Nr 34 AN DRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 34 AN DRA KAMMAREN 1970

28 oktober

Debatter m. m.

Onsdagen den 28 oktober fm.

Sid.

Allmänpolitisk debatt ......................................... 4

Onsdagen den 28 oktober em.

Allmänpolitisk debatt (forts.)................................... 85

Meddelande om enkla frågor av:

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. grundskoleelevs möjlighet

att studera på fritid ..................................... 138

herr Ahlmark (fp) ang. lagstiftning om förbud mot krigspropaganda 138
herr Jonasson (ep) ang. snabbare handläggning av skördeskade ärenden

................................................... 138

herr Jonasson (ep) ang. lantbruksnämndernas innehav av jord ... 138

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 20 innevarande
oktober.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Nordberg enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 16 innevarande oktober —
den 8 nästkommande november.

Herr Nordberg beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionerna:

nr 149, med förslag till lag om ändring
i strålskyddslagen (1958: 110), och

nr 152, med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen (1949:1);
samt

till bankoutskottet propositionen nr
154, med förslag till lag om lokaliseringssamråd,
m. m.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
en å bordet vilande
skrivelse från talmanskonferensen med
överlämnande av en från konstitutionsutskottet
inkommen skrivelse med förslag
till ny riksdagsstadga.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 1478;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 1479 och 1480;

till lagutskott motionen nr 1481;

till bankoutskottet motionerna nr
1482—1485;

till lagutskott motionerna nr 1486-r1488; till

statsutskottet motionerna nr 1489
—1493;

till lagutskott motionerna nr 1494—
1496; samt

till bevillningsutskottet motionerna
nr 1497 och 1498.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1499, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 156, med
förslag till förordning om ändring i förordningen
(1968:419) om allmän arbetsgivaravgift,
m. m., hänvisades motionen,
såvitt avsåg skattefrågor, till bevillningsutskottet
och i övrigt till
bankoutskottet.

Härefter föredrogs och hänvisades till
bevillningsutskottet den å bordet vilande
motionen nr 1500.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1501, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 156, hänvisades
motionen, såvitt avsåg skattefrågor,
till bevillningsutskottet och i övrigt
till bankoutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 1502—1505;

till bankoutskottet motionerna nr
1506 och 1507;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 1508—1512; samt

till lagutskott motionen nr 1513.

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 49, 51
och 53.

§ 7

Allmänpolitisk debatt

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Vid den första stora debatten
efter det första valet till den nya
enkammarriksdagen är det väl naturligt
att man något kommenterar valutgången
och det allmänpolitiska läget efter
valet.

Valet blev i första hand en kraftmätning
i mitten av det politiska fältet,
en kraftmätning mellan socialdemokratin
och centern. Centern gjorde sitt bästa
val under sin 60-åriga historia. Vi
yvs inte över den framgången, ty vi
har genom åren mött så många motgångar
att vi har lärt oss att bära både
framgång och motgång med lugn och
besinning. Men självfallet känner vi att
med ökat förtroende också följer ökat
ansvar. Vi kommer att sätta in all den
politiska kraft vi är mäktiga för att
bära upp den roll som frammarschen
givit åt vårt parti.

Vid förra valet, år 1968, blev centern
det största oppositionspartiet och
landets näst största parti. Årets val har
ytterligare betonat detta. Centern är
också sedan ett par val tillbaka landets
näst största arbetarparti. Vår valmanskår
består i dag av ungefär 20 procent
jordbrukare och 40 procent arbetarväljare;
den återstående procentandelen
är egna företagare utanför jordbruket
och medborgare som arbetar i servicenäringarna
samt tjänstemän, i huvudsak
lågavlönade. Statistiska beräkningar
visar att centerns väljare har den
lägsta medelinkomsten av alla partiers
valmanskårer, även kommunisternas. Vi
är alltså det mest utpräglade låginn

komstpartiet i landet, och det ser jag
som en följd av den jämlikhetspolitik
vi har bedrivit.

Dessa fakta, herr talman, visar att allt
fler uppfattar centern som alternativpartiet
till socialdemokratin. Vi har bemödat
oss om och kommer ännu mer
att sträva efter att företräda ett positivt
alternativ till den regerande socialdemokratins
politik.

Jag skall inte orda mycket om orsakerna
till centerns framgång. Låt mig
kort säga att det stod en folkrörelse
samlad bakom ett politiskt program
med ett budskap som gick fram till väljarna.
Trots röstökningen är vi emellertid
ännu inte färdiga. Vi är nog färdiga
ideologiskt centralt och internt —
det nya partiprogram som vi antog i våras
är ett ideologiskt dokument, som
kommer att hålla för lång tid framåt —
men vi är ännu inte färdiga opinionsmässigt.
Vi skall försöka att bli det
fram till 1973.

Det är alltid vanskligt att spå om
den politiska utvecklingen, men jag vill
utan självförhävelse säga att vi har
möjlighet att gå fram ytterligare vid
1973 års val eller vid ett eventuellt dessförinnan
utlyst nyval. Vi skall försöka
att göra detta bättre val oavsett vilka
som då står i partiets ledning. Jag vågar
säga detta därför att det enligt min
mening är styrkan och bärigheten i
partiernas program som är avgörande
inför valmanskårens prövning.

Vårt parti är uppbyggt av enskilda
människor som tror på en idé. Vi har
aldrig tagit emot ekonomiskt stöd från
mäktiga ekonomiska intressen och kommer
heller aldrig någonsin att göra det,
varken från fackföreningar eller från
näringsliv. Inom parentes vill jag fälla
in ett viktigt observandum, nämligen att
halva den arbetarkår som är organiserad
i Landsorganisationen och kollektivansluten
till det socialdemokratiska
partiet i dag röstar på andra partier,
i första hand på centern.

Jag vill begagna tillfället att än en

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

gång snudda vid den inte särskilt tilltalande
omständigheten att förmodligen
200 000 eller kanske flera av dem som
röstar med centern är medlemmar i det
socialdemokratiska partiet. Vad jag syftar
på är den mångomtalade kollektivanslutningen
via fackföreningsrörelsen.
Jag skall inte vidare gå in härpå. Jag
vill dock säga att centern tycks fungera
väl trots att en så stor del av väljarna
formellt är socialdemokrater.

Vi kommer nu i vårt parti snabbt
att öppna portarna för de nya väljarna,
så att dessa får sin chans att bidra till
att utforma centerns framtidspolitik.
Därmed kommer centerns karaktär av
politisk folkrörelse att ytterligare markeras.

Jag vill härefter framföra några reflexioner
om centerns ideologi och
framtida politik. Decentraliseringstanken
är den viktigaste linjen i centerns
idésystem i det aktuella framtidsperspektivet.
Härmed avses decentralisering
av maktstrukturen i samhället, decentralisering
av den ekonomiska och
politiska makten ut till människorna
och decentralisering av sysselsättningstillfällen,
företag och bebyggelse till så
många livskraftiga orter och regioner i
vårt land som det över huvud taget är
ekonomiskt och socialt riktigt att upprätthålla.

Vi vet att vi i detta sammanhang
kämpar mot mycket starka krafter, både
mot politiska och mot ekonomiska
maktfaktorer. Det är alla de krafter som
hyllar centraliseringsidén på olika områden.
Vi vet att vi där har framför
oss en uppgift som inte är lätt. Det är
heller inte någon kortsiktig uppgift.
Men vi är beredda att ta upp den striden.

Decentraliseringen av den ekonomiska
makten skall ske bl. a. genom stärkande
av den mindre och medelstora
företagsamheten inom det svenska näringslivet
och genom ett förverkligande
av arbetsplatsdemokratin, inte minst i
de stora företagen. Decentraliseringen

Allmänpolitisk debatt

av de demokratiska beslutsprocesserna
skall förverkligas genom bl. a. en verklig
länsdemokrati. Den reformering av
länsstyrelserna som riksdagen fattade
beslut om i våras är i sammanhanget
knappast ens en halvmesyr.

Kommunernas självbestämmanderätt
måste stärkas. Direktvalda kommundelsråd
med rådgivande och verkställande
uppgifter bör införas. Ett lokalt medborgarengagemang
kring de frågor som
ligger människorna närmast är nödvändigt
för en vitalisering av hela vårt
demokratiska system. Här måste samhället
öppna möjligheter till direkt medborgarinflytande
i sådana vitala frågor
som bebyggelseplaneringen och bostadsmiljöernas
utformning.

Om primärkommunernas utvecklingsmöjligheter
för framtiden inte skall kvävas
måste vi — det vill jag starkt understryka
-—• få till stånd en rimligare
kostnadsfördelning mellan stat och
kommun. Kommunerna svarar i dag för
ungefär 60 procent av samhällsverksamheten.
Huvuddelen är uppgifter som vi
borde betala solidariskt och efter bärkraft,
men så sker inte nu, därför att
kommunalskatterna ju är proportionella,
Kostnaderna för en alltför stor del
av hela samhällsverksamheten kommer
därmed att bäras av dem som har de
sämsta möjligheterna att bära dessa
kostnader. Därtill utgör statsbidragen
bara fjärdedelen av de utgifter som
kommunerna har.

Jag slår fast alt staten på sikt och
så snart som möjligt måste ta ett väsentligt
större kostnadsansvar. Samtidigt
är kommunernas självbestämmanderätt
mycket hårt kringskuren av statliga detaljregleringar.
Det bidrar inte till att
göra vårt demokratiska system mera öppet,
mera vitalt.

Jag har betonat att decentraliseringstanken
är huvudlinjen i centerns ideologiska
system. Miljöpolitiken i dess vidaste
bemärkelse markerar en annan
huvudlinje som har mycket nära anknytning
till decentraliseringstankarna

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

helt enkelt därför att det decentraliserade
samhället ger de bästa miljöerna.

Det låter sig sägas att miljöproblematiken
i dag framstår som en av mänsklighetens
ödesfrågor. Många av dessa
frågor kan endast lösas i internationell
samverkan. Hur lockande det än vore
att ge sig in på de internationella aspekterna
skall jag inte fördjupa mig i
dem utan jag begränsar mig till några
reflexioner om vår inhemska problematik.

Efter den opinionsbildning som bl. a.
centern har drivit är vi i dag klara över
att samhälle och näringsliv inom de
närmaste decennierna måste offra miljardbelopp
på att rädda och förbättra
vad vi ännu har kvar av oförstörda naturresurser
— av friskt vatten, ren luft
och ett levande och öppet kulturlandskap.
Den problematiken rör alltså vår
yttre, vår externa miljö. Men centern
vill driva opinionsbildningen ett stort
steg längre på detta område. Vi måste
få samhällsplanerare, sociologer, företagare,
politiker och tekniker att tillägna
sig en ny miljöpolitisk grundsyn. Denna
grundsyn måste praktiskt resultera
i att vi utnyttjar de nya bebyggelseområdena,
begagnar den nya maskintekniken
och bygger de nya fabrikslokalerna
så att dessa så långt det är möj-,
ligt anpassas till människans förutsättningar
och behov. Ett kortsiktigt effektivitetskrav
får inte längre vara vägledande.
Trivselfaktorerna och hälsofaktorerna,
som kanske inte är omedelbart
ekonomiskt mätbara, måste också
vägas in i all framtidsplanering. Jag
tror också, herr talman, att vi är nödsakade
att skapa ett nytt värdeinnehåll
i vårt framtida standardbegrepp, ett
värdeinnehåll där man väger samman
den materiella standarden med så väsentliga
ting som människornas möjligheter
till trivsel i arbetslivet, i hem
och på fritid, väger in möjligheterna för
människorna var de än är bosatta i landet
att ta del av positiva kulturyttringar
och inte minst väger in möjlighe -

terna till fritid och bosättning i ett öppet
och mänskligt stimulerande kulturlandskap.

Jag nämnde regionalpolitiken som
en väsentlig uppgift i centerns decentraliseringssträvanden.
Låt mig tillägga
att den regionalpolitik vi nu har är
trevande och ofullständig, om man ställer
den i relation till den regionalproblematik
som vi har här i landet. Vi
måste få en långt mer utbyggd regionalpolitik
där man — det vill jag stryka
under — bygger på befolkningsmässiga
målsättningar för varje region i landet.

I detta sammanhang vill jag slå fast
att det mest markanta exemplet på felaktig
politik är den regionplanskiss som
man nu har för Storstockholmsregionen.
Alla vet att vi nu har ungefär 1,4
miljoner människor i denna region. Om
trettio år skall befolkningen enligt planskissen
uppgå till 2,5 miljoner. Det innebär
att omkring 90 procent av den
väntade befolkningsökningen i landet
skall förläggas till Storstockholm. Det
handlar, herr talman, redan nu om miljön
för en femtedel av Sveriges befolkning.
Och värre blir det. Var fjärde
svensk skall om några decennier bo inom
Stockholmsregionen enligt planerna.

Jag utgår ifrån att regeringen vägrar
att fastställa regionplanen, därför att
om det skall vara någon konsekvens i
politiken går det inte att samtidigt hävda
att man skall försöka rädda Norrland
och medvetet driva en politik som
leder till att var fjärde svensk skall bo
i landets största stadsregion.

Jag har besökt flera av Stockholms
förorter. Jag har sett de betongkolosser
där man nu stoppar in människor
att bo, och jag vågar spådomen att dessa
betongkolosser inom några decennier
kommer att stå som tomma monument
över en missriktad bebyggelseplanering.
Jag har aldrig förstått varför
vi inte bygger flera småhus och egnahem
i detta land. Jag tror nämligen inte
att det i längden går att hävda att den -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

na form av bostadsproduktion blir dyrare
än de betongkolosser som man nu
bygger i de tunga regionerna. I det tätbefolkade
England bygger man cirka 75
procent av den samlade bostadsproduktionen
i form av småhus. I våra grannländer
Danmark och Norge uppgår siffran
till 60—70 procent. Det har gjorts
undersökningar här i landet som visar
att 60—70 procent av bostadskonsumenterna
föredrar att bo i småhus. Fritt val
av boendeform borde vara ett elementärt
krav i valfrihetens samhälle.

Problematiken i fråga om de tunga
storstädernas tillväxt blir så mycket
större i framtidsperspektivet, när vi vet
att de redan nu brottas med bostadsnöden,
med trängseln, med jäktet, med
tilltagande missanpassning hos ungdomen,
med de långa, meningslösa restiderna.
Samtidigt har vi den spegelvända
bilden inte bara i glesbygderna utan
även i de mindre städerna och tätorterna.
Vi möter bilden av en åldrande
befolkning och ett vikande skatteunderlag.
Sysselsättningen sjunker, ungdomen
flyttar ut, den sociala servicen kan
inte upprätthållas.

Vi har alltså redan skapat ett kontrasternas
samhälle, och det är nödvändigt
att vi rakt över alla partigränser
försöker att ta oss samman för att nå
en bättre balans i vårt lands infrastruktur,
i samhällets möjligheter till service
åt alla i alla delar av landet. En jämnare
fördelning av befolkning, bebyggelse
och näringsliv är vår generations
största materiella inrikespolitiska fråga.
Men skall vi lyckas med den uppgiften,
måste vi politiker inse att den
skeva utveckling som vi nu har inte är
någonting ödesbestämt, inte är någonting
som leds av lagar som inte är
mänskligt påverkbara. Politiken kan
aldrig lösa de enskilda människornas
personliga problem, men det är och
det förblir politikernas uppgift att skapa
de bästa förutsättningarna för människorna.
Misslyckas vi med det, då
misslyckas vi också med förverkligan -

Allmänpolitisk debatt

det av visionen om att skapa solidaritetssamhället
med dess krav på jämlikhet.
De frågor jag nu har behandlat rör
i högsta grad solidaritets- och jämlikhetsproblematiken.

Jag vill, herr talman, med några ord
beröra jordbruksbefolkningens situation
ur både nationell och internationell solidaritets-
och jämlikhetssynpunkt. Vi
vet att vi i dag är drygt tre miljarder
människor på vår jord. Vi vet att om
30 år kommer vi att vara mer än dubbelt
så många, drygt sju miljarder. Endast
en tredjedel av världens befolkning
har tillräckligt med livsmedel. Förenta
nationernas livsmedelsorgan, FAO,
har framhållit att vi borde försöka fördubbla
världens livsmedelsproduktion
på tio år, från 1970 fram till 1980. Vi
kommer inte att lyckas med detta. Men,
märk väl, om vi lyckas innebär det
ingen förbättring av försörjningsläget.
Det betyder bara att liksom nu en tredjedel
av världens folk har chans att äta
sig mätt — det är vi som lever i de
avancerade västerländska industristaterna
—- medan den andra tredjedelen
lever i gränsskiktet mellan svält och
mättnad och den tredje tredjedelen lever
i direkt hunger. Från den internationella
aspekten måste man fråga sig,
om det kan vara en vettig politik att
lägga ned en tredjedel av den odlade
svenska åkerarealen.

Jordbrukarkåren är nu omkring 6
procent av landets befolkning. Jag har
mött en växande insikt hos de övriga
94 procenten medborgare om att man
måste tillförsäkra denna minoritetsgrupp
en skälig ekonomisk standard,
detta så mycket mer som vi vet att av
en genomsnittsfamiljs konsumtionskrona
går bara ca 7 öre direkt till jordbrukaren
och hans familj för deras försörjning.

Jag lyssnade för något år sedan till
ett föredrag av dåvarande jordbruksministern
Gösta Netzén. Han blixtbelyste
situationen med att säga att om jordbrukarna
skänkte bort vetet till den

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

limpa som då i Stockholms livsmedelsbutiker
kostade 1:28 kronor skulle ändå
samma limpa kosta över 1 krona. Teoretikerna
säger: Köp billiga livsmedel
på världsmarknaden! År det någon som
tror att det finns en världsmarknad med
billiga livsmedel den dag då världens
hungrande folkmassor reser det mest
elementära av alla mänskliga krav —
kravet att få äta sig mätt? Jag tror det
inte.

I detta sammanhang vill jag uttala
tillfredsställelse över valet av årets
fredspristagare, den norskfödde vetenskapsmannen
Ernst Borlaug. Han har
genom sina insatser bidragit till den
s. k. gröna revolutionen, ett försök att
förbättra de fattiga folkens livsmedelssituation.
Problemet är dock så gigantiskt
att det enligt min värdering inom
en nära framtid kommer att framstå
som ett internationellt solidaritetskrav
att även industristaterna försöker att i
huvudsak producera de livsmedel som
de själva vill konsumera.

Den internationella fredsproblematiken,
den nationella och internationella
miljöproblematiken, den nationella och
internationella försörjningsproblematiken
— det är frågor som intensivt upplevs
av den unga generationen. Samma
sak gäller decentraliseringsfrågorna,
som jag tidigare har varit inne på. Där
ligger inom parentes sagt en väsentlig
orsak till ungdomens starka uppslutning
kring centerpartiet i årets val. Vi
har fört fram dessa frågor. Vi nådde
exempelvis i skolvalet en anslutning
som ligger över partiets procentandel
i riksdagsvalet, och naturligtvis är vi
till freds med förtroendet från de unga
väljarna. Det är tydligt ■— jag kan inte
dra någon annan slutsats — att centerpartiets
samhällssyn tilltalar ungdomen.

När jag nämner den internationella
fredsproblematiken vill jag helt kort
erinra om Förenta nationernas kvartssekelsjubileum.
Organisationen har väl
inte blivit vad många hoppades — en
garant för den mänskliga förhoppning

som kommer till uttryck i sentensen
»aldrig mera krig». Visst kan man
ibland tycka att mänskligheten inte har
kommit långt på väg när vi inte har
förmått att mönstra ut våldet ur det
mellanfolkliga umgänget. Men svikna
förhoppningar måste alltid sporra till
nya krafttag hos en mänsklighet på väg.
Jag vill i detta sammanhang gärna ge
en komplimang till statsrådet Alva Myrdal
för hennes oförtröttliga arbete för
de internationella nedrustningssträvandena.

I sammanhanget måste jag rikta en
allvarlig anklagelse mot de rörelser och
de människor som hyllar våldet som
maktmedel inom vårt land. De är bärare
av primitiva krafter som borde tillhöra
en svunnen tid, krafter som inte
hör hemma i en upplyst demokrati. Det
är farligt att leka med elden även i en
stabil demokrati, och det är dubbelt
förnedrande för dessa människor därför
att de kan driva sina våldsteser i
hägnet av de rättigheter som de innerst
inne förmenar andra medborgare.

I anslutning till FN-jubileet vill jag
gärna uppmana den svenska regeringen
att fortsätta sina strävanden för Kinas
medlemskap i Förenta nationerna. Det
är horribelt att världens folkrikaste nation
skall vara utestängd från den internationella
fredsorganisatiönen. Freden
är skör nog ändå och skall den säkras
måste alla folk vara med i arbetet.

Bland mängden av inrikespolitiska
dagsaktualiteter vill jag understryka att
det är nödvändigt att en sänkning av
den allmänna pensionsåldern till 65 år
genomförs lagstiftningsvägen. Försöker
man lösa denna fråga avtalsvägen kommer
stora grupper av vårt folk för lång
tid att ställas utanför denna jämlikhetsförmån;
det gäller de hemärbetande
husmödrarna, den stora gruppen egna
företagare etc. När man säger att en
utredning kommer att ta åratal i anspråk
tror jag inte det är hållbart. Det
gäller en teknisk utredning som bör
kunna gå mycket snabbt — om viljan

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

finns. Finns inte viljan är ingenting
möjligt, men politik är ju bl. a. att vilja,
som statsminister Olof Palme skrev i en
bok för några år sedan. Om jag minns
rätt har man här i landet beslutat om
den allmänna pensionsåldern bara en
gång, och det var när den allmänna
folkpensionen beslutades år 1913. Det
skedde lagstiftningsvägen, och så bör
ske även nu, om man verkligen vill föra
jämlikhetspolitik på detta område.

