla utnyttjandet
av kapaciteten måste givetvis leda till
högre produktionskostnader.

Man bör också göra klart för sig vad
denna nedbantning innebär med hänsyn
til! lokaliseringen av jordbruksproduktionen.
Man må tala aldrig så vackert
om att exempelvis jordbruket skall
upprätthållas i Norrland; det går helt
enkelt inte ihop med programmet. Programmet
kommer att föra med sig en
forcerad och onödigt stor nedläggning
av odlad jord. Även om man inte kan
generalisera torde det vara ofrånkomligt
att Norrland kommer att drabbas
hårdast.

Herr talman! Det finns från dessa
utgångspunkter, som jag förmenar vara
realistiska, ingen anledning till systematisk
nedbantning av den svenska
jordbruksproduktionen. Siffran 80 bör
— det vill jag starkt markera — anses
såsom en minimisiffra och ej såsom
ett riktmärke. Med hänsyn till omständigheterna
behöver, som jag redan har
anfört, något riktmärke inte fixeras. Om
så skulle göras, måste det självfallet
ligga betydligt högre.

Låt mig till detta göra ytterligare
några reflexioner. Att lägga ner jord
har tydligen blivit något av en högsta
visdom i detta land, liksom att odla
talet om de stora exportförluster som
vi gör på jordbruket, precis som om
man inte gjorde exportförluster inom
andra näringar. Jag tror att man aldrig
har gått till grunden med vad detta
egentligen innebär, och jag tror det
finns skäl för att stanna litet grand vid
det. Det måste väl ändå vara så att när
man lägger ner jorden, underlåter man
att ta ut ur jorden det tillskott till nationalinkomsten
som man kan ta ut
där. Mot det man kan ta ut i dag skall
självfallet ställas vad man i framtiden
kan ta ut av en alternativ användning,
som väl i de flesta fall inget annat
kan bli än skog.

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. in.

Jag frågar mig, om någon verkligen
på allvar har kalkylerat med vad skogen
kommer att ge om skall vi säga 50
å 75 år jämfört med vad jorden ger om
man använder den på rätt sätt och då
främst för en mera extensiv jordbruksproduktion.
Det är, såvitt jag kan förstå,
ingen tvekan om att man har gått
förbi detta alldeles för lätt. När man
talar om exportförlusterna, som också
är angivna till en fixerad summa i propositionen,
skall vi komma ihåg att
detta är bruttoexportkostnader, och mot
dem står ungefär lika stora inkomster
på den import vi har i stället för den
export som sker. Vi har ju i detta land
totalt inget överskott, men vi har en
illa balanserad produktion, och av den
anledningen exporterar vi vissa saker
medan vi importerar andra. Kanske
finns det dessutom en vilja att importera
för att kunna tillfredsställa olika
smakriktningar.

När vi exporterar, betalar vi för exporten,
det är självklart, och den summan
är fixerad och upptagen i propositionen.
Vad som icke är upptaget är
den summa man får in för motsvarande
import. Dessa siffror väger i stort
sett jämt. Därtill vill jag säga att oavsett
hur låg jordbruksproduktion vi
kommer att ha så kommer vi ändå att
få bruttoexportförluster. Det skall vi
göra klart för oss.

Frågan om prissättningen på jordbrukets
produkter upptar en stor del
av propositionen. Den behandlas i ett
principiellt, mera långsiktigt avsnitt och
i ett avsnitt som berör den defintiva
prissättningen från den 1/9 1967 till
den 1/7 1969. För det senare avsnittet
föreligger, som vi känner till, ett
konkret förslag som grundas på en
överenskommelse med jordbrukarna. I
det mera principiella avsnittet diskuterar
departementschefen vissa saker delvis
mycket kort. Han diskuterar högprislinje
kontra lågprislinje, där han
icke föreslår några ändringar, även om
han understryker angelägenheten av
att denna fråga undersöks längre fram.

Utan att på något sätt vara en principiell
motståndare till lågprislinjen —
det vill jag förutskicka — kan jag inte
underlåta att fråga hur jordbruksministern
i dagens läge kan komma fram till
att skriva ned i propositionen att vi
framdeles skall undersöka — detta gör
han tydligen på fullt allvar — förutsättningarna
för att övergå till en lågprislinje.
Det är ju ändå så — vi diskuterade
detta senast i natt — att vårt land
mer och mer närmar sig en anslutning
till Gemensamma marknaden. Där har
man ju fastställt en högprislinje, och
det lär knappast finnas några reella
möjligheter att komma förbi denna
om vi på något sätt skall inrangeras
i marknadsområdet. Det skulle vara
mycket intressant att höra vilka tankar
jordbruksministern har bakom
detta.

Mera ingående behandlas frågorna om
prissättningens långsiktighet, automatik
eller icke i prissättningssystemet, prisrelationer
och marknadsregleringar.
Även om jordbruksministern på ett
ställe i propositionen talar om värdet
av stabilitet i prissättningen tycks han
ändå stanna för en »år från år-politik»
i berörda avseenden. Det torde vara
rätt självklart att stabilitet och långsiktighet
är synnerligen värdefulla för
en näring med så långa dispositioner
som jordbruket har. Framför allt gäller
detta i ett uppbyggnadsskede sådant
som det vi nu står inför, där man
mycket väl kan säga att statsmakterna
helt enkelt begär ett stort enskilt risktagande
av de svenska jordbrukarna.
Eftersom därtill allt vad vi hittills sett
i varje fall av dylik jordbruksreglering
är vad man kan kalla dubbelverkande

— alltså skyddar även konsumenterna

— borde det helt enkelt vara ett samhällsintresse
att här ha åtminstone någonting
fastlagt på lång sikt.

Jordbruksrepresentanterna i utredningen
har begärt ett långsiktigt ramavtal,
inom vilket förhandlingar skulle
kunna äga rum. Jordbruksministern har
emellertid inte ens velat diskutera den

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
frågan. Detta är förvånande, tycker jag;
så mycket mer som jordbruksutredningen
faktiskt liade uttalat sig för att
man åtminstone de första tre, eller möjligen
fem, åren skulle ha någonting i
den vägen. Enligt jordbruksministern
skall tydligen berörda parter en gång
om året, eller möjligen vartannat år,
sätta sig ner och »bryta arm» om vad
maten skall kosta. Enligt mitt sätt att
se är detta otillfredsställande för båda
parter.

Vad som i utskottet formats som ett
alternativ till jordbruksministerns kortsiktspolitik
är utvecklat i reservation
3 och innebär att en oförändrad realprisnivå
skulle utgöra grunden för prissättningen,
vars verkningar sedan på
visst sätt skulle följas upp med jordbruksekonomiska
undersökningar vilkas
resultat skulle bli vägledande för den
fortsatta prissättningen. Såvitt jag kan
se, skulle ett uttalande av riksdagen
med den innebörden ge näringens utövare
den erforderliga tryggheten och
samtidigt skapa garantier åt konsumenterna
mot omotiverade och även
oberäknade höjningar av matpriserna.
Det skulle därtill ge den insyn beträffande
prisernas utslag i lönsamheten,
som samhället självfallet bör ha.

Jordbruksministern tycks i sitt fortsatta
resonemang ha en rädsla för såväl
automatiskt som ofta förekommande
prisjusteringar, ehuru dessa naturligtvis
blir mindre ju tätare de görs. Eftersom
det tydligen råder ett rätt utbrett missförstånd
beträffande jordbrukets krav
på den punkten för framtiden och även
med hänsyn till nu rådande förhållanden
vill jag säga, närmast med anknytning
till det nu löpande prissättningsavtalet
och dess regelutlösningar, att
i, detsamma finns inget annat prishöjaftcRr
incitament beaktat än den ständigt
pågående inflationen. Det betyder
med andra ord att därest regeringen för
en politik som icke är inflationsdrivande
stiger inte heller livsmedelspriserna
i producentledet här i Sverige.

Som ett av skälen för misstänksam -

heten mot automatiskt verkande regler
anför jordbruksministern vidare att
prissättningen på de enskilda produkterna
bör tillmätas större betydelse vid
prisavvägningen i framtiden. I och för
sig kan detta vara riktigt, men eftersom
även ett prissättningsavtal med inbyggd
automatik följs upp av förhandlingar
bör befogade ändringar härvidlag kunna
göras. Jordbruksministern har tydligen
här på senare tid tillägnat sig en
annan syn än han haft tidigare. Vi har
nämligen också i nu löpande avtal en
automatik med möjlighet till korrektion
mot stelhet och snedvridning. Det avgörandet
ligger i jordbruksministerns
hand, och den erfarenhet jag har av
jordbruksministerns åtgärder när avvikelser
från de generella reglerna ifrågasatts
är att han föredragit stelheten.

Frågan om prisrelationerna liksom
gränsskyddets avvägning har varit föremål
för olika bedömningar under årens
lopp. Vi hade i början av 1950-talet en
prissättningskommitté, vars idéer om än
i något modifierad form praktiserades
i tre år med början 1956. Den kommittén
gjorde en upptäckt — som ju
utredningar brukar göra — nämligen
att de svenska livsmedelspriserna skulle
följa utvecklingen på världsmarknaden.
Vi skulle alltså inom landets gränser
notera i stort sett samma svängningar
som man har i andra länder; i varje
fall var det fråga om mycket vida
gränser härför. Då skulle, sade man,
jordbruksskyddet bli billigt och jordbrukarna
producera det som för tillfället
låg bäst till på världsmarknaden.
Kruxet var emellertid — det fick vi
nogsamt erfara under de tre åren —
att det inte rådde någon stabilitet på
världsmarknaden. Där fanns bara ryckighet,
och den var så stark att jordbrukarna
inte kunde följa med i svängarna.
Sedermera gav sexårsavtalet
världsmarknadspriserna en mer be-*
gränsad roll, med en fixerad om än ej
låst prissättning; och det förhållandet
kan man väl säga alltjämt råder.

1960 års jordbruksutredning har, så -

Tisdagen den 30 maj 1907 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

vitt jag kan förstå, på nytt tagit upp
den linje som lanserades av prissättningskommittén
på 1950-talet, medan
jordbruksministern tillägnat sig ytterligare
en annan uppfattning enligt propositionen.
Jag citerar ordagrant vad
han där säger: »Enligt min mening
bör eftersträvas ett sådant förhållande
mellan priserna på olika jordbruksprodukter,
att produktionen inom ramen
för det inhemska avsättningsutrymmet
på lång sikt inriktas på de varor Sverige
har de bästa förutsättningarna för
att framställa.»

Med hänsyn till den begränsning som
ligger i hans yttrande här — han säger
inom ramen för vad man kan avsätta
inom landet — kan man ha anledning
att fråga: Hur stor eller rättare hur
liten jordbruksproduktion menar jordbruksministern
att vi skall ha här i
landet? Med den begränsningen finns
det nämligen inte något område för
ökning, medan det ju ändå är underförstått
— och också sagts ut — att för
viss produktion har Sverige inga goda
förutsättningar. Det skulle vara mycket
intressant om jordbruksministern
ville ange åtminstone någon produkt
där han är villig att lägga tyngdpunkten.
Av tidigare uttalanden att döma lär
det väl i varje fall inte vara mjölken,
inte heller sockret, ehuru vi har de
bäst avkastande korna i världen och
med den högsta hektaravkastningen i
vad det gäller sockret.

Jag skall mycket kortfattat behandla
frågan om marknadsregleringarna, där
jordbruksministern säger att han i princip
menar att jordbruket självt bör
svara för avsättning och tillfällig lagring
av uppkomna överskott på jordbruksprodukter.
Han anser också att
åtskillig förenkling i förhållande till
nu gällande regleringssystem bör kunna
ske. Trots sin principiella syn och
sin vilja att förenkla föreslår han emellertid
att också den del av marknadsregleringen
som alltjämt handhas av
jordbrukarna, nämligen för mjölk och
fabrikspotatis, skall överföras på stat 2

Första kammarens protokoll 1967. Nr 35

lig myndighet. Jag tror att respektive
producentorganisationer utan sorg kan
släppa uppdraget, men jag tror näppeligen
att det kan administreras enklare
och billigare.

Herr talman! Beträffande prissättningen
efter den 1 september i år föreligger,
som jag tidigare anfört, ett
förslag grundat på en överenskommelse
med jordbrukarna. Förhandlingarna
har varit besvärliga, framför allt därför
att regeringspartiet i valrörelsen
gjort vissa utfästelser om prissänkningar
främst beträffande konsumtionsmjölken.
Jag skall återkomma till frågan
om den interna mjölkprissättningen
senare. Låt mig här säga att den
prissänkning på mjölken som till hösten
kommer att ske med fortsättning
den 1 juli nästa år har möjliggjorts
därigenom att andra pengar, i viss mån
skattepengar, har fått skjutas till. Det
blir med andra ord dyrt för finansministern
att lösa in de socialdemokratiska
vallöftena på denna punkt. Jag
tror att det kommer att bli så i fortsättningen
också.

Med hänsyn till att jag redan talat
länge skall jag inte gå in på någon
värdering av den träffade överenskommelsen,
ehuru det skulle finnas anledning
härtill. Reservation nr 4 av
herr Mossberger m. fl. ger emellertid
anledning att ställa en fråga, vilket vi
kanske kan återkomma till i debatten,
där reservanterna gör gällande att den
nu åsyftade överenskommelsen bl. a.
innebär en väsentlig inkomstförbättring
för jordbrukarna. Jag hoppas att
reservanterna på denna punkt klarlägger
vad man här menar. Jag skall kort
stanna vid det och ber att få återkomma.

Slutligen vill jag säga några ord om
den interna prissättningen på mjölkprodukter.
Det skulle finnas anledning
att mycket långtgående utveckla detta,
ty det är ett mycket betydelsefullt avsnitt,
inte minst med tanke på den
framtida försörjningen. Med hänsyn till
tiden vill jag göra det kortfattat. Jag

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken in.
vill därvid hänvisa till det särskilda
yttrande som har fogats till utskottsutlåiandet,
där denna fråga utförligt
behandlats. Först vill jag starkt understryka
sambandet mellan kött- och
mjölkproduktionen i vårt land. Här
finns ett biologiskt samband som det
är alldeles meningslöst att försöka bortförklara.
Vi befinner oss helt enkelt
i den situationen att medan vi diskuterar
bekymret med »mjölköverskottet»
så kommer köttbristen oss allt närmare
och obevekligt inpå livet. En fristående
köttproduktion kan nämligen
inte bedrivas utan högre köttpriser i
detta land.

Mot den bakgrunden framstår inte
bara renodlingen av dessa båda produktionsgrenar
såsom orimlig, utan
också angreppet på den hittillsvarande
interna mjölkproduktprissättningen,
alltså prisrelationerna mellan de olika
mjölkprodukterna. Som känt är gäller
för de olika mjölkprodukterna olika
pris för råvaran där k-mjölken ligger
högst och där smöret ligger lägst. Jordbruksministern
— och detsamma kan
väl sägas om jordbruksutredningen —
bekänner sig till en linje där prissättningen
på de olika mjölkprodukterna i
princip baseras på ett lika pris för
råvaran. Detta innebär förutom att
k-mjölken skall sänkas — vilket är det
s. k. positiva draget — att osten skall
höjas med några tioöringar och att
smöret skall åka upp till 12 å 14 kronor
per kilogram. Om detta för konsumenterna
negativa drag har inte sagts
så mycket.

Vi har i mjölkfrågan — eller rättare
mjölk- och köttfrågan •— vissa fakta att
utgå ifrån på såväl produktions- som
konsumtionssidan. Jag skall mycket
kortfattat försöka analysera dem. Vi
har på konsumentsidan en färskvaruförsörjning
som måste ske kontinuerligt
och är nära nog konstant under
året. Det gäller närmast konsumtionsmjölk,
grädde och i viss mån andra
varor. Vi har på produktionssidan en
stark säsongvariation. Vi har en utpräg -

lad högsäsong och en utpräglad lågsäsong.
Om medeltalet för invägningen
är 100, svänger det mellan 75 när det
är som lägst och 130 när det är som
högst. Enbart dessa siffror säger oss
ju att eftersom färskvarukonsumtionen
är kontinuerlig sättes det en gräns för
hur lågt man kan gå, och den period
som då är intressant är lågproduktionstiden.
Vi kan aldrig låta mjölkproduktionen
sjunka så mycket att vi inte kan
tillförsäkra konsumenterna i detta land
denna färskvarukonsumtion. Men man
kan inte ens gå så långt, därför att det
skulle innebära att man skulle få transportera
mjölken mycket långt under
lågsäsong. Man skulle få mycket höga
fraktkostnader, om all mjölk skulle
transporteras fram till konsumtionscentra.
Det är ju på det sättet att människorna
tenderar att flytta samman
till stora befolkningscentra, medan korna
flyttar längre och längre ifrån de
stora orterna, av kända skäl. Vi måste
således hålla ytterligare en marginal
just med hänsyn till dessa transportavstånd.

När det gäller diskussionen om huruvida
de olika mjölkprodukterna skall
betala samma pris för råvaran kan det
med fog sägas att eftersom vi här har
en marginal som måste hållas, som till
viss del är betingad av en säsongvariation
och till viss del av att mjölkproduktionen
sker på för långt avstånd
för att mjölken skall kunna konsumeras
färsk, så är det rimligt att smörproduktionen
får betala ett lägre pris
för mjölken. Detta har varit en vägledande
princip hittills, och jag kan inte
finna annat än att den är fullt försvarlig.
Den principen bör gälla också
i fortsättningen. Det finns med andra
ord ingen rimlig anledning att sätta
smörpriset vid 12 å 14 kronor per kilogram
med den motivering som har
gjorts i jordbruksutredningen och i propositionen.

När jag lägger stor vikt vid detta förhållande
beror det naturligtvis främst
på att detta har varit en mycket stor

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

sak i den allmänna debatten kring
jordbrukspolitiken, där man enligt
mitt förmenande inte har gått till botten
med hela problematiken och gjort
stora överdrifter. Men jag gör det också
därför att detta är en av hörnstenarna
inte bara för jordbrukarnas möjligheter
att utöva sitt yrke och finna en
bärgning i stora delar av landet. Det
är ingen tvekan om att mjölkproduktionen
avgör var odlingsgränsen går i
vårt land. Det bör inte minst de komma
ihåg som pläderar för att vi trots en
både nedbantad totalvolym och en annan
prissättning på mjölken skall ha
ett jordbruk i Norrland. Där mjölken
viker kommer enligt min mening trädgränsen
att ta vid. Detta är således ett
för både konsumenter och producenter
mycket viktigt spörsmål.

Jag har med dessa ord ingalunda i
detalj fördjupat mig i denna fråga men
i stort sett lagt fram de synpunkter jag
anser väsentliga på det utlåtande som
vi nu skall besluta om. Med hänvisning
till reservationerna 12 och 13 b vill jag
slutligen säga att regeringen beträffande
det stora rationaliseringsprogram
som nu skall genomföras och varom vi
tydligen är ense har varit alltför snäv
när det gäller att ta till ramar för såväl
jordförvärvslån som lån till yttre och
inre rationalisering. Vi har i reservationerna
föreslagit en betydande uppräkning
av lånebeloppen. Endast under
förutsättning att dessa pengar kan ställas
till förfogande är det enligt min mening
möjligt att förverkliga programmet.

Under detta anförande hade herr
talmannen infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr 1SACSON (h):

Herr talman! Efter många, långa och
heta debatter står vi nu vid slutmålet
att fastställa den nya jordbrukspolitiken
årsmodell 1967 som skall ersätta
1947 års jordbrukspolitik.

Det var för ungefär ett år sedan som
de stora löftena gavs i detta sammanhang
från socialdemokratiskt håll. En
stockholmstidning sade vid detta tillfälle:
»Socialdemokratiska regeringen
kan och vill genomföra en jordbrukspolitik
som kan spara 1 500 kronor
per hushåll.» Det sades vidare: »Detta
visar den handlingskraft som den socialdemokratiska
regeringen har.» Vidare
hette det: »Oppositionen saknar kraft,
vågar inte föreslå någonting som kan
göra de alltför dyra livsmedlen billigare
för konsumenterna.» De som tog
fasta på detta löfte måste nu känna
eu mycket stor besvikelse. Var någonstans
finns de 1 500 kronorna?

Vi har under många år haft en jordbruksdebatt.
Det har varit en debatt
som engagerat många och det på ett
livligt sätt. Den var, såsom jag nämnt,
eu av de stora frågorna i förra årets
kommunalval, men socialdemokraterna
lyckades inte ens vinna storstadsborna
med sin radikalt annorlunda jordbrukspolitik.
Man kan fråga sig varför. Jag
tror att metkroken var för grov och
betet alltigenom syntetiskt. Det var
ingenting som ingav förtroende.

Men vi skall inte kivas om den snö
som föll i fjol. Låt oss upphöra med
det! Politiken är nu en gång för alla
det möjligas konst. Den är dock ingalunda
det omöjligas konst, och det var
detta man försökte göra den till i fjol
från socialdemokratiskt håll.

Jordbruksutredningen är en av de
grundligaste utredningarna i modern
historia. Den har arbetat under sex år,
den har haft till sitt förfogande 24
sakkunniga, ett jättestort sekretariat och
cirka 50 experter. Den har avgivit ett
huvudbetänkande på 800 sidor och sju
tryckta expertutredningar från statens
offentliga utredningar på tillhopa ungefär
2 000 trycksidor samt sex stencilerade
promemorior.

Det är en ordentlig genomlysning av
hela den stora jordbruksproblematiken.
Vad finns det på detta område som
inte här har analyserats och diskute -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
rats? Utredningens förslag har sedan
remissbehandlats av ungefär 100 remissinstanser.
Hur många hundra människor
är det inte som varit inkopplade
och sagt sina kloka ord i detta
sammanhang! Vad vi nu beslutar måste
vara så väl genomtänkt att det saknar
motstycke.

Jordbruksutskottet har haft drygt en
vecka på sig för sitt arbete med detta
ärende. Förlåt om jag säger att det
kanske inte alltigenom är precis så som
det borde vara. Men ändå tycker jag
att jordbruksutskottet har anledning
att vara belåtet med sitt »hastverk».

Det finns dock många oklarheter i
den proposition som jordbruksministern
framlagt. Den är mycket skickligt
skriven — den blomman vill jag gärna
överräcka. Den kan tolkas på många
sätt, och vad jordbruksministern uttalar
är det alltså i många avseenden
svårt att riktigt få klart grepp om.
Jordbruksutskottet har på några punkter
försökt precisera innehållet, men
det kommer — tro mig — under de
närmaste åren att föras många och
långa debatter om vad departementschefen
egentligen har uttalat, vilket visar
hur skickligt han skrivit.

Departementschefen vill emellertid nå
en rad mål på samma gång och helst
omedelbart. Han vill överföra vinster
från jordbruket till andra näringar, han
vill göra livsmedel billigare för konsumenterna,
och han vill rationalisera
jordbruket och göra det mera lönsamt.
Jag har en känsla av att jordbruksministern
är överambitiös, och jag
har ett bestämt intryck av att han kommer
att mista hela stycket om han tror
att han kan förverkliga alla dessa tre
målsättningar på samma gång.

Ett av fjolårets ständigt återkommande
teman var talet om att jordbruksprodukterna
och resurserna inom jordbruket
måste minska. Det skulle finnas för
mycket arbetskraft och kapital på detta
område som måste överföras till andra
näringar med högre effektivitet och inkomststandard.

ra.

Några teoretiska experter har gjort
gällande att mycket stora överföringsvinster
kan göras vid en radikalt annorlunda
jordbrukspolitik. Professor Lindbeck
och laborator Gulbrandsen har
hållit fram för oss överföringsvinster på
3—4 miljarder kronor per år. Man kan
förstå om mången inom det socialdemokratiska
partiet, och även inom kanslihuset,
föll för frestelsen. Men felet
med dessa experters resonemang var
att det hade så ringa förankring i verkligheten.
Nu tror jag att socialdemokraterna
har blivit ordentligt brända av
denna sin tro på teoretiska experter.

Situationen ser inte riktigt likadan
ut i dag som för ett år sedan, vare sig
på arbetsmarknaden eller inom utrikeshandeln.
Världen är inte enbart de
goda viljornas värld. Den eviga freden
är ännu inget faktum. Möjligheterna att
för obegränsad tid köpa livsmedel på
världsmarknaden, ja att till låga, mycket
låga priser skumma in av de stora
överskott som flyter där, är inte lika
självklara i dag som för ett år sedan.

Svenskt jordbruk har tidigare varit
en betydelsefull del av vårt försvar och
vår neutralitetspolitik. Vi slår vakt om
neutralitetspolitiken. Det hördes inte
minst under debatten i går. Så länge
vi behöver ett försvar måste vi ha ett
tillräckligt stort jordbruk, men inte bara
ett tillräckligt stort utan ett tillräckligt
differentierat och ett tillräckligt lokaliserat
jordbruk. Det är ytterst väsentligt
att det finns jordbruk på mer än de
allra bästa bitarna av Sveriges jord.

Nu måste jordbruksutskottets utlåtande,
mot bakgrund av den debatt som
förts, i viss mån ses som lugnet efter
stormen. Det kan verka att vara så
litet som skiljer. Herr Nils Hansson
har ju tidigare här understrukit hur
litet det är som skiljer, men jag vill
säga att det trots allt föreligger en del
mycket väsentliga skillnader. Den
främsta gäller enligt mitt förmenande
produktionsvolymen. Alla vill vi ha ett
rationellt jordbruk. Hur skall vi få det?

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Kan vi skapa det om vi gör produktionsminskningen
till en primär uppgift?
Nej! Nej och åter nej! Det går
inte. Jordbruket måste ses som de
många företagens produktion. Låt oss
säga att en enskild jordbrukare skall
rationalisera sitt företag. Han skall på
sitt företag försöka få ut en maximal
produktion med optimal insats av arbete
och kapital.

Han måste alltså pressa sin avkastning
så mycket han kan. Men tänk om
alla skulle handla som han, om alla
vore lika tokiga som han, då får vi ju
detta produktionsöverskott, åtminstone
temporärt. Skall vi kunna genom uppmuntran
få fram en rationalisering och
en effektivisering — måste vi då inte
samtidigt ha klart för oss att det primära
aldrig kan få bli en nedbantning
till 80 procent?

På lång sikt har vi inte det problemet.
På kort sikt kan vi få ett visst
överskott. Men detta är inget allvarligt
problem, och dessa frågor måste ses
på lång sikt. Ser man dem på lång sikt
är detta inget problem alls. Det stora
problemet, som vi måste lösa gemensamt,
är att kunna rationalisera och
effektivisera det svenska jordbruket.

Varför har nu socialdemokraterna bitit
sig fast vid produktionsminskningen
som en primär fråga? Detta är visserligen
nedtonat i utskottsutlåtandet, men
man har en känsla av att det inte är
någon riktig omvändelse till sinnet. Det
finns naturligtvis många skäl för socialdemokraternas
ställningstagande. Man
vill fortfarande försöka överföra vinster
från jordbruket till andra näringar,
och man vill hänga fast vid den motivering
som jordbruksministern anför i
fråga om handelspolitiken. Han säger
att vi om vi minskar produktionen har
större möjligheter att komma in i en
västeuropeisk gemenskap. Och fortfarande
lockar naturligtvis världsmarknadens
låga priser.

Men vad är det som sker inom
svenskt jordbruk i dag? Det finns mycket
som man skulle kunna tala om, men

i detta sammanhang skulle jag vilja
peka på kapitalförslitningen, på ålderssammansättningen,
på nedläggningen i
rask takt av en stor del av åkerjorden.

Vad gäller ålderssammansättningen
är bara 3 procent av jordbruksbefolkningen
under 30 år, medelåldern ligger
på 55 år, och 18 procent är över
65 år.

Om vi ser på kapitalförslitningen är
nybyggnadsverksamheten, när det gäller
ekonomibyggnader inom jordbruket,
i dag sådan att det med den takten
tar över 400 år att förnya hela byggnadsbeståndet.
Härav ser man vad som
sker på detta område. Vi behöver inte
riskera att det kommer att bli överinvesteringar
med den målsättning vi
nu har. Vi behöver inte riskera att på
lång sikt få en tryckande överproduktion
som skapar problem för oss.

I vårt land fram till 1980 kommer befolkningen
att öka med en miljon människor.
Vi får hoppas att vi också lyckas
öka levnadsstandarden och därmed
öka konsumtionen av livsmedel. Här
skulle kunna ske mycket. Vi skulle kunna
öka konsumtionen av nästan alla av
de bättre livsmedlen. För detta behöver
man ta nya arealer i anspråk. Jordbruksministern
påvisade att om man
skall omsätta vegetabiliska livsmedel
till animaliska går det åt sex gånger
så mycket areal. Detta är alldeles riktigt.
Det är precis den omställning som
håller på att ske litet varstans i världen.
Vi kan gå utanför landets gränser
och se på Västeuropa. Man beräknar
där att befolkningsökningen plus konsumtionsutvecklingen
innebär att man
fram till 1980 behöver ta 16 miljoner
hektar ny mark i anspråk för att kunna
hålla denna produktion. Det finns
i dag i hela Västeuropa 70 miljoner
hektar. Det är ungefär 20 procent mer
mark med oförändrad avkastning som
måste tas i anspråk i Västeuropa fram
till 1980. Vi kan förstå om man i Västeuropa
inte är intresserad av en produktionsminskning,
men för oss har

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
det blivit en mycket väsentlig sak, och
det kan inte betraktas annat än som en
mycket kortsiktig lösning.

Hur ser då världen ut utanför Västeuropa:
u-länderna, USA? Vi som var
i USA i höstas och studerade dessa frågor
kom underfund med att man där
helt igenom omprövar sin jordbrukspolitik
för att öka produktionen. Det finns
många stora brister i det långa perspektivet,
brister som kommer att skapa
nya problem. Borde vi inte därför
se jordbruksproblemen i det långa perspektivet?
Jordbruksproduktion är —
såsom herr Axel Kristiansson sade —
en fråga som man måste se långsiktigt
på. Man kan inte fatta ett beslut om att
plötsligt öka jordbruksproduktionen.
Det dröjer ofta ett tiotal år innan denna
biologiska produktion ger den avkastning
man önskar.

Vi vill alla ha billigare livsmedel.
Jordbrukets roll i detta sammanhang
har överskattats. Inte mer än 30 procent
av vad vi konsumenter betalar i livsmedelspriser
går till jordbruket. Det är
5 miljarder av 17 miljarder kronor som
går till jordbruket. Resterande utgörs
av importerade livsmedel, förädlingsoch
distributionskostnader, den långa
kedja av alltmer inbyggd hembiträdesservice
som moderna konsumenter vill
ha.

Ur dessa synpunkter vill vi försöka
förbilliga livsmedlen genom en fortgående
och intensiv rationalisering. Vi
vill förhindra en produktionsbegränsning
och har fördenskull framhållit
detta i vår reservation nr 1.

I detta sammanhang kan jag inte låta
bli att tala om begreppet kalorier. Teoretiskt
kan varje svensk fullvuxen medborgare
klara sig på 300 kilogram vete;
kalorimässigt räcker det till. Detta innebär
att man skulle klara produktionen
på ungefär 600 000 hektar av den
bästa åkerjorden i vårt land. Resten
skulle vi kunna lägga ned. Men kalorier
är av olika slag; de är både runda,
fyrkantiga och långa. Kalorier är i det
moderna samhället inget enhetligt be -

grepp, och det är väl detta som gör
att vi har all anledning fundera över
hela frågan om självförsörjningsgraden.
Det gläder mig därför att jordbruksministern
här inte har tagit slutlig
ställning utan har skjutit över hela
denna problematik till jordbruksnämnden
för ytterligare funderingar, fastän
jordbruksutredningen har funderat
så grundligt. Jag tycker att det är ett
steg i rätt riktning att man fortsätter
fundera över hur de svenska kalorierna
skall se ut.

Jordbrukets rationalisering är en väsentlig
fråga, sade jag. Från högerpartiet
hävdar vi med bestämdhet att familjejordbruket
står i särklass och även
i framtiden kommer att vara den företagsform
som har de största förutsättningarna
att skapa billiga livsmedel.
Vid sidan av detta kommer självfallet
att uppstå mycket specialiserade företag
inriktade på viss produktion. Men
det väsentliga i den framtida rationaliseringen
kommer, tror jag, att vara familjejordbruket.
Också där kan vi se
på vad som har skett i Amerika. Trots
allt tal om rationaliseringen som där
gått så långt är det ändå familjejordbruket
som där är det helt dominerande.
De politiker och ekonomer som vi
talade med i detta sammanhang hade
den bestämda uppfattningen att så skulle
förbli under mycket lång tid.

Rationaliseringen kräver mycket
pengar. Jordbruket står i det fallet i
särklass. Omsättningen är liten i förhållande
till de investeringar som görs.
Låt oss säga att ett jordbruk som investerat
totalt en miljon kronor kanske
kommer upp i en omsättning på
300 000 kronor. Varje annan företagare
bär i landet skulle anse detta som fullständigt
orimliga proportioner. Han
skulle möjligen kunna iänka sig att
godtaga ett omvänt förhållande — insats
300 000 kronor och omsättning en
miljon kronor. Detta visar emellertid
att jordbrukets kapitalproblem är oerhört
väsentliga. En stor kapitalflykt pågår
emellertid nu från jordbruket i

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

samband med alla de bouppteckningar
som sker. En kapitalström måste gå
tillbaka till jordbruket och ett långsiktigt
kapital få arbeta. Det är ingen
tvekan om att här kommer att finnas
behov av mycket mera pengar än vad
vi föreställer oss.

Man har inom lantbrukshögskolan och
lantbruksstyrelsen gjort vissa undersökningar
som visar att enbart i byggnadsinvesteringar
och markanläggningar
kommer för att bygga upp detta rationella
jordbruk att krävas ungefär
nio miljarder kronor. På hur lång tid?
Ja, skall det kunna ske under t. ex. en
tjugoårsperiod är det fråga om mycket
stora belopp per år. Det rör sig om
minst 450 miljoner kronor per år i
oförändrat penningvärde.

Nu har jordbruksutredningen föreslagit
280 miljoner kronor per år för
denna rationalisering i kreditramar,
men jordbruksministern har ändå inte
vågat acceptera dem. Jag tycker att
det är ett oavvisligt krav att man på en
gång ställer dessa pengar till förfogande
i form av statliga kreditgarantier. I
det sammanhanget kan det vara värt
att notera att när jordbruket hittills
har lånat pengar genom statliga kreditgarantier
har jordbruket praktiskt
taget inte åsamkat statsverket någon
som helst förlust. Jordbrukarna är alltså
mycket säkra låntagare. En statistik
som man kan följa i detta sammanhang
visar att det rör sig om någon
promille som statsverket har förlorat
av det som är utlånat med de garantier
som är ställda.

Men kapitalet måste kunna förräntas
och amorteras om det inte skall bli
likviditetsproblem för jordbrukarna.
En undersökning inom jordbruksutredningen
har visat mycket klart på dessa
mycket allvarliga problem. Det kan
mycket lätt uppstå en likviditetskris
inom det svenska jordbruket, inom det
rationella företaget, om man inte får
förnuftiga avskrivningsregler när det
gäller jordbrukets investeringar. En modern
skattelagstiftning som gör det möj -

ligt för kapitalet att arbeta rationellt
är därför mycket väsentlig.

Dessa frågor måste lösas mycket
snart. De faller inte inom jordbruksutskottets
ram och vi har inte kunnat
ta upp dem till debatt. Frågorna har
tidigare i år avvisats av riksdagen. Regeringen
får emellertid inte förhala
detta längre om man över huvud taget
vill ha fram det rationella jordbruket.
Det måste bli nya och moderna avskrivningsregler,
annars går det över
huvud taget inte att tala om att man
är inställd på att skapa det rationella
jordbruksföretaget.

Vårt land är mångskiftande, och vi
har en topografi och ett klimat som
vi inte kan rå på med politiska beslut.
Därför måste vi ta fasta på att det
många gånger inte är möjligt att skapa
ett rationellt företag, om man inte
bygger upp fastigheten med både jordbruk
och skog. Vi har ägnat särskild
uppmärksamhet åt den frågan. Skulle
man försöka att stöpa om landets topografi
och skapa det rationella jordbruksföretaget
överallt i vårt land utan
samband med skog, skulle man skapa en
rad nya problem och inte alls nå något
syfte med det hela.

Jordbruksproduktionen är vansklig,
det vet vi. Den är beroende av klimat
och väder. Det kan i sammanhanget
antecknas en enda siffra som belyser
detta. 1966 års skörd av spannmål och
oljeväxter var hälften så stor som 1965
års skörd, och alltsammans berodde på
vädret.

Jordbruksministern talar någonstans
i propositionen om att priserna skulle
bli så höga att man riskerar att rationaliseringen
hålls tillbaka. Jag tror inte
det finns några sådana farhågor. Men
priserna måste vara tillräckligt höga
för att över huvud taget kunna stimulera
till rationaliseringar. Ett jordbruk
måste kunna ge full förräntning och en
godtagbar inkomststandard för dem
som arbetar där. Detta är ett oeftergivligt
krav om inte hela jordbrukspolitiken
skall bli ett slag i luften. Om 1967

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
års jordbrukspolitik skall kunna bli
en framtidspolitilc krävs att man ser
långsiktigt och försöker skapa en sådan
prissättning och sådana lönsamhetsbetingelser
för jordbruket att rationaliseringen
kan fullföljas.

Jag skall inte kritisera det prisavtal
som är träffat mellan jordbrukets förhandlare
och statsmakterna. Vi kan
konstatera att konsumenterna kan få i
viss mån billigare produkter: billigare
mjölk, socker och margarin. Men sänkningarna
är mycket blygsamma i förhållande
till de våldsamma löften som gavs
för ett år sedan. Sänkningarna sker delvis
till priset av en mycket tillkrånglad
jordbruksreglering, som i många avseenden
är krångligare än den vi nu har
kristiserat för dess krånglighet. Titta
på mjölkregleringen! Vad är detta annat
än en mycket underlig form av tagande
och givande? Jag undrar hur
många som egentligen kommer att begripa
innebörden av den nya mjölkregleringen,
hur man tar bort delar av
allmänna mjölkpristillägget men plundrar
clearingkassan och skjuter till av
statsmedel för att garantera ett visst
smörpris — det är höjden av regleringskineseri.
Jag undrar hur pass hållbart
det är i längden.

Konsumenterna skall få sin prissänkning,
det är givet, men skall jordbrukarna
också kunna få sin höjning på
mjölkpriset om 2,5 öre första året och
2 öre nästa år? Det beror på jordbrukarna
själva, om de slutar vara optimister
och blir på det klara med att
utslaktningen måste ske i samma takt
under de närmaste två åren som under
förra året. Vi måste minska mjölkkornas
antal med 80 000 det år som kommer
och ytterligare 80 000 nästa år.
Gör vi det, då klarar vi mjölkpriset,
men då får vi de nya problem, som
herr Axel Kristiansson här har skisserat,
i samband mellan de olika produkterna.
Det går inte med politiska beslut
att ta bort det sambandet -—- i det
fallet ber jag att helt få instämma med
den argumentering herr Kristiansson

hade här förut. Jordbruksministern har
också i propositionen gång på gång understrukit
nödvändigheten av en krympning
av mjölkproduktionen, om man
skall kunna förverkliga den prissättning
som producenterna utlovats.

Under tiden sedan jordbruksregleringarna
började på 1940- talet har det
funnits många sorters prisavtal och
många sorters regleringar. Alltsammans
har kritiserats. Vi är snart tillbaka till
utgångsläget med ett prissättningssystem,
där man diskuterar produkt för
produkt i någonting som skulle kunna
likna en totalkalkyl. Cirkeln börjar slutas.

Vår jordbrukspolitik bör — det framgår
av propositionen och av utskottets
uttalanden — inriktas på att passa in i
en västeuropeisk handelsgemenskap.
Hur skulle vi klara oss i den konkurrensen?
Jag tror att vi skall vara optimister.
Priserna på jordbrukets produkter
är i dag sådana att vi kan säga att
vi ligger på ungefär samma nivå. Vi
har betydligt högre kostnader, speciellt
för arbetskraften, där vi ligger 60—80
procent över medeltalet inom EEC. Men
vi har betydande försprång både strukturmässigt
och tekniskt. Det svenska
jordbruket är, trots allt tal om motsatsen,
inte så bakom. Strukturen är heller
inte, trots allt, så dålig inom det
svenska jordbruket. Det finns ännu mera
utpräglade småjordbruk i Västeuropa.
Jag tror att en västeuropeisk gemenskap,
en EEC-marknad, skulle ge det
svenska jordbruket nya möjligheter.

Nu vill jordbruksministern inbjuda
till förhandlingar om detta med ett så
magert smörgåsbord som möjligt. Han
tror att de inbjudna kommer att känna
sig mycket mera vänligt stämda, om vi
liar så litet som möjligt på det här
smörgåsbordet. Han vill krympa produktionen
inom det svenska jordbruket
just med tanke på EEC.

Jag tror att vi inom svenskt jordbruk
och svensk jordbrukspolitik nu
måste ta tiden i akt och göra vårt yttersta
för att hjälpa det svenska jord -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

bruket att ytterligare rationalisera och
förbättras. Då kan vi behålla det försprång
vi de facto bar i förhållande
til! EEC och som gör att vi kan se optimistiskt
på en sådan anslutning trots
våra väsentligt högre arbetskostnader
i dag.

Vi står nu också inför ett beslut om
att avveckla småbrukarstödet. Det som
här har föreslagits har väl i stort sett
godtagits utom i vissa punkter, där
förslagen får anses vara onödigt tillkrånglade.
Avvecklingen av småbrukarstödet
och inrättandet av övergångsstöd
och avgångsvederlag kunde lia
skett på ett betydligt enklare och smidigare
sätt. Från vår sida vill vi bestämt
hävda att även de som är under
55 år skall ha några års rådrum och
fördenskull kunna få övergångsbidrag
under de närmaste åren. I den frågan
har vi därför avgivit en reservation.
Varför så bryskt och plötsligt om
någon månad avbryta den möjlighet de
haft att få ett visst småbruksstöd?

Man kan nu inför avvecklingen av
hela småbrukspolitiken fråga sig: Har
småbruken spelat ut sin roll? Jag skulle
vilja ställa frågan: Vem är småbrukare
i dag och i morgon? Jag tror
emellertid att det odlingslandskap som
vi i dag ser framför oss, det land vi
ärvt, de vackra vyerna, till mycket stor
del är ett verk av en råd av småbrukare.
Det är ett vackert land, ett land
som förpliktar. Hur skall vi klara naturvården
i framtiden, den stora nedläggningens
tid? Det problemet har inte
tagits upp på ett konkret sätt. Jordbruksutredningen
vågade inte göra det.
Propositionen har inte gjort det. Det
står fortfarande kvar olöst. Jordbruksministern
hoppas på det nya naturvårdsverket.
Jag för min del har den
bestämda uppfattningen att detta är en
plats för jordbruket. Det är någonting
som skal! ske inom jordbrukspolitikens
ram. Här finns plats för ett långsiktigt
tänkande. Ett initiativ bör tas av jordbruksministern.

j-2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 35

De erfarenheter vi har t. ex. från
Dalarna i dag är sådana att jag vågar
hävda detta med mycket stor bestämdhet.
I Dalarna har vi kanske bättre än
någon annanstans börjat märka vad
som sker när åkrarna har övergivits
kring de stora, vackra sjöarna. Tiden
går, men ingen säger någonting. Buskarna
växer. Till slut tycker man att
buskarna blir för höga. Då kommer en
kommunalman och säger att så kan det
väl inte få vara. Det ser för bedrövligt
ut. Då säger AMS: Vi har pengar till
förfogande. Vi kan hjälpa er. Sätt i
gång och röj. Så röjer man och det
kostar mellan 2 000 och 3 000 kronor
per hektar att återställa landskapet.
Sedan får man begagna hormonderivat
och spruta vartannat år. Så står de
döda buskarna där som kala skelett
och talar sitt eget språk om den övergivna
bygden. År det vackert? Nej, Gud
sig förbarme. Det är aldrig vackert och
kan aldrig bli vackert. Det skulle kunna
bli vackert, om man lade upp en vettig
jordbruksproduktion. Vallen och betesproduktionen
kan hjälpa oss att bevara
det svenska odlingslandskapet åt
framtiden.

Herr talman! Om småbruket och
småbrukaren har det sagts och skrivits
mycket i denna riksdag under de årtionden
som bär gått. Långa utredningar
har producerats och många motioner
har väckts för att förbättra hans
villkor. Jag har en känsla av att det
är sista gången småbrukaren besvärar
riksdagens protokoll. Han är ett offer
på välfärdens altare. Låt mig då, herr
talman, till sist såsom en hyllning få
framföra en epilog till denne småbrukare.

Det finns ett ord som passar nu:

Ordet ÖVERFLÖDIG.

Det är ett grymt ord — men det passar
nu

ty det beskriver verkligheten.

Han ser ut över tegar han odlat

med enkla medel under svett och möda,

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

över stenrösen han byggt för att vinna
jord

och rationalisera brukningen.

Han minns den tid då krigets blodvågor
sköljde

då brödet inte fanns på världshaven.

Den gången fick han diplom
och stort omnämnande i Stockholmstidningen.

Han var en av dem som hjälpte oss att
överleva.

En önskvärd man.

Nu får han »avgångsvederlag»,
knappt tillmätt,

men i överensstämmelse med gällande
förordning.

Han får det därför att han —
enligt vetenskapligt gjorda prognoser
och riksdagens suveräna beslut —
anses ÖVERFLÖDIG.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Som tidigare har anförts
ligger proposition nr 95 till grund
för det utlåtande som jordbruksutskottet
nu har avlämnat angående riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken.
Denna avser, liksom den ekonomiska
politiken, att främja en fortsatt
välståndsökning inte blott för dem
som arbetar inom jordbruksnäringen,
utan den syftar även till att medverka
till att alla grupper i samhället blir
delaktiga av välståndsökningen. Jag vågar
därför säga att det med den enighet
som i stort sett har rått inom utskottet
om det förslag som jordbruksministern
har lagt fram finns förutsättningar
för att främja en fortsatt välståndsökning
till gagn för både producenter
och konsumenter. En aktiv jordbrukspolitik
i form av särskilda insatser
från samhället har sedan lång tid
tillbaka spelat en framträdande roll
också i vårt land till gagn för hela
jordbruksnäringen och dem som är
sysselsatta i denna näring.

Vi har haft och har fortfarande en
väldigt snabb utveckling inom det

svenska näringslivet och samhället, något
som naturligtvis också får konsekvenser
för jordbruksnäringen och som
för dess utövare i vissa fall kan leda
till en omställning.

Det är många frågor som kommer in
i bilden när man diskuterar dessa problem.
Stora krav kommer att ställas såväl
på företagsledaren som på de anställda.
En viss solidaritet mellan de
olika grupperna i vårt samhälle måste
också till, så att de som arbetar inom
jordbruket kan —• såsom här redan
sagts — påräkna ekonomisk och social
trygghet i samma utsträckning som de
inom andra näringar sysselsatta. Både
ur samhällets och ur konsumenternas
synpunkt är det emellertid självklart
också av stor vikt att kostnaderna för
den svenska jordbruksproduktionen
blir de minsta möjliga och att jordbrukspolitiken
medverkar till att konsumenterna
får så billiga livsmedel
som möjligt. Av stor betydelse ur både
jordbrukarnas, konsumenternas och
samhällets synpunkt är det vidare att
jordbruket bedrivs så att resurserna
i fråga om mark, arbetskraft och teknisk
utrustning utnyttjas så effektivt
som möjligt. Den i flera sammanhang
berörda jordbruksrationaliseringen är
därför mycket viktig i detta sammanhang.

Jag har nu, herr talman, bara flyktigt
kunnat beröra vissa betydelsefulla
frågor — det finns givetvis många
andra lika viktiga frågor när det gäller
att nå målet: en aktiv och för alla
samhällsgrupper gagnande jordbrukspolitik.
Och det är ju en sådan vi alla
syftar till.

Utskottet har i fråga om de stora linjerna
varit överens med Kungl. Maj:t —
det är bara i några detaljfrågor som
meningarna delar sig något. Enligt mitt
sätt att se finns därför inte vare sig
här i riksdagen eller ute i landet i övrigt
någon anledning att dra upp en
större strid kring jordbrukspolitiken i
stil med den som förekom under fjolåret.
Jag tycker att man har anledning

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 33

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

att hälsa jordbruksministerns proposition
med tillfredsställelse. Det är en god
grund med väl avvägda förslag som man
kan arbeta vidare för, till gagn för alla
grupper i vårt samhälle.

Men på några punkter finns som
sagt delade meningar.

Den för samtliga borgerliga partier
gemensamma reservation 1 tar upp frågan
om produktionsmålsättningen. Reservanterna
vill inte nu, säger de, förorda
en mera fixerad övre gräns för
produktionsvolymen utan anser att en
viss rörlighet är det mest realistiska.
Ivungl. Maj :t har ju föreslagit en produktionsvolym
av 80 å 90 procent. Man
kan tolka reservanternas skrivning så,
att de godtar den nedre gränsen, 80
procent, men inte vill ha någon bestämd
övre gräns. Om man inte skall ha någon
övre gräns kan dock produktionen
svälla ut hur mycket som helst. Reservanternas
förslag talar därför sitt eget
tydliga språk — följden kan bli överskottsproduktion
och minskade inkomster
för jordbrukarna. Jag tycker därför
att resonemanget är ganska egendomligt
när det kommer från speciellt detta
håll, jordbrukarna själva.

Reservation 1 har, vad jag kan se,
inte kommit till utan vånda. Den innebär
att t. ex. centerpartiet övergett sitt
eget motionsförslag om en målsättning
mellan 90 och 80 procent; i stället har
centern anslutit sig till högerns förslag,
som inte innefattar någon övre gräns.
Men för all del — jag skall inte rikta
någon kritik mot detta; om reservanterna
gjort ömsesidiga eftergifter för att
nå enighet är det givetvis deras sak.
Däremot tror jag att enigheten ute på
fältet inte är så fullständig inom de
grupper som man på den borgerliga
sidan företräder.

Utskottets förslag är, vad jag kan se,
så pass väl avvägt att man utan vidare
kan godkänna det. Utskottsmajoriteten
har anslutit sig till propositionen, vilket
naturligtvis inte utesluter den av reservanterna
önskade möjligheten. Departementschefen
har också anfört att under

den relativt långa tid som behövs för
anpassning av produktionen finns det
anledning att tid efter annan överväga
takten i anpassningen. Reservanternas
åsikt att någon preciserad produktionsmålsättning
över huvud taget inte behövs
i nuvarande läge är däremot
knappast förenlig med vare sig jordbrukarnas,
konsumenternas eller samhällets
intresse.

Den överskottsproduktion som för
närvarande måste exporteras drar ju en
årlig kostnad av cirka 300 miljoner
kronor, vilket motsvarar omkring 5 procent
av jordbrukets totala intäkter.
Jordbrukspriskommittén har framhållit,
att produktionsutvecklingen är avgörande
för om de föreslagna priserna
skall kunna uppnås under den kommande
regleringsperioden. Till denna
ståndpunkt har såväl jordbrukets företrädare
som konsumentdelegationen anslutit
sig. Reservanternas påstående, att
exporten inte för med sig några nettokostnader,
synes svårbegripligt mot
bakgrunden av de produktionsavgifter
som tas ut på huvuddelen av jordbruksproduktionen,
avgifter som givetvis
i första hand belastar jordbruket.

Reservanterna anför som sin mening
att det är ofrånkomligt att man vid
bedömningen av den för vårt land
önskvärda produktionsvolymen fäster
särskild vikt vid den internationella
livsmedelssituationen. Men detta har
emellertid inte resulterat i något preciserat
ställningstagande från reservanternas
sida, eftersom någon produktionsmålsättning
inte anges i reservationen.

Utskottsmajoriteten har i likhet med
departementschefen anslutit sig till
jordbruksutredningens uppfattning att
Sverige kan göra betydligt större insatser
för u-länderna på annat sätt än genom
bistånd i form av direkta livsmedelsleveranser.
I sitt ursprungliga ställningstagande
synes ju, som jag tidigare
också vidrört, centerpartiet ha varit
inne på liknande linjer, eftersom den
av centerpartiet angivna produktions -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken ro.
målsättningen ligger mycket nära den
av departementschefen föreslagna.

Att Sverige med kontanta bidrag
skulle delta i det internationella livsmedelsprogrammet
är ju en självklarhet.
Sverige ger för nästa år 15 miljoner
kronor till det internationella livsmedelsprogrammet
och kommer väl att
lämna ett bidrag till livsmedelshjälpen
via den inom ramen för Kennedyrundan
träffade spannmålsöverenskommelsen.
Hur stort detta belopp är kan man
kanske inte ange i dag, men det troliga
är väl att det kommer att vara
minst lika stort som de årliga bidragen
till det internationella livsmedelsprogrammet.

Reservanterna hävdar också att med
en snabb rationalisering med uppbyggande
av rationella företag som främsta
mål får en preciserad övre gräns för
produktionsvolymen ingen eller ringa
betydelse ur samhällets synpunkt.
Tvärtom, skulle jag vilja säga, torde
kunna hävdas att förekomsten av överskott
som kan uppstå t. ex. på grund av
ökad avkastning har stor jordbruksekonomisk
och därmed samhällsekonomisk
betydelse. För att en snabb rationalisering
skall komma till stånd och
vinster av denna rationalisering skall
kunna komma jordbruket till del måste
givetvis ett marknadsmässigt utrymme
för en ökad produktion i de enskilda
jordbruksföretagen skapas. Annars
kommer ju rationaliseringen bara att
leda till överskott och till att jordbruket
drabbas av höga produktionsavgifter.
Detta medför ju att lönsamheten
står stilla eller kommer att minska.

I annat sammanhang framför reservanterna
önskemål om en särskild lönsamhetssättning
för rationella jordbruksföretag.
Jag skulle vilja fråga hur
lönsamheten i ett rationellt jordbruksföretag
skall kunna upprätthållas om
produktionstillskott i företaget skulle
exporteras till priser som ligger avsevärt
under de inhemska priserna. Reservanterna
anför att det förut nämnda
spannmålsavtalet inom Kennedyrundan

kommer att framtvinga en viss försiktighet
i fråga om produktionsvolymens
krympning. Till detta kan man väl bara
erinra om att Sverige har ett normalt
spannmålsöverskott att avsätta på
världsmarknaden. Spannmålsavtalet har
tillkommit i syfte att mobilisera världsmarknaden
genom att lyfta pristryckande
överskott och låta sådana överskott
ingå i biståndet till u-länderna.
Den försiktighet Sverige kan ha att
iaktta i sådana sammanhang måste rimligtvis
bestå i att vårt land undviker
att försvåra ett genomförande av avtalet
genom att öka sina överskott på
spannmål. Vi samarbetar givetvis bäst
inom ramen för detta avtal genom att
minska våra överskott och samtidigt
ställa kontanta medel till förfogande
för livsmedelsbiståndet.

I detta sammanhang vill jag också
säga ett par ord om det särskilda yttrandet
nr 1 som handlar om produktionsmålsättningen
och som också är
avlämnat av samma utskottsledamöter
som svarar för reservation 1. I det särskilda
yttrandet tar de bestämt avstånd
från jordbruksministerns nya handelspolitiska
motivering för en krympning
av den svenska jordbruksproduktionen.

Mot detta yttrande vill jag anföra att
den handelspolitiska motivering som
jordbruksministern framför i propositionen
inte är ny utan ansluter helt till
den handelspolitik som Sverige har fört
under hela efterkrigstiden, jag vågar
nästan säga under partipolitisk enighet.

I yttrandet hävdas att jordbruksprodukternas
lägre bytesvärde knappast
kan duga som speciell motivering för
krympning av den svenska jordbruksproduktionen.
Anledningen härtill skulle
vara att samma förhållande skulle
råda på andra håll i världen. Överskottsproduktionen
kostade, som jag nyss anförde,
det svenska jordbruket cirka 300
miljoner kronor under 1965/66. Att
undvika denna merkostnad är givetvis
en utmärkt motivering för att begränsa
jordbruksproduktionen. Det måste även
betraktas som självklart att det är för -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 33

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. in.

manligt att försöka exportera produkter
med högt bytesvärde och importera
varor med lägre.

