Nr 35 ANDRA KAMMAREN 1968
ProtokollRiksdagens protokoll 1968:35
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 35 ANDRA KAMMAREN 1968
7—12 november
Debatter m. m.
Torsdagen den 7 november
Sid.
Svar på frågor av:
herr Hector (vpk) ang. lokaliseringsstöd för industrietablering i norra
Värmland................................................ 3
herr Andersson i Storfors (s) ang. förbud mot skogsbesprutning från
flygplan................................................. 4
herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. internationell kontroll över
produktion och försäljning av narkotika..................... 5
herr Werner (h) fråga ang. åtgärder för att öka rekryteringen till
vårdyrkena.............................................. 8
herr Björk (s) ang. ytterligare åtgärder mot oljeutsläpp från fartyg 10
fru Lindskog (s) ang. nedsättning av biljettpriset för vissa järnvägsresor.
................................................... 12
herr Ohlin (fp) ang. utvecklingen av sysselsättningen inom den
svenska industrin samt de statliga affärsverken och bolagen.... 13
Svar på interpellation av herr Rimmerfors (fp) ang. inbördeskriget i
Biafra..................................................... 16
Interpellationer av:
herr Lorentzon (vpk) ang. tillverkning av visst bekämpningsmedel
mot oljeskador........................................... 22
herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. utbyggnaden av den högre tekniska
utbildningen........................................ 23
Meddelande om enkla frågor av:
herr Gustafson i Göteborg (fp) ang. skattereglerna för industrins
forsknings- och utvecklingskostnader........................ 25
herr Larsson i Borrby (ep) ang. diplomatiskt erkännande av Nordvietnam
................................................. 25
1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 35
2
Nr 35
Innehåll
Sid.
Fredagen den 8 november
Meddelande om enkla frågor av:
herr Öhvall (fp) ang. åtgärder mot läkarbristen i Norrbottens län.. 27
herr Westberg (fp) ang. utredning rörande sjukvårdens finansiering 27
Tisdagen den 12 november
Svar på interpellation av herr Larsson i Borrby (ep) ang. informationen
om mervärdeskatten samt på frågor av herr Börjesson i Falköping
(ep) och herr Thylén (h) i samma ämne...................... 28
Interpellationer av:
herr Werner (h) ang. tillämpningsbestämmelserna beträffande
korum................................................... 32
herr Thunborg (vpk) ang. postanstalters placering.............. 33
herr Andersson i Örebro (fp) ang. granskningen av gesällprov..... 34
fru Kristensson (h) ang. tillsättande av natriumfluorid till ADvitamin
i kariesförebyggande syfte.......................... 35
Torsdagen den 7 november 1968
Nr 35
3
Torsdagen den 7 november
Kl. 15.30
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.
§ 1
Svar på fråga ang. lokaliseringsstöd för
industrietablering i norra Värmland
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Hector har frågat
mig om jag vill tillmötesgå från bl. a.
kommunalt håll i norra Värmland resta
önskemål om lokaliseringsstöd för
aktuell industrietablering inom området.
Herr Hector synes med sin fråga syfta
på ett konkret ärende som för närvarande
är under beredning hos arbetsmarknadsstyrelsen.
Eftersom jag grundlagsenligt
är förhindrad att i kammaren
ta upp sådant ärende till behandling,
vill jag begränsa mig till att framhålla
att varje lokaliseringsprojekt, som
kan leda till bättre förhållanden inom
områden med en sådan sysselsättningsbild
som den norra Värmland uppvisar,
prövas noggrant av regeringen och
lokaliseringsmyndigheterna.
Vidare anförde:
Herr HECTOR (vpk):
Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret. Det inger i varje fall
något hopp. Annars är hopplösheten
och resignationen den verkligt stora faran
för oss där uppe i de berörda bygderna.
Man kan säga att fallet är ett skolexempel
på möjligheterna till en ra
-
tionell lokaliseringspolitik. Där finns
alla förutsättningar. Det berörda markområdet
är mycket vidsträckt, i själva
verket en hel landsända, och är av
sådan struktur att andra alternativ torde
vara mycket få. Vidare finns ett sammanhang
mellan hela bygdens struktur
och råvarans karaktär: skogen. Slutligen
har vi också ett förankrat och sedan
lång tid tillbaka genomarbetat engagemang
och en fast solidaritet från
kommuner, enskilda, skogsägare och arbetare,
vilket inrikesministern nogsamt
har fått informationer om.
Jag kan sammanfatta vad saken innerst
inne gäller genom att citera slutklämmen
i ett uttalande från norra
Värmlands fackliga centralorganisation
nyligen: »Vi betraktar frågan som en
prövosten när det gäller ’det solidariska
samhällets’ vilja och förmåga att fungera
som ett sådant. Det är fråga om
ett ödesbeslut, ett definitivt antingeneller
för bygden.»
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Jag har sagt i mitt svar
att jag är förhindrad att uttala mig om
detta speciella ärende, men jag kan naturligtvis
säga några ord om situationen
när det gäller produktion och konsumtion
av spånskivor och plattor.
Vi har för närvarande här i landet en
produktion på något över 200 000 ton
årligen. Under år 1967 hade vi en konsumtion
av spånskivor och plattor på
cirka 125 000 ton, möjligen något mera.
Den kvantiteten inkluderar då exporten.
Följaktligen finns det en betydande
överkapacitet, som vi emellertid
tror kommer att klaras genom den
växande konsumtionen. I fjol ökade
4
Nr 35
Torsdagen den 7 november 1968
Svar på fråga ang. förbud mot skogsbesprutning från flygplan
konsumtionen inom området med 24
procent i Sverige och 12 procent ute i
Europa. Men det finns alltså ett betydande
gap mellan produktionskapaciteten,
201 000 ton, och 125 000 å
130 000 tons konsumtion. Samtidigt
bygges två industrier ut på skilda
platser i landet, och de kommer att ge
en ytterligare produktionstillväxt på
cirka 70 000 ton. Då kommer vi sålunda
upp i 270 000 ton. Det finns också fyra
intressenter som vill bygga nya fabriker
med tillsammans 110 000 tons kapacitet.
Enligt långsiktiga bedömningar,
delvis grundade på OECD-statistik, skulle
vi 1972 kunna vara uppe i en konsumtion
som inklusive exporten ligger
på 250 000 ä 255 000 ton. Och vi kommer
som sagt om något år — kanske redan
om ett halvt år — att vara uppe i
en produktion på 270 000 ton. Jag tror
att man skall vara mycket försiktig när
man bedömer möjligheterna att öka produktionens
omfattning på detta område.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 2
Svar på fråga ang. förbud mot skogsbesprutning
från flygplan
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:
Herr talman! Herr Andersson i Storfors
har frågat, om jag är beredd att
medverka till att skogsbesprutning från
flygplan förbjuds, innan utförliga säkerhetsföreskrifter
fastställts och undersökningar
på djurlivets reaktion företagits.
Giftnämnden överväger för närvarande
frågan om särskilda föreskrifter för
besprutning med bekämpningsmedel
från flygplan. I avvaktan på resultatet
av dessa överväganden är jag inte beredd
att vidta några särskilda åtgärder.
Vidare anförde:
Herr ANDERSSON i Storfors (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
enkla fråga.
Anledningen till att jag ställt frågan
är den skogsbesprutning från flygplan
som ägde rum i västra Värmland i juli
månad detta år och som skadade några
människor. Jag har förståelse för statsrådets
avvaktande ställningstagande
men hyser oro för vad som kan hända
innan ordentliga säkerhetsföreskrifter
skapats. Vi kan kanske hoppas att vad
som inträffade i Mangskog var en engångsföreteelse,
men risker finns att
flygföretagen, som utför besprutningarna,
är alltför nonchalanta och att det
blir fler sådana här olyckor.
I det aktuella fallet flög det flygplan
som sysslade med skogsbesprutningen
tvärs över en fastighet, tillhörig en familj
vid namn Stenberg, där modern
och sonen skadades. Under överflygningen
kom grova stänk från flygmaskinen,
ungefär som vid ett kraftigt regn.
Överflygningarna upprepades ett tiotal
gånger, varvid vätskan smattrade mot
plåttaken på både bostadshus och uthus.
Såväl modern som sonen fick besprutningsvätska
över sig och i ögonen.
Sonen fick en vätskedusch rakt i ansiktet,
vilket omedelbart medförde ögonsveda
och en bindhinnekatarr som utvecklades
i båda ögonen, enligt läkarnas
konstateranden vid undersökning.
Modern insjuknade drygt en vecka efter
besprutningen med sveda i luft- och
matstrupe samt symtom på neurologiska
störningar i samtliga extremiteter.
Det rörde sig om krypningar, stickningar,
känselrubbningar och kraftlöshet.
Hon hade svårt att stå på benen.
Det inträffade är ytterst allvarligt.
Vad hade hänt om ett större antal människor
befunnit sig på denna plats eller
däromkring, då besprutningen pågick?
De preparat som användes vid tillfället
är farliga —- det vet vi — och förgiftningar
är vanliga.
Herr talman! Det är mot den bak -
5
Torsdagen den 7 november 1968 Nr 35
Svar på fråga ang. internationell kontroll över produktion och försäljning av
narkotika
grund jag här skisserat som jag ville
hemställa att statsrådet skulle utfärda
ett förbud tills vidare mot skogsbesprutning
från flygplan. De nuvarande säkerhetsbestämmelserna
är tydligen så
bristfälliga att vad som helst kan hända.
Min vädjan kvarstår: Överväg än
en gång möjligheten att införa förbud
tills säkerhetsföreskrifter skapats som
är tillförlitliga.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Jag känner inte till omständigheterna
i detta fall på annat sätt
än att jag sett saken påtalas i pressen.
Av flera skäl är det ju heller inte möjligt
för mig att här i kammaren gå in
i en diskussion om ett enskilt ärende.
Men om herr Anderssons anförande
kunde leda till att de som är ansvariga
för verksamhet med spridande av gifter
genom besprutning från flygmaskiner
iakttar en ökad försiktighet, skulle
jag vara mycket glad över resultatet.
Giftnämnden har denna fråga under
uppmärksamhet, och vi kommer som
var och en förstår att se till, att det blir
tillfredsställande föreskrifter. Jag tror
däremot att det vore felaktigt att i avvaktan
på detta förbjuda all verksamhet
av detta slag. Man kan kanske inte
i och för sig hindra sådant här genom
bestämmelser; man kan ju inte råda
över hur den enskilda människan utför
sitt arbete. Man kan bara utfärda föreskrifter,
men man kan aldrig gardera
sig för att det inte likväl inträffar
olyckshändelser.
Enligt min mening kan man därför
inte gå så drastigt fram, som herr Andersson
i Storfors har önskat, att man
sätter stopp för verksamheten. Men jag
upprepar: Om herr Anderssons fråga
kan leda till att man skärper uppmärksamheten,
har vi anledning att vara glada
över det.
Herr ANDERSSON i Storfors (s):
Herr talman! Det är min avsikt att
1* — Andra kammarens protokoll 1968.
min fråga skall bidraga till att flygbolagen
sköter denna verksamhet bättre än
de gör nu. Det kan ju inte vara riktigt
att man tio gånger flyger över samma
bostadsfastighet och vänder flygplanet
så att vätskan rinner ned över ett bostadshus.
Man skall över huvud taget inte
—- att så skett har framkommit vid
flera undersökningar — flyga över bebodda
områden. Det är inte bara människorna
som riskerar att drabbas; all
växtlighet kring fastigheterna är även
förstörd. Jag har nyss visat jordbruksministern
några fotografier från Mangskog.
Där ser det illa ut.
Det är alltså inte bara fråga om människorna
utan också om fåglarna och
om alla djur som bor ute i skogarna.
Jag värnar också om dem. Det är därför
jag vill att det skall skapas så klara
linjer i detta avseende att man icke
behöver uppleva sådana skador på människor
som har uppkommit i Mangskogsfallet.
Jag hoppas att detta skall leda till någonting,
och jag vädjar till statsrådet
att hålla ärendet levande och aktualisera
det så snart giftnämnden ger besked,
så att vi kan få säkrare föreskrifter på
området.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3
Svar på fråga ang. internationell kontroll
över produktion och försäljning
av narkotika
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har den 17 oktober frågat om jag
är villig att vidta omedelbara åtgärder
för att —- tillsammans med andra länder
med likartade problem beträffande
narkotikamissbruket — söka få till
stånd internationell kontroll över proNr
35
Nr 35
6
Torsdagen den 7 november 1968
Svar på fråga ang. internationell kontroll över produktion och försäljning av
narkotika
duktion och försäljning av syntetiska
narkotika såsom amfetaminpreparat
och LSD, t. ex. genom ändring av den
allmänna narkotikakonventionen av år
1961. På herr Wiklunds begäran besvarar
jag frågan först i dag.
Som jag flera gånger tidigare betonat
är narkotikafrågan ett stort internationellt
problem. Internationellt samarbete
i syfte att kontrollera produktion,
handel och annan hantering av
beroendeframkallande medel är kanske
den allra viktigaste åtgärden för att motverka
narkotikamissbruket. Sedan jag
senast berörde denna fråga här i kammaren
har ett nytt initiativ i frågan tagits
från svensk sida vid Världshälsoorganisationens
tjugoförsta generalförsamling
i Geneve i maj 1968. På svensk
begäran uppfördes således på generalförsamlingens
dagordning en fråga om
utvidgning av narkotikakonventionen
till att omfatta sex av de farligaste centralstiinulerandc
medlen. Den svenska
framställningen avvisades dock under
hänvisning till det arbete med en särskild
internationell överenskommelse
beträffande sådana medel som pågår
inom FN:s narkotikakommission, som
är det centrala organet för den internationella
narkotikakontrollen. Kommissionen
har därefter under sommaren
1968 samlat in uppgifter från medlemsstaterna
om behovet av och sättet för
kontroll av sådana medel.
Det senaste svenska initiativet vid
Världshälsoorganisationens tjugoförsta
generalförsamling rönte stor uppmärksamhet
bland de närvarande delegaterna,
och det kan antas att frågans behandling
därigenom ytterligare påskyndats.
Från svensk sida följer vi frågans
behandling med uppmärksamhet. Vi har
nu också fått särskilda möjligheter att
påverka den fortsatta utvecklingen. Den
31 maj i år blev nämligen Sverige invalt
som medlem i narkotikakommissionen
för en fyraårsperiod med början den 1
januari 1969. Nästa möte med narkoti
-
kakommissionen kommer att hållas i
Genéve i januari 1969.
Den 25—27 november i år kommer
det att hållas en internationell expertkonferens
i Stockholm om centralstimulerande
medel. Konferensen ordnas av
socialstyrelsen i samråd med Världshälsoorganisationen.
I konferensen deltar
inemot 20 internationella forskare,
och ett av syftena med den är att skapa
ett bredare underlag för nya initiativ
på det internationella planet.
