Nr 35 FÖRSTA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 35 FÖRSTA KAMMAREN 1966

29 november—2 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 november Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Adolfsson ang. lägre ränta och av herr Sundin om åtgärder
mot prisstegringarna ............................ 5

av herr Nyman ang. de statliga myndigheternas rationaliserings åtgärder

.............................................. 15

av herr Lundberg ang. den statistiska redovisningen beträffande
den s. k. restposten i betalningsbalansen.................. 18

Interpellation av herr Eriksson, Karl-Erik, ang. exekutiv auktion

för skatt i visst fall .................................... 23

Onsdagen den 30 november

Svar på interpellation av herr Sundin ang. åtgärder i anledning av

apartheidpolitiken i Sydafrika, m. m....................... 25

Järnvägspolitiken m. ........................................ 33

Rätten till avdrag vid beskattningen vid tjänsteresa i enskild tjänst 47

Beskattningen av oskiftat dödsbo.............................. 51

Rätt till avräkning för utländsk skatt.......................... 56

Om effektivisering av rättsvården ............................ 60

Om sabbatsår .............................................. 75

Arbetstidens begränsning .................................... 89

Om en ny jaktorganisation.................................... 90

Sveriges självförsörjning med livsmedel........................ 96

Vården av handikappade .................................... 97

Meddelande ang. enkel fråga av herr Nilsson, Ferdinand, ang. program
3 i radio ............................................ 102

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 35

Nr 35

Innehåll

Torsdagen den 1 december sid.

Svar på enkel fråga av herr Schött ang. tidpunkten för val av kommunernas
styrelser ........................................ 104

Svar på interpellationer:

av fru Segerstedt Wiberg ang. administrationen av viss nordisk

biståndsverksamhet i Tanganyika ........................ 106

av herr Tistad ang. viss överenskommelse med Förbundsrepubliken
Tyskland om flyttning av krigsoffer som begravts i Sverige
.................................................. H4

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Jansson, Paul, ang. dop och namngivning............ 119

av fru Segerstedt Wiberg ang. remissförfarandet i visst fall____ 119

Fredagen den 2 december

Svar på interpellation av herr Larsson, Thorsten, ang. den svenska
sockerproduktionen ........................................ 120

Interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, ang. tillämpningen av
den nya jordförvärvslagen.................................. 126

Meddelande ang. enkel fråga av herr Hiibinette om resebidrag till
anhörig vid värnpliktigs sjukdom............................ 126

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 30 november

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation ................................ 32

Statsutskottets utlåtande nr 144, ang. redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation .................................. 32

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. redogörelse från Nordiska
rådets fjortonde session.............................. 32

Första lagutskottets utlåtande nr 42, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation............................ 32

Andra lagutskottets utlåtande nr 57, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation.................................. 32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 55, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation .............................. 32

Innehåll

Nr 35

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, ang. vissa rekommendationer och
resolutioner som Europarådets rådgivande församling antagit
vid sitt sjuttonde ordinarie möte .......................... 32

— nr 10, om ändringar i konventionen angående upprättandet av

Europeiska frihandelssammanslutningen, m. m............... 32

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, om ändrad lydelse av 13 §

förordningen angående tullrestitution, m. m................. 33

Statsutskottets utlåtande nr 143, ang. riksdagens revisorers berättelse
över granskning av statsverket........................ 33

Bevillningsutskottets betänkande nr 53, ang. riksdagens revisorers

berättelse över granskning av statsverket m. m............... 33

Andra lagutskottets utlåtande nr 58, ang. riksdagens revisorers berättelse
över granskning av statsverket...................... 33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52, ang. riksdagens revisorers berättelse
över granskning av statsverket .................... 33

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25, ang. riksdagens revisorers berättelse
över granskning av statsverket, m. m................. 33

Statsutskottets utlåtande nr 145, om ersättning för skada genom
tandbehandling .......................................... 33

— nr 146, ang. järnvägspolitiken m. m......................... 33

— nr 147, ang. folkrörelsernas arkiv .......................... 47

— nr 148, om kontinuerlig mikrofilmning av svensk dagspress .... 47

— nr 149, ang. inspektion och inventering av statliga myndigheters

bibliotek ................................................ 47

— nr 150, ang. inrättande av interna abonnentväxlar vid statens

anläggningar ............................................ 47

Bevillningsutskottets betänkande nr 51, ang. rätten till avdrag vid
beskattningen för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor i enskild
tjänst m. m......................................... 47

— nr 55, ang. ändring i kommunalskattelagen, m. m............. 51

— nr 54, ang. ändring i kommunalskattelagen, m. m............. 56

— nr 56, ang. avtal med Filippinerna för undvikande av dubbelbeskattning,
m. m......................................... 59

— nr 58, ang. beskattningen av kostnadsersättning till riksdagsledamot
.................................................... 59

— nr 61, ang. tilläggsavtal till avtal med Spanien för undvikande

av dubbelbeskattning, m. m............................... 59

Bankoutskottets utlåtande nr 48, ang. förbudet mot pantsättning av
aktier i vissa bolag ...................................... 59

— nr 49, ang. ändrade grunder för bankernas kreditbedömning .. 60

Första lagutskottets utlåtande nr 40, om ökad rättssäkerhet för

barn i vårdnadsmål ...................................... 60

— nr 41, om effektivisering av rättsvården .................... 60

Andra lagutskottets utlåtande nr 73, om sabbatsår .............. 75

— nr 75, ang. ändring i lagen om undervisning och vård av vissa

psykiskt efterblivna, m. m............................... 89

— nr 76, ang. ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen om arbetstidens

begränsning, m. m......................................... 89

— nr 77, om ändrad lydelse av 12 § och 13 § 1 mom. sjöarbetstidslagen
.................................................... 90

Nr 35

Innehåll

Sid

Jordbruksutskottets utlåtande nr 16, ang. kvalitetsbestämmelserna
vid inlösen av brödsäd.................................... 90

— nr 17, om anläggningar för konsttorkning av vallfoder ...... 90

— nr 20, om en ny jaktorganisation .......................... 90

— nr 21, ang. Sveriges självförsörjning med livsmedel .......... 96

— nr 22, ang. veterinärstyrelsens handläggning av frågor om ersättning
enligt epizootilagen .............................. 97

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57, om vården av och
lämpliga sysselsättningar för handikappade.................. 97

— nr 58, om trafikproblemen i större tätorter.................. 101

Tisdagen den 29 november 1966

Nr 35

Tisdagen den 29 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 22
och den 23 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 332, till Konungen i anledning
av väckta motioner om krediter till
s. k. familj eskogsbruk.

Om åtgärder mot prisstegringarna, in. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara dels herr
Adolfssons interpellation angående lägre
ränta, dels ock herr Sundins interpellation
om åtgärder mot prisstegringarna,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Sundin har frågat
mig dels om jag vill lämna en redogörelse
för vidtagna och planerade
åtgärder för att stoppa prisstegringarna,
dels om jag är villig att ta initiativ till
överläggningar med representanter för
de politiska partierna och arbetsmarknadens
parter angående åtgärder syftande
till ett stabilt penningvärde.

Vidare har herr Adolfsson ställt en
fråga till statsministern huruvida en
ändring av den ekonomiska politiken
bör kunna öppna perspektivet om en
lägre ränta som ett led i bekämpandet
av inflationen. Jag ber att få svara
även på den senare interpellationen.

På herr Sundins första fråga vill jag
svara, att jag såväl i vårens kompletteringsproposition
som under den eko -

nomiska debatten i maj månad lämnade
riksdagen en utförlig redogörelse för
de stabiliseringspolitiska åtgärder, som
vidtagits resp. planerades vid den tidpunkten.
En minst lika utförlig redogörelse
för den aktuella och framtida
ekonomiska politiken kommer jag att
lämna i finansplanen till den statsverksproposition,
som kommer att presenteras
riksdagen i vanlig ordning den 11
januari. Den rätta tidpunkten att diskutera
de av regeringen planerade åtgärderna
mot prisstegringarna torde
därför vara remissdebatten i början av
nästa år, då statsverkspropositionen
ligger på riksdagens bord.

I anledning av den fråga som herr
Adolfsson har ställt rörande framtidsperspektiven
för räntepolitiken ber jag
av samma skäl att få hänvisa till den
redogörelse för regeringens ekonomiska
politik som kommer att lämnas i statsverkspropositionen.
Rent allmänt kan
räntepolitikens roll i samhällsekonomien
uttryckas så att den är ett av flera
medel med vilka regering och riksbanksledning
påverkar det ekonomiska
skeendet för att uppehålla den balans
i ekonomien som är förutsättningen för
all utveckling och frammarsch. Graden
och styrkan i utnyttjandet av det ena
eller andra medlet i kampen mot inflationstendenser
växlar självfallet från
tid till annan beroende på behovet och
de politiska bedömningarna.

Beträffande herr Sundins andra fråga
vill jag erinra om att försök tidigare
gjorts att tillsammans med oppositionspartierna
överlägga om den ekonomiska
politikens utformning. Erfarenheterna
av dessa överläggningar är avgjort inte
sådana, att de uppmuntrar till några nya
försök. Jag är därför inte beredd att
ta något initiativ av det slag herr Sundin
antyder i sin fråga.

Nr 35

Tisdagen den 29 november 1966

Om åtgärder mot prisstegringarna, m. m.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag är väl över hövan
artig om jag inledningsvis till finansministern
säger, att han inte har lagt
ned några större ansträngningar för
att svara på den här interpellationen.
Han hänvisar till vad som sades i anledning
av kompletteringspropositionen.
Med den mörka bild som då målades
och med den konjunkturutveckling,
som sedermera har ägt rum, skulle
det ha varit önskvärt, inte bara för
denna kammare utan för industrien, för
företagarna och för löntagarna att man
under tiden från då till nu från regeringens
sida vidtagit de positiva åtgärder
som vi — enligt mitt förmenande
— är nödgade att vidta.

Finansministern vill inte tala om vad
som kommer att göras för prisstegringarna
i nuvarande läge. Inom parentes
vill jag bara säga, att före valet tillsatte
man för den frågan en särskild
kommitté inom det socialdemokratiska
partiet med förre kommunikationsministern
som ordförande. Det må väl inte
vara mig förment, även om det var en
intern utredning, att uttrycka mig på
det sättet att några effektiva kommunikationer
till riksdagen och gentemot
allmänheten i anledning av den utredningen
över huvud taget icke har förekommit.

Sedan är det väl bara så, herr finansminister,
att om vi skall kunna bemästra
prisstegringarna och därmed
inflationen så måste åtgärder vidtagas
som ger allmänheten ett större förtroende
än vad man hittills har kunnat
skönja. Man kan väl uttrycka det på det
sättet, att det som finns i allmänhetens
tankar när det gäller inflationen är ett
bristande förtroende mot den sittande
regeringen. Måhända har finansministern
själv bidragit till detta när han
vid inte bara ett utan flera tillfällen
förklarat sig acceptera att det skall få
förekomma en viss grad av inflation i
vårt samhälle.

Låt mig så säga några ord om prisstegringarna.
Jag har framför mig Fi -

nanstidningens inflationsbarometer, och
av den framgår att från september 1965
till september 1966 har jämförelsetalet
ökat från 193 till 204, alltså med 5
procent. För mig är det på inget sätt
underligt att den oro på arbetsmarknaden
har uppstått, som har varit karakteristisk
under löneförhandlingarna,
inte minst under den senaste. Man förstår
att löntagarna räknar efter vad de
förlorar på inflationen, något som gör
det så mycket mera nödvändigt att åtgärder
vidtages.

I fråga om utrikeshandeln har finansministern
tidigare i år redovisat en
ljusare bild än under föregående år. De
verkliga siffrorna, som jag har fått i
dag från upplysningstjänsten, visar att
handelsbalansen med all sannolikhet
kommer att visa upp ett underskott på
1 499 miljoner kronor, en utveckling
som är långt ifrån tillfredsställande och
som på sitt sätt skriar efter åtgärder
på det ekonomiska området från regeringens
sida.

Låt mig, herr talman, utöver detta
även säga några få ord om den lagerförändring
som har skett. Jag skall
även nu göra en jämförelse mellan åren
1965 och 1966; jag medger gärna att
siffran för sista kvartalet 1966 är en
prognos, men den är baserad på tredje
kvartalet. Jämförelsen visar att lagerökningen
skulle uppgå till inte mindre
än 1 201 miljoner kronor. Med hänsyn
härtill och med tanke på det allmänna
konjunkturpolitiska läget, som ger anledning
till bekymmer inte bara i norrlandslänen
utan i stort sett över hela
landet, skulle det ha varit mera tillfredsställande
om finansministern vid
det här tillfället kunnat säga något annat
än att bara hänvisa till det pessimistiska
talet i kompletteringspropositionen
och till vad som kommer att stå
i finansplanen. Nu har han inte sagt
någonting annat; och det är väl som
vanligt bara att finna sig i svar som
ges, även om man personligen på intet
sätt finner dem tillfredsställande.

Från centerpartiets sida har vi den

Tisdagen den 29 november 196C

Nr 35

bestämda uppfattningen att mot den här
tecknade bakgrunden måste krafttag till
för att återställa penningvärdet, så att
folk i gemen kan ha förtroende för kronan
och dess värde. Jämsides med de
åtgärderna är det absolut nödvändigt
att vi får en diskontosänkning mycket,
mycket snart. Jag har tagit upp den
frågan tidigare och vill upprepa vad
jag sagt, att i vårt nuvarande samhälle,
där vi i realiteten icke har någon
fri kapitalmarknad i ordets verkliga
mening, så som vi tidigare haft, spelar
inte räntan den roll som regeringen försöker
göra gällande. Utöver detta vill
jag peka på att hälften av den samlade
kreditvolymen ligger bunden i bostadslån;
vartill man väl kan lägga den negativa
verkan som statens egen upplåning
får. Den höga räntan är vidare
ofördelaktig ur företagens synpunkt,
och man har ju även från det hållet
klart sagt ifrån att nuläget nödvändiggör
såväl åtgärder för ett fast penningvärde
som en mycket snabb diskontosänkning.
Den höga räntan påverkar
helt naturligt också hyreskostnaderna,
varför en diskontosänkning
har stor betydelse även för dem som
hyr fastigheter och lägenheter.

Så kommer jag till den andra frågeställningen.
Finansministern säger, att
man en gång tidigare har prövat en
rundabordskonferens med de politiska
partierna men att den över huvud taget
inte gav något resultat. Är dock inte
bilden i dagens Sverige, herr finansminister,
litet annorlunda än den gången?
Först och främst är ju orosmolnen
rätt stora nu, kanske större än vid det
förra tillfället. Dessutom får väl referaten
av det som förekommer inom såväl
arbetstagar- som arbetsgivarorganisationer
tolkas så, att man har den
uppfattningen, att en samordning i dagens
läge bör eftersträvas när det gäller
de ekonomiska resurser som kommer
att stå till förfogande vid löneförhandlingar
på skilda områden. Låt mig
även påminna om LKAB-chefen Lundbergs
tal för eu tid sedan — jag skall

Om åtgärder mot prisstegringarna, m. m.
inte nu referera det eftersom hans synpunkter
sammanfaller med vad jag alldeles
nyss har sagt.

I detta sammanhang vill jag bara tilllägga,
att när centerpartiet och folkpartiet
har önskat få till stånd rundabordskonferenser
är det inget slag i
tomma luften — vi känner ansvar för
utvecklingen och är inte bara beredda
att diskutera utan vill också nå fram till
resultat. Och vi är inställda på att ta
vårt politiska ansvar för ett eventuellt
sådant resultat.

Ja, även om jag inledningsvis inte
var så tacksam mot finansministern för
svaret, som jag skulle ha önskat, tilllåter
jag mig sluta med en artighet som
på intet sätt är krystad utan fullt uppriktig:
jag är medveten om att finansministern
under dessa år —• och jag
hoppas att vi kommer att få uppleva i
ännu högre grad under det nya året —
har gjort sitt allra yttersta för att hålla
tillbaka alla omfattande krav från de
olika departementen. Enligt vårt förmenande
har emellertid finansministerns
åtgärder hittills inte varit tillräckliga.

Med detta ber jag att än en gång få
säga ett tack för det svar som har lämnats.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för att han i detta sammanhang
velat beröra också min interpellation
rörande den ekonomiska politiken i allmänhet
och inom ramen för den även
räntan.

Jag skulle väl också kunna inleda
med en artighet till herr Sträng, men
jag måste nog tyvärr säga att finansministerns
svar till mig är ganska undanglidande,
vilket möjligen skulle
kunna rättfärdigas med att inte heller
min fråga gick rakt på sak — i vart
fall inte så där burdust rakt på sak. Att
cn del formuleringar i min interpellation
var så att säga vägda på guldvåg
har emellertid sina särskilda orsaker,

Nr 35

Tisdagen den 29 november 19C6

Om åtgärder mot prisstegringarna, m. m.
som finansministern säkert förstår. Vetskapen
om eller kanske rättare sagt
hävdandet av att den viktiga frågan om
räntan inte faller under regeringens
fögderi tvang mig att i räntesänkningsfrågan
avstå från att direkt fråga, om
regeringen tänkt att göra någonting i
denna fråga. Annars skulle jag naturligtvis
mycket gärna velat fråga så här:
»Har regeringen för avsikt att ta initiativ
till en diskontosänkning snarast
möjligt för att på så sätt motverka inflationen?»
Men så ansåg jag mig inte
kunna fråga. Den frågan reses emellertid
nu till dags av många — bl. a. av
Landsorganisationen — men herr
Sträng antyder i svaret på min interpellation
inte ens någon synpunkt på
denna aktualitet, än mindre någonting
som skulle kunna innebära en strävan
från regeringens sida i detta sammanhang.

I interpellationen, som var ställd till
statsministern av det skälet att jag citerade
ett uttalande av honom, ville jag
animera till en överläggning om de ekonomiska
frågorna i allmänhet; det var
alltså min avsikt.

Beträffande den del av komplexet,
som räntefrågan utgör, bör framhållas
att varje räntehöjning självfallet utlöser
en prisexplosion över de mest vida fält,
gällande varupriser, hyreskostnader,
serviceersättningar och andra likartade
ting, prishöjningar som inte återtas när
räntan sedan möjligen sänks utan kvarstår.

Beträffande prisfrågan i övrigt får
med ett beklagande konstateras, att valrörelsens
många löften i denna fråga
alltjämt kvarstår att uppfylla, även om
av svaret synes framgå att någonting
kommer att anmälas i detta avseende i
den kommande statsverkspropositionen.

En betydande del av prishöjningarna
och av inflationsutvecklingen hänger
samman med det skyhöga ränteläget.
När det gäller bostadskostnaderna har
vi nu kommit i ett läge som jag vill beteckna
som helt enkelt socialt nedrivande.
Att möta prishöjningstendenser

med automatiskt prishöjande åtgärder
är väl värre än en Döbelnsmedicin. Något
godtagbart motiv för att —- såsom
skedde nu i maj månad — ytterligare
höja diskontot har i varje fall jag inte
kunnat hitta. Samma sak gäller frågan
om förhållandena på kreditmarknaden
och på den »grå marknaden» beträffande
räntorna. Vi har haft ränteslaveri
mer än nog redan innan den ytterligare
diskontohöjningen inträffade.

Nu säger finansministern i den del av
svaret som adresseras till mig: »Rent
allmänt kan räntepolitikens roll i samhällsekonomien
uttryckas så att den är
ett av flera medel med vilka regering
och riksbanksledning påverkar det ekonomiska
skeendet» — där slutar jag
att citera fastän det stod litet till.

Min interpellation utgick just från
denna tes, men formuleringarna gav
också uttryck för åsikten, att räntan
borde tvingas till en mera underordnad
roll i den ekonomiska politiken än vad
som för närvarande är fallet. Det är det
som jag mellan raderna upplyser i interpellationen
och vill upprepa här. Då
uppkommer frågan om de andra medlen
och deras effektivitet. Sätter man in
räntefrågan i ett större sammanhang,
måste man samtidigt efterlysa andra
tendenser och nya planer inom den
ekonomiska politiken i stort, annars
talar man bara ut i tomma vädret.

I interpellationen citerade jag ett uttalande
av statsminister Erlander i Aftonbladet
för den 3 oktober, och det
var alltså detta uttalande som animerade
mig att rikta interpellationen till
hans excellens. Statsministern sade,
med hänsyftning bland annat på bostadsbyggandets
kapitalförsörjning, att
det behövs en större planmässighet
också för det privata näringslivet, som
slukar allt mera lånepengar till sina
investeringar. Till detta fogade statsministern
ordagrant följande — försåvitt
det nu är ordagrant återgivet i Aftonbladet:
»Hittills har våra instrument
varit det liberala samhällets. Nu ser vi
en ökad spänning mellan trygghetskra -

Tisdagen den 29 november 1966

Nr 35

vet och biandekonomien. Sannolikt kräver
framtiden mycket mera planering
över hela fältet.»

Det var ju ett intressant uttalande.
Det antydde visserligen inte några ändrade
förhållanden i fråga om äganderätt
och beslutsfunktioner när det gäller
produktionen i det svenska samhället,
men kanske antydde det sviktande
tro på — ursäkta uttrycket — teologien
om räntan som ett av de mera saliggörande
medlen för kreditregleringar
och dämpning av alltför heta konjunkturer.

Det är klart att man är intresserad
av vad finansministern har för åsikt i
saken. Att han inte har uttryckt den i
de två svar, som föreligger här, kan
naturligtvis motiveras med att en redovisning
kommer att presenteras i statsverkspropositionen
och kan ventileras
i den remissdebatt som då följer.

Jag kan alltså inte provocera fram
några svar. Men jag vill ändå fråga:
Bör man inte avstå från prisuppdrivande
medel och i stället tillgripa andra
metoder? Bör man inte undvika ett
ränteslaveri, som bl. a. medverkar till
att nya smålägenheter kostar bortåt 700
kronor i månaden i hyra och som leder
till att en väsentlig del av de bostadssökande
aldrig kan reflektera på eu lägenhet,
utan helt enkelt klassas ut, medan
andra människor går direkt ur bostadskön
— eller aldrig behöver stå
där — och övertar en lägenhet därför
att de har råd att betala den? Borde
inte läget på kreditmarknaden lättas
och snedvridningen i produktionen motverkas
genom en noggrann behovsprövning
av de privata investeringarna för
industriella och kommersiella ändamål
och genom ökade statliga engagemang
för behovsproduktion? Det tycker jag
i så fall vore någonting annat än de
ekonomiska samtal, som herr Sundin
envisas med att efterlysa här i kammaren.

Inom det som kallas den kollektiva
sektorn är det behoven — eller det som
bedöms vara de faktiska behoven — som

Om åtgärder mot prisstegringarna, m. m.
avgör vilken art och omfattning verksamheten
skall ha och dess eventuella
utbyggnad. Fastän tillverkandet av nyttigheter
självfallet överväger också inom
den privatägda produktionen, förekommer
inom denna däremot mycken
spekulationsproduktion. Möjligheten av
vinst på verksamheten och inte samhällsnyttan
avgör alltså i många fall
frågorna om dess fortbestånd eller utbyggnad.
Då frågar jag mig, om inte något
borde göras härvidlag för att åstadkomma
en bättre balans, omfattande
även kreditmarknadens tillstånd.

Herr talman! Jag tillåter mig alltså,
samtidigt som jag upprepar mitt tack
för svaret, att anse att det är på dessa
områden som kreditnöden, inflationsutvecklingen
och den s. k. överhettningen
av konjunkturerna kunde förebyggas
— och förebyggas på ett effektivt sätt
—• medan höga räntesatser däremot bara
gör det onda värre och medför en
svår belastning för vanligt folk till förmån
för vad jag får kalla de stora kapitalägarna.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Sundin började
med att göra det konstaterandet, att jag
tydligen inte lagt ner några större ansträngningar
på att besvara hans interpellation.
Jag kanske skulle kunna lämna
den ytterligare förklaringen, att jag
och mina medarbetare för närvarande
lägger ner — om jag får uttrycka det
själv — inte så föraktliga ansträngningar
på att prestera den helhetssyn på de
ekonomiska problemen, som vi enligt
gällande stadgar och förordningar skall
redovisa inför riksdagen i början av
januari månad. Men att i dagsläget begära
så att säga en remissdebatt fem
veckor i förskott och göra anspråk på
att finansministern vid detta tillfälle
skall ha alla de ställningstaganden, bedömningar
och avvägningar färdiga,
som kommer att redovisas när statsverkspropositionen
läggs på riksdagens
bord, det är faktiskt att begära för
mycket.

Nr 35

Tisdagen den 29 november 1966

Om åtgärder mot prisstegringarna, m. m.

Jag hade räknat med, och det är möjligt
— jag är inte säker på det, men det
är ju möjligt — att herr Sundin delar
min uppfattning, att det är bättre med
en debatt av ett reellt innehåll utifrån
förutsättningar, som vi då slutligt har
tänkt igenom, än en debatt här i dag,
som måste bli mer eller mindre en
skuggfäktning med ett oändligt upprepande
av gamla kända argument från de
senaste ekonomiska debatterna.

Jag skulle kanske sluta med detta.
Herr Sundin tog emellertid upp frågan
om utrikeshandelns minus och rörde sig
där med en siffra, som jag får tillfälle
att i någon mån, om inte siffermässigt
så i allmänna ordalag, ta upp när jag
skall svara på en annan interpellation
litet senare bär i dag. Jag kan således
avstå från att ta upp den debatten nu.

Men något överraskad blir jag när
herr Sundin från sin mörka bild av utvecklingen
— som han illustrerar med
minus i utrikeshandeln till en dignitet
som jag anser vara i överkant och dessutom
särskilt stryker under detta med
redovisningar av prisstegringarna under
tolvmånadersperioden september—september
— kommer fram till vad han
tycker skulle vara hot för soten, nämligen
en diskontosänkning som han omedelbart
vill beställa. Jag har en känsla
av att det är dåligt med sammanhanget i
argumenteringen och slutsatserna. I
vart fall kommer herr Sundin inte att få
några instämmanden från folk som anser
sig kunna dessa frågor. Jag vill inte
göra anspråk på det här i dag, herr talman! Om

jag så bara med ett ord skulle beröra
frågan om en rundabordskonferens
så har vi ju under de senaste veckorna
på gång en ganska intressant debatt
mellan löntagarorganisationerna. Det är
möjligt att herr Sundin delar min uppfattning,
att det i första hand är där som
man behöver resonera sig fram till
en samstämmighet, om det skall vara
någon mening med en allmän samstämmighet
i de här frågorna.

Den diskussion som nu försiggår inför
offentligheten både från talartribuner
och i pressen har klart givit vid
handen, att de tre löntagarorganisationerna
ännu inte är färdiga att ta upp en
samdiskussion om ett gemensamt utspel.
Man är medveten om svårigheterna, och
man vågar inte ta definitiv ställning.

Däremot har de på ett sätt som inte
lämnar något tvivel gjort klart för allmänheten,
att de vill ha den debatten
för sig själva och inte vill ha med några
andra debattörer i diskussionen. De har
tackat nej till ett inhopp av regeringen,
eftersom de tycker att regeringen bör
hålla sig vid sidan om en sådan diskussion.
För mig är det ingen nyhet — jag
har känt till den uppfattningen mycket
länge. Jag vet inte om man explicit
har meddelat, att man även är beredd
att avvisa herr Sundin, d. v. s. representanter
för oppositionen, men jag drar
den kanske något lättsinniga slutsatsen,
att man inte heller vill ha oppositionen
med i diskussionerna när man inte vill
ha regeringen med.

Jag tror alltså det är klokast alt vi
för närvarande ger upp tanken på att
göra några bestående insatser vid en
rundabordskonferens. Den här frågan
behöver nog ligga till sig, och jag är
övertygad om att i första hand löntagarorganisationerna
själva behöver resonera
sig fram till en enhetlig lönepolitisk
linje. Gör de detta, kan de sedan
se vad nästa steg bör bli.

Herr Adolfsson tyckte att mitt svar
var något undanglidande. Han har stått
i ett predikament när han skulle ställa
interpellationen och har fått »väga orden
på guldvåg» — jag måste till min
skam erkänna att jag inte har varit
lika finkänslig när jag skrivit ihop interpellationssvaret.
Han har vänt sig
med sina bekymmer till finansministern
i en fråga som formellt skall handläggas
av riksbanksledningen. Nu råder
det emellertid god kontakt mellan regering
och riksbanksledning i dessa frågor,
och riksdagen har i ett utskottsnt -

Tisdagen den 29 november 196G

Nr 35

låtande givit sin sanktion åt att det
skall vara så vid förändringar i räntepolitiken.

Herr Adolfsson säger, att han i själva
verket skulle vilja fråga om det blir någon
diskontosänkning. Jag får väl svara
att den finansminister, som säger att det
skall bli en diskontosänkning eller en
diskontohöjning eller som över huvud
taget diskuterar den frågan, nog bör gå
till regeringschefen snarast möjligt och
be att bli befriad från ämbetet som finansminister.

Det här är saker och ting som ingen
finansminister resonerar om i förväg.
Man kan bara svara i allmänna vändningar.
Om den allmänna ekonomiska
situationen är sådan att det behövs lättnader,
kan man tänka sig att införa dem
genom finanspolitiken eller kreditpolitiken.
Yilketdera man väljer får betingas
av situationen när ett sådant ställningstagande
skall göras.

Nu menade herr Adolfsson att räntepolitiken
borde tvingas att spela en mera
underordnad roll i den allmänna
ekonomiska debatten. Det betyder med
andra ord att herr Adolfsson beställer
en starkare finanspolitik för att skapa
möjligheter för att tilldela räntepolitiken
en mera underordnad roll. Önskemålet
om en starkare finanspolitik kan
ta sig uttryck i att man uppvaktar denna
kammare och medkammaren med
förslag om ökade skatter eller ta sig
uttryck i att man försöker dra in på de
offentliga investeringarna och bostadsbyggandet
för att därmed skapa en sådan
allmän temperatur i det ekonomiska
livet, att förutsättningar för en lättnad
i räntepolitiken och kreditpolitiken
uppstår. Allt detta är ju kända ting,
som jag inte behöver undervisa herr
Adolfsson om.

Trots att vi har denna höga ränta,
så är emissionsräntan i de flesta tongivande
länder i Europa högre än här.
Tyskland, Frankrike, England och Danmark
har i dag cn emissionsränta som
är högre än den är i vårt land. I dessa
länder ligger det politiska ansvaret på

Om åtgärder mot prisstegringarna, m. m.
skilda händer — i vissa fall hos arbetarpartier,
i andra fall hos andra partier
— men alla har bedömt situationen
ganska ensartat. Jag kan ge herr Adolfsson
rätt i att räntan intar en mera underordnad
ställning i samhällen som
inte bara planerar, utan också dirigerar
och reglerar sin ekonomi på ett sätt,
som radikalt skiljer sig från det ekonomiska
system som vi tillämpar i vårt
land.

Man kommer aldrig ifrån att räntan
är priset på pengar. Om efterfrågan
på pengar är så stor i samhället, att
många intressen kämpar om ett kapital
som inte är litet i och för sig men som
är för litet med hänsyn till efterfrågan,
är det svårt att kommendera fram ett
lägre pris på kapitalet. Det måste till
andra åtgärder för att man skall skapa
en sådan balans att det föreligger naturliga
förutsättningar för ett lägre pris
på pengarna.

Herr Adolfsson säger att det har gått
för långt när smålägenheter kostar 700
kronor per månad i hyra. Jag vet inte
vilket fall han syftar på, men det kan
möjligen vara ett privathus i Stockholm
som byggts utan statliga lån och som
presenterades i en av morgontidningarna
för någon vecka sedan. I så fall har
han väl rätt, men det exemplet är inte
signifikativt för prissättningen i en nyproduktion.

Av en årsproduktion på cirka 90 000
lägenheter är inte mer än cirka 4 000
privatfinansierade. De andra är i stor
utsträckning statsfinansierade med garanterad
basränta, vilket innebär att kapitalkostnaden
för en nyproducerad lägenhet
— jag undantar kreditivkostnaden
— ligger vid 4 procent. Numera får
man nog säga att en byggnadskostnad
som grundar sig på en basränta av 4
procent ger en relativt moderat kapitalkostnad.

Ingen skall förneka att byggnadskostnaderna
ändå är höga. Särskilt dyrt blir
det om jag går till hus som uppförts för
nio—tio år sedan, där den statliga räntesubventionen
upphör. Det är i dag

Nr 35

Tisdagen den 29 november 1966

Om åtgärder mot prisstegringarna, m. m.
aktuellt för 1957 års årgång, om jag
minns rätt. Det betyder att de som bor i
hus som byggts 1957 betalar dagens
räntekostnader på byggnadskostnader
som var aktuella för nio—tio år sedan.
Den hyran blir hög, men den blir ändå
inte högre i kronor än vad den betalar
som flyttar in i en lägenhet, producerad
1966, för vilken staten garanterar
ett ränteläge på 4 procent.

Så snabb har kostnadsutvecklingen
tyvärr varit inom byggnadsbranschen.
Om man ser detta som en grafisk kurva,
finner man att strecket går sakta uppåt.

Jag har sagt detta med anledning av
att vi nu läst i dagstidningarna om de
stora hyresstegringarna på 29 procent
när det gäller en speciell årgång, och
för att lugna ner stämningen litet
grand bör det därför kanske sägas, att
hyreskostnaderna för den årgången i
kronor och ören räknat inte är större
än för årgången 1966, för vilken basoch
garantiräntan utgör 4 procent.

Herr talman! Utan att bjuda in till
någon längre allmän ekonomisk debatt
ansåg jag att jag hade skyldighet att
göra dessa kommentarer med anledning
av interpellanternas inlägg.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag förstår, att det pågår
ett intensivt arbete i finansdepartementet
för att knyta ihop allt som
skall presenteras för oss den 11 januari,
men jag påpekade också när det
gällde vissa åtgärder för att motverka
prisstegringarna, att det har förflutit
en tid från det att kompletteringspropositionen
lades fram till den 11 januari,
och det skulle ha varit av intresse,
om man hade sett att någonting
positivt hade gjorts från regeringens
sida på detta område.

Jag vill till detta bara knyta den
förhoppningen, herr talman, att vi när
vi får se finansplanen och statsverkspropositionen
finner litet mer än bara
de kända argumenten från tidigare år,
att det blir något av nya djärva grepp
som skall klara av de problem som jag

här har redovisat. Jag vet inte om jag
målade det hela alltför svart — det
återstår att se när vi får ta del av de
handlingar i januari, som dels skall ge
oss vägledning för ett år framåt och
dels även siktar framåt i form av en
flerårsplan, så att vi kan se var vi så
småningom kommer att hamna. Det som
kanske allra mest oroar mig är när jag
jämför konsumentprisindex med industriproduktionsindex
i Sverige och finner
att det föreligger en minusbalans
som är ganska oroande i detta sammanhang.

Sedan är det alldeles givet, att finansministern
ju inte har någon möjlighet
att råda över den mäktiga riksbanken
och dess chef. Emellertid förhåller
det sig väl så, att regeringen vid
tillsättningen av styrelsen inte är alldeles
utelämnad i detta sammanhang -—.
det är inte bara riksdagen, som har
med styrelsevalet att göra utan även regeringen
är på sitt sätt delaktig när det
gäller ledningen för riksbanken. Utöver
detta vill jag säga, att det skulle vara
underligt om ett lands finansminister
inte får ha ett litet finger med i spelet
när det sker en diskontohöjning eller,
som vi nu hoppas, en mycket snabb
diskontosänkning.

Finansministern är vidare oförstående
när det gäller den rundabordskonferens
som här nämnts. Ja, han får väl
vara det så länge! Vi får väl se hur utvecklingen
blir på detta område. Det
är tacknämligt att löntagarorganisationerna
har velat börja att liksom ta ett
större ansvar för att fördela de gemensamma
resurserna, men jag kan ju inte
komma ifrån att det även skulle ha en
viss nytta i detta sammanhang, om representanter
från partierna som tillhör
riksdagen finge en chans att på''ett tidigt
stadium få det material som är
nödvändigt för ett ställningstagande.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Herr Sträng ansåg att
det skulle ha varit en fara för hans taburett
om han här angivit den när -

Nr 35

Tisdagen den

maste tidens perspektiv beträffande
ränteläget och alltså sagt någonting bestämt
om räntans höjd. Jag anser inte
att någon sådan fara behöver uppstå, i
all synnerhet som jag aldrig har begärt
att herr Sträng som finansminister
skall säga någonting därom. Jag angav
bara vad jag egentligen skulle ha velat
fråga, om jag hade haft möjlighet att
fråga så som jag önskat. Det var alltsammans.

Finansministern undrade varifrån jag
tog mina bostadskostnadsexempel och
om det möjligen var från något visst
av herr Sträng angivet privatbyggt hus.
Prisexemplen har jag tagit från min
egen hemstad, och jag kan bestyrka
dem genom att lägga fram ett siffermaterial
att studera om så skulle önskas.
Det har sagts tidigare att en modern
bostad inte bör få kosta mer än en
femtedel av innehavarens inkomst. Med
en sådan tumregel skulle i min hemstad
Göteborg årsinkomsten behöva vara
30 000 kronor för den som hyr en
trerummare i de nya områdena. Men
medianinkomsten för göteborgarna är
avsevärt lägre än denna summa.

Jag går nu konkret in på frågan om
storlekar och kostnader för att ge någon
bevisning för vad jag hävdat i
mitt tidigare anförande. En tvårumslägenhet
om 65 kvadratmeter kostar nu
635 kronor i månaden inklusive värme
o. d., och en trerumslägenhet på något
över 80 kvadratmeter kostar 750 kronor
i månaden i de områden som nu bebyggs.

Så långt har det gått, att 60—70 procent
av de sökande, som bostadsförmedlingen
hänvisar till dessa nya områden,
skickar återbud när de får veta hur
höga hyreskostnaderna är. Detta har
lett till en bostadsfördelning som inte
baseras på oundgängligt bostadsbehov
av sociala, medicinska och andra skäl,
utan på storleken av penninginnehavet;
jag tror att jag underströk detta parentetiskt
i mitt förra anförande. Om
detta säger Göteborgs stads bostadsförmedling;
»Vi far i stället spränga tur -

29 november 1966

Om åtgärder mot prisstegringarna, in. m.
ordningen och ta folk som är helt nyinflyttade.
I vissa fall räcker det alltså i
praktiken med att fylla i anmälningsblanketten.
Under den närmaste tiden
får troligen de höga inkomsttagarna
stora chanser att i ett enda huj kila förbi
alla de tusentals bostadssökande som
i många år köat på förmedlingen.»

Detta kallar jag för socialt nedrivande,
vilket jag ville visa med ett par exempel,
som jag står för.

Det finns andra exempel att anföra. I
Österhaninge, som ligger inte så långt
härifrån, vägrar kommunen att ta emot
bostadssökande som inte förtjänar bortåt
60 000 kronor om året. Mindre välbeställda
hyresgäster har alltså inte en
chans att få dessa nya bostäder i Österhaninge,
uppförda av samhällsnyttiga
bostadsföretag, som sålunda inte har
arbetat med något profitintresse i sammanhanget.
Man måste alltså utgå ifrån
att det är självkostnaden det är fråga
om.

Om ytterligare bestyrkande av vad
jag sagt beträffande bostadskostnader
och bostadsstorlekar behövs, är jag villig
att skaffa fram detta material. Jag
säger inte mer om det nu, eftersom jag
förstår att tiden är knapp. Finansministern
har ju ytterligare interpellationer
att besvara.

Detta leder också till att jag inte vågar
gå så djupt in på den del av finansministerns
anförande, som sysselsatte
sig med det herr Sundin sagt och där
finansministern underströk att han som
finansminister nu anstränger sig till det
yttersta för att anlägga en helhetssyn
på dessa samhällsekonomiska och samhälleliga
frågor.

Till det vill jag bara säga att det
gläder mig högeligen, om enhetlig överblick
och helhetslösningar i fortsättningen
kommer att sättas i högsätet.
Givetvis är man nyfiken på denna helhetssyns
innehåll och syftning, men jag
förstår att jag inte nu kan begära att
få några närmare antydningar därom.

Som enskild ledamot av kammaren
och eftersom jag strax skall gå härifrån

Nr 35

Tisdagen den 29 november 1966

Om åtgärder mot prisstegringarna, m. m.
vill jag ta chansen att plädera för helt
andra åtgärder än högränta. Därvidlag
vill jag, i polemik mot vad herr finansministern
nyss sade, framhålla att alternativet
inte kan få vara en strävare
kreditpolitik. Alternativet måste vara
ingripande av annat slag — av förebyggande
natur.

Sedan min interpellation framställdes
har många tecken uppenbarats på
att den oro som vi hyser för den s. k.
biandekonomiens samhällsekonomiska
och sociala resultat delas av oerhört
många här i landet, bl. a. av många av
finansministerns egna partivänner. Resultatet
av denna blandekonomi är också
herr Strängs dilemma som finansminister.
Herr Sträng kan näppeligen
ha det särdeles lätt i denna funktion.
Ingen vill bestrida att finansministern
får slita för allt vad han är värd.

I Landsorganisationens nyligen publicerade
skrift — jag tror den heter Ekonomiska
utsikter hösten 1966 — kan
man utläsa något av ett siktande framåt
mot sådant som samhällsutvecklingen
redan för längesedan har aktualiserat.
Om industriinvesteringarna heter det
där bl. a.: »Den i och för sig önskvärda
ökningen som nu kommer till stånd har
måst köpas med betydande och svåröverskådliga
skatteeftergifter. Det kan
ifrågasättas om inte direkta samhälleliga
investeringsinsatser kan komma att
te sig som ett billigare alternativ.»

Ja, planera och reglera! Då kanske
räntan verkligen kan bli någonting helt
underordnat i kreditpolitiken och i den
ekonomiska politiken i allmänhet. Beträffande
Landsorganisationens förklaring
kan jag kanske säga, att jag reagerat
mot påståendet att industriinvesteringarnas
storlek möjliggjorts endast genom
skatteeftergifter. Likaså reagerar
jag mot att frågan om kostsamheten göres
till huvudsak i resonemanget om en
eventuell ökning av den samhälleliga
verksamheten. Bekymmer för det nuvarande
tillståndet i dessa avseenden
speglas i vart fall av Landsorganisationens
uttalanden i denna skrift.

Jag skall inte fördjupa mig mera i
denna sak utan vill slutligen bara säga,
att mera i nivå med utvecklingens krav
än Landsorganisationens är enligt min
uppfattning det förslag till handlingsprogram
som lagts fram inom Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund.
Det är alltså ett förslag till handlingsprogram.
Jag refererar inte förslaget
utan sammanfattar endast vad jag tror
man kan utläsa därav: En socialistisk
ekonomi med planhushållning bör ersätta
den nuvarande blandekonomien.
Om man övergår till en sådan, tror jag
det vore en nog så effektiv bot mot sjukdomen,
så att sådan Döbelnsmedicin
som högräntor inte längre kan tänkas
bli utskriven.

Jag skyndar mig att tillägga: Vi är
inte där ännu! Men någon gång måste
vi väl börja. Den första åtgärden bör
väl då vara att hålla räntorna väsentligt
lägre, särskilt när det gäller bostadsbyggandet,
och att gå in för åtminstone
så pass mycken planhushållning, att investeringar
för umbärlig eller helt
onyttig produktion — det förekommer
också sådan — får stå tillbaka för en
angelägen produktion och för vad man
kan kalla nödvändig service åt samhällsmedborgarna.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara två mycket korta
repliker!

Jag tror att man skall lyssna alldeles
ovanligt illa om man skall dra den slutsatsen
av mitt förra inlägg, att jag i avseende
på räntepolitiken har en benägenhet
att skylla på riksbanksledningen.
Tvärtom tillät jag mig att säga, att
denna kammare och medkammaren har
auktoriserat ett utlåtande från ett utskott,
där det heter att förändringarna
i räntepolitiken skall ske i samråd mellan
regeringen och riksbanksledningen.
Man skall, som sagt, lyssna ovanligt
illa, om man skall dra den slutsatsen
som herr Sundin drog och som han
gav uttryck för i sitt sista inlägg.

Tisdagen den 29 november 19G6

Nr 35

Ang. de statliga

Till herr Adolfsson vill jag säga, att
man givetvis kan ha olika uppfattningar
om vad som är små, stora och medelstora
lägenheter. Jag har lagt mig
till med den uppfattningen, att jag kallar
en- och tvårummare för små lägenheter,
trerummare för medelstora och
fyra- och femrummare för stora lägenheter.
När herr Adolfsson i sitt första
anförande nämnde, att man för små
lägenheter får betala 700 kronor i månadshyra,
så gjorde jag en snabberäkning
och kom fram till, visserligen inklusive
värme, att det betyder en hyreskostnad
av 130 kronor per kvadratmeter
om jag utgår från en 65 kvadratmeters
tvåa. Det är högt, och det är
icke representativt för bostadsbyggandet
rent allmänt. Det måste vara alldeles
speciella förhållanden.

Flyttar herr Adolfsson upp denna
hyra till en medelstor lägenhet, inte till
en liten lägenhet utan till en trea, som
håller omkring 80 kvadratmeter, blir
det litet rimligare, men jag kan ändå
hålla med om att det är högt.

Slutsatsen av det hela blir, att om det
är fråga om nyproduktion baserar sig
hyran på en fyraprocentig kapitalkostnad.
Herr Adolfsson kan ha den uppfattningen,
att det är en högräntepolitik.
Jag kan inte skriva under på att
fyra procent på långa inteckningslån innebär
någon högräntepolitik. Det måste
vara andra ting än enbart kapitalkostnaderna
som här konstituerar det höga
liyresläget.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. de statliga myndigheternas rationaliseringsåtgärder Ordet

lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
även herr Nymans interpellation angående
de statliga myndigheternas rationaliseringsåtgiirder,
och nu yttrade:

myndigheternas rationaliseringsåtgärder
Herr talman! Herr Nyman har i en
interpellation frågat mig om jag anser
att myndigheterna i allmänhet i
sina anslagsframställningar för budgetåret
1967/68 kunnat föreslå rationaliseringar
i syfte att »ge knappa resurser
den mest effektiva användningen»,
inom vilka samhällsområden jag anser
de största rationaliseringsvinsterna
vara att hämta samt vilka förväntningar
jag har på myndigheternas långsiktiga
rationaliseringsprogram och hur de
kommer att följas upp.

Allmänt vill jag konstatera beträffande
de av herr Nyman ställda frågorna
att regeringens syn på rationaliseringen
inom den offentliga sektorn
närmast kommer att redovisas i statsverkspropositionen
i början av nästa
år. Beredningen av det omfattande materialet
pågår och kommer inte att vara
avslutad före årsskiftet.

Jag vill också understryka att de krav
som i år ställts på återhållsamhet och
rationell planering i princip inte innebär
något nytt. De utgör led i en fortgående
strävan för att myndigheterna i
ökad utsträckning skall grunda sitt
handlande och planerande på ekonomiska
överväganden.

Frågan om mest lönsamma rationaliseringsområden
är svår att besvara entydigt.
De statliga rationaliseringsorganen
är inriktade på att i första hand
bearbeta just de områden som snabbt
ger största besparing. I allmänhet förhåller
det sig så, att utvecklingen ger
möjligheter att angripa vissa funktioner
över hela statsverksamheten snarare
än inom särskilda myndighetsområden.
Man får å andra sidan inte bortse
från att en mycket stor del av de
offentliga utgifterna helt styrs av politiska
beslut, vilkas ändrande kräver
mycket noga övervägande. Ett exempel
på en betydande rationaliseringsvinst
inom ramen för gällande normer utgör
den ökning av klasstorlekarna inom
den obligatoriska skolan som initierades
i årets statsverksproposition.

Vad slutligen gäller frågan om myn -

16 Nr 35 Tisdagen den 29 november 1966

Ang. de statliga myndigheternas rationaliseringsåtgärder

digheternas långsiktiga rationaliseringsprogram
hänger denna nära samman
med långtidsbudgeteringen. Dessa program
ingår nämligen som ett viktigt underlag
vid bedömningen av statsutgifterna
på längre sikt. På sedvanligt sätt
torde långtidsbudgeten komma att redovisas
i anslutning till den reviderade finansplanen
nästa vår.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet ber jag
att få framföra ett tack för svaret på
mina tre frågor i interpellationen.

Av svaret vet jag lika litet som tidigare
om vad finansministern anser om
myndigheternas rationaliseringsförslag
och andra kostnads- och arbetskraftsbesparande
åtgärder i samband med
anslagsframställningar. Regeringens svn
på rationaliseringen inom den offentliga
sektorn kommer som vi hörde att redovisas
i statsverkspropositionen. Jag får
alltså ge mig till tåls och hoppas på att
det om möjligt blir en sammanfattande
redovisning av frågan, som är av största
intresse inte minst för oss här i riksdagen.

Myndigheternas anslagsäskanden för
budgetåret 1967/68 innebär efter vad
som stått att läsa i pressen ökningar av
statsutgifterna med totalt 3 836 miljoner
kronor, varav på försvaret 945 miljoner.
Långtidsprognosen har räknat med
1 684 miljoner, alltså omkring hälften.
Alla dessa äskanden kan säkerligen
motiveras, men vad skall man säga om
dem i samband med nödvändigheten av
att myndigheterna genomför rationaliseringar
och andra kostnads- och arbetskraftsbesparande
åtgärder? Jag har
frågat mig: Vilken rationaliseringseffekt
kan finansministerns rödpenna ha? Jag
förutsätter att den kommer till flitig
användning. Jag tror att den i vissa fall
kan ha en god psykoloigsk effekt då det
gäller att ge knappa resurser den mest
effektiva användning.

Tillåt mig, herr talman, att få fram -

föra några personliga synpunkter på
möjligheterna till rationalisering inom
den statliga sektorn — synpunkter som
bygger mer på teoretiska än praktiska
erfarenheter.

Den offentliga sektorn (stat, kommun,
landsting) har växt mycket
snabbt och sysselsätter i dag närmare
en femtedel av vårt lands yrkesverksamma
befolkning. Och enligt långtidsutredningen
kommer den att expandera
snabbare än övriga sektorer av samhällslivet.
Till 1970 beräknas den öka
med 100 000 anställda.

Det är uppenbart att en fortsatt höjning
av vår levnadsstandard till icke
obetydlig del blir beroende av den ökade
effektivitet och rationalisering i personalbesparande
syfte som kan uppnås
även inom denna sektor. Intresset
för rationalisering inom den statliga
sektorn har också ökat. Inom de affärsdrivande
verken tycks man nu komma
i gång på allvar med kontors- och annan
rationalisering. Jag såg senast i går
en stor annons där man söker just rationaliseringspersonal
till televerket. Det
kan nog ändå enligt mångas uppfattning
ifrågasättas om det ännu inom statlig
verksamhet genomgående ägnats samma
intresse åt rationaliseringar som inom
den privata, där man har mer tradition
att rationalisera och räkna hårt på kostnader.

Jämförelser mellan den privata och
den statliga sektorn i dess helhet går
inte att göra eftersom verksamhetsformerna
är så olika och varierande. Prisoch
kostnadsmedvetandet är svagt utvecklat
inom vissa offentliga områden,
som har annan målsättning, andra faktorer
än rent ekonomiska att mer ta
hänsyn till.

Jag har mina bästa erfarenheter från
den privata sektorn och där, det vet vi,
ställs i dag stora krav på företagarna då
det gäller att möta bristen på personal,
skära ned kostnaderna, förenkla administrationen.
Glädjande nog har arbetstagarna
och deras organisationer visat
stort intresse för rationaliseringens

Tisdagen den 29 november 196G

Nr 35

Ang. de statliga myndigheternas rationaliseringsåtgärder

nödvändighet för att uppnå högre levnadsstandard,
för att företaget kanske
skall kunna överleva. Längst har rationaliseringen
kommit på produktionssidan,
medan det gått långsammare på
kontorssidan, d. v. s. bland tjänstemännen,
som i dag utgör cirka 40 procent
av antalet privatanställda mot endast 15
procent år 1930. Det är emellertid tydligt
att rationaliseringsverksamheten på
kontor kommer att intensifieras, även
om det icke finns samma möjlighet att
rationalisera kontorsarbetet som verkstadsarbetet.
Svårigheter saknas givetvis
inte. En förutsättning är enligt min
uppfattning att rationalisering inte får
gå ut över människan, inverka menligt
på hennes hälsa. Rationalisering skall
innebära både effektivitet och mänsklighet,
som någon bär sagt.

Vilka möjligheter har nu den statliga
sektorn att rationalisera, och vad är
det som behövs? Statskontoret har diskuterat
denna fråga och bl. a. framhållit
behovet av förbättrad planering och
samordning av den statliga verksamheten,
något som vi ofta haft anledning
att diskutera här i kammaren. Vidare
har nämnts bättre utnyttjande av automatisk
databehandling i administrationen,
som nu är mycket aktuellt på alla
samhällsområden. Den största vinsten
tycks många gånger ligga i själva rationaliseringsarbetet,
som är en förutsättning
för datastyrd verksamhet. Det talas
om en andra industriell revolution
genom data. Jag tror att datamaskinen
har minst lika stora möjligheter att revolutionera
och rationalisera statlig
verksamhet. Tänk bara på försvaret!
Varför icke i riksdagsarbetet? Personalplanering
och utveckling av personaladministrativa
rutiner framliålles också
bland de rationaliseringsfrämjande åtgärder
vilka måste beaktas ännu mera i
statlig verksamhet.

