Nr 35 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 35 ANDRA KAMMAREN 1962

30 november—5 december

Debatter m. m.

Fredagen den 30 november

Svar på interpellationer av:

herr Spångberg ang. förekomsten av hälsofarliga radioaktiva ämnen

i livsmedel............................................... 3

herr Nilsson i Gävle ang. hyresregleringen...................... 9

Tisdagen den 4 december

Svar på frågor av:

herr Gustafsson i Borås ang. vissa genom postverket distribuerade

reklamförsändelser........................................ 13

herr Braconier ang. antalet studenter vid de naturvetenskapliga och

humanistiska fakulteterna.................................. 14

herr Lundmark ang. tidpunkten för avlämnande av proposition angående
den kommunala beskattningen av kraftverk m. m....... 16

Svar på interpellationer av:

herr Nordgren ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning .. 17

herr Mattsson ang. mantalsskrivningen av patienter på familj e vårdshem.

............................................... 19

herr Källstad ang. utredning om en ny bibelöversättning......... 21

herr Nilsson i Tvärålund ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten
och herr Gustafsson i Skellefteå ang. arbetsmarknadsstyrelsens
rörlighetsstimulerande åtgärder.................... 25

herr Senander ang. skydd mot uppsägning från anställning....... 39

Interpellation av herr Spångberg i anledning av militär experimentmarsch
med kreatur......................................... 41

Onsdagen den 5 december

Meddelande ang. riksdagsarbetet under återstoden av höstsessionen 43
Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Hedenäset ang. skadestånd för skador vid militära

övningar................................................. 43

herr Ohlin ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen............... 44

Svar på fråga av herr Johansson i Stockholm ang. vissa utslag av

rasfördomar............................................... 57

Svar på interpellation av herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder mot

djurplågeri inom hästsporten, m. m............................. 59

Inträdesfordringarna vid sjukgymnastinstituten................... 62

Höjning av statsbidraget till inbyggda företagsskolor och enskilda

företagsskolor............ 65

Försöksverksamhet med skol-TV m. m........................... 65

1—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 35

Nr 35

Innehål]

Sid.

Yrkesutbildningen för hjälpklasselever........................... 68

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m....................... 69

Återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och

kommunerna m. m.......................................... 86

Utredning rörande alkoholbeskattningens betydelse i nykterhets -

politiskt hänseende, tillika svar på interpellation av herr Gustavsson
i Alvesta ang. åtgärder mot tillhandahållande av sprit åt ungdom,
på fråga av herr Hamrin i Jönköping ang. åtgärder mot tillhandahållande
av sprit åt minderåriga, och på interpellation av herr
Rimmerfors ang. begränsning av rusdrycksutskänkningen i sam -

band med dans............................................. 97

Kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande
angående brottsbalk m. m............................. 113

Utredning rörande befolkningsfrågans olika aspekter, m. m........ 116

Interpellation av herr Skoglösa ang. byggnadsbidrag till s. k. enskild
skola inom den lägre lantbruksundervisningen.................. 118

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 5 december

Statsutskottets utlåtande nr 178, om utbildning av radiotelegrafister.. 62

■— nr 179, om central elevintagning och inträdesfordringarna vid

sjukgymnastinstituten...................................... 62

— nr 180, om höjning av statsbidraget till inbyggda företagsskolor

och enskilda företagsskolor.................................. 65

— nr 181, om försöksverksamhet med skol-TV m. m............... 65

— nr 182, ang. yrkesutbildningen för hjälpklasselever............. 68

— nr 183, ang. huvudmannaskapet för polisväsendet m. m......... 69

— nr 184, ang. återställande av viss tidigare kostnadsfördelning

mellan staten och kommunerna in. m......................... 86

— nr 185, ang. översynen av statsbidragen till primär- och sekundärkommuner
................................................ 97

— nr 186, om underlättande av rekryteringen av sekreterarpersonal

till riksdagen och dess organ............................ 97

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, om utredning rörande alkoholbeskattningens
betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende........ 97

— nr 64, ang. godkännande av avtal mellan Sverige och Argentina

för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å
inkomst och förmögenhet................................... 113

— nr 65, ang. godkännande av avtal mellan Sverige och Norge

angående grunderna för fördelning i beskattningshänseende av
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags inkomster.............. 113

— nr 66, om förordning angående de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum.......................................... 113

— nr 67, om godkännande av överenskommelse mellan Sverige och

Finland angående gränstullsamarbete......................... 113

Första lagutskottets memorial nr 43, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets utlåtande angående
brottsbalk m. m............................................ 113

— utlåtande nr 44, ang. ändring i lagen med särskilda bestämmelser

om uppfinningar av betydelse för försvaret, m. m.............. 115

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 54, om utredning rörande
befolkningsfrågans olika aspekter och ang. vissa familjepolitiska
åtgärder.................................................. 116

Fredagen den 30 november 1962

Nr 35

Fredagen den 30 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 23 innevarande
november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren
inkomna ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med tisdagen den 4 dec. till höstriksdagens
slut för påbörjandet av ett
studiebesök i de båda Kongo-republikerna
och Tanganyika.

Stockholm den 30 november 1962
Einar Rimmerfors

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Svar på interpellation ang. förekomsten
av hälsofarliga radioaktiva ämnen i
livsmedel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet JOHANSSON, som yttrade: Herr

talman! Ledamoten av denna
kammare herr Spångberg har bett statsministern
att lämna en redogörelse för
de åtgärder som vidtagits med anledning
av den hälsofara som de radioaktiva
ämnena jod, strontium och cesium i
våra matvaror utgör, samt i övrigt hur
regeringen ser på denna fråga. Då den
framställda frågan främst berör inri -

kesdepartementet torde det ankomma på
mig att besvara interpellationen.

Strålskyddsärenden handlägges i Sverige
av medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd,
vars kontrollerande organ, radiofysiska
institutionen vid karolinska
sjukhuset, sedan år 1941 utövar tillsyn
över handhavandet av strålkällor i enlighet
med gällande speciallagstiftning.
Dessutom finns en särskild expertkommission
för rådgivning vid atomolyckor,
som i akuta risksituationer skall bistå
med råd och upplysningar om vilka åtgärder
som bör vidtagas för att skydda
allmänheten mot skador av radioaktiv
strålning.

Farorna från radioaktivitet och strålning
har i vårt land ägnats ingående
uppmärksamhet, och den radioaktiva
föroreningen till följd av kärnvapenproven
har redan från början ingående studerats
och följts av svenska strålningsexperter
och hälsovårdsmyndigheter.
Sålunda har den radioaktiva föroreningen
från kärnvapenproven följts genom
mätningar sedan 1950. Såväl försvarets
forskningsanstalt som radiofysiska institutionen
har ett nät av mätstationer
för registrering av nedfallsaktiviteten i
olika delar av landet. Den radioaktiva
föroreningen av våra livsmedel har i år
följts genom mer omfattande mätningar
än tidigare. Dessa mätningar har möjliggjorts
genom medelsanvisningar dels
hösten 1961 för speciell apparatur för
ändamålet, dels våren 1962 för ett samordnat
mätprogram, i vilket radiofysiska
institutionen, lantbrukshögskolan och
veterinärhögskolan medverkar. Mätningarna
utförs kontinuerligt på mjölk,
kött och en del andra lantbruksprodukter
från mejerier och gårdar spridda
över hela landet.

Under och i omedelbar anslutning till

Nr 35

Fredagen den 30 november 1962

Svar på interpellation ang. förekomsten

livsmedel

pågående kärnvapenprov är ur strålskyddssynpunkt
föroreningen med jod131
mest betydelsefull. Halten av jod-131
i färskmjölk blev mätbar i början av
september i år. Den steg till ett maximum
i slutet av samma månad men
sjönk sedan och var i slutet av oktober
åter knappt mätbar. I mitten av november
skedde tillfälligt en mindre förhöjning
av jodhalten i södra Sverige, där
kreatur då fortfarande vistades ute, men
den har nu gått tillbaka. I norra delen
av landet har halten av jod-131 i mjölk
inte varit mätbar sedan slutet av oktober.
I södra Sverige är den nu nätt och
jämnt påvisbar. Den totala föroreningen
har uppgått till en tiondel av det värde,
under vilket man, enligt nordiska
strålskyddsexperters rekommendationer
vid ett möte i Oslo i september i år, icke
skulle behöva vidtaga några åtgärder.
Dessa rekommendationer följer i huvudsak
internationella normer men är
liksom i varje annat land anpassade efter
de speciella lokala förhållandena.

Den hittillsvarande förekomsten av
jod-131 kommer enligt experterna med
all sannolikhet icke att föranleda något
enda fall av skadlig påverkan inom Sverige.

De mer långlivade radiokativa ämnena
strontium-90 och cesium-137, som
har förekommit i våra födoämnen detta
år, härrör huvudsakligen från kärnvapenproven
1961. De har förekommit i
halter som varit ungefär desamma som
under 1959 och bär inte motiverat några
åtgärder. Prognoser för nedfallet av
dessa ämnen under år 1963 kommer att
kunna göras under vintern. Vilka åtgärder
som är möjliga mot de långlivade
radioaktiva ämnena, framför allt strontium-90,
är föremål för .särskilt studium.
Sålunda utreder en av strålskyddsnämnden
tillsatt sakkunniggrupp, huruvida en
tillsats av mineralkalcium till kosten i
vissa lägen kan rekommenderas.

När man diskuterar vilka åtgärder
som i en viss situation kan övervägas

av hälsofarliga radioaktiva ämnen i

mot förorenade livsmedel, får man beakta
icke blott de strålningsrisker som föreligger
utan även de olägenheter och
eventuellt skadliga verkningar motåtgärderna
i sig själva kan medföra. Hittills
har hälsorisken från den radioaktiva
föroreningen varit så liten, att man
ansett att det skulle innebära större
hälsorisker att ändra den normala kostsammansättningen
exempelvis för småbarn.
Inom ramen för det nordiska samarbetet
på området studeras dessa frågor
närmare av särskilda expertgrupper.

Den största risken med kärnvapenproven
vid Novaja Zemlja är att det radioaktiva
nedfallet vid ogynnsamma väderleksförhållanden
i kombination med
kraftiga explosioner på låg höjd skulle
kunna förorsaka en kortvarig men mycket
hög strålnivå i begränsade delar av
vårt land. För en sådan situation har vi
sedan förra hösten en särskild beredskapsorganisation,
som under min ledning
kan träda i funktion med mycket
kort varsel och snabbt vidtaga skyddsåtgärder
av olika slag.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! .lag ber att få rikta ett
tack till inrikesministern för svaret på
min interpellation.

När jag tidigare i höst väckte interpellationen
pågick omfattande kärnvapenprov
från atommakternas sida. Vi
kommer säkert att få lida av dessa prov
under lång tid framöver. Samtidigt rapporterades
uppmätningar av mycket
stark radioaktivitet i olika länder. Denna
radioaktiva förgiftning kom emellertid
inte — vilket också framgår av svaret
— från de då pågående kärnvapenproven
utan från tidigare sådana. Verkningarna
av årets kärnvapenprov kommer
vi att få kännas vid i framtiden genom
de långlivade radioaktiva ämnena

Fredagen den 30 november 1962

Svar på interpellation ang. förekomsten

livsmedel

strontium-89, strontium-90 och cesium-137.

Av svaret framgår att myndigheterna
har möjlighet att följa den förorening
som kan förorsakas av radioaktivt nedfall
över vårt land genom det nät av
mätstationer som finns i olika delar av
landet. Detta konstaterande är mycket
tillfredsställande i och för sig. Jag kan
också uttala min tillfredsställelse över
inrikesministerns löfte att prognoser för
nedfallet av dessa ämnen kommer att
göras under vintern och att man då
särskilt skall studera vad som kan göras
för att motverka och förebygga skador.

När inrikesministern erinrar om att
även åtgärder mot strålningsfaran kan
medföra väsentliga hälsorisker ger det
en blixtbelysning av den allvarliga situation
som hela mänskligheten står
inför när det gäller radioaktiv förgiftning
genom kärnvapenproven. Nu finns
det vissa förhoppningar om att dessa
kommer att upphöra, men även om så
sker kommer vi att under lång tid framöver
— kanske långt in i kommande generationer
— få känning av de redan utförda
proven.

När man mot denna bakgrund tar
del av de offentliga uttalanden som
gjorts av forskare och representanter
för de kontrollerande tillsynsorganen,
kan man inte undgå att få den uppfattningen
att vederbörande av en eller annan
anledning söker dämpa oron mer än
som är rimligt. Jag tror att människorna
behöver få klarhet om hela faran av
kärnvapenproven, detta inte minst ur
den synpunkten att det ännu pågår strävanden
både i andra länder och inom
vissa grupper i vårt eget land att få
framställa kärnvapen och att utföra de
prov som behövs för att kunna framkalla
dessa vapen.

Jag skall emellertid inte nu gå närmare
in på denna sak, utan uppehålla
mig vid frågan om skyddsåtgärder.

Tidigare i höst, då korna ännu gick

Nr 35

av hälsofarliga radioaktiva ämnen i

ute på grönbete, rapporterades att mjölken
i vissa delar av vårt land företedde
stark förorening, såsom inrikesministern
här också påpekat. Den förgiftning
som därigenom uppkommer verkar på
lång sikt och anses kunna, när det gäller
jod-131, framkalla sköldkörtelcancer.
Av inrikesministerns svar framgår att
det givits rekommendationer om skyddsåtgärder
som i huvudsak följer internationella
normer men som för varje land
anpassas efter lokala förhållanden.

Man frågar sig då: Hur verkställes
denna lokala anpassning? Har det här
i landet över huvud taget gjorts någonting
i det hänseendet? Att det i andra
länder företagits åtgärder i sådant syfte
framgår av en del meddelanden. När
myndigheterna i Amerika konstaterat
förgiftning av mjölken har man dels
påbjudit att korna skall tagas in från
grönbete och dels att mjölken inte får
saluföras i handeln när jodhalten uppnått
en viss gräns. Konsumenterna har
uppmanats att övergå till användning av
torrmjölk. I England vidtas även vissa
åtgärder då mjölken uppvisar en förgiftning
av minst 130 mikromikrocurie jod
per liter.

I Sverige har uppmätts en mycket
högre jodhalt i mjölken. Vid de mätningar
som företogs strax före min interpellation
konstaterades i Skåne 162,
i Jämtland 325 och i Lycksele 1 000
mikromikrocurie per liter mjölk.

Vad säger de kontrollerande organen
om en så hög jodhalt, och har det vidtagits
några särskilda åtgärder i syfte att
åstadkomma ett skydd? Det föreligger
otvivelaktigt en viss fara, eftersom man
i England och Amerika ju har satt gränsen
betydligt lägre. Inrikesministern
hänvisar i sitt svar till strålskyddsexperternas
rekommendationer, och det
kanske inte heller här i landet finns
några andra rent vetenskapliga undersökningar
på detta område. Vi håller
oss alltså till dem.

Vad säger då experterna om denna

Nr 35

Svar på interpellation ang. förekomsten

livsmedel

liöga jodhalt? Ja, nog tycker jag att deras
uttalanden är alltför optimistiska.
Som inrikesministern själv anförde är
strålningsexperterna av den meningen,
att föroreningarna av jodhalt här i Sverige
kan bli tio gånger så höga som de
var i höstas, utan att man från kontrollorganets
sida tänker vidta några skyddsåtgärder.

Detta experternas uttalande, publicerat
i vissa tidningar, har jag funnit mycket
oroande, och det var också en av anledningarna
till min interpellation. Om
man tar experterna på orden — och det
bör man väl göra — så skulle det inte
vidtas några åtgärder alls ens vid en förgiftning
av 10 000 mikromikrocurie per
liter mjölk; alltså med lyckselefallet
som utgångspunkt. Och vi måste väl ta
det område där man uppmätt det högsta
värdet. Detta finner jag mycket alarmerande,
och jag har faktiskt svårt för att
finna ord för min förvåning därvidlag.

Jag förstår att sådana uttalanden göres
i god mening och i avsikt att dämpa
oron, men jag har svårt att tro att experterna
menar allvar. Det skulle nämligen
betyda att vi kunde komma i ett
rent katastrofalt läge här i landet utan
att man gör någonting i kontrollorganet.

Jag har med tillfredsställelse av interpellationssvaret
noterat, att det sedan
förra hösten finns en beredskapsorganisation,
som står under inrikesministerns
direkta ledning. Med hänsyn
till de uttalanden som gjorts av våra
svenska experter vill jag dock enträget
vädja till inrikesministern att han själv
mycket noga följer denna fråga och leder
beredskapsorganisationen så, att
skyddsåtgärder verkligen vidtages i tid.
Med kännedom om inrikesministerns
stora intresse för folkhälsan — vilket
jag vid detta tillfälle vill betyga — vågar
jag också hoppas att denna min
vädjan inte skall vara förgäves.

Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det finns ingenting

hälsofarliga radioaktiva ämnen i

principiellt som skiljer interpellanten
och mig åt i denna fråga. Vi hyser båda
oro för de vätebombsprov som pågår
eller som har genomförts 1959 och —
inte minst — 1961. Det är de proven som
har medfört uppladdningen av de radioaktiva
ämnen, vilkas existens vi känner
till men inte med bestämdhet kan
fastställa den exakta nedfallstidpunkten
för. I regeringen har vi emellertid deklarerat
vår mening om dessa kärnvapenprov,
och vi har protesterat mot såväl
de amerikanska som de ryska provsprängningarna.
Samtidigt har vi framhållit
att de skapar problem, som inte
bara berör de två försöksländerna utan
hela mänskligheten. Därom finns det
sålunda ingen anledning att orda vidare.

Men sedan kommer vi till frågan om
de mätningar rörande förekomsten av
radioaktiva ämnen som är gjorda här i
landet och i andra länder. Där har vi
litat på våra experter. Och jag vill i det
sammanhanget säga att de svenska experter
som sysslar med dessa ting är
värda ett erkännande för det arbete de
nedlagt och inte minst för den beredskapsorganisation
som de har byggt
upp. Där vill jag också nämna professor
Sievert, som har varit drivkraften bakom
organisationen. Jag har själv varit
i tillfälle att ute på karolinska institutet
följa deras arbete, och jag har sett
hur de lever med i arbetet och kontinuerligt
följer verksamheten på detta
område. Våra experter, som jag alltså
hyser stor tillit till, står också i kontakt
med internationella experter på området
i det gemensamma FN-organet, där professor
Sievert har deltagit. Det radioaktiva
nedfall som kan bli en följd av
sprängningarna på den Tyska sidan har
där så att säga varit den gemensamma
utgångspunkten. Verkningarna av det
nedfallet drabbar ju hela Nordkalotten,
i första hand Sverige och Norge.

Man har nu försökt fastställa vissa
gränsvärden vid vilka beredskapsorga -

Fredagen den 30 november 1962
av

Fredagen den 30 november 1962 Nr 35 7

Svar på interpellation ang. förekomsten av hälsofarliga radioaktiva ämnen i
livsmedel

nisationen automatiskt skall träda i
funktion, och därvidlag har herr Spångberg
alldeles riktigt framhållit att den
engelska gränsen är satt vid 130 mikromikrocurie
per liter mjölk, när det gäller
jod-131. Jag vill emellertid erinra
om att den koncentrationen gäller som
medelvärde under ett år. Under en period
av tillfällig förorening kan man
medge motsvarande högre värde. Under
ett tiondels år kan man exempelvis medge
en tio gånger så hög koncentration.
Detta iir man internationellt överens om
— alltså även de engelska experter som
står bakom den för England fastställda
nivån.

Vi har här, om jag skall räkna om
vad som fastställts av den nordiska samarbetsgruppen,
värdet 150. Att man
kommit till 150 beror på att befolkningslconcentrationen
inte är densamma här
som i England. Vi har en större spridning
av befolkningen, vilket man måste
ta hänsyn till.

Det är klart att det kan inträffa att
man får en mycket hastig påspädning
av radioaktiviteten. Jag anförde i slutet
av svaret, att vid specifikt vindförhållande
och då explosionen sker på låg
höjd — liksom de kärnvapenprov som
genomfördes vid Novaja Zemlja — skulle
vi kunna få en mycket hög strålnivå.
Jag kan inte ange exakt vid vilket värde
det då hade varit nödvändigt att gripa
in. Men jag vågar säga så mycket som att
när regeringen mycket snabbt bestämde
sig för att dra in den fullmakt, som
egentligen enligt vår lagstiftning gäller
för länsstyrelserna, och lägga den hos
regeringen, gjordes detta för att man
omedelbart skulle kunna sätta in åtgärder.
Vilka åtgärder? Jo, just de åtgärder
som herr Spångberg talade om
för Englands vidkommande: att ta in
alla djur som var ute på bete, att rekommendera
att människorna under något
dygn sökte skydd i bostäder, att
skolbarnen stannade hemma o. s. v. Det
är den beredskapsorganisation vi har.

Som jag framhöll i svaret har vi nu
byggt upp en organisation för mätningar
kontinuerligt över hela året, framför
allt under den tid då djuren, särskilt
korna, är ute på bete. Man tar mjölkprov
från ladugårdar över hela landet
— inte alla ladugårdar, utan man väljer
ut inom varje län. I samma ögonblick
man uppmärksammar att förekomsten
av jod-131 stiger i mjölken på något område
ökar man vaksamheten och tar
prov dagligen. Det finns en överenskommelse
med jordbrukarna om detta.
Mjölkproven skickas kontinuerligt till
karolinska institutet, där mätningarna
företas. Om det då skulle visa sig något
oroväckande, kan man mycket snabbt
föreskriva att mjölken inte får levereras
eller vidta andra åtgärder, som man
finner lämpliga.

Herr Spångberg frågade: Hur verkställs
den lokala anpassningen? Jag har
redan gett svaret, att vi har en spridning
av mätningarna över hela landet
och att vi kan öka omfattningen av mätningarna,
om förekomsten av dessa ämnen
skulle visa tendens att öka. Men vi
har också i beredskap färdigutrustade
bilar, som med någon timmes varsel kan
skickas ut för lokala mätningar i de
områden där man förmärker tendenser
till en stegring av aktiviteterna.

Jag vågar således, herr talman, hävda
att vi har en utomordentligt väl uppbyggd
beredskapsorganisation, som
snabbt kan sättas in, att vi också vet
vilka åtgärder som skall vidtas där det
kan finnas anledning till oro. Men när
det upplyses över våra nyhetsorgan att
aktiviteten ökar, är det klart att vi också
har ett intresse av att meddela om det
är någon fara eller inte. Om man plötsligt
får veta genom radio, television eller
tidningar, att nu stiger förekomsten av
jod-131 i mjölken, t. ex. i södra Sverige
tio gånger över vad som förekommit
vid en viss tidpunkt, kan naturligtvis
de flesta av oss bli skrämda — tio gånger
mer låter ju förskräckligt. Men då

Nr 35

Fredagen den 30 november 1962

Svar på interpellation ang. förekomsten av hälsofarliga radioaktiva ämnen i
livsmedel

måste vi för att stilla oron ändå säga,
att detta är endast en tiondel av vad som
är den undre gräns, vid vilken vi anser
det nödvändigt att sätta in åtgärder.
Därvidlag måste vi ju lita på den medicinska
och tekniska expertisen. Jag tror
också att det är riktigt att vi förfar på
detta sätt.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag tror att det är alldeles
nödvändigt med största möjliga upplysning
om hur det ligger till med denna
förgiftning, hur den uppkommer,
hur människorna skall kunna skydda
sig, hur de skall göra med kreaturen
o. s. v. I dessa tider då man offrar så
ofantligt mycket på militärorganisationen,
tror jag det är en viktig försvarsfråga
att vidta åtgärder för att verkligen
skydda människorna mot vad de
utsättes för på grund av exempelvis
kärnvapenprov utan att det pågår krig.

Jag tvivlar heller inte på att denna
beredskapsorganisation finns, och jag
uttalar min tillfredsställelse över att
den ligger direkt under inrikesministerns
ledning. Men jag förstår ändå inte
riktigt hur experterna resonerar i detta
fall. Hur kan det egentligen vara möjligt
att man, om man tar fasta på den
gräns som i England satts vid medelvärdet
130 mikromikrocurie per liter
mjölk, inte vidtar några åtgärder här,
när den lägsta uppmätta halten av radioaktivt
ämne inom skåneområdet var
betydligt högre? Experterna säger i
stället, när det i Jämtland uppmätts
325 mikromikrocurie jodlialt per liter
mjölk och i Lycksele 1 000 mikromikrocurie,
att vi skulle kunna tåla tio gånger
så mycket utan att några åtgärder
behövde vidtagas. Om vi tar lyckselefallet
skulle man alltså kunna tåla 10 000
mikromikrocurie jodhalt per liter mjölk
här i Sverige, under det att man har en
högsta gräns på 130 mikromikrocurie i
Enkland!

Detta måste ändå hos tänkande män -

niskor skapa oro. Det är fullständigt
obegripligt att man på experthåll kan
ange ett medeltal för hela landet, när
det gäller platser med denna starka förgiftning
av mjölken som ligger ganska
isolerade i Jämtland och andra norrlandsbygder,
där man naturligtvis även
i omgivningen är konsument av den
mjölk som har denna höga förgiftningshalt
av jod-131. Jag skulle kunna förstå
att man tog ett medeltal, om mjölken
från Skåne skickades till mejerier i
Stockholm och blandades med mjölken
från Jämtland. Då skulle man ju få
mjölk som kunde konsumeras, även om
förgiftningslialten även för denna skulle
ligga högt.

Nej, det avgörande måste väl vara inte
medeltalet för landet, inte ett genomsnitt
av Skånes 162 mikromikrocurie
och Lapplands 1 000 mikromikrocurie,
utan huruvida den mjölk man konsumerar
är skadlig eller inte. Det är på detta
område man behöver se upp, och jag
hoppas att man skall göra det i framtiden.

Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag måste först tillrättalägga
det som herr Spångberg senast
yttrade. Det var nämligen ett missförstånd
från hans sida. Det är självfallet
den lokala bedömningen som är avgörande.
Det är inte medeltalet för hela
landet som man mäter. Det var detta jag
ville framhålla när jag talade om den
mätning av mjölkens radioaktivitet som
gjorts i Jämtland. Man räknar inte fram
medeltalet genom att ställa samman
exempelvis värdena 5 mikromikrocurie
för södra Sverige och 1 000 mikromikrocurie
för norra Sverige. Det är det lokala
medeltalet man vill ha fram.

När man hade mätt upp den stora
mängd radioaktivitet i Jämtland, började
experterna självfallet bli oroliga.
Man tog dagliga prov för att se om denna
höga siffra skulle stå sig eller om det

Fredagen den 30 november 1962

Nr 35

Svar pa interpellation ang. hyresregleringen

var fråga om en tillfällig topp. Nu visade
det sig att det endast var en tillfällig
stegring i radioaktiviteten, och därför
behövde man inte slå på hela den beredskapsapparat
som vi har till hands.

Om denna höga siffra legat kvar under
längre tid, hade det blivit nödvändigt
att vidtaga åtgärder för att skydda
konsumenterna inom detta område. Vi
kan vara överens om att det är medeltalet
på det lokala området man här
skall söka mäta upp och att man skall
vidta åtgärderna med utgångspunkt från
detta medeltal.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Får jag ställa en fråga:
Över hur lång tidrymd sträcker sig de
mätningar som ligger till grund för medeltalen? Chefen

för inrikesdepartementet,
herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det jag sade i anslutning
till mitt resonemang om det engelska
mätningsvärdet 130 mikromikrocurie
innefattar att mätningstiden är ett
år. Medeltalet 130 i England gäller för
hela året, och det medeltal som vi fastställt
här, 150, gäller även för hela året.
Värdet kan alltså tillfälligt gå upp till
en topp på 1 000 mikromikrocurie utan
att det behöver inge oro. Men om detta
värde ligger fast under längre tid är vi
tvungna att vidtaga åtgärder.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. hyresregleringen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Nilsson i Gävle har frågat,
om regeringen överväger att återinföra
nu gällande hyresregleringslag
1* — Andra kammarens protokoll 1962.

på de orter där dess upphörande har
lett till oskäliga hyresstegringar. Vidare
frågar herr Nilsson, om man kan förvänta,
att förslag till ny hyreslagstiftning
framläggs i sådan tid att denna
lagstiftning blir gällande när nuvarande
hyresregleringslag upphör att äga giltighet,
dvs. den 1 januari 1964.

Grunderna för avveckling av hyresregleringen
beslutades av riksdagen år
1956. Senast behandlade riksdagen avvecklingsfrågan
år 1961 i samband med
vissa förslag till ändringar i hyresregleringslagen.
Enligt riksdagens uttalanden
skall avvecklingen grundas på ingående
utredning om förhållandena på respektive
orters hyresmarknad. Hänsyn bör
därvid tas till vederbörande kommunala
myndighets bedömning. Enligt statsmakternas
beslut bör detta emellertid
inte hindra, att hyresregleringslagen på
en ort avvecklas mot de kommunala
myndigheternas uttalade önskemål, där
det är uppenbart att hyresmarknadsläget
ej längre motiverar dess bibehållande.
Riktpunkten bör vara att avvecklingen
bedrives så skyndsamt som möjligt
utan att olägenheter uppstår på hyresmarknaden.

På grund av tidigare beslut och efter
ikraftträdandet av det beslut, som regeringen
fattat i dag, har hyresregleringen
helt avvecklats i 239 orter, dvs. nära
hälften av de orter där den gällde innan
avvecklingen påbörjades. Dessutom har
hyresregleringen i ett flertal orter avvecklats
beträffande möblerade rum
samt affärs- och kontorslokaler. För garagelokaler
har regleringen helt upphävts.
Hyresregleringen kvarstår på
många orter, däribland alla större städer,
men undersökning pågår om fortsatt
avveckling.

Statens hyresråd har redovisat undersökningar
i fråga om verkningarna på
hyresmarknaden i de orter, där avvecklingen
beslutades åren 1959 och 1960.
Såvitt jag kunnat finna har avvecklingen
i dessa orter inte fått sådana följder, att
en omprövning av besluten är motiveNr
35

Nr 35

Fredagen den 30 november 1962

Svar på interpellation ang. hyresregleringen

rad. I stort sett har avvecklingen gått
bra i dessa orter. Hur utvecklingen gestaltat
sig i de orter, där hyresregleringen
avvecklats i år, har ännu inte
redovisats.

Herr Nilsson har i sin interpellation
framhållit, att hyresregleringen i ett antal
orter har slopats mot de kommunala
myndigheternas avstyrkande. När så har
skett har anledningen varit att det utredningsmaterial,
som kommunerna har
företett, enligt regeringens bedömning
inte har tytt på någon påtaglig bostadsbrist.
Självfallet kan en sådan bedömning
i något fall visa sig orealistisk.
Riksdagen har för övrigt, just med tanke
på sådana eventualiteter, uttalat att
hyresregleringen skall kunna återinföras,
om dess avveckling leder till olägenheter
på hyresmarknaden. Jag vill
framhålla, att jag för egen del inte kommer
att tveka att föreslå regleringens
återinförande, där det kan visas att en
sådan åtgärd är befogad.

I den offentliga debatten har utvecklingen
i Vetlanda rönt särskild uppmärksamhet.
Interpellanten anför själv
Vetlanda som exempel. En undersökning
i denna stad utföres nu genom hyresrådets
försorg. Resultatet beräknas
föreligga vid årsskiftet. Dessförinnan
kan inte något uttalande göras huruvida
utvecklingen i Vetlanda har varit sådan,
att ett återinförande av hyresregleringen
är påkallat.

Vad angår frågan om ny hyreslagstiftning
vill jag meddela, att ärendet håller
på att beredas inom justitiedepartementet.
När förslag i ämnet kommer att föreläggas
riksdagen har regeringen ännu
inte tagit ställning till.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Min första fråga var: överväger regeringen
att återinföra nu gällande hy -

resregleringslag på de orter, där dess
upphörande lett till oskäliga hyresstegringar?
På den svarar socialministern:
»Statens hyresråd har redovisat undersökningar
i fråga om verkningarna på
hyresmarknaden i de orter, där avvecklingen
beslutades åren 1959 och 1960.
Såvitt jag kunnat finna har avvecklingen
i dessa orter inte fått sådana följder, att
en omprövning av besluten är motiverad.
»

Ja, det var inte svårt att ge ett sådant
svar, särskilt som de orter som under
dessa år berördes av avvecklingen inte
kan hänföras till orter med någon egentlig
hyresmarknad. Jag nämner Grödinge
— där för övrigt Hyresgästföreningen
har förhandlingsrätt — Sjuhundra, Hölö,
Trosa, Rydaholm och Gränna; flera
platser skulle kunna räknas upp. Där
finns som sagt ingen egentlig hyresmarknad,
och det är inte underligt att
socialministern kan säga, att verkningarna
där inte varit särskilt märkliga.

Det hade varit betydligt intressantare
om statsrådet kommenterat de hyresstegringar
som exempelvis följt på den
kategorimässiga avvecklingen för affärslokaler
och då nämnt Gislaved eller
Säffle, för att nämna endast två platser.
Uppgifter om hyresstegringar på
100 till 150 procent hade då kanske
kunnat ge anledning till en inte fullt så
nöjd förklaring, som socialministern
här lämnat.

Det är först under 1961—1962 som
avvecklingen av hyresregleringen omfattar
orter, där det finns en verklig
hyresmarknad. Jag nämnde i min interpellation
Vetlanda, där hyresstegringar
av betydelse verkligen förekommit. Även
om statens hyresråd ännu inte är klar
med sin utredning, vet vi tillräckligt
mycket om verkningarna av avvecklingen
i denna stad. Såväl drätselkammaren
som Hyresgästföreningen och FCO i staden
har klart sagt ut sitt berättigade
missnöje. Fastighetsägareföreningen anför
till sitt försvar för hyresstegringarna
att dessa endast uppgått till 10 pro -

Fredagen den 30 november 1962

Nr 35

Svar på interpellation ang. hyresregleringen

cent i ett fall och endast 9,5 procent i
ett annat fall.

Jag ber, herr statsråd, att få citera
något ganska intressant ur en skrivelse
från Sveriges fastighetsägareförbund:
»Av de tretton återstående fallen har
hyreshöjningar vidtagits i fyra fall
med belopp understigande 10 procent
—---, i fyra fall med omkring 10 procent
----och i två fält med mellan

10 och 15 procent —---. I de tre återstående
---har hyreshöjningarna

varit mera väsentliga, nämligen resp.
30, 34,5 och 46,9 procent.»

Detta aktualiserar frågan om hur stor
en s. k. skälig liyresstegring kan få vara.
Om statsrådet sålunda inte funnit hyresstegringarna
vara av sådan omfattning,
att ingripande påkallats för åren
1950 och 1960, torde det ändå finnas
anledning till en debatt om senare fall.

I boken Hyresreglering och besittningsskyddslag,
som utgivits av Norstedts
förlag, sägs att uttrycken »skälig
hyra», »jämförliga lägenheter» och »god
sed» tolkas så, att en hyresökning om
10 procent anses som en avsevärd höjning.
Det skulle ha varit värdefullt för
landets bostadskonsumenter att få ett
besked av statsrådet om vad han anser
om s. k. skäliga hyresstegringar.

Som svar på min andra fråga, om
man kan förvänta sig förslag till en ny
hyreslagstiftning, säger statsrådet, att
ärendet bereds inom justitiedepartementet
och att statsrådet inte har sig bekant
när förslag kan framläggas inför
riksdagen.

Även här tycks det mig som om svaret
inte är särskilt upplysande. Statens
hyresråd har enligt uppgifter rekommenderat
regleringens fortsatta giltighet
under ytterligare två år. Enligt min
mening är detta dock inte riktigt bra,
eftersom osäkerheten då kvarstår hos
bostadskonsumenterna. Det har för övrigt
visat sig under den rättegång som
pågår i Vetlanda, att vid tvister mellan
hyresgäster och fastighetsägare uppkommer
ett slags smygande hyressteg -

ring. Besittningsskyddslagen ger nämligen
inte samma skydd som hyresregleringslagen.

Under den s. k. avvecklingstiden försätts
hyresgästerna i ett sämre läge genom
att besittningsskyddslagen inte ger
skydd mot hyresstegringar på samma
sätt som hyresregleringslagen gjorde,
varför hyresnivån så småningom stiger
trots talet om »jämförliga» lägenheter.
Det hade därför varit intressant att få
ett besked om när en obligatorisk lagstiftning
på detta område är att vänta.

Jag vill hänvisa till boken Hyresreglering
och besittningsskyddslag en gång
till. Där sägs: »Helt allmänt kan sägas,
att domstolen bör vara försiktig med att
ogilla hyresvärdens yrkande angående
hyresvillkoren.» Jag vet inte om denna
tolkning är identisk med statsrådets,
men den vittnar i vart fall om den osäkerhet
som uppstått när hyresregleringslagen
avvecklats och den nya besittningsskyddslagen
tillämpas. Landets
bostadskonsumenter hade haft intresse
av att få ett besked på den punkten.

Jag är naturligtvis tacksam för statsrådets
svar på min interpellation, men
jag är långt ifrån tacksam för svarets
innehåll.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs den av herr Persson i Heden
vid kammarenis nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationisdepartementet angående
åtgärder mot halka på vägarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden :

nr 178, i anledning av väckta motioner
om utbildning av radiotelegrafister,

nr 179, i anledning av väckta motio -

Nr 35

Fredagen den 30 november 1902

ner om central elevintagning och inträdesfordringarna
vid sjukgymnastinstituten,

nr 180, i anledning av väckta motioner
om höjning av statsbidraget till inbyggda
företagsskolor och enskilda företagsskolor,

nr 181, i anledninig av väckta motioner
om försöksverksamhet med skolTV
m. m.,

nr 182, i anledning av väckta motioner
angående yrkesutbildningen för
hj älpklasselever,

nr 183, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,
nr 184, i anledning av väckta motioner
angående återställande av viss tidigare
kostnadsfördelning mellan staten
och kommunerna m. m.,

nr 185, i anledning av väckta motioner
angående översynen av statsbidragen
till primär- och sekundärkommuner,
samt

nr ISO, i anledning av väckta motioner
om underlättande av rekryteringen
av sekreteranpersonal till riksdagen
och dess organ;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 61, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande alkoholbeskattningens
betydelse i nykterhetspolitiskt
hänseende,

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Argentina för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge angående
grunderna för fördelning i beskattningshänseende
av LuossavaaraKiirunavaara
Aktiebolags inkomster,
nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, och
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag om godkännande
av överenskommelse mellan Sverige
och Finland angående gränstullsamarbete
;

första lagutskottets memorial och utlåtande
:

nr 43, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till brottsbalk, dels i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner om
samhällets åtgärder mot personer som
anträffas berusade på allmän plats, och
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret, så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m.; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av väckta motioner
dels om utredning rörande befolkningsfrågans
olika aspekter och dels
angående vissa familjepolitiska åtgärder.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från andra lagutskottet:
nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99);
från tredje lagutskottet:
nr 382, i anledning av väckta motioner
om bestämmelser angående högsta
tillåtna spänningsvariationer vid eldistribution;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 377, i anledning av väckta motioner
om förbättrad väderlekstjänst för
jordbruket; och

nr 378, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till skydd för
djurlivet i samband med skogshyggesbr
än ning.

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 35

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.50.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 4 december

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 27 och
den 28 nästlidne november.

§ 2

Svar på fråga ang. vissa genom postverket
distribuerade reklamförsändelser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig, om jag anser att
gällande föreskrifter för postförsändelser
är till fyllest för att förebygga, att
reklamförsändelser eller varuprov med
giftigt eller eljest skadligt innehåll distribueras
genom postverket till hushållen
med risk att vålla skada för barn,
som inte kan bedöma försändelsens eller
varuprovets innehåll.

Reklamförsändelser som innehåller
varuprov har under de senaste åren
kommit att distribueras i allt större utsträckning
till hushållen såväl genom
postverket som av andra företag. I samband
med att barn kommit över sådana
försändelser har olyckshändelser
inträffat. Jag har från generalpoststyrelsen
inhämtat, att styrelsen under de
senaste åren fått kännedom om tre så -

dana olyckshändelser. I dessa tre fall
har barn fått flytande diskmedel i ögonen
och förorsakats besvär därav.

För postbefordran av varuprov i
form av gruppkorsband erfordras i varje
särskilt fall tillstånd av generalpoststyrelsen.
Härvid tar styrelsen upp
bl. a. frågan om innehållets beskaffenhet
och förpackningens lämplighet till
prövning. Giftiga ämnen mottagas över
huvud inte för utdelning på detta sätt.

Genom tillståndsförfarandet kan utvecklingen
av denna distribution fortlöpande
följas och kontrolleras av styrelsen.
Det av frågeställaren aktualiserade
problemet har uppmärksammats
av generalpoststyrelsen, och styrelsen
har sedan i våras skärpt kraven på förpackningarnas
anordnande för att förebygga
olyckshändelser av det slag
jag nämnt. Med hänsyn härtill synes
några strängare föreskrifter av generell
natur icke erforderliga.

Jag vill tillägga, att det varuprov,
som helt nyligen orsakade ett olycksfall
i Västerås med flytande diskmedel,
icke hade distribuerats genom postverkets
försorg.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på
min enkla fråga.

Den föranleddes av en mycket ak -

Nr 35

Tisdagen den 4 december 1962

Svar på fråga ang. antalet studenter vid

fakulteterna

tuell händelse, som utförligt refererades
i pressen i samband med att den
inträffade. Händelser av detta slag är
tyvärr inte sällsynta. Trots protester
från husmödrar och varningar från läkare
fortsätter en del firmor med farlig
och enligt min mening omdömeslös
brevlådereklam. Jag håller naturligtvis
med om att det är värdefullt för allmänheten
att få veta när något nytt och
bra kan presenteras för hushållen, men
det får inte ske på sådant sätt, att barnen
kommer i farozonen. Äldre människor
är ju inte alltid inne när sådana
försändelser kommer, och barnens nyfikenhet
och lust att fingra på allt känner
vi alla till. Det koncentrerade diskmedel,
som den lilla treåringen fick
fatt på genom att det damp ner genom
brevlådeöppningen i dörren, var väl
relativt ofarligt — det kunde ha varit
farligare — men det renderade i alla
fall barnet en hel del smärtor och lasarettsvård
med åtföljande observation.

Med nu gällande bestämmelser går
det tydligen inte att förhindra dylika
reklamförsändelser enligt vad Svenska
reklamförbundet säger. Företeelsen att
på detta sätt göra reklam för nya varor
är något så nytt, att definitiva regler
inte finns.

Man kan ju fråga vem som är skadeståndsskyldig,
om verklig och varaktig
skada skulle uppstå genom varuprov
av detta slag. Veterligt har intet skadeståndsmål
om varuprover av ovanstående
typ behandlats av svensk domstol
— i varje fall inte som jag känner till.
Därför är det mycket oklart om vem
som i så fall skall dömas skyldig. Bl. a.
måste man konstatera, om utskickandet
av varuprov, som under olyckliga
förhållanden kan föranleda skada, är
att betrakta som brottslig gärning.

Att frågan är aktuell har jag sannerligen
fått veta sedan jag ställde min
fråga till statsrådet. Upprörda föräldrar
frågar med vilken rätt fabrikanterna
urskillningslöst distribuerar prover på

de naturvetenskapliga och humanistiska

golv- och möbelpolish, tvål, tandkräm
och så nu detta kemiska diskmedel.

Av statsrådets svar framgår tydligt,
att posten i varje fall har blickarna riktade
på saken och att posten har skärpt
sin vaksamhet. Vad som för övrigt går
att göra återstår att se.

Nu säger statsrådet i sitt svar, att
postverket och andra företag — som
han uttrycker det — har möjlighet att
distribuera prov på detta sätt, och jag
vill då uttrycka den förhoppningen, att
i den mån dessa andra företag faller
under statsrådets fögderi han skall ha
blickarna riktade på dessa.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. antalet studenter vid
de naturvetenskapliga och humanistiska
fakulteterna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har frågat,
om jag kan ge andra kammaren
en redogörelse för anledningarna till
det uppmärksammade förhållandet, att
tillströmningen av nya studenter vid
de naturvetenskapliga fakulteterna i
höst minskat, medan en stark ökning
konstaterats för humanisternas del.

Jag vill i detta sammanhang först
nämna, att inom kort kommer att offentliggöras
en promemoria, sammanställd
inom ecklesiastikdepartementet,
och en till denna fogad statistisk sammanställning,
som berör hela universitets-
och högskoleutvecklingen, av vilken
de filosofiska fakulteternas är en
del.

Vad gäller tillströmningen till de filosofiska
fakulteterna innevarande termin,
som herr Braconiers fråga direkt
gäller, kan först konstateras, att statistiska
centralbyrån i höst publicerat
två rapporter över tillströmningen, av -

Tisdagen den 4 december 1962 Nr 35

Svar på fråga ang. antalet studenter vid de naturvetenskapliga och humanistiska
fakulteterna

seende förhållandena den 10 oktober
och den 10 november. Vidare har arbetsmarknadsstyrelsens
prognosinstitut
publicerat en analys av de siffror som
lämnats av statistiska centralbyrån. Av
detta officiella material framgår, att de
som börjat läsa naturvetenskap, inte i
kompletferingssyfte utan för en filosofisk
examen, torde ha ökat i antal även
i höst, om än ej lika starkt som de närmast
föregående åren. Därför är det
missvisande att tala om en minskning
i tillströmningen till de naturvetenskapliga
studierna. Det är komplettanderna
som minskat i antal, vilket kan
sammanhänga med ändrade intagningsbestämmelser
vid de medicinska fakulteterna
och de tekniska högskolorna.
Sett på litet längre sikt torde tillströmningen
till de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna av studerande med
huvudinriktning på naturvetenskap fortsätta
att öka. Rekryteringsunderlaget
för denna typ av studier vidgas nämligen
de närmaste åren högst avsevärt,
och intresset för naturvetenskaperna
växer påtagligt bland ungdomen.

Ökningen i tillströmningen till de humanistiska
fakulteterna i höst, vilken
sannolikt inte blir fullt så stor som de
första siffrorna gav vid handen, måste
ses i ett vidare perspektiv. Eftersom
jag räknar med att det skall bli tillfälle
att i ett senare sammanhang behandla
frågan om humanistökningen, skall jag
nu inte gå närmare in på den komplicerade
frågan. Även om jag självfallet
inser allvaret i en för stor tillströmning
till de humanistiska fakulteterna,
vill jag dock avslutningsvis konstatera,
att höstens tillströmning av studenter
med planer på examen vid humanistisk
fakultet visserligen varit stor, jämfört
med förra höstens, men dock inte av
en omfattning som får ge anledning till
några panikartade åtgärder.

Vidare anförde

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret. Det gäller här ett förhållande
som mycket starkt har uppmärksammats
i akademiska kretsar. Man har
pekat på att denna utveckling i viss
mån strider mot statsmakternas rekommendationer.
Jag kan nämna att universitetsutredningen
räknade med att
man skulle få en tillströmning av 2 600
per år. Enligt den senaste siffran —-och på den punkten tror jag inte att
herr statsrådet har några andra siffror
tillgängliga än jag —■ är man uppe i
5 000. Det är nära nog en fördubbling.
Mot detta står det ofta påtalade förhållandet,
att samhället behöver flera naturvetenskapsmän,
men enligt de först
publicerade siffrorna skall, egendomligt
nog, i år ha skett en minskning
med 4 procent.

Nu anser sig ecklesiastikministern på
grundval av den analys, som gjorts av
arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut,
kunna bedöma dessa siffror mera
positivt. Det är mycket möjligt att den
tolkning han gör är den riktiga, d. v. s.
att det är komplettanderna som har
minskat i antal beroende på nya intagningsbestämmelser
vid de tekniska högskolorna
o. s. v. Men jag undrar ändå,
om minskningen av komplettanderna
har varit så stor att det är berättigat
att säga att det har skett en nämnvärd
ökning av naturvetarna.

När ecklesiastikministern säger, att
materialet är officiellt, vill jag nämna,
att det inte är mera officiellt än att det
saknas i riksdagsbiblioteket, där jag
bär efterlyst materialet. Det gäller dock
här en ganska väsentlig fråga, nämligen
frågan hur man skall kunna planera
i framtiden. Det är klart att man
kan ringa upp vederbörande verk
o. s. v. för att få upplysningar. Men
man borde ju kunna få tillgång till materialet
i riksdagsbiblioteket och det

Nr 35

Tisdagen den 4 december 1962

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande av proposition angående den kommunala
beskattningen av kraftverk m. m.

borde vara så allmänt tillgängligt, att
det står varje riksdagsman till buds. I
så fall skulle man inte behöva skaffa
fram muntliga upplysningar.

Jag säger detta därför att man i
Saco-tidningen, som får anses företräda
expertisen i detta fall, har skrivit
att det här gäller ett panikartat förhållande.
Jag har i detta fall samma
uppfattning som statsrådet Edenman,
och det är tacknämligt att han inte velat
gå in för spärranordningar. Att, som
statsrådet också säger, intresset för naturvetenskap
har ökat bland studenterna
är sannolikt alldeles riktigt. Men om
linjerna är spärrade, vilket de faktiskt
är, kan inte detta intresse alltid ta sig
uttryck i att studenterna också får studera
naturvetenskapliga ämnen. Kommer
de inte in på kurserna utan blir
avvisade, hjälper det inte att de har
detta ökade intresse.

Omfattningen av tillströmningen till
humanistbanan kan också bero på att
det på många andra banor avvisas en
hel del sökande. Det gäller t. ex., har
det sagts, kvinnor som skulle vilja utbilda
sig till sekreterare. När de inte
har fått tillgång till denna utbildning,
har de sökt sig till humanistbanan.

Med det sätt, på vilket automatiken
verkar på humanistbanan, kan det faktiskt
inträffa att det finns enbart en
professor för upp till 200 eller kanske
ännu fler elever. Man kan undra vad
det är för universitetsutbildning, där
en stor del av de studerande inte får
kontakt med vederbörande professor.
När tillströmningen till universiteten
har ökat så oerhört starkt — även om
den tidigare meddelade siffran 25 procent
torde ha reducerats genom ecklesiastikministerns
svar — så undrar man
verkligen om universiteten är rustade
för denna utveckling. Jag vill inte på
något sätt polemisera mot statsrådets
uppfattning, eftersom statsrådet i sitt
svar säger att han är medveten om allvaret
i denna utveckling och lovar att

vi senare skall få vissa siffror. Jag vill
bara uttrycka den förhoppningen, att
de naturvetenskapliga fakulteterna skall
ökas i takt med det ökade intresse för
naturvetenskapliga studier, som statsrådet
anser sig kunna utläsa.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande
av proposition angående den
kommunala beskattningen av kraftverk
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundmark har
frågat, när proposition angående den
kommunala beskattningen av kraftverk
m. m. kommer att föreläggas riksdagen.
En sådan proposition fanns upptagen
på förteckningen över propositioner
som avsågs att föreläggas 1962 års riksdag.
Jag vill svara följande.

Den ursprungliga planen att framlägga
proposition i ämnet till 1962 års
vårriksdag kunde tyvärr inte hållas.
Mellankommande arbetsuppgifter försenade
propositionsarbetet. Detta arbete
har emellertid nu hunnit så långt, att
jag räknar med att, om inga oförutsedda
hinder uppstår, kunna lägga propositionen
på riksdagens bord i februari
1963.

Med detta, herr talman, anser jag
mig ha besvarat herr Lundmarks fråga.

Vidare anförde

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag ber att till herr finansministern
få framföra ett tack för
svaret på min enkla fråga. Svaret är
kort och därtill gott. Det torde stilla
den oro som kommit till uttryck bland
vattenkrafts- och vattenregleringskommuner.
Man kan möjligen spekulera i

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 35

Svar på interpellation ang. investeringsfonder för konjunkturutjämning

vad som förlorats genom ytterligare ett
års förskjutning av frågans behandling,
men det väsentliga är hoppet för morgondagen.
Det får väl anses självklart,
att en reform i denna skattefråga skall
innebära, att kraftverks- och framför
allt vattenregleringskommunerna skall
erhålla större andel av skatteinkomsterna
från vattenkraftsföretagen än som
f. n. är fallet. Detta är så mycket mer
angeläget som det ofta är fråga om fattiga
kommuner, vilkas ekonomiska liv
och framtida existens starkt påverkas
av vattenkraftsutbyggnaden. Det positiva
förhållandet med rikligare arbetstillfällen
och större förtjänster under utbyggnadstiden
förbyts i ett negativt
med arbetslöshet och svårigheter med
återanpassningen till bygdens normala
förutsättningar efter det anläggningarna
har slutförts.