Vidare anförde:
Herr WIKLUND i Stockholm (fp):
Herr talman! Först vill jag uttala min
uppskattning över att socialministern
tillmötesgått mina önskemål och väntat
två veckor med att svara. På grund av
resor för Europarådet och två statliga
utredningar, där jag är ledamot, har
jag två torsdagar varit förhindrad att
personligen ta emot svaret.
Jag skall självfallet inte ta upp någon
debatt om narkotikaproblemet i hela
dess vidd eller upprepa de siffror, som
visar en kraftig ökning av narkotikamissbruket
och som jag erinrade om i
en debatt med statsrådet Odhnoff i våras.
Inte heller skall jag återge rikspolisstyrelsens
larmuttalande i slutet av
september i år om den kraftiga ökningen
av narkotikabrottsligheten i form av
tillverkning, smuggling och langning av
narkotika.
Men eftersom min fråga är betingad
av denna brottslighet — frågan gäller
en utvidgning av den internationella
narkotikakonventionens tillämpning
även på vissa syntetiska droger och därmed
även på t. ex. preludin, som är det
dominerande medlet vid missbruk — är
det kanske inte ur vägen att påminna
om att rikspolisstyrelsen i sitt sålunda
nyligen gjorda uttalande räknar med
att 1965 års siffror beträffande personer
gripna för narkotikabrott i år kommer
att tiodubblas. Samtidigt med att
Torsdagen den 7 november 1968 Nr 35 7
Svar på fråga ang. internationell kontroll över produktion och försäljning av
narkotika
rikspolisstyrelsen lämnar detta dystra
besked vädjar den om ett samlat grepp
på narkotikafrågan från samhällets sida,
eftersom det inte räcker med enbart
polisåtgärder.
En annan del av detta samlade grepp
är åtgärder på det internationella planet
för att bättre kunna kontrollera den internationella
produktionen och försäljningen
av även syntetiska narkotiska
medel som de i min fråga åsyftade.
Jag tycker att det finns en viss möjlighet
att driva på denna utveckling genom
den opinionsyttring som kommer
till uttryck i en särskild punkt i den
resolution från Europarådet, som jag
syftar på i min fråga. Den skulle säkerligen
kunna användas i de ytterligare
ansträngningar för internationella motåtgärder,
som nu glädjande nog tycks
vara på väg.
Jag tackar för svaret och uttalar min
tillfredsställelse över att dessa ansträngningar
nu alltså är i gång. Jag tror
dock att man inte kommer ifrån att ta
det stora, samlade grepp som rikspolisstyrelsen
klart har uttalat sig för.
Det vore av intresse att veta, om socialministern
idag har någon mening att
redovisa om denna direkta och uttryckliga
begäran från rikspolisstyrelsen.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Jag vill understryka att
det av herr Wiklund anförda uttalandet
från Europarådets rådgivande församling
i september i år, innebärande ett
ställningstagande beträffande vikten av
omedelbara åtgärder för att kontrollera
produktion och handel med centralstimulerande
och hallucinationsframkallande
medel, är värt både uppmärksamhet
och uppskattning. Jag vill gärna
uttala min tillfredsställelse med detta
stöd för våra ansträngningar att
åstadkomma en angelägen ökad internationell
kontroll över dessa medel. En
sådan kontroll är av så stort värde att
det är angeläget att alla goda krafter
samverkar för detta ändamål.
Jag vill erinra om att internationella
framstötar gjorts från svenskt håll på
läkemedelsområdet, en i slutet av 1950-talet och en annan i början av 1960-talet.
År 1965 föreslog vi att vissa beroendeframkallande
läkemedel, såsom t. ex.
preludin, skulle föras in under den internationella
narkotikakonventionen
och receptbeläggas inom alla medlemsstater.
Vi lyckades också få Världshälsoorganisationen
att anta en resolution,
vari medlemsländerna rekommenderades
att i sin nationella lagstiftning vidta
åtgärder för en strikt kontroll av vissa
medel, som ännu inte underkastats
internationell kontroll. Vi har i vårt
land vidtagit sådana åtgärder. Både centralstimulerande
och hallucinationsframkallande
medel har förts in under
den svenska narkotikakontrollen.
När det gäller centralstimulerande
medel är kontrollen så sträng, att dessa
medel endast får skrivas ut av läkare
efter licens från socialstyrelsen. Sådan
licens meddelas endast för en viss
läkare med avseende på en bestämd patient.
Hallucinationsframkallande medel
kan över huvud taget inte skrivas ut av
läkare. Vissa andra läkemedel som gränsar
till de centralstimulerande medlen
har genom beslut av socialstyrelsen underkastats
en mycket sträng receptkontroll.
Man kan alltså inte längre i vårt
land på legal väg komma över sådana
centralstimulerande medel som missbrukas.
Herr talman! Detta är vad jag ville
tillägga med anledning av herr Wiklunds
inlägg. Beträffande frågan om ytterligare
åtgärder inom landet får vi anledning
att återkomma. Narkomanvårdsutredningen
har ju aviserat att den avser
att redan under början av nästa år
framlägga sitt betänkande med bl. a.
förslag till åtgärder i förebyggande syften.
8
Nr 35
Torsdagen den 7 november 1968
Svar på fråga ang. åtgärder för att öka rekryteringen till vårdyrkena
Herr WIKLUND i Stockholm (fp):
Herr talman! Jag är fullt på det klara
med att man inom ramen för en diskussion
kring svaret på en enkel fråga inte
kan ta upp problemen inom hela
detta område utan får hålla sig till det
mera avgränsade spörsmål jag tagit upp.
Jag förstår alltså socialministern om
han inte nu närmare går in på det samlade
greppet på dessa frågor.
Jag tycker att det är värt att notera
att den resolutionstext, som är antagen
av Europarådets rådgivande församling
och som jag åberopat, är ett resultat
av ett under debatten i denna församling
framställt yrkande. Det visar vilken
stark opinion som ändå finns bland
europarådsstaterna i denna fråga. Jag
tycker det finns anledning att få detta
förhållande särskilt antecknat till kammarens
protokoll vid detta tillfälle.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på fråga ang. åtgärder för att öka
rekryteringen till vårdyrkena
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Werner har frågat
om jag vill skapa förutsättningar för en
ökad rekrytering till vårdyrkena för att,
som herr Werner uttrycker det, »motverka
uppkomsten av allvarligt förvärrade
sjukdomstillstånd och till och med
dödsfall bland sådana patienter, som
oförskyllt drabbas av de långa väntetiderna
framför de svenska sjukhusen».
Inom ramen för vad som gäller för besvarande
av enkla frågor vill jag lämna
följande uppgifter.
Läkarutbildningen ökar betydligt till
följd av statsmakternas beslut. År 1966
utexaminerades cirka 350 nya läkare.
År 1970 beräknas motsvarande siffra
till 500. Under 1971 och de följande
åren därefter beräknas årsexaminationen
av läkare komma att mer än fördubblas
jämfört med år 1966.
Den vårdyrkesutbildning som landstingen
och storstäderna svarar för —
sjuksköterskor, undersköterskor, sjukvårdsbiträden
m. fl. — expanderar
starkt. Vårdskolornas årskapacitet ökar
enligt fattade beslut från cirka 12 500
examinerade år 1966 till drygt 18 000
år 1970. Om två år kommer alltså kapaciteten
vid dessa skolor att vara nära
50 procent större än för två år sedan.
Den satsning som nu görs inom
vårdyrkesutbildningen är större än någonsin.
Herr Werner talar om de långa väntetiderna
utan att ange vilka uppgifter
han stöder sig på. Någon allmän undersökning
av väntetiderna och deras orsaker
har mig veterligt ännu inte utförts.
Enligt min mening bör en sådan
undersökning komma till stånd. Socialstyrelsen
arbetar med frågan bl. a. på
initiativ från socialdepartementets sjukvårdsdelegation.
Erfarenhetsmässigt vet
man att förhållandena är mycket varierande.
Vid vissa kliniker är väntetiderna
långa. Vid andra kliniker av motsvarande
slag förekommer så gott som inga
väntetider.
Jag vill emellertid understryka, att
sjukhusen har skyldighet att ta in fall
som fordrar omedelbar behandling. När
det gäller sjukdomar som inte är akuta
kan en rimlig väntetid göra det möjligt
att planera vården effektivt och rationellt.
Många patienter behöver inte tas
in på sjukhus omedelbart efter det att
de anmält sig för sådan intagning —
man kan också under väntetiden göra
diagnostiska utredningar och vidta förberedelser
för olika åtgärder. Det väsentliga
är emellertid att patienterna
är under betryggande kontroll.
Vidare anförde:
Herr WERNER (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka
Torsdagen den 7 november 1968
Nr 35
9
Svar på fråga ang. åtgärder för att öka rekryteringen till vårdyrkena
statsrådet för svaret, även om jag tycker
att socialministern nog tar litet lätt
på frågan om väntetiderna vid våra
sjukhus. Statsrådet finner det ju t. o. in.
positivt att ha en rimlig väntetid, som
gör det möjligt att planera vården på
ett rationellt och effektivt sätt.
Statsrådet frågar vad jag har för underlag
för att påtala de långa väntetiderna.
Jag vill svara att det finns vittnesbörd
därom, som tränger sig på från
många håll. Vi har sålunda sett alarmerande
rapporter i tidningarna, senast
om en 15-årig pojke som fick stå i olika
köer i ett och ett halvt år innan han
blev opererad, en operation som fick
beklaglig utgång. Vi har också läst
en ganska skrämmande miljöskildring
i makarna Inghes bok om välfärden här
i landet. I juni 1965 avled fem patienter
i förturskön till Göteborgs sjukhus. I
Norrköping inträffade åtta humanitärt
oförsvarbara dödsfall under 1964. De
dog under vidrigt ovärdiga förhållanden,
i sin egen smuts och sina trasor,
stinkande av liggsår och kallbrand. I
ett län föll under samma tid inte mindre
än 80 sjuka offer för denna »samhällets
passiva dödshjälp».
Jag menar inte att regeringen är ensam
ansvarig för dessa förhållanden.
Sjukhusköer hör väl på något sätt ihop
med ett högstandardsamhälle. Det kommer
säkert alltid att finnas köer. Vi har
det ganska bra ordnat med akutplatser,
men vi saknar långvårdsplatser. Det bidrar
till att öka köerna. Man skulle vilja
ha s. k. B-sjukhus, dit man kunde slussa
över klientelet undan för undan. Nu
blir det ofta så som det t. ex. är vid
cancerhemmet här i Stockholm. Det är
ett akutsjukhus, men det påstås att det
till 30 procent är ett kronikerhem. Man
tvingas sortera kraftigt i patientklientelet,
och många som akut kunde ges
strålbehandling och hormonbehandling
får vänta. Detta är ju inte tillfredsställande
■— platserna kunde utnyttjas bättre
än så.
Den öppna vården borde också kun -
na effektiviseras och personal på det
sättet frigöras för institutionerna. Det
går ju inte att rationalisera och mekanisera
sjukhusen hur långt som helst; vi
vill inte ha opersonliga »hälsofabriker».
Det är på personalfrågorna det kommer
an, och det är glädjande att utbildningstakten
ökas så som nu är fallet. Men
eftersom läget är så prekärt borde man
kunna överväga att följa de vägar som
oppositionen angivit för lösande av dessa
frågor.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Herr Werner har frågat
mig om förutsättningarna för en ökad
rekrytering till vårdyrkena, och det har
jag svarat honom på inom ramen för en
enkel fråga. Jag skall inte vidga debatten
till en allmän sjukvårdsdebatt —- en
sådan kan vi få föra vid senare tillfälle.
En enkel fråga är ju inte den allra
lämpligaste utgångspunkten för en dylik
diskussion.
Jag tar ingalunda lätt på de köer som
finns. Vad jag pekat på är endast att på
en del håll är det köer, på andra inte.
Vår strävan måste vara att försöka finna
vägar som är framkomliga när det gäller
att åstadkomma en förbättring.
Reglerna för debatterna här i kammaren
gör att jag inte har möjlighet att
diskutera enskilda fall. Därför kan jag
endast säga att det fall herr Werner syftar
på för närvarande är föremål för
utredning. Innan den utredningen slutförts
bör man inte uttala några bestämda
åsikter om detta fall. — Låt mig
emellertid tillägga, herr talman, att om
herr Werner känner till fall, som innebär
att enskilda människor är så akut
sjuka att det kan gälla liv eller död och
plats inte kan beredas på sjukhus, så
bör herr Werner inte underlåta att omedelbart
anmäla detta. Jag har i mitt svar
framhållit att sjukhusen är skyldiga att
ta in fall som fordrar omedelbar behandling.
Skulle exempelvis en läkare
härvidlag göra sig skyldig till någon
10
Nr 35
Torsdagen den 7 november 1968
form av underlåtenhet, bör herr Werner
veta att man i dylika frågor omedelbart
kan göra anmälan hos sjukhusets
chefsläkare eller hos sjukhusdirektionen.
Frågan kan också föras upp inför
socialstyrelsens ansvarsnämnd.
Herr WERNER (h):
Herr talman! Jag förstår väl att det
föreligger skyldighet att åtgärda sakerna
så som socialministern säger. Men
det är en skyldighet som är orimlig för
många institutioner, och vi vet att det
i praktiken blir så att vederbörande
får meddelande om att ringa ifall det
skulle bli för besvärligt. Det är mycket
som får läggas på den enskilde patienten,
och det kan vara svårt nog.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Jag skall inte fortsätta
debatten länge till, men jag tycker det
finns anledning att göra ytterligare ett
tillägg.
Herr Werner har genom sin fråga lagt
i dagen ett personligt, engagerat intresse
för sjukvårdsfrågorna. Det är tacknämligt
att herr Werner hyser ett sådant
intresse. Men nog finns det anledning
att göra vissa reflexioner rörande sjukvårdsfrågorna
i dessa dagar, herr Werner.
Vi har ju under de senaste dagarna
i pressen sett hur man i Stadshuset
här i Stockholm diskuterat skattefrågorna
mellan de borgerliga partierna.
Herr Werner talade om »cancerköerna»
i Stockholm. Sjukvården kostar i
dag mycket pengar, givetvis även i
Stockholm. Detta är man väl medveten
om. Högern i Stockholm tycks emellertid
se på dessa ting på ett särskilt sätt,
eftersom den anser att de resurser som
på annat håll i huvudstaden betraktas
som angelägna inte behövs.
Det är kanske här, inom det egna
partiet, herr Werner, en verklig missionsgärning
behövs.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Svar på fråga ang. ytterligare åtgärder
mot oljeutsläpp från fartyg
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:
Herr talman! Herr Björk har frågat
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
om han anser att ytterligare
åtgärder är möjliga att vidta för
att förhindra och uppspåra oljeutsläpp
i våra farvatten. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.
För att effektiva åtgärder skall kunna
vidtas på grund av oljeutsläpp fordras
att berörda myndigheter snabbt blir
underrättade om förekomsten av oljeutsläpp.
