Nr 35 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 35 ANDRA KAMMAREN 1969

4—7 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 4 november

Sid.

Interpellationer av:

herr Thylén (m) ang. enhetlig taxa för rikssamtal................. 5

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. kommunernas uppsökande

verksamhet.............................................. 5

Meddelande om enkla frågor av:

herr Persson i Heden (ep) ang. handikappades utbildning........ 7

fru Berglund (s) ang. översyn av bestämmelserna om skolhälsovård 7

Onsdagen den 5 november

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar ............................ 8

Avskaffande av adelsväsendet............................... 17

Kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning åt partiellt arbetsföra.
....................................................... 19

Rätt för kommun att bestrida rättegångskostnader för kommunal förtroendeman
............................................... 21

Rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna ekonomiskt
stöd åt jordbrukare.................................... 22

Kommunalråds och landstingsråds kommunalrättsliga ställning..... 30

Gemensamma stationer för post, tele och järnväg................. 31

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m..................... 31

Realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m................... 41

Översyn av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen............ 53

Översyn av exportfinansieringen ............................... 61

En demokratiskt uppbyggd organisation av svenska kyrkan........ 68

Lagstiftning för kontroll av hälsofarliga ämnen och produkter........ 71

Vidgat straffansvar vid djurplågeri.............................. 74

1 —Andra kammarens protokoll 1969. Nr 35

Nr 31

Innehåll

Sid.

Utbildning för tränare och stallpersonal inom hästsporten.......... 80

Meddelande ang. plenum fredagen den 14 november............... 86

Interpellation av herr Wikner (s) ang. lokaliseringsstödet till främjande
av turistnäringen inom de fyra nordligaste länen.......... 86

Utsträckt motionstid.......................................... 87

Meddelande om enkla frågor av:

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. trafiksäkrare vägbeläggning...... ''87

herr Enarsson (m) ang. omprövning av beslutet om höjda avgifter

förpostbefordran av tidningar.............................. : 87

herr Hovhammar (m) ang. avgiften för hopfällbar rullstol på statens

järnvägars busslinjer...................................... 87

herr Jonasson (ep) ang. omprövning av bestämmelserna om änkepension
i vissa fall........................................ 87

Torsdagen den 6 november

Svar på frågor av:

fru Kristensson (m) ang. bevakningen av svenskt territorialvatten 89
herr Andersson i Örebro (fp) ang. motiven för föreslagna taxehöjningar
vid statens järnvägar; herr Larsson i Umeå (fp) ang. järnvägstaxehöjningarnas
inverkan på sysselsättningsläget i Norrland,
och fru Ryding (vpk) ang. verkningarna av föreslagna taxe höjningar

vid statens järnvägar, m. m....................... 90

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. enhetlig teletaxa inom nya

kommuner............................................... 95

herr Sjöholm (fp) ang. kontroll av vid bilverkstad utförd reparation 96
herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. skyldighet för biltillverkare att

använda material som förhindrar rostskador................... 97

fru Kristensson (m) ang. ordningen för överlämnande av förhand lingsuppdrag

till statens avtalsverk.......................... 99

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. förbättrad beredskap mot

stormkatastrofer.......................................... 102

herr Nordstrandh (m) ang. sammansättningen av 1968 års utbild ningsutredning

........................................... 103

Svar på interpellation av fru Jonäng (ep) ang. tillskapande av en

opinionsnämnd för film...................................... 106

Interpellation av herr Sundkvist (ep) ang. skyldighet för tillverkare

av konstgödningsmedel att på förpackning deklarera giftighet ..... 107

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wennerfors (m) ang. lokaliseringen av fredsförband.......... 108

fru Marklund (vpk) ang. skatteutjämningsbidraget till kommuner i
de fyra nordligaste länen..................................... 108

Innehåll

Nr 31

Sid.

herr Eriksson i Arvika (fp) ang. förbättrad beredskap hos televerket
mot stormkatastrofer...................................... 108

Fredagen den 7 november

Interpellation av herr Björck i Nässjö (m) ang. det statliga stödet till

opolitiska upplysningskampanjer.............................. 109

Meddelande om enkel fråga av fru Ryding (vpk) ang. åtgärder mot
stress vid vissa arbetsprocesser............................... 111

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 5 november

Val av en riksdagens ombudsman .................................. 8

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 27, om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
............................................. 8

-— nr 28, om avskaffande av adelsväsendet....................... 17

— nr 29, om kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning åt

partiellt arbetsföra......................................... 19

— nr 30, om förvaltning av byggnad för skoländamål............... 21

— nr 31, om rätt för kommun att bestrida rättegångskostnader för

kommunal förtroendeman................................... 21

— nr 32, om rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte

lämna ekonomiskt stöd åt jordbrukare........................ 22

— nr 33, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation.... 29

— nr 34, om proportionella val av nämndemän.................... 29

— nr 35, om kommunalråds och landstingsråds kommunalrättsliga

ställning.................................................. 30

Statsutskottets utlåtande nr 126, om beräkningsgrunderna för den församlingsprästerliga
organisationen............................ 30

— nr 127, om effektivare trafikundervisning i skolorna............ 30

— nr 128, om särskilda läroböcker för synskadade barn............. 30

— nr 129, om gemensamma stationer för post, tele och järnväg...... 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 53, ang. avskrivningsunderlaget

för skogsvägar, m. m....................................... 31

— nr 56, ang. realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m........ 41

— nr 57, om översyn av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen .. 53

Bankoutskottets utlåtande nr 40, om översyn av exportfinansieringen .. 61

Första lagutskottets utlåtande nr 41, om ändrade bestämmelser för tillsättande
av tjänster inom svenska kyrkan ..................... 68

— nr 42, om en demokratiskt uppbyggd organisation av svenska

kyrkan................................................... 68

nr 43, ang. verkställande av påföljd för brott begånget i Sverige av
utlänning................................................. 71

— nr 44, ang. ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud____ 71

— nr 46, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation____ 71

Nr 31

Innehåll

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 67, om lagstiftning för kontroll av hälsofarliga
ämnen och produkter............................... 71

— nr 68, om åtgärder för att begränsa spridningen av giftiga preparat 73

— nr 69, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation 73

— nr 70, ang. politisk information och propaganda på arbetsplatser. . 73

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45, om åtgärder till skydd för den medeltida
miljön i Visby...................................... 73

— nr 46, om vidgat straffansvar vid djurplågeri................... 74

— nr 47, om ett bättre djurskydd.............................. 79

— nr 48, om upphävande av rätten i vissa fall att döda annans hund,

m. ...................................................... 79

— nr 49, om skydd för bävrars boplatser ......................... 79

— nr 50, ang. förvaltning och underhåll av s. k. grönområden........ 79

— nr 52, ang. preciserade normer för de stadsplanemässiga kraven på

parkeringshus............................................. 79

— nr 54, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation.... 79

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, om utbildning för tränare och stall 8personal

inom hästsporten .................................. 80

— nr 31, om översyn av bestämmelserna för bidrag till byggnadsarbeten
vid lantbrukets yrkesskolor............................ 86

Torsdagen den 6 november

Val av valmän och suppleanter för utseende av en ställföreträdare för
riksdagens ombudsmän ..................................... 88

ESSELTE AB, STHLM 69

Tisdagen den 4 november 1969

Nr 35

Tisdagen den 4 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 24 nästlidne
oktober.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds å bordet vilande
proposition nr 138, med förslag om sjömansförmedlingen
och sjömanshusen.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 27—
35, statsutskottets utlåtanden nr 126—
129, bevillingsutskottets betänkanden nr
53, 56 och 57, bankoutskottets utlåtande
nr 40, första lagutskottets utlåtanden nr
41—44 och 46, andra lagutskottets utlåtanden
nr 67—70, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 45—50, 52 och 54 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 30 och
31.

§ 4

Interpellation ang. enhetlig taxa för
rikssamtal

Ordet lämnades på begäran till

Herr THYLÉN (m), som yttrade:

Herr talman! Det norrländska näringslivets
framtidsutsikter är i hög
grad avhängiga av dess förmåga att
konkurrera med näringslivet i andra
delar av vårt land. En av svårigheterna
härvid är de höga kostnader som är
förenade med kommunikationerna mellan
Norrland och övriga delar av landet.

På ett område, nämligen postbefordran,
råder i dag ett taxesystem enligt
vilket kostnaderna inte satts i relation
till vägsträckan utan endast är beroende
av vikten. Det kostar således lika
mycket att frakta ett postpaket mellan

Umeå och Stockholm som mellan Mariefred
och Stockholm. Ett sådant enhetligt
pris innebär naturligtvis en avsevärd
fördel för de företag som har
långa transportvägar. Men posten är det
enda kommunikationsmedel som tillämpar
ett sådant system.

Det borde vara minst lika naturligt
att man tillämpade en enhetlig taxa för
hela riket när det gäller telefonsamtal.
I dag kostar ett fem minuter långt samtal
mellan Umeå och Stockholm 4:18
kr. medan ett lika långt samtal mellan
Mariefred och Stockholm kostar 0: 77
kr.

Motiven till utformningen av den nuvarande
samtalstaxan har varit de stora
kostnaderna för utbyggnad av telenätet
och dess automation. Men eftersom utbyggnaden
kommer alla abonnenter till
godo bör den kostnaden delas lika. Det
kan knappast vara driftkostnaden som
motiverar skillnaden. Framför allt för
de norrländska företagen skulle en enhetlig
taxa för alla rikssamtal vara konkurrensfrämjande.

Med stöd av vad jag anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till en
utredning för att möjliggöra en enhetlig
samtalstaxa för rikssamtal i vårt land?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. kommunernas uppsökande
verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Enligt den nya social -

Nr 35

Tisdagen den 4 november 1969

Interpellation ang. kommunernas uppsökande verksamhet

hjälpslagen, som trädde i kraft 1 juli
1968, är kommunerna skyldiga inhämta
kunskaper om vilka hjälpbehov som
föreligger bland invånarna i respektive
kommun. Bakgrunden till den statliga
handikapputredningens förslag om att
man i lag skulle föreskriva kommunerna
denna skyldighet var undersökningar,
som visat att de flesta kommunerna
hade mycket bristfällig kännedom om sina
invånares behov av samhälleliga
hjälpåtgärder. Tidigare utfärdade rekommendationer
till kommunerna att
genomföra inventeringar om hjälpbehoven
hade visat sig vara ineffektiva.
Endast ett fåtal kommuner har enligt
uppgift följt rekommendationerna.

Drygt ett år efter den nya lagens
ikraftträdande har ännu ingen märkbar
förändring kunnat konstateras. Fortfarande
är det bara en liten del av kommunerna
som på allvar satt i gång denna
uppsökande verksamhet. Rapporterna
från dessa kommuner visar emellertid
att de s. k. dolda hjälpbehoven varit
mycket stora och långt större än man
före inventeringen hade räknat med.
Sålunda har många handikappade saknat
hjälpmedel och inte ens känt till att
de kan få sådana gratis. I många fall har
rörelsehindrade och pensionärer saknat
telefon och på grund av långa avstånd
till närmaste grannar inte kunnat få någon
som helst kontakt med yttervärlden.
I en del fall hade tillgång till hemsamarithjälp
kunnat avhjälpa det akuta
vårdbehovet.

Gjorda erfarenheter styrker således
uppfattningen att bakom de dolda behoven
ligger sociala myndigheters bristfälliga
kunskaper om förhållandena. En
av kommunernas främsta uppgifter måste
därför vara att göra sig väl underrättade
om sina invånares behov av
omvårdnad och att tillgodose dem. Tillkomsten
av lagföreskrifterna i dessa
stycken måste anses vara välgrundad.

Ett skäl till att kommuner alltjämt
underlåter att sätta i gång den uppsökande
verksamheten torde vara att den

medför ökade kostnader i en redan ansträngd
budget. Med hänsyn till de
många och kostnadskrävande uppgifter
som kommunerna av bl. a. regering och
riksdag pålagts — och som det enligt
min mening också av olika skäl är värdefullt
att kommunerna ansvarar för —
kan man hysa förståelse för kommuners
benägenhet att söka undvika ytterligare
kostnadsökningar. Kostnadsfrågan
kan emellertid inte frånta kommunerna
ansvaret för att ge sina hjälpbehövande
de omsorger som föreskrives i lag. De
reformer och sociala anordningar, som
under senare år genomförts i glädjande
stor politisk enighet, måste självfallet
komma de människor till godo som reformerna
främst riktar sig till. En viktig
förutsättning för att så sker är enligt
min uppfattning också att staten tar
på sig ett väsentligt större kostnadsansvar.

Ett annat skäl till kommunernas underlåtenhet
på området har angetts vara
tveksamheten hos de sociala myndigheterna
om hur den uppsökande verksamheten
skall bedrivas. De råd och
anvisningar som socialstyrelsen utfärdat
är avsedda att vara vägledande men har
uppenbarligen inte utgjort tillräckligt
underlag för igångsättande av verksamheten
på ett tillfredsställande sätt.
Här torde ett samarbete med t. ex. de
lokala handikapporganisationerna, pensionärsföreningar
etc. vara av stor betydelse.
Dessa äger som bekant mycken
erfarenhet om de problem som anmäler
sig bland handikappade och gamla.

Med hänsyn till de mycket stora vårdoch
hjälpbehov, som uppenbarligen
finns men som man måste få närmare
kännedom om för att kunna tillgodose,
synes det mig nödvändigt att statsmakterna
vidtar åtgärder för att underlätta
den uppsökande verksamheten inom
kommunerna. Ett sådant vidgat samarbete
kan ge kommunerna det erforderliga
stödet i detta arbete, som enligt
min mening måste ägnas den allra största
uppmärksamhet.

Tisdagen den 4 november 1969

Nr 35

Med hänvisning till vad jag anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat att
den i lag föreskrivna skyldigheten för
kommun att »göra sig väl förtrogen med
den enskildes behov av omvårdnad och
verka för att detta blir tillgodosett» icke
synes ha fullföljts av flertalet kommuner? Har

statsrådet för avsikt medverka
till att genom samarbete mellan kommuner
och statsmakterna underlätta
kommunernas möjligheter att fullgöra
sina skyldigheter på området?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 315, till Konungen i anledning av
motioner om översyn av reglerna om
sjukförsäkringsavgift.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 139, med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1960:258) om
utjämningsskatt å vissa varor,

nr 140, med förslag till kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen
(1951:648), m. m., samt
nr 142, angående förvärv av aktier i
AB Kabi och Apoteksvarucentralen Vitrum
Apotekare AB.

Dessa propositioner bordlädes.

§8

Anmäldes motionen nr 1247, av herrar
Enarsson och Magnusson i Borås,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 127, angående riktlinjer för omorganisation
av den centrala skatteförvaltningen.

Denna motion bordlädes.

§9

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
5—14 november 1969 på grund av
utlandsresa.

Stockholm den 4 november 1969
Ingemund Bengtsson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 10

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående handikappades
utbildning, och

fru Berglund (s), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående översyn av bestämmelserna
om skolhälsovård.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Onsdagen den 5 november

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1969 den 5 november sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
68 § riksdagsordningen utse en riksdagens
ombudsman efter f. d. häradshövdingen
herr Karl Hugo Henkow, som
beviljats befrielse från sitt uppdrag från
och med den 3 november 1969; och befanns
efter valförrättningens slut hava
blivit utsedd för tiden intill dess nytt
val under fjärde året härefter försiggått herr

hovrättsrådet Gunnar Thyresson,
tillika ställföreträdare för riksdagens
ombudsmän, med 45 röster.

Axel Strand Bertil von Friesen

Ivar Virgin Robert Dockered

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna
ävensom att kanslideputerade skulle underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta förslag dels till förordnande
för den valde, dels ock till skrivelse
till Konungen med anmälan om
det verkställda valet.

Kammaren beslöt vidare, att val av
en ny ställföreträdare för riksdagens
ombudsmän skulle i föreskriven ordning
anställas.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig ha om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid morgondagens
sammanträde företaga val av valmän
jämte suppleanter för utseende av en
ställföreträdare för riksdagens ombudsmän.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 139, med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1960:258) om
utjämningsskatt å vissa varor;

till lagutskott propositionen nr 140,
med förslag till kungörelse om ändring
i vägtrafikförordningen (1951:648),
m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr
142, angående förvärv av aktier i AB
Kabi och Apoteksvarucentralen Vitrum
Apotekare AB.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1247.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Thylén (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående enhetlig taxa för
rikssamtal, och

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående kommunernas
uppsökande verksamhet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av motioner
om vidgad rösträtt för utlandssvenskar.

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

I detta utlåtande behandlades följande
motioner, vilka alla åsyftade att
utomlands bosatta svenska medborgare
skulle ges vidgad rösträtt:

1) 1:163 av fröken Mattson samt
II: 176 av fru Skantz och fröken Bergegren,
vari hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om utredning rörande
lämpliga former enligt vilka svenska
tjänstemän i officiella internationella
organisationer varav Sverige är medlem
kan tillerkännas rösträtt i svenska
val»;

2) 1:408 av herr Blomquist m. fl.
samt II: 489 av fru Sundberg och herr
Werner, vari hemställdes

»att riksdagen måtte besluta om vidgad
rösträtt för utlandssvenskar i enlighet
med vad ovan anförts, samt att konstitutionsutskottet
måtte utarbeta härför
erforderlig ändring i lagen om val
till riksdagen»;

3) 1:411 av herr Lundström, vari
hemställdes

»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådana
lagändringar varigenom utlandssvenskar
får ökade möjligheter att vinna
och bevara rösträtt genom besök i
hemlandet»;

4) 1:417 av herr Tistad m. fl., vari
hemställdes

»att riksdagen anhåller hos Kungl.
Maj :t om förslag till sådan ändring i
lagen om val till riksdagen, att varje
svensk medborgare bereds möjlighet att
bli upptagen i röstlängd, oberoende av
mantalsskrivning eller kyrkobokföring
i riket»;

5) 1:419 av herr Åkerlund m. fl. och
II: 483 av herr Lothigius m. fl., vari
hemställdes

»att riksdagen måtte besluta om sådan
ändring i lagen om val till riksdagen
att svensk medborgare, som ej är
mantalsskriven i riket men någon gång
varit här kyrkobokförd, må kunna upptagas
i särskild röstlängd»;

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

6) 11:116 av herr Martinsson, vari
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om att förslag
framlägges till sådan ändring av 53 b
§ lagen den 26 november 1920 om val
till riksdagen att i särskild röstlängd
efter ansökan kan intagas den som ej är
i riket mantalsskriven men varit kyrkobokförd
här någon gång under de tio
kalenderår som närmast föregått det år
då röstlängden upprättas»; samt

7) 11:490 av herrar Wahlund och
Eliasson i Sundborn, vari hemställdes

»att riksdagen måtte besluta, att utomlands
bosatta svenska medborgare, som
är myndiga och innehar giltigt svenskt
pass, må äga möjlighet att delta i andrakammarval
och folkomröstningar i Sverige,
därest de någon gång har varit här
kyrkobokförda, samt att konstitutionsutskottet
måtte utarbeta förslag till härför
erforderlig ändring av lagen om val
till riksdagen».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna

I:411;

I: 417;

1:163 och II: 176;

I: 408 och II: 489;

1:419 och 11:483;

II: 116 samt

II: 490.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg (fp) samt herrar Sveningsson
(m), Harald Pettersson (ep),
Svenungsson (m), Lindblad (fp), Larsson
i Luttra (ep), Boo (ep), Nelander
(fp), Werner (m) och Strömberg (fp),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna

I:411;

I:417;

1:163 och II: 176;

I: 408 och II: 489;

1:419 och 11:483;

II: 116 samt

11:490,

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

för sin del besluta att 53 b § första stycket 2) lagen om val till riksdagen skulle
erliålla följande som reservanternas förslag betecknade lydelse:

(Nuvarande lydelse)

2) ej är mantalsskriven i riket men
varit kyrkobokförd här någon gång under
de fem kalenderår som närmast föregått
det år då röstlängden upprättas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Det ärende som nu behandlas,
vidgad rösträtt för utlandssvenskar,
är en gammal bekant — man
kan säga en gammal borgerlig bekant
— som fick sin omyndighetsförklaring
delvis hävd 1967 och som i år har fått
stöd även av två socialdemokratiska motionärer.
Det är mycket glädjande. Tydligen
börjar det hända någonting på
detta område.

De socialdemokratiska motionerna är
också mycket välmotiverade. Herr Martinsson
yrkar i sin motion införande av
en tioårsgräns i stället för en gräns vid
fem år, och fru Skantz yrkar rösträtt
för svenska tjänstemän som är knutna
till internationella organisationer, där
Sverige är medlem. Den motionen sammanfaller
i mycket med den motion
som fru Sundberg och jag har väckt.

Utskottet säger emellertid nej och anför
som motiv härför att »tillräcklig erfarenhet»
ännu inte har vunnits av
den nya lagens tillämpning. Jag tycker
dock att utskottet därmed gömmer sig
bakom en fras. Vad menas med erfarenhet
i detta sammanhang? Här gäller det
ju en principfråga. Vad är det man vill
ha erfarenhet av? Vill man ha erfarenhet
av hur många som kommer att använda
sin rösträtt? Skall man sedan vidga
femårsgränsen om det är få som utnyttjar
rösträtten och krympa den om
den utnyttjas av många eller skall man
kanske göra tvärtom?

Vad är det för erfarenhet man är ute

(Reservanternas förslag)

2) ej är mantalsskriven i riket men
någon gång varit här kyrkobokförd.

efter? Antalet röstande beror väl på de
valtekniska arrangemangen, på information
och sådant, och vi vet att det vid
det senaste valet inte var så många utlandssvenskar
som nyttjade sin rösträtt.
Men detta kan vi väl just nu lämna därhän.
Nu gäller det principfrågan hur
omfattande utlandssvenskarnas rösträtt
skall vara. Principfrågan kan man ta
ställning till i dag lika väl som om tio
år. Principfrågan skall för resten inte
alls skymmas av praktiska spekulationer
huruvida få eller många kommer att utnyttja
rösträtten. Det centrala är spörsmålet
huruvida utlandssvenskarna skall
få rösta eller ej, och grundlagens ord
borde i detta avseende inspirera till en
mycket större generositet än som nu tilllämpas.

Den av departementschefen 1967 uttalade
principen, att lagen är avsedd
särskilt för dem som bevarat sambandet
med Sverige på ett sådant sätt att
de kan tänkas återvända, kan ges tilllämpning
på flera olika grunder. Redan
innehav av pass synes i de allra flesta
fall ge en sådan avsikt vid handen. Att
under många utlandsår bevara sitt
svenska medborgarskap innebär ju samtidigt
en uppoffring av fördelar som
man skulle ha vunnit om man antagit
det främmande landets medborgarskap.
De åtgärder som måste vidtas för att en
utlandssvensk skall komma med på den
särskilda röstlängden utrikes dokumenterar
också ett intresse för hemlandet.

Det finns en grupp svenskar som på
visst sätt är dispenserade från femårsgränsen
genom att de trots många utlandsår
har rätt att vara skrivna i

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

svensk församling. Det gäller personer
i rikets tjänst vid beskickningar och
konsulat, sjömän, präster, missionärer
och SIDA-tjänstemän. Det finns emellertid
en liknande grupp som befinner sig
i samma situation och med en liknande
tjänst men som trots detta inte får behålla
sin rösträtt efter fem år. Det gäller
inte bara tidnings- och radioreportrar
och andra PR-män för Sverige utan
också många svenska tjänstemän i internationella
organisationer. Det är en
anomali att svenska medborgare, som
tjänstgör vid Sveriges permanenta FNdelegation
och har att föra Sveriges talan
i FN :s generalförsamling och utskott,
berövas sin rösträtt. Detsamma
gäller motsvarande tjänstemän inom
Europarådet och OECD. När man finner
en sådan uppenbar lucka i lagen måste
man snarast tillse att den täpps igen.

Det måste också te sig minst sagt underligt
och bedrövligt för de utlandssvenskar
som röstade 1968 och därmed
visade sitt intresse för Sverige att
många av dem inte får rösta 1970, trots
att detta års val har ett alldeles särskilt
intresse för de svenska väljarna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av fru Segerstedt
Wiberg in. fl.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att hålla något längre anförande, men
jag saknar alla förutsättningar att konkurrera
med konstitutionsutskottet, som
verkligen har uttryckt sig mycket kortfattat
när det på fem rader har avfärdat
fyra motioner och tre motionspar.

Vi är några ledamöter som i motionsparet
1:163 och 11:176 har tagit upp
frågan om rösträtt för svenska tjänstemän
i officiella internationella organisationer
av vilka Sverige är medlem. I
första hand gäller det FN och dess fackorgan,
men det gäller även OECD och
Europarådet. Vissa inom denna grupp
utlandsbosatta svenska medborgare har
anställningskontrakt, gällande för kor -

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

tare tid än fem år, och blir därmed
röstberättigade i svenska val under sin
utlandsbosättning. Andra kan fullgöra
en tjänstgöring under längre tid och
förlorar därmed efter passerandet av
femårsgränsen sin rösträtt. För samtliga
gäller att de genom sin tjänst gagnar
även svenska intressen, och det kan
förutsättas att dessa personer är väl
förtrogna med svensk samhällsutveckling
och aktuella svenska politiska problem,
vilket riksdagen ansett böra vara
en av grunderna för utlandssvenskarnas
rösträtt.

Vi har i motionsparet begärt en utredning.
Men vad skriver då utskottet?
Ja, när man läser de fem raderna blir
man naturligtvis glad över att det står
att det i motionsparet finns »vissa beaktansvärda
synpunkter». Det hade väl
varit logiskt om utskottet fortsatt sitt
uttalande med att tillstyrka motionsparet,
så att problemen kunde bli utredda
och våra »beaktansvärda synpunkter»
kunde bli tillgodosedda. Men utskottet
skriver — och då blir man fundersam
— att utskottet vill avvakta till
dess att ytterligare erfarenheter vunnits.
Hur skall man kunna vinna erfarenhet
av någonting som inte finns? De
grupper som vi aktualiserat i motionsparet
har ju ingen rösträtt, och hur
skall då någon erfarenhet kunna vinnas?
Inte behöver man avvakta några
ytterligare val!

Jag ber med detta att få yrka bifall
till de likalydande motionerna I: 163
och II: 176.

I detta anförande instämde fröken
Bergegren (s).

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! I motionen 11:116 har
jag begärt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan
ändring i lagen den 26 november 1920
om val till riksdagen att personer som
har varit borta från Sverige under tio
kalenderår skulle kunna bli uppförda

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

i den särskilda röstlängden för personer
som vistas utomlands. Utskottet har
inte tillstyrkt motionen och inte heller
haft älskvärdheten att — som då det
gäller det motionspar fru Skantz nyss
talade för — uttala att motionen innehåller
några beaktansvärda synpunkter.
Men jag får väl försöka stå ut med detta
eftersom utskottet inte ansett ärendet
vara så pass viktigt att utskottet kunnat
offra mera text på det.

Det aktuella förhållandet betraktas
av många människor som arbetar utomlands
— dels med internationella angelägenheter,
dels för svenska intressen
-—• som i hög grad kränkande. Vederbörande
har i många fall inte möjlighet
att vinna medborgarskap i det land
där de arbetar. I Europarådet t. ex. sker
besättningen av tjänsterna enligt ett
kvoteringssystem, så att varje nation har
rätt att tillsätta visst antal tjänstemän
efter sin andel i Europarådets budget.
Det är helt otänkbart att en person som
vistats och arbetat i t. ex. Frankrike under
mer än fem år, ja, kanske mer än
tio år, skulle ansöka om franskt medborgarskap
för att därigenom på något
sätt få utlopp för sitt politiska intresse
och för att få utöva politiskt inflytande.
Vederbörande faller i så fall ut ur
kvoteringsplanen och det är ingen tänkbar
lösning på problemet.

Detta gäller naturligtvis inte bara
tjänstemän i internationella organisationer,
utan det har även stor betydelse
för pressmän, för folk som arbetar för
radio och television, men även för dem
som arbetar med försäljning av svenska
produkter utomlands. Varje försäljningsorganisation
där ute är viktig för
vårt välstånd, och några människor
måste ägna sig åt sådant arbete. För att
de skall uppnå något resultat måste de
många gånger vistas borta betydligt
längre än fem år; det gäller att lära
sig den främmande marknaden och att
inarbeta sitt och firmans namn, vilket
kan ta ganska många år.

I min motion har jag accepterat kon -

stitutionsutskottets resonemang från år
1967, enligt vilket en alltför lång bortovaro
från riket kan minska den känsla
av ansvar och det intresse, som man kan
vänta skall förefinnas för allmänna angelägenheter
i hemlandet. Jag har ändå
ansett att de fem år som fastställts
i nu gällande lag är en alldeles för kort
tidrymd, och jag har ansett att man i
varje fall som ett steg på vägen skulle
kunna utöka denna till tio år.

Utskottet anser inte något initiativ
påkallat »innan ytterligare erfarenhet
vunnits». Denna ståndpunkt har i två
tidigare inlägg här i kammaren kritiserats.
Erfarenheten har visat att det hela
rent formellt och tekniskt fungerar väl,
och det skulle naturligtvis fungera på
precis samma utmärkta sätt om man
satte gränsen till tio år. Om det är några
andra erfarenheter som man vill åberopa
vore detta ganska märkligt. Tror
man inom utskottet att det blir för få
personer som kommer att utnyttja en
förändring eller är man rädd för att det
blir alltför många? I båda fallen måste
ganska grumliga tankegångar ligga bakom
utskottets resonemang.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till motion 116 i denna kammare.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
är, som det redan framhållits av
ganska gammalt datum. Den har tidigare
vid åtskilliga tillfällen varit föremål
för debatt här i riksdagen, och det
finns kanske därför inte någon anledning
att vi alltför länge uppehåller oss
vid just denna fråga.

Möjligheterna för svenskar, boende i
utlandet, att delta i ett riksdagsmannaval
öppnades först vid 1968 års val.
Villkoret för denna rätt är att utomlands
boende svenska medborgare skall ha varit
kyrkobokförda i Sverige någon gång
under de senast förflutna fem kalenderåren.

Från vårt håll har vi gång på gång
motionerat om en ökning av dessa möj -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

ligheter för utlandssvenskarna att delta
i val till riksdagen. Vi har hållit fast
vid vår ståndpunkt sedan tidigare och
då framför allt efter fjolårets ställningstagande.
Vi anser att utskottet hade bort
hemställa och riksdagen sedan besluta
om att svenska medborgare som inte är
mantalsskrivna i riket men någon gång
varit kyrkobokförda här skall äga rösträtt
vid riksdagsval.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till reservationen.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! De föregående talarna
har redogjort för vilka grupper som —
enligt vår uppfattning felaktigt — inte
får rösta i vårt land trots de stora tjänster
de gör landet. Genom riksdagsbeslut
år 1967 fick likväl åtskilliga utlandssvenskar
möjlighet att rösta. Den femårsgräns
som sattes har emellertid
många ansett vara godtyckligt vald och
kanske först och främst för snäv. I reservationen
vid konstitutionsutskottets
utlåtande har yrkats att det borde räcka
med att någon gång ha varit kyrkobokförd
i riket.

Herr talman! I motionen II: 489 har
jag tillsammans med min medmotionär
hei''r Werner rest ett annat krav, som
jag gärna också här vilt föra fram. Jag
tycker nämligen att villkoret att man
någon gång skall ha varit kyrkobokförd
i riket innebär ett alltför generöst givande
av rösträtt. Vi har talat alldeles
för litet om vilka som inte borde ha
rösträtt, jag anser att det finns en sådan
grupp.

För att ha rösträtt som utlandssvensk
skall man enligt min mening någon gång
ha varit kyrkobokförd i riket vid vuxen
ålder, alltså som myndig. Det innebär
inte minst att pojkarna har gjort sin
värnplikt här i landet. Har de gjort
värnplikt och är svenska medborgare,
bör de också få behålla rösträtten.

Med en allt större rörlighet ut i världen
har vi också en annan grupp svenska
medborgare bosatta i annat land,

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

nämligen de som är barn till svenska
föräldrar. De är kanske födda i Sverige
och har varit kyrkobokförda här men
bor någonstans ute i Europa, i Sydamerika
eller i någon annan världsdel. Dessa
personer är svenska medborgare och
har varit kyrkobokförda här. Om de inte
återvänder till vårt land bör de inte
heller ha rätt att delta i vare sig kommunala
val eller riksdagsmannaval.

Jag beklagar, herr talman, att konstitutionsutskottet
inte har velat med några
ord beröra det krav vi har ställt.
Som jag ser det är det väl förenligt med
de andra motionernas önskemål om en
utvidgning, om vi bara gör den begränsningen
att vi kräver att för att få
rösträtt skall man någon gång ha varit
kyrkobokförd i riket vid myndig ålder.

Herr ELIASSON i Sundhorn (ep):

Herr talman! Den som har varit något
utomlands och träffat svenska medborgare,
som gör sin insats på olika områden,
kan inte undgå att märka hur
starkt många av dessa upplever det som
en diskriminering att de inte har rätt
att delta i ett politiskt val. Som motionär
i denna fråga vid mer än ett tillfälle
ber jag att få understryka att tiden
nu borde vara inne att åtminstone
gå ett steg längre, om man inte är beredd
att ge alla dem rösträtt som någon
gång varit kyrkobokförda här i landet.
Jag är ganska förvånad över att
konstitutionsutskottets majoritet denna
gäng har tagit så lätt på frågan att den
har avfärdat det hela med några rader
i stället för att verkligen försöka anstränga
sig att nå en lösning.

Det nya som har hänt är att man från
socialdemokratiskt håll — vilket framgår
av motioner — nu visar intresse
för en viss utvidgning av rösträtten.
Även om jag inte är helt beredd att ansluta
mig till tankegångarna i dessa
motioner utan skulle vilja gå i varje
fall något längre, ser jag detta som ett
tecken på att något ändå så småningom
kan inträffa, fastän dessa tankegångar

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

tydligen inte ännu nått fram till utskottets
majoritet.

Det är enligt min mening en orimlighet
att människor, som är anställda i internationella
organisationer och som
där har att företräda vårt land, skall
gå miste om en så grundläggande medborgerlig
rättighet som att delta i ett
politiskt val. Detsamma gäller missionärer,
pressfolk in. fl.

Det finns människor som är anställda
i svenska företag eller på annat sätt
arbetar utomlands — ibland under påfrestande
klimatiska eller andra förhållanden
—■ och gör betydande insatser
för att sörja för en hög och jämn sysselsättning
här i landet. Är det inte
rimligt att dessa såsom svenska medborgare
skall ha möjlighet att deltaga i ett
svenskt riksdagsmannaval? Personligen
tror jag att det inte i så stor utsträckning
är en fråga om att de skall avge
sin röst som detta att de upplever det
som en stark diskriminering att de inte
har rätten härtill.

.lag beklagar som sagt, liksom andra
talare här, att utskottet inte har kunnat
komma med något annat än dessa futtiga
få rader. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen. Jag gör
det i förhoppning om att — även om
kammaren inte bifaller denna gång —
det ändå kommer att innebära ett steg
mot en lösning av frågan inom en rimlig
framtid.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag skall kanske överraska
herr Eliasson i Sundborn med
att säga att jag är tacksam för hans anförande.
Om han läser konstitutionsutskottets
utlåtande och ser på reservationen
finner han ju att reservanterna
i detta sammanhang spelar den ståndaktige
tennsoldatens roll. De står kvar vid
sin uppfattning att den som en gång
varit kyrkobokförd i Sverige skall ha
rösträtt här oavsett var vederbörande
bosätter sig, om det är i Sydamerika,
i Sydafrika eller i något annat land.

Jag beklagar, herr talman, att det inte
har förts ett seriöst resonemang i utskottet
med anledning av motionerna,
men det kan sannerligen inte falla tillbaka
på utskottsmajoriteten. Det måste
reservanterna stå för eftersom de helt
har slutit upp omkring denna mening
och inte har sett att i raden av motioner
ändå finns en del yrkanden som
kanske kunde övervägas mer seriöst.

Samtidigt vill jag emellertid säga att
alla dessa motioner, med undantag av
motionen I: 411 inte innebär något nytt
för konstitutionsutskottet. Vi har diskuterat
dessa frågor under många år. Alla
de synpunkter som här har framförts
om svenska UD-tjänstemän och anställda
i internationella organisationer har
varit föremål för diskussion, och de var
uppe i debatten när riksdagen tog ställning
1967. Även det förslag som herr
Martinsson fört fram tanken på — tio
år — var då uppe till debatt.

På den punkten delar jag herr Eliassons
i Sundborn mening. Det är inte
bara tjänstemän i allmän tjänst —
d. v. s. statens och rikets tjänst — som i
så fall borde komma i fråga. Jag delar
hans uppfattning att då borde även andra
som är anställda i svenska företag
få denna rätt.

Utskottet tillstyrkte och riksdagen beslutade
för ett par år sedan om en ny
lag, där man knäckte principen om rösträtt
för utlandssvenskar som någon gång
under de fem senaste kalenderåren varit
kyrkobokförda i vårt land. Vad utskottet
i sitt korta utlåtande säger är
ingenting annat än att vi har erfarenhet
från endast ett val. Efter det valet
har det sagts att det har varit ett mycket
ringa deltagande från utlandssvenskarnas
sida. Om detta har berott på dålig
information eller ett ringa intresse
är inte bekant för utskottet. Vi skulle
på den punkten vilja ha erfarenhet från
ytterligare ett val för att se huruvida
den ökade informationen om denna rättighet
leder till ökat valdeltagande från
utlandssvenskarnas sida.

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Jag skall inte ta upp någon polemik
med någon av motionärerna. Jag finner
att fru Skantz inte är mer tillfredsställd
med utskottets utlåtande än vad
herr Martinsson är, trots att vi väl varit
vänligare mot fru Skantz — hennes
motion omnämns särskilt i utlåtandet.

Jag skall inte heller närmare gå in
på det resonemang som herr Werner
fört i dessa stycken. Jag vill bara säga
att utskottets skrivning ändå visar, att
vi inte är alldeles okänsliga inför de
synpunkter som framförts i motionerna.
Utskottsmajoriteten anser emellertid att
tiden inte är inne att nu göra en hemställan
till Kungl. Maj :t i anledning av
de förevarande motionerna. Jag beklagar
ännu en gång att det icke varit möjligt
att i utskottet få till stånd en mer
ingående diskussion om motionerna.
Detta gäller inte minst motionen I: 411.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Adamsson säger
att utskottsmajoriteten inte varit okänslig
för de synpunkter som förts fram
av flera motionärer och reservanter.
Men utskottets känslor intresserar oss
mindre än utskottets vilja att göra någonting
åt den här saken. Det är alldeles
tydligt att de som framför allt
tycker att de nuvarande förhållandena
är djupt otillfredsställande är de riksdagsledamöter
som varit ute i internationella
sammanhang och som träffat
svenskar vilka år efter år arbetat i internationella
organisationer, svenskar
som har en ingående kännedom om den
svenska politiken — ofta mycket mer
ingående kännedom än många som röstar
här i Sverige har. Det är verkligen
en skamfläck att svenskar som är lika
kvalificerade som varje annan röstberättigad
svensk skall avstängas från
rösträtten bara därför att de bor i utlandet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag skall nu bara tala
för mig själv. När herr Gustafson framhåller
att hans omtanke mest gäller dem
som är anställda i internationella sammanhang
har jag rent principiellt svårt
att dela hans uppfattning. I det avseendet
står jag nog närmare den uppfattning
som herr Eliasson i Sundborn fört
till torgs, nämligen att även de som är
anställda i svenska företag utomlands
kan göra vårt land stora tjänster. Dessa
personer kan ha mycket ingående
kunskaper om och hålla god kontakt
med vårt lands politiska liv, och de
har samma möjligheter att bedöma dessa
sammanhang som de anställda vid
t. ex. en ambassad eller i SIDA:s tjänst.

Jag delar alltså inte herr Gustafsons
uppfattning. Han kom emellertid fram
till att man bör stödja reservationen —
han kan inte tänka sig någon annan
lösning — och det innebär i praktiken
att rösträtten vidgas till alla.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Ju fler förklaringar herr
Adamsson avger, desto svårare blir det
att förstå hans ställningstagande. Det
är glädjande att höra att herr Adamsson
delar min principiella synpunkt att
man inte bör göra någon skillnad mellan
dem som arbetar i internationella
organisationer och dem som exempelvis
gör viktiga insatser för vårt land
i svenska företag.

Men vad är det utskottet säger på de
stackars rader utskottet skrivit? Jo, där
uttalas bl. a. att man finner »att vissa
beaktansvärda synpunkter anförts i motionerna
I: 163 och II: 176 samt I: 411».
Herr Adamsson har väl observerat att
de förstnämnda motionerna tar sikte på
att göra ett undantag från femårsregeln
för dem som är anställda i de internationella
organisationerna. Herr
Adamsson har i utskottet varit med om
att fatta ett beslut som går rakt emot
den uppfattning som herr Adamsson
hävdar från denna talarstol. Jag vet inte
hur förhandlingarna går till i konsti -

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

tutionsutskottet, men även om man inte
är överens om hur långt man skall gå
på detta område — det tycks ju trots
allt föreligga en betydande enighet om
att man i varje fall måste gå längre —
så är det förvånande att utskottet inte
åtminstone som ett steg i den riktningen
hakat på herr Martinssons yrkande.
I det läget återstår då inte mycket annat
än att yrka bifall till reservationen.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag vill också framföra
ett tack till herr Adamsson för hans senaste
inlägg, som jag tycker var ett gott
argument för reservationen.

Jag ställde en fråga till herr Adamsson.
Utskottet skriver att man inte fått
tillräcklig erfarenhet. Vad menar utskottet
i detta sammanhang med erfarenhet,
herr Adamsson?

Det enda som kan iakttas är att man
får fler eller färre röstande där ute.
Skall detta på något sätt påverka principfrågan,
huruvida utlandssvenskarna
skall ha rösträtt utöver femårsgränsen
eller ej ?

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag vill fästa herr Eliassons
uppmärksamhet på att jag i mitt
senaste anförande uttryckligen sade att
jag talade för mig själv och inte för
utskottsmajoriteten. Det var en personlig
bedömning som jag framförde i det
sammanhanget. Jag har också klart uttalat
att jag nog har mest sympatier
för de tankar som framförs i motionen
1:411. Men eftersom det med hänsyn
till oppositionens ställningstagande i
principfrågan inte var möjligt att i utskottet
göra någon mer ingående avvägning
mellan dessa motioner, har vi inte
kommit längre.

När det gäller det rent principiella
ställningstagandet vill jag erinra om att
vår nuvarande lagstiftning på detta område
inte gör någon skillnad mellan
dem som är anställda i internationella
organisationer och dem som är anställ -

da inom det enskilda näringslivet. Femårsregeln
gäller bägge kategorierna.

Jag bär redan besvarat herr Werners
fråga. Vi vill få litet bättre kunskaper
om huruvida informationen om rätten
att delta i valen har nått ut till utlandssvenskarna.
Det kan vi kanske på ett
bättre sätt bedöma efter ett kommande
val.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag tycker att det är
egendomligt att utlandssvenskarnas rätt
att rösta skall vara beroende av i vad
mån information kan nå ut till dem.
Är det inte rimligare att först besluta
om rösträtt och sedan informera om
denna rätt?

Härmed var överläggningen slutad.

Motionerna 1:163 och II: 176

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till nämnda motioner;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Skantz begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser
motionerna 1:163 och II: 176, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Skantz begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröst -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

ningsapparat verkställdes. Därvid avgavs
98 ja och 91 nej, varjämte 15 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2: o) bifall till reservationen; samt 3: o)
bifall till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionen II: 116; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Martinsson begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2: o) angivna
ha flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Martinsson votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
konstitutionsutskottets utlåtande
nr 27 antager reservationen av fru Segerstedt
Wiberg m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den
ändring däri, om föranledes av bifall
till motionen 11:116 av herr Martinsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

Avskaffande av adelsväsendet

gav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Martinsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 91 ja och 66 nej, varjämte
48 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2: o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
övrigt i utskottets utlåtande nr 27, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Nelander
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja
och 88 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Avskaffande av adelsväsendet

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av motioner
om avskaffande av adelsväsendet.