Med förhoppning om att inga oförutsedda
hinder skall uppstå för frågans
lösning och att den kommande propositionen
skall innehålla förslag, som
ger större rättvisa åt vattenkraftskommunerna,
ber jag att än en gång få tacka
finansministern för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. investeringsfonder
för konjunkturutjämning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Nordgren frågat, om jag är villig
att framlägga förslag om utsträckning
av rätten att göra avsättning till investeringsfond
för konjunkturutjämning
även till andra rörelseidkare än aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Jag
vill svara följande.

I interpellationen åberopas ett den
9 juli i år avgivet betänkande med förslag
till ändringar i 1955 års förordning
om investeringsfonder för kon -

junkturutjämning. Detta betänkande har
remissbehandlats och är nu under propositionsbehandling
i finansdepartementet.
Det är min avsikt att proposition
i ärendet skall framläggas vid vårriksdagen.
Som ärendet emellertid ännu
inte är slutbehandlat från regeringens
sida och innehållet i en proposition
enligt gammal praxis blir offentligt
först i samband med överlämnandet
till riksdagen, anser jag det lämpligast
att den av interpellanten begärda
förhandsupplysningen får anstå.

Med det anförda, herr talman, får
interpellationen anses besvarad.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation
om utsträckning av rätten att avsätta
medel till investeringsfond för
konjunkturutjämning även till enskilda
företag.

Min direkta fråga, huruvida finansministern
är villig att medverka till
att åstadkomma större skatterättvisa
för mindre och medelstora företag inom
industri, hantverk, handel, jordbruk
och fiske, som ägs av enskilda personer,
anser sig finansministern i nuvarande
läge förhindrad att svara på, därför
att berörda förordning om investeringsfonder
är under propositionsbehandling
i departementet och att vi under
vårriksdagen kan förvänta förslag i frågan.
Det är ju i varje fall ett klart besked
angående en kommande proposition
och tidpunkten för densamma.
Det är jag tacksam för. Jag hade visserligen
hoppats att finansministern skulle
kunna sträcka sig litet längre och åtminstone
säga att han i den nya propositionen
ville söka skapa full rättvisa
åt samtliga företag. Traditionen inom
departementet hindrar honom emellertid
från att yppa något om en kommande
proposition. Detta får vi givet -

Nr 35

Tisdagen den 4 december 1962

Svar på interpellation ang. investeringsfonder

vis respektera och trösta oss med att
den som väntar på något gott väntar
aldrig för länge — men låt mig betona,
herr finansminister, att vi nu verkligen
väntar oss något gott!

Under snart ett kvartssekel har de
nämnda delarna av näringslivet varit
utestängda från möjligheten att ta aktiv
del i konjunkturutjämningspolitiken
genom insättning i och uttag ur
investeringsfonder. En positiv nyhet,
som rekommenderas av den grupp ämbetsmän
som haft finansministerns
uppdrag att se över den sista förordningen
om dessa avsättningar, är att
företag skall få rätt att överföra medel
från investeringsfonderna till lagerinvesteringskonton.
Likaså skall fondmedel
kunna tas i anspråk för yrkesutbildning.
Syftet med detta är att stimulera
företagen att arbeta på lager under
tider med avsättningssvårigheter och
medverka till utbildning inom respektive
branscher. Rättvisa blir dock dessa
nyheter, liksom lagen om avsättning till
investeringsfonder, enligt min uppfattning
endast under förutsättning att samtliga
svenska företag, oavsett om de drivs
i aktiebolagsform eller ej, får samma
rätt. Mot bakgrund av den betydelse de
många mindre företagen har dels som
serviceföretag, dels som underleverantörer
till större exportföretag, synes det
mig angeläget att de bereds samma möjligheter
till utveckling och full sysselsättning
för de anställda som övriga
företagsformer.

När man 1947 och 1955 diskuterade
en utsträckning även till fysiska personer
av rätten att avsätta till investeringsfond,
ansågs detta medföra besvärligheter
av taxeringsteknisk och administrativ
art. I vårt grannland Norge har
som utredningen påpekar framlagts förslag
om rätt för företag att avsätta medel
för vissa liknande ändamål. Där har
man lyckats lösa de taxeringstekniska
svårigheterna. Jag har ingen anledning
att tro att inte vår finansminister ■— om
viljan finns — skulle kunna formulera

för konjunkturutjämning''

lämpliga bestämmelser för samtliga företag.

Den diskriminering av vissa mindre
och medelstora företag, som tidigare
lagar och förordningar på denna punkt
inneburit, har vi svårt att förstå. Den
rimmar också illa med de uttalanden
som från regeringens sida gjorts både
från denna talarstol och från många
andra talarstolar ute i landet om de
mindre företagens betydelse i det moderna
samhället. Denna har också på
ett belysande sätt understrukits av den
store företagsledaren och förre KF-chefen
Albin Johansson i dennes artikel
»Stärk den fria företagsamheten», där
han klart betonar att samma rättigheter
bör tillerkännas även självständiga företagare.
Om dessa uttalanden verkligen
är ärligt menade —• och det bär jag
ingen anledning att betvivla — synes
det mig självklart att dessa företag skall
behandlas på samma sätt som övriga
företag i lagar och förordningar och ges
samma möjligheter att sysselsätta sina
anställda och att konkurrera på lika
villkor.

Jag vill erinra om att regeringen vid
ett tidigare tillfälle har ändrat en offentlig
utrednings förslag om åtskillnad mellan
aktiebolag och övriga företagsformer.
Det gällde då rätten till avskrivning,
där enligt utredningsförslaget övriga
företag skulle få sämre regler än
bolagen. I regeringens proposition var
emellertid denna diskriminering slopad,
och vi hoppas att resultatet i den nu
diskuterade frågan skall bli detsamma.

Med dessa ord ber jag att få understryka
mitt tack till finansministern och
uttala den förhoppningen, att statsrådet
vid arbetet med propositionens utformning
tar hänsyn till dessa efter vad jag
kan förstå fullt berättigade önskemål
från självständiga företagare inom industri,
hantverk, handel, jordbruk och
fiske.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Samma fråga som herr

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 35

Svar på interpellation ang-, mantalsskrivningen av patienter på familjevårdshem

Nordgren ställt till finansministern har
jag också ställt till honom i annat sammanhang,
senast för ett par månader
sedan. Jag kommer väl också att få ett
svar i samband med framläggandet av
propositionen om investeringsfonderna.
Jag vill understryka herr Nordgrens uttalande,
att det är viktigt att olika företagsformer
såvitt möjligt behandlas lika
på denna punkt. Jag erkänner att det
under de senare åren har genomförts
reformer på ett par områden, som tagit
bort diskrimineringen av den företagsamhet
som inte bedrivs i form av aktiebolag.
Men fortfarande kvarstår frågan
om investeringsfonder samt ett par
andra spörsmål.

Nu säger finansministern, att ärendet
ännu icke är slutbehandlat i finansdepartementet,
och jag vill därför uttrycka
förhoppningen, att man vid den
behandling som återstår skall kunna
finna de tekniska möjligheterna för ätt
tillåta mindre företag, som icke bedriver
sin rörelse i aktiebolagsform, att avsätta
medel till investeringsfonder. Jag är
fullt medveten om att det är tekniska
svårigheter förbundna med införandet
av en sådan rättighet, men jag tror inte
att finansministern liar någon särskild
anledning att i detta sammanhang gynna
de stora företagen på de mindres
bekostnad utan att han är villig att, för
den händelse det kan skapas tekniska
möjligheter, också gå med på att sådana
företag skall få avsätta medel till investeringsfonder.
Om den politiska viljan
härtill finns, skall det nog också gå
att finna de tekniska möjligheterna.

Plärmed var överläggningen slutad.

§ G

Svar på interpellation ang. mantalsskrivningen
av patienter på familjevårdshem Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Mattsson frågat, om jag är beredd
att förorda ändring av bestämmelserna
om mantalsskrivning av patienter på familjevårdshem.
Enligt gällande regler
blir dessa patienter i allmänhet mantalsskrivna
i den kommun där familjevårdshemmet
är beläget. Herr Mattsson
gör gällande att denna kommun härigenom
kan ådra sig ansvaret för vissa
folkpensionskostnader för patienten och
för de försörjningskostnader som inte
täcks av patientens folkpension och
andra inkomster. Herr Mattsson önskar
att placeringen på familjevårdshem — i
likhet med vad som redan gäller i fråga
om intagning för vård på sjukvårdsinrättning
eller ålderdomshem — inte
skall medföra ändring av patientens
kyrkobokföring och mantalsskrivning.

Jag vill svara följande.

Den i interpellationen berörda frågan
diskuterades vid 1961 års riksdag i
anledning av några motioner. Tredje
lagutskottet uttalade då i sitt utlåtande
nr 12, att viss risk föreligger för menliga
verkningar av nuvarande bestämmelser
på området. Utskottet ansåg att
detta bör leda till att frågan om ändring
av bestämmelserna närmare överväges.
Men utskottet framhöll att det kan
diskuteras om en eventuell ändring skall
avse mantalsskrivningsbestämmelserna
eller enbart reglerna om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

De kostnader som herr Mattsson berör
i interpellationen är kommunernas bidrag
dels till patientens försörjning och
dels till hans pensionering.

Försörjningskostnaderna torde emellertid
knappast utgöra något större
problem i detta sammanhang. I 22 §
lagen om socialhjälp finns nämligen en
bestämmelse som medger den kommun
där familjevårdshemmet är beläget att
få ersättning av tidigare mantalskrivningskommun
för socialhjälp till dessa
patienters livsuppehälle och erforderliga
vård.

20 Nr 35 Tisdagen den 4 december 1962

Svar på interpellation ang. mantalsskrivningen av patienter på familjevårdshem

Rörande kostnaderna för folkpensioneringen
gäller det i huvudsak kommunernas
bidrag till förtidspensionerna.
Dessa bidrag utges av mantalsskrivningskommunen.
Det rör sig emellertid
här om ett mindre delproblem i den
större frågan om kommunernas folkpensionskostnader
över huvud och den
frågan är under utredning. För 1958 års
skatteutjämningskommitté torde folkpensionskostnaderna
vara en av de centrala
frågorna. Kommittén räknar med
att nästa år avlämna sitt betänkande.
Det finns därför enligt min mening anledning
att hoppas, att man snart skall
komma till rätta med de problem nuvarande
regler om kommunernas bidrag
till folkpensioneringen erbjuder i fråga
om den kontrollerade vården på familjevårdshem.

Härmed anser jag, herr talman, att jag
har besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min
interpellation.

Jag har väckt denna interpellation
på grund av att det enligt vad jag erfarit
mycket ofta är svårt att med de
nuvarande bestämmelserna få sjuka
människor placerade i familjevårdshem.
Kommunalmännen t. ex. är inte alls belåtna
med att dessa patienter blir mantalsskrivna
i den kommun där familjevårdshemmet
är beläget. Nu säger socialhjälpslagen,
att har svensk medborgare
efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning
eller förbättrings- eller
uppfostringsanstalt genom inrättningens
eller anstaltens försorg för fortsatt
vård eller fostran överlämnats till enskilt
hem eller vårdhem under villkor,
att han fortfarande skall stå under inrättningens
eller anstaltens tillsyn, utgives
socialhjälp enligt 12 § till honom.
Under tid, då han på grund av vistelsen
i hemmet mantalsskrivits i den kom -

mun, där hemmet är beläget, skall gälla
att den kommun som lämnat hjälpen är
berättigad till ersättning därför av den
kommun, där han senast mantalsskrivits.

Man tycker att dessa föreskrifter skulle
kunna vara tillräckliga och att tvistigheter
inte skulle behöva uppstå. Ändå
är detta fallet. En kommunalkassör, som
jag träffade häromdagen, berättade för
mig att i den kommun där han är verksam
har han varit med om att betala
ut dryga summor för patienter som
kommit från andra kommuner. Man
överklagar mantalsskrivningsärendct
men lyckas inte få någon ändring till
stånd. På det sättet uppstår irritation
och tvistigheter kommunerna emellan,
vilket medför att man riskerar att ute
i kommunerna få en negativ inställning
till familjevårdshemmen.

Från kommunalt håll talar man naturligtvis
även om folkpensionskostnaderna
såsom ett skäl till att vara försiktig,
för att inte säga avvisande gentemot
framställningar om att få familjevårdshem
i kommunen. Jag noterar därför
med tillfredsställelse, att statsrådet hoppas
att det skall gå att snart komma till
rätta med de problem som nuvarande
regler om kommunernas bidrag till folkpensioneringen
medför i fråga om den
kontrollerade vården på familjevårdshemmen.
Därmed försvinner naturligtvis
ett av irritationsmomenten, och det
är skönt för varje sådant som försvinner.

Beträffande försörjningskostnaderna
säger statsrådet, att dessa knappast utgör
något större problem i detta sammanhang
och åberopar 22 § i lagen om
socialhjälp. Jag vet att kommunalmän
kommer att läsa detta med intresse, och
jag vill tolka statsrådets uttalande så,
att statsrådet anser att den kommun,
som tidigare var patientens mantalsskrivningskommun,
skall lämna ersättning
för patientens livsuppehälle och
erforderliga vård till den kommun, där
familjevårdshemmet är beläget.

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 35

Svar på interpellation ang. utredning om en ny bibelöversättning

Sedan råkar man in i den situationen,
att kommunala institutioner gör framställningar
om att placera i familjevårdshem
personer som inte är remitterade
från sjukvårdsinrättning eller uppfostringsanstalt.
Där kvarstår givetvis
problem, eftersom nuvarande folkbokföringsförordning
säger, att personerna
skall mantalsskrivas där de erhåller
familjevård. Jag hoppas emellertid att
statsrådets uttalande kommer att medföra,
att åtminstone en del av de tvister
kommunerna emellan som uppstår beträffande
patienter på familjevårdshem
kommer att försvinna.

Givetvis skulle jag gärna önska att
denna fråga kunde tas upp till behandling
och lösas så, att den kommun där
patienten var mantalsskriven, när vårdbehovet
inträffade, också i fortsättningen
skall vara mantalsskrivningskommun.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. utredning
om en ny bibelöversättning

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet af GEIJERSTAM, som
yttrade:

Herr talman! Herr Källstad har i en
till chefen för ecklesiastikdepartementet
riktad interpellation, som överlämnats
till mig för besvarande, frågat vilka åtgärder
som vidtagits i anledning av riksdagens
beslut i maj 1961 avseende en
utredning om förutsättnnigarna för och
behovet av en ny översättning av bibeln
eller delar av den samt om vad som i
övrigt kan komma i fråga för att inom
den nuvarande bibeleditionens ram
åstadkomma förbättringar av tolkningen
och språkstilen.

På detta vill jag svara följande.

Såsom herr Källstad framhåller anförde
allmänna beredningsutskottet i det
utlåtande, som låg till grund för riksdagsbeslutet,
att de då angivna skälen

för en ny bibelöversättning var, såvitt
kunnat bedömas, i och för sig beaktansvärda,
men att redan en översättning
begränsad till Nya testamentet var ett
mycket komplicerat och kostnadskrävande
företag. Utskottet kunde inte heller
ta ställning till huruvida någon nyöversättning
av bibeln eller delar av den
kunde eller borde företas eller i vad
mån mera begränsade åtgärder — exempelvis
en revision eller en översyn —
var lämpliga. Utskottet ansåg sig dock
ha funnit tillräckliga skäl för uppfattningen,
att frågan borde föras vidare
genom en utredning.

Den utredning som riksdagen uttalat
sig för är av komplicerad art, fastän
den endast avser själva förutsättningarna
för och behovet av översättning samt
andra tänkbara förbättringar. Inom
ecklesiastikdepartementet har man genom
överläggningar med sakkunniga
och på andra sätt undersökt olika problem,
som sammanhänger med tillsättande
av en sådan utredning. Vid slutet
av den senaste sommaren har saken
påskyndats, och jag räknar nu med att
utredningen skall kunna tillsättas inom
den närmaste tiden.

Kommitténs huvuduppgift bör enligt
min mening närmast vara att pröva, i
vad mån och i vilka avseenden nu gällande
bibelöversättning tarvar en revision,
samt att utreda spörsmålen om
principer och närmare riktlinjer för en
eventuellt ny bibelöversättning, allt i
syfte att ge underlag för ett beslut i ena
eller andra riktningen. För att en sådan
utredning skall bli meningsfull torde det
bli nödvändigt att låta utföra provöversättningar,
vilka enligt uppfattning på
sakkunnigt håll måste göras ganska omfattande,
om de skall kunna ge lekmannen
en klar bild av de olika möjligheterna.
Det torde få ankomma på utredningen
att bl. a. föreslå de närmare riktlinjerna
för sådana provöversättningar.

Jag skall i övrigt inte här gå närmare
in på vilka direktiv som bör bestämmas
för utredningen. Jag vill endast slutligen

Nr 35

Tisdagen den 4 december 1962

Svar på interpellation ang. utredning om en ny bibelöversättning

som särskilt betydelsefulla nämna frågorna
om auktorisation samt om språkets
tillgänglighet och värdighet. Självfallet
måste också kostnaderna och andra
till förberedelsekomplexet hörande
spörsmål behandlas.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
af Geijerstam framföra mitt tack för
det svar han har givit på min interpellation.
Såvitt jag kan bedöma är svaret
mycket lovande för framtiden.
Statsrådet säger nämligen uttryckligen,
att han räknat med att utredningen
skall tillsättas inom den närmaste tiden.

Statsrådet gör här vissa antydningar
om direktiv för en utredning avseende
en eventuell revision av nuvarande
bibelöversättning. Såsom statsrådet
sagt måste givetvis principer och riktlinjer
för översättningsarbetet, frågan
om provöversättningar, frågor om auktorisation
samt om språkets tillgänglighet
och värdighet liksom frågan om
kostnaderna tas i betraktande vid en
sådan utredning om förutsättningarna
för och behovet av en ny översättning
av bibeln eller delar av den för att utredningen
skall kunna utgöra underlag
för ett eventuellt beslut i frågan.

Från allmänna beredningsutskottets
behandling av denna sak minns jag,
att de remissutlåtanden som då avgavs
över lag var mycket positiva. Möjligen
kan man säga att diakonistyrelsens remissutlåtande
var mera tveksamt. Styrelsen
gick sålunda in för ett uppskov.
I yttrandet framhölls att frågan inte
saknade aktualitet, särskilt på grund
av de nya stora tynd av handskrifter
som gjorts under senare år. I övrigt hänvisades
till att en utredning om förhållandet
mellan stat och kyrka pågår.
Om relationerna dem emellan förändrades,
kunde frågan komma i ett nytt

läge. Initiativ från kyrkomötet i frågan
kunde förväntas.

Teologiska fakulteten i Uppsala intog
en mycket positiv inställning. Fakulteten
ansåg att 1917 års översättning
i flera avseenden är otillfredsställande.
Den är präglad av en parafraserande
stil. Den internationella bibelforskningen
har utfört ett jättearbete beträffande
bl. a. bibelöversättning. Vad beträffar
Gamla testamentet har de textfynd
som njdigen gjorts, de s. k. Dödahavsrullarna,
och arkeologiska fynd ökat
förståelsen av bibeltexterna. Även beträffande
Nya testamentet har nytt källmaterial
kommit i dagen. En ny bibelöversättning
vore både aktuell och nödvändig.

I liknande riktning gick teologiska
fakultetens i Lund yttrande. Fakulteten
menade att en kommitté borde få i
uppdrag att undersöka förutsättningarna
för en ny bibelöversättning.

Nämnden för svensk språkvård anförde,
att om det inte precis krävdes
en alldeles ny översättning, så kunde
provöversättning av valda bibelpartier
vara av värde. Till nämndens utlåtande
fanns fogat ett särskilt yttrande av
professor II. S. Nyberg. Han framhöll
den allmänna litterära betydelsen av
en bibelöversättning och ansåg att en
översyn var behövlig, särskilt för att
åstadkomma en uppstramning av stilen.
Även frikyrkliga samarbetskommittén
uttalade sig positivt, särskilt med
tanke på bibelns användning i skolorna.

Personligen menar jag med tanke på
diakonistyrelsens yttrande, att helt oberoende
av utredningen om förhållandet
mellan stat och kyrka och även
oberoende av kyrkomötets initiativ bör
denna fråga avgöras här i riksdagen,
därför att det är en angelägenhet för
såväl svenska kyrkan som andra kyrkosamfund.
Jag noterar också att statsrådet
af Geijerstam i sitt svar inte gjorde
någon hänvisning till nästa års
kyrkomöte. Denna fråga har ju en all -

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 35

Svar på interpellation

män litterär angelägenlietsgrad. En riktig
bibelöversättning är ett allmänt kulturellt
intresse och även betydelsefull
för skolbruk. Statsrådet antydde också
i sitt svar, att det torde bli nödvändigt
att låta utföra provöversättningar, som
då borde vara ganska omfattande, speciellt
med tanke på att lekmännen skall
kunna ta ställning i frågan.

Såvitt jag vet pågår det emellertid
redan på universitetsplanet en hel del
arbete med provöversättningar. Jag
tänker nu inte på pastor Grönlunds edition
av Markusevangeliet, som inte kan
karakteriseras såsom någon översättning.
»Vi vann, sa’ Markus» är ju inte
några ord som förekommer i texterna;
det rör sig i själva verket om en populariserande
och parafraserande edition.
Jag tror inte att vulgarismer och plattheter
är bästa medlet att vinna gehör
och respekt hos ungdomen när det gäller
förståelsen av bibeln. Jag är också
mycket tacksam för statsrådets ord om
språkets tillgänglighet och värdighet,
som väl får fattas som ett uttryck för
att han åsyftade en bibelöversättning
som ligger på ett högt litterärt plan.

Jag vill i stället hänvisa till det försök
till en ny översättning av Lukasevangeliets
tre första kapitel vilken
återfinns i nr 3 av Svensk teologisk
kvartalsskrift i år och som gjorts av
professor Johannes Lindblom i Lund.
Professor Lindblom har publicerat denna
översättning som ett diskussionsinlägg
i den pågående debatten om en
ny bibelöversättning, och han betecknar
den själv som ett försök. Han framhåller
att olika meningar bör få brytas
mot varandra och skilda smakriktningar
komma till tals. Enligt hans mening
föreligger det inte direkt någon fara
i dröjsmål beträffande den nya översättningen,
men han anser det önskvärt
att tillgängliga vetenskapligt skolade
krafter långt i förväg tas i anspråk för
det förberedelsearbete det här gäller.
Och till dessa förberedelser hör inte
bara allmänna diskussioner utan fram -

ang. utredning om en ny bibelöversättning

för allt försök till vederhäftiga översättningar
av större eller smärre bibelpartier.

Vidare vill jag hänvisa till Svensk
pastoraltidskrift, nr 46 av den 16 november
i år. Där finns publicerad en
provöversättning av flera av Psaltarens
psalmer, nämligen nr 32, 116 och 117.
Denna översättning är gjord av professorn
i Gamla testamentets exegetik i
Uppsala Ivan Engnell, och han har för
övrigt meddelat mig att han är färdig
med eu översättning av större delen
av Psaltaren. Dessutom har han tillsammans
med docent Bertil Gärtner
haft seminarier just i översättningsfrågan.

Professor Harald Riesenfeld i Uppsala
har gjort en provöversättning av
Markusevangeliets första kapitel. Vid
två sammanträden under innevarande
hösttermin med nytestamentliga högre
seminariet har han gått igenom denna
provöversättning tillsammans med nyutnämnde
professorn i grekiska Jonas
Palm, hans docent och hela licentiatseminariet.
Även Romarbrevets 8 kap.
har delvis blivit föremål för en provöversättning
av professor Riesenfeld.

På universitetsnivå har det alltså här
i vårt land gjorts en hel del när det
gäller frågan om en ny bibelöversättning.
Men även i andra länder har det
under senare år skett mycket på området.
I England, Amerika och även i
Norge har bedrivits ett teamwork, som
understötts av flera kristna kyrkor och
samfund. Dessa strävanden att åstadkomma
en ny bibelöversättning hör
mycket nära samman med den snabba
språkutvecklingen i den västerländska
kulturkretsen.

Det är också just med hänsyn till den
snabba språkutvecklingen som den
frågan aktualiseras, om det verkligen
är möjligt att frambringa en enda ny
svensk översättning av så att säga monopolkaraktär.
Vi har ju inte längre
någon enhetlig kristen kultur i vårt
land, och det kan ifrågasättas om det

Nr 35

Tisdagen den 4 december 1962

Svar på interpellation ang. utredning om en ny bibelöversättning

inte blir nödvändigt med skilda översättningar
för olika kategorier av läsare,
t. ex. för skolbruk, för läsning i
kyrkorna o. s. v. Det kanske behövs
en litterärt särpräglad översättning eller
en särskild översättning för ungdom

— jag tänker på den som för ett par
år sedan gjorts i Norge och som nu
föreligger i tryck. Det kan också vara
önskvärt med en översättning som har
lättillgängliga noter.

Från experthåll har det framhållits,
att den bibelexegetiska forskningen i
de nordiska länderna ligger många år
före den kontinentala. Det borde alltså
vara särskilt lämpligt att i vårt land
söka få till stånd en bibelöversättning.
Den ganska livliga allmänna debatten i
somras visar att frågan är aktuell, och
därom vittnar likaledes det påtagliga
intresse för saken som finns på universitetsnivå.
Enligt min mening bör detta
intresse på universitetsnivå med det
snaraste kanaliseras in i den utredning,
varom riksdagen redan i maj förra året
fattat beslut.

Jag emotser därför med intresse
statsrådets utlovade snara initiativ till
den av riksdagen beslutade förundersökningen
och utredningen om ny
svensk bibelöversättning, och jag vill
än en gång tacka statsrådet för det löftesrika
svaret.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! I statsrådets svar på
herr Källstads interpellation fanns några
ord som enligt min mening behöver
ytterligare belysas. Det gäller frågan
om auktorisation. I och med att frågan
om auktorisation väckes, aktualiseras

— såsom herr Källstad framhöll — även
frågan om en samverkan mellan kyrka
och stat på detta område. Nu har ju
riksdagen redan i sin skrivelse förra
året till Kungl. Maj:,t uttalat, att man
vill ha det hela ordnat så, som herr
Källstad antydde, d. v. s. att statsmakterna
skall handlägga frågan om den
nya bibelöversättningen. Jag ville ba -

ra med några få ord söka utveckla problematiken
på detta område, så att man
inte är aningslös när det gäller de svårigheter
som otvivelaktigt förestår. Jag
noterar med tillfredsställelse, att det i
statsrådets svar till interpellanten ingår
att frågan om auktorisation skall
vara ett av de problem som kommer
att vidare utvecklas.

Låt mig alltså först konstatera, att
det med hänsyn till de olika bruk, som
en bibelöversättning kan komma att
få, i och för sig inte behöver vara samma
översättning eller en översättning
med i huvudsak samma språkliga dräkt.
Det kan vara behov av en särskild översättning
för skolbruk och en litterärt
högtstående översättning. De skilda
samfunden kan också ha olika önskemål.
Att det här inte är fråga om helt
oförargliga saker framgår redan av
översättningen av ett ord som »församling»
eller »kyrka». Det råder ingen
tvekan om att det finns samfund i vårt
land, som helst skulle se översättningen
»församling», och andra, som helst
skulle se ordet »kyrka». Låt mig vidare
exemplifiera ur första Timoteibrevet
3 kapitlet. Där det talas om »episcopoi»
— skall det översättas »biskopar»
eller »församlingsföreståndare»?
Det leder uppmärksamheten i skilda
riktningar, beroende på vilket översättningsord
man där skulle komma att
välja.

När det gäller de litterära anspråken
har vi flera exempel på att de kan gå
ganska vitt isär från en översättning,
som man skulle anse önskvärd för kyrkors
och samfunds räkning. Jag tycker
att detta är ganska väl demonstrerat i
Viveka Heymans utomordentliga tolkning
av Höga Visan. I ett radiosamtal
utvecklade Viveka Heyman ytterligare
sina principer för en översättning av
andra delar av bibeln. Det framgick
tydligt av vad hon då anförde, att det
för henne i varje fall framstod som
önskvärt att översättningen framför allt
borde fylla litterära krav och att den

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 35

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten och ang.

arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande åtgärder

religiösa funktion, som denna skriftsamling
sedan skulle ha, för henne
framstod som mindre väsentlig.

Det visar sig också ute i världen, att
det växer fram skilda typer av översättningar,
som inom speciella kretsar
får en särskild användning. I England
används ett par moderna översättningar
jämte 1611 års auktoriserade
översättning, försedd med noter och
vissa förklaringar och förenklingar. Vidare
är fortfarande Moffats äldre översättning
i bruk, och inte minst i ungdoms-
och studiecirkelgrupper används
mycket flitigt en översättning av
Phillips. Man har där alltså en rad
olika översättningar som kommit till
skilda bruk.

Om man tänker sig längre fram i tiden
och kanske föreställer sig en annan
relation mellan kyrka, samfund och
stat, kommer man i varje fall inte ifrån,
att det är på två användningsområden
där staten kan auktorisera en översättning.
Det ena området har redan
nämnts — det gäller skolbruket —- ett
viktigt område med den roll bibelkunskapen
spelar och förmodas kan komma
att spela i skolan. Det andra området
gäller radiogudstjänsterna. Under
alla förhållanden och även om det
finns flera översättningar, är det väl
önskvärt att hämta de bibeltexter som
skulle läsas vid t. ex. andakter ur samma
översättning.

För min del vill jag med det sagda
ingalunda hävda, att det borde skapas
olika typer av översättningar och att
man alltså skall undvika en bibelöversättning,
som vi hittills haft, av Konungen
gillad och stadfäst. Men jag
tror att det på utredningsplanet kan
vara fördelaktigt att räkna med olika
användningsområden och att den utredning,
som kommer att arbeta med
dessa ting, håller i sikte att olika grupper
i vårt samhälle kan vilja ha olika
typer av bibelöversättningar. Om man
därvidlag är något mindre aningslös,

föreställer jag mig att man kanske i
framtiden har möjligheter att samarbeta
skilda önskemål.

Det är självklart av värde om vi kan
få en enhetlig bibelöversättning. För
detta talar ju inte bara den användning,
som här nämnts, utan också ekumeniska
skäl. För detta talar också
önskvärdheten av en kulturintegration
i vårt samhälle — önskemålet att vi på
vissa områden i varje fall talar samma
språk, även om våra värderingar kan
gå isär.

Jag vill slutligen säga, att jag delar
herr Källstads glädje över att arbetet
nu på allvar kommer i gång. Som herr
Källstad framhållit, har det förhållandet
att lång tid har gått inte betytt att
det inte skett någonting. Man har tvärtom
runt om i vårt land varit sysselsatt
med dessa frågor bland de berörda
fackmännen. Jag delar alltså herr
Källstads förhoppning om att den verksamhet,
som nu skall sättas i gång,
kommer att bli lyckosam.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska
verksamheten och ang.
arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande
åtgärder

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat om jag är beredd att
mot bakgrunden av tendenser till ökad
arbetslöshet i vissa områden vidta åtgärder
i syfte att få till stånd en omedelbar
förstärkning av den lokaliseringspolitiska
verksamheten, så att sysselsättningen
därigenom kan ökas och åtgärderna
för s. k. geografisk rörlighet
kan minskas, samt om jag är beredd att
medverka till förstärkning av länsarbetsnämnderna
i de sysselsättnings -

Nr 35

Tisdagen den 4 december 1962

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten och ang.

arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande åtgärder

svaga områdena med befattningshavare,
som särskilt skall handha lokaliseringsärendena.

Vidare har herr Gustafsson i Skellefteå
frågat om jag är i tillfälle att redogöra
för omfattningen av den fortsatta
rörligheten bland den arbetskraft som
förflyttats med hjälp av arbetsmarknadsstyrelsens
rörlighetsstimulerande
åtgärder eller, om sådana undersökningar
inte gjorts, huruvida jag vill uppdraga
åt arbetsmarknadsstyrelsen att
införskaffa uppgifter härom.

Då de båda interpellanterna berört
likartade spörsmål, bär jag funnit det
lämpligt att besvara frågorna i ett sammanhang.

Såsom herr Nilsson påpekat finns för
närvarande tendenser till arbetslöshet
inom vissa områden. Dessa tendenser
är särskilt märkbara i delar av Norrland,
vilket bl. a. sammanhänger med
den försvagade internationella marknaden
för skogsindustriprodukter och
med det på grund av arbetsbesparande
rationaliseringsåtgärder minskade arbetskraftsbehovet
inom skogsbruket.
Även andra förhållanden spelar in,
exempelvis nedgången i kraftverksbyggandet.
De vikande sysselsättningsmöjligheterna
har under dessa omständigheter
blivit mest framträdande i
glesbygder med små möjligheter att dra
till sig andra arbetstillfällen. Arbetsmarknadsmyndigheterna
måste då medverka
till att de arbetslösa får möjlighet
att söka sig till orter med bättre utkomstmöjligheter.

Vi kan sålunda enligt min mening
inte vara utan en rörlighetsfrämjande
sysselsättningspolitik. Herr Gustafsson
har också i sin interpellation bland annat
understrukit, att det ur många synpunkter
förefaller vara rationellt att de
arbetslösa uppmuntras att flytta till områden
med underskott på arbetskraft
och att det för de arbetslösa själva givetvis
också är bättre att få bidrag för
flyttning till områden med god syssel -

sättning än att stanna kvar i hemorten
utan arbete.

Samtidigt som vi bedriver en rörlighetsfrämjande
politik måste vi emellertid
vidta lokaliseringspolitiska åtgärder
som syftar till att skapa goda förutsättningar
för näringslivets utveckling i
olika delar av landet. Min företrädare
som socialminister besvarade den 24
maj i år en interpellation angående lokaliseringspolitikens
verkningar för de
sysselsättningssvaga områdena. Han redogjorde
därvid bl. a. för arbetsmarknadsmyndigheternas
och andra organs
strävan att stimulera företag att etablera
sig i områden med tillgång på arbetskraft.
Av denna redogörelse framgick
att under senare år en märkbar
utflyttning av företag ägt rum från storstadsområdena
till andra delar av landet.
Under det att sysselsättningsökningen
inom industrien har varit obetydlig
i Storstockholm kan större ökning noteras
i andra landsdelar, inte minst i
Norrland, sydöstra Sverige och på Gotland.
Vidare bör man inte glömma bort
de stora insatser statsmakterna gjort
och gör för att underlätta näringslivets
lokalisering i olika delar av landet genom
utbyggnad av kommunikationer,
utbildningsväsende och annan service
som har grundläggande betydelse då det
gäller att göra ett område attraktivt
från lokaliseringssynpunkt.

Såsom framgår av vad jag här har
sagt bedrivs det en aktiv lokaliseringsverksamhet.
Den pågående lokaliseringsutredningen
har i uppdrag att
överväga ytterligare åtgärder på detta
område.

I debatten den 24 maj berördes också
den av herr Nilsson i Tvärålund
ställda frågan om förstärkning av länsarbetsnämnderna
i de sysselsättningssvaga
områdena med tjänstemän, som
särskilt skall handha lokaliseringsärenden.
Därvid framhölls att det inom länen
finns tre olika organ, som skall inrikta
sig på lokaliseringsverksamheten,

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 35

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten och ang.

arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande åtgärder

nämligen länsarbetsnämnderna, företagarföreningarna
och länsstyrelserna, de
sistnämnda genom sin länsplanering.
Lokaliseringsutredningen har bland annat
till uppgift att utreda lokaliseringsverksamhetens
organisation såväl lokalt
som centralt. Utredningen kommer att
slutföra sitt arbete under nästa år. Jag
är inte beredd att föregripa behandlingen
av de organisatoriska frågorna.

Den av herr Gustafsson ställda frågan
huruvida den med hjälp av rörlighetsstimulerande
åtgärder flyttade arbetskraften
stannat hos sina nya arbetsgivare
har uppmärksammats i en undersökning
som arbetsmarknadsstyrelsen
i samråd med arbetsmarlcnadsutredningen
under våren 1962 påbörjat. Undersökningsmaterialet
har nu inkommit
och är föremål för bearbetning.
Inom den närmaste tiden torde resultatet
av undersökningen vara färdigt att
redovisas.

Herr Gustafsson berör också frågan
om yrkesutbildningen. För att få belysta
sysselsättningsförhållandena för
dem som genomgått nybörjar- och omskolningskurser
har länsarbetsnämnderna
inhämtat uppgifter om de personer,
som under l:a kvartalet 1959 och samma
kvartal 1960 avslutat sådana kurser.
Av undersökningen framgår att omkring
75—80 procent av de utbildade
redan hade sysselsättning när undersökningen
gjordes ett par månader efter
utbildningens slut. De allra flesta av
dem arbetade i utbildningsyrket eller
närgränsande yrken.

För ett par månader sedan igångsattes
en ny urvalsundersökning rörande
personer som under 1960 började utbildning
vid vissa kurser för arbetslösa
m. fl. Undersökningen omfattar 2 500
personer och avser att belysa hur arbetsförhållandena
utvecklats för dessa
personer efter kursens slut. Undersökningen
beräknas bli slutförd om ett år,
och resultatet kommer givetvis att offentliggöras.

De pågående utredningarna om arbetsmarknadspolitikens
och lokaliseringsverksamhetens
utformning kommer
med säkerhet att ge oss värdefull
vägledning för den fortsatta verksamheten
på de områden som berörs av
de båda interpellationerna, vilka jag
härmed anser mig ha besvarat.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Tyvärr kan jag inte säga att svaret är
positivt, utan tvärtom bedömer jag det
som helt negativt till mina frågor, alltså
om statsrådet mot bakgrunden av
tendenser till ökad arbetslöshet i vissa
områden ville vidta åtgärder för att få
till stånd en omedelbar förstärkning av
den lokaliseringspolitiska verksamheten,
så att sysselsättningen därigenom
kan ökas och åtgärderna för s. k. geografisk
rörlighet kan minskas. Svaret
är ju ett nej på den frågan, och det beklagar
jag. Det måste betyda, att med
de resurser som de rörlighetsstimulerande
åtgärderna fått har vi att se fram
mot en mycket snabbare och mycket
större avflyttning från de sysselsättningssvaga
områdena än tidigare.

Jag vill med en gång säga, att jag inte
är negativt inställd till de rörlighetsbefrämjande
åtgärderna. Vad jag reagerar
mot är disproportionen mellan
insatserna för lokaliseringspolitiken
och för de rörlighetsstimulerande åtgärderna.
Någon nämnvärd förstärkning av
länsarbetsnämnderna på lokaliseringspolitikens
område har jag inte kännedom
om. Den förstärkning som skett
gäller ju i främsta rummet och kanske
enbart de rörlighetsstimulerande åtgärderna,
där länsarbetsnämnderna nu
med helt annan kraft än tidigare kan
lägga manken till.

Statsrådets ståndpunktstagande anser

Nr 35

Tisdagen den 4 december 1962

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten och ang.

arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande åtgärder

jag vara ett föregripande av denna fråga
under pågående utredningar. Man
satsar kolossalt hårt på ett moment i
arbetsmarknadspolitiken, medan man
inte ger det andra momentet någon
nämnvärd kraft i sammanhanget. Konsekvensen
av statsrådets uttalande, att
han inte ville föregripa pågående utredningar,
borde ha varit att åt dessa bägge
moment inte givits så olika proportioner
som fallet är med den politik
socialdemokraterna här för.

Statsrådet säger att det bedrivs en
aktiv lokaliseringspolitik i vårt land.
Det är klart att det är en subjektiv bedömning.
För min del måste jag säga,
att om den för dagen aktuella lokaliseringspolitiken
är ett uttryck för handlingskraft
på detta område kan vi inte
vänta mycket av framtiden. Eftersom
statsrådet nu pekar på vissa områden —
utbildningsväsende, kommunikationer
och annan service — vill jag gärna fråga
statsrådet om det sker så genomgripande
åtgärder på dessa områden att
de överträffar vad som sker på andra
håll i landet. Jag har inte intrycket att
så är fallet.

Jag kan således inte dela statsrådets
mening att det bedrivs en aktiv lokaliseringspolitik,
utan jag vill instämma i
vad lokaliseringsutredningens ordförande
har yttrat vid ett tillfälle, att i jämförelse
med de resurser som använts
på rörelsestimulerande åtgärder är lokaliseringspolitiken
närmast velig. Det
är ett mycket hårt omdöme av en man
som är satt att utreda just dessa förhållanden.

Arbetsmarknadsutredningen kan knappast
heller dela statsrådets uppfattning
på denna punkt att döma av uttalanden
från det hållet. Fackföreningar, i synnerhet
i Norrland, liksom länsmyndigheter
på olika håll i landet har också
reagerat starkt mot den nu bedrivna
arbetsmarknadspolitiken.

Jag konstaterar sålunda att statsrådet
tyvärr är kallsinnig — i varje fall kän -

ner jag det så — inför frågan om den
ökade sysselsättningen i sysselsättningssvaga
områden. När denna fråga var på
tal i våras, avvisade regeringen lokaliseringsutredningens
förslag, som syftade
till att öka sysselsättningen inom de aktuella
områdena. Men samtidigt framförde
regeringen här i riksdagen förslag
om andra åtgärder, som utredningen
hade avvisat därför att de inte var
tillräckligt utredda. Berörda länsstyrelser
fick också yttra sig om förslagen
men avvisade dem tills vidare.

Statsrådet pekar i sitt svar på att sysselsättningen
inom industrien i Storstockholm
under senare tid har ökat
obetydligt, samtidigt som ökningen på
andra håll och inte minst i Norrland
har varit betydligt större. I detta sammanhang
måste man tala om regioner,
inte bara om Storstockholm. Ett faktum
är att Stockholms län under 1961 ökade
befolkningsmässigt med 24 000 människor,
d. v. s. med 55 procent av den
totala befolkningsökningen i hela riket.
De tre största expansionsregionerna
ökade med 78 procent av landets totala
befolkningstillväxt, och det är ett
faktum att flertalet av de områden, där
man enligt statsrådet bedriver en aktiv
lokaliseringspolitik, är typiska avfolknings-
och avflyttningsområden.

I de lokala och kommunala instanserna
och länsmyndigheterna i berörda områden
är man väl medveten om den utveckling
man är inne i eller hamnar i
inom en mycket snar framtid. Under innevarande
höst har vi sett otaliga exempel
på liur representanter för kommuner,
länsorgan och organisationer på
möten och konferenser har diskuterat
dessa frågor. Enligt min mening för också
de flesta kommuner en mycket positiv
politik för att på olika sätt stimulera
företagsamheten, t. ex. genom planering
av industriområden, gratis upplåtelse
av tomtmark, anordnande av vatten
och avlopp o. s. v. Vissa kommuner
har dessutom i höst anställt s. k. PR -

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 35

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten och ang.

arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande åtgärder

män för att utveckla näringslivet inom
respektive kommun. Det är heller inte
ovanligt att man ute i kommunerna fattar
direkt olagliga beslut för att stimulera
sysselsättningen.

Det saknas alltså inte vilja att satsa
på ökad sysselsättning inom de aktuella
områdena, men tyvärr vill det synas som
om ambitionerna och åtgärderna neutraliserades
av den politik staten för genom
att i första hand koncentrera ansträngningarna
till s. k. rörlighetsstimulerande
åtgärder.

Man frågar sig nu vilken politik som
är den riktiga, den som kommunerna för
eller den enligt min mening diametralt
motsatta som statsmakterna går in för.
Och är den politik som förs här i landet
riktig i jämförelse med den som bedrives
i Norge — också styrt av en socialdemokratisk
regering — eller den som
bedrives i Finland, England eller USA?
Där ger man förmåner åt de företag,
som vill etablera sig i områden med
överskott på arbetskraft. Lockelsen att
stimulera företagen att förlägga verksamheten
till orter med tillgång på arbetskraft
försvinner ju i stor utsträckning,
när staten som nu är fallet åtar
sig arbetskraftsanskaffning och även bekostar
omflyttningen av denna arbetskraft,
oavsett var företaget etablerar sig.

Denna förflyttade arbetskraft har visat
sig gärna vilja flytta ytterligare. En
tendens till en icke önskvärd överrörlighet
på arbetsmarknaden kan bli följden
av denna politik, som alltför starkt
koncentreras just på rörlighetsstimulerande
åtgärder. Företag inom expansionsregioner,
som mer eller mindre
kontinuerligt värvar arbetskraft från
sysselsättningssvaga områden, får således
en statlig subvention genom att staten
betalar alla kostnader j samband
med själva förflyttningen till platsen och
dessutom de supplementära samhällskostnader
som följer med den nya bosättningen.

Ur allmänt samhällsekonomisk syn -

punkt tror jag inte att det finns anledning
att särskilt subventionera dessa regioner
i förhållande till övriga delar av
landet.

Jag vill fråga socialministern, om
han undersökt eller överväger att undersöka
storleken av de kostnader som
uppstår inte bara i samband med själva
flyttningen utan även de supplementära
kostnader vilka följer med denna. Vidare
vill jag fråga om socialministern
beaktat den trängsel på olika områden,
de köer som tycks bli kroniska företeelser
och som jag anser orsakas av den
statsunderstödda centraliseringspolitiken
och subventioneringen av expansionsregionerna.
I kontrast till denna
bild har vi och kommer kanske i ännu
hägre grad att i vårt samhälle få motsvarande
spegelvända problem i trakter
varifrån folk flyttar.

Anledningen till att jag ställde min interpellation
var att jag mot bakgrunden
av den föreliggande arbetsmarknadssituationen
ville rikta uppmärksamheten
på nödvändigheten av en aktivare lokaliseringspolitik.
För oss inom centerpartiet
är en sådan politik en integrerande
del av vår samhällssyn. Vi vill ha ett decentraliserat
samhälle med möjligheter
till personlig valfrihet. .lag kan inte se
detta som ett uttryck för »sockenpolitik»
eller »lokaliseringsromantik» som
vissa socialdemokratiska tidningar,
främst i Stockholm, velat göra gällande
på senare tid. Det är inte heller fråga
om ett speciellt norrlandsproblem. Under
perioden 1951—1960 var utflyttningen
från Norrland 32 000 personer
under det att den var 42 000 personer
från södra Sverige. I Norrland med dess
mindre befolkningsunderlag har dock
utflyttningen procentuellt varit större.
Detta gäller i synnerhet de människor
som flyttat med statsbidrag från de s. k.
rörlighetsstimulerande medlen.

Jag ser kravet på en verkligt aktiv lokaliseringspolitik
som en väsentlig principfråga.
Det är först och främst fråga

Nr 35

Tisdagen den 4 december 1962

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten och ang.

arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande åtgärder

om rätten för den enskilda människan
att välja bostadsort. Det är en mycket
viktig fråga, inte minst för unga människor
i dag. Från socialdemokratiens
sida har det på sistone talats mycket
om valfrihet. Att ställas inför valet mellan
att drabbas av arbetslöshet och att
flytta bort från orten innebär ingen valfrihet
— det är ett tvångsläge. Skall vi
kunna tala om valfrihet måste vi genom
en aktiv lokaliseringspolitik så långt
som möjligt skapa förutsättningar för
människan att få sysselsättning i hembygden,
om hon föredrar detta. Och det
är faktiskt många som föredrar det.

Men det är också fråga om hur vi för
framtiden skall utforma vårt samhälles
struktur och miljö. Den ensidiga satsningen
på rörlighetsstimulerande åtgärder
leder hän mot ett samhälle med
några få tätregioner och i övrigt glesbygd.
Jag tror att båda dessa typer av
samhälle är felaktiga som målsättning
för politiken. Kan det vara riktigt att
forma samhället så, att vi måste låta tätregioner,
som kanske inte är ekonomiskt
ändamålsenligast, betala kostnaderna
för att nödvändiga funktioner kan
upprätthållas i en alltför uttunnad glesbygd?
Jag tror inte på möjligheten att
lokalisera industrier till varje by. Det
måste i allmänhet bli fråga om tätortshildningar
av en viss storlek, utspridda
över hela landet.

Den hårda satsning på tätregionerna,
som den nuvarande regeringspolitiken
innebär, är högst anmärkningsvärd. Dessa
frågor är under utredning, som statsrådet
nämnde. Men det finns, såvitt mig
är bekant, ingen utredning som säger att
denna satsning på tätregionerna skulle
vara samhälls- eller företagsekonomiskt
riktig eller att den skulle ge oss den
bästa miljön. Det enda som finns i detta
sammanhang är väl LO-skriften »Samordnad
näringspolitik», som pläderar
just för denna koncentration till några
få tätregioner. Är det verkligen så att
regeringens uppfattning på denna punkt

överensstämmer med de s. k. I.O-ekonomernas?
Det skulle vara mycket intressant
att här få ett besked av socialministern
— och denna fråga är kanske
inte under utredning, så att socialministern
genom att ge ett svar skulle behöva
föregripa pågående utredningar.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framföra ett tack för svaret i den mån
det avser min interpellation.

Statsrådet citerade i sitt svar ett uttalande
av mig som innebure ett positivt
ställningstagande till förmån för rörlighetsstimulerande
åtgärder. Det är i och
för sig inget fel på citatet — det är bara
det att jag ju var mycket noga med att i
min interpellation understryka, att de
rörlighetsstimulerande åtgärderna även
kunde ses ur andra synpunkter och att
intrycket då kunde bli ett annat. Jag
tror man får lov att tänka på detta för
att få en riktig uppfattning om min inställning
till rörlighetsstimulerande åtgärder.

Det är riktigt som herr Nilsson i Tvärålund
sade nyss, att detta inte bara
är en norrlandsfråga. Men det är obestridligt
att en väsentlig del av de pengar
som gått till rörlighetsstimulerande
åtgärder avsett arbetslösa i Norrland.
Jag skulle tro att det rör sig om 70 procent.
Visserligen har en mindre del gällt
förflyttning inom samma län, men i stor
utsträckning har det varit fråga om en
förflyttning från norr till söder.

Nu är det emellertid så — det underströk
jag i min interpellation — att i ett
läge med full sysselsättning kan tillgången
på arbetskraft få avgörande betydelse
när företagen tar ställning i lokaliseringsfrågor.
Tillgången på bra arbetskraft
är alltså för Norrlands vidkommande
ett plus när det gäller lokaliseringspolitiken.
Det är emellertid tydligt,
som herr Nilsson i Tvärålund också
framhållit, att ju rörligare arbetskraf -

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 35

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten och ang.

arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande åtgärder

ten blir, desto mindre värd måste denna
plusfaktor bli. Företagen kan ju mena
att det är bättre att förlägga tillverkningen
till områden, som i jämförelse
med Norrland erbjuder vissa fördelar,
och räkna med att staten ser till att arbetskraften
flyttar till dessa områden
samt också betalar kostnaden för förflyttningen.
Ser man saken ur den synpunkten
blir slutsatsen, att Norrland genom
de rörlighetsstimulerande åtgärderna
med statsmedel berövas en lokaliseringsfaktor
av stor betydelse.

Det är emellertid inte säkert att ett
sådant resonemang ens är företagsekonomiskt
riktigt, ty det förefaller troligt
att de som har flyttat en gång bär lättare
att flytta även i fortsättningen och
att alltså rörligheten bland de anställda
blir väsentligt större i ett företag, som
rekryterar sin arbetskraft genom att arbetskraften
förflyttas, än i ett företag
som kan rekrytera sin arbetskraft på
orten. Vi har nyss fått ett exempel härpå.
Jag tänker på de 44 familjer som — under
stor publicitet — 1957—1958 flyttades
från Rönnskär till Hällefors. Av
dessa är endast 14 kvar i Hällefors.

Generaldirektör Bertil Olsson har i
tidningen Röster i Radio-TV gjort ett
uttalande angående Hälleforsprojektet.
Han förklarade att det lyckats helt och
hållet. Visserligen hade bara ett fåtal familjer
stannat kvar i Hällefors, men det
var heller aldrig avsikten att bidra
dem vid en viss plats, menade generaldirektör
Olsson och fortsatte: »Huvudlinjen
var att få folk att flytta bort från
eu ort, där de inte kunde få arbete, till
andra trakter i landet, där de kan få sin
försörjning. Det finns ingenting som binder
dem att stanna på den ort dit de
först flyttat. Trivs de inte där kan de
flytta vidare. Så har det gått till i Hälleforsfallet
— alltså ett lyckat experiment.
»

Ja, så kan man resonera om man ser
saken ur arbetsmarknadsstyrelsens synpunkt.
Men jag tror inte att företagen re -

sonerar så, ty denna stora rörlighet
bland arbetskraften är dock dyrbar för
företagen.