Det rapportsystem vi har kan
förbättras. Vidare kan de berörda myndigheternas
åtgärder samordnas på ett
bättre sätt än som sker för närvarande.
Sjöfartsstyrelsen har föreslagit provisoriska
åtgärder för rapportering av oljeförekomster
till havs. När remissbehandlingen
av förslaget har avslutats
kommer jag att överväga vilka åtgärder
som är påkallade med anledning av
förslaget. Den pågående räddningstjänstutredningen
kommer att behandla
bl. a. samordningsfrågor.
Bättre samordning kan åstadkommas
inte bara inom landet utan även mellan
olika länder. Mellan Danmark, Finland,
Norge och Sverige finns ett avtal
om bl. a. inbördes rapportering av oljeförekomster
till havs. Jag räknar med
att ett samarbetsavtal mellan staterna
vid Nordsjön om åtgärder mot oljeskador
skall kunna avslutas denna vinter.
Behov föreligger av ett liknande avtal
för Östersjön.
Svensk forskning pågår om möjligheterna
att förse oljelaster med en tillsats
av isotoper, varigenom utsläpp lättare
skulle kunna identifieras. På internationell
nivå kan väntas förslag till bl. a.
skärpta krav på fartygs utrustning och
strängare regler för hanteringen av oljelaster.
Torsdagen den 7 november 1968
Nr 35
11
Svar på fråga ang. ytterligare åtgärder mot oljeutsläpp från fartyg
Bättre övervakning och rapportering
och åtgärder som kan leda till säkrare
utredningsresultat kommer att medföra
att möjligheten att ådöma straff och
ålägga skadeståndsskyldighet ökar. Detta
bör rimligen leda till att de som
handskas med olja ägnar än mer omsorg
åt att hindra oljeutsläpp.
För närvarande pågår en intensiv
verksamhet för att minska riskerna för
oljeutsläpp på grund av fartygsolyckor.
Bland åtgärder som därvid kommer i
fråga kan nämnas sjömätning med modern
teknik, förbättring av farleder,
trafikregiering och trafikledning.
Vidare anförde:
Herr BJÖRK (s):
Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för hans utförliga svar
på min fråga. Det var ett positivt svar,
som ger anledning till förhoppningar
om snara och effektiva lösningar på de
från både naturvårds- och ekonomisk
synpunkt utomordentligt viktiga problemen
om förhindrande av skador genom
oljeutsläpp.
Jag betraktar det som någonting mycket
väsentligt då statsrådet konstaterar
att det kan åstadkommas en bättre
samordning inte bara inom landet utan
även mellan de olika länderna när det
gäller åtgärder med anledning av oljeutsläpp.
Samordningsfrågan är nämligen
avgörande för möjligheterna att få effektivare
åtgärder mot oljeföroreningar.
Härvidlag är de internationella
aspekterna inte de minst viktiga. Jag
förutsätter därför att det avtal, som
statsrådet i sitt svar säger sig räkna
med mellan staterna kring Nordsjön
och förhoppningsvis därefter mellan
länderna kring Östersjön, också kommer
att innefatta förslag till åtgärder
för att snabbt kunna spåra dem som
bryter mot avtalens bestämmelser. De
för närvarande alltför små möjligheter
-
na gör att respekten för och efterlevnaden
av de gällande bestämmelserna kan
betraktas som mycket bristfälliga. Om
man på internationell nivå kan enas om
skärpta bestämmelser beträffande oljeutsläppen,
måste man därför också ställa
krav på en effektivare kontroll.
Åtskilliga av de av kommunikationsministern
antydda åtgärderna ger speciell
anledning att hoppas på samordning
mellan olika myndigheter inom
landet. Jag vill förutskicka att den kan
tillskapas ganska snabbt. I detta sammanhang
vill jag uttala förhoppningen
att man kan åstadkomma centralt sammanställda
instruktioner beträffande
tillvägagångssättet vid bekämpandet av
oljeskador. Jag tror att det skulle ha
stor betydelse. Detta tillsammans med
forskning för förbättring av såväl de
kemiska som de tekniska metoderna är
nödvändigt att ta med i bedömningen.
Jag förutskickar också att man snabbt
får fram en effektivare arsenal för bedömning
och bekämpning av oljeskadorna.
I dagens tidningar omtalas att de stora
oljebolagen har bildat ett försäkringsbolag
som skall ersätta kostnaderna för
rensningsarbeten efter oljeutsläpp. Detta
blir ett viktigt komplement när skador
skall ersättas, men jag tror inte att det
kan förhindra att skadorna uppkommer,
och det är det viktiga i sammanhanget.
För att lösa dessa frågor krävs säkerligen
samhälleliga bevakningsåtgärder.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Jag vill begagna tillfället
till att understryka att det i och för
sig välkomna initiativ som oljebolagen
har tagit på intet sätt kommer att dämpa
de ansträngningar som samhället gör
för att eliminera riskerna för oljeskador.
Härmed var överläggningen slutad.
12
Nr 35
Torsdagen den 7 november 1968
§ 6
Svar på fråga ang. nedsättning av biljettpriset
för vissa järnvägsresor
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:
Herr talman! Fru Lindskog har frågat
mig om jag är beredd att medverka
till att resande, som på grund av
tågindragning tvingas anlita längre och
därigenom dyrare resväg till länets huvudort,
kan få biljettpriset nedsatt till
den kostnad som gäller för den kortare
resvägen.
En av de åtgärder som SJ vidtar för
att mildra olägenheterna vid tågindragningar
är att generellt medge, att resa
över en omväg får ske till samma biljettpris
som för kortaste resväg när flertalet
tåg framförs över en sådan omväg.
Även där enstaka tåg eller direkta
vagnar framförs över en omväg medger
SJ resa över den längre vägen utan
merkostnad. Sistnämnda medgivanden
prövas för varje aktuell sträcka med beaktande
av såväl resenärernas krav på
service som SJ :s företagsekonomiska
synpunkter. Att utan en sådan prövning
generellt tillämpa regler om prisberäkning
efter kortaste väg just för resor
till länshuvudorten är dock knappast
tänkbart.
Vidare anförde:
Fru LINDSKOG (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
fråga.
Av statsrådets svar framgår att det
görs en generell bedömning av biljettpriserna
för resande när ett helt tågsätt
eller en direktgående vagn framföres
över en omväg. Svaret täcker nog
inte helt min fråga. Jag tror att jag
bäst kan belysa vad jag avsåg genom
ett exempel.
I den del av länet där jag bor har ett
tidigt tåg på sträckan Tillberga—Falun
—Ludvika dragits in, så att resenärer
som bor sydost om Ludvika tvingas resa
en omväg över Fagersta—Krylbö—
Borlänge för att besöka Falun under
centrallasarettets mottagningstid eller
länsmyndigheternas arbetstid. Jag kanske
kan nämna att efter tågindragningen
kan man vara i Falun tidigast kl. 15.39.
Omvägen medför ungefär en timmes
längre restid men också tolv kronor i
merkostnad om man reser tur och retur
samma väg och sju kronor om man
kan använda den längre vägen vid ditresan
och den kortare vägen vid hemresan.
Jag tycker att olägenheterna skulle
fördelas på ett riktigt sätt mellan SJ
och resenärerna, om resenärerna accepterade
en längre restid medan SJ tilllämpade
ett lägre biljettpris för en resa
som innebär att man måste färdas en
omväg för att komma till sitt mål. Jag
vill därför upprepa min fråga, om SJ
inte kunde tillämpa samma biljettpris
som för den kortare sträckan i de fall,
där det inte på denna sträcka förekommer
så många resande varje dag att de
kan fylla en järnvägsvagn. De kunde då
resa med ordinarie tåg till en annan
destinationsort, varifrån de genom tågombyte
kan ta sig fram till sitt mål.
Jag tror inte att den av mig här anvisade
metoden är unik. Den förekommer
säkerligen också på andra håll.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Jag kan självfallet inte
yttra mig om det enskilda fall, med vilket
fru Lindskog exemplifierar sin frågeställning.
Jag kan bara hänvisa till att
det varit SJ :s strävan i dessa sammanhang
att trots allt försöka åstadkomma
möjligheter till resor för samma pris
även i lägen, där förändringar av aktuellt
slag i tågföringen inträffat. Däremot
måste jag vidhålla att man inte generellt
kan uttala den meningen att en
sådan önskan skall i varje sammanhang
Torsdagen den 7 november 1968
Nr 35
13
Svar på fråga ang. utvecklingen av sysselsättningen inom den svenska industrin
samt de statliga affärsverken och bolagen
tillmötesgås. Jag föreställer mig nämligen
att det i många fall kan bli problem
genom att en del människor skulle
vilja utnyttja en sådan möjlighet till
att ta en annan väg än den kortaste till
länets huvudort.
Jag nämner detta bara såsom ett av
exemplen på svårigheterna. Med hänsyn
till dessa får jag nöja mig med att
hänvisa till den generella inställning
som SJ har.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 7
Svar på fråga ang. utvecklingen av sysselsättningen
inom den svenska industrin
samt de statliga affärsverken och
bolagen
Ordet lämnades på begäran till
Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade:
Herr
talman! Herr Ohlin har frågat
mig om sysselsättningsutvecklingen i
den svenska industrin samt inom de
statliga affärsverken och bolagen sedan
1965.
Antalet sysselsatta i industrin har enligt
industristatistiken uppskattningsvis
minskat från 973 000 sysselsatta år 1965
till 928 000 år 1967, d. v. s. en nedgång
med knappt 5 procent.
För de affärsdrivande verken är motsvarande
tal 149 300 respektive 147 200
och för de statliga bolagen bägge åren
oförändrat 53 700. Detta innebär en
minskning i den statliga företagssektorn
som helhet med 1 procent.
För innevarande år föreligger ännu
inga uppskattningar av sysselsättningsutvecklingen
i den statliga gruppen. För
hela industrin ger viss preliminär månadsstatistik
vid handen en minskning
om ungefär 2 procent i förhållande till
år 1967.
Vidare anförde:
2* — Andra kammarens protokoll 1968.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Jag tackar för svaret på
min enkla fråga.
Det framgår av svaret att nedgången
i industrins sysselsättning under en tid
av något mindre än tre år utgjort i runt
tal 7 procent. Det har alltså förekommit
en ganska betydande minskning av sysselsättningen
inom denna viktiga näringsgren.
Vad beträffar de statliga företagen
har det under senare år förekommit
en genomsnittlig minskning av
sysselsättningen på cirka 1 procent per
år. Kurvan härvidlag är ju alltid en
aning taggig. Inom domänverket har
t. ex. till följd av den rationalisering,
som där ägt rum liksom inom skogsbruket
i övrigt, sysselsättningen på fyra år
minskat med mer än en fjärdedel.
Siffror som dessa anger ju en sjunkande
tendens inom sysselsättningen i
Sverige såväl inom den enskilda som
den offentliga företagssektorn. Man kan
knappast undertrycka en oro över att
utvecklingskraften tydligen är för liten
för att uppväga den sysselsättningsminskande
effekt som friställandet genom
rationalisering framkallar.
Det är här inte fråga om att ta upp
någon allmän debatt till detta spörsmål,
men jag tillåter mig ändå fråga, om statsrådet
Wickman delar den oro som jag
har givit uttryck åt.
Herr statsrådet WICKMAN:
Herr talman! Jag har varit litet förbryllad
över formuleringen av herr
Ohlins ursprungliga fråga. Om den hade
varit formulerad på samma sätt som
den fråga herr Ohlin nu framställde,
hade det varit möjligt att besvara den
från början. När herr Ohlin valde att
formulera sin fråga som en jämförelse
av sysselsättningen i industrin totalt och
i de statliga företagen, utgick jag ifrån
att herr Ohlin som utgångspunkt för
frågan haft att sysselsättningsutvecklingen
inom de statliga företagen skulle
ha varit sämre än inom industrin. AnNr
35
14
Nr 35
Torsdagen den 7 november 1968
Svar på fråga ang. utvecklingen av sysselsättningen inom den svenska industrin
samt de statliga affärsverken och bolagen
nars var det ju ingen mening med att
ställa de två sakerna mot varandra.
Nu säger herr Ohlin att det inte var
meningen att jämföra, och han går i
stället över till sin andra fråga, som
givetvis är av helt annan komplexitet
och egentligen inte lämpar sig för det
frågeinstitut vi har här i kammaren -—
det tror jag också att herr Ohlin håller
med om. Frågan var, om jag är oroad
över utvecklingen när det gäller sysselsättningen,
och det är egentligen en
ganska onödig fråga. Hela vår aktivisering
av näringspolitiken — kalla den
gärna för industripolitiken i detta sammanhang
— är just ett uttryck för vår
önskan att öka utvecklingstakten i den
svenska industrin. Och då gäller det
självfallet — jag behöver knappast påpeka
det — utvecklingstakten i såväl
den privatägda som den statliga delen
av industrin.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Statsrådet Wickman har
läst min fråga på ett mycket krigiskt
sätt. I frågan finns ingenting om någon
jämförelse. Jag ville bara ha sysselsättningen
belyst och tyckte att det skulle
vara intressant att få siffrorna uppdelade.
Eftersom det är ont om tid när vi
behandlar enkla frågor här i kammaren
avstod jag från att begära en finare uppdelning
av materialet. Att man skulle
sätta det ena mot det andra är alltså
någonting som herr Wickman själv har
läst in i min fråga utan att jag har åsyftat
det.
Sedan framhöll statsrådet Wickman
att man inom regeringen är medveten
om önskvärdheten av att stimulera utvecklingstakten
inom industrin och att
det är därför som man försöker aktivera
vår näringspolitik. Då vill jag säga att
om det under tre år har skett en minskning
av sysselsättningen inom industrin
med så mycket som 7 procent, så hade
det varit naturligt om regeringen hade
aktiverat sin näringspolitik långt tidi
-
gare. Jag har med min fråga velat fästa
regeringens uppmärksamhet på den
ogynnsamma utvecklingen.
Det kan framdeles komma att bli
många diskussioner om regeringens mer
eller mindre aktiva näringspolitik, och
då skall det inte gå att påstå att vi på
vårt håll inte har observerat denna sak
mer än regeringen. Jag har därför bl. a.
velat göra klart och markera att det här
finns ett mycket allvarligt problem, att
utvecklingskraften är för liten och att
jag inte har sett någon redogörelse från
regeringen för en näringspolitik som
skulle kunna lösa det problemet. Att
hoppas på en konjunkturförbättring räcker
inte. Den hjälper bara delvis.
Herr statsrådet WICKMAN:
Herr talman! Jag skall inte falla för
frestelsen att vid denna tidpunkt ta upp
en allmän e k o n o m i s k - p o 1 i ti s k debatt
med herr Ohlin, men jag förstår inte
vilket alibi herr Ohlin menar att han
får genom att ställa denna fråga till mig
i dag. Vi har ju vid flera tillfällen diskuterat
sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiken
och speciellt under de
senaste åren även den mera medvetna
selektiva näringspolitik som har förts.