När det gäller produktionsvolymens
betydelse för Sveriges förhållande till
EEC, så innehåller yttrandet en direkt
förvanskning av innehållet i jordbrukspriskommitténs
förslag, som man kan
återfinna i sin helhet i propositionen.
1 yttrandet påstås att jordbrukspriskommittén
skulle hävda att en EEC-anslutning
bör öka det svenska jordbrukets
marknad. Kommittén har i anslutning
till denna fråga i jämförelse mellan
Sverige och EEC märkt att det
svenska jordbruket och livsmedelsindustrin,
så länge Sverige inte är anslutet
till EEC, har en begränsad marknad,
vilket i viss utsträckning försvårar utnyttjandet
av befintlig rationell produktionskapacitet,
och det är ju någonting
helt annat. Om jordbruksproduktionen
minskar och överskott kan undvikas,
kommer denna rationella produktionskapacitet
att få ökat marknadsutrymme
även inom den svenska marknaden.

Från flera remissinstansers sida har
understrukits betydelsen av att den nya
jordbrukspolitiken inte medför förändringar
som kan äventyra Sveriges anslutning
till en större marknad. Det har
därvid bl. a. påpekats att förekomsten
av överskottsproduktionen i det svenska
jordbruket skulle innebära svårigheter
i detta sammanhang. Däremot skulle givetvis
ett svenskt nettoimportbehov av
jordbruksprodukter verka underlättande
för samarbetet inom en europeisk
marknad, som snabbt närmar sig full
självförsörjning och har en internationellt
sett hög prisnivå, som EEC.

På sid. 50 i utskottsutlåtandet behandlas
den s. k. rationaliseringsmålsättningen.
Här har utskottets majoritet,
som består av folkpartiet, högern och
centern, skrivit utskottsutlåtandet. De
ifrågasätter om inte rationaliseringen
når det ur såväl jordbrukets som konsumenternas
och samhällets synpunkt
mest effektiva resultatet om denna un -

der överskådlig tid främst inriktas på
att bygga upp bärkraftiga familjejordbruk.
De ansluter sig därefter till de
synpunkter som har anförts i motionerna
om att det fortsatta arbetet för jordbrukets
rationalisering i främsta rummet
bör inriktas på att åstadkomma bärkraftiga
familjejordbruk.

Reservanterna på denna punkt, som
består av de socialdemokratiska ledamöterna
i utskottet, har ansett att något
uttalande av det slag som har gjorts i de
borgerliga motionerna inte är erforderligt.

Vi reservanter vill i detta sammanhang
erinra om att departementschefen
konstaterar att familjejordbruket för
överskådlig tid kommer att dominera
inom svenskt jordbruk. Därav följer
självfallet att även rationaliseringsverksamheten
kommer att domineras av
arbetet att bygga upp bärkraftiga familjejordbruk
under överskådlig tid.
Därför menar vi att något uttalande
av det slag som de borgerliga motionärerna
har krävt inte är erforderligt.
Avsikten med ett sådant uttalande är —
att döma av innehållet i de motioner
som åberopas — emellertid inte endast
att konstatera att familjejordbruket är
och kommer att vara dominerande. Av
vissa motioner framgår det dessutom en
önskan att minska förutsättningarna för
att inom ramen för rationaliseringsverksamheten
andra företagsformer
skulle kunna utvecklas. Det vore synnerligen
betänkligt att på detta sätt försöka
skapa nya privilegier för en speciell
företagsform. Ett sådant förfarande
går också emot den centrala målsättningen
för jordbrukspolitiken som
alla uttalat sitt stöd för, nämligen att
jordbruket skall betraktas som en del
av samhällsekonomin och att samma
villkor så långt möjligt skall gälla för
jordbruket som för andra näringar. Inom
andra näringar förekommer såvitt vi
vet inte på samma sätt att en särskild
typ av företag privilegieras.

I ett annat yttrande, som är betecknat
med nr 2, tas också upp frågan om ra -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
tionaliseringsmålsättningen. I detta yttrande
framhålls främst att den sektor
som bäst behöver komma i fråga när det
gäller rationaliseringsinsatser är familjejordbruket.
I yttrandet klarläggs inte
riktigt hur och i vilken grad stödet för
att möjliggöra uppkomsten av relativt
stora företag skall kunna skada familjejordbruk.
I centerpartimotionen framhålls
exempelvis att företagsekonomiska
undersökningar har visat att tvåfamiljsjordbrukare
har god konkurrensförmåga
gentemot större företag. Men
det är väl trots allt en viss skillnad mellan
att konstatera att familjejordbruket
faktiskt kommer att dominera inom en
överskådlig framtid och att föreslå att
denna företagsform särskilt gynnas. Om
den är effektiv behöver den ju inte särskilt
gynnas. Att familjejordbruket har
utvecklingsmöjligheter t. ex. inom specialiserad
och mer koncentrerad produktion
är vi ju alla eniga om. Specialföreskrifter
av det slag som man syftar
till i yttrandet synes därför enligt vår
mening vara ägnade att skapa ett visst
missförstånd rörande rationaliseringsverksamhetens
framtida inriktning utan
att ge något direkt positivt bidrag till
resultatet av denna verksamhet.

Utskottsmajoriteten menar att vi mycket
väl kan följa departementschefens
förslag på denna punkt, eftersom det är
allsidigt och acceptabelt för alla. Det
betyder i detta fall att både högern och
folkpartiet — om man vill tolka det på
detta sätt — vill uttala en önskan om
att man skall minska förutsättningarna
för att inom ramen för rationaliseringsverltsamheten
andra företagsformer
skall kunna utvecklas, således de större
företagen.

Jag undrar egentligen vad herr Isacsons
partivänner ute i landet säger om
ett sådant uttalande om att förekomsten
av de större företagen skall minska.
Herr Isacson skall väl rimligtvis företräda
de större jordägarna.

Beträffande reservation nr 5 har lotten
skilt utskottets majoritet och reservanter
åt. Utskottsmajoriteten har

tillstyrkt eu centerpartimotion, av vars
motivering framgår att motionärernas
yrkande syftar till att diskriminera s. k.
fabriksmässig jordbruksproduktion i
förhållande till den traditionella jordbruksproduktionen.
Detta kan sägas
vara ett försök att bromsa utvecklingen
mot jordbruksproduktion i andra former
än de som kan rymmas inom det
traditionella familjejordbrukets ram.

Det är kanske något förvånande att
dessa tankegångar fortfarande förs fram
i den jordbrukspolitiska debatten. De
förekom tämligen allmänt under 1950-talet när det var tal om att avskaffa alla
småbrukare, men dessa tankegångar var
väl trots allt något vilseledande och
falska.

I en annan, med 8 betecknad reservation
har högerns och centerpartiets företrädare
i utskottet tagit upp den gamla
frågan om statlig kreditgaranti till
familj eskogshruk. Denna fråga kan
knappast sägas höra hemma i detta
sammanhang. Det är ju jordbrukspolitiken
vi diskuterar, inte skogspolitiken.

Av propositionen framgår att departementschefen
ansett att man beträffande
skogsfrågorna bör avvakta den
skogspolitiska utredningens förslag.
Denna utredning har ett omfattande
uppdrag och skall gå igenom hela skogspolitiken,
både i fråga om lagstiftning
och stödåtgärder. Reservanterna synes
närmast vara inne på tanken att utredningen
skulle bryta ut den av dem upptagna
frågan och snarast möjligt framlägga
ett förslag i detta avseende. Det
torde vara mycket svårt att ange några
sakliga skäl för att bryta ut denna fråga.
Frågan om familj eskogsbrukets ställning
bör nog prövas i ett större sammanhang
när den frågan kommer upp
till behandling.

I reservation nr 13 av herr Skårman
in. fl. — jag gör ett litet hopp i reservationerna,
eftersom jag vet att några
av mina kolleger kommer att tala i de
andra frågorna — vill folkpartiet höja
kreditgarantiramen för jordförvärvslån
med 5 miljoner kronor utöver vad som

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

föreslås i propositionen. Något sådant
yrkande framställs, såvitt jag kan finna,
inte i den motion som reservationen
åberopar, utan där har man i stället yrkat
på en höjning av kreditgarantiramen
för yttre rationalisering med 5 miljoner
kronor. Det yrkandet har man
uppenbarligen nu släppt och begär i
stället i reservationen att ramen för
jordförvärvslån skall utvidgas och anför
som motivering härför behovet av
krediter åt deltidsjordbrukare.

Jordförvärvslån är enligt jordbruksutredningens
av departementschefen
godkända förslag avsedda för förvärv
av anpassningsbara jordbruksföretag,
som har förutsättningar att effektivt utnyttja
den bästa kända tekniken och ge
sin innehavare full sysselsättning.

Reservanternas mening med att ge
jordförvärvslån till förvärv av deltidsjordbruk
är mot denna bakgrund enligt
mitt förmenande litet svårfattlig. Reservanternas
förslag innebär ju närmast
att snart sagt vem som helst bör kunna
få kreditgaranti för förvärv av uppenbart
orationella jordbruk.

Men det är en annan fråga i detta
sammanhang, som berörs i propositionen
och som jag vill begagna tillfället
att säga några ord om för att understryka
dess betydelse. Det är frågan om
driftslån. Det kan också bli fråga om
driftslån till sådana personer som betraktas
som deltidsjordbrukare. Enligt
propositionen skall en deltidsjordbrukare
inte kunna få kreditgaranti för ett
driftslån. Vid behandlingen av sådana
ärenden bör man enligt min mening åtminstone
i visst fall kunna medge kreditgaranti,
t. ex. om en person som är
utbildad på jordbrukets område — han
kan vara lantmästare, ha genomgått
Alnarp eller vara född av lantbrukare
— övertar sin faders gård, är bosatt
på gården men för tillfället innehar
statlig eller annan tjänst. Om man vore
konsekvent skulle han egentligen inte
kunna få garanti för ett driftslån. Man
bör nog ändå pröva om det inte är möjligt
att ställa sådan garanti för en per -

son som har för avsikt att bli jordbrukare
men som för tillfället inte vill avhända
sig sin tjänst innan han har byggt
upp sitt jordbruksföretag.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
mig längre vid dessa frågor utan
ber att få återkomma med mina yrkanden
senare.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är en enastående
utveckling som under senare decennier
bar ägt rum inom det svenska jordbruket.
Så sent som på 1930-talet arbetade
en tredjedel av Sveriges befolkning i
jordbruk med binäringar för att förse
vårt land med livsmedel. Nu är det mellan
sju och åtta procent, och ändå kan
denna del av befolkningen åstadkomma
mycket högre självförsörjningsgrad för
vårt land än man kunde göra i början
av 1930-talet.

Om jag tar perioden före kriget 1939
och ett tjugotal år framåt fördubblades
produktionen per arbetstimme inom
det svenska jordbruket. Vilka andra näringar
kan uppvisa en sådan utveckling?
Vi har högrationaliserade jordbruk
på många platser, och det svenska
jordbruket har åstadkommit en produktion
av den storleksordningen att vi litet
längre tillbaka i tiden låg på tredje
plats i världen i fråga om arealskördar
— numera har vi sjunkit tillbaka betydligt.
Såsom herr Axel Kristiansson påpekade
är det de höga produktionssiffrorna
för mjölk och socker som påverkat
resultatet.

När man har att göra med företrädare
för regeringspartiet får man en
känsla av att jordbrukarna på det hållet
nästan betraktas som en motvillig,
trög grupp som man helst bör försöka
fösa på för att åstadkomma en rationalisering
och få ett mera effektivt jordbruk.
Det kan då finnas anledning att
fråga sig vad lantbruksnämnderna
åstadkommit i fråga om storleksrationaliseringen.
I tre län har man gjort
en undersökning härav, som torde vara

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
representativ för hela Sverige. Undersökningen
visade att 15 procent av de
jordbruk som lagts ned hade gått genom
lantbruksnämnderna, under det
att 85 procent hade lagts ned på grund
av tidsutvecklingen. Det svenska jordbruket
rationaliserar alltså självt intensivt
i fråga både om effektivitet och
storleksrationalisering. Vad statsmakterna
har gjort i det fallet har betytt
mycket litet.

Från regeringspartiets företrädare
får vi höra att nu skall det tas verkliga
stortag, nu skall man se till att
jordbruket blir rationaliserat. Bör vi
då inte beakta att tidens utveckling är
sådan att det kommer att bli en kraftig
förändring av jordbruket utan att man
vidtager några åtgärder alls? Jordbrukarna
är en vaken yrkesgrupp som inte
på något sätt kommer att stå stilla när
det gäller att rationalisera jordbruket.

Centern anser att ett livskraftigt jordbruk
måste upprätthållas för att vår
folkförsörjning skall kunna tryggas.
Därvid måste högsta effektivitet inom
näringen eftersträvas, så att livsmedelsproduktionen
kan ske till lägsta möjliga
kostnader, och att de i jordbruket
sysselsatta skall få möjlighet till samma
lönsamhet och arbetsersättning, som
gäller inom näringslivet i övrigt. Det
är jordbrukspolitikens uppgift att medverka
till att denna målsättning, som
är nödvändig för erforderlig konkurrenskraft
och för att initiativ, arbete
och kapital i tillräcklig utsträckning
skall kunna satsas, kan förverkligas.

Det är tre punkter jag vill säga några
ord om, nämligen produktionsvolymen,
prispolitiken och rationaliseringen.

Beträffande produktionsvolymen finner
man ofta att man på socialdemokratiskt
håll tar ställning efter kortsynta
aspekter och inte ser framåt i tiden.
Man förbiser ytterligare en faktor, nämligen
att de små brukningsenheterna
icke har en låg produktion per hektar
räknat, utan tvärtom en hög produktion.
Man får således inte en högre produktion
genom att man får större bruk -

ningsdelar. Man kan få en rationellare
och effektivare produktion, men man
får inte mera livsmedel på den vägen.
Man har anfört att Sverige inte har klimatiska
förutsättningar att kunna driva
jordbruk på ett sådant sätt som man
kan göra i vissa andra delar av världen.
Man har främst visat på att man
på andra håll kan ta två eller tre skördar
per år. I många fall kommer detta
inte att få någon betydelse därför att
om vi har ett kreaturslöst jordbruk driver
innehavarna detta högeffektivt och
har sedan annan sysselsättning vid sidan
om.

Det har också visat sig att med en
högre levnadsstandard stiger anspråken
på kvalitetslivsmedel. Både den
amerikanska och den svenska konsumtionen
av livsmedel består till stor del
av animalier, under det att en hel del
andra länder nästan uteslutande har
vegetabilisk produktion därför att man
får fram mera livsmedel på det sättet.
Därvid har vi att räkna med att de
kvalitetsprodukter som kan produceras
i Sverige kan man inte få fram i en del
sydliga länder, utan här ligger vi bättre
till. Jag vill t. ex. nämna sådana produkter
som grönsaker, potatis och frukt
m. fl.

Vi diskuterar beredskapssynpunkter
och hur stor produktionsvolymen bör
vara för en tillfredsställande faeredskapssituation.
Det är kanske en ödets
ironi att just när vi i den svenska riksdagen
diskuterar om vi skall krympa
ned jordbruksproduktionen, innehåller
tidningarnas löpsedlar och nyheterna
i radio och TV meddelanden om att det
inom några timmar kanske kommer att
bryta ut ett krig, och vad det kan innebära
bär vi ju fått erfarenheter av. Vi
har ingen möjlighet att bedöma hur ett
krig i våra dagar skulle komma att gestalta
sig, men vi kan i varje fall befara
att det kan innebära en avspärrning,
utan att vi direkt behöver dras
in i kriget, och då är det all anledning
att se till att vi har livsmedel i vårt
land.

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken in. in.

Enligt de beräkningar som RLF och
Sveriges lantbruksförbund redovisar i
sitt remissyttrande skulle en 80-procentig
självförsörjningsgrad kunna uppnås
med en åkerareal av 2,3 miljoner
hektar. För att nå den av utskottsmajoriteten
angivna produktionsvolymen
skulle det uppenbarligen inte räcka med
att enbart lägga ned lågt avkastande och
illa belägna åkrar i skogsbygderna, eftersom
det jämfört med nu skulle krävas
att 700 000—800 000 hektar åker
skulle tas ur produktionen. Som jämförelse
kan nämnas att i de sex nordligaste
länen tillsammans finns det endast
500 000 hektar åker. Därmed har
jag inte sagt att hela det norrländska
jordbruket skulle försvinna, men det
är dock någonting som bör observeras.
Jag har förstått att det har orsakat oro
i Norrland genom de propåer som har
framförts från socialdemokratiskt håll,
eftersom det omedelbart ställdes en interpellation
och jordbruksministern
sade några lugnande ord om att jordbruket
säkerligen skulle kunna bestå i
Norrland. Hans uttryck var dock att
»rationellt drivna jordbruk» skulle kunna
bestå i Norrland, och vi vet ungefär
vad jordbruksministern från sin synpunkt
menar med rationellt drivna
jordbruk. I så fali kommer nog norrlänningarna
att få ganska svårt att behålla
några jordbruk.

Det är också förvånande vad jag har
funnit i utskottets utlåtande beträffande
skogen och jordbruket. Liksom herr
Mossberger har utskottet avfärdat att
kombinationen jord- och skogsbruk
skall finnas. Statsrådet har sagt att vid
kombinerade jord- och skogsbruk anses
jordbruksdelen böra ha sådan omfattning
och effektivitet att investeringar
i den delen blir lönsamma. Utskottet
har i anledning av motionsyrkandena
från centern uttalat att lönsamhetskravet
innebär att i jordbruksdelen insatt
arbete och kapital skall ge full timersättning
respektive normal förräntning.
Eventuellt bristande lönsamhet i jord -

bruksdelen bör inte anses kunna kompenseras
genom förekommande överskott
från skogsbruksdelen.

Det är ett verklighetsfrämmande resonemang
när man vet hur skogsbetonat
Sverige och framför allt Norrland
är. Det har ju hos oss i alla tider praktiskt
taget varit så att kombinationen
jordbruk—skog har varit den näring
som man bedrivit. Att man nu skall
göra något slags konstlad fördelning
och säga att lönsamheten skall beräknas
endast efter jordbruksdelen, tycker
jag är verklighetsfrämmande.

Vad gäller produktionsvolymen i övrigt
är det också förvånande att man
inte lyssnar på vad experter som Georg
Borgström, Gunnar Myrdal och andra
bär att säga om världens livsmedelsförsörjning.
Man nämner några ord om
det, men man är som alltid optimist och
tror att det inte finns någon sådan fara
som dessa experter har påpekat. Vi har
från centerns sida inte begärt att man
skall bedriva någon intensiv export,
mer än marknadsreglerande för svenskt
jordbruk. När det nu oavvisligen kommer
att strypas åt mer och mer när det
gäller att skaffa tillräckligt med livsmedel
åt jordens alltmer ökande befolkning
bör vi från svensk sida inte öka
vår livsmedelsimport och ta mer från
de knappa livsmedelstillgångarna i
världen.

Man säger att vi kan hjälpa u-länderna
på bättre sätt än med livsmedel. Ja,
det är möjligt, men då kan man komma
in i det resonemanget att vi egentligen
inte kan hjälpa med någonting annat
än pengar ifrån svensk sida.

Vi diskuterade t. ex. möbeltillverkning
i går. Den kan göras mycket billigare
i Jugoslavien. Vi har måst införa
restriktioner beträffande textilvaror
från Sydkorea, som kan tillverka sådana
saker mycket billigare. Vi har den
starka konkurrensen från Japan och en
hel del andra länder. Till sist blir resultatet,
att Sverige inte kan hjälpa
med någonting materiellt utan endast

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

med pengar. Detta läge föreligger således
på andra områden lika väl som
när det gäller jordbruket.

Det besvärliga är dock att det viktigaste,
och det som man ropar efter
bland världens svältande miljoner, inte
är en högre levnadsstandard, utan det
är livsmedel, inte så att man kan äta sig
mätt, men så att man kan få en någorlunda
dräglig existens. Om befolkningsutvecklingen
fortsätter som nu,
blir det i framtiden nödvändigt att inte
bara odla de arealer på jordens yta som
är de bästa och mest rikt givande. Yi
kommer att få odla betydligt mera än
detta. Det kan komma en dag när Sverige
också behöver uppodla på nytt
de arealer som vi är beredda att lägga
ned nu.

Jag skall också säga några ord om
prisutvecklingen. Man försöker uppehålla
fiktionen om världsmarknadspriserna
och att man kan köpa billigare på
världsmarknaden. Man konstruerar,
skulle jag vilja säga, ett världsmarknadspris.
Trots att man vet att jordbruket
är beroende av väder och vind,
tycks man aldrig riktigt ha beaktat att
skördarna kan fluktuera mycket. Vissa
år med goda skördar ute i världen kan
vi köpa livsmedel för billiga priser,
men om vi själva skulle komma i svårigheter
med våra inhemska skördar,
kan det vara svårt att få fram vad vi
önskar på världsmarknaden. Därför kan
man egentligen inte tala om några
världsmarknadspriser.

Före valet hade vi t. ex. en livlig diskussion
om sockerpriserna. Man påvisade
priser ned till 35 öre per kilo på
Parisbörsen. Men hur blev det, vilket
avtal träffade vi? Vilka är sockerpriserna
inom EEC? Blev det 37 öre? Nej, det
blev priser som var bara ungefär 10 öre
lägre än de svenska vi hade tidigare.
Talet om de låga sockerpriserna höll
alltså inte alls streck.

Vi har haft Danmark som en svår
konkurrent, men nu har det varit tider
då danskarna har fått åka över till
Skåne för att kunna köpa smör och

socker billigare än på den danska sidan.

Vi diskuterade EEC i går, där vi har
så starka intressen av att Sverige skall
bli medlem — det var ju enighet på den
punkten. Prisnivån och prisregleringssystemet
för de två närmaste produktionsåren
har utformats med beaktande
av EEC:s prisnivå. Jordbruksministern
uttalar i propositionen bl. a., att i dagens
läge talar starka skäl för att förhållandet
mellan priserna på olika jordbruksprodukter
inom EEC bör tillmätas
stor betydelse.

Som jordbruksministern också medger
i propositionen är situationen så
gott som densamma i alla västeuropeiska
länder och i viss mån även för de
stora transoceana exportländerna för
jordbruksprodukter. Konstaterandet att
de svenska jordbrukspriserna i stort
sett överensstämmer med EEC-ländernas
innebär t. ex. att situationen för
EEC-området är densamma. Som jordbruksnämnden,
det statliga regleringsorganet,
framhåller i sitt remissyttrande,
är världsmarknadspriserna påverkade
av politiska förhållanden och av
mer eller mindre tillfälliga varuöverskott
som säljs till priser utan motsvarighet
i de verkliga produktionskostnaderna.

Om vi, med eller utan anslutning till
EEC, måste beakta de priser som tillämpas
där, blir det ingalunda de världsmarknadspriser
man har bundit sig fast
vid i vissa resonemang i propositionen
och i utskottsutlåtandet.

Man betygar så ofta från regeringspartiets
sida, att man skall ge en likvärdig
levnadsstandard åt jordbrukarna.
Jag tror det var herr Mossberger
som sade att alla grupper bör bli delaktiga
av välståndsökningen. Det tycker
jag att man skulle ha tänkt mera på
t. ex. när vi hade sexårsavtalet. Avsikten
med det var ju att åstadkomma
bättre balans mellan jordbrukarna och
industrins arbetare i inkomsthänseende.
Men, herr Mossberger, hur lyckades
det? Åstadkoms den avsedda utjäm -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken in. m.

ningen av klyftan under tiden för sexårsavtalet?
I detta sammanhang vill jag
understryka att de åtgärder som nu har
föreslagits inte tyder på att man skulle
vilja ge det likaberättigande, som herr
Mossberger talat om och som man vid
vissa tillfällen från socialdemokratiskt
håll säger sig önska.

I reservation nr 4 till utskottets utlåtande
sägs att prissättningen på jordbrukets
produkter bör kännetecknas av
viss återhållsamhet. Reservanterna vill
vidare hänvisa till en överenskommelse
om prissättningen för jordbrukets produkter,
som träffats för de närmaste
två åren och som enligt reservanterna
bl. a. innebär »en väsentlig inkomstförbättring
för jordbruket».

Jag undrar, herr Mossberger — innebär
det egentligen någon väsentlig inkomstförbättring?
År det inte bara
ungefär vad man har räknat med att inflationen
har åstadkommit, alltså en
kompensation motsvarande vad andra
har fått genom lönehöjningar och på
annat sätt?

Frågan är naturligtvis den när vi talar
om konsumenternas intresse: Vad
kan man vinna på detta? Det har redan
påvisats vilka orimligheter som framfördes
i valbroschyrerna före 1966 års
val. Det har också påvisats att av levnadskostnaderna
går 8 öre per krona
till jordbrukets produkter. Hur långt
kan man egentligen pressa ned den delen?
Eller låt oss göra en annan jämförelse:
om jordbruksbefolkningen är 7
procent, hur mycket kan man egentligen
minska den? Vill någon verkligen
försöka inge konsumenterna den föreställningen,
att de här har stora vinster
att hämta?

Man skall inte förespegla någon att
man med dessa åtgärder komemr att nå
stora vinster för konsumenterna. Det
finns inte möjligheter att göra det.

När vi står inför detta beslut, vill jag
slutligen erinra om att den socialdemokratiska
jordbrukspolitiken sedan lång
tid har kännetecknats av felbedömningar
och misstag. Vid 1930-talets början

hördes från den sidan tongångar om
att såvida inte det svenska jordbruket
bar sig, fick det läggas ned. När sedan
den svåra depressionen kom, fick vi
veta att jordbruket var felordnat i Sverige.
Gå över till animalieproduktion,
så kommer ni att klara er, hette det då.
Många jordbrukare gjorde det, och vi
råkade in i kanske ännu större svårigheter.
Det var alltså en felbedömning
om igen. Man startade de s. k. arbetarsmåbruken
och fick därmed en rad
ofullständiga jordbruk, som man sedan
skulle försöka få bort. Man konstruerade
arrendeegnahemmen, men så var inte
den metoden lämplig heller. På 1940-talet förklarade man — kanske beroende
på intresset för att få röster i valen
— att man inte var särskilt intresserad
av stora jordbruk, utan det var i synnerhet
småbruken som man sade sig
vilja hjälpa. Nu går man den andra
vägen och förklarar att småbruken inte
får existera utan att de stora brukningsdelarna
är det väsentliga.

Det har skett felbedömningar hela tiden,
och det skulle inte förvåna mig om
det beslut, som fattas nu, också vilar på
en felbedömning. Den utveckling som
kommer att ske under det närmaste decenniet
eller de närmaste decennierna
kommer kanske att göra det nödvändigt
att korrigera beslutet av i dag.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Fastän man kommer
upp redan som nr 6 på talarlistan känner
man ett behov av att be talmannen
och kammaren om ursäkt för att man
vill ta tiden i anspråk. Flertalet av kammarens
ledamöter har redan tagit tillfället
i akt att stödja jordbruket genom
att tillgodose sina lekamliga behov nere
i restaurangen. Kanske vi allesamman
skulle önska att hellre få göra en tur
runt Djurgården i det vackra vårvädret
än att sitta instängda i plenisalen och
lyssna till en jordbruksdebatt. Vi skulle
kanske kunna nöja oss med att ställa
yrkanden om bifall till utskottets för -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
slag eller till de förslag, som är framförda
reservationsvis. På det viset kunde
vi avkorta debatten!

Det är möjligt att de många inläggen
inte heller kommer att tillföra så mycket
nytt material till jordbruksdebatten,
sedan huvudanförandena nu har hållits.

Vi som är intresserade av dessa frågor
och som deltagit i den förberedande
behandlingen har emellertid ett legitimt
behov av att redovisa vår uppfattning,
även om det i långa stycken bara
blir en upprepning av de synpunkter
som tidigare har framförts i debatten.

Jordbruksfrågorna har ju fortfarande
en stor förmåga att engagera olika samhällsgrupper,
och det ärende som vi nu
skall fatta beslut i har varit föremål
för en mycket noggrann behandling i
utskottet innan det kom på riksdagens
bord. Herr Isacson talade om att jordbruksutskottet
hade sysslat med ärendet
under en hel vecka. Jag roade mig
med att göra en liten summering av
den tid, som utskottet hade ägnat dessa
frågor, och kom fram till att det från
den första dagen när vi tog upp behandlingen
och till den tidpunkt när
justeringen var avslutad — då jordbruksutskottet
t. o. m. enligt högt föredöme
hade stannat klockan — hade gått
åt cirka 24 timmar. Sällan blir väl ett
ärende föremål för en så grundlig och
långvarig behandling som i detta fall.

Det stora engagemanget hos allmänheten
fick ett uttryck bl. a. i debatten
under fjolåret sedan jordbruksutredningen
hade presenterat sitt utförliga
förslag och även den socialdemokratiska
arbetsgruppen i jordbruksfrågor
hade redovisat sin ståndpunkt. Det är
givet att sättet att lösa jordbrukets problem
i första hand har betydelse för
jordbrukarna själva. Därigenom skapas
ju en de! av förutsättningarna för jordbrukarna
att följa med i den ekonomiska
utvecklingen i landet. Men på
samma gång är jordbrukspolitiken av
betydelse för konsumenterna och för
hela samhället. Endast genom att åstad -

komma rationella jordbruksföretag —
och det måste vara målet för en positiv
jordbrukspolitik — skapas i längden
förutsättningar för att producera billiga
livsmedel.

Det är alltså ett viktigt beslut för
jordbrukets framtid som riksdagen nu
går att fatta, ett beslut som skall utgöra
ramen för samhällets insatser på detta
område under de närmaste tio, femton
åren. Men även om vi skall fatta ett
nytt beslut om jordbrukspolitiken innebär
väl detta knappast, som redan har
sagts i debatten, några revolutionerande
nyheter, utan snarare ett fullföljande
av tidigare insatser på detta område.
Utvecklingen går sin gång, ibland påskyndad
av politiska beslut, ibland
också fördröjd; det är många andra faktorer
än de politiska besluten som påverkar
framåtskridandet.

Rationaliseringen inom svenskt jordbruk
har fortgått sedan generationer
tillbaka, om vi tänker på rationalisering
i form av att mindre jordbruk läggs ned
och slås samman till mera bärkraftiga
enheter; de många övergivna torpstugorna
i skogsbygden bär vältaligt vittnesbörd
om denna utveckling. Och vi
har anledning tro att utvecklingen i
framtiden kommer att gå allt raskare.

Det finns några färska exempel på
hur utvecklingen fortskridit — jag tänker
på nyligen publicerade uppgifter
rörande de årliga jordbruksinvenieringarna
sommaren 1964 och sommaren
1966. Under dessa två år minskades
antalet brukningsdelar i landet från
215 000 till 193 000, eller med ungefär
10 procent. Rationaliseringen pågår
alltså i mycket rask takt när det gäller
nedläggning av jordbruk. Minskningen
är kraftigast för de mindre jordbruken.
I storleksgrupperna upp till 10 hektar
gick sålunda antalet jordbruk ner från
126 000 till 107 000, eller med 19 000
brukningsdelar på två år. I grupperna
mellan 10 och 30 hektar minskades antalet
från 69 000 till 64 000 enheter. Antalet
jordbruk större än 30 hektar ökade
däremot med 1 000 brukningsdelar,

Tisdagen den 30 mai 1987 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

från 21 000 till 22 000. Det är att vänta
att sedan vi nu fått en mera liberal
jordförvärvslag och en annan syn på
dessa frågor, som inte liksom föregående
lagstiftning lägger direkta hinder
i vägen för storleksrationalisering, kommer
rationaliseringen att skjuta ny fart.

Åkerarealen har visserligen inte minskats
i samma takt som antalet brukningsdelar,
men årligen har betydande
arealer tagits ur direkt jordbruksproduktion.
Detta har varit en av anledningarna
till att jordbruksproduktionen
i vårt land stagnerat eller gått tillbaka
— en annan är svårigheterna att ägna
själva jordbruksdriften samma personliga
omvårdnad, när tillgången på arbetskraft
minskar. Ett faktum är att
jordbruksproduktionen i stort sett stått
stilla sedan mitten av 1940-talet och visade
en tydlig tendens till minskning
under 1930-talet. I detta avseende intar
vårt land en särställning i jämförelse
med andra länder. Både inom den västliga
världen och inom sovjetblocket har
jordbruksproduktionen sedan världskrigets
slut gått upp med mellan 30 och
50 procent.

Utvecklingen har alltså redan gått
mot en minskning av antalet sysselsatta
i jordbruket och en begränsning av
jordbruksproduktionen inom landet,
och denna utveckling kommer säkerligen
att fortsätta. Både när man träffat
det tvååriga jordbruksavtal, som ingår
i det förslag vi skall ta ställning till
i dag, och när riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken dragits upp
har man utgått från denna förutsättning.

Men utskottet har förvisso dämpat
förhoppningarna att man skall kunna
överflytta arbetskraft och kapital från
jordbruket i så stor utsträckning som
man tidigare väntat. Det beror bl. a.,
som herr Isacson redan har belyst, på
att ålderssammansättningen inom jordbruket
är mycket ogynnsam, med en
medelålder av cirka 55 år. Särskilt hög
torde medelåldern vara inom det mindre
jordbruket — de äldre har stannat

kvar, medan ungdomen sökt sig till andra
yrken.

Av den anledningen bör man förvisso
inte överskatta värdet av dessa äldre
grupper som en arbetskraftsreserv för
andra näringar. Det har alltid visat sig
svårt att omplacera och omskola medelålders
och äldre arbetskraft till en
ny produktiv insats. Vi har nedslående
erfarenheter av detta i mitt eget län,
där textilkrisen på 1950-talet medförde
att många människor fick söka sig till
andra arbetsområden. För de flesta
gick det bra, men trots omskolning och
andra insatser från samhällets sida har
ett restklientel blivit kvar som det inte
varit möjligt att placera åtminstone inom
direkt produktion. Man kan säkerligen
befara samma utveckling, om ett
stort antal äldre jordbrukare skulle
flyttas över till andra näringar.

Det finns därför ingen orsak att genom
särskilda åtgärder från statsmakternas
sida påskynda den utveckling
som är på gång. Tvärtom bör det vara
anledning att ägna mera uppmärksamhet
åt frågan hur man skall befrämja
nyrekryteringen inom jordbruksnäringen.
Det är angeläget att stimulera de
ungas intresse att stanna kvar och att
skapa sådana ekonomiska villkor för
jordbruket som kan uppmuntra till nya
investeringar och nytt risktagande.
Goda ekonomiska förutsättningar är
självklart viktigast när det gäller att
skapa tillförsikt och framtidstro. Jordbruket
är en mycket kapitalkrävande
näring, både absolut och i förhållande
till omsättningen inom företaget. En
ung människa, som skall etablera sig
som egen jordbrukare, måste vanligtvis
låna upp det erforderliga kapitalet; och
då är det ofrånkomligt att man har
möjlighet att bedöma framtiden med
någorlunda stor säkerhet.

Prispolitiken får inte vara för kortsiktig
utan måste syfta till en viss stabilitet,
så att man kan överblicka det
framtida resultatet av nödvändiga investeringar.
Jag beklagar att jordbruksutskottets
socialdemokratiska ledamö -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
ter inte velat ansluta sig till ett uttalande
i detta syfte.

Men man kan också lägga psykologiska
synpunkter på planeringen för
framtiden och inte bara ekonomiska.
Jag beklagar personligen, att jordbruksdebatten
under de senaste åren och särskilt
under fjolåret har fått en så bitter
prägel. Därigenom har motsättningarna
i fråga om jordbrukspolitiken förstorats
på ett olyckligt sätt. Bland jordbrukarna
har man fått känslan att
statens åtgärder varit riktade mot näringen
och syftat till att krympa den
så mycket som möjligt i stället för att
bidra till att bygga upp ett bärkraftigt
jordbruk.

Det socialdemokratiska utspelet i
jordbruksfrågan förra våren bidrog allvarligt
till att förstärka detta intryck.
Efter hösten 1966 kom debatten in i
lugnare banor. Men även om den tonats
ned, finns det fortfarande ibland en
underton i vissa uttalanden som jag
själv beklagar och som inte är ägnade
att öka tillförsikten från jordbrukarnas
sida. När jordbruksministern t. ex. talar
om att det är angeläget att lösgöra resurser
från jordbruket till förmån för
en mer effektiv användning inom andra
näringar, må detta möjligen vara
sakligt underbyggt. Men för otaliga
människor som utfört sin livsgärning
inom jordbruket, många gånger under
bekymmersamma förhållanden, kan det
kännas hårt att få höra att de inte gjort
en effektiv insats i produktionen.

Herr talman! Efter dessa mera allmänna
reflexioner vill jag med några
ord kommentera en del av reservationerna
till utskottets utlåtande. Jag börjar
med den socialdemokratiska reservationen
nr 2 beträffande rationaliseringsmålsättningen.

Vi är överens om att familjejordbruket
kommer att dominera vårt jordbruk
även i framtiden. Det gäller inte bara
vårt land. Under jordbruksutskottets
resa i USA i höstas fick vi höra precis
samma uttalanden om amerikanskt jordbruk.
Det var inte de stora bruknings -

enheterna som man ansåg skulle vara
stommen i framtida amerikanskt jordbruk,
utan det var sådana enheter av
växlande arealstorlek som kunde ge en
familj dess försörjning och tryggade utkomst.

När vi från utskottsmajoritetens sida
vill understryka detta mera bestämt än
reservanterna, beror det på att all erfarenhet
talar för att det medelstora familjejordbruket
i regel också ger det
bästa ekonomiska resultatet. Det innebär
inte, som jordbruksutskottets vice
ordförande herr Mossberger nyss gav
uttryck åt, att vi huvudsakligen företräder
det större jordbruket och låter
sådana synpunkter påverka vår mening
om utformningen av jordbrukets storlek
i framtiden. Det är en vanföreställning
att de borgerliga partierna uteslutande
är representanter för storjordbruket,
en vanföreställning som jag
trodde man hade kommit ifrån 1967
men som tydligen fortfarande lever
kvar inom vissa kretsar. Inom familjejordbruket,
som vi vill befrämja först
och främst, finns den största möjligheten
att göra en personlig insats, och där
kommer den personliga dugligheten
bäst till sin rätt.

Över huvud taget är arealtänkandet
irrationellt i samband med utformandet
av jordbrukspolitiken. För vissa
produktionsgrenar, låt mig nämna uppfödning
av svin eller broiler, behövs
det ingen åkerareal alls som underlag.
För andra grenar, t. ex. mjölkproduktionen,
är sambandet mellan åkerarealen
och besättningens storlek mera påtaglig.
Det är väl denna omständighet
jämte den dåliga lönsamheten för
mjölkproduktionen, som gjort att vi
bara har något mer än 50 besättningar
i hela landet som har mer än 100 mjölkkor.

Man bör givetvis stödja olika produktionsformer
från statens sida. Men huvudintresset
enligt vår uppfattning bör
ägnas förhållandena vid det mindre och
medelstora jordbruket.

I reservation nr 6 har vi från borger -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ligt håll tagit upp frågan om rationaliseringsstöd
till deltidsjordbruk. Där har
vi framhållit, att även statsmakterna
borde kunna stödja ett företag, som visserligen
inte ger sin brukare full sysselsättning
men ändå kan vara ett värdefullt
komplement till hans övriga arbete
och som det kan vara av intresse
för det allmänna att bibehålla. Det finns
många fördelar med dessa deltidsjordbruk.
För industrin kan det många
gånger innebära att man har en arbetskraftsreserv
som har bostadsfrågan löst
utan stora insatser från det allmännas
sida. För den enskilde kan det betyda
en ändamålsenlig livsform beträffande
bostads- och miljöförhållanden, och för
livsmedelsförsörjningen kan det betyda
en viss reserv av jordbruksjord.

Nu har jordbruksutskottets vice ordförande
nyss betonat, hur svårt det är
att dra upp några bestämda gränser
mellan deltidsjordbruk och andra jordbruk,
och han belyste det med eit exempel,
där en person hade sin huvudsakliga
sysselsättning på ett annat område
men samtidigt drev ett jordbruk.
Det är möjligt att detta uttalande kan
innebära en viss ändring i uppfattningen
hos åtminstone jordbruksutskottets
vice ordförande. Vi hälsar honom,
om han så vill, mycket välkommen
till reservanterna vid omröstningen
i denna fråga!

På samma sätt kan det finnas möjlighet
för någon tillhörande den majoritet
som står bakom utskottets förslag
att när vi kommer till reservation 10
ansluta sig till reservanternas förslag
beträffande det extra mjölkpristillägget
i Norrland. Vi reservanter anser, att
för att bevara mjölkproduktionens konkurrensläge
i Norrland räcker det inte
med att behålla de tillägg, som nu utgår,
utan att en höjning också måste
vidtagas av det extra mjölkpristillägget
som motiveras av prisutvecklingen på
detta område.

Jag kan som ett ytterligare argument
för reservation 10 rörande det extra
mjölkpristillägget i Norrland peka på

den faktiska utveckling av mjölkproduktionen
som ägt rum innevarande år.

Under de fyra första månaderna i år
har mjölkproduktionen i landet i sin
helhet minskat med ungefär 5 procent
i jämförelse med föregående år. Det är
anledning att hälsa denna minskade
mjölkproduktion med tillfredsställelse,
därför att den skapar underlag för genomförandet
av de beslut som riksdagen
i dag skall fatta. Förändringarna
har emellertid varit mycket ojämna i
olika delar av landet. Inom Västerbottens
län, liksom i Skåne, har minskningen
i år uppgått till inte mindre än
10 procent i jämförelse med föregående
år. Eftersom jordbruksrationaliseringen
säkerligen kommer att gå ut allra hårdast
över jordbruket i de delar av landet
som har de svåraste produktionsförhållandena,
t. ex. Norrland, kan det
finnas anledning att behålla värdet av
det stöd som det norrländska jordbruket
för närvarande har, genom att höja
även det extra mjölkpristillägget med
25 procent. Det betyder ingen egentlig
förbättring utan endast ett bibehållande
av rådande förhållanden.

Jag skall också be att få säga några
ord om reservation 8 rörande jordförvärvslån
till fastigheter med uteslutande
skogsmark. Det gäller här en fråga som
sammanhänger med det kombinerade
jord- och skogsbruket. Detta är den naturliga
produktionsformen i stora delar
av landet. Det är inte bara en norrlandsfråga
— eftersom större delen av
Sveriges yta är skogbeväxt är kombinationen
jord- och skogsbruk den vanliga
driftsformen över huvud taget i landet.

Tidigare har man nog från jordbrukets
sida ägnat skogsbruket något mindre
intresse, men man har mer och mer
kommit underfund med vilken värdefull
kombination jord- och skogsbruket
kan vara när det gäller att bereda arbetstillfällen
även under sådana tider
då inte jordbruket ger tillräckliga möjligheter
därtill. Också inom lantbruksutbildningen
har under senare år ett
allt större intresse ägnats åt utbildning

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. in.

på det skogliga området. Det är inte
särskilt länge sedan vi fick de första
skogsbruksskolorna i vårt land, men det
anses nu naturligt att det vid sidan av
lantbruksskolorna ute i länen också
finns minst en skogsbruksskola. Detta
är ett uttryck för det ökade intresse
som denna del av jordbruksnäringen
tilldrar sig.

Förr i tiden kom i regel, såsom jag
påpekat, jordbruket i första hand men
numera håller en förändring på att inträda
som leder till att skogsbruket
många gånger får gå först. Jag har exempel
från min egen bygd på gårdar,
där brukaren i huvudsak ägnar sig åt
skogsbruket och sköter jordbruket på
den tid som blir över när han inte har
syselsättning i skogen. Utvecklingen går
också i riktning mot att de rena skogsbruksgårdarna
ökar i antal.

Eftersom utvecklingen alltså har lett
till att intresset för skogen och för vidtagande
av rationaliseringsåtgärder inom
skogsbruket har ökat, kan jag inte
finna det vara riktigt att statsmakterna
ställer upp andra villkor för stödverksamheten
beträffande kombinerade
jord- och skogsbruk eller rena skogsbruk
än som gäller för det egentliga
jordbruket.

Vi skall inte bromsa utvecklingen på
detta område. Den förda jordbrukspolitiken
har i vissa avseenden tidigare
haft en sådan benägenhet. Jag tänker
härvidlag t. ex. på den minskning av
rationaliseringsverksamheten som jordförvärvslagens
tillämpning tidigare
medfört. Vi skall undvika att samma
förhållande uppstår på det nu berörda
området.

Sju av jordbruksutskottets ledamöter
har därför i reservation 8 yrkat på att
riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj:t
såsom sin mening skulle ge till känna
vad de anfört rörande statligt kreditstöd
till fastigheter med uteslutande
skogsmark.

Herr talman! Med detta har jag framfört
mina synpunkter på föreliggande
utlåtande från jordbruksutskottet. Efter -

som det är jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, som nu är föredraget, begagnar
jag tillfället att yrka bifall till reservationerna
nr 1, 3, 6, 8, 9, 10, 12 och
13 b, som är fogade till detta utlåtande.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall inledningsvis
ta upp det särskilda yttrandet nr 3, som
berör jordbruksproduktionen i norra
Sverige.

I detta särskilda yttrande till utskottets
utlåtande synes motionärerna vilja
göra gällande, att det föreligger en motsättning
mellan departementschefens
uttalande om ett upprätthållande av en
betydande jordbruksproduktion även i
fortsättningen i norra Sverige och förslaget
till produktionsmålsättning, i vilket
en krympning av produktionen till
80 procent av vårt fredsmässiga livsmedelsbeliov
förordas. Motionärerna har
nämligen med utgångspunkt från jordbruksutredningens
uttalande, att
krympningen av åkerarealerna förutsätts
gälla främst skogs- och mellanbygderna,
dragit den slutsatsen, att norra
Sverige skulle beröras i så hög grad
av nedläggningen att någon betydande
jordbruksproduktion inte skulle kunna
upprätthållas där.

Det är först att märka att motionärerna
nog alltför mycket skurit Norrland
över en kam när de utan vidare
hänfört denna landsdel till sådana
skogs- och mellanbygder där jordbruket
skulle komma att läggas ned.

Sedan några år tillbaka är lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna,
med sikte på de kommande riktlinjerna
för jordbrukspolitiken, sysselsatta med
en översiktlig utvecklingsplanering,
som ger underlag för bedömningen av
vilka regioner och bygder som har förutsättningar
för bestående jordbruk.
Däri anger man bl. a. en indelning i
olika regioner, såsom jordbruksbygder,
mellanbygder och skogsbygder. Det är
givetvis antagligt att den krympning av
åkerarealerna som avses i alla landsde -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Iar främst kommer att sättas in i sådana
regioner, som betecknas som
skogsbygder eller mellanbygder — så
också i Norrland. Men det bör beaktas
att den huvudsakliga åkerjorden i Norrland
är belägen inom jordbruksbygderna.
Exempelvis i Norrbottens län torde
av den befintliga åkermarken cirka 70
procent ligga i jordbruksbygderna i
kustlandet.

Vi har i denna kammare under senare
år vid ett flertal tillfällen haft att
ta ställning till förslag från regeringen
om utvecklingsplaneringen i Norrlands
jordbruksbygder. Som alla vet, går denna
planering bl. a. ut på att med hjälp
av särskilda rationaliseringsinsatser
och särskilt statsstöd — den s. k. KRverksamheten
— bygga upp bärkraftiga,
bestående jordbruk och därmed säkra
att jordbruket blir bestående i de norrländska
jordbruksbygderna. Betydande
resultat i detta syfte har redan uppnåtts
i Norrbottens län och även de övriga
norrlandslänen är på god väg. Den
proposition som vi i dag behandlar innehåller
också förslag om utökning av
denna verksamhet. I fråga om prispolitiken
skall i samma syfte det särskilda
mjölkpristillägget bestå i norra Sverige.

Med hänsyn till de förhållanden, som
jag här har påvisat, kan motionärernas
kritik mot det jordbrukspolitiska programmet
för Norrland inte gärna framstå
som befogad.

Jag övergår nu till att tala om reservation
nr 19 angående det extra mjölkpristillägget,
med herr Eskilsson som
första namn. Reservanterna förordar en
uppräkning av det extra mjölkpristilllägget
i norra Sverige med 25 procent,
som kompensation för avvecklingen av
leveranstillägg för mjölk och för penningvärdeutvecklingen.
Någon beräkning
av storleken av detta behov av
kompensation föreligger dock inte, vare
sig i reservationen eller i den motion,
där förslaget har lagts fram.

Förslaget baseras över huvud taget
inte på något som helst utredningsmaterial.
Frågan om en höjning av det

extra mjölkpristillägget har över huvud
taget inte varit på tal, vare sig i 1960
års jordbruksutredning eller inom utredningens
minoritet.

Som bekant hade jordbruksutredningen
föreslagit att det extra mjölkpristillägget
för Norrland skulle kvarstå
under en treårsperiod för att därefter
omprövas. Departementschefen
har emellertid, i konsekvens med sina
övriga ställningstaganden för stärkande
av det norrländska jordbruket med särskilt
rationaliseringsstöd, föreslagit att
pristillägget i fråga skall kvarstå.

Reservanterna anser att mjölkpristillläggets
storlek fortlöpande bör anpassas
till penningvärdeutvecklingen, dock
utan att anföra någon motivering härför.

Mjölkpristillägget i fråga kan inte anses
ge uttryck för något sådant statiskt
förhållande, som lämpligen kan
regleras, som reservanterna tänkt sig,
genom en omräkningsfaktor grundad på
penningvärdeutvecklingen. Vid ställningstagande
till storleken av pristillägget
måste en avvägning ske med hänsyn
till företagsekonomiska och övriga förhållanden
inom det norrländska jordbruket.

Enligt min mening bör vid bedömningen
av den lämpliga storleken av
detta mjölkpristillägg största hänsyn
tagas till de företagsekonomiska förutsättningarna
för de rationaliserande
jordbruken i Norrland och vilken producentprisnivån
som kan erfordras för
att sådana jordbruk skall kunna ge
jordbrukarfamiljen en skälig inkomstnivå.
Härav följer att denna fråga i fortsättningen
måste sättas i samband med
resultaten av de prisuppgörelser, som
undan för undan avses för relativt korta
tidsperioder. I samband härmed kan
ju det extra mjölkpristillägget justeras,
då så finnes skäligt. Det gäller ju här
liksom vid avvägningen av producentprisnivån
i övrigt på jordbruksprodukterna
att finna det läge, som såväl tillgodoser
skäliga inkomstkrav som intresset
av en lämplig produktionsut -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

veckling, varvid även konsumenternas
intressen beaktas. Vidare kan i sammanhanget
böra beaktas andra stödformer
som inte direkt påverkar produktionens
storlek; detta för att undvika
pristryckande överproduktion.

I andra sammanhang har reservanterna
varit mycket noga med att tillse,
att föreslagna förändringar baseras på
omfattande utredningsmaterial. Detta
förslag är däremot tillkommet i elfte
timmen och utan att något som helst
material kan presenteras, som klarlägger
konsekvenserna av förslaget. Hur
kommer den föreslagna höjningen att
inverka på produktionsutvecklingen?
Vad kommer detta att innebära för balansen
mellan smör och k-mjölk i de
åsyftade länen? Hur kommer alltså avräkningspriset
att påverkas? Finns det
andra metoder att ge norrländskt jordbruk
ett ökat stöd med 8 miljoner kronor,
vilket är vad förslaget kostar?

Med de riktlinjer som vi föreslagit
finns det goda garantier för att utvecklingen
i det norrländska jordbruket skall
följas noga. Härigenom kan förslag till
åtgärder framläggas och prövas i syfte
att i framtiden åstadkomma ett mer rationellt
och utvecklingsbart norrländskt
jordbruk, som ger sina jordbrukare full
sysselsättning och godtagbara inkomster.
Vi anser att de särskilda rationaliseringsinsatser,
som nu kraftigt ökas,
har givit ett så lovande resultat att man
bör fortsätta bl. a. på denna väg. Vi är
också beredda att i framtiden stödja
förslag till ytterligare ökningar på detta
område.

Det kan även finnas anledning att i
framtiden överväga nya stödformer för
norrlandsjordbruket. Så t. ex. synes det
inte självklart, att man för all framtid
skall binda prisstödet endast till mjölkproduktionen.
Även andra vägar kan
behöva prövas.

Av det sagda torde framgå, att då
reservanterna inte framlagt något material,
som kan ge underlag för bedömningen,
kan frågan om justering av detta
mjölkpristillägg inte gärna tas upp

just nu i anslutning till detta förestående
riksdagsbeslut. Men frågan skall
ju följas noggrant och övervägas i anslutning
till att man följer utvecklingen
av jordbrukets produktion och inkomster.
En sådan uppföljning kommer fortlöpande
att ske som grund för kommande
prisuppgörelser och ställningstaganden
i övrigt rörande stödet till
jordbruksnäringen och då bl. a. jordbruket
i Norrland.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
på denna punkt.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt replik i
anledning av herr Hedströms resonemang
om det norrländska jordbruket i
den krympta produktionsmålsättningen
och också med hänsyn till hans resonemang
om förslaget till höjning av det
särskilda mjölkpristillägget i Norrland.

Jag vet ju att herr Hedström tidigare
har varit intresserad av norrlandsproblemen
när det gäller jordbruket, och
genom interpellationer och även välvilliga
svar från jordbruksministern
har han kanske i någon mån trott sig
lugna hemmafronten, vilket väl var avsikten
även i dag.

Jag tror emellertid att detta är ganska
besvärligt, herr Hedström! Jag håller
med om att man inte kan generalisera,
och visst finns det delar av Norrland
som har goda förutsättningar. Men försök
inte inbilla en sydsvensk att det
finns förutsättningar där för att konkurrera
om man skall skära ned produktionen
totalt. Då måste man släppa
produktionen där man har de sämsta
förutsättningarna både med hänsyn till
jordmån och klimat. Jag hävdar bestämt,
att detta kommer att drabba hårdast
i de norra områdena. Det är ett
faktum som även herr Hedström bör
göra klart för sig.

När det gäller det extra mjölkpristillägget
säger han, att detta var ett

Tisdagen den 30 mai 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

överbud, att det inte finns rimlig anledning
till detta, att det inte på något
sätt är motiverat, att man inte kan
motivera det med penningvärdefall
o. s. v. Annars tror jag, att om man
använder den enkla motiveringen så
stämmer det ganska bra. Han hänvisar
i stället till att man skulle göra företagsmässiga
undersökningar på de rationella
gårdar som finns, och jag förmodar
att han då räknade med de där
befintliga KR-j ordbruken.

Jag skulle vilja be herr Hedström undersöka
huruvida man inte där behöver
detta tillägg. Jag är alldeles övertygad
om att man gör det, trots att staten
ändå har betalt en mycket stor del av
deras investeringskostnader. Jag tror i
motsats till herr Hedström att detta är
mycket välbehövligt för norrländskt
jordbruk i gemen om man skall kunna
bevara en tillräcklig mjölkproduktion
där. Man har ju dock ett ganska stort
färskvaruförsörjningsproblem, och vi
kan i kalla siffror se att mjölkproduktionen
minskar mycket starkt i Norrland.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! I jordbruksdebatten ser
vi gärna Sverige som ett land i marginalen
i en av omständigheterna gynnad
världsdel. Men de världsvida aspekter,
som flera talare här har antytt, rycker
allt närmare inpå oss, och vi hör nästan
dagligen rapporter från länder där
kampen för den dagliga födan är en
realitet.

De rika länderna känner uppenbai’-ligen, och det är väl glädjande, mer och
mer ett ansvar inför denna utveckling,
och vi har nu många goda exempel på
åtgärder från mellanstatliga organisationer
och enskilda länder. På livsmedelshjälpens
område har vi sett en markant
utvidgning av olika program. När
det gäller den treåriga försöksperioden
av WFP, som gick ut i och med utgången
av 1965, beslöts efter denna försöksperiod
en permanentning av pro -

grammet och en tredubbling av hjälpverksamheten.
Man hade under den
treåriga försöksperioden 500 miljoner
kronor att röra sig med, men under den
kommande treårsperioden har man inte
mindre än 1,4 miljard kronor.

Den multilaterala hjälpen är fortfarande
av begränsad omfattning i jämförelse
med de livsmedelssändningar
som görs från enskilda länder, framför
allt från USA, vars årliga livsmedelshjälp
beräknas uppgå till ett värde av 7
miljarder kronor, vilket det säkerligen
finns en motivering för.

Under de senaste åren har nya initiativ
tagits inom livsmedelshjälpen
framför allt från Amerika. Man har ju
i Amerika i dag den situationen, att det
är en snabbt krympande lagerhållning
framför allt av spannmål. Beräkningar
visar, att världskonsumtionen under
fem år överskridit produktionen,
samtidigt som vi vet att ett enormt
stort behov inte är tillfredsställt. I det
amerikanska programmet talar man ju
numera inte om avsättningen av överskottsproduktionen,
utan mer och mer
om på vilket sätt produktionen skall
kunna höjas för att man skall kunna
klara sig själv och uppfylla det stora
hjälpprogram man har framför sig.

