Nr 35 ANDRA KAMMAREN 1965 (Riksdagens protokoll 1965:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 35 ANDRA KAMMAREN 1965

9—10 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 november

Sid.

Minnesord över avliden ledamot av kammaren................• ■ • • 5

Svar på frågor av:

herr Börjesson i Falköping ang. nedsmältningen av mynt i privat

regi............i........................................ ®

herr Hamrin i Jönköping ang. åtgärder för att hjälpa värnpliktiga

med svåra anpassningsproblem............................. 6

herr Johansson i Skärstad ang. åtgärder mot pennalism.......... 7

herr Persson i Heden ang. kapaciteten vid försvarets fabriksverks

tvätterier. . .............................................. ®

herr Jonasson ang. ersättning till idrottsföreningar för inkomstbortfall
vid beskattning av bingovinster...................... 11

herr Holmberg ang. arrendeavgifterna för sommarstugetomter---- 13

herr Andersson i Örebro ang. beräkningen av resetillägg inom studiehjälpsystemet.
......................................... 14

herr Nordstrandh ang. ifrågasatt spärr för tillträde till tvåbetygs undervisningen

i ämnet psykologi........................... 14

herr Sjöholm ang. relegation som korrektionsmedel.............. 16

herr Hyltander ang. utnyttjandet av byggnadskvoten........... 18

Svar på interpellation av herr Persson i Heden ang. militära trupptransporter
och på fråga av herr Jönsson i Ingemarsgården i samma

amne......................................................

Interpellationer av:

herr Lundberg ang. en professur i geriatrik vid Uppsala universitet 26
herr Larsson i Hedenäset ang. beställningar hos företagare i övre

Norrland av materiel för försvarets behov.................... 27

1 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 35

Nr 35

Innehåll

Sid.

herr Westberg ang. informationen till från utlandet invandrad arbetskraft
om de politiska konsekvenserna av anslutning till svensk

facklig organisation........................................ 28

Meddelande om enkla frågor av:

herr Åkerlind ang. kollektivanslutning till politiskt parti......... 30

herr Björk i Göteborg ang. lagstiftning mot diskriminering på grund

av ras eller nationalitet ................................... 30

fru Eriksson i Stockholm ang. den svenska kärnvapenfrågan...... 30

Onsdagen den 10 november

Utredningar syftande till besparingar samt effektivisering och rationalisering
inom statsverksamheten............................ 32

Lag om säkerheten på fartyg, m. m.............................. 41

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning
på öppna havet m. m................................ 50

Utbyggnad av Gymnastiska centralinstitutet, m. m................ 74

Kommunernas upphandlingsverksamhet.......................... 84

Interpellationer av:

herr Hamrin i Jönköping ang. undersökning av orsakerna till trafikolyckor.
............................................... 85

herr Franzén i Träkumla ang. statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
i anslutning till fritidsbebyggelse............... 85

herr Hedin ang. antalet prästtjänster.......................... 86

Meddelande om enkla frågor av:

herr Fridolfsson i Stockholm ang. åtgärder mot läkarbristen...... 88

herr Nilsson i Bästekille ang. vuxenutbildningen för handikappade 88
herr Hedin ang. delningstal och lärarlöner i grundskola och folkskola
.................................................... 88

fröken Ljungberg ang. kvarsittningsfrekvensen vid stockholms gymnasierna.

............................................. 88

herr Grebäck ang. medel för vägar inom kommunblock.......... 88

herr Gomér ang. åtgärder mot provinsialläkarbristen............. 88

herr Wennerfors ang. studiemedel till vissa äldre studerande...... 88

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 10 november

Statsutskottets utlåtande nr 145, om viss reformering av de svenska

FN-förbandens utbildning................................... 32

— nr 146, i anledning av riksdagens revisorers berättelse ang. statsverket,
i vad avser den praktiska tillämpningen av vissa avlöningsbestämmelser.
............................................. 32

Innehåll

Nr 35

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 147, om utredningar syftande till besparingar
samt effektivisering och rationalisering inom statsverksamheten 32

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, om ändring i kommunalskattelagen,
m. ................................................. 41

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. lag om säkerheten på fartyg,
m. ....................................................... 41

— nr 31, ang. godkännande av 1960 års internationella konvention om

säkerheten för människoliv till sjöss........................... 50

— nr 32, om upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot

rundradioutsändning på öppna havet m. m..................... 50

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 41, om utbyggnad av
Gymnastiska centralinstitutet, m. m., ang. idrottens hälsofrämjande
betydelse, m. m., och ang. samhällets stöd åt idrotten..... 74

— nr 42, ang. kommunernas upphandlingsverksamhet............. 84

— nr 43, ang. mätningsförfarandet inom byggnads- och anläggnings verksamheten.

............................................. 85

— nr 44, ang. utbyggnad av Södertälje kanal m. m................ 85

it ’ ISi.rbuui

■hl''

:> > ■''»''i f,'' :''u.,, ‘ ! j-, sivi-; : ;s -‘».»V.

£!"■ i".: ''.f.jt ;! * i i Bni''! tf*» \ *.> \ ..

-•U sifilt . }4 , fi i i,: vH.iA.i-;''-; .val

....... . . . . •. .if • i,

n-,! i >•< ''• ! ''.• ,.i . : <•• •«. -,iv uj&tir s-blW.UV s,.v'' - %a„--

r ►

''■* .......... ....... ... ,rf ''

'' •< in- ’• 15;

■ • • ■ ■ ■ • ..........tiij vt i it."..-»i.

i > IT!'''' ’.T. i».

.ir, .■>'' y,i1 r.iutfil b<{ .;•(>

/■: il i!'') !''tn ir f.^V,n''A!sV.^, • 1 n{''.ni*< <

‘ K’1''1'' .1,1.K .in- .fii) | t/:v, >; ,{i»r f .*■'' '', C, J i i i

t?	.''Wtfö. i?- So;''	*f-I i?'' '' ; '' . 1 i'' i .v	n .ra. %h?.\	•i ''i ■ r.
t 5;		. t''* ,->v ,r	l ; : 5 . i ■ •	; .!
	-• • i.;. i; ■ .''(i **i	’>*• :fJO!‘C, ! >r-‘	, .Vt, V* vf- *■>?> ■; t r i
				- i! ..-..''.t -
		. . •''>* . ‘ i1 i•! ’i *1 ff»t''ti-ihii	-• 7r f>''.''j*yr» i

Tisdagen den 9 november 1965

Nr 35

Tisdagen den 9 november

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Minnesord över avliden ledamot av kammaren Herr

ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Ledamoten

av kammaren Emil Elmwall
avled i söndags efter en kort tids
sjukdom.

Elmwall invaldes i riksdagen år 1958
och har sedan år 1961 varit verksam
inom jordbruksutskottet. Under kortare
perioder har han också deltagit i
konstitutionsutskottets och bankoutskottets
arbete. Han har innehaft en rad
kommunala uppdrag och varit hemvärnsområdesbefälhavare.

Emil Elmwalls insatser i riksdagsarbetet
präglades av mångsidighet, saklighet
och kunnighet. Speciellt intresserade
han sig för frågor rörande jordbruk
och skogsbruk, men även trafik-,
försvars- och ungdomsvårdsfrågor låg
honom varmt om hjärtat.

Vi minns honom som en trygg, vänlig
och god riksdagskamrat och lyser
frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående. §

§ 2

Svar på fråga ang. nedsmältningen av
mynt i privat regi

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag har obser -

verat den nedsmältning av mynt i privat
regi som förekommer och vilka åtgärder
jag har för avsikt att vidta.

Jag vet att nedsmältning av mynt förekommer.
Denna trafik torde dock för
närvarande inte ha den omfattningen
att något speciellt ingripande framstår
som nödvändigt. Jag vill emellertid påpeka
att frågan övervägs av myntkommittén.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få frambära ett tack för svaret på min
enkla fråga.

Anledningen till min fråga har varit
vissa pressuppgifter som ger vid handen
att en enligt min mening icke obetydlig
nedsmältning av skiljemynt förekommer
i vårt land. Om en sådan verksamhet
får större omfattning, kan det
givetvis medföra brist på skiljemynt och
därigenom olägenheter vid växlingstransaktioner.
Det är ju inte heller meningen
att staten skall tillhandahålla
växelmynt för nedsmältningsändamål.

Jag ser därför, herr finansminister,
ganska allvarligt på denna sak, och det
hade nog varit önskvärt att åtgärder
vidtagits. Av svaret framgår att frågan
kommer att bli föremål för övervägande
inom myntkommittén. Det kanhända
vore en framkomlig väg att återinföra
tidigare gällande lagbestämmelser om
förbud mot nedsmältning av skiljemynt.
Kungörelsen om denna lag utfärdades
på sin tid, den 20 juni 1918, av dåvarande
finansminister Thorsson. Denna
kungörelse upphävdes dock den 16 oktober
1925 av finansminister Wigforss
som stod för beslutet.

Nr 35

Tisdagen den 9 november 1965

Svar på fråga ang. åtgärder för att hjälpa värnpliktiga med svåra anpassningsproblem

Jag ber, herr talman, att än en gång
få tacka för svaret på min fråga, men
jag hade hoppats att det skulle vara
ännu mer positivt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. åtgärder för att hjälpa
värnpliktiga med svåra anpassningsproblem Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Hamrin i Jönköping
har frågat mig, om jag är beredd
att vidta åtgärder — t. ex. genom upprustning
av personalvården och den
psykiatriska vården inom försvaret —
för att hjälpa värnpliktiga med svåra
anpassningsproblem och därigenom förhindra
ett upprepande av sådana tragiska
händelser som den nyligen inträffade
skarpskjutningen inom en militärförläggning
i Jönköping.

Personalvården inom försvaret är under
successiv utbyggnad samtidigt som
utbildningen i personalvårdstjänst intensifieras.
Bl. a. har överbefälhavaren
i år föreskrivit att var och en som utbildas
till befäl av något slag skall få
undervisning i personalvård. Vidare ges
de värnpliktiga i början av sin tjänstgöring
en noggrann orientering om sina
möjligheter att vända sig till personalvårdspersonal
eller kompanichef för att
få hjälp med olika personliga problem.

I fråga om den psykiatriska vården
vill jag erinra om att det på grundval
av psykologiska prov vid inskrivningarna
och i vissa fall psykiatriska undersökningar
efter inryckning till tjänstgöring
sker en gallring bland de värnpliktiga.
Det mest ändamålsenliga när det
gäller att förebygga tragiska händelser
av den art, som herr Hamrin åsyftar,
skulle emellertid vara, om man vid inskrivningarna
kunde göra en så nog -

grann undersökning av de värnpliktiga,
att man redan då så långt möjligt upptäckte
personer, som med hänsyn till
sin psykiska status eller av andra skäl
inte bör fullgöra sin värnpliktstjänstgöring
i vanlig ordning. Förra året tillkallade
jag en utredningsman för undersökning
av inskrivningsväsendets framtida
utformning. Han har i höst genomfört
prov med ett nytt system. Proven
har bl. a. det syfte, som jag nyss angav.
Så snart utredningsmannen redovisat
sitt material och lämnat sina förslag,
skall jag i vanlig ordning ta ställning
i frågan.

Vidare anförde

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret. Jag behöver väl inte närmare
utveckla, att min fråga i första hand
dikterats av vanlig mänsklig medkänsla
med den stackars pojke som, tydligen
på grund av ett labilt psyke, kombinerat
med uppenbara anpassningssvårigheter,
kommit att råka så illa ut. Men
det är också — det vill jag understryka
— uttryck för ett positivt försvarsintresse
att hävda att allt vad göras kan
för att undvika sådana här händelser
också måste göras.

De händelser som utspelades i logementskorridoren
på A6 kunde för övrigt
ha slutat i en tragedi av långt större
format, eftersom flera av den skarpskjutande
ynglingens kamrater vid tillfället
svävade i direkt livsfara. Det hela
var tydligen en desperat aktion som
kom till utlösning genom höggradigt
ackumulerad vantrivsel. Man måste naturligtvis
beklaga att ingen i ansvarig
ställning eller i 20-åringens omgivning
i tid kom underfund med hur det stod
till med honom, så att olyckan hade
kunnat avvärjas.

Jag är fullt medveten om att det inom
vårt försvar dess bättre finns en fast
organisation för personalvård, men frågan
är om sättet, på vilket den funge -

Tisdagen den 9 november 1905

Nr 35

Svar på fråga ang. åtgärder mot pennalism

rar, i varje fall i dag, är betryggande
och om den ändå inte är underdimensionerad.

Jag noterar med tillfredsställelse försvarsministerns
försäkran att denna
personalvårdsinsats är under utveckling.
Man får hoppas att utbyggnaden
kommer att ske tillräckligt snabbt och
effektivt, då jag tror att detta är i hög
grad av behovet påkallat. Militärlivet är
nu en gång en hård skola och måste väl
i viss mening vara det, men just därför
är det naturligtvis angeläget, att alla
rimliga hänsyn tas till veka och ömtåliga
naturer som helt enkelt inte alltid
orkar med miljön. Ett förtroendefullt
samarbete mellan befälet å ena sidan
och de inom personal- och psykvården
verksamma krafterna å den andra måste
sägas vara nödvändigt. Det är också
väsentligt att man i tid spårar upp sådana
här kritiska fall.

Det är också med glädje jag konstaterar,
att inskrivningsförfarandet är under
omprövning. Kanske kan man efter
denna omprövning vänta sig att det
skall bli möjligt att göra en noggrannare
sovring bland det klientel det här
är fråga om. Skulle det trots detta finnas
värnpliktiga, som vantrivs och får
det särskilt svårt, är det verkligen angeläget,
att man har detta under observans
och att man kan ingripa i tid. Jag tror
med andra ord att det är viktigt att
statsrådet alltjämt noga uppmärksammar
denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. åtgärder mot pennalism Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat mig om jag med anledning
av den pennalism, som nyligen

uppdagats i Karlsborg, har för avsikt
att vidta åtgärder i syfte att förebygga
företeelser av dylikt slag.

Jag vill först erinra om att översitteri,
kamratförtryck och självtagen bestraffningsrätt
är företeelser av sådan
art, att de kan medföra straffansvar
enligt brottsbalken. Detta förhållande
påpekas uttryckligen i tjänstereglementet
för krigsmakten.

Inom försvaret har sedan länge vidtagits
olika åtgärder för att förebygga
pennalism bland de värnpliktiga. Sålunda
bär överbefälhavaren med anledning
av en hemställan från riksdagens
militieombudsman redan år 1958
anmodat försvarsgrenscheferna att ägna
dylika frågor all möjlig uppmärksamhet
bl. a. genom att utfärda föreskrifter
om åtgärder till förebyggande av kamratförtryck.
Sådana föreskrifter har chefen
för armén utfärdat i en order till
samtliga skolor och förband inom armén.
I publikationen Armésoldat, som
utdelas till och genomgås med samtliga
värnpliktiga inom armén, har tagits in
samma erinran om straffansvaret för
översitteri m. m., som enligt vad jag
nämnde finns i tjänstereglementet för
krigsmakten. Motsvarande åtgärder har
vidtagits inom de andra försvarsgrenarna.

Under första tjänstgöringen hålls
truppsamtal med de värnpliktiga angående
åtgärder för att förhindra kamratförtryck.
I samband med dessa samtal
undervisas om det olämpliga i att utöva
och tåla sådant förtryck. Vid flertalet
förband utdelas också en särskild PM
till varje värnpliktig, där han upplyses
om att han är skyldig att anmäla iakttagelser
om kamratförtryck och att sådant
förtryck och översitteri är straffbara
handlingar.

Med hänsyn till den intensiva upplysningsverksamhet
som sålunda bedrivs
inom krigsmakten för att förhindra
pennalism anser jag inte att ytterligare
åtgärder erfordras från min sida.

Vidare anförde:

Nr 35

Tisdagen den 9 november 1965

Svar på fråga ang. kapaciteten vid försvarets fabriksverks tvätterier

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret. Även om det
var positivt hade jag väntat klarare besked
om vilka åtgärder försvarsministern
ämnar vidta, då de hittills vidtagna
inte synes vara nog effektiva. Med
tanke på att dylik pennalism av och till
förekommit och alltjämt förekommer,
måste det nu uppdagade sadistiska fallet
i Karlsborg inge många föräldrar
oro inför vad som kan hända deras söner
under värnpliktstiden.

Dylika utfall måste ju åsamka psykisk
skada för lång tid, ja kanske för
hela livet, och den repareras inte av de
straff som utövarna får uppbära. Vad
anser försvarsministern vara orsaken
till de övriga värnpliktigas passivitet då
grymheterna förekommer på logementen
och pågår så länge utan att de kommer
till befälets kännedom? Jag tänker
särskilt på dagofficerarna. Om det är
befälet, vilket framskymtat i pressen,
som låtit värnpliktiga vittna mot sina
kamrater, något som ju händer, är det
väl befälets självklara plikt att tillse
att pennalism inte blir följden. Befälets
behov av psykologisk utbildning och
behovet av en effektiv personalvård kan
inte nog framhållas.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
efterlyser ytterligare åtgärder. Jag
skulle vara honom och andra mycket
tacksam om jag kunde få uppslag.

När man går igenom dessa s. k. pennalismfall
upptäcker man att antalet,
om man nu håller sig till detta, blir
mindre för varje år som går. De åtgärder,
som jag har talat om och som har
föranletts av tidigare mycket uppmärksammade
pennalismfall, har bidragit
till att denna företeelse nu är mera
sällsynt. Allt befäl är skyldigt att söka
upptäcka pennalism. Men dessutom försöker
vi att få samtliga värnpliktiga
— genom skriftliga promemorior som

de får i sin hand att läsa och även genom
samtal inom gruppen — att anmäla
om de upptäcker någonting liknande.

Jag vet inte vad man skulle kunna
göra mer. Vi kan inte på varje »lucka»
ha särskilda övervakare, som försöker
hålla reda på denna sak vid sidan om
det ordinarie befälet, vilket jag i detta
fall absolut litar på. Får befälet reda på
att pennalism förekommer, är jag övertygad
om att man ögonblickligen slår
till.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Alla fall som inträffar
kommer väl inte till offentlig kännedom.
Man måste förvåna sig över att
sådant kan ske under så lång tid och
under så grymma former som skedde
i Karlsborg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. kapaciteten vid försvarets
fabriksverks tvätterier

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig om jag vidtagit sådana
åtgärder, att försvarets fabriksverks
tvätterier får sådan kapacitet, att otillräckliga
leveranser av tvätt till lasaretten
inte hindrar dessas planerade verksamhet.

Till svar vill jag anföra följande.

Försvarets fabriksverks tvätteriverksamhet
expanderar f. n. kraftigt. Den
främsta orsaken till detta är det samarbete
som utvecklats mellan fabriksverket
och landstingen. Hittills har
statsmakterna tillmötesgått verkets
framställningar om att få bygga ut sin
produktionskapacitet i takt med sina
åtaganden. Uppkommande frågor i anslutning
till samarbetet får på sedvan -

Tisdagen den 9 november 1965

Nr 35

Svar på fråga ang. kapaciteten vid försvarets fabriksverks tvätterier

ligt sätt klaras genom överläggning mellan
parterna.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! .lag vill först tacka försvarsministern
för svaret på min enkla
fråga. Jag är medveten om att försvarets
fabriksverks tvätterier överallt i landet
expanderar ganska kraftigt. Denna expansion
får dock inte ske i så rask takt
att man inte hinner utföra de uppgifter
som föreligger — i all synnerhet gäller
detta sådan tvätt som kommer från våra
sjukhus. Det kan annars, som i ett
aktuellt fall, uppstå oerhörda svårigheter.

Herr talman! Jag hade givetvis inte
gjort detta till en riksdagsfråga, om jag
inte hade ansett att det var en ytterst
allvarlig situation. Människors liv står
på spel om man nödgas inställa operationer,
vilket har skett på grund av
att försvarets fabriksverks tvättinrättning
inte levererade tillräcklig mängd
tvätt, speciellt operationskläder.

Vi förstår också att denna fråga har
en oerhörd betydelse för människorna.
De som vet att de skall opereras en
viss dag är både fysiskt och psykiskt
inställda på detta. Så nödgas chefsläkaren
på ett sjukhus meddela att man
inte kan göra operationen. Det betyder
inte bara att patientens tillfrisknande
tar längre tid, utan det innebär också
en allvarlig psykisk press.

Jag hade inte heller tagit upp frågan
här i kammaren om det hade varit ett
enstaka fall. Så är ingalunda fallet. Det
har emellertid förekommit vid ett flertal
tillfällen här i landet.

I det aktuella fallet i Västsverige, då
lasarettets egen tvättinrättning nedlades
på grund av centralisering av tvätten
till försvarets fabriksverks tvättinrättning,
har man upprepade gånger haft
besvär och olägenheter. Det har inte
bara varit en oerhört lång väntan på
leveranserna, utan dessa har också i

kvalitativt hänseende varit i miserabelt
skick. Chefsläkaren på kirurgiska avdelningen
visade mig häromdagen operationskläder
som kommit från tvättinrättningen.
Det fanns kvar blodklumpar
på dessa kläder, och detta är väl en
oerhört allvarlig anmärkning.

Orsaken till dessa förhållanden är väl
att denna tvättinrättning liksom många
andra i landet expanderar fortare än
kapaciteten tillåter. Det ligger i detta
tvätteri en mängd kläder på lager soin
man inte hunnit med att tvätta, och då
måste mycket kläder bli förstörda.

Jag är glad över att denna sak tagits
upp till allmän belysning, och jag vore
mycket tacksam om försvarsministern,
såsom varande den högste vårdaren
också av försvarets fabriksverks tvättinrättningar,
ville medverka till en annan
tingens ordning. Det var inga drastiska
åtgärder som chefsläkaren vidtog då
han inställde operationerna, utan han
var absolut tvungen att inställa dem på
grund av brist på tvättkläder. Så får det
inte ske i fortsättningen.

Jag har nämligen den uppfattningen
att läkarna på våra sjukhus är så upptagna
av sina egentliga arbetsuppgifter
att de skall besparas att gång efter annan
ringa till denna inrättning för att
få fram tillräckligt med tvätt. Det är
en psykisk press också på läkarna att
jämt och ständigt vara i ovisshet om
man verkligen får leveranser av tvätten
eller inte.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det var ju en mycket
kraftig kritik herr Persson i Heden riktade
mot försvarets fabriksverks tvätterier.
Jag har inte själv fått någon rapport
om dessa händelser, men om lasarettet
i Borås vid ett tillfälle inte har
fått sin tvätt i tid kan detta inte ha berott
på alingsåstvätteriet -—- som är
ganska nytt — är underdimensionerat
vare sig byggnads- eller utrustningsmässigt.
Det måste vara andra orsaker som

Nr 35

Tisdagen den 9 november 1965

Svar på fråga ang. kapaciteten vid försvarets fabriksverks tvätterier

föranlett förseningen. Jag har anmodat
fabriksverket att undersöka denna sak
och inkomma med rapport, men jag
har inte fått någon sådan ännu.

Jag vill emellertid erinra om att i en
proposition, som ligger på riksdagens
bord och snart skall behandlas, föreslår
jag inrättandet av tvätteriråd mellan
fabriksverket och landstingen, och det
är just frågor av detta slag som tvätteriråden
skall ta upp till behandling.

Här föreligger såvitt jag förstår ett
missförstånd, eller också har någon svårighet
tillstött. I vilket fall som helst
kan det inte vara underkapacitet vid
alingsåstvätteriet som har orsakat förseningen.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag är tacksam för försvarsministerns
upplysning om att det
påtalade fallet i Borås skall utredas ytterligare.
Men för att inget missförstånd
skall uppstå och för att ingen skall kunna
säga, att min kritik är alltför kraftig,
ber jag att få nämna några data i det
aktuella fallet.

Det aktuella fallet gällde de inställda
operationerna på lasarettet fredagen den
29 oktober. Redan onsdagen den 27 oktober
ringde sjukhusets tvättföreståndarinna
till tvätteriet och meddelade att
man måste ha rena kläder omedelbart,
annars förelåg risk för att operationerna
måste inställas. Varken under onsdagen
eller den följande torsdagen kom
det dock någon tvätt till boråslasarettets
operationsavdelning. Då ansåg överläkaren
på den kirurgiska avdelningen
det vara nödvändigt att hindra de patienter
som skulle tas in på lasarettet
den dagen för att opereras under fredagen.
De patienter som redan var
intagna och väntade på operation samma
dag räknade han däremot med att
kunna operera.

Klockan 8 torsdagen den 28 oktober
kom så meddelande från operationsavdelningen
att man under fredagen inte

kunde operera annat än akuta fall på
grund av att man inte hade mera rena
kläder än att det räckte för ett visst
beredskapslager för de akuta fallen.
Klockan 10 underrättades landstingsdirektören
härom, och klockan 14 meddelade
han om katastroftillståndet på
alingsåstvätten.

Trots onsdagens och torsdagens påstötningar
kom inte ens under torsdagseftermiddagen
någon tvätt till lasarettet.
Först klockan 12.10 på fredagen fick
man kläder från tvätteriet. Det kan sålunda
inte ha förelegat något missförstånd
mellan lasarettet och tvätteriet,
utan såvitt jag förstår måste det hela
ha berott på ren överansträngning på
tvätteriet. Att det inte kan ha varit sabotage
är jag medveten om. Men förmodligen
var tvätteriet överbelastat.
Kanske brast det också i organisationen.

Även veckan därpå inträffade ett liknande
fall vid ett lasarett i ett annat län.
Den gången behövde man dock inte inställa
operationerna, men det var mycket
nära. Jag vill nämna om den saken
också för att visa att min kritik inte är
obefogad.

Härutöver skall jag bara nämna några
siffror som ytterligare ger belägg för
det berättigade i min kritik. Jag tar
dem från en uppställning över de rekvisitioner
av tvättkläder som gjorts
från lasarettet och hur mycket tvätt
man mottagit. Uppställningen omfattar
tiden 1 mars, då centraliseringen genomfördes,
till den 31 oktober. Jag tar bara
några siffror ur högen. Man rekvirerade
vid ett tillfälle 7 000 operationsdukar
och fick 2 800. En annan gång
rekvirerade man 3 000 dukar och fick
800. Av 4 000 rekvirerade operationsrockar
fick man 450 och av 200 operationsmössor
fick man noll.

Jag skulle kunna räkna upp många
sådana fall. Detta är väl om något bevis
på att det är fel i systemet. Jag vill
tyda det så att man är överbelastad på
tvätteriet, och jag förutsätter att myn -

Tisdagen den 9 november 1905 Nr 35

Svar på fråga ang. ersättning till idrottsföreningar för inkomsbortfall vid beskattning
av bingovinster

digheterna vill medverka till att fä en
rättelse till stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. ersättning till idrottsföreningar
för inkomstbortfall vid beskattning
av bingovinster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, lierr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
om åtgärder övervägs i syfte att ge
landets idrottsföreningar ekonomisk
hjälp som kan ersätta det inkomstbortfall,
som de kommer att drabbas av vid
det aviserade införandet av skatt på
bingovinster.

Jag vill svara följande:

Det statliga stödet till idrotten lämnas
i form av bidrag från fonden för
idrottens främjande. Bidrag till enskilda
idrottsföreningar lämnas över Riksidrottsförbundet
från den anslagspost
som Kungl. Maj:t för ändamålet ställer
till förbundets förfogande. Frågan om
ramen för det statliga stödet för idrotten
under nästa budgetår prövas f. n.
Jag kan sålunda ej uttala mig därom
förrän statsverkspropositionen föreligger.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret.

Efter finansministerns besked i förra
veckan att skatt skall uttagas på bingovinster
har man på idrottens håll blivit
mycket fundersam när det gäller
ekonomien i framtiden. Man får i föreningarna
troligen mycket svårt att i
framtiden klara dels de löpande utgifterna
och dels de utgifter för skuld,
räntor in. in., som många alltid bär.

Det är ett gott arbete och en god ung -

doinsfostrande gärning som idrottsföreningarna
utför i samhället, och i det
arbetet måste man huvudsakligen lita
till frivilliga krafter. Givetvis kan man
ge idrottsföreningarna pengar på annat
sätt, t. ex. genom att införa lättnader i
lotteriförordningen — som ju också har
signalerats och ansetts nödvändiga.
Man kan där konstatera att det nuvarande
skattefria beloppet om 100 kronor
fastställdes 1928 och att den summan
med hänsyn till penningvärdeförsämringen
nu är alldeles för låg. Beloppet
borde väl i stället ligga på omkring
500 kronor. Det borde vara en mera
lämplig summa.

Detta skulle ge idrottsföreningarna
bättre möjligheter att klara finanserna.
Vidare finns möjligheten att direkt ge
dem mera pengar. För min del tror jag
att en kombination av dessa åtgärder

— bättre villkor med hänsyn till lotterimedelsförordningen
och större anslag

— är vad som behövs.

Nu säger handelsministern att anslagsramen
för närvarande prövas i departementet.
Man är dock inom idrottsrörelsen
mycket fundersam och ser dystert
på framtiden ur ekonomiska synpunkter.
Därför hade det varit bra om
handelsministern givit ett mera klart
besked. Jag beklagar för min del om
idrotten inte får de resurser som den
behöver. De medel som lämnas till idrotten
är ur samhällets synpunkt väl använda
pengar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Denna fråga har ju i olika
sammanhang under de senaste veckorna
diskuterats i detta hus. Jag har
en känsla av att konsekvenserna av att
vinsterna i bingospelet avses bli beskattade
har överdrivits i diskussionen.
Utan att vilja ge mig in på den del av
frågan, som av finansministern i tidigare
frågesvar behandlats, vill jag framhålla
att det ju inte heller i fortsättning -

12 Nr 35 Tisdagen den 9 november 1965

Svar på fråga ang. ersättning till idrottsföreningar för inkomsbortfall vid beskattning
av bingovinster

en kommer att föreligga något förbud
mot att spela bingo. Däremot kommer
de som uppbär vinster i bingospel att
beskattas i enlighet med lotterimedelsförordningens
bestämmelser. Frågan
om hur dessa bestämmelser skall vara
utformade i framtiden är, om jag är
riktigt underrättad, föremål för övervägande
i en utredning.

Det har inte kunnat ledas i bevis,
herr Jonasson, att idrottsföreningarna
kommer att få upphöra med bingospelet
som en inkomstkälla. Ty det är som
sagt inget förbud mot att spela bingo —
det är endast fråga om en beskattning
av vinsterna. Vi har erfarenheter av tidigare
höjningar av vinstbeskattningen
i lotterier. Jag kan hänvisa till att jag
varit med om att genomföra en sådan
för penninglotteriet, och vi har där
ändå haft en stadig ökning av verksamheten.
Möjligheterna att få inkomster är
sålunda inte uttömda för föreningar,
som skaffat sig inkomster på denna väg,
i och med att ifrågavarande form av
lotterispel i beskattningshänseende
jämställs med andra lotterispel.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Handelsministern säger
att diskussionerna i frågan är överdrivna.
Ja, man kan säga så, men de
som sitter i ledningen för idrottsföreningarna
har redan fått se faran av
den inkomstminskning som här onekligen
inträder. Det blir nämligen ett betydligt
mindre intresse för bingospel,
när det måste bedrivas med så små
vinster för att inte skattskyldighet skall
inträda, och avkastningen av spelet som
sådant blir givetvis också mindre.

Jag förstår mycket väl att lotterimedelsförordningens
bestämmelser måste
efterföljas, men de nya signalerna i
skärpande riktning har lett till en betydande
minskning av bingospelet och
därmed också föreningarnas inkomster,
och man får förstå att idrottsfolket
känner ängslan.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har den erfarenheten
från debatter med herr Jonasson
tidigare, att han är vederhäftig i sin
argumentering. Men denna gång kan
jag inte finna att han är riktigt konsekvent.

Meddelandet om att bingovinster skulle
komma att beskattas lämnades för
några veckor sedan, och jag vet inte
huruvida det till följd därav varit en
allmän nedgång i verksamheten på området.
I vilket fall som helst innebär beslutet
att beskattning sker med 30 procent
av vinster från och med 50 kronors
värde, om det är kontantvinster,
och från och med 100 kronors värde,
om det är varor som utdelas som vinster.
Det kan hända att det blir någon
avmattning — jag har inte bestritt det
— men jag tror inte att någon därför
kan leda i bevis att beslutet kommer att
omöjliggöra all fortsatt verksamhet på
området till vissa idrottsföreningars
ekonomiska gagn. Inte heller herr Jonasson
har här i dag kimnat framlägga
någon sådan bevisning.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för den komplimang han gav
mig i början av sitt föregående anförande.

Handelsministern sade emellertid att
jag inte resonerar konsekvent i denna
fråga. Jag kan nämna att jag bor i en
bygd, där idrottsföreningarna till stor
del haft möjlighet att täcka sina utgifter
genom inkomster från bingospel och
där det nu blivit en markant minskning
i intresset för sådana arrangemang.

Jag hoppas att den fortsatta utvecklingen
på detta område skall kunna bli
sådan som handelsministern antydde i
sitt senaste anförande, nämligen att
idrottsföreningarna skall kunna fortsätta
med denna verksamhet. Men i så
fall är det också nödvändigt att man

Tisdagen den 9 november 1965

Nr 35

Svar på fråga ang. arrendeavgifterna för sommarstugetomter

räknar om de skattefria vinstbeloppen
med hänsyn till dagens penningvärde.
Om så sker, tror jag att det kan bidraga
till eu lösning på detta problem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. arrendeavgifterna för
sommarstugetomter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Holmberg har frågat
justitieministern om han vill vidta
åtgärder så att sommarstugeägare m. fl.
vilka arrenderar mark tillförsäkras
skydd mot flyttningshot och ekonomiska
förluster som kan uppstå genom
oskälig ökning av arrendeavgifterna.

Frågan har överlämnats till mig. Problemen
rörande s. k. lägenhetsarrenden
utreds av arrendelagsutredningen. Enligt
vad jag nu inhämtat avser utredningen
att avlämna ett delbetänkande
om lägenhetsarrenden i början av år
1966. Det av herr Holmberg berörda
spörsmålet kommer att tas upp till prövning
i samband med behandlingen av
delbetänkandet.

Vidare anförde

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga. Jag gör det så mycket hellre som
svaret står helt i överensstämmelse med
mina önskningar. Att det redan i början
av nästa år kommer både ett utredningsförslag
och ett initiativ från regeringen
måste betraktas som mycket tacknämligt.
Det dröjer alltså inte mer än några
månader innan ett eventuellt beslut kan
fattas i denna fråga.

Jag vill emellertid anföra några erinringar
i detta sammanhang. Min fråga
berör en mycket viktig del av mark -

politiken, och det iir följaktligen angeläget
att få till stånd en bättring i de
missförhållanden som nu råder. Självfallet
är motsvarande åtgärder när det
gäller mark för bostadsändamål ännu
viktigare, men därvidlag görs det redan
en del. I detta fall handlar det om ett
område, där frågan om lagstiftningsskydd
är helt oreglerad.

Under mycket lång tid har det förekommit
ett omfattande fritidsliv genom
sommarstugebebyggelse och dylikt, något
som varit av synnerligen stor betydelse
för exempelvis barnfamiljer, för
vilka detta blivit en metod att ordna
semesterförhållandena och att i övrigt
för familjen skapa en annan miljö, som
är gynnsam från hälsosynpunkt och
som ger tillfälle till hobbyverksamhet
och annan rekreation.

Emellertid begränsas möjligheterna
till denna verksamhet i synnerligen hög
grad av att rika personer kunnat lägga
sig till med väldiga markområden, som
spärras för vanliga människor. Det har
visserligen i sentida lagstiftning företagits
åtskilligt, som förbättrat förhållandena
i dessa hänseenden, men särskilt
i storstadsområdena och i tätbebyggelse
över huvud taget har praktiskt
taget all mark varit inmutad vid
tidpunkten för ikraftträdandet av den
lagstiftning som jag avser. Knappheten
på fritidsmark för vanligt folk har också
förvärrats ytterligare genom att köpstarka
personer från andra länder skaffat
sig stora områden för fritidsändamål.

Såsom jordbruksministern känner till
är bakgrunden till min fråga de förhållanden,
som uppstått för drygt hundratalet
sommarstugeägare i Kopparbergs
och i Örebro län. Det är fråga om personer
som hyr den mark på vilken deras
stugor står. De har nyligen fått ett
ultimatum att antingen betala synnerligen
kraftigt höjda arrenden eller sälja
eller flytta sina stugor med de ekonomiska
konsekvenser detta naturligtvis
får för sommarstugeägarna.

Nr 35

Tisdagen den 9 november 1965

Svar på fråga ang. beräkningen av resetillägg inom studiehjälpsystemet — Svar på
fråga ang. ifrågasatt spärr för tillträde till tvåbetygsundervisningen i ämnet
psykologi

Det är alltså fråga om en mycket
osmaklig form av privat markpolitik,
som ovillkorligen måste beivras på ett
eller annat sätt.