Jag läste för en vecka sedan en notis
i en tidning om att man vid ett sammanträde
i Eskilstuna hade diskuterat arbetskraftens
överrörlighet och vad denna
kostade företagen. Enligt en sammanställning
som gjorts av direktör
Sven-Arvid Nilsson nyanställdes under
förra året 3 783 arbetare i Eskilstunas
industrier. Av dem flyttade inte mindre
än 1 606 inom tre månader, och vid
årets slut var endast 1 076 av dem kvar
i tjänst. Cirka 72 procent av de nyanställda
hade alltså flyttat från företaget
under ett år. Man beräknade att överrörligheten
inom arbetskraften kostat
Eskilstunas industrier flera miljoner
kronor under detta år.

Självfallet förekommer det i Eskilstuna,
som har så många industrier, större
rörlighet mellan olika företag även
bland personal, som rekryterats på orten,
än på sådana platser där det finns
endast ett fåtal industrier eller kanske
bara en. Men det är troligt att de som
flyttat lång väg har ännu lättare att flytta
på nytt. I många fall vantrivs de inte
bara med arbetsplatsen utan även med
den ort, till vilken de flyttat. Man flyttar
då i tron att det skall gå bättre på
nästa ställe.

En företagare i Mellansverige har sagt,
att det är lättare att få italienare att
stanna på företaget än norrlänningar.
Jag tror det ligger en hel del av sanning
i detta påstående.

Jag vände mig nyligen till några företag
i Skellefteåorten för att få reda på
hur det var beställt med rörligheten hos
deras arbetskraft. Ett metallindustriföretag
i Skellefteå stad med 170 anställda
förklarade att det praktiskt taget inte
hade någon sådan rörlighet alls. Från ett
annat metallindustriföretag med 250 anställda
fick jag uppgiften att en annan
metallindustrifirma på orten under år
1960 hade expanderat, varvid en del an -

Nr 35

Tisdagen den 4 december 1962

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten och ang.

arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande åtgärder

ställda hade flyttat över dit, men sedan
hade det praktiskt taget inte förekommit
någon rörlighet alls. Firman i fråga
rekryterade nästan helt den nya arbetskraften
från landstingets verkstadsskola
i Skellefteå. Det var fråga om ungdomar
från orten, som alltså stannat kvar. Man
gjorde även vid ett tillfälle ett försök
att anställa elever från verkstadsskolan
i Vännäs. Fem elever rekryterades därifrån,
och av dessa bär endast en stannat
kvar. Detta tyder på att arbetskraften
är lättrörlig även om den är hämtad
från så nära avstånd som 15—20 mil
och från samma län. Jag medger att materialet
är ofullständigt, men allt pekar i
denna riktning.

Det är troligt att det i många fall är
företagsekonomiskt bättre att förlägga
tillverkningen till en plats, från vilken
arbetsstyrkan kan rekryteras, än att placera
den på ett annat ställe och räkna
med att arbetskraften skall flyttas dit
av arbetsmarknadsstyrelsen från olika
håll i landet. Risken är emellertid att
detta förhållande inte beaktas till sitt
fulla värde när lokaliseringsfrågor avgörs.
Det är ofta lättare att räkna med
fraktkostnader, högre kommunalskatt
o. s. v. än att värdera fördelen av en
fast arbetskraft.

Av denna anledning anser jag det
nödvändigt att få fram fakta beträffande
arbetskraftens rörlighet, och det var
därför jag ställde min fråga till socialministern.
Jag ville få en undersökning
av hur stor rörligheten varit bland de
anställda som flyttats genom arbetsmarknadsstyrelsens
rörlighetsstimulcrande
åtgärder.

Herr Nilsson i Tvärålund sade nyss
att man håller på att anställa PR-män i
vissa kommuner i Norrland. Jag anser
att dessa PR-män behöver argument
byggda på fakta.

Socialministern säger nu att en sådan
undersökning pågår sedan våren 1962.
Undersökningsmaterialet har inkommit
och håller på att bearbetas, och

inom den närmaste tiden skall resultaten
redovisas. Jag tycker det är bra.
Men jag hade varit ännu mera nöjd om
resultaten åtminstone i någon mån hade
kunnat redovisas i interpellationssvaret.
Jag vet inte vad uttrycket »den närmaste
tiden» innebär. Men bär jag väntat
en och en halv månad på besked om att
en undersökning pågår, hade jag kunnat
vänta en vecka till, om jag då hade fått
veta vad undersökningen gett för resultat.

Jag hoppas emellertid att det är socialministerns
mening, att detta material
inte bara skall överlämnas till utredningen
och begravas där tills den är
färdig, utan att materialet kommer att
offentliggöras så snart som möjligt. Ty
detta är ett material som vi behöver i
våra ansträngningar att få företag till
Norrland.

Jag skulle också vilja fråga socialministern
om inte denna undersökning
skulle kunna utvidgas, om det inte vore
lämpligt att ge arbetsmarknadsstyrelsen
i uppdrag att även undersöka rörligheten
i de industrier, som är förlagda i
områden med god tillgång på arbetskraft,
d. v. s. i de underindustrialiserade
områdena, och som rekryterat arbetskraft
på orten. Jag tror också att det
vore önskvärt att man finge fram siffror
om vad rörligheten på arbetsmarknaden
kostar företagen.

Om vi finge dessa tre faktorer klarlagda
— dels rörligheten hos dem man
flyttar, dels rörligheten hos industrier
som är förlagda till områden med god
tillgång på arbetskraft, dels kostnaderna
för överrörligheten — tror jag att våra
PR-män i Norrland skulle få en god
hjälp i sin verksamhet.

Jag är för min del helt ense med herr
Nilsson i Tvärålund om att staten måste
avbalansera de rörlighetsstimulerande
åtgärderna med åtgärder för att stimulera
företag att förlägga sin tillverkning
till områden med överskott på arbetskraft.

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 35

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten och ang.

arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande åtgärder

Om staten i stället för företagen bekostar
förflyttning av arbetskraft, så att
den kostnaden inte kommer med i företagens
kalkyler, är det inte mer än rimligt
att man också vidtar åtgärder för
att öka rörligheten i fråga om den andra
produktionsfaktorn, nämligen kapitalet.

1 det avseendet är jag helt enig med
herr Nilsson i Tvärålund, men åtgärder
av det slaget fordrar noggranna överväganden.
Det är därför svårt att tänka
sig att vi skulle kunna fatta några längre
gående beslut innan lokaliseringsutredningens
betänkande kommer.

Däremot bör det vara möjligt att omedelbart
skaffa fram och redovisa de fakta
som talar för att det är företagsekonomiskt
fördelaktigt att förlägga nya
företag till orter där det finns god tillgång
på arbetskraft. Det är, som jag ser
det, väsentligt fördelaktigare för Norrlands
framtid, om det klart kan påvisas
att lokaliseringen av tillverkningen till
industrifattiga områden med god tillgång
på arbetskraft är fördelaktigare
för företagen, även om de inte får några
särskilda förmåner från staten. Kan
det styrkas att fördelen att få rekrytera
arbetskraft från orten väger tyngre ur
ekonomisk synpunkt för företagen än
de nackdelar med ökade fraktkostnader
o. d., som följer av en lokalisering till
Norrland, är detta en säkrare grund att
bygga på än förmåner av subventionskaraktär,
avpressade av en mer eller
mindre ovillig finansminister.

Jag är för min del övertygad om att
arbetsmarknadsstyrelsen inte flyttar
folk för sitt nöjes skull utan att den gärna
ser en lokalisering av företag till industrifattiga
områden. Jag är därför
också övertygad om att arbetsmarknadsstyrelsen
gärna gör en undersökning av
det slag jag här talat om.

Jag var i min interpellation också
inne på frågan om den omskolning
som sker genom arbetsmarknadsstyrelsens
och KöY:s försorg. Tidigare undersökningar
visar att den arbetskraft,

2 — Andra kammarens protokoll 1962.

som får denna utbildning, i stor utsträckning
får sysselsättning efter utbildningen
och att de till väsentlig del
får arbete inom de yrken de utbildats
för. Det är gott och väl, men vad som
framför allt intresserar är om de fått
en utbildning som gör att de kan stanna
kvar i dessa yrken. Det är därför
alldeles nödvändigt att denna undersökning
följs upp, åtminstone genom eu
urvalsundersökning, så att man får se
hur det går i det avseendet. Nu säger
statsrådet att en sådan undersökning
har satts i gång. Den omfattar 2 500 personer,
och den avser att belysa hur arbetsförhållandena
utvecklar sig för dessa
personer efter kursens slut. Vad jag
kan förstå är det en undersökning av
det slag som jag ville ha, och då är jag
helt nöjd. Statsrådet säger klart, att resultatet
av den undersökningen skall
offentliggöras, och på den punkten har
jag alltså ingen anledning till misstro.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men de två interpellanternas
inlägg föranleder mig att göra några
kommentarer. Man skall när man diskuterar
dessa ting nog hålla i minnet ett
par saker som är väsentliga.

Vi kan genom olika åtgärder hålla
den fulla sysselsättningen. Vi befinner
oss i en situation där vi har en konjunkturförsvagning.
Den känner vi till,
och regeringen har satt in en rad olika
åtgärder för att möta den nedgång man
kunde befara särskilt under vintermånaderna.
Tack vare den aktivitet som
inte minst arbetsmarknadsstyrelsen har
utvecklat kan vi se fram emot en vinter,
då sysselsättningen uppenbart kommer
att i långa stycken vara tämligen
god. Detta är väsentligt.

Vidare skall man komma ihåg att vår
sysselsättningspolitik är inriktad på en
råd olika områden. Man har fel när
man gör gällande att arbetsmarknadsNr
35

Nr 35

Tisdagen den 4 december 1962

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten och ang.

arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande åtgärder

politiken enbart siktar till rörlighetsstimulerande
aktivitet. Arbetsmarknadspolitiken
i vårt land är sammansatt
av många komponenter. I varje särskilt
läge måste man ha metoder tillgängliga
för att ge den enskilde sysselsättning. Arbetsmarknadspolitiken
är till för att den
fulla sysselsättningen och ett produktivt
arbete skall bli verklighet för var och en
som kan arbeta. Skall den fulla sysselsättningen
inte bara stanna på papperet
som en vacker men tom fras och skall
vi också kunna hålla en hög produktion,
måste vi genom en lång råd olika
åtgärder söka åstadkomma att arbetskraften
och arbetstillfällena möts.

Man invänder då att det uppstår denna
ensidighet, att rörligheten kommer
att dominera. Man skall emellertid komma
ihåg att också eu rad av de insatser,
som nu görs t. ex. i form av beredskapsarbeten,
ger resultat som är utomordentligt
viktiga även ur lokaliseringssynpunkt:
förbättring av kom munikationerna,

skogsvårdsförbättring
m. m. Sådana åtgärder kan för skilda
bygder medföra att bygderna blir mera
attraktiva för näringslivet.

Man bör inte heller, tror jag, övervärdera
den låga rörligheten som lokaliseringsfaktor.
Den låga rörligheten beror
kanske till stor del på att arbetarna
inte har något annat arbete att välja på
inom orten. Lyckas vi med att differentiera
näringslivet blir valfriheten och
rörligheten större.

Den debatt som utspann sig här i
kammaren den 24 maj spände över hela
det område som vi denna eftermiddag
diskuterar. En rad utredningar är, som
jag nämnt, under arbete. När den stora
lokaliseringsutredningen kommer att föreligga
— jag har aviserat att den kommar
att finnas tillgänglig under 1963 —
har vi naturligtvis ett underlag, och jag
hoppas också ett mycket gott underlag
för en debatt om vad som utöver nu
prövade och tillämpade metoder bör
sättas in för att vi skall nå de resultat

vi alla strävar efter, att få ett differentierat
näringsliv, spritt ut över landet,
och samtidigt kunna trygga sysselsättningen.

Man får ibland när man hör debatten
om lokaliseringspolitiken en känsla av
att det anses alldeles särskilt önskvärt
att arbetskraften kunde bindas till bygderna.
Det måste väl tvärtom vara så,
att det för den enskilde är väsentligt
värdefullare att ha valmöjligheter. Det
är ju först därigenom vi verkligen kan
åstadkomma valfrihet.

Jag är sålunda ingalunda kallsinnig,
såsom herr Nilsson i Tvärålund vill göra
gällande, inför önskemålet att på olika
områden aktivera arbetsmarknadspolitiken.
Det är ju också detta som sker.
Men låt oss avvakta den stora utredning
vi har att vänta och gärna därefter ha
en diskussion om vad vi i framtiden
lämpligen bör vidta av åtgärder i ytterligare
aktiverande riktning.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Vi har faktiskt redan
litet material att utgå ifrån för att bedöma
en del av lokaliseringsfrågorna.
Det är självklart att vi skall avvakta lokaliseringsutredningen,
men jag vill i
alla fall peka på att industrien själv har
samlat ett visst material och faktiskt redan
publicerat det i Industriförbundets
meddelanden för september och oktober
månader. Där förekommer artiklar
som man har rubricerat »Befolkning
och arbetskraft i Norrland» och »Industrilokalisering
i Norrland». Materialet
är delvis hämtat ur en licentiatavhandling
som utarbetats på uppdrag av den
statliga lokaliseringsutredningen. Man
har också undersökt nettoutflyttningen
från Norrland och fastslagit att det nya
i bilden faktiskt inte är att det sker en
påtaglig utflyttning från Norrland. Det
nya är att det försiggår en omflyttning
inom norrlandslänens område från glesbygd
till tätort. Jag vill också påpeka
att denna utflyttning har påbörjats ti -

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 35

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten och ang.

arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande åtgärder

digare i den södra delen av landet. Man
säger också att denna påtagliga utflyttning
för Jämtlands del faktiskt inte
började förrän omkring 1930.

Man har också gjort en gradering i
femårsintervaller och påvisat att utflyttningen
började redan under perioden
1936—1940. Då utflyttade över
30 000 människor. Man visar sedan med
femårsintervaller den fortsatta utflyttningen.
Perioden 1956—1960 omfattade
denna 33 000 människor. De olika femårsintervallerna
omfattar tiden fr. o. m.
1936 och fram till 1960. Man säger klart
och tydligt ifrån att det mest påtagliga
som har skett är den omflyttning som
förekommit inom Norrland självt. När
det gäller mitt eget län, kan man säga
att vi inte har något utflyttningsproblem
i Gästrikland, ty vi har fått ett
antal industrier till Gästrikland och har
kunnat ta emot en del folk till vårt län.
Utflyttningsproblemet gäller faktiskt i
stället Hälsingland. Jag tycker att man
skulle renodla problemställningarna,
som är tillräckligt stora ändå.

Sedan kommer man in på problemet
om det Norrland, som saknar ett tillräckligt
utbyggt tätortsnät för att hålla
kvar den del av befolkningen som frigörs
från jord- och skogsbruksnäringarna,
som har minskad räntabilitet för
befintliga serviceanläggningar, skolor,
sjukhus, ålderdomshem etc., och de svårigheter
som föreligger för att i ett sådant
läge bygga ut utrustningen. Allt
detta är väl kända fenomen. Jag vill påstå
att betydligt intressantare är delen
om 1960-talets arbetskraftsbalans och
beräkningarna av detta behov i framför
allt tätorterna och dessas möjligheter
att liksom under 1950-talet absorbera
en starkt växande utflyttning från
kringliggande glesbygder. Utredningsinstitutets
beräkningar om de norrländska
stadsnäringarnas arbetskraftsbehov
visar ett ökat sådant fram till
1975 av mellan 60 000 och 90 000 personer.
Det kan kanske vara av intresse

att påpeka att man uppskattar stegringen
till 45 procent inom handeln och
40 procent inom allmän förvaltningstjänst
samt 15 procent för industri och
handel. Men samtidigt beräknar man
— jag kanske kan säga tyvärr — att på
tillgångssidan få en arbetskraftsreserv
på omkring 115 000.

Men så kommer vi till de verkliga problemen:
Är Norrland verkligen underindustrialiserat,
och vad är i så fall
orsaken till denna eventuella underindustrialisering? Först

några ord om underindustrialiseringen.
Går man efter måttstocken
industrisysselsattas andel av befolkningen
och länets ordningsföljd bland rikets
25 län, kan man konstatera att av
de fyra nordligaste länen har Jämtlands
län procentsiffran 3,5 och hamnar på
25 :e och sista plats. Västerbottens län
har siffran 6,1 och 23 :e plats, Norrbottens
län 7,2 och 22 :a plats, Västernorrlands
län 8,9 och 21 :a plats, medan mitt
hemlän är det mest gynnade av de fem
norrlandslänen och kommer på 11 :e
plats med en industrialiseringsgrad av
12,1 procent av folkmängden. Men vi
skall nog också komma ihåg att detta
inte bara är ett norrlandsproblem, ty
på 19 :e och 20 :e plats i denna ordningsföljd
kommer Hallands respektive
Kristianstads län och på 24 :e plats Gotlands
län.

Sedan har man också undersökt industrialiseringens
orsaker. Därvid har
transportkostnadsfaktorn ansetts ha en
alltmer minskande betydelse i det att
den transporttekniska utvecklingen och
den ständigt ökade förädlingsgraden
inom industrien har gjort att transportkostnadsfaktorn
har fått mindre betydelse.
Dock vill man naturligtvis reservera
sig för transportkostnadernas betydelse
vid längre avstånd.

Sedan kommer man in på det verkliga
problemet, nämligen löneläget i
Norrland, och det kan vara intressant
att studera dess betydelse såväl direkt

Nr 35

Tisdagen den 4 december 1962

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten och ang.

arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande åtgärder

som indirekt. Man säger då att det troligtvis
är den allvarligaste faktorn som
talar emot en lokalisering till Norrland.
Svenska arbetsgivareföreningen har
också gjort en speciell undersökning
om det relativa löneläget för manliga
vuxna arbetare i Norrbotten år 1960.

Norrbotten har i det närmaste samma
löneläge som Stockholm och Göteborg,
Västerbotten och Jämtland ligger
i paritet med Örebro län, och Gävleborgs
län har samma löneläge som stora
delar av Mellansverige och norra
Götaland. Naturligtvis, säger man också
här i artiklarna, är detta mycket
schematiskt, men man anser det vara
naturligt om företagen flyttar till de delar
i Sydsverige, där löneläget ligger
15—20 procent under lönenivån för
Stockholms vidkommande. Man säger
också klart och tydligt att här kan
Norrland naturligtvis inte konkurrera.

Efter detta frågar man sig: Var ligger
då Norrlands möjligheter? Jag skall
bara kort och gott göra en sammanfattning,
och såsom en arbetslinje drar
jag följande slutsatser av detta material: Sedan

arbetskraften sugits upp i Sydoch
Mellansverige under 1960-talet kommer
industrien i större utsträckning att
söka sig till Norrland, där arbetskraften
finns, och där etablera sig i allt
större utsträckning. Dock bör vi redan
nu göra klart för oss att de stora avstånden
i Norrland medför att endast
områden med naturliga förutsättningar
kan industrialiseras. Hur impopulärt
det än är att tala om detta för folk i de
s. k. kranskommunerna, hjälper vi dem
snabbast med klara och ärliga deklarationer.
Får vi sedan en enhetlig arbetsinriktning
från arbetsmarknadsstyrelsen
över industrien, samordnade länsorgan
med anknytning till länens industri
och ekonomiska expertis, tror
jag att vi har lagt eu god grund redan
nu för 1959 års lokaliseringsutredning
när denna kommer med sitt betänkande.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Herr Haglunds senaste
anförande lovar gott inför framtiden då
det gäller att genomföra de principer,
som jag har pläderat för här i kväll
och som vi från vårt håll har framfört
många gånger tidigare.

När det gäller norrlandsproblemen
anföres ofta fraktkostnaderna och de
långa avstånden som ett hinder, och
ibland ett avgörande hinder, för ett
företags lokalisering till Norrland. Det
sägs också ofta att man i de sysselsättningssvaga
glesbygdsområdena i första
hand måste inrikta sig på sysselsättningar,
som grundar sig på för orten
naturliga betingelser. Sysselsättningen
skall alltså baseras på den råvara som
finns i orten. Det är väl ändå en ståndpunkt,
som måste ordentligt revideras.
Varför skall just norrlandslänen vara
tvungna att i första hand basera sin
sysselsättning på ortens råvara? Industriens
utredningsinstitut har kommit
fram till att en allt större andel av de
sysselsatta här i landet arbetar inom
verksamhetsområden, som inte är beroende
av geografisk placering. Man
räknar numera med att denna andel
uppgår till omkring 70 procent av sammanlagda
antalet sysselsatta. Ju mera
förädlad en vara är, desto mindre känslig
är den för t. ex. fraktens inverkan.
Jag vill i det sammanhanget anföra Gotland
som ett exempel. Varför placerar
man en korsettfabrik just på Gotland?
Vilka naturliga förutsättningar finns
där för just en sådan produktion? Det
avgörande i det fallet var tillgången på
arbetskraft. Det fanns inte någon speciell
råvara, som var av betydelse. Samma
förhållande gäller naturligtvis också
för Norrlands vidkommande.

I sin replikväxling måste jag säga att
statsrådet var mycket snäll, och jag
skall inte heller gå in i någon hård debatt.
Jag noterar emellertid, att han inte
ville svara på frågan, huruvida han anslöt
sig till LO-ekonomernas uppfatt -

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 35

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten och ang.

arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande åtgärder

ning i lokaliseringsfrågan. Han betygade
att han inte var kallsinnig inför dessa
frågor. Både herr Aspling och jag
bar val, om vi blir omvalda, möjligheter
att bättra oss i framtiden.

Statsrådet pekade på de rörlighetsstimulerande
åtgärderna som ett medel
att temporärt klara av en sysselsättningskris.
Men i varje fall för Norrland
och även för områden i andra delar
av landet med motsvarande problem
är det framför allt de långsiktiga perspektiven,
som har det största intresset.
Framtiden ter sig i det fallet inte
särskilt ljus. Det framgick också av herr
Haglunds anförande alldeles nyss. Ur
den synpunkten är det anmärkningsvärt,
att statsrådet svarade nej på min
fråga om han var beredd att tillsätta
en befattningshavare på länsarbetsnämnderna,
som huvudsakligen skulle
handlägga lokaliseringspolitiska åtgärder.
Statsrådets svar var så mycket
mera anmärkningsvärt som han påpekade,
att arbetsmarknadsstyrelsen är
sammansatt av många komponenter.
Men just denna komponent fick och får
inte vara med i sammanhanget.

Jag har tidigare sagt, att jag är positivt
inställd till en rörlighetsfrämjande
politik. Den står i samklang med den
tekniska situationen på dagens arbetsmarknad.
Men vi måste ha balans mellan
den komponenten och andra komponenter.

Statsrådet gav inte heller något besked
om vilken förstärkning länsarbetsnämnderna
hade fått när det gällde
handläggande av lokaliseringsfrågorna.
•Tåg vill peka på ett uttalande, som
gjorts av förste byråsekreterare Gunnar
Olsson i skriften »Från departement
och nämnder». Det heter där att länsarbetsnämnderna
har förstärkts i Norrland
och Dalarna med erfaret folk från
Mellansverige, som skall orientera de
arbetslösa om de möjligheter som expansionsregionerna
i Mellansverige erbjuder.
Dessa arbetsförmedlingstjänste -

män skall ge de sysselsättningssvaga
områdena bättre service. Något ytterligare
exempel på förstärkning av lokaliseringssidan
finns faktiskt inte i
denna skrift. Jag vidhåller alltså mitt
påstående, att politiken vad gäller lokaliseringsåtgärderna
hittills har varit
kallsinnig.

Jag hoppas att vi i framtiden får en
ändring till stånd. Men nog är det anmärkningsvärt,
när just statsrådet Aspling
i TV-programmet i samband med
valrörelsen talade om, att man från socialdemokraternas
sida hade gjort insatser
för att öka sysselsättningen och
åberopade Gotlandsexemplet, där man
hade anställt en särskild befattningshavare
i länsarbetsnämnden för att öka
sysselsättningen där, och i dag säger
statsrådet Aspling nej till min fråga beträffande
tillsättandet av sådana befattningshavare
i de sysselsättningssvaga
områdena.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ställde ett par frågor
till statsrådet Aspling, som han
emellertid förbigick. Den ena frågan
gällde den utredning, som arbetsmarknadsstyrelsen
nu har gjort beträffande
rörligheten hos dem som förflyttats
med rörlighetsstimulerande medel. Jag
undrade om resultatet av den utredningen
kommer att offentliggöras. Enligt
min mening borde det så långt
möjligt ha offentliggjorts i dag i samband
med denna interpellationsdebatt.
Men när det inte blev så, bör vi få utgå
ifrån att utredningen kommer att offentliggöras
och att den inte bara överlämnas
till arbetsmarknadsutredningen.

Min andra fråga gällde om statsrådet
är villig att låta arbetsmarknadsstyrelsen
utvidga denna undersökning till
att gälla även rörligheten hos de företag,
som är placerade i områden med
överskott på arbetskraft, för att på så
sätt få en jämförelse mellan de två företagstyperna.
Det vore av utomordentligt

Nr 35

Tisdagen den 4 december 1962

Svar på interpellationer ang. den lokaliseringspolitiska verksamheten och ang.

arbetsmarknadsstyrelsens rörlighetsstimulerande åtgärder

stort värde för den PR-verksamhct vi
bedriver. Statsrådet svarade inte på
det heller, men jag kanske får svar senare.

Statsrådet sade också att låg rörlighet
på arbetsmarknaden ej bör övervärderas.
Man kan se detta ur två synpunkter,
företagens och arbetskraftens.
Jag såg det ur företagens synpunkt, och
det är väl klart att låg rörlighet då är en
fördel, säkerligen en mycket stor fördel.
Ett av de Skellefteåföretag som jag
vände mig till för att höra liur det var
beställt med rörligheten svarade att det
hade jämfört sina egna förhållanden
med likvärdiga företags som var förlagda
i Mellansverige eller Sydsverige.
Man var fullt på det klara med att den
fördel man hade i en arbetsstyrka som
var fast, d. v. s. inte rörlig alls, mer än
väl uppvägde de nackdelar man hade av
de högre fraktkostnaderna o. s. v. Jag
tror att detsamma skulle visa sig i
många fall om man gjorde en grundlig
undersökning av värdet av en fast
arbetarstam.

Man bör naturligtvis också se det hela
ur arbetskraftens synpunkt. Jag instämmer
naturligtvis med statsrådet i att
det bör finnas valmöjligheter. Men låt
oss nu jämföra! Det företag jag talade
om ligger ett par mil utanför Skellefteå
stad i en ganska folkrik bygd. De som
bor där har den valmöjligheten att de
kan få arbete i detta företag, arbete i
Skellefteå stad eller flytta till annan
ort. Om vi jämför detta med andra
byar som ligger ungefär lika långt från
Skellefteå men som inte har ett företag
på platsen, så blir det tydligt att
valmöjligheterna där är mindre. De som
bor där kan inte stanna kvar utan måste
välja en annan plats att arbeta på.

En lokaliseringspolitik som medför
spridning av industrien måste alltså
öka valmöjligheterna även för arbetskraften.
Man kan inte gärna påstå att
de som bor i utflyttningsområdena går
och längtar efter att få flytta därifrån.

Gjorde de det, skulle inte arbetsmarknadsstyrelsen
nästan varje år behöva
föreslå nya inslag i rörlighetspolitiken.
Ville de från platsen, borde det behövas
färre rörlighetsstimulerande åtgärder
än nu. Allt tyder på att de helst
skulle stanna kvar men att det förhållandet
att de inte får sysselsättning på orten
gör att de inte har något val. De
måste flytta.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall med anledning
av herr Gustafssons sista inlägg säga att
jag självfallet utgår från att när den
utredning han nämnde är färdig kommer
dess resultat att redovisas.

Det finns ett inslag i den här diskussionen
som jag tycker att man bör observera.
Herr Nilsson i Tvärålund sade
att utsikterna för Norrland inte ter sig
särskilt ljusa. Två värderade representanter
för Norrland har varit aktiva i debatten
denna eftermiddag. För min del
vill jag deklarera att jag tror på Norrland
i hög grad därför att det är en så
rik del av Sverige -— vi har skogarna, vi
har vattenkraften, vi har malmen och
en rad andra ting som tillhör framtiden.
Därför behöver man inte när man
diskuterar de bekymmer som säkerligen
finns i dag på åtskilliga håll i Norrland
teckna bilden av framtiden i så mörka
färger. Jag tror inte heller — jag vill
säga det till de värderade interpellanterna
—• att man gagnar den sak man är
ute för att gagna om man gör det. Det är
mera optimistiska inslag man bör ge
denna debatt, ty Norrland tillhör i hög
grad framtiden, den ljusa framtiden.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Skulle statsrådet till
äventyrs tro att jag är pessimistisk beträffande
Norrlands framtid så tar statsrådet
fel. Jag tror på Norrland just av
de skäl som statsrådet nämnde. Men om
statsrådet fullföljer den politik som re -

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 35

Svar på interpellation ang.

geringen slagit in på hittills, måste jag
se mörkt på framtiden. Vårt län ligger
tvåa i fråga om ungdomskullar i proportion
till befolkningen. Om man liksom
arbetsmarknadsstyrelsen hittills fått göra
betalar för att få folk att flytta därifrån
och fullföljer denna politik konsekvent
och hårt, så finns det inte stor
anledning att se ljust på norrlandsproblemen.
Men om statsrådet vill ändra
arbetsmarknadspolitiken i den riktning
som herr Gustafsson i Skellefteå och jag
har pläderat för i dag, så tror jag på
Norrland.

Om detta är mitt sista yttrande i debatten,
vill jag ge den en ljus ton — under
vissa förutsättningar.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag är också optimistisk
beträffande Norrland. Min interpellation
har egentligen gått ut på att jag
vill ha klart redovisat hur fördelaktig
en lokalisering just till Norrland är.
Vi norrländska riksdagsmän begår nog
ibland felet att svartmåla för att på det
sättet utverka förmåner för Norrland
från staten. Men de förmånerna brukar
bli rätt obetydliga, och det kan hända
att svartmålningen bara verkar i negativ
riktning. Jag liar för min del inte
gjort mig skyldig till någon sådan svartmålning
här i dag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. skydd mot
uppsägning från anställning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Senander har frågat,
om jag avser att ta initiativ till åtgärder
för uppsägningsskydd till förebyggande
av omotiverade uppsägningar
eller permitteringar.

På den privata arbetsmarknaden i

skydd mot uppsägning från anställning

vårt land råder i stort sett principen om
uppsägningsrätt för både arbetsgivare
och arbetstagare utan att något särskilt
skäl för uppsägningen behöver anföras.
En förskjutning i rättsuppfattningen
kan spåras, och principen om
arbetsgivarens fria uppsägningsrätt har
i viss mån modifierats kollektivavtalsvägen.
Detta har skett bl. a. genom
huvudavtalens bestämmelser om varselskyldighet
och om rätt för arbetstagarsidan
att påkalla förhandling vid uppsägningar.

Frågan om anställningsskydd är föremål
för uppmärksamhet i internationellt
sammanhang. Internationella arbetskonferensen
hade i år till behandling
uppe ett förslag till rekommendation
rörande upphörande av tjänsteavtal
på arbetsgivarens initiativ. Frågan
är uppförd för fortsatt behandling på
dagordningen för 1963 års arbetskonferens.

Enligt det föreliggande förslaget till
internationell rekommendation bör avskedande
inte äga rum annat än om det
finns ett godtagbart skäl, som sammanhänger
med arbetstagarens lämplighet
eller uppförande eller med företagets
driftsförhållanden. Rekommendationens
bestämmelser skall i de enskilda staterna
kunna genomföras genom lagstiftning
eller kollektivavtal eller på vissa
andra vägar.

Det torde bäst överensstämma med
svensk uppfattning om förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, att
frågan om anställningsskydd regleras
genom överenskommelse mellan parterna.
Landsorganisationen har uttalat,
att den avser att genom förhandlingar
komma till en lösning av anställningstryggheten.

Enligt min mening bör statsmakterna
inte föregripa arbetsmarknadsparternas
behandling av denna fråga. Detta överensstämmer
med den uppfattning riksdagen
gav uttryck åt i våras, då frågan
var föremål för dess behandling
med anledning av motioner.

Nr 35

Tisdagen den 4 december 1962

Svar på interpellation ang-, skydd mot

Vidare anförde

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.
Kontentan av detta är att
statsmakterna inte bör ingripa i den
fråga som jag tagit upp, utan att den
bör regleras genom överenskommelse
mellan parterna på arbetsmarknaden.
Därmed skjuts den viktiga och genom
Stenungsundskonflikten på nytt aktualiserade
frågan om anställningsskydd på
en oviss framtid, och utsikterna att vinna
en tillfredsställande lösning blir
mycket små.

Då man vet att frågan om anställningsskydd
är lika gammal som arbetarrörelsen
själv, är det i liög grad anmärkningsvärt,
att den ännu i dag är
lika olösta som förr. Arbetsgivarna är
lika suveräna som tidigare i fråga om
anställande och avskedande av arbetskraft.
Visserligen har man avtalsvägen
uppnått att avskedanden skall varslas
och att förhandlingar kan påkallas. Men
den slutliga bestämmanderätten ligger
hos arbetsgivarna, och avskedanden kan
i princip göras utan angivande av orsak.
Socialministern uttrycker sig tydligen
av dessa skäl synnerligen försiktigt
om värdet av vad som hittills uppnåtts
avtalsvägen. Han förklarar att »en
förskjutning av rättsuppfattningen kan
spåras». Någon nämnvärd modifiering
av arbetsgivarnas frihet att anställa och
avskeda arbetskraft föreligger inte. De
är alltjämt enväldiga i fråga om det
slutliga avgörandet och är icke juridiskt
bundna att ta hänsyn till annat än vinstintresset.

Detta måste betecknas som ett orimligt
tillstånd i ett samhälle som vill
framstå såsom demokratiskt. I en demokrati
måste tryggandet av folkets utkomst
och försörjning vara den allt
överskuggande uppgiften. Den uppgiften
kan inte tillfredsställande lösas, om
inte den politiska demokratien kompletteras
med ekonomisk demokrati.

uppsägning från anställning

Det innebär att samhället skaffar sig
den erforderliga kontrollen över produktionen
och avskaffar arbetsgivarnas
envälde och ensambestämmanderätt på
det området.

Det är groteskt att det privata vinstintresset
skall diktera, huruvida ett företag
skall hållas i gång, om det skall
nedläggas, flyttas till annan ort inom
eller utanför landets gränser eller inskränka
driften — och detta utan att
arbetsgivaren skall vara förpliktad till
någon hänsyn till de anställdas och deras
familjers öde. De bekymren överlämnar
man utan betänkligheter till
samhället. Men trots att staten och
kommunerna sålunda får svara för de
arbetslösas och deras familjers existens
i sådana situationer, har statsmakterna
underlåtit att skaffa sig inflytande över
den viktigaste uppgiften i en demokrati,
nämligen att säkra produktionens
behöriga gång och befolkningens trygghet
i anställning.

Medan den politiska demokratien utvecklats
under årens lopp, har ingenting
av betydelse hänt på den ekonomiska
demokratiens fält. Där bestämmer
alltjämt industri- och finanskapitalet
enväldigt.

Stenungsundsfallet belyser på ett
markant sätt, vart arbetsgivarnas envälde
på arbetsplatsen kan leda. Redan
före konflikten hade detta tagit sig uttryck
i slitningar mellan de anställda
och företagsledningen. Missnöjet bland
arbetarna kulminerade slutligen i att
samtliga arbetare stannade utanför arbetsplatsen.
Framför allt riktade sig
missnöjet mot en verkmästare, som
nonchalerade givna säkerhetsföreskrifter
— jag vill betona att detta var huvudorsaken
till arbetarnas aktion — och
därmed skapade risker till liv och lem,
inte bara för de arbetare han direkt
hade under sig utan också för den övriga
arbetsstyrkan. Arbetarnas påtalande
av hans uppträdande hade ingen effekt
utan avvisades bryskt av arbetsledningen,
och för arbetarna återstod där -

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 35

Interpellation i anledning av militär experimentmarsch med kreatur

för ingenting annat än att ta saken i
egna händer.

Konflikten löstes efter hand, men den
visade sig vara en lösning på papperet.
Arbetsgivaren har i kraft av sitt envälde
på arbetsplatsen på nytt skapat en situation
som kanske utlöser en ny konflikt.
Två man har ställts utanför arbetsplatsen
och polisanmälts. Det är en
ny utmaning som inte blir mindre genom
att den arbetsledare, som var yttersta
orsaken till konflikten, alltjämt
innehar sin ställning. De förfördelade
ställs utanför sin arbetsplats och blir
föremål för polisingripande, medan den
som förfördelat alltjämt sitter i orubbat
bo. Mera brutalt kan knappast arbetsgivarnas
envälde uttryckas.

Det är knappast troligt att man avtalsvägen
kan komma till rätta med
problemet om anställningsskydd. LOledningen
har ju vid upprepade tillfällen
i remissuttalanden hävdat att det är
synnerligen svårt att komma till tals
med arbetsgivarna i dylika frågor. Vi
hävdar därför att lagstiftningsvägen
måste tillgripas och de anställda beredas
juridiskt skydd mot övergrepp av
olika slag.

Därmed avser vi även att markera att
frågan om den ekonomiska demokratien
över huvud taget bör ställas på
dagordningen. Det är hög tid att så sker.
Över 50 år har gått sedan den politiska
demokratien började bryta igenom i
vårt land. Men ingenting av värde har
skett på den ekonomiska demokratiens
område. Där härskar, som jag tidigare
sade, ännu storfinansen utan nämnvärda
inskränkningar.

När jag kom in i riksdagen för 26 år
sedan, motionerade jag på den kommunistiska
riksdagsgruppens vägnar om
upphävande av en av de värsta kvarlevorna
av en reaktionär lagstiftning.
Jag syftar på äkarpslagen, som skyddade
arbetsgivarnas redskap, strejkbrytarna.
Motionen bifölls och lagen bringades
ur världen. Många arbetare och
även många andra anställda väntade sig
2*—Andra kammarens protokoll 1962.

då att dess fall skulle följas av en utveckling
som ledde till ökat inflytande
för de anställda inom produktionslivet
och att arbetsgivarnas godtycke skulle
brytas. Man väntade sig faktiskt vid den
tidpunkten inom arbetarrörelsen en arbetets
Magna charta som skulle utgöra
det erforderliga skyddet mot övergrepp
från arbetsgivarnas sida.

Det skall erkännas att utvecklingen
på åtskilliga områden av samhällslivet
gått snabbt och i enlighet med en modern
tids uppfattning. Men på den ekonomiska
demokratiens område har utvecklingen
närmast stått stilla. Det enda
som skett är att företagsnämnder inrättats
vid större företag. Men de har
ingen beslutanderätt och i övrigt mycket
små möjligheter att påverka förhållandena
inom företagen. Arbetsgivaren
är alltjämt den ensamt avgörande
parten.

Stenungsundshistorien betraktar jag
som eu varningssignal. Den bör beaktas,
och jag beklagar att inte socialministern
velat rekommendera en lagstiftning
som åtminstone i första omgången
begränsar arbetsgivarnas envälde i fråga
om anställning och avskedande av
arbetskraft. Ännu existerar den beryktade
paragraf 23.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 178—186, bevillningsutskottets
betänkanden nr 61
och 64—67, första lagutskottets memorial
och utlåtande nr 43 och 44 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 54.

§ U

Interpellation i anledning av militär experimentmarsch
med kreatur

Ordet lämnades på begäran till

Herr SPÅNGBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Den 13—15 november
Nr 35

Nr 35

Tisdagen den 4 december 1962

Interpellation i anledning av militär experimentmarsch med kreatur

genomfördes en militär experimentmarsch
med ett 50-tal kor i Skåne.
Bland initiativtagarna räknas militären,
jordbruksnämnden och hushållningssällskapet.
I kreaturssamlingen fanns ett
25-tal dräktiga kor, varav några skulle
kalva om någon vecka. En del var vana
att vistas ute, andra togs direkt ut på
marschen efter att ha stått klavbundna
upp till två månader. Vägsträckan uppges
vara ca 58 km. En stockholmstidning
skriver i ett reportage att ett par
kor fördes fram bundna efter en traktor
samt att djurflocken drevs fram med
hjälp av personal ur Blå Stjärnan. När
de på tredje dagen väntas komma fram
till målet väntade dem belöningen »i
form av en slaktmask på Seans slakteri».

Djurskyddsvännerna betraktar experimentet
som meningslöst djurplågeri.
Nordiska samfundet till bekämpande av
plågsamma djurförsök hade hos statens
jordbruksnämnd sökt få experimentet
avstyrt.

Med hänvisning till vad här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ställa följande
fråga:

Vill statsrådet lämna en redogörelse
över syftet, förloppet och resultatet av
kreatursmarschen i Skåne den 13—15
november?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 388, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272); och

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Israel för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.21.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

Onsdagen den 5 december

Kl. 10.00

§ 1

Meddelande ang. riksdagsarbetet under
återstoden av höstsessionen

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman och talmanskonferensen får jag
meddela följande beträffande riksdagsarbetet
under återstoden av innevarande
session.

Såsom tidigare meddelats hålles bordläggningsplenum
på fredag kl. 14.00.
I nästa vecka anordnas — utöver de i
den upprättade planen upptagna sammanträdena
— bordläggningsplenum
kl. 14.00 på måndagen, den 10 december.
Sammanträdet tisdagen den 11 december
avses skola bli ett arbetsplenum,
då bland annat allmänna beredningsutskottets
utlåtande angående den
svenska socialpolitikens inriktning upptages
till behandling. Detta sammanträde
tar sin början kl. 11.00, icke såsom
tidigare preliminärt meddelats kl.
14.00. Såvitt nu kan bedömas kommer
kamrarnas sista arbetsplena under höstsessionen
att hållas onsdagen den 12
december med början kl. 10.00. Torsdagen
den 13 december torde det bli
nödvändigt att i denna kammare anordna
ett plenum för besvarande av
interpellationer och enkla frågor. Sistnämnda
sammanträde avses skola ta
sin början vid i den preliminära planen
angiven tidpunkt, kl. 10.00. Ett sammanträde
på torsdagen kan också bli
erforderligt på grund av skiljaktiga beslut
i kamrarna.

§ 2

Svar på interpellation ang. skadestånd
för skador vid militära övningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: -

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
har i en interpellation frågat mig,
om jag har för avsikt att vidta åtgärder
i syfte att låta staten garantera
skadestånd för personskador vid militära
övningar och om jag i så fall har
för avsikt att även överväga möjligheterna
av att låta staten helt överta ersättningsskyldigheten
för sådana skador
vid militära övningar.

Frågan om kronans ersättningsskyldighet
för personskador i anledning av
militär verksamhet behandlades senast
av 1961 års riksdag. I två likalydande
motioner hemställdes att reglerna för
erhållande av skadeersättning i dylika
fall gjordes till föremål för grundlig
översyn. Andra lagutskottet erinrade i
utlåtande över motionerna (nr 60) om
att riksdagen i tidigare sammanhang
uttalat att skäl här förelåg att överväga
en ändring i syfte att vidga området
för statens skadeståndsansvar gentemot
värnpliktiga. Utskottet fann för sin del
ingen anledning frångå denna uppfattning.
Med hänsyn bl. a. till innehållet
i det betänkande som kommittén för
det allmännas skadeståndsansvar avgivit
i december 1958 fann utskottet det
emellertid lämpligast att en förbättring
av ersättningarna för skador ådragna
under militärtjänstgöring skedde genom
ändring av bestämmelserna i militärersättningsförordningen.

Utskottet ansåg att en ingående utredning
krävdes för sådana ändringar,
och utskottet var för sin del icke berett
att ta ställning till på vilket sätt eller
i vilken omfattning ändringarna kunde
genomföras. Under hänvisning till att
den av chefen för socialdepartementet
tillsatta yrkesskadeutredningen även
hade till uppgift att behandla de i motionerna
väckta spörsmålen fann utskottet
det icke vara påkallat att begära
en särskild utredning. Utskottet
ansåg dock lämpligt att vad utskottet

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

anfört om förbättring av ersättningar
för skador under militärtjänstgöring
bringades till Kungl. Maj :ts kännedom.

Riksdagens skrivelse i ärendet har
av Kungl. Maj:t överlämnats till yrkesskadeutredningen
för att beaktas vid
utredningsuppdragets fullgörande. Innan
yrkesskadeutredningens förslag i
ämnet föreligger anser jag mig icke
kunna ta ställning till de av herr Larsson
framställda frågorna.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen. I statsrådets
svar finns en passus, som jag tillåter
mig upprepa och där det säges, att
andra lagutskottet erinrade om »att
riksdagen i tidigare sammanhang uttalat
att skäl här förelåg att överväga
en ändring i syfte att vidga området
för statens skadeståndsansvar gentemot
värnpliktiga».

Jag skall, eftersom frågan är föremål
för utredning, inte fördjupa mig i någon
närmare redogörelse över de fall
av militär skador, som jag kommit i
kontakt med och de ersättningar som
har erhållits. Jag kan dock inte uraktlåta
att göra den antydningen, att det
knappast kan vara tillfredsställande
ordnat när det kan påvisas fall, då ersättningen
vid dödsfall knappast har
räckt till att betala den kista, som de
anhöriga köpte. Det finns även fall då
livräntorna uppenbarligen är otillräckliga
och inte står i förhållande till det
ansvar i övrigt gentemot inbyggarna,
som vi har i samhället.

Nu hänvisar statsrådet till att yrkesskadeutredningen
har fått i uppdrag
att närmare utreda frågan. Jag tackar
för denna upplysning, men jag vill tilllägga
att det här gäller — som vi väl

alla känner till — ett farligt arbete och
därtill ett arbete i samhällets tjänst,
där det tyvärr inte kan undvikas att
olycksfall ibland förekommer. Det är
därför brådskande att få till stånd en
rättelse i det avseende jag här berört,
och utredningsarbetet bör ske snabbt,
så att vi så fort som möjligt kan få ta
ställning till ett förslag om reformering.

Under sådana förhållanden kan jag
inte underlåta att, samtidigt som jag
återigen tackar för statsrådets svar,
ställa frågan: Har statsrådet möjlighet
att ge någon antydan om den tidpunkt
då utredningsarbetet kan vara färdigt
och vi följaktligen kan förvänta de
nödvändiga reformerna på detta område? Chefen

för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan inte ge något
direkt svar på herr Larssons i Hedenäset
fråga, men jag vet att just ifrågavarande
del av utredningsarbetet skall
tas upp under nästa år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
sjuksköterskebristen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Ohlin har frågat mig
de/s om jag är i tillfälle att i kammaren
lämna en redogörelse för i vilken
omfattning och av vilka anledningar
vårdavdelningar hållits stängda under
sistlidna sommar, dels vilka omedelbara
åtgärder regeringen avser vidtaga
för att möta den tilltagande brist på
sjuksköterskor, som enligt senast offentliggjorda
beräkningar kan befaras.

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Medicinalstyrelsen har nyligen framlagt
en redovisning av lasarettens vårdplatser
och beläggning sommaren 1962.
Det för redovisningen insamlade materialet
tillåter emellertid inte ett entydigt
angivande av stängningsorsakerna,
bland annat enär sjukhusen för
ett stort antal vårdplatser angivit flera
samverkande faktorer. Att antalet stängda
vårdplatser ökar under sommarmånaderna
är i och för sig väntat. Sedan
gammalt utnyttjar sjukhusen sommaren
med dess mindre efterfrågan på vårdplatser
till att dels ge personalen semester,
dels göra storrengöring på avdelningarna
(sommarvädring). Medicinalstyrelsen
har också rekommenderat
sjukhusen att vidmakthålla den hävdvunna
avdelningsvädringen — vanligen
cirka två veckor — samt att stänga
samtliga vårdavdelningar någon tid
varje år för att motverka s. k. nosokomiala
infektioner. Detta betyder 5 000—
6 500 stängda platser i genomsnitt per
dag under de tre sommarmånaderna.

Styrelsens redovisning avser dels en
dag vid sommarens början —• den 6
juni —• dels en dag under den del av
semestertiden, som torde vara mest besvärande
för sjukhusen i personalhänseende:
den 25 juli. Den 6 juni 1962
uppgick det fastställda antalet vårdplatser
vid samtliga lasarett till 43 525
varav 6 073 eller 14 % var stängda. Patientantalet
uppgick till 32 928, motsvarande
88 % av de tillgängliga platserna.

2 241 vårdplatser eller 5,2 % av det
fastställda antalet har uppgivits stängda
på grund av personalbrist, därav
på grund av sjuksköterskebrist 2 193
eller 5,1 %. På grund av reparation,
sommarvädring in. m. var 3 832, d. v. s.
8,8 %, stängda. Därvid har för 1 477
platser eller 3,4 % sjuksköterskebrist
angivits ha bidragit till att platserna
stått outnyttjade.

Den 25 juli 1962 uppgick det fastställda
antalet vårdplatser till 43 670,

varav 13 214 eller 30,3 % var stängda.
Av de sistnämnda har 4 744 eller
10,9 % uppgivits vara stängda på grund
av personalbrist, därav på grund av
sjuksköterskebrist 3 555 motsvarande
8,1 % samt brist på sjuksköterskor och
annan personal 1 189 eller 2,7 %. Reparation,
sommarvädring m. m. har
uppgivits såsom anledning till stängning
av 8 470 platser, motsvarande
19,4%. Därvid har dock för 4 211
platser, eller 9,6 %, såsom bidragande
anledning angivits sjuksköterskebrist.

Trots det ökade antalet stängda platser
har någon generell överbeläggning
ej förekommit. Tvärtom framgår av
sammanställningen, att beläggningen
av tillgängliga platser den 25 juli 1962
nedgått från 88 % den 6 juni till 86 %.
De nu redovisade siffrorna kan sålunda
med hänsyn till det aktuella sjukvårdsbehovet
ej betecknas som alarmerande.
Som jämförelse kan nämnas, att
den 3 oktober 1962 4 078 eller 9 % av
45 225 vårdplatser var stängda, därav
1 545 eller 3,4 % på grund av sjuksköterskebrist
och 691 eller 1,5 % på
grund av brist på sjuksköterskor jämte
annan personal.

Av medicinalstyrelsens redovisning
framgår vidare att den 3 oktober 1962
av 12 240 sjuksköterskor änster vid
kroppssjukhusen 2 687 var vakanta,
varav 1 070 eller 8,7 % utan vikarie.
Procenttalet är detsamma som vid motsvarande
tidpunkt föregående år. Vid
jämförelsen bör beaktas, att antalet
sjukskötersketjänster då var 11 646 medan
antalet vakanser utan vikarie uppgick
till 1 017. Trots att antalet sjukskötersketjänster
ökat med 594 har vakanserna
sålunda ökat med endast 53.
Denna höst är alltså omkring 540 fler
heltidsarbetande sjuksköterskor verksamma
vid sjukhusen jämfört med 1961.
Det synes därför knappast riktigt att
tala om tilltagande brist på sjuksköterskor;
tvärtom torde man av siffermaterialet
kunna draga den slutsatsen, att
situationen håller på att stabiliseras.

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

Detta bestyrkes av att procenttalet för
vakanta tjänster utan vikarie avseende
april 1961 och 1962 likaledes var oförändrat
7,9 %.

Sjuksköterskebristen är fortfarande
ojämnt fördelad över landet. I Stockholm,
Göteborg och Malmö utgör de vakanta
sjukskötersketjänsterna respektive
11,4, 8,3 och 6,2 procent. Motsvarande
siffror i fjol var 10,1, 9,1 resp. 8,5
procent. Inom landstingen varierar vakanserna
från 1,3 till cirka 18 procent.
Mindre vakanser än 5 procent förekommer
i fem landsting.

Liksom för ett år sedan är bristen
störst bland sjuksköterskor på vårdavdelningar
och operationsavdelningar.
Bäst är läget på mottagningsavdelningarna,
där det ju också är lättare att
ordna arbetstider som mera överensstämmer
med gängse förhållanden på
andra områden. Dessa omständigheter
visar angelägenheten av ett intensifierat
rationaliseringsarbete i syfte att
åstadkomma förbättrade arbetsförhållanden,
framför allt på vårdavdelningarna.

