Nr 35 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:35)

RIKSDAGENS

ijjj

PROTOKOLL

Nr 35 ANDRA KAMMAREN 1967

30 maj—21 juni

Debatter m. m.

Tisdagen den 30 maj fm.

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. sambandet mellan trafikolyckor och

läkemedelskonsumtion..................................... 3

herr Lundberg ang. viss ändring av bestämmelserna om reseersättning
från sjukkassa....................................... 5

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m........................... 7

Tisdagen den 30 maj em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m. (forts.)................... 95

Onsdagen den 31 maj

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier............ 148

Anslag till kostnader för riksdagens interparlamentariska grupp..... 160

Godkännande av överenskommelse med Danmark rörande import

av nötkött till Sverige....................................... 165

Beräkning av bevillningarna, m. m.............................. 166

Vårsessionens avslutning....................................... 175

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 30 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 129, i anledning av kamrarnas skiljaktiga

beslut i fråga om utredning om en vidgad vuxenutbildning...... 6

Bevillningsutskottets memorial nr 51, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden........................................... 6

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 35

Nr 35

Innehåll

Sid.

Bankoutskottets memorial nr 38, ang. uppskov med behandlingen av

vissa ärenden............................................. 7

Andra lagutskottets memorial nr 50, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden........................................... 7

Tisdagen den 30 maj em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25, ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m................................................. 95

— nr 26, ang. bildandet av rationella brukningsenheter genom till skottsarrenden.

........................................... 95

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m............................................. 95

Onsdagen den 31 maj kl. 10.00

Jordbruksutskottets memorial nr 30, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut ang. riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m......... 147

Onsdagen den 31 maj kl. 10.30

Jordbruksutskottets memorial nr 31, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
(gemensam omröstning).................... 148

Bankoutskottets utlåtande nr 31, om åtgärder för skydd åt vissa hem mamarknadsindustrier

..................................... 148

Tredje lagutskottets memorial nr 48, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden m. m...................................... 159

Utrikesutskottets memorial nr 10, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden........................................... 159

Bankoutskottets memorial nr 35, ang. verkställd granskning av Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfonds verksamhet och förvaltning. .. . 159

— nr 36, ang. vissa anslag till den inre riksdagsförvaltningen....... 160

—- nr 37, ang. återkallande av beslut om iordningställande av vissa

arbetsrum för riksdagens ledamöter......................... 160

— utlåtande nr 39, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln

Riksdagen och dess verk m. m............................... 160

— memorial nr 41, ang. ändringar i bankoreglementet, reglementet

för riksgäldskontoret och reglementet för riksdagsbiblioteket.... 165

Första lagutskottets memorial nr 41, ang. uppskov med behandlingen

av visst ärende.......................................... 165

Jordbruksutskottets utlåtande nr 27, ang. godkännande av överenskommelse
med Danmark rörande import av nötkött till Sverige.. 165

— nr 29, ang. anslag till bokinköp m. m. vid lantbrukshögskolan... 166

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. beräkning av bevill ningarna,

m. m............................................ 166

Statsutskottets memorial nr 127, ang. tilläggsstat II till riksstaten för

budgetåret 1966/67........................................ 174

— nr 128, ang. statsregleringen................................ 174

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Tisdagen den 30 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 22 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. sambandet
mellan trafikolyckor och läkemedelskonsumtion Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat om regeringen har för avsikt
att låta undersöka sambandet mellan
trafikolyckor och läkemedelskonsumtion
samt om regeringen planerar att
genom lagstiftning eller anvisningar till
läkemedelsfabrikanterna åstadkomma
en bättre information om olika läkemedels
olämplighet i trafiken eller att
på annat sätt starta en upplysningsverksamhet
på detta område.

Vid statens rättskemiska laboratorium
planeras för närvarande en undersökning
av sambandet mellan trafikolyckor
och läkemedelskonsumtion.
Undersökningen skall omfatta dels alla
personer, som dödats vid förande av
motorfordon inom ett visst begränsat
område av landet, dels alla personer
som skadats vid förande av motorfordon
och som under en viss tidsperiod
förts in till några av landets sjukhus.
Undersökningarna skall bestå av provtagningar
för att bestämma förekomsten
av läkemedel samt erforderliga utredningar
om eventuell sjukdom och medicinsk
behandling.

I fråga om behovet av information
på området vill jag till en början nämna
att medicinalstyrelsen i dagarna har

tillställt alla läkare i landet ett cirkulär
angående inverkan av narkotika
och vissa andra läkemedel på förmågan
att föra motorfordon. Styrelsen anför
här bl. a., att det för närvarande finns
ett betydande antal läkemedel som påverkar
det centrala nervsystemets funktioner.
Dessa kan utgöra en ökad risk
för trafiksäkerheten, särskilt om de används
i högre dosering eller under en
längre tid. En kombination av två eller
flera läkemedel kan ge en förstärkande
effekt. Detta gäller även i hög grad kombinationen
läkemedel—alkohol.

Det är enligt styrelsen angeläget, att
läkarna vid ordination av läkemedel
upplyser patienterna om att medlen kan
inverka på förmågan att föra motorfordon.
Härvid bör särskilt beaktas doseringen
av läkemedlen samt risken vid
kombination med alkohol. Styrelsen
framhåller också vikten av att läkare
vid undersökning för påvisande av alkoholpåverkan
har uppmärksamheten
riktad på förekomsten av s. k. tablettfylleri.

Medicinalstyrelsen planerar vidare att
via pressen söka öka upplysningen hos
allmänheten. Andra möjligheter att informera
allmänheten kan också utnyttjas
— t. ex. på bilfärjorna i fråga om
åk- och sjösjuketabletternas verkningar.

I läkemedelsreklamen och genom tydliga
anvisningar på läkemedelsförpackningarna
torde man vidare i åtskilliga
fall kunna sprida information om läkemedels
inverkan på förmågan att köra
bil. Denna fråga förtjänar att undersökas
närmare. Enligt vad jag erfarit
överväger medicinalstyrelsen att ta upp
överläggningar med läkemedelsfabrikanterna
härom.

Vidare anförde:

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Svar på interpellation ang. sambandet mellan trafikolyckor och läkemedelskonsumtion -

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Nutidsmänniskan kan
sägas vara på god väg att bli vad man
kan kalla en läkemedelsstyrd människa.
Läkemedelstillverkningen har blivit en
storindustri. Skickliga kemister förser
ständigt marknaden med nya läkemedelspreparat
mot mänsklighetens fysiska
och psykiska plågor och besvär. Låt
oss vara tacksamma för det.

Men många av dessa moderna läkemedel
har biverkningar som inte är att
leka med. De kan göra oss olämpliga i
situationer där vårt intellekt måste vara
höggradigt skärpt och omdömesgillt.
Detta visar sig bl. a. i biltrafiken, där
läkemedlen kan nedsätta förarens förmåga
att på ett betryggande sätt framföra
motorfordon.

Jag har ställt ett par frågor till statsrådet
och chefen för socialdepartementet,
och jag tackar för det utförliga och
i allo tillfredsställande svar jag fått. Jag
har under ett par år samlat material
från skilda håll, vilket jag förvarar i en
mapp. Det finns här inte minsta anledning
att redovisa innehållet i det materialet.
Statsrådets svar är sådant att jag
bara har att tacka för innehållet i detsamma,
och jag hoppas att de som arbetar
med den fråga jag fört på tal skall
lyckas med att minska antalet trafikolyckor
som orsakas av tablettpåverkan.
Jag kommer framdeles att följa denna
fråga med stort intresse.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Herr WIIvLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skulle också vilja uttala
min tillfredsställelse över svaret,
men det är en sak som jag tycker man
bör röra vid i samband med att denna
interpellation besvarats, nämligen mätproblemet.
I fråga om alkohol har vi
utomordentliga metoder för att göra en
uppskattning av graden av påverkan.
Detta sker genom undersökning av proinillehalten
i blodet, under det att i frå -

ga om läkemedel det veterligen inte
finns några sådana metoder.

När statsrådet berör forskningen på
området genom att i andra stycket av
svaret tala om en undersökning av sambandet
mellan trafikolyckor och läkemedelskonsumtion,
vore det värdefullt
att få veta huruvida den undersökningen
kommer att omfatta även mätproblemet.
Den sidan av saken vore det utomordentligt
viktigt att få belyst. Om man
ännu inte tagit upp detta problem bör
så ske snarast möjligt. Det är kanske en
angelägenhet för justitiedepartementet
eller kommunikationsdepartementet,
men problemet är så pass angeläget, att
jag vill rikta uppmärksamheten på det.

I detta sammanhang kommer man
osökt in på den sittande trafiksäkerhetskommittén,
som sysslar med alla
frågor om rattfylleri och dess bekämpande.
Den kommittén skulle genom
tilläggsdirektiv eller på annat sätt kunna
tänkas ta upp frågan om mätproblemet.
Jag vore tacksam om socialministern
hade någon upplysning att lämna
i fråga om just detta viktiga problem i
sammanhanget.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Den fråga herr Wiklund
tar upp är i hög grad föremål för uppmärksamhet
av rättskemiska laboratoriet.
Jag vill fästa uppmärksamheten på
att jag i mitt interpellationssvar bl. a.
framhöll att de undersökningar som
rättskemiska laboratoriet nu planerar
skall bestå av provtagning för att bestämma
förekomsten av läkemedel i blodet
samt erforderliga utredningar om
eventuell sjukdom och medicinsk behandling.
För dagen kan jag inte avge
en deklaration huruvida man i detta avseende
kan komma fram till metoder
som möjliggör en direkt uppmätning,
liknande den som tillämpas då det gäller
alkohol. Men jag kan säga så mycket,
att de forskare som härvidlag är enga -

Tisdagen den 30 maj 196/ fm. Nr 3o

Svar på interpellation ang. viss ändring av bestämmelserna om reseersättning från

sjukkassa

gerade är inriktade på att finna metoder
att effektivt kartlägga påverkan av
läkemedel och tablettmissbruk.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. viss ändring
av bestämmelserna om reseersättning
från sjukkassa

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har i en
interpellation berört förhållandena vid
den gåskola som finns knuten till Akademiska
sjukhuset i Uppsala. Han har
frågat, om jag kommer att ta initiativ
till en sådan ändring av bestämmelserna
om reseersättning från allmän försäkringskassa
att hänsyn tas till de speciella
förhållandena i samband med patienternas
besök på skolan.

Enligt lagen om allmän försäkring utgår
ersättning för resor i samband med
läkarvård och sjukhusvård. De närmare
bestämmelserna finns i sjukreseförordningen
och en tillämpningskungörelse
till denna. För att ersättning för läkarvård
och därmed för resor i samband
med sådan vård skall kunna utgå fordras
att vårdbehovet varit föranlett av
sjukdom och att sjukdomen kräver vård
av läkare.

Sjukreseutredningen påpekade år
1958 i sitt betänkande »Sjukreseersättningar»
(SOU 1958: 23) att de vanföras
resor för byte av proteser och liknande
bedömdes olika av olika läkare. En del
ansåg inte resorna vara föranledda av
sjukdom och därmed förlorade patienten
rätt till ersättning för resa även om
läkaren medverkat vid behandlingen.
Utredningen föreslog att anvisningar
skulle utfärdas. I en cirkulärskrivelse
till de allmänna sjukkassorna föreskrev
riksförsäkringsanstalten år 1959 att ersättning
för resor till och från ortope -

disk klinik alltid skulle kunna utgå nöi
en läkare medverkat vid behandlingen

Har en patient vid en ortopedisk klinik
med anordningar för gåträning gjort
resor till kliniken för gåträning, ^provning
av protes o. d. föreligger alltså
ersättningsrätt om läkare medverkat.
Sjukförsäkringsutredningen har enligt
sina direktiv att pröva frågan om ersättning
för andra sjukvårdande åtgärder
än läkarvård. I samband därmed
skall utredningen pröva i vilken utsträckning
reseersättning bör utgå i
samband med vidtagandet av sådana
åtgärder.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på min interpellation.

Svaret är något dunkelt formulerat.
Det står bl. a.: »Har en patient vid en
ortopedisk klinik med anordningar för
gåträning gjort resor till kliniken för
gåträning, inprovning av protes, o. d.
föreligger alltså ersättningsrätt om läkare
medverkat.» Läkare medverkar ju
alltid när det gäller att bestämma sjukdom
och behandling m. m., men nät
patienterna kommer tillbaka för inprovning
av protes eller för att tränas
i olika avseenden är det inte säkert
att läkare är tillgänglig för att skriva
på intyget. Då börjar denna tidsödande
dans att läkaren måste ägna tid åt att
skriva och ringa till sjukkassor i stället
för att i egentlig mening ägna sig åt patienterna.

Om statsrådet kunde ge en klar antydan
om att reseersättning kan utgå till
ifrågavarande patienter vore det tacknämligt.
För de remisspatienter som är
intagna under längre tid och som alltså
ligger kvar betalar landstingen resor
o. d. Men vi tvingas även att ha patienter
hemma, och de får resa till gåskolan
för träning och inprovning av pro -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Svar på interpellation ang. viss ändring av bestämmelserna om reseersättning från
sjukkassa

teser. Vi har också gått in för att dessa
patienter skall få prova in sina proteser
på ett annat sätt än förut, när det t. o. m.
kunde inträffa att en protes skickades
per post. Läkarna vid gåskolan har enhälligt
den uppfattningen, att detta är
att betrakta som läkarordination. Men
eftersom behandlingen är ett lagarbete
mellan läkare, sjukgymnast och bandagist
blir det ett team som hela tiden
kommer att svara för behandlingen, ett
team i vilket läkaren alltså ingår.

Patienterna utgörs dels av personer
med medfödda missbildningar, dels av
personer med amputerade armar eller
ben. De är så handikappade att det är
förenat med stora svårigheter för dem
att klara allt krångel i samband med
resor — svårigheter som en frisk person
inte drabbas av. Jag vill därför fråga
om inte statsrådet skulle kunna klargöra
förhållandena rörande läkares
medverkan i sådana här fall. Skulle det
inte kunna anses att läkares medverkan
förekommit även om läkaren inte är
på gåskolan när patienten besöker denna
för utprovning av protes eller för
träning, så att reseersättning kunde utgå?
Jag tror att om bestämmelserna kunde
tolkas så, skulle vi kunna lösa problemet.
Vi vore ytterst tacksamma om
statsrådet ville medverka till att få bort
detta krångel.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Med anledning av herr
Lundbergs fråga vill jag säga att jag
självfallet inte här kan ge mig in på en
tolkning i alla olika detaljer. Det kan ju
röra sig om mycket skiftande individuella
fall.

Jag vill emellertid understryka vad
jag sade i mitt svar, nämligen att ersättningsrätt
finns om läkare medverkar.
Vi vet att gränsfall kan uppstå.
Jag föreställer mig att dessa gränsfall
skall kunna lösas om man ger besluten
det innehåll som lagen föreskriver.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag är tacksam bara
statsrådet försöker följa upp denna fråga
— jag begär inte ett omedelbart svar.

Hela denna verksamhet är emellertid
ett lagarbete, vari läkare ingår, men det
är lika viktigt att man kan tillverka en
protes, bedriva sjukgymnastverksamhet
o. s. v. Att en enhetlig tolkning skall
gälla teamet är önskvärt. Teamet är ju
alltid med när diagnos ställs på patienten
och när man därefter planerar
bur man skall hjälpa honom. På gåskolan
finns patienter som är svårt handikappade.
De kommer från hela landet.
Denna verksamhet har vuxit och den är
nu av mycket stor betydelse.

Jag vore tacksam om statsrådet snarast
möjligt ville försöka avhjälpa denna
brist, så att inget missförstånd på
denna punkt behöver uppkomma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition
nr 136, angående ändringar i
jaktlagstiftningen.

§ 5

Föredrogs statsutskottets memorial nr
129, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om utredning om en
vidgad vuxenutbildning.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
lades den i memorialet gjorda anmälan
till handlingarna.

§ 6

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets memorial nr 51,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden;

Tisdagen den 30

bankoutskottets memorial nr 38, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden; och

andra lagutskottets memorial nr 50,
angående uppskov med behandlingen av
vissa ärenden.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit av utskotten gjorda
framställningar om memorialens företagande
till avgörande efter allenast en
bordläggning, bifölls vad utskotten i
memorialen hemställt i övrigt.

§ 7

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:
Jordbruksutskottets utlåtanden nr 25
och 26 samt bevillningsutskottets betänkande
nr 49 föredrages och debatteras
i ett sammanhang och yrkanden beträffande
dessa tre utlåtanden framställes
under den gemensamma överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 26, i anledning av väckt motion
angående bildandet av rationella brukningsenheter
genom tillskottsarrenden;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. in., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till bevillningsutskottet.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25

I årets statsverksproposition (bil. 11)
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition i

maj 1967 fm. Nr 35 7

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ämnet, för budgetåret 1967/68 till angivna
anslag beräkna följande belopp.

G 6. Bidrag till jordbrukets
rationalisering m. m.

C 8. Täckande av förluster
på grund av statlig

kreditgaranti ........

C 9. Bidrag till särskilda
rationaliseringsåtgärder
i Norrland m. m.
Dl. Statens jordbruksnämnd:
Avlöningar . .
D 2. Statens jordbruksnämnd:
Omkostnader
D 3. Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets

område ............

D 4. Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel
och fodermedel
D 5. Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket
D 6. Bidrag till bokföringsverksamheten
inom

jordbruket ..........

D 7. Kostnader i samband
med permanent skörde skadeskydd.

.........

VIII: 1. Jordfonden ......

Kr.

18 000 000

500 000

9 100 000
4 836 000
966 000

177 000 000

24 000 000
96 000 000

937 000

20 048 000
20 000 000

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en till
riksdagen den 31 mars 1967 avlåten proposition,
nr 95, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att

dels anta därvid fogade förslag till

1) förordning med vissa bestämmelser
om prisreglering på jordbrukets område,

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

dels bifalla de förslag, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen
i övrigt hemställt.

Propositionen hade med undantag för
förslaget under 2), som hänvisats till
bevillningsutskottet och behandlades i
dess förenämnda betänkande nr 49, hänvisats
till jordbruksutskottet.

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken in. m.

Det huvudsakliga innehållet i propositionen
framginge av följande i propositionen
lämnade sammanfattning.

I propositionen framläggs på grundval
av 1960 års jordbruksutrednings arbete
förslag till allmänna riktlinjer för
jordbrukspolitiken. Denna avses liksom
den ekonomiska politiken att främja en
fortsatt välståndsökning och medverka
till att alla grupper blir delaktiga härav.
I sammanhanget behandlas jordbruksproduktionens
framtida omfattning, målsättningen
för statens medverkan i jordbrukets
rationalisering samt principerna
för prissättningen på jordbrukets
produkter. Förslagen innebär att jordbrukspolitiken
under den framtid som
kan överblickas inriktas på att främja
en fortsatt, snabb rationalisering samtidigt
som en viss samhällsekonomiskt motiverad
minskning av produktionens
omfattning sker och prissättningen på
jordbrukets produkter fortlöpande avvägs
med beaktande av samhällets, jordbrukarnas
och konsumenternas intressen.

Förslag framläggs vidare om den närmare
inriktningen och utformningen av
statens medverkan till jordbrukets rationalisering.
Denna medverkan förordas
avse uppbyggnad av effektiva jordbruksföretag
utan principiell begränsning
till någon särskild företagsform.
Det ekonomiska stödet förordas i allmänhet
utgå i form av statlig kreditgaranti
för lån till investeringar av olika
slag. För nästa budgetår föreslås att ramarna
för den statliga kreditgarantigivningen
ökas med 56 milj. kr. Jordfonden
förordas få ett tillskott av 40 milj.
kr. I detta sammanhang förordas också
att ett register över företagen inom jordbruket
och skogsbruket upprättas samt
att obligatorisk skördeskadeanmälan införs
år 1968.

I propositionen framläggs härjämte
förslag till avveckling under en övergångsperiod
av småbruksstödet i form
av arealtillägg och leveranstillägg på
mjölk. I syfte att tillgodose trygghets -

behovet för de äldre småbrukarna förordas
att småbrukare över 55 år efter
viss behovsprövning i princip får behålla
nu utgående stöd fram till folkpensionsåldern.
För att underlätta omställningen
för de äldre småbrukare,
som önskar övergå till annan sysselsättning,
föreslås att under vissa förutsättningar
ett avgångsvederlag av högst
6 000 kr. skall kunna utgå. I fråga om
småbrukare som är under 55 år förordas
ej något fortsatt årligt stöd, men
under vissa förutsättningar avses de få
möjlighet att vid övergång till annan
sysselsättning före år 1972 få ett avgångsvederlag
på 6 000 kr. Det extra
mjölkpristillägget i norra Sverige föreslås
kvarstå oförändrat. Förslag framläggs
att efterge den stående delen av de
lån som under 1930- och 1940-talen lämnades
från arbetarsmåbrukslånefonden.

I fråga om prissättningen på jordbrukets
produkter för tiden den 1 september
1967—den 30 juni 1969 framläggs i
propositionen förslag som överensstämmer
med vad som förordats av jordbrukspriskommittén
och 1966 års sockerutredning
efter överläggningar med
företrädare för berörda näringar och
representanter för konsumenterna. Förslagen
innebär att den 1 september
1967 prissänkning kommer att ske på
främst konsumtionsmjölk, skummjölk,
margarin och socker medan vissa prishöjningar
kan förutses på bl. a. ost,
smör, kött, fläsk och ägg. För regleringsåret
1967/68, som förordas utgå den
30 juni 1968, avses ej att tillämpas några
automatiskt verkande regler för justering
av jordbrukspriserna. För regleringsåret
1968/69 förordas att prissättningen
fastläggs för mejeriprodukter,
medan för övriga produkter utom socker
jordbruket avses att den 1 juli 1968
genom pris- och införselavgiftsändringar
tillföras på visst sätt beräknad kompensation
för den allmänna kostnadsutvecklingen
under regleringsåret 1967/
68. I fråga om prissättningen för sockerbetor
och socker föreslås att för regle -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

ringsåret 1968/69 endast skall vidtas de
eventuella justeringar som kan föranledas
av ändringar i EEC:s sockerreglering.

Slutligen framläggs i propositionen
förslag till medelsanvisning för budgetåret
1967/68 under anslagen till jordbrukets
rationalisering och prisregleringen
på jordbrukets område, m. m.

Kungl. Maj :t hade i enlighet med vad
sålunda anförts, såvitt propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet, föreslagit
riksdagen att

1) anta förslag till förordning med
vissa bestämmelser om prisreglering på
jordbrukets område,

3) godkänna de i propositionen angivna
allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken,

4) godkänna vad som föreslagits rörande
statens medverkan och ekonomiska
stöd till jordbrukets rationalisering,

5) besluta att i överensstämmelse med
vad som förordats ett register över företagen
inom jordbruket och skogsbruket
skulle inrättas samt att obligatorisk anmälan
till skördeskadeskyddet skulle införas,

6) godkänna de förslag som framlagts
rörande vissa omställningsfrågor och
om småbruksstödet,

7) godkänna vad som föreslagits rörande
eftergift av den stående delen av
lån som utlämnats från arbetarsmåbrukslånefonden,

8) godkänna vad som föreslagits rörande
utformningen på längre sikt av
prisregleringen på jordbruksprodukter
in. m.,

9) godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av priser
in. m. på vissa jordbruksprodukter för
tiden den 1 september 1967—den 30
juni 1969,

10) bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidta erforderliga
åtgärder för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1967/68,

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. in.

11) godkänna vad som föreslagits om
användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret 1967/68,
och av andra i samband med jordbruksregleringen
under regleringsåret inflytande
avgiftsmedel,

12) godkänna de förslag som framlagts
rörande dispositionen av införselavgiftsmedel,
som inflöte eller influtit
under regleringsåret 1966/67 eller tidigare
regleringsår, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
samma regleringsår influtna eller inflytande
avgiftsmedel,

13) godkänna vad som föreslagits rörande
dispositionen av medel som tidigare
avsetts för stöd till odlingen av
spånads- och oljelin,

14) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att till förfogande för
Svensk Kötthandel, ekonomisk förening,
ställa en rörlig kredit av 50 milj. kr. för
angivna ändamål,

15) godkänna vad som föreslagits rörande
råvarukostnadsutjämning för vissa
jordbruksprodukter,

16) medge att för budgetåret 1966/67
statlig kreditgaranti finge lämnas för lån
till yttre rationalisering med ytterligare
7 000 000 kr. och för lån till inre rationalisering
med ytterligare 7 000 000 kr.,
med rätt för Kungl. Maj:t att jämka fördelningen,

17) medge att för budgeåret 1967/68
statlig kreditgaranti finge lämnas för lån
till yttre rationalisering med 65 000 000
kr., för lån till inre rationalisering med
50 000 000 kr., för jordförvärvslån med
37 000 000 kr., för driftslån med
30 000 000 kr., för maskinlån med
7 000 000 kr., för lån till uppförande av
lagerhus för jordbruksändamål m. m.
med 4 000 000 kr. samt för lån till trädgårdsnäringens
rationalisering med
7 000 000 kr., med rätt för Kungl. Maj :t
att jämka fördelningen mellan de fem
förstnämnda ändamålen,

18) medge att för budgetåret 1967/68
statsbidrag till yttre rationalisering
finge beviljas med 10 000 000 kr. och till

1*—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 35

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

inre rationalisering med 8 000 000 kr.,
med rätt för Kungl. Maj :t att jämka fördelningen,

19) godkänna vad som föreslagits rörande
avveckling av Jordbrukets maskinlånefond,

20) på tilläggsstat till riksstaten för
budgetåret 1966/67 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000 kr.,

21) på riksstaten för budgetåret 1967/
68 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till jordbrukets rationalisering,
m. m. ett förslagsanslag av
18 000 000 kr.,

b) till Täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti ett förslagsanslag
av 500 000 kr.,

c) till Bidrag till särskilda rationaliseringsåtgärder
i Norrland, in. m. ett reservationsanslag
av 9 100 000 kr.,

d) till Statens jordbruksnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 836 000
kr.,

e) till Statens jordbruksnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 966 000
kr.,

f) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett förslagsanslag
av 185 000 000 kr.,

g) till Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel och fodermedel m. m.
ett förslagsanslag av 24 000 000 kr.,

h) till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket ett förslagsanslag av
107 000 000 kr.,

i) till Bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket ett reservationsanslag
av 937 000 kr.,

j) till Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd ett reservationsanslag
av 20 448 000 kr.,

22) på riksstaten för budgetåret 1967/
68 under diverse kapitalfonder till Jordfonden
anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kr.,

23) medge att det under fonden till
låneunderstöd för budgetåret 1962/63 anvisade
investeringsanslaget till Krono -

torparnas inventarielånefond, de under
fonden för förlag till statsverket för budgetåren
1953/54 resp. 1963/64 anvisade
investeringsanslagen Lagring av jordbruksprodukter,
Ytterligare lagring av
jordbruksprodukter, Inlösen av inhemskt
oljeväxtfrö och Särskild lagring
av livsmedel samt det under diverse kapitalfonder
för budgetåret 1959/60 anvisade
investeringsanslaget till Arrendeegnahemsfonden
användes under budgetåret
1967/68 för de med anslagen avsedda
ändamålen.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande
förslag hade utskottet behandlat
följande motioner, nämligen

1) 1:1 av herrar Ferdinand Nilsson
och Nils-Eric Gustafsson, likalydande
med II: 47 av herr Jonasson in. fl.,

2) 1: 559 av herr Eskilsson m. fl., likalydande
med II: 707 av herr Hedin
in. fl., såvitt nu var i fråga,

3) I: 648 av herr Eskilsson m. fl., likalydande
med 11:826 av herr Nilsson i
Bästekille in. fl.,

4) 1:816 av herrar Ferdinand Nilsson
och Nils-Eric Gustafsson, likalydande
med II: 1020 av herr Jonasson in. fl.,

5) 1:817 av herrar Ferdinand Nilsson
och Svanström, likalydande med
II: 1022 av herr Svensson i Vä in. fl.,

6) 1:818 av herr Ferdinand Nilsson
in. fl., likalydande med II: 1021 av herr
Svensson i Vä m. fl.,

7) I: 837 av herrar Svanström och
Eric Carlsson,

8) 1:838 av herr Ferdinand Nilsson,
likalydande med II: 1041 av herr Börjesson
i Glömminge in. fl.,

9) I: 843 av herr Bengtson m. fl., likalydande
med II: 1051 av herr Hedlund
in. fl., såvitt nu var i fråga,

10) I: 844 av herr Dahlén in. fl., likalydande
med 11:1060 av herr Ohlin
in. fl.,

11) I: 845 av herr Fälldin, likalydande
med II: 1057 av herr Nilsson i Tvärålund,

12) 1:846 av herr Holmberg in. fl.,

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

likalydande med II: 1048 av herr Bohman
in. fl.,

13) I: 847 av herr Per Jacobsson, likalydande
med II: 1058 av herr Nilsson i
Tvärålund m. fl.,

14) 1:848 av herr Per Jacobsson
m. fl., likalydande med II: 1047 av herr
Berndtsson in. fl.,

15) I: 849 av herr Axel Kristiansson,
likalydande med 11:1052 av herrar Josef
son i Arrie och Dahlgren,

16) 1:850 av herr Axel Kristiansson,
likalydande med II: 1053 av herrar Josef
son i Arrie och Larsson i Borrby,

17) I: 851 av herrar Axel Kristiansson
och Fälldin, likalydande med 11:1049
av herr Elmstedt m. fl.,

18) 1:852 av herrar Thorsten Ivarsson
och Harald Pettersson, likalydande
med II: 1055 av herrar Larsson i Borrby
och Josefson i Arrie,

19) 1:853 av herr Lundberg, likalydande
med II: 1059 av herr Nordgren,

20) I: 854 av herr Ferdinand Nilsson,

21) I: 855 av herr Yngve Nilsson, likalydande
med 11:1061 av fru Sundberg,
såvitt nu var i fråga,

22) I: 856 av herr Johan Olsson, likalydande
med 11:1050 av herr Eriksson
i Bäckmora,

23) 1:857 av fröken Stenberg och
herr Strandberg, likalydande med
II: 1062 av fru Sundberg,

24) I: 858 av herr Werner, likalydande
med II: 1054 av herr Karlsson i Huddinge
m. fl.,

25) 1: 859 av herr Wikberg m. fl., likalydande
med II: 1056 av herr Larsson
i Norderön m. fl.,

26) 11:1014 av herrar Antby och
Bimås,

27) II: 1042 av herrar Franzén i Träkumla
och Gustafsson i Stenkyrka,

varav motionerna 1:1 och 11:47,
I: 559 och II: 707 samt I: 648 och II: 826
väckts vid riksdagens början.

I motionerna I: 64S och II: 826 hemställdes,
afl riksdagen i skrivelse till
Kung], Maj :t måtte anhålla om utred -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ning angående möjligheten att i skördeskadeskyddet
medräkna sådana markområden,
vilka på grund av naturförhållanden
icke kunnat besås, samt om
utredning av frågan om eu uppdelning
av de nuvarande skördeuppskattningsområdena
så att en rättvisare skördeuppskattning
kunde åstadkommas.

I motionerna I: 817 och II: 1022 hemställdes,
att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 95 måtte; i anknytning
till vad 1960 års jordbruksutredning
anfört uttala att den avsedda ökade
r åt i on ali s e ringstakte n inom jordbruket
förutsatte en viss prioritering av
kreditgivningen härför. Vidare hemställdes,
att stödjordbruk eller deltidsjordibruk
som genom komplettering
med skog kunde bereda innehavaren huvudsaklig
sysselsättning inom det kombinerade
jord- och skogsbruket skulle
kunna erhålla statligt stöd för tillskottsförvärvet.
Slutligen yrkades, att stödjordbruk
och deltidsjordbruk vars innehavare
även hade stadigvarande sysselsättning
vid sidan av brukningsenheten
skulle ha möjlighet erhålla statligt
rationaliserm gsstöd för jordbruket
när därigenom lians möjlighet till tryggad
utkomst på längre sikt avsevärt
förbättrades.

I motionen I: 837 föreslogs, att riksdagen
såsom en målsättning för den
framtida jordbrukspolitiken uttalade

1) att det traditionella sambandet
jord och skog bibehölles och gemensambrukade
företag bereddes goda förutsättningar
även i framtiden,

2) att staten genom positiva åtgärder
till stöd för nationellt drivna jordbruk
i alla storleksklasser medverkade till
ett livskraftigt rikt differentierat
svenskt jordbruk,

3) att försörjningsgraden med inhemska
livsmedel bibehölles vid minst
den nuvarande,

4) att tidvis uppstående livsmedelsöverskott
genom utnyttjande av u -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

hjälpspengar överfördes till de svältande
folken1 i världen,

5) att naturvårdens önskemål och
människornas behov av en god och harmonisk
livsmiljö i en levande landsbygd
beaktades vid jordbrukspolitikens
utformning.

I motionerna I: S43 och II: 1051 hemställdes,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 95 måtte

I. godkänna de i motionerna angivna
allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken; II.

uttala att som målsättning för jordbrukspolitiken
skulle gälla, att rationella
lantbruksföretag skulle beredas
möjligheter till företagsekonomisk lönsamhet
i likhet med lönsamhetsförhållandena
inom näringslivet i allmänhet;

III. fastställa som målsättning i fråga
om produktionsvolymen en inhemsk
jordbruksproduktion mellan 90 % och
80 % av vårt nuvarande fredsmässiga
livsmedelsbehov, varvid som riktmärke
dessutom skulle gälla, att en produktion
i närheten av den övre gränsen så långt
möjligt skulle eftersträvas och att särskilda
åtgärder skulle vidtas för produktionsökning,
därest produktionen
komme att närma sig den undre gränsen
;

IV. a) medge att för budgetåret
1967/68 statlig kreditgaranti finge lämnas
för lån till yttre rationalisering med
100 000 000 kr., för lån till inre rationalisering
med 60 000 000 kr., för jordförvärvslån
med 80 000 000 kr., för
driftslån med 38 000 000 kr. och för maskinlån
med 10 000 000 kr.;

b) godkänna att amorteringstiden
måtte få utgöra för jordförvärvslån
högst 40 år och för driftslån högst 30
år;

c) uttala att det statliga rationaliseringsstödet
måtte inriktas främst på
främjande av en- och tvåfamilj sjordbruk
samt godkänna i motionerna angivna
grunder för rationaliseringsstöd
till olika storleksgrupper;

d) medge att särskilt övergångsbidrag
skulle få utgå även till småbrukare
som vore under 55 år enligt i propositionen
i övrigt angivna grunder;

V. i skrivelse till Kungl. Maj :t

a) anhålla om skyndsamt framläggande
av förslag avseende dels intensifierade
åtgärder för komplettering av
jordbruk med skogsmark och dels införande
av möjligheter till rationaliseringsstöd
för rena skogsbruksföretag
i fysiska personers ägo, främst avseende
s. k. familjeskogsbruk;

b) anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande riktlinjer och samordning
av jordbrukets strukturrationalisering
med andra verksamheter,
främst en aktiv lokaliseringspolitik och
en aktiv naturvårdspolitik i enlighet
med motionernas syfte;

c) hemställa om skyndsamt framläggande
av förslag till samlade åtgärder
för ökade möjligheter till självfinansiering
i jordbruket i enlighet med
vad i motionerna anförts;

d) anhålla om skyndsam prövning
och förslag av möjligheterna till värdebeständig
placering av lösgjort kapital,
så att jordbrukets strukturrationalisering
därmed kunde främjas;

e) anhålla om att Kungl. Maj :t måtte
skyndsamt exempelvis genom jordbruksnämnden
och i samråd med jordbrukets
organisationer och jordbruksnämndens
konsumentdelegation låta utarbeta
förslag till eu långsiktsplan till
grund för prisförhandlingarna samt i
syfte att ge företagsekonomisk lönsamhet
åt rationella lantbruksföretag och
ekonomisk trygghet åt den i jordbruket
arbetande befolkningen; samt

f) ge till känna beträffande mjölkregleringen
att möjligheterna till reducering
av utjämningsavgiften borde övervägas
vid de årliga förhandlingarna mellan
statsmakterna och jordbruksorganisationerna.

I motionerna I: SO- och II: 1060 hemställdes,
att riksdagen vid sin behand -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

ling av Kungl. Maj :ts proposition nr 95
måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till
känna vad i motionerna anförts angående a)

betydelsen av att den svenska
jordbrukspolitiken gjordes anpassningsbar
till ändrade internationella förhållanden,
bl. a. en förvärrad internationell
livsmedelssituation,

b) angelägenheten av att statens medverkan
till jordbrukets rationalisering
inriktades på uppbyggnad av effektiva
jordbruk utan begränsning till någon
företagsform och att det därvid iakttoges
att r åt i o n åt i ser i ngs;v e rksamh e t e n
under överskådlig tid främst borde inriktas
på att bygga upp bärkraftiga familjejordbruk,

c) betydelsen av kombinationen jordbruk
och skogsbruk i stora delar av
landet,

d) de begränsade möjligheterna att
överflytta kapital och arbetskraft från
jordbruket till andra näringar,

e) betydelsen av ökad forskning och
försöksverksamhet på jordbrukets område
samt av vidgad rådgivning och utbildning
av jordbrukets utövare;

2. besluta att jordförvärvslån skulle
kunna lämnas vid förvärv av skogsmark
i de fall där sådian mark avsåges
att läggas till en brukningsenhet med
åker och skogsmark;

3. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag i syfte att öka amorteringstiden
för jordförvärvs- och driftslån
;

4. besluta att statliga lånegarantier
skulle kunna utgå även till jordbrukare
med deltidsj ordbruk samt därvid medge
att för budgetåret 1967/68 kreditgaranti
finge lämnas för lån till yttre rationalisering
med 70 miljoner kronor,
d. v. s. med ytterligare 5 miljoner kronor
utöver Kungl. Maj ds förslag, varigenom
möjligheterna till snabbare rationalisering
och effektivisering av
jordbraket förbättrades;

5. besluta sådan ändring i proposi -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

tionens förslag beträffande regler för
bidrag till investeringar i ekonomibyggnader
att bidragsbeloppet till en och
samma bidragstagare sattes till högst
50 000 kronor och lägst 2 000 kronor
i stället för 100 000 kronor resp. 5 000
kronor som Kungl. Maj :t föresloge;

6. besluta att övergångsbidrag och
avgångsvederlag till småbrukare under
55 års ålder skulle utgå till småbrukare
som för innevarande år vore berättigade
till arealtillägg; samt

7. godkänna den mellan Kungl. Maj d
och jordbrukets representanter träffade
prisuppgörelsen för de närmaste två
åren.

I motionerna I: 846 och II: 1048 hemställdes,
att riksdagen måtte

a) uttala

1) att den primära målsättningen, för
dem framtida jordbrukspolitiken skulle
vara att möjliggöra uppbyggnaden av
rationella och ekonomiskt bärkraftiga
jordbruksföretag,

2) att inte någon annan norm för
produktionsmålsiättningen skulle fixeras
än den gräns under vilken produktionen
icke finge gå, om beredskapsförsörj
ningen skulle tryggas,

3) att utvecklingen inom jordbruksförtagen
fortlöpande skulle följas av
jordbruksekoniomisk undersökning samt
att i avvaktan på närmare resultat av
sådan undersökning realprisnivån på
jordbruksprodukter skulle upprätthållas,

4) att lantbruksstyrelsem, i samråd med
statens naturvårdsverk borde få i uppdrag
att pröva möjligheterna till långsiktiga
avtal med jordbrukare om betesproduktion
på de områden som ur
landskapsvårdande synpunkter borde
bevaras öppna;

b) besluta

1) att jordförvärvslån, skulle kunna
lämnas, även till förvärv av fastigheter
med uteslutande skogsmark,

2) ait amorteringstiden: för jordförväirvslån
efter lantbruksnämndens prov -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ning skulle kunna förlängas från 30
till 40 år,

3) att reglerna för övergångsstödet till
det mindre jordbruket förenklades och
utformades på sätt som i motionerna
anförts,

4) att avslå Kungl. Maj:ts förslag om
införande av avgångsvederlag till brukare
av mindre fastighet,

5) att medel ur anslag till yttre rationalisering
finge användas som värdeutjämmingsbidrag
till ägare eller brukare
av mindre jordbruksfastighet vid
frånträde av densamma,

6) att medge att för budgetåret
1967/68 statsbidrag till yttre rationalisering
finge beviljas med 20 000 000 kr.
och till inre rationalisering med
8 000 000 kr. med rätt för Kungl. Maj :t
att jämka fördelningen;

att till Bidrag till jordbrukets rationalisering,
m. m. anvisades ett förslagsanslag
av 28 000 000 kr.;

att till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket anvisades ett förslagsanslag
av 97 000 000 kr.

I motionerna I: 848 och II: 1047 hemställdes,
att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 95
måtte besluta att även i fortsättningen
statligt stöd skulle kunna utgå till s. k.
deltidsj ordbruk.

I motionerna I: 849 och II: 1052 hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att
vid bedömningen av angelägenheten av
större investeringar av i motionerna
nämnt slag synnerlig hänsyn sikulle tagas
till marknadssituationen inom landet.

I motionerna I: 851 och II: 1049 hemställdes,
att riksdagen vid beslut angående
utformningen på längre sikt av
prisregleringen på jordbruksprodukter
måtte uttala att frågan om prisrelationerna
mellan olika mjölkprodukter
borde förutsättningslöst prövas vid de
överläggningar mellan statsmakterna
och jordbruksorganisationerna rörande

prissättningen på jordbruksprodukter
som avsäges komma att äga rum i fortsättningen.

1 motionerna I: 856 och II: 1050 hemställdes,
att riksdagen måtte besluta om
en generell uppräkning med 25 % av
det extra mjölkpristillägg, som utginge
för mjölk invägd vid mejerier i Norrland,
samt besluta om sådan förändring
av områdesindelningen för det extra
mjölkpristillägget att mejerierna i Hälsingland
fördes till område III samt
Gästrikland till område IV.

I motionerna I: 858 och II: 1054 hemställdes,
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition om riktlinjer
för jordbrukspolitiken måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en allsidig utredning angående

a) övergång till en lågprislinje för
jordbruksprodukter och en i första
hand gemensam nordisk livsmedelsr
markna d;

b) konsekvenserna härav för såväl
den animaliska som vegetabiliska produktionen
;

c) åtgärder för att på olika sätt befordra
nya driftsformer inom jordbruksproduktionen
och en snabb strukturell
omdaning av jordbruket.

I motionerna 1: 859 och II: 1056 hemställdes,
att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 95 måtte

dels uttala

att produktionen i norra Sverige genom
olika stödåtgärder borde upprätthållas
på ungefär nuvarande nivå och
att stor hänsyn skulle tas till natur- och
landskapsvården vid den praktiska tilllämpningen
av de allmänna riktlinjerna
för jordbrukspolitiken;

dels besluta

att rationaliseringsstöd till kombineraide
företag skulle kunna utgå om företaget
som helhet vore lönsamt,

att bidrag till investeringskostnader
vid kombinerade företag borde lämnas
när bidraget skulle bli minst 500 kr.,

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

att rationaliser ingsorganen på olika
sätt borde främja en stegvis uppbyggnad
av företagen, samt

att utgående belopp i form av extra
mjölkpristillägg i norra Sverige uppräknades
med 25 procent.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. a) lämna motionerna I: 852 och
II: 1055 samt II: 1014 utan åtgärd,

b) anta förslag till förordning med
vissa bestämmelser om prisreglering på
jordbrukets område,

2. a) anse motionerna I: 843 och
II: 1051 samt I: 844 och II: 1060, samtliga
motioner såvitt avsåge överföring
av kapital- och arbetskraftsresurser
från jordbruket till andra näringar,
besvarade med vad utskottet i utlåtandet
anfört,

b) ansie motionen I: 837, i vad motion
nen behandlade frågan om utvecklingsländernas:
livsmedelsförsörjning, besvarad
med vad utskottet i utlåtandet anfört,

c) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 843 och II: 1051 samt I: 846 och
11:1048, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, godkänna vad i utlåtandet
anförts beträffande det handelspolitiska
samarbetets betydelse för produktionsmålsättningen,

d) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och i anledning av motionerna
I: 843 och II: 1051, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i utlåtandet anförts
angående storleken av den produktionskapacitet
som krävdes ur beredskapssynpunkt,

e) anse motionerna I: 837, I: 843 och

11:1051, 1:846 och 11:1048 samt

I: 859 och II: 1056 besvarade med vad
utskottet i utlåtandet anfört, såvitt desamma
avsåge beaktande av vissa natur-
och landskapsvårdssynpunkter,

f) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 837, I: 843 och II: 1051,

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

I: 844 och II: 1060, I: 846 och II: 1048,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
samt motionen I: 854, godkänna vad
i utlåtandet anförts beträffande jordbruksproduktionens
lämpliga omfattning,

g) lämna utan åtgärd motionerna

1:847 och 11:1058,

h) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 837, I: 843 och
II: 1051, I: 844 och II: 1060 samt I: 846
och II: 1048, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i utlåtandet
anförts rörande det fortsatta stödet
åt familjejordbruken,

i) lämna utan bifall motionerna

1:858 och 11:1054, såvitt avsåge utredningsyrkande
angående nya driftsformer
m. m.,

j) lämna utan åtgärd motionerna

1:843 och 11:1051, såvitt avsåge visst

uttalande angående timersättning m. m.
som mått på ekonomisk standard för
jordbruksföretagen, samt i övrigt anse
förevarande motioner besvarade, såvitt
de avsåge en lönsamhetsmålsättning för
prispolitiken,

k) lämna motionen II: 1042 utan åtgärd,

l) anse motionerna I: 843 och II: 1051
samt I: 846 och II: 1048, såvitt däri behandlades
behovet av fortlöpande undersökningar
av utvecklingen inom
jordbruksföretagen, besvarade med vad
utskottet i utlåtandet anfört,

m) lämna motionerna 1:846 och
11:1048 utan åtgärd, såvitt avsåge visst
yrkande om oförändrad realprisnivå på
jordbruksprodukter,

n) i anledning av motionerna 1:843
och 11:1051, såvitt nu var i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
Kungl. Maj :t måtte skyndsamt exempelvis
genom statens jordbruksnämnd och
i samråd med jordbrukets organisationer
och jordbruksnämndens konsumentdelegation
låta utarbeta förslag till
en långtidsplan till grund för prisöverläggningarna
samt i syfte att ge möjlig -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

het till företagsekonomisk lönsamhet åt
rationella jordbruksföretag,

o) anse motionerna 1:859 och
II: 1056, såvitt däri berörts stödåtgärder
till produktionen i norra Sverige, besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört,

p) anse motionerna 1:843 och
11:1051, såvitt avsåge prissättningens
roll för produktionsutvecklingen, besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört,

q) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom i anledning av motionerna
1:843 och 11:1051, 1:844 och 11:1060
samt 1:846 och 11:1048, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet i övrigt anfört beträffande
de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken,

3. a) anse motionerna 1:843 och
II: 1051, såvitt avsåge samordning av
jordbrukets rationalisering med annan
statlig verksamhet, besvarade med vad
utskottet i utlåtandet anfört,

b) lämna utan åtgärd motionerna
I: 843 och II: 1051, såvitt avsåge värdebeständig
placering av kapital,

c) anse motionerna 1:817 och
II: 1022 samt I: 843 och II: 1051, samtliga
motioner såvitt avsåge uttalande om
jordbrukets kreditförsörjning, besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört,

d) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 843
och 11:1051 samt 1:859 och 11:1056,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet anfört
rörande lönsamhetsberäkningar
vid investeringar i kombinerade jordoch
skogsbruksföretag,

e) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
1:849 och 11:1052 godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört rörande hänsynstagande
till marknadssituationen
vid beviljande av rationaliseringsstöd,

f) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 817
och 11:1022, 1:843 och 11:1051, 1:844

och 11:1060 samt 1:846 och 11:1048,
samtliga dessa motioner såvitt nu var i
fråga, ävensom motionerna 1:848 och
II: 1047 godkänna vad utskottet anfört
rörande statligt rationaliseringsstöd till
deltidsjordbruk m. m.,

g) besluta att motionerna 1:817 och
II: 1022, I: 843 och II: 1051 samt I: 844
och 11:1060, samtliga motioner såvitt
avsåge statligt stöd till skogskomplettering,
ävensom motionen I: 837, såvitt
avsåge uttalande om kombinerade jordoch
skogsbruksföretag, skulle anses besvarade
med vad utskottet i utlåtandet
anfört,

h) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
I: 843 och II: 1051, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet uttalat rörande
omfattningen av de inre rationaliseringsåtgärder,
vartill statsbidrag skulle
kunna beviljas,

i) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 857 och
11:1062 godkänna vad utskottet anfört
rörande bidragsprocenten vid investeringar
i anläggningar m. m.,

j) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 843 och II: 1051
samt 1:844 och 11:1060, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört rörande maximibidrag
till investering i ekonomibyggnad,

k) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna 1:843 och
II: 1051, I: 844 och II: 1060 samt I: 859
och II: 1056, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad utskottet
föreslagit angående lägsta utgående bidrag
till inre rationalisering,

l) besluta att motionerna I: 843 och
II: 1051 samt I: 846 och II: 1048, samtliga
motioner såvitt avsåge jordförvärvslån
till fastigheter med uteslutande
skogsmark, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd,

in) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 843 och II: 1051,
1:844 och 11:1060 samt 1:846 och
II: 1048, samtliga motioner såvitt nu var

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

i fråga, godkänna vad utskottet föreslagit
om amorteringstider för jordförvärvs-
och driftslån,

n) anse motionerna I: 843 och II: 1051
samt I: 844 och II: 1060, samtliga motioner
såvitt avsåge uttalande om forskning,
rådgivning och utbildning, besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört,

o) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:843 och
II: 1051, I: 846 och II: 1048 samt I: 859
och 11:1056, samtliga motioner såvitt
avsåge uttalande om successiv uppbyggnad
av jordbruksföretag, godkänna vad
i utlåtandet i övrigt föreslagits rörande
statens medverkan och ekonomiska stöd
till jordbrukets rationalisering,

4. a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 816 och II: 1020 besluta att i överensstämmelse
med vad i utlåtandet förordats
ett register över företagen inom
jordbruket och skogsbruket skulle inrättas
samt att obligatorisk anmälan till
skördeskadeskyddet skulle införas,

b) lämna motionerna 1:1 och 11:47
utan åtgärd,

c) lämna utan åtgärd motionerna
I: 559 och II: 707, såvitt desamma hänvisats
till jordbruksutskottet,

d) anse motionerna I: 648 och II: 826
besvarande med vad utskottet anfört i
utlåtandet,

5. a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 818 och II: 1021, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet förordat angående
prissättningen vid inlösen av vissa
j or dbruksf astigheter,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:843 och 11:1051, 1:844 och 11:1060
samt 1:846 och 11:1048, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet föreslagit rörande nedre
åldersgränsen för erhållande av särskilt
övergångsbidrag,

c) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. nu

I: 818 och II: 1021, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i utlåtandet föreslagits.
om övre åldersgräns för erhållande av
särskilt övergångsbidrag,

d) anse motionerna 1:846 och
II: 1048, såvitt avsåge viss förenkling av
reglerna för det särskilda övergångsbidraget,
besvarade med vad uiskottet i
utlåtandet anfört,

e) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:818
och 11:1021, såvitt de ej behandlats i
det föregående, godkänna vad utskottet
anfört angående beräkning av det särskilda
övergångsbidraget för år 1967,

f) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:844
och 11:1060 samt 1:846 och 11:1048,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i utlåtandet föreslagits
om införande av avgångsvederlag,

g) lämna utan bifall motionerna 1:846
och II: 1048, såvitt avsåge användande
av medel ur anslaget Bidrag till jordbrukets
rationalisering, m. m., som värdeutjämningsbidrag
i samma syfte som
förenämnda avgångsvederlag,

h) lämna utan åtgärd motionerna
1:856 och 11:1050 samt 1:859 och
11:1056, såvitt avsåge viss uppräkning
av det extra mjölkpristillägget,

i) avslå motionerna I: 856 och
11:1050, såvitt avsåge viss ändrad områdesindelning
för det extra mjölkpristillägget,

j) godkänna de förslag i övrigt som
framlagts i utlåtandet rörande vissa omställningsfrågor
och om småbruksstödet,

6. godkänna vad i utlåtandet föreslagits
rörande eftergift av den stående delen
av lån som utlämnats från arbetarsmåbrukslånef
onden,

7. a) lämna motionerna 1:850 och
II: 1053 utan åtgärd,

b) lämna motionerna 1:858 och
11:1054 utan åtgärd, såvitt däri yrkades
utredning om övergång till lågprislinje
m. m.,

c) anse motionerna 1:843 och II: 1051

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken in. m.

samt I: 851 och II: 1049, såvitt däri behandlats
prisregleringen för mjölk och
mjölkprodukter, besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört,

d) godkänna vad utskottet anfört rörande
utformningen på längre sikt av
prisregleringen på jordbruksprodukter
m. m.,

8. a) godkänna de i utlåtandet angivna
grunderna för reglering av priser m. m.
på vissa jordbruksprodukter för tiden
den 1 september 1967—den 30 juni
1969,

b) lämna motionerna 1:838 och
11:1041 samt 1:845 och 11:1057 utan
bifall,

9. bemyndiga Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens jordbruksnämnd
att vidta erforderliga åtgärder
för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1967/68,

10. godkänna vad i utlåtandet föreslagits
om användningen av införselavgiftsniedel,
som inflöte under regleringsåret
1967/68, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under regleringsåret
inflytande avgiftsmedel,

11. godkänna de förslag som framlagts
i utlåtandet rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte eller
influtit under regleringsåret 1966/67
eller tidigare regleringsår, och av andra
i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna eller
inflytande avgiftsmedel,

12. godkänna vad i utlåtandet föreslagits
rörande dispositionen av medel som
tidigare avsetts för stöd till odlingen av
spånads- och oljelin,

13. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att till förfogande för Svensk
Kötthandel, ekonomisk förening, ställa
en rörlig kredit av 50 milj. kr. för ändamål
som angetts i utlåtandet,

14. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:853 och 11:1059 godkänna vad i utlåtandet
föreslagits rörande råvarukostnadsutjämning
för vissa jordbruksprodukter,

15. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 846 och II: 1048, såvitt nu var i fråga,
medge att för budgetåret 1967/68 statsbidrag
till yttre rationalisering finge beviljas
med 10 000 000 kr. och till inre
rationalisering med 8 000 000 kr., med
rätt för Kungl. Maj :t att jämka fördelningen,

16. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 846 och II: 1048, såvitt nu var i fråga,
på riksstaten för budgetåret 1967/68 under
nionde huvudtiteln anvisa till Bidrag
till jordbrukets rationalisering,
m. in. ett förslagsanslag av 18 000 000
kr.,

17. medge att för budgetåret 1966/67
statlig kreditgaranti finge lämnas för
lån till yttre rationalisering med ytterligare
7 000 000 kr. och för lån till inre
rationalisering med ytterligare 7 000 000
kr., med rätt för Kungl. Maj :t att jämka
fördelningen,

18. a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:843 och 11:1051 samt 1:844 och
II: 1060, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, medge att för budgetåret 1967/68
statlig kreditgaranti finge lämnas för
lån till yttre rationalisering med
65 000 000 kr., för lån till inre rationalisering
med 50 000 000 kr., för driftslån
med 30 000 000 kr. samt för maskinlån
med 7 000 000 kr.,

b) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 843 och II: 1051, såvitt nu var i fråga,
medge att för budgetåret 1967/68 statlig
kreditgaranti finge lämnas för jordförvärvslån
med 37 000 000 kr., med rätt
för Kungl. Maj:t att jämka fördelningen
mellan i denna och närmast föregående
punkt angivna ändamål,

c) lämna utan åtgärd motionerna
I: 846 och II: 1048, såvitt avsåge begärt
uttalande om kreditgarantiramarna för
budgetåret 1968/69,

d) medge att för budgetåret 1967/68
statlig kreditgaranti finge lämnas för

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

lån till uppförande av lagerhus för jordbruksändamål
m. m. med 4 000 000 kr.,

e) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
T: 855 och 11:1061, såvitt de hänvisats
till jordbruksutskottet, medge att för
budgetåret 1967/68 statlig kreditgaranti
finge lämnas för lån till trädgårdsnäringens
rationalisering med 7 000 000
kr.,

19. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 846 och II: 1048, såvitt nu var i fråga,
på riksstaten för budgetåret 1967/68 under
nionde huvudtiteln anvisa till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket ett
förslagsanslag av 107 000 000 kr.,

20. godkänna vad i utlåtandet föreslagits
rörande avveckling av Jordbrukets
maskinlånefond,

21. på tilläggsstat till riksstaten för
budgetåret 1966/67 under nionde huvudtiteln
till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000 kr.,

22. på riksstaten för budgetåret 1967/
68 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Täckande av förluster på grund
av statlig kreditgaranti ett förslagsanslag
av 500 000 kr.,

b) till Bidrag till särskilda rationaliseringsåtgärder
i Norrland, m. in. ett
reservationsanslag av 9 100 000 kr.,

c) till Statens jordbruksnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 836 000
kr.,

d) till Statens jordbruksnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 966 000
kr.,

e) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett förslagsanslag
av 185 000 000 kr.,

f) till Kostnader för beredskapslagring
av livsmedel och fodermedel in. m.
ett förslagsanslag av 24 000 000 kr.,

g) till Bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket ett reservationsanslag
av 937 000 kr.,

h) till Kostnader i samband med per -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

manent skördeskadeskydd ett reservationsanslag
av 20 448 000 kr.,

23. på riksstaten för budgetåret 1967/
68 under diverse kapitalfonder till Jordfonden
anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kr.,

24. medge att det under fonden till
låneunderstöd för budgetåret 1962/63
anvisade investeringsanslaget till Kronotorparnas
inventarielånefond, de under
fonden för förlag till statsverket
för budgetåren 1953/54 resp. 1963/64 anvisade
investeringsanslagen Lagring av
jordbruksprodukter, Ytterligare lagring
av jordbruksprodukter, Inlösen av inhemskt
oljeväxtfrö och Särskild lagring
av livsmedel samt det under diverse kapitalfonder
för budgetåret 1959/60 anvisade
investeringsanslaget till Arrendeegnahemsfonden
användes under budgetåret
1967/68 för de med anslagen avsedda
ändamålen,

25. besluta att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den del
de ej blivit under punkterna 1—24 särskilt
berörda eller behandlades i annat
utskottsutlåtande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställde vidare, att utlåtandet
måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Reservationer och särskilda yttranden
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

1) beträffande produktionsmålsättningen av

herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson,
Isacson, Skärman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antby, Eliasson
i Moholm, Jonasson och Berndtsson, vilka
ansett att utskottet under 2. f) bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:843 och 11:1051, 1:844 och 11:1060
samt I: 846 och II: 1048, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, ävensom med
avslag å motionen I: 837, såvitt nu var i

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken in. m.

fråga, och motionen I: 854 godkänna
vad i reservationen anförts beträffande
jordbruksproduktionens lämpliga omfattning; 2)

beträffande rationaliseringsmålsättningen av

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:837, 1:843
och 11:1051, 1:844 och 11:1060 samt
1:1048, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad i denna reservation
anförts rörande det fortsatta stödet
åt familjejordbruken;

3) beträffande realprisnivån på jordbruksprodukter av

herrar Carl Eskilsson,Isacson,Axel
Kristiansson, Hansson i Skegrie, Eliasson
i Moholm, Jonasson och Berndtsson,
vilka ansett att utskottet under
2. m) bort hemställa,

att riksdagen måtte med hifall till motionerna
1:846 och 11:1048, såvitt nu
var i fråga, godkänna vad i denna reservation
anförts rörande ett bibehållande
av realprisnivån på jordbruksprodukter; 4)

beträffande långsiktsplan för prispolitiken a)

att riksdagen måtte lämna utan åtgärd
motionerna 1:843 och 11:1051, såvitt
däri berörts frågan om en långtidsplan
för prissättning på jordbrukets produkter; b)

av herr Antby, utan angivet yrkande; 5)

beträffande de allmänna grunderna

för det statliga ekonomiska rationaliseringsstödet
med hänsyn till marknadssituationen av

herrar Mossberger, Lage Svedberg,
Hedström, Magnusson, Augustsson och
Lindström, fru Lindskog samt herrar
Johanson i Västervik, Persson i Skänninge
och Lundmark, vilka ansett att
utskottet under 3. e) bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 849 och II: 1052 godkänna
vad reservanterna anfört rörande
hänsynstagande till marknadssituationen
vid beviljande av rationaliseringsstöd; 6)

beträffande rationaliseringsstöd till
deltidsjordbruk

av herrar Carl Eskilsson, Skärman,
Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie,
Antby, Eliasson i Moholm, Jonasson och
Berndtsson, vilka ansett att utskottet
under 3. f) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:817 och 11:1022, 1:843
och 11:1051, 1:844 och 11:1060 samt
1:846 och 11:1048, samtliga dessa motioner
såvitt nu var i fråga, ävensom
motionerna I: 848 och II: 1047 godkänna
vad dessa reservanter anfört rörande
statligt rationaliseringsstöd till deltidsjordbruk
m. m.;

7) beträffande bidragsgivningen till
åtgärder för inre rationalisering

av herrar Mossberger, Lage Svedberg,
Hedström, Magnusson, Augustsson och
Lindström, fru Lindskog samt herrar
Johanson i Västervik, Persson i Skänninge
och Lundmark, vilka ansett att
utskottet under 3. h) bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 843 och II: 1051, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i denna
reservation uttalats rörande omfattningen
av de inre rationaliseringsåtgärder,
vartill statsbidrag skulle kunna beviljas; -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

8) beträffande jordförvärvslån till
fastigheter med uteslutande skogsmark

av herrar Carl Eskilsson, Isacson,
Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie,
Eliasson i Moholm, Jonasson och
Berndtsson, vilka ansett att utskottet
under 3. 1) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:843 och 11:1051, såvitt
nu var i fråga, samt i anledning av motionerna
1:846 och 11:1048, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
såsom sin mening ge till känna vad
dessa reservanter anfört rörande statligt
kreditstöd till fastigheter med uteslutande
skogsmark;

9) beträffande nedre åldersgränsen
för erhållande av särskilt övergångsbidrag av

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1:843 och 11:1051, 1:844 och 11:1060
samt I: 846 och II: 1048, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna vad
i reservationen föreslagits rörande nedre
åldersgränsen för erhållande av särskilt
övergångsbidrag;

10) beträffande det extra mjölkpristillägget
i Norrland

av herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson,
Isacson, Skärman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antby, Eliasson
i Moholm, Jonasson och Berndtsson, vilka
ansett att utskottet under 5. h) och
19. bort hemställa, att riksdagen måtte

h) i anledning av motionerna I: 856
och 11:1050 samt 1:859 och 11:1056,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört rörande
det extra mjölkpristillägget i
Norrland;

19. i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionerna I: 856 och II: 1050

Riktlinjer för jordbrukspolitiken in. m.

samt I: 859 och II: 1056, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, på riksstaten
för budgetåret 1967/68 under nionde
huvudtiteln anvisa till Särskilt stöd
åt det mindre jordbruket ett förslagsanslag
av 115 000 000 kr.;

11) beträffande råvarukostnadsutjämning av

herr Lundberg, utan angivet yrkande; 12)

beträffande statlig kreditgaranti
för lån till yttre och inre rationalisering,
m. m.

av herrar Isacson, Lundberg, Axel
Kristiansson, Hansson i Skegrie och Jonasson
samt fru Sundberg, vilka ansett
att utskottet under 18. a) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:843 och 11:1051, såvitt
nu var i fråga, ävensom i anledning
av motionerna 1:844 och 11:1060, såvitt
nu var i fråga, medge att för budgetåret
1967/68 statlig kreditgaranti
finge lämnas för lån till yttre rationalisering
med 100 000 000 kr., för lån till
inre rationalisering med 60 000 000 kr.,
för driftslån med 38 000 000 kr. samt
för maskinlån med 10 000 000 kr.;

13) beträffande statlig kreditgaranti
för jordförvärvslån

a) av herrar Skärman, Antby och
Berndtsson, vilka ansett att utskottet
under 18. b) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:843 och 11:1051 samt 1:844 och
II: 1060, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, medge att för budgetåret 1967/
68 statlig kreditgaranti finge lämnas för
jordförvärvslån med 42 000 000 kr., med
rätt för Kungl. Majd att jämka fördelningen
mellan i denna och närmast
föregående punkt angivna ändamål;

b) av herrar Isacson, Lundberg, Axel
Kristiansson, Hansson i Skegrie och Jonasson
samt fru Sundberg, vilka ansett
att utskottet under 18. b) bort hemställa,

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:843 och 11:1051, såvitt
nu var i fråga, medge att för budgetåret
1967/68 statlig kreditgaranti
finge lämnas för jordförvärvslån med
80 000 000 kr., med rätt för Kungl.
Maj:t att jämka fördelningen mellan i
denna och närmast föregående punkt
angivna ändamål.

Särskilda yttranden

1) beträffande produktionsmålsättningen av

herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson,
Isacson, Skärman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antby, Eliasson
i Moholm, Jonasson och Berndtsson;

2) beträffande rationaliseringsmålsättn
ingen

av herrar Carl Eskilsson, Isacson,
Axel Kristiansson, Hansson i Skegrie,
Eliasson i Moholm och Jonasson;

3) beträffande jordbruksproduktionen
i norra Sverige

av herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson,
Isacson, Skärman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antby, Eliasson
i Moholm, Jonasson och Berndtsson;

4) beträffande de allmäna grunderna
för det statliga rationaliseringsstödet

av herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson,
Isacson, Skärman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antby, Eliasson
i Moholm, Jonasson och Berndtsson;

5) beträffande placeringen av skördeskadefondens
medel i jordbrukets kreditinrättningar av

herrar Axel Kristiansson, Hansson
i Skegrie och Jonasson;

6) beträffande prisutjämningen på
mjölk och mjölkprodukter

av herrar Carl Eskilsson, Nils Hansson,
Isacson, Skärman, Axel Kristiansson,
Hansson i Skegrie, Antby, Eliasson
i Moholm, Jonasson och Berndtsson.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 26

I en inom riksdagens andra kammare
väckt motion nr 305 av herr Ekström i
Björkvik m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam
utredning och förslag angående
möjligheterna att stimulera och understödja
bildandet av rationella brukningsenheter
genom tillskottsarrenden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte lämna motionen II: 305 utan åtgärd.

Bevillningsutskottets betänkande nr 49

Såsom framgår av det föregående behandlades
propositionen, nr 95, såvitt
avsåge ändring i kommunalskattelagen,
i förevarande betänkande.

Till bevillningsutskottet hade, såvitt
nu var i fråga, hänvisats följande, i det
föregående redovisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 843
av herr Bengtson m. fl. och II: 1051 av
herr Hedlund m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:855
av herr Yngve Nilsson och 11:1061 av
fru Sundberg; samt

3) de likalydande motionerna I: 559
av herr Eskilsson m. fl. och II: 707 av
herr Hedin m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla att Kungl. Maj :t måtte utreda
frågan om ändrade bestämmelser
för beskattning av skördeskadeersättning.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 95, i vad den hänvisats till bevillningsutskottet
— antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:559

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

av herr Eskilsson in. fl. och II: 707 av
herr Hedin m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 843
av herr Bengtson m. fl. och II: 1051 av
herr Hedlund m. fl., samt

3) de likaly dande motionerna 1:855
av herr Yngve Nilsson och II: 1061 av
fru Sundberg,

samtliga motioner i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Elofsson, Gösta Jacobsson,
Lundström, Ahlmark och Magnusson
i Borås, fru Nettelbrandt samt
herrar Eriksson i Bäckmora, Sterne och
Dahlgren, vilka ansett, att utskottet under
punkten B 1) hort hemställa,

att riksdagen — med bifall till de
likaly dande motionerna I: 559 av herr
Eskilsson in. fl. och II: 707 av herr
Hedin in. fl., i vad motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet — måtte i
.skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t utredde frågan om
ändrade bestämmelser för beskattning
av skördeskadeersättning.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Yngve Nilsson, Elofsson, Gösta
Jacobsson, Lundström, Ahlmark och
Magnusson i Borås, fru Nettelbrandt
samt herrar Eriksson i Bäckmora, Sterne
och Dahlgren.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit jordbruksutskottets
hemställan, att dess utlåtande nr 25
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning, föredrogs vad
utskottet hemställt i nämnda utlåtande i
övrigt och i utlåtandet nr 26 samt vad
bevillningsutskottet hemställt i betänkandet
nr 49; och anförde därvid:

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När riksdagen i dag
skall fatta beslut om riktlinjerna för
jordbrukspolitiken, kan detta ske mot
bakgrunden av ett mycket långvarigt

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. in.

och grundligt utredningsarbete och
även en mycket intensiv debatt. Jag tror
att den ibland mycket häftiga debatt
som förekommit egentligen har varit
nyttig, eftersom problemen på jordbruksområdet
är både många och svåra.
Mitt huvudintryck är att den förda
debatten i betydande utsträckning har
bidragit till att utjämna meningsmotsättningar
och skapa förutsättningar för
konstruktiva lösningar.

De grundläggande principerna för den
jordbrukspolitik som vi redan för och
som vi kommer att föra i framtiden
kan uttryckas så att vi vill främja utvecklingen
av ett effektivt jordbruk,
vi vill trygga en god beredskap i fråga
om livsmedel och vi vill att de som är
sysselsatta inom jordbruket skall kunna
påräkna ekonomisk och social trygghet
i samma utsträckning som erbjudes
inom andra näringar. Vi strävar också
efter att jordbruksnäringen så långt som
möjligt skall kunna utvecklas under de
betingelser som gäller för näringslivet
i övrigt.

Såvitt jag kan förstå råder enighet
om dessa principer. Vad som skiljer
gäller i vissa frågor den närmare innebörden
av dessa principer eller också
detaljer i fråga om metoderna för att
på bästa sätt kunna förverkliga de uppställda
målen. Jag tror att det är av
värde att konstatera detta, eftersom det
faktiskt inte saknas tendenser att vilja
göra gällande att vi nu diskuterar frågan
om vi över huvud taget skall ha
något jordbruk i framtiden eller ej.
Tvärtom diskuterar vi de bästa vägarna
för hur vi skall kunna få vårt jordbruk
så effektivt och livskraftigt som
möjligt inom ramen för våra resurser.

De förslag vi i dag skall ta ställning
till liar karaktären av en viss omprövning
inom ramen för de grundläggande
principiella målsättningarna och metoderna.
Sådana omvärderingar har gjorts
flera gånger förut, och det är en nödvändighet
att så sker, eftersom eu utveckling
pågår inom vårt samhälle och

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken in. m.

vi måste anpassa oss till denna. Jag
vill också tillägga att den omständigheten
att regeringen tar upp frågan om
reformer på jordbrukets område självfallet
inte innebär att vi på något sätt
liar någon negativ attityd till jordbruksfnäringen.
Här liksom på andra områden
inom samhället måste vi emellertid anpassa
oss till utvecklingen, och liksom
tidigare reformer på jordbrukets område
syftar också dagens förslag till att
främja utvecklingen inom näringen.

Ser vi tillbaka kan vi konstatera att
1930-talets jordbrukspolitik präglades
av krisförhållandena både inom jordbruket
och samhället i övrigt. Man fick
under trycket av omständigheterna nöja
sig med tämligen kortsiktiga lösningar
i syfte att bevara arbetstillfällen och
stabilisera jordbrukspriserna. Under
början av 1940-talet kom helt naturligt
jordbrukspolitiken att domineras av beredskapsaspekterna.

I 1947 års jordbrukspolitiska program,
som jag betraktar som en: av de största
reformer som genomförts inom vår
jordbrukspolitik, anlade man ett nytt
synsätt på samhället och jordbrukspolitiken.
Vi fick ett program, där jordbrukspolitiken
utarbetades: mot bakgrunden
av de sociala och ekonomiska
förhållanden som väntades i efterkrigstidens
samhälle. Man betonade att
rationaliseringen i olika former var en
huvudfråga när det gällde att göra jordbruksföretagen
effektiva. Det centrala
målet för jordbrukspolitiken blev att
skapa likställighet i inkomsthänseende
mellan jordbrukare och andra grupper
inom samhället.

Jag vill emellertid betona att redan
då såg man jordbruket som en helhet
i samhället. Per Edvin Sköld uttryckte
det i en skrift 1946 på detta slätt: »Ett
gott resultat beror emellertid icke blott
av omständligheter, som enbart berör
jordbruket, utan är framför allt avhängigt
av om vi lyckas i den allmänna ekonomiska
politiken att öka den industriella
produktionen och sysselsättning -

en. Endast härigenom kan tillräckliga
avsättningsmarknader beredas jordbrukets
produkter och nya arbetstillfällen
erbjudas för dess befolkningsöverskott.»
Det är sålunda ingen tillfällighet, konstaterar
herr Sköld vid det tillfället, att
jordbruksprogrammet ingår som en viktig
beståndsdel i arbetarrörelsens efterkrigsprogram.

Det fördes en mycket häftig jordbruksdehatt
vid den tidpunkten, och jag
skall tillåta mig att citera ytterligare
några ord ur herr Skölds skrift. Han
skriver:

»Ingen kan undgå att märka den oro,
som råder bland Sveriges jordbrukare.
Den framträder, låt vara ofta på ett
säreget sätt, både i fackpressen och
dagstidningarna. Understundom tar den
sig utmanande uttryck, i anklagelser
mot andra samhällsgrupper för bristande
förståelse för jordbrukets problem,
för styvmoderlig behandling i uppgörelserna
om jordbrukspriserna och över
huvud taget i klagomål över allehanda
påstådda orättvisor, som landsbygden
säges vara offer för.»

1946 och 1947 förekom också en mycket
livlig debatt om det program som
presenterades som ett resultat av 1942
års j ordbruksutredning. Jag tror dock
att vi nu, 20 år efteråt, kan vara överens
om att det var ett framsynt program
som lades fram. Man kan kanske
säga att utvecklingstakten både inom
jordbruket och inom näringslivet i dess
helhet i flera avseenden har överträffat
de förväntningar som man kunde
ställa 1947. Så har t. ex. mekaniseringen
inom jordbruket gått snabbare än
man då beräknade. Inom ramen för
1947 års jordbrukspolitiska riktlinjer
har sålunda skett en kraftig förbättring
av produktiviteten inom jordbruket, rationaliseringstakten
har ökat, jordbrukarinkomsterna
har stigit o. s, v. Jag är
väl medveten om att det inte bara är en
ny teknik som har föranlett dessa generellt
sett mycket tillfredsställande resultat
inom det svenska jordbruket; vi

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

måste också beakta jordbrukarnas egna
åtgärder. En mycket stor del av jordbrukarna
har skickligt utnyttjat de framsteg
som har gjorts och som göres inom
produktionsteknik, växtförädling och
försöksverksamhet. Jag vill emellertid
peka på att statens stöd till rationaliseringen
inom jordbruket i vid bemärkelse
har ökats mycket kraftigt, inte
minst unider de senaste åren.