En advokat som anlitats av dessa
sommarstugeägare, har kommit fram till
den uppfattningen att de är praktiskt
taget rättslösa. Han menar att markägaren
i princip kan höja arrendena
praktiskt taget hur mycket som helst.
Skulle denne ha något ovidkommande
intresse av att driva bort sommarstugeägarna,
kan han tydligen göra detta.

Jag är alltså glad åt det besked, som
jordbruksministern nu lämnat, och jag
hoppas att det mycket snart skall kunna
bli en ändring i dessa förhållanden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Johanssons i Skärstad
fråga angående postverkets service på
landsbygden och herr Berglunds fråga
angående kanaltrafikutredningens arbete
icke komme att besvaras vid dagens
sammanträde. §

§ 9

Svar på fråga ang. beräkningen av resetillägg
inom studiehjälpsystemet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat, om jag är beredd att
medverka till en snabb ändring av
grunderna för beräkning av resetillägg
inom studiehjälpssystemet.

Vårriksdagen avslog motioner i ärendet
och hänvisade därvid till den utredning
rörande de nuvarande bestämmelsernas
praktiska konsekvenser, som
pågår inom centrala studiehjälpsnämnden.
I avvaktan på denna utredning är
jag inte beredd att nu ta upp frågan

om ändring i bestämmelserna om resetillägg
för studerande.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
Edenman för svaret på min fråga.

Anledningen till att jag tog upp denna
fråga var att ordföranden i centrala
studiehjälpsnämnden, statsrådet Lundkvist,
i anledning av andra lagutskottets
utlåtande i detta ärende i våras
yttrade, att centrala studiehjälpsnämnden
från skolstyrelserna hade begärt
material för att kunna bedöma denna
fråga och att man höll på att sammanställa
detta.

Jag skall inte inveckla mig i någon
längre utläggning om hur olika resebidragen
slår i praktiken. Jag hoppas
bara, att centrala studiehjälpsnämnden,
när den fått in detta material, så skyndsamt
som möjligt behandlar det och att
vi skall få en rättvisare form av bedömning
vid beviljandet av resetillägg
inom studiehjälpssystemet.

Jag ber än en gång att få tacka ecklesiastikministern
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. ifrågasatt spärr för
tillträde till tvåbetygsundervisningen i
ämnet psykologi

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig, om jag anser att den spärr
för tillträde till tvåbetygsundervisningen
i ämnet psykologi, som synes komma
att upprättas vid Göteborgs universitet
nästa termin, är försvarlig.

Som framgått av mina uttalanden i

Tisdagen den 9 november 1965 Nr 35

Svar på fråga ang. ifrågasatt spärr för tillträde till tvåbetygsundervisningen i ämnet
psykologi

skilda sammanhang — senast i proposition
1965: 141 (s. 128) — räknar jag
med att inga andra intagningsbegränsningar
till högre studier skall förekomma
än sådana som betingas av brist på
lärare och lokaler. Tvåbetygsundervisningen
i psykologi är till betydande del
av laborativ karaktär. På grund av svårigheter
att anskaffa erforderliga lokaler
har tillträdet till denna undervisning
sedan ett flertal år varit begränsat
vid universiteten i Uppsala, Lund
och Stockholm. Då svårigheter av samma
slag nu uppstått vid Göteborgs universitet,
har universitetskanslersämbetet
— efter framställning från samhällsvetenskapliga
fakulteten — medgivit,
att intagningen till tvåbetygsundervisningen
i psykologi vid universitetet vårterminen
1966 begränsas till 140 studerande.
Med hänsyn till vad fakulteten
anfört finner jag den av ämbetet medgivna
intagningsbegränsningen försvarlig.
I sammanhanget vill jag nämna, att
ämbetet enligt vad jag erfarit för närvarande
överväger möjligheterna att öka
intagningskapaciteten i ämnet på andra
studieorter.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret, i vilket
han finner att spärren till tvåbetygsundervisningen
i psykologi vid Göteborgs
universitet är försvarlig. Jag är
inte riktigt överens med ecklesiastikministern
om att den är försvarlig, och
detta med hänsyn till hur situationen
har fått utveckla sig i Göteborg. Det är
bakgrunden till att jag har framställt
min fråga; saken är inte helt betydelselös
ur principiell synpunkt. Situationen
i Göteborg, vilken synes mig något sorglustig,
är följande.

Enligt uppgift var 500 studenter förhandsanmälda
till ettbetygsstudier i
höst. 420 stod kvar vid den definitiva

anmälningen vid höstterminens början,
och nu finns det enligt uppgift 365 cttbetygsstuderande
eller åtminstone omkring
300. De beräknas kunna klara av
ett betyg på en termin.

Antydningar lär ha gjorts vid höstterminens
början om en kommande
spärr till tvåbetygsundervisningen, men
intet klart besked lämnades. Då endast
140 studenter kommer att få delta i
tvåbetygsundervisningen, kan vi nu
alltså komma i den situationen att vi
först har lockat studerande att påbörja
studier i ett ämne och sedan säger till
dem: »Nu får ni inte studera mer än
till ett betyg, åtminstone inte i denna
omgång.» Jag tycker inte det är riktigt
att skapa en sådan situation.

Skall vi ha spärrar — jag är i princip
emot det, men omständigheterna kan
givetvis tvinga oss till det — måste bestämmelserna
enligt min mening vara
i god tid klart utformade och meddelade,
och beslut om sådana spärrar
måste fattas före studiernas början och
inte mitt under studietiden, vilket blir
fallet här.

Den i Göteborg uppkomna situationen
måste, om det är betydligt fler än
140 som vill delta i tvåbetygsundervisningen
—- och det finns det anledning
att misstänka att det är — enligt mitt
förmenande lösas på ett för de studerande
godtagbart sätt, eftersom de nu
har påbörjat dessa studier. Jag hoppas
att ecklesiastikministern och jag kan
vara överens om att så måste ske.

Det finns, löste jag häromdagen på
Plocksidan i Hermods utmärkta månadstidning,
ingen mer påfrestande upplevelse
för en hårt pressad universitetsstuderande
än att skaka ut innehållet
ur ett brev hemifrån och finna att det
bara innehåller hjärtliga hälsningar och
att det inte finns något substantiellt i
det. Jag hoppas att den hälsning som
ecklesiastikministern genom sitt svar
ger psykologistuderandena i Göteborg
är något mer än en hjärtlig hälsning,

Nr 35

Tisdagen den 9 november 1965

Svar på fråga ang. relegation som korrektionsmedel

att den också innebär något substantiellt
för den händelse situationen i Göteborg
blir sådan som den kan befaras
bli.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har i och för sig
inte någon anledning att polemisera
mot herr Nordstrandli. Däremot vill jag
försvara ledningen för psykologiundervisningen
i Göteborg.

Förhållandet är nämligen det, att man
just i Göteborg har varit mycket aktiv
för att bereda så många som möjligt
studietillfälle. I Göteborg räknar man
med en spärr vid 140 tvåbetygsstuderande
nästa år. Vid de övriga universiteten,
i Uppsala, Lund och Stockholm
har man varit betydligt hårdare. Där
har man spärrat undervisningen redan
på ettbetygsstadiet. I Uppsala har man
40 ettbetygsstuderande i år och kommer
att få 40 tvåbetygsstuderande vårterminen
1966. I Lund har man 90 ettbetygsstuderande
och räknar med 36
tvåbetygsstuderande nästa termin, och
i Stockholm är det 48 ettbetygsstuderande
och man räknar med 88 tvåbetygsstuderande
1966.

Vad som har hänt i Göteborg är alltså
att man kan slippa att spärra ettbetygsundervisningen,
eftersom man kan
lägga upp studierna som icke laborativa
studier. Däremot är man nu överens
om att det systemet inte går att
fullfölja på tvåbetygsstadiet. Sist av
samtliga universitet går nu alltså Göteborgs
universitet över till ett laborativt
system i psykologi och tvingas då
att minska antalet studerande till 140.
Göteborgs universitet har ändå en mycket
större kapacitet än landets övriga
universitet.

Jag vill tillägga att universitetskanslern
givetvis uppmärksammat detta och
också gått i författning om att utbildning
för ett betyg vid ett icke-spärrat,
icke-laborativt alternativ skall planeras
vid samtliga universitet. Men då, herr

Nordstrandli, kommer man just i det
läget att man på alla orter och inte
bara i Göteborg kommer att ha flera
ettbetygsstuderande än tvåbetygsstuderande.
Anledningen till att man ändå
kan betrakta även det som försvarligt
är att en kombination, framför allt i en
fil. kand. men även i en pol. mag., med
ett betyg i psykologi mycket väl kan
nyttiggöras. Alltså är detta, tycker jag,
försvarligt men beklagligt.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag vet mycket väl att
universitetsmyndigheterna —- framför
allt psykologiska institutionen i Göteborg
— var tveksamma om man skulle
ta emot alla de studenter, som ville läsa
psykologi, och att man där gjort sitt
yttersta för att klara undervisningen.
Det är mycket riktigt, och det kan man
vara tacksam för. Vad man däremot är
mindre tacksam för är att det inte på
det tidiga stadiet, när anstormningen
skedde, gjordes klart för de studerande
att det för kanske hälften av dem icke
kunde bli någon fortsättning med tvåbetygsstudier,
åtminstone inte i direkt
anslutning till ettbetygsstudierna. Det är
på den punkten jag menar att handläggningen
av ärendet har försatt oss i en
situation som inte är trevlig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. relegation som korrektionsmedel Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig om jag anser att relegation är
ett korrektionsmedel som överensstämmed
med nutida rättsbegrepp.

I gällande föreskrifter förekommer
begreppet relegation endast inom det
högre utbildningsväsendet. Relegation
kan komma till användning som påföljd

Tisdagen den 9 november 1965

Nr 35

Svar på fråga ang. relegation som korrektionsmedel

för vissa förseelser och innebar att en
studerande för viss i det särskilda fallet
bestämd längre tid kan uteslutas
från att delta i undervisningen. Eu
motsvarighet till relegationen är för
skolväsendets del förvisning med i huvudsak
samma innebörd.

De regler som anger förutsättningarna
för att besluta om förvisning innebär
att det måste röra sig om grova former
av missförhållande som allvarligt
stör verksamheten eller på annat sätt
inverkar menligt för övriga elever och
att företagna mindre ingripande åtgärder
för tillrättaförande inte gett resultat
eller att sådana åtgärder över
huvud inte bedöms kunna undanröja
nysnämnda olägenheter. Förvisning
kan sålunda användas endast
som en yttersta åtgärd, när andra medel
inte står till buds, och den blir därmed
närmast att betrakta som en
skyddsåtgärd och icke som ett korrektionsmedel.
Praxis visar att de fall numera
är fåtaliga där sådana allvarliga
ingripanden måst företagas. Det är också
med hänsyn till den enskildes intressen
sörjt för att frågor om förvisning
alltid skall kunna bli prövade av högre
instanser.

Jag vill slutligen erinra om att det,
när statsmakterna år 1964 beslöt att införa
det nya gymnasiet och fackskolan,
i dessa skolformer inrättades ett särskilt
organ, den s. k. samarbetsnämnden,
vars uppgift såväl i propositionen
som vid riksdagsbehandlingen förutsatte^
vara att bl. a. besluta i frågor om
förvisning.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Edenman för svaret, som var långt, utförligt
och klarläggande. Det hade dock
det felet, att det inte var något svar på
min fråga. Jag frågade nämligen, om
statsrådet anser att denna åtgärd står
i överensstämmelse med nutida rättsbe -

grepp. Och om det sade statsrådet ingenting.

Man kan förvisa en gymnasieelev,
som burit sig gravt illa åt under två år,
alltså fyra terminer. Det är för resten
ganska underligt att man i yrkesskolan
tydligen kan förvisa en elev för hur
lång tid som helst, ty där finns ingen
begränsning.

Min fråga föranleddes av att man vid
behandling av människor, som kommit
på sned i samhället, i enlighet med nutida
rättsbegrepp har frångått metoden
att straffa hårt för att skrämma andra.
Man inriktar sig i stället på den enskilde
individen och straffar rätt för att
tillrättaföra vederbörande. I skolan gör
man inte så. Man avsvär sig ansvaret
för en sådan här elev och säger till honom:
»Du kan ge dig i väg och vara
borta under ett par år.» Jag anser detta
vara felaktigt; det innebär en kapitulation,
och sådana metoder synes mig
inte vara förenliga med vårt moderna
rättsväsende.

Jag har velat rikta belysning på frågan
för att statsrådet skall ha sin uppmärksamhet
fäst vid detta problem och
för att vi måhända skall kunna få en
ändring till stånd.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara ta upp
spörsmålet, huruvida jag svarat på den
enkla frågan eller inte. Jag tycker att
jag gjort det. Herr Sjöholm har frågat,
om jag anser att relegation är ett korrektionsmedel
som överensstämmer
med nutida rättsbegrepp. Jag säger ju
klart i svaret, att relegation är att betrakta
som en skyddsåtgärd och icke
som ett korrektionsmedel. Jag är övertygad
om att vi båda lägger in samma
innebörd i ordet korrektionsmedel.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag vill då fråga om
statsrådet anser att relegation är en
skyddsåtgärd som överensstämmer med
nutida rättsbegrepp.

2 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 35

Nr 35

Tisdagen den 9 november 1965

Svar på fråga ang. utnyttjandet av byggnadskvoten

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr Talman! Det anser jag. Skyddsåtgärder
är ibland nödvändiga i samhällslivet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. utnyttjandet av byggnadskvoten Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hyltander har frågat
om jag vill medverka till att den
del av årets lägenhetskvot som nu inte
igångsatts och som inte kan utnyttjas
inom vissa områden på grund av kapital-
eller arbetskraftsbrist snabbt blir
tillgänglig för andra områden och orter,
där arbetskrafts- och kapitalförsörjningen
är så ordnad att omedelbar
igångsättning kan ske.

De statliga bostadslånemedlen fördelas
med hänsyn främst till det beräknade
behovet av bostadsbyggande. Planeringsberedskapen
och tillgången på arbetskraft
beaktas också. Om arbetskraften
på någon ort inte räcker för att
förverkliga bostadsbyggnadsprogrammet
enligt den gjorda fördelningen bör
i första hand ansträngningarna inriktas
på att öka tillströmningen av byggarbetskraft
till de områden och orter
som är underförsörjda i detta avseende.
Åtgärder i sådant syfte har vidtagits
inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.

Skulle det befinnas motiverat att fördela
om lånemedlen i viss utsträckning
äger bostadslånemyndigheterna besluta
härom. En sådan omfördelning bör
dock enligt min mening inte komma
i fråga på grund av lokala olikheter i
fråga om möjligheterna att erhålla
byggnadskreditiv. I stället bör tillgången
på byggnadskreditiv bringas så nära
överensstämmelse som möjligt med bostadsbvggnadsprogrammet
sådant detta

kommit till uttryck i den gjorda fördelningen
av de statliga bostadslånemedlen.

Vidare anförde:

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern
för svaret på frågan. Det är
ganska naturligt att man som bakgrund
till en sådan här fråga har den
aktuella situationen i hemlänet, i mitt
fall Skaraborgs län, speciellt som tilldelningen
av byggnadskvot där varit
synnerligen knapp och helt otillräcklig
för det ökande behovet.

Som jag framhöll redan i remissdebatten
den 20 januari i år är Skaraborgs
län ett av de sämst lottade länen i riket
när det gäller byggnadskvottilldelningen.
Det finns områden som har tre
gånger så stor tilldelning.

Skaraborgs län har — från att tidigare
ha varit stillastående eller rent av
haft en negativ befolkningsutveckling
— på senare år blivit klart expansivt
med ökande befolkning och med plats
för ännu fler invånare om blott bostäder
kunde ordnas. Denna utveckling
har givetvis inte kommit till stånd utan
ansträngningar och insatser av berörda
parter, och jag vill påstå att länets
myndigheter och näringsliv härvidlag
gjort storartade insatser. Men trots detta
har alltså länet en mycket låg bvggnadskvottilldelning.

Alla tecken tyder på att vissa kvoter
inte kan utnyttjas helt rationellt inom
alla områden i landet. Sålunda visar
statistiken att igångsättningen i de tre
storstadsområdena under 1965 t. o. m.
september understiger igångsättningen
för motsvarande period 1964 med inte
mindre än 3 710 lägenheter trots att bostadsbyggnadsramen
ökades avsevärt
1965 jämfört med 1964.

■lag har stor förståelse för storstadsområdenas
bostadssituation, men det är
orimligt att till dessa områden låsa ramkvoter
som inte kan utnyttjas, samtidigt

Tisdagen den 9 november 1965 Nr 35 19

Svar på fråfja anf?. utnyttjandet av bysfinadskvoten

som man på andra håll i landet har
möjligheter att sätta i gång bostadsbyggande
omedelbart och rent av har bekymmer
med sysselsättningen inom
byggfacket för den kommande vinterperioden.

Jag har fått en sammanställning som
visar, att på fem orter i Skaraborgs län
finns förberedelser vidtagna för omedelbar
igångsättning av inte mindre än
253 lägenheter i flerfamiljshus. Utom
dessa 253 finns på ett par platser ytterligare
147 lägenheter klara att igångsättas
med mycket kort varsel.

Med hänvisning till t.f. inrikesministerns
svar den 16/2 1965 på herr Nilssons
i Bästekille fråga, där regeringen
uttalar att »ramarna kommer att utvidgas
om utvecklingen av samhällsekonomien
och arbetsmarknaden gör detta
möjligt» och med kännedom om de stora
svårigheter, för att inte säga omöjligheter,
som råder att inom vissa områden
utnyttja kvoterna samt med vetskapen
om att t. ex. i Skaraborgs län ovannämnda
253 lägenheter är klara för
omedelbar igångsättning hoppas jag att
myndigheterna skall finna skäl att tilldela
länet och andra liknande län i
samma situation kvoter, som kan motsvara
de lägenheter som kan sättas i
gång utan dröjsmål i år. Därigenom bör
inte en sådan situation uppstå att vi
inte utnyttjar det byggande av lägenheter
som är möjligt enbart därför att
det finns svårigheter på andra håll att
utnyttja kvoterna.

Jag ber ännu en gång att få tacka
inrikesministern för svaret och hoppas
att det skall leda till att vi får en bättre
bostadsförsörjning över hela landet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon debatt om den fördelning av kvoten
som har skett via bostadsstyrelsen,
men jag skulle nog ändå till herr Hyltander
vilja säga att det är för tidigt att
nämna något ännu om i vilken omfatt -

ning kvoten blir utnyttjad eller inte och
om de orter som har möjligheter att
genomföra programmet. De siffror vi nu
har tillgängliga innefattar också oktober
månad. Denna månad visar en igångsättning
på ungefär 10 300 lägenheter att
jämföras med oktober i fjol, som hade
8 500 lägenheter. Det har alltså varit
möjligt att öka igångsättningen under
oktober i år i förhållande till i fjol med
nära 2 000 lägenheter. Detta har inte
kunnat ske utan särskilda åtgärder, men
dessa åtgärder, som innebär kapitalförsörjning
till vissa bristområden, d. v. s.
områden där kreditiven inte varit tillräckliga,
har möjliggjort en igångsättning
av den omfattning jag har nämnt.
Detta betyder att vi för de två kommande
månaderna, november och december,
skulle behöva en total igångsättning
av 16 700, d. v. s. i runt tal
8 000 lägenheter per månad.

Jag har nämnt att oktober månads
igångsättning var ungefär 10 300, och
därför bedömer vi det inte som uteslutet
eller omöjligt att klara det program
på 88 000 lägenheter, om vilket riksdagen
har beslutat.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Skulle så vara fallet får
alla parter vara nöjda inom de ramar
som är satta. Men det finns ändå skäl
att antaga att den klumpvisa igångsättning
som kommer att ske i slutet av året
kommer att påverka bostadsproduktionen
under de nästkommande åren, vilket
medför en framflyttning av den regelmässiga
och planerade igångsättningen.
Jag hoppas att inrikesministern vill
medverka till att, för den händelse inte
alla planerade lägenheter inom vissa
områden kommer till utförande, dessa
omedelbart tillgodoräknas sådana områden
där de kan utnyttjas. Jag tillåter
mig att fråga: Vid vilken tidpunkt kan
man då få besked om detta, eftersom de,
som har hand om planeringsfrågorna
ute i landet, givetvis har ett stort intresse
av att veta när man skall kunna

Nr 35

Tisdagen den 9 november 1965

Svar på interpellation och fråga ang. militära trupptransporter

komma i gång; man ligger ju så att säga
i startgroparna och det gäller att få en
kontinuerlig sysselsättning. Sysselsättningsfrågan
är kanske till syvende og
sidst den primära i detta sammanhang.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! I sin ursprungliga direktivgivning
har bostadsstyrelsen meddelat
att igångsättningen skulle vara
klar före den 1 oktober. Man har sedan
med hänsyn till den förskjutning i
igångsättningen som skett framflyttat
detta datum till den 1 december. Före
den 1 december kan det alltså inte gärna
bli fråga om någon omflyttning av
kvoter mellan skilda delar av landet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Justerades protokollen för den 2 innevarande
november. §

§ 14

Svar på interpellation och fråga ang.
militära trupptransporter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Persson i Heden
och herr Jönsson i Ingemarsgården har
till mig ställt vissa frågor rörande trupptransporter
i samband med höstens repetitionsövningar.

Herr Persson har frågat om jag har
uppmärksammat de missförhållanden
som enligt pressen har förekommit, om
jag är villig att vidta sådana åtgärder
att såväl militära som civila vägfarandes
trafiksäkerhet bättre tillgodoses och
om jag vill vidta åtgärder i syfte att
garantera förhållanden som tillfredsställer
skäliga sanitetskrav och så långt
möjligt tryggar individens säkerhet.

Herr Jönsson har frågat om jag vill
utfärda bestämmelser som förhindrar

ett upprepande av de sanitära förhållanden
som rådde vid en transport mellan
Nyåker och Karlsborg.

Ett av syftena med höstens krigsmaktsövning
var att öva försvarets
transportapparat. Långa förflyttningar
på landsväg utfördes av tusentalet tunga
lastbilar, och för återtransporterna efter
övningen användes omkring 1 200 järnvägsvagnar.

Den landsvägstransport som avhandlats
i pressen omfattade cirka 90 mil
och genomfördes på två dygn och tre
timmar. Av denna tid körde förbandet
under 28 timmar och hade rast sammanlagt
23 timmar. En förare anmälde
tidigt trötthet och avlöstes genast. När
alla förare senare tillfrågades om vilka
som behövde avlösning var det ingen
som anmälde sig. Jag bedömer att färden
har varit ansträngande men inte
stått i strid med trafiksäkerhetens krav.

Erfarenheterna från den genomförda
transportövningen visar, att det är nödvändigt
att förbättra brandskyddet och
de sanitära förhållandena i trupptransportvagnarna
samt införa tillförlitliga
anordningar för att öppna och stänga
vagnsdörrarna även inifrån. Inom SJ
vidtas i samarbete med försvarsstaben
åtgärder i nämnda avseenden. Vidare
studeras problem rörande belysning,
samband med lokpersonalen och uppvärmning.
Såvitt jag förstår tillgodoses
därmed interpellantens och frågeställarens
syfte.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Låt mig först få tacka
försvarsministern för svaret på min interpellation.
Jag är angelägen att betona
att interpellationen i detta allvarliga
ärende inte tillkommit på grund av någon
negativ inställning till försvaret eller
av önskan att komma någon av försvarets
tjänsteutövande befattningshavare
till livs. Interpellationen har tillkommit
av en helt annan bevekelsegrund.

Tisdagen den 9 november 1965

Nr 35

Svar på interpellation och fråga ang. militära trupptransporter

Vi har dess värre vid upprepade tillfällen
måst konstatera att det inom försvaret
inträffat sådant som sannerligen
inte bidragit till att göra försvaret i
dess helhet eller ledningen för de så att
säga drabbade förbanden så värst populära.
Inom försvaret, liksom inom all
annan verksamhet, måste tilltro och inbördes
förståelse vara förhärskande.
Detta har tyvärr inte alltid varit fallet.

Om man skall sätta tilltro till de vittnesmål
som avgetts i det aktuella ärendet
— och det saknas anledning att
göra något annat — har förhållandena
vid höstens krigsmaktsövning varit
ytterst anmärkningsvärda. Även om
övningen hade till ändamål att göra de
deltagande i stånd att klara långa förflyttningar
på landsväg borde den ändå
inte ha lagts upp på ett så realistiskt
sätt att inte bara soldaternas utan också
civila vägfarandes säkerhet åsidosattes.

Försvarsstabschefens och den deltagande
personalens uppgifter står mot
varandra. Men även om personalen i
fråga skulle ha spetsat till sin skildring
av vad som förekommit medan stabschefen
sökt skyla över de brister som
funnits kvarstår det faktum att förhållandena
var långt ifrån tillfredsställande.
Stabschefen har, såvitt jag förstår,
i sitt svar inte heller berört hur det förhöll
sig med de sovande lastbilsförarna
och deras framfart, enligt uppgift, än
på höger och än på vänster sida av
vägen.

Jag skulle ha varit mera till freds med
försvarsministerns svar om statsrådet
gjort en antydan om tillsättandet av en
objektiv utredning om det inträffade
och inte nöjt sig med att i huvudsak
återge endast stabschefens uttalanden i
tidningarna.

Vad avser den krigsmässiga järnvägstransporten,
under vilken den personliga
säkerheten utan tvivel åsidosattes i
högsta grad, skulle det inte ha funnits
något att tillägga till statsrådets meddelande
om att rättelse här skall ske,
såvida inte dylika händelser ägt rum vid

tidigare tillfällen under året. Vad som
sålunda förekommit är inte att betrakta
som en engångsföreteelse. Jag har tillgång
till ett brev från en byrådirektör
som deltog i en trupptransport i godsvagnar
under juli månad i år. Bristerna
vid den transporten var utan tvivel
identiska med de brister som förekom
vid den i interpellationen påtalade
transporten.

F.fter transporten i juli månad beslöt
det plutonbefäl vid ifrågavarande repetitionskompani
som varit med om transporten
att sammanfatta sina synpunkter
i en promemoria till bataljonschefen. I
promemorian påtalades de missförhållanden
som förekommit, och dessutom
framfördes förslag till rättelser både när
det gäller att begränsa eldfaran och förDättra
de sanitära förhållandena.

Eftersom den i interpellationen påtalade
händelsen ägde rum vid månadsskiftet
september—oktober har, såvitt
jag förstår, promemorian inte kommit
berörda myndigheter till handa och sålunda
inte kunnat beaktas.

Jag vill inte jämföra dessa transporter
med sådana som ägde rum under
det senaste världskriget. Men transporter
av detta slag, som sannerligen var
långt ifrån människovärdiga, skall väl
ändå inte behöva förekomma i vårt
land under fredstid. Inte skall soldaternas
liv sättas på spel på grund av stora
brandrisker och otillräcklig eller obefintlig
brandsläckningsmateriel eller
därför att möjligheter saknas till kontakt
med tågpersonalen ifall något allvarligt
skulle hända. Det fanns i dessa
godsvagnar halm på golvet och eld
kunde lätt ha uppstått. Det fanns inga
Säkerhetsanordningar och inga kontaktmöjligheter
med tågpersonalen utöver
möjligen någon flagga eller lampa. Det
kunde ha blivit katastrof. Inte heller
anser jag att de sanitära förhållandena
var tillfredsställande. Inte heller skall
soldaterna behöva packas i godsfinkor,
40—50 man i varje liggande i två våningar
med 130 centimeters takhöjd. Ett

Nr 35

Tisdagen den 9 november 1965

Svar på interpellation och fråga ang. militära trupptransporter

sådant transportsätt hör inte till ett civiliserat
land, i synnerhet inte under
fredstid.

Herr talman! Låt mig hoppas att rättelse
härutinnan kan åvägabringas så
att händelser av dylikt slag aldrig upprepas.
Samtidigt som jag än en gång
tackar för svaret vill jag hemställa till
försvarsministern att åtgärder vidtas
som hindrar resor av detta slag, då
både civila och militära personers liv
och säkerhet sätts på spel.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.
I det svaret finns ju ett klart löfte om
förbättrade förhållanden vid trupptransporter.
Jag syftar på den passus,
där det står att »det är nödvändigt att
förbättra brandskyddet och de sanitära
förhållandena i trupptransportvagnarna
samt införa tillförlitliga anordningar
för att öppna och stänga vagnsdörrarna
även inifrån».

Det finns alltså utsikter till förbättring,
och jag bara hoppas att det sker
inom en snar framtid.

Vidare vill jag understryka vad herr
Persson i Heden sade, nämligen att det
inte är första gången som det inträffar
tråkiga saker vid trupptransporter.
Därför vill jag betona att den nu aktuella
händelsen inte får falla i glömska
så att de utlovade åtgärderna inte blir
vidtagna.

Jag undrar också om inte sådana här
saker skulle ha kunnat förebyggas tidigare.
Många trupptransp orter har ju givit
erfarenheter som skulle ha kunnat
leda till åtgärder.

Till sist vill jag framhålla att sådana
här händelser försvagar vår tilltro till
försvaret och gör att vår inställning i
fråga om att göra en insats i försvarsfrågor
blir mer negativ.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag har eu känsla av
att man — med ledning av felaktiga
uppgifter i pressen, föreställer jag mig
— starkt överdriver vad som har förekommit.
Sådana här trupptransporter i
godsvagn har förekommit under 60 år,
herr talman, alltså ända från 1905. Det
har enligt vad staberna upplyser aldrig
hänt någon olycka vid dem. Man kan
alltså inte åberopa att soldaternas liv
sätts på spel. Tågen framförs ju inte
med särskilt hög hastighet. Jag tillbakavisar
alltså herr Perssons i Heden överdrivna
tal om att man sätter soldaternas
liv på spel genom att använda det
enda slag av vagnar som står till förfofogande
när man skall transportera
mycket folk, nämligen godsvagnar.

Däremot är det klart att några avsevärda
förändringar till det bättre vid
sådana trupptransporter inte har inträtt
under årens lopp, mer än det att
vagnmaterialet blivit bättre. Men någon
upprustning på framför allt det sanitära
området har väl knappast förekommit.

Redan före den speciella trupptransport
som tidningsuppgifterna handlar
om —- en bland många — hade försvarets
myndigheter och företrädare för
statens järnvägar suttit och diskuterat
olika åtgärder. På försvarssidan ville
man ha en viss typ av vagnar, och det
är alldeles klart att man på SJ-sidan var
villig att på allt sätt medverka till att
avhjälpa sanitära och andra här påtalade
förhållanden.

Denna övning, som följdes av representanter
för försvarets myndigheter
och statens järnvägar, har på bestämda
punkter visat vad man skall göra. Så
snart det går att skaffa pengar och utrustning
till det som jag pekat på i
svaret, nämligen de sanitära förhållandena,
belysningsfrågor m. m., skall de
ordnas.

Däremot tror jag inte att det är möjligt
att komma ifrån trupptransporter
av det här slaget. Man kan naturligtvis
ifrågasätta om det under fredstid behöver
göras några särskilda övningar.

Tisdagen den 9 november 1905

Nr 35

Svar på interpellation

Det iir ju heller inte ofta som de är av
samma storleksordning som höstens övning,
men det är svftrt att helt avstå
från att i masstransport pröva den rullande
materiel som vi har på våra järnvägar,
såsom man har gjort i höst. Och
det goda har ju denna stora övning haft
med sig att man liar fått klart för sig
att en upprustning på visst sätt måste
ske. Den kommer också att ske.

.lag medger alltså gärna, herr talman,
att det efter det andra världskriget inte
har skett någon uppföljning och modernisering
på detta område. Detta av
kostnadsskäl men också av det skälet
att det inte har gjorts så stora prov
med ifrågavarande transportapparat.

Beträffande trupptransporter i järnvägsvagnar
så har jag gått igenom de
protokoll från den övning som vi här
talar om och som anmäldes till överbefälhavaren
av en värnpliktig som deltog
i den. Av dessa protokoll och av
undersökningar som företagits bland
personalen framgår att man starkt har
överdrivit både säkerhetsfrågan och
de sanitära förhållandena. Ett faktum
var att värnpliktiga och befäl som medföljde
tåget i en sittvagn undan för undan
gick över från sittvagnen till dessa
godsfinkor, därför att där kunde man
sträcka ut sig och sova, vilket man inte
kunde i sittvagnen. Uppgifterna i pressen
om att befälet åkte i sittvagnar och
truppen på halm i godsvagnar är fullständigt
felaktiga. De flesta av befälet
åkte i samma vagnar som de värnpliktiga.
Sedan flera år tillbaka gäller
särskilda bestämmelser för detta, och
det är endast viss stabspersonal, som
åker i personvagn. Under övningen i
höst transporterades 65 stycken enheter
på järnväg, och det var bara fem
av dessa 65 enheter, som över huvud
taget hade tillgång till en personvagn.

I alla de övriga 60 färdades alltså
allt befäl i godsvagnarna, och även i de
nyssnämnda fem enheterna åkte en del
av befälet i sådana vagnar.

Jag skall inte gå vidare in på de

och fråf-a ang. militära trupptransporter

många triviala problem som man möter
om man skall göra sådana här trupptransporter
»up to date». Det är stora
kostnader förenat med upprustningen.

Jag skall i stället säga några ord om
den landsvägstransport som har sagts
vara så ytterst farlig ur säkerhetssynpunkt.
Även där har vi i departementet
infordrat olika uppgifter, gått igenom
alla tidsangivelser under resan från
det den startade klockan 18 på kvällen
i Karlsborg till dess man kom fram. Jag
medger att resan kan ha varit ansträngande,
men det var en mycket väl förberedd
landsvägstransport. Den var förberedd
i samarbete med polismyndigheterna,
och man hade planerat den flera
månader i förväg, och ingen olycka
inträffade. Man färdades i huvudsak på
nätterna — realistiskt — och sov på
dagarna. Resan avbröts ofta av raster,
bl. a. måltidsraster. Jag har här en fullständig
kartläggning timme för timme
över hur resan förlupit.

Jag vill som allmän regel säga, att
trafiksäkerhetsfrågorna verkligen uppmärksammas
inom försvarsmakten. Vi
hade inte en enda olycka med våra
många bilar under höstens repetitionsövningar
trots att vi körde 120 000 mil
med dessa fordon. Vi hade några olyckor
med traktorer, men inte en enda
bilolycka, och med hänsyn till vad
120 000 körda mil betyder i den civila
trafiken, är detta en statistik som visar
att man verkligen lägger an på trafiksäkerheten.

Om jag jämför denna landsvägstransport
med de bestämmelser som finns i
vår lagstiftning för civil biltrafik för
t. ex. förare av bil i yrkesmässig trafik,
kommer jag fram till att i vissa fall är
sådan arbetstid godkänd även för förare
av bil i yrkesmässig trafik. Trots att
dessa bestämmelser icke gäller för de
militära transporterna, försöker man
ändå rätta sig efter dem.

Jag vill tillägga att detta var en stort
upplagd övning, noga förberedd och
studerad under färden, och man gick

Nr 35

Tisdagen den 9 november 1965

Svar på interpellation och fråga ang. militära trupptransporter

så långt man vågade med hänsyn till
trafiksäkerhetsbestämmelserna. Detta är
en enstaka företeelse, som man lyckligt
genomfört utan några olyckor. Man hade
mycket noggrann kontroll på varje
enskild förare, särskilt mot slutet av
övningen, då man kunde begripa att
trötthet naturligen kunde inställa sig.
Var och en var anmodad att säga till
om han kände sig trött, och han skulle
då bytas ut. Vid alla raster som förekom
var den personal som satt vid
ratten befriad från andra göromål. De
skulle vila och ingenting annat.

Såvitt jag förstår kan man inte helt
avstå från att göra sådana enstaka prov
som man gjort med dessa landsvägstransporter.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag har en känsla av
att denna interpellation och denna debatt
varit värdefulla i så måtto att de
kanske påskyndar en ändring till ett
bättre förhållande.

Försvarsministern sade att dessa
transporter i godsfinkor har pågått under
60 års tid, och att några direkta
ändringar i förhållandena inte ägt rum
sedan andra världskriget. Det är väl
ändå ett belägg för att interpellationen
inte var lagd i otid, utan att man behövde
påvisa felaktigheter och förhållanden
som varit. Att det inte sedan —
enligt försvarsministern — hänt några
olyckor, det kan man inte uttala sig
om, då man inte vet hur det var vid
det aktuella tillfället, men olyckor händer
och det kan man självklart inte undgå
i sådana fall. Men att man arbetar
under sådana betingelser att man nästan
provocerar olyckor, det vill man inte
vara med om i fredstid.

Jag tror att detta givit belägg för att
det inte var överdrivet tal. Befälhavarna
för ifrågavarande transporter säger
ett och soldaterna säger ett annat. Vem
man skall tro, inte är det en bedömningssak.