Låginkomstutredningen har avslöjat
skrämmande perspektiv inte minst när
det gäller de förvärvsarbetande kvinnornas
ekonomiska situation. Jag skall
inte ta upp den saken nu, men jag vill
säga att vi inom centern kommer att
ägna denna fråga stor uppmärksamhet.

Låt mig så säga ett par ord om regeringsfrågan.
Jag har den principiella
uppfattningen, att det är regeringschefens
uppgift att bedöma om en förstärkning
av regeringens parlamentariska
underlag är behövlig. Statsministern har
gjort den bedömningen, att en sådan
förstärkning inte är nödvändig. Vi accepterar
naturligtvis detta, även om bedömningen
görs av en regeringschef
som för sitt eget regeringsparti nu har
endast något över 45 procent av väljarna
bakom sig. Nu blir den socialdemokratiska
regeringen beroende av aktivt
stöd från kommunisterna. Det är
kanske den viktigaste konsekvensen av
årets val, och det är enligt min mening
inte tillfredsställande. För att undvika
varje missförstånd vill jag säga att centern
som ensamt parti inte är beredd
att delta i en koalition med den nuvarande
regeringen. Det ter sig för oss
som självklart, eftersom vi har ett organiserat
samarbete med folkpartiet, ett
samarbete som vi är beredda att bygga
ut på det regionala och lokala planet.

Min bedömning i övrigt är att den
parlamentariska situationen efter valet
disponerar för samförståndslösningar i
en del vitala frågor. Jag kan därvidlag
nämna EEC-frågan, som jag i detta
sammanhang inte närmare skall analy -

Allmänpolitisk debatt

sera. Jag vill inom parentes nämna att
jag står fast vid den personliga bedömning
som jag gjort i denna fråga. Jag
tror att den linje jag sökt skissera vinner
allt starkare anslutning även i kretsar
utanför centern, inte minst i det socialdemokratiska
partiet.

Den allmänna ekonomiska situationen
uppmuntrar inte precis till några
uppslitande strider partierna emellan.
För centern har samförståndspolitik varit
en huvudlinje ända sedan 1930-talet.
Vi står fast vid den. Vi är beredda
till samtal om och när regeringen så
önskar. Men vi kommer självfallet inte
att göra avkall när det gäller vår framtidslinje
i de frågor jag här har poängterat,
dvs. i decentraliseringsfrågan, i
frågor som rör miljö- och regionalpolitiken,
när det gäller pensionsåldern etc.
För oss är kompromisser i väsentliga
principiella frågor uteslutna, men i
praktiska sakfrågor kan kompromisser
ofta vara önskvärda och t. o. m. nödvändiga
om man skall komma någonvart.

Jag tror att de politiska schablonernas
tid är förbi. Vår tids politiska problem
kan inte fångas in under schablonbeteckningar
som konservatism, liberalism
och socialism i de gamla bemärkelserna.
De politiska schablonernas tid
är förbi, därför att den internationella
fredsproblematiken, den nationella och
internationella miljöproblematiken, den
nationella och internationella solidaritetsproblematiken
skär rakt igenom de
gamla schablonerna. Detta gäller även
decentraliseringsfrågorna, som lämnas
olösta av såväl den gamla liberalismen
som socialismen och konservatismen.

I centerns politik kommer vi att sträva
efter att den enskilda människan
skall känna igen sina egna problem,
vardagslivets små och stora frågor ■—
det må sedan gälla frågor som berör
boendemiljö, trygghet i arbetet eller
samhällets solidaritetspolitik. Den enskilda
människan skall kunna känna
samma identifikation när samma frågor
spänner över det globala fältet: i

1* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 34-

Nr 31

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

internationella fredsfrågor, i internationella
miljöfrågor och när det gäller internationell
solidaritetspolitik.

Jag vill så göra några reflexioner
kring finans- och konjunkturpolitiken.
Centern hävdar att man alltför ensidigt
har litat till en hård kredit- och räntepolitik.
Vi har förordat en stramare finanspolitik,
men före valet lyssnade regeringen
inte till detta. Hade man fört
en stramare finanspolitik i ett tidigare
skede, borde den ekonomiska situationen
i dag ha varit en annan -— jag erkänner
emellertid att den inte hade varit
radikalt annorlunda — och detta
hade i sin tur inneburit att man inte
nu behövt tillgripa fullt så drastiska åtgärder
som de finansministern nu föreslår
i sitt stabiliseringspaket. Jag noterar
att regeringen bär ansvaret för denna
utveckling.

Om min bedömning är riktig, har
finansministern ett trefaldigt syfte med
skattehöjningspaketet: för det första att
dra in köpkraft och därmed förbättra
handelsbalansen, för det andra att skaffa
pengar till statskassan, bl. a. för de
automatiska utgiftshöjningar som vi alla
vet kommer på reformpolitikens område,
och för det tredje att dämpa lönerörelsen,
varvid prisstoppet och höjningen
av arbetsgivaravgiften med 900
miljoner är två viktiga faktorer. Arbetsgivaravgiften
är ett trubbigt instrument.
Det är trubbigt därför att det slår
hårt på de arbetskraftsintensiva företagen,
medan de företag som är kapitalintensiva
kommer lindrigare undan.
Men i det läge som regeringspolitiken
försatt oss i har vi i centern ändå beslutat
godta höjningen av arbetsgivaravgiften.
Men vi gör två viktiga reservationer.
För det första vill vi ha höjningen
tidsbestämd till ett år framåt,
och för det andra vill vi undanta det
lokaliseringspolitiska stödområdet från
höjningen.

Jag vill nu komma till en mycket väsentlig
fråga. Vi måste i god tid ha en
handlingsberedskap för en ändrad kon -

junktur. Personligen tror jag att vi kan
möta ett ändrat konjunkturläge redan
under första halvåret nästa år. Jag vill
i några punkter ange de viktigaste åtgärderna
i en beredskapsplan för en
nedåtgående konjunktur.

För det första: kreditrestriktionerna
bör lättas. Personligen vill jag gärna
förorda att kreditpolitiken redan nu
görs selektiv så att man undantar företag
med förslagsvis under 200 anställda.
Jag säger detta bl. a. därför att det
för några månader sedan presenterades
en industrienkät — jag tror den bekräftades
av beräkningar som statistiska
centralbyrån hade gjort — som visade
att företag med under 200 anställda
hade fått skära ned hela 40 procent
av sin beräknade investeringsvolym för
innevarande år i jämförelse med investeringsvärdet
i fjol. Det är mycket allvarligt
inte minst ur sysselsättningssynpunkt,
därför att dessa företag —
om mitt minne inte sviker mig — sysselsätter
ungefär 70 procent av vår arbetar-
och tjänstemannakår. Det är
självklart att en konjunktursvacka skulle
ytterligare förvärra situationen.

För det andra bör räntan sänkas. Det
är inget nytt krav från vår sida. Menar
man allvar med den mycket riktiga
tanken att öka industriinvesteringarna,
är en'' sänkning av räntan en nyckelfråga,
inte minst för de mindre och
medelstora företagen.

För det tredje bör investeringsfonderna
frisläppas i det lokaliseringspolitiska
stödområdet oavsett konjunkturläget.
Denna åtgärd blir särskilt angelägen
i en försämrad konjunktur, då
sysselsättningen viker snabbast i stödområdet.

För det fjärde bör etableringskontroll
prövas i de tre storstadsregionerna. Det
är ett väsentligt framsteg att centerns
förslag om etableringskontroll kom på
riksdagens bord i form av en proposition
jag tror det var i går — där
det föreslås obligatoriskt samråd i fråga
om lokalisering eller utvidgning av

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

verksamhet inom i första hand de tre
storstadsregionerna. Systemet har prövats
i andra länder. Men det här föreslagna
samrådsförfarandet får anses
som en mycket lindrig form av kontroll.
Tyvärr tror jag att rådgivningen
inte kan bli fullständig förrän vi får
till stånd en riksplanering och en regionalpolitik
som bygger på befolkningsmässiga
målsättningar för varje
region, dvs. strävan till ett decentraliserat
samhälle.

För det femte anser jag att kapitalimport
från utlandet bör prövas. Mot
den åtgärden har man invänt att kapitalimport
är dyr, eftersom den drar
höga räntor. Jag tror emellertid att det
går att låna utländskt kapital till skälig
ränta under förutsättning att man delvis
lägger ut det upplånade kapitalet
i maskinbeställningar. Maskinerna borde
sedan rimligen destineras till den
stora gruppen mindre företag vilken
såsom jag nämnde har fått göra en drastisk
nedskärning av sina planerade investeringar.

Detta program skulle kunna kompletteras
med många andra åtgärder.

Jag har velat presentera dessa punkter
därför att regeringens konjunkturpolitiska
åtgärder som regel har kommit
för sent. Regeringen har vaknat till
efter valet och presenterat ett stabiliseringsprogram,
men jag vill, herr talman,
sluta med att säga att det är minst
lika viktigt att ha en handlingsberedskap
som siktar mot framtiden. Det är
ännu viktigare därför att i en högkonjunktur
också sysselsättningen är hög.
Möter vi tomhänta en lågkonjunktur,
riskerar vi sysselsättningen och tryggheten
för ett mycket stort antal människor
i vårt land.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I sitt tal vid FN:s jubileumssession
fäste statsminister Palme
med rätta uppmärksamheten på det hot

Allmänpolitisk debatt

mot människornas trygghet som det
ständigt ökade våldet mellan nationerna
och inom nationerna utgör. Ingen annan
generation har fått krigets grymheter
illustrerade för sig på ett så närgånget
sätt som dagens TV-tittare. Den
insikt som vi på så sätt förvärvar borde
få oss att fördubbla våra ansträngningar
att stödja FN:s fredsbevarande
verksamhet och att som statsministern
säger »återvända till och hävda vissa
grundregler för mänsklig värdighet och
motverka de ständigt ökade möjligheterna
att förstöra och föröda som tekniken
medför».

Herr talman! Inom länderna ser vi
hur människor använder våld i stället
för demokratiska medel för att nå sina
syften. I ett land där det råder diktatur
och förtryck kan detta för många te sig
som sista utvägen, men i en demokrati
där människorna har möjlighet att påverka
utvecklingen är det inte bara
samhällsordningen som hotas när våld
tillgrips utan det är också och framför
allt respekten för människovärdet. Kidnappingar
och flygplanskapningar utgör
exempel på terror som några få
personer med den moderna teknikens
hjälp kan utöva mot ett helt land. Vi
har i vårt land varit förskonade från
denna form av terror, men vi måste
se upp med varje ökning av våidsmentaliteten
vare sig den yttrar sig i ökande
överfall på gamla människor, busfasoner
i skolorna eller våldsåtgärder
för att nå vissa syften. Vi måste vara
uppmärksamma på varje litet symptom
på ökad våldsmentalitet.

Det är en oerhört stor skillnad mellan
de företeelser som jag nu nämnt och
t. ex. ockupationen av fotbollsplanen
i Örebro i samband med slutomgången
i den allsvenska fotbollsserien. Den
händelsen bör inte överdramatiseras;
inte minst jag som under den gångna
våren med en blandning av hopp och
fruktan har följt de göteborgska lagens
öden i den allsvenska serien har all
anledning att försöka undvika att an -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

vända denna händelse som en kritik
mot idrotten. Men, herr talman, är det
inte en tankeställare att idrotten, vars
huvudlinje är fair play, blir utsatt för
sabotage mot gällande regler på ett så
utmanande sätt?

Herr talman! Vi måste sätta in våra
krafter på att utplåna de sociala orättvisorna
både nationellt och internationellt.
Detta räcker emellertid inte. Vi
måste sträva efter att få ett samhällsetiskt
minimum som grund för en värdegemenskap.
Här borde alla, oavsett
personlig livsåskådning, kunna samarbeta
för att från profanhumanistiska eller
kristna utgångspunkter nå detta mål.
Här hjälper inte vackra ord och högstämda
proklamationer. Jag tyckte att
de frikyrkliga ungdomsförbunden gjorde
alldeles rätt när de mitt i valrörelsen
i en annons opponerade sig mot
att politiker åberopar kristna värden
utan att redovisa vad dessa kristna värden
skall betyda när det gäller frågan
om krig och fred, u-landspolitik, invandrarfrågor
osv. Men ett samhällsetiskt
minimum är en oundgänglig förutsättning
för ett mänskligare samhälle.
Alf Ahlberg sade för länge sedan att
man inte kan spela schack med en
människa som vägrar att godkänna reglerna.
Vad vi nu behöver är inte trolöshet,
vad vi nu behöver är trohet mot
demokratins ideal, men om vi skall uppleva
det måste vår demokrati vitaliseras.
Människorna får inte uppleva demokratin
som någon formell väg att utse
yrkespolitiker, utan man måste kunna
uppleva demokratin som en livsform,
där den enskilda människan har medbestämmande
och medansvar.

Herr talman! Jag har nu talat om
värden som inte kan mätas i pengar,
och låt mig gärna mot den något mörka
bakgrund som jag dragit upp i början
av mitt anförande säga, att jag är glad
över att en så betydande del av dagens
unga generation har kastat loss från en
rent kommersialiserad livsinställning
och engagerat sig så hårt i frågor om

krig och fred, om mänsklig miljö och
om social rättvisa mellan människor
och länder. Jag vill upprepa vad jag
sagt förut: vår målsättning måste vara,
inte bara en höjd levandsstandard utan
också en bättre livsnivå.

Men samtidigt är det sant att »värden
som inte kan mätas i pengar» ofta kostar
ganska mycket pengar att förverkliga.
Därför vill jag hålla med finansministern,
när han i årets finansplan
säger, att en snabb tillväxt av våra ekonomiska
resurser är en förutsättning
för att kunna förverkliga en reformpolitik.
Därför är en bristande stabilisering
i ekonomin ett hot inte bara mot
en hållbar tillväxttakt utan också mot
möjligheterna att förverkliga full sysselsättning,
rättvis lönepolitik och ett
fortsatt reformarbete.

Samma dag som finansministern presenterade
sitt stabiliseringspaket efter
valet sade LO:s ordförande Arne Geijer
ordagrant följande: »Att en stabilisering
av den svenska ekonomin är nödvändig
är uppenbart och har varit det
en längre lid.» Ja, just det. Det har varit
uppenbart en längre tid, att en stabilisering
av den svenska ekonomin är
nödvändig. Vi har från oppositionens
sida under hela vårriksdagen påpekat
den onormala avtappningen av valutareserven,
den rekordhöga prisstegringen
och handelsbalansens negativa utveckling
i rak strid mot finansministerns
prognoser. Vi har lagt fram ett
program för ekonomisk stabilisering
och vi förklarade oss i våras beredda
att gemensamt med regeringen besluta
om åtgärder för att lägga grunden för
en stabil ekonomisk utveckling.

Men regeringen sade nej. Den var sig
själv nog. Den ville inte lyssna på oppositionen.
Prisstegringarna bortförklarades
först på ett nästan löjeväckande
sätt: det var ett misslyckat sillfiske på
Island och en felslagen lingonskörd som
nämndes som betydelsefulla anledningar
till prishöjningarna. Men några veckor
före valet förstod regeringen, att

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

det inte gick att fortsätta med denna
låtsaslek, och man införde prisstopp
på vissa livsmedel, ett prisstopp, som
nu efter valet gjorts generellt och kombinerats
med det s. k. stabiliseringspaketet.
Men, herr talman, då hade ju priserna
redan stigit.

Nu får vi höra regeringen och ledande
socialdemokrater beskriva det ekonomiska
läget nästan precis på samma
sätt som vi gjorde under hela våren och
i valrörelsen. När vi vände oss mot den
löne- och prisspiral som visserligen gav
stora grupper en stor löneglidning som
samtidigt innebar prisstegringar som åt
upp en stor del av lönehöjningarna och
vi därför föreslog en stabiliseringskonferens
sade man på framstående socialdemokratiskt
håll, att vi var löntagarfientliga
och ville låta industriarbetarna
betala stabiliseringspolitiken. Nu
däremot — efter valet — anges från
socialdemokratiskt håll syftet med herr
Strängs åtgärder vara att bromsa löneglidningen
och den framstående LOmannen,
och riksdagsmannen Yngve
Persson säger, att vid mindre inkomststegringar
skulle vi sannolikt kunna
uppnå en lika hög reell standard, ja,
kanske högre, och dessutom åstadkomma
en bättre konkurrenskraft i det internationella
utbudet av varor och tjänster.
Och, herr talman, nu efter valet
har också ordföranden i Statsanställdas
förbund kritiserat löneutvecklingen för
de statsanställda på samma sätt som
vi gjorde före valet.

Det är säkerligen inte bara för Arne
Geijer och den politiska oppositionen
som det en längre tid har varit uppenbart
att en stabilisering av ekonomin
är nödvändig. Finansministern borde
ha insett samma sak. Men Gunnar
Sträng var fullt sysselsatt med att tala
om för folk vilka stora löneökningar
och stora skattesänkningar som det
svenska folket skulle få. Landets ekonomi
är stark, sade han. Ja, i en annons
begärde han att få bli trodd på sitt ord
på denna punkt. Det är en stor och fin

Allmänpolitisk debatt

annons med en mycket tilltalande bild
av Gunnar Sträng, men där står inte ett
ord om den beska medicin som finansministern
skulle servera så snart valet
var över. Jo, det står att vi numera har
erfarenhet att möta eventuella förändringar.

»Eventuella förändringar» — konsumenterna
hade upplevt rekordartade
prisstegringar. Praktiskt taget alla grupper
av statsanställda får i år reallöneminskning,
ja, praktiskt taget hela det
svenska folket märkte att det var någonting
på tok med ekonomin. Men
finansminister Sträng talade om »eventuella
förändringar», och de förändringar
han då nämnde gällde närmast
lokaliseringspolitiken och andra områden.

Om finansministerns vägran att diskutera
åtgärder mot inflationen berodde
på att det är valår i år, så är det en
allvarlig sak. Om den berodde på att
han levde kvar i den hurra-vad-vi-ärbra-mentalitet
som rådde på den socialdemokratiska
partikongressen, så att
han inte vaknade när den ekonomiska
väckarklockan ringde, är det en allvarlig
sak från helt andra utgångspunkter.

Herr Sträng fick röda rosor under
valrörelsen från några husmödrar som
tack för prisstoppet på livsmedel. Rosorna
har vissnat för länge sedan, och
så har säkerligen också entusiasmen
för prisstoppet. Låt oss slå fast att ett
prisstopp är en nödfallsåtgärd, som
inte innebär någon bestående lösning
utan bara ger regeringen ett andrum.
Utvidgningen av prisstoppet är också
en tillfällig lösning. För resten kommer
det inte att bli ett prisstopp. Genom de
talrika undantag som myndigheterna
måste göra på grund av importprisstegringar,
löneökningar och andra faktorer
är det i själva verket fråga om en
regelrätt prisreglering, och ingen borde
bättre än regeringen veta att en sådan
prisreglering i längden har negativa
verkningar för konsumenter och lön -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

tagare. Regeringen kan ju fråga löntagarorganisationerna
vad de tycker.

Regeringen kan också studera utlåtandet
från den departementsgrupp under
ledning av riksdagsman Hans Hagnell
som för fem år sedan fann, att
verkningar av en prisreglering är av
synnerligen negativ art. Man säger i
utlåtandet att en prisreglering tenderar
att minska urvalet av varor, att leda
till minskad konkurrens, kartellering,
snedvridning i produktionsinriktningen,
förmåner för utländska företag och
till minskad utvecklingstakt genom att
möjligheten till ekonomiskt fördelaktiga
investeringar försvåras. Vidare säger
man, att de fastställda priserna i längden
lätt blir högre än vad som skulle
kunna tas ut om fri konkurrens rådde.

Herr talman! Jag har åberopat detta
uttalande inte för att gå emot det prisstopp
söm vi nu har. I andra sammanhang
har jag sagt att det är som att dra
i nödbromsen. Man blir tvungen att göra
det, när utvecklingen har rusat i väg
utan att man i tid har bromsat upp.
Men jag har velat åberopa detta därför
att det skall stå klart för alla, att en
prisreglering inte kan vara ett universalmedel
i den ekonomiska politiken.
Jag är övertygad om att statsminister
Palme delar den uppfattningen. Det är
en nödfallsåtgärd som sättes in i extraordinära
lägen, då utvecklingen har gått
så långt att man måste få rådrum för
att kunna genomföra ett ekonomiskt stabiliseringsprogram.

Folkpartiet lade fram några riktpunkter
för ett sådant program här i riksdagen
redan i januari, och vi upprepade
det programmet gång på gång i valrörelsen;
vi har ju samma program både
före och efter valet. Låt mig erinra
om några av punkterna i det programmet.

