Nr 34 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

\Jä3y

Nr 34 ANDRA KAMMAREN 1969

30—31 oktober

Debatter m. m.

Torsdagen den 30 oktober

Sid.

Meddelande ang. sammanträdestider m. m........................ 3

Svar på frågor av herr Clarkson (m) ang. åtgärder för att hålla enskild
person skadeslös vid fall av penningförfalskning samt fröken
Wetterström (m), herr Boo (ep) och herr Jönsson i Ingemarsgården

(fp) i samma ämne........................................... 3

herr Josefsson i Halmstad (s) ang. skattefrihet för vissa avgångsersättningar
................................................ 9

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. åtgärder för att utjämna bensinoch
oljekostnaderna för de inre och nordliga delarna av landet ... 10

herr Wennerfors (m) ang. tillsättande av en expertgrupp för lösande

av zigenarnas problem..................................... 11

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. förbättrad sjukpenning för hem arbetande

kvinnor......................................... 11

herr Andersson i Örebro (fp) ang. lagstiftning om rätt för köpare att

annullera kontrakt som slutits vid s.k. dörrförsäljning........... 12

herr Enskog (fp) ang. förfrågningar från företag om tillämpningen av

den s. k. Rhodesia-lagen................................... 13

fru Lindberg (s) ang. besittningsskydd för lägenhet hyrd i andra hand 14

fru Kristensson (m) ang. framläggande av proposition om rättegångs hjälp.

................................................... 16

herr Mundebo (fp) ang. åtgärder för att förkorta väntetiden vid

rättspsykiatrisk undersökning.............................. 17

herr Hugosson (s) ang. samhällsingripande mot den s. k. scientologin 19

herr Thylén (m) ang. beslag av fiskeredskap.................... 20

Allmänpolitisk debatt (forts.)................................... 21

Visst tillgodoräknande av tjänstgöring på fiskefartyg.............. 78

1 —Andra kammarens protokoll 1969. Nr 34

Nr 34

Innehåll

Sid.

Rätt till nedskrivning vid beskattningen av värdet på djurbesättning 79

Meddelande ang. plenum fredagen den 31 oktober................. 81

Interpellation av herr Lindberg (s) ang. den militära hälso- och sjukvården.
.................................................... 81

Meddelande om enkla frågor av:

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. televerkets bestämmelser om flyttning
av telefonapparat..................................... 82

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. skyldighet för biltillverkare att

använda material som förhindrar rostskador.................. 82

fru Kristensson (m) ang. bevakningen av svenskt territorialvatten 82
herr Nordstrandh (m) ang. sammansättningen av 1968 års utbildningsutredning.
........................................... 82

Fredagen den 31 oktober

Meddelande om enkel fråga av herr Hedin (m) ang. traktorskattens
inverkan på jordbruksförhandlingarna våren 1969............... 84

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 30 oktober

Statsutskottets utlåtande nr 124, om fria läroböcker till vuxenstuderande.
.................................................. 78

— nr 125, ang. dispositionen av avvecklingsskolornas donationsfonder
.................................................... 78

Bevillningsutskottets betänkande nr 52, ang. redogörelse från Nordiska

rådets sjuttonde session..................................... 78

Andra lagutskottets utlåtande nr 61, om visst tillgodoräknande av

tjänstgöring på fiskefartyg.................................. 78

— nr 62, om förbud mot användning av DDT m. fl. preparat........ 79

—- nr 63, ang. handläggningen av fall av misstänkt barnmisshandel... 79

— nr 64, om viss ändring av reglerna i barnavårdslagen angående s. k.

återflyttning............................................... 79

— nr 65, om lagstadgad rätt till semester mellan jul och nyår........ 79

— nr 66, om översyn av reglerna om sjukförsäkringsavgift........... 79

Bevillningsutskottets betänkande nr 54, om rätt till nedskrivning vid

beskattningen av värdet på djurbesättning..................... 79

— nr 55, ang. vissa uppbördsfrågor.............................. 81

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober
Kl. 10.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Wennerfors, som vid kammarens sammanträde
den 21 innevarande oktober
beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden den 24 oktober—den 5
nästkommande december på grund av
militärjänst, för innevarande dag intagit
sin plats i kammaren.

§ 2

Meddelande ang. sammanträdestider
m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär plan för andra kammarens
sammanträden under december
månad. Därav framgår bl. a. att sessionens
sista arbetsplenum avses skola äga
rum onsdagen den 17 december och att
kamrarna sammanträder även torsdagen
den 18 december om så erfordras
på grund av skiljaktiga beslut.

En preliminär plan för behandling i
kamrarna av utskottsutlåtanden under
december månad kommer att framläggas
i mitten av november.

§ 3

Svar på frågor ang. åtgärder för att
hålla enskild person skadeslös vid fall
av penningförfalskning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Clarkson, fröken
Wetterström och herr Jönsson i Inge -

marsgården har — med något varierande
formuleringar ■— frågat mig, om jag
ämnar vidta några åtgärder för att hålla
enskild person skadeslös vid fall av penningförfalskning.
Herr Boo har ställt
samma fråga till justitieministern. Herr
Boos fråga har överlämnats till mig för
besvarande samtidigt med de övriga.

Regeringen anser det inte möjligt eller
lämpligt att staten ersätter ekonomiska
förluster till följd av sedelförfalskning
eller annan penningförfalskning.

Vidare anförde:

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
statsrådet Sträng för svaret samtidigt
som jag vill säga att det var med
besvikelse som jag tog emot det. Jag
hade nämligen hoppats att herr Sträng
skulle ha funnit någon möjlighet att ersätta
dem som oförskyllt har drabbats
av de falska hundrakronorssedlarna.

Som herr Sträng vet har det kommit
ut ett stort antal förfalskade hundralappar,
och 100 kronor är väl för alla av
oss en kännbar förlust — ja, för de flesta
en mycket kännbar förlust. Även för
normalt hederliga medborgare kan det
innebära en svår frestelse att låta en
falsk hundralapp gå vidare i cirkulationen.
Jag tycker därför att det ur allmänpreventiva
synpunkter hade varit
synnerligen värdefullt, om det hade
funnits en möjlighet för oskyldiga människor
som drabbas på detta sätt att gå
till någon institution och få den falska
sedeln registrerad och ersatt. Om dessa
personer t. ex. hade kunnat gå till polb
sen omedelbart, så hade man för det

4 Nr 34 Torsdagen den 30 oktober 1969

Svar på frågor ang. åtgärder för att hålla enskild person skadeslös vid fall av
penningförfalskning

första vunnit det syftet och för det andra
hade polisens arbete påskyndats.
Dess arbete hade blivit mera effektivt,
och polisen hade kanske då snabbare
kunnat inringa den brottslige som
prånglat ut sedlarna.

När herr Sträng säger att det är omöjligt
att ge ersättning, så är det beskedet
en stor besvikelse för mig. Det måste
finnas möjligheter i det fallet. Och om
det är så, att det inte anses lämpligt att
gå den vägen, så vore det intressant att
höra statsrådet närmare utveckla skälen
härför.

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Också jag ber att få tacka
finansministern för svaret, trots att
det inte gärna kunde ha varit mera negativt.

Jag har framställt min fråga därför
att jag tycker det är hårt att framför allt
gamla personer, kanske med nedsatt
syn och avtrubbad känselförmåga, som
är hänvisade till att leva uteslutande på
sin pension, skall riskera att drabbas av
en för dem kännbar ekonomisk förlust.
Om det är så att det praktiskt taget
bara är experter förbehållet att kunna
konstatera om en sedel är äkta eller
falsk, tycker jag att det är för mycket
begärt att gemene man — och speciellt
de gamla som jag talat om — skall kunna
upptäcka om de hundrakronorssedlar
de får i sin hand är äkta eller inte.
Det måste ändå vara ett statens intresse
att få reda på hur många falska sedlar
som är i omlopp och att få dem ut ur
cirkulationen. Annars finns det ju risk
för att sedlarna bara går vidare.

Jag vill fråga finansministern om
man förutsätter att den enskilde medborgaren
skall ha tillräckliga kunskaper
för att kunna avgöra om en sedel är
äkta eller inte. Är han skyldig -— och
det är det väsentliga — att göra anmälan
om han upptäcker att han fått en
falsk sedel. Om sådan skyldighet föreligger,
bör i så fall inte sedeln inlösas?

Hur förhåller det sig vidare t. ex. om
riksbanken mottagit falska sedlar via
en bank? Tillämpas då något regressförfarande?
Om så inte är fallet, har då
inte riksbanken i realiteten inlöst sedeln?
Om detta sker i ett sådant fall,
borde enligt min mening möjlighet kunna
öppnas också för en privat person
att få en falsk sedel inlöst.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Även jag tackar finansministern
för svaret på min fråga.

Spörsmålet huruvida en person som
tar emot falska sedlar i god tro skall
hållas skadeslös är ju ingalunda nytt,
men det har självfallet kommit i brännpunkten
genom den inflation i falska
sedlar som nu uppstått. Jag är väl medveten
om att det är svårt att finna lämpliga
vägar och betryggande rättsformer
för inlösen av eller ersättning för falska
sedlar, men det kan inte heller vara riktigt
att lojala svenska medborgare skall
göra förluster genom den situation som
uppstått. Det kan gälla personer i små
omständigheter eller sådana som har
särskilt svårt att kontrollera de sedlar
de tar emot, i första hand äldre människor
och jämförbara kategorier.

Även den press som människor känner
att behöva kontrollera sedlarna i en
situation som den nuvarande kan upplevas
som ganska bekymmersam. Jag
har själv stått på en poststation och sett
pensionärer kvittera ut sina pensioner
och iakttagit hur bekymrade de varit
när de kontrollerat de .sedlar de emottagit
av postfunktionären. Det är beklagligt
att en situation som denna skall
uppstå, men det borde vara möjligt att
finna vägar för att hålla enskilda människor
skadeslösa i detta avseende.

Jag beklagar liksom de övriga frågeställarna
att svaret är så negativt. Jag
vill ändå hoppas att man skall kunna
finna en acceptabel väg, som på ett
rimligt sätt leder till trygghet för de
människor det gäller. Jag hoppas sam -

Torsdagen den 30 oktober 1969 Nr 34

Svar på frågor ang. åtgärder för att hålla enskild person skadeslös vid fall av
penningförfalskning

tidigt naturligtvis att man skall kunna
förhindra att förfalskningar görs liksom
att man snabbt kan komma de personer
på spåren vilka ägnar sig åt denna
kriminella verksamhet.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min fråga.
Jag skall uttrycka mig positivt och
säga att det är kort, klart och bestämt,
vilket ju är bra för en frågeställare. Svaret
kan ju inte misstydas.

Finansministern anlägger två synpunkter,
varav den ena är att statlig
ersättning i detta fall inte är lämplig.
Jag vill genmäla att staten väl ändå är
garant för våra pengar, och som sådan
har staten ett ansvar. Jag kan dock
medge att detta är en svårlöst fråga,
varför det kanske kan finnas ett visst
fog för den andra punkten i svaret,
nämligen att det inte är möjligt att införa
någon form av ersättning. Men
önskvärt vore väl ändå att man kunde
hålla dessa människor, som oförskyllt
kommer i en svår situation, skadeslösa.
Det har ju skapats en stor osäkerhet -—
en oro för de förlustrisker som finns
när man tar emot sedlar som kan vara
förfalskade — och många har ansett det
fullt naturligt och riktigt att staten skulle
ge en garanti härvidlag. Det är alltså
ingen självklar sak att man skall säga
nej till detta.

Jag tycker att detta önskemål också
måste sammanfalla med statens önskemål,
som inte kan vara något annat än
att snabbt kunna avslöja sådana här
oegentligheter. Då måste man också få
allmänheten att samverka så långt som
möjligt, och detta förutsätter att någon
osäkerhetssituation inte föreligger.

Jag förstår att det inte är så lätt att
lösa problemet. Låt mig emellertid
framföra några amatörmässiga synpunkter.

Skulle det inte vara möjligt att genomföra
ett system som innebär följan -

de: Den som fått en falsk sedel i sin
hand skulle kunna presentera den i
riksbanken, inklusive dess avdelningskontor,
mot angivande av sitt namn och
adress och få den falska sedeln deponerad.
När falsktillverkaren avslöjas skulle
de deponerade sedlarna kontrolleras,
och där det med sannolika skäl visas att
den deponerade sedeln härrör från den,
avslöjade falskmyntaren skulle deponenten
få ersättning med äkta sedel av
samma värde. Givetvis måste deponenten
kunna visa att han inte haft något
som helst samröre med falsktillverkaren.

Jag förutsätter alltså att de som deponerar
sedlar mot uppgivande av sitt
rätta namn och adress knappast gör
detta om de har någon som helst bulvanförbindelse
med falsktillverkaren
och löper risk att bli avslöjade. Deponenterna
är med all sannolikhet hederligt
folk. De skulle för övrigt inte få ersättning
med mindre än att hederligheten
fastslås med erforderliga rättsliga
garantier. Jag utgår vidare från att det
skall vara tekniskt möjligt att fastslå
om deponerade sedlar härrör eller icke
härrör från en avslöjad falsktillverkare.
Endast sådana deponerade sedlar, om
vilka det efter ingående teknisk granskning
kan sägas att de härrör från falsk-;
tillverkaren, skall berättiga till ersättning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det har ställts några
direkta frågor till mig.

Låt mig först erkänna, att visst kan
detta ställningstagande innebära en
hård attityd, om det är en fattig människa
som har råkat få en falsk hundrakronorssedel.
Jag skall emellertid litet
närmare utveckla varför jag ändå har
svarat så klart negativt.

Fröken Wetterström frågade, om en
medborgare har skyldighet att anmäla
när han fått en falsk sedel. Mitt svar är

Nr 34

Svar på frågor ang. åtgärder

penningförfalskning

att någon skyldighet inte föreligger
men att det är önskvärt att en anmälan
görs, därför att det kan ge polisen en
ledtråd.

Vidare frågade fröken Wetterström,
om man kan förutsätta att medborgarna
alltid kan kontrollera om en sedel är
äkta eller falsk. Ja, det beror ju på graden
av finess och skicklighet hos falskmyntarna.
Vi får väl utgå från att om vi
skulle släppa på kravet att medborgaren
skall vara uppmärksam, så skulle
väsentliga risker uppkomma. Det kan
naturligtvis sägas att lojala svenska
medborgare inte borde behöva lida ekonomiskt
för en falskmyntarligas operationer.
Men tyvärr råkar ju lojala svenska
medborgare ibland illa ut. Man kan
bli bestulen på sina tillhörigheter, man
kan bli överfallen och få läggas in på
sjukhus, man kan bli utsatt för väskryckning
— framför allt om man är en
dam — och bli av med sina tillhörigbeter.
Om polisen klarar upp det hela och
förövaren av brottet har möjllighet att
göra rätt för sig, så blir den lojala
svenska medborgaren soulagerad. Men
i de flesta fall brukar vederbörande inte
kunna göra rätt för sig, och då får den
lojala svenske medborgaren ta en sådan
förlust. Det är sålunda inget specifikt
med en falsk hundrakronorssedel. Situationen
kommer igen på många andra
områden.

Vad som emellertid varit det väsentliga
för mig då jag givit detta klart negativa
svar har varit att jag befarar, att
om man in blanco förklarar att falska
sedlar skall bytas ut mot äkta, löper
man risken av att man får en extra fart
på tillverkningen av falska sedlar. Det
finns då inte längre något återhållande
element hos den enskilde medborgaren.
Han vet med sig att han, om han får en
dåligt gjord förfalskning, kan gå och
lämna in den och få en äkta sedel i
stället. Enligt min mening löper man
därmed risken att olaga sedeltryckerier
—• om jag får uttrycka mig på det sättet

skadeslös vid fall av

— dyker upp här och var i landet. Allmänheten
behöver ju då inte vara uppmärksam.
Den har fått carte blanche på
att den får sina eventuella falska sedlar
inlösta mot äkta. Med hänsyn till konsekvenserna
kan man helt enkelt inte
gärna ta den risken.

De falska hundralappar som nu är i
omlopp har fått en ovanligt omfattande
publicitet, och jag tror att allmänheten
därigenom kommit att skärpa sin uppmärksamhet.
Jag tror också att de officiella
instanserna numera innan sedlarna
lämnas över disken är mycket uppmärksamma
när det gäller att fastställa
om sedlarna är äkta eller falska.

För en vecka sedan hade jag ett ärende
till posten, och eftersom jag är intresserad
av detta problem gick jag till
olika postluckor och talade med de damer
som satt innanför dem. Jag lade då
märke till att varje gång de lämnade ut
en hundralapp genomgick denna en
okulärbesiktning. Jag tror att publiciteten
nu gjort att man inte längre behöver
befara att dessa förfalskade sedlar —
även om de är mycket skickligt gjorda
-—• skall gå in i den reguljära penninghandel
som de officiella institutionerna
står för. Jag fick också nyckeln till vad
som är skillnaden mellan en falsk och
en äkta sedel. Om man är uppmärksam
kan man se denna skillnad. I varje fall
har den personal som hanterar sedeltrafiken
klart för sig hur de skall fastställa,
om en sedel är falsk eller äkta.

Herr talman! Om man inte håller
obönhörligt fast vid denna linje, även
om den kan verka brutal, är jag rädd
för att man ger sedelförfalskarna en stimulans.
Samtidigt minskar man allmänhetens
vilja att observera eventuella
falska sedlar. Naturligtvis kan man anföra
känsloskäl och tala om fattiga människor
som lider uppenbara förluster,
men slutsumman av det hela är att vi
under inga förhållanden kan acceptera
den utveckling som jag befarar kommer,
om staten åtar sig inlösningsplikt.

Torsdagen den 30 oktober 1969

för att hålla enskild person

Torsdagen den 30 oktober 1969 Nr 34

Svar på frågor ang. åtgärder för att hålla enskild person skadeslös vid fall av
penningförfalskning

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Här har framkommit
olika förslag om hur man i praktiken
skulle kunna lösa ersättningsförfarandet,
och herr Sträng har välvilligt medgivit
att hans negativa inställning beror
på de stora svårigheterna. För min del
tror jag inte det skulle behöva bli någon
expansion inom falskmyntarbranschen
i landet enbart därför att man
skulle få ett ersättningsförfarande. Man
skulle kunna tänka sig att detta skulle
bestå i att folk gick till polisen och inlämnade
den falska sedeln. Jag tror att
polisen har så pass väl reda på sina
normala klienter att den skulle kunna
skilja de svarta fåren från de vita. Det
skulle säkerligen inte stimulera de oärliga
falskmyntutprånglarna, om de visste
att sedlarna kommer att gå till polisen
först.

När herr Sträng nu ställer sig helt
negativ till ett ersättningsförfarande
—- en ståndpunkt som jag visserligen
kan förstå men som jag inte kan gilla —
skulle jag önska att statsrådet övervägde,
om inte utseendet på sedlarna kunde
göras så annorlunda att sedelförfalskning
blev mycket svårare än den
är i dag. Med det relativt enkla utseende
sedeln har och trots vattenmärken,
inbyggda silvertrådslinjer o. s. v. kan
man i dag med offsettryck ganska lätt
kopiera dem så nöjaktigt, att folk som
växlar i dunkla ljusförhållanden inte
kan kontrollera, om de får en äkta eller
falsk hundrakronorssedel.

.Tåg skulle vara mycket tacksam om
statsrådet ville utsträcka sin vänlighet
till att även svara på frågan, om det är
möjligt att ge myntverket instruktioner
att ge ut nya tekniskt och gärna även
utseendemässigt förbättrade sedeltyper.

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om, herr finansminister, att denna frå -

ga har två sidor och att man, om man
lämnar ersättning i någon form för
för falska sedlar, skulle kunna medverka
till att människors uppmärksamhet
slappnar.

Finansministern hade älskvärdheten
att svara på en del av vad jag har frågat
om, men vad jag tycker är av speciellt
intresse är hur det förhåller sig
med riksbanken. Låt oss säga att riksbanken
via en annan bank får stora säckar
med sedlar som sedan i efterhand
granskas och befinnes innehålla även
falska sedlar. Har riksbanken då regressrätt?
Om den har det tycker jag
att det är något obilligt att den enskilde
personen själv måste stå risken.

Vi har här i riksdagen i andra sammanhang
många gånger diskuterat frågan
om ersättning av statsmedel till personer
som drabbas av brott. För närvarande
utgår sådan ersättning endast när
rymlingar från anstalter utför kriminella
handlingar och åstadkommer skadegörelse.
Efter vad jag erfarit har det inom
justitiedepartementet gjorts en utredning
beträffande ersättning för skador.
Jag har också fått veta att justitiedepartementet
någon gång omkring årsskiftet
1969/70 ämnar framlägga förslag
om en allmän lag om skadeståndsansvar.
I detta lagförslag har det sagts
mig att ett allmänt skadeståndsansvar
ingår som en integrerad del. Samtidigt
lär det emellertid vara så, att man inte
ämnar föreslå ersättning för skada till
person som drabbas av brott. Jag tycker
att den frågan ligger i linje med den
fråga vi har ställt. Om de uppgifter jag
har fått är riktiga — vilket jag har all
anledning att förmoda, eftersom de lämnats
från absolut tillförlitligt håll —
och förslaget alltså inte kommer att ta
upp frågan om skadestånd till enskilda,
beklagar jag detta redan på förhand.

Jag skulle, som sagt, vara tacksam om
finansministern ville svara på min fråga
beträffande riksbankens regressrätt.

8 Nr 34 Torsdagen den 30 oktober 1969

Svar på frågor ang. åtgärder för att hålla enskild person skadeslös vid fall av
penningförfalskning

Herr BOO (ep):

Herr talman! Finansministern säger
att om de som i sin hand får falska sedlar
skall hållas skadeslösa, innebär det
att man tar bort det sista återhållsamma
elementet för dem som vill prångla
ut falska sedlar i marknaden. Det är
enligt mitt sätt att se inte alldeles säkert
att det förhåller sig på det sättet. Jag
tror tvärtom att man — genom att allmänheten
icke ges chans att få sina
falska sedlar inlösta — ger dem som
vill prångla ut falska sedlar i marknaden
en lättare och mer bekväm väg för
deras kriminella verksamhet.

Finansministern tog som en parallell
att de som råkar ut för väskryckning
etc. inte heller är skyddade ekonomiskt
av samhället. Det bör ändå vara en samhällets
angelägenhet att se till att alla
människor så långt möjligt får det rättsskydd
vi har anledning och rätt att förvänta
och samtidigt så långt möjligt hålles
skadeslösa. Jag vill för min del säga
att det bör vara möjligt att klara denna
fråga — även med bibehållande av den
rättssäkerhet som självfallet bör finnas
inbyggd i systemet — genom att på något
sätt ge ersättning till dem som har
råkat illa ut.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Låt mig göra två korta
kommentarer i anledning av herr
Strängs anförande.

Han säger att ett ersättningssystem
skulle leda till mindre observans från
allmänhetens sida. Det är ju helt beroende
på hur man utformar systemet.
Enligt min mening skulle det få en rakt
motsatt effekt. Om den enskilde inte
löpte risk att förlora pengar skulle han
hellre visa upp sin falska sedel. Det är
ju så som man redan tidigare har sagt
här att människor försätts i ett dilemma
-— även om det är rättskaffens folk
— om det föreligger en förlustrisk.

Om man nu säger nej till detta och
inte vill gå in på det kan man väl inte

jämföra statens ansvar i detta fall med
vad som händer om man mister en väska,
därför att i detta fall är staten garant
för våra sedlar och mynt. Det är
staten som tillverkar dem, och staten
är väl ändå beroende av en viss tilltro
till dem — det måste vi väl hålla med
om, ty annars skulle det bli mycket besvärligt
i vårt samhällsliv. Om man inte
vill gå med på att ge ersättning måste
därav följa ett ökat krav på att man tillverkar
sedlarna så att de är mycket svårare
att förfalska. Det kravet blir starkare
och starkare ju snabbare den tekniska
utvecklingen går. Medel som står
till den enskildes förfogande och till bedrägliga
människors förfogande har nu
blivit helt annorlunda än förut, och
därför måste samhället överväga att
göra nya typer av sedlar och mynt som
är svårare att förfalska.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag måste bekänna att
jag inte är sedelexpert i tillräcklig utsträckning
för att kunna avgöra om
våra nuvarande sedlar är svåra eller lätta
att förfalska. Jag tror att den allmänna
ambitionen hos sedeltillverkaren är
att göra dem så, att de skall vara ytterst
svåra att efterlikna. Nu kan jag inte klara
detta med att hänvisa till myntverket,
eftersom myntverket gör mynt och
riksbanken gör sedlar. Men jag utgår
från att man i riksbanksfullmäktige följer
denna debatt, och i den mån önskningar
framställs om att man bör byta
ut de nuvarande sedlarna mot någon annan
typ som är svårare att efterlikna utgår
jag från att riksbanken funderar
över problemet, om det nu finns någon
möjlighet att göra sådana sedlar.

Jag kan tyvärr inte svara fröken Wetterström
på hur riksbanken hanterar de
falska sedlar som kommer in. Jag har
inte reda på den saken — det är lika
bra att jag talar om det — så på den
frågan kan jag inte lämna något svar.

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Svar på fråga ang. skattefrihet för vissa avgångsersättningar

Däremot kan jag svara på den tredje
frågan som var obesvarad. Jag tror att
jag och justitieministern är lika överraskade
över fröken Wetterströms besked
om att det förarbetas ett lagförslag
om något allmänt, av statskassan betalt
skadestånd till folk som råkar illa ut i
olika situationer. Vi känner inte till detta
i kanslihuset.

Mina motiv angav jag i mitt första inlägg,
varför jag inte behöver upprepa
dem.

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Får jag till slut, trots
att det kan verka envetet, ställa ytterligare
en fråga till finansministern? Om
det är så att riksbanken så att säga löser
in falska sedlar som kommer från
banker —- jag säger aliså: om det är så
— vore det då inte skäligt och rimligt
att ånyo överväga huruvida inte enskilda
personer borde ha samma rätt att få
sina, kanske enstaka sedlar inlösta?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tror inte att man
med sådana här konsekvensslutsatser
kommer ifrån den helt avgörande problemställningen.
Skulle man in blanco
förklara att nu kommer vi att lösa in
alla falska .sedlar som en enskild person
visar upp, då får vi inflation i sedelförfalskning,
och den konsekvensen
tror jag inte ens fröken Wetterström
vill ställa sig bakom.

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Jag glömde en sak. Jag
finner det märkligt att finansministern
och justitieministern skulle vara ovetande
om det utredningsarbete som pågår
och i vilket frågan om ett allmänt
skadeståndsansvar skulle ingå som ett
led. Uppgifter härom har förekommit i
pressen, och även departementet har
lämnat mig den uppgiften. I det avseendet
torde jag alltså ha rätt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Uppgifter i pressen bör
man kanske ibland ta med en viss reservation.
Hur denna uppgift lämnats
från departementet vet jag ingenting
om — jag borde ju ha reda på en sådan
sak. Men fröken Wetterström preciserade
sig och säger att lagförslaget
ligger färdigt och skall avlämnas — om
jag fattade henne rätt — vid årsskiftet
1969/70. På den punkten vet vi ingenting
i kanslihuset.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. skattefrihet för vissa
avgångsersättningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Josefsson i Halmstad
har frågat mig om jag är villig
att vidta åtgärder för skattebefrielse åt
tidigare anställda vid linberedningsverket
i Laholm för erhållna avgångsersättningar
till den del de utgjort tillläggsbidrag.
Herr Josefsson hänvisar
till vad bevillningsutskottet yttrat i sitt
betänkande 1968:60 om beskattningen
av bl. a. tilläggsbidragen till ifrågavarande
anställda.

Frågan får ses mot bakgrunden av
vad som fr. o. m. 1968 års taxering gäller
om beskattning av ersättning på
grund av kollektiv avgångsbidragsförsäkring
i AFA och Folksam. I likhet med
vad bevillningsutskottet sagt i det åberopade
sammanhanget vill också jag
framhålla att den partiella skattefriheten
för viss sådan ersättning även bör
omfatta motsvarande statliga tilläggsbidrag
till avgångsersättning.

Regeringsrätten har emellertid genom
ett utslag den 9 september i år
fastställt att de ifrågavarande tilläggs -

1* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 34

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för att utjämna bensin- och oljekostnaderna för de inre
och nordliga delarna av landet

bidragen i sin helhet utgör skattepliktig
intäkt för mottagaren. Jag ämnar därför
föreslå sådana åtgärder som herr
Josefsson efterlyser.

Vidare anförde

Herr JOSEFSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Jag vill tacka finansministern
för svaret på min fråga.

Jag vill också säga att när bevillningsutskottets
betänkande nr 60 behandlades
vid fjolårets höstriksdag
kände jag anledning uttrycka misstanke
om att bevillningsutskottets uttalande
kunde bli föremål för olikartade
tolkningar, och det har också visat sig
vara fallet.

Enligt vad jag erfarit har arbetstagare
— detta berörs i bevillningsutskottets
betänkande — som friställts från
hampberedningsverket i Visby fått en
annan behandling av sina ersättningar
än vad som skett för arbetstagare vid
linberedningsverket i Laholm som friställts
av samma anledning. Med en lätt
travesti skulle jag vilja säga att vad
som är sanning i Visby har blivit ett
skattejuridiskt skämt i Halmstad. Därför
noterar jag med största tillfredsställelse
att finansministern förklarar sig
villig vidtaga sådana åtgärder som jag
avsåg med min fråga. Jag är övertygad
om att det krävs ett nytt riksdagsbeslut
för att rätta till detta egenartade förhållande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. åtgärder för att utjämna
bensin- och oljekostnaderna för
de inre och nordliga delarna av landet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr

statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal
har frågat mig om jag avser att
vidta några åtgärder för att utjämna
bensin- och oljekostnaderna för de inre
och nordliga delarna av landet.

Några förslag i denna riktning är för
närvarande inte under övervägande.

Vidare anförde

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret som var klart
och otvetydigt. Jag beklagar emellertid
att det inte var mera positivt.

Det kan synas vara en liten fråga,
men enligt min mening är den ingalunda
betydelselös. För Jämtlands län
betyder det högre bensinpriset en extra
pålaga på cirka 1,5 miljoner kronor,
för att inte tala om vad de högre kostnaderna
för eldningsoljor betyder; för
en kubikmeter olja är påslaget 3 kronor
i Göteborgsområdet, 33 kronor i
Sveg och 45 kronor i Tärnaby. Det är
enligt min mening en fråga om jämlikhet
mellan olika landsdelar och olika
medborgare. Som det nu är får de som
bor mest avlägset och i de kallaste
delarna av landet och alltså måste köpa
mera drivmedel och mera eldningsolja
också betala de högsta priserna.

De nuvarande zongränserna är enligt
min mening ganska egendomligt dragna.
Det tycks finnas en hel del att göra
för att rätta till dessa olikheter. För
att frakta olja från Gävle till Borlänge,
en sträcka på cirka 12 mil, lägger man
på 1 öre, men för att transportera olja
till Ljusdal från kusten, en sträcka på
cirka 6,5 mil, lägger man på 2 öre. Över
huvud taget tror jag det är av värde
att få till stånd en utjämning av kostnaderna
när det gäller drivmedel och
eldningsoljor.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Svar på fråga ang. förbättrad sjukpenning för hemarbetande kvinnor

§ 6

Svar på fråga ang. tillsättande av en
expertgrupp för lösande av zigenarnas
problem

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat mig när en särskild expertgrupp
kommer att tillsättas för att närmare
överväga formerna för utbildningen av
zigenare samt för att ta ställning till
uppkommande praktiska och tekniska
problem rörande anpassningen i enlighet
med vad som föreslagits i utredningspromemorian
»Om organiserad
överföring av vissa zigenare».

Svaret är att jag i förra veckans konselj
fick Kungl. Maj :ts bemyndigande
att tillkalla en expertgrupp för ifrågavarande
ändamål. Gruppen är numera
tillsatt, och till ordförande har utsetts
ledamoten av denna kammare, herr
Nilsson i Kristianstad.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Tack för svaret, tack
för beskedet om att expertgruppen nu
är tillsatt!

Med tanke på det starka engagemang
som vi alla känner för att hjälpa zigenarna
förvånar det mig litet att regeringen
dröjt med åtgärden att tillsätta
expertgruppen. Nu är den tillsatt, och
med adress till ordföranden i utredningen
förutsätter jag att arbetet kommer
i gång så fort som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. förbättrad sjukpenning
för hemarbetande kvinnor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr

statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig om jag har för avsikt
att framlägga förslag till riksdagen
om förbättrad sjukpenning för hemarbetande
kvinnor.

Hemarbetande kvinnor med en inkomst
av förvärvsarbete som överstiger
1 800 kronor per år är sjukpenningförsäkrade
enligt de allmänna reglerna.

De kvinnor som omfattas av den s. k.
hemmafruförsäkringen är försäkrade
för grundsjukpenning, 6 kronor om dagen,
trots att de inte har förvärvsarbete
som ger 1 800 kronors inkomst.
Hemmafruförsäkringen står öppen inte
bara för gifta kvinnor. Även kvinna som
iir ogift, frånskild eller änka kan i
vissa fall omfattas av hemmafruförsäkringen.

För den kategori det här rör sig om
finns också möjligheter till en frivillig
sjukpenningförsäkring. Denna ger möjlighet
att för en låg premie — försäkringen
stöds med statsbidrag — teckna
ett sjukpenningtillägg. På det sättet kan
var och en alltefter behov förstärka det
ekonomiska skyddet vid sjukdom upp
till en sammanlagd sjukpenning på 15
kronor per dag.

Några ändringar i reglerna är för
närvarande inte under övervägande.
Familjepolitiska kommitténs utredningsarbete
kommer emellertid att beröra
vissa frågor inom detta område.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.

Rent allmänt vill jag säga att detta
är en fråga om jämlikhet och social
trygghet. Det är också en fråga om hur
man värderar arbete inom hemmet och
utom hemmet. Vi måste väl konstatera
att i nuvarande socialförsäkringssystem
hemmaarbetet är nedvärderat och
inte ger samma sociala trygghet som
arbete utom hemmet, vilket jag anser
vara fel.

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Svar på fråga ang. lagstiftning om rätt för köpare att annullera kontrakt som slutits
vid s. k. dörrförsäljning

Det finns dessutom en grupp kvinnor
som arbetar i mannens rörelse — i jordbruk,
handel och mindre företag —
men inte heller det arbetet berättigar
till en automatiskt högre grundsjukpenning
än 6 kronor. I dagens läge och
med tanke på vår strävan att skapa ett
jämlikare samhälle kan detta inte vara
tillfredsställande. En höjning av grundsjukpenningen
vore ett steg mot större
jämlikhet och mot större rättvisa för
dessa grupper. Det borde vara möjligt
att genom en påbyggnad av nuvarande
regier åstadkomma en höjd sjukpenning
för dem som nu har det sämst ställt.

Av statsrådets svar framgår att familjepolitiska
kommittén kommer att
beröra vissa frågor inom detta område.
Man får väl hoppas att även den här
frågan på något sätt kommer med i det
sammanhanget.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill upplysa herr
Eriksson i Bäckmora om att makar som
gemensamt driver självständig förvärvsverksamhet
kan sjukpenningklassplaceras
var för sig. För vardera maken beräknas
då inkomsten av det förvärvsarbete
han eller hon har utfört i rörelsen.
Motsvarande gäller om den ena
maken har hjälpt till i den andras förvärvsverksamhet.
Förfarandet bygger i
regel på ansökan från den försäkrade.

En jordbrukarhustru placeras emellertid
av försäkringskassan, om inte
särskilda omständigheter talar däremot,
utan ansökan i sjukpenningklass 2 och
utan att makens placering påverkas. Genom
försäkringsbeskedet får hon reda
på åtgärden. År hon inte nöjd med
klassplaceringen, kan hon efter begäran
bli placerad i den högre sjukpenningsklass
som är motiverad med hänsyn
till hennes deltagande i jordbruksarbetet.

Jag kanske också bör tillägga att man
för närvarande inom departementet på

grundval av familjepolitiska kommitténs
senaste promemoria »Jämställdhet
mellan män och kvinnor inom sjukförsäkringen»
överväger sådana ändringar
i reglerna för de hemarbetande kvinnorna
att även de s. k. hemmamännen
skall komma i åtnjutande av förmånerna.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Jag ber att få tacka för den allra senaste
upplysningen som statsrådet lämnade
beträffande hemmamännen. Det
är ju en fråga om jämlikhet att också
de får del av det skydd som en sjukpenning
kan ge.

Jag skulle också vilja ställa en annan
fråga till statsrådet. Finansministern
har förebådat att vi skall få en obligatorisk
särbeskattning. Det kunde vara intressant
att få veta, hurudan ställningen
då blir för de hemmaarbetande kvinnorna
och hur deras sjukpenning och
sociala trygghet inom detta område påverkas.
Jag förmodar att det finns anledning
att också mot den bakgrunden
överse reglerna för sjukpenningförsäkringen
och ATP.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag kan inte gå in på
innehållet i en förebådad proposition
om förändringar inom skattesystemet.
Vi får avvakta det förslaget. När propositionen
har framlagts kan det bli
aktuellt att återkomma till denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. lagstiftning om rätt
för köpare att annullera kontrakt som
slutits vid s. k. dörrförsäljning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr

statsrådet GEI JER, som yttrade:

Torsdagen den 30 oktober 1969 Nr 34

Svar på fråga ang. förfrågningar från företag om tillämpningen av den s. k. Rhodesialagen -

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig om jag har för avsikt
att förelägga senast nästa års riksdag
förslag till lag om rätt för köpare
att inom viss tid annullera kontrakt,
slutet vid s. k. dörrförsäljning.