Jag har hört en mängd vittnesmål

av soldater som var med, vilka i huvudsak
överensstämmer med vad jag har
påtalat i mitt inlägg, varemot befälhavaren
säger något annat. Även om soldaternas
redogörelser skulle vara överdrivna,
liar ändock missförhållanden
förekommit i detta sammanhang. Den
åberopade skrivelsen från byrådirektören
som var med i juli månad vittnar om
att förhållandena då var ungefär likadana.
Försvarsministern har ju vitsordat
att det inte har skett några ändringar
under en följd av år. Följaktligen
har jag inte gjort mig skyldig till något
felaktigt påstående.

Jag hoppas emellertid att denna debatt
har haft det goda med sig att man
kommer att göra vad som göras kan
för att få till stånd mänskliga förhållanden
under trupptransporter.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
försvarsministern att i och för sig är
det ingenting som säger att en godsvagn
skulle vara någonting omöjligt att
åka i. Jag skulle tro att med lämpliga
arrangemang kan en godsvagn i vissa
stycken vara bättre att åka i än en dålig
personvagn. Det är inte det jag har
velat påtala i min interpellation utan
endast att jag haft en känsla av att man
här inte har gjort vad som kan göras
för att åstadkomma den förbättring i
fråga om dessa transporter som ändå
är nödvändig.

Jag har träffat en värnpliktig som sagt
att varje gång han har varit med om
dessa trupptransporter, och det är ganska
många gånger, så har det alltid för
uppvärmning varit en nyoljad och rikt
inoljad kamin. Det förstår ju vem som
helst, har han sagt, att när man eldar
i den i de trånga utrymmen som det
här gäller blir det en enorm rökutveckling.
Det har ibland lett till att det nästan
blivit panik bland de åkande. En
sådan sak borde man väl kunna rätta
till så att man inte har en sådan kamin

Tisdagen den 9 november 1965

Nr 35

Svar på interpellation och fråga ang. militära trupptransporter

i eu dylik vagn. De instängda värnpliktiga
har ju ingen möjlighet att göra
något åt saken under transporten.

Detta kan synas vara en bagatell, men
jag har velat nämna det med anledning
av vad försvarsministern sade som eu
tröst att dessa transporter har pågått
i 60 år. Jag vill kommentera det med att
säga att det är mycket som vi accepterade
som naturligt för 60 år sedan som
vi nu anser fullständigt oantagbart.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag åberopade att liknande
järnvägstransporter har pågått i
60 år, utan någon känd olycka, med anledning
av att herr Persson i Heden
talade om att vi satte de värnpliktigas
liv på spel genom dessa transporter.
Jag tyckte att en sådan upplysning kanske
kunde ge frågan riktiga proportioner.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Det är endast en punkt
i herr Perssons anförande som jag vill
säga några ord om. Han beklagade nämligen,
som framgick av hans första anförande,
att soldaterna skulle behöva
åka i godsvagnar. Jag hade tillfälle att
deltaga i dessa övningar i Norrland och
även att åka en kortare sträcka i en av
godsvagnarna. Vid det tillfället frågade
jag soldater i vagnen och även deras
officerare vad de ansåg om detta transportsätt.
Då fick jag enhälligt till svar:
»Är det fråga om en längre sträcka vill
vi åka så här, då orkar vi inte sitta i
en vanlig sittvagn.» Exakt samma erfarenhet
gjorde jag, herr talman, vid de
långa transporterna under beredskapsåren.

Jag ville gärna säga detta. Däremot
vill jag inte yttra mig om de övriga frågorna.
Jag är endast tacksam för att
försvarsministern lovat att se över säkerhetsfrågorna
och frågorna om de sanitära
förhållandena.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Den siste ärade talaren
ansåg att det var bättre att åka i godsvagnar
än i vanliga personvagnar. Jag
har inte uttalat mig om vilket som är
bäst. Jag har endast framhållit att dessa
vagnar inte var i sådant skick att
transport i dem kan betraktas som vare
sig ändamålsenlig eller människovärdig.
Herr Jönsson i Ingemarsgården
har redogjort för förhållandena i dessa
godsvagnar, för brandrisken m. m. Jag
tror inte att det kan vara så trivsamt
att åka i en godsvagn byggd i två våningar,
där människorna har 1,3 meters
utrymme på höjden — de kan praktiskt
taget inte sitta upprätta — med halm
på golvet, en osande kamin i mitten och
dessutom med latrinkärl och matskåp
någonstans i vagnen.

Försvarsministern sade att vi skall ge
debatten de rätta proportionerna. Vi
har inte överdrivit. Jag anser alltjämt
att det är förenat med livsfara att utan
möjlighet att ge sig till känna ligga i en
godsvagn med en kamin brinnande och
halm på golvet. Ponera att det tagit
eld i denna halm, då kunde en katastrof
ha inträffat. Att så inte skedde kan betraktas
som ren tur, vilket alla givetvis
är mycket glada för.

Jag vädjar än en gång till försvarsministern
att han gör vad på honom
ankommer för att rätta till dessa förhållanden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till bevillningsutskottet propositionen
nr 149, med förslag till förordning om
upphävande av förordningen den 18
maj 1934 (nr 168) angående postverkets
ansvarighet för försändelser och medel,
som mottagits till postbefordran;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 154, angående avtal om inrättande

Nr 35

Tisdagen den 9 november 1965

Interpellation ang. en professur i geriatrik vid Uppsala universitet

och drift av ett forsknings- och ett serviceorgan
på vatten- och luftvårdsområdet; till

statsutskottet propositionen nr
161, angående omläggning av utbildningen
av sjuksköterskor m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 163, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

§ 16

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 145—147, bevillningsutskottets
betänkande nr 41,
första lagutskottets utlåtanden nr 30—
32 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 41—44.

§ 17

Föredrogs den av herr Wiklund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående en kommunal informations-
och konsultationsverksamhet
rörande angelägenheter av social eller
mera personlig art.

Kammaren biföll denna anhållan. §

§ 18

Interpellation ang. en professur i geriatrik
vid Uppsala universitet

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Ålderdomsförändringarna
och ålderssjukdomarna är ett av våra
viktigaste sociala och medicinska problem.
De sjukdomar, som framför allt
dominerar det geriatriska fältet, är långvariga
sjukdomstillstånd, ofta av kronisk
karaktär. Dessa sjukdomar utvecklas
under en lång följd av år, även om
det synliga sjukdomsförloppet ofta fram -

träder endast under en tid av månader
eller enstaka år.

För sjukvårdens huvudmän, som
praktiskt måste syssla med åldrandets
problem, har bristen på långtidsplatser
dominerat diskussionen, och på grund
därav har de förebyggande och botande
uppgifterna, som ändock måste vara
den centrala frågan för långtidssjuka,
kommit i skymundan. Detta är beklagligt,
ty det räcker inte bara med att
bygga långtidsplatser. Den centrala uppgiften
är och måste vara att söka förebygga,
bota eller uppskjuta ett akut
sjukdomstillstånd samt i det längsta låta
den långtidssjuke vara kvar i sitt
hem och den bygd där släkt och vänner
finns och där han eller hon har
rotfäste. Förskjutningen av det akuta
utbrottet av långtidssjukdomarna till
en allt högre ålder synes för en lekman
tala för, att ekonomiska, sociala, miljö-,
närings- m. fl. frågor samt kosthållet
för våra gamla spelar en betydande roll
i sjukdomsbilden.

Även om ekonomiska problem kan
vara besvärliga för huvudmännen i dagens
situation, torde man ändock vara
klar över att tillika humanitära, ekonomiska,
medicinska och andra samhällsintressen
talar för att staten omedelbart
bör inrikta sitt arbete på en aktiv geriatrik
forskning där man söker komma
till rätta med i första hand de problem
som snabbt kan omsättas i det praktiska
sjukvårdsarbetet. Därför är det angeläget
att långtidsforskning, som endast
kan ge resultat i en avlägsen framtid,
eller forskningsområden, som är aktualiserade
i andra länder, bör komma i efterhand,
och våra forskningsresurser
inriktas på en sorts mål eller ämnesforskning
där snabba och praktiska resultat
kan komma dagens människor
till del.

För att ernå detta resultat förefaller
det som om forskningen i första hand
bör koncentreras på social medicinsk
geriatrik, där näringslärans och kostens
betydelse inom geriatriken ägnas spe -

Tisdagen den 9 november 1965 Nr 35

Interpellation ang:, beställningar hus företagare i övre Norrland av materiel för försvarets
behov

ciell uppmärksamhet. Om geriatrisk
forskning skulle få en snäv teoretisk inriktning
med liten anknytning till den
aktuella kliniska och socialmedicinska
problematik, som tillsammans konstituerar
ett av vår tids största samhällsproblem,
kan denna icke medverka till att
söka lösa dagens aktuella läge inom
åldringsvården.

Då riksdagen i april 1964 biföll motioner
om att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om inrättande av en professur
i geriatrik, förutsatte man att denna professur
snabbt skulle tillkomma. Då beslutet
fattades under rubriken Uppsala
universitet, Avlöningar, förutsatte man
väl att denna professur skulle inrättas
vid Uppsala universitet. Trots detta har
månader lagts till månader under det
att några s. k. sakkunniga sysslat med
teoretiska problem om ämnesval och
förläggningsort av professuren. Detta
förhållande är anmärkningsvärt, ty riksdagsbeslutet
förutsatte, att professuren
skulle befrämja utvecklingen på områden,
som präglas av aktuell praktisk
problematik och inom vilka man på
rimlig tid skulle kunna uppnå resultat.
Det är självklart att ytterligare professurer
inom geriatriken snarast möjligt
bör tillkomma, men i det aktuella fallet
är det angeläget att professuren blir
tillsatt och att ämnesvalet ges en praktisk
teoretisk utformning.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till ecklesiastikministern få
framställa följande frågor:

1. Kan man förvänta att ecklesiastikministern
till årsskiftet eller i proposition
till 1966 års riksdag framlägger
förslag om att vid Uppsala universitet
inrätta den professur i geriatrik som
riksdagen genom beslut i april 1964
förutsatte, och

2. kan man då räkna med att ecklesiastikministern
i fråga om ämnesvalet
kommer att beakta sjukvårdshuvudmännens
önskemål att professuren skulle

befrämja utvecklingen på områden, som
präglas av aktuell praktisk problematik,
inom vilka man på rimlig tid skulle
kunna uppnå praktiska resultat?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. beställningar hos företagare
i övre Norrland av materiel för
försvarets behov

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Hedenäset (ep), som
yttrade:

Herr talman! Behovet av att nå fram
till ett bättre försörjningsunderlag i övre
Norrland är icke minst ur försvarspolitisk
synpunkt en fråga av den största
betydelse för hela landet. Redan förut
är landsdelen — trots sin rikedom
på naturtillgångar — ett underskottsområde
dels i fråga om antal människor,
som i ett utgångsläge skall försvara området,
dels beträffande förnödenheter
av olika slag för totalförsvaret och befolkningen
i övrigt. Detta förhållande
måste redan i fredstid medföra stora
svårigheter och kostnader för landets
försvar, vilka givetvis skärpes i ett mera
kritiskt läge. Så mycket värre blir
bristen på människor och förnödenheter
med den befolkningsuttunning som
allt mer börjat känneteckna utvecklingen
framför allt i stora delar av övre
Norrland.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden
aktualiserades i början av innevarande
år frågan om ej försvaret självt
kunde positivt påverka befolkningsutvecklingen
i övre Norrland. Ett ökat
tillgodoseende av försvarets materielbehov
genom utläggande av beställningar
till företag i övre Norrland och genom
uppförande av industrier i denna
landsdel skulle medföra förbättringar
av sysselsättningsläget. Härigenom skulle
befolkningsuttunningen kunna motverkas.
Ur försvarets synpunkt skulle

Nr 35

Tisdagen den 9 november 1965

Interpellation ang. informationen till från utlandet invandrad arbetskraft om de

politiska konsekvenserna av anslutning till svensk facklig organisation

detta vara mycket välkommet eftersom
därmed landsdelens och därmed hela
landets värnkraft skulle stärkas.

I en interpellationsdebatt i andra
kammaren den 25 maj 1965 gav försvarsministern
uttryck för sin oro för
befolkningsutvecklingen i övre Norrland.
»Det är» — yttrade statsrådet —
»självklart att det ur försvarssynpunkt
vore bäst, om vi i händelse av krig kunde
försvara vår norra landsända med
folk som bor däruppe.» Han förklarade
att man från försvarets sida var beredd
att hjälpa till och medverka för
att stärka försörjningsunderlaget längst
i norr och att man efter en tidigare interpellation
och efter en framställning
från länsstyrelsen i Norrbottens län
igångsatt en inventering för att få klarlagt,
vad som var möjligt att göra i detta
hänseende. Denna inventering hade
till dagen för interpellationssvarets lämnande
ej hunnit slutföras. Därför kunde
ej heller vid detta tillfälle lämnas någon
redovisning över de slutsatser och
förslag, liksom de konkreta åtgärder i
övrigt, vartill inventeringen resulterat.

Av de totala försvarskostnaderna torde
mer än 2 000 miljoner kronor eller
omkring 50 procent ha anslagits för
anskaffning och underhåll av materiel
under innevarande budgetår. Vid en
internationell jämförelse torde materielandelen
i försvarskostnaderna vara
relativt stora. Även om det givetvis inte
är möjligt att uppnå någon sorts proportionell
fördelning av materielanskaffningen
olika landsdelar emellan så
talar dock totalkostnaden för försvarets
materielbehov för att det borde finnas
utrymme för ökning av övre Norrlands
andel av produktionen.

Den berörda frågan är av stor betydelse
och har allmänt intresse. Därför framstår
det som angeläget att den inom
försvarsdepartementet påbörjade inventeringen
så fort den färdigställts
blir delgiven allmänheten så långt detta
av säkerhetsskäl är lämpligt.

Det är angeläget att i detta sammanhang
även betona betydelsen av att
även inom varje landsdel få en viss
spridning av sysselsättningstillfällen och
bosättning. Alltför stor befolkningskoncentration
medför särskilda problem
ur försvarspolitisk synpunkt. Befolkningsutvecklingen
i Norrland inger ur
dessa aspekter allvarliga betänkligheter.
För Norrbottens vidkommande kan
folkuttunningen i inlandet och i Tornedalen
snart leda till att man kan använda
evakuering som beteckning på
vad som håller på att ske. Ur försvarets
synpunkt måste detta vara utomordentligt
oroande. Därför är det av
stort intresse att få klarlagt vad som
kan göras från försvarets sida för att
stärka försörjningsunderlaget i de nämnda
delarna av Norrbottens län liksom
inom motsvarande områden i Norrland
i övrigt.

Med hänvisning till det anförda liemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill statsrådet lämna en redovisning
över resultatet av den beslutade
inventeringen av möjligheterna till ökade
beställningar hos företagare i övre
Norrland av materiel för försvarets behov? 2.

I vilken utsträckning är det möjligt
att genom nämnda åtgärder ge ökad
sysselsättning åt befolkningen i Norrbottens
inland och i Tomedalen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. informationen till
från utlandet invandrad arbetskraft om
de politiska konsekvenserna av anslutning
till svensk facklig organisation

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Frågan om invandring
av utländsk arbetskraft har under den

Tisdagen den i) november 1905

Nr 35

Interpellation ang. informationen till från utlandet invandrad arbetskraft om de

politiska konsekvenserna av anslutning till svensk facklig organisation

senaste tiden som bekant varit mycket
aktuell. Den utländska arbetskraften
är en värdefull tillgång för vårt land.
Det måste därför betecknas som glädjande
att man nu på olika håll fatt upp
ögonen för att invandringen måste ske
planmässigt och i mer ordnade former
än vad som hittills varit fallet. Det är
också glädjande att man på ansvarigt
håll börjat inse att olika åtgärder måste
vidtagas för att underlätta den invandrande
arbetskraftens anpassning till
svenska förhållanden. Inte blott stat
och kommun utan även arbetsmarknadens
parter har ett stort ansvar för att
denna anpassningsprocess kan ske så
snabbt och smärtfritt som möjligt.

Det torde stå klart för de allra flesta
att det av flera skäl är önskvärt att även
den invandrade arbetskraften ansluter
sig till de fackliga organisationerna i
samma utsträckning som sina svenska
kamrater. Anslutningen är önskvärd,
inte minst därför att de fackliga organisationerna
kan verksamt bidraga till
de invandrades anpassning.

Emellertid förhåller det sig så, att
medlemsskap i svensk facklig organisation
i vissa fall medför konsekvenser
för den invandrade som han normalt
inte kan förutse. I många fall innebär
som bekant medlemsskap i en till
Landsorganisationen ansluten facklig
organisation att man automatiskt blir
medlem även av ett svenskt politiskt
parti, nämligen det socialdemokratiska.

Det är inte min mening att inför detta
forum ta upp en debatt om det riktiga
i att tillämpa politisk kollektivanslutning.
Från folkpartiets sida har vi
emellertid sedan länge haft vår inställning
klar: kollektivanslutning till ett
politiskt parti kan ur principiell och
demokratisk synvinkel inte accepteras.

Få svenskar torde numera sväva i
okunnighet om att kollektivanslutningsmetoden
används — även om det lokalt
kan klicka med informationen. Det nya
och ur principiell synpunkt om möjligt

ännu mer diskutabla systemet med storavdelningar
och indirekt anslutning via
representantskap ställer särskilda krav
på tillfredsställande information. De
som känner till att de kollektivanslutits
kan undvika cn icke önskvärd partianslutning
genom att utnyttja sig av den
reservationsrätt som av kollektivanslutningsanhängarna
ansetts legitimera
hela verksamheten.

Beträffande den invandrade arbetskraften
är situationen besvärligare. Dessa
män och kvinnor kommer ofta hit
utan att alls veta något om hur det
svenska samhället fungerar. De torde
omöjligen kunna känna till det för Sverige
tämligen unika förhållandet att
facklig anslutning också innebär medlemsskap
i ett politiskt parti vars verksamhet
de sålunda måste bidra till att
stödja, bl. a. ekonomiskt. Detta framstår
som särskilt otillfredsställande därför
att det i Sverige från visst fackföreningshåll
såsom självklart betraktade
förhållandet att fackföreningsrörelsen
hör ihop med det socialdemokratiska
partiet ingalunda framstår som
självklart i andra länder. Därtill kommer
att de invandrade icke äger rösträtt
eller är valbara till statliga eller
kommunala förtroendeuppdrag, varför
de inte automatiskt kan förutsättas ha
intresse av att bli medlemmar av ett
svenskt politiskt parti.

Det framstår alltså som ett elementärt
krav ur demokratisk synpunkt att den
invandrande arbetskraften får tillfredsställande
upplysning om de politiska
konsekvenser som ett fackligt engagemang
kan medföra.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att den från
utlandet invandrande arbetskraften får
tillräcklig information om de politiska
konsekvenser i form av medlemsskap
i socialdemokratiska partiet, som an -

Nr 35

Tisdagen den 9 november 1965

Interpellation ang. informationen till från utlandet invandrad arbetskraft om de

politiska konsekvenserna av anslutning till svensk facklig organisation

slutning till svensk facklig organisation
kan medföra?

2. Om så icke är fallet: Ämnar herr
statsrådet vidta några åtgärder för att
förbättra denna information?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 347, i anledning av väckta motioner
angående tillvaratagande av den enskildes
rätt vid försäkringsdomstolen;

nr 348, i anledning av väckta motioner
angående det pensionsgrundande
underlaget för ATP;

nr 349, i anledning av väckta motioner
angående antalet ledamöter i giftnämnden;
och

nr 350, i anledning av väckta motioner
angående översyn av kungörelsen
om avlöning m. m. till civilförsvarspliktiga
samt angående reseersättning vid
tjänstgöring inom civilförsvaret.

§ 22

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 158, angående godkännande av
visst markbyte m. m.,

nr 162, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt,
och

nr 166, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 § kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753).

Dessa propositioner bordlädes. §

§ 23

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från delegerade
för riksdagens verk inkommit framställning
angående lönegradsuppflytt -

ning av expeditionsvaktstjänsterna vid
justitie- och militieombudsmännens expeditioner.

§ 24

Anmäldes en till herr andre vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 939, av herrar Lothigius och
Ringaby, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 151, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 13 juni
1919 (nr 293) om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 25

Ordet lämnades på begäran till

Herr TURESSON (h), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 161, angående omläggning av utbildningen
av sjuksköterskor in. m., måtte
med hänsyn till ärendets omfattning
utsträckas till det sammanträde, som infaller
näst efter torsdagen den 18 innevarande
november.

Denna hemställan bifölls.

§ 26

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Åkerlind, till hans excellens herr
statsministern angående kollektivanslutning
till politiskt parti,

herr Björk i Göteborg, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående lagstiftning mot diskriminering
på grund av ras eller nationalitet,
och

fru Eriksson i Stockholm, till hans
excellens herr statsministern angående
den svenska kärnvapenfrågan.

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

8 27

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 10 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
november.

§ 2

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Kammarens arbetsplenum onsdagen
den 17 november, som i den preliminära
planen utsatts till kl. 10.00 eller 14.00,
kommer att börja kl. 10.00.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
158, angående godkännande av visst
markbyte m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 162, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 5
mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt;
och

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 166, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 § kommunallagen den
18 december 1953 (nr 753).

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan fogad, å

bordet vilande framställning från delegerade
för riksdagens verk angående
lönegradsuppflyttning av expeditionsvaktstjänsterna
vid justitie- och militieomDudsmännens
expeditioner.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den å bordet vilande
motionen nr 939.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lundberg, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående en professur i geriatrik
vid Uppsala universitet,

herr Larsson i Hedenäset, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående beställningar hos
företagare i övre Norrland av materiel
för försvarets behov, och

herr Westberg, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
informationen till från utlandet
invandrad arbetskraft om de politiska
konsekvenserna av anslutning till
svensk facklig organisation.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

32 Nr 35 Onsdagen den 10 november 1965

Utredningar syftande till besparingar samt effektivisering och rationalisering inom
statsverksamheten

nr 145, i anledning av väckta motioner
om viss reformering av de svenska
FN-förbandens utbildning, och

nr 146, i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse
angående statsverket, i vad berättelsen
avser den praktiska tillämpningen av
vissa avlöningsbestämmelser.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Utredningar syftande till besparingar
samt effektivisering och rationalisering
inom statsverksamheten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
147, i anledning av väckta motioner
om utredningar syftande till besparingar
samt effektivisering och rationalisering
inom statsverksamheten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Virgin m. fl. (I: 202) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (11:236), hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte tillsätta en särskild besparingsutredning,
vari samtliga demokratiska
partier, näringslivet och de ekonomiska
vetenskaperna borde vara representerade,
samt att utredningen arbetade
med sådan skyndsamhet att budgetåret
1966/67 kunde påverkas av utredningsresultatet.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Stefanson och Hilding
(I: 459) och den andra inom andra
kammaren av herr Antby in. fl.
(11:549), hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en parlamentarisk utredning för
översyn av statsutgifterna i syfte att
åstadkomma effektivitetsvinster och
kostnadsbesparingar.

Slutligen hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Harald Pettersson m. fl.
(1:457) och den andra inom andra
kammaren av herr Antonsson m. fl.
(II: 551), hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en utredning syftande till rationalisering
och effektivisering av den statliga
förvaltningsapparaten enligt i motionerna
angivna grunder.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:202 och 11:236, 1:459 och 11:549
samt 1:457 och 11:551 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Andersson, Källqvist och Johan
Olsson, fröken Elmén samt herrar Larsson
i Hedenäset, Nihlfors och Sjönell,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:459 och 11:549 samt
1:457 och 11:551 ävensom i anledning
av motionerna I: 202 och II: 236, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en
parlamentarisk utredning syftande till
rationaliseringar, effektivitetsvinster
och kostnadsbesparingar inom statsverksamheten; 2)

av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Bohman och Björkman, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 202 och II: 236 ävensom
i anledning av motionerna 1:459 och
11:549 samt 1:457 och 11:551, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en
särskild besparingsutredning, vari borde
ingå företrädare för samtliga demokratiska
partier, näringslivet och de
ekonomiska vetenskaperna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! I reservation nr 1 yrkas
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

Onsdagen den 10 november 1905 Nr 35

Utredningar syftande till besparingar samt effektiviserinjf och rationalisering inom
statsverksamheten

matte hemställa om tillsättandet av en
parlamentarisk utredning med uppgift
att söka åstadkomma »rationaliseringar,
effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar
inom statsverksamheten», över
de motioner, som åberopas i reservationen
och som är anledningen till statsutskottets
utlåtande nr 147, har det statliga
rationaliseringsorganet statskontoret
avgivit remissyttrande.

•lag vill, herr talman, till att börja med
understryka att reservanterna inte hängett
sig åt den illusionen att den föreslagna
utredningen skulle kunna framlägga
något program för besparingar av
sensationell storleksordning. De stora
tunga utgiftsposterna i statsbudgeten utgöres
ju av sådant som folkpensioner,
barnbidrag, försvarskostnader, kostnader
för sjukvård, undervisningsväsende
o. s. v. och om dessa utgifters nödvändighet
och berättigande råder allmän
enighet. En utredning, sådan som den av
reservanterna föreslagna, kan inte försöka
sig på någon nedpressning av dessa
utgifter i besparingssyfte, men det finns
i alla fall, herr talman, goda skäl för
att tillsätta en dylik utredning som sannerligen
inte behöver sakna arbetsuppgifter.

Jag vill i detta sammanhang betona
att syftet med motionerna, såsom även
anmärkes av statskontoret i dess remissyttrande,
inte bara är att söka få till
stånd direkta och omedelbara besparingar
inom den statliga verksamheten,
utan i lika hög grad att åstadkomma en
kontinuerlig effektivisering av denna
verksamhet.

Vad först angår besparingseffekten är
det, såsom jag nyss framhållit, alldeles
klart att en utredning sådan som den
föreslagna inte kan presentera förslag
som innebär besparingar av jättebelopp,
men i ett ansträngt statsfinansiellt läge
som det nuvarande, vilket kan bedömas
bli ännu mer ansträngt under de kommande
åren, får man väl handla efter
den gamla goda principen att många

bäckar små kan göra en stor å. Ån behöver
kanske inte bli särskilt djup och
rikt flödande för att resultatet skall,
inte minst av finansministern, hälsas
med tillfredsställelse. Jag drar mig till
minnes att vid en uppvaktning hos finansministern
som jag och några representanter
för en industribransch gjorde
för ett par år sedan i syfte att söka
övertyga honom om att en punktskatt
som tyngde branschen i fråga borde tas
bort, föranledde mitt påpekande att
skatten bara inbringade något tiotal miljoner
kronor till statsverket den repliken
från finansministerns sida: »10 miljoner
är mycket pengar, särskilt för en
finansminister.»

När man rationaliserar inom näringslivet
är ett av de viktigaste strävandena
att söka upptäcka verksamhetsgrenar
och aktiviteter — eller rättare sagt inaktiviteter
— som överlevt sig själva därför
att utvecklingen rusat förbi dem. Sådan
verksamhet, som alltså inte fyller
något rationellt syfte men som kostar
pengar, skäres obönhörligt bort och därigenom
frigör man också personal, något
som är guld värt i dessa arbetskraftsbristens
tider. Jag är alldeles övertygad
om att en ambitiöst företagen inventering
av den nuvarande statsverksamheten
också skulle resultera i upptäckten
av en del verksamhetsgrenar
som inte längre kan sägas vara i takt
med tiden och som skulle kunna skäras
bort eller bantas ned, med kostnadsbesparingar
som följd.

Vi lever ju i ett samhälle med en rasande
snabb utveckling på praktiskt taget
alla områden, och den dynamik som
är utmärkande för näringslivet sätter
också i mångt och mycket sin prägel på
statsverksamheten. Därför behövs oftare
än förr en genomgående översyn av
denna verksamhet för att få till stånd
en prövning av frågan, huruvida allt arbete
som utföres inom dess ram anpassats
till de förändrade förhållandena eller
om rationaliseringar bör företas,

3 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 35

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Utredningar syftande till besparingar samt effektivisering och rationalisering inom

statsverksamheten

t. ex. i form av koncentration av arbetsuppgifter
till färre myndigheter. För att
ta ett exempel från ett aktuellt område,
nämligen bostadsproduktionen, kan
man, herr talman, med skäl fråga sig om
byggande av bostäder — en verksamhet
som kräver tre huvudförutsättningar,
nämligen beslut, bedömning och planering
—- inte skall kunna komma i gång
utan att saken skall behöva behandlas
av, i värsta fall, 17 centrala ämbetsverk
och andra myndigheter, sorterande under
7 departement, och dessutom ett tiotal
instanser på länsplanet, med all den
arbetskraft som dessa myndigheter representerar.

Nog förefaller det som om en rationalisering
i riktning mot koncentration av
hela denna apparat till färre instanser
inte skulle vara en utopi. Flera liknande
exempel skulle kunna anföras men jag
skall inte ta upp ytterligare tid härmed.
Att en relativt ofta återkommande genomgång
av hela statsverksamhetens
struktur och de olika arbetsuppgifternas
omfattning är nödvändig menar också
statskontoret. Ämbetsverket säger nämligen
i sitt remissvar: »Statskontoret delar
emellertid den uppfattningen att det
tid efter annan bör vidtas en samlad
översyn av hela den statliga verksamheten
i besparingssyfte.»

Enligt reservanternas mening är det
sannolikt, att de synpunkter som långtidsutredningen
kan komma att ha på
de nu behandlade problemen skall kunna
komma den av motionärerna och reservanterna
föreslagna utredningen till
godo.

Även vad beträffar det andra syftemålet
med de ifrågavarande motionerna,
nämligen att genom en utredning
söka få fram förslag till effektivisering
av statsverksamheten, något som rätt utförligt
diskuterats i centerpartimotionerna
1:455 och 11:551, instämmer
statskontoret i motionärernas resonemang.

Ämbetsverket säger beträffande denna

sak: »Det är givetvis ytterst angeläget
att de förhållanden som kan antas ha en
allmänt effektivitetshämmande verkan i
största möjliga utsträckning elimineras.
Till dessa måste som motionärerna
framhåller utan tvekan räknas svårigheterna
att vid nuvarande redovisningssystem
få en klar bild av de prestationer
som myndigheterna utför och kostnaderna
för dessa. Inom näringslivet har
i synnerhet större företag sedan länge
förfogat över utvecklade kostnadsredovisningssystem
som gjort det möjligt att
fortlöpande kontrollera effektivitetsutvecklingen
på olika stadier i produktionsprocessen
och att företa snabba ingripanden
då så erfordras.»

Herr talman! Vad som gör det särskilt
angeläget att inom den statliga verksamheten
få till stånd ett prestationstänkande
är den nyss påtalade bristen
på arbetskraft, vilken av den föreslagna
utredningen bör behandlas med utgångspunkt
från flera aspekter. Om utredningen,
vilket reservanterna föreslår, i
samarbete med de utredningar som
statskontoret bedriver på det här behandlade
området kan få fram mått på
de prestationer som statsförvaltningen
utför och som sålunda kan bli till hjälp
vid bedömandet av effektivitetsutvecklingen,
är det uppenbart att detta måste
stimulera till ett ökat prestationstänkande
inom statsverksamheten. Detta måste
i sin tur leda till att den tillgängliga personalen
utnyttjas bättre och mera rationellt,
något som för fram till ytterligare
eu aspekt på hela denna problemställning.

En effektivare personal som kan visa
på ökade prestationer får också ett bättre
underlag för krav på bättre betalning
för sitt arbete, och den bör också
betalas efter de ökade prestationerna.
Härigenom kanske statsförvaltningen i
framtiden kan lyckas bättre med att behålla
sin dyrt utbildade personal. Under
alla förhållanden bör enligt reservanternas
mening den effektivitetshämning

Onsdagen den 10 november 1965 Nr 35

Utredningar syftande till besparingar samt effcktivisering och rationalisering inom
statsverksamheten

som ligger i den ökande bristen på arbetskraft
som även statsförvaltningen
drabbas av ägnas största uppmärksamhet
av den föreslagna utredningen.

Utskottsmajoriteten anser att det inte
behövs någon särskild utredning för de
ändamål som anges i de ifrågavarande
motionerna, utan att det i stort sett räcker
med den rationaliseringsverksamhet
som för närvarande bedrivs av myndigheterna
själva, framför allt av statskontoret.
Emellertid håller utskottsmajoriteten
med om att statsutgifterna tid efter
annan bör underkastas en samlad översyn
i besparingssyfte men vill avvakta
de resultat en långtidsutredning kan
komma fram till angående den offentliga
sektorn.

Enligt min mening, och jag tror att
jag även kan tala för mina medreservanter,
kan dessa viktiga frågor och
problem inte avspisas så lätt. När rationaliseringar
görs t. ex. inom industrien
arbetar inte rationaliseringsexperterna i
ett lufttomt rum för sig själva utan i intimt
samarbete med dem som betalar,
nämligen uppdragsgivarna, som även i
stort sett anger syftemålet med rationaliseringen
och vilka resultat som man
önskar uppnå.

När det gäller statsförvaltningen är
det ju riksdagen som i egenskap av ombud
för folket ansvarar för betalningen
av rationaliseringen, och den bör också
ha ett ord med i laget då det gäller att
fastställa vad man önskar nå för mål
med en rationalisering och översyn av
förvaltningen.

Därför räcker det inte att statsförvaltningens
egna rationaliseringsorgan arbetar
alldeles enskilt, utan de bör åtminstone
då och då ha kontakt med representanter
för riksdagen, med andra
ord samarbeta med en parlamentarisk
utredning.

Herr talman! Med det sagda ber jag
få yrka bifall till reservationen nr 1.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Under den senaste tioårsperioden
har statsutgifterna, i oförändrat
penningvärde, mer än fördubblats.
Under samma tid har de kommunala
utgifterna räknat i löpande priser
i det närmaste tredubblats. Totalt uppgår
de offentliga utgifterna för närvarande
till omkring 45 procent av nationalinkomsten.

Nästan dagligen läser vi i tidningarna
om den markerade bristen på arbetskraft
och om knappheten på kapital
för angelägna investeringar. På bägge
dessa områden väntas förhållandena bli
bestående under lång tid framöver. Mot
bakgrunden av dessa omständigheter
borde det för alla framstå som angeläget
att försöka begränsa de offentliga
utgifternas stegring. Det budgetperspektiv
som finansministern redovisade i
den reviderade finansplanen i våras understryker
ytterligare det angelägna i
att se till att inte den offentliga sektorn
tar i anspråk finansiella och personella
resurser i sådan utsträckning, att det
allvarligt inkräktar på möjligheterna
till ekonomisk expansion inom andra
sektorer. I den situation som råder och
den utveckling som kan förutses måste
stor vikt fästas vid resursernas fördelning
på olika samhällsområden.

I den reviderade finansplan som jag
nyss talade om framhöll finansministern
bl. a. att de i långtidsbudgeten
framlagda utgifts- och inkomstperspektiven
för senare hälften av 1960-talet
avgjort icke var sådana att de visade
på något utrymme för allmänna skattesänkningar
eller att skattepolitiken i
framtiden enbart skulle kunna inriktas
på en omfördelning av skattebelastningen
från direkt till indirekt beskattning.
Bedömningen av utgiftsbehoven hade
varit restriktiv, sade finansministern,
och hade i princip endast omfattat sådana
utgiftsökningar som var en följd
av redan gjorda åtaganden, alltså av
sådant som riksdagen redan tidigare

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Utredningar syftande till besparingar samt effektivisering och rationalisering inom

statsverksamheten

beslutat. Mot den bakgrunden syntes det
ofrånkomligt, sade finansministern, att
i varje fall krav på ytterligare höjning
av ambitionsnivån och genomförandet
av nya reformer inte kan ställas utan
att samtidigt anvisa motsvarande finansieringsresurser.
Redan de i långtidsbudgeten
beräknade utgiftsökningarna
visar på behovet av ytterligare inkomstförstärkningar
under de närmaste åren,
framhöll finansministern.

Det var inte första gången vi fått höra
av finansministern att ytterligare inkomstförstärkningar
blir nödvändiga
under de närmaste åren. Vi undrar
självfallet vad finansministern i dessa
dagar går och funderar på för nya inkomstförstärkningar
att föreläggas riksdagen,
när statsverkspropositionen kommer
i januari.

I höstriksdagens remissdebatt underströk
vi från högerpartiet som så
många gånger tidigare hur angeläget
det är att försöka mildra den nuvarande
progressiviteten i skattesystemet både
av hänsyn till den hårda skattebelastningen
och av hänsyn till bristen på
arbetskraft inom många områden. Vår
uppfattning på den punkten delas säkerligen
av många. Kravet har fått ökad
styrka genom den höjning av kommunalskatten
som kommer att genomföras
nästa år. Frågan är alltså om vi verkligen
bör vara tillfreds med att inte höja
ambitionsnivån, eller om vi inte skulle
kunna sträcka våra ambitioner så långt
att vi försöker hejda denna utveckling,
så att vi åtminstone hinner växa ikapp
utgiftsexpansionen och samtidigt skapar
utrymme för en sänkning av progressiviteten.
Vi får helt enkelt inte kapitulera
inför denna väldiga expansion
av den offentliga sektorn.