Användningen av programbudget,
som praktiserats i USA med stor framgång,
är en nyhet som väckt intresse
som hjälpmedel inom offentlig verksamhet.
Programbudget innebär att det

för varje inom organisationen bedriven
aktivitet görs upp ett program som närmare
preciserar vad man under den
kommande budgetperioden avser att
uppnå med sin verksamhet, vilka resurser
som krävs och hur man vill använda
dem. Kostnaderna ställs i relation till
prestationen. Med denna metod avser
man att komma bort från slentrianmässigt
budgettänkande och i stället stimulera
intresset för hushållning med befintliga
resurser och ökat ansvar hos
ledningen. Jag undrar om statsrådet kan
upplysa oss om hur långt man kommit
inom statskontoret med programbudgeteringen.

En annan fråga som diskuterats är
prissättning efter en mera marknadsmässig
prisbildning av de tjänster som
tillhandahålles av offentliga myndigheter.
En ökad avgiftsfinansiering anses
kunna leda till en effektivare produktion.
En nyttig prövning av efterfrågan
på offentliga tjänster skulle kunna åstadkommas
på det sättet. Jag vet att finansministern
beaktat frågan i nämnda riktlinjer
till myndigheterna och uppmanat
dem att överväga ökad avgiftsfinansiering
utan att verksamheten fördenskull
äventyras. Jag skulle kunna tänka mig
att sådan avgiftsökning kunde övervägas
inom biblioteksväsendet, sjukvården,
vägväsendet etc. Kan man vänta
sig en översyn av denna fråga inom
närmaste tiden?

Den andra frågan jag ställde gällde
inom vilka områden av statsförvaltningen
som statsrådet anser det vara mest
lönsamt att rationalisera. Jag har inte
fått något direkt svar på den frågan,
utan finansministern har hänvisat till
att de statliga rationaliseringsorganen
— främst statskontoret och de affärsdrivande
verken — är inriktade på att
i första hand bearbeta just de områden
som ger den största besparingen. Eftersom
jag har haft tillgång till statskontorets
femårsplan för rationaliseringsverksamheten,
kan jag själv se inom
vilka områden verksamhet pågår eller
planeras. Statsrådet nämner som ett ex -

Nr 35

Tisdagen den 29 november 1966

empel på en betydande rationaliseringsvinst
ökningen av klasstorlekarna inom
den obligatoriska skolan. Jag tror att
det finns mycket att göra inom skolväsendet
för att öka produktionen — om
jag får använda det uttrycket. Därom
har ju skrivits en liel del och kanske
också överdrivits något. Vi kommer inte
ifrån att utbildning också har ett
egenvärde för människan, ett värde som
icke alltid kan mätas i pengar. Jag tror
att det finns stora rationaliseringsvinster
att hämta inom de flesta områden
av samhällslivet; men konsten är att
hämta hem dem, att få människorna
samarbetsvilliga i dessa hänseenden.

Den tredje och sista frågan gällde vilka
förväntningar finansministern har
på myndigheternas långsiktiga rationaliseringsprogram
och hur dessa program
kommer att följas upp. Inte heller här
har jag fått något besked, utan statsrådet
hänvisar till den reviderade finansplanen
nästa vår. Min förväntan är att
långtidsprognoserna och därpå grundade
handlingsplaner från regeringens
sida skall kunna förbättras genom säkrare
metoder. Därmed kan en grund läggas
för bättre resursallokering i ett
läge av knappa resurser och ökade samhällskrav;
kanske vi också kan få en
mindre ryckig samhällsplanering. Jag
tror att det krävs flera ekonomer i våra
förvaltningar och verk, flera rationaliseringsexperter,
för att de knappa tillgångarna
skall bli effektivt utnyttjade
och riktigt allokerade. Jag tror även att
vi behöver mera samhällsekonomisk
forskning, om dessa förväntningar skall
kunna bli uppfyllda.

Till sist önskar jag finansministern
framgång med rationaliseringssträvandena,
kanske bättre framgång än hitintills;
jag förstår att dessa strävanden
inte hör till de populäraste uppdragen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. den statistiska redovisningen be träffande

den s. k. restposten i betal ningsbalansen Herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Lundbergs interpellation
angående den statistiska redovisningen
beträffande den s. k. restposten
i betalningsbalansen, fick nu ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Lundberg har frågat
mig, om jag anser möjligheter föreligga
att nå en förbättrad utrikeshandels-
och valutastatistik, så att våra
kunskaper om den s. k. restpostens
sammansättning ökar.

Herr Lundberg anför i sin interpellation
vissa synpunkter på osäkerheten i
handelsstatistiken och vid uppskattningen
av det s. k. tjänstenettots utveckling.
Innebörden härav torde vara
att bytesbalansens underskott i statistiken
redovisas med ett för stort belopp.
Jag delar interpellantens uppfattning
på denna punkt. Denna min bedömning
har jag givit uttryck åt bl. a.
i årets statsverksproposition.

Beträffande herr Lundbergs fråga rörande
möjligheterna att förbättra statistiken
vill jag hänvisa till att en undersökning
av det angivna slaget f. n.
pågår inom statistiska centralbyrån.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Finansministern har besvarat
min interpellation rakt på sak,
snabbt och positivt, låt vara kortfattat.
För detta vill jag säga ett uppriktigt
och på inget vis nödbett tack.

Finansministern meddelar två upplysningar
i svaret. För det första säger
han att han delar min uppfattning beträffande
den inverkan som det osäkra
statistiska underlaget har på bytesbalansens
underskott, nämligen att det redovisas
med ett för högt belopp. För
det andra upplyser han om att en undersökning
pågår inom statistiska centralbyrån;
vilket var åtminstone för

Tisdagen den 29 november 1966

Nr 35

Ang. den statistiska redovisningen beträffande den s. k. restposten

i betalningsbalansen

mig en god nyhet. Den första frågan
till finansministern blir då helt naturligt:
När kan vi möjligen vänta oss något
resultat av den undersökningen?
Den frågan ber jag härmed att få ställa,
samtidigt som jag uttalar förhoppningen
att resultatet skall föreligga ganska
snart.

Kanske hade jag kunnat nöja mig
med detta i förvissningen om att statistiska
centralbyrån kommer att göra ett
bra jobb, men eftersom begreppet restposten
verkligen fascinerat mig den senaste
månaden vill jag något litet mer
ingående utveckla vissa synpunkter, i
förhoppningen att de kanske kan vara
av något värde för undersökningen och
för den fortsatta debatten om denna
långt ifrån oviktiga fråga.

Självfallet blir vi som nation varken
rikare eller fattigare i ett givet ögonblick,
om vi vet mer eller mindre beträffande
restpostens sammansättning
och natur, men för alla prognoser om
valutareservens kommande utveckling
är en bättre kunskap när det gäller
restposten nödvändig; och för en riktigare
redovisning av bytesbalansen är
den lika nödvändig.

För att göra framställningen mera
begriplig för kammarens fåtaliga kvarvarande
ledamöter och för att göra protokollet
kanske något mera lättläst vill
jag skjuta in ett litet försök till en
mycket förenklad definition av restposten: När

AB Sverige gör bokslut över sin
utlandsrörelse så stämmer inte bokföringen.
Felsumman kallar man restpost.
Och den har på sistone stigit till
över miljarden, vilket visserligen bara
är cirka 5 procent av ettdera exportvärdet
eller importvärdet för ett år men
mer än två tredjedelar av bytesbalansens
senaste saldo, år 1965.

Jag vill ge ett par exempel för att visa
vilka svårigheter man har haft och
hur man felbedömt valutareservens utveckling.
Som underlag har jag läst litet
i konjunkturinstitutets höstrapporter.

År 1961 meddelade konjunkturinstitutet
att »förskjutningsposten» — som
man då kallade vad vi i dag kallar
»restposten» — under senaste kända
redovisningsperiod ökat med 490 miljoner
kronor. Och så sade man: »I denna
post ingår bland annat handelskrediter.
» Man gjorde en enkät till industriföretagen,
tydligen i akt och mening
att lista ut hur mycket de tillfrågade
företagen lånat upp kortfristigt i utlandet
under perioden i fråga och fick
som svar: »Vi har lånat ut nästan 300
miljoner.» Det var ett oväntat svar —
ingenting stämde. År 1962 säger institutet
inte så mycket. Restposten år 1961
på 790 miljoner kronor uppges »täcka
ofullständigheter och fel i det statistiska
materialet». Det är ju sant men
föga upplysande. År 1963 i april anför
konjunkturinstitutet: »Fastän varningar
beträffande valutareserven vid upprepade
tillfällen visat sig vara onödiga
bör man dock för säkerhets skull än en
gång gardera sig för utvecklingen på
litet längre sikt.» Hade man sagt på
kort sikt hade det blivit rätt — åtminstone
i någon mån — eftersom valutareserven
vid årsskiftet 1963/64 hade
sjunkit med 147 miljoner kronor. Samtidigt
hade emellertid restposten gått
ned från toppläget år 1961 på 790 miljoner
kronor till bara 150 miljoner. Om
man påminner sig det lägre diskonto
som vi hade ett tag åren 1962—1963
tror jag det blir en fin samvariation
mellan tänkta kurvor för restpostens
storlek, diskontots höjd och kanske
också i viss män för valutareservens
utveckling. Det är möjligt att restposten
vid årsskiftet 1963—1964 var sammansatt
av ett statistikfel som borde ha
påverkat bytesbalansen med mellan 400
och 500 miljoner kronor i för oss positiv
riktning och en nettokreditgivning
till utlandet av korta krediter på
mellan 250 och 350 miljoner kronor,
vilket ger denna positiva restpost på
150 miljoner kronor. Alltnog — hösten
1964 skriver konjunkturinstitutet »att

Nr 35

Tisdagen den 29 november 1966

Ang. den statistiska redovisningen beträffande den s. k. restposten

i betalningsbalansen

valutareserven under innevarande budgetår
knappast kommer att undergå någon
uppseendeväckande förändring».
Ja, den ökade per kalenderåren 1964
och 1965 med respektive 838 och 570
miljoner kronor — vilket var uppseendeväckande
— och samtidigt steg den
redovisade restposten med 570 respektive
391 miljoner kronor upp till rekordhöjden
1 111 miljoner kronor vid
årsskiftet 1965—1966. I konjunkturinstitutets
sista kontrollerbara prognos,
hösten 1965, står det: »Det vore underligt
om det ökade underskottet på
handelsbalansen inte snart skulle ge utslag
i en märkbar nedgång i valutareserven.
» Och ytterligare: »På nuvarande
stadium implicerar således prognoserna
för betalningsbalansens poster eu
betydande nedgång av valutareserven
under loppet av nästa år» — alltså i år.
Den senaste rapporten från Bankföreningen
per den 30 september i år visar
plus 117 miljoner kronor på en tolvmånadersperiod
och plus 305 miljoner
kronor räknat från årsskiftet.

Detta om svårigheterna så som de
kan utläsas vid en efterkontroll av Konjunkturinstitutets
prognoser jämfört
med de verkliga utfallen.

Nu vågar jag det påståendet att dessa
prognosmissar väsentligt påverkats av
en bristande förståelse för restpostens
natur, vilken förståelse enbart med tillgång
till dagens statistikunderlag kombinerat
med en känsla för vanlig affärsbokföring
borde ha varit större.

Jag skall om ett ögonblick åtminstone
försöka förklara detta mot konjunkturinstitutet
något oförsynta yttrande,
men först måste jag granska det som
finansministern direkt hänvisar till i
sitt svar, nämligen statsverkspropositionen
i år. I denna anföres: »Restposten
är ett resultat delvis av ofullständigheter
i handels- och tjänstestatistiken
men huvudsakligen av brister i redovisningen
av korta kapitalrörelser. Variationerna
i restpostens storlek betingas i
första hand av förändringar i de korta

kapitalrörelserna (export- och importkrediter).
» Detta stod med finstil, som
en fotnot under en tabell på sidan 12.

Men så säger finansministern i texten:
»Restposten har med andra ord fortsatt
att öka 1965 trots dess höga nivå 1964.
Att den kortfristiga kapitalimporten,
som utgör huvuddelen av restposten under
dessa två år, skulle ha samma
omfattning också under 1966 förefaller
emellertid osannolikt.»

Till dessa två citat ur finansplanen
vågar jag göra den kommentaren att de
inte stämmer överens sinsemellan. Jag
är så till vida ense med uttalandet i det
första citatet — fotnoten — att det är
förändringarna som mäts, men förstår
inte textcitatet. Varför skulle det vara
osannolikt att restposten inte skulle bli
ungefär lika stor 1966 som 1965? Har
vi förbättrat vår statistik? Inte mig veterligt.
Har vi här hemma jämfört med
utlandet fått en lättare kreditmarknad,
som märkbart kunna påverka de korta
krediterna? Knappast det heller.

Nej, kanske är sanningen att det är
två helt olika författare som skrivit texterna,
det är ganska naturligt, och att
den som i sista hand svarar för huvudtexten
— herr finansministern själv —
helt enkelt tänkt fel. Det slog mig en
ganska hemsk tanke: Kan det vara möjligt
att finansministern också — jag har
träffat andra med den uppfattningen tidigare
— har ett slags föreställning om
att man adderar ihop ett års beräknade
korta utlandskrediter med nästa års
summa etc.? Då skulle vi verkligen
»ackumulera på oss ett farligt kreditsaldo»,
som en hög expert nyligen —
enligt min åsikt felaktigt — uttryckte
saken. Är det inte i stället så, att korta
krediter omsätts snabbt, gamla likvideras,
nya tillkommer och årssaldona varierar.
Jag gissar att av 1965 års siffra
på 1111 miljoner i restposten ungefär
400 till 500 miljoner utgör vår korta utlandskredit
i dag — kanske är den till
och med mindre.

Uttryckssättet »kortfristiga kapital -

Tisdagen den 29 november 1966

Nr 35

Ang. den statistiska redovisningen beträffande den s. k. restposten

i betalningsbalansen

importen» kanske bekräftar min misstanke
att finansministern åtminstone tidigare
tänkte fel. Om han i stället sagt
»kortfristig kredittagning», så hade han
kanske undgått sådana felslut i tankegången.

I konjunkturinstitutets nu publicerade
höstrapport har man, som jag ser
det, kommit ett bra stycke på väg mot
ett riktigare och rättare resonemang än
det man tidigare fört från det hållet och
från andra håll. Men institutets synpunkter
svär ju ganska kraftigt mot
statsverkspropositionens åsikter. Hör
här och jämför med vad jag nyss anförde
om att »huvuddelen» av restposten
enligt herr Sträng skulle vara korta
krediter: »---bortåt hälften av be loppet

representerar en systematisk felräkning
i vår favör» och »---lo kalisera

åtminstone en del av förskjutningsposten
till tjänstebalansen». Och
så säger man att det framstår som »allt
mindre troligt» att det skulle vara någon
ökning av den korta kredittagningen.
Dessutom säger man i motsats till
statsverkspropositionen att restposten
1966 troligen blir ungefär lika stor som
1965. Det är klart att det är friskt och
stimulerande för den egna tankeverksamheten
att departementet och konjunkturinstitutet
och kanske även riksbanken
har olika meningar om det. Då
får man fundera och försöka välja det
rätta och kanske till och med hitta på
något själv, och det är nu jag kommer
in på den enkla affärsbokföringen.

I dagens restpost har man på ett ur
vanlig redovisningssynpunkt ganska
hårresande sätt blandat ihop dels en resultatpost
-— som i ett företag skulle
ha gått på vinst- och förlustkontot —-och dels en balanspost, det kortfristiga
kreditsaldot, som hör hemma på utgående
balanskonto. Alla statistikfel avseende
import, export ocli tjänster är
tillsammans en resultatpost som jag
skulle vilja ha om jag så får säga »över
strecket» — alltså innan siffran för bytesbalansen
salderades fram. Den kan

ju föras i klump — den behöver inte
för resultatets skull delas upp. Det beräknade
saldot för kortfristiga krediter
står sedan antingen separat i uppställningen
såsom vår nuvarande restpost
gör eller som en underrubrik bland de
andra kaiptal- och valutaposterna.

Det skulle vara högst intressant att
höra om finansministern i princip anser
att ett sådant förfarande skulle vara
riktigt och lämpligt.

För att illustrera vad jag avser ber
jag att, om de tekniska resurserna det
tillåter, få visa ett par högst förenklade

sifferuppställningar avseende	1965.
Först en uppställning som	visar hur det
är redovisat i dag:
1965	m	ilj. kr.
Handelsbalans		2 103
Sjöfart och tjänster	+	562
Bytesbalans		1 541
Nästa uppställning ser ut så här
1965	milj. kr.
Kapitaltransaktioner	+	481
Restpost	+	1 in
Valutareserv m. m.	• A	51
	+	1 541

Vi har alltså kapitaltransaktioner på
+ 481 miljoner kronor och så kommer
den kära restposten, + 1 111 miljoner,
valutareserv in. in. ./. 51 miljoner, och
så har vi siffran + 1 541.

Det är alltså såsom det är nu- Sedan
följer min högst hypotetiska uppställning
som kanske kunde se ut så här:

1965	m	ilj. kr.
Handelsbalans		2 103
Sjöfart och tjänster	+	562
Ofullst. statistik ca	+	600
Bytesbalans		941

Då kommer vi alltså fram till en bytesbalans
på minus 941 miljoner kronor.

Nr 35

Tisdagen den 29 november 1966

Ang. den statistiska redovisningen beträffande den s. k. restposten

i betalningsbalansen

Den andra sidan ser då ut så här:

1965	milj. kr.
Kapitaltransaktioner	+	481
Kortfristiga krediter ca +	511
Valutareserv m. m.		51
	+	941
Då hamnar vi alltså på -f 941.
Jag vet inte om min	tankegång	är
riktig, men är den det	så visar	det

kanske att ett praktiskt bokföringsarbete
i affärslivet hade kunnat tillföra
debatten något av värde. År min tanke
fel, så att jag är ute i ogjort väder, då
har jag här naturligtvis stuckit ut huvudet
och bett finansministern slå mig
i skallen. Men jag tyckte att det var
värt att ta den risken.

Sedan är det naturligtvis »bara» att
med någorlunda säkerhet särskilja de
två summorna ur restposten. Det är
klart att jag har vissa funderingar om
hur det skulle kunna gå till, men först
får jag pröva om tankegången som sådan
angående önskvärdheten av en
uppdelning enligt arten — alltså dels
resultat, dels tillgång/skuld — är riktig Jag

vet, herr finansminister, att det
här inte blev någon direkt kort suck ur
ett betryckt hjärta, men varav hjärtat
var fullt, därom talade munnen. Låt
mig sluta med att uttrycka en varm förhoppning,
att statistiska centralbyrån
skall lyckas väl i sin undersökning.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Lundberg började
med att säga att han var helt fascinerad
av frågan om restposten, och hans inlägg
var ju en utomordentlig verifikation
på hans egen deklaration.

När jag tog mig friheten att i den
senaste statsverkspropositionen korrigera
konjunkturinstitutet och skriva ner
restposten med i runt tal en halv miljard
kronor, utgick jag från förutsättningar
som kanske inte var lika analy -

tiskt invecklade som herr Lundbergs.
Jag behöver inte redovisa dem — i
stort sett kom vi ju till samma resultat.

Till min glädje har jag numera kunnat
konstatera att herr Lundberg och
jag inte är alldeles ensamma om att på
detta handgripliga och litet oförskämda
sätt behandla experternas beräkning.
I årets konjunkturrapport i höst
är konjunkturinstitutet självt inne på
ungefär samma vägar, eftersom man är
på det klara med att det föreligger vissa
felbedömningar i fråga om restpostens
storlek.

För att nu inte stimulera herr Lundberg
till ett nytt inlägg i detta fascinerande
ämne skall jag behärska mig och
sluta med vad jag här har sagt. Jag
skall endast försöka svara på hans fråga,
om vi kan vänta ett snabbt resultat
av den undersökning som statistiska
centralbyrån för närvarande håller på
med. Tyvärr måste jag säga att jag tror
den kommer att ta sin tid. Ämbetsverket
är noggrant och fullt av vetenskaplig
ambition, och det kommer nog att
detaljanalysera både import- och exportstatistik,
tjänstenetto och mycket
annat, så jag är rädd för att utredningen
kommer att ta sin tid. Jag är emellertid
lika angelägen som herr Lundberg
att få den här frågan belyst så
snart som möjligt. Jag är ledsen att jag
nu provocerar herr Lundberg till ett
nytt inlägg — jag trodde jag skulle
kunna undgå det.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag lovar att jag skall
fatta mig mycket kort.

Jag tycker det är synd att undersökningen
skall ta sådan tid. överdrivna
ambitioner i fråga om noggrannhet är
inte på sin plats här. Jag tror att man
skulle kunna koncentrera sig på att få
tag på det korta kreditsaldot och att
man sedan med en subtraktion skulle
kunna åtminstone hjälpligt hyfsa hela
balansen, men det är kanske en förflugen
tanke.

Tisdagen den 29 november 1906

Nr 35

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475).

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 8—10,
statsutskottets utlåtanden nr 143—150,
bevillningsutskottets betänkanden nr
50, 51, 53—58 och 61, bankoutskottets
utlåtanden nr 48 och 49, första lagutskottets
utlåtanden nr 40—42, andra
lagutskottets utlåtande nr 57, 58, 73 och
75—77, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 52 och 55, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 16, 17, 20—22 och 25 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 57 och 58.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts, att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
dels statsutskottets utlåtande nr 144,
bevillningsutskottets betänkande nr 50,
första lagutskottets utlåtande nr 42,
andra lagutskottets utlåtande nr 57 och
tredje lagutskottets utlåtande nr 55 i
nu nämnd ordning skulle uppföras näst
efter utrikesutskottets utlåtande nr 8,
dels bevillningsutskottets betänkande
nr 57 skulle sättas näst efter utrikesutskottets
utlåtande nr 10, dels bevillningsutskottets
betänkande nr 53, andra
lagutskottets utlåtande nr 58, tredje
lagutskottets utlåtande nr 52 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 25 i angiven
ordning skulle uppföras näst efter
statsutskottets utlåtande nr 143, dels
ock bevillningsutskottets betänkande nr
55 skulle sättas näst efter bevillningsutskottets
betänkande nr 51.

Interpellation ang. exekutiv auktion för
skatt i visst fall

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp)
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I fråga om exekutiv
verkställighet i enskilda mål stadgas i
utsökningslagen att väl utmätning i
princip får ske i mål där exekutionsurkunden
ej vunnit laga kraft, medan
exekutiv försäljning av det utsökta godset
däremot inte får ske förrän laga
kraft inträtt.

Denna bestämmelse är givetvis dikterad
av intresset att undvika de komplikationer
som skulle inträda om försäljning
av utmätt gods kommit till
stånd och en ändring av exekutionsurkunden
därefter innebär att försäljning
ej bort ske. Ett återställande av rättsläget
möter givetvis stora svårigheter
och kan i många fall vara helt omöjligt.

Det synes förhålla sig så att någon
liknande bestämmelse inte finns i fråga
om indrivning av allmänna medel. I
ett skattemål kan alltså såväl utmätning
som försäljning av det utmätta godset
ske trots att ärendet är föremål för
prövning i högre instans, t. ex. prövningsnämnd.
Ett aktuellt fall belyser
detta. Fallet rörde indrivning av restförd
skatt. Egendom till betydande värde
hade försålts under tiden för taxeringens
prövning i högre instans. Denna
prövning resulterade några månader
senare i att det debiterade skattebeloppet
nedsattes avsevärt — från ca
60 000 kronor till ca 10 000 kronor.
Den skattskyldige hade sålunda berövats
egendom till gäldandet av en skatteskuld,
som visat sig vara oriktigt påförd.

Det anförda exemplet — som icke
är det enda som kunde anföras av liknande
slag — visar vilka otillfredsställande
konsekvenser ur rättssäkerhetssynpunkt
som kan uppstå. Dessa konsekvenser
hade inte uppstått om det
hade funnits en regel om laga kraft som
förutsättning för försäljning av utmätt
gods när det gäller gäldandet av skatteskulder.

Nr 35

Tisdagen den 29 november 1966

Interpellation ang. exekutiv auktion för skatt i visst fall

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

Anser herr statsrådet att nuvarande
utsökningslagstiftning bör ändras i
syfte att förhindra att försäljning sker
å exekutiv auktion i mål rörande skulder
till det allmänna för skatter o. d.
där slutgiltigt beslut rörande skuldbeloppet
icke föreligger?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 800, av herr Jacobsson, Gösta, och
herr Wallmark, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 151, med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

nr 801, av herr Sundin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 151, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 802, av herr Åkerlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
151, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 803, av herr Skärman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 152, om vissa intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark;

nr 804, av herrar Alexanderson och
Nyman, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 155, med förslag till lag
om ändring av vissa underhållsbidrag;

nr 805, av herr Ernulf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 156, med förslag till radioansvarighetslag; nr

806, av herr Jacobsson, Gösta, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 156, med förslag till radioansvarighetslag;
samt

nr 807, av herrar Blomquist och
Dahlén, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 158, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av punkterna
1 och 2 i bestämmelserna om införande
av lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om
vad som är fast egendom, in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.40.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

Onsdagen den 30 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 24 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

För utrikes tjänsteresa får jag härmed
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 30 november—
den 2 december 1966.

Stockholm den 29 november 1966.

Herman Kling

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. åtgärder i anledning av apartheidpolitiken
i Sydafrika, m. m.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärenden NILSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Sundins
interpellation angående åtgärder i
anledning av apartheidpolitiken i Sydafrika,
m. in., erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Sundin har ställt
fyra frågor till mig som berör behandlingen
i Förenta Nationerna av sydvästafrikafrågan
och den sydafrikanska
apartheidpolitiken.

Enligt herr Sundins önskan skall jag
börja med att lämna kammaren en redogörelse
för regeringens bedömningar
och Sveriges agerande i Förenta Nationerna
i samband med tillkomsten av
resolutionen i sydvästafrikafrågan.

Utgångsläget för behandlingen av
denna fråga i årets FN-församling var
att majoriteten inom den afroasiatiska
gruppen lade fram ett förslag till resolution.
Detta gick ut på att Sydafrika

skulle fråntas mandatet och att FN
skulle tillsätta en administrerande myndighet,
som omedelbart skulle träda i
verksamhet inom Sydvästafrika och förvalta
området med sikte på slutlig
självständighet. Församlingen skulle
uppmana säkerhetsrådet att vidtaga nödiga
åtgärder för att FN-myndigheten
skulle kunna utföra denna uppgift.

Det var alltså icke hela den afroasiatiska
gruppen som stod bakom
detta förslag. Ett tiotal stater ställde
sig utanför. Från flera håll framfördes
yrkanden på att man i stället skulle
börja med att tillsätta en utredning i
frågan.

Det afroasiatiska förslaget väckte betänkligheter
på olika håll. Det var uppenbart
att det icke kunde accepteras
av bl. a. en rad västländer. Så gott
som alla var dock ense om att Sydafrika
skulle fråntas mandatet. Meningsskilj
aktigheterna gällde förslaget att
FN omedelbart skulle tillsätta en administrerande
myndighet för Sydvästafrika.
Enligt många staters mening
riskerade eu brådstörtad aktion av sådant
slag att bli en tom demonstration.
Slutresultatet kunde bli att FN :s prestige
skadades. På nordisk sida utarbetades
i detta läge ett kompromissförslag.
Detta gick ut på att FN skulle
överta ansvaret för Sydvästafrika och
att en särskild kommitté skulle tillsättas.
Denna skulle ha till uppgift att
så snart som möjligt rekommendera
praktiska åtgärder för att skapa en förvaltning,
som skulle göra det möjligt
för områdets befolkning att uppnå
självständighet.

Vi diskuterade detta nordiska kompromissförslag
inofficiellt med den
afroasiatiska gruppen, men det accepterades
inte i första omgången. Därefter
vidtog en serie konsultationer mellan
olika länder och grupper och ytterli -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. åtgärder i anledning av apartheidpolitiken i Sydafrika, m. m.

gare ändringsförslag utarbetades. Gemensamt
för alla dessa förslag var att
man tog fasta på den nordiska tanken
att låta en kommitté utarbeta praktiska
metoder för FN :s övertagande av förvaltningen.
Under konsultationernas
gång accepterade även afroasiaterna
denna linje.

Allt detta skedde under hand. Det
enda officiella förslag som låg på generalförsamlingens
bord var det ursprungliga
afroasiatiska. I detta läge
lade latinamerikanarna fram ett officiellt
kompromissförslag, som i huvudsak
överensstämde med den text som
de nordiska länderna verkat för.

Vi hade själva övervägt att lägga
fram dessa ändringsförslag för församlingen
men ville vänta så länge som
möjligt för att inte föregripa utgången
av förhandlingarna mellan de stora
grupperna. Det var ju också fördelaktigt
att det blev en grupp med så stor
röststyrka som den latinamerikanska,
som slutligen gick i bräschen för den
samlande linjen.

Den ursprungliga nordiska kompromisslinjen
kunde tack vare det latinamerikanska
ändringsförslaget införas
i det afroasiatiska resolutionsförslaget.
Resolutionen antogs den 27 oktober så
gott som enhälligt. 114 stater röstade
för, Portugal och Sydafrika röstade
emot, medan England, Frankrike och
Malawi lade ned sina röster. De nordiska
länderna stod under hela ärendets
gång på samma linje i alla väsentliga
avseenden.

Det är naturligtvis viktigt att man i
det fortsatta arbetet på sydvästafrikafrågans
lösning förmår så mycket som
möjligt engagera stormakterna i säkerhetsrådet.
Den i resolutionen förutsedda
kommittén har nu tillsatts av församlingens
president. För Nordens del
ingår Finland. Av stormakterna deltar
Förenta Staterna och Sovjetunionen.
Det har alltså icke blivit möjligt att få
med England. Fördelningen inom kommittén
är fyra afrikanska, två asiatiska,
två latinamerikanska samt två öst- och

fyra västländer. Kommitténs uppgift
blir nu att framlägga konkreta förslag
till den extra generalförsamling för vidare
behandling av sydvästafrikafrågan
som skall äga rum i april nästa år. Man
kan utgå ifrån att de länder som utvalts
att ingå i kommittén kommer
att hålla kontakt med övriga länder
inom respektive grupper för att söka
få med dessa på den lösning man kommer
fram till.

För att sammanfatta regeringens syn
på denna frågas behandling vill jag
säga, att vi strävade efter en realistisk
linje i FN:s agerande. Vår politik i FN
har ju alltid varit att undvika verkningslösa
deklarationer som blott kan
skada organisationens prestige. Det är
uppenbarligen nödvändigt att man planerar
och genomför olika aktioner på
ett sådant sätt, att man icke riskerar att
skada själva livsnerven i FN.

Herr Sundin frågar vilka åtgärder
som regeringen ämnar vidta för att på
ett verksamt sätt bidra till positiva lösningar
i den nämnda FN-resolutionens
anda. På detta vill jag svara, att vi i
dagens läge inte bör vidta några separata
åtgärder som föregriper resultatet
av den interimistiska 14-statskommitténs
verksamhet. Självfallet kommer vi
på svensk sida att hela tiden hålla nära
kontakt med kommitténs arbete. Detta
underlättas ju av att vi har en nordisk
representant i kommittén, vilket ger oss
möjlighet att indirekt verka för och
stödja realistiska förslag, som är ägnade
att främja FN:s målsättning i sydvästafrikafrågan.

Herr Sundin frågar också om regeringen
är beredd att vidareutveckla tanken
på solidarisk fördelning av kostnaderna
för en internationell handelsbojkott
mot Sydafrika. Denna tanke går,
som jag påpekade i en TV-intervju den
29 september i år, tillbaka på ett svenskt
uppslag som framfördes redan 1965.
Bakgrunden är att den expertkommitté,
som säkerhetsrådet på sin tid tillsatte
på förslag av den s. k. Myrdalsgruppen
och som fick till uppgift att

Onsdagen den 30 november 1966

Xr 35

Ang. åtgärder i anledning av apartheidpolitiken i Sydafrika, m. m.

överväga sanktionsproblemet i frågan
om Sydafrika, i sin rapport hänvisade
bl. a. till kompensationsfrågan. Sverige
riktade förra året en direkt hemställan
till säkerhetsrådets ordförande, där vi
framhöll angelägenheten av att rådet tar
upp denna rapport till behandling och
i ljuset därav överväger vilka ytterligare
åtgärder som kunde vidtagas. I den
svenska röstförklaringen i sydafrikafrågan
vid förra generalförsamlingen
betonade vi att ett rättvist system för
att fördela sanktionsbördorna måste utarbetas.

Jag erinrar vidare om att jag på ett
interpellationssvar den 9 december förra
året hänvisade till att man under
sanktionskommitténs debatter i denna
fråga från olika håll understrukit behovet
av ett dylikt fördelningssystem.
Jag framhöll att den svenska regeringen
skulle finna det naturligt om säkerhetsrådet
tog initiativ till en närmare
undersökning av hur ett sådant system
skulle fungera. En sådan ordning kunde
komma att innebära en solidarisk
fördelning av bördorna och enligt vår
mening göra det lättare även för länder
som skulle drabbas särskilt hårt
av sanktionspolitiken att övervinna sina
betänkligheter mot ekonomiska sanktioner.

Den danske utrikesministern har i
årets generaldebatt framfört en liknande
tankegång. I mitt anförande i generaldebatten
tog jag ånyo upp saken till
mera utförlig behandling och framhöll
att problemet torde kunna lösas genom
en solidarisk ansträngning. Den vidareutveckling
av tanken som herr Sundin
efterlyser borde lämpligen kunna ske
inom ramen för den särskilda undersökning,
som den svenska regeringen redan
föreslagit att säkerhetsrådet skall
verkställa.

Det är en angelägen uppgift att söka
få fram eu ökad internationell opinion
för att dessa problem skall tas upp till
sakbehandling. Yi avser för vår del att
vid den kommande sydafrikadebatten
under denna generalförsamling på nytt

föra fram tanken att man bör starta en
utredning av denna kompensationsfråga.

Slutligen ville jag besvara den fjärde
punkten i interpellationen -—- frågan
om åtgärder med anledning av den i
juni avlämnade svenska rapporten rörande
sanktioner mot Sydafrika. Vi tog
initiativet till denna utredning främst
för att få fram en fastare grundval för
vår egen bedömning och för den allmänna
diskussionen i detta ämne. Rapporten
har också bidragit till en mera
realistisk bild av svårigheterna och
problemen i samband med sanktioner
mot Sydafrika. Det är enligt regeringens
mening angeläget att man vid behandlingen
av detta allvarliga problem ser
verkligheten i ögonen, så att man inte
inlåter sig på experiment som blir utan
effekt. Den hittillsvarande utvecklingen
av rhodesiakonflikten har illustrerat
svårigheterna. Så mycket angelägnare
måste det vara att man vid övervägande
om sanktioner mot Sydafrika rustar sig
med all tillgänglig kunskap om vederbörande
stats ekonomiska motståndskraft.
Endast därigenom kan eventuella
sanktionsbeslut av säkerhetsrådet planeras
så, att av oss alla eftersträvade
resultat kan uppnås.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag tackar hans excellens
för det svar som han har lämnat
på min interpellation. Jag vill även understryka,
att svaret för mig är i stort
sett tillfredsställande. Tillåt mig bara
att inom parentes göra, inte en anmärkning
utan ett konstaterande, nämligen
att för mig som tidigare har engagerat
mig i denna fråga är det glädjande, att
det svar som i dag lämnats är betydligt
mer konstruktivt utformat än de tidigare
svar som hans excellens har lämnat
i detta ärende.

Utvecklingen i södra Afrika och det
uppenbara åsidosättandet av de mänskliga
rättigheterna för de färgade invånarna
i dessa länder är motiv nog för

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. åtgärder i anledning av apartheidpolitiken i Sydafrika, m. m.

att ta upp dessa frågor till diskussion
och att ständigt hålla dem aktuella. För
demokratiens utveckling och för dess
möjlighet att existera måste de mänskliga
fri- och rättigheterna oavsett hudfärg
och ras vara en riktningsvisare.

I min interpellation hänvisade jag
också till att vi under denna höst inte
har någon utrikesdebatt i riksdagen, och
det är inte, herr talman, min mening
att dra upp någon längre diskussion vid
detta tillfälle. Jag vill dock beröra några
punkter i utrikesministerns svar på
mina frågor.

Det är väl en allmän mening att den
nordiska kompromisslinjen i sydvästafrikafrågan
är välbetänkt. Såsom jag
också har understrukit i min interpellation
är risken alltid stor för att alltför
långtgående resolutioner endast blir
tomma demonstrationer som kanske
skulle kunna skada världsorganisationen,
alltså FN — detta har ju även hans
excellens betonat i sitt svar.

I samband med tanken på ett gemensamt
nordiskt uppträdande finns det
anledning att glädjas över att Finland
har kommit att ingå i den s. k. 14-mannakommittén.
Men det skulle ha varit
önskvärt att även England hade varit
med i kommittén.

Utrikesministern vill för svensk del
endast lova att man skall hålla nära
kontakt med den tillsatta kommittén
och dess arbete. Såvitt jag förstår, är
det — förlåt mig, ers excellens! — en
väl passiv hållning. Varför inte försöka
att mera aktivt stödja Finland eller
andra länder i kommittén genom
att hjälpa till vid utarbetandet av de
konkreta förslag som sedan skall presenteras? Jag

kanske får göra ännu en parentes
och säga att vi kan konstatera att
de nordiska länderna i dag driver en
gemensam och målmedveten linje i FN
— och det är vi glada över — men det
innebär också ett ansvar för att kommitténs
arbete resulterar i konkreta
åtgärder och inte bara i en meningslös
förskjutning i tiden av förhållandena

i de afroasiatiska länderna. De nordiska
länderna borde även under kommitténs
arbete, t. ex. genom Finland, kunna
framföra förslag som kan föra frågan
framåt. Därigenom underlättar man
i stället för föregriper kommitténs arbete.

För den svenska allmänheten framstår
nog också ofta diskussionen i dessa
frågor som fruktlöst prat. Svårigheten
är just att komma från ord till
handling. Tyvärr lyser passiviteten i
viss mån igenom även i den del av
svaret som behandlar startandet av en
internationell bojkottfond för att fördela
bördorna mellan olika länder. Det
räcker inte, ers excellens, med att säga
att det ursprungliga förslaget har kommit
från svenskt håll. Att åter aktualisera
förslaget i generalförsamlingen är
givetvis en väg, men om det inte vinner
gehör där, bör Sverige — om möjligt
tillsammans med de övriga nordiska
länderna —- på egen hand vidareutveckla
tanken och presentera ett konkret
förslag som inte kan förbigås utan
att åtminstone väcka en diskussion som
kan vara till nytta.

Den dag då man måste gå från ord
till handling kommer allt närmare,
det finns allt mindre tid för diskussioner.
Ingen kan väl egentligen påstå att
protesterna mot apartheidpolitiken vunnit
några bestående framgångar, även
om de sydafrikanska myndigheterna är
irriterade. Den senaste tidens utveckling
i Rhodesia oroar, förtrycket i detta
land ökar efter hand. Hur länge
kommer andra afrikanska länder att
förbli passiva? För dem är i varje fall
problemet mer påtagligt och näraliggande.

Den svenska rapporten rörande sanktioner
mot Sydafrika var avsedd att ge
en mera realistisk syn på frågan, sägs
det i svaret. Risken är naturligtvis att
rapporten hämmar i stället för att stimulera
den debatt som vi önskar.

Herr talman! Även om jag inledningsvis
sade att jag i stort sett är nöjd med
det svar som hans excellens nu har

Onsdagen den 30 november 19G0

Nr 35

Ang. åtgärder i anledning av apartheidpolitiken i Sydafrika, m. m.

lämnat, finns det många frågetecken
i marginalen med tanke på vad som
händer i de afrikanska länderna och
vårt lands inställning och handlande.

Med detta ber jag än en gång att få
tacka hans excellens för svaret.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag kan inskränka mig
till bara ett par kommentarer alldenstund
interpellanten har förklarat sig
vara i stort sett nöjd med svaret.

Han säger att svaret andas en viss
passivitet — Finland representerar de
nordiska staterna i den tillsatta kommittén
och vi borde i alla händelser
kunna göra något under den här tiden
för att stödja Finland i kommittén.
Herr Sundin, det har jag faktiskt sagt
i interpellationssvaret! Jag har ju förklarat
att Finlands medlemskap i kommittén
gör det möjligt för oss att indirekt
verka för och stödja realistiska
förslag som är ägnade att främja FN :s
målsättning i sydvästafrikafrågan. I
svaret finns alltså redan det som herr
Sundin säger sig sakna där, vilket har
föranlett honom att tala om ett drag
av passivitet i svaret.

Herr Sundin är inte heller riktigt tillfredsställd
när det gäller frågan om
fördelning av bördorna. Men det förhållandet
att Sverige var det första
land som aktualiserade denna fråga i
FN kan väl inte vara ett uttryck för
passivitet. Vi vände oss direkt till säkerhetsrådets
ordförande och hemställde
att en utredning skulle göras om
fördelningen av bördorna över samtliga
till FN anslutna länder. Jag anser
att vi har mycket små möjligheter att
i Sverige verkställa en sådan utredning
— den måste i själva verket genomföras
av säkerhetsrådet. Och när
rådet inte gjort någonting i detta avseende,
har vi tagit upp frågan på nytt.
Dessutom har vi påtalat saken i generaldebatten.
Det är, tycker jag med förlov
sagt, svårt att göra mer än vi från

svensk sida har gjort. Ett år senare har
också danskarna slutit upp på vår sida
genom att Haekkerup aktualiserat samma
sak i generalförsamlingen; tydligen
hade det förbigått herr Sundin att vi
gjorde detta ett år tidigare än den
danske utrikesministern.

När det gäller den rapport, som
svenska regeringen utarbetat i syfte att
ge en bild av de ekonomiska svårigheterna
och betingelserna för tillämpning
av ett effektivt sanktionsförfarande mot
Sydafrika, säger herr Sundin att de
fakta som därmed lagts på bordet kan
verka hämmande på diskussionen. Ja,
herr talman, om man har den uppfattningen
att diskussionen hämmas genom
att vi får alla behövliga fakta på bordet
tycker jag att det är ett uttryck för att
man inte vill ha en realistisk diskussion
utan sticker huvudet i busken för
att undgå alla obehagliga fakta som man
måste känna till för att åtgärder skall
kunna vidtagas vilka kan leda till ett
framgångsrikt resultat.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det torde vara en misstolkning
från utrikesministerns sida om
han av mitt inlägg med anledning av
svaret på min interpellation anser sig
kunna utläsa att diskussionen skulle
hämnas på grund av de omständigheter
som jag angav. Tvärtom har jag den
mycket bestämda uppfattningen att vi i
högre grad än hittills varit fallet bör
försöka att aktualisera dessa frågor på
bred basis, så att folket här hemma
verkligen vet vad frågan över huvud
taget gäller.

Jag har, herr talman, gjort vissa antydningar
om att utrikesministerns åtgärder
präglas av en viss passivitet. Det
må väl vara mig förlåtit om jag i det
sammanhanget hänvisar till ett interpellationssvar
i den här frågan som jag
fick för ungefär två år sedan av eders
excellens. Det är en stor skillnad på
det svar som har lämnats i dag och det
svar som lämnades den gången. Den sa -

30 Nr 35 Onsdagen den 30 november 1966

Ang. åtgärder i anledning av apartheidpolitiken i Sydafrika, m. m

ken har jag gett uttryck för när jag

sagt att jag i stort sett är tillfredsställd
med det svar som nu har lämnats, i vilket
de åtgärder som har vidtagits från
svensk sida har redovisats. Det är bara
att konstatera att om någon sig omvänder
till det bättre så är väl det bara gott
och väl.

Jag tog också upp vilka åtgärder
Sverige eventuellt skulle kunna vidtaga
när det gäller dessa frågor. Hans excellens
sade i sitt andra anförande att han
redan i sitt svar påpekat att just den
omständigheten att Finland finns med
i 14-mannakommittén ger större möjligheter
för Sverige att påverka utvecklingen.

Jag vet inte, eders excellens, om den
slutsatsen berodde på ett missförstånd
eller om jag inte uttalade min tankegång
i klartext. Jag har nämligen den
bestämda uppfattningen att det är absolut
nödvändigt och även naturligt att
Sverige vid sidan om arbetet i 14-mannakommittén,
där Finland ingår, för
egen del inom utrikesdepartementet utarbetar
vissa konkreta förslag som kan
föreläggas kommittén och i det sammanhanget
även Finland. Jag förmodar att
med den positiva inställning som utrikesministern
här visar kommer också
detta att bli fallet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag kan tyvärr inte utlova
det som herr Sundin hoppades
på i slutet av sin replik till mig, nämligen
att vi i utrikesdepartementet skulle
utarbeta konkreta förslag som sedan
skulle föreläggas, efter vad jag kan förstå
— om det skall vara någon mening
med det hela — den nu arbetande kommittén.
Det skulle bli synnerligen svårt,
eftersom vi inte har tillgång till de
fakta som behövs för att utarbeta sådana
förslag, fakta som kommittén har
till sitt förfogande. Vad vi kan göra
är att vi, som alltid sker när det gäller
sådana frågor i Förenta Nationerna,

håller kontakt med Finlands representant,
inhämtar de förslag och upplysningar
som kommer från kommittén och
med ledning därav säger vår mening
till Finlands delegat och på det sättet
medverkar till att stödja kommittén
i dess arbete.

Så några ord med anledning av den
omvändelse hem Sundin talade om. Om
jag inte missminner mig hade herr Sundin
när vi förra gången debatterade
denna fråga den meningen, att Sverige
skulle vidta isolerade aktioner. Det ansåg
jag inte vara lämpligt eller riktigt
vid den tidpunkten, och det anser jag
inte heller nu, vilket framgick av mitt
svar.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Hem talman! Låt mig börja med det
sista och säga att jag i den förra interpellationsdebatten
hävdade att jag icke
ansåg att Sverige ensamt skulle vidta
isolerade sanktionsåtgärder, utan att
vi tillsammans med exempelvis de övriga
nordiska länderna skulle kunna
komma fram till de åtgärder av sanktionsart
som skulle främja denna frågas
lösning.

Sedan vet jag inte om jag skall tolka
det som en glidning från hans excellens
när han säger, att eftersom vi har en
14-mannakommitté, skulle man inte från
svensk sida inom UD kunna utarbeta
konkreta förslag. Låt mig, herr talman,
då bara säga att förhoppningen må väl
ändå vara den, att om ni inte vill presentera
konkreta förslag för kommittén
såsom varande svenska, följer ni ändock
frågorna på sådant sätt att ni verksamt
kan bidra till den lösning som jag
förmodar vi alla eftersträvar.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag har redan i höstens
remissdebatt gett min anslutning
till regeringens ställningstagande i sydvästafrikafrågan,
och jag har ingen anledning
att ändra min hållning. Jag

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

Ang. åtgärder i anledning av apartheidpolitiken i Sydafrika, m. m.

tror att det i stort sett var riktigt. Det
var ett försök att få en realistisk linje
i sydvästafrikafrågan. Nåja, realistisk
— vi vet att de flesta förslag tyvärr under
en lång tid kommer att vara omöjliga
att genomföra, men det var ändå
ett försök att få fram någonting som
skulle kunna ge en viss konkretion och
handlingskraft åt FN ■— FN har ju
antagit många resolutioner, men ingen
har medfört någon ändring av de oefterrättliga
förhållandena.

En enda liten kommentar beträffande
det som utrikesministern och lierr
Sundin diskuterat, nämligen vad man
kan göra för att få FN att ta itu med
frågan om en fördelning av de ekonomiska
bördorna vid eventuella sanktioner
eller andra åtgärder. Efter överläggningen
i utrikesnämnden, då instruktionen
för FN-delegationens arbete
diskuterades, hade jag intrycket att
regeringen tänkte inte bara aktualisera
saken genom ett debattinlägg i FN,
utan också ta ett direkt initiativ genom
att ännu en gång vädja till säkerhetsrådet
eller i annan form, och jag
hoppas också att så skall ske.

Sedan tog utrikesministern upp det
nordiska samarbetet. Herr Sundin berörde
det också, och jag vill liksom
herr Sundin säga att det är glädjande
att Finland är med i den kommitté som
nu skall syssla med sydvästafrikafrågan.
Det är glädjande ur flera synpunkter,
bland annat därför att det ju
markerar att Finland nu anser sig ha
en större utrikespolitisk frihet än det
hade för ett antal år sedan. Jag föreställer
mig att det då hade varit svårt
för Finland att medverka i en kommitté
av denna karaktär. Det är glädjande att
Finland nu kan göra det.

När de nordiska länderna är överens
i FN, betyder vi ju i vissa frågor något.
Mer kan man inte påstå. Att vi skulle
betyda någonting i alla frågor då vi går
samman vore givetvis en feltolkning,
men att vi kan betyda något i vissa frågor
är uppenbart.

Därför är det givetvis, såsom utrikes -

ministern säger, bra när vi kan samarbeta.
I stort sett går också, såvitt jag
kan bedöma, samarbetet mellan de nordiska
länderna i FN bra. Men det finns
inslag som är något originella — jag
kanske kan använda ett något annat
ordval än vad hans excellens gör i sitt
svar, när han talar om det svenska initiativet
i FN i fjol att få FN att röra på
sig när det gäller frågan om fördelning
av de ekonomiska bördorna.

När den danske utrikesministern för
en tid sedan gjorde en liknande framstöt
smälldes det upp som ett stort
danskt initiativ, som verkligen skulle
spela en roll i FN-sammanliang. Detta
tillhör de putslustigheter som givetvis
inträffar då och då. För min del måste
jag säga att jag tycker att det bara är
bra att svenska utrikesdepartementet
i jämförbara situationer inte ägnar sig
åt sådan putslustighet. För dem som
vet läget måste det göra ett ganska
egendomligt intryck att man från dansk
sida spelar upp en sådan här sak som
ett stort initiativ, när ett annat nordiskt
land redan tidigare handlat i saken.

Ibland har ryckigheten i Danmarks
uppträdande i FN tagit sig vissa egendomliga
former. Man tycker att det
finns vissa paralleller med danska utspel
i EEC-frågan, vilka ibland också
haft former som vi från svensk sida
verkligen haft djup anledning att beklaga.
Det är inte alltid så, att sådana
utspel verkligen är ägnade att skapa
den förtroendegrundval som är nödvändig
för ett gemensamt nordiskt ställningstagande
i så många frågor som
möjligt i de internationella sammanhangen.
Man tycker kanske att den
danska utrikesledningen någon gång
borde ha ägnat större intresse åt denna
sida av saken. Nu har ju den danska
utrikesledningen kommit under en ny
person, och det är ju möjligt att det
kan innebära några förändringar —•
jag vet inte — men oavsett personfrågan
tror jag verkligen att det finns anledning
att säga elt ord i den svenska
riksdagen på denna punkt. Jag har inga

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. åtgärder i anledning av apartheidpolitiken i Sydafrika, m. m.

förhoppningar att det skall sprida sig
i vidare kretsar, men jag tror att det
är bra att det markeras på ett sätt
som inte kan missförstås, att samarbetet
mellan de nordiska staterna förutsätter
att de inte försöker övertrumfa
varandra i propagandistiska utspel.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 800—802 till bevillningsutskottet,

motionen nr 803 till jordbruksutskottet
och

motionerna nr 804—807 till lagutskott.

Vid ånyo skedd föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
144, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
statsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts skrivelse med redogörelse från
Nordiska rådets fjortonde session, såvitt
skrivelsen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i anslutning härtill
väckta motioner.

Vad utskottet i detta betänkande
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts skrivelse med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation, i vad skrivelsen
hänvisats till lagutskott och tilldelats
första lagutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 57, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, i vad
skrivelsen hänvisats till lagutskott och
tilldelats andra lagutskottet, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 55, i anledning av Kungl.
Maj:ts skrivelse med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande
församling antagit vid sitt sjuttonde ordinarie
möte; samt

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ändringar i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 57, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 13 § förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution,
m. m., bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande
nr 143, i anledning av riksdagens år
1965 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till
statsutskottet, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
samt i förekommande fall momentvis
till avgörande bevillningsutskottets
betänkande nr 53, i anledning av riksdagens
år 1965 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning
av statsverket in. in., såvitt berättelsen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1 och 2

Lades till handlingarna.

Punkten 3

Mom. a

Lades till handlingarna.

Mom. b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 4 och 5

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
andra lagutskottets utlåtande
nr 58 i anledning av § 37 i riksdagens
år 1965 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 52, i anledning
av viss paragraf i riksdagens re 2

Första hammarens protokoll 1965. Nr 3■

Ang. järnvägspolitiken m. m.
visorers berättelse över den år 1965
av dem verkställda granskningen av
statsverket, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av riksdagens år
1965 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, m. m., såvitt berättelsen
hänvisats till jordbruksutskottet.