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Avskaffande av adelsväsendet

I detta utlåtande behandlades de likalydande
motionerna I: 2 av herr Hjorth
m.fl. samt 11:4 av fru Thunvall in. fl.,
vari hemställdes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning om adelskapets upphävande».

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte anhållahos Kungl.
Maj:t att motionerna 1:2 och 11:4 överlämnades
till grundlagberedningen.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Svenungsson och Werner
(alla m), vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:2 och 11:4.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Detta ärende som aktualiserats
i ett par motioner, 1:2 och
11:4, och som gäller adelsväsendets
upphörande är väl att betrakta som ett
jämlikhetsärende. Det är heller inte någon
nyhet; vid sju riksdagar alltsedan
1881 har man väckt liknande motioner
beträffande adelsväsendets förankring i
regeringsformen §§ 37, 39 och 114.

Adelsståndet uppstod genom Alsnö
stadga 1279 och dess privilegier fastställdes
1723 i en särskild privilegieurkund.
Det är värt att lägga märke till
att privilegierna inte bara inbegrep sociala
och ekonomiska fördelar utan också
måhända mera besvärande privilegier,
t. ex. rätten att avrättas med svärd,
om man händelsevis skulle råka i en så
besvärlig situation. De flesta av privilegierna
ströks 1809, och 1866 förlorade
adeln sin politiska representation. Det
sista privilegiet med reellt innehåll
ströks 1921, då man förlorade patronatsrätten,
d. v. s. rätten att i vissa fall tillsätta
kyrkoherdar.

Herr talman! Jag har ingen speciell
faiblesse för adeln, men det skadar ju
inte med litet historisk kringsyn i denna
fråga. Det skadar inte att erinra sig

att adeln under historiens lopp i många
fall bär varit kulturfrämj are av bästa
sort. Jag tänker inte bara på fältherrar
och vetenskapsmän av olika slag utan
också på statsmän. En som gjort mer
än de flesta i detta land för demokrati
och jämlikhet är tvivelsutan friherren
och presidenten i Svea hovrätt Louis
De Geer, som ju framförde förslag om
representationsreformen 1863, vilket
förslag sedan antogs 1865. Om man har
litet historiskt sinne förstår man att
den insatsen i demokratins tjänst för
sin tid var väl så stor som någon senare.
Går vi till dagens adel kan vi väl
inte påstå att den innebär någon belastning
för samhället vare sig ekonomiskt
eller politiskt. Där finns ju en
rad dugande yrkesmän och företagare,
jordbrukare och politiker, varom också
denna kammare bär vältaligt vittnesbörd.

När motionärerna yrkar adelskapets
upphävande, därför att de betraktar
adelsväsendet som »en kvarleva från
det gamla privilegiesamhället», torde
det inte vara adekvat uttryckt. Privilegierna
har nämligen inte längre något
reellt innehåll. Det finns inte kvar någon
kvarleva. Inte ens rätten att kalla
sig greve eller friherre torde ha något
särvärde i dagens situation, i varje fall
inte i politiska sammanhang.

Man anför att så länge adelsväsendet
är rättsligen grundat i regeringsformen
och så länge riddarhusordningen är beroende
av »Konungens nådiga stadfästelse»
är adeln en offentligrättslig korporation,
och det är den väl. Men man
bör ju ha i minnet att riksdagen inte
kan hindra adeln att vara en rättslig
korporation och vidmakthålla sina
släkttraditioner, och det får man verkligen
hoppas, att adeln fortsätter med.
Det skapar ju litet glans inte bara över
veckopressen utan också över skånska
slott och herresäten.

Författningsutredningen har konstaterat
att de olika paragraferna i regeringsformen
som berör adelskapet bär
kommit helt ur bruk. Det torde därför

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning åt partiellt arbetsföra

vara fullkomligt solklart, att grundlagberedningen,
som har att fullfölja arbetet
på författningsreformen, kommer
att ta upp frågan till behandling. Vi
reservanter tycker därför, att våra socialdemokratiska
vänner i utskottet borde
ha gett sin utskottsskrivning en sådan
kläm som de brukar klämma till
borgerliga motioner med, nämligen avstyrka
motionerna med hänvisning till
att utredning pågår. Om man som majoriteten
vill översänder motionerna —
med den refererande och smått välvilliga
skrivning som gjorts -— till grundlagberedningen,
redovisar man ändå sitt
intresse för motionens syfte. Det ligger
något provocerande i en sådan åtgärd
och det vill vi reservanter inte vara med
om. Jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen av herr Sveningsson
in. fl.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Den utförliga beskrivningen
av adelsväsendet i vårt land,
som herr Werner gav, gör att jag för
min del inte alls behöver gå tillbaka
i historien på den punkten. Herr Werner
sade att motionerna skulle avse ett
jämlikhetsärende men är det ett jämlikhetsproblem
egentligen? Möjligen är
det fråga om jämlikhet på så sätt att
vi önskar avskaffa en sista symbol för
ett klassväsende. Mycket av kulturbärandet
och annat som herr Werner anförde
kan faktiskt klaras också utan
adelsskap; många ofrälse — om vi i detta
sammanhang skall använda det ordet
— har också utmärkt sig. Herr Werners
uttalande om veckopressen tycker
jag inte det finns någon anledning för
mig att gå in på.

Reservanterna, som alltså gått emot
konstitutionsutskottets hemställan i utlåtandet
nr 28 i anledning av motioner
om adelsväsendets avskaffande, har som
motiv bl. a. anfört följande: »De i regeringsformen
kvarstående bestämmelserna
om adeln är därför numera att
betrakta närmast som historiska minnesmärken.
» Också i övrigt betonar re -

servanterna adelns ringa betydelse i dagens
svenska samhälle. Även herr Werner
framhöll hur små adelns uppgifter
är, ja helt obefintliga. Detta gör att det
är onödigt för mig att ta upp några
av de i motionerna framförda synpunkterna.
De har mycket kraftigare understrukits
av reservanterna än i utskottsutlåtandet
som utan egen värdering
överlämnat motionerna till den sittande
grundlagberedningen.

Som motionär har jag den uppfattningen
att adelsväsendet, allra minst
paragrafer om det, inte hör hemma i
modern svensk författning. Jag kunde
ha tänkt mig en starkare beställning i
utskottsutlåtandet men valde att ansluta
mig till det nu föreliggande utlåtandet.
I reservanternas klara uttalande att de
i regeringsformen kvarstående bestämmelserna
är att betrakta som historiska
minnesmärken kan jag reservationslöst
instämma och det måste, enligt min
mening, göra klart för grundlagberedningens
samtliga ledamöter att det är
i historieböcker från en svunnen tid
som de hör hemma och inte i den författning
som skall gälla i nutid och
framtid. Beträffande ärendets fortsatta
behandling biträder jag därför som motionär
med tillförsikt utskottets förslag,
och jag kan också som utskottets talesman
i detta ärende yrka avslag på reservationen
av herrar Sveningsson,
Svenungsson och Werner samt bifall till
konstitutionsutskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Sveningsson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§7

Kommunala åtgärder för att bereda

sysselsättning åt partiellt arbetsföra

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av motion

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Kommunala åtgärder för att bereda sysselsättning åt partiellt arbetsföra

om kommunala åtgärder för att bereda
sysselsättning åt partiellt arbetsföra.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Den fråga som nu behandlas
rör de partiellt arbetsföras problem
och möjligheterna att göra deras
tillvaro så meningsfylld som möjligt.
Man kan inte säga att det råder några
meningsskilj aktigheter i det fallet. Vi
anser alla att allt som kan göras från
samhällets sida för att bereda de partiellt
arbetsföra en meningsfylld sysselsättning
också skall göras. De skyddade
verkstäder som nu växer fram och administreras
av primärkommuner och
landsting är t. ex. ett led i denna strävan.

Vad man särskilt uppehåller sig vid
i motion II: 472 och i konstitutionsutskottets
förevarande utlåtande är kommuns
rätt att driva viss verksamhet,
närmast kioskrörelse, för att därigenom
kunna sysselsätta partiellt arbetsföra.
Konstitutionsutskottet har uttalat sig för
att kommun borde ges sådan rätt, och
detta har jag instämt i. Vi menar emellertid
från vårt håll att det litet kraftigare
borde ha understrukits att villkoret
för att starta sådan verksamhet
bör vara att kioskhandeln är inriktad
just på att sysselsätta de partiellt arbetsföra.

Kommunerna har redan nu möjligheter
att hjälpa dessa människor på angivet
sätt, och det gör man också på
en hel del håll. Jag har mig sålunda
bekant att AMS i några fall har lämnat
bidrag i form av en grundsumma för
inköp av en kiosk, och sedan har kommunen
lämnat borgen för resterande
investeringsbelopp. Även kommunala
bolag och stiftelser har vissa möjligheter
i det avseendet. Redan nu torde 80
å 90 procent av kioskägarna ha sina
kiosker uppsatta på kommunal mark.
Avsikten torde heller inte vara att kommunerna
vid arrendekontraktens för -

nyande själva i någon större utsträckning
skall ta hand om den kioskverksamhet
som nu bedrives.

I utskottsutlåtandets kläm förekommer
uttrycket »prövning och förslag
om kommuns rätt att driva sådan verksamhet
som kan sysselsätta partiellt arbetsföra».
Jag har ingenting att invända
mot den satsen. Men i motiveringen
har man använt uttrycket »bl. a. kioskhandel
och därmed jämförlig rörelse»,
och därför tycker vi att det vore skäl
i att understryka, att om en allt för
vid tolkning skall ges av detta förslag,
så kan också annan småföretagsverksamhet
föras in i denna grupp.

Den arbetande kommunalrättskommittén
bör givetvis också studera de
problem som beröres i motion II: 472. I
direktiven till kommunalrättskommittén
står det: »En översyn av kompetensreglerna
torde komma till stånd, varvid
utgångspunkten borde vara att reglerna
alltjämt måste vara grundade på huvudprincipen
att kommunala åtgärder skall
tillgodose allmänna, till kommunen
knutna intressen.»

Det riktiga vore givetvis att motionen
överlämnades till den kommittén. Utskottet
har ställt den frågan öppen.
Med den behandling som detta ärende
fått menar jag att det naturliga vore att
kommunalrättskommittén också får yttra
sig i denna fråga. Jag har med min
blanka reservation och med detta mitt
anförande i kammaren velat ge uttryck
för den meningen, att hjälpen till de
partiellt arbetsföra här skall vara det
väsentliga, och jag uttalar den förhoppningen
att just den synpunkten kommer
att beaktas vid frågans vidare behandling.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande.

I detta anförande instämde herr Wiklund
i Stockholm (fp):

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är svårt att förstå
vad som egentligen är avsikten med

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

den blanka reservationen och med det
anförande som hållits av herr Nelander.
Den motion som legat till grund för utskottets
ställningstagande har klart givit
uttryck för en önskan att skapa sysselsättningsmöjligheter
för partiellt arbetsföra.
I slutklämmen i utskottets utlåtande
framhålls följande:

»Under åberopande av vad sålunda
anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
i anledning av motionen 11:472
anhåller hos Kungl. Maj:t om skyndsam
prövning och förslag om kommuns rätt
att driva sådan verksamhet som kan
sysselsätta partiellt arbetsföra.»

Jag undrar på vad sätt det kan vara
nödvändigt att låsa skrivningen hårdare,
när det både i motionen och i utskottets
utlåtande så klart ges besked
om att det gäller de partiellt arbetsföra.
Det har nämligen visat sig att de
beslut som fattats i olika städer, där
kioskrörelse bedrivits för beredande av
sysselsättning åt partiellt arbetsföra,
genom överklagande i regeringsrätten
kunnat hävas. Kommunen har egentligen
inte haft den kompetens som den
behövt ha för detta ändamål.

Man har nu i motionen begärt en
ändring av detta förhållande, och utskottet
har tillstyrkt denna begäran under
den förutsättningen att det gäller
att bereda sysselsättning åt partiellt arbetsföra.
Att man kan ha anspråk på
att skrivningen skall låsas i ännu högre
grad är för mig omöjligt att fatta.
Utskottets majoritet har kommit till
samma uppfattning. Jag ber därför att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§8

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motioner
om förvaltning av byggnad för skoländamål.

Utskottets hemställan bifölls.

§9

Rätt för kommun att bestrida rättegångskostnader
för kommunal förtroendeman

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av motioner
om rätt för kommun att bestrida rättegångskostnader
för kommunal förtroendeman.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIENER (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några ledamöter av denna kammare
och medkammaren motionerat om
»en utredning rörande ändring av kommunallagarna
i syfte att ge kommunerna
möjlighet att bestrida rättegångskostnader
för kommunala förtroendemän i
de fall dessa ställes till ansvar för åtgärder
som de vidtagit under utövande
av sina förtroendeuppdrag». Jag syftar
härvid på kommunalmän som handlat
i god tro för kommunens bästa.

Som bekant äger kommunerna enligt
praxis inte rätt att bestrida sådana kostnader.
Om den åtalade blir dömd av
häradsrätten och sedan fullföljer målet
genom besvär, kan det bli ganska betungande
för vederbörande med rättegångskostnader,
advokatarvoden m. m.
Det har förekommit fall där den dömde
i sådana mål fått upprättelse, och jag
känner till att man i ett sådant fall
först efter viss tvekan gick till högre
instans beroende på att detta skulle bli
så kostsamt.

Jag kan inte riktigt förstå följande
uttalande av utskottet:

»För närvarande pågår utredningsarbete
angående ämbetsansvaret och den
kommunala kompetensen. Först sedan
detta slutförts kan ställning tagas till
det i motionerna framförda reformkravet.
»

Av detta uttalande framgår att utskottet
inte riktigt vet vad som kommer att
ske i denna fråga i fortsättningen. Jag
vill därför ställa den frågan till utskottets
talesman, om utskottet kommer att

22 Nr 35 Onsdagen den 5 november 1969

Rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna ekonomiskt stöd åt
jordbrukare

ta upp detta ärende, om någon ändring
inte föreslås i det kommittébetänkande
som framläggs, eller om jag i så fall
måste motionera på nytt.

Det är mycket lätt för ett utskott att
hänga upp ett yrkande om avslag på en
motion på hänvisningar till en pågående
utredning. Men det hade varit mycket
bättre, tycker jag, att utskottet överlämnat
motionerna till utredningen;
därigenom hade de varit besvarade. Ty
det enda vi begärt är ju faktiskt en utredning,
och när det då pågår en utredning
som kanske kommer att beröra de
frågor som vi tagit upp i motionerna
tycker jag att det varit riktigast att
överlämna motionerna till utredningen.

Jag har inget yrkande.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag skall självfallet inte
svara på herr Wikners fråga hur utskottet
kommer att göra — det beror ju
på vilka som framdeles kommer att sitta
i utskottet.

Men det är nödvändigt att man avvaktar
resultatet av de två utredningar som
nämnts, ty i ena fallet berörs vilket ämbetsansvar
som faller på kommunalmän
och i andra fallet vilken kompetens
kommunen har. Ämbetsansvarskommittén
har avgivit ett första principutlåtande,
som för närvarande är ute på remiss
och som föranleder åtskilligt grubbel
hos en del av oss när vi skall skriva
remissyttranden. Det kommer ytterligare
förslag från denna utredning. Den
kommunala kompetensen är föremål för
en annan utredning. Vi har inom en
snar framtid att vänta ett betänkande i
den frågan. Under sådana förhållanden
är det väl ganska naturligt att ett utskott
inte vill binda sig på något sätt.
Man måste se hela denna fråga i ljuset
av kommunalmännens ämbetsansvar
och kompetens.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag är glad att jag fick
reda på att det skulle komma flera betänkanden.
Jag har läst det första betänkandet,
men jag finner det inte så
värst matnyttigt när det gäller den fråga
som vi aktualiserat i motionerna.

Jag menar naturligtvis inte att utskottet
skulle binda sig för någonting.
Överlämnar man en fråga och därmed
besvarar en motion, så har man väl heller
inte bundit sig.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande
syfte lämna ekonomiskt stöd
åt jordbrukare

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av motioner
om rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande
syfte lämna ekonomiskt
stöd åt jordbrukare.

I detta utlåtande behandlades de likalydande
motionerna I-A12 av herrar Nils
Nilsson och Johan Olsson samt 11:486
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl., vari
hemställdes, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
tilläggsdirektiv till kommunalrättskommittén
om skyndsam översyn och
förslag rörande kommunernas kompetens
i de i motionen angivna avseendena».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:412 och 11:486.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Larsson i Luttra och Boo
(båda ep) samt herr Neländer (fp), vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte anhålla hos Kungl
Maj:t att motionerna 1:412 och 11:486
överlämnades till kommunalrättskommittén; -

Onsdagen den 5 november 1969 Nr 35

Rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna ekonomiskt stöd åt

jordbrukare

2. av herr Harald Pettersson (ep),
-utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOO (ep):

Herr talman! Under de senaste åren
har det förts en synnerligen omfattande
diskussion om kommunernas roll i
samhällsorganisationen. Denna diskussion
har förts med anledning av koinmunindelningsr
ef ormen. För närvarande
görs liknande överväganden i anledning
av länsdemokratiutredningens
betänkande och remissutlåtandena över
detta.

Stor enighet synes råda om kommunernas
betydelsefulla och ökade roll i
framtiden. Självfallet bör en uppföljning
ske med utökad och vidgad kompetens
på viktiga områden av den kommunala
verksamheten.

Den fråga som behandlas i föreliggande
utskottsutlåtande med anledning
av motioner från centerhåll gäller kommunernas
kompetens att i allmänt sysselsättningsfrämjande
syfte och för att
tillvarata vissa sociala intressen lämna
det mindre jordbruket ekonomiskt stöd.
Den pågående strukturrationaliseringen
har utan tvivel medfört betydande sysselsättningsproblem
i kommuner där
jord- och skogsbruket varit basnäringarna.
Många av småjordbrukarna i dessa
kommuner har nu stora svårigheter.
De tillhör också kategorin svårflyttad
arbetskraft och självklart sådan arbetskraft
som det är svårt att skaffa ny sysselsättning
i hemkommunen. De är också
djupt rotade i sin hembygd. För de
bygder där dessa människor bor är
det många gånger ett livsvillkor att behålla
åtminstone det minimum av befolkningsunderlag
som behövs för att
kunna upprätthålla nödvändig service.
Uttunningen får inte gå för långt om
inte hela bygden skall vara dömd. Därutöver
gäller det att se till att utnyttja
de investeringar som redan är gjorda.

I många avseenden kan ett stöd till
småjordbruket ge möjligheter till rådrum
för kommande åtgärder i försörjningssyfte.
Det är därför fullt naturligt
att ansvariga kommunalmän och kommunalkvinnor
i sin strävan att rädda
sin bygd ger dessa människor lämpligt
stöd. Detta har skett i några Norrlandskommuner,
men tyvärr har vissa
»straffåtgärder» vidtagits av regeringen
— jag syftar självklart på den reducering
av skatteutjämningsmedel som
skulle ha tillfallit dessa kommuner.

I de bedömningar som nu aktualiserats
bör man självklart också ta hänsyn
till de naturvårdande uppgifter som
samhället i mycket stor utsträckning
måste vara berett att klara. Att påstå att
det stöd som här är avsett till det mindre
jordbruket skulle ändra på den av
statsmakterna fastlagda jordbrukspolitiska
målsättningen måste vara att se
spöken som inte finns.

Kommunförbundet som haft denna
motion på remiss har uttalat sig välvilligt.
Stor förståelse har uttalats för problematiken
och man föreslår också att
motionen överlämnas till kommunalrättskommittén.
Denna har i sina direktiv
att ta upp frågan om kommunernas
kompetens i allmänhet och bör självklart
noga beakta de synpunkter som
framförts i det avseendet. Vi reservanter
har också ansett det riktigt att i likhet
med Kommunförbundets förslag motionen
överlämnas till kommunalrättskommittén.

lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 1.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Enligt de befolkningsprognoser
som genom Länsplanering 67
redovisats fram till 1980 skulle främst
de norrländska inlandskommunerna få
brottas med stora avfolkningsproblem.
För de berörda ansvariga kommunalmännen
och kommunalkvinnorna innebär
en sådan utveckling att de söker

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna ekonomiskt stöd åt

jordbrukare

alla tänkbara möjligheter att hejda utflyttningen.
Man vill pröva alla metoder
för att motverka den.

För många kommuner i det norrländska
inlandet är jordbruket och
skogsbruket fortfarande huvudbasnäringar.
Det är därför också rätt naturligt
att man i många av dessa kommuner
övervägt olika metoder att i sysselsättningsfrämjande
syfte lämna stöd åt
jordbrukare.

I en motion väckt i bägge kamrarna
har vi från centerpartihåll uppmärksammat
detta förhållande. I motionen
föreslår vi att riksdagen beslutar att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära tillläggsdirektiv
till kommunalrättskommittén
om skyndsam översyn och förslag
rörande kommunernas kompetens
beträffande stöd åt jordbrukare. Vi motionärer
är fullt medvetna om att de
kommuner, som hittills beslutat om ett
kommunalt jordbrukarstöd, gjort det utifrån
det faktiska förhållandet att det
är ett livsvillkor för dem att om möjligt
behålla ett befolkningsunderlag som är
tillräckligt stort för att kunna ha kvar
nödvändiga serviceinrättningar. Jag är
också alldeles övertygad om att det inte
är någon s. k. jordromantik som plötsligt
blommat ut hos kommunalmännen
och kommunalkvinnorna när de beslutat
att ekonomiskt stödja jordbrukare.
Jag tror att det i stället helt enkelt är
självbevarelsedriften som varit väglelande
för deras handlande. Besluten har
i många fall också fattats enhälligt av
fullmäktigeförsamlingarna — således
över partigränserna.

Under sådana förhållanden är det
högst förvånande att finansministern
reducerat det extra skatteutjämningsbidraget
för kommuner som i sitt svåra
sysselsättningsläge beslutat om stödåtgärder
till jordbrukare inom respektive
kommun. Motivet för finansministerns
åtgärd skulle alltså vara att kommunernas
anslag till ifrågavarande ändamål
inte ansetts falla inom ramen för

den nuvarande kommunala kompetensen.
Det är rätt anmärkningsvärt att utskottet,
efter en sådan bedömning av
finansministern, inte kunnat biträda
oss motionärer så långt att motionerna
kunnat få överlämnas till kommunalrättskommittén.
Allt talar ju för en
skyndsam prövning av frågan.

Jag vill i likhet med reservanten herr
Boo med tillfredsställelse notera det positiva
yttrande som Svenska kommunförbundet
avlämnat över motionerna.
Kommunförbundet anser det nämligen
vara lämpligt att motionerna överlämnas
till kommunalrättskommittén för
kännedom, eftersom denna också har i
uppdrag att göra en översyn av kompetensbestämmelserna
i kommunallagen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 1.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det finns ett allvarligt
glesbygdsproblem, som vi har all anledning
att diskutera här i kammaren
och som vi också tar upp till diskussion
med täta mellanrum. Det kan emellertid
knappast vara lämpligt att i anslutning
till behandlingen av detta ärende böria
en allmän debatt om glesbygdernas villkor.
Inte heller är det rätta tillfället att
gå in på en stor diskussion om kommunernas
stöd till näringslivet.

Vi kan vänta att inom en snar framtid
få ett betänkande från kommunalrättskommittén
om dessa spörsmål. Det
är självklart att kommunernas stöd till
jordbruksnäringen får ses som en del av
de allmänna näringspolitiska åtgärderna
på det kommunala planet. Detta har
varit anledningen till att konstitutionsutskottet
inte har velat föreslå riksdagen
att anhålla hos Kungl. Maj:t att
motionerna lämnas över till utredningen.
Detta skulle nämligen fördröja arbetet
inom utredningen.

Både reservanternas talesman och

Onsdagen den 5 november 1969 Nr 35

Rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna ekonomiskt stöd åt

jordbrukare

motionärernas har här hävdat att det
behövs en skyndsam utredning. I själva
verket går det långsammare om man följer
motionärernas och reservanternas
hemställan. Det betyder nämligen att
utredningen, om den tar på allvar vad
riksdagen skriver — och det gör naturligtvis
en utredning — måste dröja med
sitt betänkande angående kommunernas
rätt att vidta stödåtgärder på det näringspolitiska
planet. Man når alltså
en annan effekt än avsikten varit, om
man följer reservationen 1.

I diskussionen har det talats om
»straffåtgärder» från regeringen; jag
tyckte mig höra citationstecknen när
herr Boo nämnde det ordet. Får jag då
helt kort fästa uppmärksamheten på att
frågan om regeringens behandling av
de extra skatteutjämningsbidragen till
kommuner som lämnat jordbruksbidrag
har varit föremål för konstitutionsutskottets
behandling och inte föranlett
något yttrande från konstitutionsutskottets
sida i form av någon som helst
erinran eller anmärkning mot regeringen.
Detta är alltså redan passerat.
Jag vill under sådana förhållanden inte
gå in på detta mer än att jag konstaterar
att ingen har kunnat visa att regeringen
handlat mot den lagstiftning vi
för närvarande har.

Nu prövas det av kommunalrättskommittén
och sedan av regeringen och
riksdagen, om kommunerna skall få utsträckta
möjligheter att stödja näringslivet.
Här finns emellertid en rad problem
som behöver belysas. Det gäller
förhållandet mellan ett statligt stöd och
ett kommunalt. Skall en kommun få driva
en näringspolitik som helt står i
strid med den statliga? Och hur långt
skall kommunerna få använda skatteutjämningsbidrag
för att driva en egen
näringspolitik vid sidan av den som
riksdagen beslutar?

De frågorna får vi anledning ta ställning
till så småningom. För dagen behöver
vi den ytterligare belysning som

kommunalrättskommittén kommer att

ge.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
menade att reservationen skulle
medföra ett dröjsmål beträffande eventuella
förslag från kommunalrättskommittén.
Jag vet inte när kommunalrättskommittén
avser att komma med sitt
förslag. Någon tidpunkt har ännu inte
annonserats, och intill dess förslaget
kommer förmodar jag att kommunalrättskommittén
fortsätter sitt arbete.
Det betyder väl att om en motion översändes
till kommittén är det självfallet
kommitténs uppgift att i sitt fortsatta
arbete ta upp synpunkterna i den motionen.

Det sägs i utskottets utlåtande att
kommitténs förslag i ämnet väntas inom
relativt nära framtid. Jag vet inte vad
som ligger i begreppet »relativt nära
framtid». Det vore kanske av intresse
att få del av det.

Herr Johansson i Trollhättan nämnde
därutöver de »straffåtgärder» som jag
tidigare var inne på och som bestod i
att skatteutjämningsbidraget reducerades
för sådana kommuner som hade gett
stöd till jordbruksnäringen. Han menade
att det hade diskuterats i konstitutionsutskottets
dechargearbete men inte
föranlett något ställningstagande. Men
vid den behandlingen var det väl den
allmänna oklarheten beträffande kommunernas
kompetens på detta område
som gjorde det svårt att avgöra om regeringsbeslutet
eventuellt skulle föranleda
anmärkning i någon form.

Nu kan man också säga, liksom
många gånger annars, att om det inte
finns någon åklagare så fälls det aldrig
någon dom. Därför hade regeringen,
om man inte varit alltför restriktiv i
detta avseende, självfallet kunnat låta

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna ekonomiskt stöd åt

jordbrukare

dessa kommuner få sitt skatteutjämningsbidrag
uan reduktion.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag noterar att herr Johansson
i Trollhättan sade att det här
föreligger ett allvarligt glesbygdsproblem.
Jag tror att vi alla kan vara rätt
eniga om det konstaterandet. Däremot
kan jag inte förstå herr Johanssons resonemang
att ett bifall till motionen
skulle ha medfört ett dröjsmål när det
gäller att vinna klarhet i detta ärende.
Herr Boo utvecklade denna sak, och jag
skall inte gå närmare in på den.

Däremot skulle jag vilja ta upp det
förhållandet att regeringen och då speciellt
finansministern har varit rätt
njugg mot dessa kommuner, främst i
Västerbotten, när det gällt det extra
skattelindringsbidraget. Att kommunerna
vidtagit denna åtgärd beror inte p4
att de är hemfallna åt något slags jordromantik.
Det är helt enkelt självbevarelsedriften
som föranlett dessa beslut
i ifrågavarande glesbygdskommuner.
Besluten har fattats över partigränserna.

Vad gör en kommunalman i en glesbygdskommun
som upptäcker att ingen
möjlighet finns för jordbrukare att erhålla
statligt stöd enligt de riktlinjer
som beslutats av riksdagen när det gäller
jordbruket? Vad gör en kommunalman
i en kommun som upptäcker att
kommunen står utan möjlighet att få
stöd för industrilokalisering enligt de
riktlinjer som inrikesdepartementet
och Industriförbundet dragit upp? För
dessa kommuner finns det bara ett
alternativ — om man över huvud taget
skall kunna överleva — och det är att
satsa på och stimulera de näringar man
har, d. v. s. i första hand jordbruket.
Det är anledningen, herr Johansson i
Trollhättan, till att kommunerna vidtagit
dessa åtgärder. Det är då väldigt
hårt att på det sätt som finansministern
gjort straffa dessa kommuner för

att de i syfte att främja sysselsättningen
har vidtagit dessa åtgärder.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det har åberopats att
Svenska kommunförbundet i sitt yttrande
ställt sig välvilligt till förslaget
att motionerna skall överlämnas till
kommunalrättskommittén för kännedom.
Kommunförbundets styrelse stod
enig bakom detta yttrande. Kommunförbundet
representerar alla kommuner
i landet och är medvetet om de svåra
problemen i de kommuner som tillgripit
åtgärder för stöd till jordbrukare.

Det är inte så lätt för de kommunalt
förtroendevalda att bara åse hur hårt
och orättvist den jordbrukspolitik, som
riksdagen varit enig om, många gånger
slår mot den typ av jordbruk som vi
framför allt har i Norrlands inland.

Dessa kommuner har inte gett detta
stöd till jordbruket — en åtgärd som
de senare blivit straffade för — som
ett rent näringsstöd, utan det har varit
en form av stöd för att åstadkomma större
produktivitet och bättre lönsamhet
för dessa jordbruk. Ofta har stödet utgått
i form av lån till förbättringar i
syfte att åstadkomma en bättre lönsamhet,
något som i sin tur bidrar till att
förbättra kommunens skatteunderlag.
Det har varit fråga om ett praktiskt
handlande som -—- det är jag medveten
om — inte stått i överensstämmelse
med gällande kommunallagar, och i de
fall besluten överklagats har de upphävts.
Men som tidigare framhållits har
det i kommunerna rått enighet om besluten,
och till grund för besluten har
legat kommunalmännens praktiska syn
på förhållandena inom dessa kommuner.

Herr Johansson i Trollhättan sade
att konstitutionsutskottet inte haft några
erinringar att göra mot finansdepartementets
åtgärd att dra in de särskilda
skatteutjämningsbidragen. Formellt är
detta riktigt. Konstitutionsutskottet kan

Onsdagen den 5 november 1969 Nr 35

Rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna ekonomiskt stöd åt

jordbrukare

väl inte rikta någon anmärkning mot
ett sådant förfaringssätt; det tas inte
upp i de bestämmelser som finns, och
det går väl därför inte att angripa. Men
jag tycker att det från den kommunala
självbestämmanderättens synpunkt är
otäckt att finansdepartementet skall
kunna vidta sådana här straffåtgärder
trots att det rått enighet om besluten
inom kommunen och besluten vunnit
laga kraft. Det är inte förenligt med
den kommunala självbestämmanderätten,
som vi håller så styvt på, att man
— trots att besluten gällt rent praktiska
frågor som det rått enighet om — från
högsta ort höjer pekpinnen genom att
minska skatteutjämningsbidragen.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen 1.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! När det gäller de extra
skatteutjämningsbidragen ber jag att
få fästa kammarens uppmärksamhet på
att denna fråga var föremål för en mycket
omfattande behandling inom konstitutionsutskottets
andra avdelning.
Det fanns ingen fråga som studerades så
grundligt som den under vårriksdagen.
I konstitutionsutskottets memorial nr
18 behandlas detta. Där heter det: »Andra
avdelningen har också granskat vissa
ärenden om extra skatteutjämningsbidrag
till kommuner, där reduktion beslutits
på grund av kompetensöverskridanden
från kommunernas sida.» Om
någon ledamot av utskottet hade ansett
att finansministern förfarit felaktigt hade
han väl kunnat anmäla detta på något
sätt. Ingen gjorde det. Därav drar
jag slutsatsen att det inom utskottet rått
fullständig enighet om att det inte fanns
anledning att framställa någon erinran
och ännu mindre någon anmärkning
mot finansministern på denna punkt.

I dag tar man upp saken. Det förefaller
mig mycket egendomligt. Vi hade
möjlighet att diskutera detta i anslutning
till behandlingen av konstitutions -

utskottets memorial nr 18. Ingen berörde
saken, inte ens de herrar som i dag
i ganska starka ordalag anklagar finansministern.
Skall vi nu tillämpa den
ordningen här i andra kammaren att
vi först godkänner dechargememorialen
och därefter några månader senare tar
upp dem till behandling och framställer
anmärkning mot åtgärder som vunnit
ett enhälligt godkännande i konstitutionsutskottet? Herr

Boo sade att det blir enighet
när det inte finns någon åklagare. I
själva verket hade ju herr Boo på denna
punkt kunnat uppträda som åklagare
inom konstitutionsutskottet. Han
gjorde det inte. Inte heller någon annan
ledamot satte sig på åklagarplats. Troligen
gav herr Larsson i Umeå förklaringen
till detta när han pekade på de
gällande kompetensreglerna på det kommunala
området.

Herr Larsson fällde ett yttrande som
jag blev förvånad över. Han förklarade
att det från den kommunala självstyrelsens
synpunkt var otäckt att finansdepartementet
ingrep och reducerade del
extra skatteutjämningsbidraget när besluten
i kommunen var enhälliga. Troligen
har inte herr Larsson tänkt igenom
konsekvenserna av sitt eget yttrande.
De kan väl knappast bli någonting
annat än att en kommun kan fatta beslut
i strid med gällande lagar, om den
beslutande församlingen är enig. Herr
Larsson bör nog begagna tillfället att
här i debatten korrigera en sådan tolkning
— eljest kommer vi ut på farliga
vatten. Vi skall väl inte ha en kommunallagstiftning
som innebär att varje
beslut blir gällande, förutsatt bara att
det råder enighet inom kommunen. Nej,
vi får nog följa gällande lagstiftning
även när vi är eniga i kommunal- och
stadsfullmäktige. Om vi anser att det
finns skäl för att ändra lagstiftningen,
får vi göra det på vanliga vägar.

Återstår då frågan om tidpunkten.
Det har i den offentliga debatten upp -

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna ekonomiskt stöd åt

jordbrukare

givits att kommunalrättskommittén avser
att i början av nästa år lägga fram
ett förslag om näringspolitiska kommunala
åtgärder. Om detta är riktigt
— vilket jag inte har någon anledning
att betvivla ■—- betyder ett beslut i dag
om en skrivelse att kommittén måste
stoppa upp sitt utredningsarbete, för
så vitt den inte redan har beaktat de
synpunkter som här förs fram, men i så
fall blir det en tom gest. Nej, låt oss
avvakta det förslag som kommunalrättskommittén
presenterar och sedan ta
upp en diskussion om näringspolitisk
aktivitet från kommunernas sida!

Här i debatten har det hänvisats till
Svenska kommunförbundets yttrande,
som finns infört i konstitutionsutskottets
utlåtande. Som var och en kan läsa
där har styrelsen för Kommunförbundet
inte ansett sig kunna tillstyrka
motionerna, men sedan säger styrelsen:
»Eftersom kommunalrättskommittén
har i uppdrag att göra en översyn av
kompetensbestämmelserna i kommunallagen
synes det dock lämpligt att motionerna
överlämnas till kommittén för
kännedom.» Detta skrevs i våras, om
jag är riktigt underrättad. Sedan dess
har arbetet inom utredningen fortskridit,
och i nuläget förefaller det mig
vara helt meningslöst att överlämna motionerna.
Detta kan t. o. m. få en fördröjande
effekt.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
säger att anmärkningarna mot
finansministern — om jag skall kalla
dem så — borde ha tagits upp vid dechargebehandlingen.

Jag gav i mitt tidigare inlägg den förklaringen,
att konstitutionsutskottet visserligen
prövade frågan men att på
grund av oklarheten beträffande kompetensen
inte heller minoriteten ville göra
en anmärkning. Jag tycker emellertid
att man därför inte kan hävda att
saken tas upp vid fel tillfälle, såsom

herr Johansson tycks vilja slå fast, när
vi anför denna synpunkt i en allmän
debatt om problematiken.

Vi kan i det sammanhanget peka på
en viss skillnad mellan primärkommunerna
och landstingen beträffande kompetensen
att lämna stöd åt näringslivet.
Det kan från många synpunkter vara
intressant att fundera något också över
den problematiken.

Jag vill därutöver påpeka att de åtgärder
som motionärerna har aktualiserat
är synnerligen välmotiverade från
social synpunkt. Har kommunerna att
vårda sina angelägenheter, bör de självfallet
kunna diskutera och vidta åtgärder
för att skapa bästa möjliga situation
för kommuninvånarna.

När man säger att de åtgärder som föreslås
skulle äventyra den av statsmakterna
fastlagda jordbrukspolitiska målsättningen,
tillmäter man väl ändå kommunernas
möjligheter i detta avseende
alltför stort avgörande.

Vad beträffar tiden för behandlingen
i kommunalrättskommittén vidhåller
jag fortfarande min uppfattning att
kommunalrättskommitténs arbete ingalunda
skulle bli försenat genom att vi
översände dessa motioner till kommittén,
såsom Kommunförbundet föreslår.
Ännu har nämligen inte herr Johansson
inför kammaren kunnat redovisa
datum eller ens en ungefärlig tidpunkt
när kommittén avser att lägga fram sitt
betänkande.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
frågade mig hur jag bedömer det
rättsliga läget, om enighet föreligger inom
en kommun angående ett beslut om
näringspolitiskt stöd.

Alla är väl medvetna om att ett sådant
beslut kan vinna laga kraft, men
det blir inte lagligt ändå. Vad jag vänder
mig mot är att finansministern är
både åklagare, domare och verkställare
av domen. En sådan typ av rättspröv -

Onsdagen den 5 november 1969 Nr 35

Rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande syfte lämna ekonomiskt stöd åt

jordbrukare

ning bör vi inte ha. Om dessa beslut
bär varit olagliga — och vi är alla medvetna
om att de enligt gällande kommunallagar
har varit det — men inte har
överklagats och därmed har vunnit laga
kraft, bör man inte komma åt ett sådant
förhållande på det sätt som har
skett, där en och samma instans har
alla tre funktionerna.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Får jag först beträffande
skillnaden i kompetens säga att
landstingslagen är annorlunda formulerad
än lagstiftningen om primärkommuner.

Den fråga som herr Larsson i Umeå
tog upp gäller statliga skattebidrag, och
det finns ingenstans skrivet att en kommun
har rätt till dessa bidrag. Det sker
alltid en skälighetsprövning, och denna
prövning företas inte enbart inom
finansdepartementet utan också inom
en särskild nämnd. Mig veterligt har
det i dessa fall inte anmälts avvikande
meningar inom nämnden.

Vad frågan ytterst sett gäller är alltså
om staten bör lämna extra skatteutjämningsbidrag
i dessa fall eller reducera
bidragen med de belopp som kommunerna
har anslagit utanför lagens råmärken.
Det rör sig inte om kommunala
medel utan det gäller statliga medel,
som finansministern — såsom man
uttryckte det — har reducerat. Någonting
annat har inte skett.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Boo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Larsson i Luttra
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Boo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
145 ja och 55 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr TRANA (s), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta JA,
men på röstfördelningstablån markerades
FRÅNVARANDE.

§11

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
konstitutionsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 34, i anledning av motioner om
proportionella val av nämndemän.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

§ 12

Kommunalråds och landstingsråds kommunalrättsliga
ställning

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av motioner
om kommunalråds och landstingsråds
kommunalrättsliga ställning.

I detta utlåtande behandlades de likalydande
motionerna 1:253 av herr Sveningsson
m. fl. och 11:337 av fru Sundberg,
vari hemställdes, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning av kommunal- och
landstingsrådens kommunalrättsliga
ställning liksom möjligheten att vid tillsättande
av dessa befattningar tillämpa
metoden med proportionella val».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:253 och 11:337.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson och Werner samt fröken
Lundbeck (alla m), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:253 och 11:337 anhålla
hos Kungl. Maj:t om utredning av kommunal-
och landstingsrådens kommunalrättsliga
ställning och av möjligheten
att vid tillsättande av dessa befattningar
tillämpa proportionella val.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Frågan om kommunaloch
landstingsrådens ställning i kommunalrättsligt
hänseende behandlades
senast vid förra höstriksdagen. Den har
därför inte fått någon längre skrivning
vare sig i utskottets utlåtande eller i reservationen,
och jag skall bara tillägga
några ord.

Vi i moderata samlingspartiet har
samma mening som i fjol, nämligen att
dessa heltidsanställda förtroendemän
snarast bör få sin tjänsteställning reglerad
i kommunallag och landstingslag.

Att bara hänvisa till länsdemokratiutredningen
innebär, menar vi, tvivelsutan
uppskov på obestämd tid.

Det gäller en grupp som ökat avsevärt
i antal och kommer att öka undan
för undan. Dessa tjänstemän har blivit
synnerligen välavlönade och fått en betydelsefull
ställning. Därför är det angeläget
att deras arbetsuppgifter och ansvar
snarast regleras i lag och författning.
Det finns förvisso många befattningshavare
med arbetsuppgifter av betydligt
lägre dignitet som har sin ställning
lagligen reglerad.

Förra året hoppades utskottet att
länsdemokratiutredningen skulle lägga
fram förslag, men ingenting har ännu
redovisats. Nu stöder utskottet sitt avstyrkande
på fjolårets avstyrkande —
en i och för sig rätt underlig argumenteringsteknik.
Det finns, herr talman,
ingen anledning att bara hänge sig åt
förhoppningar att någonting skall ske
som löser den angelägna frågan om dessa
höga förtroendemäns kommunalrättsliga
ställning, och därför yrkar jag bifall
till reservationen av herr Sveningsson
m. fl.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Eftersom motionärerna
har framfört samma yrkande som i fjol
med samma argument som då har utskottet
funnit det vara lämpligt att anföra
samma argument mot detta yrkande
som tidigare. Med hänvisning till
dessa argument, som återfinnes i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 35, yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Sveningsson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Gemensamma stationer för post, tele och järnväg

nr 126, i anledning av motioner om
beräkningsgrunderna för den församlingsprästerliga
organisationen,

nr 127, i anledning av väckta motioner
om effektivare trafikundervisning
i skolorna, och

nr 128, i anledning av motioner om
särskilda läroböcker för synskadade
barn.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§14

Gemensamma stationer för post, tele och
järnväg

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
129, i anledning av motioner om gemensamma
stationer för post, tele och
järnväg.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 129 behandlas två motioner,
I: 597 och II: 701, i vilka hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning och förslag
till samordning av statens kommunikationsservicestationer.
Utskottet hemställer
att dessa motioner måtte avslås men
säger också: »I likhet med motionärerna
anser utskottet en samordning av
de tre verkens serviceverksamhet angelägen.
» Detta är ett värdefullt uttalande
när det gäller att påverka utvecklingen,
och jag konstaterar också med tillfredsställelse
att samtliga verk — post, tele
och SJ — i sina yttranden till utskottet
har ställt sig positiva till ett vidgat
samarbete. Jag hoppas att dessa yttranden
från verken och utskottets instämmande
i motionernas syfte skall påskynda
samordningen och bidra till en bättre
service för allmänheten.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§15

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 53, med anledning av motioner
angående avskrivningsunderlaget
för skogsvägar, m. m.