För att få till stånd den inte bara
önskvärda, utan nödvändiga produktionsökningen
är man nu i USA i färd
med att minska alla de produktionsbegränsande
faktorer man har arbetat
med. Man har ju haft ett helt program
för detta tidigare. Man räknar med att
en areal på 24 miljoner hektar var undandragen
produktionen 1966. Under
innevarande år kommer denna att
minska med en tredjedel eller hälften.
Den jordreserv som finns kvar avses att
successivt komma att tas i bruk under
1970-talet och i början på 1980-talet.

Man säger nu rent allmänt, att den
amerikanska markreserven inte kommer
att vara tillräcklig för att tillgodose
det amerikanska behovet och de förpliktelser
som anses erforderliga gentemot
andra länder. Det är numera all -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

mänt erkänt, att livsmedelshjälp är en
viktig del av hjälpen till u-länderna.
Detta är fastslaget för den hjälp som ges
inom ramen för WFP och liknande organisationers
arbete som ligger bakom
de insatser som görs av OECDrs kommitté
för utvecklingsarbete, DAC.

I sammanhanget vill jag också peka
på ett uttalande som FAO:s generalsekreterare
Sen gjorde vid FAO-konferensen
i Europa 1966. Han belyste betydelsen
av att de europeiska länderna
lämnar större bidrag till livsmedelshjälpen
hellre än att söka motverka
tillväxten i den egna jordbruksproduktionen.
Detta är ett mycket intressant
uttalande av en man som känner de
världsvida förhållandena.

De senaste åtgärderna på livsmedelshjälpsområdet
finner vi i den nyligen
avslutade Kennedyronden genom dess
utvidgning av det världsvida veteavtalet.
Men vad som kanske är mera intressant
är att man beträtt eu ny och som
jag kan förstå betydelsefull väg för att
utjämna den bristande balansen mellan
å ena sidan produktion och avsättningsproblem
i den rika delen av världen
och å andra sidan den stora livsmedelsbristen
i u-länderna. Överenskommelsen
i Kennedyronden omfattar en livsmedelshjälp
av 4,5 miljoner ton per år.
Detta motsvarar 7 å 8 procent av världshandeln
eller 2 procent av världsproduktionen.
Det kanske inte låter så
mycket, men det är inte litet — det är
den största hjälpinsats som hittills
gjorts av världens länder i samverkan.

Veteavtalet är värt nära två miljarder
kronor per år och WFP cirka 1,4 miljard
under en treårsperiod. Såvitt man
nu kan bedöma är intresset stort att
fortsätta på den nu inslagna vägen
även i fråga om andra produkter än
vete. Det gäller kanske också om animalieproduktionen.
Möjligen kan det
ske inom andra organ som FN har till
sitt förfogande.

Jag har här bara velat peka på några
åtgärder som jag tycker belyser den

klara inställning man på olika håll har
till försörjningsproblematiken. Tendensen
tycker jag allt mera pekar på önskvärdheten
av att man kan producera
mera, samtidigt som man i Kennedyronden
visat sig beredd att ta de finansiella
konsekvenserna av en sådan politik.

I vårt land resonerar vi mer och mer
på följande sätt. Sverige är i dag ett
utpräglat industriland. Jordbruket —
ibland kallad modernäringen — spelar
i dag en rätt underordnad roll i vårt
folkhushåll. På 1930-talet sysselsatte
jordbruket inte mindre än 35—40 procent
av den yrkesverksamma befolkningen.
I dag är motsvarande siffra
6—8 procent, litet beroende på hur man
räknar. Jordbrukets bidrag till den av
ekonomer och kanske av allt flera av
oss hyllade nationalprodukten rör sig
om cirka 5 procent.

De prognoser som i dag görs visar
också en successivt minskande sysselsättning
inom jordbruket, en snabb nedläggning
av åkerjord och framför allt
mindre brukningsenheter. Prognoserna
visar också en minskning i vår s. k.
självförsörjningsgrad. Utvecklingen under
de senaste tre—fyra åren tycks
emellertid ha gått så snabbt att 1960
års jordbruksutrednings prognoser i
dag tycks vara överspelade. Vi vet att
vi ganska snart kommer att få en bristande
nyrekrytering till jordbruket, en
i hög grad ogynnsam ålderssammansättning
— något som flera talare tidigare
har pekat på — en snabb nedläggning
av mindre enheter samt markant
dålig lönsamhet och otillfredsställande
inkomstförhållanden inom större delen
av jordbruket. Mot den bakgrunden kan
man ställa frågan om vi inte snabbare
än vi i dag tror kommer att nå det läge
där vi måste sätta in produktionsstimulerande
åtgärder i stället för produktionsminskande,
vilket i alla fall denna
proposition samt majoriteten av utskottets
ledamöter tycks vara inne på. Redan
av detta skäl förefaller regeringens

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

och jordbruksministerns fixering vid
målet om en krympning av produktionsvolymen
mindre lyckad.

Jordbruksministern har emellertid i
dagarna tillsatt en utredning med uppgift
att reda ut hur man skall följa utvecklingen
inom jordbruket. Denna utredning
tillsattes den 11 maj, alltså i
god tid och ungefär samtidigt som jordbruksutskottet
behandlade riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken.
Såvitt jag kan förstå är meningen med
denna utredning — tre man stark —
att den skall lägga fram ett underlag
för den framtida jordbrukspolitiska bedömningen.
Den skall väl även se över
vår organisation, som kallas lantbruksstyrelsen.
Jag tycker ändå att just detta
i hög grad markerar hur kortsiktig regeringens
jordbrukspolitik tycks vara,
i varje fall som vi ser den. Man har
tydligen ett behov av att skaffa sig ett
säkrare faktaunderlag, och det är väl
inte någonting att säga om det, ty det
är bara bra. Jag tycker i alla fall — och
det är mindre bra — att denna nya utredning
fått en högst ensidig utformning.
Jag vill inte på något sätt säga
någonting illa om herrarna Paulsson,
Odhner och Yidén — tvärtom, de är
utomordentligt skickliga män —• men
jag kan ändå inte riktigt förstå varför
jordbruksministern missar möjligheten
att knyta kontakter med jordbruksnäringen.
Jag tror att sådana kontakter
skulle vara till alla parters båtnad. Jordbruksnäringen
saknar i dag inte heller
experter inom sina organisationer. Varför
inte försöka utnyttja alla de möjligheter
som finns?

Jag har funderat över varför jordbruksministern
inte gör detta och kommit
till den insikten att det är följdriktigt
med tanke på utspelet den 14
mars förra året. Regeringens jordbrukspolitik
i dag tycks mest ha karaktären
av ett provisorium och ett resonerande.
Propositionen är, såvitt jag kan läsa
den, ett försök att fånga in allt möjligt
utan några som helst klara riktlinjer.
Det kortsiktiga dominerar, och det

måste finnas en önskan att komma ifrån
hela frågan inför 1968 års val. De försök
som gjorts att leva högt på jordbrukspolitiken
inför ett val lockar antagligen
inte till nya insatser i den vägen.
Jag hyser den bestämda meningen
att jordbrukspolitiken inte hör till de
områden där man kan hanka sig fram
med kortsiktiga lösningar. En rad skäl
talar för denna åsikt.

Jag skall återkomma till vad jag sade
inledningsvis. Vad jordbrukets organisationer
säger och vad vi som är jordbrukare
själva säger i riksdagen uppfattas
på något sätt så att vi är stora
egoister som tänker bara på vår näring
och våra yrkesbröder. Jag ämnar därför
citera några rader ur ambassadör
Rolf Edbergs bok Spillran av ett moln.
Ambassadör Edberg har varit ledamot
av riksdagen en gång i tiden och är
för oss alla känd som en man med ett
mycket gott omdöme. Han skriver: »Om
världens tillgångar av animalisk äggvita
i dag fördelades jämnt skulle det
ge tjugo gram per jordinvånare och
dag. Fram mot sekelskiftet skulle man
behöva dubbelt så stor äggviteproduktion
för att kunna hålla denna måttliga
genomsnittsstandard. Dagens produktion
skulle endast medge en asiatisk
svältstandard åt alla.» Han fortsätter:
»Statistikens kyliga kaloritabeller berättar
om hur antalet definitivt undernärda
oavlåtligt ökar inte bara totalt
utan också relativt. När nattens tält
flyttas över klotet detta dygn går två
tredjedelar av mänskligheten till vila
med hungriga magar.» Han fortsätter:
»Hungerns rike är det största av alla
riken. Det växer oavlåtligt.» Rolf Edberg
skriver vidare: »Internationella organ
och massmedia sprutar fakta över
oss om befolkningsexplosionen, som
gör krav på mer än världen hinner producera.
Men det är som om vi endast
abstrakt anammade allt detta, som så
brått kommit över oss. Som om fantasin
värjde sig för att leva in i det livshot,
som våra barn och barnbarn kommer
att ställas inför.»

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken in.

Här finns också eu bakgrund, som
iag tycker att Rolf Edberg på ett helt
lysande sätt har gett. Och mot den bakgrunden
ter sig förslaget om en nedbantning
av svensk livsmedelsproduktion
föga visionärt eller framsynt. Snarare
framstår det som ett uttryck för
kortsiktig egoism i denna skyddade vrå
av världen — i jämförelse med andra
folk har vi väl nästan en lyxtillvaro,
och den kan vi kosta på oss, tycker vi.

Det är ytterligare två saker som man
måste ta hänsyn till om man vill utforma
en långsiktig och stabil jordbrukspolitik
— de struktur- och utvecklingsproblem
som jordbruket länge
kämpat med och som vi i dag inte har
någon konstruktiv lösning på, och vidare
det pressade inkomst- och lönsamhetsläget
inom jordbruksnäringen. Att
jordbruket är en låginkomstnäring torde
ingen kunna bestrida. Detta gäller
■vårt land lika väl som flera andra av de
högindustrialiserade länderna. Anledningarna
är många och välkända för
den som följer utvecklingen i samhället
och inom jordbruket. Allt detta leder
till missnöje och social oro — vi har
färska exempel på det både från Irland,
Frankrike och Danmark, och vi
bär väl sett tendenser i den riktningen
också här i Sverige. Svårigheterna att
lösa jordbrukets inkomstproblem är betydande,
det vet vi också alla. Men man
löser inte problemen genom att blunda
för dem eller förneka deras existens

— det sistnämnda har tyvärr varit ett
karakteristiskt drag för regeringens
jordbrukspolitik på senare år.

Jordbrukets struktur- och utvecklingsproblem
är välkända. 1960 års
jordbruksutredning behandlade hela
den problematiken ingående och hade
klart för sig att det krävs ett omfattande
och stabilt rationaliseringsstöd för
att komma till rätta med dem. Det gäller
att satsa på människor med förmåga
och vilja.

En framåtsyftande jordbrukspolitik

— som såvitt jag kan förstå är ett gemensamt
intresse för konsumenter och

producenter — bör alltså hängas upp
på någonting reellt. Vi måste se verkligheten
sådan den är. En prispolitik
som ger en stabil prisutveckling och
fullgod lönsamhet vid rationell jordbruksproduktion,
i dag primärt i familjeföretag,
är en grundförutsättning.
Den sociala hänsynen innebär att man
inte försämrar någon grupps möjligheter
till en hygglig standard —- där kommer
solidariteten in i bilden. Man får
alltså när det gäller den jordbrukande
befolkningens problem arbeta med både
jordbrukspolitiken, arbetsmarknadspolitiken,
socialpolitiken och lokaliseringspolitiken.
Och framför allt måste
de olika åtgärderna bringas att samverka.
Ett omfattande rationaliseringsstöd
kan stärka jordbrukets konkurrenskraft
och göra det till en lönsam och lockande
näring.

Jag kan till sist inte underlåta, herr
talman, att fälla ett omdöme: det föreliggande
förslaget till riktlinjer för
den framtida jordbrukspolitiken är på
många punkter inte tillfredsställande;
och framför allt är det inte förutsättningsskapande
för de gemensamma intressen
som konsumenter och producenter
i dag har och som, såvitt jag
förstår, kommer att bli alltmer markanta
i framtiden.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Jag vill gärna understryka
att det beslut som riksdagen har
att fatta angående riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken är mycket
betydelsefullt såväl för jordbruksnäringen
som för hela vårt samhälle. Jordbruket
har såsom råvarukälla för våra
vanligaste livsmedel alltid spelat en
stor roll i den politiska debatten. Under
tiden före den industriella utvecklingen
var jord- och skogsbruk vår största
och viktigaste näring. Ett rationellt och
produktionskraftigt jordbruk är för varje
land en livsviktig tillgång. För oss
politiker är det en besvärlig uppgift att
nå lönsamhet i det svenska jordbruket

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

med alla dess olika brukningsmetoder
och skiftningar i fråga om bördighet,
arealstorlek, byggnadsbestånd, läge, maskinuppsättningar,
och kanske framför
allt med den svenske bonden själv, som
har så varierande förutsättningar att
klara uppgiften. Dock kan vi medverka
genom att leda utvecklingen åt, som vi
hoppas, rätt håll.

Såväl jordbruket som dess brukare är
traditionsbundna. Det går icke att med
ett riksdagsbeslut förändra detta förhållande,
även om det i vissa fall skulle
vara önskvärt.

Sverige har utvecklats till ett av världens
främsta industriländer. Utvecklingen
har gått snabbt. Jordbruket har
icke kunnat följa med i denna snabba
takt, vare sig tekniskt eller ekonomiskt.
Den tekniska utvecklingen är givetvis
beroende av den ekonomiska. I den mån
de ekonomiska förutsättningarna har
funnits har det svenska jordbruket i förhållande
till andra länders jordbruk
hävdat sig gott och till och med kunnat
tjäna som ett föredöme.

Även om debatten kring det svenska
jordbruket under det senaste året varit
både frän och lidelsefull — något som
vi hoppas kommer att fortsätta — har
ur denna debatt vuxit fram förslag till
åtgärder som bör hälsas med tillfredsställelse
av alla grupper. Såväl jordbruksutredningen
som departementschefen
har starkt understrukit det angelägna
i att bevara ett livskraftigt
svenskt jordbruk och ge dem som arbetar
i näringen en standard som är
fullt jämförbar med den standard som
andra grupper i samhället har. Riksdagen
kommer med de beslut som fattas
i dag att ytterligare understryka detta.

För den som står i begrepp att investera
betydande kapital och arbetsinsatser
i ett företag — det må vara
jordbruk eller annan form av företag
— skall lönsamheten givetvis vara det
avgörande. Det är också angeläget att
bedöma framtidsutsikterna för det företag
man står i begrepp att ägna sig åt.
Att bygga upp ett rationellt och bär -

kraftigt jordbruk i dag innebär stora
uppoffringar i både kapital och arbete.
Utskottet har särskilt understrukit detta
och framhållit att möjlighet bör beredas
till företagsekonomisk lönsamhet
vid rationellt bedrivna jordbruksföretag
så att man får samma lönsamhetsförhållanden
som råder inom näringslivet
i övrigt. En effektiv satsning från
samhällets sida vid uppbyggandet av rationella
jordbruk anser vi från socialdemokratiskt
håll vara eu god förutsättning
för att nå detta mål.

Utan tvekan spelar prissättningen på
jordbrukets produkter en mycket stor
roll både vid uppbyggandet av rationella
jordbruk och för lönsamheten. Därom
är vi eniga. Yad vi däremot icke
har kunnat nå enighet om är huruvida
prissättningen skall ske för lång tid
framåt och med någon form av inbyggt
inflationsskydd eller om vi skall nöja
oss med korta avtalsperioder och därmed
på ett smidigare sätt följa utvecklingen
både på hemmamarknaden och
vid en eventuell anslutning till EEC.

Utskottet har på denna punkt med
lottens hjälp tillmötesgått önskemål som
framföres i motionsparet I: 843 och II:
1051 samt motionerna I: 846 och II:
1048 att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om erforderliga åtgärder för
utarbetande av förslag till långtidsplan
för prispolitiken.

I reservation nr 4 med herr Mossberger
som första namn hemställer vi
att riksdagen lämnar utan åtgärd motionerna
1:843 och 11:1051 såvitt däri
berörs frågan om en långtidsplan för
prissättningen på jordbruksprodukter.
Utöver den motivering som vi anför
i vår reservation vill jag framföra ytterligare
några synpunkter. Det är icke
möjligt, vilket vi även understryker i
reservationen, att binda sitt handlande
för en lång period, eftersom utvecklingen
inte kan överblickas i alla de avseenden
som är av betydelse. Erfarenheterna
av den hitintills förda prispolitiken
visar att försöken att med hjälp
av automatiska regler uppnå i förväg

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

uppställda målsättningar inte varit
framgångsrika. De partier som är företrädda
inom utskottsmajoriteten på denna
punkt var t. ex. mycket angelägna
att år 1963 framhålla att sexårsavtalet
icke under de första tre åren lett till avsett
resultat.

Det kan icke anses välbetänkt att binda
prissättningen i en långtidsplan samtidigt
som priserna för den närmaste
tvåårsperioden i viss mån anpassas till
förhållandet inom EEC. Inom EEC föreligger
ingen sådan långtidsplan, till vilken
en eventuell svensk långtidsplan
skulle kunna anpassas.

En inte mindre viktig synpunkt på
utskottsförslaget är hur konsumentintressena
skall kunna tillgodoses inom
ramen för den föreslagna planen. Detta
berörs inte närmare av utskottet. Konsumenternas
intresse av lägsta möjliga
priser på livsmedel torde inte automatiskt
tillgodoses genom en plan som
görs upp med hänsyn till de faktorer
som utskottet räknat upp.

Den kanske allvarligaste svagheten
med utskottets förslag är att man försöker
att med ett och samma medel uppnå
en rad olika målsättningar. Den ekonomiska
tryggheten för de i jordbruket
sysselsatta måste givetvis tillgodoses på
så sätt att sysselsättningen sker vid bärkraftiga
jordbruksföretag. Detta sker genom
rationaliseringsverksamheten som
har till mål att få till stånd bärkraftiga
och utvecklingsbara företag. Att samtliga
inom en viss näring vid ett visst
tillfälle sysselsatta människor genom
prissättningen på näringens produkter
skulle kunna erbjudas ekonomisk trygghet
för all framtid är fullständigt orealistiskt.
Om samma princip tillämpades
inom andra delar av vår ekonomi skulle
man vara tvungen att förbjuda permitteringar,
övergång från ett företag
inom en bransch till ett inom en annan
o. s. v. Detta går rakt emot målsättningen
att eftersträva samma villkor för
jordbruket som för andra näringar och
skulle direkt hämma möjligheterna att

genomföra rationaliseringsmålsättningen.

Den föreslagna långsiktiga inflationsregeln
förekommer inte på annat håll
i svenskt samhälle. Varför skulle inte
verkstadsindustrin eller pappersmasseoch
pappersindustrin kunna göra anspråk
på samma garanti? Om man skall
försöka att göra jordbruket till en näring
bland andra näringar är det föga
lämpligt att införa i svenskt näringsliv
helt unika regler om t. ex. s. k. inflationsskydd.

Utskottet har genom sitt förslag eftersträvat
att binda jordbruksnäringen i en
situation som samhället skall försöka
förändra genom t. ex. rationaliseringsoch
omställningsverksamheten. En långsiktig
plan uppbyggd enligt de principer
som utskottet föreslår skulle medföra
att effekten av de reformer som det
nu råder enighet om skulle omintetgöras.

Jag vill också i detta sammanhang ge
några kommentarer till vad herr Isacson
anförde.

Herr Isacson frågar: »Var finns resultatet
av det stora utspel som socialdemokraterna
gjorde förra året?» En
stockholmstidning lovade 1 500 kronor
per hushåll. Detta löfte kan inte infrias,
påstår herr Isacson. Såvida icke herr
Isacson medger att han ensidigt företräder
jordbruksintressena vill jag fråga
herr Isacson var högerns handlingskraft
finns för att sänka livsmedelspriserna.
Socialdemokraterna vill medverka
till en sänkning av livsmedelspriserna,
och vi tror att det också skall bli
möjligt att göra en sådan.

När herr Isacson beskriver det svenska
jordbruket och dess utövare får man
den uppfattningen att det är fråga om
en näring som icke har någon framtid.
Den svenske bonden är tyngd av bekymmer
och ekonomiska svårigheter och är
den som absolut har de sämsta levnadsförhållandena
i detta land. Jag vill tacka
herr Isacson för hans vackra ord om
småbrukarnas gärning. Det är ett erkän -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

nande som värmer mycket, och jag tvivlar
inte på att det var ärligt menat, även
om erkännandet kommer ganska sent.

När det gäller småbrukarens lott tror
jag dock att jag har mera erfarenhet av
denna än herr Isacson. Det har aldrig
varit någon avundsvärd lott att vara
småbrukare. Det är ett hårt och slitsamt
liv med ett synnerligen dåligt utbyte.
Småbrukaren är småbrukare därför
att han saknar möjligheter till ett
driftsdugligt jordbruk. Det är en driftsform
som icke kan försvaras, och jag
anser att statens insatser skall inriktas
på att skapa bärkraftiga jordbruk och
att ge dem som vill ägna sig åt jordbruk
mesta möjligt hjälp för uppbyggnad
av ett sådant.

De ungdomar som i framtiden kommer
att ägna sig åt jordbruk kommer
icke att efterfråga småbruk utan vill ha
rationella företag med alla de hjälpmedel
som tekniken kan erbjuda.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Den här debatten har
flutit så lugnt att ingen har ingripit
med repliker. Vi har nog tyckt att det
kunde vara bäst så för att koncentrera
oss på en replikväxling senare. Herr
Magnusson uppfordrade mig emellertid
genom några direkta frågor, och jag
vill därför ta tillfället i akt och avbryta
talarlistan. Det är många saker i herr
Magnussons anförande som jag skulle
vilja ta upp, men jag skall med hänsyn
till den korta tid jag har till förfogande
nöja mig med ett par.

Jag talade om utspelet i fjol då socialdemokraterna
lovade 1 500 kronor
per hushåll om den socialdemokratiska
jordbrukspolitiken kunde förverkligas.
.lag tog upp den saken därför att den
visar hur oerhört orealistiskt hela detta
resonemang var. Det är lätt att göra
en liten räkneoperation. Det finns 3
miljoner hushåll i detta land. 3 miljoner
gånger 1 500 kronor blir 4,5 miljarder.
Det svenska jordbruket har 5
miljarder kronor för hela sin livsme 3

Första kammarens protokoll 1967. Nr 35

delsproduktion. Det betyder i stort sett
att det svenska jordbruket skulle producera
fullständigt gratis. Det är egentligen
så dumt att det inte är värt att
diskutera, men det har dock tagits upp
i debatten.

Herr Magnusson och jag är överens
om en sak. På sikt måste vi alla arbeta
för att få ned livsmedelspriserna till de
lägsta möjliga. Det är ett intresse för
alla, men förutsättningarna för att kunna
nå detta mål är att vi kan skapa
lönsamma jordbruk. Det går inte att
tro att man kan omedelbart nå vissa
vinster. Man kan göra det på sikt om
man rationaliserar och effektiviserar
det svenska jordbruket. Det förvånar
mig mycket att vissa produkter har
valts ut i sammanhanget och därvid
framställts som alltför dyra. Tag t. ex.
mjölken, som enligt det socialdemokratiska
förslaget från föregående år skulle
bli 20 öre billigare för konsumenten.
Varför just välja ut mjölken, som är det
billigaste av alla de livsmedel som vi
har och utan tvivel det värdefullaste?

Jag hänvisar till herr Harald Petterssons
resonemang om äggviteförsörjningen
i världen. Vilken roll kommer
äggvitan att spela i framtiden när vi
har rationaliserat bort en stor del av
den svenska mjölkproduktionen? Vilken
betydelse skulle inte torrmjölkäggvitan
ha för u-länderna i dag? Men
mjölkproduktionen skall ändå minskas
för att tillfredsställa vissa krav. Detta
är dock ingen långsilctspolitik, och det
kommer icke i längden att innebära att
vi får billigare livsmedel. Tro mig: när
mjölkproduktionen sjunkit tillräckligt
mycket blir mjölken så dyr att man inte
kommer att behöva diskutera priset.
Jag tror också att detta ur det svenska
jordbrukets synpunkt är en utveckling
som vi inte har anledning att vända oss
mot. Först när den har fullföljts kan
vi börja tala realistiskt om dessa frågor.
Jag är dock ledsen över att denna sak
kommit att tilldra sig ett så väsentligt
intresse i detta sammanhang.

Vad vill då högerpartiet göra? Jo, det

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
vill långsiktigt söka förbättra produktionsförutsättningarna
för det svenska
jordbruket och därmed skapa förutsättningar
för lägsta möjliga livsmedelspriser.
Men då skall vi inte sätta upp en
målsättning som innebär att vi först
och främst försöker krympa produktionen.
Det primära måste vara att på
alla sätt försöka bygga upp en svensk
livsmedelsproduktion som är tillräckligt
rationell för att hävda sig. Det är
inte en kortsiktig utan en långsiktig
lösning, dessutom den enda hållbara.

Herr LUNDBERG (h) :

Herr talman! Till föreliggande utskottsutlåtande
har jag fogat en blank
reservation, betecknad med nr 11. I
den upptas frågan om råvarukostnadsutjämningen,
som i utlåtandet behandlats
på sid. 129—133.

Jag skulle först vilja begagna tillfället
att göra några allmänna reflexioner beträffande
den svenska livsmedelsindustrin.
Vi har nu i drygt fyra timmar
diskuterat jordbruksfrågan, men den
svenska livsmedelsindustrin har icke
nämnts. Likväl är det otvivelaktigt så
att en fördelaktig utveckling för det
svenska jordbruket måste kombineras
med en väl utbyggd och på den internationella
exportmarknaden konkurrenskraftig
svensk livsmedelsförädling.

Trenden mot allt högre förädlingsgrad
av livsmedel känner vi väl till.
Nödvändigheten av att ge livsmedelsindustrin
sådana arbetsbetingelser att
den kan konkurrera med utländska industrier
under lika betingelser borde
vara självklar. Härvidlag kommer frågan
in om vilken metod som skall tilllämpas
för att vi skall kunna nå så
långt som möjligt i dessa strävanden
trots vår inhemska högprislinje. En industriell
lågprislinje vore idealet för
förädlingsindustrin — antingen generell
för de varugrupper som lämpar sig
för detta, eller för övriga varor enbart
avseende exportgods.

Jag är helt medveten om att det här -

in.

vidlag föreligger stora svårigheter genom
handelspolitiska bindningar av
olika slag och att hänsyn måste tas till
eventuellt kommande konkreta marknadsförhandlingar
etc. Men likväl anser
jag att man inte får släppa tanken
på en industriell lågprislinje utan måste
pröva vara efter vara för att se vad
som lämpligen kan göras för att förbättra
konkurrensmöjligheterna för livsmedelsindustrin.
Man får inte tveka att
genomföra sådana lättnader så snart
man finner praktiska möjligheter därtill.

Detta principresonemang har i högerpartiets
partimotion förts med hänvisning
till dagsläget inom EFTA ocli
till framtidsförhoppningarna beträffande
EEC. Såsom en konkretisering av
detta generella resonemang tog jag i en
motion upp önskemålet att för sylter,
marmelader och saft få till stånd en
prisutjämning på socker, så att industrin
på detta område skulle kunna få
arbeta med socker till världsmarknadspris
och på så sätt erhålla konkurrenslikställighet
med t. ex. våra EFTA-partners
Danmark och England. Det är inte
alls någon nyhet för svensk livsmedelsindustri
att få tillgång till billigt socker.
Chokladindustrin arbetar sedan
några år med sådana villkor. Avräkningspriset
på chokladindustrins socker
för t. ex. juni månad är 33,5 öre per
kg, mot normalpriset kronor 1:15 för
industrin i övrigt.

Vid utskottsbehandlingen redogjorde
jag i viss mån för de danska och engelska
förhållandena. Den danska syltoch
marmeladindustrin arbetar med ett
sockerpris av 50 svenska öre per kg,
den engelska med rena världsmarknadsnoteringen,
som nu senast var cirka
37 öre per kg för råsocker.

I utskottsutlåtandet hänvisar man till
att den arbetsgrupp som utrett frågan
om industrins råvarukostnadsutjämning
för dessa varor i första hand rekommenderar
en tullhöjning. Varför?
Jag vill gå den andra vägen, vilket ur
industrins och konsumenternas syn -

Tisdagen den 30 mai 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

punkt givetvis vore en fördel. Jag grundar
detta på att vi internationellt sett
redan har ett högt prisläge för dessa
varor. Nog måste vi väl i den allmänna
handelsliberaliseringens tecken sträva
efter en utjämning av sådana generella
prisskillnader för hela varugrupper.

Jag gick i söndags ned till Dragörfärjan
i Limhamn och stoppade på mig en
prislista från en butik i Dragör. Jag
skall tillåta mig ett par prisjämförelser
— inte för att jag tycker om denna
gränshandel och vill göra reklam för
den utan snarare för att jag vill försöka
hjälpa till att efter hand plocka bort
sådana här prisskillnader och minska
denna typ av handel. Jag är också medveten
om att detta kan verka att vara
småtterier, jämfört med tidigare från
denna talarstol framförda synpunkter
på världssvälten, småbrukarnas öde
m. m. Men någon får väl med enkla
medel försöka illustrera livsmedelsindustrins
situation, och då måste jag
tala om t. ex. hallonsylt.

På den danska sidan kostar i dag 450
g apelsinmarmelad kronor 1:12. Motsvarande
pris i Sverige är 1: 60, d. v. s.
30 procents prisskillnad. Detta är den
minsta differensen. Jordgubbssylt kostar
kronor 1: 58 för 450 g på den danska
sidan. I dag på förmiddagen var
3: 75 det enda pris jag kunde hitta här,
och det gällde importerad vara. Här
kan anmärkas att t. ex. Findus har lagt
ned sin tillverkning av denna vara.
Hallonsylt kostar på den danska sidan
1: 58 för 450 g och här 2: 90 för 410 g.
Samtliga priser är uttryckta i svenska
kronor.

.lag hoppas verkligen att man i departementet,
när denna sak vidarebehandlas,
tar sig en ny funderare på frågan
om inte prisutjämning trots allt
vore att föredra framför tullhöjning.
Påpekandet att en ej obetydlig sänkning
av sockerpriset skall ske den 1
september är väl i detta sammanhang
något dubiöst. När chokladindustrin
arbetar med 33,5 öre och den danska
sylt- och marmeladindustrin med 50

öre, är en sänkning från kronor 1:15
till kanske en krona — om sänkningen
nu blir så stor — inte direkt revolutionerande.

Min motion innehöll även en nästan
resignerad suck över svårigheterna för
de små specialodlingarna — i detta fall
gällde det hallon och jordgubbar — att
klara sig på grund av det höga allmänna
kostnadsläge som vår generella högprislinje
medfört för sådana grödor och
för produkter som inte ingår i jordbruksregleringen
utan som skall hävda
sig i konkurrensen med importvaror.
Som motionär har jag låtit mig nöja
med utskottets skrivning på sid. 133,
där man förutskickar att Kungl. Maj :t
skall uppdra åt jordbruksnämnden att
i samråd med kommerskollegium och
andra myndigheter följa utvecklingen
och komma med förslag. Denna uppföljning
hoppas jag sker med vaken
blick för den verkliga nationalekonomiska
nytta dessa specialodlingar åstadkommer.
Vi använder jordbrukets produktionsfaktorer
till specialodlingar —
exemplet ärter som exporteras djupfrysta
till England är ett typfall — i
stället för att dessa produktionsfaktorer
skulle ha använts till grödor som
kommer in under jordbruksregleringen
med dess importskydd och exportförluster
etc. Det är genom att för en
gångs skull sätta sig ned och tänka sig
in i denna problematik som man först
tillräckligt kan värdesätta livsmedelsindustrins
betydelse och insatser.

Nu skall jag omgående deklarera att
som jag förstått andan och tonfallet i
departementets skrivningar i dessa ting
så är man där ganska öppen och förstående
för sådana tankegångar, varför
mitt inlägg här mera får uppfattas som
en påtryckare och mindre som en polemik
mot regeringsförslaget.

Herr talman! Jag har inget säryrkande
att ställa.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Sedan utskottsledamöter
från de olika partierna mycket ut -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

förligt har redogjort för sina ställningstaganden
anser jag att det finns ingen
anledning att upprepa för många argument.
Jag nämner detta redan nu då
jag säkert kommer att göra många besvikna
genom att tala mycket kort.

Låt mig bara, herr talman, med några
ord stryka under en del synpunkter
som framförts med anledning av en av
de reservationer som är fogade till utskottets
utlåtande. Detta gäller reservation
6 angående rationaliseringsstöd till
deltidsjordbruken.

Förutom partimotionerna bar vi —
några ledamöter av denna kammare —-i eu motion nr 848 understrukit deltidsjordbrukens
berättigande. Dessa jordbruk
representerar en form av elasticitet
hos näringslivet och rörlighet hos
arbetskraften som det från det allmännas
sida finns all anledning att slå vakt
om. Jag tror rent personligt att vi skall
räkna med deltidsjordbruken först och
främst som en övergångsform men även
i viss utsträckning på längre sikt.

Vad grundar jag då denna uppfattning
på? För det första har deltidsjordbruken
i vårt land helt ändrat karaktär.
Från att dessa jordbruk tidigare
nästan uteslutande bestått av små enheter
på några hektar har allt större
jordbruk övergått att fungera såsom
deltidsjordbruk. Detta gäller inte enbart
skogsbygderna där praktiskt taget
alla jordbrukare har deltidssysselsättning
ur jordbrukssynpunkt. Detta förekommer
också mycket ofta på slättbygderna
där en ägare till ett relativt stort
jordbruk utan animalisk produktion
kan ha svårt att få heltidssysselsättning
på sin gård.

Hur många brukare finns det då i
vårt land som ej helt får sin bärgning
av egen jord och skog eller som inte
helt klarar sig på arrenderad jord? Ja,
några säkra aktuella siffror kan man
inte få fram. Jordbrukets utredningsinstitut
gjorde 1965, alltså för två år sedan,
en stickprovsundersökning som
gav till resultat att 16,4 procent av jordbrukarna
har förvärvsarbete i andra

näringsgrenar. Jag skulle tro att man
vågar säga att nu närmare en femtedel
av våra jordbrukare är deltidsjordbrukare.

Det andra skälet till att jag vill att
man skall slå vakt om deltidsj ordbruket
är att vi genom att behålla detta jordbruk
på ett billigt sätt bevarar en öppen
bygd. Detta är inte enbart ett landsbygdsproblem.
Det är inte minst ett tätortsbefolkningens
intresse. I den naturoch
miljö vårdsdebatt vi hade här i kammaren
för ett par veckor sedan underströk
bl. a. herr Wirtén mycket starkt
vilken stor miljö- och trivselfråga just
detta är.

Jag är själv med i en skogsvårdsstyrelse
och har på nära håll tillfälle se
hur lätt det går att få bidrag till igenplantering
av åkerjord till skog. Herr
Axel Kristiansson har tagit upp den
ekonomiska synpunkten på detta, och
jag skall inte upprepa det. Jag vill i
stället fråga om vi inte bör vara på vår
vakt så att vi inte för framtiden helt avhänder
oss för mycket av den öppna
jorden, detta dels av naturvårdsskälet
som jag pekat på men också av det
skälet att vi kan behöva dessa områden
som reservjord i framtiden eller i
en krissituation.

Genom bevarandet av ett så stort antal
extensivt drivna deltidsjordbruk
som möjligt löser man, efter vad jag förstår,
dessa frågor på det enklaste och
för samhället billigaste sättet.

Låt mig också säga att deltidsjordbruket
är en attraktiv boendeform! Detta
kanske är den största orsaken till det
stora antalet deltidsjordbrukare, som
jag nyss nämnde. I såväl motionerna
som i reservationen har framhållits deltidsjordbrukens
stora betydelse ur bostadspolitisk
synpunkt.

Sammanfattningsvis skulle jag, herr
talman, vilja säga att deltidsjordbruken
för många är inte bara en bra företagsform,
en attraktiv boendeform, utan
också en passande livsform där människorna
känner trivsel och trygghet.

Tisdagen den 30 maj 1967 fin.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Det är val ingen produktionsform
som egentligen är något
självändamål, utan hela tiden är det
också fråga om någon form av konsumtion.
När vi nu diskuterar vårt
svenska jordbruk är det inte enbart en
fråga som gäller jordbrukarna, utan
konsumenterna bar här liksom annorstädes
också ett visst intresse. Proposition
nr 95 innehåller naturligtvis en hel
rad avvägningar av vad som är bäst
sett ur både producentens och konsumentens
synpunkter. Jag skall endast
nämna några exempel i denna problematik.

Att självförsörjningsgraden successivt
skall sänkas fram till slutet av 1970-talet till cirka 80 procent sammanhänger
naturligtvis med vår önskan om
bättre lönsamhet och naturligtvis hyggliga
priser. De förlustbringande exportöverskotten
bör väl rimligen kunna
nedbringas till båtnad för både producenter
och konsumenter. Här tycks de
borgerliga mena att dessa exportförluster
som i första hand drabbar jordbruket
i stort sett motsvaras av de införselavgifter
som konsumenterna betalar.
Sett ur konsumentsynpunkt är väl detta
inte ett helt tillfredsställande resonemang.
Det är väl ändå så att den överproduktion
vi här har drabbar både
producenter och konsumenter.

Att skapa så effektiva företag som
möjligt spelar en stor roll både för lönsamheten
och för priserna, och statens
insatser i rationaliseringshänseende är
ju ett led i just denna strävan. Naturligtvis
måste det i den praktiska tilllämpningen
visas smidighet och anpassning.
Den måste naturligtvis komma
till användning. Det gäller ju att stimulera
till skapande av allt flera rationella
företag utan att produktionen
ökas mer än den minskning som åstadkommes
genom nedläggning av mindre,
ineffektiva företag. Yad vi än skriver
och beslutar måste denna anpassning
ske, vilket både producenter och konsumenter
har intresse av.

I den föreliggande propositionen ocli
i de socialdemokratiska utskottsledamöternas
skrivning har jag för min del
funnit täckning för vad vi här syftar
till, nämligen en grund både för lönsamhet
åt jordbrukarna och relativt
hyggliga priser för konsumenterna. Beträffande
de borgerliga reservationerna
tycker jag, rent ut sagt, att de tämligen
ensidigt ser frågan ur producenternas
synpunkt. Jag skall bara beröra två av
dem.

Enligt reservation 6 — som i viss
mån tangerar reservation 13 — vill de
borgerliga reservanterna ge kreditgarantier
också åt den som sysslar med
jordbruk på sin fritid. De skäl som reservanterna
åberopar syns bl. a. vara
att deltidsjordbrukare med ganska stora
arealer kan ha den extensiva formen
och på detta sätt hålla jord i reserv
för omvandling till intensiv drift vid
behov —- en fråga som föregående talare
var inne på. Reservanterna tycks
ha i tankarna någon form av jordbank.

Jordbruksutredningen har närmare
analyserat frågan om jordbank men efter
ingående behandling avvisat tanken
som ogenomförbar. Någon avvikande
mening har inte anmälts vare sig under
utredningen eller under remissbehandlingen.

Ytterligare skäl för kreditgarantier
till deltidsjordbrukare anses av reservanterna
vara en förbättrad naturvård.
Reservanterna kan naturligtvis inte garantera
detta. Det är väl enbart ett antagande.
Om exempelvis deltidsjordbrukaren
efter en tid beslutar sig för
att plantera skog på sina arealer, kan
man ju fråga sig om reservanterna också
betraktar detta som en förbättrad
naturvård.

Jag är inte alls främmande för att
frågan om naturvård i samband med
vissa jordar kommer att bli mer och
mer aktuell, men då kommer vi in på
det nya naturvårdsverkets gebit. Även
om frågorna i vissa hänseenden tangerar
varandra skall vi inte blanda bort
korten och tala om jordbruk och na -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

turvård utan någon som helst gränsdragning.

Den bostadspolitiska motiveringen,
som också anförs i reservationen för
kreditgarantier till deltidsjordbrukare,
tycker vi är ganska långsökt. Att vi på
jordbrukets område knyter an till en
bostadspolitisk målsättning anser vi
överflödigt.

Vi har i vårt ställningstagande inte
betraktat problemet om deltidsjordbrukaren
på samma sätt som de borgerliga
reservanterna. Den som har en heltidstjänst
som han lever på och dessutom
på sin fritid vill driva jordbruk, han
bar sin fulla rätt till det. Om det sedan
är en hobby och rekreation eller ett
extraknäck, kan det vara lika vällovligt.
Tjänar han några kronor, får han
skatta för dem. Får han, som också
sker, underskott på sin fritidssyssla,
vet han att underskottet är avdragsgillt
vid deklarationen. Det kan visserligen
inträffa att han får lägre slutgiltig
skatt än vad hans kompis på jobbet
med samma inkomst får, men det kanske
inte hör hit. Den statliga insatsen
enligt reservation 6 har han nog ganska
liten förståelse för.

Jag vill därför i denna punkt bara
kort konstatera att vi, i motsats till reservanterna,
vill att det statliga stödet
till jordbruksnäringen skall avse dem
som har sin utkomst av jordbruket.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
förslag, vilket innebär avslag
på de motioner som föranlett reservation
6.

I reservation 9 behandlas åldersgränsen
för erhållande av det särskilda
övergångsbidraget.

Enligt propositionen och utskottsutlåtandet
skall den som under innevarande
år har fyllt 55 år eller mera ges
möjlighet att välja mellan att antingen
fortsätta jordbruksdriften och därvid
få ett årligt stöd i form av övergångshidrag
eller att frånträda fastigheten
och då kunna få ett avgångsvederlag.
Men dessutom skall övergångsbidrag av

sociala skäl kunna beviljas även den
som är under 55 år. Reservanterna tycker
detta förslag är så bra att det under
fyra år fram i tiden bör gälla även
för dem som är under 55 år och inte
kan åberopa sociala skäl. Yad reservanterna
här inte tycks beakta är att de
småbrukare som det här gäller redan
enligt propositionen har möjlighet till
kontantunderstöd, om de just under tiden
1967—1971 övergår till annan sysselsättning.

Även en annan faktor måste framhållas
i sammanhanget, nämligen de
regler som i övrigt gäller på arbetsmarknaden.
Vår självklara strävan är
här liksom när det gäller andra grupper
att den arbetsmarknadspolitiska
rörligheten inte får äventyra den enskilda
människans sociala och ekonomiska
trygghet. Vi skall dock komma
ihåg att samhället är annorlunda nu än
för decennier sedan. Detta erkändes av
en, som jag tycker, mycket respektabel
högerkvinna i denna kammare för några
år sedan. Jag kan inte underlåta att
återge den replikväxling som då skedde.
Det var en av mina första upplevelser
i riksdagen.

Diskussionen gällde frågan om en försäljning
av LKAB-aktier, ett förslag som
högern återkommer med varje år. En
av de socialdemokratiska utskottsledamöterna
frågade då varför högerpartiet
så envetet återkommer år efter år med
denna framstöt när partiet ändå vet
att det inte blir något av förslaget. Den
socialdemokratiske ledamoten fick då
ungefär följande svar av denna högerkvinna:
»Jag skulle vilja fråga herr
Elowsson: Hur var det inte på den tiden
när socialdemokraterna var i minoritet,
hur envisa var ni inte då? Hur
skulle samhället ha sett ut i dag om ni
inte hade varit så envisa som ni var?»

Jag tycker att den repliken innebär
ett erkännande som går litet utöver vad
vår gode vän herr Torsten Bengtson
här ha dragit upp av alla de bedrövligheter
som har skett, visserligen bara på

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

jordbrukets område men i alla fall.
Herr Bengtson återgav ju en hel serie
av felbedömningar och misstag.

Jag vill, herr talman, på denna punkt
be att få yrka bifall till utskottets förslag,
vilket innebär ett avslagsyrkande
i fråga om reservation nr 9.

Herr Isacson tog upp en detalj — det
var väl efterdyningar till valrörelsen —
nämligen att socialdemokraterna hade
sagt till väljarna att det socialdemokratiska
partiet skulle kunna spara in
1 500 kronor åt varje hushåll. Jag trodde
för min del att denna sak var utagerad
vid det här laget. Men när den kommer
upp till och med här i första kammaren,
ber jag att få relatera en intervju
som skedde i anslutning till detta
ämne.

Expressen och en del andra tidningar
hade klamrat sig fast vid detta tal
om 1 500 kronor. De hävdade att socialdemokraterna
hade utlovat en prissänkning
på 1 500 kronor per familj. De
åberopade en artikel skriven i Stockholms
arbetarekommuns valtidning »Nu

— Storstockholm». Av denna artikel
framgick klart att den utgjorde ett referat
av en vetenskaplig skrift, utgiven
av Industrins utredningsinstitut, och att
de 1 500 kronorna är ett räkneexempel,
som visar jordbrukspolitikens kostnader.
En presentation av artikeln på valtidningens
första sida var emellertid
illa formulerad och kunde föranleda
missuppfattningar.

Den missuppfattningen försökte borgarna
under valkampanjen leva högt på

— socialdemokratins tidningar får ju
inte göra några misstag — trots att
statsministern rättade till misstaget inför
hela svenska folket i TV-utfrågningen,
vilket framgår av följande direkta
citat från en utskrift av den bandupptagning
som gjordes under programmet.

I.ars Orup frågade så här:

»I går kväll sade ni i Vasaparken att
ni aldrig lovat en sänkning generellt
av livsmedelspriserna. I Stockholms
arbetarkommuns tidning, som vi talade

om tidigare också, heter det att maten
skall bli billigare och att ett högrationellt
jordbruk skulle minska matkostnaderna
med i genomsnitt 1 500 kronor
per familj och år. Blir det prissänkningar
eller inte på livsmedel?»

På det svarade herr Erlander:

»Den här uppgiften om de 1 500 är
hämtad från ett vetenskapligt arbete av
två experter. Den vill bara visa vad det
nuvarande skyddet kostar konsumenterna.
Jag tror icke ett ögonblick att vi
kan göra en sådan revolution, så att vi
kunde ta bort allt skydd för jordbruket.
Det nuvarande skyddet kostar en genomsnittsfamilj
1 500 kronor, och vi
tror att det var ganska nyttigt för konsumenterna
att få reda på det.»

Längre fram i TV-programmet sade
Gustaf Olivecrona:

»Med andra ord — det kan inte bli
hela 1 500 kronor?»

Tage Erlander:

»Nej, det kan det säkert inte bli.»

Att fortfarande här i första kammaren
ta upp detta tycker jag är litet långsint,
om jag får använda det ordet. Jag
anser att vi nu skall gå in för en ny
jordbrukspolitik och hålla oss till den
saken.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Om debatten inte redan
hade pågått så länge och kammarens
ärade ledamöter blivit hårt prövade under
riksdagens intensiva slutskede, skulle
det ha varit frestande att ta upp en
jämförelse mellan jordbruksdebatten
under det skede av frihetstiden då merkantilismen
bröt fram och den debatt
som förts här hemma och i hela Västeuropa
under de senaste årtiondena.
Av anförda skäl skall jag dock avstå
därifrån. Låt mig blott erinra därom,
att det på 1700-talet gällde ett jordbruk
som på grund av tjänstehjonsstadgan
och ett sedan 1400-talet gällande förbud
för utförsel av spannmål och sovel från
landet befann sig i lägervall, samtidigt
som handaslöjderna var föga utveckla -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
de och fabriksidkarna var ett fåtal som
hölls uppe av privilegier och de redan
vid denna tidpunkt uppfunna subventionerna.

I dag har vi ett till stora delar högrationaliserat
och topptrimmat jordbruk
och en industri som i jämförelse
även med världskonkurrensen står på
toppen. På 1700-talet levde nästan alla
invånare på jordbruk. Nu har den jordbrukande
befolkningen gått ned till alt
utgöra blott 6 å 8 procent. Då gällde det
att odla upp övergivna hemman —
skattevrak — nu talas blott om nedläggning
av olönsamma gårdar och att
bygga upp bärkraftiga.

Likafullt har vi fortfarande en engagerande
och intensiv jordbruksdebatt.
Jag vill erinra om detta som en påminnelse
om att det vi nu upplever inte är
något nytt utan blott ett led i den ständigt
fortgående utvecklingen av samhället,
där det gäller att anpassa sig
till nya förhållanden. Jordbruket intar
den särställningen att dess omställning
av naturliga skäl måste gå långsamt
och därför måste ha tid på sig.
Olaus Magnus berättar i sin historia
från 1500-talet om hackebruket såsom
gammalmodigt och fornt redan på den
tiden. Samma hackebruk har jag träffat
på i de blekingska skogsbygderna i slutet
på 1930-talet. Det säger en del om
situationen.

Inkallad till en rationaliseringskonferens
i mitten av 1940-talet, då riktlinjerna
för de nya lantbruksnämnderna
drogs upp, hade jag anledning att
opponera mig mot dåvarande jordbruksministern
Per Edvin Sköld, som
ansåg att den då påtänkta jordbruksrationaliseringen
i huvudsak skulle vara
genomförd på tio år. Nu vet vi vilken
tid det tar och att vad man i sammanhang
därmed beslöt närmast får
ses som ett hinder för den koncentration
till än bärkraftigare enheter, som
vi nu anser nödvändig.

Jag vill med detta historiska perspektiv
peka dels på att vi inte skall vara
alltför säkra om att de bedömningar

vi gör är på lång sikt riktiga —• vilket
manar till försiktighet — och dels på
att de beslut riksdagen i dag fattar endast
långsamt mognar ut men får konsekvenser
för långa tider framåt —
vilket manar till ännu större försiktighet.
Men jag skulle gärna vilja säga till
herr Magnusson, att en långtidsplan
inte behöver vara detsamma som ett
bundet ramavtal. När jag går på utskottets
linje i det hänseendet, menar
i varje fall inte jag någonting sådant.
Men en jordbrukare bör ha garantier
på litet längre sikt för att det han satsar
kan komma till lönsam användning
— han gör ju en ganska stor insats och
löper därvid stora risker.

Med det sagda som bakgrund vill jag
instämma med de talare som tidigare
uttryckt tillfredsställelse över alt vi
lyckats åstadkomma så pass stor enighet
som skett i de för hela landet betydelsefulla
jordbruksfrågorna ■— vilket
väl ingen efter förra vårens utspel
trodde vara möjligt. Som konsument
men med nära anknytning till jordbruksnäringen
tror jag att den överenskommelsen
skall bli lyckosam för
hela landet.

Jag vill beklaga att utskottets beslut
i frågor, där enighet tyvärr ej kunnat
uppnås, inte kunnat inbakas i skilda
paket för lottmajoritet och för oppositionen.
Som det nu blivit, är jordbruksutskottets
utlåtande nr 25 ett mycket
svårtolkat aktstycke, och det kommer
att bli ännu mer svårtolkat i framtiden
för dem som inte varit med vid dess
tillkomst.

Så vill jag övergå till att något förklara
folkpartiets ställningstagande då
det gäller reservation 6 om rationaliseringsstöd
till deltidsjordbruk och
dess konsekvens i reservation 13 a som
gäller finansieringen. Herr Augustssons
inlägg ger mig anledning att litet närmare
gå in på den frågan.

Med den målsättning som oppositionen
angivit och utskottet anslutit sig
till, att man skall främja bildandet av
jordbruk som äger eller kan förutses

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

inom en nära framtid få förutsättningar
för rationell jordbruksdrift, kan det
förefalla inkonsekvent att med bifall
till en rad motioner tillstyrka rationaliseringsstöd
till s. k. deltidsjordbruk.
Låt mig då redan från början klargöra,
att det inte gäller rationaliseringsstöd
för driften av dessa jordbruk — det
gäller enbart kreditgarantier vid förvärv
av deltidsjordbruk vilkas innehavare
har sin huvudsakliga sysselsättning
utanför jord- och skogsbruksnäringen,
och blott om vederbörande är
bosatt på sitt jordbruk. Då därjämte
alla ärenden som rör sådan kreditgaranti
behandlas av lantbruksnämnderna,
har man redan däri en garanti för
att rationaliseringen inte kommer att
störas eller jord dragas från rationaliseringsarbetet.

Som i motionerna och reservationen
närmare redovisas, finns många anledningar
att gå försiktigt fram med dessa
deltidsjordbrukare; herr Karl-Erik
Eriksson har varit inne på detta.
Främst är det en för många synnerligen
tilltalande boendeform, som både
tillfredsställer industrins behov av arbetskraft
och bevarar befintligt bostadsbestånd
utan att belasta tätorternas
bostadsmarknad i nuvarande bristsituation.
Därtill håller man landsbygden
levande. Ges inte möjlighet till
kreditgaranti, stoppas denna bosättning
på båda fronterna. Vederbörande får
inga egnahemslån hos länsbostadsnämnden,
av olika skäl som jag bara
behöver ge exempel på: de avser ej
bestående brukningsenheter eller de
kan ha dåligt kreditvärde. Inte heller
får vederbörande någon kreditgaranti
hos lantbruksnämnderna. Ändå gör
dessa deltidsjordbrukare betydelsefulla
insatser. Jag vill summera några: de
arbetar i industrin, de brukar jorden
•— kanske extensivt men dock så att
bygden hålls öppen och leende utan
särskilda kostnader för naturvård, såsom
redan sagts här — de håller bygden
levande och har en bostad där de
själva trivs och som är en god miljö

3 j Första kammarens protokoll 1967. Nr 35

för deras barn. På sitt sätt kan de även
utgöra en »jordbank», om förhållandena
skulle ändras så att produktionen
behöver ökas genom en intensivare
drift.

När jag således tillstyrker kreditgarantierna
för deltidsjordbruk enligt reservation
6 vill jag som en konsekvens
därav även tillstyrka reservation 13 a,
vari ramen för statlig kreditgaranti föreslås
ökas med 5 miljoner till 42 miljoner
kronor.

Det är synpunkter liknande dem som
lagts på frågan om deltidsjordbruk, som
gjort att en konsument oreserverat kunnat
ansluta sig till att det extra mjölkpristillägget
för Norrland bibehålies
och att det på grund av penningvärdets
fall uppräknas med 25 procent.
Skulle den krympning av jordbruket
komma till stånd, som ibland har ifrågasatts,
något som jag för min del anser
helt osannolikt, kommer hela det
norrländska jordbruket i farozonen, såsom
många talare redan framhållit. Vi
finge då den verkligt stora norrlandsfrågan,
med hela bygder ödelagda. Så
får av olika skäl inte ske, och därför
måste jordbruket i norr få denna hjälp
att övervintra, om jag så skall uttrycka
det.

Av tidsskäl skall jag sätta punkt här.
Det kan ju vara onödigt att upprepa de
skäl för oppositionens samlade ställningstaganden
som redan anförts. Låt
mig bara beträffande de s. k. skogsbruken
säga att jag tror att det är en utmärkt
form av bosättning och brukning.
Jag har emellertid inte anslutit
mig till reservation nr 8, som talar för
jordförvärvslån till fastigheter med uteslutande
skogsmark, därför att jag anser
att man här inte har med jordbrukspolitik
att göra, utan med ren industriell
drift.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 6, 9, 10 och
13 a samt i övrigt till jordbruksutskottets
förevarande utlåtande nr 25.

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! I den under den senaste
tiden förda jordbrukspolitiska debatten
i tidningspressen och på politiska
möten har man framför allt hyst
farhågor för den utveckling som vi går
till mötes, särskilt med tanke på de
svårigheter som kan uppstå på grund
av hotande överproduktion inom jordbruksnäringen.
Jag tror att dessa farhågor
ganska snart kommer att visa sig
obefogade. I varje fall ger utvecklingen
i övre Norrland vittnesbörd om motsatsen,
möjligen beroende på att de mindre
jordbruksenheterna där är allmänt förekommande
och att de mindre jordbrukarna
är ganska betänksamma mot att
förnya driftbyggnadsbeståndet.

Under de senaste åren har det ofta
förekommit hembud till lantbruksnämnderna.
I Västerbottens län, som jag
tillbör, har under de senaste 15 åren
inte mindre än 5 500 jordbruk lagts
ned. Under de två senaste åren har
1 914 jordbruk lagts ned. Norrbottens
län hade år 1964 10 545 brukningsenheter.
Antalet var år 1965 10 691 och
sjönk i fjol till 8 818. I Västerbottens
län fanns år 1964 15 979 jordbruk,
14 785 det följande året och 14 065 i
fjol.