Vid ånyo skedd föredragning av
statsutskottets utlåtande nr 145, i anledning
av väckt motion om ersättning
för skada genom tandbehandling,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. järnvägspolitiken in. in.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 146, i anledning av väckta
motioner angående järnvägspolitiken
m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Axel Kristiansson och Nils-Eric
Gustafsson (I: 446) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Gomér
och Vigelsbo (11:537), hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam översyn av järnvägspolitiken
och särskilt frågan om
järnvägsnedläggningarna med hänsyn
till de sociala och näringspolitiska krav,
som järnvägspolitiken borde tillgodose.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Åkesson in fl. (I: 458)
och den andra inom andra kammaren
av herr Slåhl in. fl. (II: 552), yrkats att
riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle begära
förslag till en allsidig kartläggning
av de trafikmässiga, ekonomiska, sociala
och lokaliseringspolitiska aspekterna
på den 1963 beslutade statliga trafikpo -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. järnvägspolitiken m. m.

litiken mot bakgrunden av de senaste
årens snabba strukturförvandling av
den kollektiva trafiken.

Ytterligare hade i två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Svanström m. fl.
(I: 452) och den andra inom andra
kammaren av herr Dahlgren in. fl. (II:
533), anhållits, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala dels
att planeringsråden och landstingen
borde utgöra remissinstanser beträffande
järnvägsnedläggningar inom dessa
myndigheters områden enligt i motionerna
uppdragna riktlinjer, dels att en
redogörelse för hur kostnaderna för den
s. k. kollektivbiljetten fördelade sig på
olika bandelar samt för vilka bandelar
som vore avsedda att nedläggas under
året årligen borde införas i statsverkspropositionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 446 och II: 537
samt I: 458 och II: 552 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna 1:452 och 11:533
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande motionerna I: 446 och
II: 537 samt I: 458 och II: 552, av herrar
Ivar Johansson, Harry Carlsson,
Nils Theodor Larsson, Nyman, KarlErik
Eriksson, Ståhl och Eliasson i
Sundborn, fröken Elmén samt herr Gustafsson
i Kårby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:446 och 11:537
samt I: 458 och II: 552, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande en skyndsam
översyn av järnvägspolitiken, särskilt
frågan om järnvägsnedläggningarna,
samt rörande behovet av en allsidig

kartläggning av de trafikmässiga, ekonomiska,
sociala och lokaliseringspolitiska
aspekterna på den år 1963 beslutade
statliga trafikpolitiken;

2) beträffande motionerna I: 452 och
II: 533, av herrar Ivar Johansson, Harry
Carlsson, Nils Theodor Larsson, Nyman,
Karl-Erik Eriksson, Ståhl och
Eliasson i Sundborn, fröken Elmén
samt herr Gustafsson i Kårby, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 452 och
II: 533, i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala
dels att planeringsråden och landstingen
borde utgöra remissinstanser beträffande
järnvägsnedläggningar inom
dessa myndigheters områden, dels att
en redogörelse för hur kostnaderna för
den s. k. kollektivbiljetten fördelade sig
på olika bandelar samt för vilka bandelar
som vore avsedda att nedläggas
under året årligen borde införas i statsverkspropositionen.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Unnder punkten statsutskottets
utlåtande nr 146 har kammaren
att behandla två motionspar, I: 446
och II: 537 samt I: 458 och II: 552. I
det första motionsparet begäres skyndsam
översyn av järnvägspolitiken och
särskilt frågan om järnvägsnedläggningarna
med hänsyn till de sociala och
näringspolitiska krav som järnvägspolitiken
bör tillgodose. I det andra motionsparet
yrkas på en allsidig kartläggning
av de trafikmässiga, ekonomiska,
sociala och lokaliseringspolitiska
effekterna på den 1963 beslutade
statliga trafikpolitiken mot bakgrunden
av de senaste årens snabba strukturförvandling
av den kollektiva trafiken.

I ett tredje motionspar, 1:452 och II:
533, begärs dels att planeringsråden
och landstingen skall utgöra remissin -

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

stanser när det gäller järnvägsnedl äggningar,
dels att en redogörelse lämnas
för hur kostnaderna för den s. k.
kollektivbiljetten fördelar sig på de olika
bandelarna. Dessutom vill man i
statsverkspropositionen årligen ha en
uppgift på vilka bandelar som är avsedda
att nedläggas.

Samtliga dessa motioner återspeglar
den oro och den olust som karakteriserar
de av järnvägsdöden särskilt berörda
delarna av landet. I motionerna påpekas
det att järnvägsstyrelsen genom
en ständig försämring av sin service,
genom indragning av tåg, indragning
av betjäning, genom tidtabellförändringar
med minutskillnad i tid, som gör
det omöjligt för de resande att vid en
knutpunkt fortsätta resan, genom en
omläggning av godstransportvägarna
som försenar godset o. s. v., genomför
en utarmning av vissa delar av järnvägsnätet.
Stora befolkningsgrupper
misstänker att denna utarmning är mer
eller mindre planmässig.

Dessa åtgärder för med sig minskad
gods- och resandefrekvens, och detta
blir i sin tur motiv för nedläggning
av bandelen i fråga. Ofta förekommer
det att landsvägsbusslinjer anordnas som
går parallellt med en som svag betecknad
järnväg, varigenom resultatförsämringen
går snabbare.

Ja, så ungefär säger motionärerna
och faktiskt också allt folket ute i landet,
ja, många av järnvägarnas eget folk
har samma uppfattning. Det skulle vara
intressant om en gallup i vissa landsdelar
kunde anordnas, det skulle nog bli
ett mycket markant uttalande ifrån folkets
led.

Någonting som har blivit för litet
uppmärksammat i den jiirnvägspolitiska
debatten är enligt min mening det
förhållandet att de olika banorna matar
varandra med trafik. Och ju mer
man lägger ner desto mindre matas det
till de kvarvarande banorna. Nya banor
blir svaga i sin tur. Vissa delar av landet
hotas nu faktiskt av att helt komma
utanför järnvägsnätet. Vad det be -

Ang. järnvägspolitiken m. m.
tyder för näringslivet är inte svårt för
någon att förstå. Nylokalisering blir i
första hand omöjlig. Ingen ny företagsamhet
söker sig till sådana delar av
landet. Äldre industrier får svårare förhållanden.
Folk avflyttar, den allmänna
servicen försvagas i takt med folkuttunningen
och kommunikationsförsvagningen.
Bygder, orter, städer utarmas
sakta och successivt.

Nu framhåller järnvägsstyrelsen beträffande
önskemålet om långsiktigare
samplanering av järnvägs- och vägbyggnadspolitiken,
att det enligt styrelsens
mening knappast är möjligt att
i fråga om järnvägsnedläggningar åstadkomma
närmare samordning än den
som uppnåtts. Såväl nedläggningsbanorna
som ersättningsvägarna är som regel
sekundära linjer i sina respektive
trafiksystem. Jag tycker att detta resonemang
är ett svagt försvar.

En av remissinstanserna, RLF, påpekar:
»Med hänsyn till erfarenheterna av
järnvägsnedläggningarna kan ifrågasättas
om det finns anledning att öka nedläggningstakten.
I så fall måste ske en
väsentlig utökning av resurserna för
att ordna ersättningstrafik. Ett begrepp
om problemets räckvidd får man genom
SJ:s egen uppgift att 50 procent
av järnvägsnätet bedöms som trafiksvagt.
Det är givetvis orimligt att under
sådana förhållanden tänka sig att
lägga ned alla trafiksvaga bandelar.
Det torde för övrigt vara omöjligt att
lösa SJ :s ekonomiska problem genom
sådan successiv nedläggning, eftersom
man därmed sannolikt endast efter
hand åstadkommer nya trafiksvaga banor.
» Det går med andra ord inte att
för enskilda bandelar strikt tillämpa en
självbärighetsprincip. Vill man söka en
lösning som ger samhällsekonomiskt
lägsta kostnad, går det inte att inskränka
sig till ett begränsat järnvägselconomiskt
resonemang heller. Staten som
äger järnvägsnätet har ansvar för att
landets alla delar får eller får behålla
fullgoda kommunikationer. Detta innebär
att SJ inte kan få agera uteslutande

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. järnvägspolitiken m. m.
som ett affärsföretag, utan också måste
aktivt medverka i fullgörandet av
den statliga uppgiften att förse alla delar
av landet med fullgod transportförsörjning.
I den lokaliseringspolitik som
vi borde bedriva bör SJ spela en viktig
roll.

Reservanterna till statsutskottets utlåtande
nr 146 framhåller i enlighet
med som påyrkats i motionen att en
samlad redovisning av verkningarna
för bygden och för trafikapparaten av
genomförda nedläggelser i åtminstone
några områden därför vore mycket
värdefull för att ge den fortsatta politiken
ett större sakligt underlag. Det
torde vara en uppgift där samhällsplanerare,
ekonomer, sociologer och andra
experter skulle få tillfälle att medverka.

Herr talman! Jag ber med det sagda
att få yrka bifall i första hand till reservation
1.

I reservation 2 stöder reservanterna
motionsparet 1:452 och 11: 533. Man
anser att det för en effektiv regional
planering torde vara nödvändigt att
planeringsråden liksom landstingen
görs till remissinstanser för järnvägsnedläggningar.
Man kräver också att
en olönsam järnvägslinje bör få kvarstå
i »kollektivbiljetten» och att en redogörelse
intas i statsverkspropositionen
om hur de gemensamma kostnaderna
för kollektivbiljetten fördelar sig på
olika bandelar. Dessutom vill man gärna
se en uppgift i statsverkspropositionen
om vilka bandelar som under
det kommande året avses bli nedlagda.

Herr talman! Jag skall inte längre
uppehålla mig vid detta problemkomplex,
som omfattar en mycket viktig
grupp av frågor, som berör betydande
delar av vårt land. Jag inskränker mig
till att yrka bifall till såväl reservation
1 som reservation 2.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Den kollektiva trafiken
inom vårt land har i många fall en av -

görande betydelse för den framtida utvecklingen
inom olika delar av Sverige.
Denna trafik måste utformas så, att
hela trafiksystemet fungerar på ett riktigt
sätt mellan olika delar av vårt
land. Järnvägarna har därvid spelat
en stor roll, och längs dem har tätorter
och samhällen vuxit fram, vilka gjort
att trakten kring dessa blivit attraktiv.
Den utveckling som här har skett bör
få fortsätta. Bygderna skall ha möjlighet
att utvecklas på ett normalt sätt.

Stora delar av SJ-nätet bedöms såsom
trafiksvaga. I många fall går persontrafiken
på SJ med ekonomiskt underskott
med undantag för de långtgående
tågen och expresstågen. Godstrafiken
lämnar i regel ett bättre ekonomiskt
resultat än persontrafiken. Distriktsledningen
inom SJ avgör vanligen
själv hur trafiken skall läggas upp
och utformas och bedömer därvid denna
fråga ur rent ekonomisk synvinkel.

Från bilinjerna till SJ:s huvudnät
avlastas ofta fraktgodstrafiken. En viktig
faktor för inkomsterna på en järnvägssträcka
är den genomgående trafiken
på ifrågavarande bansträcka. Där
den genomgående trafiken är relativt
stor erhåller bansträckan goda inkomster.
Detta är ganska markant på huvudlinjerna.
Denna genomgångstrafik distribueras
på vissa bansträckor, som
därvid blir mera lönsamma. Andra
järnvägssträckor, som ej har någon genomgångstrafik,
blir ekonomiskt svaga.
På detta sätt blir en stor del av SJnätet
ej delaktig av den trafik som rätteligen
tillhör densamma.

1963 års riksdagsbeslut innebar att
järnvägsnedläggningstakten skulle bli
hög; detta närmast för att nedbringa
det statliga anslaget till icke lönsamma
bandelar. Att vissa bandelar, i synnerhet
kortare sträckor, ej kan vara lönsamma
att bibehålla, torde det ej råda
delade meningar om. Då längre bansträckor,
t. ex. på tio mil och mera, som
är olönsamma att trafikera nedlägges,
kan detta inverka negativt för den
bygd som berörs av nedläggningen.

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

Restiden blir ofta längre med buss än
med tåg. För rälsbusstrafik är ofta
maximihastigheten 80—100 km i timmen,
medan landsvägsbussarna har en
betydligt lägre maximihastighet. När
landsvägarna ombyggs lägges de ofta
utanför samhällena. Detta gör att körtiderna
ytterligare förlängs. Busstrafiken,
som skall ersätta järnvägens persontrafik,
har det ofta ekonomiskt besvärligt.

I och med att nedläggning av järnvägar
sker och transportsystemet ändras
för vissa delar av vårt land, inträder
en försämrad trafikservice som
menligt påverkar bygdens utveckling.
Trafikutredningen som föregick riksdagens
beslut 1963 uttalade: »En nedläggning
av samtliga trafiksvaga järnvägslinjer
kan visserligen vara ekonomiskt
motiverad, om nedläggningsspörsmålet
endast bedömes med hänsyn till
SJ:s trafikintresse, men konsekvenserna
för transportapparaten i dess helhet
samt för näringslivet i övrigt och för
den allmänna samfärdseln av en dylik
omfattande järnvägsnedläggning torde
bli synnerligen vittgående och i vissa
fall samhällsekonomiskt oförmånlig, åtminstone
på kortare sikt. Också kraven
på en med hänsyn till de geografiska
förhållandena rimlig transportförsörjning
för landets olika delar samt beredskapsmässiga
skäl begränsar nedläggningens
omfattning.»

Under hänvisning till detta vill jag
säga att man vid en nedläggning av
järnvägar och omläggning av trafiken
i hög grad bör ta hänsyn till verkningarna
för den bygd som berörs av
dessa åtgärder. Dessa verkningar kan
för staten föranleda stora utgifter, t. o.
in. större än de bidrag som SJ erhållit
för bibehållande av vissa ekonomiskt
mindre lönsamma bandelar.

SJ:s huvudnät rationaliseras, och här
utföres snabba transporter. Ett rationellt
kollektivt trafiksystem iir för vårt
land nödvändigt. Därav följer att utvecklingen
för de olika landsdelarna
kan ske på ett naturligt sätt, vilket inte

Ang. järnvägspolitiken m. m.
bara gagnar den direkt berörda bygden
utan bela vårt land.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de till utskottsutlåtandet fogade
reservationerna.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag kunde i stort sett
ha nöjt mig med att instämma med de
båda föregående talarna när riksdagen
nu behandlar de tre motionspar vilka
samtliga rör sig om järn vägsfrågorna.
Det är emellertid inget tvivel om att
just dessa frågor, där de blir aktualiserade,
medför ett känslosvall av för
svenska förhållanden oanade mått. Jag
skall nu inte försöka återge det. Jag
hänvisar i det sammanhanget endast
till de vid tidigare tillfälle framförda
synpunkterna när det gäller nedläggning
av lokala järnvägar i Kalmar län.
Det torde emellertid finnas anledning
att vid detta tillfälle noga beakta de
synpunkter som i dylika sammanhang
så att säga framkommer ifrån folkdjupen.
Där har man nog den uppfattningen
att vi här i riksdagen genom det beslut
som har fattats lagt grunden till
en alltmer accelererad järnvägsnedläggning
i vårt land. Det finns enligt min
uppfattning därför anledning för riksdagen
att i anslutning till de motionsyrkanden
som nu har framförts ompröva
det fattade beslutet om järnvägspolitiken.

En fråga som tidigare inte har berörts
i riksdagen — och jag är litet
tveksam om den över huvud taget skall
beröras — är huruvida järnvägarna
fortfarande har någon försvarsteknisk
betydelse. Det är emellertid inget tvivel
om att så har varit fallet tidigare,
och i vissa sammanhang torde den synpunkten
fortfarande vara vård ett beaktande.

Vad som här sagts om järnvägarnas
betydelse ur näringslivets synpunkt ber
jag att få understryka. Ur lokaliseringssynpunkt
har tillgången till en spårbunden,
kollektiv transportmöjlighet

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. järnvägspolitiken m. m.
fortfarande otvivelaktigt en avgörande
betydelse. Man skulle knappast kunna
tro att så är fallet, men det finns verkligen
anledning understryka att det förhåller
sig på det sättet.

Beträffande vad som har framkommit
i detta utlåtande om de skilda motionsyrkandena
skall jag främst uppehålla
mig vid behandlingen av motionerna
1:452 och 11:533 vilka går ut
på dels att planeringsråd och landsting
skall vara remissinstanser, dels att i
statsverkspropositionen årligen skall
införas en redogörelse för den s. k.
kollektivbiljettens kostnader och i samband
därmed också en antydan om
vilka bandelar som skall komma att
nedläggas. Beträffande det sistnämnda
yrkandet har vissa remissinstanser anfört
att det av praktiska skäl är omöjligt
att så långt i förväg kunna bedöma
detta och sätta det på pränt. Jag tror
att en del av taktiken -—- åtminstone
har människorna ute i bygderna den
uppfattningen — i järnvägsnedläggelsen
är att fatta snabba, chockartade
beslut som överraskar inte bara bygdens
folk utan i många fall också de
människor som är direkt engagerade
i dessa kominunikationsorgan. Vi finner
det därför för vår del angeläget att man
kan planera detta på så mycket längre
sikt och göra så mycket längre övergångsperiod,
att man från bl. a. landstingen
får tillfälle att utveckla de synpunkter
som där kan vara vägledande.

Från landstingens synpunkter borde
enligt motionärernas mening i hög grad
sjukvårdsresorna kunna belysas. För
att ta ett lokalt exempel kan jag nämna
att beträffande Västerviks lasarett
har gjorts en kartläggning under dels
en vinterperiod, dels en sommarperiod,
vardera omfattande en månad, om hur
många som har begagnat sig av där tillgängliga
resemöjligheter på järnväg.
Man har därvid kommit fram till det resultatet
att järnvägsresorna har en betydligt
större omfattning, både för de
sjukvårdsbehövande själva och för tillresande
anhöriga, än man över huvud

taget hade tänkt sig. Jag tror därför
att det finns all anledning att direktinkoppla
landstingen så att de får ge sina
synpunkter på den här frågan. Det är
visserligen sant att länsstyrelserna har
möjlighet att höra landstingen i de fall
där de finner detta lämpligt, men det
torde vara bättre om landstingen, som
det föreslås i motionerna, görs till obligatoriska
remissorgan.

I fråga om skolresorna, som jag har
personlig erfarenhet av efter många år
i en skolstyrelse, kan väl utan vidare
sägas att bussresor är mera ansträngande
för skolbarnen än järnvägsresor.

Vad sedan beträffar det allmänna resonemanget
om hur vi skall se på järnvägspolitiken,
vill jag understryka att
man måste se dessa s. k. trafiksvaga
bandelar i hög grad såsom matarbanor
till de större och mera lönsamma banorna.
Ju flera järnvägar man tar bort
ute i periferien, desto svagare underlag
får man också för de järnvägar som
vi alla är överens om att vi måste ha
kvar, hur de än går.

Herr talman! Med det anförda vill
jag dels understryka de synpunkter som
tidigare anförts av herrar Larsson och
Åkesson, dels också instämma i deras
yrkande om bifall till reservationerna
nr 1 och 2 som är fogade till statsutskottets
utlåtande nr 146.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Liksom föregående talare
är jag från den del av vårt land
som i hög grad drabbats av och hotas
att drabbas av järnvägsnedläggelse.
Även jag ber därför att få säga några
ord. Inledningsvis kan jag helt instämma
i vad herrar Larsson, Åkesson och
Svanström anfört, och efter deras inlägg
fatta mig kort.

Det är obestridligt att järnvägsnedläggningarna
i många fall medför stora
olägenheter och fördyringar för både
näringslivet och de enskilda människorna
i de berörda bygderna. Det
har också visat sig svårt att där genom

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

landsvägstrafik åstadkomma likvärdiga
förhållanden. I verkligheten har det blivit
en sänkning av dessa bygders trafikstandard.

Tidigare, när vi debatterat denna
fråga här i kammaren, har jag för min
del velat understryka nödvändigheten
av att man, innan man lägger ner en
järnväg, har ordnat en så fullgod ersättningstrafik
som möjligt på landsväg.
Jag vill upprepa detta och samtidigt
särskilt framhålla att man bör eftersträva
en högre standard på våra
landsvägsbussar. Den är ju nu direkt
otillfredsställande. Jag tillåter mig
nämna bara en sådan detalj som att
våra bussar saknar toaletter, vilket
måste vara särskilt besvärande för äldre
och sjuka personer.

Liksom herr Svanström vill jag här
erinra om resorna till våra sjukvårdsinrättningar.
När vi nu t. ex. i Kalmar län
hotas av en nedläggning av järnvägen
Kalmar—Berga, vill vi gärna framhålla
att det är många sjuka och även sådana
personer som skall besöka de sjuka vid
regionsjukhuset i Linköping som använder
denna järnvägslinje. Även här
vill jag framhålla önskvärdheten av att
SJ, där man har övergått till landsvägstrafik,
söker åstadkomma en bättre service
för passagerarna. Så länge vi hade
järnvägar, hade vi ordentliga väntsalar.
Vid landsvägarna saknas ofta de enklaste
regnskydd och de enklaste sittplatser.
Det skulle inte innebära några
större kostnader för statens järnvägar
att här erbjuda en bättre service. Det
är ju ett rimligt krav från de bygder
som har förlorat sin järnväg.

I huvudfrågan har jag, herr talman,
den uppfattningen att man bör gå försiktigt
fram då det gäller järnvägsnedläggningarna.
En nedläggning innebär
ofta ett så allvarligt men för ifrågavarande
bygd, att statsmakterna senare
kanske just för denna bygd måste vidtaga
stödåtgärder av sådan storleksordning
att den genom järnvägsnedläggningen
åstadkomna besparingen senare
framstår såsom en chimär och i verk -

Ang. järnvägspolitiken m. m.
liglieten var en olycklig och oekonomisk
åtgärd.

Jag har inte kunnat acceptera utskottets
mening att det skall vara orimligt
att redan ett och ett halvt år i förväg
ge besked om en järnvägsnedläggning.
Liksom herr Svanström måste jag
beteckna det såsom synnerligen rimligt
att en bygd, som skall drabbas av ett så
allvarligt ingrepp, i mycket god tid får
underrättelse härom. Likaså finner jag
det naturligt att man i dessa frågor hör
länens planeringsråd och landstingen.
Det framgår även av utskottets skrivning
att det är naturligt att så sker,
men någon direkt bestämmelse härom
vill utskottet inte ha. Jag tycker att en
järnvägsnedläggning är en så utomordentligt
betydelsefull fråga för en
bygd att det bör finnas en klar föreskrift
om att ifrågavarande organ skall
höras.

Herr talman! Jag finner reservanternas
yrkanden väl motiverade, även
om jag kanske i vissa enskilda formuleringar
velat ha en något annorlunda
utformning. I sak delar jag dock reservanternas
uppfattning, och jag ber att
få yrka bifall till reservationerna, såväl
nr 1 som nr 2.

Häri instämde herr Svemingsson
(h).

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! I det utlåtande som har
lagts fram av statsutskottet har mycket
noga och ingående redogjorts för hur
det går till när man skall lägga ned en
järnväg. För det första har man redogjort
för det beslut som fattades av
riksdagen år 1963, vilket beslut ju innebar
att målet för trafikpolitiken
skulle vara att till lägsta möjliga kostnader
ordna en tillfredsställande transportförsörjning
för landets olika delar.
Beslutet innefattade också att de regleringar
som motverkade konkurrensen
på transportområdet så långt möjligt
skulle avvecklas och att varje trafikgren
i princip skulle svara för sina egna

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. järnvägspolitiken m. m.
kostnader. Beslutet innebar vidare att
om en järnväg går med förlust men det
ändå skulle anses rimligt med hänsyn
till bygdens behov och med beaktande
av sociala och näringspolitiska aspekter
att fortsätta driften så skall kostnaderna
betalas genom den s. k. kollektivbiljetten,
d. v. s. ersättning till trafikföretaget
skall utgå av allmänna
medel.

De nya riktlinjerna för den statliga
trafikpolitiken innebar att handlingsprogrammet
skulle uppdelas i tre etapper.
Första etappen tog sin början den
1 juli 1964 och andra etappen den 1
juli 1966. Meningen är att tredje etappen
skall ta sin början den 1 juli 1968.

För järnvägstrafikens del innebar
reformprogrammet att nedläggningen av
trafiksvaga bandelar skulle bedrivas
med den skyndsamhet som är möjlig.
Riksdagen har också tidigare uttalat
sig för att nedläggning helt eller delvis
av trafiksvaga bandelar skulle bedrivas
med kraft; det uttalandet gjordes
långt innan vi fattade beslutet 1963.
Emellertid har man också sagt att hänsyn
skall tas till behovet och önskemålen
i de bygder som berörs av nedläggningarna,
och jag ber att i korthet få
erinra om hur nedläggningsärendena
handlägges -— jag tror att det av den
redogörelsen skall framgå att all rimlig
hänsyn tas i sådana sammanhang.

När en nedläggning aktualiseras är
det SJ:s distrikt som gör den grundläggande
undersökningen. Därvid tar man
kontakt med vägmyndigheter och länsarbetsnämnder,
med posten, kommunerna,
företagen och andra lokala eller
regionala intressenter. I regel hålls
också informations- och diskussionsmöten
mellan företrädare för SJ:s lokala
organ och de berörda parterna. SJ:s
centralförvaltning bearbetar sedan det
material som sammanställts inom distriktet
och kompletterar materialet genom
kontakter, överläggningar och samråd
med olika myndigheter, arbetsmarknadsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt näringslivets

trafikdelegation. I förekommande fall
inger så järnvägsstyrelsen framställning
till Kungl. Maj :t om nedläggning.
Denna framställning remitteras till berörda
länsstyrelser, försvarsmyndigheter,
kommuner, företag och andra intressenter.
Vidare företar tjänstemän,
som sysslar med sådana ärenden inom
kommunikationsdepartementet, resor
till de berörda trafikområdena och söker
bilda sig en uppfattning om konsekvenserna
av att en trafiksvag handel
läggs ned.

Det är väl ändå överdrivet att påstå
att några bygder skulle ha ruinerats eller
företagsamheten där gått i stöpet
på grund av att en trafiksvag handel
lagts ned. Jag vet inte om det finns sådana
orter — i varje fall har inte de
ärade talesmännen för reservationerna
gett några konkreta exempel därvidlag.

Vidare anmodar kommunikationsdepartementet
i nedläggningsärendena vederbörande
länsstyrelse att anordna ett
sammanträde till vilket kallas representanter
för SJ :s och andra myndigheters
regionala organ samt för berörda
kommuner och andra intressenter.
Tjänstemän från departementet får vid
sammanträdet ta del av de synpunkter
man har att anföra.

Trafikpolitiska delegationen har tillsatts
för att följa upp dessa ärenden.
Den har elva ledamöter, bland dem ett
par riksdagsmän. Delegationen har haft
kontakt med intressenter i olika delar
av landet och säger sig inte ha erfarit
annat än att verkningarna av den nya
trafikpolitiken varit positiva. Om man
skulle gå så långt som t. ex. RBF har
ifrågasatt i sitt remissyttrande blir ju
följden att man helt river upp det beslut
som tidigare fattats. RLF säger i
remissyttrandet över motionerna: »I
första hand bör de möjligheter till utjämning
som finns inom företaget» —
alltså SJ — »utnyttjas och i andra hand
bör medel tillföras för att kompensera
de särskilda kostnader som kan anses
uppkomma genom de speciella förpliktelser
som SJ har.»

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 35

Det är alltså RLF :s mening, att man
skall använda överskott som eventuellt
uppstår på andra bandelar inom SJ för
att bekosta i första hand förlusterna
på de trafiksvaga bandelarna. Om man
skulle gå på den linjen, river man faktiskt
lielt och hållet upp det beslut som
vi fattade år 1963, och det kan väl ändå
inte vara meningen.

Jag anser att man måste ta ganska
stor hänsyn till de yttranden som har
avgivits av andra remissorgan. Det är
ju egentligen bara RLF som har tillstyrkt
motionerna. TCO har yttrat sig
en smula svävande. Men övriga remissorgan
har avstyrkt motionerna, och jag
har särskilt fäst mig vid vad Landsorganisationen
har sagt. Jag skall citera
några rader ur Landsorganisationens
yttrande. Det heter där: »Det minskade
trafikunderlaget på en stor del av landets
järnvägar är ett uttryck för den
pågående strukturomvandlingen i den
svenska samhällsekonomien; såväl för
övergången till landsvägstrafik som för
urbaniseringen. Det är därvid alldeles
otvivelaktigt trafikanterna som övergivit
järnvägarna och inte järnvägarna
som övergivit trafikanterna. En minskning
av mängden resande och gods till
1/5, även till 1/10 av vad de var
för bara 10—15 år sedan är inte ovanligt
och det talar ju ett tydligt språk.
Att beskylla myndigheterna för att försämra
servicen på förut lönsamma järnvägslinjer
med syfte att nedbringa trafikunderlaget
och få skäl för att lägga
ner dem, alltså för en medvetet destruktiv
verksamhet inom de sektorer de
satts att förvalta, kan knappast ursäktas.
»

Jag tror för min del inte att SJ eller
SJ:s distrikt söker att underminera
grunden för någon handel. Jag tror att
SJ inte behöver göra det utan att det
ändå finns skäl att lägga ned många
bandelar som nu användes.

I motionerna har också yrkats att
landstingen och planeringsråden i länen
skall höras i dessa ärenden. När
det gäller planeringsråden finns det en

Ang. järnvägspolitiken m. m.
kungörelse som anger vad de skall
göra. Det är kungörelsen nr 10:1965.
Där heter det i 1 §: »I varje län skall
finnas ett planeringsråd. Dess uppgift
är att som rådgivande organ deltaga i
länsstyrelsens handläggning av sådana
ärenden om samhällsplanering eller
kommunal, administrativ eller judiciell
indelning eller näringslivets lokalisering
som är av allmän betydelse eller
större vikt.» Jag vet inte om det finns
någon länsstyrelse som inte anser att
det är av allmän betydelse och av stor
vikt om man får behålla en järnväg eller
inte. Jag tror att man i regel anser
det, även om det är fråga om en trafiksvag
handel. Detta innebär såvitt jag
förstår att planeringsråden redan är inkopplade
genom föreskriften i kungörelsens
första paragraf. Jag kan heller
inte tänka mig annat än att länsstyrelsen
då den anser det befogat hör också
landstinget. Jag kan inte förstå varför
det skall behövas en föreskrift härom.
Så mycket får man väl ändå lita på
länets styrelse att man får utgå från
att den hör också landstinget.

Vi har inom utskottet mycket noggrant
granskat förslagen i motionerna
och som jag tycker fått fram ett utlåtande
som tydligt och klart redogör för
förhållandena på detta område. Vår
slutsats har blivit att den nya trafikpolitik
som vi beslutade om år 1963
bör fullföljas.

Med anledning härav yrkar jag bifall
till utskottets utlåtande.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Herr Fritz Persson frågade:
Är det några bygder eller orter
som ruineras av den förda järnvägspolitiken?
Ja, det är kanske inte några
som direkt slagit vantarna i bordet och
gjort konkurs. Men nog märker många
orter, även städer, att det är ett kärvare
ekonomiskt klimat för dem när de
försöker utveckla sina möjligheter.

Jag skall peka på ett exempel som

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. järnvägspolitiken m. m.
ligger mig personligen så nära. Det gäller
Sydöstsverige. Där har en rad mindre,
smalspåriga järnvägar vid det här
laget redan lagts ned, och nedläggandet
går vidare. Såsom herr Schött nyss
nämnde är det närmast Kalmar—Berga
järnväg som är hotad, och Kalmar—
Berga järnväg har tillsammans med en
del av Nässjö—Oskarshamns samt den
tidigare med namnet östra centralbanan
betecknade sträckningen Hultsfred
—Linköping utgjort och kunnat utgöra
en direkt förbindelse från Sydöstsverige
upp till centralorten Stockholm.
Men undan för undan har sådana förändringar
skett i trafikväsendet att en
personbefordran efter den vägen har
mer eller mindre omöjliggjorts, och
Kalmar—Berga har tydligen bara en
kort tid kvar att leva.

Inskränker det sig sedan till detta?
Nej, det gör det inte. Vi vet nu att trafikekonomiska
undersökningar är anbefallda
beträffande järnvägsleden
Oskarshamn—Hultsfred och beträffande
Hultsfred—Linköping, och järnvägen
Hultsfred—Västervik är också klar
för nedläggning. Även beträffande
sträckningen Nybro—Nässjö pågår undersökning,
och vi vet att undersökning
är bara förebud till vad som kommer.
Det sägs att det skulle vara otillständigt
att antyda att det skulle ske en
planmässig försämring av det statistiska
underlaget vid hotade bandelar. Men
allmänheten, som ju är en god iakttagare,
och järnvägsfolk ser vilka åtgärder
som vidtas. Ett litet exempel!

När man nu går att undersöka Oskarshamn—Hultsfred—Linköpings-banans
trafikbärighet vill jag nämna att
det inrättats en personbusslinje från
Oskarshamn via Västervik och Norrköping
till Stockholm med tider som ungefär
sammanfaller med de personförande
tågens tider och i direkt konkurrens
med tåglägenheterna. Bygden mellan
Oskarshamn och Västervik är mycket
glest befolkad liksom bygden norr
därom. Det är egentligen bara några
få huvudorter som berörs av denna

busslinje, men den fyller uppgiften att
tömma tågen på resenärer som faller
för frestelsen att ta bussen till Stockholm
i stället för att ta tåget. Man satsar
inte på att skydda tågtrafiken. Det
verkar som om man inte hade intresse
av att om möjligt bevara denna, utan
snarast tvärtom.

Om det går så att alla de här av mig
nämnda bandelarna om några år är nedlagda
kommer det att innebära att hela
Sydöstsverige från Kalmar till Karlskrona
— som väl får behålla sin förbindelse
över Alvesta — är tömt på möjligheter
till järnvägstrafik. Från Nässjö
sticker man ned en stump till Hultsfred
tills vidare, annars är området i
framtiden tomt på järnvägskommunikationer.
Var och en kan väl förstå
vad en sådan utveckling måste betyda
för ett så stort område som Sydöstsverige
är. LO säger att det ingår i urbaniseringsprocessen.
Ja, det gör det,
ty detta måste medföra att en hel landsända
successivt avfolkas och nedskrotas
och att all företagsamhet och all
befolkning koncentreras till den stora
urbs, Stockholm-mälarområdet, och
de andra storstadsområdena, Göteborg
och örestad, som skall bebyggas i fortsättningen.
De signaler som herr Fritz
Persson åberopade från LO-yttrandet
innebär en successiv avfolkning av
mycket betydande delar av landet.

Herr talman! Jag ber att även nu få
yrka bifall till reservationerna 1 och 2.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Larsson bär genom
att ge ett exempel med lokal anknytning
noga visat, tycker jag, hur det
går till när man försöker bevisa att det
finns en trafiksvag handel. Herr Fritz
Persson kan nog inte vara främmande
för dessa tankegångar, och det är möjligt
att någon remissinstans har tyckt
att det närmast är otillbörligt att vi som
företrädare för människorna ute i bygderna
vågar ha vår uppfattning. Men

Onsdagen den 30 november 196G

Nr 35

liksom herr Nils Theodor Larsson har
jag många exempel på hur man arrangerar
sidolöpande trafik och därigenom
självklart bidrar till att göra en
viss järnvägslinje mindre utnyttjad. Jag
tror att sådana exempel kan anföras
från alla delar av landet. Hur går det
sedan till vid de informationsmöten
som är arrangerade? Alla vi som varit
med på dem har en bestämd känsla av
att där i hög grad gäller vad som gällde
en gång när vissa personer samlades
till herredagar: »I herredagsmän
skynden icke så fort! Det som göras
skall är allaredan gjort!»

Det är väl bara att konstatera att
dessa möten kallas information — informationsmöten,
inte diskussionsmöten.
I många fall har man bara att ta
del av hur vederbörande tänkt sig att
denna nedläggning skall ske. Man får
också veta att det inte är möjligt att
finna någon annan lösning på denna
fråga. Det är nog riktigt, herr Persson,
att motionärerna syftar till en översyn
av beslutet, étt upprivande, som herr
Persson kallar det. Vi är inte främmande
för att sådant kan ske, att man kan
ifrågasätta om beslutet var helt klokt,
om det inte kan vara lämpligt med en
ny översyn av frågan.

Herr talman! Jag har med det anförda
bara velat peka på ett par saker som
sammanhänger med förberedelserna till
de nedläggelser som tid efter annan
sker.

Herr ÅKESSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson motiverade
utskottets utlåtande i hög grad
med 1963 års riksdagsbeslut, att vi
skulle gå fram relativt hårt för en rationaliseringslinje
beträffande järnvägstrafiken
och dess nedläggning. Jag kan
inte underlåta att här göra vissa reflexioner
beträffande SJ och dess olika
trafikgrenar. Om vi ser på SJ:s persontrafik,
lokaltrafiken med undantag av
långlinjetrafiken eller trafiken med expresståg,
så är den i regel ekonomiskt

Ang. järnvägspolitiken m. m.
negativ. Då det gäller stockholmstrafiken
—- det finns en mycket stor trafik
från platserna utanför Stockholm och
in mot staden — går den med ett negativt
resultat med inte mindre än 7 miljoner
kronor per år. Jag har fått vissa
uppgifter beträffande lokaltrafiken i
göteborgsområdet, vilken skulle gå med
ett negativt resultat på bortemot 3—3,5
miljoner kronor per år. Dessa negativa
resultat betalas av de positiva resultaten
inom SJ, således genomgångstrafiken
etc. Därför bedöms vissa platser inom
Sverige då det gäller den lokala
trafiken från den synvinkeln att trafiken
där inte kan läggas ned. Jag är
positivt inställd till att den lokala trafiken
både omkring tätorter och även
på andra håll ute i landet skall ordnas
på ett rimligt och riktigt sätt och att
man inte skall motivera en nedläggning
som i många fall befinner sig i ett
förberedande stadium genom att trafiken
avlastas från vissa bandelar och
överförs till vissa huvudlinjer.

Vad gäller persontrafiken kan vi se
på tunnelbanorna i Stockholm. Enligt
vad jag hört visar det senaste resultatet
av en ekonomisk utredning som företagits
här att de skulle gå med en förlust
på bortemot 100 miljoner kronor
per år. Det bevisar att det inte går utan
vidare att lägga ner persontrafiken på
olika sträckor och motivera det med det
ekonomiska skeendet i förhållande till
trafiken.

Inlandsbanan, som har mycket stor
betydelse för de trakter den löper igenom,
går med en förlust på bortemot 50
miljoner kronor per år. Jag har personligen
den uppfattningen att vi omöjligen
kan lägga ner denna järnväg liksom
ej heller järnvägarna i östra Skåne
och Kalmar län hundraprocentigt, utan
vissa bandelar måste bli kvar för att
ordna trafiken på ett rimligt och riktigt
sätt.

Herr talman! Jag anser att då det
gäller nedläggning av en järnväg hänsyn
i högsta grad skall tas till verkningarna
av nedläggningen som sådan.

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. järnvägspolitiken m. m.

Herr Persson sade nyss från talarstolen
här att det i regel varit ett positivt
resultat ute i bygderna på järnvägsnedläggelserna.
Beträffande de nedläggjningar
som för närvarande är aktuella
har jag en direkt motsatt uppfattning.
De kommer att drabba vissa delar av
våra bygder på ett mycket hårt sätt.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! När jag i detta sena
skede av debatten tar till orda, sker det
för att jag tycker att en ganska väsentlig
synpunkt inte har blivit tillräckligt
belyst. Det gäller sambandet mellan
järnvägspolitiken och lokaliseringspolitiken.
I det län som jag representerar,
där norra delen är föremål för stödåtgärder,
föreligger just nu ett förslag om
nedläggning av persontrafiken på norra
delen av den genom större delen av länet
löpande järnvägen. Det är alldeles
självklart att de stödåtgärder som har
vidtagits i länet ■— det rör sig om lån
och bidrag på något tiotal miljoner kronor
— kommer att få en ganska liten
effekt, när man samtidigt så avsevärt
försämrar kommunikationerna i den
bygd som skall ha stödet.

Statens stöd till de trafiksvaga järnvägarna
måste samordnas med statens
stöd till näringslivets lokalisering, om
det skall bli en effektiv helhet av samhällsinsatserna.
Lokaliseringspolitiken
arbetar med olika medel, och ett av
dessa medel är att förse de berörda
landsdelarna med kommunikationer
och annan service i fråga om skolor,
sjukhus och andra samhällsinrättningar.
Man måste här ha ett samspel, och
det är däri det brister. Statens järnvägars
förberedelser för järnvägsnedläggningar
har en så stark järnvägsekonomisk
inriktning och de samhällsekonomiska
perspektiven kommer in så sent i
bilden, att det ofta är för sent att vrida
in utvecklingen på en annan väg.

Lokaliseringspolitiken syftar natur -

ligtvis till en varaktig förbättring för
de berörda landsdelarna. Det är inte
fråga om någon konstgjord andning i
väntan på döden, utan här ges en injektion
för att skänka nytt liv åt bygden.
Järnvägstrafiken och trafiken över
huvud taget skall naturligtvis planeras
med tanke på framtiden och inte just
på de aktuella förhållandena. Man skall
se på läget sådant det blir, när lokaliseringsstödet
har fått verka någon tid i
bygden, och denna, såsom man hoppas,
har fått nytt liv.

Norra Bohuslän befinner sig för närvarande
i en vågdal, men i varje fall
inom länet bedömes utvecklingsmöjligheterna
på längre sikt vara mycket goda.
Bohuslän ligger mitt emellan två
starkt expansiva regioner med Göteborg
och Oslo som centra. Länets läge vid
västkusten med goda hamnar och möjligheter
till kommunikationer över haven
talar för att efter hand även norra
Bohuslän kommer att utvecklas. Om
man nu skrotar ner järnvägen där, kommer
denna utveckling att bromsas upp
och gå långsammare. När den sedan
skjuter fart måste man bygga upp kommunikationsnätet
på nytt, vilket leder
till en ny belastning och nya kostnader.
Inom länet anser vi inte att detta är
riktigt. Yi anser att man även företagsekonomiskt
bör se saken något på sikt.
En företagare som finner dagens konjunkturer
dåliga men ser en ljusning
för framtiden lägger inte ner sin rörelse,
utan han försöker hålla den flytande
för att i framtiden kunna göra
den mera lönsam.

Herr talman! Jag skall be att få instämma
i de yrkanden som här framställts
om bifall till reservationerna.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Herr Larsson har inte
visat några exempel på de menliga följderna
av nedläggning av järnvägsdrift.
Han säger att det kommer att bli så besvärligt
om man lägger ner järnvägarna
enligt de planer man nu tycks ha fram -

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

för allt i Kalmar län, men något konkret
exempel på hur en ort har ruinerats
därigenom har han inte kunnat
ange.

Jag vill också säga att det var inte
jag som påstod att man hade så goda
erfarenheter av nedläggningarna. Detta
sades av den trafikpolitiska delegationen,
och den består av elva ledamöter.
Ett par av dem är riksdagsmän, som jagnämnde.
Delegationen har haft kontakter
med intressenter i olika delar av
landet; den har rest ut och deltagit i
konferenser, träffat folk lokalt och regionalt.
Det är denna delegation som
säger att den har funnit verkningarna
av den nya trafikpolitiken positiva. Jag
tror inte man skall påstå att den redogörelse
vi har lämnat i utskottsutlåtandet
om handläggningen av dessa ärenden
inte är riktig. Det går till precis på
detta sätt. Jag tror också att man skall
akta sig för att hävda att förutsättningen
för allt välstånd i en ort är att den
får behålla en trafiksvag handel, en
bansträcka som befolkningen redan till
större delen har övergett och inte använder
annat än i mycket ringa utsträckning.

Jag kan inte annat än reagera när
man påstår att järnvägsstyrelsen liksom
försöker att planera nedläggningen av
järnvägarna genom att dra bort trafiken
från de där bandelarna som det kan
gälla och överföra den till någon annan
handel. Statens järnvägar rättar sig ju
efter de beslut som vi har fattat här i
riksdagen. Vi har tidigare sagt att nedläggningen
av sådana här bandelar skall
fullföljas med kraft. Riksdagen sade
1963 att man med all möjlig skyndsamhet
skall fortsätta nedläggningen av
dylika bandelar. Det ingår ju i hela
det trafikpolitiska programmet att det
skall vara konkurrens mellan olika
transportmedel för att vi skall få fram
den billigaste transportförsörjningen
för olika delar av landet. SJ kan väl
gärna upprätthålla trafiken på dessa
trafiksvaga bandelar om vilka riksdagen
har sagt att riksdagen skall betala

Ang. järnvägspolitiken m. m.
underskottet. Så gör riksdagen redan
nu. Jag tror därför inte att SJ har någonting
emot att driva alla dessa bandelar
även i fortsättningen, bara riksdagen
är beredd att lämna anslag så att
underskottet kan täckas.

För min del kan jag inte tänka mig
att vi nu skulle riva upp det beslut som
fattades 1963. Jag anser att det var ett
riktigt beslut och ett beslut som kommer
att gagna alla orter, hela landet,
om det fullföljes.

Jag har förut yrkat bifall till utskottets
hemställan, och det gör jag nu också.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! I den pågående debatten
har det icke framkommit några förslag
om att undgå järnvägsnedläggelserna
genom att tillföra våra järnvägar nya
inkomster och på nytt få dem lönsamma.
Jag vet att det är stora svårigheter
att få lönsamhet för SJ på en del järnvägar
— man får hoppas att SJ ändå
borde kunna förnya sig på vissa områden.

Järnvägarna har fått en stark konkurrens
i biltrafiken; långa karavaner av
långtradare går på våra vägar, i synnerhet
nattetid men även under dagtid, och
jag skulle nästan tro att den största delen
av det gods som transporteras inom
landet förmedlas genom biltransporter.

Jordbruksutskottet har varit i Amerika,
och vi studerade inte bara jordbruk,
utan såg även annat: vi såg järnvägar
som under många år legat obrukade —
och där gräset fått växa högt på banvallarna
— men vi erfor också, att järnvägs-
och biltrafiken samordnats på ett
utomordentligt sätt. Vi såg kilometerlånga
transporter av järnvägsvagnar,
som fraktade långtradare. Jag tror att
det skulle vara någonting för SJ att
fundera över.

Jag reser varje vecka på E 6:an och
möter där långa karavaner av långtradare
på en alldeles för smal och dålig
väg. Jämsides med E 6:an går järnvägen.
Borde det inte vara möjligt att alla

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1906

Ang. järnvägspolitiken m. m.
dessa bilar, som kommer från Tyskland,
från Danmark och från olika delar av
vårt eget land, kunde transporteras upp
till Norge och därifrån via järnväg? Jag
vet att det är en stor investering för SJ
att anskaffa de trailers, som behövs för
att transportera bilarna på, men det är
ändå ett sätt att lösa en transportfråga
som kan bli betydelsefull för hela vårt
trafikväsen.

Vi kan behålla våra järnvägar, vi kan
också behålla smidigheten med biltrafiken
och vi åstadkommer en mycket effektiv
transportapparat.

Jag har inte för avsikt att yrka på
upprivning av 1963 års riksdagsbeslut;
jag tror att det var riktigt. Vi kan inte
behålla järnvägar, där inget trafikunderlag
finns, men där det finns möjligheter
att tilllföra järnvägarna nya transporter,
bör detta också beaktas av SJ.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komrne att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
pa bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så tydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 146 punkten
1, röstar

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 90;

Nej — 45.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten II
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Ivar Johansson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 146 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ja;

Onsdagen den 30 november 1966 Nr 35 47

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen vid tjänsteresa i enskild tjänst

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 91;

Nej — 45.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

147, i anledning av väckta motioner
om utredning angående folkrörelsernas
arkiv;

nr 148, i anledning av väckta motioner
om kontinuerlig mikrofilmning av

svensk dagspress;

nr 149, i anledning av väckt motion
angående inspektion och inventering av
statliga myndigheters bibliotek; samt

nr 150, i anledning av väckt motion
angående inrättande av interna abonnentväxlar
vid statens anläggningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen
vid tjänsteresa i enskild tjänst

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 51, i anledning av väckta
motioner angående rätten till avdrag
vid beskattningen för ökade levnadskostnader
vid tjänsteresor i enskild
tjänst in. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:498,
av herr Bengtson m. fl., och 11: 651, av
herr Svensson i Vä ni. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära utredning
och förslag beträffande så långt möjligt
enhetliga bestämmelser i beskattningshänseende
i fråga om traktamenten,
flyttningskostnader och bilkostnader
till och från arbetsplatsen;

2) de likalydande motionerna I: 518,
av herr Lundströ?n, och II: 640, av herr
Nihlfors m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta sådan ändring av
gällande anvisningar till kommunalskattelagen,
att avdrag för extra levnadsomkostnader
i samband med korttidsförrättning,
som varat mer än en
dag, medgåves för den faktiska tid förrättningen
varat och icke efter antalet
övernattningar.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:498,
av herr Bengtson m. fl., och II: 651, av
herr Svensson i Vä m. fl., angående rätten
till avdrag vid beskattningen för
traktamenten m. m., samt

2) de likalydande motionerna 1:518,
av herr Lundström, och II: 640, av herr
Nihlfors m. fl., angående rätten till avdrag
vid beskattningen vid tjänsteresa
i enskild tjänst,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson, Lundström, Enarsson, Ottosson,
Magnusson i Borås och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herr öhvall och
herr Börjesson i Falköping, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen — i

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen
anledning av de likalydande motionerna
I: 518, av hem Lundström, och
II: 640, av herr Nihlfors m. fl. — måtte

1 skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag
om sådan ändring av gällande anvisningar
till kommunalskattelagen, att
avdrag för ökade levnadskostnader i
samband med korttidsförrättning, som
varat mer än en dag, medgåves för den
faktiska tid förrättningen varat och
icke efter antalet övernattningar.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den fråga, som bevillningsutskottets
majoritet avvisar i punkt

2 i betänkandets hemställan, gäller traktamentsersättnings
schablonberäkning
för tjänstemän i enskild tjänst vid s. k.
korttidsförrättningar. Enligt de regler
som infördes 1963 skall traktamentsersättning,
om den skall vara avdragsgill,
schablonberäknas efter antalet övernattningar.
Den som påbörjar en resa ena
dagens morgon och avslutar den nästa
dags kväll har varit borta ett dygn och
en dag därtill. Men traktamentet är
schablonberäknat och utgår bara för
ett dygn. Det är denna för tjänstemän i
enskild tjänst totalt obegripliga bestämmelse
som reservanterna vill ha bort.

När riksdagen gav sin välsignelse till
den nuvarande lydelsen av p. 3 i anvisningar
till 33 § i kommunalskattelagen
skedde det troligen genom vad man
skulle kunna kalla ett olycksfall i arbetet.
Bevillningsutskottet ägnade propositionen
stor uppmärksamhet, men den
detalj som berörs i reservationen till
dagens betänkande uppmärksammades
såvitt jag vet inte alls vid utskottsbehandlingen.
Det förelåg ingen motion i
detta avseende, inte heller någon reservation.
Utskottet var på den punkten
enigt och tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag.

Sent skall syndaren vakna, heter det.
Uppvaknandet skedde praktiskt taget i
samma stund som bestämmelsen trädde
i kraft, då företagare och enskilda fick
klart för sig vad den innebar.

Redan vid 1964 års riksdag togs frå -

vid tjänsteresa i enskild tjänst
gan upp i en interpellation och i fjol
väcktes motioner. Några ändringar blev
det emellertid inte. Statsrådet och riksdagen
ville avvakta erfarenheterna under
någon tid efter det att lagen trätt
i kraft. Jag kan till äventyrs förstå den
synpunkten.

Men nu har lagen varit i kraft och envar,
som har velat, har haft möjlighet
att se verkningarna. Erfarenheten ger
ordentligt belägg för riktigheten i den
kritik som redan hösten 1963 framfördes
mot den orättvisa bestämmelsen.

Beklagligt nog tycks likväl socialdemokraterna
i bevillningsutskottet vara
både blinda och döva för dessa erfarenheter.
De medger visserligen i sitt betänkande
att schablonregeln i ifrågavarande
avsnitt »för enstaka korttidsförrättningar»
— jag upprepar »för enstaka
korttidsförrättningar» — kan innebära
ett för lågt avdrag för den skattskyldige.
Men, tillägger utskottet, »i andra
fall» kan avdragen bli för stora.

Förutsättningen för att dessa två alternativ
skulle uppväga varandra under
ett beskattningsår, vilket utskottet tycks
utgå ifrån, är naturligtvis att antalet resor
som bär varat flera nätter än dagar
är i stort sett lika många som resor, vilka
varat en dag mer än antalet nätter.
Så är dock helt visst inte fallet. I reservationen
till utskottets betänkande
har återgivits uppgifter rörande en av
TCO företagen enkät om traktamenten.
Man har riktat en rundfråga till industritjänstemannaförbundets,
bankmannaförbundets
och liandelstjänstemannaförbundets
avdelningar vid 238 industrier,
banker och handelsföretag. Av
dem har 171 svarat, en del dock ofullständigt.
Svaren visar i varje fall att
antalet tjänstemän vid företag med typ
dag-natt-dagresor i förhållande till totala
antalet tjänstemän vid de redovisade
136 företagen utgjorde inte mindre
än 69 procent.