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:72
av herr Brundin m. fl. samt 11:93 av
herrar Lothigius och Enarsson;

2) de likalydande motionerna I: 82 av
herrar Åkerlund och Brundin samt 11:94
av herr Enarsson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhölle om utredning och förslag beträffande
vidgad rätt till avdrag för dikning
i skogsmark;

3) de likalydande motionerna 1:211
av herr Karl Pettersson samt 11:235 av
herrar Petersson i Gäddvik och Nilsson
i Agnäs;

4) de likalydande motionerna 1:691
av herr Yngve Nilsson m. fl. samt II: 810
av herrar Nilsson i Bästekille och Krönmark,
vari hemställts, att riksdagen beslutade
att kostnaderna för yrkesfruktodlarnas
omplantering av fruktträd
skulle vara avdragsgilla vid beskattningen
även i de fall då omplantering skedde
på mark som icke tidigare utnyttjats
för fruktodling;

5) de likalydande motionerna 1: 692
av herr Yngve Nilsson m. fl. samt 11:811
av herrar Nilsson i Bästekille och Krönmark
;

6) de likalydande motionerna I: 699
av herr Karl Pettersson m. fl. samt
11:816 av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhölle

att förordningen med särskilda bestämmelser
om insättning på skogskon -

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

to enligt prop. 1968:5 och bevillningsutskottets
betänkande 1968: 3 skulle tilllämpas
så att skattskyldig inom de av
huvudflottledsnedläggelse drabbade områdena,
som haft intäkter av skogsbruk,
beviljades uppskov med taxeringen för
den del av intäkten som sattes in på
särskilt skogskonto i bank beträffande
den förvärvskälla vari fastigheten inginge
för beskattningsåren 1968, 1969
och 1970 med högst ett belopp motsvarande
summan av

a) åttio procent av den på beskattningsåret
belöpande köpeskillingen för
skog som avyttrats genom upplåtelse av
avverkningsrätt,

b) femtio procent av den på beskattningsåret
belöpande köpeskillingen för
avyttrade skogsprodukter,

c) femtio procent av saluvärdet av
skogsprodukter som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse
samt

att skattskyldig ägde åtnjuta uppskov
med taxering år 1969 för belopp, som
inbetalts till banken senast den 30 april
1969 med skyldighet för den skattskyldige
att senast samma dag till länsstyrelsen
i länet eller vederbörande taxeringsnämndsordförande
inkomma med
utredning och ansökan om sådant uppskov
jämte besked från banken rörande
verkställd insättning;

7) motionen 11:309 av herr Westberg
i Ljusdal m. fl.;

8) motionen II: 799 av herrar Jonasson
och Dockered.

Utskottet hemställde,

A) beträffande avdrag för skogsvägar

att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:72 och 11:93,

2) motionerna 1:211 och 11:235,

3) motionen 11:309,

4) motionen 11:799;

B) beträffande avdrag för dikning i
skogsmark

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:82 och 11:94;

C) beträffande avdrag för skogsplantering att

riksdagen måtte avslå motionerna
1:692 och 11:811;

D) beträffande avsättning till skogskonto
vid nedläggning av flottled

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:699 och 11:816;

E) beträffande avdrag för omplantering
av fruktträd

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:691 och 11:810.

Reservationer hade avgivits

beträffande avdrag för dikning i skogsmark 1)

av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp), Magnusson i
Borås (m), Sundkvist (ep) och Josefson
i Arrie (ep), vilka ansett, att utskottet
under B bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:82 och 11:94 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning
och förslag om vidgad rätt till
avdrag vid beskattningen för kostnader
för dikning i skogsmark;

beträffande avsättning till skogskonto
vid nedläggning av flottled

2) av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp), Magnusson i
Borås (m), Sundkvist (ep) och Josefson
i Arrie (ep), vilka ansett, att utskottet
under D bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:699 och 11:816 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag senast
till 1970 års vårriksdag om vidgad
rätt till insättning på skogskonto för
skattskyldig, som gjort större avverkningar
i anslutning till planerad flottledsnedläggelse; -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

beträffande avdrag för omplantering av
fruktträd

3) av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m, Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp), Magnusson
i Borås (m), Sundkvist (ep) och Josef
son i Arrie (ep), vilka ansett att utskottet
under E bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
motionerna I: 691 och II: 810 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att jordbruksbeskattningskommittén
finge i uppdrag
att med förtur utarbeta förslag till bestämmelser
om avdrag vid beskattningen
för kostnader för nyplantering av
fruktträd inom den yrkesmässiga fruktodlingen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Vid flera riksdagar har
vi i motioner framfört kravet att avdragsrätten
när det gäller i skogarna
nedlagt kapital för skogsbilvägar skall
utvidgas. Vi anser det nämligen vara av
utomordentligt stor betydelse för skogsbruket
att en utbyggnad av skogsbilvägarna
kommer till stånd.

Denna fråga har nu behandlats av
skogsskattekommittén, som också har
föreslagit att hela kostnaden för skogsbilvägar
skall vara underlag för avskrivning,
och om hela kostnaden inte
uppgår till mer än 5 000 kronor skall
hela summan få dras av innevarande
beskattningsår. Vi konstaterar med tillfredsställelse
att våra mångåriga ansträngningar
på detta område nu har
utmynnat i ett utredningsförslag, och
det är nu bara att hoppas att vi snart
får en proposition i ärendet.

Men alltjämt finns det kvar en del
problem för skogsbruket. Ett sådant
problem är utdikningen. Där är det litet
oklart vilka utdikningar som avdragsrätten
gäller för och vilka som
skall betraktas som grundförbättringar.
Praxis har varit att öppna diken betraktats
som grundförbättringar, och

beträffande dessa gäller detsamma som
för skogsbilvägarna, nämligen att de är
av mycket stort värde för rationaliseringen
inom skogsbruket. Om skogsägarna
skall få största möjliga avkastning
av sin skog är det därför angeläget
att avdragsrätten omfattar båda dessa
kostnader. Vi reservanter anser det
nödvändigt att dessa problem löses genom
en snabbutredning.

I väckta motioner har vi också tagit
upp en annan fråga, som vi även har
fullföljt i avgivna reservationer, nämligen
frågan om skogsägarnas möjligheter
att göra större avverkningar än normalt
när flottningen i speciellt Ljungan
och Indalsälven upphör. Skogsägarna
har gjort onormalt stora avverkningar
under den senaste tiden, eftersom de
velat passa på att göra så stora uttag
som möjligt från skogen under den tid
detta varit lönande, d. v. s. så länge
flottlederna har funnits kvar.

Vi har också tagit upp ett annat förhållande,
nämligen de stora avverkningar
som skett på grund av stormfällningarna.
Finansministern svarade häromdagen
på en fråga i denna kammare
att vi har att förvänta att de drabbade
skogsägarna får möjligheter att göra
större avsättningar på skogskonto. Vi
reservanter menar att det dessutom borde
vara motiverat att de skogsägare utefter
Ljungans och Indalsälvens flottleder,
som gjort större avverkningar i
ett sammanhang, nu ges möjlighet till
ökade avsättningar på skogskonto för
att på så sätt fördela inkomsterna på
ett större antal år.

Reservationen 3 avser nyplantering
av fruktträd. Kostnader för detta ändamål
är för närvarande inte avdragsgilla
med mindre än att de nya träden planteras
på mark där det tidigare stått
fruktträd. Man har emellertid kommit
underfund med att det för att en god
produkt skall kunna utvinnas är nödvändigt
med en viss växelverkan, varvid
plantering måste ske på mark där
det tidigare inte stått fruktträd. Då blir
kostnaden härför dock inte avdrags -

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 35

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

gill. Yi har menat att kostnaderna för
denna plantering måste betraktas som
en utgift för intäktens förvärvande, och
vi har därför yrkat att jordbruksbeskattningskommittén
tar upp spörsmålet
med förtursrätt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
1, 2 och 3 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 53.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Den som noggrant läser
bevillningsutskottets betänkande nr 53
kan konstatera att det råder betydande
enighet. Både utskottsmajoriteten och
reservanterna är i sak eniga även beträffande
de områden där några av oss
tyckt sig ha anledning att reservera sig.
Alla dessa frågor har tidigare varit uppe
i riksdagen och har påverkats av under
senare år fattade riksdagsbeslut,
varigenom de kommit i ett sådant läge
att vi i utskottet principiellt varit eniga
om att tillstyrka de lösningar som motionärerna
föreslagit.

Vad som mest skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna i de tre frågor,
där det föreligger reservationer, är uppfattningen
om tidpunkten för ett genomförande
av de föreslagna åtgärderna.
Vad beträffar skogsdikningen har
utskottsmajoriteten konstaterat att det
för närvarande tillämpas en mycket generös
rättspraxis men att frågan förmodligen
kommer att behandlas av den
tillsatta j or dbruksbeskattningskommittén.
Man erkänner — och det gör vi
alla — att denna fråga bör lösas, i synnerhet
med tanke på att en evig realisationsvinstbeskattning
genomförts på
ett sådant sätt att avdragsmöjligheterna
betydligt motiveras. Vi reservanter
anser att det inte finns någon anledning
att avvakta jordbruksbeskattningskommitténs
arbete, då denna har ett mycket
stort problemkomplex att behandla.
Vi anser det vara fullt motiverat med
en särskild utredning som snabbt lägger
fram förslag om hur frågan skall
lösas.

När det gäller flottlederna, som reservationen
2 avser, så vet vi att många
nedläggningar av flottleder pågår i
Norrland. Det betyder att de s. k. nollområdena
ökar mycket starkt — med
nollområden menas ju skogsområden
som det från lönsamhetssynpunkt inte
går att ta ut skog ur sedan flottlederna
lagts ned. Inför flottledsnedläggningarna
gör skogsbrukarna på de blivande
nollområdena mycket stora avverkningar,
kanske slutavverkningar för all
framtid. Skogsägarna gör alltså ett onormalt
stort uttag ur sin skog.

I de väckta motionerna föreslås att
det skall få göras en ökad avsättning
till skogskonto vid slutavverkningar
med anledning av flottledsnedläggningar.
Vi reservanter anser det synnerligen
angeläget att en sådan ökad avsättning
får göras. Skogsskattekommittén,
som redan lagt fram sitt betänkande,
har föreslagit att man skall kunna få
göra ända upp till 100 procents avsättning
på skogskonto. Det skulle innebära
en stor framgång i detta fall, och
samtidigt skulle behovet av ökad avsättning
vid de stormfällningar som regelbundet
förekommer under höstarna
tillgodoses. Enligt den uppfattning som
vi reservanter har, skulle det emellertid
ta för lång tid att vänta på att skogsskattekommitténs
förslag skall genomföras.
Under väntetiden skulle ytterligare
flottleder läggas ned, och de skogsbrukare
som i princip vore berättigade
att göra avsättningar skulle inte kunna
verkställa några sådana. Det gamla ordspråket,
att medan gräset gror dör kon,
skulle alltså äga giltighet även i detta
fall.

I princip råder det enighet i frågan;
meningsskiljalctigheterna gäller tidpunkten
för genomförandet av ändringarna.
Vi reservanter vill ha ett förslag
redan till vårriksdagen.

Samma är förhållandet när det gäller
avdrag för kostnader för omplantering
av fruktträd på mark som tidigare
inte varit planterad med sådana träd.
Frågan har i princip behandlats av

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

skogsskattekommitfén — den har nämligen
samma principiella betydelse som
frågan om nyplantering av skog på
åkermark, där utredningen föreslagit
att rätt till avdrag skall föreligga i fortsättningen.
Yi är alltså strängt taget
överens om att det skall föreligga avdragsrätt
även för plantering av fruktträd
på mark som tidigare inte varit
planterad med sådana träd.

Utskottsmajoriteten förutsätter att
jordbruksskattekommittén skall ta upp
denna fråga. Vi reservanter vågar inte
utan vidare hysa den förhoppningen,
utan vi begär att riksdagen skall ge
kommittén i uppdrag att med förtur
behandla frågan. Jag upprepar att det
i sak föreligger enighet och att meningsskiljaktigheterna
endast gäller tidpunkten
för genomförandet av ändringarna.
För min del finner jag det synnerligen
angeläget att man, när det råder enighet
i sak, också ser till att åtgärder
vidtages så snabbt som möjligt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1, 2 och 3.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag kan anknyta till vad
herr Sundkvist sade avslutningsvis,
nämligen att enigheten är ganska stor
när det gäller de frågor som berörs i de
tre reservationerna.

I den första reservationen vill man
ha eu »skyndsam utredning och förslag
om vidgad rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnader för dikning i
skogsmark». I och för sig är det väl motiverat
att denna fråga prövas, men med
hänsyn till att den nuvarande lagens bestämmelser
på denna punkt är mycket
allmänt utformade och i rättspraxis har
tolkats mycket generöst, har utskottsmajoriteten
inte ansett sig böra ta ställning
just nu, särskilt som det finns en
utredning som skall behandla denna
speciella sektor. Jordbruksbeskattningskommittén
har ju enligt sina direktiv att
pröva ett komplex av frågor, och en
del av dessa är redovisade i utskottets

betänkande på s. 18. När utskottsmajoriteten
avstyrker reservanternas förslag
om en utredning och yrkar avslag
på motionerna, så har detta sålunda
skett med beaktande av att direktiven
innefattar även ifrågavarande avdragsrätt
och att frågan kommer att bli föremål
för bedömning i anslutning till
jordbruksbeskattningskommitténs förslag.

Den fråga som behandlas i den andra
reservationen är besvärligare från den
synpunkten att det inte finns tillfälle
att återkomma på samma sätt beträffande
detta ärende. Det gäller förbättrade
möjligheter att avsätta till skogskonto,
så att man skulle kunna fördela beskattningen
i förhållande til! ett aktuellt årligt
uttag från skogskontot under en tioårsperiod.
Jag skall emellertid anföra
några synpunkter, som motiverar varför
majoriteten inte vill biträda förslagen
i motionerna och reservationen 2.

I motionerna åberopas att nedläggandet
av flottlederna skett mycket snabbt.
Ja, man kan ju diskutera vad som är
mycket snabbt. Det kan väl vara riktigt
att det historiskt sett gått mycket
fort, men alla som hållit på med dessa
frågor har känt till att en nedläggning
av flottlederna varit aktuell ett antal
år.

I detta fall har motionärerna särskilt
tagit upp nedläggningen av huvudflottlederna
Ljungan och Indalsälven. Det
är ett par tre år sedan beslutet definitivt
fattades i frågan, men före denna
tid diskuterades olika åtgärder som en
ersättning för älvflottningarna beroende
på det klena virke som bl. a. cellulosaindustrin
tar ut ur skogen. Därför kan
det inte sägas att utvecklingen gått så
snabbt att man liksom blivit tagen på
sängen när det gäller avverkningsmöjligheterna
i dessa områden. Reservanterna
har också själva sagt att det inte
bör innebära några överraskningar att
man lägger ned flottlederna. Jag skall
bara citera en mening ur årets reservation:
»Även andra flottleder i Norrland

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

kan förutses bli nedlagda inom en nära
framtid.»

Men det hindrar inte att det varit skäl
till att på något sätt söka finna en form
för att pröva dessa frågor på samma sätt
som sker när det gäller stormfällningarna.
Motionärerna önskar ju höja procenten
på insättningen på skogskonto
från 60 till 80 procent.

Dessutom har ju skogsskattekommittén
berört dessa frågor i sitt betänkande
— jag tror att det var herr Magnusson
i Borås som framhöll detta — och
utskottsmajoriteten har inte velat ta
upp motionärernas förslag vid årets
riksdag eftersom hela detta utredningsbetänkande
just nu remissbehandias.
Man kan alltså förutsätta att det efter
remissbehandlingen kommer ett förslag
som kan förbättra förhållandena.

Frågan om ändrade avdragsregler beträffande
kostnader för omplantering
av fruktträd har under så många år behandlats
i kammaren att det väl inte
finns skäl att förlänga debatten ytterligare.
Dessutom påpekade herr Sundkvist
— och det vill jag gärna instämma
i — att utskottet i fjol var helt enigt
om att ställa sig mycket välvilligt i denna
fråga. Utskottet anförde bl. a. att det
med nuvarande system för beskattning
av realisationsvinster inte torde »inge
några allvarligare betänkligheter av
principiell natur att införa rätt till avdrag
för kostnader för plantering av
fruktträd inom den yrkesmässiga fruktodlingen».

Sedd i sitt enskilda sammanhang kan
väl denna fråga förefalla enkel, varför
ett bifall till motionerna skulle vara
motiverat. Utskottsmajoriteten har emellertid
inte den meningen att ett sådant
ärende skall avgöras utbrytet ur ett större
sammanhang. Tidigare har utskottet
avvaktat att företagsskatteutredningen
skulle framlägga ett förslag som skulle
lösa dessa problem på något sätt; det
var kanske det som gjorde att det inte
förekom några reservationer i fjol, då
vi var helt eniga. Nu har emellertid den -

na utredning upplösts, och i stället har
de frågor som rör jordbruket överförts
till jordbruksbeskattningskommittén,
som tillsattes i slutet av år 1968. Den
har —- som jag redan nämnt — fått en
uppmaning att snabbt utreda de spörsmål
som avser jordbrukets beskattning
i dess helhet. Såvitt jag kan förstå kommer
även de problem som har tagits
upp i reservationen 3 att behandlas i
samband med denna kommittés arbete
och återfinnas i det förslag som den
kommer att presentera.

Jag nämnde att det vid fjolårets behandling
inte förekom några reservationer
— i år har vi fått tre reservationer
på dessa punkter — och det kan
väl förklaras av att man, som herr Magnusson
i Borås framhållit, ville avvakta
utredningarna. Vi är eniga om principerna
för hur dessa frågor skall anläggas.
Vad vi nu diskuterar är tidpunkten
för genomförandet av åtgärderna,
och den saken kan diskuteras ganska
länge och ganska ingående. Utskottsmajoriteten
har emellertid inte funnit att
de tre ärenden som berörs av reservationerna
fordrar ett så snabbt avgörande
att de skall brytas ut ur de stora sammanhangen.

Jag kan inte underlåta att notera en
rolig turnering av herr Sundkvist, som
sade att stormfällningarna återkom med
synnerligen jämna mellanrum. Vi må
väl hoppas att naturkatastrofer av det
slag som vi har upplevt, en 1954 och ett
par tre stycken i år, inte skall komma
med alltför jämna mellanrum. Sedan
kan man diskutera hur långa de jämna
mellanrummen är.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört ber jag att få yrka bifall
till vad utskottet hemställt under punkterna
A—E i sitt betänkande nr 53.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande har fogats tre reservationer.
Den första omfattar förslag till
avdrag vid beskattningen och gäller dik -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

ning i skogsmark. Där kommer vi in på
ett problem som sammanhänger med
den framtida avkastningen av skogsmark.
En ökad produktivitet kan givetvis
erhållas om man stimulerar till ytterligare
dikningsföretag, men resultatet
av dessa kommer långt fram i tiden.
Det blir inte några omedelbara verkningar
av sådana investeringar. Reservanterna
föreslår emellertid att en särskild
utredning görs på detta område
för att få fram regler som stimulerar
till dikningsföretag.

Det gäller här inte enbart den framtida
avkastningen av skogsmark utan
också en sysselsättningsfråga. Det är
synnerligen angeläget att stimulera till
ökad dikning och därigenom åstadkomma
ökad sysselsättning inom de områden
som närmast berörs. Åtgärden får
alltså dubbel effekt. Därtill kommer att
när dessa investeringar börjar ge resultat,
så lär de skogstillgångar som vi
kan föra ut på marknaden vara synnerligen
värdefulla.

De investeringar vi gör i dag betyder
alltså en besparing för framtiden. Att
arbetsmöjligheterna inom dessa områden
dessutom tillfälligt ökas är mycket
betydelsefullt.

I reservationen 2 begärs förslag till
1970 års riksdag om vidgad rätt till insättning
på skogskonto. Det rör närmast
de flottleder som nu läggs ned, vilket
har rubbat de tidigare planerna för
avverkningen. Det är fråga om ganska
långsiktig planering, där man dels tar
ut skog efter en viss plan, dels gör upp
planen efter ett rotvärde som kan variera
mellan olika år. Även om man har
en plan rubbar man ofta denna för att
kunna få en rimlig avkastning. Yi har
varit i det läget att avkastningen av en
hel del skogsområden varit negativ. Det
har gjort att man i många fall har sparat
avverkningarna men nu har dessa
problem på en gång ramlat över skogsägarna
genom nedläggningen av flottlederna.

Det vore väl rimligt att ta itu med

detta, så att det redan vid nästa års
riksdag kunde framläggas ett förslag om
vidgad rätt till insättning på skogskonto.
Det betyder inte annat än att beskattningen
uppskjuts. Vid insättning
på skogskonto beskattas ju pengarna när
de tas ut. Statskassan förlorar ingenting
på saken, men man får en rimligare och
jämnare beskattning.

I reservationen 3 önskar reservanterna
att jordbruksbeskattningskommittén
skall få i uppdrag att med förtur utarbeta
förslag till bestämmelser om avdrag
för kostnader för nyplantering av fruktträd
inom den yrkesmässiga fruktodlingen.
Här föreligger stor enighet, och
utskottets talesman åberopar att denna
fråga varit uppe tidigare. Men det händer
ju ingenting! Det råder fortfarande
samma förhållande trots att vi är eniga
om att det inte finns några betänkligheter
mot att lämna generellt tillstånd
till dessa avskrivningar.

Om riksdagen är enig om att det är
angeläget att klara upp detta bör också
en beställning av ett förslag göras till
regeringen, så att vi kan få frågan avgjord
vid nästa års riksdag.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till de tre reservationer som
är fogade till utskottets betänkande.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Herr Sundkvist uppfordrade
mig att begära ordet när han
sade att skogsägarna på grund av nedläggningen
av flottleder gör ett onormalt
stort uttag. Detta påstående är väl
ändå litet överdrivet. Skogsägarna är i
regel måna om ett uthålligt skogsbruk
och därför även om en mer långsiktig
skötsel av sin skog. Det hör faktiskt till
undantagen att man går till väga på det
sätt som herr Sundkvist anser. Jag är
verksam inom detta yrke och har inte
kunnat observera någonting sådant.

Herr Sundkvist säger också att man
genom nedläggning av flottlederna skapar
nollområden. Herr Sundkvist gav
en riktig förklaring vad som menas med

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

nollområden, men annars var även detta
påstående något överdrivet. Skogsägarna
har nämligen skogsvårdsstyrelsen
och skogsägarföreningarna till sitt
förfogande, och dessa organ är måna
om att det byggs skogsbilvägar för att
motverka att det uppstår nollzoner efter
nedläggningen av flottleder.

Vi har dessutom en annan spärr mot
en onormal avverkning, nämligen behovet
av kontinuerlig råvarutillförsel till
industrin. Skogsägarföreningarna propagerar
för att man skall ta hänsyn härtill
även under tider med dåliga virkespriser.

Så nog låg det en viss överdrift i vad
herr Sundkvist sade.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Det har sagts att det nu
föreligger en mycket stor enighet mellan
utskottsmajoriteten och reservanter;
man har i stort sett samma uppfattning.
Jag är ytterligt glad över att så är fallet.
Det var också en synnerligen angenäm
upplevelse att i dag för första
gången höra herr Wiklund i Härnösand
föra utskottsmajoritetens talan. Det kan
väl inte anses vara förmätet att erinra
om att vi med herr Wiklunds företrädare
under många år har fajtats både
om skogsbilvägarna, fruktträden och
andra ting och att det därför är glädjande
att även regeringspartiet nu börjat
inta samma ståndpunkt som oppositionen
i dessa frågor. Efter de uttalanden
som herr Wiklund här gjort såsom
representant för det makthavande partiet
hoppas jag att vi inom rimlig tid
skall få en rätsida på detta problem.
Det hälsar jag med tillfredsställelse.

Vad beträffar frågan om avverkningarna
utefter Ljungan och Indalsälven
på grund av flottledernas upphörande
har jag aldrig sagt att skogsägarna blivit
tagna på sängen. Det är naturligt
att dessa skogsägare utnyttjat chansen
att öka avverkningarna; ett annat handlande
hade inneburit en nationalekonomisk
förlust. Motionerna i ärendet be -

visar också att man i någon mån ökat
avverkningarna under denna tid. Därför
är det rimligt att skogsägarna får
möjlighet att placera en del av dessa
inkomster på skogskonto, så att de inte
drabbas alltför hårt av marginalskatten.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag vill framhålla för
herr Wiklund att vi är medvetna om att
frågan om skogsdikningen kan komma
att behandlas i ett annat sammanhang.
Han påpekade att jordbruksbeskattningskommittén
bör kunna ta upp även
denna sak. Men det är just det förhållandet
att jordbruksbeskattningskommittén
har ett så stort frågekomplex
att handlägga som gör att vi inte vill
hänvisa även denna fråga dit. Den kommer
i så fall att behandlas alltför sent
trots att vi nu hunnit så långt att vi i
princip är överens.

När det gäller frågan om flottledsnedläggelserna
lyckades jag också reta
upp herr Wikner.

Även om skogsägarna tre fyra år i
förväg var förberedda på en flottledsnedläggning,
så är detta en mycket kort
tidrymd när det gäller skogliga förhållanden.
Skall en skog som kanske behöver
50 år för att växa upp skördas på
fyra fem år, får man göra mycket stora
uttag. Herr Wikner var väl också på det
klara med att det kunde bli fråga om
mycket stora uttag.

Jag vill starkt understryka att det
när det gäller insättningen på skogskonto
inte är fråga om någon skatteflykt.
En sådan insättning ligger helt
i linje med vad skogsskattekommittén
föreslagit i sitt betänkande.

Jag vet kanske sämre än herr Wikner
hur stora nollområdena kommer att bli.
Men jag är övertygad om att även herr
Wikner får lov att erkänna att det uppstår
ytterligare nollområden och att de
nollområden som redan finns i de norrländska
skogarna kommer att öka. Herr
Wikner säger att det hör till undantags -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

fallen att det uppstår nollområden. Det
tycker jag inte är något skäl att skjuta
på saken. Även om det inte är så många
som kommer i kläm är det en del som
gör det, och därför finns det anledning
att skynda på. På den punkten är vi ju
också i princip ense.

När det slutligen gäller frågan om
fruktträden har vi bara begärt att jordbruksbeskattningskommittén
skall få i
uppdrag att handlägga den med förtur.
Det är stor skillnad mellan denna begäran
och utskottets uttalande att man
förutsätter att jordbruksbeskattningskommittén
skall behandla frågan. Majoriteten
hoppas strängt taget bara att
kommittén skall ta upp problemet, medan
vi önskar att kommittén skall få i
uppdrag att få behandla det med förtur.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Först och främst ber jag
att få tacka herr Magnusson i Borås för
hans positiva omdöme när det gäller
min uppgift att företräda utskottet. Det
är tacknämligt om vi kan komma överens
i dessa frågor, eftersom vi är ense
om principerna. Detta har jag understrukit
tidigare, och jag vill göra det
ännu en gång.

Jag skall bara, herr talman, ta upp
några små detaljer i det som sagts sedan
jag sist var uppe i talarstolen.

Det går inte, herr Larsson i Umeå, att
komma ifrån att det är svårt att avgöra
om skogsdikningar är grundförbättringar
eller inte. Detta har redan på ett
tidigt stadium konstaterats här i riksdagen;
jag tror att det var i slutet av
1920-talet man bestämde sig för att kalla
sådana arbeten för skyddsdikning.

Resonemanget om det negativa utfallet
i nollområden kan nog vara riktigt.
Men det spelar ju ingen roll när och hur
avverkningarna sker, om förhållandena
är så dåliga att utfallet blir negativt under
vilka förutsättningar arbetet än utförs
— det intrycket fick man nämligen
av vad herr Larsson i Umeå sade. Det
är självklart att negativiteten blir mer

markerad när älv- och bäckflottningen
nedläggs, men utfallet är alltså negativt
under alla omständigheter.

Frågan om fruktträden kan diskuteras
länge och väl, och det har riksdagen
också gjort, som jag förut sade. Utskottsmajoritetens
tanke är att de nya
värdeminskningsreglerna för jordbruket
måste anknytas till de regler som
gäller för rörelse- och hyresfastighet.
Det är klart att man vid en värdering
kan finna vissa saker så angelägna att
de bör brytas ut, men utskottsmajoriteten
har inte funnit detta vara fallet med
de tre frågor som berörs i reservationerna.

Herr Sundkvist och jag är överens
om att det inte vid insättning på skogskonto
är fråga om någon skatteflykt —
jag har i varje fall inte givit uttryck
åt någon sådan uppfattning — och vi
är också helt ense i princip.

Eftersom det inte förekom några reservationer
i fjol utan det rådde enighet
om att avvakta utredningar finner
utskottsmajoriteten det litet förvånande
att vi nu åter har fått tre reservationer.
Skogsskattekommitténs betänkande
remissbehandlas för närvarande,
och frågan om omplanteringen av fruktträd
kommer enligt säkra uppgifter att
behandlas av jordbruksbeskattningskommittén.

Herr WIENER (s):

Herr talman! Jag vill rätta till ett
missförstånd som herr Sundkvist gjorde
sig skyldig till. Jag sade aldrig att
uppkomsten av nollområdena utgjorde
undantagsfall, utan det uttalandet gällde
onormal avverkning.

Att vissa områden blir nollområden
beror inte enbart på nedläggning av
flottningen, utan det beror också på dålig
bonitet, låg kubikmassa och klena
dimensioner — i regel är storskogen
avverkad på dessa områden. Sedan inverkar
väl även konkurrensen från utlandet
— priser m. m.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 53,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 117 ja och 83 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen

2); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
D) i utskottets betänkande nr 53,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
2) av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr tahnannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens leda-''
möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 83 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punk -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

ten E) i utskottets betänkande nr 53,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
3) av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 81 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Realisationsvinstbeskattningen av
aktier m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 56, med anledning av motioner
angående realisationsvinstbeskattningen
av aktier m. m.

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) motionerna I: 61 av herrar Yngve
Nilsson och Strandberg samt II: 68 av
herr Lothigius, vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde en utredning i enlighet
med de i motionerna angivna riktlinjerna
rörande utformningen av beskattningen
vid avyttring av aktier och därmed
jämförliga värdepapper enligt 35 §

3 mom. kommunalskattelagen;

2) motionerna I: 75 av herr Lindblad
och II: 88 av herr Ahlmark;

2* —Andra kammarens protokoll 1969. .

3) motionerna 1:79 av herr Tistad
och II: 91 av herr Larsson i Umeå, vari
hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära förslag till sådan
ändring av gällande bestämmelser om
beskattning av realisationsvinst, att
uppskov med beskattning under viss tid
finge åtnjutas för realisationsvinst vid
av ägarens flyttning till annan ort föranledd
försäljning av en- eller tvåfamilj
sfastighet, avsedd huvudsakligen
som bostad åt ägaren, i det fall denne
avsåge att på den nya bostadsorten förvärva
liknande bostadsfastighet;

4) motionerna I: 277 av herr Werner
och II: 306 av herr Hermansson m. fl.,
vari hemställts,

a) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde utredning och förslag om
skärpning av aktievinst- och markvärdebeskattningen,

b) att riksdagen beslutade att 35 §
3 mom. kommunalskattelagen erhölle i
motionerna angiven ändrad lydelse, innebärande
att gällande regler för aktievinstbeskattningen
skärptes genom att
procentsatsen för det belopp av försäljningssumman,
som skulle räknas som
skattepliktig realisationsvinst, höjdes
från 10 till 15 procent;

5) motionerna 1:329 av herr Nils
Nilsson och II: 371 av herr Grebäck
in. fl., vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde översyn av reglerna om
realisationsvinstbeskattning såvitt avsåge
mindre obebyggda jordbruks- och
skogsfastigheter i enlighet med vad i
motionerna anförts;

6) motionerna I: 697 av herrar Karl
Pettersson och Svenungsson samt II:
805 av herr Larsson i Norderön m. fl.,
vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde förslag till sådan ändring
av realisationsvinstbeskattningen att
försäljningen av mark för jordbrukseller
skogsbruksrationalisering undantoges
från realisationsvinstbeskattning i
• 35

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

de fall då fastighetens åbyggnader vore
undantagna för bostad åt säljaren.

Utskottet hemställde,

A) beträffande en allmän översyn av
realisationsvinstbeskattningen

att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 61 och II: 68,

2) motionerna I: 75 och II: 88;

B) beträffande höjd beskattning av
realisationsvinster

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:277 och II: 306;

C) beträffande realisationsvinstbeskattning
av fastighetsförsåljning i rationaliseringssyfte att

riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 329 och II: 371,

2) motionerna I: 697 och II: 805;

D) beträffande uppskov med realisationsvinstbeskattning
vid fastighetsförsäljning att

riksdagen måtte avslå motionerna
I: 79 och II: 91.

Reservationer hade avgivits
beträffande en allmän översyn av realisationsvinstbeskattningen 1)

av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp), Magnusson
i Borås (m), Sundkvist (ep) och Josef
son i Arrie (ep), vilka hemställt,

att riksdagen icke måtte biträda avslagsyrkandet
under punkten A 1 i utskottets
hemställan utan i stället, med
bifall till motionerna 1:61 och 11:68,
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
rörande utformningen av beskattningen
vid avyttring av aktier och
därmed jämförliga värdepapper enligt
35 § 3 mom. kommunalskattelagen;

beträffande realisationsvinstbeskattning
av fastighetsförsåljning i rationaliseringssyfte 2)

av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Ja -

cobsson (m), Tistad (fp), Magnusson

1 Borås (m), Sundkvist (ep) och Josef
son i Arrie (ep), vilka hemställt,

att riksdagen icke måtte biträda avslagsyrkandet
under punkterna C 1 och

2 i utskottets hemställan utan i stället,
med anledning av motionerna 1:329
och II: 371 samt I: 697 och II: 805, i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
av reglerna rörande realisationsvinstbeskattning
vid avyttring av
fastighet i syfte att underlätta sådana
försäljningar som skedde i rationaliseringssyfte; beträffande

uppskov med realisationsvinstbeskattning
vid fastighetsförsäljning 3)

av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp), Magnusson i
Borås (m), Sundkvist (ep) och Josefson
i Arrie (ep), vilka hemställt,

att riksdagen icke måtte biträda avslagsyrkandet
under punkten D i utskottets
hemställan utan i stället, med
bifall till motionerna 1:79 och 11:91,
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag
till sådan ändring av gällande bestämmelser
om beskattning av realisationsvinst,
att uppskov med beskattning
under viss tid finge åtnjutas för realisationsvinst
vid av ägarens flyttning
till annan ort föranledd försäljning av
en- eller tvåfamilj sfastighet, avsedd huvudsakligen
som bostad åt ägaren, i
det fall denne avsåge att på den nya
bostadsorten förvärva liknande bostadsfastighet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Bestämmelserna om beskattningen
av aktievinster tillkom ju
ganska hastigt för tre år sedan. Man var
väl då på det klara med att de inte var
så särskilt noggrant utformade, och vi
påpekade också från vårt håll riskerna
för de verkningar som därvidlag skulle

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

kunna uppstå. Det föreligger nu en
motion, där man begär att det skall
verkställas en utredning som kommer
till rätta med dessa verkningar. Det
gäller bl. a. de svårigheter som föreligger
att kombinera två beskattningssystem
med varandra, dels realisationsvinstbeskattningen,
dels det beskattningssystem
som innebär en evig beskattning.

Med de nuvarande bestämmelserna
kan det, vilket vi även påpekade när beslut
i frågan fattades för tre år sedan,
bli förmånligare att sälja aktierna före
fem års innehav än senare. Det kan också
ske en mycket hård beskattning av
speciellt små vinster på grund av att
vinsten blir föremål för beskattning så
snart den överstiger 5 procent. Det är
dessa problem som gör att vi menar att
bestämmelserna bör ses över. Därtill
kommer att beskattningssystemet inte
tar hänsyn till penningvärdeförsämringen.

I utskottets betänkande behandlas
också ett annat problem, nämligen försäljning
av fastigheter i jordbruksrationaliseringssyfte.
När en jordbruksfastighet
skall säljas i rationaliseringssyfte,
vilket innebär att jorden läggs
samman med en närliggande gård, kan
det inte sällan förhålla sig så, att vederbörande
ägare av den fastighet som
skall försäljas finner det förenligt med
sina intressen att alltjämt bo kvar på
gården, varför han överlåter endast jorden.
Då uppstår ett beskattningsproblem
av den anledningen att det årliga
avdraget av 3 000 kronor inte får tillgodoräknas
såsom avdrag på realisationsvinsten.
Därför blir det en hårdare
beskattning, när ägaren bara skall
sälja jorden än när han också säljer
byggnaderna.

Det måste vara ett samhällsintresse
att vederbörande kan bo kvar därute
på landet, varigenom man så länge som
möjligt kan upprätthålla en levande
landsbygd. Men det är också ett samhällsintresse
av den anledningen att han

i annat fall skulle komma att efterfråga
bostad på en centralort, där det redan
tidigare är trångt.

Sett från dessa synpunkter menar vi
att det är rimligt att man försöker tillgodose
dessa intressen och att denna
fråga blir föremål för utredning.

Den tredje frågan som behandlas i
betänkandet rör de försäljningar av villor
som beror på att ägaren måste flytta
från en ort till en annan. Det uppkommer
ju av olika anledningar mycket
snabba växlingar i dagens samhälle,
och därför bör vi försöka underlätta
för människorna att kunna flytta från
en plats till en annan. Inte sällan möter
emellertid stora svårigheter när en
person som redan tidigare äger ett egnahem
skall försälja detta. Det kan bli
en realisationsvinst, men han är ju i behov
av en likadan bostad på den ort dit
han flyttar och därför är det av intresse
att alla de pengar han får för den gamla
fastigheten kan användas för inköp
av en fastighet på den plats där han funnit
en ny sysselsättning. Det är alltså
av behovet påkallat att bestämmelserna
ses över och olägenheterna blir undanröjda.
Här är det ju inte fråga om att
någon skall befrias från beskattning
utan det gäller ett uppskov med beskattningen
tills vederbörande en gång kanske
säljer villafastigheten på den nya
platsen. Därmed har man ju nått syftet
att underlätta omflyttningen, och därför
har vi också framfört det här kravet i
en reservation.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationerna
1, 2 och 3 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 56.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I reservationen 1 beträffande
realisationsvinstbeskattning
av aktier och andra värdepapper, en
beskattning som i och för sig är både

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

rimlig och riktig, framhåller vi att beskattningen
måste vara så utformad att
den tillgodoser såväl enkelhetskrav som
rättvisekrav. Ofta blir det ena kravet
tillgodosett på bekostnad av det andra.
Möjligen kan man med hänsyn till schabloniseringen
anse att enkelhetskravet
här blivit väl tillgodosett, men med fog
finner människorna beskattningen djupt
obegriplig och deras undran över effekterna
är stor. Denna undran förstärks
naturligtvis av att man upplever
det vara lite si och så med rättvisan.
Att exempelvis mindre aktievinster kan
bli procentuellt hårdare beskattade än
större strider mot alla principer i vårt
skattesystem. Likaså är det otillfredsställande
att rent fiktiva vinster kan bli
beskattade, och en utredning som tar
hänsyn till dessa frågor är därför motiverad.
Erfarenheterna från de år bestämmelserna
gällt bör kunna ge vägledning
om hur en i och för sig motiverad
beskattning bör utformas, så att
inte kraven på rättvisa och enkelhet
slår ihjäl varandra.

Reservationen 2 rör realisationsvinstbeskattning
vid fastighetsförsäljning.
Om en sådan försäljning skett i rationaliseringssyfte
finns det anledning att
utforma beskattningen så, att den underlättar
och inte försvårar rationaliseringen.
Men jag skall framför allt uppehålla
mig vid reservationen 3 som
gäller försäljning då någon, t. ex. på
grund av nytt arbete, nödgas sälja sin
fastighet och kanske måste köpa en ny1
på den nya tjänstgöringsorten.

Som beskattningen nu är utformad
kan omställningen försvåras. För att
skaffa en likvärdig fastighet på en ny
ort behövs ofta mera pengar, eftersom
byggnadskostnadernas stegring har trissat
upp fastighetspriserna. Bara detta
kan orsaka stora svårigheter vid flyttningen.
Om man dessutom omedelbart
skall betala realisationsvinstskatt på
den gamla fastigheten, så kan det innebära
att flyttningen omöjliggörs. Det
kan inte vara en riktig politik, speciellt
som vi ju på andra vägar försöker att

så mycket som möjligt underlätta nödvändiga
omlokaliseringar.

Jag kan ge ett exempel på hur illa
denna beskattning kan slå. Vi kan tänka
oss att en person i en expansiv ort
har en fastighet men får arbete på annan
ort och där skaffar sig en exakt
likadan bostad i stället för den gamla.
Han gör då ingen som helst vinst men
råkar ändå ut för en hård beskattning
när han säljer sin gamla fastighet, trots
att det är samma pengar han lägger ned
i den nya fastigheten. Detta rimmar ju
illa med rättvisa i beskattningen. Man
skall beskatta vinster, inte något som
snarare blir en bestraffning vid en flyttning
till annan ort.

När denna fråga har diskuterats tidigare
har utskottets majoritet framhållit
att det inte är möjligt att ange i lagen
vilka fall som motiverar särbestämmelser.
Denna motivering har upprepats i
år men är långtifrån övertygande. Det
har varit möjligt att i de statliga lönebestämmelserna
fixera de fall där särskilda
flyttningskostnadsersättningar
skall utgå. Gränsdragningssvårigheterna
är där likartade, men det har gått att
lösa problemet. Även i detta fall måste
det finnas möjligheter, om bara viljan
finns.

Vid fastighetsförsäljningar är det möjligt
att göra avdrag för kostnader i form
av mäklararvoden o. d. i samband med
försäljningen. Men det är under förutsättning
att det har blivit någon vinst
på försäljningen. Har det däremot blivit
förlust — som det blir i sådana fall
som jag här anfört — kan avdrag inte
göras för dylika kostnader. Och förluster
uppstår ofta vid flyttning till en
expansiv ort från en ort där sysselsättningen
är dålig. Då får säljaren ett
lågt pris på sin fastighet och gör alltså
en kapitalförlust. Det vore rimligt om
han då fick göra avdrag för de direkta
kostnaderna för försäljningen. Som det
nu är kan förhållandena inte anses tillfredsställande.

Denna fråga ligger visserligen på sidan
om den som berörs i reservationer -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

na, men jag har ändå velat ta upp den
eftersom den så intimt hänger samman
med de problem vi nu diskuterar. Yad
jag här anfört motiverar ytterligare att
dessa frågor är i behov av översyn.
Svårigheterna för de människor som
nödgas flytta från en ort är tillräckligt
stora utan att beskattningen av ett egnahem
skall komplicera förhållandena.
Det bör också observeras att det här
inte gäller befrielse från beskattning
utan endast ett uppskov med beskattningen
för viss tid. Kungl. Maj:t bör
efter en översyn av problemen snabbt
kunna framlägga förslag i ärendet. De
synpunkter som framkommit i motioner
och reservationer i denna fråga bör
därvid kunna ge vägledning.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till de tre reservationer
som är fogade till bevillningsutskottets
betänkande nr 56.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
har här utförligt behandlat reservationerna,
och jag kan därför fatta mig
mycket kort. Jag tänker närmast beröra
reservationerna 2 och 3, speciellt
den förstnämnda.