Låt mig som exempel ta de statliga
kreditgarantierna. För fem år sedan,
då jag övertog ansvaret för jordbruksdepartementet,
rörde vi oss med en
summa på knappt 60 miljoner kronor.

I dag kan vi diskutera ett förslag att
för nästa budgetår ställa till förfogande
ett mer än tre gånger så stort belopp
för detta ändamål. En liknande
utveckling har vi i fråga om den för
rationaliseringsarbetet viktiga jordfonden.
Den mycket kraftiga upprustning
som har gjorts på forskningens och försöksverksamhetens
områden vid lantbrukshögskolan
och andra institutioner
bör också nämnas.

Jag skall inte ta upp tiden med någon
uttömmande uppräkning av dessa åtgärder
som på förslag av den nuvarande
regeringen beslutats till gagn för
jordbruket under den senaste femårsperioden,
men jag vill framhålla att
denna stora satsning har gjorts under
den tid jordbruksutredningen arbetat.
Vi har sålunda sett det som så väsentligt
att satsa på jordbrukets rationalisering
att vi inte låtit utredningstiden betyda
en paus i reformarbetet. Man bör
hålla detta i minnet när man talar om
att vi inte föreslår tillräckliga förstärkningar
och tar det som ett uttryck för
att regeringen skulle visa oginhet mot
jordbruket.

Det jag nyss sade om att vi under
efterkrigstiden har haft en generellt sett
mycket tillfredsställande utveckling
inom jordbruket innebär inte att allting
skulle vara gott och väl som det nu är
och att alla parter skulle vara nöjda och
belåtna. Lönebildningen och prisutveck -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

lingen är saker som intresserar oss alla,
men de berör oss på olika sätt. Jordbrukarna
tycker nog inte att inkomsterna
har stigit tillräckligt samtidigt som man
på konsumenthåll anser att priserna har
stigit alldelest för kraftigt, bl. a. därför
att gränsskyddet, som alla vet, ständigt
har fått ökas.

Jag har hävdat att strukturrationaliseringen
gått för sakta med utgångspunkt
i de ekonomiska och andra möjligheter
som har kommit till uttryck i utvecklingen
inom andra sektorer av vårt
näringsliv. Jag har också energiskt förfäktat
att vi måste ta verkliga krafttag
för att komma till rätta med den för
jordbruket förlustbringande överskottsr
produktionen.

Vi skall i dag diskutera jordbrukets
dagsläge och dess framtidsförutsättningar.
Problemen är många, men det är
dock enligt min mening att gå alldeles
för långt när man gör gällande att det
svenska jordbruket skulle befinna sig i
en krissituation. Vi lever i ett samhälle
som kännetecknas av snabba förändringar;
det har man många gånger haft
anledning att konstatera i riksdagen.
Människorna upplever ofta dessa förändringar
som någonting som rubbar
tryggheten. Det hävdas bl. a. att en nödvändig
förutsättning för att vårt jordbruk
skall vara så effektivt som möjligt
är att jordbrukarna har tillräcklig
trygghet eller, som det också kan uttryckas,
har garantier för framtiden.

Självfallet är jordbruksproduktionen
nu som förr förenad med risker, bl. a.
till följd av växlingar i väder och vind.
Det är naturligt att jordbrukaren bär
ett behov av trygghet, men han äger
likväl, i motsats till de flesta arbetstagare,
en ganska betydande anställningstrygghet.
Jordbrukarna bestämmer
själva — för att anknyta till sysselsättningen
som en trygghetsfaktor — om
de önskar upphöra med jordbruket,
och de kan i allmänhet, om de slutar,
räkna med att sälja sin fastighet till ett
skäligt pris.

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Jämför man t. ex. med den trygghet
som gäller för textilarbetare, en grupp
där friställningar och arbetslöshet har
drabbat tusentals yrkesutövare, finner
man att jordbrukarna trots allt som
grupp betraktade har en betydligt större
trygghet. Jag kan också erinra om utvecklingen
inom detaljhandeln som inte
bara gjort ett stort antal företagare överflödiga
utan också medfört att deras
affärslokaler och inventarier inte sällan
helt förlorat sitt värde.

Mot bakgrunden av detta kan jag inte
finna annat än att statsmakternas beslut
att vi skall ha en mycket omfattande
jordbruksproduktion i vårt land
innebär, att de som är sysselsatta inom
jordbruket skall kunna nå en ekonomisk
standard likvärdig den som bjuds
inom andra näringar. Denna utfästelse
utgör en god trygghetsgaranti för dem
som vill satsa på en rationell jordbruksproduktion.

Jag vill understryka att vi måste räkna
med att den tekniska utvecklingen
kommer att gå vidare även i framtiden
och att det successivt kommer att behövas
allt färre människor för att upprätthålla
en viss given produktionsvolym.
Denna utveckling är också den
bästa garantin för att de som i framtiden
är sysselsatta i jordbruket får
möjligheter att följa med i den allmänna
standardutvecklingen som till sin grund
har den ökade produktiviteten inom
näringen.

Genom den fortlöpande rationaliseringen
inom jordbruket får vi också
möjlighet att effektivt bekämpa den fattigdom
som alltjämt finns på landsbygden
och som beror på att ett stort antal
människor är knutna till företag som
inte ger tillfredsställande utkomstmöjligheter
i dagens situation. Det är oundvikligt
att det uppstår problem för den
enskilda människan när den rationalisering
som genomförs inom jordbruket
medför att jordbrukaren övergår till
annan sysselsättning då hans företag
inte längre är effektivt. Jag vill fram -

hålla att tillhörande frågor har beaktats
i propositionen och att dessa människor
kommer att få bistånd av samhället
i minst samma utsträckning som
de som är sysselsatta inom övriga näringar.

Jag har ansett mig böra ge denna
mera allmänna bakgrund till de förslag
som behandlas i dag. Jordbrukspropositionen
är mycket omfattande, och
jag beklagar att vi tyvärr inte, på grund
av överläggningar i prisfrågor med jordbruksorganisationerna,
har kunnat lägga
fram detta förslag tidigare. Att propositionen
har blivit så omfattande beror
också på att här sammanförts både
de långsiktiga förslagen rörande riktlinjerna
och förslag till mera konkreta
åtgärder för de närmaste åren.

I fråga om de allmänna riktlinjerna
för jordbrukspolitiken vill jag till en
början framhålla att syftet med dessa
är att få en ram för vårt handlande, en
ram för vår jordbrukspolitik för den
framtid vi kan överblicka. I fråga om de
mera detaljerade besluten avser förslagen
endast kortare tidsperioder. I
sådana detaljfrågor får vi liksom hittills
återkomma till riksdagen en gång per
år eller vartannat år. Med denna uppläggning
anser jag det självklart att riktlinjerna
för jordbrukspolitiken måste
vara allmänt utformade. Det är inte
meningsfyllt att försöka göra detaljerade
planer för handlandet på lång sikt
i dessa komplicerade frågor. Jag vågar
hävda att det inte är realistiskt att
göra en plan som preciserar sättet för
produktionsanpassningen och som innehåller
förslag att självförsörjningsgraden
skall sjunka med en viss procent
per år, att så eller så många jordbruk
per år skall läggas ned eller att priserna
på jordbruksprodukter skall justeras
efter en på förhand fastställd regel.

I propositionen har i stället valts att,
liksom jordbruksutredningen i huvudsak
gjorde, analysera de faktorer som
har betydelse för målsättningen i de
jordbrukspolitiska huvudfrågorna, pro -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

duktionens omfattning, rationaliseringen
och prissättningen. Mot bakgrunden
av detta har jag angett den trend som
utvecklingen i fråga om t. ex. jordbrukspolitikens
omfattning bör följa. Jag
vill understryka att en sådan utformning
av riktlinjerna också är en naturlig
följd av att statens uppgifter inte
skall vara att i detalj dirigera utvecklingen
inom jordbruket utan skall begränsas
till att underlätta och främja
anpassningsprocessen inom näringen.

Det framgår också på flera ställen i
propositionen att den önskvärda resursöverflyttningen
inom jordbruket
liksom hittills bör ske helt på frivillighetens
väg. Det är således alldeles onödigt
att ta upp någon diskussion om
tvång i detta sammanhang. Tvång har
det nämligen över huvud taget inte varit
tal om.

När jag studerat de motioner som
väckts har jag sett att vissa motionärer
har blivit besvikna, därför att riktlinjerna
inte har utmynnat i ett preciserat
program, ett program för t. ex. åkerjordens
omfattning och fördelning här
i landet i slutet av 1970-talet. Försök
till sådana preciseringar tjänar såvitt
jag förstår knappast något syfte. Jag
tar därför med jämnmod de klagomål
som har framförts att jag har varit alldeles
för diffus när det gällt att ange
den framtida utvecklingen.

Jag vill i detta sammanhang understryka
att vi fäster stor vikt vid att den
framtida faktiska utvecklingen i olika
hänseenden inom näringen fortlöpande
följs. Regeringen är också beredd på
att, vilket även har framhållits i propositionen,
ändrade förhållanden kan
leda till att vi tid efter annan får ompröva
delar av dessa riktlinjer.

I propositionen har jag liksom jordbruksutredningen
utförligt uppehållit
mig också vid frågan om den svenska
produktionsvolymen. Denna är betydelsefull
från många synpunkter, och
jag anser därför att vi bör ha en riktlinje,
ett uppställt mål, på detta områ -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

de som kan ligga till grund för vårt
handlande. I motionerna har åsikterna
i denna fråga varierat något. Avvikelserna
var emellertid egentligen inte så
stora. Om jag har läst folkpartiets motion
riktigt, innebär den en anslutning
till propositionens målsättning på denna
punkt.

Vad var centerns förslag? Jo, att vi
skulle ha en produktionsvolym mellan
80 och 90 procent. Man säger emellertid
att om utvecklingen blir sådan att vi
närmar oss de 80 procenten, så skall
man vidta åtgärder. Jag hade av det
svårt att läsa ut om man menade, att
ifall produktionen gick ned från låt oss
säga 90 till 89 procent skulle åtgärder
vidtas, eller om det var först när vi närmade
oss de 80 procenten som man
skulle gripa in. Om den senare tolkningen
är riktig, kommer jag fram till
att i så fall även centerpartiets ståndpunkt
står regeringens mycket nära i
fråga om bedömningen av produktionsvolymen.
Jag fick som sagt detta intryck
av motionerna.

När jag såg resultatet av utskottsbehandlingen,
blev jag litet förvånad över
att de borgerliga ledamöterna i jordbruksutskottet
har enat sig närmast om
högerns ståndpunkt, som var att man
strängt taget inte skulle ha någon mening
alls om en begränsning av produktionsvolymen.
Som argument för
denna ståndpunkt har reservanterna
bl. a. åberopat livsmedelsbristen i
världen. I propositionen har jag utförligt
motiverat mitt ställningstagande i
denna fråga, vilket bl. a. grundas på
vad den för u-hjälpen ansvariga myndigheten
SIDA har anfört i sitt remissyttrande.
Det kan kanske intressera
kammarens ledamöter att höra, att vi
här i Sverige ingalunda är ensamma om
att hävda att industriländerna kan
hjälpa u-länderna bättre på andra sätt
än genom direkta livsmedelssändningar
ur egen jordbruksproduktion.

Jag har i min hand ett referat av en
artikel av statssekreteraren i det väst -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

tyska jordbruksministeriet, där han vänder
sig mot den från jordbrukarhåll
framförda tanken om västtysk utvecklingshjälp
i form av livsmedelssändningar.
Enligt artikeln bör svälten i
världen ej tas som en förevändning för
en utvidgning av den västtyska jordbruksproduktionen
och högre producentpriser.
Det hävdas vidare i artikeln
att u-lijälpen i form av livsmedelssändningar
bättre tillgodoses av vissa för
billig jordbruksproduktion mera lämpade
länder, medan Västtyskland och
övriga EEC-stater hellre bör driva
u-hjälpen i andra former.

Reservanterna framhåller också som
argument för sin ståndpunkt att USA
har lagt om sin jordbrukspolitik och
nu satsar på en utvidgad jordbruksproduktion.
De vill tydligen göra gällande
att vi skulle ligga på efterkälken och så
att säga inte skulle följa med i det rationella
tänkandet, medan amerikanerna
skulle ha valt en klok utveckling, vars
innebörd vi ännu inte riktigt fattat. Det
äger sin riktighet att USA har tagit i
anspråk en del av sin s. k. jordbank,
men fortfarande finns i denna jordbank
ungefär 18 miljoner hektar jordbruksjord,
vilket är cirka sex gånger mer
än hela vår svenska jordbruksareal. Jag
kan också nämna att den amerikanske
jordbruksministern Freeman så sent
som i februari detta år i ett anförande
framhöll, att frågan om att eliminera
överskotten fortfarande utgjorde ett betydande
inslag i jordbrukspolitiken,
och blott för någon månad sedan sade
han, att de som önskade en ökning av
fodersädsodlingen inte var särskilt intresserade
av lantbrukarnas inkomster.

.Tåg vill i detta sammanhang med
några ord beröra vad reservanterna
kallar min handelspolitiska motivering.
Det bör framhållas att det här inte är
fråga om något slags ny uppfinning som
jag själv har suttit och totat ihop, utan
vid handelsförhandlingar möts vi så
gott som regelmässigt av kravet att underlätta
export till Sverige av det ena

eller andra landets jordbruksprodukter
för att vi bättre skall kunna tillvarata
våra exportintressen på för oss vitala
områden.

De borgerliga ledamöternas argumentering
i detta sammanhang grundar sig
endast på eu förmodad utveckling när
Sverige kommit in i EEC. Jag vill framhålla
att det knappast synes vara tillrådligt
att helt inrikta vår jordbrukspolitik
på att Sverige inom en mycket
nära framtid blir anslutet till en större
marknad. Jag delar den uppfattning
som LO framfört och som också utskottet
återgett, nämligen att övervägande
skäl talar för att vi inte bör föra
med oss en stor överskottsproduktion
på jordbruksområdet, om vi vill ansluta
oss till en större marknad.

Dessutom tvivlar jag på att det vore
fördelaktigt att vi, om vi kommer med
i Gemensamma marknaden, skulle i någon
större utsträckning satsa våra resurser
på att svara för livsmedelsförsörjningen
inom denna marknad. Det
finns många teorier om hur näringslivet
i Europa kommer att utvecklas inom en
större marknad. En teori går ut på att
de mer perifert belägna länderna i
Europa — Sverige, Finland och andra
— skall inrikta sin verksamhet på jordbruksproduktion,
medann man i Centraleuropa
skall se en storindustrialisering
växa fram; en ökad befolkning där
skulle alltså få sin försörjning från
mindre utvecklade länder. Detta överensstämmer
inte med vår uppfattning.
Vi vill söka skapa förutsättningar för
att vårt folk skall nå den högsta tänkbara
levnadsstandarden.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
ta upp den punkt i reservationen, där
reservanterna tycks vilja göra gällande
att den föreslagna övre gränsen för vår
jordbruksproduktion inte behöver beaktas.
Har man då inte glömt konsumentintresset
i detta sammanhang?
Jordbrukspolitiken måste alltid innebära
en avvägning mellan producentintresset
och konsumentintresset. Vi kan

Tisdagen den 30 maj 1907 fm.

Nr 35

i dag importera jordbruksprodukter till
betydligt lägre priser än vi själva har
möjlighet att framställa dem till. Detta
har till och med fastslagits i det s. k.
mittenprogrammet, vilket presenterades
någon gång i fjol och där det sades, att
en viss import av livsmedel är direkt
fördelaktig från konsumentsynpunkt.
Det finns ett praktiskt exempel på den
saken i sockerproduktionen och sockerimporten.
Vi producerar själva endast
70 procent av vår konsumtion av socker
och kan genom att låta den billiga
importen subventionera hemmamarknadsproduktionen
hålla ett pris som
ligger mellan 25 och 30 öre under våra
egna produktionskostnader. Ett annat
exempel är köttet. Världsmarknadspriserna,
d. v. s. för vårt vidkommande
närmast de danska exportpriserna, utgör
ungefär hälften av de svenska partipriserna.

Det är sålunda ett mycket klart konsumentintresse,
att vi inte har en större
produktion än som från andra synpunkter
är nödvändig. Jag vill hänvisa till
att de stora löntagarorganisationerna,
DO och TCO, reservationslöst anslutit
sig till utredningens förslag på denna
punkt, bl. a. därför att detta beaktar
konsumenternas intressen. Det förefaller
mig däremot som om de tre borgerliga
partierna i detta sammanhang fullständigt
glömt bort konsumenterna.

I fråga om målsättningen för rationaliseringspolitiken
synes utskottets borgerliga
ledamöter ha svårt att acceptera
förekomsten och utbyggnaden av
andra typer av jordbruksföretag än familjejordbruk.
Jag vill understryka att
vi på socialdemokratiskt håll på intet
sätt är negativt inställda till familjejordbruk.
Som jag har sagt i propositionen
tror vi att familjejordbruket under överskådlig
tid kommer att dominera det
svenska jordbruket. Det är närmast en
självklarhet, att uppbyggandet av goda
familjeföretag kommer att dominera
även i rationaliseringsarbetet. Däremot
vill jag kraftigt reagera mot att de bor -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. in.

gerliga ledamöterna önskar sätta andra
typer av rationella jordbruksföretag så
att säga på undantag när det gäller stödet
till rationalisering. Jag kan inte underlåta
att fråga mig, om de som är förespråkare
för familjejordbruket såsom
den bästa formen är rädda för att detta
jordbruk inte skall klara sig i en fullständigt
fri konkurrens med andra produktionsformer.
Jag kan inte heller se
att det skulle vara till fördel från konsumenternas
synpunkt att man gjorde
uttalanden som riktade sig mot en utveckling
av rationella jordbruksföretag
under annan driftsform än familjejordbruk.

I fråga om prispolitiken har utskottets
borgerliga hälft stannat för att vi
dels skall hålla en oförändrad realprisnivå
för jordbruksprodukter, dels ha ett
slags långtidsplan för prisutvecklingen.
De besvärligheter som det skulle medföra
att försöka uppgöra en sådan plan
har mycket ingående analyserats i den
socialdemokratiska reservationen. Jag
vill för min del endast tillägga att en
plan av detta slag skulle innebära att vi
sökte styra utvecklingen i stela former
som jag inte tror passar i den dynamiska
tid vi lever i.

När det gäller den oförändrade realprisnivån
vill jag framhålla att mitt förslag,
enligt vilket prissättningen fastlägges
för kortare perioder i taget under
beaktande av alla relevanta faktorer,
på intet sätt utesluter möjligheten
till en oförändrad eller höjd realprisnivå
på jordbruksprodukter. Reservanterna
konstaterar för övrigt själva att
den träffade överenskommelsen ger en
oförändrad realprisnivå. Jag har mot
den bakgrunden mycket svårt att se att
några sakskäl motiverar att vi binder
förutsättningarna för prisöverläggningarna
i framtiden genom beslut av den
art som reservanterna påkallar.

Jag skall nu inte gå in på de övriga
punkter där det föreligger delade meningar.
Det rör sig i stort sett om detaljer.
Det skulle vara frestande att ta

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

upp speciellt frågan om det norrländska
jordbruket och dess framtid. I propositionen
uttalas förvissningen att det
framöver kommer att finnas en betydande
jordbruksproduktion även i Norrland.
Förslagen har också utformats med
sikte på detta. De borgerliga reservanterna
tycks emellertid tvivla på de naturliga
förutsättningarna för mjölkproduktion
i norr och kräver en kraftig
uppräkning av de särskilda subventionerna.
De ger, tycker jag, med detta förslag
uttryck för ett markerat subventionstänkande
som jag trodde hörde till
en passerad tid.

Herr talman! Låt mig till sist bortse
från de meningsskiljaktigheter som föreligger
och som säkerligen kommer att
ingående belysas i den följande debatten
och i stället fästa större avseende
vid de väsentliga punkterna. Jag kan
då konstatera att ett enhälligt utskott
tillstyrkt propositionens förslag. Jag vill
också uttala min uppskattning och respekt
för det arbete utskottet utfört under
en mycket hård tidspress. Jag beklagar
att jag genom att lägga fram propositionen
så sent har skapat ett trängt
läge för utskottet. Jag anser att det ligger
ett mycket betydande värde i att
propositionens förslag i fråga om prissättningen
även denna gång har kunnat
baseras på en överenskommelse mellan
staten och jordbrukets fackliga och ekonomiska
organisationer. För att i det
trängda läge som förelåg tillvarata möjligheterna
att uppnå en samstämmig
uppfattning medgav jag att förhandlingarna
skulle få fortsätta något längre än
man hade förutsatt och än vad som var
möjligt för att förslaget skulle i god tid
kunna läggas fram för riksdagen. Jag
tror ändå det är värdefullt att en uppgörelse
kunnat träffas och att den kunnat
redovisas för riksdagen.

När jag överräcker denna lilla blomma
till utskottets ordförande och ledamöter
vill jag samtidigt uttala min glädje
över att huvuddragen i den nya jordbrukspolitiken
i väsentliga avseenden

har kunnat accepteras av ett enhälligt
utskott. Detta bör enligt min mening
kunna bilda underlag för en konstruktiv
jordbrukspolitik i dag och i framtiden.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Mycket av det som jordbruksministern
sade kan jag helt instämma
i, framför allt då i anförandets
första del, som gällde de allmänna principerna
för den kommande jordbrukspolitiken.
På den punkten är vi ganska
eniga. Om uppfattningarna skiljer sig,
ligger skiljaktigheterna mera däri att vi
ser litet olika på realiserandet av de
målsättningar som uppställts i de allmänna
principerna. Tyvärr återkom
herr statsrådet, när han i slutet av sitt
anförande berörde den saken, till de
gamla, något arroganta talesätten, om
jag så får säga, men jag tror nog att vi
så småningom skall kunna utjämna motsättningarna
även där.

Som statsrådet framhöll har den jordhrukspolitiska
debatten under det senaste
året varit litet irriterad. Orsaken härtill
är väl främst de utmanande uttalanden
som gjordes av jordbruksutredningens
majoritet och inte minst regeringens
instämmande däri vid sin presskonferens
den 14 mars i fjol.

Jag vill emellertid hålla med statsrådet
om att den debatten kanske ändå
varit nyttig, eftersom den har närmat
åsikterna till varandra. Den proposition
som herr statsrådet framlagt är ju väsentligt
mer moderat i sina tongångar,
och det har gjort att vi under utskottsbehandlingen
har kunnat enas i vissa
synnerligen väsentliga detaljer.

Tyvärr tycks man emellertid på regeringssidan
ha låst sig i vissa positioner,
vilket troligen kommer att föranleda
fortsatt debatt kring en del spörsmål.
Dimmorna kommer med andra ord att
ligga kvar på vissa områden av jordbrukspolitiken.
Därför var det kanske
förklarligt att hans excellens statsministern
gick litet vilse — enligt vad vi kan

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

läsa i dagens tidningar — när han inför
sin riksdagsgrupp i måndags gjorde gällande
att oppositionen inte har kunnat
enas i en så viktig fråga som jordbrukspolitiken.
Oppositionssidan är tvärtom
enig i alla väsentliga detaljer —• herrarna
får ursäkta att vi inte har kunnat tillfredsställa
önskemålet om en splittrad
opposition på denna punkt. Man får väl
i stället försöka trösta sig med splittringen
inom det egna partiet i vissa
andra frågor.

Utskottsutlåtandet bör dock, hoppas
jag, kunna ge anledning till en lugnare
och mera lidelsefri debatt i fortsättningen,
just därför att vi — åtminstone i
vissa tidigare stridsfrågor — har kunnat
nå enighet om skrivningarna. Vår försörjning
med livsmedel är så viktig för
alla att frågan knappast är lämplig för
politiska partimanövrer. Den snabba
krympning som jordbruksproduktionen
utvisar i vårt land kan ganska snart
komma att medföra allvarliga försörjningssituationer,
åtminstone vad gäller
vissa slag av livsmedel.

På flera betydelsefulla punkter har vi
i utskottet lyckats göra samskrivningar
mellan propositionen och motionsyrkandena.
Jag vill gärna hoppas att dessa
samskrivningar och kompromisser skall
kunna ligga till grund för en mer realistisk
jordbrukspolitik än den som jordbruksutredningens
majoritet på sin tid
skisserade. Jag är optimistisk nog att
tro att om utskottet inte hade behövt arbeta
under tidsnöd, vi även på andra
punkter skulle ha kunnat träffa överenskommelser.
Den uppfattningen bygger
jag därpå att det är, såsom herr
statsrådet också antydde, en relativt liten
skillnad mellan å ena sidan vissa
reservationer och särskilda yttranden
och å andra sidan propositio" en. Tiden
har emellertid inte räckt till lör de överläggningar
som skulle ha krävts.

Jordbruksutredningens majoritet satte
som bekant en krympning av produktionsvolymen
som främsta målsättning
för det jordbrukspolitiska rationalise -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ringsarbetet. Det var en verklighetsfrämmande
ståndpunkt. I en samskrivning
har utskottet instämt med jordbruksministern
om behovet av en fortsatt,
snabb rationalisering. Man har ansett
att det centrala syftet med denna
jordbrukspolitiska detalj måste vara att
åstadkomma rationella jordbruksföretag.
Detta är ju en realistisk målsättning.
Vad skulle annars rationaliseringsarbetet
tjäna till?

Lika värdefull är den gemensamma
deklarationen om att förutsättningarna
för ett successivt utbyggande av jordbruksföretagen
mot allt effektivare enheter
bör tillvaratas. Det är viktigt så
till vida att därigenom även små enheter
ges möjlighet att så att säga bilda kärnan
i uppbyggandet av ett större företag.
Det har kastats fram sådana idéer
som att man med en gång skulle kunna
åstadkomma tvåfamiljsjordbruk. Med
den struktur vi har på jordbruksområdet
i vårt land är detta en praktisk
omöjlighet.

I en annan kompromiss fullföljer utskottet
sedan logiskt denna rationaliseringsmålsättning,
när man erinrar om
propositionens uttalande, att det måste
vara en självklar utgångspunkt för prissättningen,
att de som är sysselsatta i
jordbruket skall kunna uppnå en ekonomisk
standard som är likvärdig den som
erbjuds inom andra näringar.

Utskottet sammanknyter uttalandet i
propositionen med förklaringen, att därmed
avser utskottet bl. a. att möjlighet
bör beredas till företagsekonomisk lönsamhet
vid rationellt bedrivna jordbruksföretag
i likhet med de lönsamhetsförhållanden
som råder inom näringslivet
i övrigt. Detta är riktigt så till
vida att man, när man strävar efter rationella
jordbruksföretag, också måste
ge dessa chanse^ till samma lönsamhet
som kan nås inom näringslivet i övrigt.
Om inte den möjligheten föreligger, blir
det svårt att locka personer att satsa
kapital och arbete på att bygga upp rationella
jordbruksföretag.

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Som alla vet har prispolitiken varit
ett mycket debatterat avsnitt sedan utredningen
presenterade sitt märkliga
förslag att som ett medel i rationaliseringsprocessen
skulle kunna användas
en prispressande politik. Det var enligt
min mening en alldeles omöjlig inställning,
som strider mot alla sunda ekonomiska
principer. Däremot är det riktigt
som departementschefen säger i propositionen,
att prissättningen har en ej
ringa betydelse då det gäller att styra
produktionsutvecklingen, t. ex. för att
dämpa viss överproduktion eller för att
stimulera produktion på ett underskottsområde,
men detta är inte detsamma
som prispresspolitik. På det sättet har
vi också använt priserna länge, och det
är ofrånkomligt att så måste vara.

Emellertid tar utskottet upp ett yttrande
av departementschefen och gör
det till sitt eget. Det gäller departementschefens
uttalande att prissättningen
inte bör användas såsom ett generellt
medel inom jordbrukspolitiken för att
oberoende av konsekvenserna för näringsutövarna
nå en önskad produktionsutveckling.
Detta tror jag får anses
vara ett vänligt men bestämt avvisande
av utredningsmajoritetens ominösa förslag
om prispresspolitik. Jag noterar
också med tillfredsställelse att man i
reservationen 4 a, som har avgivits av
regeringssidans ledamöter, tar avstånd
från en prispresspolitik. Den rekommendation
som härvidlag gjorts bör
kunna stilla den oro som uppstått och,
tror jag, även kunna dämpa den hårda
debatt som prispresspolitiken givit upphov
till under det senaste året.

Däremot är det beklagligt att vi inte
har kunnat bli överens om familjejordbrukens
roll i rationaliseringsarbetet.
Skillnaden är liten, säger departementschefen.
Ja, det beror på hur man skall
tolka regeringssidans inställning. Oppositionens
skrivning på den punkten är
väsentligt klarare.

Vi har att utgå från att jordbruken i
vårt land till ungefär SO procent har en

areal som understiger 20 hektar. I de
fyra nordligaste länen är 90 procent av
gårdarna på mindre än 10 hektar, medan
i de mellansvenska länen 75 procent
av gårdarna ligger under 10 hektar.
Detta säger oss att den verkligt stora
uppgiften i strukturrationaliseringen
under relativt lång tid framöver främst
måste vara att göra dessa små enheter
bärkraftiga genom att t. ex. fördubbla
deras storlek.

Denna rationaliseringsprocess har,
enligt en beräkning som är gjord av
lantbrukshögskolan, ansetts kosta ungefär
15 miljarder kronor — 1,5 miljarder
om året i tio år enligt utredningsmajoritetens
tidsschema. Detta tidsschema är
emellertid orealistiskt liksom så mycket
annat i utredningens betänkande. Det är
knappast tänkbart att ett så stort belopp
skall kunna ställas till förfogande för
detta rationaliseringsarbete under denna
relativt begränsade tidrymd. Jordbruksutredningen
föreslog heller inte
motsvarande belopp, men den föreslog
en medelsanvisning till låne- och garantiramar
av 288 miljoner kronor. Detta
har departementschefen prutat ned med
100 miljoner kronor, vilket harmonierar
dåligt med det högljudda talet om det
angelägna rationaliseringsbehovet. Enligt
vår mening bör därför de tillgängliga
finansieringsresurserna i främsta
rummet disponeras för att angripa det
största problemet, nämligen att av de
många små enheterna skapa bärkraftiga
familjejordbruk.

Jag förstår att departementschefen
liksom hans parti lider av en övertro på
de stora företagen och inte minst på den
fabriksmässiga produktionen av livsme del.

Om vi emellertid satsar våra begränsade
ekonomiska tillgångar på byggandet
av ett fåtal mycket stora enheter,
kvarstår ju ändå problemet med småbruken
i fortsättningen. Skall man gå in
för en specialproduktion — något som
vi inom oppositionen har sagt att vi
visst inte vill förhindra — anser i
varje fall jag att det är bättre om tio

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

familjejordbruk i en socken producerar
vart och ett t. ex. 500 eller 1 000 grisar
än att man i området bygger upp en enhet
för fabriksmässig produktion, som
inte äger mer mark än den där denna
enhet är belägen men som ensam producerar
5 000 eller 10 000 grisar. Kvar
står dessa tio orationaliserade småbruk.
Det finns inte plats för och vi har inte
råd med alla.

Detta är ett av de stora problem strukturrationaliseringen
av småbruken för
med sig.

•lag tror inte att det ligger i konsumenternas
intresse att få fram en fabriksmässig
produktion. Jag tror att den
billigaste och säkraste försörjningen av
vårt folk måste grundas på familjejordbrukens
produktion. En annan produktion
blir för osäker och obestämd.

I sitt tal till jordbruksutskottet — jag
tar mig friheten att anknyta även till
amerikanskt jordbruk av en viss, för
kammaren välkänd anledning — framhöll
den amerikanske jordbruksministern
bl. a. att han inte trodde på de mycket
stora företagen. Det är, fortsatte han,
de jordbruk som kan skötas av familjen
som har framtiden för sig. Och han tilllade:
Vi inriktar oss på att åstadkomma
sådana jordbruk.

Jag tror att samma regler gäller även
för svenska jordbruk. Därför vill vi från
oppositionens sida påpeka att en vidgad
gräns uppåt för rationaliseringsåtgärder,
som vi inte motsätter oss, inte
bör innebära att de mindre företagen
ställs, åt sidan. Det gäller att balansera
dessa båda uppgifter på ett lämpligt
sätt mot varandra men hela tiden dock
ha klart för sig att det stora problemet
är att åstadkomma bärkraftiga familjejordbruk
i vårt land.

När det gäller den betydelsefulla frågan
om produktionsvolymens lämpliga
omfattning har vi i utskottet tyvärr
inte kunnat enas, t ro Is att inviter har
kommit om ett sådant närmande. Departementschefens
tolkning att skillnaden
härvidlag skulle vara mycket liten
2 — Andra kammarens

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

beror kanske på att propositionen på
denna punkt tyvärr är för litet preciserad.
Men hade man velat ta upp en
överläggning med oss, skulle vi kanske
ha kunnat göra en utjämning även på
denna punkt. Möjligt är dock att det
hela1 nu blivit en prestigesak, som man
måste respektera.

Som jag sade ligger skillnaden kanske
i huvudsak däri att propositionen
sätter som mål att produktionen skall
pressas ned mot 80 procent — så har
vi tolkat den. Vi godkänner icke en
sådan målsättning, Om jordbrukarna får
sådana betingelser, att utvecklingen så
att säga av sig själv går i den riktningen,
då måste man försöka förbättra
målsättningen, så att vi kommer ifrån
den trenden. Om utvecklingen leder dithän
att vi riskerar en för låg produktionsvolym,
är riskerna så stora att
man måste vidta åtgärder.

Såvitt jag kan förstå bär regeringspartiet
tyvärr i denna fråga eu uppfattning
som är orealistisk och som
jag icke tror kommer att kunna fullföljas
framöver. Jag grundar detta påstående
på den befolkningsexplosion
och de därav följande hungerkatastrofer
som är på väg. Dessa skall enligt sakkunskapen
inträffa om 15—20 år och
kan icke hejdas, knappast ens dämpas
märkbart.

Runtom i världen inser man den
fara som sålunda nalkas mycket snabbare
än vi för ett tiotal år sedan trodde
sikulle vara fallet.

Under jordbruksutskottets besök i
Förenta staterna fick vi många bevis
på hur allvarligt man där borta ser
på denna fråga. Ledande politiker, affärsmän
och vetenskapsmän, alla hade
en och samma mening. Jag erinrar mig
särskilt vad en av dem, rektor Berg
vid Minnesotauniversitetet, sade på tal
om den ökning av livsmedelstillgångarna
som man ansåg vara en absolut
nödvändighet: »Jag hoppas att Sveriges
och Förenta staternas jordbrukare hand
i hand skall söka lösa detta problem.»

protokoll 1967. Nr 35

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Jag skulle kunna tillägga vad jordbruksministern
Freeman sade. Han hade
svårt att tänka sig att något land
kunde vara så oförsiktigt att man medvetet
begränsiade sin livsmedelsproduktion.
Samtidigt som USA tar i anspråk
en del av sin. jordbank på 18 miljoner
hektar — det uppgår den kanske till
i dag; den utgjorde 22 miljoner hektar
tidigare — uteslutande av den anledningen
att u-län derna behöver mer livsmedel,
föreslår regeringen att vi skall
lägga ned tredjedelen av vår odlade
åkermark. Jag menar inte, det vill jag
understryka, att vi med hänsyn till uhjälpen
skulle uppehålla jordbruksproduktion
på icke bärkraftiga åkrar •—-en sådan u-hjälp skulle få bekostas av
människor som utför ett underbetalt
arbete på dessa brukningsenheter, och
det kan inte vara riktigt. Re gerings sidans
linje innebär emellertid att vi
skall inkräkta på den produktionsökning
som andra länder försöker uppnå för de
svältande folkens räkning.

I Kennedyronden beslöt man att 1968
sända 4,5 miljoner ton vete till u-länderna.
Jag skulle tro att dessa hjälpsändningar
kommer att fortsätta framöver.
FAO:s generaldirektör, doktor
Sen, sade nyligen att u-länderna kommer
att behöva livsmedelshjälp till ett
värde av mellan 5 och 11 miljarder dollar
per år redan 1975 — alltså vid samma
tidpunkt då vi skulle behöva importera
20 procent av vårt behov av jordbruksprodukter.
Dessa siffror säger
kanske inte i och för sig så mycket, och
jag skall därför försöka analysera dem
något.

Beslutet i Kennedyronden att sända
4,5 miljoner ton livsmedel betyder i
pengar räknat — om vi säger att man
köper vete till 30 kronor per deciton •—
totalt 1,35 miljarder kronor. Men doktor
Sen siade att man redan om åtta år
behöver lämna u-hjälp för 25 miljarder
kronor — för att ta det lägsta beloppet;
han nämnde 5—11 miljarder dollar. För
25 miljarder kronor skulle man kunna

köpa 80 miljoner ton vete. Så mycket
vete finns, inte att köpa. Därför måste
livsmedelshjälpen omfatta även en hel
rad andra sortiment. Dessa siffror får
givetvis stå för doktor Sens egen räkning,
men jag förmodar att generaldirektören
i FAO något så när vet vad han
talar om. Under dessa förhållanden måste
möjligheterna för oss att få köpa 20
procent av vårt behov vara ganska begränsade.

Beslutet i Kennedyronden var också
avsett att vara början till en stabilisering
och höjning av världsmarknadspriserna.
De förhoppningar om att kunna
köpa billigare på en världsmarknad,
som alltså skall avhändas livsmedel för
25 miljarder kronor, som framskymtade
hos departementschefen när han sade
att man på oppositionssidan inte hade
någon tanke på konsumentintresset,
kan därför komma att vändas i bitter
missräkning. Det är möjligt att vi ställs
inför den före år 1975.

Alla övriga länder i Europa ökar eller
har ökat sin livsmedelsproduktion.
Generaldirektör Sen varnade häromåret
för en minskning av livsmedelsproduktionen.
Det är inte otänkbart att vi kan
bli förhindrade att tillgodose så stor del
av vårt behov, som avsetts, från de otillräckliga
livsmedelstillgångar som sannolikt
kommer att finnas.

Herr statsrådet ville göra gällande
att vi egentligen inte hade någon bestämd
mening när det gällde produktionsvolymen.
Vi har uttryckt som vår
uppfattning, att en produktionsvolym
bör upprätthållas som med undantag för
nödvändiga importvaror täcker vårt huvudsakliga
behov av livsmedel utan att
därutöver åstadkomma mera permanenta
överskott. Det är en klar definition
av vår önskan att skapa en bättre försörjningssituation
för det svenska folket
än den motsidan är beredd till.

Strängt taget borde produktionsvolymens
omfattning vara en sekundär sak
i rationaliseringsprocessen, ty huvudsaken
är — som jag har nämnt — att

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

vi kan åstadkomma rationella jordbruk.
I den mån vi gör det kommer produktionsvolymens
betydelse i sammanhanget
att förminskas.

Det bör också framhållas att det
svenska jordbruket står sig gott vid en
internationell jämförelse. Fråga är, om
inte det svenska slättbygdsj ordbruket
hör till de förnämsta som finns i världen.
Jag tror att man vågar påstå att
det väl tål en jämförelse även med ett
så modernt jordbruk som USA:s. Därför
kan resultatet av en till 80 procent
nedpressad produktionsvolym komma
att innebära att vi i vårt land lägger
ned jordbruk av bättre kvalitet än de
jordbruk i utlandet, från vilka vi kommer
att importera, Man får i så fall
hoppas att inte andra länder slår in på
samma linje och medvetet pressar sina
produktionsvolymer till 80 procent av
vad de behöver.

De rika ländernas intresse att söka
hjälpa i hungerkatastrofen — om 15 å
20 år riskerar hundratals miljoner människor
att svälta ihjäl —■ är inte bara
en fråga av humanitär art utan har
också en mycket stor ekonomisk och
politisk betydelse. Jag skall inte uppta
tiden med att redogöra för detta problem;
det står nog klart för alla vad
som ligger däri.

»Vi lever», sade professor Myrdal för
en tid sedan, »i ett dårarnas paradis.»
En annan svensk expert på detta område,
professor Borgström, yttrade nyligen:
»Vi skall inte inbilla oss att vi
får sitta på parkett medan detta världsdrama
utspelas inför våra ögon. Vi
kommer att bli berörda antingen vi
vill eller inte. Åskådarläktarna kommer
att stormas.» Dessa uttalanden får stå
för deras räkning som gjort dem, men
jag tror vi gör klokt i att inte bortse
från det allvar som finns bakom dem.

Vi kan inte heller ansluta oss till det
uttalande som departementschefen har
gjort och som han själv apostroferade,
att vi bör minska vår produktion för
att i handelspolitiska syften underlätta

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

en import till vårt land, d. v. s. för att
ställa oss i en mera sympatisk ställning
till exportörländerna. Det är alldeles
självklart att vissa nödvändiga importvaror
alltid måste få gå över gränserna,
men handelspolitiska bevekelsegrunder
kan och bör inte vara ett medel i jordbrukspolitiken.
Det får vara något som
kommer om det kommer, men det kan
inte användas som ett medel bland andra.
Det strider direkt mot strävandena
att söka göra vårt jordbruk så rationellt
som möjligt. Det är inkonsekvent
också eftersom vi är medvetna om att
redan nu en betydande del av vårt jordbruk
hör till det bästa som världen
kan uppvisa.

Vi är alla intresserade av att rationaliseringsarbetet
inom jordbruket kan
fortsätta så effektivt som möjligt. De
som har det största intresset av detta är
jordbrukarna själva. Det visar sig också,
som jag tidigare påpekade, att över
80 procent av initiativen till storleksrationaliseringar
under senare tid har
tagits av jordbrukarna själva. Jag noterar
i sammanhanget med tillfredsställelse
den uppskattning som herr
statsrådet visade beträffande jordbrukarnas
positiva inställning. Denna omvandlingsprocess
måste ledas och uppmuntras
av samhället. Vi gör klokt i att
betrakta denna omvandling som en process
på relativt lång sikt. Jordbruksutredningens
inbillning att detta är en
affär på tio år är en ljusblå fantasi. Jag
kan endast hänvisa till strukturförhållandena
i Norrland och i Mellansverige,
som jag tidigare berört.

Jordbruksutskottet har i en kompromisskrivning
gjort ett viktigt uttalande
om denna anpassningsprocess: »Vad
gäller den fortsatta utvecklingen torde
få förutsättas att frigörelsen av de i
jordbruket bundna resurserna får ske
i en takt som möjliggör att desamma
kan absorberas inom annan sysselsättning
och produktion på ett ur samhällsekonomisk
synpunkt så ändamålsenligt
sätt som möjligt.» Detta uttalande

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

innehåller en praktisk syn på hur denna
omvandlingsprocess bör fortskrida
för att bli förenlig med samhällsnyttan
så långt som möjligt.

Ett annat uttalande som också är
tacknämligt gör utskottet i den mening
där det framhåller betydelsen av att »en
geografiskt väl differentierad jordbruksproduktion
upprätthålls». Utskottet understryker
också departementschefens
uttalande att en betydande jordbruksproduktion
även i fortsättningen bör
upprätthållas i de norra delarna av
landet. Dessa uttalanden är viktiga från
många synpunkter.

Tyvärr måste vi inom oppositionen
säga oss, att denna goda målsättning
kan bli svår att uppnå vid en 80-procentig
försörjningsnivå. Om expertutredningarnas
siffror är riktiga, krävs
det att 800 000—1 000 000 hektar åker
las ur bruk. Sannolikt kommer en sådan
nedbantning av den odlade åkern
att gå hårt fram över Norrlands jordbruk.
Regeringsidans linje håller därför
inte vad gäller bibehållandet av ett
tillräckligt jordbruk i Norrland, såvitt
vi kan förstå.

I utskottsutlåtandet finns ett avsnitt
som behandlar stabilitetsproblemet i
prissättningen, varvid förslag framställs
om en långsiktsplanering på området.
I propositionen framhåller också
departementschefen betydelsen av stabilitet
i detta hänseende, men han
underlåter att föreslå några praktiska
åtgärder i sådant syfte. Jag noterar
emellertid med tillfredsställelse att departementschefen
är införstådd med
behovet av stabilitet. Det var jordbruksutredningen
också. Utredningen säger
följande: »En betydande stabilitet i
prisutvecklingen är av vikt för att
jordbruksproduktionen skall kunna utformas
rationellt.» Men även jordbruksutredningen
inskränkte sig till ett uttalande
och framlade inga praktiska
förslag.

Jag ber om ursäkt att jag återkommer
till det stora landet Förenta sta -

terna, men i den jordbruksutredning
som man företog där samtidigt med
vår står det i den första programpunkten
följande: »God tillgång på jordbruksprodukter
till rimliga och stabila
priser.» I sin kommentar till detta sade
den amerikanske jordbruksministern,
att han ansåg att stabilitet var minst
lika viktig som prisnivån själv. Jag
tror att det är ett riktigt konstaterande.

I 1960 års jordbruksutredning diskuterade
man också frågan om stabilitet.
Man hade utformat ett förslag till s. k.
ramavtal, och såvitt jag förstod var man
en tid inställd på att kunna avlämna ett
sådant förslag. Emellertid lade man om
kursen i slutomgången och fullföljde
inte denna tanke. Man ansåg emellertid
att det under en övergångstid inte skulle
ske någon förändring i nuvarande
prissättningssystem.

Nu föreslår departementschefen att
prissättningen skall avse relativt korta
avtalsperioder, och det har vi ingenting
emot. Det kan vara en fördel att inte ha
för långa perioder. Jordbruksministern
anser emellertid att några fasta normer
inte bör ges för prissättningen från
period till period. Det innebär, som vi
ser det, en ganska osäker framtid för
dem som planerar att investera i jordbruk.
Ett uttalande om en viss sammanknytning
av dessa perioder skulle
kunna ge bättre trygghet. Vi anser nämligen
att investeringsviljan i jordbruk
skulle ökas, om en viss stabilitet i prissättningen
kunde påräknas, särskilt som
det krävs större investeringar i jordbruksnäringen
i förhållande till uppnådd
omsättning och inkomst än vad
som behövs i andra näringar. Det är
detta som motiverar att ett visst undantag
kan vara berättigat.

Jag vill inte bestrida vad statsrådet
sade om att många industriarbetare också
kan leva i otrygghet. Han nämnde
textilarbetare. Skillnaden är emellertid
den, att för att nå samma inkomst måste
en jordbrukare satsa kanske en miljon,
ett belopp som han själv står risken för,

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

vilket däremot en industriarbetare inte
behöver göra. Därför menar vi att det
kunde behövas allmänna riktlinjer, som
knyter samman de kortare prissättningsperioderna.

Herr talman! Till sist vill jag på nytt
understryka min tillfredsställelse över
att enighet kunnat nås på vissa betydelsefulla
punkter. Jag tror att detta kommer
att bli till gagn för framtiden och
för jordbrukspolitikens vidare handläggning.
Jag har också den uppfattningen,
att debatten om dessa frågor
bör kunna föras i en lugnare och framför
allt mindre frän ton än hittills.

Beträffande de frågor i vilka vi har
olika meningar — det gäller främst produktionsmålsättningen
och familjejordbrukens
roll — tror jag att utvecklingen
kommer att medföra att avstånden
mellan oss minskar, inte minst därför
att regeringens inställning enligt min
mening är ohållbar i längden. Jag vill
därför hoppas att vissa av de stridsyxor
som använts under den senare
tiden skall kunna grävas ned, och jag
hoppas också att tillämpningen i Kungl.
Maj ds kansli av det beslut som vi snart
kommer att fatta blir sådan, att vi inte
behöver gräva upp dem igen. Det skulle
vara bättre om vi kunde röka en fredspipa
tillsammans med jordbruksministern
i framtiden.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationerna 1, 3, 6,
8, 9, 10, 12 och 13 b. I övrigt ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! När Nils B. Hansson
började överläggningen i första kammaren
talade han först om 1800-talets mitt
och beskrev situationen vid den tidpunkten
och därefter den följande utvecklingen.
Jag gissar att både kammarens
ledamöter och talmannen håller
mig räkning för att jag inte tänker gå
så långt tillbaka i tiden.

Jag tycker mig ändå ha anledning att,

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

liksom statsrådet Holmqvist, gå tillbaka
till 1932 och det val som socialdemokraterna
då vann. Regeringen hade då att
ta sig an problemet med ungefär 300 000
arbetslösa människor. Jordbrukarna hade
samtidigt sina lador och utrymmen
fyllda med produkter som det inte fanns
någon möjlighet att finna avsättning
för, trots att det fanns människor här i
landet som inte hade tillräcklig försörjning.

De konservativa krafterna var emellertid
så pass starka, att den arbetslöshetspolitik
som förordades av den socialdemokratiska
regeringen inte kunde
genomföras. Först sedan — jag vill gärna
nämna detta namn -— Axel PehrssonBramstorp
blivit ledare för det gamla
bondeförbundet kunde denna politik genomföras,
ty han var beredd att bryta
med de konservativa inom bondeförbundet
för att med socialdemokraterna
bygga upp en konstruktiv arbetslöshetspolitik,
som indirekt gav jordbrukarna
möjligheter att få avsättning för sina
produkter; det skapades ju arbetstillfällen
genom denna sysselsättningspolitik.

Det är riktigt som här framhållits att
detta var lösningar på mycket kort sikt.
De långsiktiga lösningarna kunde komma
först litet senare. Alla känner ju till
att när 1947 års riksdag fattade beslut
om en långsiktig planering på detta område
detta skedde på grundval av det
arbete som utförts av en kommitté som
arbetat sedan 1942. Den proposition
som 1947 förelädes riksdagen hade som
grundtanke, att vi skulle försöka ge de
jordbrukare, som hade s. k. basjordbruk,
en inkomstlikställighet med övriga
grupper i samhället. Basjordbruken
var små, 10 till 20 ha.

Detta program genomfördes år 1947
av en socialdemokratisk regering. Alla
minns väl, hur man då från olika håll
sade, att nu vill socialdemokraterna
med Per Edvin Sköld i spetsen lägga
ned 100 000 småbruk. Vi hade att möta
en hektisk propaganda mot regering -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ens förslag. I årets centerpartimotion i
anledning av den nu föreliggande propositionen
framhålles, att man 1947
gjorde en felbedömning. Ja, det är riktigt
att man gjorde det. Tjugo år efteråt
erkänner man att utvecklingen blev
en annan än den man förutspådde 1947.

Ändringar i denna jordbrukspolitik
gjordes 1956 och 1959, då det sista sexårsavtalet
träffades. Det innebar endast
små förändringar; principprogrammet
från 1947 stod kvar.

1960 års jordbruksutredning, på vars
förslag den nu föreliggande propositionen
i allt väsentligt bygger, arbetade
under ganska många år och lade fram
ett ganska omfattande material. Herr
Hansson i Skegrie sade, att den utredningen
var orealistisk på många punkter,
att den inte var så mycket att ta
hänsyn till. Han litade mer på första
paragrafen i den amerikanska jordbruksutredningen
1960. Det må vara
hans sak att han gör det. I stort sett har
utredningsförslaget godtagits av departementschefen,
och det utskottsutlåtande,
som vi nu behandlar, godtar propositionens
förslag.

Grundtanken i propositionen och utskottsutlåtandet
är, att vi skall ha en
betryggande livsmedelsproduktion som
medför lägsta möjliga samhällskostnader
och som ger näringsutövarna en
skälig levnadsstandard och konsumenterna
så billiga livsmedel som möjligt.

Jag skall inte gå in på alla detaljfrågor;
andra talare från mitt parti kommer
att göra det. Men jag skall ta upp
den fråga, som herr Hansson i Skegrie
i mycket stor utsträckning uppehöll sig
vid, nämligen frågan om självförsörjningsgraden.

Herr Hansson sade att utskottet, om
man haft ytterligare en vecka på sig,
säkerligen skulle ha kunnat skriva sig
samman på åtskilliga punkter, bl. a. i
frågan om självförsörjningsgraden. Utskottsmajoriteten
accepterar, att vi fram
till 1970 enligt jordbruksutredningens
och departementschefens förslag bantar

ned självförsörjningsgraden till 80 procent.
I sin motion säger centerpartiet,
att man kan acceptera en självförsörjningsgrad
på mellan 80 och 90 procent
men att denna helst bör ligga vid 90
procent. Om vi nu hade kompromissat,
herr Hansson, skulle vi då ha fastställt
självförsörjningsgraden till 85 procent?
Hade vi »kompromissat på 89 eller 90
procent, hade det ju inte varit någon
kompromiss utan ett godtagande av centerpartiets
förslag. När herr Hansson i
Skegrie alltså säger att man hade kunnat
kompromissa, om man haft ytterligare
en vecka på sig, frågar jag mig:
Vad är då allt herr Hanssons emfatiska
tal i denna talarstol värt?

Det har sagts, att vi är det enda land
i världen som bantar ned vår produktion,
trots att vi vet hur läget är ute i
Världen, hur människorna svälter o. s. v.
Herr Hansson i Skegrie uppehöll sig
ganska länge vid sina upplevelser i
Amerika, och visst var de trevliga i och
för sig; jag hade inte så förfärligt trevligt
i Klippiga bergen, men det är en
annan sak. Herr Hansson ville göra gällande
att den amerikanske jordbruksministern
hade ändrat uppfattning när det
gällde de fattiga folken. Det hade han
inte gjort. Han hade precis samma uppfattning
som vi. Han sade nämligen att
den hjälp med livsmedel som Förenta
staterna nu ger får bli en hjälp på kort
sikt. Vi måste se till att de fattiga länderna
ges möjligheter att själva producera
sina livsmedel. Det var väl inte
bara, herr Hansson i Skegrie, för att
hjälpa de svältande folken som man tog
jordbanken i anspråk. En kongressman
sade till oss — sanningshalten i det får
han stå för själv — att de amerikanska
skattebetalarna inte hade någon anledning
att betala farmarna för att de höll
en viss mark i träda; de lägger så mycket
mera gödningsämnen på den övriga
att de på det sättet intensifierar driften,
sade han. Det kan också vara ett skäl
till att man nu håller på att avveckla
just detta jordbanksprogram.

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Jag tror att vi har betydligt större
möjligheter att hjälpa de fattiga folken
om vi — det är klart att vi i den mån
vi har överskott på livsmedel skall hjälpa
till i vissa lägen — ger dem möjligheter
att själva klara upp sin situation.
Det har sagts att ungefär hälften av all
spannmål som produceras i Indien förstörs
på grund av dåliga lagringsmöjligheter,
att transportvägarna inte är tillfredsställande
o. s. v. Jag läste i en tidning
för inte alltför länge sedan ett uttalande
av en professor från Indien,
som vid ett symposium i Lund hade sagt
bl. a. att två råttor i Indien äter upp
ungefär vad en människa kan leva på
ett helt år. Det är klart att det är ett
problem. Därför tror jag att vi har större
möjligheter att lämna hjälp på t. ex.
det tekniska området.

Herr Hansson i Skegrie tog sedan upp
frågan, om det är rimligt att vi i detta
rika land skall importera livsmedel från
u-länderna. Det är ju så att de i stort sett
bara har socker och vegetabiliska oljor
att sälja, och de produkterna vill de ha
ut på världsmarknaden för att på det
sättet skaffa sig kapital till att bygga
upp industriell verksamhet. Men vad är
det som de träffar på då? Jo, de västeuropeiska
staterna för en protektionistisk
politik och bygger upp höga tullmurar
omkring sina gränser. Dessa murar skall
sedan de fattiga folken försöka komma
över med sina produkter. Det medför
att de priser de får ut blir oskäligt låga.
Det har sagts att denna protektionism
kostar u-länderna lika mycket som hela
den u-lijälp de får från andra länder.

Jag skall lämna denna fråga och övergå
till att tala om produktionsvolymen
sedd ur beredskapssynpunkt. Vi har i
jordbruksutredningen kommit fram till
att vi skulle kunna klara oss med en åttioprocentig
självförsörjningsgrad med
en obetydlig ökning av lagringen. Vi har
ökade möjligheter härtill genom att vi
lärt oss en hel del. De näringsfysiologer
som stått till utredningens förfogande
har också sagt att det är tillfredsstäl -

Nr 35

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. in.

lande med en åttioprocentig självförsörjningsgrad.
Man kanske skulle ha
kunnat gå något lägre, men i en krigssituation
kommer samhället att tvingas
att ransonera vissa varor; i en sådan
situation räcker människornas moral
bara till en viss gräns, och sedan förlorar
man kontrollen.

Härefter skall jag också ta upp en
annan fråga, som herr Hansson i
Skegrie uppehöll sig länge vid. Herr
Hansson påstod att jordbruksutredningen
— och om jag inte hörde fel sade
han också departementschefen och utskottet
-— med prispress ville driva bort
småbrukarna från jordbruket. Men som
herr Hansson vet, vad utredningen sade
var ungefär detta, att vi under de gångna
tio åren har haft en utveckling som
medfört att konsumentpriserna stigit
något mer än realpriserna och att den
utvecklingen bör få fortsätta en tid
framöver. Vi föreslog i utredningen —
och det har departementschefen och
utskottet accepterat — att betydande
medel skulle ställas till förfogande för
att banta ned produktionen till 80 procent.
Vi var beredda att satsa pengar
på ett amställningsstöd i det syftet och
att ge mera pengar till jordfonden. Herr
Hansson i Skegrie tyckte det var egendomligt
att jordbruksministern inte
följt utredningen. Ja, det kan man ju
säga. Men en utredning arbetar inte
med samma premisser som en regering,
som alltid måste ta hänsyn till den situation
som råder när en stat göres
upp, hänsyn som en utredning knappast
gör när den presenterar sina förslag.
Dessutom trodde man inte på
1 anthruksstyrelsen att det var möjligt
att förbruka så mycket pengar som utredningen
föreslog.

Den prispress som herr Hansson i
Skegrie talade om har inte lanserats av
utredningen, departementschefen eller
utskottet utan av ledamoten av utredningen
Halvdan Åstrand. Han påstod
i Konserthuset den 14 mars, att vi ville
utöva prispress på jordbruket. I utred -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ningen har vi sagt, herr Hansson, och
departementschefen har accepterat det,
att vi skall sätta in resurserna under
eu övergångstid på fyra år — eller det
kanske behövs fem år — för att se vilken
verkan det kan ha. Om det då visar
sig att åtgärderna har ett inflytande
på utvecklingen, skall vi fortsätta med
verksamheten. I annat fall får vi överväga
huruvida prissättningen är den
riktiga.

Vi kan val också säga att vi har en
prispress redan för närvarande. Vid eu
överproduktion på fläsk, som skall avsättas
på utlandsmarknaden, höjer vi
exempelvis slaktdjursav giften, vilket
innebär att avräkningspriset till producenten
blir lägre. Man kan väl med
samma fog säga att också det är em
sorts prispress. Om produktionen sjunker
för snabbt och vi kommer under
de 80 procenten, är priserna säkerligen
för låga, och då får vi överväga om
det inte är motiverat med en höjning.

Lantbruksförbundet hav efter utredning
kommit fram till att vi bör ha differentierade
priser. Den utredningen
presenteras nu på olika RLF-möten.
Jag skall inte här ta ställning till om
systemet är riktigt eller inte. Men i den
utredningen föreslås att den producent
som levererar 1 000 liter mjölk per månad
skall vidkännas ett visst avdrag
därför att hämtningskostnaderna blir
stora, medan den som levererar 20 000
eller 30 000 liter skall få ett tillägg därför
att uppsamlin gskostnadcrna för honom
blir lägre. För slaktsvin tillämpas
en liknande metod. Jag vill fråga om
inte också det är ett medel att öva påtryckning
på vissa grupper, bl. a. småbrukarna?
Är inte det också en form av
prispress när man presenterar ett sådant
förslag? Jag skall gärna medge att
det inte har mött någon större entusiasm
ute på de olika stämmorna,
men förslaget kvarstår.

Nu vill herr Hansson i Skegrie röka
fredspipa med jordbruksministern, och
jag tycker att det är riktigt att vi inte

skall bråka. Herr Hansson säger också
att vi inte skall ha politiska trätor i
dessa frågor. Om vi tar herr Hansson
på allvar, kan vi väl vänta oss att man
tar bort skyltarna ute på landsbygden
med frågan: Kan ni tänka er den här
bygden utan jordbruk? Det skulle vara
ett led i herr Hanssons fredsinvit.

Jag skall inte längre uppehålla mig
vid prisregleringen. Det finns därvidlag
en överenskommelse mellan organisationerna
och departementen, och det
råder alltså inga skiljaktiga meningar
om de planfrågor som här har diskuterats
»av herr Hansson. De kommer väl
upp till behandling i annat sammanhang.

Jag började med att säga att vi på
socialdemokratiskt håll fick kontakt
med ett konservativt bondeförbund under
1930-talet. Vi fick ta diskussionerna
och stötarna med bönderna på den
tiden, och vi gjorde det av solidaritet
med en grupp som vi betraktar som arbetare
— de mindre jordbrukarna. Vi
tog den konstruktiva debatten 1947, då
det socialdemokratiska partiet med Per
Edvin Sköld i spetsen målades ut som
det parti som ville driva bort de svenska
småbrukarna från landsbygden. Vi
har tagit denna debatt även 1967. Tongångarna
är inte så särskilt olika. Jordbruksminister
Holmqvist som företrädare
för jordbrukspolitiken inom socialdemokratin
har fått ta ansvaret och
utstå många fräna attacker. Vi kommer
inte att hesitera inför dessa debatter.
Utvecklingen visar ändå att den konstruktiva
debatt som vi tar upp i dessa
frågor uppskattas nu i varje fall av herr
Hansson i Skegrie.

En f amilj ej ordbrukare — sådana
kommer säkerligen att finnas även i
framtiden -— som går upp på morgonen,
utfodrar sina djur, sköter mjölkningen,
går hem och äter sin frukost,
går till arbetet och slutar klockan fem
eller halv sex, han är ju i själva verket
en arbetare och borde ha de intressen
som vårt parti företräder. Det har tv -

Tisdagen den 30

värr inte blivit så. Centerpartiet, som
säger sig företräda dessa grupper, har
många reservationer gemensamt med
högern och folkpartiet och är alltså
enigt med dessa partier. Herr Hansson
har från talarstolen bekräftat denna
enighet och sagt att det är socialdemokraterna
som är oeniga. Jag vill säga
herr Hansson att bakom den jordbrukspolitik
som nu presenteras och som
bär Erik Holmqvists signatur, står en
enig socialdemokratisk riksdagsgrupp.
Vi kommer att slåss för denna politik.
Vi tror att den är riktig och vettig. Den
kommer att ge jordbrukets utövare större
chanser att arbeta och ge dem bättre
utbyte av arbetet. Den kommer dessutom
att ge konsumenterna lägre livsmedelspriser
på sikt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan utom på
de punkter som berörs av reservationerna
2, 4 a, 5 och 7 av herr Mossberger
m. fl., till vilka reservationer jag
yrkar bifall.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill först rätta till
en missuppfattning som herr Persson
i Skänninge råkat ut för. Jag sade inte
att socialdemokraterna är oeniga i denna
fråga, ty det är de inte, utan jag sade
att de är oeniga i andra frågor. Att sådan
oenighet föreligger har vi ju haft
exempel på.

Jag skall inte bemöta det resonemang
om prispresspolitiken som herr Persson
i Skänninge för. Som jag tolkat
skrivningen är vi inom utskottet överens
om att någon prispresspolitik inte
skall tolereras. Jag hoppas därför att
vi för framtiden kan avföra den debatten
från dagordningen.

Det är möjligt att jordbruksminister
Freeiman uttalade att Förenta staternas
hjälp till u-länderna är ett projekt på
kort sikt, till dess att u-länderna kan
försörja sig själva. Men så måste väl all
u-hjälp vara inriktad. Det gäller hjälp

maj 1967 fm. Nr 35

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. in.

under ett övergångsskede; man får hoppas
att u-ländema så att säga växer
till sig. Men i fråga om livsmedelsförsörjningen
lär tyvärr inga möjligheter
föreligga för u-ländernas folk att inom
överskådlig tid kunna försörja sig
sj älva.

Herr Persson i Skänninge frågar hur
en kompromiss om produktionsvolymen
skulle se ut. Jag hade varit tacksam
om herr Persson i Skänninge ställt
den frågan under utskottsbehandlingen.
Herr Persson i Skänninge vänder sig ju
inte till rätt forum när han tar upp
ärendet under plenum i kammaren. Jag
vill bara säga att den första förutsättningen
för att vi skall kunna diskutera
en kompromiss är att regeringssidan
släpper kravet på en produktionsnedbantning
som mål i jordbrukspolitiken.

Jag hade hoppats litet mer av herr
Persson i Skänninge. Herr Persson i
Skänninge minns kanske att när vi i
Förenta staterna lyssnade till eu råd
herrar som lade ut texten om produktionsförhållandena
och försörjningssituationen,
så sade herr Persson i Skänninge
flera gånger till mig: Ja, hör du,
här får vi nog kompromissa. Jag var
mycket tacksam för detta yttrande av
herr Persson i Skänninge, men tyvärr
måste jag säga att jag blivit litet missräknad
på herr Persson, sedan han kom
tillbaka till sitt fädernesland.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Bara några få ord till
herr Hansson i Skegrie!

Det är ju inte vanligt att vi i kammaren
går in på vad som skett under
utskottsbehandlingen, men eftersom
herr Hansson i Skegrie gjorde det skall
jag ta upp det. Jag frågade gång på
gång: Vad är det vi skall kompromissa
om? Gäller det motionen? Då är det
ingen kompromiss. I det läget utsåg vi
en delegation, som jag tyvärr inte kom
med i, och jag har alltså inte kunnat
ställa frågan tidigare. Därför har jag

2*—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 35

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ställt den här i dag, herr Hansson i
Skegrie.

Jag är tacksam mot herr Hansson i
Skegrie för att vi nu fått inskrivet i
kammarens protokoll, att herr Hansson
i Skegrie i fortsättningen inte kommer
att föra något tal om prispress.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Om prispresspolitiken
skall kunna anses avförd från dagordningen
beror, sam jag sade i slutet av
mitt tidigare inlägg, på tillämpningen
av riktlinjerna i Kungl. Maj:ts kansli.
Jag vill emellertid tolka utskottsutlåtande!
så, att prispresspolitiken får anses
avskriven.

Det är riktigt som herr Persson i
Skänninge säger, att vi utsåg en delegation
för att försöka få till stånd en
kompromiss i vissa frågor. Vi lyckades
också bra i den kommittén, men tyvärr
remitterades aldrig den nu aktuella frågan
till oss, trots att vi gjorde en förfrågan
huruvida herrarna på regeringssidan
var villiga till eu kompromiss
även därvidlag. Så ligger det till, herr
Persson i Skänninge.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Vi har hört herr Nils
B. Hansson i första kammaren behandla
1800-talet. Herr Persson i Skänninge
byggde upp oss med att tala om 1930-talet och — om jag inte minns fel -—-talade statsrådet om 1940-talet. Jag tilllåter
mig lämna historieskrivningen och
försöker se problemen sådana de är
just i dag.

Statsrådet sade i sitt anförande att
han var ledsen över att propositionen
hade kommit så sent. Det är uppenbart
att man i utskottet måst arbeta under
ganska hård press.

Jag vill till bakgrund ta statsrådets
yttrande om att lian kämpade för ett
effektivt jordbruk, en god beredskap
och ekonomisk-social trygghet för dem

som arbetar inom jordbruket. Han slog
fast att endast detaljer skiljer oss åt.
Om vi haft möjligheter att arbeta något
längre i utskottet hade vi kanske kommit
längre i sammanskrivningar än vad
vi hittills gjort. Jag skulle i detta sammanhang
vilja ställa frågan: Hade inte
statsrådet kunnat underlätta detta arbete
för oss genom att ur denna proposition
bryta ut årets prisuppgörelse
så att vi fått längre tid för den framtida
jordbrukspolitiken? Årets uppgörelse
har ju inte föranlett någon som
helst diskussion på grund av att propositionen
är skriven i överensstämmelse
med avtalet. Det hade naturligtvis
varit trevligare om vi kunnat nå
större enighet. Stor enighet har ändå
nåtts, och de borgerliga har i praktiskt
taget samtliga principfrågor kunnat
komma överens.

»Vi diskuterar i dag inte huruvida
vi skall ha ett jordbruk eller inte.»
Ungefär så sade statsrådet. Vi är alla
överens om att vi under alla förhållanden
skall ha ett jordbruk som är av
den storleksordningen att det kan trygga
vår fullständiga försörjning i händelse
av avspärrning. Vi kan däremot
diskutera -— vilket också gjorts — hur
stor minimiproduktionen skall vara i
fredstid för att vi skall kunna uppfylla
det tidigare omtalade kravet i en avspärrningstid.
Detta problem är synnerligen
svårt att bedöma, vilket visas
inte minst därav att statsrådet själv underkänt
jordbruksutredningens kaloriberäkningar.
År man medveten om hur
svårt detta är manar detta givetvis till
försiktighet. Kvar står då endast kravet
på att vi skall ha tillräckliga garantier
för att produktionen skall räcka
till, något som inte bör vara en övertygelse
enbart hos folket här i landet,
utan — vilket är minst lika viktigt —-även omvärlden skall ha klart för sig
att Sverige har möjligheter att självt
försörja sig under alla omständigheter.
Det finns andra, svårbedömbara faktorer
när det gäller jordbruket, t. ex. va -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

riationerna år från år i skördarnas
storlek. Dessa kan vara mycket stora,
vilket naturligtvis beror dels på att
jordbruket är en biologisk näring och
dels på att det är helt avhängigt av väderleksförhållandena.

Statsrådet bär i sin proposition dessutom
inlagt handelspolitiska aspekter,
som han tycker talar för en ytterligare
nedskärning av produktionen. Genom
att lösa dessa trots allt relativt små
problem kan man på lång sikt skapa en
ohållbar situation i framtiden. Inte
mimst bostadsmarknaden ger oss besked
om vad felaktiga regleringar kan
leda till. Det är därför vi i högerpartiet
ansett att livsmedelsförsörjningen
skall ses i ett betydligt större sammanhang.

För att komma ifrån en del misslyckanden
i sin egen politik försöker regeringen
alltid att väcka intresse kring
andra frågor. I år tror den att alla politiska
problem skall kunna lösas genom
eu ny statlig bank. I fjol försökte den
få människorna att tro att en ny jordbrukspolitik
skulle vara det allena saliggörande
för detta land och för dess
framtida ekonomi. Framför allt skulle
stora pengar sparas åt konsumenterna
samtidigt som jordbruket skulle få höjda
inkomster. Jordbruksutredningens
förslag utsattes för hård kritik. Utvecklingen
på världsmarknaden och den
ändrade situationen på arbetsmarknaden
gör att människorna i dag kanske
fått eu annan uppfattning. Men kanske
berodde valnederlaget förutom detta
också på att människorna inte trodde
på den politik som man presenterade.

När statsrådet nu har skrivit sin proposition,
kan det vid ett ytligt betraktande
se ut som om han hade ändrat
uppfattning. Vid närmare studium kommer
man fram till att han försöker
hålla alla vägar öppna.

Då vi har krävt preciseringar, har
vi ofta — till och med i utskottet —■
mötts av den invändningen att vi inte
behöver skriva något särskilt om detta,

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

därför att propositionen inte utesluter
de möjligheter som finns. Vis av valnederlaget
och vis av människornas reaktion
tycks statsrådet i stället som en
melodi ha valt en populär schlager som
säger: »Säg inte nej, säg kanske,

kanske, kanske.» Det ger honom större
handlingsfrihet. Men vi hade velat ha
närmare preciseringar, ty det hade varit
bättre för jordbruket, bättre för oss
alla.

När det gäller rationaliseringen av
det svenska jordbruket är vi alla överens.
Fjolårets beskyllningar att det
skulle ha varit jordbrukarna som inte
var villiga till rationaliseringar — i dag
understruket av statsrådet — vill jag
emellertid bestämt tillbakavisa. Det har
funnits många orsaker som hindrat rationaliseringen
som vi i dag ser den:
egnahemsistödet på sin tid, utformningen
av småbrukarstödet och den tidigare
jordförvärvslagen var faktorer, som i
många fall helt omöjliggjorde den rationalisering
som man nu önskar. Därmed
är det inte sagt att de beslut som
den gången fattades var felaktiga.

Jag är angelägen om att understryka
att högerpartiet vad gäller jordförvärvslagen
inte hade någon del i densamma.
Den genomfördes med socialdemokraternas
stöd, och ansvaret åvilar nu dem.

Den liberala jordförvärvslag som vi
nu har fått har också visat att rationaliseringen
går snabbare. Detta kommer
med hänsyn till åldersfördelningen inom
jordbrukarkåren att innebära att
jord bruks rationaliseringen kommer att
gå i accelererad takt. Några drastiska
åtgärder är inte motiverade, men väl är
det lämpligt med eu stimulans för att
på frivillig väg underlätta och göra
strukturrationaliseringen snabbare samt
kanske också leda den på rätt väg.

Vad som emellertid är viktigast är
en långsiktig politik; den behövs för
att stimulera människor till rationalisering.
Det är en stabilitet i bedömningarna
framåt som människorna vill ha.
Det finns ingen som med de stora ka -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

pitalinsatser som i dag och i framtiden
krävs vill göra detta utan att kunna
överblicka framtiden. Samtidigt som
jordbruksministern kräver kortsiktiga
lösningar i den allmänna jordbrukspolitiken,
har han emellertid kvar avskrivnings
re gl er, som i själva verket innebär
att vi skall bygga ekonomibyggnader,
vilka skall vara användbara under
ungefär 75 år.

Allt går nu mycket fortare. Tekniska
framsteg och eu strävan att förändra
produktionen i förhållande till marknadsbehovet
understryker kraven på generösare
avskrivningsregler, något som
vi i högerpartiet vid upprepade tillfällen
har krävt. Ekonomibyggnaderna
måste i framtiden byggas så att de ger
möjlighet till snabba ändringar av driften,
varför speciellt inredningarna borde
beredas väsentligt kortare avskrivningstid.

Flexibilitet är ett ord som blivit på
modet i många sammanhang. Beträffande
jordbruksföretagen är det berättigat,
därför att där går förändringarna så
fort. När nu skatteproblemen i sin helhet
så småningom skall lösas, hoppas
vi att statsrådet skall äga styrka att
hävda sina synpunkter på rörlighet inom
näringen. Vi hoppas också att han
vid detta tillfälle inte glömmer möjligheten''
att genomföra en effektiv resultatutjämning
— det är angelägnare ju
större specialiseringen inom näringslivet
blir. Skattepolitiken är över huvud
taget ett viktigt område inom jordbrukspolitiken.

En förutsättning för att vi i framtiden
skall kunna erhålla driftiga jordbrukare
i näringen är att dessa får möjlighet
att på sikt planera sina företag.
Eftersom endast driftiga företagsledare
kan åstadkomma en förbilligad produktion
är långsiktig planering också ett
konsumentintresse.

Rakt motsatt effekt kommer statsrådets
uttalande om sänkt realprisnivå
att få, framför allt som vi vet att de
senaste decenniernas kapitalförstöring

i dagsläget inte ger möjlighet härtill
om framtidens mål skall kunna nås.