Även om några av dessa tjänstemän
också hade gjort andra resor är resultatet
av undersökningen fullständigt entydigt.
Bevillningsutskottets antagande

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 35

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen vid tjänsteresa i enskild tjänst

att, som man säger, schablonavdraget i
normalfallet väl täcker den ökning av
de normala levnadskostnaderna, som en
skattskyldig kan åsamkas, torde i flertalet
fall sakna reellt underlag.

Inledningsvis nämnde jag att riksdagsbeslutet
1963 torde ha varit ett
olycksfall i arbetet. Man styrks i den
uppfattningen av det förhållandet, att
redan tidigare lönebeskattningsutredningen
i sitt betänkande nr 1 hade föreslagit
att vid en resa som varat flera dagar
än nätter borde ett schablonavdrag
utgå även för den överskjutande dagen.
Remissmyndigheterna gjorde inga invändningar
mot det förslaget, men den
rättviseregeln fanns inte med när lagförslaget
lades på riksdagens bord. Reservanterna
kan således stödja sig även
på den sakkunnigutredning som i huvudsak
låg till grund för regeringspropositionen
och på remissmyndigheternas
— om än tysta — godkännande av
förslaget. Nu hoppas vi reservanter att
riksdagen skall korrigera 1963 års beslut
i denna detalj, så att den kommer i
överensstämmelse med lönebeskattningsutredningens
förslag.

Jag yrkar således, herr talman, bifall
till den vid bevillningsutskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Det har av herr Lundströms
anförande framgått vad den här
frågan gäller, och jag skall inte ta upp
tiden med att referera alla detaljer som
finns i bevillningsutskottets betänkande.

Inom utskottsmajoriteten är vi väl
medvetna om att ifrågavarande schablonregel,
liksom alla schablonregler,
kan ge negativa utslag, men vi har också
framhållit, vilket jag gärna vill understryka,
att den här schablonregeln
ju också innebär många fördelar. Den
avdragsrätt som det här är fråga om
har egentligen till syfte att täcka de merkostnader,
som den skattskyldige har i
samband med resor utom hemorten, och

skulle man göra en granskning av det
ekonomiska utfallet, totalt sett, så tror
jag att resultatet skulle framstå såsom
ganska positivt, i varje fall mycket mera
positivt än vad som framhålles från
reservanternas sida. Man kan inte heller
bortse från de administrativa fördelar
som schablonregeln ger.

Reservanterna anser —- och herr
Lundström framhöll det — att många
löntagare har förrättningar som påbörjas
på morgonen en viss dag och som
avslutas på kvällen en påföljande dag.
Eftersom antalet övernattningar är avgörande
för hur många dygn förrättningen
skall anses ha pågått, kan det
alltså inträffa, att man får ett helt dygns
traktamente plus ett dagtraktamente
men bara får göra avdrag motsvarande
dygnstraktamentet. Men det är också
självklart, och det erkände herr Lundström,
att motsatsen kan inträffa -— och
inträffar — nämligen att en förrättning
tar i anspråk eu dag och två nätter. Då
blir situationen mera gynnsam än i det
tidigare exemplet.

Den statistik som reservanterna åberopar
har jag ingen anledning att betvivla
riktigheten av, även om det inte
är vanligt att vi här fattar beslut som
grundar sig på uppgifter lämnade av en
enskild organisation, i det här fallet
dessutom en partsorganisation.

Dessutom behöver den typ av resor
som tydligen dominerar, s. k. dag-nattdag-resor,
inte bli ekonomiskt ogynnsamma
för den skattskyldige. I många
fall inträffar det säkert att avresan och
återkomsten på respektive dagar sker
vid tidpunkter som gör att det utgår
fullt traktamente trots att man inte är
borta från hemorten så lång tid att
merkostnaderna alltid kommer upp i
paritet med vad traktamentet ger.

Det bör ju även understrykas att den
skattskyldige kan få göra avdrag som
överstiger den summa som traktamentena
ger, nämligen om den skattskyldige
kan bevisa att merkostnaderna för
hans vistelse utom hemorten har varit
större än vad han har fått i traktainen -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen
te. I så fall får han ju göra avdrag för
hela kostnaden.

Ser man denna fråga såsom en helhet
och tar med både fördelar och
nackdelar, och kan man göra bedömningen
ekonomiskt sett såsom en totalbild,
är jag som sagt, herr talman, övertygad
om att resultaten inte kommer att
framstå som så dåliga. Utskottsmajoriteten
har även i år ansett att frågan inte
är så viktig och angelägen, eller ger så
negativa verkningar, att den ger anledning
till någon utredning. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är ju riktigt, såsom
jag också sagt, att schablonregeln
inte bara kan ge negativa utslag, utan i
vissa fall även positiva. I reservationen
citeras den undersökning, som har
gjorts av TCO inom några av dess avdelningar.
Jag måste säga att ingen
borde vara förvånad över att en sådan
undersökning skett, ty om det är någon
som har känningar av detta problem
och vet hur det ligger till på området,
så måste det vara TCO:s medlemmar.
Vem skulle man annars fråga?

Personligen hade jag uppvaktningar
redan på hösten år 1963, både av arbetsgivare
och av löntagare som var
utsatta för sådana här resor. Arbetsgivarna
ansåg att någon speciell lättnad
för dom inte förelåg. De måste bokföra
ett visst antal nätter och de tyckte att
detta var ganska besvärligt. Jag minns
speciellt ett fall, som gällde Linköping.
Man hade sammanträden som började
vid 10—11-tiden och pågick den dagen
och nästa dag så att man inte kunde
åka hem förrän med sista tåget andra
dagen. Sammanträdesdeltagarna var
synnerligen förbittrade över schablonens
utformning.

Jag har därför dragit den slutsatsen,
att det inte är så att schablonens positiva
och negativa verkningar uppväger
varandra, utan att det tvärtom är så
att man här har en regel, som ger över -

vid tjänsteresa i enskild tjänst
vägande — starkt övervägande — negativa
utslag. Jag tycker då att man bör
ändra på den regeln. Skulle det vara så
att man inte godkänner den undersökning
som är gjord och anser att man
inte har några egna erfarenheter inom
bevillningsutskottets majoritet, skulle
jag kunnat tänkt mig att den då hade
förordat att en mer objektiv undersökning
skulle göras. Ett sådant beslut har
ju inte gjorts.

Det är klart att den som har större
kostnader än schablonen medger kan
begära extra avdrag genom att specificera
sina kostnader. Så skriver bevillningsutskottets
majoritet. Det betyder
ju att den skattskyldige skall samla på
kvitton för alla sina resor under hela
året, både för de resor då han kan tilllämpa
schablonregeln och för andra
resor, vilket är mycket besvärligt. Syftemålet
med schablonregeln är ju att
man skall slippa från sådana saker, och
schablonregeln bör då vara så beskaffad,
enligt min och enligt reservanternas
mening, att man inte i övervägande
antalet fall alltjämt måste fortsätta att
samla kvitton på sina resekostnader.
Schablonen bör vara så beskaffad att
man kan slippa detta. Jag erinrar än en
gång om att den regeln har förordats
även av de sakkunniga som utrett problemet.

Hela reformen som sådan har naturligtvis
många positiva sidor. Utskottet
talar om dessa positiva sidor i sådan
utsträckning, att läsaren får intrycket
att man på detta sätt försöker blanda
bort korten och slippa ifrån att sedan
ägna så stor uppmärksamhet åt de negativa
sidorna. Då vi emellertid vet att
statliga tjänstemän har egna reglementen,
liksom kommunala tjänstemän och
övriga jämställda, så undrar jag verkligen
om enskilda företagare och tjänstemän
i en sådan här ganska liten detaljfråga
skall i jämförelse med statens
och kommunens tjänstemän betraktas
som misstänkta — jag höll på att säga
som potentiella bedragare, men jag
skall kanske inte göra det -— för att

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

vilja överträda lag och förordning.
Skall man behöva för dem sätta en
schablonregel som är så ytterligt restriktiv
att den missgynnar ett övervägande
antal tjänstemän som gör
tjänsteresor och tvingar dem att samla
kvitton för hela året, med alla biljetter,
hotellräkningar och andra verifikationer
på utlägg? Jag tycker det är
fel att ålägga tjänstemännen sådant för
att de skall kunna hävda den rätt som
statens tjänstemän får automatiskt.

Enligt min mening borde skattebortfallet
för statens del vara så pass litet,
att man verkligen skulle kunna göra den
föreslagna ändringen i stället för att år
efter år avslå en framställning om korrigering
av rådande förhållanden.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de beträffande punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
51 punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ang. beskattningen av oskiftat dödsbo

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 63.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. beskattningen av oskiftat dödsbo

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 55, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckt motion.

I en den 4 mars 1966 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 85, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 6 § 3 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 3)

förordning angående ändrad lydelse
av 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623);

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. beskattningen av oskiftat dödsbo

5) förordning om ändrad lydelse av
3 § 3 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst.

I propositionen hade behandlats frågan
om vilka åtgärder, som borde vidtagas
beträffande inkomst- och förmögenhetsskattelagstiftningen
för att hindra
skatteflykt genom kryphål i lagstiftningen.
I överensstämmelse med hittills
tillämpade lagstiftningsprinciper hade
förordats, att skatteflykt på begränsade
områden av lagstiftningen skulle omöjliggöras
genom mer allmänt hållna bestämmelser.

Ett förslag i propositionen gällde beskattningen
av oskiftat dödsbo, som hade
en inkomst överstigande 10 000 kronor
taxerad inkomst eller en förmögenhet
överstigande 100 000 kronor skattepliktig
förmögenhet. Förslaget innebar,
att sådant dödsbo under en avvecklingstid
av tre år efter dödsfallet
skulle betraktas såsom särskilt skattesubjekt
och taxeras enligt hittillsvarande
bestämmelser. Vid taxering för senare
år skulle dödsboet behandlas enligt
de regler, som gällde för handelsbolag,
vilket innebar, att boets inkomst
och förmögenhet skulle beskattas hos
dödsbodelägarna i förhållande till deras
andelar i boet. Möjlighet att erhålla dispens
från de nya reglerna hade föreslagits
för särskilda fall.

Till utskottet hade hänvisats den i
anledning av propositionen väckta motionen
I: 747, av herrar Enarsson och
Holmberg, vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga det vid propositionen
nr 85 fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med det tillägg
till punkt 4 av anvisningarna till 53 §,
som framginge av motionen, vilket förslag
avsåg, att dispens från de nya bestämmelserna
angående beskattning av
oskiftat dödsbo skulle kunna medgivas,
då delägarna i dödsboet voro efterlevande
make och omyndiga barn, vilka

dreve jordbruk eller rörelse efter avtal
om sammanlevnad i oskiftat bo.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 85 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och med avslag på
motionen I: 747, av herrar Enarsson
och Holmberg, — måtte antaga följande
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 6 § 3 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 3)

förordning angående ändrad lydelse
av 3 § 1 mom. och 6 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623); samt

5) förordning om ändrad lydelse av
3 § 3 mom. förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst;

B) att motionen I: 747, av herrar
Enarsson och Holmberg, måtte, i den
mån den icke kunde anses besvarad genom
vad utskottet i betänkandet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Elofsson, Enarsson, Ottosson, Vigelsbo,
Söderström och Börjesson i Falköping,
vilka på anförda skäl ansett, att utskottet
bort under punkterna A 1 och B
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionen I: 747, av herrar
Enarsson och Holmberg, antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) med den
ändringen, att punkt 4 av anvisningarna
till 53 § erhölle i reservationen angiven
lydelse.

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 55 behandlas Kungl.
Maj :ts proposition nr 85 som upptar
förslag till ändringar för att hindra skatteflykt
genom kryphål i lagstiftningen
som uttrycket lyder i propositionen.

Vid sin behandling av dessa frågor
har utskottet blivit enigt utom i en delfråga
som gäller beskattning av oskiftat
dödsbo. Det är närmast den frågan som
jag här vill beröra.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag som även
i denna del har godkänts av utskottsmajoriteten
skall oskiftat dödsbo efter en
avvecklingstid av tre år efter dödsfallet,
om den taxerade inkomsten överstiger
10 000 kronor eller den taxerade förmögenheten
överstiger 100 000 kronor,
taxeras efter de regler som gäller för
handelsbolag. Det innebär att boets inkomster
och förmögenhet beskattas hos
delägarna i förhållande till deras andelar.
I vissa fall skall enligt förslaget
riksskattenämnden kunna medge dispens
från denna regel. Det gäller när
tvist råder på grund av testamente eller
liknande om vilka personer som rätteligen
är dödsbodelägare, och det kan
även vara andra orsaker.

I en motion nr 747 i denna kammare
av mig och herr Holmberg hemställer
vi, att under de föreslagna dispensreglerna
också skulle hänföras dödsbo i de
fall då efterlevande make och omyndiga
barn driver jordbruk eller rörelse
under samlevnad i oskiftat bo.

Vi anser, såsom också liar anförts i
den till betänkandet fogade reservationen,
att det finns bärande motiv för
vårt förslag. När den avlidne efterlämnar
make och barn som fortsätter att
driva ett jordbruk eller en rörelse på
samma sätt som skedde före dödsfallet
är syftet i regel, att man vill hålla hemmet
samman under i stort sett oförändrade
förhållanden till dess barnen uppnått
vuxen ålder och blivit myndiga och
själva kan svara för sin utkomst. I sådant
fall då någon delägare är utflyttad
till annan ort och därifrån skall

Ang. beskattningen av oskiftat dödsbo
sköta sina angelägenheter i fråga om
deklaration, skatter, m. in. och få sin
andel av boets inkomst och förmögenhet
tillagd sin egen inkomst och förmögenhet,
är det risk för att han tröttnar
på delägarskapet och begär skifte av
boet eller kanske försäljning av fastighet
och inventarier.

Man kan också säga att det inte är så
underligt om en sådan delägare tröttnar
på de här besvären och den ökade skattebelastningen
från en inkomstkälla,
vari han endast äger en ideell andel och
vars dispositionsrätt är ganska beskuren
på grund av gällande lagstiftning
om förvaltning av omyndigs egendom.
En sådan lagstiftning måste ju helt naturligt
alltid finnas till skydd för en
omyndig persons förmögenhet och inkomst.

Nu säger utskottsmajoriteten, att det
redan enligt nuvarande regler i vissa
fall kan vara förenat med fördelar i beskattningshänseende
att så snart som
möjligt skifta sådana dödsbon, som avses,
och att delägarna därefter gemensamt
driver dödsboets tidigare verksamhet
som förut — då blir det väl närmast
i form av ett handelsbolag, administrativt
sett. Utskottet säger vidare att det
berör ett relativt begränsat antal dödsbon
och att någon skyldighet att skifta
dödsboet inte heller härefter föreligger.
På grund därav, fortsätter utskottet,
och då ett bifall till motionärernas yrkanden
inte skulle stå i överensstämmelse
med syftet med reformen, anser utskottet
sig inte kunna tillstyrka motionen.

Vi reservanter har den uppfattningen
att dessa argument inte är invändningsfria.

Vad vi vänder oss mot är inte så mycket
skattebegreppet, utan de verkningar
som den föreslagna skattereformen kan
få i andra avseenden och som kan bli
till betydande nackdel för de omyndiga
delägarna genom att hemmet, som jag
sagt tidigare, splittras och en gammal
släktgård, som i generationer tillhört
samma släkt, går över i andra händer.

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. beskattningen av oskiftat dödsbo

För det allmänna är det en ganska
begränsad skattefråga. Den skatteflykt
som kan härleda sig från att dödsbon
med omyndiga delägare fortfarande får
beskattas som eget skatteobjekt är säkerligen
av rätt ringa omfattning. Vi
tycker också att ordet skatteflykt i detta
speciella sammanhang inte är rätt
benämning, men även om förslaget i
några fall skulle medföra vissa skattelättnader
vid jämförelse med den beskattning
som skulle träffa varje delägare,
om de taxeras som handelsbolag, kan
detta enligt vår mening inte motverka
syftet med reformen, sett ur vidare
sammanhang. Om man vidare beaktar
den inskränkta dispositionsrätt, som
helt naturligt alltid måste råda över såväl
tillgångar som avkastning av detta
slag, anser vi att det finns fog för uppfattningen,
att argumenten i fråga om
likformigheten vid beskattningen kan
vara ungefär jämställda i båda alternativen,
utskottsmajoritetens och reservanternas
förslag. Men vad vi med vårt
förslag syftar till att ta bort är risken
för otillfredsställande verkningar för
omyndiga delägare i dödsbon i fråga om
sammanlevnad i hemmet och möjlighet
att disponera sin egendom efter egna
önskemål vid myndighetsåldern.

Jag ber till slut, herr talman, att med
hänvisning till den motivering jag här
liar lämnat få yrka bifall till den vid
utskottets betänkande fogade reservationen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Under den reservation
som herr Enarsson har talat för saknas
namnen på folkpartiets representanter
i bevillningsutskottet.

Det innebär inte att vi skulle sakna
förståelse för de synpunkter som reservanterna
har framfört. Tvärtom är vi
medvetna om att det kan förekomma
fall, då det med hänsyn till omyndiga
dödsbodelägares intressen skulle vara
önskvärt att beskattningen kunde ske
enligt nuvarande regler. Vi har emel -

lertid ansett att de i propositionen föreslagna
ändrade reglerna för dödsbobeskattningen
är så värdefulla — inte
minst med hänsyn till önskemålen om
största möjliga likformighet i beskattningen
— att vi drar oss för en uppmjukning
av det slag som reservanterna
har föreslagit.

Enligt utskottets förslag skall riksskattenämnden,
om särskilda skäl föreligger,
kunna bevilja dispens från regeln
att dödsbo efter viss tid skall beskattas
som handelsbolag. Vi förutsätter
att denna dispensmöjlighet skall kunna
begagnas även i fall av det slag, som
reservanterna syftar på, när omständigheterna
är ömmande.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Som herr Enarsson redan
sagt ligger bakom den proposition,
som behandlats i bevillningsutskottets
betänkande, tanken att försöka täppa
till en del av de kryphål som föreligger
— jag säger en del av kryphålen, ty
den täpper långt ifrån igen alla — i
vår nuvarande lagstiftning. Vi tycker
att det är glädjande att så stor enighet
kunnat uppnås i utskottet om detta förslag
att stoppa den skatteflykt som är
av ganska stor omfattning just nu. Jag
skulle alltså med detta kunna säga, att
bakom herr Enarssons tankar också ligger
något som låter mycket bestickande
och som är av den storleksordningen,
att det inte förrycker huvudtanken i
propositionen. Men om man följer reservanternas
resonemang i dess helhet,
innebär det också att man skapar en
del olägenheter. Man täpper inte till
alla kryphålen. Även om det inte återstår
så många, kan de då och då vara
av ganska betydande storleksordning.

Det finns dödsbon där det är en
ganska betydande behållning och där
det finns minderåriga i dödsboet. Det
innebär att man där inte skulle kunna
göra något därför att de är minderåriga
och driver någon form av rörelse.
Det kan innebära att vi förrycker nå -

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

got av den stora tanken bakom hela
propositionsförslaget.

Jag skulle alltså vilja säga, att man i
vissa fall kan hålla med herr Enarsson,
men att olägenheterna kan vara så stora
att bevillningsutskottet ändå kommit
till slutsatsen att det är bäst att ta propositionen
i sin helhet. Det är bäst ur
rättvisesynpunkt, men rimmar också
med andemeningen i propositionen,
nämligen att täppa till en del av de
stora kryphål som finns i dag.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
betänkande i dess helhet.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Herr Tistad talade om
att han hoppades att de synpunkter vi
framfört i vår reservation skulle kunna
inrymmas under dispensrätten sådan
den nu är utformad. Såvitt jag kunnat
läsa och tyda vad som menas med den
dispensrätt, som skall tillskapas, tror
jag för min del inte att de fall vi åsyftar
alls kommer att rymmas under den
dispensrätten.

Jag skulle vidare vilja påpeka till vad
herr Wärnberg yttrade, att det kan finnas
stora dödsbon med omyndiga delägare
som skulle få en skattelättnad.
Men även om det är betydande tillgångar
så är de dock bundna, som jag
nyss nämnde, utav den inskränkning
som förmynderskapslagen alltid föreskriver
för sådan egendom, och man
kan kanske även där, trots att det är relativt
stora belopp, väga för- och nackdelar
hos de olika förslagen. Då tycker
jag att man med lika stort fog kan säga,
att det är så beskuren dispositionsrätt
beträffande både inkomster och förmögenheter
även om dessa är av viss
storleksordning, att det är befogat med
de mjukare bestämmelserna för sådana
dödsbons beskattning.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats

Ang. beskattningen av oskiftat dödsbo
propositioner beträffande utskottets i
förevarande betänkande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkterna A 1 och B
samt därefter särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

I fråga om punkterna A 1 och B, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till vad utskottet hemställt, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
55 punkterna A 1 och B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 40.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. rätt till avräkning för utländsk skatt
Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta betänkande.

Ang. rätt till avräkning för utländsk
skatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 54, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), in. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 29 april 1966 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 127, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändring i förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128) angående
bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter.

I propositionen hade föreslagits en
komplettering av bestämmelserna rörande
det skatterättsliga bosättningsbegreppet.
Förslaget innebar, att en person
under en tid av tre år efter utflyttningen
från Sverige var skyldig visa att
han verkligen bosatt sig i utlandet
(»treårsregeln»), I anslutning till denna
bevisbörderegel hade föreslagits skattebefrielse
i Sverige för löneinkomster,
som i enskild tjänst förvärvats utomlands,
under förutsättning att anställningen
och vistelsen i utlandet varat
eller kunde antagas komma att vara
mer än ett år (»ettårsregeln»).

För att motverka olägenheten av internationell
dubbelbeskattning i förhållande
till stat, med vilken Sverige icke
slutit dubbelbeskattningsavtal, hade
föreslagits rätt för fysiska och juridiska

personer med hemvist i Sverige att
från statlig inkomstskatt avräkna utländsk
statlig skatt, som erlagts för inkomst
från källa i sådan stat. I anslutning
härtill hade föreslagits ändring av
bestämmelserna om avdrag för utländsk
skatt såsom omkostnad.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 761,
av herrar Sundin och Ernulf, samt
II: 932, av herr Larsson i Umeå m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 127 hemställa om utredning
och förslag till åtgärder i syfte att genom
undanröjande av brister i skattelagstiftningen
stimulera svenska investeringar
i u-länderna, varvid bland annat
de i motionerna påtalade förhållandena
borde beaktas; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 762,
av herrar Åkerlund och Lundberg, samt
II: 933, av herrar Nordgren och Regnéll,
vari anhållits, att riksdagen måtte

A) antaga det i proposition nr 127
framlagda förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar
av 54 § samt punkt 1 av anvisningarna
till 53 §, som framginge av i motionerna
angiven lydelse;

B) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till 1967 års riksdag
till åtgärder i syfte att genom undanröjande
av brister i vår skattelagstiftning
stimulera investeringar i utvecklingsländerna.

Den i motionerna 1:762 och 11:933
föreslagna ändringen av 54 § kommunalskattelagen
avsåg den s. k. ettårsregeln.
Enligt motionärerna skulle skattefrihet
för anställningsinkomst i enskild
tjänst anises föreligga så snart anställningen
utomlands varat »minst ett år»
i stället för som enligt Kungl. Maj :ts förslag
»mer än ett år».

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 127 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 85 och
de likalydande motionerna I: 762, av
herrar Åkerlund och Lundberg, samt
11:933, av herrar Nordgren och Regnéll,
ävensom med avslag på de likalydande
motionerna I: 761, av herrar Sundin
och Ernulf, samt II: 932, av herr
Larsson i Umeå m. fl., — måtte antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med de ändringar, att 54 § samt punkt
4 av anvisningarna till 38 § nämnda lag
erhölle i betänkandet angiven lydelse;

2) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt med den ändringen,
att 7 § erhölle i betänkandet angiven
lydelse;

3) förordning om ändring i förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 761,
av herrar Sundin och Ernulf, samt II:
932, av herr Larsson i Umeå m. fl. ävensom 2)

de likalydande motionerna I: 762,
av herrar Åkerlund och Lundberg, samt
II: 933, av herrar Nordgren och Regncll,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i
betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Utskottets förslag till ändring av 54 §
kommunalskattelagen innebar ett tillstyrkande
av det i motionerna 1:762
och II: 933 förordade ändringsförslaget.

Ang. rätt till avräkning för utländsk skatt
Reservation hade avgivits av herrar
Enarsson, Skärman, Ottosson, T istad,
Vigelsbo, Enskog, Lothigius, öhvall och
Börjesson i Falköping, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
R hemställa, att riksdagen, i anledning
av de likalydande motionerna I: 761, av
herrar Sundin och Ernulf, samt II: 932,
av herr Larsson i Umeå in. fl., ävensom
de likalydande motionerna I: 762, av
herrar Åkerlund och Lundberg, samt
11:933, av herrar Nordgren och Regnéll,
de två sistnämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag till åtgärder i syfte att
genom undanröjande av brister i skattelagstiftningen
stimulera svenska investeringar
i u-länderna.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 127 handlar enligt ingressen
främst om en »komplettering av det
skatterättsliga bosättningsbegreppet».
Som vi alla vet är propositionens
främsta syfte att hindra skatteflykt genom
en skenbar bosättning i utlandet.
Även om vi alla kan vara överens om
att skattetrycket framför allt genom
progressionen kan bli mycket hårt, vill
jag för folkpartiets del klart deklarera,
att vi är helt överens med propositionens
syfte att se till att osolidariska
medborgare genom transaktioner av
olika slag ej undandrar sig en skyldighet,
som gemene man inte kan komma
ifrån.

Yi är också ense om principen att
en skattskyldig i princip är att anse
såsom bosatt här i landet intill tre år
från avresan och att skattemyndigheten,
om den därefter vill beskatta honom
här hemma, har att bevisa att hans
förbindelser med Sverige är så starka
att han bör ha sin hemvist och därmed
sin skattskyldighet här och att bevisbördan
de första tre åren således åligger
den skattskyldige själv och därefter

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. rätt till avräkning för utländsk skatt
skattemyndigheten. Vi tror att detta
förslag är väl avvägt.

Även i övrigt kan vi med ett undantag
tillstyrka propositionen i den något
korrigerade lydelse, som framgår av bevillningsutskottets
betänkande nr 54.
Detta undantag gäller, såsom framgår
av den till betänkandet fogade reservationen
av herr Enarsson m. fl., avdrag
för skatt som erlagts i u-länder. Vi anser
där att propositionen, som i denna
del helt godtagits av bevillningsutskottets
lottmajoritet, motverkar den politik,
som alla partier varit överens om,
nämligen att genom hjälp till självhjälp
få igång industriell verksamhet i uländerna.

Om nu dessa själva genom s. k. tax
incentives — dvs. eftergift av normalt
debiterad skatt ■—- söker stimulera
svenska företag att etablera sig i dessa
länder, kan det väl ändå ej med hänsyn
till vår allmänna u-landspolitik vara
konsekvent, att svenska staten stoppar
dessa skattelindringar i sin egen
ficka. Något annat innebär ju propositionens
förslag inte.

Vi hade frågan uppe till debatt förra
året, då lottmajoriteten var en annan.
Jag kan därför fatta mig kort. Vi anser
helt enkelt, att om ett u-land ger
skatteeftergifter så skall konsekvenserna
därav vara en affär mellan respektive
u-land och företagaren. Det
har bl. a. sagts, att företaget kan låta
bli att ta hem vinsten och i stället gräva
ned den i u-landet genom ytterligare investeringar
där. Då kommer ju inte något
skatteuttag att ske här hemma. Det
är lätt sagt — men hur många svenska
företag har i dag möjlighet till en sådan
åtgärd? Utvecklingsarbetet här
hemma skall väl även ha sin del av
vinsten.

Saken kan naturligtvis ordnas genom
bilaterala dubbelbeskattningsavtal,
men starka skäl talar för att frågan löses
generellt och att avräkning vid beskattning
i Sverige får ske med hela
den utländska skatten, oavsett om den
helt eller delvis efterskänks.

I reservationen har vi dock inskränkt
oss till att i en skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning och förslag
till åtgärder i syfte att genom undanröjande
av brister i skattelagstiftningen
stimulera svenska investeringar
i u-länderna. Det är enligt min uppfattning
en blygsam begäran och helt i
linje med den u-landspolitik som riksdagen
tidigare anslutit sig till.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herr
Enarsson m. fl. till bevillningsutskottets
betänkande nr 54.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Skårman har redogjort
för en del av betänkandets innehåll.
Jag vill som allmänt omdöme säga,
att det är mycket tillfredsställande att
vi kunnat få en så bred samling inom
utskottet när det gäller så kontroversiella
spörsmål som det här är fråga
om. Vi har korrigerat propositionen på
en punkt. Man skall inte överdriva vikten
av denna ändring, men den kan ha
orsakat den större enigheten inom utskottet.
När det gäller motionsyrkandena,
vilka här har talats om, hade vi en
debatt förra året, och jag kan inte se
att det framkommit någonting nytt i år
i förhållande till förra året, men man
kan naturligtvis ändå resonera mycket
om detta.

När herr Skårman säger att svenska
staten »stoppar i egen ficka» de skattelättnader
som u-länderna beviljar är det
väl överdrivet och drastiskt uttryckt.
Jag föreställer mig att herr Skårman
har kännedom om att svenska företag,
låt oss säga i aktiebolagsform, kan vidtaga
vinstdispositioner och även gör det
ständigt. Det är inte alls säkert, om de
tar hem en vinst från ett dotterbolag i
ett u-land, att det blir en nettovinst som
bolaget tar upp till beskattning. I allmänhet
är det väl så att man tar upp
till beskattning så pass stor del att man
klarar utdelningen; det övriga går till
konsoliderande åtgärder.

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

Det skulle föra för långt att ta upp en
sådan debatt här. Jag tror emellertid
att det är alldeles överdrivet att lägga
upp hela frågan så att våra u-landsinvesteringar
är beroende på dessa skatteförhållanden.
Den regel vi har och
som innebär att vi litar till dubbelbeskattningsavtalen
är vi ju alla ense
om, och man skulle väl önska att antalet
sådana avtal kunde öka i ännu snabbare
takt än vad som har skett under
senare år. Jag vill dock erkänna att det
arbetas mycket energiskt på den fronten.

Med detta, herr talman, hemställer
jag om bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten A gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i denna
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposiition:

Den, soin bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
54 punkten B, röstar
Ja,

Ang. rätt till avräkning för utländsk skatt

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-proposiitionen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 60.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Filippinerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet; nr

58, angående beskattningen av
kostnadsersättning till riksdagsledamot;
samt

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet mellan Sverige
och Spanien för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 48, i anledning av motioner angående
förbudet mot pantsättning av
aktier i vissa bolag; och

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Om effektivisering av rättsvården

nr 49, i anledning av motioner angående
ändrade grunder för bankernas
kreditbedömning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av väckt motion om ökad rättssäkerhet
för barn i vårdnadsmål, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om effektivisering av rättsvården

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av väckta
motioner om effektivisering av rättsvården.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 565 i första
kammaren av herr Ferdinand Nilsson
m. fl. samt nr 694 i andra kammaren
av herr Svensson i Va och herr
Gustafsson i Stenkyrka. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning och
förslag om erforderliga lagstiftningsåtgärder
och resurser för rättsvårdens effektiva
upprätthållande.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:565
och II: 694, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Ferdinand Nilsson, Arvidson, Schött,
Svensson i Vä och Oskarson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I:
565 och II: 694, hos Kungl. Maj:t anhålla
om en utredning under parlamentarisk
medverkan rörande åtgärder för
att utan avkall på humanitetens krav
effektivisera rättsvården.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Till utskottets utlåtande
är avgiven en reservation, som —jag
vill nämna det först så att inte någon
annan hinner säga det — i vart fall genom
sin längd torde tilldra sig en viss
uppmärksamhet. Såvitt jag kan se är
reservationens utformning ordrikare än
utskottets skrivning — men ärendet är
ju också betydelsefullt. Med alla skäl
menar jag för min del, att denna fråga
inte bör föranleda »ingen åtgärd». Läget
är icke sådant. Vi kan inte nöja oss
med att bara sitta med armarna i kors
i nuvarande situation. Det som utskottet
hänvisar till kan möjligen ordna upp sig
av sig självt förefaller i den fruktansvärda
situation som vi nu befinner oss
i vara av sådan art, att vi helt enkelt
måste försöka åstadkomma bättre förhållanden.

Jag vill först hänvisa till brottsfrekvensen,
som departementschefen på
goda grunder finner mycket oroande.
Det står i statsverkspropositionen, och
det är så sant så. Totala antalet strafflags-
och brottsbalksbrott som har kommit
till polisens kännedom var år 1954
201 317. År 1962 hade antalet vuxit till
287 664, år 1963 till 304 618, år 1964 till
336 056 och år 1965 till 393 660. För
tiden januari—oktober i år rör vi oss
med en siffra på 318 476. Man kan möjligen
tycka att ökningen är liten i jämförelse
med år 1965, då man på samma
tid nådde upp till cirka 316 000. Den
under tiden från 1954 till innevarande
år uppkomna ökningen är dock så stor
att man måste beteckna det som en
ohygglig utveckling.

Det talades förr i tiden —- det var
under de stora kampåren, då det dånade
i rättens krater o. s. v. — en del om
tjyvsamhället. Utvecklingen går mot ett
tillstånd för vilket ordet tjyvsamhälle
inte är för starkt, ty tendensen är påfallande.

Vad sedan beträffar samhällets reaktion
konstaterar jag liksom reservanterna
— och jag tror att utskottsmajoriteten
har samma uppfattning — att upp -

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

klaringsfrekvensen genomsnittligt är
ungefär 30 procent. Den är högre vid
grova brott, som tilldrar sig stor uppmärksamhet
och som redan därför är i
brännpunkten. Men i fråga om tjuvnadsbrotten
föreligger en egenartad situation.
År 1962 var uppklaringsprocenten
i stort 43. Sedan har brottsligheten
ökat, medan uppklaringsprocenten
har sjunkit till 30. Om jag skulle roa
mig med procenträkning, kommer jag
fram till att en minskning av uppklaringsprocenten
från 43 till 30 innebär
en försämring på ungefär 30 procent.

I och för sig är det emellertid märkligt
att konstatera att enligt 1962 års
siffror uppgår uppklaringsprocenten i
fråga om tillgreppsbrottten till endast
22,3. Då jag nu fäster uppmärksamheten
på den utvecklingen, så sker det under
hänvisning till den kända satsen att
»det måste löna sig att arbeta». Jag må
säga att i fyra fall av fem tycks det löna
sig att stjäla i detta land, och det är
något som vi måste reagera skarpt
emot.

Vidare vill jag understryka att det
brister i fråga om våra resurser att
åstadkomma någonting. Jag har fäst
mig vid vad remissinstanserna har sagt
i det avseendet.

Riksåklagaren finner det tveksamt
om den av motionärerna begärda utredningen
är erforderlig, säger utskottet.
Ja, så kan man översätta saken; i
grund och botten yttrar han sig kanske
litet annorlunda men jag skall inte
strida om ord. Vad han säger är: »Huruvida
det kan vara möjligt att genom
andra åtgärder än förstärkning av rättsvårdens
resurser lagstiftningsvägen eller
eljest uppnå den av motionärerna åsyftade
och i och för sig önskvärda effelctiviseringcn
av rättsvården synes emellertid
vara tveksamt.» Detta beror ju på
vilka åtgärder man tänker sig. Reservanterna
har föreslagit en åtgärd som
tar sikte på just det riksåklagaren icke
betecknar som »andra åtgärder» och
nödvändigheten av eu utredning i det

Om effektivisering av rättsvården
avseendet; men jag ber att få återkomma
på den punkten.

Jag har fäst mig mycket vid det som
kriminalvårdsstyrelsen säger. Den är
verkligen förnöjsam och konstaterar att
ehuru brottsfrekvensen ökar men då
uppklaringsfrekvensen minskar och
man dessutom tillämpar villkorliga domar
i en viss utsträckning då har beläggningen
på fångvårdsanstalterna gått
ned. Styrelsen jämför siffrorna den 1/1
1965 och den 1/1 1966 och konstaterar
förnöjsamt en nedgång med 1,35 procent.
För den 1/2 1965 och den 1/2 1966
konstaterar man en minskning med 1,5
procent och för den 1/3 1965 jämfört
med den 1/3 1966 en minskning med
2,5 procent. Vad är det för siffror i
jämförelse med ökningen och när vi
vet att uppklaringsprocenten är så
låg? En förbättrad effektivitet i polisens
och åklagarnas verksamhet skulle
givetvis tillsammans med minskad eftersläpning
i domstolarna åstadkomma
en helt annan beläggning. Man är så
förnöjsam med en ringa fluktuering,
som jag för min del måste betrakta
såsom väsentligen tillfällig och beroende
på bristande möjligheter att få
tag på de brottsliga. Med hänsyn till
rättsvården och intresset att skydda
fredliga och laglydiga människor mot
våld, övergrepp och skada till person
och egendom förvånar det mig att man
finner det rimligt att peka på sådana
där små förändringar, som ju faktiskt
kan vara rent tillfälliga.

Jag fäster mig också vid att man har
roat sig med att slarvläsa motionen —-man tycks göra gällande att vi skulle
ha framhållit att stegringen skett i
samband med att liumaniseringen av
brottslingsvården satts in. I motionen
sägs att stegringen har skett »under
tiden», men ingen som helst kritik riktas
mot liumaniseringen. Tvärtom har
vi både i motionen och i reservationen
sagt att vi finner liumaniseringen
synnerligen motiverad. Vi har också
förklarat att det inte är tillräckligt med

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Om effektivisering av rättsvården
denna liumanisering, utan att även annat
måste till — det räcker inte bara
med evangelium, vi måste också ha någon
lag för att det skall bli en smula
rätsida på det hela. Jag har velat framhålla
detta därför att jag tycker att det
är så pass väsentligt.

Vad har då skett? Därvidlag skulle
jag vilja understryka en sak i den avgivna
reservationen som jag anser vara av
betydelse.

I slutet av reservationen heter det:
»En översyn av de olika utredningsförslag,
som framlagts under de senaste
årens omfattande arbete på ifrågavarande
områden synes därför önskvärd.
Därvid bör givetvis även nya uppslag
prövas. Denna samordning bör enligt
utskottets mening ske av en utredning
under parlamentarisk medverkan. Differensen
mellan exempelvis rikspolisstyrelsens
framställning om ökat antal
befattningshavare och statsverkspropositionens
av riksdagen bifallna förslag
är så stor att den visar hän på en
skillnad i värdering av hela problemläget.
En utredning av angivet slag skulle
kunna komma fram till gemensamma
utgångspunkter för problemets bedömande.
Likaså skulle utredningen kunna
ge underlag åt förslag till sådan förstärkning
av barnavårdsnämnds-, åklagar-
och domstolsorganisationen, som
kan möjliggöra snabbare handläggning
av ärenden och mål och därigenom för
den brottslige påtagligare och mera effektivt
verkande åtgärder.»

Vad menar vi med detta? Vi vet att
överståthållarämbetet och länsstyrelserna
för budgetåret 1966/67 har begärt
2 300 nya polistjänster. Jag vill inte säga
att detta är ett förslag som man så där
utan vidare skall svälja. Jag bara konstaterar
att det är dessa myndigheters
under tjänstemannaansvar avgivna förslag.
Rikspolisstyrelsen säger att den av
Kungl. Maj :t har fått riktlinjer för myndigheternas
anslagsframställningar. Med
hänsyn härtill, säger styrelsen, har den
ansett sig nödsakad att göra avsevärda
begränsningar i polischefernas och läns -

styrelsernas förslag oaktat dessa i huvudsak
får anses välmotiverade.

Detta säger dock något om rikspolisstyrelsens
inställning. Rikspolisstyrelsen
lägger så fram sina förslag som går
ut på en förstärkning med 1 218 heltidstjänster
och 38 halvtidstjänster.

Om jag sedan går till statsverkspropositionens
av riksdagen bifallna förslag
konstaterar jag att där inte föreslogs
2 300 och inte heller 1 200 utan
400 tjänster. Detta beslöts också.

Jag är övertygad om den allvarliga
vilja som justitieministern har att försöka
komma till rätta med de problem
som det här gäller. Jag är också övertygad
om att han med sitt förslag avser
att åstadkomma någonting som verkligen
skall hjälpa i den föreliggande situationen.
Men jag konstaterar att det
är så stor skillnad mellan å ena sidan
hans proposition och å andra sidan
rikspolisstyrelsens, överståthållarämbetets
och länsstyrelsernas förslag att vi
måste försöka nå klarhet om vad det beror
på att myndigheter kan komma
till så olika resultat.

Vi har samma problem också på ett
annat håll som vi känner väl till, nämligen
när det gäller försvarsfrågan, således
det yttre försvaret för frihet och
trygghet här i landet. I det fallet har
man sagt sig att man inte utan vidare
kan acceptera allt vad sakkunskapen
önskar och vill utan att man får lov att
försöka göra en saklig prövning, åstadkommen
genom parlamentariskt inflytande
och med en parlamentarisk bedömning.
Det är en sådan parlamentarisk
bedömning som skulle kunna uppnås
genom vårt förslag.

Om jag fortsätter med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition, konstaterar
jag att rikspolisstyrelsen med hänsyn
till direktiven från kanslihuset föreslog
en ökning av omkostnaderna för
dess verksamhet med 3,66 miljoner
kronor. Statsverkspropositionen stannade
vid en ökning av anslaget med 1,8
miljon kronor. För inköp av motorfordon
föreslog rikspolisstyrelsen 21,4

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

miljoner ytterligare. Anslagshöjningen
blev 3 miljoner. I fråga om polisverkets
underhåll och drift föreslog rikspolisstyrelsen
13 miljoner, och anslagsökningen
blev 5,4. Beträffande den lokala
polisorganisationen var ökningen enligt
förslaget 47 miljoner och enligt propositionen
27 miljoner. När det gäller den
lokala polisorganisationens omkostnader
föreslogs en ökning av 7 miljoner
kronor. Det anslag som upptogs i propositionen
och som sedan blev beslutat
var 4,5 miljoner. I fråga om utredningskostnader
ville polisstyrelsen ha en
ökning på 15,5 miljoner kronor, propositionen
upptog en anslagsökning av
6,15 miljoner kronor. Beträffande länsoch
distriktsåklagarmyndigheterna föreslogs
en ökning av 4 986 miljoner,
det blev 0,726 i ökning.

•lag menar inte att det ena förslaget
är det riktiga och det andra det felaktiga.
Jag säger bara att här finns någonting
som man verkligen behöver fundera
på: Hur kan det komma sig att ansvariga
människor i den ställning som
det är fråga om kommer till så olika resultat?
För min del vill jag säga att den
parallell, som jag nyss berörde, med
behandlingen av det yttre försvaret förefaller
mig rimlig och riktig. Därför
verkar det som om det vore både önskvärt
och nödvändigt att försöka komma
fram till en gemensam nämnare för
bedömningen av det hela, en gemensam
målsättning för vad man verkligen åsyftar.
Det är inte bra som det är. Det säger
ju departementschefen själv, och
det säger första lagutskottets majoritet,
lika väl som reservanterna. På den
punkten råder det allmän enighet. Men
somliga tror visst på naturens självläkedom
och små åtgärder, andra anser att
det behövs stora ingripanden. Det är
här som vi behöver komma fram till en
gemensam bedömning, och det är från
de utgångspunkterna som jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Om effektivisering av rättsvården

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Under den vid första
lagutskottets utlåtande fogade reservationen
återfinns också utskottets tre
högerledamöter, och som en av dem
skall jag be att få säga några ord. Jag
skall försöka fatta mig kort.

Dagligen blir vi genom tidningar,
radio och TV påminda om hur vi misslyckats
med att klara vårt samhälles
primära uppgift att skydda medborgarna
och deras egendom. Det är ett
sorgligt faktum att de begångna brotten
varje dag upptar en stor del av allt
nyhetsmaterial. Inte minst upprörd
blir man när man tar del av alla dessa
våldsbrott, ofta mot ensamma åldringar
och kvinnor, som äger rum i allt
större omfattning över hela vårt land,
både i kungliga huvudstaden och ute i
glesbygderna. Ett extra kusligt exempel
på hur djupt i brottslighet en del
människor sjunkit fick vi nyligen i
samband med trippelmorden, som avslöjade
de mest vidriga förhållanden i
huvudstadens centrum.

All denna brottslighet vittnar om en
allmän nedbusning, en förråad anda
och en våldsmentalitet, vars djupaste
orsaker torde vara sviter efter det senaste
världskriget och den tilltagande
sekulariseringen i vårt samhälle. Av
utskottets utlåtande framgår hur brottsligheten
ökar, att uppklaringsprocenten
för brotten är låg och att försöken
att återföra brottslingar till den rätta
vägen ofta misslyckas.

Utan tvekan utgör den tilltagande
brottsligheten ett av vårt samhälles
allvarligaste problem. För min del skall
jag inte trötta med en mängd statistiska
uppgifter, utan jag vill endast erinra
om de definitiva uppgifter som vi har
fått beträffande antalet brott mot
brottsbalken och som återfinns i första
lagutskottets utlåtande längst ned på
sidan 2. Därav framgår att antalet stigit
från 281 000 år 1961 till 393 000 år
1965. Men vi skall komma ihåg att härtill
kommer att många människor nu
anser det meningslöst att anmäla brot -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 196G

Om effektivisering av rättsvården
ten till polisen eftersom uppklaringsprocenten
på grund av polisens otillräckliga
resurser är så låg. Antalet begångna
brott är därför i verkligheten
ännu större.

Både utskottet och reservanterna anser
i likhet med motionärerna att den
nuvarande brottsligheten är ägnad att
inge allvarliga bekymmer. Reservanterna
kan emellertid inte dela utskottets
mening, då utskottet tror sig skönja
en ljusning i läget genom att beläggningstalet
vid fångvårdsanstalterna
skulle vara nedåtgående och att den
tidigare ständiga kraftiga ökningen av
brottsligheten skulle ha brutits. Vi reservanter
anser att det är mera realistiskt
att bedöma nedgången av fångarnas
antal som tillfällig. Den beror, som
det framhållits, dels på polisens bristande
möjlighet att gripa brottslingar,
dels på de vidgade möjligheterna till
kriminalvård i frihet och de nya reglerna
om villkorlig frigivning. Helt
visst måste man med mycket stor försiktighet
bedöma detta siffermaterial
i fråga om minskningen av antalet
fångar. Att takten i ökningen av antalet
brott dämpats något kan också vara
en tillfällighet.

Ett allvarligt observandum är emellertid
att de grövre brottens antal ökat
avsevärt, och det väsentligaste är att
antalet brott är så utomordentligt stort.
Det går inte att acceptera den nuvarande
situationen, utan vi måste med
alla medel söka komma till rätta med
den. Reservanterna har särskilt velat
understryka hur allvarlig ungdomsbrottsligheten
är och hur den griper
allt längre ner i de lägre åldrarna. Här
gäller det anpassningssvårigheter som
måste uppmärksammas, och här behöver
barnavårdsnämnden ökade resurser
och befogenheter. Vi har också pekat
på den stora återfallsbrottsligheten,
och vi har förmenat att när det gäller
brottslingar som gång efter annan
återfaller i brottslighet måste man allvarligt
överväga hur de skall behandlas.
Här torde i vissa fall bli nödvän -

digt att omhänderta dem för längre,
kanske ibland för obestämd tid.

Reservanterna har i motsats till utskottet
ansett att det är befogat med en
utredning och en utredning med parlamentarisk
medverkan. Anledningen
härtill är att det för oss är uppenbart
att här föreligger en sådan olikhet i
bedömningen av det nuvarande läget.
Det är en skillnad i värderingen av
hela problemläget. Vi har ansett att en
utredning också skulle vara värdefull
för att den kan ge underlag åt förslag
till en sådan förstärkning av barnavårdsnämnds-,
åklagar- och domstolsorganisationen
som kan möjliggöra en
snabbare handläggning av ärenden och
mål och därigenom för den brottslige
påtagligare och mera effektivt verkande
åtgärder. Vi anser att detta djupare
sett skulle vara humant mot honom.

I vårt yrkande har vi velat framhålla,
att den föreslagna utredningen under
parlamentarisk medverkan skall
gälla åtgärder för att utan avkall på
humanitetens krav effektivisera rättsvården.
Jag understryker detta om humanitetens
krav, men jag vill samtidigt
säga ifrån att vi för humaniteten mot
brottslingarna icke får glömma humaniteten
mot de laglydiga medborgarna.
Det är dock vår uppgift och vårt ansvar
att i första hand skydda dem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
började sitt anförande med att påpeka
att den reservation som avgivits i anslutning
till det föreliggande utskottsutlåtandet
är av en avsevärd längd,
t. o. m. längre än den skrivning som
utskottet har presterat. Man har kanske
här förklaringen till att herr Ferdinand
Nilsson i utskottet var så inspirerad att
han yrkade bifall till reservationen,
t. o. m. innan utskottet hade tagit ställning
till motionen. Jag vill dock skynda
mig att påpeka att utskottet inte be -

Onsdagen den 30 november 19GG

Nr 35

traktade detta som ett uttryck för herr
Nilssons bristande kunskap om hur
ärendena handlägges i utskottet, utan
syftet var väl närmast att skapa en viss
dimbildning över det hela, något som
han i någon mån har fortsatt med även
här i kammaren.

I övrigt är det emellertid inte tu tal
om annat än att ökningen av brottsligheten
i landet utgör ett allvarligt samhällsproblem.
Det går mycket väl att
instämma i att det är djupt otillfredsställande
att antalet anmälda brott mot
brottsbalken nu stigit till mer än
390 000 om året samt att omkring 70
procent av brotten kan beräknas förbli
ouppklarade.

Beträffande siffran för uppklaringsprocenten,
som både herr Ferdinand
Nilsson och herr Schött har berört, bör
dock tilläggas, att de 30 procent av brotten
som klaras upp utgör ett medeltal
som varierar starkt mellan olika former
av brott. Vid grövre brott — herr
Schött erinrade om det som nyligen har
inträffat i Stockholm —• får polisen i
intill 90 procent av fallen tag i den
brottslige. När det däremot gäller tillgreppsbrotten,
som föregående år omfattade
över 285 000 av totalt över
390 000 brott, är det endast 10—15 procent
av inbrottsstölderna i Stockholm
och Göteborg som blir uppklarade och
t. o. m. mindre än 10 procent av bilstölderna
i Stockholm.

Att antalet ouppklarade brott procentuellt
sett är högre i de större städerna
än i landet i övrigt torde väl ha
sin förklaring i att polisen har ett särskilt
pressande arbete i dessa städer,
liksom det säkert är lättare för brottslingarna
att hålla sig undan där.

Motionärerna tycks ha en särskild
teori som förklarar det stora antalet
förmögenhetsbrott i storstäderna Stockholm,
Göteborg och Malmö. De påpekar
att det i dessa städer är vanligare med
stöldförsäkring än ute i landet, och om
en stöld begås, måste den anmälas för
polisen, om man skall få ut försäkring 3

Första kammarens protokoll 1066. Nr 35

Om effektivisering av rättsvården
en. Detta försämrar alltså brottsstatistiken.
Ute i landet däremot, där det är
mindre vanligt att ha försäkringar, bryr
man sig inte om att anmäla alla småstölder.
Såvida inte motionärerna —
jag vet ju att herr Ferdinand Nilsson
har anknytning till Hälsingland — rent
av haft Delsbo-Stintans kända historia
i minnet: I en gård hade gårdsfolket
upptäckt att tjuvar lagt sig till med
några saker, ett ämbar och någon gryta
var borta. Man höll just på att resonera
om att anmäla stölden för fjärdingsmannen,
då gamla mormor i gården, som
hade erfarenheter från forna dagar då
man var van att ta rätten i egna händer,
ingrep och sade: »Inte skall vi
ställa till något bråk om det här. Vänta
tills det blir kväll och mörkt. Vi vet ju
vem som har gjort det. Då skall jag
stjäla igen det.»

Men det är väl inte heller så man
menat med motionens reflexioner om
stöldförsäkring och stöldfrekvens. Ovedersägligt
är väl dock att det även
förekommer brottsfall, där den bestulne
själv blir fälld för att ha provocerat
stölden, men det torde väl inte förekomma
i någon större utsträckning.

Den motion som utskottet haft att ta
ställning till yrkar på en utredning med
förslag om erforderliga lagstiftningsåtgärder
och resurser för rättsvårdens effektiva
upprätthållande.

I den långa och välnyanserade reservationen
yrkas samma sak med ett något
annorlunda ordval. Motionen har
varit remitterad till riksåklagaren, kriminalvårdsstyrelsen
och rikspolisstyrelsen.
Samtliga remissinstanser har avstyrkt
en utredning av den art som
motionärerna förordar.

Utskottet har även tagit hänsyn till
de utredningar som pågår och till förslag
och yrkanden som föreligger från
avslutade utredningar. Domstolskommittén
exempelvis kommer att utarbeta
förslag till en mera rationell och tidsenlig
domstolsorganisation.