I reservationen 2 har frågan om försäljning
av fastigheter i rationaliseringssyfte
tagits upp. Som framhålles i motionerna
I: 329 av herr Nils Nilsson och
11:371 av herr Grebäck m. fl. var avsikten
när markvärdebeskattningen infördes
inte att beskatta mindre vinster
vid försäljning av egnahem, villor eller
jordbruk. Motionärerna påpekar mycket
riktigt att försäljning av små, icke
bebyggda fastigheter kan föra ganska
stora skattekonsekvenser med sig. Det
är därvidlag samma sak som herr Magnusson
i Borås framhöll när det gäller
försäljning av jorden och säljaren själv
behåller byggnaderna. Då får man inte
tillgodoräkna sig det årliga avdraget på
3 000 kronor, vilket i många fall medför
att ett ganska stort belopp blir skattebelagt.

Det är givet att detta kan medföra

hinder för en önskad strukturrationalisering.
När man läser utlåtandet finner
man att även utskottsmajoriteten
observerat detta förhållande men att
den i dag inte velat tillstyrka någon
ändring eller utredning av gällande bestämmelser.

Vi reservanter har ansett att frågan rörande
realisationsvinstbeskattning vid
avyttring av fastighet i avsikt att underlätta
en försäljning som sker i rationaliseringssyfte
bör bli föremål för
utredning. Med denna motivering ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen 2.

Reservationen 3 har utförligt kommenterats
under debatten, och jag vill
endast säga att lagstiftningen i det avseende,
som där behandlas, med den
rörlighet som råder på arbetsmarknaden
i dag är alltför snävt utformad.
Den utgör ett hinder för en naturlig
omflyttning av arbetskraften, och det
bör, såsom motionärerna framhåller,
kunna beviljas uppskov med den betalningsskyldighet
som föranleds av en
eventuell realisationsvinst. Jag vill därför
yrka bifall till reservationen 3. Jag
yrkar slutligen också bifall till reservationen
1.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Den fråga som nu i
verkligheten står under diskussion —
men som i debatten döljes bakom tekniska
resonemang -— är följande: Är
den nuvarande beskattningen av vinster
på aktiespekulation och markvärdestegring
lagom avvägd ur olika synpunkter,
bör den skärpas eller eventuellt
lindras? De borgerliga partierna
vill att beskattningen skall lindras. Socialdemokraterna
tycker att beskattningen
är väl avvägd liksom de tycker
att det mesta är i det samhälle som de
regerat i under över 35 år. Hur denna
syn på vinster genom aktiespekulation
och markvärdestegring kan förenas
med kravet om ett jämlikhetens samhälle
är emellertid svårt att förstå.

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

För vår del anser vi att en betydande
skärpning av dessa skatter är befogad.
Det har vi länge hävdat, och vi
anser att utvecklingen ytterligare understrukit
det riktiga i vår inställning.
Vår principiella uppfattning är att realiserade
kapitalvinster skall beskattas i
samma utsträckning som vanlig inkomst.
Detta bör gälla såväl vinster på
aktiespekulation som på markvärdestegring.
I bägge fallen rör det sig om
inkomster som på intet sätt kan motiveras
med arbetsinsatser eller verksamhet
i övrigt till nytta för samhällsutvecklingen.
De stigande markvärdena sammanhänger
till avgörande del med samhällets
allmänna utveckling. Med utvecklingen
av näringslivet, med utbyggnaden
av samhällen och kommunikationer
stiger marken i pris. Vi anser
att vinsten av denna markvärdestegring
i princip bör tillfalla samhället.
Det garanterar man bäst genom att
samhället äger marken. Så länge detta
bara i ringa utsträckning är fallet, bör
en skärpning av beskattningen av vinst
vid avyttring av fastighet vara motiverad.

Den starka ökningen av aktievärdena
— en rad sifferuppgifter härpå har
lämnats i vår motion, men jag skall
inte uppta kammarens tid med att upprepa
dem — är i verkligheten till sist
grundad på de arbetsinsatser som görs
av de i produktionen verksamma. Den
sammanhänger också med den allmänna
ekonomiska utvecklingen. I varje fall
är den inte beroende av några insatser
från den lilla grupp av stora förmögenhetsägare
som har monopoliserat
de stora aktieposterna i företagen. En
skärpning av aktievinstbeskattningen är
i hög grad befogad mot bakgrunden av
den höjning av aktiekurserna som skett
under de senaste årtiondena.

Bevillningsutskottet avvisar nu kravet
på en sådan skärpning med att man
ännu inte har tillräckliga erfarenheter
av utvecklingen sedan de nya reglerna
för beskattning av aktievinster respek -

tive markvärdestegring infördes. Det
argumentet för avslag anser vi på intet
sätt bärande. Beskattningen av markvärdestegring
löser inte alls den stora
frågan om de oförtjänta vinster som
stora markägare och spekulanter kan
göra på sitt jordmonopol.

Detta är ju ingen ny fråga. Den har
diskuterats sedan förra århundradet i
vårt land liksom i många andra länder,
men den har ännu inte lösts. På
motsvarande sätt har hela frågan om
beskattningen av aktievinster en vidare
bakgrund än enbart utvecklingen under
de tre år som gått sedan den senaste
lagändringen genomfördes. Man kan
därför heller inte, som finansministern
gjorde här i ett interpellationssvar i våras,
ta utvecklingen under de tre senaste
åren som intäkt för påståendet att
en skärpning inte behöver ske. Ett urval
av jämförelsetillfällen blir alltid
godtyckligt, men det minst godtyckliga
måste vara att se utvecklingen av aktiekurserna
under en längre tidsperiod.
Och då kan ingen bestrida att en mycket
stark reell förmögenhetsökning skett
för de stora aktieägarna.

Den invändning som ibland förs fram,
att vissa aktieägare tidvis kan göra förluster
också när kurserna går ned, kan
inte tillmätas någon betydelse i detta
sammanhang — allra minst när man
samtidigt talar om spel på fondbörsen
som ett slags lotteri. Vem får göra avdrag
för utlägg för lottsedlar och tipskuponger
eller totospel? Ingen, såvitt
jag vet. Däremot anses det självklart
med en tillräcklig beskattning av vinsterna
på sådant. De stora aktieägarna
har för övrigt en sådan fördelning av
sina aktieinnehav att de skaffat sig en
stor säkerhet. Även när börskrascher
inträffar brukar de stora hajarna ta
hem förtjänsten genom att sluka småfisken.

Det avgörande är emellertid den principiella
synen på dessa frågor. Socialister
betraktar över huvud taget arbetsfria
inkomster, d. v. s. profiter på ut -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Realisationsvinstbeskattningen av aktier in. m.

sugning och utplundring av den arbetande
majoriteten i samhället, som icke
försvarbara. Dessa arbetsfria inkomster
bör helt avskaffas. Det minsta man
kan begära är att de åtminstone inte
beskattas lägre än arbetsinkomster. Så
torde emellertid ibland vara fallet vid
den lindriga aktievinstbeskattning som
Sverige har. Jag vill erinra om att det
i vissa jämförbara länder, t. ex. England,
under de senaste åren genomförts
en hårdare beskattning av aktievinster
än den som förekommer här i
landet.

I en broschyr, utgiven i november
1968 av SSU, ges ett exempel på hur en
stor aktieägare skaffar sig en betydande
inkomst utan annan insats än att skriva
sitt namn på ett papper. Därefter heter
det:

»Är detta tillfredsställande?

Nej!

Vi kan aldrig acceptera att människor
på detta sätt gör sig stora arbetsfria
vinster. För dem som har det bra är det
ingen svårighet att ''spela’ på börsen.
För folk i allmänhet finns inte den
chansen. De kan inte skuldsätta sig.
De kan inte ta några risker att sätta
familjens ekonomi på spel. Dessutom
får de antagligen heller inte låna några
pengar. De har inte tillräckligt goda säkerheter.

Den nuvarande aktievinstbeskattningcn
ger, trots revisioner, inget fullgott
skydd mot sådana här arbetsfria inkomster.
Därför måste beskattningen
skärpas!»

Herr talman! Det lär finnas en SSUklubb
här i riksdagen. Den har visst
också medlemmar i regeringen. Det
skulle vara intressant att få veta om
dessa ledamöter stöder vad deras förbund
har uttalat eller om de ställer sig
bakom sina partivänner i bevillningsutskottet,
som är motståndare till en
skärpning av aktievinstbeskattningen.

Jag yrkar bifall till motionerna I: 277
och 11:306, vari begärs utredning och
förslag om skärpning av aktievinst- och

markvärdebeskattningen men dessutom
en omedelbar skärpning av beskattningen
av aktievinster.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Det skulle kanske vara
intressant att vid behandlingen av detta
bevillningsutskottets utlåtande gå in
på en diskussion i sak, framför allt med
hänsyn till allt det som finns motiverat
i de motioner som ligger till grund för
det borgerliga ställningstagandet i utskottet.
Jag skall emellertid inte göra
detta, eftersom motionerna och reservationsyrkandena
för de flesta av kam*
marens ledamöter sedan många år tillbaka
är så välbekanta att det kan vara
onödigt.

I reservationen 1 yrkas nu på en utredning
av realisationsvinstbeskattningen
av aktier och andra värdepapper.
Reservanterna hävdar att de nya reglerna
inte uppfyller lämpliga krav på ändamålsenlig
och rättvis beskattning.
Det är möjligt att detta till en viss del
är sanning, men vi skall ta hänsyn till
att reglerna är utformade som en schablon,
och då är vi alla inom bevillningsutskottet
överens om att det inte
går att skapa någon millimeterrättvisa
vid beskattningen.

Här har sagts att dessa regler missgynnar
dem som gör små vinster vid
försäljning av aktier. För att bemöta
detta kan man bara upplysa reservanterna
om att aktieinnehavaren först
måste göra en vinst som överstiger 500
kronor innan realisationsvinst vid beskattning
av aktier någon gång kan
komma i fråga. 500 kronor går alltså
helt skattefria vid vinster på försäljning
av aktier. Dessa regler har tillämpats
under så kort tid att varken reservanterna
eller utskottsmajoriteten har
hunnit skaffa sig några säkra grunder
för bedömningen av hur de utfallit under
dessa tre år. Både departementschefen
och utskottet framhöll 1966 att
dessa regler kunde komma att behöva
överses när de tillämpats en viss tid

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

och praktiska erfarenheter hunnit visa
vilka brister som eventuellt kunde föreligga.
Utskottet framhöll också att då
pågående utredningar och förslag, som
kan komma fram från aktiefondutredningen,
skogsskattekommittén och kapitalskatteutredningen,
eventuellt kunde
komma att realiseras, skulle en samordning
med dessa regler kunna övervägas.
De två förstnämnda utredningarna har
nu framlagt sina förslag, och kapitalskatteutredningen
väntas komma med
sitt förslag hösten 1970. Då kan alltså,
som jag tidigare sade, en samordning
med nu gällande regler övervägas.

Herr Hermansson sade att kommunisterna
vill höja skatten på realisationsvinster
vid försäljningen av aktier.
Han säger att socialdemokraterna anser
att den för närvarande är väl avvägd
och de borgerliga att den är för
hög.

Utskottsmajoriteten anser att den för
närvarande är väl avvägd, men vi förutsätter
i vårt betänkande att den kan
komma att höjas. Detta kommer att ske
mot bakgrunden av att vi förväntar
förslag från departementschefen, grundat
på de tre utredningar jag tidigare
nämnt.

Sedan blandar herr Hermansson förmodligen
ihop begreppen skatt på realisationsvinst
och aktiekursernas stegring,
som betyder en förmögenhetsökning
för aktieägare. Socialdemokraterna
har därvidlag sagt att vi kommer
med ett förslag om en väsentligt höjd
förmögenhetsbeskattning. Statsminister
Palme ställde en direkt fråga till centerpartiets
ledare herr Hedlund under
remissdebatten, statssekreterare Feldt
ställde den till centerpartisten herr Antonsson
i en TV-duell och fick ett klart
ja från herr Antonsson om att han var
med på en väsentlig höjning, medan
däremot herr Hedlund kanske anslöt
sig litet tveksamt — han skulle naturligtvis
som vanligt först titta litet på utredningarna
innan han kunde ge ett
obetingat svar.

Men det finns alltså en majoritet för
en väsentligt höjd förmögenhetsbeskattning.
Även de som har sin förmögenhet
placerad i aktier, så att den stiger när
aktiekurserna stiger, kommer att få del
av denna högre skatt.

I reservationen 2 hemställs om en utredning
av reglerna rörande realisationsvinstbeskattning
vid avyttring av
fastighet i syfte att underlätta sådana
försäljningar som sker i rationaliseringssyfte.
Reservanterna stöder sig förmodligen
på uppfattningen att de nuvarande
beskattningsreglerna, som riksdagen
antog så sent som år 1967, försvårar
viss försäljning i rationaliseringssyfte.
Jag vill framhålla att dessa regler
har antagits för att beskatta vinster som
kan göras på investeringar i mark,
d. v. s. spekulation. Avsikten med beslutet
var dock att lämna mindre vinster
som uppstår vid försäljning av egnahem,
villor eller jordbruk skattefria. Reservanternas
påstående att nuvarande
regler försvårar försäljning i rationaliseringssyfte
kan tillbakavisas med att
endast 75 procent av vinsten skall beskattas,
oavsett vilken tid fastigheten
har innehafts. Det är möjligt att man i
framtiden — jag anser det personligen
— kan överväga en ytterligare höjd
procentsats för beskattning av spekulationsvinster
vid försäljning av mark.

Herr Magnusson i Borås gjorde sig liksom
herr Josefson i Arrie skyldig till
ett något felaktigt argument i denna
diskussion. Han sade nämligen att det
beträffande jordbruk, om fastighetsägaren
sitter kvar i byggnaderna men
säljer jordbruket, uppstår vinster och
att beskattningen av dessa skulle försvåra
försäljning av jorden. Detta skall
ses mot bakgrunden av att 3 000-kronorsavdraget
är knutet enbart till byggnaderna.
Kostnader för underhåll av
jordbruksmark har varit direkt avdragsgilla
vid beskattningen. Har det gjorts
förbättringar av jorden har kostnaderna
därför varit avdragsgilla genom avskrivningar
under den period som gäl -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

ler enligt taxeringsreglerna. Man har
alltså fått ersättning för det på jorden
nedlagda kapitalet, vilket man inte har
fått när det gäller byggnaderna. Därför
är det ett något svagt argument att påstå
att beskattningen skulle förhindra
en försäljning av jord i rationaliseringssyfte.

I reservationen 3 hemställs om omedelbara
åtgärder för att uppskjuta beskattningen
av realisationsvinst vid försäljning
av en- eller tvåfamilj sfastighet
då ägaren avflyttar till annan ort. I
det motionspar som ligger till grund för
reservationen är huvudargumentet för
en ändring att en sådan skulle medverka
till större rörlighet på arbetsmarknaden,
enär många nu är rädda
för att drabbas av en stor realisationsvinstskatt.
Det verkliga förhållandet är
att nu gällande regler i de flesta fall
ger skattefrihet vid försäljning av egnahem.
Dessa regler tar ju hänsyn till de
vinster som uppstår på grund av penningvärdeförändringen
genom den indexvärdereglering
som avser anskaffnings-
och förbättringskostnader. Om
vinster av någon annan anledning uppstår,
skall de naturligtvis gå till beskattning
i vanlig ordning. Utskottet
har vid ett flertal tidigare tillfällen anfört
att det torde vara lagtekniskt omöjligt
att ange de fall då ett skatteuppskov
av arbetsmarknadsskäl skulle kunna vara
motiverat. Dessa synpunkter gäller
uppenbart fortfarande, och det är de
som utgör utskottsmajoritetens huvudargument.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till vad bevillningsutskottet hemställt
i sitt betänkande nr 56.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Nej, herr Kristenson,
jag är mycket väl medveten om att det
är två olika skatter det handlar om. Vi
har dels den vanliga förmögenhetsbeskattningen
och dels den särskilda beskattningen
av realiserade aktievinster.
Det är två olika saker. Men delvis är det

samma utveckling som ligger bakom
ökningen av de realiserade aktievinsterna
och ökningen av de stora förmögenheterna,
nämligen i den mån de stora
förmögenheterna består av aktier. Bägge
dessa skatter bör enligt vår mening
skärpas. Det krav vi har framlagt till
årets riksdag om en skärpning av den
vanliga förmögenhetsskatten avslog
riksdagens majoritet redan i våras, och
det kommer alltså icke upp till behandling
i dag. Det krav som kommer upp
till behandling i dag är vårt krav på
en skärpning av skatten på realiserade
aktievinster.

Herr Kristenson sade att han var anhängare
av och trodde sig kunna utlova
en majoritet för en väsentligt höjd
förmögenhetsbeskattning. Jag tycker att
det är mycket tillfredsställande om vi
får ta herr Kristenson på orden när
det gäller det uttalandet. Finansministern
har ännu inte lagt fram sitt bud
om höjningen av beskattningen på de
stora förmögenheterna. I gårdagens radioeko
gavs vissa förhandstips om resultatet
av den utredning som har behandlat
denna fråga. Om skärpningen
av beskattningen på de stora förmögenheterna
blir begränsad till vad, enligt
radion, denna utredning ämnar
framlägga, handlar det verkligen inte
om någon väsentligt höjd förmögenhetsbeskattning
utan om en mycket litet
höjd förmögenhetsbeskattning. En så
ringa skärpning kan i varje fall inte jag
känna mig tillfredsställd med, och jag
tror inte heller att majoriteten av löntagarna
i det här landet kommer att
känna sig tillfredsställda med en så
ringa skärpning som där annonserades.

Beträffande vårt krav på en omedelbar
skärpning av aktievinstbeskattningen
sade herr Kristenson att utskottsmajoriteten
fann beskattningen
väl avvägd för närvarande men att den
avvaktade förslag från finansministern.
Ja, om den socialdemokratiska majoriteten
i bevillningsutskottet anser beskattningen
väl avvägd för närvarande,

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

finns det risk för att också finansministern
delar den meningen. Och den redogjorde
han för här i riksdagen i maj
månad i ett interpellationssvar, där han
tyvärr icke ville ställa i utsikt något förslag
under den närmaste tiden om att
skärpa aktievinstbeskattningen.

Men oavsett om herr Kristenson och
andra socialdemokrater i bevillningsutskottets
majoritet anser att beskattningen
för närvarande inte bör ändras
i avvaktan på förslag från finansministern
måste herr Kristenson ha en egen
ståndpunkt. Anser herr Kristenson att
aktievinstbeskattningen bör skärpas mot
bakgrunden av den utveckling som varit
rådande under senare år beträffande
börskurserna på aktier och mot bakgrunden
av de krav som ställs även inom
det socialdemokratiska partiet, bl. a.
av SSU, vilka jag tidigare har redogjort
för? Det vore intressant att få veta herr
Kristensons ståndpunkt i denna fråga.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Jag kan inte undgå att
få den uppfattningen att herr Hermansson
i sitt resonemang något blandar
ihop beskattningen av förmögenheter
och beskattningen av realisationsvinster.
Han slutar sitt anförande med att
fråga efter min mening om beskattningens
höjd mot bakgrund av börskurserna.
Det är väl ändå på det sättet att så
länge jag har aktierna i min hand är
börskurserna i och för sig inte ett bevis
på att jag har gjort någon vinst som
skall beskattas. Det är först när aktierna
försäljs som det kan uppstå en realisationsvinst.
Då skall den beskattas oavsett
vilken börskursen råkar vara.

Jag sade emellertid att vi från socialdemokratins
sida kommer att lägga
fram ett förslag om en höjning av förmögenhetsskatten.
Värdet av ett aktieinnehav
kommer väl även sedan detta
förslag har genomförts att räknas fram
efter de regler som nu gäller — jag förmodar
att det på den punkten inte blir

någon ändring. Härvid är naturligtvis
börskurserna en av komponenterna.

I fråga om förmögenhetsbeskattningen
refererade herr Hermansson gårdagens
presentation i radion av det kommande
utredningsförslaget. Jag hade tyvärr
inte tillfälle att höra detta radioprogram,
och jag har heller inte läst någonting
om förslaget i tidningarna. Jag
vet alltså inte vad utredningen kommer
att föreslå. Men herr Hermansson känner
ju till den politiska gången i vårt
land — om jag får uttrycka mig så. En
utredning kan föreslå, men det är ändå
departementschefen som utarbetar propositionen.
Ibland sker det i enlighet
med utredningsförslaget och ibland med
frångående av detta. Jag tror att vi
lugnt kan avvakta propositionen. Det
förslag om en höjning av förmögenhetsskatten
som finansministern kommer
att framlägga skall säkert tillfredsställa
både herr Hermansson och mig.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Herr Kristenson säger
att han lugnt avvaktar regeringens
ståndpunktstagande och finansministerns
förslag. Det har han gjort under
alla de år som vi har suttit tillsammans
i riksdagen, och jag förmodar att han
kommer att fortsätta att göra det. Men
han bör förstå att andra inte med samma
tillfredsställelse ser alla förslag från
regeringen.

Jag fick tyvärr inget svar på min fråga
om herr Ivristensons personliga uppfattning
om den nuvarande beskattningen
av realisationsvinster på aktieförsäljning
— om han ansåg att den var
väl avvägd eller om han är anhängare
av det krav på en skärpning av denna
beskattning som har rests av andra
medlemmar inom det socialdemokratiska
partiet.

Sedan, herr Kristenson, blandar jag
icke ihop de båda frågorna om förmögenhetsutvecklingen
och realisationsvinsterna
på aktieförsäljning. Det är

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

nämligen så att börskurserna har betydelse
också för realisationsvinsterna på
aktieförsäljningar. Vad som beskattas
nu är försäljningsvärdet på aktierna.
Om en person innehar aktier som är
börsnoterade har den aktuella kursen
vid försäljningen avgörande betydelse
för den summa pengar som han får in
på försäljningen. Jag tror alltså icke
att man kan frikoppla börsutvecklingen
från den saken.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Jag tycker att den här
stillsamma dialogen mellan herrar Hermansson
och Kristenson inte bör få stå
opåtalad. Bakom denna stillsamma dialog
döljer sig nämligen mycket allvarliga
saker. Jag tror nämligen att både
herr Hermansson och herr Kristenson
har alldeles fel när de tror att man kan
lösa stora samhällsproblem genom att
skärpa förmögenhetsskatterna i den omfattning
de tydligen talar om.

Det är tyvärr så, herr Hermansson,
att även om vi skulle plocka våra 1 500
miljonärer in på bara skinnet, så räcker
dessa pengar bara några månader
för att driva Sverige. Sedan är det slut!
Den enkla sanningen, herr Hermansson
och herr Kristenson, är att de vanliga
människorna får betala den ökade samhällsaktivitet
på alla områden som ni
önskar — socialiseringar, förstatliganden
och förbättringar över huvud taget.
Det är de vanliga människorna man får
plocka på momsen -— denna drabbar
de små inkomsttagarna hårdast.

Det är där ni har att hämta pengarna.
På den kommunala sidan får man
skaffa pengar genom höjd kommunalskatt,
som också drabbar de små inkomsttagarna.
Det är det vanliga folket
som betalar 90 procent av våra skatter,
och det är hos dem det finns pengar
att hämta. De stora förmögenheterna
räcker bara några få månader, även om
man helt konfiskerar dem. Det är den
enkla sanningen.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Herr Ringaby har i viss
mån fört in debatten på ett annat ämne
än överläggningen egentligen gällde. Jag
skall inte mycket förlänga debatten genom
detta anförande.

Herr Ringaby har naturligtvis alldeles
rätt i att mervärdeskatt och höjda
kommunalskatter mycket hårt drabbar
de vanliga människorna, löntagarna,
och i att de tyvärr får betala merparten
av de skatter som uttas. Under senare
tid har som bekant en skärpning
ägt rum. Jag bär icke tidigare funnit
att herr Ringaby och det parti han
representerar har protesterat mot den
ökning av den indirekta beskattningen
som ägt rum. Men om det nu har skett
en sinnesändring så att herr Ringaby
motsätter sig en ökning av mervärdeskatten,
så noterar jag det med viss tillfredsställelse.

Det är väl ingen som inbillar sig att
man slutgiltigt löser samhällsproblemen
genom att plocka litet mer av miljonärernas
förmögenheter och inkomster.
Även i ett samhälle som helt saknar
miljonärer skulle vi antagligen, herr
Ringaby, vara tvungna att ta ut skatter.
Vi kan nog inte evigt leva på vad
vi kan få ut genom en ökad förmögenhetsskatt,
men det har som sagt ingen
inbillat sig heller. Däremot är det ett
rimligt krav att man skärper den nuvarande
beskattningen av de stora förmögenheterna
— den är nämligen utomordentligt
lindrig. Om det är riktigt som
herr Ringaby säger — och det tror jag
det är — att majoriteten av de vanliga
människorna nu drabbas hårdast av
den skattepolitik som drivs här i landet,
måste herr Ringaby hålla med om
att man bör skärpa beskattningen av de
stora förmögenheterna så att det blir
litet lindrigare skatt för de vanliga inkomsttagarna.
Det måste vara den politiska
logiken i herr Ringabys anförande
nyss.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Jag skall svara för mig

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Realisationsvinstbeskattningen av aktier m. m.

själv, herr Ringaby. Jag tror inte att
vi löser alla de stora problemen i detta
samhälle genom att plocka förmögenhetsägarna
in på bara kroppen genom
att helt konfiskera deras förmögenheter
eller genom att höja förmögenhetsskatten.
Jag vill fästa uppmärksamheten
på ett yttrande som herr Ringaby
gjorde, nämligen: Det är genom momsen
som ni har att hämta pengarna.
Jag hoppas att det kommer att stå så
i riksdagens protokoll. Detta »ni» var
alltså riktat till socialdemokrater och
kommunister. Herr Ringaby ställer sig
själv utanför den rätt som riksdagen
har att beskatta svenska folket, att ta
ut skatt i form av moms, direkt skatt
eller skatt på förmögenheter för att betala
de reformer som herr Ringaby och
hans partivänner är med om att besluta
här i riksdagen. Det var verkligen upplysande.
Jag hoppas att inte mittenpartierna
ställer sig bakom en sådan uppfattning.

Herr RINGABY (m):

Först vill jag säga till herr Hermansson,
att om man skall skärpa förmögenhetsskatten
i sådan utsträckning att
man verkligen kan sänka inkomstskatten
för alla människor måste man konfiskera
förmögenheterna. Herr Hermansson
vet lika bra som jag att vi är
på väg mot en integration länderna
emellan. Om vi i Sverige bestraffar förmögenheterna,
kommer förmögenheterna
att flyttas utomlands. Då blir Sverige
ett u-land, och det är väl ändå inte
herr Hermanssons mening.

Till herr Kristenson vill jag säga att
jag inte vet, om jag beträffande momsen
sade »vi» eller »ni», men det spelar
heller ingen roll. Sanningen är nämligen
att man, om man skall ha pengar
till någon väsentlig reform här i landet,
får ta ut dem genom den indirekta
beskattningen, eftersom den direkta i
dag är så hög att ingen vågar höja den.
I så fall drabbas det vanliga folket i
största utsträckning.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Magnusson
i Borås begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A 1) i utskottets betänkande nr 56,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 112 ja och
88 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten A 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:277 och 11:306; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

översyn av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen

Punkten C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Josefson i Arrie begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
C) i utskottets betänkande nr 56,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Josefson i Arrie begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 88
nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten D

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
D) i utskottets betänkande nr 56,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Lundström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja och
88 nej.

Kammaren liade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Översyn av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 57, med anledning av motioner
om översyn av vissa avdragsregler
i kommunalskattelagen.

I de likalydande motionerna 1:129 av
herr Schött och II: 238 av herr Thylén
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begärde skyndsam
översyn och förslag till ändring av 25 §
3 mom., 32 § 3 mom., 33 § 2 mom., 35 §
3 mom., 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom.
kommunalskattelagen samt 37 § 1 mom.
taxeringsförordningen, i syfte att anpassa
de i nämnda stadganden intagna avdragsreglerna
till den penningvärdeförändring
som ägt rum sedan de nuvaran -

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Översyn av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen

de av dragsbelopp ens storlek fastställdes.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:129 och
II: 238.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås (samtliga m), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:129 och 11:238 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära skyndsam
översyn och förslag till ändring av 25 §
3 mom., 32 § 3 mom., 33 § 2 mom., 35 §
3 mom., 39 § 3 mom. och 46 § 2 mom.
fjärde stycket kommunalskattelagen
samt 37 § 1 mom. taxeringsförordningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! I vår direkta beskattning
har vi en del avdrag som får göras.
Det är många olika sådana små avdrag
som är tillåtna. De har i reservationen
kallats »de många människornas
avdrag», och det tror jag är en bra benämning,
eftersom en övervägande del
av befolkningen har möjlighet att tillgodogöra
sig de flesta av dem. Det
gäller t. ex. det lilla avdraget på 100
kronor som löntagarna får göra för
icke specificerade omkostnader, det gäller
det avdrag på inkomsten av kapital
som har tillkommit i sparstimulerande
syfte och som är begränsat till 400 kronor
för ensamstående person och 800
kronor för äkta makar, det gäller vidare
försäkringsavdraget, som är maximerat
till 250 kronor för ensamstående
och 500 kronor för makar, och det
gäller det lilla avdraget på 200 kronor
som egnahemsägarna får göra.

Jag tror att det är av behovet påkallat,
såsom det har sagts i de motioner
som har behandlats i detta utskottsbetänkande,
att se över dessa avdrag för
att återställa det värde som de har förlorat
på grund av den ständigt pågåen -

de penningvärdeförsämringen. Det är
inget annat som denna motion syftar till
och det är heller inget annat som vi
menar med den reservation som vi har
avgivit till detta bevillningsutskottsbetänkande.

Enligt min mening finns det all anledning
för riksdagen att ta fasta på
motionsyrkandet. Jag ber med dessa
ord, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation som har fogats till bevillningsutskottets
betänkande nr 57.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Vi har framför oss ett
bevillningsutskottsbetänkande, nr 57,
som behandlar ett motionspar, vari yrkas
att dessa småavdrag, om vi får kalla
dem så, skall höjas med anledning
av penningvärdeförsämringen.

Det förvånar mig att det är endast
moderata samlingspartiets ledamöter
som har stött det rättvisekrav som det
här gäller. Det förvånar mig att inte
ens folkpartiets och centerpartiets ledamöter
i utskottet har funnit skäl att
stödja detta rättvisekrav.

Det är enligt min uppfattning ett
ganska egendomligt utskottsbetänkande.
Utskottet säger att det finns framför
allt tre skäl för att man inte skall gå
med på motionsyrkandet. Man säger att
en generell uppräkning, även en mindre
betydande sådan, kan antas komma
att medföra ett skattebortfall för stat
och kommun. Alltså går man emot ett
rättvisekrav, därför att ett tillmötesgående
av kravet skulle medföra skattebortfall.
För det andra säger utskottet,
att inkomsttagare med större inkomster
skulle bli gynnade. Jag skall strax
återkomma till det. För det tredje säger
utskottet att en höjning av schablonavdragen
skulle försvåra införandet av
en definitiv källskatt.

Jag tycker det är ganska egendomliga
motiveringar. Såsom anförts i utskottsbetänkandet
har avdraget med visst belopp
för andra försäkringspremier än
för sakförsäkringar tillkommit av socia -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Översyn av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen

la skäl. Jag vill fråga: Finns det inte
längre sociala skäl för försäkringsavdraget?
Det spörsmålet har inte utskottet
tagit upp.

Avdraget för inkomst av kapital är
tillkommet i sparstimulerande syfte.
Finns det inte längre sparstimulerande
skäl för att behålla det? Om man tar
bort eller minskar ränteavdraget för
småspararna, innebär det ju en skärpning
av beskattningen på de små förmögenheterna.
Det är alltså fråga om
de små, inte om de stora förmögenheterna
som man har talat om i samband
med det föregående utskottsbetänkandet.
Det innebär en skärpning av beskattningen
på de små förmögenheterna,
om inte avdragen justeras med hänsyn
till penningvärdeförsämringen.

Om man skulle dra ut konsekvenserna
av utskottets uttalande, kan man fråga
vart det leder. Man säger att om
höjningarna av dessa avdrag genomfördes,
skulle det gynna inkomsttagarna
med större inkomster. Tänker då utskottsmajoriteten
vara konsekvent och
begära att kommunalskatteavdraget,
sjukförsäkringsavdraget, det särskilda
avdraget för gift kvinna med barn under
16 år, avdraget för resor till och
från arbetet, för verktyg, yrkeslitteratur
och låneräntor på fastigheter också
skall tas bort? De måste ju också gynna
de högre inkomsttagarna enligt utskottsmajoritetens
resonemang.

Jag tycker att skrivningen i utskottsutlåtandet
är rätt egendomlig och det
allvarligaste är uttalandet att en »höjning
av schablonavdragen---är

ägnad att försvåra genomförandet av en
definitiv källskatt». En höjning av avdraget
till den nivå det skulle ha med
hänsyn till penningvärdeförsämringen
skulle alltså försvåra en övergång till
definitiv källskatt. Därmed har man avslöjat
sig, ty man har då direkt sagt
ifrån att en höjning av avdragen medför
att det blir svårare att ta bort dem.
Resonemanget innebär ju i själva verket
detta. Man vill inte ha några avdrag

som tillkommit av rättviseskäl. Jag anser
emellertid att det finns mycket stor
anledning att småsparare, villaägare
m. fl. skall få göra ett rättvist avdrag i
de här fallen. Det gäller de vanliga
människorna, det stora flertalet, och
som det framhålles i reservationen är
det fråga om »de många människornas
avdrag». De har inte så mycket att dra
av på och utskottsmajoriteten tänker ta
ifrån dem de möjligheter som nu finns.
Man vägrar företa en höjning med anledning
av penningvärdeförsämringen
och resonemanget går ut på att avdragen
framdeles skall tas bort.

Enligt min mening bör vi slå vakt om
de lågavlönade som är de som tjänar
på de här avdragen. Visst behövs det
pengar till både det ena och det andra
men det får inte förhindra en rättvis
bedömning. Givetvis har regeringen
bundit sig för utgifter för både det ena
och det andra, men är det meningen
att traktorägare, villaägare och småsparare
skall betala t. ex. Vietnamhjälpen?

Herr KRISTENSON (s) :

Herr talman! Jag skall försöka att
vara lika föredömligt kortfattad som
reservanternas talesman och därför inte
alltför mycket polemisera mot den moderata
samlingspartiets talare som senast
var uppe, eftersom anförandet väl
inte i så hög grad hade verklighetens
prägel.

I den reservation som fogats vid utskottsbetänkandet
hävdas i huvudmotiveringen,
att den mängd olika avdrag
som finns i dag och som kan utnyttjas
på grund av penningvärdeförändringen
bör höjas i motsvarande grad. Det finns
också en annan orsak, nämligen den att
sparandet skulle främjas. Vi kan emellertid
konstatera att sparandet ökar
kraftigt år efter år, men detta beror
inte på avdragsmöjligheterna vid beskattningen
utan har helt andra orsaker.
Därmed tror jag att jag motiverat
varför utskottsmajoriteten inte vill höja
det skattefria beloppet för inkomster av

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Översyn av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen

kapital som i dag är 400 kronor och 800
kronor för ogifta respektive gifta.

Det fanns också i herr Magnussons i
Borås och herr Åkerlinds argumentering
ett tredje huvuddrag, nämligen det
att de avdrag vi här diskuterar är »de
många människornas avdrag». Det är
de lågavlönade som utnyttjar dem och
har den största nyttan av dem, sades
det. I reservationen står också: »Enligt
vår mening är det angeläget att dessa
’de många människornas avdrag’ anpassas
till den penningvärdeförändring
som ägt rum —--.» Enligt uppgif ter

från 1966 års taxering var det
139 800 ogifta som utnyttjade försäkringsavdraget
maximalt upp till 250
kronor och 185 500 gifta som yrkade
avdrag med maximalt 500 kronor. Det
gör tillsammans 325 300 skattskyldiga,
och det är visserligen ett betydande antal,
men det finns här i landet 4 900 000
skattskyldiga, herr Magnusson! Det är
alltså bara ungefär 8 procent som har
utnyttjat detta »de många människornas
avdrag». Det är en sak som visar
det ohållbara i reservanternas argument.

Inte heller torde herr Åkerlind ha
några argument kvar rörande det antal
människor som skulle komma att
utnyttja detta avdrag. Som utskottsmajoriteten
framhållit blir det samma
människor som utnyttjar avdraget i dag,
d. v. s. framför allt människor med stora
inkomster. Det är de som kommer
att tjäna på de ökade beloppen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Herr Kristenson föredrog
att huvudsakligen uppehålla sig
vid endast ett avdrag, nämligen försäkringsavdraget.
Beträffande kapitalskatteavdraget,
som han också sade några
ord om, framhöll han att det inte hade
så stor betydelse. Jag undrar vad herr
Kristenson då stöder sig på. Har inte

det avdraget någon betydelse för sparandet?
Yi hade haft det sparandet
ändå, sade herr Kristenson. Det är
emellertid inte så säkert, utan tvärtom!

Beträffande försäkringsavdraget talade
herr Kristenson om hur många
människor som hade utnyttjat det
maximalt, men han aktade sig för att
tala om hur många miljoner som utnyttjar
avdraget till en viss del. Yi har
inte sagt att alla människor skall utnyttja
samtliga avdrag. Naturligtvis
inte. Den ene finner det förmånligt att
utnyttja ett visst avdrag, den andre ett
annat. Det är därför vi betecknar samtliga
dessa avdrag som »de många människornas
avdrag», och jag tror inte
att herr Kristenson kan förneka att det
är riktigt.

Vidare tycker jag att denna debatt visar
att det är av utomordentlig betydelse
att det tillsättes en utredning för att
se över dessa problem och återställa
avdragens värde så att de kommer i
paritet med penningvärdet — i den
mån detta kan vara motiverat. Jag förstår
inte varför man är rädd för en sådan
utredning. Avdragen har onekligen
förlorat i betydelse. Tag t. ex. 200-kronorsavdraget
för egnahemsägare. Det
fastställdes 1957, alltså för tolv år sedan.
Sedan dess har vi haft en mycket
kraftig inflation. Det visar de nya taxeringsvärdena.
Vi vet också att den fastighetstaxering
som kommer att ligga
klar inom kort kommer att registrera
den stora penningvärdeförsämring vi
haft bara sedan den senaste fastighetstaxeringen
gjordes. Därför är det alldeles
säkert motiverat att det avdraget nu
höjes.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Herr Kristenson sade
utan att motivera det att det inte fanns
så mycket av verklighet bakom mitt anförande.
Jag har emellertid tagit upp
en hel del av punkterna i utskottets utlåtande,
och det vore underligt om herr
Kristenson skulle anse att det inte ens

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Översyn av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen

bakom detta ligger något av verklighet.

Herr Kristenson sade vidare att alla
inte utnyttjar de aktuella avdragen. Ja,
det är riktigt. Men har aldrig herr Kristenson
tänkt på att det kanske ges för
litet utrymme för människorna till avsättningar
för försäkringar och sparande
efter skatt? Man pressar dem alltför
hårt. Det är mycket annat som människorna
också vill ha.

Jag kan bara än en gång konstatera
att det endast är moderata samlingspartiet
som tagit ställning i utskottet
för rättvisa avdrag för de många människorna,
framför allt för villaägarna
och för småspararna. Det är endast moderata
samlingspartiet som tagit ställning
för rättvisa på dessa områden i
beskattningssystemet och för på sikt
sänkta skatter.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Ja, herr Magnusson i
Borås, det finns naturligtvis fler tilllåtna
avdragsmöjligheter i samband
med deklarationen än de jag berörde
och de räknas också upp i motionen.
Nu trycker herr Magnusson särskilt på
det förhållandet att 200-kronorsavdraget
kvarstått oförändrat sedan 1957. Ja,
det har i och för sig inte under årens
lopp påvisats något motiv för att höja
detta belopp. Om det blir befogat mot
bakgrunden av den senaste fastighetstaxeringen
får väl visa sig sedan den
avslutats under 1970. Det kan vi naturligtvis
inte ta ställning till nu när
fastighetstaxeringen just är påbörjad.

Om vi vidare i riksdagen skulle söka
reglera alla de nuvarande avdragen med
hänsyn till penningvärdeförsämringen,
skulle det uppstå ett större eller mindre
skattebortfall. Detta måste ju både för
stat och kommun kompenseras genom
höjning av andra skatter. Något förslag
till sådan kompensation har veterligen
inte framlagts av moderata samlingspartiet.
Denna problematik har stått
klar för socialdemokraterna, centerpartister
och folkpartisterna i utskottet

och vi har därför inte kunnat ställa oss
bakom motionen.

Jag påstod i mitt första inlägg att det
inte fanns någon verklighet bakom herr
Åkerlinds anförande, och jag tror fortfarande
att så inte är fallet.

Om endast 8 procent utnyttjar ett av
de avdrag, som ni bl. a. kallar för ett
»de många människornas avdrag», finns
det inte någon verklighet bakom ett påstående
av denna art.

Herr Åkerlind säger vidare att många
kanske skulle vilja spara, teckna försäkringar
o. s. v. i större utsträckning
än nu, men att man pressar dem alltför
hårt. Med ordet »man» avser han
väl då socialdemokraterna som är i majoritet
här i riksdagen. Det är precis
samma tankegång som gick igen i herr
Ringabys anförande, när denne sade att
»ni» skall skaffa inkomster till staten
för att betala de reformer som beslutas
av riksdagen. Nu har alltså utöver
herr Ringaby också herr Åkerlind frånsagt
sig det ansvar som vi har i denna
kammare för att statliga utgifter också
skall finansieras med motsvarande inkomster.

Herr Åkerlind menar att det totala
skattetrycket i vårt land är alltför kraftigt
och att de många människornas
möjlighet att teckna mera försäkringar
och att spara mer motverkas av ett bibehållande
av gränserna 400 respektive
800 kronor för avdrag på inkomst av
kapital. Jag tror inte, herr Åkerlind,
att människorna i vårt samhälle fungerar
på detta sätt, för då skulle moderata
samlingspartiet, f. d. högerpartiet,
säkerligen ha haft många fler väljare
än vad det kunde uppnå vid det sista
valet.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Jag kan bara notera
att herr Kristenson gör det uttalandet,
att man under dessa tolv år inte funnit
någon som helst anledning att se till
att egnahemsägarna får sin rätt genom
att det tidigare fastställda avdra -

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Översyn av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen

get på 200 kronor höjs på ett sätt som
motsvarar penningvärdeförsämringen.
Det är väl inte mycket mer att göra
åt det i dag än att konstatera att majoriteten
har denna uppfattning.

Herr Kristenson sade också att det
blir ett skattebortfall som andra skulle
få betala om man skulle återge avdragen
deras ursprungliga värde. Jag vill då påpeka
att inflationen urholkar ortsavdragen
men samtidigt innebär att beskattningen
höjs kraftigt utan att vi här i
riksdagen fattar några som helst beslut.
Anledningen är vårt starkt progressiva
skattesystem. Samhället — framför allt
staten men i viss mån naturligtvis även
kommunerna —- har ökat sina skatteinkomster
avsevärt på grund av den
ständigt fortgående inflationen. Inflationen
har varit regeringspartiets bästa
bundsförvant under alla dessa år — det
är på det sättet man har fått in de pengar
som erfordrats, och detta har räddat
regeringen i många olika situationer.

Sådant är det verkliga läget. Så snart
det råder stabilitet i fråga om penningvärdet
blir det också besvärligt med
statsfinanserna — staten har då svårt
att få pengarna att räcka till. För den
socialdemokratiska politiken behövs en
fortsatt penningvärdeförsämring, annars
klarar man inte utgifterna.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Herr Kristenson sade
i sitt senaste anförande, att det inte
gick så bra för moderata samlingspartiet
i sista valet. Men jag hoppas att vi
inte har haft det sista valet än -— det
var det senaste valet.

Sedan undrar jag vad som egentligen
är sanning, när herr Kristenson säger
att det är 8 procent som berörs. På nedre
delen av s. 5 uttalar utskottet att
dessa avdragsbestämmelser »berör så
gott som samtliga skatteskyldiga». Yad
är sanning, herr Kristenson?