Högerpartiet väckte motionen om tillsättandet
av en särskild besparingsutredning
redan i januari i år. Ingen torde
väl kunna påstå att vad som därefter
inträffat och de prognoser som redovisats
i den reviderade finansplanen i

våras har gjort detta krav mindre aktuellt.
Tvärtom. Statsfinansiella, samhällsekonomiska
och konstitutionella
skäl talar nu ännu starkare för en allvarlig
principiell prövning av statsutgifterna
och hela den statliga verksamheten,
oberoende av de beslut som riksdagen
tidigare har fattat. Riksdagen kan
inte få vara så låst av tidigare åtaganden
att den inte när läget så kräver skall
kunna ta upp frågorna till förnyad prövning,
och jag undrar om inte det läget
nu har inträtt.

Vi har föreslagit att man i en besparingsutredning
skulle undersöka hela
den statliga verksamheten och hela utgiftsfältet
samt att det i utredningen
skulle ingå företrädare för samtliga demokratiska
partier, för näringslivet och
de ekonomiska vetenskaperna. Vi har
också föreslagit att denna utredning
skall ägna uppmärksamhet åt frågan att
låta det allmänna i vidgad utsträckning
direkt ta betalt för gjorda tjänster. Förmodligen
kommer utskottsmajoritetens
socialdemokratiska talesmän att hävda
att erfarenheterna av tidigare besparingsutredningar
inte är särskilt uppmuntrande,
och det måste jag i viss mån
ge dem rätt i. Det vill säga utredningarna
åstadkom nog resultat, men riksdagen
ville eller snarare vågade inte
omsätta förslagen i praktiken. Men i
dag är läget mycket mera ansträngt än
det var när vi tillsatte de tidigare besparingsutredningarna,
och de negativa
erfarenheterna av tidigare utredningar
borde inte få avskräcka oss från att
göra ett nytt försök nu.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2
av fröken Andersson m. fl.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Utskottet och speciellt
dess femte avdelning har till behandling
haft s. k. besparingsmotioner från
samtliga borgerliga partier. I dessa har,
som bär nämnts, yrkats på utredningar

Onsdagen den 10 november 1905 Nr 35

Utredningar syftande till besparingar samt effcktivisering och rationalisering inom

statsverksamheten

syftande till besparingar samt effektivisering
och rationalisering av den statliga
förvaltningen.

Motioner av liknande innebörd har
riksdagen haft att ta ställning till vid
tidigare tillfällen. Sålunda väcktes vid
1961 års riksdag dylika motioner. Dessa
avslogs främst av det skälet, att den
.statliga rationaliserings- och revisionsverksamheten
fr. o. m. den 1 juli 1961
omorganiserats. Genom denna omorganisation
har statskontoret och riksrevisionsverket
fått en helt ny struktur. Därigenom
har den statliga verksamhetens
effektivitet kunnat bli föremål för fortlöpande
kontroll. Man borde följaktligen
invänta erfarenheter av denna nya
organisation.

Så sent som vid 1963 års riksdag
väcktes en liknande besparingsmotion.
Denna gick ut på att man skulle tillsätta
en utredning, som skyndsamt skulle
utreda möjligheten av att med anlitande
av utomstående expertis genomföra
successiva rationaliseringsundersökningar
och på det sättet främja en
effektivisering av den statliga verksamheten.

Även denna motion avslogs, bl. a. med
erinran om att meningen med omorganisationen
av statskontoret varit att
skapa ett starkt statligt rationaliseringsorgan
och att även i allt högre grad
just utomstående organisationsexpertis
konsulteras av statskontoret.

När man i årets motioner återkommer
med förslag om nya utredningar
på detta område, anser vi inom utskottsmajoriteten
att inga bärande skäl
finns att nu inta en annan ställning än
tidigare. Den effektivisering och rationalisering
som motionärerna är ute efter
pågår kontinuerligt inom statsförvaltningen,
och genom den nya organisationen
av statskontoret liksom revisionsverket
har vi fått mycket verksamma
och effektiva kontroll- och rationaliseringsorgan.

Som exempel på omfattningen av den

verksamhet som statskontoret bedriver
framhåller vi i utskottsutlåtandet, att
det under budgetåret 1963/64 inom ämbetsverket
pågick ett 80-tal undersökningar
på enskilda myndigheters begäran
eller på Kungl. Maj:ts eller ämbetsverkets
initiativ. En upprustning av
verket pågår alltjämt. Senast vid årets
riksdag har beslut fattats om en betydande
förstärkning av statskontorets
personella resurser. Därigenom möjliggöres
att allt större rationaliseringsundersökningar
kan företas, som kan förväntas
ge ökade rationaliseringsvinster
framöver.

Dessutom finns det konkreta exempel
på de resultat, som uppnåtts genom
verkens egen rationaliseringsverksamhet.
I tullverket beräknas cirka 500
anställda ha sparats in under de senaste
tio åren. Statens affärsdrivande
verk har under senare år genomfört
mycket omfattande rationaliseringar,
som medfört att deras personal sammanlagt
under de tre senaste åren minskat
med nära 2 500 personer.

Motionärerna har också pekat på svårigheterna
att med nuvarande redovisningssystem
få en klar bild av de prestationer
myndigheterna utför och de
kostnader som är förknippade med dessa.
I detta sammanhang bör uppmärksammas
att inom statskontoret för närvarande
pågår en s. k. programbudgetutredning,
som speciellt har till uppgift
att finna sådana lösningar att effektivitetsutvecklingen
bättre kan överblickas.
I.iknande undersökningar göres även
inom den pågående försvarskostnadsutredningen.

Hela området för statlig rationalisering
befinner sig således under snabb
utveckling och redovisar ett intensivt
utredningsarbete. I det arbetet utnyttjas,
som nämnts, inte bara statlig personal.
Genom att anlita utomstående
konsulter får man också direkt tillgång
till erfarenheterna från motsvarande
arbete inom näringslivet. För närvaran -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Utredningar syftande till besparingar samt effektivisering och rationalisering inom

statsverksamheten

de står 1,5 miljon kronor per år till
statskontorets förfogande för anlitande
av sådana konsulter.

I sitt remissyttrande avvisar därför
statskontoret förslaget om att tillsätta
en ytterligare utredning med i stort sett
samma arbetsuppgifter som de nu pågående
utredningarna.

När det sedan gäller en omprövning
av statsutgifterna, som även motionsledes
föreslagits, utvecklas inte närmare
i vare sig motionerna eller reservationerna
efter vilka grunder en sådan omprövning
bör företas.

Det råder som nämnts i stort sett
enighet om vilka samhällsfunktioner
staten skall svara för. Visserligen har
högern i sin reservation föreslagit att
frågan om ökad användning av avgiftsfinansiering
bör ägnas uppmärksamhet.
Men på denna punkt är högern ensam.
Både vi i utskottsmajoriteten och reservanterna
från center- och folkpartihåll
avvisar detta förslag.

T reservationerna, särskilt från center-
och folkpartihåll, citerar man statskontorets
yttrande, som också herr Sjönell
nyss gjorde från denna talarstol.
Bl. a. anföres att det självfallet inte
är någonting som hindrar att statsutgifterna
tid efter annan underkastas en
samlad översyn i besparingssyfte. Detta
statskontorets yttrande åberopar man
för att nu föreslå en parlamentarisk utredning.
Men det hade inte varit ur
vägen att man hade citerat statskontoret
även litet längre fram, där ämbetsverket
säger: »Intill dess resultatet av
den pågående långtidsutredningen angående
den offentliga sektorn föreligger
synes dock i dagens läge en sådan översyn
sakna omedelbar aktualitet.»

Statskontoret förordar således att i
varje fall resultatet av långtidsutredningen
bör avvaktas innan man diskuterar
nya utredningar, och vi i utskottsmajoriteten
är av samma mening.

Med det anförda, herr talman, anser
vi som står för utskottets förslag att

någon särskild utredning i enlighet med
vad som föreslås i motionerna eller de
reservationer, som knutits till detta utlåtande,
inte bör tillsättas.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Herr Almgren vände sig
med viss skärpa mot vårt förslag att besparingsutredningen
även skulle överväga
ytterligare avgiftsfinansiering. Men
på den punkten tycker jag, herr Almgren,
att vi befinner oss i ganska gott
sällskap. Jag skall be att få citera ett
uttalande av finansministern i den reviderade
finansplanen från i våras.

Finansministern hade i denna erinrat
om krav som skulle komma att ställas
på inkomstförstärkning redan på grund
av åtaganden, vilka riksdagen hade
gjort. Han skisserade sedan den framtida
utvecklingen, varvid han påminde
om de ökade transfereringsutgifterna.
Men han erinrade också om att en del
reformer låg på is. Även dessa reformer
är kostnadskrävande. Det gällde
förbättringar av sjukförsäkringen, en
allmän tandvårdsförsäkring, den fortgående
standardförbättringen av folkpensionerna
och ökade utgifter för familjestöd,
barnbidrag och studiebidrag.

Mot bakgrunden av detta uttalar finansministern:
»Med hänsyn till den
skattepolitiska problematik, som jag tidigare
berört, torde det vara realistiskt
att räkna med att dessa reformer endast
kan realiseras via avgiftsfinansiering i
en eller annan form.»

Inte ens herr Sträng har alltså varit
helt främmande för tanken att man skulle
införa en ökad avgiftsfinansiering.
Det är möjligt att det beror på att herr
Sräng nu äntligen anser, att vi nått gränsen
för vad vi kan ta ut i form av direkta
och indirekta skatter. Problemet
gäller inte bara en omfördelning från
direkt till indirekt beskattning eller att
vi skulle lägga över en del av beskatt -

Onsdagen den 10 november 1965 Nr 35

Utredningar syftande till besparingar samt effektivisering och rationalisering inom

statsverksamheten

ningen till exempelvis mervärdeskatt.
Det är inte det som är problemet.

.lag förstår dock inte resonemanget
som förs från socialdemokratiskt håll
mot bakgrunden av denna utveckling
och de uttalanden som finansministern
gör i sina prognoser. Om ni nämligen
inte vill gå med på att undersöka möjligheterna
till begränsning av statsutgifterna,
innebär detta helt enkelt att ni
inte bara accepterar det nuvarande
skattetrycket med alla de negativa verkningar,
som jag tidigare nämnt, utan
också att ni är beredda att lägga ytterligare
skatter ovanpå dem som vi redan
har.

Det framgår fullt klart av finansministerns
uttalande, att nya skattehöjningar
är att vänta. Vill ni inte ens gå med på
att undersöka möjligheterna att hålla
statsutgifterna nere, får ni ta även dessa
nya skattehöjningar. Det är detta vi
måste söka att förhindra.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag har en känsla av att
högern är ute efter att föra över alltmer
på avgiftsfinansiering och därigenom
göra det svårare för de små i samhället
att klara sig. Jag för min del och
vi i utskottet anser i varje fall, att man
inte skall ta upp denna fråga till behandling
nu. Även centerpartiet och folkpartiet
har den meningen att frågan inte
skall tas upp i detta sammanhang.

För övrigt är vi från vårt håll för närvarande
inte för någon som helst utredning
i vare sig det ena eller det andra
fallet. Vi anser att de utredningar, som
just nu pågår, är fullt tillräckliga och
att vi bör avvakta resultatet av dessa.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Herr Almgren säger att
vi inte skall ta upp frågan om avgiftsfinansiering,
såsom det står i utlåtandet,
»i det sammanhang varom nu är fråga».
När skall vi då ta upp denna fråga? När
kan det bli aktuellt att ta upp detta?

En sådan behöver inte särskilt drabba
de små i samhället. Jag förstår så
väl att herr Almgren vill framställa saken
så. Nej, herr Almgren, jag vill påpeka
att det finns många områden där
man skulle kunna tänka sig en avgiftsfinansiering.
Som exempel kan nämnas
motorvägar och vissa broar. De som använder
dessa vägar och broar skulle
kunna betala en särskild avgift. Det är
inte bara »de små i samhället» som använder
dessa anläggningar.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Jag har framhållit att vi
inte är med på att genomföra någon som
helst utredning i vare sig det ena eller
det andra fallet. Jag tycker att herr
Björkman i stället skulle ställa denna
fråga till centerpartiet och folkpartiet,
som går med på en utredning men som
utesluter just de delar som herr Björkman
nämner.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag vet att vi inte är
helt överens med mittenpartierna på
denna punkt — men det är deras sak.
Vi står fast vid vår uppfattning.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av några yttranden som
herr Sjönell fällde när han talade om
rationaliseringsverksamheten på den
statliga sidan. Han menade — det gällde
främst statskontorets verksamhet — att
man arbetar i ett lufttomt rum. Jag tycker
att detta uttalande inte kan få stå
oemotsagt.

Statskontorets verksamhet har ju utvecklats
avsevärt under senare år genom
den omorganisation som företagits, och
statskontoret knyter till sig konsulter
från den privata marknaden, vilka arbetar
för statskontorets räkning. Herr Sjönells
omdöme om statskontorets verksamhet
kan alltså inte vara riktig.

Vidare har herr Sjönell i ett par av -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Utredningar syftande till besparingar samt effektivisering och rationalisering inom

statsverksamheten

snitt av sitt anförande åberopat statskontorets
yttrande men inte dragit slutsatserna
av vad statskontoret anfört.
Herr Sjönell läste in i protokollet vad
statskontoret uttalat om förhållanden,
som kan ha en effektivitetshämmande
verkan inom statsförvaltningen men
gjorde inte konklusionen att man har en
utredning på gång inom statskontoret,
den s.k. programbudgetutredningen. Och
så är det på de flesta områden som herr
Sjönell berört: statskontoret har påvisat
att en utredande verksamhet pågår. Då
tycker jag att man inte skall citera statskontoret
på det sätt som herr Sjönell
gjort.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att herr Ekström missförstått mig
eller att han inte hörde på tillräckligt
noga när jag höll mitt anförande.

Jag har ingalunda sagt att statskontoret
arbetar i ett luftomt rum. Jag drog
en parallell mellan rationaliseringsorgan
inom näringslivet och inom statsförvaltningen,
vars främsta rationaliseringsorgan
är just statskontoret. Jag sade,
att inom näringslivet arbetar inte
rationaliseringsexpertisen i ett lufttomt
rum, alldeles för sig själv, utan i intimt
samarbete med uppdragsgivarna — de
som betalar rationaliseringsexperterna.
Så sade jag att på samma sätt förhåller
det sig inom statsförvaltningen: statskontoret
skall inte heller arbeta alldeles
enskilt. Jag säger alltså inte att statskontoret
gör detta. Men jag vill framhålla
att statskontoret skall också ha
kontakt med uppdragsgivaren — i detta
fall, som jag utvecklade, med riksdagen
eller ombud som utses av riksdagen såsom
representanter för folket. I samarbete
med dessa representanter skall
statskontoret söka nå bästa möjliga resultat
när det gäller att åstadkomma besparingar
och effektivitetshöjningar
inom statsförvaltningen.

Detta är en helt annan sak, herr Ek -

ström, än att jag skulle ha påstått att
statskontoret nu arbetar i ett lufttomt
rum. Det gör statskontoret ingalunda,
och jag har den största respekt för statskontorets
effektivitet och för de resultat
som statskontoret åstadkommer. Men
jag tror att effekten skulle bli ännu större
ifall man samarbetade med en parlamentarisk
utredning, som vi har föreslagit.
— Det är kvintessensen av vad jag
velat säga.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Jag har, herr talman, lyssnat mycket
uppmärksamt på vad herr Sjönell sade
i sitt första anförande och även på vad
han sade i sitt inlägg nyss, och det är
en väsentlig skillnad mellan de båda anförandena.
Nu erkände herr Sjönell att
statskontoret söker kontakter och till sig
knyter expertis. Så kunde man i varje
fall inte tolka herr Sjönells första anförande.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag vill än en gång understryka
att jag har erkänt att statskontoret
tar kontakter. Men vad jag vill
framhålla och vad herr Ekström fortfarande
inte tycks fatta är att vi önskar
att statskontoret skall ta kontakt med en
parlamentarisk utredning för att därigenom
få den större vidden i sitt arbete,
få kontakt med folkets valda ombud,
med oss här i riksdagen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
1) av herr Boman m. fl.; samt 3:o)
bifall till reservationen 2) av fröken
Andersson m. fl.; och fann herr förste
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Björkman begärde likväl
votering, i anledning varav herr
förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Björkman votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 147 antager
reservationen 1) av herr Boman
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 72 ja och 28 nej,
varjämte 99 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 147, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Lag om säkerheten på fartyg, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Boman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gäng uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Sjönell
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 106 ja och
94 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Lag om säkerheten på fartyg, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om säkerheten på fartyg, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 14 maj 1965 dagtecknad
proposition, nr 132, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om säkerheten på fartyg;

2) lag om ändring i sjölagen;

3) lag angående ändrad lydelse av
4 § lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1)
om inteckning i fartyg; samt

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Lag om säkerheten på fartyg, m. m.

4) lag om ändring i sjömanslagen
den 30 juni 1952 (nr 530).

I förslaget till lag om säkerheten på
fartyg var 10 kap. 3 § så lydande:

Iakttager befälhavare icke de föreskrifter
om minimibesättning, som med
stöd av denna lag fastställts att gälla för
fartyget, dömes till dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.

Gärning som avses i första stycket
skall icke medföra ansvar, om lämplig
person som varit kvalificerad till befattningen
icke kunnat erhållas i senast
besökta hamn och detta föranlett
att de uppställda fordringarna på kvalifikation
hos medlem av minimibesättning
icke blivit uppfyllda för viss tjänst
ombord.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
de likalydade motionerna 1:766 av
herrar Adolfsson och Werner samt
II: 897 av fru Ryding m. fl. ävensom
de likalydande motionerna 1:769 av
herr Gösta Jacobsson samt II: 903 av
herr Magnusson i Borås.

I motionerna I: 766 och II: 897 hemställdes,
att riksdagen måtte besluta
att 10 kap. 3 § andra stycket i förslaget
till lag om säkerheten på fartyg lydande:
»Gärning som ... för viss tjänst
ombord.» skulle utgå, samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag rörande
sådant tillägg till 3 kap. i förevarande
lagförslag att läkarbesiktning föreskreves
angående sanitära samt bostads- och
arbetshygieniska förhållanden ombord
å fartyg.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen med avslag å följande
motioner, nämligen

1. I: 766 och II: 897, såvitt avsåge
yrkandet att 10 kap. 3 § andra stycket i
förslaget till lag om säkerheten på fartyg
skulle utgå, och

2. I: 769 och II: 903,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 132, ävensom

B) att motionerna I: 766 och II: 897,
såvitt avsåge yrkandet om skrivelse till
Kungl. Maj:t, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Den i proposition nr
132 föreslagna lagen om säkerhet på
fartyg är utan tvekan en positiv insats
för att trygga säkerheten ombord. Utskottet
har i sitt utlåtande inte gjort
någon detaljgranskning av lagförslaget,
och det skall inte heller jag göra; jag
skall endast beröra ett par av de paragrafer
som utskottet tagit upp till närmare
granskning.

Utskottet understryker att en för säkerheten
på fartyg betydelsefull ändring
föreslås genom de regler om bemanning
med minimibesättning som
återfinns i 6 kapitlet säkerhetslagen. 1
första paragrafen av detta kapitel föreskrivs
att för fartyg med en bruttodräktighet
av minst 20 registerton, som befordrar
gods eller passagerare, skall sjöfartsstyrelsen,
efter samråd med organisationer
representerande redare och
ombordanställda, fastställa den minsta
besättning som kan anses betryggande
från sjösäkerhetssynpunkt i den fart
vari fartyget utnyttjas eller avses att
nyttjas (minimibesättning). Om fartyget
nyttjas eller avses att nyttjas i flera
fartområden, skall minimibesättning
fastställas för varje sådant område.

Det blir säkerligen en mycket svår
uppgift för sjöfartsstyrelsen att i samråd
med sjöfartens partsorganisationer
fastställa en ur säkerhetssynpunkt tillfredsställande
minimibesättning. Redareföreningen
och de ombordanställdas
organisationer har diametralt motsatta
uppfattningar om vad som menas med
säkerhet när det gäller minimibemanning.
Sjöfartsstyrelsen har gjort vissa

Onsdagen den 10 november 1905

Nr 35

•13

sonderingar beträffande möjligheterna
till samarbete mellan partsorganisationerna
för att fastställa en minimibemanning
och därvid kommit till ett
ganska nedslående resultat. I en viss
tonnagegrupp, sysselsatt i kontinuerlig
fart, anser man från redarhåll att en
minimibemanning av 21 man uppfyller
säkerhetskravet, under det att man från
de ombordanställdas organisationers
sida hävdar att det, för att säkerhetskravet
skall anses uppfyllt, krävs eu
minimibesättning av 47 man. Det är
en ganska avsevärd skillnad i bedömningen,
och det blir sannerligen ingen
lätt uppgift för sjöfartsstyrelsen att ta
ställning till vilka av uppgifterna som
är riktiga.

Från Redareföreningens sida hävdar
man att det vid fastställande av minimibemanningen
inte skall tas någon
som helst hänsyn till sociala aspekter.
De ombordanställdas organisationer
förfäktar en motsatt uppfattning. Sjöfartsstyrelsen
å sin sida hyser den uppfattningen
att minimibemanningen både
när det gäller kvalifikationer och antalet
besättningsmän skall fastställas för
samtliga besättningskategorier, alltså
både för däcks-, maskin- och ekonomiavdelning
och att därvid hänsyn också
skall tas till de sociala aspekterna. Jag
tror knappast att man kan hävda att
sjöfartsstyrelsen med sin erfarenhet av
säkerhetsföreskrifter och bemanningsfrågor
inte vet vad den talar om.

Eu lag är ju i och för sig ingenting
annat än några döda bokstäver, om den
inte tillämpas på det sätt som avsetts
när lagen stiftades. Därför betyder tilllämpningsbestämmelserna
en hel del.
Utskottet skriver i sitt utlåtande: »Under
utskottsbehandlingen har farhågor
framförts för att i vissa fall minimibesättning
kunde komma att fastställas så
att fartyg, oaktat rimliga säkerhetskrav
finge anses uppfyllda, fördröjdes i
hamn. Utskottet vill med anledning därav
understryka departementschefens uttalande
att minimibesättning måste fast -

Lag om säkerheten på fartyg, m. in.

ställas med utgångspunkt allenast från
säkerhetskravet.»

För att undvika missförstånd vore det
värdefullt om man från utskottets sida
ville lämna ett förtydligande av vad
man egentligen menar med säkerhetskrav.
Departementschefen har nämligen
gjort följande betydelsefulla uttalande
i fråga om fastställande av minimibesättning:
»Självfallet måste hänsyn tas
till den reglering av sjömannens arbetstid
som skett i sjöarbetstidslagen.» Departementschefen
förutsätter också att
man måste ta hänsyn till befälsförordningen.
Av någon anledning har departementschefens
uttalande i det senare
fallet kommit bort i utlåtandet. På den
punkten vore det värdefullt om man
från utskottets sida ville göra ett förtydligande,
eftersom det råder oro för
vad förslaget skall komma att innebära,
inte bara bland redarna, vilka är oroliga
för att deras fartyg kanske får
stanna några timmar extra i hamn för
den händelse man inte uppfyller minimikraven,
utan också bland de ombordanställda,
vilkas säkerhet också betyder
en del.

För att effektivt skingra farhågorna
för att något fartyg skulle behöva ligga
stilla på grund av att minimibemanningen
inte uppfyller de fastställda kraven,
räknar utskottet upp alla de möjligheter
som anges i propositionen att
komma undan efterräkningar i händelse
man inte i någon viss, given situation
skulle kunna uppfylla de krav som
fastställts när det gäller visst fartygs
minimibemanning. Det är naturligtvis
värdefullt att man ger redarna den ledtråden.
Men det hade varit minst lika
värdefullt om man också påpekat vilka
konsekvenserna kan bli om man inte
följer de direktiv för minimibemanning
som fastställts.

Utskottet tillägger: »Det bör också
uppmärksammas att den föreslagna bestämmelsen
endast möjliggör för befälhavaren
att avstå från viss kvalifikation
hos den anställde, om lämplig person

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Lag om säkerheten på fartyg, m. m.

icke kunnat erhållas, men ej att underskrida
minimibesättningens antal.»

Utskottet bär säkerligen så pass stor
erfarenhet, att det inte förordar en lagstiftning
om minimibemanning, som
skall tillgodose säkerhetskraven om utskottet
inte anser att den föreslagna
minimibemanningen uppfyller de mest
elementära säkerhetskraven. Och det
ligger i sakens natur att säkerheten kräver,
att de ombordanställda är kvalificerade
för de arbetsuppgifter de har
att fullgöra. Nu säger emellertid utskottet
att det inte behövs någon kvalifikation;
om en anställd av en eller annan
anledning försvinner från fartyget, skall
han mycket väl kunna ersättas av någon
som inte kan någonting. Det vore ganska
skrämmande om man verkligen skulle
tolka bestämmelserna på det sättet.

Det är inte bara fråga om människoliv,
utan det är också fråga om betydande
ekonomiska värden, och det är viktigt
att var och en ombord kan göra en
insats för att vårda dessa värden.

I tidskriften Affärsvärlden har direktör
Kristian von Sydow i Svenska ostasiatiska
kompaniet skrivit en artikel
med anledning av Broströmskoncernens
100-årsjubileum. Han gör där vissa jämförelser
mellan kostnaderna för ett fartyg
förr och nu: medan ett transoceant
linjefartyg för 60 år sedan krävde en
kapitalinsats av 25 000 kronor per man
sysselsatt ombord, kräver ett modernt
fartyg en kapitalinsats av 800 000 kronor
per man. Kan det vara ansvarsmedvetet
att sätta sådana enorma ekonomiska
värden i händerna på oerfarna
människor, vilka saknar de kvalifikationer
som tidigare ansetts vara nödvändiga? Frågan

om tillämpningen av bestämmelserna
är naturligtvis också en fråga
om övervakning. Om det verkligen låge
i redarnas intresse att till varje pris och
i varje situation göra alla ansträngningar
som behövs för att man skall följa
minimibestämmelserna, vore det här
problemet inte så allvarligt. Men vi kan

inte vara så ljusblå optimister att vi tror
att så blir fallet. Det finns nämligen
ganska stor erfarenhet härvidlag. En
massa människor har lämnat sjömansyrket
på grund av att de nuvarande bestämmelserna
angående arbetstid, som
teoretiskt sett är hyggliga, i praktiken
inte efterlevs. Det finns sjömän — både
svenska och utländska — i den svenska
handelsflottan som vecka ut och
vecka in, månad ut och månad in har
en arbetstid på 72 timmar i veckan och
saknar möjlighet att få den fritid som
de enligt lag är tillförsäkrade. Denna
fritid eller vederlagstid, som den kallas,
får de ut först sedan de på grund av
att de är totalt nedslitna och inte orkar
längre tvingas mönstra av sina fartyg.
Det innebär naturligtvis en ganska betänklig
misshushållning med mänsklig
arbetskraft.

Jag tänker inte yrka avslag på det nu
föreliggande lagförslaget, men jag har
velat framföra dessa synpunkter, eftersom
jag anser det vara nödvändigt att
utskottet får tillfälle att inför den svenska
sjömanskåren och även inför sjöfartsstyrelsen
redovisa hur det uppfattar
säkerhetskravet — d. v. s. om utskottet
har samma uppfattning som redarna,
nämligen att man kan sitta med en räknesticka
på ett redarkontor och räkna
ut hur många man det behövs för att
sköta ett fartyg eller om utskottet fäster
större avseende vid den bedömning
som gjorts av de människor, som arbetar
ombord och i det dagliga livet
har dessa problem inpå sig och som i
sin bedömning även tagit hänsyn till de
sociala och humanitära synpunkterna,
vilka naturligtvis är mycket viktiga när
det gäller att fastställa minimibemanningen.

Skulle det visa sig att man från redarnas
sida uppenbart kommer att missbruka
den möjlighet till bristbemanning
som finns i den nya lagen, blir det
anledning att återkomma till saken för
att se till att denna möjlighet tas bort.
I så fall blir det nödvändigt att använ -

Onsdagen den 10 november 1905

Nr 35

da andra medel och metoder än s. k.
normala överenskommelser för att övertyga
om vad säkerheten ombord på fartyg
egentligen kräver.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Då jag tillhör dem som
anser, att riksdagen borde gå ett stycke
längre än vad regeringen har föreslagit
för att befrämja tryggheten till sjöss, vill
jag först framhålla att jag i likhet med
herr Carlsson i Göteborg anser att det
förslag som utskottet nu tillstyrker dock
innebär ett betydande framsteg.

Herr Carlsson var inne på en mycket
viktig fråga, som vi också har tagit upp
i vår motion. Det är frågan om minimibemanningen.
Herr Carlsson säger, att
uppfattningen om vad som är minimibemanning
skiftar mycket mellan olika
grupper. Det föreligger helt olika uppfattningar
mellan å ena sidan Redareföreningen
och å andra sidan sjöfolksorganisationerna.

Till skillnad från herr Carlsson har
vi ställt ett förslag, som på den punkten
åtminstone i någon mån skulle förbättra
regeringsförslaget. Vi vill genom det
förslag som framförts i vår motion undanröja
riskerna för att redare och fartvgsbefäl
skall ges möjligheter att kringgå
bestämmelser, vilka dock påstås vara
avsedda att åstadkomma ökad säkerhet
i fartygen. Det gäller stadgandet i 10
kap. 3 §, som i första stycket föreskriver
straff för den som bryter mot bemanningsbestämmelserna
men i andra
stycket gör undantag, som uppenbarligen
inbjuder till lagbrott utan att det får
någon som helst rättslig påföljd. Att
detta kan få mycket allvarliga verkningar
kan man utläsa därav, att också
utskottet erkänner att det hade varit
önskvärt att andra stycket hade utgått
ur denna paragraf. Men man bibehåller
detta kryphål för redarna därför att det
enligt uskottet föreligger så stor brist
på kunnigt sjöfolk. Denna uppfattning
har herr Carlsson redan gisslat, och jag
instämmer med honom i att det är

Lag om säkerheten på fartyg, m. m.

skrämmande att man kan slopa kvalifikationskravet
i samband med bemanningsbestämmelserna.
Det är alldeles uppenbart
att undantagsbestämmelsen
kommer att tolkas på det skrämmande
sätt som herr Carlsson angav.

För min del tycker jag också att det
är märkligt att utskottet kan ange som
motivering för ett bibehållande av detta
lagrum, att det föreligger så stort brist
på kunnigt sjöfolk, över huvud taget är
det märkligt att man kan sätta sådant
på pränt i motiveringen till en lag, som
i alla fall avser att göra arbetarskyddet
för sjöfolk i så hög grad som möjligt
likvärdigt med arbetarskyddet på land,
vilket också i olika sammanhang framhållits
i propositionen.

Jag skulle vilja fråga någon representant
för utskottet, om det går att ange
något annat fall där man ger dispens
från skyddsbestämmelsernas efterlevnad
därför att det föreligger brist på kunnigt
folk. Det är dock påtagligt att detta
kan leda till mycket allvarliga risker.

Även i andra avseenden är bemanningsbestämmelserna
bristfälliga. Det
gäller t. ex. arbetstidsbestämmelserna
till sjöss, vilka utan tvekan kan utsätta
de ombordvarande för sådana påfrestningar,
att det enbart därigenom kan inträffa
allvarliga olyckor. På samma sätt
förhåller det sig med andra regler, som
är så snävt tilltagna, att bemanningen
inte ens räcker för vanlig vakthållning
med normal arbetstid och under idealiska
väderleksförhållanden. Självfallet
räcker inte dessa regler när sjöfolk och
andra ombordvarande utsättes för de
påtagliga risker som finns vid många
andra tillfällen under svårartade förhållanden,
något som snarare är regel än
undantag när det gäller sjöfarten.

Till förslagets otillräcklighet hör också
att det inte ingriper mot bristerna
i fråga om hälsokontroll och hygieniska
förhållanden ombord.

Vidare skulle jag vilja peka på det
märkliga i att utskottet, då det haft att
ta ställning till regeringsförslaget och

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Lag om säkerheten på fartyg, m. m.

utredningens betänkande i fråga om besiktningen
av det mindre tonnaget, trots
de påtagligt större olycksriskerna ansett
sig böra förorda regeringens förslag, något
som förefaller mig vara obegripligt.
Det finns ingen tvekan om att vad de
sakkunniga därvidlag har sagt är riktigt
och att utskottet för att fullfölja strävandena
att skapa säkerhet till sjöss borde
ha följt de sakkunniga och icke regeringen
på denna punkt.

Om man nu till allt detta också skall
ge redarna och fartygsbefälet möjlighet
att slippa ifrån rättsligt ansvar för bristfällig
fartygsbemanning, tar riksdagen
på sig ett ansvar, som i varje fall jag
inte vill dela. Jag skall naturligtvis gärna
biträda utskottet i den del av dess utlåtande
som påyrkar bifall till högermotionen
om bättre skydd för gods, som
transporteras sjöledes, men jag vidhåller
att det hade varit mera angeläget att utskottet
förordat en viss utvidgning av
regeringsförslaget för att bereda sjöfolket
ett bättre skydd. Därför, herr talman,
hemställer jag om bifall till yrkandet
i motionsparet I: 766 och 11:897.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som kammaren nu behandlar, första
lagutskottets utlåtande nr 30, gäller
ett förslag till lag om säkerheten på
fartyg. Lagen är avsedd att ersätta
1914 års tillsvnslag och innehåller bestämmelser
rörande vad som skall iakttas
för tryggande av säkerheten då
det gäller fartygs konstruktion, utrustning,
lastning och bemanning. I förslaget
finns också regler om hur den
offentliga tillsynen av fartyg skall ske.
Ett genomförande av förslaget skulle,
kort uttryckt, innebära en upprustning
och modernisering av sjösäkerhetsbestämmelserna.
I anslutning till säkerhetslagen
har också ändringar föreslagits
i vissa andra lagar. Utskottet har
funnit de framlagda lagförslagen i allt
väsentligt väl avvägda, och inom utskottet
har också full enighet rått om att

den föreslagna lagstiftningen bör komma
till stånd.

Vid behandlingen av propositionen
har utskottet haft att ta ställning till
två motionspar. I det ena, 1:769 och
11:903, har aktualiserats några bestämmelser
i sjölagen som rör skydd för
lastägaren. Utskottet har funnit denna
fråga böra övervägas närmare. Med hänsyn
till att riksdagen nästa år lär få ta
ställning till frågan vid behandlingen
av en proposition rörande sjölagen, har
utskottet emellertid inte funnit skäl
att föreslå någon lagändring i detta
sammanhang.

I fråga om bemanningsreglerna föreslås
i propositionen att för alla fartyg
över 20 ton, vilka befordrar gods eller
passagerare, skall sjöfartsstyrelsen fastställa
den minsta besättning som är betryggande
från sjösäkerhetssynpunkt.
Vi har varit väl medvetna om de svårigheter
som kan uppstå för sjöfartsstyrelsen
i det sammanhanget, då det
i vissa avseenden föreligger motsatta
uppfattningar hos de parter som är
intresserade av minimibemanningen.
Utskottet har härvidlag inte frångått
departementschefens uttalande. Då herr
Carlsson i Göteborg efterlyser ett återgivande
av något departementschefens
uttalande på denna punkt vill jag bara
säga, att vi inom utskottet inte på någon
punkt har frångått departementschefens
uttalanden, även om vi inte
återgivit samtliga hans uttalanden i utlåtandet.
Det är naturligtvis svårt att
fastställa minimibemanningens storlek,
men vi har ansett att några närmare
regler om hur minimibemanningen på
olika fartyg skall bestämmas inte lämpligen
bör fastställas i lag.

Utskottet har emellertid gjort ett uttalande
till ledning för sjöfartsstyrelsen
och förklarat hur säkerhetsvalet skall
uppfattas. Utskottet menar att det skall
uppfattas så, att besättningen till såväl
kvalifikation som till antal är tillräcklig
för fartygets kontinuerliga drift i
den fart vari det skall nyttjas. Jag hop -

Onsdagen den 10 november 1905

Nr 35

pas att herr Carlsson i Göteborg skall
finna det uttalandet tillräckligt som
ledning. I övrigt för naturligtvis praxis
avgöra hur reglerna skall tolkas och
tillämpas.

Samma fråga har berörts i de likalydande
motionerna 1:766 och 11:897, för
vilka herr Holmberg nyss talat. Däri
har hemställts dels att den s. k. bristmönstringsbestämmelsen
som upptagits
i 10 kap. 3 § andra stycket i säkerhetslagen
måtte utgå ur lagen, dels att
riksdagen måtte begära utredning och
förslag i syfte att läkarbesiktning skulle
föreskrivas angående de sanitära förhållandena
ombord på fartyg.