Vi kan räkna med att minskningen
knappast kommer att avstanna. Tvärtom
kommer utvecklingen med säkerhet
att leda till att avfolkningen inom den
närmaste framtiden blir väsentligt mycket
högre, därför att det skett en förskjutning
i åldersfördelningen till de
högre åldrarna.

Åkerarealen i Västerbottens län utgör
117 891 hektar. Siffran för Norrbotten
har jag inte, men vi räknar med
att vårt land har en jordbruksareal av
ungefär tre miljoner hektar. Minskningen
kommer att påverka inte bara
antalet brukningsenheter i övre Norrland,
utan även antalet människor som
är sysselsatta i andra näringar som är
knutna till jordbruket.

I Lappmarken finns mycket stora
arealer. Vilhelmina socken exempelvis

är större än Skaraborgs län. I Skaraborgs
län finns 294 församlingar, 39
landskommuner, 4 köpingar och 7 städer.
Alla dessa kan vi placera enbart i
Vilhelmina socken. Avstånden i Västerbottens
län, för att inte säga Norrbottens
län, är mycket stora. Det innebär
samtidigt en väsentlig fördyring av produktionen.

Tillåt mig, herr talman, att inför kammaren
visa upp en karta över Västerbotten.
Där ligger Byske, Skellefteå,
Burträsk, Lövånger, Nysätra och Nordmaling.
Vi har Vilhelmina socken och
den stora jordbruksbygden Gunnan i
Stensele. Det är självfallet att Norrlands
inland inte kan avfolkas, inte
bara med hänsyn till riskerna ur försvarspolitisk
synpunkt, utan även med
hänsyn till nödvändigheten av att kunna
bibehålla ett tillräckligt stort befolkningscentrum
för att klara skogsbruket.
Malmgruvorna drar folket till
vissa centra; jag kan nämna Stekkenjok,
som ligger i Vilhelmina socken, och
gruvorna i Västerbottens norra del —
Boliden — och Kristineberg m. fl.

Om riksdagen går med på en reducering
av jordbruksarealen med en miljon
hektar och därvid möjligen siktar
in sig på Norrland med de sämre klimatiska
förhållanden som där råder, skulle
det innebära en avfolkning som ur
samhällsekonomisk synpunkt skulle få
väsentliga sviter för övriga delar av
landet.

Jag har med intresse lyssnat till den
debatt som har förts i dag, och jag har
under tidigare år lyssnat till de jordbruksdebatter
som har förts i denna
kammare och i medkammaren. Jag var
med under krigstiden, då propagandan
framför allt gick ut på att sätta i stånd
de jordbruksarealer som sedan åtskilliga
år tillbaka i tiden hade legat obrukade.
Då var lagerhållningen inte så
stor att vi ens klarade de två första
krisåren, 1939—1941. Ransoneringen
kom ganska snart trots att man satte
i gång produktionsapparaten och plöjde
upp alla tillgängliga arealer.

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

N r 3 5.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken in. in.

Nu gäller det inte bara produktionsvolymen,
utan nu har det blivit en handelspolitisk
fråga. Var går gränsen för
vår produktionsvolym? Får den tangera
en viss nivå för att vi möjligen skall ha
ett sämre utgångsläge för handeln med
andra europeiska stater? De har måhända
en större lagerhållning och vill
kanske över våra gränser sända produkter
som också de svenska jordbruken
kan producera. Eftersom export
och import är en byteshandel ur valutasynpunkt
kommer ett sådant förfarande
att inverka menligt inte minst när
det gäller jordbruksnäringen i övre
Norrland.

Jag tror inte man behöver hysa farhågor
för att de mindre jordbruken
skall utgöra en belastning för det svenska
jordbruket som sådant. Innehavarna
av mindre jordbruk kan utan tvekan
räkna ut vad som är en räntabel investering.
I dag är kostnaderna för nyrenovering
av driftsbyggnader — bortsett
från bostadsbyggnader — så pass stora
att intresset för varje år ökar att storleksrationalisera
jordbruken.

Men problemet ligger ofta däri att
ägaren arrenderar ut jordbruket men
under inga förhållanden vill sälja det.
Även om ägarens barn har fått teoretisk
skolning och med all säkerhet aldrig
kommer att återgå till faderns yrke
säljer man inte fastigheten. Otaliga fastigheter
förvaltas av stärbhus och arrenderas
ut utan att ge möjligheter till
den storleksrationalisering som är absolut
nödvändig.

Småbruken i Norrland kommer aldrig
att kunna bibehållas och få tillräcklig
ekonomisk ryggrad för att ge underlag
för nya driftsbyggnader utan tillgång
till en skogs- eller jordbruksareal som
är tillräckligt stor för att kunna lämna
en fullständig bärgning.

Lantbruksnämnden i Västerbottens
län har sett denna utveckling. Under
de senaste 15 åren har, såsom jag nyss
nämnde, inte mindre än 5 500 jordbruk
lagts ned. Detta innebär ingalunda
att de inte uppehållit sin produktions -

volym tills driften lagts ned av ägaren.
Det är nu ofta andra som har arrenderat
jordbruken.

Denna utvecklingstendens noteras
inte enbart i Västerbotten. Jag skulle
tro att samma förhållande gäller i Norrbottens,
Jämtlands och Västernorrlands

län.

Jag tror inte att rädslan för att de
ofullständiga jordbruken skall bibehållas
är befogad, ty dessa mäktar inte ge
ett sådant resultat att nya driftsbyggnader
kan uppföras. Jag hoppas att den
nu sittande regeringen skall utöka det
stöd som man lämnar på detta område
med ytterligare ekonomiska insatser för
att ge dem som vill storleksrationalisera
sina jordbruk ekonomiska förutsättningar
därtill.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I stället för att i någon
avskild lokal utforma ett långt anförande
har jag valt att lyssna på debatten,
som varit mycket intressant. När jag
nu dessutom ser att jordbruksministern
anlänt till vår kammare förmodar jag
att det kommer att bli rätt omfattande
replikväxlingar efter det anförande han
kommer att hålla. Jag skall därför inte
i onödan uppehålla mig vid de synpunkter
som tidigare har framförts
inte minst från vårt håll.

Att debatten i dag kan ge anledning
till så många inlägg torde ha förvånat
somliga, som kanske också anser att
bl. a. vi från vårt parti har .-.anmält
många talare.

För min del ber jag inte om ursäkt
för att jag tar till orda. Vi har nu 20 år
efter det beslut som fattades år 1947
på nytt att ta ställning till ett förslag
av avgörande betydelse för jordbruket
och dess framtid i vårt land.

När jag i söndags träffade mina båda
söner, vilka mot allt förnuft tänker
ägna sig åt jordbruk, sade jag till dem:
På tisdag skall vi diskutera er framtid
i riksdagen — min är ju redan passerad,
jag har bara att se tillbaka, Jag

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
träffade en aktad kollega i korridoren
nyss som yttrade, ätt du skall väl prata
om romantik i jordbruket, förstår jag.
Jag skulle kunna prata om romantik,
och jag kanske, herr talman, skall göra
det inledningsvis. Jag har nämligen i
en mycket respektabel daglig tidning
hittat ett inlägg med rubriken »Stugromantik
i jordbruksdebatt», och det
ger mig faktiskt anledning att syssla
något med denna förkättrade romantik.

Det är svårt att definiera vad romantik
betyder i jordbrukssammanhang.
Det är nog en missuppfattning att tro,
att jag själv skulle vara någon särskilt
framträdande exponent för denna romantik.
Jag har sedan barndomsåren
arbetat, och arbetat hårt, i jordbruk.
Jag har stor praktisk erfarenhet av vad
arbete på ett småbruk betyder. Jag har,
vågar jag påstå, betydande erfarenhet
av ett liögrationellt drivet jordbruk tillhörande
en skola för utbildning av
unga jordbrukare i norra Kalmar län.
Och jag har i dessa yttersta dagar också
engagerat mig i ett relativt stort
jordbruksföretag, beträffande vilket jag
inte vet hur det kommer att gå. Så nog
står jag med båda fotterna på jorden,
även om jag nu skall tala om romantik
i sammanhanget. Men ett resonemang
om romantik är inte bortkastat ens i
en jordbruksdebatt.

Den artikel som jag nyss nämnde är
skriven av en redaktör, och det är väl
inget fel i det — redaktörer skall ju
skriva. Jag skall anföra ett litet utdrag
ur denna artikel.

»Man beräknar att i genomsnitt läggs
r.ed ett jordbruk varje timme under
1967. Denna utveckling beklagas av
många, och allt för ofta görs känslomättade
inlägg i jordbruksdebatten, som
har mer släktskap med stugromantik än
med realpolitik.»

Här har i dag gjorts några inlägg,
som jag med intresse har lyssnat på,
bl. a. av herr Isacson som i likhet med
mig vid många tillfällen har framfört
synpunkter på naturvården. Man kanske
kan missuppfatta detta och säga

att det är romantiska betraktelsesätt.
Men är det det egentligen? Jag har
många gånger vid avslutningar i min
lantbruksskola sagt till pojkarna: Nu
har ni bevistat en kurs här, och ni har
av skickliga lärare lärt er att sköta den
svenska jorden rationellt. Ni har lärt
er att upprätta ekonomiska kalkyler. Ni
har fått veta hur ni skall gödsla och bearbeta
jorden, hur ni effektivt skall sköta
kreaturen, så att ni får den bästa avkastningen.
Men, säger jag till gossarna,
glöm inte att då och då stanna traktorerna
och lyssna på fåglarnas sång.

Det kan hända att detta är ett uttryck
för romantik. Men är det det? Här finns
i denna kammare — fast de kanske inte
är inne just nu — framstående representanter
för den medicinska vetenskapen
i vårt land. Jag tror att de och andra
läkare kan intyga hur oerhört värdefullt
det är att föra en avstressad tillvaro
och att någon gång få ge uttryck
för något annat än ett jäktat standardtänkande.
Det är möjligt att man kan
omvandla dessa värden i pengar och
att man då inte längre rör sig med romantiska
funderingar utan i stället med
helt materiella kalla ting. Men jag tror
att man i jordbruksdebatten måste ta
hänsyn också till dessa värden som ligger
i en harmonisk livsföring, i en trivsam
landskaps- och miljövård, en fråga
som jag beklagar man inte på ett annat
sätt kunnat la upp här. Det kanske
hade varit möjligt att i detta sammanhang
anvisa vägar för hur vi på vissa
platser skulle kunna bibehålla kulturlandskapet.
Jag tror inte att man kan
göra det överallt, utan att det är en bedömningsfråga
som lantbruksnämnderna
borde ha på sitt arbetsprogram.
Lantbruksnämnderna kunde välja ut
vissa bygder och miljöer som skulle bevaras
genom att man lämnade stöd åt
en extensiv jordbruksdrift i vissa av
dessa områden.

Jag vill eftersträva att inte upprepa
vad som tidigare sagts här i dag. Jag
har tagit till orda för att redogöra för
Eric Carlssons och min gemensamma

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

motion. Då Eric Carlsson inte fanns här
vid uppropet får jag rycka in i hans
ställe och redogöra för huvuddragen
i denna. Det gäller motion 1:837, där
yrkandet sammanföres i fem punkter:

1) att det traditionella sambandet
jord och skog bibehålies och gemensambrukade
företag beredes goda förutsättningar
även i framtiden;

2) att staten genom positiva åtgärder
till stöd för rationellt drivna jordbruk
i alla storleksklasser medverkar till ett
livskraftigt rikt differentierat svenskt
jordbruk;

3) att försörjningsgraden med inhemska
livsmedel bibehålies vid minst
den nuvarande;

4) att tidvis uppstående livsmedelsöverskott
genom utnyttjande av uhjälpspengar
överföres till de svältande
folken i världen; samt

5) att naturvårdens önskemål och
människornas behov av en god och harmonisk
livsmiljö i en levande landsbygd
beaktas vid jordbrukspolitikens
utformning.

Sambandet mellan jord och skog har
tidigare berörts här och vi vill endast
understryka den uppfattning som vi
framfört i motionen. Utskottet har ansett
motionen besvarad genom vad utskottet
skrivit. Som motionär är jag
emellertid inte helt nöjd med utskottets
skrivning.

På sid. 78 skriver utskottet i anledning
av motionsyrkandena — det är
här även fråga om några andra motioner
— »att lönsamhetskravet innebär
att i jordbruksdelen insatt arbete och
kapital skall ge full timersättning respektive
normal förräntning. Eventuell
bristande lönsamhet i jordbruksdelen
bör inte anses kunna kompenseras genom
förekommande överskott från
skogsbruksdelen.» Detta är jag inte nöjd
med, men så fortsätter utskottet: »Detta
hindrar givetvis inte att den som saknar
full sysselsättning i jordbruksdelen
kan komplettera med arbete i egen
skog, varigenom möjligheter föreligger
att företaget i dess helhet uppvisar full

bärkraft.» Därefter kommer påståendet
om att med detta anser utskottet vår
motion besvarad.

För stora delar av vårt land betyder
kombinationen jord och skog oerhört
mycket. Jag har stor erfarenhet från
dessa varierade jordbruk. På vår lantbruksskola
har vi en mycket intensiv
jordbruksdrift. Med ett jordbruk på 100
hektar omsätter vi cirka en halv miljon
kronor om året. Tack vare att vi har
tillgång till skog, där vi kan utföra
egna drivningar till en bruttointäkt på
cirka 40 000 kronor per år, kan vi hålla
de i jordbruket anställda med full sysselsättning
även under vinterhalvåret.
Detta är av avgörande betydelse för den
samlade lönsamheten i det företaget.
Från det något större företag, som jag
nu har etablerat, har jag enahanda erfarenhet.
Det är uppenbarligen så att
jord och skog kompletterar varandra
ur arbetskraftssynpunkt, men självfallet
också ur lönsamhetssynpunkt samt ur
den synpunkten att dåliga skördar på
åkern i vissa fall kan kompenseras med
något större uttag från skogen direkt
eller från ett skogskonto. Det är detta
jag har velat understryka med de här
framförda synpunkterna.

Vad menas med rationellt drivna
jordbruk? De allra flesta tror att det är
stora jordbruk. Det är glädjande nog
så att denna synpunkt i de flesta fall
är riktig, men den är inte alltid sann.
Det kan också förekomma små och medelstora
jordbruk som är mycket rationella.
Ett rationellt jordbruk innebär
att man tillvaratar just den gårdens
möjligheter i fråga om att effektivt utnyttja
kapital och arbete, vilket kan ske
på gårdar av varierande storlek beroende
på specialinriktning av produktionen
och på kombination med andra
inkomstmöjligheter. Det behöver alltså
inte alltid vara stora jordbruk, och det
arealtänkande som har hållit på att förgifta
svensk jordbruksdrift är inte alla
gånger av godo. Man tänker att om man
bara får litet mera åker så skall man
klara sig, och litet mera och litet mera.

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlilijer för jordbrukspolitiken m. m.

Då kommer man lätt i ett läge där man
finner att man inte kan klara jordbruket
utan en anställd. Där har vi en tröskeleffekt
som är mycket svår att komma
över.

Jag trör att det väsentliga i sammanhanget
är att man lägger upp jordbruksdriften
på sådant sätt att man väl
tillvaratar de kapitalresurser som finns
t. ex. i icke helt utnyttjade byggnader.
Det är mycket bra att bygga nytt. På
vårt lantbruksskola har vi gjort en renovering
som kostat 600 000 kronor.
När jordbruksutskottet i sommar kommer
till norra Kalmar län skall jag be
att få visa vårt nybygge. Det är utan
tvivel mycket väl planerat och genomfört,
men ingenting säger att den ekonomiska
lönsamheten därför är hundraprocentigt
given. Den har fortfarande
inånga frågetecken och många besvärligheter.

Vi har kommit i ett så högt läge i
fråga om avskrivning och förräntning
att Vi ständigt är pressade att driva vår
produktion hårdare och hårdare. En
liten nedgång t. ex. på mjölkpriset, som
nu har inträffat, med 2 öre har gjort
att kalkylerna helt har förändrats. En
ytterligare förändring till det sämre i
detta sammanhang kommer att helt omkullkasta
de vackra kalkylerna. Vi befinner
oss då i ett läge där vi på grund
av den storå kapitalinsatsen är tvingade
ätt fortsätta produktionen hur det
än går. Om Vi däremot hade gjort mindre
insatser och inte lagt ner så stora
kostnader, hade vi haft möjlighet att
lägga om produktionen till något annat
utan att därför behöva belastas av en
kvarstående icke utnyttjad kapitalinsats.
1

Det är därför, tror jag, nödvändigt
att söka bedöma vad som verkligen är
rationellt jordbruk.

Försörjningsgraden har varit föremål
för mycken diskussion. Vår motion yrkar
på ett bibehållande av försörjningsgraden
vid minst den nuvarande. Jag
vet att detta är en mycket omdiskuterad
fråga både bland jordbrukarna själ -

va, ute hos den stora allmänheten och
här i riksdagen. Det låter naturligtvis
bra att vi skall minska produktionsvolymen
så att vi inte får ett besvärande
överskott, men vi har ju alla upplevt
hur snabbt det ibland kan gå att falla
från ett överskottsläge till en bristsituation.
Det skulle vara mycket illa om vi
på nytt behövde hamna i det läget.
Dessutom kräver anpassningen till en
eventuell EEC-marknad att vi har en
så livskraftig produktionsapparat som
möjligt.

Jag vidhåller alltså vårt yrkande i
motionen om att självförsörjningsgraden
bör bibehållas vid minst nuvarande
nivå. Tidvis uppstående livsmedelsöverskott
kan enligt vår mening överföras
till u-landshjälpen.

Naturvården har jag redan berört,
och jag skall inte ytterligare gå in på
den saken.

Herr talman! Mycket ytterligare vore
att säga, men jag vet också att många
andra finns på talarlistan och att mycket
redan är sagt. Med det anförda her
jag endast att få understryka de synpunkter
som är framförda i motion
1:837. Jag ber att i ett senare sammanhang
få återkomma med yrkanden.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Även om utvecklingen
i vårt samhälle har gått i den riktningen,
att man inte längre kan betrakta
jordbruket som modernäring i landet,
har vi alltjämt givit jordbruket som
näring en hedersplats här i riksdagen
genom att vi avdelat ett särskilt utskott,
som sysslar med jordbruksfrågorna.
Det gör att vi kring denna sektor
av svenskt näringsliv får en mera
inträngande debatt än för andra näringar
i vårt land.

Om vi ser tillbaka finner vi att det
med vissa mellanrum ägt rum en generaldiskussion
i dessa frågor. 1946—1947,

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

möjligen gäller det också 1958—1959,
hade man anledning till en omprövning
av jordbrukspolitiken. Den mycket häftiga
debatt som fördes före 1946 liknar
ganska mycket den jordbruksdebatt vi
haft under 1966 och 1967. Det riktades
den gången mycken kritik emot det program,
som då presenterades ifrån socialdemokratiskt
håll och som utgjorde
en del av det s. k. efterkrigsprogrammct.
Där föreslogs inrättandet av lantbruksnämnderna
och kraftfulla insatser
för att påskynda rationaliseringen inom
jordbruket.

Även om det var en livlig debatt och
mycken kritik riktades mot förslaget
vid det tillfället, tror jag man nu efteråt
kan säga, att det var mycket välbetänkta
åtgärder och att det var ett framsynt
program. Man kan dock säga att
utvecklingen, både inom samhällslivet
i dess helhet och inom jordbruket, i
flera avseenden har kommit att överträffa
de förväntningar som man gjorde
sig 1947. Så liar till exempel mekaniseringen
inom jordbruket gått mycket
snabbare än vad man kunde föreställa
sig 1947. Det har inte blivit som
man då pläderade för, att man skulle
satsa mer på maskinstationer för att ge
ett handtag åt det mindre jordbruket
att följa med i mekaniseringsprocessen.
Man får erkänna, att den svenske jordbrukaren
visat sig vara en stor individualist
när det gäller denna del av produktionen.
Han har föredragit att själv
skaffa sig maskiner.

Inom ramen för 1947 års jordbrukspolitiska
riktlinjer har det skett en
mycket kraftig förbättring av produktionen
i vårt jordbruk. Rationaliseringstakten
har ökats, och jordbrukarinlcomsterna
har också stigit påtagligt.

Jag är väl medveten om att det inte
bara är en ny teknik, som givit detta
generellt sätt tillfredsställande resultat.
Vi måste också, det vill jag gärna säga,
beakta jordbrukarnas egna åtgärder.
En mycket stor del av våra jordbrukare
liar mycket skickligt utnyttjat de
framsteg som har gjorts och som görs

inom produktionsteknik, växtförädling,
försöksverksamhet o. s. v.

Jag vill i det här sammanhanget peka
på att jordbrukspolitiken ju bara
skall stimulera rationaliseringen och
inte reglera den i detalj. Det är inte
heller meningen att samhället skall finansiera
hela omställningsprocessen,
vilket man ibland nästan tycks föreställa
sig. Vi anser att detta i första
hand skall vara en jordbrukarnas angelägenhet.
Emellertid har statens insatser
— stödet och hjälpen till jordbrukarna,
om man så vill — för rationalisering
inom näringen ökat mycket
kraftigt. När jag för fem år sedan fick
uppgiften att träda in som jordbruksminister
i regeringen, presenterade vi
ett förslag i fråga om kreditramarna
till jordbruket som rörde sig om 60
miljoner kronor. I dag diskuterar vi
ett förslag som för nästa budgetår betyder
ett tre gånger så stort belopp.

Man kan säga att den för rationaliseringsarbetet
mycket viktiga jordfonden
har genomgått en liknande utveckling.
Nämnas bör också den kraftiga
upprustning som skett av forskning
och försöksverksamhet vid lantbrukshögskolan
och en rad andra institutioner.
Herr Svanström bjöd oss nyss välkomna
till en lantmannaskola i Kalmar
— jag tyckte det verkade som om han
stod som huvudman för den på något
sätt. Vi får då tänka på att det är staten,
och möjligen landstinget, som hatbetalat
skolan som vi kanske har anledning
att besöka. Jag skulle kunna
visa på hur jag ofta under årens lopp
har varit med om att anvisa medel som
riksdagen har ställt till förfogande för
utveckling av undervisningen på jordbrukets
område.

Jag skall inte uppta tiden med en uttömmande
uppräkning av åtgärder,
som på förslag av den nuvarande regeringen
har beslutats till gagn för jordbruket
under den senaste femårsperioden,
men jag vill framhålla att dessa
stora satsningar faktiskt har skett under
en tid då jordbruksutredningen

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
hållit på med sitt arbete. Oftast när en
utredning pågår anser vi oss böra vänta
och se vad den kommer till för resultat.
När det gällt jordbruket har vi
emellertid varit så angelägna, att vi
inte kunnat godta en reformpaus, utan
vi har år för år satsat på rationaliseringen,
på utbildningen o. s. v. Jag
tycker att vi bör hålla det i minnet,
när det i dag talas om att regeringen
inte föreslår tillräckligt stora förstärkningar
och att det tas som uttryck för
att regeringen skulle vara ointresserad
av eller ogin mot jordbruket.

Det jag nu sagt om att utvecklingen
under efterkrigstiden generellt har varit
tillfredsställande innebär naturligtvis
inte, att alla tycker att allting har
varit bra. Naturligtvis finns ännu mycket
att önska. Jordbrukarna är en
grupp som ingalunda är särskilt nöjd
med tillvaron. Jag kan tillägga att konsumenterna
inte heller är helt till freds
med vad som skett. Löneutveckling och
prissättning intresserar oss allesammans,
men på olika sätt. Det är naturligt
att saker och ting framstår olika
om jag är producent eller om jag är
konsument och skall betala köttet som
jag köper i affären. Jag har sett hur
husmödrarna vänder på bitarna och
tittar på priset, och så tar de en som
är litet mindre än den som de tittade
på först. Det är ett uttryck för att priserna
ligger högt. Konsumenterna uppfattar
livsmedelspriserna som höga.

Jordbrukarna kan jämföra sig med
andra grupper i samhället. De kan med
all rätt säga, att de har ett hårt och
tungt arbete. De tycker att de borde
tjäna litet mer eller åtminstone lika
mycket som en medborgare vilken har
en betydligt bekvämare tillvaro. Dessa
synpunkter är berättigade. Jag förstår
hur var och en resonerar utifrån sin
situation och de möjligheter de har att
göra jämförelser.

För egen del har jag under de senaste
åren hävdat, att strukturrationaliseringen
inom svenskt jordbruk har gått
för sakta med de möjligheter som fak -

tiskt har förelegat. Jordbrukarna har ju
gjort bestående insatser för framtiden;
jag vill gärna framhålla, att uppbyggandet
av den ekonomiska föreningsrörelsen
har varit utomordentligt värdefull
liksom tillkomsten av nya förädlingsföretag
o. s. v. Men ibland kan man fråga
sig, om inte ändå satsningen på den
primära jordbruksproduktionen hade
kunnat vara mera långtgående än den
har varit under dessa år. Jag har gång
efter annan pekat på den förlustbringande
överskottsproduktion, som förekommer
inom jordbruket. Jag måste
dock med beklagande konstatera att jag
inte har vunnit så särskilt stor förståelse
för mina påpekanden. Det är ett problem,
som jag ändå tycker är ett stort
problem för det svenska jordbruket i
dag.

När vi nu skall diskutera jordbrukets
dagsläge och dess framtidsförutsättningar
är frågorna många. Jag tycker dock
det är fel att presentera problemen så,
som om jordbruket skulle befinna sig i
en kris. Det tror jag är att spetsa till
situationen alldeles för mycket.

Vi lever i ett samhälle, som kännetecknas
av stora förändringar på många
områden. Människorna upplever ofta
dessa förändringar såsom någonting
som rubbar tryggheten. Det hävdas att
en nödvändig förutsättning för att vårt
jordbruk skall kunna bli så effektivt
som möjligt är att jordbrukarna har en
tillräcklig trygghet eller, som det också
kan uttryckas, garantier för framtiden.

Jag vill gärna säga, att jordbrukarna
självfallet har behov av trygghet liksom
alla andra medborgare, men fråga
är om inte jordbruksproduktionen
ändå är ett område, som ger en större
trygghet än många andra områden. Jag
kan visserligen skjuta in att näringen
visst är utsatt för betydande risker till
följd av växlingar i väder och vind,
men jordbrukarna har dock i motsats
till de flesta arbetstagarna vad man kan
kalla för anställningstrygghet. De bestämmer
— om jag skall anknyta till

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken ni. ni.

trivselfaktorn — själva om de skall upphöra
med jordbruket. De kan i allmänhet
också när de slutar med jordbruket
räkna med att kunna sälja sin fastighet
för ett ganska skäligt pris.

Hur har förhållandena i detta avseende
varit för industriarbetarna och
för flera tusen textilarbetare i detta
land? De har inte själva kunnat bestämma
när de skulle byta levnadsbana, utan
de har bara plötsligt fått ett besked om
att nu är det slut med knoget, även om
de kanske har arbetat många tiotal år
i företaget. Och hur ställer det sig för
den lille diversehandlaren? Vi har under
de senaste åren sett hur ett stort
antal företag inom denna sektor har
blivit överflödiga. Det har ofta medfört
att affärslokalerna och inventarierna
liar blivit praktiskt taget ingenting värda.
Ofta är detaljhandeln utformad för
sin funktion, och det är svårt att sälja
lokalen som sommarstuga. Därför får
denne lanthandlare finna sig i att han
kanske egentligen är ställd på bar backe
när han inte längre kan fortsätta med
sin verksamhet.

Mot bakgrunden av vad jag här har
sagt kan jag inte finna annat än att
statsmakternas beslut om att vi även i
framtiden skall ha en mycket omfattande
jordbruksproduktion här i landet
och att de som är sysselsatta inom jordbruket
skall kunna nå en ekonomisk
standard, som är likvärdig med den
som bjudes i andra näringar, är en god
trygghetsgaranti för dem som vill satsa
på en rationell jordbruksproduktion.

Jag vill understryka att vi även framöver
måste räkna med att den tekniska
utvecklingen kommer att fortgå och att
det successivt kommer att behövas allt
färre människor för att upprätthålla en
given jordbruksproduktion. Den utvecklingen
är ju också bästa garantin för att
de som arbetar i jordbruket skall kunna
följa med i den allmänna standardutvecklingen,
som just har sin bästa
grund i en ökad produktivitet inom näringen.
Det är också genom en fortlöpande
rationalisering inom jordbruket

som vi får möjlighet att bekämpa den
fattigdom, som alltjämt råder på landsbygden
och som bl. a. har sin främsta
grund i att ett stort antal människor
fortfarande är knutna till jordbruksföretag,
vilka icke har möjligheter att
ge dem en tillfredsställande levnadsstandard.
Det är oundvikligt att problem
uppstår för enskilda människor,
när jordbrukaren inte önskar gå över
till rationell jordbruksproduktion eller
kanske inte har möjligheter att köpa
till jord o. s. v. Men jag vill understryka
att vi har beaktat det i propositionen
— dessa människor kommer att
få bistånd av samhället på samma sätt
som och i vissa avseenden kanske i
ännu högre grad än de som är sysselsatta
inom andra sektorer av näringslivet.

Jag har ansett mig böra ge denna mer
allmänna bakgrund till de förslag som
behandlas i dag. Jordbrukspropositionen
är mycket omfattande, och jag beklagar
att vi på grund av överläggningarna
med jordbrukets organisationer tyvärr
inte kunde presentera förslaget tidigare.
Jag är väl medveten om att utskottet
har arbetat i ett trängt läge,
och jag vill gärna uttala både min respekt
och min uppskattning av det goda
arbete som jordbruksutskottet utfört i
syfte att belysa problemen. Det har ju
också visat sig alt man på en del punkter
lyckats finna lösningar som kunnat
brygga över föreliggande motsättningar.

Att propositionen blivit så omfattande
som den i verkligheten är beror
även på att där har sammanförts de
mera långsiktiga förslagen rörande riktlinjerna
med förslag till konkreta åtgärder
för de närmaste åren, eller det närmaste
året.

I fråga om de allmänna riktlinjerna
för jordbrukspolitiken vill jag till en
början framhålla, att syftet är, att vi
genom dem skall få en ram för vårt
handlande. När det gäller mera detaljerade
beslut avser ju förslagen bara
kortare tidsperioder; vi får liksom hittills
räkna med att riksdagen varje, el -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ler i varje fall vartannat, år eller så tar
ställning till nya förslag.

Med denna uppläggning är det självklart
att riktlinjerna för jordbrukspolitiken
måste utformas mer allmänt. Det
kan inte vara meningsfyllt att vi försöker
lägga fram detaljerade planer för
ett långsiktigt handlande i dessa mycket
komplicerade frågor. Jag vågar hävda
att det knappast är realistiskt att
göra upp en plan som innebär, att produktionsanpassningen
skall ske på ett
preciserat sätt år från år, att självförsörjningsgraden
skall sjunka med en
eller annan procent per år, att så och
så många jordbruk skall läggas ner eller
att priserna på jordbruksprodukter
skall år efter år justeras enligt en bestämd
mall.

Det finns länder där man kan göra
upp sådana program och säga: Vi vill
upprätta så och så många maskinstationer
under ett kommande år — jag har
besökt sådana länder där man så att
säga kan bestämma hur näringen skall
utformas. Men det vill vi inte — ingen
av oss önskar att vi skall driva en jordbrukspolitik
på det sättet.

I propositionen har vi i stället valt
att göra en analys, i huvudsak på samma
sätt som jordbruksutredningen, av
de faktorer som har betydelse för målsättningen
när det gäller de jordbrukspolitiska
huvudfrågorna: produktionens
omfattning, rationalisering och prissättning.

Jag har sett av referaten att herr
Isacson sagt att jag varit alldeles för
ambitiös i min beskrivning av vad man
skall tillgodose i detta sammanhang.
Jag vill understryka, att en sådan utformning
av riktlinjerna också är en
naturlig följd av att statens uppgift,
som jag sade, inte skall vara att dirigera
utvecklingen inom jordbruket, utan att
begränsa och underlätta och främja anpassningsprocessen
inom näringen. Det
framgår ju också på flera ställen i propositionen,
att den önskvärda resursöverflyttningen
skall ske på frivillig
väg. Tvång är det inte tal om i något

sammanhang — den propaganda som
förts i sådant avseende och som haft
sin udd riktad mot regeringen har ju
varit grovt felaktig. Varken i jordbruksutredningen
eller i några andra
sammanhang har några som helst
tvångsåtgärder på detta område diskuterats.

I propositionen har jag, liksom tidigare
jordbruksutredningen, utförligt uppehållit
mig vid frågan om den svenska
jordbruksproduktionens lämpliga storlek.
Den frågan är betydelsefull ur
många synpunkter, och jag anser därför
att vi bör ha en riktlinje, ett uppställt
mål, som kan ligga till grund för
vårt fortsatta handlande på detta område.

I motionerna har åsikter av varierande
innehåll framförts. Folkpartiet har,
om jag nu rätt förstod den litet luftiga
motion som man åstadkommit, närmast
anslutit sig till regeringens bedömning
av den önskvärda produktionsvolymen.

Jag har vidare grunnat mycket på
vad centerpartiet menade med sin formulering,
där man knöt an till vad herr
Hansson i Skegrie redan sagt i jordbruksutredningen:
att vi skall ha en
produktion någonstans mellan 80 och
90 procent. Man sade att om volymen
tenderar att gå neråt 80 procent skulle
åtgärder vidtas. Jag har frågat mig: Om
vi ligger t. ex. vid 90 procent och volymen
gick ner till 89 procent skulle man
då rycka ut med kraftfulla åtgärder för
att återställa volymen till 90 procent?
Det kan vi naturligtvis inte vara med
om. Men om centern inte menar någonting
annat än att volymen inte får gå
ner mer än till 80 procent — ja, då förefaller
det mig som om centern låg
ganska nära vad som är föreslaget i propositionen.

Skillnaden kan ju inte bli så stor, och
jag är därför förvånad när jag nu ser
att de borgerliga ledamöterna i jordbruksutskottet
har kunnat ena sig på
högerns linje på denna punkt. Jag vill
inte säga att det är till förargelse för
mig, men det måste väl ändå ha kostat

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

på för exempelvis folkpartiets representanter,
som liar sagt att det inte är
någon skillnad mellan dem och regeringen.
Yisst skall det ske en resursöverflyttning
till andra sektorer i näringen
sade man. Man skrev i mittenprogrammet,
att det är önskvärt med en viss
import av jordbruksprodukter, därför
att det betyder att konsumenterna kan
få lägre priser, låt vara att det inte blir
så stor sänkning.

Folkpartiet, herr Nils Hansson, har
fått kapitulera fullständigt inför centerns
och högerns ståndpunkt i denna
fråga. Det är här ingenting kvar av vad
folkpartiet menade. Såvitt jag kan förstå
har man helt enkelt övergivit konsumentintressena
vid bedömningen av
jordbruksproduktionens omfattning.

Jag hörde herr Svanström och andra
före honom tala om produktionsvolymen.
Nog tycker jag det är en smula
lättvindigt att bagatellisera de förluster
vi gör. Man säger att det jämnar ut sig.
Vi köper en del utifrån och lägger på
införselavgifter. Där samlar vi upp
pengar. Vi har alltså pengar som vi
kan betala en export med.

Men vem är det som får lov att klara
detta nöje? Jo, det är konsumenterna.
Man kan överväga om dessa införselavgifter
skall användas till att hålla priserna
nere.

Herr Kristiansson har frågat, om jag
över huvud taget kunde försvara mitt
resonemang om lågprislinjen. I år har
vi faktiskt tagit ett litet steg ifrån högprislinjen,
därför att en del av de fonderade
införselavgifterna användes för
att hålla nere kostnaderna för konsumenterna.
Det är således en möjlighet,
om man vill utnyttja ett högt gränsskydd,
att använda dessa pengar för att
ge konsumenterna ett visst utbyte. Men
överproduktionen är och liar under
långa tider varit en svår belastning för
vårt jordbruk. Under hela sexårsavtalets
giltighetstid har vi haft stigande
förluster varje år. Regleringsåret 1959/
60 kostade det 134 miljoner att lyfta ut
överskotten. Siffran sjönk något nästa

år, men 1961/62 var siffran 179 miljoner.
Beloppet har sedan ökat till 235
miljoner, har därefter varit 200, 235
igen och är nu 329 miljoner kronor.

Anledningen till att kostnaderna ökar
är att vi har höjt gränsskyddet. När
gränsskyddet var 30 procent — vilket
ungefär var fallet 1959 — var det inte
så dyrt att lyfta ut en överskottsproduktion,
ty differensen var bara 30
procent. Men om vi nu har ett gränsskydd
av 60—70 procent på varorna,
då måste vi engagera dubbelt så mycket
pengar när vi skall lyfta ut ett överskott.
Allteftersom vi har fullföljt målsättningen
att ge jordbrukarna följsamhet
med andra grupper, d. v. s. en bättre
standard och högre priser, har det
också blivit alltmera kostsamt att lyfta
ut överskottet.

Jag har haft anledning att peka på
detta förut. Jag tog som exempel en
gård i Sörmland och gick igenom produktionen
på den gården. Det var ingen
särskilt stor gård, den var på 30 hektar.
Där fanns mjölkproduktion och någon
fläskproduktion. Det kostade ägaren
över 2 000 kronor om man lade ihop
vad han betalade i slaktavgifter och
andra avgifter för att man skulle subventionera
exporten.

Därför är jag verkligen förvånad
över att man har bortsett från dessa
frågor. Jag tycker att företrädare för
jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
— i synnerhet inom mejerisektorn
— borde vara betänksamma inför den
situation där man står. Man har överskott,
som det är svårt att bli av med
och som man måste avsätta till mycket
låga priser.

En annan fråga, som har tagits upp
i jordbruksutskottets utlåtande och där
de borgerliga ledamöterna har argumenterat,
gäller livsmedelbristen ute i
världen. I propositionen har jag utförligt
motiverat mitt ställningstagande i
denna fråga. Jag har bl. a. grundat det
på vad den för u-hjälpen ansvariga
myndigheten, SIDA, har anfört i sitt
remissyttrande. Det kan kanske intres -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
sera kammarens ledamöter att liöra, att
vi inte är ensamma om att hävda att
industriländerna kan hjälpa u-länderna
bättre på annat sätt än genom livsmedelsproduktion.
Jag har fått ett referat
av en artikel, skriven av statssekreteraren
i det västtyska jordbruksministeriet.
Han vänder sig mot en från jordbrukarhåll
framförd tanke att den tyska utvecklingshjälpen
skulle få form av livsmedclssändningar
och ökad livsmedelsproduktion.
Enligt artikeln hävdas att
svälten i världen inte skall tas som en
förevändning för en utvidgning av den
tyska jordbruksproduktionen eller för
högre producentpriser. Det hävdas vidare
att utvecklingshjälpen i form av
livsmedelssändningar bättre kan tillgodoses
av vissa för billig jordbruksproduktion
mera lämpade länder än Tyskland
och andra EEC-länder. Vi kan därför
säga att den svenska regeringen är
i gott sällskap, när vi gör bedömningar
av detta slag, ty det är nog rätt naturligt
att industriländer som Västtyskland
och Sverige måste komma till detta resultat.
Reservanterna använder också
det argumentet som sin ståndpunkt.

Jag tror att bl. a. herr Isacson här
har framhållit, att USA skulle ha lagt
om sin jordbrukspolitik och nu satsar
på en utvidgad produktion. Han ville
göra gällande att vi här i Sverige inte
skulle ha följt med i ett förnuftigt tänkande,
att vi skulle dröja kvar i ståndpunkter
som redan anses vara förlegade
i Amerika.

Det äger sin riktighet att USA har
tagit i anspråk eu del av sin jordbank,
men fortfarande finns det dock i denna
jordbank ungefär 18 miljoner hektar
åkermark. Det är en areal som är sex
gånger så stor som hela vår åkerareal.
Jag kan nämna att den amerikanske
jordbruksministern Freeman så sent
som i februari i år i ett anförande
framhöll, att frågan om att eliminera
överskotten fortfarande utgjorde ett betydande
inslag i jordbrukspolitiken.
Och blott för någon månad sedan sade
han, att de som önskade en större ut -

vidgning av fodersädsodlingen verkligen
inte var särskilt intresserade av
lantbrukarnas inkomster.

Jag vill också med några ord beröra
vad reservanterna har kallat »min nya
handelspolitiska motivering». Jag tror
att herr Kristiansson särskilt har ondgjort
sig över mitt resonemang. Det bör
framhållas att detta inte är någon uppfinning
från min sida. Det förhåller sig
faktiskt så, att vi i handelsförhandlingar
så gott som regelmässigt möter kravet
på att vi skall underlätta export till
Sverige av den ena eller andra jordbruksprodukten
för att på det sättet
kunna få lättnader när det gäller vår export
av andra varor. Jag skall inte nämna
några länder, men flera av öststaterna
har regelmässigt vid förhandlingarna
bett att få placera köttkonserver,
skinka o. s. v. i Sverige. Det har gjorts
framstötar vid de nu aktuella förhandlingarna
i Kennedyronden, där man så
långt bort som från Australien har anmält
sitt intresse av att upprätta ett avtal
med Sverige om avsättning av kött.
Ledamöterna i denna kammare känner
också till att vi på nära håll har ett
grannland, som brukar framhålla sin
kapacitet när det gäller att leverera
jordbruksprodukter till oss.

Det vore därför underligt om man
inte skulle kunna ge ett erkännande åt
den tanke som här har utvecklats. Jag
tror inte att vi skall fastna vid frågan
när vi skall komma in i EEC; det kan
inte vara tillrådligt att helt inrikta vår
jordbrukspolitik på att vi i en nära
framtid är anslutna till en större marknad.
För övrigt delar jag den uppfattning,
som bl. a. LO har givit uttryck
åt och som utskottet har återgett i sitt
utlåtande, nämligen att övervägande
skäl talar för att det inte är till någon
fördel för oss att försöka föra med oss
en stor överskottsproduktion på jordbrukets
område in i en större marknad.
Jag tvivlar på att det skulle vara fördelaktigt,
om Sverige kommer med i en
större marknad, att vi skulle satsa det
väsentliga av våra resurser på att i

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

större omfattning svara för livsmedelsförsörjning
inom denna marknad.

Det finns flera teorier om hur en
stormarknad på lång sikt skall utvecklas.
Jag har hört en originell tanke
framföras, som går ut på att det i Centraleuropa
skulle ske en betydande industrialisering.
Man pekar på att jordpriserna
där stiger så kraftigt, att det
snart inte blir möjligt att kunna producera
spannmål och andra produkter. I
ett sådant läge skulle det vara fördelaktigt
för de mera perifert belägna länderna
— Sverige, Finland o. s. v. — att
tänka sig att producera och skicka varor
till detta starkt industrialiserade
Centraleuropa.

Jag vet inte i vilken grad den teorin
omfattas, men jag reagerar starkt mot
den, därför att vi måste se vår utveckling
från den utgångspunkten att vi
skall ha en blandad ekonomi med inslag
av industri, jordbruk, kommersiell
verksamhet o. s. v. Därest vi är måna
om våra möjligheter att även framöver
kunna höja levnadsstandarden, måste
vi se till att satsa på den industrisektor
som ger oss de bästa förutsättningarna
att höja vår levnadsstandard.

När det gäller målsättningen för rationaliseringspolitiken
synes jordbruksutskottets
borgerliga ledamöter ha svårt
att acceptera utbyggnaden av andra typer
av jordbruksföretag än familjejordbruk.
Jag vill understryka att vi från
socialdemokratiskt håll på inget sätt är
negativt inställda mot familjejordbruk.
Jag har i propositionen uttalat, att familjejordbruket
under överskådlig tid
troiigen kommer att dominera inom det
svenska jordbruket. Jag vill dessutom
beteckna det såsom närmast självfallet
att uppbyggandet av stora familjejordbruk
kommer att dominera rationaliseringsarbetet.

Däremot måste jag kraftigt reagera
mot att man, såsom de borgerliga ledamöterna
gör, skulle sätta andra typer
av rationella produktionsenheter på
undantag när det gäller stöd till rationalisering.
Jag kan inte underlåta att

fråga mig om inte förespråkarna för
familjejordbruket härvidlag går ett stegför
långt. Om familjejordbruket, såsom
man hävdar, är överlägset — skall det
då inte ha möjlighet att kunna konkurrera?
Det borde vara en naturlig följd.

RLF-ordföranden Sigge Oscarsson
varnade vid ett tidigare tillfälle mot att
man skulle påyrka stödåtgärder för familjejordbruket.
Han framhöll att sådant
lätt kunde leda till misstanken,
att man inte riktigt tror på vad man
talar om i detta avseende. Därför tror
jag inte heller att vi behöver göra sådana
uttalanden i detta sammanhang.

Det finns inte anledning att ifrågasätta
familjeföretagets möjligheter att
konkurrera. Det kan inte heller, i varje
fall inte ur konsumentsynpunkt, vara
fördelaktigt att man gjorde ett uttalande
om att det inte är hänsynen till det
rationella, utan i stället företagstyp,
ägandeförhållanden o. s. v. som skall
vara avgörande för om stödet skall utgå.

Beträffande prispolitiken har utskottets
borgerliga hälft stannat för att förorda
en oförändrad realprisnivå för
jordbrukspriserna, men också menat
att vi skulle upprätta ett slags långtidsplan
för prisutvecklingen. Ja, man skulle
kanske inte fästa för stort avseende
vid de skiljaktigheter som föreligger.
Jag tror att det finns större anledning
att betona att vi egentligen är överens
i det väsentliga på denna punkt. Yi är
alla beredda att frångå det system som
vi tillämpade från 1959 och sex år
framåt.

Sexårsavtalet hade en mängd automatiskt
verkande regler: 3-procentregeln,
inkomstregeln som innebar följsamhet
till industriarbetarlönerna med
korrigeringar och förändringar av priserna
som följd, ibland månad från
månad.

Vi är alla överens om att kasta detta
system på sophögen. Yi vill söka oss
fram till ett mera modernt prissättningssystem.
Jag har i propositionen
betonat, att det är nödvändigt att man
nu förhandlar om priserna på de olika

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
varorna från de förutsättningar som föreligger.
Därvid får naturligtvis — det
är uppenbart — jordbrukarna redovisa
sitt material, som skall visa att det är
nödvändigt för dem att få vissa priser
för att kunna klara sig.

Jag föreställer mig att statens representanter
kan ha anledning att framhålla
att vi måste hålla igen på detta
område. Det finns kanske sektorer beträffande
vilka vi kan visa att rationaliseringen
givit ett tillräckligt underlag
för en höjd levnadsstandard utan
att man ändrar priserna.

Vi har således i och för sig blivit
ense om detta, som jag anser vara väsentligt.
Men jag vill snarast beteckna
det som orealistiskt att tro, att man
skulle kunna göra upp sådana långtidsplaner
som har föreslagits.

Jag undrar om herr Isacson, som kritiserar
mig för att jag i målsättningen
hade lagt in för många faktorer, som
skulle beaktas, har tänkt på detta. Han
har ju anslutit sig till det uttalade önskemålet
att vi borde ställa upp flera
kriterier som skulle tillgodoses i detta
sammanhang.

Herr talman! Jag har tagit tillräckligt
lång tid i anspråk i denna fråga nu.
Det finns naturligtvis många detaljer
som jag skulle kunna knyta an till, men
det är fler talare som har anmält sig,
och jag förmodar att de kommer tillbaka
till dessa frågor.

Låt mig till sist konstatera att det,
även om det finns skiljaktigheter — på
vissa punkter kanske ganska markerade
olikheter i uppfattningen — är glädjande
att den nya jordbrukspolitiken i väsentliga
avseenden kunnat godtas av
ett enhälligt utskott, såsom nu verkligen
har skett. Det hör kunna ge oss ett
mycket gott underlag för en konstruktiv
jordbrukspolitik i dag och i framtiden.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Under tiden för ett kort
genmäle är det inte möjligt att bemöta

mycket av allt det som jordbruksministern
har sagt i sitt långa anförande.

Jag vill nu bara inledningsvis säga
att jag i många avseenden inte har något
att invända mot jordbruksministerns
i många stycken mycket sympatiska
anförande. Jag vill också understryka
vad jordbruksministern uttalade,
nämligen att det är glädjande att ett
enigt utskott så att säga har kunnat
möta upp kring en rad av de väsentliga
problemen. Det finns dock kvar en hel
del saker, som vi inte har kommit överens
om och i fråga om vilka det finns
principiella skiljaktigheter.

Ett av dessa spörsmål är resonemanget
om familjejordbruket. Var står
det, att vi skulle vilja sätta de andra
företagen på undantag? Men det finns
någonting här, som är värt att observera.
Jordbruksministern har höjt bidragen
till maximalt 100 000 kronor i
sitt förslag. Det har sedan skrivits ned
till 50 000. Möjligheterna är begränsade
både beträffande bidrag och i fråga om
kreditramar. Vad vi är rädda för är att
man genom att skjuta in sig på de stora
och rationella åtgärderna, de som lyser
utåt och genom vilka man på en
enda gång kan bygga upp ett stort rationellt
företag, kommer att försämra
möjligheterna till en successiv uppbyggnad.
Mot bakgrund av jordbrukets
struktur är det dock ett tålmodigt arbete
och ett successivt uppbyggande,
som måste vara det väsentliga i hela
denna rationaliseringspolitik.

Jag vill också säga, att jordbruksministern
i ett avseende har kritiserat alldeles
i onödan, nämligen då han sagt
att strukturrationaliseringen och rationaliseringen
över huvud taget går för
långsamt. Är det verkligen så? De siffror
som redovisats är ju i många avseenden
redan föråldrade. Vi kan konstatera
att strukturrationaliseringen under
de senaste åren gått betydligt snabbare
än vad de officiella siffror som jordbruksutredningen
använt visar.

Jag skulle också vilja påpeka att den
nya jordförvärvslag, som vi på jord -

Tisdagen den 30 maj 1067 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

bruksministerns initiativ fick för ett
par år sedan och som bl. a. hade till
syfte att göra det möjligt för andra än
jordbrukare, t. ex. juridiska personer,
att starta jordbruksföretag, i detta avseende
ännu inte fyllt någon som helst
uppgift. Det är praktiskt taget ingen,
som har lockats att på grundval av den
nya jordförvärvslagen skapa sådana rationella
företag, som avsågs med lagen
vad avser möjlighet till integrerad råvaruproduktion.

Det är mycket intressant som ett bevis
för att jordbruket inte är så lönsamt,
inte ens om man har stora pengar
att sätta in i det, att man lockas att
göra betydande investeringar i det.

Jag ber att få återkomma till en rad
andra punkter senare.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall först stanna
vid produktionsvolymen, som jordbruksministern
ånyo tagit upp till debatt.
Han ville göra gällande, att vi
på något sätt för närvarande skulle
digna under överskott och att det enda
radikala för att lösa detta problem är
att mycket snabbt skära ned jordbruksproduktionen.
Det är i stort sett
samma argument som han fört fram tidigare,
ävenså samma siffror.

Jag har tidigare i debatten sagt, och
jag vill understryka det än en gång, att
vi har en nedåtgående trend i produktionsutvecklingen,
som är så pass
starkt markerad att den tål rätt väsentliga
rationaliseringsinsatser utan att
man behöver riskera att få något överskottsproblem.

När jordbruksministern vill göra
gällande att vi har så och så stora förluster,
bör han och även kammaren
komma ihåg, att detta inte beror på ett
totalt överskott, utan på en felbalans i
jordbruksproduktionen. Denna felbalans
är, såvitt jag kan förstå, förorsakad
av att vi har bättre förutsättningar
när det gäller viss produktion än
för annan och bör således vara sam -

hällsekonomiskt motiverad. Detta är
emellertid ingen totalförlust, utan här
kommer i stort sett motsvarande summor
in vid motsvarande import. Då
säger jordbruksministern: Men här får
ju ändå konsumenterna betala stora
summor.

Det resonemang jordbruksministern
här för är ju helt orimligt. Vi kommer
alldeles säkert att ha en utbytesexport
var vi än ligger med självförsörjningsgraden
och kommer således att ha
bruttoexportförluster. De förluster vi
haft hittills och som för senaste året
angavs till något över 300 miljoner kronor
måste ställas mot inkomster i form
av införselavgifter vi samtidigt haft. I
detta ligger också kostnaden för den
mycket stora utslaktningen av nötkreatur,
som för närvarande sker och som
väl ändå är en övergångsföreteelse.

När jordbruksministern förfasar sig
över den stora produktionen och anmäler
sin strävan att snarast komma
ner till en väsentligt lägre nivå, rimmar
detta inte alls med hans ambitioner
att ge stöd åt nya företagstyper.
Missförstå mig inte, herr Holmqvist,
jag har ingenting emot de nya företagstyperna!
Men jag ifrågasätter om
det under dessa premisser är riktigt
att sätta in statligt stöd för att bygga
ut produktionen. Detta stöd skulle komma
att sättas in på framför allt de områden,
där vi för närvarande har en
mycket stor produktion.

Jag vill i detta sammanhang ställa
en fråga till herr Holmqvist. Om vi har
en för stor jordbruksproduktion och vi
har alternativen fodersäd eller fläsk —
är det då inte riktigare att låta bli att
göra investeringar och i stället exportera
fodersäden än att göra investeringarna
och bygga ut en produktionsapparat,
som vi egentligen inte behöver,
och sedan exportera fläsket? Jag
föreställer mig att förlusterna i det ena
eller andra fallet vad gäller exportbidrag
är ungefär desamma.

Herr talman, jag ber att få återkomma
senare i debatten.

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Egentligen kanske det
inte finns så stor anledning för mig att
ta till orda, men ett uttalande av jordbruksministern
beträffande diskussionen
i jordbruksfrågan bör inte få stå
oemotsagt.

Jordbruksministern pekar på den
agitation som förts mot den socialdemokratiska
jordbrukspolitiken under
det gångna året och framhåller att man
från oppositionens sida har målat ut
farorna för tvång, prispress o. d. Jordbruksministern
försäkrar sedan, att det
aldrig har varit fråga om någonting
annat än frivilliga åtgärder från jordbrukets
sida. Det har inte varit tal om
något tvång, varken i jordbruksutredningens
förslag eller i propositionen.

Till detta ber jag att till protokollet
få läsa upp vad som står i sammanfattningen
av jordbruksutredningens förslag
beträffande den framtida jordbrukspolitiken.
På sidan 248 i betänkandet
står: »För att förverkliga den
jordbrukspolitiska målsättningen kan
användas dels rationaliserings- och rörelsestimulerande
medel, dels prispolitiska
åtgärder. Eftersom vi nu ej med
säkerhet kan bedöma hur dessa medel
kommer att verka, bör under en övergångsperiod
av minst tre år, räknat
från 1 september 1967, följande åtgärder
vidtas.»

Här finns det treåriga programmet
angivet, och i en följande punkt står
det: »Efter övergångsperiodens slut

bör utgångspunkten vara att man, förutom
de rationaliserings- och rörelsestimulerande
åtgärderna, skall kunna
använda prispolitiska medel i ökad
omfattning, om så bedöms vara erforderligt.
Om rationaliserings- och omställningsinsatserna
har haft effektiv
verkan men målsättningen ändock ej
kan väntas bli förverkligad under den
tidrymd vi räknar med (fram till slutet
av 1970-talet), bör ökade dylika insatser
övervägas. Om däremot rationaliserings-
och omställningsverksamheten
inte har fått önskad effekt ur

samhällsekonomisk synpunkt (resursutflyttning
och produktionsutveckling),
måste en ytterligare sänkning av realpriserna
på jordbruksprodukter kunna
komma i fråga.»

Det är detta uttalande som har betecknats
som hot om prispress från
jordbrukets sida.

Nu har jordbruksministern dess bättre
inte fullföljt utredningens resonemang
i sin proposition, utan där har
uttalandena i mycket hög grad modifierats.
Och jordbruksutskottet har ytterligare
mjukat upp talet om prispåverkan
när det gäller utformningen av
den framtida jordbrukspolitiken.

Man kan dock inte komma ifrån att
det under det gångna årets debatt har
varit tal om tvång och prispress. Den
saken går inte att bortförklara, och de
farhågor som har yppat sig från jordbrukets
sida har inte varit utan fog.
Det är emellertid tacknämligt att jordbruksministern
inte fullföljt intentionerna
från jordbruksutredningen utan
utformade förslagen på ett betydligt
mera rimligt sätt. Det är ännu mera
tacknämligt att jordbruksutskottet enhälligt
har strukit under dessa riktlinjer
för den framtida jordbrukspolitiken.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det var egentligen två
saker som jordbruksministern sade,
vilka gav mig anledning till kommentarer.