Vid beräkningen av det framtida sjuksköterskebehovet
har arbetsmarknadsstyrelsen
i sin preliminära prognosutredning
utgått bland annat från det numerära
förhållande mellan läkare och
sjuksköterskor, som finns framräknat i
läkarprognosutredningen, samt från den
utredning medicinalstyrelsen gjort år
1960 beträffande sjuksköterskekårens
yrkesaktivitet under en tolvmånadersperiod.
Det numerära förhållandet mellan
antalet läkare och sjuksköterskor
kommer emellertid att förändras genom
tillkomsten av de nya personalgrupper,
som sedan våren 1962 specialutbildas
för tjänstgöring på laboratorier av olika
slag, på radioterapeutiska kliniker samt
på röntgen- och operationsavdelningar,
en utbildning som genom specialiseringen
kunnat avkortas till 2 år mot
sjuksköterskeutbildningens omkring 3
år. Dessa nya personalgrupper är avsedda
att avlasta eller i vissa fall direkt

ersätta sjuksköterskepersonalen. Vidare
är det sannolikt att den omfördelning
av arbetsuppgifterna för sjuksköterskor,
undersköterskor och sjukvårdsbiträden,
som föreslagits av den s. k. Thapperska
utredningen angående vissa sjuksköterskors
och undersköterskornas arbetsuppgifter,
kommer att medföra både en
minskning av sjuksköterskebehovet och
förbättrade arbetsförhållanden. Den härav
föranledda ändrade utbildningen för
undersköterskor och sjukvårdsbiträden
har redan igångsatts vid 30 yrkesskolor
över hela landet. Enligt föreliggande
planer skall årligen cirka 700 undersköterskor
och 2 500 sjukvårdsbiträden
utbildas för de nya arbetsuppgifterna.

Ifrågavarande prognos — som icke
tagit hänsyn till av mig nu anförda
faktiska förhållanden och utvecklingstendenser
— är därför missvisande och
kan enligt min mening ej användas
som underlag för beräkning av sjuksköterskebehovet.

Såsom också framhålles i arbetsmarknadsstyrelsens
prognos kan emellertid
någon säkrare bedömning av sjuksköterskebehovet
icke ske, förrän mera ingående
beräkningar gjorts angående den
kvantitativa arbetsavlastning, som sjuksköterskorna
får genom tillkomsten av
de nya tekniska personalgrupperna och
genom den av Thapperska utredningen
föreslagna ändrade arbetsfördelningen
mellan olika grupper av sjukvårdspersonal.
Att den ändrade personalsammansättningen
inom sjukvården kommer
att minska behovet av sjuksköterskor
är emellertid uppenbart. Men behovet
av sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal
kan också komma att påverkas
av andra aktuella reformer inom
sjukvårdsorganisationen, exempelvis genomförande
av progressiv vård, utbyggnad
av hemsjukvård m. m. Den minskning
av behovet av sjuksköterskepersonal,
som här angivna omständigheter
kan beräknas medföra, lär å andra sidan
komma att motverkas av den rådande
tendensen mot kortare arbetstid och

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

längre semester. De antydda svårigheterna
får icke hindra att arbetet med en
förbättrad prognos angående det framtida
behovet av sjuksköterskor snarast
igångsattes.

I detta sammanhang vill jag erinra
om att jag enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 6 april 1962 tillkallat särskilda
sakkunniga för att överse sjuksköterskeutbildningen.
Dessa sakkunniga
kommer enligt vad jag inhämtat att
genom bl. a. frekvensundersökningar
på olika sjukhus söka få en klarare bild
av omfattningen och beskaffenheten av
de arbetsuppgifter, som i framtiden
kommer att åvila sjuksköterskorna på
vårdavdelningar, laboratorier m. m.

Vidare avser medicinalstyrelsen, enligt
vad jag inhämtat, att inom den närmaste
tiden göra en ny beräkning av
antalet yrkesverksamma sjuksköterskor
omräknat i helårstjänster. Beräkningen
kommer att baseras på uppgifter, som
sjuksköterskekåren under september i
år lämnat om sin yrkesaktivitet under
den gångna tolvmånadersperioden. Det
nya siffermaterial, som därigenom
framkommer, ger en bild av den aktuella
situationen och kan ingå som ett
led i de fortsatta behovsundersökningarna.
Tidpunkten torde därför snart vara
inne att utföra en ny prognos med beaktande
av utvecklingstendenserna inom
sjukvården av i dag. Detta prognosarbete
torde böra omfatta även andra kategorier
av sjukvårdspersonal än sjuksköterskorna.

Utöver vad jag nu redovisat, har såsom
jag redan vid skilda tillfällen i
riksdagen framhållit, vidtagits en rad
åtgärder från såväl statens som övriga
huvudmäns sida för att i möjligaste
mån bemästra sjuksköterskebristen.

Antalet sjuksköterskeskolor har successivt
ökats och uppgår nu till 33. Beträffande
de statliga sjuksköterskeskolorna
vill jag erinra om att göteborgsskolan ökat
den årliga intagningen av elever från
60 till 80 och att vid stockholmsskolan
anordnas extrakurser för utbildning av

sjuksköterskor, avsedda för elever som
genomgår högre utbildning för mentalsjukvårdspersonal.
Till 1963 års riksdag
torde komma att framläggas förslag om
ytterligare en sådan kurs. Den av 1962
års vårriksdag beslutade statliga sjuksköterskeskolan
i Norrköping, dimensionerad
för en årlig intagning av 60
elever, har i höst intagit provelever,
och den första läskursen avses börja i
mars 1963.

Den totala årliga intagningen vid landets
sjuksköterskeskolor som utökats
från cirka 1 600 år 1957 till 2 000 år
1961, d. v. s. med 25 procent, kan inom
kort beräknas komma att överstiga 2 300.
Antalet sökande till skolorna var år

1961 3 366 samt under första halvåret

1962 2 018. En fortsatt ökning av skolornas
elevplatser bör eftersträvas. Det
är därför utomordentligt angeläget att
huvudmännen snarast undersöker möjligheterna
att ytterligare utöka utbildningskapaciteten.
Speciellt gäller detta
de sjukvårdsområden, där sjuksköterskebristen
är särskilt svår samtidigt som
utbildningskapaciteten alltjämt är förhållandevis
liten. Lärarutbildningen vid
statens institut för högre utbildning av
sjuksköterskor bär de senaste åren utökats
från en kurs med 20 elever till
tre kurser med omkring 60 elever för
att fylla behovet av sjuksköterskor med
lärarkompetens. Förslag om ytterligare
utökning av lärarkurserna kommer att
föreläggas vårriksdagen 1963.

I allt större utsträckning har reaktiviseringskurser
anordnats för att underlätta
för ej yrkesverksamma sjuksköterskor
att återinträda i tjänst. I samma
syfte har Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter
varigenom alltsedan juni månad
1960 bland annat de pensionerade sjuksköterskor
som avgått vid pensioneringsperiodens
övre gräns erhåller förmånligare
ersättning vid tjänstgöring än som
eljest kunnat utgå. Kungl. Maj :t har den
2 november 1963 för ifrågavarande kategorier
förordnat, att avlönings- respektive
pensionsförmån vid tjänstgöring

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

under tiden 1 april—31 oktober 1963
skall utgå utan minskning på grund av
sammanträffande förmån.

Vidare har hösten 1962 en särskild
teoretisk kurs anordnats för de utländska
sjuksköterskor, vilka för att erhålla
svensk legitimation måste genomgå viss
itbildning. En liknande kurs skall hällas
även nästa år.

Jag vill därjämte erinra om att jag
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 26 oktober 1961 tillkallat en
samarbetsgrupp med uppgift bland annat
att överväga och hos vederbörande
huvudmän avgiva förslag till sådana åtgärder
inom sjukvården, som kan vara
ägnade att motverka den rådande bristen
på vårdpersonal. Samarbetsgruppen
har avlämnat sex rapporter. Bland de
förslag till rationaliseringsåtgärder, som
gruppen föreslagit, må nämnas inrättande
av expeditionsbiträdestjänster
inom vårdavdelningar m. m., samordning
av eventuellt erforderliga stängningar
av vårdavdelningar sommartid,
försök med förläggning av viss del av
personalens semester till jul- och nyårshelgerna
samt centraliserad och samordnad
hemsjukvård.

Icke minst beaktansvärt är sistnämnda
förslag. En välorganiserad hemsjukvård
utgör i många fall ett ur medicinsk
synpunkt fullvärdigt alternativ till sjukhusvården.
Härigenom kan sjukhusens
vårdplatser avlastas patienter, vilkas
sjukdom inte kräver den ständiga tillsyn
och tillgång till kvalificerade vårdresurser,
som sjukhuset erbjuder. Vidare
bör i rådande personalsituation
beaktas, att hemsjukvården har större
möjligheter än sjukhusvården att erbjuda
deltidsarbete för vårdpersonal, som
önskar sådant arbete.

Hur stor del av de sjukvårdsbehövande
som hittills normalt tages in på sjukhus
men som skulle kunna tagas om
hand i en upprustad hemsjukvård blir
ytterst beroende på vilka resurser hemsjukvården
erhåller samt geografiska
och befolkningsmässiga förhållanden.

Enligt vissa uppgifter som samarbetsgruppen
insamlat i samarbete med socialpolitiska
kommittén skulle enligt läkarnas
bedömande cirka 1,5 procent av
de på lasaretten intagna patienterna ur
medicinsk synpunkt kunna vårdas i
hemmen.

Över huvud taget har gruppens arbete
visat att betydande vinster kan uppnås
genom rationaliseringsåtgärder av olika
slag. Jag vet att sjukvårdshuvudmännen
har sin uppmärksamhet riktad på dessa
frågor. Samarbetsgruppen bär också rekommenderat
huvudmännen att i den
mån så icke skett taga sina organisations-
och byggnadsplaner under förnyat
övervägande med beaktande av intresset
att så långt det är möjligt kunna
anpassa vårdinsatserna efter det individuella
vårdbehovet genom utbyggd
hemsjukvård, dagvård, progressiv vård
etc.

Den tekniska utvecklingen under det
sista årtiondet har radikalt förändrat
förutsättningarna för att driva stora
komplexa organisationer, sådana som
moderna sjukhus. Bristen på och kostnaderna
för mänsklig arbetskraft är en
svårighet som måste uppvägas genom
moderna tekniska hjälpmedel, exempelvis
automatisk databehandling. Med
hänsyn till dessa frågors utomordentliga
vikt och angelägenheten av att få dem
allsidigt belysta inbjöd jag i oktober
1962 ett antal läkare, tekniker, sjukhusadministratörer
m. fl. till överläggningar
om sjukhusautomation. Vid överläggningarna
rådde enighet om att ett tekniskt
medicinsk råd borde tillskapas
och anknytas till centrala sjukvårdsberedningen.

Som jag framhöll i ett debattinlägg i
denna kammare i förra veckan, bär jag
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 9 november 1962 härefter tillkallat
ett sådant råd för handläggning
av frågor rörande effektivisering av
sjukhusdriften genom tekniska hjälpmedel
m. in. Det sålunda tillkallade rådet
har fr. o. m. den 1 december över -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

tagit den förut omnämnda samarbetsgruppens
arbetsuppgifter.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen
har en mängd åtgärder av olika
slag genomförts eller föreslagits för att
minska sjuksköterskebristen. Det är givetvis
utomordentligt angeläget att respektive
huvudmän fullföljer och i möjligaste
mån intensifierar arbetet på att
genomföra varje förslag, som kan tänkas
gynnsamt påverka tillgången på yrkesverksamma
sjuksköterskor. Det är därför
min förhoppning att läget i detta
hänseende, som enligt vad jag tidigare
redovisat nu synes ha stabiliserats, skall
efter hand kunna förbättras.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Inrikesministern har i
sitt ganska utförliga interpellationssvar,
för vilket jag tackar, gjort en liten översikt
även över utbildningsproblemen
och inte uteslutande de mera omedelbart
verkande åtgärderna, och jag finner
för min del mycket tacknämligt att
han på det sättet i någon mån har vidgat
den i interpellationen resta frågeställningen.
Även om utbildningsfrågorna
diskuterats vid flera tillfällen under
senare år, kan det inte skada att de något
vidröres även denna gång.

Jag måste, herr talman, säga att när
jag gått igenom diskussionerna och inrikesministerns
uttalanden under de senaste
två åren i denna fråga, har det
varit omöjligt att inte konstatera, att
inrikesministern, om jag börjar med
1960, var alldeles för optimistisk. Jag
gör denna lilla tillbakablick därför att
den kan ha en viss betydelse för bedömningen
av inställningen i dag.

1960 ansåg inrikesministern följande:
Utvidgningen av kapaciteten »innebär
att vi kommer att bibehålla nettotillskottet
på ungefär 1 000» — underförstått
sköterskor — »trots avgångsansökning -

ar. En försiktig beräkning visar att vi,
även om hälften av de yrkesverksamma
sjuksköterskorna kommer att vara gifta
år 1965, med den utbildningskapacitet
vi då uppnår, kommer att ha 18 800 heltidsverksamma
sjuksköterskor — i den
siffran är alltså deltidstjänsterna inräknade.
Vi har idag 17 000 heltidstjänster.
Det finns alltså utrymme för en ökning
med 1 800 heltidstjänster inom vår sjukvård
fram till 1965, och därmed skulle
vi ungefärligen täcka vårt behov.»

Hur har det nu gått? Jo, från april
1960 till oktober 1962 har antalet sjuksköterskevakanser
utan vikarier vuxit
från 6,4 till 8,7 procent. Detta säger
naturligtvis inte så mycket om hurdant
läget kommer att vara 1965, ty det
tar tid att utbilda sjuksköterskor, men
det pekar ändå på att prognosen 1960
var alltför optimistisk.

I debatten den 30 maj 1960 var inrikesministern
också mycket nöjd med
den pågående ökningen av utbildningskapaciteten,
vilken jämförd med 1950-talet betydde ungefär 800 nya platser.
Han sade då: »Detta bör ge oss förutsättningar
för att inom några år kunna
få bort dessa brister.» Inrikesministern
påpekade också att jag för min del inte
var lika optimistisk och att jag inte ansåg
denna ökning av utbildningskapaciteten
till 2 300 platser vara tillräcklig.
I dag medger inrikesministern att en
fortsatt ökning av kapaciteten är önskvärd,
och han säger att om vi kan utbilda
så många sjuksköterskor att vi
får garantier för ett tillskott på cirka
1 000 sjuksköterskor per år, så kan vi
klara situationen.

När inrikesministern säger att antalet
vakanser utan vikarier har vuxit från
1 017 år 1961 till 1 070 år 1962, kan jag
nämna att siffran 1960 var 900. Inrikesministern
anser att detta innebär en
stabilisering, även om det inte är tillfredsställande,
och han polemiserar mot
mitt påstående att bristen på sjuksköterskor
tilltar. Sjuksköterskebristen,
d. v. s. antalet vakanser utan vikarier,

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

växer alltså, men inrikesministern gör
sig ändå besväret att polemisera mot
uppfattningen att bristen är i tilltagande.
Han säger, att om man räknar i procent
av antalet platser, så är läget ungefär
oförändrat, och då bör man inte
kalla det för en tilltagande brist. Personligen
tycker jag dock att det vore
mera naturligt med ett beklagande av
att bristen alltjämt ökar. Så mycket
mera, lierr talman, är en sådan reflexion
berättigad som det ju har visat sig att
nettoökningen av antalet yrkesverksamma
sköterskor under 1961 endast varit
ungefär 500, medan statsrådet själv angivit
1 000 som den siffra han trodde
man skulle uppnå och som han också
ansåg skulle vara tillräcklig.

Nu nämner visserligen statsrådet inte
att ökningen gått ned så starkt. Varför
— det vet jag inte. Detta är dock
en av de mest belysande siffror som
föreligger i dag. Men statsrådet är väl
medveten om att ökningen av antalet
yrkesverksamma sköterskor endast varit
500 mot föregående år 1 000 och
året dessförinnan 840. I betraktande av
denna nedgång tycker jag det är mest
naturligt att säga, att här föreligger
fortfarande ett ganska allvarligt bristproblem.
Att 9 procent av de nya tjänsterna
inom kroppssjukvården inte kan
besättas med nytillskott av personal
är ju inte att betrakta som tillfredsställande.
Möjligen är förklaringen den att
inrikesministern inte observerat att nettotillskottet
av sköterskor har så starkt
minskats, att det är endast hälften av
vad han själv uppgivit som önskvärt. Nu
svänger detta år från år, och man skall
inte fästa alltför stor vikt vid siffran
500, men den är ändå ett allvarligt tecken.

Naturligtvis är det mycket betydelsefullt
att nya personalgrupper utbildas
som kan minska behovet av sköterskor.
Men det vore väl oförsiktigt att sätta så
stor lit till detta, att man därför sköt
åt sidan de siffror jag nyss har angivit.

Jag kan också nämna att år 1961 tycks

avgången genom äktenskap ha varit större
än antalet nylegitimerade sköterskor.
Detta innebär ingalunda att sjuksköterskorna
har någon högre giftermålsfrekvens
än andra kvinnor i samma åldersgrupper
— det innebär bara att deras
tidigare lägre äktenskapsfrekvens
börjat närma sig den normala. Det är
alltså ingenting som i och för sig bör
betraktas såsom direkt överraskande, än
mindre som något egendomligt. Alldeles
klart är emellertid att med den stigande
äktenskapsfrekvensen kommer
det att bli en ännu viktigare uppgift
än tidigare att försöka skapa sådana
förutsättningar att gifta sköterskor, som
varit borta från yrkesarbete några år,
återkommer till detta i något större
utsträckning än för närvarande.

Hur detta skall åstadkommas är en
sak som diskuterades i kamrarna för ett
par veckor sedan, och jag skall inte närmare
gå in på mer än några sidor av
problemet. Jag vill instämma i de synpunkter
som då framfördes särskilt av
min partivän herr Lundström i första
kammaren, som mycket ingående behandlade
behovet av en, låt mig kalla
det sociologisk forskning, vilken kunde
mera klargöra motivbildningen när
det gäller de gifta sköterskornas beslut
att avstå från eller återvända till yrkesarbete.
Man får dock säga att våra
svenska sjuksköterskor i minst lika hög
grad som — och kanske i högre grad
än — många andra grupper känner en
bundenhet till yrket, arbetsuppgiften,
även om de lämnar arbetet under äktenskap.
De bevarar ett intresse för sitt
gamla arbetsområde, och det bör ju
vara en grund att bygga på när det gäller
åtgärder för att förmå en något större
del av sköterskorna att återvända,
t. ex. då barnen har nått en viss ålder.

Herr talman! Jag sade att jag inte
länge skulle uppehålla mig vid utbildningsfrågorna,
och jag övergår nu till
att säga några ord om mera omedelbara
åtgärder av annan art.

För något år sedan tillät jag mig här

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

i kammaren att framhålla, på tal om
de förutsättningar som kan bidra till
en ökad återvändandefrekvens för gifta
sköterskor, om jag så får uttrycka mig,
att man inte borde i lönehänseende behandla
pensionerade sköterskor så snålt
som staten då gjorde, så att de endast
fick en mindre del av den normala
lönen med utgångspunkt från resonemanget:
»Ni har ju er pension.» Denna
ståndpunkt innebär ju att man inte accepterar
uppfattningen, att pension är
intjänad lön. I år har regeringen kommit
fram till att det väl inte i längden
går att vidhålla denna kritiserade ståndpunkt.
Regeringen har därför svängt
om och medgivit mera normal ersättning
för arbetet även åt sköterskor som
pensionerats vid den högre pensionsgränsen.
Men till att börja med gjordes
detta medgivande blott för sommarmånaderna,
från den 16 juni till den
15 september; sedan utsträcktes det till
den sista oktober. Trots att saken diskuterats
långt tidigare var regeringen
emellertid så senfärdig med att bekantgöra
beslutet, att detta uppenbarligen
inte fått den effekt det eljest skulle kunnat
få. Regeringen startade alltför sent.

Jag skall be att få läsa upp några
avsnitt ur en artikel i Tidskrift för Sveriges
sjuksköterskor.

Där står det om denna kungaskrivelse,
som var daterad Stockholms slott
den 25 maj 1962: »Detta glädjande budskap
kunde förmedlas via Tidskrift för
Sveriges sjuksköterskor i nr 12 daterad
den 27 juni 1962.» — Bestämmelsen
gällde alltså från den 16 juni! »Sexton
gånger runt jorden far astronauterna på
24 timmar — ett brev från civildepartementet
i Gamla stan till Östermalm
tar 24 dagar!»

Längre fram i samma artikel står
det på tal om de pensionerade sjuksköterskorna:
»I många fall tackar de
pensionerade sjuksköterskorna nej till
frierierna, därför att de inte får full
lön och pension. Det finns så många
andra arbetstillfällen där deras kunnig -

het och kapacitet uppskattas och där
inte deras avlönings- eller pensionsförmåner
reduceras.» Sedan heter det: »De
som kan disponera sin tid planerar gärna
veckor, ja, månader i förväg vad
de skall ägna sig åt. Ett senkommet
besked om ändrade bestämmelser kan
inte rubba deras planer.

Stockholms stads sjukvårdsstyrelse
bär visat sin goda vilja genom att hemställa
att giltighetstiden skulle utsträckas
till och med den 31 december 1962
men beslutet blev alltså rumphugget —
giltighetstiden avkortades till den 31
oktober.»

Under vintermånaderna tillämpar
alltså regeringen inte denna mindre
sträva behandling i lönehänseende av
de pensionerade sjuksköterskorna. Man
kan fråga sig vilken psykologisk effekt
regeringens tillvägagångssätt har. Man
beviljar vanlig lön endast rent tillfälligt
under några sommarmånader. För
min del tror jag att regeringen här begår
ett psykologiskt misstag och att det
skulle vara av inte ringa betydelse om
man ville ta ett friskare grepp på detta
problem. När det gäller de pensionerade
sjuksköterskorna konkurrerar
man ju på arbetsmarknaden med många
andra arbetstillfällen, där vederbörande
kan erhålla full lön.

Något annat som naturligtvis inverkar
väsentligt är den gamla, mycket
debatterade frågan om gifta kvinnors
rätt till avdrag för kostnader som är
förenade med inkomstens förvärvande.
Ibland inkluderas detta i den s. k. sambeskattningsfrågan.
Saken diskuteras
då och då i tidningarna. Jag såg bara
för några dagar sedan i en stockholmstidning
en tabell ur en socialdemokratisk
valbroschyr, i vilken man försöker
påvisa att det inte förekommer
någon sambeskattningseffekt utom för
ett litet fåtal kvinnor.

Denna tabell är emellertid vilseledande.
Det finns nämligen ett tyst antagande
i den: att de gifta kvinnorna
inte har några kostnader i förening

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

med inkomstens förvärvande utom de
vanliga resekostnaderna, som man får
göra avdrag för, och eventuellt även
kostnader för arbetsredskap, vilka också
är avdragsgilla, något som inte förekommer
i nämnvärd utsträckning i
denna bransch. Den omständigheten att
de gifta kvinnorna har kostnader t. ex.
för ersättning till hemhjälp lämnar man
utanför tablåerna, vilka då självfallet
kommer att ge en förskönande bild.

Det centrala i denna fråga är emellertid
— som de gifta sjuksköterskorna
med rätta påpekar — att de får extra
kostnader förorsakade av yrkesarbetet
om de har barn i en viss ålder och
även i någon mån eljest. Vill man försöka
lösa problemet att ge ersättning
för sådana kostnader, tror jag man
kan komma ett stycke längre än man
gjort i dag. Frågan om hemhjälp åt de
gifta sköterskorna är onekligen en central
fråga, som inte kan lösas enbart
genom daghem och liknande åtgärder,
även om de kan gagna en del. Jag vet
att somliga av huvudmännen, sjukhusen,
gör ansträngningar för att åstadkomma
en lösning av detta problem,
och jag hoppas att man från regeringssidan
också skall göra vad man kan.

Beträffande gifta sköterskor som varit
borta från arbetet under ett antal
år — det kan röra sig om 8—10 år
och kanske mer — finns det självfallet
vissa »tröskelsvårigheter» afl övervinna
vid återgången till yrkesarbete.
Dessa återvändande sjuksköterskor tycker
ofta att de inte har den direkta
kontakt med de senare årens utveckling
på sjukvårdsområdet, som de skulle
önska. Därför är de reaktiveringskurser
som sjukvårdshuvudmännen på
vissa håll har startat mycket värdefulla.

Jag undrar emellertid, herr talman,
om man inte mera målmedvetet skulle
kunna använda en metod som förekommer
i ganska stor utsträckning i utlandet.
Man ger där dessa återvändande
sjuksköterskor en successiv utbild -

ning inom sjukhusets ram under den
ordinarie arbetstiden. Detta kallas »inservice-education».
Om det finns någon
på sjukhuset som tar hand om dessa
återvändande sköterskor och ger dem
en sådan kompletterande undervisning
som de själva livligt önskar, tror jag
att deras reaktivering skulle kunna ske
på ett smidigt sätt. Även härvidlag skulle
möjligen centrala initiativ kunna tas,
även om det i första hand blir en fråga
för huvudmännen själva att ordna
den saken. Jag förbiser inte de svårigheter
som möter.

En annan åtgärd som skulle kunna
ge en viss effekt, låt vara en begränsad
sådan, även på kort sikt, är den
ökade användningen av hemsjukvård
som inrikesministern vidrör, bl. a. därför
att det är lättare att ordna med deltidstjänster
när det gäller hemsjukvård.

Jag tror att det inom sjuksköterskekåren
råder en rätt allmän uppfattning,
att en förstärkning av husmorsorganisationen
vid sjukhusen skulle vara
värdefull. Som det nu är får husmodern
till mycket stor del använda
sin tid för att skaffa vikarier för att
fylla ut platserna så gott det går. Därmed
begränsas hennes möjligheter att
följa hur arbetet flyter på olika avdelningar,
där reserver måste sättas in en
viss dag eller en viss vecka. En i viss
mån arbetsledande uppgift — man får
dock inte vidga detta begrepp för mycket
— skulle husmodern kunna fullgöra,
om hon hade mera tid till förfogande.
Det har visat sig inom näringslivet
att funktioner av den arten ofta
i själva verket är arbetsbesparande, i
den mån de medverkar till att det hela
flyter smidigare.

Det är här naturligtvis inte endast
en fråga om brist på sjuksköterskor
utan även på annan sjukvårdspersonal.
Det finns siffror som visar att i vissa
fall den bristen är ännu större än sjuksköterskebristen.
Det gäller särskilt
sjukgymnaster, men det föreligger även
en betydande brist på barnmorskor,

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

Svar på interpellation

arbets- och sysselsättningsterapeuter,
laboratriser och kuratorer. Det är ju
mycket tillfredsställande att man har
gått i författning om att öka utbildningen
av just dessa personalgrupper.

På längre sikt är det klart att forskning
av olika slag — även när det
gäller personalorganisation inom sjukvården
— är angelägen, och jag hoppas
att den nya expertgrupp som tillsattes
för ett par dagar sedan skall komma
att syssla även med detta, låt vara att
gruppens sammansättning snarast tyder
på att den främst har andra arbetsuppgifter.
Jag tolkar inrikesministerns
yttrande häromdagen så att han menar
att den skall ha sitt intresse riktat
även åt detta håll.

Herr talman! Sammanfattningsvis
vill jag framhålla att utan tvivel innebär
den ökning av utbildningskapaciteten
för sjuksköterskor och samarbetande
grupper som ägt rum under senare
år ett väsentligt framsteg. Ingenting
av vad jag här sagt syftar till att
underskatta eller förringa betydelsen
härav. Än mindre skulle det falla mig
in att antyda, att inrikesministern inte
skulle ha god vilja att göra så gott
han kan för att lösa detta problem.
Jag måste ändå tillägga att jag tycker
att han under senare år, både 1960
och 1961 och i viss mån även i dag,
hemfaller åt en bedömning som ligger
litet för mycket åt det optimistiska
hållet och att han anstränger sig litet
för mycket att vara nöjd, när han säger
att bristen visserligen växer men
att det i procent inte blir någon ökning
av bristen. Jag tror därför att det
vore värdefullt, om inrikesministern i
sitt interpellationssvar ville stryka under
med tjocka streck den korta mening,
där han säger, att det är önskvärt
med en fortsatt ökning av utbildningskapaciteten.
Det vore nog klokt
om han inte läte sina egna kommentarer
till statistiken förleda sig att tro
att detta är en mindre angelägen uppgift.

ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

Men framför allt när det gäller mera
omedelbara åtgärder — jag har exemplifierat
några — är det min uppfattning
att regeringen skulle kunna ta betydligt
friskare tag. Inte minst gäller
detta frågan om ersättning åt de pensionerade
sköterskorna och frågan om
åtgärder som skulle öka utsikterna att
de gifta sköterskorna efter några år
återvänder till det yrkesarbete, för vilket
de i regel bevarar ett varmt intresse.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Ohlin gjorde en
tillbakablick över vad som har sagts
från min sida i denna fråga. Det hade
kanske varit befogat att också ge
en återblick över vad som har förekommit
i detta ämne tidigare.

Jag sade vid något tillfälle här i
kammaren att vad som kom att bli avgörande
för utbildningspolitiken på
detta område under 1950-talets senare
del var den arbetskraftsutredning
som framlade sitt betänkande 1955. I
detta betänkande presenterades nämligen
ett material som visade att 1960
skulle vi med oförändrad utbildningskapacitet
— d. v. s. med omkring 1 600
utbildningsplatser såsom vi hade 1955
— ha uppnått balans i fråga om tillgång
och efterfrågan på sköterskor.
1965 skulle vi, enligt 1955 års utredningsbetänkande,
ha 2 300 sköterskor
för mycket. Det material som arbetskraftsutredningen!
redovisade byggde
huvudsakligen på uppgifter som framkommit
genom samarbete med medicinalstyrelsen,
men bakom utredningens
betänkande stöd också bl. a. folkpartiets
sekreterare herr Dahlén, som
herr Ohlin kan tala med i denna fråga,
och vidare högerpartiledaren herr
Heclcscher. Inte någon av dessa hade
någon reservation att göra mot den
redovisning som då lämnades.

När det sålunda 1955 framlades ett
sådant material kan jag väl förstå om

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

dåvarande inrikesminister Hedlund'' inte
ansåg sig ha anledning att söka förmå
huvudmännen att inrätta flera skolor.
Jag vill också tillägga att ute i
landstingen, där man inte helt delade
denna utrednings uppfattning,
sökte man på flera håll att tillskapa
nya skolor, men fick inte tillstånd att
bygga dem. Till dem som hade en annan
uppfattning 1955 hörde bl. a. riksdagsmannen
Torsten Andrén, Lund,
som då klart angav, att behovet var
större i fråga om utbildning än arbetskraftsutredningen
beräknat. Han
har varit en av dem som kanske mest
hårdfört fått uppleva kritiken för de
bristsvårigheter vi har kommit in i
under de senaste åren.

Med tanke på att herr Ohlin även
erinrade om den senaste valrörelseD
kan det i sammanhanget vara skäl säga
något om den redogörelse för bristproblemen
som fanns med i folkpartiets
TV-film. Programledare var herr
Dahlén, som alltså — jag upprepar
det — 1955 var med om att väsentligt
påverka utbildningspolitiken för
de närmaste åren.

Jag säger detta därför att om man
skulle ha undgått eller mildrat de bristsvårigheter
vi har råkat in i sedan
1958 hade man behövt vidga utbildningskapaciteten
i mitten på 1950-talet.

Jag uttalade här i riksdagen 1960
att med en utbildningskapacitet som
ger ett nettotillskott på 1 000 sjuksköterskor
kunde man förvänta sig att
bristen ganska snart skulle upphävas.
Siffran 1 000 var den faktiska vid det
tillfället för nettotillskottet. Jag erkänner
att nettotillskottet har minskats
sedan dess, och detta har vi måst
ta hänsyn till. Men dessa förutsägelser
har aldrig föranlett mig till annat
än att söka anstränga staten och huvudmännen
att vidga utbildningskapaciteten.
Under 1958 och fram till nu
bär vi således ökat utbildningskapaciteten
från 1 600 upp till 2 300 utbild -

ningsplatser. Tiden för utbildningen av
en sjuksköterska ligger ju på1 något
över tre år. Den utbildningsökning vi
sålunda fick 1958 börjar först nu återverka,
och den växande utbildningskapaciteten
från 1958 fram till 1961
och 1962 avsätter resultat under de
närmaste åren.

Jag har i mitt material redovisat att
vi sedan ett år tillbaka har fått ett
nettotillskott på 540 heltidsarbetande
sjuksköterskor. Det betyder alltså att
vårdkapaciteten har ökat. Jag ger inte
uttryck för någon speciell optimism
om jag tillåter mig det faktiska konstaterandet
att den beräkning, som vi
gjorde i december i fjol och den motsvarande
beräkning vi gjorde nu i oktober,
visar att antalet stängda vårdplatser
visserligen är lika men att hela
antalet vårdplatser dock samtidigt
har vuxit med 1 600 vid våra lasarett.
Den faktiska vårdkapaciteten har alltså
ökat med 1 600 vårdplatser vid lasaretten
under ett år. Det stämmer
alltså med den vanliga proportionen
mellan antalet vårdplatser och antalet
heltidsarbetande sjuksköterskor:
det brukar gå ungefär tre vårdplatser
på en sjuksköterska. Om jag därför säger
i mitt interpellationssvar i dag att
jag inte vill medge att bristsituationen
har förvärrats, har jag därmed inte
gjort något värdeomdöme. Bristen är
i och för sig beklaglig och besvärande
därför att inte alla de människor som
söker och behöver sjukvård kan få den
omedelbart, som de önskar. Men jag
har ändå tillåtit mig att ge uttryck för
den meningen att situationen håller på
att stabiliseras, och jag tänker inte ta
tillbaka något av det påståendet.

Vad vi kan förvänta under den närmaste
tiden är ju att när utbildningen
av sjuksköterskor sålunda har ökat så
kommer detta att avsätta resultat och
att den specialutbildning av särskild
personal — röntgentekniker, operationsassistenter,
laboratriser in. fl. —
som nu har påbörjats och som inne -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

bär en avkortning av utbildningstiden
jämförd med sjuksköterskornas utbildning
med nära ett och ett halvt år
kommer att bära frukt från nästa höst
och i fortsättningen. Vidare kan vi
konstatera att den undersköterskeutbildning,
som jag i interpellationssvaret
talar om och som ger möjligheter
till en omfördelning av de medicinska
uppgifterna inom sjukvården för att
underlätta sjuksköterskornas arbete, är
påbörjad och kommer att omfatta ungefär
700 undersköterskor. Den kommer
att nästa år och i fortsättningen
att göra sig märkbar.

Jag fick ändå det intrycket att herr
Ohlin och jag i denna punkt var överens
om att dessa åtgärder var av värde.
Om de är helt tillräckliga återstår
ju att se, men jag tillåter mig ändå
den bedömningen att vi är på väg mot
en — som jag hoppas — väsentlig förbättring.

Vad sedan beträffar stängningen av
vissa avdelningar i somras är vi överens
om att detta är en besvärlig sak,
och herr Ohlin gick inte närmare in
på den. Men jag tror att man skall ha
klart för sig att man därvidlag inte
får bortse ifrån människornas egna
önskemål — om man har en valmöjlighet
— i sjukvårdssammanhang: man
söker ju allmänt undvika att lägga in
sig på sjukhus sommartid eller under
helgerna. Att stänga avdelningar har
vi ju prövat exempelvis vid karolinska
sjukhuset förra året då vi under juloch
nyårshelgerna beredde personalen
där semester och stängde i det. närmaste
hälften av] avdelningarna. Av
ett totalt antal av cirka 1 450 var endast
758 disponibla under julen och
nyårshelgen 1961—1962.

Det intressanta är att iaktta, att beläggningen
på dessa 758 vårdplatser
inte var högre än 61 procent under
julhelgen och 72 procent under nyårshelgen.
Det visar ganska klart, att
när människor har möjlighet att ge uttryck
för egna önskemål söker de und -

vika sådana tider som helger och sommarmånader
för att lägga in sig på
sjukhus. Man kan därför i någon mån
rätta organisationen med hänsyn härtill
och bereda en del av personalen
semester under iakttagande av patienternas
önskemål.

Beträffande vad herr Ohlin sade i
övrigt vill jag framhålla, att det är
klart att vi i regeringen vid flera tillfällen
allvarligt har diskuterat frågan
om de sammanfallande förmånerna för
en sköterska, alltså lön och pension.
Vi har sagt oss att det är en principiellt
betydelsefull fråga, ty den berör
också andra grupper. Men trots
detta kom vi i fjol våras fram till att
man med hänsyn till besvärligheterna
borde medge rätt för sjuksköterska att
under sommarmånaderna uppbära såväl
lön som pension. Jag vill erkänna
att regeringens besked kom i senaste
laget och att man därför inte
fick ut den effekt, som vi kanske hade
önskat. Men vi försöker ändå, herr
Ohlin, att rätta till förhållandena. Jag
hoppas också att herr Ohlin uppmärksammade
beskedet i mitt interpellationssvar,
att vi fattat beslut om att
sjuksköterska från den 1 april och till
och med oktober månads utgång äger
rätt att uppbära både pension och lön
utan någon begränsning. Det beslutet
har vi fattat i så god tid, att huvudmännen
och sjuksköterskorna skall
kunna anpassa sig med hänsyn härtill.
Därmed hoppas jag också, att herr
Ohlin och jag skall vara överens på
denna punkt.

Vi skulle naturligtvis även kunna
diskutera frågor om beskattning och
annat. Det har under de senaste åren
ändå skett en hel del förändringar i
fråga om familjebeskattningen. 1960
fördubblades förvärvsavdraget, och för
ensamstående vårdnadshavare skedde
en höjning av ortsavdraget •—• åtgärder
som resulterade i kostnader, vilka
uppgick till 88 miljoner kronor. Vid
höstriksdagen 1961, då vi behandlade

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Svar på interpellation ang. åtgärder mot sjuksköterskebristen

det s. k. skattepaketet, skedde en väsentlig
höjning av tudelningsgränsen.
Vi har också i höst haft uppe till behandling
vissa frågor, som har berört
ensamstående vårdnadshavare. Det pågår
alltså här ett reformarbete. Vi menar
också att de åtgärder som vidtas
bör vara generellt verkande för alla
grupper, även om det ur vissa synpunkter
skulle vara av ett visst värde
att lämna en grupp, som man har ett
särskilt behov av, en speciell förmån.
En sådan måste emellertid i så fall
bli temporär. På längre sikt måste man
vidta mera generellt verkande åtgärder
och ha klart för sig att denna problematik
gäller också för andra grupper
än sjuksköterskorna. Jag förmodar
t. ex. att ecklesiastikministern har
behov av och intresse för att se till
att möjligheterna att anskaffa lärarpersonal
till vissa områden förbättras
genom att dessa lärare blir delaktiga
av de förmåner man här kan åstadkomma.
Vi får väl vara överens om
att fortsätta på den inslagna reformvägen
i den mån de ekonomiska möjligheterna
medger det.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Inrikesministern förvånade
mig verkligen denna gång. Han
återvänder med en energi som hade
varit värd ett bättre syfte till 1955
års betänkande, där bl. a. representanter
för oppositionspartierna var
med om att ställa samman material
som de hade fått från vederbörande
ämbetsverk, bl. a. medicinalstyrelsen,

Nu anser tydligen statsrådet att regeringen
inte har något särskilt ansvar.
Nej, regeringen behöver ju bara
hänvisa till detta betänkande. Men, herr
talman, får jag först påpeka, att detta
betänkande ju blev föremål för remisser
som innehöll andra upplysningar,
bl. a. från eu de] huvudmän

som var kritiska. Regeringen hade alltså
till sitt förfogande, både betänkandet
och remissvaren. Men regeringen
lät sig inte varnas. Det är väl ändå en
annan sak att vara ledamot av en regering,
som har åtagit sig att regera,
än att vara ledamot av en kommitté
som ställer samman material över ett
mycket stort område som man fått
från myndigheterna.

Jag måste därför säga att inrikesministern
var betydligt mera resonlig,
när han i fjol för nästan jämnt ett år
sedan, den 8 december, uttalade att
han inte ville hävda att skulden fick
läggas på de prognoser som gjordes
1954—1955 av arbetskraftsutredningen.
Han gjorde följande tillägg: »Materialet
har de, alltså ledamöterna i utredningen
— det är jag övertygad om —
fått från medicinalstyrelsen, men sedan
har oförutsedda omständigheter inträffat,
och jag riktar alltså inte någon
kritik mot utredningen.» Men i dag
känner inrikesministern framför allt
ett behov av att ursäkta sig genom att
hänvisa till detta utredningsbetänkande!
Jag ber kammaren lägga märke till
att jag inte tror att det lönar sig att
längre gräva i vad regeringen borde
eller kunde ha gjort vid det tillfället.
Vad jag i dag diskuterade är vad inrikesministern
själv har sagt i riksdagen
åren 1960 och 1961 och vilken
bedömning inrikesministern då hävdade
gentemot en mera kritisk och pessimistisk
bedömning från vår sida. Då
kan väl ändå inrikesministern inte försvara
sig med vad som sades i ett betänkande
av år 1955. Jag drar den slutsatsen
— och det är den enda man
kan dra — att inrikesministern här
försöker komma ifrån en diskussion om
vad som sades 1960 och 1961. Men det
har faktiskt större intresse eftersom
hans bedömning då i någon mån har
drag närbesläktade med hans bedömning
av situationen i dag. Jag förmodar
att inrikesministern medger att
om man gör eu bedömning som inte

Onsdagen den 5 december 1962 Nr 35 57

Svar

är realistisk, kan detta leda till att de
åtgärder som vidtas blir mindre energiska
än de eljest skulle ha blivit. Därför
är det inte utan intresse att här
nu diskutera vad som sades från regeringsbänken
1960 och 1961.

Inrikesministern vidhåller sin polemik
mot uttrycket »tilltagande brist».
Om man bär vakanser utan vikarier
som på ett år växer från 1 017
till 1 070, tycker inrikesministern att
det är viktigt att säga att denna ökning
inte får betecknas såsom tilltagande
brist. Herr talman! Jag känner
inte något behov av att diskutera adjektiv
med herr Rune Johansson, men
om bristen växer, så växer den, och
man kan väl då säga att läget inte är
tillfredsställande. Särskilt eftersom antalet
yrkesverksamma sköterskor under
det senaste året har vuxit med
endast hälften så många som föregående
år. Jag hoppas lika intensivt som
inrikesministern, att vi så småningom
är på väg mot en förbättring och att
den trots allt något mera realistiska
bedömning, som inrikesministern nu
har jämfört med hans bedömning för
ett par år sedan, skall bidraga till att
han med verklig kraft vidtar de åtgärder
som behövs. Men vi är inte
övertygade om att det som regeringen
liar gjort är tillräckligt. Jag nämner
bara två punkter utan att i övrigt diskutera
olika åtgärder.

Jag delar icke regeringens uppfattning,
att man genom att ge full lön
under sommarmånaderna åt pensionerade
sjuksköterskor har gjort vad som
kan göras i fråga om löneförmåner.
Jag delar heller inte den uppfattningen,
att allt har gjorts som kan göras
för att få gifta sköterskor att återvända
till yrkesverksamhet. Därvidlag,
herr talman, tror jag att det fortfarande
finns utrymme för mera energiska
åtgärder.

För att det emellertid inte skall uppstå
något missförstånd vill jag upprepa,
att ganska mycket har skett på

på fråga ang. vissa utslag av rasfördomar

detta område under senare år, vilket
enligt min mening vittnar om att inrikesministern
har ett starkt intresse
för dessa spörsmål och om att statsrådet
i och för sig är villig att göra
vad han anser kan göras. Det är bara
det, att jag tycker att det utan dröjsmål
behövs ytterligare en de! viktiga
saker utöver vad statsrådet i dag har
ställt i utsikt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. vissa utslag av
rasfördomar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i
Stockholm har frågat mig, om jag har
observerat de rasfördomar och den rasdiskriminering,
som i Sverige har tagit
sig uttryck i att färgade, inklusive
zigenare, förvägrats hotellrum och andra
bostäder eller avvisats från restauranger
och andra näringsställen, samt
huruvida några åtgärder överväges
häremot.

Med anledning härav vill jag erinra
om att jag i denna kammare den 27
januari 1960 i ett utförligt interpellationssvar
kraftigt understrukit det
förkastliga i varje form av rasförföljelse
och hetspropaganda, som riktar
sig mot människor på grund av deras
härstamning eller religion. Det gällde
den gången närmast vissa utslag av
antisemitism. Jag förklarade i mitt svar,
att det enligt min mening mest effektiva
sättet, i varje fall på lång sikt,
att motverka sådana motbjudande företeelser
som rashat och hetspropaganda
är upplysning och uppfostran
av det uppväxande släktet till respekt
och aktning för människovärdet. Det
har emellertid visat sig nödvändigt att
också tillgripa lagstiftningsåtgärder.
Sålunda infördes år 1948 i vår straff -

Onsdagen den 5 december 1962

58 Nr 35
Svar på fråga ang. vissa utslag av rasfördomar

lag bestämmelser om straff för hets
mot folkgrupp. I interpellationssvaret
uttalade jag, att jag ämnade överväga
cn skärpning av strafflatituden för detta
brott, t. ex. så att frihetsstraff blir
normalstraff och att bötesstraff kan
komma i fråga endast om brottet är
ringa. Jag har sedermera förordat en
skärpning av denna innebörd i det
förslag till brottsbalk, som nyligen behandlats
av riksdagen, och förslaget
bär i denna del lämnats utan erinran.

Några ytterligare lagstiftningsåtgärder
för att motverka rasförföljelse och
hetspropaganda är jag inte för närvarande
beredd att förorda. Som jag
tidigare har nämnt torde upplysning
och fostran vara de i längden bästa
och verksammaste medlen häremot. Inte
minst tidningspress, radio och television
har här ett stort ansvar. Dessa
organ synes också vara på vakt mot
sådana företeelser, som herr Johansson
åsyftar med sin fråga.

Vidare anförde

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret, som visar att regeringen
är medveten om problemets existens.
Som vi alla vet har regeringen
tidigare också vidtagit vissa åtgärder
mot rasdiskrimineringen. Vad jag åsyftade
var dock inte den rashets, som kan
nås med den existerande lagens hjälp,
utan det faktum som då och då skymtar
i pressen, att färgade artister vägrats
hotellrum, att färgade studenter, som
inbjudits hit till Sverige, har oerhört
svårt att få rum i Stockholm och andra
universitetsstäder och att färgade avvisas
från restauranger och andra näringsställen.
Detta är företeelser som är oss
alla bekanta, och de är inte åtkomliga
med den lag som justitieministern åberopar.
För detta måste man tillgripa
andra åtgärder.

Jag har också nämnt zigenarna, denna

folkspillra som levt så länge här i Sverige
och som vi vid högtidliga tillfällen
säger borde införlivas i vårt svenska
samhällsliv och vårt skolväsende. De
utsättes, även av hela kommunmajoriteter,
för direkt rasdiskriminering och
förvägras fasta bostadsförhållanden,
varigenom det uppställda målet, deras
sammansmältning med oss andra svenskar
och deras delaktighet i vårt normala
liv, inte kan nås. Zigenarfrågan är
särskilt skamlig för oss därför att de
levt så länge i landet, att man borde
ha kunnat åstadkomma något för att
bättre sammansmälta dem med oss.

Vi har i dagarna haft en annan debatt
om rasdiskriminering, som jag bara skall
nämna i förbigående. Den har gällt de
stora svenska exportföretagens deltagande
i utställningen i Sydafrika, det
land jämte ett par andra afrikanska stater
där rasdiskrimineringen är värst.
Man gör detta i öppet trots mot Förenta
Nationernas beslut och mot uttalanden
av regeringen, och man åberopar regeringens
röstnedläggning när Sydafrikafrågan
var på tal som ett försvar för sin
åtgärd. Detta är en annan fråga, men
det visar ju att det i stora och bestämmande
skikt i vårt land inte bara förekommer
rasdiskriminering utan också
en fullständig likgiltighet för och trots
mot internationellt beslutade åtgärder
med vilka man sökt få bukt med rasdiskrimineringen.

I fråga om den nu aktuella frågan har
det från hotellägare och restauranginnehavare
anförts, att man handlar som
man gör på grund av önskemål från
andra gäster, främst turister från Förenta
staterna och andra länder där rasfördomarna
är mycket starka. En sådan
vilja att tillmötesgå andra turisters
och resenärers önskemål är säkert en
bidragande orsak till att det förekommer
så många fall då färgade vägras
rum och tillträde till näringsställen.

Regeringen borde vara mer uppmärksam
på detta. Det i och för sig positiva
svar som justitieministern givit borde

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

Svar på interpellation ang. åtgärder

kompletteras med en undersökning av
om det inte lagstiftningsvägen eller via
hotellstadgan eller med andra konkreta
åtgärder vore möjligt att komma åt
sådana fall av rasdiskriminering som
vi inte kommer åt med nu gällande sällan
tillämpade lag. Trots vad som gjorts
beträffande Åberg och andra nazistiska
element bär lagen ännu inte åstadkommit
så stora resultat. De antisemitiska
fördomarna börjar på nytt ta fart i vårt
land.

Sverige borde inte vara ett land där
näringsidkarna efterapar amerikanska,
sydafrikanska och andra fördomar utan
ett land som är ett föredöme när det
gäller behandlingen av folk som kommer
från de i dag mycket diskuterade
u-län derna.

Med detta anförande, under vilket
herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna, var överläggningen
slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

djurplågeri inom hästsporten, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
liar frågat mig, när jag har för avsikt att
för riksdagen framlägga förslag med
anledning av djurskyddsutredningens
senaste betänkande. Vidare har herr
Gustafsson frågat, om jag vill medverka
till att den paragraf i strafflagen, som
innehåller straff för djurplågeri, får
sådan utformning, att den är möjlig att
tillämpa också vid djurplågeri inom
hästsporten, samt till att den djursky
ddsordning, som djurskyddsutredningen
föreslagit, kommer att inrymma
klara bestämmelser rörande tillsynen av
hästsport av olika slag och användningen
av djur, främst hästar och hundar,
i samband med fritidsverksamhet.

mot djurplågeri inom hästsporten, m. m.

Till besvarande av interpellationen
får jag anföra följande.

Djurskyddsutredningen avgav hösten
1961 ett betänkande om djurplågeri, vetenskapliga
djurförsök och djurskyddsordning.
Betänkandet remitterades för
yttrande till ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar. Sedan remissbehandlingen
numera avslutats, bearbetas
det inkomna materialet i justitiedepartementet.
Detta arbete har ännu
inte fortskridit så långt, att jag har kunnat
taga ställning till de förslag djurskyddsutredningen
har fört fram. Jag
kan därför för närvarande inte uttala
mig om vad resultatet av det pågående
arbetet kan bli. Arbetet är emellertid
inriktat på att, i den mån det leder till
förslag som skall underställas riksdagen,
propositionen skall kunna framläggas
till nästa års riksdag. Jag vill tillägga,
att jag vid ärendets behandling kommer
att ha min uppmärksamhet riktad på de
problem som interpellanten har upptagit.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få frambära mitt tack för svaret på
min interpellation. Jag har i den redovisat
det fall som var den främsta orsaken
till min fråga. Exemplet är tyvärr
inte ensamt i sitt slag. Meningarna
om vad som är djurplågeri och vad som
inte är det är — som alla vet — synnerligen
skiftande. Har man samma uppfattning
som vissa folk i t. ex. södra
Europa, nämligen att djuren är att betrakta
som känslolösa robotar, blir naturligtvis
också behandlingen därefter.
Svensk lagstiftning ser dock inte saken
så. Spörsmålet har en etisk sida. Därför
har vi en djurskyddsförordning och
ett stadgande i strafflagen för den som
i ett eller annat avseende överträder
gällande förordningar.

En representant för Stockholms häst -

Onsdagen den 5 december 1962

60 Nr 35

Svar på interpellation ang. åtgärder mot djurplågeri inom hästsporten, m. m.

kapplöpningssällskap kommenterade i
maj förra året det då aktuella Täbyfallet,
som enligt de flestas mening var
ett flagrant fall av djurplågeri, med ungefär
följande ord: »Det här är inte
ovanligt. Gör inte sensation av det här!
All hästsport är hård. Det händer ofta
på utländska banor att en häst efter passerandet
av ett hinder störtar och bryter
nacken.» — Meningen var tydligen
att det var ingenting att väsnas för.

