Nr 34 FÖRSTA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 34 FÖRSTA KAMMAREN 1968

31 oktober—6 november

Debatter m. m.

Torsdagen den 31 oktober Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Österdahl (fp) ang. arbets- och inkomstvillkor för om ställningsbidrag

........................................ 5

av herr Wikberg (ep) ang. förstärkande av den svenska ut landsrepresentationen

med skoglig expertis .............. 7

av fru Hamrin-Thorell (fp) ang. tillämpningsföreskrifter till
1967 års lag om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll
.............................................. 9

Tisdagen den 5 november

Interpellation av herr Nyman (fp) ang. åtgärder för att skydda
statens datamaskiner och media för risker att sättas ur funktion 14

Onsdagen den 6 november

Om elektrifiering av järnvägslinjen Borlänge—Mora............ 16

Avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor m. m....... 17

Rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnad...... 22

Beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av

skogsfastighet ........................................ 39

Om vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat trossamfund
än svenska kyrkan ................................. 42

Kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården.............. 44

Om polismans rätt till ersättning för kroppsskada.............. 47

Om ersättning av statsmedel vid personskada genom brott...... 52

Viss ökad befogenhet för övervakningsnämnd vid kriminalvård i

frihet .................................................... 56

Om vidgad möjlighet att teckna frivillig sjukpenningförsäkring .. 57

Om skyldighet för kommun att upplåta mark för viss bostadsbebyggelse
.................................................. 64

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 34

Nr 34

Innehåll

Sid.

Om upphävande av rätten för jakträttsinnehavare att döda hund

som löper lös och jagar eller ofredar villebråd .............. 69

Dispositionen av domänverkets markfond...................... 72

Meddelande ang. enkel fråga av herr Björk (s) ang. utbyggande av
statistiska centralbyråns möjligheter att åtaga sig opinionsundersökningar,
m. ....................................... 73

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 november

Statsutskottets utlåtande nr 145, om elektrifiering av järnvägslinjen
Borlänge—Mora ..................................... .

— nr 146, om slopande av betyg i uppförande och ordning för

elever i yrkesskola ......................................

— nr 147, ang. utbildningen av u-landsexperter................

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. avdrag för ökade levnadskostnader
vid tjänsteresor m. m.......................

_ nr 52, ang. rätten till avdrag vid beskattningen för forsknings kostnad

................................................

_ nr 54, ang. beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog

vid tillköp av skogsfastighet ..............................

_ nr 59, ang. godkännande av avtal med Nederländerna för undvikande
av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning beträffande skatter på

inkomst och förmögenhet ................................

Bankoutskottets utlåtande nr 55, om förstatligande av krigsmaterielindustrin
.......-....................................

— nr 56, ang. turistnäringen ................................

Första lagutskottets utlåtande nr 39, om vidgad befogenhet för vig selförrättare

inom annat trossamfund än svenska kyrkan----

_ nr 41, om utredning angående kortvarigt frihetsberövande

inom kriminalvården ....................................

_ nr 42, ang. åtgärder för att förbättra de häktades ställning ..

— nr 43, om polismans rätt till ersättning för kroppsskada......

_ nr 44, om ersättning av statsmedel vid personskada genom

brott, m. m...............................................

_ nr 45, ang. viss ökad befogenhet för övervakningsnämnd vid

kriminalvård i frihet ....................................

Andra lagutskottets utlåtande nr 49, ang. den frivilliga sjukpenningförsäkringen
........................................ 67

_ nr 53, ang. sjukvård av patient som vistas utanför det egna

landstingsområdet........................................ 63

_ nr 54, ang. de arbetshygieniska kraven på traktorer.......... 63

Innehåll

Nr 34

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53, ang. dels lagstiftning rörande
miljövård m. m., dels förorening från passagerarfartyg genom
utsläpp av toalettavfall m. m............................... 64

— nr 54, om ändring av bestämmelserna angående tid för jakt .. 64

— nr 55, om slopande av vissa bestämmelser angående jakt med

användande av hund...................................... 64

— nr 56, ang. ålfisket ...................................... 64

nr 57, ang. skyldighet för kommun att upplåta mark för viss
bostadsbebyggelse, m. m................................. 64

— nr 59, om upphävande av rätten för jakträttsinnehavare att

döda hund som löper lös och jagar eller ofredar villebråd____ 69

— nr 62, ang. föreskrifterna om sotning...................... 72

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33, ang. dispositionen av domänverkets
markfond ........................................ 72

— nr 34, ang. ersättningen för älgskada ...................... 73

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45, ang. användningen
av RFSU :s upplysningsskrift Samspel i skolundervisningen,
m. m................................................ 73

Torsdagen den 31 oktober 1968

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Ang. arbets- och inkomstvillkor för
omställningsbidrag

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr österdahls
(fp) fråga till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående
arhets- och inkomstvillkor för omställningsbidrag,
vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 24 oktober,
och yttrade:

Herr talman! Herr Österdahl har frågat
handelsministern om denne är beredd
att föreslå en uppmjukning av villkoren
för omställningsbidrag. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

Omställningsbidraget tillkom i avvaktan
på den mera genomgripande reform
av inkomstskyddet vid arbetslöshet som
KSA-utredningen har i uppdrag att utreda.
Som jag framhöll i propositionen
1968:29 bör erfarenheterna av det temporära
äldre-stödet bli av värde för utredningens
fortsatta arbete.

Äldre-stödet har tillämpats endast
några få månader. Arbetsmarknadsstyrelsen
och KSA-utredningen har påbörjat
undersökningar av effekten i olika
avseenden. Det är här fråga om en helt
ny bidragsform, som aktualiserar
många komplicerade problem. Jag är
för min del inte beredd att i detta läge
förorda en ändring av de av vårriksdagen
godtagna villkoren för omställningsbidraget.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min enkla fråga.

Anledningen till att jag ställde den var
att under de första månader som gått
sedan omställningsbidrag har kunnat
erhållas ett ovanligt stort antal sökande
fått avslag på sina framställningar om
sådant bidrag. Enligt tidningen Arbetsmarknaden
har ungefär 1 840 personer
under tiden från den 1 juli till den 30
september i år ansökt om bidrag. Av
dem har 998 personer beviljats bidrag,
medan 340 eller 25 procent fått avslag.
Därtill kommer att av de ansökningar
som ännu inte är behandlade troligen
en hel del kommer att avslås. Det är alltså
en mycket stor andel avslag. Vidare
är det många personer som har aktualiserat
frågan om bidrag men av olika
skäl inte fullföljt sin ansökan. Detta kan
naturligtvis bero på att de blivit erbjudna
arbete eller erbjudits utbildning som
alternativ, men det är också klart att
uppgifterna om bidragsvillkoren medfört
att många ansett det orealistiskt att
lämna in en ansökan. Omställningsbidragen
har alltså inte blivit vad man
tänkt sig — ett ekonomiskt skydd för
äldre personer som blivit utrationaliserade,
antingen de nu varit arbetstagare
eller företagare.

Företagare som slutar sin verksamhet
faller ofta för inkomstvillkoret, och arbetstagare
faller ännu oftare för arbetsvillkoret,
dvs. kravet på att ha arbetat
24 månader under de senaste tre åren.
Detta förhållande var inte lätt att förutse
då lagen stiftades. Man utgick då,
tror jag, tyvärr från den hypotesen att
strukturrationaliseringen börjat först
under de senaste åren, och det är väl
i fråga om stora delar av industrin också
riktigt, men vi måste även komma
ihåg att strukturrationaliseringen inom
jordbruket pågått ett par decennier och
att den pågått ganska länge också inom
skogsbruket.

Torsdagen den 31 oktober 1968

6 Nr 34

Ang. arbets- och inkomstvillkor för omställningsbidrag

För Gotlands del, alltså för mitt liemlän,
har ju omställningen inom jordbruket
medfört en kraftig nedgång i
sysselsättningen. Detsamma gäller stenindustrin,
det gäller kalkbrotten på
norra Gotland och det gäller sandstensbrotten
på södra Gotland. Nedläggningen
inom stenindustrin har huvudsakligen
ägt rum under 1950-talet. Många
äldre personer som endast kunnat få
tillfälliga arbeten sedan de blivit friställda
eller som har hankat sig fram
på småbruk kan därför i dag inte uppfylla
de här inkomst- och arbetsvillkoren.
Därför har de inte heller fått
något omställningsbidrag.

Jag måste beklaga att inrikesministern
inte är beredd att förorda en ändring,
då det redan nu måste stå klart
att många äldre inte uppfyller dessa
villkor. Jag anser det nämligen vara
orätt mot dessa äldre, som under hårda
tider har arbetat och strävat för familjens
och sin egen försörjning, att de nu
inte kan få omställningsbidrag. Många
skrivelser som andas besvikelse och
känsla att bli orättvist behandlad har
kommit myndigheterna till handa. Vi
måste komma ihåg att dessa äldre har
varit med om att bygga upp vårt välstånd.
Vi borde tacka dem för detta genom
att ge dem en dräglig inkomst fram
till pensionsåldern.

Ja, herr talman, jag har velat fästa
inrikesministerns uppmärksamhet på
dessa förhållanden. Jag vill trots detta
svar hoppas att inrikesministern tar
upp denna fråga på nytt och om möjligt
kommer med ändringsförslag i fråga
om villkoren för erhållande av omställningsbidrag,
så att även tidigare
utrationaliserade personer kan få sådant
här bidrag.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag behöver väl egentligen
inte erinra om att denna reform
har tillämpats knappt tre månader. Det
är ju alltid vanskligt att i förväg göra
en bedömning av hur slutresultatet kom -

mer att bli. Många kan ha haft mycket
långtgående förväntningar på reformen,
och en och annan känner kanske besvikelse,
när han har gått till arbetsförmedlingen
och anmält sig för att få omställningsbidrag.
Från de lokala arbetsförmedlingarna
har jag fått underliandsrapport
om att en och annan bidragssökande
har sagt: »Jaså, måste vi
ta ett arbete», när ett arbetserbjudande
lämnats och de därmed har blivit upplysta
om att de annars inte kan erhålla
bidrag. Något sådant hade de alltså inte
tänkt sig. Det var dock en av de grundläggande
principerna i denna reform
-— arbetslinjen i första hand — att vederbörande
bidragssökande skall stå
till arbetsmarknadens förfogande. Hade
vi inte gjort reformen på detta sätt, är
det möjligt att vi hellre hade diskuterat
en förtidspensionering eller någon annan
form av rent social karaktär. Det
var dock inte avsikten. Jag tror heller
inte att man skall frångå den principiella
huvudlinjen.

Verkningarna och effekten av reformen
är ännu så länge väldigt svåra att
avläsa. Av de något över 4 000 personer
som har fått del av reformen — då lägger
jag in i reformen inte bara det direkta
äldre-stödet utan även den förlängda
ersättningstiden från arbetslöshetskassan
från ett halvt år till ett och
ett halvt år, vilken inte är minst betydelsefull
— har ungefärligen 2 500 fått
bidrag. Till dags dato skulle jag uppskatta
att cirka 1 500 personer har fått
del av äldre-stödet. Reformen omfattar
alltså i dag omkring 4 000 personer. Antalet
växer, och det har naturligtvis
samband med att det under vinterhalvåret
blir besvärligare för arbetsmarknadsmyndigheterna
att anvisa arbete.
I vissa delar av landet går det inte att
driva beredskapsarbeten i den omfattning
som man har gjort tidigare, och då
är det ganska naturligt att man låter
vederbörande bidragssökande få det
kontantstöd som äldre-ersättningen innebär.

Jag tror alltså fortfarande att detta

Torsdagen den 31 oktober 1968

Nr 34

Ang. förstärkande av den svenska
är en utomordentligt viktig och riktig
reform. Jag vill dock inte förneka att
det också kan finnas nackdelar och olägenheter,
som inte var möjliga att uppmärksamma
när reformen genomfördes.
Dem får vi se på när vi har åtminstone
ett kvartals erfarenhet bakom oss och
kan samla in ett material. Jag kan gärna
lova att ta upp en diskussion med arbetsmarknadsstyrelsen
om detta och
efterlysa de erfarenheter som i dag kan
presenteras och, om det finns anledning
därtill, ändra bestämmelserna och villkoren.

Under hand har vi sagt till arbetsmarknadsmyndigheterna
att de bör vara
så generösa som möjligt i sin behandling
av de enskilda fallen, och jag hoppas
och tror att myndigheterna skall
handlägga ärendena i den andan.

Det sades från talarstolen nyss att
myndigheterna uppvaktats med en
mängd skrivelser i vilka klagomål framförts.
Departementet har inte fått ett
enda sådant brev. Det kan innebära att
de som klagat i första hand har vänt sig
till arbetsförmedlingen, länsarbetsnämnden
eller arbetsmarknadsstyrelsen.
Vi brukar emellertid i departementet
ofta uppfatta den direkta kontakten
med allmänheten som en mätare på
opinionstrycket. Jag bestrider dock,
som sagt, inte riktigheten av att klagoskrifter
kan ha inkommit till arbetsmarknadsmyndigheterna.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Det var vanskligt att
bedöma dessa saker i förväg, sade inrikesministern.
Ja, jag nämnde också
i mitt första anförande att man naturligtvis
inte i samband med lagstiftningen
kunde förutse vilka problem som
skulle uppkomma. Men just därför att
det har kommit fram en del erfarenheter
tycker jag att man borde ta hithörande
frågor under omprövning.

Jag vet inte i detalj vad som förorsakat
avslagen. I tidningen Arbetsmarknaden
har några av anledningarna re -

utlandsrepresentationen med skoglig expertis
dovisats, men där har ingenting nämnts
om villkoret att den sökande skall stå
till arbetsmarknadens förfogande. Tydligen
är det inte något större antal som
fått avslag på grund av att de inte varit
arbetssökande. Tidningen skrev: »Orsakerna
till avslag har uppvisat en betydande
variation, men några kategorier
har visat högre frekvens än andra.
Detta är bl. a. fallet med icke uppfyllt
arbetsvillkor (alltså mindre än 24 månader
under de tre senaste åren), inga
redovisade arbetsinkomster (gäller mest
egna företagare och kvinnor) samt utgående
ålders- eller sjukpension, som
författningsmässigt ej medger rätt till
omställningsbidrag.» De som fått avslag
på grund av att de inte stått till
arbetsmarknadens förfogande har tydligen
varit ett försvinnande litet fåtal,
eftersom den gruppen inte blivit omnämnd
i artikeln.

Jag är mycket tacksam för att inrikesministern
nu lovat att se över dessa
frågor, och jag hoppas att det skall bli
möjligt också för dem som tidigare blivit
utrationaliserade att få omställningsbidrag.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. förstärkande av den svenska utlandsrepresentationen
med skoglig
expertis

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Wikbergs
(ep) fråga angående förstärkande av
den svenska utlandsrepresentationen
med skoglig expertis, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
24 oktober, och anförde:

Herr talman! Herr Wikberg har frågat
vilka åtgärder jag avser att vidta
för att förstärka den svenska utlandsrepresentationen
med skoglig expertis
i enlighet med vad jordbruksutskottet
uttalade i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 1.

Torsdagen den 31 oktober 1968

8 Nr 34

Ang. förstärkande av den svenska utlandsrepresentationen med skoglig expertis

Som svar vill jag meddela att frågan även om det var kortfattat. Jag hoppas

om inrättande av skoglig representa- att den nu pågående beredningen av

tion i utlandet för närvarande bereds ärendet ger till slutresultat en lösning

inom jordbruksdepartementet. i positiv riktning.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret på min
fråga. Spörsmålet om att inrätta skoglig
representation i USA och Sovjetunionen
aktualiserades motionsledes i den här
kammaren av mig och några andra ledamöter
under den allmänna motionstiden
i år. Motionen remitterades till
fem s. k. tunga skogliga institutioner,
nämligen domänstyrelsen, skogsstyrelsen,
skogshögskolan, Skogsindustriernas
samarbetsutskott och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund.
Samtliga fem remissinstanser tillstyrkte
motionen. Jordbruksutskottet sade i sitt
utlåtande att förhållandena inom skogsnäringen
talar för att man från svenskt
håll noga följer den internationella utvecklingen
på området. Men utskottet
sade sig utgå ifrån att behovet av utlandsbevakning
på ifrågavarande område
skulle följas noggrant av Kungl.
Maj:t. Vid sådant förhållande ansåg utskottet
det ej erforderligt att för sin del
föreslå någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.

Detta blev också riksdagens beslut,
och vi motionärer lät oss åtnöja med
det.

Det var alltså mot bakgrunden av detta
riksdagsbeslut och med hänsyn till
att sju månader nu förflutit efter beslutets
fattande utan att något syn- eller
hörbart hänt i detta ärende som jag
fann angeläget att ställa frågan och därmed
följa upp saken.

Behovet av skoglig representation i
framför allt berörda länder stiger i
takt med utvecklingen på skogsnäringens
område i vårt land. Det påtalades
också bl. a. av skogsstyrelsen i dess remissvar
på motionen.

Jag ber att än en gång få tacka statsrådet
för svaret, som jag tolkar positivt

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Utöver det korta svar
som jag gav kan jag kanske tillägga att
det inte bara är i den motion som herr
Wikberg var med om att lägga fram
utan också i andra sammanhang som
denna fråga aktualiserats. Vi har bl. a.
en framställning från Sveriges skogsvårdsförbund,
där man understryker
betydelsen av en utlandsrepresentation
i skogliga frågor.

Jag vill här bara kort erinra om att
vad gäller Washington har faktiskt den
man som är placerad där att bevaka
både jordbruks-, skogsbruks- och fiskefrågor.
De två män som hittills tjänstgjort
på denna post har varit agronomer
och kanske följaktligen också mest
uppfattats som inriktade på jordbruksfrågorna.
I princip har de således möjligheter
att bevaka de skogliga frågorna,
och jag vill gärna säga att de som
innehaft detta uppdrag också försökt
bevaka dessa frågor och gjort insatser
där.

Jag håller inte för uteslutet, herr
Wikberg, att man, när det blir tal om
att placera någon ny man på denna
post, också kan överväga att exempelvis
en man med övervägande skoglig
inriktning kan komma i fråga, eftersom
vi har gått in för att det skall vara en
viss rotering beträffande de olika intresseområdena.

Det finns således olika möjligheter.
Vi har också diskuterat tanken att man
möjligen skulle kunna åstadkomma någon
samverkan mellan näringsintressena
här i landet och staten, i det man
skulle kunna halvera kostnaderna för
en sådan representation.

Man kan således välja bland olika
tillvägagångssätt, och jag vill gärna försäkra
herr Wikberg att vi är väl medvetna
om att vi har ett betydande in -

Torsdagen den 31 oktober 1968 Nr 34 9

Ang. tillämpningsföreskrifter till 1967 års

tresse att tillvarata på detta område. Vi
har anledning se till att den skogliga
bevakningen inte försummas.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! I samband med att domänstyrelsen
avgav sitt remissvar på
motionen framkom att även Svenska
skogsvårdsförbundet hade avgivit en
skrivelse till regeringen med samma
önskemål. Detta hade skett i oktober
eller november 1967, men det kände vi
inte till när motionen avfattades. Det är
dock bara med tillfredsställelse man
konstaterar att samma önskemål framförs
från flera håll inom skogsnäringen.
Remissvaren tydde ju också på att
det var ett hela den svenska skogsnäringens
önskemål.

Jag vill inte på något sätt kritisera
de tjänstemän vi nu har inom lantbruksrepresentationen,
vare sig i USA
eller på annat håll. Det är väl bara rätt
naturligt mot den bakgrund som exempelvis
attachén i Washington har att
han inte kan behärska skogsfrågorna
i den grad som vi anser önskvärt. Men
jag tackar hjärtligt för de upplysningar
som jordbruksministern lämnade i sitt
senaste anförande.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. tillämpningsföreskrifter till 1967
års lag om klinisk prövning av vissa
medel för födelsekontroll

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet för
att besvara fru Hamrin-Thorells (fp)
fråga till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående tillämpningsföreskrifter
till 1967 års lag om
klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll,
vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 24 oktober,
och yttrade:

lag om klinisk prövning av vissa medel
för födelsekontroll

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell har
frågat justitieministern varför ännu
inte några tillämpningsföreskrifter utfärdats
till 1967 års lag om klinisk
prövning av vissa medel för födelsekontroll.
Frågan har överlämnats till
mig för besvarande.

Tillämpningsföreskrifter till lagen
kan meddelas av Kungl. Maj :t eller av
socialstyrelsen, om styrelsen får Kungl.
Maj:ts bemyndigande till detta. Inom
socialstyrelsen är en arbetsgrupp sysselsatt
med att utarbeta förslag till sådana
föreskrifter. Styrelsen beräknar
att inom kort kunna komma in till
Kungl. Maj:t med förslag i ämnet.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Det är tydligen så,
att den tidpunkt närmar sig då denna
fråga passerat socialstyrelsen. Men det
var ju i januari 1967 som justitieministern
lade fram sin proposition med förslag
till lag om klinisk prövning av vissa
medel för födelsekontroll. Första
lagutskottet behandlade den ytterst omsorgsfullt
och med hjälp av expertis
samt med en snabbhet som visade att
utskottet ansåg det viktigt att riksdagen
så snart som möjligt fick ta ställning
till lagförslaget. Riksdagen antog också
lagen i mars 1967.

I propositionen förklarade justitieministern
att han ansåg det angeläget
att lagliga förutsättningar skapades så
snart som möjligt för den i den dåvarande
medicinalstyrelsen avsedda försöksverksamheten.
Abortkommittén,
som hade ärendet på remiss, framhöll
också att man bör beakta den medicinska
forskningens snabba framåtskridande.

Utskottet uttalade också att det var
angeläget att understödja forskningen i
dess strävanden att framställa ändamålsenliga
medel för födelsekontroll.

Men sedan dess har ingenting hänt,
och det har nu gått nära ett år och åtta

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

Ang. tillämpningsföreskrifter till 1967 års lag om klinisk prövning av vissa medel

för födelsekontroll

månader sedan lagförslaget antogs. Det
är, menar jag, en mycket anmärkningsvärd
tidrymd — för att uttrycka sig
milt. Jag tror mig veta att stort intresse
finns för denna forskning, men man
har ingenting kunnat göra. Det finns
också påtagliga risker för att forskningen
förläggs utom Sverige när inga
tillämpningsföreskrifter utfärdats och
inget tillstånd givits från Kungl. Maj:t.

Vad jag med säkerhet kan konstatera
är att den sittande abortkommittén med
stor besvikelse sett denna försening.
Det är ju uppenbart att kommittén i
sitt arbete med tillfredsställelse skulle
ha sett att en forskning på detta område
åtminstone hade påbörjats även
om några definitiva resultat inte hade
kunnat nås så länge kommittén arbetar.
Men visar sig dessa forskningar positiva
kan de självfallet bli av stor betydelse
för abortkommittén, för den framtida
abortlagstiftningen och för tillämpningen
av en ny lag.

Vad som är av intresse att höra är
om en försening som denna är ett unikt
fall och om det verkligen behöver ta så
lång tid för att få en av riksdag och
regering antagen lag satt i funktion.
Varför skall den arbetsgrupp som tillsatts
behöva ett år och åtta månader på
sig för att utarbeta förslag till föreskrifter
i ett ärende som Kungl. Maj :t
själv har ansett brådskande? Det tycker
jag är ytterst anmärkningsvärt, och min
fråga gällde närmast vad orsaken egentligen
är till att det tagit så lång tid som
det nu gjort. Arbetsgruppen är tydligen
inte färdig än, och man frågar sig varpå
detta kan bero. Att det sedan inte
behöver bli någon försening hos Kungl.
Maj:t förutsätter jag. Att det skulle ta
så många månader att utarbeta dessa
tillämpningsföreskrifter förefaller mig
ytterst egendomligt, ty den expertis som
riksdagen och departementet anlitade,
innan detta lagförslag lades på bordet,
måste ju ändå ha varit så tillförlitlig
att det inte har behövt sättas några frågetecken
där.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! I anledning av fru Hamrin-Thorells
yttrande vill jag tillfoga
att ingenting hindrar att socialstyrelsen
när som helst kommer in till socialdepartementet
med en framställning om
tillstånd till en sådan klinisk prövning
som det här kan bli fråga om. Rcgcringen
kan besluta i ett sådant ärende,
utan att det i förväg föreligger generella
föreskrifter av det slag som fru
Hamrin-Thorell tycks åsyfta. Låt mig
också få tillägga att det även kan bli
nödvändigt att anpassa föreskrifterna
efter omständigheterna i det enskilda
fallet.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det var ju ett uppmuntrande
besked, och det är mycket möjligt
att det kan vara vissa svårigheter
att anpassa föreskrifterna just i det enskilda
fallet. Men att det har utgjort en
broms för deras forskning som har velat
göra dessa kliniska undersökningar,
tror jag inte att det råder någon tvekan
om. Därför vore det väl ytterst angeläget
att det kungjordes att en sådan
forskning fick sättas i gång. Man kan
naturligtvis inte vara säker på att denna
forskning kommer att ge positiva
resultat, men då har man väl ändå gjort
vad man har kunnat, skulle jag vilja
säga. Man har i alla fall tagit ett initiativ,
och jag tror att det vore mycket
viktigt att man fick fortsätta därmed
och se om man över huvud taget kunde
komma fram på den vägen. Jag ber än
en gång att få tacka för svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill bara hänvisa
till vad jag har sagt i svaret, nämligen
att den arbetsgrupp som nu är i verksamhet
kommer att noga penetrera
ärendet. Styrelsen räknar med att inom
kort kunna komma in till Kungl. Maj :t
med förslag i detta ämne. Det är vad

Torsdagen den 31 oktober 1968

Nr 34

Ang. tillämpningsföreskrifter till 1967 års

jag har sagt, och jag tycker att fru Hamrin-Thorell
på den punkten väl kan
känna sig nöjd.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 993—996 till statsutskottet,

motionen nr 997 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 998 och 999 till statsutskottet
samt

motionen nr 1000 till bankoutskottet.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 144, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Anmäldes och bordlädes styrelsens
för riksdagens förvaltningskontor framställning
angående vissa inredningsoch
anslagsfrågor avseende Riksdagen
—Sergelstorg m. m.

lag om klinisk prövning av vissa medel
för födelsekontroll

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1001, av fröken Stenberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
129, angående revidering av läroplan
för grundskolan;

nr 1002, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 140, angående riktlinjer för
det frivilliga skolväsendet;

nr 1003, av herr Lidgard, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 140, angående
riktlinjer för det frivilliga skolväsendet;
samt

nr 1004, av herrar Nyman och Wallmark,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 140, angående riktlinjer för
det frivilliga skolväsendet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.30.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Nr 34

Fredagen den 1 november 1968

Fredagen den 1 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 24
nästlidne oktober.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 144, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
framställning från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor angående
vissa inrednings- och anslagsfrågor
avseende Riksdagen—Sergels torg
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 1001—1004.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 147, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 2 juni 1961
(nr 300) om redareavgift för sjöfolks
pensionering.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 145, i anledning av motioner om
elektrifiering av järnvägslinjen Borlänge—Mora; nr

146, i anledning av motioner om
slopande av betyg i uppförande och
ordning för elever i yrkesskola; samt
nr 147, i anledning av motioner angående
utbildningen av u-landsexperter;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 50, med anledning av motioner angående
avdrag för ökade levnadskostnader
vid tjänsteresor m. m.;

nr 52, i anledning av motioner angående
rätten till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnad;

nr 54, med anledning av motioner angående
beräkningen av avdrag för värdeminskning
av skog vid tillköp av
skogsfastighet; samt

nr 59, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Nederländerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 55, i anledning av motion om förstatligande
av krigsmaterielindustrin;
samt

nr 56, i anledning av motioner angående
turistnäringen;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av motioner om
vidgad befogenhet för vigselförrättare
inom annat trossamfund än svenska
kyrkan;

nr 41, i anledning av motioner om
utredning angående kortvarigt frihetsberövande
inom kriminalvården;

nr 42, i anledning av motioner angående
åtgärder för att förbättra de häktades
ställning;

nr 43, i anledning av motioner om polismans
rätt till ersättning för kroppsskada; nr

44, i anledning av motioner om
dels ersättning av statsmedel vid personskada
genom brott, dels allmän försäkring
vid våldsbrott, dels målsägandes
möjligheter att utfå skadestånd;
samt

nr 45, i anledning av motioner angående
viss ökad befogenhet för övervakningsnämnd
vid kriminalvård i frihet;

Fredagen den 1 november 1968

Nr 34

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av motioner angående
den frivilliga sjukpenningförsäkringen; nr

53, i anledning av motion angående
sjukvård av patient som vistas utanför
det egna landstingsområdet; samt
nr 54, i anledning av motioner angående
de arbetshygieniska kraven på
traktorer;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 53, i anledning av dels motioner
angående lagstiftning rörande miljövård
m. in. i vissa delar, dels motioner angående
förorening från passagerarfartyg
genom utsläpp av toalettavfall
m. m.;

nr 54, i anledning av motion om ändring
av bestämmelserna angående tid
för jakt;

nr 55, i anledning av motion om slopande
av vissa bestämmelser angående
jakt med användande av hund;

nr 56, i anledning av motioner angående
ålfisket;

nr 57, i anledning av motioner angående
dels skyldighet för kommun att
upplåta mark för viss bostadsbebyggelse,
dels upplåtelse av kommunal mark
för statliga ändamål;

nr 59, i anledning av motioner om
upphävande av rätten för jakträttsinnehavare
att döda hund som löper lös och
jagar eller ofredar villebråd; samt
nr 62, i anledning av motioner angående
föreskrifterna om sotning;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av motioner angående
dispositionen av domänverkets
markfond; samt

nr 34, i anledning av motion angående
ersättningen för älgskada; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av motioner
angående användningen av RFSU:s
upplysningsskrift Samspel i skolundervisningen
samt om granskningen av läromedel
i sexualkunskap och av bredvidläsningsböcker
i sexualundervisning.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1005, av herr Andersson, Axel, och
fru Olsson, Elvy, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 129, angående revidering
av läroplan för grundskolan;

nr 1006, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
129, angående revidering av läroplan
för grundskolan;

nr 1007, av herr Larsson, Lars, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
129, angående revidering av läroplan
för grundskolan;

nr 1008, av herrar Wirtén och Nyman,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 129, angående revidering av
läroplan för grundskolan; samt

nr 1009, av herr Holmberg m. fl,, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 140, angående riktlinjer för det frivilliga
skolväsendet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem
Torgny Asplund

/Solveig Gemert

Nr 34

Tisdagen den 5 november 1968

Tisdagen den 5 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr Dahlén anmälde, att han under
gårdagen infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 25
nästlidne oktober.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 147,
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 2 juni 1961 (nr 300) om
redareavgift för sjöfolks pensionering.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 1005—1009.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 145—147, bevillningsutskottets
betänkanden nr 50,
52, 54 och 59, bankoutskottets utlåtanden
nr 55 och 56, första lagutskottets
utlåtanden nr 39 och 41—45, andra lagutskottets
utlåtanden nr 49, 53 och 54,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 53—
57, 59 och 62, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 33 och 34 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 45.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

145, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa
för prisreglering bildade stiftelser,
m. m.; och

nr 149, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt,
m. m.