Jordbruksministern anser, att jordbruket
har satsat för litet på det enskilda
företaget och för mycket på det
samägda företaget. Detta är ett ganska
intressant uttalande från vårt lands
jordbruksminister.

Jag vill erinra om att inte minst inom
EEC-området försöker man just nu
på allt sätt få jordbrukarna att samverka
i ungefär den form som jordbrukarna
i Sverige gör. Man är nämligen helt
på det klara med att det splittrade sy -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

stern man i Centraleuropa har för uppsamling
och förädling av produkterna
inte är bra som det är. Det är samma
förhållande i Amerika.

Men i Sverige, där vi har den kanske
mest utvecklade samägda föreningsrörelsen
i världen, hyser landets jordbruksminister
den meningen att vi har
satsat fel. Jag kan inte förstå vad anledningen
kan vara till detta uttalande.
Det kan ju inte vara så stor skillnad på
förhållandena i våra olika länder.

Den andra frågan gällde jordbruksministerns
yttrande, att industriländerna
troligen även i framtiden kommer
att köpa sitt livsmedelsbehov i
ökad omfattning. Jag har i ett tidigare
anförande försökt belysa hur jag ser
på denna fråga; det är inte möjligt att
gå in på det ytterligare nu. Jag vill bara
erinra om vad professor Carsten
Welinder har sagt, jag tycker det är ett
koncentrat av hur jag ser på denna
fråga. Han säger, att visst har rika länder
möjlighet och råd att köpa undan
maten för de fattiga, men »vi har inte
moralisk rätt att göra det, om vi kan
producera själva». Jag tycker det stämmer
med hur kanske de flesta människorna
i detta land ser på denna
fråga just nu.

När vi nu säger detta från den borgerliga
partens sida kan det inte uppfattas
som att vi skulle plädera för att
vi i Sverige skulle producera livsmedel
för att ge u-länderna mat. Frågan
gäller närmast i vilken omfattning vi
skall slippa köpa undan maten för de
fattiga folken.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag får erkänna, att
jag tyckte bäst om avslutningen i statsrådets
anförande, där han betonade att
vi var eniga i de viktigaste sakerna.
Det är samma konstaterande som vi
kunnat göra i jordbruksutskottet vid
behandlingen av propositionen. I överensstämmelse
med detta tycker jag nog

att statsrådet tar i litet skarpt när han
kritiserar oppositionens inställning i
olika detaljpunkter.

Inom folkpartiet fick vi en älskvärd
släng av sleven när statsrådet kom in
på omfattningen av jordbruksproduktionen.
Fattade jag honom rätt skulle
vi ha kapitulerat för höger och center.
Jag beklagar att statsrådet inte hörde
mitt tidigare anförande. Det gick ut på
att bevisa, att med det överförande av
arbetskraft vi under längre tid haft från
jordbruket till andra näringar, med
hänsyn till nedläggningen av jordbruk
och i samband därmed minskning av
kobestånd, mjölkproduktion o. s. v.,
och dessutom med hänsyn till befolkningsökningen,
riskerar vi närmast att
komma alltför långt ned i produktionen
genom de krafter som redan verkar.

Yi hade efter senaste världskriget en
mycket kraftig produktionsökning under
1940-talet. Under 1950-talet har produktionen
ungefär stått stilla och under
de senaste åren har produktionen något
minskat. Även om vi i dag ligger
något över 90 procent, behöver vi bara
räkna med att den produktion vi har
bibehålls samtidigt som vi får en fortsatt
folkökning av 0,8 procent per år,
d. v. s. fram till 1980 ungefär 12 procent,
för att vi skall komma ned till de
80 procent som vi av beredskapsskäl
bör ha kvar.

Det är detta vi har sagt i motionen,
som av statsrådet betecknades som
»tämligen luftig». Jag har inte skrivit
den, så andra kanske får ta åt sig kritiken.

Men vår inställning är inte påverkad
av någon annan, utan bygger på det faktiska
läget i dag. Vi har skäl för att uttala
vissa farhågor för att med den
trend, som utvecklingen har på grund
av redan verkande krafter, vi kan komma
ned i ett läge där vi rent av kan bli
tvingade att ta till positiva åtgärder för
att upprätthålla en nöjaktig produktion.

Detta ansluter väl till vad vår representant
i 1960 års jordbruksutredning
har sagt. Det gäller alltså herr Walde -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

mar Svenssons särskilda yttrande. Jag
tycker att detta yttrande är något av
det klokaste som har skrivits i hela
jordbruksutredningen, och yttrandet är
framfört med en klarhet och pregnans
som är herr Waldemar Svenssons egen.
Jag tror till och med att jordbruksministern
har läst det med en viss uppmärksamhet,
ty såvitt jag kan finna har
även jordbruksministern tagit intryck
av de synpunkter som där kommer
fram. Vill alltså statsrådet bedöma vår
ställning i dag, hänvisar jag till herr
Waldemar Svenssons särskilda yttrande.
De överensstämmer i allt väsentligt. Om
statsrådet får tid kan statsrådet kanske
läsa även vad jag har sagt tidigare i
dag.

Jag vill ta upp ytterligare ett par
småsaker och då först produktionen i
s. k. fabriker. Näringsfrihet råder i
detta land. Även om vi är fullt övertygade
om att familjejordbruken kommer
att bli den dominerande brukningsformen,
är det alldeles givet att vi bör söka
oss fram på nya vägar. Om de s. k.
fabrikerna visar sig vara bärkraftiga,
rationella och riktiga skall de givetvis
ha sin framtid liksom andra brukni
ngsformer.

Till slut vill jag erinra statsrådet
om frågan om en långtidsplan för prispolitiken.
I detta fall har vi endast
presterat en blank reservation, men jag
vill betona att vi delar den uppfattningen
att det i dagens läge inte är realistiskt
eller praktiskt möjligt att göra upp
en långtidsplan för prispolitiken.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jordbruksministern insinuerade
nästan att jag framträdde
som något slags huvudman för en viss
lantbruksskola. Ja, det gör jag förvisso,
eftersom jag är ordförande i styrelsen
där och ledamot av det landsting som
är skolans huvudman. Emellertid vill
jag understryka att de siffror som jag
här berörde är helt oberoende av an -

slag från staten, eftersom skoljordbruket
är skilt från skolan. Skoljordbruket
skall enligt huvudmannens intentioner
vara självförsörjande. Det enda som
landstinget har bidragit med är 100 000
kronor till den sista rationaliseringsåtgärden
samt inköpet av gården på sin
tid.

Jordbruksministern talade om en balans
mellan konsumentintresse och jordbrukarintresse.
Det är självfallet en
mycket angelägen balansgång, men jag
vill understryka att just storleken och
omfattningen av det inhemska jordbruket
givetvis har mycket stor betydelse
ur konsumentens synvinkel. Den gång
vi blir beroende av en livsmedelsimport
kommer konsumenterna säkert att
varsebli vad det innebär att bli beroende
i prisavseende. Jag tror att det
ligger i konsumenternas intresse att
uppehålla en så stor jordbruksproduktion
som möjligt.

Beträffande småbrukarna vill jag
framhålla att det väl ändå är en missuppfattning
när man påstår att dessa
går omkring och dräller och inte utnyttjar
sin arbetskraft helt och därför
åstadkommer de stora överskotten och
de höga priserna på livsmedel. Såvitt
jag förstår är det så enligt avtalet att de
som har en mindre areal än normjordbruket
inte på något sätt påverkar prisbildningen,
utan denna beror av dem
som har en större areal och det är ju
därpå som lönsamheten beror.

Herr talman! Jag skall i detta sammanhang
också be att, i anslutning till
mitt första anförande, under punkten
2 f få yrka bifall till motionen I: 837,
såvitt den behandlas under den ifrågavarande
punkten.

Hem statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Isacson berörde
verkningarna av revisionen av jordförvärvslagstiftningen.
Han tyckte att det
inte hade kommit ut så mycket gott av
den ännu. Nå, det tar naturligtvis sin
tid och kan inte komma första året.

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Om lierr Isacson talade om industriföretag
som integrerat på jordbrukssektorn,
kan jag hålla med honom om
att det inte har skett i så stor utsträckning.
Det har, tror jag, givits två eller
tre förvärvstillstånd till företag inom
livsmedelssektorn som avser att trygga
sin råvarutillförsel. Om herr Isacson
däremot talade om möjligheterna för en
jordbrukare, som redan förut har ganska
stor areal, att få köpa till av
grannen o. s. v., tror jag att jag kan erinra
mig ett antal sådana fall som förts
upp till departementet, och jag föreställer
mig att sådana tillstånd måste ha
beviljats i rätt stor utsträckning ute i
lantbruksnämnderna. Vi får kanske anledning
att återkomma till detta. Jag
noterar med glädje att herr Isacson
också är intresserad av utvecklingen på
det här området.

För att sedan ta upp vad herr Kristiansson
sagt om överskottssituationen
skulle jag kunna anknyta till mjölkproduktionen
och slakten. Åtminstone i
medkammaren har i dag talats om uppenbara
risker för att vi snart skulle
stå med köttbrist. Frågan om utslaktningen
och mjölkproduktionen är svårbedömd.
Vid prisförhandlingarna, som
jag föreställer mig att herr Kristiansson
har följt, framhöll statens representanter
att man fick vara försiktig
med att höja avräkningspriset, ty det
skulle kunna leda till att jordbrukarna
höll kvar sina produktionsresurser och
alt vi skulle dras med ett mjölköverskott.

Åtminstone något oroande är det att
vi under mars och april har haft den
lägsta utslaktningen under de tre senaste
åren. Både 1965 och 1966 var slakten
under mars och april större än vad den
blev under samma tid i år. Nedgången
är rätt betydande. 1966 slaktades under
dessa två månader elva tusen djur. I år
bär antalet gått ned till fem tusen åtta
hundra. Varpå kan detta bero? Under
april kan det ha blivit bekant för jordbrukarna
att slaktavgiften kommer att
sänkas, vilket kan ha hållit igen, men

detta var i varje fall inte känt under
mars månad, såvitt jag kan förstå.
Även om jordbruksorganisationerna har
bra kommunikationer ut till medlemmarna,
tror jag inte att det kan ha inverkat
på marssiffrorna.

Det är klart att vi inte kommer att
få problem med köttet, om det här fortsätter.
Då löser det aktuella överskottsprobleinet
sig självt, men vi får tillbaka
problemet på mejerisektorn, och
det kommer att vara lika besvärande
för oss. När jag i fjol i den här kammaren
resonerade om prissättningen på
mjölk och smör, var jag så försiktig att
jag sade att man borde kunna finna
en lösning som möjliggjorde att inte
producentens pris skulle sänkas. Ett
par herrar som har deltagit i debatten
i dag ställde sig väldigt förvånade till
det påståendet. De ansåg det vara orimligt
att försöka inbilla jordbrukarna att
man skulle kunna hålla ett oförändrat
avräkningspris, om man höjde smörpriset
och sänkte mjölkpriset. Jag skall
inte citera så mycket, men herr Isacson
sade då: Herr statsrådet kommer
med antaganden, men jag kan inte för
mitt liv få ekvationen att gå ihop. Det
var att ta till ordentligt. Han sade vidare:
»Statsrådet har verkligen inte
övertygat mig eller någon annan i kammaren
om att det kan komma att bli
samma avräkningspris.» Ja, skall man
fästa avseende just vid avräkningspriset
så hade ju herr Isacson rätt, eftersom
vi faktiskt kunnat höja avräkningspriset;
men det var ju inte något sådant
herr Isacson tänkte på.

Jag tycker för min del att vi har överskottsproblemen
kvar som en angelägen
fråga som vi måste lösa. Förmodligen
kommer vi att få dras med dem också
under de närmaste åren; och vi bör ha
dem under observans.

Herr Kristiansson frågade om jag ansåg
att vi skall sälja fodersäden eller
tänka oss att producera fläsk med den.
Det är sannolikt fördelaktigare att sälja
fodersäden än att satsa på en fläskproduktion
som kan bli för stor. Det är

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

svårt att förvara och avsätta fläsket,
som absolut heller inte passar för uhjälpen;
man har inte möjligheter att
ta emot fläsket. Jag är alltså avgjort för
att vi i herr Kristianssons exempel
skall försöka bli av med vegetabilierna.

Till herr Eskilsson vill jag säga att
jag kanske inte i första rummet tänkte
på honom när jag talade om den propaganda
som har bedrivits. Men det är
rätt betecknande, tycker jag, att någon
talare i dag har nämnt beloppet 1 500
kronor — denna siffra har ju förföljt
oss hela året. Trots att statsministern
redan före valet klart sade ifrån att
den uppgiften, som förekommit i ett
flygblad eller en tidning här i Stockholm,
var felaktig och att han tog avstånd
från den, fortsätter man alltjämt
att tala om detta. Det var ju ändå ett
olycksfall som vi alla kan råka ut för
— inget parti har möjlighet att svära
sig fritt på den punkten; en felaktig
uppgift kan råka komma in i ett meddelande
eller en trycksak. Jag tyckte
att statsministern handlade så korrekt
som man rimligen kan göra, när han
var angelägen att inför hela svenska folket
förklara att detta var ett misstag.
Men saken hänger kvar i diskussionen.
Jag tycker för min del att man kunde
vara så generös att man strök ett streck
över sådant. Har man inte annat att
komma med så tyder det nästan på att
argumenten tryter och att man inte har
något annat att gripa till i debatten.

Med mitt sätt att använda ord uppfattar
jag det inte, herr Eskilsson, som
någon tvångsåtgärd då man ändrar priserna.
Det tvingas vi göra redan nu, och
vi blir tvingade att göra det i framtiden.
När vi har en överskottsproduktion
får vi nog acceptera att gränsskyddet
sätts litet grand lägre. Har vi brist
på en vara och relationen till världsmarknadspriset
ter sig hygglig, kommer
vi förmodligen att hellre vilja höja priset
på den varan. Det är prispolitiska
åtgärder då vi ändrar gränsskyddet,
herr Eskilsson. Det är detta vi förhand -

lar om. Men jag tycker inte att vi skall
uppfatta det som tvång. Annars måste
man ju förklara att alla justeringar av
tullar som skett och kommer att ske här
i landet är tvångsåtgärder riktade mot
vissa grupper som är beroende av dessa
tullar. Trädgårdsnäringens representanter
skulle kunna anklaga mig för att
skyddsperioden när det gäller äpplen
har förkortats — det är tvångsåtgärder.
Jag tycker inte att vi skall använda en
sådan vokabulär. Den skapar lätt missförstånd.
Om herr Eskilsson har åsyftat
prisöverväganden av detta slag betyder
det ju snarast att vi använder olika uttryckssätt.

Herr Pettersson i Kvänum höll ett
mycket sympatiskt anförande. Jag vill
inte gärna att mitt uttalande här skall
tolkas så, att det varit felaktigt att satsa
på den ekonomiska föreningsrörelsen.
Men kolossalt mycket har ju skett på
den sidan — jordbrukarna har kunnat
binda mycket kapital i föreningsrörelsen,
och jag tror att det väsentligen har
varit en fördel. Det skulle föra alldeles
för långt om jag plockade fram exempel
på fall där jag tror att producenten
skulle kunnat få samma priser
även om man låtit ett enskilt företag
arbeta med förädlings- eller distributionsuppgifterna.
Jag vill inte ha någon
diskussion om kooperationen kontra
enskild företagsamhet, men jag tror att
man skulle kunna finna sådana exempel
om man ville göra det. Jag tycker
dock inte att jordbrukarna borde ha
satsat så mycket mindre. Här blir det
naturligtvis fråga om önsketänkande —
jag skulle ha önskat att resurserna varit
större. Vi har haft hinder för en
arealmässig förstärkning och en starkare
satsning — jag tänker på förvärvslagen
o. s. v. — men jag tror att vi
genom ökad satsning på arealutökning
kunde haft ett betydligt säkrare underlag
för jordbrukarnas försörjning. Jag
har tidigare gjort jämförelser med vad
som hänt i andra länder. Jag medger
att förhållandena är olika, men nog kan

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

man säga att vi inte ligger i första linjen
när det gäller arealmässig utveckling
av våra jordbruksföretag

När det gäller u-hjälpen säger herr
Pettersson att vi inte skall ta maten från
dem som svälter. På den punkten är vi
överens, herr Pettersson, men vad är
det egentligen ni ställer i utsikt? Ni säger
att om vi håller en stor jordbruksproduktion
här i landet skall vi sitta
med vårt eget grötfat en gång i tiden,
när det blir ännu mera ont om mat,
och kunna klara vår försörjning. Något
annat blir det väl egentligen inte
av ert resonemang.

Jag tycker att vi skall reducera denna
fråga till dess rätta proportioner.
Världssvältens problem kommer icke
att lösas genom våra beslut om den
svenska jordbruksproduktionen, inte
heller genom jordbruksproduktionen i
andra jämförliga länder, utan det måste
bli en ökad satsning inom de stora
områden i vår värld, där man ännu
inte lärt sig eller bar resurser att tilllämpa
en rationell jordbruksteknik. Jag
har besökt sådana områden. I medkammaren
åberopades en amerikaresa
som jordbruksutskottets ledamöter hade
gjort. Jag tror de håller med mig när
jag säger att mycket uträttats i Kalifornien.
Att i denna halvöken med hjälp
av bevattningsanläggningar och andra
investeringar få fram denna förnämliga
produktion av grönsaker och andra
jordbruksalster visar vilka möjligheter
som föreligger. Det visar att jorden kan
förbättras genom människans påverkan
och att vi kan få ett bättre produktionsunderlag.

Jag hade tillfälle att i Sovjetunionen,
i Kasakstan, se motsvarande insatser
efter andra linjer. Där hade man kunnat
åstadkomma en betydande produktion
av vårvete för att på det sättet
förbättra försörjningen i Sovjetunionen.
Men den avkastning man hade fått fram
i Sovjetunionen var tills vidare ganska
blygsam. Det rörde sig om 8 till 9 säckar
vete per hektar. Hos oss är det fem
eller sex gånger så mycket.

Om vi räknar åkerarealen i Indien
per capita finner vi att det finns lika
mycket åkermark att tillgå i Indien
som här i Sverige. Det gäller att göra
den marken produktiv, och det bör man
ha ganska stora förutsättningar för.
Visst kan vi satsa pengar och lösa en
del problem, men våra insatser som
livsmedelsproducenter är så ringa i
detta sammanhang.

Av hela världens åkerjord på 1 500
miljoner hektar har vi i Sverige 3 miljoner
hektar. Det är 2 promille av de
totala resurserna. Om jag räknar ut
spannmålsarealen kommer jag till samma
resultat, 2 promille. Om vi höjer
vår produktion med 500 kilo per hektar
— någonting som väl inte ligger inom
möjligheternas gräns, ty vi har pressat
upp vår veteproduktion mycket
högt — skulle vi nå samma resultat
som om vi fick fram ett enda kilo mer
per hektar i världen i övrigt. Och då
får vi klart för oss att det är i utvecklingsländerna
som vi måste göra
en betydande satsning, om man skall
kunna skapa ett varaktigt underlag för
att människorna där skall kunna äta
sig mätta och få leva lika tryggt som
vi gör. Om vi i vårt land skall hålla
85-procentig eller 80-procentig självförsörjning
eller var gränsen skall ligga
har ju ingen som helst betydelse i detta
sammanhang. Att tala om u-länderna,
herr Pettersson, tycker jag är att i debatten
dra in andra frågor, i och för
sig angelägna frågor men frågor som
knappast har med vår produktionsvolym
att skaffa.

Till sist vill jag vända mig till herr
Nils Hansson, som var övertygad om
att han hade hållit fast vid Waldemar
Svenssons ståndpunkt i jordbruksutredningen.
Jag vill gärna passa på tillfället
att ge ett erkännande ord åt Waldemar
Svensson. Jag var mycket tacksam
för hans reservation i fråga om
småbrukarstödet. Det har jag uttalat
även på annat håll. Jag tycker att han
har belyst frågan utmärkt. Men vad
skriver han i sin reservation när det

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

gäller produktionsvolymen? Han ansluter
sig till ståndpunkten att en anpassning
nedåt till 80 procent under en angiven
period bör accepteras, om de utvecklingstendenser
som präglat världsmarknaden
och vårt eget näringsliv
kommer att bli bestående. Om sä inte
blir fallet förutsätter ju utredningens
majoritet att produktionsmålsättningen
skall omprövas. Herr Waldemar Svensson
har anslutit sig till jordbruksutredningen
på denna punkt, och här är det
ju faktiskt så att herr Hansson har lämnat
sin partivän i sticket. Han har i
stället anslutit sig till herr Häggblom, en
annan förtjänstfull ledamot av jordbruksutredningen,
men han representerar
ju dock högerpartiet. Det är hans
tankegångar som har kommit att segra
här när det gällt att i den gemensamma
borgerliga reservationen bestämma
produktionsvolymen.

Med detta, herr talman, har jag kompletterat
mina tidigare synpunkter i
dessa frågor.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag gjorde under den
senare delen av jordbruksministerns
anförande den reflexionen att om man
i berörda länder kunde öka skörden
med ungefär fem kilo per hektar, då
behövde vi inget jordbruk alls i detta
land. Så mycket betyder ju den svenska
livsmedelsproduktionen, så man kan
förstå vissas reflexion. Trots detta tror
jag att det ändå kan vara rätt bra att
ha den.

Jag konstaterar också att jordbruksministern
inte ånyo gick in på exportförlusterna.
Det hade inte heller jag
gjort. Jag skulle annars ha fortsatt med
en annan exemplifiering. Jag kan ändå
inte underlåta att säga att när man beräknar
exportförlusterna måste man ta
med i bilden att vi här ändå exporterar
någonting som vi har tagit av naturtillgångar
vilka annars inte blivit
utnyttjade i samma utsträckning. Alter -

nativet här är oftast att plantera skog,
och då gäller det alt räkna fram vad
skogen i stället kommer att ge längre
fram. Förmodligen ger den ingenting
under den nuvarande jordbruksministerns
tid, ej heller under många efterföljande
jordbruksministrars tid — hur
många vill jag låta vara osagt. Men det
går inte att komma förbi det räknestycket.

I stället valde jordbruksministern att
gå in på frågan om mjölk- och köttproduktionen.
Han sade att detta är en
svårbedömbar fråga. Det skall jag gärna
instämma i. Han avslöjade dock att hans
önskemål var att avsevärt minska produktionen.
Jag skulle vilja fråga jordbruksministern
här: Vilket är egentligen
önskemålet när det gäller mjölkproduktionen?
Det finns ju mycket vida
gränser inom vilka man kan konsumera
mjölkprodukter. Det är bara fråga
om hur priserna här internt kommer
att avvägas, och det skulle vara mycket
intressant att höra vilket slutmål
jordbruksministern egentligen har. Han
säger att det tycks som om utslaktningen
av kor skulle ha stagnerat — i mars
och april var siffrorna mycket låga.
För den händelse jordbruksministern
inte redan har det klart för sig måste
jag säga till honom att det naturligtvis
finns en gräns under vilken man inte
kan så här snabbt minska kostammen.
Denna är ju ändå underlaget för jordbrukarnas
försörjning. Det avgörande
är inte bara det pris man kan teoretiskt
få per liter, utan avgörande är
också hur stora kvantiteter man får
producera och sälja. Så måste den enskilde
jordbrukaren se det. Det är inte
realistiskt att räkna med en nedbantning
av mjölkproduktionen med 4 å 5
procent flera år i följd. Det kan vara
möjligt att göra en sådan nedbantning
under ett, två eller tre år, men under
längre tid går det inte.

Jordbruksministern var också inne
på prissättningen och framhöll att det
exempelvis gick att sänka mjölkpriset
i år ehuru vi hade sagt att det skulle

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken in. m.

vara omöjligt. .Tåg vill på den punkten
upprepa vad jag sade tidigare under
debatten, nämligen att det varit möjligt
att sänka priset tack vare att finansministern
har ställt pengar till förfogande.
Jag vill än en gång säga att
det blir dyrt för finansministern att
lösa in det socialdemokratiska utspelet
i jordbruksfrågan. Det råder ingen tvekan
om att i detta fall budgetmedel har
ställts till förfogande som inte hade behövt
användas därest inte priset på
k-mjölken hade sänkts. Det bör således
göras klart för svenska folket att kmjölkpriset
har kunnat sänkas tack vare
att budgetmedel har ställts till förfogande.

Jordbruksministern säger vidare att
vi inte skall ha några långa långsiktiga
linjer i prissättningsavtalet utan ett modernt
prissättningssystem. Det är enligt
hans mening inte möjligt därest man
inte sätter sig ned och diskuterar alldeles
förutsättningslöst.

Jag frågar: Vad är finessen i det senaste
jordbruksavtalet, var ligger klarheten
i avtalet jämfört med tidigare
avtal? Jag tror att om det varit svårt
att förstå de avtal vi tidigare haft måste
det vara än värre att komma till
rätta med det vi nu har att fastställa.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få fortsätta
min korta förra replik och säga
vad jag då inte fick sagt.

Jag tycker, som jag redan framhållit,
att det är mycket glädjande att vi har
lyckats komma överens inom utskottet
på så många punkter. Men det är till
mycket stor del jordbruksministerns
förtjänst, trots allt. Han har lärt så pass
mycket av debatten och av remissvaren
att propositionen blev någonting annat
än man kunde befara för ett år sedan.
Förutsättningarna för jordbruksutskottet
att skriva sitt utlåtande var därför
enligt mitt förmenande större än det
eljest kunnat vara. En annan sak är att
jordbruksministern har skrivit propo -

sitionen på ett sådant sätt att man i
många fall måste försöka tolka vad han
menat, och det har gett jordbruksutskottet
vissa möjligheter att tolka hans
uttalanden på ett generöst sätt. Det är
ingen tvekan om att den debatt som
hölls i fjol har haft sin stora betydelse.
Vi skall emellertid inte gräla om den
snö som föll i fjol eller om de mer eller
mindre oöverlagda saker som då sades.
Låt oss, gärna för mig, stryka ett streck
över det, men vad som då sades står
ändå kvar som fakta i debatten, som
man inte kan springa ifrån.

Vad jag nu sagt ger mig anledning
att också försvara min uppfattning beträffande
mjölkpriset den gången. Jag
vill då knyta an till vad herr Kristiansson
har sagt. Det nya jordbruksprisavtalet
är sådant att nästan vad som helst
kan hända på litet längre sikt. Ingen
jordbruksminister kan väl ändå vilja
göra gällande att detta prisavtal när det
gäller mjölken är särskilt klokt upplagt.
Jordbrukarna har godtagit det för
två år framåt, men det är uppbyggt på
ett så konstlat sätt att om inte jordbrukarna
själva ser till att mjölkproduktionen
minskar med minst 4 procent om
året kommer avtalet att leda till inte en
förbättring utan i bästa fall ett oförändrat
mjölkpris. Vad som kommer att
hända efter två år blir mycket intressant
att se. Vi har dock kommit underfund
med att de linjer som jordbruksutredningen
skisserade är orealistiska.
När mjölkpriset kommer att ligga vid
14 å 15 kronor per kilogram torde smöret
vara praktiskt taget osäljbart. Problematiken
finns dock kvar i dag på
samma sätt som för ett år sedan. Det är
skickligt att så att säga ha kunnat
svänga runt hörnet i den här frågan
och ordna saken under två år framåt.
Det är skickligt gjort, men framtidsfrågorna
har inte därmed lösts.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern
vill reducera skillnaden mellan vår

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

uppfattning om jordbruksutredningens
uttalande om prispolitiken och lians inställning
till en fråga om nyanser. För
många kändes dock — särskilt inom
jordbruket — jordbruksutredningens
uttalande om att en ytterlig sänkning
av realpriserna på jordbruksprodukter
kunde komma i fråga, om rationaliserings-
och omställningsverksamheten
inte fick önskad effekt ur samhällsekonomisk
synpunkt, såsom ett hot om
tvångsåtgärder. Men det är möjligt att
vi har uppfattat detta på olika sätt.

Jag vill uttrycka min tillfredsställelse
över att jordbruksministern i propositionen
uttryckt frågan om prispolitikens
betydelse på ett helt annat sätt.
Han uttalar beträffande prissättningen,
efter att ha redovisat jordbruksutredningens
förslag och remissbehandlingen
av detta, följande: »Det nu anförda innebär
dock ej att jag anser att prissättningen
bör användas såsom ett generellt
jordbrukspolitik! medel för att oberoende
av konsekvenserna för näringsutövarna
nå en önskad produktionsutveckling.
»

Detta uttalande, som jordbruksutskottet
har understrukit, anser jag vara
ägnat att i hög grad lugna de upprörda
känslor som uppstod på många håll vid
publiceringen av jordbruksutredningens
förslag.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hade kanske i och
för sig kunnat avstå från denna replik.
Men när jordbruksministern gör gällande
att det inte skulle vara riktigt
fair att föra in frågor med en global
aspekt i denna vår jordbrukspolitiska
debatt vill jag anmäla att jag har en
något annan mening. Jag tycker att det
är just mot denna bakgrund som vi
skall försöka att bedöma vår svenska
jordbrukspolitik. Låt mig gärna understryka
att det inte är fråga om att producera
livsmedel för att hjälpa andra
utan just det som jag tidigare anförde,

nämligen i vilken utsträckning vi skall
kunna klara oss själva.

Jag förstår inte jordbruksministerns
resonemang att det skulle vara ointressant
ur jordbrukspolitisk synpunkt om
självförsörjningsgraden ligger vid 80
eller 90 procent. Det är enligt min mening
en ganska intressant fråga.

Jordbruksministern citerade ett antal
uttalanden bl. a. av den amerikanske
jordbruksministern Freeman, men
jag skulle också kunna citera jordbruksministern,
som vid flera tillfällen
klart givit uttryck för sin mening om
nödvändigheten av att inte minst USA
tänker om beträffande produktionsmålsättningen.

Beträffande den svenska föreningsrörelsen
vill jag hänvisa till det gamla
ordspråket som säger att vi inte vet
vad vi har förrän det är borta. Jag
tror inte att statsrådet Holmqvist vill
säga till företrädarna för EEC-området
att de skall upphöra med det arbete
som nu där bedrivs för att stimulera
till en jordbrukskooperation — d. v. s.
att jordbrukarna i samverkan skall
försöka att uppsamla och marknadsföra
sin produktion — bara därför att
motsvarande strävanden inte varit till
någon väsentlig nytta i Sverige. —
Orimligt! — Jag kan tyvärr inte utläsa
kontentan av jordbruksministerns resonemang
på annat sätt efter det uttalande
som statsrådet gjort. I USA
vill man på allt sätt från ansvariga
politiker stimulera jordbrukarna till
samverkan för att följa varan vidare
från producentledet till konsumenten.

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara framhålla
att jag inte riktigt förstår statsrådets
replik. Han menade att jag eller
mitt parti skulle ha slutit an till herr
Häggbloms åsikter. Jag tycker att hela
vår motion och den motivering vi anfört
visar att det är en Waldemar
Svenssons linje vi fullföljer. Att vi se -

Tisdagen den 30 maj 1907 fm.

Nr 35

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

dan uttrycker vissa farhågor för att
utvecklingen — med den trend den i
dag bevisligen har — kan drivas alltför
långt i produktionspressande riktning
är väl rätt naturligt. Vi skall komma
ihåg att vår jordbruksproduktion
olika år alltefter årsmånen varierar
med åtminstone ± 10 procent och att
bruttoproduktion och nettoproduktion
inte är samma sak. Såvitt jag förstår
är det med den utveckling vi har eu
betydande risk för att vi 1980 kommer
att befinna oss under de 80 procent
som vi har betecknat som gräns för en
nöjaktig beredskap för framtiden.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Nils Hansson är
en mycket hederlig karl. Därför uttrycker
han sig på ett sådant sätt att
han har täckning för vad han säger,
nämligen: I den motion som vi har
lagt sammanfaller tankegångarna med
Waldemar Svenssons. Men nu är det ju
fråga om vad man kommit till i utskottets
utlåtande. Nu får man ju inte
diskutera förhållanden inom ett utskott,
men jag förstår att herr Hansson
inte har haft någon lätt uppgift att
hävda sina synpunkter där.

Sedan vill jag anföra några ord till
herr Axel Kristiansson — jag lovar att
vara mycket kortfattad. Herr Kristiansson
frågade hur vi skulle kunna få ned
mjölkproduktionen, och han undrade
vart jag ville komma. Det är ganska
klart uttryckt i propositionen att det
gäller en volym som skall kunna täcka
det svenska behovet av mjölk och
mjölkprodukter. Kan vi bara komma
därhän, herr Kristiansson, skulle det
vara ett mycket stort framsteg. Längre
bort har jag inte vågat sätta målet för
närvarande. Sedan är det konsumenterna
som skall visa vägen. Det är efterfrågan
från konsumentsidan som
skall bestämma om vi skall producera
smör eller konsumtionsmjölk och i vilken
form den skall produceras. Jordbruket
får inte bli ett självändamål,

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 35

utan här måste vi anpassa oss till vad
människor efterfrågar. Beträffande de
livsmedel konsumenterna vill ha för sitt
uppehälle och sin trivsel tror jag att
det svenska jordbruket har ganska goda
förutsättningar att tillgodose behovet,
men det måste ju vara efterfrågan
som är avgörande. Skulle folk vilja äta
mer margarin, får vi beakta det och ha
det i minnet när det gäller den önskvärda
begränsningen av mjölkproduktionen.

Det är något nytt att budgetmedel
ställs till förfogande, sägs det. Det är
redan befintliga budgetmedel och införselavgifter
som man fått lov att ta
i anspråk för att subventionera priset.
Jag har klart betonat det, och det framgår
ganska tydligt, att detta är en insats
som i någon mån modifierar högprislinjen
men som är till fördel för
konsumenterna.

Herr Isacson tycker inte att vi skall
tala om det som förekom i fjol, och därför
drar han en tystnadens slöja över
debatten då om mjölken och producentpriset.
Det kan jag gärna vara med
om, jag skall inte mer komma tillbaka
till det ämnet, och det skall inte ligga
i vår väg i framtiden.

Herr Isacson frågar hur man skall
få den uppgörelse som nu träffats att
fungera. Man har utgått ifrån att mjölkproduktionen
måste begränsas för att
det skall ge full effekt åt jordbrukarna.

Det kan inte gå till på annat sätt än
att ni — herr Isacson, herr Kristiansson,
herr Harald Pettersson, herr Eskilsson
och alla andra som yttrat sig
i debatten — inom jordbruksorganisationerna
får hjälpa till att skapa förståelse
för de fundamentala villkor som
gäller för mjölkproduktionen. Jag har
sett att herr Isacson verkligen har medverkat
härvidlag, och jag tror att andra
också har gjort det. Någon annan
väg finns inte. Vi vill ju inte tillgripa
tvångsåtgärder. Vi vill inte spika ett
exakt program. Men å andra sidan är
det självklart att vi måste bedöma även
de prispolitiska åtgärderna utifrån de

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

verkningar de får. Därvidlag får vi i
framtiden vara uppmärksamma på produktionsutvecklingen.

Herr Pettersson, jag sade inte att 80
eller 90 procent var betydelselöst i den
svenska jordbruksdebatten, men jag
sade att vid bedömning av världssvälten
och de oändligt stora problem som
det där gäller, är det ganska likgiltigt
om vi stannar vid det ena eller det
andra här i Sverige. Det tror jag nog
är riktigt.

Till sist skulle jag vilja påstå att vi
här i Sverige haft en så effektiv jordbrukskooperation
att man från jordbrukarhåll
fått fram en stark dominans
över livsmedelsproduktionen. Detta
kan inge oro ur konkurrenssynpunkt
på vissa sektorer. Kommer vi in på en
större marknad blir denna organisation
dock en stor tillgång. Vi kommer
då in på en marknad där det passar

med dessa stora företag, och man har
anledning att räkna med att denna investering
från jordbrukarens sida ger
ökade möjligheter att hävda svenska
intressen. Jag kan inte finna att det då
ur konsumentsynpunkt är en olägenhet
med stora företag. Stora företag hör
till stora marknader — men kan i vissa
fall skapa problem inom ett litet begränsat
land.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor ävensom handläggningen
av återstående ärenden å
föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Kammaren åtskildes kl. 17.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

Tisdagen den 30 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m. (Forts).

Fortsattes överläggningen vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 25.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att statsrådet
Holmqvist inte nu är närvarande.

Vi bröt ju debatten innan replikskiftet
var slut. Anledningen till att jag begärde
ordet var närmast hans svar på
min ställda fråga om hur stor mjölkproduktion
lian menade att vi skulle ha.
Han gav därvid ett mått som inte var
så särdeles exakt.

Avgörande här är ju nämligen vilka
prisrelationer man i fortsättningen
kommer att ha, därför att konsumtionen
självfallet är avhängig av detta.
Jag vill, för att nu fatta mig mycket
kort, hänvisa till vad jag därvidlag tidigare
har sagt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När debatten nu pågått
så länge finns det knappast några nya
avsnitt att beröra. Men det är förklarligt
och även försvarligt om det blir en
del återupprepningar när en så stor
och betydelsefull fråga behandlas.

I dagens debatt om riktlinjerna för
jordbrukspolitik, som svarar emot den
debatt som förekom i riksdagen för 20
år sedan, finns det anledning framhålla
att det blir ett för jordbruket mycket
betydelsefullt beslut som i dag skall
fattas. Även om det är så, som jordbruksministern
sade för drygt en vecka
sedan, att jordbruket varken står eller
faller med hushållningssällskapen eller

lantbruksnämnderna blir det nog ändå,
som det är tänkt, ett för landsbygdens
framtid rätt avgörande beslut. Det är
förklarligt att debatten tar lång tid när
det är 20 år sedan det förekom en för
jordbrukets del jämförbar debatt.

Jag vill för min del även påtala att
det råder en underlig ordning här i
riksdagsarbetet. Detta för jordbruket så
stora och betydelsefulla förslag har,
som redan sagts, behandlats under stor
tidsnöd. Det är inte många dagar jordbruksutskottet
har haft för sin behandling,
men som i någon mån åhörare vid
väggen i jordbruksutskottet måste jag
ändå uttrycka min beundran för utskottets
grundliga genomgång av denna
proposition. När det inte har funnits
annan möjlighet har man inte dragit
sig för att använda natteris sena
timmar för utskottsbehandling.

Nog måste man ändå anse, att när
den stora jordbruksutredningen tog
nästan sex år på sig för att lägga fram
sitt förslag, borde riksdagen, som ändå
skall fatta beslut, få längre tid för sitt
ställningstagande än som nu kunnat bli
fallet. Även om det är prisförhandlingarna
som, enligt vad jordbruksministern
framhöll, bär skulden, är det olyckligt
med den tidsnöd som här förekommit.

Den som var med i riksdagen för 20
år sedan och då efter bästa förmåga
följde händelserna omkring det stora
beslut, som fattades om den framtida
jordbrukspolitiken, kan erinra om att
även då hade förslaget föregåtts av
långa och omfattande utredningar.
Även den gången förekom en allmän
och omfattande debatt om förslaget,
vilket jordbruksministern i däg har
framhållit.

En jämförelse med det nu aktuella
förslaget visar, att vad som nu föreslås

100

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
är något helt annat än vad som föreslogs
och beslutades för 20 år sedan.
Men tyvärr gav man även då, liksom
vid många andra tillfällen, löften till
jordbruket som inte har blivit infriade.
Man kan tänka på löftet om att den
söm hade sitt arbete vid ett jordbruk,
vilket då ansågs vara rationellt och av
den storleksordning som man då ansåg
vara riktig, i inkomsthänseende skulle
likställas med en industriarbetare. Det
löftet har aldrig blivit infriat. Med den
erfarenhet vi har kan befaras, att den
garanti socialdemokraterna nu utfärdar
om att bevara ett livskraftigt svenskt
jordbruk och en likvärdig ekonomisk
standard med andra yrkesgrupper, varken
är eller kommer att bli någon garanti
för framtiden, utan bara ord som
inte förpliktar till ett sådant resultat.

Utvecklingen har gått fort under dessa
tjugo år, ja, så fort att den statliga
jordbruksrationaliseringen många gånger
inte hunnit med. Den gången värden
önskade storleken på jordbruken
bara 10—20 hektar, eller vad som kallades
för ett basjordbruk.

För tjugo år sedan var det en stor
debatt om produktionens storlek. Även
om den inte direkt fastställdes, debatterade
man om den skulle vara 92 eller
96 procent av den totala konsumtionen.
Nu skall produktionen i det svenska
jordbruket sänkas till 80 procent in på
1970-talet.

År 1947 var motiveringen att vi måste
rationalisera, så att jordbrukarna i
tillräcklig omfattning stannade kvar i
sitt yrke. Nu försöker man inte dölja
från socialdemokratins sida, att meningen
är att så många som möjligt försvinner
bort från jordbruket, för att
andra yrken skall få tillgång till den
arbetskraften. Kanske kan man uttala
den förhoppningen att bortrationaliserade
jordbrukare skall slippa att ställa
sig i några framtida arbetslöshetsköer.
Ingen vet, och ingen kan garantera i
vår ovissa och osäkra värld, att här
framdeles kommer att vara riklig tillgång
på arbete.

För att belysa bur tankarna och
stämningen var för tjugo år sedan vill
jag gärna citera några rader ur ett anförande
som hölls i andra kammaren
den 20 juni 1947 av en mycket framstående
ledamot av jordbruksutskottet,
även ledamot av utredningskommittén,
den s. k. 27-mannakommittén. Han uttalade
i rationaliseringsdebatten bl. a.:
»Syftet med hela detta vittomfattande
program har varit och är, som jag fattat
det, att sanera de jordbruk som eljest
skulle komma att läggas ned och
försvinna eller läggas för fäfot. Det
gäller alltså inte att människorna till
äventyrs skulle bli färre, utan att hindra
att hela trakten avfolkas. Jag tror
att de som ute på landsbygden sett
förhållandena har fått ett tillräckligt
skrämmande intryck av hur en sådan
verklig avfolkning kan gestalta sig och
hur hopplöst det är att sedan få en
återvändo till stånd.» — Så långt ett
citat från debatten för tjugo år sedan.

Vid den tidpunkten kunde man inte
förutse den enorma avfolkning som
skulle ske från jordbruket och den rena
landsbygden. Utvecklingen har i många
fall gott fortare än beräknat. Jag tror
ändå inte man kan säga, att den statliga
rationaliseringsverksamheten just
har betytt något. De brukningsdelar,
som i dag brukas, är bara några få
hektar större än de som brukades 1947.
Brukningsdelarna hade säkert varit större,
rationaliseringsarbetet hade gått fortare
om det mera fått ske under frihetens
principer och litet mindre med
hjälp av tvångslagar. Lantbruksnämnderna
liar även ibland varit ett hinder
för en förnuftig rationalisering. En
förhoppning bör uttalas att det inte
blir på samma sätt i fortsättningen.

Vad man här har anledning reagera
emot är alla försök att driva bort jordbrukarna
från jordbruket och landsbygden.
Denna utveckling fortgår utan att
regering och riksdag behöver göra några
insatser. Kanske dröjer det inte så
länge innan problemen med livsmedelsförsörjningen,
problemen med det få -

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

101

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

tal människor, som stannar kvar på
landsbygden, blir så stora, att man
inser, att statens medverkan till avfolkningen
ändå var olycklig.

Glesbygdernas problem blir säkert
inte så lätt att lösa. Hur skall det bli i
skogsbygderna, när det bara finns en
och annan människa eller familj kvar?
Själva utvecklingen kommer att medverka
till att bygden ytterligare avfolkas.
Säkert kommer många att flytta
bort från gården och jordbruket därför
att det blir så ensamt. Mjölkbilen hämtar
inte längre mjölken, slakteribilen
hämtar inte slaktdjuren, och det blir
svårare med all annan service för den
ensamma familjen.

En annan sak som bjuder emot är
att samtidigt som den stora världssvälten
ökar skall Sverige minska sin livsmedelsproduktion,
vilket också har berörts
i dagens debatt av flera talare.
Ingen tror att världssvälten i det långa
loppet kan avhjälpas med livsmedelsleveranser
från andra länder, utan det
förhåller sig så som man sade i Amerika
vid jordbruksutskottets besök där
förra året: världssvälten kan avhjälpas
endast genom att varje land lär sig producera
vad det egna landet behöver.
Men det uttalades också vid flera tillfällen,
att det är alla länders skyldighet
att i den män de har möjlighet härtill
genom livsmedelsleveranser till de
svältande länderna så långt som möjligt
lindra nöden och lidandet under en
övergångsperiod. Ett antal år är det
som våra plikter på det sättet kommer
in i sammanhanget.

Jag delar jordbruksministerns uppfattning
att världssvältens problem inte
kan lösas i Sverige. Som vi fick höra
vid så många tillfällen under jordbruksutskottets
resa i USA, ansåg man emellertid
där att alla länder efter sin förmåga
borde hjälpa till med livsmedelsförsörjningen
i de svältande länderna.
Vi fick också höra vid flera tillfällen
att i USA talar ingen illa om jordbruket.
Alla vet vad jordbruket betyder för oss,

sade man, inte minst för vad vi åtagit
oss ute i världen.

Världssvälten är så stor att de svenska
tegarna inte bör läggas ner genom
att staten driver på utvecklingen. Skall
jordbruksproduktionen minska, borde
det ske helt och hållet under frihet och
frivillighet utan några som helst påtryckningsmedel.
Om man tror att det
skall bli en stor samhällsekonomisk
vinst på ett krympande jordbruk, kan
det lätt bli stora missräkningar. Såsom
understrukits tidigare i denna debatt,
kommer säkert den dag då Sverige behöver
köpa betydande kvantiteter livsmedel
på världsmarknaden. Det finns
inga garantier för att vi då kan köpa
livsmedel till låga priser och att livsmedelskostnaderna
kommer att sjunka
som man beräknat.

Jag skall inte på något sätt i detalj
gå igenom vare sig utskottets förslag,
reservationerna eller vad högerpartiet
föreslagit i sin partimotion. Bara några
ord till i största allmänhet. Även jag
vill säga några ord om deltidsjordbruket.

Deltidsjordbruket eller, som det tidigare
har kalits, stödjordbruket har
sin stora betydelse inte minst i den
bygd som jag representerar. Bär hemma
i skogsbygderna är det bara i undantagsfall
staten kan uträtta något av
värde i rationaliseringssyfte. Det går i
många fall inte att skapa vad som nu
menas med rationella jordbruk. Sedan
må man från socialdemokratiskt håll
tala hur mycket som helst om att vi
framöver skall ha bara rationella jordbruk.

I södra delen av Älvsborgs län har
lantbruksdirektören nyligen talat om,
att i genomsnitt hälften av de på jordbruket
boende har sysselsättning Utanför
jordbruket och har ofta därifrån
sin huvudsakliga inkomst. Folk bor på
sina gårdar men arbetar i stor utsträckning
inom industri och andra näringar.

Det är därför inte utan anledning
som högerpartiet i sin motion1 bär er -

102

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken in.
inrat om den ställning som deltidsjordfaruket
intar. Yi har uttalat att många
människor här har funnit en passande
livsform» varför möjlighet bör ges att
vid förvärv erhålla kreditgarantier även
för denna form av jordbruk, samt att
detta borde vara särskilt aktuellt i en
tid med utpräglad bostadsbrist. Med
stor tillfredsställelse konstateras att oppositionspartierna
i reservation nr 6
lämnar ett kraftigt stöd åt denna vår
uppfattning. Genom att staten trycker
på och vilt medverka till att gårdarna
lägges ned så snart som möjligt ute i
glesbygderna kan man befara, som jag
redan har antytt, att det kommer att
uppstå många sociala problem.

I högermotionen har redovisats att
jordbrukarna måste vara beredda att
göra stora kapitalinvesteringar. I det
beslut som nu skall fattas blir det inte
klarlagt, bur kapitalfrågorna skall lösas
för framtidens jordbrukare. Den
hjälp de kommer att få av lantbruksnämnderna
blir otillräcklig. Prispolitiken
är också osäker och oviss.

Avgångsvederlaget tycker vi är en
olämplig form varmed jordbrukarna
skall lockas att överge jordbruket. Det
kan väcka stor uppmärksamhet och irritation
ute i bygderna, att bär skall
erbjudas en extra premiering med ett
belopp på i vissa fall 6 000 kronor för
att vissa jordbrukare skall sluta sin yrkesutövning
och flytta bort från bygden.
Denna premiering blir för många ett
illa omtyckt lockbete, och vi har därför
föreslagit en annan konstruktion
av detta bidrag.

I dagens debatt har det talats mycket
om jordbrukets framtida bekymmer.
Det var en stämning, tyckte jag, i kammaren
som vi sällan upplever, när min
partikamrat herr Isacson vemodigt talade
om den överflödige småbrukaren.

Till sist, herr talman, vill jag bara ha
sagt, att det trots alla bekymmer ändå
finns ett glädjeämne i detta jordbruksförslag.
Det finns skäl till att med tillfredsställelse
se fram mot tider som
kommer, ty utvecklingen kommer med

stor sannolikhet inte att bli den, som
regeringen och dess trogna majoritet
vid denna tidpunkt räknar med. Den
som tror att allting skall regleras och
styras av staten blir ofta missräknad.
Det är svårt att bestämma och forma
utvecklingen för landets jordbrukare.
Det händer så lätt att resultatet blir annorlunda
mot vad man tänkt sig. Det
är den erfarenhet som vi har av det beslut,
som fattades för tjugo år sedan,
och i detta avseende blir nog erfarenheten
densamma under tider som kommer.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i de yrkanden som redan har framställts
av herr Eskilsson.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Både deltidsjordbruket
och småbruket har redan diskuterats
så mycket att det kan synas onödigt
att ta till orda beträffande dessa frågor,
men låt mig anföra några synpunkter
som praktisk deltidsj ordbrukare
och skogsarbetare.

Det är kanske en ödets ironi att denna
halvtomma kammare skall avvecklas
samtidigt som småbrukarstödet definitivt
kommer att avvecklas, alltså till
1971.

Propositionen och utskottsutlåtandet
har ju föranlett mycket långa diskussioner
och även avvikande meningar
inte minst här i debatten. Låt
mig bara litet grand skissa bakgrunden
och varför jag ser det så att småbruket
redan har avvecklats i mycket stor utsträckning.

Fastighetsdelningarna kom i gång mot
slutet av 1800-talet, när sågverksdöden
satte in och jorddelningen släpptes helt
fri genom en lagstiftning som beslutades
åren 1881 och 1886. Man styckade
då en massa hemman till små brukningsdelar
— fastigheterna klövs och
delningen var ohämmad. Först år 1926
kom den nya jorddelningslagen, där
man på nytt återinförde kontrollen över
jorddelningen och begränsade densamma
under 1930-talet och dess senare

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

103

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

del. Så följde 1948 års jordförvärvslag,
som kanske förhindrade delvis ytterligare
hemmansdelningar och avsöndringar.

De flesta deltidsjordbruken tillkom
under 1940-talet, bl. a. genom statliga
åtgärder. Vi fick arbetarsmåbruken —
egnahemsjordbruken som de kallades
— via egnahemsjordbrukslånen. Skogsarbetet
var också deltidsarbete, liksom
vägarbetet och byggnadsarbetet. Innan
staten övertog vägväsendet var faktiskt
vägarbetaren deltidsarbetare och måste
för att kunna livnära sig och sin familj
skaffa en del av sin försörjning genom
jordbruk. Detsamma var förhållandet
med skogsarbetaren. Man vistades långa
perioder borta i skogen, och det var
kvinnans lott att sköta deltidsjordbruket
och ladugården. Detta var ett tungt
arbete för kvinnan, som många gånger
samtidigt hade stor familj. Det resulterade
i att småbruken blev impopulära
hos ungdomen mot slutet av 30-talet
och under 40-talet. I synnerhet efter
andra världskriget var de inte längre
attraktiva för ungdomen, särskilt inte
för flickorna. Förutsättningen för småbrukets
bedrivande var ju att kvinnan
skötte jordbruket när mannen var ute
i skogen eller i annat förvärvsarbete
och familjen inte hade någorlunda fullvuxna
barn.

Det har också förekommit att småbrukarna
skickat sina ungdomar till
skolor av olika slag. När fadern sedan
blev gammal efterträdde de inte honom.
Då hjälp behövdes bl. a. i ladugården
anställde man folk. I Tornedalen
var det t. ex. mycket populärt att
anställa ungdomar från finska sidan,
där levnadsbetingelserna var sämre än
hos oss. Detta går inte numera; man
kan för närvarande inte få hjälp i jordbruket
ens från den finska sidan. Därför
har en stor del av t. ex. Tornedalens
familjejordbruk och småbruk försvunnit.

Givetvis har också de krav medverkat,
som på ett mycket tidigt stadium
ställdes bl. a. av skogsarbetarnas fack -

liga organisationer, om fast anställning
hos de stora skogsbolagen och domänverket.
Det kravet var mycket svårt att
genomföra. I dagens läge är det arbetsgivaren
som kräver att skogsarbetaren
skall vara fast anställd, och det finns
ingen återvändo i det avseendet. Av
den anledningen har många måst nedlägga
sina småbruk därför att de inte
orkar med både-och — att året om arbeta
hos sin ordinarie arbetsgivare men
ändå sköta sitt deltidsjordbruk. Familjejordbruket
har till viss del drabbats
av svårigheterna att kunna få lämplig
arbetskraft på grund av dessa förhållanden.

Det har i dag talats mycket om kombinerade
jord- och skogsbruksfastigheter.
.lag har inget emot en sådan kombination.
.lag har tvärtom goda erfarenheter
av den men vill ändå uttala mina
tvivel om hur kombinationen kommer
att fungera på längre sikt. Bondeskogsbruket
sköts ju fortfarande i regel av
jordbrukaren och skogsägaren själv.
Undantag förekommer dock i stor utsträckning
sedan sambruksområden och
samverkansområden har bildats i landet.
I synnerhet när det gäller sambruksområdena
har det blivit nödvändigt
att anlita fast anställd skogsarbetskraft.
Jag ifrågasätter om brukaren
själv i längden kan fortsätta med skogsarbetet.
Om han är en av delägarna i
sambruksområdet måste han hålla i
gång arbetet med fast anställt folk, som
han skall kunna sysselsätta året om.
Dessa problem kommer säkert förr eller
senare att visa sig vara ganska besvärliga.
Det är nämligen inte möjligt i
längden att rekrytera folk till skogsarbete
utan att fast anställa arbetarna.

För att inte våra jordbruksarealer,
särskilt i bygder där jordbruket tidigare
har bedrivits i form av småbruk
och familjejordbruk, helt skall försvinna
— familjejordbruk av en viss storlek
kommer säkerligen även i fortsättningen
att kunna drivas — fordras
givetvis en rationalisering mot större
enheter.

104

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

Det förhållandet att många av de deltidsanställda
jordbrukarna och även
familjejordbrukarna har upphört med
sina jordbruk ligger kanske mera på ett
psykologiskt än ekonomiskt plan. I
varje fall strax efter det senaste världskriget
satte jordbrukar organisationerna
— eller föreningsrörelsen — in en
mycket hård och jag vill påstå negativ
propaganda, som gick ut på att jordbruket
i ekonomiskt hänseende inte
lönade sig. Denna propaganda har givetvis
så småningom burit frukt. Man
har på det sättet måhända propagerat
ihjäl en hel näring i många av de bygder
där näringen med fördel kunnat
drivas som ett komplement. Man har
många gånger fått den uppfattningen
att det inte varit så ekonomiskt ogynnsamt
att driva ett jordbruk som denna
propaganda har velat göra gällande;
med andra ord har propogandan slagit
över.

Det är dock alldeles uppenbart att
fjolårets jordbrukspolitiska utspel och
det sätt på vilket det utnyttjades av
oppositionen, i TV-propagandan, av
jordbruksorganisationerna, av i första
hand centerpartiet och av de borgerliga
partierna över huvud taget i samband
med 1966 års valrörelse har bidragit
till den nedläggning för att inte
säga nedslaktning som det har talats
så mycket om.

Denna propaganda slog således över
i ett eller annat avseende, och att man
i den överdrev ganska betydligt står
alldeles klart. Utredningens betänkande
var ändå inte tryckt vid den tidpunkten,
och man visste över huvud
taget inte vad som skulle komma i en
blivande proposition.