Till långsiktig planering hör, som
statsrådet framhåller och som vi påpekade
1961, eu anpassning till den jordbrukspolitik
som föres inom Gemensamma
marknaden. Jag vill understryka
att det ofta görs gällande att denna
marknads priser skulle vara avsevärt
lägre än den svenska marknadens. Vid
närmare påseende — om man tar hänr
syn till alla faktorer, bl. a. utgående
subventioner — torde förhållandet vara
det motsatta. Men som regel visar det
sig att kostnadsskillnaden ligger inom
marginalen för transportkostnaderna.
Man kan t. o. m. ifrågasätta om fjolårets
sockerdebatt var motiverad, när
man nu kan konstatera att en anpassning
till Gemensamma marknaden endast
innebär en förändring av råsockerpriset
med 15 öre. Planeringen bör ge
oss möjligheter att genom att undersöka
Gemensamma marknadens behov
försöka skapa förutsättningar för en
avsättning av svenska produkter på den
marknaden.

Liksom inom andra delar av närings^
livet innebär krav på rationalisering
också ökade behov av investerings- och
rörelsekapital, varför det förefaller
egendomligt att statsrådet inte har följt
jordbruksutredningens förslag utan föreslagit
en minskning av de där angivna
kreditramarna. Det är möjligt att
statsrådet har tänkt sig att den nya
lantbruksorganisationen skall kunna
klara dessa problem. Vad jordbrukarna
behöver är emellertid inte nya organisationer
utan tillgång till det kapital
som är en första förutsättning för rationaliseringens
genomförande. Ramarna
bör redan i år ges sådan storlek att
de kan förutsättas fylla uppkommande
behov. Jordbruksministerns uppfattning
om jordbrukarnas rationaliseringsvilja
förefaller mig med hänsyn till
hans förslag om kreditramarna vara
alltför pessimistisk.

Det finns alltid risk i en omdanings -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

process att några grupper kommer i
kläm mellan det som varit tidigare och
det som skall gälla i framtiden. Alldeles
speciellt är detta förhållandet för
ägarna till de mindre jordbruksfastigheterna.
1960 års jordbruksutredning,
som hade i uppdrag att utreda småbrukarstödet,
föreslog helt drastiskt att
man skulle lösa dessa problem på sikt
genom att avskaffa dem. Det förefaller
nästan som om statsrådet bär samma
uppfattning. Att förändringar genomföres
är helt i sin ordning och att det
produktbundna stödet avskaffas har
accepterats. Det förefaller oss emellertid
nödvändigt att dessa människor får
tid till anpassning, så att de inte helt
drastiskt — som föreslås för vissa
grupper — redan inom en månad berövas
sitt stöd. Det torde av många anses
som en brutal åtgärd.

För mig framstår det inte som en
förstahandsangelägenhet att avskaffa
det mindre jordbruket. Det gäller i stället
att underlätta möjligheterna för
mindre jordbruk att bilda lönsamma
enheter och avskaffa bidragsformer
som kan leda till en snedvriden produktion.
Huruvida statsrådets förslag i
detta avseende leder till resultat kan
nog ifrågasättas, då en fortsatt inflation
och den föreslagna avtrappningen
av avgångsvederlaget knappast kommer
att vara den sporre som statsrådet avsett.

Det är min uppfattning att arealstorleken
inte i allt är avgörande för ett
företags lönsamhet. Jag anser att familjeföretaget
i vårt land liksom i andra
länder är och kommer att vara den
från såväl företagar- som konsumentsynpunkt
lämpligaste företagsstorleken.

Vad det här gäller är att få ett så
stort antal väl avlönade arbetstimmar
inom företaget att det ger sin ägare
tillfredsställande försörjning. För att få
optimal effekt av de begränsade ekonomiska
och personella resurser som står
till förfogande bör dessa företag i första
hand uppmuntras. Denna uppbyggnad

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

går inte alltid att genomföra på en
gång, utan den måste ske successivt allteftersom
lämpliga fastigheter blir tillgängliga.

Målet måste vara att möjligheter bereds
för dem som arbetar i jordbruket
att få eu ekonomisk standard som är
likvärdig med den som yrkesutövare i
andra näringar har. Detta innebär att
förutsättningar bör skapas för företagsekonomisk
lönsamhet vid rationellt
bedrivna jordbruksföretag i likhet med
förhållandet inom näringslivet i övrigt.
Jag ansluter mig på den punkten helt
till utskottets uppfattning. Detta hindrar
emellertid inte att också andra företagsformer
och företagsstorlekar i fri
konkurrens skall kunna få arbeta sida
vid sida; det är bara prioriteringen av
de begränsade resurserna som jag har
velat påtala.

Denna uppbyggnad kan ske i form av
såväl familjejordbruk som storjordbruk
men utesluter inte deltidsjordbruket;
härvidlag delar jag inte jordbruksministerns
negativa syn. Dessa företag är
för många en passande livsiform, skapar
en reserv av arealer som vid behov
kan disponeras och löser för åtskilliga
människor bostadsproblemet, för att inte
tala om fritidsproblemen. De hindrar
inte heller storleksrationaliseringen, eftersom
lantbruksnämnderna vid ägarskifte
alltid har möjlighet att genom
§ 5 jordförvärvslagen bevaka strukturr
ati o n alis er in ge n.

I stora delar av vårt land ger skogen
möjlighet till ett kontinuerligt utnyttjande
av arbetskraften, vilket har avgörande
betydelse för företagens lönsamhet.
Det framgår därför som naturligt
att denna kombination underlättas genom
att tillfälle ges till skogskomplettering.
I andra delar av vårt land saknas
förutsättningar för en sådan kombination.
I dessa bygder bör rena skogsfastigheter
med samhällets stöd kunna
skapas, vilket hindras av nuvarande
utformning av bidragen och gällande
j ordförvärvslag.

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Jag vill, herr talman, uttrycka min
tillfredsställelse över att statsrådets förslag
i prisfrågan helt överensstämmer
med den ingångna överenskommelsen
och inte — vilket hänt vid tidigare tillfällen
— innehåller några avvikelser.
Naturligtvis, kunde man dock som jordbruksföretagare,
i enlighet med vad jag
tidigare har framhållit, ha uttalat önskemål
om en långsiktigare planering.

Vi har i vår motion diskuterat en
samordning av jordbrukspolitiken och
naturvården. Vi anser det angeläget
att arbetet härvidlag samordnas så att
nedläggande av fastigheter inte medför
en försJumning av landskapsbilden. Det
rör sig här om stora arealer, där, om
inga åtgärder vidtas, alternativet är i
bästa fall skogsplantering, i sämsta fall
förbuskning. Vi har visat på olika vägar
att lösa dessa problem, vägar som
leder till att landskapsbilden i varje
fall till dels kan bevaras och förhindrar
att man genom missgrepp i dagsläget
förstör möjligheterna till en framtida
landskapsvård.

I de norra delarna av vårt land är
de klimatiska betingelserna för ett allsidigt
jordbruk inte lika gynnsamma
som i de södra. Det finns emellertid en
lång rad faktorer — inte minst den
försvarspolitiska synpunkten —som gör
det önskvärt att där bibehålla jordbruk
av betydande omfattning. Naturligtvis
skall även dessa jordbruksföretag byggas
upp som rationella, driftsekonomiskt
riktiga enheter. Det kan emellertid
här vara berättigat med ett speciellt
stöd från samhället. Det är inget subventionstänkande,
herr statsråd, när vi
vill öka det extra mjölkpristillägget i
Norrland, utan det är endast ett försök
att återställa värdet av tillägget, det
värde som inflationen liar urholkat. Detta
är anledningen till att vi vill göra
denna uppräkning.

Herr talman! Under tiden efter andra
världskriget har prissättningen på jordbruksprodukter
kännetecknats av att
realprisnivån utvecklats långsammare

än kostnadsnivån. Detta förhållande tog
jordbruksministern till intäkt för ett
uttalande att denna trend kommer att
fortsätta eller rent av bör fortsätta. Detta
uttalande är orealistiskt, framför allt
med tanke på det uppdämda rationaliseringsbehovet,
varför vi har svårt att
acceptera det.

Den föreliggande propositionen är,
som jag inledningsvis sagt, inte så drastiskt
utformad som man kunde ha väntat
efter föregående års jordbruksutspel.
Detta är av stort värde, inte bara
för jordbrukarna utan också för de
många människor som i ett svenskt
jordbruk ser den framtida livsmedelsförsörjningen
garanterad. Särskilt positivt
förefaller det enligt min tolkning
att prispress inte skall tillämpas för
att tvinga fram en snabbare rationalisering.
Många sikäl talar för att denna rationalisering
kommer att öka snabbt.

Det framtida bekymret kommer måhända
att bli att i en svältande värld
kunna rekrytera dugande ungdom till
den enda näringsgren som kan tillgodose
det växande behovet av livsmedel.
Det är i detta land ofta inte opportunt
att tala om svält i en situation när vi
brottas med överproduktion. Dessa frågor
har diskuterats också i dag. Jag är
angelägen att understryka att vi från
högerpartiet aldrig någonsin har sagt
att vi i Sverige borde ha en produktion
av den storleksordningen att den skulle
inriktas på export till u-länderna. Vi
har emellertid den uppfattningen att
det inte kan vara riktigt att minska
produktionen för att öka sin egen import
och därmed beröva andra länder
detta tillskott, när vi har möjligheter
att producera livsmedel själva. Jag har
med detta inte sagt att alla de andra
hjälpåtgärderna — hjälp till självhjälp,
hjälp till att ta död på alla de råttor s,om
herr Persson i Skänn,inge talar om och
en serie andra åtgärder — inte skall
vidtas, men vi måste ha klart för oss
att det första människorna måste ha
trots allt är livsmedel.

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Det har talats om Amerikas inställning.
I Amerika sades angående den
s. k. jordbanken att år 1980 skulle all
jord som var användbar för livsmedelsproduktion
också användas till detta.
Man slog fast att man förutsatte att
varje land som hade möjligheter också
skulle bidra till, kanske inte att förhindra
katastrofen men i varje fall att lindra
den.

Statsrådet sade med de handelspolitiska
motiveringarna att de borgerliga
inte tar hänsyn till konsumenterna. Herr
statsrådet har möjligen rätt på mycket
kort sikt. Yi har velat göra en bedömning
på lång sikt. Det bär gällt garantin
och skyddet för en livsmedelsproduktion.
Här har nämnts kött. Det
finns överskott av kött i vårt land just
nu. Jag skulle dock inte tro att alla
de har fel siom i sina prognoser gör gällande
att kött om ett antal år kommer
att vara mycket svårt att få fram. Sådana
bedömningar görs i Sverige men
även internationellt. I den situationen
faller ansvaret på dem som kortsiktigt
har velat lösa detta problem.

Vi vet att förhållandena ständigt ändras.
Jag tror att man t. o. m. i dag kan
åka från Danmark och köpa smör billigare
i de svenska affärerna. Om någon
vågat påstå detta för två år sedan hade
det betraktats som en utopi. I dag är
det är emellertid en realitet. Det visar
bara att vi kanske går mot en annan
prisutveckling, så att man inte längre
kan säga, att man alltid har möjlighet
att importera billigare livsmedel.

Statsrådet sade att det inte skulle vara
någon prispress, och det anser jag tillfredsställande.
Herr Persson i Skänninge
var väsentligt mer tveksam på
den punkten, och han drog fram slaktdjursavgifterna.
Jag är medveten om att
man på kort sikt får använda sådana
åtgärder, men vad vi syftar på är att
man med prispress skall genomföra den
långsiktiga jordbrukspolitiken och framför
allt rationaliseringen. Det är det
som vi så hårt vänder oss emot.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Herr Persson i Skänninge säger att
Lantbruksförbundet självt kommer att
genomföra ett differentierat pris, som
kommer att utgöra en stark prispress på
de mindre jordbrukarna. Det är väl ändå
så, herr Persson, att enligt ifrågavarande
utredning är anledningen till
att vissa skulle få mer betalt att de har
kommit upp i en produktionsnivå, där
företaget gör vissa besparingar och dessa
besparingar skall räknas dem till
godo. Man har aldrig någonsin avsett
att sänka priset för andra, såvitt jag
vet. Man gynnar alltså specialisering.
Man ger en prisförbättring som dessa
har bidragit till. Låt mig till slut ändå
understryka att det ännu inte föreligger
något förslag om det. Det är medlemmarna
ute i bygderna som själva
skall avgöra frågan.

Vidare kan jag ge herr Persson i
Skänninge ett tröstens ord med anledning
av att han sade att han hoppades
att han inte längre skulle behöva
se affischen: »Kan ni tänka er
denna bygd utan jordbruk?» Hos oss
togs den ned den 19 augusti i fjol. Jag
förutsätter att detsamma skedde i Östergötland.
Om jag inte minns fel var
det en förutsättning att den affischen
skulle vara nere före valrörelsen. Det
var den, och den kanske hade gjort
nytta.

Jag hoppas, herr statsråd, att vi nu
skall få en jordbruksdiskussion som
skall vara mildare, att vi skall röka
fredspipa. Jag tror att alla vill vara
med om att röka den fredspipan. Ge
oss tid vid ett annat tillfälle att få
möjligheter att diskutera, så att vi inte
får en proposition så sent.

I detta anförande instämde herr Petersson
(h).

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jordbruksutskottets utlåtande
nr 25 behandlar ett stort och
betydelsefullt spörsmål och det finns
starka skäl för att hävda den uppfatt -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1907 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ningen att utskottet borde beretts betydligt
mera tid för ärendets behandling.

Nu blev det så att utskottet tvingades
snabbehandla frågan. Resultatet är också
att här, trots ett utomordentligt gott
arbete av utskottets personal och presidium,
presenteras ett utlåtande som alltför
mycket präglas av att ha tillkommit
under jäkt och tidsnöd.

Jag vill därtill framhålla att formuleringar,
som motiverar ståndpunkterna,
i många fall hade behövt både begrundas
och slipas mer än vad som
nu varit möjligt. Det är för övrigt ganska
troligt att den nödtvungna brådskan
har bidragit till skiljaktiga meningar
och reservationer som kunnat undvikas
om vi haft mera tid på oss.

Jag har faktiskt för min del funderat
på samma sak som herr Eliasson i Moholm
här antydde, nämligen om man
inte hade haft möjlighet att dela propositionen
på två sådana, så att avsnittet
om framtidslinjerna hade framlagts
tidigare, varigenom man hade
fått bättre tid för ärendets behandling.
Jag är medveten om att det kanske
hade fört med sig vissa komplikationer,
men jag har ändå hyst dessa funderingar.

Nu är det så med mig som med flera
andra här att jag naturligtvis är historiskt
intresserad. Jag skall emellertid
inte gå tillbaka till vare sig mitten av
1800-talet, 1930-talet eller 1940-talets
slut utan nöja mig med att gå drygt 14
månader tillbaka i tiden. Det är ju drygt
14 månader sedan uvertyren till fjolårets
stora debatt i jordbruksfrågan
spelades upp. Jordbruksministern antydde
i sitt anförande att det på det håll,
som han väl räknar som motståndarsidan,
förekommit vissa överdrifter, och
det finns ingen anledning att bestrida
detta. Det har varit en debatt med
många gånger höjda röstlägen och också
med frikostiga löften. Det sades ju att
1 500 kronor om året skulle kunna
intjänas av en normalfamilj. Nu före -

ligger ett förslag till uppgörelse som
jag inte hört någon erinran mot, och
det kommer väl också att antas när
vi går till beslut i frågan. Förslaget innebär
att mjölken kommer att bli fyra
öre billigare per liter, vissa andra varor
däremot kommer att stiga något i
pris och beträffande andra kommer
priset att sänkas. Man kan väl i stort
sett tala om en oförändrad kostnadsnivå.
Det vill allt till ett väldigt mjölkdrickande
i den stockholmska normalfamiljen,
om den skall tjäna 1 500 kronor
om året på en prissänkning på
mjölken av fyra öre per liter. Nog är
mjölken en nyttig dryck, men jag kan
inte tro att det är bra att dricka så
mycket.

Nu skall väl inte statsrådet Holmqvist
lastas för den socialdemokratiska propagandan,
ty jag tror att det är helt
andra krafter som ligger bakom. Jag
undrar om det kan vara den sten som
hängde sig om halsen på herr Dockered
i höstens valrörelse i avsikt att sänka
honom i havets djup. Nu blev det i stället
så, att den där stenen förvandlades
till en flygande matta, som lyfte herr
Dockered högt upp på ärones tinnar
långt högre än han väl någonsin hade
tänkt sig hamna. Nå ja, det tycks höra
till god ton här i dag att tala om att vi
nu uppnått stor enighet, och jag vill gärna
understryka att så är fallet; vi har
enligt min mening kommit långt på den
vägen. Efter de nyanserade formuleringar,
som jordbruksministern använt
i propositionen, liksom också i sitt anförande
i dag, samt med tanke på de
meningsyttringar som återfinns i utskottsutlåtandet
finns det all anledning
till att debatten i jordbruksfrågan förs
i en mer avspänd och lugn atmosfär än
i fjol, vilket folkpartiet med hänsyn
till jordbruksfrågans betydelse hela tiden
önskat.

Jag vill sedan anföra några synpunkter
på hur jag själv -— och som jag tror
flertalet inom det parti jag företräder
— ser på jordbruksfrågan. Eftersom nu

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

en rad av partikamrater kommer att ta
upp delproblem skall jag försöka fatta
mig mycket kort.

Jordbrukspolitiken bör syfta till en
tillfredsställande försörjningsnivå och
bör vidare medverka till bildandet av
tidsenliga och utvecklingsbara jordbruksföretag,
som kan ge brukaren skälig
ersättning för nedlagt kapital och
arbetsinsats och som också kan ge konsumenterna
livsmedel till rimliga priser.
Att detta senare innebär förhandlingar
och jämkningar mellan olika intressen,
där bägge parter får både ta och
ge, är uppenbart.

Därutöver må understrykas, att vi
framför allt har att med största uppmärksamhet
ge akt på och ta hänsyn
till den internationella utvecklingen.
Härvidlag är EEC-frågan en viktig faktor.
Vi har även att beakta den hastiga
tillväxten av världsbefolkningen under
hänsynstagande av våra intressen och
förpliktelser i det avseendet. Den omständigheten
att jordens befolkning sedan
åratal tillbaka ökar i hastigare takt
än livsmedelsproduktionen kan inom en
snar framtid ställa helt andra krav på
prestationer på jordbrukets område än
man tidigare tänkt sig. Det har redan i
debatten talats om hur man i USA ser
på den saken, och jag skall inte upprepa
det. Jag vill dock understryka att
det inom OECD har klart framhållits,
att de västeuropeiska länderna måste
vara medvetna om att de under 1970-talet kommer att ha ansvar för världens
livsmedelsförsörjning, även då det
gäller de underutvecklade länderna.
Därmed inte sagt att vi skall uppträda
som livsmedelsexportörer, men vi tvingas
ändå att ta hänsyn till denna problematik.

Jag vill i motsats till den uppfattning
jag tyckte mig kunna utläsa ur jordbruksministerns
anförande framhålla,
att jag anser att en sådan inställning
till jordbruksfrågan är klart förenlig
med omsorgen om konsumenternas intressen.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Vi ser det således som angeläget att
vår jordbrukspolitik utformas på ett sådant
sätt, att vi tar hänsyn till och anpassar
oss efter såväl dagsläget som en
framtida, helt annan situation. Jag har
den uppfattningen att det avtal för de
närmaste två åren, varom förslag nu
förelagts riksdagen, är ett led i en sådan
anpassning.

Så några synpunkter beträffande utskottets
uttalande på sidorna 53—54 och
den på denna punkt av de socialdemokratiska
utskottsledamöterna till utlåtandet
fogade reservationen. På denna
punkt tillhör jag utskottsmajoriteten och
kommer att rösta för dess förslag. Jag
har emellertid till utlåtandet fogat en
blank reservation för att till utlåtandet
kunna göra en kommentar. Den under
det senaste året förda debatten har
bland jordbrukarna åstadkommit oro
och ovisshet för framtiden, något som
på ett betänkligt sätt kan leda till en
förklarlig men beklaglig ovillighet att
sätta in resurser för en fortsatt rationalisering
inom näringen. Kan näringsutövarna
inte räkna med en rimlig lönsamhet,
flyttas intresset och resurserna
över till något annat område. Detta gäller
givetvis i första hand de unga som
står inför val av levnadsbana. Den höga
medelåldern inom yrket måste leda till
uppfattningen, att åtgärder, som försvårar
rekryteringen, i nuvarande läge
bör undvikas. I utredningsbetänkandet
finns onekligen formuleringar som utgör
en god grogrund för oro och misstänksamhet.
Ett uttalande från riksdagen,
som tar bort denna oro, är därför
mer än väl motiverat. Nu har jag
den uppfattningen, att ett detaljerat
långtidsavtal inte är önskvärt eller möjligt
att åstadkomma.

Ett avtal med förhållandevis hårda
bindningar kan leda till svårigheter vid
den fortsatta utformningen av jordbrukspolitiken.
Däremot bör en planering
på relativt lång sikt vara av värde
såväl vid prisförhandlingar som vid
utformandet av rationaliseringsverk -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken in. m.

samheten. I detta sammanhang vill jag
påminna om att utredningens majoritet
förordade att prissättningen under de
närmast följande åren skulle utformas
så att jordbruket skulle få behålla större
delen av rationaliseringsvinsterna.
Ett några år framåt syftande uttalande
av denna art skulle, som jag ser det,
varit värdefullt och kunnat accepteras
av såväl konsumenter som producenter.
Det är att beklaga att utredningen inte
lyckades bli enig om ett sådant uttalande.
Som jag redan antytt har utskottet
i detta avseende delats i två hälfter.
Den socialdemokratiska reservationen
innehåller emellertid ett uttalande om
garanti för framtiden som jag gärna
vill läsa in i protokollet. Efter att ha
förklarat sin ståndpunkt och redovisat
det system för prisavvägningen som
propositionen föreslår säger reservanterna
på sid. 162 i utskottsutlåtandet
att »ett sådant system för prisavvägningen
ej innebär att de berättigade
krav som de i jordbruket sysselsatta har
på ekonomisk och social trygghet eftersätts.
Utskottet anser nämligen att propositionens
och utskottets i det föregående
gjorda uttalanden om angelägenheten
att bevara ett livskraftigt svenskt
jordbruk och om likvärdig ekonomisk
standard med andra yrkesgrupper innebär
en god garanti för framtiden.» Det
vore värdefullt om man finge tolka detta
uttalande så att den oro och ovisshet
inför näringens fortsatta behandling i
riksdagen som orsakts av vissa tidigare
uttalanden nu kunde avskrivas.

Beträffande reservation nr 8 som innefattar
förslag om jordförvärvslån till
fastigheter med uteslutande skogsmark
vill jag säga att det är tveksamt om man
på detta sätt bör utvidga användningsområdet
för de begränsade medel som
står till förfogande. Det finns en hel del
aspekter på denna fråga, men jag skall
inte gå in på dem i dag; jag tycker nog
att man kan nöja sig med att låta den
utredning, som fått frågan sig tilldelad,
i lugn och ro få begrunda ärendet.

När det sedan gäller avvecklingen av
det särskilda småbruksstödet har vi från
borgerligt håll avgivit en reservation,
nr 9, i vilken vi föreslår en längre avvecklingsperiod
av stödet för de småbrukare
som är under 55 år. Vi anser
att de bör få behålla detta stöd fram
till utgången av 1971. Det rör sig här
om en relativt liten grupp, men det synes
oss som om starka rättviseskäl talade
för att man inte omedelbart skall
avbryta detta stöd utan ge dessa småbrukare
en viss respittid.

När det sedan gäller kreditramarna
för yttre och inre rationalisering torde
de belopp som föreslås i propositionen
i stort sett räcka under nästa budgetår.
Men som konsekvens av vårt förslag
att kreditstöd även skall kunna utgå när
det är fråga om förvärv av deltidsjordbruk
föreslår vi i reservation nr 13 att
kreditramen för jordförvärvslån skall
ökas med 5 miljoner kronor utöver propositionens
förslag.

Herr talman! Den grundsyn jag här
kortfattat sökt ge uttryck för ger mig
anledning att yrka bifall till utskottets
hemställan utom i de avsnitt som berörs
av reservationerna 1, 6, 9, 10 och 13,
där jag yrkar bifall till reservationerna.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Det vilar något av frid
och fröjd över debatten i dag, och det
är kanske ganska naturligt.

Att föreliggande förslag till riktlinjer
för statens jordbrukspolitik inte i väsentlig
män skiljer sig från de hittills
gällande är knappast något vågat påstående.
Det blir som hittills ett visst stöd
åt strukturrationalisering på familjejordbrukets
bas, och prispolitiken blir
i allt väsentligt oförändrad.

Det sagda må visst inte uppfattas som
ett angrepp på jordbruksministern. Utgångspunkten
för regeringsförslaget är

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

som alla vet 1960 års jordbruksutredning,
som efter sex års arbete inte har
lyckats komma utanför det gamla tänkandet.
Efter utredningen kom den borgerliga
opinionen mot de relativt små
förändringar som kommittémajoriteten
ändå föreslog. Jämfört med utspelet i
jordbruksfrågan i fjol synes föreliggande
förslag vara ett uttryck för regeringens
avsikt att föra även denna fråga
liksom bostadsfrågan bort från
stridsvimlet inför nästa års val — ett
enligt min mening föga klokt beslut,
som jag dock i detta sammanhang inte
skall närmare kommentera.

Men är måhända en ny jordbrukspolitik
obehövlig? Svaret på den frågan
måste bli beroende av hur man värderar
utvecklingstendenserna inom jordbruket.
Sedan början av efterkrigsåren
då den nuvarande jordbrukspolitiken
fastlades har den i jordbruket yrkesverksamma
befolkningen minskat från
en fjärdedel till mindre än 10 procent
av landets befolkning. Omkring 1 miljon
människor har lämnat jordbruket.
Varför? Jo, uppenbarligen därför att
försörjningsmöjligheterna trots allt har
varit bättre inom andra näringar.

Och ändå har tullskyddet för jordbruksprodukter
ständigt ökat och uppgår
nu till genomsnittligt tre fjärdedelar
av importpriset. Utvecklingen har
varit en enda kris för det traditionella
familjejordbruket, d. v. s. småbruket
med kombinerad växtodling och husdjursskötsel.
Ingen förutsätter heller annat
än att denna kris skall fortsätta.
Vad som föreslås är att vi skall påskynda
och stimulera avfolkningen från
jordbruket.

Vad skall då komma sedan? Vilket
slags jordbruk och vilka driftsformer
skall vi ha? Det är väl därmed sammanhängande
frågor som 1960 års jordbruksutredning
framför allt borde ha
sysslat med men som den tyvärr, enligt
min mening, föga har ägnat sig åt.

I vilken mån kommer framtidens
jordbruk att vara kombinerade respek -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

tive specialiserade? Jordbruksministern
uttalar en försiktig tro på det senare
alternativet. Omkring fyra femtedelar
av jordbruksproduktionens värde ligger
som bekant på den animaliska sektorn.
Kan man då tänka sig rationella produktionsenheter
för animalisk drift vid
uppförstorade familjejordbruk, även om
man därmed menar sådana med normjordbrukets
arealer? Jag avser här givetvis
animalieproduktionens basprodukter
såsom mjölk, kött och fläsk. Har
exempelvis fläskfabrikerna, med eller
utan anknytning till annan jordbruksproduktion,
kommit för att stanna?
Kommer utvecklingen i övrigt att gå
mot en snäv specialisering till ungdjursuppfödning,
uppfödning av slaktdjur eller
mjölkproduktion?

Svaren på dessa frågor är naturligtvis
inte bara beroende av tekniska faktorer
utan också av hur stort tullskydd vi är
beredda att upprätthålla. Men tekniken
kommer ändå i det långa loppet att bestämma
och stordriftens fördelar att göra
sig gällande. Jag anser att utvecklingen
på det animaliska området rätt övertygande
talar för specialiserad kvalitetsproduktion
i stor skala. Vad kommer
detta att innebära i fråga om jordbrukets
driftsformer?

Naturligtvis kommer familjejordbruket
under överskådlig tid att vara den
förhärskande produktionsformen inom
svenskt jordbruk. Men betydligt intressantare
är om andra produktionsformer
kommer att breda ut sig och i så fall
med vilken snabbhet. Intressantare är
också om familjejordbruket kommer att
genomgå en sådan inre omvandling mot
specialiserad produktion i stor skala att
det om ett årtionde eller två bara blir
namnet som kommer att påminna om
det förflutna.

Jag har, herr talman, kort sökt motivera
varför vi i vår motion 1054 i denna
kammare föreslagit tillsättandet av
en utredning om jordbrukets driftsformer
sedda i perspektiv — inte i det
långa perspektivet men för låt oss säga

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

1970-talets jordbruk. Bakgrunden till
kravet är inte bara de utvecklingstendenser
jag i någon mån sökt hänvisa till
men som jag inte närmare vill gå in på
med hänsyn till den långa talarlistan.
Ett annat skäl är att man enligt vår mening
måste ta upp frågan om det svenska
jordbrukets perspektiv till ordentlig
prövning.

Bakom 1960 års jordbruksutredning
och föreliggande regeringsförslag liksom
de borgerliga reservationernas propåer
ligger uppfattningen att det svenska
jordbruket inte kan klara sig utan
ett högt gränsskydd. Vi skall upprätthålla
ett jordbruk av beredskapsskäl,
och meningarna går något isär om hur
stort detta beredskapsjordbruk behöver
vara.

Låt mig på en gång säga att jag för
min del är helt oenig med denna uppfattning
om svenskt jordbruks möjligheter.
Som jag redan framhållit är vårt
jordbruk till fyra femtedelar animalieproducerande,
och som väl de flesta vet
är gränsskyddet för animalier väsentligt
lägre än för vegetabilier. Vad är det som
säger att den animaliska produktionen
inte kan bli konkurrenskraftig om den
blir en specialiserad storproduktion och
får baseras på foderpriser som inte bestäms
av ett skyhögt gränsskydd på vegetabilier
utan av de internationella
priserna? Varför till varje pris upprätthålla
en vegetabilieproduktion som ändå
bara svarar för en femtedel av jordbruksproduktionens
saluvärde? Varför
skall vi för övrigt just ha ett beredskapsjordbruk
i fråga om vegetabilier, som i
motsats till animalier kan lagras hur
länge som helst?

Skall vi då lägga igen våra jordar
över lag? Ja, jag tror inte på import av
hö och annat grovfoder eller beten.
För övrigt kan nog en snabb förstoring
av brukningsenheterna och övergång
till mera extensiv odling och specialiserade
grödor medföra att även den
vegetabiliska produktionen kan klara
sig med väsentligt lägre gränsskydd el -

ler — något som jag tycker vore bättre
— ett visst statligt produktionsstöd via
budgeten.

Därmed har jag, herr talman, kommit
fram till frågan om prispolitiken —
den andra fråga som vi tagit upp i vår
motion. Högprislinjen, d. v. s. att konsumenterna
via höga priser skall upprätthålla
ett jordbruk, kan inte vara odiskutabel.
Den har också ifrågasatts av
konsumentrepresentanter i jordbruksutredningen
och i vissa remissyttranden.

I ett land, där över 90 procent av befolkningen
lever på annat håll än i jordbruket
och där näringsliv och levnadsstandard
är så beroende av exporten,
kan en protektionistisk jordbrukspolitik
verkligen ifrågasättas. Vi talade i går
här i kammaren om svårigheter för vår
export. Exportindustrins kostnadsnivå
är som bekant inte oberoende av levnadskostnaderna
i landet. De borgerliga
partierna vill hjälpa industrin genom
att avskaffa omsättningsskatten på investeringsvaror,
vilket skulle innebära
att man vältrade över 1,2 miljard om
året på konsumtionsvarorna och på
konsumenterna. Är då de borgerliga så
naiva att de tror att löntagarna kommer
att acceptera detta utan lönekompensation? Vi

vill gå en helt annan väg — en
väg som kännetecknas av successiv avveckling
av livsmedelstullarna och billigare
livsmedel men också av en annan
kredit- och räntepolitik, en aktiv prisstegringsbekämpande
politik som jag
under gårdagen i någon mån redogjorde
för. Denna konsumentvänliga politik
kan också i det långa loppet betyda
bättre förutsättningar för den svenska
exporten.

Vi lever i en tid då alla påstår sig eftersträva
friare internationellt varuutbyte
genom rasering av tullmurar. Är
det inte en illusion att tro att man i
längden kan hålla jordbruksprodukterna
utanför denna liberalisering av handeln?
Är det inte just denna fråga som

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 33

orsakar gnisslet i handelsutbytet inom
Norden?

Vi vill inte avskaffa det svenska jordbruket.
Vi vill att dess utövare skall få
bättre resurser. Vi vill att staten skall
satsa betydligt mer på jordbrukets kapitalförsörjning
och rationalisering för att
snabbare förbättra jordbrukets betingelser.
Men vi tror inte på den nuvarande
jordbrukspolitiken. Det beslut som förmodligen
fattas i dag kommer inte att
stå sig länge. Jag tror att det blir på
samma sätt med detta beslut som med
1947 års beslut i jordbruksfrågan. Man
kommer nog snart underfund med att
det behövs en ny jordbruksutredning.

Vi motsätter oss inte vad som nu föreslås,
men vi anser att man samtidigt
borde be regeringen tillsätta en ny utredning
först som sist alldenstund man
med dagens beslut inte löser några väsentliga
problem.

Vad en ny utredning enligt vårt förmenande
borde syssla med framgår av
vårt motionsyrkande, som jag vill citera: »a)

övergång till en lågprislinje för
jordbruksprodukter och en i första
band gemensam nordisk livsmedelsmarknad; b)

konsekvenserna härav för såväl
den animaliska som vegetabiliska produktionen; c)

åtgärder för att på olika sätt befordra
nya driftsformer inom jordbruksproduktionen
och en snabb strukturell
omdaning av jordbruket.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionsparet I: 858 och II: 1054.

Beträffande övriga yrkanden kommer
jag för min del att stödja samtliga socialdemokratiska
reservationer. Skillnaden
mellan dem och utskottsmajoritetens
hemställan är inte så stor, men jag
tycker att i valet mellan dessa två är de
socialdemokratiska reservanternas förslag
bättre.

Jag kan inte stödja utskottets hemställan
i alla avseenden. Det är framför

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

allt två punkter som föranleder betänkligheter,
nämligen 5 b och 5 h. I det
första fallet rör det sig om huruvida
man skall avveckla småbrukarstödet
omgående för alla som inte fyllt 55 år.
Reservanterna föreslår här en övergångstid
på fyra år. Även om jag inte
är helt nöjd med reservanternas utformning
av sitt förslag har jag bara att
välja mellan dessa två saker. Jag är inte
så anspråksfull att jag i sista minuten
kastar fram ett eget förslag. Jag har ju
inte haft möjlighet att delta i utskottsbehandlingen.
Jag tycker dock att man
i ett sådant här fall kunnat vara generösare.
Därför komer jag att stödja reservanterna
på denna punkt. Skulle detta
leda till att denna kammare inte bifaller
utskottets förslag och detta går
igenom i en gemensam votering skulle
jag vilja hoppas att regeringen tar denna
fråga i betraktande än en gång. Det
måste gå att finna ett vettigt sätt för avtrappningen.

Beträffande den andra punkten — det
särskilda mjölkpristillägget för de nordliga
delarna av landet — har yrkats på
viss förbättring med hänsyn till inflationens
verkningar. Jag tycker att man
inte heller här kan ställa sig helt avvisande
då detta är en småbrukarfråga.
Även om man anser att småbrukens tid
är förbi måste man betänka att det stora
flertalet verksamma inom jordbruket är
småbrukare, vars omställningssvårigheter
är betydande. Jag delar inte de åsikter
reservanterna givit uttryck för i sitt
förslag och jag har därför svårt att
stödja detta. Jag tycker att en 25-procentig
uppräkning i ett svep kan verka
litet egendomligt i dessa tider, varför
jag på denna punkt kommer att lägga
ner min röst.

Jag tycker att man på dessa båda
punkter bort försöka komma fram till
en kompromiss. Det skulle jag ha gjort
om jag varit i socialdemokraternas kläder
i utskottet. Jag förstår att det kan
ha varit svårare på andra punkter.

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det var ganska intressant
att konstatera att det kommunistiska
partiet är i färd med att göra gemensam
sak med de borgerliga på ett
område där man tror att man kan vinna
kortsiktiga fördelar, där man kan
samla röster genom att framställa sig
själv som mera positiv till de små inkomsttagarna
i detta sammanhang. Jag
undrar om herr Karlsson i Huddinge
har tänkt sig in i situationen. Vem
skall betala det ökade stöd som denna
grupp skall erhålla? Ofta är det andra
arbetargrupper i detta land, som lever
i en måhända sämre ställning och för
vilken — jag betonar det — tryggheten
sannerligen inte är ordnad på det sätt
som man skulle önska.

Om herr Karlsson menar något med
sitt underkännande av detta jordbruksprogram
och sin plädering för den mera
fabriksmässiga driften, har jag svårt
för att se hur det kan rimma med det
förslag han här ställer.

I övrigt kan jag säga att jag med
stort intresse åhörde herr Karlsson. När
han tar till orda i jordbruksfrågor finns
det alltid anledning att lyssna på vad
han säger. Men det är ändå märkligt
att han inte har observerat den stora
skillnad som föreligger mellan detta förslag
och låt oss säga 1959 års, riksdagsbeslut
om det sexåriga avtalet. Detta
var bemängt med en massa underliga
regler och föreställningar om hur man
skulle nå en inkomstföljsamhet med
andra grupper. Jag kan bara ta detta
som exempel, men jag skulle kunna ta
med mera av det som fanns med i sexårsavtalet
och den jordbrukspolitik vi
har fört.

Nu står vi i en situation — vi har
haft ett par provisorieår ■— där det klart
är uttalat att ställningstagandena till
desisa provisorier inte innebar något
ställningstagande för framtiden. Det är
först i dag som vi kan säga att vi kastat
loss från det bundna tänkandet. Herr

Karlsson som ändå har förmåga att
kunna se litet djupare på dessa ting
skulle — om han ansträngde sig —
verkligen kunna se att det steg vi nu
tar är ganska betydelsefullt.

Jag kan inte begripa vad en fortsatt
utredning skulle tjäna till, i varje fall
inte med den hållning som vi från socialdemokratiskt
håll nu intar. Vi menar
att näringen bör få utvecklas efter
de betingelser som den tekniska utvecklingen
skapar. Staten skall här inte
diskriminera, företagen skall få utvecklas
i frihet. Eftersom vi med våra utgångspunkter
inte tänker tvinga fram
någon utveckling, kan jag inte se att
det finns intresse för att knyta an till
en utredning av nämnt slag.

Efter detta ber jag att få säga några
ord som kommentar till föregående talare
i den ordning som de har förekommit.
Jag kan då först notera att herr
Hansson i Skegrie kanske argumenterar
något demagogiskt. Han konstaterar att
det var ett betydande steg framåt som
togs när man sade att det centrala syftet
med en fortsatt snabb rationalisering
var att uppbygga rationella jordbruksföretag.
Eu rationalisering av verksamheten
måste självfallet vara det centrala,
men det kommer in så mycket annat
som vi måste räkna med vid de jordbrukspolitiska
avgörandena. Man kan
därför inte se frågan helt självständigt
på det sätt som herr Hansson i Skegrie
gör.

Det har ingalunda i propositionen
gjorts gällande att rationaliseringen
skulle kunna genomföras på en gång.
Självfallet måste den ske steg för steg.
Att dessa steg inte får vara för små varje
gång man tar dem är också uppenbart.
Härvidlag kan man nog säga att vår
jordbrukspolitik under ett tidigare skede
kännetecknats av alltför blygsam
målsättning i vissa sammanhang.

Herr Hansson fortsätter att tala om
prispresspolitiken; herr Persson i
Skänninge har redan berört denna sak.
Men det är inte särskilt logiskt, herr

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Hansson, att i talarstolen rikta sig till
jordbruksministern och tacka för att
han i propositionen lagt sakerna till
rätta. Det talas inte om prispress i propositionen
men däremot i den motion
som herr Hansson i Skegrie själv har
skrivit under. Om herr Hansson hade
uppmärksammat detta när han läste
propositionen behövde motionen inte
ha byggt på ett felaktigt påstående.

Vi kanske skall resonera något om
familjeföretaget också. Herr Hansson i
Skegrie menar att ansträngningarna i
första hand bör inriktas på att av alla
dessa små enheter bygga upp bärkraftiga
jordbruksföretag och att övriga
uppgifter bör få stå tillbaka. Det är väl
ett fullkomligt felaktigt sätt att angripa
problemet. Vad är rationaliseringen
inom jordbruket? Det är en massa
olika aktiviteter som utövas, varvid man
söker sig fram efter specialiseringens
väg, väljer en bättre produktionsinriktning
o. s. v. Vi kan inte göra rationaliseringen
till en fråga om att endast försöka
lägga samman små enheter och
tro att vi därmed har gjort vad som är
möjligt att göra för att främja rationaliseringen.
Det är en felaktig utgångspunkt
att tro att omsorgen om familjejordbruket
skall ställas i förgrunden
och andra åtgärder skjutas åt sidan.

Om herr Hansson i Skegrie funderar
igenom dessa frågor kommer han nog
fram till slutsatsen att situationen skulle
bli ganska horribel. Vi är beredda
att betrakta familjeföretaget som ett
tvåfamilj sföretag. Men hur är de företag
beskaffade på vilka man sätter stämpeln
»fläskfabrik» eller »industriell
verksamhet»? Herr Hansson i Skegrie
vet det, ty han kan se det på olika håll
i Skåne. De består av man och hustru
med två eller tre anställda som arbetar
med utnyttjande av modern teknik och
som då kanske kan producera låt oss
säga 15 000—20 000 slaktsvin under ett
år. De är inga jätteföretag, ingenting
siom vi normalt skulle betrakta som industriell
verksamhet. Var snäll och leta

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

upp ett enda företag inom svensk jordbruksproduktion
där vi kan tala om
en verkligt stor företagsamhet! I verkligheten
ligger dessa företag, även om
de måhända kan drivas i form av bolag
— om det ur vissa synpunkter är
fördelaktigt — familjeföretaget, det lilla
företaget, mycket nära och är i verkligheten
en konstruktion.

Jag är mycket intresserad inte bara
av vad herr Hansson i Skegrie utan
även av vad herr Antby har att säga
på denna punkt — speciellt intressant
blir det att få veta det om kommunisterna
även i denna fråga bestämmer
sig för att göra sällskap med de borgerliga,
vilket jag dock knappast tror
att de gör efter den deklaration som
har givits. Hur skall anvisningarna till
lantbruksnämnderna utformas? Hur
skall man betrakta ett sådant företag
som t. ex. Dalby fläskfabrik, ett företag
av just den typ som jag har beskrivit?
Skall man säga att där får staten inte
satsa någonting, ty där är det fråga
om storproduktion som vi är främmande
för? Om tio småbrukare går samman
och i stor skala försöker lösa frågan
om smågrisproduktionen — de har
t. ex. ett suggstall — hur skall man göra
då? Skall vi sätta oss emot det och säga
att den typen av företag får inte främjas,
ty den har karaktären av storföretagsamhet?
Jag tror att de som funderar
häröver kommer fram till slutsatsen
att det är orimligt att i författningsbestämmelserna
skriva in anvisningar
till vägledning för oss i det fortsatta
rationaliseringsarbetet.

En stor och viktig fråga är den som
gäller hur vi skall betrakta vår jordbruksproduktion
i belysning av en eventuell
situation då världsisvälten kan bli
ännu mer utmanande än vad den är
i dag och hur vi skall inrikta vårt handlande
därefter.

Om jag förstått saken rätt har både
herr Eliasson i Moholm och herr Antby
medgivit att de borgerliga vid sitt ställningstagande
inte beaktat konsument -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

intresset för dagen, men möjligen på
lång sikt. I en värld som svälter skulle
vi siita med tillräcklig jordbruksproduktion
här hemma och äta ur vårt eget
grötfat. Konsumenterna skulle alltså
kunna känna en viss trygghet i denna
situation.

Jag tror inte att vi kan se dessa
frågor på det sättet. Vi gör klokt i att
reducera vår roll i världssammanhanget
till vad den är värd. Svensk jordbruksproduktion
ter sig sannerligen
ganska obetydligt, om vi sätter in den
i ett globalt perspektiv. I vår värld
finns det 1 500 miljoner hektar åker.
I Sverige har vi 3 miljoner hektar; det
är 0,2 procent eller, om vi så vill, 2 promille
av hela världens jordbruksareal.
När det gäller spannmålsodling räknar
man i hela världen med 684 miljoner
hektar, medan vi i Sverige har 1,4 miljoner
hektar. Fortfarande stannar vi vid
blygsamma 2 promille. Tar vi antalet
mjölkkor blir vi något bättre ställda.
Man räknar med 260 miljoner kor i
världen, och vi har 900 000 -—• vi är
på väg nedåt —• men det är bara 0,3
procent. För att denna bild skall bli
rättvis bör det dock läggas till att vi
bär en hög avkastning inom mjölkproduktionen.
Yi svarar faktiskt för ungefär
en procent av världsproduktionen på
detta område.

Om vi skall försöka komma till rätta
med världssvälten, är det klart att vi
kan göra en insats inom vårt land, men
nog är det mera sannolikt att insatserna
måste göras i annan form och sättas
in i de länder där förutsättningarna för
att driva upp produktionen är större än
hos oss. Om man kan öka spannmålsavkastningen
med ett enda kilogram per
hektar i världsproduktionen, betyder
det lika mycket som om vi kunde höja
vår produktion med 500 kilogram per
hektar. De stora möjligheterna ligger
på annat håll.

Herr Hansson i Skegrie och andra
talare har diskuterat amerikaresan, och
jag är övertygad om att den var myc -

ket givande. Jag hade tillfälle att året
innan jordbruksutskottet var där besöka
Förenta staterna och se en stor
del av jordbruksproduktionen. Jag kom
till Kalifornien, som i dag är ett av de
mest utvecklade områdena för produktion
av grönsaker och andra jordbruksprodukter.
Kalifornien var en gång en
halvöken, men man har lyckats göra
denna öken bördig genom betydande
kapitalinsatser, bevattningsanläggningar
o. s. v. Det är stortartade projekt
som har genomförts.

För några år sedan reste jag i Sovjetunionen
och besökte Kazakstan och just
det område, Selinogradområdet där
Chrustjovs nyodlingar kommit till
stånd. Även detta imponerade oerhört
på mig. Visst kan vi här i Sverige le åt
dessa odlingar och säga: Tänk, de producerar
inte mer än 8—10 säckar vårvete
per hektar därborta! Om vi beaktar
att arealerna är så oändligt stora
att även den blygsamma produktion
som man åstadkommer där betyder en
säck vete mer per sovjetmedborgare,
måste vi ändå se detta som ett storslaget
projekt i försöken att förbättra försörjningen
i Sovjetunionen.

Det skedde under vidriga betingelser
på hungerstäppen där förut bara karavanvägarna
gick fram och där det levde
ett ryttarfolk som i stort sett livnärde
sig på den magra gräsväxt som fanns
på stäppen. Stora områden lädes där under
plogen. Vetenskapsmännen säger att
om Sovjetunionen skulle satsa mera på
konstgödning och vidta andra åtgärder
för denna produktion skulle skördarna
i Sovjetunionen kunna ökas med 4—5—•
6 säckar per hektar. Detta ligger alltså
inom möjligheternas gräns.

Jag har inte haft tillfälle att besöka
Indien men betänk vilka resurser där
finns! Om man kunde få jordförstöringen
att upphöra, om man i stället för att
elda upp gödseln kunde tillföra jorden
den, om man över huvud taget angrep
dessa frågor med den teknik vi i västvärlden
tillämpar, vad skulle inte då

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

kunna åstadkommas? Det saknas inte
jord. Det väldigt tättbefolkade Indien
har i verkligheten lika mycket åkerjord
per capita som Sverige. Frågan gäller
att på de magra tegarna åstadkomma
förbättringar. Därför, herr Hansson i
Skegrie och andra som yttrat sig i dessa
frågor, ligger inte lösningen av
världssvältens problem här i Sverige eller
i de små länderna på de breddgrader
där vi har att producera. Dessa problem
måste lösas i utvecklingsländerna
själva, som också har stora möjligheter
att driva upp produktionen, ty man
startar där praktiskt taget i ett nolläge
medan vi däremot har kommit ganska
långt i våra strävanden att ur den motspänstiga
natur och med det klimat vi
har försöka utvinna så stor produktion
som möjligt.

Vad vill nu dessa länder? Jo, de vill
sälja till oss. Direktören i FAO har åberopats
här. Varför inte läsa hans program
som går ut just på vad jag har sagt
om en satsning i u-länderna i första
hand för att driva upp produktionen
där. Varför inte läsa den förödande kritik
han riktat mot den protektionistiska
jordbrukspolitik som drivs av industriländerna,
den vädjan från u-länderna
att ge dem möjlighet att sälja sina varor
till länder som Sverige och andra som i
dag håller sig med betydande handelshinder.

Världssvältens problem angår oss alla,
men jag tror att vi har all anledning
att se på möjligheterna att på mest realistiska
sätt kunna medverka till att
lösa dessa frågor. Vi kan göra det genom
att uppträda på de områden där vi
har stor konkurrenskraft, med vår industriproduktion,
med insatser på maskinområdet
eller gödselområdet, där
vi i varje fall är betydligt starkare än
när det gäller den egentliga vegetabiliska
livsmedelsproduktionen.

Till herr Antby vill jag säga att det
program som presenterades för 14 månader
sedan kan herr Antby i dag
läsa med stor behållning och finna att

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

detta är vad vi håller på att realisera
nu. Inte allt på en gång. Det har vi
aldrig tänkt oss. Det är fråga om en
utveckling åt rätt håll. Herr Antby kanske
skall läsa om mittenprogrammet,
som jag redan när jag läste det tyckte
var mycket suddigt i konturerna. Av
detta har herr Antby inte fått någonting
kvar nu. Där hade ju ändå folkpartiet
lyckats få med några rader om
att det kunde vara bra och ur konsumentsynpunkt
intressant att begränsa
jordbruksproduktionen. Vi kunde då
importera billiga varor, vilket konsumenterna
skulle kunna få viss glädje
av. Detta har herr Antby fullständigt
glömt bort i dag och han har helt kastat
sig i armarna på centerpartiet och högern
när det gäller att så ensidigt se
till producentintresset i denna fråga.
Det fanns kanske annat i hem Antbys
anförande där jag inte kunde dela hans
mening. Det kan jag emellertid gå förbi,
då det inte gällde så centrala frågor.
Emellertid kan man väl säga att
herr Antbys ståndpunkt, i fråga om
jordbrukspolitiken, sådan som han presenterade
den här är kort och gott,
att den skall vara skälig för alla. Några
närmare antydningar om hur denna
skälighet skall främjas har han inte
kunnat bidraga med.

Det var, herr talman, kanske flera
punkter som jag skulle ha kunnat beröra
i denna diskussion, men jag vet,
att talarlistan är mycket lång och att det
är många som naturligtvis ser fram
emot den stund, då de skall få tillfälle
att anföra som jag tror mycket intressanta
synpunkter på denna fråga.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var närmast hem
Eliasson i Moholm som jag skulle vilja
säga ett par ord till. Han säger att på
grund av att socialdemokraterna slagit
vakt om den tidigare jordförvärvslagen
har det blivit så här. Högern har aldrig

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

velat ha den. Folkpartiet säger i sin
motion att det är på grund av att socialdemokraterna
har slagit vakt om jordförvärvslagen
som vi har detta tillstånd.
Är herrarna så rädda för ett borgerligt
samarbete att ni inte vågar nämna centerpartiets
namn? Centerpartiet har ju
också slagit vakt om den lagen. Nu har
vi emellertid fått en betydligt modernare
jordförvärvslag, och jag tror att
den skall medverka till en utveckling
i rätt riktning.

Vidare säger herr Eliasson i Moholm
att om man inte i EEC hade några subventioner
för jordbruksvaror, skulle vi
mycket väl kunna hävda oss. Det är på
det sättet, herr Eliasson i Moholm, att
regleringen i fråga om jordbruksprodukter
trädde i kraft den 1 juli 1964.
Det fanns olika subventioner inom skilda
delar av ifrågavarande stater. Man
kunde inte avskaffa subventionerna på
en gång. Man har emellertid ålagt vederbörande
att se till att alla subventioner
på mejeriområdet skall vara avskaffade
1970.

Jag har inte sagt att Lantbruksförbundet
har antagit något förslag. Jag har
nämnt att förbundet har igångsatt en utredning
och att frågan om den differentierade
prissättningen diskuteras bland
jordbrukarna. Jag har dessutom sagt
att jag inte tagit någon ställning till
huruvida det är riktigt att ha en sådan
prissättning eller inte. Herr Eliasson säger
att det inte är fråga om att sänka
priserna utan att höja för de stora och
att låta priserna för de små vara oförändrade.
När saken diskuteras i RLFtidningarna,
talar man emellertid om
torparmjölk och godsägarmjölk.

Herr Eliasson har även sagt att
affischerna tagits ned och att man
gjorde det före valet. Jag var ute och
åkte i söndags och hittade ett par. Men
jag skall ta med mig snabbprotokollet
och åka förbi där nästa söndag och ha
herr Eliassons ord på att nu är affischen
överflödig och att nu skall den tas
ned, nu har den ingen uppgift att fylla.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern ville
göra gällande att jag skulle ha slagit
följe med de borgerliga. Jag vill med
anledning därav erinra om att i sakfrågorna
angående jordbrukspolitiken
yrkade jag bifall till samtliga socialdemokratiska
reservationer.

Om vi skall tala om att slå följe, bör
det väl framhållas att differenserna
mellan regeringens förslag sådant det
nu föreligger och de borgerligas ju inte
är så stor att de borgerliga talarna kan
få någon vidare luft i dag.

Yem är det som skall betala denna
något utvidgade småbrukarhj älp ? Ja,
vem är det som betalar arbetsmarknadspolitiken?
Den kostar en hel miljard
om året, och den sysslar ju med
problemet att bereda folk utkomst, när
de inte kan fortsätta att få sin utkomst
på samma sätt som förut. Vem är det
som betalar lokaliseringspolitiken som
kräver mycket stora belopp och gäller
samma sak? Vem betalar gränsskyddet
som uppgår till miljarder och som
framför allt gynnar de stora jordbrukarna?
Skall vi börja tala om vem som
betalar måste man konstatera att de fattiga
miljoner det här gäller inte är någon
stor fråga men att den har betydelse
för många människor, kanske
den övervägande delen av de svenska
jordbrukarna.

Finns det något samband mellan mitt
förord för rationell, fabriksmässig drift
och yrkandet på något större hänsyn
till småbrukarna? Nej, det finns inget
direkt samband, men detta beror helt
enkelt på att det rör sig om två helt
olika frågor. En sak är vilket slags
jordbruk som bör eftersträvas och en
annan vad man vill göra för dem som
inte längre kan fortsätta i den näring
där de tidigare varit sysselsatta.

Så till det där som sades om popularitet.
Vi arbetar väl alla för att söka
gagna vissa grupper med olika förslag.
Men varför överlåta småbrukarnas pro -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

blem till de borgerliga partierna, det
kan väl inte statsrådet Holmqvist själv
vara särskilt intresserad av?

Det har tydligen uppstått ett missförstånd.
Jag bestrider inte att vissa
steg tagits beträffande förändringen av
jordbrukspolitiken. Har mina ord tolkats
annorlunda rör det sig om en missuppfattning.

Jag vill också understryka att jag yrkade
bifall till de socialdemokratiska
reservationerna i sakfrågorna men att
jag har velat framhålla att man inte kan
tala om någon i egentlig mening ny
jordbrukspolitik.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har märkt att man
från regeringspartiets sida försöker spela
ut konsumentintresset som om det
skulle vara regeringen som värnar om
detta i motsats till oppositionen. Men
här rör det sig väl om litet demagogi.
Vad vi diskuterar i dag, herr
statsråd, är ingenting mindre än det
svenska folkets försörjmngsfråga med
avseende på framtiden, och jag skulle
tro att konsumenterna har mycket stort
intresse av att den frågan löses på ett
för dem tillfredsställande sätt. Och vid
konsumenternas eget ställningstagande
i höstas visade det sig att de valde rätt
väg när de tog avstånd ifrån den 80-procentiga försörjningsnivån.

Statsrådet ville försvara den fabriksmässiga
produktionen med att den även
gäller familjeföretag. Hur skulle statsrådet
handla om det gällde att i en
socken ge 400 000 kronor till ett sådant
företag, varav 100 000 i gåva? Det är
mycket möjligt att företaget i fråga kan
producera relativt billigt eftersom det
får 100 000 kronor till skänks, men jag
skulle kunna säga som statsrådet sade
till herr Karlsson i Huddinge: Vem är
det som betalar dessa 100 000 kronor,
om inte andra som bär det sämre än
dem som får pengarna? Det är emellertid
inte närmast detta saken gäller. Vad

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

väljer statsrådet om han har att bygga
ett stort fabriksmässigt företag för
400 000 kronor eller att i samma socken
hjälpa tio småbrukare att utvidga
sina företag för vardera 40 000 kronor?

Så länge vi bär otillräckliga finansieringsmöjligheter
får vi nog försöka att
på ett lämpligt sätt avväga den fahriksmässiga
produktionen inom jordbruket
mot övriga intressen. Vi motsätter oss
som sagt inte i princip denna, men jag
tror att man ändå måste tänka på att
ett lands försörjning inte alltför mycket
kan grundas på produktion i fabriksmässig
form, utan det måste bli
en avvägning mellan den och vad jag
skulle vilja kalla konventionellt bedriven
jordbruksproduktion.

Herr statsrådet försökte smita undan
världssvältsproblemet genom att säga
att det inte kan lösas av oss här i vårt
land. Ja, men det är inte heller hederligt
att krypa bakom missförhållandena
i u-länderna och framhålla att dessa länder
vill sälja till oss. Det gäller huvudsakligen
de få länder som producerar
socker och som i sin tur utgör en mycket
liten del av u-länderna.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller gärna med
jordbruksministern om att vi inte löser
världssvältproblemet om vi sätter vår
självförsörjningsgrad en eller annan
procent högre. Men varje bidrag som
man på det viset kan ge har ändå sitt
lilla värde. Det råder en fruktansvärd
undernäring i u-länderna; speciellt i
fråga om äggviteämnen. Den västerländska
världen har en stor och väsentlig
uppgift att fylla när det gäller att avhjälpa
den bristen. Därmed inte sagt att
Sverige skall etablera sig som exportör
eller svara för en produktion som kan
täcka det behovet — vi har ju alla i utskottet
varit överens om att vårt land
inte har resurser till det.

Den andra fråga som statsrådet Holmqvist
tog upp gällde produktionsutvecklingen.
Yi har en jordbruksproduktion

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

som minskar med ungefär 1 procent om
året, vi har en folkökning med bortåt 1
procent om året och det sker en övergång
till mer högvärdiga livsmedel. Detta
betyder att det för dagen sker en anpassning
mot en sådan försörj ningsnivå
att nuvarande exportöverskottet av livsmedel
kommer att elimineras. Vi är
överens om att vi inte för närvarande
skall motverka denna utveckling. Men
vi får komma ihåg att denna utveckling,
om den fortsätter, leder till att vi om ett
tiotal år är nere vid en 80-procentig försörjningsgrad.

Jag kan således inte förstå annat än
att läget är sådant att inga särskilda påtryckningar
behövs. Om utvecklingen
får fortgå under ett par år till har vi
alltså fått en sådan självförsörjningsgrad
att det överskott som tidigare vållat
oss besvär har eliminerats.

Jordbruksministern talade om behovet
av en politik som är skälig mot alla.
Jag har också den uppfattningen att vi
skall föra en sådan politik, och jag hade
trott att även jordbruksministern företrädde
den åsikten. Nu fick jag intrycket
att han ville ta åt sig hela äran för
en konsumentvänlig politik. Inom jordbruksutskottet
har vi nog varit ganska
ense om att försöka åstadkomma största
möjliga rättvisa för alla grupper.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Diskussionen har nu
mot slutet blivit något underlig; man
håller tydligen på och diskuterar vilka
grupper den ena eller den andra parten
vill företräda. Jag delar helt herr Antbys
uppfattning att det inte alltid är
nödvändigt att tänka på röstköp vare
sig de föreslagna åtgärderna gäller småbrukare
eller konsumenter. Det bör finnas
möjligheter att göra avvägningar
utan att man skall behöva bli misstänkliggjord
av den som kommit till en annan
bedömning.

Jag vill sedan, herr talman, när det
gäller familjejordbruk säga till statsrå -

det att jag aldrig tänkt mig något annat
än att varje jordbruksföretag — vilken
form det än har — skall stödjas i sina
rationaliseringssträvanden. Men eftersom
jag är medveten om att de medel,
som herr statsrådet under de närmaste
åren rimligtvis kan utverka, inte ger oss
möjligheter att tillgodose alla de krav
som kommer att ställas, anser jag att vi
för att åstadkomma ett optimalt utnyttjande
av pengarna i första hand bör
satsa på familjejordbruk.

Statsrådet hade sedan en längre utläggning
om vårt förhållande till de underutvecklade
länderna. Jag vet inte,
om det var ett de obotfärdigas förhinder
som gjorde att bevisföringen blev
så lång. För mig står det klart att det
är svält i världen och att en serie olika
åtgärder måste vidtas för att minska
den. Men, herr statsrådet, den ena åtgärden
utesluter inte den andra. Om en
nation har möjligheter att åtminstone
delvis försörja sig själv med livsmedel
men i en bristsituation minskar sin
självförsörjningsgrad, så måste det gå
ut över andra, för den händelse landet
i fråga befinner sig i den förmånliga
ställningen att man har en valuta som
det går att köpa för.

Om situationen härvidlag skulle ändras,
kan vi naturligtvis ompröva vår politik.

Nej, herr statsråd, i hela Ert resonemang
slog Ni in öppna dörrar. Vi vill
ha ett både-och, men om vi följer Er, så
kan det hända att kon dör medan gräset
gror. Så är det, om man ser kallt på saken.

Bara ytterligare en sak till, statsrådet!
Vi fick aldrig något svar på frågan,
huruvida statsrådet haft möjligheter att
dela på propositionen.

Herr Persson i Skänninge uppehöll sig
vid vad jag sagt om jordförvärvslagen.
Vad herr Persson därvid anförde är riktigt.
Men jag hade dessutom den uppfattningen
att det skulle ha blivit ännu
bättre om vi inte undantagit de statliga
och kyrkliga markinnehaven utan ska -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

pat möjligheter att för jordbrukets rationalisering
använda all mark. Detta
var herrarna emellertid inte med på.
Och det är väl ett faktum, att det var
jordförvärvslagens bestämmelser beträffande
fastigheter på över 20 hektar som
fördröjde rationaliseringen under hela
1950-talet, just under den tid då ni anser
att rationaliseringen gick för långsamt.

Det gläder mig om de affischer kommer
bort, som herr Persson i Skänninge
talade om. De gör ingen nytta längre,
men att de har gjort detta tidigare visar
valresultatet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag undrar om herr
Karlsson i Huddinge riktigt tänkt sig in
i den här frågan. Det extra mjölkpristillägg,
som man från borgerligt håll vill
driva igenom, skulle kosta 7 å 8 miljoner
kronor, vilka skulle betalas av de
svenska skattebetalarna. Det finns ingen
utredning om den saken. Jordbruksutredningen
har inte föreslagit någon sådan
åtgärd; inte ens någon minoritet
inom utredningen har gjort det. Inte
heller har någon av de ca 100 remissinstanserna
tagit upp denna tanke. Och
den fördes inte fram under vårens förhandlingar,
vilka hade till syfte att förbättra
jordbrukarnas ekonomiska villkor.

Men så kommer ett par centerpartister
och väcker en motion, och alla borgerliga
partier blir plötsligt beredda att
anvisa 7 å 8 miljoner kronor för detta
ändamål. Det är inget struntbelopp,
herr Antby. Det är nästan mer än vad
vi satsar på hela rationaliseringsarbetet
i Norrland. De s. k. koncentrerade rationaliseringsåtgärderna,
vilka vi betraktat
som det mest värdefulla inslaget
i rationaliseringsarbetet, kostar lika
mycket.

Om man nu vill satsa 7 å 8 miljoner
kronor mer på det norrländska jordbruket,
så vore det nog värt att söka

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

finna en annan form för detta bidrag än
att knyta det till en viss del av jordbruksproduktionen.
Jordbruksutredningen
har utdömt denna form av bidragsgivning
och i stället föreslagit en
utveckling av stödet efter andra banor.

Detta centerpartiförslag hade herr
Karlsson i Huddinge egentligen velat
stödja, men han har ändå blivit litet
betänksam och säger nu, att han och
hans partivänner kommer att avstå från
att rösta på denna punkt.

Herr Karlsson uppehåller sig emellertid
ytterligare vid småbrukarnas problem
och möjligheter för dem att få bidrag
framöver. Men arbetsmarknadspolitiken,
som Karlsson talar så mycket
om, gäller ju också jordbrukarna. Någon
av kammarens ledamöter kanske
lyssnade på jordbruksprogrammet i radio
i söndags morse. Där beskrevs just
situationen för två jordbrukare, som
båda hade gått över till industriarbete.
Den ene var en ganska ung man; den
andre hade fyllt 62 år. Det var slående
att båda var nöjda med att de hade tagit
steget över till industriarbetet, som
gav dem en bättre försörjning och en
tryggare ställning, och som dessutom
innebar ett mindre krävande arbete än
jordbruket. De förmåner som de hade
fått i samband med övergången var
flyttningsbidrag, familjebidrag och hela
den övriga arsenalen av hjälpmedel,
som vilken löntagare som helst kan tillgodogöra
sig i samma situation. De förmånerna
erhåller också jordbrukaren i
dag, det är ingen diskussion om den
saken.

Frågan är då, om vi när vi tar ställning
till den framtida jordbrukspolitiken
skall förklara att processen skall
kunna dras ut över fyra år. Den som i
dag är 35 år och arbetar i ett ärvt eller
på annat sätt erhållet småbruk, skulle
alltså ha kvar bidraget under fyra år.
Sedan tar det slut. Men är hans situation
bättre om fyra år? Jag kan inte se det.
Då får vi ta upp frågan om han även i
fortsättningen skall ha bidrag. Men han

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

erhåller ett belopp på 6 000 kronor, om
han inom de närmaste fem åren går
över till industriarbete. Det var det som
var tanken i jordbruksutredningens förslag,
alltså att man skulle skapa en stimulans
för att dra över arbetskraft
från jordbruksnäringen till sektorer
inom näringslivet som behöver arbetskraft.

Dessa verkningar tycks helt gå förbi
herr Karlsson i Huddinge. Jag upprepar
att denne småbrukare om fyra år står i
precis samma situation, sedan bidraget
upphört att utgå. Men om bidraget skall
avse hans omställning till annat yrke —
ja, då får han 6 000 kronor då han går
över, och det är i pengar betydligt mer
än vad herr Karlsson tillsammans med
de borgerliga nu vill ha beslutat.

Nå, hur är det då med den som av sociala
skäl är förhindrad att gå över till
annan verksamhet? Jo, vi har gjort ett
klart undantag för honom. Om han är
handikappad, eller om arbetsmarknadsmyndigheterna
bedömer det som omöjligt
att omplacera honom, så kan vederbörande
få bidrag. Därmed tycker jag
att vi har tagit undan de kategorier, där
det kan sägas föreligga ömmande skäl.
Och de övriga kommer inte i någon annan
situation än vilka andra löntagare
här i landet som helst riskerar att hamna
i. Som jag framhöll blir även jordbrukaren
delaktig av de förmåner vi
inför i avsikt att underlätta övergång
till annan verksamhet.

Herr Hansson i Skegrie sade att det
vi nu diskuterar är en hela svenska folkets
försörjningsfråga, och därför skall
olika medborgargrupper delta i bedömningen
av jordbrukspolitiken. Där håller
jag med herr Hansson. Men sedan
kommer vi in på frågan om stödet. Kan
det vara rimligt att skänka 100 000 kronor
till en investering som kostar
400 000? frågade herr Hansson. Ja, jag
tror inte det är otänkbart att en sådan
situation kan uppkomma, där detta är
att föredra framför att splittra pengarna
på en mängd åtgärder. Jag har tidi -

gare i debatten nämnt ett exempel, och
jag tror att herr Hansson efter litet tankemöda
skall finna att starka skäl kan
tala för att det i vissa fall är bättre att
satsa på 400 000-kronorsobjektet framför
att plottra bort pengarna. Om exempelvis
ett antal småbrukare går samman
för att ordna sin smågrisproduktion,
blir det förmodligen billigare än
om var och eu försöker åstadkomma en
förbättring av sin produktion.

Vidare delas inte dessa pengar ut sockenvis
på något sätt, och jag förstod
därför inte den bild som herr Hansson
i Skegrie tecknade. Jag tycker inte man
skall ha några förutfattade meningar,
utan rationaliseringen skall stödjas och
vi skall bortse från företagsformen. Rationaliseringsstöd
skall naturligtvis inte
vara alltför små och splittrade, men i
övrigt tycker jag inte att man skall ha
någon begränsning.

Till herr Antby har jag kanske inte
så mycket mer att säga. Jag tror att frågan
kan reduceras ytterligare, om man
låter denna diskussion röra sig om vad
den verkligen gäller — om vår jordbruksproduktion
skall ligga vid 80, 85
eller 90 procents självförsörjningsgrad.
I den tidigare debatten har man från
folkpartiet trosvisst sagt att utvecklingen
sköter sig själv och att jordbruksproduktionen
går ned så att vi rentav kan
få bekymmer att hålla den uppe. Jag kan
inte se hur bedömningen av världssvältens
problem skall kunna åstadkomma
någon väsentlig skillnad mellan dessa
ställningstaganden. Jag tror det är rimligt
att vi ser på var och en av dessa
frågor i dess sammanhang. Världssvälten
är ett stort problem, men det skall
vi attackera från andra utgångspunkter
än bevarandet av svenskt småbruk.

Herr Eliasson i Moholm gjorde gällande
att jag intog en felaktig hållning
och att det var den obotfärdiges förhinder
när jag hade argumenterat så länge
om möjligheterna att komma till rätta
med världssvältens problem. Jag ber om
ursäkt, ifall kammarens ledamöter all -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

mänt har uppfattat det så. Det var i varje
fall ett försök att sätta in frågan i det
vidare sammanhang där den hör hemma
och där man kan anvisa de verkligt
radikala lösningarna. Jag menar inte
att kon skall do medan gräset gror. Jag
tycker tvärtom att mina tankar på detta
område borde kunna bidra till att rikta
uppmärksamheten på mera väsentliga
ting när det gäller att lösa svältens problem
i vår värld.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill påminna herr
statsrådet om att frågan om det extra
mjölkpristillägget i Norrland inte är
någon förliandlingsfråga. Den har inte
tagits upp — och kunde inte tas upp
•— vid de förhandlingar siom har pågått.
Frågan behandlades för all del
en gång i jordbruksutredningen, där de
socialdemokratiska ledamöternas första
beslut var att helt ta bort norrlandstilllägget.
Sedan tänkte man om och tyckte
att det skulle vara kvar i tre år, varefter
man skulle ompröva saken. Nu
är den tredje linjen att det skall vara
kvar. Orsaken till denna ändrade uppfattning
skall jag inte ingå på, men
det finns väl en sådan orsak.

Herr statsrådet vill inte vara med om
att ge 8 miljoner till de små jordbrukarna
i Norrland, vilket dock endast skulle
vara en ersättning för penningvärdeförsämringen.
Men han är fullt beredd
att skänka 100 000 kronor på ett bräde
till en stor företagare inom jordbruket.

Sedan menar statsrådet att det inte
finns något försvar för vår linje att
man under fem år framöver bör ge övergångsbidrag
även till mindre jordbrukare
som är under 55 år. Men det är inte
så lätt för en sådan mindre jordbrukare
att snabbt realisera sitt företag och
övergå till annan sysselsättning. Avsikten
är närmast att undvika den något
brutala omställning som ibland skulle
bli följden när vederbörande måste realisera
sitt företag så gott det går.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Jordbruksministern är utomordentligt
skicklig i att svänga sig — det har lian
alltid varit. På tal om de stora företagen
och bidraget på 100 000 kronor
säger han: Varför skulle man inte kunna
ge detta belopp till låt oss säga 10
småbrukare? Det är en helt annan historia,
herr statsråd, att låta 10 småbrukare
bygga en gemensam ladugård
för 100 000 än att bygga en fläskfabrik
eller mjölkfabrik till vilken bara hör
den mark där själva företaget ligger.
Men som sagt: Skall vi ändra bilden
dithän, så blir det lättare att diskutera
med herr statsrådet på denna punkt.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Endast några korta
repliker till jordbruksministern!

Jordbruksministern sade i sitt senaste
inlägg, att om man skall ge de norrländska
småbönderna 8 miljoner kronor,
så borde man finna en annan form
härför — man borde ge dem motsvarande
belopp på ett annat sätt, om jag
fattade jordbruksministern rätt. Detta
förslag bar jag ingenting att invända
emot. Jag sade i mitt tidigare inlägg
att jag inte kommer att rösta för reservanternas
förslag just på grund av utformningen.
Men regeringen har en helt
annan initiativmöjligheit än jag. Kunde
då inte regeringen någon gång i höst
återkomma med ett förslag om hur
dessa 8 miljoner bättre skall användas?
Inga invändningar från min sida i så
fall!

Den andra frågan som riktades till
mig gällde om situationen för dem, som
nu skulle kunna få småbrukarstöd under
ytterligare fyra år, kommer att vara
bättre efter den tiden. Ja, det är svårt
att bedöma den saken, ty de flesta av
dessa jordbrukare kommer väl inte att
vara kvar inom näringsgrenen då, även
om de inte uppnått 55 års ålder. De
försvinner ju numera i rapidfart.

Men saken gäller något annat — man
tar faktiskt ifrån människor ett bidrag,

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ett stöd, helt enkelt därför att de är
jordbrukare. De skall inte få det längre.
Ingen kan inbilla mig att rationaliseringen
skulle hejdas om småbrukarstödet
behölls under något år. När tillämpar
man på andra områden denna ordning"
att ta ifrån människor ett bidrag
som de redan har? Jag kan inte erinra
mig sådana fall, och det är detta som
lett till mitt ställningstagande.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det synes mig som om
jordbruksministern och jag nu är ganska
överens om att den omständigheten
att vi har en produktionsminskning och
en befolkningsökning leder till att vi
inom den allra närmaste framtiden har
eliminerat ett besvärligt exportöverskott.
Fortsätter utvecklingen på samma
sätt kan vi så småningom komma
dithän att vi får ta ståndpunkt till vilka
åtgärder vi skall vidtaga för att bibehålla
vår försörjningsnivå.

Så några ord om hänsynstagandet till
olika parter d. v. s. i detta sammanhang
konsumenten och producenten.

Jag vill erinra om att det nu föreligger
en prisöverenskommelse som vi
alla, såvitt jag vet, är eniga om att acceptera.
Jag förutsätter att det i denna
har tagits hänsyn till såväl konsumenter
som producenter och jag räknar
med att resonemanget om partitagande
för den ena eller andra kategorin därmed
kan anses avskrivet.