Vi har begärt en bättre planering av
den statliga verksamheten, en utbyggd
rullande budgetplanering, en nationalbudget
i arbetskraftstenner och en planering
med alternativa planer som un -

derlag för de politiska instansernas
prioriteringar. Dessa krav har vi för
övrigt fört fram år efter år, men finansminister
Sträng har alltid viftat bort
dem. Vi är inte heller ensamma om att
förorda en sådan mera långsiktig politik.
LO:s utredningschef Clas-Erik Odhner
påpekade häromdagen i en intervju
att LO i snart 15 år har begärt att staten
skall införa en rullande femårsplanering,
men det har inte blivit av. Nej,
det har inte blivit av därför att finansministern
hellre tycks vilja laga efter
läglighet än ta sig an de långsiktiga
problemen.

I vårt program, som vi lade fram i
januari, ingick också en parlamentarisk
besparingsutredning, en bättre
anpassning av den statliga finanspolitiken,
åtgärder i syfte att lätta kreditrestriktionerna
och sänka räntan, stimulans
av det frivilliga sparandet, en
stimulans av konkurrensen inte minst
på byggnadsområdet och anordnandet
av en stabiliseringskonferens som skulle
vara förberedd av ett ekonomisksocialt
råd.

Om vi nu ser på herr Strängs stabiliseringspaket,
så förstår vi att det
som han åstadkommer bara är en dellösning.
Tydligen är finansministern
för ögonblicket i första kammaren, men
jag vill ändå rikta den frågan till honom,
om han inte borde ge upp sitt envisa
motstånd mot de åtgärder vi föreslagit
och medverka till det långsiktiga
program för en sund ekonomi som bör
kunna bli till gagn både för löntagarna
och för honom själv i hans egenskap
av finansminister. Läget på löncmarknaden
motiverar ju i allra högsta grad
tillkomsten av den stabiliseringskonferens
som vi har föreslagit. Herr Sträng
borde inte vara sämre karl än att han
kan ändra sig.

Det finns i herr Strängs paket två förslag
som vi vänder oss bestämt emot.
Det ena är att låta höjningen av arbetsgivaravgiften
drabba också stödområdet.
I detta område — liksom på Got -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

land — finns sannerligen inte den överhettning
av ekonomin som arbetsgivaravgiften
skall dämpa. Som vi ser det är
det orimligt att med ena handen ge ekonomiska
stimulanser i lokaliseringssyfte
och med den andra lägga ytterligare
statliga pålagor på de företag som man
nyss ville stimulera.

Det andra förslaget som vi inte kan
gå med på är att låta arbetsgivaravgiften
drabba också kristna samfund och
ideella föreningar. Denna avgift är ju
en ren löneskatt och används inte för
att finansiera de anställdas sociala förmåner.
Givetvis skall även de ideella
organisationerna betala de sociala avgifter
som finansierar pensioner, sjukförsäkring
och liknande för de anställda.
Det anser vi vara en självklar sak.
Men denna speciella arbetsgivaravgift
tillkom ju ursprunglingen för att kompensera
staten för det inkomstbortfall
som uppstod när omsättningsskatten
på näringslivets investeringar borttogs.
Det måste betraktas som en inadvertens
att idella organisationer drabbas av
denna avgift. Sådana organisationer finansieras
ju till övervägande del av frivilligt
insamlade bidrag, och de anställda
i organisationerna — pastorer,
sekreterare och ungdomsledare — har
sannerligen inte något högt löneläge.
Enligt beräkningar skulle arbetsgivaravgiften
från de fria kristna samfunden
enligt förslaget uppgå till ungefär
2 miljoner kronor. Detta belopp är
icke av den storleksordningen att det
är avgörande för samhällsekonomin*
men för dessa samfund betyder det en
hård beskattning av idealiteten. Jag vill
uttrycka den förhoppningen att det
skall vara möjligt att i riksdagen komma
fram till ett samförstånd omkring
den av mig föreslagna åtgärden.

Ett syfte med den skärpta finanspolitiken
borde vara att lätta på de utomordentligt
hårda kreditrestriktioner,
som skapar så stora svårigheter särskilt
för de mindre och medelstora företagen.
Finansministern har emellertid

Allmänpolitisk debatt

inget att säga om detta, trots att Landsorganisationen,
som även på denna
punkt står på samma sida som vi, framhåller
att det är motiverat med en lättnad.
Det kan inte vara rimligt att driva
en grupp av i och för sig räntabla företag
till konkursens brant därför att de
inte kan få sina normala kreditbehov
tillgodosedda ens till de skyhöga räntor
som nu gäller.

En sak borde vara fullständigt utesluten,
nämligen att dessa företag samtidigt
skulle drabbas både av de nuvarande
mycket hårda kreditrestriktionerna
och av en höjning av arbetsgivaravgiften.
Finansministern får ta sig i
akt för att undvika att det om hans politik
skall kunna sägas att operationen
visserligen lyckades men att patienten
dog.

Finansministern vill stimulera industriinvesteringarna
och har sagt att de
kommer att stiga med 15 procent i år.
Tidigare detta år har t. o. m. högre siffror
nämnts. Jag vill även i detta sammanhang
hänvisa till LO:s höstrapport.
Att jag åberopar denna ganska flitigt
beror till stor del på att konjukturinstitutets
höstrapport ännu inte publicerats.
Det är inte särskilt tillfredsställande
att vi här i riksdagen får föra en
debatt, som i stor utsträckning måste
beröra de ekonomiska frågorna, utan
att ha tillgång till det statliga konjunkturinstitutets
uppgifter. LO har emellertid
publicerat sin höstrapport och anför
där, att det i år troligen inte blir vare
sig 15 eller 10 procents ökning utan
kanske inte mer än 5 procents ökning
av industriinvesteringarna. Detta är
allvarligt med tanke på den svaga utveckling
av industriinvesteringarna
som ägt rum under den senare hälften
av det gångna årtiondet.

Det förhållandet att man i år såvitt
kan bedömas inte når upp till den målsättning
som uppställts för industriinvesteringarnas
ökning är kanske inte
så egendomligt mot bakgrunden av kreditmarknadens
hittillsvarande utveck -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

ling under året. Enligt en uppgift jag
fått har av en total obligationsmarknad
på cirka 8,5 miljarder kronor i år i rena
industrilån endast beviljats 115 miljoner
kronor eller 1 1/3 procent.

Inför denna situation och i ett läge,
där den internationella konjukturen på
flera punkter visar tydliga tecken till
försvagning, vill jag fråga regeringen om
den inte kan överväga att selektivt frisläppa
vissa investeringsfonder. Såväl
kreditpolitiken som investeringsfondsinstrumentet
verkar ju med en ganska
lång fördröjning, och den kritik som
hittills riktats mot användingen av denna
form av ekonomisk politik har gått
ut på att åtgärderna satts in först sedaif
ett omslag i konjunkturerna har inträffat.
Genom dessa åtgärders ganska långt
fördröjda effekt har de ibland fått verkan
först sedan konjunkturen på nytt
har vänt och har då inte förbättrat situationen
utan snarare förvärrat den.

Jag tror att det ligger en hel del i
denna kritik, som framförts också av
nationalekonomer vilka står regeringspartiet
nära. Jag vill därför fråga, om
regeringen inte nu skulle kunna överväga
att frisläppa vissa investeringsfonder
innan ett konjukturomslag äger
rum, för att på detta sätt uppnå den
effekt som år önskvärd sedan en omsvängning
skett.

Herr talman! Vår ekonomi måste allttid
bedömas i det internationella sammanhanget.
Det är inte minst angeläget
nu när mycket viktiga förhandlingar
med EEG förestår. Vissa deltagare i den
offentliga debatten förenklar problemet
oerhört, då de tycks tro att vi kan välja
mellan å ena sidan det nuvarande läget
och å andra sidan någon form av anslutning
till EEC. Nej, den internationella
ekonomiska integrationen fortsätter
dagligen vare sig vi vill det eller
inte. I ett land, där så gott som varannan
industrianställd arbetar på export
och varannan tillverkar varor som i
stor utsträckning måste konkurrera med
importvaror, kan man inte vara eko -

nomisk isolationist.

Jag vill, herr talman, ta upp en aspekt
på det internationella ekonomiska samarbetet
som visserligen inte är någon
huvudsak men som hittills varit alltför
förbisedd i den politiska debatten. Det
gäller de multinationella företagen. Jag
menar att ett europeiskt ekonomiskt
samarbete är motiverat inte minst för
att få en motvikt mot USA:s starka
ekonomiska inflytande som ofta sker
genom de multinationella företagen. Jag
har med tillfredsställelse sett att bevillningsutskottet
nu föreslår en utredning
om skattereglerna för de multinationella
företagen — de har ju till stor del
amerikanska huvudägare.

Men skattefrågorna är bara en liten
del av de problem som dessa jätteföretag
innebär. I en rapport som avgavs
för mer än ett år sedan av en arbetsgrupp
inom folkpartiet och som heter
Konkurrens och balans beräknades bortfallet
av skatteinkomster för svenska
staten på vinster från multinationella företag,
etablerade i Sverige, till ca 200
miljoner kronor. Jag har sett samma
uppskattning i en av de motioner som
väckts här i riksdagen. Det är svårt att
kontrollera siffran, men mycket talar
för att det kan röra sig om problem av
den storleksordningen. Det finns anledning
för Sverige att bevaka sina intressen
härvidlag, särskilt med tanke på att
de många multinationella företag som
Sverige är huvuddelägare i och som
finns ute i olika länder hålls efter hårt
och i flera fall tvingas att noga följa
hårda skatteregler som respektive länder
anser lämpliga.

Men den folkpartirapport jag nämnde
tog inte bara upp skattefrågorna utan
också vad man kan kalla »den osynliga
maktens problem». Man frågar sig: Vilken
kontroll har värdländerna över dessa
kommersiella bjässar, dessa jätteföretag
som ofta har en omsättning som
kan jämföras med ett mindre europeiskt
lands? Här krävs det först och främst
nationella regler. Det är självklart att

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

dessa företag måste anpassa sig till
värdlandets sociala, ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska
krav. De måste
ge sina anställda ett verkligt medbestämmande,
och skulle det vara så, att
det på grund av synpunkter och åsikter
som kan förefinnas i huvudägarlandet
inte skulle vara möjligt att nå
ett sådant medbestämmande för de anställda
genom förhandlingar kan man
överväga en speciallagstiftning.

Jag tycker att detta är ett problem
som är av den storleksordningen att vi
borde ta upp det till behandling. Men
det räcker inte med nationella regler.
I Europa måste man få till stånd kontrollerande
organ för t. ex. konkurrensövervakning
samt gemensam lagstiftning.
.lag tycker det är glädjande att
man inom EEG liksom inom OECD har
fått uppmärksamheten riktad på dessa
problem.

Att denna fråga kommer att bli en av
de brännande under de 1970-talet kan
illustreras av det faktum att den internationella
fackliga tjänstemannaorganisationens
världskongress i Dublin, som
jag hade möjlighet att delta i under förra
veckan, hade de multinationella företagen
som sitt huvudämne. På kongressen
framlades för övrigt en rapport av
utredningschefen i Svenska industritjänstemannaförbundet
Sven Jonasson,
vilken tilldrog sig en mycket berättigad
uppmärksamhet. Det talades på kongressen
om de åtgärder som behövdes på
det fackliga området. Man tog där upp
frågan om ett fackligt samarbete mellan
de länder, i vilka dessa företag är
etablerade. Det vore, herr talman, frestande
att gå närmare in på den frågan.
Jag avstår dock från att göra detta nu.
•Tåg vill betona att detta inte är någon
negativ inställning till att multinationella
företag förekommer; de kan bli
nödvändiga på grund av den utveckling
vi nu har inom produktionen. Därför
är det desto mer angeläget att man får
till stånd vissa regler, och jag vill uttrycka
den förhoppningen att regerings -

Allmänpolitisk debatt

partiet inte kommer att motsätta sig att
denna fråga blir föremål för en grundlig
översyn. Frågan om centralisering,
decentralisering och maktbalans har
betydelse i de stora sammanhangen.

Jag skall i detta anförande inte närmare
gå in på demokratins problem,
men jag vill säga att just i ett samhälle
där det finns starka tendenser till
en koncentration av produktion och bestämmande
är närdemokrati dubbelt
nödvändig.

Herr talman! Såvitt jag förstår råder
bland de stora riksdagspartierna enighet
om alt vi skall ha en så nära anslutning
till EEC som är förenlig med vår
neutralitetspolitik. När det gäller formerna
för den anslutningen står vi inför
mycket komplicerade problem. Det
är ingalunda så enkelt som en skribent
på Dagens Nyheters kultursida i söndags
tycks göra gällande, nämligen att
en associering som ger oss alla fördelar
av en EEC-anslutning skulle utan vidare
stå öppen för oss.

Jag skrev ner den här formuleringen
innan de något motsägande uppgifterna
från Luxemburg kom i går kväll.
Jag vill inte kommentera dem, eftersom
det tycks vara oklart vad man egentligen
sade vid ministerrådsmötet där. Men
jag tycker i alla fall att nyheterna från
Luxemburg understryker det förhållandet
att det hela inte är så enkelt att
Sverige bara har att från den fina matsedeln
välja de rätter vi tycker bäst
om utan att göra motsvarande ekonomiska
åtaganden.

Gunnar Helén har föreslagit att en
grupp med representanter för de stora
riksdagspartierna skall få följa förberedelsearbetet
och förhandlingarna. EECfrågan
är en av våra allra viktigaste
frågor, en fråga där riksdagen bör ha
möjligheter inte bara till insyn utan
också till att få ett ord med i laget. Frågorna
är tekniskt mycket invecklade.
Huvudmålsättningen är klar, och den
tummar vi inte på. Neutralitetspolitiken
är ett oundgängligt krav på en så nära

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

anslutning som möjligt. De tekniska frågorna
är emellertid mycket invecklade.
De kan inte behandlas ingående i utrikesnämnden,
de kan inte ens behandlas
ingående i kammardebatterna. Därför
vore det angeläget, inte minst i det
parlamentariska läge som vi får att en
arbetsgrupp finge möjligheter att följa
utvecklingen. Jag hoppas att statsminister
Palme skall vara med om detta förslag.

Jag vill nu, herr talman, göra några
valkommentarer.

Vi har haft ett egendomligt val. Trots
att det skedde så stora förändringar,
trots att det parlamentariska läget blev
förändrat, finns det ingen som erkänner
sig vara förlorare, det finns varken
»good loosers» eller »bad loosers» i det
här fallet. Socialdemokraterna gjorde
sitt näst sämsta riksdagsval sedan de
kom till makten och förlorade nära 4,8
procentenheter, dvs. nära en tiondel
av sin andel i väljarkåren. Tidskriften
Fackföreningsrörelsen sade visserligen
i en ledarkommentar i första numret
efter valet: »Att årets riksdagsval blev
en motgång för socialdemokratin finns
det ingen anledning att dölja», men redan
i närmast följande nummer fanns
det en stort uppslagen artikel med rubriken
»En arbetsseger för arbetarrörelsen».

Jag tror att statsministerns bästa kommentar
till den rubriken kan lånas från
Pyrrhus: »En sådan seger till och jag
är förlorad.»

Om Göteborg, där socialdemokraterna
förlorade 8,5 procentenheter och där
de icke-socialistiska partierna ökade
sin majoritet i kommunfullmäktige, hade
den eljest ganska sansade tidningen
Arbetet en fyrspaltig rubrik som sade:
»Valet i Göteborg blev en smäll för de
borgerliga.» Och det var inte dagen efter
valet, då såväl TT som radions centrala
nyhetsredaktion i sändning efter
sändning förklarade att det blivit socialistisk
majoritet i Göteborg, utan det
var tre dagar efter valet.

Låt mig här skjuta in en parentes,
herr talman, som blir en hyllning till
decentralisering och närdemokrati. Under
det att såväl Tidningarnas telegrambyrå
som radions riksredaktion i sändning
efter sändning under måndagen
lämnade denna felaktiga information
om en socialistisk majoritet i kommunfullmäktige
i Göteborg, hade regionalradion
i Göteborg redan under valnatten
en korrekt prognos. Hur skulle det
vara om riksradion då och då hörde
på regionalradioprogrammen? Där kanske
finns en hel del saker att lära.

För folkpartiet gick valet hyggligt.
Vi förnekade inte den stora motgången
i valet 1968. Vi kallade inte valresultatet
då en »arbetsseger för liberalismen».
Men vi samlade oss till ett intensivt
programarbete. Vi drev i valrörelsen
konsekvent åtgärderna för att få
ett mänskligare samhälle. Vi bröt den
nedåtgående trenden och ökade vår andel
i valmanskåren med 1,2 procentenheter.
Det låter inte så mycket och det
är ju inte så mycket, men det innebär
åtskilliga tiotusental nya röster och vi
betraktar det som ett första steg på
vägen uppåt.

Om orsakerna till socialdemokraternas
tillbakagång skall jag inte orda så
mycket. Låt mig bara säga att deras
valkampanj huvudsakligen bestod i polemik
mot oppositionspartierna. Stig
Jutterström i Aftonbladet konstaterade
detta redan i början av valrörelsen,
och han uttryckte förhoppningen att
det skulle bli utrymme i valrörelsen
också för att presentera den egna politiken.
Så blev ju inte fallet i någon
särskilt stor utsträckning. Socialdemokraterna
ville spara sina bästa godbitar
till efter valet — skattehöjningarna
t. ex.

Men väljarna lät inte lura sig. Avståndet
mellan regeringens skönmålning
av det ekonomiska läget och väljarnas
personliga erfarenheter av sin ekonomiska
vardag blev alltför stort. De kände
inte igen sig i den socialdemokra -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

tiska propagandan.

Herr talman! Det mänskligare samhälle
som vi vill förverkliga är ett samhälle
med närdemokrati och maktbalans,
där tryggheten uppnås genom solidaritet
och respekt för den enskilda
människans rörelsefrihet. Under den senaste
tiden har socialiseringsaspekten
alltmera trängt i förgrunden, inte minst
i den yngre socialdemokratiska generationen.
Det betyder centralisering av
beslut, och den enskilda människan får
mindre att säga till om. Det är inte
bara vi liberaler som har upptäckt detta;
det har också många gamla socialdemokrater
gjort. Tydligast, herr talman,
uttrycktes detta i lördags på TCO:s
utbildningsdagar, då Gunnar Myrdal enligt
Dagens Nyheters referat sade följande:
Vad gäller vår egen ekonomi och
mycket annat samhällsorganiserande
har vi hastigt alla blivit extrema planhushållare.
Vi har fallit för frestelsen
att centralisera och centralreglera för
mycket i detalj men vi brister i vad
min vän och kollega Bertil Ohlin en
gång kallade ramhushållningen.

Många av dem som känner det så,
kommer naturligtvis att arbeta inom det
socialdemokratiska partiet för att få
mindre av central planhushållning och
mera av decentralisering, men många
som tidigare röstat med socialdemokratin
kommer att finna att den sociala
liberalism som folkpartiet vill arbeta
för är ett alternativ till en alltmer socialiserande
socialdemokrati.

Den sociala liberalismen kommer,
herr talman, längre fram i debatten att
belysas i anföranden av representanter
för folkpartiet. Det senaste valet visar
att det finns ett ökat gehör för en politik
av det slaget, och vi kommer att
fortsätta arbetet på att förverkliga den
politiken.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! 1970 års val handlade
om många skiftande frågor. Vi diskuterade
skol- och undervisningsfrågor,
rättstrygghet och kriminalvård, skatte -

Allmänpolitisk debatt

problem och jämlikhetsfrågor samt sociala
hjälpåtgärder för gamla och sjuka,
för att nämna några exempel. Men bakom
denna diskussion låg hela tiden vissheten
om att de flesta önskemål om en
social, kulturell och vetenskaplig utbyggnad
av samhället var tomma fraser
om man inte förmådde lösa de ekonomiska
problem som vi mött i slutet
av 1960-talet och som företer tecken att
ytterligare kunna förvärras i början av
1970-talet. Vad än olika opinionsbildare
försöker intala det svenska folket förblir
den ekonomiska utvecklingen grunden
för lösningen av andra betydelsefulla
frågor: miljövård, u-landshjä!p, lokaliseringspolitik,
tandvårdsreformer och
medbestämmanderätt på arbetsplatsen,
för att nämna ytterligare några exempel.

Det är därför naturligt att höstens remissdebatt
främst får kretsa kring vad
som har hänt med den svenska ekonomin,
kring regeringens ansvar för våra
ekonomiska svårigheter och kring mål
och medel att komma ur den nuvarande
situationen.

Låt mig börja med regeringen Palmes
eget erkännande av att finansministern
har misskött den svenska ekonomin. Jag
tänker på tillkännagivandet den 8 oktober
om allmänt prisstopp. Direkt priskontroll
som ekonomisk-politiskt verktyg
har i Sverige vid tidigare tillfällen
endast kommit till användning under
extraordinära förhållanden: vid krig,
krigsfara eller andra utomordentliga av
krig föranledda förhållanden. Under
andra världskriget var det därför naturligt
att priskontroll genomfördes över
hela fältet.

1956 års lag om prisreglering, som regeringen
nu har tillgripit, är också den
en krislagstiftning. Detta var även finansministerns
uppfattning då lagen lädes
fram. »Prisreglering vid sidan av
krigs- och krigsfarefallen förutsätter ett
påtagligt krisläge med betydande fara
för en inflatorisk prisstegring.» Detta
skrev finansminister Gunnar Sträng
1956 i propositionen. Men då hade han

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

varit finansminister endast något år,
och det rådde också andra politiska
förhållanden än nu. Kommunisterna
saknade verkligt inflytande, och vänsterfalangen
inom det socialdemokratiska
partiet hade inte den styrka som den
har nu.