Vad gäller den första delen av motionerna
vill motionärerna att bristmönstringsbestämmelserna,
som har en
motsvarighet i sjöbefälskungörelsen,
skall tas bort. Bestämmelserna innebär
att befälhavaren får viss möjlighet att
avstå från föreskriven kvalifikation hos
besättningen. Detta är emellertid bara
tillåtet om behörig person inte kunnat
erhållas i den hamn fartyget senast besökt.
Bestämmelserna ger inte heller
befälhavaren möjlighet att underskrida
det fastställda antalet besättningsmän.
Det oaktat kan utskottet instämma
med motionärerna i deras uppfattning
att det i och för sig vore lämpligt
om dessa bestämmelser kunde utgå
ur lagstiftningen. Men, som departementschefen
framhållit i propositionen,
är bristen på behörigt sjöfolk f. n. så
stor att bristmönstring måste förekomma.

Utskottet har också i detta sammanhang
understrukit att allvarliga ansträngningar
måste göras för att förse
vår handelsflotta med kompetent sjöfolk
och har utgått från att tillsynsmyndigheten
noga följer denna fråga i fortsättningen.
Med hänsyn till de relaterade
omständigheterna och då det finns
bestämmelser i sjölagen och för mönstringsförrättare,
som syftar till att sjösäkerheten
inte skall kunna sättas i fara
genom bristmönstring, har utskottet

Lan om säkerheten på fartyg m. m.

inte tillstyrkt bifall till motionerna i
denna del.

Som jag förut nämnde vill motionärerna
också införa läkarbesiktningsverksamhet
på fartyg för att förebygga
ohälsa i arbetet och för att motverka
förekommande yrkessjukdomar. Det bör
då beaktas att det föreslås skyldighet
att inge ritningar till sjöfartsstyrelsen
när man bygger fartyg. Vid granskningen
av ritningarna skall bl. a. hygienisk
expertis se till att fartyget får en god
utformning från hälsosynpunkt. Vidare
skall tillsynsmyndigheten vid s. k. inspektion
undersöka, om erforderliga åtgärder
vidtagits på fartyg för att förebygga
ohälsa och olycksfall. Jag vill
också erinra om att de av motionärerna
påtalade hörselskadorna hos maskinpersonalen
har berörts av departementschefen,
som i propositionen framhållit,
att detta spörsmål bör ägnas all
uppmärksamhet. Av särskild vikt är
emellertid att i säkerhetslagen lämnas
föreskrifter om skyddsombud och
skyddskommitté efter mönster från arbetarskyddslagen.
Härigenom tillförsäkras
ju de anställda själva möjlighet att
på ett avgörande sätt verka i frågor rörande
sundhet och säkerhet på fartyg.
På detta sätt är enligt utskottets mening
arbetarskyddet ombord väl tillgodosett
och utskottet har därför ej heller i denna
del kunnat biträda motionerna.

Till slut får jag, herr talman — under
framhållande av att utskottet på alla
punkter varit enhälligt — hemställa
om bifall till första lagutskottets förevarande
utlåtande, nr 30.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag skall inte i onödan
förlänga denna debatt, men jag tror att
det framgick av de synpunkter jag försökte
framföra, att jag ville ha en förklaring
och ett svar. Anledningen är
att utskottet i sitt utlåtande säger så
här: »Utskottet vill med anledning därav
understryka departementschefens uttalande
att minimibesättning måste fast -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Lag om säkerheten på fartyg, m. m.

ställas med utgångspunkt allenast från
säkerhetskravet.» Jag har bett att få
reda på vad man i utskottet menar med
säkerhetskrav. Menar utskottet att man
skall ta fasta på departementschefens
fortsättning, där han säger: »Självfallet
måste hänsyn tas till den reglering av
sjömannens arbetstid som skett i sjöarbetstidslagen.
» Vad är anledningen
till att detta kommit bort i utskottets
utlåtande? Det kan misstolkas och
många människor kan få den uppfattningen,
att utskottet delar redarnas
uppfattning — när det gäller säkerhetsbestämmelser
-— att man inte skall intressera
sig för hur människor arbetar
eller hur lång deras arbetstid är. Det
räcker med att jag får svar på frågan
om vad utskottet åsyftar med säkerhet.
Skall man ta hänsyn till de sociala aspekterna,
eller skall man göra som redarna
och konsekvent säga att dess aspekter
bryr vi oss inte ett dugg om,
vi tar bara hänsyn till de pengar vi kan
tjäna på att ha minsta möjliga besättning
utan hänsyn till under vilka förhållanden
dessa människor skall arbeta.

Detta skulle jag vilja ha svar på.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Fru Gärde Widemar påstår
att arbetarskyddet och hälsovården
ombord är väl tillgodosedda. Jag tror
dock att man kommer att få mycket
svårt att hävda denna mening bland
folk som har egen erfarenhet av förhållandena
till sjöss.

Fru Gärde Widemar tar upp ett enda
exempel på att det håller på att bli förbättringar,
och det gäller vad som nu
eventuellt kan komma att ske beträffande
sjöfolk som utsätts för hörselskador.
Därvidlag förhåller det sig emellertid
så — som också framgår av utskottsutlåtandet
— att departementschefen
sagt att han senare kommer att
föreslå vissa åtgärder, som även skall
»ge utrymme för hygienisk expertis att
positivt verka för att fartyget ges en
tjänlig utformning från hälsosynpunkt.

I detta sammanhang bör de under senare
år alltmer påtalade hörselskadorna
hos bl. a. maskinpersonalen ombord
ägnas särskild uppmärksamhet».

Man kan alltså hoppas — om nu
statsrådet ingriper snabbt — att det i
fortsättningen vid nybyggnad av fartyg
kommer att vidtas sådana åtgärder
som hör beskrivs.

Hela frågan om hälsovården och de
hygieniska förhållandena ombord handlar
dock inte bara om hörselskador. De
handlar om en lång rad andra förhållanden,
som betingas av att fartyget
inte bara är arbetsplats utan också bostad,
där sjöfolk skall vistas under
mycket lång tid. Det finns i fråga om
kontrollen av färskvatten och i fråga
om hygieniska anordningar i övrigt
också skrämmande exempel på de missförhållanden
som råder därvidlag.

Det är alltså inte väl tillgodosett vare
sig med arbetarskyddet eller med hälsokontroll
och andra anordningar för
att skydda folks hälsa ombord.

Fru Gärde Widemar förbigick däremot
helt ■— och jag vill därför ta upp
detta igen — frågan om det mindre
tonnaget. Jag hävdar att det varit mycket
bättre, om utskottet följt de sakkunniga
i detta fall än att också på denna
punkt bara följa vad departementschefen
sagt. Jag skall belysa detta med ett
exempel, som finns i utlåtandet. Vid
överlåtelse av fartyg av denna kategori
— 20—100 bruttoregisterton — har
det ofta visat sig, står det i utlåtandet,
att fartygen i fråga inte är sjövärdiga.
Detta medger också departementschefen.
Beträffande sjövärdighetsbesiktning
av sådana fartyg är bestämmelserna
emellertid utformade så, att om
ägaren till ett fartyg behåller detta och
inte överlåter det åt någon annan, blir
det ingen besiktning utan han kan fortsätta
hur länge som helst med sitt fartyg,
vilket ofta är av den typ, som
bland sjöfolk brukar betecknas som likkista.
I alla händelser kan han fortsätta
tills en olycka inträffar, men då

Onsdagen den 10 november 1905

Nr 35

måste en kontroll ske. Det är så dags
då! Meningen med denna nya lagstiftning
har i varje fall sagts vara att förebygga
olyckor och andra olägenheter
till sjöss, och då borde man ha
iakttagit detta även beträffande det
mindre tonnaget.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Herr Carlsson i Göteborg
vill ha ytterligare svar på frågan
om vad som menas med säkerhetskravet.
Jag kan då säga att utskottet ställt
sig helt bakom departementschefens uttalande
att därvid hänsyn måste »tas
till den reglering av sjömannens arbetstid
som skett i sjöarbetstidslagen». Vi
har ansett att vårt uttalande —- som jag
nyss upprepade — om att besättningen
skall fastställas så, att den till såväl antal
som kvalifikationer är tillräcklig för
fartygets kontinuerliga drift i den fart,
vari det skall nyttjas, skulle vara tillräckligt
klargörande.

Då man talar om ett fartygs kontinuerliga
drift fordras naturligtvis att man
också ger utrymme för vissa sociala
hänsyn till de ombordanställda.

Jag tror inte att man kan komma
längre i klargörande av säkerhetskravet
då det gäller minimibesättningen. Då
man har följt den linjen att sjöfartsstyrelsen
skall fastställa minimibesättningen,
så betyder det ju att det skall ske
överläggningar i förväg och att det från
fall till fall får bedömas vad som kan
vara lämpligt för de olika fartygstyperna
och fartygsstorlekarna. Jag tror inte
att jag kan besvara herr Carlssons fråga
närmare men tycker att detta borde
vara tillräckligt klargörande.

Beträffande herr Holmbergs senaste
anförande vill jag säga, att vi inom utskottet
är helt medvetna om att det på
åtskilliga håll råder bristfälliga förhållanden
då det gäller sjömännens arbetsplatser
och bostadsförhållanden ombord.
Men meningen är ju just att råda
bot på detta genom den nya lagstiftningen.
Det är därför man är så ange4
— Andra kammarens

Lag om säkerheten på fartyg, m. m.

lägen om att den skall träda i kraft så
snart som möjligt. Ändringarna görs ju
för att få till stånd bättre förhållanden.

Beträffande de små fartygen sägs uttryckligen
ifrån i propositionen och
även i utskottsutlåtandet, att för dem
gäller samma bestämmelser som för de
större fartygen. Det sägs klart ut i början
på propositionen, att även små fartyg
har att uppfylla lagens grundläggande
krav på sjövärdighet. Den omständigheten
att de små fartygen kommer
in under lagen möjliggör att det
blir samma tillsyn och kontroll över
dem som över de större fartygen.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag är helt nöjd med
det svar som jag har fått på min fråga.
Det klarlägger ju utskottets inställning
till detta problem och ger också en ledtråd
för sjöfartsstyrelsen, när den i sin
tur skall ta slutlig ställning till minimibesättningen
på olika fartyg.

Jag ber att få tacka fru Gärde Widemar
för detta besked.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag kan uppenbarligen
inte göra något åt fru Gärde Widemars
villfarelse beträffande möjligheten att
åstadkomma tillfredsställande kontroll
över fartyg med ifrågavarande bestämmelser.
Men jag vill erinra om att sakkunniga
hade föreslagit ett system med
regelbundet återkommande sjövärdighetsbesiktningar.
Detta skulle ha inneburit
åtminstone ett minimum av säkerhet
på denna punkt. Men det har departementschefen
och utskottet inte velat
biträda.

överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i motionerna I: 766
och II: 897; och biföll kammaren vad
utskottet hemställt.

protokoll 1965. Nr 35

50 Nr 35 Onsdagen den 10 november 1965

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna
havet m. m.

§ 11

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
1960 års internationella konvention om
säkerheten för människoliv till sjöss.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Upphävande av 3 § lagen med förbud i
vissa fall mot rundradioutsändning på
öppna havet m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av väckta motioner
om upphävande av 3 § lagen den
6 juni 1962 med förbud i vissa fall mot
rundradioutsändning på öppna havet
m. m.

Första lagutskottet hade behandlat tre
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr 499
i första kammaren av herr Hilding m. fl.
och nr 609 i andra kammaren av herr
Wedén m. fl. samt nr 123 i andra kammaren
av herr Regnéll m. fl.

I motionerna I: 499 och II: 609, vilka
var likalydande, hemställdes, att riksdagen
för sin de! måtte besluta att upphäva
3 § lagen den 6 juni 1962 med
förhud i vissa fall mot rundradioutsändning
på öppna havet m. m.

I motionen II: 123 hemställdes att
riksdagen måtte för sin del antaga följande
lag:

Lag om upphävande av 3 § lagen den
6 juni 1962 med förbud i vissa fall mot
rundradioutsändning på öppna havet
m. m.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen
den 6 juni 1962 med förbud i vissa fall
mot rundradioutsändning på öppna havet
m. in. skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.

Det med motionerna avsedda stadgandet,
3 § i lagen, hade följande lydelse:

Den som här i riket upprättar eller
innehar radioanläggning avsedd att användas
för rundradiosändning på öppna
havet eller i luftrummet däröver, utför
transport till fartyg eller till annan anordning,
där anläggningen finnes, eller
yrkesmässigt förmedlar uppdrag för
sändningen eller ock driver rörelse med
ändamål att annorledes främja sändningen,
straffas, där ej 2 § är tillämplig,
med dagsböter eller fängelse. Detsamma
skall gälla, om svensk utom riket
begår sådan gärning eller, inom eller
utom riket, i betydande omfattning lämnar
uppdrag för sändningen.

Åtal för brott som nu sagts må ej
väckas utan att förordnande därom meddelas
av Konungen eller den Konungen
bemyndigat därtill.

Utskottet hemställde,

att förevarande motioner

a) 1:499 och 11:609 samt

b) 11:123

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ernulf, Schött, Gösta
Jacobsson, fru Gärde Widemar, fru
Kristensson och herr Keijer, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t
i samband med behandlingen av frågan
om radioväsendets framtid måtte taga
under övervägande den liberalisering
av ifrågavarande lagstiftning, som vore
möjlig med hänsyn till vårt lands förpliktelser
enligt internationella konventioner,
samt underställa riksdagen förslag
härom;

2) av herr Ferdinand Nilsson, vilken
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 499 och II: 609 ävensom motionen
II: 123 måtte i enlighet med lagrådets
i reservationen nämnda förslag be -

Onsdagen den 10 november 1965 Nr 35

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning pa öppna
havet m. m.

sluta att 3 § lagen med förbud i vissa
fall mot rundradioutsändning på öppna
havet in. in. skulle erhålla i reservationen
angiven ändrad lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! De flesta av oss minns
säkert striden vid tillkomsten av denna
s. k. piratradiolag för tre och ett halvt
år sedan. Min avsikt är inte att nu starta
en likadan debatt här i dag. Det räcker
med att säga att lagen varit omstridd
sedan sin tillkomst, enligt min
uppfattning beroende på att den fick
eu olycklig utformning och kom till i
alltför stor hast.

Utskottsmajoriteten säger att det »efter
riksdagsbehandlingen år 1962 icke
förekommit någon omständighet, som
föranleder ändrat ställningstagande» i
den nu aktuella frågan.

Vad som faktiskt hänt är ju att ministerkommittén
inom Europarådet
framlagt en konvention till förhindrande
av rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier. Konventionen,
som framlades i januari i år,
avser radiosändare på fartyg, luftfartyg
eller andra flytande eller luftburna föremål,
vilka utanför nationella territorier
utför rundradiosändningar avsedda för
mottagande i något konventionsland eller
som orsakar menliga störningar för
sådant land. I samband med att Europarådets
rådgivande församling i januari
1965 fick de! av konventionen
antog församlingen en rekommendation,
där man dels beklagade att ministerkommittén
inte remitterat konventionen
för yttrande till församlingen och
dels föreslog att ministerkommittén
skulle uppdra åt en expertkommitté att
undersöka möjligheten att göra ett tillläggsprotokoll
till konventionen i syfte
bl. a. att konventionen endast skulle användas
i avseende på den begränsade
tillgången av frekvenser och inte för att

bevara statliga eller andra monopols intressen.

Denna rekommendation har överlämnats
till riksdagen för yttrande och föranledde
icke något särskilt uttalande
av utrikesutskottet, vars utlåtande godkändes
av riksdagen. Ställföreträdarna
för Europarådets ministerkommitté uttalade
i april 1965 att konventionens
syfte uteslutande var att hindra verksamheten
från piratradiostationerna och
ansåg att frågan om skydd för monopol
därför inte kunde uppkomma.

Jag skall här inte diskutera vare sig
formuleringen av konventionen eller rekommendationen
och inte heller de krav
som kan ställas på nationell lagstiftning
vid det ena eller det andra alternativet.
Jag vill dock tillåta mig att dra
den slutsatsen, att det finns krafter i
gång för en liberalisering av konventionstexten,
och det är väl inte helt
omöjligt att konventionen kommer att
förses med ett tilläggsprotokoll med angivet
syfte.

Att Sverige måste medverka till internationella
konventioner i syfte att skapa
ordning i etern och att undvika störande
sändningar och risker för framtida
komplikationer är självfallet. Enligt
sakens natur kan radiosändning av
rent tekniska skäl inte få drivas helt
fritt. Det är nödvändigt att fördela tillgängliga
frekvenser mellan de olika sändarna.
Vilka förpliktelser att införa
straffsanktioner en konvention ålägger
medlemsstaterna är väl ännu inte helt
klart.

Eftersom den senaste konventionen
förutsätter straffsanktioner torde frågan
om ratificering föreläggas riksdagen.
I samband därmed lär det bli
nödvändigt med en omarbetning av den
nuvarande lagen, då den på vissa punkter
avviker från konventionens föreslagna
innehåll. Enligt min uppfattning
är det inte bara 3 § som behöver omarbetas
och jag tycker därför att man
kan vänta till detta senare tillfälle att

52 Nr 35 Onsdagen den 10 november 1965

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fält mot rundradioutsändning på öppna
havet m. m.

överväga bestämmelsens upphävande.
Även lagen i övrigt är nämligen svårtolkad
och svårtillämplig. De flesta invändningarna
mot lagen har dock riktats
mot 3 §, därför att den innebär en utsträckning
av den nationella lagstiftningen
till att straffbelägga förhållanden,
som inte medför några påvisbara
olägenheter. Detta bär inte utan skäl ansetts
vara stötande för rättskänslan.

Jag skall här inte gå närmare in
på de fall då lagen har tillämpats. Men
jag vill påpeka det samband som finns
mellan piratsändare och vårt radiomonopol.
Det är i själva verket monopolet
som har drivit ut sändare av detta
slag till fartyg, för att tillgodose behovet
av reklamsändningar i radio. Om
vi kunde få sådana ändrade bestämmelser,
att reklam i radio och TV i viss
utsträckning blir tillåten inom landet,
kommer naturligtvis intresset för sändningarna
från internationellt område att
minska eller helt upphöra och därmed
kommer de ekonomiska förutsättningarna
för sådana sändningar att saknas.

Sådana harmlösa sändningar med
blandade underhållnings- och reklamprogram
kommer då att ske legalt inom
landets gränser, liksom på många andra
håll i Europa och övriga världen.
Den tekniska utvecklingen går mycket
snabbt på radio- och TV-området och
kraven på kommersiella inslag har vuxit
sig allt starkare. Det är inte nu ett
lämpligt tillfälle att ta upp någon större
debatt om vårt radiomonopol, men
jag anser att den fråga som vi behandlar
i dag kommer att stå i så intimt
samband med monopolet att den bör
prövas samtidigt. Vid övervägande av
1960 års radioutrednings betänkande,
som nu är föremål för diskussion, kommer
en omprövning att ske av hela
radioväsendets framtid. Riksdagen får
därför inom kort ta ställning till såväl
radiomonopolets vara eller icke vara
som till frågan om reklam i radio och
TV.

Glädjande nog såg jag i tidningen i
morse att saken redan fått ökad aktualitet
genom ett planerat möte på Harpsund
om reklamen i radio och TV.

För min del ser jag lösningen på denna
fråga så, att vi förr eller senare kommer
att tillåta reklam i radio eller TV
i någon form och att berättigade intressen
av sådana sändningar på så sätt
kan tillgodoses inom landet på legal väg.
Därmed behöver piratradiolagen endast
tjäna syftet att hindra störande
sändningar och lagen kan då få en sådan
utformning, att den enbart täcker
våra förpliktelser enligt internationella
konventioner.

Mina medreservanter och jag har ansett
att frågan bäst gagnas genom en
hemställan till Kungl. Maj :t att överväga
utformningen av ifrågavarande lagstiftning
i samband med behandlingen
av radioväsendets framtid, och jag ber
därför att få yrka bifall till reservation
nr 1 av hr Ernulf m. fl.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! De argument som från
högerpartiets sida anfördes när den s. k.
piratradiolagen genomfördes för ett par
år sedan kvarstår med oförminskad
styrka — de har snarare förstärkts än
förminskats. Erfarenheterna av piratradiolagen
ger nämligen belägg för att
lagen — i varje fall dess 3 § — mindre
syftar till att motverka sändningar som
stör eller kan störa utan fastmer har
den uppgiften att vara ett skydd för
radiomonopolet. Det är också tydligt
att den opinion, som kommit till uttryck
till förmån för Radio Syds chef,
inte är ett uttryck för uppfattningen att
gällande lag inte skall följas utan snarare
får ses som ett uttryck för att denna
lag inte svarar mot det allmänna
rättsmedvetandet. Man har haft svårt
att förstå att en åtgärd som inte vållar
någon som helst olägenhet skall bestraffas.
Det är också, som framhölls i samband
med lagens tillkomst, otillfreds -

Onsdagen den

Upphävande av 3 § lagen med förbud i
havet m. m.

ställande att en medverkan till en gärning
kriminaliseras när själva gärningen
inte är straffbelagd.

Det föreligger således, herr talman,
starka skäl för att man nu skall gå i författning
om att revidera lagstiftningen
och i varje fall slopa dess 3 §. När vi
som står bakom reservation nr 1 inte
yrkat detta utan nöjt oss med att hemställa
att frågan prövas i ett större sammanhang,
har vi gjort det av den anledningen,
att vi anser det rimligt att
man tar hänsyn till internationell lagstiftning
i sammanhanget. Med hänsyn
till att frågan behandlades nyligen i
Europarådet och att en konvention undertecknades
av bl. a. vårt land finns
all anledning förmoda att riksdagen inom
kort kommer att få behandla denna
fråga i ett större sammanhang.

Den rekommendation som Europarådets
rådgivande församling enhälligt
antog — jag vill poängtera ordet enhälligt
eftersom vi bör observera att i denna
församling satt representanter för
samtliga demokratiska partier i vår
riksdag — innebär att förbud mot sådana
radiosändningar inte skall gälla om
de inte stör eller kan störa och att lagstiftningen
inte får ha som motiv att
bevara statliga eller andra monopol. Det
finns därför alla skäl att antaga, att om
man följer de intentioner som Europarådets
församling gav uttryck åt kommer
en anpassning av den svenska lagen
till denna konvention att innebära
en efterlängtad liberalisering.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 1 av herr
Ernulf m. fl.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det finns väl inte anledning
att återigen ta upp hela den
debatt som fördes i denna fråga i maj
1962. Däremot finns det kanske anledning
att erinra om vad som har hänt
på samarbetsområdet inom teletekniken.

10 november 1965 Nr 35

vissa fall mot rundradioutsändninR på öppna

Redan för ungefär 100 år sedan började
detta internationella samarbete i Internationella
teleunionens regi. En
mycket viktig konferens hölls 1906, och
1927 började man diskutera frågan om
en fördelning av frekvensbanden. Den
konvention som nu gäller slöts i Geneve
1959, antogs av Kungl. Maj:t 1960
och är gällande sedan den 1 januari
1961. Till den konventionen finns fogat
ett radioreglemente som godkändes
av Kungl. Maj:t den 14 april 1961 att
gälla från den 1 maj samma år. I detta
radioreglemente är intaget en passus
som lyder: »Det är förbjudet att utanför
nationellt territorium upprätta och
driva rundradiostationer--- — om bord

på fartyg, luftfartyg eller varje
annat flytande eller luftburet föremål.*
När man skall konstatera vad som
gäller för närvarande får man också läsa
en skrivelse från presidenten för
Europeiska rundradiounionen av den
15 juni 1960, vari han uppmanar medlemmarna
»att företaga väsentliga ansträngningar
för att åstadkomma en
nationell lagstiftning, som medför
straffansvar för hjälp och stöd till drift
av sändare av ifrågavarande slag i vad
gäller tillhandahållandet av förnödenheter,
proviant, tekniskt bistånd, kapital,
reklammaterial och program samt
arbete och tjänster».

Europarådets konvention av 1965 är,
som anförts här, av den karaktären att
den skall ratificeras av riksdagen. Den
har ännu inte ratificerats av så många
stater som är erforderligt för att den
skall träda i kraft. Vad den svenska
statsmakten för närvarande har att hålla
sig till är därför 1959 års konvention
och det därtill fogade radioreglementet.

Denna fråga har nu tagits upp i motionsparet
I: 499 och II: 609 samt i motionen
11:123. I motionen 11:609 anföres
samma skäl som reservanterna
anförde vid detta ärendes behandling
1962. Bl. a. finner man det anmärk -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 19G5

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna
havet m. m.

ningsvärt att medverkan till brott bestraffas
i de fall då gärningsmannen inte
kommer att bestraffas och man säger
att detta i och för sig är synnerligen
anmärkningsvärt i svenskt rättsväsen.
Detta är dock inte i och för sig någon
nyhet att gärningsmannen inte kan
straffas, medan den som medverkat till
brottet bestraffas för sin handling. Samma
regel gäller när man befrämjar någons
flykt: den som flyr blir inte straffad,
medan den som främjar flykten
bestraffas. Om man värvar krigsfolk till
främmande makt, bestraffas man för
denna värvning; däremot blir inte den
som låter sig värvas straffad. I fråga om
koppleri är förhållandet detsamma:
kopplaren bestraffas, medan den som
ägnar sig åt prostitution inte kan straffas
enligt gällande straffrätt.

Denna sak har också påpekats i den
tidigare debatten, men trots detta kommer
samma argument igen, inte bara i
motion nr 609 utan också i det anförande
som fru Kristensson nyss höll.

I motionen har också åberopats det
allmänna rättsmedvetandet. Man bör
nog vara litet försiktig när man använder
detta begrepp. Det finns en del
rättslärda som säger att begreppet över
huvud taget inte existerar; om samhället
tillräckligt länge tillämpar en viss
lagregel kommer den allmänna opinionen
att anpassa sig efter detta och denna
nya inställning kommer alltså att
utgöra vad vi brukar kalla det allmänna
rättsmedvetandet. Det måste emellertid
vara svårt att skapa någon respekt
för en lagstiftning, när enskilda personer
år efter år inte bryr sig om lagens
innehåll utan bryter mot lagen så att
t. o. m. urbota straff måste utmätas, och
när detta handlingssätt sedan i pressen
upphaussas och vederbörande göres till
martyr utan att det klandervärda i att
överträda gällande svensk lag på något
vis framgår av (ten redogörelse för förhållandena
som man lämnar. Jag tror
att det är ett mycket betänkligt inslag

i vårt samhällsliv, då en person på detta
sött mer eller mindre höjes till skyarna
för handlingar som ändå enligt
statsmakternas beslut är lagstridiga.

I motion nr 123 hävdas att 3 § i lagen
bör kunna tas bort. Motionärerna anser
att det ur teleteknisk synpunkt inte kan
vara behövligt att kriminalisera sådana
åtgärder som det här gäller: transporter,
programverksamhet o. s. v. Såvitt
jag förstår — och jag tror att den uppfattningen
delas av televerket och flera
andra organ — skulle hela lagstiftningen
med all sannolikhet bli verkningslös
därest 3 § togs bort. De personer som
under lagens hittillsvarande giltighet
har brutit mot densamma skulle då utan
någon straffsanktion från samhällets
sida kunna fortsätta sin verksamhet.
Men syftet med lagen var ju att omöjliggöra
den verksamhet som bedrevs av
de piratradiosändare som fanns vid våra
kuster. Om 3 § helt enkelt stryks
ur lagen, har man inte några möjligheter
att komma till rätta med en verksamhet
av detta slag.

I de reservationer som fogats till utskottsutlåtandet
har inte heller framlagts
något sådant förslag. I reservation nr 1
föreslås endast att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t i samband med behandlingen
av fråga om radioväsendets framtid
måtte ta under övervägande den liberalisering
av ifrågavarande lagstiftning,
som är möjlig med hänsyn till
vårt lands förpliktelser enligt internationella
konventioner, samt underställa
riksdagen förslag härom. Såsom ett skäl
för en sådan skrivelse har reservanterna
erinrat om Europarådets nya konvention
angående rundradiosändningar,
som ännu inte trätt i kraft men som
möjligen kan komma att föranleda någon
omarbetning av nu gällande lag.
Om jag inte har alltför oriktigt tolkat
texten i denna konvention måste emellertid
konventionen närmast medföra
en skärpning av ifrågavarande lagstift -

Onsdagen den 10 november 1905 Nr 35 oo

Upphävande av 3 § lagen med förbud 1 vissa fall mot rundradioutsändning på öppna
havet m. m.

ning. Att (ten skulle leda till någon liberalisering
av lagen år tämligen uteslutet.

I reservation nr 1 bär man vidare tagit
upp frågan om den allmänna radiopolitiken.
Enligt reservanternas mening
bar utvecklingen visat att 3 § kommit
att skydda det nuvarande monopolet.
Det förefaller också som om reservanterna
närmast menade att tillkomsten
av en kommersiell radio skulle onödiggöra
en sådan lagstiftning mot piratradiosändare
som vi nu har. Jag skulle
snarast vilja dra den motsatta slutsatsen.
Även om vi i vårt land skulle få
en kommersiell radio soin sköttes av
ett eller flera bolag, skulle det vara precis
lika angeläget som tidigare för televerket
eller den myndighet, som anförtroddes
vården om tillgängliga frekvenser,
att mycket hårt hålla på principen
att dessa frekvenser skulle genom
den statliga förvaltningens beslut fördelas
till de tillåtna radiobolag som
skulle få uppträda på den svenska
marknaden. Det förefaller tämligen barockt
att det företag som nu verkar vid
landets södra kust i en sådan situation
skulle ställas helt utanför den reglering
som måste ske. Å andra sidan är
det otroligt att de stora kommersiella
intressen, som står bakom en kommersiell
radio och television, utan vidare
skulle nöja sig med att sakna skydd
mot en sådan piratradiosändare.

Om utvecklingen skulle gå i denna
riktning — jag vill i dag inte alls uttala
någon mening därom — skulle alltså
behovet av nu gällande lag vara fullt
ut lika stort i fortsättningen som för
närvarande.

Med dessa ord vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Normalt arbetar den
svenska statsapparaten med stor eftertänksamhet.
Vi utreder noga, vi överlägger
och tänker efter innan lagförslag

presenteras och beslutas. Ibland ägnar
vi decennier åt detaljfrågor, åt principer
som är självklara. Men ibland blir
det plötsligt mycket bråttom. Så t. ex.
när kommunikationsminister Skoglund
1962 ville bli av med Radio Nord, piratsändaren
som låg utanför ostkusten och
sände popmusik, blandad med små reklamsnuttar.
Propositionsskrivare och
utskottssekreterare nästan snubblade
över paragraferna. Monopolet i etern
var hotat och det gällde att handla
snabbt.

I dag har vi på nytt bråttom. Denna
gång inte därför att ett monopol är hotat
men därför att ett monopol hotar —
på tidningsområdet. Vi har i dag bara
litet mer än en månad kvar till dess denna
riksdag är slut. Dessförinnan skall
vi ha fattat beslut om någonting för den
svenska demokratien fullständigt nytt
— om statsbidrag på, som det sagts, 25
miljoner kronor — till de politiska partierna
och pressen, enkannerligen den
socialdemokratiska pressen. Propositionen
har ännu inte kommit, vi har ingen
utredning, inget faktamaterial att grunda
vårt ställningstagande på. Vi kommer
alltså att få mycket bråttom även
denna gång.

Jag tycker att det skall finnas även
socialdemokratiska tidningar. Det vore
både farligt och trist med tidningsmonopol.
I den mån samhället kan klara
av denna sak skall vi inte tveka. Även
om vi inte väljer den metod pressutredningen
föreslagit, men om det är ju nästan
alla ense.

Men av samma skäl som jag tycker
att vi skall ha konkurrens mellan olika
tidningar anser jag att vi skall ha konkurrens
mellan olika radio- och TV-företag.
Därför har jag tidigare ansett att
radioutredningen borde ha fått utreda
frågan om konkurrens i etern. Det är
också därför som jag i den motion som
vi nu behandlar yrkat att 3 § i kommunikationsminister
Skoglunds s. k. piratradiolag
skall upphävas.

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna

havet m. m.

Det viktigaste skälet för att den skall
avskaffas är självfallet -— vilket redan
många varit inne på — att denna paragraf
till sin innebörd och effekt klart
strider mot de flesta svenskars rättsmedvetande.
Det var säkert mycket få,
om ens någon, som tyckte att det var
nödvändigt och rimligt att Radio Syds
ägarinna sattes i fängelse, därför att
hon gav skåningarna ytterligare en radiokanal
med underhållningsmusik. Däremot
var det många som ganska tydligt
uttryckte sitt missnöje och som ansåg
att detta ingripande var stötande.

De flesta som känner till saken anser
säkert också att det var ännu egendomligare
att om det varit en ryss eller
en amerikan eller någon annan icke
svensk medborgare som hade skött underhållningsmusiken
från Cheeta hade
han eller hon inte kunnat bli straffad.
Fru Wadner blev med andra ord mer
eller mindre, för att uttrycka saken tillspetsat,
satt i fängelse därför att hon
var svenska. Så konstig är nämligen den
diskuterade paragrafen till sina verkningar.
Det är inte sändningarna som
sådana som kriminaliseras utan innehavet
av en radiosändare.

Nu säger regeringen att man måste
ha denna paragraf för att efterfölja 1959
års Genéve-konvention om telekommunikationer.
Detta är emellertid alldeles
fel, för enligt denna konvention är vi
inte tvingade att göra någonting annat
än att se till att inte radiosändare av
detta slag stör annan radiotrafik. För
den uppgiften räcker mycket väl, och
det erkände ju också herr Martinsson,
radiolagens 1 §. Sverige är ju f. ö. inte
det enda land som har undertecknat
1959 års telekonvention. Praktiskt taget
alla världens länder har gjort detta,
men så när som på några enstaka undantag
har inte något land ansett sig
skyldigt tillgripa så drastiska metoder
som Sverige.

Denna fråga har från allra första
stund handlagts mycket egendomligt.

För det första den oförklarliga och
smått löjliga brådskan när man skulle
genomdriva förslaget. När sedan förslaget
kom fick det mycket häftig kritik
av lagrådet som använde ett för jurister
så starkt ord som »olämpligt» om vissa
avsnitt i lagförslaget och som ansåg att
lagstiftningen kunde anstå — i varje
fall till dess Europarådet tagit upp saken
till behandling, vilket var aktuellt
vid det tillfället. Det fanns, som lagrådet
uttryckte saken, »inget trängande
behov av kriminalisering».

På några punkter rättade sig regeringen
efter lagrådets kritik men trumfade
i stort sett igenom det ursprungliga
förslaget. Den kriminalisering som man
tog bort i lagens början satte man dit
i lagens slut.

Regeringens nästa steg var, sedan
man mot en ganska stor minoritet i riksdagen
och mot en kraftigt uttalad folkopinion
drivit igenom denna lag, att via
Europarådet försöka få en ännu strängare
konvention, en konvention som skulle
göra det möjligt för Sverige att stifta
en ännu strängare lag än den lagrådet
underkänt.

Men nu inträffade det förargliga att
när Europarådets rådgivande församling,
alltså europariksdagen, skulle se
på detta förslag att denna inte alls tyckte
att det var särskilt bra. Man sade att
det är nödvändigt att se till att lagsiftningen,
vars uppgift ju skall vara att
hindra att radiosändare stör andra legala
sändare, icke gavs sådan form att
den uppfattades som om den var tillkommen
för att skydda olika staters
monopol.

Efter den bakläxan i Europarådets
rådgivande församling tycks luften helt
ha gått ur socialdemokraterna i den här
frågan. När rekommendationen från
rådgivande församlingen diskuterades
här i kammaren för bara några månader
sedan — en rekommendation som helt
rycker undan grunden för den svenska
lagstiftningen, i varje fall för dess

Onsdagen den 10 november 19(55 Nr 35

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna
havet m. m.

3 § — sade inte en enda socialdemokrat
ett knyst om saken. Ännu har
regeringen inte heller lagt fram ministerkommitténs
mycket långtgående konvention
till ratifikation hiir i riksdagen,
vilket kunde ha gjorts eftersom rådgivande
församlingens rekommendation
bara är rådgivande.

Nästa steg i regeringens återtåg i denna
fråga tycker jag bör vara att avskaffa
denna lags 3 §. Vad den paragrafen
avser att skydda Sveriges folk emot är
farligt bara ur en enda synpunkt: den
hotar föreställningen om radiomonopolets
nödvändighet. Det skyddet kan vi
vara förutan.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Den resolution som Europarådets
rådgivande församling antog
i början av detta år rörande den
s. k. piratradiokonventionen har spelat
en viss roll vid utskottets behandling av
motionerna och även här i debatten.
Framför allt har man riktat uppmärksamheten
på moment 8 a) i resolutionen,
som understryker att konventionen
skall användas uteslutande i avseende
på den begränsade tillgången av
frekvenser och frekvensband, och inte
för att bevara några statliga eller andra
monopols intresse i fråga om inasstelekommunikationer.