Jag tror att det tidigare utgående
småbrukarstödet på grundval av mjölkproduktionen
är en av de bakomliggande
orsakerna. Avskaffandet av det
s. k. mjölkproduktionsbidraget skedde
i fullt samförstånd inom koalitionsregeringen
mellan socialdemokrater och
centerpartister. Man övergick då till
arealbidrag, som alltså utgått ända

fram till nu med 250—500 kronor per
brukare, alltså maximalt 500 kronor.

Det har i detta sammanhang förekommit
en del misshälligheter därför
att en mängd personer som aldrig brukat
någon jord kunnat få dessa arealbidrag.
Det har för att erhålla sådana
bara fordrats, att man ägt en jordbruksfastighet
av en viss åkerareal och
att man icke överskridit de inkomstoch
förmögenhetsgränser som varit stipulerade.

.lag skulle tro att det hade varit lyckligast
om man hade fortsatt att ha bidragen
knutna till mjölkproduktionen.
Jag förstår mycket väl alt man ville
ha den nuvarande ordningen för att
minska mjölkproduktionen.

Man har alltså sett en mängd spöken
i dessa frågor. Man har från regering
och riksdag och i synnerhet från oppositionen
velat göra gällande, att arealbidragen
skulle ha en så stor ekonomisk
betydelse att personer på grund
av dessa skulle fortsätta att bedriva
sina småbruk. Det är fråga om överdrifter
från båda håll. Inte ens ett
maximalt arealbidrag om 500 kronor
och ett leveranstillägg — om vi betraktar
detta såsom ett småbrukarstöd
— på maximalt 400 kronor, alltså sammanlagt
högst 900 kronor per år fölen
brukningsenhet, har ekonomiskt
sett den ringaste betydelse för dessa
småbrukare, för vilka årsomsättningen
om det gäller ett småbruk av normal
storlek lågt räknat ligger på mellan
12 000 och 20 000 kronor. De belopp
som utgår i småbrukarstöd har alltså
icke någon som helst betydelse. Man
måste ju komma ihåg att detta är beskattningsbara
pengar såsom all annan
inkomst.

Jag tycker därför att man i årets debatt
om övergångsbidragen mer eller
mindre överdriver arealbidragens ocli
leveranstilläggens betydelse. Det har
hävdats att de för många som har en
låg inkomst inneburit ett värdefullt tillskott,
detta kan jag instämma i, men
någon avgörande betydelse för om ve -

Tisdagen den 30 mai 1907 em.

Nr 35

105

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

derbörande skulle fortsätta småbruksdriften
eller inte har dessa bidrag sannerligen
icke haft.

Herr talman! Jag vill nämna några
ord om de i utskottsutlåtandet föreslagna
övergångsbidragen. Jag vill beteckna
hela detta förslag som ett kvalificerat
kineseri. För arealbidragen har tidigare
gällt en inkomstgräns och en förmögenhetsgräns
samt dessutom en arealgräns.
För leveransbidragen har icke
någon av dessa gränser tillämpats. Nu
införs en åldersgräns för dessa övergångsbidrag,
som skall utgå under fyra
år.

Jag tror att det blir mycket svårt att
i den praktiska tillämpningen följa de
bestämmelser, som är skrivna, utan att
det åtminstone utfärdas mycket detaljerade
tillämpningsföreskrifter. Jag fasar
över den mängd besvär som kommer
att riktas till lantbruksnämnderna,
i synnerhet i den mån det blir diskussioner
om åldersgränser under 55 år
och huruvida bidraget skall utgå av sociala
skäl.

Jag skulle tro att man med någon
möda skulle ha kunnat skapa enklare
regler för dessa övergångsbidrag som
nu föreslås. Jag tror inte heller att avgångsbidragen
kommer att ha någon avgörande
betydelse för avhändandet av
fastigheter tillhörande ett rationellt
jordbruk. 6 000 kronor är ändå i dessa
sammanhang ett tämligen litet belopp.
Jag tror inte att man kommer att få så
särskilt många jordbrukare att avhända
sig sina fastigheter för att erhålla detta
avgångsvederlag. Också detta har ju
en åldersgräns.

Jag vill säga, herr talman, några ord
om det extra mjölkpristillägget för
Norrland. I reservation 10 finns ett förslag
att det skall höjas med 25 procent.
Det verkar givetvis mycket. Det skulle
innebära en ökning av de statliga utgifterna
med 8 miljoner kronor. För 4-procentig mjölk utgår för närvarande
detta extra mjölkpristillägg enligt propositionen
med maximum 10,3 öre per
invägt kilogram och lägst 1,4 öre per

4f Första kammarens protokoll 1967. Nr 35

kilogram. Jag vet inte om dessa 25
procent skall räknas på genomsnittet
eller skall differentieras. Om jag förutsätter
att Norrbotten har det högsta
mjölkpristillägget, 10,3 öre, blir 25 procent
på detta i runt tal två och ett halvt
öre per invägt kilogram mjölk.

Jag skall också nämna några ord om
utjämningsavgifterna i detta sammanhang.
Utjämningsavgifterna utgör enligt
propositionen 28 öre per invägt kilogram
mjölk till SMR; det gäller alltså
konsumtionsmjölk. Mejeriföreningen får
givetvis ett lägre belopp, beroende på
hur stor procent av mjölken som används
för tillverkning av ost, smör och
andra produkter. Efter vad jag kan
konstatera betalar t. ex. Norrbottens
läns producentförening mera i utjämningsavgifter
till SMR för att subventionera
smörframställningen söderut i
landet än vad föreningen får in i form
av statliga bidrag. Det är en ful tanke!
Det är väl ändock inte meningen att
denna 25-procentiga höjning — om reservationen
skulle gå igenom i riksdagen
— också kommer att tas ut i form
av högre utjämningsavgifter för att innan
mjölkregleringen helt upphör subventionera
smörframställningen i övriga
delar av landet. Det skulle sannerligen
inte vara till nytta för det norrländska
jordbruket, om så skulle bli
fallet. Om reservationen går igenom
hoppas jag att hela höjningen verkligen
går till det norrländska jordbruket,
utan att man höjer utjämningsavgifterna
relativt sett.

Då man läser det särskilda yttrandet
under punkt 6 om mjölkregleringens
bibehållande eller avskaffande, får man
det intrycket att de som svarar för yttrandet
är tveksamma om mjölkregleringen
skall avskaffas i den takt som
propositionen föreslår.

Det skulle givetvis, herr talman, vara
mycket mera att säga om dessa ting.
Jag skulle vilja beteckna många av de
aktioner som här skett såsom utslag
av en politisk propagandaverksamhet.
Jag vill inte använda grövre ord än no -

106

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

den kräver, men det uppstår en misstanke
om att man här inte strävat efter
att komma till någon överenskommelse
mellan de olika partiernas representanter
i jordbruksutskottet. Här vill man
vara på olika linjer. Det är kanske politiskt
betingat.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag skall inte närmare
ingå på vad herr Wanhainen nu sade.
I många stycken ger jag honom utan
vidare rätt. Jag fäster mig alldeles särskilt
vid hans påpekande att det utspel,
som förra året gjordes, utnyttjades
av oppositionen. Jag antar att
jordbruksministern uppskattade uppläggningen,
och jag kommenterar inte.

Jag vill också understryka vad herr
Wanhainen sade angående de suddiga
bestämmelser som fanns. Det har sagts
från borgerligt håll att det finns oklarheter
i propositionen och herr Wanhainen
underströk att man med någon
möda hade kunnat utforma en del bestämmelser
klarare. Jag nöjer mig med
det sagda och skall inte gå in på det
vidare.

Jag vill säga några ord om gränsskyddet.
Jag fäste mig vid att jordbruksministern
i sitt anförande här i
dag inte rörde sig med propositionens
74 procent, utan han var nere i 60—65
procent. Jag förstår detta. Jag är ännu
progressivare än han och vill peka på
att även om en sådan siffra kan vara
teoretiskt riktig, är det en hel del av
jordbruksstödet som inte kommer producenterna
till del. Jag konstaterar att
i fråga om potatisen ligger man under
det pris som skulle kunna utvinnas och
som ingår i kalkylerna. Färskmjölken
åtnjuter inte heller mycket av gränsskyddet,
vilket är helt naturligt. Det
ligger i sakens natur att den i viss utsträckning
klarar sig ändå.

Jag vill sedan komma med ett låt
vara obestyrkt påstående, som dock
även framförts av andra. I grund och
botten kan man kanske räkna med ett
realistiskt gränsskydd på, låt mig säga,

50 procent — siffran kan vara riktig,
det har jag fått bekräftat från
sådant håll som jag hyser förtroende
för. Jag konstaterar då att om jordbruksproduktionen
rör sig om ett belopp
på 6 000 miljoner, om priset vid
disk kanske är uppe i ungefär 13 000
miljoner och jag lägger 11 procent omsättningsskatt
på detta, kommer jag
upp till ett belopp på ungefärligen 1,5
miljarder. Omkring hälften av det ungefär
50-procentiga stödet är således
ett belopp, som anammas av jordbruksministerns
kollega i finansdepartementet.

Jag vill inte slåss för detaljerna. Det
rör sig om runda tal men i stort sett
är det en väsentlig del av de jordbrukspriser
som gå bort i form av konsumtionsbeskattningen
-— varuskatten
— vilket jag tycker bör observeras i
detta sammanhang.

Jag vill vidare, herr talman, en liten
smula beröra principerna beträffande
målsättningen. Jag har — jag höll på
att säga så länge jag minns — under åtskilliga
årtionden känt till målsättningen
om den likaberättigade standarden
för jordbrukets utövare. Den gamla
kända, kära melodin återfinns även i
propositionen, vilket jag tycker är bra.
Jag kritiserar naturligtvis inte detta
men konstaterar att hittills har principen
— hur värdefull den än är — inte
kunnat realiseras.

Jag går sedan vidare till den andra
stora principiella ideologiska underbyggnaden
till detta stöd, d. v. s. beredskapstanken.
Det är en tanke som är
riktig, en tanke som har en realistisk
grund. Det är en tanke som är nödvändig
om vi skall bevara vårt folks handelsfrihet
i olika situationer. Den saken
kan man inte ifrågasätta. Men i en
tid då även högern är villig att pruta
på den principiella målsättningen beträffande
tidigare försvarsbeslut, i en
tid då andra partier ännu starkare går
fram på den punkten, så är det klart
att det inte är konjunktur för försvarspolitiken,
för beredskapstanken.

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

107

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Detta är såvitt jag förstår en felbedömning.
Men detta hör inte hit, utan
avgörande psykologiskt är hur detta
just nu värdesättes av vårt folk.

Nu kommer jag till någonting som
jag anser väsentligt. Jordbruksministern
pekade i sitt anförande i dag på hur
vi kan bedöma frågan om Sveriges insatser
för världens svältande miljoner.
När han sade att vi inte löser de problemen,
så ger jag honom rätt. De löses
inte med svenska resurser. Jag har gått
så långt att jag i ett annat sammanhang
i denna kammare har sagt, att om vi
så skruvade ned vår levnadsstandard
till u-landsnivå, så skulle detta föga
påverka situationen för de tusentals
miljoner människor som kämpar med
svårigheter beträffande folkförsörjningen.

Jag är således av fullkomligt samma
uppfattning som jordbruksministern,
och det känns i och för sig angenämt.
Men jag drar en slutsats som han inte
har dragit. Jag menar att om vi har det
relativt bra — vi har det inte så där
förfärligt bra att man kan säga att vi
sitter på parkett; det är många människor
här i landet som har ganska stora
bekymmer, och vi har ingen anledning
att hovera oss över att alla skulle ha
det så utomordentligt väl ställt — så är
det väl en anständighetssak för oss att
inte äta upp maten för dem som svälter.
Det är en anständighetssak för oss att
söka själva tillgodose vårt livsmedelsbehov,
och på det sättet åtminstone
inte göra det värre för människor som
redan har det svårt.

Denna min uppfattning återfinns i
motioner som väckts i denna kammare.
Jag har fäst mig vid att samma yrkanden
har framförts från flera håll, jag
behöver inte räkna upp dem. Varken
Eric Carlsson, Ivan Svanström eller
jag kan göra anspråk på något monopol
i detta avseende, utan det finns även
i andra motioner klara uttalanden om
vad vi kan göra i fråga om livsmedelsförsörjningen
och den hänsyn som
vi bör ta till de internationella förhål -

landena. Ett sådant hänsynstagande är
rimligt, och en målsättning för svensk
jordbrukspolitik bör vara att försöka
ordna så att vi kan stå på egna ben.
Vi kanske inte alltid kan göra det. Inom
vissa delar av jordbruksproduktionen
kommer det alltid att bli underskott,
och i vissa fall blir det exportöverskott.
Det är riktigt, som det framhålls
i propositionen, att ett sådant exportöverskott
givetvis kan vara pressande
och besvärligt för det svenska jordbruket.

Jag har bedömt det så, att det är rimligt
att räkna med att den svenska
jordbruksproduktionen i stort sett och
på någon sikt generellt kommer att
kunna klara den inhemska försörjningen
och att de överskott, som tidvis
uppstår, med någon skicklighet borde
kunna inarbetas i den u-hjälp som vi
är villiga att lämna. D. v. s. vi skulle
till ett efter svenska produktionskostnader
lågt pris tillhandahålla u-länderna
våra produkter såsom ett bidrag i kampen
mot världssvälten. Det skulle ur
vår synpunkt innebära en hygglig lösning.

Jag ber således i överensstämmelse
härmed att få yrka, att det stycke i utskottets
motivering, som börjar på sid.
48 med orden »Utskottet har» och slutar
på sid. 49 med orden »i anpassningen»
må erhålla följande ändrade lydelse:

»Utskottet har--- 300 miljoner

kronor. Som departementschefen anfört
måste det ur jordbrukets synpunkt
vara angeläget att produktionens omfattning
inte är sådan att jordbruket
belastas med stora kostnader för att
subventionera exporten. Utskottet vill
dock framhålla att med hänsyn till livsmedelsbristen
i världen, som hårt drabbar
utvecklingsländernas svältande folk,
svensk livsmedelsförsörjning så långt
möjligt är skall bygga på inhemsk produktion
och inte bindas vid någon viss
procent import utifrån som undandrages
svältande människor. Tidvis uppstår
ende överskott inom viss produktionsgren,
som icke torde kunna undvikas,

108

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

bör inordnas i den svenska u-landshjälpén
såsom tillskott till kampen mot
världssvälten.

Härjämte vill utskottet hänvisa till
att det med hänsyn särskilt till den internationella
situationens växlingar
finns anledning att tid efter annan
överväga takten i fråga om produktionens
avvägning.»

En sak som jag tycker är värd att
stanna en smula vid är de stora kreditgarantier,
som i olika sammanhang
ställts till förfogande för alt befordra
jordbrukets rationalisering. Jag kan helt
ansluta mig till vad som sägs i propositionen
om att det är värdefullt att man
intensifierar rationaliseringen. Utskottet
har också gått på den linjen. En
del reservanter har gått ännu längre
och föreslagit ytterligare höjningar. Avsevärda
medel kommer att utgå i form
av garantilån för att befordra den åsyftade
skärpta jordbruksrationaliseringen.

Jag har den erfarenheten redan från
verksamhet i mindre skala, nämligen
från en företagarförening i mitt län,
att det inte alltid är så lätt att placera
garantilånen i kreditanstalterna. Jordbruksutredningen
har ur samma synpunkt
förordat en viss prioritering,
men detta har inte jordbruksministern
anslutit sig till. Utskottet har inte heller
gjort det. När man anslår så stora
belopp vill man inte gärna att det bara
skall stanna på papperet utan man vill
ha en viss garanti för att det verkligen
blir någonting av dem.

Jag ber, herr talman, att det stycke
i utskottets motivering som börjar på
sid. 77 med orden »I detta» och slutar
på sid. 78 med orden »anses besvarade»
må erhålla följande ändrade lydelse: »I

detta sammanhang behandlar departementschefen
ett förslag av jordbruksutredningen
enligt vilket jordbrukets
kreditförsörjning i viss mån måtte
prioriteras i lägen med skärpta krav på
kreditinrättningarnas placeringar och
likviditetskvoter. Utskottet, som ansluter
sig till departementschefens upp -

fattning att jordbrukets rationalisering
måste kraftigt intensifieras och därför
tillstyrker utvidgade ramar för garantilånegivningen
härför, ansluter sig i
överensstämmelse härmed också till
jordbruksutredningens förslag om viss
prioritering av denna kreditgivning på
liknande sätt som för investeringar av
motsvarande angelägenhetsgrad. Med
vad utskottet sålunda anfört får motionerna
I: 817 och II: 1022 samt I: 843
och II: 1051 såvitt nu är i fråga anses
besvarade.»

Jag ber således att få framställa detta
yrkande eftersom jag menar att man
genom ett uttalande i denna riktning
skulle kunna åstadkomma ett visst tryggande
av det rationaliseringsstöd som
åsyftas av departementschefen och utskottet
och som inte gärna bör hindras
av tillfälliga restriktioner i fråga om
kreditläget.

Nu säger utskottet och departementschefen
på den punkten att jordbruket
i detta fall inte bör behandlas annorlunda
än andra näringar. Det finns
väl dock här i realiteten en viss prioritering
inom andra områden. Jag kan
nämna bostadsbyggnadsindustrin och
vad som görs i fråga om prioritering i
avsikt att gynna vår export. Det förekommer
alltså i praktiken en viss prioritering
av kreditgivning som anses angelägen,
och jordbruksministern har uttryckligen
sagt att rationaliseringsstödet
är angeläget. Under sådana förhållanden
anser jag mig vara på ganska fast
mark och stöder mig på honom.

Vidare har vi väckt en motion, där
vi har yrkat på skogskomplettering åt
kombinerade jord- och skogsbruk. Jag
ber för min del att få yrka bifall till
vad som sägs i reservation 6, som berör
deltidsjordbruken och möjligheterna
att bereda rationaliseringsstöd åt
dem. Jag instämmer också i de yrkanden
som syftar till att lämna motsvarande
stöd till skogskomplettering för
kombinerade jord- och skogsbruk.

Jag vill sedan, herr talman, en smula
beröra en fråga där jag för inte så länge

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

109

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

sedan uttryckte stor tacksamhet till
jordbruksministern när han besvarade
cn interpellation angående den obligatoriska
anslutningen till skördeskadeförsäkringen.
Ärendet har behandlats
av olika remissinstanser. Någon av dem
tvekade visst på möjligheterna att kunna
få det genomfört redan i år. Andra
sade att det bör kunna gå med vissa
kostnader. Nu är det för sent att göra
någonting åt den saken, men jag ber
att få uttala ett beklagande av att så
inte kunnat ske. Jag tror nog att vi
alla kan vara överens om att det har
varit mycket besvärligt för många som
bar kommit utanför. Jag har här några
siffror som belyser vad jag åsyftar.
Enligt vissa beräkningar gick år 1963
20 374 jordbrukare och år 1964 10 620
jordbrukare miste om ersättning på tillsammans
respektive 13,2 och 2,3 miljoner
kronor av den anledningen att
de inte hade ingivit anmälan till försäkringen.

Det uppfattas av många människor
som en stor orättvisa att de som varit
med att betala inte skulle få någonting.
De har naturligtvis försummat sig, men
människor bör väl trots att de försummar
sig en smula kunna komma i åtnjutande
av en rättvis ersättning.
Kunde vi redan i år ha kommit fram
till en bättring på denna punkt, hade
det givetvis varit önskvärt. Men jag
är i alla fall glad åt att frågan är på
gång, och min tacksamhet till jordbruksministern
för att han tagit upp
den tanke vi motionerade om förra
året är oförändrad. Jag tycker dock
att det är tråkigt att det inte blev genomfört
redan nu.

Så vill jag beröra den behandling
som i jordbruksutskottet motionen nr
1 i denna kammare har fått. Utskottet
säger rätt egenartat, att en sådan regional
indelning, som i denna motion åsyftas,
inte kan vara rimlig och riktig. Jag
tycker att ett enkelt genomläsande av
motionen skulle ha sagt vederbörande
att detta var en framstöt i en akut situation,
då skördeskadorna hade blivit

särskilt besvärande för vissa delar av
vårt land. Förslaget var inte avsett att
bli en institution för tid och evighet,
utan det gällde helt enkelt en nödhjälpsutryckning.

Nu har jordbruksutskottet inte behandlat
saken så. Man har legat på motionen
tills nu, och då är det väl inte
så mycket att göra. Jag tycker dock att
man kunde ha gjort klart för sig vad
de var fråga om genom att läsa igenom
motionen.

Jag ber dock, herr talman, att få ansluta
mig till det särskilda yrkande som
avgivits till betänkandet, där man påpekar
att vi i vart fall på sikt bör försöka
komma fram till att pengar, som
av jordbrukare avsatts för sådana här
ändamål, rimligen borde kunna placeras
i kreditföretag som står jordbruket
närmare än Sveriges kreditbank. Jag
har en känsla av att den argumentation,
som tidigare förts, var grundad
på att man sade, att när ni yrkar på
att jordbrukskassorna skulle få dessa
pengar, räknar ni inte med att de hastigt
skall tas ut igen. Men sedan det
konstaterats, att pengarna placerats
med tolv månaders uppsägningstid i en
affärsbank, förefaller det mig att man
kunde vänta så pass mycket av ett så
stort företag som jordbrukskasseorganisationen,
att också det skulle med
tolv månaders uppsägningstid kunna
klara de utbetalningar som det här är
fråga om. Den gamla argumentationen
hänger i luften, men de som avstyrkt
motionen har tydligen av någon anledning,
som jag inte känner, förbisett
detta.

Så är det en annan sak jag vill beröra.
Jag vet inte hur jag skall uttrycka
mig, men jag har blivit illa berörd.
När en jordbrukare får ett övergångsbidrag
sker det efter en särskild behovsprövning.
Vidare säger propositionen,
att när han har kommit upp till
67 år, skall detta bidrag inte utgå,
även om han har fortsatt driften. Att
högern, socialdemokraterna och folkpartiet
har den inställningen, det säger

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

jag inte så mycket om. Men herr Axel
Kristiansson, vårt parti, som alltid har
sagt att folkpensionerna är otillräckliga,
kan inte på samma sätt som jordbruksministern
uttala att folkpensionerna
har förbättrats så mycket att det
där bidraget bör kunna falla bort. För
oss i centern ligger saken så till att
folkpensionerna behöver utbyggas. Under
sådana förhållanden kan jag inte
biträda ett yrkande om att en människa
som fortsätter arbetet på sitt jordbruk
skall berövas det där lilla näringsbidraget.

Jag håller med herr Wanhainen om
att det inte är fråga om pengar som
man står och faller med, allra minst
med nuvarande penningvärde, men jag
betonar att jag tycker det hade varit
rimligt om dessa människor kunnat få
slantarna. Gamla människor som slitit
och arbetat skall nu berövas detta bidrag,
när de får den enligt somligas
mening stora folkpensionen. Jag tycker
att det är litet smått.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wanhainens inlägg
visade att han fått en fråga totalt
om bakfoten, nämligen utjämningsförfarandet
och reservationen om det extra
mjölkpristillägget i Norrland. Det
har riktats starka angrepp mot prisutjämningsförfarandet
i fråga om mjölk,
vilket skall bort enligt jordbruksutredningens
målsättning. Jordbruksministern
har varit inne på det men inte
tagit slutlig ställning.

Hur verkar nu detta? Det kan vara
värt att se på den saken. Vi kan nöja
oss med att se på förhållandena i Norrland.
Tillägget blir beroende på hur
stor andel konsumtionsmjölk som säljs
inoni ett mejeriområde. Mejeriföreningen
i Norrbottens län försäljer enligt senaste
statistisken 64 procent till konsumtionsmjölk,
medan t. ex. Västerbottens
läns södra mejeriförening säljer 21
procent till konsumtionsmjölk och
Lappmarkens mejeriförening 37 pro -

cent. Utjämningsförfarandet fungerar
på det sättet att man betalar in för konsumtionsmjölk
som man säljer men får
tillbaka för den produktmjölk man använder.
Det blir för mejeriföreningen i
Lappmarken en nettoförlust på 0,23 öre
per kilo invägd mjölk. För Västerbottens
läns södra mejeriförening blir det
på grund av den låga konsumtionsmjölksförsäljningen
ett plus på 7,8 öre.

Slopar man utjämningsförfarandet
blir det mycket svårt att hävda mjölkpriset
i de bygder som har en låg konsumtionsmjölksförsäljning.
Vi skall vara
på det klara med detta. Blanda inte
ihop detta med reservationen om det
extra mjölkpristillägget i Norrland. Det
betalas ju ut ovanpå det andra mjölkpriset,
och det betyder för Lappmarkens
mejeriförening 10,8 öre, för mejeriföreningen
i Norrbotten 9,57 öre
och för Västerbottens-föreningen 8,87
öre. 25 procent på det är vad vi begärt,
och vi har inte försvårat utjämningsförfarandet
på det sättet och tänkt
överföra pengar till södra Sverige.

Herr WANHAINEN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte fått detta
om bakfoten, herr Isacson. Jag ville
göra en jämförelse mellan å ena sidan
det särskilda yttrandet nr 6, där man
vill mjuka upp tiden för mjölkregleringens
upphörande, och å andra sidan
reservation nr 10, avgiven av samma
personer, där det begärs en utökning
av det extra mjölkpristillägget. Jag
ifrågasatte om man vid den tidpunkten
när dessa ytterligare pengar via statskassan
skulle komma det norrländska
jordbruket till godo eventuellt skulle
vilja överföra dem genom utjämningsavgifter
för att subventionera smörproduktionen.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Tiden är långt framskriden.
Många talare har redan avbetat
debattfältet, och jag skall därför
försöka bli så kortfattad som möjligt

Tisdagen den 30 mai 1967 em.

Nr 35

111

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

och begränsa mig till ett par tre punkter
i berörda proposition.

il propositionen om riktlinjer för
jordbrukspolitiken utvecklas angelägenheten
av att en snabb minskning sker
av jordbruksproduktionen. Den bör,
sägs det i propositionen, sjunka till den
nivå som krävs för en god livsmedelsberedskap.
Detta betyder att jordbruksministern
i propositionen ansluter sig
till jordbruksutredningens bedömning,
att 80 procent självförsörjningsgrad är
tillräcklig. Jordbruksutredningen förutsatte
att vid en nedbantning av produktionen
till 80 procent måste en betydande
nedläggning av åkerareal ske
i vissa delar av landet. Företrädesvis
skulle detta drabba skogs- och mellanbygderna
i Norrland och västra Svealand.
En krympning av produktionen
avses till väsentlig del ske i fråga om
mjölk och kött, de viktigaste produktionsgrenarna
framför allt i Norrland.
Utredningens målsättning anses betyda
att man måste lägga ned mellan 800 000
och 1 miljon hektar åker. Det är ganska
mycket, inte minst med den jämföelsen
att det i de sex nordligaste länen
i dag finns endast 500 000 hektar
åker.

Jordbruksministern har i propositionen
anslutit sig till den 80-procentiga
självförsörjningen, samtidigt som han
i annat sammanhang har uttalat, att
flera skäl talar för att en betydande
jordbruksproduktion upprätthålles i
Norrland. Detta är, som jag ser det,
två oförenliga synpunkter. Vilken skall
man tro på av dessa meningsyttringar?
Tyvärr torde det vara realistiskt att räkna
med att jordbruksministern håller
fast vid de 80 procenten och delvis
överger Norrland. Det är ju inte första
gången som norrlandsproblem har haft
svårt att vinna gehör i regeringskretsar.

Varken i utredningen eller i propositionen
har det redovisats vilka konsekvenser
en så omfattande nedläggning
som det här är fråga om skulle
komma att få för vederbörande bygder.

Det är omöjligt att godta ett jordbrukspolitiskt
program, vars konsekvenser
inte har klarlagts bättre. Uppenbarligen
kan utglesningen av jordbruksproduktionen
i en bygd endast drivas till
en viss gräns. Överskrides denna gräns,
omöjliggöres en rationell insamling och
förädling av produkterna liksom upprätthållandet
av distributionen av förnödenheterna.
Därmed försvinner förutsättningarna
för en fortsatt jordbruksproduktion.
I norra Sverige är man
på många håll nära denna gräns. Det
innebär att en ytterligare minskning av
totalproduktionen inte kan få ske, om
jordbruksproduktionen över huvud taget
skall kunna fortsätta i dessa bygder.

I den föreliggande propositionen saknas
den helhetssyn på jordbrukspolitiken
som jag anser vara nödvändig. Särskilt
bör de lokaliseringspolitiska aspekterna
på produktionsmålsättningen
klarläggas. Jag tror att vi kan vara
helt överens om att vi, om vi framför
allt i Norrlands inland skall kunna
upprätthålla en nödvändig och nöjaktig
serviceverksamhet, behöver såväl behålla
den nuvarande produktionsvolymen
i jordbruket som öka ansträngningarna
för att lokalisera industrier
till berörda trakter. Jordbruket är vid
sidan av skogsbruket den viktigaste
basnäringen för huvuddelen av Norrland,
och dess fortbestånd är en nödvändig
förutsättning för exempelvis turistnäringen.

Turistnäringen måste i stor utsträckning
bygga på en bofast befolkning.
Ingen är intresserad av att söka sig till
en bygd där odlingslandskapet har växt
igen med buskar, bygden förslummats
och där inte ens den mest elementära
samhällsservice kan existera på grund
av att utglesningen av den bofasta befolkningen
har drivits för långt. Vid
utformningen av jordbrukspolitiken är
det nödvändigt att beakta natur- och
landskapsvårdens intressen. Detta är
inte bara ett egoistiskt intresse för de
människor som bor permanent i byg -

112

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

den, utan i lika hög grad ett intresse
för de jäktade storstadsmänniskor som
söker sig dit på sin fritid.

Jag vill med skärpa framhålla att det
utifrån dessa synpunkter är ytterst viktigt
att vidta åtgärder som hindrar en
långtgående krympning av jordbruket
i Norrland. Frågan måste följas mycket
uppmärksamt, och erforderligt stöd lämnas
för att hålla produktionen uppe.
Satsningen på KR-jordbruk betyder
mycket härvidlag, och det är viktigt att
detta stöd ges en ökad spridning. Det
skall inte gå till så att vissa bygder får
detta stöd, medan andra ställs utanför.

I detta sammanhang kan det vara
anledning att något beröra det kombinerade
företaget jord- och skogsbruk.
Såväl i jordbruksutredningen som i propositionen
har problemet jord-skog behandlats
mycket knapphändigt. Jag beklagar
att de i och för sig nödvändiga
och angelägna utredningar som pågår
beträffande skogliga problem inte blivit
synkroniserade med jordbruksutredningen,
så att man kunnat få en samtidig
helhetsbild av dessa näringars
förutsättningar i framtiden.

Flera remissinstanser har kritiserat
jordbruksutredningens inställning till
nämnda fråga. Sålunda pekar bl. a.
skogsstyrelsen på att i utredningen saknas
en närmare analys av och ett ställningstagande
till frågan om vilken roll
skogsbruket bör och kan spela för jordbruket
i framtiden. Således har möjligheterna
till kompletterande vintersysselsättning
i skogsbruket inte närmare
utretts. Inte heller har man behandlat
skogsbrukets och jordbrukets beroende
av varandra för att i glesbygderna skapa
underlag för en bosättning med tillfredsställande
social miljö.

Behandlingen av det kombinerade
jord- och skogsbruket är självfallet av
särskild vikt för Norrland men även
för stora områden i andra delar av landet.
Denna företagsform har vid alla
löt/samhetsundersökningar visat sig
överlägsen i dessa bygder. Kombinatio -

nen ger nämligen speciella fördelar ur
olika synpunkter. Jag kan därför inte
acceptera, att man vid bedömningen av
olika rationaliseringsåtgärder gör en
konstlad uppdelning av företaget i en
jordbruksdel och en skogsbruksdel.

Departementschefen har på ett ställe
i propositionen uttalat följande: »Vid
kombinerade jord- och skogsbruk bör
liksom nu gäller för den särskilda rationaliseringsverksamheten
i bl. a. Norrland
härjämte jordbruksdelen ha sådan
omfattning och effektivitet att investeringarna
i den delen blir lönsamma.»
Innebörden härav är som synes oklar.
Fn viss oro bland brukarna av de kombinerade
företagen har därmed uppstått.
Det vore därför synnerligen önskvärt
att vid behandlingen här i kammaren
understrykes, att uttalandet icke
innebär att som förutsättning för rationaliseringsstöd
skall gälla, att jordbruksdelen
ensam har full bärkraft.
Även skogsbruket på fastigheten skall
givetvis räknas in vid bärkrafts- och
lönsamhetsbedömningen. Med andra
ord: företaget måste enligt min mening
i dessa sammanhang ses som en enhet
och häns3''n tas till den marginella effekten
av åtgärden i fråga. Jordbruksministerns
debattinlägg här i kammaren
gav tyvärr ingen klarhet i denna
fråga.

Jag övergår nu till ett annat detaljproblem
i propositionen. Ett slopande av
leverans- och arealtillägget innebär för
Norrlands del en kraftig sänkning av
det totala stödet beroende på strukturförhållandena.
I de fyra nordligaste länen
utgick 1965/66 leveranstillägg till
77 procent av mjölkleverantörerna med
tillhopa 6,24 miljoner kronor. Det motsvarar
1,7 öre per kg invägd mjölk.
År 1966 utbetalades i samma län 18 014
arealtillägg med tillhopa 6,73 miljoner
kronor. Sammanlagt gav sålunda dessa
stödformer 13 miljoner kronor. En överslagsberäkning
rörande det föreslagna
övergångsbidraget ger vid handen att
det totala bidragsbeloppet för 1968 kom -

Tisdagen den 30 maj 1907 em.

Nr 35

113

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

mer att uppgå till endast cirka 4 miljoner
kronor för dessa län. Inkomstbortfallet
blir således mycket stort.

Det är inte rimligt att avveckla småbrukarstödet
så snabbt som förutsatts
i propositionen. En sådan politik skulle
få särskilt stor effekt i Norrlands inland,
där alternativa sysselsättningar
inte finns att uppbringa inom rimligt
avstånd. I dessa bygder har också fastigheterna
förlorat i värde, vilket försvårar
en avveckling. Inlösen skall visserligen
enligt propositionen kunna ske
till taxeringsvärdet, men ofta understiger
detta vad som nedlagts i fastigheten,
och vederbörande gör en kapitalförlust.
De s. k. avgångsvederlagen förändrar
bilden obetydligt. Jag delar alltså
herr Wanhainens uppfattning om värdet
av vederlagen. På grund av bristen
på sysselsättningsmöjligheter tvingas
småbrukare i Norrlands inland att
flytta långt från hemorten för att få ett
nytt arbete. Detta förhållande utgör ett
handikapp som medför särskilda omställningsproblem,
vilka man måste ta
hänsyn till vid bedömningen av den
takt med vilken småbrukarstödet kan
avvecklas. I många fall är utan tvivel
ett fortsatt stöd i denna form det ur
såväl samhällets som den enskildes synpunkt
lämpligaste.

I propositionen föreslås att det extra
mjölkpristillägget i norra Sverige bibehålies
oförändrat, ett välkommet avsteg
från tidigare ställningstagande. Bidragsskalan
för detta tillägg justerades 1962/
63 och har sedan dess varit oförändrad.
Genom inflationen har emellertid
värdet successivt minskat. Enligt min
mening — som jag också motionsledes
har framfört — är det tid att nu göra
en ny uppjustering för att återställa
realvärdet av norrlandsstödet. Syftet
med detta stöd bör nämligen vara att
möjliggöra upprätthållande av en jordbruksproduktion
av ungefär nuvarande
omfattning, eftersom detta —- som jag
tidigare påpekat — är en förutsättning
för att jordbruksproduktionen över huvud
taget skall kunna fortsätta. Mellan

1962/63 och februari 1967 steg konsumentprisindex
med cirka 20 procent
och kommer sannolikt att stiga ytterligare
till 1967/68 med cirka 5 procentenheter.
En uppräkning av det extra
mjölkpristillägget med 25 procent är
därför befogad för att återställa realvärdet.
Kostnaden härför skulle för de
fyra nordligaste länen bli ungefär 8
miljoner kronor, vilket är mindre än
den besparing som görs på areal- och
leveranstillägget i dessa län.

I detta sammanhang skulle jag vilja
rikta en fråga till herr Hedström med
anledning av hans debattinlägg: Behöver
en indexbetingad uppräkning av
mjölkpristillägget bli föremål för utredning
eller för remissbehandling?
Nog förefaller det vara en något konstruerad
argumentation.

Sammanfattningsvis vill jag, herr talman,
poängtera betydelsen av att produktionen
i norra Sverige genom olika
stödåtgärder upprätthålls på i stort sett
nuvarande nivå. I den praktiska tilllämpningen
av de allmänna riktlinjerna
för jordbrukspolitiken bör stor hänsyn
tagas till natur- och landskapsvården.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservation 10, som förordar en uppräkning
av det extra mjölkpristillägget
med 25 procent.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Liksom herr Wikberg
lovar jag att bli mycket kortfattad.

Man har anledning att konstatera att
den jordbrukspolitiska debatten i dag
när riksdagen skall fatta sitt beslut är
betydligt mera sansad och dämpad än
för ett par år sedan då socialdemokraterna
satte igång ett stormanlopp mot
jordbruket.

Det var inte svårt att förstå var
skon klämde den gången. Den socialdemokratiska
regeringen var en misslyckad
inflationsbekämpare, och den
gjorde ett desperat försök att skjuta
skulden på jordbruket. Den nya jord -

114

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

brukspolitik, som socialdemokraterna
utlovade, var en skrivbordskonstruktion,
som inte kunde tåla att konfronteras
med verkligheten.

Den socialdemokratiska argumenteringen
har blivit mattare och mattare.
Det långa återtåget är emellertid tyvärr
inte så mycket reträtter i sakståndpunkter
— även om betydelsefulla
sådana finns. De socialdemokratiska
positionerna har väl blivit alltför fastlåsta.

Det som kännetecknar den socialdemokratiska
debatten nu är eftertankens
dämpade ton. Nu har socialdemokraterna
i jordbruksutskottet fått konstatera,
att de förhållandevis större vinsterna
av en överflyttning av arbetskraft och
kapital från jordbruket till andra näringar
redan torde ha inkasserats. Det
är en hård men rättvis korrigering av
regeringens och socialdemokraternas
insatser under t. ex. fjolårets valrörelse.

Till regeringens fastlåsta positioner
hör tydligen den 80-procentiga självförsörjningsgraden.
Denna och ett omfattande
program för nedläggning av
åkerarealer var det viktigaste målet
för socialdemokraterna i jordbruksutredningen,
och detsamma kan väl sägas
om propositionen. I jordbruksutskottet
har regeringspartiets representanter
varit litet försiktigare i uttryckssättet,
men de har dock hållit fast vid
80-procentsgraden, enligt vad de själva
försäkrar.

.Tåg skall inte säga många ord om
denna stridsfråga, som har varit så
mycket diskuterad tidigare. Men ett par
kommentarer kan vara på sin plats.
Först och främst finner jag det anmärkningsvärt
att socialdemokraterna
kan ta så lätt på u-ländernas livsmedelssituation.
Det är ju obestridligt att
en hungerkatastrof hotar stora delar av
jordens befolkning. Till detta har regeringen
och socialdemokraterna endast
det konstaterandet att u-ländernas
folk nog inte kan bli någon farlig konkurrrent
för oss om livsmedelsöverskot -

ten på världsmarknaden före slutet av
1970-talet. Det är för mig ofattbart
att man kan lägga en sådan inställning
till grund för en jordbrukspolitik.

Då svarar socialdemokraterna att de
låga världsmarknadspriserna är en samhällsekonomisk
realitet, och det skall
alltså betyda att vi skall tänka på oss
själva och inte så mycket bry oss om
livsmedelsbristen i världen. Ja, men i
vilken mån kan de s. k. världsmarknadspriserna
vara en realitet för oss?

Man skrev ju under valrörelsen i fjol
i en socialdemokratisk valtidning, att
den nuvarande jordbruksregleringen
betydde »en inkomstöverföring från
konsumenter till producenter med cirka
två miljarder kronor». Det var alltså
ett mått på samhällsekonomisk realitet
under den socialdemokratiska valrörelsen
1966. Nu vid riksdagsbehandlingen
har socialdemokraterna inte stått
till tjänst med någon mer preciserad
siffra. Man har blivit hälsosamt försiktigare.

I verkligheten är det naturligtvis så,
att de s. k. världsmarknadspriserna inte
kan vara någon realitet att bygga på. En
regelbunden och organiserad livsmedelsimport
skulle helt enkelt inte kunna
ske till de världsmarknadspriser,
som socialdemokraterna sökt förespegla
oss.

Det skall ju också framhållas, att förutsättningen
för att vi skulle kunna importera
15—20 procent av vårt livsmedelsbehov
är att inte andra länder,
som befinner sig i samma läge som vi,
gör som vi. Detta säger ju också på vilka
boliner den socialdemokratiska regeringen
bygger sin jordbrukspolitik.

Och hur skulle det bli i slutet av
1970-talet, då vi enligt socialdemokraterna
skall vara framme vid målet,
d. v. s. ha lagt ned en mycket stor del
av åkerarealen? På den frågan har man
inte något svar att ge. Det enda man
säger är att vi fram till slutet av 1970-talet skall kunna klara konkurrensen
med u-länderna.

Man skall kanske inte ta den social -

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

115

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

demokratiska produktionsmålsättningen
så allvarligt. Den är som sagt en skrivhordskonstruktion,
och den kommer
kanske aldrig att kunna tillämpas i
verkligheten. Verklighetsunderlaget i
den socialdemokratiska inställningen
kan ju belysas t. ex. av vad som hänt
kring det norrländska jordbruket. Den
socialdemokratiska majoriteten i jordbruksutredningen
räknade med att dess
80-procentprogram skulle betyda att
mycket stora delar av det norrländska
jordbruket måste läggas ned. Men nu
har jordbruksministern i propositionen
lovat att ett betydande jordbruk skall
få finnas kvar i Norrland. Det är en
glädjande korrigering. Men jordbruksutredningens
ståndpunkt och jordbruksministerns
ståndpunkt i detta avseende
kan rimligtvis inte båda två betyda 80
procent. Det är inte matematiskt möjligt.

Det väsentliga i jordbrukspolitiken
måste givetvis vara att skapa förutsättningar
för ett jordbruk som är så effektivt
och rationellt som möjligt. Lika
självklart bör det vara att detta måste
ske bl. a. genom att jordbruket får möjligheter
till lika god lönsamhet som
andra näringar.

Men även här har den socialdemokratiska
argumenteringen varit frapperande.
Man har hävdat att en väg till
effektivitet och rationalisering i jordbruket
skulle vara att försämra jordbrukets
priser och lönsamhet. Sedan
skulle jordbruket i slutet av 1970-talet
kunna få samma lönsamhet som andra
näringar. Man har alltså velat tro att en
försämrad lönsamhet fram till slutet
av 1970-talet skulle locka unga människor
att investera kapital och arbete
i jordbruket. Denna inställning präglade
socialdemokraterna i jordbruksutredningen,
och den bär också upp propositionen.

Vid riksdagsbehandlingen har väl socialdemokraterna
varit försiktigare —
och det skall naturligtvis hälsas med
tillfredsställelse. Man har medgivit som
allmän regel, att möjlighet bör beredas

till företagsekonomisk lönsamhet vid
rationellt bedrivna jordbruksföretag i
likhet med de lönsamhetsförhållanden
som råder inom näringslivet i övrigt.
Om det nu skall betyda, att man vill
stryka ett streck över den s. k. prispresspolitiken,
kan vi kanske inte få
svar på. Man är uppenbart generad
över den argumentering som förts. Därpå
tyder den socialdemokratiska skrivningen
i jordbruksutskottet om att den
återhållsamhet med jordbrukspriserna,
som man föredrar att tala om, alls inte
skulle innebära någon prispressande
politik gentemot det svenska jordbruket.
Vad den socialdemokratiska avsikten
varit har man inte behövt sväva i
tvivelsmål om. Man har ju sagt att priserna
på jordbruksprodukter inte skulle
få följa med priserna på andra konsumtionsvaror.
Men om nu socialdemokraterna
korrigerat sig på denna
punkt, skall det givetvis hälsas med
tillfredsställelse. Men än så länge vill
de dock inte vara med om en långtidsplan
i syfte ått garantera jordbruket
stabilitet och lönsamhet.

Det viktigaste i en effektivitetsfrämjande
jordbrukspolitik måste vara ett
ökat stöd till rationaliseringen, särskilt
strukturrationaliseringen. Det är att beklaga
att regeringen i så väsentlig grad
prutat ned de anslag till rationaliseringsverksamhet
som jordbruksutredningen
förordade. Regeringens nedprutning
är ju cirka 100 miljoner kronor.
Detta måste få negativ inverkan
på jordbrukets rationaliseringssträvan.
Ett rationaliseringsstöd av den omfattning
som jordbruksutredningen föreslog
måste med det snaraste förverkligas.

Men lika viktigt är det att rationaliseringsverksamheten
blir smidig i utformning
och tillämpning. Nu skall enligt
propositionen jordförvärvslån och
driftlån kunna beviljas även för lantbruksföretag
som är större än tvåfamiljsjordbruk.
.Tåg har ingenting emot
det. Men det är all anledning att understryka
att rationaliseringsverksamheten
även i fortsättningen bör vara

116

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
inriktad särskilt på att främja familjejordbruket.
Det är uppenbart att socialdemokrater
fastnat i en övertro på
mycket stora jordbruksföretag. Det är
att beklaga om detta skulle bli till hinder
för en smidig rationaliseringsverksamhet.
Olika kategorier av jordbruk
har existensberättigande, inte bara stora
sådana, utan också ofta små enheter
med specialproduktion. Kombinationen
jord-skog är värdefull för ett effektivt
utnyttjande av arbetskraft och maskiner.
Det är att beklaga att socialdemokraterna
uppenbarligen inte har något
större intresse för den saken — och
inte heller för familjeskogsbruket.

Lika anmärkningsvärt är att socialdemokraterna
inte vill tänka sig ett
s. k. deitidsjordbruk i framtiden. Såsom
framhålles i den borgerliga reservationen
finns det starka skäl att främja
även deitidsjordbruk. Sådana kan,
om driften är extensiv, omfatta ganska
betydande arealer. På det sättet kan
mark hållas i beredskap för omvandling
vid behov till intensiy drift. Sådana
deitidsjordbruk skulle ha stor betydelse
ur naturvårdssynpunkt — och ur bostadspolitisk
synpunkt. Det finns många
som vid sidan av ett annat arbete vill
ha ett deitidsjordbruk, där de kan bo
och ha en viss produktion. Varför skulle
då inte samhället stödja en sådan
strävan?

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Debatten om jordbrukets
förhållanden har under hela efterkrigstiden
förts med växlande styrka
och berört aktuella ekonomiska och politiska
beslut om denna näring. Tiden
närmast efter kriget gick debatten mera
i belysning av jordbrukets nödvändighet
för att ge oss livsmedel vid en
eventuell avspärrning. Även om den
aspekten kan vara lika aktuell år 1967
som den var 1947 har därtill en annan
minst lika allvarlig försörjningssituation
uppkommit nu. Det har dock här
redan talats så mycket om den världssvält
som i dag hotar att jag bara i för -

in.

bigående nämner detta som ett argument
i debatten.

Jag vill i stället uppehålla mig vid
den jordbrukspolitiska debattens start,
som ägde rum med en skrikande, fräsande
riv i fjol våras. För mig framstod
det som om den starten gav mer prov
på vårdslöshet än kunnighet. Effekten
av en sådan obetänksamhet har ju inte
heller uteblivit. Jordbruksdebatten har
emellertid under det senaste året hyfsats
till, så att den i dag står betydligt
mer på verklighetens grund. Både den
föreliggande propositionen och utskottets
utlåtande har fört fram en linje
och en målsättning som vi i gemen
kan anse vara förhållandevis acceptabel.
Detta betyder inte att uppfattningen
om medlen och metoderna för att
nå målet, en så effektiv jordbruksproduktion
som möjligt, ändå kan vara
ganska skilda.

Enligt vår uppfattning måste jämte en
förnuftig prispolitik jordbrukets rationaliseringssträvanden
ges en tillräcklig
effekt. Så har inte varit fallet hittills.
Jordbruksministern sade här tidigare
i dag att rationaliseringen gått för sakta.
Kanske beror det på en knapphet
i resurserna. Min personliga erfarenhet
som flerårig medlem av lantbruksnämnden
där hemma ger vid handen att vi
har haft alltför knappa resurser. Det
har begränsat vår verksamhet som rationaliserande
organ. Jordbrukarna
själva har egentligen varit den mest pådrivande
faktorn, något som är omvittnat
från olika håll. Jag vill ändå understryka
detta faktum ännu en gång.

Lantbruksnämnderna har varit bundna
till de av staten fastställda ramarna
både resursmässigt och handlingsmässigt.
När nu jordbruksministern givit
lantbruksnämnderna ett större arbetsfält
med större frihet från gamla gränser
både i fråga om areal och lånebelopp,
kan man ställa frågan: Räcker
de ekonomiska garantier som i dagens
förslag ställs till förfogande? Jag vågar
påstå att lika litet som de gamla
gjort det kommer dessa nya ramar att

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

117

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

förslå. Kreditramens höjning med 56
miljoner tror jag är i knappaste laget.
Jag grundar detta antagande på den
erfarenhet av arbetet i en lantbruksnämnd
som jag tidigare nämnt. I Malmöhus
län har man under de år jag
varit med endast haft två ärenden om
förvärvslån, som varit uppe i enmiljonsnivån.
De blev avslagna på grund
av bestämmelserna. Att vi inte har haft
fler sådana ansökningar beror helt enkelt
på hittillsvarande bestämmelser.
Man vet att man inte kan få lån. När
nu dessa bestämmelser skall hävas kommer
säkert ansökningar i ett mycket
större antal. Med nuvarande priser
exempelvis i det län som jag här nämnt,
kommer lånesumman en miljon i många
fall att uppnås. Jag tror att nämndernas
till- och avstyrkan härvidlag kommer
att bli beroende av om ansökningarna
anses kunna tillmötesgås på den ekonomiska
sidan, alltså om det finns pengar
eller inte. Att Kungl. Maj :t här bär
hand om det slutliga avgörandet lättar
givetvis de lokala nämndernas bekymmer.
Men jag vill gärna passa på tillfället
att försäkra jordbruksministern att
det knappast finns något mera obehagligt
än att behöva lägga åt sidan helt
berättigade ansökningar på grund av
att ärendena inte kan behandlas av den
orsaken att det inte finns pengar på
anslaget. De ansökningar som kommer
på slutet kan vara lika berättigade som
de som kommer i början.

Samma synpunkter kan läggas på
driftlånen. Den uppjustering som nu
görs är bra, och det beslutet tycker jag
är mycket tillfredsställande. Vi har tidigare
försökt få en sådan höjning, och
jag tror alltjämt att beräkningen i dessa
stycken är knapp. Jag anser att
jordbruksutredningens förslag är mer
relevant än det som har framlagts i
propositionen.

Jag har kommit fram till den uppfattningen
att om man menar allvar
med satsningen på stora brukningsenheter,
måste man också vara beredd att
ta kostnaderna härför.

Trots att jag anser att det är nödvändigt
att satsa på storleksrationalisering
vill jag inom parentes varna för en
viss övertro på denna storleksrationalisering.
Inom vissa konsumentkretsar
tycks man faktiskt tro att om vi bara
får stora produktionsenheter kan vi
skapa fram billigare livsmedel, ja mycket
billigare sådana. Det har dock klart
ådagalagts att det rationella familjejordbruket
kan bedriva en produktion
som per enhet räknad är effektivare
än vad man kan få fram vid mycket
stora jordbruk. Dessutom är produktionen
vid det rationella familjejordbruket
minst lika billig.

Var ligger då den optimala gränsen
på sikt framåt? Jag har faktiskt den
uppfattningen att den ligger mera vid
en- å tvåfamiljsjordbruk än vid ännu
större jordbruk, givetvis helt beroende
på de produktionsbetingelser och den
produktionsinriktning som jordbruket
i fråga har. Det är nämligen mycket
betydelsefullt vilken produktionsinriktning
den speciella enheten har.

Jag hade hoppats att arealtänkandet
så småningom skulle försvinna. Det
mindre jordbruket har givetvis svårare
att följa med t. ex. när det gäller rationell
maskinanvändning. Därmed är det
emellertid inte till sin existens dömt
till undergång. En specialinriktning av
något slag är många gånger det mindre
jordbrukets räddning. Det gäller på såväl
växt- som animaliesidan. Tyvärr
spårar man ibland alltför negativa attityder
gentemot det mindre jordbrukets
möjligheter att anpassa sig. Jag tror för
övrigt att även deltidsjordbruken har
sin givna plats i morgondagens produktion.
Det kan inte finnas någon bättre
sysselsättning än att driva ett deltidsjordbruk.
Man behöver från jordbruksdepartementets
sida inte befara att den
produktionen skulle bii dyrare än annan.
Jordbruket bör enligt min uppfattning
uppmuntras till en produktion
helt oberoende av arealtänkandet.

Konkurrensförmågan gentemot EECområdet
debatterades här i går. Jag

118

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
vill betona att vi säkerligen har möjlighet
att hävda oss i den konkurrensen.

Jordbruksministern tycks också vara
beredd att anpassa det svenska jordbruket
till ett eventuellt svenskt medlemskap
i EEC. Under höstriksdagen
i fjol — jag vill erinra om det — fick
exempelvis sockernäringen en sådan
rekommendation till anpassning. Jag
kan i efterhand konstatera att jordbruksministern
fått gensvar från odlarna
liksom från industrin. Odlarna
är alltså beredda att göra sitt, och det
hela kommer säkert att ordna sig bara
vi inte drabbas av utanför denna marknad
verkande alltför produktionshämmande
faktorer. Det kan vara betydelsefullt
att konstatera detta i detta sammanhang.

Jag vill, herr talman, slutligen uppehålla
mig vid en mycket viktig faktor
för svenskt jordbruk och dess konkurrenskraft,
nämligen forskningen. Det
skulle ha varit mycket frestande att här
närmare utveckla resonemanget om
forskningens betydelse för jordbruket.
På grund av den sena timmen skall
jag bara ta ett par exempel för att
åskådliggöra min mening, som jag tror
delas av många. Jag kan ta som exempel
det produktionsområde som oljeväxtodlingen
tillhör, där förnämliga
resultat uppnåtts genom växtförädling.
Krönes de ansträngningar med framgång
som nu görs att förändra den
kemiska sammansättningen av rapsoljan,
kommer margarintillverkarna att
kunna öka användningen av denna olja
i margarin till omkring det dubbla. Det
betyder mycket både för folkhushållet
och för jordbruket, liksom för oss alla.
Andra områden där växtförädling betytt
mycket för ett rationellt jordbruk
är t. ex. den kemiska ogräsbekämpningen
och den maskintekniska forskningen.

Jordbrulcsutredningen konstaterar att
jordbruket får endast en procent i
anslag till forskning, medan den industriella
forskningen får nästan två pro -

cent, detta baserat på näringens bidrag
till nationalproduktionen. Jordbruksministern
— det har jag sett i propositionen
— talar positivt om forskningen,
men han hänskjuter frågan till en senare
budgetbehandling. Jag uttalar den
förhoppningen att jordbruksministerns
positiva attityd till jordbruksforskningen
skall påverka finansminister Sträng
vid det tillfälle som vi hoppas kommer.

Det är säkerligen snarare genom
forskningens framsteg än genom storleksrationalisering
som vi har möjligheter
att i framtiden öka vår konkurrenskraft
och få till stånd en prisbillU
gare produktion.

Jordbruksministern slutade sitt anförande
med att framhålla att det är
konsumenterna som skall visa vägen för
svensk jordbruksproduktion och dess
inriktning. Jag har inget att invända
mot detta uttalande, men vill tillägga
att vi redan före det senaste valet hade
en intensiv jordbruksdebatt. Jag tror
inte att den gav annat vid handen än
att de svenska konsumenterna värderar
svenskt jordbruk och dess insatser.