Den s. k. stabiliseringsutredningen
hade också samma uppfattning som
Gunnar Sträng. I denna medarbetade
bl. a. LO-chefen Arne Geijer och industriminister
Krister Wickman -— för att
bara nämna ett par ännu aktuella namn
i en aktningsvärd skara av sakkunniga.
Utredningen fastslog att »nackdelarna
med priskontroll som ekonomisk-politiskt
medel — -— — är---så betydande,
att — ---det endast kan

komma ifråga i rent extraordinära situationer».

Även inom handelsdepartementet var
man 1965 inne på samma tankegång. En
arbetsgrupp fastslog då att »verkningarna
av en prisreglering i allt väsentligt
skulle vara negativa. Prisregleringen
skulle sålunda leda till bl. a. ett minskat
urval av varor, minskad priskonkurrens,
tendenser till högre prisnivå än
vid fri prissättning, snedvridning i produktion
och varuförsörjning samt på
längre sikt en långsammare tillväxttakt
i ekonomin.»

Även i lättare material har ungefär
samma tankegångar kommit fram. Jag
tänker på den socialdemokratiska valhandboken
från 1966, där det heter:
»Kommunisterna brukar säga, att vi behöver
priskontroll. En sådan är emellertid
dyrbar och krånglig att administrera.
Den kan minska konkurrensen och
snedvrida varuförsörjningen. Många affärsmän
uppfattar också ett kontrollerat
pris som ett lägsta pris. En priskontroll
ger heller ingen garanti för indirekta
höjningar genom försämrad kvalitet.
»

Men vad har nu hänt? Är det en
grundläggande politisk förändring som
inträffat i den socialdemokratiska inställningen
till prisstopp som ett medel

i den ekonomiska politiken? Eller är
läget i dag så katastrofalt, att de invändningar
som har riktats mot ett sådant ingrepp
får vika? Såvitt jag förstår är det
nu regeringens uppfattning, att beslutet
att införa prisstopp står i överensstämmelse
med lagen och lagstiftarnas intentioner
och med de uttalanden som
regeringen tidigare gjort. Då måste det
också vara regeringens uppfattning, att
vi i dag befinner oss i ett mycket allvarligt
krisläge.

Herr talman! Det är nu viktigt att det
svenska folket får besked om hur detta
krisläge uppkommit, vilka som bär ansvaret
för att det uppkommit och vilka
följder det kan få.

Jag vill erinra kammaren om att vi
under vårriksdagen vid flera tillfällen
hade anledning att diskutera det ekonomiska
läget. Vid dessa tillfällen framfördes
oro för den ekonomiska utvecklingen
i vårt land från hela oppositionen.
Regeringen tillbakavisade självbelåtet
denna samfällda kritik. Finansminister
Sträng sökte rädda sig bakom en
dimridå av ordkonster. Jämsides med
»indikatorer på dynamik och framstegsvilja»,
som det hette i den reviderade
finansplanen, kunde herr Sträng möjligen
skymta »symtom på vissa spänningar
i samhällsekonomin». Att vi
skulle befinna oss i ett krisläge förnekades
bestämt. Han fortsatte: »Den bild
som den reviderade finansplanen ger
av den svenska ekonomins nuläge och
framtidsutsikter har en rad klart positiva
inslag.»

Inför det stundande valet avvisade regeringen
vidare indignerat alla antydningar
om att socialdemokraternas ekonomiska
politik inte varit i allt framgångsrik.

Jag vill påstå, att regeringen Palmes
agerande på den ekonomiska politikens
område har varit ansvarslöst. Det finns
egentligen inte någonting i den ekonomiska
bilden i dag, som man inte kunde
se lika tydligt under våren, ja en del ansåg
sig kunna se det redan i januari.

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

Regeringen vägrade då att erkänna allvaret
i det ekonomiska läget. Varför?
Valets skugga föll redan tungt över sanningen.
Landets ekonomiska hälsa fick
hellre äventyras.

När man inför valet inte ens ville erkänna
att det rådde några ekonomiska
bekymmer var det naturligtvis konsekvent
att inte ge besked om sina avsikter
i fråga om den ekonomiska politiken
efter valet. Men beskedet kom i stället
mindre än fyra veckor efter valet. Då
var det tid för regeringen att lägga på
konsumenter, företagare, arbetare, tjänstemän
och andra i samhället en rad
nya pålagor.

Detta handlingssätt är måhända
mänskligt begripligt. Hade beskedet
kommit före valet är det väl inte osannolikt
att regeringsmakten förlorats. Men
det var oansvarigt och oärligt mot väljarna
att inte säga någonting från regeringens
sida. Eller vill man verkligen
göra gällande att man inte inom finansdepartementet
redan före valet var
på det klara med huvuddragen av vad
propositionen 156 skulle komma att innehålla?
Jag tycker att regeringen borde
erinra sig det gamla talesättet att
den som känner sanningen och inte säger
den är och förblir en eländig stackare.

I dag påstår emellertid finansministern
och därmed regeringen att ingen
har kunnat förutse den ekonomiska utvecklingen
bättre än regeringen gjort.
Det är ett lättfärdigt för att inte säga
löjeväckande påstående. Men å andra
sidan är det ju svårt att spå, i synnerhet
om framtiden.

För mycket mer än ett och ett halvt
år sedan började vi i moderata samlingspartiet
tala om att det verkade som om
svensk ekonomi fått en släng av engelska
sjukan. Det var då. I dag vet vi att
det är fråga om ett allvarligt sjukdomsangrepp.
Vi vet dessutom att regeringens
gammalmodiga läkekonst, att slå åder,
att tappa så mycket blod som möjligt av
patienten genom skatter, avgifter och

Allmänpolitisk debatt

andra pålagor, inte botar patienten utan
försvagar honom.

Av regeringens tidigare trovärdighet
på detta område finns nu snart inte
mycket kvar. Det går inte längre att dölja
att vårt lands affärer har vanskötts
och att vi framför oss har stora svårigheter.
Det går inte heller att dölja att
det kommer att krävas en starkare ledning
av landets ekonomi än den vi haft
under senare år. Men det kommer dessutom
att krävas stora uppoffringar av
alla medborgargrupper under flera år
för att vi skall komma till rätta med
den situation som regeringen ställt till
med.

Det finns därför i dag anledning att
göra en sammanfattning av moderata
samlingspartiets syn på de samhällsekonomiska
problemen och de medel som
bör användas för att komma till rätta
med situationen.

Våra ekonomiska svårigheter i dagsläget
är — det skall gärna erkännas •—-till stor del beroende av den internationella
konjunkturutvecklingen. Denna
har emellertid ständigt utvecklats — på
ett skickligt sätt, det skall också medges
— av regeringens företrädare, varför
det inte finns någon anledning för
mig att närmare uppehålla mig vid den.
Däremot finns det en strukturell fråga
som regeringen glömmer bort -— medvetet,
tror jag. Det gäller den politiska
struktur som regeringens ekonomiska
politik fått. Här har vi ett fastlåst mönster.

Regeringen har medvetet i låg- eller
högkonjunktur — det tycks inte ha spelat
någon roll —■ låtit den offentliga
sektorns konsumtion växa väsentligt
snabbare än bruttonationalprodukten.
Den kommunala utgiftsexpansionen beror
till inte obetydlig del på att staten
övervältrat stora kostnader på kommunerna
utan att samtidigt anvisa de nödvändiga
medlen för att täcka dessa kostnader.

Parallellt med detta har den privata
konsumtionen växt i nära anslutning till

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

bruttonationalprodukten. Jag säger inte
att detta senare är fel. Jag tycker tvärtom
att det är riktigt att de enskilda människorna
får möjlighet att förbättra sin
levnadsstandard i ungefär samma takt
som produktionen stiger. Det är genom
de många människornas större arbetsinsatser
som produktiviteten växer.

Resultatet av att dessa två — offentlig
konsumtion och privat konsumtion
— tar en allt större del av den gemensamma
kakan blir naturligtvis att den
resterande biten av kakan blir mindre.
Det är i den minskade delen av våra
resurser vi hittar näringslivets investeringar.
De har växt långsammare än
bruttonationalprodukten, och det finns
t. o. m. år då de klart har minskat. Industrins
produktionskapacitet har därigenom
inte ökat tillräckligt snabbt.

Följden av detta har i sin tur blivit
att Sverige fått allt större svårigheter att
upprätthålla balansen i de utrikes betalningarna.
För att vi skall få konsumera
mera inom landet har vi blivit
tvungna att importera alltmer varor.
Genom industrins otillräckliga kapacitetstillväxt
har vi inte kunnat öka vår
export i samma utsträckning som importen
har ökat. Vi borde ha haft en
chans till det, om regeringen planerat
den ekonomiska politiken på eu femårsperiod,
såsom Bertil Ohlin och det
parti han representerar så många gånger
har föreslagit, men regeringen har inte
lyckats med det, och chansen har
därför försuttits. Valutareserven har i
stället krympt ihop mer och mer, och
den paradoxala situationen har uppstått,
att vi trots att exportindustrin arbetar
för högtryck, importerar mer än vi exporterar.

Den alltför snabbt växande offentliga
sektorn och den i takt därmed fortskridande
snabba höjningen av skattetrycket
ligger också bakom de internationellt
sett snabba prisstegringarna i
Sverige. Trots den hårda skattepolitiken
har det inte varit möjligt att dra
in så mycket köpkraft från hushållen

som den socialdemokratiska politiken
förutsatt. Arbetare, hantverkare och
andra företagare, tjänstemän och för övrigt
alla skattebetalare har vidtagit försvarsåtgärder
för att uppehålla sin konsumtionsförmåga.
Alla vill naturligtvis
ha den årliga standardförbättring som
man anser sig ha rätt till. Det har man
fått genom att minska sitt sparande.
Konsumtionen har ökat snabbare än den
disponibla inkomsten i Sverige. I bl. a.
den reviderade finansplanen förutsatte
finansministern att det skulle bli fallet
också i fortsättningen.

Man kan med andra ord säga att den
socialdemokratiska politiken har skapat
ett generellt efterfrågeöverskott i
svensk ekonomi. Därtill har skattepolitiken,
och inte minst den höga marginalbeskattningen,
ytterligare spätt på
inflationen genom kostnadsinflatoriska
impulser. Jag delar den bedömning som
gjordes i en OECD-skrift som kom ut
för några år sedan, Fiscal Policy for a
Balanced Economy, där man skrev:
»Fastän den direkta beskattningen har
varit i stort oförändrad i förhållande
till de personliga inkomsterna» — detta
skrevs som sagt för några år sedan —
»har de indirekta skatterna ökats genom
en skatt på den slutliga varuförbrukningen
för konsumtions- och investeringsändamål
plus en löneskatt för att
finansiera framtida pensionsutbetalningar.
Detta har ytterligare ökat levnadskostnaderna
och haft betydelse för
kostnadsinflationen i Sverige.»

Herr talman! Jag har här lämnat en
ganska lång och kanske något teknisk
redogörelse, men jag har velat göra det
för att betona allvaret i det läge som
har uppkommit. Det inte minst allvarliga
är att denna politik underminerat
våra möjligheter att föra en nationell
konjunkturpolitik. Konjunkturpolitiken
går ju ut på att de ekonomiska svängningarna
inom Sverige skall vara mindre
än i utlandet. Under en internationell
högkonjunktur söker man se till att
uppgången inte blir lika kraftig i Sve -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

rige för att vi skall kunna hindra en
inflatorisk utveckling. Under lågkonjunkturer
skall nedgången bli mindre,
så att vi kan bevara full sysselsättning.

Men skall denna politik lyckas, förutsätter
den att det finns en ordentlig buffert
i vår valutareserv. Valutareserven
skall byggas upp under en högkonjunktur
för att kunna användas under en
lågkonjunktur. Det har man tidigare
lyckats med. Under högkonjunkturer
har betalningsbalansen varit positiv och
valutareserven kunnat ökas. Under lågkonjunkturer
har den sysselsättningsstimulerande
politiken lett till att betalningsbalansen
försämrats och valuta
lämnat landet. Det har vi helt naturligt
kunnat tolerera.

Vad som nu hänt är att valutareserven
minskat kraftigt under en markant
högkonjunktur. Den buffert som vi kommer
att behöva då konjunkturerna försämras
håller på att försvinna. Den socialdemokratiska
regeringen håller med
andra ord på att spela bort våra möjligheter
att föra eu sysselsättningsstimulerande
politik när konjunkturen förr
eller senare mattas. Detta är mycket allvarligt.

Det är speciellt oroväckande därför
att den hårda kreditpolitiken, som reregingen
av politiska skäl har föredragit
framför finanspolitiska åtgärder, redan
i dag har givit industrin allvarliga
problem. Vi har en arbetslöshet som är
mycket stor under en högkonjunktur.
Arbetsmarknadsstatistiken talar om
över 30 000 arbetslöshetsanmälda under
innevarande månad. Låt mig göra en
jämförelse. Under efterkrigstiden överträffas
den siffran bara av förhållandena
under den senaste lågkonjunkturen,
1967-—1968, då antalet arbetslösa var
över 34 000, mot i dag 30 000. Att det
samtidigt finns ett stort antal lediga
platser hjälper föga dem som inte kan
få arbete därför att de inte har den rätta
utbildningen eller därför att de bor
på fei orter. Det finns anledning att mot
denna bakgrund se med stor oro mot en

Allmänpolitisk debatt

kommande konjunkturnedgång.

I regeringens stabiliseringsproposition,
som vi närmare skall diskutera i
morgon och i övermorgon, talas det om
det ultimativa behovet — det är väl
herr Sträng som har skrivit detta —
att återställa balansen i förhållande till
utlandet. Om detta behov i en kommande
konjunkturnedgång fortfarande
kommer att framstå som ultimativt, har
vi slutgiltigt hamnat i samma situation
som Storbritannien länge varit i. Där
har man endast under förhållanden med
internationell konjunkturavmattning
lyckats åstadkomma en positiv bytesbalans.
Priset har varit arbetslöshet.

Vi tycks genom herrar Strängs och
Palmes politik ha kommit i samma läge.
Därför vill jag gärna ställa en fråga:
Varifrån tänker regeringen ta pengarna
för att i den svagare konjunktur som
står för dörren upprätthålla full sysselsättning? Herr

talman! Från moderata samlingspartiets
och de övriga borgerliga
partiernas sida har vi tidigare under
året erbjudit oss att tillsammans med
regeringen, arbetsmarknadens parter
och näringslivet delta i stabiliseringspolitiska
överläggningar. Det vore ett
sätt att i ett besvärligt ekonomiskt krisläge
försöka uppnå enighet mellan de
demokratiska partierna om den ekonomiska
politiken och föra upp den över
partigränserna. Det erbjudandet ligger
naturligtvis fast.

Fast ligger också det niopunktsprogram
som moderata samlingspartiet har
lagt fram med förslag om vad som bör
göras i dagens läge. Vi menar att större
sparsamhet med det allmännas utgifter
än vad regeringen har visat är nödvändig.
En parlamentarisk besparingsutredning
bör tillsättas. Det enskilda sparandet
måste ökas. Det är en bättre väg
att minska ett för högt efterfrågetryck
i ekonomin än vad det är att höja skatterna.
Ett sådant förslag har vi också
framlagt i vår ekonomimotion, som
framlades i går.

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

Utrymmet för investeringar i produktionen
måste också ökas. Kreditoch
räntepolitiken bör snarast lättas.
När man för länge upprätthåller en mycket
hård kreditpolitik blir effekterna
de motsatta mot dem man avsett.

Skattesystemet är fortfarande i högsta
grad medansvarigt till inflationen. I
den onda cirkel, där nu priser, löner
och skatter jagar varandra i höjden är
den höga beskattningen av inkomstökningar
den starkaste motorn. Vi anser
därför att en översyn av skattesystemet
i syfte att ge rimligare skatt på arbete
och företagsamhet snabbt måste inledas.

Slutligen tror vi att staten, efter norsk
modell, bör tillsätta en expertkommitté
med uppgift att göra utredningar till
arbetsmarknadens parter, departementet
och de demokratiska politiska partierna
om effekten på priser, statsinkomster
och skattetryck av olika fall av
löneuppgörelser och löneutveckling.

Hur dessa åtgärder och andra åtgärder
som föreslås skall balanseras till ett
konkret stabiliseringsprogram på kort
sikt bör, anser vi, bli föremål för överläggningar
mellan regeringen, oppositionen,
arbetsmarknadens parter och
företrädare för enskild, kooperativ och
allmän produktion. Vilken typ av sparstimulerande
åtgärder som kan väntas
få den snabbaste effekten bör diskuteras.
Vilka senareläggningar av statliga
beställningar är möjliga och lämpliga?
Vilken form för en eventuell utländsk
upplåning är bäst? Kan en förändring
av skatten på löneökningar ge ett nytt
underlag för de pågående avtalsförhandlingarna?
Hur, vilket är viktigt,
kan prisregleringen avvecklas? Detta
är frågor att samverka om och diskutera.

Det av mig skisserade programmet,
som ju kammaren i olika former hört
tidigare, tror jag verksamt kan bidraga
till att reda upp den nuvarande ekonomiska
situationen. Men löser detta långsiktigt
promblemen? Här möter en annan
fråga som inte är så teknisk och

som inte kan direkt återföras till valutaströmmar,
sparande, investeringar
och teknik för att ta ut skatter. Frågeställningen
är helt enkelt denna: Känner
i dag de många kunniga och duktiga
människor som finns i vårt land den
rätta stimulansen och det rätta klimatet
för att kunna göra en ytterligare insats
och därigenom skapa för sig själva en
arbetstillfredsställelse och fortsatt framåtskridande
i samhället? Har regeringens
politik varit inriktad på att se till
så att medborgarna i största möjliga
mån känner engagemang och entusiasm
inför framtiden och är villiga att helhjärtat
satsa sin förmåga?

Det är på den punkten som jag tycker
att regeringen Palme har misslyckats.
Man har försökt skyla sitt misslyckande
genom att tala om jämlikhet och
därvid lagt tonvikten vid ekonomisk utjämning.
Frågan är om detta har varit
så lyckligt. Jämlikhet i form av lika
människovärde, lika utbildnings- och
startmöjligheter i livet och ökad medbestämmanderätt,
för att nämna några
saker, är något som alla partier från
mitten till vänster och från mitten till
höger arbetar för.

Men hur verkar diskussionen om ekonomisk
nivellering på bred front? Jag
tänker nu inte på de fall där t. ex. löneskillnaderna
ter sig orimliga. De är för
övrigt inte så många, om man räknar
netto efter skatt. Jag undrar hur viktigt
det egentligen är för den enskilde
individen att känna att man uppnår ekonomisk
nivellering i samhället. Är det
inte mera väsentligt att vi alla får uppleva
en ständig och verklig realinkomstförbättring
år från år? För att vi skall
få den känslan tror jag det är nödvändigt
att nå en förbättring av storleksordningen
3—4 procent om året.

Det måste också vara en förbättring
som märks i portmonnän. Bättre skolor,
bättre sjukvård och åldringsvård, bättre
vägar o. d. är utomordentligt värdefullt
och nödvändigt, men det upplevs inte
alltid som en omedelbar personlig förbättring
av levnadsstandarden. Därför

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 31

tror jag det är nödvändigt att som ett
primärt mål sätta en ökning av vår
bruttonationalprodukt med kanske inemot
6 procent årligen. Visst är det en
hög målsättning som kanske är omöjlig
att realisera nu, men i dagens läge
saknar regeringen en fast målsättning
över huvud taget när det gäller ökningen
av våra samhällsresurser. Jag tror
det är väsentligt att, även om vi i dag
brottas med speciella ekonomiska problem,
de som är politiskt ansvariga för
Sveriges utveckling visar mod att av
folket kräva en sådan målsättning. I
själva verket finns det tecken som tyder
på att många längtar efter att ett sådant
krav ställs, och många är beredda
att sätta in sin vilja, kunnighet och förmåga
för att nå målet.

Herr talman! En annan i dag och för
framtiden mycket viktig fråga är som tidigare
nämnts EEC-frågan. Jag vill bara
säga några få ord om den. För moderata
samlingspartiet har det under hela
1960-talet stått klart, att Sverige måste
finna någon form av anslutning till den
Gemensamma marknaden. Vi har, det
skall klart sägas ifrån, föredragit ett
medlemskap, därför att det skulle ge
Sverige möjligheter att delta i och påverka
arbetet med att utforma framtidens
Europa. Enligt vår mening bör vi
nu inför de förestående förhandlingarna
klart ge uttryck för att vår öppna ansökan
i första hand bör tolkas som eu
vilja att bli medlemmar i EEG under
förutsättning att vår neutralitet kan förbli
orubbad. Först om denna linje inte
håller bör andra alternativ tas upp till
övervägande. I dag är denna fråga av
allra största vikt, ty det är i de här dagarna
vi löper risk att missa tåget.

Så slutligen en mycket kort valkommentar.
Årets val är särskilt intressant
från den synpunkten att det gett oss en
ny parlamentarisk situation. När den
nya enkammarriksdagen samlas har vi
tagit steget tillbaka till minoritetsparlamentarismen.
Minoritetsregeringen Palme
kommer att vara beroende av stöd

Allmänpolitisk debatt

från andra partier utan att som tidigare
kunna förlita sig på en eftersläpande
förstakammarmajoritet. Vi kommer med
andra ord att ha en svag regering och
en sådan kommer ju inte ensam att klara
de allvarliga problem och stora frågor
vi har framför oss.