I det fall jag aktualiserat i min interpellation
fick vi i oktober i år veta,
att ingen av hästarna i SM-terrängritten
i fälttävlan vid Malmö den 2 juni utsattes
för »sådant lidande som avses i
strafflagen». Alla TV-tittare ställde väl
den frågan: Hur mycket får egentligen
en häst plågas — innan behandlingen
kan kallas för djurplågeri? Frågan
tränger sig än mer fram efter yttrandet
från veterinärstyrelsen, som anser att
det ryktbara hindret 26 visserligen var
alldeles för svårt men alt ingen av deltagarna
medvetet plågat sin häst. Utredningen
skulle ha visat detta, och i anledning
därav lade landsfogden ner
åtalet om ritten, som blev en skandal.
Händelsen fick passera med att man
vagt sade, att tävlingsledningen borde
ha ändrat hindret med hänsyn till de
aktuella förhållandena, d. v. s. regn och
dåligt väglag. Vi vet nu alla, herr talman,
hur det kan och får gå till vid
dessa tävlingar: hård drivning, kullerbyttor
av ryttare och hästkrockar mot
de hårda hinderbjälkarna, piskade och
sporrade hästar som drivs fram mot
slippriga och hala gropkanter tills de
skyggar för hindret eller blir hängande
på det. Det kanske mest underliga med
Malmöfallet är att det blev en exakt
kopia av Stockholmsolympiadens omskrivna
fall. Hinder 26 i Malmö var exakt
likadant som hinder 22 i Stockholm. I
Stockholm halkade, som vi minns, en
häst i den slippriga gyttjegropen och
bröt benet och måste skjutas. Den gången
blev det en proteststorm över nästan
hela landet, och man beklagade från ryt -

tarhåll, att vädret gjort hindret för svårt
och att misstaget icke skulle göras om.
Ett år senare i Malmö upprepas samma
historia, med delvis samma tävlingsledning,
samma hinder och samma väderlek
— och epilogen blir från polisen,
länsveterinären och veterinärstyrelsen
att »ingen av hästarna utsatts för sådant
lidande som avses i strafflagen».

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
yttrade den 30 maj förra
året i sitt svar på en interpellation, att
djurskyddslagens och strafflagens bestämmelser
om djurplågeri jämväl gäller
och kan tillämpas även vid hästsporttävlingar.
Herr talman! Jag har svårt att
tro att de, som stått bakom både Stockholmsolympiaden
och, främst givetvis,
årets SM-tävling vid Skabersjö utanför
Malmö, brytt sig ett enda skvatt om vad
statsrådet yttrade 1961. Med nu gällande
lag och dess tolkning kan hästsportens
utövare tryggt utgå ifrån att de ingenting
har att frukta av samhällets reaktion.
Det är därför jag med mycket
stor tillfredsställelse noterar av statsrådets
svar här i dag, att uppmärksamheten
kommer att riktas på de problem
som jag har aktualiserat, och jag tackar
statsrådet för det.

Det är väl ibland svårt att avgöra
vad som är sport och vad som inte är
sport. I den utveckling som nu pågår
inom det som brukar kallas hästsport,
förefaller det sportsliga att bli mindre
och mindre framträdande. Hästtävlingarna
har utvecklats till affärsföretag. Av
pressen framgår med all tydlighet, att
stora pengar ofta står på spel och att
väldiga summor omsätts i totalisatorn.
Denna utveckling måste, såsom jag ser
det, öka riskerna för djurplågeri. När
stora pengar står på spel, när ryttaren
eller kusken vet vad man väntar av honom,
är det inte förvånande att hårda
medel tillgrips. Detta är naturligtvis ur
djurskyddssynpunkt synnerligen beklagligt.
Det i hög grad djurvänliga svenska
folket har ingen anledning tolerera att
djur överansträngs eller plågas för att

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

Svar på interpellation ang-, åtgärder mot djurplågeri inom hästsporten, m. m.

tävlingarna skall bli ekonomiskt så lönande
som möjligt. Det sportsliga har
här kommit hårt i kläm på grund av
det ekonomiska.

Ytterligare en synpunkt kanske kan
läggas på tillämpningen av ifrågavarande
lagparagrafer. Det händer varje år
att folk i skilda landsändar döms till
böter — i undantagsfall till fängelse —
för vanvård av djur eller för djurplågeri.
Ibland kan den åtalade måhända
anföra förmildrande omständigheter,
t. ex. oförstånd eller brist på arbetskraft.
Men jag frågar: Är det inte ganska
troligt, att de flesta fallen av djurplågeri
enligt allmän rättsuppfattning förekommer
i samband med träning eller
tävling i hästsporten? Men just på detta
område, där lagen borde vara lättare att
tillämpa än annars, synes den hittills
vara omöjlig att tillämpa. Alla vet att
djurplågeri förekommer — i det aktuella
fallet invid Malmö var kanske någon
miljon TV-tittare vittnen — men ändå
står man maktlös. Ingenting kunde göras.
Landsfogden måste lägga ned saken.
Det är därför av synnerlig vikt
att den kommande lagändringen —• jag
förutsätter att statsrådet lägger fram
ett förslag — sker på ett sådant sätt,
att hästsporten inte på nytt kommer att
ligga utanför lagtillämpningen.

Till sist endast en synpunkt. Vi har
alla upprörts av vad som hänt vid vissa
tävlingar, till vilka allmänheten har haft
tillträde. Däremot vet vi föga eller intet
om hur hästarna tränats för deltagande
i tävlingarna. Den som ställer upp i
t. ex. ett SM måste ha bakom sig en
mycket omfattande träning, och jagfruktar,
att vad som då kan tilldraga sig
kan vara av ännu värre karaktär. Det
är därför också mycket viktigt att frågan
om övex-vakning av hästsporten beaktas.
Av allt att döma krävs här en
ganska noggrann övervakning även under
träning för att förebygga djurplågeri.

Herr JOHANSSON i Dockered (ep):

Herr talman! lag har inte för avsikt

att taga upp någon debatt i denna fråga,
men jag bär med stort intresse hört
justitieministerns besked, att han vid
en blivande lagstiftning kommer att ha
uppmärksamheten riktad på de problem
som herr Gustafsson i Borås tagit
upp i sin interpellation. Om vi lagstiftningsvägen
kan påverka arrangörerna
av de tävlingar interpellanten
här berört att ta hänsyn till de yttre
omständigheter som medverkar till
ökade olycksfallsrisker kommer säkert
en sådan lagstiftning att hälsas med
tillfredsställelse av en allmän folkopinion.
Genom TV har ju vi och många
människor, såsom herr Gustafsson sade,
blivit upprörda över hurusom hästarna
vid ett par tävlingar blivit utsatta
för till synes onödiga och meningslösa
risker. Man tycker att arrangörerna
med hänsyn till de yttre omständigheterna
i dessa fall borde ha kunnat ändra
banan, varigenom man skulle ha undvikit
de lidanden och de olycksfall som
då förekom.

Jag är medveten om att man inte
skall lagstifta i onödan och skapa övervakning
på alla områden. Men här, där
det gäller människans kanske bästa
vän, hästen, har vi blivit allvarligt upprörda,
och därför är jag och många
med mig intresserade av en lagstiftning
i frågan. Jag begärde ordet för
att understryka, att jag är utomordentligt
tacksam för att justitieministern
med uppmärksamhet följer dessa problem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs den av herr Spångberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i anledning av militär experimentmarsch
med kreatur.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Inträdesfordringarna vid sjukgymnastinstituten

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

178, i anledning av väckta motioner om
utbildning av radiotelegrafister.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Inträdesfordringarna vid sjukgymnastinstituten Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr

179, i anledning av väckta motioner om
central elevintagning och inträdesfordringarna
vid sjukgymnastinstituten.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Inträdesfordringarna vid sjukgymnastinstituten I

en inom andra kammaren av fru
Gunne väckt motion (II: 312) hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
utredning angående införandet av studentexamen
eller därmed jämförliga
kunskaper som fordran för inträde vid
sjukgymnastinstituten.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 312 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Ragnar Bergh och
Staxäng, fröken Elmén samt herrar
Nilsson i Göingegården och Nelander,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av motionen
11:312, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):
Herr talman! Vid denna punkt av
statsutskottets utlåtande är fogad en re -

servation, och jag her att med några
ord få kommentera densamma. De remissinstanser
som på utskottets begäran
har redovisat sin mening beträffande
innehållet i motionen II: 312 om
utredning angående inträdesfordringarna
vid sjukgymnastinstituten, har samtliga
biträtt densamma eller inte haft
något att erinra mot vad som i motionen
föreslagits.

Kraven på utbildning av blivande
sjukgymnaster har undan för undan
ökats, och undervisningen är numera
sådan, att det med nödvändighet måste
förutsättas, att eleverna har sådana
grundkunskaper och sådan läsvana, att
de kan tillgodogöra sig utbildningen
inom fastställd utbildningstid. Som det
nu är medgiver stadgan intagning direkt
efter avlagd realexamen eller på
grundval av slutbetyg från grundskolans
linjer 9 a eller 9 g. Det kan väl
utan tvekan sägas, att dessa förkunskaper
är för ringa för att eleverna
skall kunna tillgodogöra sig undervisningen
sådan som den nu bedrives och
med de allt större krav som man ställer
i samband med utbildningen. Praxis
har faktiskt också redan nu blivit den,
att det övervägande antalet inträdessökande,
eftersom de är medvetna om
vad som kräves av dem, bär studentexamen
att redovisa, när de söker inträde.

Under hösten har ju, såsom utskottet
har redovisat i utlåtandet under
punkt 1, avlämnats ett betänkande, som
bl. a. behandlar frågan om en central
elevintagning vid våra sjukgymnastinstitut.
Utskottet bär med anledning av
motionerna under den punkten sagt
sig förutsätta, att Kungl. Maj:t skall ha
sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande
spörsmål vid sitt ställningstagande
till det i höst avgivna betänkandet.
Reservanterna vid punkten 2 har
inte ansett det nödvändigt att en ny
utredning företages i enlighet med motionsyrkandet.
De anser att Kungl.
Maj:t skall upptaga till prövning frå -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

Inträdesfordringarna vid sjukgymnastinstituten

gan om inträdesfordringarna till sjukgymnastinstituten
i enlighet med vad
som i motionen i detta ärende har yrkats.
För min del tycker jag att utskottet
mycket väl kunde ha tagit denna
reservations försiktiga och blygsamma
skrivning. Det är ju så att säga
att lägga ärendet och motionsyrkandet
i Kungl. Maj :ts hand.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid detta utlåtande fogade
reservationen under punkt 2 av fröken
Andersson m. fl.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Det är alltid glädjande
för en motionär, när remissinstanserna
ställer sig positiva till ett förslag.
I detta fall har yrkandet tillstyrkts
av tre instanser och lämnats
utan erinran av två. Bland de förstnämnda
befinner sig en, som inte redovisats
av utskottet, nämligen Sydsvenska
sj ukgymnastinstitutet.

Ibland väger remissyttranden tungt.
I vissa sammanhang stöder man sig
nästan hängivet på dem, även om de
inte är enhälliga. Då kan man konstatera
att de är »praktiskt taget enhälliga»
o. s. v. I detta fall redovisar
utskottet ett remissresultat som pekar
åt ett enda håll, nämligen bifall till
motionen. Sedan tycker utskottet något
helt annat. Det säger sig inte vara
berett att tillstyrka utredning. Det är
inte ens berett att ge till känna en
viss hovsam undran, om inte remissorganen
hade rätt. Man frågar sig hur
mycket som egentligen skall behövas
för att utskottet skall vara »berett».

Utskottet säger: »Enligt utskottets mening
bör alltjämt möjligheter hållas
öppna för sökande, som icke avlagt dylik
examen», — d. v. s. studentexamen
— »att antagas till elever vid instituten».
Det är mig obegripligt hur utskottet
kan skriva någonting sådant,
när nuvarande inträdesbestämmelser
inte är ovillkorliga och när motionsyrkandet
inte räknar med ovillkorligt

krav på studentexamen. En klar anvisning
för utredningens arbete ligger
faktiskt i ett uttalande av lärarrådet
vid sjukgymnastinstitutet i Stockholm,
som säger att det vill ha möjlighet att
»efter bedömning i enskilda fall antaga
sökande utan studentexamen». I övrigt
tillstyrker lärarrådet motionen.
Herr talman! Det hade varit något att
skriva om!

Utskottet anser att det inte är »tillrådligt
att vidtaga åtgärder, som i
framtiden kan försvåra tillträdet till
sjukgymnastbanan». Under en tid av
låg utbildningskapacitet har faktiskt
studentexamen kommit att i praktiken
fungera som inträdesfordran, och den
har befunnits nödvändig för att eleven
skall kunna följa undervisningen. När
man nu räknar med att höja utbildningskapaciteten
är det alla skäl att
ompröva de nuvarande formella inträdesfordringarna.
Men utskottet tycker
att man inte skall »försvåra tillträdet»!
Jag undrar hur tungt den synpunkten
väger mot det förhållande, varom man
erinras några rader högre upp i utlåtandet,
nämligen att över 500 elever
med studentexamen måst avvisas vid
intagningen.

Vidare tycker jag nog att utskottet
förbigår den omständigheten, att allt
flera ungdomar vill genomgå gymnasium
bland annat för att de helt enkelt
vill ha större kunskaper. Detta är för
övrigt ett faktum som man tydligen på
andra håll är fullt medveten om, och
man har klart för sig vilka fordringar
det kommer att ställa på samhällets
resurser.

Det är utomordentligt viktigt att eleverna
har tillräckliga förutsättningar
att kunna följa undervisningen. Jag tror
att det är olyckligt, att den unga människa,
som siktar på en utbildning och
i de nuvarande intagningsbestämmelserna
läser att vissa fordringar är tillräckliga,
direkt blir vilseledd.

Nu bär reservanterna — och jag
måste erkänna att det är väl befogat

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Inträdesfordringarna vid sjukgymnastinstituten

-—- modifierat motionens yrkande, i det
att man säger att utskottet bör, på samma
sätt som vid behandlingen av föregående
punkt, hänskjuta till Kungl.
Maj:t att avgöra frågan om inträdesfordringarna.

Jag anser att detta under nuvarande
förhållanden är riktigt och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON i Olof ström (s):

Herr talman! Både vi som står för
utskottsutlåtandet och reservanterna är
ju överens om att man bör eftersträva
att erhålla så kvalificerade yrkesutövare
som möjligt på det område det här
gäller.

Däremot kan ifrågasättas, om det
finns anledning att för de inträdessökande
vid sjukgymnastinstituten sätta
upp spärrar som inte oundgängligen
behövs. Vi från utskottets sida hävdar
att det krav som därvidlag framförts
icke är motiverat. Såsom redovisas i
utskottets utlåtande fanns det innevarande
år inte mindre än 661 inträdessökande
vid instituten, medan antalet
tillgängliga platser var 110. Av dessa
661 sökande hade 650 avlagt studentexamen,
och det fanns således synnerligen
rika urvalsmöjligheter.

Jag vill ta ett annat exempel då det
gäller frågan om lämpligheten av sådana
spärrar som motionärerna önskar.
Låt oss säga att en sjuksköterska
vill utbilda sig till sjukgymnast. Hon
har såväl teoretisk som praktisk utbildning
och erfarenhet inom sjukvårdens
område, men på grund av att hon
endast avlagt realexamen skulle hon
vägras inträde vid ett sjukgymnastinstitut.
Detta kan inte vara rimligt.

När första kammaren för en stund
sedan behandlade detta ärende framhöll
en ledamot, som ingalunda är någon
novis på sjukvårdens område utan
tvärtom högt kvalificerad att bedöma
förhållandena, att det inte kunde fin -

nas något befogat i de synpunkter som
reservanterna anfört.

Med det sagda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Vad utskottets talesman
här sagt föranleder några kommentarer
från min sida.

Herr Karlsson i Olofström fann det
inte motiverat att sätta spärrar som
inte oundgängligen behövdes, och han
pekade därvid på det stora antal sökande
som trots god teoretisk underbyggnad
inte kunnat intagas vid sjukgymnastinstituten.
Men är inte detta
just ett motiv för att bringa intagningsbestämmelserna
i överensstämmelse
med rådande faktiska förhållanden?

Vidare sade utskottets talesman att
en sjuksköterska, som skulle vilja byta
yrke och bli sjukgymnast, skulle vägras
inträde vid ett sjukgymnastinstitut.
Jag måste därför, herr talman, än en
gång erinra om att intagningsbestämmelserna
inte är ovillkorliga liksom om
den klara anvisning som ligger i vad
lärarrådet vid sjukgymnastinstitutet i
Stockholm yttrat, när det säger att man
vill ha frihet att ta in elever som saknar
studentexamen.

Slutligen åberopade herr Karlsson i
Olofström en talare i första kammaren.
I anledning därav vill jag bara
framhålla, att det material som föreligger
för andra kammarens behandling
av ärendet visar att lärarkollegiet
vid karolinska institutet har funnit det
angeläget med ett bifall till motionen
samt att medicinska fakulteten i Lund
och kanslersämbetet för rikets universitet
inte haft något att erinra mot att
en utredning kommer till stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besva -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

Höjning av statsbidraget till inbyggda företagsskolor och enskilda företagsskolor —

Försöksverksamhet med skol-TV m. m.

rad. Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2: o) i utskottets utlåtande nr 179, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

§ 9

Höjning av statsbidraget till inbyggda
företagsskolor och enskilda företagsskolor Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
180, i anledning av väckta motioner om
höjning av statsbidraget till inbyggda
företagsskolor och enskilda företagsskolor.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Samtliga de som yttrat
sig i dessa frågor har varit ense om
att en utredning av yrkesutbildningsfrågorna
är påkallad. Frågan behandlades
redan av det särskilda utskottet
vid behandlingen av den obligatoriska
skolan, och den i motionerna begärda
utredningen har tillstyrkts av de remissinstanser,
framför allt arbetsmarknadsstyrelsen
och statskontoret, som
yttrat sig i detta ärende. Statsutskottet
3 — Andra kammarens protokoll 1962.

har också i sitt förslag varit synnerligen
positivt i sin skrivning och jag har
därför, herr talman, inte för avsikt att
framställa något yrkande i frågan.

Vad jag vill är att vädja till statsrådet
att han, då han utformar direktiven
för den kommande utredningen,
särskilt kommer att framhålla, att frågan
om de inbyggda verkstadsskolorna
är en så angelägen sak, att den bör
kunna bli föremål för ett delförslag
från den kommande kommittén. Det är
nödvändigt inte bara därför att frågan
om tillräckliga utbildningsmöjligheter
för ungdomen är i högsta grad aktuell
och följaktligen bör få en snabb behandling,
utan också ur den synpunkten,
att man därigenom kan förekomma
många onödiga investeringar i fråga
om både människor och material.
Detta, herr talman, har jag önskat foga
till riksdagens protokoll.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Försöksverksamhet med skol-TV m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
181, i anledning av väckta motioner om
försöksverksamhet med skol-TV m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Eftersom det är min
motion nr 96 i andra kammaren, som
har behandlats av statsutskottet och
lett till att man föreslår att den inte
må till någon riksdagens åtgärd föranleda,
så vill jag ändå säga några ord
om syftet med den motion som jag
väckt. Den innehåller tre punkter.

Den första punkten gick ut på att de
medel, som Sveriges Radio äskat för
budgetåret 1962/63 för fortsatt och utvidgad
försöksverksamhet med skol-TV
skulle ställas till Sveriges Radios förfoNr
35

Nr 35

5 december 1962

Onsdagen den

Försöksverksamhet med skol-TV m. m.

gande. Det gällde här ett äskande på 3,1
miljoner. Detta äskande tillgodosågs genom
propositionen 120 den 9 mars i år.
Det betyder att önskemålet under den
första punkten i min motion är tillgodosett,
och jag har bara att med glädje
och tacksamhet konstatera detta faktum.

Om de två övriga punkterna vill jag
däremot nu säga något, eftersom dessa
blivit föremål för statsutskottets behandling.
Punkt 2 i motionen gick ut på »att
Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen
samt överstyrelsen för yrkesutbildning
måtte utse ett pedagogiskt
råd i syfte att bistå Sveriges Radio vid
dess fortsatta handhavande av skol-TV»,
och i punkt 3 uttrycktes önskemål om
en utredning med uppgift »att undersöka
möjligheterna för och utformningen
av undervisnings-TV på akademisk
nivå», varvid man särskilt skulle beakta
möjligheterna dels att inordna dess program
i de reguljära TV-programmen,
dels att tillämpa ett system, som man
prövat i Amerika — det s. k. closed
circuit-systemet.

Av remissyttrandena finner jag, att
skolöverstyrelsen hänvisar till att försöksverksamhet
med TV hitintills väsentligen
rört sig på grundskolans högstadium
och att överstyrelsen uttalar,
vilket jag tycker är värdefullt att poängtera,
att denna försöksverksamhet bör
utvidgas också till mellanstadiet och till
gymnasiestadiet.

Däremot vill inte skolöverstyrelsen
vara med om att ett pedagogiskt råd tillsättes.
Det anses inte nödvändigt, utan
man hänvisar till den nuvarande skolkommittén
i Sveriges Radio.

Kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning,
som också har yttrat sig i frågan,
anser dock att det behövs erforderlig
expertis och tillstyrker därför förslaget
om ett pedagogiskt råd. Sveriges
Radio slutligen tycker att det räcker
med den nuvarande skolkommittén och
att den bör ha hand om både skol-TV
och skolradiofrågor.

Utskottet har för sin del hänvisat till
1960 års radioutredning och anför bl. a.
att denna bär fått vidgade direktiv.

Men om nu en ny försöksperiod skall
inledas, tycker jag att skol-TV borde
få pröva en serie program för gymnasiet.
Detta har också skolöverstyrelsen
poängterat. Orienteringskurser i fysik
och kemi ligger i så fall mycket bra
till. Då skulle man också rent av kunna
undersöka skol-TV :s möjligheter att i
viss mån ersätta läraren — eller i varje
fall den välutrustade institutionslokalen.
Ett sådant försök skulle också ligga
helt i linje med den s. k. glesbygdsutredningens
intentioner.

Reträffande förslaget om tillsättande
av ett pedagogiskt råd vore det väl inte
ur vägen att ett sådant råd skapades för
skol-TV-verksamheten, eventuellt utsett
av regeringen på förslag av skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning
och Sveriges Radio. För närvarande är
situationen den att alla filmband och
skolfilmer granskas och godkännes av
skolöverstyrelsen, medan däremot skolTV
:s program granskas av ingen utom
av skol-TV själv. Ett sådant råd skulle
dock inte främst ha kontrollerande utan
framför allt ha konsulterande uppgifter
och bl. a. svara för en välbehövlig kontakt
med såväl skolmyndigheterna som
den pedagogiska forskningen och expertisen.

Herr talman! Härefter kommer jag till
den tredje punkt, som jag ville säga
några ord om, nämligen undervisningen
i TV på akademisk nivå. Hittills har
vi haft skol-TV och folkbildnings-TV.
Den senare sysslar med yrkesfrågor
och samhällsproblem, konst, litteratur,
musik och aktualiteter m. m. Men någon
TV-undervisning på akademisk nivå
har hittills inte bedrivits i vårt land.
Skolöverstyrelsen anser att möjligheterna
för en sådan användning av TV bör
utredas, och Sveriges Radio tillstyrker
en dylik utredning. Däremot saknar jag
remissuttalanden från t. ex. universitets -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

kanslern eller något organ på universitetsnivå.
Det hade varit intressant med
ett uttalande därifrån.

I de nya TV-direktiv som tillkännagavs
i mitten på november talas ganska
mycket om betydelsen av TV-undervisning
och att man bör ägna sig åt den
i vida större omfattning än vad hittills
skett. Det anfördes i det sammanhanget
att sådan undervisning bör omfatta
grundskolan, yrkesskolan, gymnasierna
och det fria folkbildningsarbetet. Men
orden universitet eller TV-undervisning
på akademisk nivå nämnes faktiskt inte
i de nya TY-direktiven. Möjligen kan
man läsa in dem i vad som säges om
den vida större omfattning som TVundervisningen
nu skall få.

Jag skulle emellertid vilja betona
vikten av att också 1960 års radioutredning,
som har fått dessa vidgade direktiv,
verkligen tar med frågor som
gäller TV-undervisning på akademisk
nivå samt att tillräckliga resurser ställes
till förfogande, så att inte den saken
tappas bort. Troligt är också att det behövs
en särskild expert, som bevakar
just dessa utbildningsfrågor i TV.

Personligen har jag haft tillfälle att
under två besök i Amerika konstatera
det ytterst livliga intresse man där har
för »educational television», d. v. s.
skol-TV i vidsträckt mening. I nr 3 av
tidskriften Pedagogisk debatt i år har
fil. lic. Gunnar Hallingberg också ytterligare
beskrivit vilken roll utbildningsTV
spelar i Amerika. Det arbetas där
med skol-TV på alla stadier av undervisningsväsendet,
och vuxenundervisningen
och fortbildningsverksamheten
har fått vind i seglen som aldrig förr
genom de nya och samtidigt bekvämare
undervisningsformerna.

Men det är inte bara i Amerika man
börjar ana något av en revolution inom
undervisningen. Jag kan t. ex. nämna att
i december förra året samlades i Rom
delegater från 68 nationer till den första
stora konferensen om undervisnings -

Försöksverksamhet med skol-TV m. m.

TV. Där fanns inte bara amerikaner,
britter och japaner utan också folk från
afrikanska stater.

I Amerika har man 60 stationer, som
sysslar med TV-sändningar i undervisningssyfte.
Just i år har också två viktiga
beslut fattats av kongressen. Det
ena innebär att man ger 32 miljoner
dollar till nya skol-TV-stationer, och
det andra föreskriver att alla TV-mottagare
hädanefter skall vara utrustade
med kanaler för de ultrahöga frekvenserna.

Jag har också själv lagt märke till att
skol-TV i Amerika fungerar som tillskott
till det ordinarie skolarbetet och därvid
har visat sig vara särskilt lämpligt i naturvetenskapliga
ämnen men också i
matematik och sociologi. Det finns faktiskt
skolområden i Amerika som ordnar
egen intern TV-service för att förstärka
undervisningen. Denna audio-visuella
undervisning har i ganska stor
utsträckning revolutionerat universitetsundervisningen
i Amerika. Till klassrum
över hela campus-området kan instruktionsfilm
TV-sändas.

Men det finns också universitet med
egna stationer, helt ägnade undervisningsprogram
för allmänheten. I Chicago
kan man 1. ex. gå igenom junior
college genom att följa TV-kurser och
sedan avlägga examen. Det är intressant
att lägga märke att det inte är någon
skillnad på TV-adepter och andra som
studerar. 3 000 elever får denna TVundervisning,
och dessutom lär det finnas
omkring 150 000 strötittare. Över hela
kontinenten är det möjligt att på de
rent kommersiella kanalerna delta i
ganska avancerad kursverksamhet, som
kan ge betyg om man underkastar sig
prövning vid närmaste universitet. Ett
omfattande forskningsarbete vid pedagogiska
och andra institutioner har visat
på en mycket god effektivitet av just
denna undervisning.

Jag skulle vilja betona, att det i våra
förhållanden här i Sverige är viktigt

Onsdagen den 5 december 1962

68 Nr 35

Yrkesutbildningen för hjälpklasselever

att vi tänker igenom den nya situation
som uppkommit genom det massmediesamhälle
vi ser växa fram och den
kulturtyp det innebär. Vår stora skolreform,
som vi varit med om att besluta,
riskerar kanske att snabbt bli föråldrad
om vi inte räknar med den roll som
TV-undervisning också på akademisk
nivå kan spela. Vi behöver kanske revidera
vår uppfattning om vad skola och
undervisning är och räkna med en fri
distribution av vetande inte bara till
dem som är invigda, akademikerna, utan
till vida större kretsar.

Jag vill, herr talman, alltså inte ställa
något yrkande, utan jag hoppas att 1960
års radioutredning, som nu fått sina
direktiv vidgade, verkligen skall ta pa
allvar frågan om undervisnings-TV på
det akademiska planet.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Yrkesutbildningen för hjälpklasselever

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
182, i anledning av väckta motioner angående
yrkesutbildningen för hjälpklasselever.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har en blank reservation
fogad till detta utskottsutlåtande,
och jag skulle vilja säga några ord i
anslutning till utlåtandet. Jag anser att
utskottet i viss grad har gått förbi den
motion, som jag har skrivit under och
som ligger till grund för utlåtandet.

Hjälpklasseleverna är en kolossalt
stor grupp i vårt land. Vi kan registrera
inte mindre än 25 000 hjälpklasselever,
och då som vi alla vet hjälpklasserna
är mycket dåligt utbyggda och många
aldrig kommer i åtnjutande av denna
undervisning, får man räkna med ca
30 000 ungdomar. De, som kommer från

hjälp klasser kan inte konkurrera och
komma in på vanliga yrkesskolor. De
har också svårt i konkurrensen att komma
in i det vanliga arbetslivet. Därför
behöver de mer än många andra yrkesutbildning
och en speciell yrkesutbildning,
som går i takt med deras förmåga.

En del yrkesskolor har ordnat utbildning
även för dessa ungdomar, men de
är mycket få. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i vissa fall förbarmat sig över dessa
elever och givit dem utbildning. Men
egentligen ligger detta inte inom arbetsmarknadsstyrelsens
utbildningsområde,
ty den skall ha hand om omskolning och
vuxenundervisning.

Näringslivet — jag tänker framför allt
på industri och hantverk — kan i många
fall mycket väl använda dessa ungdomar
till en hel del uppgifter, t. ex. vissa
tempoarbeten. De behöver för detta specialträning,
och med den kan de bli
utomordentligt goda arbetare.

Nu visar såväl motionärerna som utskottet
på att det har tillkommit en
samarbetsnämnd med representanter
från KÖY, skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Vad motionärerna
framför allt tillägger och vad jag här
vill understryka är att denna samarbetsnämnd
främst måste ha ett samarbete
med näringslivet, med industri och
hantverk, för att dels inventera och få
fram lämpliga arbetsuppgifter för dessa
ungdomar, dels få fram specialträning,
antingen man förlägger den till
industriens och hantverkets arbetsplatser
eller inom yrkesskolorna, för att ungdomarna
skall anpassas till arbetsuppgifter
som verkligen finns ute i arbetslivet.

I Holland bär man kommit utomordentligt
långt med utbildningen av dessa
ungdomar, och det visar sig att de
gör en mycket god insats, som naturligtvis
är till stor glädje och stort gagn
för dem själva, för att nu inte tala om
nyttan för hela samhället.

Jag vill bara med detta understryka,
herr talman, att denna samarbetsnämnd

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

måste ha intimt samarbete med näringslivet.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Huvudmannaskapet för polisväsendet
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående huvudmannaskapet för
polisväsendet m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 148 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 30 mars 1962, föreslagit
riksdagen att dels besluta att staten
skulle helt övertaga huvudmannaskapet
för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
den 1 januari 1965 på de
villkor som departementschefen angivit
i nyssnämnda statsrådsprotokoll, dels
ock godkänna de grunder för organisationen
av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
som departementschefen
angivit.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet följande.

I propositionen föreslås att polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet skall
helt förstatligas den 1 januari 1965.

Vidare föreslås, att polis-, åklagar- och
exekutionsverksamheten i samband med
förstatligandet omorganiseras och att
det nuvarande organisatoriska sambandet
mellan verksamhetsgrenarna upplöses.
Detta innebär bl. a. att chefsfunktionerna
inom verksamhetsgrenarna inte
längre skall vara förenade hos en
och samma befattningshavare.

För polisverksamheten skall landet
liksom nu vara indelat i lokala polisdistrikt.
Ett polisdistrikt skall omfatta
en centralort och dennas naturliga omland
samt göras så stort, att polisverksamheten
i distriktet i regel bereder
sysselsättning åt en poliskår på 20—50
man. Ledningen av polisverksamheten

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

i distriktet skall ankomma på en polischef,
benämnd polismästare. Av polispersonalen
skall huvuddelen, innefattande
en rörlig styrka för bevakningsuppgifter
inom hela distriktet, vara förlagd
till centralorten. Arbetsgrupper
skall stationeras i andra tätorter inom
distriktet. Stats- och reservpolisorganisationerna
skall upphöra.

Ledningen av länets polisväsende
skall alltjämt ankomma på länsstyrelsen,
i vilken länspolischefen inordnas. Länspolischefen
behåller sina nuvarande befogenheter
och skall dessutom handlägga
bl. a. en rad administrativa frågor
rörande polisväsendet. I den operativa
polisverksamheten skall han intaga en
fullt självständig ställning. Till länspolischefens
förfogande ställes en rörlig
polisstyrka, främst avsedd för trafikövervakningsuppgifter.

Såsom centralt polisorgan skall enligt
förslaget inrättas en rikspolisstyrelse
under ledning av en rikspolischef. Styrelsens
huvudsakliga uppgifter skall avse
inspektion, samordning och rådgivning
samt i begränsad omfattning direktivgivning
bl. a. i fråga om polisverksamhet
som rör hela riket. Till
rikspolisstyrelsen skall överföras den
verksamhet som nu bedrives av polisväsendets
organisationsnämnd och registraturavdelningen
inom statens kriminaltekniska
anstalt. Rikspolisstyrelsen
föreslås träda i funktion den 1 juli
1964 för att medverka vid genomförandet
av polisväsendets förstatligande.

Förslag framlägges i syfte att tillgodose
behovet av lekmannainflytande inom
polisorganisationen. Bl. a. skall lekmän
ingå i rikspolisstyrelsen.

Beträffande åklagar- och exekutionsväsendet
föreslås att i ett åklagardistrikt
skall finnas en eller flera distriktsåklagare
samt i ett exekutionsdistrikt kronofogde
jämte exekutionsbiträden. Länet
skall utgöra verksamhetsområde för
länsåklagare. I fråga om organisationen
i övrigt uppdrages i propositionen vissa

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Huvudmannaskapet för polisväsendet m.

allmänna riktlinjer för det fortsatta utredningsarbete
som anses erforderligt
före ett slutligt ställningstagande i organisationsfrågorna.

Förslaget innebär vidare att staten efter
huvudmannaskapsreformen skall stå
för samtliga kostnader för polis-, åklagar-
och exekutionsväsendet, bl. a. för
lokaler. Inventarier och annan utrustning
skall kommunerna utan gottgörelse
överlämna till statsverket. Av statsfinansiella
skäl föreslås kommunerna skola
under en övergångstid om fem år erlägga
kontanta bidrag till statsverket
enligt en fallande skala.

De kostnader som statsverket successivt
kommer att övertaga beräknas till
omkring 290 milj. kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Holmberg och Sveningsson
(1:741) och den andra inom andra
kammaren av fröken Wetterström och
herr Björkman (II: 896), i vilka hemställts
att riksdagen måtte vid behandlingen
av förevarande proposition uttala
1) att det beredningsorgan, som
skulle behandla de frågor som måste
lösas under tiden mellan riksdagens
principbeslut och statens slutliga övertagande
av huvudmannaskapet, måtte
ägna särskild uppmärksamhet åt de åtgärder
som kunde vidtagas i samband
med organisationsförändringen för att
främja polispersonalens rekryteringsoch
utbildningsfrågor samt uppmärksamma
nödvändigheten av att polisdistrikten
erhölle tillräcklig bemanning
för att de polisiära och särskilt
de brottsförebyggande uppgifterna skulle
kunna lösas på tillfredsställande sätt,
2) att frågorna om kommunernas bidragsskyldighet
borde, därest en närmare
prövning av omständigheterna
kunde ge anledning härtill, åter underställas
riksdagen i samband med anslagsfrågornas
behandling, i syfte att om

möjligt förkorta bidragstiden från i propositionen
föreslagna fem år till tre eller
fyra år, 3) att frågan om ersättning
till kommunerna för mera värdefull
teknisk materiel övervägdes under det
fortsatta arbetet och ånyo underställdes
riksdagens prövning och 4) att de synpunkter
som anförts av experten, landsfiskal
Lars Waesterberg, i dennes särskilda
yttrande till 1957 års polisutrednings
betänkande om de svårigheter
som kunde uppstå om man förenade de
större städerna med betydande landsbygdsområden
till polisdistrikt, beaktades
i möjligaste mån vid den nya polisdistriktsindelningen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segersledt Wiberg (1:742) och den
andra inom andra kammaren av herr
Wiklund i Stockholm (11:897), i vilka
hemställts att riksdagen i samband
med behandlingen av förevarande proposition
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att frågan om långtidsplanering
för tillgodoseende av polisens
behov av personal och teknisk utrustning
måtte göras till föremål för skyndsam
utredning — eventuellt genom tillläggsdirektiv
till polisberedningen —
med särskild vikt vid och förtur för polisverksamheten
i de större städerna,
främst Stockholm och Göteborg;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson (I: 747) och den andra
inom andra kammaren av herrar Gomér
och Elmwall (11:902), i vilka
hemställts att riksdagen under beaktande
av vad i motionerna anförts vid
sin behandling av förevarande proposition
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla a) att vid indelning i polisdistrikt
stad, som utgjorde underlag för
närmare 50 eller högre antal polismän,
ej borde sammanslås med omgivande
områden annat än beträffande egentliga
förorter och omland, b) att innan
ny indelning i polisdistrikt och stationering
av arbetsgrupper fastställdes

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

samråd måtte äga rum med företrädare
för kommunerna, så att dessa bereddes
tillfälle framföra sina synpunkter, c)
att ställningstagandet beträffande kommunernas
bidrag till kostnaderna för
polisväsendet efter år 1964 tills vidare
måtte anstå i avvaktan på utvecklingen
beträffande annan kostnadsfördelning
mellan stat och kommun, d) att kommunerna
skulle äga rätt att uppbära vederlag
för dyrare inventarier och utrustning,
som under det kommunala huvudmannaskapets
senare tid anskaffats för
polisväsendets räkning och som vid förstatligandet
komme att överlämnas till
staten;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson (I: 748) och den andra
inom andra kammaren av herr Helander
m. fl. (II: 903), i vilka hemställts
att riksdagen i samband med behandlingen
av förevarande proposition måtte

A. i skrivelse till Kungl. Mai :t uttala 1)
att i samband med organisationen av de
lokala polisdistrikten mindre posteringar
inrättades i glesbygder, så att
kontakten mellan allmänhet och polis
där kunde behållas, 2) att i samband
med polisväsendets förstatligande polisnämnder
borde inrättas som fasta, rådgivande
kontaktorgan mellan kommuner
och lokala polisdistrikt, 3) att den
omflyttning av polispersonal, som aktualiserades
i samband med polisväsendets
förstatligande, företoges med största
möjliga smidighet, 4) att polisorganisationen
på länsplanet åtminstone övergångsvis
bleve sådan att polisledningen
respektive landsåklagarämbetet kunde
bli gemensam för två angränsande län;

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att
under punkten A angivna frågor måtte
skyndsamt prövas av polisberedningen,
ävensom att därav föranledda författningsförslag
förelädes senast 1964 års
riksdag; C. i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att frågan om ersättning till
kommunerna i samband med överlåtelse
till staten av inventarier och annan

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

utrustning, som kommunerna anskaffat
: för polis-, åklagar- och exekutionsväsen det,

måtte prövas av polisberedningen,
och förslag i synnerhet vad gäller ersättning
för nyanskaffad dyrbar teknisk
: utrustning framläggas i så god tid att

i beslut därom kunde fattas av 1963 års
< vårriksdag; D. i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära en långtidsplanering av
personalbehovet inom polisväsendet; E.
i övrigt beakta vad motionärerna an -

fört;

r dels ock en inom andra kammaren av
herr Börjesson i Glömminge väckt mo1
tion (11:901), i vilken hemställts att
riksdagen vid sin behandling av före^
varande proposition i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla att frågan om
ett polisdistrikt omfattande enbart Öland
särskilt måtte beaktas vid ny indelning
s i polisdistrikt.

Utskottet hemställde, att riksdagen
e måtte

) I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
e ävensom med avslag å motionerna I: 748
och II: 903, såvitt nu var i fråga, godt
känna vad departementschefen i statss
rådsprotokollet över inrikesärenden för

I den 30 mars 1962 anfört i principfrågan
om förstatligande av polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet;

:- II. i anledning av Kungl. Maj:ts förn
slag ävensom motionerna I: 741 och
;- 11:896, 1:747 och 11:902, 1:748 och

- 11:903, 1:742 och 11:897 samt 11:901,

;- förstnämnda sex motioner såvitt nu

i- var i fråga, godkänna vad utskottet an fört

rörande indelningen i polisdistrikt

n och personalorganisationen inom di e

strikten;

.; III. i anledning av Kungl. Maj:ts förlt
slag samt motionerna I: 748 och II: 903,

e såvitt nu var i fråga, i skrivelse till

i, Kungl. Maj:t hemställa, att åt polisbet-
redningen uppdroges att pröva den
■s närmare utformningen av ett rådgivan:t
de organ för kontakt mellan polisorga II

nisationen och kommunerna;

1- IV. med bifall till Kungl. Maj :ts förn
slag ävensom med avslag å motionerna

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

1:741 och 11:896 samt 1:747 och
II: 902, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad utskottet anfört
rörande kommunernas bidragsskyldighet; V.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 741 och II: 896, 1: 747 och II: 902 samt
I: 748 och II: 903, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört rörande kostnaderna för
vissa inventarier och annan utrustning;

VI. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
vissa pensionsavgifter för polispersonal;

VII. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i övrigt anfört
rörande huvudmannaskapet för och organisationen
av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

I utskottets motivering anfördes bland
annat följande:

Frågan om den kommunala skatteutjämningen
är för närvarande under utredning
av 1958 års skatteutjämningskommitté,
vars förslag i ämnet torde
komma att framläggas under år 1963.
Såsom departementschefen även berört
måste givetvis de kostnadsmässiga konsekvenserna
av den nu ifrågavarande
huvudmannaskapsreformen beaktas vid
de framtida övervägandena rörande
kostnadsfördelningen mellan staten och
kommunerna samt skatteutjämningen
kommunerna inbördes. Detta bör enligt
utskottets mening dock inte utgöra något
hinder för ett ställningstagande i
den nu förevarande frågan. Det förslag
som polisutredningen framlagt rörande
kommunernas bidrag under en viss
övergångstid torde enligt utskottets mening
få betraktas som en rimlig kompromiss
mellan statens och kommunernas
skilda ekonomiska intressen. De berörda
kommunförbunden, Svenska
stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund, har heller inte haft
någon erinran mot förslaget i denna del.
Mot bakgrunden härav biträder utskottet
departementschefens förslag och av -

styrker sålunda de framförda motionsyrkandena.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Hagnar Bergh, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka ansett

dels att de fyra sista meningarna i
ovan intagna stycke i utskottets yttrande
bort ersättas med text av följande
lydelse:

Det förslag som polisutredningen
framlagt rörande kostnadsfördelningen
innebär, att kommunerna under år 1965
skall bidraga med belopp motsvarande
hela deras förutvarande kostnad men
därefter med en för varje år med en
femtedel reducerad kostnad, så att kostnaden
efter fem år helt vilar på staten.
Såsom anförts i motionerna I: 741
och II: 896 föreligger emellertid skäl,
bl. a. från skatteutjämningssynpunkt, att
göra övergångstiden kortare. Utskottet
vill för sin del förorda, att denna sättes
till tre i stället för fem år och att avtrappningen
sålunda sker med en tredjedel
per år.

dels ock att utskottet under IV. bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 741 och II: 896 ävensom med
avslag å motionerna 1:747 och 11:902,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad reservanterna sålunda anfört
rörande kommunernas bidragsskyldighet; 2)

av fröken Elmén, utan angivet yrkande; 3)

av herr Nelander, likaledes utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Frågan om polisväsendets
förstatligande har på det hela taget
mött en enhällig anslutning inom
statsutskottet och får med all säkerhet
också ett liknande bemötande i
kamrarna. Det finns därför ingen anledning
att beröra själva huvudfrågan.

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

Jag skall i stället be att få säga några
ord i ett par detaljspörsmål, som
behandlats bl. a. i den från vårt håll
avlämnade motionen nr II: 903.

Med tillfredsställelse vill jag då först
konstatera, att ett av de väsentligaste
yrkandena i vår motion, nämligen inrättandet
av fasta kontaktorgan mellan
kommuner och lokala polisdistrikt
helt godtagits av statsutskottet, som på
s. 7 av sitt utlåtande säger: »Åtgärder
som kan vidtagas för att även efter
ett förstatligande av polisväsendet
behålla och fördjupa samhörigheten
mellan allmänheten, kommunerna och
polisen är därför av stor vikt.»

Denna samverkan har i propositionen
— liksom av utredningen — föreslagits
.skola ske på frivillig bas. Vi
motionärer liksom också åtskilliga remissinstanser
bär ansett att det i likhet
med vad som skett i Danmark, där
polisväsendet också är förstatligat, bör
föreskrivas ett mera fast inrättat rådgivande
organ, knutet till polisdistrikten
och valt av kommunala fullmäktigförsamlingar,
genom vilket information
kan ges av polismästaren, där framställningar
kan göras i polisiära frågor
och där allmänt samråd på detta
område kan äga rum. Utskottet är som
sagt av samma mening.

.lag tror att en samverkan av detta
slag är behövlig för ett fortsatt och
fördjupat förtroende hos medborgarna
för polisväsendet.

Kontakten mellan allmänhet och polis
i de stora glesbygdsdistrikten bör
också enligt vår uppfattning underlättas
genom att inte alltför få posteringar
utplaceras i sådana avlägsna bygder.
Utskottet säger på s. 6 i sitt utlåtande:
»En lämplig stationering av

dylika arbetsgrupper bör--— även

bli av väsentlig betydelse för att underlätta
samarbetet mellan allmänheten
och polisen.» Utskottet tillägger att
detta — liksom närmare bestämmelser
om det rådgivande kontaktorganet
— närmare bör utformas av polisbe -

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

redningen. Jag finner detta tillfredsställande.

I vår motion har vi ifrågasatt om
den i propostitionen föreslagna fördubblade
chefspersonalen i alla län
kommer att få tillräckliga arbetsuppgifter
och om inte, där så anses lämpligt,
möjlighet borde ges att låta polisledningen
respektive länsåklagarämbetet
förenas i två angränsande län.
Utskottet säger härom på s. 5: »Någon
sådan möjlighet till gemensam ledning
för två län i nu förevarande avseende
— — — torde enligt utskottets
mening knappast bli erforderlig».
Jag vidhåller att det helt visst hade
varit välbetänkt att skapa en möjlighet
att förena de ifrågavarande tjänsterna,
där så lämpligen kan ske. Polisberedningen
borde se också på denna
sak och inte alltför starkt låsa fast
organisationen.

Kommunernas överlåtande av inventarier
till staten skall enligt förslaget
ske utan ersättning. Vi har i vår motion
gjort vissa erinringar och särskilt
omnämnt dyrbar teknisk materiel
som kanske nyligen anskaffats eller
kommer att köpas under övergångstiden.
Det kan naturligtvis bli vissa svårigheter
vid bedömningen härvidlag.
Men polisberedningen borde enligt vår
mening få fullmakt att pröva dylika
ersättningsfrågor — man kan kanske
eljest riskera att inköp av sådan nödvändig
och modern materiel under
övergångstiden eftersattes till förfång
för polisens spanings- och inspektionsverksamhet.

Till sist, herr talman, några ord om
den mera långsiktiga planeringen av
personalbehovet inom polisväsendet. Vi
anser en sådan planering på längre
sikt nödvändig. Regering och riksdag
får nu ett mera direkt ansvar för polisrekryteringen,
som visserligen för
närvarande och efter riksdagsbeslutet
i våras har betydligt förbättrats men
på sina håll alltjämt skapar svårigheter.
Utskottet synes mena att polis -

3* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 35

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

beredningens direktiv även innefattar
de mer långsiktiga rekryterings- och
utbildningsfrågorna. Om så är fallet
och dessa frågor kommer att tas upp
i polisberedningen har jag självfallet
inget att invända. Jag vet att en annan
motionär, herr Wiklund i Stockholm,
senare kommer in på detta spörsmål
och lämnar det därför.

Herr talman! Jag har med anledning
av min blanka reservation velat anföra
dessa synpunkter och yrkar i övrigt
bifall till utskottets förslag.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! »Det är ingen överdrift
att påstå att polisen intager en
central ställning i kampen mot brottsligheten.
Det är i hög grad på polisens
effektivitet det beror, om den enskilde
medborgaren skall kunna känna
sig trygg mot angrepp på person
eller egendom. Det är intet tvivel om
att den potentiella lagöverträdarens
vetskap om att risken för snar upptäckt
är stor utgör en, generellt sett,
kraftigt verkande brottsförebyggande
faktor, låt vara att den kan göra sig
påmind med olika styrka hos olika
personer och vid olika slag av brott.
Vad t. ex. bilstölderna beträffar kan
betydielsen av upptäcktsrisken belysas
av ett exempel från hösten 1956
i vårt land. De flesta bilstölderna sker
under lördagar och söndagar. Med anledning
av Suezkrisen infördes vid
nyssnämnda tidpunkt det s. k. söndagsförbudet,
varigenom bilkörning
förbjöds från kl. 18 på lördagseftermiddagen
till kl. 6 på måndagsmorgonen.
Under den tid, som detta förbud
gällde, sjönk antalet bilstölder
starkt, i synnerhet i storstäderna. Bilar
fanns till större antal än vanligt
på gator och vägar med bensin i tanken.
De straffrättsliga reaktionerna mot
biltjuvarna hade inte undergått någon
ändring. Vad som hade skett var att
upptäcktsriskerna ökat kraftigt.»

Detta är inte mina egna funderingar

eller formuleringar utan återger ett avsnitt
ur det betänkande, som parlamentariska
sakkunniga rörande ungdomsbrottsligheten
avgav år 1959. Dessa
sakkunniga underströk sedan kraftigt
vikten av att då pågående överväganden
inom inrikesdepartementet
av olika problem rörande polisens verksamhet
»utan dröjsmål leder till en
upprustning av polisverksamheten». I
fortsättningen heter det: »Enligt vår
åsikt är denna fråga en av de angelägnaste
när det i dagens läge gäller
att effektivisera kampen mot kriminaliteten
och mot andra yttringar av asocialitet.
» Detta var år 1959, och det
har ju gått en tid sedan dess.

Låt mig sålunda slå fast, att en av
de viktigaste metoderna för den mera
direkta kampen mot brottsligheten är
att se till att upptäcktsrisken vid brott
är så stor som möjligt. Därmed kan
både flera brott klaras upp och med
sannolikhet också eu kraftig brottspreventiv
effekt uppnås. Mycket tyder på
att det ofta betyder mera för att hålla
kriminaliteten nere att lagöverträdare
alltmera undantagslöst och snabbt
avslöjas än hur påföljderna utformas.

I vilken män någon mera väsentlig
upprustning skett av polisorganisationen,
sedan de parlamentariska sakkunniga
avgav sitt betänkande, undandrar
sig mitt bedömande. Eftersom vi ännu
har en kommunal polis och man
allmänt väntat sig ett förstatligande
av polisverksamheten, kan man befara
att några större upprustningar inte
skett eller kommer att ske under den
långa övergångstiden, innan förstatligandet
blir genomfört.

Hur är det då med upptäcktsrisken?
Det förhåller sig faktiskt så, att denna
risk, eller uppklarningsprocenten vid
brottslighet, inte bara är låg utan också
visat en sjunkande tendens under de senaste
åren. Den genomsnittliga uppklaringsprocenten
för alla brott för
perioden 1950—1955 i hela landet var
39,2 procent och hade år 1959 sjun -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

kit till 33,9 procent. Under 1960 inträffade
en viss förbättring, men procentsiffran
ligger dock alltjämt väsentligt
under siffrorna för åren i början
av 1950-talet. I Stockholm är det värre
än i landet i övrigt. Där uppklarades
år 1959 bara 17,8 procent av
anmälda brott (för inbrottsstöld 10,1
procent och för bilstöld 6,8 procent).
En svag förbättring har inträffat också
i Stockholm under 1960, men den
är även den ganska liten. Även i övriga
större städer är uppklaringsprocenten
lägre än för landet i stort.

En kraftig effektivisering av polisen
är i en rättsstat som Sverige en trängande
angelägenhet för att vi skall kunna
komma till rätta med brottsligheten.
Jag är fullt på det klara med att
det är åtskilligt annat som behöver
göras, men jag vill understryka betydelsen
av effektiviseringen av polisen.
Just i dag kom i mina händer ett urklipp
ur en göteborgstidning. Det heter
där beträffande förhållandena i
Göteborg, att när det gäller en viss typ
av brott, nämligen spritlangning, kan
man inte tala om uppklaringsprocent
utan måste tala om en uppklaringspromille,
som även den är ganska lag.
Ett av tusen sådana brott avslöjas, står
det i rubriken.

Rättsvården och rättstryggheten är
en av de elementära uppgifterna för
staten. I den pågående samhällsdebatten
ställs ibland — jag medger litet tillspetsat
— frågan vad det kan vara till
för nytta att medborgarna får en rad
allt bättre sociala förmåner, då de i
så stor och växande omfattning går
osäkra både till liv och egendom som
en följd av brottslighetens ökning under
senare år. Det finns överdrifter i
uttalanden av denna och liknande art,
men det framstår likväl som groteskt
att bättre tillgångar för den enskilde
också tycks ha medfört större utsikter
att genom brott bli av med tillgångarna.