Nu sägs det i utskottets utlåtande att
momentet har tillkommit på svensk tillskyndan,
och tidigare har det både i
pressdebatten och i andra sammanhang
gjorts gällande att det skulle ha varit
fråga om något slags kupp av en del
borgerliga svenska europarådsdelegater.
Eftersom detta är felaktigt vill jag med
anledning av insinuationerna ge kammaren
en sammanfattande och ganska detaljerad
redogörelse för vad som verkligen
inträffade i Europarådet. Jag skall
begränsa mig till det och inte tala om
något annat.

Som herr Ullsten nyss framhöll är det
framför allt den svenska regeringen

som, sedan 19(52 års lag antogs här, hårt
har drivit tanken på att åstadkomma
en europeisk konvention i ämnet. Efter
vad jag inhämtat har de svenska representanterna
i den för ändamålet tillsatta
expertkommittén och även i Europarådets
ministerkommitté lagt ned ett
betydande mått av energi för att åstadkomma
en sådan konvention. Resultatet
blev den konvention som lades fram i
fjol höst om förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför nationella
territorier.

Konventionen underställdes inte Europarådets
rådgivande församling, något
som är högst ovanligt då det gäller
europeiska konventioner. Man fick där
bara veta att ett konventionsförslag hade
accepterats av ministerkommittén,
ingenting annat. I det sammanhanget
väcktes i Europarådets rådgivande församling
— på holländskt initiativ vill
jag minnas —- den 5 november förra
året en motion, som gick ut på att konventionsförslaget
skulle kompletteras på
visst sätt. Och den motionen remitterades
till Europarådets juridiska kommitté,
som till rapportör i frågan utsåg den
holländske parlamentsledamoten och juristen
Siegmann.

Hans rapport i ämnet behandlades sedan
i juridiska kommittén i slutet av
december förra året. I sitt förslag till
rekommendation från Europarådets rådgivande
församling intog Siegmann
först ett uttryckligt beklagande av att
rådgivande församlingen inte hade fått
tillfälle att yttra sig över konventionsförslaget.
Sedan föreslog han en teknisk
komplettering av konventionstexten,
.som i stort sett innebar att konventionen
skulle göras tvingande inte bara för
installationer på flytande eller flygburna
föremål utan också på .stationer som
var förankrade vid eller vilade på havets
botten utanför territorialgränsen.

I sin motivering till detta förslag hänvisade
rapportören till 1959 års radiotelegrafkonvention,
som träffades i Ge -

58 Nr 35 Onsdagen den 10 november 19Gi>

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna
havet m. m.

néve, och menade att den nu aktuella
europeiska konventionen fick betraktas
som en konsekvens av radiotelegrafkonventionen.
Han underströk i sin motivering
särskilt, och det är väsentligt, att
syftet bakom radiotelegrafkonventionen
och den nu aktuella konventionen och
vad som berättigade den var att eu internationell
reglering av telekommunikationerna
var nödvändig med hänsyn
till den begränsade tillgången på frekvenser
och frekvensband. Det var huvudsyftet
med regleringen. Dessutom
måste man också ha en internationell
reglering för att hindra radiostörningar.

När frågan sedan behandlades i juridiska
kommittén, där jag själv är ledamot,
opponerade jag mig mot förslaget
av principiella skäl och åberopade särskilt
reglerna om havens frihet. Jag
gjorde gällande att det i varje fall inte
kunde vara en uppgift för Europarådets
rådgivande församling att utvidga förekommande
begränsningar i den individuella
rörelsefriheten och yttranderätten.
Siegmanns rapport innebär en viss
teknisk utvidgning, ehuru den är begränsad.
Jag menade att det måste stå
i strid med den anda i vilken Europarådet
verkade, nämligen att hävda de
mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna, att vidta sådana åtgärder.

Men juridiska kommittén beslöt vidarebefordra
denna rapport och rekommendationen
till rådgivande församlingen,
där ärendet behandlades i januari
i år. I debatten i församlingen förde jag
mycket kortfattat fram precis samma
argumentering som jag hade anfört i
juridiska kommittén och fick då medhåll
inte bara från svensk sida utan också
från en holländsk parlamentariker,
som mycket starkt reagerade emot att
rådgivande församlingen inte hade fått
tillfälle att yttra sig över själva konventionsförslaget.
Vederbörande påminde
om att av de nära 50 konventioner, som
till dags dato undertecknats, hade

knappast någon beslutats utan att rådgivande
församlingen dessförinnan konsulterats.
Vederbörande beklagade särskilt
att denna konvention skulle kunna
utnyttjas för att skydda statliga eller
andra radio- eller televisionsmonopol.

Det bör särskilt understrykas, herr
talman, att ingen av talarna i debatten
i församlingen eller tidigare i juridiska
kommittén opponerade sig emot att man
reglerade radio- och TV-sändningarna
av tekniska skäl. Tvärtom var alla överens
om och vitsordade behovet av sådana
regleringar med hänsyn till trängseln
i etern och risken för störningar.
Någon talare påpekade emellertid att
tekniken nu hade gått så långt att risken
för störningar i framtiden skulle
bli mindre än vad den tidigare hade
varit.

I debatten i Europarådet gick rapportören
Siegmann i svaromål, men han
strök då under att hans avsikt inte hade
varit att medverka till ett ökat skydd
för radiomonopol. Han menade att konventionen
inte hade det syftet, och han
slutade på följande sätt -— jag översätter:
»Jag ber att få påpeka att konventionen
och det protokoll vi nu har föreslagit
inte syftar till att ge regeringarna
ett monopol på dessa mycket betydelsefulla
kommunikationsmedia, vare sig för
dem själva eller för vissa grupper som
de kan ha ett intresse av att skydda.
Varje försök i den riktningen skulle stå
i strid med ingressen till Europarådets
statuter och till själva andan i de
mänskliga rättigheternas konvention.»
Och så påpekade han för sin holländske
landsman att så länge som det funnes
ett begränsat antal frekvenser, så länge
måste det vara restriktioner, men det
vore inte fråga om någonting annat.

Herr talman! Mot bakgrunden av detta
får det väl anses både naturligt och
följdriktigt att man från svensk sida
föreslog att den avsikt, som rapportören
själv givit uttryck åt, lämpligen
borde ingå i Europarådets rådgivande

Onsdagen den 10 november 1905 Nr 35 59

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna
havet m. m.

församlings rekommendation, så att
inga missförstånd skulle behöva uppkomma
om vad som egentligen hade
åsyftats. Det var på det sättet som ändringsförslaget
i mom. 8 a kom till, och
det kan väl mot denna bakgrund inte
rimligen anses vara resultatet av någon
överraskande kupp.

Sedan bör tilläggas, att både rapportören
herr Siegmann och juridiska kommitténs
då fungerande ordförande accepterade
ändringsförslaget då det lädes
fram i församlingen och att det sedan
godtogs utan en enda nejröst och
utan en enda nedlagd röst.

Min slutsats är att ändringsförslaget,
som var riktat mot radiomonopol, motsvarar
en bred opinion bland Europarådets
parlamentariker och att det alltså
är oriktigt när man vill göra gällande
att det här var fråga om något slags
olycksfall i arbetet eller att det var några
få svenska delegater från oppositionspartierna
som åstadkom denna för
den svenska regeringen onekligen rätt
pinsamma situation.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! För den som är kritisk
mot den s. k. piratradiolagstiftningcn
kan det naturligtvis aldrig bli tal om
att i denna debatt vända sig mot domstolarnas
tillämpning av lagen eller att
uppmana till eller försvara lagöverträdelser.
Kritiken gäller lagen som sådan
och inte minst dess upphovsmän.

Som samhällsmedborgare och kanske
i synnerhet som ledamot av riksdagen
har man skyldighet att verka för att lagar
och förordningar följs. Men det räcker
inte bara med detta. Lagarna måste
också till sin karaktär vara sådana, att
de i görligaste mån själva uppmanar till
efterlevnad. Lagstiftningen måste för
att vara effektiv stå i överensstämmelse
med det allmänna rättsmedvetandet.

Framstår lagar som orättvisa eller
meningslösa, minskar medborgarnas respekt
för de frihetsbegränsningar som

ett välordnat samhälle måste göra. I
det enstaka fallet blir kanske samhällsvådorna
av lagöverträdelserna inte särskilt
allvarliga. Vår i sina stycken något
underliga nykterhetslagstiftning kan
utgöra ett talande exempel på den saken.
Men bristande överensstämmelse
mellan det allmänna rättsmedvetandet
och någon av samhällets lagar återverkar
inte bara på efterlevnaden av denna
lag utan influerar även på allmänhetens
generella inställning till de lagfästa
normer, som är nödvändiga i ett
civiliserat samhälle.

Den som kommer från Skåne kan
utan någon som helst tvekan hävda, att
den nu drygt tre år gamla piratradiolagen
saknar varje förankring i en folkmajoritets
tänkesätt. Den upplevs helt
enkelt som en otillbörlig inblandning i
medborgarnas rätt att lyssna till de radioprogram
de själva önskar, och därtill
som en fullständigt meningslös inblandning.

När lagstiftningen tillämpas riktar sig
opinionen mot rättsskiparen -— domstolen
— men hyllar å andra sidan den
i lagens mening brottslige. En sådan
reaktion på en av samhällets lagar vittnar
tydligare än något annat om att det
allmänna rättsmedvetandet känner sig
sårat. Detta borde vara en allvarlig tankeställare
för lagstiftaren — riksdagen
— som är satt att tillvarata medborgarnas
intressen.

När lagen med förbud i vissa fall mot
radiosändning på öppna havet m. m.
genomfördes, utgjordes motivet av internationella
telekonventionen, som slutits
i Geneve 1959. Det finns anledning
att granska såväl innebörden av konventionen
med tillhörande reglementen
som dess för Sveriges del påstådda bindande
karaktär. I konventionen framhålles
att medlemmarna är skyldiga att
»tillämpa föreskrifterna i denna konvention
och därtill hörande reglementen
vid alla av dem inrättade eller drivna
teleanstalter eller telestationer». I

60 Nr 35 Onsdagen den 10 november 1965

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna
havet m. m.

det aktuella fall, som motiverat piratradiolagstiftningen,
rör det sig inte om
någon sådan radiosändare.

Dessutom heter det i konventionen
att medlemmarna är förpliktade att
»vidtaga erforderliga åtgärder för att
bestämmelserna i denna konvention och
därtill hörande reglementen skola iakttagas
även av trafikföretag, som av dem
bemyndigats att upprätta och driva teletrafik».
Inte heller denna passus äger
tillämpning på s. k. piratsändare.

Angående störningar har telekonventionen
följande att berätta i artikel 47,
momenten 285—287:

»1. Alla stationer skola, oberoende av
sin uppgift, så inrättas och betjänas,
att de icke vålla menliga störningar för
sådana radioförbindelser eller sådan radiotrafik,
som ombesörjes av andra ordinarie
eller anslutna unionsmedlemmar,
av erkända enskilda trafikföretag
eller andra företag, som med vederbörligt
tillstånd driva radiotrafik under
iakttagande av radioreglementets bestämmelser.

2. Varje ordinarie och ansluten
unionsmedlem förbinder sig att ålägga
de av ifrågavarande medlem erkända
enskilda trafikföretag och andra företag,
som med vederbörligt tillstånd driva
radiotrafik, skyldighet att iakttaga
föreskrifterna i mom. 285.

3. Därjämte erkänna ordinarie och
anslutna unionsmedlemmar önskvärdheten
av att alla praktiskt möjliga åtgärder
vidtagas till förebyggande av att
elektriska apparater och anläggningar
av varje slag vålla menliga störningar
för sådana radioförbindelser eller sådan
radiotrafik, som avses i mom. 285.»

Det måste stå klart för envar att konventionens
syfte är att förhindra kaos
och oordning i etern och bidra till ett
rationellt utnyttjande av de begränsade
våglängdsutrymmena. I det sista momentet,
där andra än statliga och statligt
auktoriserade sändare avses, betonas
särskilt att inskridande endast bör ske

såvitt menliga störningar åstadkommes.
De rekommendationer, som i ett fall fogats
till radioreglementet och i ett annat
avgivits av presidenten för Europeiska
rundradiounionen, får anses falla under
de allmänna stadganden som återfinns
i själva konventionstexten.

Självfallet är internationell samverkan
nödvändig vid fördelandet av våglängder
länderna emellan. Så skedde
också vad gäller långvågs- och mellanvågsområdena
inom Internationella teleunionens
ram vid träffandet av den

s. k. köpenhamnsöverenskommelsen,

som för övrigt inte biträtts av öststaterna.
Systemet fungerar dock så illa
att de 120 mellanvågskanalerna, som
enligt överenskommelsen var avsedda
för cirka 400 sändare, nu utnyttjas av
mer än 1 000 radiosändare. Omkring
600 sändare arbetar alltså i strid mot
överenskommelsen och vållar i åtskilliga
fall menliga störningar. Bland dessa
befinner sig inga piratsändare i det
nordiska området.

När det gäller ultrakortvågsbandet,
FM-bandet, har sändarna som bekant
synnerligen begränsad räckvidd. Det
har därför inte ansetts erforderligt att
göra en sådan vittomfattande geografisk
överenskommelse om fördelningen
av kanalerna som i fråga om lång- och
mellanvågsområdena. I fördelningsområdet,
som omfattar de nordiska länderna
och de norra delarna av Tyskland,
är våglängdsutrymmet långtifrån fullt
utnyttjat, och risker för störningar på
grund av trängsel föreligger inte. Inom
parentes kan jag nämna att enbart i
malmöområdet finns för närvarande 68
kanaler lediga på FM-bandet för eventuella
kommande piratradiosändare.

.lag konstaterar sammanfattningsvis
att internationella telekonventionen inte
omfattar sådana sändare som representeras
av Radio Syd. Den är varken ett
trafikföretag, erkänt av någon unionsmedlem,
eller annat företag som med
vederbörligt tillstånd driver radiotra -

Öl

Onsdagen den 10 november 1905 Nr 35

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna
havet m. m.

fik. Konventionen ger heller inget stöd
för en generell kriminalisering av radiosändning
på öppna havet utan vänder
sig specifikt mot sändare som ger upphov
till menliga störningar, vilket som
bekant inte har kunnat påvisas i det
aktuella fallet Radio Syd i Öresund.

Folkrättsexperter, till vilka kommunikationsminister
Skoglund när frågan
var uppe i riksdagen år 1902 åsiktsmässigt
sällade sig, har klargjort att det inte
finns några juridiskt tvingande skäl för
Sverige att inskrida mot rundradiosändningar
på öppna havet. Till denna
uppfattning anslöt sig också lagrådet
och ansåg att lagstiftningen borde anstå
med hänsyn till att några men för telekommunikationerna
inte kunde påvisas.

I den ursprungliga utformningen av
piratradiolagen avsåg regeringen att
kriminalisera användandet av radioanläggning
på öppna havet, även om anläggningen
inte medförde några störningar.
Det skulle räcka om sändningarna
var avsedda att mottagas i de nordiska
länderna. Lagrådet invände att en
sådan bestämmelse måste anses olämplig:
»Konventionen eller reglementena
kunna icke åberopas till stöd för ett förbud
med syfte att skydda ett land mot
sändningar från anläggningar utanför
landet på grund av sändningarnas innehåll.
»

Regeringen modifierade i enlighet
med lagrådets påpekande första och
andra paragraferna i lagen till att endast
gälla sändningar som verkar störande.
Kommunikationsministern anförde
att det aldrig förelegat något syfte
från regeringens sida att värna den
monopolställning som i de nordiska länderna
tillkommer vissa rundradioföretag.
Om detta verkligen inte var regeringens
avsikt framstår den tredje paragrafen
i lagen som helt obefogad. Den
kriminaliserar nämligen visst samröre
med radiosändare på öppna havet oavsett
om sändaren ger upphov till störningar
eller inte.

Detta står, såsom bl. a. lagrådet påpekat,
inte i samklang med telekonventionen
utan är motiverat av regeringens
strävan att tysta en i dess tycke ovälkommen
konkurrent till det svenska
radiomonopolet. Hade kommunikationsminister
Skoglund verkligen menat att
lagrådets invändning var riktig, skulle
3 Si inte ha fått den utformning den nu
har eller alls inte funnits.

När piratradiolagen infördes var det
känt, att frågan om radiosändningar
från öppna havet var föremål för behandling
inom Europarådet. Lagens kritiker
menade att det för Sveriges del
fanns anledning att avvakta det resultat
som Europarådet skulle komma fram
till. Detta vägrade regeringen envist att
göra.

I början av detta år hade frågan kommit
så långt inom Europarådet, att ministerkommittén
avgav sitt yttrande.
Enligt detta skulle medlemsländerna
rekommenderas att skärpa sin lagstiftning
mot radiosändningar från öppna
havet. Sedan inträffade emellertid det
intressanta, att Europarådets rådgivande
församling bröt udden av ministerkommitténs
uttalande genom att fastslå
att skälet för regeringar att stoppa piratsändare
skall vara nödvändigheten att
hindra störningar eller att tillförsäkra
ordinarie sändare erforderliga våglängder.
Församlingen gjorde klart att syftet
med ingripande mot piratsändare
inte enbart får vara att bevara ett radiomonopol.

Från regeringens synpunkt var det
klokt att inte invänta Europarådets utslag.
Europarådet har nämligen tagit
klart avstånd från piratradiolagens 3 §,
där visst samröre med sändare på öppna
havet kriminaliseras oavsett om
sändningarna åstadkommer störningar.

Regeringens syfte att till snart sagt
varje pris slå vakt om det svenska radiomonopolet
är lika uppenbart som
det är stridande mot Europarådets uppfattning.
Det skall bli intressant att se,
om regeringen tycker att Europarådets

62 Nr 35 Onsdagen den 10 november 1965

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna
havet m. m.

beslut är lika moraliskt förpliktande
som en rekommendation från presidenten
för Europeiska rundradiounionen.
Förmodligen är den svenska regeringens
respekt för internationella organ
beroende av vad som för tillfället är
lämpligt att använda som slagträ i kampen
att trygga monopolradion från obehaglig
konkurrens.

Sverige är som nämnts inte juridiskt
skyldigt att kriminalisera piratradiosändningar,
och de fyra nordiska länderna
jämte Holland och Belgien är de
enda av Internationella teleunionens
alla medlemmar, som ansett att något
moraliskt tvång föreligger. Kriminaliseringen
i 3 § har inte tillkommit för att
förhindra störningar eller för att bringa
ordning i etern. Syftet var att tysta
några bland allmänheten populära musik-
och reklamsändare runt våra kuster.

Man frågar sig varför regeringen gripits
av sådan skräck för dessa piratsändare.
En del socialdemokratiska
kulturaristokrater har gjort gällande,
att den myckna skvalmusiken på något
sätt verkar nedbrytande på befolkningen.
Hade detta varit regeringens motiv,
tycker man emellertid att ett slopande
av Sveriges Radios egen skvalmusik legat
närmare till hands. Eller är det kanske
risken för att svenska folket skall
bli vilselett av några föregivet skumma
utländska eller storkapitalistiska intressen,
som ligger bakom regeringens piratradiolag? I

så fall är det måhända mindre välbetänkt
att utforma lagen så att inte
svenskar men väl utlänningar får sända
program till Sverige från öppna havet.
Följden kan bli att svenska radioinnehavare
på grund av lagens utformning
finner det fördelaktigt att överlåta sina
sändare till utländska intressenter.

Men om nu regeringen har en ambition
att hålla sin skyddande hand över
medborgarna, därmed besparande dem
radiosändningar som anses farliga för
fosterlandet, borde den kanske intres -

sera sig mera för de svenskspråkiga
sändningar, som en del främmande
makter består oss med.

Detta skulle kanske ge regeringens
medlemmar en föreställning om vilken
reell fara för rikets och folkets säkerhet
som ligger förborgad i små piratradiofartyg,
vilka guppande kring våra
kuster anfaller oss med samma skvalmusik
som förekommer i melodiradion
och med samma modebutiksannonser
som återfinns i dagspressen.

Avslutningsvis vill jag, herr talman,
bara konstatera att piratradiolagens 3 §
till sitt syfte och till sin karaktär inte
är ägnad något annat ändamål än att
skydda ett radiomonopol, att den saknar
stöd i den allmänna rättsuppfattningen
och strider mot Europarådets
beslut och att den alltså bör utmönstras
ur lagen.

Med hänvisning till vad jag ovan anfört
ber jag att få yrka bifall till motion
II: 123 av herrar Regnéll och Sjöholm
samt mig själv.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte i detalj
bemöta herr Rubins anförande, som var
ett upprepande av vad som förekom i
debatten för några år sedan. Det finns
väl ingen anledning att närmare gå in
på det som redan tryckts i protokoll, i
utlåtanden och i andra sammanhang.

Men eftersom herr Rubin läste långa
stycken konventionstext, som icke har
tillämpning på den fråga vi diskuterar
i dag, vill jag ändå bara läsa upp den
lilla passus i 1959 års radioreglemente,
som har avseende på denna fråga:

»Det är förbjudet att utanför nationellt
territorium upprätta och driva
rundradiostationer (för ljudradio eller
television) ombord på fartyg, luftfartyg
eller varje annat flytande eller luftburet
föremål.»

Det har vidare talats om rättsmedvetandet.
Det är verkligen att använda
överord. Herr Rubin sade att det all -

Onsdagen den 10 november 1965 Nr 35 63

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsnndning på öppna
havet m. m.

männa rättsmedvetandet skulle känna
sig sårat av de ingripanden, som gjorts
mot Radio Syds ägarinna. Jag skulle
vilja säga att man har större anledning
att känna sig sårad över att en person,
som blivit straffad med urbota straff,
fortsätter med sin brottsliga verksamhet.

Också herr Ullsten tog till överord
när han talade om att de flesta svenskars
rättsmedvetande hade kränkts av
ingripandena mot Radio Syds ägarinna.
Jag skulle vilja fråga: Med vilken fullmakt
talar herr Ullsten på de flesta
svenskars vägnar och om deras rättsmedvetande? Jag

har en känsla av att det här
kränkta rättsmedvetandet är lokaliserat
till MbS-nejder, möjligen också till några
andra delar av landet. Jag vet att man
i stora delar av landet över huvud taget
inte bryr sig om detta. Man tycker möjligen
att det är litet konstigt att en människa
kan få fortsätta med kriminell
verksamhet, men något kränkt rättsmedvetande
är det inte fråga om. Det
är väl på det sättet, att där herr Rubins
politiska meningsriktning har bedrivit
sin verksamhet och fört sin propaganda
—- med full rätt -— har väl opinionen
fått en alldeles speciell karaktär. Kampen
för Radio Syd är väl en av de viktigaste
och mest betydelsefulla programpunkterna
i MbS-programmet.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka för herr
Martinsson att jag inte sade att jag hade
något mandat från svenska folket att
säga att samtliga ansåg att det var fel
att sätta Radio Syds ägarinna i fängelse.
Jag sade — och det var en förmodan
— att det säkert är ganska få som tycker
det är rimligt att straffa en människa
med fängelse bara av den anledningen
att hon underhåller en viss del
av landet via en programkanal som sänder
musik.

För övrigt är det så, herr Martinsson,

att det egentligen inte spelar någon roll
med vilken grad av exakthet vi kan
mäta folks rättsmedvetande när det gäller
olika lagar. Vi i denna lokal har, till
skillnad från dem som inte sitter här,
möjligheten att föreslå att lagar, som vi
tycker strider mot vårt rättsmedvetande,
avskaffas. Vi kan självfallet göra det
med så mycket större tyngd om vi kan
förmoda att vi har stöd för vårt förslag
från en bred folkopinion. Jag är övertygad
om att det är fallet i denna fråga.

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja påpeka
för herr Martinsson att lagen är sådan
att det är förbjudet att inneha apparater
för siindning men inte att sända. Det är
ju det som är det tokiga i lagen.

Herr Martinsson kom sedan in på hur
pass stor opinionen är för den sak som
jag i dag här har talat för. Hos Radio
Syd ligger det över 90 000 brev från
lyssnare som har ställt sig solidariska
och som över huvud taget tycker om
Radio Syds program. Det har gjorts en
SIFO-undersökning som visar att över
70 procent av lyssnarna i malmöområdet
lyssnar på piratradion.

Jag vill också påminna om att näringslivets
opinionsnämnd aldrig har
behövt överväga huruvida något av Radio
Syds program varit brottsligt eller
inte. Radio Syd har inte heller blivit
stämd i något ärekränkningsmål eller
liknande.

Anledningen till att opinionen för
Radio Syd är så stark nere i Malmö och
däromkring är att sändaren bara kan
höras där. Om vi hade likadana sändare
här uppe i stockholmstrakten tror jag
säkert —• med kännedom om hur populär
Radio Nord var — att vi skulle ha
en opinion för kommersiella sändare
även här i Stockholm.

Det finns, som jag sade tidigare, enbart
i malmöområdet plats för ytterligare
64 sändare inom bandet på ultrakortvåg.
I det sammanhanget vill jag

64 Nr 35 Onsdagen den 10 november 1965

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna
havet m. m.

erinra om att televerkets tekniske direktör
i Malmö aldrig har kunnat anmärka
på att Radio Syd på något sätt stört de
ordinarie radiosändningarna. Alltså är
Radio Syd inte störande för staten men
däremot kanske för en del byråkrater.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Det är ganska lustigt
att vi, när vi skall tala om denna fråga
i riksdagen, beger oss till utländska orter.
I år har vi fått ett utförligt referat
från Strasbourg, och för tre år sedan
gällde debatten till stor del vad
några av våra kamrater i folkpartiet
gjort respektive underlåtit att göra i
Helsingfors i samband med en nordisk
överläggning där.

Men är det i alla fall inte så som fru
Gärde Widemar uttryckte saken, att dessa
ting är under överarbetning och under
debatt i internationella organ och
att vi säkerligen kommer att få ta upp
dem längre fram? Reservanterna pekar
också på att vi kommer att få en radiodebatt
när 1960 års radioutrednings förslag
har resulterat i proposition. Av den
anledningen är inte heller yrkandena
om bifall till motionen särskilt starkt
motiverade. Motionärerna har inte heller
fått något stöd av reservanterna, som
skrivit på ett sådant sätt att man närmast
får uppfattningen att reservationen
tillkommit för att lugna motionärerna.
Reservanterna är på det klara
med att dessa frågor kommer att tas
upp framdeles i ett större sammanhang.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att göra dessa påpekanden. Jag vill närmast
ta upp en fråga som skymtat gång
på gång i debatten och där påstående står
mot påstående. Det gäller frågan om de
lediga kanalerna. Herr Rubin nämnde
ett antal, och han åberopade även någon
teknisk direktör i Malmö. Vi som
inte känner någon teknisk direktör i
Malmö är hänvisade till vår främsta instans
på detta område — telestyrelsen

•— som i sitt remissyttrande uttryckt
sig ganska bestämt på denna punkt.
En styrelseledamot — herr Wedén, som
också är motionär i frågan — har reserverat
sig. De övriga ledamöterna av
styrelsen har emellertid enats om ett
majoritetsuttalande. Majoriteten utgörs
av generaldirektören Sterky samt styrelseledamöterna
Sune Carlson, Göran
Karlsson, Lyberg och Malmström. Dessutom
liar en rad avdelningsdirektörer
deltagit i överläggningen. Av detta drar
jag slutsatsen att bakom styrelsens yttrande
står den främsta sakkunskap vi
har på detta område.

Vad säger då styrelsen om dessa lediga
kanaler? Jag skall bara läsa några
ord ur dess utlåtande:

»Om man i stället skulle medge en
sändningsverksamhet utanför den internationella
ordning, som av teleunionen
skapats på radioområdet, på villkor
att sändningarna icke vore störande,
skulle en sådan bestämmelse med
all säkerhet bli mycket svår för att inte
säga omöjlig att tillämpa i praktiken.»

Jag tror alltså att det finns anledning
att räkna med att dessa svårigheter
kommer att uppstå.

Vad är det då som gör att det hittills
gått så pass hyggligt som det gjort? Det
har framhållits att detta bl. a. sammanhänger
med att en del reguljära stationer
ännu inte börjat sända på de kanaler
som de fått sig tilldelade.

Allt detta tyder på att det kan finnas
skäl för den restriktiva lagstiftning vi
har.

Diskuterades inte dessa frågor för tre
år sedan eller har det hänt någonting
på teknikens område sedan dess som
ställer denna fråga i ett nytt läge —
bortsett från att vi har fått herr Rubin
till kammaren och därmed en röst för
MbS? Sanningen är att dessa frågor
diskuterades även 1962. Herr Darlin
betygade då att inga som helst störningsrisker
förelåg. Herr Wedén förklarade
för kammaren, att frågan om

Onsdagen den 10 november 1905 Nr 35

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna
havet m. m.

huruvida det fanns utrymme för ytterligare
kanaler — något som han ansåg
vara fallet — var själva centralpunkten
i debatten. Det har sedan dess inte framkommit
någonting nytt som tyder på
att det skulle finnas riskfritt utrymme
för sändningar av den typ vi talar om.

Det har även sagts — jag tror det var
fru Gärde Widemar som sade det —
att denna lag tillkom i alltför stor hast.
Vid överläggningarna i riksdagen för
tre år sedan sade herr Hernelius att
han ansåg att regeringen dröjt alltför
länge med att reglera detta område och
att en följd härav var att det var desto
besvärligare att lösa frågorna. Det är
uppenbarligen inte lätt att vara regering
och vara oppositionen till lags.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! När jag såg herr Zetterberg
stiga upp i talarstolen trodde
jag att han skulle tala om Ibra Radio,
alltså den religiösa sändare som fick
lov att emigrera. Men det gjorde herr
Zetterberg inte, och den saken bekymrar
honom kanske inte så mycket.

Det har i debatten talats mycket om
Europarådets konvention. Den är ännu
inte ratificerad och kan alltså i detta
läge inte binda oss. Ordningsföljden
måste vara den, att man först ratificerar
en överenskommelse och sedan anpassar
den interna lagstiftningen efter
denna konvention — och inte tvärtom.

Europarådets rådgivande församling,
vars överläggningar herr Bohman redogjorde
för, har alltså uttalat att denna
konvention icke får tas som intäkt för
att skydda ett monopol, utan den har
tillkommit helt och hållet för att undvika
störningar. Härför räcker 1 § och
2 § i den lag vi nu diskuterar; 3 § kan
alltså saklöst undvaras.

Ytterligare en anledning till att man
skulle kunna undvara 3 § är att den
är ett ■ iagtekniskt missfoster av första
ordningen. Redan av den anledningen

vore det en fördel om den utmönstrades
ur lagkomplexet.

Den nordiska lagstiftningen kan inte
tas till intäkt för att vi skall behålla
denna lag som den är. I den finska
lagen, som är ganska lik den svenska,
avser 3 § allt fortfarande att förhindra
uppkomsten av störningar. Där har man
alltså denna bestämmelse kvar. Om vi
avskaffar 3 § skulle vi alltså få samma
rättsordning som man har i Finland.

Herr Martinsson ansåg, att om man
avskaffade 3 § så kunde man lika gärna
ta bort 1 § och 2 §. Det kan man kanske
göra — det vore kanske ännu bättre.
Men det innebär att herr Martinsson anser
att 1 § och 2 § är fullständigt betydelselösa
i och för sig själva. Det innebär
även att herr Martinsson anser att
frågan om störningsförhållandena är
av underordnad betydelse eller inte har
någon betydelse alls. Det är en mycket
underlig uppfattning, som jag inte kan
förstå.

Sedan vill herr Martinsson utmönstra
hela det svenska rättsmedvetandet. Vi
vill bara utmönstra en paragraf i en
lag. Rättsmedvetandet är väl dock inte
något som vi kan bortse ifrån. Det är
det som bär upp lagars efterlevnad. Att
det sedan en och annan gång bryts mot
lagarna inverkar inte på den ståndpunkten.

Att upprördheten varit störst i MbSnejder,
som herr Martinsson uttryckte
det, beror naturligtivs på att man där
har erfarenhet av denna verksamhet,
något som också herr Rubin påpekade.
Det är i dessa trakter som folk kommit
att uppskatta denna möjlighet att lyssna
på mer än en radio. Denna fråga har
naturligtvis speciellt intresse för oss
som blivit valda att representera Skåne
och kanske i all synnerhet för oss i
fyrstadskretsen. Vi har praktisk erfarenhet
av denna fråga, och det brukar
det ju vara bra att ha när man skall
yttra sig i ett ämne. En SIFO-undersökning
har, som herr Rubin påpekade,

5 — Andra kammarens protokoll 1965. Xr 35

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna

havet m. m.

visat att 70 procent av lyssnarna i detta
område helst lyssnar till Radio Syd.

Det finns andra opinionsyttringar i
den vägen, exempelvis brev från socialdemokratiska
föreningar, vilka uttrycker
sin tacksamhet för att Radio Syd
finns. Vi sitter här i riksdagen för att
föra väljarnas talan, och många av dem
har den uppfattningen att den valfrihet
vi har utgör ett positivt inslag i
folkhemmet. Den är ett bidrag till det
valfrihetens samhälle som socialdemokraterna
även officiellt är så varma anhängare
av. Om mina socialdemokratiska
vänner på fyrstadsbänken, av vilka
många är borta, skulle gå ut till sina
väljare och fråga dem till råds, skulle
de få rekommendationen att rösta på
motionen i detta fall. Jag vet dock inte
om jag vågar hoppas på detta demokratiska
genombrott. Vi berömmer oss av
att leva i ett fritt land. I ett fritt land
bör i princip allt vara fritt utom det
som av tvingande skäl måste förbjudas.
Men dessa skäl måste också vara tvingande.
Man har karakteriserat friheten som
rätten att göra allt som inte skadar
någon annan. Vad vi nu här diskuterar
är att avskaffa kriminaliseringen av
något som inte skadar eller stör någon
annan. Som ombud för medborgare i
ett fritt land bör vi handla i överensstämmelse
därmed.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den motion, som är väckt av
herr Regnéll m. fl.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Det vore beklagligt, om
någon sammanställde mig med Ibra Radios
intressen, även om det kunde vara
smickrande. Jag har ett stort intresse
för de religiösa radio- och TV-utsändningarna
och har besvärat kammaren
vid ett flertal tillfällen med att påpeka
det lämpliga i att Sveriges Radio har en
tillfredsställande service på detta område.
Den är i stort sett tillfredsstäl -

lande, eftersom vi har ungefär 1 100
religiösa inslag per år i Sveriges Radio
och TV. Därmed ligger vi bland de
nationer i världen, vilka på detta område
är bäst tillfredsställda. Det finns
alltså ingen anledning att därvidlag
upprepa något tal om de religiösa sändningarna.

Får jag sedan bara ta upp några av
de ord som nyss yttrades av den föregående
talaren, som ännu en gång åberopade
både demokrati och folkopinion.
Man får kanske vara lite försiktig med
sådant. Om jag lyssnade rätt till exempelvis
herr Bohmans skildring av
det angenäma mötet i Strasbourg, talade
han i sina slutord om att en övervägande
opinion bland Europas parlamentariker
var för den mening som
där kom till uttryck. Jag har fått den
upplysningen, herr Bohman, att detta
hände alldeles i slutskedet av sessionen
och att endast en tredjedel av delegaterna
var församlade i salen. Två tredjedelar
hade sålunda avlägsnat sig. Om
man hade begärt omröstning, hade en
sådan inte kunnat äga rum på grund av
kvorumregeln. Det skulle vara intressant
att från herr Bohman höra om de
som var församlade vid detta remarkabla
tillfälle verkligen kunde anse sig
representera församlingen. Var det inte
en ganska begränsad krets inom denna
stora församling som då fanns på plats?
Bör man då inte tala något försiktigare
om den saken?

När det gäller de storslagna orden
demokrati, liberalism och liknande
skulle jag vilja hänvisa till herr Hedlunds
anförande för tre år sedan, då
han omtalade att han uppfattade det
såsom ingående i liberalism att man
inte skulle lämna en okontrollerad frihet
på detta område. Kanske kamraterna
i mitten skall överlägga närmare
om denna sak?

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjöholm betonade

(»7

Onsdagen den 10 november 1905 Nr 35

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna
havet m. m.

att han inte har samma åsikt som jag,
vilket jag tycker var lugnande. Det hade
varit mera oroligt och oroande om jag
skulle ha beskyllts för att ha samma
åsikter som han.

För tre år sedan diskuterade vi konventionerna
mycket ingående. Vissa
konventioner gäller med Kungl. Maj :ts
godkännande, medan andra inte gör
det. Allt detta skulle vi naturligtvis kunna
behandla en gång till, eftersom herrar
Sjöholm och Rubin har kommit till
kammaren. Men det finns dock många
tryckta sidor om saken, varför jag inte
vill använda dessa minuter till att ännu
en gång gå igenom det hela.

När det gäller de nordiska lagarna
kan konstateras att dessa är olika. Förklaringen
till detta finner man på ett
utmärkt sätt i justitiekanslerns yttrande
i första lagutskottets utlåtande nr 32,
där det sägs: »De nordiska lagarna företer
vissa skiljaktigheter, vilket bl. a.
beror på olikheter i ländernas straffoch
processrättsliga system. Även de
danska, finska och norska lagarna öppnar
emellertid möjlighet att, i större
eller mindre utsträckning, inskrida mot
sådana åtgärder som avses i 3 § i 1962
års lag.»