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt läg -

ga mig i denna debatt, men herr Åkerlind
uppkallade mig. Jag tyckte att han
friade litet väl oblygt till opinionen,
när han sade att moderata samlingspartiet
var det enda parti som ville ha
rättvisa på denna del av skatteområdet.

Avdrag är faktiskt inte alltid ämnade
att skapa rättvisa — de har inte ens
tillkommit för det. Schablonavdragen
har införts för att det skall bli ett lättare
och smidigare taxeringsförfarande
och sparavdraget och avdraget för försäkringspremier
är till för att stimulera
ett ökat sparande och inte alls för att
skapa rättvisa. Jag vågar till och med
påstå att dessa avdrag snarare skapar
orättvisor. Av två personer med samma
inkomst kan den ene kanske avsätta
pengar till försäkringspremier och sparande,
medan den andra inte har samma
möjligheter på grund av större försörjningsbörda.
År det någon rättvisa
i att den ene då skall få mindre skatt
än den andre?

Vidare är det naturligtvis så söm herr
Kristenson framhöll, att en höjning av
avdragen måste kompenseras. Det går
inte bara att säga att vi skall ge en
mängd människor avdrag, utan skatten
måste då höjas. Det förstår herr Åkerlind.
Och skatten höjs mest just för
dem som inte har möjlighet att göra
avdrag. På detta sätt blir det en accelererande
orättvisa.

Jag upprepar vad jag tidigare sagt
från denna talarstol, att jag är för ett
beskattningssystem med så få avdrag
som möjligt. Vi har nämligen inga garantier
för att de som har rätt och förmåga
att göra avdrag är de som behöver
dem bäst. Jag tror att det i många
fall är precis tvärtom; de som bäst
skulle behöva göra avdrag har inte någon
möjlighet att göra dem. Därför är
det generellt sett en orättvisa i beskattningen
att alla dessa avdragsmöjligheter
finns.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Jag skall naturligtvis
gärna korrigera mig om jag sade »det
sista valet». Det är klart att det kom -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Översyn av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen

mer att hållas val även i framtiden.
Jag hoppas att det då kommer att gå
på precis samma sätt för moderata samlingspartiet
som det gick i 1968 års val
— den gången hette det visst högerpartiet
— och alla åren dessförinnan.

Jag menar, herr Åkerlind, att den politik
som ert parti förfäktat i denna
skattefråga liksom i så många andra
frågor inte har vunnit väljarnas förtroende.
I alla de senare val som jag
kan minnas har det inte gått bra för
högerpartiet. Kan herr Åkerlind minnas
något verkligt bra val för högerpartiet,
eller måste ni gå mycket långt
tillbaka i Sveriges historia för att finna
ett exempel på att det tack vare den
nu företrädda uppfattningen gick bra
för högern eller som det nu kallas moderata
samlingspartiet?

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Jag vägrar tro att herr
Kristenson har så kort minne som han
vill göra gällande att han har. Om de*
gick bra för högerpartiet under olika
val tidigare tack vare uppfattningar i
de frågor vi nu diskuterar eller tack
vare uppfattningar i andra frågor undandrar
sig mitt bedömande, men faktum
kvarstår.

Om man ökar möjligheterna för de
många människorna att göra avdrag,
är det klart att vissa minskningar uppstår
i statens inkomster, vilka måste tas
igen på annat sätt. Var man skall ta igen
det förlorade blir i varje läge en bedömningsfråga.
Men detta får inte hindra
att man ställer sig positiv till att skapa
rättvisa för de människor som behöver
göra avdrag och för vilka det
också är rättvist att de får göra det.
Det är t. ex. inte rättvist att villaägarna
inte skall få sitt 200-kronorsavdrag
uppräknat i anledning av penningvärdeförsämringen.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag har deltagit i bevillningsutskottets
behandling av denna
fråga. Tyvärr har jag inte varit i

tillfälle att lyssna på hela debatten, men
efter vad som har sagts mig har det
ställts frågor om varför centerpartiet
intagit den ställning det gjort.

För mig har det inte varit svårt att ta
den ställning jag gjorde, nämligen att
gå på utskottsmajoritetens linje. Jag
gjorde det helt enkelt av de skäl som
herr Sjöholm nyss framförde från talarstolen.
Man kan inte på något sätt
åberopa rättviseskäl när man begär en
höjning av avdragen. Man kan naturligtvis
åberopa penningvärdeförsämringen,
vilket motionärerna har gjort, men man
kan inte åberopa rättviseskäl, ty det är
oändligt många av våra skattebetalare
som i dag inte kan utnyttja de avdrag
som vi har. Det är framför allt låginkomsttagarna,
som befinner sig i den
situationen att de inte kan utnyttja fullt
ut de försäkringsavdrag de har rätt till.
Då kan man heller inte på något sätt säga
att det kan ligga rättvisekrav bakom
en höjning av dem. I varje fall rimmar
det dåligt med den jämlikhetspolitik
som vi för och som vi alla vill föra.

Låt mig när det gäller beskattningen
av egnahemsvillorna säga att vi som
har sådana såvitt jag bedömt saken rätt
i dagens läge är rätt skapligt gynnade.
Därför tycker jag nog att vi också med
nuvarande avdrag kan vara nöjda på
den punkten.

Detta är en liten förklaring till att
jag inte hyser någon som helst tvekan
när det gäller att ta ställning till de
motioner som framförts. Jag ansåg det
snarast vara ett rättvisekrav att låta nuvarande
avdragsbelopp stå kvar. Ett rätt
betydelsefullt skäl till mitt ställningstagande
var dessutom att vi väntar oss
en ganska radikal omläggning av skattesystemet.
Inför den omläggningen är det
ännu mindre anledning att riva i det
gamla systemet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Sedan långt tillbaka har

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Översyn av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen

det varit en princip i vår skattelagstiftning
att slå vakt om skatteförmågan,
och det är därför man har infört vissa
avdrag. Vad vi här har diskuterat och
vad som tagits upp i motionerna och i
reservationen är frågan om att återställa
dessa avdrag till det verkliga värde
de hade den gång man fastställde dem.
Det måste i alla fall förutsättas att de
då var rätt avvägda. Det är detta hela
problemet gäller.

Sedan kan man naturligtvis tvista i
det oändliga om vad som är rättvist och
inte rättvist. Men det är inte detta problemet
gäller. Vi har fastställt vissa avdrag
en gång i tiden, och det är fråga
om huruvida de skall få behålla sitt
realvärde. Märkvärdigare är det inte.
Vi menar inom vårt parti att det är av
behovet påkallat att nu göra en översyn
i detta avseende.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det sämsta herr Magnusson
i Borås kunde göra var väl att
dra in skatteförmågan i detta sammanhang,
ty den är ett mycket fint argument
mot dessa avdrag. Det är riktigt
att skattesystemet är uppbyggt på skatteförmågan,
objektivt betraktad. Men
de flesta av dessa avdrag innebär att
man medvetet och avsiktligt sänker sin
skatteförmåga. Det är alltså det herr
Magnusson tycker att man skall få
göra.

Skall vi tala om skatteförmågan, skall
vi precis som jag har sagt i princip
stryka så många som möjligt av avdragen.
Då får vi fram den verkliga skatteförmågan.
Det sker inte när vissa människor
gör en del avdrag som andra
inte kan göra. Om två personer har samma
inkomst, herr Magnusson, har de då
inte egentligen samma skatteförmåga?
Vi skall naturligtvis räkna bort de eventuella
avdrag som är oundgängligen
nödvändiga för livsuppehället, men dit
hör inte bl. a. sparavdragen. Den person
som gör sparavdrag får emellertid
lägre skatt och anses alltså ha mindre

skatteförmåga än den andre inkomsttagaren,
som har samma lön. Detta är
alldeles orimligt. Ett av de bättre argumenten
mot moderata samlingspartiets
förslag är just skatteförmågeprincipen,
om man tar den efter bokstaven,
riktigt och objektivt.

I övrigt instämmer jag i mycket av
vad herr Sundkvist sade. Det är naturligtvis
de lägsta inkomsttagarna, som
inte har någon möjlighet att göra avdrag,
som blir orättvist behandlade.
Just i jämlikhetsdebattens dagar är det
litet frånstötande, tycker jag, att komma
med sådana här propåer.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Nej, det är visst inte
frånstötande, herr Sjöholm. Situationen
är nämligen den, att rätten till vissa
avdrag är fastställd, t. ex. för kostnader
för intäkternas förvärvande. Och egnahemsavdraget
avsåg att kompensera den
merkostnad som man lade på egnahemsägarna
genom att införa ett annat beskattningssystem;
de blev ju av med
rätten att göra avdrag för sina reparationskostnader.
Det var i detta sammanhang
förslaget om 200-kronorsavdragen
en gång kom till.

Försäkringsavdraget och kapitalskatteavdraget
har också ett visst samband
med skatteförmågeprincipen. Samhället
har ju en gång beslutat att ge den
premie som dessa avdrag innebär därför
att det anses vara en samhällsgagnande
gärning som vederbörande gör
genom att spara, vare sig det är i form
av försäkringssparande eller genom kapitalsparande.
Det är detta som samhället
är intresserat av. Därför är det
för den prestationen man får göra detta
avdrag. När man har gjort den utgiften
har man också undantagit detta belopp
från skatteunderlaget. Märkvärdigare är
inte det problemet, och vi behöver inte
krångla till det värre än det är.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Herr Magnussons reso -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

nemang innebär ju att den som har så
bra lön att han kan sätta in pengar på
banken skulle ha en sämre skatteförmåga
än den som har så liten lön att han
inte kan göra det.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Jag vill fråga herr Sjöholm,
om han med detta resonemang
också är beredd att avskaffa andra avdrag,
t. ex. det särskilda avdraget för
gift kvinna med barn under 16 år.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Herr Sjöholm tycks
glömma bort att dessa avdrag är mycket
starkt maximerade. Det är mindre
belopp —■ belopp som är avsedda att vara
stimulans för småsparandet, och det
är där de spelar in. Det förvånar mig
om herr Sjöholm verkligen är förespråkare
för att ta bort alla de avdrag som i
dag finns i vårt beskattningssystem. Jag
tror att människorna här i landet skulle
bli ganska förvånade om det verkligen
komine ett sådant förslag.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Att allmänheten blir
förvånad behöver i och för sig inte innebära
att det är fel i systemet. Herr
Åkerlind frågar mig om ett visst avdrag,
och jag har sagt att principiellt
är jag vän av så få avdrag som möjligt
därför att i stort sett skapar de orättvisor
i stället för motsatsen. De gynnar
dem som har möjlighet att sätta in
pengar på banken och missgynnar dem
som inte har denna möjlighet. Just det
avdrag som herr Åkerlind åberopar har
jag inte uttalat mig om och tagit ställning
till. Vissa avdrag kan vara berättigade,
men jag har sagt att jag vill rensa
upp i den flora av avdrag som finns
i stället för att främja den.

Innebörden är att de som har bättre
inkomster kan göra större avdrag med
utnyttjande av de möjligheter som finns,
och det innebär en orättvisa.

Härmed var överläggningen slutad.

Översyn av exportfinansieringen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Yngve Nilsson in. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Översyn av exportfinansieringen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av motioner om översyn
av exportfinansieringen.

I de likalydande motionerna 1: 333 av
herr Virgin m. fl. och II: 442 av herr
Holmberg m. fl. yrkades att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa,
såvitt nu var i fråga, att Kungl.

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

översyn av exportfinansieringen

Maj :t måtte låta företaga en översyn
betr äf f an de exp ortkr e ditf inansier ingen
i vad avsåge såväl institutionell ram
och formella regler som tillämpade arbetsformer.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 333 och II: 442, såvitt nu var i fråga.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund, Brundin och Regnéll (samtliga
m), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 333 och II: 442, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa
om en översyn beträffande exportfinansieringen
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (in):

Herr talman! Det kan kanske te sig
halsstarrigt att hålla fast vid ett önskemål
som bedömts ganska kallsinnigt
av fem tillfrågade remissinstanser. Faktum
är emellertid att kreditvillkoren
kommit att spela en allt större roll som
försäljningsargument. Faktum är också
att tillverkarna i många länder som
konkurrerar med svenska exportörer
har större möjligheter att lämna krediter
än vad vi har här i landet.

Man kan beklaga att krediter används
som konkurrensvapen — flera av
remissinstanserna har gjort det —• men
verkligheten är sådan. Det finns tecken
som tyder på att utvecklingen kan komma
att gå vidare i den riktningen.

Vad som sägs i motionerna om önskvärdheten
av förhandsbesked om möjligheterna
att få exportfinansieringen
ordnad vederläggs inte av någon remissinstans.
Man pekar på institutionella
svårigheter att komma till rätta med
problemen, men man har inga konstruktiva
uppslag.

Trots remissinstansernas skepsis —

en skepsis som framförts med formuleringar
sådana som att en särskild utredning
knappast är det ändamålsenliga
medlet att komma till rätta med problemen
inom exportfinansieringen eller
att man har svårt att bedöma om
särskilda åtgärder från statsmakternas
sida är påkallade — har moderata samlingspartiets
representanter i bankoutskottet
med hänsyn till frågans vikt för
våra exporterande företag reserverat
sig till förmån för tanken på en samlad
översyn. Det skulle inte vara första
gången som en förutsättningslös utredning
kunde ge konstruktiva uppslag som
etablerade instanser har svårare att
komma fram till.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Den här frågan har vi
haft uppe flera gånger tidigare. Att vi
yrkat avslag på motionerna beror inte
på att vi inte inser exportkrediternas
betydelse. Men det är ju inte det motionerna
gäller. Vad som föreslås är en
utredning som skall behandla den institutionella
ramen, de formella reglerna
och arbetsformerna för exportkreditfinansieringen.

Motionärernas strävanden har inte
vunnit något stöd hos remissinstanserna.
Vi har citerat några av dessa och
angivit vilken betydelse de haft för exportkrediterna.
Ett system representerar
AB Svensk exportkredit, som lånar
ut pengar. Ett annat representerar exportkreditnämnden,
som ger garantier
med vilkas hjälp man lättare kan låna
upp pengar. De pengar som AB Svensk
exportkredit lånar ut kommer helt och
hållet från ATP-fonden. Summan kan
uppgå till 860 miljoner kronor; den ligger
nu på ungefär 650 miljoner kronor.
Cirka två tredjedelar av de utlämnade
krediterna är krediter till svensk varvsexport.
Exportkreditnämnden har bemyndigande
att ställa garantier på upp
till 5 miljarder kronor och har för när -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

varande lämnat ut garantier på 1,5 miljarder.
Därutöver har man givit kommande
garantier på något över 2 miljarder
kronor sin välsignelse. Helt och
halvt om halvt har man alltså engagerat
sig för garantier omfattande 3,5
miljarder kronor.

Ett annat stöd som riksdagen har beslutat
om vid tre om inte fyra tillfällen
under 1960-talet är de statliga garantierna
via riksgälden för fartygskrediter.
Riksgälden har därvid till sitt förfogande
ett totalbelopp på 2,2 miljarder.
Ianspråktagna är 1,2 miljarder. Ytterligare
två tre år kommer de tilldelade
garantierna att kunna utnyttjas
enligt bestämmelserna, nämligen att båtarna
skall vara kontrakterade 1969.
Det belopp som är tilldelat kommer så
långt man kan se att tas i anspråk. Det
är kvoterat varven emellan. Det garantiåtagande
på 1,2 miljarder kronor som
riksgälden gjort betyder i praktiken
upplåning på främmande marknader.
Drygt 90 procent ligger på utländsk
upplåning, och detta är i överensstämmelse
med de principer som såväl finansdepartementet
som riksbanken
godkänt. Varven är i hög grad exportinriktade,
och rederinäringen är en internationell
näring. Även de svenska rederierna
måste därför vara jämställda
med de utländska.

Det är också värt att nämna i detta
sammanhang, mot bakgrund av att de
största garantierna för exportkrediter
är knutna till en så speciell näringsgren
som varvsnäringen, att det sedan 1967
pågår en utredning: varvsutredningen.
Man vågar väl anta att utredningen
kommer att lämna fram något betänkande
till våren 1970. Det betänkandet måste
då innehålla förslag till lämpliga former
för kreditgarantier — eventuellt
krediter — åt varvsnäringen.

Som herr Regnéll mycket riktigt sade,
tillämpar andra länder ett system med
omfattande krediter för sin export. Den
industri som har lyckats bäst med sina
exportansträngningar under det senas -

Översyn av exportfinansieringen

te årtiondet är väl den japanska industrin,
som statsutskottet helt nyligen
har studerat. Där finns en speciell bank
—• »Export-importbanken» — som är
inriktad på att ställa verkliga krediter,
alltså inte kreditgarantier, till förfogande
för exporten. Det systemet är intressant
för oss, eftersom vi skall konkurrera
med det, när vi vill trygga full sysselsättning
i vårt land inom en näringsgren
som är så utsatt för internationell
konkurrens som varvsindustrin är.

Export-importbanken i Japan lånar
upp pengar till 4 procents ränta i den
japanska postbanken. Insättarna där erhåller
6,5 procents ränta. Mellanskillnaden,
2,5 procents ränta, betalas över
statsbudgeten direkt till Export-importbanken.

Vad som händer i Japan är av betydelse
för vår industris konkurrensförmåga.
När ett japanskt varv förhandlar
med en redare om leverans av en båt
i framtiden kan det japanska varvet
vända sig till Export-importbanken medan
kontraktsförhandlingarna ännu pågår
och där få ett klart besked, huruvida
det får låna pengar och hur mycket
pengar det får låna till 4 procents ränta.
De överskjutande pengarna, som det
inte kan få låna i Export-importbanken,
får varvet låna i en av de stora
affärsbankerna, citybankerna, till sedvanlig
affärsbanksränta, omkring 9 procent.
Varvet blandar alltså de 4-procentiga
krediterna med de 9-procentiga,
och genomsnittsräntan för upplåningen
ligger kanske omkring 6 procent — den
kan variera, men den har under senare
tid legat vid 5,7—6 procent och ligger
kanske nu något däröver. Det avgörande
är emellertid att varven dels får låna
pengar, dels vet vilken ränta de får låna
till, dels får låna till en gynnsam räntesats.

Vad sker för en svensk industri i motsvarande
situation? Jo, varvet förhandlar
i dag om leverans av en båt på hösten
1972 — om vi räknar med den normala
leveranstiden, som är tre år —

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Översyn av exportfinansieringen

utan att veta om det kan få krediter eller
till vilken ränta. Räntan kan i varje
fall inte bli lika gynnsam som den som
konkurrenterna betalar. Någon gång på
våren 1972 får varvet gå ut och låna
upp pengar till den då gällande räntefoten
för att ha pengarna tillgängliga i
samband med leveransen hösten 1972.
Vilket ränteläge kommer att gälla på
våren 1972? Det är rena lotteriet att försöka
gissa det i dag. Ett japanskt varv
befinner sig i ett helt annat läge, eftersom
det kan lita på att vid den tidpunkt
när det behöver pengarna få låna till eu
viss ränta, som dessutom är förmånlig.

Den svenska exporten på varvsområdet
är ett lotteri. Det är ett dyrt lotteri
med höga insatser. De internationella
rederierna får låna pengar av varven
till 6 procent enligt dagens kontrakt,
kredittiden är åtta år, och man medger
80 procents kreditvolym vid leveransen.

Varven får själva stå för mellanskillnaden
mellan den ränta de får betala
på marknaden och de 6 procent — eller
på gamla kontrakt 5,5 procent •—
som de kommer att få av redarna. Om
jag bortser från »korta» pengar, som
varven behövt låna upp under denna
höst och för vilka de kunnat få betala
12—13 procent, så är de mera normala
räntesatserna 8,5—9,5 procent på senaste
tid. Det innebär en räntedifferens
på 3—4 procent. Om en sådan differens
står sig under fartygets avbetalningstid
på åtta år, betyder det högre kostnader
för varven. Eftersom 1 procents
räntestegring medför 2,8 procents fördyring
av fartyget och de stora fartygen
kostar mellan 90 och 100 miljoner kronor,
medför varje procents räntestegring
en fördyring med omkring 2,5 miljoner
kronor. En räntestegring med 4
procent skulle alltså motsvara en fördyring
av båten med 10 miljoner. Det är
inte möjligt att ta ut detta i samband
med leveransen, och därför är situationen
för varvsnäringen i dag inte tillfredsställande.

Därför är sysselsättningsläget för
20 000 varvsanställda icke tillfredsställande,
och det betyder att sysselsättningsläget
för ytterligare 20 000 personer
som är anställda i andra näringsgrenar
— hos råvaruleverantörer, plåtleverantörer,
maskinleverantörer, verkstäder,
utrustningsindustrier o. s. v. —
icke är tillfredsställande. Vi får icke
låta förblinda oss av att varven har order
inne för flera år framåt. Det betyder
inte att den ekonomiska situationen
är tillfredsställande för svensk
varvsindustri i dag. Utvecklingen pekar
heller inte i gynnsam riktning för den
närmaste tiden. Leveranstiderna är
långa, och om man nu kan teckna kontrakt
om litet bättre priser än förut,
betyder det en förbättring först om ett
par tre år. Även om en något lättare situation
har rått sedan drygt något år
tillbaka, är i alla fall situationen för den
svenska varvsnäringen fortfarande påfallande
otillfredsställande, och läget
kan bli allvarligt på grund av att svårigheterna
har varat i så många år.

Vi kommer här in på frågor som formellt
gäller krediter och garantier men
som i realiteten gäller om vi vill att
folk skall ha sysselsättning vid våra
varv och i industrierna bakom våra
varv. Jag tror inte det dröjer mer än ett
halvt år, innan Sveriges riksdag måste
ta ställning till hur vi skall ha det på
denna punkt med krediter och kreditgarantier.

I Japan har man det system som jag
skildrade — direkt utlånade pengar —
och i England, som är en av medlemmarna
i EFTA, har engelska staten ställt
200 miljoner pund, vilket motsvarar 2,5
miljarder kronor, till förfogande i krediter
som kan lämnas för utlåning på
åtta år med 6 procents ränta i det nuvarande
läget. I Danmark har danska
regeringen på liknande sätt ställt pengar
till förfogande för varven direkt. I
andra länder har man därutöver gått
in för att ge pengar indirekt till varven
genom att ge pengar till de egna länder -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

nas rederier under uttrycklig eller underförstådd
förutsättning att dessa rederier
beställer hos det egna landets
varv. Det betyder ju en insats på ett
område som ger resultat också på ett
annat område.

Naturligtvis kan vi säga att det är förmånligt,
så länge vi kan fortsätta en industriell
export utan att tillgripa motsvarande
förmånliga utlåningsmöjligheter
som konkurrenterna har gjort. Men
om vi räknar med att vi i denna internationella
bransch vill ha gynnsammare
löner för varvsarbetare och varvstjänstemän
än vad varvsarbetarna och
varvstjänstemännen får för sitt arbete
i andra länder, och vi vet att plåtpriserna
är internationella, så finns det inte
så mycket spelrum kvar. I varje fall
finns det inte utrymme för dels bättre
löner, dels sådana kreditsubventioner
som den internationella konkurrensen
har drivit fram. Även med en större rationalitet
i de svenska varven än i de
internationella är differensen inte tillräckligt
stor för att tillåta att vad som
helst skall kunna klaras av.

Kanske eu punkt till kan vara värd
att stanna inför. På s. 5 i utskottets utlåtande
är citerat ett remissuttalande
om en sak som motionärerna har velat
ha, nämligen förhandsbesked. Jag
nämnde vad det japanska systemet gick
ut på just när det gäller förhandsbesked
och det värdefulla för industrin att veta,
när man förhandlar om ett exportkontrakt,
vilka kreditmöjligheter man
kan förlita sig på. EU sådant förhandsbesked
har man velat ha också i Sverige.
Här säger man litet snävt i ett remissuttalande,
som är citerat på s. 5 i
utskottsutlåtandet, att sådant förhandsbesked
nog inte kan erhållas på ett för
AB Svensk exportkredit och dess kunder
tillfredsställande sätt.

Jag tror att det kanske är litet för
pessimistiskt uttryckt. Om jag känner
situationens utveckling rätt, skulle jag
tro, att man har förutsättningar att förhandla
sig fram till sådana förhandsbe -

Översyn av exportfinansieringen

sked. Men naturligtvis kommer förhandsbeskeden
att betyda, såsom här
mycket riktigt påpekats i remissuttalandet,
att pengar på förhand måste avsättas,
vara planerade att avsättas, finnas
reserverade för ändamålet, när det blir
aktuellt efter ytterligare så eller så
lång tid. Det betyder att låntagaren får
betala en ränta för den väntetiden, för
den reservationstiden.

Som framhållits av riksbanksfullmäktige
kan väl ett sådant förhandsbesked
til! potentiella låntagare betraktas som
en företagsekonomisk fråga som riksbanksfullmäktige
inte vill ta ställning
till. Detta betyder i klartext att man bör
lämna förhandsbesked till dem som
önskar sådant mot den ersättning som
kommer att krävas. På den punkten
skall det väl utan alltför lång väntan
bli resultat som det kan vara av intresse
för motionärerna att studera.

Jag tror att jag härmed klargjort att
exportkrediterna och exportkreditgarantierna
är allvarliga frågor, och det
finns kanske anledning att inom den
närmaste tiden överväga nya former.
Jag vill bara passa på tillfället att här
nämna ett par av de former som jag
tror det finns anledning pröva.

Yi har nu i statens regi byggt upp ett
system för exportkreditgarantier — inte
utlämnade pengar — vilka som sagt ligger
hos riksgäldskontoret. Pdksgäldskontoret
har hittills lämnat garantier
för lån upp till 1,2 miljarder kronor och
har inte haft någon som helst förlust på
dessa statliga garantiåtaganden. Såväl
rederierna som varven har skött sig,
och därför har det inte uppstått någon
förlust under de fem år garantierna lämnats.
Enligt min mening visar detta att
man bör kunna gå vidare på den här vägen.
De garantier som riksgäldskontoret
lämnat ligger i fråga om fartygen på
mellan 50 och 80 procent av fartygsvärdet.
Vid en jämförelse med byggnadskrediter
motsvarar detta sekundärkrediterna.
Beträffande bostadsbyggandet

känner de som intresserar sig för saken
3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 35

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Översyn av exportfinansieringen

till att man där är inne på tanken att
sekundärkrediterna, primärkrediterna
och kanske till och med byggnadskreditiven
bör kunna förenas till eu form
av kreditgivning i samband med att
byggnadstillstånd lämnas. Borde man
inte kunna tillämpa samma princip när
det gäller fartyg? Borde vi inte kunna
låta den statliga garantin också omspänna
den del av fartygskrediterna som ligger
under 50 procents värde, förutom
den del som ligger mellan 50 och 80 procent
och som det hittills lämnats garantier
för? Har man toppinteckningen kan
det inte vara någon nämnvärd risk att
ha botteninteckningen. Yi förstår att det
kan vara ett intresse för riksbanken att,
om statsgarantier lämnas på upp till 80
procent av fartygets värde, den upplåning
som sker på grundval av dessa garantier
också skall företas på ett sådant
sätt att även den svenska kapitalmarknaden
som hittills får delta. Det betyder
emellertid att större delen av den totala
upplåningen även framdeles kommer
att ske på den utländska marknaden i
fråga om denna exportnäring. En sådan
utformning skulle innebära att garantiåtagandet
skulle växa. Utgår vi från det
nuvarande garantiåtagandet på 2,2 miljarder
kronor, betyder det ytterligare
ungefär 3,5 miljarder kronor om vi medräknar
botteninteckningarna — om jag
får använda det ordet — i garantibeloppet.
När förlusten på sekundärkrediten
har varit obefintlig under dessa fem
år skulle den också ha varit obefintlig
med ett system av det slag jag nu skisserat.
Jag tror att detta är en av de billigaste
formerna för samhället då det
gäller att lämna exportkredit åt varvsindustrin,
som är en betydelsefull gren
för vår sysselsättning direkt och indirekt.

Det finns också andra möjligheter.
Den engelska riksbanken, Bank of England,
har det systemet att man tillåter
affärsbankerna att i sina likviditetskvoter
— om jag så får kalla dem — lägga
in varvskrediter. Om affärsbankerna

lämnar ut pengar för export genom
varvsindustrin, straffas de inte för det
i de kvoter av likvida medel som de är
tvungna att hålla. Sveriges riksbank är
ju känd för att i flera avseenden inte
ställa sig avvisande till vad som händer
på den engelska kapitalmarknaden och
i Bank of Englands politik, och det finns
väl därför skäl att överväga om inte
riksbanken också på detta område skulle
kunna se litet på det engelska finansieringssystemet
och affärsbankernas
likviditetskvoter.

Jag tror att vi här i riksdagen har
alla skäl och får all anledning att under
vårsessionen åter ta upp kreditproblemen.
Situationen bakom dem är allvarlig.
Det bör vara möjligt att få fram
ett material så snabbt som situationen
kräver. Varvsindustrins problem är vårt
stora exportkreditproblem. Det kräver
ett snabbt och medvetet handlande, om
vi skall kunna klara oss i en hård internationell
konkurrens.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Vi har säkert alla med
stort intresse lyssnat till herr Hagnells
klara och initierade framställning av
situationen för varvsindustrin här i landet.
Det enda som inte blev fullt klart
för mig var varför inte herr Hagnells
resonemang utmynnade i att vi borde
stödja reservationen.

Av vad herr Hagnell anförde noterade
jag att det system vi nu tillämpar här
i landet är ett lotteri med den svenska
varvsindustrins exportmöjligheter, och
så vill vi naturligtvis inte ha det. Det
systemet innebär ett hot mot industrin
som sådan och — som herr Hagnell också
mycket riktigt framhöll — ett hot
mot de 20 000 direkt anställda och kanske
ett lika stort antal arbetstagare i industrier
som är underleverantörer till
varvsindustrin och beroende av den
verksamhet som bedrives vid varven.

Anledningen till att jag på nytt begärde
ordet är att jag ville framhålla
vad som är det specifika för varvens si -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

tuation, nämligen problematikens stora
format, som gör att man kan redovisa
imponerande siffror och få fram verkligt
alarmerande summor på många miljoner
kronor. Men precis samma svårigheter
och problem gäller också för
många andra branscher. Beloppen där
är visserligen mindre, men i förhållande
till branschernas betydelse och bärkraft
kan de vara väl så väsentliga som
för varvsindustrins del. Också de får
kämpa mot svårigheter, kämpa för sitt
fortsatta bestånd och för möjligheterna
att bereda sysselsättning åt de anställda
även i fortsättningen.

Sedan tror jag också det var värdefullt
att herr Hagnell påpekade den beklagliga,
växande nationalismen världen
över. Den gör att man överallt värnar
om sin egen industri, sin egen sjöfart
o. s. v. genom preferenser som medför
svårigheter för andra länder, där man
inte för en lika nationalistisk ekonomisk
politik. Jag sade i mitt tidigare anförande
att man kan beklaga alla preferenser
som lämnas i form av kreditvillkor,
men vi måste konstatera att världen
är sådan, och kanske måste vi tjuta
med ulvarna. I detta fall är det något
liknande. I ett skede — vi kan ju hoppas
att det är ett övergångsskede — med
växande nationalism kan vi inte utan
vidare vifta bort de anspråk som kan
ställas från svenska företag. Vi måste
tänka oss att i en utsträckning som vi
tidigare kanske inte räknat med se vårt
näringsliv som en helhet och därför, till
gagn för svensk industri och svensk företagsamhet
över huvud taget, vara beredda
att tillgripa åtgärder som vi tidigare
kanske varit främmande för.

Jag sade i början av detta anförande
att jag förvånade mig över att herr
Hagnells resonemang inte ledde fram
till att han ville tillstyrka reservationen.
Något mindre förvånad är jag —
det skall jag dock erkänna — sedan han
avslutningsvis sagt att dessa frågor är
så utomordentligt viktiga att de måste
tas upp i ett större sammanhang och

Översyn av exportfinansieringen

understrukit att han för sin del menade
att det brådskade med detta samt
att vi kanske rent av får anledning att
återkomma till frågorna under vårsessionen.
Mot denna bakgrund förstår jag
något bättre varför herr Hagnell för sin
del vill vara med om att avslå det begränsade
önskemål som framförs i motionerna.
Jag beklagar emellertid att
han och övriga som ställt sig negativa
inte angivit bakgrunden härtill genom
ett påpekande av att de anser önskemålet
så väsentligt att det bör tas upp
i ett ännu större sammanhang.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag vill bara göra ett
tillägg av formell natur. Jag glömde att
göra det viktiga påpekandet att jag talade
för utskottsmajoriteten samt att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Regnéll begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av hem Åkerlund m. fl.

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

En demokratiskt uppbyggd organisation

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Regnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 37 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 19

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av motioner om
ändrade bestämmelser för tillsättande
av tjänster inom svenska kyrkan.

Utskottets hemställan bifölls.

§20

En demokratiskt uppbyggd organisation
av svenska kyrkan

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av motioner om
en demokratiskt uppbyggd organisation
av svenska kyrkan.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Behovet av en central
kyrklig riksstyrelse torde ha förelegat
alltsedan reformationen. Reformatorernas
tal om de båda regementena, det
andliga och det världsliga regementet,
röjde en viss ambition att skilja stat
och kyrka åt. Fursten eller kungen blev
emellertid i egenskap av den främste
kyrko- och statsmedlemmen överhuvud
för bådadera. För vårt vidkommande
sanktionerades detta förhållande genom
Laurentius Petris kyrkoordning 1571.
På 1600-talet, som hade sin problematik
i det här avseendet, försökte man att lösa
den spänning som fanns mellan kyrkan,
närmast representerad av biskoparna,
och staten genom att inrätta en

av svenska kyrkan

central kyrkostyrelse, ett consistorium
generale, men på biskopligt initiativ förhindrades
saken. Enligt vad som nu
framgår av utskottets skrivning har frågan
om kyrkostyrelse varit med i debatten
under hela detta århundrade.

När man nu från skilda håll i samband
med frågan om kyrkans framtida
förhållande till staten för fram förslag
om en sådan på demokratisk grund
uppbyggd kyrkoorganisation med central
kyrkostyrelse, är meningarna uppenbarligen
inte delade. Man är i princip
överens om behovet, som kommit
till uttryck i 1968 års kyrkomötes beslut
liksom det också har kommit till
uttryck i motionerna I: 286 och II: 319,
som nu har behandlats av första lagutskottet.
Utskottets skrivning andas på
allt sätt full förståelse.

Motionen är undertecknad av representanter
för samtliga borgerliga partier.
Tyvärr är det bara den sidan, men
jag vet att t. ex. företrädaren för Broderskapsgruppen
flera gånger fört fram
liknande tankegångar i skilda sammanhang.

I sakfrågan är tre väsentliga synpunkter
att notera. Eftersom det kommer
att träffas en uppgörelse om ett
förändrat förhållande mellan kyrkan
och staten, vill det till att kyrkan vid
den förestående uppgörelsen har ett förhandlingsorgan
med mandat att tala å
kyrkans vägnar. Inom parentes kan jag
nämna att alla räknar med förändringar,
och oavsett vilket läge man bestämmer
sig för är det fråga om förändringar
i ett kyrkligt reformprogram. Detta
har också kommit till uttryck vid 1968
års kyrkomöte.

Vidare kan nämnas att ett sådant förhandlingsorgan
är en förutsättning för
en demokratiskt tryggad uppgörelse
med staten och därför bör komma till
stånd före denna uppgörelse. Fördenskull
krävs forcerade åtgärder, eftersom
1968 års beredning, den parlamentariska
utredningen om kyrka—stat, aviserar
sitt principbetänkande redan till
1971.

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

En demokratiskt uppbyggd organisation av svenska kyrkan

Det gäller emellertid inte bara att tillskapa
ett förhandlingsorgan. Därför vill
jag för det tredje framhålla, att oavsett
om vi i framtiden får en s. k. fri kyrka,
en med staten förenad kyrka eller något
mellanting, så måste kyrkan få möjlighet
att bli funktionsduglig. Kyrkoorganisationen
måste demokratiseras och
effektiviseras, vilket bl. a. innebär att
den får en central kyrklig ledning. Motionärerna
driver således ingen politik
i lägesfrågan. Helt oberoende av kyrkans
framtida förhållande till staten behöver
den en central kyrklig styrelse.

Jag skall, herr talman, bara med några
ord kommentera bakgrunden till den
planerade kyrkostyrelsen.

Kyrkomötet har i ett mycket omfattande
kyrkligt reformprogram framfört
förslag om en på demokratisk väg tillsatt
kyrkostyrelse. Man framhåller också
att detta kan brytas ut som en delreform
och att så måste ske därför att
tiden hastar. Grunden härtill finns i
kyrkoråden som redan tillkommer i demokratisk
ordning. Dessa utser representanter
i stiftstingen som på frivillig
väg har börjat växa fram i praktiskt taget
alla stift men som ju måste legaliseras
och genom församlingarna få ekonomiska
möjligheter att arbeta. Stiftskyrkan
och rikskyrkan är ju fattiga institutioner.

Stiftstingen måste således legaliseras
och de skall i sin tur utse kyrkomötesrepresentanter
utan någon kategoriklyvning
i självskrivna, präster och lekmän.
Man avser således att göra kyrkans
beslutande organ även demokratiskt representativa.
Kyrkomötet utser i sin tur
den centrala kyrkostyrelsen, i vars
verksamhet också kan ingå att avlasta
departementen en del funktioner.

Så skisserar kyrkomötet i stort bakgrunden
till sitt beslutade reformprogram.

Utskottet hänvisar nu till att Kungl.
Maj :t den 29 september i år översänt
kyrkomötets skrivelse beträffande de
här berörda reformerna till 1968 års
beredning om stat och kyrka för be -

aktande. Det är gott och väl —• efter
ett års betänketid!

Nu har emellertid denna beredning,
som synes av de sista sidorna i utlåtandet,
om riksdagsmotionerna redan i april
meddelat att den »inte f. n. är beredd
ta ställning till de önskemål som
förs fram i motionerna». Man kan förstå
att den parlamentariska utredningen
inte är beredd att ta ställning till
motionärernas önskemål •— utredningsdirektiven
gäller ju det framtida förhållandet
kyrka—stat. Motionsyrkandet,
såväl vårt som kyrkomötets, gäller en
organisatorisk fråga för enbart svenska
kyrkan.

Om inte den parlamentariska utredningen
betraktar den översända kyrkomötesskrivelsen
som ett tilläggsdirektiv
med prioritet, får man hoppas att procedurfrågan
snarast ordnas på annat
sätt. Det förefaller mig som om utskottet
inte tillräckligt klart accentuerat att
den föreslagna kyrkostyrelsen måste
komma till stånd före den slutliga uppgörelsen
om kyrka—stat.

Saken brådskar. Därför finner jag det
särskilda yttrandet befogat. För övrigt
har jag inget yrkande.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Det är inte utan att
man känner en viss otålighet över att
denna fråga om en demokratiskt uppbyggd
organisation av svenska kyrkan
drar så långt ut på tiden. Frågan är,
som herr Werner sade, inte ny. Han
gick tillbaka till reformationen, men
jag nöjer mig med att påpeka att under
hela detta århundrade har vid olika
tillfällen förslag väckts om en centralstyrelse
för kyrkan för att handlägga
de kyrkliga ärendena på riksplanet. Det
är kyrkan själv som har ett önskemål
om en demokratiskt uppbyggd organisation,
och det är alltså både ett kyrkligt
och ett allmänt intresse att en sådan
kommer till stånd.

Som herr Werner nämnde begärde
1968 års kyrkomöte förslag till lagstiftning,
och Kungl. Maj :t har överlämnat

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

En demokratiskt uppbyggd organisation av svenska kyrkan

ärendet till 1968 års beredning om stat
och kyrka. Denna fråga har emellertid
speciell natur och borde, som jag ser
det, utredas under medverkan i större
omfattning av kyrklig expertis. Problemet
är helt fristående och inte så sammankopplat
med frågan om förhållandet
kyrka—stat i framtiden som man
skulle kunna tro av handläggningen. En
demokratiskt uppbyggd kyrkoorganisation
är nödvändig oavsett det framtida
förhållandet mellan kyrka och stat.
Både vid ett fortsatt samband och efter
en eventuell skilsmässa behövs denna
organisation.

Inte minst viktig i detta sammanhang
är stiftstingens legalisering. Denna fråga
har kanske kommit litet i skymundan,
men en legalisering är nödvändig
från två synpunkter: dels för att ge
stiften möjligheter att fullgöra alla de
arbetsuppgifter som är angelägna, dels
för att ekonomiskt säkerställa detta arbete.
Dessutom är legaliseringen av
stiftstingen en förutsättning för den demokratiska
uppbyggnaden av kyrkans
organisation, och då främst kyrkomötet.
Stiftstingen skulle välja ledamöter
till kyrkomötet utan den kategoriklyvning
vi har i dag. Yi skulle på det viset
få en kyrka som fungerar demokratiskt
på alla plan — på lokalplan, på stiftsplan
och på riksplan.

Den demokratiska uppbyggnaden ligger
alltså i allas intresse, och den borde
åstadkommas med det snaraste. Den
är framför allt viktig ur kyrkans egen
synvinkel och mot bakgrunden av kyrkans
önskan att få till stånd en demokratisering
och en förbättring av arbetsförhållandena
på olika sätt.

Det primära i denna fråga är att
kyrkan behöver en ledning — ett topporgan
— för att kunna fullgöra sina
arbetsuppgifter. Den sekundära motiveringen
är att skapa ett sådant förliandlingsorgan
som kan företräda kyrkan
vid överläggningar med staten. Kyrkan
har i dag ingen möjlighet att själv tillsätta
detta organ, utan staten måste ge
kyrkan denna möjlighet.

Jag vill understryka att uppbyggnaden
av denna demokratiska organisation
är angelägen för kyrkans arbete
och effektivitet, och den bör skapas
utan att man avvaktar den slutliga lösningen
av kyrka—stat-frågan. Det är
nödvändigt att detta problem blir löst
utan alltför stort dröjsmål.

Herr NOEDSTRANDH (m):

Herr talman! Det är två uttalanden i
utskottsutlåtandet som jag särskilt vill
understryka. Det är dels när utskottet
säger att därvid »bör även tidsfaktorn
övervägas», dels när det i det särskilda
yttrandet framhålls att »förhandlingsorganet
bör skapas utan att den
slutliga lösningen av kyrka—-stat-frågan
avvaktas».

Här ligger — och det vill jag understryka
— på ett sätt det avgörande. Givetvis
behövs ett kyrkligt centralorgan
också efter den slutliga lösningen av
kyrka—stat-frågan — därom behöver
vi inte orda — liksom det har behövts
ett sådant organ långt innan kyrka—
stat-problemet definitivt aktualiserades.
Det borde ha inrättats för årtionden
sedan, kanske till och med för ett århundrade
sedan.

Akut har emellertid spörsmålet om
den kyrkliga centralstyrelsen blivit nu
inför förändringarna i relationerna mellan
staten och kyrkan. Några förändringar
torde under alla förhållanden
komma till stånd. Kyrkan står i detta
nu organisatoriskt och förhandlingsmässigt,
skulle jag vilja säga, nästan
maktlös inför staten vid eventuellt kommande
förhandlingar, vare sig dessa
skall leda till skilsmässa eller till mindre
genomgripande förändringar.

Tidsfaktorn är helt avgörande för förloppet
av dessa förhandlingar. Det
kyrkliga centralorganet måste komma
till stånd före förhandlingarna — jag
skulle vilja säga t. o. m. i god tid före
dessa, men det tycks vara omöjligt —•
om det skall kunna fylla sin första
funktion efter starten.