För statsminister Olof Palme blir det
därför en fråga om att välja. Vill han
söka stöd i idksdagen hos de demokratiska
partierna eller hos det kommunistiska
partiet? Det vore naivt att tro
att kommunisterna kommer att springa
regeringens ärenden utan att kräva ersättning
för sina tjänster. Herr Hermansson
är säkert inte så snäll och vänlig
som han ibland ser ut att vara. För
de borgerliga partierna måste det därför
framstå som en viktig uppgift att
hindra att kommunisterna skall sätta
sin prägel på svensk politik. Det är också
därför som jag i det här anförandet
så klart betonat, att vi i moderata samlingspartiet
fortfarande är beredda att
medverka till att utforma och stödja
en ekonomisk politik, som verkligen kan
leda oss ut ur de nuvarande svårigheterna
och som kan skapa en fast ekonomisk
grundval för 1970-talets fortsatta
reformarbete.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Valet till riksdagen 1970
blev en klar motgång för socialdemokraterna.
De borgerliga partierna misslyckades
emellertid i sitt främsta syfte,
nämligen att få till stånd en borgerlig
riksdagsmajoritet och därmed en borgerlig
regering och ett regimskifte. Det
är riksdagsvalets facit i ett nötskal.
Och därför är kanske de rubriker som
herr Gustafson i Göteborg anförde ur
tidskriften Fackföreningsrörelsen inte
så anmärkningsvärda. Man konstaterar
där en tillbakagång i valet, men man
konstaterar samtidigt att det skedde en
mycket stark mobilisering av socialdemokratins
röstunderlag. De andra partierna
mobiliserade emellertid ännu
bättre. Men slutresultatet blev som sagt

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

ändå att det efterlängtade regimskifte,
som man under den sista månaden föreföll
att vara ganska säker på, inte kom
till stånd. Där misslyckades de borgerliga.
Man kan ju kalla det för en ar?
betsseger, om man så vill.

Valet till landsting och kommuner
blev däremot en framgång för socialdemokraterna
och en tillbakagång för
de borgerliga partierna — dock inte
för centern. Men det blev en tillbakagång
även för kommunisterna. Därför
blev det regimskiften i flera landsting
och i en rad städer, t. ex. i Stockholm,
Kristianstad och Karlstad, samt socialdemokratisk
majoritet i exempelvis
Norrköping, Oskarshamn och Kiruna.

Jag skall här inte närmare kommentera
moderata samlingspartiets valresultat.
Det talar för sig självt. Och jag vill
inte onödigtvis ingripa som ett störande
element i den energiska provpredikan
som herr Holmberg nyss höll här i kammaren.

Inte heller folkpartiet rosade marknaden
utan återtog i själva verket bara
en mycket begränsad del av de stora
förlusterna från 1968. Det enda undantaget
var egentligen herr Gustafsons i
Göteborg hemstad. Kanske var det därför
som herr Gustafsons uppträdande
präglades av en sådan förtröstan — som
må vara honom väl unnad. Om man
är vänlig kan man säga att folkpartiet
befäste sin position som det näst största
oppositionspartiet. Man ökade ju avståndet
såväl till centern som till moderata
samlingspartiet, och därmed befäste
man sin position.

Däremot är centerpartiets stora framgång
alldeles obestridlig. Den uppvisar
emellertid vissa regionala variationer.
Det visar sig sålunda att centern i Norrlandslänen
lyckades sämre i valet än i
riket i övrigt. Detta gäller t. ex. för Västernorrlands
län och i ännu högre grad
för Västerbottens och Gävleborgs län.
Sannolikt är det så att ju mer centerns
decentraliserings- och lokaliseringsparoller
konfronteras med verkligheten,

desto sämre blir genomslagskraften. Och
omvänt, ju mer människorna kunnat
iaktta de praktiska resultaten av våra
regionpolitiska insatser, desto mindre
blev vår procentuella tillbakagång i valet.
Och det är ett viktigt resultat. Det
visar att vi på ett speciellt avsnitt i vår
jämlikhetspolitik har lyckats förhållandevis
väl i de delar av landet där politiken
griper direkt in i människornas
tillvaro.

Från ideologisk synpunkt uppvisar
centerpartiets valrörelse mycket intressanta
drag. Den har en radikal sida.
Centerpartiet drev energiskt kraven på
lokaliseringspolitik, miljöpolitik och
stöd till de lågavlönade. Centerpartiet
försökte t. o. m. framställa sig som föregångare
på dessa områden och framhöll
att dess företrädare redan på 1950-talet hade krävt insatser i dessa avseenden.
Det stämmer nu inte helt. Sam
Norup kommer trots sina många förtjänster
knappast att gå till historien
som en av vårt lands stora naturvårdare.
Arbetet på detta fält kom först
i gång sedan Gösta Netzén och hans
efterträdare övertagit posten som miljövårdens
främsta företrädare. Inom lokaliseringspolitiken
var centerpartiet
föga aktivt så länge det hade chansen
att göra något i regeringsställning. Otvivelaktigt
har emellertid centern på dessa
områden lyckats skaffa sig en radikal
profil, som kan ha lett till ett ökat
förtroende och till röstvinster på vår
bekostnad. Väljarna insåg kanske inte
alltid att dessa krav samtidigt leder
fram till önskemål om ökade samhällsinsatser,
om ett starkare samhälle som
decentraliseringens förutsättning.

Herr Antonsson exemplifierade i sitt
mycket intressanta anförande i dag önskemålen
om decentralisering inom regionalpolitik,
miljöpolitik, bostadsplanering
o. s. v. Alla dessa krav leder fram
till betydligt starkare insatser från den
förkättrade centrala statsmakten. Etableringskontrollen
leder också till ett
krav på en starkare ställning för stats -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fin.

Nr 34

makten för att denna aktivt skall kunna
driva en politik för decentralisering.

När centerpartiet så småningom upptäcker
detta ofrånkomliga samband mellan
det i och för sig rimliga önskemålet
om en decentralisering och kravet på
ett starkt samhälle, tror jag att det inte
skall bli svårt att komma överens på
de nämnda punkterna.

Centerpartiets valrörelse hade samtidigt
en annan sida. Man vädjade nämligen
till en konservativ underström hos
opinionen. Där fanns en appell till en
främlingsfientlighet, som jag personligen
mycket starkt ogillar. Där fanns
allmänt tal om skolpolitiken och kriminalvården
som erbjöd en ganska effektiv
konkurrens till moderata samlingspartiets
argumentation och som säkerligen
ledde till att centerpartiet fick röstvinster
från detta håll. Det blir knappast
möjligt att i framtiden driva dessa
två linjer samtidigt och parallellt, och
det skall bli utomordentligt intressant
att se var centerpartiet hamnar.

Man bör vidare kanske undvika att
alltför starkt ideologisera centerpartiets
framgångar. Jag vill ogärna förta effekten
av herr Antonssons ganska pampiga
anförande i detta avseende, men det
är väl ändå så att centern i hög grad
lyckats fånga upp ett allmänt missnöje
med den ekonomiska situationen och
med åtstramningspolitiken. Låt mig
göra en jämförelse med situationen i
Finland. Centerpartiet i Finland är ett
stort parti som företräder ungefär samma
ideologi ■— om man kan tala om en
sådan -— som den svenska centern. Men
det hjälpte inte. Där sitter ju centerpartiet
i regeringsställning och har fått
ta ansvar för en kärv och — det vill
jag gärna framhålla — ganska framgångsrik
ekonomisk politik. Socialdemokraterna
i Sverige fick i det svenska
valet en nästan lika stor motgång som
centerpartiet i Finland fick i det finska
valet. Och i Sverige gick det nästan
lika bra för centerpartiet som det gick
för landsbygdspartiet — det s. k. Ven -

Allmänpolitisk debatt

namopartiet — i Finland. — Jag vill
inte göra några jämförelser i övrigt.
Det är bara ett konstaterande av fakta
som måhända kan leda fram till något
större försiktighet när man alltför mycket
ideologiserar en framgång i en speciell
situation.

Kommunisterna slutligen gjorde väl
inte något särskilt bra val — det är
ett av de sämre valen i partiets långa
och snåriga historia. Men kommunisterna
lyckades återta en del av förlusterna
från 1968 och får tack vare den
nya författningen därmed 17 mandat
i enkammarriksdagen. — Det är sannolikt
första gången som opinionsinstitutet
SIFO har haft en klar politisk betydelse
inför ett val. Tre dagar före
valet publicerades en undersökning som
visade dels att det förelåg en överhängande
risk för att det skulle bli en
borgerlig regering, dels att vänsterpartiet
kommunisterna stod 0,3 procent
från den magiska 4-procentgränsen som
måste uppnås för att partiet skulle komma
in i riksdagen. Inför hotet av en
borgerlig riksdagsmajoritet valde också
en hel del socialdemokrater att lägga
sin röst på kommunisterna; det kan.
statistiskt belysas på olika sätt. Detta
framstod för en del som det säkraste
sättet att förhindra att det blev en borgerlig
regering. Risken att få herr Holmberg
som finansminister, som det hette,
framstod som ett verkligt hot. Och inte
sedan den första internationalens tid
torde kommunisterna ha fått ett så slagkraftigt
valargument till skänks!

Efter valet har däremot kommunisterna
höjts till skyarna, lyfts på sköldarna
av stora delar av borgerligheten
och i stora delar av den borgerliga
pressen. Det skulle inte vara förvånande
om herr Hermansson blev lätt vimmelkantig
av all den makt och betydelse
som där tillmätts honom. När man
inte kunde med stöd av det borgerliga
valresultatet kräva det avgörande regeringsskiftet
övergick man till att tala
om kommunisterna och deras stora be -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

tydelse. Modern reklamteknik lär bygga
på att man ständigt inpräglar produktens
namn i konsumenternas medvetande,
snart sagt oavsett sammanhanget.
År detta sant har framför allt herr
Holmberg nu i en månad gått omkring
som något av en vandrande affischpelare
för den svenska kommunismen.
Han förklarade — och det fann vi relativt
kränkande — utan minsta bevis
att socialdemokraterna kommer att styras
av kommunisterna och att kommunisterna
kommer att ta betalt för att
stödja socialdemokraterna.

Syftet är naturligtvis taktiskt. Redan
under den första veckan efter valet
kunde man i ett ledande oppositionsorgan
läsa att oppositionens melodi
måste bli att systematiskt utmåla regeringen
som beroende av kommunisterna.
Kommentatorn förutsåg att oppositionen
kommer att göra sitt yttersta för
att koppla ihop socialdemokratin med
C. H. Hermansson.

Nyktra bedömare i utlandet har konstaterat
att i denna parlamentariska situation
har vi många gånger förr befunnit
oss. Det är alltså ingenting nytt.
Jag vill inte bestrida att på en punkt —
jag säger på en punkt — kan kommunisterna
ha ett mycket betydande inflytande.
De har möjlighet att göra gemensam
sak med de borgerliga för att
fälla en socialdemokratisk regering.
Kommunisterna får givetvis själva bedöma
om de vill använda den möjligheten
eller inte.

Jag sade att valet var en klar motgång
för socialdemokraterna. Det hindrar
inte att det har gjorts ett utomordentligt
fint valarbete inom hela valrörelse
— ytterligt intensiva insatser
som i sin tur byggde på att vi hade eif
program som var utformat i demokratisk
ordning inom vår rörelse. Man kände
ideologin, man kände programmet
och man gick ut och slogs för det. Man
hade också i konkret handling kunnat
visa att en stor del av detta program
genomförts. Även om programmet kan

ha skrämt en del och således bidragit
till en mobilisering av borgerliga väljare,
har det utan varje tvekan erbjudit
en väldig stimulans för hela vår rörelse
och alltså varit en klar tillgång i valet.
Man har varit inriktad på att fullfölja
det.

Ändå gick det dåligt. En väsentlig
förklaring till motgången — det går
alltid att hitta många orsaker om man
vill — är att söka i den ekonomiska
situationen, framför allt då prisstegringarna.
I tider av ekonomiska påfrestningar
är det besvärligt att regera
i Sverige liksom det är i andra länder.
Skulden för prisstegringarna kommer
oavsett partifärg att till någon del alltid
riktas mot den sittande regeringen. Det
är ingenting nytt. Socialdemokratin har
alltid haft svårt att hävda sig i typiska
prisstegringsval.

Redan före valet studerade jag sambandet
mellan konsumentprisindex’ utveckling
och våra valresultat. Av denna
studie framgick i korthet att de år
då konsumentprisindex ökat med mer
än 4 procent minskade vår andel i väljarkåren
med mellan 2,5 och 5 procent:
Det gäller t. ex. valen 1952, 1956 och
1966, och nu har historien upprepat
sig även 1970. Detta gjorde att vår uppgift
under valet på flera sätt blev svår.

För det första var det fråga om kraftiga
prisstegringar, vilka omedelbart påverkar
människornas vardag och skapar
irritation, Hushållspengarna räcker till
mindre, lönekuvertens innehåll krymper.
Det ligger en del i vad herr Gustafson
i Göteborg sade att det fanns en
motsättning mellan dessa vardagsupplevelser
och de mer långsiktiga jämlikhetsproblem
som vi tog upp som en huvudpunkt
i vår valrörelse.

För det andra skapar en hård ekonomisk
politik, som syftar till att hålla
tillbaka prisstegringarna, nya missnöjesanledningar.
Räntan stiger. Det drabbar
egnahemsägare, småföretagare och
andra grupper. Kreditrestriktionerna
gör det svårt, nästan omöjligt, att låna

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

pengar, taxor och avgifter höjs osv.

För det tredje kunde oppositionen göra
det lätt för sig genöm att klaga på
prisstegringarna, klaga på åtstramningsåtgärderna
och samtidigt lova lättnader.
Många som sitter här i kammaren i dag
reste i olika skepnader runt landet och
spred denna agitation, även om de just
nu kanske inte minns så mycket därav.

Åt allt detta fanns inte mycket att göra.
Att göra kritiken till vapen är vars
och ens rätt.

Och det är naturligtvis inte lätt att
göra något åt detta i sak heller.

Ett litet land ställs inför en i det närmaste
omöjlig uppgift när det skall försöka
att på egen hand bemästra en prisstegringsvåg,
som går över praktiskt
laget hela världen. Vi är i hög grad beroende
av omvärlden. Det som händer
med den internationella ekonomin drabbar
oss mer eller mindre oavsett om
det är hög- eller lågkonjunktur. Vi har
inga ekonomisk-politiska åtgärder att
sätta in vilka samtidigt kan ge effekt i
andra länder eller där ursprunget till
svårigheterna ligger. Stiger fraktpriserna
och priset på olja, blir de varor vi
köper dyrare; vidtar amerikanerna sådana
åtgärder att det blir kapitalknapphet
i Europa och högre räntor, har vi
bara en sak att göra: att också höja räntan
för att undvika ett alltför stort valutautflöde.
Det är många som upplever
en fin konjunktur för vår skogsindustri
med kraftigt höjda priser, men det är
naturligt att konsumenterna i andra länder
beklagar sig över detta, ty det slår
ut på en rad av de priser som de får
betala. De säger då: »Tyvärr har vi inga
politiska åtgärder att vidta för att förhindra
den svenska skogsindustrin att
höja sina priser.» Det enda vi har att
sätta emot för att inom våra egna gränser
neutralisera höga priser från en
internationell högkonjunktur är vår finanspolitik
och vår penningpolitik.
Skulle det ha lyckats fullt ut, skulle vi
ha tvingats att gå så hårt och brutalt
fram att både produktion och sysselsätt -

Alhnänpolitisk debatt

ning varit i fara. Men vi ville inte bekämpa
prisstegringarna med arbetslöshet.
En sådan politik skulle hårt ha
drabbat framför allt Norrland och den
äldre arbetskraften. Om vi inte hade
haft vår selektiva politik i form av arbetsmarknadspolitik,
näringspolitik och
lokaliseringspolitik, skulle det t. o. m.
ha varit omöjligt för oss att föra den
strama ekonomiska politik som vi faktiskt
tillämpat och samtidigt hålla sysselsättningen
på en hög nivå.

Det är naturligtvis inte lätt att föra ut
sådana tankar i en valrörelse. Det är
också en relativt klen tröst att samma
tendens går igen i stort sett i alla val
som hållits hittills i år. Det gäller de
tyska delstatsvalen i juni, det gäller de
engelska parlamentsvalen samma månad,
det gäller det finska riksdagsvalet.
Det torde heller inte råda något tvivel
om att val i dag i Norge och Danmark
skulle leda till mycket påtagliga framgångar
för den nuvarande socialdemokratiska
oppositionen i dessa länder.

Det finska valet är på sätt och vis
särskilt intressant. Där har man nämligen
fört en mycket hård och kärv stabiliseringspolitik
med betydande framgång
ur saklig synpunkt. Det är få länder
som har lyckats så förhållandevis
väl som Finland under senare år. Likväl
blev valet ett mycket smärtsamt bakslag
för alla regeringspartierna och en
stor framgång för den opposition som
där finns. Jag vet inte om detta kan vara
en av förklaringarna till att herr Hedlund
under valnatten föreföll så påtagligt
lättad över att slippa bli regeringschef
i en borgerlig regering.

Dessa hänvisningar till utlandet är
viktiga ur den synpunkten att de visar
att vi nu lever i en inflationistisk värld.
Procentsiffrorna kan variera något från
land till land — men jag skall inte ge
mig in i någon sifferexercis för att visa
att vi inte är värre än andra. Vi upplever
för närvarande den värsta prisstegringsvågen
på 20 år, och det finns
inga avgörande tecken som tyder på

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

någon klar förändring i den situationen.

I vissa länder förenas inflationen med
en besvärande arbetslöshet. I England
är antalet arbetslösa nu högre än någon
gång sedan statistiken började upprättas,
eller över 600 000 människor, och
man oroar sig för att det i vinter skall
stiga till 750 000 arbetslösa. I Ganada
är arbetslösheten 6,5 procent, och i USA
har den passerat 5 procent. Häromdagen
när jag var där över, såg jag en
uppgift i TV om att den för vissa grupper
är ännu högre; exempelvis för svarta
män mellan 16 och 19 år uppgår den
nu till 34 procent.

Hos oss har högkonjunkturen — det
är väl en av de goda sidorna trots allt
— medfört en betydande förbättring av
sysselsättningsläget, framför allt i skogslänen
och när det gäller kvinnornas
möjligheter att få tillträde till arbetsmarknaden
utanför hemmet. I fjol var
det ju 70 000, om jag minns rätt, som
tillvaratog dessa möjligheter.

I alla länder har man försökt att motverka
högkonjunkturen med en stabiliseringspolitik.
Så långt är man överens.
När det kommer till de konkreta
åtgärderna skiftar bilden. I en del länder
har man varit beredd att acceptera
arbetslösheten som en stabiliseringsfaktor.
I andra länder, bl. a. hos oss, har
man avvisat den metoden. Däremot har
hos oss, alltsedan högkonjunkturen år
1969 på allvar började göra sig gällande,
den ekonomiska politiken gradvis
skärpts. Den budget som framlades i januari
i år innebar en kraftig nedskärning
av den statliga upplåningen.

Momsen tidigarelades på vissa varor
och punktskattehöjningar på Öl och tobak
genomfördes. Under våren vidtogs
en ytterligare skärpning genom senareläggning
av statliga beställningar, införande
av den 25-procentiga investeringsavgiften
och en ytterligare skärpning av
kreditpolitiken.

Åtgärderna möttes av beska kommentarer;
framför allt utlöste de skärpta
kreditrestriktionerna en rad kampan -

jer mot den ekonomiska politiken. I
kompletteringspropositionen inskärptes
att det ekonomiska läget innehöll eu
rad osäkerhetsmoment: takten i löneutvecklingen
var svårbedömbar, likaså
uppgången i den privata konsumtionen.
Även om de återhållande momenten i
den ekonomiska politiken då bedömdes
som tillräckliga för alt uppnå de uppställda
målen slog regeringen fast att en
fortsatt handlingsberedskap måste upprätthållas.
Inför den löftespolitik som
redan då hade signalerats från borgerligt
håll fann vi anledning att peka på
det begränsade reformutrymme som
stod till förfogande under det närmaste
året.

Oppositionen anklagar oss nu för att
åtstramningsåtgärderna satts in för sent
och med för liten styrka, samtidigt som
andra klagar över att den ekonomiska
politiken varit hård intill gränsen för
brutalitet. Det är naturligtvis lätt att vara
efterklok, men den som är det får
vara beredd på att avkrävas besked om
när efterklokheten infann sig och framför
allt i vilka konkreta förslag den utmynnade.

Jag har redan sagt att det för de borgerliga
partierna var en fördel i valrörelsen
att de kunde klaga över prisstegringar
och åtstramning men samtidigt
lova lättnader och reformer. I dag är
detta snarast en nackdel för dem. Vi hör
nu mycket litet om de löften om kostnadskrävande
reformer och skattesänkningar
som oppositionspartierna i olika
varianter undfägnade väljarna med under
valrörelsen. Ni slapp infria vallöftena,
och ni hoppas förmodligen att
människorna skall ha glömt dem tills
den dag kommer då tiden är mogen att
damma av dem och plocka fram dem
igen.