Om staten nu skall övertaga polisen,

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

måste vi också fullt ut ta över ansvaret
för brottslighetens bekämpande genom
polisen. Huruvida polisens effeki
tivisering, som är oundgängligen nödvändig,
skall ske genom materiell eller
personell upprustning får bli fö’
remål för närmare studium. Sannolikt
i måste man med kraft sätta in åtgärder
på båda dessa punkter. Huvudsaken
är att åtgärderna kommer till stånd
t utan onödigt dröjsmål, eftersom stora
värden av både materiell och annan
art står på spel.

Herr talman! När jag tog del av pro1
positionen om polisens förstatligande,
väntade jag mig att också finna att
effektiviseringsfrågan tagits upp till
grundlig diskussion. Jag har dock för
^ min del inte kunnat hitta något om
den saken i propositionen och har därför
i en motion påyrkat en hemställan
från riksdagen till Kungl. Maj:t om
en långtidsplanering för en målmedveten
upprustning av polisen. Att för1
statliga polisen är, med tanke på att
’ rättsvården och upprätthållandet av
1 ordning och säkerhet av gammalt ant
ses vara en statens primära uppgift,
i och för sig riktigt. Det är väl ändå
närmast en organisatorisk fråga. Denna
fråga är så komplicerad till sin natur,
att inrikesministern riktigt nog tillsatt
en särskild polisberedning. Men i
dess direktiv kan man, såvitt jag funnit,
inte hitta något egentligt om det
stora upprustningsbehovet och hur det
l skall mötas. Det finns t. ex. mig vel
terligt icke ens en prognos för polisi
personalens avvägning i förhållande till
befolkningsförändringar. Såvitt jag
i kunnat läsa direktiven gäller det för
polisberedningen endast att finna ut
i hur nu befintliga personalresurser och
, andra resurser skall omdisponeras och
t omorganiseras. Det gäller alltså inte,
i i varje fall inte primärt, en ingående
analys av bristen på resurser och hur
denna brist skall genom planering på
längre sikt kunna täckas. Hela den frå,
gan berörs inte i propositionen.

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

När utskottet då, med erinran om
att polisberedningen i samråd med
länsstyrelserna skall upprätta personalstater,
säger att utskottet förutsätter att
de mera långsiktiga utbyggnads-, rekryterings-
och utbildningsfrågorna
därvid kommer under övervägande,
skulle man gärna vilja veta den närmare
grunden för denna utskottets optimistiska
skrivning och förhoppning.
Jag vill (gärna tro att det finns en grund
för sådana tongångar och att man alltså
en rimlig framtid skulle kunna få
till stånd en nödvändig upprustning av
polisen.

Herr talman! Som ärendet ligger till
rent formellt lönar det sig inte att ställa
något särskilt yrkande med anledning
av den motion jag väckt i denna
fråga.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp) och herr Gustafsson i Borås
(fp).

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Mot den proposition
som i dag uppenbarligen kommer att
antagas av riksdagen bär jag i vad
avser organisationsfrågorna inte anledning
att framföra något ändringsyrkande.
Propositionen är ju också i
dessa delar tillstyrkt av ett enhälligt
utskott. Anledningen till att jag det
oaktat har velat ta till orda är bara
den, att jag i min egenskap av häradshövding
anser mig böra uttala ett visst
beklagande över att det nuvarande systemet
med landsfiskalerna som kombinerade
lokala polischefer och åklagare
är dömt att försvinna. Den hittillsvarande
organisationen har nämligen
också den haft sina stora förtjänster,
särskilt för glesområdenas del.
Landsfiskalerna där har nämligen kunnat
förskaffa sig utomordentligt god
lokal- och personkännedom, vilket givetvis
varit till stort gagn både i deras
polisutredande och deras åtalande
verksamhet. Det nuvarande systemet
har också den fördelen, att varje

distriktsåklagare betjänar bara en domstol
och i regel bara en av häradsrättens
nämnder. Detta har lett till mycket
goda personliga kontakter mellan
åklagarna och domarna, vilket varit
till nytta inte bara för den dömande
verksamheten utan även för de tilltalade.
Som ett exempel på det sistnämnda
kan jag nämna att ett underhandssamtal
ofta har kunnat leda till mildring
av ett kanske i och för sig något
tveksamt ansvarsyrkande. Även om den
åklagarorganisation, som vi skall få,
ännu inte är färdigutredd och våra nuvarande
landsfiskaler alltså kommer
att få verka som åklagare i sina distrikt
ännu några år framåt, vill jag
gärna begagna tillfället att här uttala
ett varmt erkännande till hela vår
landsfiskalskår för dess yrkesskicklighet
— nya rättegångsbalken klarade
den sålunda med glans! — och dess
ingående kännedom om distrikt och
befolkning liksom för dess ofta ådagalagda
mänsklighet i sitt åklageri.

Yad glesdistrikten beträffar kommer
för övrigt landsfiskalernas försvinnande
att innebära ytterligare en utarmning
av vår landsbygd, något som också
måste vara att beklaga.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! För kommunernas del
har diskussionen om huvudmannaskapet
för polisen främst rört frågans
ekonomiska sida, och det är också
denna jag vill beröra. Det finns naturligtvis
också andra delar av detta problem
som rör viktiga kommunintressen,
och de har redan skymtat i denna debatt
och även berörts i flera motioner.
Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att det inte är någon önskvärd förändring
som steg för steg har lett till att
kommunerna fått allt mindre att säga
till om på detta område. Det är också
därför som det framstått som alltmer
orimligt att kommunerna i ett sådant
läge skall betala en så betydande del
av kostnaderna. Jag anser inte heller

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

att det finns något nödtvunget samband
mellan den ekonomiska och administrativa
sidan av saken. I detta
fall liksom i många andra liknande
frågor, där det gäller relationerna mellan
centralt statliga och lokala organ,
hyser jag den meningen, att man mycket
väl kan befria kommunerna från
det ekonomiska ansvaret utan att inskränka
på det lokala inflytandet. Hur
man lämpligen skall avväga arbetsfördelningen,
så att praktiska behov blir
tillgodosedda utan att man begränsar
kommunernas bestämmanderätt och rörelsefrihet,
har såvitt jag förstår ingenting
att göra med frågan om hur verksamheten
skall finansieras.

Jag har velat göra denna allmänna
reflexion inte bara med hänsyn till
denna fråga utan också därför att frågan
om arbetsfördelningen och de ekonomiska
relationerna mellan staten och
kommunerna berörs även i nästa ärende
på föredragningslistan. Detta är ju
också ett gammalt stridsämne, där statsmakterna
nu äntligen börjar komma in
på en riktig väg. Den kommunistiska
riksdagsgruppen har i åtskilliga motioner
och tal under mer än ett årtionde
försökt vinna gehör för uppfattningen,
att staten skall överta en betydande del
av kommunernas nuvarande kostnader.
Vi har i alla sådana sammanhang hävdat,
att en sådan förändring inte behöver
och inte får innebära någon inskränkning
av kommunernas bestämmanderätt.
Tvärtom bör åt kommunerna
ges allt större möjligheter att påverka
den lokala politikens utformning.
Därvidlag kan man göra framför allt
två vägande invändningar mot den
statliga skatteövervältringen på kommunerna.
Den första är att man därigenom
driver skattepolitiken i en antidemokratisk
riktning på grund av de
olika principer som gäller för statlig
och kommunal beskattning. Den andra
är att man även genom en sådan skattepolitik
gör den kommunala demokratien
och självbestämmanderätten mer
eller mindre illusorisk. Sedan kommu -

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

nerna efterkommit de order de fått av
statsmakterna, har det inte blivit
nämnvärt utrymme kvar för egna initiativ,
såvida man inte velat pressa kommunalskatterna
långt utöver det rimliga.

Vi har i den motion som skall behandlas
på nästa punkt anfört exempel
på tre områden där skatteövervältringen
lett till sådana skadeverkningar.
Det gäller kommunernas kostnader för
skola, pensionering och polisväsende.
Det är bara den sistnämnda frågan
som här behandlas, men jag vill redan
nu anföra våra allmänna argument för
att därmed motivera, att vi i ett avseende
inte kan biträda vare sig utskottets
eller reservanternas förslag beträffande
huvudmannaskapet för polisen. Det
gäller finansieringen. Vi hävdar att staten
utan ytterligare dröjsmål bör överta
allt väsentligt av kommunernas kostnader
för skola, pensionering och polisväsende.
Opinionen har här redan
föranlett mycket värdefulla förändringar
i rätt riktning även när det gäller
poliskostnaderna. I fråga om polisen
vill emellertid såväl utskottet som reservanterna
att kommunerna fortfarande
under lång tid skall betala kostnaderna.
Det anser vi vara oriktigt, och
den s. k. statsfinansiella motivering,
som brukar vara den vanliga invändningen
i sådana här sammanhang, är
ju inte någon reell invändning. Det
blir inte dyrare, de sammanlagda kostnaderna
blir inte större om staten
övertar hela kostnaden än om kommunerna
fortfarande under en lång tid
skall svara för en del av kostnaderna.

Även i fråga om pensionskostnaderna,
som jag med herr talmannens tillstånd
berör i detta sammanhang, har
vi kommit en bra bit på väg genom
tidigare riksdagsbeslut. Men varför
skall vi bibehålla en del orättvisor och
onödigt krångel för kommunerna? Det
finns inga reella skäl att dröja med
att påföra statskassan hela kostnaden
för folkpensioneringen.

Skolkostnaderna är den tredje frå -

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

gan vi tar upp i vår motion. De uppgår
i många kommuner till mer än
hälften av kommunens samlade skatteinkomster.
Det säger tillräckligt om
hur allvarligt den kommunala demokratien
begränsas genom de nuvarande
ekonomiska relationerna mellan staten
och kommunerna. Tyvärr har detta
också lett till mycket betydande fördröjningar
vid genomförandet av skolreformer,
som riksdagen själv har varit
angelägen om. När exempelvis statsbidragen
till skolmåltider och skolmateriel
förändrats så att kommunerna
bara får en bråkdel av förutvarande
bidrag, har detta ofta föranlett eftergifter
för reaktionära skolpolitiker, som
helst skulle önska att det över huvud
taget inte sker några demokratiska reformer
på skolans område.

Herr talman! Det är i korthet motiveringen
till vårt förslag om ett snabbare
genomförande av skattereformer
som förbättrar kommunernas arbetsförhållanden
och som leder till en demokratisering
av skattepolitiken.

I fråga om polisväsendets förstatligande
kan vi alltså inte biträda vare
sig utskottets eller reservanternas mening
i punkt IV. I fråga om andra delar
av skatteövervältringen kommer jag
på nästa punkt på föredragningslistan
att yrka bifall till den kommunistiska
motionen.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Såsom framgår av utskottets
utlåtande är man i princip
enig beträffande frågan om att överflytta
huvudmannaskapet för polisväsendet
till staten. Likaledes är man
ense om att staten skall övertaga åklagarväsendet
i städerna och exekutionsväsendet
till den del detta alltjämt är
kommunalt.

Det är emellertid av största vikt att
de föreslagna organisatoriska förändringarna
genomföres under beaktande
av kravet på polismaktens effektivitet.
Rekryterings- och utbildningsfrågorna

är viktiga. Det är väsentligt att polisen
får tillräckliga resurser. Brottslighetens
omfattning beror i hög grad på polisens
resurser för brottsförebyggande
verksamhet, avslöjande av brottslingar
och lagföring av brott inom rimlig tid.

Ett viktigt problem vid ett ändrat
huvudmannaskap gäller vidare kontakten
mellan polisväsendet och allmänheten.
Samarbetet mellan polisen och
allmänheten är av stor betydelse för
polisens arbete och för allmänhetens
känsla av trygghet.

Såväl i Kungl. Maj :ts förslag som i
utskottets har detta beaktats, och en
rad viktiga spörsmål kommer i samband
med förstatligandet att utredas
av den av Kungl. Maj :t tillkallade polisberedningen.
Detta gäller rekryterings-
och utbildningsfrågor. Det gäller
vidare de allmänna riktlinjerna för
distriktsindelningen och personfördelningen
inom distrikten, ty polisutredningens
förslag -— på vilka Kungl.
Maj :t har byggt — bär liärutinnan varit
preliminära och mera skissartade.
Utskottet har här också framhållit att
berörda kommuner i samband med
polisberedningens förslag har möjlighet
att framföra sina synpunkter.

I anslutning till denna fråga berörde
herr Wiklund i Stockholm en del
mycket viktiga avsnitt i polisens arbete.
Utskottet har på denna punkt framhållit
—- något som också delvis redan
har citerats av herr Wiklund — att i
anledning av den motion han bär berörde
»vill utskottet erinra om att i
polisberedningens uppdrag bl. a. ingår
att i samråd med länsstyrelserna upprätta
personalstater för de lokala poliskårerna».
Utskottet har därför förutsatt
att det mycket viktiga avsnitt
som herr Wiklund berörde även kommer
under övervägande vid polisberedningens
arbete.

I fråga om förhållandet mellan polisorganisationen
och kommunerna bär
även i Kungl. Maj :ts förslag stor uppmärksamhet
ägnats åt detta viktiga

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

spörsmål. Utskottet har emellertid härvid
kanske gått något längre än Kungl.
Maj:t. Jag vill citera vad utskottet har
anfört i detta sammanhang: »Beträffande
formerna för kontaktverksamheten
mellan polisen och kommunerna
har flera remissinstanser, som yttrat
sig över polisutredningens förslag, ansett
att en mera fast ordning härför bör
skapas än vad utredningen föreslagit.»
Dessa synpunkter har också tagits upp
i motioner, och utskottet framhåller
därvid att det torde »vara värdefullt,
att kontakten mellan polisorganisationen
och kommunerna kan upprätthållas
genom någon form av rådgivande
organ antingen på det lokala planet
eller på länsplanet». I fortsättningen
understryker utskottet särskilt följande:
»Med hänsyn till nämnda organs
karaktär av rådgivande instans och då
i detsamma bör ingå personer med god
kännedom om de lokala förhållandena
synes det mest naturligt, att ifrågavarande
organ knytes till polisdistrikten.»
Utskottet har på den punkten i anledning
av bl. a. väckta motioner hemställt
om en särskild skrivelse till Kungl.
Maj :t.

Även på en annan punkt har en rad
motioner avlämnats. Det gäller frågan
om ersättning till kommunerna för inventarier
och annan utrustning, som
kommunerna skulle överlåta till statsverket
i samband med förstatligandet.
Jag tror att det är väsentligt att understryka,
att det här främst gäller en fråga
om utgiftsförhållandena kommunerna
emellan och i mindre grad en fråga
om fördelningen av kostnaderna mellan
staten och kommunerna. Huvudmannaskapsreformen
innebär en betydande avlastning
för kommunernas ekonomi.
Staten kommer successivt att överta en
kostnad av 290 miljoner kronor. I jämförelse
med denna stora årliga kostnadsavlyftning
är givetvis överlåtelsen av
inventarierna av underordnad betydelse
ur kostnadssynpunkt. Kommunernas egna
organisationer, Svenska stadsförbun -

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

det och Svenska landskommunernas för.
hund, har ju också helt accepterat den
föreslagna kostnadsfördelningen.

En annan synpunkt som har framförts
i debatten i denna fråga är att

1 den föreslagna kostnadsfördelningen
t skulle leda till att kommunerna under

den återstående tiden fram till förstat''
ligan det skulle mista intresset för att

> anskaffa de erforderliga inventarierna

> och utrustningen i övrigt. Denna synpunkt
har också här nyss framförts i

, debatten. Jag tror inte att man skall
överdriva riskerna härvidlag. Vi bör
kunna räkna med att kommunerna lo 2

jalt kommer att fullgöra sina åligganden
t även under den återstående tiden med
i kommunalt huvudmannaskap. Kommunförbunden
har, som statsrådet också

s framhållit i propositionen, förklarat sig
i villiga medverka till att så sker.

1 Frågan om inlösen av inventarier har
1 också en administrativ sida. Vi har vid
utskottsbehandlingen ganska ingående
* diskuterat denna fråga. Efter de kontakter
vi haft har vi nog kommit till den
bestämda uppfattningen, att det ur administrativ
synpunkt skulle vara mycket
svårt att genomföra en inlösningsi
skyldighet. Det skulle föranleda förhand1
lingar med de nuvarande polisdistrikten
och säkert medföra besvärliga gränsa
dragningsproblem.

Med stöd av vad jag här anfört vill
jag yrka bifall till utskottets förslag med
undantag för moment IV i utskottets
l" hemställan.

På sistnämnda punkt har, herr tala
man, en reservation fogats till utskotn
tets utlåtande. Den gäller kommunernas
l* kostnader under övergångsskedet. Po''■
lisväsendets överflyttande till staten uti-
gör en viktig del av frågan om kostnadsn
fördelningen mellan staten och komi-
munerna samt skatteutjämningen kom5-
munerna emellan. Enligt min mening
v bör därför den kommunala ersättningen
e kunna avvecklas, och det bör ske så
l- snart som möjligt.

i- Jag berörde nyss frågan om ersätt -

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Huvudmannaskapet för polisväsendet m.

ningen från staten till kommunerna för
vissa inventarier och utrustning, som i
samband med förstatligandet överlåtes
till staten. Det hade givetvis varit önskvärt,
att man här gått kommunerna till
mötes med en dylik ersättning. Men av
de skäl, som jag förut anfört, har utskottet
inte kunnat förorda en dylik
ersättning, och själv har jag här anslutit
mig till utskottets förslag. Detta innebär
dock inte att det enligt min mening
finns något större skäl för att förkorta
övergångstiden när det gäller kommunernas
kostnader för polisväsendet, då
man inte har kunnat bereda kommunerna
ersättning för inventarier etc. Jag
ansluter mig också på denna punkt till
den reservation av fröken Andersson
m. fl., vari föreslås en övergångstid av
tre år i stället för fem år.

Jag ber därför, herr talman, att på
denna punkt få yrka bifall till reservationen
av fröken Andersson m. fl.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Det är en mycket betydelsefull
reform som riksdagen i dag
skall fatta beslut om. När den väl är
genomförd, kommer den att innebära
en väsentlig avlastning av kommunernas
utgifter.

Som statsutskottets ärade orclförande,
herr Staxäng, nyss har framhållit är utskottet
enigt i sitt utlåtande utom på en
enda punkt. Det gäller takten i avvecklingen
av kommunernas bidragsskyldigliet.
Jag vill, herr talman, begränsa mitt
inlägg till denna punkt.

Utskottsmajoriteten har här följt
Kungl. Maj ds förslag om en successiv
avveckling på fem år, under det att högerreservanterna
föreslår tre år.

Bakom Kungl. Maj ds förslag ligger
ett enhälligt utredningsbetänkande, och
det bör uppmärksammas att i denna utredning
har ingått representanter för
både Stadsförbundet och Landskommunernas
förbund. Utredningens förslag
kan därför i viss mån betraktas som en
förhandlingsöverenskommelse, där man

har fått göra en skälig kompromiss mellan
statens och kommunernas ekonomiska
intressen.

Vid remissbehandlingen har Stadsförbundet
och Landskommunernas förbund
liksom en hel del kommuner helt
tillstyrkt utredningens förslag i denna
del. Jag vill dessutom påpeka att även
ett bifall till utskottsmajoritetens förslag
innebär, att bidragsplikten för ett stort
antal kommuner kommer att bortfalla
redan efter ett par, tre år.

Jag kan till sist, herr talman, inte
underlåta att uttrycka en viss förvåning
över högerreservationen i det här fallet.
Vi har i kammaren vant oss vid helt
andra tongångar från högerhåll när det
gällt statens och kommunernas ekonomiska
förhållanden. Nu har plötsligt
högern blivit mera kommunvänlig än
kommunerna själva och deras organisationer.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i dess helhet.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Frågan om huvudmannaskapet
för polisen har varit aktuell
i 30 år. Under den tiden har frågan
kanske undergått en viss utveckling.
Från början gällde det väl att man skulle
befria kommunerna från kostnaderna,
men nu kan man nog säga att det väsentligen
avser polisens ändrade arbetsuppgifter
i det moderna samhället,
de nya uppgifterna med trafikövervakningen
och annat, allt företeelser
som har sprängt förutsättningarna för
de nuvarande polisdistrikten. Huvudskälet
till förstatligandet är alltså att
skapa förutsättningar för en effektivare
polisverksamhet. Skatteutjämningsfrågan
har för närvarande en mycket underordnad
roll i sammanhanget. Genom
statsbidrag till landskommuner och
vissa andra kommuner sker nu en betydande
utjämning. Kostnaderna för polisväsendet
är inte någon särskilt stor
post i landskommunernas budget; det
rör sig om en utdebitering på 25—30

Onsdagen den o december 1962

Nr 35

öre per skattekrona. Därmed, herr talman,
är det också sagt att frågan, om
avvecklingstiden skall vara tre eller
fem år, enbart är en fråga om hur mjukt
övergången skall ske. Att i likhet med
reservanterna lägga skatteutjämningssynpunkter
på frågan finns det alltså
inte någon anledning till.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det finns all anledning
att ge uttryck för tillfredsställelse över
att denna fråga såväl i utredningen som
vid utskottsbehandlingen har setts utifrån
vad som kan anses mest ändamålsenligt
med hänsyn till verksamhetens
karaktär. Jag delar helt herr Larssons i
Luttra uppfattning på denna punkt.

Vad som under efterkrigstidens första
år påverkade många var tanken på att
en förstatligad polis skulle kunna bli
ett maktinstrument, som under vissa
omständigheter skulle kunna utgöra en
fara för ett demokratiskt samhälle. Det
var väl erfarenheterna från Mitteneuropa
under ett par decennier som här
spelade en roll. Vårt av demokrati genomsyrade
samhälle har ingen anledning
att hysa några farhågor av denna
art. Denna problematik har därför inte
spelat någon roll vid ställningstagandena
denna gång.

Inte heller har, såsom herr Larsson
i Luttra nyss sade, den ekonomiska frågan
i stort varit avgörande. Det är klart
att den spelat en viss roll, inte minst
i utredningen när den kom fram till sitt
förslag om ett ändrat huvudmannaskap,
men jag tror ändock att frågan skall observeras
mera med hänsyn till den principiella
betydelse den har än till dess
reella verkan i detta särskilda sammanhang.
Jag vill gärna göra detta därför
att när vi under ett par år diskuterat
kommunindelningsproblemet har de
ekonomiska aspekterna kommit i blickfånget,
och frågan om omfördelning av

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

arbetsuppgifterna mellan stat och kommun
blivit föremål för uppmärksamhet.
Därvidlag har vi från regeringens sida
hävdat att man väl skulle kunna ha
uppmärksamheten riktad på de olika
uppgifter som vi har i vårt samhälle,
deras fördelning mellan stat, landsting
och primärkommun, men att man som
utgångspunkt för en sådan bedömning
skall välja vad som är mest ändamålsenligt
med hänsyn till verksamhetens
art och karaktär. Det skall vara i huvudsak
avgörande. Det är detta jag
menar, när jag säger att det är tillfredsställande
att denna fråga har fått
sin väsentliga bedömning just från dessa
utgångspunkter.

Det kan naturligtvis inte förnekas att
den nuvarande polisorganisationen har
påverkats av den förändring som samhället
undergått under de senaste decennierna.
Jag tänker därvid framför
allt på att den betydande flyttningen
från landsbygden till tätorterna och den
kraftiga ökningen av motorfordonsbeståndet
har ställt polisen inför helt
andra problem än man tidigare behövt
räkna med, problem som i många fall
inte på ett rationellt och effektivt sätt
kan lösas inom ramen för de nuvarande
polisdistrikten. Den ökade rörligheten
inom samhället kräver för både brottsbekämpningen
och trafikövervakningen
att polisdistrikten blir väsentligt
större, med slagkraftig personalstyrka
och erforderliga tekniska hjälpmedel
och framför allt med en rörlighet som
gör att den polisiära verksamheten i sin
brottsbekämpning inte behöver stanna
vid de kommunala gränserna. En så genomgripande
reformering av polisorganisationen
kan inte genomdrivas under
kommunalt huvudmannaskap. Polisväsendet
måste därför förstatligas.

En förutsättning för att skapa en effektiv
polisorganisation har jag vidare
funnit vara att polisväsendet skiljs från
åklagarväsendet och exekutionsväsendet,
som för närvarande i stor utsträckning
är organisatoriskt förenade med polis -

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Huvudmannaskapet för polisväsendet m.

väsendet. Det blir därför nödvändigt
att utforma nya, fristående organisationer
även för åklagar- och exekutionsverksamheten.
Man kan naturligtvis, såsom
herr Fröding har gjort, beklaga utvecklingen.
Men vi har inte gjort någon
bedömning av de nuvarande befattningshavarnas
arbete. Vi tillmäter det stort
värde och det har haft stor betydelse,
men man får finna sig i vad som kan
vara mest ändamålsenligt med hänsyn
till verksamhetens art och bygga upp
denna från dessa utgångspunkter. Härvid
har vi kommit fram till ifrågavarande
tudelningsprincip, konsekvent
genomförd.

De förslag som lagts fram i propositionen
innebär en genomgripande omdaning
av fundamentala samhällsfunktioner.
Det är av särskild vikt att just
på dessa områden skapa garantier för
att samhället blir i stånd att fullgöra
sina uppgifter på ett ur alla synpunkter
tillfredsställande sätt. Jag har självfallet
ingen annan mening än herr Wiklund
i det stycket. Brottsbekämpningen
är ett samhällets åliggande — medborgarna
skall skyddas till liv och egendom
— och vi måste utforma organisationen
så effektivt som möjligt med hänsyn
till dessa våra gemensamma intressen.
Jag vill ytterligare understryka att det
är effektivitetsproblemet som utgör underlaget
för hela denna reform. Förslagen
syftar till att skapa garantier för en
effektiv polisiär verksamhet i framtiden,
och jag vill här uttala min stora tillfredsställelse
över det genomgående positiva
mottagande som förslagen fått vid
utskottsbehandlingen. Utskottets uttalande
är, såvitt jag kan finna, inte på
någon punkt av den art, att de inte kan
tillgodoses inom ramen för de föreslagna
allmänna riktlinjerna för det
fortsatta arbetet med reformerna.

I den föreslagna distriktsindelningen,
som tilldragit sig viss uppmärksamhet,
skall varje polisdistrikt bildas av en
större tätort som centralort jämte den
del av omgivande landsbygd, som allt -

jämt graviterar mot tätorten. I regel
skall ett distrikt vara så stort, att det
bereder sysselsättning för minst tjugo
och helst femtio polismän. Skall vi få
en effektiv polisorganisation, är det enligt
min mening väsentligt att hålla
fast vid dessa principer vid utformandet
av de nya distrikten. Principerna
som sådana har vunnit anslutning i utskottet.
Vad man på sina håll vänt sig
mot är tillämpningen av dessa principer
i den skiss till distriktsindelning
som utredningen lagt fram. Man har sålunda
framhållit, att polisdistrikten
gjorts större än vad som är erforderligt
för att tillgodose de uppställda principerna.

Som väl framgår av propositionen
bär frågan om utformningen av varje
polisdistrikt överlämnats åt den numera
tillsatta polisberedningen. Denna beredning
har härvid att utgå ifrån nyss angivna
principer. Vidare skall beredningen
ta hänsyn till en råd faktorer,
som inte förelåg då polisutredningen
utarbetade sin skiss till distriktsindelning.
Jag syftar i första hand på de remissyttranden,
som avgivits över polisutredningens
förslag och i vilka lokala
synpunkter anlagts på utformningen av
polisdistrikten. Fn rad lokala synpunkter
har vidare framförts till inrikesdepartementet
vid uppvaktningar av kommunala
representanter från åtskilliga
håll i landet. Vi räknar med att man
inom kommunerna kommer att uppmärksamma
denna fråga och även göra
sig påmind. De synpunkter som redan
framförts har vidarebefordrats till polisberedningen
för att tas under övervägande
vid arbetet med distriktsindelningen.
I fortsättningen kommer beredningen
självfallet att beakta vad som
kommer att uttalas vid sådana uppvaktningar.

Beredningen skall dessutom under
arbetets gång samråda med länsstyrelserna,
vilka givetvis äger ingående
kännedom om vilka lokalt betonade skäl
som bör beaktas vid indelningen. Detta

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

bör kunna ske så mycket mer som länsstyrelserna
är långt komna i arbetet med
att upprätta förslag till länens indelning
i kommunala samarbetsområden,
om vilka beslut fattats av årets riksdag.
För övrigt skall kommunblockbildningen
ligga till grund för indelningen i polisdistrikt.

Med det nu sagda har jag velat betona
att de lokala aspekterna kommer
att kunna bli beaktade under det fortsatta
arbetet med indelningen. I vad
mån det nytillkomna materialet motiverar
en indelning av landet i väsentligt
fler polisdistrikt än vad som framgår
av polisutredningens skiss, kan naturligtvis
inte avgöras förrän polisberedningen
lagt fram resultatet av sitt
arbete och redovisat underlaget för sina
förslag. Vid det slutliga ställningstakandet
till indelningsfrågan kommer
emellertid självfallet de angivna allmäna
principerna att följas så långt det
är möjligt för att en ur alla synpunkter
ändamålsenlig indelning skall ernås.
Härvid är det givetvis angeläget att distrikten
inte görs större än som följer
av de allmänna principerna i andra fall
än då starka skäl talar därför. Detta
problem har, såsom antytts i propositionen,
särskilt aktualitet då centralorten i
ett distrikt utgörs av en större stad.
Det är enligt min uppfattning av största
betydelse för polisverksamheten på
landsbygden att städernas större polisstyrkor
kan användas för kontinuerliga
insatser även på den omgivande landsbygden.
Det skulle därför vara olyckligt
att genomgående låta de större städerna
utgöra egna polisdistrikt och omge dem
med landsbygdsdistrikt, vilka av naturliga
skäl måste få mer begränsade resurser
för verksamheten. Detta innebär
ingalunda att alla större städer kommer
att ingå i polisdistrikt, som omfattar
stora omgivande landsbygdsområden.
Förekomsten av en mera betydande
tätort i närheten av en stor stad
kan sålunda motivera att tätorten görs
till centralort i ett eget polisdistrikt,

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

om befolkningsunderlaget motiverar en
poliskår av den storlek som förutsättes
i propositionen.

Fn annan betydelsefull fråga i detta
sammanhang är hur polispersonalen
skall disponeras inom varje polisdistrikt.
Jag har anslutit mig till polisutredningens
förslag till lösning av detta
problem. Förslaget går ut på att huvuddelen
av polisstyrkan skall hållas
samlad på centralorten och att återstående
del av styrkan skall stationeras
i arbetsgrupper i tätorter utanför centralorten.

Denna avvägning har i allmänhet godtagits.
På en del håll har man dock befarat
att arbetsgruppernas stationering
till tätorterna kan leda till försämrad
service för landsbygdens befolkning. I
den mån denna kritik avser den rent
polisiära bevakningen och syftar till en
mera spridd stationering än som förutsatts
i propositionen, vill jag erinra om
att enmansstationeringarna erfarenhetsmässigt
bär visat sig vara av mycket
begränsat värde ur bevakningssynpunkt.
Men får en effektivare bevakning med
större arbetsgrupper som kan hålla viss
beredskap och göras på ett helt annat
sätt rörliga.

Den kritik som riktats mot förslaget
att centralisera polisstyrkorna inom de
nya polisdistrikten har emellertid också
tagit sikte på att centraliseringen
kan försämra allmänhetens kontakt med
polischefen i ärenden som denne enligt
olika författningar har att ta befattning
med, t. ex. ärenden om tillstånd och
intyg av olika slag, biträde åt kommunala
organ, besiktningar och avsyningar
m. in.

Stora möjligheter föreligger emellertid
att överlåta handläggningen av mera
ofta förekommande sådana ärenden på
chefen för en arbetsgrupp, om gruppen
är så stor att kvalificerat polisbefäl kommer
att finnas där. Så torde bli fallet
i de flesta större orter i de nya polisdistrikten.
Det är inte otänkbart att
ärenden av berörda slag i den nya or -

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Huvudmannaskapet för polisväsendet m.

ganisationen kommer att kunna avgöras
på ett större antal orter än polischefernas
nuvarande stationeringsorter, varför
allmänhetens krav på service i dessa
hänseenden snarare skulle kunna bli
bättre tillgodosedda än vad de är nu.

Låt mig även ägna problemet om rekryteringen
uppmärksamhet. Rekryteringen
och den grundläggande utbildningen
av polispersonal har så sent som
1961 varit föremål för riksdagens behandling.
Helt nya riktlinjer antogs då.
Den nya ordningen tillämpas från och
med ingången av innevarande år och
har hittills givit ett mycket gott resultat.
Behovet av polisaspiranter har i år mer
än väl kunnat fyllas. Detta gäller även
Stockholm, där man som bekant länge
haft svårigheter med rekryteringen. Resultatet
måste anses vara synnerligen
gott, särskilt med hänsyn till att effekten
av det mera långsiktiga rekryteringsarbetet
och av den i år vid vissa
yrkesskolor igångsatta eller planerade
särskilda utbildningen för polisyrket
ännu inte hunnit visa sig. Vi kan inte
heller nu bedöma om det är befogat att
i mera avsevärd mån ändra de fastslagna
principerna för den grundläggande
praktiska och teoretiska utbildningen
av aspiranterna. Det synes därför
inte välbetänkt att uppta denna
fråga till prövning på nuvarande stadium.

Ett i och för sig bärande argument
mot förstatligandet av polisväsendet har
varit att dess kommunala förankring
stärkt känslan av samhörighet mellan
allmänheten och polisen. När nu förstatligandet
av effektivitetsskäl framstår
som nödvändigt, är det angeläget att
man på allt sätt främjar fortsatt nära
kontakt mellan kommunerna och polisorganisationen.
För egen del har jag inte
ansett det nödvändigt att binda denna
kontaktverksamhet genom en administrativ
reglering. Kommunerna är emellertid
efter reformen givetvis oförhindrade
att utan stöd av särskilda föreskrifter
utse samrådsorgan som fortlö -

pande följer den polisiära verksamheten
inom kommunen och som tar de
initiativ till samråd med polischefen
som förhållandena kan ge anledning till.
Då polisdistrikten i regel kommer att
bestå av ett flertal kommuner och det
kan vara lämpligt att dessas samrådsorgan
på något sätt samordnas, har jag
intet att erinra mot att polisberedningen
får i uppdrag att närmare utreda vilka
uppgifter och vilken sammansättning ett
kommunalt samrådsorgan bör ha.

Beträffande de ekonomiska frågorna
innebär förslaget som bekant i huvudsak
att staten efter en övergångstid helt
skall överta kostnaderna för polis-, åklagar-
och exekutionsväsende. Vid själva
bytet av huvudmannaskap för verksamhetsgrenarna
skall kommunerna utan
vederlag till staten överlämna inventarier
och annan utrustning som de anskaffat
för dessa verksamhetsgrenars
behov. Staten skall till en början hyra
och efter hand i viss utsträckning kunna
inlösa erforderliga lokaler. Lokalhållningen
skall därefter åvila staten.
.Tåg tror att det är riktigt att man bör
försöka komma till en sådan ordning
att kommunerna är lokalhållare och staten
får tillfälle att förhyra lokalerna.
Därmed får man också möjligheter till
den kontakt mellan kommun och polis
som inte minst utskottet har funnit
önskvärd. På denna punkt vill jag inte
heller polemisera mot utskottet. För
att övergångsvis mildra de ekonomiska
påfrestningar för statsverket som förstatligandet
medför skall kommunerna
bidra till kostnaderna för verksamhetsgrenarna
under en tid av fem år enligt
en fallande skala.

Jag vill mycket starkt betona att förslaget
grundar sig på en i 1957 års utredning
träffad uppgörelse mellan staten
och kommunerna, där man kommit
fram till denna kompromiss mellan de
ekonomiska intressena på ömse sidor.
Detta har också understrukits av utskottet,
som anslutit sig till förslaget.
Man måste göra klart för sig att om

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

man ändrar förslagets lösning av de ekonomiska
problemen på en punkt, så
rubbas därmed underlaget för den kompromiss
som förslaget bygger på.

Herr Staxäng stöder reservanternas
förslag om en avkortning av den tid
under vilken kommunerna skall lämna
bidrag från fem till tre år. Jag vill då
gärna säga till herr Staxäng, att effekten
i huvudsak skulle komma de större
orterna, framför allt de största städerna,
till godo. Enligt förslaget skall kommun
som sin andel till den polisiära verksamheten
bidra med minst 10 000 kronor
per år. Detta innebär att ett stort
antal av våra landskommuner redan
under de första åren befriats från skyldigheten
att i fortsättningen lämna bidrag,
under det att för praktiskt taget
alla städer denna skyldighet kvarstår
t. o. m. det sista, d. v. s. det femte året.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag säga att de föreslagna principiella
riktlinjerna enligt min mening skapar
en fast grund både för att nå den mest
ändamålsenliga lösningen av organisationsfrågorna
på detta viktiga område av
samhällets verksamhet och för att åstadkomma
en för alla parter tillfredsställande
lösning av de övergångsproblem
som uppstår vid reformens genomförande.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
inrikesministern nu har sagt och vad
utskottets ärade ordförande yttrat skulle
jag bara vilja säga, att det är alldeles
uppenbart att man med organisatoriska
åtgärder kan komma ett stycke på väg,
när det gäller att effektivisera polisverksamheten.
Jag har såsom enkel ledamot
av rätts- och polisdirektionen i
Stockholm under ganska många år fått
en viss erfarenhet av detta. Jag är därför
fullt på det klara med att en del är
att vinna genom en ordentlig analys av
organisationen, arbetsmoment o. s. v. På
det sättet kan man vinna åtskilligt i
effektivitet. Men med tanke på den låga

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

uppklaringsprocenten, som jag berörde
i mitt första anförande, är jag av den
bestämda uppfattningen, att man inte
genom enbart organisatoriska åtgärder
kan nå en tillräcklig grad av effektivisering,
utan man får nog inte skygga
för, att här behövs en ordentlig personalupprustning
och ökning av resurserna
även i övrigt. Polismästaren i
Stockholm har oavlåtligen påkallat en
långtidsplanering för Stockholm. En sådan
planering bör naturligtvis numera,
eftersom vi står inför polisväsendets
förstatligande, avse hela landet. Jag
hoppas att jag får tolka de uttalanden,
som gjorts från utskottets sida och av
inrikesministern så, att även behovet
av en ordentlig långtidsplanering nu
kommer att tillgodoses, även om jag
för min del gärna skulle velat fått dessa
uttalanden litet mera i klartext.

Herr STAXÄNG (h) :

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för en replik till herr Almgren,
men jag vill först säga några ord1 till
statsrådet angående kostnaderna för
kommunerna.

Jag är fullt medveten om att en förkortad
övergångstid medför att de större
kommunerna får den största lättnaden.
Men det förhållandet får inte hindra
en prövning av frågan. Frågan får
inte därmed bli diskriminerad.

I fråga om inlösen av material och
inventarier har utskottet inte kunnat
gå med på motionsyrkandena, inte
minst därför .att de ur administrativ
synpunkt är ganska svårgenomförbara.
Och bär drabbades ju också de större
kommunerna mest.

Herr Almgren uttalade sin förvåning
över denna högerreservation. Uttalandet
skulle kunna tolkas som att han
har ansett att vi har varit motståndare
till en överflyttning av kostnaderna
från kommunerna till staten. Herr Almgren
tycks inte ha observerat att vi
flera gånger och senast i våras väckt
motioner om en rationellare uppdel -

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

ning av kostnaderna mellan kommun
och staten.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I—III

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Staxäng begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. IV)
i utskottets utlåtande nr 183, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Staxäng begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
Verkställdes. Därvid
avgavs 176 ja och 38 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V—VII

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Återställande av viss tidigare kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
184, i anledning av väckta motioner angående
återställande av viss tidigare
kostnadsfördelning mellan staten och
kommunerna m. m.

I två vid 1961 års riksdag väckta
likalydande motioner, den ena inom
första kammaren av herr Bengtson m. fl.
(1:450) och den andra inom andra
kammaren av herr Hedlund m. fl. (II:
530), hade hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utarbetande
och framläggande av plan för
successivt återställande av den kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna,
som avsetts vid fastställande
av grunderna för de särskilda statsbidragen
till kommunerna, i syfte att
uppnå sänkning av kommunalskatterna.

I två vid 1961 års riksdag i anledning
av propositionen nr 150 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1961/62, m. in., väckta likalydande
motioner, den ena inom första kammaren
av herr Bengtson in. fl. (I: 669)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hedlund m. fl. (11:801), hade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära att en plan i princip måtte
framläggas angående successivt återställande
av realvärdet av de till kommunerna
utgående statsbidragen i syfte
att uppnå en sänkning av kommunalskatterna
och en effektiv kommunalskatteutjämning
i enlighet med vad i
motionerna anförts.

I två vid 1961 års riksdag i anledning
av propositionen nr 180 angående översyn
av rikets indelning i borgerliga primärkommuner
väckta likalydande motioner,
den ena inom första kammaren
av herr Ivar Johansson m. fl. (I: 715)
och den andra inom andra kammaren av
herr Hansson i Skegrie in. fl. (11:860),

Onsdagen den 5 december 1962 Nr 35

Återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna
m. m.

hade hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t snarast
efter pågående utredningar måtte förelägga
riksdagen förslag till återställande
av realvärdet hos de till kommunerna
utgående statsbidragen, innefattande en
effektiv kommunal skatteutjämning,
samt till en aktiv lokaliseringspolitik i
syfte att skapa förbättrade betingelser
för den kommunala verksamheten.

Enligt beslut av 1961 års riksdag hade
behandlingen av förenämnda motioner
i angivna delar uppskjutits till innevarande
års riksdag.

I två vid innevarande års riksdag
väckta likalydande motioner, den ena
inom första kammaren av herr Bengtson
in. fl. (I: 446) och den andra inom andra
kammaren av herr Hedlund in. fl.
(II: 529), hade hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att vid pågående utredning rörande
skatteutjämningen och kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun prövades
införande av ett kostnadsfördelnings-
och skatteutjämningssystem enligt
grundbidragsprincipen, i överensstämmelse
med vad i motionerna hade
anförts.

I två vid innevarande års riksdag
väckta likalydande motioner, den ena
inom första kammaren av herrar Öhman
och Lager (I: 359) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg m. fl.
(II: 434), hade hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte föreslå,
att direktiven för 1958 års skatteutjämningskommitté
kompletterades, eller
att — om så ansåges ändamålsenligt
—■ en särskild utredning tillsattes, i
syfte att snabbt framlägga förslag om
ändrad kostnadsfördelning mellan staten
och kommunerna beträffande skolväsendet,
folkpensioneringen och polisväsendet
på sätt som i motionerna angetts.

Utskottet hemställde,

I. att de vid 1961 års riksdag väckta
motionerna 1:450 och 11:530, 1:669
och II: 801 samt I: 715 och II: 860, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II.

att motionerna 1:446 och 11:529
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 359 och II: 434
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nils-Eric Gustafsson, Eliasson
i Sundborn och Antonsson, vilka
ansett

dels att utskottets yttrande bort ha
annan, i reservationen angiven lydelse,

dels ock att utskottet under I. och
II. bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
de vid 1961 års riksdag väckta motionerna
1:450 och IT: 530, 1:669 och
II: 801 samt I: 715 och II: 860, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 446 och II: 529, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att vid pågående
utredning rörande skatteutjämningen
och kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun prövades införande
av ett kostnadsfördelnings- och skatteutjämningssystem
enligt grundbidragsprincipen
i överensstämmelse med vad
reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag skall avstå från att
anlägga några ideologiska synpunkter
på frågan om den kommunala skatteutjämningen.
Men jag vill gärna slå fast
att om vi i det framtida samhällsarbetet
skall upprätthålla den som jag menar
bärande satsen om medborgarnas

Nr 35

88 Nr 35 Onsdagen den 5 december 1962

Återställande av viss tidigare kostnadsfördelning

m. m.

lika rätt gentemot staten, inrymmer det
spörsmål som vi nu skall diskutera
mycket djupgående principiella aspekter
— principiella aspekter i så måtto
att vi har byggt ut en -social basorganisation
på det socialpolitiska området.
Vi bär gjort det på grundutbildningens
område genom beslutet om enhetsskolan.
Det kan då inte vara förenligt med
principerna för det solidaritetssamhälle,
som vi väl alla vill vara med om
att skapa, att vissa medborgare för likvärdiga
sociala servicetjänster från
samhällets sida, t. ex. skola och åldringsvård,
skall betala det dubbla eller
mångdubbla därför att de råkar bo
i områden med låg skattekraft. Jag
tror att på detta område en av de största
solidaritetsreformerna kvarstår olöst.

För närvarande varierar skatteunderlaget
mellan 20 och 80 kronor per
invånare. Den kommunala utdebiteringen
varierar mellan 10 och 20 kronor
per skattekrona. Det är denna
ojämnhet i skattekraft som gör att medborgarna
får betala så olika för samma
slag av samhällelig service. Jag är
medveten om att någon millimeterrättvisa
inte lär kunna skapas här, men
man borde enligt min uppfattning i
varje fall lägga en princip i botten för
de framtida reformerna, nämligen att
medborgarna skall få lika chans till
samma kommunala standard för -samma
kommunala skatteuttag, så långt
detta nu är möjligt.

Om den principen skall kunna förverkligas
fordras emellertid en mycket
genomgripande skattereform både
på det primärkommunala stadiet och
på landstingsplanet. De motioner som
nu behandlas har tagit upp dessa
spörsmål, och motionärerna förordar,
att man skall införa en s. k. grundbidragsprincip.
Det innebär i korthet,
-att staten garanterar kommunerna ett
visst grundskatteunderlag låt oss -säga
upp till riksmedeltalet, som för närvarande
ligger vid ungefär 47 kronor

mellan staten och kommunerna

per invånare. Det är självfallet att för
många kommuner med låg skattekraft
skulle det vara en väsentlig trygghetsfaktor,
om man hade detta skatteunderlag
i botten för sitt reformarbete,
att man alltså alltid -skulle vara säker
på att kunna räkna med det skatteunderlaget.

Vi hör ofta sägas att den planerade
kommunreformen kommer -att verka i
skatteutjämnande riktning, och jag skall
inte förneka, att den i vissa fall kommer
att göra det. Men den löser inte
detta problem i -dess helhet. Det bästa
beviset härför är att det för så stora
områden -som landstingskommunerna
finns så väsentliga variationer i
fråga om skatteunderlaget som mellan
38 kronor för Gotlands län och 65 kronor
för Stockholms län.

Sedan vill jag, herr talman, säga
några ord om den kostnadsövervältring
som bär ägt rum under senare
tid från staten till kommunerna. Det
är otvivelaktigt ett -av de största kommunalekonomiska
spörsmålen. Urholkningen
av statsbidragen har blivit så
kraftig, att kostnadsfördelningen nu inte
tillnärmelsevis är den som avsågs
när besluten fattades. Staten svarade
exempelvis i fråga om skolmåltiderna
1948 för 70 procent av de verkliga kostnaderna.
1960 hade statens kostnadsandel
sjunkit till 13 procent. Kommunernas
börda bär alltså ökat från 30
till 87 procent. Statsbidraget till vatten-
och avloppsanläggningar har under
de senaste åren minskat från- 50
till cirka 17 procent och för skolbyggnaderna
bär statens kostnadsandel
sjunkit från cirka 50 procent till för
närvarande cirka 35 procent.

Jag tror man kan säga, att kostnadsövervältringen
under -den senaste tioårsperioden
har varit av en sådan omfattning
att kommunerna årligen förlorat
cirka 350 miljoner kronor. Därtill
kommer det kända faktum, som
kammarens ledamöter är väl införståd -

Onsdagen den 5 december 1962 Nr 35

Återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna
m. m.

da med, nämligen att staten släpar efter
med utbetalningen på flera hundra
miljoner kronor på flera områden
där man ger statsbidrag.

Kommunalskatten har under 1950-talet stigit med i genomsnitt 50 procent
— från 10 till 15 procent per
skattekrona, och det måste sägas, att
det är till största delen en följd av
kostnadsövervältringen. Det är med den
konstruktion som statsbidraget har de
kommuner som har låg skattekraft, som
blir hårdast drabbade av denna kostnadsövervältring.
Om vi tar exemplet
med den obligatoriska skolan och
kostnaderna för denna, vet vi ju, att
i vissa fall kostnaderna kan variera
mellan 1 och 6 kronor per skattekrona.
Det är självfallet, att det måste betecknas
som en avsevärd social orättvisa
mot invånarna i kommuner med
låg skattekraft, att de för en obligatorisk
utgift skall betala så mycket
mera än invånarna i kommuner med
bättre ekonomiskt underlag.

lag vill också poängtera, att det ju
är låg- och mellaninkomstgrupperna i
sådana kommuner, som blir särskilt
drabbade. Men följden blir, herr talman,
också den att kommuner med
svag skattekraft inte får möjlighet till
en tillfredsställande kommunal standard,
åtminstone inte inom ramen för
ett rimligt kommunalt skattetryck. Förhållandena
kan väl sägas vara mycket
otillfredsställande när det för närvarande
är så, att tre fjärdedelar av
kommunernas utgifter är automatiska
till följd av statsmakternas beslut, men
staten själv svarar enbart för knappt
fjärdedelen av kostnaderna.

Jag tycker att en rimligare kostnadsfördelning
mellan stat och kommun
är ett spörsmål, som inte längre
får skjutas på framtiden. Yi har vissa
kostnader, exempelvis de direkta
folkpensionskostnaderna, som bör överflyttas
på staten, därför att folkpensioneringen
ju inte kan anses vara en

kommunal angelägenhet. För de övriga
kostnadsområdena bör en rimlig
kostnadsfördelning kunna uppnås
främst genom den grundbidragsprincip,
som jag sökt exemplifiera och som
har förordats i motionerna ifrån centerpartiet,
vilka vi nu behandlar. Grundhidragsprincipen
skulle alltså innebära,
att man garanterar en viss skatteunderlagsnivå.
Man får en viss grundförutsättning
för sitt arbete. Därigenom
skulle kommunerna få möjligheter att till
i stort sett likvärdiga kostnader per
skattekrona skaffa sig den kommunal
la standard, som de själva anser lämplig
och önskvärd. Det skulle med ett
förenklat uttryck betyda en rättvisare
kommunalskatt. Men jag tror dessutom
att grundbidragsprincipen säkerligen
också är den rätta vägen att förstärka
den kommunala självbestämmanderätten
och förenkla på det administrativa
området när det gäller kostnadsfördelningen.
Därför är det enligt min
mening angeläget, att denna princip
blir prövad i den pågående utredningen
om skatteutjämningen och kostnadsfördelningen.

Nu har utskottsmajoriteten avstyrkt
vårt krav på detta. Den pekar på vissa
reformer, som beslöts i samband
med skattereformen i fjol höst och delvis
vissa reformer, som har genomförts
i år. Jag skall i saklighetens intresse
erkänna att fjolårets skolreform
innebar en partiell skattelättnad för de
särskilt hårt drabbade kommunerna,
och den innebar ju dessutom, och det
kanske är det viktigaste, att kommunerna
fick full kompensation för skatteunderlagsbortfallet
vid ortsavdragsreformens
genomförande. Därtill kan vi
lägga det särskilda skattelindringsbidraget,
som avsevärt höjdes, och så har
vi årets beslut om att kommunernas
folkpensionskostnader med undantag
för de kommunala bostadstilläggen
skulle maximeras till en hel krona.
Jag erkänner villigt att allt detta är

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna

m. m.

av betydelse för kommunerna, men jag
måste beteckna det som en enbart partiell
utjämningsreform.

För övrigt har utskottsmajoriteten
avvisat motionerna med hänvisning till
att det nu skulle vara för sent för riksdagen
att komma med några propåer
till 1958 års skatteutjämningskommitté,
därför att denna kommitté snart kan
väntas vara färdig med sitt arbete, i
varje fall så snart att 1964 års riksdag
skulle kunna behandla denna fråga.
Jag erkänner, herr talman, att det
är rätt sent, men det beror till stor del
på att utskottet har behandlat motionerna
på det sättet, att det dragit ut
på tiden. En del av de motioner som
vi behandlar i detta utlåtande väcktes
redan på vårriksdagen 1961 och över
huvud taget vill jag ha sagt, att metoden
att skjuta på framtiden alltför
mycket har kommit till användning i
dessa frågor. Det finns t. ex. utredningsförslag
från 1958 om en rimligare
kostnadsfördelning för skolmåltiderna.
Riksdagen har, om jag minns
rätt, skrivit tre gånger till Kungl. Maj :t
och begärt förslag i det avseendet, men
Kungl. Maj:t bar inte ännu effektuerat
riksdagens önskemål.