Detta är alltså JK:s förklaring till att
lagstiftningen i de olika nordiska länderna
inte överensstämmer. I övrigt har
jag tidigare sagt att det vore att göra
lagen verkningslös, om man toge bort
3 §.

Med detta har jag inte sagt att de första
och andra paragraferna inte fyller sitt
syfte, om det skulle dyka upp sändare
som stör på internationellt vatten. De
företeelser som man när lagen kom till
ville möta, nämligen Radio Nord, Radio
Syd / och Radio Mercur, var sådana som
just då inte störde men vilka, som herr
Zetterberg sade, mycket väl kunde tänkas
komma att göra det. Dessa skulle
alltså opåtalat kunna fortsätta sin verksamhet,
om man inte använde de rättsliga
möjligheter man hade att stoppa pro -

gramverksamheten. Det är också ganska
typiskt att inte några ansvarsmedvetna
ledamöter här i dag yrkat på att 3 §
skall tas bort.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Zetterberg sade vill jag erinra om
följande.

Detta ärende diskuterades i Europarådets
juridiska kommitté i december
och i januari. Rapportören hade i motiven
för sin rapport tagit avstånd från
att man skulle använda här ifrågavarande
konvention för att upprätthålla
radiomonopol.

Frågan debatterades i församlingen
vid två tillfällen. Ena gången var en
torsdagseftermiddag. Diskussionen avbröts
på kvällen och fortsatte sedan påföljande
morgon. Under hela den tiden
höjdes inte en enda röst för att konventionen
skulle användas för att skydda
radiomonopol; däremot var det
många som talade emot detta.

Om man över huvud taget vågar tala
om en opinion i en parlamentarisk församling,
kan man väl säga att den övervägande
opinionen i Europarådets rådgivande
församling under sådana förhållanden
var på den linje som jag här
förfäktat.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Man blir litet förvånad
ibland när goda demokrater ställer sig
upp här och talar emot ett förslag som
är demokratiskt inriktat.

Nu fick jag i alla fall veta anledningen
till att herr Zetterberg gör det. Han
sade att det årligen finns 1 100 inslag av
religiös art i svensk radio och TV. Det
tycker herr Zetterberg räcker. Men det
kan finnas de som vill ha en större valfrihet.

Till herr Zetterberg vill jag också säga
att han väl aldrig någonsin kan komma
och påstå att ett monopol skulle vara
demokratiskt.

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna

havet m. m.

Herr Martinsson är glad för att han
har en annan mening än jag. Låt mig
säga att nöjet i högsta grad är ömsesidigt.

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! I den s. k. hädelsedebatten
försökte herr Zetterberg lära oss
i kammaren att det var bättre att fria
än att fälla.

Jag förstår inte varför herr Zetterberg
är inne på att fälla s. k. piratradioföretag
och här uttrycker att han icke har
något samröre med Ibra Radio. Jag tycker
att herr Zetterberg skulle försöka
att ha ett samröre med Ibra Radio och
med Norea Radio. Ty är det inte egentligen
beklagligt, herr Zetterberg, att en
sjundedel av Sveriges befolkning som är
kristen och organiserad skall, som nu
är fallet, behöva förlägga radiostationer
till Tanger och därmed nästan försörja
ett smugglarnäste? Vidare kan det väl
inte anses tillfredsställande att man
skall behöva vara hänvisad till sändningar
från Norea Radio i Monaco för
att över huvud taget få evangeliets budskap
hit till Sverige.

Jag hade uppfattningen, herr Zetterberg,
att Ni inte var nöjd med de program
som Sveriges kristna befolkning
för närvarande har tillgång till.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Det har använts otroligt
många uttryck som det skulle finnas anledning
att diskutera, t. ex. uttrycket
»goda demokrater». Men kan vi inte nu
bortse från den uttrycksstilen, även om
den har sina förespråkare?

Någon talade här tidigare om Ibra
radio och förväntade att jag skulle föra
döss talan. Jag avböjde detta ty jag har
inte något samröre med de radioföretag
som här nämndes vid namn. Denna
enkla upplysning har jag givit. Jag anser
inte att det är något att vinna på

att få till stånd ett flertal s. k. fria stationer.

När man här kallar Sveriges Radio för
monopolradio är det ett försök att arbeta
med enkla psykologiska taleknep —
ett försök som jag tycker man skulle
kunna avstå från. Vi i Sveriges riksdag
har beslutat att ge Sveriges Radio ensamrätt
till rundradiosändningar och
TV-sändningar. Vi har en demokratisk
insyn i detta företag som inte finns på
andra håll och den sätter vi värde på.
Sveriges Radios religiösa program skulle
verkligen behöva diskuteras mer och
göras bättre. Men man kan dock betvivla
att de blir bättre genom tillkomsten
av ett flertal olika sändare som, när
det kommer till kritan, kanske skulle
sända program liknande Sveriges Radios.
Variationerna i Sveriges Radios
program är i själva verket ganska betydande.
Alla samfund har där möjligheter
att komma till tals. Det är inte säkert
att detsamma skulle bli förhållandet
i en s. k. fri radio. Denna rika variation
av programtyper och den breda
samfundsrepresentationen finner jag vara
tillfredsställande.

Till herr Bohman vill jag säga att jag
är tacksam för de kompletterande upplysningar
han gav och för att min uppgift
om att ungefär en tredjedel av ledamöterna
i Europarådets rådgivande församling
var närvarande är riktig. Jag
utgår från detta eftersom uppgiften inte
bestreds av herr Bohman,
i i ''■ u ■

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte exakt säga
hur många ledamöter som var närvarande
då beslutet fattades på fredagen.
Det är inte otroligt att det var ungefär
en tredjedel av samtliga ledamöter i
församlingen. Men frågan debatterades
också på torsdagen, som jag förut framhöll,
och då fanns det betydligt fler närvarande.
Ingen opposition framfördes
mot de meningar som fördes fram från,
om jag får använda de orden, vårt håll

Onsdagen den 10 november 1905 Nr 35 09

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning pa öppna
havet m. m.

och där samma uppfattning kom till
uttryck som den jag hävdade här från
talarstolen.

, t Är det så att man har en anman uppfattning
i eu parlamentarisk församling
än den som övriga företräder får
man se till att vara närvarande och föra
fram sin uppfattning om man vill få
denna beaktad.

It.''..

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det kan inte vara nödvändigt
att återupprepa den diskussion
vi hade förra gången i denna fråga, men
när jag suttit och lyssnat till diskussionen
och hört högerns och folkpartiets
frihetspatos, så förefaller det mig som
om det måste vara konstlat. Det vore
väl ändå riktigare att ärligt och öppet
säga att det är kommersiella intressen
ni företräder och inte frihets- och andra
frågor. Det vore renhårigt att säga
så. Ni vid att lag och rätt skall sättas
åt sidan därför att en enskild människa
av egoistiska intressen vill tjäna
pengar och företräda intressen, som en
liten grupp anser sig ha. Det skulle
ha klätt herrarna och damerna om ni
varit lika rädda om friheten, när den
kränkts i andra sammanhang och när
den kränkts för de folkgrupper, som tillhör
de ekonomiskt betryckta i detta
samhälle, men då har herrarna och damerna
tigit och inte gjort någonting.

Herr Ullsten säger att lagen strider
mot de flesta svenskars rättsmedvetande.
Då skulle jag vilja säga till herr
Ullsten, att han är ganska ung, och det
är ju hedrande att han är ung, men jag
tror inte att han, när det gäller rättsmedvetande,
har förstått att om man skall
få respekt för svensk lag, bör icke riksdagen
i sådana här sammanhang ställa
sig bakom en lagbrytare och hävda att
man skall värna den rätten. Han har talat
om de mänskliga fri- och rättigheterna.
För några dagar sedan sade jag att
man skall ha rätt till bostad, rätt att
skydda sig mot spekulationsvinster

in. in., men var var herrarna och damerna
då? Fanns det ingen rätt till
detta?

Här gäller det den enskilda kvinna,
som vill trotsa svenska riksdagens rätt
att stifta lag och skydda svenska folket
för vissa åtgärder, men om vi inte accepterar
samhällets rätt att skydda sig
i vissa situationer, då måste vi också
anamma anarki, och det är väl inte meningen
att högern och folkpartiet nu
skall vara anarkiens förespråkare. Jag
vill också säga att när man nu kräver
— till och med ifrån ordföranden i första
lagutskottet -— att man inte skall
visa större respekt för vissa rättsprinciper,
som bör gälla i ett kulturland, så
frågar jag: Menar då ordföranden att
man inte heller om man av nöd tvingas
till ett brott skall behöva ta ett straff?

Jag vill erinra utskottets ärade ordförande
om att jag skulle kunna räkna
upp många hårda straff som utdömts,
som har framtvingats av nöd, och där
man varit i en sinnesstämning som gjort
att man knappast kunnat bedöma saken.
Man har emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt
drivit det hela till sin spets, och
då frågar man sig om man nu anser
att man skall bryta mot gamla principer
i svenska rättsregler och göra en
uppluckring av rättskänslan, som vi
inte skulle ha någon som helst glädje
av. .i

Jag tror därför, herr talman, att när
nu herr Rubin talar om att allmänhetens
rättsmedvetande är sårat, så förstår
jag mer än väl att han känner sig
sårad, därför att det borgerliga rättsmedvetandet
är sådant. För dem är det
kommersiella viktigare än andra medborgares
intressen och rätt. Sedan hörde
jag även herr Sjöholm tala om ett fritt
land, demokrati och liberalism m. in.
Hänger demokrati och frihet på att en
enskild människa i Sydsverige skall få
vara lagbrytare för att tjäna pengar och
tillmötesgå vissa kommersiella intressen,
då —- måste jag säga -— hänger det

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1905

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna

havet m. m.

svenska rättsväsendet i mycket sköra
trådar, och det borde vara angeläget att
man beaktade detta.

Nu kan naturligtvis herr Rubin säga,
att han vill ha en rätt som gäller för en
enda person. Jag kan förstå att herr
Rubin, som ju representerar ett parti
med endast en ledamot, kan företräda
detta, men det förvånar mig att högern
och folkpartiet har allierat sig på detta
sätt, därför att då har de inte tänkt
igenom de rättsliga konsekvenserna i
ett samhälle, som ändå måste förbehålla
sig att respektera lagen och givetvis
också finna sig i att lag kan ändras,
men rättsprinciperna för lagstiftning
skall gälla folket och det demokratiska
samhälle vi har.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket. Jag skulle bara vilja
säga några ord till herr Martinsson med
anledning av hans första anförande.

Herr Martinsson sade att Europarådets
nya konvention måste föranleda en
skärpning av lagen i dess nuvarande
lydelse. Men, herr Martinsson, det blir
ju en fråga som vi får ta upp i samband
med att konventionen föreläggs riksdagen
för godkännande. Riksdagen har ju
full frihet att neka att godkänna en sådan
konvention och kan därmed hindra
ratificering av den. Den är i alla fall
inte förpliktande för oss förrän den
blivit ratificerad i vederbörlig ordning.

Jag framkastade i mitt första anförande
möjligheten att få ett tilläggsprotokoll
till konventionen, och jag tror
fortfarande att detta kanske är en möjlig
utväg. För min del har jag den uppfattningen
att man inte bör ratificera
konventionen utan att man får de garantier
som begärts i den rekommendation
som har antagits av den rådgivande
församlingen i Europarådet.

Jag tycker att herr Bohmans redo -

görelse var ytterligt klargörande. Man
kan väl inte utan vidare nonchalera
ett enhällig utlåtande av Europarådets
rådgivande församling.

Beträffande frågan om kommersiell
radio trodde herr Martinsson att förekomsten
av en sådan inte skulle minska
behovet av denna lag, inte ens av
3 § i den. Jag vill då säga att jag vidhåller
min uppfattning att intresset för
piratradiosändningarna kommer att
bortfalla om man får en kommersiell
radio, ty då kommer annonsörerna att
stödja andra sändningar och därmed
kommer också de ekonomiska möjligheterna
att saknas för sändningar från
fartyg utanför landets gräns. I det lägets
behövs piratradiolagen bara som
skydd mot störande sändningar och då
skulle det räcka med 1 och 2 §§.

För övrigt anser jag — såsom jag
föreslog tidigare — att utformningen
av denna lag i detalj bör anstå tills
man ser om konventionen blir ratificerad
och vilken form den slutligen
kommer att få.

I övrigt har det mesta redan sagts i
debatten. Beräffande herr Lundbergs
sista påstående och fråga till mig vill
jag bara säga att det måste föreligga en
missuppfattning. Jag har inte krävt att
man skall bryta mot några rättsprinciper
och några rättsregler utan jag har
framhållit att man måste följa de regler
och lagar som gäller. Men man har
naturligtvis rätt att få ändring i vederbörlig
ordning av de lagar som man
inte anser tillfredsställande.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag hade inte anmält
mig på talarlistan, fastän jag är en av
motionärerna i ärendet, men när herr
Lundberg stod häruppe nyss framförde
han synpunkter som var så pass kränkande
att man som motionär knappast
kan låta bli att gå i genmäle.

Herr Lundberg ville bakom motionen
och bakom resonemanget från deras si -

Onsdagen den 10 november 19(55 Nr 35

med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna

Upphävande av 3 § lagen

havet m. m.

da, som talat för högern och folkpartiet,
spåra ett falskt frihetspatos. Han
ansåg att de som motionerat och de
som talat för motionerna ville att lag
och rätt skall sattas åt sidan därför att
en enskild människa vill tjäna pengar.
Jag skrev upp detta direkt efter herr
Lundbergs anförande. Tyvärr föreligger
alltså inte möjligheten att jag missförstått
herr Lundberg.

Däremot får jag säga att herr Lundberg
grundligt har missförstått vad det
hela rör sig om. Som motionärer har
vi begagnat vår rätt att föreslå ändringar
av en gällande lag. De ändringsförslagen
har behandlats på sedvanligt sätt
inom vederbörande utskott och är nu
uppe i kamrarna för beslut. Förfarandet
skiljer sig inte på något sätt från
det förfarande som alltid tillämpas.

Vad beträffar våra motiv kan herr
Lundberg skildra dem hur han vill. Vi
själva redovisar dem på ett annat sätt.
Vi säger att vi finner det stötande att
man här i landet kriminaliserar innehavet
av en radiosändare, genom vilken
ingen störning sker. Då är vi naturligtvis
tvungna att föra ett resonemang
om huruvida störningar sker genom
den aktuella sändaren. Herr Zetterberg
pekade på telestyrelsens yttrande.
Herr Wedén tycks inte vara i kammaren
i dag, så han har inte tillfälle
att försvara sin ståndpunkt, men jag
tycker att den som läser vad som är
tryckt på sid. 16 i första lagutskottets
utlåtande måste säga sig att telestyrelsen
ingalunda har förklarat att piratsändaren
stör. Det heter bl. a.:

»Det faktum att innehavarna av vissa
’piratsändare’ hittills har lyckats att
för sin verksamhet finna sådana frekvenser
att praktiskt taget inga svårare
störningar har förorsakats annan radiotrafik,
sammanhänger till stor del
därmed att alla reguljära stationer, som
tilldelats frekvenser i de fastställda frekvensplanerna,
ännu icke börjat sända.»

Här vitsordas alltså att inga svårare

störningar förorsakats annan radiotrafik.
På det lokala planet har de friande
vitsorden varit ännu klarare.

Ur det anförande som herr Martinsson
nyss höll antecknade jag att dessa
sändare »skulle kunna tänkas komma
att störa». Jag har faktiskt studerat
språk i rätt många år, så jag var på sin
tid riitt inexercerad i de olika tempora,
och allt vad det nu heter, som
finns i språken. Här föreligger såvitt
jag förstår konditionalis, irrealis och futurum
samtidigt — en sammanfattande
beteckning för detta tempus eller
modus, vad det nu skall kallas, finns
inte såvitt jag har mig bekant i någon
språklära. Sändarna »skulle kunna tänkas
komma att störa»! Jag tycker att
den dag det visar sig att dessa sändare
faktiskt stör har man anledning
att ingripa, och då har man redan en
lagstiftning klar, med vars hjälp man
kan ingripa.

Genom att slopa § 3, som föreslås i
de båda motionspar som behandlas i
dag, skulle man komma ifrån det som
känns stötande för många, nämligen att
själva innehavet av en radiosändare,
med vilken man inte stör annan telekommunikation,
kriminaliseras. Då
skulle man vinna att de många lyssnare
i södra Sverige, som tycker det
är trevligt att höra på denna radiosändare,
skulle få fortsätta att höra den.
Man skulle vidare vinna att myndigheterna
inte skulle ställas inför den besvärliga
frågan huruvida de skulle behöva
föranstalta om åtal mot den som
bereder tiotusentals människor en trevlig
stund på dagen.

I reservationen har man, i medvetande
om att socialdemokrater och centerpartister
är bundna genom tidigare diskussioner
och ställningstaganden för att
inte vilja revidera lagen, ytterligare tonat
ned de önskemål som framföres i
motionerna till att frågan bör ses över
i samband med den omprövning av radioväsendets
framtid här i landet som

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot
havet m. m. ,

förestår. Det förefaller mig vara en
mycket god väg, på vilken även de skulle
kunna slå in som tidigare varit motståndare
till en direkt revidering av
lagen. Man skulle därmed nå samma
mål: man skulle under en övergångstid
fortfarande kunna låta människorna i
södra Sverige lyssna till ett program
som de tycker om och man skulle komma
ifrån svårigheten att bedöma huruvida
åtal borde väckas eller inte.

Inför den omröstning som snart förestår
i kammaren vill man gärna hoppas
att bland dem som tidigare motsatt
sig en lagändring också skall finpas sådana
som har sympati för den linje
som, reservanterna i utskottet skisserat
upp. ,

it.-

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Regnéll gav oss en
språklig lektion, och vi vet att han är
en mycket framstående språkman. Jag
erinrar mig i detta sammanhang en annan
språklig företeelse, nämligen hiatus,
vilket betyder hopp, klyfta. I detta
sammanhang kanske jag kan få översätta
det till »överhoppning». Herr Regnéll
företog sig något dylikt då han
citerade ur telestyrelsens yttrande andra
stycket på sid. 16 i utlåtandet. Därav
drog han en slutsats, som man naturligtvis
kan dra men som inte myndigheten
själv har dragit. Det avgörande
i detta yttrande står emellertid på
sid. 15 i utlåtandet och det behöver tydligen
anföras ännu en gång: »Om man i
stället skulle medge en sändningsverksamhet
utanför den internationella ordning,
som av teleunionen skapats på radioområdet,
på villkor att sändningarna
icke vore störande, skulle en sådan
bestämmelse med all säkerhet bli mycket
svår för att inte säga omöjlig att
tillämpa i praktiken.» Det är alltså den
tekniskt främsta myndigheten på detta
område i vårt land som sagt detta.

Är det inte eu något försåtlig formu -

rundradioutsändning på öppna

lering, när herr Regnéll sedan säger att
han förstår så väl att socialdemokrater
och centerpartister är bundna av tidigare
ställningstaganden? Är inte högerpartiet
och folkpartiet också bundna av
vad som hände 1962?

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Regnéll sade att
jag missförstod honom och motionen.
Får jag då fråga herr Regnéll om exempelvis
Radio Syd har ideella motiv för
sin verksamhet? Eftersom jag aldrig
hört Radio Syds sändningar skulle jag
också vilja fråga: Bedriver inte Radio
Syd kommersiell verksamhet med betald
reklam? Är det inte det senare som
dominerar Radio Syds sändningar? Om
herr Regnéll kan säga att detta är fel,
är givetvis mina påståenden .om det
kommersiella intresset felaktiga.

Vidare sade herr Regnéll att man inte
skall kriminalisera en radiosändare
som inte stör någon. Är det bara det
hörbart störande som vi stiftar lagar
emot i detta land? Jag trodde inte att
det förhöll sig på det sättet, och det
gör det inte heller.

Eftersom jag har mycket stor respekt
för herr Regnéll — mycket större än
för övriga inom MbS — måste jag fråga
honom om han numera anser att lagbunden
ordning och rätt inte skall gälla
i vårt svenska samhälle. Så moralupplösande
kan väl MbS-rörelsen inte
ha varit att han förlorat sinnet för vad
som är väsentligt i ett land som Sverige.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först tacka för
den lektion i satslösning som jag har
fått av docenten Regnéll. Det var emellertid
inte det som uppkallade mig utan
det var fru Gärde Widemars resonemang
om ratificeringen.

Det är alldeles riktigt som hon säger
att riksdagen kan vägra att ratificera
denna konvention, när förslag härom

Onsdagen den 10 november 1965 Nr 35

Upphävande av 3 § lagen med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna
havet m. m.

kommer på riksdagens bord. Då får vi
väl, hoppas jag, gräla om det den dagen
på var sin sida som vi brukar. Men
att man kan utgå ifrån att den nya
konventionen kommer att innebära en
skärpning är vi ju tämligen överens om.
Därför förstår jag inte riktigt logiken
i att man tar den till intäkt för att
skriva till Kungl. Maj:t om en liberalisering
i samband med den stora frågan
om radiopolitiken.

Fru Gärde Widemar säger att om man
får kommersiella bolag, så kommer dessa
att få så mycket beställningar, att
det inte blir någon plats för dessa piratsändare.
De får inga annonser, vilket
innebär att de får gå i land, och då behöver
man inte ha denna 3 §. Jag tror
för min del inte att det blir så. Men om
det skulle bli det, så får man verkligen
beklaga herr Regnéll, ty då får man ju
inte längre de här glada förmiddagarna
som man har haft hittills i Malmö.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg ställde
en direkt fråga till mig huruvida jag
ville förklara att Radio Syd har ideella
motiv för sin verksamhet. Den frågan
kan jag inte besvara, därför att jag inte
har tillräckligt nära kontakt med Radio
Syd. Men jag skulle vilja fråga vad det
kan ha för betydelse i detta sammanhang
om Radio Syd har ideella motiv
för sin verksamhet eller inte. Hur många
av oss kan säga att vi har ideella motiv
för den verksamhet vi bedriver? Vi tjänar
vårt dagliga bröd i en hederlig gärning.
Vad beträffar innehavaren av Radio
Syd har jag för mig att det inte
precis är fråga om några sötebrödsdagar.
Det är ett strävsamt liv, och såvitt
man vet har det inte resulterat i att
några förmögenheter har skapats genom
denna verksamhet.

Herr Lundberg var på nytt inne på
frågan huruvida sändningarna stör. Jag
återkommer till att det bör vara de tek -

niska synpunkterna som skall avgöra
huruvida man skall kriminalisera en
verksamhet som denna eller icke.

Till sist frågade herr Lundberg om
MbS menar att lagbunden rätt skall upphöra
att gälla. Frågan behöver naturligtvis
inte besvaras. Lika klart är att
rätt skall utvecklas och förändras allteftersom
samhället förändras. Det har
herr Lundberg varit en av de första att
understryka i denna kammare, och det
är ett av skälen till att jag gärna vill
sluta med ett ord av uppskattning av
herr Lundbergs insats i det sammanhanget.
, .

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Regnéll att jag förstod att jag inte
skulle få något svar på frågan om Radio
Syd har ideella motiv för sin verksamhet.

Med anledning av herr Regnélls uttalande
att Radio Syd tjänar sitt dagliga
bröd på ett hederligt sätt skulle jag vilja
fråga, om det är hederligt ur svensk
rättssynpunkt att man tjänar sitt bröd
genom lagstridiga handlingar.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Herr Sjöholm uttryckte
för en stund sedan sitt bekymmer för
bristande kontakt mellan de socialdemokratiska
ledamöterna på fyrstadsbänken
och väljarna. Jag skulle vilja säga
till herr Sjöholm att han inte behöver
göra sig besvär med sådana bekymmer.
Han borde ha nog av sina egna. Våra
kontakter sköter vi även utan herr Sjöholms
hjälp.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen yttrade:
Propositioner framställes först beträffande
3 § lagen med förbud i vissa
fall mot rundradioutsändning på öpp -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

na havet m. m. och därefter i fråga om
reservationsvis framställt yrkande om
skrivelse till Kungl. Maj :t.

3 § lagen med förbud i vissa fall mot
rundradioutsändning på öppna havet
m. m.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 123; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Förslag om skrivelse till Kungl. Maj:t

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Gärde Widemar begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 32, såvitt avser förslag
om skrivelse till Kungl. Maj :t, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Ernulf m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Gärde Widemar begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 121 ja och 68
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Utbyggnad av Gymnastiska centralinstitutet,
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av
motioner om utbyggnad av Gymnastiska
centralinstitutet, m. m., angående
idrottens hälsofrämjande betydelse,
m. m., och angående samhällets stöd
åt idrotten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Det är vanligt här i
riksdagen att en motionär, när han fått
sina önskemål tillgodosedda i ett utskottsutlåtande,
visar sin tillfredsställelse
genom att låta bli att begära ordet
när frågan kommer upp i kammaren.
Då jag nu bryter mot vad som kan anses
vara god riksdagspraxis är det dels
därför att jag gärna vill uttala ett tack
till utskottet för att det så ingående och
omsorgsfullt behandlat de olika förslagen
om samhällets stöd åt idrotten, och
dels för att på några punkter helt kort
understryka vad utskottet anfört.

För den som är engagerad inom
idrottsrörelsen, och detta gäller flera
av kammarens ledamöter, är det glädjande
att konstatera de mycket positiva
uttalanden som utskottet gjort om idrottens
hälsovårdande betydelse och dess
värde för ungdomen och uttalandet att
idrotten i vidsträckt bemärkelse är en
samhällsangelägenhet av stor vikt. Jag
har inget att tillägga i fråga om den
betygsättning som utskottets uttalande
innebär om idrotten och därmed också
om idrottsrörelsen.

På en punkt vill jag emellertid något
korrigera utskottet. Det står nämligen
i utlåtandet: »att betydande insatser i
idrottsrörelsen göres av frivilliga, delvis
oavlönade eller mycket knapphändigt
honorerade krafter». I verkligheten
bärs idrotten i största utsträckning upp
av frivilliga helt oavlönade ledare och

Onsdagen den 10 november 1905

Nr 35

Utbyggnad av Gymnastiska centralinstitutet, in. m.

ersättning för styrelseuppdrag eller liknande
förtroendeuppdrag iir ytterst sällsynta.
Med hänsyn till rörelsens omfattning
är också antalet helt avlönade
tjänster mycket få. Det är alltså de
många ideellt arbetande krafterna som
utgör förutsättningen för idrottsrörelsens
arbete. I detta sammanhang noterar
jag med tillfredsställelse följande
uttalande av utskottet: »Det värde som
detta ideella intresse representerar bör
bevaras.»

Det är riktigt, som utskottet framhåller,
att gymnastik- och idrottslärarutredningen
inom kort kommer att framlägga
förslag om en utökning av gymnastikoch
idrottslärarutbildningen. Samtidigt
kommer utredningen också att föreslå
att en speciell linje inrättas vid gymnastiska
centralinstitutet för utbildning
av instruktörer för idrottsrörelsen. Den
utökade gymnastik- och idrottslärarutbildningen,
liksom instruktörsutbildningen,
är avsedd att starta redan 1966.
Om förslaget bifalles av regeringen och
riksdagen kommer ett gammalt önskemål
från idrottens specialförbund om
utbildning av kunniga instruktörer att
förverkligas ganska snart.

Men därmed är inte utbildningsfrågan
för idrottens ledare och instruktörer
löst, då behovet av välutbildade och
kvalificerade ledare är mycket stort.
Därför är det angeläget att denna fråga,
som utskottet också mycket riktigt
framhåller, blir föremål för överväganden
och förslag inom en statlig utredning.
Det är då viktigt att kontakt kommer
att sökas med den ledarutredning
som nu pågår inom Riksidrottsförbundet.
Den är representativ för hela
idrottsrörelsen i vårt land eftersom såväl
Korporationsidrottsförbundet som
Skid- och friluftsfrämjandet är representerade
i utredningen. Dessutom har
både Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunförbundet representanter
med i utredningen. Det material som
samlats och de överväganden som gjorts
inom denna utredning kan säkert bli

ett gott underlag för en fortsatt statlig
utredning om förslag till åtgärder från
samhällets sida för att få en tillfredsställande
utbildning av ledare för idrotten.

Utskottet har också ägnat uppmärksamhet
åt behovet av en utökad idrottsvetenskaplig
forskning. Förslag om
sådana åtgärder har tidigare framförts.
Gymnastiklärarutbildningssakkunniga
föreslog 1951 bl. a. att det förutom
den befintliga fysiologiska institutionen
vid gymnastiska centralinstitutet också
skulle inrättas institutioner för idrottsvetenskaplig
forskning inom områdena
anatomi och pedagogik-psykologi. Om
nya och nödvändiga resurser nu kommer
att ställas till förfogande för en utökad
idrottsvetenskaplig forskning är
det önskvärt att utökningen kommer att
ske vid gymnastiska centralinstitutet
där forskning på detta område redan
pågår.

De erkännanden som elitidrotten får
av utskottet har självfallet noterats med
mycket stor tillfredsställelse av idrottens
specialförbund som närmast svarar
för elitidrotten här i landet. Svårigheterna
för våra elitidrottsmän att
hävda sig i den allt hårdare internationella
konkurrensen är väl bakgrunden
till utskottets förslag om att åtgärder
skall prövas för att göra det möjligt att
förena universitetsstudier med rationell
idrottsträning, på samma sätt som sker
i USA och en del andra länder. Denna
tanke har kanske tidigare ansetts vara
alltför djärv för svenska förhållanden,
men den har nyligen aktualiserats av
ordföranden i Svenska friidrottsförbundet,
som anser att det på detta sätt
skulle öppnas en väg att få fram elitidrottsmän
inom friidrotten. När utskottet
nu är inne på samma linje som företrädarna
för elitidrotten, kommer detta
med all sannolikhet att tolkas som ett
betydelsefullt ställningstagande för elitidrotten
i vårt land.

•lag vill till slut framföra ett önskemål
om att den föreslagna utredningen

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965
Utbyggnad av Gymnastiska centralinstitutet, m. m.

även ägnar uppmärksamhet åt studentidrotten
i stort. Det är känt att förhållandena
för utövande av motionsidrott
och elitidrott vid våra universitet och
högskolor är synnerligen otillfredsställande.
Bristen på lokaler, ledare och
instruktörer har tidigare påtalats här i
riksdagen. Det är min förhoppning att
utredningen i detta avseende skall kunna
framlägga förslag som innebär väsentligt
förbättrade villkor och förutsättningar
för studenternas idrott vid
våra universitet och högskolor.

Herr talman! Av det anförda framgår
med all tydlighet att jag inte har något
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Även jag är en av de djärva
som vågar besvära kammaren med
några reflexioner i detta ärende trots att
det föreligger ett enhälligt och positivt
utskottsutlåtande. Sedan jag har tagit
del av huru tidningarna slagit upp och
presenterat detta utlåtande anser jag
det emellertid nödvändigt att kraftigt
understryka den mening där utskottet
säger: »Utredningen bör främst taga sikte
på att alla medborgare i vårt land skall
kunna få en för olika kategorier lämpligt
avpassad fysisk träning.» Jag vill
också särskilt betona ordet »främst»,
eftersom tidningarnas sätt att delge allmänheten
utskottets förslag kan ha bibringat
några av motionsidrottens utövare
den uppfattningen att det enbart
är fråga om tävlings- och elitidrottens
ekonomiska situation och inte om motionsidrottens.
Så är ingalunda fallet.
Hela utskottets behandling av denna
fråga har besjälats av insikten om att
dessa båda delar av idrotten behövs såsom
en komplettering till varandra: elitidrotten
som en inspirationskälla och,
får vi hoppas, stilbildare för vår ungdom,
motionsidrotten såsom ett medel

för den enskilda människans fysiska
träning som är så nödvändig för vårt
bilåkande och stillasittande folk.

Detta var den ena anledningen till att
jag hade djärvheten att besvära kammaren.
Den andra är att min hemstad Gävle
på ett särskilt sätt kommit att få del
av den gagnerika verksamhet som bl. a.
utövas av Skid- och friluftsfrämjandet,
nämligen genom tillkomsten av en motionscentral
som uppförts i samarbete
mellan staden och arbetsmarknadsstyrelsen.
Denna anläggning, som nyligen
är öppnad och som har kostat 1,3 miljon
kronor, bär finansierats med statsbidrag
till ett belopp av 720 000 kronor
och med kommunalt bidrag till 580 000
kronor. Jag har redan nu velat fästa
uppmärksamheten på denna anläggning,
eftersom Skid- och friluftsfrämjandet
har betonat att den kommer att stå modell
för eventuella liknande anläggningar
på andra håll i landet. Den utredning
som skall syssla med idrottens förhållanden
är därför hjärtligt välkommen,
om man anser det önskvärt att besöka
Gävle och studera stadens motionscentral.
Representanter för Gävle stad har
uttryckt sin stora glädje inför tanken att
utredningen skulle vilja hedra staden
med ett besök.

Den omständigheten att motionscentralen
i Gävle redan utnyttjas av 1 000—
1 500 personer i veckan och att den dagligen
tillföres nya besökare är väl om
något ett bevis för att det finns ett stort
behov även för denna form av fysisk
aktivitet.

Behovet av fysisk och andlig verksamhet
i väl avvägda proportioner ifrågasättes
numera icke av någon. Man kan
i sammanhanget också fråga: Vad nyttar
ökade materiella och ekonomiska
resurser den enskilda människan, om
hon inte har hälsan? Och får vi människor
hälsans stora gåva utan fysiska
ansträngningar? Nej, säger läkare och
vetenskapsmän. Men förmodligen är det
så som en tidning skrev i anledning av
det utskottsutlåtande vi nu behandlar:

Onsdagen den 10 november 1905

Nr 35

Utbyggnad av Gymnastiska centralinstitutet, m. m.

»Att plåga sin kropp torde i allmänhet
kräva mer energi än att plåga en motor.
» Jag förmodar att många av oss
inte står helt främmande för denna tidningens
reflexion.

En eventuell utredning har mycket att
studera ute på en av främjandets nya
anläggningar. Jag skall inte här trötta
med någon uppräkning av vilka verksamheter
som bedrivs på detta område.
Jag nöjer mig med att understryka att
det samarbete som etablerats med några
läkare är mycket uppskattat och uppmärksammat.
Det består bl. a. i att en
läkare har tagit sig an upplåning av
personer som skall opereras men har
dålig kondition, en docent har tagit sig
an uppträning av svaga ryggar o. s. v.
Det anordnas också kurser för kommunalanställda,
sjukgymnaster, läkare, träningsledare
m. m. Jag vill här bara understryka
betydelsen av att även den
delen av motions- och idrottsutövandet
får komma med som färdkost i den blivande
utredningens arbete.

Herr talman! Jag yrkar med glädje bifall
till utskottets enhälliga hemställan.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Som motionär vill jag i
likhet med herr Allard framhålla att välviljan
varit mycket stor vid detta ärendes
behandling i utskottet. Det är sällan
som motionärernas önskemål blir
tillgodosedda i så hög grad som här.
Utlåtandet verkar invändningsfritt, och
det är tydligt att man inom utskottet
har gått till verket med berömvärda ambitioner.
Nöjda motionärer, erkännanden
till utskottet och stor enighet i kammaren
— det är inte ofta vi upplever
en sådan idyll. Det är helt i sin ordning,
herr talman, att detta ärende har kommit
upp till behandling under den vänliga
veckan.

Vi som så ofta och ibland med inslag
av otålighet diskuterar idröttsanslag
och, på sista tiden, bingospel, har i dag
tillfälle att utan taggar och förebråelser
diskutera om bättre framtida vill -

kor för den svenska idrotten. Detta
ärende har på sina håll i pressen förhandsrecenserats.
En tidning skrev att
det förslag som vi nu behandlar är det
mest positiva som gjorts för idrotten
under de senaste decennierna. Detta är
kanske överord, herr talman, men jag
tror att en välvillig riksdagsbehandling
hälsas med tillfredsställelse inom de vidaste
kretsar av vårt folk.

Jag blev kanske en smula betänksam
när det blev klart att utskottet skulle
resa till Sovjet för att på ort och ställe
studera den där i så hög grad statsdirigerade
idrotten. Det är möjligt att utskottet
trots allt hittar några korn där,
men jag tror att Lennart Strandberg,
vår gamle sprintermästare som nu är
sportchef på tidningen Arbetet, har rätt
när han i sin tidning framhåller att varken
det ryska eller det amerikanska
systemet passar här. Lennart Strandberg
framhåller mot bakgrunden av sin
rika erfarenhet att det västtyska systemet
passar bättre för den svenska mentaliteten.
Utskottet har kanske också införskaffat
upplysningar om dessa förhållanden.
Under alla omständigheter
bör en kommande utredning studera
den västtyska idrottens organisation
och uppbyggnad.