Slutligen vill jag säga att när det gäller
rationaliseringsverksamheten har
under årens lopp från vårt håll lagts
fram förslag vari framhållits nödvändigheten
av positiva åtgärder för rationalisering
inom jordbruket. Bl. a. kan
nämnas; att den gamla jordförvärvslagen
innehöll en passus som innebar att
progressivt inriktade jordbrukare, innehavare
av i själva verket mycket små
jordbruk, på grund av lagens utformning
hindrades från att utöka sina fastigheter.
Det dröjde länge innan socialdemokraterna
insåg att denna passus i

lagen borde bort — att den var till
hinders för jordbruksrationaliseringen.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Om jag inte missuppfattade
statsrådet så sade han i sitt
första inlägg beträffande det extra
mjölkpristillägget i Norrland att vi var
negativa till det norrländska jordbrukets
möjligheter. För att rätta till alla
missförstånd vill jag tala om att den
uppräkning vi här föreslagit endast
motsvarar penningvärdeförsämringen
under denna tid.

Vad övergångsstödet beträffar framhöll
statsrådet att även om en småbrukare
får ha det kvar i fyra år är han
sedan kanske i samma ställning som
nu. Men det måste vara en väsentlig
skillnad mellan att ha en månad på sig
att avveckla sitt jordbruk och att ha
fyra år. Vi bär ansett att en sådan fyraårsperiod
är väsentlig. Vi trodde att
även statsrådet hade denna åsikt därför
att den perioden sträcker sig fram
till den tidpunkt, som — enligt statsrådet
— skall utgöra gräns för möjligheten
för en jordbrukare i samma situation
att erhålla avgångsvederlag.

När vi talade om u-hjälpen försökte
statsrådet visa att denna fråga hade sin
särskilda plats. Jag vill tillägga att när
man diskuterar livsmedelssituationen i
världen bör man alltid ta hänsyn till
även våra möjligheter att bidra med
jordbruksprodukter. De kan vara små,
som statsrådet sade, men de är inte så
små att statsrådet helt skall förringa

dem.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Om jag skall säga några
vackra ord om herr Hansson i Skegrie
skulle det vara att han inte är så klumpig
i svängarna han heller. Han har suttit
med i jordbruksutredningen och i
fem eller sex år grunnat på hur riktlinjerna
för den framtida jordbrukspoliti -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

ken skall utformas. Han ägnade mycket
intresse och möda åt detta, men han
kom aldrig på tanken att man skulle behöva
höja det extra mjölkpristillägget i
Norrland. Nu har han. lärt om — säger
han — under utskottsbehandlingen, vilket
visar en viss förmåga också hos honom
att hänga med i svängarna, som
han leende står i talarstolen och påtalar
hos andra.

Vi kanske inte skall göra för stor affär
av frågan om markarealerna, herr
Hansson, utan vi släpper den nu. Vi
skall inte ha kvar kravet på att man
skall producera grovfoder själv för
mjölkproduktionen för att få bidrag till
att bygga upp en ladugård, utan vi ser
mer på produktionen i dess helhet. Någonstans
skall en jordbrukare köpa sitt
grovfoder. Såsom herr Karlsson i Huddinge
sade importerar jordbrukaren
inte detta utan han köper det från en
annan jordbrukare, som på så sätt får
avsättning för det. Därför ser jag inget
intresse i att produktionen skall vara
arealmässigt bunden på samma sätt som
hittills.

Jag vill återkomma till detta extra
mjölkpristillägg. Herr Karlsson i Huddinge
har kommit underfund med att
han egentligen varit ute i ogjort väder
och att han egentligen inte är särskilt
intresserad av detta extra mjölkpristilllägg.
Han kunde dock tänka sig ett stöd
åt Norrland i övrigt. Då kan vi kanske
lämna den saken därhän. Småbrukarstödet
har dock hela tiden betraktats
som en övergångsform. Det var en anordning
som tillkom med tanke på att
förbättra möjligheterna till en omställning.
Det var en av jordbruksutredningens
uppgifter att se över denna fråga
och utredningen föreslog att stödet skulle
tas bort.

Man har således inte varit okunnig om
detta. Det har varit bekant under mer
än ett år att en jordbrukare inte längre
utan vidare kan sitta kvar och få detta
stöd.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

som ett hjärtlöst sätt att ta pengar från
fattiga människor. Men jag har ju inte
följt jordbruksutredningen, och flertalet
småbrukare får behålla bidraget. Men
jag tror de som blir utanför utgör ett
förhållandevis litet antal. Förmodligen
rör det sig om just de kategorier som
herr Karlsson hjälpte till att få in under
stödet för några år sedan. Den gången
slopade man tidigare gällande begränsning
och medgav att även nytillträdande
skulle få stöd. Förmodligen kan en del
ungdomar ha slunkit in vid det tillfället
och de blir alltså inte delaktiga av stödet.

Jag kan inte se att det är rimligt att
skjuta problemet framåt i tiden. När vi
skall försöka anpassa jordbruksnäringen
efter samma principer som gäller för
arbetsmarknaden i övrigt, kan vi inte
vidhålla att det skall finnas speciella
anordningar samtidigt som vi satsar på
att bygga ut tryggheten efter mera allmänna
linjer.

Där kan vi vara överens. Låt oss gärna
gå in för att mera allmänt skapa ett
större mått av trygghet i samhället. Inte
minst tror jag att det beträffande arbetstagarna
skulle vara angeläget att skapa
en ökad trygghet. De bestämmer inte
över sin situation på samma sätt som
jordbrukaren gör; han har dock med
eller utan småbruksstöd sitt väsentliga
försörjningsunderlag tryggat.

Vad vi här diskuterar är ett bidrag på
kanske 400, 500 eller 600 kronor, som
kommer att ligga på toppen. Jag kan
inte se att detta kan innebära något väsentligt
hot mot några människor om vi
tar detta steg i samband med att vi gör
rent hus med småbrukarbidraget. Det är
inte så djärvt som det utmålas. Det kan
inte finnas anledning att vidare dras
med detta. När människor befinner sig
i en speciell situation, finns det möjligheter
att göra undantag för dem.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Allra först vill jag säga
att man på olika håll lärt om beträffan -

Jag medger att detta kan beskrivas
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr 35

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

de den stora fråga som vi i dag diskuterar.
I många avseenden har även jordbruksministern
gjort ändringar till det
bättre. Om jordbruksministern dessutom
hade kunnat lära om när det gäller
frågan om det extra mjölkpristillägget
till Norrland m. m., skulle det säkerligen
ha varit ännu trevligare här i dag.

Jag ber först att få instämma i de synpunkter
som herr Hansson i Skegrie här
framförde, och innan jag går in på några
speciella saker kan jag inte underlåta
att göra en del allmänna reflexioner i
anledning av den diskussion som här
förts.

Det är ändå jordbrukets framtid och
dess möjligheter som vi diskuterar. Med
denna fråga sammanhänger också frågan
om konsumenternas försörjning
med livsmedel, och den är kanske ett
långt större problem än vad man tror
med hänsyn till förhållandena ute i
världen.

Det har omvittnats att försörjningssituationen
är mycket prekär totalt sett.
Under den amerikaresa som jordbruksutskottet
företog kunde vi konstatera
att man på olika håll var överens om en
sak, nämligen att världens livsmedelsproduktion
är alltför låg. Om den nuvarande
generationen skulle kunna äta
sig mätt, sade jordbruksminister Freeman,
borde vi i dag ha en dubbelt så
stor produktion som vi har.

År 2000 kommer det att finnas dubbelt
så många människor på jorden som
nu, vilket innebär att vi då behöver fyra
gånger större livsmedelsproduktion än
i dag. Här har vi att för framtiden räkna
med en kolossal befolkningsökning
och den stora frågan är om man skall
kunna producera livsmedel för alla dessa
människor. Det pågår en kapplöpning
mellan produktion och befolkningstillväxt,
och vi frågar oss vem som
skall vinna denna. Tyvärr måste konstateras
att befolkningsökningen går alltför
snabbt och vi kan inte klara alla de
vådor som situationen för med sig. Men

det är en ynkedom att världens länder,
som i dag har så väldiga resurser, inte
skall kunna lyckas med detta.

Jag är fullt övertygad om att vi här
i Sverige — jordbruksministern har anfört
en del siffror — inte kan klara
världens jordbruksproduktion. Vi borde
emellertid i huvudsak kunna försörja
våra egna invånare.

När regeringen nu vill sänka självförsörjningsgraden
föreligger stora risker
i synnerhet för konsumenterna.
Sverige är, som tidigare påpekats, det
enda land i världen som går in för en
sänkning av livsmedelsproduktionen.

Det har här talats om jordbanken och
det har sagts att man räknar med att
den värsta hungerkrisen i mänsklighetens
historia skall inträffa på 1980-talet. Vid denna tidpunkt har alla de
arealer som nu finns i jordbanken tagits
i anspråk och även vetelagren har
säkerligen då tömts.

I diskussionen har framhållits att
konsumenternas intressen bör beaktas
och att jordbruksvarorna inte får bli
för dyra. Denna diskussion har avsevärt
snedvridits, speciellt från regeringens
sida. Vi bör ha klart för oss att om
vårt land kroniskt måste importera
livsmedel kan vi aldrig räkna med de
priser till vilka vi nu importerar livsmedel.
För närvarande köper vi upp
tillfälliga överskott från andra länder,
och dem kan vi ibland få till lägre priser.
Om vi alltid måste importera livsmedel
blir situationen annorlunda.
Ibland har vi själva överskott på vissa
varor och dem måste även vi sälja till
lägre priser.

Hänsyn måste också tagas till att jordbruket
erhåller en mycket liten del av
det totala priset på jordbruksprodukterna
— av konsumentkronan går endast
åtta öre till jordbruket.

Vi måste alltså se till att vi blir självförsörjande
på detta område. Om vi importerar
livsmedel tar vi i anspråk
livsmedel som u-ländernas människor

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

behöver. Dem bör vi ej köpa undan
dessa. Vår försörjningsgrad måste därför
vara högre än regeringen föreslår.

Om vi också tar hänsyn till de försvarspolitiska
frågorna framstår den saken
fullständigt klart. Vi satsar över 5
miljarder kronor på vårt försvar — skall
vi då inte ha råd att satsa något på försörjningen
med livsmedel, som kanske
i ett kritiskt läge blir den viktigaste
beredskapsfrågan.

Jordbruksministern talade om de nuvarande
överskotten — den saken har
berörts både i debatten och i propositionen.
Dessa överskott är emellertid
endast tillfälliga, och när vi vet att jordbruksproduktionen
automatiskt kommer
att sjunka, är det kortsiktig politik
att tillmäta överskotten alltför stor betydelse.
Vi behöver i framtiden ha ett
starkt jordbruk och det gäller att skapa
förutsättningar härför.

Jag skall i detta sammanhang inte
se tillbaka på gamla uppgörelser — vi
bör väl i dag blicka framåt. Om i framtiden
människor skall vilja bli jordbrukare,
måste vi skapa intresse och
förutsättningar för de unga för att åta
sig uppgiften att klara vår livsmedelsförsörjning.
Därför är det inte riktigt
att säga — som regeringen och socialdemokraterna
i jordbruksutskottet gör
— att »det måste visas återhållsamhet
vid jordbrukets prissättning». När unga
människor satsar sina besparingar, lånar
kapital och lägger ned tid och arbete
på ett jordbruk, vill de också ha
en viss säkerhet för att det lönar sig.

Vi i centern vill bibehålla realprisnivån
och få en mera långsiktig planering.
Det är alltför få unga människor
som vill satsa på jordbruket, och därför
tror vi att det är nödvändigt med
sådana åtgärder.

Genom den jordbrukspolitik som
bedrivits har ganska mycket folk friställts
och återgått till andra näringar.
Det problemet tror jag inte att vi behöver
stöta på i framtiden. Det största

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

problemet blir snarare att få unga människor
att satsa på jordbruket.

Lönsamhet är vad som i första hand
måste eftersträvas. Vi måste också ha
klart för oss att en grundlig utbildning
behövs. Därvidlag är det också fråga
om resurser. Det är ett mycket omfattande
arbetsfält en ung jordbrukare
måste behärska, om han skall klara
alla de problem han möter. Nödvändig
är också en fortlöpande rådgivning —
även om den kostar pengar — med
hänsyn till de hastiga förändringar som
nu äger rum. Även på forskningens område
måste vi göra en hel del.

Det måste vidare finnas kapitalresurser
liksom en räntenivå som gör det
möjligt att satsa på rationalisering. En
översyn av skattereglerna och allt som
hör dit är också nödvändig för att
trygga jordbrukets framtid. På detta
område finns det många frågor — jag
skall dock inte gå närmare in på dem
— som det är rätt väsentligt att lösa.

Mycket återstår alltså för samhället
att göra. Vi skall ingalunda tro att det
beslut som vi fattar i dag innebär en
lösning på alla problem. Vi måste följa
utvecklingen mycket noga och genomföra
förbättringar undan för undan, om
vi skall få människor att ägna sig åt
jordbruk.

Om regeringens förslag till produktionsmålsättning
vinner bifall, innebär
det en ganska omfattande nedläggning
av jordbruk; det har räknats med ungefär
700 000 hektar. Vi förstår vilken
kolossal och ödesdiger förändring i naturen
detta måste betyda, särskilt i
Norrland liksom i Värmland och i Kopparbergs
län. Det vackra landskapet
försvinner. Inom centern har vi velat
anknyta naturvårdsfrågorna till jordbrukspolitiken.
Enligt vårt sätt att se
måste det bli billigare att stimulera
jordbruksproduktionen, även om den
inte är så intensiv, än att tvingas lägga
ut dyra pengar sedan åkrarna vuxit
igen.

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Jordförvärvslagen bär också berörts
i diskussionen. Bolagsförbudslagens slopande
kommer att i hög grad bidra till
att flytta bort människorna från landsbygden
och kanske också till att naturvårdsproblemen
blir alltmer svårlösta.

I fråga om rationaliseringsmålsättningen
presenterar regeringen en ny
giv, det kan ingalunda bortresoneras.
Man vill satsa på allt större jordbruk,
medan de mindre skulle få försämrade
villkor. Vi har uttalat oss för att storleken
inte får vara avgörande för ett
statligt stöd. Enligt vår mening bör
även deltidsjordbruk kunna stödjas.

Propositionens förslag innebär en
hastig förändring. Tidigare har 80 000
kronor i förmögenhet varit gränsen för
att få bidrag. Nu hoppar man direkt
över till att kunna ge 100 000 kronor
i bidrag till vissa företag. Det är onekligen
en stark förändring.

När nu regeringen går emot förslaget
om stöd till deltidsjordbruk får man
väl säga att det innebär en ganska
stark sinnesförändring. Deltidsjordbruk
kan vara en bra livsform och vi bör
ha klart för oss att det i många fall är
just vid dessa man stegvis bygger upp
ett starkare och bättre jordbruk. Vi
har i reservation nr 6 yrkat på att deltidsjordbruket
skall kunna erhålla bl. a.
statliga kreditgarantier.

Vi anser också att familjeskogsbruket
bör erhålla stöd. Man bör också se till
att de kombinerade jord- och skogsbruken
får bättre möjligheter. Vi vill ge
alla storleksgrupper samma möjlighet
att tävla i fri konkurrens. Jag tror att
de mindre och medelstora jordbruken
kommer att hävda sig mycket väl. Annat
kan icke vara möjligt.

Regeringen säger sig ha en sund uppfattning
i dessa frågor. Jag måste, herr
talman, få citera vad jordbruksministern
säger på s. 121 i propositionen,
vilket de socialdemokratiska ledamöterna
av utskottet anslutit sig till: »Den
nu gällande begränsningen av vissa delar
av det ekonomiska stödet till att

avse brukningsenheter av högst tvåfamiljsjordbruks
storlek bör således
upphöra. Jag anser detta vara välbetänkt
med hänsyn till att den pågående
tekniska och ekonomiska utvecklingen
kräver färre och större enheter inom
jordbruket. Med hänsyn bl. a. härtill
anser jag också att tillkomsten och
fortvaron av stödjordbruk ej längre bör
främjas genom ekonomiskt stöd. Såsom
stödjordbruk bör i detta sammanhang
betraktas även deltidsjordbruk vars innehavare
har sin huvudsakliga sysselsättning
utanför jord- och skogsbruksnäringen.
Jordbruksföretag, som ej är
bärkraftiga, bör få statligt stöd om de
kan förutses inom en nära framtid genom
rationaliseringsåtgärder få förutsättningar
för rationell jordbruksdrift.
Vidare är det enligt min mening ej
längre erforderligt med särskilda bestämmelser
av social natur för det statliga
stödet på ifrågavarande område.»

Detta är klara besked som måste
kännas hårda. En försämring för mindre
jordbruk vill regeringen skapa. Men
vi kan heller inte se jordbruksfrågan
alldeles isolerad från andra samhällsfrågor
som vi har att behandla. Där
människor friställs bör det också finnas
möjligheter till annat arbete. Där
måste lokaliseringspolitiska åtgärder
sättas in och där är det nödvändigt
med ersättningsindustri.

Jag blev häromdagen uppringd av en
småbrukare som på uppmaning sålt sin
gård. Han hade omskolats och fått arbete
för en liten tid men blev sedan
arbetslös. Nu har han inget arbete, får
inte något arbetslöshetsunderstöd eftersom
han inte arbetat i sitt nya yrke så
länge som ett år. Han har inte heller
sitt lilla jordbruk kvar som han kunde
ha försörjt sin familj på. Vad skall han
göra? Det är inte lätt att säga. Vi bör
ha klart för oss att situationen på arbetsmarknaden
för närvarande inte är
sådan att alla kan få arbete. Man får
ej glömma bort individens problem.

I centermotioner har yrkats på en

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

25-procentig höjning av mjölkpristilllägget
i Norrland. Värmland får också
en liten del av detta. Vi har sju olika
områden där storleken av tillägget varierar.
Regeringen och riksdagen har
önskat stimulera till en viss mjölkproduktion
i dessa områden, vilket är anledningen
till att denna stödform kommit
till. Man vill ha kvar mjölkproduktionen
i dessa områden, och eftersom
odlingsbetingelser och annat är sämre
än på andra håll har man velat ge stimulans
genom detta extra mjölkpristillägg.

Nu skall enligt regeringens förslag
leveranstillägget på mjölken försvinna.
Där spar regeringen in 6,24 miljoner
kronor inom det område som det nu
är fråga om. Arealtillägget dras också
in och förändras till ett övergångsbidrag.
Det arealtillägg som dras in är
6,73 miljoner kronor. Det blir alltså tillsammans
med mjölkpristillägget en besparing
på cirka 13 miljoner kronor.
Det övergå ngsb i dra g som planeras i
propositionen är ungefär 4 miljoner
kronor till ifrågavarande område. Om
vi skulle gå in för centerförslaget och
göra en uppräkning med 25 procent av
det extra mjölkpristillägget skulle det
innebära en ökning med 8 miljoner. I så
fall skulle man ändå beröva detta område
1 miljon kronor om året. Det blir
med andra ord inte större utgift för
staten. Det blir mindre likväl.

Såsom bär har framhållits fastställdes
detta stöd senast 1962. Den penningvärdeförsämring
som har inträffat
sedan dess och tills detta förslag skulle
träda i kraft motsvarar ungefär 25
procent. Det innebär att det bara är
fråga om eu ren uppräkning, vilket vi
tycker är mycket motiverat. Jag förvånar
mig över att socialdemokraterna
går ©mot detta förslag. Jordbruksministern
sade att det inte föreligger någon
utredning på denna punkt. Nej, det
finns det inte och inte är det erforderligt
heller. Det gäller bara att åstadkomma
en uppräkning med hänsyn till den

Nr 35

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

penningvärdeförsämring som har inträffat.
Det är ju en princip som man
tillämpar på en hel del andra områden.
Den tillämpas ju i fråga om pensionerna,
barnbidragen och mycket annat.
Det är som sagt bara fråga om en tilllämpning
av samma princip på detta
område.

Jag vill gärna beröra en annan sak
här, nämligen skördeskadeskyddet. Vi
kan väl säga att det för närvarande inte
är tillfredsställande. Säkerligen skulle
man här kunna få ett bättre och mera
rättvist system, om strataområdena inte
var så stora som de är nu. Vi har i
detta sammanhang också behandlat en
motion. Enligt propositionen skall man
gå över till em obligatorisk anmälan av
arealanvändningen från och med nästa
år. Ifrån centerns sida väcktes vid årets
början en motion om att denna nya ordning
skulle träda i kraft i år. Vi vet
nämligen av erfarenhet, att det är
många som inte har lämnat in ansökan
och därför inte har fått den skördeskadeersättning
som de skulle vara berättigade
till. Vi är fullt medvetna om
att det med hänsyn till den tidpunkt vid
vilken vi nu befinner oss inte går att
ordna detta från och med i år. Om man
hade haft större intresse för saken, skulle
det givetvis ha gått att ordna det tidigare
även beträffande 1967 års skörd.

I skördeskadefonden finns för närvarande
en hel del pengar. Vi har också i
motioner krävt att fonden skulle få användas
för att via jordbrukskassorna
bereda lånemöjligheter speciellt för de
mest drabbade områdena. Vi har inte
kunnat fullfölja denna tanke i utskottet.
Det är en sak som vi får återkomma
till. Jag tror emellertid att det är ett ur
jordbrukets synpunkt riktigit förslag. Vi
bör därför kunna klara den saken så
småningom.

Jag kommer sedan in på regeringsförslaget
om övergångsbidrag i stället
för leveransbidragen och arealtilläggen.
Man kanske skulle kunna diskutera andra
lösningar, men vi har godkänt detta

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

förslag. Vad jag anser vara nödvändigt
är emellertid -att de jordbrukare som
nu är under 55 år under en övergångstid
skall ha möjlighet att få detta
bidrag. Här klipper man bort detta alltför
hastigt. Många kanske säger att en
människa varken lever eller dör av ett
bidrag av denna storleksordning. Vi
skall emellertid lia klart för oss att även
ett litet bidrag kan vara värdefullt för
dessa människor. Fördenskull har vi
ställt oss bakom förslaget att behålla
detta bidrag under en övergångsperiod
av fem år.

Jag tror inte att detta skulle kosta så
mycket. Jordbruksministern sade till
herr Karlsson i Huddinge att han var i
dåligt sällskap, men för min del tror
jag att herr Karlsson och de som vill
stödja förslaget är i gott sällskap, ty
här gäller det människor som på olika
sätt har det besvärligt. Har det hos några
skett en sinnesförändring måste det
väl vara hos socialdemokraterna, som
ej vill hjälpa dessa som har det besvärligt.

Herr talman! Jag ber härmed att få
instämma i herr Hanssons i Skegrie yrkanden.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord om skördeskadeskyddet.

Vi fick ju veta att en obligatorisk anslutning
inte var möjlig från och med i
år utan först nästa år, vilket också herr
Jonasson känner till. Detta hindrar
emellertid inte att alla jordbrukare i år
kan lämna in skördeskadeanmälan alldeles
oberoende av att obligatoriet skall
gälla först nästa år. Det föreligger således
inte något hinder för herr Jonasson
härvidlag, om han tror sig vara berättigad
till skördeskadeersättning.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vi vet mycket val, herr
Persson i Skänninge, att det går att
göra på det sättet, men många har hit -

tills helt enkelt försummat det. Ibland
har de inte ens kunnat få blanketter eftersom
de har varit ute för sent. Det är
med tanke härpå som jag tagit upp frågan.
Vi är glada över att obligatorisk
ansökan genomförs nästa år, men det
hade varit möjligt att lösa frågan tidigare
om det funnits intresse från regeringssidan,
ty den har varit uppe flera
gånger tidigare i riksdagen.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Det skulle vara frestande
att ta upp en del av de argument som
framförts i dagens debatt till närmare
skärskådande men jag skall avstå, ty jag
vet att flera representanter för mitt
parti i utskottet skall tala senare. I stället
skall jag begränsa mig till konsumenternas
syn på det föreliggande förslaget
till ny jordbrukspolitik.

I debatten och utlåtandet har det talats
mycket om producenterna men litet
om konsumenterna. Jag noterar emellertid
med tacksamhet departementschefens
uttalande i dag, att jordbruksfrågan
i lika hög grad gäller konsumenterna
som producenterna. Jordbrukspolitiken
är i hög grad en samhällsekonomisk
fråga, och de samhällsekonomiska
aspekterna bör vara gemensamma för
båda intressegrupperna.

När man läser de borgerliga reservationerna
och de särskilda yttrandena
finner man att de samhällsekonomiska
synpunkterna fått maka sig åt sidan betydligt
för de renodlade jordbruksaspekterna.
Detta gäller särskilt i fråga
om produktionsmålsättningen sådan
den förordas i det särskilda yttrandet
nr 1.

Vi har för närvarande en överskottsproduktion
som kostar det svenska folket
300 miljoner kronor årligen. Att
undvika denna merkostnad är en stark
motivering för en begränsning av produktionen.
Att vi avpassar vår produktion
så, att den inte försvårar vår anslutning
till en större marknad, är också
ett starkt konsumentintresse. Flera

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

remissinstanser har understrukit den
saken.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
ta upp det yttrande av konsumentdelegationen,
vilket har anförts som ett belägg
för att delegationen anser, att kommer
vi bara in i en stormarknad, så är
det inte nödvändigt med att fastställa
en högsta självförsörjningsgrad. Konsumentdelegationen
har skrivit att »ifall
svenskt jordbruk kan konkurrera på
världsmarknaden en viss högsta självförsörjningsgrad
givetvis inte blir något
mål». Jag vill påpeka att denna mening,
lösryckt ur sitt sammanhang, får
en annan innebörd än vad konsumentdelegationen
har avsett. Konsumentdelegationen
har tvärtom ifrågasatt, om en
80-procentig självförsörjningsgrad innebär
en tillräcklig krympning av vår
j ordbruksproduktion.

Man måste när man bedömer denna
fråga ta hänsyn till fördelningen mellan
produktionen av vegetabilier och
animalier. Det är vidare en förutsättning
att någon radikal förändring av
jordbruksprodukternas internationella
bytesvärde inte sker under det närmaste
decenniet eller till dess man
kommit fram till den 80-procentiga
självförsörjningsgraden. Om dessa förutsättningar
vet vi i dag ingenting, och
därför kan den citerade meningen inte
tas till intäkt för att våra framtida handelsförbindelser
skall ge möjligheter till
en större avsättning på världsmarknaden,
vilket i sin tur är förutsättningen
för en högre produktionsmålsättning.

I likhet med vad en del remissinstanser
framhållit tror jag att det är en
fördel att vi, när Sverige söker sig ut
på en större marknad, har ett importutrymme.
Detta kommer att vara till fördel
för oss när vi med andra länder
skall underhandla om ett handelsavtal
som avser både industriprodukter och
jordbruksprodukter.

I detta avsnitt finner jag det angeläget
att understryka vad departementschefen
sagt: »Den dynamiska utveck -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ling som pågår inom det svenska näringslivet
och samhället i övrigt innebär
för jordbruksnäringen och dess utövare
en allt intensivare omdaning och
omställning. Detta ställer på samma sätt
som inom näringslivet och samhället i
övrigt stora krav på företagare och anställda
inom jordbruket. Utvecklingen
kräver också att jordbrukspolitiken utformas
så att den främjar jordbruksnäringens
anpassning till ändrade förutsättningar
för såväl jordbruket som
det svenska näringslivet i allmänhet.»

Jag anser just produktionsmålsättningen
vara en mycket viktig sak. Ur
konsumentsynpunkt bör målet för rationaliseringsverksamheten
vara dels
att åstadkomma en lämplig företagsstruktur,
dels att genom inre rationalisering
av de enskilda jordbruksföretagen
åstadkomma det största möjliga ekonomiska
utbytet av arbetskraft, mark
och kapital. Detta bör kunna uppnås
såväl inom familjejordbrukets ram som
i stordriftsföretag. Departementschefens
uttalande, att statens medverkan inte bör
begränsas till någon särskild företagsform,
ser vi som en möjlighet att låta
olika företagsformer jämsides arbeta
för en effektiv produktion och för att
ge konsumenterna råvaror till så låga
priser som möjligt.

Det finns en annan omständighet som
inte nämns i propositionen men som
har ett nära samband med jordbrukets
egen rationalisering och det är strukturrationaliseringen
inom livsmedelsindustrin.
Dessa två saker påverkar varandra
så att en snabbare driven rationaliseringsprocess
inom de förädlingsorgan
som i stort sett handhas av jordbruket
kan framdriva en ökad rationalisering
i råvaruledet. Så mycket är
klart att sambandet mellan rationaliseringssträvandena
inom olika led av
framställning, förädling och distribution
av livsmedel är viktigt ur konsumentsynpunkt.

Det finns också ett viktigt samband
mellan rationaliseringsprocessen och

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

prispolitiken. Att, som man yrkar i
reservation nr 3, under en längre period
binda sig dels för en oförändrad
realprisnivå, dels för en långsiktig plan
för prissättning på jordbrukets produkter,
skulle innebära att man åsidosatte
konsumentintresset för återhållsamhet
i prisutvecklingen. I propositionen understryks
det att prisutvecklingen måste
avvägas med hänsyn till alla väsentliga
faktorer. Detta innebär väl att även
konsumenternas intresse är en viktig
faktor. Riksdagen bör i dag inte binda
sig för några långsiktiga åtaganden utan
i stället bifalla förslag som i sin helhet
tar hänsyn till både konsument- och
jordbrukarintressena.

I jordbruksutredningen har alla intresseriktningar
varit överens om att en
kostsam överproduktion måste undvikas.
Vi har för närvarande en överskottsproduktion,
den har skyddats med
höga införselavgifter som sedan fått
användas till täckande av exportförluster.
Men vi får inte glömma att det är
konsumenterna som till stor del betalar
dessa införselavgifter som vi sedan
använt som exportavgifter. Att detta
är ett betänkligt förhållande ur konsumentsynpunkt
nämns inte vare sig
i motionerna eller i reservationen. Det
är obegripligt att man inför konsumenterna
kan försvara att man avstår från
att precisera en produktionsmålsättning
och i stället förordar en oförändrad
realprisnivå för en längre tid.

När det gäller valet av prislinje skulle
jag särskilt vilja understryka departementschefens
yttrande, att en lågprislinje
av rent principiella skäl har avsevärda
fördelar framför en högprislinje,
särskilt med hänsyn till att de lägre
inkomsttagarna ifall man väljer en lågprislinje
får bära en mindre del av
kostnaderna för jordbruksstödet. När
konsumentrepresentanterna vid prisöverläggningarna
ändå har ansett sig
kunna biträda förslaget om eu modifierad
högprislinje för den närmaste framtiden,
så har det skett för att inte för -

svåra det internationella handelsutbytet
eller en eventuell anknytning till
EEC. I detta sammanhang skulle också
jag vilja påminna om ett yttrande som
jordbruksminister Freeman fällde under
vår amerikaresa. I Amerika följer
man alltså lågprislinjen. Han framhöll
mycket starkt att man där inte skulle
vilja medverka till att lägga kostnaderna
för det stöd som jordbruksproduktionen
får på konsumenterna. För egen
del ansluter jag mig helt till departementschefens
uttalande att det är angeläget
att ompröva frågan om möjligheterna
att efter en tid övergå till en lågprislinje.

De prissänkningar vi har att vänta
på mjölk och margarin efter den 1 september
i år är välkomna. Även om man
är kritisk till att så stora summor går
till ett bibehållande av ett i förhållande
till produktionskostnaderna lågt smörpris
bör det ändå godtagas för den tid
prisöverenskommelsen omfattar. Utsikterna
att smöret på längre sikt skall
kunna återvinna sin tidigare marknad
finner jag vara mycket små.

Där det finns en så god ersättningsvara
som margarin lyckas man säkerligen
inte åstadkomma avsedd effekt genom
att stödja ett lägre smörpris med
ett högt pris på konsumtionsmjölken.
Vi måste tillse att överskott i produktionen
som måste realiseras eller exporteras
till lägre pris än på hemmamarknaden
undvikes. Om priset på den 3-procentiga mjölken blir för högt kan
man t. o. m. befara att konsumenterna
i större omfattning övergår till skummjölkskonsumtion.

Den framtida konsumtionsutvecklingen
både på mjölk- och köttområdet är
svår att överblicka, och jag tror det är
värdefullt för både konsumenter och
producenter att vi ganska snart får tillfälle
att ompröva prispolitiken på
grundval av gjorda erfarenheter. Det
är ju inte heller meningen att man skall
sitta overksam under ifrågavarande 22
månader. Vi skall följa utvecklingen, och

Tisdagen den 30 maj 1967 fm. Nr 35

när tiden för det nuvarande avtalet gått
ut bör vi ha vunnit erfarenheter som
kan vara vägledande när ett nytt prisavtal
skall ingås.

Vid bedömningen av det nya förslaget
till riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken
får vi inte bortse från
att den politiken under en övergångstid
måste ha en social aspekt. Andra
talare i denna debatt kommer att beröra
de förslag som har den syftningen.
Departementschefens starka betoning
av att jordbrukets utövare skall ha samma
möjligheter att finna en god utkomst
i sin näring som andra näringsutövare
är en garanti för att de jordbrukare
som blir kvar skall finna samma
trygghet som vi eftersträvar för
alla andra medborgare i detta land.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
2, 4 a, 5 och 7 av herr Mossberger
m. fl. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Från regeringens chockartade
utspel i jordbruksfrågan den 14
mars i fjol och fram till den dag då
jordbruksministern lade fram proposition
nr 95 för riksdagen har det pågått
en ganska inflammerad debatt om det
svenska jordbrukets framtid. Propåerna
att en miljon hektar åker eventuellt
kunde komma att läggas igen gav en
mycket dyster bakgrund till debatten.
Det är inte för mycket sagt att det kom
att vila en domedagsstämning över det
svenska jordbruket. Särskilt i Norrland
var det många som befarade att den
jordbruksproposition till riksdagen, som
var att vänta efter utredningens förslag,
skulle komma att betyda slutkapitlet i
bondens historia.

Liksom de gamla grekerna vände sig
till oraklet i Delfi för att få svar även
i politiska frågor har många jordbrukare
men också konsumenter mot denna
bakgrund ställt sina tysta frågor till
jordbruksministern av innebörd: Yad
3*—Andra kammarens protokoll 1967.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

skall ske med det svenska jordbruket?
Svaret har vi fått i proposition nr 95.
Jag vill gärna erkänna att propositionen
är bättre än man befarade och att
den har bidragit till att skingra de mörka
moln som lägrat sig över svensk jordbruksnäring.
Propositionen ger — låt
vara med glidande formuleringar — intryck
av en mera realistisk syn i jordbruksfrågan.
Om det är en verklig tillnyktring
i uppfattningarna som har
skett får väl framtiden utvisa. Jag vill
gärna tolka propositionen så, även om
jag nödgas sätta en del frågetecken i
kanten.

På en punkt tycker jag att jordbruksministern
ger ett klart och välkommet
besked, nämligen när han framhåller
att en betydande jordbruksproduktion
även i fortsättningen skall upprätthållas
i Norrland. Som norrlänning gläder
jag mig åt ett sådant besked och kan
väl också kosta på mig ett erkännande
till jordbruksministern för en realistisk
inställning i det hänseendet.

Yad jag, herr talman, emellertid saknar
i propositionen är synpunkter på
den viktiga roll som skogen spelar som
komplement till jordbruket. I Norrland
är ju kombinationen jord och skog den
mest vanliga driftformen och den mest
effektiva. På den punkten har jordbruksministern
inte uttalat någon positiv
mening såvitt jag har kunnat finna,
och man frågar sig om här ligger
någon hund begraven. I så fall är det
bättre att vi gräver upp den på en gång
i dag.

Sambandet mellan jord och skog är
av grundläggande betydelse för det norrländska
jordbruket, och på den punkten
kan vi inte kompromissa. Men när
riksdagen i dag skall fastlägga riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken,
hade det varit av stor betydelse
att få veta, huruvida jordbruksministern
kan ge sin anslutning till en sådan
syn som jag deklarerat beträffande sambandet
jord-skog som den lämpligaste
driftformen, åtminstone i Norrland, och
Nr 35

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. in.

om jordbruksministern liksom han vill
förstärka jordbruket med åkerjord önskar
förstärka det med skogsmark.

I fråga om de allmänna och principiella
synpunkterna på jordbrukspolitiken
kan jag instämma i det anförande
som tidigare i dag har hållits av herr
Hansson i Skegrie.

Jordbruksutskottet har också haft att
behandla motioner av mera speciellt
norrländskt intresse. Det gäller det extra
mjölkpristillägget, som även i fortsättningen
skall finnas kvar såsom
särskild stödåtgärd och som tidigare i
dag under debatten har varit föremål
för ganska ingående överläggning. Yi
har väckt motioner med hemställan om
en uppräkning av bidraget med ett belopp
som motsvarar den penningvärdeförsämring
som inträtt sedan det senast
var föremål för justering. Jordbruksutskottet
har inte blivit enigt på denna
punkt, vilket jag beklagar inte minst
med hänsyn till de rättviseskäl som talar
för ett bifall. Jag har svårt att tro
att de ökade utgifter på 7 å 8 miljoner
kronor som ett bifall skulle medföra
för staten, kan ha varit avgörande för
detta utskottets ställningstagande.

Det norrländska jordbruket kommer
att få ett minskat stöd, som helhet betraktat,
när såväl det allmänna mjölkpristillägget
som arealtillägget bortfaller.
Om inga kompensationsåtgärder vidtas
inträffar en absolut inkomstminskning,
som jag tycker kontrasterar rätt
skarpt mot den positiva syn på vidmakthållandet
av en betydande jordbruksproduktion
i Norrland som han givit
uttryck åt. På den punkten kan jag helt
instämma med herr Karlssons i Huddinge
uttalande, att när man slopar
dessa bidrag utan att göra en justering
av det extra mjölkpristillägget, så kommer
man att ta pengar från fattiga människor
i Norrland som verkligen behöver
pengarna. Även om riksdagen skulle
bifalla motionerna om en höjning av
det extra mjölkpristillägget kommer, enligt
den summering som herr Jonasson

redovisade, jordbrukarna inom dessa
områden att drabbas av en inkomstminskning.
Varför går socialdemokraterna
emot detta rimliga krav?

Jordbruksministern sade tidigare i
dag, att det förekom ett markerat subventionstänkande
i frågan. Ja, i så fall
befinner vi oss bara i sällskap med
jordbruksministern, ty han förordar ju
ett bibehållande av det extra mjölkpristillägget.
Det tycker jag är fullkomligt
riktigt, och vi motionärer vill endast
ha en uppräkning av tillägget som svarar
mot den penningvärdeförsämring
som skett.

Vid fördelningen av det extra mjölkpristillägget
indelas landet i sju olika
prisområden, för vilka tillägget varierar
från 1,39 öre per kilo till 10,32 öre
•—- det förstnämnda beloppet avser alltså
det område där bidraget är lägst,
medan det sistnämnda beloppet gäller
för Norrbotten och Västerbotten, som
har det högsta tillägget. Gränsdragningen
för områdena har i allmänhet kunnat
accepteras, men i Gävleborgs län
har gränsdragningen fått en mindre
tillfredsställande utformning som skapat
irritation. Dels har man dragit upp
en gräns som i detta hänseende delar
Hälsingland i två områden med olika
pristillägg, dels har man fört landskapet
Gästrikland till ett område där
det knappast hör hemma.

I motionerna 1:856 och 11:1050 har
en ändring härvidlag begärts, så att
Hälsingland i dess helhet skulle hänföras
till tredje prisområdet och Gästrikland
flyttas upp till femte prisområdet.
En sådan gränsdragning skulle
skapa större rättvisa för de båda landskapen
och — vågar jag påstå — bättre
överensstämma med deras faktiska jordbruksbetingelser.
Utskottet har inte biträtt
detta yrkande och det har inte
heller tagits upp i någon reservation.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till motionerna I: 856 och II: 1050
under mom. 5 i jordbruksutskottets utlåtande
nr 25.

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Till nyssnämnda utlåtande har vid behandlingen
här i kammaren även knutits
bevillningsutskottets betänkande nr
49. Bevillningsutskottet redovisar där
behandlingen av motioner, bl. a. från
centerpartiet, rörande vissa skattefrågor
avseende jordbruket. Sålunda bar i
centerpartimotioner hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om att förslag skyndsamt
framlägges till samlade åtgärder för ökade
möjligheter till självfinansiering i
jordbruket, bl. a. genom inrättande av
ett särskilt jordbrukskonto samt snabbare
avskrivning av jordbrukets driftbyggnader
än nuvarande bestämmelser
ger möjlighet till. Vidare upptar motionerna
yrkande om full avdragsrätt
för kostnader för skogsplantering och
skogsbilvägar. Men på grund av att bevillningsutskottet
redan har behandlat
separata motioner i dessa frågor har
utskottet av formella skäl icke ånyo kunnat
behandla dessa yrkanden. Vi har
därför påpekat detta i ett särskilt yttrande,
fogat till utskottets betänkande.
Men dessa frågor är av sådan betydelse
för jordbruket att vi säkert återkommer
till riksdagen med dem i något annat
sammanhang.

Vid bevillningsutskottets betänkande
nr 49 finns fogad en reservation av herr
Yngve Nilsson m. fl. Det gäller de nuvarande
beskattningsreglerna för skördeskadeersättning.
Där har motionärerna
pekat på den omständigheten att
dessa skördeskadeersättningar beskattas
året efter det då de erhållits. Då
kan skördeutfallet och inkomstlaget vara
ett helt annat. Därför får man genom
progressiviteten i den statliga beskattningen
kanske avstå en större del av
den ersättning som året innan avsåg att
reglera en skada genom skördeförlust.
Därför har man i dessa motioner, som
stöds av reservationen, ansett att man
bör utreda om det inte kan ordnas så
att dessa ersättningar får beskattas det
år ersättningen verkligen erhållits.

Herr talman! Jag ber att med det an -

Nr 35

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. in.

förda, utöver de yrkanden jag redan
ställt, också få instämma i de yrkanden
som framställts av herr Hansson i
Skegrie.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Vigelsbo
(ep).

Herr BERNDTSSON (fp):

Herr talman! Det finns i dag all anledning
att mana till försiktighet när
det gäller att forma riktlinjerna för vår
framtida jordbrukspolitik och därmed
även den svenska landsbygdens framtid.

Mycket tyder på att vi går en stramare
internationell Mvsmedelsmarknad
till mötes siamtidigt som en krympning
av »det svenska jordbruket kan komma
att gå fortare och bli mer djupgående
än som är önskvärt. Väl medveten om
att vi å ena sidan inte kan undgå att
under de närmaste åren acceptera vissa
anpassningar till jordbrukets marknadsproblem
och vårt eget fria näringslivs
utvecklingstendenser, anser jag, att vi
å andra sidan i största möjliga utsträckning
måste söka bevara de produktionsresurser
som på längre sikt kan behövas
för försörjning av en avsevärt större
befolkning än den vi nu bär.

Mot denna bakgrund är det med tillfredsställelse
man kan instämma i utskottets
skrivning »att målsättningen
för rationaliseringen innebär att verksamheten
främst skall inriktas på bildandet
av familjejordbruk».

Kännetecknande för familjejordbruket
har i stort sett varit att det kunnat
ge arbete och försörjning åt en hel familj.
Som allmän riktpunkt bör gälla
att gården ägs av familjen, att den brukas
av familjen, att den försörjer familjen
och att den därjämte vid generationsskifte
kan förvärvas av någon
inom familjen som är intresserad av
jordbruk. Med familjejordbruket som
riktpunkt kommer man också ifrån det
olyckliga arealtänkandet i jordbruksde -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

batten, något som bär ganska litet med
ett jordbruks ekonomiska bärighet att
göra. Självfallet kan en familj med hjälp
av moderna jordbruksmaskiner bruka
en större areal nu än förr, men inriktningen
av driften beroende på gårdens
läge, ekonomihusens storlek, det egna
intresset och fallenheten gör att familjejordbruken
kan vara av mycket varierande
storlek.

Det ligger därför i sakens natur, beroende
på en modern jordbruksteknik, att
det arealmässigt sker en dragning uppåt
inom familjejordbrukets ram och att en
del av de svagaste brukningsdelarna
slås ut i konkurrensen.

Familjejordbruket ger hela familjen
många fördelar som kanske inte alltid
kan mätas i pengar. Sommartid kan
barnen hjälpa till med många sysslor,
en rekreation som så väl behövs efter
en arbetsam skolsäsong. Också hustrun
kan, om hemarbetet är rationellt ordnat,
göra en betydande insats i ett tekniskt
välutrustat jordbruk. Det finns all anledning
att räkna med detta i en tid, då
båda makarna inom andra arbetsområden
i allt större utsträckning ägnar sig
åt förvärvsarbete.

Det är därför, herr talman, riktigt, att
man även för framtiden planerar för att
familjejordbruken — som regel kombinerade
med skog — kan bestå och dominera
jordbruket i vårt land. Det finns
enligt min mening inte tillräckligt vägande
skäl för att tvinga utvecklingen
bort från denna sunda linje.

Enligt utskottet bör tillkomsten och
fortvaron av stödjordbruk ej längre
främjas genom ekonomiskt stöd. Otvivelaktigt
är det väl också så, att denna
typ av jordbruk som tidigare kallades
stödjordbruk eller arbetarsmåbruk, fortsättningsvis
inte kommer att spela någon
särskilt stor roll. Därom vittnar
den pågående utvecklingen. Men när
utskottet i likhet med propositionen
skriver att såsom stödjordbruk i detta
sammanhang bör betraktas även deltidsjordbruk,
vill jag i likhet med flera

andra anmäla min reservation. Det
finns enligt vår mening och enligt vad
som framkommit i ett flertal motioner
starka skäl, vilka talar för bevarande
av lämpliga deltidsjordbruk.

Den nuvarande utvecklingen visar att
allt fler och allt större jordbruk övergår
till att fungera som deltidsjordbruk
och att en relativt stor slättbygdsgård
utan animalisk produktion kan ha svårt
att ge sin brukare full sysselsättning
vintertid. I skogsbygder är ju praktiskt
taget alla jordbrukare med egen skog
deltidsarbetare.

Om i vissa fall ägarförhållandena är
sådana, att det inte finns skogsarbete
på den egna fastigheten men väl i annan
närbelägen skog, så bör denna inkomstkombination
kunna godkännas.
Saken blir inte annorlunda om ett jordbruk
drivs extensivt och ägaren tar anställning
i industri eller anläggningsarbeten.
Deltidsj ordbruken representerar
en form av elasticitet hos näringslivet
och rörlighet hos arbetskraften
som det från det allmännas sida finns
all anledning att slå vakt om. Det förekommer
nu ofta, att andra näringar
hämtar sin reservarbetskraft ■—• både
manlig och kvinnlig sådan — från brukarna
av dessa deltidsjordbruk. Denna
arbetskraft är mycket eftertraktad. Att
bevara och bygga upp sådana deltidsjordbruk
innebär också, att jordbruksjord
hålles i reserv för omvandling vid
behov till intensiv drift. Ur beredskapssynpunkt
är detta av mycket stort värde.

Med sikte på framtiden finns det särskild
anledning att bevara så mycket
som möjligt av vår åkerjord. Utan tvivel
finns det en hel del åker, som inte
kan infogas i framtida jordbruk. Det
gäller många av de små splittrade arealer,
som tillhör icke bärkraftiga jordbruk
i våra skogs- och mellanbygder.
En viss utläggning av åker för att ernå
en bättre arrondering blir också nödvändig
även vid brukningsdelar som
skall bestå. Det är självklart riktigt att

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

dylika arealer planteras med skog och
inte får bli »förvildad» åker. Men all
den åkerjord som kan bevaras som betesmark
med expansiv köttproduktion
bör användas härför och därmed reserveras
för en intensivare växtodling i
framtiden. Det blir med all sannolikhet
en dålig affär att plantera skog på
mark som kanske efter något eller några
årtionden måste återföras till åker.

Men även andra synpunkter än livsmedelsproduktionen
talar för att vi bör
bevara så mycket som möjligt av odlingsmark
och extensivt jordbruk i våra
bygder. Det blir ett led i vår naturvård
och säkerligen den billigaste vägen för
samhället att bevara och förvalta det
ljusa och vackra landskap vi har. Endast
på den vägen kan dessa marker
förbli attraktiva för fritidsbebyggelse
och rekreation, en levande bygd.

För närvarande utgår statsanslag för
plantering av skog på åkerjord som definitivt
skall tas ur jordbruksdriften.
Det finns minst lika stor anledning att
samhället hjälper till att hålla sådan
jord fri från skog, som efter ett eller
annat årtionde kan behövas för intensivare
växtodling. Samtidigt bör framhållas,
att en person som lämnar jordbruket
kan få statligt lån till bostadsegnahem.
Varför skulle han inte kunna
få kreditgaranti för att köpa ett mindre
jordbruk, som även tjänar som boplats?
Deltidsjordbruken bör i hela samhällets
intresse få bestå och accepteras
som en företagsform i den mån det
finns människor som önskar ha dem
och bruka dem och som i denna boendeform
finner en tillfredsställande miljö
med trivsel och trygghet.

Herr talman! Jag vill därför med det
anförda yrka bifall till reservationerna
1, 3, 6, 8, 9, 10 och 13 a och i övrigt
till vad utskottet anfört i detta ärende.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 49, som vi också behandlar
i samband med riktlinjer för jord -

Nr 35

Rikllinjzr för jordbrukspolitiken m. m.

brukspolitiken, omspänner några motioner
som avser skattefrågor för jordbruket.

Som vi nyss liörde av herr Eriksson
i Bäckmora bär utskottets borgerliga
del reserverat sig för en skrivelse till
Kungl. Maj :t med hemställan om utredning
om ändrade regler för beskattning
av skördeskadeersättning. Man har gjort
denna reservation med hänvisning till
motionerna I: 559 och II: 707.

Det är egentligen rätt litet som skiljer
i sak mellan utskottet och reservanterna.
Beträffande de nämnda motionerna
har utskottet pekat på den utredning
som pågår och den prövning som
sker av olika metoder för att åstadkomma
en bättre ordning för skördeskadeförsäkringen.
I avvaktan på resultatet
av denna pågående utredning är utskottet
inte berett att nu biträda det förslag
som framföres i de nämnda motionerna''
angående en tidigareläggning av skördeskaderegleringen.

Utskottet förutsätter också att Kungl.
Maj :t ägnar fortsatt uppmärksamhet åt
frågan, inte minst med hänsyn till den
betydelse för de enskilda fallen som den
onekligen bär.

Reservanterna har nu åberopat nämnda
motioner men i sitt yrkande stannat
vid att begära en utredning. Som jag
redan nämnt har utskottet redovisat den
översyn som redan sker och de olika
metoder som prövas för att komma fram
till det soin motionärerna avser. Det
finns således enligt min mening ingen
anledning att biträda reservationens
krav om utredning.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till bevillningsutskottets hemställan
i dess betänkande nr 49.

Herr HEDIN (li):

Herr talman! Beträffande den fråga
som herr Engkvist tog upp råder tydligen
inte särskilt delade meningar, eftersom
herr Engkvist anser att frågan
är föremål för utredning. Tydligen är
emellertid reservanterna litet tveksam -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ma härom och de vill i varje fall ha en
snabbare utredning av frågan. Jag vill
yrka bifall till reservationen, i synnerhet
som jag i andra kammaren har burit
fram den motion varpå reservationen
grundas och dessutom anser att fråi
gan är ytterst angelägen.

För att återgå till den stora debatten
vill jag instämma i vad många av de
föregående talarna har sagt, att det är
glädjande att man har lyckats uppnå
enighet på så många punkter — de allra
flesta — i det stora frågekomplexet.
I några mycket väsentliga frågor är meningarna
emellertid delade. Det är dock
glädjande att konstatera att de borgerliga
i stort sett har lyckats ena sig.

En av de allra viktigaste frågorna
gäller produktionsmålsättningen för
framtiden, Jordbruksutredningens majoritet
ansåg det önskvärt att komma
ned till en 80-procentig självförsörjningsgrad.

Enligt vissa beräkningar skulle det
innebära att vi efter hand måste lägga
ned mellan 800 och 1 000 miljoner hektar,
en mycket kraftig reducering med
mellan en fjärdedel och en tredjedel av
vår jordbruksareal. Departementschefen
och den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
har i stort sett anslutit
sig till denna målsättning, låt vara
med vissa inlindade formuleringar.

I Norrland, säger departementschefen,
skall vi ha kvar ett starkt jordbruk.
Man frågar sig då var denna minskning
i första hand kommer att inträffa. Det
blir väl inte i Skåne, och i så fall återstår
Mellansverige, som skulle drabbas
särskilt hårt — om det inte ändå blir
Norrland.

Som grund för denna målsättning har
man framför allt angivit tre olika punkter.
Den första rör världsmarknadspriserna,
som är låga och för framtiden ■—
åtminstone för det närmaste decenniet
— anses komma att förbli låga. Det
skulle därför finnas stora vinster att
hämta för konsumenterna, om vi köpte
en god del av livsmedlen utifrån.

Den andra punkten gäller de stora
samhällsekonomiska vinster som vi
skulle kunna erhålla genom att överföra
resurser från lantbruket. En utveckling,
säger departementschefen,
som lösgör resurser från jordbruket till
förmån för en mera effektiv användning
inom andra näringar är angelägen. Utskottsmajoriteten
ansluter sig i princip
till denna bedömning men med den reservationen
att den största vinsten kanske
redan nu är uttagen. Inom parentes
sagt är det inte särskilt roligt för jordbrukets
företrädare att av dess främste
representant höra att de inte utför ett
tillräckligt effektivt arbete.

Den tredje punkten som har åberopats
är att expansionen inom den svenska
utrikeshandeln skulle underlättas, om
andra länder kunde erhålla ökat utrymme
för jordbruksprodukter i Sverige.
Det är en ny och säregen motivering
som jordbruksministern för fram och
som socialdemokraterna i utskottet har
accepterat.

Den enda spärr nedåt som har anförts
är att vi skall ha en produktion
som räcker för att klara vår beredskap.
Jordbruksutredningen har ju konstaterat
att 80 procents täckning skulle vara
erforderlig. Men är det nog med SO procent?
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,
som väl får anses höra
till de verkligt sakkunniga på detta område,
tycks vara tveksam, att döma av
dess yttrande över detta förslag.

Finns det någon realistisk bedömning
av vad ett beredskapsläge innebär i fråga
om minskad produktion? Hur många
traktorer kommer vi att få ha kvar i
jordbruket? Några hästar finns inte som
kan ersätta dem. Hur stor personal får
vi behålla? Hur påverkas skörden av
utebliven import av handelsgödsel och
den animaliska produktionen av brist
på fodermedel? Man har all anledning
att tro att avkastningen i alla avseenden
kommer att sjunka betydligt mera och
hastigare än den gjorde under åren
1940—1945. Mot denna bakgrund finns

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

det skäl att vara ytterligt försiktig med
att över huvud taget sätta någon absolut
gräns utan ytterligare utredningar
och att vara lika försiktig med att med
konstlade medel minska den svenska
produktionen.

Utskottsmajoriteten tycks inte direkt
ha pekat på att vi får en befolkningsökning
med 12 procent fram till slutet av
1970-talet, vilken tillsammans med en
ändrad konsumtion utan särskilda åtgärder
kommer att innebära att vår försörjningsgrad
går nedåt, kanske till närheten
av 80 procent.

Den av jordbruksministern lanserade
handelspolitiska motiveringen vill jag
liksom utskottets borgerliga ledamöter
i övrigt bestämt ta avstånd från. Enligt
min mening finns det lika stort eller
mycket större skäl att omvänt framhålla,
att vi faktiskt i en vidgad europeisk
marknad har goda förutsättningar
att klara oss i konkurrensen.

Det skulle nog finnas större anledning
för vissa andra länder inom en sådan
marknad att framföra de motiv som
jordbruksministern har åberopat här.
Mig veterligt har ingen gjort det och det
är väl inte sannolikt att någon kommer
att göra det heller. De samhällsekonomiska
vinsterna, slutligen, har berörts
ingående av många tidigare talare. Innerst
inne är det väl ingen som tror att
vi, mot bakgrund av den åldersfördelning
vi har inom jordbruket nu, har så
värst mycket att hämta i det avseendet.
Om vi skall få de effektiva och högrationaliserade
företag inom jordbruket,
som alla tycks vara överens om att vi
skall ha, kommer tvärtom betydande
kapitalresurser att behöva sättas in i
jordbruket i stället. Vi vet inte hur det
blir i framtiden, men det är väl inte
otroligt att vi om ett antal år får svårigheter
att få folk som verkligen vill
ägna sig åt jordbruk. Vi kanske t. o. m.
får stimulera folk i andra näringar, som
inte är så effektiva som jordbruket, att
övergå till jordbruk. Vi kanske måste
skapa övergångsbidrag av något slag

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

för att få till stånd en ordning som är
omvänd mot den man nu tänker sig.
Kanske finns det i så fall möjlighet att
i framtiden vända sig till de stora kadrar
som nu finns och kommer att bli
ännu större inom den statliga och allmänna
administrationen. Ja, det senare
var kanske litet skämtsamt.

När det gäller världsmarknadspriserna
har departementschefen och utskottsmajoriteten
ensidigt talat om de låga
priserna och inte framhållit att det
förekommit väsentliga variationer, t. ex.
beträffande sockerpriserna och beträffande
smöret, som nu är billigare i Sverige
än i Danmark. Förhållandena har
alltså växlat snabbt. För några år sedan
gick potatisen upp högst avsevärt i pris
när den svenska tog slut. Utskottsmajoriteten
tycks framför allt inte vara benägen
att ta hänsyn till den globala livsmedelssituationen
med dess skrämmande
aspekter på väsentligt ökad hungersnöd
i en snar framtid. Vid det besök
som jordbruksutskottet gjorde i Amerika
i höstas — det var utomordentligt
intressant och värdefullt — fick vi vid
flera tillfällen höra jordbruksminister
Freeman, doktor Berg och många andra
företrädare för amerikanskt jordbruk
trycka på just den befolkningsexplosion
som vi har i världen nu. Detta har inneburit
att man i Amerika redan nu har
en helt annan situation och en helt annan
jordbrukspolitisk bedömning än
man hade tidigare. Denna nya situation
har inneburit att de tidigare stora lagren
har sjunkit till under hälften och
därmed under den nivå som man anser
erforderlig av beredskapsskäl. Vidare
har man nu, i stället för att minska
produktionen genom att lägga jord i
träda, gått in för att öka den. Enligt doktor
Berg skulle det mot slutet av 1970-talet inte finnas någon jord som inte utnyttjades
helt och hållet.

Den här ändrade politiken i Amerika
hade också inneburit att jordbrukarna
fick bättre förutsättningar med ökade
priser. Vi var t. ex. i Mellanvästern och

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

besökte en mjölkfarm. Där var medelpriset
för konsumentmjölk 58 öre mot
SO öre år 1965, alltså en väsentlig höjning,
För husmödrarna kan det vara
intressant att höra att i en affär i en
mindre stad i Mellanvästern fick man
betala 1 krona 40 öre per liter mjölk
och i Washington 1 krona 70 öre för
hemburen mjölk. Differensen är alltså
väsentligt större där än i vårt land.

Jordbruksminister Freeman framhöll
med skärpa att man i USA kände ansvar
för den globala livsmedelssituationen.
Han ansåg att också övriga rika
länder i västerlandet, inklusive Sverige,
borde känna samma ansvar. Vår
jordbruksminister är uppenbarligen
inte inne på sådana tankegångar. Han
vill inte ta något ansvar. Han vill inte
att vi skall avstå från att tära på
de knappa livsmedelstillgångarna på
världsmarknaden.

Den skrämmande utvecklingen när
det gäller befolkningsförsörjningen har
också berörts av professor Borgström i
en serie radioföredrag under senhösten.

Han nämnde bl. a. att utvecklingen
mot ökad hunger, som i många av världens
nyckelområden övergår till ren
svält, hade gått mycket hastigare än vad
experter tidigare hade räknat med, mellan
5 och 10 år, en del säger 20 år
hastigare än vad man förut kalkylerat
med. Livsmedelsproduktionen har inte
hållit jämna steg med befolkningsökningen
som ju uppgår till nära 70 miljoner
per år. Det måste väl anses vara
en av vår tids allra viktigaste uppgifter
att försöka dämpa verkningarna av denna
utveckling. Vi har nog svårt att riktigt
förstå lägets allvar. Professor Borgström
sade bl. a. att nästan ingen vill
tro att vi befinner oss bara ett årtionde
från massvälten. Det är inte bara en fördelningsfråga,
utan det är faktiskt så,
i varje fall enligt professor Borgström,
att tillgångarna i dag är helt otillräckliga.
Ävén om man skulle fördela det
som finns i dag över hela världens
befolkning, skulle det inte räcka till,
utan då skulle vi alla svälta.

Mot den bakgrunden tycker jag att
det resonemang som jordbruksministern
förde här förut och som har framförts
tidigare är nästan cyniskt. Det
kan inte vara riktigt att vi medvetet
skall pressa ned vår produktion. Jag
tycker att det är en direkt oklok åtgärd.
Jag tycker inte heller att det ur
moralisk synvinkel kan vara riktigt. Jag
tror inte ens att det är en klok åtgärd
ur ren konsumentsynpunkt. Mot denna
bakgrund tycker jag att det finns all
anledning att sluta upp kring reservationen
nr 1, t. o. m. den enligt min mening
ganska försiktigt skriven i detta
avseende. Den är ändå vida att föredra
i jämförelse med utslcottsmajoritetens
skrivning i frågan.

En annan sak som jag vill beröra litet
här är förutsättningarna för en rationell
jordbruksproduktion i framtiden i
vårt land. Goda sådana förutsättningar
är, menar jag, bästa garantin för konsumenterna
att få rimliga livsmedelspriser
i framtiden. Det är många förutsättningar
som behöver vara uppfyllda
och som också har nämnts av utskottets
borgerliga hälft och även av den
andra hälften, det vill jag erkänna. Det
måste finnas god tillgång på kapital för
att efter hand kunna bygga upp rationella
jordbruksenheter. Det är därför
angeläget att man får tillräckliga kreditramar
avseende lån för anskaffande av
jord, för inre och yttre rationaliseringar,
för driften och för maskinanskaffningen.
Det har tagits upp i reservationerna
nr 12 och 13 till vilka jag
yrkar bifall.

Inte minst viktigt tycker jag det är
att man på allt sätt understöder strävanden
att komplettera med skog. Jag
har personlig erfarenhet av att det är
mycket fördelaktigt att ha en lämplig
kombination mellan jord och skog, inte
minst för sysselsättningen och även för
den ekonomiska ryggraden. Jag har också
personlig erfarenhet av rent familjeskogsbruk,
som jag tycker är en mycket
lycklig form. Jag tror att det finns
goda garantier för att man får en för -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

nämlig skogsdrift på sådana fastigheter.
Det blir därtill som regel mera personlig
omvårdnad än vad som är möjligt
inom större enheter, inom storskogsbruket.

Viktigast är att man uppnår en rimlig
inkomstnivå, som kan locka till sig
unga jordbrukare i framtiden. Det finns
enligt min mening mycket starka skäl
för att, såsom framgår av reservation
nr 3, den genomsnittliga realprisnivån
på jordbruksprodukter hålls oförändrad
i avvaktan på en stabilisering av
den ekonomiska ställningen för jordbrukarna.
Vi vet att denna är för låg i
dag. Om man i framtiden kan uppnå
ett bättre förhållande på detta område,
kan man diskutera att sänka realprisnivån.

Departementschefen och den socialdemokratiska
utskottsmajoritetens förslag
att prissättningen på jordbrukets
produkter skall ses på relativt kort sikt
och efter band omprövas tycker jag mot
denna bakgrund är beklagligt. Det ger
inte underlag för en långsiktig bedömning.

Herr talman! Jag skulle också vilja
framhålla att det är ytterst angeläget
att vi får till stånd en reformering av
skattefrågorna. Jag berörde saken inledningsvis
i anslutning till herr Engkvists
yttrande, men detta är bara en av alla
de skattefrågor som måste lösas för jordbruket.
På denna punkt tycks det inte
finnas några som helst förutsättningar
att vinna förståelse från socialdemokraternas
sida, så att här synes den
enda möjligheten vara att avvakta en
borgerlig seger i 1968 års val.

Sammanfattningsvis vill jag säga,
herr talman, att det inte finns några
skäl för att med olika politiska medel
minska vår totala jordbruksproduktion
och därmed vår självförsörjningsgrad.
En minskning av produktionen kommer
att äga rum utan några särskilda
åtgärder. Självförsörjningsgraden påverkas
bl. a. av befolkningsökningen i
vårt land. Prissättningen på jordbruks -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

produkter måste i princip ske så, att
långsiktiga bedömningar kan göras och
stabilitet i jordbrukets ekonomi uppnås.
Den nuvarande realprisnivån bör
därför upprätthållas, tills man uppnått
en rimlig inkomst och förräntning
av det insatta kapitalet.

Det är på sikt ett klart konsumentintresse
att detta sker, därför att det
är den bästa garantin för konsumenterna
att få rimliga priser. Sist men inte
minst, herr talman, vill jag upprepa
att skattefrågorna snarast måste få sin
lösning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 3, 6, 8, 9,
10, 12 och 13 b samt i övrigt till utskottets
hemställan.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Ilerr talman! Herr Hedin sade att
socialdemokraterna beskyllt de svenska
jordbrukarna för att inte arbeta effektivt,
men detta måste betyda att herr
Hedin inte varit inne i kammaren, ty
ingen har sagt någonting sådant från
denna talarstol i dag. Tvärtom har såväl
jordbruksministern som andra framhållit
att vi har ett effektivt jordbruk,
men detta innebär inte att det inte kan
göras effektivare.

Låt mig sedan beröra en fråga som
herr Hedin tog upp. Han sade att jordbruksministern
och hans partivänner
i jordbruksutskottet inte tar någon hänsyn
till svälten i världen. Han påstod
att vi inte bryr oss om den, utan vi
bara tänker på att banta ned produktionen
inom landet. Herr Hedin, så är
inte fallet.

Det socialdemokratiska partiet har
kämpat mot svälten i detta land när
statarna och industriarbetarna ständigt
hade en gäst i hemmet — nöden. Den
jagades bort. Vi är solidariska med de
fattiga folken. Det skiljer sig bara i
fråga om på vilket sätt vi skall hjälpa
dem. Socialdemokraterna menar att vi
kan hjälpa på ett betydligt bättre sätt

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

än att inrikta vår produktion på leverans
av livsmedel till de fattiga länderna.
När man gång på gång talar
om amerikaresan och tar jordbruksminister
Freeman till vittne på att vi inte
borde vidta några åtgärder med tanke
på situationen i världen, vill jag upprepa
— och herr Hansson i Skegrie har
erkänt att jag har rätt —- att jordbruksminister
Freeman framhöll att denna
hjälp måste vara kortsiktig. Vi måste
hjälpa de fattiga länderna att själva
klara sin försörjning, och vi måste
ställa teknisk personal till förfogande
och också hjälpa till på andra sätt.

Herr Hedin var därför ute i alldeles
oträngt mål när han påstod att utskottsmajoriteten
så att säga blundar för de
problem som vi nästan dagligen konfronteras
med genom massmedia. Det
är i fråga om sättet att lösa problemen
som meningarna skiljer sig. Jag tror inte
att herr Hedin skall försöka göra gällande,
att socialdemokraterna skulle vara
ointresserade av att lösa dessa människors
problem.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! I fråga om jordbrukarnas
effektivitet förhåller det sig ju ändå
så, att man som motiv för en minskning
av jordbruksproduktionen har anfört,
att de inom jordbruket anställda
skulle göra en effektivare insats inom
industrin. Jag förmodar att man då
syftar på den verkligt effektiva industrin.
Det finns val ändå många sektorer
inom näringslivet, där produktiviteten
eller effektiviteten är densamma
som eller lägre än jordbrukets.

Mot den bakgrunden tycker man nog
på jordbrukarhåll att det är litet underligt
att jordbruksministern har den
uppfattning, som han gett till känna i
propositionen och som un der strukits;
av de socialdemokratiska utskottsledamöterna.

När det gäller de svältande folken
har vi från vårt håll aldrig pläderat
för att vi skulle producera för att di -

rekt hjälpa dessa folk. Vi har i stället
ansett att vi inte bör minska vår produktion
och därigenom behöva inkräkta
på de tillgångar på världsmarknaden
som — herr Persson i Skänninge —
verkligen är mycket knappa. Det är så
vi sett saken. Vi skall naturligtvis inte
som i Amerika inrikta oss på att exportera
till eller direkt hjälpa u-länderna
med livsmedel. Det har man där
möjligheter till eftersom man har stora
reserver. Det har vi aldrig tänkt oss.
Men vi anser inte heller att man bör gå
den väg, som regeringen faktiskt valt i
detta fall, att av egoistiska skäl förorda
en minskning av vår självförsörjningsgrad
för att — som jag s;er det —-kortfristigt få fördelar för konsumenterna.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! I fråga om den föreslagna
nedbantningen av produktionen
säger reservanterna, att vi inte behöver
göra någonting, eftersom produktionen
ändå kommer att sjunka till en viss
nivå under en viss tidrymd. Det är
ingen människa som sagt, att jordbrukarna
inte får vara kvar och att de skall
lämna sina jordbruk. Vad vi menar är
att vi inte med samhällets hjälp skall
stödja en produktion som är för hög.
Det är därför vi anser 80-procentig
självförsörjningsgrad vara den lämpliga.

Låt mig så ta upp frågan om de vinster
man skulle kunna uppnå genom att
överföra arbetskraft från jordbruket
till andra näringar! Det är väl allom bekant
att jordbruksprodukterna har ett
lågt bytesvärde i förhållande till industriprodukterna.
Men det är också uppenbart
att det kanske inte finns så förfärligt
mycket att ta ut av arbetskraften
i jordbruket. Det skall jag villigt medge,
ty har den kommit ned till 6 procent,
så är det litet skillnad i förhållande till
tidigare 20 eller 25 procent. Däremot
bör man vara väldigt försiktig med att

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

förnya kapitalinsatsen inom jordbruket.
Jag tillhör Lantarbetareförbundet.
Detta förbund har under en kort tidrymd
minskat med 35 000 å 40 000 medlemmar.
Dessa medlemmar har flyttat
till andra näringar. De har gett sina
kvarvarande kamrater möjligheter till
bättre ersättning, och de har själva fått
en bättre ersättning. Vad vi menar är
ingenting annat än att om resurserna
inte behövs i jordbruket, så skall de
flyttas över till andra näringar.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson i Skänninge
sade att vi bör vara mycket försiktiga
när det gäller att förnya kapitalinsatserna
i jordbruket. Det tycker jag
var ett märkligt uttalande. Alla är väl
överens om att vi måste få till stånd
en kraftig rationalisering inom jordbruket.
Detta förutsätter att vi måste
sätta in betydande kapitalresurser. När
man valt att gå fram med ganska låga
ramar har man sagt, att detta är en tillfällig
sak; ramarna skall öka i fortsättningen.
Men efter herr Perssons i Skänninge
uttalande undrar jag hur det
kommer att bli i fortsättningen: Skall
ramarna förbli så låga som departementschefen
i år föreslagit?

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill bara med några
få ord få rätta till en i varje fall enligt
mitt sätt att se felaktig synpunkt som
fru Lindskog anförde i sitt inlägg, då
hon resonerade som så, att bara vi åstadkommer
en mindre produktionsvolym
för jordbruket så kan konsumenterna
få billigare livsmedel. Jag bara undrar
om fru Lindskog har sett hur stor del
av konsumentkronan som utgör ersättning
till det svenska jordbruket för
dess produktionskostnader. Det är endast
8 öre. Av livsmedelskronan är det
endast 27 öre som går till det svenska
jordbruket för dess kostnader för framställning
av dessa råvaror. De övriga
63 örena utgör ersättning för livsmedel,

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

som inte kommer från det svenska jordbruket,
förädling och distribution samt
omsättningsskatt. Dessa siffror visar väl
att kostnaderna i producentledet endast
är en ringa del av kostnaderna i
konsumentledet.

Det bär också sagts — detta sade inte
fru Lindskog men det framskymtade så
att säga mellan raderna i hennes anförande
— att det svenska jordbruket
är så oerhört subventionerat av staten
i jämförelse med andra länder. Men
om vi också tittar litet på de siffrorna
så finner vi att Sverige ligger mycket
långt ned på listan. I USA uppgår
statssubventionerna till farmare till 196
kronor per innevånare räknat. Jag hoppar
sedan ned på skalan till Danmark,
där siffran är 141 kronor per innevånare.
För Sverige — jag skall inte räkna
upp alla de länder jag har i denna
statistik — är summan 33 kronor.

Jag vill också gärna rätta till fru
Lindskogs påstående om konsumenternas
kostnader för jordbrukets överskottsproduktion.
Fru Lindskog menade
att det inte var riktigt aitt konsumenterna
ensamma får betala exportförlusterna.
Men så är det inte heller, fru
Lindskog. Kostnaderna för exportförlusterna
debiteras jordbrukarna i form
av exportavgifter som genom våra
clearingkassor tas ut direkt av ersättningen
för produkter som jordbrukarna
levererar. Så var det med den saken.

Den målsättning och de riktlinjer som
skisserats i jordbruksutskottets utlåtande
nr 25 angående det svenska jordbrukets
framtid inger ingen överdriven
optimism vare sig hos producenterna
eller hos konsumenterna. Nedbantningen
av den svenska livsmedelsproduktionen
kommer säkerligen att drabba inte
allenast den jordbrukande delen av
vårt lands befolkning utan också den
del som utgörs av konsumenterna. Den
minskning av produktionsvolymens
storlek, som enligt utskottsutlåtandet
måste göras, inom en viss tid, kommer
i förening med folkökningen i landet

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

att vålla en bristsituation som säkerligen
får en annan effekt än den som
jordbruksministern och utskottsmajoriteten
förväntar.

Jordbruksministern har tidigare i dag
framhållit att vi har en viss överproduktion
här i landet. Ja, det har vi på
vissa produkter. Men jag är övertygad
om att överskottet mycket snart är eliminerat.
Det kommer att försvinna automatiskt.
Inte bara i vårt land utan i
hela Europa -— ja, i hela världen i övrigt
— pågår nämligen i dag en folkökning,
som är så enorm att experter
säger att hungerkatastrof är nära förestående.

Ingen har sagt, och ingen har väl
heller haft den uppfattningen, att vårt
jordbruk skall producera livsmedel för
export till u-länderna. Men vi måste ändå
föra en sådan jordbrukspolitik att
vi infe blir en minuspost i det samlade
världshushållet. Men det blir vi, om vi
bantar ned vårt jordbruk så att ett importbehov
av livsmedel uppstår. Med
den folkökning som nu pågår i världen
blir det nödvändigt att odla varje kvadratmeter
mark.