Jag har litet svårt att förstå att regeringen
vill skjuta dessa frågor på
framtiden, särskilt som kommunförbunden,
vilka bäst bör känna till var
skon klämmer, har i sina remissyttranden
givit klart besked om att den
nuvarande kostnadsfördelningen är
orimlig. Detta har man framhållit både
vid åtskilliga tidigare tillfällen och
vid remissbehandlingen av här föreliggande
motioner.

Det är i och för sig tillfredsställande
att ett förslag från skatteutjämningskommittén
kan förväntas inom en snar
framtid, men jag menar att den av oss
motionärer skisserade s. k. grundbidragsprincipen
är så värdefull att det
inte vore ur vägen att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhöll om att

kommittén skulle särskilt få pröva detta
uppslag att lösa skatteutjämningsfrågan.
Det må vara att detta skulle ske
på ett sent stadium av kommitténs arbete,
men även i det här fallet gäller
nog regeln »bättre sent än aldrig».

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till förevarande utlåtande.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag sade vid behandlingen av föregående
ärende ber jag att få yrka bifall
till motion nr 434 i denna kammare.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Låt mig börja med att
framhålla att utskottet i långa stycken
är ense med reservanterna. Det har
nog på senare tid skett en viss förändring
av inställningen till dessa frågor
—- det var inte så länge sedan man på
en del håll var inriktad på att redan
första året efter ortsavdragsreformen
klippa bort statsbidraget för skattebortfallet.

I dagens situation är vi emellertid
alla överens om att man bör söka komma
till bättre klarhet om hur utgifterna
skall fördelas mellan stat och kommun
och att det måste ske en justering
härvidlag. Men jag vill erinra herr
Antonsson om att frågan om denna
kostnadsutjämning inte är någon ny
uppfinning för dagen. Jag hänvisar
exempelvis till den promemoria som
Svenska stadsförbundet har bifogat sitt
remissyttrande och som innehåller en
katalogisering av alla framställningar
om olika åtgärder som under årens
lopp gjorts i remissyttranden av skilda
slag.

En annan sak är emellertid frågan
om hur långt man bör gå i kostnads -

Onsdagen den 5 december 1962 Nr 35

Återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna
m. m.

utjämning och det är därom vi tvistar.
Som bekant håller 1958 års skatteutjämningskommitté
på med slutfasen i
sitt arbete och kommer år 1964 att
framlägga sitt förslag. Då får vi se
vad kommittén inte tagit med i förslaget
och det blir sedan tillfälle, antingen
vid remissbehandlingen eller i samband
med en eventuell proposition i
ärendet att göra de invändningar och
föreslå de kompletteringar som kan
vara erforderliga.

Jag vill instämma i vad herr Antonsson
här sagt då det gäller framläggandet
av det s. k. skattepaketet år 1961.
Jag skall inte i detta sammanhang närmare
beröra innehållet i detta paket,
utan vill bara erinra om att skatteberedningen
inte var så glad åt det ingrepp
i beredningens arbete som detta
paket innebar. Och jag vill inte sia om
hur skatteutjänmingskommittén skulle
reagera, om riksdagen nu skulle komma
med pekpinnen och ge nya direktiv,
när kommittén kanske håller på
med justeringen av sitt betänkande.

Det har emellertid, såsom herr Antonsson
också erkände, skett vissa lättnader
för kommunernas del. Borttagandet
av dyrortsgrupperingen i skattehänseende
innebär en åtgärd i utjämnande
syfte, och den fulla kompensationen
under fyra år för skattebortfallet
genom den sista ortsavdragsreformen
är en annan sådan åtgärd.
Beslutet om provisoriska grunder för
bidrag till särskilt skattetyngda kommuner,
som ju tillkom i avvaktan på
1958 års skatteutjämningskommittés
förslag, innebär likaledes en betydande
förbättring. Tidigare var det ju bara
tal om landskommunerna då det gällde
underlag för sådana bidrag. Nu får
man ta med alla kommuner, även stadskommuner
och tätortskommuner. Om
någon kommun, utan att vara särskilt
skattetyngd, skulle ha en hård belastning
på vissa områden, t. ex. folkpensioner
eller skolkostnader, så har man

rätt stor frihet genom den nuvarande
utformningen av grunderna för bidrag
till särskilt skattetyngda kommuner.
Jag vill minnas att finansministern därvidlag
t. o. m. gick litet längre i sin
proposition än vad utredningen förordat.

Det är riktigt som herr Antonsson
säger att statsbidraget är begränsat till
1 krona för folkpensionskostnaden, om
man bortser från bostadsbidraget. Det
är alltså en betydande utjämning som
har skett. Samtidigt skedde en justering
av skatteskalorna, så att det tak
som fanns innan progressiviteten trädde
i kraft lyftes upp.

I motionerna har också nämnts kostnaderna
för polisväsendet, men den
frågan bär vi nyss beslutat om, och
jag behöver därför inte uppta tiden
med den.

1958 års skatteutredning håller nu
på med sina ställningstaganden, och
utredningen har i det sammanhanget
ganska vidsträckta befogenheter att
pröva praktiskt taget vilka frågor som
helst. När utredningens betänkande är
färdigt, får vi se vad det innehåller.
Om utredningen då har förbisett någonting,
så finns det ju möjligheter att
ta upp det i blivande remissvar.

Vad jag emellertid speciellt vill säga
i detta sammanhang är något om det
nya som tillkommit, nämligen förslaget
om ett särskilt grundbidrag. Förslaget
innebär, att om skatteunderlaget i våra
kommuner ligger under 47 kronor,
så skall staten utan vidare skjuta till
medel. Utskottet säger där att man inte
vill ta ställning till den frågan, varken
för eller emot, ty vi har i dag inget
begrepp om vad det kostar eller om
förslaget är genomförbart. Det finns
kanske andra vägar att gå fram på,
t. ex. den att staten svarar för vissa
kostnader och kommunerna för andra.
Jag är inte övertygad om att metoden
med grundbidrag är den bästa. Det
beror mycket på om staten kan kon -

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna

m. m.

trollera kommunernas utgifter. Ty att
staten skulle ge sådant grundbidrag
utan att ha viss kontroll över hur kommunerna
använder pengarna bär jag
svårt att fatta. Jag säger inte att det är
omöjligt. Om det går att genomföra, så
kan jag erkänna att det i och för sig
är en enkel anordning, men det stöter
säkert på mycket stora svårigheter att
genomföra det. Vid all beskattning brukar
ju den som beskattas ha någon
möjlighet att påverka pengarnas användning,
men så blir det inte i detta
fall. Därför ställer sig saken rent skattetekniskt
och kanske även ur lagstiftningspunkt
ganska besvärlig.

Det kan sägas att vi bär betalat ut
statsbidrag förut, men då har vi samtidigt
sagt på vilka grunder och för
vilka ändamål det har utgått. Här skulle
vi in blanko ge en klumpsumma till
kommunerna att användas efter deras
eget gottfinnande. Jag säger som sagt
inte att det är omöjligt att förfara så,
men vi kan knappast göra det utan en
närmare utredning. Det har utskottet
uttalat sig emot, och jag vill också varna
för att göra det. Vi kan pröva saken
närmare, när vi har skatteberedningens
betänkande. Men att i dag bestämma
oss för någonting i förslagets
riktning tror jag vore oklokt.

Som jag förut sade är jag överens
med herr Antonsson i långa stycken,
bl. a. när det gäller att återställa statsbidragens
realvärde. Men jag tror inte
det är så illa ställt som man här vill
göra gällande. Visserligen har kostnaderna
för exempelvis skolbarnsbespisningen
undergått en markant förskjutning,
och det har också skett på andra
områden, men statsbidragen har också
höjts betydligt. Jag har här några tabeller,
utarbetade av riksdagens upplysningstjänst,
som anger statsbidragens
storlek från 1952 t. o. m. 1961.
Jag utgår ifrån att siffrorna är riktiga.
Bidragen till kommunerna är redovisade
både i kronor och procent. Bi -

draget till kommunerna var enligt dessa
tabeller, om jag håller mig till »övriga
statsbidrag» och undantar skatteersättningarna,
följande:

År 1952 fick kommunerna 719 miljoner
kronor, d. v. s. 17 procent av utgifterna.
Sedan håller sig procentsatsen
oförändrad fram till 1957, då statsbidragssumman
var uppe i 1 182 miljoner
kronor. År 1958 hade statsbidraget
ökat till 1 321 miljoner kronor,
d. v. s. 18 procent av kommunernas
samlade utgifter. År 1959 var statsbidraget
1 484 miljoner och 18 procent,
1960 steg statsbidraget till 1 596 miljoner
kronor och 19 procent, och 1961
var det uppe i 1 764 miljoner, d. v. s.
18 procent. Procentsiffran är alltså
ganska jämn hela vägen. Detta betyder
att statsbidragen har ökat på vissa områden,
men jag erkänner villigt att de
har sackat efter på andra.

Vi väntar nu på 1958 års skatteutrednings
betänkande. Först när vi har
det, kan vi ta definitiv ställning till
dessa frågor, och jag tycker det vore
lättsinnigt av kammaren att fatta beslut
i dag.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Herr Pettersons i Degerfors
anförande var till form och
innehåll sådant att jag inte har stor
anledning att polemisera mot honom.
I slutet av sitt anförande sade han att
den procentuella fördelningen av kostnaderna
mellan stat och kommun inte
var så ofördelaktig, och det skulle jag
väl tro beror på att man räknat in den
stora klumpsumma kommunerna fått
som kompensation i samband med höjningen
av ortsavdragen. Då är det givet
att procentsatsen blir något hyggligare
än den annars skulle ha blivit.

Sedan noterade jag med tillfredsställelse
att herr Petterson i Degerfors
inte polemiserade mot de principiella

Onsdagen den 5 december 1962 Nr 35

Återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna
m. m.

synpunkter jag anfört i denna fråga,
och det ger mig anledning hoppas att
herr Petterson och den meningsriktning
han företräder egentligen står motionärerna
ganska nära, när det gäller
sakinnehållet och syftet i motionerna.
Vi kanske därför kan komma överens
så småningom. Herr Petterson i Degerfors
antydde att 1958 års skatteutjämningskommitté
skulle närma sig slutstadiet
i sitt arbete och att man skulle
vara nära justeringen. Jag tillåter mig
hysa mycket starka tvivel på den punkten.
Jag tror inte att man ännu har
knäckt själva huvudfrågan, hur man
skall få en effektiv skatteutjämning.

Sedan säger herr Petterson i Degerfors
att det skulle vara orimligt att
riksdagen i dag gjorde ett uttalande i
denna fråga. Ja, är det så orimligt?
Hur ofta är det inte som utredningar
får exempelvis tilläggsdirektiv utan att
någon reagerar? Detta är en mycket
mildare form än tilläggsdirektiv, det
är ett uttalande från riksdagen att utjämningskommittén
»må pröva införandet
av ett grundbidrag enligt motionens
syfte». Jag anser absolut för min
del, att där bör riksdagen ha full initiativrätt,
om man kommer på ett gott
uppslag, att ge till känna för utredningen
att den särskilt bör beakta ett sådant
uppslag. Det är därför motionerna har
föranlett reservation, trots att det kan
vara sent med hänsyn till utredningens
arbete.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Herr Antonsson och
jag skall inte gräla om detta. Men låt
mig säga, herr talman, att när man ser
på alla dessa motioner som har väckts
i denna fråga, blir man litet villrådig
om vilka av motionerna man egentligen
skall biträda. I motion nr 181 år
1961 säger man t. ex., att en mera genomgripande
reform bör anstå till dess
skatteberedningen fullgjort sitt arbete.
Det tycker jag är rätt förnuftigt, och

vi har väl närmast lutat åt den uppfattningen.

Men i motion nr 530 år 1961 säger
man att det är nödvändigt att skapa
förutsättningar för sänkning även av
statsskatten, och man säger här i motionen
att lika klart är det att den statliga
utgiftsexpansionen måste hållas
tillbaka så att utrymme för skattesänkningar
kan uppnås. Det är detta som
inte håller streck. Man kan inte utan
vidare lyfta över de kommunala utgifterna
på staten och samtidigt hävda
att vi skall sänka statsskatten. Stadsförbundet
säger också att detta är omöjligt.

Beträffande grundbidraget vill jag anknyta
till vad ni säger i motion nr 181,
att en mera genomgripande reform bör
anstå till dess skatteberedningen fullgjort
sitt arbete. Det tycker jag är rätt
klokt, och därför vill jag varna för
att man nu skulle binda sig för grundbidragsprincipen.

Herr talman! Jag har, tror jag, härmed
klargjort den synpunkt som statsutskottet
har anlagt på denna fråga.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har på grund av
försvarskommitténs arbete inte kunnat
delta i behandlingen av detta ärende i
femte avdelningen, och jag har ingen
anledning att ge mig in på någon längre
diskussion av spörsmålet utan kan instämma
i var herr Antonsson här sagt.

Men det var ett par yttranden, särskilt
i herr Pettersons i Degerfors första
anförande, som jag skulle vilja kommentera.
Vi skall kanske inte gräla i onödan,
eftersom vi på ömse håll tycks ha
den uppfattningen att man måste göra
någonting åt saken.

När herr Petterson i Degerfors nämner
dessa siffror för statsbidraget totalt
i kronor räknat och procentuellt,
har jag ingen möjlighet att uttala mig
om siffrorna utan förutsätter att de är
riktiga. Man får emellertid inte bortse

94 Nr 35 Onsdagen den 5 december 1962

Återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna

m. m.

från en mycket viktig synpunkt i detta
sammanhang, nämligen att de kommunala
uppgifterna har ökat enormt under
de senaste tio åren. Därtill kommer,
vilket är väsentligt ur motionärernas
synpunkt, att på grund av statsbidragens
konstruktion har den skatteutjämnande
effekten i hög grad försvagats och i vissa
fall helt försvunnit. Därför kan man
inte använda siffrorna som ett uttryck
för att i varje fall den skatteutjämnande
effekten är oförändrad. Det är kommuner
med det minsta skatteunderlaget
som har fått ta den största kostnadsökningen.
Jag vill gärna ha detta noterat
till protokollet.

Herr Petterson i Degerfors sade något
som jag kanske missuppfattade — jag
beklagar då att jag tar tiden i anspråk.
Jag fick den uppfattningen, att herr
Petterson i Degerfors på tal om grundbidragsprincipen
sade att staten inte
kan lämna bidrag utan att ha något som
helst inflytande över användningen av
dem. Men det är just ett sådant inflytande
som grundbidragsprincipen syftar
till att eliminera!

Om skatteunderlaget är 47 kronor per
invånare behöver grundbidraget i och
för sig inte medföra, att staten för de
kommuner som ligger under skjuter till
allt som fattas för att även dessa skall
komma upp till 47 kronor. Det hela beror
på hur man vill konstruera skattebidragssystemet
och hur långt man vill
gä. Man kan tänka sig 90 procent, 80
procent o. s. v., men rent principiellt
skall bottensatsen inte vara villkorsbestämd.
Vi måste, som förutvarande direktören
i Landskommunernas förbund
vid ett tillfälle sade, komma ur denna
snårskog, där det uppställs en råd villkor.

Det är just för att stärka den kommunala
självstyrelsen som man skall utjämna
kostnaderna och utjämna dem på
ett administrativt enkelt sätt. Naturligtvis
är jag medveten om, herr Petterson
i Degerfors, att man på detta vis inte

kan lösa hela problemet utan att man
måste komplettera ett enligt dessa principer
uppbyggt system med vissa statsbidrag.

Jag kan inte förstå hur herr Petterson
i Degerfors kan säga, att det skulle
ha varit lättsinnigt av utskottet att tillstyrka
vår motion. Vi har ju inte, vare
sig i motionen eller i reservationen, begärt
att riksdagen skall uttala sig för
att de i motionen föreslagna åtgärderna
skall gälla när skatteutjämningen är
helt genomförd, utan vi har bara begärt
att utredningen skall ta upp förslaget
till övervägande. Vi önskar alltså en
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
att utredningen skall pröva denna fråga.
Det innebär inte att riksdagen har bundit
sig på något sätt, utan det innebär
endast ett understrykande av det angelägna
i att frågan prövas. Och prövningen
måste väl ändå, herr Petterson
i Degerfors, ske innan utredningen är
färdig — inte skall frågan tas upp efter
det att utredningsförslaget framlagts.

Jag har, herr talman, velat göra dessa
kommentarer.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Såväl i reservationen
som i motionerna talas mycket om en
rimlig och skälig kostnadsfördelning
mellan stat och kommun. Jag tror för
min del att det är ganska svårt att räkna
ut vad som är rimligt och skäligt i den
fördelningen. Jag tror också att det
egentligen inte är detta som är problemet,
utan problemet är väl hur man
skall komma till rätta med den orättvisa
som består i att en del kommuner
får, som herr Antonsson sade, betala så
mycket mer för samma förmåner. Detta
gäller framför allt utflyttningskommunerna,
som har stort antal åldringar
och höga pensionskostnader och som
dessutom får betala dryga skolkostnader
för att ge undervisning åt de ungdomar
som de sedan inte får behålla.
Jag föreställer mig att det inte råder

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna

m. m.

någon oenighet om att vi måste söka
komma till rätta med denna orättvisa.

Med denna principiella utgångspunkt
anser jag mig med ett par ord böra motivera,
varför jag inte kan rösta för
reservationen.

Jag tror att systemet med grundbidrag
kan ha vissa fördelar. Det kan
tillämpas utan att kommunernas kostnadsmedvetande
på något sätt försämras.
I det hänseendet och i några andra
hänseenden är systemet bra. Men det
finns också invändningar att göra.

Som regel har en kommun med lågt
skatteunderlag hög kommunalskatt och
tvärtom. Men avvikelserna från den regeln
är så många, att de måste uppmärksammas
— systemet är över huvud taget
sådant att det inte kan tillämpas
utan att hänsyn tas till avvikelserna.
Det finns rätt många kommuner med
låg skattekraft som också har låg kommunalskatt.
Jag skall ge några exempel,
samtliga hämtade från Jönköpings län.
Det gäller inkomsterna under 1960, alltså
enligt 1961 års taxering.

Hullaryd hade 22: 41 skattekronor
per invånare och en kommunal utdebitering
på 9:10. Klevshult hade 24:49
skattekronor per invånare och en kommunal
utdebitering på 8:56. Linderås
hade 21: 44 skattekronor per invånare
och en kommunal utdebitering på
8:66. Det är inte svårt att hitta flera
liknande exempel och inte heller att
finna exempel på kommuner med ett
stort antal skattekronor per invånare
men ändå hög kommunalskatt.

Orsaken är nog inte skillnad i kommunal
standard utan helt enkelt att
kommunerna är låt mig säga så olika
dyra i drift. Vi har en del småkommuner
som inte hyser någon tätort utan
får tätortsservicen från en tätort i angränsande
kommun. De bär i regel få
skattekronor per invånare, ty skattekraften
är vanligen högre i tätorterna,
men i stället har de inga tätortskostnader
och kan följaktligen hålla en låg

utdebitering. Man kan ifrågasätta om
man skall ytterligare subventionera dessa
kommuner för att de skall kunna
sänka kommunalskatten ännu mera.
Detta problem har motionärerna i någon
mån uppmärksammat, och de antyder
också en metod genom vilken man
skulle kunna komma till rätta med det.
Denna metod kommer emellertid som
jag uppfattar det att bli ganska invecklad
att tillämpa.

Herr Petterson i Degerfors sade att
detta system fordrar kommunal kontroll
men att det är enkelt. Jag skulle
vilja påstå motsatsen: det fordrar ingen
kommunal kontroll men det är alls inte
så enkelt, om man skall få det att fungera
perfekt. Det är av denna anledning
jag inte vill rösta för reservationen.

Man kan visserligen säga att det bara
gäller ett överlämnande till en utredning.
Men jag skulle tro att herr Antonsson
är lika övertygad som jag om att
detta inte är någon nyhet för skatteutjämningskommittén.
Skulle vi ha lagt
fram detta för kommittén som ett nytt
uppslag, borde vi ha gjort det långt tidigare.
I dagens läge skulle det troligen
komma att tas som ett principuttalande
från riksdagen till förmån för systemet
med grundbidrag, om vi beslutade i enlighet
med reservationen. Detta kan jag
för min del inte göra förrän jag bär
fått ytterligare material för bedömningen.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Bara några få ord i anledning
av herr Eliassons i Sundborn
inlägg. Han var förvånad över att jag
inte trodde på att staten skulle ge dessa
grundbidrag in blanko, så att kommunerna
fick göra vad de ville med dem.
Självfallet skulle jag som gammal kommunalman
vara mycket tillfredsställd
om staten ville vara så generös mot
kommunerna, men jag tror inte staten
kan göra på det sättet.

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna

m. m.

Jag stöder mig härvidlag på den debatt
som fördes här i riksdagen för
några år sedan om den första regleringen
av ortsavdragen. Jag blev därför
nu något förvånad när jag hörde herr
Gustafssons i Skellefteå uttalande. Om
jag inte missminner mig var herr Gustafsson
en av dem som motionerade
om att staten redan efter första året
skulle om inte ta bort hela bidraget så
dock genomföra en viss sänkning för
att åstadkomma en kontroll. Man menade
att kommunerna hade handskats
ovarsamt med pengarna, vilket jag vid
detta tillfälle bestred. Jag hade på denna
punkt en reservation, som också
vann kammarens gehör.

Jag vill vidare ställa ytterligare en
fråga till herr Eliasson i Sundborn. Det
är inte bara skatteunderlaget som är
avgörande för kommunernas finanser
utan detta gäller också utdebiteringen.
Menar herr Eliasson att man skall ge
detta grundbidrag oavsett utdebiteringen
i respektive kommun? Det finns
kommuner som har ett lågt skatteunderlag
men också låg utdebitering. Vid
alla de sammanträden vid vilka jag deltagit,
där man diskuterat kommunindelningsfrågorna,
har man från landskommunalt
håll sagt att detta skulle komma
att inneböra en skattehöjning för deras
del. Vi har möjlighet att hålla skatten på
en mycket rimligare nivå om vi behåller
den nuvarande kommunindelningen.

De som har sysslat med kommunal
förvaltning vet att adminstrationskostnaderna
i allmänhet stiger snabbare än
inkomsterna i de kommunala förvaltningarna.
Många gånger kan en kommun
med högt skatteunderlag ha det ganska
besvärligt på grund av alla de krav
som ställs på den när det gäller gator,
vägar, belysning, bostäder etc. Det vore
intressant att få reda på: Skall man
vid detta grundbidrag inte ta någon
hänsyn tlil utdebiteringen utan endast
till skatteunderlaget i kommunen?

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det är riktigt att jag
har motionerat om en snabbare avveckling
av statsbidragen med anledning
av höjda ortsavdrag. Det var
år 1958, då vi sökte med ljus och
lykta efter alla besparingsmöjligheter
för att klara det stora underskott i
budgeten som finansministern talade
om. Detta förslag var emellertid konstruerat
så att den snabbare avvecklingen
skulle drabba de skattestarka
kommunerna. Det som jag talat om i dag
är framför allt orättvisan mot de kommuner
som är hårt drabbade, speciellt
utflyttningskommunerna. Det tror jag
inte på något sätt strider mot min tidigare
ståndpunkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Antonsson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) och
II) i utskottets utlåtande nr 184, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för ja -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska betydelse, tillika svar på interpellationer

angående tillhandahållande av sprit åt ungdom

propositionen. Herr Antonsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 174 ja och 33 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:359 och 11:434; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 185, i anledning av väckta motioner
angående översynen av statsbidragen
till primär- och sekundärkommuner,
samt

nr 186, i anledning av väckta motioner
om underlättande av rekryteringen
av sekreterarpersonal till riksdagen och
dess organ.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska
betydelse, tillika svar på interpellationer
angående tillhandahållande av
sprit åt ungdom

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 61, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande alkoholbeskattningens
betydelse i nykterhetspolitiskt
hänseende.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende besvara
herr Gustavssons i Alvesta interpellation
angående åtgärder mot tillhandahållande
av sprit åt ungdom, herr
4 — Andra kammarens protokoll 1962.

Hamrins i Jönköping fråga angående
åtgärder mot tillhandahållande av sprit
åt minderåriga, och herr Rimmerfors’
interpellation angående begränsning av
rusdrycksutskänkningen i samband med
dans.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har i en interpellation begärt
upplysning i vilken utsträckning det
undersöks om och varifrån ungdomsfyllerister
obehörigen erhåller sprit.
Herr Gustavsson har också tagit upp
frågan om man genom mer ingående
polisundersökning i ökad utsträckning
kan klarlägga på vilket sätt ungdomsfyllerister
kommit över sprit och därigenom
stävja även de s. k. väntjänstöverlåtelserna.

Med anledning härav vill jag — sedan
inrikesministern till mig överlämnat
herr Gustavssons interpellation —
svara följande.

Att den stigande spritkonsumtionen
bland ungdomen och de allvarliga missförhållanden
som står i samband härmed
är ett centralt nykterhetspolitiskt
problem i dag, om inte rent av det mest
påträngande problemet, därom torde
alla vara överens. Det är också en självfallen
uppgift för alla myndigheter som
är verksamma på området att på alla
sätt söka komma till rätta med missförhållandena.

När det gäller det nu föreliggande
spörsmålet har jag i anledning av herr
Gustavssons interpellation inhämtat
närmare uppgifter från olika åklagareoch
polismyndigheter om den praxis
som råder vid omhändertagandet av
ungdomsfyllerister. Härav framgår att
man inom polisen regelmässigt, så
långt möjligheterna tillåter, söker fastställa
varifrån den missbrukade spriten
i varje särskilt fall kommit. I nåNr
35

Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska betydelse, tillika svar på interpellationer

angående tillhandahållande av sprit åt ungdom

got fall bär också vissa direktiv om
sådana undersökningar lämnats från
landsfogdehåll. Jag vill emellertid
starkt framhålla de uppenbara svårigheter,
som alltid måste föreligga när
det gäller att verkligen fastställa varifrån
ungdomsfylleristerna får sin
sprit. Detta gäller alldeles särskilt i de
fall då spriten erhållits från vänner
och bekanta.

För att nå mer väsentliga resultat
måste man således gå andra vägar. Härvid
är det givetvis av stor vikt att få
en säkrare uppfattning om de faktiska
förhållandena. I detta syfte har bl. a.
genomförts omfattande statistiska intervjuundersökningar
bland ungdomar.
En sådan undersökning pågår för närvarande,
och resultatet härav kommer
att offentliggöras i en nära framtid.

Vidare har på senare tid framlagts
åtskilliga förslag, som syftar till att
hindra illegala spritöverlåtelser inte
minst till ungdomar. Dessa förslag är
för närvarande föremål för prövning
inom finansdepartementet, och jag avser
att till nästa års vårriksdag framlägga
olika förslag i ämnet.

Rent allmänt vill jag slå fast att
tyngdpunkten i de nykterhetsfrämjande
strävandena nu liksom tidigare
måste ligga på de positiva och förebyggande
åtgärderna. Här är det givetvis
av avgörande betydelse att —
såsom nyligen skett i kampanjen Skaffa
inte sprit till ungdom — inskärpa
vådorna av spritöverlåtelse till ungdomar
liksom de äldres ansvar.

Med det anförda, herr talman, får
interpellationen anses besvarad.

Vidare, herr talman, har herr Hamrin
i Jönköping frågat om jag vill medverka
till sådan lagstiftning att det blir
åtalbart att bjuda minderåriga på sprit.

Som jag nyss sade i mitt svar till
herr Gustavsson i Alvesta, avser jag
att i proposition till nästa års vårriksdag
behandla åtskilliga förslag, som
syftar till att hindra illegala spritöver -

låtelser inte minst till ungdomar. I det
sammanhanget får ställning tas till det
spörsmål som herr Hamrin tagit upp.
Såvitt jag nu kan se torde emellertid
en utvidgning i detta fall av det straffbara
området vara förenad med betydande
praktiska svårigheter.

Med det anförda, herr talman, får
herr Hamrins fråga anses besvarad.

Slutligen, herr talman, har herr Rimmerfors
i en interpellation frågat om
jag anser den i vissa län tillämpade
omfattningen av tillstånd till rusdrycksutskänkning
i samband med dans stå
i god överensstämmelse med 51 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Herr
Rimmerfors har också frågat om jag
är villig att genom förslag till lagändring
eller genom nya tillämpningsföreskrifter
medverka till en restriktivare
tillståndsgivning och därigenom
minska tillfällena till ungdomens spritförtäring
i samband med dans.

Jag vill svara följande.

De nuvarande bestämmelserna om utskänkning
i samband med dans bygger
i det väsentliga på motsvarande bestämmelser
i tidigare författningar på området.
Utskänkning i samband med
dans är sålunda i princip förbjuden,
men polismyndigheten i orten har rätt
att medge undantag från förbudet. I
förhållande till den tidigare ordningen
innebär de nuvarande bestämmelserna
den betydelsefulla förändringen, att
kommunerna fått möjlighet att genom
bindande direktiv påverka den praktiska
tillämpningen av förbudet.
Grundtanken är sålunda att ett huvudansvar
för tillämpningen skall ligga
hos de lokala myndigheterna — kommunernas
fullmäktige och polismyndigheterna.
En sådan ansvarsfördelning
är också naturlig, eftersom de lokala
instanserna har den bästa kännedomen
om förhållandena i de särskilda
fallen. De har dessutom effektiva
möjligheter att se till att uppställda
krav i nykterhets- och ordningshänse -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska betydelse, tillika svar på interpellationer

angående tillhandahållande av sprit åt ungdom

ende iakttas vid de danstillställningar
som blir tillåtna.

Jag vill inte bestrida att den praxis,
som under senare år utvecklat sig vid
tillståndsgivningen, i stort sett varit
ganska liberal. Med hänsyn till att huvudansvaret
i den gällande lagstiftningen
lagts på de lokala myndigheterna
och då utvecklingen av praxis i
stort sett synes ha blivit tämligen enhetlig
över hela landet utan att några
större motsättningar i bedömningen
kommit till uttryck, har jag inte funnit
några särskilda åtgärder från min
sida påkallade.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat även herr Rimmerfors
interpellation.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för det svar jag fått
på min interpellation.

Anledningen till att jag har aktualiserat
de frågor som interpellationen gäller
är det tilltagande ungdomssuperiet.
När vi vet att åldersgränsen för spritinköp
är 21 år, kommer osökt frågan:
Varifrån får tonåringarna sprit? Svaret
måste bli att det sker obehöriga överlåtelser
av spritdrycker i mycket stor
omfattning. På min fråga i vilken utsträckning
det undersöks om och varifrån
ungdomsfylleristerna obehörigen
erhåller sprit säger statsrådet, att man
inom polisen regelmässigt så långt möjligheterna
tillåter försöker fastställa
varifrån den missbrukade spriten i varje
särskilt fall har kommit. Den satsen
ger ingen redovisning av vilket resultat
man har uppnått vid de eventuella undersökningar
som har gjorts. Inte heller
kan jag utläsa av svaret att man från
högsta myndighet gett direktiv om sådana
undersökningar. Detta ger såvitt
jag förstår belägg för påståendet att
man inte har ägnat denna del av problemet
större uppmärksamhet.

Finansministern ställer sig avvisande
till de tankegångar jag har tagit upp
i interpellationen och säger, att för att
få mera väsentliga resultat måste man
gå andra vägar. Jag är klart medveten
om att de problem man här möter gör
det svårt att få fram ett helt tillfredsställande
och tillförlitligt material
medelst de åtgärder som jag har förordat.
Men jag är övertygad om att
även på denna väg skulle det gå att
uppnå icke oväsentliga resultat.

Eftersom problemet i dag intar en så
central plats bör vi utnyttja alla framkomliga
vägar att få bättre grepp om
problemet än vad vi i dag har. Nu
säger finansministern att vi måste ha
en säkrare uppfattning om de faktiska
förhållandena för att nå resultat. Jag
vill inte bestrida att vi behöver ett material,
och jag utgår ifrån att herr statsrådet
menar att vi måste ha en ordentlig
analys av hur den fria spriten har
påverkat just ungdomsfylleriet. Det borde
vara på tiden att vi fick klart besked
om detta.

Ändock har vi under de senaste åren
fått fram material som ger ganska klar
belysning av på vilka vägar ungdomen
skaffar sprit. Under 1961 genomfördes
en undersökning på uppdrag av kontrollstyrelsen
och i samråd med socialstyrelsen
och Nykterhetsfrämjandet.
Denna undersökning visade att 15—17-åringarna till 28 procent fick spriten
från okänt ombud och till 72 procent
genom kamrater och bekanta. Nu lovar
finansministern att till kommande vårriksdag
framlägga förslag som syftar
till att förhindra illegala spritöverlåtelser.
Jag vill utrycka min stora tillfredsställelse
över detta löfte. Jag hoppas
också att dessa förslag skall bli ett verksamt
redskap i kampen mot det spritens
träsk som håller på att utbreda sig i
vårt land.

Men det var ett uttryck i finansministerns
svar som jag ställde mig frågande
inför. Finansministern talade om

100 Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska betydelse, tillika svar på interpellationer

angående tillhandahållande av sprit åt ungdom

illegala spritöverlåtelser. Får jag fråga
herr statsrådet: Vilket slag av spritöverlåtelser
till ungdom under 21 år
är att betrakta som legalt?

Jag vill livligt instämma i finansministerns
uttalande att tyngdpunkten i de
nykterhetsfrämjande strävandena måste
ligga i de positiva och förebyggande
åtgärderna, och där har upplysning av
spritens vådor en betydelsefull plats.
Men tyvärr är det väl så att det finns
individer, på vilka upplysning inte biter,
och mot dessa får vi nog använda
andra medel, inte minst för att statuera
exempel. Jag tror därför att det i fortsättningen
finns anledning att beakta de
frågeställningar som jag har aktualiserat
i min interpellation.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
ställde i sin interpellation en mycket
koncis fråga. Han ansåg att man genom
mera ingående polisundersökningar
i ökad utsträckning skulle kunna klarlägga
på vilket sätt ungdomsfylleristerna
kommer över spriten för att därmed
kunna stävja de s. k. illegala spritöverlåtelserna.

Den undersökning som finansdepartementet
genom en enkät hos polismyndigheterna
har företagit ger inte särdeles
mycket att ta fasta på, om man tror
sig kunna vinna någon förbättring den
vägen. Jag har framför mig tre utlåtanden.
Det är ett utlåtande från statsåklagare
Strandmark i Malmö, vari det
heter: »I många fall vägrar de att besvara
frågan och i den mån frågan besvaras,
har man många gånger anledning
att betvivla svarets riktighet. I de
fall fylleristen medgiver att han köpt
spriten av langare, påstår han alltid,
att han ej känner denne. Det förefaller
föga troligt att mer ingående förhör
skulle leda till annat resultat.»

Jag har ett svar från t. f. polismästaren
i Stockholm, och det låter i detta

avsnitt sålunda: »För fylleri omhändertagna
ungdomar tillfrågas regelmässigt
varifrån de fått rusdrycker. Svaret —
även på upprepade frågor — blir oftast
att vederbörande blivit ''bjuden av
okänd’ eller ’köpt av okänd’, d. v. s. så
litet uttömmande att resultat svårligen
kan nås utan omfattande utredning, som
med hänsyn till bristande personaltillgång
ställer sig svår.»

Jag har slutligen ett svar från poliskammaren
i Göteborg, vari det heter:
»För varje praktiskt verkande polisman
torde det stå klart, att möjligheterna att
vid fall av enbart ungdomsfylleri ''genom
en ordentlig polisundersökning’ klarlägga
varifrån spriten erhållits i allmänhet
äro synnerligen begränsade. I Göteborg
söker man sedan länge att så
grundligt som möjligt utfråga de unga
om varifrån de fått den sprit de berusat
sig på. I det övervägande antalet
fall visar det sig därvid att lämnade uppgifter
äro okontrollerbara eller oriktiga.
Därest vederbörande över huvud
taget vägrar lämna uppgifter beträffande
spriten finns ju icke heller möjligheter
att framtvinga sådana.»

Detta är tre representativa utdrag ur
den enkät som finansdepartementet lät
företaga, och vad som är frapperande
— i själva verket kanske inte så frapperande
— är att man svarar exakt på
samma sätt. Ungdomarna är likadana i
Stockholm, Göteborg och Malmö, när
man försöker att av dem få fram varifrån
de har fått den sprit de berusat sig
med. Det är närmast från den utgångspunkten
som jag i interpellationssvaret
säger att jag inte särdeles mycket tror
på att denna väg är framkomlig. Däremot
är vi beredda att söka andra vägar,
t. ex. genom att företa statistiska
intervjuundersökningar bland ungdomarna
själva. En sådan undersökning
pågår för närvarande, och resultatet
härav kommer att offentliggöras i en
nära framtid. Jag vill inte ställa några
löften huruvida den kommer att ge så

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35 101

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska betydelse, tillika svar på interpellationer

angående tillhandahållande av sprit åt ungdom

särdeles mycket mera i sak, men det
är en annan väg, ett nytt försök att
komma åt det hela. Polisundersökningarna
visar vilka svårigheter man möter.

Den sista fråga som herr Gustavsson
i Alvesta ställde, nämligen om skillnaden
mellan illegal och legal spritöverlåtelse,
ligger det väl närmare till hands
för mig att svara på i samband med herr
Hamrins fråga, som är direkt ställd i
samband med detta problem.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag vill uttala ett tack
till statsrådet för att min fråga blivit
så omgående besvarad, och jag kan också
säga att jag är till freds med att statsrådet
ändå ställde i utsikt en omprövning,
så att man skulle kunna komma
till rätta med de missförhållanden som
jag har velat fästa uppmärksamheten
på. Jag är helt på det klara med att
frågan i den sammanträngda utformning
den ställts kunde påkalla en alldeles
speciell kommentar. Jag ber då
att för statsrådet och för kammaren
mycket kort få referera ett fall, som
nyligen inträffade i min hemstad och
som jag tror är ägnat att belysa syftet
med min fråga till statsrådet.

I en portgång i Jönköping påträffade
man en 13-årig flicka redlöst berusad.
När polisen började forska i saken,
visade det sig, att 13-åringen —
för övrigt också en jämnårig kamrat till
henne — hade blivit bjudna på sprit av
en okänd man som de hade träffat på
ning den ställts kunde påkalla en alldeles
ovanligt utmanande form av langning,
även om detta inte är rätta ordet,
eftersom langning inbegriper ett i lagens
mening olovligt tillhandahållande;
i det av mig anförda fallet gällde det ju
en form av bjudning. Det förefaller mig
emellertid ändå som om här förefinnes
en lucka i lagen, eftersom det från samhällets
synpunkt måste vara ett centralt
intresse att skydda de minderåriga från

om hotet kommer från samvetslösa
langare eller genom brottslig ansvarslöshet
av det slag som jag här något berört.

Jag är medveten om att det måste
vara vissa svårigheter förenade med
att på detta område skapa rättsregler,
som verkar på det sätt man önskar.
Men man får ändå inte kapitulera inför
svårigheterna, eftersom jag anser att
det här gäller att i eminent grad tillämpa
uttrycket Svårigheterna är till för
att övervinnas.

Man kan ha olika meningar om både
det ena och det andra, när det gäller
frågor, som har med rusdryckslagstiftningen
att göra. Lyckligtvis är vi ändå
alla medvetna om vårt ansvar, när det
gäller att skydda de minderåriga, barnen.
Då måste till varje pris något göras
och alla tjänliga medel tillgripas.
Vi har här redan kommit ganska långt
i utförsbacken, eftersom det för närvarande
existerar ett barnfylleri, som
vi tidigare inte haft någon som helst
motsvarighet till. Det är en företeelse,
som inger den allvarligaste oro. Jag vill
mycket enträget vädja till finansministern
att trots allt verkligen ta också
denna fråga under omprövning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hamrins i Jönköping
inlägg skulle i och för sig inte påkalla
något förnyat uppträdande av mig
i talarstolen. Jag har ändå begärt ordet,
eftersom jag efter herr Hamrins inlägg
annonserade ett svar till herr Gustavsson
i Alvesta på den fråga han
ställde till mig.

Det är klart att det finns vissa former
för att bjuda på spritvaror, som
inte kan betraktas såsom illegala. Frågan
är nu om man via en lagstiftning
skulle — för att använda herr Hamrins
uttryck — täppa till en lucka i lagen
eller kriminalisera, utan något som helst

alkoholens skadliga verkningar, oavsett H undantag, all bjudning av sprithaltiga
4* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 35

102 Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska betydelse, tillika svar på interpellationer

angående tillhandahållande av sprit åt ungdom

drycker. Man skulle således kunna komma
i den situationen, att föräldrarna i
en familj skulle anses ha begått en kriminell
handling, därest de vid en examen
eller någon högtid bjöd på ett
glas rödvin även till den unge pojken
eller unga flickan, därför att man i den
familjen kanske hade den i och för
sig tillåtna vanan att dricka ett glas
rödvin vid högtidliga tillfällen.

Jag skulle nog för egen del vara ytterst
betänksam inför att gå så långt,
även om jag är helt medveten om vilken
fara ungdomssuperiet innebär. Min tveksamhet
grundar sig helt enkelt på den
omständigheten att alla lagar, som inte
har stöd i ett allmänt rättsmedvetande,
blir misslyckade lagar. Jag kan försäkra
herr Hamrin att dessa synpunkter
kommer att bli föremål för mycket
noggranna överväganden i samband
med att vi lägger fram förslag i detta
ärende till vårriksdagen 1963. Motionsmöjligheter
föreligger i riksdagen, men
det finns alltid en gräns, som man inte
bör kliva över, om man har den uppfattningen,
att en lagstiftning skall ha
förankring i det allmänna rättsmedvetandet.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag vill bara understryka
att jag just genom att konkretisera
problemställningen och dra fram
ett fall, som hade inträffat i min egen
hemstad, avsåg att betona att det finns
former för tillhandahållande av sprit,
som är särskilt grovt utmanande. Det
inträffade försiggick på offentlig plats
och, som jag sade, under former som
är ägnade att utmana just den allmänna
rättskänslan.

Jag är införstådd med att här kan
erbjuda sig en besvärlig problematik,
när det gäller att skapa tillfredsställande
rättsregler. Men det skulle kännas
i lika hög grad obehagligt, om man
ändå inte på något sätt sökte att komma
till rätta med ett fall av den art,

som jag här har fäst uppmärksamheten
på. Jag tror att man redan nu i
poliskretsar och på barnavårdshåll är
oroad över att sådant kan försiggå,
utan att man med lagens hjälp kan inskrida.
Jag använde också i min fråga
med avsikt uttrycket »kan ställas
under åtal». Redan det innebar en begränsning
just med hänsyn till det fall
jag här refererat.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Då herr Rimmerfors,
som interpellerat om en begränsning
av rusdrycksutskänkningen i samband
med dans, på grund av en längre utrikesresa
är förhindrad att själv motta
svaret på interpellationen, har han
bett mig att inträda i hans ställe. Jag
ber då att på hans vägnar till finansministern
få uttala ett tack för svaret
på interpellationen.

Det är givet att jag i interpellantens
frånvaro och utan hans särskilda kännedom
om förhållandena i Kopparbergs
län inte närmare kan ingå på de exempel
på en relativt hög frekvens av undantag
från huvudregeln om förbud
mot rusdrycksutskänkning i samband
med dans, som han berör i sin interpellation.
Jag har dock fått den upplysningen,
att länsstyrelsen i Kopparbergs
län i sina anvisningar till polischeferna
rörande undantag från denna
regel klart haft i sikte att »söka
förebygga den fara för utbredning av
alkoholförtäring bland ungdomen, som
restaurangdans kan innebära», för att
använda dåvarande finansminister
Skölds ord i propositionen om bl. a.
ny rusdrycksförsäljningsförordning till
1954 års riksdag, då de nya nykterhetspolitiska
given antogs. Länsstyrelsen
motsatte sig sålunda av antydda skäl
år 1959 att restaurang Holmen i Falun
skulle få öka antalet dagar med
restaurangdans till två i veckan året
runt, men genom Kungl. Maj:ts beslut
den 20 januari 1960 undanröjdes läns -

Onsdagen den 5 december 1962 Nr 35 103

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska betydelse, tillika svar på interpellationer

angående tillhandahållande av sprit åt

styrelsens beslut. Så blev det alltså två
danskvällar i veckan på den restaurangen.
Länsstyrelsens motstånd berodde
på att önskemålet om restaurangdans
ansågs väl tillgodosett genom de
andra restaurangerna i Falun. Även i
fråga om restaurangdansens förläggande
till olika veckodagar har Kungl.
Maj:t visat sig mer tillmötesgående än
länsstyrelsen i ett speciellt fall.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig längre vid detta utan se denna
sak mera principiellt. Jag vill gärna
understryka vad interpellanten själv
påpekat, nämligen att principen att restaurangdans
bör skiljas från rusdrycksutskänkning
bara är en av metoderna,
kanske t. o. in. en metod med relativt
begränsad verkan, för att komma
till rätta med ungdomsfylleriet. Det
lagliga hindret mot dans på rusdrycksrestauranger
är ju en gammal historia,
som väl måste ha starka motiv för sig,
om detta hinder — som faktiskt skett
— hittills kunnat motstå alla försök
till rasering. Motivet är givetvis att
dans anses som ett speciellt ungdomsnöje
och att ungdomen därför attraheras
av danstillställningar. Sker då dansen
i krogmiljö med spritservering
skapas en alldeles oförtjänt nimbus av
nöje och behag kring alkoholseden.
Detta kan bidra till att alkoholvanor
påbörjas och befästs redan i ungdomsåren.

Nu har 1959 års utskänkningsutredning,
som tillkallades av finansministern,
föreslagit ett slopande av den 1954
införda bestämmelsen om kommunalt
veto vid prövning av ansökningar om
resturangdans, en bestämmelse som tillkom
efter ingående diskussioner inom
en parlamentariskt sammansatt kommitté
med en regeringsledamot som
ordförande och sedan godtogs av riksdagen.
Det bör erinras om att utskänkningsutredningen,
liksom flera andra
utredningar på senare tid på ett så
känsligt område som lagstiftningen om

ungdom

alkoholförsäljningen, i motsats till vad
som tidigare varit vanligt är en ren
expertutredning, som arbetar utan
medverkan av företrädare för riksdagen.

Ett av motiven för utskänkningsutredningens
förslag, som väl leder till
proposition vid 1963 års riksdag, är
att kommunerna endast i ringa omfattning
använt sig av vetorätten. Den
undersökning, som utredningen företagit,
hänför sig emellertid till det första
tillfälle, då de kunde använda denna
rätt, nämligen inför oktrojperioden
1/10 1957—30/9 1961. Man vet sålunda
t. ex. ingenting om hur kommunerna
utnyttjat vetorätten, när de beretts tillfälle
att yttra sig beträffande den därefter
följande och nu löpande oktrojperioden.

Det är ju här fråga om en relativt
ny lagstiftning och en i viss mån ny
typ av medbestämmanderätt, som för
övrigt kommunerna bara vart fjärde
år bär tillfälle att använda. Om de nu
underlåter att höra av sig, får detta väl
inte utan vidare tolkas som om de finner
förhållandena på området godtagbara.
över hälften av städerna — och det
är ju i huvudsak i stadskommunerna
rusdrycksrestaurangerna finns — hade
dock enligt utredningens nyss åberopade
undersökning yttrat sig. Av de
landskommuner, där spritutskänkning
förekommer, yttrade sig likaså mer än
hälften.

Att göra jämförelser mellan ett län
och ett annat, när det gäller tillämpningen
av bestämmelsen om hinder för
rusdrycksutskänkning i samband med
dans, är väl alldeles omöjligt; länens
struktur är ju helt olika bl. a. ur turistsynpunkt.
Man kan emellertid försöka
bedöma utvecklingen i hela landet.
Det bär utskänkningsutredningen
också gjort. Den konstaterade då, att
antalet danstillställningar på rusdrycksrestauranger,
alltså undantag från huvudregeln,
år 1959 var minst 35 000.

104 Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska betydelse, tillika svar på interpellationer

angående tillhandahållande av sprit åt ungdom

Motsvarande siffra tio år tidigare var
15 250. Här bar alltså skett en stark
ökning, mer än eu fördubbling. Man
frestas säga att huvudregeln nästan är
satt ur kraft och att undantagen blivit
regel.

Jämsides med fördubblingen av antalet
danstillställningar i kombination
med rusdrycksutskänkning har som bekant
ungdomsfylleriet bara fortsatt att
stiga. Vi vet ingenting om korrelationen
mellan ökningen av detta fylleri
och ökningen av antalet restaurangdanser,
men helt utan samband med
varandra är väl inte dessa båda företeelser.
Utskänkningsutredningen har
veterligen inte gjort ens det minsta försök
att analysera detta samband. De
intervjuundersökningar om var unga
fyllerister får tag i sin alkohol, som
här nyss varit uppe till diskussion, avsåg
fyllerister under 25 års ålder vid
slutet av 1958. De visade att över 20
procent på restaurang druckit sig till
den berusning som ledde till fylleriförseelsen;
i Stockholm över 30 procent.
Att undantagen från huvudregeln
nu är så vanliga är i och för sig inget
skäl för att ändra lagstiftningen, om
motiven för denna kvarstår med ungefär
samma styrka.

Det har också åberopats, att ungdomen
inte skulle ha råd att gå på rusdrycksrestauranger,
särskilt om det råder
supétvång på danskvällar. Men situationen
tycks på den punkten ha
ändrats med ungdomens allt bättre inkomster.
Den publik, som frekventerar
rusdrycksrestaurangerna, utgöres
inte längre av bara äldre personer utan
i växande grad av ungdom, vilket företrädare
för de enklare och —- vad man
än anser om dem i övrigt — faktiskt
i helnykter regi drivna danssalongerna
i Stockholm omtalat inför den särskilda
utredning om alkoholmissbruket
bland ungdom, som företagits i huvudstaden.

Herr talman! Jag uttalar den för -

hoppningen, att åtminstone inte någon
ändring av gällande lagstiftning på
detta område kommer till stånd, att
finansministern noga följer de företeelser,
som interpellationen berör, och
att såvitt på de statliga organen ankommer
praxis återföres till närmare
överensstämmelse med lagstiftarens intentioner.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara framföra
en liten reflexion i anledning av det
senaste inlägget. Delta kanske kunde
ge intrycket att länsstyrelsen i Kopparbergs
län och Kungl. Maj:t i finansdepartementet
bedömer denna koncessionsfråga
— spritutskänkning i samband
med dans — från olika principiella
utgångspunkter. Så är det emellertid
inte. Det har varit avvikande
uppfattningar i två fall av mindre betydelse,
båda har gällt staden Falun.
I Falun hade länsstyrelsen nämligen
beviljat Stadshotellet och dess annex
samt Grand Hotell tillstånd till spritutskänkning
i samband med dans tre
gånger i veckan under sommarhalvåret
och två gånger under vinterhalvåret.
Restaurang Holmen hade fått tillstånd
till spritutskänkning med dans
en gång i veckan. Dessutom hade alla
dessa restauranger fått sådant tillstånd
för helgdagsaftnar.

Restaurang Holmen begärde ändring
i länsstyrelsens beslut och hemställde
om spritutskänkning med dans under
två kvällar i veckan. Stadsfullmäktige
i Falun, nykterhetsnämnden i Falun
och länsnykterhetsnämnden i Dalarna
tillstyrkte restaurang Holmens framställning,
men länsstyrelsen avstyrkte
och ansåg att man skulle nöja sig med
en kväll i veckan. Kungl. Maj:t biföll
besvärsvägen restaurangens framställning
och tillät spritutskänkning i samband
med dans två kvällar i veckan.

I det andra fall —• vilket jag också

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35 105

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska betydelse, tillika svar på interpellationer

angående tillhandahållande av sprit åt ungdom

betraktar sam detaljbetonat — där
Ku-ngl. Maj :t bär desavouerat länsstyrelsen,
hade Stadshotellet i Falun begärt
att få flytta en av sina dansaftnar
med spritutskänkning från lördag
till fredag. Motivet var att alla de andra
här namngivna restaurangerna hade
dans och spritutskänkning på lördagen.
Stadshotellet anförde det i mitt
tycke ganska rimliga argumentet, att
det kan finnas folk som vill gå på restaurang
en lördagskväll men inte vill
bli störda av dansande ungdom — och
till den ändan begärde Stadshotellet att
få flytta lördagskvällens dans till fredag.
Det var således inte fråga om utökning
av antalet danskvällar. Länsstyrelsen
sade nej till detta, men Kungl.
Maj:t biföll besvärsvägen Stadshotellets
framställning.