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Lagstiftning för kontroll av hälsofarliga ämnen och produkter

Är avsikten från utskottets sida —
och det vill man gärna fråga — att åvägabringa
detta genom initiativ utgående
från 1968 års beredning om stat och
kyrka, så finns det inte mycket att invända
mot vad som är skrivet i utskottsutlåtandet,
utan man kan i så fall
ansluta sig till detta med den lilla komplettering
som det särskilda yttrandet
utgör. Men frågan är alltså: Vill man
åvägabringa detta genom ett initiativ utgående
från 1968 års beredning?

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§21

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 43, i anledning av motioner angående
verkställande av påföljd för brott
begånget i Sverige av utlänning,

nr 44, i anledning av motioner angående
ärekränkning av främmande makts
statsöverhuvud, samt

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats första lagutskottet.

villigt. Men den fråga som tagits upp i
motionen är ytterst allvarlig, något som
också bevisats genom en undersökning
som utförts på yrkesmedicinska kliniken
i Lund.

De golvläggare som arbetar med lim
och klister, som innehåller upp till 75
procent lösningsmedel, utsätts för stora
hälsorisker. Undersökningen visar att
det mycket snabbt kan uppstå så höga
lösningsmedelshalter i arbetslokalen att
arbetaren börjar förete tydliga narkossymtom
såsom nedsatt reaktionsförmåga,
nedsatt exakthet vid precisionsrörelser,
nedsatt orienteringsförmåga,
bortfall av tidssinnet m. m.

Ett annat mycket allvarligt symtom
är den berusning som blir följden av
användandet av dylikt lim. Flertalet
golvläggare märker denna berusning,
men inte alla. De som uppmärksammar
den tar sig ut i friska luften för tillnyktring.
Den som själv icke tagit sig
ut i friska luften har fått hjälp av arbetskamrater,
men innan det skett har
i vissa fall medvetslöshet inträtt. Undersökningen
redovisar en mängd
symtom som är en följdverkan av inandningen
av dessa lösningsmedel. Inte
heller tillnyktringen är helt symtomfri.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§22

Lagstiftning för kontroll av hälsofarliga
ämnen och produkter

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 67, i anledning av motioner om
lagstiftning för kontroll av hälsofarliga
ämnen och produkter.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JOHNSSON i Blentarp (s):

Herr talman! Jag konstaterar att utskottet
behandlat motionen II: 880 väl -

Detta är faktiska förhållanden som
inte får förbises utan som måste ändras.

Ett annat faktum är att arbetsgivare
trots vetskap om faran sänder ut golvläggare
till arbetsplatser för att använda
dylikt lim. Resan företas många
gånger med företagets bil. Arbetaren
riskerar polisingripande om han inte
»luftar sig» tillräckligt före hemfärden
från klistringsarbetet. Men, frågar sig
golvläggarna, vad är tillräcklig luftning?
Det är det ingen som vet.

Det blir arbetstagaren som får straffet;
detta borde rätteligen drabba den
som beordrat arbetaren att använda bil,
men så är ingalunda fallet,
i Utöver dessa i och för sig tillräckliga
bevis för behovet av ett totalstopp för
lösningsmedelsbaserat lim kan anföras

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Lagstiftning för kontroll av hälsofarliga ämnen och produkter

att sådant lim är mycket brand- och explosionsfarligt.
Många olyckor har inträffat
genom förgiftning, brand och
explosion, en del med dödlig utgång.

Här kan invändas att vi har vissa
fastställda skyddsföreskrifter. Det är
riktigt, men de är otillräckliga, såsom
också har påpekats i remissutlåtandet.
Samtidigt kan anföras att intresset att
tillhandahålla skyddsmateriel är ringa.
Arbetet med framtagande av hygieniska
gränsvärden pågår, säger remissinstanserna,
men dessa tycks icke vara tillfredsställande
anpassade till de rörliga
arbetsplatserna. Man har inte i tillräcklig
grad beaktat skillnaden mellan de
fasta arbetsplatserna, där utsugning
kan ordnas och skyddsanordningar anbringas,
och de rörliga arbetsplatserna
inom byggnadsindustrin. Inom denna
industri är det inte bara den som arbetar
med limmet som utsätts för faran
utan många andra befinner sig
i närheten av hans arbetsplats. För att
en explosion skall uppstå fordras så
oerhört litet. Det räcker med en gnista
vid tillslag av en strömbrytare, med en
hiss som stannar i närheten eller med
en tänd cigarrett på ganska långt avstånd.
Det förekommer också ofta att
golvläggare arbetar inne i bebodda lägenheter,
där det även finns barn. Var
och en kan föreställa sig följden av en
explosion där.

Det finns naturligtvis förordningar
om märkning av dylikt lim för att varna
för de påpekade faromomenten. Men
tillverkarna har lagt ned mycket arbete
på förminskning av varningsetiketterna.
Jag har här en etikett som har en
storlek om 4 x 5,5 cm med en text som
fordrar förstoringsglas för att läsas.
Så får det inte vara. Det kan inte anses
riktigt att anställda skall sätta sin
hälsa på spel för att bestämmelserna
är otillräckliga och företagare och tillverkare
uppträder ansvarslöst. Utskottet
understryker också helt riktigt behovet
av skärpta insatser. Fabrikanters,
importörers och brukares kom -

mersiella intressen får inte vara avgörande
i sådana frågor.

Herr talman! Med det anförda har
jag försökt belysa denna mycket allvarliga
fråga. Dess stora betydelse framgår
inte helt av utskottets skrivning. Jag vill
till utskottet uttala att jag tolkat utlåtandet
så att motionerna i sin helhet
tillstyrkts och att den uppdelning som
gjorts i fråga om den fortsatta behandlingen
av motionerna har skett av praktiska
skäl.

Herr NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Otvivelaktigt är motionärerna
här ute i ett mycket angeläget
ärende. De begär lagstiftning för att få
fram hygieniska gränsvärden för och
teknisk kontroll av hälsofarliga ämnen
och produkter. Frågan om dessa gränsvärden
har icke tidigare behandlats av
riksdagen. Men på detta område finns
ett större antal författningar och även
organ som reglerar och handhar komplexet
gifter, vådliga ämnen, miljövård
etc.

Andra lagutskottet uttalade sig vid
1967 års riksdag för en samordning av
kontroll- och registreringsmyndiglieternas
verksamhet, vilket man får hälsa
med tillfredsställelse med hänsyn till
den utveckling som äger rum på detta
område. Under våren 1969 tillsattes den
s. k. miljökontrollutredningen, som kan
anses ha fått uppdraget att studera dessa
frågor.

Vi vet alla att utvecklingen på det
kemiska området går mycket snabbt, att
man ständigt får fram nya produkter av
olika slag. Trots de många författningar
som finns på området kommer det hastigt
ut nya kemiska produkter, som innehåller
miljögifter och medför risker
av allvarliga slag men som inte regleras
av den nuvarande kontrollagstiftningen.
Sådana varor kan alltså tillverkas,
importeras och hanteras utan förhandskontroll
med avseende på bl. a. säkerhetsföreskrifterna,
vilket måste vara
högst otillfredsställande. Någon skyldig -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Lagstiftning för kontroll av hälsofarliga ämnen och produkter

het att fastställa hygieniska gränsvärden
föreskrivs märkligt nog inte heller.

Remissinstanserna, giftnämnden och
arbetsmedicinska institutet, har avvisat
motionärernas förslag om utredning
bl. a. med den motiveringen att det innebär
stora svårigheter att fastställa och
tillämpa dessa hygieniska gränsvärden.
Vid användande av t. ex. de i motionen
omnämnda klistren blir det hygieniska
gränsvärdet, alltså farlighetsgränsen, för
ämnet i fråga beroende på luftmängden
i den lokal där man använder detsamma,
vidare på luftens cirkulation och
ämnets lättflyktighet. Luftomsättningen
och lättflyktigheten skulle alltså bli avgörande
för om preparatet blir farligt
eller inte, och just dessa förhållanden
skulle vara så svåra att fastställa.

Jag måste säga att det är otillfredsställande
att man ser problemet på det
sättet. När det gäller de fasta arbetsplatserna
har kanske dessa frågor lösts på
ett ganska tillfredsställande sätt. Men
på de rörliga arbetsplatserna och i viss
mån även i hemmen är otvivelaktigt,
som motionärerna sagt, förhållandet i
dag inte vad det skulle vara. De inträffade
olycksfallen understryker också
det antagandet.

Även om det föreligger svårigheter,
menar jag att man under alla förhållanden
måste sätta sådana gränser, att
olycksfall inte kan inträffa. Man måste
också se till att marginalen vid användandet
blir så vid, att en olycka över
huvud taget icke kan inträffa. När det
gäller maskiner, byggnader etc. har man
säkerhetsmarginaler på mellan fem
och upp till tio gånger det behövliga
värdet, men i detta fall håller man sig
tydligen så nära den farliga gränsen att
olycksfall kan inträffa.

Det är otillfredsställande att det skall
vara på detta sätt. Här måste skapas sådana
regler, att några risker för människor
över huvud taget inte kan uppstå.
Är det inte möjligt, bör icke heller
de medel som det är fråga om få användas.

Med hänsyn till det stora antal hälsofarliga
ämnen och produkter som saluförs
förstår jag att det kan vara svårt
att åstadkomma den förhandskontroll
som skulle vara nödvändig, men av den
anledningen måste vi se till att kunskaperna
bland användarna blir större eller
att medlen inte används. Det gäller
också att få till stånd en kontroll av
tillämpningen av de föreskrifter som
säkerligen finns i många fall men som
inte efterlevs på ett tillfredsställande
sätt. Ansvaret för tillverkning, försäljning
och användning måste skärpas —-det gäller såväl kort- som långsiktsverkan
av ämnena.

De mänskliga värdena får inte eftersättas
i förhållande till de eventuella
tekniska fördelar som finns att vinna
vid användandet av olika preparat. Det
är så dags när skadan har inträffat —
man måste ingripa redan i förväg. I
normala fall testar man olika ämnen
och produkter på försöksdjur, men i
detta fall kan vi ifrågasätta, om inte försöken
görs på människan. Det är inte
rimligt att det skall vara på det sättet.

Jag instämmer i det önskemål som
motionärerna har uttalat och som utskottet
har anslutit sig till för att markera
hur allvarlig hela denna fråga är.
Men i varje fall sista delen av motionärernas
yrkande gäller en sak som kommer
att behandlas av miljökontrollutredningen,
och därför finns det väl i
dag inte skäl att påyrka någon ytterligare
åtgärd, vilket också är utskottets
mening.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen och därmed också till
andra lagutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§23

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 68, i anledning av motioner om
■Andra kammarens protokoll 1969. Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

74 Nr 35

Vidgat straffansvar vid djurplågeri

åtgärder för att begränsa spridningen
av giftiga preparat,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen tilldelats andra
lagutskottet, jämte motion, och

nr 70, i anledning av motioner angående
politisk information och propaganda
på arbetsplatser; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 45,
i anledning av motioner om åtgärder
till skydd för den medeltida miljön i
Visby.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§24

Vidgat straffansvar vid djurplågeri

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av motion om
vidgat straffansvar vid djurplågeri.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr
934, av herr Werner in. fl., vari hemställdes,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag till sådan ändring
av brottsbalkens kap. 16 § 13 som
med utgångspunkt från vad i motionen
anförts efter utredning syntes lämplig.
Enligt motionärerna borde nämnda paragraf
med bibehållande av övriga rekvisit
utformas antingen så, att djurplågeribrott
förelåge, oavsett huruvida
gärningen beginges av uppsåt eller av
vårdslöshet, eller så, att djurplågeribrott
förelåge, om gärningen vore ägnad att
tillfoga djuret lidande.

Utskottet hemställde,

att motionen II: 934 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WERNER (m):

Herr talman! År 1966 fick den s. k.
djurplågeriparagrafen, 16 kap. 13 §
brottsbalken, ändrad lydelse. Där talas
inte längre om den som vållar otillbörligt
lidande utan om den som otillbörligen
utsätter djur för lidande. Syftet
var att låta lagtexten ge ett mera lättfattligt
uttryck för det avsedda laginnehållet.
Tredje lagutskottet skrev nämligen
1965 att djurplågeri är ett allvarligt
brott och att domstolarna inte borde
tillämpa djurplågeriparagrafen med alltför
stor mildhet.

Nu har emellertid förändringen i lagtexten
inte medfört någon påvisbar effekt
i utskottsutlåtandets anda, och vi
motionärer menar att detta måste, till
stor del i varje fall, sammanhänga med
brottsbeskrivningens otillfredsställande
utformning. Med anledning därav ställer
vi oss kritiska bl. a. till begreppet
otillbörlighet i lagtexten som vi finner
diffust och oklart till sin innebörd. Vidare
anför vi att brottsbalkens krav på
uppsåt för att en gärning skall vara
straffbar innebär en nästan omöjlig bevisbörda
för åklagaren, och vi förordar
i stället att den brottsliga gärningen
beivras, oberoende av om man
kan påvisa uppsåt eller icke.

Utskottet vill inte vara med om detta.
För att finna belägg för avslag botaniserar
man med stor skicklighet i den
rika flora av synpunkter för och emot
som finns i remissyttrandena. Man åberopar
naturligtvis inte Svea hovrätt och
inte Sveriges Djurskyddsföreningars
riksförbund — den senare anses val
nästan som part i målet. Men man åberopar
Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare samt riksåklagaren
som går på avslagslinjen. Man
anför den senares något underliga resonemang,
att det skulle vara betänkligt
att införa straffbestämmelser vilkas
efterlevnad inte kan övervakas och
att sådana bestämmelser skulle minska
respekten för gällande lag. Av den an -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

ledningen rekommenderar riksåklagaren
i stället information.

I detta sammanhang kan erinras om
den nyligen skärpta misshandelsparagrafen,
som i så fall är lika svår att
kontrollera efterlevnaden av, i synnerhet
när det gäller barn. Men paragrafen
står där för att markera den viktiga
gränslinjen mellan det humana och
det inhumana, och djur är ofta värnlösare
än barn. För att stävja våldshandlingar
— och det är ju det som frågan
gäller — får man nog tillgripa alla medel,
både straff och information.

Utskottet citerar veterinärstyrelsen
bara på en enda punkt, nämligen där
styrelsen menar att begreppet otillbörlighet
inte är så svårtolkat som motionärerna
anser. Hade utskottet tagit sig
orådet före att citera veterinärstyrelsen
i större utsträckning —• veterinärstyrelsen
är ju verkligen en tung och auktoritativ
myndighet i sammanhanget —
hade utskottet måst nämna även åtskilligt
annat, t. ex. att styrelsen helt delar
motionärernas uppfattning om det
olämpliga i brottsbalkens krav på uppsåt
o. s. v. och att styrelsen ställer sig
positiv till motionärernas förslag också
på andra punkter.

Varför inte citera det lilla exempel
på djurplågeri som veterinärstyrelsen
anfört, ett djurplågeri som förekommit
trots vår nuvarande lagstiftning? Jag
skall, herr talman, be att få sluta min
lilla plädering med att läsa upp vad
veterinärstyrelsen skriver: »En djurägare
skulle föda upp några tjurar till
slakt. Dessa ställdes som ganska små
upp vid ett foderbord och tjudrades på
konventionellt sätt med ett järnbindsle
runt halsen. Till följd av en ur djurskyddssynpunkt
helt otillbörlig slöhet
i vården justerades aldrig bindslena
vartefter tjurarna växte. Bindslena
trängde in i köttet runt halsen och kom
småningom att ligga i en tunnel i muskulaturen.
Tunneln slöt sig delvis, ur
kvarvarande öppningar sipprade fram
ett illaluktande var. Djurägaren åtala -

Vidgat straffansvar vid djurplågeri

des men frikändes av rätten då uppsåt
att plåga djuren inte ansågs ha förelegat.
»

Herr talman! Inte minst med tanke
på detta lilla exempel på djurplågeri,
vilket har kunnat äga rum med nuvarande
formulering av djurplågerilagen,
ber jag att få yrka bifall till motionen
II: 934.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Eftersom jag är motionär
i detta ärende skall jag be att få säga
några ord. Det skall inte bli många;
jag kan instämma i allt vad herr Werner
här har sagt, vilket jag finner helt
och hållet riktigt.

Det är underligt att det inte avgivits
någon reservation i detta ärende. Det
brukar föreligga reservationer i ärenden
där det enligt min mening är mindre
befogat. Jag tycker exempelvis att
det är mera angeläget att skydda djuren
än att skydda adeln, om man får göra
en sådan litet vanvördig jämförelse.

Jag behöver inte spilla många ord på
detta. Såsom vi har sagt i motionen borde
det vara nödvändigt att ändra lagstiftningen
så, att även oaktsamhet,
d. v. s. vårdslöshet, eller åtminstone
grov oaktsamhet skulle bli straffbar. Nu
är det, som vi hörde av herr Werner,
bara uppsåt som straffas. Man kan alltså
vara hur nonchalant som helst vid
vården av djur utan att bli straffad. Det
är ett verkligt kusligt exempel som veterinärstyrelsen
har anfört och som herr
Werner refererade. Men det var väl rätt
dömt av den domstol som frikände denne
djurplågare — en mycket kvalificerad
sådan, tycker jag. Om djurplågeriet
beror på att man har velat plåga djuren
eller om man har varit så otillbörligt
slö som ifrågavarande djurplågare enligt
veterinärstyrelsen varit, med den
effekt som därigenom har uppstått, är
fullständigt egalt enligt min mening. Det
är nog svårt att leta upp någon i denna
kammare som inte skulle ha ansett det
befogat att fälla denne djurplågare.

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Vidgat straffansvar vid djurplågeri

Jag menar alltså att det är uppenbart
att vi bör ändra lagen, så att straff i
sådana här fall kommer att kunna utmätas
i fortsättningen.

Det är också värt att uppmärksamma
att Svea hovrätt och veterinärstyrelsen
— och alldeles självfallet Sveriges Djurskyddsföreningars
riksförbund — har
tillstyrkt motionen. Särskilt märkligt är
det när det gäller Svea hovrätt eftersom
hovrätter ju vanligtvis inte är så benägna
att vara med om lagändringar; det
skall rätt mycket till för den saken. Här
tillstyrker emellertid Svea hovrätt reservationslöst
att lagen bör ses över på
detta område.

Utskottet säger att det är tveksamt
om så bör ske, och det är alltid något,
men eftersom vi alla är eniga om att det
i ett kultursamhälle bör finnas ett gott
djurskydd och ett bra vapen mot människor
som behandlar djur grymt och
otillbörligt, borde väl utskottet ha kunnat
överge sin tveksamhet och i stället
tillstyrka den utredning vi önskar. Det
måste finnas något sätt att reagera och
ingripa då det gäller en otillbörlig slöhet
som kan ge sådana resultat som här
nyss redogjorts för.

Med detta ber jag, herr talman, att få
instämma i yrkandet om bifall till motionen
II: 934.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Naturligtvis är vi i tredje
lagutskottet lika angelägna som herr
Werner och herr Sjöholm att skydda
djuren. Vi försvarar inte djurplågeri under
några förhållanden.

Det förvånade mig emellertid att herr
Werner sade att det i utskottsutlåtandet
inte står någonting om vad Svea hovrätt
och veterinärstyrelsen anser. Vi i
tredje lagutskottet förutsätter att kammarledamöterna
även läser reciten. I
den finns Svea hovrätts och veterinärstyrelsens
uppfattning ganska utförligt
behandlad. Däremot är det riktigt att
vi inte har kunnat använda den i vår

bevisföring när vi kommit fram till att
motionen borde avslås.

Det exempel som herrar Sjöholm och
Werner har refererat och som finns upptaget
i veterinärstyrelsens remissvar vill
jag på inget sätt försvara. Enligt tredje
lagutskottets uppfattning borde det ockgällande
lagstiftning skulle ha kunnat
medföra en fällande dom. Visserligen
måste det föreligga ett uppsåt, men lagtexten
har tolkats så att även ett eventuellt
uppsåt är lika med ådagalagd likgiltighet
och bör vara tillräckligt för
att beivra djurplågeri i den form som
här har påtalats. Upprepas sådana fall
har vi den bestämda uppfattningen att
de vid en skärpt tillämpning av lagstiftningen
också skall beivras.

Vi delar riksåklagarens tveksamhet i
fråga om behovet av en utvidgning av
straffbestämmelserna till att även avse
s. k. vårdslösa former av djurplågeri.
Möjligheten att på ett efektivt sätt övervaka
efterlevnaden av sådana bestämmelser
måste bedömas som relativt liten.
Men vi vill också framhålla att det inte
sällan finns möjligheter att utmäta straff
för vanvård av djur om man tillämpar
lagstiftningen på det sätt som tredje lagutskottet
förutsatte när denna lagskärpning
behandlades här i kammaren.

Veterinärstyrelsen har framhållit att
det inte är svårt att bedöma när ett
handlingssätt skall betraktas som otillbörligt.
Tredje lagutskottet delar denna
uppfattning; det bör vara ganska lätt att
konstatera när ett handlingssätt gentemot
djur kan betraktas som otillbörligt
över huvud taget. Vi anser det dock
svårt att konstatera när en vårdslös
form av djurplågeri föreligger. Man
hamnar i det fallet i ett annat dilemma
när det gäller att beivra brottet. Det
är frågan om var gränsen skall gå.

Om det t. ex. gäller att uppfostra hundar
för polisens eller arméns behov,
var går då gränsen för vad som är djurplågeri
eller inte? Man kan anföra
många andra exempel. När man skall
hjälpa ett djur som trampat ner sig i

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

ett avloppsdike, kan man få använda
ganska hårda tag för att rädda livet på
det. Jag har själv varit med om att man
fått använda traktor. Vid ett sådant
tillfälle måste man säga att det för stunden
faktiskt föreligger djurplågeri, men
att ingen annan möjlighet står till buds.

Sådana här gränsfall kommer att uppstå
även om lagen ändras enligt motionärernas
förslag. Tredje lagutskottet
anser det därför vara klokt att avvakta
något och följa utvecklingen med uppmärksamhet.
Jag är övertygad om att vi
kan räkna med att herr Werner och
herr Sjöholm kommer att hjälpa till
med att följa denna fråga med all den
uppmärksamhet, som kan vara nödvändig.
När vi har vunnit större erfarenhet
av lagens tillämpning får vi se om
det är nödvändigt att skärpa lagstiftningen
ytterligare. Ocli då kan det finnas
andra vägar att gå än den motionärerna
har föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan
i utlåtande nr 46.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag betvivlar inte herr
Grebäcks goda vilja att slå vakt om
djurskyddssynpunkterna. Även i utskottets
skrivning finns det ett och annat
positivt, i synnerhet det som är återgivet
från utskottets yttrande 1965. Men
Svea hovrätts synpunkter kommer inte
till uttryck i utskottets bedömning —
självfallet återfinns de i reciten, men
det var naturligtvis utskottets skrivning
som jag utgick ifrån.

Sedan får vi väl ändå säga, herr Grebäck,
att om man studerar vad som talar
för och emot vår motion i remissinstansernas
yttranden, så väger det
verkligen tungt över på vår sida. Jag
tycker exempelvis att veterinärstyrelsen
är en mycket auktoritativ instans i
sammanhanget. När det gäller de lidanden
som djur kan åsamkas känner veterinärstyrelsen
livets realiteter bättre än
häradsdomare och stadsdomare.

Vidgat straffansvar vid djurplågeri

Herr Grebäck sade också att det redan
med nu gällande lagstiftning finns
möjligheter att komma åt brott av detta
slag. Ja, visst finns det sådana möjligheter.
Men det har ju visat sig att dylika
brott åtalas i alldeles för liten utsträckning.
Det hela fungerar inte som
det skall. Och detta beror just på —
vilket veterinärstyrelsen också framhållit
— att bevisbördan ligger på åklagaren.
Det är han som skall åskådliggöra
vad som har tilldragit sig i brottslingens
sinne, och uppsåtsfrågan kan
vara alldeles hopplös att komma till rätta
med. Därför kan man inte heller använda
den möjlighet som den nuvarande
lagen ger.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Herr Grebäck säger att
utskottet är lika angeläget som motionärerna
om att komma åt de avarter
som existerar. Det är kanske riktigt,
men utskottet är betydligt mindre benäget
att göra något som verkligen ger
effekt.

Nu säger herr Grebäck att det fall som
vi hört talas om hade bort beivras, och
så skedde ju också. Det beivrades av
åklagaren, men den åtalade frikändes
av domstolen eftersom uppsåt saknades.
Oavsett om herr Grebäck till äventyrs
menar att det borde ha blivit en
fällande dom visar exemplet att lagen
inte är tillräckligt klart formulerad för
att domstolen skulle kunna ta ett sådant
steg. Jag frågar nu om det kan vara på
något sätt felaktigt att uttryck a sig klarare
genom att i lagen verkligen skriva
in att också oaktsamhet eller grov oaktsamhet
skall bestraffas. Herr Grebäck
säger att det då blir svårare att utöva
kontroll, men jag kan inte inse att det
skulle vara svårare att uppdaga djurplågerifall
som beror på oaktsamhet
än sådana som beror på uppsåt, eller
eventuellt uppsåt — vilket också är
straffbart, såsom herr Grebäck mycket
riktigt påpekade. Svårigheterna måste
vara lika stora i dessa fall.

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Vidgat straffansvar vid djurplågeri

Med anledning av påståendet att det
skulle vara svårt att dra gränsen mellan
djurplågerifall vållade av oaktsamhet
och det straffria området vill jag säga,
att detta inte är svårare än att nu dra
gränsen mellan fall orsakade av uppsåt
och det straffria området — tvärtom.
Jag tycker fortfarande att det kusliga
exempel som nämnts bäst visar att den
nuvarande formuleringen, enligt vilken
sådant kan få förekomma utan påföljd,
inte är bra. Det borde vi kunna vara
eniga om.

Jag kan lova herr Grebäck — säkerligen
också på herr Werners vägnar —
att vi inte skall släppa denna fråga utan
även i fortsättningen kommer att ha den
under uppsikt. Det borde visas något
mera av handlingskraft i en så angelägen
sak som denna.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Till all lagstiftning brukar
så småningom utbildas en viss
praxis. Det är inte så många år sedan
riksdagen beslöt skärpning av denna
lagstiftning. I tredje lagutskottet har vi
den uppfattningen att man bör ta vara
på de möjligheter som lagstiftningen ger
att hårt hålla efter fall av djurplågeri.
Sådana möjligheter föreligger redan
med nuvarande lagstiftning. Jag är övertygad
om att det så småningom, ganska
snabbt för övrigt, kommer att utbildas
en praxis på detta område, så att exempel
som det man framhållit i remisssvaret
från veterinärstyrelsen i framtiden
inte skall behöva upprepas.

Vad sedan beträffar auktoriteter på
detta område, kan jag nämna att vi i
tredje lagutskottet förutsatt att den
mening riksåklagaren gett till känna i
sitt remissvar måste tillmätas stor betydelse
vid bedömningen av om det för
närvarande föreligger så starka skäl att
man bör skärpa lagen ytterligare så som
motionärerna föreslagit.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Bara ett par ord. Herr
Grebäck säger att vi skall avvakta

praxis, och i de flesta fall är detta
lämpligt. Felet här är bara att det aldrig
kan bli en sådan praxis därför att
det är fråga om så ytterst få fall. Vi
hade ett fall i vilket åklagaren stämde,
men det fanns inget uppsåt och därför
blev domen friande. Jag skulle tro att
det fallet är tämligen vägledande för
åklagarna i vårt land. De stämmer inte
numera utan att det föreligger mycket
starka bevis om uppsåt. Därför får vi
inte fram den praxis som herr Grebäck
annars så riktigt efterlyser.

Enligt vår uppfattning borde man
därför redan nu ha kunnat formulera
om lagstiftningen eller åtminstone tillsätta
en utredning, så att vi kunnat få
en grund för åklagaren att stå på och
han kunde stämma i alla de fall där
grovt djurplågeri föreligger.

Herr LUNDBERG (s):

Herrr talman! Det är bara en liten sak
jag vill fråga utskottets ärade ordförande
om, eftersom djurplågeriparagrafen
sägs gälla såväl tama som vilda djur.

Jag råkade se på en s. k. drevjakt i
TV, och jag har även i verkligheten fått
se och höra detta elände. Hur kan man
i Sverige i dag tillåta den bedrövliga
jaktform som heter drevjakt? Hur kan
människor släppas ut i naturen med
burkar och pinglor för att skramla och
gå på linje med 20 meters mellanrum i
syfte att jaga de vilda djuren fram till
några herremän som sitter på stolar
och skjuter på villebrådet? Att någonting
sådant kan få ske utan att polis eller
annan myndighet ingriper är i allra
högsta grad upprörande.

Nog borde man väl ändå ha möjligheter
att stoppa detta elände ute i naturen.
Det är nämligen inte bara djuren
som får utstå lidande, utan även alla
de människor som vill gå ut och njuta
av Guds fria natur störs av eländet. Det
kallas herrejakt, men Gud nåde oss om
denna herrejakt får fortsätta! Den borde
stoppas omedelbart.

Så länge inte ens detta kan stoppas

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

finns det ett fel någonstans som måste
rättas till.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Nu har faktiskt herr
Lundberg dragit in en sak i debatten
som inte alls berörts av motionärerna
och som inte utskottet funnit anledning
att behandla. Jag anser att den frågan
måste tas upp i något annat sammanhang.
Jag vet helt enkelt inte hur man
skall kunna förbjuda folk alt gå ut i
markerna och skramla med burkar o. d.
Jag vill därför inte närmare kommentera
denna sak.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Vi har en bestämmelse
om tyst trafik i städerna som vi har infört
till skydd för människorna. I skog
och mark tillåter vi däremot att folk
nyttjar alla medel för att föra oljud.
Det är ju en djurplågeriparagraf vi behandlar,
och jag måste säga att vad som
får försiggå innebär en plåga såväl för
vårt högvilt som för allt annat liv i naturen.
När man med nuvarande lagstiftning
inte ens kan klara den lilla
detaljen att få tyst och litet grand hyfs
på människors uppträdande ute i naturen,
då är det något fel.

Det var någon som sade att bildning
är vett, vetande, hut och hyfsning. Borde
inte de som äger stora marker och
som vill föra oljud tänka på vad vett,
vetande, hut och hyfsning innebär när
man vistas i den svenska naturen?

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 934; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Werner begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

Vidgat straffansvar vid djurplågeri

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 934.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Werner begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 24 nej,
varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§25

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 47, i anledning av motion om ett
bättre djurskydd,

nr 48, i anledning av motioner om
upphävande av rätten i vissa fall att
döda annans hund, m. m.,

nr 49, i anledning av motioner om
skydd för bävrars boplatser,

nr 50, i anledning av motioner angående
förvaltning och underhåll av
s. k. grönområden,

nr 52, i anledning av motioner angående
preciserade normer för de stadsplanemässiga
kraven på parkeringshus,
samt

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Utbildning för tränare och stallpersonal inom hästsporten

delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§26

Utbildning för tränare och stallpersonal
inom hästsporten

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motion om
utbildning för tränare och stallpersonal
inom hästsporten.

I en inom riksdagen väckt, till jordbruksutskottet
hänvisad motion 1:297
av herrar Hubinette och Eskilsson hade
hemställts att riksdagen beslutade att
hos Kungl. Maj:t begära utredning om
yrkesutbildning av tränare och stallpersonal
för hästar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte lämna motionen 1:297 utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av fru Hultell, herr Hubinette och
fru Sundberg (samtliga m), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen 1:297 i skrivelse till Kungl
Maj:t hemställa om utredning rörande
yrkesutbildning av tränare och stallpersonal
för hästar;

2. av herrar Skärman (fp), Nils Nilsson
(ep), Hansson i Skegrie (ep), Persson
i Heden (ep) och Berndtsson (fp),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte anse motionen
1:297 besvarad med vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERNDTSSON (fp):

Herr talman! Vid utskottsbehandlingen
av detta ärende har i stort sett rått
enighet om behovet av ökade möjlig -

heter till utbildning för hästskötare och
stallpersonal. Det råder även enighet
om att detta ökade behov av utbildning
i stor utsträckning sammanhänger med
att ett allt mindre antal hästar används
i jord- och skogsbruket. De kuskar och
hästskötare som tidigare valde till sitt
yrke att sköta hästar hade som regel
sysslat med hästar alltsedan sin ungdom
och oftast haft hästen som en arbetskamrat.
Därigenom hade de skaffat
sig både erfarenheter av och kunskaper
om hästen och kunde ge den sådan omvårdnad
som den behövde.

Kungl. lantbruksstyrelsen, som under
ett antal år bedrivit en viss kursverksamhet
i hästskötsel vid Flyinge, har
observerat det föreliggande behovet av
utbildning och anför i sitt yttrande att
styrelsen planerar för en utökad och
efter behovet anpassad verksamhet.
Denna skulle gå ut dels på en ökad
utbildningsverksamhet vid Flyinge, dels
på att förlägga utbildningskurser även
till andra ställen, däribland Vången.
I sitt senaste yttrande meddelar lantbruksstyrelsen
att planeringen sker i
samarbete med hästorganisationer och
lantbruksskolor.

Om lantbruksstyrelsen framlägger ett
förslag enligt sina planer, vilket även
visar sig omfatta en utbildning av hästskötare
för trav- och ridsporten, anser
vi som står för reservationen 2 vid utskottets
utlåtande, att en särskild utredning
i enlighet med motionärernas
hemställan nu ej är nödvändig, utan i
stället skulle fördröja saken.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till reservationen 2 vid detta
utskottsutlåtande.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Herr Berndtsson har talat
om hur eniga såväl remissinstanserna
som alla vi i utskottet är då det
gäller att åstadkomma en god utbild -

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

Utbildning för tränare och stallpersonal inom hästsporten

ning för dem som sysslar med hästar.
Det är därför kanske något förvånande
att utskottet inte har velat bifalla de
motioner som ligger till grund för utlåtandet.

Vi konstaterar att med ett differentierat
näringsliv yrkesutbildningen inom
olika områden också blir alltmer
differentierad, och samhället ställer utbildningsmöjligheter
till förfogande.
Helt annorlunda förhåller det sig vad
gäller utbildning av människor som har
med hästar att göra — det må vara
stallpersonal, tränare eller andra som
sysslar med djuren yrkesmässigt. I dag
vet vi att det rör sig om tusentals människor
och att åtskilliga hundratal varje
år vill utbilda sig eller går direkt ut
i yrkeslivet för att handskas med hästar.
Galoppsporten, ridskolor, travet inte
minst, stuterier o. s. v. har alla behov
av utbildad personal.

Givetvis kunde man se motionen som
en ren utbildningsmotion. Men jag skulle
vilja vidga begreppet litet och säga
att det i hög grad också är en djurskyddsmotion
som har behandlats av
j or dbruksutskottet.

Att hästsporten växer och behöver
mer och mer personal har jag sagt, och
herr Berndtsson redogjorde även för
att det blir allt svårare att rekrytera
personal som är van att handskas med
hästar och andra levande djur. Allt fler
ridskolor byggs, stallar byggs ut och
travsporten bara ökar. Staten tar också
in icke oansenliga summor, inte minst
på travsporten. År det då förmätet att
begära åtminstone en utredning om hur
man bör utbilda den personal som skall
sköta och förvalta det kapital, d. v. s.
hästarna, som så kraftigt bidrar till
statens inkomster? Det är i detta sammanhang
som djurskyddssynpunkterna
kommer in.

Jag skulle vilja fråga inte minst dem
som har yrkat bifall till reservationen
2: Vågar man inte kräva en utredning?
Skillnaden mellan förslaget om en översyn
av kurserna på Flyinge och försla -

get om en utredning ligger däri, att en
utredning klart kan visa hur det i dag
förhåller sig: Vad har den personal som
sysslar med hästarna för utbildning och
hur stort är behovet av utbildning? Det
förvånar mig att lantbruksstyrelsen
ställt sig så negativ till detta utredningskrav
samtidigt som man betonat
vikten av en adekvat utbildning. Samtidigt
kräver man att kurserna på Flyinge
skall ses över. På Flyinge har man visserligen
ett par i och för sig utmärkta
kurser, men man har där nere inga möjligheter
att ordna en riksomfattande utbildning.
Efter vad jag hört har man
också hyrt ut delar av stallet till privatpersoner.

Norrland lär ha åtta travbanor. Detta
innebär att det behövs mycket personal
till de norrländska travbanorna. Vi
kan väl inte begära att dessa personer
för sin grundläggande yrkesutbildning
skall fara ner till Skåne. De får i stället
på egen hand försöka skaffa sig sin utbildning
— en utbildning som inte garanterar
att hästarna får den skötsel
man har rätt att begära, inte minst ur
djurskyddssynpunkt. Hästen är en levande
varelse, och bristande kunskap
om skötsel, träning och vård av den
kan få allvarliga konsekvenser. Vi kan
läsa om alltför hård körning och sjukdomar
som inte har upptäckts, beroende
icke på någon avsiktlig misskötsel
utan på bristande kunskap hos vårdpersonalen.

Herr talman! Jag vill varmt förorda
att en utredning kommer till stånd, inte
bara därför att den skulle ge oss möjligheter
att bygga upp en riktig och adekvat
utbildning utan också därför att
vi därigenom får en överblick över situationen
på detta område i dag. Staten
bör ha råd att göra detta för hästsporten.
Annars blir intrycket att det
man tar in på gungorna vill man inte
satsa på karusellen. Och här är det inte
fråga om karusellhästar utan om levande
djur. Detta bör vi ha råd att satsa
på.

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Utbildning för tränare och stallpersonal

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 30.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Båda de tidigare talarna
har vitsordat den enighet som råder
i själva sakfrågan. Jag är säker på
att när om en stund någon representant
för utskottsmajoriteten tar till orda,
kommer han eller hon att uttala
sig lika välvilligt som de tidigare talarna
om behovet av en förbättrad utbildning
för hästskötare.

Fru Sundberg sade att det är märkligt
att man inte har kunnat tillstyrka
motionen. Jag ber att få kvittera med
att säga, att det i utskottet fanns möjligheter
att enas på denna punkt. Att så
inte skedde berodde på bristande vilja
till samförstånd hos motionärerna och
representanterna för moderata samlingspartiet.
Här fanns möjligheter att
få ett samlat utlåtande av ungefär den
lydelse som nu återfinns i reservationen
2. Men på grund av att man stegrade
sig på det håll som fru Sundberg
representerar gick majoriteten tillbaka
till ett yttrande som var svagare i sin
formulering.

Jag skall inte här ta upp tiden med
att ytterligare motivera behovet av denna
utbildning. Jag vill bara säga att
vad som i dag främst behövs är utbildning
av den personal som har hästen
som ett redskap i sin yrkesverksamhet.
Jag tänker då på tränarna,
hästpersonalen vid travbanorna. I dag
finns inte någon utbildning som är
lämpligt avpassad för dem, men lantbruksstyrelsen
säger klart ifrån att man
har observerat detta och kommer att
se över den saken. Jag skall därför begränsa
mig till att förklara varför vi
i en sak som denna där alla är ense om
motivet ändå har hamnat på tre linjer.
Det beror på att majoriteten i utskottet
i sitt uttalande stannat vid att
konstatera förekomsten av en översyn

inom hästsporten

från lantbruksstyrelsen. Men majoriteten
i utskottet säger ingenting själv om
behovet eller vill inte framföra någon
mening om att översynen bör leda till
något praktiskt resultat.

I den reservation däremot som avlämnats
av herr Skårman m. fl. kräver vi
direkt att lantbruksstyrelsen på grundval
av denna översyn lägger fram förslag
om en sådan utbildning. Det är
skillnaden mellan utskottsmajoritetens
förslag och reservationen 2, och som
jag sade hade det varit möjligt att ena
utskottet kring denna reservation. Det
är därför beklagligt att de som står
bakom reservationen 1 inte ville ansluta
sig till utskottsmajoritetens uppfattning
utan föredrog att gå fram med
ett yrkande som vi inte brukar ställa
i riksdagen när en översyn pågår.

Om kammaren skulle följa reservationen
1 och alltså besluta om en utredning
enbart för detta ändamål skulle
jag tro att vi får räkna med ungefär
följande tidsschema. Låt oss säga
att utredningen tillsätts någon gång under
nästa år. Den behöver säkert som
alla andra utredningar göra en ordentlig
undersökning. Vi kan säga att den
klarar sin uppgift på ett år — och det
är bra gjort av en svensk utredning
— men därefter kommer remissförfarandet,
prövningen i vederbörande departement,
propositionsskrivning och
slutligen behandling i riksdagen. Jag
skulle tro att under tiden som denna
utredning arbetar och under den tid
som det övriga sysslandet med detta
ärende pågår så får lantbruksstyrelsen
i god tid sin översyn klar. När denna
särskilda utredning, som man kräver i
reservationen 1, äntligen skulle vara
färdig att föreläggas riksdagen, är denna
fråga redan löst, och utredningen
hamnar måhända direkt i papperskorgen
med den kända raden: Vad göras
skall är allaredan gjort.

År man överens om att det behövs
en bättre utbildning, blir därför den
mest realistiska linjen att följa reserva -

Onsdagen den 5 november 1969 Nr 35

Utbildning för tränare och stallpersonal inom hästsporten

tionen 2, och jag yrkar bifall till den,
herr talman.

Fru SUNDBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Det finns en skillnad
mellan reservationerna 1 och 2 just
när det gäller kravet på en översyn.

I reservationen 2 begärs nämligen att
lantbruksstyrelsen vid sin översyn av
kursprogrammet vid Flyinge och eventuellt
andra platser framlägger förslag
om en utvidgning av kursverksamheten.
Jag erkänner att vi är betydligt hårdare
i reservationen 1, eftersom vi, utöver
att framföra detta utredningskrav, också
begär att få reda på hurudana förhållandena
i dag är bland dem som sysslar
med hästar — bär kommer även
djurskyddssynpunkterna in i bilden.

Jag vill också säga till herr Hansson
i Skegrie, att tränarutbildningen visserligen
är viktig men att den grundläggande
yrkesutbildningen också måste
tas med i planeringen nu när vi såsom
herr Berndtsson sade inte kan som förut
rekrytera folk som jordbruket ställer
till förfogande.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Kammarens ledamöter
kan säkerligen göra sig en föreställning
om hur det är när de stora frågorna
skall lösas på partiledarplanet, när det
i denna fråga, som ändå inte har sfi
särskilt stora dimensioner, har uppstått
svårigheter, som herr Hansson i Skegrie
vältaligt har skildrat, att få moderata
samlingspartiet att acceptera centerpartiets
och folkpartiets propå. Det har
sällan hänt att man på praktiskt taget
alla håll har sagt att alla är överens
om grunddragen i en fråga.

Det är alldeles felaktigt, som herr
Hansson i Skegrie vill göra gällande, att
vi skulle ha en annan uppfattning angående
utbildningen av den personal
det är fråga om här. Vi menar att den
bör ha samma förutsättningar att skaffa
sig utbildning som all annan personal
inom andra verksamhetsgrenar.
På den punkten skiljer sig inte våra
åsikter.

På vilka punkter skiljer sig då våra
åsikter? I reservationen 1 begärs en
särskild utredning. Herr Hansson har
redan sagt att den kan ta lång tid, så
jag behöver inte orda om den saken.
I reservationen 2 uttalas att lantbruksstyrelsen
vid sin översyn bör utarbeta
ett förslag om utbildningen på detta
område.

Jag vill ta upp en liten principiell
diskussion med herr Hansson på den
senare punkten.

Lantbruksstyrelsen handhar kursverksamheten
inom jordbrukets och
skogsbrukets område och gör själv upp
program för kurserna inom den ram
som har uppdragits. Har herr Hansson
tänkt på var det skulle sluta om vi knäsatte
en ny princip, att lantbruksstyrel-,
sen skall göra en översyn av ett visst
område och sedan gå till riksdagen för
att få förslaget godkänt? Måste inte då
samma ordning gälla på alla andra områden
inom jordbruket där verksamhet
bedrivs med medel från lantbruksstyrelsen?
Vi har inte kunnat acceptera
detta, utan vi menar att det ämbetsverk
som har ansvaret för all annan utbildning
inom detta område bör ha ansvaret
också för denna utbildning.