Självfallet är industriutvecklingen ett
problem, som inte minst skapar svårigheter
i vår lokaliseringspolitik. Men vi
skall samtidigt inte låta den minskade
industrisysselsättningen få oss att bortse
från den totala sysselsättningsutvecklingen
i landet. Jag vill därför inte sluta
denna diskussion utan att påpeka att
vi i vårt land nu har en högre total sysselsättning
än vi haft enligt de arbetskraftsundersökningar,
som jag syftar på,
så länge dessa förekommit. Detta gäller
både majuppskattningen och augustiuppskattningen.
Det betyder alltså att
det funnits kompenserande element totalt
i ekonomin för att fånga upp det
minskade sysselsättningsbehovet inom
industrin.
Torsdagen den 7 november 1968
Nr 35
15
Svar på fråga ang. utvecklingen av sysselsättningen inom den svenska industrin
samt de statliga affärsverken och bolagen
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! När statsrådet Wickman,
liksom förut statsrådet Sträng, säger
att vi har en högre sysselsättning än
tidigare, utan att tillägga att detta är det
naturliga i ett samhälle med en växande
ekonomi, så ger det ju en skev bild av
läget. Den totala sysselsättningen har
inte vuxit så mycket, att det gått att
klara sysselsättningsproblemen lika bra
som för några år sedan. Tillväxten av
sysselsättningen har alltså varit otillräcklig,
och just de arbetskraftsundersökningar
som herr Wickman hänvisar
till ger vid handen att antalet människor,
som saknar vanlig sysselsättning
men som skulle önska sådan, sträcker
sig — beroende på hur man räknar —
från strax under 100 000 upp mot
200 000.
.lag tror därför inte att herr Wickman
kan komma ifrån att läget inte är tillfredsställande
genom att övergå från
siffrorna för den sysselsättningsminskning
vi här talar om till totalsiffrorna.
Även dessa visar ju på ett otillfredsställande
läge.
Herr statsrådet WICKMAN:
Herr talman! Jag lovar att detta är
mitt sista inlägg.
Om vi ansåg att läget i vårt samhälle
var helt tillfredsställande, herr Ohlin,
skulle vi självfallet inte göra oss mödan
att syssla med politik över huvud taget.
Naturligtvis är läget inte tillfredsställande.
— Men låt mig efter detta konstaterande
ändå fästa uppmärksamheten
på en sak i arbetskraftsundersökningarna
som är väsentlig för bedömningen av
utvecklingen i vårt land, nämligen att
vi i Sverige haft en kombination av stigande
sysselsättning och en arbetslöshet
som — jag understryker det — framför
allt regionalt är i hög grad otillfredsställande.
Jämför detta med utvecklingen
i andra länder, där man haft en
minskning i den faktiska sysselsättningen!
-
Vad utvecklingen sålunda visar är att
vi kunnat mobilisera och få in i arbetskraften
just sådana människor som tidigare
stod utanför. Det är därför sysselsättningssituationen
fortfarande delvis
är otillfredsställande. Utvecklingen
är emellertid glädjande så till vida som
vi lyckats med vad vi kallar för den
uppsökande arbetsmarknadspolitiken,
som gör att människornas krav på sysselsättning
är större än tidigare. Denna
ändrade inställning ställer ökade krav
på vår politik, men det är de kraven vi
vill möta.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Får jag bara påpeka för
statsrådet Wickman vad han förmodligen
vet eller åtminstone borde veta,
när han talar om den upptäckande sysselsättningspolitiken,
nämligen att det i
Sverige •—■ i motsats till i vissa andra
länder —• dröjde mycket länge innan
man gjorde ordentliga sådana här labour
force-undersökningar. Dessa undersökningar
har ju till skillnad från
den vanliga inarbetade svenska arbetslöshetsstatistiken
den egenskapen att de
är ett upptäckande instrument, som visar
på en arbetslöshet som man förut
inte kände till och därför inte gjorde
något åt.
Jag tror inte att det går att ge Sverige
någon pionjärställning härvidlag. Tvärtom
förhåller det sig som sagt så, att vi
alltför sent började ägna oss åt dessa
människor som saknar det jobb de önskar
sig men som inte finns i den vanliga
månadsstatistiken.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 8
Justerades protokollet för den 29
nästlidne oktober.
§ 9
Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Gustafsson i Uddevalla en
-
16
Nr 35
Torsdagen den 7 november 1968
Svar på interpellation ang. inbördeskriget i Biafra
ligt till kammaren inkommet läkarintyg
vore sjukskriven under tiden den 4—
den 12 innevarande november.
Herr Gustafsson i Uddevalla beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen
under angivna tid.
§ 10
Svar på interpellation ang. inbördeskriget
i Biafra
Ordet lämnades på begäran till
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Rimmerfors har
frågat mig dels om jag är villig att redovisa
resultaten av de iakttagelser beträffande
krigföringen i Biafra som inrapporterats
av Sveriges observatör, generalmajor
Raab, dels om jag anser att
vi genom rapporten fått tillräckligt underlag
för bedömningen att krigsmetoderna
i Biafra icke kan betecknas som
folkmord.
Som bekant har anklagelser riktats
mot den federala regeringen i Nigeria
att denna skulle begå folkmord på ibostammen,
som utgör större delen av befolkningen
i Biafra. För att söka klarlägga
om dessa anklagelser var grundade
riktade den federala regeringen i
slutet av augusti en inbjudan till Kanada,
Polen, Storbritannien och Sverige
samt till Förenta Nationerna och Organisationen
för Afrikas enhet (OAU) att
sända vardera en observatör till Nigeria.
Observatörerna skulle åtfölja de federala
trupperna vid deras framryckning
för att rapportera eventuella övergrepp
mot civilbefolkningen.
Svenska regeringen accepterade för
sin del denna inbjudan för att begagna
alla möjligheter att få klarhet i huruvida
farhågorna om folkmord var grundade
eller ej. Generalmajor Arthur Raab
utsågs till observatör och överstelöjtnant
Carl Areskoug till assistent åt
Raab. För observatörernas verksamhet
gällde att de skulle få besöka alla de av
kriget berörda områdena på den federala
sidan för att observera truppernas
uppträdande. Besök skulle kunna göras
antingen på observatörernas egen begäran
eller på begäran av federalregeringen,
om särskilda anklagelser framställdes
mot de federala truppernas uppförande
på viss plats.
Resorna respektive besöken skulle genomföras
antingen gruppvis eller individuellt.
Rapportering skulle ske antingen
på kollektiv eller på individuell
basis, varvid kopior skulle överlämnas
till federalregeringen. Denna hade förklarat
att den inte skulle uppställa några
hinder mot publicering. Federalregeringen
skulle svara för observatörernas
uppehälle och alla transporter. Den
hade också utfäst sig att vidta alla åtgärder
för att garantera observatörernas
personliga säkerhet.
FN:s och OAU:s representanter — i
FN-fallet gäller det svensken Nils-Göran
Gussing —- utarbetar och avger sina
rapporter separat; i den praktiska observationsverksamheten
på fältet arbetar
de dock tillsammans med de nationella
observatörerna.
Observatörerna påbörjade sitt arbete
i mitten av september. De har sedan
dess kollektivt avgivit tre ordinarie rapporter,
avseende besök vid huvudfrontavsnitten
i norr, söder och väster. Därutöver
har en särskild rapport upprättats
med anledning av dödsskjutningarna
av humanitär hjälppersonal i staden
Okigwi den 30 september. Dessa
rapporter har offentliggjorts.
Observatörerna har framhållit att de
federala militära och civila myndigheterna
inom ramen för de resurser som
stått till förfogande sökt underlätta för
observatörerna att fullgöra sin uppgift.
Det har följaktligen varit möjligt att
efter observatörernas egna önskemål besöka
framskjutna frontställningar och
nyligen erövrade större städer såsom
Okigwi, Owerri, Afikpo och Aba. Intervjuer
med civilbefolkningen från båda
Torsdagen den 7 november 1968
Nr 35
17
Svar på interpellation ang. inbördeskriget i Biafra
de krigförande sidorna har också företagits
i betydande utsträckning. Observatörerna
har framhållit att de endast
kunnat dra preliminära slutsatser, men
att inga hittills av dem gjorda iakttagelser
kan åberopas som stöd för anklagelser
om folkmord.
På grundval av vunna erfarenheter
överväger observatörerna att genomföra
vissa personella förstärkningar av
gruppen i syfte att ytterligare effektivisera
dess insatser. För vår del har vi
förklarat oss beredda att förstärka den
svenska observationsgruppen i den utsträckning
som den svenske observatören
kan finna nödvändig för utförande
av uppdraget.
Herr Rimmerfors har frågat om vi
genom observatörernas hittills avgivna
rapporter fått tillräckligt underlag för
bedömningen att krigsmetoderna i Biafra
inte kan betecknas som folkmord.
Till svar kan jag säga att hittills föreliggande
observationsmaterial inte kan
anses vara tillräckligt för att avge ett
slutgiltigt svar. Men de observationer
som hittills gjorts lämnar inte något
stöd för uppfattningen att man begår
folkmord. Jag finner sålunda ingen
anledning att ifrågasätta de slutsatser,
som generalmajor Raab och hans observatörskolleger
ansett sig kunna dra av
sin verksamhet.
Utöver de faktiska omständigheter,
för vilka jag nu redogjort, skulle jag
vilja tillägga följande reflexioner. Opinionen
i världen har upprörts av de lidanden
som drabbar den oskyldiga civilbefolkningen
i Nigeria. Svenska regeringen
har velat göra vad den kan för
att stödja ansträngningar av olika organisationer
att bringa humanitär hjälp
till denna nödlidande civilbefolkning.
Vårt syfte är rent humanitärt. Vi såg
också utsändandet av den svenske observatören
som ett led i våra humanitära
ansträngningar. Vi hoppas att observatörerna
genom sin närvaro kan
bidraga till att främja en humanisering
av krigföringen. Vi har konsekvent
undvikit uttalanden eller ställningstaganden
med politisk innebörd. Sådana skulle
försvåra syftet. En politisering av
frågan skulle begränsa och försvåra möjligheterna
att komma den svältande befolkningen
till hjälp. De afrikanska staternas
inställning lämnar inget tvivel
på denna punkt. Under min vistelse nyligen
vid FN har jag stärkts i min uppfattning
att den ståndpunkt Sverige intagit
genom att helt inrikta sig på frågans
humanitära sida är ägnad inte bara
att lindra nöden utan därigenom även
att på längre sikt främja en politisk lösning
av konflikten.
Vidare anförde:
Herr RIMMERFORS (fp):
Herr talman! Till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena ber jag
att få uttala mitt tack för interpellationssvaret.
Det innehåller, såvitt jag kan se,
vad som i dag kan sägas från den svenska
regeringens sida, och det är under
alla förhållanden hälsosamt med en offentlig
redovisning.
Utrikesministern framhåller att observatörerna
skulle få besöka alla de av
kriget berörda områdena på den federala
sidan för att observera truppernas
uppträdande. Vad betyder i det sammanhanget
»den federala sidan»? Kallas
också erövrade biafranska områden
för federala? Jag ställer frågorna därför
att jag är oroad av observatörernas
eventuellt begränsade och ensidiga observationsmöjligheter.
Det hade naturligtvis också varit bättre
om de neutrala observatörerna själva
hade bekostat sina resor och sin mat.
Det är en något sällsam situation att
man uppträder som gäster hos den regering
som beskylls för folkmord och
vars åtgärder man har kommit för att
iaktta och nagelfara.
Jag har tagit del av UD:s meddelanden
angående regeringens direktiv för
generalmajor Raab och dennes assistent.
Det heter där uttryckligen, vilket också
18
Nr 35
Torsdagen den 7 november 1968
Svar på interpellation ang. inbördeskriget i Biafra
antyddes av utrikesministern, att »federalregeringen
kommer att svara för observatörernas
uppehälle och alla transporter».
Jag vet att allt detta ingick i den nigerianska
regeringens not, som överlämnades
till den svenska ambassaden i
Lagos den 6 september. Samma inbjudan
ställdes, såsom vi nyss hörde, till
regeringarna i Kanada, Polen och England
samt till OAU och FN. I det senare
fallet skulle dock observatören inte direkt
kallas FN-observatör utan U Thants
personlige rapportör.
Jag klandrar inte regeringen för att
den antog denna inbjudan, möjligen för
att den inte utverkade garantier för en
större personlig självständighet och ett
något mindre utpräglat beroendeförhållande
till den nigerianska regeringen.
Nu är jag trots allt, herr talman, övertygad
om att det kan komma ut något
gott av observatörens verksamhet, inte
minst från humanitär synpunkt och
kanske också från den utgångspunkt
som anförts i direktiven, nämligen att
man skall följa de stridande trupperna.
Såvitt jag förstår kan detta ha en
återhållande verkan. Man har uppenbarligen
redan, med ledning av erfarenheterna
från denna observationsuppgift,
dragit slutsatser till förmån för en
svensk humanitär insats, och uppdraget
är ju inte heller slutredovisat.
Jag är också angelägen om att understryka,
vilket framgått av uppgifter i
pressen, att generalmajor Raab uppträtt
rakryggat och personligen skaffat sig
ett visst utrymme, till stor förargelse
för de nigerianska officerarna, som
krigsmannamässigt lovat ge honom ett
ordentligt kok stryk om han snokar alltför
mycket i deras åtgöranden!
Min andra fundering gäller huruvida
det inte förelegat någon inbjudan eller
någon annan möjlighet att på samma
sätt följa de biafranska stridskrafterna,
bevittna deras stridsmetoder och se förödelsen
med deras ögon. »Efter två eller
tre vittnens utsago må var sak avgö
-
ras», heter det i Den heliga skrift. Det
är den befarade ensidigheten i den aktuella
observationsuppgiften som gör,
att jag ställer mig tveksam. Det finns,
som utrikesministern vet, också andra
vittnesbörd, från delvis andra trakter
inom operationsområdet än de som redovisats
i dessa tre rapporter. Det bär
i världspressen gjorts en del invändningar
mot de hittills avgivna rapporterna,
framför allt beträffande de avsnitt
där de, såsom utrikesministern
nyss redovisade, hävdar att inga tecken
på folkmord kan påvisas. Låt mig nämna
ett enda exempel.
En engelsk journalist, Mr Frederick
Forsyth, som har arbetet i Biafra i sju
månader, på alla sidor om de kämpande
förbanden, beskriver i sin tidning
hur det ser ut bland civilbefolkningen
— observera att det gäller den civila
befolkningen •—• sedan de nigerianska
trupperna dragit fram. Han gör det på
följande sätt:
»Varje gång har mönstret varit detsamma.
Männen låg bundna till händer
och fötter, skjutna på nära håll. Kvinnorna
var lemlästade och våldtagna,
barnen skjutna och kastade åt sidan
som krossade dockor. Synen var varje
gång ett landskap av total förstörelse.