I betänkandet Konsumtionskrediter i
Sverige (SOU 1966:42) lade konsumtionskreditutredningen
fram bl. a. förslag
till sådan lagstiftning som frågeställaren
syftar på. Vid remissbehandlingen
av förslaget hävdades emellertid
från flera håll att frågan krävde ytterligare
utredning. I februari 1968 tillkallade
min företrädare särskilda sakkunniga
för att överväga lagstiftningsfrågan
på nytt. Arbetet bedrivs i samarbete
med sakkunniga i Danmark, Finland
och Norge. De svenska sakkunniga torde
komma att avlämna sitt förslag inom
några få månader. Efter vederbörlig remissbehandling
av betänkandet kommer
regeringen att ta ställning till frågan
om proposition i ämnet.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag får tacka justitieministern
för svaret på min fråga.

Orsaken till att jag ställde frågan är
att jag under våren bl. a. här i riksdagen
har sysslat med inkassofirmornas verksamhet
och då fått klart för mig att
dörrknackeri ofta är upptakten till ett
inkassoärende. Vi har nu fått försäljare
som har ett nog så välsmort munläder
och som tränger sig in hos människor.
De som säljer vid dörrarna nu är fräckare
än försäljarna var tidigare, och det
saknas sannerligen inte bevis för att de
lurar folk.

Man kan säga att människor måste se
upp med vad de skriver på, men oftast
är det gamla som drabbas; de skriver på
därför att de vill bli av med försäljarna.
Den muntliga uppgörelsen stämmer heller
inte alltid med den skriftliga som
köparen sätter sitt namn under.

Eu erfarenhet som jag har gjort under
sommaren när jag har varit i kontakt
med en mängd människor som råkat ut
för inkassobyråerna är att de firmor
som agenterna representerar ofta har
ett eget inkassoföretag. De vet att det
strängt taget inte spelar någon roll vem
man säljer åt när man har möjlighet att
få ut pengarna genom införsel i lön eller
överskjutande skatt. Jag har en hel del
exempel på det, men jag skall inte trötta
kammaren med att läsa upp dem.

Jag har den uppfattningen att ångerveckan
är någonting ytterst angeläget,
om man skall kunna stämma i bäcken
vad beträffar inkassobyråernas verksamhet.
Med anledning av att statsrådet
i sitt svar säger, att arbetet skall bedrivas
i samarbete med sakkunniga i Danmark,
Finland och Norge vill jag medge,
att jag kan förstå att man vill ha eu
enhetlig regel. Men jag frågar mig också,
om man måste vänta på att få en
samordnad lagstiftning i hela Norden i
denna fråga. Det har sagts mig att Danmark
från 1970 skall införa en lag som
totalförbjuder direktförsäljning i hemmen.
I England har man en sådan lagregel
och även i Amerika. Jag tycker att
denna fråga är angelägen, och jag är
delvis besviken på svaret. Jag hade räknat
med att få ett något mera positiv!
svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. förfrågningar från
företag om tillämpningen av den s. k.
Rhodesia-lagen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr

statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Enskog har frågat

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

chefen för handelsdepartementet om
han kommer att vidta sådana åtgärder
att ett företag inom rimlig tid får svar
på fråga om företaget kommer att åtalas
för att det fullgör ett långsiktigt avtal
om leverans av anläggning till ett land,
som under kontraktsperioden blir föremål
för sanktioner. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Om fullgörandet av sådan förpliktelse
som herr Enskog synes åsyfta med sin
fråga kan anses strida mot viss lagstiftning
är helt beroende av omständigheterna
i det konkreta fallet. Något besked
huruvida en ännu inte utförd handling
kommer att åtalas eller ej, om den
senare utförs, kan inte lämnas.

Vidare anförde

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Anledningen
till den är att det för ett företag,
som skriver kontrakt t. ex. om leverans
av anläggningar som det tar flera
år att leverera, kan bli ett stort ekonomiskt
avbräck, om leveransen måste avbrytas
på grund av att det under kontraktstiden
beslutas om sanktioner mot
det land som skulle motta leveransen.
Det är tyvärr omöjligt att lång tid i förväg
bedöma den politiska utvecklingen
i ett land och om det kan vara risk för
sanktioner om ett eller annat år.

Skulle det bli så att företaget åtalas
och kanske tvingas att avbryta leveranserna,
måste det när det gäller mycket
stora belopp för företaget ordnas speciella
garantier eller försäkringar som
övertar hela eller en del av risken. I
annat fall torde det bli svårt för en del
företag att över huvud taget teckna kontrakt
om långsiktiga och dyrbara leveranser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. besittningsskydd för
lägenhet hyrd i andra hand

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Fru Lindberg har frågat
inrikesministern, om han har uppmärksammat
den besvärliga situation
de personer kan hamna i som i andra
hand hyr en bostadsrättslägenhet, när
de av bostadsrättsinnehavaren blir uppsagda
till omedelbar avflyttning, och
vilka åtgärder han vill vidta med anledning
härav. Frågan har överlämnats till
mig för besvarande.

Hyreslagens bestämmelser är tillämpliga
vid uthyrning av bostadsrättslägenheter.
Detta gäller även de besittningsskyddsbestämmelser
som infördes genom
den nya hyreslagen. Bestämmelserna
bygger dock på den uppfattningen
att det är ofrånkomligt att liksom
i fråga om en- och tvåfamiljshus betrakta
bostadsrättslägenheter på ett något
annat sätt än hyreslägenheter i allmänhet.
En avvägning mellan bostadsrättshavarens
och hyresgästens intressen
måste ske från andra utgångspunkter
än vid vanliga hyresupplåtelser. En
bostadsrättslägenhet förvärvas nämligen
vanligtvis för att tjäna som bostad
åt bostadsrättshavaren. Vid tillkomsten
av den nya hyreslagen uttalades att om
bostadsrättshavaren har för avsikt att
själv bosätta sig i lägenheten hyresgästen
inte skall vara berättigad till förlängning
av hyresförhållandet, men att
hyresgästen dock måste ges skäligt rådrum
att skaffa annan bostad. Detta uttalande
godtogs av riksdagen.

Vid bedömandet av vad som skall anses
utgöra skäligt rådrum måste hänsyn
tas till såväl den lokala bostadssituationen
som hyresgästens behov. Givetvis
har det betydelse om och under
hur lång tid hyresgästen känt till bostadsrättshavarens
önskemål att själv få

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Svar på fråga ang. besittningsskydd för lägenhet hyrd i andra hand

disponera lägenheten. I svårare bostadsraarknadslägen
måste givetvis hyresgästens
rätt till förlängning vara ganska
vidsträckt. I vissa situationer kan det
finnas anledning att ta särskild hänsyn
till hyresgästens situation. Jag tänker
på fall när någon köper en bostadsrättslägenhet
som är uthyrd.

I detta sammanhang anser jag det
lämpligt att något beröra en annan fråga
angående uthyrning av bostadsrättslägenheter,
som på senaste tiden väckt
uppmärksamhet genom artiklar i dagspressen.
Det uppges sålunda ha förekommit
flera fall där vanliga hyreshus
förvärvats av bostadsrättsföreningar
och bostadsrätt upplåtits till lägenheter
som redan varit uthyrda av den tidigare
hyresvärden. Denna situation skiljer
sig klart från den som jag har behandlat
förut. Här har hyresgästen ett
kontrakt med fastighetsägaren och hyresgästens
situation ändras inte av att
en bostadsrättsförening blir ägare till
huset. Hyresgästen behåller därför besittningsskyddet
i full utsträckning.

Av det sagda framgår att frågan om
besittningsskyddet för den som hyr bostadsrättslägenhet
har beaktats i den
nya hyreslagstiftningen.

Vidare anförde:

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på den fråga
jag ställt till inrikesministern.

Jag har uppmärksammat i svaret att
det särskilt stryks under att hyreslagens
bestämmelser är tillämpliga vid uthyrning
av bostadsrättslägenhet, och jag
hälsar detta med tillfredsställelse, eftersom
det tycks råda delade meningar om
just denna sak. Det har uppmärksammats
att en del människor råkat i en
mycket besvärlig situation, och det är
anledningen till min fråga.

Justitieministern sade också att en
avvägning mellan bostadsrättsinnehavarens
och hyresgästens intressen måste

ske från andra utgångspunkter än vid
vanliga hyresupplåtelser. Jag kan ha
förståelse även för detta. Det finns t. ex.
fall då en person tillfälligt blivit kommenderad
till annan tjänst och kanske
under ett par år vill pröva denna tjänst
och därför önskar ha möjlighet få tillbaka
sin lägenhet efter några år. Jag
tycker också det är självklart att en person
som t. ex. vistas utomlands ett par
tre år skall kunna förfoga över sin bostadsrättslägenhet,
då den behöver disponeras
på nytt.

Men det har ju uppmärksammats en
del fall där människor i andra hand
hyrt en bostadsrättslägenhet under 10—•
15—20 år för att sedan plötsligt helt
ställas åt sidan på grund av att bostadsrättsinnehavaren
velat sälja sin lägenhet
eller kanske låta någon släkting
överta den. Mig förefaller det riktigt att
man i sådana fall låter en person som
under lång tid, exempelvis mer än fem
år, hyrt lägenheten i andra hand, också
får förköpsrätten, och att det då också
blir till ett skäligt pris. Nu är det möjligt
att jag är för litet bevandrad i saken
för att kunna bedöma den juridiskt.
Jag tycker emellertid att detta skulle
vara rimligt.

Justitieministern sade vidare att det
i vissa fall kan finnas anledning att ta
särskild hänsyn till hyresgästens situation.
De exempel jag lämnat gäller enligt
min mening just sådana situationer
där det måste tas mycket stor hänsyn.
Kan min fråga leda till att de som hyr
lägenheter i andra hand får kännedom
om att de ändå har en viss möjlighet att
göra sin rätt gällande just genom besittningsskyddet,
anser jag att min fråga
ändå varit till någon nytta — och naturligtvis
ännu mer det svar jag fått.

Jag tackar än en gång för det enligt
min mening positiva svaret på min
fråga.

Chefen för justitiedepartementet, herr

statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag vill understryka att

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Svar på fråga ang. framläggande av proposition om rättegangshjalp

jag i mitt svar har syftat på ett sådant
fall då bostadsrättshavaren själv vill
överta och flytta in i lägenheten. Om
han säger upp lägenheten med motiveringen
att någon annan, t. ex. en släkting,
god vän eller bekant skall flytta in,
så blir det en avvägning inför hyresnämnden
i vanlig ordning, och där har
hyresgästen enligt min uppfattning ett
gott skydd i gällande bestämmelser.

Sedan vill jag tillägga en liten sak.
Jag uppehöll mig i mitt svar vid det
fallet att hyreshus omvandlas till bostadsrättsfastigheter,
och då sade jag att
eftersom hyresgästen i sådant fall har
kontrakt med fastighetsägaren behåller
hyresgästen besittningsskyddet i full
utsträckning. Jag vet dock att det förekommer
fall där hyresgästen efter bostadsrättsbildningen
har gått med på att
annullera det tidigare kontraktet och
har tecknat nytt hyresavtal med bostadsrättshavaren.
Enligt min mening
har emellertid inte heller härigenom
någon avgörande förändring inträtt i
fråga om hyresgästens besittningsskydd.
Lagen säger att hyresgästen skall stå
tillbaka för bostadsrättshavaren endast
när denne har sådant intresse att bevaka
att hyresgästen skäligen bör flytta
från lägenheten.

I den nu aktuella situationen har
dock hyresgästen sin bostad i lägenheten
redan när bostadsrättsupplåtelsen
sker. Man kan knappast tänka sig något
fall där bostadsrättshavarens intresse
att komma i besittning av lägenheten
skulle väga över hyresgästens intresse
av att bo kvar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. framläggande av proposition
om rättegångshjälp

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr

statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har frågat
mig när jag har för avsikt att framlägga
proposition om rättegångshjälp
med anledning av det år 1965 framlagda
betänkandet.

Den socialdemokratiska partikongressen
uttalade nyligen, att det behövs en
väl utbyggd rättshjälp med anknytning
till både domstolars och administrativa
myndigheters verksamhet och att reformer
på detta område bör genomföras i
den takt som resurserna medger. För
egen del anser jag att en förbättrad
rättshjälp är en angelägen reform, och
jag avser att verka för att en sådan
reform genomförs.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min fråga.

Statsrådet Geijer har nyss debuterat i
sitt viktiga värv som landets justitieminister,
och han inledde debuten med
ett kraftfullt uttalande om de missförhållanden
som råder på olika områden
inom hans departement. Om detta uttalande
citerades rätt i pressen, så sade
justitieministern att miljontals människor
egentligen är rättslösa i dag. De
har inte ekonomiska resurser att försvara
sig inför domstol, de vågar inte
göra det, vågar inte ta risken att processa
och förlora mycket pengar. I stället
väljer de ofta en fällande dom. Vanligen
rör det sig om arbetare och tjänstemän.

Jag skall inte nu vid besvarandet av
en enkel fråga ta upp alla de synpunkter
som justitieministern gav uttryck åt
och som verkligen inger stor oro. I stället
skall jag självfallet hålla mig till den
fråga jag ställt. Och då är läget det, att
ända sedan den nya rättegångsbalken
trädde i kraft 1948 har frågan om hur
rättshjälpen skall ordnas här i landet
varit föremål för olika utredningar och
behandlats i promemorior, och remissinstanserna
har besvärats i flera olika

Torsdagen den 30 oktober 1969 Nr 34

att förkorta väntetiden vid rättspsykiatrisk under -

Svar på fråga ang. åtgärder för
sökning

omgångar. Men departementet har inte
framlagt något förslag.

På hösten 1967 ställde herr Martinsson
i denna kammare en fråga i detta
ärende till justitieministern, och då svarade
statsrådet Kling att frågan skulle
prövas i samband med budgetarbetet.
Likaså ställde jag en fråga i ämnet till
statsrådet Kling på hösten 1968 men
fick inget svar alls. Nu har jag vågat besvära
den nye justitieministern med
samma fråga och fått ett svar som jag
egenligen inte vet vad det innebär. Det
är en liten variant på temat att frågan
skall prövas i samband med budgetarbetet;
statsrådet Geijer har nämligen
hela den socialdemokratiska partikongressen
bakom sig. Det hade väl inte
statsrådet Kling, eftersom han inte åberopade
den instansen. Därför kan man
kanske våga hoppas att statsrådet Geijer,
med partikongressen som vacker bakgrund,
skall ha möjlighet att påverka
finansministern så att vi äntligen kan
få en ordning på dessa förhållanden.

Jag vill påpeka, herr talman, att problemet
gäller civilmålen. Man kunde
annars av statsrådets uttalande ha fått
den uppfattningen att det också gäller
brottmålsprocesser, men så är inte fallet.
Jag vill påpeka att vi från oppositionen
verkligen fört fram denna fråga
och menar att det nu äntligen vore en
uppgift för regeringen att ta itu med
den.

Något som jag saknar i statsrådets
svar är ett besked om när vi har att
vänta ett förslag i denna fråga.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag vill först och främst
säga att jag inte kan skriva under på
den tidningsintervju som fru Kristensson
här gav ett citat ur. Det finns en
tidning som står fru Kristensson närmare
och som mycket korrektare har
återgett var jag har sagt.

Beträffande frågan om den fria rätts -

hjälpen kan jag för dagen faktiskt inte
säga mera. Frågan är under övervägande,
och det är min förhoppning att jag
skall kunna få möjlighet att lägga fram
ett reformförslag inom en inte alltför
avlägsen framtid.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag valde med avsikt
citatet ur den tidning som står statsrådet
närmast, nämligen Aftonbladet,
men jag är självfallet glad om det är
fråga om ett missförstånd och statsrådet
i själva verket inte sagt det som
anfördes i citatet.

Jag hyser verkligen en förhoppning
om att vi utan tidsutdräkt skall kunna
lösa denna fråga, men jag konstaterar
att den trosvisshet om att den skulle
kunna lösas snart, som statsrådet gav intryck
av att hysa i samband med den
publicitet som förekom när herr Geijer
blev landets justitieminister, saknas i
dag när riksdagen skall få en upplysning
om hur herr statsrådet ser på
frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. åtgärder för att förkorta
väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Mundebo har frågat
mig vilka personalförstärkande och
andra åtgärder jag ämnar vidta med anledning
av att väntetiderna för rättspsykiatrisk
undersökning synes ytterligare
förlängas.

Långholmsklinikens undersökningskapacitet
förstärktes senast i mars 1968,
då kliniken tillfördes ett extra göromålsförordnande
för en överläkare samt

18 Nr 34 Torsdagen den 30 oktober 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för att förkorta väntetiden vid rättspsykiatrisk undersökning -

viss ytterligare kurators- och biträdespersonal.

Det oaktat har väntetiderna för de
häktade undersökningsfälten på Långholmskliniken
förlängts. Även på andra
kliniker har väntetiderna förlängts. Den
genomsnittliga undersökningstiden kunde
för ett år sedan uppskattas till knappt
tre månader. Den utgör nu omkring fyra
månader.

Skälet till dessa förhållanden är
främst att tillströmningen av undersökningsfall
har ökat. Under perioden januari—september
förra året fick de
rättspsykiatriska undersökningsavdelningarna
ta emot sammanlagt 335 undersökningsfall.
I år har detta antal under
samma tid uppgått till 397. Tendensen
är särskilt tydlig vid Långholmskliniken,
där tillhopa 94 häktade togs
in under de första nio månaderna av år
1968 och 164 under motsvarande period
i år.

Man räknar med att de nybyggda klinikerna
i Lund och i Uppsala skall komma
i bruk i början av 1970. Undersökningskapaciteten
kommer i och med
detta att, totalt sett, öka. Resultatet av
denna resursförstärkning bör avvaktas.

Vidare anförde:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min fråga.
Detta svar bekräftar att väntetiderna
ytterligare förlängts och att en redan
svår situation ytterligare förvärrats. I
lagen föreskrivs att undersökningarna
skall utföras med »största möjliga
skyndsamhet» och att utlåtandena skall
vara klara inom sex veckor. Så är nu
inte fallet. Under senare år har 65—70
procent av fallen fått vänta mera än sex
veckor, och den genomsnittliga väntetiden
är nu fyra månader. Det innebär
alltså sexton veckors väntan i stället för
de föreskrivna sex veckorna. Situationen
i Långholmskliniken är särskilt be -

svärande. Klinikchefen där talar om
fem till sex månaders väntetid.

De intagna på Långholmen och Härlanda
har också skrivit till JO och klagat
över de långa väntetiderna. Det är
ingalunda första gången som JO har att
ta ställning till denna fråga. Redan 1947
uttalade han att de oefterrättliga förhållandena
omöjligen kunde tillåtas bestå,
och inte mindre än tre gånger under
1960-talet — senast 1967 — har JO riktat
allvarliga anmärkningar mot situationen
beträffande de rättspsykiatriska
undersökningarna. Han konstaterade
1967 att detta är »en verklig kräftskada
i vår kriminalvård».

Det är alltså uppenbart att de långa
väntetiderna medför många problem.
De medför oro, misstro och missnöje
hos de berörda — de försvårar behandlingen.

Justitieministern säger nu att man
räknar med att de nybyggda klinikerna
i Lund och i Uppsala skall komma i
bruk i början av 1970 och att kapaciteten
därigenom kommer att öka. Ja, det
är tillfredsställande att 1901 års organisationsplan
snart kommer att ge resultat.
Men det räcker inte. Tror justitieministern
verkligen att vi kommer att
få bort de olagliga köerna genom detta?
Det vore alltför optimistiskt att tro att
dessa två kliniker och de två ytterligare
som kan komma i bruk senare under
1970 eller 1971 skulle medföra att undersökningar
kan utföras inom den tid
som anges i lagen.

Jag hade hoppats att justitieministern
skulle redovisa några konkreta initiativ
för att få till stånd en bättre ordning på
detta område. Ett sådant hade varit att
låta Långholmen tills vidare få behålla
de extra läkartjänster som nu skall flyttas
till Uppsala.

Chefen för justitiedepartementet, herr

statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag delar herr Munde -

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

bos uppfattning att detta är mycket bekymmersamt,
och jag har ingående försökt
sätta mig in i ärendet.

Nu vet ju herr Mundebo att vi gjorde
en lagändring i december förra året som
avsåg att något litet förbättra situationen
för dem som får vänta. Men jag vill
säga herr Mundebo att jag ser så allvarligt
på situationen, att jag anser det
möjligt att vi måste göra andra överväganden.
Ty om tillströmningen av undersökningsfall
fortsätter att väsentligt
öka får man ta hänsyn till den begränsade
tillgången på rättspsykiatrer och
överväga åtgärder i syfte att minska antalet
undersökningar eller att förenkla
dessa. Och jag tror att herr Mundebo
delar min uppfattning att detta är något
som inte skall tillgripas annat än i yttersta
nödfall.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för löftet att ytterligare överväga
den allvarliga situationen på detta område,
och jag noterar att justitieministern
är beredd att vidtaga ytterligare
åtgärder.

Jag vill emellertid erinra om att då
vi i våras antog den aktuella lagen fanns
i utskottsutlåtandet en reservation i vilken
framhölls att genomförandet av
1961 års organisationsplan borde påskyndas.
Det fanns också ett förslag om
en skyndsam utredning och förslag till
åtgärder för att förkorta väntetiderna
vid de rättspsykiatriska undersökningarna.
— Jag tror att vi skulle kunna satsa
ytterligare på en teknisk och personell
upprustning, på att få fram flera
kuratorer samt låta Långholmen behålla
de extra läkartjänster som det är aktuellt
att flytta. Detta är bara några exempel
på åtgärder som snabbt skulle kunna
leda till kortare väntetider.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Srar på fråga ang. samhällsingripande
mot den s. k. scientologin

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Hugosson har frågat
chefen för socialdepartementet om
han anser det motiverat att samhället på
något sätt ingriper mot den, speciellt i
Göteborg, snabbt framväxande s. k.
scientologin, som enligt herr Hugosson
uppenbarligen utgör en fara särskilt för
ungdomen. Frågan har överlämnats till
mig för besvarande.

Den i vårt land rådande religionsoch
församlingsfriheten innebär bl. a.
att sammankomster som är att hänföra
till föreläsning eller föredrag för undervisning
eller till religionsövning skall få
hållas fritt och utan ingripande från
samhällets sida. Vad jag nu har sagt gäller
emellertid inte om det i sammanhanget
förekommer behandlingsmässiga
åtgärder som står i strid med lagen om
förbud i vissa fall mot verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område. De uppgifter
om scientologirörelsen som hittills
har kommit till min kännedom ger
inte anledning till antagande att det i
rörelsen har förekommit något som kan
föranleda samhället att ingripa. Det torde
dock vara skäl att med uppmärksamhet
följa rörelsens verksamhet i
Sverige.

Vidare anförde

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på den enkla
fråga, som jag ursprungligen ställde till
socialministern. I svaret hänvisar justitieministern
till religionsfriheten och
församlingsfriheten.

Det är ganska signifikativt att scientologin
sedan den förbjudits i Austra -

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Svar på fråga ang. beslag av fiskeredskap

lien och efter det att hälsovårdsministern
i England förra året gjorde ett
skarpt uttalande mot denna kvasivetenskap,
i Sverige kommit att understryka
att den är en form av religion. Den som
närmare studerar rörelsens metoder och
syften finner ganska snart att den har
föga eller ingen anknytning till religion.
Det är därför med beklagande man måste
konstatera att så mycket skall kunna
försiggå under religiös täckmantel.

Här är det uppenbarligen fråga om en
kvasivetenskap som använder psykoanalytiska
och psykoterapeutiska metoder,
vilka tillämpas av icke medicinskt
utbildad personal. Man har därför enligt
mitt förmenande all anledning att
ingående undersöka om denna verksamhet
verkligen är förenlig med lagen av
år 1960 om förbud i vissa fall mot verksamhet
på hälso- och sjukvårdens område.

Ett samhällsingripande behöver inte
nödvändgtvis innebära ett förbud. Man
kan göra samhällsingripanden genom
upplysande verksamhet, och det var utifrån
dessa utgångspunkter som jag
ställde frågan närmast till socialministern.
Justitieministerns sista mening i
svaret om att man skall följa rörelsens
verksamhet med uppmärksamhet i Sverige
ger anledning till viss optimism.
Min önskan var att socialstyrelsen och
skolöverstyrelsen skulle följa verksamheten
och genom information till medborgarna
omtala vad det här verkligen
ur fråga om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. beslag av fiskeredskap Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Thylén bar frågat

om jag observerat att ändringar av fiskeristadgan
har lett till att tveksamhet
råder huruvida beslag av redskap är
tillåtna i de fall då förseelsen faller
under 30 eller 31 §.

Fiskeristadgan ändrades med giltighet
fr. o. m. den 1 juli 1969. Ändringarna
innebar bl. a. att beslag av fiskeredskap
m. m. får ske endast i fall av olaga
Ifiske. Däremot får sådant beslag inte
ske vid andra förseelser mot fiskeristadgan
eller mot länsstyrelsernas fiskeristadgor.
Någon tveksamhet kan knappast
råda på denna punkt.

Före den 1 juli 1969 kunde beslag ske
även vid förseelse mot länsstyrelsernas
fiskeristadgor. Med anledning av erfarenheterna
från tillämpningen av den
nya ordningen har emellertid regeringen
på mitt förslag den 24 oktober 1969
beslutat om ändring i fiskeristadgan,
som innebär återgång till det gamla systemet.

Jag förmodar att det är dessa förhållanden
som herr Thylén avser med sin
fråga.

Vidare anförde

Herr THYLÉN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret — av detsamma
framgår tydligt hur svårt det
många gånger kan vara att tolka stadgor
och kungörelser.

Anledningen till min fråga var att
ändringarna i fiskeristadgan har lett till
att verksamheten beträffande tillsynsfrågor
en tid helt legat nere i avvaktan
på en uttydning av innebörden i 30 och
31 §§ fiskeristadgan. Samma dag som
jag ställde frågan meddelade jordbruksministern
de olika distrikten att den
nya fiskeristadgan ändrats och att de
skulle återgå till det gamla systemet; det
var ett mycket snabbt och effektivt svar
på min fråga.

Jag kan nämna att kustdistriktschefen
i västra kustdistriktet hade tillrått
den honom underställda personalen att

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

tills vidare icke verkställa beslag av fiskeredskap.
Det kan väl inte vara meningen,
herr jordbruksminister, att kungörelserna
skall vara så svårtydbara att
den Er underställda personalen inte kan
tillämpa dem?

Härmed var överläggningen slutad.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren medgiva, att besvarandet av
återstående på dagens förteckning upptagna
frågor uppskötes till ett senare
sammanträde.

§ 15

Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr talmannen meddelade, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
allmänpolitiska debatten nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid ordet,
i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Till uttrycket »politik
är det möjligas konst» kan knytas reflexioner
av olika art. Ibland går politik
ut på att kompromissa i den betydelsen
att jag får pruta av på högt ställda förväntningar
för att över huvud taget uppnå
något av vad jag önskar förverkliga.
Gör jag inte det, når jag inget resultat i
den riktning jag önskar att utvecklingen
skall gå. Jag förlorar min själ men hoppas
att i fortsättningen kunna vinna
den åter åtminstone bit för bit med träget
arbete.

Sådan är politikerns vardag. Men den
som övar politisk debatt utan att delta
i beslutfattandet kan alltid hålla sin
fana högt även om utvecklingen går honom
förbi. För honom finns bara svart
eller vitt, inte några av den pragmatiske
politikerns olika grå nyanser däremellan.

Men det finns ett annat område där
politiken som det möjligas konst också

Allmänpolitisk debatt

åberopas. Det sägs att politikern skall
avspegla folkopinionen. Då han får visioner
—■ som statsministern och herr
Hedlund talade om i går — om att utvecklingen
bör ledas i en viss riktning
gäller det att inte ta så stora steg att inte
den stora allmänheten bildligt sett kan
följa med. Politikern, som har särskilt
god möjlighet att följa med vad som
sker i riket och i världen i övrigt, vinner
inte framgång med sina idéer om
han avlägsnar sig alltför långt från vad
folk tycker mest.

Nu har det intressanta inträffat i vårt
land och i många andra länder att den
stora allmänheten i en viktig fråga ligger
långt före vad politikerna hitintills
vågat sig på att förverkliga. Det gäller
miljöfrågorna. Sedan några år tillbaka
förs en livlig debatt i tidningar, fackpress
och debattböcker, i radio-TV och
i folkbildningsorgan av olika slag om
hur vi skall rädda vår miljö, hur vi skall
utforma goda nya miljöer och hur vi
rätt skall förvalta våra miljövärden. Ja,
ibland talas det om att frågan gäller
hur vi skall kunna överleva i det civiliserade
samhället.

Debatten är i många stycken ganska
vildvuxen. Vetenskapsmännen har presenterat
skilda uppfattningar om arten
och omfattningen av föroreningar i luft
och vatten. En del av dem har uppträtt
som domedagsprofeter, andra har medgivit
att de överdrivit sin framställning
i avsikt att väcka opinion.

Det har på visst sätt varit lätt att som
politiker verka i miljövårdsdebatten.
Det har till och med varit svårt att hålla
jämna steg med en mycket utbredd
folkmening. Under stor enighet har
riksdagen de senaste fem åren beslutat
om en ny naturvårdslag, ett naturvårdsverk
och nu senast under vårriksdagen
en ny miljöskyddslag. Det har t. o. m.
gått så snabbt att vi ännu inte hunnit utforma
mätmetoder och gränsvärden för
de föroreningar av olika slag som vi beslutat
bekämpa.

Då miljöskyddslagen behandlades vid

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

vårriksdagen hade vi från folkpartiet en
del erinringar att göra; jag tillåter mig
kalla dem förslag till förbättringar i lagförslaget.
En av de saker vi då anmärkte
på var räddhågan att behandla miljöskador
från väganläggningar och flygplatser
efter samma grunder som i fråga
om industrier, jordbruk och samhällen.
Det i propositionen och utskottsutlåtandet
framlagda argumentet att vägar och
flygplatser prövas i annan ordning håller
inte. Det är i många avseenden en
prövning »i annan ordning», som uttrycket
är i miljöskyddslagen, varvid
olägenheter av buller, trafikljus och avgaser
inte alls får den grundliga prövning
som miljöskyddslagen vill garantera
för miljöskador från annan fast
egendom.

Under det halvår som gått har detta
ytterligare besannats av några uppmärksammade
fall. En väg som prövats
i s. k. annan ordning, alltså enligt allmänna
väglagen, har föranlett en hälsovårdsnämnd
att utdöma bostäder i närbelägna,
ganska nyuppförda bostadshus.

I fråga om planeringen av vårt nät av
flygplatser har det också framkommit
allvarliga brister. Riksplaneringsgruppen
publicerade under sommaren ett
material som också tog upp flygbullerfrågorna.
Det visar att 16 procent av
landets ytor berörs av buller från trafiken
på de viktigaste flygplatserna och
av det militära flygets operationsområden.
För redovisningsområdet III,
d. v. s. Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs
och Västernorrlands län, hade
bullermattorna en utsträckning av ända
upp till 27 procent av ytan. Redovisningen
anger också att den grundar sig
på föråldrade uppgifter och ger en antydan
om att tidigare godkänd maximal
bullernivå torde vara för hög för nutida
anspråk.

Vi anser det vara särskilt betydelsefullt
att staten i sitt eget handlande som
exploatör av naturen ålägger sig samma
kvalificerade prövning som all annan
anläggningsverksamhet.

I fråga om den grad av rening av avloppsvatten
som skulle sättas som mål
framförde vi vid miljöskyddslagens behandling
ett önskemål om en högre målsättning
än vad propositionen föreslår.
Vi menar att med avseende på andra
föroreningar bör målet sättas så högt
att det för utvecklingen framåt.

Det har också konstaterats att enskilda
kommuner — den ena efter den
andra — är beredda att införa det s. k.
tredje steget. Den lokala opinionen
fordrar det helt enkelt. Vi motser här
en skärpning så att miljöskyddslagens
låga anspråk inte inom kort är ett överspelat
stadium.

Inländsk och utländsk erfarenhet på
detta område visar att tillräckligt hårda
riktlinjer påskyndar själva saneringssträvandet
hos både samhälle och
företag.

Men det är egentligen inte rättvist
mot behandlingen av miljöfrågan att ta
upp den ena eller den andra detaljen.
Själva ordet miljö är ett samlingsbegrepp.
En god miljö åstadkommes endast
genom en totalsyn på problemet.
Därför håller vi fortfarande på att det
är angeläget att ställa upp ett allsidigt
miljövårdsprogram. Vi har i flera omgångar
motionerat härom, och vi har
också angivit några huvudpunkter som
kunde ingå i ett sådant program. Det
gäller här att blicka framåt.

Nu har framtidsforskningen, futurologin,
blivit ett honnörsord. Det täcker
mer än vad som ligger i det gamla ordet
prognos. Man måste försöka tänka sig
in i vad kommande teknologi kan åstadkomma
vid utvecklingen av vårt samhälle.
Det gäller bl. a. vad framtidens
strukturutveckling kan medföra för faror
och vad nu pågående föroreningar
i små doser kan betyda på lång sikt.
Men det betyder också att utröna vilken
kapacitet framtidens samhälle kan få i
fråga om att oskadliggöra föroreningar.
Vi lever i ett statiskt samhälle. Men
mycket av vad som kommer att ske i
framtiden är programmerat redan nu,

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

även om inte allt ännu har hamnat i
datorernas järngrepp.

Behovet av att resonera igenom ett
samlat grepp på framtidsutvecklingen i
miljövårdsfrågan har ytterligare understrukits
av jordbruksministerns litet
slarviga uttalande för en tid sedan om
igenbuskningen. Han ville försvara
igenbuskning och skogsplantering av
åkerjord och hagmarker med att det
bara är en återgång till ursprungstillståndet.
Ja, nog har våra förfäder ända
fram till för ett 50-tal år sedan förändrat
vårt landskap genom uppodling och
därmed skapat den omväxling mellan
kulturbygd och stora skogar som kännetecknar
stora delar av vårt land. Då
nu en del av den odlade jorden inte passar
in i nutidens näringspolitik, är det
inte för mycket begärt att det blir en
ordnad reträtt. Som det nu är, när en
åker här och en åker där med eller utan
statsbidrag skogsplanteras och i övrigt
igenbuskningen får ta överhanden, så
återskapas ingalunda ursprungstillståndet.
Det blir i stora stycken ett onödigtvis
trasigt och förfulat landskap. Med
förenade insatser av jordbrukare, som
fortfarande håller ut, och med stöd av
AMS-insatser kan mycket åstadkommas.
Om sedan statsbidragsgivningen till
.skogsplantering inpassas i landskapsskötseln,
kan resultatet bli tämligen
gott. Men något ursprungstillstånd uppnår
vi aldrig, och det skall vi inte eftersträva
heller.

Låt mig, herr talman, åter ta upp en
speciell detalj i miljöskyddet. Vi hade
vid vårriksdagen en debatt om oljeskadorna
till sjöss i samband med att frågan
om sjöfartsverkets omorganisation
behandlades. Jag anförde då oro för att
sjöfartsverket på grund av en ofullständighet
i propositionens beskrivning av
verkets uppgifter inte skulle ta i med
kraft i fråga om oljeskadorna till sjöss.

I en motion framfördes en stillsam begäran
att riksdagen skulle föreslå att
detta uppmärksammades i verkets blivande
instruktion. Motionen avstyrktes

Allmänpolitisk debatt

av statsutskottet — majoriteten där är
ju i allmänhet obenägen att ändra en
enda rad i propositionen, även om det
inte kostar några pengar. Riksdagen avslog
också motionen. Men departementschefen
tog kritiken i beaktande
och rättade till det hela i enlighet med
motionen. Den begärda raden kom alltså
in i den senare av Kungl. Maj:t utfärdade
instruktionen för verket.

Det var alltså gott och väl. Men sjöfartsverket
tycks i alla fall inte ha levt
upp till sin fulla kraft då det gäller dessa
frågor. I pressen har vi i dagarna sett
att verket i en flerspråkig broschyr,
riktad till sjöbefälet, visserligen har påtalat
att det är förbjudet att utsläppa
olja inom svenskt sjöterritorium men
förtigit att detsamma gäller för hela
Östersjön, sedan den s. k. skamfläcken
söder om Gotland togs bort häromåret
genom en internationell konvention.
Samma förbud gäller för övrigt långt
utanför territorialvattengränsen även
vid Västkusten. Då därtill kommer att
broschyren inte med kraft betonar att
det är straffbart att släppa ut olja men
antyder att det är svårt att kontrollera
hanteringen, vill jag ifrågasätta om inte
verkets instruktion i detta avseende är
i behov av ett ytterligare förtydligande.

Slutligen, herr talman, ber jag att få
uttrycka min tillfredsställelse med att
den utredning —• »Idrott åt alla» — som
talmannen själv verksamt bidragit till
nu lagts fram. Jag gör det så mycket
hellre som jag själv en gång suttit i en
utredning med samma uppgift utan att
vi då kunde komma till något resultat.
Det är bara att konstatera att den vision
— jag återkommer till det ordet —
av storleksordningen på idrottsanslaget,
som herr Ohlin framfört vid några tillfällen
i denna kammare, nu i stort sett
accepterats av idrottsutredningen. Jag
hoppas nu, att också utredningens förslag
inte skall avfärdas med beteckningen
överbud. Det är verkligen min varma
förhoppning att utredningen läggs till
grund för ett förslag från regeringen,

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

som därigenom erkänner idrottens och
motionsverksamhetens stora betydelse
för folkhälsan och ungdomens fostran.