Härom vore inte så mycket att säga;
valrörelsen är över, och det finns ingen
anledning att gräva ned sig i den. Men
när man nu från borgerligt håll försöker
mobilisera något slags moralisk indignation
över att regeringen efter valet

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

har ansett det nödvändigt att ytterligare
skärpa den ekonomiska politiken
måste jag något återkomma till den.

Låt mig slå fast följande. Högkonjunkturen
började under tiden 1968/69. För
den budget som då gällde krävde samtliga
oppositionspartier betydande lättnader
i finanspolitiken. Kraven avslogs
av oss. Hade de bifallits hade vi haft
en betydligt svagare finanspolitik. Vid
behandlingen av budgeten för 1969/70
krävde ni återigen lättnader i finanspolitiken:
sänkt arbetsgivaravgift, avskaffande
av energiskatten och mycket annat.
Hade vi följt era förslag hade det
också medfört en betydande försvagning
av finanspolitiken. Samma historia
upprepades våren 1970. Era konkreta
yrkanden innefattade förnyade krav på
en försvagad finanspolitik: vårdnadsbidrag,
indexreglering, skattesänkningar
m. in.

När herr Antonsson nu säger att om
man hade fört en stramare finanspolitik
i ett tidigare skede hade den ekonomiska
situationen i dag varit bättre, skall
detta påstående ses mot bakgrunden av
att ni tre år å rad, under hela högkonjunkturperioden,
har krävt en försvagning
av finanspolitiken genom era konkreta
yrkanden i riksdagen. Det gäller
1968, 1969 och 1970. Det låter inte särskilt
trovärdigt när ni i efterhand säger
att regeringen borde ha fört en ännu
stramare finanspolitik.

Jag har med er. viss behållning läst
protokollet från slutdebatten två dagar
före årets val. Arne Geijer och jag gick
båda till angrepp mot den borgerliga
löftespolitiken — mot herr Hedlunds
14-miljardersprogram, mot folkpartiets
indexreglering av skatterna och mot
högerns skattesänkningar för bolag och
högre inkomsttagare. Jag sade därvid
bl. a. följande:

»Vi har en ekonomi i stark expansion,
stigande produktion, stigande investeringar,
stigande utrikeshandel. Vi lever
just nu i en internationell högkonjunktur
med press på prisnivån. Det är inte

Allmänpolitisk debatt

värre här på en treårsperiod än i andra
länder, utan snarare tvärtom. Därför
för vi en hård ekonomisk politik med
åtstramning av finanspolitiken, en hård
kreditpolitik, prisstopp och övervakning
av priserna. Vi är beredda till ytterligare
ingripanden om det skulle
behövas. Det är vårt program.»

Jag sade alltså ifrån — så klart som
det någonsin kunde göras — att vi är
beredda till ytterligare ingripanden om
det ekonomiska läget skulle kräva det.

Vad är det då för ytterligare fakta
som kommit fram? Vi har fått in förslagen
till nästa års budget, och dessa
visar på en mycket stark ökning av utgiftstrycket.
För att kunna klara en
samhällsekonomiskt försvarlig budget
utan helt orimliga nedskärningar måste
vi skapa ett ökat utrymme. De utomordentligt
högt uppdrivna lönekraven
från olika organisationer inför avtalsrörelsen
har redovisats. I en rad andra
länder som vi är beroende av har genomförts
en kraftig åtstramningspolitik
— det gäller bl. a. Holland och Norge.

Dessutom — och det tycker jag är
politiskt rätt viktigt — uttryckte valresultatet,
om man nu skall tolka det,
ett missnöje med prisstegringar och
kreditåtstramning. Vill man motverka
inflationstrycket och samtidigt möjliggöra
en lättnad av kreditpolitiken finns
det bara en väg, nämligen en skärpt
finanspolitik. Det är en sådan vi nu
genomför. Oppositionspartierna krävde
före valet lättnader av både kreditpolitiken
och finanspolitiken. Detta hade
vi naturligtvis ingen som helst möjlighet
att tillgodose; å vår sida försvarade
vi en hård åtstramningspolitik, och i
valet förklarade vi oss beredda till ytterligare
åtgärder. Dem genomför vi nu.
Det innebär att vi följer det, som jag
bedömer saken, centrala råd som väljarna
har gett: Håll efter priserna och
möjliggör en lättnad av kreditpolitiken!
En lösning kan inte åstadkommas med
några patentmediciner — det finns

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

bara en väg: en skärpt finanspolitik.

Men en sådan åtstramning av den
ekonomiska politiken är också oundgängligen
nödvändig för en förbättring
av vår bytesbalans. Den förbättringen
blir särskilt angelägen mot bakgrunden
av vår ökade u-landhjälp och vårt kraftigt
ökade turistunderskott. Årets utfall
av bytesbalansen blir inte tillfredsställande;
underskottet blir sannolikt avsevärt
större än det som förutsågs i våras.
Det hänger väsentligen samman
med den utomordentligt kraftiga lagerutbyggnad
som skedde under 1969 och
som fortsatte under hela första halvåret
1970. Den lagerutbyggnaden kan inte
pågå hur länge som helst. Kostnaderna
för hantering, ränta m. m. blir för höga,
Vändpunkten kom kring halvårsskiftet.
Under de senaste månaderna har vi
haft en klart gynnsammare utveckling
av bytesbalansen. Under den sista redovisningsmånaden
— september —
uppvisade exporten en ökning med
drygt 20 procent jämfört med i fjol,
medan importökningen stannade vid
7 procent. Omsvängningen kommer för
sent för att kunna på ett mer betydelsefullt
sätt påverka siffrorna för år 1970.
Men tendensen på detta område går åt
rätt håll. Med hänsyn till den strukturförändring
i vår betalningsbalans mot
utlandet som jag nyss berörde får vi
räkna med att ha kvar detta problem
under åtskilliga år framöver. Det betyder
att vi får räkna med en fortsatt
hård och kärv ekonomisk politik. Det
finns inte utrymme för någon löftespolitik.
I en politik som syftar till att
förbättra bytesbalansen är det viktigt
att ge utrymme för industriinvesteringar.
Det råder ingen tvekan om att vi för
närvarande har en besvärande kapitalknapphet.
Nu skall man inte mörkmåla
utvecklingen alltför mycket. Sedan 1957
— det är ett fördelaktigt utgångsår, jag
medger det — har industriinvesteringarna
i detta land ökat med 100 procent,
dvs. med ungefär sex procent per år.
Men det är ofrånkomligen så att det

svänger kraftigt mellan olika enskilda
år. Det kan vi inte planera in, så länge
vi håller oss med en blandekonomi där
företagen är fria att fatta sina beslut.
Den knapphet på kapital som råder
måste dock vara något snedfördelad.
Det finner man om man betänker dels
den stora lagerinvestering som skett —
det betyder att företagen använt sina
pengar till att bygga upp lager i stället
för att använda dem till exempelvis
maskininvesteringar — dels att industrin
under det senaste året varit beredd
att gå med på en löneglidning som
ungefär fördubblat de resultat som uppnåtts
i de reguljära löneförhandlingarna.
Detta tyder på att man på en del
håll haft rätt gott om pengar. De krav
på återhållsamhet som riktats mot regeringen
skorrar mot denna bakgrund
litet falskt. Men jag vill på intet sätt
undanskymma att svårigheterna är reella.
En prioritering av industriinvesteringarna
är erforderlig. En sådan förtur
lade vi för övrigt fast i vårt valmanifest
i Kramfors i augusti 1970.

Vill man ge förtur åt industriinvesteringarna,
kräver detta i sin tur återhållsamhet
på andra sektorer. Många
pekar därvid ut den privata konsumtionen.
Nu tyder tillgängliga siffror på
att den privata konsumtionsökningen
hittills varit ganska blygsam under
1970 och troligen kommer att stanna
vid ett par procent. Det förhåller sig
också så att riksdagen i den allra största
enighet har bestämt att en betydande
del av den privata konsumtionsökningen
under den första hälften av 1970-talet
skall tillfalla två bestämda grupper,
nämligen de gamla och de unga.

Vi har beslutat oss för en årlig förbättring
av folkpensionerna. Samtidigt
blir antalet pensionärer glädjande nog
allt fler. Vi vet vilka utomordentligt
välmotiverade behov det finns av en
förbättring av åldringsvården och av
andra åtgärder som kan göra det möjligt
för människor att åldras i värdighet
och större frihet.

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

Förra veckan såg jag ett ganska skakande
TV-program i Amerika. Det var
en ung kongressledamot som hade gjort
cn undersökning av vad han kallade
älderdomshemsindustrin. Det gällde
över en miljon människor, som befann
sig på ålderdomshem, vilka bedrevs
som vinstgivande företag — det är regel
där över. Det visade sig att de gamla
människorna där levde under delvis
alldeles fruktansvärda förhållanden, eftersom
vinsten på företaget var det
centrala för ledningen. Denne unge
kongressledamot klagade bl. a. över att
så många personer från andra branscher,
t. ex. från handeln med begagnade
bilar, hade sökt sig över till denna ålderdomshemsbransch,
eftersom det här
fanns snabba och stora vinster att göra.
Det är en situation som vi sannerligen
inte vill hamna i. När vi talar om privat
konsumtion och offentlig konsumtion
skall vi komma ihåg att det härvidlag i
väsentlig grad är fråga om att gemensamt
ta ansvar för de människor som
blir äldre i detta samhälle.

Vi har samtidigt beslutat oss för en
kraftig expansion av utbildningsväsendet.
Dagens unga får chans till en utbildning
som tidigare generationer inte
kunde drömma om, men de ungdomarna
måste leva också under utbildningstiden.
Deras konsumtion måste, hur den
än finansieras, till väsentlig del betalas
av dem som är ute i arbetslivet. Det är
inte bara en fråga om större valfrihet;
det är också fråga om en på längre sikt
mycket lönsam investering.

1 samma ögonblick som vi bestämmer
oss för att en ökad del av konsumtionsutrymmet
varje år skall tillförsäkras
dessa två grupper — de gamla
och de unga ----- har vi sagt ifrån att
de nu i arbetslivet verksamma måste
hålla tillbaka sina anspråk. Det finns
emellertid en gräns för hur långt man
kan begära att de grupperna skall vara
beredda att så att säga satsa över generationsgränserna.
Vi har t. ex. hela
låglöneproblemet, som konkret innebär

Allmänpolitisk debatt

att ofantligt många människor trots en
fullvärdig arbetsinsats ställs utanför
konsumtionsmöjligheter som kanske av
de flesta uppfattas som självklara och
naturliga. "

Jag tror alltså att man här i riksdagen
bör vara litet försiktig innan man säger
alt vi kan pressa ned den privata konsumtionen
kraftigt. Vi har här i riksdagen
enigt bestämt att två grupper —
de gamla och de unga — skall få en
kraftigt förbättrad konsumtionsmöjlighet
under 1970-talets första hälft ur den
privata konsumtionen. Skall människorna
känna den solidariteten, då måste
vi också tillgodose andra grupper, t. ex.
de lågavlönade.

I nästa andetag brukar man peka på
bostadsbyggandet och hänvisa till att
det bör finnas möjligheter att skära ned
där till förmån för industrin. På den
punkten finns det en för alla uppenbar
social aspekt. Vi kan med stolthet peka
på att vårt bostadsbyggande i förhållande
till invånarantalet ligger ofantligt
mycket högre än i med oss jämförbara
länder. Vi har hunnit längre i lösningen
av detta för alla människor grundläggande
sociala problem, men trots detta
är vi alla medvetna om de brister som
fortfarande finns.

Erfarenheten har lärt mig att industrins
representanter brukar stå längst
fram i de delegationer som kräver ett
ökat bostadsbyggande i sin kommun.
De har alltid mycket goda skäl. De brukar
peka på att industriell expansion
förutsätter att människor har någonstans
att bo. Precis samma problematik
möter oss när det gäller större delen
av de andra investeringarna och utbyggnaderna
inom den offentliga sektorn:
industrin behöver vägar och
transportmöjligheter, skolor och daghem
för sina anställda, energiförsörjning,
goda telekommunikationer. Det
går inte att inrätta några vattentäta
skott mellan industriinvesteringar och
övriga utbyggnader i samhället — de
betingar varandra, är beroende av var -

2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

andra. Därför kan vi aldrig räkna realistiskt
med annat än marginella förskjutningar
till industriinvesteringarnas
förmån. De är betydelsefulla nog,
och dem skall vi försöka genomföra.

Då kanske någon frågar: Betyder detta
att vi uppger de frågor som spelade
en så avgörande roll i den socialdemokratiska
valrörelsen: strävandena till''
ökad jämlikhet, kampen för en bättre
arbetsmiljö och kampen mot de sociala
orättvisorna i arbetslivet? Alls inte!

Vi gick till val på kravet på ökad
jämlikhet. Det programmet hade utformats
under en intensiv debatt inom
socialdemokratin. Det är ett konkret exempel
på närdemokrati som väl aldrig
tidigare förekommit, om man ser den
långa period då detta program steg för
steg byggdes upp. Det har förankrats
hos våra medlemmar, det har förts ut
hos väljarna, och vi står fast vid det.

Men man måste ha klart för sig att
bakom detta krav låg medvetandet om
den tekniska utvecklingens sociala konsekvenser
samt om risken för ökade
klyftor mellan olika människor och olika
medborgargrupper, som allt tydligare
avtecknar sig i de moderna industrisamhällena.
Vad herr Holmberg nyss
sade om att allas inkomster bör öka
med tre fyra procent per år innebär i
själva verket, om jag tolkade det rätt,
att han politiskt förordar att dessa klyftor
skall öka ytterligare.

I valrörelsen koncentrerade vi medvetet
jämlikhetskravet till problem som
har med arbetslivet att göra.

Det gäller riskerna för arbetslöshet i
den tekniska utvecklingens spår — risker
som med särskild styrka drabbar
den äldre arbetskraften.

Det gäller kravet på en bättre arbetsmiljö
i ett läge då mer än 80 procent
av LO:s medlemmar upplever risker
för hälsan på sin arbetsplats.

Det gäller kravet på en utjämning av
skillnaderna i sociala förmåner mellan
olika kategorier av löntagare, skillnader
som i dagens arbetsliv ter sig helt

omotiverade.

Det gäller förbättringar i de lågavlönades
villkor, där låginkomstutredningen
presenterar ett delvis skakande
material.

Dessa ting tog jag och alla andra med
mig upp i varje valföredrag i hela valrörelsen.
Jag gjorde det därför att jag
tror de är viktiga och centrala för 1970-talets hela samhällsutveckling. Det gäller
sociala krav, framdrivna av en rättfärdighetskänsla
och en vilja till jämlikhet
och utjämning.

Slår då inte detta helt i strid med det
samtidigt framförda kravet på en hård
ekonomisk politik med prioritering av
industriinvesteringarna?

Jag tror det är alldeles tvärtom.

Jag tror att de socialt betonade kraven
på större rättvisa och större trygghet
i arbetslivet är en förutsättning för
att den av alla önskade industriella expansionen
skall äga rum.

Vi vet att bristen på arbetskraft blir
ett av 1970-talets stora problem.

Men tror ni att människor kommer
att söka sig till industrin om de riskerar
att när som helst rationaliseras bort
och lämnas åt sitt öde?

Tror ni att människor kommer att
söka sig till industrin om de möter
hälsovådliga, riskfyllda arbetsplatser
där de omöjligen kan känna trygghet
och trivsel?

Tror ni att människorna kommer att
söka sig till industrin, om de där kommer
att möta de kvardröjande resterna
av ett gammalt klassamhälle med helt
omotiverade skillnader i den sociala
behandlingen av människorna? Jag tror
det inte.

Vi riskerar i så fall att komma i den
situationen, även om vi lyckas att med
en kärv ekonomisk politik skapa ekonomiskt
och finansiellt utrymme för
industrins investeringar, att det inte
finns människor som vill bemanna maskinerna,
inte finns ungdomar som
från skolbänken vill gå ut i fabriksarbetet,
inte finns kvinnor som är be -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

redda att lämna hemmaarbetet för att
göra en insats i förvärvslivet utanför
hemmet.

Ett genomförande av det jämlikhetsprogram
som den socialdemokratiska
partikongressen ställde sig bakom ter
sig för mig som en förutsättning för
den ekonomiska expansion, den långsiktiga
förbättring av bytesbalansen
och mycket annat som alla nu säger sig
kräva.

Detta är ingen ny erfarenhet. Många
gånger förr har man försökt skapa en
motsättning mellan sociala krav och
ekonomisk expansion. Vi har alltid sökt
hävda att de sammanhänger, betingar
varandra. Under decennium efter decennium
har vi i praktisk gärning kunnat
visa, att ett tillgodoseende av människornas
grundläggande trygglietskrav,
en satsning på de utsatta, de sämst
ställda i samhället, samtidigt som det
stått i samklang med enkla rättfärdighetskrav
också varit en mäktig drivkraft,
när detta land utvecklats till en
av världens främsta industrinationer.
Vi kan inte ge några stora löften om
kostnadskrävande reformer under den
kommande valperioden. Men vi skall
söka hålla fast vid vårt program, och
vi skall söka koncentrera insatserna till
det som är viktigast för social rättvisa
och ekonomiska framsteg.

Det jag nu sagt överensstämmer med
grundtankarna i Kramforsmanifestet.
Det är vårt program. Det har tre huvudpunkter.

Den första är en fast och orubblig
neutralitetspolitik.

Inom kort skall Sverige inleda förhandlingar
med EEC. Vi önskar medverka
i det europeiska ekonomiska samarbetet
under bevarad neutralitet och
med bevarade möjligheter att arbeta
för solidaritet och social rättvisa. Vi har
nått en bred samling om den svenska
förhandlingsuppläggningen. Även vid
den fortsatta behandlingen av marknadsfrågorna
kommer vi att eftersträva
att samla opinionen kring en svensk

Allmänpolitisk debatt

handlingslinje.

Jag blev litet förvånad över det som
herr Antonsson sade. Centern har ju till
skillnad från oss sagt, att man i första
hand vill ha fullt medlemskap. Det har
vi inte sagt. Vi har sagt att vi har en
helt öppen ansökan på grundval av
1967 års brev. Samtidigt ger herr Antonsson
intryck av att han skulle vilja
någonting helt annat. Jag skall inte närmare
tala om de tankar som han utvecklat
i valrörelsen och i tidningsartiklar.
När han talar om den ökade
förståelsen för hans synpunkter vill jag
bara påpeka att den väsentliga kritik
som har riktats mot hans uttalanden
har varit att de kan ses som ett försök
från svensk sida att göra sig till förmyndare
för de andra nordiska länderna
och föreskriva hur de skall handla.
Den konkreta innebörden i herr Antonssons
förslag är ju, att Norge och
Danmark skulle ta tillbaka sina ansökningar
till EEC och att Finland också
skulle vidta någon förändring, och så
skulle man börja på helt ny bog.

Vi har alltid utgått från att inte på
något sätt försöka föreskriva vad våra
nordiska vänner skall göra utan från att
vi så långt det är möjligt skall försöka
stödja deras nationella ansträngningar.
Det är den väsentliga kritiken mot
herr Antonssons framstöt här. Vi har
konstaterat åtminstone under den senaste
veckan att denna inte har vunnit
någon som helst anklang inom något av
de andra tre nordiska länderna, som ju
var de primära adressaterna för herr
Antonssons förkunnelse. Men vi svenskar
har all anledning att vara försiktiga
i det nordiska samarbetet, och regeringen
kommer att fortsätta att vara
det.

För det andra kommer vi att fullfölja
en stram ekonomisk politik i syfte att
bekämpa prisstegringarna och värna
sysselsättningen, och det har jag utförligt
uppehållit mig vid.

För det tredje vill vi fullfölja det
reformprogram som utformats i Kram -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

forsmanifestet. Tyngdpunkten i programmet
ligger på frågor som berör
sysselsättning, orättvisor i arbetslivet,
förbättring av de sämre ställdas villkor
och en ökad demokratisering. Detta
är vårt program och det har öppet redovisats.
De borgerliga kommentarerna
efter valet, och jag har läst väldigt
många, har i hög grad utgått ifrån att
vi står inför tre år av hård, bitter strid.
Dét målas ut att socialdemokratin och
de borgerliga kommer att stå oförsonligt
mot varandra i två block. Kommunisterna
skall därvid ständigt stå inför
valet, om de vill stödja de borgerliga
eller socialdemokraterna.

Jag vill inte utesluta möjligheten att
så blir fallet. Vi får bereda oss på att
söka bemästra de situationer som därvid
uppstår.

Samtidigt vill vi erinra om att när
Kramforsprogrammet framlades den 11
augusti, detta program som ju verkligen
inte var en plötsligt utformad produkt
utan grundade sig på partikongressens
beslut och ett intensivt arbete
inom vår rörelse, förklarade sig också
oppositionspartierna nära nog med en
mun villiga Ställa sig bakom detta program
i allä dess huvuddrag. Nu får den
praktiska erfarenheten visa vad den
anslutningen är värd.

Vi kommer inte att söka strid för
stridens egen Skull, inte heller kommer
vi ätt söka ett samförstånd som är föga
mer än allmänna fraser eller innebär
ett utplånande av de ting som är av
grundläggande betydelse för de människor
som givit våra idéer och vårt
program sitt stöd. Frågan om strid eller
samförstånd kan inte avgöras genom
allmänna talesätt. Svaret på den frågan
kan endast ges genom partiernas ställningstaganden
till de konkreta sakfrågor,
som kommer upp till den nya
riksdagens behandling under den kommande
perioden.