Interpellation ang. åtgärder för att skydda
statens datamaskiner och media för
risker att sättas ur funktion

Herr NYMAN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Antalet datamaskiner
liar i vårt land kraftigt ökat under
1960-talet och uppgår i dag till omkring
500 st., varav 84 i statliga förvaltningar,
affärsdrivande verk och bolag, till
ett värde av ca 235 miljoner kronor.
Mellan 5 000 och 6 000 personer är direkt
engagerade i datamaskinarbete.
Årskostnaden torde uppgå till ca 700
miljoner kronor.

Hitintills har i vårt land datamaskinen
främst utnyttjats inom administrationsområdet.
Dess användning vidgas
emellertid alltmer, t. ex. till att styra
invecklade produktionsprocesser,
snabbt få fram väderlekskartor, i kommunikationsväsendets
och forskningens
tjänst etc.

Samhället blir mer och mer beroende
av datamaskinen. Ju mer komplicerade
funktioner som läggs på data, desto
större skador kan uppstå om datamaskinen
sätts ur funktion eller dess media
förstörs, t. ex. i samband med
brand.

Vissa försäkringsbolag har på senare
tid prövat att utarbeta klausuler för datamaskin-
och avbrottsförsäkringar i
samband med brand. I dessa klausuler
rekommenderas bl. a. att media skall
förvaras på brandsäkert ställe på olika
platser.

Man skall inte överdriva riskerna för
att datamaskiner och deras media kan
spolieras i samband med brand, men
detta har hänt t. ex. i USA vid en militär
institution. Det är svårt att kontrollera
att företag och institutioner alltid
förvarar sina media brandsäkert

Tisdagen den 5 november 1968

Nr 34

Interpellation ang. åtgärder för att skydda statens datamaskiner och media för

etc., vilket kan underlåtas av praktiska
orsaker.

Med tanke på vilka värden som står
på spel för samhället och medborgarna
om datamaskiner och deras media förstörs,
är det en samhällsuppgift av stor
vikt att alla åtgärder vidtages för att
förhindra eventuella skadegörelser.

Med stöd av det anförda hemställer
jag därför om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

Vilka åtgärder har vidtagits för att
skydda statens datamaskiner och media
för risker att sättas ur funktion och
förstöras?

Vilka allmänna åtgärder anser statsrådet
motiverade att vidtaga för att i
framtiden eliminera eventuella risker
för att samhället skall bli lidande av
att datamaskiner och media förstörs i
samband med brand?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1010, av herr Fälldin m. fl.,
nr 1011, av herrar Fälldin och XVirtén,

nr 1012, av herr Jacobsson, Gösta,

risker att sättas ur funktion
nr 1013, av herr Jacobsson, Gösta,

nr 1014, av herr Lundberg,

nr 1015, av herr Lundberg,

nr 1016, av herr Sveningsson,

nr 1017, av herr Sveningsson,

nr 1018, av herr Sveningsson, och

nr 1019, av herr Österdahl m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 137, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om mervärdeskatt; nr

1020, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
138, med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 4 § förordningen den 23
november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
å motorfordon i vissa
fall; samt

nr 1021, av herr Ottosson och herr
Jacobsson, Gösta, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 143, med förslag
till lag angående ändring i lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl 16.04.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Onsdagen den 6 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 10 november 1968 tills vidare
för deltagande i FN:s generalförsamlings
tjugotredje ordinarie möte.

Stockholm den 5 november 1968

Alva Myrdal

Till riksdagens första kammare

Sedan min sjukskrivning förlängts till
och med den 30/11 1968 får jag härmed
vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet till och med denna dag.

Brämhult den 5/11 1968

Torsten Andersson

De begärda ledigheterna beviljades,
beträffande fru Myrdal för den tid, varunder
hon vore genom ifrågavarande
uppdrag förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

145, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa
för prisreglering bildade stiftelser,
m. m.; och

nr 149, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt,
m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 1010—1020 till bevillningsutskottet
och

motionen nr 1021 till bankoutskottet.

Om elektrifiering av järnvägslinjen
Borlänge—Mora

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 145, i anledning av motioner
om elektrifiering av järnvägslinjen Borlänge—Mora.

Till behandling hade statsutskottet förehaft
följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:465,
av herr Nils Nilsson m. fl., och II: 58b,
av herr Jonsson m. fl., samt

2) motionen II: 159, av herr Mellqvist
och herr Persson i Tandö.

I motionerna I: 465 och II: 584 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslå, att
åt statens järnvägar skulle uppdragas
att till 1969 års riksdag begära investeringsmedel
för elektrifiering av bandelen
Borlänge—Mora.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:465 och 11:584 samt 11:159.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! I sitt yttrande över motionerna
anför SJ bland annat att verket
har för avsikt att redogöra för berörda
förhållanden i sin anslagsskrivelse
för nästa budgetår, och det hälsar
jag med tillfredsställelse. Motionärerna
har omnämnt virkestransporterna
från Ovansiljan till ostkusten. Statens
järnvägar anser att dessa transporter
torde komma att inverka posi -

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ang. avdrag för ökade levnadskostnader

tivt på transportdelen Mora—Borlänge
men att intäktsökningen givetvis blir
beroende av de virkesmängder som
kommer att transporteras.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga att man får en förenklad bild av
de ekonomiska förhållandena, om man
beaktar endast de kostnader som är att
hänföra till järnvägstransporten. Man
måste nämligen också räkna med vad
det kostar att transportera virket på
landsväg. Det allmänna får vidkännas
betydande kostnader för vägunderhållet,
och dessa utgifter måste tas med i
kalkylen. Därtill kommer de trafiksvårigheter
som uppstår när tunga transporter
utföres på landsväg. Olycksriskerna
ökar i och med att transporterna
av timmer och annat virke överföres
från järnväg till landsväg.

Vidare kan tilläggas att elkraft i ökad
utsträckning kommer att kunna produceras
i Ovansiljansområdet genom ytterligare
utbyggnad av Dalälven. Elkraft
produceras inom landet, medan
dieselolja måste köpas utifrån.

Dessutom medför eldriften inte några
luftföroreningar, vilket dieseloljan
gör. Även om förbrukningen i detta
fall kan räknas i små kvantiteter, ger
den sitt bidrag.

Herr talman. Eftersom vi har att från
SJ förvänta ytterligare meddelande i
detta ärende och utskottet framhåller
att fortsatta undersökningar pågår med
berörda intressenter, dvs. virkestransportörerna,
har jag för dagen inte något
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

146, i anledning av motioner om
slopande av betyg i uppförande och
ordning för elever i yrkesskola; samt
nr 147, i anledning av motioner angående
utbildningen av u-landsexperter.

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 34

vid tjänsteresor m. m.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. avdrag för ökade levnadskostnader
vid tjänsteresor m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50, med anledning av
motioner angående avdrag för ökade
levnadskostnader vid tjänsteresor m. m.

Bevillningsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:121,
av herr Lundström, och II: 165, av herr
Enskog,

2) de likalydande motionerna I: 179,
av herr Göran Karlsson, och II: 317, avlierr
Almgren,

3) de likalydande motionerna I: 638,
av herr Axel Kristiansson m. fl., samt
II: 796, av herr Eliasson i Sundborn
och herr Boo, ävensom

4) motionen 11:828, av herr Åkerlind.

I motionerna 1:179 och 11:317 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta sådan
ändring av gällande skattebestämmelser,
att SJ :s tågpersonal medgåves
avdrag för de högre utlägg, som kunde
hava förekommit utöver tågtraktamentet.

I motionerna 1:638 och 11:796 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle begära utredning
och förslag beträffande avdrag för fördyrade
levnadskostnader vid tjänstgöring
utom bostadsorten i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte

1) med bifall till motionerna I:
638 och II: 796 — i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning och förslag till
liberalare regler i fråga om avdrag för
ökade levnadskostnader i sådana fall,
då skattskyldig hade sitt arbete på an -

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

\ng. avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor m. m.

nan ort än den, där han hade sin bostad; 2)

avslå

a) motionerna I: 121 och II: 165 samt
motionen 11:828, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
i betänkandet anfört,

b) motionerna I: 179 och II: 317.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson (s) och Einar Eriksson
(s), fröken Hanmark (s) samt herrar
Wärnberg (s), Engkvist (s), Andersson
i Essvik (s), Forsberg (s), Carlsson i
Västerås (s) och Carlstein (s), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:638 och 11:796.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Speciella omständigheter
inom bevillningsutskottet har lett
till att den åsiktsriktning som jag företräder
står för reservationen i tre av
de fyra betänkanden som i dag föreligger
från bevillningsutskottet.

När det gäller avdrag för ökade levnadskostnader
vid tjänsteresor m. m.
vill jag erinra om att det råder stor
enighet om vilka regler som skall tilllämpas.
Riksdagen har under senare år
strävat efter att förenkla och schablonisera
avdragsreglerna. Det finns dock
i de nya schablonerna vissa ting som
man tvistar om. En utredning pågår
om hur reglerna skall förändras.

Det är inte traktamentsersättningar
i vanlig mening som det har rått delade
meningar om i utskottet. I motioner
har begärts att man i större utsträckning
än som nu är fallet skall ta
hänsyn till de ökade levnadskostnaderna
för en person, som har sin bostad
på en ort och sitt arbete på en annan
ort. Om det gäller en längre tid och
man har starka skäl för att inte flytta
till den nya ort där man arbetar —
t. ex. om hustrun har arbete på hemorten
— får man säkert också avdrag.

Om ingen bostad kan anvisas på den
nya anställningsorten är det samma
förhållande — då får man säkert avdrag.
Vidare har bevillningsutskottet
godkänt förslag som innebär att taxeringsmyndigheterna
skall ta särskild
hänsyn till dessa förhållanden. Även
om en arbetstagare inte har traktamentsersättning
i vanlig mening skall
han alltså kunna jämställas med den
som har traktamente. Traktamenten är
som bekant alltid avdragsgilla upp till
ett visst belopp, och dessutom är kostnadsökningar,
som kan dokumenteras
såsom merkostnader, också avdragsgilla;
men då kan verifikationer för
dessa kostnader begäras.

Vi anser nu att taxeringsmyndigheterna
i den situation, som det här gäller,
kan ta hänsyn till de speciella förhållandena.
Därför menar vi att det
inte finns någon särskild anledning att
bifalla yrkandet i de väckta motionerna
genom att låta en utredning ta hand
om frågan på det sätt utskottets majoritet
har föreslagit.

Det kontroversiella är alltså vad utskottets
majoritet skriver på s. 10 i
tredje stycket och framöver. I övrigt
är vi ense inom utskottet.

Med hänsyn till att dessa frågor är
väl kända av kammaren hemställer jag,
herr talman, med denna korta motivering
om bifall till det yrkande som reservanterna
har framställt.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Utskottets ordförande
har redan nämnt att detta betänkande
gäller ett antal motioner där man begärt
en översyn av bestämmelserna om
traktamentsbeskattning. Utskottet har
ju redan tidigare uttalat, att det finns
starka skäl att se över 1963 års reform.
Sedan traktamentsbeskattningsutredningen
blivit tillsatt, bör enligt utskottets
mening ingen åtgärd föranledas av
de motioner som tar sikte på en rent
teknisk översyn av traktamentsbeskattningsbestämmelserna.

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ang. avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor m. m.

ilen det finns ett motionspar — centermotionerna
1: 638 av herr Kristiansson
m. fl. och 11:796 av herrar Eliasson
och Boo — där yrkandet går längre
och enligt utskottsmajoritetens bedömning
inte kan sägas ha uteslutande
teknisk karaktär, så att det skulle falla
under den nämnda utredningens uppdrag
att titta på det.

Motionärerna framhåller att den rörlighet
som präglar vår nuvarande arbetsmarknad,
genom strukturomvandlingen
osv., ofta gör att människor
måste söka och ta arbete på en annan
ort än den där de är bosatta. Den enskilde
kan ha ett eget hem som han
måste lämna vid flyttning till den nya
anställningsorten, barnen tvingas byta
skolor, familjen får avstå från en känd
och invand miljö. Det är inte heller
säkert att den bostadsmöjlighet, som
erbjuds på anställningsorten, är sådan
att man är beredd att lämna den miljö
man har sedan gammalt.

I de kommuner där strukturomvandlingens
verkningar är mycket markerade
blir det självfallet ett rätt starkt
skattebortfall, köpeunderlaget för affärsmännen
minskar, serviceinstitutionernas
verksamhet inskränks, kommunikationerna
påverkas osv. I orter med
stark inflyttning får man en effekt av
annan natur, med ökade påfrestningar
på ett investeringsprogram som redan
förut kan vara hårt ansträngt.

Nu är väl som regel situationen den
att dubbel bosättning kan medges under
en kortare tid och att under denna
kortare tid avdrag kan få göras för de
ökade kostnader som den dubbla bosättningen
medför. Det finns emellertid
många utslag av taxeringsmyndigheterna
som tyder på att de har ansett
att anställningen på en ort har varit så
långvarig att man förmenar att vederbörande
skulle ha haft möjlighet att
skaffa sig bostad på den ort där han
har sitt arbete. I sådana fall har man
vägrat bidrag. Det är detta förhållande
som motionärerna har vänt sig emot.

Utskottsmajoriteten delar motionä -

rernas uppfattning. Majoriteten anser
det således angeläget att reglerna om
avdrag vid dubbel bosättning liberaliseras.
Skattereglerna får inte vara ett
instrument för att tvinga folk att flytta
om någon av personliga eller andra
skäl vill bo kvar på sin ursprungliga
ort men tar olägenheten, mödan och
kostnaderna som det för med sig att
skaffa sig sin arbetsinkomst på annan
ort. Både ur individens synpunkt och
ur utflyttningskommunens synpunkt är
det tvärtom angeläget att underlätta en
sådan möjlighet för den enskilde.

Det finns redan ett starkt ekonomiskt
skäl för vederbörande att flytta,
eftersom det kostar honom rätt mycket
extra att bo på två håll. Detta skäl
förstärks bevisligen om han också
skulle vägras avdrag för denna ökade
kostnad. Det är mot bakgrunden härav
som utskottsmajoriteten har instämt i
motionärernas yrkande och har tillstyrkt
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär utredning och förslag
om liberalare regler i fråga om
avdrag för ökade levnadskostnader i
sådana fall då den skattskyldige har
arbete på annan ort än där han är bosatt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets betänkande.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma i vad herr Fälldin nyss har
anfört i detta ärende när det gäller
punkten om avdrag för fördyrade kostnader
vid bosättning på annan ort än
anställningsorten. Men jag skulle därutöver
vilja ge några kortfattade kommentarer
och synpunkter på denna fråga.

Om anställningsförhållandena blir sådana
att en person måste byta anställning
och därvid inte kan beredas en sådan
i någorlunda närhet av bostadsorten
tvingas han som regel att söka sig
till de större orterna, kanske till storstadsområden,
för att kunna försörja sig

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ang. avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor m. m.

och sin familj. Det är alldeles uppenbart
att en sådan händelse medför påfrestningar
och bekymmer på olika sätt
för arbetstagaren och för hans familj.
Skattemässigt kan dessutom, som herr
Fälldin nyss har påpekat, en sådan bosättning
bli ogynnsam, kanske inte så
mycket under den första tiden då praxis
medger att vederbörande kan få avdrag
för skäliga merkostnader på grund av
dubbel bosättning. Men när det har gått
någon tid — ett halvår, ett år eller
kanske i vissa fall ett par år — måste
taxeringsmyndigheterna, på grund av
gällande bestämmelser och tillämpad
praxis, bedöma om han bort flytta från
bosättningsorten och skaffa bostad på
anställningsorten och om han därför
skall vägras yrkat avdrag för sina kostnader.

Är det fråga om ett storstadsområde
och arbetstagaren händelsevis lyckats
få tag på eu bostad, ligger den ofta långt
ute i periferin — i en förort eller kanske
t. o. m. utanför den egentliga stadsbebyggelsen.
Han får då långa resor —
flera timmar kan det bli ibland — och
betydande kostnader. Även om han råkar
bli mantalsskriven i den kommun
där han har sitt arbete, får han ofta
reellt olika anställningsort och bostadsort
på grund av avståndet och resesvårigheterna.

Det blir också i många fall en något
olika bedömning inom olika taxeringsnämnder
i olika delar av landet. De
skattskyldiga irriteras ofta när de får
reda på att den ene har fått ett gynnsammare
avdrag än den andre. Vi tycker
i utskottsmajoriteten att det skapas
onödigt krångel i dessa ändå tillräckligt
komplicerade och besvärliga skattefrågor.

Nu yrkar ju utskottsmajoriteten på en
utredning om liberalisering av dessa
regler, och denna utredning får väl visa
hur man skall kunna skapa tillfredsställande
bestämmelser på området. Vi har,
synes det mig, varit så försiktiga att vi
inte framställt några orimliga krav på
avdrag som skulle göra att dessa skatt -

skyldiga t. o. m. skulle komma i gynnsammare
situation än andra. Det är fråga
om att få regler som ger skäliga avdrag
för de merkostnader som uppstår.

Som även herr Fälldin var inne på
bör den skattskyldige ha valfrihet i
fråga om bosättningsort. Har han någorlunda
godtagbara skäl — bostad,
familj, hänsyn till anhöriga som kan
behöva tillsyn och hjälp, t. ex. gamla
föräldrar, eller om han kan åberopa
andra skäl som kan ha betydelse för honom
och hans familj när det gäller att
bo kvar på orten, där han kanske är
rotad och känner trivsel och trevnad —
så bör beskattningsreglerna vara så utformade
att det i varje fall ekonomiskt
blir sak samma för honom. Om han
önskar bo kvar och har vissa merkostnader,
bör han ha avdrag för dessa och
komma i samma situation som alla som
kan bo och arbeta inom samma kommun
och område.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Utskottsbetänkandet behandlar
bl. a. en motion som jag lämnat
beträffande de s. k. tågtraktamentena,
dvs. den ersättning som SJ:s personal
uppbär för de högre levnadskostnader
som uppstår i samband med tjänstgöring
utom hemorten.

Ett bifall till motionen skulle enligt
utskottet strida mot principerna för beskattning
av statliga ersättningar. Därför
hänvisar man till att ersättningens
storlek bör bestämmas genom förhandlingar
mellan arbetsmarknadsparterna,
dvs. SJ och Järnvägsmannaförbundet,
och inte genom ändringar i skatteförfattningarna.

Jag har förståelse för den ståndpunkten.
Självfallet har man också sökt
komma fram på den vägen. Förhandlingsvägen
har man uppnått att tågersättningen
i år höjts till 82 öre i timmen
från 69 öre tidigare. Jag skall inte ge

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ang. avdrag för ökade
mig in på någon bedömning av förhandlingsresultatet
och vad det innebär. Jag
vill i stället säga några ord om likställigheten
mellan de olika grupperna av
statsanställda. Här skall jag bara anföra
ett enda exempel.

En lokförare som varit borta från
hemorten 188 dagar under 1966 uppbar
i tågtraktamenten 1 159 kronor. Hans
yrkanden om ersättning med den verkliga
kostnaden avslogs av taxeringsmyndigheterna,
eftersom de enligt nuvarande
bestämmelser icke hade möjlighet att
bevilja något högre avdrag. Om en jämförbar
tjänsteman i ett annat statligt
verk eller i enskild tjänst varit borta
lika lång tid, hade han varit berättigad
till en skattefri ersättning av 3 068 kr.

Jag har med detta exempel velat visa
att SJ-personalen i detta fall befinner
sig i ett sämre läge än vad andra tjänstemän
i statliga förvaltningar gör. Jag
finner det otillfredsställande att personal
vid SJ har en sämre ställning i traktamentshänseende
än de som tjänstgör i
andra statliga verk. Kostnaderna är inte
mindre för dem som tjänstgör på tågen
än för dem som har sin syssla förlagd
till andra verksamhetsområden. Jag vill
betona att jag inte tycker att vare sig
televerkets eller vattenfalls anställda har
för höga traktamenten, men jag anser
att SJ borde likställas med dessa verk.

Om man nu inte lyckas få en likställighet
genomförd förhandlingsvägen,
borde man kunna lösa frågan genom
ett riksdagsbeslut för att därmed göra
tjänstemännen inom de olika statliga
verksamhetsgrenarna någorlunda likställda
i traktamentshänseende. Det bör
kanske sägas att det nuvarande tågtraktamentet
tillkom efter en utredning
1949, då bl. a. besparingsreglementena
gällde.

Herr talman! Om de som tjänstgör på
tågen har större utgifter för sitt livsuppehälle
under bortovaron från hemmet
än de 82 öre i timmen som utgår i
ersättning, då anser jag att man borde
ha gett dem möjlighet att erhålla ett avdrag
vid beskattningen för detta. Det

levnadskostnader vid tjänsteresor m. m.
hade säkerligen inte varit farligt för
principerna, om man ger denna personalkategori,
som bevisligen gör en förnämlig
samhällsinsats, en ställning som
är likvärdig med andra gruppers.

Ett enhälligt utskott har avstyrkt
framställningen, och ett yrkande om bifall
till motionerna kan därför synas
meningslös. Jag dristar mig i alla fall,
herr talman, att yrka bifall till motionerna
I: 179 och II: 317.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen
lians uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid lierr Fälldin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej - 73.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

1 fråga om punkten 2, fortsatte herr
talmannen, komme propositioner att
framställas särskilt angående vartdera
momentet av utskottets i denna punkt
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. a.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
mom. b framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 179 och 11:317; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnad

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 52, i anledning av motioner
angående rätten till avdrag vid
beskattningen för forskningskostnad.

Till behandling i ett sammanhang
hade bevillningsutskottet upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:377,
av herr Holmberg m. fl., och II: 466, av
herr Bohman m. fl., i vilka anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära, att motionerna, i vad de
avsåge frågan om beskattning av företagens
forskningskostnader och om avsättningar
av medel till forskningsfonder,
överlämnades till företagsskatteutredningen
för beaktande;

för forskningskostnad

2) de likalydande motionerna 1:859,
av herr Hahlén m. fl., och 11:1116, av
herr Wedén m. fl., i vilka föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle begära översyn av reglerna
om avdrag för kostnader för forskning
och utvecklingsarbete samt utredning
och förslag till regler om skattefri avsättning
till forskningsfonder.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen — med bifall till
motionerna I: 859 och II: 1116 och med
anledning av motionerna I: 377 och II:
406 — i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära översyn av reglerna om avdrag
för kostnader för forskning och utvecklingsarbete
samt utredning och förslag
till regler om skattefri avsättning till
forskningsfonder.

Reservation hade anförts av herrar
John Ericsson (s) och Einar Eriksson
(s), fröken Ranmark (s) samt herrar
Wärnberg (s), Engkvist (s), Andersson
i Essvik (s), Forsberg (s), Carlsson i
Västerås (s) och Carlstein (s), vilka
ansett, att utskottets yttrande i vissa delar
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte avslå 1)

motionerna I: 377 och II: 466 samt

2) motionerna 1:859 och 11:1116.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! När det gäller frågan
om skatteavdrag för forskningskostnader
finns det kanske anledning att slå
fast, att det inte råder några delade meningar
mellan majoriteten och reservanterna
om forskningens betydelse. Vi
är alldeles på det klara med att forskning
är grundläggande för framsteg på
såväl det materiella som det kulturella
området. Därom tvistar vi alltså inte.

Däremot tycker vi att man går litet
för långt om man såsom utskottsmajoriteten
vill skriver till Kungl. Maj :t för
att få en översyn av reglerna när det

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnad

gäller forskning, utvecklingsarbete och
skattefri avsättning till särskilda fonder.

Jag vill erinra om att riksdagen i år
har anslagit över 300 miljoner för stöd
till forskning, en ökning med inte mindre
än 60 miljoner kronor. Detta är dokumentation
för att riksdagen ingalunda
är ointresserad av vad som sker. När
det sedan gäller det privata näringslivets
egna forskningskostnader, vågar jag
bestämt hävda den meningen, att det
som regel finns möjlighet att få avdrag
för dessa utgifter. Utskottsmajoriteten
säger att det är det privata näringslivet
som gör de största insatserna, och det är
klart att det inte kan bestridas. Vi får ju
ofta höra att den överväldigande delen
av näringslivet är privatägt, och då är
det ju naturligt att det är företagen som
kan lägga ned pengar på målforskning
medan samhället svarar för grundforskningen.
Men i den mån det gäller målforskning
som har samband med ett
företags verksamhet och rörelse är också
kostnaden för denna forskning avdragsgill.
Det är därför naturligt att förutseende
och framåtskridande företag
satsar på forskning.

Jag funderar ibland över huruvida det
inte vore rationellt att helt enkelt söka
komma ifrån alla dessa frågor om avdragsrätten
genom att bestämma att
företagen får dra av allt vad de vill med
undantag för de pengar som de delar
ut till ägarna och för gratisemissionen.
Vi får nämligen in mindre och mindre
skattepengar från företagen och lägger
mer och mer av skatten på fysiska personer.
Det innebär att företagen egentligen
bara betalar skatt för sina utdelningar
och att det är rena undantaget
att man betalar skatt därutöver — det
är då fråga om dispositioner som hjälper
företaget. Annars finns det ju i dag
så många möjligheter för företagsamheten
att genom avskrivningar, avsättningar
till fonder osv. undgå att betala mer
skatt än den som kommer på utdelningssumman
— jag bortser från garantiskatten
på fastighet och dylikt.