Visar statsrådet Holmqvist vägen
med sakliga och faktiska skäl på samma
sätt som gjorts i utskottsförslagen,
tror jag vi kan se framtiden an med
relativt lugn.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Den långa jordbruksdebatten
lider mot sitt slut, och man
skulle nog ha förbättrat sitt anseende i
denna kammare om man vid denna tidpunkt
hade strukit sig på talarlistan.
Bortåt 40 års erfarenhet av praktiskt
jordbruksarbete är väl i och för sig
ingen anledning att ta till orda i debatten
om riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken. Men, i motsats till
vissa teoretiker kanske man ändå vet
något vad man talar om. — Det är väl
ingen större hemlighet att intresset ute
bland jordbrukarna inte är särskilt stort
när det gäller dessa allmänna riktlinjer

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

119

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

— om man bortser från vissa konkreta
förslag. Jordbrukarna är naturligtvis
ytterst skeptiska för att inte säga misstrogna
inför frågan om hur dessa riktlinjer
kommer att påverka lönsamheten
inom jordbruket.

Den nuvarande jordbrukargenerationen
är tämligen trött på utredningar.
Teoretiskt kan man naturligtvis komma
till de mest överraskande slutsatser,
och vi är nu mätta på teorier. Jag tror
att tiden nu är inne att ge en viss grupp
jordbruksteoretiker ett rejält avgångsvederlag.
Det kan vara lämpligt att de
slår följe med småbrukarna, som har
varit föremål för så många utredningar
i vårt land. Nu är det väl sista gången
de figurerar i jordbrukspolitiska sammanhang.
De kommer inte att besvära
mer. Men det kanske ändå bör sägas
att denna småbrukargrupp, förutom att
de ordnat sin egen försörjning, försett
vårt expanderande samhälle med duglig
arbetskraft på olika områden.

Det har inte varit brist på målsättningar
under den gångna tiden. Vi
minns 1940-talet. Mitt under brinnande
krig, då man verkligen var beroende
av det inhemska jordbruket, höll man
på att utreda framtiden. Hundratusen
småbrukare skulle bort på den tiden.
Som omväxling gällde det under 1950-talet lika många kor. Staten skulle ta
krafttag i fråga om rationaliseringen.

Har det hänt så mycket? Ja, avgången
av arbetskraft från jordbruket till
andra näringar har naturligtvis varit
betydande. Men den strukturrationalisering
som staten skulle medverka till
bar väl knappast varit överväldigande.
Enligt uppgift har medelarealen på
brukningsdelarna inte ökat med mer än
fyra hektar på 20 år. Så blev det alltså
med 1940-talsgiven.

Har det hänt något av verklig betydelse
på jordbrukets område, t. ex.
högre avkastning på djur och åkerjord,
så är det jordbrukarna själva som
med teknikens och forskningens hjälp
åstadkommit detta. Naturligtvis har staten
på olika sätt stött allt detta, men

det är dock jordbrukarna som vidtagit
de praktiska åtgärderna.

Skall man tala om en ny målsättning
i dag, så är det väl närmast den, att
jordbruket för framtiden skall arbeta
under samma betingelser som näringslivet
i övrigt. Ja, det låter ju riktigt
i och för sig, och ändå är jordbrukets
betingelser och förutsättningar inte jämförbara
med andra näringar. Vare nog
sagt, att jordbruksnäringen befinner sig
under bar himmel och i stor utsträckning
på en nordlig bredd i det här landet.
Inga försäkringar täcker det förhållandet.

När det gäller riktlinjerna för framtiden,
så har graden av självförsörjning
tilldragit sig stor uppmärksamhet. Produktionen
skall begränsas av samhällsekonomiska,
eller kanske rättare handelspolitiska
skäl. Jordbruket utgör med
andra ord en bricka i det handelspolitiska
spelet. Det är först i onda tider
som det svenska jordbruket kommer
in i en annan bild. Det är egentligen
uppseendeväckande att man med statliga
åtgärder vill krympa jordbruksproduktionen
och på detta sätt skapa
ett permanent importbehov. Det är nästan
som om den inhemska jordbruksproduktionen
utgjorde den gröna faran,
som man på allt sätt söker värja
sig mot. Vi vet alla att det kan uppstå
besvärande och förlustbringande exportöverskott,
men hur länge? Produktionsminskning
behöver vi nog inte
sörja för. Till tröst för många: den
kommer —. Kanske vi snart får vidta
åtgärder för att höja produktionen. Det
har sagts många gånger tidigare i denna
debatt.

Jordbruksutredningen tror sig se tio
år framåt i tiden. Det är inte långt.
Jag vill påstå att domen över en jordbrukspolitik,
som medvetet strävar efter
att ta en tredjedel av vår åkerareal
ur produktionen, kan bli fruktansvärt
hård i en icke alltför avlägsen framtid.
Vår egen folkmängd växer, enligt
gjorda beräkningar med en miljon fram
till 1980, för att inte tala om världens

120

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

folkmängd. Under de närmaste åren
står världen inför en efterfrågan på
livsmedel som aldrig tidigare.

Hur uppfattas vårt ställningstagande,
vår jordbrukspolitik ute i världen? Det
är inte obekant hur man nu i OECDsammanhang
ser på situationen. Vissa
rekommendationer från det hållet går
stick i stäv mot den jordbrukspolitik
som riksdagen nu knäsätter, och som
tar sig uttryck i en krympning av vår
inhemska jordbruksproduktion. Det är
möjligt, att det finns uttalanden också
i annan riktning, men i den svenska
jordbruksdebatten viftar man ofta bort
sambandet mellan vår egen jordbruksproduktion
och världssvälten.

Här i vårt land är det ett axiom
att i-länderna bör förse u-länderna med
i första hand kapital och industriell utrustning,
och vi har hört långa utläggningar
om detta i dag. Men ute i världen
vinner denna teori allt mindre
tilltro. Den som svälter kan inte arbeta,
även om han vill. Det är nog i
stället så, att mat är en basvara som
bestämmer den materiella utvecklingen.
Det har också visat sig att framåtskridandet
gått sakta i de u-länder, som
mera ensidigt satsat på industriella projekt.

Men det är inte populärt att inlemma
det svenska jordbruket i ett mera
globalt sammanhang. Då är vi helt
plötsligt för små och obetydliga. När
det däremot gäller andra världsproblem
känner vi knappast någon begränsning.
Då är vi nästan internationella i kvadrat.
Nej, synpunkter på det svenska
jordbruket, sett mot en internationell
bakgrund, betraktar man ofta som önsketänkande
eller utslag av egoistisk näringspolitik.

Under 1950-talet lades stora lager av
jordbruksprodukter upp i vissa länder,
främst i USA. Man kunde inte anpassa
den växande produktionen till en efterfrågan,
som av olika skäl var högst
begränsad. Men behovet var obegränsat.
Under de senaste fem åren har dessa

lager minskat i snabb takt genom export
till Asien och östblocksländerna.

I slutet av 1950-talet var dessa lager
ett betydande jordbrukspolitiskt argument.
Nu är det nästan borta.

Statsrådet Holmqvist har i ett tidigare
anförande här i debatten gjort gällande
att man i Amerika ser något annorlunda
på denna situation, och det
är naturligtvis möjligt. Men det är nog
så att världen förändras. I föränderlighetens
värld skall dock vi i vårt land
tydligen inta en särställning. Vi skall
bara ägna oss åt det som reellt lönar
sig, det som snabbt kan höja vår standard.
Men är det någon som tror att
vi kan få sitta som åskådare till vår
tids världsdrama: klyftan mellan de
mätta och de hungriga? »Våra åskådarplatser
kan stormas», som Georg Borgström
uttrycker det.

När det gäller riktlinjerna för vårt
framtida jordbruk råder det inga delade
meningar om rationaliseringen.
Alla vill vi ha effektivitet, ett utnyttjande
av resurserna på bästa sätt. Men,
som tidigare sagts: mycket har redan
uträttats, främst av jordbrukarna själva.
Det svenska jordbruket framställer
i dag i stort sett samma mängd produkter
som för tio år sedan, och det sker
med en arbetsinsats som är mindre än
hälften av den som då behövdes. Rationaliseringen
inom jordbruket är
ingenting nytt. Det nya är väl att den
skall kompletteras med prispress, även
om tonen i dag är något mera dämpad
än för ett år sedan. Någon invasion av
unga jordbrukarfamiljer, som är villiga
att bemanna de större och enligt
riktlinjerna hårt rationaliserade — och
skuldsatta — jordbruk som man nu
drömmer om, är knappast att vänta.
Men det finns ju numera resurser för
omskolning och vuxenutbildning? Kan
det stimulera till rationell produktion
på t. ex. animaliesidan, då en högrationell,
hårt driven mjölkproduktion i dag
kräver ett med 4 å 5 öre förhöjt mjölkpris
för att få produktionen lönsam?

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

121

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. ni.

Detta är ju inte något löst påstående.
Lantbrukshögskolans undersökningar
visar ju klart att stora och rationella
lantbruksföretag med nuvarande prisnivå
inte ger full företagsekonomisk
lönsamhet.

Frågan är hur rationaliseringsekvationen,
god lönsamhet för producenterna
och billiga livsmedel åt konsumenterna,
skall gå ihop. Någon lösning på
den ekvationen går inte att leta fram
ur allt det material som ligger framför
oss.

Det förslag till prissättning på jordbrukets
produkter fram till den 30 juni
1969, som framlägges i propositionen
och varom det råder preliminär enighet,
är ju ett försök att tillfredsställa
båda parter. Men förslaget inrymmer
så pass många osäkra faktorer och tänkta
förutsättningar, att man har svårt
för att inse att det kan ingå i några
riktlinjer för framtiden. Det beror ju
helt på produktionsutvecklingen. Noggranna
jordbruksekonomiska undersökningar
måste fortsätta, om man vill se
effekten av den nya jordbrukspolitiken.

Då det län som jag representerar,
Bohuslän, är en typisk småbrukarbygd,
tilldrar sig naturligtvis omställningsoch
småbruksstödet ett visst intresse.
Jag säger visst intresse, ty man talar
faktiskt om annat också. Även om man
i det längsta har velat värna om denna
småföretagsamhet, som under senaste
avspärrning betydde oerhört mycket
för landets försörjning, så måste man
finna sig i att utvecklingen har gått
förbi dessa småbruk på ett par tre
hektar. Inte ens Småbrukarnas riksförbund
kan hävda en annan mening. I
dag är frågan om småbruk, som jag
ser det, en fråga om deltidsjordbruk,
och här vill jag starkt understryka reservation
6 i utskottsutlåtandet. Den
driftsformen är mycket vanlig i t. ex.
Bohuslän. Allt större jordbruksenheter
övergår också i dag till någon form
av deltidsjordbruk. Det är den minst
sårbara gruppen på landsbygden. Skulle
övrigt förvärvsarbete tryta, kan den -

na grupp åtminstone temporärt stå på
egna ben. Den behöver ju inte vara
suspekt för det!

Den som lämnar jordbruket får statligt
stöd till bostadsegnahem, om han
bara låter sig dirigera till någon form
av tätort. Men varför kan inte samme
man få kreditgaranti, om han förvärvar
ett mindre jordbruk, som också tjänar
som boplats. Det blir billigare för
samhället, och man tillfredsställer den
enskildes önskemål. Men utskottsmajoriteten
har en annan uppfattning.

Av propositionen framgår också att
tillkomsten och fortvaron av stöd- och
deltidsjordbruk ej bör främjas genom
ekonomiskt stöd från staten. Total omställning
är receptet. Det kanske i en
icke alltför avlägsen framtid kan vara
en tillgång att ha denna produktionsreserv.
Utan hänsyn till vilken roll dessa
deltidsjordbruk spelar för produktion
och sysselsättning skall de berövas
det stöd — det är inte fråga om
subventioner — som de statliga lånegarantierna
innebär. Dessa jordbruk
tjänar som boplats för många människor
som vill bo kvar på landsbygden,
och de kan få stor betydelse ur naturvårdssynpunkt.
Bygden hålles öppen,
och de kvarvarande brukarna bildar
underlag för den samhällsservice som
ändå måste finnas. Det kan inte gärna
vara ett allmänt intresse att driva på
dessa jordbrukares uppbrott från sina
gårdar, allra minst nu när det är brist
på både bostäder och arbetstillfällen
på många orter. Något hinder för en
fortlöpande rationalisering utgör inte
kreditstöd till dessa deltidsjordbruk, då
lantbruksnämnden prövar varje särskilt
fall.

När det sedan gäller framtiden har
vi högst begränsade möjligheter att
styra utvecklingen. Vinden blåser nog
vart den vill även på det här området
och kan sopa bort mycket värdelöst
teoretiskt gods. Svenskt jordbruk
står och faller inte med dessa riktlinjer,
det kan vi nog vara överens om.
Men det är väl ett bevis för att världen

122 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

styres med bra liten visdom, när det
dagliga brödet, som så många ropar
efter, skall vara föremål för alla dessa
jordbrukspolitiska bekymmer. Att just
jordbruket ständigt skall brottas med
lönsamhetsproblem, då efterfrågan på
producerade varor är obegränsad, kan
naturligtvis våra experter förklara, men
det blir inte mera begripligt för det.
Då det mesta här i världen lönar sig
utom jordbruk, är det inte så underligt
att världen svälter.

Herr talman! Jag är medveten om
att de synpunkter som jag här framfört
kan uppfattas som ett uttryck för djup
resignation. Men den här debatten har
väl inte från något håll förts under någon
uppsluppen stämning'' — den har
nog i många stycken återspeglat stämningen
ute bland jordbrukarna.

Jag vill ännu en gång understryka
innehållet i reservation 6.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Det framgår av propositionen
och utskottets utlåtande att
jordbruksminister Holmqvist bland annat
prutat ned utredningens enhälliga
förslag om stark utökning av resurserna
till rationaliseringen, och den nedprutningen
är ganska väsentlig. Jag anser
för min del att då vi nu står närmare
en svensk anslutning till EEC än
då utredningen lämnade fram sitt förslag,
hade det snarast varit motiverat
med en utökning av utredningens förslag
i fråga om rationaliseringen än
som nu blivit fallet.

Vidare finner jag det märkligt att
regeringen envist håller fast vid ståndpunkten
att en återhållsam prispolitik
skulle stimulera rationaliseringen. Detta
är naturligtvis en fullkomligt felaktig
ståndpunkt. Grundförutsättningen
för att jordbrukarna i framtiden skall
våga investera stora kapital i rationella
anläggningar är i stället att investeringen
blir räntabel och lönsam.

Utredningens väl motiverade förslag
om längre amorteringstider för jord -

förvärvslån har också avvisats, liksom
utredningens förslag om vettigare avskrivningsregler
då det gäller ekonomibyggnader.
Det är också påfallande att
jordbruksministern med större skärpa
än utredningen framhäver de allmänt
handelspolitiska aspekterna som motiv
för en produktionsanpassning. Han säger
att eftersom en expansion av den
svenska utrikeshandeln är angelägen
måste möjligheterna för andra länder
att exportera jordbruksprodukter till
Sverige vidgas. Jordbruksministern
tycks alltså vara beredd att offra jordbrukarna
på det handelspolitiska altaret.
Hade det inte varit ärligare att
satsa hårdare på rationaliseringspolitiken
och därmed konkurrenskraften än
att av handelspolitiska skäl påskynda
produktionsminskningen? Sanningen
om jordbruket är att bara vi får konkurrera
på lika villkor står sig det
svenska jordbruket väl i konkurrensen
med utlandet. Men mot dumpade priser
— det som vi i dagligt tal kallar
världsmarknadspriserna — slåss jordbrukare
i hela världen förgäves. Med
tanke på den svält som råder i en stor
del av världens länder är det förunderligt
att de ledande statsmännen inte
förrän nu samlat sig till en gemensam
ansträngning till förmån för de svältande
folken.

Jag har just varit i tillfälle att ta del
av Kennedyrundans överenskommelse
om ett livsmedelshjälpsprogram för uländerna.
Av detta framgår att minimibidraget
från deltagarländerna — som
avvägts på grundval av bruttonationalprodukten
och veteproduktionen — har
fördelats så att Sverige förbundit sig
att leverera cirka 54 000 ton vete eller
foderspannmål. Skulle av någon anledning
länderna i stället lämna lcontantbidrag,
skall dessa beräknas efter 63,6
dollar per ton. För vår del skulle det
bli 3,4 miljoner dollar, eller i svenska
kronor bortåt 18 miljoner. Därtill kommer
fraktersättningarna.

Om det går att bygga vidare på denna
grund skulle inte längre något be -

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

123

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

svärande överskott på livsmedel behöva
förekomma.

Den svält som råder på många håll
i världen beror delvis på brister i transporttekniken
och innebär ett bevis på
missförhållanden mellan rika och fattiga
länder. Men även om man skulle
kunna råda bot på dessa brister är problemet
med världssvälten därmed inte
löst. Kvar står det faktum att många
hundra miljoner människor inte kan
få äta sig mätta på grund av att världens
livsmedelsproduktion inte räcker
till. Under sådana förhållanden kan det
inte vara försvarbart att de rika länderna
avsiktligt minskar sin jordbruksproduktion
och tillgodoser sitt behov
av livsmedel på den knappa världsmarknaden.
Därför anser jag att svenskt
jordbruk i framtiden bör utformas på
ett sådant sätt att det kan tillgodose
svenska folkets behov av fullvärdiga
livsmedel till rimliga priser.

Debatten om jordbruksproduktionens
storlek är i mångt och mycket ett utslag
av feltänkande i modern jordbrukspolitik.
Det torde i framtiden inte behövas
några som helst åtgärder för att erhålla
en minskad jordbruksproduktion hos
oss. Befolkningstillväxten ute i världen
går rasande fort, och även i vårt
land växer befolkningen. Förhållandet
är väl därför i själva verket att vi inom
en snar framtid kan tvingas vidta åtgärder
för att tillförsäkra vårt land en
tillräckligt hög grad av självförsörining.

Den diskussion som förts efter utredningsförslagets
framläggande har tydligen
grundat sig på uppfattningen om
ett motsatsförhållande mellan livsmedelskonsumenten
och livsmedelsproducenten.
Jag är för min del övertygad om
att varje människa, antingen hon nu
bor på landet eller i staden, måste inse
betydelsen av ett inhemskt jordbruk.
De jordbruksfientliga uttalanden som
förts fram med jämna mellanrum är en
stor fara för vår framtida försörjning.
Uttalanden av detta slag medför nämligen
att det sprids en pessimism som

leder till att ungdomen inte vågar satsa
på jordbruket, och som en följd härav
bromsas rationaliseringen. Jordbruken i
vårt land måste liksom alla andra företag
få möjlighet att utvecklas till effektiva
enheter med god lönsamhet. Det
areaitänkande som i hög grad präglat
jordbrukssituationen sedan tiden för
andra världskriget måste utbytas mot en
förståelse för att företag av olika struktur
och olika produktionsinriktning
bör och kan arbeta sida vid sida.

Vi löser inte jordbrukets problem med
en kortsiktig politik. Vi måste få en
långsiktig planering om svenskt jordbruk
skall gå en stabil framtid till mötes.

När jordbruksministern i ett inlägg tidigare
i dag tog upp frågan om jordbrukets
lönsamhet nämnde han att
jordbrukare som säljer sina fastigheter
i regel gör mycket stora vinster. Det
kan vara riktigt — penningvärdet har
fallit — men i allmänhet är det de besparingar
som finns i fastigheten som
man får tillbaka vid realisationen. I
detta sammanhang bör väl nämnas att
det har varslats om ett förslag beträffande
en evig realisationsvinstbeskattning,
och om det förslaget läggs fram
och går igenom blir det väl inte så
mycket med dessa vinster på fastighetsförsäljningarna.

I anslutning till detta utlåtande skall
vi också diskutera jordbruksutskottets
utlåtande nr 27 till vilket har fogats en
reservation av herr Hansson i Skegrie
och herr Persson i Heden. Det gäller
här importen av kött från Danmark. I
princip måste det vara felaktigt att importera
kött då vi själva har överskott.
Det betyder ju att vi måste lyfta ut lika
stora kontingenter som vi får in, och
det kostar pengar, oavsett vem som skall
betala. Förlusten på denna import har
uppskattats till ungefär 20 miljoner kronor.
Härtill kommer att störningar kan
inträffa i prisbildningen för vår inhemska
produktion, och det kan väl
inte vara meningen.

När nu denna import ändå skall

124 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
komma till stånd är det inte nödvändigt
att sänka importavgiften med hela 15
procent som föreslagits. Den bör väl
inte sänkas med mera än vad som bedöms
vara den rätta siffran just vid
importtillfället. Vi har vid vår bedömning,
som också kommer till uttryck
i den motion som bar väckts i frågan,
ansett att man skulle börja med 5 procent
för att se vart utvecklingen leder.

Vi skall också i detta sammanhang
behandla bevillningsutskottets betänkande
nr 49 som gäller beskattningen i
samband med att skördeskadeförsäkring
utfaller. Ersättningen för skördeskada
utbetalas först året efter det att skadan
har inträffat och skall tas upp som
inkomst för det år då utbetalning har
ägt rum. Det riktiga är naturligtvis att
skördeskadeersättningen i inkomstdeklarationen
tas upp för det år man har
lidit skadan. Den reservation som är
fogad till betänkandet berör detta problem,
ocli reservanterna hemställer hos
Kungl. Maj:t om utredning och förslag.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall, ärade kammarledamöter,
inte uppta tiden så länge.
Några av de tidigare talarna uppfordrar
mig emellertid till ett par repliker,
nämligen två bohuslänningar — en centerpartist
och en högerman — och två
skåningar — en centerpartist och en
högerman, som talade alldeles nyss.
Man kan onekligen skönja vissa nyanser
i deras sätt att behandla dessa frågor.

Herr Svenungsson representerar här
ett synsätt som dess bättre är mera
ovanligt i jordbrukarkretsar i dag. Han
talar föraktfullt om specialister. Jag
antar att han då i första hand syftar
på de nationalekonomer och kanske
också företagsekonomer som har ägnat
stort intresse åt att försöka medverka
i utformningen av en modern jordbrukspolitik
i vårt land.

Jag tycker inte om detta sätt att dis -

kutera. Man tar inte upp sakfrågorna
utan utgår från att specialisten inte
förstår verkligheten. Han är opraktisk
i sitt tänkande. Honom kan vi göra
oss av med — han kan permitteras eller
få avgångsvederlag.

Jag säger att denna teknik är mera
ovanlig. Tvärtom visar den jordbruksdebatt
som förs i vårt land i allmänhet
en betydande respekt för värdet av ett
nytänkande, som även jordbruksnäringen
liksom andra näringar är betjänt
av. Kanske inte mer om herr
Svenungsson i denna debatt.

Till herr Hermansson vill jag säga
att han gjorde klokt i att ändra uppfattning
om socialdemokratins inställning
till jordbrukspolitiken. Detta är
för viktiga saker för oss för att vi
skulle vilja använda detta till en avledningsmanöver,
såsom han uttryckte
det, i en situation där vi är besvärade
av inflationsproblem eller något annat.

Herr Hermansson borde ändå veta
att jordbruksutredningen tillsattes 1959,
arbetade under ungefär sex år och hade
att redovisa sitt resultat. Det var alltså
ganska naturligt att vi skulle få en
debatt kring dessa frågor. Mot denna
bakgrund tycker jag att man borde inse
att socialdemokratin verkligen har ett
jordbruksprogram och att presenterandet
av detta inte sker i syfte att åstadkomma
några avledningsmanövrer.

Flera tidigare talare har varit inne
på temat hur det skulle gå om andra
länder uppträdde som vi och begränsade
sin jordbruksproduktion till exempelvis
80—85 procent av det egna
behovet. Hur skulle det gå för oss om
andra länder följde detta exempel?

Ja, länderna har ju olika förutsättningar.
Det finns länder som självfallet
har all anledning att satsa på en
jordbruksproduktion under förutsättning
att de är konkurrenskraftiga och
kan föra ut dessa produkter på världsmarknaden.
Det finns också länder som
gör detta.

Vi som lever med ett jordbruk under
ett mycket högt gränsskydd har emel -

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

125

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

lertid anledning att diskutera dessa
frågor på ett helt annat sätt än man
gör i sådana nationer där situationen
är annorlunda för jordbruket och produktionsbetingelserna
är bättre till
följd av klimatförhållanden och annat
som vi har att beakta i detta sammanhang.

Det fanns ytterligare saker i herr
Hermanssons inlägg som jag kunde ha
anledning att knyta an till. Herr Hermansson
gjorde gällande att jordbruksutredningen
utgått från att stora delar
av Norrland skulle läggas öde, och han
fann att jag hade haft en annan mening
om detta. Herr Hermansson har nog
något överdrivit vad jordbruksutredningen
kom fram till.

Herr Hermansson tog också på nytt
upp frågan om prispressen. Ja, vore
det inte klokt, herr Hermansson, att
dra ett streck över denna fråga? Herr
Hermansson borde göra det riktigt
kraftigt, så att man observerar att det
finns där.

Vi har aldrig talat om prispress. Detta
ord är konstruerat och har varit
avsett att användas i avskräckande syfte.
Nu har det gjort tjänst i detta sammanhang,
och vi kan nu flytta över
diskussionen på ett realistiskt plan.
Därför tycker jag att vi nu kan dra
ett streck över detta. Vi vet alla —•
och herr Eskilsson har i dag redogjort
för detta — att vad som tolkats som ett
uttryck för prispress är jordbruksutredningens
resonemang om vilka åtgärder
som kunde tänkas om tre år för
den händelse att vi inte nu skulle lyckas
fullfölja de linjer vi drar upp för
jordbrukspolitiken. Det är inget som
har med den aktuella debatten att göra.
Låt oss därför, herr Hermansson, gärna
dra ett streck över det.

Sedan jag sagt detta skulle jag också
vilja vända mig till herr Thorsten Larsson
och i andra hand till herr Yngve
Nilsson.

.lag vill gärna säga till herr Thorsten
Larsson att det är ett glädjande tecken
att lantbruksnämnderna har kommit i

åtnjutande av ett alltmer ökat förtroende
från jordbrukarnas sida. Det ser jag
som något mycket positivt. Jag är väl
medveten om att det har funnits situationer
då medlen har varit begränsade.
Jag vet också orsaken till det. Man har
visserligen kunnat ge jordförvärvslån,
men när den nye köparen har fått sitt
jordförvärvslån har han inte kunnat
ordna sina affärer på grund av att han
varit utsatt för samma svårigheter som
många andra när det gällt att klara
sina krediter mera långsiktigt. På detta
sätt har man bundit pengar som man
normalt hade kunnat arbeta med. Men
jag vill inte förneka att det kan ha
funnits perioder då det varit stor efterfrågan
på lån ur anslaget, men då
har vi kommit tillbaka. Vi har gått in
för nästan regelmässigt att också på
tilläggsstat ta upp dessa frågor. Jag tror
att det är försiktigt handlat i nuvarande
situation. Det bör inte utgöra något
hinder för näringens utveckling att
man tänker sig möjligheten att komma
tillbaka på tilläggsstat.

När det gäller jordförvärvslån uppkommer
ibland situationer där man
ställer sig tveksam. Det är ibland inte
lämpligt att med sådana lån ordna finansieringen
inom en familj. När en
son som skall överta gården efter sin
far gör anspråk på att staten skall hjälpa
till, vill jag säga att vi måste visa
en viss försiktighet. Det är ju dock avsikten
med dessa åtgärder att vi skall
åstadkomma en rationalisering, en förbättring.
Därför har vi en kritisk hållning
till hur pass hårt staten skall
engagera sig i sådan verksamhet. Det
finns exempel på att man på sina håll
kanske inte har gjort en tillräckligt
kritisk bedömning i fråga om användningen
av dessa resurser.

Flera talare har varit inne på frågan
om deltidsjordbrukare. Vad är deltidsjordbrukaren
för en person? Det är i
allmänhet en man som har ett arbete
vid en industri eller på annat håll, det
kan vara en lärare på en skola, det
kan vara en tjänsteman i exempelvis

126

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

en lantbruksnämnd. Frågan är hur stor
liänsyn vi skall ta till sådana människor
som har jordbruk som hobbyverksamhet
— jag lägger inte in något förnedrande
i det — och sköter det vid
sidan om den vanliga arbetsuppgiften.
Dessa människor har ju liksom andra
sina anställningsvillkor reglerade genom
sina organisationer. De lever i
samma situation som andra. Kan det
finnas någon anledning att staten skall
ge särskilda bidrag till denna typ av
jordbrukare?

Jag har funderat mycket över vad
det är som gör att centerpartiet —•
kanske också högern och folkpartiet
— visar ett speciellt intresse för denna
grupp. Möjligen tror man att man skall
knyta dessa människor närmare jordbruksnäringen
och få dem intresserade
av jordbruksnäringens förhållanden.
Att stödja deltidsjordbruket är väl inte
en effektiv väg för oss om vi skall försöka
utveckla ett konkurrenskraftigt
jordbruk i detta land. Ibland är man
nästan frestad att i denna diskussion
fråga: Skall vi då inte släppa loss där?
Om vi inte skall ställa några anspråk
på hur företaget skall se ut, skall vi
då lägga ner denna oändliga möda på
att tillämpa en jordförvärvslagstiftning
som vid kritisk granskning i olika avseenden
inte håller måttet. Man skulle
ju kunna lämna fältet fritt och säga att
var och en får lov att göra så gott han
kan. Deltidsjordbruket är lika värdefullt
som något annat. Det ligger någonting
i detta. Om diskussionen fortsätter
borde vi ta upp den tankegången.
Det skulle kunna befria oss från en
del arbete och möda här. Jag vill ändå
sätta ett stort frågetecken för om en
sådan utveckling skulle vara till gagn
för det svenska jordbruket. Förvisso
skulle vi på lång sikt förlora mycket
av det värdefulla arbete som vi ändå
har lagt ned på att bygga upp ett bärkraftigt
jordbruk, vilket kan ge ett hyggligt
försörjningsunderlag för jordbrukare,
yrkesutövare, människor som

verkligen ägnar sig med intresse åt
jordbruket. Jag vill ha sagt detta om
deltidsjordbrukarna.

Till sist vill jag säga några ord till
herr Yngve Nilsson. Han har tagit upp
de handelspolitiska aspekterna som jag
redan tidigare har berört. Herr Yngve
Nilsson kom in på Kennedyrundan och
ett förslag som diskuterats där om att
ge ökad hjälp åt u-länderna. Jag kan
försäkra herr Yngve Nilsson att vi
också är intresserade av att medverka
på den punkten. Jag tror inte regeringen
kommer att lägga några hinder
i vägen för en sådan lösning.

Herr Nilsson kom in på frågan huruvida
de insatser som nu görs, de resurser
som ställs till förfogande i form
av höjda kreditramar för rationaliseringsändamålen
är tillräckliga. Här vill
jag erinra om att jordbruksutredningen
har preciserat vissa belopp. Den har
sagt att när rationaliseringsverksamheten
har kommit i gång skall de årliga
anspråken på kreditramarna komma att
uppgå till sammanlagt 288 miljoner kronor.
Det är i och för sig lustigt att man
stannar just för den siffran. Lantbruksstyrelsen
har i sitt yttrande sagt att
man räknar med två eller tre år fölen
sådan uppbyggnadsperiod. Vi har
tagit fasta på det, och därför har vi
ansett att vi det första året inte skulle
behöva satsa helt och fullt. Vi har nöjt
oss med att följa lantbruksstyrelsens anvisning
om en successiv utbyggnad av
dessa stödåtgärder åt jordbruket. Jag
tycker att vi skall se denna fråga i
belysning av den mycket kritiska
granskning som vi i år har fått lov att
ägna åt många andra anspråk på bidrag
från staten eller stödåtgärder från
statens sida. Då har vi sannerligen tagit
ett stort steg framåt när vi helt och
fullt kunnat uppfylla de anspråk som
ställs för det första året. Jag föreställer
mig att vi skall ha möjligheter att komma
tillbaka, kanske på tilläggsstat men
i varje fall till nästa budgetår. Om inte
situationen är väsentligt förändrad

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

127

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

hoppas jag att vi kan ta ytterligare ett
steg fram emot den mera långsiktiga
målsättningen.

Herr SVENUNGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag bestrider att jag
i mitt anförande uttryckte förakt för
jordbruksexperterna. Det ligger inte för
mig att förakta någon. Men jag ställde
mig mycket kritisk till vissa jordbruksteoretiker,
och jag hoppas att jordbruksminister
Holmqvist förlåter mig
om jag är litet skeptisk. Det är inte
bara jag som är kritisk utan många
praktiska jordbrukare med mig. Ett
exempel: teoretikerna har kommit fram
till att man kan få överföringsvinster
ifrån jordbruket på 4 å 5 miljarder
kronor. Herr statsrådet vet mycket väl
namnen på dessa experter.

Herr NILSSON, YNGVE, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Att jag tog upp kreditramarna
och tyckte att de borde bli
större beror helt enkelt på att då diskussionen
kring EEC verkar att föra
oss närmare den gemensamma marknaden
är dej; viktigt att vi i tid rationaliserar
jordbruket så att vi kan konkurrera.
Det är syftemålet med att jag tog
upp frågan om kreditramarna.

Sedan vill jag med tacksamhet notera
att statsrådet Holmqvist lovat komma
tillbaka med begäran om höjda anslag
— eventuellt på tilläggsstat, men
i varje fall i statsverkspropositionen
då den läggs fram.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte begärt ordet
om det inte varit ett par saker som
statsrådet antydde. Någon större meningsskiljaktighet
finns tydligen inte
när det gäller låneverksamheten via
lantbruksnämnderna. Men jag tyckte

mig spåra något — jag hoppas faktiskt
att jag spårade fel —• när herr
Holmqvist formulerade satsen så här:
Det kan ju finnas exempel då en son
skall överta gården efter sin fader,
och han vill att staten skall ordna detta
åt honom. Det verkade som om statsrådet
hade en uppfattning om att här
skulle en restriktiv tillämpning träda
in. Då vill jag gärna säga till statsrådet
att detta är någonting nytt, därför att
hittills har vi väl ändå i lantbruksnämndens
verksamhet tvärtom nästan
sett det som mycket angeläget att tilllämpa
den linjen alt en son skall kunna
överta gården efter sin fader. Om detta
på något sätt kan vara diskriminerande
måste det få konsekvenser över hela
fältet, exempelvis över arrendelagstiftningen.
Jag hoppas emellertid att jag
har missförstått eller misstolkat detta
uttalande.

Statsrådets resonemang här beträffande
deltidsjordbrukaren har jag litet
svårt att sätta mig in i, och jag kan
inte riktigt inse vad denna människa
har gjort för ont för att han inte skall
kunna vara med i jordbruksproduktionen
om han vill detta. Jag tror inte att
det på något sätt belastar produktionskostnaden.
Det har väl inte hittills
varit avsikten, att utdöma att vederbörande
även har annat arbete, utan
tvärtom kan det väl anses som en god
sysselsättning att han deltar även i en
annan produktion.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Teoretiker, herr Svenungsson,
är människor som genom
tänkande och logisk slutledning försöker
komma fram till resultat. Det är
inget felaktigt i att försöka tänka. Och
därför tror jag att vi behöver teoretikernas
medverkan i framtiden.

Till herr Thorsten Larsson vill jag
säga vad jag gick förbi i mitt förra
inlägg att förslaget i fråga om sockerbetsodlingen
och stödet åt sockerframställningen
här i landet nog är riktigt.

128

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Jag vill gärna erkänna att vi mötte ett
gensvar från odlarnas och sockerbolagets
sida. Men, herr Larsson, vi kanske
inte hade kommit så långt om inte den
värderade ledamoten av denna kammare,
herr Carl Albert Anderson, och
ett par medhjälpare till honom så energiskt
hade lyckats övertyga sockerbetsodlarna
och sockerbolaget om att detta
var en bra lösning. Deras arbete gav
ett gott resultat för konsumenterna, ty
det betyder ändå att sockret här i landet
i höst kommer att kunna köpas till
ett lägre pris. På ett helt år räknat kan
det betyda en besparing för folkhushållet
på 40—50 miljoner kronor.

Sedan frågar herr Larsson vad den
där människan deltidsjordbrukaren har
gjort för ont. Vi diskuterade i förra
veckan om vad hushållningssällskapen
hade gjort för ont. Människor gör nu
inte ont i allmänhet, det är gudskelov
bara en minoritet som har sådana avsikter.
Skall vi inte ha några andra kriterier
när staten lämnar sitt stöd? Vi
skall väl se något positivt och värdefullt
i det. Därför har vi nog fortfarande
delade meningar om deltidsjordbrukarens
ställning, huruvida han
skall komma i åtnjutande av stöd från
staten på samma sätt som yrkesutövaren.
Herr Thorsten Larsson och jag har
tydligen olika uppfattningar, och de
kommer måhända att kvarstå.

Jag har noterat att herr Yngve Nilsson
tydligen inte är till freds med att
vi har möjligheter att återkomma till
stödet i fråga om kreditgarantier och
rationaliseringar i övrigt.

Herr PÄLLDIN (ep):

Herr talman! Vid denna tidpunkt
skall jag begränsa mig till ett enda avsnitt
och börja med att konstatera att
en väsentlig bakgrund till den jordbrukspolitiska
debatten har varit resonemanget
om resursöverföring. Framför
allt är det arbetskraftsresursen som
olika samhällsorgan och näringsgrenar
haft bekymmer med. Utredningens re -

sonemang fördes under en god och hög
konjunktur, då efterfrågan på arbetskraft
var mycket uttalad.

Under många år har det skett en
mycket kraftig överföring av arbetskraft
från jordbruket till andra näringsgrenar.
Det är i huvudsak den
yngre och mer lättrörliga arbetskraften
som har lämnat jordbruket, helt naturligt.
Nu har vi inom jordbruket en befolkningspyramid
som sannerligen inte
är trevlig.

Omstruktureringen av svenskt jordbruk
måste rimligen baseras på de jordbrukare
som är 50 år och därunder.
•lag är av den uppfattningen att i dessa
åldersklasser har jordbruket, för att
kunna klara den målsättning som kommer
att fastställas i dag, inte råd att
förlora ytterligare arbetskraft.

Frågan är då hur de realistiska möjligheterna
till en omställning för de
äldre egentligen ter sig. Det senaste
året har inneburit en radikal ändring
av arbetsmarknaden. Vi har inte bara
haft en hög arbetslöshet under vintern,
som till en del kan förklaras av den
s. k. säsongarbetslösheten och av att
vi har en mer eller mindre normal
omställningsarbetslöshet, utan det har
också pågått en strukturomvandling inom
hela näringslivet som inneburit konsekvenser
vilka vi bara för några år
sedan var främmande för.

Arbetsmarknadsstyrelsen har studerat
effekten för de anställda vid några
företag som lades ned i början av år
1966. Jag erinrar om att den undersökning
som har gjorts i Nyköping och
de undersökningar som har gjorts i
Malmö visar att för 15—20 procent av
dem som friställts vid företagsnedläggelser
— det är en erfarenhet som man
gör överallt — har det uppstått svårigheter
med placeringen i den ordinarie
och fungerande arbetsmarknaden. Det
har varit svårigheter t. o. m. i den arbetsmarknad
som Nyköping och Malmö
kan presentera. Det har visat sig att
det framför allt är människor i en ålder
av 50 år och däröver som så att

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

129

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

säga inte är efterfrågade av näringslivet.

Vi vet att denna strukturomvandling
inom näringslivet fortsätter liksom att
den kan väntas öka. Den diskussionen
fördes i samband med investeringsbanken.
Jag skall därför inte gå in närmare
på den nu utan vill bara konstatera
att vi också vet att det är nya
grupper som kommer i kläm på grund
av denna utveckling. Det gäller grupper
som nog har uppfattat sin situation
som rätt skyddad. Vi vet väl också att
de problem som dykt upp under de
senaste åren inte betraktas som någon
tillfällighet. De betraktas inte som en
tillfällighet av arbetsmarknadsstyrelsen,
som har skaffat sig fullmakter att intensifiera
sin verksamhet. De betraktas
uppenbarligen inte som en tillfällighet
av LO, som ju har talat om att man
kommer att resa kravet på en väsentligt
ökad satsning på dessa sektorer.

Låt mig erinra om att man för de
15—20 procent av de anställda i Nyköping
och Malmö i ena fallet har ordnat
med industriellt beredskapsarbete och
i det andra fallet inrättat skyddade
verkstäder. Vi vet också att landet över
genom landstingets försorg skyddade
verkstäder kommit till stånd i mycket
snabb takt, med statliga bidrag.

Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid
funnit att det är otillräckligt. Därför
har man nu tänkt sig, och även
fått tillstånd, att efter viss försöksverksamhet
i bl. a. örnsköldsviksområdet få
använda sig av möjligheten att gå in i
företag och så att säga köpa en arbetsplats
åt personer som är svårplacerade.
Det innebär att man nu har befogenheter
att betala 2 500 kronor per halvår,
d. v. s. 5 000 kronor om året, för
varje sådan anställningsplats, som industrin
eller företagen öppnar, och
man släpper nu kravet på avskilda lokaler.
Jag tror att detta är riktigt. Jag
tror att det är ett nödvändigt komplement
till de skyddade verkstäderna.

Men det finns en annan sak, som
liksom ger ett besked om dimensioner 5

Första kammarens protokoll 1967. Nr 35

na i denna fråga. Vi vet att den närmaste
ambitionen för den verksamhet,
som jag sist talade om, är att 5 000 personer
per år denna väg skulle komma
in i eller tillbaka till förvärvsarbete.
Det innebär en årskostnad på 25 miljoner
kronor. Men som en uppföljning
av en labour force-undersökning har
arbetsmarknadsstyrelsen tillsammans
med statistiska centralbyrån försökt
skaffa sig en uppfattning om hur många
människor det egentligen är, som kan
komma i fråga för åtgärder av denna
typ — arbetsvärd och över huvud taget
åtgärder för att ge dem sysselsättning.
Många av dem är naturligtvis i
dag sysselsatta, men vid en ytterligare
åtstramning eller vid företagsnedläggelse
på grund av omstrukturering
m. m. skulle de alla komma i farozonen.

Här är det fråga om siffror som verkligen
kan göra oss bekymrade. Man
kommer nämligen fram till att det rör
sig om en kvarts miljon människor. De
är i åldrarna 50—67 år, och såvitt jag
har förstått saken rätt exkluderas människor
med så pass grava handikapp att
de till någon del skulle komma att bli
pensionsfall.

Mot denna bakgrund tycker jag, att
både departementschefen och utskottet
har framställt förutsättningarna för en
omställning till annan sysselsättning på
ett sätt, som egentligen inte står i god
överensstämmelse med den verklighet
som dessa människor möter. Vi får
inte glömma bort att de småbrukare,
som man nu talar om, bostadsmässigt
är lokaliserade så, att det näringsliv
som finns omkring dem är rätt ensidigt.
Möjligheterna till sysselsättning
med ett bibehållande av bostaden är
verkligen inte stora. I närheten av de
expansiva orterna och de expansiva områdena
har sådan sysselsättning redan
kunnat beredas. Där har man en typ
av deltidsjordbruk, som kanske är vanligare
än den typ av deltidsjordbruk
som jordbruksministern nyss beskrev
från denna talarstol.

130 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken in. m.

För de människor som genom lokaliseringspolitiska
åtgärder eller på annat
sätt har kunnat erbjudas kompletterande
sysselsättning existerar detta problem
egentligen inte så länge sysselsättningen
är varaktig. Det existerar
ju inte heller ur statsmakternas synpunkt,
eftersom denna kategori faller
ifrån på grund av inkomstprövning.
Men huvuddelen av dessa människor
har ännu svårare än de äldre friställda
i Nyköping och Malmö o. s. v. —
om jag nu håller mig till dessa undersökningar.
Då tycker jag att det är
fel, för att inte säga hårt, att sätta
gränsen så högt som vid 55 år, låt
vara att jordbruksministern gjort det
med detta sociala undantag.

Jag medger att departementschefen
inte i propositionen kan närmare ange
hur han kommer att utforma kungörelsen,
men departementschefen har hänvisat
till de partiellt arbetsföra och
menat, att den som är yngre än 55 år
skulle kunna komma i fråga för det
årliga omställningsstödet, om han kunde
jämföras med denna kategori.

Jag vore tacksam om jordbruksministern
ville ytterligare utveckla sig
hur han tänkt sig detta. Om det verkligen
gäller partiellt arbetsföra, då borde
det ju inte vara aktuellt med ett
omställningsstöd av 400, 500 eller 900
kronor, utan då borde det till arbetsmarknadspolitiska
insatser med arbetsvårdsåtgärder
och allt sådant.

Jag vore alltså tacksam om vi redan
i detta skede kunde få litet mera kött
på benen om hur det är tänkt. Jag
tycker verkligen att det är grymt att
ta detta stöd från dessa människor, som
har haft det förut men som nu råkar
vara några år yngre än 55 år.

Utskottet skriver helt aningslöst i
sitt utlåtande, att situationen och möjligheterna
till omställning är sådana,
att det inte finns något skäl att ändra
på detta. Jag tycker nog att man i så
fall knipit igen ögonen ordentligt inför
den verklighet, som dessa människor
möter. Det är ett tecken på en

dålig samordning mellan jordbruksdepartementet
å ena sidan och inrikesdepartementet
å andra sidan, som har
hela denna börda med den äldre arbetskraften
över sig.

Låt mig till sist, herr talman, ge uttryck
åt en övertygelse mot bakgrunden
av vad jag har sagt. Jag tror att
detta övergångsbidrag måste antingen
förbättras och förlängas, eller också
måste det ersättas med helt andra åtgärder,
som ger en verklig trygghet
åt de människor i denna åldersklass,
som är jämförbara med dem för vilka
samhället är berett till en rejäl satsning,
om de blir friställda i annan ordning.

Jordbruksministern gjorde en jämförelse
mellan textilarbetarna och dessa
småbrukare, där han visade hur textilarbetarna
hade upplevt otrygghet och
måst lämna sin anställning. Ja, det är
alldeles riktigt. Men skall vi göra någon
som helst kvantitativ jämförelse,
tror jag vi har svårt att hitta någon
näringsgren, där man har i samma
utsträckning som i jordbruket fått se
hur kolleger tvingas lämna sin anställning
och övergå till annan sysselsättning.
Så länge det har funnits faktiska
möjligheter, och vederbörande har sett
en ljusare framtid, har den övergången
varit relativt lätt för den enskilde. I
dag är situationen väsentligt sämre, och
jag upprepar: Vi kan inte tänka oss att
åderlåta svenskt jordbruk på yngre
arbetskraft i någon större utsträckning!
Vill man allvarligt reducera den nuvarande
numerären och ändå sikta på en
uppbyggnad, kommer jag till att de
man då har tänkt på måste vara de
äldre, för vilka omställningen sannerligen
inte är så lätt att göra i praktiken
som utskottet har beskrivit det.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! I denna sena timme blev
jag utsatt för en examination hur man
skall tänka sig förfara i detta läge.
Inom departementet har vi — jag kan
hålla med herr Fälldin om att det kan

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

131

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ha brustit i kontakterna — inte ansett
att det på detta stadium skulle vara
nödvändigt att göra en mycket inträngande
beskrivning av situationer som kan
tänkas uppkomma. Det är ju arbetsmarknadsmyndigheterna
som skall göra
bedömningen om man inte kan placera
arbetskraften. Vi har exempelvis haft
de partiellt arbetsföra.

Jag avstår i kväll från att försöka
beskriva alla de tänkbara fall som kan
komma i fråga. Jag föredrar kanske,
herr Fälldin, att i stället komma med en
fråga. Är den människa som har kommit
över 50 år i detta samhälle så rotad
där han är att han inte kan tänka sig
att få en ny sysselsättning? Jag tror
att detta är en alltför pessimistisk bedömning.

Jag vet inte om någon av kammarens
ledamöter i söndags lyssnade på ett intressant
program i radio. Det var en
intervju med två fabriksarbetare, som
illustrerade denna situation. Den ene
arbetaren var en ung man, kanske litet
över 30 år. Den andre hade fyllt 62 år.
Båda fick mycket högt betyg på sin arbetsplats.
De var nöjda med det byte
som de hade gjort. Den yngre sade att
han nu tjänade 10 000 kronor mer per
år än han hade gjort såsom småbrukare
före bytet. 62-åringen var inte lika
bestämd på den punkten. Han sade att
förtjänsten kanske var ungefär densamma,
det var ingen större skillnad,
men han kände en större trygghet. Nu
kunde han stadigt hämta sin avlöning
och hade dessutom ett lättare arbete.
Hans tidigare arbete såsom jordbrukare
räckte inte till utan han fick gå i skogen
och arbeta ganska tungt tillsammans
med sin yngre bror, som var körare.
Han sade att han inte orkade med
skogsarbetet och att han nu hade fått
det bättre på fabriken.

Man kan se situationen på olika sätt.
Jag har, herr Fälldin, under dessa år
träffat många människor, yngre som
äldre, som bär flyttat över från småbruk
till annan verksamhet och som
har varit glada över att de har tagit

5f Första kammarens protokoll 1967. Nr 35

det steget. Visst skall vi i framtiden
behöva ungdom även inom jordbruket,
men, herr Fälldin, de skall inte avgränsas
bara till denna grupp av småbrukare.
Man brukar säga, att den normalt
består av äldre människor. Där finns
ingenting att hämta. Det bästa materialet
har förbrukats. Det kan ju inte
vara ur denna grupp av småbrukare,
som vi väsentligen kommer att rekrytera
framtidens kår av jordbruksarbetare
eller egna företagare.

Jag tror att vi får se en framtid, där
det kan tänkas bli större rörelsefrihet
på arbetsmarknaden. Jag skulle önska
en arbetsmarknad, där människor kunde
gå över från helt andra sysselsättningar
till att bli jordbrukare och att
jordbruksyrket inte vore ett yrke, som
skulle ärvas enligt resonemanget: eftersom
jag är född på ett småbruk, skall
jag fortsätta där. Jag tror att det inte
är den rätta formen för rekrytering.

Med detta har jag inte kunnat ge
svar på herr Fälldins frågor. Jag vill
gärna framhålla, att jag tyckte att hans
anförande var mycket intressant. Det
hör också till bilden. Han vidgade frågan
om trygghet till att gälla alla samhällsmedborgare.
Han pekade på de
svårigheter som uppstår när de anställda
vid en industri ställs utan arbete.
Vi vet mycket väl att det, trots våra
ansträngningar, finns en och annan
verksamhet som måste läggas ned. Om
det är industriarbetare eller tjänstemän
finns där en grupp människor, som
har kommit att fastna för sina arbetsuppgifter.
Sysselsättningen de haft kanske
passar just för dem. Det kanske
kan finnas en eller annan detalj som de
inte har varit fullkomliga i, men i sitt
löpande arbete och i den lugna, säkra
och vanliga tillvaron har de bra kunnat
göra rätt för sig. De människorna är
dock ganska hjälplösa när det gäller att
placera ut dem.

I det program, som jag hörde i söndags
och som jag ånyo får åberopa, uttalade
arbetsledare att de var mycket
nöjda med det tillskott som kom ifrån

132 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
jordbruket, ty det visade sig att den
arbetskraften hade en stark ansvarskänsla
och dessutom hade möjlighet
att arbeta på egen hand och utan uppsikt.
Man betraktade just tillskottet av
arbetskraft från jordbruket såsom särskilt
värdefullt för just den industrin.

Jag har alltså en något mer optimistisk
syn på dessa frågor än den som
herr Fälldin har givit uttryck för i
denna sena timme av debatten.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har egentligen inte
målat i pessimistiska färger. Jag har
tillåtit mig referera hur ansvariga officiella
organ har reagerat på den utveckling
som skett under den senaste
tiden, och jag har hänvisat till hurusom
LO bedömer detta mycket allvarligt.
LO kommer sålunda att resa krav
på betydligt effektivare åtgärder.

Jag har inte ifrågasatt riktigheten av
att många människor skaffat sig en betydligt
bättre ekonomi genom övergång
till annat arbete, vilket kanske
ofta skett genom omskolning. Många
gånger har deras mångkunnighet varit
så stor, att de kunnat tas om hand direkt
av industri eller annan företagsamhet.

Vad jag försökt framhålla är att den
omställning, som utskottet skrivit om, i
den konjunktur vi nu har kanske inte
är så enkel som man försökt göra gällande.
Därför har jag ansett det vara
grymt att ta ifrån vissa människor det
lilla stöd, som de hittills fått — ett
stöd som räknat i pengar är mycket
blygsamt, jämfört med det stöd som
erfordras, om vi måste helt och hållet
göra det till en arbetsmarknadspolitisk
fråga att trygga dessa människors situation.
Tänk på KSA-utredningen, som
inrikesministern lämnat i uppdrag att
snabbt försöka få fram någonting för
alla dem som inte haft förutsättningar
att arbetslöshetsförsäkra sig.

Vi behöver kanske inte i kväll ta upp
någon längre debatt i den här frågan,

men jag tillät mig i slutet av mitt förra
anförande säga, att jag tycker att man
får göra detta stöd som ett komplement,
något generösare på sikt, eller ersätta
det med radikalt andra metoder, som
också ger trygghet åt dessa människor.
På grund av den tendens jordbruksdebatten
har fått känner de stor otrygghet,
i synnerhet som arbetsmarknaden
i övrigt har utvecklats som den gjort.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Man kanske inte borde
ta till orda vid denna sena timme, men
på grund av ett missöde blev jag inte
i tillfälle att tala i eftermiddags, när
jag var antecknad på talarlistan.

Det har vid upprepade tillfällen sagts
från denna talarstol att det är ett stort
ärende vi diskuterar, och man kan
bara beklaga att denna fråga skall avgöras
när riksdagen befinner sig i uppbrottsstämning,
både bokstavligen och
bildligt framme vid fem minuter i 12.
Det är inte bara en jordbruksfråga vi
diskuterar, utan de beslut som vi här
kommer att fatta kommer säkerligen
också att i framtiden påverka en rad
områden av vårt samhälle.

Som motionär vill jag gärna anföra
några synpunkter. Tyvärr måste man
konstatera att framtidsaspekterna i utskottspropåerna
ägnats föga uppmärksamhet.
Stundens bekymmer har fått dominera
bilden på bekostnad av det
längre perspektivet, och detta gör att
proposition nr 95 liksom jordbruksutskottets
utlåtande nr 25 blir en något
beklämmande läsning. Jag kan inte som
herr Isacson lämna några blommor till
jordbruksministern för hans proposition.

Man kan också säga att vad som
föreslagits av regeringen är ett led i ett
drama med många akter. Den första
akten i det dramat fick sin avslutning
när riksdagen den 5 maj 1965 fattade
beslut om att avskaffa bolagsförbudslagen.
Det skedde på regeringens förslag
under medverkan av högern och folk -

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

133

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

partiet, och aldrig så många reservationer
och deklarationer från de partier,
som ställde sig bakom beslutet,
kan frita dessa partier från ansvaret
för vad som då gjordes.

Här har sagts att 25—30 procent av
den svenska åkerarealen skall tas ur
bruk. Yar skall det ske någonstans i
vårt avlånga land? Skall vi börja längst
i norr och gå söderut med nedläggningen
av jordbruk? Man har talat om
700 000 hektar åker som bör utgå. Det
innebär att en areal motsvarande hela
Norrlands jordbruk skulle försvinna,
liksom även Dalarnas och Värmlands
odlade åkerareal skulle bli skog i fortsättningen.
Men det räcker ändå inte
— vi måste söka oss vidare söderut och
leta upp ytterligare något 10 000-tal
hektar som enligt våra s. k. jordbruksexperter
inte skulle lämpa sig för jordbruk.
Var skall nedläggningen ske, och
vem skall ta hand om dessa marker?
Skall domänverket vidga sina arealer?
Skogsbolagen lär också vara intresserade.
Den fria etableringsrätten, som
blir en verklighet om vi kommer med
i EEC, ger oanade perspektiv i sammanhanget.

Detta är frågor som hör samman med
vad vi i dag diskuterar. Jag upprepar:
Var skall nedläggningen av jordbruk ske
här i landet och vem skall ta hand om
de friställda arealerna? År herrar Lage
Svedberg och Mossberger beredda att
ge svaret på den punkten? Och vem
från högern är beredd att på grundval
av frejdigheten 1965 ange i vilken omfattning
bolagen skall öka sina domäner? Andra

akten i dramat fick vi uppleva
våren 1966 i samband med jordbruksministerns
redovisning av den socialdemokratiska
arbetsgruppens resultat,
som uppfattades såsom ett hot om prispress
mot jordbruket och gav löften
om väsentligt sänkta matkostnader för
konsumenterna. Att detta utspel vållade
oro och förbittring bland jordbrukarna
är väl inte så underligt. Men
det gav också en annan mycket intres -

sant lärdom, nämligen hur starkt jordbruket
är förankrat i det svenska folkmedvetandet.
På goda grunder kan här
konstateras, att resultatet av detta utspel
blev ett annat än man räknat med.
Applåderna efter ridåfallet blev inte
alltför starka.