Jag vill inte polemisera mot fru Sundberg,
eftersom jag inte tycker att det
tjänar något vettigt syfte. Hon säger
att man inom varje näringsgren satsar
pengar på att utbilda folk, och det
kan vara riktigt. Då kan man fråga
sig om travsporten är en näringsgren
eller om den är någonting annat. Fru
Sundberg kan hänvisa till att staten
får in så och så mycket pengar på travsporten,
men är det inte på samma sätt
med fotbollsspelet, där tränare måste
utbildas och staten får in pengar på
tipsspelet?

Herr talman! Jag skall inte tillägga
mera utan ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är säkerligen myc -

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Utbildning för tränare och stallpersonal inom hästsporten

ket som lantbruksstyrelsen överväger
i sitt arbete men som aldrig kommer
längre än så. Allting går inte vidare
till kanslihuset i form av förslag. Det
är ingalunda meningen att lantbruksstyrelsen
skall gå till riksdagen, som
herr Persson i Skänninge ville göra
gällande. Vi begär att lantbruksstyrelsen
skall lägga fram förslag, men dessa
skall givetvis lämnas till regeringen
och därifrån komma till riksdagen. Det
är riksdagens fulla rätt att begära sådant
av de statliga myndigheterna. Det
är inte på det viset att dessa är suveräna
över riksdagen och gör som de vill,
oavsett vad riksdagen säger.

rande kvar, herr Hansson i Skegrie, att
det i fortsättningen kommer att bli regeringen
som bestämmer kurserna och
icke ämbetsverket. Vill herr Hansson
verkligen att denna möjlighet skall tas
ifrån lantbruksstyrelsen? Herr Hansson
säger att det inte är ämbetsverken som
skall bestämma, utan det skall regeringen
göra. Ämbetsverken gör upp en ram
för sin verksamhet. Inom den ramen
har de rätt att inrätta vilka kurser som
helst. Då måste det vara rimligt att
man inte gör ett undantag just för den
här verksamheten. Det kan jag inte tänka
mig att man skall göra.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Låt oss utgå från att
lantbruksstyrelsen skall göra som herr
Hansson i Skegrie säger. För närvarande
tar lantbruksstyrelsen i sina petita
upp en viss mängd pengar att användas
just för kursverksamhet. Menar hem
Hansson i Skegrie på fullt allvar att
man skall specialdestinera dessa pengar
just till denna verksamhet? Lantbruksstyrelsen,
som har att fastställa kursprogram
och kursplaner, vänder sig till
Kungl. Maj:t för att få pengar härför.
Är det verkligen herr Hanssons i Skegrie
mening att detta ämbetsverk skall redovisa
att man ämnar lägga upp en kurs
just för denna verksamhet och få pengar
specialdestinerade till den?

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är precis vad jag
menar. Om lantbruksstyrelsen efter en
översyn anser att undervisningen bör
utvidgas, att nya kursplaner skall uppläggas,
skall man naturligtvis gå till regeringen
och begära pengar för detta.
Annars skulle vi aldrig komma någon
vart med nya uppslag.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det står alltså fortfa -

Herr OLSSON i Mölndal (s):

Herr talman! Debattens utformning
är väl ett exempel på att vi år 1969 i
allra högsta grad har anledning att observera
vad som står i reservationen 2
om krav på lantbruksstyrelsen att lägga
fram förslag. Vad är det som saknas
i detta sammanhang?

I Mölndal finns Åbyfältet, den enda
kommunalägda banan i landet. Jag har
alltså som kommunalman förutsättningar
att få en viss insyn i verksamheten.

Vad som framför allt är aktuellt inom
detta område är grundutbildning för
stallpersonal. I denna grundutbildning
ingår körning och dressyr. Inom denna
grupp sker en ganska stor omsättning.
För att klargöra storleken för kammarens
ledamöter kan jag ta Åbyfältet som
exempel. Stallpersonalen omfattar 80
anställda, medan vi däremot bara har
25—30 tränare. Omsättningen på tränarna
är synnerligen liten, varför behovet
av årlig kursverksamhet inom det området
kan ifrågasättas. Men i fråga om
stallpersonalen har vi en mycket stor
omsättning. Det betyder att den ungdom''
som kommer in där har ett stort
behov just av själva grundutbildningen.

Tyvärr förhåller det sig så i fråga
om problemen för travbanorna, att allmänheten
möter travbanornas verksamhet
i rubrikerna och kanske får en

Onsdagen den 5 november 1969 Nr 35

Utbildning för tränare och stallpersonal inom hästsporten

negativ inställning i många avseenden
vad beträffar både trav- och galoppsport.
Men vi som har insynen i fråga
om travbanornas verksamhet vill betona
att hästens engagemang på själva
travbanan inte får åsidosättas för att
man har ett totospel i det sammanhanget.
Gör man en uppdelning av hästens
engagemang visar det sig, att han tävlar
kanske fem ä sex minuter per vecka,
men han omhändertas av stallpersonalen
167 timmar i veckan. Det är av
denna orsak som jag lägger så stor vikt
vid att just stallpersonalen får en grundutbildning.

Stat, kommun och landsting bidrar
på de mest skilda områden till utbildningen
— allt ifrån de 44 lantbruksskolorna
till urmakarskolan i Borensberg.
Man kan lägga upp ett mycket
stor schema härvidlag. Vi bör inte vara
främmande för den yrkesgrupp som
stallpersonalen utgör, och orsaken till
att jag tar till orda är att reservanterna
i reservationen 2 skärpt sin skrivning
i förhållande till utskottet. Det finns
därför skäl att hos lantbruksstyrelsen
begära att det framläggs ett förslag om
utvidgning av denna verksamhet. Hade
det redan skett en utvidgning skulle vi
säkerligen inte behövt diskutera detta
1969, då travbanor funnits i vårt land
så länge.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
1) av fru Hultell m. fl.; samt 3:o)
bifall till reservationen 2) av herr Skärman
m. fl.; och fann herr andre vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Sundberg begärde likväl votering,
i anledning varav herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr

andre vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Berndtsson votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
jordbruksutskottets utlåtande nr
30 antager reservationen 1) av fru Hultell
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av herr Skärman
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för nejpropositionen
och att kammaren alltså
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Skårman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice tal -

Nr 35

Onsdagen den 5 november 1969

Meddelande ang. plenum fredagen den 14 november — Interpellation ang. lokaliseringsstödet
till främjande av turistnäringen inom de fyra nordligaste länen

mannen tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 109 ja och 84 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§27

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av motioner
om översyn av bestämmelserna för bidrag
till byggnadsarbeten vid lantbrukets
yrkesskolor.

Utskottets hemställan bifölls.

§28

Meddelande ang. plenum fredagen
den 14 november

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Kammarens

sammanträde fredagen
den 14 november blir ett bordläggningsplenum
och tar sin början kl. 14.00.

§ 29

Interpellation ang. lokaliseringsstödet
till främjande av turistnäringen inom de
fyra nordligaste länen

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKNER (s), som yttrade:

Herr talman! I Kungl. Maj ds kungörelse
den 23 april 1965 om statligt lokaliseringsstöd
står det i 5 § följande:

»Lokaliseringslån och, om särskilda
skäl föreligga, lokaliseringsbidrag utgå
till den, som utövar eller ämnar utöva
verksamhet inom turistnäringen,
vid ny-, till- eller ombyggnad av turistanläggning
i de delar av landet som
anges i 2 § första stycket, om lokalise -

ringsstödet kommer glesbygdsområdena
där till godo.»

Det är tydligt angivet att även bidrag
»om särskilda skäl föreligga» kan utgå
till turistanläggningar inom de fyra
nordligaste länen. Som särskilda skäl
omnämns att fortvarig sysselsättning
därigenom direkt eller indirekt bereds
befolkningen där. Lokaliseringsstödet
skall medverka till att erbjuda människorna
i olika delar av landet en tillfredsställande
social och kulturell service
och värna de enskilda individernas
trygghet i den omvandlingsprocess
som följer av näringslivets strukturrationalisering.

Enligt inhämtade uppgifter är man
utomordentligt restriktiv när det gäller
stöd till turistanläggningar. Det är
i huvudsak endast lån och räntebefrielse
i två till tre år som utgår.

I vissa delar av Norrland är turistnäringen
den enda näring som man kan
tänka sig som lokalisering för att ge
befolkningen sysselsättning. Det kan
nämnas att det finns en kommun i
Jämtlands län som erhåller ca 60 procent
av kommunalskatten från turistnäringen.

Det måste ske en mera framåtriktad
planering för att fylla de behov av områden
med turist- och fritidsanläggningar
som följer av förkortad arbetstid,
ökade inkomster och den ökade press
på den enskilde som det moderna arbetslivet
bidrar till. Staten måste enligt
min mening hjälpa till med ännu kraftigare
stödåtgärder för att stimulera
denna näringsgren. En ökad satsning
på den svenska turismen kan även bidraga
till en bättre balans mellan turistströmmen
till utlandet och till vårt
eget land. Enligt uppgifter har turistströmmen
från utlandet för övrigt ökat
kraftigt de senaste åren.

Inom de delar av de fyra nordligaste
länen, där man inte kan få någon annan
mera påtaglig lokalisering än turistnäringen,
bör samma stöd tillämpas

Onsdagen den 5 november 1969

Nr 35

för denna näringsgren som gäller för
industrilokaliseringen.

Med hänvisning till vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Avser statsrådet vidta åtgärder under
pågående försök med lokaliseringsstöd
i syfte att jämställa stöd till turistnäringen
i de fyra nordligaste länen med
stöd till industrilokalisering?

Denna anhållan bordlädes.

§30

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 312, i anledning av motioner angående
avskaffande av adelsväsendet;

nr 313, i anledning av motioner angående
kommunala åtgärder för att bereda
sysselsättning åt partiellt arbetsföra;
och

nr 314, i anledning av motioner angående
förvaltningen av byggnad för
skoländamål.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 316,
till Konungen angående val av en riksdagens
ombudsman;

dels ock till riksdagens förordnande,
nr 317, för herr Gunnar Thyresson att
vara en av riksdagens ombudsmän.

§ 31

Anmäldes följande motioner:

nr 1248, av herr Tobé och fru Anér, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 134, med förslag till jordhävdslag
m. m., och

nr 1249, av herrar Westberg i Ljusdal
och Sellgren, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 135, med förslag
till lag om ändring i förordningen
(1923: 116) angående skatt för hundar.

Dessa motioner bordlädes.

§32

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr MAGNUSSON i Borås (m), som
yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 142, angående förvärv av aktier i
AB Kabi och Apoteksvarucentralen Vitrum
apotekare AB, måtte med hänsyn
till ärendets omfattning utsträckas till
det sammanträde som infaller näst efter
15 dagar från det propositionen kom
kammaren till handa, d. v. s. första plenum
efter onsdagen den 19 innevarande
november.

Denna hemställan bifölls.

§33

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Westberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående trafiksäkrare
vägbeläggning,

herr Enarsson (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående omprövning av
beslutet om höjda avgifter för postbefordran
av tidningar,

herr Hovhammar (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående avgiften för
hopfällbar rullstol på statens järnvägars
busslinjer, och

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående omprövning av bestämmelserna
om änkepension i vissa fall.

§ 34

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Torsdagen den 6 november

Kl. 15.30

§ 1

I enlighet med kammarens därom
den 5 innevarande november fattade beslut
skulle nu anställas val av dels tjugufyra
valmän för utseende av en ställföreträdare
för riksdagens ombudsmän,
dels ock sex suppleanter för dessa valmän;
och företogs först valet av valmännen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam lista,
vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Listan upptar namn å så många
personer, som det ifrågavarande valet
avser.

Den av herr förste vice talmannen
för valet av valmän avlämnade listan
upptog under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Eriksson i Stockholm, fru (s)

Löfqvist, fru (s)

Alemyr (s)

Dockered (ep)
von Friesen (fp)

Magnusson i Borås (in)

Bergegren, fröken (s)

Lundberg (s)

Andersson i Storfors (s)

Johansson i Växjö (ep)

Haglund (s)

Antby (fp)

Wetterström, fröken (in)

Bengtsson i Landskrona (s)
Martinsson (s)

Jonasson (ep)

Hammarberg (s)

Jönsson i Malmö (s)

Wiklund i Stockholm (fp)

Hedin (m)

Hansson i Piteå (s)

Sundkvist (ep)

Åsbrink, fröken (s)

Nelander (fp).

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till valmän.

§2

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen. Herr förste vice talmannen
avlämnade en lista, som under
partibeteckningen »Gemensam lista»
upptog följande namn:

Adamsson (s)

Henrikson (s)

Jadestig (s)

Jonäng, fru (ep)

Rimås (fp)

Eliasson i Moholm (m).

Herr talmannen uppläste nu denna
lista för kammaren, som godkände densamma;
och förklarades de å listan
upptagna personerna utsedda till valmanssuppleanter.

§ 3

Justerades protokollet för den 28
nästlidne oktober.

Torsdagen den 6 november 1969

Nr 35

§4

Svar på fråga ang. bevakningen av
svenskt territorialvatten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Kristensson har
frågat mig, om jag anser att bevakningen
av främmande ubåtar och örlogsfartyg
på svenskt territorialvatten fungerar
tillfredsställande.

Vår övervakning av främmande örlogsfartyg
i allmänhet, inklusive ubåtar
i övervattensläge, motsvarar de krav
som vi kan uppställa inom fredsorganisationens
ram.

Beträffande ubåtar i undervattenslägc
kan kravet med hänsyn till erforderlig
personell, ekonomisk och organisatorisk
insats inte ställas lika högt längs
hela vår långsträckta kust.

Vi har emellertid inom de erfarenhetsmässigt
viktigaste områdena en kontinuerlig
militär havsövervakning med
radar. Beredskapsfartyg och helikoptrar
står ständigt beredda att rycka ut
med kort varsel.

Vid övervakningen förekommer ett
samarbete mellan krigsmakten och tullen,
polisen och sjöfartsverket. På grund
av rationaliseringar framför allt inom
lots- och fyrväsendet har en översyn av
denna verksamhet aktualiserats.

Med hänsyn till incidentberedskapens
nuvarande omfattning samt möjligheterna
att snabbt höja beredskapen om
läget så skulle kräva anser jag att bevakningen
av vårt sjöterritorium är tillfredsställande.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för det utförliga svar
jag fått på min enkla fråga.

Herr statsrådet kommer till det resultatet
att bevakningen av vårt sjöterri -

torium är tillfredsställande. Jag delar
inte den uppfattningen men bortser
kanske samtidigt från att jag har en annan
värdering än statsrådet när det gäller
den prioritering som vi bör ge vårt
försvar. Den saken skall jag dock inte
här gå in på, eftersom den inte kan
inrymmas i en debatt som rör svaret
på en enkel fråga.

Jag tänker framför allt på totalförsvarets
möjligheter till bevakning, och där
vill jag knyta an till vad statsrådet säger
i sitt svar, nämligen att en kontinuerlig
rationalisering äger rum beträffande
tullväsendet, Iotsorganisationen
och fyrväsendet. Det är en rationalisering
som säkerligen är befogad från civila
utgångspunkter men som jag tycker
inger allvarliga betänkligheter om man
ser saken ur totalförsvarssynpunkt. Den
betyder helt enkelt att möjligheten till
rapportering minskar. Härtill kommer
att skärgården successivt avfolkas, vilket
gör att antalet ögon — om jag så
får säga — som kan blicka ut över havet
också minskar. Och vi vet ju att det inte
finns någon automatik som kan ersätta
ögats optiska iakttagelser. Allt detta leder
till att bevakningen minskar.

Om det inte vidtas några åtgärder för
att kompensera minskningen kommer vi
alltså automatiskt att få finna oss i en
försämrad bevakning av Sveriges sjöterritorium.
Detta tycker jag är något som
man bör ha uppmärksamheten riktad
på.

Herr statsrådet åberopar nu i sitt
svar rationaliseringarna inom lots- och
fyrväsendet och säger att en översyn av
verksamheten aktualiserats. Ja, jag vet
att den har aktualiserats — jag vet att
överbefälhavaren vid många tillfällen
har gjort framställningar om en allsidig
utredning av hur minskningen i bevakningen
skulle kompenseras. Av herr
statsrådets svar får jag emellertid inte
någon uppfattning om huruvida herr
statsrådet tänker tillsätta en allsidig
utredning för att undersöka hur kompensation
skall kunna åstadkommas.

Jag vore tacksam om herr statsrådet

Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Svar på frågor ang. föreslagna taxehöjningar vid statens järnvägar

ville förtydliga sitt svar på den punkten
— jag tror att saken skulle vinna på
ett sådant förtydligande.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Först och främst vill
jag säga att vi ju inte kan anpassa vårt
lots- och fyrväsende med hänsyn till totalförsvarsberedskapen,
utan anpassningen
därvidlag måste självfallet ske
uteslutande med utgångspunkt i de
fredsmässiga uppgifterna. Men eftersom
både lots- och fyrpersonalen hittills har
hjälpt till vid övervakningen av vårt
sjöterritorium, så är det klart att denna
verksamhet efter hand som den minskar
i omfattning måste ersättas av någonting
annat. Och det är det vi håller på
med.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag är tacksam för det
konstaterande som försvarsministern
gjorde, att den ifrågavarande verksamheten
på något sätt måste kompenseras.
Statsrådet säger att man håller på med
detta. Betyder det att en departementsutredning
funderar över saken? Jag
trodde närmast att överbefälhavaren
önskade en allsidig utredning, där också
krigsmakten kunde bli representerad
och där expertisen kunde ge sin syn på
saken. Men jag tackar för det svar som
herr statsrådet givit och hoppas att utredningen
kommer till stånd inom en
snar framtid.

Härmed var överläggningen slutad.

§5

Svar på frågor ang. föreslagna taxehöjningar
vid statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Öre -

bro har frågat mig om jag är beredd att
lämna riksdagen en redovisning av motiven
för att SJ :s taxor, om järnvägsstyrelsens
förslag genomförs, under en sjumånadersperiod
kommer att ha ökat
med t. ex. för persontrafiken sammanlagt
15 procent jämfört med en ökning
av konsumentprisindex under de senaste
sju månaderna med mindre än 2 procent.

Fru Ryding har frågat mig hur jag
bedömer verkningarna för olika befolkningsgrupper
och regioner av ett bifall
till SJ:s förslag till höjda taxor och
lämpligheten av att ett avgörande härom
uppskjuts till efter höstriksdagens
behandling av väckta motioner om trafikpolitiken.

Herr Larsson i Umeå har frågat mig
om jag har för avsikt att vidta några
snara taxedämpande åtgärder för det
norrländska näringslivet med anledning
av SJ:s förslag till höjda taxor.

SJ :s förslag om vissa taxeändringar
har i dagarna ingetts till Kungl. Maj:t
och bereds för närvarande inom kommunikationsdepartementet.
Jag vill därför
begränsa mig till att konstatera följande.

Taxeförslaget är betingat av inträffade
kostnadsökningar, främst på lönesidan.
Vid den taxehöjning som företogs
den 1 juni i år kunde man endast delvis
beakta konsekvenserna i kostnadshänseende
av de nya löneavtalen för
åren 1969 och 1970. Dessa träffades som
bekant först senare. Avtalsuppgörelsen
har för SJ med dess personalintensiva
verksamhet varit mycket kännbar. Den
innebär sålunda en total ökning av personalkostnaderna
med inte mindre än
12 procent.

SJ:s förslag bygger på att kostnadsökningen
endast delvis skall täckas genom
avgiftshöjningen. I övrigt förutses
en kombination av åtgärder, som innefattar
både rationalisering och aktivare
marknadsföring. Det bör vidare
nämnas, att det vid ett genomförande
av den föreslagna taxehöjningen och

Torsdagen den 6 november 1969

Nr 35

Svar pa frågor ang. föreslagna taxehöjningar vid statens järnvägar

av rationaliserings- och marknadsföringsprogrammet
i övrigt kommer att
kvarstå en betydande brist i förhållande
till det för SJ uppställda avkastningskravet.
För innevarande budgetår skulle
detta — med bortseende från vissa
bokslutsdispositioner — komma att ligga
i storleksordningen drygt 100 miljoner
kronor.

Den av SJ föreslagna taxehöjningen
avser självfallet trafiken i hela landet.
I sammanhanget bör det förhållandet
understrykas att SJ:s tariffer på längre
avstånd starkt sjunker, vilket givetvis
är av betydelse för bl. a. det norrländska
näringslivet.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Ilerr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.

Efter lönerörelsens slut i våras gick
det ut en rekommendation till olika
branschorganisationer att försöka hålla
priserna nere och eftersträva att på
allt sätt rationalisera verksamheten för
att kapa bort de ökade lönekostnaderna.

Jag är självfallet på det klara med att
statens järnvägar inom ramen för den
nuvarande trafikpolitiken har gjort allt
som ankommer på dem för att hålla
kostnaderna nere, så på den punkten
vill jag på intet vis kritisera. Hur denna
princip för trafikpolitiken skall tolkas
tycks emellertid ingen bli klok på;
att det rullar åt fel håll förefaller däremot
alla alt vara överens om.

Den snäva tolkningen av begreppet
konkurrens på lika villkor mellan transportgrenarna
har opinionen tydligen
avlägsnat sig från. Numera tar man ju
in samhällets kostnader för miljöförstöring,
trafikolyckor o. s. v. i den diskussion
som rör järnvägspolitiken. Vi
hade under vårriksdagen en stor debatt
här i kammaren om vad sjukvården får
kosta i förhållande till nationalproduktens
ökning. Från flera talare framfördes
då åsikten att man skulle försöka
styra över den bilburna last- och

persontrafiken i större utsträckning till
järnvägarna för att minska trafikolyckorna
på vägarna. Om alla dessa samhällskostnader
förs in i bilden, ter sig
naturligtvis situationen annorlunda än
om vi skall se det hela rent företagsekonomiskt.

Järnvägsstyrelsens framstöt om höjda
priser kommer självfallet att medföra
ett bortfall av trafikanter. I anslutning
till svaret vill jag erinra statsrådet
om att SJ i våras inledde försök
med att sänka biljettpriserna mellan
vissa Mälarstäder — Enköping, Eskilstuna,
Köping och Västerås — och Stockholm.
Det visade sig att denna åtgärd
ledde till en 32-procentig ökning av
biljettförsäljningen och en inkomstförstärkning
med 6,6 procent. Detta experiment
har tyvärr inte blivit någon
tankeställare för SJ:s ledning. Metoden
borde kanske ha kunnat prövas i större
omfattning.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret.

Det är obestridligt att fraktkostnaderna
är en belastning för de norrländska
företagen, beroende på de långa avstånden.
Konkurrenssituationen försämras
ju mer fraktkostnaderna höjs.
De tunga frakterna skall enligt vad som
har meddelats gå upp med 5 procent
när det gäller vagnsfrakter över 10 ton;
för lättare gods beräknas en höjning
med 8 procent. Om den aviserade höjningen
blir genomförd snedvrids ytterligare
den konkurrenssituation som
vi för närvarande har. Man får väl också
räkna med att dessa fraktavgifter
kommer att vara normgivande för andra
transportmedel; de följer förmodligen
med i denna höjning, så att fraktkostnaderna
i allmänhet blir högre.

Kommunikationsministern understryker
i sitt svar att SJ:s tariffer sjunker
kraftigt med längre avstånd, vilket givetvis
har betydelse för bl. a. det norrländska
näringslivet. Det kan inte för -

Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Svar på frågor ang. föreslagna taxehöjningar vid statens järnvägar

nekas att ju större avståndet är, desto
mindre blir kostnaden per kilogram om
man räknar kilometerantalet. Men de
långa norrländska frakterna är ju dyrare
för företagen än de korta frakter
som de mera välbelägna företagen har.
Räknar man med ett procentuellt tilllägg
blir gapet ännu större än för närvarande.

Det är alltså ingen tröst att kostnaderna
sjunker starkt på de långa avstånden,
ty effekten av ett procentuellt
tillägg blir att skillnaden mellan ett företag
som har korta fraktavstånd och
ett som har långa förstoras. Om konkurrenskraften
ytterligare försämras
uppstår naturligtvis risk för nedläggning
av företag, som då inte kan hävda
sig, och detta vore en synnerligen olycklig
utveckling.

Lokaliseringsstödjande åtgärder får
icke avsedd verkan om ekonomiska belastningar
i form av fördyringar medför
ett försämrat utgångsläge för näringslivet.
Jag hoppas att kommunikationsministern
trots att han inte direkt
svarat på min fråga skall vara vällvilligt
inställd till att söka rätta till den
situation som det norrländska näringslivet
råkat in i och försöker åstadkomma
ett bättre konkurrensförhållande.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Eftersom fru Ryding
är förhindrad att själv ta emot kommunikationsministerns
svar, ber jag att i
hennes ställe få tacka för detsamma.

Det återstår ju från vårriksdagen ett
flertal trafikmotioner att behandla i
denna kammare, bl. a. vårt motionspar
I: 71 och II: 87. Yi begär i dessa motioner
en översyn av hela den statliga trafikpolitiken.
Jag skall naturligtvis inte
ta upp hela detta problemkomplex i
samband med besvarandet av en enkel
fråga. Låt mig emellertid ändå, herr
talman, säga att den framställning, som
styrelsen för statens järnvägar gjort om
höjda taxor, aktualiserar det förhållandet
att det inte är höjda biljettpriser

och taxor som vi behöver, utan en ny
trafikpolitik. Om SJ nu höjer taxorna
med ytterligare 8 procent, uppstår besvärande
följdverkningar. Taxorna har
ju redan höjts en gång tidigare i år,
och med den aviserade höjningen skulle
trafiktaxorna sammanlagt stiga med
15 procent. Godstrafiktaxorna har visserligen
höjts något mindre, men tendensen
är därvidlag densamma.

Hänvisningarna till att det är löneökningar
som med nödvändighet skulle
påkalla taxestegringar gör på mig närmast
ett beklämmande intryck. Jag vill
åberopa ett påpekande som gjorts av
Järnvägsmannaförbundets ordförande
Gustav Kolare och som återgivits i förbundstidningen
Signalen, nr 43: »När
löntagarna gick ut i årets förhandlingar
fick de uttalanden — om än inte försäkringar
— om att prisnivån under

avtalstiden skulle förbli stabil ----.

SJ är ett nyckelföretag i detta sammanhang
och en taxehöjning skulle innebära
efterverkningar över hela fältet.»

Så långt Gustav Kolare. Anser statsrådet
att sådana synpunkter kan lämnas
utan beaktande?

Verkningarna blir alltså negativa, inte
minst för Norrlandslänen. Läget i dessa
områden talar för en avvägning av
person- och godstrafiktaxorna som tar
hänsyn till vad de näringspolitiska intressena
där kräver. Det är också en synpunkt
som inte kan förbises.

I debatten om trafikpolitiken har det
påvisats att upprepade höjningar av
både person- och godstrafiktaxorna leder
till en förskjutning av trafiken till
landsvägarna. Ambitionerna från samhällets
sida borde väl vara att styra utvecklingen
i rakt motsatt riktning.

Jag skall inte nu närmare utveckla
synpunkterna på hela detta komplex,
men visar inte debatten på detta område
och de frågor som ställts här i
dag att saken är så pass omstridd att
verkligt goda skäl talar för ett uppskov
med ställningstagandet till dess att riksdagen
har beretts tillfälle att pröva den

Torsdagen den 6 november 1969

Nr 35

Svar på frågor ang. föreslagna taxehöjningar vid statens järnvägar

trafikpolitiska situationen i vidsträcktare
mening? Statsrådet säger i sitt svar
ingenting om den delen av fru Rydings
fråga, alltså om man inte skulle vänta
med avgörandet till i höst.

Jag vill sluta med att säga att jag hoppas
att dessa synpunkter, som framförts
även från fackligt håll, kommer att
beaktas.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Som exempel på vad
som skulle vara bättre än det som nu
sker tog herr Andersson i Örebro fram
de försök som SJ har bedrivit och bedriver
med prissänkning för resor mellan
Stockholm och fyra Mälarstäder.
Jag konstaterar då att försöken ännu
inte är slutförda. De anförda resultaten
utgör endast ofullständiga delresultat
för de fyra första månaderna i år
och kan inte slutligt utvärderas förrän
utfallet av verksamheten under försommaren
och årets senare hälft föreligger.

Vidare kan nämnas som en positiv
sak att SJ för närvarande prövar möjligheterna
att genom lägre priser för
resor mitt i veckan mellan Stockholm
och Norrland åstadkomma både en
bättre trafikservice och ett bättre kapacitetsutnyttjande
samt genom detta
också ökade intäkter.

I mitt frågesvar nämnde jag att avtalsuppgörelsen
för 1969 och 1970 var
mycket kännbar för SJ. Den totala
kostnadsstegringen per år har beräknats
till minst 135 miljoner kronor. Jag
har vidare förklarat att jag inte vill gå
in på någon närmare diskussion om
SJ :s framställning i taxefrågan, vilken
för närvarande är föremål för departementets
prövning. Men jag har allmänt
givit uttryck åt den uppfattningen
att kostnadshöjningar inte kan mötas
enbart med avgiftshöjningar utan
att även marknadsförings- och rationaliseringsåtgärder
måste till, och jag har

också sagt att vid mera betydande kostnadsstegringar
finns ett behov av att
vidta taxehöjningar.

Herr Larsson i Umeå uppehöll sig
litet vid de lokaliseringspolitiska aspekterna
när det gäller statens järnvägars
verksamhet och de föreslagna taxehöjningarna.
I det sammanhanget vill jag
erinra om att SJ :s verksamhet i princip
bedrivs enligt de trafikpolitiska
riktlinjer som riksdagen drog upp 1963.
Därmed följer i första hand ett kostnadsansvar.
Riktlinjerna utgår emellertid
också från att järnvägstrafiken
liksom verksamheten inom andra trafiksektorer
skall planeras i nära kontakt
med samhällsplaneringen i stort.
De lokaliseringspolitiska, arbetsmarknadsmässiga
och allmänt näringspolitiska
målsättningarna bör sålunda
beaktas. Detta innebär exempelvis att
då företagsekonomiska skäl saknas för
att uppehålla trafiken på en viss eller
vissa bandelar kan statsmakterna lämna
SJ särskild ersättning för bandelarnas
bibehållande, om så befinnes motiverat
av nyssnämnda skäl.

Jag kan erinra om att vi innevarande
budgetår satsar drygt 200 miljoner kronor
för att upprätthålla det olönsamma
järnvägsnätet. Bidrag till olönsam busstrafik,
bl. a. i SJ :s regi, utgår också årligen
av statsmedel i särskild ordning.

Jag vill vidare konstatera att statens
järnvägar under de senaste åren långtifrån
uppfyllt det uppställda avkastningskravet.
Bristen härvidlag har flera
år i följd varit av storleksordningen
drygt 100 miljoner kronor. Detta hör
också till bilden.

I fråga om SJ:s fraktpolitik vill jag
göra några konstateranden.

Järnvägsdriften kännetecknas som bekant
av höga fasta och låga rörliga kostnader.
Betingelserna för massgodstransporter
är därför mycket goda. Det kommer
till synes i SJ:s taxepolitik genom
att priset på större och tyngre sändningar
inte ökat i samma utsträckning
som övriga taxor. SJ bär sålunda låtit

Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Svar pa frågor ang. föreslagna taxehöjningar vid statens järnvägar

rationaliseringsvinsterna i första hand
komma de tunga transporterna till godo.

Fru Marklund gör bär eu koppling
— och citerar därvid även den fackliga
sidans röster — till uttalandena i samband
med avtalsuppgörelsen på arbetsmarknaden
om behovet av att så långt
möjligt kombinera avtalsuppgörelsen
med en prisåterhållande politik. Mitt
konstaterande, att det är de ökade lönerna
för SJ:s personal som är huvudorsaken
till det läge vi nu befinner oss
i, betraktar fru Marklund som beklämmande.
Det måste då konstateras — detta
är någonting som kamrarnas ledamöter
säkerligen har klart för sig — att
när det gäller prispolitiken i handeln,
så kan där finnas marginaler att angripa.
Och mitt konstaterande, att förslaget
om höjda SJ-taxor har sin huvudsakliga
grund i ökade löneutgifter, bör
inte uppfattas som beklämmande — det
är enbart ett konstaterande av att det
i de skilda fallen inte rör sig om samma
storheter. SJ har, fru Marklund,
inte på länge haft och har inte i dag
några marginaler.

Fru Marklund återkommer till frågan,
om jag är beredd att medverka till att
beslutet om SJ:s taxor skjuts upp i avvaktan
på höstriksdagens behandling av
väckta motioner om trafikpolitiken. Någon
sådan utfästelse kan jag inte lämna.
På detta liksom på andra områden finns
antagna riktlinjer för verksamheten,
och den omständigheten att motioner
väckts i olika frågor kan i princip inte
föranleda att regeringen avstår från att
agera. Bortsett härifrån och utan att i
detta sammanhang närmare gå in på
taxeförslaget vill jag än en gång konstatera,
att även vid ett bifall till SJ:s
förslag skulle det komma att kvarstå
en betydande brist i förhållande till det
för SJ uppställda avkastningskravet.
Som jag nämnde skulle bristen, med
bortseende från vissa bokslutsdispositioner,
komma att bli av storleksordningen
drygt 100 miljoner kronor för
innevarande budgetår. Det sista säger

jag för att skingra eventuella föreställningar
om ett oresonligt krav på kostnadstäckning
när det gäller statens järnvägar.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Genom den debatt som
förs i tidningar och annorstädes om
SJ börjar det stå klart för oss att SJ
nu är hela svenska folkets järnväg, och
från alla håll vill man på något sätt
skydda den fortsatta verksamheten.
Konsekvenserna för samhället av de
ökade vägtransporterna har då, som jag
tidigare framhållit, alltmer kommit in
i bilden. Man önskar att så mycket som
möjligt av person- och godstrafiken
skall gå via järnvägen så att vi slipper
en anhopning på vägarna, eftersom det
är svårt att klara framför allt de större
tätorternas gatu- och genomfartsproblem.

Beträffande försöken i Mälarregionen
för trafiken till Stockholm från fyra städer
säger kommunikationsministern att
det endast föreligger en delrapport för
årets fyra första månader och alltså inte
för den tid då det varit sommartrafik.
Man får väl anse att trafiken under perioden
i fråga har varit lägre än i genomsnitt.

Det finns erfarenhet av dessa problem
från andra länder. I Canada t. ex.
sänkte man priserna på vissa järnvägslinjer
och fick god lönsamhet. Men jag
vill tillägga att detta inte kan tas till
intäkt för att systemet skulle lyckas
lika bra här, eftersom det i Canada gällde
längre transporter.

Den debatt som förs om den nuvarande
trafikpolitiken och SJ:s styrelses
framstöt om att få höja priserna
bör dock både regering och riksdag ta
som en påminnelse om att en omprövning
av den nuvarande trafikpolitiken
brådskar.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! För att inga missförstånd
skall uppstå vill jag framhålla att

Torsdagen den 6 november 1969 Nr 35

Svar på fråga ang. enhetlig teletaxa inom nya kommuner

jag inte har avsett att SJ skall bära
kostnaderna för en kraftig sänkning av
fraktavgifterna eller över huvud taget
har möjlighet att göra detta. Enligt
1963 års riksdagsbeslut skall SJ bära
sig ekonomiskt, och problemet måste
därför lösas på annat sätt. Kommunikationsministern
nämnde de 200 miljoner
kronor som anslås som särskilt
stöd för trafiksvaga delar. Man kan naturligtvis
tänka sig någon liknande konstruktion
för att kompensera SJ för inkomstbortfallet,
om man vill införa lägre
fraktavgifter för det norrländska näringslivet.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Kommunikationsministern
framhåller att SJ :s verksamhet bedrivs
efter de riktlinjer som fastställdes
1963. I ett eget yttrande till SJ:s
styrelses framställning säger LO:s utredningschef
Clas-Erik Odhner att dessa
principer är mycket svåra att förverkliga.

Jag har tidigare åberopat röster från
den fackliga sidan och jag åberopar
nu Clas-Erik Odhner när det gäller den
s. k. konkurrenslinjen. Även jag är av
den meningen att sociala och andra skäl
måste tas med i bilden och att ett beslut
om de aktuella taxehöjningarna
därför borde uppskjutas tills riksdagen
behandlat frågan om trafikpolitiken i
stort.

Jag sade att jag fann hänvisningarna
till löneökningarna beklämmande. Det
gör jag mot bakgrunden av den bild
som man inom den fackliga rörelsen
tecknar av en framtida utveckling inom
SJ med ständiga taxehöjningar. Man talar
— det gör bl. a. Gustav Kolare —
om en avtalsrörelse i år under knapphetens
kalla stjärna och framhåller att
LO mycket bestämt hävdade att förutsättningen
för att acceptera en så begränsad
löneökning som det då blev
fråga om var en stabil prisnivå. Även
finansministern har, om jag icke missminner
mig, sagt att de löneökningar

som blev följden av årets avtalsrörelse
höll sig inom de samhällsekonomiska
ramarna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Fru Marklund citerade
LO-ekonomen Clas-Erik Odhners särskilda
yttrande till SJ :s förslag om taxehöjningar.
För att inga missförstånd
skall uppstå vill jag nämna att herr
Odhner sitter i SJ:s styrelse, som var
enig om förslaget.

Härmed var överläggningen slutad.

§6

Svar på fråga ang. enhetlig teletaxa inom
nya kommuner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat, om jag är beredd att
ta initiativ till att anpassa teletaxan
med hänsynstagande till de nya kommunerna
så att de som är boende inom
samma kommun debiteras enhetlig avgift.

Det nuvarande telefontaxesystemet
har utformats med sikte på att enhetliga
taxor skall gälla för samtal inom
egen kommun. Därvid har avsetts kommunindelningen
före den år 1964 beslutade
omläggningen.

Inom televerket har tillsatts en aroetsgrupp
med uppgift att se över telefontaxesystemet.
Förutsättningarna för
en enhetlig taxa för telefonsamtal inom
de nya kommunblocken kommer
därvid att speciellt undersökas.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka

Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Svar på fråga ang. kontroll av vid bilverkstad utförd reparation

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det positiva svar
som jag fått på min fråga.

Jag noterar med tillfredsställelse att
det inom televerket har tillsatts en arbetsgrupp
med uppgift att se över teletaxesystemet.
Jag förutsätter att arbetsgruppen
framlägger förslag om en enhetlig
teletaxa, innebärande att samma
samtalsavgift skall utgå oavsett var man
bor inom kommunen och att televerket
inte skall dröja alltför länge med att införa
en dylik enhetstaxa. Det är inte
minst ur rättvise- och jämlikhetssynpunkt
motiverat att kommunens samtliga
medborgare — även de som bor i
kommunens ytterområden -— debiteras
samma samtalsavgift för telefonsamtal.

Tyvärr finns det kommuner där samtalsavgiften
utgår efter var vederbörande
kommunmedborgare bor. Jag tänker
bl. a. på Gävle. Den 1 januari i år
inkorporerades till Gävle stad kommunerna
Hamrånge, Hille och Hedesunda.
Sammanslagningen innebar ingen förändring
av samtalsavgifterna för telefon
inom den nybildade storkommunen.
Samtal mellan Gävle stad, Hille
och Hedesunda debiteras med 11 öre
per nionde minut medan samtal mellan
Gävle stad och Hamrånge debiteras med
11 öre för varje intervall om 45 sekunder.
Ett nio minuter långt samtal från
Hille eller Hedesunda till Gävle skulle
kosta 11 öre under det att ett lika långt
samtal från Hamrånge till Gävle skulle
kosta inte mindre än 1:32 kr. Det kan
inte vara skäligt, och det rimmar över
huvud taget dåligt med jämlikhetsprincipen
att tillämpa olika samtalsavgifter
inom samma kommun. Det bör väl
vara så att de som bor i kommunens
ytterområden inte skall behöva erlägga
en högre samtalsavgift för telefon än
de som bor i kommunens tätort.

Jag vill till sist uttala en förhoppning
om att televerket, inte minst med hänsyn
till de nya kommunbildningarna,
vidtar sådan ändring av taxesystemet
att teletaxan anpassas till de nya kom -

munbildningarna och att de som bor
inom samma kommun debiteras lika
hög samtalsavgift.

Härmed var överläggningen slutad.

§7

Svar på fråga ang. kontroll av vid bilverkstad
utförd reparation

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig om jag vill medverka till införandet
av en möjlighet att vid Svensk
bilprovning AB:s stationer få av bilverkstad
utförd reparation kontrollerad.

Den årliga obligatoriska kontrollbesiktningen
innefattar granskning av ett
stort antal fordonsdetaljer av betydelse
för trafiksäkerheten, över varje besiktning
utfärdas ett protokoll, som visar
fordonets beskaffenhet vid besiktningstillfället.
Om fordonet reparerats eller
justerats omedelbart före besiktningen
får fordonsägaren därmed automatiskt
en kontroll av utförda åtgärder.

Förutom de obligatoriska kontrollbesiktningarna
utför Svensk bilprovning
frivilliga besiktningar. Dessa är också
i första hand en trafiksäkerhetskontroll,
och undersökningen är densamma som
vid den obligatoriska besiktningen.
Trafiksäkerhetskontroll utföres efter
tidsbeställning på varje bilprovningsstation
och kan ske oberoende av fordonets
inställelse till ordinarie kontrollbesiktning.
Liksom vid kontrollbesiktning
får fordonsägaren här ett besiktningsprotokoll
vilket på samma sätt kan
vara vägledande för bedömning av t. ex.
utförda reparationer.

Vidare finns vid ca 40 av Svensk bilprovnings
stationer möjlighet till s. k.
konditionsbesiktning. Denna omfattar
förutom de moment som ingår i trafik -

Torsdagen den 6 november 1969 Nr 35

Svar på fråga ang. skyldighet för biltillverkare att använda material som förhindrar
rostskador

säkerhetskontrollen även sådana detaljer
eller funktioner på fordonet som
inte är av direkt betydelse för trafiksäkerheten.
Bl. a. ingår funktionskontroll
av motor, generator och startmotor
samt uppmätning av hjulvinklar.
Även konditionsbesiktning kan utföras
oberoende av den årliga kontrollbesiktningen.
För vissa av kontrollåtgärderna
vid konditionsbesiktning behövs
emellertid speciell utrustning. På grund
av den relativt ringa efterfrågan på
konditionsbesiktningar har bolaget hittills
endast anskaffat sådan utrustning
till en del av sina stationer.

Såväl trafiksäkerhetskontrollen som
konditionsbesiktningen ger alltså bilägaren
stora möjligheter att få sin bil
kontrollerad t. ex. efter ett verkstadsbesök.
Avgifterna för de båda besiktningstyperna
är jämförelsevis låga —■
för personbil 40 kr. för trafiksäkerhetskontroll
och 60 kr. för konditionsbesiktning.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar för det
mycket utförliga svaret, som emellertid
inte fullt täckte det som jag syftade på
med min fråga.

Vi vet alla att det ofta händer att personer
som lämnar in sin bil på en verkstad
inte får den reparation utförd, som
de blir debiterade för. Denna brist på
hederlighet är allvarlig, särskilt som det
gäller en trafiksäkerhetsfråga och i sista
hand människoliv. Jag anser att allt
det som nämndes av kommunikationsministern
är bra och bör finnas, men
jag menar att det borde ges möjlighet
till en punktkontroll. Om en bilägare låtit
på en verkstad sätta in en ny förgasare,
strömfördelare, nya bromsband eller
någon annan detalj, skulle han kunna
vända sig till en av Svensk bilprovnings
stationer för en kontroll av att
den begärda åtgärden verkligen blivit
utförd. Denna kontroll borde kunna
verkställas mot en låg avgift, kanske 10

kronor, och på detta sätt skulle man
slippa ta i anspråk så mycket arbetskraft
som erfordras för en fullständig
konditionstest.