Nu önskar majoriteten att vi skall

hemställa hos Kung]. Maj :t om att få till
stånd en särskild utredning om detta,
fastän det redan sitter en särskild företagsbeskattningsutredning,
som har i
uppdrag att behandla dessa saker. Det
är klart att man kan ha olika ambitionsgrad
och säga att vi bör skynda på detta.
Men jag anser att om man inte får fram
förslag på annat sätt än genom att jämt
och ständigt skriva till Kungl. Maj:t, då
är det något fel med dessa skrivelser
från riksdagens sida. Vi reservanter anser
att det icke är motiverat att på nytt
göra framställning om en utredning näten
sådan redan pågår.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag håller med utskottets
ärade herr ordförande om att det i
utskottet inte har rått några delade
meningar om betydelsen av att stödja
forsknings- och utvecklingsarbete på det
tekniska området. Det som skiljer utskottsmajoriteten
från reservanterna
denna gång liksom tidigare är frågan
om hur snabbt en utredning beträffande
utvidgade och generösare regler när
det gäller avdrag för teknisk forskning
och utvecklingsarbete skall bedrivas. Vi
har i år liksom tidigare från folkpartiet
i en partimotion framhållit nödvändigheten
av att det sker någonting ganska
snabbt på detta område. Vi har i en partimotion
även i år understrukit betydelsen
av att det snarast kommer till stånd
generösare skatteregler för att stimulera
innovationsverlcsamheten inom industrin.
Vi framhöll också vid den stora
debatt, som hölls här i kammaren med
anledning av forskningspropositionen i
våras, att det är nödvändigt att något
sker på detta område. Det är då också
nödvändigt att industrins egna forskningsinsatser
främjas. Vi framhöll att
generella åtgärder, som kan underlätta
för företagen att själva bedriva forskning
och utvecklingsarbete och som kan
stimulera näringslivets bidragsgivning

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnad

till forskningsverksamhet utanför företagen,
bör genomföras med det snaraste.
Motiven är kända. För ett litet lands industri,
som på världsmarknaden måste
konkurrera med industrispecialiteter
och mycket avancerad teknik och hög
kvalitet är det nödvändigt att ligga långt
framme i den tekniska utvecklingen. Det
finns också många exempel på hur
svenska industrispecialiteter, som bygger
på försprång i tekniskt kunnande,
har stora framgångar i konkurrensen
med industrijättar på den internationella
marknaden.

Det forsknings- och utvecklingsarbete,
som ligger bakom detta, har i stor
utsträckning utförts inom industrins
egna laboratorier eller med bidrag från
industrin. Den övervägande delen av
allt målinriktat forsknings- och utvecklingsarbete
utförs inom industrin. När
herr Ericsson talar om att staten i år
har satsat 300 miljoner kronor på stöd
för forskningen, kan man jämföra med
att näringslivet självt årligen satsar cirka
en miljard kronor på sådan verksamhet.

I debatten om utvecklings- och forskningsproblemen
har det gärna och ofta
framhållits, att en hög självfinansieringsgrad
och ett tillräckligt företagssparande
gynnar företagens utveckling
och satsande på ny teknik och nya
produkter. Enligt hittillsvarande praxis
har avdrag vid inkomstberäkningen i
huvudsak medgivits endast för målforskning
som haft en direkt och mera
påtaglig betydelse för det bidragsgivande
företagets egen produktion. I utskottsbetänkande!
säger vi, att det synes
ha varit en förutsättning för avdragsrätten,
att den forskningsverksamhet
till vilken bidraget ges, är av sådan
art, att kostnaden för densamma skulle
varit avdragsgill om givaren själv utfört
denna forskningsverksamhet. Detta
förhållande kan få till följd att bidrag
till forskning av mera generell natur,
som berör ett flertal branscher, är svåra
att ge. Det kan ofta vara svårt att på
förhand bedöma huruvida t. ex. en

forskningsverksamhet som görs utanför
företaget kan resultera i en för företaget
användbar teknik. Stöd till forskning
och utveckling, som till synes kan
ligga något vid sidan om ett företags
eget område, kan på sikt vara ytterst
viktigt för företagets utveckling.

I denna fråga motionerade vi redan
1959. Därefter har frågan tagits upp vid
många riksdagar men ännu inte lösts.
Det måste betraktas som synnerligen
önskvärt att den vidgade avdragsrätt
som föreslogs 1959 och den utredning
som riksdagen på basis av ett enhälligt
utskottsutlåtande då beställde av Kungl.
Maj:t också kommer till stånd.

Vi har i år liksom tidigare motionerat
om möjligheter för företagen att göra
skattefria avsättningar till forskningsfonder.
Det är viktigt, menar vi, att företagen
under goda vinstår kan göra
avsättningar till framtida utvecklingsoch
forskningsverksamhet. En sådan
fond bör kunna användas när företagen
finner det angeläget, och den bör enligt
vår mening också kunna sättas in i alla
delar av innovationsförloppet.

Vi har också som en ytterligare stimulans
till utvecklingsarbete inom företagen
föreslagit avdragsrätt för egen
forskning med 110 procent av kostnaderna.
Det betyder ett direkt bidrag
från statens sida för den industriella
forskningen.

Vi är medvetna om den stora betydelse
som den nyligen beslutade statliga
organisationen för teknisk forskning
och utveckling kan komma att få för
näringslivet, men vi är också övertygade
om att den verksamhet på detta område
som bedrivs inom företagen, med
den nära kontakten med marknaden
som är nödvändig för en riktig produktutveckling,
är av stor betydelse för vårt
ekonomiska framåtskridande. Därför
anser vi att dessa frågor bör lösas snart.
Vi har nu från vårt håll motionerat i
denna fråga i snart tio års tid. Utskottet,
såväl majoritet som reservanter,
har tidigare liksom i år framhållit nödvändigheten
av att något sker på detta

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ang. ratten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnad

område. I det avseendet är vi alla överens.

Den beställning som riksdagen gjorde
för snart tio år sedan menar vi bör
effektueras. Utskottsmajoriteten i år anser
att reglerna om avdrag för forskning
och utvecklingsarbete samt regler
för skattefri avsättning till forskningsfonder
bör överses med det snaraste.
En utredning bör omedelbart komma
till stånd. Finner Kungl. Maj:t det lämpligt
att ge företagsskatteutredningen det
uppdraget med prioritet före annat utredningsarbete,
har vi ingenting emot
detta. Vi anser att det nu framför allt
bör ske någonting på detta område.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Högerpartiet har, i likhet
med folkpartiet, väckt en motion i
denna fråga och hemställt att motionerna,
i vad avser frågan om beskattning
av företagens forskningskostnader
och frågan om avsättning av medel till
forskningsfonder, överlämnas till företagsskatteutredningen
för beaktande.
Jag skall emellertid inte tala för motionen,
utan jag skall tala för bevillningsutskottets
lottmajoritet, eller med andra
ord för utskottet.

När det gäller att medge avdrag för
forskningskostnader är praxis otvivelaktigt
mycket restriktiv. Bevillningsutskottets
majoritet tror helhjärtat på
forskningens betydelse för vårt lands
utveckling, och det säger sig även utskottets
socialdemokratiska hälft göra.
Bevillningsutskottets ordförande konstaterade
nyss att enighet föreligger på
den punkten. Det vore märkligt annat
efter de beslut som riksdagen träffade
i våras om inrättande av ett centralt
organ i syfte att samordna och effektivisera
det statliga stödet som i olika
former utgår till teknisk forskning och
dessutom om bildande av ett statligt utvecklingsbolag
med uppgift att främja
särskilt sådana innovationer som tillgo -

doser angelägna samhällsbehov. Regeringens
propositioner i våras på detta
område utgjorde för övrigt en enda
lång och het kärleksförklaring till forskning
och produktutveckling. Det har
emellertid tyvärr på beskattningsområdet
stannat därvid trots att riksdagen
redan 1959, jag tror det var enhälligt,
antog en motion av innebörd att bidrag
till vetenskaplig forskning skulle betraktas
som avdragsgill omkostnad i
förvärvskälla och flera gånger därefter
upprepat sin hemställan om utredning
av frågan. Trots alla vänliga ord om
forskningens betydelse för näringslivets
framtid har regeringen hittills inte velat
effektuera denna riksdagens beställning.
På grund härav har utskottets
borgerliga lottmajoritet velat ge regeringen
en förnyad påstötning om nödvändigheten
av att så att säga gå from
sounds to things och göra något i denna
betydelsefulla fråga.

Hade man verkligen hyst ett levande
intresse för saken, hade detta problem
kunnat lösas för länge sedan i stället
för att ärendet nu successivt år från år
linda sedan 1949 sjunkit allt djupare
ner i företagsskatteutredningens lådor,
och detta som om ingenting hade hänt
på forskningspolitikens område under
det gångna årtiondet. Vår tanke är att
frågan om forskningsavdrag är så viktig
att den bör brytas ut och ges förtursrätt
inom företagsskatteutredningen.
Det är näringslivets forskning som
ger de snabbaste och omedelbara resultaten,
och sådan forskning främjas bäst
genom att företagen får möjlighet att
upplägga särskilda forskningsfonder.

Bevillningsutskottets ordförande bagatelliserade
nyss — om jag vågar mig
på ett sådant uttryck — näringslivets
skattebörda. Det lät nästan på honom,
som om man inom företagen inte betalade
någon skatt alls — det var kanske
inte hans mening att göra gällande detta.
Men jag vill gärna framhålla att företagen
har en betydande skattebörda. Vi
får heller icke glömma bort att företagen
har sociala avgifter som går upp

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen

till högst betydande belopp, nämligen
till mellan 20 och 25 procent av lönekostnaderna.

Som ledamot av Europarådet i Strasbourg
har jag haft tillfälle att konstatera
det växande intresset i politiska
kretsar över hela världen för forskningen.
överallt har man kommit till insikt
om forskningens betydelse för en fortsatt
hög ekonomisk tillväxttakt och för
välståndsutvecklingen. Det har också
talats om det s. k. teknologiska gapet
mellan Europa och USA. Det låter sig
ju knappast göra att mäta detta teknologiska
gap, men vi kan numera någorlunda
mäta den forskningpotential som
finns i olika länder. I detta avseende
är det uppenbart att vi i Sverige ligger
efter en del andra länder.

Jag kan nämna att enligt en OECDrapport
som publicerades i fjol uppgår
Sveriges forskningskostnader till 1,5
procent av bruttonationalprodukten,
medan USA avsätter 3,4 procent; i fråga
om USA ingår för all del även rymdforskning
och forskning för försvaret,
det medges. Motsvarande siffror är för
England 2,3 procent, Frankrike 1,6 och
Nederländerna 1,9. Givetvis redovisas
också mycket lägre procenttal för andra
länder.

Jag anser att vi måste se den fråga
som vi i dag behandlar ur dessa något
större perspektiv. Vi måste satsa på
forskningen, inte bara inom den offentliga
sektorn utan även i högre grad än
vi gör för dagen på forskning inom industrin.
En vidgad avdragsrätt i inkomstskattehänseende
skulle här vara
den bästa stimulansen. Vi måste satsa
på forskning över hela linjen och vi
måste göra det nu.

Man kan självfallet säga som den socialdemokratiska
hälften av bevillningsutskottet,
att frågan om denna avdragsrätt
berör företagsbeskattningen och
därför bör lösas i ett större sammanhang
i samband med en reformering av
denna beskattning. Utredningen därom
drar emellertid ut på tiden, och frågan
om avdragsrätten för forsknings -

för forskningskostnad
kostnader ställes därigenom enligt min
mening alltför mycket pa framtiden.
Vi måste, som jag nyss sade, satsa på
forskningen nu. Därför är det angeläget
att frågan om avdragsrätten för
forskningsbidrag bryts ut ur det större
sammanhanget.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! När bevillningsutskottets
ärade ordförande ville demonstrera regeringens
och riksdagens beredvillighet
att satsa på forskning, nämnde han
att riksdagen i år har anslagit 300 miljoner
kronor till forskning, vilket skulle
innebära en ökning med 60 miljoner.
Till detta vill jag först säga, att därest
vi hade demonstrerat vår vilja att ge
stöd till forskning genom att anslå 300
miljoner kronor, så hade det varit väldigt
illa ställt här i Sverige. Det finns
visserligen inte några exakta uppgifter
om hur stort det faktiska totala statliga
stödet till forskning är, men uppskattningsvis
rör det sig om någonting mellan
800 och 900 miljoner kronor.

Men den siffran är kanske inte relevant
i dagens diskussion, och det är
säkerligen inte heller de 300 miljonerna
som herr Ericsson nämnde. Däri
ingripes ju en lång rad forskningsuppgifter,
som har ganska litet att göra med
svenskt näringsliv. Den summa som
kan vara intressant här i dag är väl
den som i väras anslogs till den nya
styrelsen för teknisk utveckling. Den
har mera direkt beröring med de frågor
som vi nu diskuterar. Dit anslogs
31 miljoner kronor och dessutom ytterligare
18 miljoner kronor till kollektiv
forskning, och det innebär i stort sett
en höjning med 20 miljoner. Höjningen
var i och för sig välkommen, men
den är inte stor i jämförelse med det
belopp på bortåt en miljard som det
svenska näringslivet självt satsar.

För att sätta in siffrorna i deras rätta
sammanhang vill jag också nämna

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ang. ratten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnad

att staten lägger ut viss beställningsforskning
till näringslivet. I vårens proposition
uppgavs den summa som disponeras
för detta ändamål till ungefär
230 miljoner kronor. Vad man
emellertid inte upplyste om var att den
har gått ned högst avsevärt, uppskattningsvis
med mellan 70 och 80 miljoner
kronor, vilket totalt innebär att
det statliga stödet till tekniskt utvecklings-
och forskningsarbete realiter har
minskat och inte ökat.

Det är emellertid, herr talman, egentligen
inte den frågan som vi i dag diskuterar.
Jag tror att vi måste hålla isär
dessa problem på ett något bättre sätt.

Det stöd som svenskt näringsliv till
äventyrs kan få via den nya styrelsen
för teknisk utveckling gäller forskningsobjekt,
som normalt inte ligger
inom näringslivets ram, utan där vissa
speciella företag kan tänkas vara beredda
att gå längre i sitt forskningsarbete
än som egentligen hör hemma inom
deras normala verksamhetsområde.
Då kan styrelsen tänkas ge bidrag med
50 procent genom lån som också skall
räntebeläggas. Skulle utvecklingsarbetet
leda till ett kommersiellt nyttigt
projekt, får företaget betala tillbaka
pengarna. Är så inte fallet får lånet uppfattas
såsom ett bidrag till den allmänna
tekniska utvecklingen och avskrivas.

Det vi i detta sammanhang diskuterar
är ju frågan om näringslivets satsning
på sina normala utvecklingsprojekt och
vilka möjligheter vi har till stimulans.
Där får vi vara beredda att följa de
internationella spelregler som följs i
andra länder för att hålla vår konkurrens
uppe på en vettig nivå. Vi har ju
goda erfarenheter av investeringsfonderna.
Det skulle då vara rimligt att
tänka sig att även inrätta särskilda
forskningsfonder eller utvecklingsfonder,
som kan tillgripas i perioder, då
konkurrensen är alltför hård och det
är risk för att näringslivets investeringar
och insatser i forskningen sjunker,
vilket har varit fallet under de senaste
två åren.

Jag tror inte att det är några större
problem beträffande de egentliga forskningskostnaderna,
ty de är, precis som
bevillningsutskottets ordförande säger,
avdragsgilla redan i dag. Måhända är
behandlingen litet snäv genom att stöd
till vad vi kan kalla indirekt forskning
för närvarande inte medges. Det borde
inte behöva vara någon stor utredningsfråga.
Rent av riksskattenämnden skulle
kunna ges sådana anvisningar att
stöd medges. Jag tror att det aldrig
kommer att röra sig om några betydande
summor.

Det väsentliga är de två huvudfrågorna
att medge inrättandet av forskningsfonder
och eventuellt en skattestimulans,
i likhet med vad exempelvis
Kanada och andra länder gör för
att uppmuntra företag att utveckla sitt
eget forskningsarbete. Där kan vi alltså
inte tala om det forskningsstöd, som
ges genom den nya styrelsen för tekniskt
utvecklingsarbete, ty det rör andra
utvecklingsarbeten. Jag tror att det
är väsentligt att vi håller isär dessa två
frågor.

Det är givet att förslag inte kan framläggas
direkt utan att man gör en utredning.
Det kan väl i och för sig vara
egalt om man tillsätter en speciell utredning
för detta eller om man låter
företagsbeskattningsutredningen utreda
detta problem med speciell förtursrätt.
Jag tycker emellertid att det har väldigt
litet att göra med företagsbeskattningen
som sådan, utan det är mera en forskningspolitisk
fråga. Den bör alltså alldeles
speciellt kunna särbehandlas utan
att behöva vänta på den stora utredningen.

Herr talman! Jag hade anledning att
framföra dessa synpunkter. Herr John
Ericsson talade om att »förutseende och
framgångsrika företag» självklart satsar
på forskning. Detta förutsätter dock att
de ä r framgångsrika och alltså har
medel till förfogande. Problemen har
accentuerats under de senaste åren på
ett utomordentligt sätt, vilket tyvärr har
inneburit att svenskt näringslivs insat -

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen
ser för den egentliga egna forskningen
sjunkit. Det betyder kanske inte så mycket
just för dagen, men för morgondagen
kan det däremot ha en avgörande
betydelse.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få instämma i yrkandet om bifall
till bevillningsutskottets betänkande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Jacobsson i Malmö tolkade mitt
yttrande så, att jag skulle »bagatellisera»
näringslivets skatteskyldighet och
skatteinbetalning.

Jag hoppas att han insåg varthän jag
syftade — jag har sagt tidigare från
denna talarstol och upprepar i dag, alt
vi har en så liberal skattelagstiftning
när det gäller företagen att praktiskt
taget inget företag betalar mera skatt
än som gäller den utdelning vederbörande
verkställt. Sedan kan dubbelbeskattning
och andra sådana frågor diskuteras,
men det är en annan sak eftersom
man då kommer in på fysiska personers
beskattning. Här gäller det ju
företagsbeskattningen. Och det är ingalunda
att bagatellisera frågan utan bara
ett konstaterande av faktum: näringslivet
har inte fått ökad skattebelastning
under de senaste åren, vilket är följden
av en medveten politik — vi har så
generöst gett företagen möjligheter till
konsolidering, att resultatet blir avsättningar
till fonder för framtida investeringar
— i forskningslaboratorier och
annat.

Herr Wallmark sade att det inte imponerade
på honom att riksdagen anslagit
300 miljoner kronor och ökat anslaget
med 60 miljoner, då näringslivet
satsar över miljarden. Ja, jag vill inte
bestrida den sista siffran, men hur
mycket av denna miljard är inte avdragsgillt
vid beskattningen, herr Wallmark?
Jag tror att man vid deklarationen
har möjlighet att dra av praktiskt
taget hela den summan.

När herr Jacobsson åberopade inter -

för forskningskostnad
nationell statistik över vad olika länder
satsar på forskningen glömde han
en ytterst väsentlig sak, och med den
kännedom jag har om hans noggrannhet
då det gäller uppgifter av detta slag
anser jag att han borde ha sagt, att länder
som Förenta staterna, Frankrike,
Sovjetunionen och England satsar en
avsevärd del av sina forskningskostnader
på atomkraften, vilket sammanhänger
med respektive länders försvarsansträngningar.
Detta är en högst väsentlig
sak, som bör nämnas.

Då det gäller yrkandet att vi skulle
rekommendera företagsskatteutredningen
att behandla denna fråga med förtur,
så känner herrar Jacobsson och
Wallmark till att man hemställer om
förtur i åtskilliga sammanhang. Nyligen
framlades ett betänkande om avdragsregler
när det gäller byggnader och en
del därmed sammanhängande ting, och
jag förutsätter att det blir en proposition
till riksdagen om detta; det har
tagits med s. k. förtur, bevillningsutskottet
har flera gånger sagt att detta
är ett område där man kan vara ense
om litet mera generösa avskrivningsvillkor
än de som nu gäller, och vederbörande
utredning har föreslagit sådana
villkor.

Men jag finner det rätt egendomligt
att man fortsätter med denna metod
att i praktiskt taget alla sådana ärenden
hemställa om att riksdagen skall begära
utredningar. .lag vågar säga att bevillningsutskottet
har tillstyrkt oppositionens
yrkanden om skattereformer i
den mån det funnits fullgoda skäl för
att skriva till Kungl. Maj:t.

När vi inte vill gå med på en sådan
hemställan i detta fall tycker vi
att vi har goda skäl för att yrka avslag
på motionerna.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag sårade tydligen herr
John Ericssons känsliga sinne när jag
sade att han bagatelliserade näringsli -

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ang. rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnad

vets skattebörda. Jag skall uttrycka mig
litet finare, så att han inte känner sig
sårad. Jag kanske skall uttrycka mig på
det viset, att han något förringade den
börda som beskattningen från det allmännas
sida i form av indirekta och direkta
skatter och genom sociala kostnader
lägger på företagen. Då kanske
herr Ericsson inte blir så sårad.

Herr Ericsson anmärkte också på min
internationella jämförelse. Han måtte
emellertid ha hört litet dåligt på vad
jag sade. Jag sade uttryckligen, att när
det gäller USA så låg en del av kostnaden
på rymdforskningen och på
forskning för försvaret. Jag nämnde
inte direkt atomforskningen, men inom
ramen för den uppgivna kostnadsandelen
av bruttonationalprodukten faller
givetvis också denna forskning. Motsvarande
gäller Sovjetunionen.

Bevillningsutskottets ärade ordförande
sade också, att bevillningsutskottet
inte brukar skriva till Kungl. Maj:t och
dra Kungl. Maj:t i rocken för att påskynda
arbetet. Jag vill erinra om att
bevillningsutskottet skrev till Kungl.
Maj:t redan år 1959. Då hade man inga
hämningar utan drog gärna Kungl. Maj :t
i rocken, vad det nu kan bero på.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det sista yttrandet var
ganska märkligt. Jag vill bara ge besked
om att riksdagen den gången på
bevillningsutskottets begäran i skrivelse
till Kungl. Maj:t har hemställt om utredning.
Den skrivelsen föranledde också
en utredning, och det är den utredningen
som nu arbetar.

Nu vill herr Jacobsson att riksdagen
skall be regeringen att skynda på denna
detalj därför att den är viktigare än
allting annat. Det tycker inte vi!

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Herr Ericsson var inte
så imponerad av den miljard som nä -

ringslivet lägger ned på forskning. Han
menade att den ju är avdragsgill och att
saken därmed är klar.

Men det är dock en miljard som läggs
ned, herr Ericsson. I varje fall 50 procent
får ju företagen stå för. Men jag
har inte i och för sig framfört någon
allvarlig kritik mot att forskningskostnaderna
inte är avdragsgilla. Vi har en
internationellt sett relativt generös och
hygglig företagsbeskattning. Men det är
inte det vi diskuterar.

För övrigt förekommer det väl fortfarande
ojämnheter i fråga om avdragsmöjligheter
just när det gäller forskningsanläggningar,
där byggnaderna ju
inte får skrivas av på annan tid än som
normalt sker. Det är möjligt att det kan
komma att bli justeringar i detta avseende.

Vad vi diskuterar är möjligheterna att
få till stånd dylika forskningsfonder
och eventuellt ge speciella stimulansbidrag
för att uppmuntra forskningen. Om
man menar någonting med vad man
säger här i riksdagen, nämligen att
forsknings- och utvecklingsarbetet
kanske tillhör de mest progressiga insatserna
som kan göras för att hålla vår
internationella konkurrenskraft på en
tillräckligt hög nivå, skall man vidta sådana
åtgärder som gör det möjligt att
åstadkomma dessa insatser. Då skall
man kanske inte stoppa in denna fråga
i det mycket stora skatteproblem, som
berör hela företagsbeskattningen, utan
man bör kunna behandla den som ett
speciellt forskningsproblem.

Det är denna stimulans, denna uppmuntran
och den pådrivande effekt den
kan ha ur utvecklingssynpunkt, som gör
att vi kominer tillbaka år efter år med
detta ärende. När vi vet att utredningen
om företagsbeskattningen kan komma
att ta ganska många år i anspråk innan
den blir färdig, finns det skäl att vidta
specifika åtgärder, vare sig det sker genom
att man begär att den sittande utredningen
skall behandla denna fråga
med förtur — det behövs inga långa utredningar
för att klara av den — eller

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

genom att man tillsätter en särskild utredning,
vilket går mycket väl för sig.

Därför menar jag, att när herr Ericsson
vill sätta in denna fråga i den
samlade bilden av företagsbeskattningen,
så tacklar han frågan på ett litet
felaktigt sätt.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 52,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 73.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. beräkningen av avdrag för värdeminskning
av skog vid tillköp av skogsfastighet Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 54, med anledning av
motioner angående beräkningen av avdrag
för värdeminskning av skog vid
tillköp av skogsfastighet.

I de likalydande motionerna 1:653,
av herrar Wikberg och Fålldin, samt
II: 810, av herr Larsson i Norderön
in. fl., hade anhållits, att riksdagen
måtte antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändrad lydelse av punkten
4 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen,
vilket förslag avsåg,
att vid tillköp av skogsfastighet eller
del av sådan fastighet avdrag för värdeminskning
av skog under vissa förutsättningar
skulle få beräknas särskilt
för den tillköpta fastigheten eller fastighetsdelen
utan beaktande av förhållandena
på den tidigare innehavda fastigheten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen med anledning av
motionerna I: 653 och II: 810 måtte antaga
i betänkandet infört förslag till lag
om ändrad lydelse av punkten 4 av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 653 och II: 810 i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet i betänkandet anfört och hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson (s) och Einar Eriksson
(s), fröken Hanmark (s) samt herrar
Wärnberg (s), Engkvist (s), Andersson
i Essvik (s), Forsberg (s), Carlsson i
Västerås (s) och Carlstein (s), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 653 och II: 810.

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ang. beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av skogs -

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Beskattningen av skog
har ett gemensamt drag: Vi rör oss på
ett mycket krångligt och invecklat område.

Den generella regeln är att det är
skogsfastighetens avkastning som skall
beskattas, och när det gäller växande
skog är det således tillväxten som skall
beskattas.

Så långt är allt gott och väl, men när
man skall tillämpa reglerna uppstår
krångligheterna. Man beskattar ju inte
tillväxten varje år, utan det år avverkningar
sker. Gör man således inga avverkningar
alls, betalar man heller
ingen skatt, utan skaffar sig en skatteskuld
som förfaller till betalning när
försäljningen sker. Det är väl i och
för sig riktigt. Arvsfall kan dock här
bryta hela proceduren, och skatteskulden
kan på så sätt aldrig förfalla till
betalning.

Men om en skogsägare går rakt motsatt
väg och avverkar mera än tillväxten,
behöver han för den skull inte betala
in skatt i förskott på tillväxten,
utan denne skogsägare får värdeminskningsavdrag
för minskning av sitt ursprungliga
skogskapital. Att fastställa
det exakta beloppet av denna minskning
är som var och en förstår en mycket
vansklig uppgift, men man utreder och
gör så gott man kan — låt vara att det
ibland blir litet fel.

Denna rätt till värdeminskningsavdrag
gör det möjligt för en köpare av
en skogsfastighet att omgående efter köpet
avverka stora delar av skogsbeståndet
utan att betala någon skatt på likviden
och sedan skaffa sig skattekredit
på tillväxten en mansålder framåt. Det
finns dock en hake också här. Skogsvårdslagen
kräver en viss kontinuitet
i avverkningarna, och en totalavverkning
av en skogsägares hela område kan
stöta på motstånd. Detta behöver dock
inte vara fallet om fastighetsägaren vid
sidan av sitt nyinköpta skogsskifte också
har annan skog.

fastighet

Viss oklarhet har rått om hur avdragsrätten
för minskningen av skogens
värde skall beräknas, om ägaren till en
skogsfastighet köper till ytterligare ett
skogsskifte och på detta senare gör en
överavverkning. På många håll har utvecklats
en praxis som inneburit att
fastigheterna bedömts var för sig och
att avdrag beviljats på det nyinköpta
skiftet, oberoende av uttaget på den
ursprungligt ägda fastigheten och trots
att tillväxten varit större än avverkningen
på det totala skogsinnehavet.