Picservanterna påpekar med all rätt,

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Om effektivisering av rättsvården
att ungdomsbrottsligheten är ett mycket
allvarligt problem. Här pågår en
stort upplagd undersökning rörande de
faktorer, som bidrar till ungdomsbrottsligheten.
I den utredningen, som
beräknas pågå ytterligare några år och
som har benämningen 1956 års klientundersökning
rörande ungdomsbrottslingar
medverkar experter på kriminologi,
psykiatri, psykologi, sociologi och
statistik.

Vi har även utredningen om försöksverksamhet
mot ungdomsbrottsligheten,
som beställdes motionsledes av 1959 års
riksdag och som slutfört sitt arbete. I
sitt betänkande Aktion mot ungdomsbrott
föreslår den att en viss försöksverksamhet
med syfte att motverka
brott bland ungdom genomföres på en
försöksort. Betänkandet har remissbehandlats,
och inom justitiedepartementet
är man i färd att sammanställa remissvaren.

Tvenne olika utredningar har även
nyligen avlämnat betänkanden rörande
Behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna
och Om effektivare åtgärder
för vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever.
I utskottets
skrivning erinras även om Samarbetsorganet
för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten,
där det ingår representanter
för riksåklagarämbetet, kriminalvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen
och statens ungdomsråd samt företrädare
för domstolsväsendet och den
kommunala barna- och ungdomsvården.
Samarbetsorganet har att följa brottslighetsutvecklingen
och resultaten av åtgärderna
mot lagöverträdare. Det skall
söka samordna ämbetsverkens olika åtgärder
i berörda frågor och har även
att ta initiativ till åtgärder genom
framställningar till Kungl. Maj:t.

Det kan även erinras om att rikspolisstyrelsen
utarbetat ett handlingsprogram
för fortsatt effektivisering av polisens
arbete. Utskottet har också särskilt
tryckt på att ökade resurser måste

ställas till polisens förfogande, både för
yttre bevakning och för brottsutredning.

I utskottets skrivning erinras om att
vissa tendenser till en dämpad ökningstakt
i brottslighetsutvecklingen kan
skönjas — också herr Schött erinrade
om detta faktum. Enligt preliminära
uPPgifter för de tre första kvartalen i
år jämfört med samma tid i fjol skulle
samtliga brott mot brottsbalken ha ökat
från 280 089 till 280 369, alltså en väsentligt
begränsad ökning gentemot tidigare
år.

Vad gäller bilstölder skulle dessa
t. o. in. under denna tid ha minskat från
22 734 till 19 350 och inbrottsstölderna
från 60 991 till 59 421. Jag understryker
att dessa siffror är preliminära,
men de innehåller onekligen en tendens
till en från samhällets synpunkt
mera glädjande utveckling än den som
förekommit under de senaste åren.

Det är dock framför allt med hänsyn
till det utredningsarbete som pågår och
de andra utredningsförslag som redan
är föremål för remissbehandling eller
övervägande inom departementet, som
utskottet avstyrker en ny stor utredning.
Ingen av de hörda remissinstanserna
har heller tillstyrkt en sådan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Först detta tal om dimbildning.
Då under en ganska kort tid
skett en ökning av antalet anmälda
brott med ungefär hundra procent —•
från 200 000 till närmare 400 000 anmälda
brottsfall — är det verkligen dimbildning
att söka tröst i några små fluktuationer
de senaste åren.

Den senaste tidens utveckling är
skrämmande. De små fluktuationer som
förekommit kan ju inte vara något för
första lagutskottets vice ordförande att
fästa sig vid? Det väsentliga är att tillståndet
är djupt otillfredsställande.

I talet om dimbildning ingick också

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

något om att jag i utskottet skulle ha
ställt ett yrkande angående vad som sedermera
skulle bli utskottets förslag. Ja,
det är riktigt, det vet första lagutskottets
vice ordförande mycket väl. Vid
det tillfället fanns en chans att vi i varje
fall med lottens hjälp skulle ha kunnat
få det till utskottsutlåtandet som sedan
blev reservation. Då var det ju rimligt,
herr Svedberg, att försöka få fram det
yrkandet redan från början. Det förstår
en så klok och insiktsfull man som herr
Svedberg mycket väl. Vad skall det då
tjäna till att låtsas som om han inte
gjorde det?

Beträffande siffrorna från städerna,
uppklaringsprocent och dylikt, ger jag
inte så värst mycket för teorien att
människorna är bättre eller sämre därför
att de bor på det ena eller andra
stället — jag har inte den inställningen.
Däremot anser jag att en person som
har stöldförsäkring oftare anmäler stölden
till polisen, ty annars får vederbörande
inte ut försäkringen. Detta medför
att det på de håll där stöldförsäkring
är vanligare förekommer en ökad
frekvens av anmälningar av stölder. Det
påverkar statistiken och medför att
vi för landsbygdens del rör oss med i
motsvarande mån missvisande små siffror.
I verkligheten är förhållandena
mycket värre.

Om herr Svedberg drar ut konsekvenserna
av statistiken för det med sig ännu
en sak. Det finns nämligen i detta
land ingen försäkring mot misshandel,
överfall o. d. Under sådana förhållanden
är det rimligt att den faktor, som
ökar anmälningsfrekvensen för egendomsbrotten,
försäkringsfaktorn, inte
gör sig gällande beträffande våldsbrotten.
Man kan därför utgå ifrån att det
nog ligger något litet i uppfattningen
från herr Svedbergs och min gemensamma
hembygd en gång i tiden. Herr Svedberg
är ju också ibland hemma i Hälsingland.

Eftersom tiden för min replik nu är
ute skall jag be att få återkomma. .Tåg
glömmer inte mina goda vänner.

Om effektivisering av rättsvården

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
jag sade om de grövre brotten förklarade
herr Svedberg att de klarades upp
till 90 procent. I den stencilerade handling
som vi fick i utskottet heter det,
att mord, dråp, misshandel, sexualbrott,
förskingring och bedrägeri klaras upp
till 60—90 procent. Det varierar tydligen
mellan dessa båda siffror. Även om
man skulle klara upp de grövsta brotten
till 90 procent får jag lov att säga
att inte heller den siffran är fullt tillfredsställande.
Det är naturligtvis i hög
grad önskvärt att alla dylika brott blir
uppklarade. Onekligen är det en kuslig
situation som råder. Inte ens vi som anser
oss vara relativt unga och friska
kan nu utan en viss oro röra oss ute ens
här i huvudstadens centrum efter mörkrets
inbrott; hur mycket värre skall det
då inte vara för åldringar och kvinnor!

Herr Svedberg gjorde ett uttalande
om försäkringarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Jag undrar om han
där inte förväxlat orsak och verkan. Är
det inte så att försäkringarnas antal och
försäkringsbeloppen på dessa platser är
så mycket högre på grund av att det där
begås så många stölder?

Jag tycker, herr talman, att man inte
tar tillräckligt allvarligt på den utomordentligt
svåra och farliga situation
som råder. Vad vi reservanter önskar är
en utredning. Vi är medvetna om att
vissa remissmyndigheter har avstyrkt,
men anledningen härtill torde vara att
de befarar att sådana åtgärder som erfordras
omedelbart inte skulle verkställas
om en ny utredning kominer till
stånd. Vi skriver därför uttryckligen i
slutet av vår reservation att vi starkt
vill betona angelägenheten av att en sådan
utredning icke får föranleda försening
av åtgärder som redan nu framstår
som både klart erforderliga och
brådskande. Här vill jag inte minst betona
nödvändigheten av att polisens resurser
ökas.

Herr talman! Bara ytterligare några
få ord om den statistik beträffande

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Om effektivisering av rättsvården
brottsutvecklingen som herr Svedberg
berörde. Han nämnde vissa siffror som
gällde tiden januari—september 1966.
Han talade om en »begränsad ökning»
av brottsligheten. Jag tycker att det är
ett ganska egendomligt uttryck. Vi skulle
alltså nöja oss med att ökningen »begränsas».
Herr Svedberg underlät vidare
att nämna siffran för rån. Den siffran
för de tre första kvartalen år 1965
var 711, medan motsvarande siffra för
de tre första kvartalen år 1966 var 781.
Om inga andra siffror har gjort intryck
på kammaren, hoppas jag att dessa siffror
gör det. Det är en utomordentligt
allvarlig situation som vi befinner oss i.
Reservanternas krav på en utredning
synes mig synnerligen välmotiverat.

Jag ber, herr talman, än en gång att
få yrka bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Beträffande de statistiska
uppgifter som herr Schött senast
berörde är det väl onekligen så, att det
registreras en mindre ökning i antalet
brott under denna period än vad som
varit fallet under senare år. När det
gäller bilstölderna föreligger en klart
redovisad minskning. Just bilstölderna
har ju många gånger tidigare varit föremål
för debatter här i riksdagen och
föranlett mycken oro. Jag vill därmed
inte säga, att all oro nu är borta, men
när det ändå kan inregistreras en viss
liten minskning bör det väl noteras i
ett sådant här sammanhang.

För övrigt ber jag att få påpeka, att
utskottet lika väl som reservanterna anser
att brottsutvecklingen i landet utgör
ett mycket allvarligt problem. Herr
Schött framhöll att reservanterna ansåg
att polisen skall få ökade resurser.
Jag vill då betona att det även i utskottets
skrivning yrkas just på detta.
Det väsentliga i detta ärende är väl
ändå såsom utskottet ser det frågan om
det över huvud taget skall vara nödvändigt
med en sådan här stor och sam -

lande utredning, när vi ändå har det
omfattande material som redan föreligger
och därtill utredningar, som sysslar
med just dessa problem. Reservanterna
yrkar på en översyn av de olika
utredningsförslagen. Det innebär väl i
klarspråk att vi nu skall utreda utredningarna,
eller hur man skall fatta yrkandet.
Vi vet emellertid att utredningsmaskineriet
är ansträngt. Jag
ifrågasätter om det kan vara motiverat
att nu beställa ytterligare en utredning
då departementet ändock har material
för att göra en bedömning och vi dessutom
vet att olika myndigheter observerar
dessa problem, följer dem och helt
säkert kommer att ta de initiativ som
är nödvändiga och gagneliga.

Jag ber, herr talman, än en gång att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Svedberg säger att
reservanterna och utskottet är fullständigt
överens och att båda begär ökade
resurser för polisen. Ja, det är mycket
riktigt. Reservanterna för sin del ställer
sina krav efter två linjer. De nödvändiga
åtgärder som redan nu är aktuella
och som kan genomföras skall
utan dröjsmål verkställas. Det är väl
närmast detta som herr Svedberg menar.
Det finns dock en sak till, herr
Svedberg, nämligen de olika bedömningarna
av behoven. När länsstyrelserna
och överståthållarämbetet i sina
av rikspolisstyrelsen i princip accepterade
framställningar går in för att få
2 300 nya polistjänster, när därefter
rikspolisstyrelsen inte anser sig kunna
trots förmaningar från kanslihuset pruta
ned denna siffra till mindre än 1 200
och när departementschefen sedan föreslår
och riksdagen beslutar 400 tjänster,
är det något som man måste komma till
klarhet i: Vad är den sakliga motiveringen
till den stora skillnaden i bedömningen
av det verkliga behovet?
Vilka är de sakskäl som det är nöd -

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

vändigt att här ta hänsyn till? Det kan
en utredning ge anvisning om, men
icke utskottsutlåtandet, ty utskottet
överlåter åt kanslihuset att fortsätta
ungefär som det börjat, och då blir det
ju en ökning med låt oss säga endast
13 procent av vad länsstyrelserna och
överståthållarämbetet begär. Jag vill
inte påstå att dessa myndigheter har
rätt i sina krav — det vet jag inte —
men jag anser att eftersom det föreligger
så olika bedömningar på denna
punkt och frågan är av sådan betydelse,
så är det nödvändigt att komma till
klarhet. Detsamma gäller även i fråga
om åklagarväsendet, barnavårdsnämnderna
och domstolsväsendet.

Det centrala i det här fallet är att
komma fram till en riktig uppfattning
om vad vi behöver, och det är därför
den parlamentariska utredningen är så
starkt berättigad. Vi kan inte fortsätta
att låtsas som om det regnar och glädja
oss åt att ökningen av brottsligheten
har mattats något litet, när vi på kort
tid har fått en ökning från 200 000 till
ungefär 400 000 brottsfall och dessutom
vet att det är minimisiffror.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svedberg fann en
viss tröst i de statistiska siffrorna som
utvisar att antalet tillgrepp av bilar
minskat från 22 734 till 19 350. Minskningen
har emellertid förklarats bero
på att ungdomen nu i så stor utsträckning
har egna bilar, varför det inte
längre stjäls så många bilar utan i
stället bildelar. Det lär vara den enkla
förklaringen till minskningen.

Jag vill i sak helt instämma i vad
herr Ferdinand Nilsson anför. Både utskottet
och reservanterna vill ha en
förstärkning av polisen. Men vi reservanter
har framhållit att det i bedömningen
av hur stor denna förstärkning
bör vara föreligger så stor olikhet mellan
rikspolisstyrelsen och departementet
att det finns all anledning att försöka
komma fram till en gemensam

Om effektivisering av rättsvården
grund för bedömningen. Jag tycker att
den jämförelse som tidigare gjorts med
försvarsfrågan är fullt motiverad. Tiden
torde nu vara inne att få en överS3rn
av de utredningar som pågår, och
denna översyn bör göras av en parlamentarisk
utredning. Situationen är
fruktansvärd, och ett faktum är att allmänheten
kräver att det nu vidtages
extraordinära åtgärder.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vi är i första lagutskottet
vana vid att bedöma frågorna
ur saklig synpunkt.

Eftersom herr Ferdinand Nilsson
hänvisar till avvägningar som gjorts av
olika myndigheter, vill jag bara åter
erinra om att motionen har varit remitterad
till riksåklagaren, kriminalvårdsstyrelsen
och rikspolisstyrelsen,
och det lär väl ändå vara myndigheter
som behärskar dessa frågor och kan
göra bedömningar som utskottet bör
kunna ta ad notam. Samtliga dessa remissinstanser
avstyrker en sådan här
utredning. Dessa myndigheter är fullt
på det klara med att situationen är allvarlig,
men vad saken gäller är ju, som
jag tidigare nämnde, om en stor utredning
kan klara det här. Det finns
material som tar upp problemen och
mera sådant kommer. Att riksdagen
skulle besluta utreda resultaten av tidigare
utredningar vore väl visserligen
originellt men knappast lämpligt.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Även jag vill understryka
att det utan tvivel är ett mycket stort
och allvarligt problem som motionärerna
har tagit upp. Under femårsperioden
1961—1965 har antalet brott under
brottsbalken ökat med bortemot 40 procent.
Den utvecklingen är skrämmande
när man samtidigt vet att antalet grövre
våldsbrott också ökar. Antalet brott
mot liv ocli hälsa steg sålunda under

NTr 35

Onsdagen den 30 november 1906

Om effektivisering av rättsvården
perioden med 31 procent och antalet
rån med hela 100 procent. Den tilltagande
ungdomsbrottsligheten är särskilt
oroande och inger bekymmer; tyvärr
verkar det som om respekten för annans
liv och egendom är starkt i avtagande.

Nu vill motionärerna och reservanterna
få till stånd effektivare åtgärder för
rättsvårdens upprätthållande. Att skydda
samhället och människorna mot
övergrepp önskar vi väl alla. Från en
del håll har röster höjts för en skärpt
strafflagstiftning, man har pekat på en
minskad tilltro till vårt humaniserade
bestraffningssystem. Jag tror för min
del inte att det är rätta vägen ■— strafftidens
längd är knappast det avgörande
såvida man inte ser straffet enbart
som ett omhändertagande i avsikt att
skydda medborgarna från våldshandlingar;
men inte lär förlängda strafftider
hjälpa mot den höga återfallsprocenten.
Straffets innebörd ser jag främst
så, att det innebär ett försök att återinpassa
brottslingarna i samhället, och
trots alla skrämmande siffror tror jag
att det syftet nås bäst genom en human
bestraffning i form av skyddstillsyn
och villkorlig frigivning samt effektiv
eftervård för att hjälpa de vilsegångna
till rätta. Hur gärna man än vid vissa
tillfällen skulle vilja tillgripa hårdare
metoder anser jag att man lyckas bäst
genom en humanare strafftillämpning.
Hos en ung brottsling sitter tuffheten
och hårdheten som regel blott på ytan,
och jag tror att det finns goda utsikter
att med lämpliga åtgärder få in honom
i en sundare och ordnad tillvaro igen.

Vad jag skulle vilja trycka på i detta
sammanhang är de förebyggande åtgärderna.
Aldrig så många poliser och
aldrig så hårda straff förmår inte skydda
medborgarna mot inbrott och andra
brott. För ungdomens fostran och utveckling
betyder skolan oerhört mycket,
och måste göra det; likaså en ordnad
bostad, en bra miljö, ett arbete som
man trivs med och goda möjligheter till
fritidssysselsättningar och sunda nöjen
av olika slag. Föreningslivet har en

stor uppgift att fylla i sammanhanget
och behöver allt stöd det kan få.

Framför allt skulle man vilja skydda
ungdomen mot langare och illegala försäljare
av narkotika. Här har vi de
verkliga bovarna i samhället. För ett
par veckor sedan fördes en narkotikadebatt
här i riksdagen, och jag skall
inte återuppta den nu, men jag vill uttrycka
min tillfredsställelse med beslutet
om översyn av narkotikaförordningen.
Kunde man komma till rätta med
dessa samhällets marodörer skulle också
brottsligheten sjunka — de flesta
brott sker nämligen under rusets inflytande.

Polisens effektivitet har förstärkts genom
ökade insatser på detta område.
Även i övrigt har resurserna förbättrats.
Med hänsyn till detta och de utredningar
som pågår och som övervägs — vilket
herr Svedberg redogjort för — har
jag, herr talman, intet annat yrkande
än utskottets.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Under ärendets behandling
i utskottet var jag mycket tveksam
om jag skulle gå på majoritetens eller
reservanternas linje. Jag var länge inne
på reservanternas tankegångar, men
sedan jag fått in vissa för mig väsentliga
formuleringar i utskottsmajoritetens
skrivning fann jag det möjligt att ansluta
mig till majoriteten. Jag vill därför
litet närmare här deklarera min
uppfattning.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
är ense om att brottslighetens utveckling
i vårt samhälle är högst oroande.
Särskilt ökningen av antalet våldsbrott
är det verkligen all anledning att
uppmärksamma. Ytterligare orsak till
oro måste ju det faktum vara att flertalet
brott aldrig blir uppklarade. Mot
bakgrunden av detta förhållande är det
väl klart att den nuvarande kriminalpolitiken
och dess resurser är otillräckliga
för att fylla sin uppgift att hålla brottsligheten
i samhället inom måttliga gränser.

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

Utskottets majoritet är ense med reservanterna
om att ökade insatser behövs.
Vad som skiljer oss åt är väl
egentligen att utskottsmajoriteten anser
att den utredning som reservanterna
begär inte behövs just nu. Motiveringen
härför är framför allt att det är så
mycket som man kan göra utan en sådan
utredning.

Det är sålunda klart att polisens resurser
måste utökas avsevärt. En fortsatt
rationalisering av polisens arbete
är också en angelägen sak. För närvarande
råder det en mycket stor eftersläpning
i polisens arbete. Det är klart
att ju längre samhällets reaktion efter
ett brott dröjer, desto mindre effekt får
den, och i vissa fall kan effekten bli
rent negativ.

Jag skall ta ett exempel ur högen av
många liknande fall. En yngling som inte
hade kunnat rättas med barnavårdsnämndens
åtgärder och inte med kriminalvård
i frihet gjorde sig skyldig till
misshandel och andra brott av sådan
omfattning och beskaffenhet att han
måste tas in på anstalt. Han släpptes så
småningom fri därifrån. Strax därefter
gav han sig vid ett restaurangbesök utan
vidare på två fredliga personer, som
satt vid ett annat bord. Han sparkade
och slog dem och förföljde dem ut på
torget utanför restaurangen, där han
fortsatte misshandeln. De två fredliga
personerna anmälde saken till polisen,
som kom och tog hand om både våldsmannen
och de misshandlade. Våldsmannen
erkände omedelbart. Hela saken
var klar. Men det tog mer än sex
månader innan denna tämligen enkla
polisrapport hann fram till åklagarens
bord. Misshandeln ägde rum den 22 april
i år, och häromdagen kom saken till
domstolen i form av en stämningsansökan.
Det är ju rätt meningslöst alt driva
kriminalpolitik på det sättet. Men detta
är inte något extremt fall. Jag har en
massa sådana fall att berätta, om någon
skulle anse det behövligt. Det är inte
alls ovanligt att en sådan bär våldsman
hinner göra sig skyldig till flera över -

Om effektivisering av rättsvården
fall på fredliga gatuvandrare, innan någon
åtgärd från samhällets sida företas
mot honom. Jag kan ta som ännu ett
exempel ett äkta par som kom gående
på en gata efter att ha handlat i en
affär. En våldsman kom emot dem, och
hustrun hann inte tillräckligt snabbt
lämna plats för honom. Han sparkade
henne då i magen, och hennes man var
nog ofin att protestera mot detta. Han
blev då nedslagen och sparkad i huvudet
till medvetslöshet och förd till lasarettet;
han överlevde lyckligtvis. Sådana
fall är ingalunda ovanliga i den
domstol jag tillhör. Visst förstår jag
herr Hjort som vill låta vårda dessa
personer och tala dem till rätta, och det
är vad vi först och främst skall göra.
Men vi skall nog inte göra det först sex
å åtta månader efteråt, och ibland kanske
mer ingripande åtgärder också kan
behövas.

Herr talman! Jag har nämnt detta
som exempel på att utskottsmajoritetens
skrivning måste tolkas så att även majoriteten
inser att det nuvarande tillståndet
i samhället inte är försvarligt.
Men, som jag sade, det behövs ingen
särskild utredning för att förstärka polisens
resurser. En annan åtgärd, som
det inte heller behövs någon utredning
för att vidta, är att förstärka organisationen
för kriminalvård i frihet. Det
skall nämligen vara inte bara frihet
utan också kriminalvård.

Sedan skall jag gärna tillägga att
brottsbalken lämnar domstolen rätt stora
möjligheter att ingripa effektivt, fastän
tyvärr för sent på grund av eftersläpningen
inom polisen. Domstolarna
har ett brett register när det gäller valmöjligheterna:
kriminalvård i frihet,
överlämnande till barnavårdsnämnd, till
nykterhetsnämnd, till psykiatrisk vård
eller till fängelsevård eller annan anstaltsvård.
Tillämpningen där skall jag
dock inte gå närmare in på i detta sammanhang.

Nu är det klart att om vi vidtagit dessa
åtgärder i fråga om polisen och i fråga
om kriminalvård i frihet, så kan det

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1906

Om effektivisering av rättsvården
hända att vi därefter finner att ytterligare
åtgärder behövs. När vi har tagit
ett krafttag i fråga om polisens resurser
och när vi har sett till att kriminalvården
i frihet arbetar med en tillfredsställande
organisation, då kan det komma
upp en sådan fråga som hur man på
ett så humant sätt som möjligt skall förvara
de brottslingar som det trots dessa
resurser visar sig omöjligt att återanpassa
utan anstaltsvård och kanske utan
långvarig anstaltsvård. Vi har ju ett interneringsinstitut
som man tyvärr är
tvungen att tillgripa ibland. Men då
skall vi naturligtvis också se till att livet
innanför murarna blir såvitt möjligt likartat
med livet utanför, så att om det
yppar sig en möjlighet till återanpassning
man också kan låta vederbörande
återvända till samhället.

Enligt min mening är det alltså ganska
sannolikt att vi så småningom kommer
att behöva en utredning av det
slag som reservanterna här talat om, en
utredning under parlamentarisk medverkan.
Men jag ansluter mig till utskottsmajoritetens
uppfattning att en
sådan utredning inte erfordras i dagens
läge. Jag hoppas att vi redan i januari
nästa år, när statsverkspropositionen
lämnas, kommer att finna att utskottets
önskemål om att Kungl. Maj:t skall följa
utvecklingen med uppmärksamhet
skall resultera i en fortsatt upprustning
av polisens resurser och en fortsatt utbyggnad
av kriminalvården i frihet och
övriga rättsvårdande organ. Skulle
Kungl. Maj:t trots utskottets skrivning
inte komma fram med sådana förslag, då
vill jag redan här deklarera att jag anser
mig oförhindrad att återkomma
med de yrkanden som kan vara erforderliga
— om så skulle visa sig behövligt
även med ett utredningsyrkande.

I dagens läge, herr talman, har jag
ansett det vara riktigast att ansluta mig
till utskottsmajoritetens förslag. Jag yrkar
därför bifall till utskottets utlåtande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag återkommer till utskottets
ärade vice ordförande. Han har
flera gånger resonerat om att remissyttrandena
inte var förmånliga för motionen.
Men om jag bortser från kriminalvårdsstyrelsen,
som ju intagit en alldeles
särskild ställning redan på grund
av sina uppgifter i detta fall, konstaterar
jag att vad remissinstanserna är
ängsliga för är att en utredning skall
kväva aktuella krav. Det har reservanterna
insett och de har sagt att vad som
nu är aktuellt och klart skall göras, oavsett
utredningen. På den punkten har
vi således garderat oss. Där klarar vi de
blindskär som herr vice ordföranden i
första lagutskottet tror att vi råkat ut
för.

Riksåklagaren har en stor veneration
för genomförandet av åtgärder som han
godkänt, alltså att förstärka rättsvårdens
resurser. Men det är ju det vi vill
komma fram till.

Sedan går jag till polisstyrelsen och
dess inställning. Den har utarbetat ett
handlingsprogram för fortsatt effektivisering
av polisarbetet, skriver styrelsen,
och det återges i utskottsutlåtandet.
Länsmyndigheterna och överståthållarämbetet
har ansett erforderligt att man
skall få 2 300 nya befattningshavare.
Rikspolisstyrelsen som gillar effektiviseringsprogram
prutar efter tillsägelse
från kanslihuset ner detta till 1 200, varefter
departementschefen beslutar föreslå
400. Jag betvivlar ir.te att det kan göras
invändningar mot detta. Det är nödvändigt
att man här liksom när det gäller
det yttre försvaret genom en parlamentarisk
utredning försöker komma
fram till en avvägning av vad som låter
sig realiseras med bibehållande av kravet
på saklighet och effektivitet och
med de resurser som vi har i vårt land.
På denna punkt trodde jag inte att jag
skulle behöva återkomma.

Här har man varit inne på de möjligheter
som humanitära åtgärder kan
åstadkomma, och de åstadkommer
ganska mycket. Vi hade 1945 samman -

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

lagt 1 161 åtalseftergifter. Nu är man
uppe i 7 864 åtalseftergifter. 1945 hade
man 3 494 villkorliga domar. Nu är de
uppe i 6 045. Men under tiden har frihetsstraffen
ökat så att man hade 13 041
år 1964 mot 4 787 år 1945. En tredubbling
av frihetsstraffen har således skett
på kort tid — oavsett de andra kategorierna.
Det visar att någon avlastning
av behovet inte har uppkommit genom
dessa nya former att ta hand om folk,
utan tvärtom har arbetsuppgifterna
vuxit på ett sätt som är förskräckande
— jag tycker vi kan vara överens om
det.

Sedan var det herr Ernulf. Jag vet
inte riktigt vad jag skall säga, men herr
Ernulfs uppläggning var ju närmast
att han tycker att våra synpunkter är
riktiga och bra. Han anför ytterligare
skäl till vår uppfattning på flera punkter,
och jag kan endast säga att jag är
lika glad åt det som när herr Svedberg
försäkrar att han önskar en effektiv
upprustning o. s. v. Herr Ernulf inger
mig litet större förhoppningar. Det är
något spännande med honom. Han säger
att han vill ha en utredning —
kanske i framtiden — men inte just nu.
Det skall bli skojigt att se hur det skall
bli med den saken — när stunden kommer
för herr Ernulf att framställa kraven
på utredning. För min del tror jag
att om vi över huvud taget skall få någon
ordning på detta så behövs det att
parlamentariska krafter sätts in i en
utredning, att man kan mötas och resonera
sakligt och lekmannamässigt om
fackmännens yrkanden och på så vis
komma fram till den effektivisering
som vi så innerligt väl behöver, som
herr Svedberg behöver, som herr Ernulf
behöver och som svenska folket ute
i bygderna behöver, när Aftonbladet
vittnar om att vi har cn våldtäkt i
Stockholm var tredje dag som blir polisanmäld
utom dem som inte blir polisanmälda,
när vi ser hur poliserna
överfalls i de mest olika situationer
landet runt, när vi såg hur det gick
till i somras vid Furuvikskravallerna

Om effektivisering av rättsvården
blir man ledsen. Poliserna sade att det
var naturligt att det gick dåligt för
honom som blev misshandlad. De sade
att han kom så nyss från polisutbildningen
att han inte hade vett att
springa, när busarna från Stockholm
kom.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Det kan synas som om
denna debatt kanske tagit kammarens
tid i anspråk alltför länge, men jag
tycker att denna fråga är så väsentlig
att det borde vara tillåtet även för
dem som inte tillhör utskottet att säga
sin mening. Jag gör det mot bakgrunden
av att jag för närvarande bor i ett
område som betecknas som landets
mest brottsliga, och det är kanske inte
så särskilt angenämt, men så förhåller
det sig faktiskt.

Jag har haft anledning att fundera
på ett och annat i detta sammanhang,
och jag skall berätta en liten historia
som hände för ett par år sedan på en
arbetsplats. Jag gör det med anledning
av att antalet återfallsförbrytare tycks
bli större och större, och frågan är då
hur samhället skall angripa dessa stora
problem. Jag har en bestämd känsla
av att det här finns mycket som skulle
kunna tas upp till en förutsättningslös
diskussion utan att alltför mycket blanda
in polisen i detta sammanhang.

Det gällde här en arbetsplats där det
fanns en pojke i 20-årsåldern som hade
arbetat sedan några månader. Han
skötte sig, och ingen hade någonting
att anmärka mot honom. Men plötsligt
hade det kommit till någons kännedom
att pojken i fråga hade varit straffad
tidigare. Plötsligt vände sig praktiskt
taget alla på denna arbetsplats emot
denne pojke. Det blev på en gång aktuellt
att anmäla en mängd, som man
säger, förkomna verktyg och andra saker,
som försvann från denna arbetsplats,
och naturligtvis hade denne pojke,
menade man, gjort detta. Man gick
till arbetsledaren och sade att man

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Om effektivisering av rättsvården
skulle sluta om inte pojken slutade, och
där stod arbetsledaren inför tvånget att
avskeda pojken utan dom och rannsakan.
Det diskuterades mellan de anställda
och arbetsledaren, och det gällde
att försöka få någon rätsida på det
hela, men det var omöjligt: man arbetade
inte tillsammans med en person som
tidigare varit straffad och tydligen på
nytt gjort sig skyldig till stöld. Jag tror
att detta är ett av de verkligt stora problemen
— en person som blivit straffad
en gång har ofta mycket svårt att få en
möjlighet till anpassning.

Har vi tillräckligt förutsättningslöst
diskuterat igenom dessa problem? Har
vi gjort vad som på oss hederliga medborgare
ankommer för att hjälpa till i
sådana här saker? Vi är alltför lätt domare
i stället för att vara hjälpare. Jag
tror att denna fråga är viktig, men det
finns också andra frågor som är viktiga.

Jag har upplevt en annan sak på den
plats där jag nu bor. Där fanns för
några år sedan en ungdomsliga på 12—
13 pojkar som gjorde en rad inbrott och
över huvud taget gjorde sig skyldiga
till en mängd tråkiga förseelser. Det
gällde även här pojkar som kom från
mycket hyggliga hem och som man absolut
inte kunde misstänka för att ha
något intresse i den riktningen. De var
helt enkelt missledda av den person
som var deras ledare och som fick dem
att begå dessa brott. Nu är det ett par
år sedan den ligan blev sprängd, och
det kan gott sägas att det egentligen
inte finns mer än en kvar som det är
anledning att fästa uppmärksamheten
på, och det är ledaren. De andra har
förstått innebörden av vad det vill säga
att begå brott, och de har allesammans
blivit skötsamma.

Men det är en annan fråga som i
detta sammanhang uppkommer. Vad
gör vi ur samhällets synpunkt för att få
ungdomarna att förstå följderna av ett
brott? Vi matas i dagens samhälle med
en rad filmer och tryck som ungdomen
suger i sig som svampar, och dessa fil -

mer och detta tryck visar många gånger
prov på sadism och ett cyniskt betraktelsesätt
när det gäller människan
som är rent kusligt. Vi bor i ett samhälle
där vi inte vill göra någonting
för att råda bot mot detta. Man säger att
i frihetens namn skall praktiskt taget
allt få publiceras. Jag vill inte ta upp
den diskussionen.

Jag vill ställa en annan fråga. Kan
man inte t. ex. i skolan genom film eller
på annat sätt få ungdomarna att
förstå följderna av ett brott? Många
ungdomar i dag förstår helt enkelt inte
följderna av ett brott, och följaktligen
leds de av kamrater lätt in på villovägar.
Alla dessa problem tror jag skulle
må mycket bra av att komma upp i en
parlamentarisk utredning. Jag tror att
denna problematik skulle behöva analyseras
på det sättet. Vi kan i varje fall
inte här i riksdagen stå till svars för en
utveckling där brottsligheten, framför
allt ungdomsbrottsligheten, ökar undan
för undan. Jag tycker det är ett bevis
på hur svårt ungdomen har det i dagens
samhälle. Samtidigt är det ett bevis
på att de åtgärder samhället vidtager
i olika avseenden, inte minst de
föreliggande åtgärderna, inte är tillräckliga
och inte tillräckligt positiva
och konstruktiva.

Mot denna bakgrund, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! De synpunkter som herr
Isacson tog upp beträffande föreliggande
åtgärder och allt vad som kan göras
för att hjälpa ungdomarna är utan tvivel
väsentliga och betydelsefulla. Vi här i
riksdagen har tillfälle att ta ställning till
sådant som kan gälla anslag till samlingslokaler
och till studiearbete och
annat för att hjälpa ungdomarna. Det
är då att hoppas att dessa önskemål
skall kunna samla riksdagen till väsentliga
beslut för att på det sättet försöka
klara dessa problem.

Onsdagen den 30 november 1968

Nr 35

Herr Ferdinand Nilsson antydde att
reservanterna hade lyckats klara blindskären,
som han sade, beträffande remissinstanserna.
Men frågan gäller inte
detta, utan det betydelsefulla är ju att
samtliga dessa instanser har avstyrkt
den begärda stora utredningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 45.

Om sabbatsår
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om sabbatsår

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 73, i anledning av väckta
motioner om sabbatsår.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
I: 14, av herr Dahlén m. fl., samt nr
II: 29, av fru Nettelbrandt m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning rörande möjligheterna att
inom ramen för den allmänna försäkringen
eller annorledes giva enskilda
individer rätt att under livstiden åtnjuta
längre sammanhängande ledighet
i form av sabbatsår eller sabbatsledighet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 14 och II:
29, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell samt herrar Wiklund
och Ullsten, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna I:
14 och II: 29 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förutsättningslös utredning
angående möjligheterna att
giva enskilda individer en längre sammanhängande
ledighet från det ordinarie
arbetet i form av s. k. sabbatsledighet.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Den som intresserat sig
för detta ärende, som gäller att utvidga
möjligheterna att ge arbetstagare av
olika kategorier ett längre avbrott nå -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Om sabbatsår

gon gång i livet från vad som för många
är ett dagligt strävsamt slit, har självfallet
inte kunna undgå att märka en
viss förvåning hos många som konfronterats
med den tanken. Förvåningen har
hos en del övergått i ett bestämt motstånd,
men hos påfallande många har
förslaget vid närmare eftertanke visat
sig ingalunda vara orealistiskt.

Till dem som inte har kunnat övertygas
om möjligheten att inom en överblickbar
framtid realisera förslaget hör
emellertid andra lagutskottets majoritet.
Jag skall därför be att för kammaren få
framlägga några av de tankegångar som
givit några av utskottets ledamöter anledning
att reservera sig. Reservanterna
har fullt klart för sig att en längre
sammanhängande ledighet från ett ordinarie
arbete än den som semestern
utgör inte går att genomföra annat än
på lång sikt. Ingen av oss inbillar sig
att detta skall vara möjligt förrän den
planerade förkortningen av arbetsveckan
till 40 timmar genomförts någon
gång på 1970-talet och näringslivet sedan
har anpassats till denna. Det är
ett felaktigt tankeslut att motionärerna
och reservanterna tror att förslaget skall
vara genomfört redan om några år.

Jag vill också inledningsvis säga att
benämningen sabbatsår på den föreslagna
ledigheten naturligtvis kan missuppfattas
av dem som så önskar. Jag vill
alltså i fortsättningen i stället använda
beteckningen längre sammanhängande
ledighet eller långledighet. Det är mera
adekvat för motionärernas intentioner.
Att denna ledighet inte kan införas
snarast och utan vidare sammanhänger
självfallet med att åtskilliga problem
måste lösas i sammanhanget. De samhällsekonomiska
aspekterna är till arten
desamma som gäller semestern i allmänhet
och även arbetstidsförkortningen.
Mot dessa har för övrigt varje gång de
diskuterats framförts betänkligheter
med spetsen riktad mot de skadliga
verkningarna på samhällsekonomien.
Man behöver bara hänvisa till debatterna
kring åttatimmarslagen en gång i

världen för att förstå att det alltid kommer
att finnas motiv för att avstyrka ett
förslag som detta, men den gången liksom
även vid senare tillfällen har de
betänksamma rösterna kommit från
konservativt håll. Den här gången har
även socialdemokraterna sällat sig till
denna kör. Vid sidan av de samhällsekonomiska
aspekterna kan självfallet
uppstå svårigheter på sina håll att få
den arbetskraft ersatt som utgöres av
dem som åtnjuter en längre ledighet.
Det gäller främst dem som har en specialfunktion
eller en nyckelställning
inom ett visst företag. I den mån som
inte hela arbetsstyrkan vid ett företag
har gemensam semestertid och företaget
är stängt så gäller i viss mån detsamma
under den nuvarande semestertiden,
men de svårigheterna har visat sig gå
att bemästra.

Finansieringen av en reform som
denna måste självfallet också ingående
diskuteras och olika möjligheter övervägas.
Motionärerna har bland annat
pekat på att det är möjligt att lösa frågan
inom socialförsäkringens ram. Det
är alltså ett alternativ. Andra möjligheter
är också tänkbara. Den aktiva arbetstiden
kan tänkas göras flexibel. Det
kan ju vara tänkbart att en sammanhängande
längre ledighet för en individ
kan regleras med en förlängd pensionsålder.

En tredje möjlighet finns också. Fn
del av den årliga semestern kan ackumuleras.
Det är inte så sällan som man
hör talas om jäktade människor som
bittert klagar över att deras semester
frusit inne. Kontant semesterersättning
kompenserar dem inte från nöjet och
nyttan av att vara fria.

Det finns alltså olika frågor av praktisk
och organisatorisk art som måste
utredas. Att ålägga ett företag att lagstiftningsvägen
utan vidare bära en
extra kostnad har aldrig varit motionärernas
eller reservanternas mening lika
litet som vi velat tvinga en löntagare att
ta ut en ledighet som han eller hon inte
vill ha och inte vet hur den skall an -

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

vändas. Det har nämligen under den
pågående diskussionen kring denna fråga
skymtat den uppfattningen, att man
inte skall hindra människor från att
arbeta om de vill. Arbete är nämligen
den bästa kryddan på livet. Att vanka
omkring sysslolös kan, det vet vi genom
den heliga skrift, leda till farliga frestelser.
»Den fåfäng går lärer mycket
ont», som bekant. Dessa frestelser äi ju
mycket lätta att undvika, om man från
början utgår ifrån att den som inte önskar
något längre avbrott i sitt livgivande
och stimulerande arbete heller inte
skall behöva få det. Men han eller hon
kan kanske sträcka sig så långt som
att unna andra att få det.

Även om bibelordet »När det som
bäst varit haver, haver det varit möda
och arbete» också innehåller en djup
sanning, kanske det för manga kan bli
ett övermått av bådadera, i synnerhet
om de har ett enformigt arbete, vilket
många tyvärr har.

Jag skall också, herr talman, be att få
undanröja ett missförstånd, mest föi att
debatten inte skall behöva förlängas i
onödan genom en diskussion om hur
den långledighet skall användas som föreslagits
till utredning av motionärerna.
Det finns redan grupper i vårt samhälle
som har förmånen av en sådan ledighet.
De tycks använda den till att fördjupa
sina kunskaper inom sitt yrkeseller
ämnesområde. Detsamma kan tänkas
för åtskilliga andra grupper. Fortbildning
i form av studier inom det egna
området eller näraliggande områden,
som ger större perspektiv på den
egna arbetsinsatsen t. ex. studieresor,
ligger nära till hands att nämna såsom
lämplig sysselsättning under ledigheten.

Att ägna sig åt någon annan sysselsättning
som berikar den egna personligheten
och ger positiva verkningar på
arbetsprestationerna är inte heller att
förakta, även om det kan kallas för
rekreation. Ordet har tyvärr fått dålig
klang i detta sammanhang, eftersom det
kan likställas med att enbart lata sig,
det förkastligaste av allt. Men leder det

Om sabbatsår

till att någon återvänder till arbetet
stärkt och arbetsglad och ivrig att ta
itu med sitt arbete igen, torde även det
sättet att tillbringa en tid av ledigheten
ha sitt berättigande. Ingen människa
har ju ändå avsett att hela denna tid
skall tillbringas med att ligga på en soffa
och slöa. Däremot är för mig personligen
tanken på att ägna en tid av denna
ledighet åt ett rikare familjeliv direkt
tilltalande.

Det främsta motivet för ett längre avbrott
i arbetet är naturligtvis den uppjagade
arbetstakten i ett samhälle, där
allt flera stressfaktorer påverkar oss alla
i negativ riktning, inte minst vad arbetsprestationerna
beträffar, för att inte
tala om den inverkan det uppjagade
tempot har på människors humör och
samarbetsvilja. Friktionerna blir allt
mera uttalade och människors vilja till
hänsynstagande för varandra allt mindre.
Stressymtomen blir alltmer svårartade
och leder till katastrof för enskilda
individer. Att någon gång i livet
kunna få känna sig fri och råda över
sig själv måste vara en oskattbar tillgång,
som kan unnas alla grupper i
samhället, inte bara dem som redan nu
kan mer eller mindre disponera sin tid,
skjuta ett arbete på framtiden eller rent
av negligera det i en nedgångsperiod.

Erfarenheten har lärt mig att åtminstone
hittills inte knyta stora förhoppningar
till utgången av ett ärende i
kammaren, för vilket andra lagutskottets
majoritet har satt upp kalla handen.
Jag är dock absolut övertygad om
att i en framtid, som åtminstone de
yngre får uppleva, har vi infört i vårt
land möjligheter för vissa grupper, kanske
till och med för alla, att få en längre
sammanhängande ledighet från sitt
ordinarie arbete. Det är mycket att utreda
innan dess, det vet vi, och det är
just därför vi anser att det är tid att
sätta i gång.

I sitt avslagsyrkande återfaller utskottet
på de remissvar som avgivits i
avstyrkande riktning. Jag vill inte bestrida
den negativa inställningen hos

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Om sabbatsår

remissinstanserna, men jag vill fästa
uppmärksamheten på att de i sin summering
av sina synpunkter skriver att
nu, alltså nu, anser de att det inte är
lämpligt att företa en utredning. Det
måste ändå betyda att tanken är dem
sympatisk. Att se denna fråga enbart
såsom en förhandlingsfråga mellan parterna
på arbetsmarknaden kan jag inte
heller ansluta mig till. Staten har vidtagit
vissa åtgärder liknande dessa t. ex.
i semesterfrågan, och därför bör statens
ingripande ses som ett stödjande
och vägröjande initiativ.

Med hänsyn till dessa synpunkter,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till den reservation som på denna
punkt är fogad till andra lagutskottets
utlåtande.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 73 är föranlett av motionerna
nr 14 i denna kamare och 29 i medkammaren.
De går ut på att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skall begära
en utredning rörande möjligheterna att
inom ramen för den allmänna försäkringen
eller annorledes ge enskilda individer
rätt att under livstiden åtnjuta
längre sammanhängande ledighet i form
av sabbatsår eller sabbatsledighet. Dessa
motioner har i vanlig ordning reinissbehandlats,
och därvid har framför
allt arbetsmarknadens parter haft tillfälle
att framföra sina synpunkter.

De flesta remissinstanserna har ställt
sig avvisande till den av motionärerna
begärda utredningen. TCO, SACO och
SR anser att frågan bör aktualiseras
och lösas avtalsvägen. Kommunförbunden
åberopar samhällsekonomiska konsekvenser
och avstyrker utredningen.
Likadant är det med Svenska arbetsgivareföreningen,
som anser att motionärerna
inte framfört några bärande
skäl för utredningen. LO är i stort sett
inne på samma linje och anför att det
inte finns tillräckliga motiv i den motion
som framlagts.

Den enda remissinstans som ger ett
litet finger åt kravet på utredning är
väl arbetsmarknadsstyrelsen som bland
annat säger att med tanke på den inom
näringslivet högt uppdrivna arbetstakten
och de snabbt förändrade kraven
på arbetskraften synes behovet av omskolning
och vidareutbildning komma
att öka, och denna utbildning skall
självfallet ske i olika former, varav
inslag av utbildning under en längre
tids sammanhängande sabbatsledighet
är en.

Så har alltså remissinstanserna yttrat
sig över motionerna, och fru Hamrin-Thorell
har redan sagt att utskottet
vägletts av vad remissinstanserna yttrat.
Om arbetsgivarna och arbetstagarna
skulle finna det önskvärt och lämpligt
att en arbetstagare beredes längre
ledighet för fortbildning eller för annat
ändamål, torde detta enligt utskottets
mening liksom hittills kunna lösas genom
överenskommelse. Utskottet anser
därför att eftersom flertalet remissinstanser
tagit avstånd från motionärernas
förslag bör motionerna inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Jag tror också att det uppslag som
bär har framförts är en arbetsmarknadsfråga.
Vi vet att det pågår utredningar
beträffande arbetstidens längd.
Framför allt vill man komma ner till 40
timmars arbetsvecka, och så länge man
inte nått dithän, tror jag att första etappen
bör vara att bereda alla i det här
landet 40 timmars arbetstid per vecka.
Inom de olika näringsgrenarna och de
olika yrkena finns det väl också speciella
synpunkter på hur denna ledighet
skulle förläggas, frågor sådana som
arbetstidens längd och mycket annat.
Speciellt på tjänstemannasidan rör sig
diskussionen om att man kanske borde
höja pensionsåldern och ge en viss
kompensation för en sådan förhöjning.
Om man nu har 63 års pensionsålder, så
kan man tänka sig att den höjs till 65.

I stället för att ta ut kompensationen
lönevägen, skulle man ju kunna tänka
sig att det vore lämpligt att diskutera

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

om inte kompensationen skulle kunna
tagas ut i form av ledighet.

Utskottet har inte ställt sig avvisande
till tanken på en ledighet av det slag
som förts på tal men har ställt sig avvisande
till begäran om utredning. Enligt
utskottets mening bör parterna på
arbetsmarknaden få avgöra hur den
önskade ledigheten skall tagas ut.

Det är inte alls så som fru HamrinThorell
sade, att socialdemokraterna
skulle vara konservativa på den här
punkten. Men så länge inte arbetsmarknadens
parter på allvar löst sin arbetstidsfråga
och kommit ned till 40-timmarsveckan
tror jag inte att riksdagen
bör begära en utredning om hur man
skall gå vidare här, exempelvis genom
att införa längre ledighet än semestern
innebär.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Som komplettering av
vad herr Dahlberg nu anfört skulle jag i
detta ärende också vilja anlägga en del
hälsosynpunkter.

Erfarenheten inom arbetet för rehabilitering
och återanpassning till arbetslivet
av långtidssjuka människor —
en uppgift som jag i stor utsträckning
sysslat med under hela mitt liv — har
givit vid handen att ingenting är så
destruerande för arbetsförmåga och arbetsduglighet
som lång tids frånvaro
från det dagliga yrkesarbetet och rutinarbetet.
För flertalet människor inverkar
frånvaron även menligt på hälsotillståndet,
särskilt det psykiska. Det är
därför vi i så stor utsträckning som
fallet är använder oss av arbetsterapi
och sysselsättningsterapi för långtidssjuka;
därmed stimuleras deras allmänna
vitalitet och möjligheter att återgå
till ett normalt arbetsliv, som är det
mest hälsofrämjande som finns.

I den gamla judiska staten lagfästes,
som det står i motionen, för cirka 3 000

Om sabbatsår

år sedan något som kallades sabbatsår
och som skulle återkomma vart sjunde
år, varunder åkerjorden och vingårdarna
skulle vila och ligga obrukade. Motiveringen
var tvåfaldig. Dels hade man
behov av en tids semester för den tungt
arbetande jordbruksbefolkningen, som
eljest blott hade vila på sabbatsdagen
men aldrig det vi kallar årlig semester;
då man inte ansåg sig ha råd till årlig
semester tog man den vart sjunde år.
Dels var jorden mycket högt kultiverad,
men man hade inte vad vi kallar växtföljd
utan jorden måste stundom vila,
på samma sätt som hos oss jorden förr
»låg i träda». Man slog tillsammans
dessa båda önskvärdheter och införde
sabbatsåret; det var dock inte fråga om
ett år, utan om vila över en skörd. Ekonomiskt
kostade det staten ingenting
— var och en fick betala denna vila
själv genom minskade inkomster från
jord och trädgård.

I våra dagar har den här idén dykt
upp i ett flertal länder. Man talar också
nu om sabbatsår. Egentligen är det
emellertid någonting helt annat än det
gamla judiska sabbatsåret. Nu tänker
man sig nämligen inte vila annat än
från det dagliga rutinarbetet för att
ägna sig åt mer kvalificerat arbete, som
vidareutbildning eller forskning, i syfte
att göra vederbörande arbetstagare
mer kompetent i sitt värv. Det har ju
framför allt gällt högre statstjänstemän,
men även ledande tjänstemän och yrkesmän
inom den privata sektorn. Åtminstone
i ett land har även yrkesdugliga
specialarbetare beretts sådan ledighet
för vidareförkovring i yrket. Men
det har alltid förelegat skyldighet att
rapportera vad man gjort under ledigheten;
det har inte varit fråga om någon
semester, vila eller fritidssysselsättning.

I vårt land finns för vissa högre statstjänstemän
den bestämmelsen att de vart
tionde år har rättighet att för sådant vidareutbildningsändamål,
vetenskapligt
forskningsarbete eller liknande, som
berör deras arbetsfält, åtnjuta ledighet

Nr 33

Onsdagen den 30 november 1966

Om sabbatsår

upp till 240 dagar mot s. k. B-avdrag.
Professorer och laboratorer vid universiteten
kan på samma sätt befrias från
rutinundervisningen en termin vart
femte år för att ägna sig åt mer avancerat
vetenskapligt arbete, studier utomlands
m. m. Syftet är även här att göra
dem mer kompetenta i deras ordinarie
värv. Också inom den privata sektorn
är det ej ovanligt att ledande tjänstemän
eller arbetare på samma sätt beredes
lång ledighet med bibehållen lön eller
obetydligt löneavdrag. Detta är ju ingenting
annat än vidareutbildning —
vuxenutbildning eller vad man vill kalla
det — men oftast gäller det mer intensivt
arbete än det dagliga rutinarbetet.
Det är inte alls fråga om någon
vila eller fritidssysselsättning. Ekonomiskt
blir det för det mesta en belastning
inte bara för arbetsgivaren utan
även för arbetstagaren som visserligen
får ha kvar antingen hela eller större
delen av sin ordinarie lön men som
ofta går miste om extrainkomster och
dessutom får sina levnadskostnader fördyrade.
Denna form av sabbatsår eller
långtidsledighet tycker jag är alldeles
utmärkt, och jag hoppas att den alltmer
kommer till användning. Det tråkiga är
att i dag inte ens 10 procent av de
människor som har rättighet att ta sådan
ledighet har utnyttjat denna möjlighet.
Mer än 90 procent av dem begagnar
sig inte därav, och det beror
naturligtvis på att de med hänsyn till
den ekonomiska sidan hesiterat. Men
det vore lyckligt om i större utsträckning
sådan långtidsledighet för vidareutbildning
eller forskning utnyttjades.

Det problem, soin motionärerna här
har tagit upp, är emellertid ett helt annat.
Vad det syftar till är ingenting
mindre än att hela den arbetande befolkningen
med några års mellanrum
skall beredas en längre semester eller
ledighet, inte främst för arbete eller vidareutbildning
utan för fritidsändamål.
Det framgår klart av vad som skrives:
»En sabbatsperiod för den yrkesarbetande
fadern, med barnen som huvud -

motiv, skulle för många fäder kunna betyda
ett etablerande av en djupare kontakt
mellan far och barn.» Jag ställer
mig synnerligen tvivlande till att detta
verkligen skulle vara att eftersträva för
flertalet fäder, och jag tror inte heller
för flertalet mödrar. Tvärtom anser jag
att många gånger en hemmanärvaro under
lång tid för en sådan far skulle
skapa konfliktsituationer och psykiska
problem av långt ifrån lätt karaktär både
för far, för mor och för barn. Den
kända barnpsykologen Mirjam Israel
har diskuterat dessa saker, och hon
ställer sig synnerligen tvivlande till nyttan
av alltför mycken samvaro i familjen.