Därefter anförde:

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Innan jag går in på
den fråga som jag huvudsakligast har
begärt ordet för, nämligen bidraget på
200 miljoner kronor till Nordvietnam,
vill jag göra några allmänna reflexioner
av mera hemmapolitisk art.

När man lyssnade i går till herrar
Hedlund och Holmberg fick man en
ganska klar bild av det avstånd som
för närvarande finns mellan oppositionspartierna.
Det verkade som om
herr Hedlund var närmare socialdemokratin
än han har varit sedan koalitionen
sprack på grund av ATP-frågan i
slutet av 1950-talet och att herr Holmberg
var mer mörkblå än han har varit
någonsin tidigare. Det är naturligtvis
inte lätt att vara en samlad opposition
under sådana omständigheter. Man skall
å ena sidan visa sin profil, å andra sidan
skall man samarbeta för att kanske
en gång kunna överta regeringsmakten.
Man måste samarbeta för att kunna
komma åt den gemensamma fienden,
nämligen socialdemokratin. Här rör
man sig alltså med två motstridiga målsättningar
som är svåra för att inte säga
omöjliga att förena. Men man kan
förstå att centerpartiet försöker hålla
distans ifrån högern. Visst finns det
skillnader i politiken, men det kan även
finnas en taktisk motivering. Moderata
samlingspartiet har sannerligen inte något
gott rykte när det gäller t. ex. socialpolitik.

Vi har här i landet kunnat reducera
den konservativa gruppen till att bli
ganska obetydlig. Den finns där, men
den är ganska liten och har också relativt
litet inflytande. Jag har emellertid
ett färskt exempel på hur det kan bli
när ett konservativt parti får regera så
gott som ensamt. Jag har vistats några

dagar i Nordirland och försökt sätta
mig in i situationen där. Som alltid är
det svårt att säga något bestämt när
man bara under några dagar har gjort
ett studiebesök och läst en del om situationen.
Det är i varje fall alldeles tydligt
att det är en utpräglad politisk konflikt.
Det finns ett konservativt parti,
unionistpartiet, som för närvarande har
39 mandat av 52. Detta parti har med
denna starka majoritet suttit vid rege
ringsmakten i »delstaten» Nordirland
sedan 1920, alltså i snart 50 år. I dag
står landet på gränsen till inbördeskrig.
Orsaken till detta är sociala och ekonomiska
skillnader och andra konflikter
av politisk art som finns inom nationen.
Ett konservativt parti har alltså
under 50 år kunnat sitta på bromsarna
i ett område som tillhör Storbritannien
och åstadkomma stora klasskillnader.

En enda siffra säger något om vad
det gäller: i vissa delar i Nordirland
hade man i september upp till 23 procents
arbetslöshet. Det förekommer också
en klar diskrimination när det gäller
bostäder och arbetstillfällen. Dessa
exempel kan säga oss någonting om vart
det leder när konservatismen får fungera
utan att, så att säga, bli uppfostrad i
social anda.

När jag här tar till orda i frågan om
de 200 miljonerna till Nordvietnam gör
jag det naturligtvis först och främst som
riksdagsman men också som ledamot
av Svenska kommittén för Vietnam, där
jag har verkat under några år. Denna
kommitté har en stark folklig förankring.
Ytterlighetspartierna är inte representerade,
vare sig vänsterpartiet
kommunisterna eller moderata samlingspartiet,
men väl partierna däremellan
med sina ungdoms- och kvinnoorganisationer.
Dessutom finns fackliga
organisationer, nykterhetsorganisationer
och kristna organisationer

Det är främst fyra saker jag vill ta
upp, där vi har verkat med en viss
framgång. Det gäller först demonstrationen
på Sergels torg den 21 februari

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

1968, då Palme talade, såsom alla vet.
Vi har vidare fört fram frågan om erkännande
av Nordvietnam, vi bär haft
en del att göra med desertörerna, och
vi har begärt anslag till Nordvietnam.
Kommittén har också hälsat med tillfredsställelse
att den svenska regeringen
har vidtagit åtgärder i den riktning
som kommittén verkat i.

Vad som nu har hänt i samband med
löftet om de 200 miljonerna till Nordvietnam
är på det politiska planet nästan
en exakt kopia av vad som hände
efter Palmes tal på Sergels torg. Båda
sakerna hälsades till en början med tillfredsställelse
i delar av den svenska
oppositionspressen, som ju är ganska
stor. När en del av den amerikanska
opinionen reagerade — men först då —-började emellertid också den svenska
politiska oppositionen att reagera. Samma
mönster återkommer i båda fallen.
Man hänger upp sig på detaljer, eftersom
alla i princip tydligen är ganska
eniga i själva sakfrågan. I det förra fallet
gällde kritiken att Palme uppträdde
tillsammans med Nordvietnams ambassadör,
men vi var väl ungefär 20 socialdemokratiska
riksdagsmän som gick i
täten för demonstrationståget. I det senare
fallet gäller kritiken att utrikesminister
Torsten Nilsson inte skulle ha
talat tydligt nog.

Vilken opinion i Amerika är det då
som vi skall ta hänsyn till? Vi har
varit inne på den frågan tidigare i debatten.
Vi kan konstatera, att opinionen
i Amerika är delad. År 1967 vid tiden
för den första Vietnamkonferensen i
Stockholm talade den berömde barnläkaren
Benjamin Spock, och han bedömde
att en tredjedel av den amerikanska
opinionen var emot kriget i Vietnam.
De senaste opinionsundersökningarna
som har gjorts i Amerika visar att de
som är emot kriget i Vietnam nu utgör
nära två tredjedelar.

Vilken amerikansk opinion är det då
som leder den svenska oppositionens
handlande? Det är i stort sett den opi -

Allmänpolitisk debatt

nion som företräds av den amerikanska
regeringen, av State Department och
företagskretsarna, där de flesta med säkerhet
tillhör de s. k. hökarna.

Jag hoppas verkligen att inte regeringen
skall falla undan för dem, utan
att regeringen skall fullfölja det löfte
om anslag som den har givit. I det sönderbombade
Nordvietnam lider tusentals
och åter tusentals människor nöd,
och det är dem vi har lovat att hjälpa.
Vi borde ta större hänsyn till nöden i
Nordvietnam än till de amerikanska
hökarnas vapenskrammel. Låt mig också
uttrycka den förhoppningen — som
jag tror är realistisk — att det snart
skall bli ett slut på detta skamliga krig.

Innan jag slutar, vill jag säga ytterligare
några ord om de 200 miljonerna.
Det har stått strid om vad dessa pengar
skall användas till. Man har sagt att cirka
en tredjedel skall användas till humanitärt
bistånd och två tredjedelar till
uppbyggnadslån. Det humanitära biståndet
kan vi lämna direkt utan att det
uppstår några svårigheter och innan
kriget har slutat definitivt, men med
den andra delen måste vi vänta, om vi
inte skall ge avkall på vår neutralitet,
vilket ändå ingen har tänkt sig.

Det kan hända att det uppstår svårigheter
att bedöma, huruvida kriget är
slut eller inte. Då skulle jag vilja framhålla
att ingenting hindrar att vi i ett
sådant läge i stort sett ger alla dessa
pengar till humanitärt bistånd. I varje
fall bör möjligheten undersökas.

Det är självfallet så, att det är svårt
att dra gränsen mellan vad som är humanitärt
bistånd och vad som är hjälp
till återuppbyggnad. Låt mig anföra ett
enda exempel. Det är ont om papper i
Nordvietnam, och vi kan knappast göra
oss en föreställning om hur liten tilldelningen
är. Det är svårt att få fram
böcker till grundskolor och till högskolor.
Skulle det då anses vara en
ovänlig, icke neutral handling om vi
hjälpte till att bygga en pappersfabrik?
Jag ställer frågan därför att den visar

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

hur svårt det egentligen är att dra en
gränslinje mellan humanitär hjälp och
lån eller bistånd för återuppbyggnad.
Men vi behöver kanske inte ens bygga
en pappersfabrik för tillverkning av
papper till läroböcker. Vi kan ge humanitärt
bistånd i traditionell stil, om det
behövs. Som vi säkert alla vet får nämligen
Nordvietnam pengar från annat
håll, och det kanske bara är en strid om
ord huruvida de svenska pengarna skall
användas till det ena eller andra ändamålet.
Skulle vi hesitera att betala ut
de 200 miljonerna med tanke på att det
kunde uppfattas som icke neutralt, kan
vi således välja en annan väg. Det är
viktigt att dessa pengar ställs till Nordvietnams
förfogande under den treårsperiod,
räknat från 1/7 1970, som varit
meningen utan att hjälpen reduceras
på något sätt.

Till slut vill jag göra en liten reflexion.
Vi har fått kritik från Amerika för
att vi lämnar bidrag till Nordvietnam.
Är det egentligen inte på det sättet, att
Amerika självt borde stå för denna återuppbyggnad?
Det är Amerika som har
bombat, inte vi. Amerika borde egentligen
betala detta som ett skadestånd.
Nu vet vi att man inte gör det, och därför
måste vi tillsammans med andra
nationer vara med om att hjälpa till
där kriget har gått fram så svårt.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr THYLÉN (m):

Herr talman! Den tendens till allt
starkare styrning av näringslivet och
till ett ökat statligt företagande inom
områden, där en sådan verksamhet inte
fyller en social funktion och som varit
allt tydligare under de senaste månaderna,
har väckt ganska stor oro inom
stora grupper av vårt folk. Man tycker
sig ha spårat en maktfullkomlighet
hos regeringen, och detta har bland
många skapat en känsla av att översåtarna
regerar som de vill och att un -

dersåtarna är just bara detta — undersåtar.

Det finns många exempel på maktfullkomligheten
i regeringens handlande.
Jag skall bara ta några exempel.
Svenska textilföretag, som har dotterföretag
i Portugal, har kommit i en
mycket svår situation genom att deras
möjligheter att till Sverige ta hem produkter
från de portugisiska dotterföretagen
allvarligt beskurits. Efter förhandlingar
på regeringsnivå har Portugal
åtagit sig att för varje företag fastställa
en exportkvot för ett år framåt
från den 15 juni i år. Men först framåt
mitten av september fick de berörda
svenska företagen veta hur mycket varor
de kunde få ta hem från sina portugisiska
dotterföretag. De svenska myndigheterna
hade alltså hemlighållit de begränsningar
man begärt i exporten av
olika varuslag från Portugal. Detta hemlighetsmakeri
och denna nonchalans
mot de berörda företagen är inget annat
än utslag av självrådighet och av
maktfullkomlighet.

Ett annat utslag av denna maktfullkomlighet
är statsrådet Wickmans agerande
när det gäller att för statens räkning
monopolisera apoteksväsendet och
lägga sig till med ytterligare producentföretag
inom läkemedelsbranschen. Här
agerade herr Wickman utan att vänta
på resultatet av den utredning i frågan
som var aviserad. Därmed satte han i
realiteten det berömda svenska remissförfarandet
ur spel. Genom att inte avvakta
de synpunkter, som kan framföras
av utredningen eller som de olika
remissinstanserna kan ha att komma
med, försvårar han riksdagens möjligheter
till bedömningar, när den nu i
efterhand skall ta ställning till herr
Wickmans uppgörelse med apotekarna
och med läkemedelsindustrin. Detta är
ett agerande som knappast kan förklaras
på annat sätt än av en våldsam självöverskattning
hos regeringen och en
maktfullkomlig nonchalans mot riksdag
och medborgare. Herr Wickman visade

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

också maktfullkomlighet gentemot ägarna
till apoteken och de anställda. Överenskommelsen
om statens övertagande
i monopolställning av apoteken träffades
nämligen efter förhandlingar med
Apotekarsocietetens direktion under total
mörkläggning. De enskilda apoteksinnehavarna
visste i de allra flesta fall
inte ens om att förhandlingar pågick.
Först sedan allting var klart meddelades
apoteksinnehavarna -—- som ekonomiskt
sett äger sina apotek — genom
telegram om den träffade överenskommelsen.
Samtidigt fick de dock beskedet
om att information skulle följa snarast.

Herr Wickman talar så gärna och ofta
— mycket gärna och mycket ofta — om
medbestämmanderätt och företagsdemokrati.
Men hur mycket medbestämmanderätt
och företagsdemokrati har förekommit
i detta fall? Varken de självägande
apotekarna eller de anställda
apotekarna fick uttala sig i frågan. Jag
kan inte finna något annat ord för herr
Wickmans handlande än maktfullkomlighet.

Här har statsrådet åstadkommit ett
gruppäktenskap mellan statlig svensk
företagsamhet, privat svensk företagsamhet
och privat utländsk företagsamhet.
Det talas så ofta om alliansfri politik
när det gäller vårt lands utrikespolitik.
Vi är också alla eniga om denna
alliansfria politik. Men det behövs också
en alliansfri ekonomisk politik.
Många oroar sig för att statsintressen i
förening med privata intressen inom
vissa företag kan skapa en ny, farlig
maktkoncentration. Många fruktar att
privata inhemska eller utländska företag
med statsintressen i vissa lägen kan
komma att favoriseras av regeringen.
.lag vill inte påstå att så kommer att bli
fallet, men gruppäktenskap av denna
art sprider olustkänslor inom stora delar
av näringslivet. Det finns risk för
att svenska företag blir mera intresserade
av att kasta sig i utländska företags
armar sedan staten på detta sätt
lierat sig med vissa företag.

Allmänpolitisk debatt

Också i fallet Uddcomb har herr
Wickman visat prov på bristande förståelse
för medbestämmanderätt och
företagsdemokrati. När han skulle informera
de anställda vid Uddcomb att
beslutet om företagets lokalisering gått
stick i stäv mot de anställdas önskemål
var han noga med att allmänhetens representant
som är pressen inte fick vara
närvarande. Företagsdemokratin skall
stanna vid fabriksporten lär han ha sagt
till pressen. Nog ger ett sådant uttalande
också intrycket av en maktfullkomlighet,
som ligger mycket långt från allt
vad medbestämmanderätt och företagsdemokrati
heter. Kanske är denna maktfullkomlighet
en följd av den maktkoncentration,
som alltid råder i företag
med statsintressen. I sådana företag där
staten har majoritetsintressen är det en
departementstjänsteman som utövar den
reella makten. Han ensam är bolagsstämman.

En stor ekonomisk makt har samlats
i ett departement. Om departementet
gör sig skyldigt till felbedömningar i
den ekonomiska utvecklingen kan det
få stora återverkningar på vårt ekonomiska
liv. Om en företagare misslyckas
i företagandets svåra konst blir han
handgripligen korrigerad av konkurrensen
från andra företag och förlorar
snabbt sin makt. Men det är betydligt
svårare att avsätta en departementstjänsteman
med samma makt. En misslyckad
företagsledare blir ruinerad eller
får sparken, men en departementstjänsteman
är och förblir en departementstjänsteman.
Vi får inte glömma bort att
ordet demokrati är oupplösligt förenat
med begreppet ansvar. Jag tror att den
maktkoncentration som skapas av
gruppäktenskap i herr Wickmans tappning
är utomordentligt oroväckande och
lätt leder till ministerstyre och maktfullkomlighet.

Herr talman! Jag vill till sist beröra
den filosofi som ofta kommer till uttryck
inom regeringspartiet. Man säger
så ofta att företag som inte kan betala

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

topplöner skall försvinna och att arbetskraften
skall omskolas för att sättas in
i industrigrenar som ännu är lönsamma
och kan betala topplöner. Jag tror att
hela denna filosofi är ytterst farlig. För
det första vet man inte hur länge de
branscher som i dag är höglönebranscher
kommer att ha denna gynnade
position. Låglöneländer av ostasiatisk
typ håller på att bli farliga konkurrenter
också inom de högkvalificerade
branscher som i dag är lönsamma här
hemma. För det andra kommer denna
s. k. strukturrationalisering att medföra
mycket omfattande arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Kan våra arbetsmarknadsorgan
lösa alla de problem som
följer i en alltför snabb strukturrationaliserings
spår? Förflyttningar från
den gamla miljön kan innebära inte
bara stora psykiska påfrestningar för
människorna utan också praktiska och
ekonomiska bekymmer som t. ex. de egna
hemmen. Det kommer att skapa ett
växande tillstånd av rotlöshet och osäkerhet
hos breda lager av vårt folk. Allt
fler människor kommer att bli objekt
för en statlig styrning av samhällslivet.
Människorna kommer att reduceras till
siffror i planhushållarnas kolumner,
och därmed växer också risken för
maktfullkomlighet hos den lilla styrande
gruppen av regeringsledamöter och
regeringstj änstemän.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag tyckte att herr
Svensson i Kungälv i sitt anförande
nyss försökte ge en missvisande bild av
de olika partiernas inställning till solidaritetsarbetet
för Vietnam, i varje fall
vad det gällde mitt parti, Vänsterpartiet
kommunisterna. Jag tror inte att
någon kan rikta den beskyllningen mot
oss att vi skulle ha avstått från att medverka
i detta solidaritetsarbete eller
från att här i riksdagen föra fram det
vietnamesiska folkets sak. Vårt parti
har från första början krävt att de amerikanska
trupperna skall dras bort från

Vietnam. Vi har tagit upp frågan om
erkännande av Nordvietnam och om erkännande
av den nya revolutionära regeringen
i Sydvietnam. Vi har också
krävt och kräver villkorslöst stöd till
Nordvietnam och FNL. Vad gäller solidaritetsrörelsen
i vårt land stöder vårt
parti såväl FNL-rörelsen som Svenska
kommittén för Vietnam. Medlemmar av
mitt parti arbetar mycket aktivt i båda
dessa solidaritetsrörelser. Herr Svensson
skall alltså inte här försöka ge en
falsk bild av vår inställning.

Herr talman! Vad skall vi göra med
Norrland? Den frågan, som kunde uppfattas
som en suck över ett besvärligt
barn, stod i rubrikstil i den stingförsedda
kvällstidningen för någon vecka
sedan. Bara ett par dagar senare meddelades
att en trio statsråd med följe
skulle besöka Norrbotten. Förväntningarna
på ett ordentligt svar på frågor
som rör landsdelens framtid var otvivelaktigt
stora. Även bland dem som
luttrats av årtiondens hänvisningar till
pågående utredningsarbeten väntade
man besked om »radikalare verkningsmedel
än de som hittills stått till buds»
— för att citera landshövding Lassinantti
i hans tal inför höstens landsting.

Kanske var det de uppblåsta förhandsuppgifterna
som kom de redovisade
åtgärderna att framstå som någonting
av kejsarens nya kläder. Men även
om man gör en välvillig bedömning och
noterar det tillskott av arbetstillfällen
som beskeden innebär, kommer man
inte ifrån det faktum att innehållet i det
s. k. Norrlandspaketet inte innebär någon
radikal lösning på de norrländska
problemen. Ett par tusen svårplacerade
skogsarbetare har dock sin sysselsättning
säkrad det närmaste året, om
skogsägarna godtar det föreslagna bidragssystemet.
Det av industrinedläggningar
hårt drabbade Ådalen får också
ett välbehövligt tillskott av arbetstillfällen
för ett par hundra människor.
Men den del av kakan som kom Norrbotten
till del skulle säkert ha smakat

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

bättre om den inte kryddats med vetskapen
om att Luleå, dit förbättringarna
främst skall lokaliseras, under senare
tid har förlorat fler arbetsplatser än de
nya som tillkommer. Värdet av det tillskott
som Norrbotten nu får ser jag
främst i att det kan innebära ett steg
mot en mera differentierad industristruktur
i länet.

Jag noterar också att industriminister
Wickman har betecknat regeringens utspel
som ett förebud som kommer att
följas upp på flera punkter. Jag hoppas
att man i det arbetet anlägger samma
synsätt som kom till uttryck i landshövding
Lassinanttis landstingstal, när han
sade: »Det finns ingen anledning att
Norrland allt framgent skall vara beroende
av stöd i en eller annan form och
på sikt utveckla sig till någon sorts
jättestor skyddad verkstad. Vi måste
angripa roten till det onda — — —.»

För min del kan jag inte finna annat
än att man alltjämt ser bort från de avgörande
orsakerna till de svåra sysselsättningsproblemen
i landsdelen. Jag
avser då bristen på samordning och planering
samt det förhållandet att ekonomiska
beräkningar, planer och beslut
fortfarande göres utifrån förlegade, kapitalistiska
bedömningar och utan hänsyn
till att samhället har förändrats i
takt med ekonomins och teknikens utveckling.

Mer än 90 procent av det svenska
näringslivet är privatägt. I detta avseende
skiljer sig Norrbotten från det
övriga landet, eftersom detta län har en
för svenska förhållanden omfattande
statlig verksamhet. Därför har statsmakterna
och regeringen också ett speciellt
ansvar när det gäller att skapa
varaktig sysselsättning i länet. En väsentlig
uppgift i detta sammanhang är
att åstadkomma en riktig samordning
av samhällets alla investeringar i stället
för att fortsätta med brandkårsutryckningar
till de orter där problemen
för tillfället märks mest.

Det krävs ordentliga tag mot de all -

Allmänpolitisk debatt

varliga bristerna i den nuvarande planeringen
av den statliga verksamheten.
De statliga företagen i länet bör kunna
redovisa sina planer beträffande antalet
anställda åtminstone för de närmaste
fem—tio åren för att undvika det
som inträffat under de senaste åren,
under vilka bortfallet av sysselsättningstillfällen
på grund av rationaliseringar
inom statsföretagen inte har
kompenserats med nya arbetsplatser.

Den samhällsplanering som fordras
måste ta hänsyn till inte bara de nu avfolkningshotade
delarna av landet utan
också de områden, där överhettningen
åstadkommer svårbemästrade problem.
De företagsekonomiska lönsamhetskalkylerna
måste som vi ser det innehålla
nya moment.

Det påfallande i bristen på samordning
och planering av det slag som vi
förespråkar framkom inte minst i somras
när Industriförbundets och regeringens
lista över lokaliseringsorter i
Lappland och Jämtland presenterades.
Bland dem fanns inte med orter som Arjeplog
och Jokkmokk och vidare saknas
hela Tornedalen. Det måste vara något
fel när orter som dessa med goda utvecklingsmöjligheter
— om de tas till
vara — och en väl utbyggd samhällsservice
bara ställs åt sidan på det sätt
som skedde.

Tornedalsområdets karaktär av gränsbygd
är en faktor som borde ge anledning
till förverkligande av de i samband
med utredningsarbetet om de näringspolitiska
problemen i Tornedalsutredningen
givna löftena om att skapa
bestående arbetstillfällen. Här har i
stället huvudlinjen i regeringens politik,
som gått ut på utflyttning i stället för
statliga initiativ, varit särskilt markerad.
Befolkningen inom östra Norrbotten
har på 15 år, från 1950 till 1965,
minskat med bortåt 10 000 personer.
Under samma tid minskade antalet sysselsatta
inom östra Norrbotten med 13
procent medan antalet inom länet som
helhet ökade med 8 procent.

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

För att stoppa den nuvarande utvecklingen
och förhindra det beräknade arbetskraftsöverskottet
på 11 000 personer
år 1980 i östra Norrbotten krävs det
åtgärder av helt annat slag än hittills.
Därför är det beklagligt att det fortfarande
inte finns konkreta planer för
Kaunisvaaramalmen eller för vägprojektet
Korpilombolo—Pajala—Karesuando.

Ett annat uppslag som det nu är hög
tid att förverkliga är grönsaksodling.
Att sådan kan bedrivas med framgång
i Tornedalen är redan bevisat. Med
satsningar från staten kunde sådan odling
kombinerad med konservindustri
bli av avgörande betydelse för Tornedalen.

Inte heller för de tidigare nämnda
orterna Arjeplog och Jokkmokk råder
det någon brist på idéer för en framtida
utveckling. Med inlandsutredningens
betänkande och andra beräkningar
som grund torde det vara möjligt att ta
itu med de problem som nu mycket
starkt gör sig gällande i dessa kommuner.
Och är det så som kommunaldirektören
i Jokkmokk säger i en tidningsintervju,
nämligen att »vi har idéer och
pengar, bara statsmakterna låter oss
använda dem», skulle det ju inte ens
behöva bli särskilt kostsamt.

Vid statsrådsbesöket i Luleå uppgav
inrikesminister Holmqvist att man skulle
hålla beredskapsarbetena på minst
lika hög nivå som tidigare i Norrland.
För vår del tror vi att det i rådande
arbetslöshetsläge är nödvändigt att väsentligt
utöka dessa arbeten. Detta kan
ske genom nya typer av beredskapsarbeten,
och bland sådana anvisar vi en
utbyggnad av den statliga industrisektorn
i länet. Vi har tidigare föreslagit
en omfattande utbyggnad av NJA, och
delar av en sådan bör kunna göras i
form av beredskapsarbete.

Fraktkostnaderna och taxepolitiken i
övrigt är områden där det krävs åtgärder
av helt annat slag än de hittills tilllämpade,
om några lokaliseringspoli -

tiska åtgärder över huvud taget skall få
effekt i de nordliga länen.

Faktauppgifter från inlands- och
Tornedalskommunerna visar på speciella
svårigheter för den kvinnliga befolkningen
när det gäller möjligheter till
sysselsättning. Även i malmfältskommunerna
med deras ensidiga näringsliv är
dessa svårigheter uppenbara. Det avgörande
för kvinnorna — liksom för befolkningen
som helhet — är således att
de nu inledda åtgärderna verkligen leder
till en differentiering av industrin
och till sådan ökning av arbetstillfällena
att även den dolda arbetslösheten
börjar angripas.

Det kan ändå finnas anledning att
också i detta sammanhang något stanna
vid den samhällsservice som är nödvändig
för kvinnornas förvärvsarbete och
möjligheter på arbetsmarknaden.

Konservativa ståndpunkter och konserverande
attityder i dessa frågor har
angripits hårt under den debatt som
förts i många år. Där har konstaterats
att otillräckliga resurser i fråga om daghem
och fritidshem liksom avsaknaden
av kollektiva serviceinrättningar är avgörande
hinder för en ökad förvärvsintensitet
bland kvinnorna. Men det står
numera också klart att tillgången på
dag- och fritidshem inte bara är en
jämlikhetsfråga mellan män och kvinnor
utan också mellan barnen. Det är
en förmån för barn att få vistas i någon
form av kollektiv gemenskap, om det då
är daghem eller förskola. Men trots
denna insikt byggs det alltjämt alldeles
för litet. Man måste fortfarande konstatera
en viss tröghet hos kommuner och
vissa statliga institutioner i deras agerande.
För kommunernas del kan detta
givetvis förklaras med de kostnader
som en utbyggd barntillsyn medför. Vi
har i andra sammanhang tagit upp dessa
problem, och jag vill för dagen nöja
mig med att betona det aktuella kravet
att staten på sikt övertar kostnaderna
för personalen, en post som är verkligt
betungande för kommunerna.

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Det är nödvändigt att det nu börjar
hända någonting väsentligt när det gäller
de kollektiva serviceinrättningarna.
Behovet av kollektivhus och servicecentra
är redan stort och kommer att
öka. Kostnadsaspekten har ofta anförts
på minussidan i diskussionen om kollektivhus.
Det är givetvis angeläget att
den kollektiva servicen får en sådan
utformning att den inte bara blir tillgänglig
för de ekonomiskt mest bärkraftiga
familjerna —■ också lågavlönade,
barnfamiljer och pensionärer skall
kunna tillgodogöra sig tjänsterna i fråga Ilerr

talman! Den unga generationen
har många problem som det nuvarande
samhället är ovilligt eller oförmöget att
lösa. Jag skall bara peka på ett par av
dem.

Bristen på goda bostäder med överkomliga
hyror drabbar människor i alla
åldrar men i särskilt hög grad ungdomarna.
Eftersom de tvingas stå i bostadskö
på obestämd tid innebär det i
praktiken att de inte själva kan bestämma
när de skall skapa ett eget hem och
bilda familj. Den beslutsrätten har faktiskt
bostadsförmedlingarna.

Men detta är inte det enda problem
som situationen på bostadsmarknaden
skapar för de unga. Till bilden hör också
problem med att effektivt kunna sköta
sina studier i trånga lägenheter där
hänsyn måste tas till andra familjemedlemmar.

Ungdomens svåra bostadssituation är
ytterligare ett skäl för en ökad satsning
på ungdomens förenings- och fritidsverksamhet.
Det samhälleliga stödet till
idrott och annan aktivitet måste byggas
ut.

Som generation betraktad har dagens
ungdom på ett glädjande sätt ökat sitt
engagemang i samhällsfrågor. Det håller
på att växa fram en ny syn på samhällsfrågorna
och världsproblemen.
Och att denna syn är friskare och radikalare
än tidigare noterar jag med tillfredsställelse.
Men den här utveckling -

Allmänpolitisk debatt

en skrämmer en del och man försöker
på sina håll dra i nödbromsen när det
gäller att släppa fram ungdomen till beslutsprocessen.

Debatten om demokrati och ungdomens
ökade medvetenhet har tvingat
fram en demokratiseringsprocess också
inom skolväsendet som alltid har fungerat
auktoritärt och mer predikat disciplin
än demokrati. Demokratiseringsprocessen
är bara påbörjad och det gäller
att se till att de goda idéerna inte
fuskas bort på vägen. Insatserna från
eleverna och deras organisationer är
här av största värde och måste få stöd.

Jag vill i det sammanhanget varna för
den tendens som finns och som också
har kommit till uttryck i den här remissdebatten
att inte våga lita på elevernas
vilja och förmåga att själva ta
ansvar för sina beslut. Man låter dem
få vara med och besluta om perifera saker
medan beslutsrätten i avgörande
frågor förbehålls instanser utanför elevernas
kompetens.

Hur skall den unga generationen kunna
fostras till demokrati om de möts
av en sådan inställning? Vi måste ge
ungdomen fullt förtroende och inte lära
dem någon sorts halv- eller kvartsdemokrati.

Herr talman! De tre avsnitt ur dagens
aktuella politiska debatt som jag
här berört -— situationen i Norrlandslänen,
kvinnornas ställning i förhållande
till arbetsmarknad och sysselsättning
och ungdomens engagemang — är
alla sådana där hittills vidtagna åtgärder
bara kan betecknas som inledande
steg till det man numera så ivrigt talar
om, nämligen jämlikhet.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! För att vi inte skall
lämna denna debatt efter att ha stått här
med olika uppgifter vill jag reda upp en
liten sak med fru Marklund.

Jag talade självfallet inte om kommunisternas
intresse för Vietnamfrå -

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

gan — jag vet att det finns och har
ingen anledning att yttra mig därom —
utan jag talade om Svenska kommittén
för Vietnam och om medlemskapet i
denna. Efter anförandet har jag inhämtat
vissa uppgifter från kommitténs kansli.
Det visar sig att på den allra senaste
tiden har ett par distrikt av kommunistiska
partiet begärt medlemskap och
naturligtvis även fått sådant. Länge stod
dock kommunisterna som organisation
utanför Svenska kommittén för Vietnam,
vilken dominerades och fortfarande
domineras av fackliga sammanslutningar
och politiska organisationer
mellan kommunisterna och moderata
samlingspartiet.

Fru MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för det
som herr Svensson i Kungälv nu sade.
Det ger ändå ett annat intryck av vårt
partis medverkan i solidaritetsarbetet
för Vietnam. I sitt första inlägg ställde
herr Svensson med vad han betecknade
som ytterlighetspartier på något sätt
också mitt parti utanför detta arbete,
åtminstone i den utsträckning som arbetet
bedrivs inom Svenska kommittén
för Vietnam.

Dessutom är jag en smula fundersam
i fråga om huruvida SAP som parti
är anslutet till Svenska kommittén för
Vietnam. Jag har uppgifter om att så
inte är fallet.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! När Svenska kommittén
för Vietnam bildades för ett par tre år
sedan var vi överens om att de politiska
partierna som huvudorganisationer
inte skulle inbjudas att delta i arbetet.
Ingen av de politiska huvudorganisationerna
är således med, det vill jag gärna
understryka, men däremot kvinnoorganisationer,
ungdomsorganisationer
och distriktsorganisationer, däribland
Stockholms Arbetarekommun.

Fru MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Om förhållandet är sådant
som herr Svensson i Kungälv nu
säger förstår jag över huvud taget inte
vad han hade för anledning att i sitt
första inlägg utpeka vänsterpartiet kommunisterna
och moderata samlingspartiet
som stående utanför Svenska kommittén
för Vietnam.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I massmedia har kritik
riktats mot SIDA:s verksamhet i Etiopien
— det är närmast riksrevisionsverkets
rapport som blivit föremål för
pressens uppmärksamhet. Jag skall inte
närmare kommentera denna rapport,
alldenstund jag endast kan stödja mig
på de pressuppgifter som finns. Dock
tycker jag att kritiken är litet onyanserad.
Verket kritiserar SIDA:s skolbyggen
och säger att organisationen
bygger alldeles för dyrt. För min del
hävdar jag att skall ett hus hålla i 30 år
måste man använda tegel och betong —
så byggs för övrigt missionsstationerna.

Efter vad jag kunde inhämta vid mitt
studiebesök i Etiopien i fjol höst är
det arbete som SIDA:s personal utför
där nere förtjänstfullt och värt all högaktning.
De skolbyggnader som jag hade
tillfälle att titta på är sannerligen inte
av skrytbyggnadskaraktär. I avvaktan
på den skriftliga rapporten och det svar
som SIDA skall lämna därpå avstår jag
tills vidare från ytterligare kommentarer.

Herr talman! Det är allmänt omvittnat
att Sverige är ett rikt land vars
befolkning har en levnadsstandard som
är högre än de flesta andra folks. Att vi
har kommit dithän beror på många faktorer:
vi har en skicklig arbetar- och
tjänstemannakår och vi har kunniga
och dugliga företagare som byggt upp
sina företag så att de väl hävdar sig i
den internationella konkurrensen. Utan
att på något sätt vilja förringa politikernas
arbete för att skapa välstånd kan
man utan överdrift säga att det inte är

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

dessa utan det arbetande folket -—•
tjänstemän, arbetare, bönder, lärare
etc. — som genom sitt arbete möjliggjort
en höjning av levnadsstandarden.
Däremot är det politikernas uppgift att
fördela landets välstånd så att det kommer
så många människor som möjligt
till del.

Vi förfasar oss i dag med rätta över
den svält och nöd som råder bland uländernas
folk. På olika sätt — genom
statligt bistånd och frivilliga hjälpinsatser
av olika organ såsom Röda korset,
Rädda barnen, Lutherhjälpen och
de olika samfunden inom frikyrkan —
söker vi hjälpa u-ländernas folk till en
högre levnadsstandard och därmed också
till ett meningsfullare liv. Vi gör
detta i jämlikhetens namn. Jämlikhet
kan emellertid inte uppnås på en gång
— den måste åstadkommas successivt.
Dock hoppas jag att u-ländernas folk
med de rika ländernas hjälp snabbare
än vad som skett i vårt land skall kunna
komma bort från en tillvaro, präglad
av nöd och fattigdom.

Det kan finnas anledning att i dagens
u-landsdebatt erinra om den nöd och
den fattigdom som rådde i vårt land
för 100 år sedan. Jag vill som ett exempel
ta förhållandena inom Svältorna i
Älvsborgs län. Hur många som dog av
svält i dessa bygder under nödåren på
1860-talet är det mycket svårt att få
belägg för, men det var åtskilliga människor.
Därom vittnar bl. a. kyrkoböckerna.
Låt mig ta ett mycket drastiskt
fall. Det berättas att en bondhustru från
Svältorna någon gång under nödåren
på 1860-talet i sin stora förtvivlan —•
hon hade ej någon mat till sina hungriga
barn — tillgrep möjligheten att av
fårgödsel koka en soppa till sina barn.
Det låter otroligt, men det skall vara
sant. Min sagesman har inhämtat uppgiften
från en säker källa, vars vederhäftighet
icke kan ifrågasättas.

Mot bakgrunden av den fattigdom och
den nöd som i gången tid rådde i vårt
land förefaller det som om dagens med -

Allmänpolitisk debatt

borgare bor i själva paradiset. Och nog
är det sant att vi har det bra i vårt
land, inte minst jämfört med förhållandena
i u-länderna. Men det konstaterandet
bör icke skymma blicken ty det
finns skönhetsfläckar i dagens samhälle.
Jag skall i korthet beröra några.

Det är beklagligt att behöva konstatera
att det alltjämt finns grupper av
människor som tvingas leva vid sidan
av välfärden. Jag sade »tvingas», men
jag vill tillägga att de gör det dels av
tvång, dels därför att de saknar de
kontakter som erfordras för att rätta
till förhållandena. Jag tänker på bl. a.
den person som enligt uppgift i pressen
för några dagar sedan dog på en parksoffa
i Stockholm. Jag tänker på åldringen
som hade legat död i över en
vecka i sin lägenhet utan att någon av
grannarna hade vetskap därom. De anförda
exemplen må räcka.

Trots raden av reformer synes det förekomma
fall där de som behöver hjälp
är bortglömda. Enligt den nya socialvårdslagen
är kommunerna skyldiga att
genom uppsökande verksamhet ta reda
på sina invånares behov av samhälleliga
omsorger. Det har visat sig att det
finns kommuner som på ett tillfredsställande
sätt fyllt uppgiften att kartlägga
behovet av samhälleliga insatser när
det gäller åldringar och handikappade
och som med ledning av inventeringen
vidtar olika slag av hjälpinsatser. Å
andra sidan finns det tyvärr kommuner
som ännu inte vidtagit några åtgärder i
uppsökande syfte.