Jag hoppas att dessa ställningstaganden
på alla håll kommer att präglas av
insikten om att det trots allt bör vara

en gemensam uppgift att under den
kommande treårsperioden genomföra
en väsentlig förbättring av människornas
villkor i det svenska samhället.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig börja med några
ord i anledning av herr Palmes kommentar
till att det finns ett samband
mellan prisstegringarna och det socialdemokratiska
valnederlaget. Jag delar
den uppfattningen. Men när statsministern
sedan försöker göra gällande
att han själv och den socialdemokratiska
politiken inte rår för prisstegringarna
utan att det är en internationell
företeelse, kan jag inte längre hålla med
honom. Det avgörande ar ju varför priserna
har stigit. Det är riktigt att det
till en del kan förklaras av den internationella
utvecklingen, men ser man
närmare på problemet finner man att
det endast är till en mindre och ringare
del. Herr Palme kan ju inte vara
ovetande om att t. ex. importpriserna
under det här året till och med har fallit
även om de under en tolvmånadersperiod
har ökat något. Samtidigt har
exportpriserna stigit med ca 10 procent
under en tolvmånadersperiod. Det är
alltså en utveckling som borde ha varit
utomordentligt gynnsam för vårt land.
OECD-statistiken ger också klart belägg
för att prisstegringarna här i Sverige
under sista halvåret 1969 och första
halvåret 1970 har varit större än i flertalet
andra länder.

Men låt mig ta det litet mer konkret.
Nu säger sig regeringens talesmän vilja
fortsätta att föra en stram finanspolitik
— vi har dock inte sett till någon stram
finanspolitik tidigare — men regeringens
strama finanspolitik går helt ut på
att skärpa avgifter och skatter. Man
höjer arbetsgivaravgiften, energiskatten
och skatterna på motorbränsle, bensin,
isprit och vin samt vissa hushållskapitalvaror.
Innebär inte detta, herr Palme,
att man bidrar till att höja det allmänna
prisläget? Om man i stället hade

Onsdagen de» 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

företagit en kraftig nedskärning av utgiftsökningarna
i den offentliga hushållningen,
så hade ekvationen kunnat
gå ihop.

Efter detta vill jag ånyo ställa den
fråga till herr Palme som jag ställde i
mitt förra anförande men som jag inte
fick något svar på. Man säger i regeringen
att vi medvetet bör styra över
de reala resurserna till exportindustrin
och till den utlandskonkurrerande hemmamarknadsindustrin.
Vad är det då,
herr Palme, av dessa 1 850 miljoner kronor
som tas in i ökade intäkter till
staten som skall användas för denna
styrning över till den utlandskonkurrerande
industrin?

Efter detta vill jag också göra en annan
kommentar. Jag fick en känsla av
— även om jag fann statsministerns
tonläge i dag betydligt lägre än före
valet — att det ändå i det som herr
Palme sade fanns kvar litet av den argumentering
som vi hörde under den
socialdemokratiska valrörelsen. När jag
hörde den gamla välbekanta demagogin
om vilka ohyggliga konsekvenser det
skulle ha fått om de borgerliga hade
segrat i valet och jag hade fått något
inflytande på finanspolitiken, var jag
rädd för att herr Palme åter skulle använda
sådana ord som pest och kolera.
Dess bättre gjorde han inte det. Vi fick
i stället en målande utläggning av hur
oberoende regeringen är av kommunisterna
i den nya parlamentariska situationen.
Men, herr Palme, vi kan väl
ändå vara överens om att ett plus ett
är lika med två och att två plus två
är lika med fyra. Men det är väl också
på det sättet att 163 socialdemokratiska
riksdagsmän plus 17 kommunistiska
riksdagsmän tillsammans blir 180 socialister?
Likaså vet vi att 163 socialdemokrater
är färre än 170 borgerliga
ledamöter i den nya kammaren. Och
det är där problemet ligger. Regeringen
Palme är en minoritetsregering. Vi behöver
inte diskutera den saken. Herr
Palme måste välja var han skall ta sitt

Allmänpolitisk debatt

stöd.

Herr Palme hade en möjlighet i samband
med att stabiliseringsprogrammet
lades fram. Från de borgerliga partierna
hade vi redan tidigare inbjudit till
överläggningar, därför att vi tyckte att
regeringen borde ha ett stöd, men herr
Palme avvisade detta. I stället skrev regeringen
Palme helt självständigt den
stabiliseringsproposition som nu ligger
på riksdagens bord. Herr Palme hade
en chans att gå med på vårt förslag
om en gemensam demokratisk överenskommelse
i stället för att göra sig direkt
beroende av de 17 kommunisterna
i den nya riksdagen.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tar fasta på uttalandet
i den senare delen av statsministerns
anförande att frågan om strid eller
samförstånd i det politiska livet inte
bara gäller allmänna fraser. Jag hoppas
att statsministern uppfattade att mitt
anförande i de delar där detta berördes
andades en utpräglad vilja till resonemang
kring praktiska problemställningar.

Jag vill tillägga — vilket herr Palme
borde ha gjort — att det för uppnående
av samförstånd fordras en ömsesidig
vilja, och en sådan har vi sannerligen
inte sett många prov på under de senaste
två åren, d. v. s. efter valframgången
1968. Jag hoppas att det blir
bättre nu.

De jämlikhetskrav statsministern förde
fram är för oss i centerpartiet inte
alls nya. Vi har krävt en utjämning av
de sociala skillnaderna mellan arbetare
och tjänstemän, trygghet i arbetslivet
på olika områden —- jag pekade själv
i mitt huvudanförande på de hälsovådliga
arbetslokalerna i samband med att
jag tog upp miljön i allmänhet — en
satsning på de sämst ställda och en
fortsättning av reformpolitiken. Jag
framhöll vidare att vi kommer att ägna
låginkomstutredningen den allra största

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

uppmärksamhet. Dess resultat är verkligen
alarmerande.

När statsministern sedan kom in på
den ekonomiska problematiken framhöll
han som en orsak till att socialdemokratin
inte klarade det senaste valet
att ett prisstegringsval brukar vara
en nackdel för regeringen. Det är enligt
min uppfattning också ganska naturligt
att socialdemokraterna inte klarade detta
prisstegringsval, eftersom socialdemokraterna
inte heller klarat prisstegringarna
eller ens försökt att göra det.

Statsministern påstod vidare att centerpartiet
inte hade gjort ett gott val i
Norrland. Jag vill emellertid framhålla
att centern vid varje val sedan 1964
haft stora framgångar i Norrland, och
så skedde även denna gång.

Statsministern sade också att han inte
ville ideologisera centerframmarschen.
Jag kan lova att vi skall göra vad vi
kan för att statsministern nästa gång
skall få ännu större anledning att föra
en sådan ideologisk diskussion. Jag
framhöll emellertid, och står fast härvid,
att sådana väsentliga frågor som
decentraliseringstanken — beträffande
vilken vi har centraliseringsideologin
som motståndare — miljö- och lokaliseringspolitiken
redan nu spelar en viktig
roll.

Men låt mig stanna inför påståendet
att vi skulle ha ställt ut löften om att
fora eller skulle ha rekommenderat en
lättvindig finanspolitik. Det är alldeles
fel. Centerpartiet och dess ordförande
bär nämligen gång på gång krävt en
uppstramning av finanspolitiken bl. a.
genom en tidigareläggning av momsen.
Jag skulle kunna räkna upp en hel rad
andra åtgärder, men tiden tillåter det
inte. Regeringen lät tydligen före valet
taktiken gå före realismen. Man vågade
inte föreslå impopulära åtgärder av
rädsla för ett dåligt val och nu står man
där med både ett dåligt valresultat och
en dålig ekonomi. Det borde inte ha
varit farligt för socialdemokraterna att
vidta de impopulära åtgärder center -

partiet förordade, eftersom vårt parti
ställde sig bakom dessa och ändå fick
väljarnas förtroende.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har hört att herr
Sträng i första kammaren sagt att han
inte är en av dem som anser att valet
var en framgång för socialdemokratin.
Men nu hörde vi statsministern förklara
den »arbetsseger» som socialdemokraterna
har fått genom tillbakagången j)å
5 procentenheter, och han ville göra
troligt att tillbakagången inte var partiets
fel utan utlandets fel. Oppositionen
hade vidare uppträtt och kritiserat
regeringen, och det fanns även ett
samband mellan konsumentprisindex
och det socialdemokratiska valresultatet.
Statsministern hade funnit, att i de
val där konsumentprisindex ökat med
mer än 4 procent hade den socialdemokratiska
väljarandelen gått ned —
om jag hörde rätt — med mellan 2 och
5,5 procent. Det är ju en bekväm metod;
om man så lätt kan förutsäga ett
valresultat skulle man inte behöva använda
SIFO för dyra undersökningar.

Men låt mig säga ytterligare en sak:
Vill inte det socialdemokratiska partiet
gemensamt med de övriga partierna här
i riksdagen gå in för ett samlat, långsiktigt
ekonomiskt program, så finns det
enligt herr Palmes egen prognos stora
risker för att socialdemokratin gör en
brakförlust i nästa val, ty utsikterna
när det gäller prisutvecklingen är inte
ljusa. Arne Geijer sade redan i början
av detta år att vi nästa år kommer att
stå inför prisstegringar av en storleksordning
som vi sällan har skådat, det
var eu ofrånkomlig utveckling. Vad som
nu behövs är icke åtgärder som improviseras,
utan det är ett samlat ekonomiskt
program.

Herr Palme tog en enskild siffra från
eu månads export- och importutveckling.
Han gjorde vissa reservationer —
det vill jag säga — men det är en sak

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

vi ofta märker, att man väljer ut en
enstaka månad för att göra ett gott intryck.
Sanningen är emellertid den att
under det att finansminister Sträng sagt
att regeringen har som målsättning att
minska underskottet i bytesbalansen
under detta år från 1 000 miljoner till
500 miljoner, så får vi räkna med ett
underskott på minst 1 500 miljoner. I
stället för en halvering av underskottet,
som herr Sträng har ställt upp som
målsättning, får vi räkna med en ökning
på minst 50 procent! Detta innebär
att vi har kommit in i ett ekonomiskt
läge som herr Sträng varnade för
redan för fem år sedan. Han sade då:
Vår målsättning måste vara att senast
år 1970 ha kommit i balans när det
gäller våra utrikesbetalningar. Men nu
finner vi i stället en ökning av underskottet.

Statsministern säger att det är lätt
att vara efterklok. Han erkände att vi
inom oppositionen har rätt att framföra
kritik men menade i alla fall att oppositionen
nu bara kommer och kritiserar.
Oppositionen gjorde emellertid,
herr statsminister, något mycket anmärkningsvärt
inför det senaste valet.
Vi hade kunnat nöja oss med att kritisera
regeringen för prisstegringen, men
vi erbjöd oss — såsom framhållits av
de andra oppositionstalarna — i våras
att inte utnyttja denna möjlighet under
valåret utan samråda med regeringen
om gemensamma åtgärder för att få
en sund ekonomi. Men regeringen ville
inte lyssna — den sade nej.

Statsministern gjorde här en genomgång
av Kramforsmanifestet. Jag skall
inte göra någon motsvarande genomgång
av det valmanifest som folkpartiet
lade fram. Men vi kan ju konstatera
att det är inte så att det bara finns
ett socialdemokratiskt parti som är reformpartiet
och sedan en del andra partier
som inte är reformpartier, utan vad
vi har att välja mellan här i landet är
olika reformpartier. Därför tyckte jag
att statsministern litet för mycket ville
göra anspråk på att det socialdemokra -

Allmänpolitisk debatt

tiska partiet skulle företräda alla reformer.

När statsministern kritiserade förhållandena
för de äldre fick han gå till
USA för att tala om ålderdomshemsindustrin.
Hade han hållit sig i Sverige
skulle han ha kunnat gå till det program
för aktivitet och trygghet för de
äldre som folkpartiet har lagt fram.
Jag för min del hoppas att vi härvidlag
skall kunna gemensamt lösa de problem
som finns.

Sedan säger statsministern att det
enda som återstår är en skärpt finanspolitik.
En sak nämnde emellertid inte
statsministern, nämligen en stimulans
till det frivilliga sparandet, som nu
tycks gå ned ytterligare. En ökning av
det frivilliga sparandet är inom vissa
marginaler ett alternativ till en skärpt
beskattning. Jag tror inte att man får
glömma den delen av ekvationen.

Statsministern tog sedan upp vad som
sades i slutdebatten den 29 maj i år.
Jag minns den ordväxling vi då hade.
Jag sade för min del att det under alla
omständigheter var av intresse för
svenska folket att antalet socialdemokratiska
ledamöter i den nya riksdagen
blir kraftigt reducerat. Då kan det tänkas
att socialdemokraterna kan ta reson
och överlägga med de andra partierna
om möjligheter till samlande lösningar
i en svår tid. Jag får väl tolka
den litet lugnare ton som statsministern
använde i denna debatt som ett bevis
för att valutgången och det nya parlamentariska
läge som denna innebär i
alla fall kommer att ge möjligheter till
samlande lösningar i de svåra frågorna.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Herr Gustafson i Göteborg
sade i ett tidigare anförande att
inget parti vill erkänna något valnederlag,
att det inte fanns några förlorare
i valet. Herr Palme vände sedan på
steken. Enligt honom fanns det egentligen
inga vinnare i valet.

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

Jag vill nog deklarera att vi för vår
del inte anser oss ha någon större anledning
att klaga över valutgången. Vi kunde
öka vårt röstetal i hela landet med
över 90 000 röster jämfört med valet
1968. Sammanlagt nära en kvarts miljon
röstberättigade stödde vårt parti,
och därmed dementerades eftertryckligt
Olof Palmes påstående att vänsterpartiet
kommunisterna i valet skulle komma
att reduceras till en liten sekt. Under
nästa period i den nya enkammarriksdagen
får vårt parti ett större antal
mandat i den folkvalda kammaren
än det någonsin tidigare har haft.

Herr Palme ansåg att det var ett dåligt
val för oss som gav det utslaget.
Jag måste då ställa frågan: Om detta
var ett dåligt val, hur många platser i
riksdagen får vi då vid ett bra val?
Sådana här valutgångar kan vi för vår
del klara, men en intressantare fråga är
hur många sådana valutgångar som 1970
års klarar det socialdemokratiska partiet.

Trots de socialdemokratiska förlusterna
anser vi det riktigt att socialdemokraterna
ensamma bildar regering. Något
realistiskt alternativ finns i dag inte.
Vi är mycket kritiska mot den socialdemokratiska
regeringens politik och
väntar under de närmaste åren ingen avgörande
förändring till det bättre. Men
en borgerlig regering skulle föra en ännu
sämre politik ur lönearbetarnas synpunkt.
Vi är därför motståndare till att
det bildas en borgerlig regering och
tänker inte medverka därtill. Vi hoppas
att man inom socialdemokratin har samma
inställning, så att man inte börjar
ett taktiskt hasardspel med regeringsmakten
som insats. Vi skall nog, herr
Palme, hålla huvudet kallt. Jag hoppas
bara att herr Palme och hans kolleger
kan göra detsamma.

Vad vårt partis politik beträffar kommer
vi alltid att föra en självständig
politik, som bygger på den huvudlinje
våra partikongresser har utformat och
som vi också gått till val på. Jag skulle
vilja varna både socialdemokratin och

de borgerliga partierna för taktiska manövrer
och bluffpoker med utgångspunkt
i de styrkeförhållanden som finns
i den nya enkammarriksdagen. Sådant
spel kommer att genomskådas av allmänheten.

Med hänsyn till de uttalanden som förekommit
efter valet finner jag det också
nödvändigt att understryka vad som
borde vara självklart, nämligen att de
olika partierna måste respektera folkviljans
utslag enligt det nya valsystem
som de själva har konstruerat. Försök
att utesluta ett av riksdagens fem partier
från representation i utskott och utredningar
kommer inte att möta något
positivt gensvar från allmänheten.

Valet blev en framgång för partier
vilka antingen som helhet eller genom
en betydande grupp kritiserade såväl
prisstegringarna — även den del som
kommer till stånd genom skattehöjningar
— som den ivriga beslutsamheten att
ansluta Sverige till EEC. Regeringen
struntar i dessa besked från folkviljan.
Den nöjer sig inte med den kraftiga höjningen
av mervärdeskatten den 1 januari
som den har fått de borgerliga
partiernas bifall till utan föreslår ytterligare
skärpningar av de indirekta
skatterna. Den fortsätter sina ansträngningar
att få till stånd en anslutning av
vårt land till den västeuropeiska Gemenskapen.

Under valrörelsen sade regeringen,
såvitt jag har kunnat finna, inte ett ord
om att en ytterligare höjning av de indirekta
skatterna var planerad. Men eu
av de motiveringar som regeringen anför
när den nu kräver sådana nya skattehöjningar
är att det behövs en omedelbar
förstärkning av statsinkomsterna
»framför allt mot bakgrunden av de anspråk
på statskassan som redan beslutade
kostnadskrävande reformer ställer».
Så står det i den proposition som har
lagts fram. Men det statsfinansiella läget
kan inte på en månad efter valet ha
förändrats på ett så avgörande sätt, att
behovet av nya skattehöjningar kunnat
uppstå under denna tid. Så sent som de

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

sista dagarna i maj fattade riksdagen
beslut angående statens inkomster och
utgifter för det löpande budgetåret. Om
regeringen har åsikten att beslutade reformer
kräver en ytterligare förstärkning
av statsinkomsterna, borde den ha
anmält detta inför vårriksdagen.

Herr Palmes polemik i dag mot de
borgerliga partierna var riktig, och den
vill jag instämma i. De har ingenting att
anföra i denna fråga med hänsyn till sitt
förflutna och de krav som de har ställt.
Men, herr Palme, det finns en viktigare
part, nämligen väljarna. Att handla som
regeringen nu gör och omedelbart efter
ett val kräva nya stora skatteskärpningar
anser jag vara lurendrejeri mot väljarna.
Vad anser statsministern?

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Det är riktigt att valet
gav kommunisterna 17 mandat. Det
hindrar emellertid inte att kommunisternas
andel av väljarkåren inte är särskilt
hög om man ser på partiets historia.
Dessa 17 mandat har kommunisterna
fått framför allt till följd av att den
nya konstitutionen är »vänlig» mot kommunisterna
eftersom man har infört ett
absolut proportionellt system. Det är
den enkla förklaringen.

Låt mig ta upp några av replikerna,
även om det inte var mycket nytt som
kom fram.

Herr Antonsson sade att centerpartiet
uppträdde modigt under valrörelsen;
man tvekade inte om att framföra
förslag om impopulära åtgärder. Jag vet
inte om det var kravet på räntesänkning
eller förslaget om det mirakulösa miljardlånet
i utlandet som var det främsta
exemplet på sådana impopulära åtgärder
som föreslogs av centerpartiet.
Jag tror inte att centerpartiet självt upplevde
dessa förslag som särskilt impopulära.
Vad herr Antonsson tänkte på
var förmodligen det korta ögonblick under
våren då herr Hedlund talade om
ett tidigareläggande av momsen. Det
kravet försvann efter ett par dagar i

Allmänpolitisk debatt

två etapper: först sades att livsmedel
skulle undantas och sedan försvann det
helt och hållet. De konkreta förslag
som herr Antonsson röstade på under
vårriksdagen 1970 hade inneburit en
klar försvagning av finanspolitiken liksom
ett genomförande av de förslag som
herr Antonsson röstade på 1969 och
1968. Det är det väsentliga i ekvationen.
Då ni anklagar oss för att inte ha
fört en tillräckligt impopulär politik har
ni inte särskilt god grund för denna anklagelse,
då ni själva varit beredda att
ta betydligt mindre ansvar i era förslag.

Men nu säger herr Gustafson i Göteborg
att man ju lagt fram förslag om
ett samråd. Hade vi haft ett samråd hade
vi inte behövt diskutera dessa ting
i den politiska debatten i valrörelsen.
Men jag trodde inte att förslaget om
samråd var framlagt för att tysta den
politiska debatten. För naturligtvis är en
prisstegring en realitet som måste diskuteras
—■ speciellt orsakerna till den. Ett
samråd måste komma till stånd genom
att man har egna klart redovisade förslag
som man står för och som man
på denna grundval försöker jämka samman.
Vår enda erfarenhet var ju de förslag
som oppositionen framförde ■—- med
undantag av herr Hedlunds piruetter
under ett par dagar — om olika typer
av lättnader och skattesänkningar samt
utgiftsökningar, som hade förvärrat den
ekonomiska situationen.