På ett annat ställe i motionerna talas
det om stressymtom. Man vill hävda
att dessa skulle minskas av en längre
sabbatsledighet och att en sådan skulle
»kunna betyda inte bara en källa till
glädje och tillfredsställelse för den enskilde
individen utan även en direkt
ökning av effektiviteten i arbetet».

Aven härvidlag vill jag hävda precis
motsatt uppfattning. Som jag nämnde
har jag arbetat med rehabiliteringsproblem
för de långtidssjuka. Just frånvaron
från ordnat dagligt arbete under
längre tid är den mest destruerande faktor
vi har för arbetsförhet, duglighet
och — skulle jag vilja tillägga — för
mänsklig lycka och tillfredsställelse.
Det är vår praktiska erfarenhet när det
gäller dessa långtidssjuka, och på den
erfarenheten bygger hela vår moderna
sysselsättningsterapi. Vi skall inte rycka
människorna från ett ordnat arbete, det
är inte lyckligt för deras hälsotillstånd.
Det finns ingenting som så bibehåller
och upprätthåller arbetsförhet, vitalitet
och såväl fysisk och psykisk hälsa som
just arbete. Även stress i måttlig dos
är nyttigt, stimulerande och prestationshöjande.
Stressen som sådan är eu livsnödvändighet
under förutsättning att
man vill föra ett fulltonigt liv. Utvecklingen
i sig är ett stresstillstånd — en
balans mellan s. k. negativ stress och
positiv stress.

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

På samma sätt kan sägas att även
nervositet är bra i måttliga doser. Om
man inte är nervös inför en uppgift löser
man den sällan tillfredsställande.
För några dagar sedan talade den danske
professorn Mogens Hertz just över
dessa problem i Malmö. Han hade exakt
samma uppfattning som jag här har givit
till känna.

Att som i motionerna föreslagits skapa
långvarig bortovaro från det invanda
dagliga arbetet skulle för flertalet inte
bli någon liälsobefrämjande faktor utan
tvärtom vara destruerande för arbetsförhet
och vitalitet samt ofta skapa ännu
fler psykiska problem än vi har i
dag.

Motionärernas antydan att de ekonomiska
resurserna till detta skulle kunna
skapas genom höjd pensionsålder och i
övrigt inom ramen av den allmänna
försäkringen kan jag knappast heller
ansluta mig till. Visst är det så att man
på grund av nutida bättre livsföring
och därigenom stegrad vitalitet på ålderns
dag kan tänka sig att bättre utnyttja
pensionärerna som arbetskraftsreserv.
Men det bör då ske genom en
mer rörlig pensionsålder och inte genom
en allmänt höjd sådan. Människor
åldras nu en gång så olika.

Har vi ur nationalekonomisk synpunkt
sedan råd till längre semesterledigheter,
bör dessa hellre tas ut som
längre årlig semester — som ju i stället
stimulerar arbetsförmåga och vitalitet
— än som lång semesterledighet
med flera års intervall. Det kan jag
emellertid hålla med om, att den som
vill bör kunna få samla ihop sina semesterledigheter
under flera år mer
än som nu är möjligt. Det tycker jag
är en praktiskt riktig sak.

Som slutord skulle jag alltså vilja
säga att liälsokonsekvenserna av en
långtidssabbatsledighet för fritidsändamål
av typ, som föreslagits i motionerna,
synes mig så negativa att enbart de
motiverar avslag, även på en utredning.
.lag ingår inte på arbetskraftsproblemen
och de samhällsekonomiska problemen.

Om sabbatsår

Dem har vi hört tidigare, och de talade
i samma riktning. Det är därför som
jag ansluter mig till yrkandet om bifall
till utskottets förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Dahlberg skulle
jag vilja hemställa att något bättre
ta del av den motion som har föranlett
utskottets uttalande. I motionen har vi
nämligen pekat på, vilka stora problem
det finns i detta sammanhang och hur
nödvändigt det är att de verkligen utreds.
Vi tar inte lättvindigt på frågan
utan inser mycket väl svårigheterna ur
samhällets synpunkt och för den enskilde
individen, för en del företagare
inte minst. Vi har begärt en utredning
därför att vi inte tror att det är så lätt
att genomföra detta på kort sikt.

Jag läste upp ungefär vad remissinstanserna
sade, så det behöver jag väl
inte återkomma till. Arbetsmarknadsstyrelsen
är den instans som bäst fattat
meningen med motionen.

Till min partikamrat herr Edström
skulle jag vilja säga, att när han började
med att tala om hälsosynpunkter
hoppades jag att fortsättningen skulle
leda till en positiv inställning till förslaget,
eftersom vi har fört fram det
inte minst ur hälsosynpunkt. Hans anförande
mynnade dock ut i någonting
helt annat. Han gick så långt tillbaka i
skrifterna som till det judiska sabbatsåret.
Motionärerna har inte drömt
om att ett sådant skulle införas. Vi har
inte intresserat oss alls för det judiska
sabbatsåret, vilket jag ber att få föra
till protokollet.

Motionärernas intentioner har uppenbarligen
missuppfattats. När det gäller
herr Edströms invändningar försökte
jag mota Olle i grind i mitt första anförande
för att jag skulle slippa att förlänga
diskussionen. Jag sade då, att det
aldrig varit tal om att man under ett
helt år skulle ligga och slöa och över
huvud taget inte företa sig någonting.

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Om sabbatsår

Jag räknade upp punkt för punkt vad
motionärerna ansåg att denna ledighet
under några månader skulle kunna användas
till. Jag började med att tala om
fortbildning, vuxenutbildning, studier,
studieresor etc. Sedan vågade jag framhålla
som min mening, att sabbatsåret
kanske även skulle kunna berika familjelivet
i någon mån. Men enligt min
värderade utskottskollega tycks detta
att vara tillsammans med sina barn
mer än ett par timmar var kväll för
föräldrarna vara så deprimerande, att
det skulle inverka negativt på deras
arbetskapacitet. Jag måste säga att det
är en för mig alldeles ny synpunkt,
och att flertalet av barnspykologerna
skulle ansluta sig till det resonemanget
förefaller mig högst osannolikt.

Något av det värdefullaste i vår tid
är enligt min uppfattning — för att använda
ett gängse slagord — att den
borttappade fadern i någon mån återvänt
till hemmet. Kan vi i de fall, där
vederbörande själv vill, ge honom och
även henne möjlighet att mer än de
korta stunder som den moderna tekniken,
arbetstiden, hela samhällets uppbyggnad,
kommunikationer etc. medger
få någon tid över till ett rikare familjeliv,
finner jag det vara mycket väsentligt.
Därmed vill jag inte ha sagt,
att de i månad efter månad skall ägna
den lediga tiden åt just detta ändamål,
ty det finns så mycket annat som vederbörande
skulle kunna ägna sig åt.
Att över huvud taget ägna sig åt en
annan sysselsättning än det vanliga arbetet
är mycket berikande för många
människor.

Det är väl ändå en fullständig missuppfattning
att påstå att vårt förslag
går ut på att människor skall få ett års
ledighet för att slå dank. Jag ber att på
det bestämdaste få protestera å motionärernas
och reservanternas vägnar
mot en sådan tolkning av förslaget.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Detta är ju en mycket
stor fråga, i varje fall om man skall

diskutera den med utgångspunkt från
motionen. Jag utesluter att det kan bli
fråga om en verkligt seriös debatt i frågan,
som motionen nu är skriven.

Jag skall gärna erkänna att det är en
intressant fråga. Den har också många
aspekter. Men jag vill redan nu anmäla,
att jag delar utskottets uppfattning att
det inte ens finns anledning att nu utreda
frågan. Möjligen kan det bli aktuellt
längre fram, i en ur rättfärdighetssynpunkt
mognare social ordning
på vår arbetsmarknad. Jag har nämligen
en känsla av att motionärerna förbisett
att det finns enormt mycket viktigare
saker att göra på vår arbetsmarknad
än att angripa denna fråga,
som ändå kommer att tillhöra de mera
lyxbetonade inslagen på svensk arbetsmarknad,
vad man än må råka ha för
värdering om skilda saker.

Emellertid vill jag ge en liten blomma
åt fru Hamrin-Thorell, fastän jag
är så reserverad mot hennes förslag och
inlägg i diskussionen. Det är för att
hon klart sagt ifrån, att om detta skall
ske, så bör det ske lagstiftningsvägen.
Det kanske också kan uttryckas så, att
en reform av detta slag skulle omfatta
alla löntagare, och gärna även arbetsgivare
och fria yrkesutövare, på den
svenska arbetsmarknaden.

Många remissinstanser har yttrat sig,
däribland SACO, TCO och SR. De har
en annan uppfattning än fru HamrinThorell
på denna punkt. De tycker att
det är en avtalsfråga. Och då vet vi hur
det blir, ty för de stora grupperna i
samhället är det omöjligt att komma
fram avtalsvägen, inte ens om man hotar
med och tar konflikter, och då marscherar
de redan nu starkt gynnade
grupperna i väg ifrån. Jag tror knappast
att de skulle välja den vägen, om
det gällde för dem, som så ofta varit
fallet för LO, att när andra utvägar är
stängda vända sig till statsmakterna
för att få rimlig rättvisa.

Jag vet inte riktigt vad den väsentligaste
motiveringen är till kravet på
sabbatsår. Läser man motionen, får

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

man nog en känsla av att det i hög
grad är fråga om avkoppling, att »fly
verkligheten» in i något angenämare
— alltså vila och avkoppling i verklig
mening. Men när jag hörde på fru Hamrin-Thorell,
fick jag en känsla av att
det i grund och botten var fråga om en
serie motiv för detta krav.

Jag kan nu fatta mig kortare än eljest,
eftersom jag tycker att min kollega
här i kammaren professor Edström på
ett utmärkt sätt svarat på en rad frågor
framför allt på det medicinska planet.
Såvitt jag kunde höra, kan jag helt ansluta
mig till hans resonemang.

Men om man vill lägga huvudvikten
vid stressfaktorn, som väl också herr
Edström närmast ville belysa med sitt
anförande, vill jag anmäla, fastän jag
inte är medicinare, att jag inte tror
att vi löser problemet med stressen i
samhället med att ge ett sabbatsår en
gång i livet eller ett halvt sabbatsår ett
par gånger i livet eller någonting liknande.
Stressen har många orsaker, och
skall man komma åt den, gäller det
framför allt att skapa rimliga dagliga
arbetsvillkor för individen. Men det är
ingalunda bara i arbetet vi skaffar oss
stressen, utan det sker på många områden.
I den mån arbetet är orsaken,
kan det ofta bäst lösas med en nyorientering
i arbetslivet, och för detta behöver
vi inte ett sabbatsår. Tvärtom:
vi behöver utbildning! Utbildning är,
har det åtminstone sagts till mig, arbetskrävande
— jag har nog inte så
värst stor erfarenhet på detta område.

Vi behöver däremot, om jag får uttrycka
mig lite kort, en allmän samhällsmentalitet
som tillåter avspänning.
För att vi skall lyckas med detta
tror jag att det bl. a. främst behövs en
väsentlig faktor, nämligen ett mognare
sätt att värdera saker och ting, som
innebär att ävlan och tävlan skulle ges
mindre utrymme i vår tillvaro. Vad
hjälper det om vi får tio sabbatsår,
eller ett sabbatsår vart tionde år eller
vart femte är om vi inte beaktar mänskliga
livsvillkor dessemellan?

Om sabbatsår

Nej, vi löser inte stressproblemet den
vägen. Jag är inte ens övertygad om
att detta är ett hjälpmedel. Jag anser
att herr Edström hade rätt när han pekade
på hur viktigt det var också fysiskt
och psykiskt med kontinuitet i
arbetet —- även om det bör vara måtta
på också den. Vi vet ju att t. ex. semestern
tycks vara enbart positiv för oss.

Men vi kan ju inte, herr talman, ordna
sabbatsår utan att ta det någonstans.
Det är klart att vi har resurser för ändamålet,
men då måste vi avstå från
någonting annat. Om man som jag varje
dag har att bekymra sig för stora grupper
i detta land, som tillhör de sämst
gynnade förmånsmässigt och som
många gånger har stora svårigheter att
klara sig i Välståndssverige på ett anständigt
sätt med hänsyn till vårt folks
allmänna situation, begriper man helt
enkelt inte denna motion. Den vittnar
nog ändå, fru Hamrin-Thorell, om att
motionärerna har glömt bort att det
finns mycket angelägnare frågor att
gripa sig an med.

Vi har ingen sjö att ösa ur, och vi
måste prioritera på detta område, även
om det finns grupper i samhället som
har betett sig som om vi hade ett hav
av resurser att ösa ur. Vi måste skaffa
oss en uppfattning om angelägenhetsgrader,
och reformera därefter.

Herr talman! Jag skall ytterst kort
ange huvudinriktningen på min prioritering
om det gäller förkortning av
arbetstider. Läget är följande (det
gäller inget absolut generellt förhållande,
man kan bara antyda de allmänna
dragen, men det blir inte mindre riktigt
för det). De som har de hårdaste,
ofta mest stressande, mest slitsamma,
de smutsigaste och farligaste
arbetena här i landet har den längsta
arbetstiden, den kortaste semestern ocli
den högsta pensionsåldern. Ju renare
och trivsammare, ju mer stimulerande
och lättsamt ett jobb är, ju kortare tenderar
arbetstiden att bli, ju längre är
semestern, ju lägre pensionsåldern. Vi
har sådana luckor mellan löntagarna på

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Om sabbatsår

den svenska arbetsmarknaden i fråga
om förmåner att man vid tanke därpå
har litet svårt att sova gott.

En skogsarbetare, som har ett utomordentligt
hårt och slitsamt arbete —•
var och varannan skogsarbetarrygg är
överansträngd — har 67 år i pensionsålder,
medan det sitter massor av folk
i rena, fina jobb på kontor och får pension
vid 60, 63 eller 65 års ålder. Det
finns massor av folk i vårt land, som
sliter sig fram varje dag med värk i
kroppen av för hårt arbete men som
inte kan få pension Men vi förmår inte
ge dem en anständig anpassning av
semestrar och pensionsålder till deras
sakliga situation, en situation då de
inte kan betecknas som sjuka, utan
helt enkelt har arbetsuppgifter som
ingen stoppar för i längden.

Den gamle mannen i hårt kroppsarbete
— han behöver inte vara skogsarbetare,
han kan vara vad som helst
— har mycket längre arbetstid än den
som har den lättaste syssla på ett kontor.

De som arbetar hel-kontinuerligt,
vardag, lördag, söndag, lätthelg, storhelg
inklusive jul och nyår — tider
som för andra är heliga — och sålunda
har alla olägenheterna av skiftarbete,
har också ofta smutsiga arbeten, farliga
arbeten, de har mycket längre arbetstid
än de som jobbar från måndag
till fredag på dagarna, aldrig har skiftarbete,
aldrig arbetar en timme under
helger, aldrig utsätts för några olvcksfallsrisker
och inte behöver använda
fritiden till att göra sig rena, åtminstone
inte till det yttre. Det är dessa
saker som är orimliga i vårt samhälle
och som skall rättas till.

När de verkligt gynnade grupperna
i samhället, nämligen de högre statstjänarna
och liknande yrkesgrupper,
inte ser någan annan möjlighet att
marschera vidare på arbetstidens område,
kräver man sabbatsår -— det är
därifrån det här uppslaget har kommit,
åtminstone i den mån det är av
svenskt ursprung. När man inte kan

argumentera vare sig hos den nuvarande
eller den förutvarande civilministern
om kortare arbetstid, längre
semester än upp till maximalt åtta veckor
och ännu lägre pensionsålder, hittar
man på detta med sabbatsår. Godhjärtat
och socialt välvilligt folk
springer på detta och tror att de är
sociala när de i stället håller på att
bygga för orimliga orättvisor.

I stället borde man ha motioner i
stil med mitt resonemang, som vi emellertid
ofta blundar för därför att vi
har för mycket folk i detta samhälle
som styr och som tillhör de gynnade.
Tänk om vi alla, som styr, skulle hamna
hos de missgynnade! Då skulle det
bli ett väsen i gamla Svea rike, det försäkrar
jag.

Nej, nu får de verkligt gynnade vänta.
Nu måste vi hjälpa fram dem som
är missgynnade. Därför var det riktigt
av utskottet att till och med säga nej
till en utredning, ett krav som vi annars
har så lätt att acceptera. Sedan vi
har skapat en sundare ordning på arbetsmarknaden
kan vi börja att resonera
om längre sammanhängande ledighet,
om vi nu vill kalla det för sabbatsår
eller något annat. Innan vi nått dithän
skall vi låta detta vila.

Jag vill framföra ett par korta repliker
till fru Hamrin-Thorell. Hennes
anförande var ett fritt debattinlägg —
jag tror inte hon hade skrivit manuskript
-— och jag vill inte på något sätt
utnyttja i överkant vad hon sagt. Jag
reagerar för att fru Hamrin-Thorell
skall få tillfälle att tala om vad hon
egentligen menar.

Hon sade, att de som inte själva vill
ta den här ledigheten kan ju »unna andra
att få den». Hur många finns det här
i landet, utom möjligen riksdagsmän,
en och annan förbundsordförande eller
direktör som av vissa skäl inte vågar
vara borta från sitt arbete, som inte tar
ut ledighet från arbetet om han kan få
sådan med full lön? Följaktligen är detta
bara en fråga om betalning. Om man
får betalt flyr hela svenska folket från

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

arbetet under ett sabbatsår. Herr Ed''
ström nämnde att 80—90 procent flyr
till andra arbeten och tjänster och ändå
tar ut lönen. Men man flyr!

Fru Hamrin-Thorell kan inte mena,
att det skulle vara något konstruktivt inslag
att skapa en lag som ger oss denna
rätt utan att samtidigt säga att vederbörande
skall ha rätt till full lön — eller
kanske 90 procent av lönen -— under
den lediga tiden. Har man gjort
klart detta, då uppstår inte fru Hararin-Thorells
fråga över huvud taget.
Folk kommer då att utnyttja möjligheten
till ledighet i så hög grad att
hennes filosofi blir helt meningslös.

Sedan skall jag inte mycket utförligt
ge mig in på barnskötselns gebit,
men jag hyser mycket stor sympati för
kvinnor och män som ivrar för kvinnosaken,
d.v. s. för rättfärdighet och likställdhet
överallt i samhället. Men när
fru Hamrin-Thorell menar att den kvinna
som har barn och dessutom arbetar
skulle få ledigt för att vara hemma tillsammans
med barnen, föreställer jag
mig att det skulle bli en dålig semester.
I ett sådant fall tycks det vara så, att
kvinnan inte skulle ha något arbete
alls. Det skall inte inrättas sabbatsår
för att hon skall få vara hemma hos
barnen. Det vore väl ändå att vända
upp och ned på hela denna fråga.

Fru Hamrin-Thorell sade vidare att
det skulle vara mycket berikande att få
koppla av ett år — eller hur lång tid det
nu kunde bli. Här är min uppfattning
något annorlunda. Många gånger har
jag personligen känt behov av sådan ledighet.
Tänk att få lämna allt och få göra
precis det man alltid längtat efter
och till slut bestämt sig för att göra när
man får pension! Visst skulle jag många
gånger ha velat skaffa mig mer vetande
och bildning, det försäkrar jag, genom
att bli befriad från dagliga arbeten och
bekymmer. Men det är en annan sak!
Inte skall det möjliggöras genom sabbatsår.
Det får väl ske på annat sätt.
Och som någon har påpekat: det sker
redan i betydande utsträckning.

Om sabbatsår

Om vi, fru Hamrin-Thorell, använder
en betydande del av den fortlöpande
och stigande standardhöjningen till arbetstidsförkortningar
så att flertalet arbetstagare
börjar närma sig fyrtiotimmarsvecka
— en del har redan betydligt
kortare arbetsvecka — undrar jag
om det inte finns betydande utrymme
under fritiden för utbildning och studier,
om man verkligen vill. Man kan
göra det på fritiden. Erfarenheten säger
mig, att man sällan hittar angenämare
sysselsättning än att använda fritiden
på det sättet. Så social jag än är
måste jag emellertid ändå säga, att
människor skall väl inte matas som
barn i alla tider med allting! Det skall
väl finnas något utrymme för det berömda
»privata initiativet» också! Min
erfarenhet från arbetarrörelsen är att
vi har en omfattande verksamhet, både
i yrkesutbildande och allmänbildande
syfte. Följaktligen vill jag hävda att
här inte föreligger något speciellt
trängande behov.

Det blir en helt annan sak när någon
rationaliseras ut eller av hälsoskäl måste
byta yrke. Han måste då snabbt
orienteras till andra uppgifter i näringslivet.
Han måste då kasta sig in
i en ordentlig punktutbildning, den tar
en månad eller ett år. Då skall samhället
se till att klara detta; vi kan inte
vänta oss att den enskilde skall klara
det.

Ser vi saken på det sättet, tror jag att
vi har fått frågan in på rätt köl.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell
beskyllde mig för att inte ha tagit del
av motionen. Om jag skall nagelfara
papperen ber jag att få påpeka, att reservanterna
faktiskt har gått ifrån sin
egen motion. Ser man på första sidan
i denna står där, att man skall vidtaga
utredning rörande möjligheterna att
inom ramen för den allmänna försäkringen
eller annorledes åstadkomma
denna sammanhängande ledighet. Tit -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1906

Om sabbatsår

tar man i reservationen står där, att
det skall vara en förutsättningslös utredning.
Då nämner man inte den allmänna
försäkringen. De har redan
gjort en reträtt här, så jag befinner mig
i gott sällskap i det fallet.

Jag vill alltså fästa kammarens uppmärksamhet
på att reservanterna faktiskt
har gått ifrån en hel del av sina
yrkanden i sin egen motion, och jag
skall med det konstaterandet inte ta
upp tiden längre. Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr Yngve Persson
höll, tyckte jag, ett lika intressant som
sympatiskt framfört anförande här. Det
fanns en hel del i det han sade som man
har anledning att instämma i, dock inte
i allt, är jag ledsen att säga.

När han sade att frågan om längre
ledighet är en fråga inte bara för tjänstemän
utan för alla löntagare, alltså
även för arbetarna, skall jag be att få instämma
på det allra livligaste. Det har
visat sig på de håll ute i världen, där
man har försökt sig på någon längre ledighet
än semester någon gång under
livstiden — vi kan kalla det för sabbatsår
eller sabbatsledighet -—■ att man
har börjat tillämpa detta också för
andra än för tjänstemännen. Jag minns
att när jag var i USA för ett antal år
sedan höll man på att få in bilindustriens
arbetare i ett avtal som gav dem
denna möjlighet. Jag såg i TCO-tidningen
i fjol en artikel av herr Lennart
Geijer — som jag inom parentes ber att
få gratulera; även denna regering gör
en och annan god utnämning — där han
skrev att stålarbetarna just hade fått
längre semester vartannat år. I Australien
gäller samma för metallarbetare
och typografer. Så nog har detta uppmärksammats.
Jag håller helt med herr
Persson om att detta icke enbart är en
fråga för tjänstemännen.

Det intressanta är att när statens avtalsverk
för en tid sedan träffade ett

avtal med statstjänarkartellen, med
TCO, SR och SACO och då diskuterade
problematiken omkring arbetstiden, inbegripet
denna fråga, så rörde detta
tyvärr bara statstjänstemän. Jag håller
helt med herr Persson om att detta är
ett fel. Bakgrunden till vår framstöt är
att vi tror att detta är en sak som angår
många fler än tjänstemän i allmänhet
och statstjänstemän i synnerhet. Den
angår en stor del av det svenska folket.

Jag vill därefter säga ett par ord om
arbetskraftsproblemet. Det är stort och
besvärande, det vet vi. Det är alldeles
uppenbart att vad vi framfört i motionen
är någonting som endast kan få sin
lösning på lång sikt.

Till min förvåning ser jag en viss argumentation
från kommunförbunden.
Där påtalar man bristen på kvinnlig arbetskraft
och säger att detta är orsaken
till att man inte från deras sida kan tänka
sig att biträda förslaget om en utredning.
När jag läste detta kom jag
ihåg att en kvinnlig fackklubb för bara
några dagar sedan förklarade, att en
längre och sammanhållen ledighet för
deras del skulle vara en utomordentlig
stimulans i arbetet. Att de sedan förlorar
i andra förmåner är ju självklart.
Det kan ju tänkas, herr talman, att just
en av möjligheterna att få kvinnlig arbetskraft
— något som tydligen kommunförbunden
tänker sig, de har väl ett
visst könsrollstänkande — vore att ge
den stimulans det innebär att veta, att
man inte är bunden utan bär möjligheter
att avbryta den rytm som man har
kommit in i. Framför allt är ju detta
en fråga som gäller kvinnor, som har
uppfostrat barn och som har haft ett
yrkesarbete tidigare. Man vädjar att de
skall gå ut i yrkesarbete igen. Det vi nu
talar om skulle säkerligen kunna vara
en stimulans.

Jag instämmer med herr Yngve Persson
när han säger, att en förkortning av
veckoarbetstiden för många grupper i
landet är en nödvändig sak. Det råder
ingen tvekan om det; det finns människor
som har speciellt krävande arbete

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

och som behöver kortare arbetstid. Jag
vill även erinra om att folkpartiet har
observerat detta problem. Vi har år efter
år krävt, att just möjligheten att gå
i pension tidigare än vad det nuvarande
stela systemet tillåter för dessa grupper
är en sak som är nödvändig att genomföra.
Jag har helt samma uppfattning
som herr Persson på den punkten.

Nu gäller det dock en något annan sak
än vad jag här har diskuterat med herr
Persson om. Såsom arbetsmarknadsstyrelsen
har sagt ger den högt uppdrivna
arbetstakten och de snabbt förändrade
kraven på arbetskraften behov av vidareutbildning,
omskolning etc. En
större rörlighet är önskvärd ur arbetsmarknadssynpunkt,
ur effektivitetssynpunkt
och ur samhällssynpunkt.

Herr Edström höll ett intressant anförande.
Man hade nästan en känsla av
att hade han hållit på en längre stund,
hade han väl egentligen varit emot all
semester också. I varje fall måste herr
Edström tycka förfärligt illa om det avtal
som man har träffat med olika organ
att diskutera längre tider och ledighet.
Jag betvivlar inte att herr Edström
såsom reumatikerläkare har den
erfarenhet, som han här har givit uttryck
för ifrån talarstolen. Om den däremot
kan betecknas som generell är en
sak som jag inte vill ifrågasätta, men
som man kan sätta frågetecken för.

De hälsosynpunkter som det här är
fråga om är delvis av två skilda slag.
För det första skall man inte ha för
lång arbetsvecka, annars finns det risk
för nedsatt arbetsförmåga, minskad effektivitet
och otrivsel. För det andra
händer det ofta när folk bär varit med
i arbetslivet under längre tid, att de i
45—50-årsåldern har en känsla av att
de är fastlåsta. De vill ha en möjlighet
att tänka om och att skapa sig nya förutsättningar.
Det är just denna frånvaro
av valfrihet, som hos en hel del
människor skapar betydande känsla av
otrivsel och olust på arbetsplatsen. Detta
är ett faktum, vilket alla som sysslar
med arbetsmarknadsfrågor kan intyga.

Om sabbatsår

Det är möjligt att en längre och sammanhållen
ledighet kanske skulle kunna
vara ett bidrag vid lösandet av en
del av dessa problem, men att de skulle
vara en kardinallösning, som löser alla
frågor på denna punkt, är alldeles orimligt
att påstå. Ingen har heller föreställt
sig det ■— jag håller helt med herr Persson
på denna punkt. Över huvud taget
löser man inte alla mänskliga problem
i arbets- och hemliv genom att så att
säga lagstifta, om nu någon tänker sig
att vi hade ämnat föreslå något sådant
på denna punkt. Det är ju helt andra
inre kvalifikationer som avgör hur
mycket man skall arbeta. Men att arbetstidens
totala längd spelar en betydande
roll har hävdats inte minst från
LO.

Vad vi vill är inte att ingripa i avtalsfriheten
för arbetsmarknadens parter.
Det kan man ju inte heller läsa in
någonstans.

Vi tror att denna reform är något
mycket väsentligt på lång sikt. Den är
genomförd i utlandet. Den kommer
fram så småningom, men den har nu
mest aktualiserats bara för tjänstemännen.
Vi anser emellertid att frågan rör
alla grupper. Finns det inte anledning
för staten att bedöma, huruvida man
på något sätt kan underlätta en lösning
på lång sikt? Det är kärnpunkten i det
problem som vi har rest. Utskottsmajoriteten
säger nej. Jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.

Jag lyssnade med stort intresse på
det senaste inlägget och noterade speciellt
herr Dahléns uppfattning, att man
skulle kunna arbeta med en relativt
hög pensionsålder men med en mindre
stel ordning. Jag vill bara säga i förbifarten
att jag tycker att det är en
intressant synpunkt, som jag är bärare
av sedan liinge, när det gäller frågan
om hur vi bör ha det på den punkten

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Om sabbatsår

i framtiden. Vad beträffar arbetsmarknadsstyrelsen,
som herr Dahlén tycks
ha stort förtroende för, vill jag intyga
att det har jag också. Jag är imponerad
av dess allmänna arbete. Men i det
här stycket tror jag att man inte ansett
det mödan värt att tänka igenom
frågan grundligt. För att lösa den fråga
arbetsmarknadsstyrelsen pekar på
behövs det, som jag förut framhållit,
sannerligen inte något system med sabbatsår.

Vidare tycker jag det är bra att det
finns sådana här aktiviteter. Det är
viktigt att alla idéer prövas — och prövas
grundligt, för all del. Det här är
dock inget nytt för arbetsmarknadens
parter. De har funderat åtskilligt, men
det har varit uteslutet, t. ex. för LOsidan,
att aktualisera det, tv det skulle
ha inneburit att vi i årtionden hade
fördröjt möjligheten att göra utjämningar
som vi betraktat som alldeles
nödvändiga.

Jag vill framhålla att det här inte
bara är en fråga om rättfärdighet, även
om det sannerligen inte är »bara», i
varje fall inte när vi själva drabbas av
orättfärdigheten. Det är en fråga om
fred på arbetsmarknaden. Det är fråga
om att åstadkomma en löne- och förmånspolitik,
som inte slår ihjäl den
fulla sysselsättningen och bidrar till inflationen,
vilket den nuvarande lönepolitiken
gör, enligt min uppfattning. Det
är också en fråga om att behålla arbetsmarknadens
frihet. Det kan vi lyckas
med bara genom en förnuftig förmånspolitik,
och då får det inte bli på det
sättet i framtiden att små och gynnade
grupper — det må vara flygare eller
några andra — i kraft av att man befinner
sig i en känslig funktion i produktionslivet
missbrukar den för att
slå sig till förmåner, som inte på något
sätt stämmer med vad som allmänt är
möjligt, oavsett arbetsuppgiftens art.
Resultatet blir att andra följer efter, och
så upptäcker vi att det går åt pepparn
med samhällsekonomien, att arbetsmarknadsorganisationernas
reella infly -

tande bryts ner bit för bit och att allt
det vackra vi säger om svensk arbetsmarknad
holkas ur till ett ganska litet
reellt positivt inflytande.

Den dagen kommer riksdagen att bestämma
sig för att ta hand om spelet.
Just att köra fram med för vissa grupper
generella saker på arbetstidens område,
vilket innebär att gynnade grupper
får ta för sig på nytt, är att arbeta
för en sådan ogynnsam utveckling.

Det här är en mycket stor fråga, herr
talman, och jag utnyttjar tillfället att
notera att det inte bara är en fråga
om sabbatsår. Det är en mycket, mycket
större fråga. Det intressanta är att
man inser det inom Arbetsgivareföreningen
och att man börjar inse det
i tjänstemannavärlden, efter vad jag
kan förstå. Min förhoppning är att det
skall kunna tas ett vettigt grepp om
det här i framtiden. Men då skall man
göra som utskottet har föreslagit, nämligen
avslå motionen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund ånyo övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 73,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för
ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 75, i anledning
av Eungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning
och vård av vissa psykiskt
efterblivna, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. arbetstidens begränsning

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 76, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§
lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, m. m.

Genom en den 21 oktober 1966 dagtecknad
proposition, nr 137, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av

4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 (nr
138) om arbetstidens begränsning;

2) lag om ändrad lydelse av 4 och

5 §§ lantarbetstidslagen den 4 juni 1948
(nr 281);

3) lag om ändrad lydelse av 4 och
5 §§ arbetstidslagen den 18 juli 1942
(nr 652) för detaljhandeln;

4) lag om ändrad lydelse av 4 och
5 §§ arbetstidslagen den 23 maj 1947
(nr 216) för hotell, restauranger och
kaféer.

I propositionen hade föreslagits sådana
ändringar i allmänna arbetstids -

Ang. arbetstidens begränsning
lagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen
för detaljhandeln samt arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer,
att nuvarande maximum för den
ordinarie arbetstiden per vecka eller,
i fall då begränsningsperioden vore
längre än en vecka, i genomsnitt för
vecka sattes ned från 45 timmar till 42
timmar och 30 minuter.

övergången till den kortare arbetstiden
hade föreslagits ske successivt, så
att den ordinarie veckoarbetstiden
minskades med 50 minuter från och
med den 1 februari 1967, med 50 minuter
från och med den 1 februari 1968
och med ytterligare 50 minuter från
och med den 1 januari 1969.

Utskottet —- som ej funnit anledning
till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag
—■ hade i föreliggande utlåtande hemställt,
att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 137.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Låt mig i all korthet
knyta några reflexioner till behandlingen
av detta ärende.

Det nu föreliggande förslaget om arbetstidsförkortning
innebär ju att man
konfirmerar den centrala uppgörelse
som träffades i juni i år. Jag tycker
det finns all anledning att hälsa med
tillfredsställelse, att många års stark
facklig opinion med krav om arbetstidsförkortning
på vägen mot 40-timmarsvecka
nu börjar avsätta resultat i
verkligheten.

Praktiskt taget alla remissyttranden
har varit av positiv karaktär. Att Arbetsgivareföreningen
ställt sig avvisande
till arbetstidskommitténs förslag är
mindre förvånansvärt. Arbetsgivareföreningen
har i stället mot bakgrunden
av årets centrala uppgörelse hävdat, att
arbetstidsfrågor helt och hållet bör
överlämnas till arbetsmarknadsparterna
för lösning genom förhandlingar.
Det är väl annars inte orimligt att anta,
att just vetskapen om att lagstiftning
på området förbereddes gjorde Arbets -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Om en ny jaktorganisation
givareföreningen redo till uppgörelse
vid årets förhandlingar; man har ingen
anledning att tro mera på Arbetsgivareföreningens
avsikter i dag än tidigare,
när det varit nödvändigt att lagstifta
för att få en arbetstidsförkortning till
stånd.

Lagfästandet av vad parterna denna
gång kommit överens om får ses som
en mycket viktig etapp på vägen till i
första hand 40-timmarsvecka.

Att frågan om en förkortning av arbetstiden
på ett så markant sätt har
skjutits i förgrunden tror jag bl. a.
skall ses mot bakgrunden av det förhållandet
att arbetsmarknadsparterna
sedan några år tillbaka träffat uppgörelser
om femdagarsvecka med nio timmars
arbetsdag. Låt mig i detta sammanhang
erinra om en undersökning
som för inte så länge sedan gjordes
bland en grupp byggnadsarbetare i
Stockholm och som visade att för närmare
1 200 arbetare var den genomsnittliga
bortovaron från hemmet 12,5
timmar; längsta bortovaron var 14 timmar
och den kortaste 10,5 timmar. Denna
undersökning visar på ett mycket
påtagligt sätt hur ytterligt angeläget
kravet på kortare arbetstid är.

Även om de sociala skälen i dag inte
är en förstahandsfråga när det gäller
en arbetstidsförkortning får man inte
reducera dessa skäl som motiv. Jag är
överens med departementschefen när
han säger att dylika skäl kan tala för
en minskning av den långa dagliga arbetstiden
som följer just med femdagarsvecka
och nio timmars arbetsdag.

Till sist vill jag uttala den förhoppningen
att departementschefens yttrande,
att det kan vara till fördel för arbetstidskommitténs
fortsatta arbete att
man redan nu i lag genomför en förkortning
av arbetstiden då det innebär
att kommitténs fortsatta arbete kan bedrivas
under något minskad tidspress,
inte får uppfattas så att kommittén slår
av på takten i sitt arbete. Tvärtom är
det angeläget att den planerade tidpunkten
för avlämnandet av arbetstids -

kommitténs slutbetänkande inte förskjutes.
Jag hoppas att betänkandet
kommer nästa år, så att en arbetstid
på 40 timmar per vecka kan bli realitet
i början på 1970-talet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 77, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
12 § och 13 § 1 mom. sjöarbetstidslagen
den 30 juni 1959 (nr 404), bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående kvalitetsbestämmelserna
vid inlösen av brödsäd; och

nr 17, i anledning av väckt motion
om utredning angående anläggningar
för konsttorkning av vallfoder.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om en ny jaktorganisation

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av väckta
motioner om en ny jaktorganisation.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:334, av herr
Karlsson, Helge, m. fl., och II: 406, av
herr Wikner m. fl., hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att en ny jaktutredning,
bestående av representanter för de enskilda
skogsägarna, storskogsbruket,
Svenska naturskyddsföreningen, Svenska
jägareförbundet och Jägarnas riksförbund
måtte tillsättas för att skyndsamt
utreda och framlägga förslag till
ny jaktorganisation och därvid beakta

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

de synpunkter, som i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
1:334 och 11:406 utan bifall.

Reservation hade anförts av herr Lokander,
som ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 334
och II: 406, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att en ny jaktutredning, bestående
av representanter för de enskilda
skogsägarna, storskogsbruket, Svenska
naturskyddsföreningen, Svenska jägareförbundet
och Jägarnas riksförbund,
måtte tillsättas för att skyndsamt utreda
och framlägga förslag till ny jaktorganisation
och därvid beakta de synpunkter,
som i motionerna anförts.

Herr LOKANDER (s):

Herr talman! I föreliggande motioner,
I: 334 och II: 406, yrkas på en ny
jaktutredning. Jag skall inte närmare
kommentera motionerna, därför att jag
vet att en av motionärerna i denna
kammare kommer att sköta om den
saken. Jag skulle bara vilja säga ett par
ord, herr talman, om min reservation.

Utskottet har ju, utan vidare kan man
säga, yrkat avslag på motionerna. Utskottet
har visserligen framhållit hur
frågan har behandlats tidigare och upprepar
vissa synpunkter från Svenska
jägareförbundet o. s. v. Jag anser att
utskottet borde ha tillstyrkt motionerna
med hänsyn till att tiden bör vara
inne för en utredning om jaktvården
och alla de frågor som ryms inom
denna.

Jag föreställer mig att kammarens
ärade ledamöter noggrant läst motionerna,
utskottets utlåtande och reservationen.
Jag skall därför nöja mig med
att återge slutklämmen i reservationen.
Där heter det att utskottets hemställan
bort lyda sålunda: »att riksdagen

Om en ny jaktorganisation
må, med bifall till motionerna 1:334
och II: 406, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla att en ny jaktutredning bestående
av representanter för de enskilda
skogsägarna, storskogsbruket, Svenska
naturskyddsföreningen, Svenska jägareförbundet
och Jägarnas riksförbund
tillsätts för att skyndsamt utreda och
framlägga förslag till ny jaktorganisation
och därvid beakta de synpunkter
som i motionerna anförts.»

Jag skulle bara vilja tillägga följande.
En utredning kan ju inte vara skadlig
i detta avseende. Tvärtom borde en sådan
medverka till att ge större klarhet
i en fråga som upptar många människors
funderingar. Det är nämligen så
— om någon till äventyrs inte skulle
tro det — att många människor i vårt
land frågar sig om inte tiden är inne
för en ny utredning. De undrar, och
med all rätt, varför riksförbundet har
ställts utanför t. ex. när det gäller medelsfördelningen.
Det är därför enligt
min mening angeläget med en ny jaktutredning
efter de principer som klargjorts
i motionerna.

Herr talman! Jag ber att med detta
korta inlägg få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! I de bägge föreliggande
motionerna, som till viss del har refererats
här av den föregående talaren,
har vi yrkat på en förnyad utredning
när det gäller jaktvården, men märk
väl att utredningskravet anknytes närmast
bara till en ny jaktorganisation.
Jordbruksutskottet har i sitt utlåtande
hänvisat till vad utskottet sade i våras
när det gällde ett annat motionspar.
där det hemställdes att medel skulle
tilldelas Jägarnas riksförbund. I detta
avseende hänvisar man till uttalandet.
Där talas det om att riksdagen så sent
som 1951 beslutat om denna jaktorganisation.

Men det är just detta vi motionärer
vänder oss emot! Vi tycker att det är
anmärkningsvärt att jordbruksutskottet

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Om en ny jaktorganisation
inte funnit det värt att lägga ned litet
mera arbete på ärendet och tränga in
i problematiken. Det är ju ändå så, att
det gått ett antal år sedan 1951 och att
samhället förändrats i ganska stor utsträckning
och därmed också de olika
aktiviteter som vi har inom samhället.
Så är det också på fritidens och jaktens
områden, där nya organisationer växt
upp, vilka med all rätt vill komma till
tals och få sina synpunkter framförda.
Det finns inte möjlighet härtill med
den jaktorganisation som finns, ty riksdagen
har sagt att Svenska jägareförbundet
skall svara för den delen, visserligen
med inseende från naturskyddsnämnden.
Men vi skall ha klart
för oss, att naturskyddsnämnden i detta
avseende endast är tillsynsmyndighet.
Det är en väsentlig skillnad på tillsyn
och en organisation som har att
verkställa och leda utvecklingen på detta
område. Vi tycker att det är en förlegad
organisation som borde bli föremål
för utredning, vilken enligt vad vi
hoppas skulle komma till ett annat resultat.

När det gäller fiskets område har
man fiskerikonsulenter som är avlönade
av staten och som har en helt annan
dignitet i detta avseende och helt
andra möjligheter att leda och påverka
utvecklingen. Jaktvårdskonsulenterna är
anställda och avlönade av Svenska jägareförbundet.
Vi tycker inte att det är
riktig ordning.

Jag skulle vilja nämna hur det är
på ett annat avsnitt inom vårt samhällsliv.
Ta den frivilliga bildningsverksamheten.
Det är otänkbart att riksdagen
skulle tänka sig att t. ex. ABF
eller TBV skulle ha monopol på den
frivilliga utbildningen. Man har ansett
att det inte går att göra så, utan dessa
organisationer tilldelas medel i förhållande
till den verksamhet som de har
inom sina speciella områden. Vi tycker
att det vore skäligt och i demokratisk
ordning om man här komme till
samma uppfattning genom en utredning
beträffande jaktvården.

Det är givet att man kan säga att
Svenska jägareförbundet representerar
ungefär 75 000 direktanslutna medlemmar,
medan Jägarnas riksförbund endast
har mellan 9 000 och It 000. Men
mellan 9 000 och 11 000 medlemmar innebär
ändå mellan 12 och 13 procent
av det stora förbundet. Det är en opposition
som man måste ta hänsyn till.
Det är människor som kanske har en
annan uppfattning när det gäller jaktvården
än Svenska jägareförbundet. Vi
tror att enda möjligheten att få ett samgående,
en vettig ordning när det gäller
jaktvården och rådande splittring
bilagd är att man tilldelar dessa organisationer
likartade uppgifter.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till motionerna och
till den reservation som är avgiven i
anslutning till utskottets utlåtande.

Fru LUNDBLAD (s):

Herr talman! Det är ju alldeles riktigt
som herr Lokander nyss sade, att
motionärerna begär en ny jaktutredning
för att denna skall kunna komma
fram med förslag om en ny organisation.
Motionärerna föreslår också att
jaktvårdsfondens medel skulle ställas
till statens naturvårdsnämnds förfogande
ocli att Jägarnas riksförbund skulle
erhålla bidrag ur denna fond för jaktvårds-
och upplysningsändamål. Men
man bör väl i detta sammanhang erinra
om — vilket herr Helge Karlsson för
övrigt gjorde — att 1951 års riksdag
beslöt att ledningen av vilt- och jaktvårdsarbetet
skulle handhas av Svenska
jägareförbundet med tillsyn av ett statligt
organ, som från och med den 1/7
1966 är statens naturvårdsnämnd.

Vid 1954 års riksdag väcktes en motion
i andra kammaren om inrättande
av ett jaktråd som skulle handha ledningen
av jakt- och viltvården i hela
landet. Den motionen överlämnades senare
till 1949 års jaktutredning som i
sitt slutbetänkande, vilket även har remissbehandlats,
tar upp jaktvårdens or -

Onsdagen den 30

ganisation. Sannolikt kommer en proposition
i ärendet att avlämnas till 1967
års riksdag. Frågan om jaktvårdens organisation
är alltså redan föremål för
utredning, och utskottet yrkar därför
avslag på motionerna.

Vad beträffar anslag ur jaktfonden
till Jägarnas riksförbund var denna
fråga uppe motionsvägen till behandling
i riksdagen så sent som i våras,
varvid riksdagen följde utskottets avslagslinje.

Herr talman, jag ber att med detta
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Herr Helge Karlssons
anförande föranledde mig att begära
ordet för att ge en litet utförligare
orientering i detta ärende, som botar
att återkomma varje år.

Redan i 1938 års jaktlagstiftning fick
det då redan mer än 100-åriga Svenska
jägareförbundet på försök ledningen av
jakt- och viltvården i landet. Genom
jaktvårdsfondens tillkomst — den bildades
samtidigt — erhöll förbundet
ekonomiska förutsättningar att anställa
dels en riksjaktkonsulent och dels jaktkonsulenter
ute i länen samt att tilldela
de lokala jaktvårdsföreningarna medel
för deras verksamhet. Kontrollen över
medelsförvaltning in. m. utövades av
Kungl. Maj:ts ombud hos förbundet.
Genom 1951 års jaktlagstiftning, som
fru Lundblad erinrade om, utvidgades
det allmännas insyn i Jägareförbundet.
Kungl. Maj:ts ombud ersattes med av
Kungl. Maj :t utsedd ordförande i förbundet
som tillika är ordförande i överstyrelsen
och arbetsutskottet. Som kammarens
ledamöter kanske erinrar sig
blev den första innehavaren av den
posten herr Sköldin i medkammaren.
Efter lians för tidiga bortgång har herr
Boo ryckt in i hans ställe. Utöver ordföranden
tillsätter Kungl. Maj:t en ledamot
med suppleant i förbundet och
en revisor. I länsorganisationerna, alltså
jaktvårdsföreningarna ute i länen,

november 1966 Nr 35 93

Om en ny jaktorganisation
utser numera landsting och hushållningssällskap
vardera en ledamot och
en suppleant i styrelserna.

En konsekvens av jaktlagstiftningen
från år 1951 blev att jaktvårdsassistenterna,
som numera kallas länsjaktvårdare,
överfördes i förbundets tjänst
med stationering ute i länsföreningarna,
varigenom de fick möjlighet till enhetlig
lönesättning och pension. För
närvarande har vi i landet en riksjaktvårdskonsulent
placerad i Stockholm,
14 jaktvårdskonsulenter, en sjöfågelskonsulent
och 31 länsj aktvårdare, vilka
helt avlönas av Jägareförbundet.

Herr Helge Karlsson sade att Svenska
jägareförbundet i dag har ungefär
74 000 personligt anslutna medlemmar,
men därutöver har det inte mindre än
90 000 indirekt anslutna, det vill säga
delägare i de till Jägareförbundet anslutna
jaktvårdsområdena. Sammanlagt
blir det alltså 160 000—170 000 medlemmar
i Svenska jägareförbundet.
Utvecklingen av jaktvårdsområdena är
kanske det mest glädjande som skett på
jaktvårdsfronten under senare år. Områdenas
antal uppgår nu till 1 311, varav
alla utom ett är anslutna till Jägareförbundet.

Beträffande jaktvårdsområdenas ställning
inom jaktvårdsorganisationen bör
jag kanske i korthet nämna, att de i
viltvårdsfrågor samarbetar med länsföreningarna
men att områdena i sådana
övriga angelägenheter, som påverkas
av jaktvårdslagstiftningen, är
suveräna i förhållande till länsföreningarna
och därmed också till Jägareförbundet.
Man vågar nog lugnt påstå att
decentralisationen inom den nuvarande
frivilliga jaktvården sträcker sig
längre än inom någon annan organisation
i vårt land.

Utskottet har redogjort för och fru
Lundblad har påpekat de tidigare motionerna
i dessa ärenden och deras öde.
Vidare framhåller utskottet att jakten
liksom viltvården sedan den 1 juli i år
står under central tillsyn av ett statligt
organ, nämligen statens naturvårds -

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Om en ny jaktorganisation
nämnd. Jag skulle emellertid, herr talman,
vilja något komplettera utskottets
motivering för avslagsyrkandet.

För det första vill jag då när motionärerna
än en gång framför tanken på
jaktråd och ändrad fördelning av jaktvårdsmedlen,
älgskadefonden m. m. erinra
om att Kungl. Maj :t genom beslut
den 5 mars och 4 december 1964 inte
funnit tidigare framställningar i dessa
avseenden från Jägarnas riksförbund
böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

För det andra vill jag som ett ytterligare
stöd för utskottets ställningstagande
erinra om — fru Lundblad snuddade
bara vid den frågan — att 1949
års jaktutredning i sitt slutbetänkande,
Jaktstadgan (SOU 1966:46, avgivet i
maj i år) också berör frågan om jaktvårdsarbetets
organisation i landet. I
kap. 7 lämnar utredningen en redogörelse
över nuvarande ordning och jaktvårdsarbetets
utveckling. Jag vill citera
vad utredningen slutar med på s. 134
i detta kapitel:

»Det är jaktutredningens uppfattning,
att den sålunda under mer än ett sekel
gällande principiella ordningen för
jaktvårdsfrågornas centrala handläggning
på det statliga planet fungerat väl.
Det har tidigare här framhållits, att
statens naturvårdsnämnds övertagande
av domänstyrelsens befattning med sagda
frågor vidare innebär, att jakten och
viltvården även förvaltningsmässigt
kommer att ingå som en del av den allmänna
naturvården. Då den centrala
statliga handläggningen av jaktvårdsfrågorna
dessutom kommer att åvila en
myndighet, som är oberoende av egna
markägareintressen, måste jaktutredningen
konstatera, att frågan om inrättande
av ett jaktråd icke längre är aktuell.
Ej heller föranleder utredningens
förnyade, här förut i huvudsak redovisade
undersökning av den frivilliga
jaktvårdsorganisationens uppbyggnad
ävensom av dess utveckling och verksamhet
efter statsmakternas senaste beslut
i ämnet annat utredningens förslag

än att ledningen av det frivilliga jaktvårdsarbetet
alltjämt bör vara anförtrott
Svenska jägareförbundet och dess
länsjaktvårdsföreningar med enahanda
ställning som nu i förhållande till det
allmänna.»

1949 års jaktutrednings slutbetänkande
är nu på remiss. Hela frågan om
organisationen kommer alltså upp i
samband med behandlingen av betänkandet
och kommer givetvis också att
uppmärksammas av remissinstanserna.
Det förhållandet att betänkandet nu är
på remiss innebär — det säger sig självt
att man i detta läge och enbart av
detta skäl inte kan villfara motionärernas
begäran om en ny jaktutredning.

Låt mig så, herr talman, endast få
tillägga några få ord. Jordbruksutskottet
har i år besökt Öster-Malma jaktvärdsgård
och jaktvårdsskola och ingående
tagit del av Jägareförbundets
verksamhet. Jag har — liksom skulle
jag tro utskottet i övrigt — funnit att
förbundet arbetar väl och framgångsrikt.
Tyvärr fann vi emellertid att det
samgående mellan Svenska jägareförbundet,
Jägarnas riksförbund och andra
smärre jaktorganisationer som finns i
landet och som vi ansett oss med berättigade
skäl kunna förvänta ännu inte
kommit till stånd. Förhandlingar därom
har pågått under flera år men något
samgående eller någon sammanslagning
har tyvärr ännu inte skett.

Det råd som jag i all välvilja skulle
vilja ge motionärerna är, herr talman,
att de uppmanar den minoritet som de
företräder att sluta upp tillsammans
med landets övriga jägare i en organisation.
Jakt- och viltvården främjas
inte av splittring i fråga om mark och
verksamhet. Att verka för sina idéer
tror jag dessutom att man gör med
större framgång inom än utanför den
av regering och riksdag så att säga
auktoriserade organisationen. Jag hoppas
innerligt att ett sådant samförstånd
skall kunna nås och att vi framdeles
skall kunna räkna med bara en organisation
bland Sveriges jägare. Det tror

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

jag skulle gagna både jakt- och viltvården
bäst.

Herr talman, jag ber att med denna
mera utförliga motivering få instämma
i bifallsyrkandet till utskottets förslag.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt mycket.