Även om det görs gällande att behov
icke föreligger av en uppsökande verksamhet
från kommunens sida har det
ändå visat sig — många gånger —- att
kännedomen om förhållandena varit
mycket bristfällig. Hos socialnämnderna
har man t. ex. inte haft reda på förtidspensionärer
som varit i uppenbart
behov av omsorger från kommunens
sida. Rapporter från kommuner, som
ambitiöst skött sina skyldigheter, visar
att ett mycket stort antal människor

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 34

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

inte ens känt till vilka förmåner de är
berättigade till. Vidare har man funnit
sjuka människor som varit i behov av
akut vård och människor som levt i total
isolering utan någon kontakt med
yttervärlden. Många gamla har saknat
telefon.

Enligt min mening är det angeläget
att den uppsökande verksamheten bland
åldringar och handikappade verkligen
når ut till landets samtliga kommuner.
Den uppsökande verksamheten måste
nå alla berörda människor.

Vidare är det nödvändigt att den
samhälleliga informationen effektiveras,
så att den verkligen når alla. I dessa
avseenden torde kommunerna ha stor
nytta och hjälp av handikapporganisationerna.
Dessa känner väl till de
handikappades svårigheter och kan stå
kommunerna till tjänst. Där ett samarbete
med handikapporganisationerna
förekommit har också den uppsökande
verksamheten kunnat bedrivas på ett
tillfredsställande sätt. Även samarbete
med pensionärsföreningar bör kunna
underlätta kommunernas möjligheter
att spåra upp behov av hjälp och insatser
bland kommunens åldringar.

En annan viktig sektor, där enligt
min mening de samhälleliga åtgärderna
varit helt otillräckliga, är den s. k.
frivården. Man har därför länge haft
anledning att efterlysa nya och effektivare
insatser för att så långt möjligt
nedbringa den höga återfallsprocenten
och ge de missanpassade verkligt stöd
för en återanpassning till ett normalt
liv. Samhällets krav på social anpassning
står sannerligen i mycket dålig
proportion till de insatser man gör för
att människorna skall kunna fylla dessa
krav. Detta är ett välkänt faktum som
också bestyrkts av gjorda undersökningar.
De frigivna står erbarmligt illa
rustade vid porten till tillvaron utanför
murarna. Det är heller inte förvånande
att så många interner bävar för
den dag de skall friges. Även för den
som är fast besluten att börja ett nytt

och bättre liv i det fria måste de yttre
betingelserna te sig så skrämmande,
alt hoppet sviker redan före konfrontationen
med verklighten. Den svenska
kriminalvården fungerar sannerligen
inte som den borde enligt sitt — även
internationellt — goda rykte. Den höga
återfallsprocenten har alltför länge av
de ansvariga förklarats bero på det stora
antalet »kroniska förbrytare» för
vilka inga botemedel skulle finnas. Det
är en sanning med stor modifikation.
Förvisso varierar anpassningsgraden
bland det socialt missanpassade klientelet,
men samtidigt är de förutsättningar
samhället erbjuder lika minimala,
för att inte säga lika obefintliga, för
alla kategorier.

En effektiv frivård med en avsevärd
ökning av personella och ekonomiska
resurser sägs vara omöjlig att
åstadkomma av kostnadsskäl. Vad man
då vill efterlysa är en kalkyl över vad
återfallen kostar av mänskliga lidanden,
bortkastade krafter, samhällsekonomiska
förluster etc. Mot bakgrunden
av en sådan kalkyl torde en frivård,
utbyggd för individer och inte för ett
anstaltskollektiv framstå som en även
samhällsekonomiskt lönande satsning.

Herr talman! I denna allmänpolitiska
debatt har ett flertal talare berört den
höga räntan. Om jag i all korthet tar upp
frågan, så gör jag det inte bara som
riksdagsman utan också som bankman.
I den mån jag inte är upptagen med göromål
som hör till mitt riksdagsarbete
kommer jag genom mitt arbete som
bankman i kontakt med den allmänhet
som i allra högsta grad får känna på
ränteokets börda. Dagens ränteläge är
det högsta sedan början av 1930-talet.
Man kan verkligen tala om att räntan
ligger på högsta möjliga nivå. Gällande
växelränta är över 9,5 procent och dagslåneräntan
kan uppgå till mer än 13
procent. Man kan nära nog tala om
ockerränta. För ett tiotal år sedan betraktades
i varje fall en ränta på 13
procent som en ockerränta. Den höga

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

räntan drabbar främst de små i samhället,
de mindre företagen, jordbruket
och hyresgästerna. 1 procents diskontoändring
ändrar hyran med närmare
10 procent. Tyvärr får småspararna
en dålig kompensation, ty allt de
skall köpa stiger i pris på grund av den
höga räntan. Man befinner sig såvitt
jag förstår i en ond cirkel.

Att samtidigt med denna skyhöga
ränta också tillämpa kreditrestriktioner,
som i praktiken innebär nära nog
ett »idiotstopp», minskar sannerligen
inte bekymren för den kreditsökande
allmänheten. Utan att på något sätt,
herr talman, gå in på räntans roll i
penning- och konjunkturpolitiken och
utan att ifrågasätta om de senaste räntehöjningarna
var nödvändiga eller ej
vill jag ändock vädja till finansministern
och ledningen för riksbanken: Låt
oss få en räntesänkning snarast möjligt! Herr

CARLSHAMRE (m):

Herr talman! De s. k. allmänpolitiska
debatterna under höstriksdagarna har
inte rykte om sig att vara särskilt meningsfulla
och intresseväckande. Årets
upplaga, som just har gått in i sin andra
halvlek, kunde emellertid ha haft förutsättningar
att bli mera intressant än de
flesta av sina föregångare. Den skulle
bli en ny statsministers och en åtminstone
formellt ny regerings första samlade
möte med riksdagen. Man kunde
haft anledning vänta sig någon sorts regeringsprogram
som underlag för debatten.
Därav blev nu intet, såvida vi
inte skall räkna en sammanfattning i
tolv punkter av den socialdemokratiska
partikongressens protokoll som en regeringsförklaring.

Om man tar del av de kommentarer
som hittills hunnit publiceras och om
man talar med politiskt intresserade
människor som i går följde debatten
via radio och TV är huvudintrycket besvikelse.
Besvikelsen gäller debatten i
och för sig som knappast har skapat

Allmänpolitisk debatt

nämnvärd klarhet om vare sig regeringens
eller oppositionens planer och avsikter
för den närmaste tiden. Men den
gäller inte minst den nye statsministern
personligen. Herr Palme sade i går att
han hade för avsikt att lyssna inte bara
till rörelsen, varmed han alltså menar
folket i sitt eget parti, utan också till
oppositionen. Vi ser nu att lyssnandet
uppenbarligen inte är avsett att gälla
oppositionen i riksdagen. Herr Palme
har inte funnit det nödvändigt att avdela
ett enda statsråd för att följa andra
dagen av denna debatt.

Jag vill ändå tro att löftet bottnar i en
verklig ambition att lyssna och att vara
landets statsminister. Herr Palme torde
redan nu kunna konstatera att den halva
av svenska folket, vars partiledare
han inte är, inte heller upplever honom
som sin statsminister. Herr Palme höll
briljanta anföranden i går, och han talade
med ett patos som vi som något
känner honom gärna tror är uppriktigt.
Men det kan inte hjälpas att när han för
meningsmotståndare inte har någonting
annat till övers än feltolkningar av uttalanden
och mer eller mindre spelad
indignation inför kritik, så står oss
briljansen upp i halsen, och patoset
klingar falskt.

I de här debatterna är vi inte bundna
— och trots vad man kunde vänta
sig gäller det även i höst — av något
särskilt ärende, av något budgetförslag
eller annat förslag som vi i första hand
skall debatterna Det ges alltså tillfällen
att friare ta upp frågor av intresse för
riksdagen och för allmänheten och inte
minst för det svenska folkstyret. Det
har inte heller saknats tillfällen under
den hittills hållna debatten att gå in i
intressanta och angelägna meningsskiften.
Jag vill, herr talman, erinra om ett
sådant uppslag som i går gick tämligen
obrukat förbi — jag syftar på det tal
om den s. k. enpartistaten som spelade
en viss roll i gårdagens debatt.

Statsministern var indignerad, den
socialdemokratiske gruppledaren i and -

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

ra kammaren lierr Martinsson var också
indignerad. Man tillbakavisade talet
om en framväxande enpartistat som en
beskyllning mot socialdemokratin för
att eftersträva någon form av diktatur.
Det är en av de många feltolkningar av
motståndares uttalanden som jag menar
att alldeles särskilt vår nye statsminister
gör sig skyldig till.

Jag vill gärna medge att etikettordet
enpartistaten kanske inte är det bästa
man kunde finna för den problematik
som döljer sig bakom ordet, men det
står utom varje tvivel att där finns en
problematik som är väl förtjänt av att
tas upp till begrundan. Det behöver
icke ske i form av beskyllningar och
motbeskyllningar. Man behöver inte
hela vägen söka syndabockar, och man
behöver inte bli så indignerad, men här
finns ett problem som i första hand ligger
i själva vårt politiska system när
omständigheterna fogar det så, att man
under en mycket lång tid får se ett enda
parti vid makten.

Det är alltså inte en beskyllning mot
detta parti. Jag vill gärna säga att min
personliga reaktion inför en manifestation
som t. ex. den socialdemokratiska
partikongressen för några veckor sedan
i första hand är respekt och en viss
beundran för ett starkt och — som jag
uppfattar det — i grunden demokratiskt
parti. Det är inte den saken det
gäller, utan det gäller någonting helt an-,
nät och mycket svårare.

Det frågades i går, om det finns några
konkreta exempel på det man ibland
kallar maktfullkomlighet och det man
på senare tid har kallat en tendens till
en framväxande enpartistat. Jag skall
försöka bidra med några exempel på
vad vi menar som är oroliga för denna
utveckling. De är genomgående sådana,
att jag inte känner något behov av att
söka syndabockar, utan de representerar
en utveckling som vi borde hjälpas
åt att på något sätt stävja och vända.

I går talades också om någonting som
inte är så alldeles ovanligt, nämligen att

politiska förslag som kommer från något
oppositionsparti mycket sällan, om
ens någonsin, blir genomförda när vi
har en socialdemokratisk majoritet i
riksdagen. De blir ofta, hävdade herr
Hedlund — och samma sak hävdades
också från folkpartiets sida — genomförda
några år senare, när de kommer
tillbaka som propositioner. Visst är detta
sant. Visst finner vi, om vi går igenom
några års riksdagsärenden, en periodicitet.
Det kommer ett förslag från
oppositionen i någon kanske från början
inte särskilt partipolitiskt kontroversiell
fråga. Det är kanske en allmän
uppfattning att detta vore något att tänka
på, men förslaget måste fällas. Vad
som sedan händer företer en viss regelbundenhet
och periodicitet: ett år för
oppositionen att motionera, ett år för
allmänheten att glömma och ett tredje
år för regeringen att framlägga en proposition.
Det finns hundratals sådana
exempel bara från några år, men jag
skall nöja mig med ett, där det har gått
åt litet längre tid, eftersom det är ett
känsligt ärende.

Vi vet att de sämst ställda av våra
pensionärer, de som är helt utan eller
nästan utan ATP, nu så småningom
kommer att få en förbättring, som i tidens
fullbordan skall bli 1 800 kronor
om året i dagens penningvärde. Det är
bittert att behöva säga det, men jag är
rätt övertygad om att dessa sämst ställda
pensionärer skulle ha fått förbättringen
några år tidigare om inte mitt parti,
det dåvarande högerpartiet, hade
lagt fram ett sådant förslag 1964.

Jag avser inte alls att här ta upp någon
debatt om likheter och olikheter
mellan de två förslagen, men ingen lär
kunna bestrida att vad man än kan ha
haft emot högerpartiets dåvarande förslag
i fråga om förfogandet över fondmedel
o. s. v. ingick som ett väsentligt
led i förslaget exakt den förstärkning
till de sämst ställda pensionärerna som
nu skall genomföras. Det ledet, om vilket
det nu visar sig råda enighet, kun -

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

de inte brytas ut och förstärkningen
genomföras den gången eftersom intet
gott får komma från Nasaret. Det bara
är så.

Återigen vill jag säga att detta inte
speciellt är en beskyllning gentemot socialdemokratin.
Jag tror att detta är
fråga om något som ligger i det parlamentariska
systemet och som inte är
särskilt allvarligt, om det parlamentariska
systemet fungerar med någorlunda
täta maktskiften, men som blir allvarligt
vid ett mycket långvarigt maktinnehav
för ett parti.

Jag tror alltså, herr talman — det är
bittert att säga, men jag upprepar det
— att Sveriges fattigaste pensionärer
under fyra fem år har fått betala för att
vårt politiska system fungerar på det
sättet. Jag kunde anföra flera sådana
fall, men låt oss ta det litet enklare!

Hur många ledamöter i oppositionspartiernas
riksdagsgrupper har inte någon
gång känt sig frestade att gå, och
troligen också någon gång gått, en väg
vid sidan om denna talarstol? Det är
någon saklig fråga, ofta utan någon som
helst partipolitisk nyans, som vi gärna
vill ha löst. Det kan t. ex. gälla ett problem
där hemma i länet. Vi har då att
välja mellan två vägar. Vi kan gå upp i
denna talarstol med en interpellation
eller vi kan avlämna en motion. Om det
är ett bra och populärt förslag kan vi
plocka poäng och kanske t. o. m. vinna
en röst eller två där hemma, men förslaget
blir icke genomfört, och de
människor som vi ville hjälpa förblir
ohjälpta. Vad gör vi då? Jo, vi viskar i
örat på vederbörande statsråd eller
statssekreterare och får fram förslaget
den vägen. Jag har gjort det, och jag
tvivlar på att det finns särskilt många
av oppositionens företrädare i denna
riksdag som inte har gjort det. Det är
den eviga konflikten för en oppositionspolitiker
i vårt land: konflikten
mellan det politiska handlandet och
den sakliga viljan att få ett problem
löst. Vi måste ibland kapitulera.

Allmänpolitisk debatt

Herr Palme nämnde att socialdemokratins
rådslagsgrupper under det senaste
året har varit öppna och att somliga
deltagare kommit utifrån och inte
tillhört socialdemokratiska partiet. Jag
kan vitsorda att detta är sant. Jag känner
medlemmar i oppositionspartier
som har suttit med i socialdemokratiska
rådslagsgrupper. Märk väl att de inte
har gjort det därför att de skulle ha
blivit socialdemokrater — de är alltjämt
av samma uppfattning som de varit
tidigare — utan de har suttit där av
samma skäl som vi går och viskar i öronen
på statsråd. De har en idé som de
anser vara värd att prövas, och de har
funnit att vägen att få den prövad går
via det socialdemokratiska partiet, inte
därför att de tänker illa om sina egna
partier och inte känner samhörighet
med dem, utan därför att de har lärt sig
att förslaget blir fällt om det förs fram
den vägen, oavsett sitt sakliga innehåll.

Det är denna tendens som man ibland
kallar en tendens till utveckling mot
enpartistat — jag tror inte att någon behöver
bli indignerad, även om jag medger
att ordvalet inte är det bästa i sammanhanget.
Finns det då något vi kan
göra åt detta? Jag tror att om socialdemokratin
tänker efter — vilket jag är
övertygad om att man gör — är man
inte nöjd med denna utveckling. Det
kan inte vara positivt ens för ett starkt
regeringsparti att finna att det politiska,
parlamentariska systemet på detta sätt
i vissa delar upphör att fungera så som
det är tänkt och så som vi ville att det
skulle fungera, varför man måste söka
andra vägar vid sidan av detta.

Vad kan man då göra? Jag tror att socialdemokratin
skulle kunna hjälpa oss.
I det sammanhanget kommer jag fram
till vad jag vill kalla en kritik, för att
inte använda hårdare ord än så. Det är
givetvis felaktigt att begära, att socialdemokratin
skulle på något sätt själv
försöka gräva sin grav, försöka framkalla
sitt eget nederlag. Det är en fullständigt
orimlig tanke. Partiet har, precis

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

som alla andra partier, rättighet och
skyldighet att alltid försöka vinna största
möjliga anslutning. Vi menar inte att
partiet skulle med berått mod förverka
någon del av sitt förtroende och därmed
bli försatt i oppositionsställning.

Men oppositionen möter i dag vissa
bestämda svårigheter av teknisk natur,
och därvidlag menar jag att socialdemokratin
på några punkter inte har varit
vaken vad beträffar de möjligheter som
finns att skapa en utjämning som borde
ligga i det helas intresse.

Låt mig som ett exempel nämna det
statliga partistödet som snart kommer
att kompletteras med kommunalt partistöd.
Jag tänker inte här ta upp debatten
angående principen om vi skall ha
något offentligt partistöd eller inte.
Men det står utom varje tvivel att det
system som vi har för fördelning av
pengarna och det som vi uppenbarligen
genom majoritetsbeslut, som närmar sig
majoritetsdiktat, i riksdagen kommer
att pålägga även kommunerna gynnar
i eminent grad det största partiet -—
och det är svårt att frigöra sig från
misstanken att avsikten är att i eminent
grad gynna det största partiet.

Pengarna fördelas helt proportionellt
i förhållande till mandatantalet, men
alla vi som har sysslat med politik vet
att partier, stora eller små, har stora
utgifter som är likartade oavsett partiets
storlek. Det kostar lika mycket
för ett litet parti som för ett stort att
skicka ett gruppkorsband till alla hushåll.
Det kostar lika mycket för ett litet
parti som för ett stort att annonsera i
pressen o. s. v. Sådana kostnader är icke
beroende av vare sig medlems- eller
röstetal. Och det finns på utgiftssidan
en mycket stor pott i botten av lika stora
kostnader.

När man fördelar ett partistöd på det
sätt vi gör gynnar det i synnerligen hög
grad det redan tidigare starkaste partiet
ända därhän — det är i varje fall
min personliga uppfattning — att stö -

det som sådant för oppositionspartierna
innebär ekonomisk försämring och
inte en förbättring. Mångas tanke var
att partistödet skulle befria partierna
från behovet av stora bidrag från juridiska
personer. Behovet har vuxit, icke
minskat, med partistödet, helt enkelt
därför att partifinansiering är en fråga
om relationer, inte om absoluta tal.
Det är inte så viktigt hur många miljoner
man förfogar över — det viktiga är
hur många miljoner man förfogar över
i förhållande till de konkurrerande partierna.
Hela saken bara flyttas upp på
en dyrare nivå, och allt blir sämre än
det var. Man kunde ha tänkt på det.

Vi har talat om utredningsmöjligheter.
Herr Martinsson var i går inne på
ett rykte som gått — jag kan varken bestyrka
eller förneka ryktet — nämligen
att under de två åren mellan 1966 och
1968 tjänstemän i statsförvaltningen
skulle ha varit verkligt serviceinställda
gentemot oppositionen men att detta
skulle ha upphört efter 1968 års val. Jag
vet inte om det är riktigt. Men vad jag
vet är att oppositionen har oerhört
svårt att få tillgång till det grundmaterial
den behöver i sitt politiska arbete.
Sekretesslagen lägger hinder i vägen,
och den konventionella sekretessen —
den som inte återfinns i någon lag men
som gör, att man håller på sina uppslag
och sitt material — står ännu mera i vägen.
Det borde vara möjligt att bereda
tillgång för oppositionen till underlaget,
till informationer som vi inte har
i dag.

I dagens teknokratiska samhälle är vi
kanske på väg mot ett stadium, där
makt är detsamma som tillgång till information.
Det finns i dag tekniska förutsättningar
att samla, bevara och förmedla
kunskap och information på ett
sätt som aldrig förut. Den som har exklusiv
tillgång till allt detta kommer att
bli den som sitter vid makten, oavsett
alla andra förtjänster och möjligheter.

Att i så stor utsträckning som sker

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

hålla oppositionen borta från informationen
tenderar att förstärka utvecklingen
mot en enpartistat.

Jag vill ta ett enda exempel till. Under
den debatt i går som knöt sig till excellensen
Nilssons interpellationssvar
gjordes ett stort nummer av den s. k.
synkroniseringen mellan den svenska
oppositionens reaktion på Torsten Nilssons
tal inför partikongressen och den
reaktion som uppstod i Amerikas Föreenta
stater. Gång på gång upprepade utrikesministern
i ganska insinuant ton
hur märkligt det var att Yngve Holmberg
reagerar först när man höjer på
ögonbrynen i Amerika. Detta var inte
sant, och dess värre visste herr Nilsson
det. Yngve Holmberg reagerade inte
den 2 oktober utan den 1 oktober i ett
tal i Malmö, men det trängde kanske
inte fram till utrikesdepartementet.

Det intressanta är emellertid att den
möjlighet Yngve Holmberg och oppositionens
övriga företrädare hade att
över huvud taget reagera på ett sätt som
gick ut till svenska folket inträder när
Sveriges Radio frågar — man kan inte
få svar på en fråga förrän frågan är
ställd — när reaktionen i Amerika blivit
känd. Då har saken fått journalistiskt
intresse, då ställer man frågan och
då får man svar. Herr Palme, och säkert
också herr Nilsson, vet att oppositionen
inte har fritt fram i radio och
TV på samma sätt som regeringen. När
herr Palme har någonting att säga finns
det alltid tid i TV, om det så skall vara
i en paus under en ishockeymatch. Men
vi från oppositionen kan inte ringa till
TV och be om tid, utan vi får vänta tills
man frågar.

Det går till på det sättet.

Detta är inte heller någon beskyllning.
Det vore meningslöst att säga att
det hela beror på en avsiktlig partiskhet
från Sveriges Radios sida. Det är fråga
om en funktion av ett system som vi
har och en funktion av en utveckling
som vi genomgått. Jag medger mycket
gärna att från journalistisk nyhetsvär -

Allmänpolitisk debatt

deringssynpunkt är det mycket intressantare
vad regeringen gör än vad oppositionen
gör. Jag tror att jag en gång
tidigare använt följande exempel. Det
är självklart en större nyhet för svenska
folket när finansminister Sträng talar
om hur stor skatten skall bli än när
vi talar om hur vi önskar att den skulle
vara. Det är bara så; vi har upplevt
även detta.

Moderata samlingspartiet framlade
ett tämligen genomarbetat skatteförslag
— det är lika genomarbetat som
den skiss som finansminister Sträng
presenterade på kongressen —, men
moderata samlingspartiet gjorde detta
en månad tidigare. I mycket stora delar
är innehållet detsamma som skissens,
men vem vet det i dag. Vårt förslag har
inte samma genomslagskraft. Det kanhända
inte är mycket att göra åt saken
eftersom en nyhetsvärdering är en nyhetsvärdering,
men man kan åtminstone
låta bli att, som excellensen Nilsson
gjorde i går, låtsas tro att en synkronisering
som alltså orsakats av nyhetsförmedlingsförhållandena
i vårt land
skulle bero på någon slavisk följsamhet
gentemot opinionen i andra länder.
Man vet ju att det inte förhåller sig så.

Detta är återigen ett utflöde av dominansen
genom ett enda parti, en dominans
som går utanför och tar sig andra
former än de som följer med själva
majoritetsställningen i parlamentet.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
längre eftersom det är många talare
kvar och debatten väl bör få komma till
ett slut. Jag har bara velat säga detta för
att ge exempel på att det verkligen
finns frågor i vårt samhälle som det
kunde vara av intresse att ta upp till
lugnt och sakligt resonemang. Denna
debatt som vi av tradition håller varenda
höst kunde vara ett lämpligt tillfälle
för den sortens tankeutbyte, men vi
kommer aldrig fram till sådana tankeutbyten,
om hela tiden framstående
företrädare för den ena sidan — det
kanske är likadant på den andra sidan,

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

vad vet jag, men i så fall är det inte
min sak att tala om detta — ständigt
möter den opposition som man säger
sig vilja lyssna till med vad jag skulle
vilja kalla feltolkningar och en mer
eller mindre spelad indignation och
över huvud taget visar ovilja att gå in
på problemen.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Under denna debatt har
många stora frågor diskuterats. Statsministern
sade i går att han skulle lyssna
på oppositionen — den saken har
herr Garlshamre också varit inne på
i dag ■— och även om statsministern
och de andra ministrarna nu inte är
här, hoppas jag att de lyssnar på debatten
på andra ställen än här i kammaren.
För min del skall jag uppehålla
mig vid några mera jordnära ting.

Under den gångna sommaren har
skördeutfallet i det svenska jordbruket
varit mycket svagt. Visserligen har
det varierat i olika bygder och mellan
olika brukningsenheter, men många
jordbrukare befinner sig ändå i dag
i en svår ekonomisk situation. Man har
satsat på stora arealer med åtföljande
krav på stora insatser av kapital och
arbete. Gården kostar mycket pengar
liksom maskinparken, levande inventarier,
utsäde och gödning. Ävenså har
kapitalet genom den höga räntan blivit
mycket dyrt; också den saken har här
tidigare berörts.

Nu är jordbrukets utövare ett optimistiskt
släkte, men denna höst ter sig
ändå deras situation mycket mörk.
Jordbruket är en mycket känslig näring.
Skördeskadeskyddet är en god
sak. Det skall väl ta den hårdaste stöten.
Men jag nödgas konstatera att det
skyddet inte är till fyllest. Det fungerar
ännu inte effektivt. Självrisken är
alltför hög. Extra åtgärder måste därför
sättas in, om en del jordbrukare inte
skall bli tvungna att gå ifrån sina gårdar.

Dess bättre är konjunkturutsikterna

för skogens produkter ljusare i år. Man
får bättre priser. Detta kan rädda
många jordbrukare men inte alla, ty
alla har inte skog att falla tillbaka på.
Jord och skog kompletterar varandra.
I sommar har vi fått ett tydligt bevis
på den saken. Hur många gånger har
vi inte från centerpartiet framhållit att
jord och skog hör ihop, och hur ofta
har man inte från regeringssidan hävdat
motsatsen! Nu vill jag emellertid
slå fast att vi befinner oss i en situation
som tydligt visar att vi i det fallet har
rätt. Regeringen bör därför fundera litet
mera på den saken och tänka på
att jord och skog verkligen sedan gammalt
hör ihop.

Under gårdagens debatt påtalades utrikesministerns
uttalande i Vietnamfrågan,
och det har sagts att det uttalandet
har vållat missuppfattningar.
Även andra statsråd har emellertid gjort
mer eller mindre märkliga uttalanden.
Regeringens jordbrukspolitik leder som
bekant till att alltmer av den svenska
åkerjorden får växa igen. Vårt jordbruk
och vårt vackra kulturlandskap
försvinner vid en igenväxning av sly.
Enligt en intervju som Svenska Dagbladet
refererat har jordbruksministern
sagt att vad som händer i det fallet
ju bara är att den ursprungliga miljön
återställes. Från begynnelsen var
landet skogbevuxet, och skog behöver
vi ju. Enligt min mening är detta ett
mycket lättsinnigt resonemang av landets
jordbruksminister. En del åkerjord
är givetvis av den kvaliteten att
åkrarna bör läggas igen, men annars
behöver vi ha vår åkerjord kvar. På den
hänger vår framtida försörjning, vårt
oberoende och — i hög grad — landets
ekonomi. Men här gäller det också vår
miljö och människornas trivsel. Är det
någon som tror att våra turister och
vårt fritidsfolk kommer att söka upp
bygder som vuxit igen med sly? Nej,
när det vackra landskapet försvinner,
så försvinner också trivseln och människorna.

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Detta är en fråga som intresserar alla.
Jakten på småbrukarna måste därför
upphöra. I våra skogs- och mellanbygder
är småbruket en driftform som inte
bör underskattas. Men jordbrukarna bör
få arbeta under samma villkor som
andra, och det är helt otillfredsställande
att stödet till småbruket har dragits in.
Enligt min mening är det rätt att satsa
på en hjälp åt småbruket i våra skogsoch
mellanbygder. Det är betydligt billigare
att hålla landskapet öppet och
attraktivt genom ett lämpligt avvägt
stöd än att från samhällets sida lägga
ned stora pengar på buskröjning. I det
fallet måste regeringen tänka om.

Något som förvånat många jordbrukare
och även andra är också ett besked
som lämnades av statsminister
Palme när han agerade som telefonväktare
i radion häromkvällen. Han sade
då att jordbruket hade tjänat 80—90
miljoner kronor på omläggningen från
oms till moms och att man vid förhandlingarna
med jordbrukets förhandlingsdelegation
skulle ha kvittat
vinsten på den omläggningen mot traktorskatten.

Först och främst vill jag förbehålla
mig friheten att betvivla att jordbruket
tjänar 80—90 miljoner kronor på
denna omläggning. Med hänsyn till det
rent administrativa extraarbete som
denna omläggning förorsakar tror jag
dessutom att de flesta betackar sig för
den. Frågan gällde emellertid huruvida
momsen av förhandlarna kvittats
mot traktorskatten, och det måste, såsom
de flesta vet, vara en fullständigt
felaktig upplysning från statsministern.
Var det månne en popularitetssträvan
hos statsministern som gjorde sig så
starkt gällande att han ville skylla beslutet
på andra och frita regeringen?

Jag förstår mycket väl att det inte
finns några möjligheter, inte ens för en
statsminister, att sätta sig in i alla frågor.
Det är alldeles för mycket begärt.
Men om han inte hade gjort det, kunde
han ändå ha nöjt sig med att säga att

Allmänpolitisk debatt

han inte kände till frågan. Det hade
varit bättre än att lämna en felaktig
upplysning, som går ut över andra människor.

Jag skall inte gå in på traktorskatten
i detta sammanhang, men jag vill
ändå konstatera att den blir en ytterligare
belastning på en näring som
är pressad till bristningsgränsen. Man
kan inte heller kvitta moms mot traktorskatt,
eftersom det är de små jordbruksidkarna
som förlorar på detta.

Regeringen har under de senaste dagarna
meddelat att den skall göra kraftansträngningar
och hårda satsningar på
Norrland, och det är naturligtvis angeläget.
Dessa satsningar är inte för stora,
och jag missunnar ingalunda Norrland
dessa. Man bör emellertid också tänka
på situationen i övriga skogslän, och
jag syftar därvid speciellt på Värmland.
Detta landskap räknas inte till
Norrland och får därför inte samma
fördelar som denna landsdel nu skall
erhålla, men Värmland befinner sig i
princip i samma kritiska situation. Jag
vill fråga vad regeringen tänker göra i
detta avsende. Vi har i Värmland många
arbetslösa och upplever en befolkningsminskning.
Det är många som flyttar
ut, speciellt yngre personer. Regeringen
måste enligt min mening vidta kraftigare
åtgärder än som hittills gjorts.

Visst har en hel del lokaliseringspolitiska
satsningar genomförts men dessa
är inte till fyllest. För egen del
har jag motionerat om en utökning av
norra stödområdet till att omfatta även
Hagfors, Munkfors, Filipstads och Storfors
kommunblock. Det skulle kanske
behöva göras ytterligare korrigeringar
beträffande gränserna. Jag vet mycket
väl att stödet i vissa fall utgått även till
delar av landet som legat utanför norra
stödområdet, men ett inlemmande av
de nämnda områdena i norra stödområdet
skulle ge större styrka och stabilitet
åt deras näringsliv i deras lokaliseringssträvanden.
Vi väntar oss i vårt
län att detta sker snarast och emotser

2* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr Sb

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

även en hel del andra kraftåtgärder.

Herr talman! Det skulle finnas anledning
att ta upp många ytterligare
frågor, men eftersom talarlistan är lång
skall jag nöja mig med det anförda och
får återkomma vid ett senare tillfälle.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag skall be att få visa
en löpsedel, som damerna och herrarna
i kammaren kanske har sett tidigare.
Det är bildtidningen Se som på följande
sätt gör reklam för innehållet i ett
av sina nummer:

»Repgubbar berättar efter manövern:
Aldrig har vi supit som dessa veckor!»

Med en löpsedelstext av detta uppsendeväckande
slag väntar man det
värsta i själva tidningsartikeln, sådant
som får restriktionsvännerna att utbrista:
Vad var det vi sa — svensken klarar
inte ett liberalt alkoholpolitiskt system.

Och den som är alkoholpolitiskt intresserad
och tror på restriktioner, motbokssystem,
inköpsregistrering och allt
det som ligger närmare totalförbudstanken
får argument i Se. Hör här: »Super
repgubben? Ja, säger repsoldater som
Se pratat med. — Efter 18 dagars kontinuerligt
krökande i samband med ett
minimalt antal timmar sömn, tog det
mej en vecka att bli människa!»

Artikeln bygger på liknande vittnesmål,
och målande beskrives en repetitionsövning
med 15 000 deltagande man
som om det vore ett enda stort supkalas.
Man misstänkliggör förstås inte
bara repgubbarna utan också befälet,
som skulle ha supit tillsammans med
repgubbarna.

Jag tycker att journalistik av detta
slag är högst beklaglig. Om det funnes
någon sanning i vad Se berättar kunde
artikeln naturligtvis tjäna som väckarklocka.
Men såvitt jag kunnat bedöma
på basis av de uppgifter jag fått från
skilda håll är beskyllningarna i Se
grundlösa. Jag hoppas att Se som den
rejäla tidning som den är inför en rät -

telse i ett kommande nummer. Och
inte bara det — tiotusentals vuxna,
mogna, skötsamma repsoldater runtom
i vårt land emotser en ursäkt.

Herr talman! Jag har engagerat mig
en smula i den alkoholpolitiska frågan.
Alkoholproblemet är ett av samhällets
största sociala problem, och inte minst
i jämlikhetens namn bör det lösas.

Hur skall då problemet lösas? Ja, mitt
sätt att lösa alkoholfrågan skiljer sig
avsevärt från restriktionsvännernas,
vilket bl. a. framgår av det senaste numret
av nykterhetstidningen Blå Bandet.
Man beskriver mig och finansminister
Gunnar Sträng — jag känner mig hedrad
i det goda sällskapet —• som det
svenska folkets verkliga förförare. Vi
agerade ju för mellanölet. Tidningen
tycker sig se ett folk på avgrundens
brant.

Jag har många gånger uttalat min
stora respekt för nykterhetsorganisationernas
arbete för ett nyktrare samhälle,
och jag gör det gärna igen. Jag läser
således Blå Bandet och andra liknande
organ med stort intresse. Men har inte
mellanölets roll fått litet för stora proportioner
i den alkoholpolitiska debatten
på det hållet?

Nå, jag ser inte i Blå Bandet eller i
företrädarna för nykterhetsorganisationerna
de verkliga motståndarna. Vi har
ju samma mål. Vad som skiljer oss åt
är metoderna för att lösa det svåra,
komplicerade alkoholproblemet. Nej,
det besvärliga motståndet ser jag i
exempelvis denna Se-artikel och kanske
än mer i själva löpsedeln, som så många
människor läser och kanske påverkas
av. Den som sprider felaktiga uppgifter
om nykterhetstillståndet och konsumtionsvanorna
minskar avsevärt möjligheterna
att lösa den komplicerade
alkoholfrågan.

Låt mig också få säga att en ännu
besvärligare motståndare ser jag i den
där kraftigt berusade, högljudda och
vingliga ynglingen som vi någon gång
ser på gatan. Han påverkar opinionen

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

mer än vi anar och vad han själv —
som oftast är mycket skötsam — har
klart för sig.

I anslutning till detta måste jag berätta
att jag för närvarande är inkallad
några veckor. Jag har begärt tjänstledighet
för att få delta i remissdebatten.
I anslutning till mitt resonemang om
vilka de egentliga motståndarna till alkoholpolitiken
är vill jag bl. a. rikta
en vädjan till alla värnpliktiga vid de
förband där mellanöl på försök sedan
några veckor serveras på marketenterierna.
Sköt mellanölet på rätt sätt, annars
är det risk för att det stoppas!
Men inte bara detta: restriktionsvännerna
får återigen vatten på sin kvarn.

På regementet i Växjö där jag i dagarna
gör min tjänst sköter sig de värnpliktiga
exemplariskt, och liknande erfarenheter
liar inrapporterats från övriga
förband i södra Sverige. Låt oss
nu hoppas att hela försöket kan genomföras
på ett hyfsat sätt, och måtte vi
slippa osanna sensationsartiklar i exempelvis
Se. Sanna, sakligt riktiga men
ändå intressanta och attraktiva reportage
om våra alkoholvanor är naturligtvis
välkomna. Den svenska repgubben
och den värnpliktiga tjugoåringen
är avsevärt mera skötsamma än vad Se
tycks känna till.

Men, herr talman, kanske hade man
i Se en annan avsikt också. Ingick artikeln
i försöken från vissa håll att
minska förtroendet för det svenska försvaret
och att över huvud taget minska
försvarsviljan? Den okritiske kan förledas
in på sådana tankegångar när han
läser Se. »Så fort en rysk ubåt skulle
dyka upp i vassen» finns det — enligt
Se — repgubbar eller rättare sagt beredskapsgubbar
på plats som ställer en
enda fråga: Har ni någon vodka? Huruvida
repgubben eller beredskapsgubben
ställer denna fråga på ryska meddelas
inte i tidningen Se.

Det är betydelsefullt att debatten om
försvaret hålles levande. Alla argument,
alla olika analyser, alla olika försök att

Allmänpolitisk debatt

effektivisera vårt försvar är välkomna.
Jag tänker också på den i dagarna
utkomna boken om civilmotstånd. Nu
finns dessa tankar, som jag inom parentes
sagt finner förbryllande, på pränt.
Nu är förutsättningarna större för att
få en givande diskussion om s. k. civilmotstånd.
Vi påminnes kontinuerligt
om värdet av ett starkt försvar. Jag
beklagar att socialdemokratin under de
senaste åren fallit undan för krav från
extremt vänsterhåll. Men, som sagt,
händelserna ute i världen och inte
minst i vårt närområde talar sitt klara
språk.