Ingenting rörde sig utom gamarna.»
Nu är jag frestad att ställa två, kanske
retoriska frågor, framsprungna ur en
stark personlig oro:
1. Har de svenska officerarna ingenting
sett av detta?
2. Vad kallas en sådan krigföring mot
civilbefolkningen om inte folkmord?
Vad menar för övrigt FN med folkmord?
Jag vill ställa också den frågan
till utrikesministern, eftersom han är
vår främste företrädare i FN och eftersom
jag vid flera tillfällen har hört
honom tala allvarliga, tungt drabbande,
samvetsbestämda ord just i FN :s generalförsamling:
Hur och när skall vi få
FN att fungera och agera med anledning
av det som sker i Biafra? När kan
paragrafen om folkmord tillämpas? Att
Torsdagen den 7 november 1968
Nr 35
19
Svar på interpellation ang. inbördeskriget i Biafra
det är något som håller tillbaka anar
jag. I dag har jag på nytt läst igenom
konventionen rörande folkmord, och
även om detta är en interpellationsdebatt
skall jag för att spara tid inskränka
mig till att återge några moment ur
artiklarna II och III, möjligen också
något ur konventionens preamble.
I artikel II står följande: »I denna
konvention förstås med folkmord envar
av följande gärningar förövad i avsikt
att helt eller delvis förinta en nationell,
etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös
grupp såsom sådan nämligen,
a) att döda medlemmar av gruppen;
b) att tillfoga medlemmar av gruppen
svår kroppslig eller själslig skada;
c) att uppsåtligen påtvinga gruppen
levnadsvillkor, isom äro avsedda att
medföra dess fysiska undergång helt
eller delvis;»
I artikel III heter det kort och gott:
»Följande gärningar skola vara straffbara
:
a) folkmord;
b) stämpling till folkmord;
c) omedelbar och offentlig uppmaning
till folkmord;
d) försök till folkmord;
e) delaktighet i folkmord.»
Om jag tillämpar detta på ib o-stammen
— det är ju den som är aktuell här
-—- förefaller det som om beskrivningen
skulle kunna stämma på de upplevelser
som denna folkgrupp bär genomgått
från hösten 1966 fram till nu.
Sedan vill jag beröra ytterligare några
detaljer. Kan FN vidta direkta åtgärder
mot ett land som förövar folkmord,
eller är det landet självt som
skall bestraffa folkmord begångna inom
dess område? Tyvärr står det att konventionstexten
gäller personer som gör
sig skyldiga till folkmord — det talas
också om myndighetspersoner —■ men
jag är tveksam huruvida en medlemsstat
direkt kan anklagas för folkmord
och exempelvis genom sanktioner pressas
till återhållsamhet. Jag är för övrigt
också tveksam om huruvida Nigeria
har undertecknat konventionen.
Slutligen vill jag säga att om det bara
hänger på att vi får fram opartiska bevis
för arten av krigföringen i Biafra,
så räcker det uppenbarligen inte för
vare sig U Thant eller för den svenska,
polska eller brittiska regeringen att resa
-som Nigerias gäster. I det sammanhanget
vill jag också föra fram en fundering.
Jag skall inte ta upp frågan om
de brittiska och sovjetiska vapensändningarna
till Nigeria, den saken hör
inte till denna debatt, och herr Ahlmark
har i första kammaren diskuterat den
med statsminister Erlander. Jag har
velat angripa problemet om eventuellt
folkmord, och jag har ställt min fråga
till utrikesministern inte bara därför
att han är minister för utrikesärendena
utan också därför att jag tror på hans
goda vilja.
Det gör att jag vågar hemställa om
någon ytterligare precisering, främst
kring frågan om det är otänkbart för
oss att i dagens läge agera ytterligare
i Förenta Nationerna.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:
Herr talman! Som herr Rimmerfors
påpekade är det som händer i Nigeria
mycket allvarligt och tragiskt. Det är
därför regeringen har handlat som den
gjort: före allting annat har vi satt detta
att komma människor till hjälp som
är hotade av hungerdöden eller som utsätts
för våldshandlingar, stridande mot
vår syn på mänskligt umgänge.
När herr Rimmerfors ställer frågan
huruvida observatörerna har möjlighet
att besöka erövrade områden vill jag
framhålla att så självfallet är förhållandet.
Jag har redan i mitt interpellationssvar
sagt att observatörerna följer
de framryckande federala trupperna
för att observera och kontrollera deras
handlande då de erövrar områden som
tidigare varit besatta av dem som före
-
20
Nr 35
Torsdagen den 7 november 1968
Svar på interpellation ang. inbördeskriget i Biafra
träder ibo-stammen. Då säger herr Rimmerfors
att det i och för sig måste vara
något fel i att de observatörer som befinner
sig på nigerianskt område skall
vara den federala regeringens gäster,
och jag medger att det kan ligga någonting
i detta. Men eftersom den federala
regeringen är så angelägen om att bestämma
över sitt område och samtidigt
visat sig vara angelägen om att få de
federala truppernas handlande kontrollerat,
ansåg vi att frågan om hur dessa
observatörer skulle underhållas materiellt
under sin närvaro i Nigeria var
en detalj som vi inte kunde ge oss in
på att diskutera. Med tanke på de beskyllningar
som riktats mot de federala
trupperna var det viktigt att snabbt
få observatörerna på plats. Det är möjligt
att det förhållandet att observatörerna
kom dit så snabbt har bidragit
till att humanisera krigföringen. Därmed
har vi räddat människoliv som
vi kanske inte skulle ha kunnat rädda
om vi givit oss in i en måhända ofruktbar
diskussion med den nigerianska
regeringen om hur de materiella detaljerna
skulle ordnas.
Jag tror emellertid i likhet med herr
Rimmerfors att det faktum att observatörerna
betraktas som den nigerianska
regeringens gäster inte kommer att påverka
observatörernas beteendemönster.
Såsom herr Rimmerfors påpekade
har generalmajor Raab uppträtt rakryggat
vid de förlöpningar som skett
mot honom personligen från speciellt
en nigeriansk överste bland de framryckande
trupperna. Och jag vet att
observatörerna tilltvingar sig den rörelsefrihet
som de anser sig behöva för
att på ett riktigt och för dem hedersamt
sätt kunna fullgöra sina uppdrag.
Det är därför jag inte ifrågasätter
sanningshalten i de rapporter som generalmajor
Raab har tillställt oss och som
är offentliga. Också herr Rimmerfors
har, efter vad jag kan förstå, haft både
skäl och möjlighet att läsa dessa rapporter.
Med tanke på vad observatörer
-
na tidigare har sagt kan jag inte annat
än fästa tilltro till deras förklaring att
de, i varje fall i den verksamhet som de
hittills har bedrivit, inte har kunnat
konstatera att någonting som kan betecknas
som folkmord har ägt rum.
Herr Rimmerfors anförde nu som exempel
ett fall, om vilket en engelsk journalist
hade skrivit. Jag vill inte ifrågasätta
sanningshalten hos denne engelske
journalist; det finns inga möjligheter att
kontrollera hans uppgifter, men jag utgår
från att de kan vara riktiga. Det är
grymma ting som inträffar, särskilt under
inbördeskrig, och man måste betrakta
det som pågår i Nigeria som
ett sådant.
Å andra sidan skulle jag för herr Rimmerfors
kunna läsa upp skildringar av
andra journalister, som riktar liknande
beskyllningar gentemot ibo-stammen;
man skulle ha ställt upp människor,
skjutit ned dem och kastat dem i brunnar.
Det var fråga om människor ur
stammar som befann sig på vad som
kallas biafranskt område men som inte
tillhörde ibo-stammen. Jag skulle utan
varje tvekan betrakta ett sådant handlande
som mord. Vad det nu gäller är
emellertid att kontrollera vad som sker
i dag, och det är därför jag anser att
observatörernas närvaro är så viktig.
Vad beträffar möjligheterna att ■—
som herr Rimmerfors uttryckte det —
besöka den andra sidan vill jag bara
göra ett påpekande. Den federala regeringen
i Lagos hävdar att konflikten i
Nigeria är ett inbördeskrig och att Biafras
ledare är upprorsmakare. Främmande
staters kontakter med Biafra betraktas
som obehörig inblandning i Nigerias
inre angelägenheter. Ett beslut exempelvis
av Sverige att utsända observatörer
till Biafrasidan, om vi mottog
en inbjudan härom, skulle med all säkerhet
i rådande läge uppfattas som en
ovänlig handling av regeringen i Lagos.
Vi har således anledning förmoda att
frågan om brytande av de diplomatiska
förbindelserna skulle aktualiseras och
Torsdagen den 7 november 1968
Nr 35
21
Svar på interpellation ang. inbördeskriget i Biafra
att Sveriges fortsatta möjligheter att
lämna humanitärt bistånd till Nigeria
skulle försvåras eller rentav omintetgöras.
I interpellationssvaret angav jag några
synpunkter på observatörernas betydelse
för en humanisering av krigföringen.
Jag kan tillägga att det med
den vändning som inbördeskriget i Nigeria
tagit är synnerligen angeläget att
observatörgruppen får fortsätta att verka
på den federala sidan. Det är ju gentemot
de federala trupperna som anklagelsen
för folkmord har riktats, och
det är därför enligt min mening av större
betydelse att kontrollera deras åtgöranden
än motsidans.
Nu frågar herr Rimmerfors med utgångspunkt
från sina egna reflexioner
vad Förenta Nationerna menar med
folkmord. Han räknade upp tre punkter
och jag skulle kunna tillägga ytterligare
två. Som folkmord betraktas nämligen
också att genomföra åtgärder som är
avsedda att förhindra födelser inom
gruppen och att med våld överföra barn
från gruppen till en annan grupp. Där
har vi den definition på folkmord som
Förenta Nationerna ger: de tre punkter
som herr Rimmerfors räknade upp och
de två som jag nu har anfört.
Herr Rimmerfors ställer slutligen frågan:
Vilka möjligheter har Förenta Nationerna
att ingripa gentemot folkmord?
Ja, först och främst skall folkmord konstateras
och det är bl. a. observatörernas
uppgift. Om folkmord påvisas
har emellertid Förenta Nationerna —
det vet herr Rimmerfors av praktisk
personlig erfarenhet, eftersom han i
likhet med mig har deltagit i Förenta
Nationernas arbete •—- mycket begränsade
möjligheter att ingripa mot oroshärdar.
Min förhoppning är — och jag
utgår från att herr Rimmerfors delar
den -— att Förenta Nationerna skall få
större möjligheter att handla än vad
organisationen nu har. Både herr Rimmerfors
och jag inser dock betydelsen
av att vi har ett världsforum där man
kan påpeka de förlöpningar som begås
i olika delar av världen.
Många människor har andra definitioner
på folkmord än vad Förenta Namang
drabbar civilbefolkningen som
betraktar en krigföring där bombardemanget
drabbar civilbefolkningen som
folkmord. Och en sak är väl alldeles
klar, nämligen att varje våldshandling,
som vi ser det, är förkastlig och att vi i
vad på oss ankommer vill göra allt för
att förhindra sådana handlingar. Men
lika väl som Förenta Nationernas möjligheter
är begränsade är våra begränsade.
Vi måste dock använda de förutsättningar
som finns för att humanitärt biträda
människor som löper risk att
mista livet på grund av svält eller andra
olyckor som krig för med sig. Med utgångspunkt
härifrån har vi format vårt
handlande. Vi vill göra vad på oss ankommer
för att komma människor i nöd
till så omedelbar hjälp som möjligt.
Detta kommer att bli utgångspunkten
för vårt handlande även i fortsättningen.
Jag utgår från att herr Rimmerfors
med sina stora internationella erfarenheter
kan understödja den svenska regeringen
i dessa dess strävanden.
Herr RIMMERFORS (fp):
Herr talman! Det är inte mycket mer
att tillägga än alt tacka också för den
fylliga redovisning som utrikesministern
lämnade i sitt senaste anförande.
Jag betvivlar inte sanningshalten i
rapporterna; men jag ville diskutera
huruvida observatörernas rörelsefrihet
kunde tänkas vara begränsad genom
ensidigheten i deras inbjudan och eventuella
inskränkningar i deras möjligheter
att färdas i landet.
Jag hälsar med tillfredsställelse utrikesministerns
redan i interpellationssvaret
antydda utfästelse att fortsätta
och fullfölja observationerna. Jag gör
det med så mycket större allvar som det
i det senaste anförandet på nytt påpekades
att det första villkoret för att FN,
som vi alla vill stärka och främja, över
22
Nr 35
Torsdagen den 7 november 1968
Interpellation ang. tillverkning av visst bekämpningsmedel mot oljeskador
huvud taget skall kunna göra något i en
konflikt av denna typ, är att folkmord
kan påvisas. Måhända kan också våra
observatörer genom att ge en sådan bild
av den omänskliga krigföring, som en
inbördesstrid i dessa trakter företer, bidra
till att det kommer till stånd en allvarlig
prövning härav inom Förenta Nationerna.
Det finns visserligen endast
begränsade utsikter att få fram åtgärder,
men jag tillät mig ändå att nämna
att man skulle kunna tänka sig någon
form av sanktioner mot en regering som
uppenbart kränker FN:s deklarationer
och konventioner på detta område.
Det återstår för oss att med levande
intresse och offervilja fullfölja vår humanitära
uppgift i de aktuella områdena.
Jag tillägger gärna i detta sammanhang
efter den belysande debatt,
som har förts, att jag tror att det är en
uppgift för regeringen och för vårt folk
att också moraliskt stödja observatörerna.
Med det anförda vill jag än en gång
tacka för svaret.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 11
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret angående visst
bemyndigande för fullmäktige i anslutning
till uppdraget att anskaffa bostäder
åt riksdagsledamöter.
§ 12
Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:
herr Lorentzon (vpk), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående rening av vattnet i
örnsköldsviksfjärden, och
herr Jönsson i Arlöv (s), till herr
statsrådet Moberg angående besvär över
skolstyrelses beslut beträffande tjänstetillsättning.
Kammaren biföll dessa framställningar.
§ 13
Interpellation ang. tillverkning av visst
bekämpningsmedel mot oljeskador
Ordet lämnades på begäran till
Herr LORENTZON (vpk), som yttrade:
Herr
talman! Oljeskador vållade av
fartyg har under senare år blivit alltmera
uppmärksammade. »Torrey Canyon»-katastrofen
våren 1967 utanför
Englands sydkust väckte det största
uppseende och blev något av en »väckelse»
för länderna i Europa. Reningsarbetet
efter denna oljekatastrof beräknas
ha kostat omkring 30 miljoner kronor.
Då är dock inte skadorna på fisket
och turismen inräknade. Gång på gång
kommer meddelanden om oljeutsläpp
även utefter de svenska kusterna, som
növändiggör en omfattande beredskap.
Oavsett om lagar stiftas och internationella
överenskommelser träffas kommer
faran för omfattande oljeskador
att bestå. Olyckshändelser i stil med
»Torrey Canyon»-katastrofen är ständigt
för handen.
Oavsett de isenaste meddelandena om
att oljebolagen säger sig vilja garantera
skadestånd för dylika katastrofer är
den väsentligaste frågan hur snabbt och
effektivt de många gånger stora mängderna
olja i vattnet skall kunna uppsamlas
för att minsta möjliga skada
skall uppstå.
Hittills tycks i största utsträckning ha
använts oljeuppsugande pulver, som
förvandlar den flytande oljan till eu
mera fast massa. Detta pulver kan möjligen
ställa sig ekonomiskt och användas
effektivt då det gäller mindre oljespill.
Men då det gäller katastrofberedskap,
vilket de olika länderna måste räk
-
Torsdagen den 7 november 1968
Nr 35
23
na med efter katastrofen vid den engelska
kusten, erfordras väldiga upplag
av billigt och effektivt material.
Vårt land kan ställa effektivt och
prisbilligt naturmaterial till förfogande.
Enligt senast gjorda rön är malen
tallbark inte endast helt flytsäkert, den
uppfyller även högt ställda effektivitetskrav
och är därtill prisbillig. Barken
från vårt lands skogsindustrier har
hittills i stort sett ansetts fullständigt
värdelös. Den har varit en utskottsprodukt
som i de flesta fall släppts ut
i våra vattendrag och orsakat sanitära
olägenheter. Exempel från örnsköldsviksfjärden
och Ångermanälven är bl. a.
talande exempel härpå.
Barkens utnyttjande på sätt som ovan
angivits skulle möjliggöra att regionalt
utefter våra långa kuster lägga upp depåer
med barkmjöl i syfte att förstärka
katastrofberedskapen mot oljeutsläpp,
som man — trots alla ansträngningar
att förhindra dem — tyvärr måste räkna
med som en eventualitet. Behov av
samma slag föreligger säkerligen också
för andra länder. Men då dessa av kända
skäl inte själva kan åstadkomma sådant
barkmjöl skulle en export från
Sverige vara en tänkbar möjlighet. En
tillverkning av här förordat slag skulle
även kunna skapa nya arbetstillfällen
i anslutning till landets skogsindustri
samtidigt som det bidroge till att lösa
frågan om att bli kvitt en överskottsprodukt.
Med stöd av det sagda hemställer jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:
År statsrådet beredd att låta undersöka
möjligheterna för en tillverkning
i större skala av mjöl från tallbark, avsett
som bekämpningsmedel mot oljeskador
såväl för inhemskt behov som
eventuellt även som exportartikel, vilket
även vore av betydelse ur synpunkten
att skapa ökade sysselsättningstillfällen
vid våra skogsindustrier?
Denna anhållan bordlädes.
§ 14
Interpellation ang. utbyggnaden av den
högre tekniska utbildningen
Ordet lämnades på begäran till
Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:
Herr talman! Den högre utbildningen
har en stor betydelse för att påverka
samhällets utveckling i ekonomiskt, socialt
och kulturellt hänseende. De högre
läroanstalterna är säten för en intensiv
diskussion om målsättningen för
samhällsutvecklingen och utformningen
av utbildningen. Därvid kan vissa för
alla gemensamma nämnare urskiljas,
t. ex. att utbildningen vid universiteten
och högskolorna bör bidraga till att
åstadkomma ett ökat internationellt
medvetande, ökad allmänorientering
och vidsynthet och medverka till att
skapa en bättre miljö i vid mening. Jag
skall här inte närmare ta upp sådana
väsentliga och vittomfattande bedömningar
om universitetens roll i samhället
utan avser att aktualisera en speciell
aspekt, nämligen lokaliseringen av den
högre tekniska utbildningen.
I direktiven för utredningen om planeringen
för det eftergymnasiala utbildningssystemet
anföres beträffande
lokaliseringen, att yrkesutbildningsberedningen
föreslagit en fortsatt decentralisering
främst till de orter dit det
fjärde året av den tekniska gymnasielinjen
skall centraliseras. Utredningens
ställningstaganden i denna fråga bör,
heter det vidare i direktiven, bygga på
analyser av skälen för en vidgad decentralisering
och en närmare bestämd
lokalisering jämte samhällsekonomiska
konsekvenser i stort. Likaledes bör tillgången
på personal och lokaler vid den
decentraliserade lärarutbildningen beaktas.
Vid en planering av en decentraliserad
eftergymnasial utbildning bör
hänsyn också tas till näringslivets
struktur — och därmed efterfrågan på
arbetskraft — i regionen.
Enligt min mening är en tillgång på
24
Nr 35
Torsdagen den 7 november 1968
Interpellation ang. utbyggnaden av den högre tekniska utbildningen
ett väl utbyggt undervisningsväsen i en
region ett utomordentligt stöd och en
nödvändig grund för en god utveckling
av näringslivet i ett område. Utbildningsväsendet
kan därför inte enbart
planeras för en anpassning till ett befintligt
näringsliv i ett område utan
bör också utbyggas för att medverka
till uppnående av den allmänpolitiska
målsättning som uppställts. Detta senare
anser jag inte tillräckligt har framhållits
i direktiven för utredningen om planeringen
av den eftergymnasiala utbildningen.
Ett klarläggande av departementschefen
på denna punkt är enligt
min mening påkallat.
I Norge har man från statsmakternas
sida klart uttalat, att regionutvecklingspolitiska
mål måste tas med i bilden
då man bedömer det högre utbildningsväsendets
utbyggnad. Delvis mot denna
bakgrund torde man få se utbyggnaden
arv de s. k. distriktshögskolorna
och Tromsö universitet. Även i Finland
tyder decentraliseringen av universitetsväsendet
på att lokaliseringspolitiska
bedömningar spelat och spelar
en stor roll vid utbyggnaden av den
högre utbildningen.
Tillkomsten av Umeå universitet och
etableringen av universitetsfilialerna
kan i vårt land ses som ett uttryck för
att en decentralisering av den högre
utbildningen spelar en roll ur lokaliseringssynpunkt.
Dock bör påpekas att
universitetsfilialerna ej upprättats i speciellt
svagt utvecklade regioner — ekonomiskt,
socialt och kulturellt. Lägger
man de sistnämnda kriterierna till
grund för lokaliseringspolitiska bedömningar
med avseende på utbyggnaden
av det högre utbildningsväsendet, träder
Norrland fram som ett område som
i högre grad än för närvarande skulle
behöva få del av den stimulerande roll
som postgymnasiala utbildningsanstalter
kan spela för samhällsutvecklingen.
Vid riksdagens behandling av prop.
nr 141/1965, byggande på den s. k.
U 63, beslöt riksdagen att i anledning
av statsutskottets uttalande i skrivelse
anhålla att en beredning tillsattes med
uppgift att kontinuerligt följa utvecklingen
på det högre tekniska utbildningsområdet
och när så befanns möjligt
framlägga förslag om utbyggnad.
Utskottet hade vid besök i olika delar
av landet kommit till den uppfattningen
att »om den nya lokaliseringsgiven,
inte minst i Norrland, skall kunna fullföljas
måste högre utbildning gå hand
i hand med näringslivets utveckling».
Utskottet anförde vidare i sin motivering:
»Enligt
propositionen skulle det norr
om Uppsala inte finnas någon teknisk
utbildning ovanför den gymnasiala nivån.
En ytterligare industriell utbyggnad
i Norrland kan enligt utskottets
mening förväntas medföra ett ökat
ingenjörsbehov. Denna utbyggnad bör
underlättas genom ökade utbildningsmöjligheter.
Utskottet finner därför, att
beredningen, i första hand bör överväga
huruvida fullständig högskola, vissa
sektioner av sådan högskola eller utbildning
i de två första årskurserna
inom vissa sektioner av teknisk högskola
bör anordnas på någon eller några
orter i Norrland. Vissa av dessa utbildningsanstalter
bör, om behov därav
föreligger, kunna utvecklas till fullständiga
tekniska högskolor.»
Jag vill starkt understryka statsutskottets
av riksdagen godtagna yttrande
beträffande behovet av en teknisk högskola
i Norrland för att stimulera näringslivet
och samhällsutbyggnaden
där. Det är enligt min mening nödvändigt
att regeringen så snart som möjligt
framlägger förslag om en teknisk högskola
i Norrland. Vid årets nordkalottkonferens
i Luleå betonades också behovet
av utbildning och forskning för
regionens utveckling och möjligheterna
till internordiskt samarbete härvidlag.
Under åberopande av vad här anförts
hemställer jag om kammarens till
-
Torsdagen den 7 november 1968
Nr 35
25
stånd att till statsrådet och chefen för
utbildningsdepartementet få ställa följande
frågor:
Är statsrådet beredd att genom tillläggsdirektiv
medverka till att de regionutvecklingspolitiska
målen i synnerhet
i Norrland beaktas vid målsättningsdiskussionen
och utredningsarbetet
inom 1968 års utbildningsutredning?
Är statsrådet beredd att lämna en redogörelse
för arbetet inom den 1965
av riksdagen begärda beredningen med
uppgift att kontinuerligt följa utvecklingen
och lämna förslag rörande den
högre tekniska utbildningens utbyggnad,
särskilt med avseende på frågan
om den högre tekniska utbildningen i
Norrland?
Denna anhållan bordlädes.
§ 15
Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från bevillningsutskottet:
nr 327, med anledning av motioner
angående vissa alkoholpolitiska frågor;
och
nr 328, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Nederländerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet;
från första lagutskottet:
nr 329, i anledning av motioner om
polismans rätt till ersättning för kroppsskada;
samt
från andra lagutskottet:
nr 330, i anledning av motioner angående
den frivilliga sjukpenningförsäkringen.
§ 16
Till bordläggning anmäldes skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående bemyndigande
för styrelsen att bevilja pensioner och
gratifikationer i vissa fall.
§ 17
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:
herr Gustafson i Göteborg (fp), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående skattereglerna
för industrins forsknings- och utvecklingskostnader,
samt
herr Larsson i Borrby (ep), till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående diplomatiskt erkännande
av Nordvietnam.
§ 18
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.
In fidem
Sune K. Johansson
26
Nr 35
Fredagen den 8 november 1968
Fredagen den 8 november
Kl. 14.00
§ 1
Justerades protokollet för den 30
nästlidne oktober.
§ 2
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
å bordet vilande skrivelse
angående bemyndigande för styrelsen
att bevilja pensioner och gratifikationer
i vissa fall.
§ 3
Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:
herr Lorentzon (vpk), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående tillverkning av visst
bekämpningsmedel mot oljeskador, och
herr Nilsson i Tvärålund (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående utbyggnaden
av den högre tekniska utbildningen.
Kammaren biföll dessa framställningar.
§ 4
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 148, i anledning av motioner angående
studentkårernas verksamhet,
nr 149, i anledning av motioner angående
vissa pedagogiska och undervisningsorganisatoriska
frågor m. m.,
nr 150, i anledning av motion om
sänkning av åldern för intagning av
elever till sjukvårdsbiträdeskurser,
nr 151, i anledning av motioner angående
utredningar om hälso- och sjuk
-
vården och om huvudmannaskapet för
ålderdomshem samt en översyn av provinsialläkarväsendet,
nr 152, i anledning av motioner om
ökade resurser för behandling med
konstgjord njure,
nr 153, i anledning av motioner om
fria resor för handikappade barn och
ungdomar på institutioner,
nr 154, i anledning av motioner om
åstadkommande av bättre överensstämmelse
mellan länsindelning och domkretsindelning,
m. m.,
nr 155, i anledning av motioner om
försöksverksamhet för ökad regional
radioverksamhet,
nr 156, i anledning av motioner om
ökad trafikinformation genom radio,
nr 157, i anledning av motioner om
dels viss ändring av teletaxorna, dels
anpassning av telefontaxesystemet till
ändrade kommungränser,
nr 158, i anledning av motioner om
användningen av markfotogrammetri
inom kulturminnesvården,
nr 159, i anledning av motion om
viss utredning angående Stegeborgs
slottsruin, och
nr 160, i anledning av motion angående
befrielse för fiskefartyg i utrikes
trafik från avgiftsskyldighet beträffande
oljelagring;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 57, i anledning av motioner om
tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på kommunal upphandling,
m. m., och
nr 58, i anledning av motioner angående
viss upphandling vid lokaliseringsstöd;
första
lagutskottets utlåtande nr 40, i
anledning av motioner dels om box
-
Fredagen den 8 november 1968
Nr 35
27
nings straffbarhet, dels om förbud mot
professionell boxning;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av motioner om
åtgärder för att minska tobakskonsumtionen
m. m.s
nr 55, i anledning av motioner om
förbud mot tillsats av bly i motorbensin,
nr 56, i anledning av motion om upphävande
av lagen om tillsättning av
fluor till vattenledningsvatten,
nr 57, i anledning av motion om viss
ändring av skollagens bestämmelse angående
undervisningens målsättning,
nr 58, i anledning av motion om ersättning
från den allmänna försäkringen
för läkemedelskostnader vid vissa
akuta sjukdomsfall,
nr 59, i anledning av motioner angående
änkepensionen inom den allmänna
försäkringen, och
nr 60, i anledning av motioner om
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 58, i anledning av motioner angående
rätten att förvärva skogsfastighet,
nr 60, i anledning av motioner om
ökat lokalt inflytande över allmänningsskog,
och
nr 61, i anledning av motioner om
ändring av koncessionsbestämmelserna
angående linjetrafik för personbefordran;
jordbruksutskottets
utlåtanden:
nr 35, i anledning av motioner om
avgiftsfritt tillträde till Kullaberg, m. m.,
och
nr 36, i anledning av motioner om
skydd mot erosion vid Löderups strandbad;
samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av särskilda
motioner angående barn- och ungdomsfostran
samt ungdomsvård.
§ 5
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 146, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 29 november 1946
(nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för försvaret,
nr 150, angående godkännande av föreslagna
ändringar i och tillägg till
Internationella valutafondens stadga
m. m.,
nr 153, med förslag till förordning
om fusion inom stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna,
m. m.,
nr 157, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken,
nr 159, med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272), samt
nr 162, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i visst fall avstå arv
som tillfallit allmänna arvsfonden.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 6
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:
herr öhvall (fp), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
åtgärder mot läkarbristen i Norrbottens
län, och
herr Westberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående utredning rörande sjukvårdens
finansiering.
§ 7
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.
In fidem
Sune K. Johansson
28
Nr 35
Tisdagen den 12 november 1968
Tisdagen den 12 november
Kl. 16.00
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.
§ 1
Justerades protokollen för den 31
nästlidne oktober och den 1 innevarande
november.
§ 2
Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Wahlund, som vid kammarens
sammanträde den 16 nästlidne
oktober med läkarintyg styrkt sig från
och med samma dag tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
åter intagit sin plats i kammaren
den 11 innevarande november.