Nu skall småbruket här i landet försvinna.
Enligt socialdemokratiska partiets
uppfattning har småbrukarna inte
längre något berättigande. Ja, det är
märkligt vad man glömmer fort och
vad man lär litet! Hur var det, ärade
kammarledamöter, under andra världskrigets
dagar? Då uppmanades jordbrukets
folk att odla varje tumsbredd mark
för att vi skulle kunna klara vår försörjning.
Jordbrukarna efterkom den
uppmaningen. Därmed lyckades vi hålla
svälten från dörren något så när, när
gränserna korkades igen utifrån. Och
vi har tyvärr inga garantier för att inte
den dagen kan komma igen. Så länge
vi måste satsa fem miljarder årligen på
ett militärt försvar — vilket vi är helt
överens om att göra — måste vi också
ha möjligheter att producera livsmedel
i tillräcklig mängd här i landet.

Om vi före världskriget hade raserat

vårt jordbruk, är jag inte säker på att
vi under kriget hade kunnat stå utanför
krigshandlingarna. Den gången betydde
inte minst småbruket oerhört
mycket för vår livsmedelsförsörjning.
Jordbrukarna blev då också utlovade
full kompensation för sin för hela landet
gagnande gärning, om de bara var
solidariska och producerade så mycket
livsmedel som möjligt. Då fick småbrukarhustrurna
många gånger sköta gården
och djuren, medan mannen stod på
vakt någonstans i landet. Det var inte
minst från småbruket som vår animalieproduktion
då kom. Det var där livsmedlen
producerades i en omfattning
som något så när täckte behovet. Det
var också därför vi klarade oss. Nu är
allt detta glömt. Småbrukarnas insatser
den gången lönas nu med åtgärder som
påskyndar deras försvinnande. Jag tycker
det är skäl i att vid detta tillfälle
påminna om den saken.

Jag skall nu inte orda mer om produktionsvolymen
och småbruket. Tidigare
talare har redan varit inne på
de frågorna, och såvitt jag vet kommer
andra talare senare också in på dem.
Däremot skall jag ta upp en annan fråga
som berörts mycket litet i debatten
och som har behandlats i ett mycket litet
avsnitt i utskottets utlåtande. Även
i propositionen har den problemställningen
i hög grad förbigåtts och jordbruksutskottet
har fått tillfälle att syssla
med frågan alltför litet.

Jag kan därför säga med en gång
att jag anser att propositionen om riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken,
som vi om en stund skall votera
om, utgör en halvmesyr när det gäller
att skissera framtidens jord- och skogsbruk.
Det går nämligen inte enligt min
uppfattning att avskilja skogsbruket
från jordbruket och betrakta dessa näringsgrenar
som skilda företeelser —
skogsbruket som en speciell näringsgren
och jordbruket som en annan. Det är
fullständigt omöjligt i vårt land med
dess geografiska struktur.

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

Framlidne generaldirektören i lantbruksstyrelsen
Börje Lundgren har i en
skrift, Aktuellt från lantbrukshögskolan,
anfört bl. a.: »En sak synes mig
emellertid helt klar: man kan inte behandla
jordbruksdelen som en fristående
sak och skogen som en annan fristående
sak och sedan tro, att man

får ett optimalt företag.---De båda

driftsgrenarna jord och skog har vid
familjejordbruken sådana viktiga resurser
som driftsledning, arbetskraft, dragkraft
och kapital gemensamt.» Han fortsätter:
»Det är därför icke realistiskt
att skilja dem åt vid planeringen.»

I stora delar av vårt land är den geografiska
strukturen sådan att om utskottsutlåtandet
liksom propositionen
skall tolkas enligt skrivningen, såvitt
jag begriper den, kommer stora delar av
landets jordbruk att läggas öde eller
i varje fall aldrig få tillfälle att erhålla
några förstärkningsmöjligheter. Utskottet
skriver ju bl. a. att vid kombinerade
jord- och skogsbruk anses jordbruksdelen
böra ha sådan omfattning och effektivitet
att investeringarna i den delen
blir lönsamma.

Beträffande möjligheterna att erhålla
förvärvslån för förvärv av fastighet med
uteslutande skogsmark hänvisar utskottet
till den pågående skogspolitiska utredningen.
Man kan sålunda med fog
hävda att de riktlinjer som vi snart skall
fastställa beträffande den framtida jordbrukspolitiken
inte är fullständiga; de
utgör som sagt endast en halvmesyr. I
en detaljplanering, utarbetad av kungl.
lantbruksstyrelsen i samråd med lantbruksnämnden
i Värmlands län, hävdas
bl. a. att jord- och skogsbruk i kombination
är en naturlig företagsform inom
länet. Tillgången på skogsmark erbjuder
sysselsättningsmöjligheter vid
sidan om det rena skogsbruket. Vad som
här är sagt om Värmlands län kan
tillämpas i stora delar av landet. Endast
cirka en sjundedel av landets produktiva
areal utgörs av åkermark; resten är
skogsmark. Som nämnts gäller detta inte

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

bara i Värmlands län — det gäller
Västergötland, Småland, Dalsland och
Hallands skogsbygder. Även i stora delar
av Skåne för att inte tala om de norra
och mellersta delarna av vårt land är
förhållandet likartat.

Kombinationen jord och skog är sålunda
av grundläggande betydelse för
vår jordbruksnäring och bör beaktas
mer när vi går att ta ställning till det
framtida jordbruket. 75 procent av våra
lantbruksföretag har större eller mindre
skogsarealer. Av landets cirka 200 000
brukningsenheter — det är nu kanske
något mindre — är det endast 16 000
med 20 hektar åker och däröver som
saknar skog. Det är således den kombinerade
brukningsformen som klart dominerar
vårt lands jordbruk.

Det är en stor procent av våra kombinerade
skogs- och jordbruk vilkas jordbruksdelar
är av den storleksordningen
att de aldrig kan komma i åtnjutande
av statliga rationaliseringslån efter
de grunder utskottet föreslår.

Mångenstädes ligger nämligen åkerarealen
insprängd inom ett visst område
skogsmark. Man kan sålunda inte finna
lämplig tillskottsjord för brukningsenheten
med en förnuftsmässig arrondering.
Skog finns att tillgå, men bestämmelserna
medger inte att statliga rationaliseringslån
ges för inköp av skogsmark.
En komplettering med skog på
dessa gårdar skulle åstadkomma en kombinationsgård
som för brukaren vore
synnerligen ekonomiskt attraktiv. Samma
är förhållandet med enbart renodlade
familjeskogsgårdar. Ett sådant här
förfarande skulle säkerligen också medverka
till ur konsumentsynpunkt gynnsamma
priser på jordbruksprodukter.

Det är synnerligen anmärkningsvärt
att varken jordbruksministern eller utskottsmajoriteten
vill se detta faktum
och handla härefter. Vi är alla överens
om att en ändamålsenlig strukturrationalisering
bör genomföras. Men vilken
är då orsaken till denna negativism beträffande
det kombinerade jord- och

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

skogsbruket liksom beträffande den renodlade
skogsgården? Det är väl ändå inte
så att jordbruksministern och utskottsmajoriteten
varit alltför lyhörda
för signalerna från det socialdemokratiska
ungdomsförbundet, som i sin enfald
och sitt oförstånd — jag vågar
faktiskt använda dessa uttryck — yrkar
på att bl. a. skogen skall socialiseras.
Från ungsocialistiskt häll krävs
också större effektivitet inom skogsbruket,
och det förklaras att med hänsyn
till näringens betydelse måste samhällets
inflytande ökas. Samhället bör
successivt vidga sitt innehav av skogsmark
med sikte på skogens överförande
i det allmännas ägo, hävdar man.

Detta är klara besked från det socialdemokratiska
ungdomsförbundet. Något
tvivel om målsättningen från det hållet
behöver inte råda. Särskilt mot den bakgrunden
är man oroad över att departementschefen
i jordbrukspropositionen
inte beaktat betydelsen av skogskomplettering
för gårdar med mindre åkerareal
och inte heller bildandet av enskilda
skogsgårdar. Det är en händelse
som ser ut som en tanke.

Men, bäste herr jordbruksminister och
de som kämpar för skogens socialisering,
det skulle sannerligen vara en dålig
affär för det allmänna att överföra
skogen till domänverket. Jordbruksministern
är för tillfället inte inne i kammaren,
men jag förutsätter att han ändå
kan ta del av vad jag säger. Att döma
av tillgänglig statistik från domänverket
— jag syftar på den senaste femårsredovisning
som är tillgänglig — är
domänverkets rotnetto ungefär hälften
av vad en skogsägare får betala i skatt
per skogskubikmeter av sitt skogsuttag.
Det är att märka att domänverket givetvis
inte betalar någon statsskatt. Jag
kan också nämna att Södra Sveriges
skogsägares förbund har ett rotnetto
på föreningens egna skogar som uppgår
till nära det tredubbla av vad domänverkets
skogar ger inom samma område.
Det blir sålunda en ren nationalförlust

om ungsocialisternas krav på skogens
socialisering en gång skulle vinna gehör.

Men inte bara dessa invändningar mot
den negativa hållning, som intagits till
en skogskomplettering för jordbruket
och till bildandet av familjeskogsgårdar
med statlig lånegaranti, kan anföras.
Miljömässigt kommer utvecklingen
att bli negativ. De mindre jordbruksenheterna
försvinner •— stora skogsområden
kommer att övergå i statens ägo,
och de få människor som blir kvar i
ifrågavarande bygder kommer afl sakna
den viktiga samhällsservice som eljest
betraktas som självklar. Jag tänker
på sådan samhällsservice som livsmedelsbutiker,
skolor, post och allmänna
kommunikationer som givetvis inte
kan upprätthållas under sådana förhållanden.

Till sist några ord om lönsamheten
vid skogsplantering på åkerjord, något
som givetvis kommer att bli alltmer
aktuellt när volymen av jordbrukets
produktion skall minskas, vilket för
med sig en arealminskning. Jag behöver
inte beröra vad som blir följden sett ur
naturvårdssynpunkt, då stora delar av
nu leende och för tätortsbefolkningen
ur fritidssynpunkt attraktiva områden
blir de mörka granskogarnas bygder.
Därom har tidigare diskuterats i denna
kammare och denna fråga kommer också
att senare penetreras.

Det finns expertutredningar om lönsamheten
av skogsplanteringar på åkermark.
Det har sagts att det inte lönar
sig att ha åkerjorden kvar. Ca en miljon
hektar åker har beräknats skola återgå
till skog. En åkerplantering kostar i genomsnitt
700 kronor per hektar. Röjningen
kostar enligt en mycket försiktig
kalkyl 100 kronor per hektar. Summan
är då uppe i 800 kronor per hektar
i investeringar. Efter tio år har denna
summa vuxit till 1 400 kronor per hektar
räknat efter en ränta av 6 procent.

Ca 25 år efter planteringen måste man
gallra skogen. Det virke man då får ut

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

betalar ungefär arbetskostnaden. Jag
tror dock att man inte får generalisera.
Det måste råda alldeles särskilt gynnsamma
förhållanden, annars tillkommer
ytterligare kostnader. Om vi antar
att man kan slutavverka efter 60 år, då
måste givetvis boniteten vara oerhört
hög. I annat fall måste man vänta till
efter 80 år. Då har det från början investerade
kapitalet dragit en räntekostnad
som är så omfattande att en förlust på
denna skog kommer att uppstå vid slutavverkningen.
Jag har då räknat med
en räntefot på 6 procent, vilket inte är
någon orimlig siffra. En förräntning på
mellan 2—3 procent är det högsta man
kan komma upp till.

Det är sålunda en ganska dålig investering
såväl för den enskilde som ur
nationalekonomisk synpunkt. Nu menar
jag givetvis inte att vi här i landet skall
underlåta att plantera skog på vissa
åkermarksområden. Men det är självklart
att man inte kan följa de socialdemokratiska
propåerna. Det skulle utan
tvivel medföra ekonomiska förluster
för framtiden.

Herr talman! Det är bekymmersamt
att inte skogen kommit med på ett förnuftigt
och ändamålsenligt sätt vid behandlingen
av detta för jord- och skogsbrukets
framtid så oerhört viktiga principbeslut,
och även detaljbeslut som
vi snart skall votera om. Jag är helt
övertygad om att dagen kommer då vi
får klart för oss — jag hoppas att det
kommer att omfatta alla i denna kammare
— att beslutet ändock var en
halvmesyr.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till reservationen nr 8
i jordbruksutskottets utlåtande nr 25.
Jag ber också att få yrka bifall till reservationerna
nr 1, 3, 6, 9, 10, 12 och
13 b.

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker verkligen
synd om den producent som inte får
mer än 8 öre i ersättning på varje livs -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

medelskrona. Yi socialdemokrater vill
ju förändra detta förhållande genom en
ökad rationalisering som väntas leda till
förbättrad lönsamhet. Jag undrar hur
centerpartisterna tänkt sig att ordna
detta, när de så gärna vill bibehålla nuvarande
förhållanden inom jordbruket.
Jag undrar också vad man har att erbjuda
konsumenterna. Skall det vara
status quo även därvidlag?

Beträffande sedan införselavgifter och
exportavgifter skulle jag vilja påminna
om att införselavgifterna ändå är skattemedel
på samma sätt som andra pengar.
(Jnder sommaren 1965 hade man för
nötkött åsatt en importavgift på 57
procent av importvärdet. Senare har
man tvingats att exportera kött till ett
pris som med mer än tre kronor ligger
under det inhemska. Vi kan väl ändå
inte fortsätta med en sådan jordbrukspolitik! Herr

PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Lindskogs resonemang
om att hon tycker synd om jordbrukarna
som bara erhåller 8 procent av
konsumentkronan kan jag inte riktigt
förstå. Det är riktigt, att det i det sammanhanget
gäller konsumentkronan. Det
gäller både livsmedel, bostad, kläder
och allt sådant. Men jordbrukarna får
27 öre av livsme delskronan för framställning
av råvaror. Det andra utgår i
form av förädling och distribution och
i form av importerade livsmedel. Vidare
är omsättningsskatten inräknad.

Det finns väl ingen på borgerligt håll
i gemen som har förnekat att en rationalisering
har ägt rum och ständigt
fortgår. Jag vågar säga att det inte finns
många näringsgrenar i vårt land som
under den senaste tioårsperioden så utvecklats
och rationaliserats som just det
svenska jordbruket. Man skulle kunna
peka på arbetsintensiteten och produktionsintensiteten.
Statistiskt visar det
sig att jordbruket rationaliseringsmässigt
bär ökat flera tiondels procenten -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

heter i produktionsintensitet i förhållande
till andra näringsgrenar. Men att
gå den väg som majoriteten av utskottet
vill, ger utan tvekan icke någon bättring
för det svenska jordbruket.

Om jag hade haft tid skulle jag ha
kunnat återge en mängd statistiska uppgifter,
som ger vid handen att livsmedelspriserna
i vårt land, trots att vi
enligt fru Lindskog inte har rationaliserat
som man borde ha gjort, ligger
avsevärt lägre än i många andra länder.

Jag vill än eu gång påminna fru Lindskog
om att exportavgiftsmedel huvudsakligen
är pengar som jordbruket genom
sina clearingkassor självt anskaffar.
Framför allt är det inga skattemedel.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! På bägge sidor om jordbruksutskottets
lotterilåda finns både
vinnare och förlorare. Men vi är tillfredsställda
med att vi i de stora väsentliga
frågorna har blivit ense. Om
man skall vara riktigt försiktig, kanske
man skall säga att det endast är nyanser,
många gånger rätt väsentliga nyanser,
som skiljer oss åt.

Därför är det väl inte förmätet att
säga att vi från regeringspartiets sida
nog har lyssnat litet mera på de unga,
progressiva jordbrukare som nu har
trätt till och på dem som ser ett litet
stycke bortom det gamla hantverksmässiga
jordbrukets murkna gärdsgårdsstörar.

De avvikelser som de borgerliga partierna
gjort från propositionens förslag
var väntade. Det är ingen nyhet att
samtliga dessa partier under långliga
tider — jag skall inte göra någon historieskrivning
så långt tillbaka i tiden —
har försökt att misstänkliggöra socialdemokratins
jordbrukspolitik. Det är väl
inte mer än ett decennium sedan centerpartiets
föregångare, de gamla bondeförbundarna,
stod i denna talarstol
och öste ve och förbannelse över dåva -

rande jordbruksminister Netzén som
hade sagt att den svenska kostammen
skulle behöva minskas med 200 000 kor.
Av den skildring som då gavs fick man
intrycket att jordbruksminister Netzén
smög omkring i betesfållorna med en
slaktmask för att själv slakta dessa kor.
Det behövde han inte göra — de har
försvunnit och fler därtill. Om han såg
längre framåt i tiden än de gamla bondeförbundarna
borde han få ett erkännande
för det. Så sent som i fjol stod
jordbruksutskottets ärade ordförande i
denna talarstol och rot i falsett att jordbruksminister
Holmqvist var jordbrukets
fiende nummer ett. lag skulle kunna
fortsätta uppräkningen, men jag
skall inte göra det.

Den väldiga lunta av motioner som
väcktes i anledning av propositionen
och alla de borgerliga reservationerna
är väl att betrakta som en förladdning
till de salvor som skall inleda det politiska
harmageddon som herr Hedin
nyss varslade om; någon annan uppgift
kan de knappast ha.

De största principiella skillnaderna
i våra ställningstaganden i utskottet har
gällt produktionsmålsättningen. Från
regeringspartiets sida har vi i stort
sett varit överens med jordbruksministern
om produktionsmålsättningen. Man
kan inte blunda för det faktum att de
300 miljoner kronor som vi förlorar
på den subventionerade exporten utgör
en belastning för både konsumenter och
producenter.

Den debatt som har dragits upp i dag
om u-landshjälpen hör enligt min uppfattning
egentligen inte hit. Påståendet
att vår livsmedelsproduktion skulle betyda
så mycket för världsproduktionen
är väl en form av självförhävelse som
inte är riktigt klädsam. Att så känslomässigt
som skett från denna talarstol
i dag skjuta de svältande myriaderna
människor framför sig synes mig ganska
olustigt. Det är min personliga uppfattning
att varje man eller kvinna som
vi kan frigöra från ett hantverksmäs -

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

sigt litet jordbruk uträttar ett viktigare
arbete för u-länderna om de i stället
inom det svenska näringslivet hjälper
till med att producera traktorer, tröskor,
gödselmedel, kanske t. o. m. plastspiraler
och andra konceptionshindrande medel
som vi kan skicka ut till de svältande
folken.

Vi kan inte angripa det dystra problemet
med överbefolkningen i världen
bara från livsmedelssidan; den ännu
mer effektiva insatsen skulle vara om
vi kunde dämpa den enorma befolkningsökningen
där. Om vi inte lyckas
göra det samtidigt som vi tillför dessa
miljarder människor livsmedel gör vi på
lång sikt ont värre, ty då växer ju ytterligare
någon generation upp till könsmogen
ålder och exploderar i lika stora
barnkullar, och ännu fler människor
måste gå svältdöden till mötes. Jag tror
att om vi kan frigöra folk från jordbruket
för insatser på detta område är det
en ännu större välgärning än de som
det har talats om förut i debatten. Det
ena behöver enligt min uppfattning inte
förskjuta det andra, men fullföljer vi
bara de tankar som har framförts tidigare
utan att vidta de åtgärder jag
syftar på, då gör vi ont värre. Japan
är ett land som har visat att det i alla
fall går att tränga tillbaka vidskepliga
föreställningar om människornas rätt
att fortplanta sig i hur snabb takt som
helst.

Rationaliseringsmålsättningen vill jag
också beröra med några ord. Vi är,
som det har sagts, ense om att familjejordbruket
säkerligen under överskådlig
tid är den mest effektiva och från de
flestas synpunkt mest attraktiva företagsformen.
Men varför skall vi stanna
vid detta? Den som har blicken öppen
för utvecklingens alltmer accelererande
tempo måste inse att eftervärldens dom
kommer att bli hård, om vi här drar
ett streck och inte anser oss kunna
stödja en ännu effektivare produktion.

Jag skall ställa en fråga till utskottets
ärade ordförande, som har berört vår

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

amerikaresa och åberopat många prominenta
män i USA. Vi besökte under
denna resa en biffdjursfarmare utanför
Denver borta vid Klippiga bergen som
hade 80 000 djur, vilka sköttes av 80
man. Det är väl en rationell produktion!
Majspatronerna ute på prärien var säkerligen
glada över att ha en så stor
konsument inom så nära räckhåll.

.lag kan inte förstå herr Hanssons i
Skegrie animosiet mot fläskfabrikerna.
Han menar att man skulle kunna
dela upp dessa 100 000 på tio företag,
men då skulle ju tio människor
gå i den där mindre angenäma parfymen
i stället för en. Jag hade förmånen
att besöka en stor gård på Österlen för
några år sedan, där en man på sju timmars
arbetsdag skötte 1 100 svin. Jag
tycker att det är en rationell produktionsform,
som det skulle vara oriktigt
av oss att avskärma från rationaliseringsstödet.

Herr Hansson i Skegrie och flera talare
med honom har också talat om att
vi måste ta bort 800 000 hektar åkerjord
ur permanent drift. Jag skall inte
försöka nedvärdera storleken av denna
siffra, men låt oss göra en inventering!
Tänk på alla undermåliga torvjordar
nedifrån Skåne ända upp till
Karesuando i Norrbotten som har brutits
upp men som från jordbrukssynpunkt
är rätt tvivelaktiga! Den stenigaste
och mest omöjliga jorden att göra
maskinåker av har jag sett i Västergötland
på vattendelaren mellan Vänern
och Vättern.

Jag är övertygad om att vi inte bör
återgå till att bruka jordar som man
inte kan göra maskinåker av. De unga
jordbrukare som träder till vill inte
gå efter hästar. De vill ha traktorer och
effektiva redskap med stor arbetsbredd.
Den åker som inte för rimliga kostnader
kan omvandlas till maskinåker måste
få träda tillbaka i ett modernt jordbruk.

Vad beträffar storleken av den produktion
vi skall gå in för är det många

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

faktorer att ta hänsyn till. Vid ett bibehållande
av dagens produktionsnivå
kommer — som redan bär påpekats
—- frågan om folkökningen in i bilden.
Vi har också en betydande invandring.
Vi som håller på att lämna den aktiva
åldern har av kända skäl fått en allt
längre tidsfrist till dess krematorieröken
ger slutsignalen.

Frågan om småbrukarstödet kommer
att behandlas senare av en talare från
regeringspartiet. Jag vill endast anföra
att det år 1947 utsädes att det gällde
ett övergångsstöd. Är 20 år en för kort
övergångstid? Nästan en hel generation
har kommit till under denna tid. Det
synes mig vara rätt rimligt att vi nu,
när ärendet ligger på riksdagens bord,
fullföljer 1947 års beslut.

Som norrlänning kan jag inte förbigå
frågan om höjning av mjölkpristillägget
med 25 procent. Denna siffra är
väl ingenting annat än ett i hastigt mod
producerat överbud. Statsrådet har dock
tagit betydande hänsyn till de remissinstanser
siom behandlat denna fråga.
När lantbruksnämnden i mitt hemlän
avgav sitt remissyttrande var jag med.
Vi tryckte mycket hårt på att det extra
mjölkpristillägget, som var avsett att
avvecklas under en treårsperiod, skulle
få kvarstå. I den lantbruksnämnden ingår
som ledamöter RLF:s förbundsordförande
plus ytterligare en mycket prominent
centerpartist, vilka inte hade
något att invända mot remissvaret. Jag
måste säga att jag spände ögonen när
jag läste den motion som väckts i frågan.
När statsrådet har gått remissinstanserna
till mötes, rusar man till och
skjuter på ytterligare. Norrlänningarna
i största allmänhet, oavsett partifärg,
är tillfredsställda med att här inte har
sagts något om att mjölkpristillägget
skall tas bort.

Beträffande deltidsjordbruket säger
man att låneramarna är för knappa för
att man inom dem skall kunna klara
de mest nödvändiga rationaliseringsåtgärdérna,
men man kräver samtidigt att

deltidsjordbruket skall ha rätt till statlig
lånegaranti. I utskottet anförde jag
att deltidsjordbruket inte är annat än
en plats för konditionsträning och till
sådant brukar vi inte ge bidrag så där
direkt, åtminstone inte när det gäller
privata företag.

Herr Eliasson i Moholm framhöll att
lantbruksnämnderna genom 5 § i jordförvärvslagen
kan lägga beslag på sådana
fastigheter om de behövs för ralionaliseringsändamål.
Ja, herr Eliasson
i Moholm, det är sant till viss del. Det
finns emellertid inte så många människor
i vårt land som är så ofruktsamma
att de inte har någon ättelägg, som med
hänvisning till släktskapen kan göra
anspråk på fastigheten och därefter gå
till lantbruksnämnden och kräva statlig
lånegaranti för att lösa ut sina medarvingar.

Det synes mig rent ut orimligt att
stödja ett sådant projekt.

Här har talats om familjeskogshruket.
Mina damer och herrar! Vad säger oss
utvecklingen på skogsbrukets område?
Det var väl ingen som för 30 år sedan
trodde att traktorerna skulle ha fullständigt
trängt ut hästarna i jordbruket.
Det är åtminstone för mig ingenting
som säger att inte avverkningsmaskinerna
har kommit för att stanna.
Av vilken storlek skall då familjejordbruket
vara, om man skall få tillräcklig
sysselsättning för en avverkningsmaskin
med tanke på den dyrbara investering
det här gäller? Det synes mig
vara ett orealiserbart hugskott och skulle
väl i realiteten kunna bli ett ytterst
effektivt sätt för vissa människor —•
de må vara hur kunniga i skogsbruk
som helst — att skaffa sig kredit för att
få en jaktmark, ett fritidsområde eller
vad man nu skall kalla det. I realistisk
rationaliseringspolitik hör inte den tanken
hemma. Dethantverksmässigaskogsbruket
har sett sina bästa dagar.

Jag skall kanske, herr talman, sluta
här. Vi inom den socialdemokratiska
halvan i jordbruksutskottet tror att de

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Nr 35

avvägningar som statsrådet har gjort
bär varit vettiga och rimliga. Ingen
kan tveka om att inte också han personligen
är engagerad i den rationaliseringsverksamhet
som pågår. Han
har själv varit och sett på den försöksverksamhet
som man driver i Norrland.
Jag har i min bänk några alldeles färska
sifferuppgifter på det ekonomiska resultatet
för de ungdomar som har startat
den verksamheten. Vi tror, att om man
kan uppnå samförstånd mellan alla
grupper i samhället om lösandet av
detta problem, som är en följd av den
tekniska och ekonomiska utvecklingen
i största allmänhet, skapar man också
arbetsglädje och utkomst för dem som
är sysselsatta i näringen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lindström ville
beskylla mig för att jag skulle ha kallat
jordbruksministern för jordbrukets fiende
nummer 1. Det har jag aldrig gjort.
Jag citerade det uttalandet från annat
håll. Däremot erkänner jag gärna att
jag i samband med borttagandet av bolagsförbudslagen
kallade honom för storkapitalets
vän nummer 1. Och vad skall
man säga nu, när man var beredd att
från den sidan vid en investering på
400 000 kronor skänka bort 100 000 kronor
på ett bräde? Det är endast låt oss
säga storgodsen i vårt land som kan
göra sådana investeringar och som skulle
få 100 000 kronor.

Vidare säger herr Lindström: Vi har
från regeringspartiets sida lyssnat mera
på de progressiva jordbrukarna. Hur
kan herr Lindström verifiera det? Är
det genom att ni har sänkt låneramarna
för dem som behöver låna pengar?
De unga behöver låna mycket pengar!
Beror det på att ni har ett svagare intresse
för familjejordbruket? Eller visar
ni ert intresse för de unga, progressiva
jordbrukarna genom frånvaron av
långsiktiga riktlinjer?

Det skulle vara intressant om herr

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Lindström vill styrka sitt påstående,
och tala om på vilket sätt socialdemokraterna
har ett speciellt intresse för
denna kategori. Jag tror för min del
att de unga, progressiva jordbrukarna
inte känner sig ha något större skydd
under regeringens jordbrukspolitiska
hägn.

Herr Lindström sade vidare att vi inte
bör motsätta oss en effektivare produktion
än familjejordbrukets. Men,
herr Lindström, det är ju inte företagets
storlek som bestämmer om produktionen
blir effektiv eller inte. Om en arbetare
är fullt sysselsatt i ett rationellt
familjejordbruk skulle han inte kunna
göra en effektivare insats om han arbetade
i ett större företag. Tvärtom går
under vintern många arbetstimmar förlorade
i de stora företag som ligger i
bygder utan skog. Men en familjejordbrukare
har sitt stall att sköta och kan
arbeta effektivt under hela året. Det
är inte säkert att de stora jordbruksföretagens
arbetskraft kan göra det.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att herr Lindström tog upp frågan
om de stora jordbruksföretagen i Amerika.
Det är riktigt att vi där besökte
världens största djuruppfödare, men
herr Lindström hörde väl när jordbruksminister
Freeman direkt sade ifrån,
att familjejordbruken var vad amerikanerna
trodde mest på och för sin del
tänkte satsa på. Vi diskuterade just
detta stora jordbruksföretag, om vilket
herr Lindström sade att 80 man skötte
det hela. Ja, det var dessa 80 man som
närmast hade hand om skötseln av
djuren, men hur stora var inte kostnaderna
för annat, och hur mycket fanns
det inte av mekaniska anläggningar och
dylikt? Herr Lindström vet också lika
väl som jag att det amerikanska uppfödningssystemet
knappast skulle tillåtas i
Sverige av hälsovårdsskäl.

Varför hade man då så stora enheter
och är de effektiva? Vi diskuterade

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

även denna fråga rätt intensivt vid besöket
i Denver, varvid vi upplystes om
att producenterna vill vara så stora
som möjligt i fråga om utbud för att
kunna få så köpkraftiga kunder som
möjligt och behålla dem hela året. Detta
är nödvändigt, eftersom man saknar
den ekonomiska föreningsrörelse som vi
har i Sverige och som samlar ihop
produkterna. Detta är emellertid ett
system som de eftersträvar att införa.

Jag har velat göra dessa tillrättalägganden
för att sammanhanget i sin helhet
skall kunna rätt förstås.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lindström föranleder
mig att säga några ord. Han påstod
att det skulle vara rationellt att
använda de s. k. skogsskördetröskor
som man gör i bl. a. Kanadas stora skogar.
Jag undrar om herr Lindström
verkligen tror att markförhållanden
o. d. i varje fall i stora delar av vårt
land har den strukturen att de kan
arbeta effektivt dessa stora skogsmaskiner.
Jag tror det inte.

Jag begärde av domänverket uppgifter
om drivningskostnaderna per
skogskubikmeter vid skogsdrivningar
med sådana här maskiner, eftersom ett
av domänverksreviren i mitt hemlän
inköpt en dylik maskin för cirka
600 000 kronor. När jag frågade vederbörande
jägmästare vad drivningarna
kostar vid användandet av dessa skogsmaskiner,
så fick jag svaret att det är
omöjligt att ge några bestämda besked
därom. Det går alltså inte att få några
koncisa begrepp om detta, utan det blir
bara fråga om gissningar. Det uteblivna
svaret är besked nog.

Jag tror att det kombinerade jordoch
skogsbruket i stället är det mest
rationella. Man kan t. ex. använda
samma maskiner. Jag vet av egen erfarenhet
att jordbrukstraktorn kan användas
även i skogen med en komplettering
av skogskranar och speciella last -

kärror. Det ger ett utomordentligt gott
resultat.

Därtill kommer, herr Lindström, att
kombinationen jord-skog har en annan
fördel, som inte minst för vårt lands
vidkommande är av särskilt stor betydelse.
Jag tänker på arbetskraftsfördelningen.
I jordbruksgårdarnas arbetskraftsbehov
förekommer det arbetstoppar
och lugnare arbetstider. Under den
lugna tiden, om jag så får uttrycka mig,
kan man använda arbetskraften i skogen.
Likaså då väderleksförhållandena
gör det omöjligt att arbeta på åkern.

Jag anser därför att denna kombination
jord och skog ur arbetskraftssynpunkt
och även när det gäller att utjämna
konjunkturerna är den mest värdefulla
brukningsformen. Men det är
klart att ur socialistisk synpunkt är det
inte populärt.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Hansson i
Skegrie vill jag säga att om man genom
att bygga en ladugård för 400 000 kronor
kan frigöra nio människor för annan
verksamhet, så måste det väl vara
en vettig investering ur samhällets synpunkt.
Man måste vara fången i en småbrukarromantik
som är omöjlig att rycka
upp med rötterna för att kunna bestrida
detta faktum.

Det är, herr Jonasson, givet att det
krävs väldiga investeringar för en sådan
farm som den vi besökte utanför
Denver. Men det finns många fasta
kostnader som är precis lika stora om
man har 1 000 eller 80 000 djur -— låt
vara att det i det senare fallet krävs
flera mannar för skötseln.

Till sist vill jag till herr Persson i
Heden säga, att han nog är en oförbätterlig
anhängare av det hantverksmässiga
skogsbruket. Jag är äldre än han,
men jag har släppt de tankarna för
länge sedan.

Herr PERSSON i Skiinninge (s) kort
genmäle:

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Herr talman! Jag har en känsla av att
herr Hansson i Skegrie nu har kastat
bort den fredspipa som han så vältaligt
ordade om på förmiddagen. Just
när det gäller detta bidrag på 400 000
kronor har vi i utskottet träffat en
kompromiss, men det hindrade inte
herr Hansson i Skegrie från att säga:
»Jag har aldrig påstått att jordbruksministern
är jordbrukets fiende nr 1,
jag har bara citerat ett sådant uttalande,
men han vill här skänka bort
100 000 kronor.»

Socialdemokraterna i utskottet har
kompromissat med de borgerliga ledamöterna
i utskottet och uttalat att
100 000 kronor skall utgå i undantagsfall.
Är det så att den kompromiss som
vi har gjort sedan dras upp i kammaren
av utskottets värderade ordförande,
så får vi överväga om vi i fortsättningen
över huvud taget skall kompromissa.

Det är alltså fråga om en kompromiss
som vi har träffat och som har accepterats
av jordbruksministern. Då borde
också utskottets ordförande respektera
denna kompromiss.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Med anledning av den
debatt som här har pågått och med anledning
av herr Lindströms huvudanförande
skulle jag vilja göra en kort
kommentar.

Herr Lindström hade tydligen i detta
utskottsbetänkande funnit två stora problem
— nej, egentligen bara ett. Problemet
gällde överbefolkningen, i det
ena fallet inom jordbruket och i det
andra fallet i världen. Min kommentar
efter att ha lyssnat till herr Lindström
borde egentligen bli den att jag är
mycket tacksam för att han inte förordade
samma metod för att lösa dessa
båda problem.

Det är framför allt två områden som
jag för min del vill belysa, nämligen
kombinationen jordbruk-skogsbruk

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

samt stödet till det norrländska jordbruket.
Jordbruket jämte skogsbruket
är basen för näringslivet i stora delar
av Norrland och kommer troligen att
så förbli under lång tid framöver. Det
norrländska jordbruket har stor betydelse
för livsmedelsförsörjningen och
försvarsberedskapen samt för samhällets
och näringslivets funktion i övrigt.
Det ekonomiska resultatet av de enskilda
jordbruksföretagen har den allra
största betydelse även för kommunernas
skatteunderlag. Detta har lett till
att en rad kommunala initiativ har tagits
för att främja en god utveckling
inom jordbruket.

I det nu debatterade förslaget till
jordbrukspolitiskt stöd har leveransoch
arealtillägget slopats, vilket enligt
mina beräkningar skulle betyda ett nettoinkomstbortfall
på omkring 9 miljoner
kronor för det norrländska jordbruket.
Det extra mjölkpristillägget i
norra Sverige bibehålies på 1962 års
nivå, men genom inflationen är det reellt
urholkat. Ett återställande av tilläggets
realvärde är därför synnerligen motiverat
för att främja ett livsdugligt norrländskt
jordbruk, vilket även bör vara
ett naturligt led i lokaliseringspolitiken,
då alternativa sysselsättningar på många
håll inte finns att uppbringa inom rimligt
avstånd.

Om man inte kan behålla ett livsdugligt
norrländskt jordbruk, är alternativet
en utglesning och en avfolkning
av stora områden och av många bygder.
Yi fick för någon vecka sedan en liten
påminnelse om vad detta betyder, inte
minst ur social synpunkt. Från socialdepartementet
erhöll vi en liten broschyr
som heter »Gammal i glesbygd»,
i vilken talas om de problem som finns
med nuvarande täthet i fråga om jordbruksföretag.
Jag ber att få citera ur
denna broschyr: »Relationen åldringar
—arbetsföra varierar kraftigt mellan
olika områden av landet. Genom sin
mindre rörlighet och de yngres flyttning
har åldringarna främst i gles -

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 fm.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

bygderna kommit att utgöra en oproportionerligt
stor och växande andel
av befolkningen. I vissa glesbygdskommuner
motsvarar antalet åldringar från
och med nu en tredjedel av den produktiva
befolkningen, medan relationen
i vissa tätortskommuner är mindre än
en tiondel.»

Sedan talar man om de problem som
är rådande på olika områden för dessa
åldringar. Skulle det ske en än kraftigare
avfolkning och utglesning i dessa
bygder bleve problemen ännu större.
Det är många åldringar som kan vistas
kvar i sin bostad tack vare att de har
grannar i yngre ålder som kan hjälpa
dem under vinterns svåra förhållanden
med service av olika slag. Om grannarna
inte lämnar denna hjälp, måste samhället
satsa på socialhjälp av olika slag,
som är skildrade i broschyren, men
även detta kostar pengar.

Jordbruksministern sade i sitt tidigare
inlägg i dag att han inte ville vara
med om höjningarna av norrlandsstödet
eftersom det enligt hans åsikt var omotiverat.
Han anser att det måste vara
riktigare att satsa medlen på KR-verksamheten.
Men utskottet är enigt om att
man skall stödja denna verksamhet. Frågan
är om man skall ge ett ytterligare
s. k. generellt stöd till jordbruksproduktionen
i Norrland.

Det kommer att röra sig om ca 9 miljoner
kronor, och det blir flera tiotusental
jordbrukare som får del av detta
stöd. När det gäller stödet till den koncentrerade
rationaliseringen kan sägas
att det ändå är ett ganska litet antal
jordbruk på ett fåtal platser som kan
komma i åtnjutande av detta stöd. Jag
har här några siffror från KR-verksamhetens
början 1960 och fram till 1965,
vilka visar att man förbrukat mellan
12 och 13 miljoner kronor.

De har fördelats på 85 områden, och
316 brukningsenheter har fått del av
miljonerna. Men det är ingen slutsumma.
Flera av brukningsenheterna är inte
färdigställda. Därför kommer det att

krävas ytterligare medel från statens
sida. Men när man nu är beredd att
satsa sådana belopp på några hundra
företagare, vore det inte rimligt då att
använda ungefär samma summa på generella
metoder, som kommer flera tusentals
jordbrukare till godo?

Jordbruk-skog är en företagsform
som i stora delar av vårt land är en viktig
och riktig kombination. Den medverkar
i hög grad till ekonomisk stabilitet
både för landsbygden och landet
som helhet. Framför allt har den givit
ökade möjligheter att effektivt utnyttja
arbetskraften. I Norrland är den en
helt dominerande företagsform — särskilt
i inlandet — och bör utgöra riktpunkten
för den framtida rationaliseringsverksamheten
i dessa områden.

Den skogsmark som kan komma att
erbjudas rationaliseringsorganisationen
bör tillföras jordbruksföretagen. Det
finns många lantbruk, även mindre sådana,
som med fördel kan tillföras
skogsmark. En betydande skogsareal utgör
i många fall en styrka för jordbruksföretaget.
Ett jordbruk som kan
sysselsätta två arbetare, en i jorden och
en i skogen, kan i många fall bli ett
idealiskt företag som kan uppfylla berättigade
önskemål om fritid och underlätta
generationsväxlingarna.

Härav följer att jag har svårt att förstå
resonemanget i propositionen om
uppdelning av företagen i en jordbruksoch
en skogsbruks del samt om rationaliseringsstöd
först när varje del för
sig är bärkraftig.

Enligt min mening bör det kombinerade
företaget ses som en enhet vid
prövningen av statligt stöd för rationaliseringsåtgärder.
Med anledning av
vad herr Lindström sade om kombinationen
jord-skog vill jag också framhålla
att dessa kombinerade företag
ur rationaliserings- och effektivitetssynpunkt
väl kan mäta sig med alla
andra företagsformer inom skogsbruket.
Med stöd av nu kända fakta vågar
jag påstå det —• och även med en viss

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

personlig erfarenhet av samverkan inom
skogsbruket.

Herr talman! Med vad jag här anfört
vill jag yrka bifall till framför allt reservationen
10.

Slutligen vill jag göra en liten personlig
reflexion. Dagens jordbrukspolitiska
debatt utgör en sammanfattning
av många års utredningar samt av en
livlig och delvis överdriven valkampanj
i fjol höstas med löften av olika
valörer. Då liksom här i dag har de
flesta tänkbara argument använts och
värderats.

Behovet av att krympa jordbruksproduktionen
och lösgöra arbetskraft från
jordbruket har ofta betonats och understrukits.
Den problemställningen har
enligt min syn ägnats alldeles för stor
uppmärksamhet. Som grund för detta
mitt påstående hänvisar jag dels till
den globala utvecklingen av livsmedelsproduktionen
och den kraftiga befolkningstillväxten,
dels till den höga me -

delåldern bland våra svenska jordbrukare,
vilken kommer att kräva en stor
rekrytering av unga människor till jordbruket.
När nästa stora jordbruksutredning
tillsättes och föranleder debatt,
tror jag att det viktigaste problemet
kommer att vara frågan om hur vi skall
få tillräckligt många unga att våga satsa
på jordbruket. Och det är dagens beslut
i denna fråga — som skall skapa tilltro
till jordbruket såsom näring — som
avgör hur framtiden kommer att te sig
på jordbrukets område.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
överläggningen till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 30 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.
(forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande jordbruksutskottets
utlåtanden nr 25, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
och nr 26, i anledning av väckt
motion angående bildandet av rationella
brukningsenheter genom tillskotts -

arrenden, samt bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för jordbrukspolitiken m. in., jämte i
ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet, nu komme att fortsättas;
och erhöll därvid

Herr LINDSTRÖM (s) ordet för kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
gjorde före middagsrasten
här ifrån talarstolen några invändningar
mot mitt anförande. Han började
med att anmärka på att jag tagit upp
u-landshjälpen. Men jag tar kammaren
till vittne på att det ingalunda var jag

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

som drog upp en debatt om det ämnet.
Att jag försökte få rätsida på debatten

— jag tyckte att den hade fått slagsida

— kan ju inte utgöra anledning att rikta
en direkt anmärkning mot mig. Och
jag vill naturligtvis inte heller beskylla
min alltid leende vän herr Jönsson i
Ingemarsgården för att ha framfört
sina invändningar i form av en anmärkning.

Vidare kom herr Jönsson in på KRverksamheten
i Norrland. Det har ju
sagts och sägs alltjämt, att detta är
en försöksverksamhet som måste få pågå
några år innan det kan avgöras om
den skall breddas och utvidgas till andra
områden i landet. Det är också rätt
konstigt att unga människor har så svårt
att förstå den utveckling vi befinner
oss i och hävdar att kombinationen
jord och skog för all framtid, tror jag
uttrycket löd, skulle bestå. Vi har ju
sagt att jordbruksdelen skall bära den
investering som sker, och någon ändring
på den punkten har inte ägt rum.
Jag skulle vilja se den som bedriver
mjölkproduktion eller annan animalieproduktion
springa från och till: på
morgonen skulle han släppa kospenarna
för att ta yxa och springa till skogs
en liten stund. Det förefaller mig orimligt
att man skulle göra på det sättet.

Skogsbruksområdena i all ära —
men jag menar att detta är ett embryo
till en fastare samverkan på skogsbrukets
område.

Därefter anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Min mycket korta kommentar
till vad som sagts om u-länderna
med deras svåra livsmedelssituation
var ingen som helst anklagelse mot herr
Lindström, ty i så fall skulle jag ju anklaga
även propositionsskrivarna och
utskottsledamöterna, eftersom både propositionen
och utskottsutlåtandet till
ganska stor del behandlar just dessa

problem. Låt mig bara citera en mening
ur utskottsutlåtandet på s. 21,
där det heter: »Sverige måste liksom
andra länder med högt välstånd delta
i arbetet med att lösa dessa frågor.» Då
syftar man på utvecklingsländernas
problem, och jag tycker det är mycket
viktigt att ha detta som bakgrund vid
bedömningen av vår livsmedelssituation
och vår jordbrukspolitik.

När jag talade om KR-verksamheten
ville jag, herr Lindström, skildra vad
som gjorts — hur många som omfattas
av verksamheten och hur mycket medel
som går till denna speciella verksamhet,
som ändå berör blott ett fåtal
människor och ett fåtal orter. Det var
mot den bakgrunden jag kunde finna att
det var motiverat med detta mera generella
stöd och med en höjning för att
återställa realvärdet därvidlag.

I fråga om sambandet mellan jord och
skog sträckte jag mig inte så långt som
till att säga »all framtid». Jag är helt
nöjd med det uttryck jag tidigare använde,
när jag sade att »på lång tid»
blir det så.

Jag är ganska säker på att jag har
rätt i detta hänseende. Jag samrådde
så sent som i förrgår med en del skogsmän
på rätt hög nivå inom både det enskilda
skogsbruket och bolagsskogsbruket.
De verkade vara ganska överens
om att denna kombination kan ge mycket
god ekonomisk utdelning om man
är framsynt och samverkar.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det är inte utan att
den arbetsordning som riksdagen tilllämpar
i slutet av denna riksdagssession
lätt medför att en riksdagsman kan ha
anledning att känna sig en aning stressad.
Det har varit långa debatter och
nattvak, dessemellan kommittésammanträden,
utredningsuppdrag och annat.
Får man sedan på köpet ett utlåtande
av den digra omfattning som det som
jordbruksutskottet har överlämnat till

Tisdagen den

oss i allra sista minuten gör det inte arbetet
lättare.

Det är ganska angeläget att i en så
viktig debatt som denna om jordbrukspolitikens
utformning även andra än de
som i utskottet haft tillfälle att debattera
denna fråga får möjlighet att vara
med och föra fram sina synpunkter.
Har man sedan inte heller haft tillfälle
att delta i den upptäcktsfärd till United
States, som vi i så rikt mått befruktats
och berikats med i denna debatt,
känner man sig ytterligare handikappad.

Många har i denna debatt gett sig in
på en historisk betraktelse, som sträckt
sig ganska långt tillbaka i tiden, för att
reda ut vem som haft rätt och vem som
haft orätt. Att söka fel och förtjänster
i detta sammanhang är — tror jag —
inte särskilt fruktbärande för debatten.
Jag skall inte gräva i det förflutna
utan jag skall försöka blicka en aning
in i framtiden, vilket jag tycker är både
mer spännande och intressant, givetvis
med risk att i en framtid bli ställd till
ansvar för att eventuellt ha siat fel
om utvecklingen.

Det beslut vi skall fatta i dag kastar
sin slagskugga 30—40 år framåt i tiden.
De jordbrukare, som nyligen startat eller
gör sig beredda att starta ett jordbruksföretag
kommer att få göra det
med i mycket stort utsträckning lånat
kapital och med statlig kreditgaranti
i toppen. Detta lånade kapital, åtminstone
det som ligger i toppen, skall amorteras
på 35 år om det är fråga om fastighetsförvärv.
Gäller det driftkapital
har man högst 15 år till sitt förfogande.
Vi vet också att ett modernt jordbruk
är ett utomordentligt kapitalkrävande
företag. Jag vill inom parentes säga att
det stöd staten lämnar i form av kreditgaranti
naturligtvis är utomordentligt
värdefullt —• ja helt enkelt livsnödvändigt,
om rationaliseringen skall kunna
drivas i en takt som skall ge jordbrukets
utövare möjligheter att följa
med i inkomstutvecklingen i samhället.
4—Andra kammarens protokoll 1967.

maj 1967 em. Nr 35

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Både jordbruksutredningen, departementschefen
och utskottet anser att målsättningen
är ju att ge de i jordbruket
sysselsatta delaktighet i den allmänna
standardstegringen.

När staten ställer kreditgaranti till
förfogande, får man väl utgå ifrån att
låntagarna skall kunna klara räntor
och amorteringar utan att den garanti
staten lämnat skall behöva infrias. För
att genomföra den rationaliseringsprocess
som anges vara målsättningen för
jordbrukspolitiken måste jordbruket under
de närmaste decennierna låna upp
åtskilliga miljarder kronor, bl. a. med
hjälp av den statliga lånegarantin för
att förvärva den tillskottsjord som behövs,
företa erforderlig upprustning av
ekonomibyggnader och anskaffa teknisk
utrustning, allt förutsättningar för
att de skall gå i land med sina ekonomiska
åtaganden.

Mot denna bakgrund är det för mig
omöjligt att förstå de socialdemokratiska
reservanterna när dessa i reservationen
4 säger sig dela »departementschefens
uppfattning att för den närmaste
framtiden starka skäl talar för att
prissättningen på jordbrukets produkter
bör kännetecknas av viss återhållsamhet».
Vill staten inte förlora pengar
på det statliga kreditlånestödet till jordbruket
och vill man, som samma reservanter
säger i ett annat avsnitt av utlåtandet,
bevara ett livskraftigt svenskt
jordbruk och ge jordbrukarna en med
andra yrkesgrupper likvärdig ekonomisk
standard, lär man väl få betala
vad detta kostar. Sedan kan man kalla
detta för att driva en återhållsam politik,
men man lär aldrig komma ifrån
sitt ansvar.

Dylika uttalanden är enligt min uppfattning
ganska meningslösa. Som en
ytterligare följd av detta mitt resonemang
blir också frågan om vilket procenttal
jordbruksproduktionen skall begränsas
till meningslöst. Syftar statsmakternas
åtgärder till högsta möjliga
produktivitet per insatt arbetstimme,
Nr 35

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1907 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

och skall det bli möjligt för den starkt
lånetyngda jordbruksföretagaren att
klara sina ekonomiska åtaganden, lär
han bli tvungen att utnyttja sina produktionsresurser
till det yttersta. Sedan
får väl den samlade produktionen
bli vad den blir. Avgörande blir i sista
hand lönsamheten i jordbruksföretagen
jämfört med vad andra näringsgrenar
kan erbjuda, tillgången på riskvilligt
kapital samt yrkesskickligheten hos den
enskilde jordbrukaren.

På tal om yrkesskicklighet vill jag
understryka yrkesutbildningens, forskningens
och försöksverksamhetens stora
betydelse när det gäller vårt jordbruks
utveckling.

I dagens samhälle behöver ingen bli
jordbrukare som inte vill bli det. Grundskolan
har i det fallet revolutionerat
ungdomens möjligheter att välja yrke. I
det gamla samhället föddes man så att
säga in i jordbruket. I våra dagar satsar
man på att bli jordbrukare, om man är
intresserad för yrket som sådant.

I botten på all utbildning måste ligga
en bra allmänbildning och en bra yrkesutbildning
men det behövs också vidareutbildning.
Jag vill i det sammanhanget
ge min anslutning till de synpunkter
som vissa ledamöter av jordbruksutredningen
därvidlag anfört,
nämligen att staten även bör stödja en
rådgivning i jordbrukarnas egen regi.
Denna tankegång ligger helt i linje med
den omskolning och den vidareutbildning
staten bedriver på andra näringsområden.
Vi skall inte glömma bort att
det kan ske en omskolning även inom
yrket, och framför allt behövs det vidareutbildning
i yrket, vilket alldeles
speciellt är angeläget inom jordbruket
där den tekniska utvecklingen går mycket
snabbt och de produktionsmedel
som används hastigt förändras.

Från jordbrukarhåll har vi all anledning
att med tacksamhet notera att
mycket på den senaste tiden har gjorts
för att främja forskning, högre utbildning
och yrkesutbildning. Vissa avsnitt

inom jordbrukssektorn är emellertid
missgynnade beträffande forskningsoch
utvecklingsarbetet; det gäller speciellt
byggnadssidan och inomgårdshanteringen
i fråga om ekonomibyggnader.
Där är jordbrukarna i alltför hög
grad hänvisade till egen försöksverksamhet.
De får alldeles för litet ledning
från rådgivningens och forskningens
sida. Många av de experiment som de
unga jordbrukarna i dag tvingas göra
är mycket kostsamma och de blir givetvis
betungande speciellt för dem som
nu är i färd med att bygga upp sina
kapitalkrävande företag.

Ett annat område där jag har oerhört
svårt att acceptera de argument som
man från socialdemokratiskt håll anför
är u-landsområdet. De säger att vi inte
skall hjälpa u-länderna med livsmedelsleveranser,
eftersom vår hjälp kan bli
mycket mer effektiv om vi sätter in den
på andra avsnitt. Jag tycker att den argumenteringen
är konstifik, krystad och
ansträngd. Hur skall den akuta krisen
i u-ländernas livsmedelsförsörjning
kunna mildras, om inte industriländerna
hjälper till därmed?

I det sammanhanget vill jag ställa en
fråga till representanterna för regeringspartiet:
Om vi skulle vinna anslutning
till EEC, kommer då Sverige att rekommendera
att de andra anslutna staterna
också skall skära ned sin livsmedelsproduktion
till 80 procent? Det vore i så
fall logiskt handlat. De västeuropeiska
industriländerna befinner sig i stort
sett i samma situation som vi; de har
samma skäl som vi att satsa på en utveckling
av sin industri, om man motiverar
denna satsning från enbart ekonomiska
utgångspunkter. Hur skulle det
i så fall gå med EEC:s egen livsmedelsförsörjning
och hur skulle krisen i uländerna
då utveckla sig?

Jag tror att livsmedelskrisen i världen
endast kan lösas på två sätt, antingen
genom en öppen konflikt som leder
till det tredje världskriget eller en organiserad
samverkan mellan alla värl -

Tisdagen den 30 maj 1907 em.

Nr 35

dens stater för att försöka komma till
rätta med livsmedelsproblemet. Det behövs
både leverans av överskottet från
industriländerna för att klara den akuta
krisen och en kraftig satsning på en utveckling
av u-ländernas eget näringsliv,
såväl jordbruk som industri.

Jordbruksministern sade att vi 1947
anlade ett nytt synsätt på jordbrukspolitiken.
Jag tror att vi i dag måste anlägga
ett ännu nyare synsätt på jordbruket,
att vi behöver andra värderingar
med hänsyn till utvecklingen över
huvud taget i vårt samhälle och i världen
i övrigt. Många tecken tyder på
att vår syn på våra naturresursers utnyttjande
är en annan i dag än för
några årtionden sedan. Nu är vi villiga
att betala kostnaderna för vattenvård,
luftvård, landskapsvård o. s. v. Yi har
så småningom fått upp ögonen för dessa
problems räckvidd.

För mig står det klart att den naturliga
konsekvensen av detta ställningstagande
måste vara att foga in även
jordbruket i sammanhanget då vi vill
använda våra naturresurser på mest effektiva
sätt. Jordbruket är dock till
hälften biologi och till hälften teknik.

Naturvård, jordbruk och skogsbruk i
vårt land är ytterst en fråga om hur vi
på bästa sätt skall tillgodogöra oss våra
naturtillgångar. Med fotosyntesens hjälp
nyskapar vi i jordbruket kapital. I industrin
exploaterar vi kapital; vi tär
med andra ord på vår jords förråd av
t. ex. mineraler, olja och naturgas. Det
är en väsentlig skillnad som behöver tas
med i bilden då vi gör våra jämförelser
beträffande vilka näringsgrenar det
är värt att satsa på.

Jag tror, herr talman, att det är värdefullt
att vi trots allt är så pass eniga
som vi dock i dag är när det gäller
att söka oss fram till en politik som uppehåller
och utvecklar ett produktionsIcraftigt
jordbruk i vårt land.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 1, 3, 6, 8, 9,
10, 12 och 13 b samt i övrigt till utskottets
hemställan.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Mot bakgrunden av den
kalabalik som rått ute i landet sedan
1960 års jordbruksutredning gav publicitet
åt sitt verk måste föreliggande
utskottsutlåtande och den pågående debatten
om den framtida jordbrukspolitiken
te sig'' ganska menlösa. Vad är det
egentligen vi har bråkat om? Tydligen
har det i hög grad varit en strid om påvens
skägg — av allt döma en politisk
påves.

Jordbruksutskottets utlåtande vittnar
om att man är enig om det allra mesta.
Reservationerna rör sig mera om nyanser
än om skilda meningar. Dock förekommer
några frågor av mera principiell
natur i vilka utskottet är delat.

En sådan fråga gäller centerpartiets
och högerns motionsyrkande om statligt
stöd för bildande av s. k. familjeskogsbruk.
Utskottet har avvisat motionerna
med motiveringen att detta spörsmål
är föremål för skogspolitiska kommitténs
utredning. Högerns och centerpartiets
representanter i jordbruksutskottet
har emellertid reserverat sig till
förmån för motionsyrkandet.

Herr Lindström har tidigare berört
denna fråga, och det finns inte så mycket
att tillägga. Jag vill dock bekänna
att jag inte tror på familjeskogsbruket
som någon lämplig driftform för skogsbruk.
Man har på sina håll en kolartro
till skogen, en underlig föreställning
om att skog får man från ovan. Så är
nu inte fallet. Den som köper en skogsfastighet
får som regel betala vad den
är värd. Man byter alltså kapital. Möjligen
kan man tala om att vederbörande
köper sig ett jobb. Det vill stora
arealer till för ett rationellt skogsbruk
och för att ägaren skall ha fullt arbete
år ut och år in som timmerhuggare och
skogsvårdare. Än större arealer krävs
för att bära kostnaden av en modern
och rationell utrustning för drivning
eller framtransport av virke. Den tid
är i stort sett förbi då den enskilda
skogsägaren högg och körde ut sin skog
själv. Stordriften i skogsbruket är en

100 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

realitet. Detta har för övrigt även bondeskogsbruket
kommit till insikt om.
För att i någon mån dra nytta av denna
driftsform har under senare år alla
dessa samverkanområden och sambruksområden
tillkommit. Även denna samordning
kommer helt visst att visa sig
otillräcklig.

I en artikel i Jordbrukarnas Föreningsblad
i förra veckan säger skogsdirektören
i Uddeholmsbolaget, sedan
han presenterat utvecklingslinjerna:
»Med hänsyn till dessa framtidsaspekter
måste man ställa höga krav på begreppet
storlek såväl i fråga om skogsskiften
som brukningsenheter oavsett ägarekategori.
I fråga om privatskogsbruket
fordras säkerligen en mycket längre
gående samverkan än vad det nuvarande
systemet med skogsbruks- och samverkanområden
innebär.» Det kan vara
skäl att begrunda detta även för anhängarna
av biandskogsbruket.

Man skall inte heller tro att skogsbruksägaren
som regel bosätter sig i
kanten på sin skog och därigenom bidrar
till att hålla landsbygden levande.
Detta har ibland anförts som motiv.
Nej, bosätter han sig inte i sta’n blir
det i närmaste tätort. Han kanske tar
ett annat jobb än skogsarbete och administrerar
sin skog på lediga stunder.
Detta är för all del en legal rörelse men
den främjar icke skogsbrukets rationalisering
och kan direkt försvåra skogsbrukets
riktiga arrondering.

Nog om detta! Frågan kommer väl
igen när skogspolitiska kommittén blir
färdig med sitt uppdrag.

Herr talman! Bara några ord om produktionsmålsättningen.
Här har hela
raden av talare från oppositionen med
darr på rösten talat om hur oansvarigt
det är att ifrågasätta en något sänkt
självförsörjningsgrad. Är inte detta att
sticka huvudet i busken? Inför detta
resonemang skrev i fjol höstas eu prominent
företrädare för jordbruket i
en aktad jordbrukstidning följande:

»Det vanligaste sättet att få resone -

manget att gå ihop är att förbigå en
del bakomliggande fakta. Ett exempel
härpå är en ledare om mjölken och den
nya jordbrukspolitiken, som nyligen var
införd i en av kollegerna inom jordbrukspressen.
Här blev utredningsmajoritetens
propåer om mjölkregleringens
successiva avveckling starkt kritiserade.
Liksom i åtskilliga andra liknande sammanhang
görs emellertid detta utan att
man med en enda rad eller ens ett ord
omnämner de pristryckande överskott,
som i så hög grad utmärker just den
sektorn och som är grundorsaken till
att läget och lönsamheten är som den
är. Det är ju också överskotten, som
gett anledning till det invecklade regleringssystemet,
vilket i sin tur — här
som i andra fall -—- haft en konserverande
effekt. Även för jordbruket och
mjölkproduktionen måste önskemålet
vara att snarast komma i balans. Den
väg, som utredningen skisserat härför,
har också — trots påståenden om motsatsen
— utformats med hänsynstagande
till att operationen under rådande
samhällsekonomiska tryck skall ske så
skonsamt som möjligt.»

Spörsmålet gäller att komma till rätta
med eu prispressande överproduktion,
mindre att fastställa en viss total
produktionsvolym.

Det är inte så enkelt som att förklara
att detta överskott kan gå till u-hjälp.
Den gåvans värde för mottagaren står
icke i proportion till vad den kostar
givaren. Livsmedelsbiståndet får lämnas
i kontanta medel. Då kan mottagaren
dra fördel av det i allmänhet låga
världsmarknadspriset. För u-länderna
bör det vara högst vällovligt.

Herr talman! Med det anförda biträder
jag herr Perssons i Skänninge yrkande.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Herr Lundmark tvivlade
på lämpligheten av kombinationen
jordbruk och skogsbruk och åberopade
vad en företrädare för ett av våra

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

stora skogsbolag hade sagt. Det är nog
riktigt att man från ett skogstoolags synpunkt
kan ha den uppfattningen, men
i det län som herr Lundmark och jag
företräder har vi helt andra förhållan den.

Där är ju skogen fördelad på eu
stor mängd skogsägare, vilka har små
skogar, om man jämför dem med de
stora skogsbolagens, Vi vet ju att de
som har ett lämpligt stort jordbruk och
tillräckligt med skog till detta har en
ganska bra försörjning av sin näring.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har
gjort en utredning som har visat att de
som haft en lämplig förening av jordbruk
och skogsbruk har haft relativt
höga inkomster. Det är därför inte möjligt
att ha för hela landet enhetliga riktlinjer
i detta avseende, utan man får anpassa
det så att man kan ge dem som
kombinerar jordbruk och skogsbruk ett
sådant stöd, att de kan fortsätta med
sin näring. Eftersom den är lönsam
finns det ingen anledning att vidta åtgärder
som skulle leda till försämring
för dem.

Jag är mycket glad över att man i
propositionen tagit hänsyn till jordbruket
på ett sätt som man väl knappast
hade väntat sig med hänsyn till
de uttalanden som gjordes tidigare,
framför allt före valrörelsen förra året.

Som här har sagts har denna fråga i
det stora hela lösts i enhetens tecken.
Det är delade meningar om vissa detaljer
och, herr talman, det är en av
dessa detaljer som jag skulle vilja beröra
något närmare. Jag avser vad som
upptagits i reservationen nr 6, där man
föreslår, att deltidsj or dbrukar e bör kunna
erhålla rationaliseringstöd. Denna
reservation bygger bl. a. på den motion,
som framlagts av folkpartiet i jordbruksfrågan
och i vilken motion man framhållit
önskvärdheten av att deltidsjordbrukare,
som har sin huvudsakliga sysselsättning
utanför jord- och skogsbruksnäringen,
skall kunna få statliga
kreditgarantier.

Ett stort antal människor sysselsatta

Nr 35 101

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

inom olika näringar har jordbruksrörelse
som extraarbete. Detta tillgår i
regel så, att hustrun utför de dagliga
sysslorna, medan mannen som arbetar
på dagtid i annan rörelse på sin fritid
hjälper till med skötseln av jordbruket.
Ofta förekommer specialodlingar
men i huvudsak är det fråga om vanlig
jordbruksdrift, varvid tyngdpunkten
oftast är förlagd till mjölkproduktion.

Skulle dessa näringsutövare lämna
jordbruket innebär detta inte att arbetsmarknaden
tillförs ytterligare arbetskraft
utan bara att det extraarbete
familjen utför på fritid helt bortfaller.
Insatsen betyder en ökning av produktionen
och kommer vederbörande till
godo i form av extrainkomster. Även
samhället gör här betydande vinster,
då det dels blir en ökning av produktionen,
dels ett större skatteunderlag.

Departementschefen förordar i propositionen
ekonomiskt stöd till jordbruksföretag
som är önskvärda från allmän
synpunkt, men han tillägger litet
längre fram, att stödjej ordbruk ej längre
bör främjas genom ekonomiskt stöd;
till stödjebruk skall även räknas deltidsj
ordbruk, vars utövare har sin huvudsakliga
utkomst utanför jordbruksnäringen.

Dessa båda ståndpunkter rimmar illa
med varandra. Det är ostridigt att deltidsjordbrukarna
tillför samhället mervärden
och att de därför från allmän
synpunkt borde vara berättigade till
stöd. Varför jordbruksministern motsätter
sig detta stöd är obegripligt för
mig. Är det inte fråga om en önskvärd
grupp samhällsmedborgare som tillför
samhället inte oväsentliga mervärden?

För Norrland, som jag bäst känner
till, är deltidsj ordbruket av sy nnerligen
stor betydelse. Det finns människor
som är bosatta i närheten av tätorterna
och som i dessa orter har sin huvudsakliga
sysselsättning men som bor kvar
på sina gårdar och där driver ett mindre
jord- eller skogsbruk. Bostadsbrist
är vanlig i tätorterna, men dessa män -

102 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

niskör som bor kvar på sina gårdar ute
på landet skapar inget efterfrågetryck
beträffande bostäder. I regel har det
på den plats där de bor redan förut
gjorts samhällsinvesteringar i form av
skolor och övriga kommunala investeringar,
så att samhället slipper nyinvestera
för deras räkning. De fullgör sin
arbetsdag inom den industri eller den
servicenäring där de är anställda, och
vill de dessutom öka sina och samhällets
inkomster genom att utnyttja sin
fritid till ytterligare produktivt arbete,
borde man inte försöka hindra detta
utan i stället uppmuntra dem i egenskap
av samhällsnyttiga medborgare.

Vi har ytterligare en kategori deltidsjordbrukare,
nämligen de som är verksamma
inom rena landsbygdsområden.
Deras huvudsakliga sysselsättning består
ofta i servicebetonade arbeten på
hemorten. Det kan vara sådana som är
hyggnadskunniga, målare, smeder och
andra yrkesmän som brukar förekomma
på landsbygden. Dessa yrkesarbetare
utgör en tillgång för den befolkning
som finns kvar på landsbygden, och
det skulle vara hart när omöjligt att få
en mindre reparation utförd om dessa
människor försvann. Det är nästan
omöjligt att få yrkesarbetare från en
kanske rätt avlägsen tätort för utförandet
av de nödvändiga reparationsarbetena,
och det skulle i varje fall medföra
alltför höga kostnader. Dessa yrkesutövare
utgör ofta en förutsättning för
att de kvarvarande jordbrukarna skall
kunna få någon bärgning av sin näring.
Blir kostnaderna för underhålls- och
reparationsarbeten samt servicetjänster
för höga går det ej att fortsätta med
jordbruksdrift, ty näringen är redan nu
så föga lönande att den ej tål några
ytterligare påfrestningar.

Enligt min uppfattning är det värdefullt
att behålla en tillräckligt stor befolkning
i inlandet, inte minst med
tanke på att det för skogsindustrins råvaruförsörjning
är nödvändigt med en
kvarvarande befolkning som kan ta

hand om de råvaror som vår exportnäring
är i så stort behov av. Uttunnas
befolkningen alltför starkt är det risk
för att bygden helt dör ut, och då blir
detta säkert ett för samhället dyrbart
experiment.

Den enskilda människan som trivs
och vill bo kvar på landsbygden bör
kunna få göra det. Det är obestridligt
att dessa deltidsjordbrukare utgör en
för samhället icke tärande utan i stället
närande grupp. Det är ju här inte
fråga om kostnader för samhället i vanlig
bemärkelse utan om kreditgarantier
för det kapital som kan vara erforderligt
för att underlätta arbetet i det fritidsj
ordbruk de bedriver. Människor
som skapar mervärden genom en extra
personlig insats i arbetet är en så värdefull
grupp i vårt samhälle, att de i
första hand borde stödjas.

Det finns ytterligare reservationer i
utskottsutlåtandet som jag känner stark
sympati för. Det gäller kanske främst
reservationen nr 9 med förslag om en
något förlängd övergångstid för småbrukare
innan dessa mister sitt stöd.
Jag tänker också på reservationen nr
10 beträffande det extra mjölkpristilllägget
i Norrland.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationerna nr 1, 6, 9, 10
och 13 a.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för en replik till herr Lundmark
men även till andra socialdemokratiska
talare, som av någon underlig anledning
vill komma kombinationen jordbrukskogsbruk
till livs. Jag förstår inte att
det kan finnas någon som helst vettig
motivering härför. Vad skulle samhället
förlora på att vi till skogsbruket
mobiliserar några miljoner arbetstimmar
extra från arbetskraft som är sysselsatt
inom jordbruket?

Utvecklingen går inom det privata
skogsbruket otvivelaktigt mot skogsbruksområden,
samverkan, gemensam

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35 103

maskinanvändning, ökad mekanisering
och fast anställda skogsarbetare. Men
vi kommer väl alltid att ha behov av
extra arbetskraft för att kunna utnyttja
dessa resurser till det yttersta. Vad skulle
samhället förlora på det? Jag kan ta
exempel från min hembygd, där unga
jordbrukare byggt upp dessa specialiserade
företag, som är så populära i den
jordbrukspolitiska debatten. De föder
upp t. ex. något hundratal köttdjur eller
något hundratal grisar och modersuggor.
De börjar arbeta klockan halv sju
på morgonen. Klockan åtta är de, tack
vare de tekniska resurser som nu står
till deras förfogande, färdiga i stallarna.
Då har det ljusnat i skogen, och
de ger sig ut med sågen eller traktorn
och kör till klockan fyra på e. m. Därefter
behöver de en eller en och en halv
timme för att klara djurskötseln. Detta
måste väl vara ett effektivt utnyttjande
av arbetskraften.

Varför skall man motarbeta den typen
av dubbelarbete? Det kan jag inte
begripa. Det finns ju ingen logik i detta.
Jag tror tvärtom att vi skall vara
tacksamma för att vi har den kombinationen.
Samhället har allt att vinna på
den.

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Umeå
gav en romantisk skildring av den
idyll som ett deltidsj ordbruk skulle innebära.
Ja, herr Larsson, jag är så gammal
att jag nästan skulle kunna vara
far till herr Larsson, och jag måste tydligen
försöka få honom att förstå vad
klockan är slagen. Vi har gått in för femdagarsvecka
och vi har på flera andra
sätt förkortat arbetstiden. Ändå skulle
man på det här området försöka narra
folk att lägga sig till med ett jobb som
tar kanske ytterligare åtta timmar per
dag.

Nej, herr Larsson i Umeå, de jordbrukare
som har det så nu kan kanske
fullfölja detta arbetsprogram. Men nästa
generation gör det inte. Det är jag

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

alldeles övertygad om, herr Larsson i
Umeå. Den generationen kommer att
vilja ha skogen som fritidsområde och
som plats för fritidshus.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Grebäck har uppfattat
mig som fiende till det dubbelarbete
som biandjordbrukarna många
gånger har. Det är jag ingalunda. Det är
bara det att deras situation i det långa
loppet inte är hållbar. Det var ju också
det herr Grebäck sade: utvecklingen
går mot stordrift. Detta har ju i betydande
grad blivit fallet också inom
bondeskogsbruket. Där har man minsann
inte användning för folk som
jobbar några timmar från och till eller
någon månad från och till, utan där vill
man också ha folk någorlunda fast för
året, så att man vet att man har sin arbetsstyrka.
Det är framför allt mekaniseringen
som formar det nya mönstret
och som gör att man redan i dag
skönjer slutet på det gamla.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Lindström att jag inte alls gav någon
romantisk skildring. De människor jag
talade om — folk som har ett ordinarie
arbete och dessutom driver ett jordbruk
— finns, t. o. m. i massor. Jag känner
från min egen hemtrakt mycket väl
till att dessa människor utgör en mycket
stor del av befolkningen. Jag är övertygad
om att om de skulle försvinna så
skulle byarna, som tidigare varit blomstrande,
helt enkelt do ut.

Vore det som herr Lindström förmodade
så, att dessa människor inte funnes,
skulle det heller inte finnas någon
anledning för herr Lindström att sätta
sig emot en möjlighet till stöd för dem
— då skulle ju ingen komma att begära
ett sådant stöd. Men de finns, herr Lindström,
och de kommer att finnas. Det
är nämligen så med oss människor att
vi inte alla tänker likadant; en del vill

104 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ha sitt arbete si och en del så. Vad
finns det för anledning att inte ge dem,
som vill ha det på detta vis, en möjlighet
att låna om de skulle vilja göra en
förbättring på sin gård?

Herr LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Umeå
får förlåta mig att jag har mycket svårt
att förlika mig med tanken att man skulle
bevilja statlig kreditgaranti till sådan
här fritidssysselsättning. Det är ju
en princip som måste bli ohållbar i
längden.

Till herr Larsson i Umeå kan jag
vidare säga att enligt en utredning, som
utförts i Västerbottens län av lantbruksnämnden
i samarbete med lantbruksstyrelsen,
kommer inte mindre än
50 000 hektar åker av sådana här små
»fritidsjordbruk» att vara nedlagda
inom en tidsperiod av 15—20 år.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jag trodde att myten om
motsättningen mellan konsumenter och
producenter helt hade avlivats av socialdemokraterna
när de varseblev konsumentreaktionen
på det jordbrukspolitiska
utspelet den 14 mars förra året.
Nu konstaterar jag med beklagande att
jordbruksministern gör vad han kan för
att blåsa nytt liv i den myten genom att
motivera jordbruksnegativa ställningstaganden
som nödvändiga ur konsumentsynpunkt.
Fru Lindskog var betydligt
mer nyanserad i sitt anförande.

Mot jordbruksministerns anförande
kontrasterade välgörande herr Hanssons
i Skegrie klara deklaration om den
fullständiga borgerliga enighet som rått
i de väsentliga frågorna vid behandlingen
av jordbrukspropositionen. Jag vill
också betona att i den enigheten ligger
ett tecken på att konsument- och producentintressena
inte står i motsättning
till varandra; alla jordbruksutskottets
ledamöter är ändå inte producenter.

Ett gemensamt intresse ur såväl konsument-
som producentsynpunkt är att

vi får ett rationellt jordbruk. Tyvärr har
ordet rationell i jordbruksministerns
uttydning blivit ett alltför statiskt begrepp.
Önskvärda åtgärder bedömes
uteslutande efter den aktuella situationen
utan hänsyn till de förändrade krav
som kan ställas på jordbruksproduktionen
inom en snar framtid. Jag syftar
här såväl på produktionsmålsättningen
som på de föreslagna rationaliseringsåtgärderna
och prispolitiken.

Jordbruket är en biologisk produktionsapparat
som sysslar med levande
celler. Vi kan inte där som i industriell
produktion förändra sammansättningen
av de olika produkterna och inte heller
garantera ett bestämt produktionsutfall.
Redan där finns en väsentlig skillnad
mellan jordbruksproduktion och
övrig, industriell produktion. En annan
skillnad är det faktum att tillgång på
tillräcklig mängd livsmedel är absolut
nödvändig.