Det har påståtts att Europa ännu år
1969 är ett härläger. Finns det täckning
för ett sådant påstående? Det kan
exempelvis nämnas att i Väst- och Östtyskland
inom en yta som motsvarar tre
fjärdedelar av Sveriges finns omkring
en och en halv miljon man och 10 000
stridsvagnar. Vidgar man området till
Europa norr om Alperna finns där i
dag cirka 5 miljoner man under vapen.
Observera att dessa befinner sig
under hög och krävande beredskap.
Att krigsriskerna är mycket större än
man vill låta påskina står helt klart.

Här finns det anledning att ställa frågan
vad det är som minskar försvarsviljan
—- ty den har onekligen minskat
under senare år. Ett sätt är att skriva
artiklar av det slag som jag nämnt, men
vi känner också till andra angrepp som
har gjorts mot det svenska försvaret.

Nog finns det dock skäl att ständigt
ställa frågan: Hur fungerar det svenska
försvaret som den stora utbildningsapparat
det är? I stort sett fungerar det
mycket bra, men intet är så bra att det
inte kan bli bättre. Vi har under några
år prövat ett nytt system för utbildningen
inom försvaret. Jag tänker på
VU-60-systemet. Det innebär bl. a. att
tiden för repövningarna blir kortare
men att dessa hålls oftare. Erfarenheterna
härav är i stort sett goda, även
om det förekommer negativ kritik efter
repövningarna. Jag har själv fått ta del

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

av sådan negativ kritik efter de senaste
repövningarna. Den har varit såväl av
vederhäftigt som ovederhäftigt slag.

Vad beror det då på om en repövning
enligt detta nya system inte kan
genomföras tillfredsställande? Såvitt
jag förstår måste försvarsministern snarast
överväga om inte systemet kräver
ett större antal aktivt utbildande befäl.
Visst har det sagts att det värnpliktiga
befälet och reservbefälet skall klara
repövningarna så självständigt som
möjligt, men frågan är om detta är realistiskt.
En repövning kräver enorma
förberedelser och planeringsarbeten,
och förvaltningarna ansträngs i synnerligen
hög grad. Vi måste komma ihåg
att regementet och dess befäl också har
en annan uppgift: att utbilda rekryterna.
överbefälhavaren har i sina petita
pekat på de många befälsvakanserna.
För sex sju år sedan var dessa många
fler; nu är läget inte fullt så allvarligt,
men frågan är dock om inte befälsvakanserna
är så stora att särskilda åtgärder
måste vidtas. Jag förutsätter att
den frågan prövas positivt i departementet.
Vi får vara försiktiga med befälet
i vårt försvar. För närvarande
ökar antalet sjukdomsdagar på grund
av stress, överansträngning och liknande
orsaker.

Det är viktigt att repövningarna fungerar
helt tillfredsställande. Man
minskar tiden för övningarna, och då
är det viktigt att de dagar som människor
är inkallade utnyttjas så effektivt
som möjligt. Vi skall också komma
ihåg att då de människor som inkallas
lämnar sitt civila arbete och sin
hemmiljö för några veckor vill de ha
fullt upp att göra. Annars ökar olusten
gentemot försvaret. Försvarsviljan
minskar.

I detta hänsende är det helt fel att
rikta kritik mot försvarets befäl. Vi vet
alla att de gör vad de kan för att lojalt
och plikttroget sköta sina uppgifter.
Nej, eventuell negativ kritik skall riktas
mot regering och riksdag; det är vi

som skall skapa förutsättningarna för
att försvarets jättestora utbildningsapparat
skall fungera.

Fru FIDENKEL (fp):

Herr talman! Låt mig helt kort ta
upp en annan fråga, nämligen den som
gäller våra vårdproblem och då framför
allt omsorgen om de unga och de
gamla i samhället.

Vårt samhälle blir mer och mer komplicerat.
Vetenskaplig forskning har lett
till en teknisk utveckling och ett ökat
materiellt välstånd för oss. Men tyvärr
har detta i sin tur skapat en miljö där
somliga människor har svårt att finna
sig till rätta. Mängder av människor
packas samman i de stora nya bostadsområdena,
men det är svårare än någonsin
att få kontakt med varandra.
Att dricka alkohol blir en vana i allt
yngre kategorier. Bruk av narkotika är
inte längre någon sällsynthet. Dessa
vanor, eller ovanor, kan leda till missbruk
och även till kriminalitet. Arbetstakten
är hårt uppskruvad, och den har
till följd somatiska och psykiska stresssjukdomar.
Livslängden ökar, och vi får
fler gamla människor som behöver stöd
och hjälp. Ständigt ökas antalet grupper
av människor som behöver hjälp
och vård, inte bara på ett utan på flera
sätt.

De olika vårdformerna — förebyggande
vård, sjukvård, socialvård, kriminalvård
och eftervård — går in i varandra.
Vi måste utforma en metod där
behovet hos den som behöver samhällshjälp
bedöms i sin helhet. En ökad
integration bör skapas mellan de olika
vårdformerna. Med tacksamhet kan jag
konstatera att nu även socialstyrelsen i
sina petita redovisar denna uppfattning.
Vad vi ännu saknar är alltså ett väl genomtänkt
program. Man måste också
finna samarbetsformer för de olika huvudmännen
och göra en rättvisare fördelning
av det ekonomiska ansvaret.

Ett sätt att på lång sikt lösa vård -

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

problematiken är att angripa problemen
tidigt — ju tidigare desto mindre
kostnadskrävande. Det är alltså naturligt
att man mer och mer satsar på den
förebyggande vården och på det sättet
söker lätta trycket på sjukvården. Den
förebyggande vården skall sättas in så
tidigt som möjligt i en människas liv.
Den börjar med mödrahälsovård, fortsätter
på barnavårdscentraler och sedan
i förskolor. Så länge inte dessa institutioner
är obligatoriska tappar man
tyvärr bort hälsokontrollen för en del
barn. Men i grundskolan är skolhälsovården
obligatorisk, och i läroplanen är
inskrivet: »Skolhälsovården ingår som
den medicinska delen i elevvården.
Skolläkare och skolsköterska planerar
gemensamt det hälsovårdande arbetet.»

Enligt skolstadgan åligger det kommun
att anordna och bekosta skolhälsovård,
och följden blir att det endast i
större kommuner finns en särskild skolsköterska.
Vidare räknar man enligt
skolstadgan med att en heltidsanställd
skolsköterska skall ha ansvar för upp
till 2 000 elever i gymnasium eller fackskola
och 1 500 i grundskola. Om en
skolsköterska skall kunna fylla sin
verkliga funktion enligt instruktionerna,
måste hon få mera tid för varje
elev. I verkligheten är det så, att där
det finns en skolsköterska är det ofta
hon som i vårt nu komplicerade skolsamhälle
— med mindre och mindre tid
för läraren till personlig kontakt med
eleven — utför en av de viktigaste elevvårdande
verksamheterna.

Skolläkaren företar huvudsakligen
kollektiva, ganska enkla hälsokontroller.
Dessa borde komma betydligt oftare
och följas upp med en psykisk hälsokontroll.
Dessutom borde skolläkaren
kunna ge eleverna en individuell behandling.
I dag när man i somliga rektorsområden
på grund av bristsituationen
eller på grund av bristande ekonomisk
förmåga saknar antingen skolsköterska
eller läkare eller kanske bådadera
är det en utopi — det är jag med -

Allmänpolitisk debatt

veten om — att få skolläkare som har
såväl somatisk som psykiatrisk utbildning
och som ägnar sig helt åt skoleleverna.
Men jag vill understryka att
det med tanke på morgondagens vårdsituation
vore en mycket god investering
att satsa mer på skolhälsovården.
Jag undrar också om man inte
får lov att tänka om när det gäller frå-*
gan vem som skall ta det ekonomisk^,
ansvaret.

Herr talman! Det här var litet grand
om ungdomarna. Jag skulle vilja säga
några ord också om de gamla i sam-,
hället.

Att bli gammal är inte lätt. Det innebär
inte bara ett biologiskt åldrande
utan också en stor social förändring.
Pensionsåldern inträder, och man slutar
arbeta. Den dagliga omgivningen
förändras, och man blir mer och mer
isolerad och dessutom kanske missförstådd
av den yngre generationen. De
yngre måste upplysas om de äldres
problem och de äldre om sin egen situation.
Arbetsgivare, fackorganisationer
och samhälle skall före pensionsåldern
informera om omställningen
från arbetsliv till pensionärsliv. En del
kommuner har upplysningsverksamhet,
men andra inte. Staten har ingen regelbunden
information till de gamla.
Detta är en stor brist.

Äntligen har folkpensionärernas skatteproblem
uppmärksammats, och det är
tydligt att det finns flera olika sätt att
lösa det problemet. Men viktigt är att
regering och riksdag nu verkligen löser
den frågan.

Utöver den ekonomiska tryggheten
gäller den stora frågan möjligheten att
få tillsyn och vård när krafterna börjar
tryta. Vi är alla överens om att
den gamle skall få bo kvar i sin egen
bostad så länge han vill. Men då gäller
det att samhället har en tillräcklig kurativ
verksamhet genom socialvårdspersonal,
distriktssköterskor eller personal
från enskilda ideella organisationer.
Ingen får glömmas bort och lämnas

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

att do i sin ensamhet, något som nu ofta
sker.

Några ord om ålderdomshemmen av
traditionell typ. Somliga gamla trivs
verkligen i dem. Men vi skall ge dem
möjlighet att välja att t. ex. i stället
få bo på pensionärsliolell eller kanske
ännu hellre i servicehus som inte är
kategorihus utan planerade för såväl
yngre som äldre. Det kan bli en brygga
över klyftan mellan generationerna
och stimulera till förståelse mellan
unga och gamla.

Genom folkpartiets arbetsgrupper
har man tagit upp eu diskussion kring
frågan hur en patient och en åldring
upplever sin situation när han eller hon
är föremål för vård. En patient får ofta
dålig information om den allmänna
rutinen på ett sjukhus, om sitt eget tillstånd,
om skälet till olika behandlingar
och om huruvida inskränkningar i
patientens personliga frihet är nödvändiga
för hennes egen eller andra patienters
skull etc. Patienten upplever
sig ofta själv i ett personligt underläge
i förhållande till vårdpersonal, myndigheter
och institutioner. Ett förslag om
en vårdombudsmannainstitution har
faktiskt mottagits mycket positivt av
samrådsgrupperna, och detta bottnar
väl i en känsla av otillfredsställande
rättstrygghet. JO skall övervaka fel och
övergrepp inom alla samhällsområden,
men kanske behövs det vidgade kontrollmöjligheter
just inom vårdområdet.
Därför borde man enligt min mening
överväga frågan om tillsättandet
av en särskild vårdombudsman. Dennes
befogenheter och anknytning till
JO måste naturligtvis utredas.

Till sist, herr talman, vill jag bara
än en gång understryka, att det är väsentligt
att vi inom hela vårdområdet
agerar så, att varje individ i samhället
upplever inte vanmakt utan trygghet
— inte bara materiellt utan även i alla
andra avseenden.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Under de två dagar
denna allmänpolitiska debatt pågått har
det gång efter annan framförts synpunkter
på Sverige som neutralt land.
Jag vill först säga att det är högst angeläget
att uttalanden av regeringsleda,-möter och andra i utrikespolitiska frågor
har en sådan innebörd, att vår deklarerade
neutralitet inte kan dras i
tvivelsmål. Vad som skett under den
senaste tiden kan tyvärr ge anledning
att ifrågasätta detta.

Vid en resa i USA och Canada som
jag deltog i under september månad i
år besöktes bl. a. svenska klubben i
Seattle. Vid det tillfället hemställde
medlemmarna i klubben att vi skulle
uppmana utrikesministern att närmare
förklara vad han menat med sitt kongresstal.
Under gårdagens debatt har
klarlägganden gjorts. Det är att hoppas
att detta går fram till världspressen, så
att misstänksamheten när det gäller vår
neutralitet skingras. Det är en mycket
viktig och angelägen sak.

Vår utrikespolitik skall genom alliansfrihet
i fred leda till neutralitet i krig.
Jag är förvissad om att denna regel
helt accepteras av hela vårt folk. För
att kunna förverkliga målsättningen
neutralitet i krig är det nödvändigt med
en väl genomförd försvarsberedskap, i
militärt avsende såväl som försörjningsmässigt.

Beträffande den militära försvarsberedskapen
torde det inte finnas anledning
att göra några erinringar i detta
sammanhang; här står regeringen och
den demokratiska oppositionen i huvudsak
eniga. Beträffande den militära
försvarsberedskapen fattas ju i allmänhet
beslut i enighetens tecken. Men,
herr talman, försvarsberedskapen är
som jag nämnde inte bara av militär
karaktär. Den omfattar också en ekonomisk
beredskap, d. v. s. livsmedelsberedskap,
textilberedskap etc. Om enigheten
här i riksdagen varit markant när
det gällt den militära beredskapen, så

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

bär förhållandet tyvärr varit ett annat
när det gällt bl. a. livsmedelsberedskapen.
I färskt minne har vi ännu den
Holmqvistska jordbruksministerepoken.
1967 års beslut om en begränsning av
jordbruksproduktionen till 80 procent
av vårt behov av livsmedel med en nedläggning
av en miljon hektar åkermark
som följd betyder att vår livsmedelsberedskap
måste baseras på en lång
lagringstid. En sådan är ganska kostnadskrävande,
och ofta drabbas man
också av stora lagringsförluster.

Centerpartiet, som understöddes av
folkpartiet och dåvarande högerpartiet,
ansåg att livsmedelsberedskapen skulle
bli allvarligt försämrad om det som föreslogs
i regeringspropositionen skulle
tillämpas i praktiken. Det har också
gjorts allvarliga erinringar inte bara
från jordbrukets organisationer —
nämnden för ekonomisk försvarsberedskap
har också påtalat saken.

Livsmedelsförsörjningen är ganska
sårbar. Årets skördeutfall ger belägg
för detta. Som exempel kan nämnas
att vi 1968 hade ett stort överskott av
bl. a. fodersäd, under det att vi 1969/70
på grund av skördeutfallet har brist på
fodersäd.

När 1967 års jordbruksbeslut blir helt
genomfört i praktiken kan ett enda års
missväxt äventyra denna viktiga del av
vår försvarsberedskap —• det är ett
klart och allvarligt faktum.

Den nye statsministern gjorde i går
eu deklaration som är väl värd att notera.
Statsminister Palme sade bl. a. att
han gärna vill lyssna till oppositionens
uppfattningar och förslag. Det var nya
signaler, som jag hoppas var allvarligt
menade. Vågar jag då hoppas att den
nye jordbruksministern Bengtsson har
en liknande uppfattning? Jag har ingen
anledning att tvivla på detta. Jag försäkrar
att jordbruksministern skall få
tillfälle att ta del av förslag från centerpartiet
i berörda frågor. Vi vill gärna
upprepa förslagen i jordbruksfrågan
från 1967.

Allmänpolitisk debatt

Det är tyvärr inte bara på livsmedelsförsörjningsområdet
som beredskapen
befinner sig i farozonen. På grund
av en omfattande nedläggning under
1966, 1967 och delar av 1968 av olika
TEKO-industrier här i landet baseras
nu vår svenska TEKO-konsumtion till
över hälften på importerade varor. Centerpartiet
har gång efter annan gjort
regeringen uppmärksam på denna utveckling.
Jag vill tillägga att nedläggningen
av TEKO-industrier dessutom
har förorsakat att många människor fått
omskolas eller förflyttas eller skaffat
sig ett uppehälle på något annat område.
Jag har dessa problem nära inpå
mig, eftersom min bygd är alldeles speciellt
TEKO-industribetonad.

Centerpartiet har hemställt hos regeringen,
att statens upphandling av
TEKO-produkter skall göras hos svenska
företag. Det har tyvärr inte alltid
varit så, utan man har upphandlat produkter
i andra länder när priserna har
skilt på blott och bart något öre på den
vara det gällt.

Det är intressant att den pågående
TEKO-utredningen i ett delbetänkande
har anfört just denna synpunkt, att staten
måste upphandla sina produkter
hos hemmaindustrin. Detta har framhållits
som en viktig del av strävandena
att stödja industrin, så att vi får behålla
den, i första hand som en beredskap.

Herr talman! Om vår försvarsberedskap
skall få den effektivitet vi strävar
efter och fordrar, måste den ekonomiska
försvarsberedskapen stärkas. En annan
politik måste införas härvidlag. Det
är att hoppas att den nye statsministern,
som har lovat att lyssna till oppositionens
förslag, inte bara lyssnar
utan också är beredd att medverka till
en omprövning av beslut som inte
fungerar på ett riktigt sätt.

Det var dessa frågor jag i all korthet
ville beröra vid höstremissdebatten.
Jag vill till slut säga att det skall bli in -

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

tressant att se, om ett statsministerord
står sig i praktiken.

Herr BERGQVIST (s):

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
anförde sent i går kväll några synpunkter
på skattepolitiken. Jag ser
honom inte i kammaren just nu, men
jag nämnde för honom att jag tänkte
ta upp hans inlägg och polemisera mot
det. Jag tror att herr Magnussons anförande
var typiskt för moderata samlingspartiets
inställning i dessa frågor
över huvud taget, och det är därför
jag vill göra några kommentarer
till den syn på skattepolitiken som kom
fram i det.

Herr Magnusson tog upp fyra saker.
För det första sade han att vi har ett
högt skattetryck i Sverige. För det andra
menade han att även de högsta inkomsttagarna
borde få en direkt skattesänkning.
För det tredje framhöll han
att moderata samlingspartiet alltid slagit
vakt om skatteförmågeprincipen.
För det fjärde talade han om den enkla
propaganda som socialdemokraterna
har bedrivit, där vi skulle ha friat till
låginkomsttagarna genom att lägga hårda
marginalskatter på de höga inkomsttagarna.

Om nu en mycket stor del av medborgarnas
behov tillgodoses genom den
offentliga verksamheten, är det extra
viktigt att fördela kostnaderna för denna
verksamhet på ett rättvist sätt. Det
överensstämmer inte med min uppfattning
om rättvisa att man utformar skatteförslag
som leder till ökade klyftor i
samhället. Den skattereform som socialdemokratin
nu förbereder innebär att
de lägre inkomsttagarnas andel av skatterna
minskar.

Herr Magnusson sade att moderata
samlingspartiet alltid har slagit vakt om
skatteförmågeprincipen. Det är väl eu
demonstration av att det uttrycket är
så vagt och tänjbart att man kan sätta
det som etikett på praktiskt taget vilken
skattepolitik som helst.

Herr Magnusson hade rätt när han
sade att det i många år har bedrivits
en förenklad propaganda om marginalskatterna,
men det är moderata samlingspartiet
som har stått för både förenklingarna
och friandet. Låt mig som
exempel citera moderata samlingspartiets
organ i Göteborg Fakta och synpunkter.
Citatet är några år gammalt,
men jag tror att det utomordentligt väl
belyser hur man på det hållet har lagt
upp propagandan i denna fråga.

Citatet lyder: »Den kände specialistläkaren
B har en årsinkomst på 70 000
kronor. Han tar varje vecka en extra
dag ledigt. Varför? Därför att det inte
lönar sig för honom att arbeta. Av ett
arvode på 100 kronor får han behålla
36 kronor, av ett på 25 kronor blir det
9 kronor för egen del... Så verkar socialistidéerna
i praktiken. Orimliga
skatter skapar läkarbrist.»

Jag har försökt göra en enkel beräkning
av hur mycket specialistläkaren
skulle få netto med hänsyn till marginalskatt
för en ytterligare arbetsdag
i veckan, och det visar sig att dagsförtjänsten
efter skatt i runda tal blir
130 kronor. Ändå heter det i argumenteringen
att det inte lönar sig för honom
att arbeta. Jag tycker att det är ganska
avslöjande för den propaganda som har
förts från moderat håll.

Men det finns också en principiell
synpunkt på detta. Vad skulle hända,
om man höjde skatten för specialistläkaren?
Det är naturligtvis tänkbart att
han skulle minska sin arbetsinsats. Men
det är minst lika troligt att han skulle
öka sitt arbete, om han ville välja att
i huvudsak leva kvar på samma konsumtionsstandard.
Jag har velat ta upp
detta för att visa att frågan om marginalskatterna
ingalunda är så enkel
och okomplicerad som man älskar att
framställa den på moderat håll.

Vi är inom socialdemokratin odogmatiska
vad beträffar skattepolitiken. Vi
kan tänka oss olika tekniska lösningar.
Men vi har sagt att de lågavlönade bör

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 31

få en mindre andel av skatterna. Det
måste också logiskt innebära att de stora
inkomsttagarna får en större andel.
Den progressiva beskattningen kommer
naturligtvis att bestå.

Jag vill övergå till en annan fråga,
som jag från början liade tänkt att belysa
litet grand. Om Sverige med framgång
skall kunna engagera sig i ett alltmer
omfattande internationellt samarbete
krävs det att vi kraftigt förbättrar
informationen i internationella frågor.
Inte minst viktigt är det att undervisningen
på alla nivåer blir mera
internationellt orienterad med sikte på
att främja internationellt medansvar
och internationell solidaritet.

I grundskolans nya läroplan, som träder
i kraft den 1 juli nästa år, understryks
det att den enskilde är samhällsmedlem
i såväl den nationella som den
internationella gemenskapen. Man framhåller
att ett internationellt perspektiv
bör anläggas i många sammanhang i
undervisningen och att avsikten med
undervisningen i internationella frågor
är att hos eleverna grundlägga internationell
förståelse och vilja till internationellt
samarbete. Att särskilt u-ländernas
problem och utveckling bör
uppmärksammas i undervisningen betonas
också.

Den målsättning som kommer till uttryck
i grundskolans nya läroplan förtjänar
ett mycket högt betyg enligt min
mening, även om det naturligtvis finns
utrymme för förbättringar. Man kunde
t. ex. tycka att det för ämnena biologi,
kemi, fysik och teknik i anvisningarna
kunde direkt uttalas ett stöd för att
internationella aspekter anläggs. De ämnena
är ju absolut inte nationellt begränsade,
utan man kan med fördel
Komma in på sådana problem som världens
livsmedelsförsörjning, befolkningsfrågan,
den internationella miljöförstöringen
o. s. v.

Det går också att peka på andra
punkter där det finns utrymme för positiva
förändringar i läroplanen. Men

Allmänpolitisk debatt

det problematiska är inte formuleringarna
i läroplanen — de är på det hela
taget tillfredsställande — utan frågan
är hur man skall kunna föra ut läroplanens
idéer i praktiken. Vi vet att
det finns allvarliga brister i läroböckernas
sätt att behandla internationella
förhållanden. För det första utnyttjar
läromedlen alldeles för litet möjligheterna
att ta upp internationella
aspekter, för det andra undviks ofta, i
de fall detta ändå sker, kontroversiella
frågeställningar, och för det tredje anlägger
man ofta ett ensidigt västerländskt
perspektiv. Det är ett mycket
omfattande arbete som förestår, innan
man kan få läromedlen i nivå med läroplanens
mål. Det är viktigt att den
nu arbetande läromedelsutredningen''
kan komma med förslag som innebär
en avsevärt förbättrad läromedelsproduktion
och granskning av läromedel.

För att man skall kunna förverkliga
läroplanens idéer krävs också att lärarna
i sin utbildning får grundläggande
kunskaper om internationella förhållanden.
På kort sikt framstår kanske
fortbildningen av lärare som en av de
viktigare åtgärderna. Av de frivilliga
sommarkurser som ägt rum under de
senaste fem åren har bara två tre stycken
per år varit direkt inriktade på internationella
frågor. Det är ungefär 1
procent av det totala antalet. Detta har
inneburit att större delen av dem som
velat delta i kurserna inte kunnat få
plats. Såvitt jag vet förbereder man för
närvarande studiedagar med internationell
anknytning, och dessutom pågår
arbete på en ny lärarhandledning
för undervisning i internationella frågor.
Allt detta är mycket bra, men det
kommer inte att vara tillräckligt för att
man skall kunna förverkliga läroplanens
progressiva målsättning.

Det jag hittills sagt gäller i huvudsak
grundskolan, men förhållandena är
likartade för fackskolan och gymnasiet,
med den kanske största skillnaden
att läroplansrevideringen här inte nått

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

lika långt som för grundskolan. Den
internationella orienteringen vid den
eftergymnasiala utbildningen uppvisar
också mycket stora brister. Vuxenundervisningen
har en särställning i detta
sammanhang; det gäller för det första
att kompensera de enorma brister
i fråga om internationella kunskaper
som tidigare varit så utmärkande
för ungdomsskolan, för det andra att
vidareutveckla den internationella orienteringen.
Det finns en stor utbildningsklyfta
mellan generationerna även
på detta område som väl är särskilt påtaglig
beträffande språkträningen.

I stort sett gäller alltså samma mönster
för undervisningen på alla nivåer
och över hela fältet, och det kommer att
krävas mycket betydande insatser för
att få till stånd en väsentlig förbättring
på detta område.

Jag skulle i sex punkter vilja sammanfatta
de krav som enligt min mening
bör ställas på politiken när det
gäller internationalisering av undervisningen
:

1. Samhället får ett fast grepp över
läromedelsproduktionen.

2. Granskningen av läromedel byggs
ut kraftigt både centralt och lokalt. Kritisk
granskning av läromedel integreras
i såväl undervisningen som lärarutbildningen.

3. En ordentlig service med aktuellt
bredvidläsningsmaterial ordnas. Vidgad
användning av utomstående specialister.
ökning av sådan personal inom
skolöverstyrelsen som kan stimulera
och hjälpa lärarna i den internationella
undervisningen.

4. De internationella aspekterna får
väsentligt större plats i lärarnas grundutbildning.
Lärarnas fortbildning i internationella
frågor intensifieras. Särskilda
fortbildningsinsatser för lärareutbildare.

5. ökad inriktning på internationella
frågor vid folkhögskolorna. Folkhögskolornas
u-landslinjer vidareutvecklas.

6. Forskning med inriktning på in -

ternationella problem stimuleras. Kvalificerade
utländska forskare och lärare
rekryteras i större utsträckning till
svenska universitet och högskolor. Vidgat
lärarutbyte med andra länder.

Herr talman! Jag vill sluta med att
citera vad man i LO:s vuxenutbildningsprogram
skriver om vuxenutbildningen
och dess internationella dimension:
»Den ger oss möjlighet att utveckla
samhället på fredlig väg och kan
medverka till att bygga upp en medveten
opinion för ökad solidaritet och
jämlikhet på det internationella planet.
Vidgade kunskaper om förhållandena

— orättvisor och social orättfärdighet

— är grunden till opinion för utjämning
och social rättfärdighet.»

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill anlägga några
synpunkter på dels ett inrikespolitiskt
eller kanske riktigare socialpolitiskt
sammanhang eller problemkomplex,
dels ett sammanhang som vetter
mot våra u-landsförpliktelser. De spörsmål
jag berör har självfallet en viss relevans
i den nu pågående budgetbehandlingen
inom Kungl. Maj :ts kansli.

Det är mycket som just nu ifrågasättes
i själva organisationen av de olika
människovårdande samhällsaktiviteterna,
ett läge som naturligt nog också har
aktualiserat målsättningen för dessa,
åtminstone inom den del av människovärden
som avser människor i problematiska
tillstånd av väsentligen annan
art än då tung medicinsk eller psykiatrisk
vård främst är påkallad. Jag
tänker alltså på socialhjälpen, barnoch
ungdomsvården, vården av alkoholskadade
och narkotikamissbrukare
(efter avgiftningsbehandling) samt kriminalvården.
Men även sjukvården dras
nu allt oftare in i målsättningsdebatten.

Integrationstanken har länge legat i
luften i denna debatt, ett resultat av
den viktiga psyko-dynamiska människouppfattningen.
Enligt denna betrak -

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

tas människan som en totalitet, och det
organisatoriska målet är uppbyggnaden
av en behandlingsaktivitet omfattande
hela människan och alla hennes förhållanden,
även miljösituationen och
den yttre livsstrukturen. På det praktiska
planet har denna tanke också rent
experimentellt förverkligats i olika utformning
i rätt många kommuner. En
särskild utredning, socialutredningen,
bearbetar sedan någon tid närmare
denna tanke och dess konsekvenser
från allmänna målsättnings- och lagst
iftningssynpunkter.

I fråga om sjukvårdens önskvärda
organisatoriska sammankoppling med
övrig människovärd har dock stor osäkerhet
rått på grund av att sjukvården
ju har landstingskommunal, inte primärkommunal
huvudman. Mest har
denna osäkerhet märkts inom åldringsvården.
Detsamma gäller kriminalvården,
som genom sitt statliga huvudmannaskap
har åtminstone tenderat att stå
ganska isolerad gentemot den kommunala
människovärden.

Den allmänt positiva attityden från
sjukvårdens sida då det gäller integrationsproblemen
förefaller vara förknippad
med de snabbt växande sjukvårdskostnaderna.
Varje chans att få en avlastning
av vårdbördan är det naturligt
att man söker utnyttja. Statistiska centralbyrån
redovisar en ökning av det
allmännas kostnader under anslagsrubriken
Sjukdom (i vidare mening) från
totalt cirka 6*5 miljarder år 1966 till 8,5
miljarder år 1967. Av summan 8,5 miljarder
kronor går mer än hälften till
vad som kallas hälso- och sjukvård.

En förskjutning av tyngdpunkten
inom samhällets vårdsektor från sluten
sjukvård till öppen sjukvård och annan
människovårdande verksamhet förefaller
av ekonomiska skäl vara angelägen
liksom också att rationaliseringssträvandena
inom den slutna sjukvården
drivs längre. Jag anser för min del
att dessa i och för sig förklarliga ekonomiska
motiv dock inte får dominera de -

Allmänpolitisk debatt

batten till den grad att man glömmer
bort, att sjukvårdskostnadernas stegring
med stor sannolikhet till betydande
del även hänger ihop med rent faktiskt
och inte bara standardkravsmässigt
ökade frekvenser av sjuklighet.
Bristen på sjukhusplatser och läkare på
många håll i landet är med andra ord
betingad av bristen på hälsa och bristen
på social- och mentalhygieniska allmänåtgärder
ägnade att trygga utvecklingen
av en god folkhälsa, d.v.s. ytterst
på enskildas — kanske rent av ett
växande antal enskildas — känsla av
brist på balans, trivsel, tillfredsställelse
och harmoni. Stress, disharmoni och
andra störningar i de ofta psykiskt slitsamma
tätortsmiljöerna uppstår i stället
och resulterar i ökat antal sjuka eller i
varje fall sådana som känner sig sjuka.
Efterfrågan på sjukvård ökar därmed.
Problemet gäller därför inte bara patientfördelningen
mellan dyr sluten
sjukvård och den billigare öppna vården
eller andra vårdformer utan också
hur efterfrågan på sjukvård skall kunna
minska.

Man måste då sätta in åtgärder längre
bakåt i orsakskedjan. Uppmärksamheten
måste inriktas inte bara på att få
till stånd vad man nu för tiden ofta kallar
en väl fungerande vårdkedja genom
samverkan eller integration mellan olika
funktioner inom samhällets vårdsektor
— ett continuum, som det heter
i facklitteraturen — utan även målmedvetet
på att minska behovet av vård.

Detta betyder alltså profylax i olika
former, förebyggande sjuk- och hälsovård
och naturligtvis i ett vidare perspektiv
miljövård. Denna fråga förefaller
enligt min mening ofta ha hanterats
väl abstrakt. Visst är det bra med profylax
och miljövård, säger man halvhjärtat.
Det har blivit mindre av konkretion
i övervägandena i jämförelse
med all den starka realism, som ofta visas
i de konstruktiva skedena av planeringen
och tillkomsten av sjukhus- eller
andra institutionsbyggen. Profylaxen

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

är ju för övrigt inte bara ett billigare
sätt att söka motverka och minska sjukdom
och andra former av personliga
störningar. Det är ju också väsentliga
fördelar förbundna med kraftiga profylaktiska
åtgärder från allmänt humanitära
synpunkter.

För att nu konkretisera saken vill jag
anknyta till vad fru Nettelbrandt yttrade
i går, då hon tog upp alkohol- och
tobaksmissbruket och nämnde angelägenheten
av att starkt begränsa eller
stoppa reklamen för tobaks- och alkoholvaror.
I vad gäller tobaksbruket är
ju sakkunskapen enig om att den kraftiga
och fortgående ökningen av lungcancer
hänger samman med tobaksrökning,
särskilt cigarrettrökning. Detta
problem kommer då in som ett delproblem
i komplexet av problem bakom
våra växande sjukvårdskostnader, en
aspekt som t. ex. i Amerika tillmätts
mycket stor betydelse.

Då gäller det inte bara reklamproblemet,
som just i belysning av utländska
erfarenheter borde kunna tacklas
effektivare än hittills. Det gäller ju också
alla andra åtgärder för att motverka
tobaksmissbruket. År 1968 begärde
riksdagen enhälligt hos regeringen att
en allmän utredning av frågan om åtgärder
för att minska tobakskonsumtionen
skulle verkställas. Såvitt känt är
denna utredning dock ännu inte tillsatt.
En sådan utredning och ett förverkligande
av dess resultat, där olika
profylaktiska åtgärder måste komma in
i bilden, skulle sannolikt kunna på sitt
sätt väsentligt bidra till minskade sjukvårdskostnader.
Vi kan peka på hur
kraftigt lungcancerfrekvensen ökar sedan
ett antal år.

Ett liknande resonemang för mig till
att efterlysa vad resultatet blivit av det
betänkande som statens ungdomsråd
avlämnade till regeringen den 2 maj
förra året om upplysning i alkoholfrågan
inom hela fältet av ungdomsorganisationer,
där nu opinionsbildarna bland
ungdom ändå kan nås med saklig in -

formation för vidare spridning bland
övrig ungdom. De kraftigt växande alkoholproblemen
bland ungdom — nyligen
ådagalagda genom mycket grova
våldsbrott mot åldringar i Göteborg och
Karlstad -— aktualiserar åter behovet
av förbättrad upplysningsverksamhet
bland ungdomen, exempelvis för att
minska belastningen på samhällets vårdapparat
för olika kategorier av offer för
alkoholmissbruk. Ungdomsrådets förslag
kom till efter motioner 1963, motioner
som föranledde en positiv skrivning
av statsutskottet. Dess utlåtande
liknade minst sagt en inbjudan att framföra
krav på erforderliga anslag.

Om man håller sig till den människovårdande
verksamheten i stort, måste
man nog också bättre än hittills se till,
att tunga vårdinsatser och i vissa fall
därigenom uppnådda »goda» vårdresultat
inte genast spolieras genom brister
i den eftervårdande och uppföljande
organisationen. På snart sagt alla vårdområden
hör man kritik mot bristen på
effektiv uppföljning, en kritik som inte
alltid men dock ofta är berättigad. Jag
tror att herr Persson i Heden var inne
på denna fråga i sitt anförande fölen
stund sedan. Jag bedömer kritiken
som så pass berättigad, att det kanske
vore motiverat med en särskild utredning,
som spände över uppföljningsproblemet
inom alla vårdområden. Det är
nämligen fråga om likartade svårigheter
för människor, som lämnar institutionerna
inom de olika vårdformerna
för att återgå till samhället. En del av
eftervården är inom vissa av dessa former
understödd av s. k. halvöppna institutioner:
inackorderingsliem, eftervårdshotell,
övergångshem och vad de
nu kallas. I Los Angeles finns ett övergångshem,
som tar emot eftervårdsfall
från olika vårdområden och gör detta
med intressanta resultat, inte minst ur
vårdpsykologisk synpunkt. Där kan
man t. ex. se den förut självupptagne
exalkoholislen fungera såsom ett personligt
stöd åt ett rullstolsbundet tra -

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

fikolycksfallsoffer under eftervård för
benbrott — en psykoterapeutiskt värdefull
relation åtminstone för exalkoholisten.
Det vore mycket att ytterligare
tillfoga om denna sida av öppenvården,
men jag vill övergå till att också
säga något om kriminalitetsbekämpandet,
där likartade aspekter kan anläggas.

Debatten om kriminalvården tenderar
ofta att domineras av kollektivbehandlingen
av lagöverträdare -— institutionsvården
alltså, en reaktionsform
som ju dock kvantitativt på intet sätt
dominerar kriminalvården. Tyngdpunktsför.
skjutningen från sluten vård
till frivård har där pågått länge och
skulle kanske kunna gå ännu längre än
vad som redan skett bl. a. av samhällsekonomiska
men även av rent mänskliga
och terapeutiska skäl. Frivård är i flertalet
fall både billigare och bättre än
institutionsvård, som alltmer måste bli
en behandlingsform inom kriminalvården
med utpräglade skydds- och säkerhetsmotiv
som grund för sin existens
och finnas till och brukas i den
omfattning, som efter noggrann prövning
av dessa motivs bärighet i stort
och från fall till fall kan anses behövlig.
I en del fall kan institutionsvård
spela rollen av enbart startplats för
frivården. Under första lagutskottets resa
i Amerika i somras såg vi intresseväckande
exempel på till synes goda
resultat av en intensiv men starkt förkortad
institutionsvård och en om möjligt
ännu intensivare eftervård av unga
lagöverträdare. Tyngdpunkten låg på
denna senare del av behandlingen.