Jag vill fråga statsrådet om inte en
sådan kontroll skulle vara ganska enkel
att genomföra. Den skulle ta mindre
arbetskraft i anspråk än fullständiga
konditionsbesiktningar och den skulle
ha det goda med sig att man fick möjlighet
till en allmänpreventiv kontroll,
som kunde medverka till att göra verkstäderna
hederligare. Det finns — det
vill jag starkt understryka — hederliga
verkstäder, men det finns tyvärr också
sådana som inte är det. Med det föreslagna
systemet skulle verkstäderna i
gemen tvingas att bli hederliga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Mot bakgrunden av de
höga fasta kostnader som Svensk bilprovning
har är det min övertygelse
att det system, som herr Sjöholm förespråkar,
för kunden inte skulle bli
mycket billigare än det nu tillämpade,
som innefattar en fullständig kontroll
av bilen.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det låter underligt att
det skulle kosta lika mycket att göra
en kontroll som bara tar kanske ett par
minuter som att genomföra en besiktning,
för vilken det behövs en halvtimme
eller 45 minuter. Arbetstiden är
väl ändå ganska dyrbar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. skyldighet för biltillverkare
att använda material som förhindrar
rostskador

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 35

98 Nr 35 Torsdagen den 6 november 1969

Svar på fråga ang. skyldighet för biltillverkare att använda material som förhindrar
rostskador

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig om jag avser att
framlägga förslag om skyldighet för biltillverkare
att använda material som
förhindrar rostskador på bl. a. bilarnas
avgassystem och övriga utsatta ställen.

Eftersom frågan riktats till mig förutsätter
jag att den avser de trafiksäkerhetsmässiga
aspekterna på materialens
beskaffenhet.

Frågan om vidgad användning av
rostbeständigt material för bildelar och
bilutrustning är föremål för fortlöpande
uppmärksamhet av trafiksäkerhetsverket,
som enligt vägtrafikkungörelsen
har att svara för utfärdandet av
närmare bestämmelser om fordons beskaffenhet
och utrustning. Detta gäller
närmast sådana fall där användande av
rostbeständigt material är av speciell
betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt.

En väsentlig fråga från trafiksäkerhetssynpunkt
är korrosionsbeständigt
eller motståndskraftigt material i bilarnas
bromsledningar. I de bestämmelser
om bromsanordningar, som fastställts av
trafiksäkerhetsverket i februari 1969,
har ställts krav som i fråga om rostbeständigheten
är dubbelt så stränga
som de som uppställts enligt ECE:s rekommendationer.
Dessa bestämmelser
skall tillämpas redan fr. o. m. 1971 års
bilmodeller.

Också i fråga om andra bildetaljer,
såsom avgassystem, bärande delar
m. m., är rostbeständigheten av betydelse
från bl. a. trafiksäkerhetssynpunkt.
Trafiksäkerhetsverket följer därför med
uppmärksamhet utvecklingen inom hela
detta område och är bl. a. representerat
i samarbetsgruppen för bilkorrosion
inom Ingeniörsvetenskapsakademiens
korrosionsnämnd och i Korrosionsinstitutets
utskott för korrosionsskydd
av bilar. En väsentligt uppgift
för dessa forskningsgrupper är att undersöka
användandet av korrosionsbeständiga
material i bilar och att utröna

materialens lämplighet för ändamålet
på längre sikt.

Jag förutsätter att trafiksäkerhetsverket
låter de nya rön, som kan komma
fram genom bl. a. ifrågavarande
forskningsverksamhet, resultera i de
ytterligare bestämmelser som kan visa
sig erforderliga för att uppnå en ännu
högre grad av säkerhet i bilparkens
tekniska standard.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till kommunikationsministern
för det utförliga svar jag fått, och jag
tackar också för upplysningen att trafiksäkerhetsverket
ägnar dessa problem
uppmärksamhet.

Jag har tagit upp denna fråga mot
bakgrunden av dess stora ekonomiska
betydelse för de enskilda bilägarna,
samtidigt som den också har med trafiksäkerheten
att göra. Det kan väl också
sägas att man här kommer in på
samma tema som TV-debatten i går
kväll sysslade med.

En preliminär uppskattning av korrosionsskadorna
på bilar här i landet
visar att det rör sig om ca 500 miljoner
kronor per år. Det är därför något förvånande
att bilindustrin fortsätter att
tillverka bilar av plåt, som inte är motståndskraftig
mot röst. Saltningen på
våra vägar påskyndar också rostangreppen,
men såvitt jag förstår är saltningen
den hittills bästa metod som kommit
till användning mot ishalka. Vägverket
kommer därför sannolikt att fortsätta
med att använda salt. Därför
måste kravet ställas på bilindustrin, i
första hand den svenska, att man skall
tillverka bilar av mera rosthärdig plåt.
Framför allt gäller det, som också har
påpekats i svaret, bromssystem och avgassystem,
där skadorna beräknas kosta
bilägarna ca 60 miljoner kronor per år.

Torsdagen den 6 november 1969 Nr 35

Svar på fråga ang. ordningen för överlämnande av förhandlingsuppdrag till statens
avtalsverk

Här kommer också kravet på trafiksäkerhet
in i bilden, eftersom rostskadade
avgassystem har visat sig medföra
stora förgiftningsrisker. Det händer
att barn som suttit i bilens baksäte
har dött av giftiga gaser från läckage
i bilens avgassystem. Oftast är bilarnas
avgassystem färdigt att bytas ut redan
efter ett år med det material man nu
använder vid biltillverkningen.

Dess bättre tror jag att det finns plåt
som stoppar mot korrosion och rost, om
bara bilindustrin vill använda den.
Den uppgift jag därvidlag litar till lämnades
på en konferens och en bilutställning
i Göteborg, där man visade en bil
som försetts med zinkgalvaniserad plåt
på utsatta ställen. Enligt uppgift skulle
skyddet — lack och förzinkning — hålla
i sex år, och merkostnaden beräknades
uppgå till endast 100 eller 200
kronor per bil — ett belopp som jag
tror att varje bilköpare är beredd att
betala.

Jag anser att detta är en fråga av intresse
för samhället. Därest bilindustrin
inte självmant vill gå in för att använda
sådan rostfri plåt tycker jag att
samhället skall vidtaga åtgärder i det
syfte jag pläderat för.

Jag tackar än en gång för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Som jag nämnde i mitt
svar är trafiksäkerhetsaspekterna väl
företrädda i detta sammanhang genom
trafiksäkerhetsverkets samarbete med
Ingeniörsvetenskapsakademien och Korrosionsinstitutet
liksom genom andra
institutioners forsknings- och utvecklingsarbete,
varibland här kan nämnas
statens provningsanstalts undersökningar
av ytbehandlingen hos strålkastarreflektorer
och klimatologisk provning av
bilstrålkastare, statens väginstituts provningar
av draganordningars hållfasthet
m. m. samt provningsanstaltens under -

sökningar av olika rostskyddsmedel för
bilar och vidare av bilarnas korrosionsmiljö.

I detta sammanhang kan konstateras
att biltillverkarna använder rostbeständigare
material i allt större omfattning
i utsatta delar på fordonen. Jag anser
att man inte heller bör bortse från den
gynnsamma verkan som uppnås genom
den rostskyddsbehandling som i de flesta
fall ingår i leveransservicen på nya
bilar och som bilägaren därefter — om
han så önskar — med enkla medel kan
uppehålla genom årliga rostskyddsbehandlingar
av sitt fordon.

Härmed var överläggningen slutad.

§9

Svar på fråga ang. ordningen för överlämnande
av förhandlingsuppdrag till
statens avtalsverk

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LöFBERG, som yttrade: Herr

talman! Fru Kristensson har
frågat mig vad orsaken är till att förhandlingsuppdrag
beträffande propositionerna
angående dels utbildningens
organisation vid filosofisk fakultet, dels
forskarutbildning och forskarkarriär
överlämnades till statens avtalsverk avsevärd
tid efter det att riksdagen erhållit
desamma.

Vidare har fru Kristensson frågat, om
jag i fortsättningen avser att överlämna
förhandlingsuppdragen i den ordning
som angetts i 1968 års statsverksproposition.

Som svar på fru Kristenssons första
fråga vill jag framhålla följande.

Propositionen om utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet m. m.
lämnades till riksdagen den 22 januari
1969. Medan arbetet med förhandlings -

100 Nr 35 Torsdagen den 6 november 1969

Svar på fråga ang. ordningen för överlämnande av förhandlingsuppdrag till statens
avtalsverk

uppdrag till avtalsverket beträffande
tjänster för utbildningsledare och studievägledare
pågick inom utbildningsdepartementet
förklarade sig SACO inte
kunna gå med på att förhandla separat
om dessa tjänster. SACO förutsatte
i stället att de två propositioner som fru
Kristensson är intresserad av skulle
medföra en sammanhållen förhandling
som omfattade hela universitetsområdet.
Med hänsyn till denna SACO:s inställning
fanns det inte någon anledning
att påskynda arbetet med organisationspromemorian.
Förhandlingsuppdrag
lämnades till avtalsverket den 15
april 1969.

Propositionen om forskarutbildning
och forskarkarriär lämnades till riksdagen
den 26 mars 1969. Förhandlingsuppdrag
ansågs inte kunna lämnas förrän
riksdagen tagit ställning i vissa omdebatterade
frågor. Detta skedde den 20
maj 1969. Vidare ansågs uppdraget inte
böra lämnas förrän överläggningar slutförts
mellan företrädare för utbildningsdepartementet
och SACO om utformningen
av de ändringar i universitetsstadgan
som hängde samman med forskarpropositionen.
Dessa överläggningar
avslutades i slutet av maj. Sedan ställning
tagits till de förslag som SACO härvid
fört fram lämnades förhandlingsuppdraget
den 16 juni 1969.

Med anledning av fru Kristenssons
andra fråga vill jag framhålla att övervägande
positiva erfarenheter gjorts av
den nya handläggningsordning som tilllämpas
försöksvis sedan drygt ett år tillbaka.
Enligt min mening är detta dock
för kort tid för att slutgiltigt avgöra om
handläggningsordningen är den rätta.
Jag avser därför att fortsätta försöksverksamheten.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Löfberg för det mycket utför -

liga svaret på mina frågor. Jag tycker
att det konstaterande herr statsrådet
gjorde i slutet av sitt svar är positivt, eftersom
det betyder att han menar att
den ordning för förhandlingsupp drags
överlämnande som angivits i 1968 års
statsverksproposition bör fortsätta, i
varje fall som en försöksverksamhet.

Mina konkreta frågor gällde dels propositionen
om utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet, dels propositionen
om forskarutbildning och forskarkarriär.
På den första frågan svarar
herr statsrådet att SACO inte ansåg sig
kunna gå med på att förhandla separat
om ifrågavarande tjänster och att det
var därför han fann det befogat att uppskjuta
avlämnandet av förhandlingsupp
draget. Det är en upplysning som
förvånar mig, eftersom jag själv inte
har fått den uppfattningen. Jag vill inte
bestrida att uppgiften är korrekt, men
jag kände inte till saken. Jag är inte
säker på att hänsynen till en fackorganisation
bör föranleda att man frångår
den ordning för förhandlingsuppdrags
avlämnande som man anmält för
riksdagen, men på ett sätt är kanske en
sådan hänsyn till en fackorganisation
glädjande.

Beträffande den andra propositionen
säger herr statsrådet att riksdagen först
borde få ta ställning i vissa omdebatterade
frågor. Vilka dessa frågor var angav
han emellertid inte. Detta tyder,
herr statsråd, på en i och för sig rätt
ovanlig hänsyn till den mening som
riksdagen kan tänkas ha i olika sammanhang,
och det är också glädjande
ur parlamentarisk synpunkt. Jag är
dock inte heller säker på att det bör
medföra att man frångår den sedvanliga
ordningen för avlämnande av förhandlingsuppdrag.
Förfarandet stämmer
i varje fall inte med den ordning
som är anmäld.

Det kan konstateras, herr talman, att
just detta att förhandlingsuppdragen avlämnades
så sent — t. o. m. lång tid ef -

Torsdagen den 6 november 1969 Nr 35 101

Svar på fråga ang. ordningen för överlämnande av förhandlingsuppdrag till statens
avtalsverk

ter det att riksdagen fattat beslut i dessa
frågor —■ har medverkat till en avsevärd
försening av genomförandet av
denna nya verksamhet och vållat olägenheter
för universiteten, vilket är att
beklaga. Jag anser, herr talman, att man
självfallet inte av förhandlingstaktiska
skäl bör försena avlämnandet av förhandlingsuppdrag.
Därmed vill jag dock
inte påstå att det har varit motiveringen
i detta fall.

Till slut, herr talman, vill jag uttrycka
den förhoppningen, att man i den
fortsatta försöksverksamheten respekterar
de riktlinjer som den dåvarande
departementschefen anmälde i 1968 års
statsverksproposition.

Herr statsrådet LöFBERG:

Herr talman! Jag är glad över att fru
Kristensson noterar att vi är överens
beträffande försöksverksamheten med
den nuvarande handläggningsordningen.
Jag vill betona att när den anmäldes
för riksdagen meddelades det samtidigt,
att denna nya handläggningsordning
skulle prövas försöksvis och att det
även i fortsättningen skulle vara möjligt
att frångå den i speciella hänseenden.
Man skulle alltså inte vara låst vid
den ordning som föreslogs. Det tror jag
är rätt nödvändigt, eftersom förhandlingsverksamheten
inte kan låsas fast
efter alltför stela schabloner.

Jag är också ense med fru Kristensson
om att man inte av förhandlingstaktiska
skäl skall försena en proposition.
På den punkten har jag ingen annan
mening.

Fru Kristensson säger vidare att hon
inte kände till att SACO hade anmält
att man ville ha en sammanhållen behandling
av dessa två propositioner.
Hon uttrycker också i viss mån en stilla
undran över vad som kan ligga bakom
uttrycket »vissa omdebatterade frågor».
Fru Kristenssons inlägg ger mig därför
anledning att något utveckla frågesvaret.

Jag vill då framhålla att den organisationspromemoria
som åtföljde förhandlingsupp
draget beträffande forskarutbildningen
inte slutgiltigt kunde utformas
förrän klarhet vunnits om riksdagens
ställningstagande i vissa omdebatterade
frågor — det gällde t. ex. införandet
av mellanexamen och studietidens
längd. Vidare ansågs det som önskvärt
— vilket också understrukits i svaret
— att vi skulle avvakta de ändringar
i universitetsstadgan som blev en följd
av riksdagsbesluten, överläggningar
med SACO angående dessa ändringar
avslutades i slutet av maj. Först därefter
förelåg de organisatoriska förutsättningarna
för att lämna förhandlingsuppdrag.
Detta om forskarpropositionen.

Då kan givetvis fru Kristensson fråga:
Varför startade man då inte tidigare
med propositionen angående utbildningsorganisationen
vid filosofisk fakultet,
den s. k. PUKAS-r ef ormen? Utöver
vad jag sade i frågesvaret vill jag också
på den punkten anföra ytterligare några
synpunkter.

Jag vill understryka att SACO i
skrivelse till avtalsverket redan den 13
januari 1969 hade förklarat att man förutsatte
en sammanhållen förhandling,
omfattande hela universitetsområdet, i
anledning av de diskuterade propositionerna.
Denna ståndpunkt hävdade sedan
SACO vid flera tillfällen under vårens
lopp. Avtalsverket framförde givetvis
under hand till utbildningsdepartementet
denna SACOrs inställning. Med
hänsyn härtill bedömde departementet
det som lämpligt — efter att först ha
hört universitetskanslersämbetet —• att
slutligt fastställa arbetsuppgifter och
tjänstekonstruktioner för utbildningsledare
och studievägledare innan förhandlingsuppdrag
lämnades beträffande
dessa tjänster. Uppdraget lämnades
emellertid i så god tid — det bör poängteras
— att det skulle ha varit möjligt
att, sedan överenskommelse träffats, fö -

102 Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Svar på fråga ang. förbättrad beredskap mot stormkatastrofer

re den 1 juli 1969 tillsätta dessa tjänster
och således undvika en försening.
Tyvärr kunde detta inte ske, då SACO
höll fast vid sin ståndpunkt att inte ingå
i separata förhandlingar förrän förhandlingsuppdrag
förelåg även beträffande
övriga tjänster.

Det bör slutligen framhållas att SACO
på ett tidigt stadium erbjöds en interimistisk
lösning och reellt den för utbildningsledare
och studievägledare begärda
lönesättningen men tackade nej.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag kan då sannerligen
inte klaga på den information som
statsrådet vill ge i detta ärende — den
uppskattar jag. Till vad statsrådet har
sagt vill jag anföra tre synpunkter.

Den första är att möjligheten att göra
undantag från de uppdragna riktlinjerna
och förhandla i lönefrågan gällde
innan proposition lämnats; det är liksom
en annan sak än att man ger förhan
dlingsupp draget avsevärd tid efter
det att riksdagen har behandlat ärendet.

Den andra synpunkten är att det förhandlingsuppdrag
som avtalsverket
fick inte nämnvärt skilde sig från de
uppgifter som lämnades i propositionen,
varför det i och för sig inte borde
ha varit något skäl för en försening.

Den tredje synpunkten gäller den
sammanhållna förhandlingen, som jag
alltså inte vill bestrida att SACO kan
ha önskat. Man måste emellertid, om
man enbart utgår från den sist framlagda
propositionen, om forskarutbildningen,
konstatera att förhandlingsuppdraget
inte lämnades förrän i mitten av
juni medan propositionen förelädes
riksdagen den 26 mars. Det är denna
tidsintervall som jag velat uppmärksamma.
Huvudsaken är dock att statsrådet
avser att i fortsättningen följa de
regler som angivits.

Herr statsrådet LöFBERG:

Herr talman! Bara en kort replik.

Fru Kristensson och jag tycks bli
alltmer överens, och det är ju bra. Jag
vill bara, eftersom det tydligen är det
enda som kvarstår, tillägga med anledning
av att fru Kristensson noterade att
överläggningarna med SACO blev klara
i slutet av maj, medan förhandlingsuppdraget
lämnades i mitten av juni, att
detta bara är ett uttryck för den vikt
man fäster vid personalorganisationernas
synpunkter. Bl. a. var universitetsstadgans
utformning en stor och väsentlig
fråga för SACO, som hade en rad
synpunkter att framlägga. Dessa synpunkter
övervägdes givetvis noga av utbildningsdepartementet,
varefter man
slutgiltigt tog ställning. Detta tog så
lång tid i anspråk som nämnts. Att man
dröjde med förhandlingsuppdraget får
alltså tas som ett uttryck för viljan att
verkligen lyssna på personalorganisationernas
synpunkter.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Om jag vågar tillägga
någon liten synpunkt skulle det vara att
det inte alla gånger av hänsyn enbart
till den fackliga organisationen är motiverat
med en sådan fördröjning som
den som förekommit. Det kan för en
facklig organisation vara en nackdel att
behöva förhandla under tidspress i
medvetandet om att förhandlingarna
förorsakar större olägenheter för den
verksamhet de avser ju längre de drar
ut på tiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. förbättrad beredskap
mot stormkatastrofer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LUNDKVIST, som yttrade:
Herr talman! Herr Börjesson i Fal -

Torsdagen den 6 november 1969

Nr 35 103

Svar på fråga ang. sammansättningen av 1968 års utbildningsutredning

köping har frågat statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
vilka åtgärder han avser att vidta för
att förbättra katastrofberedskapen utifrån
de erfarenheter som vunnits av
skadorna i samband med de stormar
som under hösten dragit fram över Sverige.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Länsstyrelserna har en planlagd beredskap
som fungerar även i sådana situationer
som den nu aktuella. De berörda
länsstyrelserna bearbetar för närvarande
erfarenheterna från beredskapsinsatsen
vid denna stormkatastrof
på samma sätt som sker efter andra
katastrofer för att kunna göra beredskapen
än bättre.

Räddningstjänstutredningen överväger
bl. a. med ledning av länsstyrelsernas
erfarenheter i vad mån och på vad
sätt tillgängliga resurser för räddningsberedskapen
kan behöva samordnas och
ges enhetlig ledning. När utredningsresultaten
lagts fram får bedömas vilka
åtgärder till ytterligare förbättring av
beredskapen mot bl. a. stormkatastrofer
som kan vidtas.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för svaret på min fråga.

De enorma skadeverkningar som den
senaste tidens stormar åstadkommit har
på ett drastiskt sätt visat att vår beredskap
för att möta katastrofer av detta
slag inte är vad den borde vara. Förutom
att stormarna förorsakat skadegörelse
för vårt näringsliv, i våra skogar
etc. har enskilda medborgare drabbats
av besvärliga el- och teleavbrott, fått
sina bostäder förstörda m. m.

Det måste betecknas som synnerligen
anmärkningsvärt att ett modernt samhälle
som vårt med tillgång till nära
nog alla landvinningar på teknikens
område inte förmår att på ett bättre sätt

bemästra stormarnas verkningar. Det
är därför utomordentligt angeläget att
man med ledning av vunna erfarenheter
vidtar åtgärder för att förbättra katastrofberedskapen,
så att vi står bättre
rustade att möta katastrofer av vilket
slag det vara må. Att teleabonnenter
måste vänta en månad eller kanske
ännu längre på att få telenätet reparerat,
så att de kan använda sina telefoner,
visar att det inte är så väl beställt
med televerkets katastrofberedskap.
Jag har velat säga detta inte
som kritik mot linjearbetarna eller övriga
arbetare i televerket. De utför säkerligen
ett förtjänstfullt arbete. Men
ledningen för televerket tycker jag borde
ha kunnat ordna katastrofberedskapen
på ett bättre sätt.

Herr talman! Jag uppfattar svaret på
min fråga som positivt men uttalar samtidigt
den förhoppningen, att med ledning
av länsstyrelsernas erfarenheter
av de senaste stormkatastroferna åtgärder
vidtages i syfte att förbättra beredskapen
mot naturkatastrofer.

Härmed var överläggningen slutad.

§11

Svar på fråga ang. sammansättningen av
1968 års utbildningsutredning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig, om jag kan tänka mig överväga
att utöka 1968 års utbildningsutredning,
bestående av blott ämbetsmän,
med politisk representation, då utredningen
går utöver rent prognos- och
planeringsarbete.

Jag planerar inte någon ändring i
1968 års utbildningsutrednings konstruktion,
som ingående övervägdes innan
utredningen tillsattes.

Vidare anförde:

104 Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Svar på fråga ang. sammansättningen av 1968 års utbildningsutredning

Herr NORDSTRANDH (m):

Ilerr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret, som var
ungefär sådant som jag väntat. Jag hoppas
bara att utbildningsministern har
övervägt sitt nej lika grundligt som han
säger att herr Palme på sin tid tog itu
med frågan i departementet.

Bakgrundssituationen är den att 1968
års utbildningsutredning tillkom efter
en del framstötar även från oppositionens
sida. I oppositionens krav ingick
bl. a. att utredningen skulle bli parlamentariskt
sammansatt, som man brukar
säga, d. v. s. att det i själva utredningens
kärna också skulle finnas företrädare
för de politiska partierna. Så
blev det nu inte. Politikerna förvisades
till en av tre s. k. referensgrupper, som
utredningen lyssnar på då och då utan
att på något sätt vara förpliktad att ta
hänsyn till vad gruppen anför. Jag vill
inte påstå att man i utredningen inte
har tagit någon hänsyn till denna
grupp, men den behöver inte göra det.

Den politiska referensgruppens kompetens
är sålunda oklar, och dess möjligheter
att inom utredningens ram
bringa sina åsikter till offentligheten
förefaller att vara synnerligen begränsade.
Detta framgick också i någon mån
när utredningens första s. k. debattbok,
»Mål för högre utbildning», gavs ut, vilken
de borgerliga reservanterna i den
politiska referensgruppen fann vara ensidigt
inriktad och därför egentligen
skulle ha velat karakterisera närmare i
en längre reservation. Det enda de kunde
göra var emellertid att i företalet få
noterat tvivel rörande promemorians
ändamålsenlighet. Det var visserligen ett
ord mitt i prick — det visade sig i den
följande diskussionen — men det var
ändå bara ett ord.

Utbildningsutredningen synes mer
och mer — det framkom även i den
första debattboken — ägna sig åt annat
än prognos-, dimensionerings- och planeringsarbete,
som klart ligger inom
generaldirektörers och likställdas kom -

petensområde. Nu för man fram tankar
— det är i och för sig inget fel — som
väl så småningom skall bli till förslag
och som rör samhällets framtida utformning,
struktur och styrning. Yrkesskola
för alla, ett och ett halvt års teoretiska
gymnasiestudier och arbetsplikt
för högskolestuderande är — med någon
tillspetsning — ett par inslag i förverkligandet
av planerna på det framtida
Utbildningssverige som man kan utläsa
mellan raderna. Jag menar att allt
detta har så väldiga samhällseffekter på
sikt att ett första ställningstagande i en
utredning icke får överlämnas enbart åt
fyra ämbetsmän. Det är alltså min motivering
för att politiker, parlamentariker,
borde sitta i själva utredningen.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Till de tristare diskussionerna
hör, tycker jag, de diskussioner
som gäller vem som tagit initiativet
till vad. Jag kan emellertid försäkra
kammaren att det arbete debatten gäller
hade kommit i gång oberoende av vad
oppositionen gjort eller inte gjort.

Jag vill också understryka att i en
av de referensgrupper som är knutna
till U 68 ingår —• som herr Nordstrandh
också erkände -— representanter för de
politiska partierna. Och herr Nordstrandh
är, har jag blivit underrättad
om, en av de mycket aktiva representanterna
i denna grupp. Det tycker jag
innebär en god garanti för att det blir
politisk aktivitet i anslutning till det
arbete som skall utföras. Jag tror inte
att herr Nordstrandh skall underskatta
sig själv på det sätt som han gjorde
från talarstolen nyss.

U 68:s arbete har i själva verket präglats
av en mycket stor öppenhet, något
som tidigare inte varit vanligt i utredningar.
Utredningen har givit ut två
debattskrifter som spritts i upplagor om
50 000 och 25 000 exemplar. De belyser
centrala problem i utbildningsplaneringen
och ger möjligheter för olika

Torsdagen den 6 november 1969

Nr 35 105

Svar på fråga ang. sammansättningen av 1968 års utbildningsutredning

grupper ute i samhället att diskutera
dessa aktuella problem.

Både debattskrifterna och referensgrupperna
är en väg till ett öppet arbetssätt
som ger en grund för den fortsatta
politiska behandlingen av den högre
utbildningens planering, och jag bedömer
detta som mycket värdefullt.
Därför är det inte på det sättet att fyra
ämbetsmän sitter i ett slutet rum och
bestämmer om vår framtida utbildningspolitik
— det är en felaktig beskrivning.
Och personligen anser jag — jag
vill gärna säga det, och det var därför
jag svarade kort och koncist på frågan
— att det är nyttigt att vi då och då
ruskar om i det svenska utredningsväsendet.
Det system jag här beskrivit
är en bra metod att pröva en nyorientering,
och jag anser att de hittills vunna
erfarenheterna är goda och uppmuntrande.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Det äger sin riktighet
att jag befinner mig i utredningens periferi.
De vänliga ord om min aktivitet
som herr utbildningsministern använde
tackar jag för, och jag skall försöka
motsvara karakteristiken.

Men för mig är detta både en principiell
fråga och — vilket är ännu allvarligare
— en fråga om vem som lägger
fram förslagen i de betänkanden
som snart skall avges. Det är att hälsa
med mycket stor tillfredsställelse att
arbetsmarknadens organisationer, kommunförbunden,
studerandeorganisationerna,
utbildningsanstalterna m. fl.
medverkar och medverkar aktivt i utredningen
genom referensgrupperna.
Att det är bra med ett sådant öppet arbetssätt
råder det inga delade meningar
om oss emellan, förmodar jag.

Jag anser emellertid — och därmed
kommer jag in på den för mig viktiga
frågan — att politikerna, parlamentarikerna,
borde ha en annan ställning i
utredningen än vad de organisationer,

sammanslutningar och myndigheter,
som jag nyss räknade upp, kan ha. Politikerna
representerar otvivelaktigt på
ett annat sätt hela samhället — de företräder
opinionerna i samhället på ett
mera utrerat och mera samlat sätt än
vad andra representanter förutsättes
skola göra. Det är därför jag menar
att utredningen borde vara parlamentariskt
sammansatt.

En fara med att politiker inte ingår
i utredningen är också, att när utredningen
så småningom presenterar sina
betänkanden — än så länge rör det sig
bara om debattböcker, och de har inte
samma betydelse — så är det dessa
andra representanter som lagt förslagen.
Vi vet att ett förslag i ett betänkande
kan låsa diskussionen ganska
hårt för framtiden. Därför menar jag
att det hade varit önskvärt med parlamentariker
i utredningen.

Jag skulle vilja veta — saken är
oklar, och utbildningsministern kan väl
inte ge något svar på den punkten heller
— hur de politiska referensgrupperna,
d. v. s. parlamentarikerna, när
betänkandena framläggs på ett ordentligt
sätt skall kunna få ge uttryck åt
en kontroversiell uppfattning gentemot
ämbetsmännens. Det är den springande
punkten.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! På herr Nordstrandhs
senaste fråga kan jag svara att parlamentarikerna
självfallet har möjlighet
att inkomma med särskilda yttranden
liksom experter i andra utredningar.

I den första delen av sitt inlägg förklarar
herr Nordstrandh att han vill ha
en parlamentarisk representation och
att det är viktigt att ha med arbetsmarknadens
parter och olika organisationer.
Men skulle vi tillgodose alla
dessa önskemål blev det inte en utredning
utan ett mindre folkmöte, som
Olof Palme sade vid ett tidigare till -

106 Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

fälle. Jag tror inte att det skulle vare
sig effektivisera utredningsarbetet eller
skapa större politiskt inflytande. Möjligheten
till offentlig politisk diskussion
har utredningen tillvaratagit på
ett okonventionellt sätt, och det tycker
jag är mycket värdefullt. Man har redan
fått i gång en diskussion — vilket
är mycket ovanligt — innan utredningen
har lämnat sitt slutliga betänkande.

Jag vill också kasta fram den hädiska
tanken att det inte är säkert att de parlamentariskt
sammansatta utredningarna
under en skicklig ordförande, som
arbetar i tysthet ett antal år, skapar det
bästa underlaget för en bred politisk
diskussion. Kanske vår nu fungerande
utredning kan vara mycket lämpligare
i det avseendet.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Utbildningsministern
påverkar givetvis inte min uppfattning
med sin vältalighet på denna punkt,
men jag förstår att det inte går att få
någon ändring till stånd och att vi ser
saken på olika sätt. Det är bara att
konstatera att det förhåller sig så.

Låt mig till sist uttrycka den förhoppningen
att parlamentarikerna, i
den mån de kommer att inta en annan
ståndpunkt i viktiga avseenden än utredningen
kommer att göra, också får
möjlighet att inom utredningens ram —
i tryck o. s. v. — säga vad de vill och
så utförligt de vill, så att diskussionen
inte blir inskränkt. Det fanns också
andra orsaker — jag ser statssekreteraren
här — till att den blev litet kortfattad
när det gällde den första debattskriften,
men parlamentarikerna måste
ges möjlighet att på ett helt annat sätt
än hittills ge uttryck åt de uppfattningar
som de kan ha.

Härmed var överläggningen slutad.

§12

Svar på interpellation ang. tillskapande
av en opinionsnämnd för film

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Jonäng har frågat
mig, om jag är beredd medverka till
att en opinionsnämnd för film kommer
till stånd i likhet med vad som gäller
för pressen och för radio-TV.

Filmcensurutredningens i juni i år
avgivna betänkande »Filmen — censur
och ansvar» är för närvarande föremål
för remissbehandling. Utredningens
förslag kommer när remissbehandlingen
avslutats att övervägas inom utbildningsdepartementet
och, i frågor
som avser den föreslagna filmansvarighetslagen,
inom justitiedepartementet.
Någon ståndpunkt i fråga om problem
som berörs i interpellationen är jag inte
beredd att ta förrän i samband med ett
ställningstagande till utredningens förslag.

Vidare anförde

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Det innebar dock
inte något ställningstagande i fråga
om de problem som jag har tagit upp,
men jag har givetvis full förståelse för
att statsrådet inte kan ta ställning när
filmcensurutredningens betänkande är
föremål för remissbehandling.

Med min interpellation har jag närmast
velat aktualisera frågan om en
filmens opinionsnämnd som skulle
kunna vara ett komplement till den av
utredningen föreslagna lagstiftningen.
Filmen går mot en större samhällsorientering
och ett större engagemang
i samhällsdebatten. Detta är i och för
sig önskvärt, men genom inriktningen
mot en vidgad samhällskritik ökas också
riskerna för rättskränkningar av enskilda
människor. Vi kan också räkna
med att filmen söker sig nya former
— vi har de nya typerna av kortfilmer

Torsdagen den 6 november 1969 Nr 35 107

Interpellation ang. skyldighet för tillverkare av konstgödningsmedel att på förpackning
deklarera giftighet

som speciellt syftar till information och
propaganda. Även distributionen kommer
att förändras och breddas. Allt detta
innebär ökade risker för rättskränkningar.
Oskyldiga människor kan utpekas
för brott av olika slag som de kanske
aldrig har anklagats för eller blivit
frikända från — vi har exempel på sådant
i svensk film under senare år. Det
kan inte vara riktigt att man, om man
en gång frikänts av domstol för ett
brott, sedan skall kunna stämplas som
brottsling i en film.

Den av utredningen föreslagna ansvarslagstiftningen
tror jag är nödvändig.
Man måste säkerligen söka sig fram
på alla tänkbara vägar för att verkligen
kunna skydda enskilda människor och
garantera deras rättssäkerhet, så att de
inte oförskyllt utsätts för lidande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 1248; och

till bevillningsutskottet motionen nr
1249.

§14

Föredrogs den av herr Wikner (s)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående lokaliseringsstödet
till främjande av turistnäringen
inom de fyra nordligaste länen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 15

Interpellation ang. skyldighet för tillverkare
av konstgödningsmedel att på
förpackning deklarera giftighet

Ordet lämnades på begäran till

Herr SUNDKVIST (ep), som yttrade:

Herr talman! Den tekniska utveck -

lingen har under senare år gått mycket
snabbt inom det svenska jordbruket.
Inte minst har olika kemisk-tekniska
preparat kommit till användning och
spelat en stor roll när det gällt att höja
avkastningen inom olika områden, såväl
växtodling som animalieproduktion.
Det är ingen tvekan om att dessa preparat
har varit värdefulla för jordbruket
ur ekonomisk synpunkt. Vissa risker
har emellertid varit förenade med
användningen. Dessa risker har också
uppmärksammats, och 1962 utfärdades
två kungliga förordningar (SFS 1962:
702 respektive 703) vilka ålägger tillverkare
av hälsofarliga varor och bekämpningsmedel
att deklarera giftigheten
eller vådligheten på förpackningen.
Den förstnämnda förordningen skall
tillämpas i de fall något giftigt eller
vådligt ämne förekommer i konstgödningsmedel.
Den sistnämnda förordningen
äger tillämplighet då bekämpningsmedel
förekommer i konstgödningsmedel.
Enligt uppgift från lantbruksstyrelsen
och giftnämnden har
ännu inte dessa förordningar aktualiserats
beträffande konstgödningsmedel.

Under senare år har ett nytt kvävegödselmedel
— urea — börjat marknadsföras,
vilket främst utmärker sig
genom en hög kvävehalt. Det har också
i viss utsträckning använts som inblandning
i kraftfoder till djur. Rätt använt
är det helt säkert ett utmärkt medel att
få bättre ekonomisk lönsamhet för jordbruksdriften.
Det har dock i vissa fall
visat sig vara direkt giftigt bl. a. när
det används som övergödning på betesvallar.
Någon varning för detta förekommer
inte på förpackningen. Det torde
vara allmänt känt bland jordbrukarna
att man efter övergödsling med kväve
på betesvallar bör dröja några dagar
med att släppa ut djuren. Vid ett aktuellt
fall i Södermanland under den
gångna sommaren har i samband med
övergödsling av betesvallar tre kor förgiftats
och dött trots att sju dygn för -

108 Nr 35

Torsdagen den 6 november 1969

Interpellation ang. skyldighet för tillverkare av konstgödningsmedel att på förpackningen
deklarera giftighet

flutit efter spridningen. Gödselmedlet
var då helt nersmält, men djuren hade
genom att slicka på jorden fått i sig tillräckligt
mycket för att förgiftning skulle
uppstå. Tillverkaren, Svenska salpeterverken,
anser sig inte ha något ansvar
för det skedda med motiveringen
att vederbörande jordbrukare borde
känt till att kvävegödselmedel kan ha
denna effekt. Man har dock inte på något
sätt redovisat detta på förpackningen.
Helt säkert har många, för att
inte säga de flesta, jordbrukare med
utgångspunkt i tidigare informationer
om skaderisker fått uppfattningen att
gödselmedlet sju dagar efter spridandet
skulle vara ofarligt. Med anledning av
det inträffade och då urea givetvis måste
vara en fara för vilda djur vid utspridning
utan nedmyllning anser jag
det viktigt att tillverkare av dylika preparat
ålägges att deklarera farligheten
på förpackningen.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att ta initiativ
till en sådan ändring av kungl. förordningen
om gifter och andra hälsofarliga
varor (SFS 1962:702), att tillverkare
av konstgödningsmedel ålägges att
på förpackningen deklarera giftigheten
eller vådligheten?

Denna anhållan bordlädes.

§16

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 136, med förslag rörande
beredskapslagring av olja, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 17

Anmäldes följande motioner:

nr 1250, av herr Josef son i Arrie
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position nr 135, med förslag till lag
om ändring i förordningen (1923:116)
angående skatt för hundar, samt

nr 1251, av herrar Ringaby och Mordstrandh,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 135.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden fr. o. m. den
10 november till höstsessionens slut för
deltagande i FN:s generalförsamling i
New York.

Stockholm den 5 november 1969

Sven Gustafson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 19

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående lokaliseringen av
fredsförband,

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående skatteutjämningsbidraget
till kommuner i de fyra nordligaste länen,
och

herr Eriksson i Arvika (fp), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förbättrad
beredskap hos televerket mot stormkatastrofer.

§20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 7 november 1969

Nr 35

109

Fredagen den 7 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§1

Justerades protokollen för den 29
nästlidne oktober.

§2

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 136, med
förslag rörande beredskapslagring av olja,
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
ändring i förordningen om oljeavgift
m. m. och i förordningen om avskrivning
å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m., till bevillningsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 1250 och
1251.

§4

Föredrogs den av herr Sundkvist (ep)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående skyldighet
för tillverkare av konstgödningsmedel
att på förpackning deklarera giftighet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§5

Interpellation ang. det statliga stödet till
opolitiska upplysningskampanjer

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRCK i Nässjö (m), som yttrade: -

Herr talman! I samband med regeringens
konferens om narkotikafrågorna
med landets ungdomsorganisationer
i februari i detta år togs initiativ till
den nu pågående kampanjen mot narkotikamissbruk
som bedrives av olika frivilliga
organisationer i landet. Det initiativet
måste från många synpunkter
anses mycket värdefull. Det växande
narkotikamissbruket motiverar en ökad
satsning på en saklig informations- och
upplysningsverksamhet angående narkotikans
skadeverkningar. Dessutom
torde de olika frivilliga organisationerna,
som inom sig samlar ett stort antal
medborgare, vara mycket väl ägnade
att förmedla sådan information och
upplysning inom ramen för övrig utåtriktad
verksamhet.

Emellertid finns det skäl att ifrågasätta
regeringens handläggning av denna
fråga och därmed även kampanjens
ändamålsenlighet. Fördelningen av
statsmedel till de olika organisationerna
tycks ha skett på oklara grunder.
Den nu pågående kampanjen förefaller
dominerad av den verksamhet som bedrives
av Socialdemokratiska ungdomsförbundet,
ABF och andra det socialdemokratiska
partiet närstående organisationer.
Med beaktande av den expertkritik
som riktas mot innehållet i den
upplysningsverksamhet som bedrives av
dessa organisationer synes kampanjens
syften delvis ha förfelats.

Jag anser det mot denna bakgrund
väsentligt om regeringen i sin framtida
planering av liknande upplysningsverksamhet
genom att ange klara riktlinjer
ville tillse att kravet på objektivitet och
effektivitet verkligen tillmötesgås.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till stats -

Ilo Nr 35

Fredagen den 7 november 1969

Interpellation ang. det statliga stödet till opolitiska upplysningskampanjer

rådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Enligt vilka principer skedde fördelningen
av statsmedel för den pågående
upplysningsverksamheten om narkotikans
skadeverkningar till olika frivilliga
organisationer?

2. Vilka åtgärder anser herr statsrådet
bör vidtagas för att kravet på objektivitet
skall bli tillgodosett i statsstödda
opolitiska kampanjer?

Denna anhållan bordlädes.

§6

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:
nr 130, i anledning av motion om
simundervisningen vid lärarhögskolorna,

nr 131, i anledning av motioner om
pedagogisk utbildning för lärarvikarier,

nr 132, i anledning av motioner om
inrättande vid karolinska institutet av
en personlig professur i perifer kärlkirurgi
för docenten Sven Bellman,
nr 133, i anledning av motioner om
den psykiska hälso- och sjukvården,
nr 134, i anledning av vissa motioner
om samhällets vårduppgifter m. m.,
nr 135, i anledning av motion om
utredning angående huvudmannaskapet
för ålderdomshem,

nr 136, i anledning av motioner om
inrättande av ett hälsocentrum,

nr 137, i anledning av motioner om
inrättande av ett institut för förebyggande
av självmord och ett reträtthem
för personer som försökt begå självmord,

nr 138, i anledning av motioner om
avskrivning av statsbidragen till anordnande
av pensionärshem,

nr 139, i anledning av motioner om
statstjänstemännens löner,

nr 140, i anledning av motioner om
personalvården inom statsförvaltningen
m. m.,

nr 141, i anledning av motioner om
löneavdrag för statstjänsteman vid

tjänstledighet för fullgörande av vissa
offentliga uppdrag, och

nr 142, i anledning av motioner om
inrättande av ordinarie halvtidstjänster
inom den statliga förvaltningen;

bevillningsutskottets betänkande nr
59, med anledning av motioner om upphävande
av gift kvinnas rätt till förvärvsavdrag
vid särbeskattning;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av motioner angående
företagsdemokrati, och

nr 42, i anledning av motioner om andel
för de anställda i ett långsiktigt
f öretagssparande;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av motioner om
ersättning av allmänna medel till vittne
som åberopas av enskild part i brottmål,
och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 71, i anledning av motioner angående
beräkningen av basbeloppet inom
den allmänna försäkringen, och

nr 72, i anledning av motioner angående
storleken av sjukpenning vid sjukhusvård,
in. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 51,
i anledning av motioner om rätt för
kommun att inrätta särskilda naturvårdsorgan;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av motioner angående
bidragsgivning till skogsbilvägar,
nr 33, i anledning av motioner om
statsbidrag till byggande av skogsflygplats,
och

nr 34, i anledning av motioner om
skogsfonder för regional utveckling av
näringslivet.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 145, med förslag till lag om ändring
i lagen (1904:26 s. 1) om vissa

Fredagen den 7 november 1969

Nr 35 111

internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap, förmynderskap och adoption,
m. m.,

nr 146, angående godkännande av
konvention om ordningen vid fiskets
bedrivande i Nordatlanten,

nr 149, angående domartjänster vid
vissa underrätter m. m., samt

nr 151, angående förvärv av aktier
i Uddcomb Sweden AB.

Dessa propositioner bordlädes.

§8

Till bordläggning anmäldes styrelsens
för riksdagens förvaltningskontor framställning
angående arkitekttävling om
riksdagens hus.

§9

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av fru Rgding
(vpk) till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående åtgärder
mot stress vid vissa arbetsprocesser.

§10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson