Nr 35 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

. .--i

Nr 35 ANDRA KAMMAREN 1970

29—30 oktober

Debatter m. m.

Torsdagen den 29 oktober

Std.

var på frågor av:

herr Hermansson (vpk) ang. den nya försvarsutredningens sammansättning
.................................................. 3

herr Källstad (fp) ang. förfarandet vid beslut om vapenfri tjänst ... 4

herr Werner (m) ang. åtgärder mot spridande av svenska pornografiska
alster i utlandet ...................................... 7

herr Björkman (m) ang. sänkning av kostnaderna för transporter

mellan Gotland och fastlandet .............................. 8

herr Romanus (fp) ang. utformningen av pendeltågstationerna i

Storstockholm ............................................ 10

herr Sjöholm (fp) ang. förbud mot toalettutsläpp från båtar och

färjor i Öresund........................................... 12

herr Sjöholm (fp) ang. säkerhetsåtgärder vid motorsporttävlingar ... 14

herr Andersson i Örebro (fp) ang. kontrollen av bilreparationer..... 15

Svar på interpellation av herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. förslaget

om ändrad distriktsindelning inom statens järnvägar............. 16

Allmänpolitisk debatt (forts.) ................................... 16

Svar på interpellationer av herr Hermansson (vpk) ang. skyddet för den
personliga integriteten vid upprättande av databanker, m. in., och

herr Magnusson i Borås (m) i samma ämne ...... 43

Medborgarskapslagstiftningen, m. m.............................. 55

Olovlig värvning .............................................. 60

Införande av tjänstemannataxering i första instans................ 61

Uppbördskontrollen.................................................. 62

Interpellationer av:

herr Ahlmark (fp) ang. förslag om lokalisering av oljeindustri vid

Brofjorden ............................................... 64

1 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 35

Nr 35

Innehåll

Sid.

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. den integrerade gymnasieskolan .. 65

Meddelande om enkla frågor av:

herr Rimås (fp) ang. undersökning av gasförekomst i Östergötland .. 66

herr Svensson i Eskilstuna (s) ang. undersökningar rörande majoritetsval
.................................................. 66

Fredagen den 30 oktober

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet.......................... 66

Interpellation av herr Johansson i Skärstad (ep) ang. tillämpningen
av lagen om vapenfri tjänst................................... 104

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 29 oktober

Bevillningsutskottets betänkande nr 54, med anledning av Nordiska rå^
dets svenska delegations skrivelse med överlämnande av berättelse

för rådets adertonde session................................... 55

Första lagutskottets utlåtande nr 50, rörande medborgarskapslagstift ningen,

m. m................................................ 55

nr 51, om ökad muntlighet i förvaltningsförfarandet.............. 60

nr 52, om vidgad tillämpning av kontradiktoriskt förfarande i förvaltningsärenden,
m. m..................................... 60

nr 53, om skyldighet för myndighet att motivera beslut........... 60

nr 54, om åtgärder för att stärka det administrativa rättsskyddet ... 60

nr 58, om straff för flygplanskapning.......................... 60

nr 59, ang. olovlig värvning................................... 60

nr 60, om översyn av steriliseringslagen........................ 61

nr 61, om översyn av bestämmelserna angående rätt till nödvärn ... 61

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, om införande av tjänstemannataxering
i första instans ...................................... 61

nr 51, beträffande uppbördskontrollen......................... 62

nr 53, ang. beskattningen av multinationella företag m. m......... 64

Fredagen den 30 oktober

Bevillningsutskottets betänkande nr 55, ang. åtgärder på avgifts- och

skatteområdet .............................................. 66

Andra lagutskottets utlåtande nr 66, ang. arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen,
m. m........................................... 66

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. den nya försvarsutredningens
sammansättning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Hermansson har
frågat mig efter vilka principer jag avser
att sammansätta den nya försvarsutredningen.

Utredningen skall bestå av sex ledamöter,
tre från regeringspartiet och tre
från oppositionen. Jag kommer att anmoda
centerpartiet, folkpartiet och moderata
samlingspartiet att föreslå var
sin ledamot.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Den fråga jag ställt har
två aspekter, en mera allmän och en
speciell som gäller frågor som försvarsutredningen
skall behandla. Beträffande
den allmänna aspekten vill jag anföra
följande.

Det finns en tendens att öka antalet
utredningar i vilka man inte har en allsidig
representation från riksdagspartierna.
Den tendensen bör enligt min
mening motverkas. När man sammansätter
utredningar med parlamentarisk
representation är det ur olika synpunkter
angeläget att samtliga riksdagspartier
får ledamöter där. Detta blir sär -

skilt viktigt i det nya parlamentariska
läge som inträder när den nya enkammarriksdagen
börjar sitt arbete. Det
måste vara opraktiskt att ett parti som i
riksdagen har att ta ställning till de
olika frågorna inte beretts möjlighet
att redan på utredningsstadiet följa desamma.
Regeringen bör kort sagt se till
att även vänsterpartiet kommunisterna
får möjligheter att delta i det statliga
utredningsarbetet.

Vad gäller denna speciella utredning
har det framhållits i pressen — och det
har inte bestritts av försvarsministern
—• att den skall ta upp frågorna om
ickevåldsförsvar och om gerillaförsvar.
Nu är det i riksdagen ett enda parti
som har motionerat och begärt en försvarsutredning
som tar upp båda dessa
frågor, och det är vänsterpartiet kommunisterna.
Våra motioner har emellertid
under flera år avslagits av riksdagen.
Jag tycker att det är bra att försvarsministern
nu tillsätter en utredning
som grundligt skall penetrera dessa
problem, men jag finner det mycket
ologiskt och opraktiskt att just det parti
som begärt att dessa frågor skall tas
upp till granskning inte får möjlighet
att delta i utredningsarbetet. Jag hemställer
därför att försvarsministern omprövar
sin ställning i denna fråga och
ser till att även vänsterpartiet kommunisterna
blir representerat i försvarsutredningen.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! När jag förberett detta
ärende har det avgörande för mig varit
den parlamentariska maktfördelningen
i denna kammare och i nästa års kammare.
I en utredning med sex ledamö -

4 Nr 35 Torsdagen den 29 oktober 1970

Svar på fråga ang. förfarandet vid beslut om vapenfri tjänst

ter — eller det dubbla eller t. o. in. det
tredubbla — kan herr Hermansson
knappast göra anspråk på att med sina
4,8 procent av väljarkåren bli representerad.
Det är en avgörande fråga.

Det förhållandet att kommunisterna
har en avvikande mening i försvarsfrågan
— och i många andra frågor — kan
inte utgöra grund för att de skall vara
representerade i en utredning. I så fall
skulle kommunisterna kunna göra anspråk
på att vara representerade i präktigt
taget alla de utredningar som förekommer.

Nej, jag tror att man är tvungen att
hålla sig till ungefär den gräns som jag
här dragit upp. Kommunisterna var en
gång representerade i en försvarsutredning,
men det var under en tid då partiet
hade 10 å 11 procent av väljarkåren;
nu har partiet bara 5 procent.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det fördes i går en hel
del matematiska resonemang i remissdebattens
första skede. Nu har tydligen
också försvarsministern anlagt något
slags matematiskt betraktelsesätt. Han
säger att ett parti som inte har mer än
en viss procent av väljarna icke kan
resa anspråk på att bli representerat i
en utredning med sex eller t. o. m. tolv
ledamöter. Han förutsätter därvid något
slag av proportionell representation.

Det har påpekats i tidningspressen
att vid en mycket strikt tillämpning av
en sådan proportionell representationsgrund
inte heller moderata samlingspartiet
skulle bli representerat i en utredning
med endast sex ledamöter. Jag
vill nu inte ställa något krav på att moderata
samlingspartiet inte skall få någon
ledamot i utredningen. Det skulle
enligt min mening vara opraktiskt.

Jag menar att man över huvud taget
inte skall diskutera denna fråga på det
sätt som försvarsministern gör. Han säger
att vänsterpartiet kommunisterna nu
kommer och gör anspråk på att bli representerat,
trots att det bara har 17

ledamöter i den nya enkammarriksdagen.
Försvarsministern vet emellertid
att vi måste ta ställning till dessa frågor
när de kommer upp och att det kan
ha utslagsgivande betydelse för de beslut
som den nya enkammarriksdagen
kommer att fatta vilken ställning vårt
parti tar.

Jag ställer alltså inte frågan bara på
det sättet att jag gör anspråk på att vi
skall vara representerade. Jag har hela
tiden sagt att jag tycker att det är
opraktiskt att vårt parti inte får tillfälle
att delta i utredningsarbetet. Jag
tror att man på regeringshåll borde se
saken på samma sätt. Det gäller inte
bara den nämnda utredningen utan alla
statliga utredningar. Det vore värdefullt
för utredningsarbetet om så många meningar
som möjligt blev representerade.

Meningen med en utredning är väl
ändå att frågorna skall ges en allsidig
belysning. Avsikten med dess arbete är
väl inte att problemen skall ses från
bara en synpunkt. Jag tycker därför att
den senare delen av försvarsministerns
anförande talade för att man bör ge
vänsterpartiet kommunisterna representation
i alla statliga utredningar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. förfarandet vid beslut
om vapenfri tjänst

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Källstad har frågat
mig, om jag är beredd att tillsätta en
opartisk undersökning för att utröna
om det restriktivare utrednings- och beslutsförfarande,
som vapenfrinämnden
nu tillämpar, överensstämmer med 1966
års vapenfrilags intentioner.

Värnpliktiga som av vapenfrinämn -

Torsdagen den 29 oktober 1970 Nr 35

Svar på fråga ang. förfarandet vid beslut om vapenfri tjänst

den fått avslag på sina ansökningar om
vapenfri tjänst har möjlighet att anföra
besvär över nämndens beslut hos Kungl.
Maj:t. Så har också skett i betydande
utsträckning. Jag har därför haft tillfälle
att närmare ta del av ett stort antal
ansökningar som inte bifallits. De
iakttagelser av nämndens praxis i dessa
ärenden som jag därvid gjort har inte
gett mig anledning att företaga någon
särskild undersökning beträffande
nämndens utrednings- och beslutsförfarande.

Vidare anförde:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.

Det torde väl inte vara obekant för
försvarsministern att jag såsom ledamot
av försvarets personalvårdsnämnd
har anledning att följa frågor, som gäller
försvarets personal, och ofta genom
resor på fältet har möjlighet att studera
sådana ärenden. Detta hindrar emellertid
inte att jag också har ett mycket
starkt personligt intresse av denna fråga,
som gäller tillämpningen av lagen
av den 3 juni 1966 om vapenfri tjänst.
Det heter i lagens 1 § bl. a. följande:

»Värnpliktig äger enligt denna lag
erhålla tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring,
om bruk av vapen mot annan icke
är förenligt med den värnpliktiges allvarliga
personliga övertygelse och skulle
medföra djup samvetsnöd för honom.
»

Det visar sig nu att antalet ansökningar
till vapenfri tjänst under en fyraårsperiod
ökat med ca 100 procent
till över 2 000 om året. Under samma
period har antalet godkända ansökningar
sjunkit från 89,3 procent år
1967 till 23,2 procent första halvåret
1970, medan avslagsprocenten har stigit
från 8,3 till hela 66,2 procent. Detta
ger vid handen, tycker jag, att vapenfrinämnden
tillämpar en skärpt re -

striktivitet som inte synes överensstämma
med intentionerna bakom 1966 års
vapenfrilag. Eftersläpningen av antalet
obehandlade ansökningar, utan att vapenfrinämndens
resurser utökas, kan
vara ett hot mot rättstryggheten, och de
långa väntetiderna skapar psykisk press
och ovisshet för de sökande.

Förändringen kan möjligen delvis
bero på att fler sökande åberopat s. k.
politiska motiv. Men att man första
halvåret 1970 släpper igenom bara 180
personer efter att tidigare ha haft i genomsnitt
700 per år kan knappast förklaras
med detta. Arbetsmarknadsstyrelsen
måste ha särskilda problem att
fullgöra sina åtaganden, och detsamma
gäller väl t. ex. brandkårerna på våra
flygplatser. Kan det möjligen vara fråga
om någon medveten styrning härvidlag?
Det är fakfiskt så att vapenfrinämnden
under det senaste året intagit en
hållning som varit så restriktiv att den
inte rimligen kan stå i överensstämmelse
med intentionerna bakom den nuvarande
vapenfrilagstiftningen.

Försvarsministern säger att han har
tagit del av de besvärsskrivelser som
avgivits och att detta inte har givit honom
anledning att vidta några åtgärder
för att undersöka nämndens utrednings-
och beslutsförfarande. Men jag
tycker att statistiken rörande vapenfrinämndens
arbete är utomordentligt oroande,
och det borde väl ändå vara skäl
att undersöka om intentionerna verkligen
följs.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag delar inte herr Källstads
mening att det förekommer någon
medveten styrning i en viss riktning
från vapenfrinämndens sida. Antalet
ansökningar har, som herr Källstad
sagt, ökat kraftigt och avslagsprocenten
är mycket hög, men om jag ser
till de vapenfria som åberopar religiösa
motiv för att vägra bära vapen, så fin -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Svar på fråga ang. förfarandet vid beslut om vapenfri tjänst

ner jag att avslagsprocenten för den
gruppen i fjol var 8,2 procent — d. v. s.
ungefär 90 procent av dem som ansökte
om vapenfri tjänst med sådana motiv
fick bifall. Den höga avslagsprocenten
ligger hos dem som har andra motiv än
religiösa.

Samtliga partier i riksdagen utom
kommunisterna är representerade i vapenfrinämnden
genom ordinarie ledamöter
eller suppleanter, där finns representanter
för stats- och frikyrka, och
våra folkrörelser är företrädda. Vad
som skett sedan vi fick vapenfrinämnden
är också att man försökt åstadkomma
en jämnare bedömning än tidigare.
Det innebär, om jag rätt har förstått de
besvärsärenden som jag får ta del av
och avgöra, att värnpliktiga som åberopar
religiösa skäl i dag bedöms i princip
på samma sätt som de som anför
andra skäl. Här har alltså skett något
slags utjämning, och det var ju även
avsikten när vi tillsatte vapenfrinämnden.

Det är riktigt som herr Källstad säger
att det finns en mängd obehandlade
ärenden. Men vapenfrinämnden
har under året förstärkt sina resurser
på undersökningssidan, och det finns
därför anledning tro att nämnden skall
kunna beta av de många ansökningar
som nu ligger inne för behandling.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Det var värdefullt att
höra att 90 procent av ansökningarna
från dem som åberopat religiösa skäl
bifallits. Faktum är att det kommit till
min kännedom att frikyrkliga utredningsmän
inte vidare anlitas i det här
sammanhanget. De får inte längre några
uppdrag. Jag vet i varje fall om tre
fall där det inte förekommit, och detta
är förvånansvärt. Genom ett uttalande
som gjorts av advokaten Hans Göran
Franck har jag uppmärksammat den
formulering som vapenfrilagen har i sin
första paragraf. Det är en ganska egen -

artad sådan, där det heter »skulle medföra
djup samvetsnöd för honom». I
själva verket skulle varje ansökan obesett
kunna avslås därför att det inte är
styrkt att vederbörande skulle råka i
djup samvetsnöd, om han brukade vapen
mot annan.

Det är framför allt advokat Franck
som fäst uppmärksamheten på detta.
Lagens tillämpning beror alltså på ett
hypotetiskt omdöme: »skulle medföra
djup samvetsnöd.» Det tycks vara så
att ansökningar ofta avslås just därför
att sökande inte vid ansökningstillfället
besväras av eller upplever någon djup
samvetsnöd, medan det i själva verket
inte kan begäras mer av sökanden än att
han gör sannolikt att han skulle råka i
djup samvetsnöd, om han i framtiden
brukar vapen mot annan.

Formuleringen är här alltså mycket
egenartad. Faktum är, vilket också framhållits,
att nuvarande praxis kan medföra
att många som utifrån allvarlig personlig
övertygelse ansökt om vapenfri
tjänst nu kommer att dömas till fängelsestraff.
Det innebär inte bara personliga
problem för dem utan det utgör
också ett nederlag för Sverige som rättssamhälle.
Jag tycker att regeringen borde
ompröva den nuvarande tillämpningen
av lagen och skapa garantier för att
samvetsfriheten och den grundlagsenliga
rätten att vägra delta i krig och
krigsförberedelser inte kränks. Begreppet
djup samvetsnöd, som vi faktiskt inte
kan mäta och som är hypotetiskt
uttryckt i paragrafen, bör tas bort inlagens
första paragraf. Det borde kunna
räcka med formuleringen allvarlig
personlig övertygelse.

Jag hoppas alltså här på en omprövning
samtidigt som jag naturligtvis menar
att man kan ha etiska, politiska eller
religiösa skäl. De värderingar och
bevekelsegrunder som utgör bakgrunden
till en människas ställningstagande
är en totalitet, där inga klara gränser
finns mellan etiska, politiska och religiösa
skäl. Motivens art förändrar inte
den sökandes konfliktsituation, utan av -

Torsdagen den 29 oktober 1970 Nr 35

Svar på fråga ang. åtgärder mot spridande av svenska pornografiska alster i utlandet -

görande bör i stället vara allvaret i själva
övertygelsen.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Inom ramen för en diskussion
under enkla frågor skulle vi
nog inte kunna hinna klara upp de problem
som herr Källstad nu tar upp. Lagen
är medvetet formulerad och enhetligt
antagen av denna riksdag för ett
antal år sedan. Den praxis som vi har
fått genom vapenfrinämndens behandling
är tillkommen under medverkan
av de riksdagsmän vilka sitter i vapenfrinämnden,
representerande fyra av
riksdagens partier. Genom vapenfrinämndens
sammansättning har riksdagen
alltså ett direkt inflytande över den
praxis som förekommer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. åtgärder mot spridande
av svenska pornografiska alster i
utlandet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
mig, om jag är beredd att med anledning
av Interpols resolution medverka
till att främmande land inte mot sin
lag och vilja behöver utsättas för svenska
pornografiska alster.

Vårriksdagen biföll en proposition
med förslag att införa förbud mot bl. a.
utsändande av pornografiska bilder till
annan än den som har beställt sådana
alster. Förbudet avser även försändelser
till utländska adressater. Det förutsätter
grundlagsändring, som nu är vilande
till 1971 års riksdag. När grundlagsfrågan
kommer upp på nytt blir det därför
möjligt för herr Werners parti —

som i våras yrkade avslag på propositionen
— att medverka till att ingen
mot sin vilja skall behöva utsättas för
pornografiska alster.

Vidare anförde:

Herr WERNER (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret, som dock bara
berör en del av den fråga jag ställde.
Situationen är ju den att Interpols
generalförsamling i början av denna
månad sammanträdde i Bryssel och diskuterade
det ökande utbudet av pornografiska
alster. Dylik export strider,
framhölls det, mot den internationella
postkonventionen, vars 28 artikel säger
att sådan distribution inte får ske
över internationell post. Av den anledningen
rekommenderade generalförsamlingen
medlemsländerna att vidta alla
åtgärder som kan stå till buds för att
förhindra en sådan distribution till länder
som har en mera restriktiv lagstiftning.
Vidare hävdades att om vederbörande
lands lagar medgiver en sådan
distribution, bör man vidta åtgärder
för att få till stånd en kompletterande
lagstiftning. Dessutom föreslogs
ett fördjupat studium av konsekvenserna
av denna distribution.

Nu vet jag väl att vi i våras antog det
grundlagsförslag som justitieministern
nämner. Det var ingalunda med någon
stor majoritet som det fördes igenom,
och man kan ju diskutera huruvida lagförslaget
var lyckat eller ej. Man bör
emellertid vara helt överens om att en
för oss intern lagstiftning inte får skapa
besvär eller störningar för främmande
länder. Därest detta blir fallet, bör man
väl ändå vidta några åtgärder för att
försöka hindra det. Interpols resolution
godtogs av 69 medlemsländer, medan
en gick emot och fem avstod, däribland
vårt eget land.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

8 Nr 35 Torsdagen den 29 oktober 1970

Svar på fråga ang. sänkning av kostnaderna för transporter mellan Gotland och
fastlandet

Herr talman! Jag vill med anledning
av vad herr Werner nu framförde lämna
ytterligare en upplysning rörande våra
eventuella möjligheter att förbjuda export
av pornografiska skrifter. Vare sig
det är sedlighetssårande skrifter eller
annat material som skickas i sluten försändelse
har postverket inte laglig rätt
att bryta försändelsen för att kontrollera
innehållet. Postverket kan därför inte
stoppa pornografiskt material som
sänds i slutet brev, och pornografiska
skrifter sänds nästan uteslutande i sådana.

Herr WERNER (m):

Herr talman! .Tåg förstår att många
praktiska problem kan vara förknippade
med en kontroll, men nog skulle de
väl kunna lösas. Tullen har ju rätt att
undersöka andra försändelser, och då
skulle den väl också kunna beredas
möjlighet att undersöka dessa. När en
så sakkunnig församling som Interpol
gör denna rekommendation, menar den
väl att det finns realistiska grunder för
en sådan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. sänkning av kostnaderna
för transporter mellan Gotland
och fastlandet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Björkman har frågat
mig, om jag vill informera om de
åtgärder som planeras för att sänka
transportkostnaderna mellan Gotland
och fastlandet.

Någon redogörelse för hur regeringen
mera konkret avser att medverka till
ett förbilligande av sjötrafiken mellan
Gotland och fastlandet är jag för när -

varande inte beredd att lämna. Detta
blir bl. a. beroende av under vilka betingelser
ifrågavarande trafik i fortsättningen
kommer att drivas.

Vidare anförde:

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Jag tackar pliktskyldigast
kommunikationsministern för svaret.
Det säger ju näst intill ingenting —-det är i det avseendet en väldig kontrast
till det mycket positiva svar som
jag fick av herr Sträng förra torsdagen
på en annan fråga som gällde Gotlandstrafiken.

Jag ställde denna fråga för att ge
statsrådet tillfälle att informera även
kammaren dels om de planer som framlades
av herr Norling vid ett valmöte
i Visby den 4 september, dels om man
kommit något närmare en lösning sedan
den tidpunkten. Vid den presskonferens
som herr Norling höll i Visby
den 4 september skulle herr Norling ha
sagt — nu återger jag alltså vad tidningarna
har refererat, jag vet ju inte
exakt vilka ordlag herr Norling använde
— att regeringen är helt inställd på
att nå fram till en lösning av Gotlands
reguljära fastlandstrafik och att regeringen
är beredd att göra en ekonomisk
insats för att nedbringa fraktkostnaderna.
Det tolkades och slogs upp i rubrikerna
— och jag förmodar att det också
var innebörden av yttrandet — som att
staten ville köpa Gotlandsbolaget.

Jag tror, herr kommunikationsminister,
att gotlänningarna spärrade upp
ögonen en aning inför denna nyhet.
Den omedelbara reaktionen blev antagligen:
det blir nog ingenting den här
gången heller •—■ det är ju val igen —
om nästan fjorton dagar — precis som
när löftet gavs förra gången, 1968. Då
hände ingenting heller. Sedan dess har
fyra framställningar gjorts från landstinget
och näringsrådet på Gotland med
begäran om att något skulle göras. Fler

Torsdagen den 29 oktober 1970 Nr 35

Svar på fråga ang. sänkning av kostnaderna för transporter mellan Gotland och
fastlandet

än jag var förmodligen förvånade över
att herr Norling i Visby kunde lova så
mycket utan att kunna peka på något
verkligt konkret resultat. Det sades att
en första kontakt hade tagits, men några
verkliga förhandlingar hade knappas
inletts med Gotlandsbolaget.

Svaret i dag innehåller ingenting om
hur iransportkostnaderna skall kunna
sänkas, och det är främst det som min
fråga avser. Och det gäller inte bara
sjötrafiken, herr Norling, utan också flyget.
Även kommunikationsministern
måste väl vara medveten om att enbart
ett statligt övertagande av Gotlandsbolaget
kan inte trolla bort kostnaderna
för att driva trafiken på Gotland. Det
måste alltså vara andra åtgärder som
finns med i bedömningarna. Men vilka
de är vore intressant att få veta någonting
om. Därom innehåller det korta
svaret inte ett ord — det säger inte ens
att förhandlingar pågår med Gotlandsbolaget,
vilket statsrådet skulle ha uppgivit
för Gotlands Allehanda.

Jag är därför, herr statsråd, mycket
förvånad över att statsrådet har lämnat
ett så kort svar. Jag begär självfallet
inte att statsrådet skall säga någonting
om vad som händer vid dessa förhandlingar,
men jag tycker att svaret
ändå kunde ha innehållit någonting om
att förhandlingar pågår.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Björkman kan
vara ganska lugn. Regeringen känner
sitt ansvar för Gotlandstrafiken och har
förklarat sig beredd att göra en ekonomisk
insats för att sänka transportkostnaderna.
Det löftet står vi för även
i dag.

Jag är däremot inte beredd att säga
någonting om den teknik eller de former
som skall användas. Det får, som
jag sade i mitt svar, bli beroende bl. a.
1* — Andra kammarens protokoll 1970.

av de betingelser under vilka trafiken
i fortsättningen kommer att drivas.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Jag noterar att statsrådet
säger, att jag bör känna mig
lugn. Jag hoppas att statsrådet också
kan lugna gotlänningarna — jag bor
inte på Gotland, men jag är gotlänning.
Jag är rädd för att statsrådet inte kan
få dem att känna sig lika lugna.

Diskussionen om att nedbringa kostnaderna
för transporterna till Gotland
har väl pågått i ett par decennier utan
att egentligen någonting har hänt -—
det har förekommit framställningar, förhandlingar
och diskussioner i denna
fråga gång på gång. Eftersom herr Norling
nu gjorde sitt »utspel» — för att
använda ett modeord — mitt i en valrörelse
är det väl inte så underligt,
herr statsråd, om gotlänningarna blir
en aning skeptiska. Men nu har ju kommunikationsministern
sagt att löftet
skall uppfyllas och att staten skall göra
ekonomiska insatser. Han är emellertid
inte beredd att säga någonting
om formerna härför. På sätt och vis
kan jag förstå att det kanske inte är så
lätt att i dag säga hur dessa kostnader
skall klaras. Såvitt jag kan bedöma
måste det bli någon form av transportbidrag
eller fraktbidrag, eftersom man
inte kan komma ifrån kostnaderna. Vi
har tidigare i år beslutat transportstöd
exempelvis i Norrland, och jag förmodar
att någonting liknande måste bli
aktuellt när det gäller Gotland.

Som gotlänning kan jag inte göra annat,
herr statsråd, än att önska Er lycka
till vid förhandlingarna. Men för att
skapa möjligheter att lyckas vid förhandlingarna
tror jag inte att jag, om
jag varit kommunikationsminister, skulle
ha gjort detta utspel utan att först
ha haft ett konkret förslag att kunna
peka på.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

§ 5

Svar på fråga ang. utformningen av pendeltågstationerna
i Storstockholm

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Romanus har frågat
mig, om jag vill medverka till att
pendeltågsstationerna i Storstockholm
görs bättre avpassade för äldre, handikappade
och föräldrar med små barn.

Utformningen av pendeltågsstationerna
i Storstockholmsområdet regleras av
överenskommelser mellan statens järnvägar
och Kommunalförbundet för
Stockholms stads och läns regionala
frågor (KSL). Den grundläggande överenskommelsen
innehåller en plan dels
över de investeringar som SJ bedömt
erforderliga för att pendeltrafiken skall
kunna bedrivas, dels över de anordningar
som KSL därutöver bedömt angelägna
från bl. a. standard- och servicesynpunkt.
Det ankommer således
i första hand på KSL att precisera behoven
av anordningar som gör det lättare
för äldre, handikappade och föräldrar
med små barn att komma till
och från pendeltågsplattformarna.

Den ursprungliga planen innefattar i
och för sig inte några anordningar som
kan överbrygga nivåskillnaderna mellan
gångtunnlar och mark- och plattformsnivån.
Stationerna Rosersberg, Rotebro,
Tullinge, Rönninge och östertälje
har ändå förberetts så att rulltrappa
skall kunna inmonteras. Detsamma
kommer att ske beträffande stationerna
vid Skogås och Jordbro.

Den grundläggande överenskommelsen
mellan SJ och KSL har kompletterats
på vissa punkter, där överenskommelse
om finansiering av nya investeringar
och ersättning till SJ kunnat träffas.
Karlberg har således försetts med
rulltrappa, Älvsjö med såväl hiss som
rulltrappa, Handen väntas bli utrustad
med båda dessa anordningar och för -

slag föreligger att Spånga station skall
förses med rulltrappa.

Det är enligt min uppfattning angeläget,
att KSL och SJ kommer överens
om de ytterligare anordningar som är
motiverade.

Yidare anförde:

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Norling för svaret, som jag
gärna vill uppfatta som positivt. Bakgrunden
till min fråga är naturligtvis
statsrådet Norlings uppmärksammade
tidningsuttalande nyligen, att han ansåg
det under all kritik att man inte vid
pendeltågsstationerna hade ordnat med
rulltrappor till hjälp för gamla och rörelsehindrade.

Det uttalandet har väckt stora förhoppningar
bland dem som arbetar med
de här frågorna i kommunerna och i de
regionala organen. Det är nämligen statens
järnvägar som hittills varit det
största hindret. Stationerna tillhör ju
statens järnvägar och SJ vill inte gå
med på de förbättringar man har begärt.

I svaret antyder statsrådet att det
skulle vara KSL som har ansvaret, därför
att man inte närmare har preciserat
sina önskemål. Jag skall därför be
att få citera vad den huvudansvarige
för trafikpolitiken här i regionen, KSLstyrelsens
ordförande, har sagt om SJ :s
inställning. »SJ:s nya policy, meddelad
till oss av generaldirektören och hans
medarbetare, innebär att SJ kommer att
pröva varje investering i Stockholmsområdet,
oavsett om den betalas kontant
av oss» — alltså KSL — »eller icke,
såsom en fråga som skall bedömas ur
SJ :s företagsekonomiska synpunkter.

—---Detta innebär, så som det är

preciserat, att vi kanske inte kan påräkna
att SJ gör några investeringar
ens i sådana egentligen bagatellartade
saker som barnvagnsramper eller rulltrappor
i pendeltågsstationerna, om detta
inte ur SJ:s företagsekonomiska synpunkter
är av intresse.»

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Svar på fråga ang. utformningen av pendeltågstationerna i Storstockholm

Han har tillagt att SJ för närvarande
inte vill acceptera några sociala aspekter
på sin verksamhet.

Sollentuna kommun, som i den här
tidningsintervjun med herr Norling'' också
blev föremål för ett anmärkningsvärt
angrepp för att komma från landets
kommunikationsminister, har t. o. m. erbjudit
sig att betala anordningar för
bättre framkomlighet med barnvagnar
vid stationerna, men har fått nej från
SJ. Detta erbjudande har givits trots att
sådan medverkan från kommunerna inte
alls förutsättes i uppgörelsen om den
lokala trafiken. KSL har alltså haft samma
erfarenhet.

Herr talman! I en artikel i Dagens Nyheter
i dag kastar den ärade ledamoten
av första kammaren Helge Berglund ytterligare
ljus över SJ:s politik i Storstockholm,
som han kallar för helt obegriplig
och beklämmande. Det kanske
vore befogat att utvidga frågan till kommunikationsministern,
att gälla om han
vill medverka till att stationer över huvud
taget kommer till stånd i den omfattning
som är erforderlig. Jag tänker
då på Flemingsbergsstationen söder om
Stockholm.

Herr talman! Jag tror det har framgått
att kritiken inte kan riktas mot
kommunerna. Det står klart att SJ måste
ändra sin negativa inställning, som
väckt allmän irritation här i regionen.
Om kommunikationsministern vill medverka
till detta— jag tolkar svaret så
— är det många som kommer att bli
glada och hälsa hans uttalanden i dag
med tillfredsställelse.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag hade väl väntat mig
att herr Romanus’ egentliga ärende inte
skulle vara det som framgår av frågan.
Jag hade väntat mig och fick det också
bekräftat, att det här var fråga om att
på alla sätt uppträda som försvarsadvokat
för den borgerliga styrelsemajoriteten
i KSL. Det är beklagligt, därför att

detta är mycket allvarliga frågor, som
behöver en helt annan och mycket seriösare
behandling än den som herr
Romanus ger dem.

Det är riktigt att jag har tillåtit mig
att i ett tidningsuttalande för ett par
veckor sedan konstatera att det inte blir
som det borde vara vid dessa pendeltågsstationer
förrän man ger möjligheter
för de äldre, de handikappade och
föräldrar med små barn att på ett bättre
sätt än nu ta sig till och från plattformarna.
Det uttalandet står jag för

Det är grundfrågan. Men sedan kommer
vi över till frågan om vem det är,
som skall ha ansvaret för att man kommer
fram till överenskommelser mellan
parterna, som garanterar ett slutresultat
som jag nyss skisserat. Tanken är ju
inte att vi här skall föra någon interpellationsdebatt,
eftersom herr Romanus
har valt formen enkel fråga. Jag har därför
inte för avsikt att göra detta till en
interpellationsdebatt, men jag kan ändå
inte undgå att erinra om att jag i andra
sammanhang har med herr Romanus
diskuterat uttolkningen av Hörjelöverenskommelsen.
Tyvärr tvingas jag i dag
liksom vid tidigare tillfällen konstatera
att han inte har lyckats tyda innehållet
i denna överenskommelse.

Nu spelar det i och för sig ingen större
roll om herr Romanus kan tolka anda
och bokstav i Hörjelöverenskommelsen;
av betydligt större intresse är att
de grupper av människor som vi här
talar om får möjlighet att på ett bättre
sätt än i dag utnyttja de kollektiva transportmedlen
i Storstockholmsområdet.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att
ställa två förslag.

Det första och viktigaste förslaget är
att SJ och KSL snabbt tar kontakt med
varandra och gemensamt och slutgiltigt
löser denna fråga.

Det andra förslaget riktar jag till herr
Romanus, och det går ut på att han skall
fortsätta att studera Hörjelöverenskommelsen.

Om de båda förslagen följs är jag

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Svar på fråga ang. förbud mot toalettutsläpp från båtar och färjor i Öresund

övertygad om att de äldre, de handikappade
och föräldrarna med småbarn
får den bästa och den snabbaste hjälpen.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Mitt ärende var naturligtvis
det som står i frågan, nämligen
att få veta om herr Norling vill medverka
till att förhållandena på de här
stationerna blir bättre. Jag ansträngde
mig också att tolka hans svar positivt,
nämligen så att han vill medverka till
detta. Ändå tycker jag det verkar som
om herr Norling ville mucka gräl.

Jag har inte haft någon anledning att
försvara den nuvarande majoriteten i
KSL-styrelsen, särskilt inte som man är
enig på denna punkt inom kommunalförbundet.
Kort efter det uttalande som
jag nyss citerade av styrelsens ordförande
herr Hjerne, som är folkpartist,
sade Hjalmar Mehr i samma debatt,
att i det som herr Hjerne sade beträffande
statens järnvägar trodde han
att alla hundraprocentigt kunde instämma.
Herr Norling kan också slå upp Dagens
Nyheter i dag och läsa hur SLchefen
Helge Berglund, som inte heller
är folkpartist, säger att SJ:s politik är
beklämmande och obegriplig.

Bakgrunden till att jag ställde frågan
är naturligtvis att herr Norling har sagt
i tidningen att förhållandena är under
all kritik, att han står fast vid det och
att det är SJ som sätter sig på tvären.
Då är det naturligtvis värdefullt att få
ett uttalande om att kommunikationsministern
vill medverka till att SJ :s
hållning ändras.

Jag förstår inte vad det har med Hörjelöverenskommelsen
att göra. Det ligger
väl inom ramen för Hörjelöverenskommelsen
att SJ kan ändra sin halsstarriga
inställning på den här punkten.
Jag tillät mig tolka herr Norlings
svar så, att SJ kommer att ändra sin inställning,
och det ansåg jag vara positivt.

Vill herr Norling nu säga att SJ inte

kommer att ändra sin inställning, utan
att det fortfarande kommer att råda förhållanden
som herr Norling säger är
under all kritik, är svaret inte lika positivt.
Men jag hoppas alltså tills vidare
att det är positivt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! För att undvika det ytterligare
missförstånd herr Romanus nu
försöker ge upphov till vill jag säga att
Helge Berglunds artikel i Dagens Nyheter
i dag handlar om inrättandet av en
ny station i Flemingsberg. Det är i det
sammanhanget han fäller sitt omdöme,
vilket herr Romanus i dag kopplar samman
med frågan om rulltrappor i Rotebro
och Rosersberg.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! SJ driver en konsekvent
linje när det gäller de här stationerna.
Blir det ingen station i Flemingsberg
blir det också därigenom dålig service
för dem som bor där.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. förbud mot toalettutsläpp
från båtar och färjor i Öresund

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
om han överväger någon
åtgärd i avsikt att förbjuda toalettutsläpp
från båtar och färjor i trafik
mellan Danmark och Sverige. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

Med stöd av lagstiftningen om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg
har länsstyrelserna i samtliga kustlän
utfärdat förbud mot att kasta ut avfall

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Svar på fråga ang. förbud mot

från fartyg som befinner sig på svenskt
territorialvatten. Förbudet gäller emellertid
inte utsläpp från fartygs vattentoalett.

Skälet till detta undantag är delvis att
sådant organiskt avfall inte har samma
skadeverkningar som annat mer svårförintat
avfall. Framför allt är skälet
dock av rent praktisk natur. Ett generellt
förbud mot toalettutsläpp från
fartyg förutsätter att alla av förbudet
berörda fartyg har tillräckliga uppsamlingsanordningar
ombord, vilket ännu
inte är fallet. Vidare förutsätter ett
sådant förbud att angöringshamnarna
har lämpliga mottagningsanordningar
för avfallet. Tyvärr har varken de aktuella
hamnarna i Sverige eller Danmark
ännu några sådana anordningar.
Detta innebär att åtgärder enbart i fråga
om fartygen för närvarande inte
skulle få den avsedda effekten.

Frågan om reglering av fartygs utsläpp
av toalettavfall övervägs för närvarande
inom IMCO. I likhet med herr
Sjöholm anser jag det angeläget att
komma till rätta med dessa problem.
Från svensk sida är vi också genom sjöfartsverket
aktivt engagerade i arbetet
inom IMCO och kommer att framföra
förslag om konventionsföreskrifter
som innebär krav på att alla fartyg över
en viss storlek skall vara utrustade med
slutna toalettsystem och uppsamlingstankar.
Kan en överenskommelse träffas
ökar förutsättningarna för meningsfulla
nationella föreskrifter om toalettavfall
från fartyg.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret.
Att jag ställde frågan till jordbruksministern
berodde på att jag trodde att
detta var en miljövårdsfråga snarare än
ett kommunikationsproblem, men jag
är tillfredsställd med svaret.

Vi har så sakteliga och alltför långsamt
här i landet vaknat till insikt om

toalettutsläpp från båtar och färjor i Öresund

att det behövs krafttag för att vi skall
komma till rätta med miljövårdsproblemen
och skapa en miljö som vi kan
leva något så när drägligt i. Det har resulterat
bl. a. i att man börjat bygga
reningsverk längs Öresund, åtminstone
i städerna på den svenska sidan — i
Hälsingborg har vi fattat beslut om ett
högeffektivt sådant reningsverk. Då är
det inkonsekvent och orimligt att det
snusk som jag har påtalat i min fråga
skall få pågå.

Jag tycker som sagt att det är ett
bra svar. Frågan är speciellt aktuell för
Öresund, eftersom det är ett smalt sund,
såsom vi alla vet, och dessutom är
världens mest trafikerade sund. Särskilt
sommartid kilar färjor och båtar
oupphörligt mellan Danmark och Sverige.

Det svar som jag har fått är mera
allmänt internationellt, men jag skulle
vilja fråga kommunikationsministern,
om man inte skulle kunna påskynda
detta arbete när det gäller just Danmark
och Sverige. Det kanske är en
uppgift för Nordiska rådet att ordna
detta litet snabbare. Jag vill vädja till
statsrådet att pröva den utvägen. De
praktiska detaljerna kan nämligen ordnas.
Hälsovårdsnämnden i Hälsingborg
har redan vädjat till rederierna på den
svenska sidan att utsläppet skall transporteras
till hamn och sedan passera
stadens reningsverk.

Jag hoppas som sagt att kommunikationsministern
vill verka aktivt i den
riktning som jag här har vädjat om.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Svaret var måhända
ganska allmänt hållet, men å andra sidan
konstaterade jag allvaret i problemet
och sade att vår gemensamma uppfattning
är att vi på allt sätt bör försöka
åstadkomma en lösning så snart
som möjligt.

På den direkta frågan om våra möjligheter
att utanför IMCO mera internt

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Svar på fråga ang. säkerhetsåtgärder vid

i Norden — i detta fall mellan Danmark
och Sverige — påskynda frågans
lösning kan jag naturligtvis inte på stående
fot lämna något svar. Å andra sidan
kan jag säga att vi i kontakter med
danskarna skall aktualisera frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. säkerhetsåtgärder vid
motorsporttävlingar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig om jag vill ingripa i syfte att förhindra
dödsfall bland åskådare och deltagare
vid motorsporttävlingar.

På Kungl. Maj :ts uppdrag har en arbetsgrupp
med företrädare för rikspolisstyrelsen,
trafiksäkerhetsverket och
vägverket gjort en översyn av de nuvarande
formerna för motortävlingar. I
det förslag till anvisningar för prövning
av ärenden rörande tillstånd för
motortävlingar, som arbetsgruppen för
någon tid sedan lade fram, föreslås eu
rad åtgärder för att öka säkerheten vid
olika typer av motortävlingar.

Arbetsgruppens förslag är för närvarande
ute på remiss. Vid den förestående
beredningen av detta ärende kommer
frågan om ytterligare åtgärder för
att förhindra olyckor vid motortävlingar
att ingående prövas.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar också för
detta svar. Bakgrunden till frågan är
naturligtvis att det har inträffat dödsolyckor
på löpande band både här i
Sverige och i utlandet. Det är klart att
i all sport, om man nu skall hänföra

motorsporttävlingar

detta till sport, vilket kan vara tveksamt,
inträffar olyckor, men om de blir
alltför talrika måste myndigheterna ingripa.
Man kan göra det tankeexperimentet
att det skulle ha inträffat eu
dödsolycka i varje tävling som anordnats.
Då hade oundgängligen någonting
måst göras.

Vad som skiljer motorsport från verkligt
fin sport är ju att det som lockar
människor till dessa tävlingar är att
spänningen är förbunden med en risk
för utövaren. Om den som rusar fram
i 200 knutar, som det heter, skall klara
den ena eller andra hårnålskurvan utgör
spänningsmoment i dessa tävlingar.
I annan verklig idrott, låt oss säga fotboll,
innebär spänningen om det skall
bli mål eller ej. Man kan njuta av vackert
spel — det förekommer åtminstone
i någon ort här i landet söderut. Spänningen
är där inte förknippad med någon
risk för utövaren. Det är den stora
skillnaden mot motorsporttävlingar.

Nu pågår en utredning, säger statsrådet,
och i god demokratisk ordning
får vi väl avvakta resultatet av den.
Men jag tror att det blir väldigt svårt
att skapa sådana säkerhetsföreskrifter
att riskerna elimineras. Det mycket allvarliga
är att det föreligger risk även
för åskådarna. Jag avvaktar som sagt
den utredning som pågår.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Sjöholm ställde
ingen ytterligare fråga. Jag vill ändå
komplettera svaret med att säga, att i
det utredningsförslag som jag hänvisade
till i mitt svar förordas bl. a., att
fortlöpande kontroll skall ske av motorbanornas
säkerhetsanordningar. Vidare
förordas ökad kontroll av formerna
för utbildning och prov som skall
gälla för att erhålla tävlingslicens liksom
också uppföljning från myndigheternas
sida av utvecklingen i fråga om
tävlingsfordonens konstruktion och utformning.

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Svar på fråga ang. kontrollen av bilreparationer

Låt mig'' också tillägga att efter den
tragiska olycka som för en tid sedan
inträffade i Karlskoga har en naturlig
självrannsakan inom motorsportorganisationerna
ägt rum, vilket också uppenbarligen
har lett till att organisationerna
själva ökat sina ansträngningar
för att skydda både publik och förare
vid motortävlingar. Detta i förening
med de åtgärder från statens sida som
kan bli resultatet av prövningen av det
aktuella utredningsförslaget och remisssvaren
med anledning av detta bäddar
enligt min mening för tävlingar i trafiksäkrare
former i framtiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. kontrollen av
bilreparationer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet FELDT, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig vilka åtgärder regeringen
är beredd att vidta för att skydda
konsumenterna mot felaktiga eller
bristfälliga bilreparationer.

1 viss utsträckning kan konsumenterna
för närvarande få rättelse genom att
vända sig till Allmänna reklamationsnämnden.
Motorbranschens riksförbund
har infört ett s. k. kundskydd, som innebär
att förbundet träder in som ekonomisk
garant för den händelse någon
av dess medlemmar inte följer reklamationsnämndens
rekommendationer.
Konsumentutredningen har fått särskilt
uppdrag att se över konsumentupplysningen
om personbilar. I det sammanhanget
kommer, enligt vad jag inhämtat,
också bilreparationerna att uppmärksammas.
I avvaktan på utredningens
resultat är jag inte beredd att uttala
mig om vilka åtgärder som kan
komma i fråga.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för svaret. Vi har ju under senare
år här i kammaren haft att behandla
motioner, där man tagit upp
problemet med bristfälliga bilreparationer.
Allmänna beredningsutskottet
hade senast i år i sitt utlåtande nr 9
med anledning av två motioner tagit
upp detta spörsmål.