Låt mig bara först göra ett tillrättaläggande
av herr Nils Hanssons återgivning
här. Vi har inte återkommit
med någon motion. Det är mig veterligt
första gången som denna motion
om en utredning beträffande jaktorganisationen
är uppe i riksdagen. Den
motion vi talade om förra gången gick
endast ut på att få medel från jaktfonden
till Jägarnas riksförbund.

Låt mig också säga att när jag nämnde
medlemssiffran 75 000 i Jägareförbundet
gjorde jag det med utgångspunkt
från antalet direkt anslutna. Jag är
medveten om att det finns ytterligare
90 000 som är kollektivt anslutna, men
huruvida man skall räkna dem som
fullvärdiga medlemmar eller inte har
jag inte klart för mig. Jag vet inte om
det föreligger reservationsrätt när det
gäller den kollektiva anslutningen, och
jag vet inte heller i vad mån de har
rösträtt på stämmorna i likhet med dem
som är direkt anslutna. Därför har jag
uteslutit dessa. Även om man skall inräkna
dem innebär det bara att den
opinionsyttring som tar sig uttryck i
Jägarnas riksförbund sjunker till 6 å 7
procent. Den siffran är givetvis mindre,
men den är ändå betydande.

Låt mig, herr talman, sluta med att
säga att när det gäller den jaktutredning
som har företagits och som är ute
på remiss har domänstyrelsen i viss
mån gått på de linjer vi har tänkt oss.
Man har ansett att det bör inrättas
länsälgnämnder i varje län. Vi har gått
något längre i vår motion, där vi framför
allt liar siktat till att få till stånd
en utredning som vi tror skulle vara

Om en ny jaktorganisation
till gagn för den jaktvårdande verksamheten
i vårt land.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lokander begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Lokander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —99;

Nej — 16.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. Sveriges självförsörjning med
livsmedel

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av väckta
motioner angående Sveriges självförsörjning
med livsmedel.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 67, av herr Svanström
m. fl., samt II: 104, av herr Jonasson
och herr Persson i Heden, hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att regeringen
måtte bringa till 1960 års jordbruksutrednings
och till 1965 års försvarsutrednings
kännedom riksdagens
uppfattning, att Sveriges självförsörjningsgrad
av livsmedel även i fortsättningen
måste bibehållas i minst samma
omfattning som nu.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte lämna
motionerna 1:67 och 11:104 utan åtgärd.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att nämnvärt förlänga dagens arbete.
Jag har emellertid med anledning av
jordbruksutskottets utlåtande nr 21 funnit
anledning att ta kammarens tid en
aning i anspråk.

Det är en missuppfattning om man
anser att motionens syfte i första hand
är att få till stånd en jordbrukspolitik
diskussion. Det är från den synpunkten
något tveksamt om remissen till jordbruksutskottet
var helt riktig. Vad vi
motionärer i denna motion, nr 67, som
alltså avlämnades redan den 19 januari
i år och inte kommit upp till behandling
i kammaren förrän i dag, den 30
november, i första hand syftade till var
ett försvarspolitiskt resonemang.

Jag skall be att ur motionen få citera
följande:

»När man i dessa dagar» — det var
alltså i början på året — »diskuterar
en minskning av självförsörjningsgra -

den i vårt land genom krympning av
det svenska jordbruket, är detta en
verklig anledning till oro ur försvarssynpunkt.
Många menar att det under
sådana omständigheter inte är särskilt
stor mening med att över huvud taget
ha något svenskt försvar.»

Vidare framhålls det i motionen att
lagerhållning visserligen är aktningsvärd
och bra men aldrig kan ersätta
ett levande och rikt differentierat inhemskt
jordbruk med blandade små
och stora brukningsenheter.

Jag finner det egendomligt att denna
skäligen blygsamma motion inte har
kunnat bli föremål för behandling tidigare,
så att kamrarna fått ta ställning
till motionens krav om att de synpunkter
som riksdagen kunde ha på den
här frågan skulle översändas dels till
jordbruksutredningen, dels till försvarsutredningen.

Utskottet förklarar att eftersom 1960
års jordbruksutredning redan avlämnat
sitt slutbetänkande och försvarsutredningen
befinner sig i slutskedet av sitt
utredningsarbete, bör motionen inte nu
föranleda någon riksdagens åtgärd. Jag
betraktar detta »nu» såsom en anvisning
om att vi får debattera denna fråga
i dess stora sammanhang, när jordbrukspolitiken
kommer upp till diskussion
på vårsidan.

Herr talman! Jag skall med anledning
härav icke nu ställa något yrkande.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Svanström ställde
inget yrkande, så det är kanske onödigt
att jag tar till orda. Men eftersom han
tycker att det är märkligt att motionen
inte blivit behandlad tidigare, vill jag
säga att han i viss mån kan ha rätt i
att ärendet är sådant att det borde ha
kunnat behandlas under vårriksdagen.
Listan på uppskjutna ärenden behandlades
emellertid av riksdagen i våras,
och det fanns ingen som anmärkte på
jordbruksutskottets förslag vid det tillfället.
För övrigt är det ju riktigt att
denna fråga kommer tillbaka vid den
diskussion vi får nästa år.

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 22, i anledning
av väckta motioner angående veterinärstyrelsens
handläggning av frågor
om ersättning enligt epizootilagen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. vården av handikappade

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 57, i anledning
av väckta motioner om vården av och
lämpliga sysselsättningar för handikappade.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande motioner angående
vården av handikappade:

1) de likalydande motionerna I: 338,
av herr Carlsson, Eric, samt II: 411, av
herr Gustavsson i Alvesta och herr Gomér,
vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kung], Maj:t måtte anhålla
om inventering av lämpliga sysselsättningar
för handikappade i syfte att
bereda dem en meningsfylld sysselsättning
i produktionen;

2) de likalydande motionerna 1:633,
av fröken Stenberg, samt II: 786, av
herr Ringaby och fröken Wetterström,
vari föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa, att
motionerna måtte överlämnas till handikapputredningen,
tillsatt den 30 juni
1965, att beaktas vid fullgörande av utredningens
uppdrag; ävensom

3) de likalydande motionerna 1:634,
av herr Strandberg, och II: 770, av herr
Carlshamre in. fl. vari anhållits,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att möjlighe 4

Första kammarens protokoll 1966. AV 30

Ang. vården av handikappade
terna till en totalinventering av de handikappade
i samband med en allmän
obligatorisk hälsokontroll måtte utredas,

att frågan om stiftandet av en särskild
vårdlag inrymmande åldringsvård
och handikappvård, måtte utredas genom
socialpolitiska kommitténs försorg,
varvid frågan om inrättandet av kommunala
vårdnämnder särskilt måtte beaktas,

att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt
socialpolitiska kommittén och utredningen
angående vården av handikappade
att överväga, huruvida inrättandet
av särskilda vårdcentraler för åldringar
och handikappade borde åläggas
kommunerna,

samt att Kungl. Maj:t måtte uppdraga
åt medicinalstyrelsen och socialstyrelsen
att utarbeta en entydig definition
av begreppet handikappad och ett
lämpligt tillvägagångssätt för att bedöma,
huruvida den sjuke uppfyllde definitionens
villkor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:338 och II:
411, 1: 633 och 11:786 samt 1:634 och
II: 770 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Herr SöRENSON (fp):

Herr talman! Jag vill gärna lugna
herr talmannen och dem som i kammaren
och allmänna beredningsutskottet
företräder majoritetslinjen med att
det här inte är något polemiskt inlägg.
Emellertid skulle jag gärna vilja
göra några kommentarer.

Att frågan om de handikappades situation
ocli samhällets ansvar för den
gruppen tilldrar sig ett stort och tilltagande
intresse hos vårt folk är alldeles
uppenbart. Var och varannan dag
läser man i tidningarna om de handikappade.
Organisationer med intressen
som gränsar till de handikappades livssituation
gör uttalanden och uttrycker

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. vården av handikappade
sin mening och sin uppfattning. De motioner
som vi nu behandlar och det utlåtande
som föreligger här visar samma
sak: de handikappade är i blickfältet.
Jag skulle tro att partierna tycker
att det är matnyttigt att vara engagerad
för de handikappade. Alla partier
är alltså mycket positivt inställda i
denna fråga. Och rätt sill De handikappade
är en väsentlig del av vårt
folk. Om fem procent av vårt folk —•
för all del en mycket lös siffra —- kan
betecknas som handikappade, betyder
det ju att i vår samhällsegemenskap
finns mer än 350 000 personer som på
ett eller annat sätt lider av ett handikapp.
Här ryms alla slag av handikapp,
från lättare rörelsehämningar av statisk
natur till smärtsamma förlamningar av
både kropp och psyke med rötter i födelseskador
eller i tidiga infektioner av
förödande art.

Det synes mig nu såsom om den uppgift
som förestår samhället inte bara
är av rent praktisk art, utan även en
mentalitetsfråga, säg gärna en psykologisk
fråga, som den moderna tiden talar
om. Samhället, som utgörs av de
någorlunda friska och normala människorna,
har att acceptera att de handikappade
utgör en helt normal del av
vårt gemenskapsliv. Man skulle kunna
säga att det inte är något märkvärdigt
med en handikappad. Vi har och kommer
att ha en stor grupp handikappade
såsom en del av vårt folk. Risken är —
det vet vi alla —- att de handikappades
antal ökar. Genom den intensivare trafiken
finns all anledning att tro att trafikskadorna
tyvärr kommer att öka, vilket
torde innebära ett ökat antal handikappade.

Vi har att lära oss att inte sentimentalisera,
att inte på ett överdrivet sätt
tycka synd om de handikappade och
att inte mena att vi gör något alldeles
särskilt, då vi på ett eller annat sätt
hjälper en handikappad. Stöd åt de
handikappade bör i vårt medvetande
ingå såsom en normal del av vårt samhällsansvar.
Här är förgreningarna

många. Vi möter de handikappade i
trafiken. De går över en gata. Vi ser
dem i en affärskö och möter dem i
ett arbete. Frågan är i vilken grad
vi skall ge en handikappad möjlighet
att på en arbetsplats fullt ut få ge uttryck
för den begåvning och de förutsättningar
som han i övrigt har.

Samhället måste alltså acceptera de
handikappade såsom en fullt normal
del av vårt gemenskapsliv, och det är
ingenting särskilt med det. Problemet
omfattar dock även de handikappade
själva. Dem är man litet mera rädd
att tala om. Ändå tror jag det är en
mycket väsentlig sak. De handikappade
har att lära sig att de inte är eller
åtminstone inte bör vara någon alldeles
säregen grupp med särskilda krav
på eller emotionella inklinationer till
barmhärtighet. En handikappad i vårt
folk har på sitt sätt, om jag nu blir
rätt förstådd, att dela allas våra villkor.
Resurserna i samhället är begränsade.
Vi har talat om detta tidigare i
dag i denna kammare. Såsom handikappad
har jag rätt till naturlig omvårdnad
och särskild uppmärksamhet.
Allt som jag såsom handikappad kanske
vill ha kan jag dock inte få. Det
kan inte någon i vårt samhälle i socialt
avseende.

En handikappad måste lära sig att
han är en naturlig, fungerande del avett
helt sammanhang. Han är en fullt
ut accepterad del, eller bör vara det,
av vår samhällsgemenskap med de förmåner
det innebär och med de förpliktelser
som följer därav. Jag vet, delvis
av egen erfarenhet, att frestelsen hos
en handikappad människa till isolering
är mycket stor. Man säger: Jag drar
mig tillbaka från livet. Samhället får
väl klara mig så gott det kan. Det är
nu en dålig lösning av ett personligt
och socialt problem. Det är en falsk
lösning. Det gäller för den handikappade
att godta den situation i vilken
han befinner sig och med all energi
göra det bästa av den tillvaro som
han har att leva i —- med läkares, goda

Onsdagen den 30 november 1966

Nr 35

människors och myndigheters sakliga
och positiva stöd. Jag tror att de två
psykologiska faktorerna är mycket väsentliga:
Samhällets accepterande av
de handikappade som någonting inte
särskilt märkvärdigt, som en normal
del av vårt gemenskapsliv, och de handikappades
egen inställning att de inte
är särskilt märkvärdiga, utan med sitt
handikapp är en del av ett större sammanhang.

Det föreliggande utlåtandet synes mig
vara mycket fint. Det ger en god, koncentrerad
beskrivning av de handikappades
situation i vårt folk för närvarande.
Jag tycker mig också av det
kunna utläsa en mycket positiv och ansvarsmedveten
grundhållning till handikappfrågan.
Utlåtandet är ju enhälligt,
och som jag annonserade inledningsvis
har jag intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag. Det
är därför inte på minsta sätt min avsikt
att animera till en handikappdebatt,
men några ytterligare kommentarer
önskar jag i all korthet få göra.

Handikappfrågorna är alltså på gång.
Folk är intresserade av dem. Myndigheterna
är vakna och försöker göra sitt
allra bästa. En handikapputredning
arbetar. Det viktiga synes mig nu inte
vara att få veta exakt hur många handikappade
vi har i vårt folk — det viktiga
är i stället att effektiva och meningsfulla
åtgärder för handikappade
människor blir genomförda. Då tror
jag personligen att många som nu är,
skall vi säga, dolda handikappade kommer
att lockas ur sitt mörker fram i
ljuset och i ökad grad ta de möjligheter
i anspråk, som samhället har att erbjuda.

Precis som utskottet tror jag inte heller
att det är möjligt, som man har
önskat i någon motion, eller ens önskvärt
att åstadkomma en klart avgränsad
definition av begreppet handikapp.
Jag Iror att man måste ha klart för sig
att vi här lever i en dynamisk situation.
Någonting händer ständigt i medicinens
sätt att bedöma och förstå

Ang. vården av handikappade
människokroppen och då även dess
handikapp; handikapptänkandet är under
utveckling. Att då försöka låsa in
handikappbegreppet i en färdig definition
finner jag personligen inte särskilt
lyckligt. Den bestämning som
man har givit handikapputredningen
att arbeta med är »personer som av fysiska
eller psykiska skäl möter mera
betydande svårigheter i sin dagliga
livsföring». Den arbetsbeskrivningen
synes mig vara till fyllest.

Men två kommentarer vill jag här
göra. När jag sysslat litet med dessa
frågor har jag upptäckt att det inte är
så lätt att vinna klarhet i vad som menas
med psykiska handikapp. Vilka är
psykiskt handikappade? Hur skall vi
gripa oss an den frågan? Ja, man kan
ju säga att vi alla är det mer eller
mindre! Men därmed kommer vi inte
långt, det är inte detta som här avses.
Handikapputredningen får väl möda
sig att vinna klarhet på den punkten,
eftersom det också är dess uppgift att
se vad samhället kan göra för de psykiskt
handikappade.

Vad är ett psykiskt handikapp? Tag
t. ex. en fobi. Det finns människor
som inte vågar åka tunnelbana därför
att dörrarna stängs automatiskt. Vi kan
skratta åt sådant, men det är ett psykiskt
handikapp. Skall de få åka taxi i
stället? Jag har naturligtvis ingen mening
i det avseendet, utan vill bara
peka på att här finns en problematik
som inte är tillräckligt väl penetrerad.
Ett annat exempel är de människor som
går ibland oss med ångestneuroser.
Ganska många arbetstimmar tas från
vår produktion därför att ångesten slår
sitt grepp om dessa människor så att
de inte orkar eller inte kan utföra sitt
arbete — av några säregna och typiska
skäl. De är psykiskt handikappade. Jag
vet ännu inte vad vi skall göra för att
hjälpa sådana människor och vilket
ansvar vi har — jag vill bara peka på
att också detta är en mycket väsentlig
fråga.

Det gäller alltså inte bara ett skadat

100

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Ang. vården av handikappade
ben eller någonting sådant — också
andra sidor hos en människa kan göra
henne till handikappad.

Så tror jag personligen — frågan kan
vara av mindre betydelsefull art men
är det kanske inte — att ett enhetligare
språkbruk skulle ha visst värde. Nu
talar vi om invalider och vanföra, vi
säger att människor är rörelsehämmade,
har synskador eller hörselbesvär,
och på sistone har vi även fatt termen
handikappade. Skulle det inte vara
bra om vi fick ett samlat begrepp i vårt
språkbruk för detta slags besvär? Jag
tycker att handikappad låter litet bättre
än vanför eller invalid. Jag tycker
också att det låter litet bättre med
handikappfordon än med invalidfordon.
Tyvärr ansåg man förr i tiden att
det var något fel med den människa
som var, som man sade, vanför eller
invalidiserad. Den människan hade på
något sätt en stämpel på sig. Vi arbetar
nu på att komma ifrån denna uppfattning
och att inlemma de handikappade
helt och fullt i vårt samhälle.

Denna fråga är kanske inte så stor,
men för de handikappade har den en
viss betydelse och kanske också för
samhället. Jag tror inte alls på idén
om en enhetlig definition av de handikappade,
såsom jag nyss sade, men
måhända är det en klok åtgärd att
överväga om det inte skulle vara möjligt
att göra en enhetlig beskrivning
av de människor som drabbats av svårigheter
av fysisk eller psykisk art. Vi
lever nu en gång i hög grad genom
våra känslor, inte bara genom vår klokskap
och våra intellektuella avgöranden.

Till frågan om handikappstödet vill
jag bara göra några randanmärkningar.
Alla är vi överens om att det behövs
mer information. Det bär betonats i
motionerna och även av utskottet. Den
saken behöver vi därför inte diskutera.
Handikappstödet —• och det är det
som är problematiken —• delar villkor
med andra sociala förmåner av något
ovanlig art. Man känner inte till vilka

förmåner som finns, och därför blir
dessa stundom outnyttjade. Självfallet
bör allt göras för att öka informationen
— därom är vi alla ense.

En annan sak som utskottet också
har tagit upp är angelägenheten av att
en samordning kommer till stånd. Eftersom
jag råkar höra till den grupp
som är måttligt handikappad har jag
under det sista året haft anledning att
ta kontakt med myndigheterna i ett
fall som berör mig själv; en laglig
möjlighet som stått mig till buds. Alla
har i telefonerna varit förtjusande och
utomordentligt vänliga, men oj vad
många samtal jag har fått ringa och
vilken tid det tog innan jag över huvud
taget kom rätt. Man visste helt enkelt
inte var jag skulle få besked. Jag
är medveten om att mycket har gjorts
och vilka svårigheter som föreligger. Vi
har fått ett nytt sjukhus i Högdalen där
jag bor. Jag har haft en smula kontakt
med det sjukhuset. Här förekommer
s. k. eftervårdsbehandling. Här
finns gamla ensamma människor som
är i behov av hjälp. De har här en
viss möjlighet att bli hjälpta genom
statens försorg. Många av dem orkar
emellertid inte med den psykiska prestation
som det innebär att leta rätt på
det organ som kan hjälpa dem. Jag är
alldeles viss om att det skulle vara av
utomordentligt värde om vi i vårt
samhälle kunde få en starkare ställning
för en kuratorisk vård; nu talar
vi om handikappade människor. Folk
orkar ofta inte med att klara dessa
uppgifter. Jag som inte är alldeles ovan
att umgås med myndigheter har lyckats
genomföra ett visst projekt. Det
har tagit mig ett år och två månader
att göra det, och det har föranlett mycket
arbete. Alla har varit mycket vänliga,
det är jag angelägen att betona.
Men jag tänker på vanliga enkla människor
som inte är så vana att umgås
med myndigheter. De orkar inte med
den saken. Jag tror att det är en uppgift
för samhället att inte bara ställa
resurser till förfogande utan att också

Onsdagen den 30 november 1960

Nr 33

101

hjälpa människor som verkligen behöver
vård att få denna vård. Det råder
alldeles säkert inga delade meningar
härom. Detta är inte polemiskt sagt
utan mera en kommentar när vi nu behandlar
detta ärende.

Mycket mer vore väl att säga i denna
fråga, bl. a. beträffande idén om en
vårdlag. En stor socialpolitisk kommitté
säger att det skulle vara utmärkt
med en vårdlag för handikappade. Allmänna
beredningsutskottet säger också
att det tror att en vårdlag är någonting
som hör framtiden till. Men initiativ
mäktar man inte ta. Jag tror emellertid
att en sådan lag hör den framtida
socialvården till.

Handikappfrågan är på gång i olika
avseenden och på aktuella fronter. Handikapputredningen
kommer så fort som
möjligt med uppslag och idéer —• ett
samlat grepp som den moderna och
populära termen lyder.

Vad jag här velat säga är att handikappfrågan
har en, skall vi säga, miljösida,
en mentalitetssida för både samhället
och de handikappade. Jag tror
att den är väl så viktig som alla beslut
vi fattar om möjligheterna för de handikappade
att få stöd.

Så har också handikappfrågan en
praktisk sida. Båda dessa sidor måste
finnas med i vår fortsatta handläggning
av handikappfrågorna. De handikappade
är och förblir en icke obetydlig
del av vårt folk. Vi måste i möjligaste
mån ge dem — och de människor
som de handikappade har att leva
samman med får vi inte glömma —
hemkänsla i vårt samhälle. Jag tror att
vi är på väg, och här skiljer som jag
upplever det alls inte partigränser.
Här är det fråga om en gemensam upplevelse
av medmänsklighet, som vi alla
vill se i funktion.

Herr talman! Med uppriktig uppskattning
av ett klokt skrivet utskottsutlåtande
och med förhoppningen att
de tankar som jag ovan antytt skall
vara av något litet värde för riksda -

Ang. vården av handikappade

gens fortsatta behandling, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
58, i anledning av väckta motioner om
trafikproblem i större tätorter, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Av uppgifter som inhämtats från
tryckeriexpeditionen och direkt från
utskottssekretariaten framgår att material
för arbetsplenum nästa vecka finnes
endast för onsdagen. Plena nästa
vecka hålles därför enligt följande:

tisdagen den 6/12 kl. 16.00 bordläggningsplenum,

onsdagen den 7/12 kl. 10.00 arbetsplenum,

torsdagen den 8/12 kl. 11.00 frågestund
och bordläggningsplenum,

fredagen den 9/12 kl. 14.00 bordläggningsplenum.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
333, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa
fall avstå allmänna arvsfondens rätt till
arv.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Jacobsson, Gösta, för tiden
den 6—den 8 december för bevistande
av kommittésammanträde inom Europarådet
i Paris.

102

Nr 35

Onsdagen den 30 november 1966

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Nilsson, Ferdinand, (ep) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Har Statsrådet observerat
konsekvenserna för innehavare
av radioapparater av äldre modell av
att underhållningsprogrammet väsentligen
förvisats till riksprogram 3? Vill
Statsrådet — av hänsyn till många
lyssnare — särskilt äldre och andra

med begränsade ekonomiska resurser
— överväga förläggande av underhållningsmusiken
till annat program, eventuellt
2 eller 1, så att de slipper kostnaden
för inköp av ny radioapparat?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.44.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 1 december 1966

Nr 35

103

Torsdagen den 1 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 25
nästlidne november.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 4 juni 1954
(nr 483) om undervisning och vård av
vissa psykiskt efterblivna, in. m.;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, m. m.; samt
nr 336, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 12 § och 13 § 1 mom.
sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959
(nr 404).

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 337, till Konungen i anledning
av riksdagens revisorers berättelse,
såvitt avser § 3, över den år 1965
av dem verkställda granskningen av
statsverket.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), in. in., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 339, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckt motion;

nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Filippinerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet; nr

341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307) angående
tullrestitution, m. m.;

nr 342, angående beskattningen av
kostnadsersättning till riksdagsledamot;
samt

nr 343, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet mellan Sverige
och Spanien för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om yttrande
över vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande
församling antagit vid sitt sjuttonde
ordinarie möte; samt

nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ändringar i konventionen angående
upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,
m. m.

104

Nr 35

Torsdagen den 1 december 1966

Ang. tidpunkten för val av kommunernas
styrelser

Herr statsrådet LUNDKVIST erhöll
ordet för att besvara herr Schötts fråga
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående tidpunkten
för val av kommunernas styrelser,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 17 november, och anförde: Herr

talman! Herr Scliött har frågat
om inrikesministern anser att man bör
överväga en ändring av nuvarande bestämmelser
om tidpunkten för val av
kommunernas styrelser så att mandattiden
räknas från och med året efter det
då kommunalval ägt rum. Vidare har
herr Schött frågat om en sådan ändring
kan och bör övervägas utan avvaktande
av länsdemokratiutredningens
prövning av frågorna rörande minoritetsrepresentationen
i kommunernas
styrelser. Enligt fastställd fördelning av
ärenden inom inrikesdepartementet ankommer
det på mig att besvara frågorna.

I och för sig kan det finnas skäl att
överväga en sådan ändring som herr
Schött har antytt. Emellertid skall
grundlagberedningen enligt sina direktiv
undersöka bl. a. formerna för ett
valtekniskt samband mellan riksdagsval
och kommunalval. Resultatet av beredningens
arbete i denna del kan få betydelse
även för valen av kommunernas
styrelser. Den av herr Schött ifrågasatta
ändringen torde därför få övervägas
när ställning tas till nämnda utredningsresultat.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Först ber jag att få
tacka statsrådet Lundkvist för svaret på
min fråga. Anledningen till frågan var
den enligt min och mångas mening
egendomliga ordning som nu råder,
nämligen att mandattiden för styrelserna
i våra kommuner med undantag av
Stockholms stad påbörjas inte den 1 januari
året efter kommunalvalet utan

först den 1 januari därpå följande år.
Den folkvilja som kom till uttryck vid
septembervalet 1966 slår således i fråga
om sammansättningen av drätselkammare,
kommunalnämnder och landstingens
förvaltningsutskott igenom icke
på nyåret 1967 utan först på nyåret
1968. Detta förhållande måste betecknas
som otillfredsställande, alldeles oavsett
vilken partitillhörighet man har.

ålånga har också, då frågan nu genom
den senatse valutgången fått ökad
aktualitet, uttalat sin förvåning över
den rådande ordningen. Någon har vid
samtal med mig rent av vägrat tro att
det verkligen kan förhålla sig på detta
sätt. Vederbörande var stockholmare
och visste att kommunalvalet i september
i hans kommun slagit igenom i
Stockholms stadshus i fråga om den
kommunala ledningen redan i oktober
månad.

I sammanhanget ställer man sig helt
naturligt också frågan: Varför skall det
vara olika ordning i Stockholm och i
övriga landet? Om folkviljan i fråga
om kommunernas styrelser kan effektueras
i huvudstaden inom en månad,
borde det rimligtvis i landets övriga
kommuner kunna ske efter ett kvartal.
Att som nu låta det dröja fem kvartal
kan inte vara tillfredsställande.

Såvitt jag kunnat finna har frågan om
tiden för val av kommunernas styrelser
ej varit föremål för riksdagens behandling
sedan år 1953 i samband med antagande
av den nya kommunallagen.
I kommunallagkommitténs betänkande
år 1952 hade en majoritet av fem ledamöter
uttalat sig för att samma mandattid
skulle gälla för fullmäktige och för
kommunernas styrelser, medan fyra ledamöter
reserverade sig för systemet
med ett års förskjutning som dittills
gällt inom landskommunerna. För städerna
fanns före kommunallagen inga
lagregler, om styrelsernas mandattid.

Det är att märka att departementschefen
följde majoriteten men att konstitutionsutskottet
följde reservanterna
och att det var den senare linjen som
segrade i riksdagen.

Torsdagen den 1 december 196G

Nr 35

105

Ang. tidpunkten för val av kommunernas styrelser

Den dåvarande departementschefen
anförde till stöd för sin mening följande,
i vilket jag helt vill instämma: »Vad
som framför allt bestämt min ståndpunkt
är, att det synes mest förenligt
med den moderna demokratiens allmänna
grunder, att den fullmäktiguppsättning,
som framgått ur ett val, så snart
som möjligt blir i tillfälle att öva inflytande
på kommunens angelägenheter.
Argumentet att de nyvalda fullmäktige
skulle vara mindre skickade att så
kort tid efter valet som här avses utse
styrelse synes mig ej kunna tillmätas
större vikt. Erfarenheten visar, att vid
varje val en mycket stor procent fullmäktige
omväljes. Och de som väljes
första gången är ofta personer, som redan
förvärvat viss erfarenhet i nämnder
och styrelser eller eljest ådagalagt
intresse för kommunala angelägenheter.
Enär såsom kommittémajoriteten erinrat
förskjutningarna mellan partierna vid
fullmäktigvalen mera sällan är avsevärda,
är det sannolikt, att den styrelse, som
utses av de nyvalda fullmäktige, oftast
kommer att innesluta flertalet av ledamöterna
i den äldre styrelsen. Med hänsyn
till dessa förhållanden torde man
ej behöva hysa några farhågor för att
genomförandet av förslaget skulle bli
till nackdel för kontinuiteten i det kommunala
arbetet. Helt allmänt sett förefaller
den föreslagna ordningen kunna
underlätta detta arbete genom att de
friktioner undvikes som kan uppstå
mellan en nyvald representation och en
styrelse, vars sammansättning icke återspeglar
representationens. Att samspelet
mellan kommunens båda viktigaste organ
är av stor betydelse för den kommunala
verksamhetens fortgång behöver
icke här särskilt understrykas.»

Herr talman! Jag ansluter mig helt
till vad dåvarande departementschefen
här anförde.

I det svar som jag nu har erhållit av
statsrådet Lundkvist framhålles, att det
i och för sig finns skäl att överväga en
sådan ordning som jag har antytt. Men
så hänvisas till grundlagberedningen

och att man i avvaktan på den bör
dröja med detta övervägande.

Jag anser emellertid att det inte är
lyckligt att man avvaktar denna utredning,
och jag kan inte se att det skall
vara nödvändigt. Jag anser det för min
del angeläget att man här söker komma
fram till den anordning som Kungl.
Maj :t redan 1953 ansåg lyckligast och
mest överensstämmande med »den moderna
demokratiens allmänna grunder».

Än en gång ber jag att få tacka statsrådet
Lundkvist för svaret.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag har såsom framgår
av mitt svar en positiv inställning till
att denna fråga skall övervägas. Eftersom
den emellertid visade sig vara en
så kontroversiell fråga när den behandlades
förra gången i riksdagen, då såsom
bär riktigt har skildrats den ordning,
som utredningsmajoriteten hade
föreslagit och som interpellanten här
vill ha, hade upptagits i propositionen,
men riksdagen ändå förkastade propositionens
förslag på denna punkt, så
finns det skäl för att utreda frågan
först.

Jag menar emellertid för min del, att
man inte bör ta initiativ till utredningar,
som kan visa sig vara överflödiga.
I detta fall vet vi att frågan kan bli —
och för övriga redan är — föremål för
behandling i grundlagberedningen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det är givetvis med
glädje som man konstaterar herr statsrådets
tydligen positiva inställning till
frågan i sak. När det gäller tidpunkten
för genomförande av en ny ordning tror
jag emellertid att det är angeläget att
detta inte dröjer för länge. På riksplanet
talar vi gärna om värdet av en stark
regering. Jag menar att det är ytterligt
angeläget att vi får starka regeringar
även ute i våra kommuner, inte minst
i storkommunerna med deras många

106

Nr 35

Torsdagen den 1 december 1966

Ang. administrationen av viss nordisk biståndsverksamhet i Tanganyika

problem. Härför fordras främst att de
återspeglar den aktuella fullmäktigerepresentationen.
Jag tror också att den
ordning som jag antytt och som herr
statsrådet tydligen innerst inne gillar
skulle medverka till att stimulera det
politiska intresset.

Hur länge nu grundlagberedningen
kommer att dröja, är det svårt att säga.
Jag hade för min del bedömt som lyckligt
om detta ärende hade kunnat behandlas
för sig självt utan avvaktande
av grundlagberedningens resultat, och
något verkligt hinder för en sådan ordning
har jag för min del svårt att finna.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag konstaterar bara att
det enda som tycks skilja oss åt är att
herr Schött är mera pessimistisk än jag
när det gäller grundlagberedningens
arbete. Jag föreställer mig ändå att vi
skall hinna få fram detta arbete och
också uppnå resultat på den punkt, som
herr Schött nu diskuterar, före nästa
val.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. administrationen av viss nordisk
biståndsverksamhet i Tanganyika

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som tillkännagivit,
att hon hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara fru
Segerstedt Wibergs interpellation angående
administrationen av viss nordisk
biståndsverksamhet i Tanganyika,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
har i en interpellation frågat mig om jag
vill redogöra för vilka skäl som har föranlett
nordiska ministerkommittén för
samordning av hjälpen till utvecklingsländerna
att vilja ändra administrationsformen
för Tanganyika-projektet,
om ministerkommittén har beaktat värdet
— inåt och utåt — av en väl funge -

rande nordisk administration och vilket
land som, om ändringen genomföres,
skall erhålla uppdraget att administrera
Tanganyika-projektet i fortsättningen.

Med anledning av hennes frågor vill
jag först erinra om att det nordiska
Tanganyika-projektet inte är det enda
nordiska projektet av u-hjälpskaraktär.
Det finns för närvarande tre sådana
projekt. Ett kooperativt utbildningsprogram
förbereds sålunda gemensamt i
Kenya och avtal därom är avsett att
slutas mellan Danmark-Finland-NorgeSverige
samt Kenya. Ett äldre projekt
kan också hänföras dit: det skandinaviska
undervisningssjukhuset i Korea
som sedan tio år bedrivs i enlighet med
ett avtal mellan Danmark-Norge-Sverige
och Korea. Projektförvaltningen i
Norden består i vart och ett av fallen av
dels en särskild nordisk styrelse —
Tanganyikastyrelsen, Koreastyrelsen
och den provisoriska Kenyastyrelsen —
med företrädare för givarländerna, dels
ett internordiskt projektsekretariat som
sorterar under vederbörande projektstyrelse.
Utvecklingen har emellertid visat,
att dessa tre separata förvaltningsorganisationer
blivit allt mindre ändamålsenliga.
Ministerkommittén har tagit
konsekvensen härav genom att ge enhälligt
förord för en mera rationell administration,
som också enligt dess
mening stärker den nordiska karaktären
av det samarbete som bedrivs och
ingalunda som interpellanten förmodar
låter denna gå förlorad. Inte heller ligger
det något motsägelsefullt i den ändring,
varom biståndsministrarna för sin
del enats i Köpenhamn i augusti detta
år och de intentioner som Nordiska rådet
år 1961 gav uttryck för, när det rekommenderade
tillsättandet av en ministerkommitté
för samordning av ulandshjälpen.

De nya riktlinjerna är resultatet av
fem års praktiska erfarenheter som pekat
just på behovet av närmare samordning,
behovet av en mindre tungrodd
delgivning av varje detaljfråga till de
fyra länder, som samarbetar på givars;-

Torsdagen den 1 december 19GG Nr 35 107

Ang. administrationen av viss nordisk biståndsverksamhet i Tanganyika

dan, och ett ökat förtroende för varandra
som har möjliggjort delegering av
administrativa frågor till ett av de
fyra länderna. När Tanganyika-projektet
tillkom, fanns bara embryon till
särskilda biståndsorgan i de nordiska
länderna för dessas respektive direkthjälp
till utvalda il-länder. Sedan sådana
organ tillkommit, har Korea-projektets
separata förvaltning med sitt huvudkontor
i Oslo införlivats med det
norska biståndsorganet Norsk utviklingshjelp,
och dess generalsekreterare
utnyttjar dess administrationsapparat.
För nordiska Tanganyika-projektet har
det löpande arbetet från början genom
särskilda överenskommelser och beslut
förlagts till det svenska biståndsorganet,
numera SIDA, och den nordiska exekutivsekreteraren
har helt replierat på
dess tjänster för rekryterings- och kamerala
frågor. Det är i konsekvens härmed
man ämnar lägga på den danska
biståndsadministrationen uppgiften att
sköta den dagliga arbetsrutinen beträffande
det nya nordiska Kenya-projektet.
I samtliga fall uppträder emellertid
de nationella biståndsorganen gentemot
respektive mottagarland som instrument
för den nordiska styrelse, som är dess
arbetsgivare och närmast under ministerkommittén
ger direktiv för verksamhetens
utformning i alla principiella
frågor och alla praktiska ärenden av
större räckvidd. Både bokstavligt och
bildlikt flaggas det med alla nordiska
flaggor vid projekten och i deras administration.

De förordade nya riktlinjerna innefattar
också avsikten att den separata
Tanganyikastyrelsen och den provisoriska
Kenyastyrelsen — Koreastyrelsen
däremot försvinner automatiskt med
utgången av nu löpande avtalsperiod
för Skandinaviska sjukhuset i Korea —
skall omvandlas till en gemensam nordisk
styrelse för u-lijälpen, en styrelse
som fortsättningsvis skall täcka alla nuvarande
och blivande nordiska projekt.
Det kommer att ge möjlighet till bättre
överblick över de ekonomiska åtagan -

dena i stort, till bättre koordination av
erfarenheter, som man då kan tillgodogöra
sig från ett projekt till ett annat,
samt bidraga till en mera objektiv avvägning
mellan nya önskemål och projektförslag.
ålan uppnår en enhetlig
praxis i en rad praktiska frågor.

Det är alltså emedan ministerkommittén
värdesätter vad interpellanten kallar
en väl fungerande nordisk administration
som detta förslag tillkommit.
Alltjämt förutsätter jag såsom jag uttalade
i Oslo 1963 och vilket fru Segerstedt
Wiberg citerar, att varje lands
representanter i den nordiska styrelsen
skall ha utrymme för egna bedömanden
och inte genom förhandsdirektiv från
respektive regeringar, som utser dem,
bli oförmögna till nödvändiga kompromisser.
Givetvis måste dock de av regeringarna
och riksdagarna beslutade anslagsramarna
respekteras. Interpellantens
sista fråga har jag redan indirekt
besvarat. Tanganyika-projektet administreras
redan i stor utsträckning av
det svenska biståndsorganet SIDA, och
ingenting tyder på att de andra nordiska
länderna önskar göra ändring i detta
förhållande. I denna sin administrationsuppgift
tar SIDA uteslutande direktiv
av den nordiska styrelsen och
den nordiska ministerkommittén.

Med denna redogörelse anser jag mig
ha besvarat fru Segerstedt Wibergs frågor.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! .lag ber att få tacka
statsrådet Lindström för svaret, som
jag gärna vill knyta några reflexioner
till. Det framgår av svaret att ministerkommittén
vill införa en enda samnordisk
styrelse för u-hjälpen. Det är möjligt
att eu sådan ordning kan visa sig
ändamålsenlig, men förutsätter inte den
ordningen att man liksom hittills balett
självständigt sekretariat? I annat
fall får man visserligen en samnordisk
styrelse men inte det samnordiska
framträdande och det samnordiska ut -

108

Nr 35

Torsdagen den 1 december 19(5(5

Ang. administrationen av viss nordisk biståndsverksamhet i Tanganyika

förande som åsyftats av Nordiska rådet.
Detta önskade i sin rekommendation
1961 att få till stånd den gemensamma
nordiska biståndsinsats
som också omnämns i proposition 100
ar 1962. Den gemensamma insatsen har
man tänkt sig skall framträda på ett
sådant sätt särskilt i Tanganyika och
där verka som exempel för hela Afrika,
så att man får ett intryck av hur en
gemensam — jag understryker ordet
gemensam — nordisk insats kan göras.
Vad man har önskat demonstrera är
hur en grupp stater frivilligt kan samarbeta.
Samarbetet som sådant har alltså
till syfte dels att ge en materiell
effekt, dels att ge en psykologisk effekt.
Denna önskan förefaller det mig
som om man har förstått och uppskattat
i Tanganyika.

Regionalt bistånd är en ovanlig typ
av u-landshjälp, och regionalt bistånd,
sådant som det nu påbörjats av de
skandinaviska länderna, har ingen
motsvarighet på annat håll, sade statsrådet
Lindström år 1963 i Nordiska rådet.
Statsrådet sade den gången dessutom
att hur vi löser de organisatoriska
problemen kommer att följas med
uppmärksamhet av den internationella
expertis på tekniskt bistånd som en
gång må komma att deklarera att vårt
exempel manar till efterföljd eller att
varna för en upprepning.

I detta sammanhang skulle det vara
av intresse att höra hur den av ministerkommittén
förordade administrationen
skall fungera, om man inte ämnar
tillsätta ett gemensamt sekretariat. De
nordiska u-landshjälpinsatserna är ju
mycket olika konstruerade. Jag kan
inte finna annat än att statsrådet nu
faktiskt har frångått detta tidigare klart
markerade ställningstagande. Detta
måste jag beklaga, ty jag är övertygad
om att statsrådet hade rätt i sin åsikt
att det nordiska samarbetet, som det
har kommit till uttryck i Tanzania, är
något unikt. Det har ju också rönt uppskattning.
Det visar inte minst ett uttalande
av finansministern i Tanzania,

herr Jamal, när han säger att detta
samarbete är av betydelse också därigenom
att det visar hur flera länder
kan samarbeta, då det gäller att bistå
ett u-land. Sådana uttryck för uppskattning
finns det flera.

Nordiska rådets presidium delar
uppenbarligen inte heller statsrådets
åsikt att den samnordiska karaktären
bibehålies, om en ny administrationsform
införes. Presidiet ifrågasätter till
och med om inte 1963 års avtal måste
revideras. Det avtalet bygger som bekant
på Helsingforsavtalet.

Jag skulle vilja fråga statsrådet hur
man har tänkt sig kunna bibehålla den
samnordiska karaktären, när man nu
lägger praktiskt taget hela det löpande
arbetet på SIDA, eller annorlunda uttryckt:
då de befogenheter som hittills
har tillkommit den nordiska exekutivsekreteraren
övertas av SIDA? Om jag
förstått rätt har arrangemanget bekräftats
av styrelsen. Jag vet inte om ministerkommittén
har tagit ställning. Såvitt
jag förstår har den underrättats
om det. Jag betvivlar inte att själva
arbetet kan bli effektivt på samma sätt
som jag förutsätter att SIDA i övrigt
arbetar effektivt. Men hur uppfattar
man i Tanzania omläggningen och hur
skall man där hädanefter förstå att inom
projektet samarbetar flera stater gemensamt
och friktionsfritt, för att än en
gång citera statsrådet.

Vidare är jag litet konfunderad över
att statsrådet talar om »behovet av en
mindre tungrodd delgivning av varje
detaljfråga till de fyra länderna». Om
denna tungroddhet har tidigare ingenting
hörts, och jag tror inte att det
från ministerkommittén rapporterats
om något sådant till Nordiska rådet.
Inom rådet tror jag att man, som presidiet
framhåller, alltmänt varit av den
åsikten att den hittillsvarande arbetsformen
»befunnits praktiskt bruklig och
fungerat såvitt känt är i stort sett väl».
Det skulle förvåna mig om man inom
styrelsen för Tanzania-p.rojektet varit
medveten oan att arbetet där inte varit

Nr 35

109

Torsdagen den

Ang. administrationen av viss
effektivt. Det framgår för övrigt tydligt
av det uttalande som gjordes av
styrelseledamoten herr Tnresson i andra
kammaren i höstens remissdebatt:
»Mot bakgrunden av denna statsrådet
Lindströms primära inställning och de
erfarenheter som därefter vunnits av
detta projektarbete, kan jag inte förstå,
att statsrådet Lindström kunnat biträda
det förslag till nyordning av det nordiska
projektets administration som de
nordiska biståndsministrarna antog i
augusti i år. Detta förslag har märkligt
nog inte varit remitterat till den nordiska
styrelsen för yttrande. Om det
fullföljes skulle det innebära, att projektets
nordiska karaktär förloras.»

Fortfarande vill jag också efterlysa
en rapport till Nordiska rådet, detta i
enlighet med Helsingforsavtalet. När
därtill kommer att det slumpar sig så
att en av de svenska styrelseledamöterna
just nu fungerar som styrelsens ordförande
och samtidigt är SIDA:s chef
och man till exekutivsekreterare tills
vidare utsett en tjänsteman inom SIDA,
så måste det väl i Tanzania lätt skapa
intrycket av att Sverige har övertagit
hela verksamheten, medan de övriga
nordiska länderna får nöja sig med att
lämna ekonomiskt bistånd. Detta kan
vara ett praktiskt arrangemang, men
jag har svårt att se att det överensstämmer
— och det är det som här är
det väsentliga — med Nordiska rådets
intentioner och tidigare avtal. I rsprungligen
valdes ju dessutom Tanzania
för att inget av de nordiska länderna
där hade någon verksamhet som
kunde sammanblandas med en nordisk
insats.

Man måste räkna med att om SIDA:s
chef tillsammans med den fungerande
exekutivsekreteraren och ett antal andra
av SIDA:s tjänstemän besöker Tanzania
för att kontrollera verksamheten
och delvis åstadkomma förändringar,
så blir intrycket att den nordiska ledningen
ersatts med en svensk — med
andra ord att de nordiska staterna inte
iir så skickliga som de själva och de

1 december 19(1(5

nordisk biståndsverksamhet i Tanganyika
andra trott i fråga om att etablera ett
smidigt samarbete så att mottagarsidan
kan känna sitt förtroende växa för den
mogna demokratiens samarbetsmöjligheter,
för att använda statsrådets egna
ord. Hålles verkligen under nuvarande
förhållanden den nationella byråkratien
i bakgrunden så att den inte med
förhandsdirektiv försvårar kompromisser
som är nödvändiga för att ge ett
effektivt nordiskt samarbete?

Till slut måste jag erkänna att jag
inte riktigt förstår den passus i svaret,
vari statsrådet säger att »givetvis måste
de av regeringarna och riksdagarna
beslutade anslagsramarna respekteras».
Har detta hittills inte skett? För att förebygga
ett misstag vill jag här också
gärna påpeka att beräkningsgrunderna
för bidragen i min interpellation inte
återgivits korrekt. Jag har angivit 45
procent för Sverige men enligt det hittillsvarande
avtalet har det varit 50 procent.
Jag skulle ändå vara tacksam om
statsrådet ville förtydliga den passusen,
tv jag kanske läser in för mycket i den.
Den framstår för mig som mycket oklar,
om man jämför den med vad ministerkommittén
uttalade i augusti, nämligen
att verksamheten var synnerligen tillfredsställande.
Avsåg yttrandet förfluten
tid till och med 1965, och har i så fall
anslagsramarna inte respekterats för innevarande
år, eller vad asyftas med
dessa ord?

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
har starkt betonat vikten av att Tanganyika-projektet
behåller sin nordiska karaktär,
och hon frågar litet emfatiskt:
Förutsätter inte detta ett gemensamt,
självständigt sekretariat? Jag tyckte att
jag i hela mitt interpellationssvar visade
att jag inte ansåg att det förutsätter
något sådant och att man kan väl upprätthålla
ett gemensamt nordiskt »ansikte»
utåt utan att man har en sekreterare
med skrivhjiilp, vilkens lön delas på
de fyra länderna. Man kan lika väl tän -

Ilo Nr 35 Torsdagen den 1 december 1966

Ang. administrationen av viss nordisk biståndsverksamhet i Tanganyika

ka sig — men det är inte avgjort om vi
kommer att göra så — att denna sekreterare
blir en särskild, av nordiska styrelsen
utsedd tjänsteman i något av de
nordiska biståndsorganen och att han
blir den som sköter den löpande korrespondensen
med mottagarlandet och
rapportskyldigheten till den nordiska
styrelsen.

•Tåg har ingenting att ta tillbaka på
de, som jag tycker, kloka ord jag fällde
i Oslo om att vi skulle visa upp hur fvra
länder kan samarbeta väl och visa detta
även för andra länder som iakttar vårt
experiment. Det betyder väl också att
vi skall lära av våra egna erfarenheter.
Vi har nu arbetat i fem år med Tanganvika-projektet
och funnit att det —
även med den bästa vilja hos sekretariatet
— har varit tungrott att delge alla
nordiska länder varje administrativ detalj,
om vilken man inte riktigt kunnat
veta huruvida den borde avgöras på
egen hand eller först sedan alla delgivits.
Jag betraktar delegering till ett
av de nordiska biståndsorganen — olika
för olika projekt — som ett ökat förtroende
dem emellan. Fru Segerstedt
Wiberg, som ju är mycket mera bevandrad
i Nordiska rådet än jag, kanske
lättare kan erinra sig vilka andra nordiska
samarbetsformer det finns som
håller sig med gemensamma sekretariat.
Jag har ett intryck av att sådant är mycket
ovanligt men att det nordiska samarbetet
fungerar bra ändå.

Fru Segerstedt Wibergs utgångspunkter
är två. Hon utgår ifrån att den hittillsvarande
administrationen har fungerat
väl. A arför da ändra den? undrar
hon. Vidare skulle en ändring minska
det nordiska inslaget i den gemensamma
u-hjälpen. Ingen av dessa premisser
är fullt riktig. Den hittillsvarande förvaltningen
har haft sina problem, inte
bara tungroddheten som jag nämnde
förut. Det har varit svagheter i projektledningen
som föranlett rätt allvarliga
anmärkningar från de nordiska revisorerna
beträffande en rad ordningsfrågor
och som gjorde att Tanganyikasty -

relsen år 1965 sände en särskild administrativ
expert till projektet för att
hjälpa exekutivsekreteraren med en rationellare
organisation. Det var oordning
men inga oegentliglieter, om jag
får uttrycka det kort.

Svårigheterna att komma till rätta
med problemen beror bland annat på
det faktum att man inte kan tillämpa
något enstaka lands regelsystem obetingat
på ett sådant här gemensamt projekt,
varför det råder ovisshet hos alla
parter om vilka regler som skall gälla.
Att skapa ett internationellt, för ett nordiskt
projekt speciellt utformat regelsystem
är väl inte omöjligt, men det
kostar tid och arbetsinsatser som inte
bär kunnat uppbådas.

Fru Segerstedt AViberg ställde många
frågor. Jag är inte säker på att jag hann
uppfatta alla. Fru Segerstedt Wiberg
tryckte dock särskilt på frågan varför
styrelsen skulle respektera de anslagsramar
vederbörande regeringar och
riksdagar beslutat. Det var ingen insinuation
i detta. Jag sade det bara för
att klargöra var gränsen gick för den
självständighet som de regeringsutsedda
styrelseledamöterna besitter. Inom de
ekonomiska ramar som fastställts för
budgetåret får styrelseledamöterna komma
med sina förslag och göra sina kompromisser
och annat sådant. Det var
detta jag avsåg och som jag nu tar upp
eftersom fru Segerstedt Wiberg citerat
mig då jag i Oslo sagt, att man inte borde
sätta någon tvångströja på styrelsen.

Att vi till ett organ vill överföra
\issa
nerligen inte något hot mot den nordiska
gemenskapen i den bemärkelse vi båda
lägger i ordet gemenskap. Här uppträder
nu en tjänsteman — vare sig det
är en t. f. sådan för Tanganyika-projektet
i SIDA eller en motsvarande tjänsteman
i Danmark eller i Norge — såsom
representant för den nordiska styrelsen
och i sin korrespondens med mottagarlandet
har han det nordiska projektet
s. a. s. i brevhuvudet. Ordergivningen
sker alltsa från den nordiska styrelsen.

Nr 35

Torsdagen den

Ang. administrationen av viss
Jag tror att tvivlen och farhågorna för
att en sådan ny uppläggning av administrationen
inte skulle vara tillräckligt
nordisk är alldeles överdimensionerade.

Jag vill tillägga att fru Segerstedt
Wiberg vid Nordiska rådets möte i april
får tillfälle att vidare diskutera detta
ämne, om hon vill, och att få frågan belyst
även av de övriga nordiska u-landsministrarna.
Alla fyra ministrarna var
jo eniga om denna omläggning liksom
fallet även var med den tjänstemannakommitté
som har arbetat med ärendet.

Ja, herr talman, jag slutar mitt anförande
med detta.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Statsrådet Lindström
har ett par gånger återkommit till att
fem års praktiskt arbete har medfört
att man kanske måste ompröva den nuvarande
organisationen. Jag är övertygad
om att statsrådet Lindström jämte
de övriga ministrar som har suttit i
denna kommitté och fått direkta informationer
har gjort en bedömning på
grundval av faktiskt material som inkommit.
Situationen är ju dock den att
även riksdagen här i Sverige då och
då har möjlighet att genom de ibland
mycket kritiserade utlandsresorna försöka
bilda sig en allmän uppfattning
om vad som sker med våra u-landspengar.
Statsutskottets första avdelning
hade förra året tillfälle att göra ett besök
vid Tanganyika-projektet. Vi uppmärksammade,
statsrådet Lindström,
att det fanns problem med Tanganyikaprojektet,
men vi lyckades inte analysera
dem på det sättet att vi omedelbart
kunde konstatera att det var fråga om
»oordning ehuru inga oegentligheter»
som statsrådet Lindströms ord föll. Vi
fann dock att det rådde vissa spänningar
mellan de administrationer och
personer som var engagerade i dessa
administrationer i de olika länderna
som ingav en viss oro och en viss osäkerhet
om hur projektet skulle skötas.