§ 3
Svar på interpellation och frågor ang.
informationen om mervärdeskatten
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Larsson i Borrby
har i interpellation frågat mig om jag
vill medverka till att medel ställs till
förfogande för ökad information om
övergången till mervärdeskatt genom
intresseorganisationer och andra frivilliga
sammanslutningar. Herr Börjesson
i Falköping har frågat om jag är beredd
att verka för en förstärkning av
resurserna för information om mervärdeskatten
och herr Thylén har frågat
mig vilka åtgärder för ökad sådan
information som planeras från finansdepartementets
sida. Som svar härpå
vill jag framhålla följande.
I den av vårriksdagen behandlade
propositionen om mervärdeskatt underströks
vikten av information om
skatten. Denna fråga kom också upp
vid riksdagsbehandlingen, bl. a. i motioner
med yrkanden om ökad informationsverksamhet
under medverkan
av vederbörande intresseorganisationer.
Beträffande dessa yrkanden uttalade
bevillningsutskottet att det får anses
ligga helt i linje med vederbörande
bransch- och intresseorganisationers reguljära
verksamhet att lämna sina medlemmar
erforderlig information i frågor
av denna art. Några fasta former i detta
fall för samverkan mellan de statliga
organen och intresseorganisationerna
syntes enligt utskottet inte vara erforderliga.
Sedan vårriksdagen i slutet av maj
månad i år antog mervärdeskatten har
betydande insatser gjorts för att lämna
information om skatten. I denna verksamhet
har såväl finansdepartementet
och beskattningsmyndigheterna som intresseorganisationerna
deltagit. Finansdepartementet
har givit ut en särskild
informationsbroschyr om mervärdeskatten.
I denna lämnas en överskådlig redogörelse
för reglernas innebörd och
om beskattningsförfarandet. Broschyren
sändes under september månad i år ut
till alla näringsidkare, som kunde antas
bli skattskyldiga till mervärdeskatt. Den
har även tillhandahållits organisationerna
och andra intresserade, över
600 000 exemplar av broschyren har distribuerats.
Härjämte har intresseorganisationerna
på ett mycket förtjänstfullt
sätt i artiklar, i publikationer och på
särskilt anordnade möten runt om i landet
lämnat information om skatten. Denna
informationsverksamhet pågår allt
-
Tisdagen den 12 november 1968
Nr 35
29
Svar på interpellation och frågor ang. informationen om mervärdeskatten
jämt. Till detta kommer den information
som lämnas av riksskattenämnden,
länsstyrelserna och inte minst finansdepartementet.
Ytterligare information kommer att
lämnas framöver. Riksdagens beslut
med anledning av den kompletterande
mervärdeskatteproposition som nyligen
avlämnades kommer genom riksskattenämndens
försorg att bringas till de
skattskyldigas kännedom. Nämnden
kommer vidare att meddela särskilda
deklarationsanvisningar till de skattskyldiga
innan första skatteredovisningen
skall ske. Åtskilliga andra anvisningar
är under utarbetande. I inledningsskedet
kommer kontrollverksamheten
att i hög grad vara inriktad på att ge
de skattskyldiga upplysningar och vägledning
i tillämpnings- och redovisningsfrågor.
Med hänsyn till det anförda bör övergången
kunna ske smidigt och utan större
problem. Organisationerna har gjort
och gör en värdefull insats i linje med
sin verksamhet i medlemmarnas intresse.
Jag är därför inte nu beredd att i
särskild ordning ställa medel till organisationernas
förfogande för fortsatt information
om mervärdeskatten. Jag
kommer emellertid att se till att informationen
från statens sida även fortsättningsvis
får den omfattning som
krävs.
Vidare anförde:
Herr LARSSON i Borrby (ep):
Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min interpellation.
I sitt svar säger finansministern att
man har ombesörjt att en stor mängd
informationer lämnas i olika sammanhang
och att de informationerna bör
vara tillräckliga. Men det finns ungefär
50 000 människor här i landet som inte
tycker att den informationen är tillräcklig
utan som av lojalitet mot samhället
och av intresse för saken har gått med
i studiecirklar för att där sätta sig in i
denna fråga.
Dessa studiecirklar åtnjuter ju i vanlig
ordning stöd av stat, kommun och
landsting. Men kvar står det faktum att
det material som iordningställts för studierna
är så pass omfattande och av sådan
kvalitet, att det kostar varje deltagare
i studiecirkeln omkring 40 kronor.
Det blir, för att använda tal som finansministern
är mera van att röra sig med,
40 gånger 50 000 kronor, d. v. s. 2 miljoner
kronor som enskilda lägger ut för
att tillägna sig kunskap om den nya
skatten. Det är väl dock i första hand
ett samhällets intresse att människorna
lär sig något om denna skatt.
I svaret heter det att organisationerna
har gjort och gör en värdefull insats
på detta område. Därefter säger finansministern:
»Jag är därför inte nu beredd
att i särskild ordning ställa medel till
organisationernas förfogande -—--.»
Detta förstår jag inte riktigt. Finansministern
säger att organisationerna utför
sin insats »i linje med sin verksamhet
i medlemmarnas intresse». Jag vet
inte hur det skulle kunna vara i studieförbundens
intresse att cirkelmedlemmarna
får denna undervisning. Jag anser
att det mera är i samhällets intresse
att undervisningen meddelas. Och jag
har tillåtit mig att dra den parallellen,
att i samband med den stora trafikomläggningen
förra året var det cirka
20 000 människor som deltog i studiecirklar
om att köra på andra sidan av
vägen. Då ställdes medel till förfogande
av staten. Mot denna bakgrund tycker
jag det vore skäligt att den som arbetar
rätt många veckor för att skaffa sig kunskap
om den nya skatten ändå skulle
slippa betala den dyra grundboken
själv. Därför beklagar jag att finansministern
inte är beredd att ställa medel
till förfogande nu.
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
30
Nr 35
Tisdagen den 12 november 1968
Svar på interpellation och frågor ang. informationen om mervärdeskatten
få framföra ett tack för svaret på min
enkla fråga.
Av svaret framgår att statsrådet kommer
att se till att informationen från
statens sida får den omfattning som
krävs också fortsättningsvis. Såvitt jag
förstår kan det även innebära ökade resurser
till informationsverksamheten.
Frågan är då vilka krav som ställs.
Trots den informationsverksamhet som
bedrivits finns det många som saknar
den nödvändiga kännedomen om det
nya skattesystemet. Som ett bevis härför
kan nämnas att alltför många företagare
fortfarande inte skickat in de för
mervärdeskatten erforderliga registreringsblanketterna.
Vid en stickprovsundersökning
hos några länsstyrelser
framgick det att registreringsanmälan
hade inkommit enligt följande tabell
(svarsfrekvensen gäller per den 8 november
1968):
Länsstyrelsen i Svarsfrekvens (%)
Uppsala län 59
Kalmar län 63
Malmöhus län 53
Älvsborgs län 58
Örebro län 57
Västmanlands län 46
Kopparbergs län 51
Gävleborgs län 48
Jämtlands län 45
Västerbottens län 52
Även om den låga svarsfrekvensen
kan ha sin förklaring i att det på den
blankett som skulle ifyllas inte hade angivits
någon sista anmälningsdag, så
finns det anledning till oro. Registreringsresultatet
är sådant att det är berättigat
att vidtaga extra åtgärder för att
få företagarna att inkomma med sina
anmälningar.
Jag har de senaste dagarna i pressen
sett annonser från finansdepartementet,
riktade till jordbrukare och företagare,
som anmanas att senast den 20 november
insända registreringsanmälan. Det
är bra att finansdepartementet har ta
-
git detta initiativ. Omläggningen av beskattningen
från nyåret är nämligen
betydelsefull för nästan hela det svenska
näringslivet.
Mervärdeskattens konstruktion medför
att antalet skattskyldiga företag och
näringsidkare mer än fördubblas. Utan
att förringa det arbete som har bedrivits
och bedrivs i syfte att informera
om momsen är det angeläget att framhålla
önskvärdheten av ytterligare resurser
för information. En informationskampanj
i TV och radio skulle ha
mycket stort värde. Här gäller det att
informera så att det verkligen klaffar
till allas belåtenhet fr. o. m. den 1 januari
nästa år.
Det är naturligtvis en mycket svår
uppgift att nå alla dem som i dag ännu
inte lämnat sin anmälan. I detta sammanhang
spelar näringslivets organisationer
en mycket viktig roll, och det
finns anledning att ge uttryck för tacksamhet
för de insatser, som man från
detta håll svarat för i den pågående
informationskampanjen. Det gäller också
studieorganisationer, banker och
j or dbrukskassor.
Låt mig även få säga att den av finansdepartementet
utgivna informationsbroschyren
om momsen är både
lättfattlig och instruktiv. Detta värdeomdöme
kan man sannerligen inte ofta
ge om det informationsmaterial som
produceras i kanslihuset, men momsbroschyren
är bra; det är den allmänna
meningen hos den informationssökande
allmänheten.
Herr THYLÉN (h):
Herr talman! Även jag vill tacka finansministern
för svaret på min fråga.
Den var inte på något sätt polemisk;
närmast gäller det här att vi företagare
och staten tillsammans skall kunna ge
denna nya typ av skatt en ordentlig genomslagskraft.
Jag underströk i min fråga att åtgärder
för ökad information behövs. Svaret
andas en positiv inställning hos de
-
Tisdagen den 12 november 1968
Nr 35
31
Svar på interpellation och frågor ang. informationen om mervärdeskatten
partementet, och det hälsar man med
tacksamhet.
Det viktiga är väl, som det sägs i svaret,
inte antalet broschyrer som skickas
ut — 600 000 av olika typer — utan vilken
genomslagskraft detta utsändande
får hos företagaren hemma i hans ort.
Jag tror att vi på ett annat sätt måste
öka uppmärksamheten i denna fråga genom
att via radio och television ge informationerna
större resurser.
En stor del av företagarna —• nämligen
öetaljhandelskretsen — känner redan
delvis till detta system, eftersom
de har en deklarationsblankett för den
allmänna varuskatten. Den stora grupp
nya företagare som kommer in i bilden
har dock tyvärr inte på samma sätt uppväckts
i denna fråga och inte heller tillräckligt
snabbt. Jag vet inte huruvida
den svenske företagaren är trögare än
andra, men kanske har stressen i samhället
gjort att han inte tillräckligt har
uppmärksammat denna nya metod.
Finansministern framhöll i sitt svar
de insatser som intresseorganisationerna
har gjort i detta sammanhang. Jag
har varit ute ganska mycket i västra
Sverige på konferenser i denna fråga,
och det har gett mig uppslaget till min
enkla fråga till finansministern. Det råder
nämligen brist på informationsmaterial
att lägga på företagarens bord,
t. ex. beträffande deklarationsblankettens
utseende. Det är väl närmast detta
som gör att vi har så otillräckliga kunskaper
om mervärdeskatten.
Jag skulle vilja påpeka för finansministern
att söndagsmorgonen är en ganska
god TV-tid. Då har nämligen även
företagaren för en gångs skull tid över.
Visa deklarationsblaketten under tre
söndagar och försök att lära ut hur man
skall fylla i den! Då tror jag att vi får
en ökad genomslagskraft.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Av de gjorda inläggen
i denna diskussion framgår väl att frågan
inte är särskilt kontroversiell.
Jag vill till herr Larsson i Borrby
säga att när jag tagit den ståndpunkten
att man inte gärna kan arvodera organisationerna
för att de hjälper till med
denna upplysning har det sina rutiga
skäl och randiga orsaker. Denna skattereform
— jag erkänner att den är omfattande
— har livligt åstundats av det
svenska näringslivet och de svenska
jordbrukarna. Om man börjar arvodera
de kommunikationer som behövs för att
beslut som fattats i riksdagen skall nå
ut till de enskilda medborgarna, vet
man inte var man till slut hamnar. Jag
håller med om att det gjordes ett avsteg
från denna princip vid den stora trafikomläggningen,
men då gällde det liv
och lem inte bara för bilisten utan även
för gångtrafikanten — och så långt har
det fiskala nitet ännu inte drivits att
man kan göra jämförelser i det avseendet.
Herr Börjesson i Falköping anlade
vissa synpunkter på den registrering
som är det nödvändiga förspelet för att
beskattningsproceduren så småningom
skall funktionera som vi önskar. Jag
håller med om att det varit bekymmersamt
att få de företagare som är underkastade
registreringsplikt att lämna in
registreringsanmälan. Vi angav inte i
författningen någon sista dag för ingivandet
av anmälan, ty vi ansåg att om
vi sände ut blanketterna i september
månad borde det ligga i de skattskyldigas
intresse att fylla i dem och lämna
in dem i god tid före låt oss säga mitten
av november. Men jag erkänner att
det har gått trögt, och därför har det
gjorts en riksannonsering — bl. a. den
12 oktober. Ändå släpade registreringarna
efter, och därför beslöt Kungl.
Maj :t i konselj den 31 oktober att registreringsanmälningarna
skulle vara inlämnade
senast den 20 november. Härom
har upplysningar lämnats i kommunikéer
från finansdepartementet och i
annonser i rikstidningarna.
32
Nr 35
Tisdagen den 12 november 1968
Interpellation ang. tillämpningsbestämmelserna beträffande korum
För dagen är läget det att 270 000 anmälningar
har inkommit. Eftersom det
enligt approximativa uppskattningar är
fråga om lågt räknat 350 000 anmälningar,
är det riktigt som herr Börjesson
i Falköping säger att en hel del av
dem fortfarande återstår. Vi har observerat
detta och kommer under dagarna
fram till den 20 november att använda
radion för uppläsningar med anmodan
om att lämna in registreringsanmälningarna.
Vi har även räknat med att utnyttja
jordbrukarnas programpunkter
— och de infaller, om jag minns rätt, på
söndagsmorgnarna — för detta meddelande.
Frågan har dessutom lysts på i
televisionen och detta kan eventuellt
upprepas.
Såsom ett svar till både herr Börjesson
i Falköping och herr Thylén skulle
jag vilja säga att vi kommer att utnyttja
de dagar som är kvar till att via massmedier
och andra kommunikationsformer
verkligen upplysa dem som är skyldiga
att lämna in sin anmälan, att det
är nödvändigt att göra det inom angiven
tid.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till lagutskott propositionen nr 146,
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 29 november 1946
(nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för försvaret;
till
bankoutskottet propositionerna:
nr 150, angående godkännande av föreslagna
ändringar i och tillägg till Internationella
valutafondens stadga m. m.,
och
nr 153, med förslag till förordning
om fusion inom stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionerna,
m. m.;
till lagutskott propositionen nr 157,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 17 kap. 12 § handelsbalken;
till bevillningsutskottet propositionen
nr 159, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272); samt
till statsutskottet propositionen nr
162, angående bemyndigande för Kungl.
Maj:t att i visst fall avstå arv som tillfallit
allmänna arvsfonden.