Det är väl alldeles klart att förhållandena
inom reparationsbranschen nu
inte är tillfredsställande, även om man,
jag vill poängtera det, från Bilverkstädernas
riksförbund gör stora insatser
för att komma till rätta med de förhållanden
som nu råder. Orsaken till
detta kan väl vara ackordsystemet, men
det är ju en sak som de berörda parterna
får klara av. Konsumenternas
ställning är emellertid otillfredsställan-,
de. Visserligen säger statsrådet i sitt
svar, att konsumenterna för närvarande
i viss utsträckning skall kunna få rättelse
genom att vända sig till Allmänna
reklamationsnämnden. 1967 tillsattes
konsumentutredningen och i september

1968 fick den tilläggsdirektiv. Man hade
väl räknat med att därifrån skulle framläggas
åtminstone vissa förslag i syfte
att förbättra konsumenternas ställning.
Utskottet har vid olika tillfällen — 1968,

1969 och även i år — framhållit att
det förväntar sig att utredningen arbetar
skyndsamt för att få fram förslag
för förbättring av konsumenternas ställning.

Det var i går en mycket animerad
debatt i TV om just dessa frågor. Självfallet
kan man göra vissa reservationer
beträffande KAK:s utredning, men trots
allt framgår det att de utförda bilreparationerna
icke var av det utlovade slaget.
Detta sammanhänger väl delvis med
märkesverkstädernas serviceschefnan.
Montören har i vissa fall inte möjlighet
att inom ramen för normal timlönetid
klara av arbetet.

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Svar på interpellation ang. förslaget om ändrad distriktsindelning inom statens
järnvägar

Vi får hoppas, herr statsråd, att utredningen
snart framlägger förslag för
att stärka konsumenternas ställning, ty
i dag är läget klart otillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. förslaget om
ändrad distriktsindelning inom statens
järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat mig om jag avser att
ge riksdagen tillfälle att uttala sig om
förslaget angående ändrad distriktsindelning
inom statens järnvägar.

Sedan det av SJ framlagda organisationsförslaget
remissbehandlats och beretts
i departementet är avsikten att
bereda riksdagen tillfälle att yttra sig
i frågan.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret.

Anledningen till att jag ställde den
här interpellationen var att jag representerar
en bygd som berörs av det av
SJ aviserade förslaget. Enligt min mening
har denna fråga en stor regionalpolitisk
betydelse.

Svaret var positivt och jag ber att än
en gång få tacka för det. Jag avvaktar
det förslag som kommer att föreläggas
riksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna allmänpolitiska debatten
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut
gjord anteckning, till

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Den brist på arbetskraft
som uppstått inom främst det norrländska
skogsbruket och de beskyllningar
som i det sammanhanget riktats
mot samhällets och AMS’ åtgärder föranleder
mig att ta upp frågan i denna
debatt.

Den rådande arbetskraftsbristen behöver
jag knappast belysa närmare. Massmedia
har ägnat förhållandena så stor
uppmärksamhet att knappast någon
kunnat undgå att informeras om situationen.
Massmedia har enligt min mening
ägnat större uppmärksamhet åt
dagens situation med brist på arbetskraft
än åt förhållandet för två, tre år
sedan då tusentals skogsarbetare blev
friställda.

Självfallet är den rådande bristen på
arbetskraft besvärande och på vissa håll
allvarlig för skogsbruket, men man får
fördenskull inte — som en del ansvariga
skogsarbetsgivare, borgerlig press
och vissa borgerliga politiker — rikta
kritiken mot de åtgärder som vidtagits
av AMS och mot samhällets arbetsmarknadspolitik.
Man hävdar nu från dessa
kritikers sida att den prognos för arbetskraftsutvecklingen
inom skogsbruket
som AMS ställde i början av 1960-talet och den förda arbetsmarknadspolitiken
med omskolnings- och flyttningsbidrag
är upphovet till den uppkomna
bristsituationen. Jag vill påstå att detta
synsätt är helt felaktigt, och jag skall
här motivera varför.

Den uppkomna situationen har eu
historisk bakgrund. Sedan gammalt har

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

man bland skogsarbetsgivarna vant sig
vid att det funnits överskott på arbetskraft.
Arbetsgivarsidan har behagat kalla
på skogsarbetarna när de behövts
och hänsynslöst friställt dem när behovet
inte längre varit lika stort. Det är
främst konjunktursvängningarna som, i
likhet med förhållandet i många andra
branscher, har reglerat tillgången på arbetstillfällen.
Men även ryckigheten i
skogsbrukets planering —• för att inte
säga brist på planering i många fall —
har i hög grad bidragit till att skogsarbetarna
aldrig har haft någon anställningstrygghet.

Åren 1958—1959 friställdes så många
arbetare inom skogsbruket, att man i
vissa delar av landet hade ett stort
underskott på arbetskraft ända fram till
mitten av 1960-talet. Åren 1965—1967
rådde det något så när balans mellan
tillgång och efterfrågan på arbetskraft
inom skogsbruket, om man bortser från
vissa lokala variationer. När skogsarbetsgivarna
under senare hälften av
1967 började varsla om friställningar,
varnade man från länsarbetsnämndernas
sida och från fackligt håll för att
vidta större friställningar än vad som
betingades av den fortlöpande rationaliseringen
och mekaniseringen av skogsbruket.
På fackligt håll förutsåg man
redan då att den nu uppkomna situationen
skulle kunna uppstå.

Dessa varningar till trots företogs
mycket stora friställningar både inom
bolags- och privatskogsbruket. Det var
i synnerhet den äldre och mindre effektiva
arbetskraften som friställdes. Inom
bolagsskogsbruket motiverade man friställningarna
med att man under lågkonjunkturen
skulle hinna utveckla nya
maskiner, som skulle överta arbetet från
den manuella arbetskraften när konjunkturerna
bleve bättre. Inom skogsägarföreningarna
var motiveringen att
de enskilda medlemmarna vägrade släppa
till tillräckligt med avverkningsprojekt.

Friställningarna blev stora. Inom ett

Allmänpolitisk debatt

enda Norrlandsföretag friställdes under
en tvåårsperiod inte mindre än 2 500
skogsarbetare. Resultatet blev att samhället
genom beredskapsarbeten och
omskolning men även genom fortbildning
fick träda in och trygga utkomstmöjligheterna
för den friställda arbetskraften.
Vad fortbildningen beträffar
hade den onekligen vissa brister. Den
fick i viss utsträckning karaktären av
sysselsättningsterapi. Detta berodde
emellertid inte på bristande planering
i arbetsmarknadsstyrelsen utan på felaktig
rekrytering från skogsbolagens
sida.

De friställningar som skogsarbetsgivarna
vidtog för att gynna ett kortsiktigt
privat vinstintresse har nu, när konjunkturerna
har gått upp igen, resulterat
i en situation med brist på arbetskraft.
Orsakerna till uppkomsten av
denna bristsituation är inte svåra att
förstå. Många skogsarbetare, även de
som fick behålla sitt arbete, förfärades
över sin otrygghet i anställningen ocli
vände för gott ryggen åt skogsarbetaryrket.
Andra skogsarbetare, framför allt
de äldre, upptäckte snart när de fick
tillgång till beredskapsarbeten att det
fanns möjligheter att på ett mindre slitsamt
sätt tjäna sitt uppehälle, och de
vägrar nu bestämt att gå tillbaka till
den näring som så grymt har svikit dem.
Andra åter har omskolats och sugits upp
av industrin —- och jag vill tillägga att
det ofta har skett i den industri som
håller på att växa upp tack vare de lokaliseringspolitiska
åtgärder som vidtagits
i dessa områden av landet.

Skogsarbetsgivarna är bekymrade
över denna utveckling och hittar nu på
alla möjliga sätt att bortförklara den
uppkomna situationen, som egentligen
bara har en förklaring, nämligen det
bristande ansvar för arbetskraften som
finns på arbetsgivarsidan.

Skogsbrukets representanter liksom
en del borgerliga politiker och tidningar
framför nu argumentet att skälet till
den uppkomna bristsituationen skulle

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

vara att mekaniseringen inte gått lika
snabbt som man väntat. Jag vågar påstå
att detta är en undanflykt. Jag vill
underbygga detta påstående med ett
exempel — jag skulle kunna anföra
flera.

Ett företag gjorde i mitten av 1967
en prognos — byggd på den planerade
mekaniseringen och maskinutvecklingen
—- som visade att arbetsstyrkan fram
till mitten av 1970-talet skulle minska
från i runt tal 5 500 till 3 000 anställda.
Redan i slutet av 1969 hade emellertid
minskningen av företagets arbetsstyrka
gått längre.

Såsom jag inledningsvis nämnde,
framför nu vissa bedömare den uppfattningen
att det är AMS’ prognos om
det framtida arbetskraftsbehovet som
skrämt bort skogsarbetarna. Jag skall
villigt erkänna att jag tillhörde dem som
till vissa delar kritiserade denna prognos
när den framlades. Jag vill emellertid
när man nu försöker göra AMS
och dess generaldirektör till syndabocken
uttrycka min tacksamhet över att
prognosen var så negativ beträffande
utvecklingen av arbetskraftsbehovet.
Låt mig förklara varför.

I februari månad 1965 sysselsattes enbart
i de fyra nordligaste länen 38 544
personer inom skogsbruket. Motsvarande
månad 1969 sysselsattes inom samma
områden 21 336 personer inom skogsbruket
— alltså drvgt 17 000 personer
mindre. Dessa sifferuppgifter har lämnats
av riksdagens upplysningstjänst.
Skogsarbetarkåren har alltså på fyra år
minskats med 45 procent i de fyra
nordligaste länen. Det visar att AMS’
prognos var riktig.

Situationen för skogsarbetarkåren som
helhet skulle ha varit betydligt värre
när den stora friställningsvågen kom i
slutet av 1960-talet, om inte AMS’ prognos
hade bidragit till att en och annan
skogsarbetare redan på ett tidigare stadium
hade sökt sig andra inkomstmöjligheter.

Representanter för skogsarbetsgivar -

na framför också argumentet att den
situation som nu råder beror på arbetsmarknadspolitiska
insatser i form
av omskolning och flyttningsbidrag. En
del borgerliga politiker och borgerliga
tidningar instämmer i denna uppfattning,
som självfallet har en viss grund.
Det betyder emellertid inte att vår arbetsmarknadspolitik
är felaktig, tvärtom.
Det är ingen som är betjänt av att
stanna kvar i bygder, där en full sysselsättning
inte kan garanteras, med
allt vad detta innebär av fattigdom och
sociala problem.

Skogsarbetsgivarna är av hävd bortskämda
med att alltid ha en reserv av
arbetskraft att tillgripa vid behov. Men
det är inte rimligt att begära att skogsarbetarna
skall utgöra något slags ekonomisk
buffert åt skogsbolagen och privatskogsbruket
med bolagsdirektören i
NCB, herr Hedlund, i spetsen.

Den uppkomna situationen är besvärlig,
det skall helt medges. Den är emellertid
endast ett resultat av skogsbolagens
kortsiktiga vinstintressen och bristande
ansvar för de anställda. Som
man bäddar får man ligga. Man försöker
nu vältra över ansvaret på samhället
och dess organ. Man kanske därvid
även på arbetsgivarhåll upptäcker att
det kan vara bra med ett starkt samhälle,
som aktivt kan gripa in och rätta
till förhållanden, vilka inte skulle ha
behövt uppstå om skogsbolagen hade
fört en mera långsiktig politik och känt
ett större ansvar för vår strävan att försöka
upprätthålla en full sysselsättning.

För att närmare belysa den uppkomna
situationen vill jag nämna några
exempel. Jämtlands skogsägareförening
sysselsatte 1967 närmare 500 man. År
1969 var siffran nere i 175 man. I dag
förklarar man i uppgifter, som man
släppt ut till pressen, att man behöver
200 nya skogsarbetare.

Ett bolag, verksamt inom det område
där jag verkat som ombudsman, har
friställt drygt 400 man. Av länsarbetsnämndens
platsannonser framgår att

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

samma bolag nu, två år efteråt, söker
50 nya skogsarbetare inom samma område.

Jag vill hävda att det nu krävs eu
hård satsning på utbildning och rekrytering
till skogsbruket. Här har samhället
sitt givna ansvar och är också berett
att ta detta ansvar. Men man får
inte förvänta sig några underverk från
arbetsförmedlingarnas sida. Förtroendet
för skogsbruket är så i grunden
rubbat att det kommer att ta många år
att återställa det. Och för att uppnå ett
bättre förtroende krävs det minsann att
skogsbolagen visar upp ett helt annat
ansikte än de gjort tidigare.

Vad som hänt inom skogsbruket ger
exempel på hur privat näringsliv fungerar
när det är som sämst. Ganska oförmärkt
har det hela fått passera förbi.
Om det varit statliga företag som handlat
på detta sätt skulle tidningsrubrikerna
säkerligen ha varit både många
och stora. De som i alla lägen försöker
finna angreppspunkter på de statliga
företagen bör försöka städa upp också
framför egen dörr och i hederlighetens
namn försöka variera konfekten.

Vad jag här anfört leder osökt till
slutsatsen att man bör försöka analysera
om ytterligare orsaker kan ligga bakom
den uppkomna situationen. Man kommer
då fram till att sådana förhållanden
som instabil prispolitik när det
gäller råvaran, ägostruktur, bortfall av
skogsvårdsarbeten etc. borde belysas.
Men jag skall avstå från att dra upp
den debatten. Jag hoppas att den skogspolitiska
utredningen snart skall framlägga
sitt slutbetänkande och då ge oss
ett bättre underlag för en skogspolitisk
debatt. Jag vill, herr talman, inte nu
föregripa den debatten.

Därefter anförde:

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! I sitt anförande i går
sade herr statsministern, med siktet inställt
på 1970-talet, att det var framför
allt två områden som det var angeläget
att vi satsade våra resurser på. Det gäll -

Allmänpolitisk debatt

de dels att förbättra villkoren för de
äldre, dels att satsa på ungdomen.

Jag har ingenting att invända mot
de prioriteringar som statsministern
gjorde. Men för att det skall vara möjligt
att genomföra dessa måste man se
till att resurserna skapas. Vad gäller
åldringsvård, långtidsvård och sjukvård
vet vi alla att det är primärkommuner
och landsting som är huvudmän
på dessa områden. Och hurudant är läget
för primärkommuner och landsting
då det gäller att skapa utrymme för en
både angelägen och nödvändig utbyggnad
härvidlag? Att bristerna är stora
tror jag'' alla som är insatta i kommunala
frågor kan omvittna.

Herr talman! Under de minuter som
är mig tillmätta vill jag i korthet peka
på landstingens och kommunernas ekonomiska
situation. Vi är ett flertal här
som under den senaste tiden haft anledning
att syssla med dessa frågor på
hemmaplan.

Under den senaste tioårsperioden har
den totala kommunala utdebiteringen
ökat med bortemot 50 procent. Om vi
tar enbart landstingen finner vi att ökningen
blir ännu högre — mellan 80 och
90 procent. De långtidsprognoser som
ett flertal kommuner och landsting har
utarbetat är heller ingen nöjesläsning
utan ganska skrämmande. Prognoserna
pekar på utdebiteringshöjningar på 5
kronor och däröver under den närmaste
femårsperioden, om utvecklingen
kommer att följa samma banor som den
hittills har gjort.

Vilka är orsakerna till dessa kraftiga
höjningar? Ja, som överallt är det
många samverkande faktorer. Det är
bl. a. det ökade kravet på vårdområdet
— sjukvård, åldringsvård, långtidsvård,
socialvård — som har medfört
stegrade utgifter. Under 1970-talet kommer
framför allt kraven på åldringsvårdsområdet
att ytterligare skärpas
genom att antalet åldringar markant
ökar. Den allmänna kostnadsutvecklingen
är en annan starkt påverkande
faktor.

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

Men det finns fler områden, och ett
av dessa vill jag här något utveckla. Vi
har i motioner till årets riksdag hemställt
om åtgärder mot den kostnadsövervältring
som sker från stat till kommun.
De vidgade uppgifter, som av riksdagen
ålagts kommuner och landsting,
har i hög grad bidragit till stegrad utgiftsökning
för dessa. En mera rimlig
kostnadsfördelning mellan stat och
kommun är ett ovillkorligt krav från
kommunalt håll.

Men vad händer no inom den närmaste
tiden eller närmare bestämt den
1 januari 1971? Jo, vi får höjd mervärdeskatt
och höjd arbetsgivaravgift. Detta
kommer att ytterligare tynga kommunernas
och landstingens redan ansträngda
ekonomi. Den höjda mervärdeskatten
medför starkt ökade utgifter på såväl
kapital- som driftbudget. För kommunerna
medför avgiftshöjningen till
staten en kostnad som motsvarar en
höjning av utdebiteringen med cirka
40 öre per skattekrona. Jag har härvid
tagit som utgångspunkt en kommun som
jag känner relativt väl till. För landstingen
innebär det efter vad landstingsförbundet
kommit fram till en höjning
av utdebiteringen med cirka 25 öre
per skattekrona.

Till detta kommer sedan höjningen
av arbetsgivaravgiften med 1 procent
som nu föreslås av finansministern och
som väl med all sannolikhet kommer
att gå igenom i morgon i denna kammare.
Detta medför en sammanlagd utgiftsökning
för landsting och kommuner på
mellan 140 och 150 miljoner kronor,
detta om man tar hänsyn till löneökningar
och en normal ökning av antalet
anställda. I skatteören omräknat rör det
sig om en ökning av utdebiteringen med
9—10 öre för kommun och något lägre
för landstingen. Om vi räknar hela arbetsgivaravgiften
så är kostnaderna för
kommuner och landsting helt naturligt
de dubbla, och om vi skulle räkna hela
mervärdeskatten och kostnaderna för
denna, blir utgifterna för kommunerna
de flerdubbla mot de siffror jag här

har angivit. Men om vi enbart, herr talman,
håller oss till höjningen den 1 januari
1971 och summerar, så kommer
vi fram till att den sammanlagda skattehöjningen
för kommun och landsting
kommer upp till mellan 80 och 90 öre
enbart för att täcka utgiftsökningen till
staten. Denna skattehöjning kommer till
stånd utan att kommuner och landsting
får ett enda öre mer att röra sig med
för egna behov.

Detta skapar, herr talman, verkligen
ett bekymmersamt läge för landsting
och kommuner. Som var och en förstår
urholkas den kommunala självstyrelsen
till ett tomt skal utan innehåll. Detta
sker i ett läge då alla tycks vara överens
om nödvändigheten av ökad och fördjupad
demokrati och självstyrelse. Om
det skall ligga någon mening i dessa
ord, måste snara åtgärder till för att hejda
den statliga ekonomiska bindningen
av kommuner och landsting.

Vilka drabbas nu av dessa skattehöjningar?
Ja, det gör alla skattebetalare,
men eftersom kommunalskatten är proportionell,
får de lägre inkomsttagarna
bära huvudbördan.

Det finns verkligen anledning att fråga:
Hur blir det egentligen med den
skattesänkning för stora grupper av
svenska folket som man så högljutt har
aviserat?

Om vi ser på kommuner och landsting
som områden, vilka är det då som
drabbas hårdast? När det gäller arbetsgivaravgiften
är det de kommuner och
landsting som ligger i högre dyrort —
och dit hör som vi vet bl. a. stora delar
av Norrland — eftersom lönesumman
per capita där är högre än i områden
som tillhör lägre dyrort.

Herr talman! Om det ligger allvar
bakom statsministerns ord i går och de
inte skall klassificeras som försenade
vallöften, krävs det konkreta åtgärder
av riksdagen för att ge kommuner och
landsting möjligheter att genomföra dessa
intentioner. I det trängda läge där
de nu befinner sig innebär de ökade
pålagorna i och med höjningen av mer -

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

värdeskatt och arbetsgivaravgift efter
årsskiftet att man helt och hållet slår
undan fotterna på dem när det gäller
deras ambitioner att förbättra åldringsvård,
långtidsvård och sjukvård. Eller
får vi tolka statsministerns löfte så, att
vi kan förvänta oss att regeringen är
beredd att föreslå att kostnaderna för
mervärdeskatt och arbetsgivaravgift —
alltså inte bara den höjning som träder
i kraft 1971 utan hela kostnaden för
dessa avgifter till statskassan — skall
lyftas av från kommuner och landsting? Herr

talman! Vad som än kommer är
det absolut nödvändigt att vi får en rimligare
kostnadsfördelning mellan stat
och kommun än den som nu gäller. Vi
här i riksdagen måste upphöra med att
lägga ytterligare bördor på våra hårt
belastade kommuner och landsting.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill anlägga ett par
synpunkter på vad man skulle kunna
kalla demokratins toleransgränser. Synpunkterna
avser, och det vill jag stryka
under, ett samhälle av den svenska demokratins
typ. Jag är väl medveten om
att när det gäller samhällen av annan
typ, t. ex. diktaturer av olika slag och
många utvecklingsländer, är dessa synpunkter
inte genomgående tillämpliga.

En av huvudfrågorna i samband med
demokratins toleransgränser formulerades
mycket väl för någon vecka sedan
av Dagens Nyheters Sven Åhman i en
rapport från Canada om de våldsdåd
som skakat denna demokrati. Han är
en av de utlandskorrespondenter i Dagens
Nyheter som fortfarande är journalister
och inte propagandister för egna,
mer eller mindre väl eller dåligt
grundade personliga tyckanden. Han
formulerade ett av dagens demokratiska
dilemman så här: »Tvånget att gripa till
tvång för att värna friheten att förbli
fri.» Samma dilemma kan återfinnas i
.ner utpräglade former i många situationer
i det förflutna, inte minst un -

Allmänpolitisk debatt

der den tyska "VVeimarrepublikens både
första och sista dagar, men det skulle
föra för långt att gå in på det här.

Det är klart att man kan fråga: Vad
har paralleller av det slaget att säga
oss om den svenska demokratins toleransgränser?
Mitt svar är väl närmast:
Omedelbart och för dagen sannolikt och
lyckligtvis inte så mycket. Men om vi
ser till de interna problemen inom världens
demokratier i stort, till de brytningar
kring dessa problem som där
förekommer och till de visserligen för
det mesta ganska milda paralleller till
dessa brytningar som vi själva upplever
här hemma, så tror jag ändå inte att den
bakgrund jag har antytt är alldeles ovidkommande
för bedömningen av utvecklingen.

Ännu mer tydligt kanske detta blir,
om vi ägnar en smula uppmärksamhet
åt den klarläggande och delvis lysande
debatt om dessa och andra problem
som fördes inom det brittiska arbetarpartiet
under åren från början av 1950-talet fram till mitten av 1960-talet, särskilt
under tiden för Gaitskells ledarskap.

Den har för kort tid sedan blivit föremål
för en studie av dr Stephen Haseler,
själv anhängare av Labour Party.
Jag vill här kort återge några punkter
ur denna analys, som är av intresse i
de sammanhang jag berör.

De som då bestämde utformningen av
det brittiska arbetarpartiets politik, alltså
under 1950- och 1960-talen, när det
gällde att hävda fördelarna hos en
blandekonomi reformerad alltefter de
praktiska förhållandenas utveckling och
gentemot anhängarna av en genomgripande
omvälvning av doktrinärt socialistiskt
slag hade sannolikt ett hårdare
motstånd att möta än sina svenska motsvarigheter
under denna tidsperiod. Nu
håller det kanske på att bli ett motsatt
förhållande i detta avseende. Vidare,
och det är en huvudpunkt i den diskussion
jag vill föra: när det gäller demokratins
toleransgränser och motståndet

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

mot dess inhemska endast ljumma anhängare
eller fiender har de brittiska
socialdemokratiska ledarna såvitt jag
förstår legat före sina svenska motsvarigheter.
Det gäller inte beträffande
principerna. Det gäller deras kristallklarhet
i hållningen, energin att hävda
hållningen, outtröttligheten i att alltid
slå tillbaka mot dem som sökt tala
om demokratins värden som formella
och därför mindre förtjänta av ständig
vakthållning. Gaitskell formulerade deras
utgångspunkt på följande sätt:

»Deras fundamentala ideal var social
rättvisa. Men de inspirerades på intet
vis av klassfiendeskap. De var lika mycket
hängivna demokratin och den personliga
friheten. De trodde på tolerans
och de förstod nödvändigheten av kompromisser.
De var för det rationella och
det praktiska. De var misstänksamma
mot svepande generella idéer.»

Men kompromissvilligheten gällde inte
demokratins fiender. Och i 1960-talets
början sades det i ett officiellt partidokument
:

»Som ett demokratiskt parti tror vi
att det inte finns någon verklig socialism
utan politisk frihet. Vi söker atl
vinna och att hålla makten uteslutande
genom fria demokratiska institutioner.
Vi är beslutna att alltid förstärka och
försvara dessa institutioner mot hot
från varje håll.»

I linje därmed konstaterades av reformisterna
inom det brittiska arbetarpartiet
att detta icke sökte sin inspiration
hos Marx och Lenin. Man intog eu
ytterligt hård och — det är mitt tillägg
— en välmotiverat hård attityd gentemot
den nationellt och internationellt
verksamma kommunismen. Man motsatte
sig järnhårt varje inflytande på sina
avgöranden från det hållet, lika järnhårt
som man förkastade den kommunistiska
politiska filosofin.

Gaitskelliterna tog avstånd från klasskampen:
»Folkgrupper (klasser)», heter
det i en representativ skrift, »kan
inte delas upp i får och getter. Och

även om detta kunde ske så skulle ansträngningar
att resa klass mot klass
leda till en naken kamp om makt och
fördelar som skulle förstöra just de värden
vår socialism vill hävda.»

I ett avseende, skriver Haseler, kände
de brittiska reformisterna en förpliktelse
som för dem framstod som
absolut och ultimativ. Det var förpliktelsen
mot den politiska friheten och
allt vad den innebär. Politisk frihet,
upprätthållen genom västerländska demokratiska
institutioner, blev ett centralt
värde. Här gick en demokratins toleransgräns
som inte kunde överskridas.

Haseler är till och med säker på att
»om» — jag betonar om -—• »ett val
måste göras mellan frihet och jämlikhet
så skulle de flesta av reformisterna satsa
på friheten». Han menar naturligtvis
såsom friheten tolkas i västerländsk
ideologisk mening — »västerländsk» är
här inte något geografiskt begrepp. De
hade också klart för sig att ekonomiska
och sociala framsteg inte ensamma
räckte till för att avvärja våld och hot
om våld. Haseler citerar ur en studie
av Joan Mitchell:

»Det är en sak att argumentera i allmänna
ordalag för att sociala och ekonomiska
framsteg i längden utgör ett
skydd mot våldsamma omvälvningar.
Men det är en helt annan sak att föreställa
sig att en höjning av levnadsstandarden,
om än aldrig så stor, eller sociala
reformer, om än aldrig så långtgående,
kan motstå arméer som marscherar.
» Jag skulle vijla tillfoga att
detta gäller även sådana, låt oss kalla
dem »små arméer», som marscherar
inom olika länder, t. ex. för att röva
bort och mörda diplomater, för att ockupera
högskolor, för att över huvud
taget använda ett organiserat våld i avsikt
att lamslå normala samhällsfunktioner.

Jag tror att de mycket klara ställningstaganden
jag här refererat till och
som har motsvarigheter inom flera andra
socialdemokratiska partier, de tyd -

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

ligt markerade toleransgränser som dragits
upp, har varit av utomordentlig betydelse
för demokratins ställning i Västoch
Nordeuropa under de senaste 25
åren och kan bli av lika stor betydelse
för framtiden. Det gäller naturligtvis
inte minst de demokratiska staternas
yttre säkerhetsproblem, som jag dock
inte skall gå in på nu.

Det jag här diskuterar är i stället
vad man skulle kunna kalla en del av
de demokratiska staternas interna säkerhetsproblem,
deras möjligheter och
deras sätt att möta för det mesta mycket
små minoritetsgruppers ansträngningar
att sätta dem i gungning med
våldsmetoder. Det rör sig alltså om det
dilemma som Sven Allmän formulerade
så väl: »Tvånget att gripa till tvång
för att värna friheten att förbli fri.»
Jag vill ännu en gång stryka under att
jag talar om samhällen av den svenska
demokratins typ eller liknande samhällen.
Och jag tror samtidigt att vår
psykologiska och praktiska beredskap
inför dessa problem inte är tillräckligt
god utan behöver skärpas.

Jag skall om en liten stund rikta en
viss kritik mot det socialdemokratiska
partiet. Men jag är angelägen att säga
på denna punkt att uppmaningar till
en skärpt demokratisk beredskap har
vi alla, som står på denna grund, anledning
att lyssna till. Låt mig först nämna
ett exempel på detta.

I Dagens Nyheter förekom under juli
månad — på sidor i denna tidning redigerade
av den av dess chefredaktörer
som enligt egen utsago ej vet vad
som menas med liberala och frisinnade
idéer -— en ganska märklig debatt.
Den rörde i mycket väsentlig utsträckning
just våldets roll som kampmedel i
demokratiska samhällen. Deltagare var
Göran Printz-Påhlson, Per Garthon, Artur
Lundkvist, Jörgen Eriksson, Per
Block och kanske några ytterligare.

Printz-Påhlson inledde och försökte
karakterisera vad som skiljer den s. k.
nya vänstern från tidigare revolutionä -

Allmänpolitisk debatt

ra rörelser. Han fann tre, som han kallade
dem, strategiteoretiska punkter och
två taktiska. Han angav dem på ett
sätt som vida överträffar herr Strängs
bruk och missbruk av krångliga utländska
ord. Det var substitutismens
punkt, det var spontanitetens, det var
antiintellektualismens, det var den heuristiska
strategins punkt och slutligen:
advokatyr av våldsmetoder. Men, menar
Printz-Påhlson, den sista -— advokatyr
av våldsmetoder — får inte sammanblandas
med något så simpelt som
terrorism. Nej, just det. När den nygamla
vänstern vill försvara våldsmetoder
får det inte sammanblandas med advokatyr
för terrorism. Det skulle låta alltför
illa!

Detta anslag är typiskt för hela denna
debatt i Dagens Nyheter. En viss
reservation kan göras för Galirtons inlägg
och någon, men ganska liten, för
Lundkvists och Blocks.

Men den frågeställning som dominerar
är denna: Vilken grad och vilken
art av våldsprovokationer gagnar vad
man skulle kalla den stora revolutionen
och vid vilken tidpunkt skall de
sättas in? Hur skall man kunna använda
våld och ändå uppväcka minsta
möjliga motstånd och reaktion mot våldets
användning? Det var försiktighetsgraden
i detta avseende som var föremål
för meningsutbytet.

Ingen av deltagarna i denna debatt —
eller samtal som det visst kallas av
den redaktionella ledaren, ett skäligen
ensidigt samtal i detta som i så många
andra fall — ingen av deltagarna kom
på den idén att göra det enligt min
mening viktigaste konstaterandet i sammanhanget.
Det är följande: Hela detta
meningsutbyte är fel anlagt. Det mest
betydelsefulla är att från början och
bestämt avvisa våldet som arbetsmetod
i ett samhälle som det svenska och andra
samhällen av samma typ. Det må sedan
ha mer eller mindre s. k. provokatoriska
förtjänster. Ett sådant konstaterande
gjordes inte av någon deltagare

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

i samtalet och här försummades verkligen
markeringen av en av det svenska
samhällets toleransgränser.

Jag tror, herr talman, att vi måste
vara beredda att just i själva debatten
slå tillbaka mot de antidemokratiska
tendenserna även när dessa kan synas
oss i ögonblicket vara av föga betydelse
och odlade endast av små minoriteter.
Då ökar våra utsikter att undgå
mer pressande eller kritiska situationer
av den typ vi känner från andra
länder. Och naturligtvis gäller det kravet
i första hand dem som har makten
och därmed det främsta ansvaret men
som alltjämt synes föga benägna att
dela det ansvaret med andra demokrater.
För oss alla, men främst för dem,
gäller nog, herr talman, att det blyga
tigandet och ännu mer naturligtvis det
lilla ängsligt försiktiga medjamandets
tid håller på att gå ut.

Nu vet vi ju att de små grupper av
mer eller mindre revolutionära strateger
och taktiker, som resonerar om den
högre eller lägre nyttan av olika grader
av våld, har sitt speciella försvar
för dessa metoder. När de hävdar användning
av ett naket våld påstår de
sig därmed endast möta ett mer raffinerat
våld utövat av det demokratiska
samhället självt, av dess lagar, regler,
normer och ekonomiska ordning. Visst
inte bara ordningsväsendet — det är
ju härligt att ställa till besvär för polisen
— utan även regeringen, riksdagen
som lagstiftare, många andra av
den representativa demokratins organ,
marknadshushållningen, företagsamheten,
ja ibland även fackföreningarna beskrivs
som institutioner som i verkligheten
utövar ett förklätt våld. De ivrigaste
revolutionärerna säger att allt detta
egentligen representerar ett samhälle
av fascistiskt typ. Liberalerna kallas
ibland av dem rätt och slätt för fascister,
de ledande socialdemokraterna slipper
vid sådana tillfällen litet, men inte
mycket, billigare undan. De kallas för
socialfascister.

Hur blinda måste inte de som driver

fariseiska resonemang av detta slag vara
för vad fascismen — för att nu inte
tala om nazismen och andra terrorsystem
— verkligen innebar och innebär.
Hur kort måste inte deras minne vara
eller hur ofullständiga deras kunskaper.
Sådana förljugna försök att komma förbi
en av demokratins toleransgränser
borde vi inom de demokratiska partierna
kunna vara överens om att alltid
och bestämt avvisa. Här duger det inte
med ett slött påstående att det är det
s. k. systemets fel att olika urartningsfenomen
framträder, bl. a. stigande våldstendenser.

Den representativa demokratin är,
såvitt jag förstår, den mildaste form av
ordning som historien någonsin hittills
sett. Det betyder inte att den inte i dag
har svagheter, såväl i Sverige som i
andra demokratier, och att den inte kan
förbättras. Det är därför t. ex. som vi
inom folkpartiet för fram vårt närdemokratiska
program och söker konkreta
former att förverkliga det, t. ex. i en
bättre arbetsdemokrati, genom en livligare
offentlig debatt om olika alternativ
inom de väldiga områdena för fysisk
och ekonomisk planering, såväl på riksplanet
som på det kommunala planet,
med möjlighet för de av besluten berörda
att påverka besluten innan de
fattas.

Vi har skjutit fram närdemokratin
just i insikten om att en vidsträckt
meddelaktighet hos medborgarna inte
bara i de rättigheter som erbjuds dem
och inte heller bara inflytande, utan
också i ansvaret för vad som görs eller
inte görs är en av de viktigaste förutsättningarna
för en förbättring av demokratin.
Naturligtvis är det också klart
att en god ekonomisk framstegstakt med
en rättvis fördelning av resultaten och
med de ökade resurser den medför till
stöd för en fortsatt och väl avvägd reformpolitik
kan sätta oss mycket bättre
i stånd att komma till rätta med många
av de missförhållanden som nu vållar
allvarliga ekonomiska och sociala handikapp
för alltför många medborgare.

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Men det är en sak. En helt annan sak
är att underkänna den demokratiska
ordningen därför att samhället inte är
färdigt — det lär det för övrigt aldrig
bli. Är det egentligen någon i kammaren
utanför herr Hermanssons parti
som vill göra gällande att den kommunistiska
ordningen, sådan den framträder
t. ex. i Östeuropa, är en mot medborgarna
mildare och mer hänsynsfull
ordning, att den möter dem med en
större inlevelse i deras förhållanden
och med en i relation till resurserna
större variationsrikedom för att lösa
dem? Frågorna behöver egentligen bara
ställas för att svaret skall vara klart:
den kommunistiska ordningen är inte
alls mildare, mer hänsynsfull eller fördomsfri.
Anledningen är att denna kommunistiska
ordning möter människorna
med en mycket mindre grad av vilja
att ge dem delaktighet, frihet, rättighe-,
ter och eget ansvar — kort uttryckt:
den möter dem utan demokrati.

Här kan det för oss inte finnas någon
mitt-emellan-ståndpunkt. På den liberala
sidan har detta alltid varit klart. För
den svenska socialdemokratin har det
varit klart i 50 år. Jag såg i tidskriften
Zenit förra året en anklagelse framställd
mot Hjalmar Branting för att han
någon gång på den tiden inom sin egen
partistyrelse skulle ha yttrat, att om
han ställdes inför valet mellan arbetarrörelse
och demokrati måste han välja
demokratin. Jag vet inte om detta är
riktigt, och jag nämner det förvisso inte
som en anklagelse, utan som en hyllning.
Men om slutresultatet av den prövning
som då försiggick inom socialdemokratin
här i landet kan inget tvivel
råda. Partiet utgör en del — och en
mycket stor och betydelsefull del — av
vår demokratiska gemenskap. Måtte den
fortsätta att göra det!

Just därför vill jag nu säga att det
skulle än mer stärka denna demokratiska
gemenskap om den socialdemokratiska
partiledningen ville ytterligare
och energiskt bidra till att avslöja
de horribla försöken att sätta likhetstec -

Allmänpolitisk debatt

ken mellan den demokratiska ordningen
och dess organs funktioner å ena sidan
och våldet som medel att angripa
denna ordning å den andra.

Vi vet väl att t. ex. herr Palme -någon
gång varje halvår eller så säger att socialdemokratin
står på reformismens
grund och avvisar våldsamma omvälvningar.
Det är bra, och vi tror honom,
men det räcker inte till i nuvarande
läge. Det räcker inte till, bl. a. därför
att vi har ett kommunistiskt parti, vars
inställning i det här avseendet är milt
uttryckt oklar. Under valrörelsen höll
herr Torsten Nilsson ett tal som på ett
rejält sätt framhöll detta, men annars
sades det inte mycket om den saken
av socialdemokraterna, i varje fall inte
på ett sätt som markerades inför offentligheten.

Jag nämnde det kommunistiska partiet
som det inte går att komma förbi
i en diskussion av det slag jag fört.
Det är tydligt att herr Hermansson före
1968 satsade på att framstå såsom ledare
för ett parti, litet mer demokratiskt
än tidigare. Uppgiften var inte
lätt. Efter valet framstod dessa ansträngningar
för många av hans meningsfränder
som en orsak till den dåliga
utgången, och vid den därpå följande
kommunistiska partikongressen
kom också eu svängning i marxistiskgammalkommunistisk
riktning.

Herr Hermansson förklarade själv vid
denna kongress, ätt hans partis uppgift
var att »fylla de plikter som enligt
marxismens teori åvilar det revolutionära
socialistiska partiet i ett land».
Detta parti skulle representera »kampen
för en socialistisk omvälvning».
Sedan gjorde han en liten försiktighetsavvikelse
och sade: »Marxismen avvisar
mycket bestämt statskupper och liknande
utförda av minoriteter. En revolution
måste stödjas av folkets majoritet
— — —». Den beskrivningen av
marxismen och dess utveckling kan
man inom parentes sagt på goda grunder
sätta stora frågetecken för.

Men denna försiktighetsavvikelse be -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

tyder heller inte så mycket. Ty herr
Hermansson grep snabbt till det fariseiska
resonemanget om det demokratiska
samhället såsom egentligen varande
ett våldssamhälle. Som bevis anförde
han motståndet mot utställningen
»Sverige-bilder» och mot visningen
av filmen »Rekordåren».

Kommunismen, fortsätter han därefter,
är visserligen anhängare av en fredlig
utveckling, d. v. s. »utan väpnad
kamp och inbördeskrig». Men sedan
kommer det centrala. Kommunisternas
ledare reserverar sig återigen, och nu
åt det andra och mindre försiktiga hållet;
han måste ju också tänka på sina
mer eller mindre närstående aktivister.
»Om», säger han, »en sådan» — alltså
en fredlig utveckling — »blir möjlig
i vårt land vet vi inte med säkerhet».

Jag tror inte att vi behöver något annat
vittnesbörd. Herr Hermansson vet
inte med säkerhet, om han kan vara
med om en fredlig utveckling i vårt
land! Det är just det som är skillnaden
mellan kommunister och demokrater.
Och litet senare tilläde han: »I själva
verket har den reformistiska vägen, och
därmed menar jag» — alltså Hermansson
— »den nutida socialdemokratins
väg, inneburit att det negativa draget i
det kapitalistiska samhället framträtt
med betydande styrka. Illusioner och
propaganda, som socialdemokratin
spritt har därmed avslöjats.»

Detta var i september 1969. Den dåvarande
socialdemokratiske partiledaren,
Tage Erlander, observerade med
rätta dessa uttalanden nästan ögonblickligen.
I Sandviken sade herr Erlander
någon dag därefter: »Den kommunistiska
kongressen visar att herr Hermansson
aldrig menade allvar med sitt tal
om reformering av partiet och sina bekännelser
till demokratin. Det är värdefullt
att vi så klart fått bekräftat återgången
till en gammalkommunistisk linje».

Det var mycket klara ord av herr Erlander.
Men de följdes aldrig egentligen
upp på ett verkligt effektivt sätt

under tiden fram till årets val, vare sig
av herr Erlander eller någon annan ledande
socialdemokrat, frånsett något
enstaka undantag som jag förut nämnt.
Om själva riktigheten i herr Erlanders
konstaterande torde emellertid ingen
tvekan behöva råda. Som Bertil Ohlin
påpekade under gårdagens debatt har
nog herr Palme anledning att erinra
sig detta på ett bättre sätt än vad han
gjorde i går.

.lag har nämnt det här därför att på
några håll en viss gråtmildhet tycks ha
brutit ut över de stackars kommunisterna,
trots att de klarade sig en liten
bit över de 4 procenten — eller kanske
snarare på grund av detta. Vi har
ju, säger dessa övermåttan känsliga personer,
hos oss accepterat ett kommunistiskt
politiskt parti. Ja, det har vi, och
det skall vi nog fortsätta med, om det
partiet över huvud taget har kraft att
existera i längden. Men jag måste bekänna
att jag har mycket svårt att förstå
mig på fortsättningen av de gråtmildas
resonemang. Eftersom vi nu har ett
kommunistiskt parti, tycks de vilja säga,
och eftersom detta parti även är representerat
i riksdagen, så måste det väl
också vara med i riksdagens hela arbete.

Jag har svårt att begripa mig på logiken
i detta resonemang. Var den demokratiska
toleransgränsen skall gå måste
väl i alla fall avgöras av en osentimental
bedömning från demokratiska utgångspunkter.
Någon sentimentalitet och
gråtmildhet behövs inte beträffande
kommunisterna; de är inte ett dugg sentimentala
själva. Demokratin måste ha
rätt till självförsvar gentemot dem som
inte är dess pålitliga vänner eller som
är dess fiender. Under inga förhållanden
kan det finnas någon anledning till
särskilda arrangemang eller andra medgivanden
gentemot kommunisterna i sådana
sammanhang, där vår demokratis
egna vitala intressen behandlas.

Till slut vill jag säga ett par ord närmast
med anledning av gårdagens debatt
om en toleransgräns av annat slag
än den jag hittills berört. Den gäller

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

de demokratiska partierna själva och
de krav som ur trovärdighetssynpunkt
kan ställas på dem.

Jag är självklart medveten om min
subjektivitet i detta sammanhang. Men
trots detta och trots att temat ganska flitigt
spelats under debatten tidigare kan
jag inte underlåta följande reflexioner.

Herr Palme bemödade sig i går ganska
utförligt med missvisande framställningar
av oppositionens politik och ansträngningar
att i tid få en uppgörelse
om de allvarliga ekonomiska problemen.
Hans sakframställning har redan vederlagts
av herr Gustafson i Göteborg och
herr Ohlin. Det finns emellertid en viktig
omständighet ytterligare. Det är regeringens
särskilda ansvar. Det är klart
att vi alla här har ett betydande ansvar.
Men en regering har, som herr Sköld
en gång sade, det främsta ansvaret. Och
det är klart, den främsta makten och det
främsta ansvaret hör ihop. Och det var
från det ansvaret, icke minst när det
gäller uppträdandet inför väljarna, som
herr Palme försökte fly i går.

Under mer än tjugo år i riksdagen
har jag knappast varit med om en så
tvär och hastig svängning från något
demokratiskt politiskt partis sida som
den det socialdemokratiska partiet företog
efter valet i slutet på september.
Jag menar inte så mycket en svängning
i fråga om åsikter och ståndpunkter beträffande
lägets krav, som man verkligen
och internt uppfattade det. Det var
nog inte i verkligheten så mycket fråga
om det. Nej jag menar svängning i teckningen
inför allmänheten av bilden av
läget och av de åtgärder som kunde erfordras.

Före valet var det bilden av en blå
himmel med en sol som sken ganska
klart och vänligt. En och annan molnbank
fanns visserligen vid horisonten.
Men bara regeringen fick fortsätta skulle
de nog blåsa bort. På ett något senare
stadium kunde inte ens regeringen
undgå att känna prisstegringarnas kuling
som höll på att växa till storm.
Man gjorde en lätt justering av bilden

Allmänpolitisk debatt

men större delen av himlen var fortfarande
blå.

Efter valet blev bilden remarkabelt
annorlunda. Det var inte bara gråväder.
Åskmoln tornade upp sig. Och från
åskmolnen ljungade regeringens nya
skatter och pålagor som blixtar över de
jordbundna medborgarna.

Jag tror, herr talman, att här har det
socialdemokratiska partiet på ett farligt
sätt nalkats en av de toleransgränser
som i en god demokrati inte bör
överskridas. Jag hoppas att något liknande
inte skall upprepas främst därför
att om så blir fallet så skadar det
demokratin själv. Och det är en dyrbar
sak.

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Ett av de stora huvudämnena
under denna remissdebatt har
varit den ekonomiska politiken. Under
några minuter kommer jag nu att ta
kammarens uppmärksamhet i anspråk
för att fortsätta och tala om ekonomi,
men ur en annan infallsvinkel. Det är
kommunernas ekonomiska läge, som jag
vill söka belysa.

Den pressade ekonomiska situation,
som kommunerna befinner sig i är ingen
nyhet. Under hela 1960-talet har kommunalskatterna
stigit i mycket rask takt
från i genomsnitt 14:63 år 1960 till 21
kronor 1970, och få människor i vårt
land kommer att undgå en höjning 1971.

I vissa fall inträffar höjning av landstingsskatten,
i andra fall är det primärkommunen
som tvingas höja utdebiteringen
— ibland båda. Svenska kommunförbundet
har sagt sig tro på en genomsnittlig
kommunal utdebitering på
25 kronor redan omkring 1975. Mot denna
bakgrund tränger sig några frågeställningar
fram.

Vad är orsaken till kommunernas ekonomiska
situation, och varför stiger
kommunalskatterna i en så snabb takt?
År kommunalmännen oansvariga, okunniga,
lättsinniga i sitt agerande? En del
av skulden får säkerligen kommunalmännen
ta på sig. De har kanske alltför

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

sent uppmärksammat de varningssignaler
som skymtat och inför lokalt tryck ej
stått emot krav på utgifter av olika slag.

Men den stora boven i dramat är finansministern.
Han har inte nöjt sig
med att ideligen pressa upp den statliga
skatten utan har genom olika åtgärder,
eller ibland brist på åtgärder, dragit åt
den kommunala skatteskruven.

Sveriges riksdag har också sitt ansvar.
Riksdagen beslutar i olika frågor
utan att närmare analysera eller belysa
kommunernas kostnader för en reform.
Ta t. ex. de förändringar vi genomfört,
håller på att verkställa eller förbereder
inom grundskolan och den gymnasiala
skolan. Fanns det i riksdagens material
någon grundlig och genomgripande
analys av vad dessa beslut kommer
att kosta de olika kommunerna och
hur detta inverkar på den kommunala
utdebiteringen?

Hur ofta händer det när regeringen
lägger fram en proposition i ett ärende
som intimt berör kommunerna, att
propositionen samtidigt söker analysera
kommunernas förutsättningar att klara
av eventuella nya eller ökade utgifter?
Olika statliga ämbetsverk gör det
ibland under resans gång ännu besvärligare
för kommunerna. I ett i och för
sig fullt förståeligt nit söker man den
från ren facksynpunkt bästa lösningen
utan att ta de ekonomiska konsekvenserna
med i bilden. Kanske en annan
lösning, som visserligen varit något
sämre men i gengäld betydligt billigare,
hade varit att föredra?

Så fattas det beslut av olika statliga
organ och myndigheter, beslut som sedan
kommunerna skall verkställa. Den
kommunala församlingen får fatta det
formella avgörandet om en viss utdebitering,
men det reella beslutfattandet
har delvis långt tidigare skett över kommunernas
huvuden. Den kommunala
självstyrelsen har, herr talman, verkligen
sin begränsning.

Nyligen har Svenska kommunförbundet
gjort en undersökning om kommunernas
likviditet och lånebehov. Även

om materialets värde reduceras av att
alla kommuner ej svarat, kan man dock
dra vissa slutsatser av undersökningen,
då 578 kommuner motsvarande 68 procent
av hela antalet och med 74 procent
av rikets invånare ingår i det bearbetade
materialet.

Enligt undersökningen hade landets
kommuner den 31 december 1969 en likviditet
på drygt 3 300 miljoner kronor.
Ett år senare beräknas bara ungefär
hälften vara kvar. I den reviderade finansplanen
räknade man med en minskning
av kommunernas likvida medel på
ca 950 miljoner kronor under 1970.
Minskningen torde bli långt större, ja,
nästan dubbelt så stor eller 1 600—1 700
miljoner kronor.

Enligt undersökningen är likviditetsläget
så svårt för många kommuner att
en fjärdedel av de i undersökningen
deltagande kommunerna måste få lån
före årsskiftet, lån som man i dag inte
vet hur man skall placera för att undvika
brist i kassan. I realiteten blev resultatet
att dessa kommuner i brist på
likvida medel måst stoppa alla sina planerade
investeringar från och med augusti
månad och under resten av året.

Att denna beskrivning tyvärr stämmer
med verkligheten har vi fått läsa
om i tidningarna under den senaste tiden.

Hur kan nu detta inträffa? För bara
några dagar sedan publicerades i dagspressen
vissa siffror angående kreditmarknaden.
Visserligen är siffermaterialet
baserat på en prognos för 1970,
men det är ändå högst oroande för kommunerna.
Enligt prognosen beräknas utbudet
på kreditmarknaden under 1970
sjunka till 14 miljarder mot 17,2 miljarder
1969. I denna situation minskar
kommunernas andel av upplåningen, så
att den nu endast beräknas ta i anspråk
5 procent av kreditmarknaden, vilket
motsvarar ca 700 miljoner kronor. År
1964 hade kommunerna ca 15 procent
av kreditmarknaden; i år räknar man
med 5 procent. Är det i detta läge så
egendomligt, om kommunerna ställs in -

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

för stora ekonomiska problem och tvingas
att tillgripa drastiska skattehöjningar? Än

mer förklarlig blir kommunernas
situation om man ser på bostadssektorns
utveckling. Glädjande nog har vi
kunnat hålla ett högt bostadsbyggande.
I år beräknas bostadssektorn ta 8 400
miljoner kronor i anspråk eller ca 60
procent av kreditmarknaden. Men hög
produktion av bostäder och stark åtstramning
av kommunernas krediter går
inte ihop. Med bostadsbyggandet följer
en lång rad följdinvesteringar — skolor,
barnstugor, idrottsplatser, fritidsanordningar,
vägar, vatten, avlopp m. m.
Kommunerna kan inte mitt under löpande
budgetår utan vidare avbryta
eller senarelägga planerade investeringar.
Nya bostadsområden måste ha service
av olika slag. Många gånger finns det
av staten fastställda regler för denna
service. Inte heller kan kommunalmännen
ta på sitt ansvar att invånarna i
nya bostadsområden lämnas utan en
lång rad nyttigheter som finns i andra
delar av kommunen.

Jag är alltså till freds med att vi kunnat
hålla bostadsbyggandet på en relativt
sett hög nivå men kritisk mot att
kommunerna inte fått krediter i tillräcklig
omfattning för att klara de med
bostadsbyggandet förenade följdinvesteringarna.
Härtill kommer att kommunerna
också belastas av höjd moms,
höjd arbetsgivaravgift m. m.

Då återstår endast en utväg, nämligen
att söka sig fram med korta lån. Resultatet
blir, som tidigare visats, att kommunernas
likviditet kommer i farozonen.
En allra sista åtgärd är att höja
utdebiteringen. Den vägen har kommunerna
redan gått, och de tvingas i år i
många fall att gå ytterligare ett steg på
den vägen. Vi har nu fått se hur kommunalskatterna
i rask följd har stigit i
höjden, och Svenska kommunförbundet
beräknar att de kommer att stiga ännu
mer. Följden blir att de skattebetalare
som har de minsta ekonomiska resur -

Allmänpolitisk debatt

serna drabbas relativt sett hårdast.

Finansministern har gjort ett stort
nummer av sitt skattepaket, som skulle
ge två tredjedelar av svenska folket
skattesänkning. Hur blir det med denna
sänkning? Jo, höjningarna av kommunalskatterna
hotar att helt äta upp sänkningen.
Så blir skattebetalarna ännu eu
gång lurade, och främst drabbas låglönegrupperna.

Vem är då ansvarig för att kommunalskatterna
stiger så snabbt? Jo, den
främsta orsaken är den ekonomiska politik
som regeringen fört. Den politiken
får svenska folket nu betala. De höjda
kommunalskatterna kommer att slå mycket
hårt. Ytterst håller finansminister
Sträng i piskan, inte kommunalmännen.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att ta upp några frågor med anledning
av det nyligen avlämnade betänkandet
om TEKO-industrin. Under den
senaste tioårsperioden har vi gång på
gång tagit upp frågan om branschens
problem, och jag har ansett det mest
angeläget att försöka belysa ensidighetsproblematiken
i Boråsregionen och de
stora risker vi löper när en så befolkningsrik
region i huvudsak skall lita
till en näring med så ovissa utsikter
som TEKO-industrin.

Jag har vid vissa tillfällen liknat näringslivet
i vår region vid en koloss
på lerfötter. Vi vet inte från den ena
dagen till den andra vad som kan komma
att hända med det ena eller det
andra företaget. Det har inte varit så
lätt att vinna gehör för tanken att vi
behöver ett differentierat näringsliv. En
bidragande orsak härtill har onekligen
varit att TEKO-industrin föredragit att
sitta i orubbat bo. Man har på detta håll
inte önskat någon konkurrens om arbetskraften,
som skulle kunna påverka
lönesättningen. Dunkla krafter har medverkat
till att privata företag, som av
egen vilja hade kunnat etablera sig i
Borås, inte gjort detta.

Jag har redan tidigt varit på det kla -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

ra med att vi måste sätta vår lit till
statsmakterna, och vi har på vårt håll
tillhört tillskyndarna till en statlig lokaliseringspolitik,
som till sitt förfogande
har så pass goda resurser att den förmår
omstrukturera näringslivet i en hel
region.

De uppgifter om TEKO-branschens
fortsatta krympning och om ensidighetsproblematiken
i Boråsregionen, som
utredningen nu på ett utomordentligt
sätt belyser, är inga nyheter för dem
som under årens lopp har följt dessa
frågor. Det är emellertid tillfredsställande
att med hjälp av en statlig utredning
äntligen kunna dokumentera att
vi inte överdrivit när vi tagit upp problemen
för ifrågavarande industri och
kanske framför allt när vi försökt att
beskriva ensidighetsproblematiken. Dessa
problem kvarstår nämligen inom
denna region oavsett om branschens
konjunkturer är goda eller mindre
goda.

Det har varit mycket svårt att vinna
gehör för tanken att långsiktiga och
målmedvetna lokaliseringsinsatser måste
göras för att få till stånd en förändrad
näringsstruktur, eftersom befintlig
industri samtidigt har efterfrågat arbetskraft.
Att denna efterfrågan till så
gott som 100 procent varit och är inriktad
på kvinnlig arbetskraft och att
den i stor utsträckning har fått tillgodoses
genom import av utländsk arbetskraft
har man gärna blundat för. Samtidigt
har befolkningsutvecklingen i regionen
blivit alltmer bekymmersam. De
yngre och välutbildade har flyttat ut.
Vi har fått en lägre utbildningsfrekvens
än jämförbara städer och regioner.
Medelåldern hos arbetskraften inom
TEKO-branschen är i stigande och de
kvarvarande har ingen valfrihet om de
skulle vilja byta sysselsättning. Framför
allt har vi ett lågt löneläge.

Utredningen har verifierat det mesta
av våra påståenden, och jag skall inte
närmare gå in på TEKO-industrin som
sådan, eftersom den enligt min mening
blivit tillräckligt belyst i betänkandet.

Jag vill uttala min tacksamhet över att
utredningen har arbetat så snabbt. År
1968 begärde herr Carlstein och jag att
en branschutredning skulle tillsättas.
Två år senare har redan en hel del börjat
inträffa på exportområdet genom
det beslut vi fattade under våren, och
nu föreligger ett slutbetänkande med
förslag till ytterligare stödåtgärder åt
den del av TEKO-industrin som bedöms
vara utvecklingsbar. Detta bör kunna
medverka till att branschen inte krymper
alltför snabbt, vilket annars skulle
komma att gå ut över äldre och ortsbunden
arbetskraft.

Jag vill dock starkt understryka att
det inte räcker med att stödja befintlig
industri i Boråsregionen. Vad vi
framför allt behöver, vilket också mycket
starkt har hävdats från berörda
fackliga företrädare, är en målmedveten
lokaliseringspolitisk satsning. Det
skulle ha varit av stort värde om utredningen
på denna punkt hade framlagt
konkreta förslag. Den otrygghet
som så gott som samtliga anställda inom
TEKO-sektorn känner kan endast brytas
genom nylokalisering.

Vid de nedläggelser, som ju inträffar
ganska tätt, skall arbetskraften inte
tvingas att gå över till ett annat företag
med lika ovissa framtidsutsikter.
Arbetskraften bör i vart fall ha den
trygghet det innebär att veta, att det
finns andra branscher att välja på när
man friställs för kanske andra eller
tredje gången på kort tid. Jag vill därför
understryka utredningens synpunkter
till förmån för uppgörandet av ett
lokaliseringsprogram för Boråsregionen.

Enligt utredningen kommer 20 000
personer att få lämna näringen under
en tioårsperiod. Nu förutsätter utredningen
att en ännu kraftigare koncentration
kommer att ske till Boråsregionen.
Hur det än förhåller sig med detta
skulle det vara orimligt att ta de risker
som det innebär att låta utvecklingen
ha sin gång, d. v. s. att vi får den

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

ena nedläggningen efter den andra utan
att ha några instrument för att klara
situationen. Vad vi behöver är annan
industri, förvaltningstjänster och utbildningsanstalter,
om Boråsregionen
skall leva kvar som en befolkningsrik
region och om vi skall tillvarata de
stora investeringar som gjorts på samhällssektorn.

.lag vill också betona nödvändigheten
av att den ena handen vet vad den
andra gör eller rättare sagt understryka
utredningens synpunkter att det är nödvändigt
att en god samordning och en
central ledning kommer till stånd för
att klara ett lokaliseringsprogram för
Boråsregionen. Det har under våren
framlagts förslag om utflyttning av statliga
verk. Den ifrågavarande utredningen
har helt förbigått Borås och detta
med åtminstone två motiveringar. På
grund av att vi är en ensidighetsort,
att vi inte har fått universitetsfilialer
o. d. och att vi inte fick bygga det flygfält
vi låg främst i kön för i början
av 1960-talet är vi inte attraktiva för
statliga verk. Dessutom ligger vi för
nära Göteborg och kan enligt utredningen
bidra till en ytterligare överhettning
av detta område.

Det är enligt min uppfattning ett barockt
resonemang att den som inte har
någonting förut inte heller skall komma
i fråga i fortsättningen. Men tyvärr har
jag mött detta resonemang även från
statliga verk i olika sammanhang, exempelvis
när det gällt förläggning av
utbildningsanstalter. Har man inte utbildningsanstalter
förut skall man inte
besvära sig och ställa sig i kön för att
få sådana!

En annan intressant företeelse är att
statens järnvägar tycks driva en egen
lokaliseringspolitik. Man är i färd med
att centralisera till de storstadsregioner
som enligt propositionen 75 år 1970
bör kunna avlastas en del verksamheter.
Är det rimligt att dra in vissa distrikt
inom SJ och exempelvis flytta ett
hundratal personer från Borås till Gö -

Allmänpolitisk debatt

teborg? Samtidigt menar TEKO-utredningen
att vi bör få företag från Göteborg
till Borås!

Herr talman! Det är enligt min mening
nödvändigt med en ordentlig samordning,
och det finns skäl att pröva
även de frågor som jag nu senast tagit
upp.

Avslutningsvis vill jag säga att vi är
tacksamma för det lokaliseringsstöd som
vi fått fr. o. m. den 1 juli 1966. Vi har
fått några nylokaliserade industrier som
utgör en god början när det gäller att
häva ensidigheten. Men mer än en början
är det inte fråga om, och därför
förväntar vi oss nu att TEKO-utredningens
förslag om ett lokaliseringspolitiskt
program för Boråsregionen verkligen
skall komma att förverkligas med
det snaraste.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! När jag lyssnat till den
allmänpolitiska debatten, som främst
sysslat med ekonomiska ting, är det några
ord från Skriften som kommit i mina
tankar: Människan lever icke allenast
av bröd.

Vi lever av bröd •— de ekonomiska
frågorna är utomordentligt viktiga och
betydelsefulla. Men kravet på standard,
på ekonomisk välfärd får aldrig bli
nog; det finns annat som är minst lika
viktigt. Hur angeläget är det exempelvis
inte att vi får behålla ett friskt och
sunt folk i vårt land! Det är en fråga
med många aspekter, och jag skall visst
inte ta upp dem alla.

Men jag vill inte sticka under stol med
att det finns en del tendenser i dagens
samhälle som enligt min uppfattning är
oroande. Fylleriet, slagsmålen och misshandelsfallen
t. ex. ökar kraftigt. Artonåringar
är avancerade alkoholister,
och allt yngre ungdomsgrupper fångas
in av alkoholbruket.

Det finns säkert flera orsaker till
denna utveckling, men ingen vaken
iakttagare kan undgå att upptäcka att
mellanölet här spelar en ödesdiger roll.

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

Det sorgligaste med mellanölssituationen
är enligt länsläkaren i Sörmland att
nya grupper dragits in i alkoholbruk,
medlemmar av ungdomsorganisationer,
personer som tidigare principiellt varit
absolutister liksom mycket unga människor,
för att inte säga barn. Enligt
all erfarenhet är det en truism att påpeka
att bruk föder missbruk samt att
man kan bli alkoholist, vilken form av
alkohol man än använder. Var och en
som något känner till mekanismen för
uppkomst av alkoholism är övertygad
om att dagens situation inom en 10-årsperiod kommer att leda till att en
viss del av nyssnämnda grupper har
alkoholiserats.

Man vill dock hoppas, tillägger den
läkare som jag här citerat, att mellanölseländet
äntligen har lärt statsmakterna
att nykterhetsfrämjande resultat
inte åstadkommes genom att öka alkoholutbud^t.

För min del kan jag inte ta del av de
många larmsignaler som når oss genom
pressen från skolläkare, ungdomsledare
och andra, utan att gång på
gång ta till orda och med all den kraft
som är mig möjlig vädja om en omprövning
av mellanölsbeslutet.

Visserligen säger finansministern alt
debatten om mellanölet enligt hans mening
blivit ensidig och att missförhållandena
generaliserats. Enligt den gamla
regeln att var plåga har sitt skrik
för sig, blott hälsan tiger still, så har
brukarens och den vanliga konsumentens
röst saknats i debatten, medan
däremot misbrukarens beteende i hög
grad uppmärksammats. Den erforderliga
balansen i debatten saknas, anser
finansministern. Det kan man mycket
väl säga, men det löser inte något av de
problem det här är fråga om. Man
springer inte ifrån problematiken genom
att som finansministern konstatera
att mellanölet blivit en av folkflertalet
accepterad konsumtionsvara. Samma
sak kan också sägas om andra alkoholdrycker.
Men det hindrar inte att

just mellanölet genom sin lättillgänglighet
och förmenta ofarlighet medverkat
till en kraftig förstoring av alkoholproblemet,
särskilt inom ungdomsvärlden.

Ständigt och jämt nås vi av rapporter
om hur mellanölsberusning utlöst
våldshandlingar. De två 15-åriga pojkar
som knivhögg en värnpliktig till
döds i Falun hade före dådet druckit
10 flaskor mellanöl var. Ingen kan förneka
att mellanölet har skapat stora alkoholproblem
för i synnerhet ungdomen.
Missbruket har, som länsläkaren
i Sörmland framhåller, trängt allt längre
ned i åldrarna. Detta har skett framför
allt därför att mellanölet får säljas
jfritt i vanliga livsmedelsaffärer. Det
finns visserligen en överenskommelse
om att affärerna inte skall sälja Öl till
ungdom under 18 år, men den överenskommelsen
fungerar av många orsaker
ganska dåligt. Det är svårt att bedöma
ungdomarnas ålder, kassörskorna
i snabbköpen är ofta stressade och det
kan för övrigt vara förenat med risk för
repressalier att vägra försäljning.

En mängd nya pubar har öppnats
sedan mellanölet infördes, och de inreds
för att passa ungdomens smak. Allt
detta medverkar till att alkoholvanorna
grundläggs tidigt.

Mellanölet har fyllt fem år. För fem
år sedan trodde jag inte att mellanölet
skulle medföra ökade alkoholproblem,
säger avdelningschefen vid Gävle stads
nykterhetsavdelning, men tyvärr hade
jag fel, tilllägger han. Det har blivit ett
större problem än man kunde ana.

Säkerligen trodde inte heller finansministern
och de riksdagskolleger, som
medverkade till beslutet, att mellanölet
skulle bli det problem som vi alla i dag
måste erkänna att det är. Men när det
nu förhåller sig så, måste det vara angeläget
att ompröva beslutet. Jag vill
därför än en gång vädja till finansministern
att han begär delförslag på den
punkten från alkoholpolitiska utredningen,
så att vi så snart som möjligt

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

får tillfälle att ompröva 1965 års beslut
om mellanölet.

Självfallet är inte mellanölet hela problematiken
när det gäller alkoholfrågan.
Alkoholpolitiska utredningen har ett
omfattande utredningsuppdrag att fullgöra.
Från vårt håll föreslår vi också
en ökad försöksverksamhet under den
tid då utredningen pågår för att man
därigenom skall hitta vägar till ett mera
alkoholskadefritt .samhälle än det vi har
i dag och kan väntas få om inte något
göres. Men allt detta tar tid, och därför
är det angeläget att just frågan om mellanölet
brytes ut och behandlas för sig.

Det skulle också betyda en hel del
om vi kunde effektivisera upplysningsverksamheten.
Några ungdomar i Gävle
har konstaterat att det går oerhört
fort att få problem med mellanöl, och
de menar att den stora mellanölskonsumtionen
bland ungdomen beror på för
dålig upplysning. En av dem tillägger:
Jag har blivit nykterist på den upplysning
jag har fått. Jag törs inte längre
dricka mellanöl.

Utan tvivel finns det en hel del alt
vinna på en vederhäftig och tillräckligt
omfattande upplysningsverksamhet. Enligt
min mening vore det väl använda
pengar att anslå medel till en stor upplysningskampanj
mot alkohol och narkotika.
Härvidlag kan skolan spela en
betydande roll och gör det redan nu,
men säkerligen finns det mer att uträtta
också på det området.

Den kampanj som genomfördes mot
narkotika häromåret gav onekligen resultat,
men vi får inte nöja oss med det.
Narkomanvårdskommitténs betänkande
innehåller en omfattande kartläggning
av läget på narkotikaområdet och en
diskussion av samhällets insatser i
kampen mot narkotikamissbruket. Men
det räcker inte med kartläggning och
förslag, det krävs handling. Betänkandet
får inte sjunka ned i någon skrivbordslåda
och glömmas bort.

En ny våg av narkotikamissbruk bedöms
på vissa håll just nu ha försatt
2—Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Allmänpolitisk debatt

oss i en situation som i viss mån är jämförbar
med katastrofläget i slutet av
1968. Antalet narkotikabrott under de
tre första kvartalen i år överstiger motsvarande
tal för hela 1969 och ännu
mer talet för 1968. Att i det läget minska
insatserna för narkotikabekämpning —
vilket tyvärr har skett — kan inte vara
en riktig politik. Tvärtom borde en förstärkning
av polisen för narkotibekämpande
verksamhet vara väl motiverad.
Vi hoppas att regeringen skall finna det
möjligt att tillgodose behovet på detta
område när budgeten arbetas fram.

Jag litar också på att det samarbetsorgan
för bekämpande av narkotikamissbruk
som tillsatts och som har en
utomordentligt väl kvalificerad sammansättning
skall följa dessa frågor och
bruka de medel som narkotikavårdskommittén
har anvisat — och gärna
också andra — för att komma till rätta
med denna utomordentligt svåra problematik.

Men det behövs också ett fortsatt effektivt
upplysningsarbete. Många föräldrar
frågar i dag: Varför blev det sä
tyst efter kampanjen 1968? Och någon
ringde mig och frågade: Vad gör ni
egentligen för att komma till rätta med
narkotikamissbruket? Det finns all anledning
att följa upp det som då skedde
och på nytt satsa på effektiv upplysningsverksamhet
men givetvis också på
praktiska åtgärder som minskar trycket
på ungdomen och gör vårt samhälle
mindre giftvänligt.

Alkohol- och narkotikaproblemen anses
kanske av några som små frågor i
det stora sammanhanget som eu remissdebatt
innebär. Men, herr talman, de är
viktiga frågor för hela vårt samhälle
och dess framtid, och de är av särskild
vikt för vår ungdom. Det stora antalet
motioner vid årets riksdag i alkoholfrågan
visar att många ledamöter av
denna kammare och medkammaren är
allvarligt oroade av utvecklingen och
framför allt av mellanölets roll i sammanhanget.
»Som utvecklingen nu fort35 -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

skrider måste det anses åligga samhället
att vidta effektiva åtgärder för att
förhindra de förödande verkningarna
av mellanölets fria försäljning», står det
att läsa i en motion från en av finansministerns
partivänner.

Jag instämmer i det uttalandet och
hoppas att finansministern verkligen
skall handla.

I detta anförande instämde herr Sellgren
(fp).

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Under den senaste valrörelsen
har socialdemokraterna mer än
någonsin tidigare, tror jag, försökt att
framställa det socialdemokratiska partiet
som det enda möjliga för löntagarna,
ungefär som om nästan alla löntagare
skulle höra hemma bland socialdemokraterna,
som om det mot dessa skulle
finnas fiender av olika slag — arbetsgivare
och oppositionspartier — och
som om regeringen just med anledning
av denna gruppering alltid tänkte på
de anställdas väl. Men verkligheten, det
vet vi, ser inte alls ut så.

För det första är de anställda i majoritet
inom alla partier — inom folkpartiet
utgörs mer en tre fjärdedelar av
anställda. För det andra är arbetsgivarna
också spridda över alla demokratiska
partier. Men det är på något sätt
som om socialdemokraterna inte gärna
vill låtsas om de arbetsgivare, stora och
små, som de har inom de egna leden.
Om jag skulle räkna upp dem alla skulle
det bli eu synnerligen diger lista,
men jag vill gärna nämna några.

Vi har alla LO-ägda och rörelseägda
företag i stor skala: tidningar, civiltryckerier,
bokförlag, Folkets hus-företag
och bostadsföretag. Vi har en rad
kommunala bolag, statliga företag och
t. ex. på den privata sidan inte bara
småföretagare utan ett antal t. o. m.
mycket kända storföretagare — socialdemokrater
i miljonärsklassen, man
skulle också kunna säga i kändisklassen.

Vi har också en del av den kommunala
sektorn och landstingssektorn med
socialdemokrater som ansvariga på arbetsgivarsidan.
Och sist men icke minst
har vi hela den statliga arbetsmarknaden,
där regeringen själv har det yttersta
arbetsgivaransvaret.

Alla dessa socialdemokratiska arbetsgivardirektörer
av olika dignitet och
på olika nivåer är naturligtvis bundna
av samma ekonomiska realiteter som
andra arbetsgivare, och de fungerar
också på ett liknande sätt. Det är samma
motstånd mot lönekraven, och det
är ungefär samma brister i arbetsmiljön.
Det är samma brister i fråga om
jämlikheten, och det är samma brister
när det gäller rättvisa åt kvinnorna.
Låglöneutredningen, som framlade sitt
betänkande i somras, visar att en fjärdedel
av de extremt lågavlönade återfanns
på den statliga sidan och att en
stor del var kvinnor.

Det är samma brister i fråga om arbetarskyddet.
I frågor till generaldirektör
Peterson vid SJ har en del av detta
kommit fram just i dag.

Det är samma brister i fråga om arbetsdemokratin,
och det är samma brister
när det gäller tryggheten. Var det
inte statsministern som sade, att verkligheten
är vår värsta fiende? Ja, det
kanske är begripligt om man vill fördölja
den socialdemokratiska arbetsgivarverkligheten.
Men vore det i alla
fall inte riktigt att sluta med denna
låtsaslek; formationerna stämmer ju i
alla fall inte? Och skall man verkligen
kunna förbättra förhållandena för de
anställda räcker det inte med att bara
förtränga verkligheten. Man måste först
känna till verkligheten för att veta var
man skall sätta in stötarna.

Jag vill gärna uttala den förhoppningen
att vi i fortsättningen mera skall syssla
med de viktiga sakfrågor som berör
de anställda och mindre med att på
detta sätt söka måla upp allmänna bilder
av löntagarvänlighet och löntagarfientlighet
som inte har någon täckning
i verkligheten.

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Några månader före LKAB-strejken i
vintras återgavs i TV en debatt som hade
anordnats däruppe bland de LKABanställda.
I debatten pekades det på
olika brister i fråga om miljö, demokrati
o. s. v. Alla debattdeltagare framhöll
att det inte blir någon ordning på detta
förrän samhället har fått ta hand om
företaget. Men angreppspunkten var ju
helt felaktig, eftersom samhället redan
har tagit hand om företaget. Jag tror att
detta exempel tillsammans med många
andra liknande belyser att det kan vara
direkt emot de anställdas intressen att
man på detta sätt försöker lägga dimridåer
över verkligheten i stället för att
koncentrera uppmärksamheten på de
faktiska problemen.

Regeringen har arbetsgivaransvar på
ett mycket stort arbetsmarknadsfält. Eftersom
löntagarna enligt den socialdemokratiska
uppläggningen av såväl tidigare
valrörelser som framför allt av
den senaste valrörelsen skulle välja just
socialdemokraterna kan man väl utgå
från att den socialdemokratiska regeringen
är den verkliga idealarbetsgivaren
på sitt fält. Jag skulle för att belysa
just den frågan vilja ta upp tre olika
ting.

Jag skall börja med en sak som har
varit aktuell den senaste tiden, nämligen
utflyttningen av statliga verk. Först
vill jag då göra en rent principiell deklaration.
Om man skall komma någon
vart på detta område tror jag det är av
yttersta vikt att man tänker och handlar
ur lokaliseringspolitiska aspekter
också beträffande statliga förvaltningar.
Men det hindrar inte att man när det
gäller rena förflyttningar får lov att gå
fram med ytterst varsam hand. Det riktiga
är ju att man från början har en
förutseende planering, så att man slipper
de för de anställda mycket svårartade
förflyttningar som det eljest skulle
bli fråga om.

Det kan ifrågasättas om berättigad
hänsyn till de anställda har tagits när
frågan om utflyttningen av de statliga

Allmänpolitisk debatt

förvaltningarna under den senaste tiden
utretts. Vi kan i olika fackliga organ
läsa om hur man har gått till väga.
De anställda fick i Svenska Dagbladet
läsa — uppgifterna hade uppenbarligen
sluppit igenom utan att det riktigt var
avsikten — om de tänkta förflyttningarna
innan de själva haft någon möjlighet
att framlägga sina synpunkter på
frågan. Då sammankallades per telegram
i största hast träffar med de anställda
inom de berörda verken för att
på löpande band lämna dem information.
Som rubrik i en av de fackliga tidningarna,
TCO-tidningen, över beskrivningen
av vad som hände står det: »Företagsdemokrati
i statsverk — en pratbubbla?»
Och man kritiserar med rätta
den brist på hänsyn till de anställdas
krav på information som förelegat. Tidningen
Statsanställd, LO-förbnndets tidning,
skriver: »Delegationen har inte
varit alltför ivrig att hålla kontakt med
personalorganisationerna. Först när utredningsarbetet
avslutats togs den kontakten.
» Man tillägger också att lokaliseringspolitik
är en allvarlig fråga, som
måste lösas på ett i allo genomtänkt
sätt.

Jag vill gärna instämma i detta uttalande.
Statstjänstemannaförbundet,
den andra stora organisationen för
statstjänstemän, har skrivit i ett uttalande
att det finns anledning att starkt
reagera mot det sätt varpå utredningsarbetet
bedrivits. Från förbundets sida
har man begärt att det skulle ske ett
samråd med personalorganisationerna
och att man skulle få utsträckt remisstid.

Ur den debatt som har förts i den
fackliga pressen i denna fråga skulle
jag kunna lösrycka en del citat. En rubrik
lyder: »Statsanställda —- livegna?»
»Informationsfrågan verkar ha skötts
uruselt.» Man säger också att flyttningsutredningen
har blivit helt underkänd
av de anställda. Det kanske inom parentes
kan tillfogas att ordföranden i utredningen
däremot inte blivit under -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

känd av regeringen; han har fått en befordran
till ett av de högre ämbetena i
närheten av regeringskretsen.

Det sägs från fackligt håll att man
bör glömma utredningen och utfärda
nya direktiv. En kvalificerad facklig
skribent i TCO-tidningen skriver följande,
som jag gärna vill läsa upp:
»Det man från de anställdas sida vänder
sig emot är hemlighetsmakeriet och
ointresset för ett personalinflytande direkt
på utredningen. Det är en anmärkningsvärd
attityd som föga stämmer
med deklarationerna från kanslihuset
om företagsdemokratins vikt och betydelse.
» Jag skulle kunna citera vidare,
men jag tycker detta är en god sammanfattning
av reaktionerna från olika
fackliga håll i den här frågan.

Den andra saken jag vill ta upp gäller
de utredningar som bedrivs. Där finns
verkligen mycket att säga. Eftersom det
anknyter till den aktuella lokaliseringsfrågan
vill jag först bara nämna att de
anställda gång på gång har kritiserat
remisstiderna. De har fått för kort tid
på sig och har därför inte kunnat anföra
de nyanserade synpunkter som de
helst skulle vilja lägga fram. Det kanske
också förtjänar att påpekas att det
med de korta remisstider som regeringen
på senare tid ofta har tillämpat inte
finns någon praktisk möjlighet att upprätthålla
kravet på en verklig närdemokrati
inom organisationerna, eftersom
remissyttrandena rent praktiskt
måste utformas mycket kvickt och på
högsta nivå.

En annan viktig fråga som rör utredningarna
gäller vilka som skall vara
med i olika utredningar. Vi har här i
huset vid ett flertal tillfällen kritiserat
att utredningar inte blir parlamentariskt
sammansatta och att det därför
inte är möjligt exempelvis för oppositionen
att ange sin syn på problemen.
Motsvarande krav har rests också av
de anställda. Ett av de mest aktuella
exemplen är den i våras tillsatta utredningen
om arbetsförhållandena i sko -

lan. Det är anmärkningsvärt, skriver
lärarorganisationerna, att man motsätter
sig representation för de personalgrupper
inom skolan som har att svara
just för skolans inre arbete. Man har
skrivit till regeringen i den här saken,
och sent omsider har man också fått
svar, men regeringen vill inte ta upp
några överläggningar, eftersom direktiven
redan har skrivits utan den ringaste
kontakt med de berörda. Vad som
skulle göras var redan gjort, svarades
det.

Det är beklagligt att det går till på
detta sätt, men jag skall inte utveckla
mina synpunkter vidare, eftersom det
föreligger en interpellation i ämnet och
det alltså finns möjlighet att komma tillbaka
till frågan.

Den tredje saken som jag vill något
beröra gäller de ekonomiska förhållandena.

Vi är för närvarande inne i en svår
situation. Vi säger att även anställda
måste ha ett ansvar för det bekymmersamma
samhällsekonomiska läget och
moderera sina krav därefter, men man
kan med samma rätt kräva att de anställda
måste ges kompensation för de
standardsänkningar som de har fått vidkännas
under senare tid.

Vi skulle också kunna vända på det
hela och säga att vilket som helst av
de två alternativen är oriktigt, eftersom
det andra är rätt. Med andra ord: Hur
man än vänder sig kan man i nuläget
inte finna något tillfredsställande svar.
Vi befinner oss i ett tvångsläge. Som
Arne Geijer så riktigt har konstaterat
är det nödvändigt att vidta åtgärder
för att stabilisera ekonomin. Som herr
Gustafson i Göteborg förklarade närmare
i går har detta länge varit nödvändigt.
Om dessa åtgärder hade vidtagits
tidigare, när de började bli erforderliga,
skulle vi inte ha haft det
tvångsläge som vi i dag befinner oss i.

När regeringen i januari lade fram
finansplanen aviserade man också det
kommande skattepaketet och sade att

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

medborgarnas solidaritet otvivelaktigt
skulle ställas på prov. I solidaritetskravet
ligger att den kostnadsökning som
föranleds av den höjda mervärdeskatten
accepteras utan krav på lönekompensation.

Jag har ingen anledning att polemisera
i sakfrågan, men jag tycker att alla
bör vara medvetna om att regeringen
här ställer bestämda krav på de anställda
utan att kanske uppfylla de krav
som de anställda i sin tur har rätt att
ställa. Regeringen borde rimligen i god
tid ha givit de anställda information om
vilka förändringar som sedermera skulle
vidtas, men som vi vet blev det ingen
utredning där de anställda fick vara
med och säga sin mening, och det
blev ingen remissbehandling där de
kunde ge uttryck för sin uppfattning.
De anställda hade bara att följa de direktiv
som var givna och foga sig i
kravet på solidaritet.

Den avtalsrörelse som nyligen har
börjat visar många prov på dramatik.
Har de anställda i god tid fått information
om förutsättningarna? Nej! Den
stabiliseringskonferens som oppositionen
under mycket lång tid har efterlyst
har inte regeringen velat vara med om.
Inflationen har bara fått rasa. Finansministern
har undrat, om han verkligen
skulle kunna bli klokare av att
sätta sig ned och resonera med företrädare
för oppositionen eller de anställda.
Däremot ställer finansministern
krav på att dessa skall godta de förutsättningar
som finansministern för dagen
finner vara det riktiga.

Under en presskonferens i radio med
socialdemokratiska partiets representanter
i samband med valrörelsen ställde
en journalist en fråga till stats- eller
finansministern, om det var att vänta
speciella åtgärder som skulle drabba
någon grupp och göra läget så att
säga stramare för den gruppen. Då svårare
Gunnar Sträng ordagrant följande:
»Det finns inte några sådana speciella
åtgärder i faggorna.» Detta var

Allmänpolitisk debatt

den 27 augusti, alltså ungefär en månad
före valet. I dag, nästan exakt en månad
efter valet, vet vi vilka åtgärder
som ändå var i faggorna — i dag ligger
förslagen på bordet, och vi skall
snart besluta om dem. Är det riktigt fair
mot de egna anställda, mot andra anställda,
över huvud taget mot väljarna
att på detta sätt ge en bild som man väl
ändå måste ha varit medveten om skulle
se annorlunda ut, när man kom litet
framåt i tiden. Jag vill nämligen hoppas
att inte planlösheten är så uppenbar
inom regeringen, att man inte tvä
månader i förväg har en aning om så
vittgående och genomgripande åtgärder
som man nu föreslår. Men det kanske
är så, som finansministern svarade
en journalist i Dagens Nyheter nyligen,
när denne ville höra sig för om vilken
typ av åtstramningsåtgärder som skulle
vara att vänta. Då fick han svaret: Den
dag förslaget läggs på bordet skall både
du och hela svenska folket få reda på
innehållet.

Det är nästan, skulle man vilja säga,
eu parodi på demokrati att ingen möjlighet
till diskussioner av den typ som
har efterlysts vid de stabiliseringspolitiska
konferenserna, ingen möjlighet till
en debatt mera långsiktigt om hur programmet
skall läggas upp skall lämnas,
utan först den dag förslagen kommer
får vi reda på dem. Punkt och slut.

Finansminister Sträng höll på Handelstjänstemannaförbundets
kongress ett
tal som har blivit mycket uppmärksammat.
För liandelstjänstemännen pågick
veterligen ingen avtalsrörelse. Det
var därför förmodligen mera till absent
friends som finansministern då talade,
kanske t. o. in. till de egna statstjänstemannen.
Han underströk i detta tal
mycket bestämt att de bud som var
framlagda visade, att man helt enkelt
hade förlorat kontakten med verkligheten.

Jag skulle vilja citera en av LO-tidningarna,
den som rör det stora statliga
fältet, nämligen tidningen Stats -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

anställd. Där säger man med anledning
av detta: »Det är emellertid samtidigt
typiskt för Sträng att han inte på något
sätt vill låtsas om sin egen delaktighet
till den situation som nu tvingat åtminstone
vissa fackliga organisationer att
signalera höga lönekrav.» Just det. Det
är inget tal om ansvaret för det bekymmersamma
läget.

Finansministern har i finansplanen
beräknat löneutvecklingen till 7 procent
för 1969 och till 9 procent för 1970.
Statstjänstemannens totala löneförbättringar
uppgår för dessa båda år till 10
procent. Eftersläpningen för just hans
eget område, alltså den statliga sektorn,
är således i förhållande till hans egen
kalkyl över 6 procent. Det är få områden,
om ens något, där löneutvecklingen
varit sådan som på det statliga området.

Det finns andra på löntagarsidan som
har talat om en fundamental balansrubbning
som t. o. in. är av sådan art,
att den kan komma att riva upp redan
tecknade långtidsavtal. Från TCO:s
tjänstemannafält, av dess ordförande
och flera andra, har i dessa sammanhang
sagts, att det tycks vara finansministern
som saknar kontakt med verkligheten.
Man har samtidigt påpekat att
den statliga arbetsgivaren är skyddad
av en rigorös fredsplikt men själv har
en mycket stor rörelsefrihet under avtalsperioden.

Även andra fackliga förbund har påpekat
att finansministerns krav över
huvud taget är oförenliga med en fri
arbetsmarknad. Det är därför som man
menar att det är han själv som har tappat
den verklighetskontakt som han talar
om.

Detta om de fackliga reaktionerna.

Slutligen vill jag säga att anledningen
till att jag något uppehållit mig vid dessa
frågor självfallet inte är någon önskan
att ingripa beträffande just vad jag
tycker att man måste slå vakt om, nämligen
en fri avtalsmarknad. Det är ingalunda
fråga om att ge den ena eller den

andra ståndpunkten. Men man bör vara
medveten om att verkligheten visavi den
statliga arbetsgivaren, regeringen ingalunda
är mindre bister än visavi andra
arbetsgivare. Dessutom bör man ha klart
för sig vad många av de fackligt engagenet
framhållit är det symtomatiskt att
ansvaret för den samhällsekonomiska
utvecklingen primärt icke åvilar de anställda,
utan regeringen. Som LO-organet
framhållit är det symptomatiskt att
Gunnar Sträng undvek att tala om just
detta sitt eget ansvar för den svåra situation
vi nu befinner oss i.

Jag tror det skulle vara utomordentligt
värdefullt för det fortsatta konkreta
arbetet för de anställdas bästa, om vi
kunde upphöra att söka åstadkomma
grupperingar i samhället på ett sätt som
inte överensstämmer med verkligheten.
Om regeringen dessutom kunde ta ett
ansvar, inte efteråt när det verkligen
blir svårigheter för de anställda, utan
i förväg, så att de anställda skyddas mot
en inflation som vi alla vet ytterst skadar
dem som redan förut har det besvärligt,
vore det bra.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! I denna allmänpolitiska
debatt som nu pågått under snart
två dagar har självfallet många viktiga
samhällsfrågor tagits upp till behandling.
Men enligt min mening är det en
som inte kommit med och det är ett
spörsmål som berör oss allesammans i
mycket hög grad. Det gäller frågan om
trafiksäkerheten på våra vägar.

Dagligen möter oss nyheter om fruktansvärda
händelser där människor
åsamkas stora skador till liv och lem,
skador som i alltför stor utsträckning
också medför förlust av livet.

Senast i dag har vi fått en ny påminnelse
om vad man vågar kalla den-,
na vår tids digerdöd, vägdöden, som kastar
sitt hemska perspektiv framför oss.

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Av trafiksäkerhetsverkets redovisning
av siffrorna för oktober framgår bl. a.
följande: »Enbart under de senaste sju
dagarna har 33 personer omkommit i
trafiken. Därmed har hittills sammanlagt
102 personer dödats under oktober
mot 93 under hela månaden förra
året.» Av dem som omkom under oktober
månad i år var 31 fotgängare. Av
dessa hade 14 förolyckats i och 17
utanför tätort. I fortsättningen redovisas
hur olyckssiffrorna stiger dagligen
och hur de under senare år har kommit
att bli av rent kuslig storleksordning.

Häromdagen lämnades också en del
andra uppgifter, som det kan vara av
intresse att här återge. Av dem framgår
att 15 000 människor skadas svårt
i trafiken varje år, inte 5 000 som den
offentliga statistiken säger. Det är docenten
Lars Räf, trafikmedicinsk expert,
som kommit fram till dessa siffror.
Han säger vidare i en artikel i Dagens
Nyheter att det är svårt att exakt
ange vad den belastningen betyder, men
utan tvivel är effekten att köerna vid
våra sjukhus, t. ex. när det gäller galloperationer
och liknande, förlängs. Docent
Räfs statistik avviker sålunda från
den officiella statistik vi haft tidigare,
men hans siffror bygger på sjukhusens
egna rapporter, och den bild han tecknar
blir som synes avsevärt mörkare.