Och nu är vi framme vid tredje akten:
att på grundval av vad som skett
besluta om riktlinjerna för svensk jordbrukspolitik.
Det gäller frågan om
trygghet och framtid för näringens utövare,
hur framtiden skall te sig för
dagens och morgondagens jordbruk.
Men det gäller också tryggheten till
mat på bordet, om ofred skulle drabba
oss. Och det gäller vår andel av världens
livsmedelstillgångar -— om vi på
sikt skall få äta oss mätta när flertalet
av världens människor svälter.

Här föreslår man en produktionsminskning
som motiveras med hänvisning
till den handelspolitiska målsättningen
»att en expansion av den svenska
utrikeshandeln underlättas om andra
länder kan erhålla ökat avsättningsutrymme
för jordbruksprodukter i Sverige».
Detta sägs i en tid när vi har ett
underskott i vår handelsbalans som inte
kunnat fyllas ut av industriexporten.

Behöver vi då en jordbruksproduktion
av nuvarande omfattning, en produktion
som motsvarar 93—94 procent
av vår självförsörjning totalt sett? Ja,
för några dagar sedan hade vi en försvarsdebatt
här i kammaren där vi fick
redovisat att vårt försvar kostar drygt
5 000 miljoner kronor —• nära nog 650
kronor per invånare. Ett starkt försvar,
betonade jag vid det tillfället, är inte
bara militära kostnader, det är också
en tillräcklig försörjningsberedskap.
Den som upplevt andra världskriget vet
vad svenskt jordbruk betydde den gången,
hur det väsentligt bidrog till att
hålla oss utanför den världsbrand som
rasade omkring oss. Man har anledning
att fråga sig om det är någon mening
med att lägga pengar på det militära
försvaret om vi inte har en tillräcklig
försörjningsberedskap — och då gäller

134

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
det inte bara en tillräckligt stor produktion,
den måste också vara areellt
rätt fördelad. Jag skall bara peka på
att vi har två områden vid våra gränser
som är militärt ömtåliga, nämligen
infarten till Östersjön via sunden i söder
och Nordkalotten längst uppe i
norr.

Hur kommer nu vårt land att te sig
om i hela bygder jordbruket skall läggas
ned? Det är ett kulturlandskap,
som försvinner och ersätts av skog,
men också på en hel del håll av en
buskflora som inte gör någon glad.
Nog måste man fråga sig om den nuvarande
lösningen med »kommunala
buskhuggare» är bättre och billigare än
att söka vidmakthålla en jordbruksproduktion
på dessa marker.

Vi kan heller inte bortse från de internationella
aspekterna i en tid då vi
har världssvält. Man måste fråga sig
om det är riktigt att vår jordbruksproduktion
skall minskas mot den bakgrunden.
Det finns väl knappast något
annat land än Sverige i dagens värld,
som målmedvetet siktar mot att minska
jordbruksproduktionen. Jordbruksutskottets
ledamöter — också herr Mossberger
— har väl några intryck med
sig från USA av hur man där frågar
sig, hur man skall kunna öka livsmedelsproduktionen
och hejda världssvälten? År

då världssvälten en realitet? Professor
Georg Borgström har i sin bok
»Mat för miljarder» gett en skakande
bild av dagens situation när han nämner
att 1 000 miljoner människor svälter
medan 800 miljoner har en otillräcklig
näringstillförsel. Dessa stora tal
kanske inte säger oss så mycket. Men
om jag säger på det sättet, att på varje
invånare i vårt land är det 225 människor
som svälter eller har en otillräcklig
näringstillförsel kanske det ger
en bild av den situation som är rådande.
Världens befolkning ökar också
kraftigt. Bilden av den ökningen beskriver
man kanske bäst om man säger att
antalet människor som behöver plats

vid middagsbordet ökar med drygt
150 000 personer om dagen.

Vad kan vi nu göra här, frågar man
med darr på rösten när man skall söka
förklara hur välbetänkt det är att
minska vår egen jordbruksproduktion.
Vi är ett så litet land, och det betyder
ingenting, säger man.

Ja, vi är ett litet folk, men ett folk
som har det bättre än de flesta i världen.
Så mycket bör vi ändå kunna göra
att vi inte försätter oss i en situation
att vi för vår livsmedelsförsörjning gör
oss beroende av de minskande tillgångar
av mat som finns att köpa utifrån.
Vår insats bör kunna vara att
eventuella överskott på livsmedel — en
oförändrad produktionsvolym ger allt
lägre självförsörjningsgrad — avstås till
de svältande folken.

Inför dessa svindlande perspektiv om
världssvält, om en befolkningsökning
som går betydligt snabbare än ökningen
av världens livsmedelstillgångar ter
sig kanske våra egna förhållanden små.
Det har här talats om rationalisering,
om att förändringens vind också sveper
in över vårt jordbruk. För den som hela
sitt liv sysslat med jordbruk är detta
ingenting nytt. Nytt är kanske att nyodlingens
tid är förbi. Det är inte så
länge sedan anslag gavs till nyodling
i vårt land. Och nytt är också den kraftiga
minskning av antalet brukningsdelar
som skett under 1960-talet, där takten
i dag ligger vid cirka 10 000 per år.
Med oro har vi hört i massmedia —■
och jag har självt upplevt det i min
egen bygd — hur företagsnedläggelserna
skapar bekymmer i bygder som
drabbas därav.

Men hur många har tänkt på att
varje vecka försvinner 175 å 200 jordbruk
i detta land? Man slutar med ålderns
rätt och ingen tar vid, man
söker sig ut på arbetsmarknaden och
låter grannen arrendera jorden, man
bara lämnar gården och ställer den
öde. Den stora omflyttningen är en
realitet. Skulle man redovisa i massmedia
varje vecka, att 175 å 200 jord -

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

135

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

brukare bär friställts, kanske det skulle
ge en tankeställare för det svenska folket
om vad som sker. Detta är en utveckling
som har ägt rum innan textilkriser,
gruvnedläggelser o. s. v. blev så
allmänna som de varit under de senaste
åren. Men det har gällt enskilda människor,
och deras problem har man
inte beaktat på samma sätt.

Här talas om rationalisering som om
det vore någonting nytt. Se på maskinanskaffningen
i dag, på mekaniseringen.
Undervisning och forskning, brukarnas
arbetsinsatser och omtanke, teknik
och mekanik har gjort att vårt jordbruk
tål jämförelser med vilken annan
näring som helst, också internationella
jämförelser.

Det skall också framhållas i en jordbruksdebatt
att det även finns andra
värden med i bilden. Miljö- och trivselfaktorer
har också betydelse och gör
att många fortsätter att vara deltidsjordbrukare
jämsides med annan verksamhet.
Jordbruksministern ställde frågan
vilka det är som är deltidsjordbrukare.
Ja, det är ofta människor som tidigare
helt haft sin utkomst av jordbruket
men som nu på grund av utvecklingens
gång måste skaffa sig arbete
vid sidan om. De vill dock behålla
sin fastighet. Industrierna behöver
deras arbetsinsats. De har ofta lagt över
en del av arbetet i jordbruket på hustrun
och man har där som på så många
andra håll blivit dubbelarbetande.

Jag tror att det varit av betydelse
för alla parter att dessa människor gått
över till annat arbete och blivit deltidsjördbrukare.
Man har utnyttjat deras
företag ur produktionssynpunkt
nien bär också kunnat använda deras
arbetskraft där den har behövts. Ett
rationellt jordbruk är ett jordbruk där
man förstår att utnyttja befintliga produktionsresurser
på ett ändamålsenligt
sätt.

Det har Under debatten talats om
stora investeringar på hundratusentals
kronor som skall satsas i byggnader
och utrustning. Herr Isacson som repre -

sentant för de något större jordbruken
brukar röra sig med sådana tal. Låt
mig framhålla att jag förstår dem som
är tveksamma inför en sådan satsning
oavsett om det gäller regeringens KRjordbruk
eller andra jordbruk. Det kan
vara klokt att iaktta en viss försiktighet,
så oviss som framtiden ter sig. Regeringens
och jordbruksministerns
riktlinjer för vår framtida jordbrukspolitik
har inte ökat tryggheten.

Detta med KR-gårdar, som givits stort
utrymme i denna debatt — KR lär betyda
»koncentrerad rationalisering»
bär av någon också sagts innebära »kolossala
räntor» och en övermänsklig
arbetsbörda.

Alla övriga grupper i samhället börjar
få femdagarsveckan genomförd. Man
strävar efter kortare arbetstid, längre
semester och ökad social trygghet. Vad
bjuder män då dessa KR-bönder? Jo,
ett företag med stora investeringar, höga
kapitalkostnader, ökat arbete och ett
jordbruk som står och faller med familjens
insatser. Blir deras produktion
billigare? Hittills har det inte blivit
så, men otryggheten måste sägas ha
ökat högst betydligt.

Begreppet rationalitet kan ses på
många sätt. Att utnyttja och göra det
bästa möjliga av sina förutsättningar
är nödvändigt. I motionen I: 837, väckt
av herr Svanström och mig själv, har
vi framhållit att det inte är storleken
som är avgörande för om jordbruksföretaget
är rationellt eller ej. Det finns
exempel på många småbrukare Och
mindre jordbrukare som har en stor
produktion och klarar sig bra medan
större gårdar har det betydligt svårare.

Med erfarenhet av vilken arbetsinsats
dessa människor gör ter det sig
för mig oförståeligt att regeringen: och
den socialdemokratiska delen av utskottet
inte vill gå med på en uppräkning
av det extra mjölkpristillägget
för Norrlands och Dalarnas vidkommande.
Det är inte enbart en fråga om
stöd till dessa brukare — det gäller
också att se till att vi kan bevara en

136

Nr 35

Tisdagen den 30 mai 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

jordbruksproduktion, som är av största
betydelse för mjölkförsörjningen i
skogsbygderna i stora delar av vårt
land. Dessutom skulle en uppräkning
härvidlag medföra att mjölkpristillägget
anpassades till penningvärdeutvecklingen.

Enligt lierr Wanhainen saknar vissa
av dessa bidrag betydelse — samtidigt
som de enligt herr Wanhainen hade
betydelse för många småbrukare i berörda
bygder. Jag förstår att balansgången
är besvärlig, ty det gav herr
Wanhainens anförande belägg för.

Herr Wanhainen avslutade sitt anförande
med att framhålla att det, om
viljan hade funnits, hade varit möjligt
att nå enighet på en rad punkter i jordbruksutskottet.
På vilka områden enighet
legat inom räckhåll nämndes emellertid
inte. Men vi får kanske svar vid
voteringen. En anslutning till reservation
nr 10 skulle stärka jordbruket i
Norrland och Dalarna, och detta bör
vara av betydelse för de intressen som
både herr Wanhainen och jag företräder
i detta sammanhang.

Herr talman! Det beslut vi nu går
att fatta är av avgörande betydelse för
vårt land och för hur fjärde akten skall
te sig i det drama som jag tidigare
nämnt. Det blir en värdemätare på arbetsinsatserna
från de människor som
har att producera vårt dagliga bröd.

Man har här sökt konstruera upp motsättningar
mellan olika grupper i vårt
samhälle. Man har talat om producenter
och konsumenter. Vi är alla producenter
av olika produkter, av tjänster och
nyttigheter. Men vi är också alla konsumenter
av tjänster och nyttigheter.

I den utsträckning vi genom riksdagsbeslut
kan påverka en närings framtida
möjligheter har vi anledning att fråga
oss: Vilka blir konsekvenserna av det
beslut vi går att fatta? Blir beslutet
sådant att det främjar den näring det
gäller, att det blir en stimulans till
ökade arbetsinsatser, till tro på framtiden?
Blir det sådant att det främjar
en jordbruksproduktion av tillräcklig

omfattning, då är det till gagn för oss
som konsumenter i vårt land. En tillräckligt
stor produktion ger den trygghet
vi behöver ur försvarssynpunkt.
Den ger oss också möjligheter att bisträcka
våra svältande bröder och systrar.

Och, herr talman, den ger oss också
möjligheter att bevara ett kulturlandskap
såsom vi vill se det, ett levande
land med öppna åkrar och fält. Ett
starkt Sverige, har någon sagt, beror
också av sitt jordbruk, av att vi utnyttjar
våra naturtillgångar.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är snart tre timmar
sedan jag begärde ordet, .lag kanske
borde begagna det tillfälle jag nu
liar fått till vissa replikväxlingar, men
jag tror att kammaren förlåter mig om
jag inte gör det och endast håller mig
till det jag skulle ha gjort tidigare, nämligen
yrkat bifall till utskottets förslag
och vissa reservationer.

Jag medger dock att det kanske hade
varit tillfälle till en replikväxling med
i första hand herr Eric Carlsson. Tyvärr
hörde jag inte allt vad han sade,
men jag utgår från att det var ungefär
den gamla visan — att det är socialdemokraternas
fel att det förs en dålig
jordbrukspolitik o. s. v.

Jag tror att de förslag som föreligger
kan kammaren anta med mycket stort
lugn. Om ni följer utskottets utlåtande
och reservationerna 2, 4 a, 5 och 7,
kommer vi att få en politik som i mycket
stor utsträckning gagnar jordbrukarna
själva.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall till reservationerna 2, 4 a, 5
och 7 och till utskottets hemställan i
övrigt.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Får jag bara säga till
herr Mossberger, att om han har för -

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

137

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

utfattade meningar om vad vi kommer
att anföra från vårt håll, då finns det
föga underlag för en saklig debatt.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag medger gärna att
det verkar som om »guben i låddan»
dylcer upp när jag begär ordet i jordbruksdebatten!
Men det råkar vara på
det sättet att bevillningsutskottet är inblandat.
Efter det att herr Yngve Nilsson
har pläderat för den reservation
som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande nr 49 vill jag säga ett par
ord.

Det är en mycket viktig fråga som
man aktualiserat enligt denna reservation.
Det gäller beskattningen av skördeskadeersättningen.
Det är givet att
eftersläpningen av ersättningarna medför
ett oriktigt utfall av beskattningen.
Skördeskadeersättningarna avser att
täcka det inkomstbortfall, som gäller
för det år då skörden inte ger den lönsamhet
man räknat med. Men om ersättningarna
utbetalas under kommande
år med ett normalt skördeutfall, är det
naturligt att det blir en oriktig beskattning.

Därför har utskottet ställt sig mycket
välvilligt till den motion som har tagit
upp detta problem. Det pågår en utredning
där man avser att försöka med rationellare
metoder kunna klara ut ett
tidigareläggande av utbetalningen av
skadeersättningarna. Utskottet ställer
sig positivt och förutsätter att Kungl.
Maj:t med hänsyn till detta förhållande
ägnar frågan en fortsatt uppmärksamhet.

Jag hoppas i likhet med motionärerna
och reservanterna, att denna fråga
skall kunna få en riktig lösning.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 858 och II: 1054.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att vid ställandet av propositioner be -

träffande förevarande utlåtande komme
att följas en till kammarens ledamöter
utdelad stencilerad sammanställning,
varav framginge, att först
komme att upptagas utskottets hemställan
punktvis, dock med sammanförande
av vissa punkter, samt därefter
viss del av utskottets motivering.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkterna 1 a
och b samt 2 a hemställt.

I fråga om punkten 2 b gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till ett vid punkten av
herr Nilsson, Ferdinand, under överläggningen
framställt yrkande; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten 2 b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det vid punkten
av herr Ferdinand Nilsson under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstnings -

138

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

apparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —113;

Nej— 23.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 2 c—e
hemställt.

Med avseende å punkten 2 /'', fortsatte
herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Eskilsson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades
i den av honom in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Svanström, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionen I: 837 i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten 2 f, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna med 1 betecknade
reservationen.

Sedan denna; voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid her Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 63.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets i punkten 2 g gjorda
hemställan.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 2 h
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av hem
Mossberger in. fl, vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten 2 h, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
■ Nej; ...

Vinner Nej, antages det förslag, soni
innefattas i déh av hem Mossberger
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med É
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hem
talmannen förklarade, ätt: enligt hans
uppfattnirig flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid hem Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och be -

Tisdagen den 30 mai 1967 em.

Nr 35

139

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 73.

Ytterligare gjordes enligt de avseende
punkten 2 i framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:858 och 11:1054, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i punkterna 2 j—l hemställt.

I vad anginge punkten 2 m gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Carl Eskilsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med
3 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten 2 m, röstar
Ja;

Deri, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag,-som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo Upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, ätt enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej — 47.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten 2 n
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den
av herr Mossberger in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4 a betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten 2 n, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Mossberger in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till ep början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 73.

140 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På särskild proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkterna 2 o—q
samt 3 a—d hemställt.

Vidkommande punkten 3 e gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Mossberger
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten 3 e, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mossberger
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —63;

Nej — 73.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de avseende punkten 3 f fram -

komna yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Carl Eskilsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med
6 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten 3 f, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 58.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets i punkten 3 g gjorda hemställan.

Härpå gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 3 h
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det för -

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

141

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

slag, som innefattades i den av herr
Mossberger m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten 3 h, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mossberger
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 7
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —63;

Nej — 73.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 3 i—k hemställt.

I vad gällde punkten 3 l, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Carl Eskilsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkan -

den och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten 3 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr andre vice talmannen Ivar Johansson
anmälde, att han avsett att
rösta nej men av misstag nedtryckt jaknappen.

Vidare bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 3 m—o, 4 a—
d samt 5 a hemställt.

Beträffande punkten 5 b gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Carl Eskilsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upp -

142

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m.
repat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna
proposition: vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten 5 b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 64.

Därpå bifölls på gjord proposition
Vad utskottet i punkterna 5 c—g hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkterna 5 h och 19
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i dessa
punkter hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Carl Eskilssson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 10
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att liava
upprepat propositionen på bifall till utskottets-
hemställan, sig finna ''denna

proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkterna 5 h och 19, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
10 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej —62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 5 i och
j, 6 samt 7 a hemställt.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
rörande punkten 7 b förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna I: 858 och II:
1054, såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i punkterna 7 c och d,
S a och b samt 9—17 hemställt.

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

143

Ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Rörande punkten 18 a gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Isacson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 12
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten 18 a, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Isacson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 12 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 41.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I avseende å punkten 18 b, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Skärman, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i

den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 13 a betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Eskilsson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av herr Isacson m. fl.
vid utlåtandet anförda, med 13 b betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Skärmans
yrkande.

Herr Eskilsson äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i
huvudvoteringen angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 25 punkten 18 b
antager det förslag, som innefattas i
den av herr Skärman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 13 a betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Isacson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
13 b betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

144

Nr 35

Tisdagen den 30 mai 1967 em.

Ang. överenskommelse med Danmark rörande import av nötkött till Sverige

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Dahlén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —25;

Nej — 42.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes
och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten 18 b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Isacson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 13 b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannnen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —75;

Nej — 42.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskild proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkterna 18 c—e
samt 20—25 hemställt.

Slutligen gjordes i fråga om det stycke
i utskottets motivering, som å sid.
77 i det tryckta utlåtandet började med

orden »I detta» och å sid. 78 slutade
med »anses besvarade», propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare därpå att kammaren skulle
godkänna den ändrade motivering, som
under överläggningen föreslagits av
herr Nilsson, Ferdinand; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 26, i anledning
av väckt motion angående bildandet
av rationella brukningsenheter
genom tillskottsarrenden, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. överenskommelse med Danmark
rörande import av nötkött till Sverige

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige
och Danmark rörande import av
nötkött till Sverige jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 31 mars 1967
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 91, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att godkänna en vid propositionen
fogad överenskommelse mellan
Sverige och Danmark rörande import
av nötkött till Sverige.

I anledning av propositionen hade
väckts två likalydande motioner, nämligen
1:811, av herr Nilsson, Yngve,
m. fl., och 11:1013, av herr Dahlgren
m. fl., vari anhållits,

att riksdagen måtte uttala sig för en
sådan utformning av direktiven för
importen, att den i bland annat tidshänseende
företoges så, att den icke
påverkade den svenska prisbildningen;

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

145

Om ändrade bestämmelser
att riksdagen måtte besluta, att de
svenska köttproducenterna skulle erhålla
kompensation i det fall den avtalade
importen komme att motsvaras
av en svensk export av nötkött med exportförluster
som följd; samt

att riksdagen måtte besluta, att införselavgiften
för de avtalade kvantiteterna
från början skulle sänkas med högst
5 procent för att senare vid behov kunna
sänkas med ett större belopp.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
811 och II: 1013, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet anfört
beträffande reducering av införselavgift
för nötkött,

b) lämna motionerna 1:811 och II:
1013 utan åtgärd, såvitt däri berörts
frågan om viss kompensation för exportförluster,

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
i övrigt godkänna överenskommelsen
den 13 mars 1967 mellan Sverige
och Danmark rörande import av
nötkött till Sverige,

d) anse motionerna 1:811 och II:
1013, såvitt i övrigt vore i fråga, besvarade
med vad utskottet anfört i utlåtandet.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herr Hansson i Skegrie och
herr Persson i Heden, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a
och c hemställa, att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 811 och II: 1013,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att överläggningar
måtte upptagas med Danmark
rörande ändring av reglerna för reduktion
av införselavgiften för nötkött i
enlighet med vad reservanterna anfört,
c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i övrigt samt under förutsättning

för beskattning av skördeskadeersättning
av i reservationen angiven ändring av
reglerna för reduktion av införselavgiften
för nötkött godkänna överenskommelsen
den 13 mars 1967 mellan
Sverige och Danmark rörande import
av nötkött till Sverige.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen av herr Hansson i
Skegrie och herr Persson i Heden.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Utskottets hemställan bifölls.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkterna a och c
samt därefter särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

Sedermera gjordes i enlighet med de
avseende punkterna a och c förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hansson i
Skegrie och herr Persson i Heden vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Om ändrade bestämmelser för beskattning
av skördeskadersättning

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående
riktlinjer för jordbrukspolitiken m. in.,

146

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 19G7 em.

Om ändrade bestämmelser för beskattning av skördeskadeersättning

jämte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet.

I en den 31 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 95, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen bland annat att
antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Propositionen hade, såvitt den avsåge
ändring i kommunalskattelagen,
hänvisats till bevillningsutskottet och
i övrigt till jordbruksutskottet.

I propositionen hade bland annat
föreslagits, att äldre småbrukare, vilka
önskade upphöra med jordbruket och
övergå till annan sysselsättning, under
vissa förutsättningar skulle kunna erhålla
ett avgångsbidrag om högst 6 000
kronor. Vidare hade förordats, att sådana
avgångsbidrag icke skulle räknas
som skattepliktig intäkt, när de utginge
till småbrukare, som vore födda 1912
eller tidigare, eller till jordbrukare,
som av sociala skäl borde anses likställda
med sådana småbrukare.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:843,
av herr Bengtson m. fl., och 11:1051,
av herr Hedlund m. fl., såvitt nu vore
i fråga;

2) de likalydande motionerna I: 855,
av herr Yngve Nilsson, och II: 1061, av
fru Sundberg, såvitt nu vore i fråga.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:559, av herr Eskilsson
m. fl., och II: 707, av herr Hedin m. fl.,
vari bland annat hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte utreda
frågan om ändrade bestämmelser

för beskattning av skördeskadeersättning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 95, i vad den hänvisats till bevillningsutskottet
— antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:559,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 707, av
herr Hedin m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:843,
av herr Bengtson m. fl., och 11:1051,
av herr Hedlund m. fl., samt

3) de likalydande motionerna 1:855,
av herr Yngve Nilsson, och II: 1061, av
fru Sundberg,

samtliga motioner i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Yngve Nilsson, Elofsson, Gösta Jacobsson,
Lundström, Ahlmark och Magnusson
i Borås, fru Nettelbrandt samt
herrar Eriksson i Bäckmora, Sterne och
Dahlgren, vilka ansett, att utskottet
bort under B 1 hemställa, att riksdagen
— med bifall till de likalydande motionerna
I: 559, av herr Eskilsson m. fl.,
och II: 707, av herr Hedin m. fl., i vad
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet
— måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
utreda frågan om ändrade bestämmelser
för beskattning av skördeskadeersättning.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Yngve
Nilsson, Elofsson, Gösta Jacobsson,
Lundström, Ahlmark och Magnusson
i Borås, fru Nettelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora, Sterne och Dahlgren.

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

147

Ang. Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds verksamhet och förvaltning

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets betänkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkten A, därefter
särskilt i fråga om punkten B1
samt vidare särskilt rörande punkterna
B 2 och B 3.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten A gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten B1
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
49 punkten Bl, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 61.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna B 2 och
B 3 hemställt.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
memorial nr 10, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning

Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial
nr 35, angående verkställd
granskning av Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfonds verksamhet och förvaltning.

I detta memorial hade utskottet av
angivna orsaker hemställt, att styrelsen
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond
måtte tillerkännas ansvarsfrihet
för stiftelsens verksamhet och förvaltning
under år 1966.

Reservation hade anmälts av herr
Åkerlund, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag har vid detta utlåtande
fogat en blank reservation.
Först vill jag emellertid framhålla att
jag givetvis biträder utskottsbeslutet att
föreslå ansvarsfrihet för styrelsen i
Riksbankens jubileumsfond. Därutöver
tycker jag emellertid att det finns anledning
just i år att framföra ytterliga -

148

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds verksamhet och förvaltning

re några synpunkter utöver vad som
sägs i utlåtandet. Det är nämligen första
gången som i stort sett hela årsavkastningen
av fonden, 16 miljoner kronor,
gått ut till forskningsanslag —
år 1965 var det bara 2 miljoner kronor
— och man bör då kunna få något
intryck av hur fondens verksamhet
motsvarar de intentioner riksdagen haft
med dess tillskapande. Jag vill dessförinnan
dock anföra ett par formella
synpunkter.

Fonden har låtit de olika projektledarna
lämna en kort redogörelse för
sina projekt, och det är helt i sin ordning.
Givetvis har det varit för tidigt
att lämna någon resultatredovisning
ännu. Emellertid har anslag och kostnader
inte redovisats. I fjolårets bankoutskottsutlåtande
återgavs storleken
av de beviljade forskningsanslagen vart
för sig. Så är inte fallet i år. Utskottet
har emellertid på särskild begäran erhållit
uppgift härom. Samma är förhållandet
med anslagsansökningar som har
avslagits. Givetvis har protokollen stått
till förfogande, och jag har även tillfrågats
om jag påfordrade tryckning av
nyssnämnda uppgifter men avstått därifrån
med hänsyn till den långt framskridna
riksdagssessionen. För framtiden
tycker jag emellertid att relativt
allsidiga upplysningar till utskottsutlåtandet
är önskvärda.

Skäl till min uppfattning är bl. a.
det nyss nämnda, nämligen att se överensstämmelsen
mellan riksdagens intentioner
och det praktiska handhavandet
av fonden. Därför fordras emellertid
att man kan göra jämförelser. Inte
bara de beviljade utan även de avslagna
ansökningarna måste därför redovisas.
De sistnämnda är för ändamålet
lika viktiga. Det var ju också en sak
som konstitutionsutskottet vid behandlingen
av ansökningarna om anslag till
lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag
framhöll genom att presentera både beviljade
och avslagna ansökningar. De
allmänna principerna i riksdagens uttalande
hösten 1964 är som bekant vida

1 sin utformning. I ingressen till redogörelsen
i Bil. A får man veta att en
principdebatt hållits i styrelsen. Denna
redovisas emellertid inte ens någorlunda
utförligt. Utskottet säger att ställningstagandena
i principdebatten redovisas
»delvis», och det tycker jag är
väl knapphändigt.

Riksdagen uttalade bl. a. år 1964 att
fondens anslag borde bli ett reellt tillskott
netto från det allmännas sida.
T ett eller annat fall förhåller det sig
dock så att till fonden hänskjutits för
finansiering uppgifter som borde ha
legat annorstädes, liksom dit också hänskjutits
sådant som tidigare legat på
annat håll. Man kan hysa viss tvekan
härför, om utvecklingen skulle gå i
större omfattning i den riktningen.

Fondstyrelsen har berört frågan om
resultatredovisningen, och utskottet understryker
vikten av att nyttiggöra resultaten,
något som givetvis är synnerligen
angeläget. I det sammanhanget
vill jag anlägga en särskild synpunkt.
Projektledare är ju genomgående akademiker.
Det är för 46 projekt 57 projektledare,
av vilka 31 är professorer,

2 laboratorer, 17 docenter, 4 licentiater,
2 filosofie kandidater och 1 överläkare.
Det är folk som således redan
förut i sitt ordinarie arbete är hårt
engagerade. De måste följaktligen i hög
grad falla tillbaka på biträdeshjälp. Det
framgår också av redogörelsen att yngre
krafter anlitas för det mera renodlade
forskningsarbetet, i vissa fall i
rätt stort antal. Jag har i mina dagar
sett så mycket av uppkomst av akademiskt
proletariat och tysta tragedier i
samband med strandade forskningsambitioner
och aldrig uppnådda examina,
att jag vill uttala ett stillsamt varningens
ord. Konkret uttryckt borde till
dessa projekt aldrig utväljas personer,
som inte har sin grundexamen klar, och
inte heller om inte en insats däri kan
innebära en klar och påtaglig hjälp till
en högre examen. Skriv- och räknehjälp
o. d. är naturligtvis undantagen.
Det är alltid ett ansvar med stora

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

149

Ang. Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds verksamhet och förvaltning

pengar av förutsedd kort varaktighet.
Det förtjänar framhållas att dessa projekt
i genomsnitt ligger på en kostnad
av icke mindre än 400 000 kronor
per projekt. En ung människas bästa
år är få, men dessa år går ju också åt
för att lägga grunden till en säker tillvaro,
vilket forskningsprojekt aldrig
kan ge. Av den anledningen är varsamhet
angelägen.

Till slut vill jag också säga ett ord
om angelägenheten av forskningens frihet.
Det finns skäl att understryka den.
En mycket känd svensk forskare ingående
i den här aktuella gruppen gör ett
studium av ideologier och värderingar
i svenska skolböcker, och han säger att
en belysning av betydande intresse
kommer att ges av den åskådning som
skolundervisningen eller i vart fall
skolböckerna avsett att inlära, vilken
han påstår vara »en i stort sett ''samhällsbevarande’,
konservativ eller statisk
åskådning, misstrogen mot andra
nationer och religioner, fientlig mot
rationalism och radikala reformrörelser.
En påtaglig uppmjukning av denna
hållning har emellertid ägt rum under
senare tid».

En annan forskare forskar om forskningen.
Jag hoppas att han inte anser
sig böra göra ett likartat uttalande om
forskningen som den tidigare nämnde
forskaren gjort om skolundervisningen.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Jag får meddela kammarens ledamöter
att upplysning inkommit om att
kamrarna i fråga om jordbruksutskottets
utlåtande nr 25 fattat skiljaktiga
beslut dels i fråga om reservation 9,
som bifallits av andra kammaren men
avslagits av första kammaren, dels i
fråga om punkterna 5 h och 19, beträffande
vilka första kammaren bifallit
utskottets hemställan medan andra
kammaren bifallit reservation 10.

Gemensam omröstning kommer följaktligen
att anordnas i morgon. Sammanträde
hålles först kl. 10.00 för fast 6

Första kammarens protokoll 1967. Nr Z.

ställande av voteringsproposition och
därefter kl. 10.30 för genomförande av
den gemensamma omröstningen.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag skall inte bli särskilt
långrandig med anledning av herr
Åkerlunds inlägg. Hade herr Åkerlund
varit lika utförlig i utskottet som han
var här i kammaren hade denna diskussion
blivit mycket kortare. Det sades
inte många ord om detta i utskottet.
Vad vi fick veta var att herr Åkerlund
med sin blanka reservation ville göra
vissa funderingar i anslutning till det
framlagda utlåtandet.

Det har väl sällan gjorts en så
grundlig redovisning av en verksamhet
av detta slag som vid detta tillfälle.
Kammarens ledamöter kan ta del av
den mycket detaljerade redovisning som
lämnats. Jag kan komplettera redogörelsen
med en uppgift om i hur många
fall ansökningar om forskningsanslag
icke har bifallits. Såsom framgår av
handlingarna inlämnades i fjol 90 ansökningar
till denna fond, varav 56 bifölls.

I övrigt finns åtskilligt att läsa om
Riksbanksfonden i bankoutskottets utlåtande
nr 44 år 1964, som utgjorde
grundvalen för hela denna forskningsverksamhet.
Reglerna för denna fond
innebär ju en långt driven generositet
i olika avseenden. Jag vill erinra om
det utskottsutlåtande som kammarens
ledamöter antog år 1964 i samband med
att denna fond var aktuell. Därvid anfördes
bl. a., »att kommitténs övervägande
beträffande fondens användning
och sättet för fondavkastningens fördelning
icke borde begränsas genom några
uttalanden från utskottets sida».

Det hette vidare: »Utskottet vill samtidigt
framhålla att fondens styrelse enligt
dess mening måste ha och enligt
kommitténs förslag också får möjligheter
att i ljuset av vunna erfarenheter
och med hänsyn till utvecklingens
krav ompröva fondens verksamhet. Att

150

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Ang. Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds verksamhet och förvaltning

fonden inte låsts till ett en gång för alla
givet användningsområde torde även
skapa större förutsättningar för ett förverkligande
av avsikten att forskningen
genom dess tillkomst skall få ett
reellt nettotillskott från det allmännas
sida.»

Över huvud taget är hela det beslut
som fattades 1964 mycket generöst för
att inte i något avseende binda styrelsens
handläggning av denna fråga.
Styrelsen har en djup parlamentarisk
förankring, varje parti är representerat
i styrelsen och dessutom är ett par
av dem ledamöter av bankoutskottet.
Vi är därför säkra på att här har skett
en mycket noggrann prövning i olika
avseenden.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial
nr 36, angående vissa anslag för
budgetåret 1966/67 till den inre riksdagsförvaltningen.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 37, angående
återkallande av beslut om iordningställande
av vissa arbetsrum för riksdagens
ledamöter, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 39, angående regleringen för
budgetåret 1967/68 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Utskottets anmälan under rubriken
Vissa gemensamma frågor lades till
handlingarna.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
memorial nr 41, med förslag
till ändringar i bankoreglementet,
reglementet för riksgäldskontoret och
reglementet för riksdagsbiblioteket, bifölls
vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets memorial nr 41, angående
uppskov med behandlingen av visst
ärende, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till bokinköp
m. m. vid lantbrukshögskolan.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 50 skulle
uppskjutas till morgondagens sammanträde
kl. 10.30.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 127 och 128.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 277, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa åtgärder
inom vuxenutbildningens område m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till statsutskottet;

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

151

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om ytterligare anslag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till avskrivning av
oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 301, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

302, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1967/68;

nr 303, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1967/68;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1967/
68 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 305, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa löneanslag.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser:

nr 311, till styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond angående
verkställd granskning av stiftelsens
verksamhet och förvaltning under år
1966;

nr 312, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående vissa anslag
för budgetåret 1966/67 till den
inre riksdagsförvaltningen;

nr 313, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående återkallande
av beslut om iordningställande
av vissa arbetsrum för riksdagens ledamöter; nr

314, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående återkallande av beslut
om iordningställande av vissa arbetsrum
för riksdagens ledamöter;

nr 316, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående regleringen
för budgetåret 1967/68 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och
dess verk m. m.;

nr 317, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående regleringen för budgetåret
1967/68 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.; samt

nr 318, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående vissa ändringar
i bankoreglementet, reglementet
för riksgäldskontoret och reglementet
för riksdagsbiblioteket.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande
fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 315, till Konungen
angående regleringen för budgetåret
1967/68 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. in.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i bankoutskottets utlåtande nr 39 bifölles
även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 319, till Konungen
i anledning av motioner om anläggande
av pipe-lines.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 23.45, att
ajournera sina förhandlingar till kl.
00.30, då vissa utskottsmemorial väntades
inkomma till bordläggning.

Då förhandlingarna kl. 00.30 återupptogos,
anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets
memorial:

nr 30, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande jord -

152

Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967

bruksutskottets utlåtande nr 25 i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 31, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag til!
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket.

Justerades protokollsutdrag för sammanträdet
tisdagen den 30 maj kl. 10.00
samt för nu förevarande sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 00.31.

In fidem
K.-G, Lindelöw

Onsdagen den 31 maj kl. 10.00

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 23 innevarande
månad.

Föredrogs och bordlädes ånyo jordbruksutskottets
memorial nr 30.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 31, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag
till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte

företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan.

Sedermera godkändes på gjord proposition
den i förevarande memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Justerades ett protokollsutdrag för
detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 10.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 31 maj 1967

Nr 35

153

Onsdagen den 31 maj kl. 10.30

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
jordbruksutskottet i dess memorial nr
31 föreslagna samt av båda kamrarna
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må,

5 h) lämna utan åtgärd motionerna
1:856 och 11:1050 samt 1:859 och II:
1056, såvitt avser viss uppräkning av
det extra mjölkpristillägget,

19. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 846 och II: 1048, såvitt nu är i fråga,
på riksstaten för budgetåret 1967/68
under nionde huvudtiteln anvisa till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
ett förslagsanslag av 107 000 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att
5 h) i anledning av motionerna I:
856 och 11:1050, 1:859 och 11:1056,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
godkänna vad utskottet anfört rörande
det extra mjölkpristillägget i Norrland,
19. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 856 och II: 1050,
1:859 och 11:1056, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, på riksstaten för
budgetåret 1967/68 under nionde huvudtiteln
anvisa till Särskilt stöd åt
det mindre jordbruket ett förslagsanslag
av 115 000 000 kronor.

apparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 60.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 536, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 104
ja och 105 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra
174 ja och 165 nej, vadan beslut i
frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
memorial nr 30, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande
jordbruksutskottets utlåtande nr 25 i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i detta memorial hemställt
bifölls.

Ång. utfagningsprocentea för den statliga
inkomstskatten, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1967/
68, m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan efter given varsel kammarens I en den 21 april 1967 dagtecknad
ledamöter intagit sina platser och vote- proposition, nr 125, angående kompletringspropositionen
upplästs, verkställ- tering av riksstatsförslaget för budgetdes
omtöstningen medelst omröstnings- året 1967/68 m. in., hade Kungl. Maj:t

154

Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

bland annat föreslagit riksdagen att
besluta, att statlig inkomstskatt för
skattskyldig, som avsåges i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för budgetåret
1967/68 med 100 procent av
grundbeloppet.

Propositionen nr 125 liade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:225,
av fröken Stenberg m. fl., samt 11:288,
av herr Ringaby och fröken Ljungberg,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta,

1) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att vid den pågående utredningen
inom finansdepartementet av
frågan om familj ebeskattningen jämväl
de ensamståendes slcatteförhållanden
måtte göras till föremål för överväganden,

2) att i avvaktan på utredningens
slutförande generellt sänka skattesatserna
för ensamstående med en procentenhet
vid den statliga inkomstbeskattningen
på sätt i motionerna närmare
utvecklats;

II) de likalydande motionerna I: 421,
av herr Holmberg in. fl., och 11:529,
av herr Bohman in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

1) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte

a) förelägga 1968 års riksdag'' förslag
rörande indexreglering av ortsavdrag
och av skatteskiktsgränser inom de statliga
inkomstskatteskalorna,

b) påskynda den inom finansdepartementet
pågående översynen av allmän -

na skatteberedningens förslag rörande
övergång till en allmän indirekt beskattning
utan kumulativa verkningar,
så att förslag kunde föreläggas 1967 års
höstriksdag om införande av en dylik
skatt från och med ingången av 1968
i stället för den nuvarande s. k. omsättningsskatten
;

III) de likalydande motionerna I:
558, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt II: 708, av herrar Hedlund och
Ohlin, vari föreslagits, att riksdagen
skulle

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att förslag måtte framläggas för
nästa års riksdag om en allmän skattereform,
innefattande bland annat en
omläggning av den nuvarande omsättningsskatten
till en generell indirekt
skatt av mervärdeskattens typ, lättnader
i den direkta inkomstskatten,
förändringar beträffande sociala förmåner
och avgifterna till dessa, så att
man beaktade låginkomstgruppernas
problem, samt reformer inom företagsbeskattningen,
som stärkte konkurrensförmågan
och förbättrade kapitalförsörjningen,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att undersökningar måtte komma
till stånd rörande metoder att undvika
inflationens skattehöjande verkningar
samt att förslag i anledning
härav måtte föreläggas riksdagen;

IV) de likalydande motionerna I:
588, av herr Werner, och II: 709, av
hem Hermansson in. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen måtte

1) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr
577) om statlig förmögenhetsskatt,

2) antaga i dessa motioner infört
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt,

3) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning angående beskattningen
av reklamutgifter;

V) de likalydande motionerna 1:589,
av herr Werner, och 11:717, av herr

Onsdagen den 31 maj 1967

Nr 35

155

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

Karlsson i Huddinge m. fl., vari bland
annat yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa,

1) att familjeskatteutredningen måtte
få i uppdrag att utreda allmänna
varuskattens sociala effekter med särskilt
avseende på låginkomstfamiljernås
situation, samt

2) att Kungl. Maj:t i samband med
prövningen av frågan om det framtida
skattesystemets utformning måtte
pröva frågan om en omkonstruering av
skatteskalorna enligt i motionerna angivna
riktlinjer; ävensom

VI) motionen 11:738, av herr Sjöholm.

Det i motionerna 1:421 och 11:529
framlagda förordningsförslaget avsåg,
att skatteuttaget vid den statliga inkomstbeskattningen
från och med 1969
års taxering skulle sänkas i inkomstskikten
12 000—40 000 kronor för gifta
och i skikten C 000—12 000 kronor för
ensamstående med procentsatser varierande
mellan en och åtta procent.

De i motionerna 1:588 och 11:709
framlagda förordningsförslagen innebure
en betydande skärpning av förmögenhetsbeskattningen
samt en med
10 procent förhöjd skattesats vid den
statliga inkomstbeskattningen för aktiebolag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 125, såvitt densamma hänvisats till
bevillningsutskottet — måtte besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt, skulle för budgetåret
1967/68 ingå i preliminär skatt med
100 procent av grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:225,
av fröken Stenberg m. fl., samt 11:288,
av herr Ringaby och fröken Ljungberg,

2) de likalydande motionerna 1:421,

av herr Holmberg m. fl., och II: 529,
av herr Bohman m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:558,
av herrar Dahlén och Bengtson, samt
II: 708, av herrar Hedlund och Ohlin,

4) de likalydande motionerna 1:588,
av herr Werner, och II: 709, av herr
Hermansson m. fl., i vad motionerna
behandlats i detta betänkande,

5) de likalydande motionerna 1:589,
av herr Werner, och II: 717, av herr
Karlsson i Huddinge m. fl., i vad motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,
samt

6) motionen II: 738, av herr Sjöholm,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i
betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1967/68 måtte beräknas på sätt under
punkten närmare angivits.

Reservationer hade avgivits
beträffande skatteskalorna

I) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka på
anförda skäl ansett, att utskottet bort
under B 2 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna 1:421, av herr Holmberg
m. fl., och 11:529, av herr Bohman
in. fl., antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

beträffande indexreglering av skattesystemet II)

av herrar Gösta Jacobsson, Lundström,
Enarsson, Sundin, Ahlmark, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Franzén i Träkumla och Sterne,
vilka ansett, att utskottet under
punkterna B 2 och B 3, i vad gällde inflationens
verkningar vid beskattningen,
bort hemställa, att riksdagen, i anledning
av de likalydande motionerna
1:421, av herr Holmberg m. fl., och
II: 529, av herr Bohman m. fl., även -

156 Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, in. m.

som de likalydande motionerna 1:558,
av herrar Dahlén och Bengtson, samt
II: 708, av herrar Hedlund och Ohlin,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att undersökningar måtte komma
till stånd rörande metoder att undvika
inflationens verkningar vid beskattningen,
samt att förslag i anledning
härav måtte föreläggas riksdagen;

beträffande tidpunkten för förslag
om införande av mervärdeskatt

III) av herrar Gösta Jacobsson,
Lundström, Enarsson, Sundin, Ahlmark,
Magnusson i Borås, Gustafson i
Göteborg, Vigelsbo, Franzén i Träkumla
och Sterne, vilka ansett, att utskottet
under punkterna B 2, B 3 och B 6, i
vad avsåge tidpunkten för förslag om
införande av mervärdeskatt, bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av de
likalydande motionerna 1:421, av herr
Holmberg m. fl., och 11:529, av herr
Bohman m. fl., de likalydande motionerna
1:558, av herrar Dahlén och
Bengtson, samt II: 708, av herrar Hedlund
och Ohlin, ävensom motionen II:
738, av herr Sjöholm, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte planera utredningsarbetet
för den fortsatta reformverksamheten
på skatteområdet så att förslag om införande
av mervärdeskatt kunde framläggas
för 1968 års vårriksdag;

beträffande fortsatt reformering av
beskattningssystemet

IV) av herrar Lundström, Sundin,
Ahlmark, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo,
Franzén i Träkmnla och Sterne,
vilka på åberopade grunder ansett, att
utskottet bort under B 3 hemställa, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 558, av herrar Dåhlén
och Bengtson, samt II: 708, av herrar
Hedlund och Ohlin, i vad avsåge
fortsatt reformering av beskattningssystemet,
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära, att förslag måtte framläggas
för 1968 års riksdag om en allmän
skattereform, innebärande

a) lättnader i den personliga inkomstskatten
genom sänkning av marginalskatterna
och sänkt skatt för lägre
inkomster;

b) att den nuvarande omsättningsskatten
ersattes med en konsumtionsneutral
och i förhållande till skatteberedningens
förslag vad gällde omfattning
och administration förenklad mervärdeskatt
samt att en utrensning skedde
bland punktskatterna, varigenom
bland annat åstadkommes, att exporten
befriades från de olika indirekta skatter,
som belastade produktionen, och
att inhemska varor likställdes med importerade;
samt

c) reformering av beskattningen av
företag och enskilda i syfte att främja
enskilt sparande och ekonomisk expansion.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna II, III och IV.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I, II och III.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:588 och 11:709
samt 1:589 och 11:717.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bevillningsutskottets betänkande
i dess helhet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkterna
B 2, B 3 och B 6, med viss uppdelning
i anslutning till avgivna reservationer,
vidare särskilt i fråga om vardera
punkten B 4 och B 5 samt därefter sär -

Onsdagen den 31 maj 1967

Nr 35

157

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

skilt rörande utskottets hemställan i
övrigt.

I vad gällde punkten B 2 såvitt avsåge
skatteskalorna, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Gösta Jacobsson
in. fl. vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
50 punkten B 2 såvitt avser skatteskalorna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej— 22.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkterna B 2 och B 3 i
vad anginge inflationens verkningar
vid beskattningen gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med It
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
50 punkterna B 2 och B 3 i vad angår
inflationens verkningar vid beskattningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
in. fl. vid betänkandet avgivna,
med II betecknade reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 59.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkterna B 2 och B 3
i vad avsåge tidpunkten för införande

158

Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

av mervärdeskatt samt punkten B 6,
anförde nu herr talmannen, hade yrkats
dels bifall till vad utskottet hemställt,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i förevarande del vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
50 punkterna B 2 och B 3 i vad avser
tidpunkten för införande av mervärdeskatt
samt punkten B 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej —57.

Därjämte liade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjorde herr talmannen beträffande
punkten B 3 i vad den ej förut
behandlats propositioner, först på

bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Lundström
in. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
50 punkten B 3 i vad den ej förut behandlats,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 35.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes i enlighet med de avseende
punkten B i förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan, samt vidare på
bifall till motionerna I: 588 och II: 709,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 31 maj 1967

Nr 35

159

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten, m. m.

Ytterligare gjordes enligt de rörande
punkten B 5 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:589 och 11:717 i förevarande
del; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta betänkande.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 127, angående
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets memorial
nr 128, angående statsregleringen
för budgetåret 1967/68.

Punkterna 1 och 2
Lades till handlingarna.

Punkterna 3—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 16 och 17
Lades till handlingarna.

Punkten 18

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 19

Lades till handlingarna.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 280, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för
jordbrukspolitiken in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Danmark rörande import av nötkött
till Sverige jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 282, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till bokinköp
m. m. vid lantbrukshögskolan.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 296, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 306, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1966/67;

nr 307, angående statsregleringen för
budgetåret 1967/68; och

nr 308, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1967/68.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsmemorial fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 309,
till Konungen angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1967/68,
in. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i bevillningsutskottets betänkande nr
50 bifölles även av andra kammaren.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde.

160

Nr 35

Onsdagen den 31 mai 1967

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag lår meddela att jag i samråd med
andra kammarens talman beslutat, alt
höstsessionen skall taga sin början tisdagen
den 17 oktober kl. 11.00.

Vidare får jag meddela att de vid
vårsessionens slut ojusterade protokollen
framlägges till godkännande onsdagen
den 7 och onsdagen den 21 juni.

Den nu tilländalupna vårsessionen
har väl till stor del försiggått under
intrycket av den utrikespolitiska
världssituationen. Det fortsatta kriget
i Vietnam, på vilket ett slut tyvärr ännu
inte kan skönjas, omvälvningarna i
Grekland, den sedan länge latenta krisens
i Mellanöstern hastigt inträdda
akuta, farofyllda skede och de resultatlösa
nedrustningsförhandlingarna i Geneve
har påmint oss om det i hög grad
instabila läget på vårt krympande klot.
Under dessa förhållanden har riksdagen
behandlat ett provisorium i fråga
om vårt eget lands försvarsfråga som
senare återkommer för att göras till
föremål för försök till en mera definitiv
lösning.

De ekonomiska frågorna har naturligt
nog i hög grad påkallat riksdagens
uppmärksamhet. Den avstannade högkonjunkturen,
Sveriges höga kostnadsläge
och minskade konkurrensförmåga
med företagsnedläggningar som följd
har föranlett upprepade och intensiva
debatter om mål och medel för att
säkra en fortsatt standardhöjning oeh
fortsatt reformarbete i ett betydligt kärvare
budgetläge, som sannerligen för
närvarande eller under närmaste år
inte ger utrymme för realiserandet av
några nya kostnadskrävande initiativ.
Kennedyrundan har gett ett partiellt
tillfredsställande resultat, men frågan
om en fortsatt europeisk integration
och Sveriges ställning till dessa strävanden
präglas alltjämt av många ytterst
osäkra faktorer. Det svenska jordbrukets
fortsatta ställning i vår folkhushållning
har också gjorts till föremål
för upprepade debatter där meningsskiljaktigheter
gjort sig gällande.

Vid avslutandet av årets vårsession
kan jag konstatera, att de intentioner
rörande arbetets planläggning som förelegat
under flera år medfört ytterligare
vissa förbättringar i kammarens
arbete. Svårigheterna har i år varit
större än kanske någon gång tidigare,
i det att dels antalet ärenden ytterligare
vuxit, dels propositionerna, vissa av
mycket stor räckvidd, tyvärr avlämnats
senare än under tidigare år.

Såsom riksdagens organisationsutredning
hösten 1965 konstaterade hade
riksdagens arbetsmängd under senare
år, främst under första hälften av 1960-talet, vuxit med omkring 50 procent.
Denna utveckling har fortgått. För närmare
detaljer kan jag hänvisa till en
kort statistisk redogörelse som i steneilerat
skick utdelats till kammarens ledamöter.
Därav framgår att medan antalet
propositioner företer endast en
mindre ökning sedan i fjol, riksdagsinitiativen
ökat väsentligt. Detta gäller
inte bara interpellationer och enkla frågor
utan också antalet motioner. Antalet
under våren avlämnade motioner
har således, liksom för övrigt antalet
behandlade utskottsutlåtanden, ökat i
jämförelse med vårsessionen 1966 med
mer än 10 procent.

Mot denna bakgrund är det med eu
viss tillfredsställelse jag kan konstatera
att maj månad i år — trots att flera
helger inträffat på ett ur arbetssynpunkt
olämpligt sätt — uppvisar en
långt mindre anhopning av långa kammarplena
än tidigare. Kvällsplena har
med ett par undantag kunnat undvikas
och intet sent nattplenum har ägt rum
under hela sessionen, möjligen med
undantag av gårdagen. Däremot har
vissa utskott under slutet av sessionen
fått arbeta på ett alltför koncentrerat
sätt.

Jag är medveten om att denna utveckling
ej kunnat äga rum utan att
ledamöterna påtagit sig ett ökat arbete
under sessionens tidigare del. Riksdagsarbetet
har således kommit att alltmer
kräva heltidsarbete — och ibland långt

Onsdagen den 31 maj 1967

Nr 35

161

mer än normal arbetstid — även under
februari och mars månader genom ett
alltmer ökat utskottsarbete.

En slutsats av det material jag i
korthet redovisat är att höstsessionens
arbete kommer att bli större än vanligt.
Flera utskott har till talmanskonferensen
anmält avsikt att sammanträda
även under sommaruppehållet. Den
nya personalorganisationen med fasta
årstjänster möjliggör dessutom, att ett
stort antal ärenden skall kunna vara
förberedda till beslut i utskotten redan
vid höstsessionens början.

Närvarofrekvensen vid voteringar
har varit tillfredsställande men kammaren
har ofta varit relativt tom under
debatterna. Detta har till icke ringa
del haft sin förklaring i de intensiva
förhandlingar inom och mellan partierna
om motioner, reservationer och
utskottsutlåtanden till vilka ingen annan
tid stått till buds. Må det tillåtas
mig göra den anmärkningen, att det ur
demokratisk synpunkt ytterst värdefulla
interpellationsinstitutet måste användas
med en viss varsamhet om det
inte helt skall förrycka arbetet inom
såväl kanslihus som riksdag.

När jag nu hemförlovar riksdagens
första kammare efter avslutad vårsession
vill jag önska kammarens ledamöter
en god, solig sommar med lagom
regn. Någon vila skall det väl bli även
om 1968 års betydelsefulla val redan
kastar sin slagskugga över riksdagsledamöternas
tillvaro. Må ni få ägna någon
tid åt vården av gräsmattor, blommor,
båtar eller annan hobbyverksamhet
och framför allt åt de mest försummade,
nämligen edra hustrur och edra
familjer som säkert känner det rätt hårt
att vara bundna till politiker, som förutom
riksdagsarbetet ofta fullgör
många andra offentliga uppdrag.

Jag uttalar ett varmt tack för den i
alla avseenden mönstergilla samarbetsvilja
kammarens ledamöter visat sin
talman i hans strävan att söka få kammarens
arbete att löpa så friktionsfritt
som möjligt, till mina kamrater i kam -

marens presidium som på allt sätt underlättat
hans arbete och till kammarens
sekreterare och kammarens kansli
vars skicklighet och arbetsvillighet är
värt det största beröm.

God och glad sommar till alla och
på återseende den 17 oktober!

Detta tal besvarades av herr förste
vice talmannen STEÅND i följande ordalag: Herr

talman! Första kammarens ledamöter
hyser ett starkt och välgrundat
förtroende för sin talman som ledare
av kammarens förhandlingar.
Reflexerna av detta förtroende faller
också i viss utsträckning på vice talmännen.
Detta gör att jag inte känner
mig på något sätt tala i oträngt mål,
när jag nu såsom andre ställföreträdare
för ålderspresidenten framför kammarens
tack till herr talmannen för den
gångna sessionen.

Den har varit arbetstyngd för kammarens
ledamöter och självfallet också
för herr talmannen. Jag har inte någon
annan känsla än att kammarens ledamöter
alltid varit nöjda med ledningen
av kammarens förhandlingar.

Planläggningen och omtänksamheten
om uppgifterna i hemorten och de där
väntande familjerna har herr talmannen
med diplomatisk skicklighet försökt
tillgodose genom att inte annat
än i alldeles nödvändiga fall, framför
allt under riksdagens sista veckor, låta
förhandlingarna pågå längre än till
dess att lämpliga tåg avgår under fredagseftermiddagen.
Jag tror att denna
omtanke har uppskattats av kammarens
ledamöter, och vice talmännen har inte
lidit något ohägn av detta.

Kammarens ledamöter framför genom
mig sitt tack till herr talmannen
för ledningen av riksdagens vårsession
och kvitterar önskan om en god sommar
också till herr talmannen. Yi hoppas
också han har tillräckligt stora domäner
där han vistas, så att han även
om regnet kommer i små mängder ändå
skall få ganska mycket!

162

Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967

Herr talmannen förklarade härefter Kammarens ledamöter åtskildes kl.
årets vårsession för första kammarens 11.04.
del avslutad.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

KUNGL. BOKTR. STHIM 1967