Men samhällets kriminalpolitiska åtgärder
borde, liksom övriga samhällsaktiviteter
med inriktning på vård- och
stödbehövandes rehabilitering, ha en
långt mer tillbakagripande karaktär genom
att problemen angrips i verklig
mening profylaktiskt. Redan allmänt
ökad polisverksamhet och därtill rörligare
och periodvis insättande koncentration
av polisens personalresur -

Allmänpolitisk debatt

ser på vissa slag av kriminella tendenser
i samhället tycks kunna verka
rätt kraftigt dämpande på dessa tendenser
och ge en större avhållande effekt
än många föreställer sig, särskilt
på okynnes- och impulsbrottsligheten
men även på annan brottslighet. Det
är viktigt att besinna att förstagångsbrottsligheten
lätt kroniseras, om den
inte snabbt och på lämpligt sätt beivras
utan en anhopning av brott begångna av
en och samma person uppkommer innan
ett ingripande sker.

Rikspolisstyrelsens antydan om ett
sammanhang mellan styrelsens rörligare
taktik i utnyttjande av personalen
och minskningen av många — dock inte
alla — typer av brott under första
halvåret i år, jämfört med ett antal
halvår bakåt, är tänkvärd. Den leder
rimligen till slutsatsen att mera personal
skulle möjliggöra ett effektivare utnyttjande
av denna taktik, ty vi har ju
långt kvar till att nå upp till en godtagbar
uppklaringsprocent vid brottslighet.
Vi har för vår del under många
år påkallat större ökning av polisverksamheten
för att dess preventiva uppgifter
bättre skulle kunna fullgöras och
behovet av tunga reaktionsformer mot
grov brottslighet därmed, som man
rimligen kan förvänta sig, minskas.

Men man borde kanske också åtminstone
försöka lägga upp samhällets åtgärder
mot kriminalitet ännu mera preventivt
och profylaktiskt och låta dessa
mera medvetet präglas av intresset
att om möjligt förhindra utvecklingen
av brottslighet och andra asociala tendenser
redan i tidigaste år.

Redan ett förverkligande av förslaget
av samarbetsorganet för åtgärder
mot ungdomsbrottslighet om en författningsmässigt
reglerad koppling mellan
polis, barnavårdsorgan och skola (med
sidokontakter till andra myndigheter i
lämplig omfattning) genom inrättande
av ett reguljärt lokalorgan, borde
här kunna ge vissa resultat. Förslagets
energiska realiserande kunde kanske

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1909

Allmänpolitisk debatt

bilda upptakten till en helt ny inställning
hos både myndigheter och allmänhet
till kriminalitetsproblemen och kanhända
betyda en vändpunkt inom den
trista sektor av samhällsverksamheten,
som har med olika sorters socialt problematiska
människor att göra.

Kanske kan man gå ännu längre tillbaka,
då man sätter in med en mera
profylaktisk metodik. Docent Gustav
Jonsson har i sin doktorsavhandling pekat
på det sociala arvets betydelse för
mänsklig felutveckling eller störning,
och en annan kriminolog, fil. lic. Kerstin
Elmhorn, har skisserat en positiv
»dygnet runt-vård» för förskolebarn till
socialt handikappade föräldrar: en

mycket tidigt insättande kriminalprofylax
för barn som befinner sig i påtaglig
riskzon, givetvis upplagd under
förutsättning av frivillighet och också
under den förutsättningen att det sker
en odling av fortlöpande positiv kontakt
mellan föräldrar och barn och
mellan dessa och andra personkategorier
utanför riskzonen.

Kostnaderna då? frågar någon. Visst
kommer ett sådant grepp att kosta en
del, men vilka besparingsmöjligheter,
särskilt på lång sikt, står inte till buds,
herr talman, om vi kunde börja nedrusta
låt oss säga bara 10 procent av våra
kriminalvårdsanstalter eller ungdomsvårdsskolor?
Den genomsnittliga
driftkostnaden per intagen och år inom
kriminalvårdens anstalter låg 1967/
68 på 35 000 kronor. Om man för bekvämlighetens
skull räknar med i runt
tal 6 000 anstaltsplatser, blir totala årskostnaden
för anstaltsdriften 210 miljoner
kronor — jag nämner dessa siffror
bara för att få en uppfattning om storleksordningen.
Man kan naturligtvis inte
utan vidare räkna så, som jag nu
gör, särskilt inte om man bedömer sammanhanget
på kort sikt, men nog är
det förhållandet värt en viss eftertanke,
att om man kunde få till stånd den 10-procentiga minskningen av anstaltsvården
inom kriminalvården, fick man

loss ett dubbelsiffrigt miljonbelopp, som
kunde användas för mer experimentella
positiva ändamål, t. ex. en kriminalprofylax
av det nya slag som föresvävar
Kerstin Elmhorn.

Och nu, herr talman, till en solidaritetsfråga
med numera, glädjande nog,
utrikespolitisk betoning och inriktning
— jag tänker på u-landsbiståndet.

Vi står inför FN:s andra utvecklingsdecennium
och behovet av en strategi
för detta. Vid en informationskonferens
för en vecka sedan för parlamentariker
från DAC-länderna refererades och
kommenterades Pearsonkommissionens
nyligen utkomna stora rapport Partners
in Development, en »grand assize»,
dvs. ett självrannsakans dokument om
vad u-landsbiståndet under 20 år har
inneburit och målsättningen för och
planeringen av biståndspolitiken för
framtiden. Jag skall inte uppehålla mig
närmare vid detta dokument, utan bara
rikta uppmärksamheten på hur
starkt man vid denna konferens tryckte
på behovet av kraftiga åtgärder för
att påverka den allmänna opinionen
genom effektiv upplysning om den tredje
världen, dess behov och våra solidaritetsplikter
gentemot denna värld.

Den svenska regeringen har gjort detsamma
i en skrivelse till FN :s generalsekreterare
i mars i år angående regeringens
allmänna syn på FN :s strategi
för det andra utvecklingsdecenniet.
Bl. a. har man där pekat på just behovet
av ökat stöd av opinionen för att
t. ex. åstadkomma en »multilateralisering»
av de stora ländernas nu dominerande
bilaterala bistånd. Men det gäller
givetvis också att här hemma få till
stånd ett starkare allmänt opinionsstöd
för ökat, konkret ansvarstagande för uländerna.
Även här i riksdagen har denna
fråga tillmätts ökad vikt i u-landsdebatten,
och herr Bergqvist berörde
nyss en viktig aspekt på informationen
om u-länderna, nämligen att den
även skall lämnas genom skolorna.

Med anledning av önskemål av 1968

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

års riksdag ingav SIDA i skrivelse till
regeringen förra året en särskild framställning
om ökat anslag för nu löpande
budgetår för att möjliggöra en utökad
information till allmänheten om
u-ländernas problem. Statsutskottet anförde
att en vidgad information om
dessa problem skulle kunna »skapa större
förståelse och vidgat engagemang för
den offentliga biståndsverksamheten».
Syftet var alltså att ett kraftigare informationsflöde,
differentierat bl. a. efter
mottagargrupper, effektivt skulle bidra
till opinionsbildningen i u-landsfrågor
med breddat stöd bland allmänheten
för ökat u-landsbistånd som resultat.
Enligt SIDA:s framställning skulle
informationsanslaget ökas från 0,6
till 1,7 miljoner kronor. Den begärda
anslagshöjningen beviljades av årets
vårriksdag.

En viktig väg att lämna saklig information
om aktuella u-landsfrågor är vidarebefordran
till riksdagen, och därmed
till allmänheten, av mera betydelsefulla
rapporter och sammanställningar
av FN eller internationella hjälporgan
genom sådana texters översättande
och utgivande — in extenso eller i sammandrag.
Som exempel på sådan information
kan nämnas den redogörelse
för dokumentariskt material m. m. avseende
UNCTAD II, som -— efter en enkel
fråga som jag ställde i slutet av
1967 — lämnades av handelsdepartementet
till riksdagen i början av 1968.

I juni 1970 hålls World Food Congress
i Haag. Till denna kommer med
sannolikhet att utges ett mångsidigt och
upplysande material rörande tendenser
inom området för strävandena att bättre
försörja jordens befolkning med livsmedel.
Det är angeläget, herr talman,
att ett sådant material såsom ett led i
informationen rörande de aktuella ulandsfrågorna
delges riksdagen och
andra organ i t. ex. den form jag här
har antytt eller på annat sätt så snart
materialet föreligger, helst före kongressens
öppnande.

Allmänpolitisk debatt

De optimistiska uttalandena i riksdagens
u-iandsdebatt i våras om nya sädesslags
möjliggörande av starkt ökad
avkastning —- den s. k. gröna revolutionen
— tillika med senare lämnade upplysningar
om vissa svårigheter med att
snabbt och fullt ut nyttiggöra detta
glädjande framsteg på livsmedelsproduktionens
område synes göra information
av denna art speciellt önskvärd.
Ett annat tungt material att om möjligt
sprida i översättning och populariserad
form är den rapport jag tidigare nämnde,
nämligen Pearsonrapporten, och vidare
den nyligen avgivna rapporten
från FN:s expertseminarium angående
social planering i u-länderna. Inom
DAC har diskuterats att man borde utarbeta
en ABC-bok rörande statistiska
data om u-landsbiständet i internationellt
perspektiv. Uppslaget kunde kanske
förverkligas hos oss, självfallet anpassat
till svensk publik.

I SIDA:s petita för budgetåret 1970/
71 begärs ytterligare 1,3 miljon kronor
till informationsverksamhetens
stärkande. Där framläggs också det av
statsmakterna begärda förslaget till
långtidsplan för informationsverksamhetens
framtida riktlinjer och omfattning.
Det meddelas samtidigt, överraskande
nog, att som en följd av den starka
tonvikten på planering för kommande
år »en viss eftersläpning i den löpande
produktionen av informationsmaterial
inte kunnat undvikas». Rörande
informationsverksamheten för innevarande
budgetår synes denna, enligt de
i SIDA:s petita lämnade upplysningarna,
förutom mera rutinmässig information
av olika slag hittills i huvudsak ha
inneburit just planeringsarbete. I ett annat
sammanhang talas om informationsverksamhetens
behov av en rullande
planering, som likväl inte får minska
»kravet på fasthet i planerna över en
begränsad tidsperiod som inte får vara
alltför kort». Man frågar sig vad som
menas med kort tidsperiod i detta sammanhang.

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

.lag skulle mot denna bakgrund vilja
fråga berörda statsråd hur planeringen
av den utökade informationsverksamheten
rörande u-landsfrågor genom
SIDA intill nu utvecklats och när denna
verksamhet kan väntas ha kommit i
gång i den omfattning SIDA och statsmakterna
genom anslagshöjningen till
detta ändamål för nu löpande budgetår
avsett, .lag skulle också vilja fråga om
vi här i riksdagen — och därmed massmedia
och allmänheten — kan räkna
med att i god tid före World Food Congress
i juni 1970 i lättillgänglig form
och lämplig omfattning få informationer
om innehållet i de översiktliga redogörelser
och eventuella andra upplysningsdokument,
som sannolikt kommer
att framläggas inför denna viktiga kongress.
Samma allmänna informationsönskemål
kan man ha anledning att
ånvo uttala vad gäller Pearsonrapporten.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Det är allmänt känt att
skogsbruket under ett flertal år haft att
kämpa mot en alltmer försämrad lönsamhet
som vid besvärliga drivningsförhållanden
rasat ned mot nolläge.
Jämsides med kostnadsstegringarna har
också avsättningsmöjligheterna inom
vissa områden varit dåliga. En ljusning
har nu inträtt genom uppjustering av
virkespriserna och förbättrade avsättningsförhållanden.
Men utgångsläget är
så lågt, att det finns ett stort gap att ta
igen innan rotvärdet blir någorlunda
tillfredsställande. Detta kommer troligen
att dröja, eftersom det trots rationaliseringar
och en omfattande upprustning
av bilvägnätet är svårt att bemästra
kostnadsstegringarna.

Jag har med intresse tagit del av de
förslag i fråga om skogsbeskattningen,
som skogsskattekommittén redovisat.
Vissa av dessa förslag kan jag för min

del hälsa med tillfredsställelse, eftersom
ett förverkligande av dem säkerligen
skulle bli till god stimulans för skogsbruket.
Men andra förslag som förts
fram i betänkandet skulle enligt min
uppfattning få en negativ verkan vid
ägarskifte av skogsfastigheter och även
i vissa andra avseenden. Jag skall givetvis
inte gå närmare in på dessa spörsmål
nu, eftersom de torde bli föremål
för ytterligare utredningar som ger anledning
att återkomma i ärendet.

För skogsägarna i Västsverige är läget
nu bekymmersamt på grund av den
svåra storm som drog fram för en tid
sedan och som förorsakade katastrofartade
skador på skogen. Läget kan nog
först nu med någorlunda stor säkerhet
överblickas, och det inger oro hos
många skogsägare som hotas av betydande
förluster. Många har fått hälften av, i
vissa fall nästa hela, skogen skövlad,
vartill kommer att det nästan regelmässigt
är den värdefullaste skogen av
specialsortiment som utsatts för förstörelse
i sådan grad genom brutna stammar
och splitter, att virket i vissa fall
knappast duger ens till massaved. I Älvsborgs
län finns det enskilda skogsägare
som fått tusentals kubikmeter skog
skövlad, så att träden ligger härs och
tvärs över skogsmarken.

Till förluster på grund av dessa förhållanden
kommer så bristen på arbetskraft
som gör utsikterna att inom rimlig
tid kunna tillvarata virket allt annat
än ljusa. Om virket blir liggande till
långt fram på våren och sommaren, sätter
insektsangrepp och annan skadegörelse
in och ökar förlusterna kraftigt,
inte bara för den enskilde skogsägaren
utan även ur nationalekonomisk synpunkt.
Inom länet har ett behov av cirka
800 skogsarbetare anmälts. Enligt
dagsfärska uppgifter har man hittills
kunnat uppbringa endast omkring 150
man. Tiden rinner snabbt mot årsskiftet,
och snön kan komma vilken dag
som helst. Det är värdefull tid som under
den vackra hösten gått till spillo

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

på grund av arbetskraftsbristen. Blir
det djupt snötäcke går det knappast —
på många platser inte alls — att hålla
uppröjningsarbetet i gång. Skall man
över huvud taget kunna bemästra situationen
fordras det verkligen krafttag
för att få fram arbetskraft. Alla vägar
måste prövas, och det utan dröjsmål.
Varje dag som går medför stora eftersläpningar.
100 man till betyder att omkring
ytterligare 500—600 kubikmeter
kommer fram ur skogen per dag.

Det kan kanske tyckas att jag målar
i onödigt mörka färger, men eftersom
arbetskraftsläget efter så många veckor
är sådant som jag här beskrivit ■— det
visas klart av proportionerna mellan
tillgången på och behovet av arbetskraft
— är situationen oroande, och
med hänsyn härtill finner jag det nödvändigt
att man genom samverkan på
olika sätt verkligen sätter till alla klutar
för att få arbetskraft till de katastrofdrabbade
områdena.

Herr talman! Här har inte minst det
allmänna ett stort ansvar, och jag vill
med det anförda påvisa det behov som
föreligger och som på ett eller annat
sätt måste tillgodoses.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Just nu pågår som bekant
en fastighetstaxering, delvis efter
nya principer, vilka innebär att fastigheternas
marknadsvärden spelar en
större roll än tidigare. Därom vore ingenting
att säga, om marknadsvärdet för
fastigheter med rörelse bara kunde renodlas
till ett uttryck för skälig förräntning
av investerat kapital. Men det är
tyvärr inte fallet.

Jag skall villigt erkänna att det är
svårt att isolera de priser som beror på
att fastighetsköparen vid försäljning av
annan egendom fått ett överpris. Beträffande
de pengarna har han inte normala
förräntningskrav och det gäller att
placera dem i någorlunda inflationssäkert
realkapital. Det är också svårt att
avgöra vilka andra speciella omständig -

Allmänpolitisk debatt

heter som kan ha orsakat de överpriser
som påverkar de nya fastighetstaxeringsvärdena.
Dessa överpriser innebär,
för den fastighetsägare som inte
kan eller inte vill sälja, rena skenvärden.
Sedan vi fått en ständig realisationsvinstbeskattning
borde det vara
lämpligt att en fastighets taxeringsvärde
bestämdes mest med hänsyn till dess
avkastningsförmåga. Men så har det alltså
inte blivit.

Flera gånger har finansministern tillfrågats
om hur han tänker undvika en
ytterligare ökning av skattebördan till
följd av den nya fastighetstaxeringen.
Det vore synd att säga att han lämnat
något särskilt lugnande besked. Senast
häromdagen svarade han herr Jonasson
i denna kammare att han skall se positivt
på saken när resultaten börjar bli
klara någon gång under andra halvåret
1970. Det finns väl anledning anta att
den positiva synen då kommer att bestå
i vissa lättnader i repartitionstalen
för dem som regeringspartiet betraktar
som sitt folk. Men finansministerns besked
verkar inte .särskilt lugnande, eftersom
det lämnats efter den socialdemokratiska
kongress som utlovat skärpta
arvsskatter, skärpta förmögenhetsskatter
och skärpta gåvoskatter.

Kombinerar man det löftet med kapitalskatteberedningens
vilda planer så
står det fullt klart att socialdemokratin
konsekvent följer den finansministerns
linje som vi hörde talas om här i går:
visst skall det socialiseras men vi skall
icke tala högt om det. Finansminister
Gunnar Sträng är för övrigt inte den
förste som uttryckt det på det viset;
Georg Branting formulerade på sin tid
den åsikten på ungefär samma sätt.

Det förefaller som om man tror, att
den förmögenhet, som nedlagts i rörelse,
består av kontanta pengar på kistbottnen,
där det bara är att hämta dem
för arvs- och förmögenhetsskatterna.
Tyvärr är det inte så, utan kapitalet är
hårt bundet i rörelsen och det är få företag
som är så skapta, att man vid be -

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

hov kan sälja ifrån en liten del av dem.
Redan i dag är — med det ränteläge vi
har — möjligheterna till icke självfinansierade
investeringar ytterst små.
Det finns mera sällan några marginaler
för ökade inkomst- och förmögenhetsskatter,
än mindre för arvsskatter, utan
den belastning på företagen, som dessa
skatter medför, kommer i de flesta fall
att direkt gå ut över investeringarna
med allt vad detta innebär av att halka
efter i konkurrensen; vi kommer in i en
ond spiral. När skatterna nått en sådan
höjd, att man måste låna för att betala
dem -—■ om man nu över huvud taget
kan få ett lån — är det inte längre fråga
om beskattning, utan då är det korrekta
uttrycket konfiskation.

De föreslagna nya skatteskalorna
medför kanske inte en höjning av förmögenhets-
och arvsskatterna för jordbruket
i dess helhet — de är sannerligen
stora nog redan nu; tillsammans
med de belopp som går åt för att lösa
ut medarvingar är det boråt 500 miljoner
kronor, som årligen går ifrån jordbruksnäringen.
Men för egendomar med
fastighetstaxeringsvärden om 400 000—
500 000 kronor före den nya taxeringen
blir det mycket kännbara skattehöjningar
och för de större jordbruken
rena dråpslaget.

När riksdagen häromåret till gagn för
ingen avskaffade fideikommissinstitutionen
talades det många ord om nödvändigheten
av att hålla samman jordfideikommissens
rationella brukningsenheter
och att bevara den värdefulla
miljö som de skapat. För att göra det
skärper man alltså nu progressiviteten
inom alla skatteområden. Klappjakten
på de stora rationella enheterna går i
allt hetsigare tempo. Är det för att få en
snabb övergång till det av jordbruksministern
så älskade kolchossystemet, tyckar
jag det vore bättre att öppet tala om
det i stället för att sätta upp ett förolämpat
ansikte när vi från borgeligt håll
talar om socialisering. Men skall vi
övergå till kolchoser, måste vi se över

vår redan nu skrämmande dåliga försvarsberedskap
på jordbruksområdet.
Med den avkastning som vi inte så långt
från oss kan se att kolchoserna lämnar
t. o. m. på jordar betydligt bättre än våra
får vi verkligen inga problem med
någon överskottsproduktion.

Vår regering bör alltså antingen ge
oss ett klart besked om hur den tänker
dela upp eller socialisera de större jordbruksföretagen
eller klart säga ifrån att
någon ytterligare skärpning av kapitalskatterna
för deras del inte kan komma
i fråga eller också sluta att prata strunt
om att det blir så bra med stora brukningsenheter.

Så till sist, herr talman, några ord
om en helt annan sak, föranledda av
min rent otroligt stora lojalitet mot vår
nye statsminister och excellens herr
Palme, som i går talade om för oss att
ord är ömtåliga och att vi därför bör
vara rädda om dem.

På våra pulpeter ligger en bok, »Ny
i Sverige», utgiven av Svenska institutet
men försiktigtvis utan angivande av
författare. I en sådan bok, avsedd för
nya medborgare, borde man vara särskilt
noga med språket och med orden.
Jag råkade nyss slå upp s. 140, där det
i tredje stycket på tal om fritiden sägs
att allemansrätten bl. a. innebär att man
tillfälligt får angöra en brygga utanför
tomtmark.

»Angöra» har aldrig någonsin betytt
någonting annat än att ta ut en noggrann
kurs och har inte ett dugg att
göra med att lägga till eller förtöja vid
en brygga, som man här uppenbarligen
menar. Svenska institutet har tydligen
tagit intryck av AB Svenska ord, en
storfinans som, om jag inte är alldeles
felunderrättad, har vissa anknytningar
till det socialdemokratiska partiet, åtminstone
på så sätt att ledande personer
inom bolaget tillhör partiet. Förre
inrikesministern Rune Johansson, som
har skrivit förordet till boken, skall inte
lastas för språkfelet. Jag vill bara
sluta med att uttrycka en önskan, att

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

man i framtiden skickar korrektur på
sådana böcker, inte bara till Ljungby,
utan också till Hästveda. Det blir inte
så mycket längre.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Det har under denna
remissdebatt talats om samhällets service
på olika områden. Jag skall begränsa
mig till att ta upp en aspekt i
det sammanhanget, kanske en detalj
men som jag ser det en viktig sådan.

Det har förutsatts att vid kommunsammanläggningarna
någon försämring
av samhällets service inte skall förekomma.
Dåvarande kommunikationsminister
Lundkvist sade i kommunindelningsdebatten
här i kammaren i våras,
att vi genom en bättre samhällsplanering
kunde skapa mer jämlika förhållanden
och att vi gemensamt inom det
större kommunområdet kunde planera
bättre. Han sade vidare: Kommunindelningsreformen
avser alltså att skapa förutsättningar
för en samhällsplanering
som har som målsättning trygghet för
människorna i arbete och inkomster,
mera jämlika förhållanden i ekonomiskt
hänseende mellan olika delar av vårt
land och mellan stad och landsbygd.

»Mera jämlika förhållanden i ekonomiskt
hänseende» — varför följer man
inte upp och planerar detta på alla
områden? Jag vill anföra ett exempel
på hur man uraktlåtit att planera och
hur man därmed har medverkat till en
bristande jämlikhet.

Televerkets taxesystem är ett flagrant
bevis på försämrad service för kommuninvånarna
och innebär en bristande
jämlikhet mellan invånarna i kommunblocken.
Statsmakterna har tvingat
fram kommunindelningen men har inte
haft intresse och kraft nog att följa
upp frågan och se till att samhällsservicen
inte försämras.

Det taxesystem som televerket har i
dag innebär att närtaxan inte gäller inom
hela kommunblocket — och det är
samma problem i stort sett över hela

Allmänpolitisk debatt

landet, städerna möjligen undantagna.

Jag kan ta exempel från mitt eget
län. De orter som ingår i Gävle kommun
hör inte alla till samma riktnummerområde.
Hamrånge t. ex. hör till
Ockelbo, och Hedesunda hör inte heller
till Gävle riktnummerområde. Däremot
har Sandviken, som är en självständig
kommun, samma riktnummer som Gävle.

Den ena nackdelen är alltså att man
inte har en enhetlig taxa inom kommunen.
Det är önskvärt att ha en sådan
eftersom kommunen skall fungera som
en enhet ur näringslivs- och arbetsmarknadssynpunkt,
ur kommunikations-
och ur allmän servicesynpunkt.

Den andra nackdelen är att många invånare,
i synnerhet de som bor avsides,
inte ens kan nå sin centralort med närtaxan.
Man är beroende av telefonförbindelser
med centralorten, med kommunalkontor
och med andra inrättningar.
Eftersom kostnaden för ett samtal
i princip är beroende dels av samtalets
längd, dels av avståndet mellan
abonnenterna, blir det dyrare för dem
som bor längre bort från centralorten.

Det är uppenbart för alla att här föreligger
orättvisor när det gäller teletaxorna.
Man kan fråga sig varför ingenting
har gjorts. Beslut om kommunindelningsreformen
fattades år 1962. Det
är sju år sedan. Det har verkligen funnits
tid att tänka och planera på ett
bättre sätt. Först nu i höst har man satt
i gång en utredning inom televerket
för en översyn av taxesystemet. Man
har också tillsatt en arbetsgrupp som
ser över taxan till kommunernas centralorter.

Men man kan fråga sig varför det
har dröjt så länge. Jag vet att det är
en stor sak att lägga om ett taxesystem.
Det krävs ingående undersökningar, utbyggnad
av nät, flera ledningar, prognoser
över trafikintensitet och trafikökning,
uppmätningar och kartläggning
av teletrafiken. Det kostar naturligtvis
mycket pengar, och det tar tid. Men

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

det måste göras med det snaraste, och
samhället måste betala detta. Det är inte
förenligt med de jämlikhetssträvanden
vi har, att människor som bor avsides
och som redan därigenom inte
har samma standard som många andra,
skall få extra pålagor i form av dyrare
telefonavgifter för att de tvingas in
i en kommunsammanläggning.

Det finns bara två alternativ: antingen
skall statsmakterna betala kostnaderna
för en omläggning av taxesystemet eller
också får de kommuninvånare som
bor sämst till betala.

Man har tydligen föredragit det sistnämnda
alternativet. Det verbala flödet
är som vanligt rikligt, när det gäller att
tillförsäkra människor jämlikhet —
men oförmågan i handlingar uppenbar.
Ändå är detta bara en liten detalj i
de stora jämlikhetsfrågorna. Men inte
ens den har man kunnat lösa. Den måste
lösas med det snaraste. Det finns en
stark opinion bakom detta krav.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Det finns ju olika svenska
specialiteter. En av de mest berömda
är onekligen det svenska smörgåsbordet.
En annan specialitet är riksdagens
remissdebatt. Man kan säga att
dessa två företeelser har vissa likheter.

För flertalet svenska medborgare som
närmar sig ett smörgåsbord är del väl
sillen och den eventuellt vidhängande
nubben som uppskattas mest, och i
remissdebattsammanhang har man kanske
— om jag vågar vara vanvördig —
en motsvarighet till nubben och sillen
i den publikfriande partiledaromgång
som man har i början. När man sedan
kommer till assietterna som vi har
gjort i dag här i kammaren är entusiasmen
inte lika stor. När man njuter av
smörgåsbordet kanske man bör vara
försiktig med den första delen. Ofta är
väl det som kommer senare inte lika
festligt men kan vara nog så närande
och nyttigt. Därför skall jag också ta

mig orådet före att hugga in på en av
assietterna på detta smörgåsbord som
det visserligen har talats om tidigare
men som jag tycker är så pass väsentlig
att det bör sägas något mera om.

Herr Hedlund talade i går om uttrycket
att hälsan tiger still. Det har
den inte gjort i det fall jag tänker på,
nämligen jordbruksproblemen. De har
berörts av ett par talare i talarstolen
före mig, men jag anser i alla fall att
problemen just inom jordbrukssektorn
är så pass allvarliga att man kanske
måste skria ännu mera.

Jag skall inte här ta upp tiden mera
utförligt om vad som håller på att
ske i samband med strukturrationaliseringen
med nedläggning av jordbruk
som medför att vissa regioner i detta
land helt enkelt håller på att förslummas,
både så att de förbuskas och att
det byggnadsbestånd som finns inte
blir underhållet. Jag tror att de flesta
av kammarens ledamöter i likhet med
mig har rest genom sådana områden
och sett den tristess som har skapats
därigenom. Det är klart att dessa förhållanden
tyvärr skapat en rätt stor
defaitism hos många av jordbrukets utövare.
Framför allt har det uppstått en
bristande tro på framtiden hos de unga
människor som eventuellt tänkt sig skapa
en framtid inom jordbruksnäringen.

Den nuvarande jordbrukspolitiken
bygger på principen att vi så snart
som möjligt skall komma ned till en
80-procentig självförsörjningsgrad. Jag
tycker att förhållandena just i år, som
också berörts tidigare i debatten, med
rent av skördekatastrofer i vissa områden,
stormfällning o. s. v. visar att
man oavsett vilken ram statsmakterna
än bestämmer för jordbruksproduktionen,
aldrig kan styra produktionen
rent kvantitativt. Det är högre makter
som til syvende og sidst avgör den
saken. Enligt min mening visar de förhållanden
som rått i år påtagligt att
fastställandet av kvantitativa begräns -

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

ningar inte är någonting annat än lek
med ord.

Jordbruksutövarna är också för övrigt
hårt trängda eftersom det finns
andra problem av vilka herr Wachtmeister
berört en del. Det gäller t. ex.
de aviserade nya taxeringsvärdena med
allt vad de kommer att medföra och
det i dag oerhört dyra kapitalet, som
för en näring som jordbruk, som i så
hög grad är kapitalkrävande, slår väldigt
hårt. Allt detta tillsammans betyder
att de många som är pessimistiska
beträffande jordbrukets framtid i regel
har grund för sin uppfattning.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
ta upp en sak. Jag tror nämligen att
det är dags att se litet längre fram än
till dagens och morgondagens problem.
En politikers uppgift är ju alltid att
se så långt in i framtiden som möjligt.

Vår nuvarande jordbrukspolitik bygger
i stort sett på de resultat som
1960 års jordbruksutredning kom fram
till. De premisser som gällde då gäller
i vissa fall ännu i dag, i vissa fall gäller
de inte. Vi vet att en av de primära
målsättningarna den gången var
att det så snabbt som möjligt skulle
föras över cirka 100 000 yrkesarbetande
människor från jordbruket till industrin
för att lösa industrins arbetskraftsproblem.
Vi kan konstatera att i
de regioner i detta land där det i dag
finns alternativa sysselsättningsmöjligheter
finns det i stort sett inte heller
någon arbetskraftsreserv kvar inom
jordbruket. För de regioner där det
inte finns alternativa sysselsättningsmöjligheter,
främst i Norrland, vet jag
att statsmakterna redan har tillsatt en
utredning för att specialbehandla dessa
problem. I stort sett kan man säga
att hela den problematik som var så
aktuell i början av 1960-talet inte är
aktuell i dag.

Den politik som förs i dag, vilken
inte alls är rekryteringsfrämjande till
jordbruksnäringen utan tvärtom, gör att
även människor som är intresserade av

Allmänpolitisk debatt

jordbruksarbete och jordbruksdrift som
sådan av trygglietsskäl söker sig annan
utkomst. Detta kan på längre sikt få
mycket allvarliga konsekvenser. Vi är
alla överens om att det i varje fall inom
överskådlig framtid ur försörjningssynpunkt
fordras ett jordbruk i detta
land. Då är det vår uppgift som politiker
att se till att det även på 1980-talet
finns ett jordbruk i detta land som
kan fungera. Det är viktigt att man
inte i ett kortsiktigt perspektiv vidtar
åtgärder för att lösa eventuella dagsaktuella
problem vilka på sikt får oerhört
negativa verkningar.

Jag anser att detta är en principiellt
så pass viktig fråga, att jag skulle vilja
påstå att det snart kan vara tid att
tillsätta en ny parlamentarisk utredning
inom jordbrukets område. Vi har haft
den stora utredningen på 1940-talet och
1960 års stora jordbruksutredning. Det
hade gått ungefär 15 år mellan tillsättandet
av dessa båda utredningar. I dag
vet vi att utvecklingen går mycket
snabbare än vad den gjorde tidigare.
Jag tror inte att man har tid att vänta
15 år den här gången, innan man tillsätter
en ny utredning. Jag skulle därför
vilja vädja till regeringen och främst
till jordbruksministern att ta under
övervägande att tillsätta en ny jordbruksutredning,
som i sina direktiv
får till uppgift att verkligen göra en
långsiktig planering för jordbrukets
framtid i vårt land. Därvid bör kartläggas
vilka premisser som fortfarande gäller
av dem som gällde 1960 och vilka
nya premisser som nu har tillkommit.
Jag är för min del övertygad om att
åtskilliga nya problem har dykt upp.

Därför, herr talman, anser jag att det
från det svenska jordbrukets synpunkt
och därmed även från hela samhällets
synpunkt är väsentligt alt vi tar oss
an dessa problem så snabbt som möjligt.
Jag är medveten om att denna fråga
under de senaste åren varit starkt
politiskt inflammerad. Den har varit
en av de stora politiska stridsfrågorna,

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

vilket gör att det psykologiskt sett kanske
bjuder vissa svårigheter att i nuläget
sätta sig ned och resonera sig fram
till en samlad lösning. Jag anser emellertid
att politiker, oavsett vilken mening
de har och oavsett vilka partier
de företräder, här har ett samhällsansvar.
Det samhällsansvaret har vi alla
anledning att visa just i denna fråga.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag vet inte om gårdagens
debatt gav större klarhet i vad utrikesministern
sade eller inte sade och
menade eller inte menade i det omdiskuterade
SAP-talet rörande de 200 miljoner
kronorna till Nordvietnam. Vi får
väl hoppas att det klarnade något. Vad
som däremot framgick mycket tydligt
av talet var att hjälpen till Sydvietnam
skulle utgå »först när striderna upphört.
» Det är väl ganska naturligt att de
som läste eller lyssnade på talet fattade
detta så att Sydvietnam skulle få en i
förhållande till Nordvietnam avvikande
behandling. Jag tycker att man då och
då har anledning att i denna kammare
predika över Skriftens ord: »Sådant
skall edert tal vara, att ja är ja, och nej
är nej. Vad därutöver är, det är av
ondo.» Det är ingen populär text i politiska
sammanhang, och därför blir också
ganska mycket av ondo i onödan.

Härtill kommer en annan sak. Om vi
skall ge humanitär hjälp i Vietnam —
vilket vi naturligtvis skall göra — måste
vi som neutral stat ge den hjälpen åt
båda sidor. Annars kommer vår neutralitet
på nytt i underlig dager. Humanitär
hjälp skall ju ges till människor i
katastrofsituationer, och sådana människor
går det lätt att finna på båda sidor.
Om man ger sig in i en konfliktsituation
för att ge humanitärt bistånd,
får man hjälpa på båda sidor om man
inte vill få sin neutralitet missförstådd.
Vietnam är en tragik för alla inblandade
parter, det är vi väl alla ense om.

Man skall inte glömma att det finns
ett Vietnam på många andra håll i värl -

den; det finns många krigshärdar. Konflikten
Nigeria-Biafra kommer mycket
lätt i skuggan. Likväl har det i denna
konflikt krävts två miljoner dödsoffer,
dvs. fyra eller fem gånger det antal
människor som dräpts i Vietnam. Två
miljoner människoliv!

I Biafra fortsätter blodet att flyta och
strupar och magar att torka utan att
den politiska omvärlden nämnvärt reagerar,
trots all tänkbar insyn. Det är
verkligen för ruskigt.

Det lilla Biafra har i sin kamp för frihet
inte stöd av någon kommunistisk
supermakt. Tvärtom — Sovjet är fiende
och därtill kommer England, och det är
inte precis populärt att i dag ha dessa
stater som fiender.

När Biafras ledare general Ojukwu i
dagarna har vädjat till Förenta Nationerna
om villkorslös medling och förhandling
är det verkligen angeläget att
vår representation stödjer en sådan anhållan
på allt sätt i FN. Skall den politiska
lösningen innebära en hederlig
förhandling, måste den komma till
stånd medan det ännu finns folk kvar
att förhandla med, inte bara på den ena
sidan.

När kyrkorna påbörjade sin hjälpaktion
i Biafra under augusti 1968 trodde
man att konflikten skulle fortsätta under
någon månad, men det blev inte så,
och nu har över ett år förflutit. Flera
frågar sig om det egentligen är någon
mening i att fortsätta att förlänga människornas
lidanden då ändå ingenting
sker.

Det är värt att uppmärksamma att
Joint Church Aid, de förenade kyrkornas
hjälporganisation, i vilken ingår en
hel rad både romerska och protestantiska
kyrkor, inte bara ger hjälp i Biafra
utan också i Nigeria. Man tar alltså
inte ställning till någon regim eller stat.
Man tar ställning för människor i nöd.

Situationen är den att man sedan
augusti 1968 har gjort 4 100 inflygningar
med 45 000 ton livsmedel och medicin.
I dagens läge är 4 miljoner biafraner

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

till livet beroende av det bistånd som
kyrkorna ger, och därför kan det naturligtvis
inte inställas. Alltjämt riskerar
flygplansbesättningarna natt efter natt
sina liv i väntan på att politikerna skall
ta sig samman och göra något. Lutherhjälpen
har förbundit sig att svara för
1,4 miljon kronor varje månad för att
upprätthålla luftbron från Sao Tomé
över till Biafra.

När nu generositeten kommer att bli
så stor gentemot Nordvietnam är det
sannerligen också på sin plats att regeringen
tar ett väsentligt större ekonomiskt
och politiskt ansvar i NigeriaBiafrakonflikten.