Däremot kan jordbruket också på lång
sikt inrikta produktionen på sådana varor
och produkter som kommer att efterfrågas
och därmed garantera en tillfredsställande
avsättning. En krympning
av jordbruksproduktionen kan aldrig
i sig själv utgöra en rationalisering.
Den får däremot — eller kan åtminstone
få — andra negativa konsekvenser.
Jag behöver bara nämna den på många
ställen redan synliga landskapsförstöringen.
Betesgång och vallväxtodling är
och måste förbli ett nödvändigt inslag
i en levande landsbygd.

Men en stark krympning av jordbruksproduktionen
får också andra följder.
Den kommer i vårt land att medföra
en minskad produktion av vegetabiliska
livsmedel, ensidigare växtodling
på kvarstående åkerareal — främst
ökad odling av fodersäd — minskad
grovfoderodling och därpå grundad nötkreaturshållning,
ökad produktion och
konsumtion av matfett i form av margarin
samt en inriktning av animalieproduktionen
på fläsk.

Praktiskt taget samtliga dessa tenden -

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

105

ser står i strid med såväl industrisamhällets
allmänna strävan att nedbringa
vårt kaloribehov — samtidigt som den
fysiska aktiviteten minskar — som mot
kravet på att inrikta vår konsumtion
mot näringsriktig och proteinrik kost.

Äggvitebehovet i världen blir allt
större, och i vårt land har bl. a. från
geriatriskt håll fastställts att det minskade
kaloriintaget hos många äldre människor
resulterat i ren proteinbrist.
Yi vet att vårt lands invånarantal kommer
att öka med bortåt en miljon människor
under det kommande decenniet.
Vår proteinproduktion har ingen möjlighet
att öka i samma takt som behovet.

På samma sätt är det ur näringsfysiologisk
synpunkt önskvärt att inte
minska vegetabilieproduktionen utan i
stället låta odlingen omfatta ett större
mått av specialgrödor. I det sammanhanget
vill jag varmt understryka vikten
av att den i min landsända så väsentliga
produktionen av trädgårdsprodukter
inte åsidosättes i den allmänna
rationaliseringsivern. Svenskarna ligger
trea från botten när det gäller konsumtion
av grönsaker, och det finns utrymme
för en kraftig konsumtionsökning.

Medan departementschefen i propositionen
har visat en påfallande njuggliet
inför utökningen av kreditgarantiramarna
för trädgårdsnäringens rationalisering,
gläder det mig att utskottet
i högre grad har insett vikten av att
denna produktionsgren får möjligheter
att rationalisera. En eventuell framtida
anknytning till EEC kommer att av
trädgårdsnäringen fordra betydande insatser
för att göra näringen konkurrenskraftig.
Låt mig här beklaga att regeringen
inte kunnat få enhetliga nordiska
bestämmelser till stånd för att i någon
mån utjämna produktionsförutsättningarna
i de olika nordiska länderna.

Medan Danmark och Norge har importförbud
måste vi ta emot t. ex. holländska
produkter till ibland rena dum -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

piingpriser. Inom det nordiska samarbetets
ram måste enhetliga bestämmelser
komma till stånd.

En alltför ensidig spannmålsodling
får negativ effekt på grovfoderodlingen
och minskar därmed nötkreaturshållningen.
Mjölk och magert kött utgör tillsammans
med fisk vår i särklass viktigaste
proteinkälla. Samtidigt vet vi att
en ökad grovfoderodling ur växtföljdssynpunkt
minskar behovet av att odla
oljeväxter, vilka i dag svarar för en
alltför stor del av vår kalorikonsumtion.
Departementschefen har i propositionen
ensidigt betonat vikten av att
varje produkt skall pris sätta sig själv.
Just av biologiska orsaker går det inte
att ensidigt betrakta varje produkt för
sig; kött- och mjölkproduktion hänger
oupplösligt samman.

I den prispolitiska debatten har man
länge diskuterat denna prissättning,
men diskussionen har uteslutande byggt
på ett betraktande av mjölken som fettråvara.
Nötkreatursaveln och utfodringsläran
bär fortfarande målsättningen
att öka mjölkens lämplighet som fettråvara,
trots att mjölkproteinet är av
enorm betydelse medan fettet utgör en
överskottsartikel med betydande avsättningssvårigheter.
Den logiska principen,
att totalprodukten skall bära produktionen
ekonomiskt, skulle ernås om
mjölken värderades som proteinkälla.
Betraktat och prissatt som en biprodukt
vid framställning av högvärdigt protein
kan smöret lätt bringas att konkurrera
med margarinet. Produktionen av grisfätter
och fläskfilé kostar lika mycket,
men vi konsumenter betalar mer för
fläskfilén därför att efterfrågan är större.
Jag kan inte förstå att inte den
marknadspolitiska prissättningen på
samma sätt accepteras när det gäller
mjölk och smör. Har inte en tillfällig
sänkning av mjölkpriset för socialdemokraterna
blivit en tvångsföreställning,
vilken helt skall dölja de övriga konsekvenserna
för konsumenterna?

Herr talman! Jag har velat beröra

4* —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 35

106 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

dessa synpunkter därför att min uppfattning
är att god folkhälsa är att anse
som en kanske ny men dock viktig jordbrukspolitisk
målsättning. Ingen torde
väl förneka att det här gäller ett konsumentintresse.

Till fru Lindskog skulle jag vilja säga:
Är det alltid så att importerade
jordbruksprodukter är billigare? Vi
konsumenter får alltid så bär års erfara
att priserna på de utländska tomaterna
sjunker samtidigt som svenska tomater
kommer i handeln. Den egna produktionen
hjälper till att sätta ned priserna
på importerade varor.

Vad är konsumentintresse? Jag skulle
vilja formulera det, inte som jordbruksministern
i en punkt utan i sex punkter.
I konsumentintresset ligger en tryggad
livsmedelsförsörjning i avspärrningstider,
en levande natur för fritid och rekreation,
tillgång till variation på livsmedel,
möjlighet att köpa förädlade varor,
en god folkhälsa och låga livsmedelspriser.
Vore konsumentintresset endast
det sistnämnda skulle vi här i landet
inrikta oss på en helt annan jordbrukspolitik,
som mer skulle ansluta sig
till socialdemokraternas förslag. Men
det konsumentintresse jag här har velat
karakterisera skär sig inte mot producentintresset,
samtidigt som det utgör
ett starkt motiv för rationalisering och
effektivisering av vårt jordbruk.

Denna rationalisering ställer krav
på ökade ramar för kreditgarantierna.
Den ställer också krav på utarbetandet
av en sådan långtidsplan för prissättningen
som andra talare här har förordat.

Tyvärr har de socialdemokratiska utskottslediamöterna
gått emot ett sådant
planeringsförfarande. För att åstadkomma
ökade möjligheter till rationalisering
har högerpartiets och centerpartiets
ledamöter i reservation föreslagit
en höjning av kreditgarantiramarna för
yttre och inre rationalisering. Vi föreslår
att utskottet i detta avseende följer
jord 1)ruksutredningens betydligt mera
realistiska förslag till garantiramar.

Herr talman! Med stöd av det anförda
och med hänvisning till herr Eliassons
i Moholm anförande ber jag att få yrka
bifall till reservationerna 1, 3, 6, 8, 9,
10, 12 och 13 b i jordbruksutskottets utlåtande
nr 25.

I detta anförande instämde herr Wennerfors
(h).

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Landskapsvården faller
inte inom ramen för jordbrukspolitiken.
Vi har ju nyligen fått ett naturvårdsorgan
som skall ha uppmärksamheten
riktad på dessa frågor.

Fru Sundberg undrade om vi socialdemokrater
fått något slags tvångsföreställning
när det gäller mjölken.
Jag vill då säga att för många •—• det är
inte bara socialdemokrater — gäller härvidlag
det ekonomiska tvånget. Mjölken
blir så pass dyr att den utgör en
mycket betungande post för de stora
barnfamiljerna.

Jag har tidigare i dag framhållit att
jag inte tror att smöret någonsin kan
bli den konkurrent till margarinet som
det tidigare har varit. Och jag upprepar:
Smöret är ingen konkurrent i barnrikefamiljerna.
Högt uppe i inkomstgrupperna
har jag funnit att man anser
det mera lockande att använda sin inkomst
till andra ting än smör i hushållet.
Det är därför som jag numera
inte tror att vi kan få smöret att konkurrera
med margarinet.

Fru Sundberg talade vidare om sänkningen
av tomatpriset. Det är väl en
ganska naturlig företeelse att sådana
sänkningar sker när de svenska tomaterna
börjar komma i handeln. Tomaterna
är en säsongvara som är dyr under
vinterperioden, därför att vi inte kan
producera den själva då. Men jag förmodar
att när produktionsförutsättningarna
blir bättre här blir de också
bättre utomlands, varvid tillgången
ökar. Det är där jag tror vi har att söka
anledningen till prissänkningen.

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

107

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har diskuterat dessa
frågor rätt ingående i utskottet och försökt
få jordbruksrepresentanterna att
förstå, att om de inte själva är beredda
att satsa på stordrift kommer annat
kapital och andra företag in i bilden,
t. ex. Fin dus.

Fru SUNDBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig börja bakifrån
och säga till fru Lindskog att tomaterna

1 detaljhandeln i våras kostade 6 kronor
50 öre per kilo. Samma vecka som
trädgårdshallen införde svenska tomater
till ett pris av 8 kronor 50 öre per
kilo i detaljhandeln sjönk priset på de
utländska tomaterna till 4 kronor 50
öre per kilo. Min undran är bara: Varför
sjönk den importerade varan med

2 kronor per kilo i och med att det blev
svensk konkurrens?

Vidare vill jag säga något om sambandet
mellan naturvård och jordbruk. Jag
kan hålla med fru Lindskog att detta
inte behövde finnas om vi hade något
annat medel att hålla naturen öppen
än att odla jorden. I dag har vi inga
kemiska medel som till rimliga kostnader
kan hjälpa oss i detta avseende.

Fru Lindskog talar om mjölkpriset.
Min familj är storkonsument av mjölk,
men jag kan inte undgå att veta att kostnaden
för njutningsmedel, läskedrycker,
Öl, sprit och tobak i detta land
uppgår till ungefär samma summa som
hela det belopp vi lägger ner på jordbruksprodukter.
Man skulle ju kunna
tänka sig att den enorma konsumtionen
av söta läskedrycker sjönk med något
tusental per dag och mjölken steg med
ett öre i konsumentledet.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det av fru Lindskog förda
resonemanget beträffande mjölk- och
smörpriset är onekligen mycket intressant.
Om vi här i landet kunde få fram
en kostam, som producerade mjölk med

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

3 procents fetthalt i stället för som nu
i medeltal 4 procent eller något däröver,
och man dessutom kunde eliminera säsongvariationerna,
vilket inte lyckats
hittills, då skulle det vara åtskilligt lättare
att lösa den fråga fru Lindskog
talar om. Så länge man inte lyckats lösa
problemet får vi dras med det och
ha dessa bekymmer — och de lär nog
vara ett bra tag.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag skall i huvudsak
beröra de delar av utskottets utlåtande
som har samband med prisregleringen
och därmed sammanhängande spörsmål.
Jag vill gärna först säga att den
enighet beträffande utskottets utlåtande
som har prisats i dag är något underlig.
Även om på väsentliga punkter sammanskrivningar
har gjorts finns det
vid detta jordbruksutskottets utlåtande
inte mindre än 6 särskilda yttranden
och 13 reservationer, som inte är oväsentliga.
Såvitt jag förstår har ingenting
hänt under dagens debatt, som tyder
på ett ändrat ställningstagande. Jag
konstaterar alltså att det fortfarande
finns betydande skiljaktigheter i åsikterna.

Efter en mycket intensiv debatt om
följdverkningarna av jordbruksministerns
proposition går vi alltså snart att
besluta om den framtida jordbrukspolitiken.
Förvisso var arbetsmarknadsläget
för mer än ett år sedan annorlunda
och kunde inbjuda till ett snabbare
överförande av arbetskraft från jordbruket
till industrin. Beredskapsniässigt
hade vi i världen ett mer avspänt läge
än för närvarande, och det skulle vara
en ödets ironi om det samma dag som
riksdagens majoritet beslutar sänka landets
självförsörjningsgrad kanske utbryter
en väpnad konflikt i Mellanöstern.

Jag säger detta för att erinra om faran
av att alltför tvärsäkert förlita sig
på mer än de egna resurserna. Jag är
övertygad om att det är en gemensam

108 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1907 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

strävan att jordbruket skall få möjligheter
att vidareutvecklas. Vi bör då
fråga oss om det beslut vi i dag skall
fatta kommer att uppfattas som tillräckligt
positivt för att jordbrukarna
skall känna sig sporrade att göra en
sådan insats och har kapital för att lyckas.
Vi skall inte upprätthålla ett jordbruk
bara för att trygga det mesta av
landets livsmedelsförsörjning under en
avspärrningssituation. Vi måste enligt
min mening uppehålla ett jordbruk även
av den anledningen att det är en verksam
och positiv del av det svenska näringslivet.
Delar man den uppfattningen
måste man samtidigt säga sig att
vårt land i dag har resurser att inom
rimliga gränser erbjuda dem som vill
arbeta med jorden och ho på landsbygden
möjligheter att göra detta under
likvärdiga ekonomiska förhållanden
och med samma trygghet som om
de i stället hade ägnat sig åt annat yrkesarbete
— och samtidigt stimulera
dem till hög produktivitet och rationalitet.
Detta är enligt min mening den
enda säkra garantin för att vi skall få
ett rationellt jordbruk och med detta
också lägsta möjliga livsmedelskostnader
för konsumenten.

Man kan naturligtvis ha olika uppfattningar
om hur man skall nå en sådan
målsättning. Men jag tror att det
är farligt att driva en prisregleringspolitik,
som inte tar hänsyn till det slutliga
resultatet för alla produkter och
till det ekonomiska slutresultatet för
jordbrukaren. Det är därför med stor
tillfredsställelse som jag konstaterar utskottets
skrivning på s. 51, där det heter:
»Även utskottet vill understryka att det
är angeläget att de som arbetar i jordbruket
får en ekonomisk standard som
är likvärdig med den som yrkesutövare
i andra näringar når. Med detta avser
utskottet bl. a. att möjlighet bör beredas
till företagsekonomisk lönsamhet vid
rationellt bedrivna jordbruksföretag i
likhet med de lönsamlietsförhållanden
som råder inom näringslivet i övrigt.»

Det är värdefullt att utskottet har

enats om denna skrivning. Här är en
klar målsättning gjord som man får
hoppas följs upp i praktiken. Det torde
väl främst ankomma på den av regeringen
tillsatta utredningen som skall
handlägga frågan om »åtgärder för att
fortlöpande kunna följa utvecklingen
inom jordbruket» att här göra ett verkningsfullt
arbete. Man kan i det sammanhanget
beklaga att utredningen fått
en något ensidig sammansättning, och det
är förvånande att jordbruksministern
inte ansett sig behöva den bredare
förankring som skulle ha uppstått om
jordbrukets organisationer hade fått företrädare
i utredningen. Enligt min mening
gör sig jordbruksministern skyldig
till en ensidighet som främjar misstro
och försvårar det förtroendefulla samarbete
som hela landet skulle vara betjänt
av i jordbruksfrågor.

För att den målsättning om företagsekonomisk
lönsamhet som utskottet har
angivit skall kunna uppfyllas, måste
den framtida prissättningen på jordbrukets
produkter i nödig grad ta hänsyn
till en stabilitet som garanterar
gjorda rationaliseringsinsatsers lönsamhet.
Vi är alla överens om att ett utvecklat
jordbruk, som tillvaratar teknikens
och forskningens landvinningar och anpassar
sig efter dessa, är önskvärt. Samtidigt
måste man ha klart för sig att
om jordbrukarna skall vara beredda till
dessa rationaliseringsinsatser, som alltid
betyder en stor kapitalinsats, ofta
med lånat kapital innebärande en stor
skuldsättning, då måste prispolitiken
vara så formad, att jordbrukaren i sina
kalkyler kan räkna med en viss prisstabilitet
för produkterna — i annat fall
skulle han utsätta sitt företag för ett
risktagande som vore äventyrligt.

Jag uppfattar det därför som positivt
att ett enigt utskott vidare fastslagit att
prissättningen inte bör användas som
»ett generellt medel inom jordbrukspolitiken
för att oberoende av konsekvenserna
för näring sutövarna nå önskad produktionsutveckling».
Annorlunda blir
det emellertid när jordbruksministern

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35 109

och en del av utskottet säger att »prissättningen
på de olika mjölkprodukterna
i princip bör baseras på framställningskostnaderna
för varje enskild
produkt».

För att nu komma in på det resonemang
som för en stund sedan fördes i
kammaren, är det naturligtvis bestickande
att man kan sänka konsumtionsmjölkpriset
och ändå sätta en höjning
av producentpriset på mjölk som mål.

Alla medaljer har tyvärr en baksida
som inte är fullt så vacker. Vad man här
helt bortser från är konsekvenserna av
en sådan politik. Den kan inte realiseras
med mindre än att den stora kodöden
går fram över landet; koantalet
måste väsentligt minskas om kvantiteten
producerad mjölk i stort skall motsvara
konsumtionsmjölkåtgången. Den lilla
smörmängd som då kan framställas
skulle under sådana förutsättningar som
man tänkte sig i utgångsskedet betinga
ett pris av 14 kronor per kilo — ett enligt
min mening helt orealistiskt salupris
på smöret som då inte kommer att
finna köpare. Hur en sådan önskad
ändrad produktion påverkar konsumentvinsten
i framtiden är svårt att
säga. Vi vet att vi i dag har stora smörförbrukare
i barnfamiljerna — trots
att fru Lindskog påstod motsatsen -—
och bland pensionärerna, båda låginkomstgrupper.
För dessa kan då det
högre smörpriset, vägt mot det lägre
konsumtionsmjölkpriset, innebära nackdelar.

Vidare förbiser man tyvärr att korna
producerar inte bara mjölk utan även
kött. Vi går med snabba steg mot en
otillräcklig grad av självförsörjning på
detta område. Vi kommer inom något år
att ha en markant underskottssituation,
där konsumenterna får finna sig i att
äta fruset kött i mycket stor utsträckning.
Att belasta de olika produkterna
på mjölksidan, som man nu önskar,
kan innebära en oräntabilitet för mjölknäringen
som påskyndar avvecklingen
av kostammen, och köttbristen blir mer
påtaglig.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Vad en ökad import av kött prismässigt
kan betyda för den svenske konsumenten
är också vanskligt att uttala sig
om. Men jag tror det är en felräkning
om man tror att man skall göra ekonomiska
vinster. Allt talar för att jordbrukspriserna
på världsmarknaden
kommer att stiga och att den lilla kvantitet
livsmedel, som kan finnas till avsalu,
i första hand kommer att vara förbehållen
de länder som lider av permanent
brist på livsmedel. Till dessa
länder hör inte Sverige — det kan som
rikt industriland med ett väl utvecklat
eget jordbruk inte räkna sig dit.

Det skulle vara av stort intresse om
jordbruksministern, därest han kommer
tillbaka till kammaren i dag, ville deklarera
att vad som har sagts om att de
enskilda produkterna på mjölksidan
skall bära sina egna kostnader inte är
ett definitivt ställningstagande i den
framtida prispolitiken, utan mera uttalat
som ett alternativ, samt att uttalandet
inte innebär en bindning inför
kommande prisförhandlingar utan att
man då har möjlighet att obundet väga
för- och nackdelar mot varandra.

Detta är enligt min mening mycket
betydelsefullt, eftersom vårt lands jordbruk
på grund av dess struktur och
geografiska belägenhet till övervägande
del har de största produktionsförutsättningarna
på den animaliska sidan. Vi
har mycket stora områden i vårt land
där en sådan produktionsinriktning är
nödvändig, om det över huvud taget
skall finnas ett jordbruk i bygden. Skulle
intentionerna förverkligas får mjölken
i fortsättningen inte betraktas som
den råvara den är, och de enskilda
produkter som framställs ur den skulle
få säljas till marknadsmöjliga priser.

Ett kilopris på 14 kronor för smör
är inte ett realistiskt marknadspris —
det är ett politiskt dikterat pris. Blir
det så kan man bara konstatera att det
inte finns förutsättningar för en sådan
matfettsproduktion, och resultatet skulle
bli försämrad lönsamhet för den del
av jordbruket som redan i dag har den

Ilo Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

lägsta lönsamheten även vid högrationella
företag. Slutsummeringen skulle
då bli att vad som har skrivits av ett
enigt jordbruksutskott, exempelvis på
s. 4G, inte kommer att uppfyllas. Utskottet
skriver där att det vill »i förevarande
sammanhang framhålla betydelsen
av att en geografiskt väl differentierad
jordbruksproduktion upprätthålls».
Jag understryker således betydelsen av
vad som anförts i det särskilda yttrandet
6 beträffande prisutjämningen på
mjölk och mjölkprodukter samtidigt
som jag yrkar bifall till reservationen 3
beträffande realprisnivån på jordbruksprodukter.

Jag vill dessutom fästa kammarens
uppmärksamhet på den socialdemokratiska
reservationen 4 beträffande långsiktsplan
för prispolitiken. Reservanterna
skriver: »Utskottet vill därvid hänvisa
till att den överenskommelse om
prissättningen på jordbrukets produkter,
som träffats för de närmaste två
åren -—--, bl. a. innebär en väsent lig

inkomstförstärkning för jordbruket.»

Här gör sig reservanterna enligt min
mening skyldiga till en betydande överdrift.
De inkomstförstärkningar som
uppnåtts i prisöverenskommelsen bör
räknas som kompensation för ständigt
stigande utgifter, och man kan verkligen
diskutera om de över huvud taget
har tillfört jordbruket någon reallönestegring
i takt med inkomstutvecklingen
inom andra näringar och yrkesgrupper.
Jag erinrar om de inte oväsentliga
lönerörelser som med viss framgång
bar bedrivits på andra områden
inom samhället.

Dessutom ■—• det är det primära som
reservanterna borde ha sagt — är prisöverenskommelsens
slutliga resultat
okänt och på mjölksidan helt beroende
av om tillräckligt många mjölkkor nedslaktas.
Jag erinrar om att det i prisöverenskommelsen
är förutsatt att konsumentmjölkpriset
skall sänkas etappvis
med sammanlagt 6 öre under perioden
och skummjölkspriset med samman -

lagt 9 öre, medan däremot priset till
producenten skulle höjas med 2,5 öre
den 1 september i år och med ytterligare
2 öre den 1 juli 1968. Detta gäller
dock endast under förutsättning att
den invägda mjölkkvantiteten minskar
med 4 procent i hela landet det första
regleringsåret och med ytterligare 4
procent under det andra.

Om man omräknar procentsiffrorna
till kilogram mjölk per ko, visar det att
koantalet det första regleringsåret skulle
behöva minska med 67 000 djur och
det andra året med ytterligare 61 000.
Totalt skulle alltså under denna period
koantalet decimeras från 900 000 djur
till cirka 770 000. Det är enligt min mening
mycket ovisst om denna stora utslagning
kommer att ske.

Enligt en av Svensk husdjursskötsel
upprättad prognos skulle utslaktningen
normalt vara hälften av den i prisöverenskommelsen
förväntade. Till detta
skall läggas den enligt min mening mycket
betydande import av kött från exempelvis
Danmark som riksdagen senare
i dag har att ta ställning till. Räknar
man om den importerade kvantiteten
från ton till antal djurkroppar, finner
man att den har den högst imponerande
storleken 25 000 djur — detta i en
situation då vi önskar nedbringa vårt
eget koantal.

Det är alltså många faktorer som påverkar
det slutliga resultatet. Sammanfaller
inte resultatet med programmet,
betyder det att produktpriset inte kan
höjas. Under så osäkra premisser är det
oriktigt av reservanterna att tala om
väsentliga inkomstförstärkningar.

Jag vill vidare, herr talman, betona
att när det gäller prisregleringen och
möjligheten för jordbrukarna att uppnå
inkomstlikställighet och ett ännu
effektivare jordbruk är naturligtvis samhällets
medverkan av den allra största
betydelse. Grundförutsättningen är att
det förs en jordbrukspolitik som inger
jordbrukaren framtidstro på jordbruket
som näringsgren och ger honom möj -

Tisdagen den 30 maj 19G7 em.

Nr 35

111

lighet att vara så effektiv som möjligt
och låta sitt företag producera så mycket
som möjligt utan risk att bestraffas
för den överproduktion som tidvis kan
uppkomna. Så länge den svenske bonden
måste riskera att bestraffas för överskottsproduktion,
så länge kan han heller
inte vara fullt effektiv. Det är min
övertygelse att samhället måste se annorlunda
på tillfälliga överskottsproduktioner.
Sådana måste nämligen med
naturnödvändighet uppstå. Produktionsresultatet
avgörs av årsmånens
växlingar och det varierar från rekordskörd
till missväxt, utan att företagaren-jordbrukaren
har någon större möjlighet
att inverka på resultatet. Överproduktion
kan också uppstå genom
att man tillåter import av jordbruksprodukter
från andra länder. Allt detta
sammantaget är åtgärder varöver jordbrukaren
icke är rådande.

I den situation, vari vår värld befinner
sig med hänsyn till befolkningstillväxt
och livsmedelstillgångar, skulle
jag ha önskat en jordbrukspolitik som
tog sikte på att producera och utnyttja
kapaciteten till fullo, för att vi verksamt
skulle kunna bidraga till att minska
svälten i världen. När det nu inte finns
förutsättningar för ett sådant beslut,
borde man åtminstone från samhällets
sida vara beredd att slussa över tillfälliga
överskott till människor som lider
av svält. Man kan inte äta pengar, men
man kan rådda liv med mat. Svenska
folket i gemen skulle, därom är jag
övertygad, väl förstå en sådan u-landsinsats.

■Tåg är välmedveten om att en sådan
linje inte sammanfaller med regeringspartiets
som menar att man kan hjälpa
u-länderna meningsfullt på annat sätt.
Låt mig bara till slut nämna hur olika
synsätten kan vara. I Amerika producerar
man så mycket som möjligt för att
hjälpa u-Iänderna. I Sverige producerar
vi så litet som möjligt likaledes för
att hjälpa u-länderna. Jag ber kammaren
om överseende, men jag tror att det

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

är den svenska ståndpunkten som kommer
att visa sig felaktig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
nr 1, 3, 6, 8, 9, 10, 12 och
13 b. Dessutom yrkar jag bifall till reservationen
i bevillningsutskottets betänkande
nr 49.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte bemöta
herr Dahlgren. Han är en klok och förståndig
karl och hans anförande står
kvar i kammaren. Det är byggt på tro
och vetande. Ingen vet hur utvecklingen
blir. Ingen människa har sagt, åtminstone
inte från vårt parti, annat än
att om vi har tillfälligt överskott av livsmedel
skall vi kunna hjälpa u-länderna
med detta. Jag vet inte varifrån herr
Dahlgren fått det. Vad vi menar — och
jag tror herr Dahlgren är överens med
mig på den punkten — är att vi inte
skall bygga upp en produktion för att
ständigt hjälpa u-länderna.

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast för att herr Grebäck nu kommit
in i kammaren, han var inte här när
jag talade med fru Sundberg. Det är
svårt att hinna med att läsa allt, det
medger jag gärna. Herr Grebäck sade
från talarstolen att det är alldeles orimligt
med en så kort amorteringstid som
30 år. Om herr Grebäck över lördag—
söndag läser utskottsutlåtandet, kommer
han att finna att vi gjort en enhällig
kompromiss, innebärande att amorteringstiden
förlängts till 35 år med möjligheter
att förlänga den ytterligare fem
år. Kungl. Maj:t föreslog 30 och motionärerna
40 år. Vi har alltså kompromissat,
och jag tror att herr Grebäck vid
genomläsandet kommer att finna att
detta är en hygglig kompromiss.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Sven
Persson och jag är överens om att vi
inte skall ha en sådan produktion i detta
land som ger tillfälle till ständiga le -

112 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

veranser till u-länderna. Jag liar heller
inte sagt det, men jag har hävdat att vi
bör föra en jordbrukspolitik i detta land
som kan göra bönderna så effektiva som
möjligt och ta hand om de tillfälliga
överskott som kan uppstå. Jag tror också
att det ligger i u-ländernas intresse
att de själva bygger upp sitt jordbruk,
men innan det blir ett slutligt resultat
måste de tillföras livsmedel, under en
interimstid, och vi kan verksamt bidra
till det.

Sedan vill jag bara säga till herr Sven
Persson med anledning av att han säger
att jag bygger mitt tal på tro följande.
Ja, Sven Persson, vad är det som man
bygger sin framställning på i jordbrukspropositionen
och vad är det som den
socialdemokratiska delen av utskottet
bygger sitt utlåtande på? Ja, inte är det
på grundval av insikt om det verkliga
förhållandet, utan på tro. Det är härav
vi har olika uppfattningar.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i det sista som herr Dahlgren sade.

Det skulle vara mycket frestande att
beröra en hel del saker som har framförts
under debatten här, men på grund
av talarlistans längd och den sena tidpunkten
skall jag försöka låta bli det.
Jag slipper säga det som Sven Persson
sade till herr Grebäck. Jag hade annars
tänkt göra det.

Jag vill emellertid ändå säga några
ord om vad som sagts beträffande skogen,
vilket bl. a. herr Grebäck var inne
på. Jag bär tidigare från denna plats deklarerat
att jag anser att olika former
av skogsdrift skall få konkurrera med
varandra. Då får man ju så småningom
se vilka som är mest effektiva. Jag tror
att vi inte skall tala om det så mycket
i detta sammanhang. Den år 1965 tillsatta
skogspolitiska utredningen skall ju
ta ställning till dessa frågor, och vi får
väl avvakta resultatet av utredningens
ställningstaganden.

Jag har emellertid funderat på detta

litet och jag skulle vilja ställa en fråga
i detta sammanhang. Vi har mer och
mer blivit informerade om den kolossala
accelerationen i Kanada och Sovjetunionen
på skogsbruksdriftens område.
Man genomför revolutionerande metoder,
och vi vet ju också att konkurrensen
i dag är knivskarp för vårt land vad
beträffar skogsprodukterna. Mot den
bakgrunden vill jag ställa följande fråga:
År då jordbrukarnas skogsbruksföreningars
status och konstruktion så utformad
att man med hänsyn till de enskilda
ägarnas individuella intressen
kan gå fram rent geografiskt med stordriftens
strukturavverkningar, vilket
den hårdnande konkurrensen på världsmarknaden
alltmer framtvingar, hos de
storskogsbruksföretag som drivs i aktiebolagsform?
Det är väl någonting ganska
väsentligt att veta, om det kan bli
lika effektivt som aktiebolagsformen.

Jag skall nu övergå till vad jag hade
tänkt säga. Jordbruksutskottets utlåtande
nr 25 innebär i väsentliga delar ett
accepterande av de i Kungl. Maj :ts proposition
nr 95 vid årets riksdag uppdragna
riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken fram till slutet av
1970-talet. Mot bakgrunden av den högröstade,
negativa och starkt kontroversiella
kritik som från många håll och
kanske särskilt från jordbruket närstående
organisationer och tidningspress
riktades mot jordbruksutredningen och
det i samband därmed offentliggjorda
s. k. socialdemokratiska utspelet är det
enbart glädjande att såsom närvarande
vid jordbruksutskottets behandling av
frågan ha kunnat konstatera, att propositionens
långvariga behandling inom
utskottet hela tiden har försiggått i en
anda utan disharmoniska övertoner och
att alla parter vinnlagt sig om och insett
värdet av att såvitt möjligt kunna
presentera ett utskottsförslag som i anknytning
till propositionens huvudlinjer
bygger på ett till stor del enhälligt
utlåtande.

Att utskottet inte kunnat enas på alla

Tisdagen den 30 maj 1907 em.

Nr 35 113

punkter jävar inte detta konstaterande.
De reservationer som förekommer gäller
med ett par undantag inte propositionens
huvudlinje utan olika motionsförslag
beträffande utformningen av vissa
detaljer. Att motionsfloran i anknytning
till propositionen varit riklig kan vara
förståeligt både från politiska och andra
synpunkter, eftersom propositionen gäller
en fråga av utomordentlig betydelse
inte bara från jordbrukets utan hela
folkhushållets synpunkt. Det beslut som
kammaren efter avslutandet av denna
debatt skall fatta kommer helt visst inte
att bli bestående för evigt, men det kommer
sannolikt att ytterligare underlätta
den pågående rationaliseringsomställningen
därigenom att det kommer att ge
de jordbrukare som vill byta yrke samma
möjligheter till omställningsstöd,
som i olika former står andra yrkesgrupper
till buds. Med hänsyn till den
höga medelåldern inom jordbrukarkåren
tror jag dock, att man skall akta sig
för att överskatta verkningarna av dessa
former av det föreslagna stödet.

Men, herr talman, det bör vid detta
tillfälle understrykas även från socialdemokratiskt
håll, att den i propositionen
föreslagna och under nuvarande
produktionsbetingelser nödtvungna nedbantningen
av vår jordbruksproduktion,
och framför allt den därav sannolikt
följande utglesningen av befolkningen
på landsbygden allteftersom jordbruksenheterna
blir färre och större, kommer
att medföra genomgripande, svårbemästrade
och kostnadskrävande verkningar
inom andra sektorer där samhället
har ansvaret för utvecklingen.

Jag vill i detta sammahang nämna
sådana områden som naturvården, som
nämnts här tidigare, skolväsendets i
glesbygderna behov av förflyttning till
de nya kommunblockens centralorter,
de i glesbygderna kvarblivandes — särskilt
de gamlas -— behov av service i
olika avseenden. Jag är därför för min
del inte övertygad om att samhällets
totalinvesteringar som helhet betrakta -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

de kommer att minskas genom de åtgärder
som nu föreslås beträffande jordbrukets
rationaliseringsprocess fram till
år 1980. Tvärtom tror jag att följdverkningarna
på flera områden kan komma
att bli synnerligen kostsamma, men
dessa kostnader får samhället — med
tanke på socialdemokratins principiella
synsätt —■ helt enkelt lov att ta på sig,
därför att det från rena rättvisesynpunkter
inte kan vara rimligt att en för
landets livsmedelsförsörjning så nödvändig
folkgrupp som jordbrukarkåren
skall, som om det vore någonting normalt,
släpa efter i inkomstutvecklingen
i förhållande till andra kroppsarbetande
yrkesgrupper.

För att ändra på dessa förhållanden
anser jag det därför nödvändigt att i
första hand se till att jordbrukets rationaliserade
volym så långt möjligt storleksanpassas
till att motsvara vad som
i normalskördar ger en tillräcklig beredskap
i fråga om vår fredsmässiga
livsmedelsförsörjning. Om behovet av
denna livsmedelsberedskap är vi alla
ense. Inte minst den senaste veckans
händelser i Främre Orienten visar med
glasklar skärpa vilken orolig och farlig
värld vi lever i. Det är ännu långt till
det tusenåriga fridsriket.

Storleken av den erforderliga livsmedelsberedskapen
är väl en av de frågor
varom meningarna mest har gått isär.
Jordbruksutredningens majoritet, Kungl.
Maj:ts proposition samt utskottsmajoriteten
har som lämplig målsättning stannat
för en fredsmässig livsmedelsproduktion
motsvarande cirka 80 procent
av totalbehovet. Jag vill ånyo understryka
att denna målsättning inte avses
bli uppnådd förrän i slutet av 1970-talet, ett förhållande som alltför ofta
kommit bort i den offentliga pressdebatten
och kanske också här i dag.

De borgerliga reservanterna i jordbruksutskottet
har däremot både i det
till utskottsutlåtandet fogade särskilda
yttrandet nr 1 liksom i sin reservation
nr 1 inte velat vara med om en fixering

114

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

av den fredsmässiga livsmedelsförsörjningen
till 80 procent av totalbehovet
utan anser med hänvisning till bl. a. den
internationella livsmedelssituationen i
världen och den ökande världssvälten
en viss rörlighet vara mera realistisk
än en fixering till ett visst procenttal.

Hänvisningen till att världssvälten
skulle motivera bibehållandet av det
nuvarande systemet med dess för jordbruket
under nuvarande förhållanden
•förlustbringande och pristryckande
överskott är med hänsyn till de synpunkter,
som i detta speciella avseende
framfördes från framstående borgerliga
ledamöter under utskottsbehandlingen,
ägnade att förvåna. För min del anser
jag att svensk livsmedelshjälp till
de underutvecklade länderna, även om
vi direkt inriktade oss på en sådan med
alla våra odlingsresurser, skulle vara
såsom en droppe i havet inför de omätliga
behov som alltmer uppstår genom
den explosionsartade befolkningsökningen
i dessa länder.

Dessa problem, som egentligen ligger
utanför ramen för denna debatt, kan
inte lösas med livsmedelssändningar.
Först måste befolkningsexplosionen
hejdas, och sedan måste de utvecklade
länderna hjälpa de underutvecklade
med den expertis, den undervisning
och det kapital som erfordras för att
de underutvecklade länderna själva
skall kunna utvecklas till på livsmedelsområdet
självförsörjande stater. Den
vägen har ju redan beträtts. Den uppställda
målsättningen är kanhända en
utopi, men jag anser ändå detta vara
den enda framkomliga vägen, om man
med någon utsikt till framgång skall
angripa världssvältproblemet.

Det bör kanske i det sammhanget
dessutom erinras om att Sveriges kontanta
bidrag för nästa år till det internationella
livsmedelsbiståndet uppgår
till 15 miljoner kronor och att Sverige
ävenså via den inom ramen för Kennedyronden
gjorda spannmålsöverenskommelsen
beräknas komma att bidra

med ett belopp överstigande vårt årliga
bidrag till det internationella livsmedelsprogrammet.
Då jag förutsätter att
det internationella livsmedelsbeståndets
livsmedelsinköpsverksamhet till sin huvudsakliga
del kan baseras på gällande
världsmarknadspriser, är det ju alldeles
uppenbart att vi med dessa metoder
kan ge ett långt verksammare stöd till
de svältande folken än genom att fortsätta
med eu producentpristryckande
egen överskottsproduktion, vars för oss
enda märkbara följdverkningar blir en
fortsatt inkomstmässig eftersläpning för
landets jordbrukarkår. Och jag har
verkligen, herr talman, fattat saken så
att det inte var för att ernå ett sådant
resultat som 1960 års jordbruksutredning
tillsattes.

Men, herr talman, även om jag inte
alls ifrågasätter, att man också på ledande
borgerligt håll i sin helhetsbedömning
klart inser och omfattar den
uppfattningen, att ett pristryckande
jordbruksproduktionsöverskott är av
ondo för de svenska jordbrukarna och
att det vore till avgjord fördel om
de ca 300 miljoner kronorna i årliga
exportförluster, som nu i huvudsak
drabbar den svenska jordbrukarkåren,
i stället stannade kvar inom
näringsgrenen, vore att föredra, så inträffar
ändå den märkliga inkonsekvensen,
att när det äntligen läggs
fram ett utredningsförslag, i vilket man
verkligen försökt gå till botten med
problemet och eliminera de faktorer,
som är grundorsaken till jordbrukets
ekonomiska eftersläpning -— ett förslag
som utom i fråga om ett fåtal detaljer
helt ligger till grund för Kungl. Maj :ts
proposition — då väcks från borgerligt
håll en mängd motioner och på
dessa byggs reservationer, som, om de
skulle av riksdagen bifallas, kommer att
betydligt beskära, ja kanske helt omöjliggöra
den av alla partier åtminstone
offentligt uppställda målsättningen om
ett jordbruk, vars utövare i gemen inkomstmässigt
inte skulle behöva ha en

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

115

lägre standard än jämförbara yrkesgrupper.

Detta är egentligen — milt uttryckt

— tragiskt.

Jag skall gärna medge att ekvationen
i sitt praktiska genomförande är invecklad
och svårlöst. Men situationen
i ett nötskal är ju i dagsläget och de
närmast överblickbara åren följande.

De i vårt jordbruk sysselsatta personerna
producerar mer livsmedel än vi
själva kan förbruka bl. a. med hänsyn
till våra handelspolitiska åtaganden.
Det överskott som inte kan lagras får
då — särskilt gäller detta mjölk och
kanske i nuläget också köttprodukter

— dumpas bort till utlandet, varvid exportförlusterna
får bäras av jordbruket.
Vårt jordbruk är dessutom skyddat av
höga införselavgifter utan vilka jordbrukets
exportförluster skulle bli ännu
mycket större. Detta inverkar i sin tur
på priset för konsumenten. Om vi så
småningom — vilket dock ännu bara
är en from förhoppning — lyckas vinna
någon form av medlemskap i EEC,
så torde detta knappast göra saken
bättre för vår jordbruksexport med
hänsyn till särskilt Frankrikes men
kanske även Västtysklands och Danmarks
dominanta jordbrukspolitiska intressen.

Om vi alltså verkligen vill ha eu
jordbrukspolitik som åstadkommer en
inkomsthöjning för jordbrukarna, så
måste vi i första hand se till att minska
det totala produktionsresultatet till att
i stort sett motsvara vårt livsmedelsbehov
i fred, i huvudsaklig överensstämmelse
med jordbruksutredningens förslag.
Vi måste med andra ord acceptera
en låt vara tänjbar maximiram för produktionen,
om inte det nuvarande tillståndet
skall bestå. Jag förutsätter då
att de borgerliga reservanterna inte menar
att det i propositionen uppställda
målet — att jordbruksnäringen i framtiden
i likhet med de flesta andra näringar
skall bil en självbärande näring
som kan stå på egna ben utan speciella
subventioner — är en oriktig målsätt -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ning. Om denna målsättning har det
dock rått enighet. Därför måste det
vara felaktigt av de borgerliga att, som
nu skett, i motioner och på dessa byggda
reservationer med hänvisning till
rationaliseringsbehovet uppvisa en attityd
som är konungsligare än kungen
själv var i sin proposition genom att
man däri yrkar ytterligare höjda rationaliserings-
och stimulansbidrag
samtidigt som man förkastar jordbruksutredningens
och propositionens förslag
om en 80-procentig inhemsk försörjningsgrad
som produktionsram för
vårt livsmedelsbehov i fred. Ett bifall
till de borgerliga reservationerna kan
inte, såvitt jag förstår, få någon annan
följd än en ytterligare stigande livsmedelsproduktion
och därmed genom stigande
exportförluster också sämre bärighet
för de enskilda jordbruksföretagen.

Låt mig så till sist, herr talman, säga
några ord om det som herr Hansson i
Skegrie inledde debatten med, nämligen
den uppfattning som kom till uttryck
i Amerika, .lag var också med
där. Allt vad herr Hansson har sagt är
riktigt, men herr Hansson har utelämnat
eu del som jag tror man behöver
komplettera bilden med.

Jag har en anteckningsbok här som
jag hade med mig och i vilken jag förde
ganska noggranna anteckningar. I den
står det för den 11/10 kl. 15.45: Mottagning
av jordbruksminister Freeman
i departementet. Vidare står det att
jordbruksminister Freeman framhöll
att de amerikanska förhållandena och
svårigheterna var ungefär desamma
som dem vi hade att brottas med bär i
Sverige, d. v. s. överproduktion och radon
ali s er inigs b eh ov. Bland de frågor
som ställdes till jordbruksministern
var: Hur ser jordbruksministern på den
globala livsmedelsförsörjningen? Han
svarade: Den främsta uppgiften är att
lära de underutvecklade länderna att
försörja sig själva; annars kommer de
att gå under.

Dagen därpå, den 12 oktober, var vi

116 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ånyo i jordbruksdepartementet och fick
då lyssna till föreläsningar och ställa
frågor till höga departementstjänstemän.
Vad som framgick av svaren kan
jag läsa direkt ur anteckningsboken,
även om det kanske inte är skrivet på
så förfärligt god svenska — det är i alla
fall förståeligt: Jordbrukarna erhåller
för sina varor samma priser som gäller
på världsmarknaden. Subventioner betalas
genom jordbanken till lantbrukarna
för de arealer som las ur produktionen.
Därefter står det någonting som
vi inte har berört här: USA producerar
inte sitt behov av socker; man importerar
hälften, emedan socker är en
kostsam vara att producera. Man sade
också i förbigående att man inte kunde
förstå att vi här i Sverige ägnade
oss åt att producera socker.

Vidare står det följande i anteckningarna:
»Vi säger till lantbrukarna, att
om ni vill producera för export, då
måste ni producera till världsmarknadspriser.
»

Vad bär man för målsättning i Amerika?
Ja, i dag är 6 procent av befolkningen
i Amerika verksamma inom
jordbruket — alltså ungefär som här i
Sverige eller procentuellt något färre.
Och den amerikanska målsättningen är
att den andel som arbetar i jordbruksnäringen
skall gå ned till 3 procent av
den totala folkmängden. Man anser
nämligen att 3 procent är tillräckligt
för att producera Amerikas behov av
livsmedel.

Man talade också mycket om världssvälten
— som herr Hansson i Skegrie
framhållit — och ömmade starkt för
de svältande. Men man sade också att
livsmedelshjälpen till de underutvecklade
måste vara en övergångsföreteelse
och att målet var att dessa länder så
småningom skall kunna försörja sig
själva.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till de vid utskottets utlåtande
fogade reservationerna 2, 4, 5 och
7. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Trana frågade om
vi kunde säga hur de svenska jordbruksorganisationerna
skulle kunna
åstadkomma sådana arbetsförhållanden
som man har exempelvis i Kanada. Jag
vill svara att jag inte alls är säker på
att vi har samma målsättning. Jag konstaterar
bara att det finns en vilja till
samarbete i former som är rationella
och effektiva om man jämför med andra
grupper.

Vidare är det inte alltid storleken som
är avgörande, herr Trana. I Amerika
har man exempelvis oerhört stora bilfabriker,
men ändå klarar sig den
svenska bilindustrin rätt bra, trots att
våra fabriker är små jämfört med de
amerikanska. Det är möjligt att en verksamhet
kan organiseras olika i olika
länder.

Sedan sade herr Trana att propositionen
helt byggde på det utlåtande som
studiegruppen lagt fram, men därvidlag
har vi helt olika uppfattningar. Jag har
personligen sagt — och jag vill minnas
att statsrådet tidigare nämnt att
andra framhållit samma siak — att propositionen
är diffus. Och det är den
därför att statsrådet i framtiden skall
ha frihet att handla som han vill. Skillnaden,
herr Trana, är att studiegruppens
utlåtande skrevs för valrörelsen
1966, men propositionen är skriven för
en realbehandling här i riksdagen.

Herr Trana talade sedan om u-hjälpen,
och det är möjligt att han hade
skrivit sitt anförande i förväg och hade
svårt att ändra på det. Men låt mig
en gång för alla slå fast att ingen från
denna talarstol har sagt att vi här i
Sverige skall ha en livsmedelsproduktion
för att kunna skicka livsmedel till
u-länderna. Talare efter talare från oppositionen
har haft ordet men ingen
har påstått något sådant. Om herr Trana
hade varit uppmärksam under behandlingen
i utskottet, skulle han ha märkt
att ingen påstod det i utskottet heller.
Däremot sade vi att det kanske var

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35 117

oförsiktigt att skära ned den nuvarande
produktionen så starkt, att vi blev
tvungna att gå ut på världsmarknaden
och köpa livsmedel som i annat fall
skulle ha kunnat gå till u-länderna. Vi
delar jordbruksminister Freemans uppfattning
att hjälpen till u-länderna så
småningom skall övergå till självhjälp.
Men, herr Trana, det dröjer en tid innan
vi är där. Men som jag tidigare
sagt utesluter inte de två sakerna varandra
i nuvarande världssituation och
i den kris som också jordbruksminister
Freeman talade om.

Slutligen framhöll herr Trana att vi
i dag producerar 92—93 procent av
vårt livsmedelsbehov, och han tilläde
att om vi inte skär ned produktionen
till 80 procent, så blir den inte lönsam.
FMr jag bara ställa frågan: Om vi inte
har 100 procents försörjning nu men
på grund av våra handelsavtal får dåliga
priser och tvingas exportera —
vad hindrar i framtiden en regering
att göra exakt likadant vid 80 procents
produktion?

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har gjort samma
konstaterande som herr Eliasson, att
när man på regeringssidan gång på
gång kommer tillbaka till att vi inte
skall producera för u-länderna, så är
det väl mest för att övertyga sig själv
och träna sig inför den kampanj som
man måste sätta i gång för att försvara
sin linje utåt.

Hem Trana säger att vi allra först behöver
få människorna i u-länderna att
hjälpa sig själva. Men det gagnar mycket
litet att komma ned till de familjer
som svälter i dessa länder och säga: Ni
får sätta i gång med familjeplanering
etc. Men de behöver mat under en ganska
lång tid innan andra åtgärder hinner
slå igenom, innan vi lär dem familjeplanering,
lär dem att odla sin mark
och försörja sig själva. Under lång tid
måste tillförsel av livsmedel från de

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

rika länderna vara det väsentliga. USA
har också sänt livsmedel och i stort
sett tömt sina lager.

Herr Trana minns kanske också att
jordbruksminister Freeman sade i slutet
av sitt tal att vi måste hjälpas åt
allesammans — som jag sagt tidigare i
dag — och tilläde: Om vi hjälps åt allesammans,
är det möjligt att vi lyckas
— jag är trots allt optimist.

Beträffande den amerikanska sockerpolitiken
fick vi beskedet att amerikanerna
odlar 50 procent av vad de behöver
och köper 50 procent. »Men vi
kan mycket väl odla också dessa återstående
50 procent,» sade jordbruksminister
Freeman. »Varför gör ni inte
det?» frågade vi.

Nej, svarade han, vi måste hjälpa
dessa länder i alla fall, och då kan vi
lika gärna göra det på det sättet att vi
köper socker av dem till ett ordentligt
pris, 90 å 95 öre per kilo. Det är en annan
politik mot u-länderna än de förordar
som vill att vi skall köpa socker
för 34 öre kilot, vilket innebär en klar
förlust för odlarlandet.

Jag skall sluta med att erinra om ett
annat uttalande. Chefen för en stor koncern
sade: Aldrig till förne har världens
jordbrukare stått inför en så stor
efterfrågan på livsmedel som den som
kommer inom de närmaste 10 å 15
åren. Detta uttalande visar också hur
allvarligt man där ser på detta försörjningsproblem,
men som man i vårt land
försöker att lättsinnigt gå förbi.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Tranas fantasifulla uttalande för en
stund sedan vill jag upplysa kammarens
ledamöter om att det var eu sak
som vi var fullständigt överens om i utskottet,
nämligen att våra förutsättningar
här i landet är sådana ätt vårt jordbruk
inte bör inrikta sig på produktion
för export till vare sig u-länder
eller andra länder.

118 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till hem Eliasson
i Moholm säga att den fråga som jag
framställde om skogen inte avsåg förhållandena
i dag utan vad som kan
gälla i morgon. Jag kanske skall förklara
mig ytterligare. Vi vet att när ett
stort skogsbolag avverkar, tar man rubb
och stubb, d. v. s. man kalhugger, och
sedan planterar man.

Har man i dag tillräckliga möjligheter
härvidlag i jordbrukarnas skogsbruksföreningar?
Är de organiserade
och utbyggda så att man kan gå fram
efter dessa linjer? Därvidlag är jag mycket
tveksam.

Jag noterar med tillfredsställelse att
i sina repliker har nu både hem Eliasson
i Moholm, herr Hansson i Skegrie
och hem Antby från denna talarstol
deklarerat att vi i Sverige inte skall inrikta
oss på att producera livsmedel för
u-län derna.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Trana inte hade
sovit i utskottet eller på annat sätt
varit frånvarande hade replikskiftet i
denna del varit helt onödigt.

Plerr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Hem talman! Även om propositionen
lämnades litet sent och så att säga förhindrat
en reell diskussion om problemen
måste jag säga, att ifall herr Trana
i sitt manus kunnat stryka vad som
tidigare sagts från denna talarstol, så
kunde vi ha sparat en del debattid.

Så några ord om skogen, hem Trana!

Ingen kan väl ändå påstå annat än
att det skett en utomordentlig anpassning
av det enskilda skogsbruket i detta
land. Det förhållande som hem Trana
åberopar är ändå inte, vågar jag säga,
det enda alternativet. Jag tror att hem
Trana med lugnt samvete kan överlåta
åt företrädarna för skogsjordbruket att
bedöma situationen den dag bedömningen
skall göras.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Det gläder mig att herr
Eliasson i Moholm »tror». Jag tror
ingening i detta fall — jag bara reflekterar
över hur det kan bli.

Jag vet inte om det var herr Hansson
i Skegrie eller herr Antby som sade, att
om jag inte hade sovit i utskottet, så
hade vi inte behövt föra denna diskussion.
Jag tror emellertid att det var herrarna
som sov när jag höll mitt anförande,
ty jag sade att efter de uttalanden
som gjorts av ansvariga och framstående
ledamöter av jordbruksutskottet i
denna fråga är det starka understrykande
av behovet av hjälp till u-länderna,
som kommit till uttryck här i dag, ägnat
att förvåna. Ni kan ju själva i protokollet
kontrollera om det inte var så jag
sade.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag förstår mycket väl1
att herr Trana bara tror och inte vet.
Han säger att det skulle vara så utomordentligt
fördelaktigt att göra som domänverket
och skogsbolagen, nämligen,
avverka rubb och stubb på en gång. Det
betyder att det i stora delar av de
områden, som lyder under domänverket
eller tillhör de stora skogsbolagen, kan
bli arbetstillfällen endast under en enda
avverkningssäsong på en hel mansålder.
Därefter planterar man endast •—- och
så avverkar man allt på en gång.

Det kan alltså bli så, enligt det beslut
som kammaren snart går att fatta och
enligt vilket skogen inte alls kommer
med i bilden, att stora delar av vårt
land kommer att utgöra ödebygd under
en hel mansålder. Det är den politik
som kommer att gestaltas om herr Trana
och hans partivänner får som de önskar
framöver.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte bedöma:
om herr Trana har sovit eller inte. Men

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

119

om herr Trana hade lyssnat till vad jag
tidigare sade skulle han i alla fall ha
hört att jag framhöll att vi inte begär
att sådan åkerjord, som inte klarar sig
i konkurrensen, skall vidmakthållas bara
för att vi där skall odla för u-hjälpen.
Därom är vi väl överens.

Däremot kan vi icke acceptera regeringssidans
linje att vårt rika land skulle
försöka bli ännu rikare genom att vi
skulle köpa de livsmedel som andra
bättre behöver. Det är ju kontentan av
den linje som herr Trana har förordat.
Det är knappast hederligt handlat av
oss. Det är ingen svårighet för oss att
konkurrera om dessa livsmedel därför
att vi har en köpkraft som är tio gånger
större än dessa svältande folks. Frågan
är bara om ett rikt land som vårt kan
handla på detta sätt.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Det är en annan sak
än den vi senast diskuterat som intresserar
mig speciellt. Det gäller arealen
på jordbruksenheterna.

Jag börjar med att citera jordbruksutredningen
som, när den summerar olika
åtgärder som kan öka det svenska
jordbrukets produktivitet, anför följande:
»En ökad insats av mark genom
sammanläggning av olika lantbruksföretag,
åtföljd av erforderliga justeringar
av övriga resurser, anges därför vara
den väg som säkrast och mer allmänt
leder till en mera ekonomisk lantbruksproduktion.
» Detta är alltså själva upptakten.

När departementschefen analyserar
dessa frågor säger han i propositionen:
»Jordbruksföretagens storlek har, bortsett
från s. k. sidoarrenden, också under
de senaste tjugo åren ökat mycket långsamt,
nämligen i genomsnitt från ungefär
12 till 16 ha.» Jag vill kommentera
denna siffermagi något. Jag tycker det
är missbruk av statistik att ange tillväxten
av våra jordbruksföretag med
så enkla medel som »från 12 till 16 ha».
Jordbruksministern är inte ensam om

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

att ha framfört denna åsikt, vilket visat
sig i debatterna tidigare, framför allt
under förra våren. Orsaken till att tillväxttakten
är så låg är att man fortfarande
tar med de små jordbruken under 10
hektar och ända ned till 2 hektar. Dessa
har ingen reell betydelse för den svenska
jordbruksproduktionen.

Professor Lennart Hjelm höll ett anförande
vid lantbruksveckan i år. Han
sade då att dessa mindre jordbruk på
under 10 hektar under de sista tjugo
åren har minskat i antal från att då utgöra
två tredjedelar av det totala antalet
till ungefär hälften nu. Åkerarealen
inom denna storleksklass har minskat
från en tredjedel av totalarealen till en
femtedel. Dessutom tillägger han att av
brukarna på dessa jordbruk är mer
än en fjärdedel över 65 år.

Sedan har dessa jordbruk nedlagts i
mycket stor utsträckning. Det har frigjort
ungefär 600 000 hektar under dessa
tjugo år. Därav har ungefär 400 000
hektar upphört att vara åker och av vad
man vet är 100 000 hektar skogsplanterade.
Jag var i Skåne häromdagen och
såg hur denna skogsplantering kan gå
till. Det var en del av ett stort jordbruk
där 180 hektar med stöd av statsbidrag
var planterade med skog, vilket i och
för sig var förödande för landskapsbilden.
Det är alltså inte bara de små
jordbruken som här dras ut ur jordbruksproduktionen
utan även inom de
stora jordbruken försvinner stora arealer.

Licentiat Sven Holmström i jordbrukets
utredningsinstitut har nyligen publicerat
några siffror från en utredning
som kommer att utges ganska snart. Han
har också reagerat mot siffermagin
med den låga ökningstakten från 12 till
16 hektar. Han analyserar olika orsaker
till att man skall räkna bort den ena
arten efter den andra av de små jordbruken
samtidigt som man ökar storleksordningen
från 16 till 16,2, 16,8
o. s. v. och kommer upp i 21,5 ha under
vissa förutsättningar. Han kommenterar

120 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

detta och säger att det fortfarande inte
är någon mening med att göra på det
sättet.

I stället tar han fram några andra
omständigheter. År 1944 kom 39 procent
av den svenska jordbruksproduktionen
från dessa små jordbruk. Nu är det endast
19 procent, d. v. s. bara hälften så
mycket. Detta visar den minskade betydelse
dessa små jordbruk har fått.
Jordbruken på över 10 hektar, d. v. s.
sådana som har reell betydelse för vår
nuvarande jordbruksproduktion, uppgår
för närvarande till 48 procent av hela
antalet, men de lämnar 81 procent av
hela produktionen. Medelarealen för
dessa jordbruk är 29 hektar.

Om vi går upp ytterligare ett steg till
20 hektar, kan konstateras att dessa utgör
23 procent av antalet och att de ger
nära 60 procent av produktionen. Detta
visar att den svaga genomsnittliga ökningstakten
inte har någon relevans när
det gäller den stora produktionen i vårt
land. Dessa jordbruk ligger också i trakter
där det finns goda förutsättningar
för jordbruksproduktion.

Licentiat Holmström påvisar att år
1944 låg hälften av vegetabilieproduktionen
på företag under 28 hektar och
hälften på över 28 hektar. Nu är denna
siffra uppe i 54 hektar, d. v. s. jordbruk
över 54 hektar har hälften av vegetabilieproduktionen.
Beträffande animalieproduktionen
har motsvarande arealgräns
höjts från 13 till 21 ha, och om vi
tar totalproduktionen från 15 upp till
25 hektar. Detta ger också en helt annan
siffra än de 16 hektar som man anfört
i propositionen.

Om man går till ett enstaka län —
jag har tagit Värmlands län som varit
på tal tidigare i dag — kan jag först
nämna att själva åkerarealen har förändrat
sig mycket hastigt under de senaste
åren. År 1951 fanns 170 000 hektar
åker. Tio år senare var siffran
150 000, medan den nu är 130 000 hektar.
Räknar man efter den inventering
som är gjord av lantbruksnämnden och

lantbruksstyrelsen har man år 1980
70 000 hektar. Det är en mycket snabb
förändring av jordbrukets omfattning
i detta län.

När man sedan försöker att få fram
en medelareal i Värmland, kommer man
till det resultatet att det för närvarande
är 11-hektarsjordbruk som utgör medeltalet.
Sådana jordbruk förekommer endast
i ringa utsträckning. På slättbygden
där man har 60 procent av åkerjorden
är medelarealen 20 hektar, i de
centrala delarna av Värmland 8 hektar
och i skogsbygden 4 hektar.

Tar man medeltalet mellan så skilda
arealer som 4 hektar och 20 hektar,
får man fram ett jordbruk som i och
för sig knappast finns. På samma sätt
är det med övriga medeltal. Om man tar
dem för hela landet, är de helt missvisande.
Om man tar dem per län är de
också missvisande, om inte länet är
mycket homogent, men sådana län har
vi inte i detta land.

Det är emellertid inte bara arealtänkandet
som avgör det hela. Till en
ökad areal hör ändring eller nybyggnad
av ekonomibyggnader, nya redskap, annan
arbetskraft och dessutom kombination
med skog i stora delar av landet.
Man kan alltså inte bara gå efter detta
arealtänkande.

Herr talman! Slutligen skulle jag vilja
säga några ord om en sak som också har
med areal att göra, nämligen lantmäteriets
medverkan i jordbruksrationaliseringen.

Som bekant är det redskap vi har
mycket föråldrat. Den nuvarande jorddelningslagen
från 1926 tillkom efter
ett utredningsarbete som började redan
före 1910. Sedan några år tillbaka arbetar
justitiedepartementet med ett förslag
till ny fastighetsbildningslag, och
jag hoppas verkligen att arbetet där
skall fortskrida programenligt så att
riksdagen nästa år får tillfälle att behandla
detta förslag. Det kan också få
betydelse för lantmäteriets medverkan
i lantbruksnämnden. Det tog litet tid

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

121

under de första åren på 1950-talet att
organisera arbetsfördelningen mellan
de två organen, lantbruksnämnden och
lantmäteriet. Men på senare år har samarbetet
gått bra, och det kommer att gå
ännu bättre om vi får en annan lagstiftning
— den nuvarande är ett ganska
trubbigt instrument.

Slutligen vill jag, herr talman, säga
några ord om motionsparet 1:847 med
herr Per Jacobsson som första namn
och II: 1058 med herr Nilsson i Tvärålund
som första namn. I motionerna begärs
undersökningar för att försöka
åstadkomma en jordbruksdrift där man
inte använder alltför mycket gifter. Försök
i detta avseende har gjorts i
Schweiz och andra länder, i viss utsträckning
även här i landet. Motionen
utmynnar i att målsättningen bör vara
en produktion av livsmedel som är giftfria.

Utskottet kan sägas ha välvilligt behandlat
motionerna. Man hänvisar till
att frågan behandlas av naturresursutredningen
och att motionerna fördenskull
inte påkallar någon särskild åtgärd.
Som motionär kan jag säga att vi
är nöjda med den skrivningen tills vidare
men att vi tror att frågan måste
uppmärksammas mer i fortsättningen.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! I den stora och omfattande
fråga som vi här behandlar har
jag för avsikt att endast beröra ett avsnitt.
Jag är dessutom tvungen att välja
ett sådant avsnitt att jag kan hämta
mina erfarenheter från Södermanland,
eftersom jag inte har någon amerikaresa
bakom mig.

Rationaliseringen inom vårt jordbruk
går mycket snabbt, och med nuvarande
åldersfördelning inom jordbrukar kåren
finns det all anledning att förmoda att
den yttre rationaliseringen kommer att
öka ännu kraftigare i fortsättningen.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

För att detta skall kunna ske — och vi
är väl i stort sett eniga om lämpligheten
därav —- fordras att stora kapital
ställs till förfogande och att nu gällande
amorteringstider förlängs. 1960 års jordbruksutredning
hade föreslagit en avsevärd
höjning av låneramarna och en
betydelsefull förlängning av amorteringstiderna.
På denna punkt har jordbruksministern
tyvärr inte ansett sig
kunna följa utredningens förslag, utan
har prutat väsentligt i den proposition
som ligger till grund för dagens debatt.

Från jordbruksdebatten i denna kammare
förra året erinrar jag mig att vi
diskuterade det utspel som har berörts
vid flera tillfällen i dag. Jag efterlyste
därvid regeringens inställning till
just kapitalfrågorna. Det svar jag fick
var att socialdemokraterna alltid har
varit villiga att medverka till rationaliseringar.
Även i dagens debatt har jordbruksministern
talat om den starka ökningen
i statens medverkan. Om denna
medverkan endast blir vad jordbruksministern
föreslagit i propositionen tycker
jag dock inte att den är tillfredsställande.
Talet om en snabb rationalisering
måste åtföljas av reella åtgärder
och åtaganden från staten, om det inte
bara skall utgöra fagra ord i syfte att
dupera konsumentgrupperna.

Utskottet har genom en kompromiss,
som också är påtalad tidigare, enat sig
om en förlängning av amorteringstiderna
på förvärvslånesidan och föreslår
en sammanlagd amorteringstid av 40 år.
Detta kan hälsas med stor tillfredsställelse.
Däremot beklagar jag djupt att utskottet
inte kunde åstadkomma någon
ändring på driftslånesidan.

För att man över huvud taget skall
kunna driva ett jordbruk måste mycket
stora kapital bindas i inventarier. Låt
mig ta ett litet exempel. Det är väl inte
på något sätt orealistiskt att räkna med
att det för ett tvåmansj ordbruk går åt
150 000—200 000 kronor bara till driftinventarierna.
När det nu inte blir någon
förlängning av amorteringstiden,

122 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

utan låntagaren tvingas att spara in ett
så stort belopp på 15 år är det oerhört
hårda åtaganden som de yngre jordbrukarna
får ikläda sig. Samtidigt som
man kräver att de skall producera billiga
livsmedel är de nödsakade att påta
sig ett sådant tvångssparande. Detta kan
inte vara motiverat.

En förlängning med fem år av amorteringstiderna
även för driftslånen skulle
enligt min mening ha varit mycket
välmotiverat. Den löser givetvis inte
problemet helt och hållet, men den skulle
betydligt ha underlättat situationen
för speciellt de yngre lantbrukarna.

Orsaken till att jordbruksministern i
sin proposition inte har följt utskottet
på denna punkt är att han har hängt
upp sig på att riksbanksfullmäktige har
invänt att jordbruksnäringen är stadd i
så snabb utveckling att det skulle vara
felaktigt att införa så långa amorteringstider.
Denna invändning kan vara värd
beaktande, men från långivarsynpunkt
skulle det enligt min mening inte behöva
föreligga någon risk. Den dubbla
kontroll över dessa krediter som utövas
av banker och lantbruksnämnder
är mycket effektiv. Under de gångna
åren har staten behövt satsa mycket
blygsamma belopp genom inträde med
anledning av åtagna garantier.

Även när det gäller kreditramarna
har jordbruksministern varit återhållsam,
jämfört med utredningens förslag.
Utskottsmajoriteten har gett jordbruksministern
sitt stöd. Kanske kan man i
viss mån trösta sig med en del uttalanden
i dag från regeringspartiets sida, i
vilka man kan tolka in möjligheten av
en framtida utbyggnad.

Jag kan mycket väl förstå att det i
dagens läge kan vara litet besvärligt att
överblicka hur stora kreditramarna
borde vara. För den som är medveten
om att vi med nuvarande kreditramar
haft mycket svårt att tillgodose de lånebehov
som har förelegat är det dock
alldeles givet att det fordras betydligt
vidare ramar för att klara detta behov

i framtiden. I den nya given har vi ju
avsevärt höjt lånetaken i den mån vi
inte helt och hållet tagit bort dem.

Det som jag finner allra underligast
i propositionen vad rationaliseringsåtgärderna
beträffar är förslaget om bidrag
till den inre rationaliseringen. I
jämförelse med vad som tidigare har
gällt innebär det både en höjning och
en sänkning av anslaget. Man har sänkt
rambeloppet från 16 miljoner till 8 miljoner
kronor, men man har gett den
bidragssökande möjlighet att få 100 000
kronor i stället för som tidigare högst
8 000 kronor. Det säger sig självt att det
mer eller mindre måste bli en form av
utlottning i lantbruksnämnderna när
dessa bidrag skall fördelas. Det är över
huvud taget mycket svårt att ta ställning
till bidragsformen med ledning av
vad som kan utläsas av propositionen.
Man måste få se tillämpningsföreskrifterna
innan man kan bilda sig en uppfattning
om hur det hela kommer att utfalla.

Jag vill mycket gärna ställa ett par
frågor till jordbruksministern i anslutning
till denna bidragsform. Kommer
man att i tillämpningsföreskrifterna liksom
tidigare ha förmögenhetsgränsen
kvar? Kommer man när det gäller sammanläggningskravet
att få hänvisa till
en sammanläggning av två jordbruk
som företogs för tre, fyra år sedan? Jag
tänker mig att det i många fall kan gå
till så, att en person köper och slår ihop
två jordbruk, d. v. s. man vidtar en yttre
rationalisering, men han har för tillfället
inte råd till eller vågar inte gå
in på en inre rationalisering, utan avvaktar
därmed säg fyra, fem år. Kan en
sådan fyra, fem år gammal yttre rationalisering
få betraktas som bidragsberättigad? Jordbruksministern

har i dag talat
om hur tio småbönder kan slå sig samman
för att bygga exempelvis ett suggstall,
som han sade. Kommer man att i
ett sådant fall erhålla bidrag till den
inre rationaliseringen? Kommer dessa

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

123

tio småbrukare att tvingas lägga ihop
sina åkrar eller menas det i ett sådant
fall ingenting med vad som står i propositionen
att endast i samband med yttre
rationalisering bidrag till inre rationalisering
skall kunna utgå?

I detta ärende förekommer en väldig
massa frågetecken som man gärna skulle
vilja ha utsuddade innan man över
huvud taget kan bilda sig en uppfattning
om hur lantbruksnämnderna ute
i länen skall kunna behandla ärendena.

När jag lyssnat på statsrådet Holmqvist
i dag och när jag läst propositionen
har jag haft en känsla av att det
största problemet i framtiden inte kommer
att bli att få bort folk från lantbruksnäringen,
utan det största problemet,
som vi kanske får mycken anledning
att diskutera framdeles, blir att
förmå människor att ägna sig åt jordbruket
som yrke.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i de yrkanden som herr Hansson i
Skegrie m. fl. har framställt.

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! I den debatt vi nu för
om utformningen av den framtida jordbrukspolitiken
ingår många komponenter.
Dessa har varit föremål för olika
värderingar och utgångspunkter från talare
som deltagit i debatten. För min
egen del vill jag deklarera den uppfattningen
att jordbruksnäringen så långt
som möjligt bör få verka under samma
betingelser som näringslivet i övrigt,
och jag ansluter mig till de synpunkter
som därvidlag anförts av mina partivänner.

Jag begärde emellertid närmast ordet
för att uppmärksamma de arbetsmarknadspolitiska
aspekterna i den utveckling
som skisserats i propositionen. I
det sammanhanget vill jag citera vad
departementschefen anför på s. 145 i
propositionen! »En nödvändig förutsättning
för jordbrukets fortsatta rationalisering
och den produktionsanpassning,
som är samhällsekonomiskt moti -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

verad, är att den arbetskraft, som med
hänsyn till den tekniska och ekonomiska
utvecklingen inte längre behövs i
jordbruket, kan frigöras i tillfredsställande
takt. Avgång av arbetskraft från
jordbruket medverkar i viss mån till en
önskvärd begränsning av den totala produktionsvolymen
och skapar även utrymme
för fortsatt produktivitetsökning
inom jordbruket. För att framstegstakten
i samhällsekonomin inte skall avta
är det med hänsyn till den väntade
framtida bristen på arbetskraft i landet
av stor vikt att den arbetskraft som ej
längre behövs i jordbruket får hjälp att
omställa sig för att göra en insats i andra
näringar. Härför talar givetvis också
humanitära och sociala skäl.»

Härvid kan pekas på en rad åtgärder
som är möjliga. Till vårt förfogande har
vi en mängd arbetsmarknadspolitiska
instrument. Vi befinner oss i dag i en
helt annan situation än under 1930-talet.
Arbetslöshetspolitiken som då fördes
har blivit sysselsättningspolitik. Vi har
fått en ökad efterfrågan på varor och
tjänster, ny teknik inom vår produktion,
åtgärder som tryggar den enskilde
i olika situationer som vi har skapat
fram. Hela samhällssituationen är stadd
i förändring.

I det sammanhanget har vi steg för
steg byggt ut arbetsmarknadspolitiken, i
vilken bl. a. arbetsförmedlingen ingår.
Genom sin organisatoriska uppbyggnad
omspänner arbetsförmedlingen hela vår
arbetsmarknad, och genom dess arbetsmetodik
kan man snabbt avläsa de förändringar
som sker och kan väntas ske
på sysselsättningens område. Låt mig
här erinra om förhållanden som är aktuella
i samband med den debatt vi nu
för beträffande jordbrukspolitiken.

I november 1959 utfärdade arbetsmarknadsstyrelsen
ett arbetsmarknadspolitiskt
jordbruksprogram angående
åtgärder inom jordbruksnäringen. Detta
utarbetades i samråd med bl. a. lantbruksstyrelsen
och parterna på jordbrukets
arbetsmarknad. Uppgiften är att

124 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

följa utvecklingen på jordbrukets område
och därvid föreslå och vidta åtgärder
som kan anses erforderliga. Inom
varje län finns samarbetsgrupper speciellt
för jordbruket. De är organiserade
på ett liknande sätt och har likartade
uppgifter. Till detta skall fogas den service
som arbetsförmedlingen ger i form
av anvisningar och upplysningar om lediga
anställningar inom vår arbetsmarknad.
F. ö. åtgärder som för övrigt kan
anses påkallade kan snabbt sättas in för
att bereda den arbetssökande möjlighet
att träda in i annan sysselsättning.

Det finns bl. a. en rad olika instrument
som vi här i riksdagen har skapat,
byggt ut vidare och avpassat allt efter de
förändringar som har skett på arbetsmarknaden
och i samhället. Låt mig
bara erinra om omskolningen som med
gott och positivt resultat har prövats.
Det är många som genom den har fått
möjligheter att övergå till andra och
mera lönsamma yrken. Under omskolningstiden
lämnas bidrag enligt fastställda
normer och under särskilda villkor.
Omskolningen skall bl. a. ha en arbetsmarknadsmässig
motivering.

Vi har infört statshjälp, som innebär
att ekonomiskt stöd utgår till den som
är arbetslös eller väntas bli arbetslös
och flyttar till en annan ort. Vidare betalas
familjebidrag och resepenning.

En annan viktig faktor i sammanhanget,
som bör kraftigt framhållas, är
den lokaliseringspolitik, vilken vi haft
tillfälle att här i kammaren föra många
och långa och ingående debatter om. Jag
skall nu, herr talman, av tidsskäl avstå
från att närmare utveckla detta.