Puksskattenämnden har nu gjort ett
uttalande, som fastställts av regeringsrätten.
Detta medför att denna liberala
praxis inte längre kan tillämpas. Denna
klarläggande tolkning innebär att fastigheter
eller fastighetsdelar som utgör
en förvärvskälla också får räkna med
skogsbeståndet som helhet och att det
sammanlagda innehavet ligger som
grund vid bedömningen om minskning
av skogskapitalet skett.

Nu vill utskottets borgerliga majoritet
att riksdagen skall bifalla en motion
vari krävs att den liberala praxis,
som jag tidigare omnämnt, upphöjes till
lag. De motiveringar som anföres kan
låta bestickande, men så självklart som
man vill göra gällande är dock inte förhållandet.

Man menar sålunda att de nya reglerna
försvårar sammanläggningar som
kan vara önskvärda ur rationell synpunkt.
Detta är riktigt om man accepterar
att denna strukturella förvandling
skall ske med skattekrediter. Men det
ger samtidigt dem som vill förvärva
en egen fastighet en betydligt sämre
chans att göra det, då de väl varken vill
eller för skogsvårdsmyndigheterna får
göra kalavverkningar på samma sätt
som den som äger skog förut. Det kan
medges att också motsatsen kan inträffa
— alltså att det kan bli till nackdel
för den som har skog förut — men
möjligheten att finansiera ett tillköp genom
avverkningar är naturligtvis alltid
minst lika stor hos den som redan har

32 Nr 34 Onsdagen den 6 november 1968

Ang. beräkningen av avdrag- för värdeminskning av skog vid tillköp av skogs -

fastighet

avsevärda skogsinnehav, eftersom denne
kan göra uttag på dessa.

Beträffande prisnivån anser utskottsmajoriteten
att regeringsrättens tolkningkommer
att innebära en snedvriden
priskonkurrens och troligen även en
nedgång i priserna. Mot detta kan invändas
att det prisförhållande, som
uppstår på grund av en i en mansålder
erhållen skattekredit, inte är en mindre
snedvridande faktor. Dessutom håller
man priserna uppe på en nivå som inte
motiveras av avkastningen av fastigheten.

Hela komplexet med den skogliga beskattningen
är för närvarande föremål
för översyn. Skogsskattekommittén har
det nu aktualiserade spörsmålet under
behandling och beräknas slutföra sitt
uppdrag kring kommande årsskifte.

Reservanterna tycker därför, mot
bakgrund av att skäl kan anföras både
för och emot motionärernas förslag, att
motionen nu bör avslås och frågan tas
upp i samband med behandlingen av
skogsskattekommitténs förslag, detta så
mycket mera som utskottsförslaget i dag
enligt reservanternas uppfattning innebär
ett avsteg från allmänt gällande
skatteprinciper.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen av herr John
Ericsson m. fl.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Utan att invända mot
den beskrivning av sakläget, som herr
Wärnberg gjorde, skulle jag inledningsvis
vilja konstatera, att gällande bestämmelser
i princip syftar till att skogens
avkastning skall beskattas när tillväxten
tas ut. Om tillväxten har sparats,
skall beskattningen ske när vederbörande
säljer sin fastighet.

Det är riktigt som herr Wärnberg
sade, att ägaren när han avverkar mer
än vad som motsvarar skogens tillväxt
under innehavstiden, enligt bestäm -

melserna har rätt till värdeminskningsavdrag
med det belopp som motsvarar
värdet av skogskapitalets ingångsvärde.

Den skattskyldige har därvid möjlighet
att välja på två metoder — antingen
den s. k. virkesförrådsmetoden eller
den s. k. värdemetoden. Dessa regler
liar i praxis tolkats så, att vid tillskottsköp
har utredningen om uttagets storlek
i förhållande till det ingående förrådet
eller det ingående värdet fått göras
på tillskottsfastigheten för sig.

Jag vill konstatera att den fiskala sidan
resonerat på detta sätt. Jag känner
inte till att någon på den fiskala sidan
fört upp något sådant ärende till en
överprövning.

Lantbruksnämndernas tjänstemän
har resonerat på samma sätt. Om jagar
rätt informerad har de gjort det på
uppmaning av lantbruksstyrelsen och
jordbruksdepartementet. När man har
bedömt behovet av t. ex. statlig kreditgaranti
för förvärvet, har man tagit
hänsyn till vilka möjligheter som funnits
att använda avverkningsinkomsten
för att omedelbart betala av på fastighetsskulden.
När avverkningen skett
praktiskt taget omedelbart efter förvärvet,
lär väl ingen heller kunna bestrida,
att man på denna fastighetsdel gjort ett
uttag av det ingående virkesförrådet —
ett kapitaluttag. I det läget har det varit
tämligen enkelt att göra dessa utredningar.

Regeringsrätten har, som herr Wärnberg
sade, genom ett utslag ändrat
praxis. Det av regeringsrätten meddelade
utslaget innebär att när ett kompletteringsköp
sker, får man inte behandla
tillskottsfastigheten som en fristående
enhet, utan man skall då göra
en beräkning över hela skogsinnehavet.
Det skall betraktas som en förvärvskälla.
Det är den huvudregel som regeringsrätten
har fäst sig vid och detlir
väl den huvudregel som herr Wärnber»
tänker på när han säger, att om man
så att säga »ändrar tillbaka» så skulle
en grundläggande regel sättas ur spel.

Onsdagen den 6 november 1968 Nr 34 33

Ang. beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av skogs -

Detta utslag har väckt mycket stor
uppmärksamhet i vida kretsar och föranlett
många och omfattande kommentarer
i facktidskrifter på skatteområdet.
Allmänt har man — oavsett om det varit
den fiskala sidan eller andra som
deltagit i debatten — betraktat det som
ett avsteg från vad man har uppfattat
som gällande praxis.

Kammarrättsrådet Hans Bylin har
t. ex. i en uppsats uttalat: »För en
skattskyldig, som köper till en fastighet
och finansierar köpet med ett omedelbart
skogsuttag från den tillköpta
fastigheten, måste emellertid den restriktiva
inställning såsom den kommit
till uttryck i rättsfallet från den 9 maj
1967 förefalla stötande. För honom är
det ju inget annat än ett uttag av skogskapital,
för vars tillväxt förre ägaren
beskattats vid sin försäljning. För den
tillköpande kan resultatet bli att han
genom en skogsförsäljning av kapitaluttagskaraktär
får skatta för ej realiserad
tillväxt på den först köpta fastigheten.
Eftersom man endast skall skatta
för tillväxten då den skördas synes resultatet
i rättsfallet inte helt harmoniera
med grunderna för slcogsbeskattningen.
»

Emellertid har förfrågningar hos taxeringsintendenter
resulterat i att de förklarat
sig bundna av regeringsrättens
restriktiva inställning.

Denna ändrade praxis har lett till
svårigheter i det praktiska arbetet ute
på fältet, det lär vara obestridligt. Hittills
har lantbruksnämndens tjänstemän
utan större svårighet kunnat lämna
köparen av tillskottsmark någorlunda
tillförlitliga uppgifter om beskattningen
i samband med olika avverkningsalternativ
på den tillköpta skogen.
Enligt de nya reglerna blir det där en
otroligt invecklad procedur, vilket jag
tror herr Wärnberg är beredd att medge.
Den som köper till fastigheten kan
ha haft en eller flera fastigheter under
mycket lång tid. Att göra en utredning
över hela skogsinnehavet efter komplet 3

Första kammarens protokoll 1968. Nr 34

fastighet

teringen ter sig verkligen mycket svårt.
Det är så svårt att lantbruksnämndernas
tjänstemän, som ändå är vana vid att
göra beräkningar om det finns ett något
så när säkert utgångsmaterial att
använda sig av, inte vågar säga någonting
om skattekonsekvenserna av ett uttag.
Det leder då till att det blir svårigheter
att genomföra i och för sig angelägna
affärer, t. ex. ur rationaliseringsoch
struktursynpunkt samt ur synpunkten
att det är angeläget med en riktig
fastighetsbildning.

För att underlätta rationalisering och
en riktig fastighetsbildning har på senare
tid betydelsefulla uppmjukningar
gjorts i skogsbeskattningsreglerna. Jag
vill peka på bestämmelserna i förordningen
om uppskov i vissa fall med beskattning
av intäkt av skogsbruk, och
jag vill peka på de regler som gäller
för beskattning av ståndskogslikvider.
Det är skäl att lägga märke till att denna
liberalisering av skogsbeskattningen
har genomförts medan gammal praxis
ännu gällde. Man lade dessa stimulansåtgärder
av skatteteknisk natur ovanpå
den praxis som regeringsrätten genom
sin bokstavstolkning har satt ur spel.

Det skulle vara intressant att få en
kommentar från herr Wärnberg då jag
påstår, att regeringsrättens nuvarande
tolkning inte utesluter möjligheten för
skogsbolag att via ett särskilt förvaltningsbolag
komma i åtnjutande av detta
omedelbara avdrag i samband med
nuuttaget efter förvärvet. Och när det
uttaget har ägt rum, kan skogsfastigheten
överlåtas till moderbolaget. Det är
att observera att man i ett sådant fall
realistiskt kan anta, att det inte längre
iir fråga om skattekredit, utan att det i
så fall blir skattefrihet, eftersom det
finns skål att anta, att de stora, starka
skogsbolagen inte kommer att avyttra
sin skog. Den huvudregel som gäller
för enskilda, som får göra avdrag omedelbart
efter förvärvet, är att dessa avdrag
lider man av — om jag så får uttrycka
mig — i samband med försälj -

34 Nr 34 Onsdagen den (5 november 1%8

Ang. beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av skogs

fastighet

ningen av fastigheten. De fördelar man
fått vid anskaffningen måste man alltså
ta hänsyn till när man räknar av i
samband med försäljningen.

Herr talman! Motionärernas och utskottsmajoritetens
förslag innebär formellt
en lagändring, ett tillägg till anvisningarna
i kommunalskattelagen. I
sak innebär de dock bara, att man i anvisningarna
ger klart uttryck åt vad
praxis hittills inneburit, fram till regeringsrättens
bokstavliga tolkning av lag
och anvisningar. Det är alltså inte fråga
om att utskottsmajoriteten vill slå in
på några nya och okända vägar, utan
vi vill ha ett tillägg i anvisningarna
som innebär, att man även vid en bokstavlig
tolkning kan komma till det resultat,
som fiskaler, tjänstemän i statsförvaltningen
och enskilda skattskyldiga
tidigare var helt ense om.

Vi tillstyrker att denna ändring kommer
till stånd omedelbart, trots att
skogsskattekommittén enligt uppgift befinner
sig i slutskedet av sitt arbete.
Vi gör det därför att vi är medvetna
om att varje tidsutdräkt motverkar en
riktig och angelägen fastighetsbildning,
en riktig strukturutveckling, som i så
många andra sammanhang åberopas
och eftersträvas av företrädare för alla
politiska meningsriktningar här i huset.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Wikberg (ep).

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Herr Fälldin uppmanade
mig att göra en kommentar till hans
påstående, att skogsbolagen inte är uteslutna
från möjligheten att skaffa sig
skattefrihet genom att bilda dotterbolag,
som i sin tur säljer till huvudbolaget.

Detta med skattefriheten är jag inte
beredd att skriva under — i så fall
skulle vi ha skattefrihet på en massa
andra sätt också. Detta faller under de

vanliga reglerna för företagsbeskattning.

Jag utesluter dock inte möjligheten
att skogsbolag kan bilda dotterbolag,
som i sin tur köper och gör kalavverkningen;
men jag är inte alldeles säker
på att det håller, eftersom kanske skogslagens
bestämmelser kommer in för detta
lilla dotterbolag som ägare av den
lilla avverkade biten, och det kan bli
fråga om man får göra denna kalavverkning
eller inte. Helt säker är jag
således inte, men jag utesluter inte möjligheten.

Å andra sidan utesluter jag inte heller
möjligheten för privata människor
att göra likadant. De kan t. ex. köpa i
någon släktings namn, om de vill hålla
på med en massa krångel. För att kunna
täppa till alla sådana vägar tycker jag
verkligen att vi bör avvakta det utredningsförslag
som kommer inom några
månader, så att vi får dessa mycket besvärliga
förhållanden belysta från alla
möjliga håll.

Jag medger också, villigt och glatt,
att det har förekommit stimulansåtgärder
i dessa avseenden — bättre arrondering,
större skogsinnehav. Men att
man dessutom skall säga, att på grund
av att den högsta beskattningsmyndigheten
nu har tolkat lagen på visst sätt
så skall vi omedelbart ändra den lagen
så att den passar vår praxis, det tycker
vi är orimligt när det, som jag sagt, är
några månader kvar tills denna fråga
blir belyst ur alla möjliga synpunkter.

Dessutom är jag inte säker på att jag
helhjärtat kommer att stödja ett ändringsförslag
då heller, ty jag finner olägenheter
i den praxis, som rådde förut,
nämligen att den hindrade den enskilde
bonden som ville köpa sig ett
litet lantbruk och driva bara det. Det
hindrade honom att konkurrera med
den store skogsägaren, som alltså fick
en sådan här skattekredit på det nyinköpta
området utan att behöva göra något
uttag på sina tidigare stora skogsinnehav.
Den som ville driva ett eget

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968 Nr 34 35

Ang. beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av skogs -

lantbruk med tillhörande skog ställdes
alltså i oförmånligare ställning än den
som ville göra ett tillköp.

Helhjärtat stöder jag över huvud inte
det ändringsförslag som har lagts
fram, men huvudmotivet till att jag
inte vill vara med om det är att vi inom
några månader får en allsidig belysning
av hela problemkomplexet.

Herr PÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag förutsatte inte en
totalavverkning på tillskottsfastigheten,
ty därvidlag är ju reglerna enahanda
för den enskilde och för skogsbolaget
— såvida tillskottsfastigheten inte ligger
som en enklav eller liknande, så att
man kan ta in den i ett stort sammanhang
och se det som en avverkningstrakt.

Den private skulle kunna göra på
samma sätt med hjälp av någon släkting,
menar herr Wärnberg. Yi kan inte
ta upp en tvist om det spörsmålet nu,
det är jag medveten om, men jag bestrider
att en sådan möjlighet finns, ty
det är också fråga om förvärvstillstånd.

Yad jag förutsatte är alltså att det
här förvaltningsbolaget skulle uppträda
i anknytning till moderbolagets intresseområde
och att det sålunda skulle
vara ett strukturintresse i och för
sig att en sådan sammanläggning fick
ske. Hur då en ny enskild ägare, som
inte har någon anknytning till tidigare
fastighetsbildning i området, skulle kunna
få förvärvstillstånd, det går över
min horisont.

Herr Wärnberg hänvisar sedan till
utredningens förslag och säger att när
det kommer skall vi göra denna ändring.
Det föranleder frågan: Är herr
Wärnberg underrättad om i vilken utsträckning
utredningen kommer att titta
på det här problemet och framlägga
något förslag till ändring just i detta
avseende?

Beträffande invändningen att tidigare
praxis skulle ha varit till olägenhet

fastighet

för de många och de små, så medger
jag gärna att det ligger något i den —
under förutsättning att den store skogsägaren
skulle kunna följa gemensamhetsresonemanget
och få göra ett stort
nuuttag på fastigheten. Eljest sftulle,
om man ser fastigheten som självständig
enhet, både den mindre och den större
skogsägaren enligt skogsvårdslagen kunna
ta ut precis lika mycket i nuuttaget.
Det är alltså bara under vissa begränsade
förutsättningar som herr Wärnbergs
resonemang gäller.

Men då skulle jag vilja sluta detta inlägg
med att säga, att om herr Wärnberg
tycker att det är svårigheter
över huvud för de många och de små
att etablera sig, så hoppas jag att vi
skall kunna mötas i en positiv diskussion
när vi tar ställning till exempelvis
rationaliseringskungörelsen över
huvud taget som — med den utformning
den fått ovanpå nu gällande riksdagsbeslut
— verkligen inte är särskilt
positiv mot de många och de små.

Vidare säger herr Wärnberg att han
hela tiden inte har tyckt om det här
förslaget. Men så starkt emot det har
herr Wärnberg inte varit, då han inte
har opponerat mot den praxis som har
utvecklats, trots att det hade funnits
en möjlighet härtill — det ger ju regeringsrättens
utslag besked om.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Jag är bekymrad över
herr Wärnbergs agerande. Jag har en
smula sysslat med detta problem och
fick den 14 maj under vårriksdagen
svar av finansministern på en interpellation
just i denna fråga. Jag relaterade
då ett fall som var mycket belysande
för de svårigheter som man här
står inför. Det inträffade ju en mycket
hastig ändring av praxis, när högsta
skattemyndigheten gav sitt prejudicerande
beslut till känna, och i detta fall
kom en och annan medborgare att bli
helt tagen på sängen.

20 Nr 34 Onsdagen den 6 november 1968

Ang. beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av skogsfastighet -

Det fall som jag kände till gällde en
lantbrukare, som under 1966 hade gjort
ett tillskottsköp av skogsmark från domänverket
under lantbruksnämndens
medverkan. Det var fråga om gammal
skojf, och både domänverket, lantbruksnämnden
och köparen var helt överens
om att skogen var avverkningsfärdig.
År 1967 avverkade också köparen skogen
i den tron att det skattemässigt
skulle ordna sig enligt den praxis, som
ditintills hade rått. Men plötsligt kom
skattemyndigheternas beslut som innebar
denna tvära ändring, och den lantbrukare
som jag talar om kom i en mycket,
mycket penibel situation utan att
på något sätt ha varit vållande. Tvärtom
hade de båda myndigheter, som varit
inkopplade, nämligen domänverket
som säljare och lantbruksnämnden, varit
införstådda med att det var en förnuftig
anordning med att på detta sätt
komplettera lantbrukarens fastighet
med ett skogsinnehav och att det ekonomiskt
kunde utföras på det sätt som
skedde. Xu fick lantbrukaren en synnerligen
stor skattebörda, då hela skogsförsäljningen
togs upp som en plötslig
inkomstpost. Han hade lånat pengarna
för att köpa till skogen och fick alltså
vid sidan av denna skuld en mycket
stor skatteskuld.

I det fall jag här nämnt inträffade
försäljningen under 1967. Om herr
Wärnberg vinner och riksdagens beslut
innebär ett avslag på de motioner, det
här gäller, kan alltså någon rättelse
inte ske nu. I det fall jag här relaterat
vittnar ju kammarens protokoll om att
även finansministern sade sig förstå
det svåra läge, som lantbrukaren råkat
komma i och att finansministern inte
uttalade någonting emot att en rättelse
skulle kunna tänkas ske — han pekade
därvid på den utredning som pågick
i detta sammanhang. Men om vi nu passerar
årsskiftet och kommer in på ett
nytt taxeringsår, nämligen år 1969, vill
jag fråga herr Wärnberg: Kan herr
Wärnberg ställa i utsikt att det i ett

sådant här fall kan ske en rättelse genom
en kommande lagstiftning? Jag
hoppas att herr Wärnberg har förstått
att det här inte är fråga om något orättmätigt
köp utan om ett fullt legalt köp
— som är tillstyrkt av lantbruksnämnden
— av mark från domänverket till
en enskild person. Tror herr Wärnberg
att det blir möjligt att rätta till det
hela, om vi bifaller reservationen och
avslår motionerna?

Jag är mycket bekymrad över detta,
och jag kommer givetvis för min del
att rösta för utskottets förslag.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Med anledning av den
direkta frågan från herr Larsson vill jagbara
säga att jag inte kan ställa i utsikt
någonting om vad som kan komma att
stå i utredningens betänkande eller om
vad som kan komma att beslutas på
grundval av utredningen. På den punkten
kan jag alltså inte ge herr Larsson
ett tillfredsställande svar.

Låt mig ta herr Larssons exempel
som ett bevis för hur tokig praxis egentligen
har varit. Endast tack vare att
skogsägaren som nämndes i exemplet
får skattekredit kan han genomföra
affären i fråga. Han råkar illa ut på
grund av att han får betala skatt för
tillväxten, men han betalar inte skatt
på mer än tillväxten hos sitt sammanlagda
skogsinnehav. Han kan göra en utredning
om minskning av sitt skogskapital
och lägga ihop den tillköpta fastigheten
med huvudfastigheten, och då
får han minskning och avdragsrätt, om
han har tagit ut mer än tillväxten. Herr
Larsson anser att den här mannen skall
ha möjlighet att spara hur mycket som
helst på sin huvudfastighet, göra avdrag
för kalavverkningar eller stora avverkningar
på nytillskottet och få skatten på
detta uppskjuten utan att behöva skatta
för tillväxten på sin ursprungliga fastighet.

Jag sade att vi bryter skatteprincipen,

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ang. beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av skogs fastighet -

om utskottsmajoritetens förslag går igenom,
ty tillväxten skall ju beskattas.
Enligt skatteförfattningarna utgör fastigheterna
en beskattningsenhet, om de
har samma ägare och ligger bredvid
varandra. Alla andra inkomster beskattas
tillsammans, och därför är det rimligt
att också tillväxten på båda fastigheterna
beskattas tillsammans. Den
gamla praxis har alltså varit tokig på
det sättet att endast tillväxten på nytillskottet
har beskattats. I det anförda
exemplet tar man ut skattekrediten på
den gamla fastigheten, och därigenom
blir det möjligt att betala ett för högt
pris. På grund av skattekrediten sker
alltså en snedvridning av hela prisnivån.
Det är möjligt att vi måste finna
oss i detta ändå på grund av att det är
så önskvärt att sammanläggningar sker,
men det finns inget entydigt svar på den
motion som bär avgivits. Reservanterna
vill avvakta utredningens resultat, vilket
är nära förestående. Utredningen
omfattar ju hela skogsskattekomplexet.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Återkommande till det
speciella fallet, som jag relaterade tidigare,
upprepar jag än en gång att det
gällde gammal sparad skog. Den var
sparad av domänverket och behövde avverkas.
Domänverkets och lantbruksnämndens
representanter var överens
om det sätt på vilket transaktionen borde
ske. Köparen betalade inte något
överpris — det visade sig att vad han
fick in vid avverkningen var rimligt —
och domänverket kan säkert räkna på
skog, så vi kan vara övertygade om att
verket inte skänkte bort någonting.

Det uppstod emellertid komplikationer,
vilket lierr Wärnberg kanske vill
inkassera. På det fäderneärvda lilla
hemmanet hade lantbrukaren sparad
skog. När han hade gjort avverkningar
på den fastighet han förvärvat från domänverket,
överraskades han av att

skattemyndigheternas praxis inte stämde
med vad han hade haft kännedom
om vid affärsuppgörelsen. Följden blev
att han fick skatta bort hela förtjänsten.
Detta fall inträffade just i skarven. Sedan
ett beslut fattats och skall lända till
efterrättelse, kan ju vederbörande akta
sig för sådana här köp. Att jag har fört
detta på tal beror på att just i ett sådant
här fall som har inträffat i själva
skarven, när åtgärden inte har kunnat
förutses vare sig av myndigheter eller
av en enskild, blir slaget för hårt. Jag
vill hoppas och tro att det i ett sådant
fall som jag här har relaterat skall beredas
möjlighet till retroaktiva ändringar.
Den som har handlat och utgått ifrån
den skattepraxis som gällde år 1966
skall inte behöva lida så allvarlig ekonomisk
skada som här faktiskt har skett.

Nu, herr talman, tycker jag att det är
all anledning att biträda utskottets förslag.
Jag ber att få tillstyrka det.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr Wärnberg återkommer
gång efter gång till detta med
skattekrediten och påstår att i det fall
som herr Nils Theodor Larsson åberopade
skulle köpet ha kunnat genomföras
genom en skattekredit. Nu gäller inte
det resonemanget, eftersom domänverket
var säljare. Men eljest gäller, att om
någon har sparat skog och inte gjort uttag
under innehavstiden men sedan säljer
fastigheten, skall han skatta för tillväxten
under innehavstiden i samband
med att han säljer. Vid en försäljning
blir alltså detta rikliga virkesförråd beskattat
hos förre ägaren. Den nye ägaren
gör virkesuttaget kanske ett par månader
efter förvärvet, och då råder det
väl ingen tvekan om att det är ett kapitaluttag.
Det går ju nästan att anlägga
rena realisationsvinstresonemanget på
detta problem. Säg att köpet gäller en
fastighet, som också omfattar ett bostadshus
som strax efteråt säljs såsom
sommarstuga eller dylikt. Då äger den

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ang. beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av skogs -

fastighet

skattskyldige att visa en rimlig fördelning
mellan bostadshusets, åkermarkens,
skogsmarkens och virkesförrådets värde.
Sedan kan man fastställa vinsten på
försäljningen av bostadshuset. Jag är
medveten om att det inte är någon klar
parallell, men det visar att det är rimligt
för köparen att han får ta detta i
betraktande också när det gäller kapitaluttag
ur skogen. Köparen får sedan vänta
på att skogen växer ytterligare. Det
är underligt att man nu plötsligt genom
att så att säga läsa bokstaven och hänga
sig fast vid reglerna i 18 § kommunalskattelagen
ändrar en praxis, som praktiskt
taget alla som har haft med denna
beskattning att göra varit överens om.
Det är intressant att notera att även herr
Wärnberg konstaterar att de bolag som
vill utnyttja reglerna också har möjlighet
att göra det. Jag kan inte säga i vilken
utsträckning de gör det. De enskilda
är dock ställda.

Sedan tror jag inte att man skall övervärdera
skattekreditresonemanget, ty
den förnuftige skattskyldige bör ju ändå
ha märkt vad som är tidens tecken,
nämligen att skatterna stiger. Har han
skattat vid ett tidigare tillfälle, skall
hans totala skatt på beloppet inte bli
högre därför att det är en högre skattenivå
vid försäljningstillfället. Jag tycker
att det är att snedvrida frågan att göra
gällande, att man får en felaktig prisbildning
genom att utnyttja skattekrediten.
Huvudregeln är att man skattar för
tillväxten när man tar ut den genom avverkning
eller genom avyttring av virkesförrådet
i samband med försäljning
av mark.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Det var ett uttalande av
herr Wärnberg som jag gärna skulle
vilja ha en liten förklaring till.

Han sade att herr Larssons exempel
visar felaktigheten i vad som förut har
gällt och att den som köpte hade betalat
för mycket. Hur går det till när man

bestämmer värdet på en skogsfastighet?
Ja, det är i alla fall ståndskogen som
besitter största värdet. Man inventerar
alltså virkesförrådet och bedömer den
troliga nettobehållningen sedan alla omkostnader
blivit betalda. Detta är ju
den värderingsgrund man använder.
Skall vi nu också ta in en annan värderingsgrund
blir situationen, såvitt jag
kan förstå, alldeles omöjlig.

Låt mig ta ett exempel! Vi kan tänka
oss att en fastighet utbjudes till salu som
gränsar till två andra fastigheter, vilkas
ägare båda skulle kunna vara spekulanter.
Den ena grannfastigheten har kanske
ett stort sparat virkesförråd, den
andra ett ytterst litet sådant. Då skulle
man ju kunna konstatera att den ena
spekulanten kunde betala mycket mera
därför att han får en betydligt gynnsammare
skattesituation än den andra
spekulanten.

Jag skulle som sagt gärna vilja ha en
förklaring om hur man bör värdera en
skogsfastighet. Skall man frångå det
som varit helt och hållet dominerande
i all skogsvärdering — nämligen den
grund jag först nämnde — och föra in
någonting helt nytt?

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Debatten i ärendet har
pågått rätt länge, och jag skall inte förlänga
den särskilt mycket, men det är
några synpunkter som jag gärna skulle
vilja framföra.

Dessa skatteärenden är ju mycket
komplicerade, och det möter i praktiken
svårigheter att över huvud taget
reda ut dem så att resultatet blir tillfredsställande
för bägge parter, det allmänna
och den skattskyldige. Det är
också svårt att få tag på folk som kan
åta sig utredningar etc. Men den sak vi
nu diskuterar — där praxis som vi hört
har ändrats genom utslag i högsta instans
— har skapat väldigt mycket trassligheter
ute på taxeringsfältet. Många
har frågat sig om det var nödvändigt att

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ang. beräkningen av avdrag för värdeminskning

göra en så tvär kastning i den formella
tolkningen av lagbestämmelserna och
därigenom skapa en ändrad praxis som
vållade svårigheter just i ett läge då
så mycket i fråga om rationaliseringar
var på gång. Ändringen berörde ett stort
antal skogsbrukare som på grund av
myndigheternas uppmuntran till rationaliseringar
hade inlåtit sig på affärer
med utgångspunkt från beräkningar vilka
grundades på den beskattningshöjd
som var gällande både i författning och
i praxis.