Till sist är det bara ytterligare en
punkt på kartan som jag vill ta upp,
nämligen Sudan. Här har vi anledning
att känna litet dåligt samvete, tycker
jag. Vi har förpliktelser gentemot Sudan,
och vi har därvidlag inte förpliktelser
att bara ila från hjälpfält till
hjälpfält. Till Khartumregeringen gav
vi för 1966/67 en kredit på 35 miljoner
kronor medan denna regering befann
sig i krig med de tre södra provinserna
i Sudan. Samtidigt samlade svenska folket
in närmare 19 miljoner kronor genom
radiohjälpen »Flykting 67» till de
flyktingar som drevs över gränserna av
de khartumska regeringstrupperna.

Nu skall det bli intressant att se vad
den nya statsverkspropositionen kommer
att uppta i anslag till Sudan och
huruvida utrikesministern kommer att
infria sitt löfte att föreslå ett bistånd
som också kommer de södra provinserna
till del. Det vore rätt och riktigt i
humanitetens och neutralitetens namn.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! De svenska yrkesfiskarnas
förhållanden har på ett särskilt sätt
kommit i blickpunkten under de senaste
åren. De krisartade förhållandena på
yrkesfiskets område i Västeuropa har
slagit hårdare här än i en del andra
länder. Massmedias skildringar har på
denna punkt inte varit överdrivna.

Allmänpolitisk debatt

Jag vill inte påstå att myndigheterna
har ställt sig passiva till de upprepade
kraven på åtgärder som framförts av
fiskets folk. Vissa åtgärder är på gång,
även om de fortfarande är otillräckliga.

Att det skulle behöva komma till en
kris innan något verkligt positivt hände
har kanske sin orsak i att yrkesfiskarna
till numerären är ganska få. Det kan
vara en tänkbar förklaring, men det är
inte ett försvar. Alltför länge nonchalerades
en rad punktåtgärder, som föreslogs
i motioner i riksdagen eller på annat
sätt för att förebygga en så svår
situation som den fisket hamnade i.

Jag skall här inte trötta med att räkna
upp några sådana. Jag vill emellertid
framhålla, att även om antalet yrkesfiskare
i vårt land stannar vid 8 000—
9 000, så är dock enligt statistiska centralbyrån
cirka 625 miljoner kronor investerade
i svenskt fiske. Här rör det sig
uteslutande om investeringar som fiskarna
själva har gjort. I motsats till vad
som är fallet i många andra länder är
det här inte stora bolag som äger båtarna;
de ekonomiska riskerna får tas
av vad vi vanligtvis kallar småfolk.

Ett önskemål som i dag mer än någonsin
tränger på vid samtal med yrkesfiskare
är deras behov av att få arbeta
på samma villkor som yrkeskolleger
i de länder, med vilka våra fiskare
måste konkurrera på såväl den svenska
marknaden som på exportmarknaden.
När fiskarna talar om detta tänker de
närmast på hur myndigheterna i vissa
andra länder till sina fiskare pumpar
in mycket stora belopp i form av subventioner.
I vårt land har liknande åtgärder
inte varit på tal från myndigheternas
sida. Det är emellertid viktigt att
vår regering ser till att olika former av
stöd som utgår i andra länder inte ekonomiskt
skadar vårt eget fiske. Konkurrens
på lika villkor är i dag ett mera
påträngande behov än någonsin tidigare.

Här vill man gärna sätta in det svenska
fisket i dess större och internatio -

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

nella sammanhang. Tyvärr måste vi
konstatera att man då EFTA-uppgörelsen
kom till stånd från svensk sida var
en aning för lyhörd för kraven från
andra länder, varvid vår egen fiskarkår
kom i kläm. Detta fick till följd att både
fiskare och myndigheter i dag måste
dras med uppgörelsens negativa verkningar.

Men vi står nu inför en mycket viktig
utveckling inom det nordiska samarbetet
— jag tänker på Nordek. Tidigare
har under denna debatt — inte
minst av herr Gustafson i Göteborg —
framhållits det stora värde som ligger
i att denna nordiska ekonomiska union
kommer till stånd. Som helhet har den
utan tvekan mycket stor betydelse, och
samtliga nordiska länder har en hel del
att vinna av denna union i framtiden.
Men det är inte så märkvärdigt om våra
yrkesfiskare är rädda för att de än en
gång skall bli brickor i det stora spelet.

Jag är helt på det klara med att det
är svåra avgöranden som representanterna
för vårt land har att ta ställning
till. Emellertid vill jag ge jordbruksministern
en eloge för att fiskets organisationer
denna gång har fått tillfälle att
framföra sina synpunkter på de frågor
rörande deras näring som ligger i stöpsleven.
Av naturliga skäl kan jag inte gå
in på några detaljer, men rent allmänt
vill jag peka på att kravet från yrkesfiskarna
är detsamma som tidigare: Låt
oss i framtiden få arheta på samma
villkor som andra länders fiskare! Detta
är nödvändigt om det över huvud taget
skall bli möjligt att ha kvar en svensk
yrkesfiskarkår.

Det finns mycket mer att säga om fiskerinäringens
situation, men jag lämnar
ändå denna fråga ett ögonblick och går
över till ett annat område. Det gäller
den ökning av våldsbrotten i vårt land
som upprör oss alla. Vi står frågande
inför vad som skall göras för att vända
denna tragiska utveckling och åstadkomma
en bättre tingens ordning. Polisen
behöver självfallet större resurser

för att verkligen kunna bli en förebyggande
faktor vid sidan av uppgiften
som övervakare av ordningen, men jag
tror inte att detta räcker. Det har
många gånger sagts -— och det med rätta
— att vi här har att göra med en
uppfostringsfråga.

Men det är inte nog att hänskjuta
problemen till skolorna eller till hemmen.
Det finns andra aktiviteter, som
samhället kunde uppmuntra mer än
som sker i dag. Jag tänker närmast på
de olika ideella och inte minst de religiösa
organisationerna, vilkas arbete,
budskap och innersta väsen siktar mot
att uppnå respekt för den enskilda människan.
De kristna ungdomsorganisationerna
bör så långt möjligt stödjas för
att de på ett ännu effektivare sätt än
nu skall kunna utföra sin uppfostrargärning
och därmed bli det salt som i
dag är så nödvändigt i vårt samhälle.

I detta sammanhang vill jag också
peka på en sak som har förvånat mig
under den senaste tiden. För att inga
missförstånd skall uppstå vill jag redan
nu betona att jag är anhängare av pressfriheten
och att mitt anförande på intet
sätt syftar till att beskära denna frihet.

Jag lade emellertid med en viss förvåning
för en tid sedan märke till hur
radio, TV och press dag efter dag sysslade
med detaljer i samband med några
bestialiska mord, som förövats på olika
håll i vårt land. Jag kan förstå att en
viss nyhetsförmedling är nödvändig på
detta område, inte minst med tanke på
polisens möjligheter att ge informationer,
vilka i sin tur kan bli till gagn för
allmänhetens medagerande när det gäller
att få brott uppklarade. Men det kan
inte fylla någon vettig uppgift att massmedia
dag efter dag frossar i detaljer —
och därtill intima sådana —- som inte
ett dugg angår oss andra medborgare.
Då massmedia på detta sätt för en tid
sedan ältade sådana detaljer, gick min
tanke till alla arma anhöriga till mordoffren.
Det var inte nog med att de hade
en fruktansvärd tid att gå igenom i sor -

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

gen över dem som så brutalt bragts om
livet. Till allt det mörka och tunga
kom också känslan av att miljoner radiolyssnare
eller tidningsläsare dagligen
matades med funderingar över deras
käras liv och förhållanden, funderingar
som för resten senare många
gånger visade sig vara fullständigt felaktiga.

Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse
med hur det kan vara på ett annat
område. Om jag t. ex. blir ofredad
av någon och, då jag försöker försvara
mig, använder mera våld än nöden kräver
— som det heter i den kända lagtexten
— så har jag efterräkningar att
vänta, och det är bara på sin plats. Men
om jag i sken av nyhetsförmedling psykiskt
torterar en fullständigt oskyldig
och redan lidande människa, då är det
mer eller mindre tillåtet. Det måste väl
ändå ha blivit fel någonstans då den
annars så humana lagstiftning, som vi
är stolta över, alltför ensidigt tillätes
skydda enbart lekamliga eller materiella
värden. Det kan inte vara riktigt att en
människas innersta känslovärld skall få
behandlas hur som helst av vem som
helst, om det sker exempelvis i skydd
av vår press- och yttrandefrihet. Det
kan inte vara rätt att man utan vidare
skall få klampa in på dessa områden
bara man dragit på sig nyhetsförmedlingens
stövlar.

Jag upprepar vad jag cade för en
stund sedan: Jag vill inte anmärka på
pressfriheten, men jag har en bestämd
känsla av att vi nu kommit in i ett skede
där alla som har med nyhetsförmedling
att göra måste ålägga sig självdisciplin
i syfte att oskyldiga och redan hårt
drabbade människor åtminstone skall
slippa ytterligare lidanden.

1 detta anförande instämde herr Westberg
i Ljusdal (fp).

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! Två slags val av vägar
tänker jag ta upp till skärskådande,

Allmänpolitisk debatt

vartdera med sina speciella vanskligheter.

Underhåll och upprustning av vårt
lands vägnät drar, som vi alla vet,
stora kostnader. Vägvalet vid anslagsfördelningen
erbjuder svåra avvägningsproblem.
Skall huvudparten av anslagen
gå till de starkt trafikerade genomfartsvägarna?
År det Europavägarna som vi
främst skall satsa på? Eller skall vi
hjälpa orter, som utan att ligga vid
de stora riksvägarna ändå vågar arbeta
för expansion och som hoppas att
just genom goda vägar kunna locka
industrier och företag till sig? En av
gårdagens talare berörde problemet
men förbigick enligt min mening en
principiellt viktig sida av saken.

Statens vägverk räknar med olika
planläggningsområden, däribland det
västra som omfattar N-, O-, P- och Rlänen.
Att märka är att dessa planläggningsområden
inte har tillkommit från
någon som helst uö^planeringssynpunkt,
inte heller — och det är det allvarliga
-— har något slags gemensam nämnd
eller något gemensamt råd inrättats för
att överlägga och nå en eventuell enighet
om riktlinjerna för anslagsfördelningen
till de olika länen.

Enligt den av statens vägverk framlagda
fördelningsplanen för åren 1970—•
1974 skulle för hela västra planeringsområdet
utgå 1 077 miljoner kronor.
Skaraborgs län, som omfattar 27—28
procent av detta områdes allmänna vägnät
och 17 procent av den totala befolkningen,
föreslås få cirka 5 procent
av det totala anslaget. Hade vi i Skaraborgs
län redan goda vägar vore fördelningen
acceptabel, men så är tyvärr
inte fallet. Angelägna projekt har länge
stått på väntelistan och måste nu uppskjutas
på obestämd framtid. Då faller
den organisatoriska bristen tydligt
i ögonen: att man icke på detta område
har en parlamentariskt vald instans
för fördelningen av de stora anslagen
av allmänna medel — en nämnd
som har till uppgift att sammanjämka

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 34

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

förslag och äskanden från de olika länen.
Som situationen nu är sprider sig
olust inom det eller de län som finner
sig ha behandlats styvmoderligt.

Låt mig, herr talman, få överlämna
till beaktande ett förslag att för fördelandet
av vägbyggnadsanslag parlamentariskt
valda nämnder snarast måtte
inrättas och träda i funktion.

Det andra vägvalet, herr talman, är
av ännu mer komplicerad karaktär.
Samhällets strävanden har under senare
år inte minst gått ut på att jämna
vägen för nya generationer — öppna
nya vägar för dem och ge dem största
möjliga valfrihet i fråga om utbildningsvägar.
Utbildnings- och skolfrågor har
därigenom fått en ytterst framträdande
plats i samhällsplaneringen, och detta
med rätta. Men ett omfattande nybyggande
har krävts bl a. på grund av nya
skolformer, nya arbetsmetoder och nya
ämnesområden. Ett våldsamt experimenterande
med själva utformningen
av skolbyggnaderna har ofta resulterat
i en icke tillräckligt elevvänlig miljö.
I rationaliseringens tecken prövar man
— för höjande av transporteffektiviteten!
— fönsterlösa skolor och sterila
korridorsystem, där den dystra, mörka
och enformiga färgskalan röjer en
enorm brist på förståelse för ungdomens
smak och för allas behov av färg
och glädje i ett land som vårt — så
ofta grått i väderlek och i lynne.

Vi har nyligen läst om fackföreningsprotester
mot fönsterlösa fabriker. Varför
sätter man då in ungdom, som skall
fostras till harmoniska personligheter,
i skrämmande sterila miljöer? Varför
deklarerar man stolt från arkitekthåll
att det skall vara en skola som liknar
en fabrik? Ingen färg skall distrahera
och störa studiearbetet! Tänk att man
inte kan skilja på störning och stimulans!
Och märk väl: detta är icke kommunernas
ensak — det utgår anvisningar
och viss styrning från SÖ.

Vi lär inte för skolan utan för livet.
Men — låt mig få parafrasera — vi lär

i skolan för livet! När en inredningskonsult
kan herätta att han kallats till
en skola tre år efter det att han inrett
den för att inreda den helt på nytt därför
att den så gott som totalförstörts
av eleverna, då är det fel någonstans.

I GT av den 26 oktober berättar en
rektor: »Våra glasräkningar talar sitt
eget språk. Det finns läsår när fönsterrutor
krossats för tiotusentals kronor.
—---

I somras kom jag på en liten knatte
som kastade in knytnävsstora stenar i
bamba. .lag frågade barskt vad han sysslade
med och fick till svar:

•— Det ska du inte bry dig om jävla
göbbe ...»

Kommentarer är ju överflödiga.

Vad man skulle önska är att samhället
kunde satsa på inte allt för stora
skolanläggningar. Det är i alla fall i
opersonlighetens korridorsystem, i anonymitetens
skydd som djungelns lag
alltför lätt blir rådande. Och som man
gör i skolan gör man i samhället. En
meningslös förstörelse kostar årligen
enorma summor, det vet vi alla från
vår egen kommuns budget. Förstörelsen
går inte bara ut över materiella ting
som lampor, staket, planteringar, bilar,
ungdomsgårdar och mycket annat; den
går ut över människor också.

I samma tidning berättar en elev i
åttonde årskursen för reportern: »Det är
vikarierna vi inte gillar. Då gör vi som
vi vill. Och sticker dom upp, så ber vi
dom dra åt helvete.»

På lärarrummet berättar en tillsynslärare
för journalisterna: »Vi har haft
sprängattentat här på skolan. Denna tog
jag från en elev (en hemmagjord bomb
bestående av en gevärspatron, där kulan
tagits bort och ersatts med stubintråd.
Direkt livsfarligt).»

En manlig lärare —- det skall kanske
tilläggas för att det inte skall sägas
att det bara är kvinnor som inte kan
hålla disciplin — med lång erfarenhet
säger bl. a.: »Har vi verkligen råd

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

att ha långtidsutbildad arbetskraft som
djurtämjare i stället för undervisare.»

Dessa exempel, herr talman, är tyvärr
inte enstaka fenomen utan något som
upprepas i otaliga skolor i vårt land.
Men det är sådant som man helst inte
skall tala om, ty det stör den idylliska
helhetsbilden.

En statistik från Stockholm som docent
Gustav Jonsson citerade i ett föredrag
i förra veckan visar att 14 procent
av pojkarna och 4,5 procent av flickorna
uppträdde störande i sina klasser.
Man skall då betänka hur menligt detta
inverkar på hela undervisningen, både
för de övriga eleverna och för lärarna.
Det är en grov stöld av tid och
arbetsenergi för alla de elver som verkligen
vill lära sig något och en källa
till missmod för att inte säga förtvivlan
för lärarna. Detta är inte den skola
vi vill ha i vårt samhälle.

Man frågar sig onekligen, herr talman,
om det finns många yrkeskategorier
i vårt land som för närvarande
får utstå så hård press, inte minst på
sin arbetsplats, som lärarkåren. Lojalt
och ambitiöst har den följt alla de nya
direktiven för skolans arbetsformer,
och på alla vis har den sökt sätta sig
in i de nya ämneskraven, eftersom lärarkåren
är en kår som faktiskt av
fri och glad vilja valt sitt yrke. Lärarkåren
har de senaste åren varit och
är alltjämt tyvärr utsatt för något som
liknar en hetsjakt, inte minst i pressen.
När därtill kommer den disciplinlöshet
som omvittnas från så många
håll — med svärord, glåpord som tilltal
från elever och till och med övervåld
mot lärare —- kan yrket innebära
en nästan övermänsklig påfrestning.
Jag tror att var och en som sakligt
undersöker förhållandena skall finna att
den lärarkår vårt land har är värd
beundran. Äntligen har denna kår börjat
få stöd från SÖ:s sida genom SÖchefens
uttalande efter att tidigare alltid
ha fått höra att alla fel berodde på
lärarna. Men ungdomen och disciplin -

Allmänpolitisk debatt

lösheten, brottsligheten, knarket, hur
skall vi råda bot på alla missförhållanden?
Givetvis skall vi utnyttja allt
vad psykologi, pedagogik och medicinsk
sakkunskap kan ge av hjälp till förståelse
och stöd för de illa lottade, de illa
farna, de socialt felutvecklade, plus ett
personligt engagemang från skolans sida.

Men jag tror i alla fall, herr talman,
att man i dag tar miste på ett par
punkter. Det är missförstådd jämlikhet
att en grupp skall få dominera på
alla andras bekostnad, stjäla deras tid
och arbetsglädje. Att förstå allt är att
förlåta allt, heter det, men man kan
tillägga: det är inte lika med att tolerera
allt.

Fostran utesluter inte på något vis
förståelse. Fostran är inte lika med förtryck.
Det gör man ofta gällande i vår
tid. Vi gör ungdomen en björntjänst
genom att inte lära den respekt för en
arbetsplats. Skolan är ju en arbetsplats
bland alla andra i vårt land, och där
skall vi lära ungdomen arbetsetik. Men
den består i att lära sig acceptera spelets
regler, kunna hålla fred också med
människor som man inte särskilt sympatiserar
med. När hot och hänsynslöshet
och utomparlamentariska metoder
ersätter aktningen för nästans integritet,
då är det fara på färde. Alla berörda
parter bör ta sig en tankeställare.
»Skräpkultur för barn», hette en
debattbok som utkom nyligen. Den statliga
filmutredningen behandlar barnfilmsituationen,
där för närvarande produktionen
mestadels är skandalöst dålig.
Våld, mord och hot serveras genom
massmedia, och i journalistiken
möter ungdomen tyvärr alltför ofta en
kuslig mentalitet, som föregående talare
omnämnde, nämligen att man inte
är ute efter sanningen, utan att man
är ute efter någon. På samma sätt breder
föraktet för den som är gammal ut
sig, med åtföljande hänsynslöshet och
ibland våld mot de gamla, vilkas arbete
dock byggt upp dagens samhälle.

3* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 34

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

I stället skall vi lära ungdomarna
dialogen, ett viktigt led i det jämlikhetens
samhälle vi strävar efter att skapa,
dialogen mellan olika yrkes- och åldersgrupper.
Jämlikhet är inte att strunta i
varje annan människa, utan att respektera
varje människa.

Från den tid då en blind auktoritetstro
upphöjdes till norm har pendeln
i våra dagar svängt till den andra ytterligheten,
den frihet som blir självsvåld.
Tesen har gått över i sin antites. Vi
borde vara mogna för syntesen nu,
d. v. s. frihet i förening med ansvar och
stil.

I det reformverk som pågår i vårt
skolväsen skulle jag vilja anbefalla utbildningsdepartementet
och Sö att ägna
uppmärksamhet åt frågorna kring
en personlighetsdaning efter normer
som lär den nya generationen respekt
för människan och som ger den hållning,
hänsynsfullhet och känslomognad.
Det är nämligen inte bara administrativa
nyheter som är av värde för skolan.
Hur angeläget det än är med många
nya ämnen är detta ändå inte det viktigaste
i vårt skolväsen. Det gäller inte
bara att ge ungdomen frihet från något,
utan man måste också veta vad man
ger den frihet till. Värdefrågan har i
denna tid börjat tränga sig fram inom
all vetenskap. Jag tror det är väsentligt
att vi alla hjälps åt att ta upp en allvarlig
debatt om detta också för vårt
skolväsens del, såvisst som vi vill ha
ett samhälle där alla skall kunna leva
i trygghet och jämlikhet, både gamla
och unga, både lärare och elever i samarbete
för att göra individens val av
väg rik på möjligheter och göra varje
människas tillvaro så lycklig som möjligt.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping (ep) och Ringaby
(in).

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Vi är nu inne i remiss -

debattens slutskede. Här har sagts
många ord om många aktuella frågor
och problem, men jag har en bestämd
känsla av att debatten lider av en svår
slagsida. Det har talats så mycket om
vad människan skall leva av men så
litet om vad hon skall leva för. Jag
vet att det när vi planerar vår samhällsbyggnad
både för dagen och för
framtiden är av utomordentligt stor
vikt att vi tar hänsyn till vad människorna
skall leva av. Det är en stor
fråga, särskilt för den som inte bara
har sig själv att tänka på utan också
sin familj.

Det är på detta område som orden
rättvisa och jämlikhet kommer in i bilden.
Vi har långt kvar till ett samhälle
som verkligen ger rättvisa och jämlikhet
när det gäller vad människan
skall leva av.

Det är dock viktigt att frågan om
vad människan skall leva för mer än
hitintills kommer med i debatten. Rättvisa,
jämlikhet och trygghet är ord med
högvalör. Men det finns ett annat ord
som måste få stor plats i den framtida
politiska debatten. Det är ordet meningsfull.
Vi måste bygga ett samhälle
i vilket människan finner livet meningsfullt.

Varför är det så många som finner
livet meningslöst i dag? Det ständigt
ökade antalet självmord i vårt land är
talande bevis härför. Flykten från verkligheten
genom alkohol och narkotika
är ett annat bevis på detta.

Mycket annat skulle kunna anföras
som talar för att vi mer än tidigare
måste gå in för att bygga ett samhälle
som ger alla något att leva för. Alla
måste ha rätt att hoppas på och drömma
om en meningsfull tillvaro i ett samhälle
som ger rättvisa åt alla. Det måste
finnas möjligheter att bygga hem i
vårt svenska samhälle med en atmosfär
som ger barnen och ungdomarna en
känsla av värme, trygghet och mening.
Här grundlägges människans inställning
till livet. 1 stället för att underminera

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

hemmets grundvalar skall alla goda
krafter se till att dessa stärks. Det finns
krafter verksamma i dag som hotar hemmets
och familjens ställning. Skärpt vaksamhet
är därför påkallad.

Våra ungdomar skall inte bara ha
tillgång till en god utbildning utan också
valmöjligheter när det gäller yrkesval
och livsuppgift. Valmöjligheterna är
mindre nu än förr. För alltför många
stängs dörrarna trots goda betyg. Detta
förhållande är nedslående. Ett positivt
engagemang, som varje ung människa
har ett legitimt behov av, kan förbytas
i ett negativt engagemang, om inte samhället
ger henne hjälp och öppna dörrar.
Vi måste se till att själva arbetsuppgiften
blir meningsfull. Det ekonomiska
får inte bli det dominerande,
utan vad människan kan skapa genom
sin arbetsinsats måste bli det meningsfulla.
I så fall är det viktigt att varje
individs arbetsinsats uppskattas och
värderas lika.

Låt oss göra livet meningsfullt genom
att så långt det är möjligt iåta varje
individ bygga och bo där hon trivs.
Hotet att tvingas flytta måste vara så
litet som möjligt.

Den kristna livsåskådningen, som bevisligen
gett många en meningsfull tillvaro,
måste vi respektera och slå vakt
om. Den senaste undersökningen som
Svenska gallupinstitutet gjort visar vilken
betydelse svenska folket tillskriver
en kristen fostran — 73 procent, alltså
nästan tre fjärdedelar av vårt folk,
säger bestämt ifrån att de vill att deras
barn skall få en kristen fostran. Då
är det i högsta grad förvånande att
ingen i regeringen — inte ens den nye
statsministern, som sagt sig vilja lyssna
till alla — sagt något om denna
stora majoritets önskan.

Herr talman! Det är min önskan —
och jag vet att den svarar mot ett stort
behov — att vi måtte få in mera i
debatten inte bara om vad människan
skall leva av utan också om vad hon
skall leva för.

Allmänpolitisk debatt

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Denna debatt har i hög
grad rört sig kring jämlikhetsfrågorna.
Det är glädjande att en så bred
opinion engagerar sig i debatten om
den problematiken.

En grundförutsättning för jämlikhet
mellan människorna är full sysselsättning.
Vi har detta, om man ser på den
totala situationen, men sysselsättningen
fördelar sig ojämnt. I storstadsregionerna
råder brist på arbetskraft, under
det att det på åtskilliga andra håll råder
brist på arbetstillfällen. Detta är
inte enbart kännetecknande för Norrland
och skogslänen. Också i områden
relativt nära storstadsregionerna råder
Norrlandsproblem, visserligen i miniatyr,
men de drabbar de enskilda människorna
på samma sätt. För att dessa
bygder skall kunna överleva är det nödvändigt
med en komplettering av det
näringsliv som finns. Vi måste bygga
upp vissa stödjepunkter som kan betjäna
regioner av en viss storleksordning
och tillgodose människornas behov av
sysselsättning och allsidig service.

I detta avseende tror jag det är nödvändigt
med en ökad aktivitet från samhällets
sida. Näringslivet är inte en verksamhet
som enbart berör de enskilda
ägarna. Det är en funktion som hela
samhället bygger på. Vid etablering och
utveckling av ett företag är det inte
enbart det egna företagets ekonomi som
berörs. Företagsetablering är också i
hög grad styrande för samhällets investeringar
och utgifter. Man måste ta
hänsyn till totalbilden. Denna totalsyn
bör också komma till uttryck i samhällets
planeringsverksamhet, och det
finns anledning att hälsa med tillfredsställelse
den planeringsverksamhet som
påbörjats 1967 och som nu fortsätter.

Den koncentration till ett fåtal storstäder
som skett och som kommer att
fortsätta, om inte samhället får resurser
till att hejda en sådan utveckling, kan
inte vara förenlig med en god hushållning
av de totala tillgångarna. En ut -

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

flyttning av både företag och förvaltningar
bör påskyndas.

En fråga som ofta kommer upp när
det gäller industrilokalisering är konflikten
med fritids- och naturvårdsintressen.
Detta gäller inte minst den
landsända jag representerar.

Ett stort företag, som är i behov av
goda hamnmöjligheter, vill etablera sig
på en plats, där några sommargäster
byggt sina stugor och får njuta av välbehövlig
rekreation. Denna lokalisering
hälsas med största tillfredsställelse av
en så gott som enhällig opinion bland
den bofasta befolkningen, inte enbart
i den kommun det närmast gäller, utan
över så gott som hela länet — och utanför
också för resten. Man hoppas att
företaget, direkt och framför allt indirekt,
skall ge arbetstillfällen, som bygden
så väl behöver även för att tillgodose
sommargästernas och turisternas
servicebehov. Men sommarstugeägarna
protesterar. Det är en smutsig industri,
säger man som sprider lukt och otrevnad
omkring sig. Lägg den i Göteborg
i stället, föreslår man. Tydligen räknar
man med att den halva miljon människor
som bor där är så immun mot
föroreningar att den tål litet till.

Det råder alltså en motsättning mellan
olika intressen, framför allt mellan
dem som företräder arbetsmarknadssynpunkterna
och dem som prioriterar fritidsintressena.
Denna motsättning är beklaglig
och alldeles onödig. Det går att
tillgodose båda intresseriktningarna.
Jag anser också att man har en alltför
statisk syn när man bedömer dessa frågor.
En smutsig industri nu behöver
inte vara det i framtiden. Redan nu
bör ställas krav på industrin att vidta
alla tänkbara åtgärder för att förebygga
immissioner. Det finns utan tvivel ytterligare
möjligheter att med nu kända
tekniska metoder minska skadeverkningarna.
Forskningen på detta område
får inte heller stanna av, utan bör
i stället stimuleras. Målet bör vara att
helt eliminera föroreningar och andra

skadeverkningar från industrier. Därmed
underlättas också lokaliseringen.

Lokaliseringsfrågan är viktig. Jag är
väl medveten om att det inte går att
sprida ut industrier hur som helst. Man
måste koncentrera sig till vissa orter,
som kan bli tillräckligt livskraftiga för
att ge arbetsmöjligheter och den service
som människor efterfrågar i en
region. Enligt min mening bör kommunindelningen
också på sikt anpassas
efter detta.

I det sammanhanget uppstår ofta frågan
om den kommunala demokratin.
Motståndet mot större kommuner motiveras
ibland med att demokratin skulle
försvagas. Det blir färre människor
som engageras i kommunalpolitiken,
och därmed sjunker intresset för de här
frågorna, menar kritikerna.

Jag tror inte på detta. Demokratins
styrka står inte i något bestämt förhållande
till det antal människor eller den
andel av kommunens invånare som direkt
deltar i den formella beslutsprocessen.
Det beror i stället på hur vi
kan engagera människorna över lag i
samhället, och framför allt medlemmarna
i de politiska organisationerna, som
ytterst bär upp de demokratiska funktionerna.
Intresset för samhällsfrågorna,
framför allt bland ungdomen, är
inte att ta miste på. Det gäller att kanalisera
detta intresse till en konstruktiv
och engagerad debatt om väsentliga
samhällsfrågor. Detta kan och bör ske
i våra politiska organisationer. Genom
att kommunerna får rätt att ekonomiskt
stödja de politiska partierna underlättas
möjligheterna till mötesverksamhet
i nya former, studie- och kursverksamhet,
rådslagsgrupper och annat för att
aktivera den politiska debatten. Därmed
kan nya initiativ ventileras i större
forum och fler människor engageras
i den konstruktiva samhällsdebatten.
Detta kommer att väsentligt stärka vår
demokrati.

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Det kan inte hjälpas
att en viss misstämning nu håller på
att sprida sig bland vissa delar av vårt
folk, kanske främst bland vad vi brukar
kalla för de självägande företagarna
eller egenföretagen. Till en del beror
det nog på den låt mig säga oerhört
onyanserade och fräna kritik mot
företagarna som kommer från vissa nästan
kulturrevolutionära kretsar inom
och utom regeringspartiet.

Vi företagare är vanliga hyggliga
människor med ett uppriktigt samhällsansvar,
och vi vill bli behandlade som
sådana. Vär gärning är lika viktig för
samhället som alla andras.

Men misstämningen beror också på
den oro inför framtiden som blivit en
följd av främst den höga räntan och de
utomordentligt stränga kreditrestriktionerna.
Jag är fullt på det klara med att
vissa företagsgrenar och vissa regioner
har goda tider med tendenser till ekonomisk
överhettning; det har för övrigt
nämnts tidigare i denna debatt. Men
vi skall inte glömma att konjunkturbilden
är mycket splittrad. Många branscher
har hamnat i samma svåra situation
som TEKO-industrierna, och i
många regioner har man svårt att bereda
alla full sysselsättning. De hårda
kreditrestriktionerna, som i så hög grad
drabbar egenföretagarna, kan komma
att få allvarligare konsekvenser än man
räknat med. Det är fara värt att vi kan
komma att få, inte en strukturrationalisering,
utan en strukturomvandling,
som kan leda till en folkvandring inom
våra gränser av hittills oanat format.

Denna strukturomvandling får många
konsekvenser. Ett stort problem kan
bli de krav som strukturomvandlingen
kommer att ställa på omskolning av arbetskraften
och människornas tvångsförflyttning
från hembygden till större
industricentra. Det kan innebära ekonomiska
förluster för de enskilda människorna
och omskolningskostnader och
forcerade kommunala investeringar för

Allmänpolitisk debatt

det allmänna. En så hårdhänt åtstramningspolitik
som regeringen nu bedriver
kan betyda inte bara att den nu
begynnande högkonjunkturen kommer
av sig, utan också att den vändes i sin
motsats med bl. a. ett ökat antal företagsnedläggningar
som följd. Enligt vår
uppfattning finns det bättre sätt att
bromsa farten, om den verkar bli för
hög, än att sätta en käpp i hjulet. Tvärbromsningen
kan leda till våldsamma
sladdningar.

Till de branscher som i dag drabbas
hårt av svårigheter med kapitalförsörjning
och krediter hör glasindustrin, den
bransch där jag själv hör hemma. Den
är främst lokaliserad till Småland och
uppvisar en hel del likheter med den
tidigare nämnda TEKO-branschen. Genom
glasindustrins koncentration till
ett ganska begränsat område i mellersta
och sydöstra Småland kan en hel
region få känning av de svårigheter
denna bransch drabbas av.

Den manuellt arbetande svenska glasindustrin
hoppas få samma statliga stöd
som kommande lagstiftning kan tillförsäkra
andra branscher med ungefär likartade
problem. Inom den manuellt arbetande
svenska glashanteringen har
under senare år skett genomgripande
rationaliseringar och samverkan inte
minst när det gäller exporten, som är
utomordentligt viktig för denna bransch.
Vi som arbetar inom branschen tycker
att exporten av det svenska konstglaset
— det har sagts många gånger förr,
men jag vill upprepa det här i dag —
har fått något av karaktären av en snöplog,
som bidrar till att ge svenska produkter
ett gott anseende på utländska
marknader. Glasbrukens export har således
inte bara ett egenvärde för de
berörda företagen, utan är till nytta
för hela den svenska exportindustrin,
inte minst den del som säljer kapitalvaror.

Svårigheterna för vår svenska glasexport
beror inte minst på konkurrens
från våra nordiska grannländers glas -

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

industrier, som ur flera synpunkter har
ett väsentligt bättre utgångsläge. Bl. a.
är lönekostnaderna i vårt land betydligt
högre än deras. Det gjordes för ett
par år sedan en sammanställning över
lönekostnaderna i vissa glasproducerande
länder i Europa, som visade att
Sverige år 1967 låg i toppen med en
timarbetslön av 9 schweizerfrancs mot
i Danmark 6:80, i Finland 5:19 och i
Västtyskland 4:92. Dessa siffror inkluderar
de sociala kostnaderna. Härmed
har jag inte sagt att lönerna för svenska
glasarbetare i och för sig är för
höga, men jag ville göra en jämförelse
med förhållandena i andra länder.

Med en personalkostnad som i vår
bransch ligger på ungefär 60 procent
av självkostnaderna förstår man kanske
att svensk glashantering måste vara
mycket på alerten om den skall kunna
hävda sig internationellt. Man har i
våra nordiska grannländer, särskilt i
Finland, ett effektivt statligt exportstöd
samtidigt som man har ett tullskydd,
som ger en viss trygghet på hemmamarknaden.
Svensk glasindustri ropar
inte på tullskydd — vi tror att vi kan
bli starka nog att klara oss ändå. Men
statliga exportfrämjande åtgärder skulle
hälsas med stor glädje, inte bara av
denna industrigren och de i den anställda
utan också av stora delar av
den svenska glasregionen — dvs. hela
Småland.

Herr talman! Till sist vill jag beröra
eu fråga som gäller hela det svenska näringslivet
och i synnerhet den mindre
och medelstora industrin. Exportfrämjande
åtgärder bör inte bara gälla så
utsatta branscher som glashantering
och TEKO-företag. över huvud taget
måste den mindre och medelstora företagsamheten
få bättre möjligheter än
hittills att konkurrera på världsmarknaden.
Svårigheterna är i dag stora och
man kan inte vänta att de självägande
företagarna på egen hand, var och en
inom sitt företag, skall kunna klara av
den svåra och stora apparat som en ef -

fektiv försäljningsorganisation utomlands
i dag innebär. För de mindre företagarna
finns många problem — bl. a.
språksvårigheter och obekantskap med
önskningarna utomlands. Här bör
staten träda in och hjälpa till. Det kan
ske på många olika sätt — genom handelscentra
i större orter i utlandet, genom
utställningar och mässor och genom
olika kampanjer. Jag vill där hänvisa
till den statsunderstödda finska
kampanjen »Finn Finland», som väl de
flesta av oss kommit i kontakt med. Den
gick ut över hela världen och har givit
mycket fina resultat. Exportrådet för
den mindre industrin — tidigare Småindustrins
exportbyrå — beräknar att
omkring hälften av de cirka 10 000 företag
i vårt land som har färre än 100
anställda skulle kunna vara exportörer.
Men de mindre och medelstora företagen
saknar i hög grad den information
som är nödvändig för att kunna
fatta beslut i exportfrågor. Här ger våra
handelssekreterare runt om i världen
en god hjälp. Jag skulle tro att
en utvidgning av handelssekreterarsystemet
skulle vara till stor nytta inte
minst för den medelstora industrin och
dess export.

Nu skall ju handelssekreterarnas tjänster
avgiftsbeläggas. Man föreslår en debitering
av 200 kronor per timme. I och
för sig är det väl rimligt att handelssekreterarnas
arbete avgiftsbeläggs,
men de inkomster som dessa avgifter
kommer att medföra borde i princip
öka möjligheterna att bygga ut handelssekreterarorganisationen
ytterligare.
Jag tror att detta skulle medföra
stora fördelar för den exporterande
småindustrin. Det kan väl också diskuteras
om det är lämpligt att avgiftsbelägga
sådana tjänster från handelssekreterarna
som inte kommer enbart ett
företag till godo utan en hel bransch.

Herr talman! De insatser som staten
kan göra för att hjälpa mindre och medelstora
företag på exportmarknaderna
gynnar inte bara företagen och de

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

anställda, utan det är en hela landets
angelägenhet.