Låt mig, herr talman, sammanfatta
den föreslagna jordbrukspolitikens syfte.
Det är att genom rationalisering och
rörelsestimulans inom jordbruket erbjuda
ett bättre alternativ till alla dem som
har företag som ger dem en otillfredsställande
sysselsättning och försörjning,
antingen inom näringen eller genom
omskolning till ett arbete som ger bättre
inkomst. Det bör emellertid starkt un -

derstrykas att valet mellan rationalisering
och omställning skall grundas på
individens eget beslut. Samhällsorganen
ger råd, stöd och ekonomisk stimulans
men bestämmer ingenting. Vilket alternativ
som väljs skall---— vara en

jordbrukarens egen angelägenhet.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna nr
2, 4, 5 och 7 och i övrigt till utskottets
förslag.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Den diskussion som här
förts hela dagen skulle kunna ha som
rubrik »Lång dags färd mot natt». Å
andra sidan får man väl säga att det är
nödvändigt och nyttigt att en sådan debatt
förs i denna för hela vårt folk så
utomordentligt viktiga fråga. Tänker
man tillbaka på fjolårets valrörelse och
den förgiftade stämning som då rådde
kan man konstatera att det skett en viss
tillnyktring och att i dag debatten har
kunnat föras med betydligt mildare tonfall.
Jag vet att det under och efter valrörelsen
inom jordbrukarleden rådde en
fullkomligt hopplös stämning. Man hade
där fattat diskussionen så, att man skulle
drivas från gård och grund. Så var
givetvis inte fallet, men vi vet att människorna
kan inbilla sig rätt mycket när
stämningen blir uppjagad.

Jag tror ändå att det är nödvändigt att
vi resonerar litet om dessa saker. Den
1 november i fjol då debatt i denna fråga
fördes yttrade jag som slutomdöme
att det nog trots de stora misstag som
gjorts skulle vara nyttigt att tona ned
debatten — det skulle vara av intresse
både för jordbrukets folk och konsumenterna.
Jag kan i dag konstatera att,
som jag tidigare framhållit, en viss avspänning
inträtt. Givetvis finns det kvar
vissa divergerande uppfattningar, men
jag vill hoppas att även dessa så småningom
skall kunna utjämnas mycket
mera än vad som blivit fallet i dag.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
från den borgerliga oppositionen har

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35 125

i alla fall visat prov på att man kunnat
skriva ihop sig, och jag är överens med
dem som menar att det kunde ha uppnåtts
överensstämmelse på ännu fler
punkter, om det stått mera tid till förfogande
vid utskottsbehandlingen. Detta
visar klart att det är en fördel att få
propositionerna i tid, så att inte utskotten
av tidsnöd tvingas gå igenom dem
så snabbt som möjligt.

Det har i dag resonerats en hel del,
och man har bl. a. varit inne på frågan
om huruvida vår jordbruksproduktion
skall minskas. Ingen har vågat säga rent
ut vad som kunnat läsas i tidningspressen,
nämligen att vi med en miljon hektar
bör minska vår jordbruksproduktion.
Och sedan menar man att alla problem
skall vara borta. Jordbruksutövare skall
få en god ekonomisk ställning och vinna
mycket på dessa anordningar. För min
del tror jag att vi bör ta det litet lugnare.

När det gäller Amerika, som har oerhört
stor mängd jord i sin jordbank,
framhöll jag redan i fjol att det då för
första gången sagts ifrån att 1 miljon
hektar skulle tas tillbaka från jordbanken
för att åter sättas in i produktionen.
Jag fick vid det tillfället svaret att detta
var så obetydligt att det egentligen inte
var något att resonera om. Det dröjde
inte mer än en vecka förrän Amerikas
president meddelade, att ytterligare 10
miljoner skulle tas från jordbanken för
att ånyo sättas in i produktionen. De senaste
uppgifterna jag fått från Amerika
meddelar att 22 miljoner hektar nu tagits
ut från jordbanken.

Jordbruksministern sade här i dag att
det fortfarande finns 18 miljoner hektar
kvar i jordbanken. Detta visar att mycket
stora arealer har tagits ur produktionen,
men det visar också lika tydligt
att Amerikas ansvariga politiker för
framtiden är fullt på det klara med att
denna stora jordbank helt enkelt måste
försvinna, om man inte skall gå mot en
fullständig världskatastrof med svältande
människor.

Här har resonerats om huruvida vi i

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Sverige skall upprätthålla vår jordbruksproduktion
för att kunna hjälpa
u-ländernas folk. Ingen har tidigare,
mig veterligt, sagt att vi bör upprätthålla
en jordbruksproduktion i Sverige
som skall förse u-länderna med mat.
Vad vi framhållit i dag liksom tidigare
är just detta, att produktionen skall
vara så stor att vi inte behöver gå ut på
världsmarknaden och köpa upp de s. k.
överskotten, utan i stället kan låta dessa
gå till de svältande människorna som
behöver dem. Vi kan, som sagts här flera
gånger, naturligtvis köpa upp varor
på ett helt annat sätt än andra därför att
vi har pengar, men det skulle vara en
skam om vi gjorde det. Vi måste se till
att vi inte behöver gå ut och konkurrera
på världsmarknaden, utan att vi i så stor
utsträckning som möjligt försörjer oss
själva. Detta är en rimlig begäran.

Svälten i världen, har man sagt från
denna talarstol, får inte tas som förevändning
för en stor jordbruksproduktion.
Det har heller ingen velat göra.
Vad vi sagt är, att vi bör se till att vi
kan försörja oss själva.

Det har även gjorts gällande i debatten,
att ingen med undantag för socialdemokraterna
har tänkt på konsumenterna.
Det är ett fullkomligt horribelt
påstående. Från alla håll har klart och
tydligt sagts ifrån, att frågan om jordbruksproduktionen
är ett gemensamt
producent- och konsumentintresse. Ingen
önskar en produktion som bara tillfredsställer
producenterna, utan vad
vi vill ha är en jordbruksproduktion
som kan ge även konsumenterna fördelar.

Jag tror, mina vänner, att den tiden
är förbi då man kunde gå ut och inbilla
konsumenterna att det finns bara
ett parti som sörjer för konsumenterna,
medan de övriga partierna inte bryr
sig om dem. Vi har alla ett lika stort
intresse av att ordna det så, att båda
parter blir nöjda. Det tror jag också
att vi skall kunna göra, om vi beflitar
oss litet om den saken.

Herr Trana var rätt förnärmad på en

126 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

del av de borgerliga reservanterna. När
det gäller de svältande människorna
sade han, att vi först skulle stoppa befolkningsexplosionen
i världen och
därefter skicka ut experter. Men vad
skall ske under tiden, herr Trana? Jag
vet inte om herr Trana är kvar i kammaren,
men det skulle vara roligt att
få ett svar på den frågan. Skall vi säga
till dessa människor att vi här hemma
konstaterat, att först skall befolkningsexplosionen
stoppas och sedan skall ni
få experter, som skall hjälpa er att
skapa ett jordbruk. Vi kan inte vara så
cyniska, att vi säger, att vi under tiden
inte bryr oss om hur de har det. Så
enkelt är det inte. Om vi som sitter här
i kammaren hade tillhört något u-landsfolk
och fått ett sådant besked från ett
land som säger sig vara rikt, så skulle
vi säkert ha uttryckt vår uppfattning
med ord, som jag här inte skall nämna,
ty då tror jag att herr talmannen blir
lika förolämpad, han också.

Jag tror att vi med litet god vilja kan
hjälpa till. Det har sagts i debatten,
att vi gör oss skyldiga till en självförhävelse
om vi skjuter de svältande folken
framför oss. Jag tror inte att det
är någon självförhävelse att konstatera,
att vi har en hel del möjligheter att hjälpa
till. Vi bör i detta sammanhang inte
underskatta oss själva.

I fråga om trädgårdsnäringen och
dess framtid vill jag helt och fullt instämma
med fru Sundberg. Jag skall
dessutom vara så pass generös, att jag
ger jordbruksministern en eloge för vad
han har gjort på detta område. Han
har hittills när det gäller trädgårdsnäringen
visat god vilja och gått oss
till mötes på många områden. Lika väl
som man kritiserar en människa när
man tycker att han har fel, lika väl
anser jag att man kan ge honom en
eloge när man anser att han har gjort
någonting bra.

Jag förvånade mig över att herr Persson
i Skänninge sade, att om jordbrukarna
inte vill gå in för stordrift, så

får de finna sig i att annat kapital investeras
på deras område, t. ex. av Findus.
Jag hade litet svårt att förstå innebörden
av herr Perssons resonemang
på den punkten. Men jag skulle gärna
direkt vilja fråga herr Persson, om det
är någon av kontraktsodlarna i Skåne
som varit uppe hos herr Persson och
beklagat sig över detta företag. Jag
har träffat många kontraktsodlare som
uttalat sin stora tillfredsställelse över
Findus och de stora insatser som företaget
gjort.

Konsumenter och producenter har
samma intresse — det är min bestämda
uppfattning. Det har sagts: Skapa bara
stora jordbruk, sedan ordnar det hela
sig själv. Nej, det gör det inte. Vad
man tycks glömma bort är, att på samma
gång som man skapar dessa stora
jordbruk så åsamkar man jordbrukarna
mycket betydande kapitalskulder.
Låt oss inte heller glömma bort, när vi
talar så högt och vackert om rationalisering,
att dessa väldiga kapitalskulder
under alla förhållanden skall förräntas.
Detta medför pålagor på produktionen
och har till följd, att vi inte
får fram billiga livsmedel i den omfattning
som man ibland inbillar sig. Skillnaderna
bli inte så stora •— det är jag
rätt övertygad om.

Det beslut, som i dag skall fattas, tror
man skall lösa alla problem för framtiden.
Det tror inte jag. Det dröjer säkert
inte många år förrän vi åter måste
ta upp dessa frågor till prövning. Det
är en chimär att tro, att man skall kunna
producera så mycket billigare på dessa
stora jordbruk.

Sedan skall jag säga bara några ord
om deltidsjordbruket, som herr Lindström
beskärmade sig så mycket över.
Han ansåg, att deltidsjordbruk inte var
någonting att hålla på i dag och ännu
mindre för framtiden. Det finns många
olika typer av deltidsjordbruk. Jag kan
anföra ett exempel som jag känner till.
För två år sedan utbjöds ett småbruk
om 6 ha till försäljning. Det var ett

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

127

mycket välskött jordbruk med bra byggnader.
En lantarbetare ville köpa detta
jordbruk. Han ville behålla sin plats
och räknade med att kunna sköta jordbruket
vid sidan om. Han fick givetvis
ingen statlig lånegaranti. Däremot kunde
han för att bygga ett hus i ett samhälle
få den statliga hjälp som utgår till
alla som bygger ett eget hem. Detta hus
skulle kosta betydligt mer än det salubjudna
jordbruket.

Jag anser detta vara fullständigt fel.
Detta jordbruk hade han kunnat köpa
för 60 000 kronor, men man bygger inte
ett egnahem för 60 000 kronor. Jag tror
att vi i sådana fall borde försöka vara
litet mer generösa och inte så stela i
formerna att vi säger att så och så
många arealer skall det finnas om vi
skall kunna ge statlig lånegaranti, och
så skall det vara därför att så har vi
bestämt. I dag vet vi att detta arealtänkande
håller på att plockas bort, men
det innebär inte att man i det fall som
jag relaterade i framtiden kan få någon
hjälp.

Det finns säkert, herr talman, många
olika problem som tarvar en ganska
lång diskussion, men jag skall inte dra
upp en sådan. Jag skall bara till sist
säga att jag tror — i dag liksom jag
gjorde den 1 november i fjol — att vad
vi behöver för framtiden är moderation
så att vi med god vilja på bägge sidor
kan försöka lösa dessa problem som är
utomordentligt viktiga för såväl producenter
som konsumenter i vårt land
och även för folken ute i världen.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
frågade mig vad jag har för uppfattning
om Findus. Jag har inte uttryckt
någon negativ uppfattning om
Fin dus. Vad jag sade var att om jordbrukarna
inte inser att man måste rationalisera
och införa stordrift, så kommer
annat kapital att svara för den utvecklingen,
och i det sammanhanget

Riktlinjer för jordbrukspolitiken in. m.

nämnde jag Findus. För att inte såra
fru Sundberg vill jag gärna säga att
jag tycker att Findus är ett välskött
företag, som för övrigt inte har några
arealer till sitt förfogande; företaget
bygger helt sin verksamhet på att köpa
jordbruksprodukter av jordbrukare i
trakten. Jag tycker att man skall värdesätta
detta.

Om det har sårat fru Sundberg att jag
tog med Findus i bilden, så vill jag gärna
erkänna att Findus är ett förnämligt
företag.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag var tyvärr inte inne
i kammaren och lyssnade till anförandet
av herr Nilsson i Bästekille, men
det har berättats mig att han beskyllde
mig för att ha sagt att vi icke skall
hjälpa de underutvecklade länderna
med livsmedel. Jag skall be att ordagrant
få återge vad jag yttrade: »Dessa
problem, som egentligen ligger utanför
ramen för denna debatt, kan icke lösas
med livsmedelssändningar. Först måste
befolkningsexplosionen hejdas och sedan
måste de utvecklade länderna hjälpa
de underutvecklade med den expertis,
den undervisning och det kapital
som erfordras för att de underutvecklade
länderna själva skall kunna utvecklas
till på livsmedelsområdet självförsörjande
länder.»

Jag menar att vi naturligtvis skall
skicka vårt överskott till u-länderna,
men det hjälper inte mycket. Behoven
är så oändliga att detta är —- det tror
jag att jag sade också — en droppe i
havet, något som jordbruksministern
också framhöll i sitt inledningsanförande
i dag.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag får tacka herr Persson
i Skänninge som nu oförbehållsamt
tagit bort det ogynnsamma intryck som
hans tidigare anförande onekligen gav.

Om herr Persson har sårat fru Sund -

128

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

berg vet jag inte — hon har inte bett
mig framföra någonting från denna talarstol.
Men jag anser att i det sammanhang
Findus nämndes skulle det kunna
tydas så att det var ett företag som vi
borde se upp med för framtiden för att
det inte skulle förstöra för jordbrukarna.
Nu har herr Persson klargjort sin
uppfattning, och för detta är jag som
sagt tacksam; det råder inga delade meningar
oss emellan på denna punkt.

Herr Trana läste upp vad han hade
anfört. Jag skrev ned att han sade: Stoppa
befolkningsexplosionen — skicka sedan
ned experter. Jag har talat med folk
som kommer från Indien och även med
andra som varit i u-länderna. De har
sagt att u-länderna måste skicka ut sina
bästa krafter för att lära i utlandet och
på det sättet kunna bli experter där
hemma. Det går alltså inte för oss att invagga
oss i tron att bara vi har sagt
ifrån att de skall stoppa befolkningsexplosionen
så löser sig alla problemen.
Utbilda först och främst experter som
kan lära människorna någonting! Sedan
kan det hända att befolkningsexplosionen
i sista omgången kan stoppas,
till nytta för alla.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan aldrig tro att
det är främmande för herr Nilsson i
Bästekille att de vetesändningar som
Amerika häromåret skickade till Indien
fick ligga i hamnarna och förstöras, dels
på grund av lagringssvårigheter och dels
genom angrepp av råttor. Det är många
saker som måste ordnas först, innan
man framgångsrikt kan hjälpa människorna
i u-länderna med livsmedel!

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det sista som herr Trana
sade kunde han ha hämtat direkt ur
mitt anförande om u-landshjälpen. Jag
framhöll just att utvecklingsländerna
inte är vuxna den hjälp vi ger dem.
Livsmedel fick ligga och förstöras, dock

inte på grund av lagringssvårigheter
utan därför att man kivades om vem
som skulle betala tull för det livsmedelsparti
man hade fått gratis.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! För oss norrlänningar
är det av allra största intresse att få
veta vad den nya jordbrukspolitiken
kommer att innebära för vår landsdel.
Kommer den att innebära att jordbruket
i norra Sverige tillätes leva kvar
och dess utövare få en rimlig lön för
sitt arbete, eller kommer den att innebära
en nedläggning av jordbruksproduktionen
i denna region?

Om man läser propositionen finner
man ett jakande svar på båda dessa frågor.
Jordbruksministern uttalar sig för
den 80-procentiga försörjningsgraden,
som måste innebära att en mycket betydande
åkerareal, företrädesvis i Norrland,
lägges ned. Samtidigt säger han
dock i annat sammanhang att flera skäl
talar för att en betydande jordbruksproduktion
upprätthålles i Norrland.
Jag kan inte tolka detta annorlunda
än att jordbruksministern talar på två
sätt, och jag befarar att talet om den
80-procentiga självförsörjningen är mest
att lita på. I så fall kan man nog om
något år, när den nya jordbrukspolitiken
har hunnit verka, konstatera att socialdemokraterna
har haft ringa förståelse
för Norrland.

Vad betyder då denna fastlåsning av
produktionsvolymen till 80 procent för
jordbruket i norra Sverige? Självfallet
är det Norrland som drabbas i första
hand, då begränsningen till väsentlig
del skall ske i fråga om mjölk och kött,
som ju är de viktigaste produktionsgrenarna
i denna landsdel. Nedläggningen
av åkermark, d. v. s. inplantering av
skog, kommer att ske på sådana arealer
som användes för produktion av grovfoder.

För att komma ned till 80 procent —
som ju är ett heligt tal — krävs en nedläggning
på 800 000 till 1 000 000 hek -

Tisdagen den 30 maj 1967 om.

Nr 35 129

tar. I sammanhanget kan jag påminna
om att de sex nordligaste länen i vårt
land har totalt 500 000 hektar åker. Jag
vill också erinra om det TV-program
förra våren som presenterade jordbruksutredningens
då nyutkomna förslag.
Programledaren hade på en karta
ritat in hur stor andel av den totala
jordbruksproduktionen som föll på varje
län, och han måste från den nuvarande
volymen plocka bort produktionen
i hela Norrland och vissa delar av
Götaland och Svealand för att komma
ned till den föreslagna 80-procentsgränsen.
Det enda som återstod av Norrland
på hans karta, när han hade plockat
bort all jordbruksproduktion, var ett
svart tomrum. Och det kommer förvisso
att bli ett svart tomrum i Norrland, om
jordbrukspolitiken inriktas enligt denna
målsättning.

Det märkliga är emellertid att man
ingenstans, vare sig i utredningen eller
i propositionen, har redovisat vilka stora
konsekvenser en så omfattande nedläggning
av åkermark måste få för de
bygder det här är fråga om. Ett jordbrukspolitiskt
program, där inte konsekvenserna
vid förslagets genomförande
redovisats bättre, kan inte godtas.

Det är uppenbarligen så att utglesningen
av jordbruksproduktionen i en
bygd endast kan drivas till en viss
gräns. Överskrides denna, så omöjliggöres
en rationell insamling och förädling
av produkter samt distributionen
av förnödenheter. Därmed försvinner
förutsättningarna för fortsatt jordbruksproduktion.
I norra Sverige är man nära
denna gräns på många håll, vilket
betyder att någon ytterligare minskning
av totalproduktionen inte kan få ske,
om jordbruksproduktionen över huvud
taget skall kunna fortsätta.

Enligt senaste uppgifter är mjölkproduktionens
utveckling inte särskilt uppmuntrande.
För mars månad låg riksgenomsnittet
av invägd mjölk på minus
4,7 procent jämfört med genomsnittet
under samma tid i fjol. Detta är väl i

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

och för sig en väntad tendens. Men det
verkligt oroande i sammanhanget är att
den norrländska mjölkproduktionen
minskar mer än rikets genomsnitt. Inom
Sundsvalls mjölkcentral minskade invägningen
i mars med 10,7 procent och
i april med 14,3 procent, inom Ångermanlands
mejeriförening med i mars
7,8 procent och i april 9,2 procent.
Jämtland och Hälsingland har också negativa
siffror, även om de inte är lika
markanta. Västerbotten och Norrbotten
uppvisar en utveckling som är jämförbar
med Ångermanlands och Medelpads.

I propositionen saknas en helhetssyn
på jordbrukspolitiken, genom vilken
inte minst de lokaliseringspolitiska
aspekterna på produktionsmålsättningen
närmare skulle kunna klarläggas.
Jordbruket är jämte skogsbruket den
viktigaste basnäringen för huvuddelen
av Norrland, och dess fortbestånd är en
nödvändig förutsättning för exempelvis
turistnäringen, som i stor utsträckning
måste bygga på en bofast befolkning.
Det är kombinationen av odlingslandskap
och ödemark som ger den
storslagna naturen. Enligt min uppfattning
är det därför ofrånkomligt att vid
utformningen av jordbrukspolitiken i
vid mening beakta natur- och landskapsvårdsintressena.
Man kan inte bara
låta stora åkerarealer läggas ned
utan att ha klart för sig vad arealerna
skall användas till. Jag kan i varje fall
inte acceptera en politik som medför att
stora delar av de norrländska odlingsmarkerna
successivt växer igen med
buskar och att bygderna förslummas.

Det är mot denna bakgrund nödvändigt
att åtgärder vidtas för att hindra
en långtgående krympning av jordbruksproduktionen
i Norrland. För
Norrlands del är självfallet behandlingen
av det kombinerade jord- och skogsbruket
av allra största vikt. Denna företagsform
har visat sig överlägsen i
dessa bygder. Kombinationen ger nämligen
speciella fördelar ur olika synpunkter.
Det är därför omöjligt att ac -

5—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 35

130 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

ceptera att man vid bedömningen av
skilda rationaliseringsåtgärder gör en
konstlad uppdelning av företaget i en
jordbruks- och en skogsbruksdel. Enligt
propositionen skall stöd lämnas för rationaliseringsåtgärder
i jordbruket endast
när denna del — betraktad fristående
— är lönsam. Enligt min mening
måste företaget i dessa sammanhang ses
som en enhet, och hänsyn måste tas till
den marginella effekten av ifrågavarande
åtgärd.

För de kombinerade företagen — där
jordbruksdelen inte behöver ha samma
omfattning som vid ett renodlat jordbruksföretag
— är det inte rimligt att
stöd skall lämnas endast till sådana investeringar
där bidragsbeloppet skulle
bli minst 5 000 kronor. En sådan bestämmelse
försvårar en stegvis uppbyggnad
och effektivisering av företagen —
i många fall den enda framkomliga vägen
och dessutom den billigaste, eftersom
egen arbetskraft lättare kan utnyttjas.
Bl. a. gäller detta täckdikning. Utskottet
har förordat en sänkning av bidragsgränsen
till 3 000 kronor. Enligt
min mening borde gränsen sättas ännu
lägre.

Det extra mjölkpristillägget i norra
Sverige föreslås i propositionen behållas
oförändrat. Bidragsskalan för detta
tillägg justerades 1962/63 och har sedan
dess varit oförändrad. Genom inflationen
har emellertid värdet successivt
minskats. Vi som står bakom motionerna
1:859 och 11:1056 anser att det nu
är tid att göra en ny uppjustering för
att återställa realvärdet av norrlandsstödet.
Syftet med detta stöd bör nämligen
vara att möjliggöra upprätthållandet
av en jordbruksproduktion av ungefär
nuvarande omfattning, eftersom detta
— som tidigare påpekats — är en förutsättning
för att jordbruksproduktion
över huvud taget skall kunna fortsätta.
Mellan 1962/63 och februari 1967 steg
konsumentprisindex med cirka 20 procent
och kommer till 1967/68 att stiga
ytterligare med cirka 5 procentenheter.

En uppräkning av det extra injölkpristillägget
med 25 procent är därför
befogad för att återställa realvärdet.
Kostnaden härför skulle för de fyra
nordligaste länen bli cirka 8 miljoner
kronor, vilket är mindre än den besparing
som görs på areal- och leveranstilläggen
i dessa län. Även i fortsättningen
bör en uppräkning ske av det
extra mjölkpristillägget, så att realvärdet
bibehålies.

Till sist vill jag framhålla att det ur
hela landets synpunkt måste vara angeläget
att se till att en jordbruksproduktion
på ungefär nuvarande nivå tillätes
förekomma i Norrland. Särskilt vill jag
betona vikten av att rationaliseringen
av befintliga företag underlättas och att
kombinerade jord- och skogsbruk då ses
som en företagsmässig enhet. Bidrag för
rationalisering av kombinerade företag
bör ges även vid stegvis uppbyggnad
och rationalisering av företaget.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till reservationen 10 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 25, vilken gäller
en uppräkning av det extra mjölkpristillägget
med 25 procent.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag var inte med på den
omtalade amerikaresan och har alltså
inga erfarenheter därifrån att delge
kammaren. Men å la bonne heure —
jag förmodar att vi måste lösa jordbrukspolitiken
här i landet efter våra
förutsättningar. Jag tror även att man
i Amerika löser jordbruksproblemen efter
sina förutsättningar.

Den stora näringspolitiska fråga som
kammaren snart kommer att få ta ställning
till har tidigare behandlats av riksdagen
från varierande utgångspunkter
och med skiftande målsättningar. Utan
att gå tillbaka och söka analysera vad
som förevarit tror jag mig kunna säga,
att med det beslut som innevarande års
riksdag fattat och som berör jordbrukspolitiken
samt genom det bifall i allt
väsentligt till propositionen nr 95, som

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35 131

snart torde vara ett faktum, har vi äntligen
kommit fram till ett realistiskt
ställningstagande i vår jordbrukspolitik.

Genom det statliga stödet till strukturomvandling
och rationalisering inom
jordbruket och genom en produktion
som inte belastas med exportsubventioner
skapas förutsättningar för jordbrukets
utövare att på rationellt skötta gårdar
nå en ekonomisk standard jämförlig
med den som gäller för andra yrkesgrupper
vilka gör motsvarande arbetsinsatser.
Det innebär också en sådan
anpassning, att jordbruket kan inordnas
i en eventuell anslutning till en större
ekonomisk marknad. Samtidigt bör konsumenterna
— vilket väl inte skall glömmas
bort i detta sammanhang — kunna
erhålla jordbrukets produkter till priser
som är acceptabla. Det statliga stödet
avser med andra ord uppbyggnad
av effektiva jordbruksföretag utan principiell
begränsning till någon särskild
företagsform.

När det gäller detta statliga stöd till
rationaliseringsåtgärder har oppositionen
efter lottning formulerat utskottsutlåtandet
och därvid gjort en skrivning
som kan tolkas såsom en diskriminering
av större välskötta företag. Nu kommer
väl, som jordbruksministern framhållit
i propositionen, familjejordbruket
att vara den dominerande produktionsformen.
Men det skulle komma att strida
mot inriktningen av jordbruket mot
rationella företag, om man diskriminerar
större företag på det sätt som utskottsmajoriteten
önskar. Oppositionen
är ju övertygad om att familjejordbruket
kommer att vara överlägset, och då
bör man väl inte hysa någon skuggrädsla
för större företag.

För att stärka rationaliseringssträvandena
föreslår jordbruksministern en utökning
av låneramarna för kreditgarantier
med 56 miljoner kronor och en uppräkning
av jordfonden med 40 miljoner
kronor för att lantbruksnämnderna
skall ha möjlighet att inköpa jordbruksfastigheter
utan att dessa omedelbart

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

eller över huvud taget behöver läggas
ihop med ett annat jordbruk för att
man därigenom skall erhålla en bärkraftig
enhet.

De socialdemokratiska ledamöterna i
utskottet har i likhet med departementschefen
ansett att den statliga kreditgarantin
bör begränsas till de i jordbruket
heltidsanställda. Det kan inte vara
rimligt att man bortrationaliserar eu
del jordbrukare och samtidigt stimulerar
s. k. »månskensbönder», d. v. s. sådana
som har sin inkomst av annat
arbete, genom att även de skall kunna
utnyttja den statliga kreditgarantin. De
må gärna fortsätta sitt dubbelarbete men
de bör inte beredas tillfälle att i konkurrens
med jordbrukare, som för sin
utkomst helt är beroende av jordbruket
och dess avkastning, utnyttja de lånemedel
som finns inom låneramarna.

Låt mig sedan, herr talman, ta upp
ett par saker som några utskottsledamöter
tidigare anfört i debatten. Herr Persson
i Heden påstod att vi på ett något
underligt sätt skulle driva bort människor
från jordbruken. Vad är det som inträffar
med den nyajordbrukspolitiken?
Gör man något annat än att ta bort de
arealtillägg och det mjölkpristillägg som
tidigare utgått tilljordbrukarepåmindre
jordbruksfastigheter? I detta avseende
har inte oppositionen någon annan mening.

Vidare sade herr Persson i Heden
att jordbrukarna inte har något förtroende
för regeringens jordbrukspolitik.
Bäste herr Persson i Heden! Den
skillnaden mellan de åsikter, som företräds
av de socialdemokratiska ledamöterna
i jordbruksutskottet och oppositionen,
kan väl inte vara så stor
att den socialdemokratiska regeringen
inte skulle få gehör för sin jordbrukspolitik
medan däremot herr Persson
i Heden skulle få det för den politik
han vill föra. Det vore tacknämligt om
herr Persson i Heden ville närmare redovisa
vari skillnaden ligger som skulle
ge honom det stöd regeringen inte får

132 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

för sin jordbrukspolitik. Får herr Persson
i Heden möjligen ett sådant stöd
av någon, beror det väl närmast på att
han upplyst vederbörande på ett felaktigt
sätt.

Med denna nya jordbrukspolitik söker
man skapa förutsättningar för de
jordbrukare som stannar kvar i jordbruket
att få en dräglig inkomst för sin
arbetsinsats. Detta kan väl ändå inte få
jordbrukarna att känna något misstroende
mot den av regeringen förda jordbrukspolitiken.

En del jordbrukare kommer väl att
—- vilket varit fallet även tidigare —
lämna jordbruket. Avgången från jordbruket
är ungefär 10 000 jordbrukare
per år. Här vill jag till herr Karlsson
i Huddinge säga att de jordbrukare som
slutat med jordbruket har hittills gjort
detta utan att få något som helst avgångsvederlag.
Den nya jordbrukspolitiken
medför däremot att de som nu
drar sig tillbaka från jordbruket kommer
att få ett avgångsvederlag. Liksom
de andra jordbrukare som tidigare lämnat
jordbruket får de också möjlighet
att utnyttja alla de arbetsmarknadspolitiska
medel som finns för att de skall
kunna få en ny anställning.

Jag hoppas att fru Sundberg inte tar
illa upp om jag säger att när hon står
i denna talarstol är hon inte lika rationell
som annars.

Jag har haft nöjet att besöka Findus,
och jag fann att det var ett mycket välskött
och högrationaliserat företag. Man
var emellertid inte nöjd med det resultat
som man dittills kommit fram till
utan ämnade fortsätta att rationalisera.
Det skulle vara egendomligt om man
skulle försöka bekämpa en rationalisering
på olika områden. Låt mig bara
ställa frågan: Om man inte hade rationaliserat
inom den mekaniska industrin,
inom den industri som tillverkar
jordbruksmaskiner, vad skulle jordbrukarna
i dag ha fått betala för dessa?

Herr Hansson i Skegrie trodde att
valframgången för centern 1966 var ett

uttryck för väljarnas missnöje med den
80-procentiga målsättningen för jordbruksproduktionen.
Herr Eliasson i Moholm
trodde i stället att den berodde
på de affischer som slagits upp, på vilka
stod att läsa: Kan du tänka dig denna
bygd utan jordbruk?

Men är det då så alldeles säkert att
det var något av dessa alternativ som
attraherade väljarna. Kan det inte i stället
ha varit fråga om att få ett stopp
mot prishöjningarna? Centerpartiet hade
en mycket stor affisch härom. För att
man skulle förstå att det gällde Sverige
hade den tryckts med blågul bakgrund,
på vilken det stod »Stopp mot prishöjningarna».
I det fallet tävlade centerpartiet
mot kommunisterna, som också var
ute på samma linje. De talade om för
väljarna att om de röstade med kommunisterna,
skulle det bli stopp på prishöjningarna.

Det märkliga är att både centerpartiet
och kommunisterna hade vissa framgångar.
Jag tror, herrar Hansson i Skegrie
och Eliasson i Moholm, att det var
detta löfte, som ni på intet sätt senare
har försökt att infria, som lockade en
del väljare att rösta med er. Jag hoppas
att väljarna så småningom kom underfund
med att de lagt sin röst på fel
parti.

Min kollega från Kalmar län, herr
Dahlgren, klagade över jordbrukets dåliga
lönsamhet. Samtidigt var han mycket
skeptisk mot den nya jordbrukspolitiken.
Lika litet som andra hade han
något alternativ till propositionens nya
giv för jordbrukspolitiken. Men så säger
herr Dahlgren något, som jag tycker
är utmärkande för honom: »Den svenske
bonden bestraffas för att han fått en
rekordskörd.» Med andra ord menar
herr Dahlgren att staten skulle stå färdig
att köpa upp allt som inte går åt
för konsumtion här i landet. Vad staten
i så fall skulle betala undvek herr
Dahlgren att tala om i sammanhanget.
Men, herr Dahlgren, hur skulle det se
ut, om staten skulle börja köpa upp allt

Tisdagen den 30 maj 19G7 em.

Nr 35

133

som blir kvar vid ett produktionsöverskott
och hålla uppe en produktion som
inte är ekonomiskt försvarbar?

När jag tagit del av motionerna från
oppositionshåll och av de inlägg som
från många håll har gjorts i debatten
och ställer dem mot bakgrunden av den
opinionsstorm som man försökte skapa
sedan jordbruksutredningens resultat
hade presenterats vid lantbruksveckan
förra året, ringer Hamlets ord i mina
öron: »Så går beslutsamhetens friska
hy i eftertankens kranika blekhet över.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till jordbruksutskottets hemställan
i samtliga punkter där det inte föreligger
någon reservation av herr Mossberger
m. fl. Där sådan reservation föreligger
ber jag att få yrka bifall till
densamma. Jag yrkar sålunda bifall till
reservationerna 2, 4 a, 5 och 7.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill endast göra
herr Johanson i Västervik uppmärksam
på att jag inte i något av mina inlägg
i dag har berört vare sig arealbidraget
eller mjölkpristillägget, även om
det skulle vara intressant att diskutera
även de frågorna.

Herr Johanson i Västervik påstod att
jag hade sagt att jordbrukarna inte har
något förtroende för regeringen. Det är
möjligt att så är fallet, men jag liar
aldrig sagt det, men när herr Johanson i
Västervik sagt så är det väl så. Vad
jag sade var att det mest bekymmersamma
i denna fråga är att skogen inte
bär kommit med i bilden när det gäller
strukturrationaliseringen inom det
svenska jordbruket. I utskottsutlåtandet
Siäges att vid kombinerade jord- och
skogsbruk bör jordbruksdelen ha sådan
omfattning och effektivitet att investeringarna
i den delen blir lönsamma.
Jag har sagt att detta betyder alt en
oändligt stor mängd jordbruksenheter
i detta land inte kan erhålla statliga
ration aliseringslån, eftersom j ordbruks -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

delen inte är av den storleksordningen
att sådana lån kan erhållas, Inte heller
kan lån erhållas för att rationalisera
med skog. Det finns gårdar som inte
kan rationaliseras med jord på grund
av att de ligger insprängda i skogsmark.

Hem Johanson i Västervik sade också
att man inte skall omhulda sådana
företag som inte är ekonomiskt lönande.
Men vi har redan sådana företag i
detta land som vi har omhuldat — låt
mig endast peka på ett Norrbottens
Jernverk.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Hem talman! Jag har aldrig sagt att
herr Persson i Heden talade om slopandet
av arealbidraget eller mjölkpristilT
lägget. .lag sade att han i dessa frågor
inte har någon annan uppfattning än
den som kommer till uttryck i propositionen.

När herr Persson i Heden talar om
dessa problem på ett sådant sätt, att
man får den uppfattningen att det
kommer att gå åt skogen med det svenska
jordbruket, frågar jag honom: Vad
har herr Persson i Heden för alternativ
att lägga fram, när ni inte har sagt
att ni med dessa statliga stödåtgärder
vill hålla kvar jordbrukarna vid de små
jordbruk där de inte kan få en med
andra grupper jämförbar utkomst?

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Hem talman! Jag bär sagt att det inte
bara är jordbruksdelen som är av betydelse
för jord- och skogsbruket. Endast
en sjundedel av vårt lands produktiva
areal är jordbruk, resten är skog.
Vad jag har påstått, och det står jag
vid, är att frågan om kompletteringen
med skog till jordbruken kommit bort
i denna debatt. Därför iir hela denna
proposition och det beslut som nu skall
fattas eu balvmesyr när det gäller att
skapa eu riktig och förnuftig jordbruks*-

134 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1907 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

och skogsbrukspolitik i framtidens
Sverige.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr Persson i Heden för det alternativ
som han nu bär redovisat till den proposition
som ligger på riksdagens bord
och som vi snart skall ta ställning till.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Stormen, lierr Johanson
i Västervik, utlöstes av utspelet den 14
mars och i ännu högre grad av en tidning
som heter »Nu! Storstockholm.
Stad och län» och som jag liar här i
min hand. Den har bleknat rätt mycket
med tiden, den också, men det går ändå
att läsa ur den. Vidare av »Den nya
jordbrukspolitiken» från SAP. Det är
detta som vi skall jämföra med jordbruksutskottets
utlåtande i dag. Då får
vi också en riktig bild av anledningen
till att reaktionen mot utskottsutlåtandet
i dag är mildare än den storm som
herr Johanson nämnde. Jordbruksutskottets
utlåtande har ett helt annat innehåll
än tidigare utspel från regeringen.

Jordbruksministern talade i sitt inledningsanförande
i dag om vilken förnämlig
utveckling jordbruket har haft
på senare år tack vare regeringens insatser.
I det sammanhanget kan jag inte
underlåta att besvära kammaren med
en liten upplevelse jag hade för en tid
sedan. En ung bondpojke kom och sade
till mig med glimten i ögat: »Pengarna
från Flykting 67, de skall val gå till
Sveriges bönder?» När jag förvånad
undrade vad han menade med en sådan
gissning svarade han: »Jo, jag såg häromdagen
en definition på begreppet
flykting. Det är en människa som på
grund -av sitt lands regim måste lämna
sin arbetsplats och sin bostad för att
flytta och som inte vågar återvända.
Och det måste väl vara Sveriges bön -

der.» Jag måste då naturligtvis sätta i
gång en mycket omfattande undervisning
för att återföra honom till ordningen
och uppfattningen att det inte
förhåller sig så — men kanske speglar
ändå denna episod något av den oro
som har uppstått inom jordbrukarkåren
i vissa fall.

Statsrådet Holmqvist jämförde jordbrukarna
med många andra grupper
och menade att t. ex. textilarbetarna
bär drabbats av betydligt större svårigheter
i många sammanhang. Specerihandlaren
— statsrådet kallar honom
t. o, in. den lille specerihandlaren —
bär också mimst lika stora problem
som jordbrukaren. Detta är alldeles riktigt.
Felet i jämförelsen är emellertid att
proportionerna är helt olika. Om 200
människor friställs från sitt arbete på
ett företag, uppstår det fantastiska problem
som är »hot stuff» i tidningarna,
och det talas mycket om denna händelse.
Att det försvinner gott och väl
en och en halv bonde i timmen och
cirka 10 000 varje år är emellertid en
sak av helt andra proportioner, vilket
förklarar orons intensitet. Denna oro
är för övrigt inte minst kännbar i de
distrikt som haft ett kvalificerat jordbruk.
Bara för att ge riktiga mått åt
jämförelserna vill jag påminna om att
det i exempelvis ett par kommuner på
Österlen måste tillskapas ett par hundra
nya arbetstillfällen om året i stället
för dem som förloras i samband med
jordbruksrationaliseringen.

Jag är vän av den rationaliseringen
och den effektiviseringen. Vi måste
emellertid hela tiden hålla i minnet det
betydande ansvar som åvilar samhället
som skall placera om arbetskraften och
soni skall se till att de arbetsmarknadspolitiska
instrument, som vi tidigare
här fått redovisade, verkligen fungerar,
så att man inte på lång sikt får betydande
skadeverkningar av det man på
kort sikt anser vara en ekonomisk fördel.
Att varje dygn ett 30- ä 40-tal jordbrukare
skall omplaceras gör att stats -

Tisdagen de» 30 maj 1967 em.

Nr 35 135

rådets parallell med exempelvis textilindustrin
inte är relevant.

Statsrådet bär med viss emfas i dag
uppmanat jordbruksutskottets ledamöter
att skruva ner sin beundran och sin
förvåning över de upplevelser man hade
i Förenta staterna, exempelvis det förhållandet
att man tar i anspråk en stor
del av jordbanken. Ja, säger statsrådet,
men det är 18 miljoner hektar kvar och
bara detta är sex gånger så mycket som
hela Sveriges jordbruksareal. Sedan gör
han jämförelser mellan vår jordbruksproduktion
och världsproduktionen.
Detta är rätt underliga jämförelser. Jag
vill bara helt kort framhålla att även
de 8 å 10 miljoner hektar som tagits
i anspråk av jordbanken, är flera gånger
mer än Sveriges totala areal. Båda
sidorna måste alltså jämföras om man
skall få balans i resonemanget.

Jag konstaterar med glädje att statsrådet
enligt min bedömning i sitt tal
visar ett ökat förtroende för jordbrukets
föreningsrörelse. Man har dock
ibland med viss beklämning upplevt
att jordbrukskooperationen bedömts på
ett sätt som gett anledning till förvåning.
Jag skall nu inte hänge mig åt
detta utan bara som sagt nämna det
glädjande förhållandet, att det i statsrådets
tal kommer till uttryck ett ökat
förtroende för jordbrukskooperationen.

I detta sammanhang vill jag besvära
kammaren med en statistisk uppgift
beträffande jordbrukskooperationens
andel av försäljningspriset på sina produkter,
den andel som skall svara för
deras kostnader. Trots det relativt sett
höga kostnadsläget i Sverige kan exempelvis
Sveriges slakteriförbund av partiförsäljningspriset
för nötkött betala
104,5 procent till producenterna. Det
låter ganska fantastiskt att man betalar
mer än man tar ut i partiförsäljningspris.
Detta är beroende av effektiviteten
— som man talat om här tidigare —
och av att biprodukterna utnyttjas. På
denna punkt ligger Sverige klart i toppen,
Noree kommer därefter med 103,4

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

procent, Danmark med 100,8 procent,
Holland med 96,9 procent o. s. v. neråt.
Denna lilla statistiska uppgift ville
jag nämna när jag nu uttalar den förhoppningen
att de tongångar om ett
ökat förtroende som framskymtat också
skall få praktiska konsekvenser.

Den senaste tidens händelser när det
gäller nötköttet kan i hög grad diskuteras
ur principiella synpunkter. Det
gäller regeringens handläggning av dels
Danmarks-importen, dels köttrealisationen.
I intet av dessa båda fall har regeringen
innan beslut fattades tagit kontakt
eller haft överläggningar med i
Sverige berörda parter. Det har resulterat
i bestämmelser som fått och förmodligen
kommer att få helt andra konsekvenser
än vad som avsetts. Som
exempel kan nämnas beslutet att sänka
importavgiften med 15 procent, vilket
enligt svenska erfarenheter är en onödigt
kraftig sänkning. Ett annat exempel
är köttrealisationen som inte fick
någon effekt på den svenska konsumtionen.
Detta påpekades i förväg från
åtskilliga håll. Nu kan man av konsumtionsstatistiken
utläsa att resultatet blev
just det som man från jordbrukets sida
framhöll att det skulle bli, vilket regeringen
emellertid helt bortsåg ifrån.
Detta har kostat jordbruket åtskilliga
miljoner kronor utöver vad som blivit
fallet vid ett normalt exportförfarande.

Det vore i framtiden önskvärt för alla
parter att man från regeringens sida
upprätthöll god kontakt med de organisationer
inom landet som berörs av
olika beslut. Det skulle minska risken
för felbedömningar av det slag som här
blev ett faktum.

I en motion i anledning av jordbrukspropositionen
har vi framfört en
del funderingar beträffande sammansättningen
av Svensk kötthandels styrelse.
I anledning av ett uttalande som
är gjort i jordbrukspropositionen har vi
sagt att vi inte anser att man på bekostnad
av Sveriges slakteriförbunds representation
i den styrelsen kan utöka kon -

136 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken in. m.

sumentrepresentationen. Om detta liar
utskottet sagt att man inte vill ta ställning,
utan det överlåter man till Kungl.
Maj:t. Jag vill också här i anknytning
till det resonemanget om ett ökat förtroende
för föreningsrörelsen bara uttrycka
den förhoppningen, att Kungl.
Maj :t då visar sitt förtroende för föreningsrörelsen
genom att låta representationen
i styrelsen för Svensk kötthandel
motsvaras av rörelsens andel av
marknaden.

Vidare är det ytterligare en liten
passus som jag her att få besvära kammaren
med. I jordbruksutskottets utlåtande
på s. 122 återges departementschefens
bedömning av hur man i framtiden
bör utforma marknadsreglerande
åtgärder. Han säger här att det ur såväl
producent- som konsumentsynpunkt
är angeläget att inom jordbrukssektorn
så långt möjligt tillämpas samma principer
i fråga om konkurrens som för
näringslivet i övrigt. Det är också av
vikt, säger han, att ifrågakommande
marknadsregleringar helt åvilar statlig
myndighet. Med anledning därav vill
jag bara fråga: Vad är då anledningen
till att man inte följer upp den principen?
Vad är anledningen till att man
alltid vägrar att helt svara för kostnaden
för den lagring av kött som måste
ske inom jordbrukets föreningsrörelse
i marknadsreglerande syfte?

I statsrådets inledningsanförande fick
vi en lång exposé över alla åtgärder till
jordbrukets och jordbrukarnas bästa
som under senare tid kommit till stånd.
Jag skulle vilja sluta med frågan: Skulle
man ändå inte kunna tänka sig att alla
dessa åtgärder i någon liten grad är
betingade av samhällets eget intresse
för en tryggad livsmedelsförsörjning?

Hem JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! När vi nu här i åtskilliga
timmar diskuterat den framtida
jordbrukspolitiken, vill jag endast beröra
ett par punkter i det mycket omfattande
utlåtande nr 25 från jordbruks -

utskottet som här föreligger. De frågor
som jag skall beröra gäller dels rationaliseringsåtgärder
på områden där vi
har överskottsproduktion, dels bidragen
till den inre rationaliseringen.

Den första frågan har tagits upp bl. a.
i motionerna I: 849 och It: 1052, där vi
motionärer bl. a. påpekat den stora risk
som föreligger för bestående överproduktion
inom vissa produktionsgrenar,
detta beroende på de för vissa grupper
mera generösa villkor som föreslås beträffande
låne- och bidragsmöjligheterna
samt att man frångår det tidigare
gällande kravet på samband mellan
den egna vegetabilieproduktionens omfattning
och inverkan på animalieproduktionen.

Jag vill redan nu säga att anledningen
till dessa motioner ingalunda är den
att vi är rädda för konkurrens, men det
bör vara konkurrens på lika villkor.
Vidare bör man vara försiktig när det
gäller att stimulera produktionen på ett
område där det redan finns överskott.

Det framgår klart av propositionen
att det är angeläget att få bort den nuvarande
icke lönsamma överproduktionen.
På denna punkt är vi väl eniga.
Problemet är bara att finna den väg som
gör det möjligt att förverkliga detta.
Man blir emellertid rätt förvånad över
den stora motsättning som förekommer
i jordbruksministerns argumentering:
dels ett krav på att man bör minska produktionen
så att den icke lönsamma
överproduktionen försvinner, dels uttalandet
att överskott av viss produktion
inte bör utgöra hinder för stöd till ytterligare
investeringar i produktionsgrenen
om, som det heter, en sådan investering
är ägnad att höja effektiviteten.
Det är klart att det är en bedömningsfråga
vad denna sista del av satsen
betyder.

När man lyssnade till replikskiftet i
förmiddags mellan jordbruksministern
och hem Hansson i Skegrie blev man
något förvånad över jordbruksministerns
svar på den direkta fråga som

Tisdagen den 30 mai 1967 em. Nr 35 137

herr Hansson ställde om vad som är
lämpligast: att stödja en storproducent
med lån och bidrag — maximibeloppen
400 000 kronor och 100 000 kronor
nämndes —- eller att ge ett motsvarande
belopp fördelat på tio redan existerande
familjejordbruk. Familjejordbruken
är den typ av jordbruk som även enligt
socialdemokraterna i utskottet skall bli
den dominerande också för framtiden.
Jag tycker att det här hade varit ganska
naturligt med ett uttalande att det redan
existerande familjejordbruket bör stärkas.
Under alla förhållanden borde detta
få konkurrera på lika villkor. Ger
man ett ensidigt stöd åt storproduktionen,
och speciellt till den storproduktion
som knappast har anknytning till
jordbruket, skapas nya överskottsproblem,
man undergräver familjejordbrukets
existens, skapar nya nedläggningsproblem,
och skapar nya problem för
de kvarvarande, ensidigt drivna jordbruken
att under hela året effektivt kunna
utnyttja arbetskraften. Ganska säkert
blir vinsten minimal, om det nu över
huvud taget blir någon vinst.

Beträffande överskottsproblemen blir
man något betänksam inför de möjligheter
de nya riktlinjerna beträffande rationaliseringsåtgärder
ger i fråga om bidrag
och lån. Det torde vara svårt att
nå målsättningen en minskad produktion,
såvida man inte är återhållsam och
försiktig när det gäller att stimulera insatser
på detta nya område. Det är detta
som framhålles i motionen och som jag
här velat understryka.

Dessutom är det inte alltid säkert att
man genom en långt driven specialisering
uppnår den allra lägsta produktionskostnaden.
Med all respekt för talet
om specialisering vill jag påpeka,
att man ibland glömmer de fördelar som
en kombinerad animalie- och vegetabilieproduktion
innebär — detta, som jag
sade, inte minst med tanke på möjligheterna
att effektivt utnyttja arbetskraften.

Herr talman! Jag har med detta velat
5*—Andra kammarens protokoll 1967.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

säga att en stimulans för att bryta ut
animalieproduktionen från det verkliga
jordbruket kan ge helt andra resultat än
vad som avsetts, om man tar hänsyn till
hela livsmedelsproduktionen.

Beträffande bidragen till den inre rationaliseringen
föreslås i propositionen,
att dessa skall begränsas till större kapitalkrävande
investeringar, och som jag
nyss sade maximeras beloppet till
400 000 beträffande lån och bidragsprocenten
till 25 %, dock i fråga om byggnation
till högst 100 000 kr. Samtidigt
som högsta bidragsbeloppet höjs från
8 000 till 100 000 begränsas bidragsgivningen
till större kapitalkrävande investeringar.
Jag anser att man liksom
hittills bör bevilja bidrag även till begränsade
förbättringsåtgärder eller till
nyinvesteringar i ekonomibyggnader i
det vanliga familjejordbruket. Vi vet i
dag inte med säkerhet vilken storlek
som ur ekonomisk synpunkt är den
mest lönsamma. Att i den situationen
med statliga subventioner stimulera
fram en storleksrationalisering tycker
jag är felaktigt och orättvist, bl. a. därför
att subventioner av den storlek det
här kan bli fråga om tar bort möjligheterna
till konkurrens på lika villkor och
förhindrar inkomstjämförelser. De kan
över huvud taget leda till en icke önskvärd
utveckling.

Mycket mer skulle vara att säga i denna
mycket stora fråga. Jag skall emellertid
begränsa mig till det sagda och
endast instämma i vad utskottet framhållit
i fråga om rationaliseringsmålsättningen,
nämligen att rationaliseringsåtgärderna
främst bör inriktas på
att bygga upp bärkraftiga familjejordbruk.
Jag vill också instämma i vad
som sägs i reservationerna 12 och 13 b,
där det yrkas att ramarna för den statliga
kreditgarantin höjs när det gäller
lån såväl för yttre och inre rationalisering
som för jordförvärv. Detta är två
som jag tycker mycket betydelsefulla
punkter i de riktlinjer som vi om en
stund skall fastställa för det framtida
Nr 35

138 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

jordbruket. Familjejordbruket bör vara
framtidsjordbruket, och ytterligare statliga
insatser på kreditgivningens område
behövs för att nå detta mål.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationerna nr 1, 3,
6, 8, 9, 10, 12 och 13 b samt i övrigt till
vad utskottet hemställt.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Som siste talare på dagens
långa talarlista kan jag inte uraktlåta
att säga beträffande den historieskrivning,
som herr Larsson i Borrby
gjorde i fråga om Flykting 67 och som
han lyckades sammankoppla med dagens
jordbruksdebatt, att den utgjorde
ett lågvattenmärke i dagens diskussion.
Den hade vi säkert kunnat vara förutan
vid den här sena timmen på dygnet.

När nu den långa debatten om de
framtida riktlinjerna för vårt lands
jordbrukspolitik snart är avslutad, kan
ingen påstå, att det beslut vi skall fatta
tillkommit utan en lång förberedande
debatt. Det är väl snarast så att jordbruksutskottet,
trots den snabba behandlingen
av ärendet, tagit stor hänsyn
till den debatt som förts och de
riktlinjer som därvid angivits som mål
för den nya jordbrukspolitiken.

Min avsikt är att helt kortfattat kommentera
några av de bärande motiven
för den omvandling som föranleds av
ett nytt synsätt på dessa frågor.

Jordbruket har varit utsatt för och
kommer även framöver liksom andra
delar av vårt näringsliv att vara utsatt
för en omdaning. När vi utformar jordbrukspolitiken
måste vi ta hänsyn till
vår omvärld. I debatten har man under
hand framhållit de stora krav som konsumenter,
näringsliv och samhälle ställer
på utformningen av den framtida
jordbrukspolitiken. Bl. a. frågan om
produktionsvolymen har varit föremål
för en lång och intensiv debatt.

För den grupp som kommer att svara
för produktionen och tillhandahållandet
av livsmedel inom det område debatten

i dag gäller är det av värde att, som utskottet
också framhållit, det allmänna
vid utformningen av den framtida jordbrukspolitiken
ger uttryck för sin solidaritet.
Detta har också framhållits av
departementschefen i propositionen beträffande
den framtida jordbrukspolitiken.

Utan att i detalj gå in på den debatt
som förts i dag vill jag säga att det är
med en viss förvåning jag har lagt märke
till den frenesi och den hetta, med
vilken en del av de borgerliga stridsmännen
fört diskussionen under dagens
lopp. Man har lämnat negativa redogörelser
för propositionens och utskottsutlåtandets
innehåll, vilka helt överskuggat
de på morgonen gjorda erkännandena
att man är ense om och har en
gemensam syn på jordbrukets framtid.
Man kan icke värja sig för tanken att
detta mera varit uttryck för ett valtaktiskt
manövrerande än grundat på sakliga
motiveringar, trots att det gäller
framtiden för en näring som har stor
betydelse för vår livsmedelsförsörjning.

Svälten i världen har också varit
uppe till lång och intensiv diskussion,
och man har redogjort för de erfarenheter
utskottsledamöterna fick vid sin
resa i Amerika. Sagesmannen har valt
att referera olika uttalanden, och referaten
har även varit färgade av respektive
talares politiska uppfattning i dessa
frågor. Det är ett par punkter som
man inte har tagit upp. .lag tänker t. ex.
på vad Mr Freeman sade: »Det är emellertid
orimligt att de utvecklade länderna
för alla tider skall föda utvecklingsländerna.
På sikt måste dessa själva
svara för sin försörjning med livsmedel.
» Jag tror att detta är ett faktum
som det är nödvändigt att slå fast i diskussionen
om hjälpen till andra länder.

Jag kan inte uraktlåta att ta upp diskussionen
om tomaterna — de ligger
mig varmt om hjärtat. Fru Sundberg
fick faktiskt med en del persilja i resonemanget
om tomaterna. Det är inte på
det sättet att de svenska tomaterna bi -

Tisdagen''den 30 niaj 1967 em.

Nr 35 139

drar till att priset på importerade tomater
sjunker. Förhållandet är tvärtom.
Jag kan tala om att vi just nu i landet
har importerade tomater som kommer
från Rumänien. De har en stark prispressande
effekt, inte bara på de svenska
tomaterna utan även på de holländska.
Detta är naturligtvis bekymmersamt
för odlarna, men jag är trots allt
förhoppningsfull därför att jag vet att
de svenska tomaterna i kvalitet och
smak väl kan tävla med de importerade.

Avslutningsvis vill jag, herr talman,
instämma i det yrkande som herr Persson
i Skänninge gjorde i dag i sitt första
anförande.

Härmed var överläggningen slutad.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25

Mom. 1 a—2 e

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 2 f

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
2 f) i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. in.

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 105 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 g

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2 h

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Persson i Skänninge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
2 h) i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Mossberger
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 113 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
2) av herr Mossberger m. fl.

140 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag avsåg att rösta nej men av misstag
röstade ja.

Mom. 2 i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 858
och II: 1054 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2 j—l

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 2 m

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästeis och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
2 m) i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Carl Eskilsson
in. fl.

gärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 132 ja och
82 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 n

Herr talmannen gav proposition,1er
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Persson i Skänninge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes::

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
2 n) i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 a) av herr Mossberger
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106 ja och
113 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
4 a) av herr Mossberger m. fl.

Mom. 2 o—3 d

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Mom. 3 e

Herr talmannen gav propositioner
dels på biifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen. 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Persson i Skänninge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
3 e) i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Mossberger
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposiitionen.
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunnia råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 114 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
5) av herr Mossberger m. fl.

Mom. 3 f

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 6); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vid, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i inom.
3 f) i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Nr 35 141

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Carl Eskils*-son in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännar
gav, att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja
och 104 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3 g

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3 h

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Persson i Skänninge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
3 h) i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Mossberger
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

142

Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han, funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omrö st n i n gsap p a ra t verks tälldes.
Därvid avgavs 104 ja och 115 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
7) av herr Mossberger m. fl.

Mom. 3 i—k

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3 l

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
....

Den, söm vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
3 1) i utskottets utlåtande nir 25, röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avggvs 130 ja och 83 nej, var -

jämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren har alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3 m—3 a

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 5 b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
5 b) i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 107 ja och
112 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
9) av herr Carl Eskilsson
in. fl.

Mom. 5 c—g

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

143

Mom. 5h och 19

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
10); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
5h) och 19) i utskottets utlåtande nr
25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
10) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Mom. 5 i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 856
och II: 1050 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 5 j—7 a

Vad utskottet hemställt bifölls.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. ni.

Mom. 7 b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 858
och II: 1054 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 7 c—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 18 a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
12) av herr Isacson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 18 b

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 13 a) av
herr Skårman m. fl.; samt 3:o) bifall
till reservationen 13 b) av herr Isacson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hansson
i Skegrie begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock
herr Hansson i Skegrie votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 18 b) i jordbruksutskottets
utlåtande nr 25 antager reservationen
13 a) av herr Skårman m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

144 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 13 b) av herr Isacson
m. fl.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
18 b) i utskottets utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 13 b) av herr Isacson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning, Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Hansson
i Skegrie begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 118 ja och 68 nej, varjämte 33
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 18 c—e samt 20—25
Vad utskottet hemställt bifölls.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 26

Utskottets hemställan bifölls.

Bevillningsutskottets betänkande nr 49

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits i reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 105
nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Med anledning av att kamrarna fattat
olika beslut angående de i jordbruksut -

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

Nr 35

145

skottets utlåtande nr 25 behandlade frågorna
om nedre åldersgräns för erhållande
av särskilda övergångsbidrag och
beträffande det extra mjölkpristillägget
i Norrland kommer kammarens sammanträde
att — sedan protokollsutdrag
i ärendet justerats — ajourneras till
kl. 00.15 för att bereda jordbruksutskottet
tillfälle att sammanträda. Vid sammanträdets
fortsättning efter ajourneringen
bordlägges det av utskottet avgivna
memorialet i ärendet. De på dagens
föredragningslista återstående
ärendena avses skola uppskjutas till
morgondagens sammanträde.

Om utskottet i sina memorial endast
framlägger förslag till sammanjämkning,
kommer memorialen att företagas till
avgörande vid det sammanträde som
utsatts till kl. 10.00 i morgon, och det
sammanträde som utsatts till kl. 10.30
blir sålunda ej erforderligt.

Innehåller något av memorialen däremot
förslag till voteringsproposition
för gemensam votering, föredras denna
proposition för godkännande vid sammanträdet
kl. 10.00. Gemensam votering
äger därefter rum vid sammanträdet
kl. 10.30.

§ 2

Sedan protokollsutdrag beträffande
i nästföregående paragraf redovisade
beslut justerats, ajournerade kammaren
nu kl. 23.50 sina förhandlingar till kl.

0.15 för att bereda jordbruksutskottet
tillfälle att sammanträda.

§ 3

Då förhandlingarna kl. 0.15 återupptogs
beslöt kammaren, med hänsyn till
att väntade utskottsmemorial ännu icke
förelåge till bordläggning, på hemställan
av herr talmannen att ajournera
sina förhandlingar till kl. 1.00.

§ 4

Då förhandlingarna kl. 1.00 ånyo
återupptogs anmäldes till bordläggning
jo rd b ro k so t sk ott e t s memori al:

nr 30, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande jordbruksutskottets
utlåtande nr 25 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 31, i anledning av kamrarnas skiljaktigja
beslut i fråga om anslag till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket.

§ 5

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 277, i anledning av Kungl. Maj:t.s
proposition angående vissa åtgärder
inom vuxenutbildningens område in. in.
järnte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till statsutskottet;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om ytterligare anslag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

302, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäIdsfonden för
budgetåret 1967/68;

nr 303, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1967/68;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1967/68
till avskrivning av nva kapitalinvesteringar;
och

nr 305, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa löneanslag;
samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 319, i anledning av motioner om
anläggande av pipe-lines.

146 Nr 35

Tisdagen den 30 maj 1967 em.

§ 6

Upplästes och la des till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen
och herr förste vice talmannen
i riksdagens andra
kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit
utsedda att jämte talmännen
tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 29 maj 1967.

§ 1

Herr talmannen anmälde, att han beviljat
stenografen hos andra kammaren
fm Ingrid Nilsson fortsatt tjänstledighet
på grund av sjukdom under tiden
den 24—31 maj 1967 och att fru Mary
Malm meddelats fortsatt förordnande
att under fru Nilssons sjukledighet uppehålla
hennes stenografbefattning.

§ 2

Herr talmannen anmälde vidare, att
han beviljat förste stenografen hos andra
kammaren fru Signhild Elfner tjänstledighet
för enskilda angelägenheter
den 24 och den 25 maj 1967 och att stenografen
Bengt Lundin förordnats att
uppehålla hennes stenografbefattning
under sagda dagar.

§ 3

Enligt tidigare tillämpad ordning har
arvode till kammarens stenografpersonal
under vårsessionen utgått från och
med den dag vederbörande tjänsteman
inträtt i tjänstgöring och till och med
första justeringsdagen efter sessionens
slut.

Vid sammanträde den 12 januari 1967

beslöt herrar deputerade, att kammarens
förste stenografer och arvodesanställda
stenografer skulle inträda i
tjänst från och med nämnda dag, och
arvode för dessa tjänstemän beräknades
med anledning härav för tiden från
och med den 12 januari 1967.

Av ett av riksdagens förvaltningskontor
sedermera med skrivelse den 16
januari 1967 överlämnat protokoll, fört
vid sammanträde med nämnden för tillsättning
av vissa tjänster hos riksdagens
kamrar och utskott den 16 december
1966, framgick att här ifrågavarande
personal förordnats å respektive
tjänster från och med den 1 januari
1967 med rätt för dem att åtnjuta arvode
under tid då riksdagen är samlad. I
enlighet härmed komme för innevarande
vårsession arvode till dessa tjänstemän
att utgå endast till och med den
sista dag kammaren sammanträdde och
icke för tiden mellan sista plenum och
första justeringsdagen.

Herrar deputerade beslöt nu uttala,
att ett konsekvent tillämpande av den
nya principen för arvodesberäkning
förutsatte, att januariarvodet för här
berörda tjänstemän reglerades till att
avse tiden från och med den första dag
riksdagen var samlad, d. v. s. den 10
januari 1967.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.03 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 31 maj 1967

Nr 35

147

Onsdagen den 31 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 23 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 30, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande jordbruksutskottets
utlåtande nr 25 i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 3

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 31, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket.

Kammaren, som på framställd proposition
biföll utskottets hemställan om

memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, godkände
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensam
omröstning avseende frågan i den nu
godkända voteringspropositionen kommer
att anställas vid början av kamrarnas
till kl. 10.30 i dag utsatta sammanträden.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till sammanträdet kl.
10.30.

§ 4

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.05.

In fidem

Sune K. Johansson

148

Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967

Onsdagen den 31 maj

Kl. 10.30

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
jordbruksutskottet i dess memorial nr
31 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må,

5. h) lämna utan åtgärd motionerna
1:856 och 11:1050 samt 1:859 och
II: 1056, såvitt avser viss uppräkning
av det extra mjölkpristillägget,

19. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 846 och II: 1048, såvitt nu är i fråga,
på riksstaten för budgetåret 1967/68 under
nionde huvudtiteln anvisa till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket ett
förslagsanslag av 107 000 000 kr., röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat, att

5.h) i anledning av motionerna I: 856
och 11:1050, 1:859 och 11:1056, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, godkänna
vad utskottet anfört rörande det
extra mjölkpristillägget i Norrland,

19. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 856 och II: 1050,
1:859 och 11:1056, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, på riksstaten för
budgetåret 1967/68 under nionde huvudtiteln
anvisa till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket ett förslagsanslag av
115 000 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes
omröstningen medelst omröst -

ningsapparat, och utföll densamma med
104 Ja och 105 Nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 70 Ja och 60 Nej,

vadan, då därtill lädes
andra kammarens
röster

eller.......... 104 Ja och 105 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 174 Ja och 165 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av motioner om åtgärder
för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier.

I de till bankoutskottet hänvisade likalydande
motionerna nr 167 i första
kammaren av herr Gösta Jacobsson
m. fl. och nr 206 i andra kammaren av
herr Magnusson i Borås m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära

dels en mindre frikostig licensgivning
resp. minskning av importkontingenter,
där så vore möjligt, i anslutning till förefintliga
kvantitativa importrestriktioner
gentemot sådana länder vilkas import
till Sverige allvarligen undergrävde
fortbeståndet av eljest konkurrenskraf -

149

Onsdagen den 31 maj 1967 Nr 35

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

tiga svenska industrigrenar och äventyrade
sysselsättningen,

dels ock skyndsam utredning om möjligheterna
att inom ramen för vårt lands
internationella åtagande inom GATT
resp. EFTA och Norden vidtaga tillfälliga
åtgärder för skapande av ett förbättrat
skydd för hotade svenska hemmamarkn
adsin dustr ier.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:167 och 11:206 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Åkerlund och Enarsson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
1:167 och 11:206 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära dels en
mindre frikostig licensgivning resp.
minskning av importkontingenter där
så vore möjligt i anslutning till förefintliga
kvantitativa importrestriktioner
gentemot sådana länder vilkas import
till Sverige allvarligen undergrävde
fortbeståndet av eljest konkurrenskraftiga
svenska industrigrenar och äventyrade
sysselsättningen, dels att Kungl.
Maj:t måtte — inom ramen för vårt
lands internationella åtaganden — ta
initiativ till förhandlingar med övriga
medlemsstater inom EFTA, särskilt våra
nordiska grannländer, rörande en
gemensam politisk handlingslinje på
hithörande område;

2. av herrar Nils Theodor Larsson,
Regnéll, Berglund och Börjesson i Glömminge,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det är givetvis av stor
vikt för den internationella handeln att
inga onödiga hinder lägges i dess väg.
På den punkten råder i vårt land full
enighet. Men om en sådan politik skall
kunna förverkligas är det ett oeftergivligt
krav att landet inte utsätts för vad
man brukar kalla »förfalskad konkur -

rens». Vidare är det nödvändigt att vi
väl vårdar vårt eget penningvärde och
ser till att vi håller våra egna kostnader
inom rimliga gränser.

Inget av dessa båda för en fri handel
nödvändiga kriterier har kunnat uppfyllas.
Detta är anledningen till vår motion
om åtgärder syftande dels till en
mindre frikostig licensgivning respektive
minskning av importkontingenter
och dels till en skyndsam utredning om
att inom EFTA respektive Norden vidtaga
tillfälliga åtgärder till ett förbättrat
skydd för vissa hemmamarknadsindustrier.

Vad först gäller frågan om vårt kostnadsläge
kan vi tyvärr konstatera att vi
på denna punkt har misslyckats på
grund av olika orsaker som vi i andra
sammanhang varit i tillfälle att diskutera.
Beträffande vårt konkurrensläge
till de andra stora industriländerna,
från vilka vi åtminstone i allmänhet
möter en normal konkurrens, har vi
genom tradition, väluppbyggda utlandsmarknader
och kapitalkrävande investeringar
i någon mån kunnat begränsa
verkningarna av vårt höga kostnadsläge.

Det heter numera så vackert som
motiv för ett friare handelsutbyte att vi
skall nå ett optimalt utnyttjande av våra
resurser genom att importera det andra
gör billigare och exportera det vi kan
göra billigare. Även om detta i princip
är riktigt framstår dock verkligheten
som helt annorlunda.

Den internationella handeln snedvrides
ofta genom subventioner, valutatekniska
manipulationer, dumping och diverse
olika åtgärder. Det är i en sådan
situation som vi inte ensamma kan bedriva
denna fria politik, särskilt som
andra länder ofta förskansar sig bakom
många olika skyddsåtgärder. Vi har i
vår motion redovisat vissa importsiffror
till vårt land av högmanufakturerade
varor. Vi har jämfört dem med motsvarande
siffror för EEC-området. Av
denna statistik framgår att vi t. o. m.

150 Nr 35 Onsdagen den 31 maj 1967

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

i absoluta tal importerar mer än alla
de andra länderna tillsammans från vissa
länder med särskilt låga priser. Vi
bär även räknat om dessa importsiffror
med hänsynstagande till folkmängden
inom respektive område. Då visar det
sig att vår import från ifrågavarande
länder är flera gånger större än den
import som går till EEC-området.

Regeringen borde intressera sig litet
mer för vad som händer på olika håll
innan den stolt deklarerar att företag
som inte klarar sig i konkurrensen bara
har att lägga ner sin rörelse.

Visserligen finns det fall i fråga om
vilka man kan säga att en viss sanering,
strukturförändring eller vad man nu
vill kalla det, förekommer som kan vara
till nytta, men när annars fullt konkurrenskraftiga
och väl rationaliserade företag
måste läggas ned på grund av dylik
förfalskad konkurrens, då är något
fel. Alla de människor som drabbas av
nedläggningarna och som befinner sig
i något högre ålder får oftast svårt alt
få nytt arbete. I allmänhet blir det en
restpost på ca 20 procent som blir över.
Det är där vi har tragedin för den enskilda
människan.

Man kan inte säga att dessa problem
är lokaliserade till vissa näringsgrenar
eller vissa orter, utan de framträder numera
i allt större utsträckning mera
allmänt. Den ena näringsgrenen efter
den andra kommer för eller senare att
träffas av dessa verkningar.

För undvikande av varje missförstånd
vill jag betona att det inte är fråga om
att ändra vår handelspolitik, men vi
måste ha klart för oss att det i längden
inte går för ett land som vårt med en
helt fri marknadshushållning att ligga
alldeles öppet gentemot sådana länder
som icke tillämpar denna fria marknadshushållning
utan där en statsmonopoliserad
utrikeshandel är förhärskande.

Mot denna bakgrund har jag litet svårt
att förstå bankoutskottets nonchalanta
behandling av detta problem genom att

helt enkelt kallsinnigt avstyrka motionen.
Här är det ingalunda fråga om att
upphäva någon konkurrens, utan här
är det fråga om att återställa en konkurrens
på lika villkor.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid bankoutskottets
utlåtande nr 31 fogade reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 31 upptar frågan om åtgärder till
skydd för vissa hemmamarknadsindustrier.

Jag antar att den liberala handelspolitik
som vårt land har fört under många
år aldrig satts i fråga av någon. Att
vissa störningar förekommit under senare
år lär dock inte kunna förnekas.

Problem har uppstått genom påtaglig
dumping från vissa länder eller genom
en lika uppenbar prisclearing via statliga
utrikeshandelsmonopol. Vi har
tvingats att i något fall tillgripa vad väl
ingen hade önskat, nämligen en minskning
av importlicensgivningen.

Den svenska handelspolitiken visar
sin liberala inriktning främst därigenom
att de svenska tullarna är bland de lägsta
i världen. En avvikelse från denna
politik får givetvis inte ske i andra fall
eller i högre grad än vad som bedöms
som absolut nödvändigt med utgångspunkt
i föreliggande behov. Att andra
med oss likställda länder inte har samma
liberala inställning som vi innebär
givetvis besvärande och begränsande
faktorer för vissa grenar av den svenska
industrin.

Det är klart att vår liberala handelspolitik
har svårt att hävda sig därest
den inte, som herr Magnusson i Borås
påpekat, får ingå som ett led i internationellt
samarbete, där även andra viktiga
handelsnationers politik ges sådana
bindningar, att man om möjligt i en
snar framtid kan räkna med stabilitet
i konkurrensförhållandena. En sådan
stabilitet är inte möjlig, om inte andra

Onsdagen den 31 maj 1967 Nr 35 151

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

med oss likställda länder söker sig fram
mot en genomförd liberal handelspolitik.
Handelsministerns strävan i det internationella
samarbetet för avveckling
av handelshindren bör fortgå och givas
allt stöd. Att vi genom detta arbete kommit
ett stycke framåt bör enligt min uppfattning
erkännas.

Det är dock, som alla vet, en bister
verklighet att vissa industribranscher
i vårt land utsatts för ett konkurrenstryck
som vi är ensamma om i den
europeiska handelsbilden — det är väl
det pris vi får betala för vår liberala
handelspolitik. Man bär försökt möta
detta i en de! fall onormala konkurrenstryck
genom att vidta omfattande rationaliseringar
för att på det sättet anpassa
sig till ett hårt konkurrensläge.

När man från en del håll ständigt
upprepar att vägen för all industri är
ökad effektivitet, ökade rationaliseringar
och därmed ökad produktion med
decimerad arbetskraft har jag ibland
undrat om man verkligen från dessa
håll alltid vet vad som hänt under senare
år. Vi har alltid behov av rationaliseringar;
hur långt framme man än
är finns det alltid ytterligare ett stycke
att gå. Men för vissa industrier är moderniseringsmarginalen
ytterst liten.

Jag kan som exempel ta textilindustrin
därför att den ligger mig närmast —
jag gör det endast för att exemplifiera.
Bakom många textilarbetare ligger
ett investeringskapital på 750 000—
1 000 000 kronor. Jag kan citera en industrichef
i ett aktat företag i Borås.
Han säger: »Knappast någon bransch
har haft en så hård rationaliseringstakt
som vår. Ytterligare rationalisering
kräver så mycket kapital, att det kan
ifrågasättas om den är lönsam. Vårt
hopp står därför till ökade exportmöjligheter.
Vi hoppas att på lika handelspolitiska
villkor få sälja vårt tekniska
kunnande och vår känsla för design.»

Vi har länge levat och gör det väl till
en del än just på vår höga kvalitetsproduktion.
Det blir dock, säger chefen

för ett annat industriföretag i en annan
bransch, Atlas Copco, »allt svårare att
längre motivera de höga svenska priserna
med hänvisning till den goda kvaliteten,
eftersom våra konkurrenter också
har lärt sig att göra kvalitetsprodukter».
Jag tror att detta yttrande kan
tillämpas på en rad branscher.