Nu säger man — jag tror att också
herr Wärnberg var inne på detta — att
det i och för sig är oriktigt att tillämpa
äldre praxis. Den snedvrider konkurrensen
— gör man ett tillskottsköp av
gammal skog och kalavverkar blir man
berättigad till ett stort skatteavdrag och
kommer i en gynnsammare situation än
andra köpare. Den situationen kan måhända
förekomma i enstaka fall, men
det är kanske ännu mera vanligt att vederbörande
kommer i ett sämre läge än
den som köper enbart fastigheten. Jag
kan ta ett praktiskt fall som jag känner
till, ett fall bland många.

En fastighet på 60 å 70 hektar skogsmark,
som ursprungligen hade omfattat
också litet åkerjord, bjöds ut till försäljning.
Åkerjorden, som var delvis
skogsodlad, låg nere, och det var således
en typisk skogsfastighet. Som köpare
på auktionen uppträdde ägaren av
den ursprungliga stamfastigheten; det
hade varit en fastighet som ägts av samma
familj men genom arvsskifte o. d.
hade den kommit på två händer. Han
skulle nu köpa tillbaka fastigheten av
syskon. Han hade betalat ett visst pris,
som ansågs rätt högt, men han ville gärna
ha fastigheten. Den såldes alltså på
offentlig auktion. Han kom just i det
läge som det här har talats om, nämligen
att han skulle få en beskattning som
för honom kunde verka helt ruinerande.
I praktiken blir resultatet att skatt utgår
för kapitaluttag som om det vore inkomst.
Man kan inte bortresonera detta.

av skog vid tillköp av skogsfastighet Det

kan leda till en så hård beskattning
att den som råkar ut för detta helt enkelt
kan gå under. Och detta sker på
grund av en ändrad tolkning av bestämmelserna,
en ändring som vederbörande
inte visste om. Nu kan man säga att
detta är en övergångsföreteelse och att
parterna allteftersom tiden går får kännedom
om detta förhållande. Konsekvenserna
blir ändå orimliga. Om den
som hade för avsikt att köpa fastigheten
i detta fall inte anser sig kunna betala
så mycket, köper en annan spekulant
som inte sammanlägger fastigheterna
därför att det är en fastighet av den
storleksordningen att den med hänsyn
till förhållandena i orten kan behållas
som skogsfastighet. Denne köpare berörs
inte av denna ändrade praxis. För
honom gäller de gamla reglerna om avdrag
för skogens ingångvärde eller för
minskning i ingående virkesförråd. Han
slår alltså ut den person som var besläktad
med säljaren och som haft beröring
med fastigheten under många
är tidigare. Det är inte så ovanligt —
om vi skall följa den nya praxis — att
en tillskottsköpare kan komma i en åtskilligt
sämre belägenhet skattemässigt
vid köp än en köpare som får göra avdrag
på det gamla vanliga sättet. Det
är en besvärlig och allvarlig komplikation
för den som råkar ut härför.

Det finns emellertid flera synpunkter
att anföra. Ponera att den fastighet som
köparen av tillskottsmark ägde förut är
sådan att han kan räkna ut virkesförrådet
— det kan vara besvärligt om han
ägt fastigheten i 30 å 40 år, men det är
möjligt i de flesta fall att göra det fram
till ett aktuellt datum. Han kan på det
sättet få en enhet av den gamla och
den nytillköpta fastigheten. Han får då
också slå ihop ingångsvärdena. Den fastighet
som han köpte tidigare bestod
kanske av relativt mycket ungskog och
blandning av yngre skog, medan den
tiliköpta fastigheten ofta är rikt bestockad
av gammal skog. Det kan mycket
väl inträffa att han köper tillskotts -

40 Nr 34 Onsdagen den 6 november 1908

Ang. beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av skogs
fastighet

skogen för 20 kronor kubikmetern i förrådet
men ingångsvärdet kanske inte är
högre än ett medelpris av 8 å 10 kronor
för den ursprungliga unga skogen som
han en gång köpte. Nu gör han en viss
minskning som hänför sig till avverkning
enbart på tillskottsköpet, men detta
drar ned ingångsvärdet för honom totalt.
Om han gör avdrag med 25 procent
får han göra det på det sammanlagda
medelpriset som kanske ligger vid 12 å
14 kronor i stället för 20. Avdraget borde
rätteligen ha fått göras på tillskottsköpet.
Även i detta fall kommer han i
en situation som gör att han får en
mycket kraftig beskattning av vad som i
realiteten är kapitaluttag på den nyförvärvade
fastigheten; man må sedan
kalla det vad man vill. Det går inte att
klara detta med nu tillämpad praxis på
annat sätt än att avdrag får göras med
genomsnittspriset för den gamla och
den unga skogen trots att lian har betalat
ett mycket högre pris för den skog
som han just då avverkar. Det är komplikationer
som man inte kan komma
ifrån och som kommer att finnas kvar
så länge vi skall ha de nuvarande reglerna
i detta system. Det brådskar verkligen
med att komma till rätta med detta
så att vi får en annan ordning som, hur
den än utformas, ger riktigare resultat
för den skattskyldige som råkar i denna
belägenhet.

Det talas om skattekredit och att man
skjuter skatten framför sig. Ja, det kan
man göra, och det får vederbörande
kanske svida för en vacker dag. Vi har
många exempel på att en person har
tillgodogjort sig stora avdrag som återförs
vid en försäljning, kanske i ett läge
som är mycket ogynnsamt. Prisfrågan
kan ligga på ett annat plan, medan vederbörande
fått avdrag en gång i tiden
efter låga priser på skogen. Men det är
inte alls säkert att det blir fråga om
skattekredit. Det kanske inte ligger i
den enskildes intresse att raka bort skogen.
Antag att en person har stort vir -

kesförråd, ca 300 kubikmeter per hektar,
på den tillköpta fastigheten. Han kanske
nedbringar medelförrådet för skogen till
110, 100 eller 90 kubikmeter per hektar.
När han en gång säljer fastigheten har
han kanske tagit ut tillväxten, och det
har inte hunnit växa upp mera än att
han har ungefär samma förråd som hans
ursprungliga förråd efter den procentuella
minskningen för avdrag han har
fått. Då blir det plus minus noll vid försäljningen,
om han skött skogen på ett
ur skogsvårdens synpunkt riktigt sätt.
Det är inte alls säkert att det blir fråga
om skattekredit, ty det avdrag han fick
baserar sig enbart på det kapitaluttag
han gjorde på den hopsparade skogen,
det stora virkesförrådet, som han inte
nedbringade mer än till normalförråd
i medeltal. Då blir det som sagt ingen
skattekredit.

Det finns åtskilliga ytterligare synpunkter
att anföra i detta ärende, men
jag skall inte förlänga debatten utan vill
bara understryka att vilken väg man
än går är det angeläget att det blir ett
klarläggande och att vi får en tolkning
som ger de skattskyldiga den rätt de
anser sig verkligen kunna ha i detta
avseende och som tillgodoser dem så att
de i varje fall inte skall skatta för kapitaluttag
som förvandlas till inkomster.
Det är ett ärende som brådskar, och det
bör avgöras snarast.

Jag yrkar bifall, herr talman, till utskottets
hemställan.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Till herr Nilsson vill
jag säga att vi inte tänkt föra in något
nytt i värderingsnormerna. Vad vi anser
är att man skall räkna med hela
tillväxten hos den beskattningsenhet
det gäller och att man skall slå ut den
på allt som hör till förvärvskällan. Det
skall inte bara vara så att vederbörande
köper till en bit undan för undan, ren -

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ang. beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av skogs -

sar bort skogen och samtidigt har en
egen sparbössa, som är beskattningsfri,
i den gamla fastigheten. Enligt 18 §
kommunalskattelagen har vi att betrakta
detta som en enda förvärvskälla.
Man medger alltså avdragsrätt för alla
omkostnader. Då är det kanske ganska
rimligt att man också får lägga ihop
tillväxten på båda fastigheterna och
räkna den på det gemensamma skogsinnehavet.

Detta är inte alls någonting nytt, utan
det är egentligen vad som gäller i skattelagstiftningen.
Men jag kan medge
att en annan praxis har börjat tillämpas.
Varifrån den har kommit vet jag
inte. När man nu har fått denna nya
tolkning av lagen, får vi finna oss i den
tills hela komplexet blir belyst av den
utredning som om några månader kommer
att lämna sitt förslag. Då kanske
vi kan lösa detta problem på ett helt
annat sätt.

Beträffande herr Enarssons exempel
vill jag säga att det givetvis kan uppstå
olägenheter. Det medger jag utan vidare
spisning, liksom jag medger att det kan
uppstå olägenheter också på grund av
den liberalare praxis som har funnits.
Som jag har sagt har jag ingen bestämd
uppfattning -— det kan uppstå olägenheter
i båda fallen. Men jag tycker att
man fäller för stora tårar i dessa frågor,
och det gäller både herr Larssons
exempel och andra exempel. Det finns
nämligen ytterligare en möjlighet att
undgå denna skatt, och det är att sätta
in pengar på skogskonto. Vi har skapat
den möjligheten för att inte skatten
skall drabba så hårt i exceptionella
fall, och den kan man ju använda i sådana
fall. Det finns alltså redan i dag
möjlighet att i stor utsträckning eliminera
skatteeffekten. I varje fall är möjligheten
så stor att vi kan vänta några
månader till, så att vi får se vad som
står i utredningens betänkande.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ändra mitt yrkande.

fastighet

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag kan bara konstatera
att fortfarande kvarstår att det
skulle komma något helt nytt in i fastighetsvärderingsfrågan.
Det blir inte
bara de reella faktorerna man har att
beräkna utan någonting helt vid sidan
om, nämligen det virkesförråd som
finns på en annan fastighet än den man
har för avsikt att köpa. Som exempel
valde jag två fastigheter, mellan vilka
det ligger en fastighet som är till salu.
Då har man att beräkna inte bara den
reella grunden, utan vardera parten får
räkna på någonting helt annat, nämligen
vad man har inne i det gamla virkesförrådet.
Detta visar enligt min mening
att den princip som nu har tillkommit
genom skatteutslaget för in en
osäker grund vid fastställandet av fastigheternas
värde.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Herr Wärnbergs påpekande
om möjligheten att anlita
skogskonto som en utjämnande faktor
vid virkeslikvider och taxering av dessa
är alldeles riktigt. Men denna möjlighet
är bara avsedd att utjämna något
mellan år som ligger någorlunda
nära varandra. Jag får ändå alltid skatta
för det belopp som jag satt in på
skogskonto, nämligen vid uttaget. Jag
får också skatta för räntan, som i detta
fall betraktas som skogslikvid. Men det
uttag som jag gör ur skogen är kapitaluttag
vid den tidpunkt då jag köper
fastigheten. Oavsett om jag satt in beloppet
på skogskonto eller inte, får jag
ändock betala inkomstskatt för kapitaluttaget,
som i verkligheten inte är någon
inkomst. Jag har bara bytt skog mot
pengar. Utjämningen kan mildra effekten
men eliminerar inte vad vi anser
vara oriktigt i inkomstbeskattningen.
Kapitaluttaget skall inte beskattas som
inkomst av tillväxt, dvs. som vanlig avkastning.

42 Nr 34 Onsdagen den 6

Om vidgad befogenhet för vigselförrättare

kyrkan

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av
den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wärnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 54,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för nej-propositionen.

Då emellertid herr Fälldin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 70.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 59, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Nederländerna för undvikande av

november 1968

inom annat trossamfund än svenska

dubbelbeskattning och fastställande av
bestämmelser angående ömsesidig handräckning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

55, i anledning av motion om förstatligande
av krigsmaterielindustri!!;
och

nr 56, i anledning av motioner angående
turistnäringen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om vidgad befogenhet för vigselförrättare
inom annat trossamfund än
svenska kyrkan

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av motioner
om vidgad befogenhet för vigselförrättare
inom annat trossamfund än
svenska kyrkan.

I motionen II: 24, av herr Fridolfssori
i Stockholm och herr Nilsson i Agnäs,
hade yrkats, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t skulle anhålla om förslag till sådan
ändring av giftermålsbalken, att
kristet trossamfund finge förrätta vigsel
under förutsättning att en av de trolovade
tillhörde något kristet trossamfund
och att båda vore svenska medborgare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, II: 24,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Arvidson (h), Ernulf (fp), Lidgard
(h), Gustafsson i Borås (fp), Wiklund
i Stockholm (fp) och Fridolfsson i
Stockholm (h), vilka ansett, att utskot -

Onsdagen den C november 1968

Nr 34

Om vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat trossamfund än svenska

tets yttrande i viss del bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till förevarande
motion, 11:24, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t såsom sin mening giva till
känna vad reservanterna anfört.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Den fråga vi nu har att
behandla är inte av något större format.
Det rör sig enligt min uppfattning bara
om en rimlig begäran om vidgad befogenhet
att förrätta vigsel. Motionärerna
begär således att kristet trossamfund
skall få förrätta vigsel under förutsättning
att en av de trolovade tillhör något
kristet trossamfund och att båda är
svenska medborgare.

Vid tidigare behandling av denna fråga
har man hänvisat till familjerättskommitténs
förslag till ändringar i giftermålsbalken
och av den anledningen
avslagit motionen. Propositionen om
en ny giftermålsbalk innehåller emellertid
ingenting om denna sak.

Nu menar utskottet att lösningen av
frågan kan bli beroende av förhållandet
mellan stat och kyrka, och av den
anledningen har man denna gång avstyrkt
motionen. Det torde beaktas att
den parlamentariska utredningen icke
har fått till uppgift att syssla med denna
fråga.

Det talas så ofta om att vi lever i ett
demokratiskt samhälle. Att frånta någon
valmöjligheten i en sådan här fråga
tycker jag rimmar föga med ordet
demokrati. Utskottet kunde mycket väl
ha varit generöst mot motionärerna och
tillstyrkt motionen, i synnerhet som vi
alla känner till att de religiösa organisationerna
står varandra mycket närmare
nu än förr.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Detta är väl, som herr
Arvidson säger, ingen stor fråga, men

kyrkan

det är klart att utskottet ändå har gått
efter vissa principer, när man även i år
har kommit till ett avstyrkande.

Frågan har ju varit uppe många
gånger tidigare här i riksdagen, och utskottet
har då uttalat att det visserligen
kunde föreligga ett begränsat behov
av att utvidga behörigheten att förrätta
kyrklig vigsel, men de bestämmelser
som gäller har inte medfört sådana olägenheter
att frågan krävde en omedelbar
lösning. Det har även framhållits att
det råder ett visst samband med vigselskyldighet
för präst inom svenska kyrkan
om nu samfundens pastorer skulle
få vidgat rätt att förrätta vigsel.

Nu har också kyrka—stat-utredningens
slutbetänkande tagit upp detta. Betänkandet
är ute på remiss, och svaren
väntas in i början av nästa år. I detta
betänkande är man sympatiskt inställd
till vad som yrkas i motionerna. I varje
fall anser man att detta inte behöver
möta invändningar av principiell natur.
Inte minst därför har utskottet denna
gång menat att det är allt skäl att invänta
remissvaren och se vad Kungl.
Maj:t sedan gör.

Detta är i stort sett de synpunkter utskottet
velat anlägga. Enligt den praxis
som gäller här i riksdagen med att invänta
utredningar och remissutlåtanden
över utredningar tror vi det är allt skäl
att vänta ytterligare en tid innan vi tar
definitiv ställning till detta problem.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag känner ett behov av
att säga några ord. Jag återfinns bland
majoriteten i utskottsutlåtande!, och detta
får uppfattas som ett personligt ställningstagande
och inte något uttryck för
centerpartiets mening i detta sammanhang.
Min personliga ståndpunkt beror
på att jag har velat se litet vidare på
denna fråga och införa också vigselskyldigheten
i sammanhanget, i första hand

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ang. kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården

för svenska kyrkans präster, men måhända
också för pastorerna. Jag har
trott att utvecklingen på det frikyrkliga
området kommer att gå vidare mot ett
samgående, och i så fall bortfaller de
praktiska problem som i något undantagsfall
kan föreligga. Liksom utskottets
ordförande vill jag också understryka
nödvändigheten av att invänta remissvaren
på kyrka—stat-utredningen.

Jag är inte helt till freds med utskottets
skrivning och inte heller med reservationen.
Det skulle inte förvåna
mig — om jag får vara med och behandla
frågan nästa år efter en framställning
på litet bredare bas — om jag skulle
bli helt positiv till frågan. Jag har emellertid,
herr talman, vid detta tillfälle ansett
mig kunna ställa mig bakom dem
som anser att vi kan låta det bero något
med frågans avgörande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Arvidson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Arvidson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 46.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. kortvarigt frihetsberövande inom
kriminalvården

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av motioner
om utredning angående kortvarigt
frihetsberövande inom kriminalvården.

I de likalydande motionerna I: 134,
av herr Holmberg m.fl., och II: 176, av
herr Bohman m. fl., hade, i den del som
behandlats i detta utlåtande, anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning angående
införande i vårt reaktionssystem av en
påföljd av typen kortvarigt frihetsberövande.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 134 och
II: 176, såvitt gällde utredning angående
kortvarigt frihetsberövande inom
kriminalvården, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Arvidson (h) och Lidgard
(h) samt fru Kristensson (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till motionerna
I: 134 och II: 176, såvitt nu vore i fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t an -

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ang kortvari]

hålla om utredning angående införande
i vårt reaktionssystem av en påföljd av
typen kortvarigt frihetsberövande.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman, I en partimotion har vi
inom högerpartiet tillåtit oss att ge uttryck
åt betydande oro över de tendenser
till ökad ungdomsbrottslighet som vi
kan konstatera här i landet. Vi har också
tillåtit oss att mena att de åtgärder
som brottsbalken och annan lagstiftning
ställer till förfogande för att minska
kriminaliteten kanske inte är tillräckliga.
Vi har i detta sammanhang ansett
det påkallat att aktualisera andra åtgärder.
Vi har tagit upp frågan om ungdomsarrest.

Nu hemställer första lagutskottet att
vårt förslag inte skall föranleda någon
riksdagens åtgärd. Även om det inte direkt
framgår av utskottets utlåtande har
jag fattat det så att det naturligtvis inte
innebär att utskottet skulle ta särskilt
lätt på ungdomsbrottsligheten. Det är
tvärtom alldeles säkert så att vi rakt
igenom alla partier känner oss tämligen
bekymrade över det rådande läget.
Det som vi har i någon mån olika uppfattning
om gäller de praktiska åtgärderna.
Därvidlag skiljer sig utskottsmajoriteten
från oss reservanter. Man kan
gott understryka att skillnaden mellan
oss inte är särskilt påfallande.

Utskottet lämnar i sitt utlåtande en
beskrivning på de åtgärder som står till
samhällets förfogande för att omhänderta
ungdomar, som begått brott, för korttidsbeliandling
i anstalt. Sådan korttidsbehandling
är alltså redan nu ett av
samhället accepterat kriminalpolitiskt
instrument. Vad vi menar är att lagstiftningen
såsom den är utformad inte är
så effektiv att man kan nå det resultat
som vi alla eftersträvar. Vi menar att
man uppnår syftet med sina åtgärder
litet grand på en bakväg -— det är via
barnavårdsnämnderna som man kommer
fram till ett sådant här korttidsomhändertagande,
och det framstår kanske

:t frihetsberövande inom kriminalvården
inte alltid som en direkt påföljd av en
begången brottslig gärning.

Vad vi dessutom har att invända är
att det kan bli en utomordentligt lång
tidsutdräkt mellan den tidpunkt då
brottet begås och klaras upp och den
tidpunkt när påföljden inträffar. Det
kan nog sägas att varken den ena eller
den andra situation som jag här har beskrivit
är, sedd ur allmänna synpunkter,
särskilt tillfredsställande. Vi reservanter
har uppfattningen att det är en brist
i de nuvarande ireaktionsformerna att
korttidsomhändertagandet inte framstår
som en klar och tydlig och framför allt
en omedelbar, en snabb och måhända
också i viss mån något obehaglig påföljd
för en presumtiv brottsling.

Av utskottsutlåtandet framgår för övrigt
att det föreligger vissa utländska
erfarenheter av ett korttidsomhändertagande
besläktat med vårt förslag. Det
är redovisat hur situationen är i Tyskland
och hur den är i England. Vi reservanter
vill dock mycket bestämt understryka
vad vi har framhållit i vår reservation
att det inte går att direkt kopiera
dessa förebilder i vårt land utan att det
är nödvändigt att vi får ett instrument
som är avpassat efter våra förhållanden
och efter vår kriminalpolitiska grundsyn.
För att vi skall kunna nå fram till
ett sådant resultat måste frågan utredas.

Jag hemställer således, herr talman,
om bifall till den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Lidgard säger att
de tilltagande tendenserna till ökad
ungdomsbrottslighet ger anledning till
oro. Det råder inte några delade meningar
därom, utan både de som står
för utskottets uppfattning i utlåtandet
och reservanterna anser att det bör vidtas
åtgärder för att försöka lösa dessa
problem. Det är emellertid bara i fråga
om metoderna och framkomstvägarna
som det råder olika meningar.

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ang. kortvarigt frihetsberövande inom

Motionärerna och reservanterna menar
— och herr Lidgard har gett uttryck
åt samma uppfattning — att de
möjligheter till korttidsbehandling som
den nuvarande lagstiftningen onekligen
medger för att man skall kunna komma
till rätta med unga lagöverträdare inte
är tillräckliga och vill därför att det
skall tillsättas en utredning angående
införande i vårt reaktionssystem av en
påföljd av typen kortvarigt frihetsberövande.
I utlåtandet har också — vilket
herr Lidgard var inne på — lämnats
en redogörelse för bestämmelserna såväl
i brottsbalken som i barnavårdslagen
när det gäller korttidsbehandling
i anstalt för ungdomar vilka gjort sig
skyldiga till brott.

Vissa lagöverträdare kan sålunda
ådömas korttidsbehandling på anstalt
i samband med skyddstillsyn, och just
den påföljden har i stor utsträckning
kommit att användas beträffande ungdomar.
Några rent organisatoriska funderingar
över denna reaktionsform
kommer för övrigt till uttryck i en motion
som behandlas senare här i dag.
Nämnda påföljd kommer till användning
för personer som fyllt 18 år.

För lagöverträdare i åldern 15—17
år ger barnavårdslagen möjlighet åt
barnavårdsnämnd att besluta om omhändertagande
i högst fyra veckor, vilket
kan leda till olika behandlingsformer,
bl. a. vård vid ungdomsvårdsskola.
Att barnavårdsnämnderna träder till
när det gäller ungdomar i den åldern
kan väl inte anses felaktigt, rent principiellt.

Herr Lidgard talade om utomlands
gjorda erfarenheter i det här hänseendet,
och i utskottsutlåtandet redogörs
även något för metoder som praktiseras
i Västtyskland, England och Amerika.
Genomgående bygger behandlingsmetoderna
där på mycket sträng disciplin,
arbete och krävande kroppsövningar,
men även intressantare moment i form
av gruppdiskussioner och samtalsterapi
förekommer. I Norge beslöts 1965 om
införande av en särskild typ av kort -

kriminalvården

varigt frihetsstraff för unga lagöverträdare,
men systemet har ännu ej trätt i
kraft.

Även om det som sker utomlands är
intressant och de metoder som används
där för att söka bemästra dessa
problem och föra ungdomarna in på
bättre vägar förtjänar att uppmärksammas,
kan det väl inte ges något entydigt
belägg för att man skulle ha lyckats
bättre där än i vårt land. Det väsentliga
i sammanhanget måste ju vara
att lyckas i strävandena att återanpassa
ungdomarna till samhället och gemenskapen
där. Det är inte säkert att
de hårdföra metoderna är de effektivaste
för att nå det syftet.

Ett motiv för avslag på motionerna
är även den nytillsatta utredningen om
barnavårdslagens vård- och behandlingsmöjligheter.
I dagens tidningar kan
man också läsa att kriminalvårdsstyrelsen
och statskontoret gemensamt skall
göra en framställning till Kungl. Maj :t
om översyn av hela kriminalvårdspolitiken,
såväl i fråga om det rent organisatoriska
som vad beträffar vårdformerna.
Om den här översynen kommer
till, vet jag inte i vad mån det kommer
att tas upp de saker som motionärerna
här är inne på, men jag föreställer
mig att det i så fall kommer att bli
en bedömning över hela fältet. Det är
väl inte otroligt att det går att påvisa
att man utomlands når bättre resultat
med de metoder som där användes. Hittills
har dock inga siffror kunnat anges
som tyder därpå. Men kommer saken
i ett annat läge, kommer även motionärernas
förslag att bli objektivt prövat.
För närvarande finner utskottet inte
någon anledning att tillstyrka motionärernas
utredningskrav.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen i
enlighet med de därunder framkomna
yrkandena gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vi -

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

dåre på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41,
röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 24.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av motioner angående åtgärder
för att förbättra de häktades ställning,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om polismans rätt till ersättning för
kroppsskada

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av motioner
om polismans rätt till ersättning
för kroppsskada.

I de likalydande motionerna 1:134,
av herr Holmberg m.fl., och 11:176,
av herr Bohman m. fl., hade, i den del
motionerna behandlats i detta utlåtande,
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Ivungl. Maj:t måtte framlägga förslag till
ersättning för kroppsskada å polisman,
inkluderande ersättning för sveda och
värk samt framtida men, i sådan tid,
att bestämmelserna kunde träda i kraft
senast den 1 januari 1969.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner,
1:134 och II: 176, i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

I sitt yttrande hade utskottet anfört
bland annat följande: »I likhet med
1967 års riksdag, som också behandlade
polismännens trygghetsfrågor, vill
utskottet understryka angelägenheten
av att förevarande spörsmål snarast
möjligt får sin lösning. En sådan torde
kunna erhållas genom lagstiftning eller
förhandlingar mellan berörda parter.
Det synes dock böra överlämnas åt
Kungl. Maj:t att ta ställning till vilken
metod som skall väljas.»

Reservation hade anmälts av herr
Nilsson, Ferdinand, (ep), som dock ej
antytt sin mening.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Det framgår av utlåtandet
att vi i utskottet har varit i stort
sett eniga. Med anledning av vissa
formuleringar i utlåtandet ser jag mig
dock föranlåten att komma med några
kortfattade synpunkter och reflexioner.

Onsdagen den 6 november 1968

48 >r 34
Om polismans rätt till ersättning för kroppsskada

Av utlåtandet framgår att denna fråga
behandlades år 1958. Riksdagen uttalade
då att det fanns starka skäl för
en utvidgning av rätten till ersättning
för skada som åsamkats polisman under
tjänsteutövning. Det är nu 10 år
sedan den synpunkten framfördes och
en utredning begärdes. Mot den bakgrunden
kan man naturligtvis tycka att
formuleringen är vänlig och älskvärd
när utskottet nu i sitt utlåtande säger:
»Även om polismännens ersättningsfråga
inte kan ses isolerad, är det mot denna
bakgrund enligt utskottets mening
otillfredsställande att riksdagens ovannämnda
framställning ännu icke lett
till något resultat i förevarande hänseende.
» För den utomstående läsaren är
det ju ingenting särskilt märkvärdigt
med detta uttalande, men jag har lärt
mig att det fina språkbruk som förekommer
i utskottet i verkligheten innebär,
att det anförda är en mycket bestämd
och kraftfullt framförd önskan
om att någonting nu verkligen skall
hända på detta område. Man är med
andra ord gediget missnöjd över att
ingenting har hänt under ett 10-tal år.