Det finns ett par uppgifter av speciellt
intresse i utskottets utlåtande, exempelvis
den att kommunernas sammanlagda
kostnader för idrotts- och friluftsliv
för närvarande uppgår till mer än
200 miljoner kronor per år. Det betyder
en fyrdubbling på tio år. Det är bra
att det blivit klart utsagt, ty i den allmänna
pressdebatten glömmer man ofta
kommunernas och landstingens starka
engagemang.

Trots bristande resurser har den
svenska idrotten som bekant utvecklats
mycket gynnsamt även under de senaste
åren. Detta framgår med all önskvärd
tydlighet av Riksidrottsförbundets och
Korporationsidrottsförbundets yttranden
som bifogats utskottets utlåtande.
Riksidrottsförbundet kan exempelvis re -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Utbyggnad av Gymnastiska centralinstitutet, m. m.

dovisa vackra framgångar för ungdomsverksamheten
och har över huvud taget
en framtidsplanering som imponerar.
Korporationsidrottsförbundet har vuxit
ut till en väldig folkrörelse, och det ökade
intresset för motionsbetonad familjeidrott
skapar ständigt nya behov av
idrottsplatser, isbanor och inomhushallar.
Det är nästan otroligt att vi enbart
inom korpfotbollen har inte mindre än
10 707 fotbollslag och att ett enda företag,
nämligen Asea, redovisar 32 fotbollslag.

Men vad som imponerar ännu mera
är kanske att man har 50 000 tävlingsoch
föreningsledare, som på sin fritid
och oftast utan någon som helst ersättning
organiserar idrotten för arbetskamrater
eller grannar i bostadsområdet.

Den av allmänna beredningsutskottet
föreslagna utredningen är en angelägenhet
ej blott för vår ungdom. Pensionärsmotion,
husmodersgymnastik och den
för varje år inom företagen alltmer populära
pausgymnastiken liksom handikappidrott
och rehabiliteringsidrott engagerar
folk i alla åldrar.

Utskottet föreslår att utredningens
uppgift anförtros en kommitté med parlamentarisk
representation. Jag finner
detta påpekande naturligt och riktigt.
Man kan utgå ifrån att åtgärder i den
av utskottet angivna riktningen blir
mycket kostnadskrävande. Därför tror
jag att det med tanke på den fortsatta
parlamentariska behandlingen är fördelaktigt
om riksdagsmän får tillfälle
att delta även i utredningsarbetet. Det
finns ju glädjande nog inom alla partier
riksdagsmän med stark förankring även
inom idrottsvärlden. Deras samlade erfarenheter
av samhälls- och idrottsarbetet
kan bli av stort värde för den kommande
utredningen.

I detta sammanhang vill jag i likhet
med fackorganet Idrottsbladet starkt understryka
behovet av en verkligt snabb
utredning. Denna utredning får inte
onödigt dra ut på tiden.

När man efter fattig förmåga försöker
hänga med i den aktuella idrottsdebatten
gör man ofta den reflexionen,
att det i hög grad handlar om pengar.
Jag delar utskottets mening att elitidrotten
är en viktig del av idrottsverksamlieten
i stort men tycker samtidigt att
det är en smula trist att via tidningarnas
idrottssidor följa vad som sker på detta
område. Det går ju knappast en dag
utan att nya värvningar, proffsaffärer
och platsanskaffning med pengar över
eller under bordet skildras på ett uppseendeväckande
sätt, på ett sätt som
utan tvekan på många håll skadar
idrottsrörelsen.

Det är kanske mot denna bakgrund
inte så märkligt att lilla Grimsås’ framgångsrika
kamp på senhösten mot giganterna
väckte sådant intresse på alla
håll. Grimsås blev en frisk fläkt inom
idrottsvärlden, och dess prestationer
väckte beundran långt utanför idrottens
intressesfär. Den lilla föreningen har
säkert med detta bevisat att man med
kamratskap, träningsvilja och entusiasm
kan komma långt, även om de ekonomiska
och personella resurserna är
mycket blygsamma. Det är skönt att någon
gång konstatera detta i en tid då
pengar och stora ekonomiska resurser
tycks spela en avgörande roll för bedrivandet
av det vi kallar elitidrott.

Allmänna beredningsutskottets positiva
utlåtande till här föreliggande motioner
ger oss möjlighet att nu slå ett
slag för den svenska idrotten. På lång
sikt skapas bättre och gynnsammare
förhållanden för idrotten. Jag vill för
min del varmt tillstyrka förslaget att
omfattningen och utformningen av det
samhälleliga stödet till idrotten blir föremål
för en skyndsam utredning.

Herr SKOGLÖSA (ep):

Herr talman! Efter de många vackra
ord som här är sagda skulle jag kanske
inte behöva gå upp i talarstolen. Men
jag kan inte underlåta att trycka på
några saker som jag anser framför allt

Onsdagen den It) november 1905

Nr 35

Utbyggnad av Gymnastiska centralinstitutet, m. m.

vara betydelsefulla i de uttalanden och
de motioner som nu behandlas.

I centerpartimotionen har man talat
om många sådana frågor: bättre utvecklingsmöjligheter
för elitidrotten, för
motionsidrotten och friskvården. Man
har också talat om förstärkt idrottsmedicinsk
forskning, allmän läkarkontroll
etc. Vi är väl allesammans överens
om att dessa saker har mycket stor betydelse
för idrotten och idrottsutövarna
av i dag.

Idrotten har under många år, som
också framhållits i vissa av uttalandena
från remissinstanserna, kämpat med
svårigheter i många avseenden. Resurserna
har varit för små för att man över
huvud taget skulle kunna ta upp allt det
arbete som man skulle vilja göra och
som skulle vara önskvärt i samband
med idrottens utövande.

I centerpartimotionen och någon av
de andra motionerna har det tryckts på
dessa saker. Det är för oss en mycket
stor glädje att man i utskottet så enhälligt
har kunnat acceptera alla dessa
synpunkter liksom att alla de som hittills
har talat här i kammaren så enhälligt
anslutit sig till vad som i detta
avseende framförts.

Jag skall inte gå in på den betydelse
som idrotten i dag har i olika sammanhang.
Det är så väl uttryckt i utskottsutlåtandet
och av dem som tidigare här
har framträtt, att jag för min del skall
nöja mig med att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Liksom övriga talare i
detta ärende uttalar jag till utskottet min
glädje och tacksamhet för den behandling
som motionen har fått.

Jag har, herr talman, begärt ordet
inte bara för att framföra denna min
tacksamhet utan också därför att jag till
kammarens protokoll vill anföra vissa
speciella önskemål i anslutning till vår
gruppmotion nr 20 i denna kammare.

Även om den svenska idrottsrörelsen

kan te sig rätt imponerande, framför
allt med tanke på den fortgående snabba
medlemstillväxten och den organisatoriska
stabiliteten, försvåras den
idrottsliga verksamheten av en rad negativa
faktorer. Bland de viktigaste av
dessa är utan tvivel finansieringssvårigheterna.
Det är bristen på ledare och
instruktörer samt bristen på idrottsplatser
och klubblokaler.

Sämst ställda är i regel de mindre
föreningarna, då de ju saknar nämnvärda
tävlingsinkomster, men även åtskilliga
större föreningar har tyngande
ekonomiska problem att dras med. Det
hör numera till ordningen för dagen att
ledarna måste ta pengar ur egen ficka
för att nödtorftigt hålla den aktiva
idrottsverksamheten i gång. Det hör
också till rutinen att syssla med insamlingar,
basarer och bingospel för att få
samman oundgängliga medel.

På senare tid har också framträtt tydliga
tecken på en kommersialisering inom
svensk idrott. Denna kommersialisering
tar sig bl. a. uttryck i stötande
former av privat reklam på idrottsplatser,
på idrottsdräkter och på redskap
samt genom att stora tävlingar liksom
stipendieverksamhet äger rum i privata
företags namn och utnyttjas i deras intressen.
Även om enligt vår mening
dylik verksamhet inte helt skall förbjudas
är det ändå på så sätt att idrottsorganisationerna
genom brist på pengar
ofta handlar under tvång och därför
inte förmår att hålla det påträngande
privata intresset inom rimliga gränser.

Samhällets stödåtgärder på idrottens
område måste ges en betydligt större
omfattning än vad som hittills varit fallet.
.lag vill i detta sammanhang erinra
om riksdagsbeslutet av år 1939, vars
innebörd var att 50 procent av tipsmedlen
skulle anslås till idrottsliga ändamål
samt 20 procent till fonden för
friluftslivets främjande. Jag anser att
man, utan att exakt binda sig vid den
procentuella fördelning som förutsågs
år 1939, bör anse denna vara en rikt -

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Utbyggnad av Gymnastiska centralinstitutet, m. in.

punkt och att perspektivet bör ställas
om till en betydligt starkare satsning på
idrottsrörelsens utveckling.

Utbildningen av gymnastiklärare är
för närvarande underdimensionerad i
förhållande till föreliggande behov. Utbildningskapaciteten
kan ökas genom
inrättande av nya utbildningsinstitutioner
i exempelvis Norrland, Sydsverige
eller Västsverige. Vidare är det högst
nödvändigt med en undersökning av
möjligheterna för en utökad och förbättrad
skolning av idrottskonstruktörer
på olika nivåer. I detta sammanhang bör
beaktas att vårt land för närvarande
helt saknar möjligheter till skolning av
elitinstruktörer för olika grenar. De s. k.
topptränare som finns är huvudsakligen
självlärda eller också skolade utomlands.

I samband med frågan om utbildningen
av instruktörer måste spörsmålet
om dessas anställningsmöjligheter och
trygghet i anställningen också utredas.
Dessutom bör frågan om en radikal förbättring
av möjligheterna till en rationell
idrottsutövning vid våra akademiska
läroanstalter beaktas och bli föremål
för behandling i den kommande utredningen.

Trots att det Vvårt land under senare
år förekommit en livlig byggnadsverksamhet
för uppförande av olika idrottsanläggningar
råder det en stor brist på
anläggningar för träningsändamål. En
sådan brist föreligger inte endast i tätorterna.
Säkerligen kan man förutsätta
att kommunerna, om möjligheterna till
statliga bidrag avsevärt ökar i fortsättningen,
ytterligare kommer att engagera
sig i nya idrottsbyggen. Dylika
idrottsanläggningar, på vilka det nu råder
stor brist, skulle ha sin stora betydelse
när det gäller att engagera ungdom
som i dag söker utlopp för sin ungdomliga
energi på områden, vilka inte
alltid är de lämpligaste från samhällets
synpunkt.

Korporationsidrotten har under senare
år fått en väsentlig betydelse framför

allt genom att den i sin aktiva verksamhet
— huvudsakligen i motionens form
— lyckats till sig knyta stora grupper
av människor, som tidigare inte deltagit
i eller som upphört med regelbunden
idrottsutövning.

Vad korporationsidrotten, denna breda
idrottsrörelse, betyder för folkhälsan
kan i detta sammanhang inte överskattas.
Den har intresserat husmödrar,
barn och ungdom samt pensionärer för
aktivt deltagande i idrott och gymnastik.
Viktiga initiativ har även tagits när
det gäller de handikappade. Självfallet
har dessa initiativ och dessa insatser
sitt stora värde i socialt avseende.

Korporationsidrotten kan säkerligen
också expandera ytterligare och nå betydligt
fler människor. En förutsättning
för detta är dock att korporationsidrotten
erhåller ett väsentligt ökat stöd från
samhället, finansiellt och i andra former.

Detta var, herr talman, några synpunkter
och önskemål som jag gärna
ville få antecknade till kammarens protokoll,
och jag uttalar den förhoppningen
att den kommande utredningen också
tar hänsyn till de framförda önskemålen.

I likhet med övriga talare är jag helt
ense med utskottet och yrkar givetvis
bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! De tidigare talarna har
varit glada över beredningsutskottets
skrivning, och även jag är utomordentligt
glad över den positiva skrivning
som beredningsutskottet bestått dessa
motioner, alldenstund jag är verksam
på det lokala planet inom idrottsrörelsen,
nämligen inom en idrottsstyrelse,
och vet vilka problem idrotten har att
brottas med.

Tidigare talare har också betygat
idrottens och gymnastikens stora betydelse
för vår folkhälsa. Man har även
understrukit att den moderna företagshälsovården
spelar en utomordentligt

Onsdagen den 10 november 19(i5

Nr 35

Utbyggnad av Gymnastiska centralinstitutet, m. m.

viktig roll i förebyggandet av yrkesskador
och i rehabiliteringsarbetet, och det
vill jag instämma i.

Den stora betydelse idrotten har när
det giiller att påverka ungdomens levnadsvanor
och livsstil i positiv riktning
känner alla som arbetar på detta område
väl till. Vi vet också att elitidrotten
därvidlag har ytterligt stor betydelse.

Vi är medvetna om att vi med en god
elitidrott har betydligt större möjligheter
att sporra våra ungdomar till träning.
Ungdomen vill ha idoler och förebilder
att se upp till. Vi kan erinra oss
1940-talets Gunder Hägg- och Arne Andersson-yra,
under vilken vi fick fram
så många utomordentliga idrottsmän.

Elitidrottsmännen har trots allt en del
problem under och även efter den tid
som de iir aktiva. De får ändå, vilket
utskottet också tryckt på i sin skrivning,
eftersätta sin utbildning, och sedan
de upphört med sin tävlingsidrott
uppstår i många fall problem med försörjningen.
Därför är jag glad åt att
utskottet givit den anvisningen, att dessa
idrottsmän bör ha möjligheter att
knnna utbilda sig till tränare, instruktörer
och ledare.

När man arbetar på det kommunala
planet får man klart för sig hur utomordentligt
svårt idrottsföreningarna har
det i ekonomiskt avseende. Det har tidigare
nämnts att kommunerna satsar
över 200 miljoner kronor om året på
idrotten. 1 min egen stad satsar man
ungefär 3,5 miljoner på olika former
av idrott. De olika idrottsföreningarna
i staden får i statsbidrag 44 022 kronor,
vilket markerar den kraftiga skillnaden
mellan statens och kommunernas
åtaganden på detta område.

När det gäller de nya idrottsanläggningar
som byggs vill väl ingen klandra
kommunerna för deras ambitioner. Det
är helt i sin ordning att man vill ge
publiken bättre möjlighet att se idrott
och att man vill ge de idrottande bättre
möjligheter till träning. Detta har emel -

lertid också medfört att hyrorna många
gånger blivit för höga för föreningarna.

Många mindre idrottsföreningar har
svårt att fortsätta sin verksamhet, speciellt
bandyklubbarna, som inte orkar
med hyrorna för de konstfrusna banor
som tillkommit.

Vi har från folkpartihåll vid flera
riksdagar motionerat om ett kraftigt
ökat stöd till idrotten. När nu allmänna
beredningsutskottet tar upp idrottens
problem i hela dess vidd i sin positiva
skrivning är vi glada över att utskottet
givit frågan dess rätta dimensioner.
Utskottet har därvid också tagit upp de
flesta av de spörsmål som är angelägna
för idrotten.

Herr talman! .lag skall icke orda mera
i detta ärende utan ber endast att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet för att rikta en fråga till beredningsutskottets
ordförande.

I likhet med övriga talare vill jag uttala
min tillfredsställelse över det grepp
på frågan som beredningsutskottet har
tagit. Det innebär många väsentliga
ting. Jag skall bara nämna något av vad
utskottet vill ha, herr talman.

Utskottet vill ha en allmän upprustning
av idrottsverksamheten, och det
förutsätter ökad tillgång till anläggningar
av olika slag inte endast för elit- och
tävlingsidrott utan även för motionsidrott
och träning och andra mindre
publikdragande former av idrottsutövning,
skriver utskottet. Vidare vill utskottet
att bristen på tränare och instruktörer
skall avhjälpas, att inom universiteten
och på andra ställen utbildningen
i idrottsliga ämnen skall vidgas
samt att den idrottsvetenskapliga forskningen
skall utbyggas både vad gäller
elitidrott och motionsidrott. Utskottet
vill också ha särskilda anordningar för
att bereda elitidrottsmän möjlighet att
vid sidan av sin idrottsutövning få teoretisk
och praktisk yrkesutbildning.

(1 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 35

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1905

Utbyggnad av Gymnastiska centralinstitutet, m. m.

Frågan om läkarundersökning och läkarvård
i samband med idrott berörs
också av utskottet, liksom ytterligare
några ting.

Detta är, som senast herr Andersson i
Örebro framhöll, ett mycket ambitiöst
program, och liksom ett par föregående
talare, som tidigare verkat för ett större
grepp, vill jag uttala min tillfredsställelse
över programmet. Men det är
alldeles klart att förverkligandet kommer
att kräva väsentligt ökade uppoffringar
från det allmännas sida, och det
gläder mig verkligen att herr Lindahl
nyss uttalade, att det måste bli kostnadskrävande.

Låt oss därför inte diskutera om vad
som har varit utan rikta blicken framåt.
Jag konstaterar emellertid att utskottet
skrivit: »De reformer en utredningtorde
leda till kan komma att ställa ökade krav
på ekonomiska insatser från det allmänna.
» Jag anser att allvaret i det program
som utskottet skisserat inte kan vara
så stort, om man inte vill erkänna att
förverkligandet kommer att kräva väsentligt
ökade insatser från det allmännas
sida. Utskottet skriver att det »kan
komma att» kosta pengar, men om man
menar allvar med denna väl motiverade
önskelista måste man ju klargöra
att förverkligandet kommer att betyda
väsentligt ökade uppoffringar. Den utredning
som nu föreslås bli igångsatt
är så viktig, tycker jag, att den bör ha
med sig ett besked om att riksdagens
andra kammare är villig att rekommendera
väsentligt ökade ekonomiska uppoffringar.

Därför frågar jag utskottets ordförande,
fru Eriksson i Stockholm: Vill
fru Eriksson instämma med herr Lindahl
och mig och — jag är säker —
åtskilliga andra talare?

Fri] ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Svaret på herr Ohlins
fråga finns i utskottsutlåtandet. Herr
Ohlin liar ju själv läst upp vad som står

i utskottsutlåtandet. Där står att detta
kan komma att ställa ökade krav. Är
det inte riktigt? Vill herr Ohlin bestrida
att det kan komma att ställa ökade krav?
Utskottet bestrider det inte; vi har ju
tvärtom skrivit det i utskottsutlåtandet.

Sedan vill jag säga ett par ord om hur
jag ser på denna fråga. Jag tycker inte
att det först och främst är en fråga om
huruvida vi skall rösta för 2, 3 eller 4
miljoner kronor mera i anslag än vi
nu har. Jag ser saken betydligt vidare.
Det investeras i dag och det kommer
under de närmaste åren att investeras,
särskilt av kommunerna, oerhört stora
summor. Det planeras och färdigställs
just nu idrottshallar och utomordentligt
flotta simhallar över hela vårt land.
Om de skall bli räntabla, om de verkligen
skall så att säga löna sig, måste det
finnas folk som kan undervisa där och
fungera som tränare. Det är helt enkelt
en fråga om lönsamhet att se till att
man liar utbildat folk så att investeringarna
kan utnyttjas. Annars blir investeringarna
till döda pengar.

Jag ser en utbyggnad av idrottsverksamheten
på olika områden som ett
mycket väsentligt bidrag till hälsovården.
Jag tror nämligen inte att vår hälsovård
i framtiden först och främst
kommer att vara beroende av att vi
har en rad stora sjukhus, utan jag tror,
som jag sade häromdagen, att det avgörande
kommer att bli att vi har en
förebyggande hälsovård, och dit räknar
jag fysisk fostran.

Jag ser inte dessa pengar som utgifter
på så och så många miljoner i dag
utan som utgifter som vi mer och mer
kommer att få igen i form av minskade
kostnader på hälsokontot och minskade
kostnader, tror jag, för uppfostran av
ungdom.

Jag tror vidare att om en så stor del av
vår ungdom som vi i dag har räknat
med och planerat för skall bedriva teoretiska
studier, så måste vi ha en mycket
bättre beredskap för att de skall
kunna bevara sina fysiska krafter. Detta

Onsdagen den 10 november 1905

Nr 35

UthymKnad av Gymnastiska centralinstitutet, in. in.

later kanske naivt, men det är min uppfattning
att den stora del av vår ungdom
som i dag inte går ut i arbetslivet
utan ägnar sig åt studier måste få en
komplettering till sina studier i en väl
utbyggd idrottsverksamhet. Jag anser
att vi får igen även de pengarna. Om
arbetslivet skall kunna fungera i de
former det alltmer utvecklas i behövs
det också ett stöd för arbetskraften,
vilket jag tror man kan åstadkomma
genom en utbyggd idrottsverksamhet,
en utbyggd korporationsidrott bl. a.

.lag är inte övertygad om att väsentliga
utbyggnader av den fysiska fostran
kommer att innebära att vi satsar mycket
mer pengar, utan jag tror att det
kommer att bli en mycket god hushållning
på längre sikt. Därmed tycker jag
mig ha besvarat herr Ohlins fråga, huruvida
vi som har förordat en utredning
är beredda att satsa pengar på
idrotten. Vi är också beredda att ta emot
de vinster som man får genom att satsa
på idrottsutbildning. Jag tror att vi får
igen pengarna på många andra sätt. Då
blir det inget äventyr. Jag tror att herr
Ohlin kan vara lugn på den punkten.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det begärs en allmän
upprustning av idrottsverksamheten,
och en hel del av de saker som detta
kommer att innebära konkretiseras mycket
väl, tycker jag. Nu säger utskottsordföranden
att det är väl riktigt att
detta kan komma att ställa ökade krav
på ekonomiska insatser från det allmänna.
Det vare mig fjärran att vilja
märka ord —- uttryckssätt intresserar
mig inte. Men min fråga var enkel och
rakt på sak: Får vi tolka det så, att
utskottet delar den uppfattning som
uttryckts av bl. a. herr Lindahl och mig
att detta kommer att kräva väsentligt
ökade insatser av det allmänna —- inte
att det kan tänkas att det gör det, utan
att det är säkert att det gör det? Allvaret
bakom detta program beror i hög
grad på om man också är villig att re -

kommendera ökade ekonomiska insatser.

Sedan är det eu helt annan sak att
fru Eriksson och jag är överens om att
samhället får tillbaka mycket, både i
ekonomiskt avseende och i andra avseenden.
Det är den andra sidan av saken,
men här diskuterar vi den insats man
vill göra, om man vill erkänna att det
inte går att begära allt detta utan att
vara villig att från samhällets sida göra
de ökade uppoffringar som kan göra
allvar av programmet.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Herr Allard inledde
denna debatt med att påpeka att motionärerna
lämpligen borde visa sin tacksamhet
över utskottets positiva ställningstagande
och tillstyrkan genom att
inte uppta kammarens dyrbara tid med
extra utläggningar. Men eftersom flertalet
motionärer ändå inte följt det goda
rådet, är det kanske befogat att även
jag såsom en av motionärerna uttalar
min stora tillfredsställelse över och mitt
tack för utskottets ingående studium av
och positiva ställningstagande i denna
för hela vårt folk så oerhört betydelsefulla
fråga.

Låt mig alltså, herr talman, bidraga
med ytterligare en ros till de många
som under debatten överräckts till utskottets
ärade ordförande.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag skall inte göra några
längre utläggningar i detta ärende,
och jag skall heller inte tala om idrottens
betydelse; den känner vi nog till.
Det har riktats många vackra tacksamhetens
ord till allmänna beredningsutskottet,
och det kan också jag göra. Det
är inte varje dag som centerns partimotioner
får en så välvillig behandling
som denna motion fått eller bestås med
så många vackra ord som i dag yttrats
från denna talarstol.

Jag vill bara understryka en sak. Vad
allmänna beredningsutskottet säger på

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Kommunernas upphandlingsverksamhet

s. 6 är mycket värdefullt: »Ett av den
svenska idrottens f. n. mest brännande
problem synes vara bristen på tränare
och instruktörer samt ledare som är
kvalificerade för olika uppgifter inom
idrottsverksamheten.»

Det är nu tredje året i följd som denna
fråga behandlas, och riksdagen har enhälligt
uttalat sig för att den bör utredas.
Vid en interpellationsdebatt som
jag hade med statsrådet Lange under
vårriksdagen sade statsrådet att han
inte hade för avsikt att tillsätta någon
utredning i denna fråga. När nu riksdagen
för andra gången uttalar sig i
denna riktning hoppas jag att vi äntligen
får denna brännande fråga ordentligt
utredd.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Kommunernas upphandlingsverksamhet

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av
väckta motioner angående kommunernas
upphandlingsverksamhet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Genom 1952 års upphandlingskungörelse
har det för större
delen av den statliga sektorn stadgats
hur upphandling skall ske. Upphandlingskungörelsen
tillkom för att »förbilliga,
rationalsera och standardisera»
den statliga upphandlingen. Liknande
regler finns för närvarande inte för
kommunernas upphandling. Från näringslivet
har man liksom i ett flertal
.riksdagsmotioner, som under senare
riksdagar blivit avslagna, framfört önskemål
om att den kommunala upphandlingen
skall underkastas upphandlingskungörelsens
bestämmelser. Härvid har
understrukits att den ojämförligt största
delen av kommunernas upphandling

sker under fullt tillfredsställande former
men att avsaknaden av formella
regler ofta medfört osäkerhet vid de
kommunala myndigheternas handläggning
av upphandlingsärenden och
ibland lett till ganska egendomliga beslut.

Enligt vissa beräkningar torde värdet
av den kommunala upphandlingen uppgå
till drygt fem miljarder kronor per
år. Det kan därför fastslås att den kommunala
upphandlingen är en viktig faktor
i landets ekonomi samt näringslivets
verksamhet och inriktning.

En företagare bör då han .avger ett
anbud känna trygghet i förvissningen
att alla anbud bedöms med hänsyn till
eknomiska och kvalitetsmässiga faktorer.
Detta är tyvärr för närvarande inte
alltid fallet.

Eftersom den kommunala upphandlingen
liksom den statliga till övervägande
del finansieras med skattemedel
bör det också ligga i skattebetalarnas
intresse att upphandlingen sker på ett
sådant sätt, att skattemedlen kommer
till bästa möjliga användning.

Utskottet säger sig ha erfarit att det nu
föreligger ett genom en särskild utredning
inom de kommunala förbunden utarbetat
förslag till allmänna bestämmelser
om upphandling och arbete m. m.
för kommunernas räkning. Förslaget
kommer att behandlas under november
månad av de kommunala förbundens
styrelser.

Med anledning av vad utskottet erfarit
och anfört har jag i dag inget yrkande.
Jag ber bara att få uttala den
förhoppningen, att de normer som de
kommunala förbunden kommer att anta
skall tillgodose såväl skattebetalarnas
som näringslivets intressen och att alla
företag —- oavsett företagsform — erbjuds
möjligheter att inlämna anbud och
få dem prövade på lika villkor och med
hänsyn till ekonomiska och kvalitetsmässiga
grunder.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

K 5

Interpellation ang. undersökning av orsakerna till trafikolyckor — Interpellation

ang. statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar i anslutning till fritidsbe byggelse -

§ 15

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av väckta motioner
angående mätningsförfarandet inom
byggnads- och anläggningsverksamheten,
samt

nr 44, i anledning av väckta motioner
angående utbyggnad av Södertälje
kanal m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Interpellation ang. undersökning av
orsakerna till trafikolyckor

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Jönköping (fp), som
yttrade:

Herr talman! Vägdödens härjningar
inger oss alla stark oro. Alldeles särskilt
har de rekordolyckssiffror, som
redovisats för oktober månad, blivit en
allvarlig tankeställare. Många frågar
sig, vad som ytterligare kan göras för
att begränsa eller nedbringa olycksfrekvensen.

I åtskilliga fall synes förklaringen till
uppkommande trafikolyckor ge sig utan
vidare. I andra fall återigen torde ett
klarläggande icke kunna ske utan ingående
undersökningar. Som ett allmänt
omdöme gäller, att vår kunskap om de
verkliga orsakerna till trafikolyckorna
är tämligen begränsad. Några noggranna
och inträngande analyser av vilka
faktorer som bidragit till att framkalla
en svårare trafikolycka görs som
regel inte. Visserligen sker normalt en
polisundersökning. Denna syftar emellertid
huvudsakligen till att vara en
grund för den rättsliga bedömningen av
trafikolyckan.

Man kan dra en parallell med de olyckor
som drabbar flygtrafiken. Vid dy -

lika tillfällen tillsätts en haverikommission
för att söka kartlägga orsakerna
till olyckan, i syfte att bl. a. skapa underlag
för en profylaktisk verksamhet
i trafiksäkerhetens intresse.

Vid vägtrafikolyckor förekommer
emellertid inte något liknande. Ingen
försöker sig på att göra en ingående
granskning och analys av de faktorer
som påverkat olyckan, av bilarnas kondition,
vägens beskaffenhet, förarnas kapacitet
i de enskilda fallen osv. Det
är uppenbart att om vi verkligen skall
kunna komma till rätta med den oroväckande
höga olycksfallsstatistiken
krävs att svårare trafikolyckor måste
bli föremål för en ordentlig undersökning,
på liknande sätt som sker just vid
flygolyckor. Man skulle alltså kunna
tänka sig att tillsätta speciella trafikhaverikommissioner,
som skulle kunna
undersöka svårare olyckor och ge oss
konkreta kunskaper om de faktorer
som bidragit till olyckornas uppkomst.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd vidta åtgärder
— t. ex. i form av tillsättande av speciella
trafikhaverikommissioner — i
syfte att skapa bättre konkret kunskap
om vilka faktorer som bidrar till uppkomsten
av trafikolyckor på våra gator
och vägar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. statsbidrag till vattenoch
avloppsanläggningar i anslutning till
fritidsbebyggelse

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep), som
yttrade:

Herr talman! Den ökade fritiden och

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

Interpellation ang. antalet prästtjänster

de förbättrade möjligheterna att utnyttja
denna på ett värdefullt sätt är
utmärkande drag i dagens samhälle. På
olika sätt har »fritidslivet» stimulerats
och dess positiva värde understrukits.
Om »fritidskonsumenten» skall få den
service han har rätt att kräva måste
emellertid planeringen ligga före den
faktiska situationen. Vatten- och avloppsproblemet
måste t. ex. vara löst
och denna uppgift åvilar kommunerna.
Många glesbygdskommuner med betydande
områden lämpliga för fritidsbebyggelse
har emellertid ställts inför
stora problem när det gällt att ordna
denna service. Något statsbidrag har
hittills i princip inte utgått till vattenoch
avloppsarbeten i anslutning till fritidsbebyggelse.
Detta förhållande får
anses vara föråldrat och 1962 års fritidsutredning
har även föreslagit viss
ändring härvidlag. Enligt utredningen
bör statsbidrag i framtiden kunna utgå
till vatten- och avloppsanläggningar
om särskilda skäl härtill föreligger. Sådana
skäl kan t. ex. anföras av gotländska
kommuner där vattenförsörjningen
är särskilt kostsam att ordna.

Fritidsutredningens betänkande i
denna del är för närvarande under remissbehandling,
men då vatten- och avloppsproblemen
för kommuner med betydande
inslag av fritidsbebyggelse i
många fall fordrar omedelbara åtgärder
synes det berättigat att statsmakterna
snabbehandlar frågan om statsbidrag
för detta ändamål. Detta inte minst på
grund av kommunernas ytterst begränsade
möjligheter att lånevägen finansiera
åtgärder av denna karaktär.

Vatten- och avloppsfrågorna måste
ordnas i samma takt som fritidsbebyggelsen
ökar. Det behöver knappast påpekas
att resultatet i annat fall blir
sanitära olägenheter och allmän otrivsel
i stället för den avkoppling och rekreation
som bör höra samman med
fritiden.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att

till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Är statsrådet beredd att, med tanke
på problemets brådskande karaktär,
snarast medverka till införandet av
statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
i anslutning till fritidsbebyggelse? Denna

anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. antalet prästtjänster

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (h), som yttrade:

Herr talman! Kungl. Maj:t har i skrivelse
den 23 april 1965 anbefallt kammarkollegiet
att undersöka i vilka fall
inträffad folkmängdsminskning med
hänsyn till vederbörliga normer bör
föranleda ändring i pastoratens prästerliga
organisation samt att till Kungl.
Maj:t inkomma med utredning och förslag
i ämnet.

Kammarkollegiet håller för närvarande
på med denna undersökning, varvid
förslag bl. a. presenterats i fråga om
Uppsala, Strängnäs och Linköpings stift,
innebärande indragning av vardera fem
tjänster. Av dessa förslag att döma skulle
det för hela rikets del kunna bli aktuellt
med indragning av ett 60-tal tjänster.

Riksdagen beslutade 1957 i princip
om en ny pastoratsindelning, vilken genomfördes
1962. Det måste för pastoratens
del anses vara synnerligen önskvärt
att organisationen utan förändringar
får bestå under rimligt tilltagen tid.
Anledningen härtill är dels att den kyrkliga
aktiviteten inom pastoratet som regel
är direkt avhängig av antalet prästtjänster,
dels att investeringar av olika
slag t. ex. i prästgårdar och församlingshem
också har samband med den kyrkliga
organisationen.

Det måste anses angeläget att pastoraten
och dess församlingar ges underlag
för en framtidsplanering av här be -

Onsdagen den 10 november 1965

Nr 35

rört slag, som bl. a. kan baseras på att
antalet prästtjänster inte minskas inom
en näraliggande framtid. Mot bakgrunden
av ovanstående är det enligt min
mening förvånansvärt att departementschefen
ifrågasätter en indragning av
prästtjänster så kort tid som fyra år
efter det alt den nya pastoratsindelningen
satts i kraft. Lika förvånansvärt är
det att departementschefen ensidigt tagit
upp frågan om förändringar i fall av
inträffad folkmängdsminskning — alltså
indragning av tjänster -— men däremot
inte berört frågan om utökning av
antalet tjänster i vissa fall i samband
med delning av pastorat till följd av
folkmängdsökning.

Svenska pastoratens riksförbund har
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 juli
1965 anhållit om »dels att stor försiktighet
iakttages vid eventuell förändring
av organisationen och att därvid beaktas
samtliga de särskilda omständigheter
som utöver folkinängdstalet anses böra
påverka den prästerliga organisationen,
dels att utredningsuppdraget utvidgas
att omfatta jämväl de fall då inträffad
folkmängdsökning bör föranleda en
utökning av antalet prästtjänster».

Då det gäller »särskilda omständigheter»
bör inte minst beaktas tillfällig
folkmängdsökning i form av vistelse under
fritid och semester på vissa områden.
Folkmängdstalet kan härigenom
vissa tider ökas avsevärt på berörda orter.

Åberopande det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor:

1. På vilka grunder anser herr statsrådet
det påkallat att redan fyra år efter
det att riksdagens beslut rörande pastoratsindelningen
trätt i kraft ompröva
frågan om tilldelning av prästtjänster
inom pastoraten?

2. Avser herr statsrådet att i samband
med frågan om en eventuell indragning
av prästtjänster beakta samtliga de omständigheter
som utöver folkmängdsta -

Interpellation ang. antalet prästtjänster

let kan anses böra påverka den prästerliga
organisationen?

3. Har herr statsrådet för avsikt att
utvidga det kammarkollegiet ålagda utredningsuppdraget
till att jämväl omfatta
fall då inträffad folkmängdsökning
kan föranleda utökning av antalet prästtjänster? Denna

anhållan bordlädes.

§ 19

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 352, i anledning av motioner angående
avskaffande av konkurshindret för
kommunal valbarhet och behörighet;
och

nr 353, med uppgift på vilande förslag
till vissa ändringar i grundlagarna
m. m.; samt

från statsutskottet:

nr 351, i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse
angående statsverket, i vad berättelsen
avser den praktiska tillämpningen av
vissa avlöningsbestämmelser.

§ 20

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 164, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Brasilien för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,

nr 165,angående godkännande av avtal
mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens
gruvaktiebolag om utbyggnad av
Grytfors kraftstation m. m., samt
nr 167, om upphävande av reglerna
i konkurrensbegränsningslagen angående
särskilt forum vid talan om ämbetsbrott.

Dessa propositioner bordlädes.

Nr 35

Onsdagen den 10 november 1965

§ 21

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet fr. o. m. måndagen
den 15 dennes tills vidare för att
medverka vid en av den s. k. USAkampanjen
anordnad föreläsningsresa
i USA och därefter under någon tid
delta i FN-arbetet i New York.

Torsten Nilsson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 22

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Bengtsson i Varberg, som
vid kammarens sammanträde den 18
nästlidne oktober beviljats ledighet tills
vidare från riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 23

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

herr Fridolfsson i Stockholm, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder mot läkarbristen,

herr Nilsson i Bästekille, till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående vuxenutbildningen
för handikappade,

herr Hedin, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
delningstal och lärarlöner i
grundskola och folkskola,

fröken Ljungberg, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående kvarsittningsfrekvensen
vid stockholmsgymnasierna,

herr Grebäck, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
medel för vägar inom kommunblock,

herr Gomér, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
åtgärder mot provinsialläkarbristen,
samt

herr Wennerfors, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående studiemedel till vissa äldre
studerande.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.34.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLH 65

514800