Det kan inte vara oriktigt att hävda
att vår lågprisimport bör vara underkastad
bra nära samma bestämmelser
som gäller i våra industrialiserade konkurrentländer,
så att inte genom deras
olika restriktiva åtgärder en oproportionerligt
stor del leds till vår oskyddade
marknad. Samtidigt som jag tror
att en viss begränsning av importen från
ett visst land var riktig i en punktsituation,
måste givetvis vårt lands strävan
vara att en fortsatt ökning av utvecklingsländernas
export måste ske genom
likformiga importökningar i samtliga
mottagarländer. Kunde detta genomföras
skulle mycket vara vunnet.

Jag vet att handelsministern är inriktad
härpå, men dagens dilemma för
viss svensk industri botas inte med denna
ädla målsättning. I en del fall har
den utländska konkurrensen antagit former
som strider mot den normala handelns
regler. Dit hör åtgärder av exportsubventionerande
karaktär i vissa producentländer
vilka möjliggjort den kraftiga
prisreduktion som särskilt har satt
in på den svenska marknaden — kanske
just därför att Sveriges liberala handelspolitik
är internationellt känd. Det
finns vederhäftigt folk som kallar detta
förfalskad konkurrens, och utskottet har
tagit med detta uttryck i sitt utlåtande.
En dylik konkurrens avviker ganska
allvarligt från den rätta vägen. Den slår
för övrigt på två ställen samtidigt —
den drabbar svenska företag men även
de utländska som hederligt följer det
fria handelsutbytets spelregler. Jag skulle
kunna ge mycket näraliggande, belysande
exempel härpå, men jag avstår
därifrån.

Vi har stora problem inte minst i vad

Nr 35

152

Onsdagen den 31 maj 1967

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

vi kallar Sjuhäradsbygden genom att
Sverige av vissa varor importerar lika
stora kvantiteter som hela EEC- och
EFTA-områdena samt den nordamerikanska
marknaden tillsammans. Utskottet
redogör härför i sitt utlåtande. Till
detta kommer att våra nordiska grannländer,
om SHIO:s statistik är riktig,
över huvud taget inte accepterat någon
som helst import av ifrågavarande produkter.

Just utifrån detta förhållande sett är
det inte så underligt om många företag
i den hygd där jag är hosatt frågar hur
man skall kunna komma till rätta med
mer eller mindre dumpingpräglad export
från vissa länder. Kritiken riktas
inte i och för sig mot den liberala
svenska handelspolitiken utan mot den
omständigheten, att i princip frihandelsvänliga
västländer antingen definitivt
stoppat motsvarande import eller
begränsat den starkt, varför exporttrycket
kommit att pressa den svenska
marknaden. Det måste vara riktigt att
Sverige inom ramen för GATT och
EFTA och med de nordiska länderna
tar upp diskussioner om en samordnad
liberal handelspolitik beträffande import
av det slag det här gäller.

Jag har förut här i kammaren hävdat
att även en måttlig liberaliseringav
övriga västländers restriktiva politik
mot denna import skulle innebära stora
möjligheter till ökad export från utvecklingsländerna.
Då skulle trycket på
den svenska marknaden lättare normaliseras.
Det kan inte vara rätt att eljest
konkurrenskraftiga svenska industrier,
vilken bransch de än tillhör, av handelspolitiska
skäl skall tvingas lägga ned
sin verksamhet med alla de följdverkningar
detta har, inte minst för den
äldre arbetskraften. Om detta problem
vore mycket att säga, men jag har redan
haft tillfälle att belysa denna fråga
i kammaren vid ett par tillfällen i år.

Nu är det kanske, herr talman, inte
så stor skillnad i sak mellan utskottets
skrivning och reservationens. Jag har

försökt läsa dem så noga som möjligt
för att upptäcka olikheterna. Utskottet
refererar till kommerskollegiums yttrande
— tydligen med instämmande — och
menar att den »översikt som motionärerna
önskar över möjligheterna att vidtaga
tillfälliga åtgärder till skydd för
hemmamarknadsindustrier som hotas av
utländsk konkurrens» redan är gjord i
detta remissvar. Av det skälet avstyrker
man utredning. Utskottet framhåller
vidare att handelspolitiken gentemot de
aktuella länderna utformas under näringslivets
medverkan och att tillfälliga
åtgärder vad gäller handelspolitikens utformning
visst inte är uteslutna. Jag antar
att man då har Koreaexemplet i
blickfånget.

Reservanterna säger på s. 22 att »utrymmet
för tullpolitiska och andra handelspolitiska
ingripanden till skydd för
hotade industrier som utsätts för övermäktig
utländsk konkurrens f. n. är
mycket begränsat». De konstaterar i sin
skrivning — jag kan inte läsa ut det
på något annat sätt —- att dylika instrument
när det gäller att komma till rätta
med hithörande problem är obrukbara.
Däremot yrkar reservanterna på en
mindre frikostig licensgivning.

Ser jag på reservanternas kläm tycks
skillnaden mellan utskottets skrivning
och reservationens slutyrkande vara ännu
mindre. Kravet på utredning har
reservanterna helt lämnat. Jag kan därför,
herr talman, ansluta mig till reservationen.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Motionärerna och reservanterna
framför — vilket också herr
Magnusson i Borås påpekat — krav på
ytterligare åtgärder för att skydda vissa
hemmamarknadsindustrier, bl. a. en
mindre frikostig licensgivning och en
minskning av importkvantiteterna då
detta är möjligt. Dessa åtgärder skulle
vidtas gentemot de länder som allvarligt
undergräver eljest konkurrenskraftiga
svenska industrigrenar och äventyrar

153

Onsdagen den 31 maj 1967 Nr 35

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

vår sysselsättning. Reservanterna önskar
en utredning om våra möjligheter
att inom ramen för våra internationella
åtaganden skapa förbättrat skydd för
svenska hemmamarknadsindustrier.

Den svenska handelspolitiken har
som alla vet under en följd av år inriktats
på att genom tillämpning av en rationell
arbetsfördelning länderna emellan
ta ut de fördelar som härvidlag står
att vinna. Detta har också medfört att
tullar och kvantitativa restriktioner successivt
har minskats och i viss utsträckning
har helt slopats. Värdet av denna
liberalare handelspolitik skall man givetsvis
inte bortse från. Jag anser att
den har haft och har stor betydelse för
vår utveckling. Att den kommit att innebära
problem, bl. a. i form av avsättningssvårigheter
för vissa svenska industrier
och i samband därmed också
omställningsproblem, är vi helt på det
klara med.

För att undvika sådana problem för
svensk industri anser motionärerna att
man bör inrikta sig på importregleringar,
då tullpolitiska åtgärder för närvarande
får betraktas som uteslutna
mot bakgrund av de förhandlingar som
nu pågår på detta område.

Det är uppenbart att dessa frågor är
svåra att bedöma, vilket också framgår
av remissvaren. Frågan måste givetvis
också bedömas utifrån samhällsekonomisk
synpunkt mot bakgrund av vilken
användning vi kan få av de genom importen
frigjorda produktionsresurserna.
Det bör undersökas hur dessa påverkar
den del av vår produktion, som
genom den internationella handelns
delvis nya inriktning fått andra och
ökade möjligheter. Man påpekar att den
svenska marknaden kommit att utsättas
för försäljnings,offensiv från länder som
i vissa fall tillämpar priser som inte ens
täcker de egna tillverkningskostnaderna.
Reservanterna anser att dylika förhållanden
bör uppmärksammas av statsmakterna.
I den mån sådana tendenser
gör sig gällande, är det alldeles uppen -

bart att åtgärder måste vidtas, men det
synes mig som om detta förhållande
vore ytterst svårt att klarlägga, då som
bekant arbetslöner och även andra kostnader
varierar starkt från ett land till
ett annat.

En fri handel på lika villkor är, vilket
också herr Magnusson i Rorås underströk,
vad vi eftersträvar. Av kommerskollegiums
redogörelse i utskottsutlåtandet
framgår klart vilka möjligheter
vi bär att bl. a. vidta tillfälliga åtgärder
till skydd för sådan hemmamarknadsindustri
som hotas av utländsk konkurrens.
Vi anser därför att någon ytterligare
utredning för att klarlägga dessa
förhållanden inte kan anses behövlig.

Herr talman! Låt mig slutligen påpeka
att de kvantiteter av olika varor, som
införs från länder utanför EFTA-blocket
eller från de länder som Sverige
har handelsavtal med, ofta är reglerade
genom bilaterala avtal. Vår handelspolitik
gentemot dessa länder utformas
som bekant under näringslivets egen
medverkan. Detta till trots har det visat
sig nödvändigt för regeringen att vid ett
tillfälle i år vidta åtgärder för att stoppa
importen av vissa textilvaror. Detta
innebär ett avsteg från vår frihandelslinje,
men bedömdes ändå vara nödvändigt
för att få läget under kontroll.
Detta visar att statsmakterna noga följer
dessa frågor och även ingriper då så
är påkallat. Det får dock inte innebära
att vi skulle vara beredda att göra några
direkta avsteg från vår frihandelslinje.

Vi bör alltså inte se alltför snävt på
vad som händer på detta område, men
vi bör givetvis å andra sidan följa frågorna
med samma uppmärksamhet som
hittills.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till bankoutskottets förslag.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill helt instämma i
vad herr Gustafsson i Borås har anfört.
Det finns anledning att understryka de
stora svårigheter som exempelvis tex -

Nr 35

154

Onsdagen den 31 maj 1967

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

tilindustrin brottas med. Anledningen
till att jag som exempel valt textilindustrin
är att jag representerar ett län med
ganska omfattande sådan industri och
som jag kommit i nära beröring med.

Det sägs att de som reagerar emot
den stora importen från Korea skulle
på något sätt vara u-landsfientliga. Så
är ingalunda förhållandet. Jag tror
emellertid inte att man skall begära att
de som drabbas av arbetslöshet till följd
av denna import alla gånger blir helt
positiva till u-länderna. För den enskilde
han det vara en tragedi att bli
helt utan arbete.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid bankoutskottets
utlåtande nr 31 fogade reservationen
av herrar Åkerlund och Enarsson.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Till detta utlåtande
finns också fogad en blank reservation.
Bakom den står herr Nils Theodor Larsson
i första kammaren samt herr Berglund,
herr Börjesson i Glömminge och
jag i denna kammare. Min inställning
kan jag redovisa på följande sätt.

Det måste vara ett betydande intresse
för oss här i Sverige att världshandeln
präglas av liberala principer. Orsaken
är att vårt land i ovanligt hög grad byter
varor med utlandet. Handelshinder
skulle minska effektiviteten i vårt näringsliv.
Det är alldeles klart, och det
bestrids inte heller av motionärerna.
Slutsatsen måste bli att vi från svenskt
håll skall hålla på de liberala principerna.
Principerna sade jag — att man har
principer och att man hävdar dem behöver
inte betyda att man rider på dem
och att man hävdar dem mot allt förnuft.

Kommerskollegimn uttrycker det så
att vårt land inte för en onyanserad friliandelspolitik.
När det bedöms som
absolut nödvändigt, säger kommerskollegium,
har man temporärt eller mera
långsiktigt tillgripit vissa skyddsåtgär -

der. Nyss framhöll herr Bengtsson i
Landskrona, att kommerskollegium i
sitt remissvar utförligt har redovisat
vilka medel som står till buds när det
gäller att komma till rätta med marknadsstörningar.
Den redovisningen har
utskottet tryckt av i dess helhet, och
personligen tycker jag att det är tillräckligt
som svar på motionsönskemålet
om en utredning av dessa möjligheter.

Utskottet redovisar också utförligt bestämmelserna
om importlicensiering,
och jag tycker att man även på den
punkten får ett besked om att vederbörande
myndigheter kontinuerligt följer
utvecklingen och har i sin hand de medel
som krävs för att komma till rätta
med marknadsstörningar.

Dessa resonemang har för min del lett
till att jag kunnat ansluta mig till utskottets
skrivning.

Herr Magnusson i Borås karakteriserade
utskottets behandling av ärendet
som »nonchalant» och sade, att man
»kallsinnigt» avslagit motionen. Jag
måste nog opponera mig mot denna beskrivning
av utskottets arbete och karakteristiken
av dess inställning. Jag
kan meddela herr Magnusson att vi
tvärtom inom utskottet mycket noggrant
övervägde de svårigheter som olika
branscher har drabbats av och att vi
ingalunda inskränkte vår granskning
till textilområdet. Det är ju välbekant
att det kan nämnas andra industrier,
t. ex. möbelindustrin, som kännbart
drabbats av den import till låga priser
som äger rum till Sverige. Dessa bekymmer
bär vi alltså fullt klart för oss, och
jag tycker nog att de uppmärksammats
redan i utskottsmajoritetens skrivning.

Anledningen till att jag likväl har fogat
en blank reservation till utskottets
utlåtande är den att jag tycker att det
på sätt och vis borde ha varit andra
adressater i fråga om synpunkterna än
vad motionärerna tänkt sig. Just dessa
sista dagar, i går och i dag, har vi väl
litet till mans ordnat för att ställa om

155

Onsdagen den 31 maj 1967 Nr 35

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

vår post, och det skulle man kanske
göra här också. Det är inte de importlicensbeviljande
myndigheterna som behöver
några skrivelser, utan dessa borde
gå åt annat håll — med andra adressater
både här i landet och utomlands.
Adressater här i Sverige skulle vara de
som är ansvariga för den ekonomiska
politik som förts. Herr Magnusson i
Borås var själv inne på tankegången, att
det är den ekonomiska politik som förts
här i landet som i viss utsträckning försvagat
det svenska näringslivets internationella
konkurrenskraft och därigenom
gjort vårt näringsliv mera känsligt
för konkurrens utifrån. Detta resonemang
skall föras och fördes också i den
ekonomiska debatten. I detta sammanhang
kan det väl komma med som marginell
synpunkt.

Adressater i utlandet skulle de länder
kunna vara som uppträtt på det sätt
som motionärerna nu tänker sig att
man, åtminstone i viss utsträckning,
skall uppträda bär hemma: hindra importen
från låglöneländer. Det är många
länder som handlat på det sättet, och
resultatet har blivit att exporten från en
del av låglöneländerna koncentrerats
till de länder som icke — låt oss säga
ännu icke — värjt sig mot denna import
genom restriktiv behandling. Vi har
t. ex. fått känning härav i Sverige genom
att exporten av billiga textilier från
Korea tycks ha koncentrerats till vårt
land, därför att den inte tillåtits i vissa
andra länder. Dessa andra länder bör i
samband med internationella konferenser
av oss påminnas om hur viktigt det
är att principiellt hålla på den liberala
grundinställningen inom internationell
handel.

Det kunde också vara skäl att skriva
några rader -— till den verkan det hava
kan, och på den punkten har väl ingen
av oss några illusioner — till de länder
som bedriver statshandel och förklara
för dem hur bekymmersamt det är när
ekonomiska överväganden korrigeras
genom statliga åtgärder. När produktio -

nen inte kan fortlöpa enligt ekonomiska
principer, när försäljningspriserna manipuleras
med hänsyn till vad som anses
vara politiskt önskvärt och när skattebetalare
— eller andra varor —- får bära
bördan av försäljningar till underpriser.
Detta är den verkliga skadegörelsen
inom den internationella handeln, och
när vi skrev vårt lilla brev till dessa
statshandelsländer fick vi dock erkänna
att det tyvärr också här hemma kan
spåras en och annan tendens i denna
riktning. Det är ting som debatterades
när vi hade endagsöverläggningar om
den nya banken: faran av att kombinera
affärsverksamhet med statliga engagemang
av olika slag.

Dessa överväganden har gjort, ingalunda
att man ställt sig negativ till tankegångarna
i motionerna, behandlat
dem kallsinnigt eller nonchalant, men
att man funnit att de principer som
gäller för vårt lands handelspolitik och
som man önskar skulle gälla för handelspolitiken
världen över, är så viktiga
att åtgärder får vidtas bara i verkliga
nödfall. Det är den tankegången
som ligger bakom bankoutskottets utlåtande
och som jag för min del anser
vara hållbar.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Regnéll tyckte att
jag varit för hård i min bedömning av
utskottets behandling av denna motion.
Jag gjorde min bedömning på grundval
av vad som står i utskottets hemställan,
nämligen att dessa motioner »icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd».

Jag vill emellertid säga, att jag är
glad över de uttalanden som gjorts från
bankoutskottets sida. Speciellt herr
Bengtsson i Landskrona framhöll vissa
principiella synpunkter, som mycket
val stämmer överens med vad vi motionärer
ansett. När det frainhålles att man
bör se till de samhällsekonomiska verkningarna,
vill jag säga att det är just

Nr 35

156

Onsdagen den 31 maj 1967

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

det som vi bär gjort i vår motion, då
vi påpekat att detta måste vara en mycket
dålig ekonomi inte bara för vårt
eget land utan naturligtvis i det långa
loppet även för u-länderna. Det är ingalunda
på det sättet att vi vill — jag
förstod av herr Regnéll att lian trodde
att vi ville det — avstänga denna import
på grund av att den kommer från
låglöneländer. Det är inte det saken
gäller. Vad vi reagerar mot är ingalunda
den fria handeln som sådan utan
uteslutande mot den förfalskning av
konkurrensen som bevisligen sker på
vissa områden. Det är ur den synpunkten
som vi ansett, att det hade varit av
utomordentligt värde om riksdagen i
dag beslutat att i skrivelse till Kungl.
Maj :t påpeka detta. Därigenom hade
man kanske kunnat få en försiktigare
bedömning när det gäller licensgivn
ingår na och importkontingenterna
från olika håll.

Jag är glad att det under denna debatt
visat sig, att motsättningarna mellan
dem som företräder utskottsmajoriteten
å ena sidan och motionärer och
reservanter å andra sidan inte är anmärkningsvärt
stora.

Hen- PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill gärna deklarera
att jag är positivt inställd till den reservation,
som fogats till bankoutskottets
utlåtande nr 31.

Sedan motionen 206 i denna kammare
angående visst skydd för hemmamarknadsindustrin
väcktes i januari, har vissa
händelser inträffat som måhända
kan verka i positiv riktning. Efter det
i utskottsutlåtandet apostroferade interpellationssvaret,
som handelsministern
lämnade mig i februari, bär regeringen
vidtagit vissa temporära åtgärder — i
detta fall speciellt till skydd mot alltför
ohämmad import av textil- och konfektionsvaror.
Importen hade tagit sådana
proportioner, att nära nog hälften av
den svenska konsumtionen av sådana

varor utgjordes av import. Det är självklart
att vad som sagts om textil- och
konfektionsindustrin lika visst gäller
många andra näringsgrenar.

Självklart bör eftersträvas — det är
vi nog överens om allesamman — att
en så fribandelsvänlig politik som möjligt
åstadkommes. Men det är lika självklart
att regeringen bör se till att konkurrensen-
sker på lika villkor och att
alltså inte »luckorna» för sådan import
är helt öppna då »exportluckorna» är
mer eller mindre stängda bl. a. på
grund av andra länders tullmurar. Skall
vi föra en frihandelsvänlig politik måste
det vara en förutsättning att vi bär
konkurrens på lika villkor och att det
inte sker en subventionerad import
från andra länder.

De förhållanden som varit rådande
har gjort att många företag i landet fått
permiittera arbetskraft eller rent av nedlägga
företaget. Det bär varit en nästan
daglig företeelse som man'' kunnat läsa
om i pressen och höra om i radio och
TV. Detta är ett observandum för regeringen
att ta fasta på, även om man bär
kunnat notera en del ljuspunkter. Förhandlingarna
i Kennedyroodeni bär
t. ex. gått i läs, och kanske kommer
också EEC-marknaden så småningom
att öppnas för oss.

Herr Bengtsson i Landskrona menade
att det inte finns anledning att begära
någon ny utredning i denna fråga,
enär åtgärder hade vidtagits och regeringen
rent principiellt hade kunnat göra
avsteg från de ståndpunkter den tidigare
intagit. Men någon utredning
har man, såvitt jag bär kunnat se av
reservationen, inte heller begärt. Man
begär bara att regeringen skall ha ögonen
öppna för vad som händer och sker
på detta område och vidta åtgärder för
den händelse situationen skulle bli allvarligare
än den nu ter sig. Av denna
anledning finner jag att jag kan rösta
med den reservation som är fogad till
utskottsutlåtandet. Jag kommer sålunda
att rösta med reservationen.

157

Onsdagen den 31 maj 1967 Nr 35

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! De industrier — hemmam
ark nåd s i ndust rier n a —• som föreliggande
utlåtande från bankoutskottet
behandlar är en del av de företag, vilkas
betydelse och problem jag i förrgår
tillät mig redogöra för från denna talarstol.
Många av dessa företag tillhör
Sveriges hantverks- och industriorganisation,
och helt naturligt har vi inom
organisationen intresserat oss för dessa
industriers speciella problem. Även
om vi i princip ansluter oss till den nuvarande
svenska handelspolitikens idé
om största möjliga frihet för varuutbytet
över gränserna, kan vi inte acceptera
en onormal import av vissa varor
som hotar att undergräva fortbeståndet
av eljest konkurrenskraftiga industrier.

I de motioner som föranlett utskottsutlåtandet
behandlas två principiella
problem. Det ena gäller frågan huruvida
lågtulipolitik i längden kan bedrivas
med framgång om den inte kombineras
med em allmän ekonomisk politik
som bl. a. innebär att de inflationsdrivande
krafterna i vår interna politik
hålls tillbaka. Det andra problemet
gäller verkningarna på svenskt näringsliv
av en dumpingpräglad import, som
avsevärt skiljer sig från flertalet övriga
staters, varigenom konkurrenstrycket
koncentreras särskilt hårt till vårt
land.

Vad det första problemet angår är
vi av den uppfattningen att penningvärdeförsämringen
i Sverige och konsekvenserna
därav när det gäller kostnadsökningarna
etc. successivt har försatt
svenskt näringsliv i en mera ogynnsam
situation än tidigare. Detta bär
bl. a. tagit sig uttryck i friställning av
arbetskraft inom branscher och företag,
som normalt skulle ha utsikt att
hävda sig i den internationella konkurrensen.
Det har från flera håll redovisats
att av detta skäl nedlagda företag
under normala förhållanden inte i och
för sig skulle ha haft en otillfredsställande
lönsamhet.

Vad det andra problemet beträffar,
eventuella åtgärder mot dumpingbetonad
import, föreligger, som vi påvisat,
betydande skillnader mellan den svenska
handelspolitiken och den politik som
övriga stater inom exempelvis EEC- och
EFTA-områdena tillämpar. Helt naturligt
är våra inköpare liksom konsumenterna
intresserade av att köpa varor till
lägsta möjliga pris, men handelsstatistikens
siffror visar att Sverige av vissa
varor importerat lika stora kvantiteter
som hela EEC- och EFTA-områdena
samt den nordamerikanska marknaden
tillsammans.

Upplysningsvis kan vidare nämnas
att våra nordiska grannländer har stoppat
motsvarande import. De i princip
frihiandelsvänliga västländerna bär så
gott som samtliga helt stoppat den importen,
och trycket — försäljningen —
bar alltså helt kommit att läggas på
den svenska marknaden. Kritiken bör
enligt vår uppfattning i första hand
riktas inte mot den svenska handelspolitiken
utan mot de i princip frihandelsvänliga
västländerna. Den svenska
regeringen bör därför inom ramen
för GATT eller EFTA eller åtminstone
med de nordiska länderna ta upp en
diskussion om en samordnad, eventuellt
gemensam handelspolitik mot exportländer
som klart bryter mot den nuvarande
handelns regler och förutsättningar.

Till herr Bengtsson i Landskrona
skulle jag gärna vilja säga: Vad vi begär
är just vad herr Bengtsson själv
bär talat varmt för, nämligen konkurrens
på lika villkor.

Herr talman! Till dess de förhandlingar
som vi rekommenderar givit resultat,
bör enligt vår mening en mindre
frikostig lieensgivning tillämpas, om
vi inte ytterligare skall undergräva
svenska industrigrenars möjligheter och
äventyra sysselsättningen.

Jag ber att få instämma i herr Tage
Magnussons yttrande och liksom han
yrka bifall till herrrar Åkerlunds och

158 Nr 35 Onsdagen den 31 maj 1967

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

Enarssons reservation vid bankont.skot- i en utredning, varför det inte är nöd tets

utlåtande nr 31. vändigt att bifalla detta yrkande.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s)
kort genmäle:

Herr talman! Som även motionärerna
framhållit i sin motion har den förda
politiken otvivelaktigt medverkat till
gynnsam produktionsutveckling och
snabb ekonomisk tillväxt i vårt land.
Men vi är medvetna om att detta har
kommit att medföra svårigheter för vissa
industrier och industrigrenar. Regeringen
och statsmakterna följer också
uppmärksamt utvecklingen på detta
område.

Vi vet att vissa omställningsproblem
har gjort sig påminta. Strukturrationaliseringen
har medfört att man från
samhällets sida tvingats vidtaga en råd
åtgärder för att försöka gör det bästa
möjliga av de situationer som uppstår.
Detta har medfört problem både för
den enskilde företagaren och för den
anställde i företagen då det krävs omställningar.
Det är ingenting som går
spårlöst förbi. Men om vi ser detta i
litet större sammanhang är jag ändå
övertygad om att det är till gagn för
oss alla.

Detta får naturligtvis inte drivas hur
långt som helst, och jag vill understryka
vad jag sade i mitt tidigare anförande
att vi måste uppmärksamt följa dessa
frågor. Jag menar att man från regeringens
sida gör detta. lag pekade på
vad man i år har gjort beträffande importen
från Korea.

Herr Persson i Heden säger att reservanterna
inte begär någon utredning,
och jag vill därför uppmärksamgöra
honom på att jag inte rår för att reservanterna
inte helt och fullt har velat
biträda vad man har begärt i motionen.
Motionärerna har emellertid begärt
en utredning. Genom att i reciten
till utskottsutlåtandet ta in yttrandet
från kommerskollegium har utskottet
velat markera att här finns allt det
material som man skulle kunna få fram

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Kammarens ledamöter
är kanske förvånade över att det blev
en så stor debatt i denna fråga. Utskottet
har ju också i sitt utlåtande
framhållit att frågan är högst kontroversiell,
och det har den väl blivit under
det senaste halvåret.

Jag har tillsammans med några övriga
ledamöter avgivit en blank reservation.
Det har blivit en förbistring i utskottet.
Partierna har delat sig, vilket kanske
ter sig förvirrande. Vid en noggrann
läsning av utskottsutlåtandet finner man
dock att det skiljer mycket litet mellan
utskottets resonemang i slutet av utlåtandet
och vad reservanterna åsyftar.
Men tiden rinner snabbt förbi oss, och
skall det ske några åtgärder på detta
område, kommer kanske inte vad reservanterna
yrkar att vara tillräckligt.

Det är i synnerhet utskottets skrivning
på s. 20, som jag inte vill ställa
mig bakom. Det anförs där: »Utskottet
kan för sin del inte undgå att finna
det värdefullt att påtagliga tendenser
i prissänkande riktning får tillfälle att
göra sig gällande i en ekonomi som
brukar karaktäriseras såsom alltför inflationspräglad.
» Skall inflationen bekämpas,
får det inte ske på detta sätt.

De förslag angående inflationens bekämpande
som vi tidigare har lämnat
har inte gått i den riktningen. Utskottet
ber liksom om ursäkt för sin skrivning
och framhåller i nästa mening, »att
de från motionärernas avvikande värderingar
som här redovisas ingalunda är
uttryck för någon cynisk inställning».
Det kanske kan vara nödvändigt att understryka
det.

Det har skett hastiga förändringar på
denna front i vår. Det var inte mer än
tre eller fyra dagar efter det att handelsminister
Lange i riksdagen uttalade,
att det inte fanns någon anledning att
söka begränsa importen av textilvaror

Onsdagen den 31 maj 1967 Nr 35 159

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier

från t. ex. Korea, som regeringen beslöt
att företa en sådan begränsning.

Det är i första hand importen från
Korea och Hongkong som är så ödeläggande
för den svenska textilindustrin.
Men det finns — som utskottets
ordförande, herr Regnéll, också nämnde
—- även andra tendenser, i synnerhet
inom möbelbranschen. Vi har här i
landet mycket kunniga arbetare inom
möbelfabrikationen, vilkas yrkesskicklighet
grundlagts under generationer.
Även deras möjligheter att få sysselsättning
undergrävs för närvarande genom
att firmor skickar ned ritningar
till länder inom östblocket, där man
lärt sig att göra möblerna lika bra som
de görs i Sverige. På det sättet konkurreras
den svenska produktionen ut.

Men jag tror, som sagt, inte att vad
reservanterna föreslår inbegriper allt
som bör göras på detta område, om vi nu
på något sätt skall ändra den liberala
handelspolitik som vi nu för. För min
del kommer jag att avstå från att rösta,
om votering företas i ärendet.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! För undvikande av alla
missförstånd vill jag göra kammaren
uppmärksam på att vi några gånger i
denna debatt åberopat minskningen av
importkontingenterna från Korea såsom
en åtgärd av alldeles speciell betydelse.
I verkligheten gäller det en fastlåsning
av en importkontingent som vi haft
under det senaste året. Det betyder alltså
inte någon begränsning i vad vi
tidigare importerat därifrån. Det kommer
möjligen att endast innebära att
denna import inte skall ytterligare utökas.
Därför skall man inte tillmäta
denna åtgärd så stor praktisk betydelse
som vissa tycks göra i denna debatt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra pro -

positionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herrar Åkerlund och
Enarsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 134 ja och 42 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogs vart för sig
tredje lagutskottets memorial nr 48,
angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden
in. m.;

utrikesutskottets memorial nr 10 angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden; samt

bankoutskottets memorial nr 35, angående
verkställd granskning av Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfonds verksamhet
och förvaltning.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial hemställt.

160 Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967

Riksdagen: Kostnader för riskdagens interparlamentariska grupp

§ 4

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 36, angående vissa anslag för budgetåret
1966/67 till den inre riksdagsförvaltningen.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Lades till handlingarna.

§5

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 37, angående återkallande av beslut
om iordningställande av vissa arbetsrum
för riksdagens ledamöter.

Utskottets hemställan bifölls.

§6

Anslag till kostnader för riksdagens
interparlamentariska grupp

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 39, angående regleringen för budgetåret
1967/68 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utlåtandet företages till avgörande på
sådant sätt att först upptages avsnittet
Vissa gemensamma frågor och därefter
punktvis avsnittet De särskilda anslagen.

Vissa gemensamma frågor

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Lades till handlingarna.

De särskilda anslagen

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Riksdagen: Kostnader för riksdagens
interparlamentariska grupp

Sedan punkten föredragits yttrade:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Under denna punkt liksom
under punkterna 5 och 6 behandlar
utskottet en motion, II: 550 av Dag Edlund
och mig, som syftar till vissa besparingar
när det gäller kostnaderna för
riksdagsmännens utlandsresor. Med herr
talmannens tillstånd avser jag att behandla
alla punkterna på en gång. Vi
har i motionen föreslagit att anslaget till
interparlamentariska gruppen skall reduceras.
Vi har också yrkat på en reduktion
av bidraget till riksdagsmännens
studieresor liksom till utskottsresorna.

Det finns kanske anledning att först
klargöra att vi motionärer inte har ifrågasatt
värdet i och för sig av utlandsresor,
kontakter med andra länders
parlament och erfarenheter från dessa
länders samhällsfunktioner. Tvärtom
tycker vi att det är väsentligt att de
svenska riksdagsmännen får just dessa
kontakter. Men vi har den bestämda
uppfattningen att i den mån skattemedel
användes för denna verksamhet är
det angeläget att man också ställer vissa
krav på alt resorna planeras på sådant
sätt, att man verkligen får sådana erfarenheter
från dessa resor att de kan
komma riksdagsarbetet till godo. De bör
också främja riksdagsmännens vidsyn
och insikt i olika samhällsfrågor.

Som kammarens ledamöter vet betalar
de flesta av oss 2 kronor per år till
interparlamentariska gruppen som bidrag
till denna verksamhet. Huvudparten
av reskostnaderna finansieras dock
med skattemedel.

Jag har frågat en del av kammarens
ledamöter om de haft klart för sig vilket
syftet är med den interparlamentariska
gruppens verksamhet, men jag
har inte träffat på någon som känt till
detta. Det enda man har haft klart för

Onsdagen den 31 maj 1967 Nr 35 161

Riksdagen: Kostnader för riksdagens interparlamentariska grupp

sig är att om en riksdagsman under tillräckligt
lång tid haft ett sådant väljarnas
förtroende att han fått sitta kvar i
kammaren, kunde han räkna med att
senare få delta i någon av de resor som
interparlamentariska gruppen anordnar
till andra länder.

Jag skall därför, herr talman, för
kammarledamöternas information citera
ett litet avsnitt ur interparlamentariska
gruppens stadgar. Det heter där:
»Den Svenska Riksdagens interparlamentariska
grupp utgör en nationell
grupp av den interparlamentariska
unionen och har såsom sådan till främsta
syftemål att söka såväl genom lagstiftning
som genom mellanfolkliga fördrag
vinna erkännande åt den grundsatsen,
att tvister mellan stater skola
slitas genom skiljedom eller på annan
godvillig eller rättslig väg.» Det är inget
fel på målet för denna verksamhet, men
eftersom åtminstone inte jag har sett
någon redogörelse för verksamheten
under de 75 år som den har bedrivits
har jag ingen uppfattning om huruvida
man har lyckats närma sig målet
för denna genom dessa resor.

Vi motionärer har kanske gått litet
långt; vi har ifrågasatt om man inte
bör avveckla den interparlamentariska
gruppen, och vi har naturligtvis inte
haft någon förhoppning om att utskottet
skulle dela vår uppfattning på den
punkten. Men vi kanske hade hoppats
på att utskottet skulle ha visat någon
förståelse för önskemålet att skära ned
anslaget. Det har det inte gjort, utan
det föreslår det anslag som är begärt.

Enligt min mening hör man emellertid
kunna ställa vissa krav på denna verksamhet
om den skall få bestå, nämligen
att man i varje fall får regelbundna
rapporter om hur resorna har planerats
och om de givit positiva resultat.
Därmed skulle man kunna få en uppfattning
om huruvida de medel som anslagits
har utnyttjats riktigt.

När anslaget för bidrag till riksdagsmännens
studieresor introducerades

budgetåret 1965/66 hörde jag till dem
som tyckte att det var felaktigt att en
enskild riksdagsman på eget förslag
skulle kunna beviljas reseanslag till
fritt valda studiemål. Det visade sig
också att det anslag som då beviljades,
50 000 kronor, redan nästa budgetår
måste fördubblas, och det tyder på att
reslusten inte har fattats.

Talmanskonferensen har föreslagit
vissa ändrade normer för dessa resor,
och det tycker jag är ett vällovligt
initiativ. Man kunde kanske ha gått
ännu längre i restriktivitet. Det finns
anledning erinra sig att i utlandet förekommer
över huvud taget inte några
bidrag från parlamenten till riksdagsmän
för enskilda resor. I det avseendet
är alltså Sverige ett föregångsland, om
man nu vill använda det uttrycket härom.
Vi är i alla fall ganska ensamstående.

Utskottet säger på denna punkt, att
det inte vill acceptera en så kraftig
reduktion som vi motionärer har förordat.
Då hade vi ju kanske vågat hoppas
på att utskottet ändå skulle ha tyckt,
att någon reduktion vore angelägen, i
all synnerhet som talmanskonferensen
ju har föreslagit en sådan ordning för
dessa resor, att man kunde vänta sig en
viss återhållsamhet och därmed också
ett minskat anslag. Bankoutskottet föreslår
emellertid ett oförändrat anslag.

Jag tänker inte ställa något yrkande,
herr talman, men jag vill bara ge uttryck
åt den uppfattningen att logiken
och den allmänna sparsamheten borde
ha krävt att beloppet något reducerats.

Även när det gäller utskottsresorna
har en väsentlig kostnadsökning skett
under de allra senaste budgetåren. Enligt
riksstaten för innevarande budgetår
hade anslagits 200 000 kronor för utskottsresor,
men i själva verket uppgick
belastningen på staten under denna
punkt per den 30/4 i år till inte mindre
än drygt 530 000 kronor. Ett väsentligt
överskridande har alltså gjorts.

Organisationsutredningen har även

6 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 35

162 Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967
Riksdagen: Kostnader för riskdagens interparlamentariska grupp

funnit anledning att lägga fram förslag
till ändrade principer för utskottsresor.
Jag tycker att dessa principer är värda
att notera, och jag anser även att de är
helt tillfredsställande.

Även i fråga om utskottsresorna kan
vi konstatera att Sverige ligger i topp.
I utlandet är det relativt sällsynt att
man företar utskottsresor på det sätt
som vi här har blivit vana vid. Vid
andra länders utskottsresor är deltagarantalet
väsentligt mindre än här i Sverige,
och över huvud taget är kostnaderna
för utskottsresor utomlands väsentligt
lägre än här hemma.

Herr talman! Jag har inte heller något
yrkande om minskat anslag på den
här punkten, ty jag förstår att det inte
leder till önskat resultat. Jag vill bara
sluta med att uttrycka ett beklagande
över att utskottet inte visat någon förståelse
för besparingssynpunkterna i
vår motion. Jag tycker nämligen att med
den sparsamhet, som vi här i riksdagen
har nödgats visa under det här året i
fråga om utgifter för många angelägna
önskemål, så borde konsekvensen ha
krävt att vi också visat någon sparsamhet
och återhållsamhet när det gäller
kostnaderna för våra egna resor.

I detta anförande instämde herrar
Nordgren (h) och Edlund (h).

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Beträffande sparsamheten
har jag precis samma uppfattning
som fru Kristensson. Jag tycker att det
är mycket värdefullt att ledamöterna beaktar
dessa synpunkter. Där kanske vi i
mer än ett avseende syndar litet till
mans. Den tendens som forna tiders
riksdagar hade till sparsamhet med allmänna
medel märker man inte så mycket
nuförtiden.

Jag skall börja där fru Kristensson
slutade, d. v. s. med de individuella resorna
och utskottsresorna. Jag kan tala
om för fru Kristensson att talmanskonferensen
sedan lång tid tillbaka har upp -

märksammat dessa synpunkter. I början
tyckte vi nog att det verkade en smula
vildvuxet med den verksamhet som utvecklades,
och vi har tagit initiativ till
en begränsning av utgifterna. Vi har tillsatt
en särskild liten kommitté som har
utfärdat vissa allmänna regler för de
individuella resorna, och vi har också
försökt få till stånd vissa allmänna riktlinjer
för utskottsresorna.

I egenskap av vice ordförande i riksdagens
interparlamentariska grupp
skall jag också be att få säga ett par ord
med anledning av fru Kristenssons kritiska
synpunkter på den interparlamentariska
gruppen och på den interparlamentariska
unionen och dess verksamhet.
Det är inte första gången som den
har varit föremål för kritisk granskning
bär i kammaren. För en del år sedan
riktade högermannen herr Hamilton
vissa anmärkningar mot den aktivitet
som härvidlag har utvecklats. Gärna
skall jag ge fru Kristensson det erkännandet
att det inte är några märkliga
saker som vare sig gruppen eller unionen
har lyckats uträtta under alla dessa
år — tyvärr, skulle jag vilja tillägga. De
resolutioner som man så småningom
enar sig om på de årliga interparlamentariska
konferenserna når inte särskilt
långt ut, vilket i och för sig är att beklaga.

Däremot är jag rätt överraskad över
att höra att fru Kristensson inte känner
till vad gruppen och unionen har för
sig. Vi brukar ha två årliga sammanträden
här i riksdagshuset, vid vilka det
lämnas ganska ingående redogörelser
för både rådsmötenas verksamhet och
de större församlingarnas. Fru Kristensson
är hjärtligt välkommen att infinna
sig för att åhöra dessa redogörelser.

Jag skall inte trötta kammaren med
någon mera ingående redovisning av
verksamheten, men alldeles betydelselös
tror jag inte att den är. Vad rör det sig
om? Det är ju ett tankeutbyte mellan
representanter för många av världens
parlament, både av den västerländska

Onsdagen den 31 maj 1967

Nr 35

163

Riksdagen: Kostnader för riksdagens interparlamentariska grupp

typen — som vårt eget —• och s. k. enpartiparlament.
Det finns en sak som
man aldrig kan ta ifrån det internationella
arbetet, även i den begränsade omfattning
som det har i detta sammanhang,
och det är de rent mänskliga och
personliga kontakter som kan nås på ett
sådant sätt.

Ett mycket stort antal av kammarens
ledamöter har varit närvarande vid dessa
konferenser. Jag erinrar om den sista
stora konferensen i Teheran. De medlemmar
från riksdagen som deltog i den
tycktes mig visa ett betydande intresse
för de förhandlingar som fördes och
även för de personliga kontakter som
möjliggjordes.

Vi lever i en vrång och svår värld. Jag
tror att varje försök till utbyte mellan
företrädare för olika nationer, representerande
vitt skilda samhällssystem,
är någonting som, låt vara i begränsad
omfattning, kommer att gagna den freds
intressen som vi väl i alla fall allesammans
strävar efter.

Den interparlamentariska unionen
kommer att fira sitt 75-årsjubileum i
höst, vilket också framgår av bankoutskottets
memorial, och jag kommer då
att kunna tillhandahålla fru Kristensson
och övriga kammarens ledamöter en
skrift i vilken vi upplyser de okunniga
om vad som i själva verket tilldrar sig
inom unionen. Fru Kristenssons nyfikenhet
kommer mycket snart att bli tillfredsställd
på denna punkt.

Med detta, herr talman, vill jag endast
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Ilerr talman! Någon nytta har tydligen
vår motion gjort eftersom vice ordföranden
i interparlamentariska gruppen
på detta eleganta sätt har gett en
kort exposé över verksamheten. Det är
inte alltid vi får det här i riksdagen.

Jag har inte ifrågasatt värdet av personliga
kontakter mellan svenska riksdagsmän
och parlamentariker från andra
länder, utan endast tillåtit mig säga

att i den mån allmänna medel tas i anspråk
för ett sådant här utbyte bör man
kunna ställa vissa krav på verksamheten.

Jag gläder mig åt att det nu kommer
att ges ut en skrift som gör att man kanske
kan få en mera klar uppfattning om
hur denna verksamhet har fungerat. Det
är bara synd att det har dröjt så länge
som 75 år innan man kommit så långt.
Men bättre sent än aldrig.

Jag har inte deltagit i interparlamentariska
gruppens sammanträden beroende
på att jag inte är medlem i gruppen,
och det kan förklara min okunnighet.
Jag tycker emellertid att det skulle vara
värdefullt att som komplement till de
muntliga redogörelserna ha tillgång till
en skriftlig dokumentation över hur
verksamheten är upplagd.

Talmanskonferensens initiativ till begränsning
av kostnaderna för utskottens
och riksdagsmännens studieresor i övrigt
tycker jag är vällovligt.

Jag sade tidigare att jag i allt väsentligt
gillar de förslag som har lagts fram.
Jag tycker bara att den naturliga konsekvensen
av dem borde vara att man ansett
sig kunna minska anslaget något för
kommande budgetår.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tycker att det är ett
ganska billigt sätt att använda de sista
stunderna under vårsessionen för att ge
en måhända löjlig bild av riksdagsmännens
försök att få kontakt med förhållandena
i andra länder, att försöka skaffa
sig vidgade kunskaper om andra länders
politik, med andra ord att hänga
med i det utrikespolitiska skeendet.

Om man sade att man ville spara till
A7arje pris och att det är anledningen till
att man vill pruta även i detta fall, skulle
det vara en ståndpunkt som jag kunde
ha en viss förståelse för. Däremot kan
jag inte förstå fru Kristensson när hon
ifrågasätter interparlamentariska unionens
mening och betydelse, samtidigt
som hon säger sig aldrig ha varit på in -

6* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 35

164 Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967

Riksdagen: Kostnader för riskdagens interparlamentariska grupp

terparlamentariska gruppens sammanträden;
hon hör helt enkelt inte dit. Man
ifrågasätter också betydelsen av utskottsresorna,
och man ifrågasätter om
talmanskonferensen tidigare över huvud
taget har haft sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor. Därefter konstaterar
man att det ju är väl att ett initiativ
nu har tagits för att söka nedbringa
kostnaderna, ett initiativ som man tydligen
anser skulle vara föranlett av dem
som har opponerat mot kostnaderna.

Det förhåller sig emellertid inte på
detta sätt. När större anslag har lämnats
har det varit naturligt att samtidigt också
utfärda vissa regler för att inte somliga
riksdagsmän skall utnyttja detta anslag
på ett sådant sätt att andra inte kan
komma i åtnjutande av det. Man måste
ha vissa normer som reglerar anslagens
användning, eftersom det är så många
som vill få del av desamma.

Det är inte heller riktigt att så starkt
betona att resorna hör vara planerade,
ty detta är nästan detsamma som att göra
gällande att de tidigare inte varit väl
planerade. I varje fall de utskottsresor
som jag deltagit i har varit mycket väl
planerade. De har varit inriktade på att
bibringa deltagarna kunskaper. Jag vågar
påstå att bättre utnyttjade resor än
dessa utskottsresor inte kan anordnas.

Om man vågar insinuera att deltagarna
undvikit de besvärliga momenten på
dessa resor och i stället ägnat sig åt nöjesliv
— det har gjorts gällande att riksdagsmännen
skulle göra så och därmed
missbruka allmänna medel — gör man
på samma sätt som fru Kristensson beträffande
den interparlamentariska
unionen. Man har inte en aning om hur
det i verkligheten går till och borde följaktligen
inte heller yttra sig så fördömande
som man gjort.

Jag förstår inte den inställning till
riksdagsmännen som man här ofta möter.
Man anmärker på att riksdagsmännen
inte kan språk och på deras egenskaper
i övrigt. I detta gnatande ställer
man den svenske riksdagsmannen på en

sådan nivå, att han borde tas om hand
av det allmänna, i stället för att i honom
se den som skall ta hand om det allmänna.
Vi märker mycket ofta att man inte
uppskattar riksdagsmannen lika mycket
i vårt land som man gör i andra länder.

Det är inte riktigt att bidra till denna
bild, ty den stämmer inte med verkligheten.
Man skaffar sig ganska mycket
kunskaper när man ger sig ut på en
resa. I samband med de resor som jag
deltagit i, har icke någon dragit sig undan
från de ofta ganska träiga föreläsningar
som vi ibland fått åhöra i samband
med studiebesök. Ingen har skytt
några mödor. Varför skall då resande
riksdagsmän utmålas som personer som
vill ut i nöjesliv och sko sig på det allmännas
bekostnad?

Det är inte likt fru Kristensson att
vara så gnatig. Att hon är det kan bara
bero på att hon icke har en aning om
vad hon talar om. Man har naturligtvis
rätt att vilja pruta på anslaget och säga
att vi inte har råd, men man bör inte
motivera en sådan prutning med att
pengarna används på ett sätt som vi inte
kan stå till svars för, ty det kan vi. Vi
avger rapporter. Den som vill ta del av
dem skall finna att de är ganska utförliga,
åtminstone beträffande de resor
som jag har varit med om.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att det som fru Eriksson i Stockholm
lägger i min mun har jag aldrig sagt.
Fru Eriksson slår in öppna dörrar.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Fru Kristensson vet att
jag helt delar uppfattningen om de enskilda
studieresorna. Då frågan om anslag
för det ändamålet första gången
var uppe här i kammaren, tillhörde jag
dem som ställde sig synnerligen kritiska
till det nya anslaget. Bestämmelserna i
fråga om anslaget blev bättre utformade
året därpå, sedan talmanskonferensen
hade dragit upp vissa riktlinjer, och då

165

Onsdagen den 31 maj 1967 Nr 35

Godkännande av överenskommelse med Danmark rörande import av nötkött till
Sverige

framförde jag en något mildare kritik.
Jag tycker emellertid att det fortfarande
finns alla skäl att hålla ögonen på
detta och vara restriktiv. Det bör man
kunna vara utan att fru Eriksson i
Stockholm behöver gå upp i varv i känsloläge
så kolossalt.

Däremot kan jag vad beträffar den
interparlamentariska gruppen för ovanlighetens
skull inte vara helt ense med
fru Kristensson. Jag delar förste vice
talmannens uppfattning att effekten av
gruppens 75-åriga verksamhet kanske
inte har varit så påtaglig. Det kan ju
ha sina rutiga skäl och randiga orsaker.
Vid årsmötet i år lämnades emellertid
en mycket utförlig redogörelse för vad
som hade förekommit vid det senaste
rådsmötet, och man ägnade en ingående
debatt åt vad som skall hända vid
unionens möte i Moskva.

Jag tror att det just nu vore mycket
olyckligt, om det skulle kunna uppfattas
som om det svenska parlamentet
ställde sig restriktivt till den interparlamentariska
unionens verksamhet. Det
är nämligen såvitt jag vet så — förste
vice talmannen kanske kan dementera
eller bekräfta det — att vi i samband
med 75-årsjubileet för första gången får
hit unionens generalsekreterare, varvid
det blir en samordning med de övriga
nordiska länderna med avseende på besöket;
om jag inte minns fel har generalsekreteraren
att besöka ett 60-tal
medlemsländer.

I Nordiska rådets session i Helsingfors
i början av april kallades samtliga
styrelseledamöter och suppleanter i de
interparlamentariska grupperna till ett
sammanträde, där förre statsministern
och nuvarande talmannen i det finska
parlamentet Virolainen, som deltog i det
senaste rådsmötet, framförde en hel del
synpunkter på den interparlamentariska
unionens verksamhet, som han inhämtat
vid samtal med generalsekreteraren
under påskveckans möte.

Jag tror att det inte minst i detta

sammanhang är angeläget att understryka,
att det från utrikespolitiska synpunkter
vore mycket olyckligt, om det
uppstod en sådan snedbelastning inom
den interparlamentariska unionen, att
där skapades en plattform för en annan
politik än den demokratiska politik som
Sveriges riksdag bekänner sig till. Inte
minst med tanke härpå är det mycket
viktigt att de västliga och demokratiska
staterna utvecklar en betydligt större
aktivitet än hittills.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 3—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets memorial nr 41, med
förslag till ändringar i bankoreglementet,
reglementet för riksgäldskontoret
och reglementet för riksdagsbiblioteket;
samt

första lagutskottets memorial nr 41,
angående uppskov med behandlingen
av visst ärende.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial hemställt.

§8

Godkännande av överenskommelse med
Danmark rörande import av nötkött till
Sverige

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Danmark rörande import av nötkött till
Sverige jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 31 mars 1967
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 91, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av bilagda utdrag av

166 Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967

Beräkning av bevillningarna, m. m.

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att godkänna en vid propositionen
fogad överenskommelse mellan
Sverige och Danmark rörande import
av nötkött till Sverige.

I anledning av propositionen hade
väckts två likalydande motioner, nämligen
1:811 av herr Yngve Nilsson
in. fl. och 11:1013 av herr Dahlgren
m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen
måtte besluta att införselavgiften
för de avtalade kvantiteterna från början
sänktes med högst 5 % för att senare
vid behov kunna sänkas med ett
större belopp.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 811 och II: 1013, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskokttet i utlåtandet
anfört beträffande reducering av införselavgift
för nötkött,

b) lämna motionerna 1:811 och
11:1013 utan åtgärd, såvitt däri berörts
frågan om viss kompensation för
exportförluster,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i övrigt godkänna överenskommelsen
den 13 mars 1967 mellan Sverige
och Danmark rörande import av
nötkött till Sverige,

d) anse motionerna 1:811 och
11:1013, såvitt i övrigt var i fråga, besvarade
med vad utskottet anfört i utlåtandet.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Hansson i Skegrie och
Persson i Heden, vilka ansett att utskottet
under a) och c) bort hemställa,
att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 811 och II: 1013,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa att överläggningar
upptoges med Danmark rörande
ändring av reglerna för reduktion av

införselavgiften för nötkött i enlighet
med vad reservanterna anfört,

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i övrigt samt under förutsättning
av i reservationen angiven ändring av
reglerna för reduktion av införselavgiften
för nötkött godkänna överenskommelsen
den 13 mars 1967 mellan
Sverige och Danmark rörande import
av nötkött till Sverige;

2. av fru Sundberg, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Med hänvisning till mitt
anförande i går vid behandlingen av
jordbruksutskottets utlåtande nr 25 ber
jag att få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid jordbruksutskottets utlåtande
nr 27.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som
föreslagits i reservationen 1) av herrar
Hansson i Skegrie och Persson i Heden;
och biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

§9

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till
bokinköp m. m. vid lantbrukshögskolan.

Utskottets hemställan bifölls.

§10

Beräkning av bevillningarna, m m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 50, angående beräkning av

Onsdagen den 31 maj 1967

Nr 35 167

bevillningarna för budgetåret 1967/68,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag till
beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1967/68 vid
tillämpning av gällande eller vid innevarande
års riksdag fastställda grunder.

På sätt framginge av det vid årets
statsverksproposition fogade utdraget av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1967 (Bilaga 1 till
statsverkspropositionen 1967: Finansplanen)
hade chefen för finansdepartementet
nämnda dag underställt Kungl.
Maj:ts prövning finansplan och beräkning
av inkomster för budgetåret
1967/68 jämte därmed sammanhängande
frågor. Departementschefen hade
därvid anmält riksrevisionsverkets skrivelse
den 14 december 1966 med inkomstberäkning
för nämnda budgetår.

I en den 21 april 1967 dagtecknad
proposition, nr 125, angående komplet -

Beräkning av bevillningarna, m. m.

tering av riksstatsförslaget för budgetåret
1967/68 m. in. hade Kungl. Maj:t
bl. a. föreslagit riksdagen att besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i
preliminär skatt för budgetåret 1967/
68 med 100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 125 hade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:225
av fröken Stenberg in. fl. samt 11:288
av herr Ringaby och fröken Ljungberg;

II) de likalydande motionerna 1:421
av herr Holmberg m.fl. och 11:529 av
herr Bohman m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte

1) antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av JO § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947

(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt---angivna grundbelopp.

För skattskyldig---beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

12 000

men

icke

18 000

kr.

1 200

kr. för

12 000

kr. och

14%

återstoden;

18 000

24 000

2 040

18 000

21 %

» ;

24 000

30 000

3 300

24 000

30%

» ;

30 000

40 000

5 100

30 000

40%

» ;

40 000

60 000

9100

40 000

48%

» ;

60 000

100 000

18 700

60 000

54%

» ;

100 000

150 000

40 300

100 000

59%

» ;

150 000 kr.

69 800

150 000

65%

För annan — ---beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

168 Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967

Beräkning av bevillningarna, m. m.

6 000 men icke 9 000 kr.: 600 kr. för 6 000 kr. och 14% av återstoden

9 000

12 000

: 1020

9 000

21%

12 000

15 000

: 1 650

12 000

27%

15 000

20 000

: 2 460

15 000

31 %

20 000

25 000

: 4 010

20 000

36%

25 000

30 000

: 5 810

25 000

40%

30 000

40 000

: 7 810

30 000

44%

40 000

60 000

: 12210

40 000

49%

60 000

100 000

: 22 010

60 000

54%

100 000

150 000

: 43 610

100 000

59%

150 000 kr.

Ändå att —

— denna

: 73110

inkomstdel.

150 000

65%

Med familjestiftelse---ekonomiska intressen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om 1968 års taxering samt i fråga om eftertaxering för
år 1968 eller tidigare år.

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte

a) förelägga 1968 års riksdag förslag
rörande indexreglering av ortsavdrag
och av skatteskiktsgränser inom
de statliga inkomstskatteskalorna,

b) påskynda den inom finansdepartementet
pågående översynen av allmänna
skatteberedningens förslag rörande
övergång till en allmän indirekt
beskattning utan kumulativa verkningar,
så att förslag kunde föreläggas

1967 års höstriksdag om införande av
en dylik skatt fr. o. m. ingången av

1968 i stället för den nuvarande s. k.
omsättningsskatten;

III) de likalydande motionerna
1: 558 av herrar Dahlén och Bengtson
samt 11:708 av herrar Hedlund och
Ohlin, vari hemställts, att riksdagen
måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att förslag framlades för nästa

års riksdag om en allmän skattereform,
innefattande bl. a. en omläggning av
den nuvarande omsättningsskatten till
en generell indirekt skatt av mervärdeskattens
typ, lättnader i den direkta
inkomstskatten, förändringar beträffande
sociala förmåner och avgifterna till
dessa, så att man beaktade låginkomstgruppernas
problem, samt reformer inom
företagsbeskattningen, som stärkte
konkurrensförmågan och förbättrade
kapitalförsörjningen,

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att undersökningar komme till
stånd rörande metoder att undvika
inflationens skattehöjande verkningar
samt att förslag i anledning härav förelädes
riksdagen;

IV) de likalydande motionerna I: 588
av herr Werner och 11:709 av herr
Hermansson m. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte

1) antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig

förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Onsdagen den 31 maj 1967

Nr 35 169

Beräkning av bevillningarna, m. m.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt---familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 150 000 kronor: en procent
av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 100 000
kronor;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
150 000 men icke 200 000 kr.: 500 kr. för 150 000 och 1,5 % av återstoden;

200 000 » » 400 000 »: 1 250 » » 200 000 » 2 % » » ;

400 000 » » 1 000 000 »: 5 250 » » 400 000 » 2,5 % » »

1 000 000 kr. : 20 250 » » 1 000 000 » 3 % »

2) antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

10 §.

2 mom. Den statliga inkomstskatten
utgör:

a) för svenska aktiebolag, svenska
försäkringsanstalter, som icke är aktiebolag,
samt sådana utländska juridiska
personer som ej beskattas enligt 1
mom.:

femtio procent av den beskattningsbara
inkomsten, i den mån skatten icke
skall beräknas enligt c) här nedan;

b) för andra — — — beskattningsbara
inkomsten;

c) för försäkringsanstalter,---

inkomsten; samt

d) för andra---beskattnings bara

inkomsten.

Vid tillämpningen--— å livför säkringsrörelsen.

4) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående beskattningen
av reklamutgifter;

V) de likalydande motionerna 1:589
av herr Werner och II: 717 av herr
Karlsson i Huddinge in. fl., vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa,

1) att familjeskatteutredningen finge
i uppdrag att utreda allmänna varuskattens
sociala effekter med särskilt avseende
på låginkomstfamiljernas situation,

2) att Kungl. Maj:t i samband med
prövningen av frågan om det framtida
skattesystemets utformning prövade frågan
om en omkonstruering av skatteskalorna
enligt i motionerna angivna riktlinjer;
ävensom

VI) motionen II: 738 av herr Sjöholm,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t begära att den
pågående översynen av allmänna skatteberedningens
förslag om mervärdeskatt
påskyndades.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 125, såvitt densamma hänvisats till
bevillningsutskottet — måtte besluta att
statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
skulle för budgetåret 1967/
68 ingå i preliminär skatt med 100 procent
av grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likaly dande motionerna I: 225
av fröken Stenberg m. fl. samt II: 288
av herr Ringaby och fröken Ljungberg,

170 Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967

Beräkning av bevillningarna, m. m.

2) de likalydande motionerna 1:421
av herr Holmberg m. fl. och II: 529 av
herr Bohman m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:558
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 708 av herrar Hedlund och Ohlin,

4) de likalydande motionerna I: 588
av herr Werner och II: 709 av herr Hermansson
m. fl., i vad motionerna behandlades
i detta betänkande,

5) de likalydande motionerna I: 589
av herr Werner och II: 717 av herr
Karlsson i Huddinge m. fl., i vad motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,
samt

6) motionen II: 738 av herr Sjöholm,

måtte, i den mån de icke kunde anses

besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1967/68 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen specifikation.

Utskottet hemställde vidare att förevarande
betänkande måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

Reservationer hade avgivits

Beträffande skatteskalorna

I) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka ansett
att utskottet under punkten B 2) bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de
likalydande motionerna 1:421 av herr
Holmberg m. fl. och II: 529 av herr Bohman
m. fl., antaga det vid motionerna
fogade förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

Beträffande indexreglering av skattesystemet

II) av herrar Gösta Jacobsson, Lundström,
Enarsson, Sundin, Ahlmark, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Franzén i Träkumla och Ster -

ile, vilka ansett, att utskottet under
punkterna B 2) och 3) i vad gällde inflationens
verkningar vid beskattningen
bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av de likalydande
motionerna 1:421 av herr
Holmberg m. fl. och II: 529 av herr Bohman
m. fl. ävensom de likalydande motionerna
1:558 av herrar Dahlén och
Bengtson samt 11:708 av herrar Hedlund
och Ohlin, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att undersökningar
komme till stånd rörande metoder
att undvika inflationens verkningar vid
beskattningen, samt att förslag i anledning
härav förelädes riksdagen;

Beträffande tidpunkten för förslag om införande
av mervärdeskatt

III) av herrar Gösta Jacobsson, Lundström,
Enarsson, Sundin, Ahlmark, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Franzén i Träkumla och Sterne,
vilka ansett, att utskottet under
punkterna B 2), 3) och 6) i vad avsåge
tidpunkten för förslag om införande av
mervärdeskatt bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av de likalydande
motionerna 1:421 av herr
Holmberg m. fl. och II: 529 av herr Bohman
m. fl., de likalydande motionerna
1: 558 av herrar Dahlén och Bengtson
samt 11:708 av herrar Hedlund och
Ohlin ävensom motionen II: 738 av herr
Sjöholm, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t planerade
utredningsarbetet för den fortsatta
reformverksamheten på skatteområdet
så att förslag om införande av mervärdeskatt
kunde framläggas för 1968 års
vårriksdag;

Beträffande fortsatt reformering av beskattningssystemet IV)

av herrar Lundström, Sundin,
Ahlmark, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo,
Franzén i Träkumla och Sterne,
vilka ansett, att utskottet under punkten
B 3) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de lika -

Nr 35

171

Onsdagen den 31 maj 1967

lydande motionerna 1:558 av herrar
Dahlén och Bengtson samt II: 708 av
herrar Hedlund och Ohlin i vad avsåge
fortsatt reformering av beskattningssystemet,
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära att förslag framlades för
1968 års riksdag om en allmän skattereform,
innebärande

a) lättnader i den personliga inkomstskatten
genom sänkning av marginalskatterna
och sänkt skatt för lägre inkomster; b)

att den nuvarande omsättningsskatten
ersattes med en konsumtionsneutral
och i förhållande till skatteberedningens
förslag vad gällde omfattning
och administration förenklad mervärdeskatt
samt att en utrensning skedde
bland punktskatterna, varigenom
bl. a. åstadkommes att exporten befriades
från de olika indirekta skatter, som
belastade produktionen, och att inhemska
varor likställdes med importerade;
samt

c) reformering av beskattningen av
företag och enskilda i syfte att främja
enskilt sparande och ekonomisk expansion.

Sedan kammaren på därom framställd
proposition bifallit bevillningsutskottets
hemställan om betänkandets företagande
till avgörande efter allenast en bordläggning,
föredrogs utskottets i övrigt
gjorda hemställan; och anförde därvid:

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag har ett behov av att
uttala mitt missnöje med utskottets samtliga
ledamöter så här i vårsessionens
elfte timme för deras kallsinnighet gentemot
motionerna I: 225 och II: 228, vilka
båda behandlar de ensamståendes
skatteproblem.

Av utskottets 20 ledamöter har det
inte funnits ett enda lejon som vågat
upphäva ens ett symboliskt rytande i
denna fråga. Man har ägnat sig åt den
bekväma filosofin att allt är bra som
det är. Denna filosofi innebär att ensamstående
skall ha stor skatteförmåga

Beräkning av bevillningarna, m. m.

och gifta en mindre skattekraft utan
att hänsyn tas till de ensammas personliga
situation som kan variera högst
betydligt.

Jag träffade häromdagen en man, som
blivit änkling och som då gjorde den
upptäckten att hans levnadskostnader
steg samtidigt som skatten väsentligt
skärptes. Ensamstående får inte generellt
bli de som skall betala den service
som en hustru ger i en familj. Barnfamiljer
är en helt annan sak. Där går
också generaliseringstänkandet igen:
samma skatt för familjer utan barn som
för barnrikefamiljer.

Nu hoppas jag bara att finansministern,
som lovat en ny skattepolitik till
1968, skall tänka på den här saken under
den sommar som börjat så vackert.
Ensamheten är inget kriterium på stor
skattekraft, äktenskapet som sådant
inget kriterium på låg skatteförmåga.

Jag önskar finansminister Sträng en
välbehövlig och stärkande semester och
hoppas att denna semester måtte ge
honom kraft till ett nytänkande, till en
beslutsamhet att skapa ett skattesystem
med mer flexibilitet, mindre schabloner
och större hänsyn till de ensamståendes
problem. Jag har inget yrkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (li):

Herr talman! Denna fråga diskuterade
vi mycket ingående under måndagens
debatt. Jag vill bara i all korthet säga
till herr Ringaby, att det finns en möjlighet
för honom att i dag tillfredsställa
sina önskningar om skattesänkningar
för ensamstående. Det kan han göra
genom att rösta för reservationen I, som
framburits av högerpartiets ledamöter
i bevillningsutskottet. Den inrymmer
nämligen förslag om en sänkning av
skatterna såväl för familjer som för
ensamstående. Om det kan skapas utrymme
för skattesänkning, skall man
naturligtvis också se till att det blir en
skattesänkning för de ensamstående lika
väl som för familjerna.

Jag ber med dessa ord, herr talman,

172

Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967

Beräkning av bevillningarna, m. m.

att få yrka bifall till reservationerna I,
II och III i bevillningsutskottets betänkande
nr 50.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna II, III och IV i bevillningsutskottets
betänkande nr 50.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Ringaby försökte
utnämna sig till profet för de ensamstående,
en ropandes röst i öknen. Det blev
något av eu antiklimax när han slutade
sitt anförande utan att framställa något
som helst yrkande i frågan. Jag kanske
kan få påminna herr Ringaby om att
en folkpartimotion här i riksdagen tagit
upp de ensamståendes problem, att
vi har begärt en utredning om detta och
att vi vid flera tillfällen påpekat att man
i det nya skattesystemet givetvis måste
ta hänsyn till de ensamståendes problem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna II, III och IV i
bevillningsutskottets betänkande.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anförde i skattedebatten i måndags
ber jag att få yrka bifall till motionerna
1:588 och 11:709 samt 1:589 och
II: 717.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag fullföljer min linje
och ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till avgörande
på sådant sätt, att först upptages
de frågor, som avses i de vid betänkandet
fogade reservationerna, varvid
den i dessa tillämpade upp delningen följes-
Därefter upptages de motionsyrkanden
till vilka bifall yrkats under överläggningen,
och slutligen ställes utskot -

tets hemställan i övrigt under proposition
i ett sammanhang.

Skatteskalorna

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 50, såvitt avser
skatteskalorna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 161 ja och 30 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Indexreglering av skattesystemet

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav

Onsdagen den 31 maj 1967

Nr 35 173

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 50, såvitt avser
indexreglering av skattesystemet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 90 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Tidpunkten för förslag om införande
av mervärdeskatt

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 50, såvitt avser
tidpunkten för förslag om införande av
mervärdeskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Beräkning av bevillningarna, m. m.

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen HD av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson'' i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavsi 103 ja och 90 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fortsatt reformering av beskattningssystemet Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen IV);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 50, såvitt avser
fortsatt reformering av beskattningssystemet,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen IV) av herr Lundström
in. fl.

174 Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967

Statsregleringen

damöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 104 ja och 67 nej, varjämte 25
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

De i motionerna 1: 588 och II: 709
framställda yrkandena om höjning av
förmögenhetsskatten och bolagsskatten

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
I: 588 och II: 709 i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Det i motionerna I: 588 och II: 709
framställda yrkandet om skrivelse till
Kungl. Maj:t rörande utredning angående
beskattningen av reklamutgifter

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan*
dels ock på bifall till motionerna I: 588
och II: 709 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Det i motionerna I: 589 och II: 717
framställda yrkandet om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående fördelningen av
skattetrycket

Herr talnjannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 589
och II: 717 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Utskottets hemställan i de delar beträffande
vilka beslut icke tidigare fattats Bifölls.

§ 11

Föredrogs statsutskottets memloriiajl
nr 127, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67.

§ 12

Statsregleringen

Föredrogs statsutskottets memorial nr
128, angående statsregleringem för budgetåret
1967/68.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att detta
memorial måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Punkterna 1, 2, 16, 17 och 19
Lädes till handlingarna.

Övriga punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 306, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1966/67;

nr 307, angående statsregleringen för
budgetåret 1967/68; och

nr 308, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1967/68;
från bevillningsutskottet:
nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;
och

nr 309, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1967/68, m. in.;
från bankoutskottet:
nr 315, angående regleringen för budgetåret
1967/68 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
in. m.; samt

Onsdagen den 31 maj 1967

Nr 35

175

från jordbruksutskottet:

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
in. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Danmark rörande import av nötkött till
Sverige jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjord framställning
angående anslag till bokinköp
in. m. vid lantbrukshögskolan.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: till

styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond, nr 311, angående
verkställd granskning av stiftelsens
verksamhet och förvaltning under år
1966;

till styrelsen för riksdagsbiblioteket,
nr 314, angående återkallande av beslut
om iordningställande av vissa arbetsrum
för riksdagens ledamöter; och

till fullmäktige i riksgäldskontoret, nr
317, angående regleringen för budgetåret
1967/68 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till riksdagens förvaltningskontor: nr

312, angående vissa anslag för
budgetåret 1966/67 till den inre riksdagsförvaltningen
;

nr 313, angående återkallande av beslut
om iordningställande av vissa arbetsrum
för riksdagens ledamöter;

nr 316, angående regleringen för budgetåret
1967/68 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.; och

nr 318, angående vissa ändringar i
bankoreglementet, reglementet för riks -

Vårsessionens avslutning

gäldskontoret och reglementet för riksdagsbiblioteket.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

§ 15

Vårsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Riksdagens höstsession kommer att
taga sin början tisdagen den 17 oktober
kl. 11.00. Kallelse kommer att ske på
sedvanligt sätt genom annonsering och
tillkännagivande i radio.

Ärade kammarledamöter! Kammarens
sammanträdestid under denna vårsession
har varit längre än något tidigare
år. ökningen i det sammanlagda antalet
plenitimmar jämfört med närmast föregående
år är visserligen inte så betydande
— 27 timmar eller omkring 10
procent — men fördelningen på månader
har undergått en mycket ogynnsam
förändring. Vårsessionen 1966 kunde
avslutas utan den press som brukat
prägla maj månad. I år har antalet plenitimmar
i maj — trots att behandlingen
av väsentligt flera ärenden än tidigare
uppskjutits till hösten — varit större
än någonsin och mer än 50 procent högre
än 1966. Detta förhållande är så mycket
mer nedslående som riksdagen i år
haft tillgång till den nya personalorganisationen
med fasta tjänster och anledning
alltså funnits att förvänta, att de
vid sessionens början uppgjorda planerna
för riksdagsarbetet skulle ha kunnat
följas bättre än förr och att arbetsbelastningen
därigenom skulle ha blivit ganska
jämn.

Orsaken till denna utveckling är utan
tvekan främst att ett stort antal betydelsefulla
och omfångsrika propositioner
avlämnades mycket sent, vilket fått
till följd att en del utskott fått en orimligt
stor arbetsbörda under sessionens
slutskede. Att riksdagens arbete trots
detta kunnat slutföras inom föreskriven
tid måste tillskrivas ett intensivt och

176 Nr 35

Onsdagen den 31 maj 1967

Vårsessionens avslutning

förtjänstfullt arbete från utskottens sida,
och jag uttalar mitt varma tack härför
till utskotten, deras presidier och
tjänstemän. Samtidigt vill jag ånyo
framhålla nödvändigheten av att propositionerna
avlämnas tidigare och med
en jämnare fördelning över hela propositionstiden.

Interpellations- och frågeinstituten
har under denna vårsession utnyttjats i
betydligt större utsträckning än någon
gång tidigare. Antalet framställda interpellationer
uppgick i år till 109 mot 75
under vårsessionen 1966. För de enkla
frågorna var motsvarande siffror 167
och 114. ökningen uppgår sålunda i
båda fallen till i det allra närmaste 50
procent. Det är framför allt till cheferna
för social-, kommunikations- och finansdepartementen
som spörsmål riktats.
Uppenbart är att arbetet med interpellations-
och frågesvaren i många
fall förorsakat förseningar i propositionsarbetet.
Jag är av den uppfattningen,
att möjligheterna att framställa
spörsmål till regeringens ledamöter är
av mycket stort värde och inte får på
något sätt inskränkas, men jag anser
mig ändå böra framhålla, att en något
större återhållsamhet vid utnyttjandet
av dessa möjligheter stundom torde ha
varit ägnad att öka värdet av och intresset
för interpellations- och frågeinstituten.
En strävan bör i fortsättningen
liksom hittills vara att debatterna i

anslutning till besvarandet av spörsmål
i största möjliga utsträckning förlägges
till andra sammanträden än arbetsplena.
Speciellt bör tisdagarna utnyttjas
för ändamålet i högre grad än fallet varit
i år. Ett önskemål är också att kammarens
ledamöter då så är möjligt underrättas
om tidpunkten för svarens avlämnande
tidigare än för närvarande i
allmänhet sker.

Jag tackar herrar vice talmän och
kammarens ledamöter för ett gott samarbete.
Till vår sekreterare och övriga
tjänstemän riktar jag ett tack för plikttroget
arbete och aldrig sviktande hjälpsamhet.

Vi har under de senaste veckorna på
nytt fått uppleva hur hastigt den världspolitiska
situationen kan förändras på
ett hotande sätt. Det är min förhoppning
att den tid av vila från riksdagsarbetet,
som nu ligger framför oss, inte
skall förmörkas av ökande spänning
och oro utan kunna skänka avkoppling
och vederkvickelse, så att vi kan mötas
med nya friska krafter till höstens arbete.

Med dessa ord förklarar jag 1967 års
vårsession avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.33.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 9 juni 1967

Nr 35

177

Fredagen den 9 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit vederbörligen
utfärdat därom, att kammarens
vid vårsessionens slut återstående
ojusterade protokoll komme att justeras

herr Edlund,

» Wiklund i
» Gustafsson
» Björkman,
» Antonsson
» Jansson.

Protokollen för den 24 och den 25
nästlidne maj samt protokollet för detta
sammanträde upplästes för justering

å kammarens kansli denna dag kl. 12.00
samt onsdagen den 21 innevarande juni
kl. 12.00; och tillstädeskom nu följande
ledamöter:

Stockholm,
i Uddevalla,

och

och blev av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

178 Nr 35

Onsdagen den 21 juni 1967

Onsdagen den 21 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom, att
justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut återstode

ojusterade och som icke justerats vid
sammanträde den 9 innevarande juni,
komme att denna dag kl. 12.00 försiggå
å kammarens kansli; och tillstädeskom
därvid följande ledamöter:

fru Ekendahl,
herr Almgren,

» Sundelin,

» Bengtsson i Landskrona,
» Gustafsson i Uddevalla,

» Nordgren,

» Ringaby,

» Larsson i Umeå,

» From,

» Sterne,

» Jansson och
» Fridolfsson i Stockholm

Protokollen för den 26, den 29, den
30 och den 31 nästlidne maj samt för
detta sammanträde upplästes för juste -

ring och blev av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 67

714838