§ 5
Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 148—160, bankoutskottets
utlåtanden nr 57 och 58,
första lagutskottets utlåtande nr 40, andra
lagutskottets utlåtanden nr 48 och
55—60, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 58, 60 och 61, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 35 och 36 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 46.
§ 6
Interpellation ang. tillämpningsbestämmelserna
beträffande korum
Ordet lämnades på begäran till
Herr WERNER (h), som yttrade:
Herr talman! Korum och gudstjänst i
anslutning till värnpliktstjänstgöring är
i Sverige en tradition, som har sina rötter
i 1500-talet. Denna tradition bröts
efter en segdragen riksdagsdebatt hösten
1965.
Med anledning av en motion av socialdemokraten
herr Björk aktualiserades
frågan om korum, enligt de tidigare
bestämmelserna, stod i överensstämmelse
med religionsfrihetsprincipen. Motionen
mynnade i en hemställan om förbud
mot korum på tjänstetid. Vid utskottets
behandling förordades att del
-
Tisdagen den 12 november 1968
Nr 35
33
tagande i korum i fortsättningen skulle
vara helt frivilligt.
I första kammaren vann motionen gehör
medan andra kammaren anslöt sig
till ett säryrkande av herr Zetterberg
och beslutade att »korum finge ske endast
i full överensstämmelse med frivillighetens
principer».
Därefter utarbetade ÖB tillämpningsbestämmelser
vilka återfinns i TjRK
12:9, som medger korum på tjänstetid
i samband med speciella högtids- och
minnesdagar. Dessutom medgavs tillstånd
till korum på tjänstetid »om korum
anordnas efter sedan personal
gjort framställning därom». I juli i år
bortföll dock möjligheten till frivilligt
korum, genom ändring av TjRK:s bestämmelser
(TKG 922:680187). Anledningen
till ändringen var att man inom
försvarsstaben hade fått uppfattningen
att TjRK:s tidigare bestämmelser inte
stod i överensstämmelse med Kungl.
Maj:ts anvisningar och bakgrunden till
dessa. Rätten att anordna korum på
tjänstetid gäller därför nu endast i beredskaps-
och krigstillstånd.
Denna nya situation ter sig med hänsyn
till religionsfrihetskravet mycket
otillfredsställande. Erfarenheterna av
den s. k. frivilliglinjen har nämligen
under den korta period bestämmelsen
gällt visat att önskemål hos de värnpliktiga
att deltaga i frivilligt korum
varit mycket stort. I hög grad har även
möjligheten att genom särskild framställning
få anordna korum utnyttjats.
Några påtagliga nackdelar ur religionsfrihetens
synpunkt torde knappast kunna
framhållas då deltagande i korum
numera är helt frivilligt. Däremot synes
det vara ur demokratisk synpunkt
mindre tillfredsställande att en allmän
önskan om att få anordna korum inte
kan tillgodoses.
Enligt de aktuella tillämpningsbestämmelserna
får korum på tjänstetid
endast anordnas under beredskaps- och
krigstillstånd. Men härigenom har en
Interpellation ang. postanstalters placering
väsentlig funktion hos korum helt lämnats
åt sidan, nämligen den själavårdande
uppgift som korum i hög grad
fyller även i fredstider. Det kan knappast
anses tillfredsställande att man
sammankopplar gudstjänstutövande
med ett akut krigstillstånd. Gudstjänstens
främsta uppgift är inte att höja
den allmänna stridsmoralen, utan att
vara ett stöd för den enskilde. Detta
stöd kan han ofta behöva även under
en fredstjänstgöring som kan vara nog
så prövande och upplevas som någonting
meningslöst.
Med stöd av vad jag framhållit anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande fråga:
Anser statsrådet att nuvarande tilllämpningsbestämmelser
beträffande korum
står i överensstämmelse med de demokratiska
rättigheter som tillkommer
medborgarna i ett samhälle med full religionsfrihet?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 7
Interpellation ang. postanstalters
placering
Ordet lämnades på begäran till
Herr THUNBORG (vpk), som yttrade:
Herr
talman! Sjunkande befolkningsunderlag
är den vanligast förekommande
motiveringen för stängning av
skolor, nedläggning av butiker och indragning
av postkontor, kort sagt för en
inskränkning av den samhälleliga servicen.
Men detta är inte bara en glesbvgdsföreteelse.
Även storstäderna
drabbas därav. Inte bara kommersiella
inrättningar föres samman till större
enheter. Även postkontor slås samman.
Detta sker trots ett växande befolkningsunderlag
och trots den enskilde
34
Nr 35
Tisdagen den 12 november 1968
individens allt större beroende av postverket
för in- och utbetalningar av olika
slag.
De som drabbas hårdast av denna serviceförsämring
är självfallet äldre människor
och andra med begränsad rörelseförmåga.
Medan dessa rationaliseringssträvanden
för den stora allmänheten
medför längre gångvägar, hetsigare
sekundjakt och ökad irritation, innebär
de för kategorierna gamla och
handikappade att de måste avstå från
att utföra ärenden som de tidigare klarat
av.
Den här relaterade utvecklingen har
föranlett skarpa protester. Hyresgästföreningar,
politiska stadsdelsföreningar
och framför allt pensionärernas organisationer
ordnar opinionsmöten och
antar protestuttalanden -— hittills utan
att uppnå någon förändring vare sig i
konkreta fall eller i attityd från postverkets
sida.
Förutom den ovan skisserade försämringen
av servicen för befolkningen,
har den hårda rationaliseringen även
en annan allvarlig aspekt. Affärsbankerna
—■ som i Stockholm i runda tal har
tre gånger så många kontor som det
finns postanstalter — övertar i ökad
grad postverkets och postbankens arbetsuppgifter.
Denna trend måste ur
samhällelig synpunkt betraktas som allvarlig
och måste föranleda åtgärder för
att vända densamma.
Med hänvisning till vad jag anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:
1. Har statsrådet observerat att postverket
genom s. k. rationaliseringsåtgärder
driver kunder till de privata
bankerna?
2. Avser statsrådet vidta några åtgärder
för att i framtiden lokala förhållanden
och befolkningens synpunkter
beaktas vid förändringar i fråga om
postanstalters placering?
Denna anhållan bordlädes.
§ 8
Interpellation ang. granskningen av
gesällprov
Ordet lämnades på begäran till
Herr ANDERSSON i Örebro (fp), som
yttrade:
Herr talman! Den granskning som utföres
av gesällprov ombesörjes antingen
centralt av vederbörande branschförbund
eller av granskningsnämnder med
representanter för respektive fackförbund,
branschförbund och har.tverksoch
industridistrikt. Antalet bedömda
och godkända gesällprov har sedan början
av 1950-talet ökat från cirka 1 000
till enligt den senast gjorda sammanställningen
2 200 per år. Av dessa uppgifter
framgår att intresset för avläggande
av gesällprov vuxit på ett för yrkesutbildningen
glädjande sätt. Denna
utveckling är delvis en parallell företeelse
till den ökning av antalet bidragsrum
för lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m., som skett under
motsvarande tid.
Enligt hittillsvarande praxis och på
grund av anslagets otillräcklighet har
ersättning till granskningsmän endast
utgått vid bedömning av gesällprov, som
äger rum på annan ort än vederbörande
gransningsmans bostadsort. Ersättning
utges därvid för resa i 2:a klass järnväg
eller med buss eller med motsvarande
belopp, då annat färdmedel användes.
Vid bedömning på annan ort än
hemorten utgår även traktamentsersättning
med 20 kr per dag.
Under många år har allt starkare önskemål
framförts från de i gesällprovsgranskningen
engagerade bedömningsmännen
om att erhålla en högre ersättning
för förlorad arbetsförtjänst.
Den utgående traktamentsersättningen,
schablonmässigt beräknad till 20 kr.,
är i dag otillräcklig för att kompensera
direkta merkostnader vid annan ort
än hemorten. Den ökade kostnadsbelastningen
för företagarna och det väx
-
Tisdagen den 12 november 1968
Nr 35
35
ande inkomstbortfall, som arbetstagarrepresentanterna
vid bedömningen utsätts
för, gör att betydande svårigheter
uppstår för distriktslärlingsnämnderna
att skaffa granskningsmän. En höjning
av traktamentsersättningen från 20 kr.
per dag till samma belopp som gäller
enligt statens resereglemente, dvs. i genomsnitt
40 kr. per dag torde göra det
lättare att erhålla granskningsmän vid
gesällprov. Det vore också rimligt att ersättning
skulle utgå vid alla former av
granskning, vare sig granskningen sker
på granskningsmannens hemort eller på
annan ort. Bortfallet av arbetstid för
granskningsmannen medför ett betydande
inkomstbortfall, som borde kompenseras.
Såsom framhållits utgår resekostnadsersättning
för resor med 2:a klass
järnväg eller motsvarande belopp. Indragningar
av järnvägar och andra förändringar
i trafikservicen medför, att
det många gånger är nödvändigt att
företaga resorna med egen bil. Med nuvarande
låga anslag till kostnader för
granskning av utförda gesällprov medges
endast i undantagsfall att ersättning
för bilresa kan lämnas till belopp, som
något motsvarar tarifferna enligt statens
allmänna resereglemente. Det vore
därför lämpligt att ersättning kunde
medges enligt resereglementets beräkningsgrunder
vid användande av egen
bil i sådana fall, där detta kommunikationssätt
uppenbarligen ger en befogad
tidsvinst.
Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande
fråga:
Vill herr statsrådet med hänsyn till
de svårigheter som föreligger att skaffa
granskningsmän vid gesällprov vidtaga
sådana åtgärder, att dessa svårigheter
undanröjs?
Denna anhållan bordlädes.
§ 9
Interpellation ang. tillsättande av natriumfluorid
till AD-vitamin i kariesförebyggande
syfte
Ordet lämnades på begäran till
Fru KRISTENSSON (h), som yttrade:
Herr talman! De allvarliga problem
som karies medför för folkhälsan och
för många enskilda individer motiverar
att alla utvägar som kan leda till en
förbättring av tandhygienen prövas.
Riksdagen antog hösten 1962 som försöksverksamhet
en lag om vattenfluoridering.
Såvitt jag vet har den planerade
försöksverksamheten i Norrköping
aldrig återupptagits, och någon vattenfluoridering
i övrigt har hittills icke
införts i vårt land.
Det har visat sig att vattenfluoridering
är en tveksam metod bl. a. därför
att såväl anläggningskostnaderna som
driftkostnaderna är stora. Enligt de
beräkningar som gjorts beträffande införande
av vattenfluoridering i stockholmsområdet
beräknas investeringskostnaderna
till 2 miljoner kronor och
de årliga driftkostnaderna till 500 000
kronor. En annan nackdel med vattenfluoridering
är att den endast kan genomföras
i områden där vattenverk
finns, varigenom högst 50 procent av
landets befolkning kan tänkas bli berörd
därav. Fluor torde allmänt accepteras
som kariesförebyggande medel.
Osäkerhet råder dock beträffande vilken
metod som bör förordas.
På senare tid har en forskning bedrivits
beträffande barn tillhörande
Stockholms stads barnavårdscentraler,
där de som tillsats till AD-vitamin erhållit
natriumfluorid i kariesförebyggande
syfte. Undersökningen har avsett
barn i förskoleåldern, och det är första
gången som en dylik verksamhet bedrivits
på barn i denna ålder. Denna metod
gav till resultat att kariesfrekvensen
i mjölktandbettet var cirka 50 procent
lägre än hos kontrollgruppen. Det
är första gången som man i Sverige fått
Nr 35
36
Tisdagen den 12 november 1968
Interpellation ang. tillsättande av natriumfluorid till AD-vitamin i kariesförebyg
gande
syfte
bevis för den positiva effekten av tidig
fluortillförsel på förskolebarnens
tänder. Detta resultat bör uppmärksammas
dels av den anledningen att förskolebarnen
fortfarande till stor del saknar
behandlingsmöjligheter inom folktandvårdens
ram, dels genom att skolbarnens
behov av tandvård därigenom
minskas.
Skulle en dylik verksamhet genomföras
över hela landet i barnavårdscentralernas
regi, skulle merkostnaden per
år avseende barn från 0 till 7 år belöpa
sig till en krona per år och barn eller
cirka 900 000 kronor per år. De fördelar
som härigenom skulle vinnas är
att man genom en verksamhet via barnavårdscentralerna
når praktiskt taget
samtliga barn i berörd ålder, dels att
omkostnaderna för ett genomförande är
så obetydliga, dels också att man därigenom
kan utnyttja en redan befintlig
organisation. Slutligen undviker man
även den risk som uppstår vid en vattenfluoridering
genom att doseringen
ej vid en sådan går att kontrollera.
Med hänvisning till vad som anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:
1.
Har herr statsrådet uppmärksammat
den nya metoden att tillsätta natriumfluorid
till AD-vitamin i kariesförebyggande
syfte?
2. Anser herr statsrådet åtgärder motiverade
för att främja utnyttjandet av
denna metod?
Denna anhållan bordlädes.
§ 10
Till bordläggning anmäldes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 23 november 1956 (nr 545) angå
-
ende omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall jämte motioner, och
nr 63, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § 1 mom. förordningen
den 17 maj 1923 (nr 116)
angående skatt för hundar; samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
upphävande av förordningen den 18
juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet, m. m. jämte motioner
i ämnet, och
nr 64, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående begränsning
av svavelhalten i eldningsolja jämte
motioner i ämnet, dels motioner angående
lagstiftning rörande miljövård
m. m. i viss del.
§ 11
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
331, till Konungen i anledning av motioner
angående utbildningen av ulandsexperter.
§ 12
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 151, med förslag till lag om ändring
i lagen den 13 mars 1942 (nr 117)
med vissa bestämmelser om kungörande
i kyrka,
nr 152, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Norge om avgränsning av kontinentalsockeln,
nr 154, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,
nr 156, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 januari
1968 (nr 25), m. m.,
nr 163, angående ökning av garanti
-
Tisdagen den 12 november 1968
Nr 35
37
fonden för Svenska skeppshypotekskassan,
nr 164, med förslag till lag om antalet
statsdepartement och statsråd utan departement,
nr 165, angående bestridande av kostnader
för ett nyinrättat statsdepartement,
m. m., samt
nr 167, angående svenska bidrag till
Internationella utvecklingsfonden (IDA).
Dessa propositioner bordlädes.
§ 13
Till bordläggning anmäldes styrelsens
för riksdagens förvaltningskontor framställning
angående ändring i stadgan
den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande.
§ 14
Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts propo -
sition nr 142, angående riktlinjer för
utlänningspolitiken m. m., motionerna:
nr 1292, av fru Kristensson,
nr 1293, av herr Söderström m. fl., och
nr 1294, av herr Wedén m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 144, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., motionen
nr 1295, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl.
Dessa motioner bordlädes.
§ 15
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.25.
In fidem
Sune K. Johansson