Likaså har forskningsläkaren Jan
Thorson, medarbetare i statens trafiksäkerhetsråd,
redovisat resultaten av en
undersökning i Uppsalaregionen. Även
hans siffror visar med kuslig tydlighet
vilka uttryck vårt umgänge med den
moderna trafiken tar sig. Den undersökningen
visar, omräknat till rikssiffror,
att utöver de 1 300 människor som
årligen dödas i trafiken skadas 150 000
människor så svårt att de måste vårdas
på sjukhus under minst ett dygn. Sammanlagt
svarar trafikolycksfallen för
270 000 vårddagar per år på sjukhusen,
och 300 människor invalidiseras årligen
så allvarligt att de ännu fem år efter

Allmänpolitisk debatt

olyckan inte kan klara sin dagliga livsföring.
Vidare får 1 600 människor så
allvarliga besvär att de har minskad
arbetsförmåga eller smärtor mer än två
dagar per månad, och 5 200 har liknande
besvär mindre än två dagar per månad.

Sedan kan man också försöka sammanställa
olycksfallskostnaderna för
landet totalt. Det har gjorts aktningsvärda
försök till sådana framräkningar.
Bl. a. bär universitetslektorn Bengt
Mattsson räknat fram att trafikolyckorna
årligen i 1970 års penningvärde kostar
samhället 560 miljoner i produktionsbortfall
genom sjukskrivning. Sjukvårdskostnaderna
uppgår till 50 miljoner,
de materiella skadorna till 1 040
miljoner och polis-, domstols- och sjukkasseadministrationen
till 130 miljoner
eller sammanlagt 1 780 miljoner kronor.
Omräknat per bil blir detta nära 1 000
kronor per år.

Här är det alltså fråga om sådant
som över huvud taget kan omräknas
i kalla siffror; sedan tillkommer alla
de lidanden som åsamkas nära anhöri*
ga till dem som rycks bort i trafikolyckorna,
i regel unga människor i
blomman av sin ålder — som man brukar
säga. Det är ofta de som blir offren
därför att de inte på ett förnuftigt sätt
kan umgås med den alltmer svällande
trafiken.

Det visas eu skrämmande nonchalans
mot gällande trafikbestämmelser. Denna
nonchalans har bl. a. tagits upp i
undersökningar som gjorts av två stora
tidningar. Man har därvid kommit fram
till att det knappast finns någon bilist,
som håller sig inom de stipulerade hastighetsgränserna.
Man framhåller vidare
— och även det fick vi en påmfnnelse
om just i dag — inte minst den
hänsynslöshet som förekommer vid
övergångsställen. Där har många gångtrafikanter,
särskilt ofta äldre personer,
fått sätta livet till därför att bilisternas
respekt för och hänsynstagande till de
gående är mer eller mindre obefintliga.

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

Inte minst inom polisen är man djupt
oroad över den bristande respekten för
våra trafikbestämmelser. Olyckorna vid
övergångsställen har också under den
senaste tiden ökat på ett lindrigt sagt
oroande sätt. Från centralt polishåll
framhålles också att övervakningen
skulle behöva utökas men att det är
svårt att åstadkomma denna övervakning
bl. a. på grund av personalbrist.
Möjligheterna att komma till rätta med
den nyss påtalade nonchalansen genom
upplysning har man mer eller mindre
upphört att tro på.

En tidning har uttryckt saken på följande
sätt: Om någon tar en summa
pengar, som tillhört en annan, så kallas
vederbörande med rätta för tjuv. Men
om samma person medvetet bryter mot
trafikens lagar, så vill ingen kalla honom
för brottsling. Trafikreglerna har
blivit en sorts ordningsstadga, som man
inte skall se alltför allvarligt på. Att
bryta mot trafikreglerna anses inte vara
kriminellt.

Jag tror att den beskrivning som jag
just återgivit också äger full tillämpning.
Vi har alla när vi kör bil en benägenhet
att överskrida de gällande trafikbestämmelserna
— det må gälla hastighet,
omkörning vid backkrön eller
andra former av chanstagning, som i
alltför stor utsträckning förekommer på
våra vägar och som leder till de konsekvenser
jag inledningsvis nämnde.

Mot denna bakgrund måste olika åtgärder
sättas in syftande till att stävja
den utveckling, som vi nu upplever inom
den vägbundna trafiken. Det gäller
med andra ord att göra allt som kan
göras för att skapa bättre förutsättningar
för säkerhet till liv och lem.

Det har i denna debatt vid några tillfällen
ifrågasatts, om det inte vore lämpligt
att tillsätta arbetsgrupper för diskussion
av vissa aktuella samarbetsproblem.
Jag vill framhålla att det inte
inom något annat samhällsområde finns
större anledning att tillsätta en arbetsgrupp
än just för de problem som sam -

manhänger med trafiksäkerheten.

Jag vill därför hemställa till regeringen
att mycket snart ta ett initiativ för
tillsättande av en parlamentarisk grupp,
som tillsammans med trafiksäkerhetsverket,
NTF, trafikforskare, polismyndigheter
och andra organ som verkar
för en säkrare trafik så snabbt som
det över huvud taget är möjligt skall
kunna samordna redan vunna erfarenheter
och framlägga förslag, som ger
möjligheter till en lugnare och säkrare
trafik på våra vägar.

Är det något som vi borde kunna
vara överens om i detta riksdagshus,
så är det väl att vi inte längre kan tolerera
den utveckling som dagligen möter
oss på trafikområdet. Det är den
utveckling som skapar dessa förödande
verkningar just därför att vi inte kan
umgås med den moderna motortekniken
på ett sätt som skulle göra det möjligt
att pressa ned dessa fruktansvärda
siffror. Det är en hemsökelse utan motsvarighet
som pågår i samhället — eu
hemsökelse av sådant slag att det är
ytterst angeläget att krafttag tas för att
vi så snart det över huvud taget är
möjligt skall kunna komma fram till en
ordning som kraftigt reducerar de olyckor
som dagligen händer på våra vägar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Mellqvist sade att
om det är någonting som vi i riksdagen
borde kunna vara överens om, så är det
att åtgärder skall vidtas mot trafikolyckorna
och trafikdöden. Jag ber att få
instämma med honom i detta.

Herr Mellqvist föreslog här att det
skulle tillsättas en parlamentarisk
grupp. Vi på vårt håll föreslog i våras
denna åtgärd. Då förelåg det inte enighet
härom. Jag hoppas att enigheten
kommer till stånd nu.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill instämma i vad
herr Mellqvist anfört angående trafik -

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

problemen ute på våra vägar. Det är en
allvarlig fråga, en fråga som berör alla
och envar. Ingen kan gå säker ute på
våra landsvägar. Även om jag kör aldrig
så försiktigt kan jag bli ett offer för
trafikdöden, offer för en trafikolycka.
Jag vill därför, herr talman, kraftigt
understryka angelägenheten av att en
arbetsgrupp bildas just med tanke på
att främja trafiksäkerheten.

Men det var inte för att säga detta
som jag begärde ordet, utan främst för
att ta upp några av de problem som den
allmänpolitiska debatten har rört sig
omkring. Vad är det som varit den röda
tråden i debatten? Jo, det är de ekonomiska
frågorna, som berör de enskilda
medborgarnas trygghet i dagens samhälle.

Medborgarna upplever en känsla av
otrygghet. Orsakerna kan vara flera,
men otrygghetskänslan är bl. a. baserad
på otrygghet i anställningen. De många
företagsnedläggningarna inger de anställda
en känsla av otrygghet. De ständigt
återkommande prisstegringarna
skapar också bekymmer och oro. För
den kreditsökande allmänheten utgör de
hårda kreditrestriktionerna och den
skyhöga räntan allvarliga ekonomiska
bekymmer. Med dessa förhållanden som
bakgrund upplever mången medborgare
en otrygghet i dagens Välfärdssverige,
en otrygghet som vi politiker måste försöka
komma till rätta med.

Det allvarligaste hotet mot välståndsutvecklingen
är de hårda kreditrestriktionerna
och den skyhöga räntan. Om
inte lättnader sker i fråga om kreditrestriktionerna,
kan man befara att konkurser
och företagsnedläggningar kommer
att öka i oroväckande grad. Märk
väl att kreditstoppet inte har inneburit
att enbart de svaga företagen kommit
i svårigheter. Även de företag, som kan
betecknas som utvecklingsdugliga företag
med relativt god likviditet, har kunnat
hamna i svårigheter på grund av
kreditstoppet, vilket har lett till att
också sådana företag har fått lägga ned

Allmänpolitisk debatt

driften och deras anställda har fått
söka annan anställning.

Det är därför inte underligt att många
anställda i dag känner otryggheten i sin
anställning som en verklig realitet.
Bristen på kapital är i de allra flesta
fall orsaken till att många företag måste
friställa sin arbetskraft. Bristen på pengar
försvårar också för företagen att vidta
de rationaliseringar och utbyggnader
som behövs för att kunna möta den
alltmer hårdnande konkurrensen utifrån.
Dagens förhållanden kan därför få
återverkningar på arbetsmöjligheterna
och inkomstutvecklingen långt fram i
tiden.

De hårda kreditrestriktionerna, som
nära nog inneburit ett kreditstopp, har
medfört att kreditmarknaden liksom
kommit i bakvatten. Bankerna har ålagts
att hålla sin kreditgivning inom mycket
begränsade ramar. När vederbörande
kreditsökande nekas kredit, inte på
grund av att han inte kan uppvisa godtagbar
säkerhet utan helt enkelt på
grund av gällande restriktioner, har vederbörande
sökt att få sitt kreditbehov
om möjligt täckt genom lån av exempelvis
vänner, släktingar eller andra.
Han har kanske t. o. m. sökt sig ut på
den grå kreditmarknaden.

När banken nekat att bevilja krediten
och vederbörande lånesökande har vänt
sig till en god vän, så har kanske denne
i sin tur lyft kapitalet i samma bank.
Därmed har banken avhänt sig möjligheten
att stå som långivare men har i
alla fall fått släppa till kapitalet. Vad
har man då vunnit med detta? Samma
bank har medverkat till att ställa kapital
till förfogande, dock med den skillnaden
att det inte är banken som i detta
fall är långivaren. Den har bara fått
släppa till kapitalet.

Utan överdrift kan vi väl säga att vi
i vårt land har ett väl fungerande banksystem.
Genom kreditrestriktionerna
håller nu på att skapas en kreditmarknad
vid sidan av det nuvarande banksystemet.
Vi får därmed en okontrol -

2*—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 35

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Allmänpolitisk debatt

lerad kreditmarknad vid sidan av den
kontrollerade.

Banker och kreditinrättningar kontrolleras
av samhällets olika organ, bl. a.
av riksbanken och bankinspektionen,
men över den kreditmarknad som finns
vid sidan om det rådande banksystemet
finns ingen kontroll. Att det inte är obetydliga
belopp det gäller kan man vara
övertygad om. Inte minst framgår detta
av annonssidorna i dagspressen om
privat utlåning. Det kan inte vara ett
samhällsintresse att en betydande kreditgivning
sker vid sidan av banker
och kreditinrättningar.

Vad sedan gäller räntan kan sägas
att vi i dag har en ränta som nära''nog
kan betecknas som ockerränta enligt
gamla tiders uppfattning. Här tillämpas
nu fullt legitima utlåningsräntor, som
kan variera mellan 8,75 och 13 procent
i banker och kreditinrättningar. Att
räntan hårt drabbar de skuldsatta och
utgör en kostnadsfördyrande faktor är
vi nog alla överens om. En räntehöjning
på 1 procent slår igenom i höjda
hyror med 10 procent. Det är angeläget
att skapa möjligheter till lättnader
i kreditgivningen för dem som behöver
låna pengar, men det är också angeläget
att söka åstadkomma lättnader i fråga
om räntan.

När jag framför önskemål om en lättnad
i kreditgivningen och en sänkning
av räntan, vill jag grunda mitt ställningstagande
på det förhållandet att
konjunkturerna av allt att döma har
kommit in i ett skede, där orderingången
inom industrin börjar stagnera. Likaså
är såväl färdigvarulagren som lagren
av material och råvaror nu välfyllda.
Sysselsättningen ligger alltjämt kvar på
en hög nivå, men efterfrågan på arbetskraft
växer inte lika mycket som tidigare,
vilket givit utslag i antalet lediga
platser. Dessutom har mängden varsel
om permitteringar och nedläggningar
ökat på ett oroväckande sätt. Det är i
denna situation angeläget att skapa förutsättningar
för att den gynnsamma in -

vesteringsutvecklingen under årets
första del skall kunna fortsätta. Det senaste
årets restriktioner har lagt hinder
i vägen för den industriella tillväxten
samt gjort det svårt för den mindre
företagsamheten att modernisera och
bygga ut.

Det är också av nöden att man medvetet
angriper de stora pris- och kostnadsökningarna.
Räntans kostnadseffekter
spelar därvid uppenbarligen en viktig
roll. En anpassning av ränteläget till
förändringarna i den ekonomiska situationen
har redan företagits i flera
länder; bl. a. har Canada, Frankrike
och Tyskland under de senaste månaderna
sänkt diskontot.

För att trygga en jämn och stabil
ekonomisk utveckling är det nödvändigt
att den ekonomiska politiken i vårt land
anpassas snabbare till förändringarna
än vad som skett under senare år. Genom
en räntesänkning minskas produktionskostnaderna,
och vi får därigenom
billigare varor. Hyrorna kan också hållas
nere. En sådan åtgärd bidrar även
till att hålla investeringarna på en hög
nivå, vilket är helt nödvändigt med
hänsyn till vårt behov av att kunna öka
exporten och förbättra balansen i vår
utrikeshandel.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag kommer ingalunda
att starta någon ny rond i denna ekonomiska
debatt; jag har bara begärt
ordet för att göra ett konstaterande.

I går diskuterade vi mycket ingående
den ekonomiska politiken, och jag sade
redan då att det var anmärkningsvärt
att vi skulle behöva göra detta utan att
ha tillgång till konjunkturinstitutets
höstrapport. Tidigt i morse hörde jag
konjunkturinstitutets chef Börje Kragh
i radion kommentera höstrapporten.
Jag har fått reda på att den vid 17-tiden
i går överlämnades till riksdagspartiernas
kanslier, sedan väl personalen
där hade gått hem.

Jag tycker att detta är ett bevis på eu

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Svar pa interpellationer ang. skyddet för den personliga integriteten vid upprättan de

av databanker, m. m.

synnerligen dålig planering. Att riksdagen
skall behöva föra en allmänekonomisk
debatt utan att ha tillgång till
uppgifter i konjunkurinstitutets höstrapport,
som i alla fall var så pass färdig
att den omedelbart efter middagsuppehållet
kunde överlämnas till riksdagspartiernas
kanslier, är — för att
använda ett milt ord — djupt otillfredsställande.
Låt det aldrig hända igen!

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11

Svar på interpellationer ang. skyddet
för den personliga integriteten vid upprättande
av databanker, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat mig om regeringen vill ta omedelbara
initiativ för att

1. införa sådana regler att den enskilde
kan förbjuda att hans obligatoriskt
avkrävda personuppgifter får användas
annat än för statistisk bearbetning,

2. införa sådana bestämmelser att
koppling mellan olika databanker omöjliggörs
annat än för statistiska sammanställningar,

3. införa förbud eller strikt kontroll
av statliga myndigheters försäljning av
individuella uppgifter om svenska medborgare
samt förbjuda den privata handeln
med sådana uppgifter,

4. införa ett sådant system att alla uttag
ur offentliga register skall anmälas
och förtecknas centralt, så att medborgarna
får elementära möjligheter att
kontrollera hur och i vilket syfte den
tvångsvis lämnade informationen om
dem används,

5. i allmän ägo överföra kreditupplysningsbyråerna.

Herr Magnusson i Borås har frågat

mig, om jag är beredd att ge allmänheten
bestämda garantier för att sekretessen
i de lämnade uppgifterna i samband
med folk- och bostadsräkningen
bevaras, exempelvis genom att personnumret
avlägsnas från magnetbandet
och om jag vill tillsätta en särskild utredning
eller meddela offentlighets- och
sekretesslagstiftningskommittén sådana
tilläggsdirektiv att frågan om den personliga
integriteten och dataregistren
tas upp till en allsidig prövning.

Bakgrunden till interpellationerna är
den nyligen avslutade insamlingen av
uppgifter till årets folk- och bostadsräkning.
Det finns med hänsyn till den debatt
som har förekommit skäl att framhålla
att folk- och bostadsräkningen är
ett betydelsefullt underlag för samhällsplaneringen.
Som exempel på användningsområden
för den statistik som bygger
på materialet från folk- och bostadsräkningen
kan nämnas: planering av
bostadsförsörjningen, åldringsvården
och skolväsendet och bedömning av utvecklingstendenser
på arbetsmarknaden
samt planering för att kunna bedriva en
effektiv regional politik. Folk- och bostadsräkningen
kan inte tjäna dessa ändamål,
om uppgiftslämnandet eftersätts.
Även i andra sammanhang är det nödvändigt
att den enskilde lämnar vissa
uppgifter till ledning för samhällsarbetet.

Såväl i interpellationerna som i den
allmänna debatten har emellertid getts
uttryck för oro för att uppgifterna skulle
kunna användas på ett sätt som strider
mot de enskilda medborgarnas berättigade
krav på skydd för den personliga
integriteten. I anslutning härtill
har uppstått en debatt om behovet av
att skydda den personliga integriteten
vid uppbyggandet av olika informationssystem
med anlitande av ADB-teknik.

Vad beträffar uppgifterna till folkoch
bostadsräkningen gäller enligt 16 §
sekretesslagen att uppgifter, som har

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Svar på interpellationer ang. skyddet för den personliga integriteten vid upprättan

de av databanker, m. m.

lämnats för statlig eller kommunal statistik,
inte får lämnas ut till allmänheten,
om inte den som avses med uppgiften
samtycker till det. Samma sekretesskydd
gäller i fråga om myndighets
bearbetningar av uppgifter som lämnats
för statistikändamål.

Enligt min uppfattning innebär denna
bestämmelse tillfredsställande garantier
för att uppgifter, som allmänheten lämnar
till myndighet för statistikändamål,
inte lämnas ut till obehöriga. Såvitt jag
känner till har det inte heller hittills
förekommit några klagomål på att statistiksekretessen
skulle vara bristfällig,
trots att reglerna i fråga nu har gällt
länge och trots att det är flera år sedan
ADB-tekniken togs i tjänst för den offentliga
statistikbearbetningen.

Hos statistiska centralbyrån finns
även uppgifter ur befolkningsregistren
lagrade på datamedier. Dessa uppgifter
är inte hemliga, och statistiska centralbyrån
säljer sådana uppgifter. Mot bakgrund
härav har man i debatten befarat
att de vid folk- och bostadsräkningen insamlade
uppgifterna skall komma i obehöriga
händer. Jag vill med anledning
härav framhålla att någon försäljning
av individualiserade uppgifter, som har
lämnats i statistiksyfte, självfallet aldrig
har förekommit och inte heller skall
förekomma.

Yad jag hittills har sagt har gällt frågan
om skyddet mot att individualiserade
statistikuppgifter lämnas ut till allmänheten.
De farhågor som har kommit
till uttryck har emellertid avsett också
risken för att uppgifter, som har lämnats
för statistikändamål, skulle kunna
utnyttjas av myndigheter även för andra
ändamål på ett sätt som kunde anses betänkligt
med hänsyn till den personliga
integriteten. Härom vill jag framhålla
följande.

Det saknas för närvarande generella
regler om myndigheternas rätt att ta del
av varandras hemliga handlingar. Myndighet
har att under ämbetsansvar göra

en avvägning mellan den samarbetsskyldighet,
som gäller för myndigheterna
sinsemellan, och det skyddsintresse,
som framgår av reglerna om tystnadsplikt
och handlingssekretess. När det
gäller uppgifter som allmänheten har
lämnat för statistikändamål tillämpar
statistiska centralbyrån vid denna avvägning
en fast och entydig praxis, som
innebär att sådana uppgifter över huvud
taget inte lämnas ut till annan myndighet.

Jag kan alltså inte finna annat än att
gällande rättsregler innebär ett tillfredsställande
sekretesskydd för uppgifter,
som lämnats för statistikändamål. Det
finns därför inte anledning att vidta särskilda
åtgärder för att ytterligare trygga
sekretessen på detta område.

I interpellationerna tas emellertid frågan
om ADB-tekniken och den personliga
integriteten också upp ur en vidare
synvinkel än som gäller skyddet för
personliga uppgifter i statistikmaterial.
Bakgrunden synes framför allt vara det
förhållandet att ADB-tekniken öppnar
stora möjligheter att ställa samman
uppgiftsmaterial från olika register och
på så sätt kartlägga enskilda människors
förhållanden i en utsträckning som tidigare
inte har varit praktiskt möjlig.

Jag vill till en början framhålla att
problemet att skydda den personliga integriteten
vid uppgiftssammanställningar
inte är något nytt som har kommit
med ADB-tekniken. Uppgiftsinsamlingar
på den offentliga sidan är i stor utsträckning
selcretesskyddade. Jag kan
här erinra om kriminalregistret, polisregistret
och kontrollstyrelsens straffregister.
Dessa register, som innehåller
från integritetssynpunkt mycket ömtåliga
uppgifter, har ända sedan sin tillblivelse
varit kringgärdade med sekretess
såväl i förhållande till allmänheten
som i förhållande till övriga myndigheter.
Dessa register håller nu på att
överföras till ADB-medium. Liksom när
det gäller statistiksekretessen medför

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Svar på interpellationer ang. skyddet för den personliga integriteten vid upprättan de

av databanker, m. m.

övergången till ADB-teknik inte att sekretesskyddet
försämras. Även när det
gäller övriga ADB-system, som är i drift
inom den offentliga sektorn, har sekretessproblemen
hittills kunnat bemästras.

Det pågår ett omfattande arbete på
uppbyggnad av olika datasystem såväl
i samhällelig som i privat regi. Utnyttjande
av ADB-teknik i den offentliga
verksamheten innebär nämligen stora
fördelar bl. a. genom att den skapar
bättre förutsättningar för en effektiv
samhällsplanering och ger stora arbetsekonomiska
vinster, men uppläggningen
av nya register aktualiserar i många fall
integritetsskyddsproblem. Dessa problem
får lösas på samma sätt som har
skett hittills. Det blir således statsmakternas
sak att vid varje tillfälle ta ställning
till vilka skyddsregler som behövs.
.lag tror inte att det är vare sig möjligt
eller lämpligt att beträffande ännu ej
upplagda eller planerade register i förväg
bestämma omfattningen av intcgritetsskyddet.
Det måste för varje register
bli fråga om en avvägning mellan det
informationsbehov som registret skall
fylla och behovet av skydd för den personliga
integriteten. Denna avvägning
måste naturligen ge olika resultat för
exempelvis ett kriminalregister och ett
register med enbart adressuppgifter.

Med detta vill jag inte ha sagt att
ADB-tekniken inte skulle innehålla problem
med hänsyn till den personliga
integriteten. Som jag redan har framhållit
sammanhänger detta framför allt
med att ADB-tekniken öppnar stora
möjligheter att ställa samman uppgiftsmaterial
från olika register. Dessa problem
har på ett tidigt stadium uppmärksammats
av regeringen.

För ett och ett halvt år sedan tillsatte
regeringen en kommitté som bl. a. skall
utreda, om tryckfrihetsförordningens
offentlighetsprincip skall vara tillämplig
på ADB-medier, och lägga fram förslag
till de sekretessbestämmelser som
kan komma att behövas med anledning

av ADB-utvecklingen på den offentliga
sidan. Kommittén skall också enligt sina
direktiv ta upp frågan om sekretessen
mellan myndigheterna. Arbetet i
kommittén, vars sekretariat nyligen har
förstärkts, bedrivs i nära kontakt med
det arbete som pågår på uppbyggnad av
de olika datasystemen. En fråga, som
kommer upp i detta sammanhang, är om
personnumret eller någon annan s. k. integrationsnyckel
skall omgärdas med
sekretess. Ett delbetänkande beträffande
datasekretessen väntas i slutet av
nästa år. Det är möjligt att en fullständig
lösning av frågorna om datasekretessen
kräver grundlagsändring. Dessförinnan
torde uppkommande sekretessproblem
kunna lösas genom mera begränsade
åtgärder. Såvitt jag kan se är
det emellertid inte nu aktuellt att tillsätta
en »dataombudsman».

Jag övergår nu till de integritetsskyddsproblem
som uppbyggandet av
olika ADB-system i privat regi kan skapa.
Den möjlighet som sedan länge finns
för enskilda att samla in och sammanställa
offentligt material med hjälp av
ADB-teknik har visat sig kunna innebära
allvarliga risker för missbruk. Dessa
risker föreligger framför allt vid bedrivandet
av kreditupplysningsverksamhet.
Även dessa problem är sedan
halvtannat år föremål för utredning.
Arbetet har nu kommit så långt att betänkande
med förslag till åtgärder kan
beräknas bli framlagt under år 1971.
Enligt sina direktiv skall utredningen
överväga huruvida den erforderliga kontrollen
skall ske genom ett koncessionsförförande
eller genom tillskapande av
ett monopol. Jag vill framhålla att det
visserligen i dag saknas medel att ingripa
mot en kreditupplysningsverksamhet
som kränker den personliga integriteten
men att redan tillsättandet av
en utredning med angivna direktiv varit
ägnat att motverka inrättandet av privata
databanker för ifrågavarande ändamål
och att de bestämmelser som kan

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Svar på interpellationer ang. skyddet för den personliga integriteten vid upprättan

de av databanker, m. m.

bli aktuella kommer att gälla även sådan
verksamhet som nu pågår.

Avslutningsvis vill jag säga att den
oro som har kommit till uttryck i senare
tids debatt om ADB-tekniken och den
personliga integriteten är förståelig med
hänsyn till frågornas betydelse för den
enskilde. Men problemen har uppmärksammats
på ett tidigt stadium i uppbyggnaden
av de olika datasystemen. Förutsättningarna
är därför gynnsamma för
att behovet av skydd för den enskildes
integritet blir tillgodosett.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! De problem som jag
tagit upp i min interpellation gäller inte
frågor som har samband med att olika
statliga organ samlar in uppgifter för
olika statistiska ändamål. De problem
jag tagit upp gäller i stället användningen
av sådana uppgifter för ändamål som
inte har med statistik att göra utan med
ekonomi och politik.

Samtidigt som jag tackar justitieministern
för det utförliga svaret måste
jag säga att jag inte anser detta tillfredsställande.
Det undervärderar enligt min
mening de faror för medborgarnas personliga
integritet som den pågående utvecklingen
när det gäller databanker
och andra registersystem skapar.

Även om man inom offentlighets- och
sekretesskommittén nu glädjande nog
upptäckt att man måste förstärka sitt
sekretariat för att klara dessa frågor
och även om både denna kommitté och
kreditupplysningsutredningen lovar vissa
förslag under 1971, så är det ett faktum
att det i snabbt tempo pågår en utveckling
som föregriper viktiga principiella
ställningstaganden av regering
och riksdag och som kan komma att göra
senare träffade beslut mer eller mindre
verkningslösa.

Kreditupplysningsutredningen skall
ju bl. a. överväga, huruvida den erfor -

derliga kontrollen av dessa register skall
ske genom vad man kallar ett koncessionsförfarande
eller genom ett statligt
monopol. Justitieministern säger här i
dag, att de bestämmelser som kan bli
aktuella kommer att gälla även sådan
verksamhet som nu pågår. Men vad gör
statsmakterna, om man finner att det
redan existerar ett monopol inom kreditupplysningen,
närmare bestämt ett
amerikanskt sådant? Ett faktum är ju
att större delen av kreditupplysningsföretagen
redan har uppköpts av utländska
intressen. Ett amerikanskt storföretag
behärskar nu 55—60 procent —
det är möjligt att siffran är ännu högre
— av den svenska kreditupplysningsmarknaden.
Register över miljontals
svenskar — siffror på mellan 3 och
5 miljoner har nämnts i debatten — befinner
sig i utländsk ägo, och de innehåller
i stor utsträckning intima personuppgifter.
Övergång till ADB-behandling
uppges delvis ha skett och
diskuteras för hela materialet.

Och det är, herr talman, ingen tillfällighet,
att det amerikanska storkapitalet
strävar att lägga under sig såväl
kreditupplysningsverksamheten som reklambranschen
i vårt land liksom i
andra länder. Det är ett led i en medveten
ekonomisk och politisk strategi.
Man fortsätter nu att köpa upp företag,
medan utredningen sitter och diskuterar
frågorna. Jag har riktat uppmärksamheten
på detta tidigare här i riksdagen,
men justitieministern svarade då,
att man från regeringens sida inte ville
eller kunde göra någonting åt saken.
Inom de amerikanska storföretagen erinrar
man sig kanske tidigare fördomar
om »de dumma svenskarna».

Det USA-ägda företagets dominans
innebär att de insamlade uppgifterna
om praktiskt taget hela den vuxna
svenska befolkningen kan överflyttas till
utlandet. Vilka garantier har man för
att detta inte redan har skett? Här behövs
omedelbart ingripande. Jag vill

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Svar på interpellationer ang. skyddet för

de av databanker, m. m.

upprepa vad jag tidigare anfört, att regeringen
snabbt måste ta initiativ för
att i allmän ägo överföra kreditupplysningsbyråerna.

Risker för missbruk av registeruppgifter
av olika slag finns emellertid inte
enbart när det gäller kreditupplysningar.
Ett stort antal privata databanker
finns redan eller håller på att byggas
upp. Stölder av uppgifter från dessa
har avslöjats. I ett fall har personuppgifter
använts för en verksamhet som
starkt påminner om utpressning. När
det gäller sådana privata databanker
vill jag starkt sätta i fråga, om inte deras
handel med individuella uppgifter
om svenska medborgare helt sonika borde
förbjudas. Det borde tillhöra skyddet
för en människas integritet att intima
personuppgifter inte får vara föremål
för försäljning och köp på den
kommersiella marknaden.

Även försäljningen från statliga myndigheter
av individuella uppgifter horde
förbjudas eller i varje fall starkt begränsas
och ställas under en sträng
kontroll. En sak är att tillhandahålla
statistiska uppgifter. Men den verksamhet
som nu bedrivs av statistiska centralbyrån
och centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden, där man gjort
affär av offentlighetsprincipen och
energiskt offererar namn och adresser
på enskilda personer, utplockade efter
kundernas önskemål, vill jag för min
del beteckna som ett oskick. Denna
verksamhet har ingenting att göra med
de uppgifter för vilka statistiska centralbyrån
och CFU har inrättats. Jag
skulle vilja direkt fråga justitieministern,
vad han anser om denna verksamhet
och om regeringen avser att
vidta några åtgärder för att stoppa den.

över huvud taget måste de medborgare
som snällt och hyggligt avlämnar
personliga uppgifter till myndigheterna
få garantier för att dessa uppgifter inte
används för syften som de själva anser

den personliga integriteten vid upprättan vara

motbjudande. Den enskilde bör ha
rättighet att förbjuda att hans obligatoriskt
avkrävda personuppgifter får användas
för annat än statistisk bearbetning.
Alla uttag ur offentliga register
borde anmälas och förtecknas centralt,
så att medborgarna får elementära möjligheter
att kontrollera hur och i vilket
syfte den information om dem själva
används som de har tvingats att lämna.

Alla dessa problem tilltar med utbyggnaden
av databankerna. Regeringen
har beslutat att bygga upp ett centralt
personregister i en enda stor dataanläggning.
Statliga databanker byggs
också upp för arbetsmarknaden, rättsväsendet,
studiehjälpen, riksförsäkringen,
för alla statsanställda osv. Inom
det privata näringslivet byggs ett omfattande
datasystem upp, särskilt för
bankväsendet. En integration av dessa
senare förbereds i det s. k. SIBOL-proj
ektet.

Genom hopkoppling mellan olika databanker
kan en detaljerad kartläggning
av varje individ göras. Nyckeln är
därvid personnumret. Det är möjligt
att förhindra sådan hopkoppling av
uppgifter genom att personnumret eller
någon annan nyckel omgärdas med sekretess,
såsom också berördes i justitieministerns
svar.

Även om denna fråga inte är slutdiskuterad
i offentlighets- och sekretesskommittén
skulle det vara värdefullt om
justitieministern deklarerade, att regeringen
eftersträvar en sådan lösning, att
individens integritet fullt ut skyddas.
Detta har också, herr talman, att göra
med hela frågan om utlämning av uppgifte''-
från det centrala personregistret,
som nu håller på att byggas upp. Där
tycker jag det skulle vara mycket värdefullt
att få reda på regeringens ställningstagande
i denna senare konkreta
fråga, alltså när det gäller utlämning
av uppgifter från det centrala personregistret.

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Svar på interpellationer ang. skyddet för

de av databanker, m. m.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr MAGNUSSON i Borås (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för det svar som han
har lämnat på min interpellation. Justitieministern
har redan lämnat svar på
en liknande interpellation i första kammaren,
där det har förts en lång debatt.
Jag finner det därför rätt meningslöst
att gå närmare in på det svar
som nu har lämnats, och jag tänker
bara göra några korta principiella uttalanden.

Det är förklarligt att det uppstod nära
nog en liten folkstorm mot den senaste
folk- och bostadsräkningen. Bakgrunden
var att för den enskilde personen
bestämmelserna till skydd för personlig
integritet inte framstod som tillräckligt
säkra. Det som särskilt irriterade
var att fastighetsägare, fastighetsförvaltare
och portvakter i stor utsträckning
fick tillgång till uppgifter
som ingalunda alla människor vill lämna
ut till allmänt beskådande. Det rådde
också stor oklarhet beträffande enskilda
personers rättigheter när det gällde formerna
för blanketternas avlämnande.
Jag tror därför att det är nödvändigt att
regeringen ser till att något upprepande
inte sker utan att informationen i sådana
här situationer blir bättre. Det
var ju närmast den som klickade.

I samband med denna folk- och bostadsräkning
kom debatten i gång på
mera fullt allvar om hur datatekniken
skall användas i framtiden för att klarlägga
förhållandena i vårt samhälle vad
beträffar person-, företags- och inkomstförhållanden
samt sociala förhållanden,
familjeförhållanden m. in. Jag tror att
det är ganska viktigt att de principer
som skall bestämma vilka uppgifter som
skall lämnas blir klargjorda. Med andra
ord, vetskapen om alla förhållanden i
vårt samhälle är naturligtvis av stort
värde för all planering, som justitiemi -

den personliga integriteten vid upprättan nistern

säger. Men det gäller också att
se till att det blir lämpliga uppgifter
och att man inte tar fram någonting i
onödan.

Naturligtvis är det angeläget att vi i
så stor utsträckning som möjligt utnyttjar
moderna uppfinningar, på detta område
liksom på alla andra. Det gäller
emellertid att använda dem på ett sådant
sätt att inte resultatet blir att man
liksom tappar kontrollen över utvecklingen.
Ett särskilt viktigt intresse härvidlag
är att bevara den personliga integriteten.

Vi har redan uppsamlat många data
i olika sammanhang. Genom användningen
av personnummer blir det tydligen
möjligt att göra överföringar mellan
olika magnetband. Det har sagts att
så skall ske med det material som har
samlats in vid folk- och bostadsräkningen.
Det var väl detta som i hög grad
bidrog till att det blev en storm omkring
denna.

Det är ganska självklart att en samköming
kräver en alldeles speciell kontroll
av att sekretessbestämmelserna
blir uppfyllda i full utsträckning. Jag
har därför ifrågasatt i min interpellation,
om inte databandet kunde befrias
från personnumren, när denna samköming
är färdig, så att man inte i fortsättningen
skulle behöva hysa någon
oro för en obehörig användning genom
personregistrets uppgifter.

Justitieministern har inte svarat direkt
på denna min fråga, men han lämnade
i första kammaren ett svar som
jag lyssnade på. Där sade han att detta
vore en teknisk fråga som han inte kunde
ta ställning till. Om jag inte är fel
underrättad genom en tidningsuppgift
i somras, sade emellertid den inom
statistiska centralbyrån ansvarige tjänstemannen
för denna folkräkning att det
skulle vara möjligt att vidta denna tekniska
anordning.

Vad beträffar datasystemets framtida
användning tror jag också att det finns

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Svar på interpellationer ang. skyddet för den personliga integriteten vid upprättan de

av databanker, m. m.

all anledning att tänka på att detta system,
som genom sin stora användbarhet
lätt kan fresta till att alltför mycket
av statistikuppgifter läggs upp, därigenom
kan åsamka såväl enskilda människor
som företag ett alltför stort och
dyrbart arbete med att avlämna uppgifter,
som egentligen icke behövdes.
Det är något som inte minst ute i näringslivet
kostar mycket pengar, när
man skall tillhandahålla alla dessa olika
primäruppgifter.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka justitieministern och hoppas
att det skall vara möjligt att få fram
ett system som gör att den moderna
datatekniken kan användas på ett riktigt
sätt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag finner det värdefullt
att få tillfälle att från regeringens
sida framhålla, att vi ingalunda har undervärderat
farorna i samband med datatekniken
och att vi inte heller har varit
overksamma och låtit utvecklingen
bara basa i väg. Det har ju talats i debatten
om de utredningar som tillsattes
1969. Men man skall ingalunda tro
att det var först vid denna tidpunkt som
regeringen observerade problematiken,
utan vid varje beslut om att inrätta ett
datasystem inom statsförvaltningen har
detta förknippats med föreskrifter om
att man under systemets uppbyggnad
noga skall se efter på vilka punkter den
personliga integriteten kan komma in i
bilden och att det nya systemet i varje
fall inte innebär en sämre sekretess än
tidigare. I många fall medför datasystem
en bättre sekretess än förut liksom
också bättre möjligheter att hindra att
felaktigheter uppstår.

Herr Hermansson har särskilt uppehållit
sig vid uppgiftsinsamlandet på
den privata marknaden och konsekvenserna
av att sådana uppgifter säljs till
utland: t och av att svenska företag ägs

av utlänningar. Nu säger ju herr Hermansson
att det är gott och väl att regeringen
har tillsatt denna utredning
liksom att densamma under 1971 kommer
att framlägga förslag om antingen
ett koncessionssystem eller ett monopol;
såvitt jag förstår, förordar herr Hermansson
monopol. Herr Hermansson
menar att det kan vara för sent och att
stor skada kan ske under tiden. En konsekvens
av vårt svenska samhällssystem
är att det kanske fungerar litet långsamt,
men vi alla har ju varit överens
om att det är en fördel att få stöta och
blöta en fråga ordentligt innan vi fattar
beslut.

Jag tror emellertid att jag kan säga
att jag mycket bestämt uppfattat saken
så att, när vi nu får ett förslag och med
riksdagens medgivande genomför en
kontroll av kreditupplysningsverksamheten
och därmed i fortsättningen hindrar
t. ex. utländska företag att skaffa
sig sådana här uppgifter, har vederbörande
kanske i dag många uppgifter,
men registren blir väl ändå ganska snarl
inaktuella, om de inte får kompletteras.
Människorna är ju inte statiska så att
uppgifterna i registren är aktuella så
länge vederbörande lever, utan redan
efter något år måste registren vara av
mindre värde, och så småningom blir de
naturligtvis helt värdelösa. Mot den bakgrunden
kan väl frågan om ett förbud
i år eller nästa år inte ha så stor betydelse.

Herr Hermansson sade vidare att i
den mån de uppgifter som människorna
lämnar till myndigheterna för olika
samhäilsändamål innehåller intima personuppgifter
bör uppgifterna inte få
lämnas ut. Nej, det är vi nog överens om,
men jag känner inte till herr Hermanssons
definition på intima personuppgifter.
Det finns ju vissa register, t. ex.
befolkningsregistret, som inte grundar
sig på uppgifter som den enskilde lämnar
på några formulär utan som hämtats
från olika statliga myndigheter, och
det har inte hittills betraktats som någ -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Svar på interpellationer ang. skyddet för den personliga integriteten vid upprättan de

av databanker, m. m.

ra intima personuppgifter och därför
inte heller ansetts kunna träda den personliga
integriteten för nära. Jag vet
inte hur långt herr Hermansson vill gå
i inskränkningar när det gäller våra
uppgifter i kyrkoböckerna, som länsstyrelsen
får som underlag för befolkningsregistret,
vilket senare i sin tur lämnas
till .statistiska centralbyrån.

Därmed kommer jag in på statistiska
centralbyrån och den debatt som nu
förts under ett par veckors tid. Den debatten
har sitt ursprung i flera faktorer.
En faktor är att statistiska centralbyrån
har olika register, och det är
därför möjligt att de människor som
fyllt i uppgifterna till folk- och bostadsräkningen
har trott att det var fråga om
uppgifter som statistiska centralbyrån
kan använda i sin kommersiella verksamhet.
Det har kanske inte stått klart
för allmänheten att så inte är fallet.
Den saken har framhållits många gånger,
men jag påpekar den en gång till, eftersom
det tydligen inte kan upprepas
nog ofta. Den kommersiella verksamheten
på statistiska centralbyrån hänför
sig till uppgifter som kommer från
exempelvis länsstyrelsernas befolkningsregister.
De är inte hemliga och har hittills
inte ansetts behöva vara det ur integritetssynpunkt.

Herr Hermansson sade att man väl
ändå kunde förbjuda statistiska centralbyrån
att fortsätta med sin kommersiella
verksamhet. Det kan man naturligtvis
göra, även om denna betyder en viss inkomst
till statskassan. Den är dock inte
så svindlande att den bör få bli avgörande
i det fallet. Men vi skulle inte vinna
särskilt mycket på det, eftersom uppgifterna
inte är hemliga och enskilda
människor därför kan skaffa sig dem på
andra sätt.

I detta sammanhang vill jag svara på
frågan om det centrala personregistret.
Där är mitt svar till herr Hermansson
detsamma som tidigare, nämligen att i
varje fall då ett datasystem upprättas

ges till de människor som skall syssla
med systemet besked om att sekretessskyddet
särskilt skall uppmärksammas.
Så har också skett när man beslutat om
det centrala personregistret. Man har
poängterat att sekretessbehovet i varje
läge skall beaktas.

Slutligen också några ord om personnumren,
som herr Magnusson i Borås
tog upp. Jag vet inte om mitt svar där
var otydligt. Det är en intressant fråga
huruvida vi skall ha någon form av
integrationsnyckel, så att det vid samkörningar
blir obehövligt att sätta ut
personnummer och någon sorts kod i
stället användes. I så fall skulle sekretessen
förstärkas. Jag kan här inte svara
på om detta är möjligt, eller om en
sådan anordning skulle kräva alltför
stora tekniska ändringar och därigenom
bli oerhört mycket dyrare eller besvärligare.
Jag anser emellertid att frågan
förtjänar den största uppmärksamhet,
och jag har också sagt att offentlighetskommittén
skall se på denna sak. Då
får vi höra vilka möjligheter som finns
och ta ställning till frågan, sedan kommittén
lagt fram sitt förslag. Det är alltså
en fråga där vi i dag tydligen inte
har några delade meningar i princip.

Herr Magnusson i Borås uppehöll sig
sedan vid folk- och bostadsräkningen
och den folkstorm som uppstått i det
sammanhanget. Jag håller med herr
Magnusson så till vida att mycket av
klagomålen skulle ha kunnat undvikas
om informationen i tillräcklig grad hade
nått ut till medborgarna. Vi står emellertid
i detta sammanhang inför en problematik
som sannerligen också möter
oss på andra håll. Oerhört mycket av
missförstånd om och misstro mot samhällets
åtgärder har sin grund i att å
ena sidan informationen inte varit tillräcklig
och å andra sidan konsumenterna
av informationen i viss utsträckning
inte tillgodogjort sig den.

Om regeringen hade kontrollen över
tidningar, radio och TV skulle man ju

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Svar på interpellationer ang. skyddet för den personliga integriteten vid upprättan de

av databanker, m. m.

mycket enkelt på lämpligt sätt kunna
sprida information i frågor som denna
och därmed kanske lättare undanröja
misstankar om att de uppgifter som begärs
skall användas för skumma ändamål.
Nu har vi inte denna möjlighet —
och den vill vi kanske inte heller ha —
men därigenom får vi också den berörda
problematiken. Nog hade det varit
cn smula lättare att komma till rätta
med denna om vi hade fått hjälp av tidningarna
i stället för att dessa, såsom
många gånger skett, återgivit uppenbart
felaktiga uppfattningar utan kommentarer.

Det är otvivelaktigt både i detta och i
andra sammanhang ett behov av att få
fram information till medborgarna.
Man har inom statistiska centralbyrån
efter vad som nu senast förekommit fått
detta fullständigt klart för sig och kommer
naturligtvis nästa gång att begära
betydligt större anslag för informationsändamål
än vad som vid detta tillfälle
bedömdes vara nödvändigt.

Jag hoppas att denna debatt skall föra^
det goda med sig att den aktuella
frågan — som knappast är partiskiljande
— nu blivit så väl belyst att det i
fortsättningen skall stå klart att regeringen
hyser den allra största känsla
för att människorna ibland kan vara
misstänksamma mot krav på uppgiftslämnande
och för att det är alldeles
nödvändigt att även i fortsättningen tillse
att inga andra uppgifter begärs in än
sådana, som är absolut erforderliga för
samhällsarbetet. Detsamma gäller slutligen
vår vilja att liksom hittills i fortsättningen
med den största uppmärksamhet
följa behovet av sekretessskydd.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Justitieministern sade
att regeringen har observerat den problematik
som jag och andra tagit upp
i interpellationer. Jag vill inte bestrida
det. Vad som emellertid gör frågan kom -

plicerad är att utvecklingen inom de
olika områdena av ADB-tekniken och
beträffande dennas praktiska användning
både inom den statliga och den
privata sektorn har gått framåt i iltempo
under de senaste åren, allt medan
frågorna har observerats och utredningarna
löpt vidare.

Justitieministern menade nu att utredningsmaskineriet
här i Sverige visserligen
mal en smula långsamt men att
detta kan vara en fördel. Ja, det är
möjligt att det är en fördel i andra sammanhang,
men i detta avseende tror
jag att det hade varit önskvärt om t. ex.
kreditupplysningskommittén hade kunnat
påskynda sin verksamhet så att regeringen
snabbt kunde framlägga ett
förslag till riksdagen som kunde ligga
till grund för ett beslut.

Justitieministern menade vidare att
det inte spelade så stor roll om kreditupplysningsverksamheten
i vårt land
under tiden köptes upp av amerikanska
storföretag och inte heller om det
material som finns på detta område fördes
över till utlandet. Men det är ju ett
faktum, herr justitieminister, att under
den tid som man väntat har det förekommit
en — även i tidningspressen
uppmärksammad — verksamhet på detta
område där man har använt sådant
här material för något som jag skulle
vilja jämställa med rent utpressningssyfte.
Det är alltså en verksamhet som
pågår hela tiden och som man ju avser
att på något sätt ingripa emot.

Vidare är det så att en del uppgifter
i de register som finns på kreditupplysningsmarknaden
inte så snabbt blir inaktuella.
Inkomstuppgifter o. d. ändras
givetvis från år till år, men det material
som finns i registren hos kreditupplysningsbyråerna
innehåller en mängd
andra uppgifter — om en persons förflutna,
om hans verksamhet, om familjeförhållanden
och om en rad andra
omständigheter som är av värde för innehavaren
så länge denna person befin -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Svar på interpellationer ang. skyddet för

de av databanker, m. m.

ner sig i livet. I dessa register finns som
sagt mellan 3 och 5 miljoner svenskar,
alltså hela den vuxna svenska befolkningen.

Jag vill i detta sammanhang bara anmärka
att när jag använde uttrycket
»intima personuppgifter» syftade jag hela
tiden på den privata verksamheten;
då det gällde den statliga använde jag
uttrycket »personuppgifter» eller »individuella
uppgifter».

Slutligen säger justitieministern —
och det är den sista punkt jag skall ta
upp — att man vinner inte särskilt
mycket med ett förbud mot statistiska
centralbyråns försäljning därför att
uppgifterna ändå är offentliga. Men
skillnaden härvidlag är ju att det blir
en helt ny kvalitet genom detta massutbud
som sker av uppgifter från de
statliga myndigheternas sida. Det är det
jag menar är ett oskick som man skulle
sätta stopp för.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att göra några kommentarer till
herr justitieministerns anförande. Det
är bara en liten detalj som jag tycker
det finns anledning att peka på.

Justitieministern klagade över att
massmedia inte hade hjälpt till att lämna
information om folk- och bostadsräkningen.
Det är inte min sak att svara
för massmedia, utan i varje fall när det
gäller radio och TV borde herr justitieministern
själv ligga närmare till för
detta. Men faktum är i alla fall att här
gavs från vederbörande myndighet order
och kontraorder åtminstone när det
gällde var blanketterna skulle kunna
lämnas, något som verkade en smula
förvirrande. Felet ligger därför kanske
inte uteslutande hos massmedia, utan
det kan ha begåtts ett litet fel någon
annanstans, så att en viss förvirring
uppstod i samband med denna folk- och
bostadsräkning.

den personliga integriteten vid upprättan Fru

ANÉR (fp):

Herr talman! Jag är inte interpellant
man skall icke desto mindre be att få
tacka herr justitieministern för det besked
som vi fick om att informationen
vid den allmänna folk- och bostadsräkningen
i år faktiskt inte var tillräcklig
och för löftet om att det åtminstone
kommer att begäras mera anslag för information
nästa gång. Jag tror att vi alla
inser att detta kommer att behövas, och
vad vi hoppas är att finansministern
skall inse samma sak.

Det var utomordentligt intressant och
givande att höra ledaren för vänsterpartiet
kommunisterna tala så vackert om
den enskilde medborgarens behov av
integritet, av frihet från insyn osv. Det
är ett begrepp som har nämnts förvånansvärt
litet i denna datadebatt — det
har ju talats mycket i frågan under den
senaste tiden — och det är offentlighetsprincipen.
Vi har faktiskt en sådan här
i landet som en gång var en liberal idé
till den enskildes försvar men som nu
på grund av teknikens utveckling kan
komma att missbrukas mot medborgaren.
Vill vi undvika det måste vi ju ligga
före tekniken med lagstiftning. Jag
ställer frågan: Ligger vi verkligen före
tekniken med lagstiftning i tillräcklig
grad?

Jag vill koncentrera mig på frågan om
regler för sekretess vid myndigheternas
kommunikation med varandra. Jag syftar
då på detta centrala personregister
som vi kan ha redan år 1972 och där
uppgifter från en väldig mängd andra
statliga register kan tänkas bli hopkopplade.
Det gäller det personaladministrativa
informationssytemet, försäkringsregistret,
rättsväsendets informationssystem
och ett planerat ADBsystem
inom exekutionsväsendet, för att
inte tala om sammankoppling med
andra ADB-register hos banker och försäkringsbolag.

Justitieministern sade i interpellationssvaret
att man nog inte i förväg kan

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Svar på interpellationer ang. skyddet för

de av databanker, m. m.

bestämma omfattningen av integritetsskyddet
varje gång ett nytt system kopplas
in. Senare i debatten har emellertid
justitieministern ett par gånger sagt
ifrån att sekretessproblemen verkligen
uppmärksammats på ett tidigt stadium
vid uppbyggandet av olika datasystem.
Jag skulle vilja veta litet mera om detta,
därför att det finns en del uttalanden
från andra myndigheter, som härvidlag
tycks hysa vissa tvivelsmål. Jag ber att
få anföra några citat.

SPRI (Sjukvårdens och socialvårdens
planerings och rationaliseringsinstitut)
säger i sitt remissutlåtande över det
centrala folkbokföringsregister som
upprättats av centrala folkbokföringsocli
uppbördsnämnden: »Om man i
framtiden skall kunna koppla samman
de databanker som olika myndigheter
planerar, måste man redan nu förbereda
sig, t. ex. genom att sätta till en offentlig
utredning med berörda intressenter.
Sjukvården kan på lång sikt bli en av
de större intressenterna och ställer särskilt
höga krav på sekretesskydd för informationen,
vilket har en avgörande
inverkan på systemutformning och kostnader.
Därför måste man också utarbeta
regler för att klargöra vem som har rätt
att utnyttja informationen i olika databanker.
» SPRI tycks inte vara säker på
att några sådana regler redan finns.

Man kan anföra följande citat ur
Svensk Sparbanks tidskrift 1969, där
byråchef Rapaport från SCB skriver:
»Men vem är behörig och vem är obehörig?
Och hur pass fyllig information
bör den behöriga tjänstemannen kunna
få? Här kommer man in på för individen
mycket väsentliga spörsmål som
gäller hans förhållande till staten. Dessa
frågor måste närmare utredas och besvaras.
Med få undantag finns det i dag
inga lagregler på detta område.»

Så långt byråchef Rapaport. I SCB:s
rapport från 1969 står: »De ökade möjligheterna
till samkörningar begränsas
till en de! av att åtgärder måste vidtas

den personliga integriteten vid upprättanför
att förhindra missbruk av material.

---Detta ställer stora krav på de

berörda myndigheternas integritet och
fordrar att denna får en klar författningsmässig
förankring.» Det låter inte
på dessa experter som om det vore så
klart och färdigt dels med sekretessreglerna
och dels med hur de är inbyggda
i databankerna. Som lekman behöver
man egentligen bara veta en sak om de
olika möjligheterna att skydda sekretessen
vid övergång från det ena systemet
till det andra eller inom systemet
på olika nivåer, nämligen att det är
mycket dyrt och att det framför allt blir
mycket dyrt om man försöker att efteråt
bygga in det senare. Det var ju också
det justitieministern underströk: man
kan inte plötsligt hoppa av från personnummersystemet
och bygga in ett
annat, ty det kan bli alltför dyrt.

De olika sekretessnivåerna och sekretesskoderna
måste alltså från början
byggas in i datasystemet. Jag frågar
justitieministern om detta verkligen är
gjort i tillfredsställande grad.

Till slut vill jag citera vad byråchef
Kurt Medin vid SCB sade vid tolfte nordiska
statistikermötet i år i Stockholm:
»När vi här talar om statistiken och
den administrativa processen förs sekretessfrågorna
med nödvändighet in i
diskussionens centrum. Det vore otillbörligt
av oss att blunda och låtsas som
om det här problemet inte fanns. Lika
otillbörligt är det att aningslöst hänvisa
till en lagstiftning, som kommit att släpa
efter den oerhört snabba utvecklingen
inom datatekniken. Vi statistiker har
anledning att se upp, så att vi inte i
vårt rationaliseringsnit sätter högre värden
i fara.» Byråchefen Kurt Medin
låter inte riktigt lika optimistisk som
justitieministern, och jag skulle till slut
vilja ställa en konkret fråga. Skulle man
inte kunna tänka sig att man väntade
litet med den här sammankopplingen
av alla de stora statliga ADB-systemen
som redan är planerad till dess att vi

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Svar på interpellationer ang. skyddet för den personliga integriteten vid upprättan de

av databanker, m. m.

har ordentliga lagregler och även har
dessa inbyggda i datorerna så att vi vet
att de kommer att fungera?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEI JER:

Herr talman! Som fru Anér mycket
riktigt framhåller rör det sig här i
mångt och mycket om en kontrovers
mellan offentlighetsprincipen och den
enskildes behov av skydd. Vi vill ju
inte gärna offra offentlighetsprincipen
i större utsträckning än vad som kan
bedömas vara absolut nödvändigt med
hänsyn till den enskildes sekretesskydd.
Det är en mycket svår avvägning, vilket
kanske särskilt tydligt visar sig när det
är fråga om kommunikationen mellan
myndigheter som har register och som
av något skäl — som i och för sig är
rimligt — vill ha en samköming. På
den punkten har jag i mitt interpellationssvar
förklarat att det för närvarande
saknas generella regler. Därför
har det också uttryckligen sagts i direktiven
till offentlighetskommittén att den
särskilt skall beakta detta problem.

Fru Anér invänder nu att det tydligen
föreligger oklarheter och att det
därför inte skulle finnas skäl för mig
att vara så optimistisk som jag har varit
i interpellationssvaret. Jag har emellertid
också sagt att vi har uppmärksammat
dessa oklarheter. Hittills har vi
kunnat bemästra sekretessfrågorna, och
vi tror att vi skall kunna göra det intill
den tidpunkt då vi får några förslag
från kommittén. Under mellantiden tar
vi oss fram med begränsade åtgärder.
Jag kan direkt knyta an till de olika
register som fru Anér nämnde, dvs.
register inom sjukvården och det allmänna
centrala personregistret.

Jag vill ännu en gång framhålla vad
jag sagt i svaret till herr Hermansson
och herr Magnusson i Borås, att det i
direktiven till dem som sysslar med
denna fråga finns uttryckliga besked
om att de skall beakta sekretessfrågorna.

De får då naturligtvis ta kontakt med
såväl offentlighetskommittén som vederbörande
departement i de fall där
detta är erforderligt, då de alltså ser
att hittillsvarande lagstiftning och bestämmelser
inte ger tillräcklig ledning.
Under den tid som förflyter fram till
dess att vi kan lägga fram ett lagförslag
tror jag att vi skall kunna klara dessa
svårigheter.

Herr PETTERSSON i Lund (s):

Herr talman! Med anledning av de
två interpellationer som vi nu behandlar
är det intressant att notera att moderata
samlingspartiet och vänsterpartiet
kommunisterna har funnit varandra
i denna fråga — låt vara utifrån olika
utgångspunkter. Moderata samlingspartiet
är möjligen rädd för storebror
staten och det kommunistiska partiet
anar måhända någon form av monopolkapitalistisk
konspiration. Denna lilla
reflexion får naturligtvis inte undanskymma
det faktum att det är ett mycket
allvarligt problem som tas upp i interpellationerna.
Det har också givit
anledning till diskussion under den senaste
tiden.

Anledningen till att jag begärde ordet
i denna debatt var de farhågor som
herr Hermansson gav uttryck för, att
den utveckling inom kreditupplysningsbranschen
som ägt rum under det senaste
året skulle medföra att kreditupplysningsutredningen
kommer i efterhand
— att den på något sätt ställs
inför fullbordat faktum. Jag antar att
han avser övergången till ADB-teknik
när det gäller uppbyggnaden av databanker
inom den offentliga sektorn och
i viss mån också inom den privata sektorn.
Jag antar också att han avser de
omfattande amerikanska uppköpen inom
kreditupplysningsbranschen. Jag
kan väl för övrigt säga att man har en
känsla av att den branschdominans som
herr Hermansson angav för de amerikanska
intressena inom kreditupplvs -

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

ningsbranschen i vårt land snarare ligger
litet i underkant än i överkant —
detta sagt som en parentes.

Eftersom jag är ledamot i den tillsatta
kreditupplysningsutredningen har
jag därmed också en viss inblick i dess
arbete. Jag vill lugna herr Hermansson
och eventuellt andra med att å mina
egna och mina kamraters i utredningen
vägnar försäkra att vi inte på något
sätt kommer att känna oss överspelade
av den utveckling som har ägt rum.
Den enda utgångspunkten för kreditupplysningsutredningens
förslag kommer
självfallet att bli de hänsyn som
måste tas till den personliga integriteten
i vid mening. Det finns ingen anledning
att den utveckling som har ägt
rum skall så att säga göra kreditupplysningsutredningens
kommande förslag
till av noll och intet värde.

När det gäller möjligheterna för kreditupplysningsutredningen
att följa utvecklingen
så sker det ett mycket nära
samarbete mellan utredningen och
de instanser som nu sysslar med de
statliga databankerna. Vi har ett kontinuerligt
remissförfarande. På den punkten
är således integritetsskyddsaspekterna
också i vår utredning väl bevakade.
Jag behöver inte gå närmare in på
det mycket intensiva arbete som pågår
inom offentlighets- och sekretesskommittén.

Låt mig sluta detta inlägg med att
säga att den debatt som vi fört här
i dag inte får ge intryck av att regeringen
och justitieministern inte i tid
uppmärksammat denna problematik. På
basis av de undersökningar som vi gjort
vågar jag tvärtom påstå att man inte i
något annat land haft någon aktivitet
på ett tidigt stadium motsvarande den
som den svenska regeringen kunnat
uppvisa i det här fallet. Om man gör
en internationell utblick, finner man att
den svenska regeringen ligger mycket
väl framme när det gäller att ta upp
denna problematik. Den debatt som mer
och mer förts i dessa frågor under den

Medborgarskapslagstiftningen, m. m.

senaste tiden fick sin upprinnelse kanske
i första hand genom att regeringen
beslöt att tillsätta de nämnda två utredningarna
i början av år 1969. Före
den tidpunkten hade vi över huvud taget
ingen diskussion om problemen
kring ADB och den personliga integriteten.
Tillsättandet av dessa utredningar
kan sägas ha varit utgångspunkten
för diskussionerna. Det vore därför
litet orättvist, om denna interpellationsdebatt
skulle ge intryck av att det är
regeringen som är på defensiven och att
det är regeringen som inte i tid uppmärksammat
problemen. Ju mer man
tränger in i denna materia, desto mer
kan man konstatera att internationellt
sett har vi haft ett mycket förutseende
ställningstagande på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 54, med anledning av Nordiska
rådets svenska delegations skrivelse
med överlämnande av berättelse
för rådets adertonde session, såvitt
skrivelsen hänvisats till bevillningsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Medborgarskapslagstiftningen, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av motioner
rörande medborgarskapslagstiftningen,
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! De motioner som behandlas
i första lagutskottets utlåtande
nr 50 känner vi väl igen. I dessa motioner
krävs rätt för barn inom äkten -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Medborgarskapslagstiftningen, m. m.

skåpet till svensk mor och utländsk far
att bli svensk medborgare. Denna fråga
hade vi uppe 1967, 1968 och 1969.
Vid varje tillfälle avvisade första lagutskottet
motionerna. Under alla dessa
tre år i följd har andra kammarens majoritet
godkänt detta krav och alltså bifallit
motionen. Men i första kammaren
har majoriteten avslagit begäran.

Huvudargumentet för första lagutskottet,
vilket nyss har godtagits av första
kammaren, har varit att man löper
risk för att en del barn skulle få dubbelt
medborgarskap, om de fick svenskt
medborgarskap när fadern är utlänning
och modern svensk. Man har också
sagt att denna fråga behandlats i
Europarådet, och det har ställts i utsikt
att vi så småningom skulle kunna
komma till rätta med frågan genom internationella
överenskommelser om det
dubbla medborgarskapet.

Sedan vi senast behandlade denna
fråga har socialdemokratiska partikongressen
haft den uppe till behandling
och enhälligt beslutat att ställa sig bakom
detta rättvisekrav för de barn det
gällt. Sedan dess har också Nordiska
rådet tagit upp den, vilket föranlett rekommendationer
till de nordiska länderna
att försöka ordna frågan och
samtidigt försöka undvika risken för att
ett ökat antal barn får dubbelt medborgarskap.

Sedan vi senast behandlade saken har
vår nye justitieminister hunnit bli litet
varm i kläderna. Till allt detta knyter
jag vissa förhoppningar om att frågan
skall ha kommit i ett nytt läge, även
om den står lika olöst i dag som tidigare.

De problem som sammanhänger med
de undantag från vissa sociala förmåner
— det gäller barnpension i vissa
fall, vårdbidrag och bidragsförskott i
vissa fall — som gäller för dessa barn
har överlåtits åt familjepolitiska kommittén
att lösa. Såvitt jag förstår kan
det inte ta så lång tid innan kommittén
avger ett betänkande, där även des -

sa problem givits en tillfredsställande
lösning, dvs. en lösning som jämställer
dessa svenska barn — jag kallar dem så
trots att de vägras svenskt medborgarskap
— med andra svenska barn.

Det har uppenbarligen gått prestige
i frågan i första lagutskottet. Förslaget
har också bromsats allt hårdare i första
kammaren, som säkerligen i dag
fungerar lika väl som den gjort de tre
föregående år då denna fråga behandlats;
första kammaren har som sagt redan
tagit ställning i saken.

På ena sidan står alltså första lagutskottet
och första kammaren, som inte
godkänner dessa barn. På den andra
sidan står andra kammarens majoritet
under flera år, socialdemokratiska
partikongressen, som jag tycker borde
få en viss betydelse i detta fall, och
de män och kvinnor som är gifta och
har barn som inte kan bli svenska medborgare.

När jag i dag ändå säger att jag inte
kommer att yrka bifall till motionerna
och inte heller kommer att begära votering
så beror det på att jag ser saken
så här:

Det är bara ett par månader till som
första kammaren finns kvar, det är ett
par månader kvar tills första lagutskottet
ombildas. Det kanske blir en ljusning
när vi får en ny kammare, som jag
hoppas har en mer fördomsfri sammansättning
än vad riksdagen totalt har
nu.

Med hänsyn till den korta tid som
återstår och med hänsyn till att det är
omöjligt att i denna riksdag genomföra
ett beslut som skulle gälla avstår jag likväl
inte ifrån att hävda att det är ett
rättvisekrav att dessa barn såväl som
andra skall vara svenska medborgare,
men jag avstår ifrån att i dag yrka bifall
till motionen och begära votering.
Jag gör det med ett bestämt löfte, att
om icke Nordiska rådet lyckas föra frågan
längre än hittills och om det finns
en chans att saken ligger annorlunda
till i den nya kammaren, då skall frå -

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

gan åter tas upp och få en riktig lösning.

I detta anförande instämde herr Åberg
(fp), fru Thunvall (s), fröken Wetterström
(m), herrar Vigelsbo (ep) och
Mellqvist (s), fru Bergman (s), fru
Sundström (s) samt herrar Andersson
i Örebro (fp) och Åkerlind (m).

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Det kan kanske anses
onödigt att efter fru Erikssons anförande
begära ordet, men jag vill ändå
göra några reflexioner kring denna följetong
och vad som framgår av utskottets
utlåtande.

Som fru Eriksson framhöll, är det
nya i utskottets utlåtande att frågan har
behandlats i Nordiska rådet. Jag vill
också säga att det nya i och med Nordiska
rådets behandling är att utskottet
nämner att man nu bör tänka på
barnets bästa vid behandlingen av denna
fråga.

Nordiska rådets juridiska utskott säger
sig ha funnit att det vid behandlingen
av denna fråga i de danska och
svenska riksdagarna visat sig att det
inte alltid är säkert att det är i ett
barns intresse att överta en bestämd
förälders medborgarskap. Det är ju på
detta sätt (let hela nu fungerar; man
övertar alltså nu ett bestämt medborgarskap,
nämligen faderns. Såvitt jagförstår
har motionärernas syfte i dessa
motioner alltid varit att se just till
barnets bästa. Det är inte fråga om att
det ena medborgarskapet är mera värt
än det andra, men det måste väl vara
praktiskt, psykologiskt och juridiskt
mest riktigt att medborgarskap erhålles
i det land, där barnet är fött. där
det kommer att växa upp och där det
har för avsikt att bo — i det land vars
språk barnet talar.

Utskottet har kommit fram till ett
annat konstaterande, nämligen att det
rakt inte är eu fråga om jämlikhet mellan
könen det här gäller. Jaså, inte det?

Medborgarskapslagstiftningen, m. m.

Följer inte de juridiska lagarna i detta
avseende runt om i världen den sedan
urminnes tider traditionella uppfattningen
att det är mannen som är
familjens överhuvud? Det är alltså till
mannens nationalitet som barnets skall
knytas. Varför finns det annars inte
länder som har en lagstiftning som innebär
att barnet skall följa moderns nationalitet,
eller kan utskottet kanske peka
på att det finns någon sådan lagstiftning? Alla

vet att vi i detta land när det
gäller jämlikhetsdebatten — den må
gälla denna begränsade del av frågan
om jämlikhet, nämligen jämlikhet mellan
män och kvinnor, eller den må gälla
jämlikhet mellan olika grupper i
samhället — hunnit längst. Jag vågar
påstå att vi också har hunnit längre
i debatten än de övriga nordiska länderna.
Även om vi ändå inte har kommit
tillräckligt långt med konkreta exempel
på uppnådd jämlikhet, har vi i
vårt land ett debattklimat i de här frågorna
som är mycket positivt.

Så till det dubbla medborgarskapet
och Europarådets konvention om begränsning
av flerfaldigt medborgarskap
!

När jag har blivit tillfrågad, vari
nackdelen med det dubbla medborgarskapet
ligger, har jag som lekman på
det området bara kunnat peka på det
problem som kan uppstå när det blir
fråga om i vilket land manliga ungdomar
skall göra sin värnplikt. Läser man
invandrarverkets långa intressanta yttrande
över motionerna, ser man också
till sin förvåning att detta är den
enda nackdel som verket har kunnat peka
på i detta sammanhang, men det är
ju ändå ett problem som blir aktuellt
först i 18—19-årsåldern, beroende på
vilka bestämmelser som gäller i de olika
länderna.

Jag har full förståelse för att vi måste
hålla internationella konventioner
som vi har ratificerat, men det får väl
inte innebära att vi om förhållandena

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Medborgarskapslagstiftningen, m. m.

har ändrats — och jag tycker man kan
säga att de har ändrats och säkert kommer
att ändras med den kraftiga invandring
vi har till vårt land — inte
skulle ha rätt att aktualisera en ändring
och försöka få till stånd en mer tidsenlig
lagstiftning. När vi dessutom har
kommit längre i vår syn på jämlikhet
mellan män och kvinnor än vad andra
länder har gjort, är det naturligt att
det är vi som aktualiserar förändringarna
så att bestämmelserna är i pakt med
tiden.

Jag vill i det här sammanhanget peka
på den rädsla som man ofta märker
när det är fråga om medlemskap
i EEG för att det skall verka som en
broms på vårt sociala reformarbete.

Så till Nordiska rådet. Jag skall försöka
se seriöst på Nordiska rådet i den
här debatten — i vanliga fall sällar jag
mig till dem som ifrågasätter värdet
och nyttan av en sådan överorganisation.
Hur som helst har Nordiska rådet
rekommenderat att regeringarna skall
undersöka, om man inte kan ta större
hänsyn till barnets intressen. Detta tycker
jag att man kan tolka så, att regeringarna
skall undersöka om man inte
i större utsträckning kan tillgodose just
det syfte som motionärerna har.

Sedan sägs det i Nordiska rådets rekommendation
i enlighet med juridiska
utskottets förslag, att frågan eventuellt
senare kanske kan aktualiseras på internationellt
plan. »Eventuellt senare»
— kan man få ett mera dystert besked?
Det kan dröja åtskilliga år innan den
här frågan aktualiseras igen, men fru
Eriksson har ju här inför kammaren
sagt att vi har möjligheter att återkomma.

Fru Eriksson har längre erfarenhet
än jag av parlamentet, och hon har alltså
knutit cn viss förhoppning till att
den nya enkammarriksdagen efter den
1 januari skall se mer positivt på de
här frågorna. Med tanke på det och med
tanke på den rekommendation som Nordiska
rådet har gjoi''t får man väl se

med en viss optimism på saken — vissa
förhoppningar kan vi ha, såsom fru
Eriksson sade. Därför har jag inte heller
något yrkande om bifall till motionen.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
ställa en lekmannafråga rakt ut i luften:
Är juridiken till för människorna, eller
är människorna till för juridiken?

I detta anförande instämde fru Åsbrink
(s).

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har redan lämnat en redogörelse
för gången av detta ärende, och jag behöver
alltså inte gå in på någon historik,
i synnerhet som ju fru Eriksson
har utlovat att vi kommer att få diskutera
saken igen nästa år när vi samlas
i enkammarriksdagen.

När jag lyssnade till fru Eriksson
tänkte jag först att vi kanske ändå hade
kommit varandra litet närmare den här
gången, eftersom det initiativ som har
tagits i Nordiska rådet onekligen ger
oss förhoppningar — även om de är
mycket svaga — att man kommer att
försöka finna en lösning på detta problem
som kan tillfredsställa alla och
framför allt är till barnens bästa. Vi är
säkert på ömse sidor eniga om att det
är det viktigaste.

Sedan sade fru Eriksson att orsaken
till att hon inte yrkar någonting alls i
dag är att hon hoppas att den nya enkammarriksdagen
inte skall vara lika
förstockad som den nuvarande första
kammaren är. Därmed får det väl bli
som det blir nästa år. Jag skall inte upprepa
alla de argument som anfördes
redan i förra debatten, eftersom vi får
tillfälla att återkomma. Jag vill en^
dast ännu en gång understryka att genom
den behandling som frågan har
fått i Nordiska rådet har vi ändå öppnat
möjligheter att just på det nordiska
planet försöka penetrera förutsättningarna
att nå fram till en vettig lösning.

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Hänsynen till barnets bästa skall inte
bara innebära att barnet utan vidare
skall bli svensk medborgare, om det är
fött i Sverige, utan ett barn till en
svensk man och en utländsk kvinna
skall, även om det är fött i Sverige, kunna
bli utländsk medborgare, om det
kan vara det bästa för barnet. I så fall
har vi kommit fram till en fullständig
likställighet. Men detta är detaljer som
får diskuteras så småningom.

Det vore glädjande, om de nordiska
länderna kunde göra en gemensam
framstöt på det internationella området.
Vid sidan av det huvudargument
som utskottet har anfört — att man
bör försöka undvika de dubbla medborgarskapen
— finns ett annat huvudskäl,
nämligen att sådana här frågor
inte kan lösas ensidigt på svensk basis,
utan de måste lösas på det internationella
planet.

Det är inget fel att försöka akutalisera
en sådan här fråga, om man tycker
att den är angelägen, och jag kan
i stort sett vara ense med motionären
om önskvärdheten av att barn som föds
här skall bli svenska medborgare. Frågan
är vilket som är det rätta sättet att
aktualisera spörsmålet. Jag tror inte att
det är till fördel för saken, om vi här
i Sverige ensidigt tar initiativ som i
andra länder väcker den uppfattningen,
att vi inte är inställda på samarbete
utan att vi vill i något slags nationell
självtillräcklighet visa andra nationer
vägen. Jag tror inte att vi löser frågorna
på det sättet.

Jag vill också hänvisa kammarens
ledamöter till att läsa det remissutlåtande
som vi har fått från invandrarverket,
som numera behandlar dessa frågor.
Verket har i stort sett kommit fram
till den uppfattning som varit första
lagutskottets hela tiden.

Så skulle jag vilja uttrycka en from
önskan att när fru Erikssom återkommer
med sin motion nästa år hon då
åtminstone tar bort de klart felaktiga
påståendena om att vi tillämpar lagarna

Medborgarskapslagstiftningen, m. m.

rigoröst och gör det omöjligt för ett
barn till en svensk mor som är gift med
en utländsk medborgare att förvärva
svenskt medborgarskap. Det är uppenbarligen
inte riktigt. Jag tycker att man
bör göra sig det besväret att kolla upp
sådant här, innan man upprepar det
gång på gång i sina motioner.

Vi har nu på kammarens bord också
en annan motion, väckt av herr Carlshamre,
vari han har tagit upp frågan
om den olikhet i socialt hänseende som
råder mellan svenska barn och barn av
utländsk nationalitet. Herr Carlshamre
vill att man skall försöka undanröja
alla de olikheter som finns. Vi har i utskottet
påpekat att vi redan enhälligt
har uttalat oss för att detta problem
borde lösas här i riksdagen, och familjepolitiska
kommittén sysslar ju nu
bl. a. även med frågan om bidragsförskott
för barn av utländsk nationalitet.
Utskottet säger att kommittén också torde
vara oförhindrad att ta upp alla
andra aspekter på denna fråga där det
råder olikhet mellan svenska och utländska
barn. Det problemet är alltså
redan på väg att lösas och kan alltså
inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Med hänsyn till de initiativ som nu
har tagits inom Nordiska rådet och
med hänsyn till vår anslutning till Europarådets
konvention för undvikande
av dubbla medborgarskap torde det väl
för närvarande inte heller finnas anledning
för riksdagen att vidta någon åtgärd
i anledning av det andra yrkandet,
nämligen att man skall sträva efter
att på det internationella planet
söka en lösning på dessa problem. Det
är självklart att vi skall försöka det,
men tills vidare torde vi få avvakta resultatet
av de initiativ som har tagits
innan vi kan ta nästa steg.

Med åberopande av vad jag sålunda
har anfört ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Fröken Bergegren sade

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Olovlig värvning

att jag borde ta reda på att det finns
möjligheter att bli svensk medborgare
för ett barn som har svensk mor och
utländsk far, dvs. om föräldrarna är
gifta med varandra. Hade detta funnits,
borde utlåtandet angivit vilka möjligheter
som finns.

Det är klart att det finns möjligheter
att ta sociala hänsyn till ett sådant barn
— man är ju human. Men man är inte
så human att ett sådant barn får bli
svensk medborgare, även om mor och
far till barnet tigger och ber om det.
Det finns inga praktiska möjligheter
härtill. Om utskottet hade kunnat säga
att motionen stöder sig på felaktiga
uppgifter, hade man väl lätt kunnat avvisa
motionsyrkandet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 51, i anledning av motion om
ökad muntlighet i förvaltningsförfarandet,

nr 52, i anledning av motion om vidgad
tillämpning av kontradiktoriskt förfarande
i förvaltningsärenden, m. m.,

nr 53, i anledning av motion om skyldighet
för myndighet att motivera beslut,

nr 54, i anledning av motioner om
åtgärder för att stärka det administrativa
rättsskyddet, och

nr 58, i anledning av motioner om
straff för flygplanskapning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Olovlig värvning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av motioner
angående olovlig värvning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ERICSON i Örebro (s):

Herr talman! Första lagutskottet har
lagt strikt juridiska synpunkter på motionen
om skärpning och effektivisering
av bestämmelserna mot olovlig värvning.
Utskottet har däremot inte närmare
belyst avvägningen mellan utrikespolitiska
intressen och andra intressen.

Det medges dock i utskottets utlåtande
att »motivet till lagstiftningen mot
olovlig värvning väsentligen är av utrikespolitisk
natur och bestämmelserna
syftar till att undvika utrikespolitiska
förvecklingar».

Det är naturligtvis intressant att få
en juridisk belysning av problematiken
genom remissyttranden från JK, RÅ,
en hovrätt, häradshövdingarnas förening
och Advokatsamfundet. — Men
det hade också varit möjligt att remittera
motionen till exempelvis några av
de ambassader som på senare år haft
praktisk kontakt med de här problemen.
Några sådana remissyttranden har
utskottet inte begärt in. Det hade kanske
också varit av intresse att få en redovisning
av hur andra länder behandlar
frågor om olovlig värvning. Belgien
t. ex. hade stora problem med
värvning av legoknektar under Kongokrisen.
Vilka lagar har man där för
att hindra olovlig värvning?

Om ärendet hade behandlats på ett
mera fullständigt sätt är det tänkbart,
att utskottet skulle ha kommit till andra
slutsatser än vad som blivit resultatet
av den rent juridiska genomlysningen
av frågan.

Första lagutskottet har exempelvis i
sitt utlåtande inte motiverat varför åtal
mot olovlig värvning inte skulle kunna
ske utan särskilt ställningstagande från
Kungl. Maj :ts sida. Det handlar här om
en rent utrikespolitisk bedömningsfråga.
Utskottet har emellertid nöjt sig
med att inhämta yttranden från ett an -

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

Öl

Införande av tjänstemannataxering i första instans

tal juridiska instanser. Kan de verkligen
anses vara särskilt kvalificerade att
ta ställning till utrikespolitiska avvägningsproblem?
I praktiken förhåller det
sig ju så, att vare sig regeringen i ett
specifikt fall beslutar att tillåta åtal eller
att inte göra det, kommer ett sådant
beslut att av många tolkas som en politisk
handling som kan påverka bedömningen
av vår utrikespolitik. Genom att
ändra lagen på den punkten skulle man
minska riskerna för onödiga missförstånd.

I motionen sägs att det från utrikespolitiska
synpunkter snarast kan vara
en förde] om olovlig värvning hringas
till åtal utan särskilt ställningstagande
från Kungl. Maj :ts sida. Det konstaterandet
står sig också efter en genomläsning
av utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr Hu(josson
(s).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 60, i anledning av motioner om
översyn av steriliseringslagen, och

nr 61, i anledning av motion om
översyn av bestämmelserna angående
rätt till nödvärn.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17

Införande av tjänstemannataxering i
första instans

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 49, med anledning av motioner
om införande av tjänstemannataxering
i första instans.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
i anledning av bevillningsutskottets betänkande
nr 49, som jag finner i viss
mån egendomligt. Tillsammans med
herr Andersson i Örebro i denna kammare
och herr Hans Petersson i första
kammaren har jag motionerat om en
ändring i taxeringsmetodiken, som skulle
gå ut på att införa en tjänstemannataxering.
Såsom vi anfört finns tungt
vägande skäl för vårt yrkande.

Det ser ut som om utskottet instämde
i våra överväganden. Bland annat anför
utskottet, att resultatet av taxeringsarbetet
inte varit fullt tillfredsställande i
materiellt och formellt hänseende. Utskottet
delar alltså motionärernas uppfattning.

Under tiden sedan vi väckte motionen
har också statskontoret lagt fram ett utredningsutkast
som ligger helt i linje
med motionärernas uppfattning och förordar
en tjänstemannataxering. Detta
rapporteras också i utskottets betänkande.
Med detta är tydligen allt väl.
Sedan gör utskottet en helomvändning
och anför:

»En så radikal omläggning av taxeringsarbetet,
som motionärerna förordar,
anser utskottet sig dock inte kunna
tillstyrka.»

Detta förefaller oss litet underligt. Utskottets
slutsats står i motsättning till
vad utskottet tidigare har sagt. Utskottet
instämmer i alla våra motiveringar och
synes också vara till freds med statskontorets
inställning till frågan. Men sedan
säger utskottet helt överraskande att
man ändå inte vill vara med om en omläggning
utan anser att lekmannainflytandet
skall bibehållas. Hur dessa två
ståndpunkter — man har ingenting
emot en tjänstemannataxering men vill
ändå ha ett lekmannainflytande — skall
kunna förenas är svårt att förstå. Ett
sådant lekmannainflytande blir i ännu
högre grad än nu är fallet en fiktion.
Man vill upprätthålla skenet av att det
finns ett lekmannainflytande, ett infly -

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Uppbördskontrollen

tande som i dag är obetydligt och som
naturligtvis genom en sådan omläggning
som nu förordas skulle försvinna helt
och hållet.

Jag har, herr talman, inget yrkande
men har velat påtala den något märkliga
uppfattning som utskottet har gett uttryck
åt i sitt betänkande.

Herr BRANDT (s):

Ilerr talman! I utskottsbetänkande!
har redovisats åtskilliga åtgärder som
har vidtagits för att effektivisera taxeringsarhetet.
Det finns därför ingen
anledning för mig att nu närmare redogöra
för dessa åtgärder.

Här åberopar man nu — och det har
utskottet också gjort — att statskontoret
liar föreslagit att deklarationsgranskningen
skall utföras av heltidsanställda
tjänstemän, knutna till de lokala skattemyndigheterna,
och att taxeringsperioden
skall förlängas. Det förslaget är nu
under remissbehandling. Bevillningsutskottet
har bara redogjort för det utan
att ta ställning. Men utskottet motsätter
sig inte heller förslaget utan skriver i
sammanhanget: »Utskottet har givetvis
inte anledning att nu ta ställning till de
av statskontoret framlagda reformförslagen
men vill i och för sig inte motsätta
sig att granskningsarbetet i ökad
utsträckning och i den omfattning tillgången
på kvalificerad personal medger
överflyttas till heltidsanställda tjänstemän.
»

Det är emellertid en sak. Men utskottet
vill ändå inte vara med om att avskaffa
lekmannainflytandet — och jag
kan inte se att det ena strider mot det
andra i den grad som herr Sjöholm ville
göra gällande. Vi har i utskottet den
principiella inställningen att lekmannainflytandet
bör finnas kvar. Det bör
t. o. in. kunna förstärkas genom den utbildning
som nu har påbörjats och som
väl kan accentueras ytterligare. Vidare
finns ju den möjligheten att inte tillsätta
taxeringsnämndsledamöter så slentrianmässigt
som nu sker i många fall

utan verkligen se till att man får med
personer som är intresserade av denna
uppgift och villiga att sätta sig in i arbetet.
Då får vi ju ändå ett lekmannainflytande.
Utskottet skriver emellertid:
»Taxeringsnämndernas funktion

som beslutande organ bör därför vid
eu eventuell förändring om möjligt stärkas.
»

Det är inte stor idé att diskutera denna
fråga ytterligare, ty utskottets principiella
inställning är att lekmannainflytandet
inte bör avskaffas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18

Uppbördskontrollen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 51, med anledning av motion
beträffande uppbördskontrollen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 51 behandlas en motion,
vari jag tillsammans med en annan ledamot
av denna kammare hemställt om
en effektivisering av uppbördskontrollen.
Genom underlåtenhet att inleverera
källskattemedel drabbades staten 1968 av
förluster på ungefär 24 miljoner kronor.
Man ställer sig frågan hur det kan vara
möjligt att företag, som gjort källskatteavdrag
på sina anställdas löner i så
stor utsträckning kan lura staten på
dessa belopp. Om någon enskild person
försummat att i laga tid inbetala förfallen
skatt, brukar enligt uppgift påminnelserna
komma omgående. Den
fråga man ställer sig är om inte samma
förfarande tillämpas då det gäller
företag. Man har anledning misstänka

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

alt kontrollen därvidlag inte är tillfredsställande.

Jag vill ta ett exempel som tyder på
detta. Ett företag startades i mitten av
november 1965 med ett aktiekapital av
30 000 kronor. Antalet anställda inom
företaget varierade mellan 10 och
40. Efter 23 månader gör företaget en
präktig konkurs. Av konkurshandlingarna
framgår att företagets tillgångar
är 33 500 kronor och skulderna 495 500
kronor. Av skulderna är skatteskulden
den största posten eller 341 000 kronor
— huvudsakligen ej inlevererad källskatt
som på lönen avdragits för de anställda.
Det framgår vidare att den sista
skatteinbetalningen gjorts omkring tio
månader efter företagets start. Företaget
har alltså under de 13 sista månaderna
av sin verksamhet inte inlevererat
någon källskatt för sina anställda.
Man har därför, anser jag, rätt att ställa
frågan: Hur fungerar kontrollen från
skattemyndigheternas sida?

Om jag sedan tillägger att samme företagare
tre och en halv månader ''före
konkursen, som jag omnämnde, startat
ett nytt företag med ett aktiekapital på
15 000 kronor och som helt enkelt övertagit
verksamheten från det första företaget.
Det drivs ett och ett halvt år innan
nästa konkurs är ett faktum. Under
denna tid med ungefär lika många anställda
som i det första företaget har
man av på de anställdas lön avdragen
källskatt inlevererat 856 kronor. Konkursen
utvisar tillgångar på 9 000 kronor
och skulder på 331 500 kronor, varav
skatteskulden utgjorde 193 500 kronor.
På ungefär tre år har således samme
företagare undandragit det allmänna
skattemedel på ungefär 535 000 kronor.

När det förhåller sig på detta sätt
måste det stå klart för alla att uppbördskontrollen
inte är tillfredsställande.
I utskottet anförs visserligen att man
delar motionärernas synpunkter beträffande
angelägenheten av ett effektivt
uppbördssystem, men man hoppas att
inrättandet av det nya riksskatteverket

Uppbördskontrollen

och pågående utredning om exekutionsväsendets
organisation skall kunna bidra
till en förbättrad uppbördskontroll.
Några tilläggsdirektiv till utredningen
om företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet
vill man inte medverka till.

Jag får väl, herr talman, böja mig för
detta och hoppas att frågan uppmärksammas
av de berörda myndigheterna
och att de gör vad som står i mänsklig
makt för att hålla efter skattefifflare
intill dess att nya och effektivare bestämmelser
utfärdats. Det exempel jag
nämnde visar klart att behov av eu effektivare
kontroll föreligger.

Herr talman! Jag nöjer mig med detta
påpekande — jag har inget yrkande.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är ett mycket allvarligt
problem som herr Bengtsson i
Landskrona har tagit upp, och jag har
ägnat det intresse genom att ställa frågor
till finansministern. Det har emellertid
inte blivit någon förbättring. Det
verkar som om regeringen inte vore
över hövan intresserad av denna problematik.

Herr Bengtsson i Landskrona nämnde
ett exempel, där ett företag underlät att
inbetala källskatt under 13 månader.
Det var förvånansvärt, ty så illa är det
faktiskt inte i regel, åtminstone inte
numera. Det tar dock en viss tid att behandla
sådana ärenden. Den lokala
skattemyndigheten skall först utreda
huruvida det dragits någon källskatt.
Därefter går ärendet till kronofogdemyndigheten,
som herr Bengtsson mycket
riktigt sade. Följden blir oftast en
konkurs. Det är därför antalet konkurser
enligt mångas åsikt har ökat så oroväckande
under senare år. Det är till
mycket stor del kronofogden som är
busen i det dramat. Konkursförfarande
är emellertid oftast enda möjligheten
att korama till rätta med sådana här
företag.

Jag såg förresten i en tidningsartikel

Nr 35

Torsdagen den 29 oktober 1970

Öl

häromdagen att Industriförbundets ordförande
ansåg att man borde vara snabbare
med att försätta industriföretag
som kom på obestånd i konkurs.

När det gäller ett företag som har varit
i konkurs och därefter under annat
namn fortsätter att missköta skatteinbetalningen,
så är det naturligtvis ett
oskick. Men hur man skall komma åt
det förstår inte jag —■ det är nog mycket
svårt. Man kan inte rimligtvis ha en
lag som stadgar att varje person som
gått i konkurs därmed skall vara betagen
rätten att driva rörelse, ty det
finns ju också hederliga människor som
går i konkurs. — Jag vet att detta problem
är uppmärksammat inom finansdepartementet,
men det är i någon mån
ett annat problem än det som herr
Bengtsson i Landskrona berörde.

Den bristande källskatteinbetalningen
är ett mycket allvarligt problem.
•lag har någon gång frågat finansministern
om saken, eftersom det går att fiffla
i detta fall genom att betala in bara
en del av beloppet för en anställds skatt
och behålla resten. Då slås det inte
larm, då märks inte saken hos den lokala
skattemyndigheten.

Detta är ett allvarligt problem — jag
upprepar det —• tv förfarandet drabbar
den skattskyldige som kanske sedan får
kvarskatt, trots att han egentligen har
betalt skatten. Jag har som sagt varit
på finansministern om saken, men det
har inte givit några synbara resultat.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 53, med anledning av motioner
angående beskattningen av multinationella
företag m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Interpellation ang. förslag om lokalisering
av oljeindustri vid Brofjorden

Ordet lämnades på begäran till

Herr AHLMARK (fp), som yttrade:

Herr talman! Långtgående planer
finns att bygga ett raffinaderi vid Brofjorden
på den svenska västkusten och
där ta in supertankers för olja. Sjöfartsverket
har nyligen gjort s. k. inseglingsprov
med ett par stora tankfartyg,
och OK:s planer på raffinaderi i området
har hunnit långt. Vissa uppgifter
säger att regeringen kommer att fatta
beslut i ärendet redan under hösten
1970.

Det borde vara självklart att lokalisering
av oljeindustri i värdefulla och
ömtåliga kustområden inte får improviseras
fram utan vara led i en långsiktig
riksplan som öppet redovisas. Lika
klart borde vara att hänsynen till miljö
och naturvärden måste spela en växande
roll och att bl. a. oljeskyddet vid
våra kuster inte får nonchaleras.

Därför anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för civildepartementet få ställa följande
frågor:

1. När kommer regeringen att besluta
om förslaget att lokalisera ett raffinaderi
vid Brofjorden i Bohuslän?

2. Anser statsrådet att det är rimligt
att ta in supertankers för olja i en trång
farled som Brofjorden?

3. Kommer regeringen att bygga sitt
ställningstagande till Brofjordens användning
på ett offentligt redovisat och
debatterat förslag till fysisk riksplan
för den svenska västkusten?

4. Vilka åtgärder för lokalisering av
alternativ industri i Lysekilsområdet
har vidtagits av regeringen?

Denna anhållan bordlädes.

Torsdagen den 29 oktober 1970

Nr 35

§ 21

Interpellation ang. den integrerade
gymnasieskolan

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Hösten 1968 fastlade
riksdagen riktlinjerna för det frivilliga
skolväsendet. I enlighet härmed skall
gymnasium, fackskola och yrkesskola
den 1 juli 1971 sammanföras till en
skolform, som får namnet gymnasieskola.
Chefen för utbildningsdepartementet
framhöll i den proposition som låg till
grund för beslutet att man borde sträva
efter att på varje gymnasieort erbjuda
flertalet studievägar inom gymnasieskolan.
De antagna riktlinjerna
kräver därigenom en omorganisation
som kan få negativa konsekvenser för
vissa orter. Yrkesutbildningen har nämligen
hittills i ej oväsentlig utsträckning
varit lokaliserad till orter som
inte har gymnasium, vilket inte minst
torde beröra den av landstingen bedrivna
yrkesutbildningen. Med undantag
för vårdyrkesutbildning, jord- och
skogsbruksutbildning kommer landstingens
yrkesutbildning att överföras till
gymnasieskolan med primärkommunalt
huvudmannaskap.

Förhållanden i Västerbottens län belyser
den situation som den förestående
omorganisationen kan ge upphov
till. Enligt det förslag som länsskolnämnden
lagt fram skall yrkesutbildningen
i lappmarken förläggas till gymnasieorterna
Vilhelmina och Lycksele.
Det innebär att yrkesutbildning som förekommer
på andra orter, exempelvis i
Åsele, Stensele och Dorotea, enligt huvudlinjen
i riksdagsbeslutet kommer att
överföras till gymnasieorterna. Förlust
av en yrkesskola kan för många orter
innebära avsevärda svårigheter bl. a. i
sysselsättningsavseende. Landstingets
central verkstadsskola i Åsele har t. ex.
ett 30-tal heltidsanställda lärare. Om
dessa skulle flytta från kommunen bleve
följden en betydande reducering av

skatteunderlaget. Till detta kommer
nackdelarna för de för närvarande omkring
175 eleverna med att få sin skola
flyttad. De av samhället gjorda investeringarna
i skolbyggnader kan inte utnyttjas
för sitt ändamål och nya måste
uppföras på gymnasieorten. I många
fall får det anses vara angeläget att sådana
konsekvenser av den planerade
omorganisationen undvikes. En sådan
uppfattning synes också vara förenlig
med regeringens och riksdagens intentioner.
I den av riksdagen godtagna
propositionen framhölls bl. a.:

»De riktlinjer jag här angett för planeringen
kan i åtskilliga fall förverkligas
först på längre sikt. Avvikelser
måste kunna förekomma. I vilken omfattning
och hur länge det kommer att
finnas kvar yrkesutbildning utanför de
orter som kommer att ha en mer fullständig
gymnasieskola, dvs. i stort sett
dagens gymnasieorter, får utvecklingen
utvisa. Detta betyder att utbildningen
utanför dagens gymnasieorter bör kunna
bibehållas så länge det finns tillfredsställande
elevtillströmning och ett
klart avnämarintresse för utbildningen.»

De organisatoriska förändringar som
blir följden av 1968 års riksdagsbeslut
om gymnasieskolan måste enligt detta
citat kunna tolkas så, att gymnasieslcolereformen
inte får i alltför hög grad
uniformeras. I glesbygder bör särskild
hänsyn tagas till de där rådande förhållandena.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Vill statsrådet delge kammaren sin
syn på frågan om den integrerade gymnasieskolan
med lokalisering i vissa
fall till flera orter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Till bordläggning anmäldes
bevillningsutskottets betänkande nr

3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 35

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

55, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1968:419) om
allmän arbetsgivaravgift, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner; och

andra lagutskottets utlåtande nr 66,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1968:419) om
allmän arbetsgivaravgift, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motion.

§ 23

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt 21 § riksdagsstadgan,
att till utskottet från riksdagens
ombudsmän inkommit framställning
angående anslag för inredning och
utrustning av nya kontorslokaler m. m.

§ 24

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Rimås (fp), till herr statsrådet
och chefen för industridepartementet
angående undersökning av gasförekomst
i Östergötland, och

herr Svensson i Eskilstuna (s), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående undersökningar
rörande majoritetsval.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 30 oktober

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 22 innevarande
oktober.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan
jämlikt 21 § riksdagsstadgan fogad, å
bordet vilande framställning från riksdagens
ombudsmän angående anslag
för inredning och utrustning av nya
kontorslokaler m. m.

§ 3

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

Herr TALMANNEN yttrade:
Bevillningsutskottets betänkande nr

55 och andra lagutskottets utlåtande nr
66 föredras och debatteras i ett sammanhang,
och yrkanden beträffande
båda dessa utlåtanden framställes under
den gemensamma överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang

bevillningsutskottets betänkande nr
55, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1968:419) om
allmän arbetsgivaravgift, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte motioner; och

andra lagutskottets utlåtande nr 66, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i förordningen (1968:419) om allmän
arbetsgivaravgift, m. m., såvitt propo -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

sitionen hänvisats till lagutskott, jämte
motion.

Bevillningsutskottets betänkande nr 55

I propositionen nr 156 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 16 oktober 1970 föreslagit riksdagen
att anta vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
(1968:419) om allmän arbetsgivaravgift,

2) lag om ändring i lagen (1962:
381) om allmän försäkring,

3) lag om ändring i förordningen
(1959:555) angående redares avgifter i
vissa fall enligt lagen om allmän försäkring,

4) förordning om ändring i förordningen
(1970:4) om höjd mervärdeskatt
på vissa varor,

5) förordning om ändring i förordningen
(1957:209) om skatt på sprit
och vin,

6) förordning om ändring i tulltaxan
(1968: 25),

7) förordning om ändring i förordningen
(1966:21) om särskild skatt på
motorbränslen,

8) förordning om ändring i förordningen
(1957:262) om allmän energiskatt,
samt

9) lag om ändring i lagen (1970:
165) om ändring i lagen (1962: 398) om
finansiering av folkpensioneringen.

Propositionen hade, såvitt den avsåge
förslagen till lag om ändring i lagen
om allmän försäkring, lag om ändring i
förordningen angående redares avgifter
i vissa fall enligt lagen om allmän
försäkring samt lag om ändring i lagen
om ändring i lagen om finansiering
av folkpensioneringen, hänvisats
till lagutskott (andra lagutskottets utlåtande
nr 66) och i övrigt till bevillningsutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

I propositionen föreslås olika åtgärder
på avgifts- och skatteområdet i syfte
att stabilisera samhällsekonomin.
Förslagen innebär bl. a., att den allmänna
arbetsgivaravgiften från ingången
av år 1971 höjs från nuvarande 1 %
till 2 % och att energiskatten på i första
hand den privata förbrukningen av elkraft
samtidigt höjs från 7 % till 10 %.
Från samma tidpunkt föreslås en höjning
av arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen
från 2,9 till 3,1 %. Vidare
föreslås med verkan fr. o. m. den 1 november
1970, att beskattningen av motorbränslen
höjs med 10 öre/liter för
bensin och 8 öre/liter för brännolja och
gasol, att den särskilda skatten på sprit
och vin höjs med ca 10 % samt att den
höjda mervärdeskatt, som sedan den 9
februari i år gäller för vissa varor, utsträcks
till att omfatta även vissa hushållskapitalvaror
samt sprit och vin.
Den höjda mervärdeskatten föreslås
dessutom ändrad från nuvarande 14 %
till 15 %, dvs. till den höjd som kommer
att gälla för mervärdeskatten efter
årsskiftet enligt beslut av vårriksdagen.

De föreslagna ändringarna kan beräknas
medföra en inkomstökning för staten
av ca 1 850 milj. kr. för år enligt
nuvarande förhållanden. Härav kan
ca 775 milj. kr. beräknas inflyta under
det löpande budgetåret.

Med anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 1268
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
II: 1477 av herr Regnéll m. fl., vari hemställts,

att riksdagen måtte avslå det i proposition
nr 156 under punkt 7 upptagna
förslaget om en höjning av den särskilda
skatten på motorbrännolja och
gasol med 8 öre per liter;

2) de likalydande motionerna I: 1283
av herr Bengtson m. fl. och II: 1499 av
herr Antonsson m. fl., vari såvitt nu
var i fråga hemställts, att riksdagen beslutade -

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

a) att arbetsgivare inom det allmänna
stödområdet samt Gotland och övriga
delar av Kopparbergs län skulle erlägga
allmän arbetsgivaravgift med
oförändrat 1 procent av värdet av utgivna
löner och förmåner,

b) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning av den allmänna
arbetsgivaravgiftens verkningar samt
förslag till riksdagen om arbetsgivaravgiftens
framtida utformning,

c) att allmän arbetsgivaravgift i fråga
om sådan arbetstagare hos redare,
som avsåges i 1 § första stycket i sjömansskatteförordningen,
skulle utgå
med oförändrad andel av värdet av utgiven
lön och naturaförmåner,

d) att allmän arbetsgivaravgift i fråga
om landstings- och kommunalanställd
peronal inom socialvård samt
hälso- och sjukvård skulle utgå med
oförändrat 1 procent av värdet av utgivna
löner och förmåner,

e) att avslå förslaget om höjning av
motorbränsleskatten på bensin och
andra drivmedel och att i stället höja
den s. k. vägskatten med 10 öre för
bensin och 8 öre för brännolja och
gasol, samt

f) att uppdra åt vederbörande utskott
att utarbeta erforderlig författningstext; 3)

de likalydande motionerna I: 1284
av herr Bengtson m. fl. och II: 1498 av
herr Antonsson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen beslutade

a) att allmän arbetsgivaravgift icke
skulle erläggas för arbetstagare hos
kyrkliga sammanslutningar och andra
ideella organisationer, som för sin verksamhet
i huvudsak vore beroende av
insamlade medel,

b) att uppdra åt vederbörande utskott
att utarbeta erforderlig lagtext;

4) de likalydande motionerna I: 1285
av herr Bohman m.fl. och 11:1505 av
herr Holmberg m. fl., vari hemställts,

a) att riksdagen vid behandling av
proposition nr 156 måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag angående ändring i för -

ordningen om allmän arbetsgivaravgift,

b) att förslag till skattefritt premiesparande
i enlighet med vad i motionerna
anförts förelädes innevarande
höstriksdag;

5) de likalydande motionerna 1:1287
av herr Eskilsson m.fl. samt 11:1511
av fru Sundberg och herr Lothigius;

6) de likalydande motionerna 1:1288
av fru Florén-Winther och II: 1512 av
herr Åkerlind;

7) de likalydande motionerna 1:1289
av herr Helén m. fl. och II: 1502 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari hemställts,

att riksdagen befriade från allmän
arbetsgivaravgift sådana kristna samfund
och ideella organisationer, som
för sin verksamhet i huvudsak vore beroende
av insamlade medel;

8) de likalydande motionerna 1:1290
av herr Helén m. fl. och II: 1501 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari såvitt
nu var i fråga hemställts,

a) att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts proposition i vad avsåge höjning
av den allmänna arbetsgivaravgiften
för arbetsgivare inom det allmänna
stödområdet och Gotlands län,

b) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde att en utredning tillsattes
i syfte att klarlägga den allmänna
arbetsgivaravgiftens verkningar,

c) att den föreslagna höjningen av
den särskilda skatten på motorbränsle
i stället uttoges genom motsvarande
höjning av bensinskatten, brännoljeskatten
resp. gasolskatten;

9) de likalydande motionerna 1:1291
av herrar Per Jacobsson och Sundin
samt II: 1510 av herrar Sellgren och
Stridsman, vari hemställts,

att riksdagen måtte avslå den av
Kungl. Maj:t föreslagna höjningen av
den allmänna arbetsgivaravgiften i vad
avsåge arbetsgivare inom det av regering
och riksdag fastställda stödområdet; 10)

de likalydande motionerna I: 1292

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

av herr Ferdinand Nilsson och II: 1500
av herr Grebäck;

11) de likalydande motionerna
I: 1293 av herr Karl Pettersson och
II: 1509 av herr Petersson i Gäddvik;

12) de likalydande motionerna 1:1296
av fröken Stenberg och herr Karl Pettersson
samt II: 1508 av herr Nordstrandh
m. fl.;

13) de likalydande motionerna

1:1298 av herr Svenungsson och II:
1503 av herr Hedin m.fl., vari hemställts,

a) att riksdagen beslutade att kristna

och andra ideella organisationer be friades

från arbetsgivaravgift samt

b) att utskottet utformade erforderlig
lagtext;

14) de likalydande motionerna

I: 1299 av herr Werner och II: 150b av
herr Hermansson m. fl., vari hemställts,

a) att riksdagen med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 156 beslutade
avslå förslagen om ändringar i förordningen
om höjd mervärdeskatt på
vissa varor, förordningen om skatt på
sprit och vin, tulltaxan, om särskild
skatt på motorbränslen och om allmän
energiskatt,

b) att riksdagen hos Kungl. Maj:t
begärde sådan ändring i förordningen
om mervärdeskatt, att livsmedel helt
undantoges från sådan skatt,

c) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde omedelbara förslag om
skärpning av beskattningen på höga inkomster,
stora förmögenheter, arv och
gåvor, aktievinster och markvinster, införande
av beskattning på privata stiftelser
och reklamutgifter samt begränsning
av avdragsrätten för skuldräntor,

d) att riksdagen måtte avslå förslaget
i proposition nr 156 om ändring i
förordningen om allmän arbetsgivaravgift
samt i stället besluta att fr. o. m.
inkomståret 1970 och tills vidare utta
en extra bolagsskatt med 10 procent av
den beskattningsbara inkomsten samt
vidare för sin del besluta att avskrivningsreglerna
för rörelse- och hyresfas -

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

tigheter återställdes till vad som gällde
före de år 1969 beslutade ändringarna,

e) att riksdagen — därest ovan angivna
förslag inte skulle vinna riksdagens
bifall — beslutade om sådan ändring
i förordningen om allmän arbetsgivaravgift
att stat och kommun undantoges
från denna avgift samt

f) att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig lagtext;

15) de likalydande motionerna
1:1300 av herr Wirtén och II: 1497 av
fru Anér;

16) motionen 1:1294 av herr Karl
Pettersson och fröken Stenberg, vari
hemställts,

att riksdagen beslutade att vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 156 undanta stödområdet vid
beslut om den enprocentiga ökningen
av arbetsgivaravgiften;

17) motionen I: 1297 av herrar
Strandberg och Kart Pettersson.

Till behandling i detta sammanhang
hade bevillningsutskottet även upptagit
de med anledning av det allmänna prisstoppet
väckta likalydande motionerna
1: 1250 av herr Ferdinand Nilsson m. fl.
och 11:1463 av herr Persson i Heden
m. fl.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
156, i vad densamma hänvisats till bevillningsutskottet,
anta följande vid
propositionen fogade förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
(1968:419) om allmän arbetsgivaravgift,

2) förordning om ändring i förordningen
(1970:4) om höjd mervärdeskatt
på vissa varor,

3) förordning om ändring i förordningen
(1957:209) om skatt på sprit
och vin,

4) förordning om ändring i tulltaxan
(1968: 25),

5) förordning om ändring i förordningen
(1966:21) om särskild skatt på
motorbränslen,

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

6) förordning om ändring i förordningen
(1957:262) om allmän energiskatt; B)

att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) 1:1250 och II: 1463,

2) 1:1268 och II: 1477,

3) 1:1283 och II: 1499, i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet,

4) 1:1284 och II: 1498,

5) 1:1285 och II: 1505,

6) 1:1287 och II: 1511,

7) 1:1288 och II: 1512,

8) 1:1289 och II: 1502,

9) 1:1290 och II: 1501, i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet,

10) 1:1291 och II: 1510,

11) 1:1292 och II: 1500,

12) 1:1293 och II: 1509,

13) 1:1296 och II: 1508,

14) 1:1298 och II: 1503,

15) 1:1299 och II: 1504,

16) 1:1300 och II: 1497,

17) 1:1294, samt

18) 1:1297.

Med hänsyn till ärendets brådskande
natur hemställde utskottet därjämte
att detsamma måtte företas till avgörande
efter endast en bordläggning.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

Den allmänna arbetsgivaravgiften

1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Magnusson i Borås (samtliga
m), vilka ansett, att utskottet under
A 1 och B 5 bort hemställa,

att riksdagen måtte, med ändring av
propositionen i förevarande del och
med bifall till motionerna 1:1285 och
II: 1505,

a) avslå förslaget till förordning om
ändring i förordningen om allmän arbetsgivaravgift,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag till höstriksdagen om skattefritt
premiesparande;

2) av herrar Sundin, Vigelsbo och
Sundkvist (samtliga ep), vilka ansett,

att utskottet under A 1 och B 3 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1283 och II: 1499 i denna
del, avseende yrkandet under a) i motionerna,
samt med anledning av motionerna
1:1290 och 11:1501 i denna
del ävensom motionerna 1:1291 och
II: 1510 samt motionen 1:1294 anta det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning om ändring i förordningen
om allmän arbetsgivaravgift med de
ändringar att 2 och 4 §§ skulle ha i reservationen
angiven lydelse;

3) av herrar Tistad, Levin och Larsson
i Umeå (samtliga fp), vilka ansett,
att utskottet under A 1 och B 9 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1290 och II: 1501 i denna
del, avseende yrkandet under a) i motionerna,
samt med anledning av motionerna
1:1283 och II: 1499 i denna
del ävensom motionerna 1:1291 och
II: 1510 samt motionen 1:1294 anta det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning om ändring i förordningen
om allmän arbetsgivaravgift med de
ändringar, att 2 och 4 §§ skulle ha i
denna reservation angiven lydelse;

4) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett, att utskottet
under A 1 och B 9 bort hemställa,

att riksdagen måtte, om yrkandena i
reservation 1 icke bifölles, med bifall
till motionerna 1:1290 och 11:1501 i
denna del, avseende yrkandet under a)
i motionerna, och med anledning av motionerna
1:1283 och 11:1499 i denna
del samt motionerna 1:1291 och II: 1510
ävensom motionen 1:1294, anta det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen om
allmän arbetsgivaravgift med de ändringar,
att 2 och 4 §§ skulle ha av dessa
reservanter föreslagen lydelse, vilken
överensstämde med den i reservationen
3 angivna;

5) av herrar Tistad (fp), Yngve Nils -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

son (m), Sundin (ep), Levin (fp), Gösta
Jacobsson (m), Magnusson i Borås (m),
Vigelsbo (ep), Larsson i Umeå (fp) och
Sundkvist (ep), vilka ansett, att utskottet
under A 1, B 4 och B 8 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1284 och 11:1498 samt
1:1289 och 11:1502 ävensom med anledning
av motionerna 1:1298 och
11:1503 anta det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
i förordningen om allmän arbetsgivaravgift
med den ändringen, att 2 §
skulle erhålla i reservationen angiven
lydelse;

6) av herrar Sundin, Vigelsbo och
Sundkvist (samtliga ep), vilka ansett,
att utskottet under A 1 och B 3 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1283 och 11:1499 i denna
del, avseende yrkandet under c)

1 motionerna, anta det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om
ändring i förordningen om allmän arbetsgivaravgift
med den ändringen, att

2 § skulle ha i reservationen angiven
lydelse;

7) av herrar Sundin, Vigelsbo och
Sundkvist (samtliga ep), vilka ansett,
att utskottet under A 1 och B 3 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1283 och 11:1499 i denna
del, avseende yrkandet under d) i
motionerna, anta det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om
ändring i förordningen om allmän arbetsgivaravgift
med den ändringen, att
2 § skulle ha i reservationen angiven
lydelse;

8) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Levin (fp), Vigelsbo (ep), Larsson
i Umeå (fp) och Sundkvist (ep),
vilka ansett, att utskottet under B 3 och
B 9 i denna del bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1283 och 11:1499 samt
I: 1290 och II: 1501 i denna del i skri -

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

velse till Kungl. Maj:t begära skyndsam
utredning om den allmänna arbetsgivaravgiftens
samhällsekonomiska
verkningar;

Mervärdeskatten

9) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Levin (fp),
Gösta Jacobsson (m), Magnusson i Borås
(m), Vigelsbo (ep), Larsson i Umeå
(fp) och Sundkvist (ep), vilka ansett,
att utskottet under A 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte anta det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen om
höjd mervärdeskatt på vissa varor med
den ändringen, att övergångsbestämmelserna
erhölle i reservationen angiven
lydelse, innebärande att förordningen
icke skulle äga tillämpning i fråga
om tillhandahållande inom riket av
hushållskapitalvaror av typ diskmaskiner
m. m., om tillhandahållandet skett
enligt skriftligt avtal, som slutits före
den 16 oktober 1970 och i vilket vederlaget
blivit till beloppet fastställt;

Beskattningen av motorbränslen

10) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett, att utskottet
under A 5 och B 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1268 och 11:1477 anta
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i förordningen
om särskild skatt på motorbränslen
med den ändringen, att 2 §
skulle ha i reservationen angiven lydelse; 11)

av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Levin (fp), Vigelsbo (ep), Larsson
i Umeå (fp) och Sundkvist (ep),
vilka ansett, att utskottet under A 5, B 3
och B 9 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1283 och 11:1499 samt
1:1290 och 11:1501

a) avslå förslaget till förordning om
ändring i förordningen om särskild

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

skatt på motorbränslen och

b) i stället anta i reservationen framlagda
förslag till förordning om ändring
i förordningen (1961:372) om bensinskatt,
förordning om ändring i förordningen
(1961:653) om brännoljeskatt
och förordning om ändring i förordningen
(1964:352) om gasolskatt;

12) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett, att utskottet
under A 5, B 3 och B 9 bort hemställa,

att riksdagen måtte, om yrkandena
i reservationen 10 icke bifölles, med bifall
till motionerna 1:1283 och II: 1499
i denna del samt 1:1290 och II: 1501 i
denna del besluta

a) avslå förslaget till förordning om
ändring i förordningen om särskild
skatt på motorbränslen och

b) i stället anta i denna reservation
intagna förslag till förordning om ändring
i förordningen (1961: 372) om bensinskatt,
förordning om ändring i förordningen
(1961:653) om brännoljeskatt
och förordning om ändring i förordningen
(1964:352) om gasolskatt,
vilka förordningsförslag överensstämde
med de genom reservationen 11
framlagda.

Särskilt yttrande

av herrar Tistad (fp), Sundin (ep),
Levin (fp), Vigelsbo (ep), Larsson i
Umeå (fp) och Sundkvist (ep).

Andra lagutskottets utlåtande nr 66

Såsom framgår av redovisningen i det
föregående hade andra lagutskottet i
förevarande utlåtande behandlat vissa
vid Kungl. Maj:ts proposition nr 156
fogade lagförslag.

I samband med propositionen hade
andra lagutskottet vidare behandlat den
i anledning av propositionen väckta
motionen 11:1513 av herr Åkerlind.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med avslag
på motionen II: 1513 -— antaga de vid
propositionen 1970:156 fogade försla -

gen till dels lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring, dels
lag om ändring i förordningen (1959:
555) angående redares avgifter i vissa
fall enligt lagen om allmän försäkring;

B. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i lagen (1970:165) om
ändring i lagen (1962:398) om finansiering
av folkpensioneringen.

Utskottet hemställde därjämte att
ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottens hemställan
att ärendena måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning,
lämnades ordet till:

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Under ett par dagar har
det här i riksdagen förts en ganska
lång debatt, under vilken det har diskuterats
en hel del av de spörsmål som vi
nu går att behandla. Därför skall jag
inte trötta kammarens ledamöter med
någon längre utläggning av vad vi inom
moderata samlingspartiet har att anföra
i samband med den framlagda propositionen
utan i stället försöka starkt
koncentrera mig på de problem som vi
vill beröra i sammanhanget.

Som en inledning till mitt anförande
vill jag erinra om att regeringens talesmän
under den valrörelse som förts i år
här i landet var myckel angelägna om
att framhålla, att det ingalunda fanns
någon bristande balans i ekonomin.
Tvärtom hade alla de åtgärder vidtagits
som var exakt riktiga. Man ansåg sig
emellertid tvungen att bevisa att det
inte var nödvändigt att vidta några ytterligare
finanspolitiska åtgärder och
gick därför det minsta motståndets väg
och tillgrep de mycket hårda kreditrestriktioner
mot det enskilda näringslivet
som alltjämt råder.

Efter valet har det blivit annorlunda.
Nu går det an att lägga fram förslag
om höjning av skatterna på bensin,

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

sprit och hushållsmaskiner. Alltjämt
förklarar man dock att det är nödvändigt
att öka konkurrensförmågan för
vår exportindustri och för de hemmamarknadsindustrier
som direkt får möta
den hårdnande konkurrensen från importen.
Det sistnämnda påståendet är
helt riktigt, och även jag anser att det
är nödvändigt att göra något för att
stärka företagen i denna konkurrenssituation.

Jag har emellertid en smula svårt att
följa med i fortsättningen. Man har fattat
beslutet att generellt höja kostnaderna
för hela företagsamheten genom
att fördubbla arbetsgivaravgiften, mera
populärt kallad löneskatten. Det är ett
något egendomligt sätt att hjälpa upp
näringslivets konkurrensförmåga att sålunda
öka dess kostnader.

Ett motiv anges vara att man skulle
komma att dämpa kraven på lönehöjningar
i årets avtalsrörelse. Det är svårt
att säga hur det kommer att bli med
detta. Påståendet är dock onekligen intressant
mot bakgrunden av att regeringen
tidigare alltid varit angelägen
om att icke på något sätt ingripa i avtalsrörelserna.
Inom icke oväsentliga
områden av arbetsmarknaden finns det
ju redan slutna avtal. Denna höjning
av arbetsgivaravgiften, som kommer att
slå ganska hårt, torde för många delar
av näringslivet läggas direkt ovanpå
de i avtalet bestämda lönerna. Det är
möjligt att detta i en del situationer
blir droppen som får bägaren att rinna
över.

Vårt näringsliv är ju mycket starkt
differentierat, och det är framför allt
de arbetsintensiva delarna som drabbas
hårdast medan däremot företag som i
dag har goda vinstkonjunkturer ofta
icke i samma utsträckning utnyttjar arbetskraft.
Därigenom får de inte heller
så stora känningar av de ökade kostnaderna.
Det är framför allt den stora
servicesektorn, som kommer att bli
tvungen att i motsvarande grad höja
sina priser. Därmed blir avgiften direkt
3* — Andra kammarens protokoll 1970.

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

inflationsdrivande.

Det har från många håll omvittnats
att det inte finns utrymme för vare
sig lönehöjningar eller avgiftsökningar
utan motsvarande prisstegringar. Vi kan
därför inte inom moderata samlingspartiet
gå med på den föreslagna åtgärden,
som vi anser direkt skadlig i nuvarande
läge. Denna avgiftsökning kommer inte
heller att slå igenom i nämnvärd utsträckning
förrän ett stycke in på nästföljande
budgetår, till vilket vi har att
ta ställning i början av nästa kalenderår.

Enligt prognoserna i den under gårdagen
framlagda rapporten från konjunkturinstitutet
räknar man med att
vi redan under innevarande halvår
kommer att få en dämpning av konjunkturen
i vårt land, vilken ytterligare
torde accentueras under nästkommande
kalenderår. Vi kommer alltså att ha
en högre arbetsgivaravgift under en tid
med lugnare konjunktur än vad vi haft
under den senaste mera expansiva perioden.

Av detta framgår att motivet för avgiftsökningen
inte är konjunkturdämpning,
utan i stället behovet att tillgodose
ett ständigt återkommande krav på högre
skatteuttag på det statliga området.
Sedan man tagit ut så mycket som över
huvud varit möjligt både genom den
direkta och genom den indirekta skatten
har man varit tvungen att hitta ett
nytt system för att få in skatter, och
detta nya system har tydligen blivit
en bruttobeskattning på arbetet. Det är
inte förvånansvärt om människorna då
finner anledning att reagera. Man kräver
mera arbete av dem för att rädda
nästa års ökade statsutgifter. Jag frågar
mig var det hela till sist kommer
att stanna. Vi började med en varuskatt
på 3 procent, men nu har vi beslutat
om en mervärdeskatt på 15 procent.
Moderata samlingspartiet kan inte medverka
till en liknande utveckling på löneskattens
område.

Ytterligare en åtgärd som hårt komNr
35

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

mer att drabba produktionskostnaderna
är höjningen av brännoljeskatten. Detsamma
kan naturligtvis sägas beträffande
bensinen. Här har vi dock att göra
med en ganska stor privat konsumtion,
varför höjningen i viss mån kan verka
konsumtionshämmande. Men när det
gäller brännoljan är saken helt klar:
det viktiga transportväsendet blir dyrare.
Det finns inte inom denna gren
av näringslivet några marginaler som
gör att man skulle kunna klara dessa
problem utan prishöjningar. Detta är
allvarligt bl. a. av det skälet att den
förnämsta råvaran i vårt land -— skogen
—- är mycket känslig för höjda
transportkostnader. Redan nu finns det
ju en nollzon där det inte lönar sig att
avverka skogen. Härtill kommer alltså
så småningom den höjda fordonsbeskattningen.

Herr talman! Det är med detta motiv
som vi inom moderata samlingspartiet
inte har kunnat vara med om att förorda
höjning av brännoljeskatten. Vi
har också i en reservation uttalat att
om vårt förslag skulle avslås av riksdagen
och högre skatt införas på brännolja
och bensin bör dessa inkomster gå
till automobilskattemedelsfonden och
där användas för vägväsendet när det
samhällsekonomiska utrymmet så tilllåter.

Beträffande höjningen av mervärdeskatten
för hushållsmaskiner, vilken
skall träda i kraft redan de 1 november,
har industrins skattesakkunnige i
en skrivelse till bevillningsutskottet begärt
att det skall införas en övergångsbestämmelse
som innebär att de avtal
som har slutits före den 1 november
inte skall beskattas med det höjda uttaget.
Vi menar att det i detta sammanhang
föreligger särskilda omständigheter
som verkligen motiverar ett undantag
och berättigar till övergångsbestämmelser.
I början av året föreslog ju regeringen
att höjningen skulle ske då.
Detta ville riksdagen inte vara med om
— riksdagen ansåg att någon höjning

av mervärdeskatten för hushållsmaskiner
inte borde företagas förrän den 1
januari 1971. Nu föreslår regeringen att
höjningen skall genomföras den 1 november.
Då kan man inte annat än anse
att det är berättigat med en övergångsbestämmelse,
enär såväl fabrikanter som
konsumenter borde ha kunnat räkna
med att riksdagen och regeringen skulle
stå vid sitt ord från i februari. Vi har
därför i en reservation tagit upp detta
yrkande från industrins skattesakkunnige.

I motioner som fullföljts i reservationen
5 har moderata samlingspartiet
tillsammans med centern och folkpartiet
återkommit med kravet på att arbetsgivaravgift
inte skall uttagas på löneutbetalningar
hos kyrkliga sammanslutningar
och andra ideella organisationer,
vilka för sin verksamhet i huvudsak
är beroende av insamlade medel.
Då det här rör sig om pengar som
samhället redan hårt har beskattat är
detta ett rimligt krav. Vidare är det ju
fråga om helt frivilliga gåvor. Med hänsyn
till det stora värde som ifrågavarande
organisationers arbete har för
hela vårt samhälle och inte minst för
de ungas fostran är det oförklarligt att
den socialdemokratiska majoriteten inte
velat vara med om detta blygsamma
undantag, som statsfinansiellt inte spelar
någon roll.

Därest våra förslag blir utslagna i
förberedande voteringar kommer vi att
i andra hand stödja centerns och folkpartiets
förslag. Detta innebär emellertid
inte att vi biträder motiveringarna
i respektive reservationer.

När vi nu motsatt oss fördubblingen
av löneskatten och gått emot skatten
för brännolja har vi i stället föreslagit
att en besparingsutredning eller en besparingskonferens
omedelbart skall tillsättas
för att minska på de offentliga
utgifterna — någonting som vi finner
synnerligen angeläget. Vid denna konferens
måste man naturligtvis ta upp
alla de olika problemen till övervägan -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

de, och man får inte göra halt heller
inför bostadspolitiken, då det inte gärna
kan vara möjligt att i så stor utsträckning
favorisera bostadsbyggandet
med kapital. Kostnadsutvecklingen för
bostadsproduktionen är ju en allvarlig
faktor i dagens samhälle.

Vi menar att det är nödvändigt att
göra något åt det enskilda sparandet.
Det är av vikt att åstadkomma en vändning
i den utveckling, som under flera
år inneburit en kraftig minskning i det
enskilda småsparandet. Men det är naturligtvis
särskilt angeläget att konsumenternas
misstroende mot sparandet
avvecklas. Vi har begärt att ett förslag
skall framläggas till höstriksdagen om
ett sparsystem liknande det som fanns
under åren 1955—1956. Det innebär att
varje medborgare som fyllt 16 år och
som under 1971 på särskilt sparkonto
i bank insätter högst 2 000 kronor på
detta belopp skall erhålla en sparpremie
på 10 procent under förutsättning
av att pengarna får innestå under minst
tre år. Detta är ett system som om något
är ägnat att intressera småspararna i
dagens samhälle, och det är ju framför
allt dem vi måste försöka komma åt.

Det system som tillämpades 1955
medförde en insättningsökning av 676
miljoner kronor. Utan att vara optimist
kan man därför säga att åtminstone 500
miljoner kronor torde kunna komma
in; kanske beloppet blir 1 miljard. Vi
får då en samhällseffekt som är vida
bättre än den regeringen nu föreslår i
avgiftshöjning. Men det skapas också
förutsättningar för en ökad likviditet,
som kan läggas till grund för lättnader
i kreditrestriktionerna, vilka nu är
så hårda att de håller på att lamslå
stora delar av det svenska näringslivet.
De åtgärder som vi från vårt håll föreslagit
kan enligt vår uppfattning i betydligt
större utsträckning skapa balans
i ekonomin än de åtgärder som regeringen
föreslagit, eftersom våra förslag
är produktions- och investeringsvänliga.

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 5, 9 och 10
samt i andra hand till reservationerna
4 och 12.

Herr SUNDKVIST (ep) :

Herr talman! Till grund för bevillningsutskottets
betänkande nr 55, som
vi nu behandlar, ligger regeringens proposition
nr 156. I den föreslås åtgärder
på avgifts- och skatteområdet i syfte att
stabilisera samhällsekonomin. Det är
stora och omfattande förslag som förs
fram och som får som följd en mycket
kraftig skatteskärpning. Det kan därför
finnas anledning att lägga några principiella
synpunkter till grund för en
detaljgranskning av utskottets arbete.

Att det är nödvändigt med finanspolitiska
åtgärder för att stabilisera samhällsekonomin
torde stå tämligen klart
för de allra flesta efter den inflationsvåg
och negativa utveckling av handelsbalansen
som vi har upplevt. Felet är
väl snarast att man är för sent ute med
de åtgärder man nu föreslår. Vissa tecken
tyder på att högkonjunkturen håller
på att vända, och det skulle givetvis ha
varit mycket bättre, om man på ett tidigare
stadium hade vidtagit åtgärder på
det finanspolitiska området.

Från centerpartiet har också krav
framförts på en stramare finanspolitik.
Under vårriksdagen framställdes vid
flera tillfällen förslag från centerpartiet
i den riktningen. Vår partiledare Gunnar
Hedlund föreslog t. o. m. så föga
röstknipande åtgärder som en tidigareläggning
av momsen. De krav vi framförde
under våren upprepades under
valrörelsen.

Hela tiden bemöttes dessa från regeringshåll
med påståendet att de bara utgjorde
en svartmålning av det ekonomiska
läget — det var alls inte behövligt
med några finanspolitiska åtgärder.
De kreditpolitiska åtgärder — hårda

kreditrestriktioner och höjd ränta _

som man hade vidtagit var tillräckliga
för att klara den ekonomiska situatio -

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

nen. Inte ett ord sade finansminister
Sträng före valet om att han var beredd
att föreslå dessa skattehöjningar.
Han talade i valrörelsen tillsammans
med Olof Palme om »tysta möss», men
när det gäller skattehöjningarna var det
i stället regeringen som var tyst som
en mus. Att under sådana omständigheter
inom en månad efter valet lägga
fram omfattande förslag till kraftiga
skatteskärpningar kan knappast höja
politikens anseende bland folk som
redan förut tycker att politik är ett
rävspel.

Storleken av de åtstramningsåtgärder
som har föreslagits finns det kanske
ingen anledning att rikta anmärkning
mot. Vi befinner oss ju i ett sådant ekonomiskt
läge att det behövs åtstramningsåtgärder.
Däremot har vi, som förut
nämnts, vissa betänkligheter i fråga
om tidpunkten. Det skulle givetvis ha
kunnat vara bättre att sätta in åtgärderna
tidigare. Jag tror t. o. m. att det hade
varit bra mycket lyckligare om man
hade tidigarelagt momsliöjningen. Givetvis
hade också det inneburit en skatteskärpning,
men denna hade varit temporär,
och framför allt hade den verkat
åtstramande under rätt tidsperiod.

Den övervägande delen av svenska
folket känner sig i dag alldeles säkert inte
vara i besittning av något köpkraftsöverskott.
Ändock måste man på något
sätt begränsa köpkraften. De åtgärder
som nu föreslås vill jag emellertid resa
starka principiella invändningar mot
— i synnerhet mot två av förslagen,
nämligen höjningen av arbetsgivaravgiften
och skärpningen av bensin- och
brännoljeskatten. Här rör det sig om
generella skattehöjningar som slår blint.
Man kan naturligtvis försöka sig på att
lura i folk att arbetsgivaravgiften är en
avgift helt och hållet för arbetsgivarna,
men det förhåller sig ingalunda så. Både
i finansministerns proposition och,
framför allt, i utskottsmajoritctens skrivning
har det klart sagts ifrån, att denna
avgiftshöjning är till för att dämpa

lönekraven. Vi kan utan vidare räkna
med att den betyder en minskning av
den kommande löneökningen med 1
procent. Höjningen slår blint, och vi vet
att den speciellt hårt drabbar låglönegrupperna.
Det är i låglönegrupperna
som utrymmet för löneökningar är minst
redan förut. Bensinskattehöjningen träffar
särskilt hårt glesbygdernas folk.

Man kan alltså resa starka principiella
invändningar mot de förslag som är
framlagda. Om dessa bara hade haft
stabiliserande syfte, skulle man mycket
väl ha kunnat gå andra vägar med metoder
som skulle ha verkat snabbare och
inte så orättvist som det nu föreslagna
systemet. Emellertid är de aktuella åtgärderna
inte bara av stabiliserande natur
utan också av budgetmässig natur,
och därför får vi kanske se litet annorlunda
på dem. I det läge där vi för närvarande
befinner oss, när vi har försuttit
en del av de alternativa chanserna,
har centerpartiet sagt att det accepterar
förslagen i stort. I våra likalydande
partimotioner 1:1283 och 11:1499
har vi framfört yrkanden om ändringar.
Dessa ändringsförslag är kanske inte
av så ekonomiskt vittomfattande natur,
men de innebär ett uppföljande av vår
tidigare politik och de har med rättvisa
att göra.

För att försöka fatta mig kort skall
jag gå över till att redovisa och motivera
de reservationer som från centerpartihåll
ha gjorts i bevillningsutskottet.

I reservationen 2 följer vi upp yrkandet
om undantag från arbetsgivaravgiften
för det allmänna stödområdet jämte
Gotlands län och de delar av Kopparbergs
län som inte tillhör allmänna
stödområdet. Anledningen till reservationen
och den motion som reservationen
grundar sig på är givetvis den regionala
obalans i efterfrågan på arbetskraft
som länge har rått i landet. Det
kan inte finnas någon anledning att
med en arbetsgivaravgift dämpa överefterfrågan
på arbetskraft inom dessa
områden. Vi hyser också den princi -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

piella åsikten att lokaliseringspolitiken
inte bör ses som en isolerad åtgärd. Därför
bär vi ansett att från arbetsgivaravgift
borde undantas just dessa områden.

I reservationen 5 har vi tagit upp
frågan om de ideella organisationerna.
Det är en uppföljning av tidigare förslag
— det är således en gammal bekant
som dyker upp. De organisationer
det här gäller arbetar helt med insamlade
frivilliga medel, som inte är avdragsgilla
för bidragsgivarna. De är
följaktligen redan beskattade. Herr Magnusson
i Borås har tagit upp denna fråga,
och flera talare kommer så småningom
att beröra den. Jag skall därför inskränka
mig till att konstatera att vi anser
frågan angelägen.

Bakom reservationen 6 står bara
centerpartister. Reservationen gäller
den seglande personalen inom rederinäringen.
Redan när vi första gången
införde den enprocentiga arbetsgivaravgiften
gjordes undantag för just denna
personal, som fick arbetsgivaravgiften
nedsatt till 0,64 procent. Anledningen
var bl. a. att man ville öka den svenska
rederinäringens möjligheter att konkurrera
med den utländska — genom
att lägga på höga avgifter minskar man
dem ju. Vi har ansett att den väg vi
den gången gick var riktig och att höjningen
denna gång bör stanna vid en
avgift på 1 procent, så att rederinäringen
får en chans att fortsätta att konkurrera
med utländsk rederinäring.

Reservationen 7 handlar om arbetsgivaravgiften
för kommuner och landsting.
Den form av beskattning som införes
genom att arbetsgivaravgiften
höjs med 1 procent slår givetvis speciellt
hårt mot kommuner och landsting.
Det blir en kostnadsövervältring
från staten på kommuner och landsting.
Vid behandlingen av propositionen hade
utskottet att ta ställning till olika motioner
på denna punkt. I en partimotion
från centerpartiet har föreslagits att
sektorerna social-, hälso- och sjukvård
undantas från arbetsgivaravgift; i and -

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

ra motioner, också från centerpartihåll,
har föreslagits att kommuner och landsting
helt befrias från arbetsgivaravgift.
Att vi centerpartister inom utskottet har
följt partimotionen och yrkat att social-,
hälso- och sjukvårdsektorerna skall undantas
beror på att beträffande de sistnämnda
kan undantag göras utan att
konkurrensförhållandena mellan olika
företagsamhet snedvrids. Om man gör
undantag för hela fältet — vilket kanske
i och för sig skulle varit berättigat
— riskerar man att få snedvridna konkurrensförhållanden.
Vi vet att kommunal-
och landstingsskatten hårdast
drabbar de låga inkomsttagarna. Vi vet
också att arbetsgivaravgiften betyder
mycket för kommuner och landsting,
som redan tidigare är hårt pressade
ekonomiskt. Därför anser vi att det
finns all anledning att undantaga dessa
områden.

Reservationen 8 följer upp förslaget
i vår partimotion angående utredning
av arbetsgivaravgiften som sådan, alltså
en utredning om den beskattningsform
man nu har infört. När den enprocentiga
arbetsgivaravgiften infördes år
1968 skedde det utan utredning. Nu föreslås
en höjning med 1 procent av arbetsgivaravgiften,
men någon utredning
om hur denna skatteform verkar har inte
gjorts. Vi anser att det finns så många
oklara faktorer när det gäller frågan om
hur arbetsgivaravgiften som skatt fungerar,
att det är anledning att företa
en utredning.

Utskottsmajoriteten har hänvisat till
att den pågående företagsbeskattningsutredningen
skall ta upp denna fråga.
Vi anser inte att detta är till fyllest. Vi
kan över huvud taget inte säga att arbetsgivaravgiften
är en företagsskatt.
Om avgiften får den effekt som utskottsmajoriteten
påstår, nämligen att den
minskar löneutrymmet och dämpar lönekraven,
blir den i stället en bruttoskatt
på inkomsten. Det föreligger alltså
en massa oklarheter, och nog vore
det befogat med en utredning.

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

Vi har ytterligare ett par reservationer.
Reservationen 11 avser bensin- och
brännoljeskattehöjningen, vilken jag
som sagt anser principiellt vara orättvis.
Den drabbar hårt. Jag vet att min
partikamrat herr Jonasson kommer att
delta i denna debatt och då speciellt
tala om denna fråga. Därför finns det
ingen anledning för mig att ta upp tiden
med att ytterligare beröra saken.

Det skulle vara åtskilligt mer att tilllägga
i denna stora fråga. Men ambitionen
är ju att tala kort, och jag nöjer
mig därför med det sagda och yrkar
bifall till reservationerna 2, 5, 6, 7, 8,
9 och 11 i bevillningsutskottets betänkande
nr 55.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! De frågor som behandlas
i det föreliggande utskottsbetänkandet
har rätt ingående diskuterats under
de två dagar som remissdebatten
pågått. Något nytt finns det knappast
att anföra i saken, och jag kommer därför
att koncentrera mig på en sammanfattning
av de punkter beträffande vilka
vi inom folkpartiet har reserverat
oss.

De åtstramningar som de nya skatteförslagen
innebär anser vi oss böra
acceptera på grund av det ekonomiska
läge vi hamnat i. Risken för en överhettning
som i sin tur verkar inflationsdrivande
finner vi vara så pass allvarlig,
att det nu behövs åtstramningar för
att läget inte ytterligare skall försämras.
Om de föreslagna åtgärderna är de
rätta och avpassade till läget undandrar
sig vår bedömning, då det getts
alltför liten tid att i grund penetrera
förhållandena.

Vi kan bara konstatera att läget inger
oro och att det följande året med
säkerhet kommer att medföra stora påfrestningar.
Det är bara att i detta läge
beklaga att finansministern varit så
ovillig att tillsammans med oppositionen
och arbetsmarknadens parter i tid
diskutera läget och vidtaga de åtgärder

som, insatta i ett tidigare skede, med
sannolikhet inte skulle ha behövt bli
så drastiska som de nu föreslagna.

De föreslagna skattehöjningarna är
tillsammans med prisstoppet ingrepp
som väl bäst karakteriseras som ett begagnande
av den ekonomiska nödbromsen.
Försök att bortförklara situationen
saknas förvisso inte, men det är bara
att konstatera att den förda politiken
lett oss in i dagens situation, vilken inte
är tillfredsställande. Att nödbromsen
inte drogs åt förrän tåget passerat valdagen,
är det angeläget att få påpeka.
Det kan väl inte vara så att man först
nu upptäckt att drastiska åtgärder måste
vidtas.

Även om vi inom folkpartiet i stort
sett accepterar skattehöjningarna, som
tyvärr måste tillgripas, vill vi dock på
några punkter ha ändringar i propositionens
förslag, som utskottets majoritet
till punkt och pricka följt.

Jag vill först påpeka ett beklagligt
tryckfel i reservation 3, där det står
»utanför — — — stödområdet»; det

skall naturligtvis vara »innanför----

stödområdet».

T denna reservation har vi framfört
vår uppfattning att en höjning av arbetsgivaravgiften
— vilken motiveras
med att en sådan höjning har en dämpande
effekt inom de överhettade områdena
— inte bör företas inom de områden
i landet där konjunkturerna snarare
bör stimuleras än bromsas. Detta
gäller hela stödområdet plus Gotland,
som vi alltså anser skall vara befriade
från den pålaga som en höjning av
arbetsgivaravgiften innebär. Här behövs
stimulans. När det nu är så att vi har
bestämt oss för att stödja dessa områden,
så får vi väl också ta konsekvenserna
av det. En avgränsning av stödområdet
finns ju redan tidigare, och
Gotland är inte svårt att avgränsa. Ett
sådant arrangemang bör alltså inte möta
några tekniska svårigheter.

I reservationen 5 begär vi befrielse
från arbetsgivaravgiften för religiösa

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

och ideella organisationer. Det gäller
här organisationer som för sin verksamhet
är beroende av insamlade medel.
Summan av skattebortfallet begränsar
sig när det gäller de kristna organisationerna
till cirka 2 miljoner kronor
om året, och detta belopp kan inte på
något sätt påverka landets finanser. Men
för de organisationer som skall samla
in varje öre för att betala lönerna till
sina anställda betyder beloppet ofantligt
mycket. Höjningen medför att det
blir 2 miljoner kronor mindre över för
den gagneliga verksamhet som utförs
av dessa organisationer.

Det är en principsak som vi håller
fast vid att man inte med skattepålagor
skall försämra möjligheterna för samhällsnyttiga
organisationer, som de här
anförda, att verka. Vi har årligen debatterat
denna sak i riksdagen. I folkpartiet
anser vi inte bara att de skall undantas
från höjningen av arbetsgivaravgiften
från 1 till 2 procent, utan att hela
avgiften skall tas bort för dessa organisationer.

I reservationen 8 hemställer vi reservanter
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall begära en skyndsam
utredning om den allmänna arbetsgivaravgiftens
samhällsekonomiska verkningar.
När man tillgriper sådana finanspolitiska
vapen som arbetsgivaravgiften
bör mån också kunna bedöma vilka
verkningar en sådan avgift har.

I reservationen 9 begär vi en övergångsbestämmelse
så att de priser som
fastställts i redan ingångna avtal inte
skall påverkas av höjningen av mervärdeskatten,
eftersom säljaren och köparen
vid avtalets ingående var ovetande
om ändringen. Detta gäller främst
avbetalningshandeln. Det är här fråga
om köpare som inte har det så gott ställt.
Om de hade kunnat köpa kontant hade
de inte råkat ut för detta. Det kan inte
vara riktigt att just den kategori som
har den sämsta betalningsförmågan skall
vidkännas ett pristillägg som man inte
räknade med då man träffade avtalet.

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

I reservationen 11 godtar vi pålagorna
i form av ökade skatter på motorbränsle.
Däremot anser vi att de medel
som inflyter skall tillföras automobilskattemedelsfonden
och komma vägväsendet
till godo. De influtna medlen
skall användas i konjunkturstyrande
syfte. För dagen är det väl olämpligt att
tillföra överhettade områden vägpengar,
även om det finns behov av en förbättring
av vägnätet också inom dessa områden.
I de delar av landet där det råder
undersysselsättning kan däremot dessa
medel mycket väl användas nu. En utbyggnad
av vägnätet i Norrland är högst
nödvändig om man skall kunna hålla
transportkostnaderna nere på en rimlig
nivå.

Fn annan aspekt som bör beaktas när
det gäller vägarna i Norrland är att vi
i dag visserligen har en mycket god konjunktur
inom skogsnäringen men att den
konjunkturen inte lär hålla i sig så
länge. Det vore därför skäl att nu försöka
bygga ut vägnätet så att denna industri
genom lägre transportkostnader
fick större möjligheter att hävda sig i
den hårdnande konkurrens som den
skall möta i framtiden.

En höjning av skatterna på drivmedel
är betänklig också med hänsyn till de
långa avstånden i Norrland. Denna fråga
bör uppmärksammas. Man måste se
till att man inte genom dessa skattehöjningar
på drivmedel belastar de företag
som lokaliserar sig inom glesbygdsområdena,
framför allt i Norrland, med sådana
kostnader att de inte kan konkurrera
på lika villkor med företag inom
landet i övrigt.

Slutligen har vi i ett särskilt yttrande
påpekat att vi inte delar utskottsmajoritetens
negativa inställning till tanken att
med beskattningen stimulera till övergång
till mera miljövänliga drivmedel
— det gäller skatten på gasol. Den saken
hör kanske inte hemma i denna debatt,
som jag därför inte skall utvidga vidare.
Jag vill dock påpeka att vi står fast vid
vår uppfattning att man även borde

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

kunna använda skatterna för att styra
användningen av drivmedel i riktning
mot mindre miljöfarliga bränslen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 3,
5, 8, 9 och 11 som är fogade till utskottets
betänkande.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Vilket är syftet med de
höjningar av indirekta skatter och avgifter
som regeringen vill genomföra
den 1 november och som bevillningsutskottet
märkligt nog så snabbt har
funnit vara det exakt på öret nödvändiga
i dagens läge? Finansministern är
ju litet mångordig i propositionen och
försöker ge en motivering i ekonomiska
termer för sina förslag. Bevillningsutskottet
skriver mera burdust och rakt
på sak, att syftet med förslagen är dels
att pressa ned den privata konsumtionen
och lönerna, dels att öka statens inkomster.

Regering, riksdag och de politiska
partierna brukar skryta med att de inte
blandar sig i avtalsrörelserna. Detta är,
som vi redan vet, en sanning med mycket
stora modifikationer. Finansministern
brukar hota med åtgärder i efterhand
om löneförbättringarna blir större
än han vill acceptera, och sådana åtgärder
brukar också genomföras. Nu vill
man genom åtgärder i förväg söka hindra
en uppressning av lönerna.

Det s. k. stabiliseringsprogrammet riktar
sig alltså mot löntagarna och deras
krav på kompensation för de stora prisstegringar
som skett under 1970 och de
ännu större prisstegringar som enligt
konjunkturinstitutet kan väntas under
nästa år.

Kommer nu höjningarna av indirekta
skatter och avgifter att få de effekter
som regeringen och bevillningsutskottet
väntar sig? Ja, en ökning av statsinkomsterna
kan man säkert åstadkomma.
Jag har redan i remissdebatten anmärkt
på regeringens tillvägagångssätt när den
omedelbart efter ett val vidtar åtgärder

som den inte talade om under valrörelsen
och som dessutom innebär en skärpning
av den politik som regeringspartiet
har lidit nederlag på. Behovet av
ökade statsinkomster kan ju inte ha uppkommit
under månaden efter valet.

Jag är förvånad över att bevillningsutskottet
inte på något sätt tar upp detta
problem. Bevillningsutskottets och riksdagens
uppgift är ju inte att vara ett
transportkompani åt regeringen, allra
minst i skattefrågorna. Riksdagens uppgift
är att självständigt gentemot regeringsmakten
utöva svenska folkets rätt
att sig själv beskatta.

Men vilka blir verkningarna på lönekraven
av de höjningar av indirekta
skatter och avgifter som nu föreslås?
Om man höjer priserna på bensin, elkraft,
sprit, vin in. in., blir följden både
direkta och indirekta ökningar av levnadskostnaderna.
Inbillar sig verkligen
någon att detta minskar lönekraven?
Om det får någon effekt på löntagarnas
krav, är det väl mest sannolikt att dessa
tvärtom kommer att skärpas.

Återstår höjningen av arbetsgivaravgiften.
Det är möjligt att arbetsgivarna
kommer att använda denna som ett
argument mot lönehöjningar — vi har
redan sett tecken därpå — men den
kommer knappast att påverka löntagarnas
krav. Dessa är grundade dels i den
produktivitetsökning och den kraftiga
ökning av priserna som skett under de
senaste åren, dels i den väntade utvecklingen
under de kommande åren. Skälen
för en mycket aktiv och hård lönepolitik
i årets avtalsrörelse blir inte
mindre därför att arbetsgivaravgiften
höjs.

För vår del vill vi inte vara med om
en ytterligare höjning av de indirekta
skatterna. Om regeringen anser att det
finns behov av ökade statsinkomster, får
den lägga fram sådana förslag i januari
inför nästa års riksdag, så skall vi ta
ställning till dem på vanligt sätt. Vi var
som bekant motståndare också till den
skärpning av mervärdeskatten som so -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

cialdemokraterna och de borgerliga partierna
tillsammans beslutade så sent som
i våras. De förändringar som bör göras
i den indirekta beskattningen bör gå åt
andra hållet, dvs. ta formen av en lättnad.
Vi ställer därför kravet att livsmedel
helt skall befrias från mervärdeskatt.
Det skulle betyda en stor lättnad
för låginkomsttagarna och barnfamiljerna.

Bevillningsutskottet har tagit upp detta
krav till en kort diskussion och påstår
att de skärpningar av skatterna på
höga inkomster, stora förmögenheter,
arv och gåvor, aktievinster och markvinster,
införande av beskattning på
privata stiftelser och reklamutgifter
samt begränsning av avdragsrätten för
skuldräntor som vi vill genomföra inte
skulle ge full täckning för skattebortfallet
om livsmedel befrias från moms.
Påståendet är ogrundat. Mervärdeskatten
på livsmedel ger för närvarande
statskassan ca 2 miljarder kronor, efter
höjningen den 1 januari ca 3 miljarder
kronor. De skatteskärpningar som vi har
föreslagit och som finns utförligt redovisade
i vår partimotion i skattefrågorna
i våras ger tillsammans just 3 miljarder.
Om man anser att statskassan behöver
denna summa, står alltså valet
mellan att ta ut den genom skatt på
maten eller genom skatt på kapital och
bolagsvinster. Vi anser det senare vara
det riktiga.

Om det finns något s. k. efterfrågeöverskott
som man kan dra in till statskassan
för att motverka en inflationsdrivande
överefterfrågan, finns det
verkligen inte hos löntagarna. I konjunkturrapporten
räknar man med en
ökning av konsumentpriserna med inte
mindre än 6,8 procent under 1970, räknat
från december till december. Det är
avsevärt mer än vad regeringen och finansministern
talade om i början av
året. Under 1971 blir ökningen ännu
större, eller 7,3 procent, varav 3,2 procent
genom höjningen av mervärdeskatten.
Problemet för löntagarna är inte

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

var de skall kunna göra av sina pengar,
utan hur de skall få dem att räcka till.

Hos andra grupper i samhället finns
det däremot gott om pengar. Vi anser
därför, att en skärpning av beskattningen
bör genomföras som riktar sig mot
de stora inkomsttagarna, de stora förmögenhetsägarna,
spekulanterna, aktiebolagen,
finanskapitalet. En skärpning
av bolagsbeskattningen samt av gällande
avskrivningsregler för aktiebolagen anser
vi av olika skäl vara en bättre metod
än att höja den allmänna arbetsgivaravgiften
— denna drabbar ju också stat
och kommun, vilket i sin tur blir motiv
för nya statliga och kommunala skattehöjningar.
Redan i den debatt som nu
pågår runt om i kommunerna används
höjningen av arbetsgivaravgiften som
ett av argumenten för en höjning av
kommunalskatten. För det fall riksdagen
avslår vårt krav på skärpt bolagsbeskattning
anser vi att stat och kommun i
varje fall bör befrias från den allmänna
arbetsgivaravgiften.

Herr talman! Då lagtext saknas beträffande
vissa delar av hemställan i
våra motioner I: 1299 och II: 1504, måste
jag inskränka mitt bifallsyrkande till
punkterna a, b och c och det under
punkten d upptagna yrkandet om avslag
på propositionens förslag om ändring
av arbetsgivaravgiften.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag representerar inget
transportkompani, men jag har i alla
fall tillsammans med övriga socialdemokratiska
kolleger i bevillningsutskottet
varit med om att tillstyrka propositionen
i dess helhet. Jag hade inte tänkt
att hålla något längre anförande. Vi
hade kommit överens om att fatta oss
relativt kort. Vi har ju här haft en remissdebatt
som har berört de ekonomiska
problemen. Men med hänsyn till
vad som sades särskilt av herr Sundkvist
men även av herr Magnusson i
Borås skall jag i alla fall säga några ord
utöver bevillningsutskottets redogörel -

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet
se för förslagen.

Tillåt mig erinra om att regeringen
under liela valrörelsen klandrades för
eu alltför svag finanspolitik. Det minns
väl alla. Man gjorde gällande att den
skulle ha varit stramare och krävde
att den skulle bli stramare. Då skulle
penningpolitiken i form av kreditåtstramning
och hög ränta inte vara behövlig
i nuvarande omfattning, menade
man från oppositionen.

Dagens Nyheter gick så långt, att den
tyckte att finansminister Sträng borde
få fullmakt alt höja skatterna, precis
som han ville höll jag på att säga. Men
det är vi andra inte beredda att vara
med om; vi anser, att det är riksdagen
som skall ha denna rätt. Men penningpolitiken
får ju finansministern och
riksbanken sköta när inte riksdagen är
samlåd. I fråga om beskattningen får
finansministern lägga fram förslag som
vi får bedöma. Det var en parentes.

När regeringen nu föreslår stramare
finanspolitiska åtgärder för att förbättra
bytesbalansen och söka åstadkomma
en dämpning av den privata konsumtionen
och löneanspråken samt förstärka
statsinkomsterna, som det heter i
propositionen, eller med andra ord
styra över ökade resurser till exportindustrin
och de hemmamarknadsnäringar
som arbetar med utländsk konkurrens,
vilket herr Magnusson i Borås
tyckte var nödvändigt, yrkar de moderata
ändå avslag på propositionen i den
delen. Och de är i gott sällskap med
kommunisterna.

Det underliga är -—• det kanske är
fel att säga det — att mittenpartierna
däremot accepterar propositionen principiellt
och i stora delar, men samtidigt

— som vi hörde här av herr Sundkvist

— talar om hur förskräckliga konsekvenser
det blir. Detta är för mig obegripligt.
Så var det också, när vi genomförde
skattereformen. Den skulle få
så oerhörda konsekvenser, men ändå
var man med på den i stort sett. Likadant
tycks det vara med herr Sund -

kvist och hans partikamrater i detta
fall; man tillstyrker i alla fall.

Avslagsyrkandet från de moderata
och kommunisterna beträffande arbetsgivaravgiften
avvisas av utskottet. De
moderata vill, som vi här har hört, i
stället ha förslag till höstriksdagen om
skattefritt premiesparande precis som
om det skulle lösa den akuta krisen. Det
yrkandet innebär ju ingen nyhet. Riksdagen
har tidigare avslagit sådana yrkanden
på förslag av bevillningsutskottet,
därför att man finner det så svårt
att finna någon form för att åstadkomma
premiering av det verkliga nysparandet
och att inte premieringen gagnar
dem som har de högsta inkomsterna
i detta land, medan låginkomsttagarna
inte har så stora möjligheter att
få någon del av denna premiering. Det
må vara hur som helst med den saken;
finansministern har nu aviserat
en ny sparundersökning, och vi får väl
se vad den så småningom kan resultera
i. Vidare har vi ju hört talas om att
det även kommer en variant av Strängaspelet.

Vad beträffar vpk:s yrkande om bl. a.
undantag av mervärdeskatt på livsmedel
•— det alternativet har man föreslagit,
om propositionens förslag skulle
bifallas säger herr Hermansson — skulle
yrkandet obestridligen medföra ett skatterbortfall
på 3 å 4 miljarder kronor
årligen, och det säger väl ändå en del
om konsekvenserna av förslaget. Nu
påstår herr Hermansson att vpk genom
sina andra förslag har täckning för det
här bortfallet. Han kanske inte accepterar
vad vi sagt därom, men det är det
besked vi har fått vid uträkningen. Men
det ena utesluter inte det andra. Stiftelserna
som herr Hermansson talade
om är ju föremål för vårt intresse och
det prövas en helt annan beskattning
och behandling av dem. Förmögenhetsskatten
ger tyvärr så litet att herr Hermansson,
även om han skulle vilja höja
den ganska betydligt, inte skulle kunna
få några större summor. När det gäller

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

bolagsskatten och de andra åtgärderna
arbetar en företagsskatteutredning vars
resultat vi får avvakta på den punkten.
De pengar vi här kan få in behöver
vi i alla fall, såvitt jag förstår. Sammanräknar
man allt vad vpk föreslår
är det emellertid uppenbart, att det inte
täcker det skattebortfall som jag nyss
talade om. Ännu mindre bidrar det naturligtvis
till den ekonomiska stabiliseringen.

När arbetsgivaravgiften infördes 1968
sade oppositionen, att herr Sträng var
för optimistisk beträffande konjunkturutvecklingen.
Det är intressant att notera
detta i dag när man diskuterar hur
det har varit. Därför var de borgerliga
i princip med om arbetsgivaravgiften,
men de ville att ikraftträdandet skulle
ske längre fram, därför att konjunkturen
inte ansågs vara den som herr
Sträng ville göra gällande. Denna skatt
som på grund av sin konstruktion kan
ändras när som helst under löpande budgetår
är väl lämpad som konjunkturregulator,
sade man. Nu är ju det inte så
enkelt som det sagts men jag skall inte
närmare beröra den saken eftersom det
skulle ta för lång tid. Men det intressanta
är att den då ansågs vara en så
bra regulator och att man då ville uppskjuta
användandet av den, därför att
konjunkturutvecklingen inte var så ljus
som finansministern ville göra gällande.
När nu finansministern menar, att konjunkturen
är sådan att man bör tillgripa
en höjning av arbetsgivaravgiften
säger de moderata ungefär detsamma.
Vi går emot en konjunkturnedgång redan
nästa år, sade herr Bohman i första
kammaren, och därför bör man inte
höja arbetsgivaravgiften. Jag har inte
läst konjunkturinstitutets rapport men
i Dagens Nyheter tyckte jag mig finna
att institutet ser optimistiskt på utvecklingen.

Herr Magnusson i Borås sade, att förslaget
innebär att man blandar sig i lönerörelserna.
Jag har dock i min fantasi
aldrig kunnat se att vi blandar oss

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

i dessa genom att vidta de här stabiliseringsåtgärderna.
De är generella åtgärder
som, såvitt jag förstår, inte på
något som helst sätt ingriper i lönerörelserna
i annan mån än att de ger en
antydan om de möjligheter som med
hänsyn till den ekonomiska stabiliteten
finns att bedriva lönerörelser. Det
nya efter valrörelsen är just bl. a. dessa
stora krav på lönemarknaden som ingalunda
ligger inom ramen för det ekonomiskt
möjliga. När herr Sundkvist
står och talar om alla konsekvenser kan
man väl ändå ha rätt att stillsamt erinra
honom om att hade man följt centerpartiet
skulle vi väl haft en över 2 miljarder
kronor sämre budget än nu. Det är
ett faktum.

Vidare är det som vi här talar om
inte någon typiskt svensk företeelse.
Alla som reser utomlands och ärligt diskuterar
dessa frågor med andra länders
ekonomer finner att man brottas med
precis samma problem i alla industristater.
Men oppositionen vill göra gällande
att våra svårigheter beror enbart
på den socialdemokratiska regeringen.
Jag föreställer mig att oppositionen,
framför allt de moderata, inte knystar
ett ord om akademikernas krav på 20
procents löneökning, men även det påverkar
ju statsfinanserna.

Oppositionen framhåller också att
stegringen av vår bruttonationalinkomst
är alldeles för dålig — och det är väl i
och för sig sant. Man påstår att den
inte räcker långt när det gäller att ersätta
försliten materiel och täcka löneökningarna;
därför måste staten strama
åt på de offentliga utgifterna. Ja,
det är väl uppenbart att om bruttonationalinkomsten
ökar med 5 miljarder

— jag tar inte här någon exakt siffra

— och 30 procent därav anses vara det
minsta som kan avsättas till investeringar
och om man sedan på lönemarknaden
kräver 5 eller 7 miljarder i löneökningar,
så går räknestycket i alla fall
ihop och vi får balans i samhället. Men
det blir prisstegringarna som får fylla

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

igen gapet. Det är den saken finansministern
försöker förklara för medborgarna.
Det verkar på det sättet. Och
därför måste vi tillgripa finanspolitiska
åtgärder för att åstadkomma stabilitet.
Detta är en realitet som måste beaktas,
om man vill hålla prisstegringarna nere,
och propositionen är såvitt jag kan
bedöma ett led i denna strävan. Den
är inte någon inblandning i lönerörelserna
i den mening som vi tidigare uttalat
oss om här i kammaren.

Jag skall emellertid inte nu fortsätta
längre med den saken utan i stället litet
mera gå in på detaljerna och börjar
då med arbetsgivaravgiften. Vi menar
att det är omöjligt att dra upp gränser
för den avgiften. Även inom stödområdet
finns det företag som inte behöver
gynnas framför andra i samma
konkurrensläge. Oppositionen brukar
ju vara mycket känslig för att konkurrensmöjligheterna
skall vara likvärdiga.
De som drabbas av höjningen inom
det allmänna stödområdet får ingen relativ
försämring, eftersom avgiften är
generell. Däremot skulle det bli orättvisor
i konkurrenshänseende, om även
ekonomiskt bärkraftiga företag inom
stödområdet skulle slippa ifrån avgiftshöjningen.
Då skulle sådana företag som
Stora Kopparberg, LKAB och Cellulosabolaget
— jag kunde räkna upp en hel
rad sådana företag —- slippa undan,
samtidigt som små rörelseidkare med
ekonomiska svårigheter utanför området
blev drabbade. Det kan ju inte vara
riktigt.

Om det hade gått att skapa klara och
rättvisa gränser, så skulle utskottet inte
ha tvekat. Men det är inte möjligt att
göra det. Och det är inte praktisk och
rättvis politik att förutom stödåtgärder
också manipulera med skattelättnader
och differentierade avgifter. I det sammanhanget
har man åberopat transportlättnaderna
för Norrland, men såvitt
jag förstår kan man inte göra det, ty
de försämras ju inte relativt sett genom
denna avgiftshöjning, eftersom den

är allmän. Bevillningsutskottet har av
principiella skäl aldrig tillstyrkt skatteförmåner
bara inom vissa delar av
landet. Att vi gjorde det när det gällde
den 25-procentiga investeringsavgiften
berodde på att vi inte ansåg den vara
en skattefråga utan en förbudslagstiffning.
Det sade vi också ifrån.

Så några ord om de ideella organisationerna,
eftersom jag förstår att många
varmt kommer att tala för att undantag
göres för dessa. Utskottsmajoriteten förnekar
inte att skäl kan åberopas för
undantag från erläggandet av denna avgift
för vissa avgiftspliktiga.

Jag skall försöka att inte delta alltför
mycket i denna debatt, eftersom jag förstår
att kammarens ledamöter är angelägna
om att få resa hem till helgen,
men jag vill säga till de efterföljande
talarna att utskottets majoritet ingalunda
är kallsinnig eller oförstående inför
dessa önskemål eller inför det arbete
som utförs inom samfunden. Utskottet
har emellertid lika litet nu som tidigare
funnit någon norm för ett undantag
som tillgodoser rättvisekravet utan att
äventyra syftet med avgiften. Att avgränsa
de ideella sammanslutningarna,
som finansieras på enskild väg och som
uträttar tjänster av olika slag, tillhör
minsann inte de lättaste uppgifterna.
Jag tror inte heller att medlemmarna i
samfunden har den uppfattningen att
finansministern vare sig bildligt eller
bokstavligt tar pengarna ur kollekthåvarna.
Jag tror att de förstår detta bättre
än man kanske i den allmänna diskussionen
vill göra gällande.

Vi menar att den åtstramning som
eftersträvas bör drabba alla arbetsgivare
och med dessa jämställda. Därför
måste även landsting och kommuner erlägga
ökad avgift. I olika sammanhang
brukar, såsom jag tidigare sade, konkurrenssynpunkterna
alltid åberopas av
oppositionen. Inte minst när det gällde
mervärdeskatten tog man upp landstingens
konkurrensförhållanden, men
nu tycks man ha glömt bort dessa. Vi

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

menar att det med hänsyn till motiven
för avgiftshöjningarna inte kan göras
några undantag.

Ett annat yrkande gäller redarnas avgifter
till sjömännens löner. Redarna
betalar nu en avgift på 0,64 procent på
dessa löner och kommer även att gynnas
när den nu föreslagna höjningen
träder i kraft. De kommer inte att behöva
betala mer än 1,29 procent i stället
för 2 procent. Denna avgift är även
avdragsgill vid beskattningen.

Med anledning av mittenreservationen
om en skyndsam utredning om den
allmänna arbetsgivaravgiftens samhällsekonomiska
verkningar påpekar vi, att
företagsskattesakkunniga i sina direktiv
fått i uppdrag att ta ställning till denna
avgift. Vi anser därför att motionärernas
och reservanternas önskemål redan
är tillgodosedda.

Mervärdeskatten på s. k. vita varor
accepteras av hela utskottet. Då det i
vissa fall kan uppstå problem beträffande
övergångsbestämmelserna, vill
man ha undantag för varor om vilka
det slutits skriftligt avtal före den 16
oktober och beträffande vilka vederlagets
belopp fastställts. Utskottets majoritet
menar att detta problem inte är
av den storleksordningen att det motiverar
särskilda övergångsbestämmelser.
Vi framhåller att det är av stor vikt att
både köpare och säljare får definitiv
visshet om att såväl den nu gällande
som den höjda momsen kommer att
utgå utan undantag.

Vad slutligen beträffar brännoljan och
motorbränslena vill jag göra kammarens
ledamöter uppmärksamma på •—
om de inte redan tidigare är det — att
uppgifterna i pressen om att skattehöjningen
också skulle gälla eldningsoljan
är oriktiga. Den är undantagen i detta
sammanhang. Alla de stora svårigheter
som anförts skulle komma att uppstå
för egnahemsägare är alltså fantasier.

De föreslagna skattehöjningarna utgår
med 10 öre per liter bensin och

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

med 8 öre per liter brännolja och gasol.
Höjningen av bensinskatten ger ca 400
miljoner kronor och skattehöjningen
för brännolja och gasol ca 100 miljoner
kronor per år. Vi uttalar att höjningen
av skatten på bensin är den
snabbaste och betydelsefullaste av de
finanspolitiska åtgärder som nu föreslås.
Den ger verkligen pengar.

Moderaterna godtar höjningen av bensinskatten
men yrkar avslag på skattehöjningen
för brännolja och gasol. Höjningen
av skatten på de sistnämnda
punkterna är emellertid endast en konsekvens
av höjningen av bensinskatten.
En höjning för bara bensinen skulle ju
snedvrida konkurrensen, och därför
måste man också ta med de andra.

Utskottet skulle hellre ha sett att höjningen
endast hade drabbat privatbilismen,
men att göra en åtskillnad har
inte varit möjligt — praktiska och ekonomiska
konsekvenser omöjliggör detta,
skriver vi. Skattehöjningen sker av
samhällsekonomiska skäl och inte för
att täcka vägbehov, och därför kan vi
inte tillstyrka en specialdestinering. För
min del har jag många gånger sagt här
i kammaren att jag personligen är motståndare
till specialdestinering. Det kan
jag gärna upprepa; det är alltså inte
utskottets uttalande.

Herr talman! Visst får de åtgärder
som föreslås i propositionen vissa negativa
konsekvenser. Men när man bedömer
det hela måste man beakta propositionens
syfte. De eftersträvade stabiliseringseffekterna
är det avgörande.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SUNDKVIST (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt inledde
med att tala om att regeringen och det
socialdemokratiska partiet hade klandrats
för att inte föra en tillräckligt stram
finanspolitik. Givetvis tillät vi oss att
framföra det klandret under valrörelsen.
På centerpartihåll hade vi också
alternativa förslag att framlägga om en

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

8(5

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

stramare finanspolitik.

Herr Brandt fortsatte med att säga att
centern accepterar det förslag som finns
men samtidigt talar om de förskräckliga
konsekvenser som dessa åtgärder leder
till. Ja, herr Brandt, självfallet tar vi
oss friheten att peka på svagheterna i
detta förslag. Om utskottsmajoriteten
och även regeringen anser att de åtgärder
som vi nu vidtar är så perfekta
och förnämliga att det inte finns några
svagheter att kritisera, så förstår jag
inte varför man inte presenterade dessa
förslag för svenska folket före den
20 september, alltså valdagen.

Visst finns det anledning att diskutera
de olika frågorna, speciellt då det
utredningskrav som vi framfört. Debatten
hittills i dag visar att det finns en
mängd olika åsikter om hur arbetsgivaravgiften
verkar. En talare säger att
den drabbar företagen, en annan talare
säger att den drabbar speciellt låginkomstgrupperna
och en tredje talare säger
att man blandar sig i avtalsrörelsen
och påverkar den. Det är alltså
synnerligen oklart hur denna arbetsgivaravgift
verkar, och nog borde det
finnas anledning att göra en utredning.
Därmed menar jag att det också finns
anledning att kritisera förslaget.

Herr Brandt återkom till påståendet
att centerns förslag skulle ha försämrat
budgetläget. Den siffra som herr
Brandt denna gång anförde var 2 miljarder.
Det är alltid olika antal miljoner
och miljarder som nämns när man
talar med olika socialdemokrater — det
beror helt enkelt på hur vederbörande
har räknat. Jag vill påstå att vi inte
skulle ha varit i ett sämre läge om vi
hade följt centerns förslag. Hur mycket
skulle t. ex. en tidigareläggning av momsen
den 1 juli ha givit? Jo, den skulle
ha givit ökade inkomster på inemot
2 miljarder, och då har vi ändå gjort
undantag för vissa känsliga områden.
Jag anser fördenskull att det inte finns
särskilt mycket av saklig grund för herr
Brandts uttalande.

Vi vet att man från socialdemokratiskt
håll hävdar att det är omöjligt
att dra gränser för arbetsgivaravgiften.
Därvidlag föreligger en skillnad i uppfattning.
Visst är det möjligt att dra
sådana gränser, om man bara vill vidta
riktiga åtgärder.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Herr Brandt och jag
har samma sifferuppgift när det gäller
skattebortfallet för statskassan, om man
den 1 januari tar bort hela mervärdeskatten
på livsmedel. Det blir cirka 3
miljarder kronor i förhållande till det
nya uttaget. Men herr Brandt har helt
fel när han påstår att det skatteförslag
vi har ställt inte täcker detta skattebortfall.
Jag skall inte trötta kammaren
med att i detalj räkna upp de förslag
vi ställde i våras och som vi hemställt
att bevillningsutskottet nu skall ta upp.
Men de skulle enligt beräkningar som
gjorts av riksdagens upplysningstjänst
ge en sammanlagd merinkomst för statskassan
på 2 985 miljoner kronor. Därtill
kommer att man när det gäller två
av de skatteförslag som vi ställt inte
exakt kan beräkna merinkoinsten för
statskassan därför att de statistiska
uppgifterna är ofullständiga. Det gäller
bl. a. vårt krav på en beskattning av de
privata stiftelserna, där man saknar tillräckligt
material för att bedöma effekten
av en beskattning.

Vi har alltså t. o. m. en råge på den
här summan. Jag tycker att det är beklagligt
att herr Brandt återigen kan
gå upp i talarstolen och hävda riktigheten
i vad som sägs i bevillningsutskottets
utlåtande, när detta är felaktigt.
Det skulle vara bra om herr Brandt toge
tillbaka den uppgiften.

När det gäller effekten och motiven
bakom förslagen om skärpning av indirekta
skatter och avgifter sade herr
Brandt två olika saker i fråga om förhållandet
till lönerörelsen. Han sade att
det här verkligen inte är någon in -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

blandning i lönerörelsen. Men i nästa
andetag sade han att det nya som har
hänt efter valrörelsen och som motiverar
dessa ingripanden är de stora krav
som förts fram på lönemarknaden. Jag
tror att herr Brandt nog får hålla sig
till den ena av dessa bägge förklaringar.
Det är verkligen inte rimligt att anföra
båda två samtidigt, därför att då
slår herr Brandt ihjäl sina egna argument.

Det finns ytterligare en fråga som
borde belysas men som här inte hinner
tas upp utförligt i en kort replik. Det
är den skildring av det nya och väntade
ekonomiska läget som finns i den konjunkturrapport
som riksdagens ledamöter
fortfarande inte fått, men som i varje
fall vårt partikansli lyckats få tag på
i går. Den visar en annan bild av den
ekonomiska utvecklingen än vad som
var den vanliga när regeringens förslag
Iades fram. Man räknar nu med en avmattning
i konjunkturen under nästa
år. Jag vill ställa frågan, om inte regeringen
över huvud taget borde dra tillbaka
sitt förslag och ta upp dessa frågor
till förnyad prövning i belysning av
det nya material som ges i konjunkturrapporten.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Brandt sade att
mittenpartierna accepterar de föreslagna
skattehöjningarna men att vi oroat
oss alldeles förfärligt och klagat.

Jag tror inte att detta är en riktig
beskrivning. Den rätta är att vi i mycket
god tid varnade för den utveckling
vi nu är inne i. Som jag tidigare sade
vet vi inte om de 1 850 miljoner som
nämnts är den rätta summan. Vi hade
inte tillgång till konjunkturinstitutets
rapport när vi i bevillningsutskottet behandlade
dessa saker, och vi hade heller
inte tillgång till den när vi skrev
våra motioner.

Men även vi har den uppfattningen
att bromsarna nu måste dras till och

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

att det är högst nödvändigt att de föreslagna
åtgärderna vidtas, även om det
är beklagligt att så måste ske.

Jag begärde emellertid ordet närmast
med anledning av herr Brandts yttrande
att det var mycket svårt att särbehandla
stödområdet, eftersom där finns
företag som har goda inkomster och tål
en höjd arbetsgivaravgift. Jag tycker att
det borde ha gått upp för herr Brandt
att stödområdet är belastat med kostnadsfördyringar
som andra delar av
landet icke har. Det är därför vi vill
ha en utjämning, och det är den enkla
förklaringen till att vi föreslår att just
stödområdet skall undantas från avgiftshöjningen.
En sådan utjämningskulle
skapa ett riktigare konkurrensläge
mellan olika delar av landet.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har behov av att
säga ett par ord till herr Brandt för att
rätta till de misstag som han tydligen
har gjort sig skyldig till. Herr Brandt
påstår att vi i moderata samlingspartiet
inte är beredda att stödja regeringens
förslag till en hårdare finanspolitik,
men det är felaktigt. Vi stöder åtgärderna
i vad de avser att verka uppsugande
av köpkraft och därmed konsumtionshämmande.
De åtgärder som
vi har motsatt oss är sådana som vi
menar kommer att bli kostnadshöjande
för produktionen och därigenom också
inflationsdrivande.

Vi vill också plädera för en höjning
av småsparandet, och bakom detta ligger
— som jag tidigare har nämnt —•
nödvändigheten av att skapa förutsättningar
för att kunna lätta på kreditrestriktionerna.
Herr Brandt säger nu
att herr Sträng också skall försöka gå
den linjen genom att förlita sig på spel
och lotteri. Vi får väl inte tillfälle att
jämföra våra system, alldenstund inte
båda kommer att prövas på en gång.
Hur det än blir, är det ytterligt angeläget
att vi försöker se till att själva små -

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

sparandet i samhället i större utsträckning
kan ökas.

Arbetsgivaravgiften är för närvarande
1 procent men föreslås nu bli 2 procent.
I så fall kommer vi att ha en högre
avgift i ett mera dämpat konjunkturläge;
det visar de rapporter som vi nu
fått.

Herr Brandt hävdar vidare att jag
har sagt att regeringen ämnar lägga sig
i avtalsförhandlingarna. Det har jag
inte påstått; jag har sagt att regeringen
föreslår åtgärder som är avsedda att
påverka avtalsförhandlingarna, och det
är inte riktigt detsamma. I vilken mån
de sedan kommer att påverka förhandlingarna
är en annan sak. Jag kan inte
förstå annat än att de kommer att motverka
just vad man tidigare sagt sig
vara intresserad av att premiera, nämligen
en ökning av lönerna för de lägst
betalda. De som har mycket höga löner
och arbetar i sådana företag som har
möjligheter till det kommer att ordna
lönehöjningen ändå genom andra åtgärder.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller vad jag
sade tidigare om konsekvenserna av
vänsterpartiet kommunisternas motionsförslag.
Jag kan inte stå här och säga
att bevillningsutskottet har fel. Vi har
ett skickligt kansli som kan sina saker,
som kan utreda och hjälpa oss med
siffror, och jag menar därför att vad
vi har sagt är riktigt. Vad kommunisternas
förslag medför på de övriga
punkterna finns det däremot ingen utredning
om, och vi är inte vana att
acceptera förslag utan att veta konsekvenserna.

Herr Sundkvist tycktes vilja göra gällande
att centerpartiet har föreslagit
en tidigareläggning av momsen. När lädes
det förslaget fram? Ingen riksdagsman
har märkt något sådant förslag.
Vad ni säger i buskarna är en sak,
men här i riksdagen vill vi ha förslag
att ta ställning till. Inte heller har init -

tenpartierna vågat föreslå en höjning
av momsen utöver vad herr Sträng föreslog
i skattepaketet. Så mycket råg i
ryggen har de inte.

Herr Hermansson anser att förslaget
innebär en inblandning i lönerörelsen.
Får jag fråga herr Hermansson; När
man nu vidtar åtgärder för att dämpa
utvecklingen sedan man kunnat konstatera
att det ställs krav på lönemarknaden
som går långt utöver de krav som
skulle ha ställts om inte prisstegringarna
varit — vilka både herr Hermansson
och många andra inom oppositionen
har förklarat att regeringen inte kan behärska
— måste väl sådana åtgärder få
konsekvenser för lönerörelsen? Så till
vida kan man säga att det är fråga om
en inblandning, men det är en generell
sådan som man har rätt att göra. De
löneökningar som begärs -— särskilt
akademikernas krav vill jag beteckna
som orimliga -— skulle medföra att
svenska folket skapar sig inkomster som
ligger utöver den höjning av bruttonationalprodukten
som vi kan åstadkomma.
Får jag fråga herr Hermansson:
Vad skall man göra om efterfrågan
på detta sätt blir större än tillgången?
Då kräver oppositionen att finansministern
och regeringen skall vidta
åtgärder så att den ekonomiska balansen
kan hållas. Det är i det syftet
som höjningen av arbetsgivaravgiften
har föreslagits. Inom utskottet betecknar
vi denna åtgärd som riktig i den
situation som har uppstått, även om
den, som jag sade, får vissa negativa
konsekvenser.

Herr SUNDKVIST (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet mycket väl att
det inte har väckts någon motion om
tidigareläggning av momsen, men att
det varit något arbete i buskarna vill
jag inte hålla med om. Vad Gunnar
Hedlund säger högt och klart så att
det ger eko i hela den svenska pressen
och når fram till varje riksdags- och
regeringsledamots öron betecknar jag

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

inte som buskpropaganda. Förslaget
framfördes under våren.

Låt mig sedan kort säga när det gäller
frågan om att inte höja arbetsgivaravgiften
i det allmänna stödområdet, att
den rapport från konjunkturinstitutet
— som vi ännu inte fullständigt fått
ta del av — pekar på en ökning av
den regionala obalans i arbetskraftsefterfrågan
som vi haft att brottas med
under lång tid. Det understryker vår
åsikt att det verkligen är nödvändigt
att vidta åtgärder.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Att räkna samman effekten
av de skatteförslag som vi har
ställt och som finns utförligt belysta
i vår stora motion i våras är bara en
fråga om enkel addition. Till nästa gång
tycker jag att herr Brandt själv skall
försöka räkna igenom det där och se
efter om uppgifterna stämmer.

Herr Brandt går nu ett steg längre
och säger att man naturligtvis kan säga
att det är fråga om en generell inblandning
i lönerörelsen, medan han förut
förnekade att det var någon inblandning
alls. Vi har alltså kommit varandra
litet närmare under debatten i fråga
om avsikten med förslaget. Denna del
av debatten var egentligen onödig, ty
på denna punkt har bevillningsutskottet
i sitt betänkande uttryckt sig så
klart att jag var förvånad över att herr
Brandt ville förneka att det handlade
om effekter just på lönekraven. Det sägs
uttryckligen i bevillningsutskottets betänkande.
Det är alltså den avgörande
motiveringen, och denna utvecklas även
i propositionen.

Vad jag satt i fråga är själva effekten
på lönekraven av de höjningar av
de indirekta skatterna som föreslagits.
Det förutsätts tydligen att lönekraven
kommer att dämpas, om man höjer
skatterna på bensin och brännolja, på
sprit och vin, på elkraft osv. Jag tror

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

inte att effekten blir denna. Jag sade
tidigare och kan upprepa det, att om
höjningarna får någon effekt på lönekraven
är väl risken snarast att dessa
kommer att skärpas när levnadskostnaderna
ökar för löntagarna.

Nu frågar herr Brandt mig, vad man
då gör om efterfrågan på varor blir
större än tillgången. Ja, då måste man
göra ingripanden. Vi har i vår motion
angett var vi tror att sådana ingripanden
bör göras. Vi anser att man måste
skärpa valutakontrollen ytterligare, så
att regeringen och riksbanken får ett
fastare grepp om läget. Om importen
måste skäras ned, bör det ske genom
direkta ingripanden mot lyximporten.

Skall man ingripa mot ett efterfrågeöverskott,
måste man först undersöka
hos vilka grupper detta överskott finns.
Jag tror inte — och den uppfattningen
delas säkerligen av en majoritet av löntagarna
— att det finns något efterfrågeöverskott
hos löntagarna i gemen.
Däremot finns det hos andra grupper
i samhället. Det är därför som vi vill
ha en sådan ändring av beskattningen
att man kommer åt detta överflöd på
pengar — både likvida medel och andra
tillgångar — som finns hos höga inkomsttagare,
stora förmögenhetsägare,
spekulanter, aktiebolag och finanskapitalet.

Det är mitt svar till herr Brandt. Sådana
ingripanden har vi föreslagit i motionen,
och dem vill vi arbeta för.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara en kort replik til]
herr Sundkvist.