Jag har vid behandlingen av detta
ärende drivit en egen uppfattning men
till slut anslutit mig till utskottets utlåtande,
då det väsentliga enligt min mening
är att man snabbt kommer fram
till ett resultat. Jag har sålunda inte ansett
mig böra i en reservation erinra
mot att utskottet tagit upp problemet,
om frågan skall lösas förhandlings- eller
lagstiftningsvägen. Låt mig bara i
all korthet säga, att polismans rätt till
sådan här ersättning är en fråga som
inte bara gäller polisen — jag anser att
en allmän rättssäkerhetsfråga är involverad
i resonemanget. Vi har alla intresse
av att en polisman skall ingripa
snabbt och effektivt och inte funderar
för mycket på om han riskerar en eller
annan skada i sammanhanget; han skall
inte behöva undra om han får ersättning
eller ej. Det är från den utgångspunkten
jag upplever detta som i viss
utsträckning en rättssäkerhetsfråga; och

när det gäller den tycker jag inte att
man skall förhandla utan lagstifta. Men
tar det för lång tid att knäcka problemet
lagstiftningsvägen, så är jag för
min del också beredd att till en tid
acceptera att det löses förhandlingsvägen.

Emellertid vill jag i detta sammanhang
uttrycka den bestämda uppfattningen
att om personalorganisationen
nu åstadkommer en lösning förhandlingsvägen
skall man verkligen inte behöva
betala någonting för denna lösning
genom att avstå från andra förmåner.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Arbetsmarknadsfrågorna
är ju i regel hänvisade till andra lagutskottet,
och det kan naturligtvis tyckas
litet märkligt att man här vill avtalsmässigt
lösa en klar rättsfråga. Att
det skulle vara en första lagutskottet
värdig lösning av frågan har jag mina
tvivel om. Det är i vart fall ingen definitiv
lösning, såvitt jag kan förstå.

Jag fäste mig vid det jubileum som
den föregående talaren — törs jag säga
utskottets värderade talesman? — omnämnde
då han hänvisade till utskottsutlåtandet
vid 1958 års riksdag. Det rörde
ett initiativ som syftade till ändring
av 1925 års lag om ersättning åt polisman.
Detta var utgångspunkten. Går jag
sedan till vad utskottet där säger så
finner jag att man delar motionärernas
uppfattning om angelägenheten av en utvidgning
av polismannens rätt till ersättning
för skada i tjänsten.

Utskottet fann det 1958 inte möjligt
att göra en punktlagstiftning i detta fall.
Utskottet hade klart för sig att det till
sina konsekvenser är en relativt omfattande
fråga och fann att en viss utredning
erfordrades för att närmare klarlägga
och skaffa material för en ändamålsenlig
lagreglering av ersättningsrätten.

Detta var emellertid vad första lagutskottet
ansåg för tio år sedan. Utskottet

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Om polismans rätt till ersättning för kroppsskada

föreslog alltså 1958 alt riksdagen hos
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
angående lagstiftning om ersättning för
kroppsskada som åsamkas polisman
ävensom att Kungl. Maj:t måtte framlägga
de förslag vartill utredningen kunde
föranleda. Det är såvitt jag förstår en
klar beställning om en lagstiftning på
detta område som bär föreligger.

Går jag sedan till behandlingen av
detta ärende år 1967 hittar jag en klar
överensstämmelse i vad som då föreslogs.
Jag fäster mig särskilt vid reservation
2 — undertecknad av herr Svedberg
m. fl. — i vilken understryks angelägenheten
av att »förevarande spörsmål,
varom utredning begärdes av 1958
års riksdag, snarast möjligt bringas till
en lösning». Det var således en beställning
om lagligt skydd som då gjordes
av herrar Erik Svedberg och Hjorth, fru
Lilly Ohlsson, fru Löfqvist, fröken Andersson
i Strängnäs, fru Lindekvist och
herr Jönsson i Malmö.

Så låg ärendet alltså till då det nu i
år togs upp i utskottet. Det framhölls
med skärpa att någonting hade inträffat.
Ärendet var angeläget år 1958, det var
än mer angeläget år 1967, men det är,
anser utskottet, i ännu högre grad angeläget
i år på grund av den stegrade
våldstendensen och den stegrade användningen
av skjutvapen, som utsätter
polisen för påtagliga faror.

Under sådana förhållanden kan jag
förstå när man säger att en utredning,
som Kung], Maj :t sedan år 1958 inte har
lyckats skaffa fram lagstiftningsmaterial
till så att förslag kunnat föreläggas riksdagen,
kanske inte genast kunde bli färdig
om den beställdes av utskottet år
1968, utan att det kanske ännu återstår
något litet att överarbeta när det gäller
det intresserade arbete som justitiedepartementet
givetvis har ägnat åt riksdagens
beställning av år 1958.

Jag utgår från att man kan tänka sig
att provisoriskt ordna denna fråga genom
en försäkring, genom avtal osv. Avtalsvägen
är därvidlag naturligtvis att
föredra. Ingen kan begära att ett avtal

4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 34

beträffande polisen skall omfatta även
andra grupper. Här är det möjligt att
göra en snabbutbrytning, som man tidigare
inte tänkt sig, av polisens speciella
problem för att få till stånd åtgärder beträffande
vad jag för min del — mot
bakgrund av vad utskottet uttalade år
1958 och vad de nyss uppräknade utskottsreservanterna
ansåg år 1967 — betraktar
som åsyftande en laglig reglering
av dessa förhållanden.

Ungefär så ligger ärendet till. Men så
kommer jag till utskottets yttrande, som
jag i likhet med herr Lidgard — och
kanske i ännu högre grad än han —
finner vara mycket starkt skrivet; det
skall utan vidare erkännas. Utskottet säger
att de tidigare anförda synpunkterna
alltjämt gäller och att de har »vuxit
i styrka genom stegringen av antalet
våldsbrott och den tilltagande användningen
av skjutvapen i samband med
brott, varigenom riskerna för polismännen
i betydande grad har ökats». Under
sådana förhållanden gör utskottet den
skarpa anmärkningen mot att detta
ärende har fördröjts på sätt som skett.

Beträffande sista stycket i utskottets
utlåtande har jag i utskottet anfört vissa
betänkligheter. Jag kan inte säga att
första meningen innehåller annat än vad
jag tycker är rätt och riktigt, nämligen
att utskottet vill »understryka angelägenheten
av att förevarande spörsmål
snarast möjligt får sin lösning». Sedan
sägs: »En sådan torde kunna erhållas
genom lagstiftning eller förhandlingar
mellan berörda parter.» Ja, man kanske
t. o. m. kunde tänka sig någon form av
obligatorisk försäkring eller dylikt. Katalogen
kunde göras längre — meningen
innehåller egentligen bara en katalog.

Så säger man: »Det synes dock böra
överlämnas åt Kungl. Maj:t att ta ställning
till vilken metod som skall väljas.»
Det innebär att riksdagens första lagutskott
hemställer att riksdagen skall avhända
sig den egna prövningsrätten och
överlämna åt Kungl. Maj:t att ta ställning
till vilken metod som skall väljas.
Detta finner jag för min del djupt otill -

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Om polismans rätt till ersättning för kroppsskada

fredsställande. Medan jag accepterar
tanken på att genom förhandlingar eller
på annat sätt åstadkomma en snabblösning,
vill jag inte på detta stadium ge
bort riksdagens rätt att besluta om en
definitiv lösning, som skall innebära
lagstiftning. Ur den synpunkten finner
jag det minst sagt onödigt och dessutom
ur formellt juridisk synpunkt otillfredsställande
att man överlämnar åt Kungl.
Maj:t att ta ställning till metoden och
således skjuter åt sidan det bestämda uttalande
om lagstiftning som gjordes
1958. Reservanterna betonade ännu 1967
att man borde fullfölja 1958 års linje.

För mig har det därför framstått som
i hög grad önskvärt att de här två sista
meningarna utgår ur utskottets utlåtande.
I synnerhet gäller detta givetvis den
sista meningen, som lägger i Kung].
Maj:ts hand att välja metod, att bestämma
om det skall vara en arbetsmarknadsfråga
eller en lagstiftningsfråga.

Jag ber, herr talman, att få v-rka bifall
till utskottets yrkande med uteslutande
av de två sista meningarna i sista stycket
av motiveringen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det är väl ingen mer än
herr Ferdinand Nilsson i utskottet —
och jag föreställer mig även här i kammaren
— som kan tyda vad utskottet
skrivit så, att vi skulle införa något slags
partiell diktatur här i landet och att vi i
och med detta frånhänt oss en prövning
i riksdagen av Kungl. Maj:ts förslag.
Blir det fråga om en lagstiftning för att
lösa detta problem, får det väl komma
en proposition i vanlig ordning, som
riksdagen får ta ställning till. Blir det
fråga om avtal, någon försäkringsform,
så gäller det i alla händelser pengar,
och riksdagens lönedelegation får då ta
ställning till ärendet. Herr Ferdinand
Nilsson och andra ledamöter i kammaren
har alltid obeskuren motionsrätt när
det gäller att åstadkomma ändringar i
Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet har skrivit på detta sätt där -

för att justitieministern i ett interpellationssvar,
som är citerat på sidan 7 i
utskottsutlåtandet, säger att man inom
departementet allvarligt prövar detta
ärende för att finna en lösning. Man
har då att ta med möjligheten att gå in
för en lagstiftning som reglerar detta,
men man har även att tänka på att det
kan finnas möjlighet att genom avtal eller
någon form av försäkring få fram
en lösning. Inom utskottet har vi sett det
som det väsentliga att denna fråga blir
löst.

Frågan var, såsom har anförts både
av herr Lidgard och av herr Ferdinand
Nilsson, uppe till behandling i utskottet
1958, och då begärdes en utredning.
Utredningsmannen kom fram med en
promemoria 1963, och det åstadkoms
ju en del lösningar på grundval av promemorian.
Men just denna större fråga
har inte fått sin lösning. Därför menar
vi att man med detta utlåtande och med
denna skrivning bör kunna förvänta att
denna angelägna sak verkligen blir löst
inom inte alltför lång tid.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottsutlåtandet obeskuret.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den siste ärade talaren
framhöll att man inte kunde läsa detta
på det sätt som jag har gjort. Hur läser
herr Svedberg då?

Det är ju en fullkomligt självklar sak
att man kan tänka sig en katalog på
olika lösningar, men år 1958 gick riksdagen
in för lagstiftning. Jag konstaterar
således att det inte är något originellt
att säga att ett resultat skulle kunna
ernås genom lagstiftning eller förhandlingar
mellan berörda parter, som
det står i näst sista meningen. Däremot
anser jag det absolut originellt att säga:
»Det synes dock böra överlämnas åt
Kungl. Maj:t att ta ställning till vilken
metod som skall väljas.» Klart är att
även om denna mening inte hade stått,
hade Kungl. Maj:t givetvis sin fulla rätt
att strunta i vad utskottet skriver —

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Om polismans rätt till

som man gjorde efter 1958 — eller att

komma fram med ett förslag om det ena
eller det andra. Inte behöver man tala
om det — Kungl. Maj:t vet mycket väl
att Kungl. Maj:t har handlingsfrihet på
den punkten. Men om utskottets uttalande
skall ha någon mening måste det vara
att riksdagen skall genom bifall till utskottsutlåtandet
överlämna åt Kungl.
Maj:t att ta ställning till vilken metoden
skall vara.

Nu säger herr Svedberg •— och det
har han rätt i — att det inte hindrar
någon att motionera, det hindrar inte
att riksdagen ändrar sig. Det är alldeles
riktigt. Men var så säker att den dag
då Kungl. Maj:ts proposition föreligger,
då kommer herr Svedberg eller någon
annan talesman för regeringssynpunkterna
i första lagutskottet att säga: »Men
riksdagen har ju överlämnat till Kungl.
Maj:t alt bestämma metoden, så den
saken är löst.» Det är detta jag vill undvika,
förstår herr Svedberg, genom att
ta bort den sista meningen och helst
också meningen före. De ger nämligen
ingenting i sak, om man läser dem som
herr Svedberg. Men om man läser som
jag angivit — och som jag är säker på
att man kommer att läsa i kanslihuset
— nämligen att riksdagen vid ett eventuellt
bifall till utskottets förslag överlämnat
åt Kungl. Maj :t att avgöra metoden,
då har det skett någonting ganska
väsentligt. Då har utskottet skrivit
någonting viktigt, någonting betydelsefullt.
Men herr Svedberg säger ungefär
så här: »Det står så där, men det är
ingenting att fästa sig vid.»

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
säger att det endast talades om lagstiftning
1958, då utskottet tog ställning till
denna sak, och i den promemoria som
framlades 1963. Men det var ganska naturligt,
ty som herr Ferdinand Nilsson
kanske minns nämndes det vid föredragningen,
att tjänstemännens förhandlingsrätt
tillkom först år 1966. Det

4f Första kammarens protokoll 1968. Nr 34

ersättning för kroppsskada
kunde alltså inte gärna på detta tidigare
stadium vara tal om att lösa frågan
avtalsvägen. Utskottet menar att det
väsentliga är att polismännen får detta
skydd på grund av de stora risker som
de tar i sin verksamhet.

Herr Ferdinand Nilsson minns säkert
också att det framkom olika meningar
i utskottet beträffande framkomstvägarna.
Detta var även en form av kompromisskrivning,
där man samlade in de
olika meningarna till ett enhetligt utlåtande.
Det strider inte heller mot vad
som sägs från departementet om det arbete
som pågår där nu. Jag vet inte om
det är ordet Kungl. Maj:t som sådant
som gör att herr Nilsson reagerar. Jag
vill gärna deklarera att inte heller om
valutgången blivit en annan i höst hade
jag ansett det olämpligt med denna
skrivning.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr Svedbergs allra
senaste yttrande förstår jag inte riktigt.
Om vi här har att företräda riksdagens
synpunkter, så är det väl fullständigt
likgiltigt vilken regering vi har. Jag har
t. o. m. sagt som min bestämda mening
att det väsentliga inte är vem som sitter
i kanslihuset, utan vad som förekommer
där. Jag har i det fallet stött
mig på auktoriteter som går så långt
tillbaka i tiden som till Carl Ifvarsson,
som ansåg att sakfrågorna var det väsentliga.

Men det är herr Svedberg som i dag
dragit in den saken i debatten. Den
hör inte alls hit.

Vad som är avgörande i detta fall är
att det inte finns någonting som hindrar
Kungl. Maj :t från att göra si eller

så. Vad som än står på denna punkt_

om mitt yrkande bifalles eller om utskottets
förslag bifalles ograverat_ så

gör Kungl. Maj :t som Kungl. Maj:t vill.
Det är riksdagen som genom att bifalla
utskottets förslag binder sig. Något annat
händer inte. Har vi överlämnat till
Kungl. Maj:t att bestämma en sak, så

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Om ersättning av statsmedel vid personskada genom brott

lär Kungl. Maj :t inte glömma att påminna
om den saken, när propositionen
sedan kommer. Det tycker jag vi kan
vara på det klara med.

Herr Svedbergs tolkning av beslutet
om avtalsrätt, att det skulle ha inneburit
någon ändring av riksdagens
framställning om utredning 1958, är
ändå litet långsökt. Kan vi inte vara
överens om det?

Jag skall sedan inte förlänga debatten
ytterligare. Jag har den uppfattningen
att frågan om att ge rättsskydd åt polismän
och andra inom statstjänst som
har att utföra lika farliga uppgifter återstår
att lösa, även om det blir en förhandlingslösning
nu. Men jag föredrar
att det blir en förliandlingslösning nu
och att det andra kommer sedan, om
det är så olyckligt att Kungl. Maj :t, som
fick beställningen 1958, trots allt inte
hinner snart bli färdig. Jag tycker att
man i alla fall haft tiden på sig.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Jag kan inte förstå att
det faktum att tjänstemännens förhandlingsrätt
tillkom först 1966 är en
bisak. Detta faktum innebär nämligen
att den möjlighet att lösa problemen
avtalsvägen redan 1958 och 1963, som
herr Ferdinand Nilsson talar om, inte
fanns.

Sedan vill jag än en gång understryka
att utskottet inte har menat att riksdagen
här skulle bli sidsteppad och att
Kungl. Maj :t skulle få diktatoriska befogenheter
att lösa frågan. Vi förväntar
i vanlig ordning att om det kommer ett
förslag om lagstiftning, skall det föreläggas
riksdagen för prövning, och ledamöterna
har sin motionsrätt. Blir det
tal om att lösa frågan avtalsvägen, kommer
väl i varje fall riksdagens lönedelegation
in i bilden. Det blir under alla
förhållanden fråga om pengar, tv detta
är ingenting som går att genomföra utan
anvisning av medel.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Sedan utskottets talesman
här avgett en så otvetydig deklaration,
att utskottets uttalande att lösningen
av detta problem överlåtes på
regeringen inte betyder någonting,
utan att riksdagens rätt är reserverad,
ber jag, herr talman, att få återta mitt
tidigare ställda yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om ersättning av statsmedel vid personskada
genom brott

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av motioner
om dels ersättning av statsmedel vid
personskada genom brott, dels allmän
försäkring vid våldsbrott, dels målsiigandes
möjligheter att utfå skadestånd.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft följande motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:18,
av herr Sörenson och herr Eric Gustaf
Peterson, samt II: 26, av herr Sjöholm
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att hos Kungl. Maj:t begära
utredning och förslag till allmän
brottsförsäkring gällande våldsbrott;

2) de likalydande motionerna 1:134,
av herr Holmberg m. fl., och II: 176, av
herr Bohman m. fl., vari, i den del motionerna
behandlats i detta utlåtande,
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
angående åtgärder för att förbättra
målsägandes möjligheter att utfå skadestånd
enligt i motionerna förordade
riktlinjer; ävensom

3) de likalydande motionerna 1:186,
av herrar Alexanderson och Ernulf,
samt II: 244, av herr Nyberg m. fl., vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning
och förslag rörande statlig ersätt -

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Om ersättning av statsmedel vid personskada genom brott

ning vid personskador, uppkomna genom
brott.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner,

a) I: 18 och II: 26,

b) 1:134 och 11:176, såvitt nu vore
i fråga, samt

c) I: 186 och II: 244,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Arvidson (h), Ernulf (fp), Svanström
(ep), Lidgard (h) och Svensson i Vä
(ep), fru Kristensson (h) samt herrar
Gustafsson i Borås (fp) och Sjöholm
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner,

a) I: 18 och II: 26,

b) 1:134 och 11:176, såvitt nu vore
i fråga, samt

c) 1:186 och II: 244,

måtte hos Ivungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande ersättning av allmänna
medel för skada, åsamkad genom
brottsligt förfarande.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! I den motion, i vilken
vi från högerpartiet har redovisat en
sammanfattning av synpunkter och önskemål
som framstår som angelägna att
få tillgodosedda på rättsvårdens och
kriminalpolitikens områden, har vi
också behandlat frågan om enskild
målsägandes möjligheter att få ersättning
för skada som han vållats genom
brottslig gärning. Rent tekniskt kan lagstiftningen
kanske sägas vara tillfredsställande.
Det finns regler i brottsbalken
som ger domstol möjlighet att lämna
föreskrifter om tid och sätt för betalning
av skadestånd i samband med
att domstolen dömer till påföljd för
brottet. Men därvid stannar det. Möjligheten
att verkligen få ut ersättning är
sällan särskilt god, för att nu uttrycka

det försiktigt. Det är i och för sig likgiltigt
om bördan att bära en genom
brott åsamkad skada drabbar några få
individer eller många medborgare. Situationen
är principiellt lika otillfredsställande.

För att nu försöka bedöma det aktuella
problemet förutsättningslöst, så kan
man naturligtvis inte frigöra sig från
det förhållandet att brottsligheten har
ökat så starkt som den har gjort. Förra
året uppgick den till över 400 000 fall.
Ökningen har varit kraftig de senaste
tio åren, vilket naturligtvis kan bero på
att samhällets möjligheter att klara upp
brott liksom också risken för påföljd
har minskat. I denna situation har frågan
om samhällets skyldigheter mot
dem som drabbas av skada genom brott
blivit särskilt aktuell. Den enskildes
rätt att hållas skadeslös vid rättskränkningar
bör därför så snart som möjligt
göras till föremål för en utredning.
Det är detta som vi vill uppnå genom
den reservation som är fogad till utskottsutlåtandet.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I detta utlåtande behandlas
bl. a. en motion, som jag tillsammans
med några partikamrater har
väckt om ersättning av statsmedel vid
personskada genom brott.

Det är nu ganska länge sedan den
frågan först väcktes i riksdagen, och
tanken har med jämna mellanrum hållits
levande. Den bakomliggande grundtanken
är att samhället, som har som
en av sina främsta uppgifter att upprätthålla
lag och ordning i landet, rimligen
också skall i skälig omfattning
kompensera de medborgare, som blivit
offer för brottsliga gärningar på grund
av att samhället inte förmått att till
fullo fylla denna uppgift. Särskilt mot
bakgrunden av utvecklingen på senare
år, som väl måste tolkas så att ökningen
av brottsfrekvensen får ses som en

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Om ersättning av statsmedel vid personskada genom brott

följd av samhällsutvecklingen i övrigt,
ter det sig naturligt, att de drabbade
så långt möjligt hålls skadeslösa.

Jag skall inte förneka att dessa framstötar
i någon mån lett till resultat, och
att riksdagen redan tidigare uttalat sin
anslutning till önskvärdheten av sådana
åtgärder som motionärerna påyrkar.
Men realiserandet av dessa åtgärder har
gått mycket långsamt, i varje fall om
man bortser från de verkningar som
så att säga automatiskt följt genom de
allmänna försäkringarna, trafik- och socialförsäkringarna.
Frågorna om ersättning
för skador i trafiken får väl anses
tillfredsställande lösta den vägen, men
när det gäller andra skador genom brott
ger försäkring endast ett visst grundskydd.
Den drabbade blir bara delvis
kompenserad, och av det skadestånd
som han principiellt är berättigad att
utfå från den vållande återstår ofta en
avsevärd del som inte ersätts genom
försäkringar. Särskilt bör nämnas att
varken läkarvård eller förlorad arbetsförtjänst
ersätts till fullo, och vidare utgår
inte ersättning för förstörda kläder
eller för sveda och värk.

Den motion jag inledningsvis berörde
är begränsad till personskador, eftersom
det i sådana fall måste anses
mest stötande att den drabbade inte får
full kompensation. Jag är dock inte
främmande för tanken att även förmögenhetsskador
borde behandlas på liknande
sätt. Härför talar bl. a. att i sådant
fall saknas det grundskydd genom
socialförsäkringen, som finns när det
gäller personskadorna. Vidare kan,
t. ex. när åldringar genom brott åsamkas
skada eller berövas egendom genom
rån, inbrott eller skadegörelse, situationen
vara minst lika ömmande som när
det gäller direkta personskador.

Vad som blivit gjort i denna fråga
— bortsett från de allmänna försäkringarna
— är bara att staten i viss utsträckning,
efter prövning i varje särskilt
fall, ersätter skador som förövats
under rymningar eller permission av
personer intagna på fångvårdsanstalter

eller liknande inrättningar. På senaste
tid har, som nämnts i utskottsutlåtandet,
visst initiativ tagits i syfte att i nordiskt
samarbete utsträcka tillämpningsområdet
för dessa åtgärder till att avse
brott begångna av personer som är föremål
för behandling inom kriminalvården
eller annan liknande vård över
huvud taget. Här kan sålunda komma
i åtanke även brott begångna av personer
som är föremål för kriminalvård
i frihet.

Man får hoppas, att detta initiativ leder
till resultat, men kvar står i alla fall
sådana skador, som åsamkas av ännu
inte dömda brottslingar eller eventuellt
under en period mellan två strafftider.
Ytterligare är det angeläget att ersättning
skall kunna utgå även i fall där
brottslingen inte blir ertappad, givetvis
under förutsättning att det är klarlagt
att skadan uppkommit genom brott.
Som bekant har den statliga polisorganisationen
inte lyckats klara upp mer
än en mindre del av de brott som anmäls.

Det skulle ha varit tillfredsställande
om Sverige med sina goda ekonomiska
resurser och sin ambition som välfärdssamhälle
kunde framstå som ett föregångsland
på detta område. Nu är det
emellertid andra länder som går före
med gott exempel. I England prövas sedan
några år tillbaka en ordning med
frivillig statlig ersättning för i första
hand personskador vållade genom brott.
Härvid begränsar man sig inte som här
i landet till skador, orsakade av rymlingar
m. fl., vilket närmast är att betrakta
som en gärd av rättvisa mot dem
som råkar bo i närheten av en fångvårdsanstalt.
Den engelska ordningen
får i stället ses som ett uttryck för att
staten tar på sig ansvaret inte bara för
bekämpning av brottsligheten utan även
inom vissa gränser för att ersätta de
skador som vållas genom brott. Liknande
anordningar finns i vissa andra länder,
nämligen Nya Zeeland och vissa
amerikanska stater.

De nämnda exemplen visar att en så -

Onsdagen den 6 november 1968 Nr 34 55

Om ersättning av statsmedel vid personskada genom brott

dan här anordning är genomförbar
inom en rimlig kostnadsram och bör
mana till efterföljd inom länder som
liar en ambitionsnivå i höjd med de
nämnda. Olika varianter kan givetvis
tänkas, och även andra vägar att lösa
det här aktuella problemet kan prövas.
Men enligt min uppfattning kan man
inte anse de åtgärder, som redan vidtagits
eller planerats, vara till fyllest.
En förutsättningslös utredning om ersättning
av allmänna medel för skada
åsamkad genom brottsligt förfarande
bör tillsättas.

Med den motiveringen ber jag, herr
talman, att få yrka bifall den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Såväl herr Lidgard som
herr Alexanderson har redogjort för de
motioner som första lagutskottet har behandlat
i föreliggande utlåtande och
som tar upp olika förslag att med statsmedel
ersätta den som lidit skada genom
brott, varvid ersättningen skulle
utgå efter skadeståndsrättsliga grunder.
I utlåtandet erinras om att utskottet vid
behandlingen av liknande motioner vid
1966 års riksdag förordade en utbyggnad
av statens ansvar för skador som
vållas av rymlingar från anstalter till att
gälla även personskador som orsakats
av dem som är föremål för kriminalvård
i frihet.

Det har nu även upplysts om att inom
justitiedepartementet har utarbetats förslag
och riktlinjer angående ersättning
av statsmedel för skador vållade av
personer som samhället genom placering
på anstalt eller annan inrättning
eller på annat sätt tagit om hand för
kriminalvård eller annan vård. Detta
är ett något annat ordval än utskottet
använde vid sin beställning, men vi har
konstaterat att det täcker utskottets intentioner.

Den promemoria som utarbetats utgör
grund för nordiskt samarbete när det
gäller att komma till rätta med dessa

problem och bygger på rekommendationer
från Nordiska rådet. Även en
rättssociologisk undersökning av försäkrings
inverkan på skadeståndslagstiftningen
har påbörjats i nordiskt samarbete.

Herr Alexanderson nämnde, att utskottet
har anfört att det numera finns
möjlighet att för en billig penning försäkra
sig mot skador av det slag det här
gäller. Vi anser att medborgarna bör
kunna begagna sig av denna möjlighet.

Herr Alexanderson anförde vidare att
Sverige inte är något föregångsland när
det gäller att ge ersättning av statsmedel
för sådana här skador — herr Alexanderson
nämnde som exempel England
och Nya Zeeland och något annat land,
där det har införts bestämmelser om sådan
ersättning. När utskottet behandlade
detta ärende kunde utskottet konstatera,
att det i fråga om grundskyddet är
mycket väl ordnat här i landet vare sig
det gäller sjukförsäkring, fri sjukvård
och sjuklön för stora grupper eller
grupplivförsäkring och dylikt. Om en
person blir antastad och får sin arm
bruten eller om han faller i gatan utan
någons förvållande och drabbas av samma
skada, så är olyckan lika smärtsam
i bägge fallen. I båda dessa fall får han
ett grundskydd, vilket är en väsentlig
sak. Men därmed vill jag inte säga att
det i och för sig skulle vara något fel om
dessa problem kunde lösas på det sätt
som föreslagits i motionerna. Det gäller
emellertid här en stor och komplicerad
fråga, och vi vet att det pågår vissa undersökningar
för att ge grundval för en
eventuell fortsatt lagstiftning på området.

Med den motiveringen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hem -

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ang. viss ökad befogenhet för övervakningsnämnd vid kriminalvård i frihet

ställan samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. viss ökad befogenhet för övervakningsnämnd
vid kriminalvård i frihet

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av motioner
angående viss ökad befogenhet för
övervakningsnämnd vid kriminalvård i
frihet.

I de likalydande motionerna /: 76,
av herr Ernulf, och II: 109, av fru Gärde
Widemar, hade yrkats, att riksdagen
skulle hos Kungl. Maj:t begära förslagtill
sådan ändring av brottsbalkens regler
om behandling i anstalt av den som
dömts till skyddstillsyn, att lokal övervakningsnämnd
erhölle befogenhet att
direkt hos domstol begära sådan behandling.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:76
och II: 109, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Ernulf (fp) och herr Wiklund i Stockholm
(fp), vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Till första lagutskottets
utlåtande nr 45 har jag fogat en blank
reservation, och jag vill redovisa anledningen
härtill.

Jag är en av de båda motionärer vilkas
förslag behandlas i detta utlåtande.
Motionerna berör de fall då en övervakningsnämnd,
som ju sysslar med kriminalvård
i frihet, anser att en person
som har dömts till skyddstillsyn bör intagas
på anstalt, s. k. skyddstillsynsanstalt,
för korttidsbehandling. Det är fråga
om en å två månader inom frivårdens
ram. I ett sådant fall är proceduren
den, att övervakningsnämnden får
in en utredning, som har verkställts av
vederbörande skyddskonsulent. Sedan
skall nämnden vända sig till vederbörande
åklagare och begära att åklagaren
i sin tur vänder sig till domstol och begär
domstolens beslut om intagning pa
skyddstillsynsanstalten. Det är klart att
ett sådant förfarande tar en viss tid i
anspråk.

Nu är det emellertid ofta fråga om en
person, som efter det att han har fått
dom på skyddstillsyn har visat en sådan
misskötsamhet i sitt allmänna leverne
att nämnden har funnit det vara nöd -

Onsdagen den 6 november 1968 Nr 34 57

Om vidgad möjlighet att teckna frivillig sjukpenningförsäkring
vändigt att omhänderta honom i avbi -

dan på att man skall få ett beslut av vederbörande
domstol om intagning på
skyddstillsynsanstalt. Ett sådant omhändertagande
får emellertid inte räcka
mer än högst 14 dagar. Det kan på den
tiden vara svårt att medhinna den procedur
som jag har beskrivit, alltså proceduren
från omhändertagandet med åtföljande
utredning från skyddskonsulentens
sida m. m. fram till domstolens
beslut. Ä andra sidan är det självfallet
inte lämpligt att vederbörande sättes på
fri fot till dess att domstolen fattat sitt
beslut. Risken är då uppenbar att han
fortsätter sin misskötsamhet eller kanske
rent av begår brottsliga gärningar.

Motionärernas förslag innebär att man
slopar omgången via åklagare och låter
övervakningsnämnden direkt rikta sin
framställning till domstolen, allt i syfte
att förkorta och förenkla proceduren.
Detta behöver inte — och bör inte, enligt
min uppfattning — hindra att åklagaren,
när domstolen utsätter tid för
sin förhandling, kallas till förhandling
för att yttra sig i frågan.

Vid remissbehandlingen av motionerna
har från några remissinstansers sida
riktats den invändningen att övervakningsnämnden
genom sin framställning
direkt till domstolen blir eller i varje
fall för den person som det gäller kan
framstå såsom en motpart till honom.
Det skulle då försvåra det fortsatta frivårdsarbetet.
Det är väl riktigt att så
blir fallet, om övervakningsnämnden
också skall vara den dömdes motpart
vid förhandlingen inför domstol.

Även om åklagaren blir den dömdes
motpart vid domstolen, vilket jag, som
jag nyss nämnde, anser vara naturligt,
vill jag inte bestrida att dessa invändningar
kan ha ett visst fog för sig, åtminstone
från rent teoretiska och principiella
utgångspunkter. Emellertid
finns en möjlighet att välja ett annat
förfarande, som jag tror inte drabbas
av samma invändningar. Man kan göra
övervakningsnämnden till första instans
i fråga om beslut om intagning på

skyddstillsynsanstalt, varvid vederbörande
naturligtvis skall ha rätt att överklaga
hos domstol.

Antagligen återkommer jag till nästa
riksdag med en motion i det syftet. I
det läget anser jag mig inte ha någon
anledning att polemisera mot utskottets
motivering, även om jag kanske inte helt
och fullt instämmer i den. Jag anser
mig inte heller ha anledning framställa
något annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om vidgad möjlighet att teckna frivillig
sjukpenningförsäkring

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 49, i anledning av motioner
angående den frivilliga sjukpenningförsäkringen.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade likalydande
motioner, 1:413, av herr Karl Pettersson
och herr Tage Johansson, samt
II: 514, av fru Lindberg och herr Fagerliuid,
i vilka motioner föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om prövning av sådan
ändring i lagen om allmän försäkring,
att villkoren för tecknande av frivillig
sjukpenningförsäkring ändrades så, att
även de i motionerna nämnda grupperna
kunde bliva delaktiga av försäkringen.

Enligt motionärernas mening borde
följande personkategorier kunna teckna
frivillig sjukpenningförsäkring, nämligen
1) kvinnor, som förut omfattats av
den s. k. hemmafruförsäkringen men
som ej längre uppfyllde villkoren på
grund av makes död eller på grund av
att hemmavarande barn uppnått 16 års
ålder; 2) hemmadöttrar eller andra, som
vårdat åldriga anhöriga mot fritt vivre
och därför varit obligatoriskt sjukpen -

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Om vidgad möjlighet att teckna frivillig sjukpenningförsäkring

ningförsäkrade men som ej längre hade
förvärvsinkomst efter de anhörigas
frånfälle; samt 3) gifta män, som på
grund av att de skötte hemmet saknade
inkomst av förvärvsarbete.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 413 och II: 514,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågan om vidgad möjlighet
att teckna frivillig sjukpenningförsäkring
måtte bliva föremål för utredning
i enlighet med vad utskottet i utlåtandet
anfört; samt

2) att motionerna, i den mån de ej
kunde anses besvarade genom vad utskottet
under 1 hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Carlqvist (s), herrar Lars Larsson (s),
Dahlberg (s) och Högström (s), fröken
Sandell (s) samt herr Fredriksson (s),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att förevarande motioner,
1:413 och 11:514, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr PETTERSSON, KARL, (s):

Herr talman! I här föreliggande andra
lagutskottets utlåtande nr 49 har utskottet
behandlat motionerna I: 413 och
II: 514. Utskottsmajoriteten har tillstyrkt
motionernas syfte, vilket jag är
både tacksam och glad för. Om det nu
inte hade förelegat en reservation, så
hade jag enligt god sed i kammaren inte
behövt ta till orda.

Mina partivänner står för reservationen,
men jag har sådana också inom utskottsmajoriteten,
ett förhållande som
kanske inte brukar vara så vanligt. Det
tyder emellertid på att motionerna har
ett allmänt intresse.

Vi motionärer har tagit upp frågan
om frivilligt försäkringsskydd vid sjukdom,
enligt lagen om allmän försäkring,

för vissa grupper av medborgare som
nu står utan möjlighet att teckna frivillig
försäkring.

Enligt de nu gällande bestämmelserna
är det de s. k. hemmafruarna, kvinnor
med barn under IG år samt studerande
som har möjlighet att teckna frivillig
försäkring för sjukpenning inom den
allmänna försäkringens ram, och det är
gott och väl. Men om en kvinna skulle
komma i den situationen att hon blir
änka och inte har barn under 16 år, får
hon inte ha kvar vare sig sitt grundskydd
i form av grundsjukpenning eller
det frivilliga sjukpenningtillägget längre
än tre månader efter det maken gått
bort. Har kvinnan barn under 16 år, får
hon ha kvar sitt försäkringsskydd till
dess barnet uppnår 16 års ålder, men
därefter står hon utan möjlighet att inordnas
i det frivilliga sjukförsäkringssystemet,
liksom i det obligatoriska, om
hon inte kan få ett förvärvsarbete med
en inkomst av minst 1 800 kronor om
året.

Vi nämner också i motionen den kategori
kvinnor som i dagligt tal kallas
hemmadöttrar, liksom andra anhöriga
som valt till sitt förvärvsarbete att vårda
en ålderstigen eller sjuk mor, far eller
annan nära släkting och som i den
egenskapen varit obligatoriskt sjukpenningförsäkrad
för en uppskattad inkomst
av fritt vivre för sin vårdinsats.
När den vårdnadsuppgiften upphör —
som regel i samband med att vårdnadstagaren
avlider — upphör också vårdgivarens
försäkringsskydd i vad det avser
sjukpenning. Någon möjlighet att
teckna en frivillig sjukpenningförsäkring
finns då inte heller för denna kategori
av kvinnor.

Vi motionärer och även utskottsmajoriteten
tycker att dessa förhållanden
är i hög grad otillfredsställande. När
t. ex. en hemmafru eller en kvinna med
barn under 16 år tidigare har visat
ambitionen att utöka sitt grundskydd
vid sjukdom genom att teckna en frivillig
försäkring, anser vi att hon inte
skall behöva mista det frivilliga försök -

Onsdagen den (

Om vidgad möjlighet
ringsskyddet bara därför att grundskvddet
faller bort, av anledningar som jag
här nämnt — t. ex. att maken avlider
eller att barnet uppnår 16 års ålder.
Båda dessa kategorier kvinnor har ju
tecknat sina försäkringar frivilligt, och
många har gjort det i samband med försäkringskassans
egna kampanjer för att
öka anslutningen till den frivilliga försäkringen.
Därför tycker man att de i
rimlighetens namn borde få behålla
detta frivilliga försäkringsskydd, även
om det obligatoriska grundskyddet upphör
av de anledningar jag nämnt.

Reservanterna gör gällande att en
utökning av sjukpenningsystemet på det
sätt vi föreslagit i motionerna inte är
förenlig med grundläggande principer
inom sjukpenningförsäkringen.

Man kan fråga sig: Vilka är då de
grundläggande principerna? Jag skulle
tro att reservanterna i detta fall avser
principen att sjukpenningen skall utgöra
kompensation för inkomstbortfall
vid sjukdom. Men från den principen
har man ju redan gjort avsevärda undantag,
t. ex. för hemmafruar, för kvinnor
med barn under 16 år och för studerande.
Och jag kan inte finna någon
rimlig anledning till att man inte skulle
kunna utvidga undantagen till att
gälla även de kategorier medborgare
som avses i motionerna, särskilt med
tanke på att yrkandet ju bara gäller
det rent frivilliga försäkringsskyddet.

Vi motionärer vänder oss sålunda
inte mot bestämmelserna om den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen; där
bör inkomstbortfallet alltjämt vara den
grundläggande principen. Vad vi riktar
oss mot är bestämmelserna om den
frivilliga sjukpenningförsäkringen, som
vi vill skall bli föremål för en översyn
i syfte att bereda de här nämnda grupperna
av medborgare ett försäkringsskydd.
De skall inte som nu behöva
vända sig till privata försäkringsbolag
för att få sitt försäkringsskydd ordnat.
Detta bör kunna ske inom den allmänna
försäkringens ram.

Med det anförda, herr talman, ber

i november 1968 Nr 34 59

att teckna frivillig sjukpenningförsäkring

jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det är så, som herr
Pettersson sagt, att en reservation har
fogats till andra lagutskottets utlåtande
nr 49 — den är lämnad av bl. a. samtliga
socialdemokratiska utskottsledamöter
från denna kammare. Reservationen
innebär att de motioner, som behandlas
i utlåtandet, inte borde föranleda
någon riksdagens åtgärd, och jag
ber att få yrka bifall till reservationen.

Motivet för reservanternas ställningstagande
är inte någon negativ inställning
gentemot de grupper som nämns
i motionerna och dessa gruppers behov
av trygghet vid sjukdom. Tvärtom — en
del av de nämnda grupperna torde ha
större behov av samhällets stöd för att
få ekonomisk utjämning och trygghet
än många andra, framför allt de grupper
som motionären herr Pettersson talade
för.

Jag är måhända något förvånad över
att man inte har velat angripa problemet
utifrån den obligatoriska försäkringens
ram i stället för att använda
den frivilliga försäkringen.

Vi reservanter menar att man inte
löser trygghetsfrågorna för änkor utan
barn eller sådana med barn över 16 år,
för de f. d. hemmadöttrarna eller för
de hemarbetande männen genom att införa
rätt till en frivillig sjukpenningförsäkring.

Har man en förvärvsinkomst som understiger
1 800 kronor har man ingen
sjukpenning, såvida man inte tillhör
gruppen hemmafruförsäkrade, vilka har
6 kronor om dagen i sjukpenning. Har
man högre inkomst än 1 800 kronor utgår
grundsjukpenning, och överstiger
årsinkomsten 2 600 kronor utgår även
tilläggssjukpenning. Detta inom den
obligatoriska försäkringen.

De som enligt motionerna skulle få
rätt till en frivillig försäkring är i hu -

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Om vidgad möjlighet att teckna frivillig sjukpenningförsäkring

innebär en hemmamakeförsäkring skul -

vudfallen människor med förvärvsinkomster
under 1 800 kronor per år. Det
måste vara viktigare att om detta är deras
enda inkomst se till att åtgärder
sätts in från samhällets sida för att ge
dem inkomster som de har möjlighet att
leva på. Därigenom blir de också obligatoriskt
försäkrade mot inkomstbortfall
vid sjukdom, den princip som sjukförsäkringen
bygger på.

Det jag nu talat om gäller änkor
utan barn och egentligen utan inkomst,
och det är en av de grupper som motionärerna
har nämnt. Beträffande de
övriga kan man gott säga att deras försäkringsskydd
i olika sammanhang beaktas
av olika nu pågående utredningar
och sålunda av den anledningen inte
behöver föranleda någon riksdagens åtgärd.

De ensamstående kvinnor vilkas yngsta
barn fyllt 16 år och därigenom inte
längre tillhör den obligatoriska försäkringen,
såvida inkomsten understiger
1 800 kronor, berörs av den översyn av
åldersgränserna inom familjepolitiken
som familjepolitiska kommittén har att
fullgöra. Problemet är i det avseendet
därför redan beaktat.

De s. k. hemmadöttrarna, vilkas vårduppgifter
i hemmet har upphört, kan
som riksdagen så sent som i fjol framhöll
— och självfallet instämde motionärerna
i den synpunkten — inte betraktas
som en så speciell grupp att de
i försäkringsavseende skall specialbehandlas.
Deras arbetskraft tas till vara
i allt större utsträckning inom vårdområdena
och därigenom kommer de att
tillhöra den obligatoriska försäkringen.

Hemmamännen tillhör den växande
grupp människor vilkas försäkringsproblem
riksdagen redan uppmärksammat
genom att i fjol bifalla en motion om
jämlikhet inom den allmänna försäkringen
mellan män och kvinnor. Sjukförsäkringsproblematiken
överlämnades
till familjepolitiska kommittén och
pensionsfrågorna till pensionsförsäkringskommittén.
Förslag om en sådan
jämlikhet inom sjukförsäkringen som

le kunna lämnas fram i dag, men vissa
principiella överväganden har gjort att
de båda kommittéerna avser att lämna
förslag samtidigt, varför det kommer
att dröja ytterligare någon tid.

Kvar av de grupper som motionerna
berör är änkor utan barn, vilka enligt
motionärerna borde få rätt att teckna
frivillig tilläggsförsäkring, något som
riksdagen ansett att hemmafruar med
ålderspension inte skall ha, då något
inkomstbortfall inte föreligger vid
sjukdom vare sig för den som uppbär
pension i den ena eller den andra formen.

Herr talman! Jag har här försökt redovisa
de synpunkter som ligger bakom
reservanternas ställningstagande. Jag
hoppas att det framgår av vad jag har
sagt, såsom jag också inledningsvis sade,
att det inte är fråga om någon negativ
inställning till dem som berörs
av den här problematiken. Men vår
uppfattning är att man inte löser de
ekonomiska problem, som framför allt
kanske berör de grupper herr Pettersson
talade om, genom att möjliggöra
för människor med inkomster under
1 800 kronor att också ta en frivillig
försäkring, som har en relativt hög
premie.

Jag ber att ännu en gång få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! En av motionärerna har
ju redan utförligt berört det problem,
som nu behandlas, och jag kan i stort
sett inskränka mig till att instämma i
vad han har sagt.

Det är ett mycket vittomfattande område,
som vi nu behandlar en del av.
Det har ju flera gånger varit föremål
för riksdagens behandling ända sedan
lagen tillkom, och vid flera tillfällen har
riksdagen beslutat förbättringar, utvidgning
av personkretsen osv. Man kan
bara nämna årtalen 1955, 1960, 1963
och i viss mån 1966, då riksdagen har

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Om vidgad möjlighet
funnit anledning att komplettera föreliggande
lagförslag. Man kan väl inte
finna någon motivering för att säga,
att vi nu har nått fullkomligheten så att
det här inte finns mer att göra. Jag tror
att man åtskilliga år framåt får anledning
att syssla med en del frågor som
dyker upp. Jag skulle tro att motionärerna
väl känner detta ämne. Om jag
inte tar alldeles fel är åtminstone några
av dem väl bevandrade i försäkringsfrågor
genom sin verksamhet.

Det är på två områden som utskottet
tagit sikte på förbättringar. I det ena
fallet gäller det kvinnor, som ej längre
uppfyller villkoren för hemmafruförsäkring
på grund av makens död. Det är
mycket svårt att finna en motivering
just till att makens död skulle ställa vederbörande
i en försämrad försäkringssituation.
Många gånger skapar tvärtom
makens frånfälle ekonomiska problem,
vilka inte minst vid sjukdom blir mer
kännbara än eljest. Vi har inom utskottsmajoriteten
inte funnit någon anledning
att avstå från ett bifall till motionärens
begäran i detta fall.

Den andra gruppen är s. k. hemmadöttrar,
vilka vårdat föräldrar eller
andra anhöriga. Det är svårt att säga,
att sjukförsäkringssituationen bör försämras
när den som varit föremål för
vården dör. Det finns såvitt jag kan se
ingen anledning till detta.

Såsom motionären framhöll är det
fråga om en frivillig försäkring, och jag
tror inte att man behöver befara att vederbörande
begagnar en sådan på något
otillbörligt sätt.

Reservanterna har ju särskilt markerat
en gräns, som man här inte skulle
överskrida. De säger: »Frågan vilka
merkostnader som uppstår för den enskilde
i samband med sjukdom tillägges
däremot inte någon betydelse för rätten
till sjukpenning.»

Man ger här således den enskilde en
särställning. Det är mycket svårt att
finna detta berättigat. Om en enskild
person blir sjuk, uppstår även ekonomiska
problem. Vederbörande är kanske

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 34

att teckna frivillig sjukpenningförsäkring

i behov av vård i hemmet, vilket i vissa
fall kan bli kostsamt. Inom utskottsmajoriteten
finner vi det därför även här
motiverat att bifalla motionärens önskemål.

Såsom motionären nämnde har man
frångått den heliga principen om att enbart
inkomstbortfallet skall vara kvalificerande
i detta försäkringssystem. Det
är, vilket också reservanten nyss nämnde,
fråga om en grupp människor med
mycket låga inkomster. Just för dessa
människor blir inkomstsituationen på
grund av sjukdomen mer försvårad än
den skulle bli för andra människor.

Jag finner därför, herr talman, fullgod
anledning att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Erik Filip Petersson
framförde några synpunkter som
föranledde mig att på nytt begära ordet.

Han tog först upp frågan om de före
detta hemmadöttrarnas behov av sjukförsäkring,
och jag instämmer i vad han
sade. Jag har sagt att det riktiga är att
de människor, som har vårdat sina föräldrar,
ges möjlighet till arbete eller inkomst
på annat sätt när föräldrarna av
en eller annan orsak inte längre behöver
vård.

Såvitt jag förstår finns det två vägar
att gå när det gäller detta problem, och
båda används. I första hand försöker
man med arbetsplacering, arbetsvärd
och omplacering av vederbörande. Detta
har i de flesta fall lyckats. Om det inte
lyckats beror det många gånger på att
dessa människor har varit hemmadöttrar
just därför att deras arbetsförmåga
är begränsad, och de har då rätt till
förtidspension.

Det intressanta är dock att utskottet,
framför allt dess talesman, så envetet
vänder sig mot gruppen hemmadöttrar
och inte tänker på gruppen hemmasöner.
Herr Petersson säger, att man inte
har nått fullkomlighet inom sjukförsäk -

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Om vidgad möjlighet att teckna frivillig sjukpenningförsäkring

ringen hittills. Varför skall man då begränsa
problematiken till hemmadöttrar
om man nu skall ha en frivillig försäkring?
Jag står fast vid att det är riktigt
att ge både hemmadöttrarna och
hemmasönerna — de är inte så få som
man tror — möjlighet att genom arbete
få del av den obligatoriska försäkringen.

Den obligatoriska sjukförsäkringen
ger ersättning enligt två kriterier. Det
ena är inkomstbortfallet och det andra
är bortfall av arbetskraft för familjens
räkning på grund av sjukdom, medan
kostnaderna med anledning av sjukdomen
inte tillmäts någon betydelse. Jag
vet inte om man med utgångspunkt från
denna motion vill föra in ett nytt kriterium
för bedömning av sjukpenningens
storlek. I så fall har motionen en betydligt
vidare syftning än någon tidigare
bär antytt. Herr Petersson antydde det
nyss, vilket ger ytterligare anledning att
just nu yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag vill inte mera utförligt
polemisera mot reservanternas värderade
talesman. Han känner säkert till
dessa frågor lika bra som jag.

Han är förvånad över att vi motionärer
inte i stället har angripit frågan om
den obligatoriska försäkringen för dessa
grupper. Vi har inte någonting emot
att Kungl. Maj :t behandlar även denna
fråga. Vi har dock ansett att det var
lättare att låta dessa människor få teckna
frivillig försäkring. De kan ju göra
det på andra håll, men vi tycker att de
skulle få göra det inom den allmänna
försäkringens ram. Vi har uppmanat en
del av dessa kvinnor att ta en frivillig
försäkring. Vi har varit i hemmen hos
dem och propagerat för en sådan, men
vi har naturligtvis inte sagt att de inte
får ha den kvar om de skulle bli änkor
_då tas den bort. De blir också förvånade
när de sedan kommer till kassan
och man säger att de inte längre får ha
någon försäkring kvar eftersom de förverkat
sin rätt genom att mannen avlidit.

Vi tycker att detta är orimligt, men vi
har naturligtvis inte någonting emot att
denna fråga får en ordentlig översyn.
Kanhända man kan finna former också
för en lösning inom den obligatoriska
försäkringens ram.

Samma gäller hemmadöttrarna. Självfallet
kan man också dra in hemmasönerna
i detta fall. Mig veterligt förekommer
det dock inte i så stor utsträckning
att sönerna är hemma och sköter sina
föräldrar, utan det blir i regel döttrarna.

Självfallet skulle vi inte ha något emot
att man genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder skulle få ut dessa människor i
sysselsättning, men det har visat sig
vara ytterst svårt. Det är också en helt
annan sak. Frågan gäller här att låta
dem behålla ett försäkringsskydd som
de en gång tecknat.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Herr Larsson har så
sakligt som vanligt belyst en del frågor.
Jag har ingenting att invända mot hans
resonemang härvidlag.

Han frågade varför jag inte nämnt
hemmasönerna. Ja, utskottet har inte
tagit något initiativ i denna fråga, utan
det har instämt i motionärernas synpunkter
och föreslagit en utredning.
Det är ingenting som hindrar att en utredning
även tar upp frågan om hemmasönerna.
Motionärerna har försiktigtvis
skrivit »hemmadöttrar eller
andra». Det är alltså möjligt att hemmasönerna
redan är inbakade i detta
begrepp.

När det sedan gäller möjligheten att
tillgodose de s. k. hemmadöttrarna —
låt mig nu säga hemmabarnen, så att
det täcker båda könen; det skall ju
göra det nu för tiden — nämnde herr
Larsson möjligheten att de kan skaffa
sig arbete eller få förtidspension. Men
vi vet ju hur besvärligt det är att få
arbete just i den ålder som dessa människor
ofta befinner sig i. Det gör att
en person, som vårdat sina föräldrar

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Om vidgad möjlighet
under mycket lång tid, inte är efterfrågad
i samma utsträckning som andra
på arbetsmarknaden. När det är fråga
om att erhålla förtidspension, vet
vi att det finns starka begränsningar
även där. Avsikten här är väl närmast
att man skulle täcka in ett område, som
saknar det skydd som dessa två möjligheter
kan ge.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag tvingas återkomma,
ty jag måste deklarera att jag har svårt
att följa med en debatt, där man tydligen
på allvar hävdar att man skulle
klara ekonomiska bekymmer för människor,
vilkas inkomst är under 1 800
kronor per år, genom att tillåta dem
att teckna en frivillig sjukförsäkring.

Som jag sade skall dessa människor
i första hand ges arbete. Det gäller änkor
utan barn, vilka dessutom, det bör
tilläggas, har sin änkepension, inkomstprövad
om de har blivit änkor före
1958, och icke inkomstprövad om de
blivit änkor efter 1960, och däremellan
finns en variation. Om de är hemmadöttrar
eller hemmasöner skall de också
i första hand ges arbete, och i andra
hand föreligger säkert möjligheten
att få rätt till förtidspension. Då får
man tillgripa den rätten.

Jag begärde också ordet, herr Petersson,
för att deklarera min uppfattning
att det inte har varit svårt att placera
stora grupper inom vårdarbete,
och därmed har de blivit försäkrade.
Det har inte heller varit svårt att bevilja
förtidspension åt andra grupper
därför att de har haft mer än hälften
av arbetsförmågan nedsatt av medicinska
skäl. Det är min erfarenhet, som visserligen
är lokalt begränsad, i detta avseende.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på god -

att teckna frivillig sjukpenningförsäkring
kännande av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr andre
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Larsson, Lars, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Lars, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 50.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 53, i anledning av motion angående
sjukvård av patient som vistas utanför
det egna landstingsområdet; och
nr 54, i anledning av motioner angående
de arbetshygieniska kraven på
traktorer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Om skyldighet för kommun att upplåta mark för viss bostadsbebyggelse

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 53, i anledning av dels motioner
angående lagstiftning rörande miljövård
m. m. i vissa delar, dels motioner
angående förorening från passagerarfartyg
genom utsläpp av toalettavfall
m. m.;

nr 54, i anledning av motion om ändring
av bestämmelserna angående tid
för jakt;

nr 55, i anledning av motion om slopande
av vissa bestämmelser angående
jakt med användande av hund; och

nr 56, i anledning av motioner angående
ålfisket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om skyldighet för kommun att upplåta
mark för viss bostadsbebyggelse

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 57, i anledning av motioner
angående dels skyldighet för kommun
att upplåta mark för viss bostadsbebyggelse,
dels upplåtelse av kommunal
mark för statliga ändamål.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 422 i
första kammaren av herrar Lundberg
och Enarsson samt nr 517 i andra kammaren
av herr Adolfsson m. fl., i vilka
likalydande motioner anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära förslag till införande av sådan
lagstiftning, att kommun, som förvärvat
mark för planering av bostadsbebyggelse,
skulle vara skyldig att i viss utsträckning
genom försäljning till enskilda
överlåta mark med äganderätt
för uppförande av en- och tvåfamiljsfastigheter.

Vidare hade utskottet behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner, nr
488 i första kammaren av herr Wallmark
samt nr 616 i andra kammaren av

herrar Nordstrandh och Bengtson i
Solna, i vilka likalydande motioner föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om en utredning
angående de villkor och upplåtelseformer,
som generellt skulle tilllämpas,
när kommunal mark erfordrades
för statliga ändamål.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att motionerna 1:422 och 11:517
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

B. att motionerna I: 488 och II: 616
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts, vid A i utskottets
hemställan, av herrar Ebbe
Ohlsson (h) och Hedin (h), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna I: 422 och II: 517
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att riksdagen måtte föreläggas
förslag till sådan lagstiftning, att kommun,
som förvärvat mark för bostadsbebyggelse,
skulle vara skyldig att i viss
utsträckning överlåta marken med äganderätt
till enskilda, som önskade uppföra
en- och tvåfamilj shus.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Till detta utlåtande har
herr Hedin och jag fogat en reservation
till förmån för motionerna nr 422
av herrar Lundberg och Enarsson i
denna kammare samt nr 517 av herr
Adolfsson m. fl. i medkammaren.

Vi vet alla att våra primärkommuner,
framför allt våra stora kommuner, i dag
driver en mycket aktiv markpolitik
med det vällovliga syftet för ögonen
att kunna tillfredsställa både dagens
och morgondagens behov för bostadsbebyggelse
och industriell expansion
och i god tid kunna göra en lämplig
planering för sådan utveckling. Det är
väl få som har något att invända mot

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Om skyldighet för kommun att upplåta mark för viss bostadsbebyggelse

en sådan mera långsiktig planering, om ning av den kommunala siälvbestäm -

den är förnuftsmässigt och ekonomiskt
berättigad.

Självfallet binder dock dessa markförvärv
enorma kapital för lång framtid,
om kommunens beslut blir att all
kommunal markupplåtelse i sin tur endast
skall ske mot tomträtt. Så sker i
dag i ett allt större antal kommuner.
Det är så gott som omöjligt för en familj
att bygga ett eget hem med tillhörande
rätt till marken inom dessa
områden.

Reservanterna delar alltså motionärernas
uppfattning att människor som
önskar bygga på egen mark skall ges
möjlighet till detta. Därför bör kommunerna
åläggas att i viss utsträckning
ställa sådan mark till förfogande. Dels
tillfredsställer man ju människornas
krav på valfrihet, dels lösgörs det bundna
kapitalet för andra och kanske viktigare
ändamål.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! »Valfrihetens samhälle»
är en bra slogan som har framförts av
ett av de demokratiska partierna, men
som självfallet skulle ha kunnat användas
av vilket som helst av de andra
demokratiska partierna. Sedan kommer
det an på vad man lägger in i begreppet
valfrihet och för vem valfriheten skall
stärkas. För mig förefaller det självklart,
att det är för den enskilde medborgaren
som valfriheten skall skyddas
där den i dag existerar och stärkas där
den kommer i fara.

Ursprungligen avsåg val partiet med
valfrihet som slogan även den enskildes
valfrihet, men hur har det gått i
praktiken?

Denna valfrihet var alltså bakgrunden
till de motioner som utskottets majoritet
nu avslagit, nämligen 1:422 och
II: 517.

Ett bifall till motionerna skulle enligt
utskottet betyda »en inte ringa begräns -

manderätten på ett viktigt område».

Det är uppenbart och självklart att
det finns ett otal lagar, förordningar,
anvisningar etc. som begränsar den
kommunala självbestämmanderätten —
en hel del nödvändiga, andra väl mera
diskutabla, de flesta syftande till att
hårt binda kommunens handlande och
i sista hand minska eller i praktiken
avskaffa valfriheten för den enskilde
medborgaren.

Nu föreslås en bestämmelse som direkt
skulle öka valfriheten för den enskilde
genom att ålägga kommuner som,
ofta utgående från politiska värderingsgrunder,
bestämt sig för att enbart
upplåta mark för en- och tvåfamilj shus
på tomträtt, att ändra på detta och
i stället både tillämpa upplåtelse med
tomträtt och försäljning till den enskilde.
Men då framstår det för en del
personer som väsentligt att skydda
kommunens valfrihet. Om den här
känsligheten för kommunens självbestämmanderätt
oftare betonades i andra
typer av ärenden, där det samtidigt
gällde ett skyddande av den enskildes
valfrihet, vore det väl bra. Men att
framföra det argumentet just i detta
sammanhang verkar med förlov sagt
som om man ville vända upp och ned
på det hela.

Nu kan jag förstå utskottets skrivning
utifrån socialdemokratisk synpunkt,
där man nu har starka tendenser att se
på ärenden i första hand utgående från
kollektivets intressen och låta den enskilda
människans intressen komma i
andra hand, och detta oavsett slogans
i valrörelser. Däremot förstår jag inte
riktigt utskottets centerpartister och
folkpartister, som har tagit skrivningen
såsom den blivit utformad. Här gäller
det i alla fall inte ett angrepp på
tomträttsinstitutet som sådant, ty det
är i många fall alldeles utmärkt, utan
det är fråga om att ge ^Jen enskilde en
möjlighet att välja mellan tomträtt och
ägande.

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Om skyldighet för kommun att upplåta mark för viss bostadsbebyggelse

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Här upplever vi ju någonting
av vad som skedde före den 15
september i år. Föreliggande motioner
lades ju fram för vårriksdagen, och det
skedde naturligtvis såsom ett led i högerns
försök att sprida teorin om sin
s. k. ägardemokrati.

Det egendomliga är förstås, att det i
det ena motionsparet från högerns sida
talas om att tomträtten är mycket bra
för kommunen att använda vid överlåtelse
av mark till staten under det att
det i det andra motionsparet säges att
tomträtten är olämplig att använda vid
upplåtelse av mark till enskilda. Hur
man skall få det ena till att gå ihop med
det andra får väl högermännen klara ut
själva, men på grundval av vad som
skett i vårt land vågar jag säga, att tomträtten
spelar en tämligen liten roll när
det gäller frågan om upplåtelse av mark
till egnahem. Det är inte mer än ungefär
ett femtiotal kommuner i hela landet
som för närvarande begagnar sig av
tomträtten, och det har sannerligen inte
skett några olyckor i de fall där detta
system har använts.

Egentligen tycker jag att det är synd
att en så fin företrädare för högern som
herr Ebbe Ohlsson skall behöva stå här
och klä skott, så att säga, för dessa motioner,
eftersom herr Ebbe Ohlsson såsom
kommunalman väl knappast kan
medverka till att riksdagen skall frånhända
kommunerna möjligheten att bestämma
hur kommunerna skall förfara
i sådana fall. Jag skulle inte såsom kommunalman
vilja ha det beslutet hängande
över mig, att staten skall bestämma
om jag skall förbjudas att upplåta mark
med tomträtt till egnahem.

Här är egentligen fråga om motioner
som är väckta direkt med anledning av
valet, men nu när det är över, tycker jag
att riksdagen kan acceptera det förslag
som utskottet har framlagt.

Herr Lundberg talade om »valfrihetens
samhälle». Det är riktigt att människorna
bör ha valfrihet så långt det över
huvud taget är möjligt. Men, herr Lundberg,
hur skulle det ha varit i vårt land,
om inte staten och kommunerna hade
engagerat sig för att de enskilda människorna
skulle kunna få bygga egnahem?
Där, herr Lundberg, ligger något
av valfrihet. Var övertygad om att bara
ett litet antal människor annars skulle
ha haft möjlighet att bygga de egnahem
som de nu har gjort! Vi har försökt
att bredda det hela, och det har varit
något av valfrihet som har kunnat erbjudas.
Det är kanske därför som högern
nu inte vill vara med på den vägen längre.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av den argumentering
som herr Göran Karlsson här kommit
med.

Han säger bl. a. att den kommunala
självstyrelsen kommer i kläm, om det
förslag som framläggs i reservationen
bifalles, men jag tycker att det sista som
man över huvud taget skall tala om i
detta sammanhang är frågan om den
kommunala självstyrelsen. Kommunal
självstyrelse har vi i den här riksdagen
vid åtskilliga tillfällen gått så illa åt i
många sammanhang, att jag tycker att
det inte finns någon anledning att över
huvud taget åberopa detta i detta avseende.

Hur var det före 1952 års kommunreform?
Innebar den inte ett ingrepp i
den kommunala självstyrelsen? Innebar
inte därefter hela blockbildningen ett
ingrepp i den kommunala självstyrelsen?
Visserligen sades att kommunerna
själva skulle få frihet att bestämma
i detta fall, men jag tyckte att jag häromdagen
hörde kommunministern säga,
att om inte kommunerna »snabbt och
lydigt slog sig samman», fick man över -

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Om skyldighet för kommun att upplåta mark för viss bostadsbebyggelse

väga andra lämpliga åtgärder. Jag menar
alltså att talet om kommunal självstyrelse
i detta sammanhang är litet
övermaga.

Herr Göran Karlsson sade, att det är
synd om mig som måste stå här och klä
skott för dessa högermotioner. Jag har
nyss sagt att vi reservanter ställer oss
helt bakom motionerna.

Vad är det saken gäller? Vi önskar
ingenting annat än att kommunerna
skall åläggas att ställa mark till förfogande
så att människor som så önskar
kan få köpa tomter att bygga egnahem
på.

Det är självklart att tomträttsinstitutet
är alldeles utomordentligt, t. ex. inom
stadskärnorna, men nu köper kommunerna
så stora markområden att det inte
borde vara så förfärligt märkvärdigt för
kommunala myndigheter att avdela
lämplig mark för försäljning.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Det är ganska svårt att
debattera med herr Göran Karlsson.
Han har tydligen antingen bestämt sig
för att tala förbi mig eller också inte läst
in ärendet. Jag har inte använt uttrycket
att motionärerna vill förbjuda kommunerna
att upplåta mark med tomträtt.
Det är inte alls fråga om någonting sådant.
Motionärerna vill att de kommuner
som har bestämt sig för att enbart
upplåta mark med tomträtt skall åläggas
att även ställa mark till förfogande för
försäljning till dem som önskar bygga
en- ocli tvåfamiljshus.

Jag ville göra detta lilla klarläggande,
ty jag tycker inte att herr Karlssons yttrande
bör få stå oemotsagt.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Om jag har sagt »förbjuda»,
så medger jag att det var ett fel.
Men det blir sannerligen inte bättre,
herr Lundberg, om man säger att vad
det gäller är att ålägga kommunerna att
sälja mark i stället för att använda
tomträttsinstitutet. Högern vill inskrän -

ka kommunernas rätt att själva bestämma
inom deras eget område, det kan
varken herr Lundberg eller herr Ebbe
Ohlsson komma ifrån.

Herr Ebbe Ohlsson drog paralleller i
fråga om den kommunala självstyrelsen
och sade att kommunreformen 1952 och
den reform som syftar till att åstadkomma
samarbetsnämnder, blockbildningar
och liknande också skulle vara ingrepp
i kommunernas självstyrelse. Detta är
ju fullständigt felaktigt. Ett beslut om
att indela riket i ett mindre antal kommuner,
med ett större antal invånare,
kan näppeligen betraktas som ett ingrepp
i självstyrelsen, utan det är något
som är nödvändigt med hänsyn till
samhällsutvecklingen. Det går inte att
blanda ihop en sådan reform med förslaget
att ålägga kommunerna lägg
märke till ordet ålägga! — att inte få bestämma
själva, om de vill sälja mark
i stället för att upplåta den med tomträtt,
herr Ebbe Ohlsson.

Om man ser på vilka kommuner som
begagnar tomträttsinstitutet finner man
att det är ytterst få, kanske en handfull,
som inte samtidigt säljer tomter till enskilda
köpare. Det hela är alltså inte ett
problem som berör de 50 kommuner
som jag nämnde har tomträttsinstitut,
utan det rör sig om ett ytterst litet antal
kommuner. Jag anser att de måste ha
rätt att i fortsättningen använda vilken
metod de vill när det gäller att tillhandahålla
mark åt egnahemsbvggare, antingen
de säljer mark eller upplåter den
med tomträtt. Ett begagnande av tomträttsinstitutet
ger i varje fall de människor
som har svårt att skaffa kapital
möjligheter att bygga hus, och det är
verkligen att bereda ordentlig valfrihet
när det gäller att bygga eget hem. Om
man bara vill sälja marken kan det
däremot, herr Lundberg, vara svårt för
vederbörande köpare att skaffa det kapital
som behövs för att klara både husbygget
och det ganska dyrbara tomtköpet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

68 Nr 34 Onsdagen den 6 november 1968

Om skyldighet för kommun att upplåta mark för viss bostadsbebyggelse

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag torde inte alls besitta
några som helst pedagogiska färdigheter,
eftersom det verkar av herr
Göran Karlssons anförande som om
han fortfarande inte har fattat poängen
i detta. Jag vill inte på något sätt komma
åt tomträttsinstitutet. Det skall förekomma.
Men just i de fall där tomträttsinstitutet
är det enda sättet att få
en tomt anser vi att riksdagen genom
att bifalla denna motion skall ålägga
kommunerna att ställa mark till förfogande
för försäljning. Jag tycker att
alla nu borde vara på det klara med att
jag inte är ute efter tomträttsförfarandet.
Det är ett alternativ jag efterlyser.

Herr Göran Karlsson framhöll att det
i dag bara är en handfull kommuner
som tillämpar politiken att endast upplåta
mark med tomträtt. Ja, det är inte
något stort problem, men vi vill dock
att det inte skall bli flera kommuner
och att de kommuner som tillämpar
denna politik skall ändra sig.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag vet inte vilka pedagogiska
möjligheter herr Lundberg har
att övertyga mig om vad han vill ha
fram. Jag skall inte använda uttrycket
demagogiska möjligheter.

Herr Lundberg säger att han inte är
ute efter att komma åt tomträttsinstitutet.
Nej, det må vara hänt att han inte
vill sikta så långt, men han vill i varje
fall begränsa kommunernas möjligheter
att fritt få bestämma, vilket jag värjer
mig emot.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja— 98;

Nej — 22.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten
B.

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Om upphävande av rätten för jakträttsinnehavare
att döda hund som löper lös
och jagar eller ofredar villebråd

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 59, i anledning av motioner
om upphävande av rätten för jakträttsinnehavare
att döda hund som löper
lös och jagar eller ofredar villebråd.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 84 i första
kammaren av herr Göran Karlsson och
nr 123 i andra kammaren av herr Levin
in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, att riksdagen skulle
besluta, att tredje stycket i 22 § lagen
den 3 juni 1938 om rätt till jakt skulle
utgå.

Enligt nämnda lagrum skulle löslöpande
hund, som under tiden den 1
mars—den 20 augusti jagade eller ofredade
villebråd och icke ville låta sig infångas
— och då det av omständigheterna
uppenbarligen framginge, att hundens
löslöpande berodde på ägarens eller
innehavarens vårdslöshet — få dödas
av jakträttsinnehavaren eller hans
folk. Den som sålunda dödat hund skulle
därom ofördröjligen göra anmälan
till polisman i orten.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt,

A. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 84 och II: 123 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört; samt

B. att motionerna i övrigt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottets mening borde berörda
stadgande i enlighet med motionsförslaget
upphävas eller också ändras
så, att hundägarnas intressen tillgodosåges
bättre än som nu vore fallet. Härvid
kunde ifrågakomma exempelvis att
stadga, att anmälningsskyldigheten till
polisen skulle fullgöras innan hunden
finge dödas. Härigenom kunde förhind -

ras att hund dödades i hastigt mod eller
på grund av osämja mellan grannar. Utskottet
vore emellertid icke nu berett
att avgiva något förslag till lösning av
frågan utan förordade, att den genom
Kungl. Maj :ts försorg'' närmare skulle utredas
i enlighet med de riktlinjer utskottet
i utlåtandet anfört. Det torde
enligt utskottet få ankomma på Kungl.
Maj :t att bestämma formerna för en sådan
utredning.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson (fp), Erik Jansson (s)
och Hansson (s), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
erhålla den lydelse, reservationen visade.

Reservanterna hade bland annat ansett,
att tillräckliga skäl icke förelåge att
föreslå ett upphävande av förevarande
stadgande. Frågan borde enligt reservanterna
följas med uppmärksamhet
och, om så visade sig erforderligt, skulle
initiativ tagas till lagändring.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
gäller frågan vilka åtgärder
som får vidtas mot hund som löper lös
i annans vildmarker.

Alla instämmer väl i att det är ett
starkt intresse ur både djurskydds- och
jaktvårdssynpunkt att förhindra att
hundar löper lösa i viltmarkerna. Gällande
jaktlag innehåller också olika regler
om jakträttsinnehavarens möjligheter
att förhindra dylikt. I första hand
har han rätt att infånga hunden och
kräva ersättning av hundägaren. Men i
visst fall —- nämligen om hunden jagar
eller ofredar villebråd under den ömtåligaste
tiden på året, från den 1 mars
till den 20 augusti, då jakt i stort sett
inte ifrågakommer, och det visar sig
omöjligt att infånga hunden -— har jakträttsinnehavaren
rätt att döda hunden
om det är uppenbart att hundens löslöpande
beror på ägarens vårdslöshet.

Tolkningen av det sista villkoret —
att löslöpandet uppenbarligen beror på
ägarens vårdslöshet — har varit före -

Nr 34

Onsdagen den G november 1968

Om upphävande av rätten för jakträttsinnehavare att döda hund som löper lös och
jagar eller ofredar villebråd

mål för olika meningar, och högsta
domstolen har i en dom för några år
sedan ställt ganska ringa krav i det avseendet.
Det ansågs sålunda bero på
vårdslöshet då hunden grävt sig ut ur
hundgården, eftersom något liknande
hänt vid tidigare tillfälle utan att fullt
effektiva motåtgärder vidtagits. Vårdslösheten
ansågs vidare uppenbar oaktat
jakträttsinnehavaren inte känt till
dessa omständigheter.

Det är klart att i de fall som här avses
föreligger en konfliktsituation mellan
intressen som båda är värda att
skyddas. Att villebrådet inte jagas och
ofredas under den ömtåliga tiden är
givetvis viktigt, och det intresse som
skall skyddas tillgodoses inte helt genom
ekonomiska sanktioner och genom
en rätt att infånga hunden, en rätt som
inte alltid kan realiseras.

Lagstiftaren har därför ansett det
nödvändigt att stadga en rätt för jakträttsinnehavaren
att döda hunden om
så är nödvändigt, men bara under förutsättning
att hundägaren uppenbarligen
gjort sig skyldig till vårdslöshet.
Hundägarens intresse har sålunda ansetts
böra stå tillbaka med hänsyn till
den skuld som ligger honom till last.
Enligt min mening bör dock förutsättningarna
för ett sådant ingripande bedömas
restriktivt.

I motioner har nu yrkats att bestämmelsen
om rätt att döda löslöpande
hund skall upphävas. Det bör då framhållas
att vår jaktlagstiftning helt nyligen
varit föremål för en allmän översyn.
Därvid berördes i någon mån förevarande
bestämmelse. Utredningsmannen
hade föreslagit att området för
regelns tillämplighet skulle på visst sätt
utvidgas. Departementschefen tog inte
upp det förslaget, men i anslutning till
ett remissyttrande berördes högsta
domstolens nyss nämnda avgörande. Departementschefen
ansåg att om domen
skulle föranleda en alltför vidsträckt
tillämpning av rätten att döda löslöpande
hund kunde anledning finnas att ta

upp frågan om jämkning av bestämmelsen.

Varken i motionerna eller i de remissyttranden
som infordrats har påståtts
att den ifrågavarande bestämmelsen
i någon påtaglig utsträckning missbrukats.
De statliga remissinstanserna,
rikspolisstyrelsen och statens naturvårdsverk
— den senare centralmyndighet
för jaktvårdsfrågor — avstyrker
helt motionerna. Att hundägarnas organisationer
tillstyrker motionerna är
kanske inte att förvåna sig över. Jägarorganisationerna,
som väl representerar
såväl jaktvårds- som hundägarintressen,
intar en medlande ståndpunkt
och anser att någon jämkning av reglerna
bör övervägas.

Inom utskottet har vi varit ense så
långt att vi inte velat utesluta att bestämmelsen
har en sådan utformning
att den kan missbrukas. Meningsskiljaktighet
har emellertid förelegat om
varthän en sådan bedömning bör leda.
För egen del har jag och de övriga
reservanterna närmast ansett att med
hänsyn till den nyligen verkställda
översynen av jaktlagstiftningen och det
förhållandet att missbruk inte påvisats
något direkt initiativ för närvarande
inte är påkallat från riksdagens sida,
och detta så mycket mera som departementschefen
uppenbarligen vid 1966
års behandling av jaktlagstiftningen
avsåg att ha frågan i åtanke. Att reservanterna
dock biträtt förslag om ett
tillkännagivande av de anförda synpunkterna
är närmast att se som ett
försök till kompromiss, som vi inte velat
frånträda oaktat det inte samlat majoritet
inom utskottet.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Fru LANDBERG (s):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
gäller ytterst en fråga om humanitet.
Utskottet, som tillstyrker bifall till en
motion om ändring av jaktlagens 22 §,

Onsdagen den 6 november 1908 Nr 34 71

Om upphävande av rätten för jakträttsinnehavare att döda hund som löper lös och

anser att de nuvarande bestämmelserna
inte är tillfredsställande ur humanitär
synpunkt. Jag anser att det är oriktigt
att det finns möjlighet att ta sig rätten
att döda annans hund om — som det
heter — han är ute och jagar villebråd
på annans mark.

Jägarnas egna organisationer är överens
om att det nuvarande tillståndet är
orimligt. Svenska jägareförbundet har
med hänvisning bl. a. till ett rättsfall
ansett den nuvarande ordningen otillfredsställande.
Svenska kennelklubben
anför i sitt yttrande att rätten att döda
hund är ägnad inge starka betänkligheter
av principiell natur. Lagen ger
jakträttsinnehavaren den befogenheten
utan att skapa garantier för att inte
rätten missbrukas.

Vi känner alla djup olust över att man
i lag ger jakträttsinnehavaren möjlighet
att utan föregående utredning själv
ta sig rätt. Bestämmelserna är en kvarleva
från en gången tid och har inte stöd
i dagens rättsuppfattning.

Motståndarna till en lagändring säger
att viltvårdssynpunkten talar för att den
nuvarande ordningen bibehålies. Men
man säger också att den nuvarande ordningen
är svårtillämpad och därför kan
leda till otillfredsställande resultat. När
man i reservationen konstaterar detta
så borde man tagit konsekvenserna och
tillstyrkt den skrivelse till Kungl. Maj:t
som utskottsmajoriteten förordar.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Som gammal jägare har
jag naturligtvis lyssnat på denna debatt
och funnit den vara mycket intressant.

Det är alldeles riktigt, som motionärerna
säger, att bestämmelsen är grym
och inhuman och strider mot principen
att ingen har befogenhet att själv taga
sin rätt. Det är ungefär var fru Landberg
har sagt här.

jagar eller ofredar villebråd

Men vi skall också tänka på att man
bör vara human mot viltet som förföljs
av hundar och blir sönderslitet. Jag har
under mina 50 år som jägare skjutit två
hundar, och jag skall genast erkänna att
jag har känt mig mycket illa berörd
båda gångerna, även om det första fallet
var så klart att det inte fanns någonting
annat att göra. Det var nämligen en
hund som förföljde ett ungsto. Det var
alltså hund mot häst. Hästen, som gick i
en inhägnad, sprang emot ett stängsel
och blev sargad riktigt ordentligt. Jag
kunde inte fånga hästen, och jag kunde
inte fånga hunden. Då tog jag bössan
och sköt hunden. Det är klart att det
hade varit mycket bättre om hästen
hade gjort processen kort och sparkat
bakut, så att jag hade sluppit utföra denna
exekution.

Det andra fallet visar påtagligt att det
här måste finnas någon lagstiftning. Jag
säger till en ägare av en schäferhund:
Nu har din hund varit på mina marker
och jagat gång på gång. Vi är goda vänner,
och nog skall vi kunna reda upp
detta. Kan du inte hålla hunden hemma,
så kommer jag att skjuta den. Efter tre
tillsägelser sade jag: Nästa gång smäller
det. Det gjorde det också. Hunden blev
skjuten. Jag frågade vederbörande om
jag skulle gå till polisen och anmäla
fallet. Nej, han förstod att han hade
handlat fel, och hunden fick grävas ned.
Han hade inte haft den tillsyn över sin
hund som en hundägare skall ha.

En hund, åtminstone en schäferhund,
är mycket pigg på jakt och är farligare
än en räv. Schäfern är nämligen mycket
snabbare. Vi skall väl också ha hjärta
för viltet.

Men — det kan man kanske inte skriva
i någon lag—- inga klåpare skall få
skjuta hundar i markerna. Det skall vara
vana och säkra jägare. Man känner en
viss nervositet när man skall skjuta en
hund, ty man är rädd att man skall skadeskjuta
den. Att skadeskjuta en hund
tycker jag skulle vara det ruskigaste
man kunde vara med om.

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ang. dispositionen av domänverkets markfond

Svenska jägareförbundet har föreslagit
den ändringen att man skall vara
skyldig att anmäla till polisen innan
hunden dödas. Det tycker jag är ett
mycket gott förslag. Hela reservationen
andas kompromiss, och därför tycker
jag att det enda vettiga är att rösta för
reservationen.

Utskottet förordar att frågan blir föremål
för Kungl. Maj :ts ytterligare utredning.
Vi har ju haft så många utredningar
om jakt att vi väl inte skall lägga
en ny utredning till alla de andra. Jag
tycker att det hela är så klart. Här bör
det vara någon lag om hundar, det går
inte att komma ifrån.

Jag yrkar således bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
med godkännande av utskottets
motivering samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som förordats i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande
av utskottets motivering, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 59
med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 36.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 62, i anledning
av motioner angående föreskrifterna
om sotning, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. dispositionen av domänverkets
markfond

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av motioner
angående dispositionen av domänverkets
markfond.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 286, av herr NilsEric
Gustafsson m. fl., samt II: 358, av
herrar Jonasson och Dockered, hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om skyndsam
prövning och förslag beträffande sådan
ändring av reglerna för dispositionen
av domänverkets markfond, att fondens
medel kunde tagas i anspråk för inköp
av särskilda natur- och fritidsområden
samt för ordnande av friluftsanläggn
in gar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
1:286 och 11:358 utan åtgärd.

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Carl Eskilsson (h),
Hermansson (ep), Lundberg (h), KarlErik
Eriksson (fp), Hansson i Skegrie
(ep), Nilsson i Lönsboda (fp) och Jonasson
(ep), fru Sundberg (h) samt
herr Berndtsson (fp).

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Frågan om dispositionen
av domänverkets markfond har varit
föremål för riksdagens behandling
åtskilliga gånger under de senaste åren.
Från vårt håll har framhållits att de medel
som tillföres markfonden, bl. a. vid
försäljning av kronans mark omkring
städer och tätorter, med fördel borde
kunna användas för att tillgodose det
behov av rekreation och friluftsliv som
invånarna i dessa städer och tätorter
kan ha. Vi har fortfarande samma uppfattning,
dvs. att detta borde vara en
huvuduppgift vid användningen av
markfonden.

Emellertid har vårriksdagen i år beslutat
att markfonden skall upplösas och
ersättas med en särskild investeringsfond
till vilken de medel skall föras som
tidigare har tillförts domänverkets
markfond. Investeringsfonden skall användas
bl. a. för inköp av särskilda natur-
och fritidsområden samt för ordnande
av friluftsanläggningar. Detta är
anledningen till att det i år inte blivit
någon reservation till jordbruksutskottets
utlåtande utan att vi, som brukar stå
bakom reservationen i vanliga fall, nöjt
oss med ett särskilt yttrande.

Denna omständighet innebär emellertid
inte att vi ändrat uppfattning. Vi har
endast med hänsyn till omorganisationen
nöjt oss med ett särskilt yttrande,
i vilket vi ger till känna vår mening.

Jag har därför, herr talman, inget särskilt
yrkande utan nöjer mig med att
uttala förhoppningen att de angelägna
uppgifter som vi vill tillgodose genom
att markfondens medel används för fritidsändamål
skall beaktas i fortsättningen.

Meddelande ang. enkel fråga

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Eftersom ingenting nytt
framkommit i denna fråga, vilken vid
åtskilliga tillfällen tidigare behandlats
i riksdagen, inskränker jag mig till att
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 34, i anledning
av motion angående ersättningen
för älgskada, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning
av motioner angående användningen av
RFSU:s upplysningsskrift Samspel i
skolundervisningen samt om granskningen
av läromedel i sexualkunskap
och av bredvidläsningsböcker i sexualundervisning.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående visst bemyndigande
för fullmäktige i anslutning
till uppdraget att anskaffa bostäder
åt riksdagsledamöter.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Björk (s) till hans excellens herr statsministern:
»Anser Statsministern att det
mot bakgrund av opinionsmätningarna
inför det senaste andrakammarvalet föreligger
behov dels att utbygga statistiska
centralbyråns möjligheter att åta -

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Meddelande ang. enkel fråga

ga sig opinionsundersökningar, dels att
för statliga eller statligt finansierade
institutioner och organ ytterligare inskärpa
betydelsen av att hos privata
opinionsmätningsinstitut beställda undersökningar
uppfyller högt ställda
krav på vetenskaplig noggrannhet?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.11.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTIL ITHIM m»