Jag bär velat komplettera föredragningen
med detta för att göra klart för
kammarens värderade ledamöter att i
saken inte ligger någon kontrovers mellan
Kungl. Maj:t och länsstyrelsen. Dessa
båda relativt bagatellartade ändringar
får man ta för vad de är värda.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag avböjde uttryckligen
att gå in på en diskussion av förhållandena
i Falun och Kopparbergs
län i övrigt. Jag har också noggrant studerat
de båda fall finansministern berörde
och äger sålunda viss kännedom
om omständigheterna kring dem. Det
är väl ändå så, att Kungl. Maj :t och
länsstyrelsen i det första fallet — i
fråga om restaurang Holmen — hade
olika mening? Länsstyrelsen ville inte
gå med på restaurangdans två gånger
i veckan, men Kungl. Maj:t ändrade
detta. Jag lämnar emellertid hela denna
diskussion därhän.

Jag försökte i stället rikta uppmärksamheten
på de allmänna förhållandena
kring restaurangdansen. Denna har
ökat mycket kraftigt — undantagen ten -

derar mer och mer att bli regel. Jag
vädjar åter till finansministern att tillse
att •—• åtminstone i vad ankommer
på de statliga organen — praxis återföres
till överensstämmelse med vad
lagstiftaren har åsyftat.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Då vi nu går över till
den egentliga debatten om bevillningsutskottets
betänkande nr 61, vill jag
såsom representant för en av motionärgrupperna
säga några ord i denna
fråga. Det har framlagts två olika typer
av motioner, som har det gemensamt,
att man begär utredning rörande
spritbeskattningen. Den motion som
jag själv svarar för har en alldeles särskild
preferens för ett system som har
utarbetats under de senaste åren och
som är grundat på rent vetenskaplig
erfarenhet. Det skulle kunna karakteriseras
som ett skattesystem efter verkan
— skatt efter berusningsverkan
skulle man också kunna säga.

Nu råder det väl knappast någon
meningsskiljaktighet mellan den övervägande
delen av kammaren och dem
som sysslar med dessa frågor om att
ett av huvudsyftena med den nykterhetspolitik,
som introducerades för omkring
åtta år sedan, är att förmå dem
som använder sprit att välja alkoholsvagare
drycker framför alkoholstarka,
vilket skulle vara ett mindre ont. Det
råder väl knappast någon tvekan om
att det är ett riktigt resonemang. Erfarenheten
visar ju att en och samma
kvantitet alkohol kan verka högst olika
beroende på den koncentration, i
vilken alkoholen presenteras, och det
är just detta väl dokumenterade faktum
som ligger bakom det skatteförslag som
jag bär tillåtit mig framföra.

Jag sade att flertalet människor väl
är överens om nämnda allmänna princip.
Emellertid hörde jag hur en aktad
ledamot av första kammaren med ett
visst förringande av denna synpunkt

106 Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska betydelse, tillika svar på interpellationer

angående tillhandahållande av sprit åt ungdom

gjorde gällande, att vi har mycket avskräckande
resultat av en överdriven
vinkonsumtion. Han framhöll alldeles
riktigt, att vid vinalkoholism uppträder
framför allt mycket allvarliga leverskador,
men tilläde att det väl inte är så
farligt med en eller annan sup någon
gång. Jag tycker att det är en smula
kuriöst att göra denna jämförelse. Å
ena sidan talar man om missbruket, å
andra sidan om ett relativt ofarligt
bruk av den starkare varan. Den mening
som den ärade talaren ville föra
fram i detta sammanhang var, att det
inte spelar så förfärligt stor roll, om
konsumtionen inriktas på alkoholstarkare
eller alkoholsvagare drycker. Jag
tror att han är ganska ensam om den
uppfattningen. Vi är praktiskt taget
alla överens om den ökade farlighetsgraden
hos de alkoholstarkare dryckerna.
Undersökningen har visat, att man
kan mäta berusningseffekten hos olika
drycker och att denna på ett ungefär
motsvarar den sociala farligheten.

Bevillningsutskottet och motionärerna
är ju tämligen överens i denna fråga.
Utskottet vill också, såsom framhålles
i betänkandet, att man skall eftersträva
att föra en politik som möjliggör
en övergång till alkoholsvagare
drycker. För detta ändamål använder
man sig av reklam. Det är inte min
mening att närmare syssla med den.
Teoretiskt sett förefaller det mig som
om reklamen vore oantastlig. Den går
nämligen just ut på att man skall byta
från brännvin till vin. Detta kan möjligen
missförstås av en del människor,
som i denna reklam ser en uppmaning
över huvud taget till en konsumtion av
alkoholhaltiga drycker, men det är ju
inte reklamens mening.

Bevillningsutskottet har i sitt betänkande
avvisat utredningskravet, vilket
jag i och för sig tycker är en smula
betänkligt, därför att detta system —•
skatt efter verkan — hittills bara har
prövats av några personer som upp -

trätt som privatpersoner och i en privat
organisation. Det hade varit ganska
intressant, om man också hade haft
möjlighet att pröva denna sak i en
statlig utredning, så att man kunnat
bemöta de argument som i den allmänna
debatten har anförts mot systemet
och kunnat få en möjligast allsidig belysning
av problemet.

En sak som jag också vill reagera
mot i bevillningsutskottets betänkande
är att utskottet, om jag försöker läsa
utskottets skrivning ordentligt, tycks en
smula bagatellisera det skattesystem vi
för närvarande har. Utskottet synes ha
den uppfattningen, att man i det nuvarande
skattesystemet strävar efter att
nå det av flertalet omfattade målet och
att det mera skulle röra sig om del
smärre inadvertenser som skulle vara
lätta att rätta till. Ja, lätt att rätta till
är det också, om man accepterar den
tankegång som kommit till uttryck i
förevarande motion, men för att försöka
påvisa, att det inte rör sig om enbart
smärre inadvertenser skulle jag
vilja dra några jämförelser mellan olika
drycker för att belysa att man skattevägen
inte tillräckligt uppmärksammat
denna sak.

Det finns brännvin med en 40-procentig
alkoholhalt. För att leda över
konsumtionen till en dryck med svagare
alkoholhalt införde man Brännvin
Special, som på göteborgska brukar
kallas det vattenskadade brännvinet,
och trodde att konsumenterna skulle
gå över till konsumtion av detta. I
skattehänseende ställer det sig emellertid
ogynnsamt. Det har en 20-procentigt
lägre berusningseffekt, men skatten
är bara 17,7 procent lägre. Relationen
borde emellertid inte bara vara den
omvända, utan skattedifferensen borde
vara betydligt större mellan den alkoholstarkare
och den alkoholsvagare
drycken. Det skulle vara en sådan differens
mellan skatterna och därmed
priserna på dessa drycker, att folk

Nr 35

107

Onsdagen den 5

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska
angående tillhandahållande av sprit åt

gick över till att köpa varan med den
lägre berusningseffekten. De som är
intreserade av detta slags konsumtion
vet mycket väl hur de skall använda
sina pengar i detta sammanhang. Staten
har därför i skatteinstrumentet en mycket
effektiv möjlighet att reglera konsumtionen.

De lättare vinsorterna innehåller
mellan 10 och 14 procent alkohol men
beskattas i alla fall lika. Om en person
har att välja mellan två olika lättviner
som kostar lika mycket, så väljer
han det 14-procentiga lättvinet, som
för honom medför den effekt han eftersträvar
med sin konsumtion.

En ännu större spännvidd har vi beträffande
starkvinerna, där alkoholhalten
pendlar mellan 14 och 22 procent.
Man kan säga att enahanda förhållanden
gör sig gällande beträffande dem.
Vi har en dryck, som beklagligtvis börjat
användas mycket av de alkoholkonsumenter,
som framför allt söker berusningseffekten.
Jag har funnit att
framför allt kvinnor kan utbilda en
alkoholism just i fråga om den drycken.
Jag avser den billiga svenska vermouthen,
som säljes för närvarande.
Den har en ganska hög alkoholhalt, 20
procent, men jämfört med starkölet har
den endast 3,9 gånger högre beskattning.
Flera exempel skulle här kunna
anföras, som visar att man ingalunda
i det nuvarande skattesystemet är beredd
att dra de rimliga konsekvenserna
av vad som har bevisats genom
dessa utredningar.

I långa stycken är jag emellertid
ganska överens med bevillningsutskottet,
som med styrka bär framhållit nödvändigheten
av en progressiv beskattning
och sagt att detta står i huvudsaklig
överensstämmelse med den förda
nykterhetspolitiken. Emellertid säger
utskottet, att man tycker att det
är onödigt med en utredning. Jag vet
inte riktigt vad motiveringen till det
resonemanget är. Jag har hört sägas

december 1962

betydelse, tillika svar på interpellationer

ungdom

under hand, att man är rädd för en
utredning, därför att den skulle kunna
hindra finansministern att under utredningstiden
lägga fram det förslag
om höjd spritbeskattning, som jag tror
att många av oss har väntat på. I detta
hus har vi en nästan vidskeplig vördnad
för något som kallas »pågående
utredningar». Det är möjligt att detta
är vad som föresvävat dem som velat
göra invändningar. Självfallet förhåller
det sig inte alls så. Provisoriska justeringar
och höjningar kan mycket väl
vidtagas på förslag av finansministern
utan att utredningens resultat på något
sätt behöver avvaktas.

Jag vet inte vad finansministern har
för åsikt i denna fråga, men jag vågar
hoppas att han, med den realistiska
syn han brukar ha i dessa frågor,
verkligen på allvar skall ta upp detta
problem. Det är kanske litet egendomligt
att utskottet uppmanar honom att
ta upp det i anslutning till långt mindre
vittsyftande förslag om vissa restriktiva
åtgärder vid försäljning av alkoholhaltiga
drycker m. m. Den frågan
är ju av långt mindre betydelse än denna
fråga om användande av skatteinstrumentet,
som jag betraktar som det
utan jämförelse viktigaste redskap som
statsmakterna har till sitt förfogande
för att reglera konsumtionen på dryckesområdet.

I sin proposition i våras, som ju blev
mycket omdiskuterad, yttrade finansministern
på något ställe, att han ville
ha en fullmakt att höja eller sänka alkoholbeskattningen.
Detta har givit mig
den kanske något optimistiska föreställningen,
att han i någon mån varit inne
på dessa tankegångar. Ty detta är just
vad förslaget innebär. Det innebär inte
bara höjningar utan också sänkningar
i vissa avseenden just i syfte att dirigera
konsumtionen.

Jag vill framhålla, att jag självfallet
inte alls har uttalat mig om den högsta
skatt som skall utgå på dessa varor.

108 Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska betydelse, tillika svar på interpellationer

angående tillhandahållande av sprit åt

Det blir en politisk fråga, en bedömningsfråga.
Jag vill endast att man skall
beakta de olika poler som förekommer.
Den starkaste spriten är ju brännvinet,
särskilt det samhällsfarliga okryddade
brännvinet, som är alkoholistens
speciella dryck framför andra. Det ligger
på toppen. Hur man bedömer beskattningen
på den drycken blir en
omdömesfråga. Sedan skall man dra
ett streck nedåt till den understa polen,
som är skattefrihet för drycker med
0-procentig alkoholhalt, vilket är ett
mycket väsentligt inslag i den motion
som nu behandlats av bevillningsutskottet.
Jag finner det nämligen ganska
orimligt, att alkoholfria drycker
över huvud taget beskattas i vårt samhälle.
Man kan naturligtvis säga att
folk kan nöja sig med att dricka vatten,
som är den billigaste av alla drycker.
Vi har tidigare i denna kammare
diskuterat vattenfrågan. Jag tror för
min del att man kan se fram emot en
tid då vatten, i varje fall i större samhällen,
på grund av föroreningar får
en sådan smak och ett sådant innehåll,
att det inte blir särskilt smakligt
som bordsdryck. Då får man övergå till
konstgjorda bordsvatten. Det är en omständighet,
som jag särskilt vill fästa
kammarens uppmärksamhet på som en
ingående del i systemet, att man skall
ha skattebefrielse för alkoholfria drycker
— självfallet naturligtvis med undantag
av den allmänna omsättningsskatten.
Att det skall läggas särskild
lyxskatt på de alkoholfria dryckerna
tycker jag inte är riktigt.

Herr talman! Med denna allmänna
motivering har jag för närvarande intet
annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det kan väl inte undvikas,
att man som motionär i detta
ärende — det gäller motionen 194 i
denna kammare — inte är alldeles till

ungdom

freds med utskottets handläggning och
ställningstagande, även om jag i viss
mån kan förstå de motiv, som gjort att
man, tyvärr dock på bekostnad av klartexten,
skrivit ihop sig i en kompromiss
på ett sätt, som inte är alltför ovanligt
i detta hus.

Vad jag emellertid inte riktigt kan förstå
är, att man skall behöva motsätta
sig kravet på en allsidig och ingående
utredning av denna fråga, ty någonting
annat än ett utredningskrav är det ju
inte fråga om — en prövning alltså av
prisinstrumentets roll och användbarhet
som ett nykterhetspolitiskt remedium.
I den motion, som jag alltså i detta
sammanhang bär en inteckning i, utgjorde
faktiskt detta utredningsyrkande
själva kärnan, kvintessensen. Vi menar
att här måste, som situationen är, vissa
sammanhang definitivt klarläggas. Här
har i åratal pågått en livlig debatt för
och emot. Å ena sidan har man från
olika håll rest invändningar och hävdat,
att en prispolitik som verkligen siktade
till, inte i första hand att garantera
staten inkomster av en viss och — som
vi alla vet — högst betydande storleksordning
utan som främst hade en konsumtionshämmande
effekt, en sådan
prispolitik skulle visserligen, har man
sagt, nedbringa förbrukningen på den
sektor, som representeras av de s. k.
måttlighetsförbrukarna, men i stort sett
sakna betydelse, när det gäller att komma
åt det grova alkoholmissbruket. Å
andra sidan finns det en riktning — och
den har i varje fall inom den organiserade
nykterhetsrörelsen övertygade
anhängare — som verkligen gör gällande
att en genomtänkt, systematiskt insatt
och effektiv prispolitik skulle både
på kortare och längre sikt få socialt
utomordentligt gynnsamma verkningar
och faktiskt kunna inge vissa förhoppningar
om en framtida lösning av den
sorgliga problematik, som har med rusdryckerna
ocli deras skadeverkningar
att skaffa.

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35 109

ilkoholbeskattningens nykterhetspolitiska betydelse, tillika svar på interpellationer

angående tillhandahållande av sprit åt ungdom

Jag har inte alls för avsikt att här ta
upp en diskussion om de steg statsmakterna
tog för åtta år sedan, då man
beslutade om motbokssystemets avskaffande.
Låt mig bara säga, att på en
punkt, kan det, som jag ser det, finnas
anledning till ett beklagande och det är,
att man, när de nya och friare försäljningsprinciperna
den gången knäsattes,
fann det politiskt omöjligt och orealistiskt
att resa kravet på att prisinstrumentet
samtidigt togs i bruk som en
reglerande och återhållande faktor. Att
föreställa sig att man någonsin skall
komma till rätta med alkoholfrågan
utan tillgripande av en spärrmekanism
av något slag förefaller, inte minst mot
bakgrunden av de senare årens utveckling,
högst verklighetsfrämmande. Om
jag inte misstar mig på stämningarna
inom svensk nykterhetsrörelse, var man
också vid genomförande av 1955 års försäljningsreform
lika klar i fråga om den
saken som man är i dag, även om man
— jag upprepar det — bedömde det som
politiskt omöjligt att kombinera reformen
då med kravet på att också prisinstrumentet
skulle tas i bruk.

Men uppenbarligen finns det tyvärr
på sina håll en viss tveksamhet beträffande
skatteinstrumentets nykterhetspolitiska
effektivitet. I varje fall ger man
ett intryck av att hysa en sådan tveksamhet.
Varför då inte förfara på samma
sätt som man förfar, när man söker
komma till rätta med andra komplicerade
samhällsfrågor, d. v. s. att i görligaste
mån ställa dem under saklig
analys för att på det sättet få dem allsidigt
och objektivt prövade? Metoden
borde kunna praktiseras i fråga om det
problem som vi nu diskuterar. Det kan
väl nämligen utan överdrift konstateras,
att på få områden har de samhälleliga
insatserna präglats av sådan oklarhet
och sådan, jag vill säga, planlöshet, som
när det gäller just dessa ting.

Om man invänder att en utredning
rörande beskattningsinstrumentet som

ett användbart vapen i den nykterhetspolitiska
arsenalen skulle försvåra, fördröja
eller kanske rent av förhindra
önskvärda eller nödvändiga ingripanden
i nuläget eller för den närmaste
framtiden, så får man väl kanske ändå
för det första säga, att en utredning av
det slag som jag efterlyser, ingalunda
behöver bli någon maratonutredning.
Den borde kunna klaras av inom rimlig
tidrymd. Redan nu finns det ju en
hel del material till belysning av ämnet.
Nykterhetsrörelsen t. ex. kan utan
tvekan stå till tjänst. För det andra är
det väl ofrånkomligt, att statsmakterna
— oberoende av alla utredningar av det
slaget — snarast verkställer de prisjusteringar,
som betingas av den allmänna
löne- och standardutvecklingen. Det är
ju en fråga, som inte alls berörs av det
utredningskrav, som det här är fråga
om. Nu tillämpas ju på detta område
sedan flera år ett anmärkningsvärt låtgå-system.
En eftersläpning tolereras,
som måste betecknas som mycket beklaglig,
och det kan ju nu tyvärr definitivt
fastställas, att även denna höstriksdag
kommer att gå till ända, utan
att något åtgjorts för att reglera spritpriserna.

Jag har för min del, för att anknyta
till herr von Friesens tankegångar, ingen
anledning att närmare diskutera de speciella
prisdifferentieringsfrågor, som
han tog upp och som ju har en viss
plats i den nykterhetspolitiska debatten,
möjligheten således av att beskattningsvägen
styra alkoholkonsumtionen
in på olika slags drycker. Detta problem
har inte särskilt berörts i den motion
som jag står bakom, men jag vill ändå
säga, att en riktig bedömning i detta avseende
säkerligen skulle leda till den
slutsatsen, att en aktiv nykterhetspolitisk
beskattning måste avse hela fältet
av alkoholhaltiga drycker och att det
således inte är tillräckligt med en begränsning
till vissa starkare varor. En
prisdifferentiering, som skärper tryc -

no Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska

angående tillhandahållande av sprit åt

ket på ett håll men lättar trycket på ett
annat, kan medföra, att vi i stället för
den del av brännvinskonsumtionen, som
eventuellt skulle försvinna, får en konsumtionstopp
i fråga om exempelvis
starköl.

Det kan inte på längre sikt ligga någon
nykterhetspolitisk vinst i en sådan
politik. Alldeles särskilt om man som
jag har den uppfattningen, att det ur
samhällets och folkhälsans synpunkt är
ett centralt intresse, att den helnyktra
sektorn inom folket blir så bred som
möjligt, måste man kräva, att även de
alkoholsvagare dryckerna, de som obestridligen
grundlägger alkoholvanorna,
blir föremål för en effektiv beskattning,
alltså en beskattning som skapar ett tillräckligt
köpmotstånd, inte minst bland
det yngre klientelet.

Det finns också anledning att i detta
sammanhang ställa frågan: Vad är socialt
skadligt och vad är inte socialt
skadligt på det område, där vi nu rör
oss? Enligt min bestämda mening har
man skäl att akta sig för att på alltför
lösa boliner avkunna några frikännande
domar. Vad exempelvis Danmark beträffar,
har det stora flertalet anhållna
rattfyllerister bevisligen berusat sig
med Öl — det kan onekligen vara en
tankeställare i detta sammanhang. Och
i länder, där alkoholvanorna präglas av
vin- eller ölkonsumtion, använder inte
bara alkoholister utan också tillfälliga
missbrukare den dominerande alkoholsvaga
drycken såsom berusningsmedel.
Även detta är en upplysning, som har
sitt intresse i den svenska nykterhetspolitiska
debatten.

Hur som helst, det väsentliga är, att
prisinstrumentet erbjuder statsmakterna
ett alternativ, som borde på ett helt annat
och planmässigare sätt prövas. Ur administrativ
synpunkt är det obestridligen
enklast att gå denna väg; det är en
metod, som verkar generellt och infe
drar med sig någon kostnadskrävande
byråkratisk apparat.

betydelse, tillika svar på interpellationer

ungdom

Såsom jag ser saken, hade det onekligen
varit av värde, om hela problematiken
på detta område blivit föremål för
en grundlig och sammanhängande utredning
i statlig regi, så att fakta hade
kunnat läggas på bordet, även tvivlarna
till bevisning. Ett enhälligt utskott har
emellertid inte önskat detta och så som
saken för närvarande ligger till, skall
jag avstå från att ställa något annat yrkande.

Det viktigaste just nu, från en sida
sett, är väl att det äntligen företas en
justering av spritpriserna. Om utskottets
utlåtande främst eller i varje fall
i någon mån får tolkas såsom en påkörare
i detta avseende eller som en
signal till handling, så fyller det förvisso
en angelägen uppgift. Låt mig bara tilllägga,
att jag är övertygad om att en
bred och växande opinion i längden
vägrar att acceptera, att priserna på
allt som till livets nödtorft hör, stadigt
skjuter i höjden, medan den sektor som
domineras av en utpräglat skadlig konsumtion,
går fri från prishöjningar. Detta
kan omöjligen vara en försvarbar
eller hållbar politik.

Herr talman! Jag bär inte något yrkande.

I detta anförande instämde herr Nelander
(fp).

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle
:

Herr talman! I anledning av vad herr
Hamrin i Jönköping här sagt vill jag
helt kort precisera mina synpunkter
på frågan om den sociala farligheten.

I mitt föregående anförande talade
jag hela tiden i komparativ och ville
inte på något sätt ge uttryck åt den meningen,
att de alkoholsvaga dryckerna
som Öl, starköl och lättviner skulle vara
socialt ofarliga. Självfallet är endast de
alkoholfria dryckerna socialt ofarliga,
och därför bör enligt min mening dessa
drycker befrias från beskattning. Men
jämförelser mellan å ena sidan stark -

Onsdagen den 5 december 1962 Nr 35 111

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska betydelse, tillika svar på interpellationer
angående tillhandahållande av sprit åt ungdom

ölet och den vanliga pilsnern och å
andra sidan brännvinet visar, att det
kan bli tal om en gradering av farligheten
hos dessa drycker, och något annat
har jag inte avsett att säga.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! I anslutning till det
replikskifte, som här förekommit mellan
herr Hamrin i Jönköping och herr
von Friesen, vill jag framhålla, att den
sociala farligheten av olika alkoholdrycker
är någonting, som för att kunna mätas
behöver definieras. Det är inte så
enkelt att avgöra vad som är socialt
farligt. Vi kan som hittills kanske använda
ögonmått, när det gäller att bedöma
den saken, men i själva verket
vet vi t. ex. ingenting om huruvida inte
på längre sikt vinet kan vara väl så
farligt som starkspriten — herr Hamrin
snuddade vid detta.

Såsom motionär — jag har underskrivit
den motion, som herr Hamrin i Jönköping
här burit fram — vill jag i
största korthet och med tillfredsställelse
notera de positiva uttalanden, som
bevillningsutskottet gör, när det gäller
en målmedveten användning av skatten
såsom ett medel även i nykterhetspolitiken.

Också jag beklagar, att skatten på alkoholdrycker
har legat stilla sedan
1958. Men uttalandena av bevillningsuskottet
är av sådan karaktär, att vi nu
verkligen bär anledning att på allvar
hoppas att vi får förslag — jag vill gärna
tillfoga: på ett eller annat sätt! — till
vårriksdagen som leder till, både återställande
av realpriset på alkoholdrycker
och nykterhetspolitiskt motiverade
ökningar av alkoholbeskattningen.

Vad vi syftade till med denna motion
var att äntligen få till stånd en hyfsning
av diskussionen om hur skatteinstrumentet
verkar på konsumtion och
missbruk både på kort sikt och, vilket
är minst lika viktigt, på längre sikt.
Denna diskussion har alldeles i onödan

präglats av för mycket av trosuppfattningar.
Tro har stått mot tro, och det
vore väl underligt, om man inte med en
utredning skulle kunna skapa bättre
grund för ett principiellt ställningstagande
till förmån för skatteinstrumentet
och den lämpligaste utformningen av
en mera aktiv skattepolitik beträffande
olika alkoholdrycker med syfte att begränsa
alkoholskadorna.

I fråga om principerna för en sådan
beskattnings utformning vill jag för min
del bara för dagen deklarera, att enligt
vad erfarenheterna visar en beskattning,
som klart gynnar alkoholsvaga drycker,
såsom vin och starköl, inte i och för
sig leder till mindre alkoholskador, särskilt
inte på längre sikt. Det är alldeles
för enkelt för att det skulle vara en
riktig metod. Den akliva skattepolitiken
måste därför syfta till att begränsa
skadorna av även andra alkoholdrycker
än starksprit genom påslag på beskattningen
också av dessa andra drycker.

Jag vill sluta med att uttala, att jag
tror att debatten kring denna fråga
skulle må väl av att skjutas upp, till
dess vi får ett verkligt skatteförslag på
bordet. Gärna skulle jag naturligtvis då
se, att ett sådant förslag vore grundat
på en utredning av den art, som vi har
yrkat på i herr Hamrins motion.

Jag har intet annat yrkande, herr talman,
än bifall till utskottets förslag.

Herr ENGKYIST (s):

Herr talman! Först ett par ord om bevillningsutskottets
betänkande nr 61.
Det har väl inte undgått någon att utskottets
utlåtande är en kompromiss mellan
olika meningar. Meningsskiljaktigheterna
har kanske inte så mycket gällt
sakfrågan som procedurfrågor, vilka varit
föremål för långa överväganden.

Till herr von Friesen vill jag säga,
att vi i utskottet inte har bagatelliserat
bristerna i den nuvarande spritskattelagstiftningen.
Den utredning, som herr
von Friesen åberopar i sin motion, in -

112 Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

Alkoholbeskattningens nykterhetspolitiska betydelse, tillika svar på interpellationer

angående tillhandahållande av sprit åt ungdom

nehåller mycket av värde som i den
kommande nykterhetspolitiska diskussionen
säkert kommer att sätta spår efter
sig, även om jag personligen inte tror
att den ensam kan ge oss det Columbi
ägg vi alla söker.

I den andra motionen, om vilken herr
Hamrin i Jönköping och även herr Wiklund
i Stockholm talat, har man med
andra utgångspunkter yrkat på en utredning
om spritprisets verkningar,
framför allt på missbruket. Jag har själv
undertecknat den motionen men har
under behandlingen i utskottet funnit,
att det i den nuvarande situationen under
alla förhållanden är ett framsteg att
vi har fått denna gemensamma skrivning.
Jag har därför för min del ingen
svårighet att yrka bifall till och rösta
för utskottets förslag.

Jag kommer så över till det andra frågekomplexet,
som har debatterats här
i kammaren med utgångspunkt i finansministerns
interpellationssvar. Vi har
här rört vid centrala frågeställningar
när det gäller nykterhetspolitiken och
nykterhetssträvandena över huvud taget.
En stor och växande opinion i vårt
land har sin uppmärksamhet riktad på
dessa frågor. Det är lyckligtvis på det
sättet, att nykterhetsfrågorna inte längre
är en sak som enbart nykterhetsrörelsen
har att leka med på sin lilla gård,
utan det är en samhällsfråga som för
närvarande påkallar allas vår uppmärksamhet.

Det gladde mig när jag hörde finansministern
börja sitt interpellationssvar
med att förklara •— jag minns inte den
exakta ordalydelsen — att frågan om
ungdomens beteende och förhållande
till alkoholen ingav bekymmer och att
denna fråga var ett stort problem,
kanske ett av de största problem vi har
att komma till rätta med. Det är också
riktigt som statsrådet Sträng sade —
och jag vill gärna instämma i hans yttrande
— att det i stort sett är till positiva
och förebyggande åtgärder vi har

att lita. Hela vår nuvarande nykterhetslagstiftning
bygger på positiva och förebyggande
åtgärder. Men även om vi
slagit fast denna huvudregel, kommer
vi inte ifrån att vi för vissa grupper
måste ha vissa detaljregler för beteendet
— jag tänker här närmast på ungdomen.
Vi har således fastställt att ungdomar
under 21 år inte får köpa sprit
på försäljningsställena och att de som
inte fyllt 18 år inte får serveras alkohol
på restaurang, för att nu bara nämna
ett par av de regler som har ansetts
nödvändiga.

Jag undrar emellertid om vi inte borde
försöka få en bättre efterlevnad av
dessa speciella regler. Hur skall man få
det? Det är helt enkelt så, att vi alla
måste känna vårt ansvar för att dessa
regler efterlevs. Vi kommer ingenstans
om inte dessa regler, som skall komplettera
och stödja huvudprincipen om frihet
under ansvar och de förebyggande
och positiva åtgärderna bland ungdomen,
inte efterlevs.

Om restaurangdansen har jag i sak
inte mycket att säga. Jag tror emellertid
att vi har anledning att med uppmärksamhet
följa den frågan, ty vi har
här ett område där detaljregler kan ha
stor betydelse om de tillätes verka. Men
reglerna skall ha förankring i en stor
och bred folkopinion; annars har de
ingen effekt.

Med herr talmannens välvilliga tillåtelse
skall jag säga ett par ord om en
fråga som gäller restaurangdansen och
som kanske inte direkt berör de frågor
vi hittills diskuterat men som ändå har
ett visst samband med dem. Det gäller
åldern för utskänkningen. Man kan naturligtvis,
som finansministern tidigare
sagt, uppställa regler, men har dessa
inget stöd i rättsmedvetandet kommer
vi ingen vart. De efterlevs då inte, och
vi uppnår inga resultat. Det är väl ändå
på det sättet, att det är nästan omöjligt
att strikt efterleva 18-årsbestämmelsen.
Att jag säger detta innebär ingen an -

Onsdagen den 5 december 1962 Nr 35 113

Kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande angående
brottsbalk m. m.

klagelse mot vare sig restaurangägare
eller serveringspersonal. Det finns
många ungdomar som ser ut som om
de vore 18 år, fastän de inte är mer än
16 år, och naturligtvis är det många
17-åringar som kommer igenom vid
denna gallring. Man har kanske också
den uppfattningen, att när gränsen är
satt till 18 år, så spelar det inte så stor
roll om man serverar alkohol till ungdomar
som är bara ett år yngre. Men
ungdomen befinner sig här i den mest
känsliga åldern. Man frågar sig: Är det
möjligt att höja minimiåldern för utskänkning
till den ålder som gäller för
utminutering, d. v. s. 21 år. Jag inbillar
mig inte att man härmed uppnår resultatet
att ingen som inte uppnått 21
år serveras sprit. Men vi kanske höjer
gränsen till 19 år, och det vore en obestridlig
fördel.

Det finns alltså olika skäl som talar
för att vi alltfort måste hålla en sträng
bevakning på den nykterhetspolitiska
sidan av samhällslivet, om jag får uttrycka
mig så. Man måste se efter vad
det är som sker, försöka följa utvecklingen
och göra det bästa möjliga av
situationen.

Man får inte ur mitt anförande utläsa
någon pessimism för framtiden. Jag tror
inte att vi är maktlösa, utan jag tror
att det är möjligt att med huvudregeln
om positiva och förebyggande åtgärder
bland ungdomen komma till rätta med
de största svårigheterna. Men för att vi
skall lyckas med de förebyggande och
positiva åtgärderna är det nödvändigt
att stödja dessa åtgärder med vissa regler,
som vi måste ge en sådan utformning,
att de får en förankring i det allmänna
rättsmedvetandet. Här behövs
sannerligen alla ansvarskännande medborgares
hjälp att skapa den opinion
som är nödvändig för att vi skall få
detta rättsmedvetande. Det går inte —
det vet jag alltför väl -— att enbart lita
till nykterhetsrörelsen. Vi är en alldeles
för liten grupp i samhället för att vi

ensamma skall klara detta. Om inte alla
goda krafter hjälps åt kommer vi inte
att klara det.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Föredrogs vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Argentina för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, samt

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om godkännande
av överenskommelse mellan Sverige
och Finland angående gränstullsamarbete.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 17

Kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande angående
brottsbalk m. m.

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 43, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 42 i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till brottsbalk, dels i ämnet väckta
motioner, dels ock väckta motioner om
samhällets åtgärder mot personer som
anträffas berusade på allmän plats.

Nr 35

114

Onsdagen den 5 december 1962

Kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första
brottsbalk m. m.

Sedan utskottets anmälan föredragits
anförde

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! I debatterna i båda kamrarna
underströk reservationens förespråkare,
att en anslutning till de av
fröken Mattson föreslagna motiveringarna
till 6 kap. 1 och 2 §§ inte bara avsåg
en restriktiv tillämpning av dessa
lagrum utan också var ett uttryck för
riksdagens tveksamhet om lagens sakinnehåll.
Därutöver framhölls även, att
en anslutning till reservationen — i brist
på bättre möjligheter att uttala detta —
innebure en förhoppning att justitieministern
konnne att finna någon möjlighet
att ta dessa frågor under förnyad
omprövning innan lagen träder i kraft,
om kamrarna anslöt sig till reservationen.
Vid voteringen stannade kamrarna
i olika beslut kring 1 och 2 §§.

Utgången av riksdagens behandling av
just denna fråga, med olika voteringsresultat
i kamrarna och med bristande
möjlighet till sammanjämkning, lär vara
närmast en historisk sällsynthet. Om utgången
även innehåller konstitutionellt
lustiga detaljer skall jag lämna därhän.
Däremot torde det vara en omöjlighet —
till skillnad från vad som sades från olika
håll under kammardebatterna •— för
åtminstone riksåklagarämbetet att icke
ta hänsyn till voteringsresultaten. Hur
denna hänsyn skall utformas i praktiken
i samband med bedömning av enskilda
rättsfall är väl däremot för stunden en
öppen fråga.

Den nu antagna lagstiftningen om sedlighetsbrott
kommer emellertid att få
bestämda konsekvenser för vår abortlagstiftning,
och abortlagen måste omarbetas.
Sannolikt kommer brottsbalken att
leda till ett begränsat antal åtal •— det
gäller alla lagrum inrymda under sedlighetsbrotten.
Dess eventuellt allvarliga
skadeverkan ligger inte i antalet
anhängiggjorda åtal utan i dess effekt
ute i samhället i övrigt. Jag skulle tro

lagutskottets utlåtande angående

att det under abortlagstiftningen kommer
att uppkomma fler ärenden per år
än domstolarna kommer att möta.

Ju mer jag har grubblat över hur
abortlagen skall omarbetas för att stämma
med brottsbalken, desto mer fundersam
har jag blivit över vilka straffvärda
handlingar från en mans sida
som skall konstituera abortindikation.

Enligt strafflagen och de ålderdomliga
föreställningar som låg till grund
för denna hade varje kvinna rätt till
legal abort, oavsett hennes eget hälsotillstånd
m. in., om mannen, barnafadern,
gjort sig skyldig till ett sexualbrott.
Endast två fall kunde enligt strafflagen
förekomma:

1) Våldtäkt, förenad med absolut
våld. Även om juristerna reste betänkligheter
mot den i sak stränga avgränsning
det absoluta våldet innebar —
framför allt att så få fall då föll under
lagen — gav det läkare och medicinalstyrelsen
möjligheter till en rimlig avgränsning
av de fall där kvinnan skulle
vara berättigad till legal abort.

2) De fall, där kvinnan ej fyllt 15 år
vid konceptionen.

Nu har vi sprängt våldtäktsbegreppet
i två former: våldtäkt, med vidare
latituder för våldet än det absoluta våldet,
samt våldförande. Dessutom är 2 §
en nyskapelse. Den saknar åldersgränser,
och straffbara handlingar under
densamma har betydligt vidare latituder
än det gamla våldtäktsbegreppet och
väsentligt vidare latituder än 1 §.

Bakgrunden till att en kvinna erhöll
legal abort —■ utan att några som helst
andra indikationer av medicinsk eller
socialmedicinsk art krävdes — måste
ha varit att man uppfattade sexualbrott
som så kränkande handlingar, att hon
skulle slippa bära fram det barn som
var resultatet av denna kränkning av
henne — och av barnet.

Kan vi fasthålla vid detta absoluta
kränkningsbegrepp, när vi vidgat
brottsområdet? En man som våldför en

Onsdagen den 5 december 1962 Nr 35 115

Kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets utlåtande angående
brottsbalk m. m.

kvinna, enligt 1 § 2 mom., kanske efter
det att hon själv tagit initiativet till
den sexuella samvaron, straffas måhända
med villkorlig dom eller med
minimistraff, en månads fängelse, därför
att detta bedöms vara rätt och rimligt
i hans fall, men skall kvinnan då
utan vidare få legal abort? Hon kanske
fortfarande upprätthåller förbindelse
med honom.

Om man bibehåller tankegången att
varje sexualbrott, straffat enligt den
nya brottsbalken, skall ge kvinnan rätt
till legal abort, skall då brott enligt
2, 8 och 9 § § också berättiga till legal
abort? Bevissvårigheterna, kanske
mindre för jurister och domstolar än
för läkare och medicinalstyrelsen, kommer
att bli utomordentligt stora, inte
minst för den senare gruppen, som genom
fylligare undersökningar skaffar
sig ett helt annat utrednings- och därmed
också bedömningsmaterial än domstolarna
gör. Godtar man absolut rätt
till legal abort, kommer abortärenden
av detta slag trots allt att vara mycket
svårbedömda. Godtar man inte absolut
rätt utan låter rätten till legal
abort bli avhängig av även sociala och
medicinska faktorer samt psykologiska
sådana — både hos kvinnans person
och i hennes förhållande till mannen
i fråga — blir svårigheterna än värre
när det gäller att bedöma den enskilda
kvinnans rätt till legal abort.

Godtar man i fortsättningen kvinnans
absoluta rätt till legal abort, om
mannen-barnafadern gjort henne gravid
genom ett sexualbrott kan jag inte
föreställa mig att brott under 8 och 9 §§
kan uteslutas. Dessa brott kommer visserligen
att vara mycket få, bl. a. därför
att bevissvårigheterna i sig är överväldigande;
än svårare kommer det att
vara att knyta konceptionen till ett enda
bestämt samlag, kanske bland många
olika möjligheter med flera olika män.
Dock kan situationer uppstå, där bevisningen
är till fyllest. Att fallen kom -

mer att vara sällsynta kan inte förändra
den principiella utgångspunkt man
måste ha vid avgörandet, om de skall
bedömas annorlunda än övriga sexualbrott
eller icke.

Om jag får våga en personlig deklaration
vill jag säga, att jag är inte säker
på att jag för stunden, utan att ha kunnat
penetrera hela problemställningen,
skulle våga förfäkta en absolut rätt för
kvinnan att erhålla legal abort. Framför
allt skulle inte en sådan rätt te sig
helt självklar i äktenskap eller i fasta
förbindelser. Jag tror också att en sådan
absolut rätt skulle utnyttjas av
kvinnor — ofta kanske med männens
medverkan — för att under oriktiga
förutsättningar erhålla en legal abort
som de icke kunde få på annat sätt,
omigen på grund av att sexualbrott ensamma
konstituerar denna rätt för
kvinnan, oberoende av bl. a. hennes
hälsa.

Jag tror inte att justitieministern genom
den nya brottsbalken har förenklat
inrikesministerns arbete med abortlagen.
Också av detta skäl tror jag det
vore önskvärt att justitieministern ville
ta riksdagens »förhoppning» om en omarbetning
av bestämmelserna angående
sedlighetsbrotten under övervägande de
två år som återstår, innan brottsbalken
träder i kraft.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej.

Memorialet lades till handlingarna.

§ 18

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmerser
om uppfinningar av betydelse för
försvaret, så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

116 Nr 35

Onsdagen den 5 december 1962

§ 19

Utredning rörande befolkningsfrågans
olika aspekter, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 54, i anledning väckta
motioner dels om utredning rörande
befolkningsfrågans olika aspekter och
dels angående vissa familjepolitiska åtgärder.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har beslutat tillstyrka två motioner,
som båda — med något olika motiveringar
— syftar till att få befolkningsfrågan
och familjepolitiken under
utredning för att därigenom finna vägar
att höja barnfamiljernas standard
och få den anmärkningsvärda nativitetsminskning
belyst, som vi upplevt ända
sedan kriget slutade 1945.

Det är ett par årtionden sedan beslut
fattades om en vidare utredning av befolkningsfrågan
och familjepolitiken.
1935 begärde riksdagen en allsidig utredning
av vårt lands befolkningsfråga.
Vi hade då haft en nedgång i födelsetalet,
vilken var som störst 1933 med
endast cirka 83 000 födda. Samtidigt
hade vi en lågkonjunktur som betydde
fattigdom för stora grupper i landet
men särskilt för barnfamiljerna.

Befolkningskommissionen arbetade
mellan 1935 och 1938 och levererade
under denna tid närmare ett tjugotal betänkanden.
Dessa berörde särskilt de
ekonomiska och medicinska förhållandena
för kvinnor vid barnsbörd, vården
om de små barnen, sexualfrågan och
abortfrågan liksom andra sexual-etiska
frågor. Utredningen ledde till en råd
reformer, som kanske inte var så genomgripande,
om man ser till den ekonomiska
räckvidden, men som hade stor
principiell betydelse.

Redan 1941 tillsattes befolkningsutredningen,
som fullföljde arbetet med en
råd av de frågor, som varit uppe till

utredning i befolkningskommissionen,
och som lade fram en råd praktiska förslag.
Undersökningarna rörde endast i
någon mån själva befolkningsfrågan.
De åtgärder som man föreslog var i
främsta rummet inriktade på att förbättra
barnfamiljernas ekonomi, och
den socialpolitik som rörde familjerna
började nu kallas familjepolitik.

Det kom under kriget en ny motivering
för en utredning av barnfamiljernas
förhållanden. De tidigare orsakerna
till utredningarna hade varit den
låga ekonomiska standarden i barnfamiljerna
och nativitetsminskningen. Nu
tillkom den omständigheten att man béhövde
rekrytering av kvinnlig arbetskraft.
Det kvinnliga förvärvsarbetet
ökade under kriget, när männen var
mobiliserade. Detta gav bl. a. en anledning
att finna nya former för bl. a. barnavården.
Befolkningsutredningen framlade
också en råd betänkan den som berörde
daghem, skolmåltider, hemhjälpsverksamhet
o. s. v. Barnkostnaderna utreddes
liksom socialvårdens omfattning
och kostnader. Socialpolitikens ekonomiska
verkningar och den familjevårdande
socialpolitiken är rubriker på betänkanden,
som då framlades. Befolkningsfrågan
kom som sagt i mindre utsträckning
under debatt i denna andra
befolkningskommitté.

Sedan befolkningsutredningen slutat
sitt arbete delegerades en viss arbetsuppgift
till några ledamöter inom befolkningsutredningen,
och vi fick ett
betänkande om familjeliv och hemarbete.
1954 har senare en expertkommitté
sammanställt uppgifter som belyser familjernas
ekonomiska förhållanden.
Namnet på kommittén var 1954 års familjeutredning,
den framlade aldrig
några förslag.

De utredningar som har satt sina spår
i vår politik när det gäller barnfamiljerna
ligger alltså i stort sett 20 år tillbaka
i tiden. Det är 30- och 40-talens inställning
som i en råd frågor präglat
vad som kom att föreslås. I dag gäller
helt andra förhållanden. Den ekonomiska
verklighet som har legat bakom

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35 117

Utredning rörande

en del av den familjepolitiska lagstiftningen
finns inte mer. Arbetslöshetssamhället
är borta. Krisekonomi råder
inte längre. De stora socialpolitiska reformer,
som genomfördes under 1950-talet, har en ny målsättning. Från naturahjälp
och behovsprövad hjälp har
vi nu kommit över inkomstprövad hjälp
fram till generellt grundskydd och vidare
till skydd för standarden i en råd
situationer.

Beträffande skattepolitiken förestår
väl nu en omstöpning av metoderna att
ta ut skatt och en omfördelning av skattebördorna.
Studiestödet är också under
utredning. Den ökade skolplikten lägger
nu helt andra bördor än förr på barnfamiljerna.
Socialförsäkringarna för
barnfamiljerna har också i många avseenden
förändrats genom speciella åtgärder.
Jag tänker här exempelvis på
barnpensionen och utformningen av
sjukförsäkringen i vilken hänsyn tagits
till barnen i familjen.

Mot bakgrunden av dessa väsentliga
ljusmålningar står i dag den sjunkande
nativiteten som en svart relief och barnfamiljernas
sämre ekonomiska ställning
som en dyster text.

Även den tredje motiveringen för en
översyn av familjepolitiken, nämligen
kravet att flera gifta kvinnor bör komma
ut i förvärvsarbete, är i dag aktuell.
Vårdnaden om barnen innebär i dag
förlust av arbetsinkomst, om modern
stannar hemma och sköter sina barn,
och den medför stora utgifter för dem
som tar förvärvsarbete och överlåter
vårdnaden på andra. Detta är viktiga
ting, som måste beaktas när man utreder
familjefrågorna och bedömer barnfamiljernas
ekonomiska förhållanden.

Det är oklart vilka vägar vi skall beträda
och vilka linjer vi skall gå fram
efter i en ny familjepolitik, och naturligtvis
har det också varit oklart för oss
i utskottet vilka faktorer som skulle
kunna vända den sjunkande nativitetskurvan.
Men utskottet har varit enigt
om att frågorna är så brännande och

befolkningsfrågans olika aspekter, m. in.

aktuella att man mot bakgrunden av den
nya situationen och de stora förändringarna
bör företaga en ny utredning.
I första hand bör näraliggande
och ganska snart genomförbara reformer
förberedas för barnfamiljerna
utan att hindras av djupare analyser på
längre sikt. Det är inte möjligt för utskottet
att avgöra om dessa utredningsuppgifter
kan klaras av en utredning
eller om de bör delas upp på flera utredningsorgan.
Men vi är eniga om att
man i reformverksamheten i dag bör ge
förtur för barnfamiljerna och att det är
angeläget att se till dagens barnfamilj
och dess problem och inte göra reformerna
efter gammal mall.

Jag har nämnt de bärande argumenten.
De är bärande vart för sig, men utskottet
har i särskild mån velat lägga
vikten vid behovet av en förbättring i
barnfamiljernas ekonomiska standard.
Därom har rått en enig vilja.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till allmänna beredningsutskottets
enhälliga utlåtande nr 54.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag antar att det inte
är förbjudet — även om det är mindre
vanligt — att till ett utskott få rikta ett
ärligt menat tack. Villigt skall erkännas
att anledningarna för motionärer att
tacka utskottet annars är sällsynta.

Jag och mina medmotionärer vill uttrycka
ett tack till allmänna beredningsutskottet
för dess behandling av motion
nr 22. Jag hoppas nu bara att tillsättandet
av en befolkningsutredning inte betyder
att i högsta grad aktuella frågor
angående barnfamiljerna eller familjepolitiken
över huvud får stå tillbaka
för en kanske under många år arbetande
utredning. Jag tror att vårt lands
befolkningsfråga bör bli en av 1960-talets
allra viktigaste och bör bli föremål
för en både förnyad och fördjupad
diskussion.

118 Nr 35 Onsdagen den 5

Interpellation ang. byggnadsbidrag till s. 1

undervisningen

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 20

Interpellation ang. byggnadsbidrag till
s. k. enskild skola inom den lägre lantbruksundervisningen Ordet

lämnades på begäran till

Herr SKOGLÖSA (ep), som yttrade:

Herr talman! Genom beslut av 1960
års riksdag infördes nya regler för statsbidrag
till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter. De tidigare
bestämmelserna skall emellertid
gälla för byggnadsföretag, för vilka
statsbidrag beviljats eller med bidragsansökan
avsedda byggnadsarbeten
igångsatts före den 1 april 1960.

De nya reglerna innebär att byggnadsbidragsgivningen
till lantbruksundervisningsanstalterna
till sina huvuddrag
anpassats till de motsvarande bestämmelserna
för folkhögskolor, skolor
tillhörande allmänna skolväsendet och
yrkesskolor. Denna anpassning måste i
och för sig anses riktig.

Vid tillämpningen av de nya bestämmelserna
göres emellertid skillnad mellan
s. k. enskild skola och annan skola.
Beträffande skolor tillhörande den förstnämnda
kategorien fordras sålunda
riksdagens medgivande innan statsbidrag
kan beviljas, medan statsbidrag
beviljas utan riksdagens hörande till
andra skolor. Kravet på riksdagens hörande
har visat sig medföra betydande
olägenheter för de berörda skolornas
huvudmän, främst till följd av att ställningstagandet
till bidragsansökningarna
tar lång tid i anspråk. Härigenom fördröjes
angelägna byggnadsprojekt, och
en anpassning till arbetsmarknadssituationen
vid byggnationernas genomförande
försvåras. I åtskilliga fall torde
också betydande fördyringar uppstå.

Till skillnad från de äldre reglerna
stadgas i de nya reglerna att ett bygg -

december 1962

:. enskild skola inom den lägre lantbruks nadsföretag

inte får påbörjas förrän statsbidrag
beviljats. Med hänsyn till bl. a.
den stora eftersläpning i bidragsgivningen
som uppstod vid tillämpningen
av de äldre bestämmelserna, måste en
sådan princip anses riktig. Den kräver
emellertid en smidig behandling av bidragsärendena
om den inte skall medföra
besvärande fördröjningar.

Av vikt i sammanhanget är givetvis
gränsdragningen mellan s. k. enskilda
skolor och andra skolor. Till den förstnämnda
kategorien torde räknas de skolor
för vilka hushållningssällskap, föreningar
och stiftelser står som huvudmän,
och till den sistnämnda kategorien
de skolor som är landstingsägda. De icke
landstingsägda skolorna utgör en betydande
del av den lägre lantbruksundervisningen.
Omkring en femtedel torde
ha annan huvudman än landsting och i
vårt främsta jordbrukslän t. ex. står
samtliga skolor under annat huvudmannaskap
än landstingets. Orsaken till detta
betydande inslag av icke landstingsägda
lantbruksundervisningsanstalter
torde få sökas dels i praktiska skäl,
dels i det sätt på vilket den lägre lantbruksundervisningen
uppkommit och
vuxit fram i vårt land. Omständigheten
att ett betydande antal skolor står under
annat huvudmannaskap innebär dock
inte att landstingen saknar ansvar för
verksamheten och inflytande på densamma.
Tvärtom torde landstingsbidrag regelmässigt
utgå. Med hänsyn till dessa
omständigheter kan beteckningen enskild
skola förefalla missvisande.

Enligt min mening saknas anledning
till den särskilda behandlingen av byggnadsbidragsärenden
rörande s. k. enskild
skola inom den lägre lantbruksundervisningen.
Bidragsansökningarna
bör inom ramen för de av riksdagen
beviljade anslagen kunna behandlas på
samma sätt som beträffande de landstingsägda
skolorna. Skulle det undantagsvis
anses tillrådligt med en särbehandling
beträffande s. k. enskild sko -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 35

119

Interpellation ang. byggnadsbidrag till s.

undervisningen

la, torde en sådan kunna avgränsas till
t. ex. ärenden som gäller helt ny skola
eller skola, vilken ej åtnjuter stöd från
landsting.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är statsrådet villig att vidtaga sådana
åtgärder att ansökan om byggnadsbidrag
till s. k. enskild skola inom den
lägre lantbruksundervisningen kommer
att behandlas på samma sätt som ansökan
beträffande landstingsägd skola av
motsvarande slag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 383, i anledning av väckta motioner
angående kommunernas återbetalningsskyldighet
för statsbidrag till lärarbostäder; nr

384, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till uppförande av
simanläggningar vid skolor;

nr 385, i anledning av väckta motioner
om utbildning av radiotelegrafister;

nr 386, i anledning av väckta motioner
om central elevintagning och inträdesfordringarna
vid sjukgymnastinsfituten;
och

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för polisväsendet m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 394, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande alkoholbe -

k. enskild skola inom den lägre lantbruks skattningens

betydelse i nykterhetspolitiskt
hänseende;

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Argentina för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

396, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge angående
grunderna för fördelning i beskattningshänseende
av Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolags inkomster;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum; och

nr 398, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag om godkännande
av överenskommelse mellan Sverige
och Finland angående gränstullsamarbete;
samt

från första lagutskottet:
nr 390, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till
brottsbalk, dels i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner om samhällets
åtgärder mot personer som anträffas
berusade på allmän plats; och
nr 391, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret, så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.10.

In fidem

Sune K. Johansson