Man skulle givetvis kunna lösa dessa

1 december 1966

nordisk biståndsverksamhet i Tanganyika
problem genom att hugga av den gordiska
knuten såsom ministerkommittén
har gjort genom att säga: Nåväl,
då får väl den starkaste administrationen
ta hand om projektet, så uppstår
inga problem för framtiden. Jag har en
känsla av att det är exakt den metod
som ministerkommittén har rekommenderat.
För oss här i riksdagen, som ju
ändå svarar för de svenska anslagen till
projektet, är det svårt att bedöma huruvida
detta är riktigt. Så mycket angelägnare
är det därför att riksdagen
får en mera konkret uppfattning om
dessa fem års praktiska arbetsinsatser
och kan bilda sig en uppfattning om
problemen. Jag måste säga att jag personligen
är utomordentligt intresserad
av vad som döljer sig bakom den kryptiska
formuleringen att det är »oordning
ehuru inga oegentligheter». Men
det är möjligt, herr talman, att det direkta
ingripandet från Nordiska rådets
presidium ger oss tillfälle att diskutera
frågan i det forum där den borde diskuteras
innan ministerkommittén så
bestämt binder sig, nämligen Nordiska
rådet.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Jag skulle gärna ha tillmötesgått herr
Holmbergs önskemål beträffande en
lång redovisning i denna fråga, om jag
inte varit så sangvinisk att jag utlovat
att besvara en interpellation i andra
kammaren om en kort stund.

Men jag vill framhålla att vi var
mycket angelägna att snabbt få i gång
Tanganyika-projektet efter president
Nyereres besök här i Norden. I den
brådska som rådde vid starten blev det
därför helt naturligt vissa svagheter i
själva inledningsskedet; och detta har
ministerkommittén haft överseende
med, men det har lett till en del problem
som jag tror nu håller på att komma
ur världen. För att markera projektets
nordiska karaktär finns det expertpersonal
från de olika nordiska
länderna. Denna personal samarbetar,

112

Nr 35

Torsdagen den 1 december 196G

Ang. administrationen av viss nordisk biståndsverksamhet i Tanganyika

men liksom i allt samarbete mellan enskilda
människor uppstår ibland svårigheter
att komma överens. Det är just
sådant man skall lära sig att klara av
när man gör ett gemensamt experiment;
men det kan också skina igenom
som svagheter när besökare kommer,
så som här varit fallet.

Emellertid resonerade inte ministerkommittén
såsom herr Holmberg trodde,
att man skulle låta det starkaste
administrationsorganet ta hand om projektet
i Tanganyika, utan det utvecklade
sig s. a. s. historiskt på det sättet,
att SIDA fick uppgiften därför att exekutivsekreteraren
var svensk och redan
från början har varit beroende av
att »hyra» olika tjänster från SIDA —
rekryterings- och kamerala tjänster.
SIDA gjorde en mycket stor del administrativt
arbete åt honom, och det
är detta som sedan fullföljts. Meningen
är att de andra nordiska länderna
också skall göra sina insatser i de nya
projekt som kan komma till stånd och
man nu håller på att bygga upp.

De intresserade får som sagt tillfälle
att debattera frågan vid Nordiska rådets
möte, eftersom ministerkommittén
har rekommenderat och statsministrarna
vid mötet i Köpenhamn under gårdagen
eller i dag har kommit överens
om att skjuta på ikraftträdandet tills
Nordiska rådet fått lufta problemet.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag beklagar att statsrådet
har bråttom, men jag måste i alla
fall göra en del påpekanden.

Statsrådet menar att ingen ändring
liar skett — projektet kommer att förbli
nordiskt, och det betyder ingenting för
vårt nordiska samarbete om man delar
upp detta och lägger det på olika nationella
biståndsorgan. Nej, det kan
hända, statsrådet — men resonemanget
i dag stämmer inte med statsrådets resonemang
1963; då tryckte statsrådet på
att det nya och stora var att en grupp
länder gick tillsammans och samarbe -

tade hela vägen i ett u-land. Det var
detta statsrådet sade vara det stora och
nya. Jag skall avstå från att citera alltför
mycket. Statsrådet talar emellertid
om att det var ett äventyr som man gav
sig in på. Det var inte bara jag som var
emfatisk. Statsrådet var själv i rätt hög
grad emfatisk för att icke säga lyrisk
inför de utsikter till samarbete som
byggdes upp. Det har också sagts i Nordisk
tidskrift för vetenskap, konst och
industri att här lanceras en fullständig
nyhet, någonting enastående — det har
även uppfattats så i Tanzania — någonting
som inte hänt förr.

Det må vara hänt att statsrådet har ett
svar att ge också i andra kammaren,
men det finns väl lika stor orsak att de
får vänta där som att vi får avbryta här.

Jag vill gärna veta en sak. En speciell
expert var där nere år 1965 för att undersöka
förhållandena och har åstadkommit
vissa ändringar säger statsrådet.
Men har inte experter varit där senare?
Och har icke svenska experter
också varit där senare? Exekutivsekreteraren
har antytts vara ungefär en
sekreterare med skrivhjälp. Han har väl
varit litet mer? När nu SIDA övertar
projektet och SIDA:s chef reser ner,
måste det väl finnas någon rapport om
vad han gjorde och sade där nere. Jag
har från Tanzania fått uppgifter om att
SIDA:s chef har sagt att han reste ner
för att särskilt undersöka det tydliga
utgiftsflödet i projektet och att det var
hans skyldighet att försöka återställa
det skandinaviska förtroendet för projektet.
Allt detta —- han uppges även ha
sagt att projektet i fortsättningen kunde
stå under svensk ledning — innebär väl
ändå inte ett nordiskt samarbete?

Jag skulle gärna vilja ha svar på frågan:
Har man inte i Tanzania fått ett
intryck av att det nordiska projektet
har blivit ett projekt bland andra svenska?
Sverige har ju dessutom, mot den
ursprungliga tanken, startat en rad projekt
i Tanzania. Det är mycket glädjande.
Men om man då överför det nordiska
samarbetet till att sortera under

Torsdagen den 1 december 196G

Nr 35

113

Ang. administrationen av viss nordisk biståndsverksamhet i Tanganyika

SIDA, att skötas av en sekreterare som
är tjänsteman inom SIDA, hur bibehåller
man då, fru statsråd, intrycket av
att det är ett nordiskt projekt? Jag skulle
gärna vilja ha svar på den frågan,
om statsrådet har tillfälle att svara.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Även jag beklagar att
statsrådet Lindström inte är närvarande
i kammaren. Jag kan givetvis inte svara
på alla frågor som fru Segerstedt Wiberg
har ställt. Jag kan kanske i viss
mån beklaga att jag står i denna talarstol
och inte befinner mig i Helsingfors
i dag. Där sammanträder nämligen nordiska
Tanganyikastyrelsen för att ta
ställning till det nya nordiska projekt
som ministerkommittén har givit styrelsen
order om att undersöka. Därvid
har föreskrivits en anslagsram på 15
miljoner kronor.

Jag tror att jag i detta mycket korta
anförande endast skall uppehålla mig
en smula vid den nordiska karaktären
när det gäller denna fråga. Det kanske
ändå kan vara skäl att erinra om att
Kibaha-projektet, som omfattar dels en
hälsocentral, dels ett Farming Center
och dels eu Secondary School, i det
närmaste är utbyggt och att vi nu står i
begrepp att underställa ministerkommittén
planerna för ett fullföljande av de
gemensamma nordiska insatserna i Tanzania.
Jag tror att av den anledningen
att Kibaha är i det närmaste färdigt kan
det nordiska sekretariatet, som hittills
har skötts från Stockholm genom en
tjänst förrättan de generalsekreterare,
inte kräva lika stora administrativa insatser
som tidigare. Däremot kommer
det nya projektet givetvis att kräva en
hel del förarbete, men eftersom styrelsen
liar tillsatt en nordisk expertgrupp, vari
ingår riksdagsledamöter och styrelsemedlemmar
från de nordiska länderna
och där så att säga inga biståndsorgan
är representerade, har man genom den
första kontakt som togs i Tanzania för
något över ett år sedan säkerligen be -

hållit den nordiska karaktären. Såvitt
jag har förstått efter de diskussioner vi
har fört är det styrelsens mening att
även i fortsättningen låta denna nordiska
arbetsgrupp undersöka och för hela
styrelsen framlägga förslag om vad vi
anser lämpligast att småningom underställa
nordiska ministerkommittén för
bedömande. I och med detta bibehåller
man den nordiska karaktären över projekten,
också de kommande som vi väl
så småningom kan lämna klarare besked
om efter de slutgiltiga diskussioner
som just nu förs i Finland.

Jag tror väl också att det är ganska
rimligt och riktigt att den man som för
närvarande är styrelseordförande och
som är chef för den svenska biståndsorganisationen
kan finna det vara ganska
intressant att komma ned till Tanzania
för att med myndigheterna diskutera
bland annat detta nya projekt som
styrelsen har debatterat i dag. Jag tror
att vi just genom denna parlamentariska
nordiska arbetsgrupp ändå får vissa
möjligheter att behålla den samnordiska
karaktären liksom givetvis även Kibaha
kommer att få det genom de svenskar,
danskar, norrmän och finnar som arbetar
där och vilkas nationalitet är uppenbar
för alla som går på Farming
Center eller befinner sig i Secondary
School eller som hälsocentralen genom
sin sakta framskridande expansion
kommer i kontakt med både på själva
Center och ute i byarna. Ur den synpunkten
tror jag vi ändå har en viss
garanti för den fortsatta nordiska karaktären.
Även jag anser att det är ytterligt
nödvändigt att den finns, och jag
tror att vi i planeringsarbetet har möjlighet
att behålla denna karaktär hur
vi än beslutar att den nordiska styrelsens
sammansättning och projektens administration
skall utformas.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):
Herr talman! Jag skall inte diskutera
de inlägg som fröken Mattson har gjort.
Det var siikert en behjärtansviird in -

114

Nr 35

Torsdagen den 1 december 1966

sats, men jag bade inte tänkt få en debatt
med fröken Mattson. Jag hade
tänkt att få svar av statsrådet Lindström
på min interpellation. Visserligen
sade statsrådet alldeles nyss till
mig att hon hade ont om tid, men att
hon hade så ont om tid att jag inte
kunde få svar på en ganska väsentlig
fråga som jag nödgades ställa, det beklagar
jag. Det är nämligen möjligt att
jag gett en felaktig bild av det besök
Sidas chef gjorde på Tanzanias finansministerium
som jag skildrade. Det är
kanske inte ur min synpunkt så beklagansvärt
att statsrådet visar hur svårt
det är för regeringen att planera sitt
arbete så länge man har två kamrar.
Jag vill bara gärna, herr talman, ha noterat
detta, och jag vill även till protokollet
ytterligare en gång framföra
mitt beklagande av en sådan ordning
som gör att en interpellation vars tid
är fastställd icke kan besvaras för att
statsrådet skall gå att besvara en annan
interpellation i den andra kammaren.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag vill egentligen bara
inskränka mig till att instämma i fru
Segerstedt Wibergs beklagande att statsrådet
inte är här utan lämnar kammaren
när vi går in i en diskussion. Detta
är så mycket mer besynnerligt som
statsrådet fru Lindström hänvisar till
att vi senare i Nordiska rådet skall få
eu debatt i denna fråga, men hon ger
inte första kammaren tillfälle att i en
diskussion få klart för sig vad svenska
regeringen tycker och tänker i denna
fråga.

Herr talman! Jag hoppas att talmanskonferensen
vid tillfälle skall aktualisera
frågan om statsrådens närvarofrekvens
i debatterna i första kammaren.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. viss överenskommelse med För bundsrepubliken

Tyskland om flyttning

av krigsoffer som begravts i Sverige

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Tistacls interpellation
angående viss överenskommelse
med Förbundsrepubliken Tyskland om
flyttning av krigsoffer som begravts i
Sverige, och nu anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Tistad av mig begärt en redogörelse
för innebörden i och omfattningen
av en överenskommelse angående
tyska krigsgravar i Sverige avslutad
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland.

Innan jag redogör för överenskommelsens
innehåll vill jag nämna att det
är vanligt att stoften efter utlänningar
som till följd av krigshändelser avlidit i
främmande land och som där begravts
sammanförs till gemensamma kyrkogårdar
eller återförs till hemlandet.
Inom krigförande länder har organisationer
ofta bildats bl. a. för detta ändamål.
Mellanstatliga avtal har också
ofta avslutits för att närmare fastlägga
formerna för krigsgravarnas vård, nyttjanderättstidens
längd, överföring till
hemlandet, sammanföring av stoft till
gemensamma kyrkogårdar m. in. I detta
sistnämnda hänseende kan jag nämna
att Norge redan år 1953 ingick en överenskommelse
med Förbundsrepubliken
Tyskland om att tyska medborgare,
som dött genom krigshandlingar och
som begravts i Norge, skulle sammanföras
till några få kyrkogårdar. Danmark
ingick en liknande överenskommelse
år 1962 med Förbundsrepubliken
Tyskland.

För Sveriges vidkommande kan nämnas
att tillstånd år 1961 gavs att sammanföra
stoften efter 100 engelsmän
till Kvibergs kyrkogård i Göteborg, sedan
framställning härom gjorts av brittiska
vederbörande. Något formligt avtal
slöts emellertid ej härom. Ej heller

Torsdagen den 1 december 1900

Nr 35

115

Ang. viss överenskommelse med Förbundsrepubliken Tyskland om flyttning av

krigsoffer som begravts i Sverige

skedde det med Frankrike eller Belgien
dit överföring även skett av krigsdöda.
Den överenskommelse som den 21 september
i år ingicks med Förbundsrepubliken
Tyskland är den första i sitt
slag, som Sverige avslutit. Förhandlingarna
härom har pågått under lång tid.
Den överenskommelse som träffats
överensstämmer i det stora hela med
den som Danmark ingick för omkring
fyra år sedan. Avtalet äger enligt artikel
1 tillämpning på »tyska krigsdöda»
vilket begrepp omfattar personer,
som tillhört förutvarande tyska
krigsmakten eller tyska organisationer
av militär karaktär liksom även tyskar
som till följd av krigshändelserna avlidit
och begravts i Sverige. Denna bestämning,
som i sak är densamma som
i den dansk-tyska överenskommelsen,
står i överensstämmelse med internationell
praxis.

Överenskommelsen innebär att omkring
300 tyska krigsoffer kommer att
sammanföras från olika kyrkogårdar i
Sverige till Kvibergs kyrkogård i Göteborg,
Pålsjö kyrkogård i Hälsingborg
och Norra kyrkogården i Trelleborg.

Jag kan kanske här inskjuta att sammanförandet
står i överensstämmelse
med en princip som finns nedlagd i
Genévekonventionen angående förbättrande
av sårades och sjukas behandling
vid stridskrafterna i fält.

Beträffande den av herr Tistad berörda
frågan om samtycke till flyttningarna
från de anhörigas sida vill jag
säga, att medan i motsvarande fall i
andra länder dylikt samtycke av allt att
döma inte krävts det från svensk sida
eftersträvats att samtycke skulle föreligga.
Det har därför framhållits för
tyska vederbörande, att det från svensk
sida förutsattes att samtycke infordrades
då kontakt med de anhöriga kunde
nås. Från tysk sida har också försäkrats
att så skett. För att få kontakt med
okända anhöriga iiar kungörelse skett
i pressen. Enligt vad jag inhämtat har
kontakt nåtts och samtycke erhållits i

84 fall. Jag kan tillägga, att i några fall,
då uppgift om adressen funnits i Sverige,
det från svensk sida krävts att
skriftligt medgivande skulle företes. I
ett av dessa fall var svaret negativt, och
tillstånd till förflyttning av stoftet har
då ej heller beviljats. I detta sammanhang
bör framhållas, att de tyska krigsoffren
i allmänhet ligger i s. k. allmän
grav, som kan utplånas efter 15 år. På
grund av den tyska framställningen om
flyttning av krigsoffren anmodades
emellertid domkapitlen att se till att de
tyska krigsgravarna i avbidan på ev.
flyttning av de döda ej förstördes. Om
denna anmodan ej skett, vore säkerligen
åtskilliga krigsgravar redan utplånade.

I anslutning till ett fall, som herr Tistad
berör särskilt, vill jag framhålla,
att en förutsättning för att en medgiven
flyttning av stoft skall kunna verkställas
naturligtvis är att de stoft, som
avses med medgivandet, kan identifieras.
Sådant medgivande har alltså inte
som herr Tistad tycks tro den innebörden,
att även annat stoft får flyttas
om identifiering ej kan ske.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.
Svaret ger anledning till ett
par reflexioner.

Det avtal som har träffats med Förbundsrepubliken
Tysklands regering
berör två kategorier av s. k. krigsdöda.
Den första kategorien innefattar tyska
krigsdöda från andra världskriget. De
skall enligt avtalet sammanföras och begravas
på särskilda platser i erforderlig
omfattning. Den andra kategorien är
tyska krigsdöda från första världskriget.
De skall enligt avtalet sammanföras
till gemensamma gravplatser, om det
skulle visa sig nödvändigt. T avtalet anges
inte vilka kriterier man skall använda
för att bedöma om en flyttning är er -

116

Nr 35

Torsdagen den 1 december 1966

Ang. viss överenskommelse med Förbundsrepubliken Tyskland om flyttning av

krigsoffer som begravts i Sverige

forderlig eller nödvändig. Inte heller
interpellationssvaret ger någon ledning
i detta avseende.

Jag är väl medveten om att sådana
gravflyttningar som det här är fråga om
inte är någon unik företeelse. Som
framgår av den redogörelse som herr
statsrådet har lämnat är det vanligt att
de krigförande länderna sammanför sina
krigsdöda som är begravda i främmande
land till gemensamma begravningsplatser
eller återför deras stoft till
hemlandet.

Bakom detta ligger väl olika motiv. I
västtyskt riksdagstryck som jag har haft
tillfälle att taga del av har ändamålet
med sammanförandet angetts vara att
man därigenom vill minska vård- och
underhållskostnaderna för krigsgravar
i utlandet till ett minimum. Den sammanslutning
som är verksam på detta
område, Volksbund Deutsche Kriegsgräbefiirsorge,
framhåller däremot som
huvudsakligt motiv att det blir lättare
för de bortgångnas anhöriga att besöka
gravarna om de samlas till ett ställe.

Vilketdera motivet som än är avgörande
så frågar man sig om det verkligen
kan ha sådan tyngd när det gäller krigsdöda
från första världskriget, att det
med hänsyn därtill kan anses nödvändigt
att flytta deras kvarlevor — om det
återstår några — när det nu gått ungefär
femtio år sedan de jordades. I de
flesta fall torde de svenska församlingarna,
oberoende av gravrättens varaktighet,
ha bevarat och utan kostnad för
tyska staten vårdat dessa gravar genom
åren. Någon fara för att dessa gravar
skulle utplånas om inga åtgärder vidtas
föreligger inte. Inte heller torde det
numera efter så många år annat än i
undantagsfall finnas anhöriga som vill
besöka dessa gravar. Vad beträffar flyttningen
av krigsdöda från andra världskriget
finns det omständigheter som enligt
min mening måste särskilt beaktas
när det gäller fastställandet av de dödas
nationalitet.

I avtalet förstås med tyska krigsdöda

dels personer som tillhört förutvarande
tyska krigsmakten eller tyska organisationer
av militär karaktär, dels »tyskar,
vilka såsom en följd av krigshändelserna
1914/18 och 1939/45 avlidit och begravts
i Sverige». Någon definition på
vad som menas med tyskar lämnas inte,
men avtalet innehåller ett slags säkerhetsventil:
»Undantagna äro sådana

krigsdöda på vilkas gravar anspråk göres
av annan stat, i vilken de döda varit
medborgare.»

Andra världskrigets Tyskland var det
nazistiska Tyskland som bredde ut sin
makt över en rad härtagna länder —
det var slavarbetarnas och koncentrationslägrens
Tyskland. Många av de
krigsoffer som vilar i svensk jord kommer
från fartyg som krigsförlist utanför
våra kuster. Mellan Tyskland och
det härtagna Norge gick en ström av
fartyg. Ombord på den fanns inte bara
tyskar utan också slavarbetare från
skilda länder på väg till eller från arbetsplatser
i Norge och norska patrioter
på väg till — mera sällan från — koncentrationsläger
och fängelser i Tyskland.
Oidentifierade döda som flutit i
land på västkusten från krigsförlista
tyska fartyg kan därför tänkas ha varit
medborgare i länder som tyskarna härtagit.
Det ligger i sakens natur att myndigheterna
i sådana länder har haft
små möjligheter att spåra medborgare
som förts bort och försvunnit under
fångenskap i Tyskland. Dessa krigsdöda
har därför förblivit okända, och man
vet inget om deras nationalitet. Kanske
är de tyskar, kanske norrmän, polacker
eller jugoslaver, kanske har de kommit
från något annat land.

I pressen har förekommit uppgifter
som tyder på att den tyska organisation
som har hand om gravflyttningarna tilllåts
att gräva upp kvarlevorna av dessa
okända för att försöka utröna om de
varit tyskar eller inte. Detta sker genom
mätning av skelett eller skelettdelar,
fastställande av tandstatus och undersökning
av eventuella skelettskador. Un -

Torsdagen den 1 december 1966

Nr 35

117

Ang. viss överenskommelse med Förbundsrepubliken Tyskland om flyttning av

krigsoffer som begravts i Sverige

dersökningen verkställes av tyska experter.
Finner man att den döde varit
tysk flyttas stoftet, om inte, så myllas
det ner igen. Jag har inte varit i tillfälle
att kontrollera om det verkligen förhåller
sig på detta sätt. Jag hade hoppats
attt herr statsrådet i sitt svar skulle
lämna eu försäkran att ett sådant störande
av gravfriden inte förekommer.
När så inte skett skulle jag vara tacksam
om herr statsrådet ville komplettera
sin redogörelse med ett besked på
denna punkt. Förhåller det sig verkligen
så att man gräver upp kvarlevorna av
personer, om vilkas nationalitet man
inget vet, för att undersöka om de varit
tyskar?

Men också om den döde är känd erbjuder
det i vissa fall svårigheter att
avgöra om han är att anse som tysk eller
inte. Jag vill erinra om att Tyskland
före och under andra världskriget annekterade
länder och områden som tyskarna
själva betraktade som en del av
det tyska riket. Dessa områden tillhör
inte längre Tyskland. Är krigsdöda som
hörde hemma i dessa områden att anse
som tyskar eller inte? Frågan gäller
människor från Österrike, från Sudetlandet,
från Danzig och Memel, från
Elsass. Om de har varit enrollerade i
tyska krigsmakten eller i tyska organisationer
av militär karaktär ger avtalet
klart besked: då är de att anse som tyska
krigsdöda.

Men hur förhåller det sig med de andra,
de civila? I fråga om dem ger inte
avtalet något besked. Är det kanske här
som man skall tillämpa säkerhetsventilen
som säger att avtalet inte gäller
krigsdöda på vilkas gravar anspråk görs
av en annan stat i vilken de döda har
varit medborgare?

Jag har i min interpellation tagit upp
de avgränsningssvårigheter som jag nu
bar nämnt, men herr statsrådet har föredragit
att inte beröra dem i sitt svar,
vilket jag beklagar.

De pågående uppgrävningarna av tys -

ka krigsdöda har upprört sinnena på
många håll i landet, vilket artiklar och
notiser i tidningarna har vittnat om.
Inte minst i Göteborgs och Bohus län,
som jag representerar i denna kammare,
har uppgrävningarna väckt djup olust.
På bohuslänska kyrkogårdar har sammanlagt
126 krigsdöda — siffran har
jag från pressen — från båda världskrigen
grävts upp eller skall grävas upp för
att flyttas till Kvibergskyrkogården i
Göteborg, överallt har uppgrävningarna
väckt samma spontana reaktion hos befolkningen
: man skall inte störa gravfriden
i onödan. Och man betecknar allmänt
gravflyttningarna som onödiga
och meningslösa.

Jag har velat peka på dessa stämningar
och åsikter som ett faktum och
jag kan väl säga att jag personligen har
mycket stor förståelse för dem. Jag har
emellertid fördenskull ingen anledning
att ifrågasätta det berättigade i att
svenska regeringen har tillmötesgått de
tyska önskemålen om gravflyttningarna.
Den överenskommelse härom som träffats
med Förbundsrepubliken Tysklands
regering står, såvitt jag kan finna, helt
i överensstämmelse med internationell
sedvänja. Jag har genom min interpellation
velat få frågan belyst. Kanske kan
detta bidra till ökad förståelse för regeringens
beslut. Jag noterar med tillfredsställelse
att man vid tillämpningen
av avtalet från svensk sida har krävt
att de anhörigas samtycke skall inhämtas,
då man kan nå kontakt med anhöriga.

Som framgår av herr statsrådets redogörelse
har emellertid sådan kontakt
kunnat erhållas i endast mellan en
tredjedel ocli en fjärdedel av samtliga
fall. 1 övriga fall, där man sålunda inte
kan stödja sig på de anhörigas samtycke,
är det enligt min uppfattning
angeläget att man tillämpar avtalet med
varsamhet och beaktar de speciella synpunkter
som jag här fäst uppmärksamheten
på.

118

Nr 35

Torsdagen den 1 december 196G

Ang. viss överenskommelse med Förbundsrepubliken Tyskland om flyttning av -

krigsoffer som begravts i Sverige

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är lätt att förstå
den opinion som anser att gravfriden
bör respekteras. Jag kan säkerligen ansluta
mig till herr Tistads synpunkter i
detta avseende, men här är också fråga
om en annan part, nämligen efterlevande
anhöriga till de tyskar som är
begravda i Sverige. Då hade det ju, herr
Tistad, varit omöjligt för den svenska
regeringen som den enda regering i
Europa eller i världen — som har anslutit
sig till de internationella konventioner
som gäller på detta område —-att vägra att träffa ett avtal, i detta fall
med Förbundsrepubliken Tyskland.

Som herr Tistad mycket riktigt har
framhållit, har också de svenska myndigheterna
hårdare än mig veterligt
myndigheterna i någon annan stat hävdat
en rad säkerhetsgarantier, nämligen
att de anhöriga — om det finns några
anhöriga — skall höras och det absoluta
kravet på att stoftet skall kunna identifieras.

På den sista frågan om identifikation
vill jag svara, att det väl här gäller
ett alldeles speciellt fall som herr
Tistad tänker på, nämligen Stenkyrka,
där det i en grav ligger fyra personer,
av vilka tre är tyskar och en norrman.
Både Förbundsrepubliken Tyskland
och Norge är intresserade av att försöka
från tysk sida att föra dessa tre
tyska stoft till de tyska krigskyrkogårdarna
i Sverige och från norsk sida att
föra hem det norska stoftet till Norge,
men endast under förutsättning att man
kan identifiera de avlidna. Kan man
inte göra det, blir de kvar där de nu
ligger. Längre kan vi, tycker jag, i fråga
om garantier inte gå.

Herr Tistad säger vidare att det är
upprörande att man öppnar en grav
och gräver upp stoften. Hur skall man
annars bete sig, om det gäller att identifiera
de avlidna? Det är ju alldeles
omöjligt. Man kan ju inte utan att använda
detta tillvägagångssätt säga vem
som är den ene eller den andre.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Herr statsrådet Edenman
sade att det fanns två parter i denna
fråga — jag skulle vilja säga att det
också finns en tredje part. Det finns
ju de döda som inte är tyskar. Jag finner
det upprörande, om man gräver upp
stoften efter människor, vilkas nationalitet
man inte känner, för att undersöka
om de varit tyskar. Dessa människor
liar ju fått sitt vilorum i svensk jord.
Jag skulle vilja kalla detta för en utsträckning
av asylrätten efter döden,
och jag tycker att det är — jag skulle
vilja upprepa ordet ännu en gång —
upprörande att en människa, som kan
ha varit av annan nationalitet än tysk,
skall behöva grävas upp för att man
skall undersöka huruvida så är förhållandet.
Här kan ju den ena nationen
efter den andra begära att vi skall gräva
upp stoft för att de skall få tillfälle
att undersöka dem. Så viktig är inte
denna sammanföring av de avlidnas
kvarlevor, att man bör underkasta dem
en sådan behandling.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Förutsättningen är att
man kan konstatera, att de var tyskar
när de begravdes för tjugo år sedan
eller däromkring. Nu har det upptäckts
ett enda fall — i departementet känner
vi inte till något annat, det vore
intressant att veta om herr Tistad känner
till fler — nämligen det i Stenkyrka.
Jag upprepar att det från såväl tyskt
som norskt håll har begärts att gemensamt
få göra denna undersökning.

Den oerhörda indignation herr Tistad
här lägger i dagen gäller alltså
denne norrman, som vilar tillsammans
med tre tyskar. Man vill hemföra hans
stoft till Norge. År det så förfärligt upprörande? Herr

TISTAD (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för herr
statsrådets förklaring att det enda fall

Torsdagen den 1 december 1966

Nr 35

119

av denna karaktär som har förekommit
är det i Stenkyrka. Det är speciella omständigheter
i det fallet, eftersom även
norska regeringen har förklarat sig intresserad.
De uppgifter som förekommit
i pressen, bl. a. beträffande en
okänd som är begravd på Lyse kyrkogård,
är alltså felaktiga. Jag konstaterar
detta med den allra största tillfredsställelse.

Jag hoppas, om något sådant fall
skulle aktualiseras i framtiden, att de
synpunkter jag lagt på denna fråga
skall vinna beaktande.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren,
den 30 november 1966.

Stenografen hos kammaren Ingrid
Nilsson beviljades på därom gjord hemställan
ledighet för sjukdom under tiden
den 24/11—den 5/12 1966.

Till ersättare för Ingrid Nilsson utsågs
för tiden den 24/11—den 30/11
stenografen Lars Nilsson och för tiden

Meddelande ang. enkla frågor

den 1/12—den 5/12 reservstenografen
Kerstin Eiderfors.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen
av herr Jansson, Paul, (s) till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet:
»Anser Statsrådet att nuvarande
bestämmelser om krav på dop
i vissa fall i samband med namngivning
av barn är förenliga med religionsfriheten?»;
samt

av fru Segerstedt Wiberg (fp) till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet:
»Vill Statsrådet säga av
vilket skäl Svenska Tidningsutgivareföreningen
och Svenska Journalistförbundet
inte beretts tillfälle att yttra sig
om den PM angående offentlighet och
sekretess vid psykologiska undersökningar
i allmän verksamhet som utsänts
på remiss att besvaras före den
1 december 1966.»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.18.

In fidem
K.-G. Lindelöw

120

Nr 35

Fredagen den 2 december 1960

Fredagen den 2 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Ang. den svenska sockerproduktionen

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Thorsten Larssons interpellation angående
den svenska sockerproduktionen,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har frågat om jag vill redogöra för
aktuella planer angående den inhemska
svenska sockerproduktionen.

Sockerbetsodlingen och sockertillverkningen
har under de senaste åren
trots att en viss minskning skett av
den odlade arealen blivit alltmer kostsam
för de svenska konsumenterna.
F. n. åtnjuter sockernäringen ett stöd
i form av gränsskydd och subvention
med införselavgifter som — även med
beaktande av den världsmarknadsprisnivå
på socker om 65—70 öre per
kilo som eftersträvades vid förhandlingarna
om ett världsvitt sockeravtal
— ligger betydligt över genomsnittet
för våra jordbruksprodukter. Det är
självfallet att 1960 års jordbruksutredning
ägnade stor uppmärksamhet åt
sockerbetsodlingen. Härefter har genom
1966 års sockerutrednings arbete
och genom remissyttrandena över utredningens
betänkande konsekvenserna
av en begränsning eller avveckling
av den svenska sockernäringen ytterligare
belysts.

Av det föreliggande materialet framgår
att det svenska priset på sockerbetor
och kostnaderna för sockertillverkningen
ligger över den prisnivå
som avses gälla inom EEC. Priset för
socker vid fabrik i norra Frankrike
synes bli ungefär 1 krona 16 öre per

kilo. Tillverkningspriset på socker ur
svenska sockerbetor ligger på ca 1 krona
40 öre per kilo. I flera remissyttranden
över sockerutredningens betänkande
hävdas att vad som i första hand
bör ske är en anpassning av prisnivån
för den svenska sockernäringen till
den som avses gälla inom EEC.

Regeringen har i förra veckan gett
sockerutredningen i uppdrag att efter
överläggningar med företrädarna för
sockerbolaget och betodlarna lägga
fram förslag om det fortsatta stödet till
sockernäringen. Vid utformningen av
direktiven till utredningen har regeringen
ansett att betodlarna och sockerbolaget
i första hand bör ges en
möjlighet att utan tidsutdräkt prismässigt
anpassa sig så, att de kan konkurrera
med sockernäringen inom EEC.

Går det inte för betodlarna och sockerbolaget
att vid en odling av nuvarande
omfattning anpassa sig till EEC:s
prisnivå står enligt min mening ingen
annan utväg till buds än att en strukturrationalisering
måste ske av betodlingen
och sockertillverkningen. I ett
sådant läge skall sockerutredningen vid
sina överväganden rörande det fortsatta
stödet till sockernäringen utgå
från att en strukturrationalisering bör
ske inom en kort övergångstid. Därvid
skall dock utredningen främst av beredskapsskäl
söka att såvitt möjligt
undvika att självförsörjningsgraden på
.socker går under en tredjedel av konsumtionen.
Detta skulle ske om sockerbetsodlingen
blev lägre än ungefär
20 000 hektar, vilket är hälften av nuvarande
odling.

Omfattningen av sockerbetsodlingen
i framtiden blir alltså beroende bl. a.
av resultatet av utredningens överläggningar
med företrädarna för sockernäringen.

Fredagen den 2 december 1966

Nr 35

121

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
herr Holmqvist för ett snabbt och som
jag tolkat det positivt svar.

När jag den 23 november ställde
denna interpellation var det att se som
ett uttryck för den stora oro, som de
av sockernäringen beroende människorna
kände inför allt det negativa
som både sagts och skrivits i denna
fråga; detta kanske inte minst i belysning
av det bottenläge som vissa
världsmarknadspriser befinner sig i.
Emellertid har regeringsbeslutet i förra
fredagens konselj såväl som interpellationssvaret,
tycker jag, ställt hela
frågan på en mera konstruktiv linje.
Jag hoppas verkligen att det skall finnas
förutsättningar för utredningskommittén
och de båda andra parterna att
komma fram till en uppgörelse med
siktet inställt på EEC-basis.

Även 1960 års jordbruksutredning
var inne på den tankegången. Jag är
också av den uppfattningen, att vårt
beroende av EEC måste leda till att vi
även i övrigt borde planera för ett närmande
till denna marknad. Det gemensamma
skandinaviska uppträdandet
strävar väl också ditåt?

När statsrådet i interpellationssvaret
nämner siffran 116 öre per kilo strösocker
vid fabrik i norra Frankrike
och 140 öre här hemma kan det tyckas,
som om prisdifferensen på 20 å 25 öre
är ganska avskräckande. Till detta pris
på 116 öre måste vi emellertid lägga
förpackningskostnader, kvalitetstillägg
och frakter, vilket gör att vi endast fålen
prisklyfta på cirka 12 öre. Utredningen
har även i sin sammanfattning
kommit fram till alternativet 8 respektive
17 öre i skillnad i ett annat sammanhang.
Kan vi alltså räkna med en
prisspänning av 12 öre gör detta för
den svenske konsumenten med en konsumtion
av 41 kilo per år 4 kronor 92
öre om året, och detta vid full försörjningsgrad.

Jag är faktiskt övertygad om att när

Ang. den svenska sockerproduktionen
såväl sockerbolagets som odlarsidans
rationaliseringsansträngningar ger sitt
utslag, kommer vi helt säkert att kunna
leverera ett prisbilligare socker. I
interpellationen framhöll jag de svårigheter,
som varit till finnandes för
att just rationalisera vår sockerbetsodling,
men även de utsikter till förbättringar,
som vi under det snart gångna
året börjat att få praktisk erfarenhet
utav. Detta är detaljer som statsrådet
är underkunnig om och som jag därför
egentligen inte alls behöver gå in på i
detalj. Jag har ändå något velat vidröra
detta.

Statsrådet har i svaret framhållit, att
även flera remissinstanser varit inne
på tankegången att avvakta EEC-utvecklingen
såväl som det väntade internationella
sockeravtalets innebörd och
sålunda inte nu fatta avgöranden, som
skulle kunna leda till en nedläggning
av den svenska sockerproduktionen. De
ekonomiska konsekvenserna härav
skulle bli stora för exempelvis odlarna,
som nu har och håller på att få en rationell
maskinpark uppbyggd till ett
värde av 40 å 50 miljoner kronor.

I detta sammanhang får jag påpeka,
att lantbrukets maskinanskaffning är
en mycket stor sysselsättningsfaktor
hos vår inhemska industri. Jag skulle
dock förmoda att den största kapitalförstöringen
vid en nedläggning drabbar
fabrikssidan. Lantbruksnämnden i
Malmöhus län angav i sitt enhälliga yttrande
härom: »En nedläggning av sockertillverkningen
skulle göra det nära
nog omöjligt att starta igen vid ett
eventuellt framtida behov.»

Här kommer den hotande livsmedelsbristen
i världen in i bilden. Att det i
debatten i olika tidskrifter av olika
professorer och s. k. specialister eller
experter har framhållits den stora vinst,
vi skulle göra vid en nedläggning av
vår sockerproduktion här och i stället
lita till import från u-länderna, får enligt
mitt förmenande säkerligen sitt rätta
svar i Svenska fabriksarbetarförbundets
remissyttrande. Man siiger i detta:

122

Nr 35

Fredagen den 2 december 196G

Ang. den svenska sockerproduktionen
»I detta sammanhang kan förbundet inte
underlåta att uttrycka sina betänkligheter
mot spekulationer, som räknar
med böjd levnadsstandard för svenska
folket, åstadkommen genom att urusla
löner betalas till arbetarna i andra länder
som producerar de varor vi kan
köpa till ett billigare pris. Med detta
system är det de underbetalda arbetarna
i främmande länder som till viss del
betalar vår höga levnadsstandard.»

Detta är även enligt min uppfattning
knappast värdigt en så kvalificerad nation
som vår.

Jag tror också att lantarbetarförbundet
har helt rätt i sina argument när
det pekar på de berörda jordbrukens
ökande säsongarbetslöshet vid ett borttagande
av betodlingen. Enligt beräkningar
gör den sysselsättningen cirka
tre månader. I övrigt tycker jag inte,
herr talman, att den svenska arbetsmarknadens
alltmera uppenbara svårigheter
att skaffa sysselsättning inbjuder
statsmakterna till att framtvinga
nedläggandet av arbetstillfällen och
därmed följande friställning. Det har i
varje fall i pressen synts uppgifter om
att under den senaste tolvmånadersperioden
17 000 personer har friställts.

Det sägs i regel att den friställda arbetskraften
skall omskolas. Javisst, det
är ju så vi gör. Men är inte en omskolning
en påfrestning för den enskilde?
Vi har i dag ett dubbelt så stort antal
personer i omskolning som i fjol. Chefen
för en av våra mest expanderande
industrier bedömer det så, att den omskolade
arbetskraften endast till 80 procent
kommer att vara jämförbar med
företagets arbetskraft i övrigt.

Nej, herr talman, situationen är på
flera områden ganska oroande. Sett mot
denna bakgrund vill jag än en gång
framföra mitt tack till statsrådet Holinqvist
för svaret på min interpellation.
En konstruktiv och realistisk linje härvidlag
innebär att statsrådet handlar i
både konsumenters och producenters
intresse.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Om herr Thorsten
Larsson hade avstått från att slå fast i
sitt inlägg vad som var skillnaden mellan
EEC-priset och det svenska priset,
hade jag inte haft anledning att ånyo
begära ordet. Men jag tycker nog att
lian gjorde uttolkningar, som helt enkelt
tvingar mig att gå vidare i denna
debatt, även om jag ur alla synpunkter
kanske skulle ha menat att det borde
ha fått anstå och att vi kanske borde
ha låtit förhandlarna fått ro kring
frågan. Eftersom herr Thorsten Larsson
tog upp ämnet, måste jag som sagt
dock gå i svaromål på den punkten.

Först vill jag erinra om att diskussionerna
om sockerbetsodlingen inte är
något nytt och klåfingrigt tilltag av
den nuvarande jordbruksministern. En
debatt om sockernäringen har ju förts
under många årtionden. Den debatten
har också lett till att man på olika sätt
har försökt att anpassa odlingen och
tillverkningen så, att produktionen
skall kunna representera en viss kompromiss
mellan konsumentintresset och
producentintresset.

Jag har i min hand en skrift, som
kom ut år 1914 och som beskriver förhållandena
från 1800-talet och fram till
år 1914. Det sägs i denna skrift att den
dominerande ställning, som betsockerindustrien,
särskilt efter det att flera
fabriker sammanslutit sig till Svenska
sockerfabriksaktiebolaget är 1907, på
sitt område har intagit, ävensom de
mycket gynnsamma ekonomiska resultat
som flera av fabrikerna under de
senaste decennierna har lyckats utvinna,
hos vissa kretsar i landet har väckt
en avoghet mot industrien, en avoghet
som vid 1913 års riksdag tog sig uttryck
i en proposition från den dåvarande
liberala regeringen med förslag
om nedsättning av tullen per kilo för
raffinad från 14 till 10 öre, för råsocker
från 10 till 7 öre och för sirap
från 10 till 5 öre, varvid man dock
skulle medgiva fabrikerna i östergöt -

Fredagen den 2 december 1906

Nr 35

123

land och Västergötland samt på Öland
en beskattningslindring av 3 öre per
kilo under åren 1914—1918.

Detta förslag, som motiverades med
att en sådan nödvändighetsvara som
socker borde göras billigare för allmänheten,
men i mycket ringa mån fyllde
denna uppgift, under det att densamma
däremot hårdhänt rubbade industrien,
väckte emellertid, särskilt i de betodlande
landsdelarna, en stark opinion,
som i någon mån lyckades mildra förslagets
behandling i riksdagen, så att
tullen där nedsattes till 11 öre per kilo
raffinad, till 8 öre per kilo råsocker
och till 5 öre per kilo sirap. Jag nämner
detta, men jag skulle också kunna
välja exempel från debatter under
1920-, 1930- och 1940-talen, för att visa
att det här ingalunda är vare sig en
ny fråga eller en fråga, där man kan
anse det vara opåkallat att ta upp en
diskussion.

Det har skickats ut så mycket informationsmaterial
kring sockerfrågan,
kanske just därför att det existerar ett
monopol på det området för ett bolag
som, såvitt jag kan förstå, har ganska
goda ekonomiska resurser — just tack
vare sin monopolställning — att också
utåt hävda sina intressen. Jag har sett
de siffror som herr Larsson anförde,
när han talade om skillnaden mellan
priset inom EEG och det pris som man
skulle räkna med här i Sverige. Jag
vill bara hänvisa till vad jag sagt i mitt
svar om det pris som gäller inom EEC.
Som vi vet, är det i Frankrike 1 krona
och 10 öre. Jag önskar att vi hade
vetat mera. Tröskelpriser o. s. v. är inte
fastställda inom EEC, så tills vidare har
vi egentligen ingen annan siffra att röra
oss med.

Naturligtvis kan vi räkna på olika
sätt. Frågan om förpackningar och sådant
anser jag dock sakna intresse i
sammanhanget. Vad vi diskuterar är ju
hur stort gränsskyddet skall vara,
d. v. s. vad man skall betala i avgift
för det socker som kommer in. Nog
skulle det vara behagligt, om konsu -

Ang. den svenska sockerproduktionen
menterna hade haft olika kvaliteter att
välja på i det avseendet.

De beräkningar herr Larsson nämnde
är ett typiskt uttryck för sockerbolagets
sätt att försöka mobilisera alla
tänkbara skäl för att komma upp till
ett mycket högt EEC-pris att göra jämförelser
med. Bolaget säger dessutom,
vilket kanske inte herr Larsson gjort i
dag, att man sedan behöver tid på sig
för att åstadkomma en rationalisering.
De åtgärder man har talat så mycket om
tycks nu efteråt inte ha givit någonting
speciellt som grundval för diskussionen
utan egentligen bara en möjlighet
att ta ut framtida fördelar.

Tror någon att det kommer att bli en
sådan utveckling i framtiden, att det
bara är här i Sverige vi rationaliserar,
förbättrar och går vidare? Självfallet
kommer man att göra det också inom
de stater som samverkar inom EEC.
Därför tycker jag att det är alldeles fåfängt
att sätta sig ned och räkna på
vad vi kan åstadkomma i en oviss framtid.
Vi bör ändå utgå ifrån att även
andra länder har viss förmåga och möjlighet
att pressa sina kostnader, och
konkurrenssituationen bör således bedömas
i dagsläget. Jag hoppas att man
vid förhandlingarna skall diskutera dessa
frågor mera realistiskt och med ett
bättre resultat för konsumenternas vidkommande
än det som kommer fram i
den kalkyl som herr Larsson anfört.

Jag kan ta ett sådant exempel som
en jämförelse mellan odlarpriset i Sverige
och det som gäller inom EEC. Medan
priset i Sverige är 11 kronor så
är det i EEC 9: 50, d. v. s. 1 krona och
50 öre under det svenska priset. Man
kan lämna därhän vilka andra möjligheter
som kunde föreligga till jämförelser,
men nog säger enbart detta exempel,
att herr Larssons siffror inte
kan tjäna som underlag för en bedömning
i den här frågan.

Herr talman! Jag fann det nödvändigt
att i anslutning till den aktuella
diskussionen betona att detta ingalunda
är någon ny fråga — den har fram -

124

Nr 35

Fredagen den 2 december 19CG

Ang. den svenska sockerproduktionen
stått som viktig och angelägen under
många år — och vidare har jag, som
sagt, velat göra invändningar mot de
siffror som herr Larsson har anfört.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Låt mig först säga att
jag ingalunda velat på något sätt antyda
en statsrådets speciella avoghet till
sockerbetsodlingen. Debatten härvidlag
är inte någon nyhet här i landet —
skall vi gå till historien så har även jag
forskat litet grand och har t. ex. här ett
föredrag som Per Edvin Sköld höll år
1938, där han också tar upp den historiska
bakgrunden. Jag skall gärna visa
statsrådet den skriften; men jag förstår
att även han har tillgång till uppgifter
om den historiska bakgrunden. Diskussionen
om sockerbetsodlingen är alltså
ingalunda ny för vår tid, utan den har
pågått under många år, såsom statsrådet
sade.

Nu är det klart att man alltid kan
debattera siffror och statistik, men jag
utgick i detta fall från de siffror som
statsrådet själv har anfört i sitt interpellationssvar,
nämligen 1: 16 och 1: 40.
Sedan har j|ig gjort mig underrättad om
att priset 1:16 gäller lös och oförpackad
vara och dessutom en kvalitet, som
knappast eller endast i mycket liten
skala kan föras ut i marknaden; det
gäller ett gult socker av s. k. tredjegradskvalitet.
Därför måste man nog
till det priset lägga förpacknings- och
kvalitetsförbättringskostnader etc., såsom
jag anförde. Jag nämnde också,
herr statsråd, att jag var något osäker
på siffran, men låt oss ändå säga att
det är en cirkasiffra som jag har kommit
fram till; och det slutresultatet har
jag velat nämna därför att jag tror att
debatten i denna fråga gagnas bäst om
vi hyllar måttligheten och försöker hålla
oss på en realistisk nivå.

Jag instämmer helt och hållet med
statsrådet när han säger, att vi naturligtvis
inte kan räkna med att EECmarknadsländerna
inte rationaliserar.

Det är tvärtom alldeles givet att också
dessa länder rationaliserar. Under den
senaste tiden har dock hänt så pass
mycket — t. ex. tillkomsten av det monogerma
fröet — att det ger oss en rätt
god förhoppning om att vi så småningom
bör kunna konkurrera med EECländerna
i prishänseende. Vår strävan
har väl också varit att nå dithän.

Jag är medveten om att odlarpriset
ligger vid It kronor. Statsrådet säger
att EEC-priset är 9: 50. Jag har siffran
9: 80, men det kan ju vara en sådan
där liten differens som beror på nuvarande
något osäkra läge inom EEC.

Om vi gör våra ansträngningar på
ömse håll — det finns säkerligen mycket
som man på fabrikssidan kan hjälpa
till med, och vi på odlarsidan får
väl också försöka göra vårt — är jag
av den uppfattningen att det för det
svenska folkhushållet i sin helhet bör
kunna ge till resultat en god investering.
I varje fall är det en klok åtgärd
att inte nu spola i väg en sysselsättning
och en näring som jag anser gagnar
vårt folkhushåll til syvende og
sidst.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
inkommit framställning om anslag på
tilläggsstat under budgetåret 1966/67.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 a och 61 §§ kommunala
vallagen;

sammansatt konstitutions- och bankoutskotts
betänkande nr 3, med förslag
till vissa författningsändringar och
bemyndiganden avseende riksdagens
personalorganisation, m. m.;

Fredagen den 2 december 19GG

Nr 35

125

statsutskottets utlåtanden:
nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående domartjänster
vid vissa underrätter jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny organisation
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 153, i anledning av väckta motioner
om samordning av de civila och
militära trafikledningssystemen samt
om inrättande av en gemensam trafikledarskola
m. in.;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa löneanslag
m. m. jämte vissa lönegrupperingen berörande
motioner; samt

nr 155, i anledning av väckta motioner
angående förläggningen av LKAB:s
huvudkontor;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, in. in., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till bevillningsutskottet;
samt

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 50, i anledning av motioner angående
beräkningen av avgifter till
statsverket för tjänster till allmänheten; nr

51, i anledning av motion om
överförande i statlig ägo av privatägd
krigsmaterielproduktion; samt

nr 52, i anledning av motioner angående
utnyttjande av automatisk databehandling
i riksdagsarbetet;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om

skyldighet för kommun att bidraga till
pensionskostnad för personal som
övergått till statstjänst; samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§
luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
in. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 74,
i anledning av väckt motion angående
föreningsrätten in. in.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 56,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående trafikstopp och trafikförbud
i samband med övergången till
högertrafik m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

lagutskottens memorial nr 1, angående
av lagutskotten antagen ändring i de
allmänna grunderna för ärendenas fördelning
mellan lagutskotten;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckta motioner
rörande vissa naturvårdsfrågor
m. in.;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till jordbruksutskottet;
samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning
av vissa maskiner in. in. åt domänverkets
skogsarbetare, m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av väckta motioner
om trafiksäkerhet, om ökad trafikundervisning,
om åtgärder för att
åstadkomma trafiksäkrare bilar och om
åtgärder för att öka efterfrågan på
trafiksiikra motorfordon.

126

Nr 35

Fredagen den 2 december 1966

Interpellation ang. tillämpningen av den
nya jordförvärvslagen

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I dagarna torde föreligga
till avgörande ett jordförvärvsärende
avseende om ett uppländskt jordbruk
— 33 hektar åker och 220 hektar
skog —- skall anses värt att på längre
sikt bevaras eller om det skall slaktas.
Samtliga Uppsala läns lantbruksnämnds
jordbrukskunniga ledamöter — inklusive
hushållningssällskapsdirektören,
som är agronom — har uttalat sig för
att gården skall förvärvas av sökanden
och därmed bevaras som självständig
brukningsenhet. Några ledamöter utan
jordbruksanknytning har emellertid reserverat
sig och ärendet därför hänskjutits
till lantbruksstyrelsen. Där har
generaldirektören, överdirektören och
föredragande byråagronom, förstärkta
av en socialdemokratisk riksdagsman,
avslagit förvärvsansökan. Men styrelsens
praktiska jordbrukare har liksom
sina uppländska kolleger funnit att
brukningsenheten skall bestå och tillstyrkt
bifall till förvärvsansökan.

Föredraganden i lantbruksnämnden
har avsett att en kapitalplacerare av
storformat — Uppsala universitet -—
skall få förvärva skogen, medan jorden
i brist på aktuella spekulationer
skall bli »rationaliseringsreserv». Huvudmotivet
— vid sidan av universitetets
manifesterade intresse — synes
vara en viss kritik mot byggnadsbeståndet.
Beträffande ekonomibyggnaderna
torde gälla att de ungefär motsvarar
uppländsk genomsnittsstandard.
Beträffande bostaden föreligger ett
upprustningsbehov som synes kunna
tillgodoses med de resurser som ett sådant
kombinerat jord- och skogsbruk
erbjuder. Uppenbart är att om icke
detta jordbruk kan bedömas värt att

bestå, förbättras och eventuellt kompletteras,
då vilar dystra orosmoln över
många uppländska jordbruk. — Synpunkten
att den stora jordmagnaten
Uppsala universitet erbjudit vissa kompensationer
på annan ort väger i sambandet
föga tungt — de avyttringarna
skall en så stor jorduppköpare kunna
kosta på sig ändå utan att äventyra
sitt icke ringa innehav av jord och
skog.

I anledning av sålunda aktuella fall
ber jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta frågan:

Anser statsrådet att normerna för
lantbruksstyrelsens beslut i av interpellationen
berört ärende bör läggas
till allmän grund för den nya jordförvärvslagens
tillämpning i fråga om
kombinerade jord- och skogsbruk i uppländska
jordbruksbygder?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Hubinette (h) till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet: »Vill
Statsrådet medverka till att medel ställes
till förfogande, såsom resebidrag,
för anhöriga till värnpliktiga som under
längre tid tvingas vara intagna på
sjukvårdsinrättning på avlägset belägen
garnisonsort?»

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.31.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1966