Herr NYGREN (s):

Herr talman! I regeringens elvapunktsprogram
från i våras för regional
jämlikhet åt de nordligaste landsdelarna
angavs som en målsättning att
de s. k. skogslänen skulle betraktas som
och utvecklas till en med det övriga
landet integrerande del.

Som en glädjande inledning på ett
förverkligande av den målsättningen
vill jag se det sysselsättningspaket som
några regeringsledamöter den 24 oktober
presenterade i Luleå. Jag vill här
uttala min stora glädje över de samhällsinsatser
för en ökad sysselsättning
i vår del av landet som regeringen nu
medverkat till. Att detta erkännande
kommer från en västerbottning får väl
tas som ett bevis för att allt tal om inre
konkurrens och avund mellan Norrlandslänen
saknar grund. Västerbottens
län var nämligen det enda av de nordligaste
länen som inte fick något företagsprojekt,
men vår glädje grumlas inte
fördenskull. Vi gläds med norrbottningarna
och västernorrlänningarna,
och vi tar fasta på statsministerns löfte
i Luleå att den nu offentliggjorda satsningen
bara får ses som en början. Nya
regeringsåtgärder är att vänta.

Det är närmast för att ge några tips
om vad vi skulle önska oss i nästa paket
som jag här har begärt ordet. Några
ytterligare understrykanden av nödvändigheten
av att åtgärderna kommer i
mycket snabb takt tror jag inte behövs.
Den senaste halvmånadsräkningen från
länsarbetsnämnderna i övre Norrland
över antalet arbetslösa är en tillräcklig
påminnelse om hur angelägna de
snabba åtgärderna är.

Om regional jämlikhet i sysselsättning
och service skall kunna förverkligas,
krävs insatser på samhällets alla
fält. Främst behövs kraftiga nytillskott
av industrier och sysselsättningstillfällen.
Men lika angelägna för den re -

Allmänpolitisk debatt

gionala jämlikheten är en utbyggd högre
utbildning i de norra landsdelarna
och en kraftigt utbyggd allmän service,
mera jämlikt utformade än dagens.

Låt mig till att börja med nämna
några av bristerna i den regionala jämlikheten
på utbildningens område.

Det gäller här bl. a. bristen på högre
teknisk utbildning. Det bör vara möjligt
att mycket snabbt få i gång den
tekniska utbildningen i Norrland därför
att den spelar en så betydelsefull
roll för utvecklingen av det norrländska
näringslivet. En anknytning av den teoretiska
utbildningen till Umeå universitet
och ett förläggande av den praktiska
utbildningsdelen och forskningsverksamheten
till de norrländska industriföretagen
skulle göra det möjligt
att mycket snabbt komma i gång med
en utbildning på detta område.

Bristen på jämlikhet gäller vidare
tandläkareutbildningen. Intagningen i
Umeå är för närvarande 60 studenter
per år; det är 40 färre än vid någon
av de övriga läroanstalterna. En ökning
av intagningen till 100 studenter per år
skulle göra utbildningen i Umeå mera
jämlik med utbildningen på andra håll
och även vara av stor betydelse för en
upprustning av tandvårdsservicen i de
nordligaste delarna av vårt land. Det
har nämligen visat sig att tandläkare
som utbildats i Umeå i stor utsträckning
valt att stanna kvar och verka
i de nordligaste länen.

På sysselsättningens område krävs en
kraftfull satsning på projekt som snabbt
kan ge en ökad sysselsättning. Låt mig
bara nämna några punkter där samhället
snabbt bör kunna medverka till
att åtgärder vidtas.

Det behövs för det första ett besked
i Vindelälvsfrågan. Det har sagts att
utredningsförslaget om utbyggnad eller
inte av de kvarvarande Norrlandsälvarna
är att vänta om några veckor.
Det är angeläget att förslaget expedieras
mycket snabbt av regeringen sedan
det framlagts. Åtskilliga hundratal fa -

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

miljer i de två nordligaste länen har
länge nog väntat på de sysselsättningar
som ett klartecken för älvutbyggnaderna
skulle innebära. De måste nu få ett
mycket snabbt besked.

För det andra krävs åtgärder mot
bristen på sysselsättning åt den kvinnliga
arbetskraften. I övre Norrland finns
en mycket stor dold arbetskraft bland
kvinnorna. Fn undersökning som har
gjorts i Skellefteå stad visar att man
enbart där hade 2 500 kvinnor som önskade,
men som i dag inte kunde få
sysselsättning. Det är alltså betydligt
flera än som totalt redovisas som arbetslösa
i arbetsmarknadsstatistiken för
hela Västerbottens län. Dessa kvinnor
finns inte i några arbetslöshetsköer. De
har kanske aldrig efterfrågat arbete. De
vet att det för närvarande inte finns
något arbete att få. Deras problem måste
bli föremål för mycket snabba och
speciella samhällsinsatser.

För det tredje har vi kraven på en
utbyggd statlig industriverksamhet. Jag
noterar med tillfredsställelse den satsning
på en upprustning och utbyggnad
av statliga företag i Norrbotten som presenterades
i det s. k. Luleåpaketet. Men
jag beklagar att Västerbottens enda statliga
företag, televerkstaden i Skellefteå,
inte fanns med i bilden. Må den komma
i nästa paket, och med den ytterligare
nya statliga företag till de norrländska
länen, då speciellt företag lämpade för
lokalisering till det norrländska inlandet
med dess särskilda sysselsättningsproblem.

För det fjärde bör det industriella
utvecklingsarbetet utbyggas. Utvecklingsarbetet
i de norrländska företagen
bör få ett mycket kraftigt stöd. Ett samspel
bör här vara möjligt med universitet
i Umeå för att kunna bygga upp
och skapa fram nya produkter, lämpade
för tillverkning i de nordligaste länen.
Det bör kunna ske via forskningsoch
utvecklingsarbete, speciellt inriktat
på norrländsk företagsamhet.

Låt mig så, herr talman, till sist ock -

så beröra några problem beträffande
service och kommunikationer, som några
talare tidigare snuddat vid.

Det gäller i första hand problemet
med de norrländska fraktkostnaderna.
En nyligen publicerad utredning av en
arbetsgrupp från regeringen och Industriförbundet
gav bevis för att fraktkostnaderna
spelar en klart negativ roll
för norrländsk produktion. Låt oss då
eliminera detta genom att införa någon
form av mera jämlika frakttaxor på
järnväg och flyg för såväl gods- som
persontrafik till och från de avlägset
belägna delarna av Norrland. De nu genomförda
eller signalerade höjningarna
av avgifterna på järnväg och flyg kommer
att verka i klart negativ riktning
för industriell utveckling i de övre
delarna av landet.

Jag skulle vilja fråga, varför det skall
vara dubbelt så dyrt för ett norrländskt
företag att nå Europamarknaden med
sina produkter som det är för en producent
av liknande varor i Mellan- och
Sydsverige.

Samma problem finns på teletaxans
område. För telekommunikationerna
gäller också denna brist på jämlikhet
mellan de övre delarna av landet och
de mera centralt belägna.

Varför skall det vara 15—20 gånger
dyrare för t. ex. en Vilhelminabo att
med telefon nå ett statsråd i Stockholm
än vad det är för en Farstabo eller
Vällingbybo? Varför skall det vara 15—
20 gånger dyrare för en företagare i Luleå
att ringa till en kontinental kund
med kontor i Stockholm än vad det är
för en företagare i exempelvis Hägersten?
Här har vi en problematik som
det gäller för oss att ta itu med för
att försöka att få en utjämning till stånd
i samma anda som när det gällt jämlikhet
i fråga om sjukvårds- och läkemedelstaxor.

Jag vill vidare nämna behovet av en
utbyggd flygtrafik på övre Norrland.
För att minska avståndet till och från
Norrland spelar just flyget en mycket

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

stor roll. En vidgad utbyggnad av de
mindre flygplatserna i de norrländska
länen är i högsta grad en rättvisefråga
för landsdelen.

Jag vill överlämna denna julklappslista
till regeringen och samtidigt uttala
förhoppningen att statsministern,
industriministern och inrikesministern
så snart som möjligt kommer med ett
nytt sysselsättningspaket, helst i form
av ett juklappspaket till de övre delarna
av landet. Låt då gärna även kommunikationsministern
få vara med, ty
ett positivt besked från honom om t. ex.
frakt- och teletaxepolitiken skulle vara
mycket välkommet för såväl industri
som enskilda personer i Norrland.

Till sist några ord till de centerpartister
som har yttrat sig tidigare i debatten.
De har försökt framställa saken
så, att bristen på lokaliseringspengar
har bromsat industriutvecklingen i
Norrland. Jag tror inte det finns ett
enda exempel på att ett lokaliseringsärende
har stoppats på grund av brist
på pengar. Nej, huvudsakligen är det
nog de expanderande syd- och mellansvenska
företagens ovilja att lokalisera
norrut som utgjort en broms på lokaliseringspolitiken.
Om de nu inledda
förhandlingarna med Industriförbundet
kan väcka till liv ett ökat lokaliseringspolitiskt
intresse i företagarvärlden är
detta glädjande; om inte bör det finnas
möjligheter att utforma den nya
lokaliseringspolitiken så att den tvingar
fram en jämnare industriell utveckling
här i landet.

Herr Nilsson i Tvärålund tog i går
upp en annan centerpartistisk käpphäst
i debatten. Han menade att koncentrationssträvandena
var en fara för utvecklingen
— också de lokaliseringspolitiska.
Detta är ett överraskande resonemang
för att komma från en så aktiv
man inom jordbrukarnas föreningsrörelse.
Just jordbrukarnas organisationer
har väl haft en nästan oförklarlig benägenhet
för koncentration till Stockholm
och till några andra stora centra

Allmänpolitisk debatt

i landet. Tydligen är det stor skillnad
mellan lära och leverne inom centerpartisternas
led.

För att inte här uppfordra till någon
sen debatt vill jag endast vädja till herr
Nilsson i Tvärålund och övriga centerpartister
att söka medverka till en lokalisering
av några eller åtminstone någon
av de drygt 30 av jordbrukarrörelsens
centrala förvaltningar och kontor,
vilka nu trängs i Storstockholm,
till Norrland där många av dem lika
gärna kunde vara placerade. Med en
praktisk sådan insats kunde man visa
att centerpartiet också vill göra en konkret
insats i lokaliseringspolitiken.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag måste ta till orda
när herr Nygren säger att det inte finns
ett enda exempel på att det har fattats
lokaliseringspengar men att det i stället
har fattats idéer och projekt. Jag
tycker att det räcker med ett exempel
för att visa att det har funnits projekt,
men att det har saknats vilja hos
regeringen att satsa på dessa. Låt mig
anföra exemplet från Norrbotten med
den tallbarroljefabrik som var planerad
att etableras i anslutning till ASSI vid
Lövholmens bruk

Förslaget kom genom Svetab och
projektet skulle förverkligas i samarbete
med privata intressen. Ifrågavarande
privatföretag var mycket intresserade
och beredda att satsa pengar. Tyvärr
var industriminister Wickman inte lika
intresserad — han sade nej. Jag tycker
att detta bör framhållas i anslutning
till vad herr Nygren yttrade.

I Norrbottens läns landsting har vi
en närings- och planeringsnämnd. I
sin senaste verksamhetsberättelse påpekade
nämnden att den till Svetab framfört
en hel del idéer och uppslag. Hittills
har vi inte sett något resultat härav.
Det är tydligen inte bara pengar
som fattas — det fattas också vilja hos
regeringen.

När det gäller frågan om utflyttning -

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Allmänpolitisk debatt

en av företag från Stockholm vet jag
inte, herr Nygren, varför det alltid tar
eld i baken på er när vi berör den
frågan. Vad vi här diskuterat är frågor,
som de valda representanterna för
Sveriges folk från denna talarstol kan
påverka. Vi kan inte besluta om flyttning
av jordbrukarnas organsiationer
och inte heller av de konsumentkooperativa
organisationerna. Vi har t. ex.
aldrig kritiserat konsumentkooperationen
för att den rationaliserat och koncentrerat
sin verksamhet.

Det är inte där skon klämmer, utan
frågan gäller vilka medel vi kan använda
för att flytta ut företag, vilkas verksamhet
vi här i riksdagen kan diskutera.

Herr NYGREN (s):

Herr talman! Herr Stridsman gav
egentligen inget svar på den fråga jag
ställde, nämligen om han kunde nämna
ett enda projekt där det saknats pengar.
Han anförde några exempel — som
jag ju inte nu kan kontrollera — på
att behandlande organ bedömt ifrågavarande
projekt så, att de inte velat
vara med om att realisera dem. Men det
är en annan sak, herr Stridsman, än
att man inte har pengar för att genomföra
projekten. Jag vidhåller vad jag
sade tidigare, nämligen att det ännu
inte såvitt jag har mig bekant funnits
ett enda projekt för vilket man inte
haft lokaliseringsmedel. Regeringen har
sett till att det har fyllts på allteftersom
det har behövts lokaliseringspengar.

Herr Stridsman blev tydligen irriterad
av min mycket stillsamma vädjan
att centerpartisterna, som ju ändå har
mycket nära kontakter med jordbrukarnas
ekonomiska föreningsrörelse, skulle
försöka medverka till att något enda
av jordbrukarorganens drygt trettio till
Stockholm förlagda huvudkontor skulle
lokaliseras till exempelvis Norrland.
Herr Stridsman sade att centerpartisterna
inte har några möjligheter att
påverka jordbrukarnas organisationer.

Det är ett märkligt uttalande för att
komma från en man som ändå varit
ombudsman för en stor jordbrukarrörelse.
Jag trodde att man på det hållet
hade större möjligheter än vad herr
Stridsman försökte göra gällande.

Jag är fullständigt ense med herr
Stridsman om att vi skall hjälpas åt
när det gäller att lokalisera statlig företagsamhet
exempelvis till de övre delarna
av landet, men vad jag vädjade
om var att centerpartisterna i sin dubbla
egenskap av riksdagsmän och aktiva
i jordbrukarnas föreningsrörelse
skulle försöka medverka till något projekt
norr om Dalälven.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag har av kamrater
här i kammaren fått veta att herr Nygren,
som han uttryckt sig, har hyvlat
på mig medan jag inte var i kammaren;
jag kom in just när herr Nygren gick
ned från talarstolen. Under det följande
replikskiftet har jag kunnat ana mig till
vad som måhända har varit aktuellt,
nämligen att det inte har saknats pengar
till berörda projekt, utan att det är
idéerna som har saknats.

Vi har sagt att man inte hushållar
med pengarna och att man inte tar upp
de många idéer som bl. a. vårt parti har
framfört i syfte att kunna tillgodose
Norrland. Man kan också köpa idéer genom
att använda pengar rätt. Vårt parti
har ett femtonpunktsprogram som jag
vill rekommendera herr Nygren m. fl.
att läsa. Det innehåller förslag som vi
har framlagt år efter år. De skulle kunna
möjliggöra att idéer fördes ut till lokaliseringsområdena.
Om det skedde i den
utsträckning som vi anser lämpligt
skulle icke pengarna räcka till. Pengarna
skulle kanske inte heller räcka till
om man använde dem till den utökade
lokalisering som vi har föreslagit i olika
sammanhang.

När det sedan gäller centerpartiets
möjligheter att påverka lokalisering av

olika företag vill jag hänvisa till NCB,

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Norrlands Skogsägares cellulosa AB -—
mig veterligen det enda stora skogsföretag
i Norrland som har sitt kontor
där. Däremot har t. ex. LKAB, som bedriver
gruvbrytning i Norrbotten, sitt
huvudkontor förlagt till Stockholm. I
den mån centerpartiet har ett avgörande
inflytande har det alltså blivit resultat.
Ligger verksamheten i Norrland så
finns också huvudkontoret där.

•lag hoppas att när frågan om LKAB:s
huvudkontors placering kanske någon
gång i framtiden kommer upp till diskussion
här i kammaren efter eventuella
motioner från centerpartiet, så skall vi
få stöd även av socialdemokraterna.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag noterade med tillfredsställelse
den reträtt herr Nygren
gjorde beträffande företagsetablering i
Norrland. Han sade att det inte har saknats
pengar, men jag tycker att han
borde ha kompletterat med att säga att
vad som saknats hos regeringen har varit
vilja att satsa. Det framgår av de få
exempel jag anförde. Konkreta idéer
och förslag har lagts fram, men de har
inte fullföljts. Jag vill här ytterligare
nämna ett talande exempel. Hans Hagnell,
som satt med i statliga företagsgruppen,
hoppade av helt enkelt därför
att ingenting hände. Han sade här i
kammaren under lokaliseringsdebatten
i våras: Jag har väntat på en proposition
i januari, i februari och ända fram
till maj, men ingen har lagts fram. Det
är inte på det sättet man bygger ut statlig
företagsamhet. — Och herr Ilagnell
hoppade sedan av från Svetab i somras.

Det går alltså inte, herr Nygren, att
påstå att staten bär pengarna men att
det är idéerna som fattas.

Herr Nilsson i Tvärålund drog fram
exemplet med NCB:s huvudkontor. Det
finns många andra, men jag skall inte
ta upp flera här. Vad jag vill ha sagt är
att vi från denna talarstol inte kan diskutera
vare sig privata, konsument- eller
producentkooperativa företags flytt -

Allmänpolitisk debatt

ning från Stockholm till Norrland eller
från Norrland till Stockholm. Vad vi
skall diskutera är vilka statliga företag
— sådana som vi har direkt inflytande
över — som vi kan flytta ut. Det är den
konkreta frågan, herr Nygren.

Herr NYGREN (s):

Herr talman! Får jag först säga till
herr Nilsson i Tvärålund att jag absolut
inte har hyvlat på honom, som han påstod.
Jag framförde en mycket stillsam
vädjan, och jag trodde inte att den skulle
utlösa en sådan diskussion som nu
följt.

Jag är förvånad när herr Stridsman
säger att vi inte kan diskutera utlokalisering
av andra företag än statliga.
Det är ett märkligt resonemang, eftersom
den statliga sektorn ju ännu så
länge är mycket obetydlig. Vi bör försöka
att på olika sätt medverka till att
också få ut i landet annan företagsamhet,
privat och kooperativ. Vi får göra
detta var och en i sina organisationer
och med sina kontakter.

Att riksdagen inte kan fatta beslut om
exempelvis utlokalisering av något av
jordbrukarnas centrala organ är jag
fullt medveten om, men jag tycker ändå
att man kan ha rätt att här i kammaren
framföra en stilla vädjan till dem som
sitter i sådan position att de kan medverka
till beslut i den riktningen.

Jag håller med herr Nilsson i Tvärålund
om att NCB utgör ett lysande undantag
när det gäller dels att medverka
till industriell utveckling i Norrland
och dels att förlägga central förvaltning
till Norrland. Min vädjan gällde de övriga
delarna av jordbrukarnas föreningsrörelse,
vilkas huvudkontor i dag
trängs i Stockholms city. Jag hoppades
att herr Nilsson & Co skulle försöka
få dem utlokaliserade till sådana områden
där de bättre hör hemma än i asfaltcentra
som Stockholm.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag vill bara notera att

Nr 34

Torsdagen den 30 oktober 1969

Visst tillgodoräknande av tjänstgöring på fiskefartyg

herr Nygren har kommit till samma
uppfattning som jag, att vi här i riksdagen
inte kan fatta beslut som rör företag
vilka inte är statliga. Jag anser
liksom han att vi kan vädja till dessa
företag att flytta ut sina verksamheter,
men vad jag ville slå fast var att vi inte
här i riksdagen kan fatta beslut om sådana
utflyttningar.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Skogssidan är den som
jag bäst känner till och jag vill säga att
NCB är inget undantag. I Sydsverige
finns ett stort kooperativt företag, Södra
Sveriges skogsägares förbund, som
har sitt huvudkontor i Växjö och som
är en av Sveriges största massa- och
pappersproducenter. Ytterligare ett företag,
som är under uppbyggnad i Vänerområdet,
har inte heller sitt huvudkontor
i Stockholm.

Sedan vill jag säga att många i Norrland
anser att jordbruket knappast kommer
att ha någon större betydelse där
uppe och kanske inte heller i andra delar
av landet. Om det blir möjligt att
behålla jordbruket bara i Skåne, bör
förmodligen föreningsrörelsens huvudkontor
förläggas till Skåne, måhända
till örestad. Det måste finnas ett visst
underlag i form av produktion och tillverkning
där huvudkontoret skall ligga.

Jag hoppas efter denna diskussion att
Arne Nygren från Umeå är beredd att
rösta för att huvudkontoret för LKAB
förläggs till Norrbotten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 16

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 132, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av 1 § andra stycket
lagen (1963:268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

§ 17

Föredrogs den av herr Sellgren (fp)
vid kammarens nästföregående samman -

träde på förmiddagen gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
angående järnvägsförbindelser till vissa
industriorter i Norrland.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 18

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 124, i anledning av motioner om
fria läroböcker till vuxenstuderande,
och

nr 125, i anledning av motioner angående
dispositionen av avvecklingsskolornas
donationsfonder; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
52, med anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med redogörelse från Nordiska rådets
sjuttonde session, såvitt skrivelsen
hänvisats till bevillningsutskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 19

Visst tillgodoräknande av tjänstgöring på
fiskefartyg

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av motioner om
visst tillgodoräknande av tjänstgöring
på fiskefartyg.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag ber att först få instämma
i motionärernas anförda synpunkter
vad gäller ändring av sjöbefälskungörelsen
så, att deltagande i fiske
på Nordsjön eller i avlägsnare farvatten
kan jämställas med anställning
på handelsfartyg de tolv månader som
erfordras utöver övrig sjötid.

Torsdagen den 30 oktober 1969

Nr 34

Rätt till nedskrivning vid beskattningen av värdet på djurbesättning

Jag konstaterar vidare med tillfredsställelse
utskottets meddelande att chefen
för kommunikationsdepartementet
tillkallat en sakkunnig, som jämte experter
arbetar under benämningen befälsbemanningsutredningen.

Anledningen till att jag begärt ordet
är emellertid att jag vid 1966 års riksdag
aktualiserade samma fråga som här
behandlas beträffande tjänstgöring på
fiskefartyg. Min motion gällde en annan
grupp av sjövant folk, nämligen
marinens personal. Såväl inom flottan
som inom kustartilleriet förekommer
nämligen en mycket omfattande teoretisk
och praktisk utbildning av befäl
ombord, vilket i förening med praktisk
tjänstgöring till sjöss ger dessa människor
stor erfarenhet av sjötjänst. Det
synes därför i förevarande sammanhang
vara av intresse att tillvarata den
kvalificerade befälspersonal, som framför
allt i samband med pensionering avgår
ur tjänst vid marinen.

Det har emellertid visat sig, att det
föreligger påtagliga administrativa svårigheter,
när personal ur marinen önskar
erhålla behörighet för tjänst vid
handelsflottan eller kvalificera sig för
erhållande av sådan behörighet. Det
skulle därför vara tacknämligt, om den
nu tillkallade sakkunnige ville ta upp
även denna grupps problem till översyn.

För att inte uppta kammarens tid mer
än nödvändigt i denna fråga, vill jag
till protokollet och som ett »medskick»
till den sakkunnige hänvisa till motion
II: 472 år 1966.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 62, i anledning av motioner om
förbud mot användning av DDT m. fl.
preparat,

nr 63, i anledning av motioner an -

gående handläggningen av fall av misstänkt
barnmisshandel,

nr 64, i anledning av motioner om
viss ändring av reglerna i barnavårdslagen
angående s. k. återflyttning,

nr 65, i anledning av motion om lagstadgad
rätt till semester mellan jul och
nyår, samt

nr 66, i anledning av motioner om
översyn av reglerna om sjukförsäkringsavgift.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21

Rätt till nedskrivning vid beskattningen
av värdet på djurbesättning

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 54, med anledning av motioner
om rätt till nedskrivning vid beskattningen
av värdet på djurbesättning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Rolf Eliasson och jag
har i denna kammare tagit upp frågan
om värdering av djur vid bokföringsmässig
redovisning. Vi anser att jordbrukarna
borde erhålla samma möjligheter
till nedskrivning av djurlagret
som rörelseidkare har för sitt lager och
som jordbrukarna har för annat lager
än just av djur.

Utskottet har behandlat denna motion
ganska positivt så till vida att utskottet
erkänner att det finns ett visst
fog för en anpassning av varulagervärderingen
för djur. Utskottet säger följande:
»Utskottet vill emellertid inte
förneka att en anpassning av varulagervärderingsreglerna
till de i viss mån
ändrade driftförhållandena inom jordbruket
kan vara befogad, inte minst
med hänsyn till kravet på en mer generell
övergång till bokföringsmässig redovisning
av jordbruksinkomst. Enligt

Torsdagen den 30 oktober 1969

80 Nr 34

Rätt till nedskrivning vid beskattningen av

vad utskottet erfarit är frågan om grunderna
för värderingen av djurvarulagret
i inkomstkällan jordbruksfastighet
redan uppmärksammad av jordbruksbeskattningskommittén.
»

Jag tycker att utskottet kunde ha framfört
denna synpunkt direkt till utredningen
t. ex. genom att helt enkelt tillstyrka
motionen, och jag föreställer mig
att det är detta som ligger bakom den
blanka reservationen från de ledamöter
av moderata samlingspartiet som
deltagit i behandlingen av denna fråga
i bevillningsutskottet.

Detta är en för många jordbrukare
mycket angelägen fråga. Djurägarna
måste rätta sig efter de bestämmelser
som varje år utfärdas av riksskattenämnden
beträffande det värde till vilket
de skall ta upp sina djur. Vissa år
kan det ske en uppskrivning av värdena
som är ganska väsentlig och som innebär,
att man måste deklarera för en fiktiv
inkomst och betala skatt för den,
trots att man i verkligheten inte har fått
några kontanta medel utan det är fråga
om en ren bokföringsåtgärd.

Mellan 1964 och 1965 skrevs t. ex.
djur upp med inte mindre än 170 kronor
per styck — det gäller en viss djurgrupp;
det kan variera litet beroende
på vilken produktion de har och hur
mycket de väger — och samma grupp
skrevs upp från 1965 till 1966 med 150
kronor per styck. Myndigheterna i vårt
land vill ju på alla sätt skapa ett rationellt
jordbruk, bl. a. genom KR-verksamheten
i Norrland och i övrigt genom
t. ex. kreditgarantilån. Det är från alla
synpunkter angeläget att vi får rationella
enheter, inte minst beträffande mjölkproduktionen.
I dag kan en man sköta
upp till 60 mjölkkor och dessutom
ungdjur om allting är modernt. Tre man
kan klara hela driften själva med ersättarturer
— i stort sett är det alltså bara
två man som är i ladugården varje dag
— om det gäller omkring 100 kor och
sammanlagt 150—200 djur.

Vid en uppräkning med t. ex. 250 kro -

värdet på djurbesättning

nor blir det en fiktiv inkomstökning
med 15 000 kronor vid en besättning på
60 djur, dvs. en inkomst som måste deklareras
utan att det finns något reellt
underlag för den. Räknar man med den
större besättningen på 350 djur med
ungdjur och mjölkkor kommer man upp
till ungefär 35 000 kronor i fiktiv inkomst.

Dessutom kan sägas att värdena är
ganska höga redan i dag. De skall utgöra
80 procent av genomsnittspriserna
vid försäljning av djur men, såvitt jag
förstår, gäller det försäljning av livdjur.

I varje fall ligger slaktvärdena, som är
aktuella för de flesta jordbrukare, lägre
än de belopp som djuren måste tas upp
till trots nedskrivning med 80 procent.

I förarbetena till nuvarande bestämmelser
har framhållits att det skulle innebära
nackdelar vid avveckling av ett
jordbruk om värdena vore för låga, och
det är klart att det kan förhålla sig så.
Då måste man ju ta fram försäljningsvärdet
till beskattning, men jag tycker
att det är att misstro jordbrukarna att
inte låta dem själva avgöra hur de vill
ha det. Vill de ha ett lågt värde och i
stället skatta när de säljer sin besättning
bör de kunna få det.

Vad man framför allt vill förhindra
är väl att en jordbrukare tvingas att ett
år skriva upp sitt djurvärde och därmed
får en högre inkomst än den reella.
Detta kanske inträffar ett år när det ur
skattesynpunkt är ytterst ogynnsamt för
den enskilde att få denna fiktiva inkomst.
Frågan bedöms för närvarande
lika för alla djurslag när det gäller bokföringsmässig
redovisning, men vid tilllämpning
av kontantprincipen är det
redan nu en skillnad. Utgiften för mjölkkor
får inte tas upp som en avdragsgill
kostnad vid rekryteringen. Å andra sidan
behöver man inte skatta när man
realiserar sin besättning. För köttdjur
däremot får man dra av kostnaden när
man sätter upp besättningen men måste
då också redovisa vinsten när man säljer
den. Detta talar särskilt för att det

Torsdagen den 30 oktober 1969 Nr 34

Meddelande ang. plenum fredagen den 31 oktober — Interpellation ang. den militära
hälso- och sjukvården

utan vidare borde vara så, att köttdjuren
räknades som varulager av annat
slag.

Herr talman! Jag har bara velat lägga
dessa synpunkter på frågan. Det finns
ingen anledning att yrka annat än bifall
till utskottets hemställan. Kanske
synpunkterna kan föras fram till utredningen.
Eftersom inte utskottet har velat
skicka över motionen kan jag göra
det personligen och dessutom bifoga
mitt lilla inlägg.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 55, med anledning av motioner
beträffande vissa uppbördsfrågor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Meddelande ang. plenum fredagen den
31 oktober

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens sammanträde fredagen
den 31 oktober blir ett bordläggningsplenum
och tar sin början kl. 14.00.

§ 24

Interpellation ang. den militära hälsooch
sjukvården

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Ett tragiskt dödsfall
har återigen inträffat inom det svenska
försvaret. 19-årige värnpliktige Lars
Gulliksson avled den 21 oktober på
Sundsvalls lasarett. Dödsorsaken var
lunginflammation. Han insjuknade under
fälttjänstövningar i Härnösandstrakten
i början av oktober och fördes till

KA 5:s sjukhus för att därefter överföras
till Härnösands lasarett. Hans tillstånd
försämrades så allvarligt att han
den 12 oktober överfördes till intensivvårdsavdelningen
på Sundsvalls sjukhus.
Trots stora ansträngningar lyckades
inte läkarna rädda hans liv.

Utredningar pågår för att skapa klarhet
kring de omständigheter som ledde
till hans död. Oavsett de rättsliga påföljder
som dessa utredningar kan påfordra
framstår det som självklart att
försvaret måste ta på sig ett moraliskt
ansvar för det inträffade.

Värnpliktige Gulliksson blev den 1
september sjukskriven och inlagd på
T 3:s sjukhus varifrån han utskrevs
den 6 september. Under några dagars
övningsuppehåll var han hemma och
även då sjuk varför han besökte läkare
i hemorten. Enligt uppgift hade han då
en elakartad halsinfektion.

Återkommen till regementet var han
på återbesök hos läkare den 18 september
och blev då friskskriven. Den 1 oktober
besökte han sjukhuset igen och
klagade då över ryggsmärtor. Detta föranledde
ingen åtgärd och den 3 oktober
deltog han i den förflyttning som kompaniet
gjorde till Stigsjö i samband med
höstens fälttjänstövningar. Han cykeltolkade
då nio mil. Gulliksson var även
i tjänst dagen därpå. Söndagen den 5
oktober kände han sig dålig och fick då
ligga kvar i bivack. På eftermiddagen
samma dag konstaterades hög feber och
han kördes till KA 5:s sjukavdelning.
Det finns skäl att ifrågasätta lämpligheten
av att beordra en person, som nyss
varit sjuk och som fortfarande klagade
över ohälsa, till sådana fysiska strapatser
som nio mils cykeltolkning utgör.

Dödsfallet har resulterat i en anmälan
till militieombudsmannen av vpl korpralen
Lennart Andersson i Östersund.
Denne kräver att en utredning skyndsamt
tillsättes, som dels får i uppdrag
att klarlägga omständigheterna kring
fallet Gulliksson, och dels ges direktiv

Nr 34

Toi-sdagen den 30 oktober 1969

Interpellation ang. den militära hälso- och

att utarbeta förslag om hela den militära
sjukvårdsorganisationen som syftar
till att jämställa den med den civila.

Korpral Andersson har också låtit
meddela, att han ansluter sig till vapenvägrarnas
skara till dess fullgoda garantier
finns för att inte människoliv spills
i onödan i fredstid. Detta gäller inte enbart
sjukvården utan över huvud taget
under militära övningar. Man får inte
sätta människoliv på spel bara för ambitioner
att övningarna skall göras realistiska.

Jag vill för övrigt erinra om att detta
inte är det första dödsfallet som inträffat
inom vårt försvar där man inte tagit
tillräcklig hänsyn till soldaternas fysiska
tillstånd.

Jag vill också framhålla att det av
mig här åberopade fallet och omständigheterna
kring detta kan få många
människor att misstänka att orsakerna
till sådana händelser inte blir objektivt
undersökta och utredda.

I det civila livet arbetar vi för en förbättrad
hälsovård och i arbetslivet för
ett effektivare arbetarskydd och en
bättre företagshälsovård. Det läggs ner
stora summor på detta. Inom försvaret
förefaller ambitionen att skydda människorna
från ohälsa och olycksfall inte
vara lika hög.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande fråga:

Avser statsrådet vidta åtgärder i syfte
att så förbättra den militära sjukvården
och hälsokontrollen att risker för

sjukvården

olyckshändelser och ohälsa vid militärtjänstgöring
under fredstid i görligaste
mån elimineras?

Denna anhållan bordlädes.

§25

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Westberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående televerkets
bestämmelser om flyttning av telefonapparat,

herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående skyldighet
för biltillverkare att använda
material som förhindrar rostskador,
fru Kristensson (m), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående bevakningen av
svenskt territorialvatten, och

herr Nordstrandh (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående sammansättningen
av 1968 års utbildningsutredning.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.49.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 31 oktober 1969

Nr 34

Fredagen den 31 oktober

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 23 innevarande
oktober.

§ 2

Föredrogs den av herr Lindberg (s)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående den militära
hälso- och sjukvården.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av motioner om
vidgad rösträtt för utlandssvenskar,
nr 28, i anledning av motioner om avskaffande
av adelsväsendet,

nr 29, i anledning av motion om kommunala
åtgärder för att bereda sysselsättning
åt partiellt arbetsföra,

nr 30, i anledning av motioner om
förvaltning av byggnad för skoländamål,

nr 31, i anledning av motioner om
rätt för kommun att bestrida rättegångskostnader
för kommunal förtroendeman,

nr 32, i anledning av motioner om
rätt för kommun att i sysselsättningsfrämjande
syfte lämna ekonomiskt stöd
åt jordbrukare,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redo -

görelse från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
konstitutionsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 34, i anledning av motioner om
proportionella val av nämndemän, och
nr 35, i anledning av motioner om
kommunalråds och landstingsråds kommunalrättsliga
ställning;

statsutskottets utlåtanden:
nr 126, i anledning av motioner om
beräkningsgrunderna för den församlingsprästerliga
organisationen,

nr 127, i anledning av väckta motioner
om effektivare trafikundervisning i
skolorna,

nr 128, i anledning av motioner om
särskilda läroböcker för synskadade
barn, och

nr 129, i anledning av motioner om
gemensamma stationer för post, tele och
järnväg;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 53, med anledning av motioner angående
avskrivningsunderlaget för
skogsvägar, m. m.,

nr 56, med anledning av motioner angående
realisationsvinstbeskattningen
av aktier m. in., och

nr 57, med anledning av motioner om
översyn av vissa avdragsregler i kommunalskattelagen
;

bankoutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av motioner om översyn av exportfinansieringen
;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av motioner om
ändrade bestämmelser för tillsättande
av tjänster inom svenska kyrkan,
nr 42, i anledning av motioner om en

Fredagen den 31 oktober 1969

84 Nr 34

demokratiskt uppbyggd organisation av
svenska kyrkan,

nr 43, i anledning av motioner angående
verkställande av påföljd för brott
begånget i Sverige av utlänning,

nr 44, i anledning av motioner angående
ärekränkning av främmande
makts statsöverhuvud, och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och tilldelats första lagutskottet; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 67, i anledning av motioner om
lagstiftning för kontroll av hälsofarliga
ämnen och produkter,

nr 68, i anledning av motioner om åtgärder
för att begränsa spridningen av
giftiga preparat,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen tilldelats andra
lagutskottet, jämte motion, och

nr 70, i anledning av motioner angående
politisk information och propagande
på arbetsplatser;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av motioner om åtgärder
till skydd för den medeltida miljön
i Visby,

nr 46, i anledning av motion om vidgat
straffansvar vid djurplågeri,

nr 47, i anledning av motion om ett
bättre djurskydd,

nr 48, i anledning av motioner om
upphävande av rätten i vissa fall att
döda annans hund, m. m.,

nr 49, i anledning av motioner om
skydd för bävrars boplatser,

nr 50, i anledning av motioner an -

gående förvaltning och underhåll av s. k.
grönområden,

nr 52, i anledning av motioner angående
preciserade normer för de stadsplanemässiga
kraven på parkeringshus,
och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av motion om utbildning
för tränare och stallpersonal
inom hästsporten, och

nr 31, i anledning av motioner om
översyn av bestämmelserna för bidrag
till byggnadsarbeten vid lantbrukets yrkesskolor.

§ 4

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 138, med förslag om sjömansförmedlingen
och sjömanshusen,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 5

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Hedin
(m) till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet angående traktorskattens
inverkan på jordbruksförhandlingarna
våren 1969.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 69