Jag medger gärna att herr Hedlund
är mycket idérik — frågan är om han
inte är det i överkant. Han talar både
i och utanför busken, men det resulterar
inte i någon motion i riksdagen
som vi kan ta ställning till. Varför är
det på det sättet? Vi måste ha något
konkret förslag och inte bara tal utanför
denna kammare.

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill helt kort beröra
ett par frågor. Men låt mig först få vända
mig till herr Brandt. Han säger afl,
herr Hedlund inte lagt fram något förslag
i riksdagen. Detta var väl tekniskt
omöjligt vid den aktuella tiden. Men
centern har oupphörligen krävt en rundabordskonferens
för diskussion av de
ekonomiska frågorna med representanter
för bl. a. näringslivet och löntagarorganisationerna.
Vid en sådan rundabordskonferens
skulle man kunna diskutera
finanspolitiken och tillföra debatten
nya synpunkter, något som skulle
bii till fördel för landet på längre
sikt. Men dessa förslag har vid varje
tillfälle som de framförts tillbakavisats
av regeringspartiet.

Den första fråga som jag vill ta upp
gäller arbetsgivaravgiften. Avsikten med
den föreliggande propositionen är bl. a.
att försöka komma till rätta med överhettningen
i konjunkturen. Jag vill då
konstatera, att vi i skogslänen och i det
norra stödområdet inte har någon överhettning.
Vi har fortfarande brist på
sysselsättning för ganska många människor,
och vi försöker på olika sätt
genom lokaliseringspolitiska åtgärder
att åstadkomma ett bättre sysselsättningsläge.
Att under sådana förhållanden
lägga en höjd arbetsgivaravgift på
företagen måste väl ändå vara fel. Centerpartiets
motionsförslag att höjningen
av arbetsgivaravgiften inte skulle drabba
skogslänen, norra stödområdet, överensstämmer
helt med det arbete vi försöker
bedriva inom norra stödområdet.
Det skulle ge oss ytterligare möjligheter
att få industrier att etablera sig där.
Det vore alltså en ytterligare stöt för
att komma till rätta med den regionala
obalans som för närvarande råder. Ur
statsfinansiell synpunkt skulle inte ett
sådant undantag ha så särskilt stor betydelse.
Den ökade sysselsättning, som
vi på det sättet skulle kunna få, gör
att detta egentligen skulle vara en god
affär för staten, det skulle vara ett sam -

hällsintresse.

Herr Brandt sade att det var svårt
att göra sådana skillnader och att vissa
företag inom norra stödområdet skulle
få en favör i förhållande till företag
utanför norra stödområdet, om de
sluppe höjningen från 1 till 2 procent.
Nåja, de företag som ligger i norra stödområdet
får ju med hänsyn till de långa
avstånden en hårdare belastning bl. a.
genom den höjda skatten på motorbrännolja.
Om man på detta sätt har
möjlighet att ge dem en favör genom
att undanta dem från höjningen av arbetsgivaravgiften,
skulle de kanske också
få möjlighet att bygga ut företagen
och på det sättet åstadkomma ytterligare
sysselsättningsmöjligheter inom dessa
områden.

Den andra frågan gäller höjningen av
skatten på motorbränsle. Jag vill först
beklaga att vi hamnat i ett sådant läge
att så drastiska åtgärder skall behöva
vidtas. Höjningen av skatten på motorbränslen
drabbar glesbygdens folk hårdare
än andra grupper. Det är i glesbygderna
man har de stora avstånden.
Den drabbar också skogsnäringen och
transporten av skogsprodukter, särskilt
som vi befinner oss i en tid då man lägger
ned flottningen på en hel del biflottleder.
Den inverkar även menligt
på jordbruket som sådant, och den verkar
framför allt menligt på lokaliseringspolitiken;
de längre avstånden har
man ju i regel inom lokaliseringsområdena.
Förslaget innebär inte att man
specialdestinerar pengarna till vägarna,
och det är det som vi från centerns
sida anser fel.

När nu en höjning måste företas anser
vi i centerpartiet att beloppet borde
tas ut i form av en höjning av vägskatten
i stället för en höjning av skatten
på motorbränslen — på det sättet skulle
pengarna gå till vägarna. Om man
blickar mot framtiden inser man att det
är nödvändigt att så sker med hänsyn
till de behov som föreligger när det
gäller vägbyggandet. Det är väl få in -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

vesteringar som är mer lönsamma än
en ytterligare satsning på vägbyggandet.
Yi vet att det här föreligger mycket
stora behov. Förutom att bättre vägar
medför ett mindre slitage på bilarna
skulle de ge dem som har de långa avstånden
bättre möjligheter att konkurrera.
Framför allt skulle skogs- och
jordbruket och lokaliseringspolitiken få
en behövlig injektion genom att frakterna
underlättades. Då skulle man också
bättre kunna acceptera den ytterligare
börda som nu läggs på bilismen.

Herr talman! Jag vill ansluta mig till
de yrkanden, som tidigare ställts av
herr Sundkvist.

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp):

Herr talman! Äntligen, äntligen har
erkännandet kommit -— erkännandet att
vår ekonomi innehöll såväl infektioner
som svulster och att kraftåtgärder behövdes.

I går talade i den här kammaren
Sven Wedén över ämnet »Demokratins
toleransgränser» — och han berörde
i det sammanhanget hur obehagligt nära
de toleransgränserna regeringen hade
kommit när den inte före valet vågat
erkänna i vilket ekonomiskt läge vi
befann oss. Jag vill gärna sälla mig till
dem som kritiserar ett sådant förfaringssätt.
Jag betraktar det som litet
fegt att vi inte fick klara ut det här
före valet. Oppositionen försökte teckna
läget, men det avfärdades många
gånger av herr finansministern som
svartmålningar och inte särskilt realistiska
skildringar. Ju längre man väntar
med att informera och ju längre man
väntar med att handla i en sådan här
situation, desto hårdare känns naturligtvis
de nödvändiga åtgärderna. Den proposition
med förslag till olika åtgärder
som vi i dag har att ta ställning till
vill jag inte sätta mig emot, utom beträffande
vad som har framkommit i
fp:s reservationer. Jag vill bara beklaga
att de bär åtgärderna inte har vidtagits
tidigare — då hade de kanske
blivit mindre omfattande och mindre

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

hårda. Däremot vill jag göra några få
reflexioner.

Oppositionen, herr talman, har många
gånger ansett att regeringen icke förmått
tackla de ekonomiska situationerna
med de rätta åtgärderna vid de rätta
tidpunkterna. Det är, i varje fall delvis,
därför man tvingas tillgripa prisstoppsmetodiken
ovanpå hårda kreditrestriktioner
och krydda det med dagens
Strängska diversepaket.

Det är nödvändigt att i det här sammanhanget
bedöma åtgärdernas genomslagskraft
inte bara för stunden utan
också ett stycke framåt i tiden. Jag tror
att vi alla väntade att konjunkturinstitutet
skulle varsla om att en viss konjunkturdämpning
är på väg. Det är
därför viktigare än någonsin att de åtgärder,
som man nu sätter in för att
tygla det svåraste inflationsläge som vi
har haft sedan Koreakrisen, inte får
sitta kvar längre i samhällskroppen än
som är absolut nödvändigt, ty om så blir
fallet kommer åtgärderna att fördjupa
konjunkturdämpningen och, i stället för
att hjälpa oss till stabilitet, bli ett litet
hot — och kanske inte så litet heller —
mot sysselsättningen.

Man kan tala om »stagflation», dvs.
både stagnation och inflation på en
gång. Jag tror att få situationer är värre
för den kommande sysselsättningen än
om ekonomin stagnerar samtidigt som
vi får en inflationistisk utveckling. Det
är därför som jag inte i princip sätter
mig emot de föreslagna åtgärderna, men
det är också därför som man inte bara
från denna talarstol utan också från
näringslivshåll fordrar en vaksamhet
över anpassningen av åtgärderna och
en beredskap.

Allra sist skulle jag vilja bringa i
åtanke ett uttalande som jag tror har
gjorts av Rudolf Meidner, att om man
har balans i ekonomin, behövs det inget
prisstopp, men om man inte har balans
i ekonomin, hjälper inget prisstopp. Det
är min förhoppning att regeringen skall
vara så känslig för hur och när åtgärderna
skall anpassas och avpassas, att

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

vi så småningom kan få balans och
stabilitet i vår ekonomi, helst innan vi
har kommit in i konjunkturdämpningens
sfär.

Det hade kanske ändå inte skadat att
anordna den sedan lång tid av folkpartiet
och den övriga oppositionen efterlysta
stabiliseringskonferens, som man
på regeringshåll har ryckt på axlarna
åt. Jag tror att detta inte är sista gången
vi står inför en besvärlig ekonomisk situation,
vilken regering som än sitter
vid makten, men jag hoppas det är sista
gången man försöker tackla svårigheterna
utan att vi tillsammans sätter
oss ner och försöker göra det bästa av
situationen, t. ex. just vid en stabiliseringskonferens.

Herr talman! Jag skall inte yttra mig
längre utan vill bara yrka bifall till reservationerna
3, 5, 8, 9 och 11 av herr
Tistad m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! I proposition nr 156
framläggs flera sinsemellan olika förslag,
vilkas gemensamma syfte sägs vara
att stabilisera samhällsekonomin. De
gäller höjda arbetsgivaravgifter, höjd
mervärdeskatt på vissa varor, höjning
av skatterna på alkohol, motorbränsle
och energi samt ändringar i fråga om
avgifterna för sjukförsäkringen.

När det gäller den sistnämnda frågan,
om ändrade avgifter till sjukförsäkringen,
anser jag för min del att den frågan
inte skall motiveras med att samhällsekonomin
måste stabiliseras. Detta är
nämligen en fråga om finansiering av
en försäkring, och den bör enligt min
uppfattning behandlas uteslutande ur
den synpunkten. Därför förvånar det
mig att andra lagutskottet skriver: »Den
föreslagna höjningen av arbetsgivaravgiften
till sjukförsäkringen ingår som en
av många föreslagna åtgärder i syfte att
stabilisera samhällsekonomin.» Utskottet
anför vidare: »Utskottet tillstyrker

därför propositionen i denna del och
avstyrker motionsyrkandena.» Man har
alltså inte sett frågan ur försäkringssynpunkt,
utan ur samhällsekonomisk
synpunkt. Det förvånar mig. Utskottet
har inte alls tagit upp det som jag anser
viktigt i det sammanhanget, nämligen
huruvida den allmänna sjukförsäkringsfonden
nödvändigtvis måste ha ett tillskott
just nu, eller om man, såsom jag
anser, kan avvakta — i varje fall till
nästa år — och se hur läget utvecklas.
Avgifterna beräknas ju enligt propositionen
ge ett underskott för år 1969 på
150 miljoner kronor och för år 1970 på
120 miljoner. Underskottet minskar alltså
från 1969 till 1970. Trots avtappningen
beräknas fonden innehålla 180
miljoner kronor vid 1970 års utgång.
Detta är tillräckligt för att möta ett större
underskott under nästa år än de höga
siffrorna för förra året.

Utvecklingen kan emellertid också
fortsätta i samma riktning som för närvarande,
så att underskottet blir mindre
än det är för 1970. Då föreligger ju inte
samma behov av tillskott till fonden.

Därför anser jag att det inte finns den
minsta risk med att vänta till nästa år
med ett beslut om förändrat uttag. Då
kan man få en bättre uppfattning om i
vilken riktning utvecklingen gått och
hur kraftigt. I ett läge när företagen blir
allt hårdare pressade av nya pålagor
bör vi väl vara försiktiga med att lägga
ytterligare sten på börda, om det inte
är absolut nödvändigt —- det blir nog
tillräckligt många konkurser ändå, med
åtföljande arbetslöshet, vad det lider.

Statsministern talade i den allmänpolitiska
debatten om att skapa större
trygghet i arbetslivet. Jag tror inte att
man gör det genom att lägga på ytterligare
skatter och avgifter, så att företagen
går i konkurs.

I motion nr 1:1288 och 11:1512 har
vi tagit upp en annan fråga, nämligen
höjningen av den särskilda skatten på
bensin från 5 till 15 öre.

Yi menar att alla höjda kostnader som

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

drabbar bilismen går hårdast ut över
dem som på grund av långa vägavstånd
till arbetsplatsen och dåliga kommunikationsförhållanden
måste använda egen
bil för inköps- och arbetsresor, alltså
framför allt glesbygdsbefolkningen. Den
föreslagna höjningen motverkar också
direkt en önskvärd lokalisering och decentralisering
till mindre orter. Många
mindre orter kämpar för sin existens,
därför att alltför få arbetstillfällen finns
på orten. Men så länge arbetstagarna
kan bo kvar och resa till och från arbete
i näraliggande orter kan bygden
leva vidare. Med allt större pålagor på
bilismen blir arbetsresorna så kostsamma,
att det påskyndar avflyttningen från
landsbygden och ökar inflyttningen i
städerna. Med beaktande av alla de problem
som detta för med sig på både utflyttnings-
och inflyttningsorterna är
det möjligt, menar vi, att de sammantagna
direkta och indirekta kostnaderna
för stat och kommun blir större än
skatteintäkten på grund av en höjning
av bensinskatten. Kanske mot den bakgrunden
just bensinskatten borde ha
sänkts i stället. Vi menar också, att på
grund av att den föreslagna höjningen
av bensinskatten ökar den enskildes
kostnader för arbetsresor, kan detta förslag
inte verka lugnande på den lönepolitiska
situationen, vilket ju enligt
propositionen skulle vara ett syfte med
förslaget.

Bevillningsutskottet har inte heller
upprepat propositionens påstående att
en höjning av bensinskatten skulle verka
lugnande på den lönepolitiska situationen.
Men det menar tydligen finansministern.
Men utskottet säger något annat
mycket märkligt. Utskottet säger
bl. a. följande: »Det framstår då som
uppenbart att just höjningen av skatten
på bensin är den snabbast verkande och
mest betydelsefulla finanspolitiska åtgärd
som föreslås i propositionen. Ett
bifall till motionärernas yrkande skulle
därför i hög grad minska effekten av de
föreslagna åtgärderna varför utskottet

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

avstyrker bifall till motionerna.» Utskottet
menar alltså att bensinskatten
är mest betydelsefull, därför att man
på det sättet tar ifrån folk pengar snabbast.
Men det finns ju snabbare sätt. Om
meningen är att ta ifrån folket pengarna,
varför då gå omvägen över att låta
det ske först i samband med att man
köper en nödvändighetsvara, i det här
fallet bensin?

Bevillningsutskottet förklarar sig ytterligare
i samband med behandlingen
av brännolja och gasol. Där säger det:
»Utskottet delar så till vida motionärernas
uppfattning» — alltså deras som
yrkat avslag på förslaget om den särskilda
skatten på brännolja och gasol

— »som att utskottet---hellre sett

att höjningen av drivmedelsskatterna
endast gått ut över privatbilismen.» Det
var i alla fall klarspråk! Bevillningsutskottet
tycker alltså att bensinskatten
skulle ha ökats mera.

Vi har i motionerna talat om att det
framför allt är vissa grupper som blir
hårt drabbade av den här höjningen.
För en person som åker bil 8 mil till
jobbet varje dag fram och åter ökar resekostnaderna
enbart på grund av den
bär föreslagna höjningen med ungefär
1: 50 per dag. År det för litet att öka
den enskilde arbetstagarens resekostnader
med 1: 50 per dag? Och hur kan
finansministern tro att den kostnadsökningen
skall dämpa lönekraven? Det
har i den allmänpolitiska debatten och
vid flera andra tillfällen talats stora ord
från de ledande socialdemokraterna om
att vi inte skall öka klyftorna mellan
olika grupper. Men det är bara tomma
ord när regeringen samtidigt lägger
fram förslag som ökat dessa flyftor.

En höjning av bensinskatten ökar ju
ytterligare klyftan mellan dem som har
nära till arbetsplatsen och dem som har
långt dit, och den drabbar i första hand
vissa löntagargrupper, alltså speciella
grupper i samhället, och detta enligt
min mening helt omotiverat.

Vi har i motionerna tagit upp frågan

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

om hur en ytterligare höjning av bensinskatten,
och därmed dyrare arbetsresor,
kan påverka avflyttningen från landsbygden
och inflyttningen till städerna
och vilka kostnader det för med sig för
både avflyttnings- och inflyttningskommunerna.
Nu vill jag fråga: Har utskottet
gjort någon beräkning av följdverkningarna
då det så villigt rättat sig efter
regeringens önskningar i det här avseendet,
och vilka beräkningar har regeringen
gjort med avseende på dessa
följdverkningar? Det minsta man kan
begära är väl att kammarens ledamöter
upplyses härom innan beslut fattas i
frågan. Men spörsmålet om följdverkningarna
och kostnaderna på grund härav
har inte behandlats vare sig i propositionen
eller i utskottsutlåtandet, men
jag hoppas vi kan få redovisning här nu
om hur regeringen och utskottet ser på
dessa frågor.

Om bensinskattehöjningen leder till
att det dels blir ökade lönekrav för att
kompensera densamma, dels ökade kostnader
för samhället på grund av det ökade
flyttningstrycket, måste ju konsekvensen
bli rakt motsatt den som avsetts
— en stabilisering av samhällsekonomin.

Herr talman! Eftersom både andra
lagutskottet och bevillningsutskottet avstyrkt
motionerna angående storleken
av arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen
och den särskilda bensinskatten
finner jag det meningslöst att nu yrka
bifall till motionerna, men jag har inför
kammarens ledamöter velat redovisa
min uppfattning.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! I motionsparet 1:1250
och II: 1463 har ett antal centerpartister
hemställt om att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förnyad
prövning av beslutet att höja mervärdeskatten
till 17 procent med hänsyn
till de inträffade stora levnadsfördyringarna
på olika områden.

Denna motion är inte föranledd av

finansministerns skattepaket utan av en
särskild händelse av väsentlig räckvidd,
nämligen den av regeringen vidtagna
extraordinära åtgärden att införa prisstopp,
som i sin tur berodde på de starkt
stigande levnadskostnaderna.

Motionärerna anser sålunda att med
anledning av det inträffade torde en
omprövning av mervärdeskattens höjning
på just de varor som för alla människor
är oundgängligen nödvändiga,
nämligen livsmedel, vara motiverad.

Vi anser att en beskattning som denna
drabbar högst ojämnt. Med tanke på de
människor vilkas inkomst är av den
storleksordningen att huvudparten måste
användas för inköp av livsmedel och
andra nödvändiga varor, är det felaktigt
att ytterligare belasta deras hårt
trängda ekonomi genom skattehöjning
på dessa för livets uppehälle och nödtorft
nödvändiga varor.

Detta problem är av stor räckvidd,
och därför var det olyckligt att motionen
kom att behandlas samtidigt med
skattepropositionen. Hela frågan kräver
en mera ingående behandling än den
som varit möjlig under den tid som stått
till bevillningsutskottets förfogande vid
behandlingen av skattepropositionen.

Jag anser att vi inte kommer ifrån att
bereda låginkomsttagarna möjlighet att
köpa livets nödtorft utan betungande
pålagor. Det problemet måste lösas på
något sätt, och det är just vad som krävs
i motionen.

Herr talman! Med det anförda har jag
velat förklara orsakssammanhanget när
det gäller ifrågavarande motion och
motivera varför jag inte ställer något
yrkande.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag vill här bara beröra
frågan om de ideella organisationerna.

I motion 11:1503 har jag och några
medmotionärer begärt att de kristna och
i övrigt ideella organisationerna skall
befrias helt från arbetsgivaravgift. Samtliga
borgerliga ledamöter i bevillnings -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

utskottet har sedan följt upp det kravet
i reservationen 5. Vi har all anledning
att slå vakt om offervilja och idealitet
i vårt samhälle. Hur väl socialvård och
annan samhällets omvårdnad än fungerar
kommer det alltid att föreligga behov
av kompletterande insatser. Samhällets
insatser är för övrigt mycket
ofta opersonliga och byråkratiskt inriktade,
och efter den centralisering som
sker i våra kommuner efter den 1 januari
1971 kommer den sannolikt att bli
det ännu mera som en följd av kommunreformen.

Trots att vi lever i ett välfärdssamhälle
blir antalet medborgare som känner
sig ensamma och övergivna allt fler.
Den materiella välfärden •— som för
övrigt når långt ifrån alla — motsvaras
inte av en tillfredsställande inre eller
själslig välfärd. Därom vittnar de många
självmorden och skilsmässorna -— på
sitt sätt även sprit- och narkotikamissbruket
— samt den mycket oroande
brottslighetsutvecklingen, som gör att
många människor, framför allt äldre,
känner otrygghet i vårt samhälle. Många
gamla vågar inte ens gå ut efter mörkrets
inbrott och riskerar även mitt på
dagen väskryckning eller direkt överfall.

Samhället har i många avseenden
misslyckats med att skapa både materiell
och, framför allt, själslig eller inre
trygghet. Vi kommer alltid att behöva
ideella organisationer, som kompletterar
samhällets omvårdnad och framför allt
ger den medmänskliga kontakt och den
personliga omvårdnad som alla är i behov
av och längtar efter. Vad de kristna
organisationerna angår finns det särskild
anledning för samhället att vara
tacksamt för den positiva fostran av
ungdomen som sker i de organisationerna.

Jag fick i går en färsk uppgift om
brottslighetsutvecklingen. Den visar att
t. o. m. augusti månad i år har ökningen
av brott varit inte mindre än 16,9 procent
jämfört med förra året. Det finns

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

alltså en ytterligare ökad tendens i det
avseendet, och det behövs verkligen
kraftåtgärder för att komma till rätta
med dem. Vi behöver t. ex. stärka polisens
resurser ordentligt. Men vad som
långsiktigt är särskilt angeläget är en
god fostran till respekt för traditionella
normer.

Den kristna fostran som förmedlas
genom kyrka och frikyrka är i allra
högsta grad samhällsnyttig och bör därför
stödjas på olika sätt. Det är ändå inte
den ungdom, som har sin tillhörighet
inom dessa organisationer och inte heller
inom andra ideella sammanslutningar,
vi har problem med i samhället.

Vi har från oppositionen i annat sammanhang
föreslagit att de ideella organisationerna
skall stödjas genom avdragsrätt
för gåvor. Socialdemokraterna
har sagt nej till detta. Vi begär nu att
de ideella organisationerna skall befrias
från den dubbelbeskattning som
arbetsgivaravgiften innebär för dem. De
ekonomiska tillgångar som organisationerna
har att arbeta med och som alltid
är knappa består till huvuddelen av gåvor
och offer, vilka enskilda avstår från
av redan beskattade medel.

Vi brukar på våra bänkar ganska ofta
få förslag från regeringen till slutande
av avtal med andra länder för att undvika
dubbelbeskattning. Är det inte mycket
större anledning att undvika en sådan
dubbelbeskattning, som det nu aktuella
förslaget innebär, i vårt eget land?
Socialdemokraterna vägrar emellertid
också i detta fall att gå med på våra
krav.

Herr Brandt sade att han har viss förståelse
för våra krav men att han inte
kunde finna några former för sådana
undantag. Andas inte herr Brandts yttrande
något av den obotfärdiges förhinder?
Är det inte viljan som fattas i
detta sammanhang? Det kan väl inte
vara rimligt att på något sätt jämföra
de ideella organisationerna med företag,
såsom skett under debatten. Organisationerna
arbetar helt utan vinstsyfte. I

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

ett allt hårdare ekonomiskt klimat får
de allt större svårigheter att erhålla de
medel de behöver för sin samhällsnyttiga
verksamhet.

Motiven dels för införandet av arbetsgivaravgiften,
dels vid detta tillfälle
för en höjning av denna till 2 procent
har inte på något sätt relevans för de
ideella organisationerna. Ett undantag
har gjorts för rederinäringen, och det
finns alltså redan nu ett sådant. Våra
krav kan inte heller budgetmässigt ha
någon som helst betydelse. Det torde
röra sig om mellan 1 och 2 promille
av de medel som sammantaget kommer
in genom arbetsgivaravgiften. För organisationerna
gäller det däremot kostnader
som är mycket betungande.

De blindas förening skulle t. ex, vid
en höjning till 2 procent av arbetsgivaravgiften
belastas med ungefär 200 000
kronor om året. Pingstförsamlingarna
och Svenska missionsförbundet skulle
belastas med cirka 400 000 kronor vardera.
Det är fullständigt orimligt att lägga
en sådan orättvis beskattning på idealitet
och offervilja.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
5.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
i sitt betänkande över propositionen
156 helt följt regeringens förslag. Tyvärr
har den långa raden av motioner
inte på en enda punkt haft någon genomslagskraft.
Det är ett gammalt och
känt mönster att generella åtgärder
slår blint och får verkningar på områden
som snarare behöver stimuleras
än dämpas. Komplicerade förhållanden
löses inte med undantagslösa åtgärder.

Från folkpartiet liksom från övriga
oppositionspartier har framförts krav
på större flexibilitet på vissa punkter.
Motionärerna ifrågasätter inte behovet

av stabiliserande åtgärder, som bl. a.
styr över resurser till exportindustrin
och till den utlandskonkurrerande hemmamarknadsindustrin.
Jag vill dock
med anledning av förslaget om höjning
av den allmänna arbetsgivaravgiften på
två punkter kritisera bristen på flexibilitet
i regeringens förslag, som understötts
av majoriteten i bevillningsutskottet.

Jag tänker då på arbetsgivarna inom
stödområdet och kristna samfund och
ideella organisationer. Herr Larsson i
Umeå och herr Hedin har tidigare i debatten
berört dessa frågor, och jag instämmer
helt i vad de har anfört.

Samfunden och de ideella organisationerna
bedriver i huvudsak sin verksamhet
på basis av frivilligt insamlade
medel. Och det är inte de s. k. besuttnas
pengar det rör sig om — medlen kommer
främst från lågavlönade, pensionärer,
studerande och människor inom
medelinkomstklasserna. Dessutom tillhör
arbetstagarna — predikanter och
missionärer — de verkligt lågavlönade
grupperna i vårt samhälle. Jag vill starkt
betona att mot avgifter för arbetstagare
enligt lagen om allmän försäkring finns
det givetvis ingen som helst erinran att
göra, men varje höjning av arbetsgivaravgiften
försvårar föreningarnas ekonomiska
situation.

Från socialdemokratiskt håll — socialdemokraterna
är för övrigt den kompakt
nej-sägande gruppen —- har man
vid flera tidigare diskussioner i denna
fråga vidgått att skäl talar för att avgiften
skall avskaffas. För ett sådant undantag
uttalar sig även bevillningsutskottet
i sitt betänkande, men man ryggar
tillbaka inför de påstådda svårigheterna
att avgränsa en sådan här lättnad.

Herr Brandt har fel när han säger att
frikyrkorna förstår herr Strängs beskattning.
Frikyrkorådets starka reaktion,
herr Brandt, och uppvaktningen
talar i klartext om hur bekymrad man
är på frikyrkligt håll. Förr eller sena -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

re måste den orättfärdiga beskattningen
avskaffas.

I fråga om missionen kan man tala
om en form av export, om man förstår
det i rätt bemärkelse. Det är en export
av social och andlig hjälp. Den ger inte
utbyte i höjd valutareserv, men det står
i Guds ord: »Sänd ditt bröd över vattnet;
i tidens längd får du det tillbaka.»
Och vad vårt land genom missionens
arbete har fått tillbaka i goodwill och
mycket annat går inte att mäta i pengar.

I en motion av mig själv och herr
Stridsman hemställes att förslaget om
höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften
avslås i vad avser arbetsgivare
inom av regering och riksdag fastställda
stödområden. Ett fullständigt avskaffande
vore givetvis det bästa alternativet,
men även här kommer motståndet
mot selektiva åtgärder in. Inom det
berörda området föreligger inget skäl
att dämpa behovet av arbetskraft —
det finns ett aktut behov av att med
alla praktiska medel stoppa den utflyttning
av personer i arbetsför ålder
som sker. Här kan man peka
på en klar och uttalad brist på logik
i herr Strängs resonemang.

Främst drabbar åtgärderna små och
medelstora företag liksom de mindre
jordbruken. För dessa grupper av arbetsgivare
är den redan hårda kreditåtstramningen
många gånger ett hot
mot deras existens, och den åtstramning
i finanspolitiken som föreslås gör
läget ännu mer ansträngt.

Även härvidlag vill jag beröra herr
Brandts inlägg. Han poängterar det
orättvisa i att storföretagen i norr får
för stora lättnader och att småföretag
i söder skulle missgynnas, om arbetsgivaravgiftens
höjning inte skulle gälla
för stödområdena.

Genom att invertera frågan försöker
han här komma ifrån sanningen. Det
är att märka att den största delen av
småföretagen finns just inom stödområdet
och utgör således en betydande
faktor som skapare av arbetstillfällen.

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

De är dessutom mer arbetsintensiva och
mindre kapitalintensiva än de stora företagen.
Skäl talar starkt för att en selektion
av arbetsgivaravgiften med hänsyn
till geografisk belägenhet vore ett
mycket bra komplement i den förda
regionalpolitiken.

I dagarna har regeringen på riksdagens
bord lagt två propositioner, vilka
i sin omfattning främst kommer att beröra
sysselsättningen inom stödområdet.
Den ena propositionen avser inrättande
av ett lokaliseringsråd, och i den
andra föreslås befogenheter för en kommun
att under vissa förutsättningar driva
affärsverksamhet i syfte att bereda
arbete åt handikappade inom kommunen.

Propositionerna får ses som integrerade
delar i regionalpolitiken, och det
behövs inte mycket fantasi och inte
mycket vilja heller för att kunna lägga
samma synpunkter på arbetsgivaravgiften
för arbetsgivare inom samma områden.

Alla generella åtgärder till trots till
främjande av företagsamhet inom stödområdet
blir klimatet för de små och
medelstora företagen allt kärvare så
länge reglerna saknar undantag. Förmånerna
går ofta förbi dessa företagstyper,
men åtstramningarna drabbar
dem ofelbart. Att driva ett litet företag
i restriktions-Sverige är inte lätt i
dag.

Herr talman! Med det anförda har
jag velat understryka vikten av att de
motioner som väckts i fråga om den
allmänna arbetsgivaravgiften vinner
riksdagens bifall, och jag ber att få yrka
bifall till samtliga reservationer som
undertecknats av representanter för
folkpartiet.

I detta anförande instämde herrar
Åberg och Westberg i Ljusdal (båda fp).

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag har lyssnat till denna
debatt och kunnat konstatera att

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 35

Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

man i utskottet i allt väsentligt blivit
överens om det förslag som föreligger,
om jag då bortser från ytterlighetspartierna,
moderata samlingspartiet och
vänsterpartiet kommunisterna. Detta innebär
att det förslag som ligger på bordet
kommer att genomföras, och det är
med anledning därav som jag vill erinra
om vad brännoljeskatten kommer att
innebära för åkerinäringen.

Under den senaste tiden har vi redan
fått betydande prishöjningar, vilka
på olika sätt slagit åkerinäringen
ganska hårt. För dagen kan man notera
kostnadsökningar på upp till 14 procent
och som man inte haft någon möjlighet
att kompensera sig för — även
om vi legat i startgroparna för att göra
framställningar om taxejusteringar. Om
man därtill lägger den nu föreslagna
höjningen, kommer man fram till betydande
belopp. Det finns självfallet
inga möjligheter att samtliga åkare i
detta land kan klara en sådan påfrestning.
Jag ser detta från utgångspunkten
att vi för närvarande har ett allmänt
prisstopp.

Jag vill, herr talman, redan nu uttrycka
den förhoppningen att de myndigheter
som kommer att behandla de
olika framställningar som kan göras
från åkarnas organisationer om dispens
från prisstoppet också skall ha förståelse
för deras situation och bevilja en
sådan begäran. I annat fall drabbas denna
verksamhet av alltför besvärliga följder
av de ökade pålagorna.

Låt mig, herr talman, till sist säga att
jag har gjort den reflexionen att om
denna kammare skulle följa alla de förslag
som väckts, skulle vi sannolikt inte
få in ett enda öre genom de åtgärder
som regeringen har föreslagit, önskemål
från det ena eller andra hållet har
spritts över strängt talet alla punkter
i det förslag som ligger på bordet. Med
hänsyn till de problem som föreligger
på det ekonomiska området får vi väl
ändå anse det naturligt att nu komma
överens — i varje fall i princip — om

att ge regeringen vad den har begärt.

Jag skulle givetvis inte ha haft något
emot en enighet om att de pengar, som
tas ut genom höjningen av skatten på
motorfordonsbränsle, skulle destineras
till allmänna vägändamål. Enligt utskottsmajoritetens
uppfattning är emellertid
inte heller detta möjligt.

Med detta, herr talman, har jag framfört
vad jag i detta skede av debatten
velat säga i föreliggande ärende.

Härmed var överläggningen slutad.

Bevillningsutskottets betänkande nr 55

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan kommer att företas
till avgörande på sådant sätt, att
de i betänkandet behandlade författningarna
upptas i den ordning som tilllämpats
i utskottets hemställan. Med avseende
på varje författning kommer beslut
först att fattas beträffande samtliga
de frågor, som berörts i de vid betänkandet
fogade reservationerna och i de
motioner, till vilka bifall yrkats under
överläggningen. Därvid följs i huvudsak
den i reservationerna tillämpade
uppdelningen och inbördes ordningen.
Beträffande arbetsgivaravgiften och
mervärdeskatten upptas till en början
framställda avslagsyrkanden. Därefter
upptas yrkanden om ändringar i författningarna
och om skrivelser till
Kungl. Maj :t i ämnet. Slutligen ställs
utskottets hemställan i övrigt under proposition
i ett sammanhang.

Ändring i förordningen om allmän
arbetsgivaravgift

Det i reservationen 1 av herr Yngve
Nilsson m. fl. framställda yrkandet om
avslag på författningsändringen samt
skrivelse till Kungl. Maj:t om skattefritt
premiesparande

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervä -

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

gande ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen 1 av herr Yngve
Nilsson m. fl. framställda yrkandet, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta reservationsyrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 169 ja och 25 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Det i motionerna I: 1299 och II: 1504
framställda yrkandet om avslag på författningsändringen Herr

talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och avslog kammaren detsamma.

Undantag från arbetsgivaravgift för
vissa regioner

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 2 av herr
Sundin m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
3 av herr Tistad m. fl. och
reservationen 4 av herr Yngve Nilsson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
4* — Andra kammarens protokoll 1910.

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

övervägande ja besvarad. Herr Larsson
i Umeå begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2.-o) angivna ha
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Larsson i Umeå votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående undantag från arbetsgivaravgift
för vissa regioner antager reservationen
2 av herr Sundin m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 3 av herr Tistad m. fl.
och reservationen 4 av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 33 ja och 50
nej, varjämte 116 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan, såvitt
Nr 35

100 Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

avser undantag från arbetsgivaravgift
för vissa regioner, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Tistad m. fl.
och reservationen 4 av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 117 ja och
80 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Undantag från arbetsgivaravgift för
kyrkliga sammanslutningar och andra
ideella organisationer

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan, såvitt
avser undantag från arbetsgivaravgift
för kyrkliga sammanslutningar och
andra ideella organisationer, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 81 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Undantag för redares arbetsgivaravgift

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sundkvist begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan, såvitt
avser undantag för redares arbetsgivaravgift,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 av herr Sundin m. fl.

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35 101

lertid rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja och 31 nej, varjämte
26 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Undantag för landstings och primärkommuners
arbetsgivaravgift

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Sundkvist begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan, såvitt
avser undantag för landstings och primärkommuners
arbetsgivaravgift, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7 av herr Sundin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sundkvist begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 141 ja och 34 nej, varjämte 24
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

Skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
angående arbetsgivaravgiftens
samhällsekonomiska verkningar

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan, såvitt
avser skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
angående arbetsgivaravgiftens
samhällsekonomiska verkningar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8 av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 122 ja och
56 nej, varjämte 21 av kammaren ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ändring i förordningen om höjd mervärdeskatt
på vissa varor

Det i motionerna 1: 1299 och II: 150b
framställda yrkandet om avslag på författningsändringen Herr

talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och avslog kammaren detsamma.

102 Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet
Övergångsbestämmelserna

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan, såvitt
avser övergångsbestämmelserna till
mervärdeskatteförordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9 av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 80 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Skrivelse till Kungl. Maj:t om total
skattebefrielse för hela livsmedelssektorn Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:1299
och 11:1504 i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hermansson begärde emel -

lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan, såvitt
avser skrivelse till Kungl. Maj :t om total
skattebefrielse för hela livsmedelssektorn,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:1299 och 11:1504 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hermansson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 192 ja och 3 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ändring i förordningen om skatt på
sprit och vin

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till motionerna 1:1299
och II: 1504 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Ändring i tulltaxan

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:1299
och II: 1504 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35

103

Beskattningen av motorbränslen

Det i motionerna 1: 1299 och II: 1504
framställda yrkandet om avslag på ändring
av den särskilda skatten på motorbränslen Herr

talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och avslog kammaren detsamma.

Det i reservationen 10 av herr Yngve
Nilsson m. fl. framställda yrkandet om
avslag på skatteskärpning beträffande
brännolja och gasol

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen 10 av herr Yngve
Nilsson m. fl. framställda yrkandet om
avslag på skatteskärpning beträffande
brännolja och gasol, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta reservationsyrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 169 ja och 24 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Åtgärder på avgifts- och skatteområdet

Avslag på ändring av den särskilda
skatten på motorbränslen och förslag
om uppräkning av den s. k. vägskatten

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationerna
11 och 12; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sundkvist begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan, såvitt
avser avslag på ändring av den särskilda
skatten på motorbränslen och
förslag om uppräkning av den s. k.
vägskatten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11 av herr Tistad m. fl.
och reservationen 12 av herr Yngve
Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sundkvist begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 115 ja och 79 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ändring i förordningen om allmän
energiskatt

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:1299

104 Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

Interpellation ang. tillämpningen av lagen om vapenfri tjänst

och II: 1504 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Skrivelse till Kungl. Maj:t om vissa åtgärder
på beskattningsområdet för att
öka statsinkomsterna

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:1299
och 11:1504 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Utskottets hemställan i de delar beträffande
vilka beslut icke tidigare fattats

Bifölls.

Andra lagutskottets utlåtande nr 66

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Ahlmark (fp), till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
angående förslag om lokalisering av oljeindustri
vid Brofjorden, och

herr Nilsson i Tvärålund (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående den integrerade
gymnasieskolan.

Kammaren biföll dessa framställningar.

i 5

Interpellation ang. tillämpningen av
lagen om vapenfri tjänst

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep),
som yttrade:

Herr talman! År 1966 antog riksdagen
nu gällande lag om vapenfri tjänst. Det
heter i första paragrafen i denna lag att
värnpliktig äger »erhålla tillstånd att

fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring,
om bruk av vapen
mot annan icke är förenligt med den
värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse
och skulle medföra djup samvetsnöd
för honom». De vapenfrias
tjänstgöring betraktas inte som värnpliktstjänstgöring
utan utgör i stället en
särskild tjänsteplikt.

Framställningar om vapenfri tjänst
göres till och behandlas av vapenfrinämnden.
Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer
vilket slag av tjänstgöring som
de vapenfria skall fullgöra och har tillsyn
över deras utbildning och tjänstgöring.

Det svenska försvaret bygger på systemet
med allmän värnplikt, men det är
av stor betydelse att människor av samvetsskäl
kan befrias från militär utbildning.
Det är därför mycket oroväckande
att andelen avslagna ansökningar om
vapenfri tjänst ökat för varje år under
den tid nu gällande lag varit i kraft.
Antalet ansökningar har ökat. År 1967
inkom 1 112, år 1968 2 033, år 1969 2 077
och första halvåret 1970 ca 1 150. Av under
vederbörande år slutligt avgjorda
framställningar bifölls år 1967 89,3 procent,
år 1968 70,5, år 1969 52,3 och första
halvåret 1970 23,2. Denna utveckling
innebär också i absoluta tal en successiv
nedgång i antalet beviljade vapenfriansökningar.

Det måste sättas i fråga om den här
sammanfattningsvis beskrivna utvecklingen
står i överenstämmelse med tankarna
i gällande vapenfrilagstiftning.
Av det föreliggande materialet måste
den slutsatsen dras att ansökningarna
kommit att behandlas med allt större
restriktivitet. Detta förhållande torde
endast delvis kunna motiveras med det
förhållandet att de motiv som anförts
för befrielse från värnplikt i stigande
grad varit icke religiösa, vilket torde
innebära att politiska motiv åberopats.
Alltså måste det vara svårare att år 1970
av religiösa eller etiska skäl erhålla
befrielse från värnplikt än det var år

Fredagen den 30 oktober 1970

Nr 35 105

Interpellation ang. tillämpningen av lagen om vapenfri tjänst

1967. Det är angeläget att denna hårdnande
attityd gentemot vapenfri tjänst
omprövas.

Med hänvisning till vad som anförts
hemställer jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd medverka till en
omprövning av den nuvarande tillämpningen
av lagen om vapenfri tjänst så att
den kommer i överensstämmelse med
lagstiftarnas intentioner?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Til] bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:
nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för lotsoch
fyrväsendets organisation och för
statliga sjöfartsavgifter jämte motioner,
och

nr 144, i anledning av motion angående
omorganisation av statens järnvägars
resebyråverksamhet;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 48, med anledning av motioner
om beskattningen av pensions- och
kapitalförsäkringar,

nr 50, med anledning av motioner beträffande
försäljningen av mellanöl,
m. m., och

nr 52, med anledning av motioner angående
realisationsvinstbeskattningen
vid försäljning av aktier och fastigheter; bankoutskottets

memorial nr 55, angående
vissa frågor i samband med
övergången till beslutad personalorganisation
för enkammarriksdagen;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 55, i anledning av motioner angående
utbetalningen av förlängt barnbidrag
och studiebidrag,

nr 56, i anledning av motioner om
studiesocialt stöd till ungdom i yrkesutbildning,

nr 57, i anledning av motioner om
införande av en särskild rehabiliteringsförsäkring,

nr 58, i anledning av motioner om en
omsorgslag för handikappade,

nr 59, i anledning av motioner om
ökat stöd åt unga handikappade,

nr 60, i anledning av motioner om en
efter arbetstagarens ålder variabel semestertid,

nr 61, i anledning av motioner om
rätt för person med partiell förtidspension
att tillgodoräkna sig ATP-poäng,
nr 62, i anledning av motioner om
höjning av vissa äldre livräntor,

nr 63, i anledning av motioner angående
lagstiftningen om arbetarskydd
in. m.,

nr 64, i anledning av motioner angående
ersättningen inom sjukförsäkringen
till privatpraktiserande läkare,
och

nr 65, i anledning av motioner angående
bostadsbidrag till värnpliktiga;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 58, i anledning av motioner om
ett förenklat förfarande i vissa vattenmål,

nr 59, i anledning av motioner om
en översyn av reglerna för kommuns
skyldighet att ersätta strömfallsägare
för förlorad fallhöjd vid ytvattentäkt,
nr 61, i anledning av motioner om
obligatorisk varningsanordning på backande
lastbil,

nr 62, i anledning av motion angående
rätten att driva tillfällig handel
med livsmedel och blommor,

nr 63, i anledning av motioner om
deklaration av tvättmedels fosfathalt,
nr 65, i anledning av motion om ändring
av bestämmelserna om införsel av
djur,

nr 66, i anledning av motioner om
effektivare skydd för fridlysta djur,
nr 67, i anledning av motion om förbud
mot nöjesjakt,

nr 69, i anledning av motioner om
rätt att anlita valfri resebyrå vid resa
i statens tjänst, och

106 Nr 35

Fredagen den 30 oktober 1970

nr 70, i anledning av motioner om
lagstadgat skydd för landskapsbilden
vid skogsavverkning;

jordbruksutskottets utlåtande nr 37,
i anledning av motioner om vissa åtgärder
för att öka bestånden av lax och
havsöring; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

49, i anledning av motioner om
bättre möjligheter till rörelseträning för
åldringar och rörelsehindrade,

nr 50, i anledning av motioner om en
inventering av rehabiliteringsbeliovet,
m. m.,

nr 51, i anledning av motioner om
skrotningsavgift på bilar samt om slopande
av exportförbudet på järnskrot,
nr 52, i anledning av motion om sammanträdesersättning
till suppleant i
statligt länsorgan,

nr 53, i anledning av motion om en
samordnad forskning angående tätorternas
trafikproblem,

nr 54, i anledning av motion angående
skolungdomsutbytet, och

nr 55, i anledning av motioner om
bostadstillägget för pensionärer m. m.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 343, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1968:419) om allmän arbetsgivaravgift,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte motioner;
och

från andra lagutskottet:
nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1968:419)
om allmän arbetsgivaravgift, m. in., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motion.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning att första kammaren fattade
samma beslut som andra kammaren
beträffande bevillningsutskottets betänkande
nr 55 och andra lagutskottets utlåtande
nr 66.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 158, med förslag till lag om ändring
i jordabalken, m. m.,

nr 161, med förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 270) om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall,

nr 176, med förslag till lag om ändring
i lagen (1950:596) om rätt till
fiske, samt

nr 177, med förslag till lag om ändring
i religionsfrihetslagen (1951: 680).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden 30/10
—16/12 för fullgörande av uppdrag
som ledamot av svenska FN-delegationen.

Stockholm den 29/10 1958

Ola Ullsten

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.54.

In fidem

Sune K. Johansson