Sedan vill jag ta upp den del där jag
försökte analysera valet. Jag tycker nog
att herr Gustafson lika gärna kunde ha
lyssnat på mig som på herr Sträng. Vi
råkade säga samma sak. Min första mening
här i dag — såvitt jag minns — var
att riksdagsvalet var en klar motgång
för socialdemokraterna. Men de borgerliga
misslyckades med sitt huvudsyfte,
nämligen att nå regeringsmakten. Det
är klart att det finns ett samband mellan
valutgången och missnöjet i vardagen
mot prisstegringarna. Jag anser att vi
av sakliga skäl har anledning att hata
inflationen som herr Rehn sade för
en del år sedan. Jag anser, helt uppen -

2* —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

bart, att vi har politiska skäl till detta
också. Det är här fråga om eu internationell
tendens. Det finns annars inte
någon rimlig förklaring till att priserna
under en treårsperiod har stigit i stort
sett lika mycket i samtliga de s. k. västerländska
industriländerna, med en
fantastisk regelbundenhet över hela linjen.
En del har lyckats bättre och en
del litet sämre, tendensen går emellertid
igen. Att detta förnekas har jag bara
sett ett exempel på. Det var i Amerika
där jag hörde vicepresidenten Spiro
Agnew. Han hävdade att när den demokratiska
oppositionen sökte framhålla
att en sexprocentig prisstegring i Amerika
borde tillskrivas regeringen i någon
form och framförde detta som ett
allvarligt problem, då var detta ett försök
av oppositionen att utså panik och
undgå en diskussion om de verkligt väsentliga
problemen i valet såsom lag
och ordning och annat sådant. Det är
det enda exempel jag sett på att man
försökt förneka att en prisstegring är
ett väsentligt faktum. Jag vet inte om
jag skall anse den amerikanske vicepresidenten
som partivän till herr Holmberg
eller inte, det får herr Holmberg
själv avgöra.

Herr Gustafson talade om åldringsvården.
Han var missnöjd med att jag
tog ett exempel från Amerika. Skälet
var mycket enkelt. Jag hörde herr Holmberg
beklaga sig över den offentliga
konsumtionens tillväxt. Utbyggnaden av
åldringsvården tillhör det mest påtagliga
exemplet på en utbyggnad av offentlig
konsumtion och en offentlig
konsumtion som vi kommer att få fortsätta
att bygga ut på 1970-talet. Skulle
vi betrakta ålderdomshemmen som en
industri skulle den överföras till den
s. k. privata sektorn av ekonomin. Men
jag hoppas att detta inte är något som
någon av oss önskar. Vi får vara beredda
på att den offentliga konsumtionen kommer
att öka under 1970-talet. Vi får inte
göra det så lätt för oss, som herr Holmberg
ville göra, och bara säga att vi

måste skära ned. Det är det enkla sammanhanget.

Herr Holmberg kanske inte höll stilen
från provpredikan i sin replik. Han
gav sig in i invecklade aritmetiska övningar.
När han sade att ett plus ett är
två och att två plus två är fyra, började
jag bli litet orolig för vad som skulle
hända om herr Holmberg gav sig
på tre plus tre. Den oron visade sig
vara ganska berättigad. När han sedan
sade att de förslag som regeringen lagt
fram i höst endast kan genomföras med
kommunisternas stöd, hade han kommit
fel i aritmetiken. Den nya riksdagen
sitter ännu inte i det nya riksdagshuset,
utan det är denna riksdag som
skall behandla dessa förslag, och i denna
riksdag gäller inte den aritmetik
som herr Holmberg mödosamt kämpade
sig fram till. Den oro jag kände för
att herr Holmberg skulle ge sig in på
den högre mandatmatematiken var alltså
berättigad.

Så några ord till herr Hermansson.
Det är ingenting märkvärdigt att vi
säger att vi behöver förstärka finanspolitiken
-— det är ett omedelbart behov.
Men därmed liar vi också tankarna
inriktade på nästa budgetår. Petita
som visar på ökade utgiftskrav i storleksordningen
8 miljarder kronor innebär
naturligtvis ett våldsamt utgiftstryck.
De automatiska inkomststegringarna
är betydligt mindre. Det kommer
att krävas en mycket hård och ställvis
tyvärr ganska brutal nedprutning av de
anslagsäskanden som föreligger. Om vi
nästa år skall kunna klara en samhällsekonomiskt
försvarlig budget utan brutala
nedskärningar måste vi förstärka
finanspolitiken. Vårt nu framlagda förslag
är därvidlag ett led. Dessutom finns
det rent samhällsekonomiska skäl för
att dessa åtgärder bör träda i kraft redan
under innevarande budgetår.

I slutdebatten före valet — det var
kanske herr Gustafson i Göteborg som
deltog i denna, ehuru jag tyckte att det
var herr Helén, men det kan ju göra

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

detsamma — sade jag, som jag förut
påpekat, klart ifrån att det kan komma
att behövas ytterligare sådana ingripanden
med hänsyn till vår ekonomiska
balans.

Vidare säger herr Hermansson att regeringen
utvecklar en så oerhört stor
iver för att få Sverige anslutet till EEC.
Det är medvetet en liten glidning i uttryckssättet.

För det första är det alldeles riktigt
att vi utvecklar en iver för att Sverige
inte skall bli ekonomiskt isolerat. Det
är ändå så att 50 procent av vår industriproduktion
går till utrikeshandeln
och att 75 procent av vår export går
till EEC-länder och till länder som nu
ansöker om medlemskap i EEC. Vi kommer
att bli beroende av det ekonomiska
samarbetet, vare sig vi tycker om
det eller inte. Vi har ett positivt intresse
av att medverka i detta ekonomiska
samarbete i förhoppningen om att det
ständigt skall vidgas och även bli ett
led i en avspänning mellan öst och väst.

För det andra utvecklar vi en iver
när det gäller att hålla samman det nordiska
samarbetet. Det är en kärnpunkt
i vår politik. Det kommer att kräva aktivitet
från vår sida för att vi i det nuvarande
besvärliga förhandlingsskedet
skall kunna värna det nordiska samarbetets
intressen. Det går alltså inte för
oss att bara säga, att det här bryr vi
oss inte om; vi isolerar oss — det bär
får »vi ordna inom ramen för vanliga
handelsförbindelser». Det skulle innebära
rent konventionella handelsavtal
utan förpliktelser av den typ som vi
har med vissa länder. Någonting sådant
löser naturligtvis inte problemen.

Vi har ett positivt intresse av att gå
in i förhandlingarna, vi har ett positivt
intresse av att undvika en isoleringslinje
av den typ som kommunisterna
har företrätt. Men det skall stå lika klart
att vi på intet sätt tagit ställning för
någon bestämd anslutningsform. Hur vi
än ordnar vårt samarbete med EEC
kommer det att ske på grundval av att

Allmänpolitisk debatt

den svenska neutralitetspolitiken skall
bevaras och att våra möjligheter att
fortsätta att arbeta för social rättvisa
och solidaritet inom och utom vårt land
skall bibehållas. ,Detta är grundvalarna.
Men vi skall inte låta någon isolationism
hindra oss från att hävda grundläggande
svenska intressen och grundläggande
nordiska intressen. På den
punkten är jag fullt beredd att visa
iver, och jag är övertygad om att jag
därvid företräder den övervägande opinionens
intressen, dvs. dem som herr
Hermansson kallade »allmänheten».

När herr Antonsson nu upphört att
försvara vad centerpartiet hade för sig
under valrörelsen och i stället talar om
grundlinjerna för centerpartiets politik
skall jag gärna ta till vara den positiva
grundtonen i hans anförande. Jag tycker
det är alldeles utmärkt att man försöker
att ideologisera centern. Men det
är väl kanske litet farligt, inte minst
med hänsyn till vad som hände i Finland,
att allt för mycket ideologisera
valresultatet. Däremot bör man försöka
ideologisera centern, men man bör nog
hålla de två sakerna skilda åt. Om herr
Antonsson vid eu sådan ideologisering
säger att decentralisering är viktig, att
miljövård är viktig och att lokaliseringspolitik
är viktig tycker jag det
är alldeles utmärkt. Det är bara att
hoppas att hans ideologiska tänkande
skall tränga ett steg vidare, med eller
utan hjälp av herr Jonnergård, och att
han därvid skall komma därhän att han
inser att den i och för sig önskvärda
decentraliseringen endast kan åstadkommas
genom att samhället, den centrala
statsmakten, har tillräckliga handlingsmöjligheter.
Då har centern inte
bara början till en ideologi; då har
centern en fullt utvecklad ideologi, men
jag skall av blygsamhet inte tala om
vad man skulle kunna kalla den ideologin.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme är eu intressant
politisk ande. Han har en alldeles
speciell teknik som lian försöker
skydda sig med, och Het är att låta bli
alt lyssna. Och när han lyssnar, lyssnar
han aldrig till slutet. Då kan man naturligtvis
få fram vilka resultat som
helst. Låt mig som exempel ta herr Palmes
påstående att oppositionen varken
före eller under valrörelsen lagt fram
några andra förslag än sådana som skulle
innebära utgiftsökningar och som
därmed skulle spä på inflationen. Detta
måste väl innebära att herr Palme
underlät att ta del av vad oppositionen
sade. Jag tog mig friheten att i mitt anförande
återknyta till det niopunktsprogram
som vi från moderata samlingspartiet
lade fram och i vilket vi i punkt 1
begär större återhållsamhet med det allmännas
utgifter än vad regeringen visat
och eh parlamentarisk besparingsutredning.
Jag kan inte se att det innebär
en expansion och ytterligare utgiftsökningar,
utan avsikten är ju att
hålla tillbaka den tendens som har visat
sig under senare år och som innebär
att regeringen tillåtit det allmänna
att leva över sina resurser.

Sedan knyter jag återigen an till herr
Palmes lilla försök att med en ironisk
släng komma ifrån sitt beroende av det
kommunistiska partiet genom att hänvisa
till invecklade aritmetiska övningar.

Herr Palme lyssnade som vanligt inte
till slut. Jag var noga med att påpeka
att det är i den kommande situationen
som man är tvungen att särskilt ta hänsyn
till de 17 kommunistiska riksdagsmännen.
Men, herr Palme — här borde
herr Palme kanske lyssna; hör här!
t— om herr Palme säger att aritmetiken
ännu inte gäller, är jag med på det.
Men då säger herr Palme indirekt att
aritmetiken gäller efter den 10 januari.
Det är alldeles uppenbart att herr Palme
aldrig kan komma ifrån att han behöver
ett röststöd från kommunisterna,

och det är för det röststödet som vi
inom den borgerliga sektorn och framför
allt inom moderata samlingspartiet
är oroliga.

Jag skulle därför vilja fråga herr Palme:
Skulle inte herr Palme föredra ■—-jag uttrycker mig försiktigt —- att få
ett stöd för en demokratisk välfärdspolitik
från de borgerliga partierna
framför att få det från kommunisterna?
Om herr Palme föredrar det, vilka
initiativ avser herr Palme i så fall att
ta för att ett sådant stöd skall kunna
ges.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

Palme tycker fortfarande att det
var ett dåligt val för vårt parti — däremot
talar han mycket litet om det socialdemokratiska
valresultatet. Yi ökade
från 3,0 till 4,8 procent av rösterna.
Det är fortfarande en låg siffra,
men vi tycker det är en bra ökning. Vi
har haft en större procentandel i vissa
val — det är sant — men i många val
också mindre, och vi skall väl bättra
på resultatet.

Herr Palme anförde när det gällde
de nya skatterna att han i TV:s slutdebatt
skulle ha nämnt möjligheten av
att man måste föreslå sådana. Jag erinrar
mig i varje fall att herr Palme i en
utfrågning i televisionen mycket bestämt
vände sig mot det krav som hade
rests om en tidigare höjning av momsen.
Han menade att när riksdagen hade
fattat ett beslut som gick ut på vissa
sänkningar av den direkta skatten samtidigt
med en höjning av momsen den
1 januari, skulle det vara ett svek mot
väljarna alt genomföra vissa höjningar
av de indirekta skatterna tidigare. Herr
Palme talade då bara om momsen, men
de höjningar som man nu vill genomföra
får för stora konsumentgrupper
precis samma effekt som en tidigareläggning
av höjningen av mervärdeskatten.

Vi anser det nödvändigt med ytterli -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

gare åtgärder för att stoppa stegringen
av priser och hyror, men även för att
genomföra en sänkning av priserna på
viktiga nödvändighetsvaror. Vi tycker
det är fel att acceptera en inflationspolitik
som innebär prisstegringar som
hela tiden med nödvändighet framtvingar
höga inkomstkrav. Vi kräver
en sänkning av räntan för att på den
vägen också få till stånd en sänkning
av hyrorna. Vi kräver att livsmedlen
skall undantagas från mervärdeskatt, så
att levnadskostnaderna skall bli lägre
för familjerna, och vi säger mycket bestämt
att löntagarna inte har något s. k.
köpkraftsöverskott som behöver dras in
till statskassan genom skattehöjningar.
Däremot är en skärpt beskattning motiverad
när det gäller de stora inkomsterna,
de stora förmögenheterna, spekulationsvinster,
aktiebolagens vinster
osv.

Vi anser det också nödvändigt med
en skärpning av valutakontrollen. Om
importen måste skäras ned, bör det ske
genom direkta ingripanden mot lyximport.

Herr talman! Att föra en diskussion
om de här frågorna är fortfarande meningsfyllt
i den svenska riksdagen, men
hur blir det om vårt land blir anslutet
till EEC? Då kommer bestämmanderätten
i avgörande frågor — också sådana
som gäller den ekonomiska politiken -—
att flyttas från organ och myndigheter
i Sverige till organ och myndigheter i
EEC. Medlemskap i EEC innebär att
de anslutna staterna måste uppge sin
nationella suveränitet i viktiga frågor.

Vi har ofta haft anledning att kritisera
finansminister Strängs politik,
och jag misstänker att vi kommer att
fortsätta med det, men vi föredrar en
felaktig politik som utformas i det här
landet framför en ännu mer felaktig
politik som tvingas på oss av de stora
västeuropeiska trusternas organ i Bryssel.
Det är detta som det gäller, herr
Palme, inte att vi vill isolera landet
från utvecklingen i världen.

Allmänpolitisk debatt

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det finns många ägare
av mindre och medelstora företag som
har svårigheter att sova på nätterna nu,
därför att det är svårt för dem att få
de krediter — även till de mycket höga
räntor som nu gäller — som de behöver
för att kunna finansiera sin verksamhet.

I mitt första anförande frågade jag
statsministern, om det inte vore motiverat
att nu lätta på krediterna. Folkpartiet
anser det, och Landsorganisationen
anser det också. Om jag uppfattade
statsministern rätt sade han att
man inte kan ställa sådana lättnader i
utsikt nu, eftersom detta skulle inverka
på valutareserven. Det är möjligt att
det förhåller sig så, men då är vi inne
i en ond cirkel, eftersom många exportföretag
inte kan öka sin export och därigenom
bidra till en ökning av valutareserven
därför att de inte kan få tillräckligt
stora krediter. Detta visar hurdant
det ekonomiska läge är som landet
har råkat komma i.

Denna situation förutsåg vi inom oppositionen
redan i våras, när vi sade
att vi var villiga inte bara att samråda
med regeringen utan också att gemensamt
med regeringen ta ansvaret för de
åtgärder som kunde behövas för att
man skulle få till stånd en sund ekonomi.
Anledningen till detta var att vi
hade insett att landet nu befinner sig
i det läge som finansminister Sträng
har varnat för, såsom jag sade förut,
nämligen att vi har en brist i våra utrikesbetalningar
sedan en mycket lång
tid. Vi har råkat i ett läge som finansministern
själv har karakteriserat så,
att det i stort sett är omöjligt med varje
ny reform eller varje höjning av
ambitionsnivån, såvida man inte omprövar
och skär ned olika existerande
utgiftsprogram.

Vi har fått stora prisstegringar i år,
men det värsta är att utsikterna för
nästa år är ännu sämre — också enligt

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

den bedömning som Landsorganisationens
ordförande Arne Geijer har gjort.
I det läget gjorde vi något som är ovanligt
för ett oppositionsparti, och särskilt
för ett oppositionsparti under ett
valår: vi erbjöd oss att gemensamt med
regeringen ta ansvaret för de åtgärder
som kunde anses erforderliga. Här räcker
det inte med enstaka punktinsatser,
utan vad som behövs är ett samlat
ekonomiskt program, som vi kan genomföra
med en bred samling i den
svenska riksdagen. Det är till samling
kring ett sådant program som jag i den
sista replik jag får här inbjuder statsministern.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tar mycket gärna
upp en ideologisk debatt med statsministern,
men jag kan inte göra det i
en treminutersreplik. Jag hoppas vi har
åren för oss.

Naturligtvis har jag inte anklagat herr
Palme för att inte föra en i och för sig
impopulär politik. Det är klart att fortgående
prisstegringar, ständiga utrikeshändelsunderskott,
otillräckliga industriinvesteringar
och risker för sysselsättningen
är en politik som blir alltmer impopulär.

Det skulle emellertid förvåna mig, om
det har undgått statsministern att centerpartiet
under hela fjolåret och även
tidigare framhållit att finanspolitiken
inte hade varit i takt med konjunkturutvecklingen
under hela 1960-talet. Det
gällde både åtstramningspolitiken när
konjunkturen går upp och övergången
till en mera expansiv politik när konjunkturen
vänder. Budgetåret 1964/65
var konjunkturen mycket god. Då bedrev
man en expansiv finanspolitik med
bl. a. stora frisläpp av investeringsfondsmedel.
Först i början av 1966 vidtogs
verkliga åtgärder för att dämpa högkonjunkturen,
men då hade konjunkturen
redan hunnit vända. Sedan bibehöll
man åtstramningspolitiken under hela
1967 och ett stycke in på 1968, när det

i själva verket hade behövts en stimulans.
Inte heller fjolårets finanspolitik
anpassades till konjunkturen.

Detta har vi gång på gång framfört
under valrörelsen. Vi har också pekat
på att — som vi alla känner till — mer
än en tredjedel av valutareserven försvann
på ett enda år och har tillagt
att vi inte kan fortsätta att äta upp våra
besparingar under en högkonjunktur,
när vi producerar för fullt. Jag tycker
att dessa tankar inte bör ha kunnat undgå
statsministern.

Vidare vill jag säga att herr Palme
väl hade sin vänliga dag i dag. Statsministern
har inte gjort allvarliga försök
att ta itu med mig, och därför har
jag inte velat vara hårdare i min replikföring.
.lag kan försäkra statsministern
att om han hade gjort sådana allvarliga
försök, så befarar jag att det hade gått
lika dåligt som när herr Palme hotade
att »rörelsen» skulle ta itu med herr
Hedlund.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! I sitt senaste uttalande
karskade herr Antonsson plötsligt upp
sig riktigt. Jag undrar om det var det
som herr Jonnergård var framme och
uppmanade honom att göra på sluttampen.
Den saken lämnar jag därhän. I
och för sig är det ett uttryck för att jag
inte vill ge mig in i de personbeskyllningar
som man gjort från centerpartiets
sida i valrörelsen. Om jag är vänlig
mot herr Antonsson, beror det inte på
att jag upplever honom som en så förfärligt
skräckinjagande figur.

Vidare måste jag säga, att det är eu
märklig upplevelse att se den uppvisning
i vilja till retroaktiv kärvhet som
oppositionspartierna uppbådar här i talarstolen
i dag. Det är en tilltalande syn.
Den frammanar bilden av att ni under
hela valrörelsen egentligen var ute och
talade om att nu måste det tas krafttag
mot prisstegringarna, nu måste man föra
en hård politik i olika sammanhang.

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

Det skulle vara det budskapet ni spred
till väljarna. I själva verket minns ju
den som var med i valrörelsen att det då
hördes helt andra tongångar. Det var
löften om mera reformer, mera pengar
till regionpolitik, sänkt pensionsålder,
sänkt skatt, sänkt ränta, miljardlån osv.
Det var sådana budskap ni förde ut till
väljarna och inte dessa kärva tongångar.

Herr Antonsson ger ett ganska bra
exempel när han säger: »Vi har alltid
krävt en fastare finanspolitik.» Ja, möjligen
har ni gjort det i allmänna ordalag
och möjligen under den tredagarsperiod,
då herr Hedlund försökte framstå
som kärv. Men om man bara ser på
de tre senaste budgetåren, så finner man
att centerpartiet har krävt en försvagning
av finanspolitiken med 845 miljoner
år 1968, 555 miljoner år 1969 och
929 miljoner år 1970 för att vara exakt.
Det är alltså på det sättet man i praktiken
framfört sina krav på skärpt finanspolitik.
Varför blev det så? Jo, varenda
krona av dessa försvagningar innebar
ju populära reformer som man
gick ut med till väljarna och sade: »Får
vi bestämma så skall dessa vackra ting
genomföras.» Men jag tar fasta på det
positiva i detta, nämligen att er kärvhet
i framtiden inte bara kommer att
vara retroaktiv utan också gälla nuet.
Det är ett illavarslande tecken, att samtliga
oppositionspartier i sina motioner
nu kräver en försvagning finanspolitiskt
sett av regeringens skatteförslag till
höstriksdagen, men jag hoppas alltså att
kärvheten i framtiden inte bara skall
bli retroaktiv.

Samråd är i och för sig bra och enighet
är också bra. Man blir dock litet
bekymrad när man ser på behandlingen
av skattereformen. Vid dess framläggande
sade ni att detta är precis vad
ni alltid har velat. Sedan plussade ni på
här och där, och i valrörelsen gick ni
sedan ut och skrämde människorna med
de förskräckliga konsekvenserna av
denna skattereform. Det var liksom ett

Allmänpolitisk debatt

illavarslande tecken på vad man kan
råka ut för om man försöker komma
överens.

Herr Hermansson skrämde med trusterna
i Bryssel och med konsekvenserna
av medlemskap i EEC. I vad mån
han har rätt eller inte kan bedömas
först när man får se vad olika anslutningsformer
skulle innebära och då
man får konkret besked vid förhandlingarna.
I dag är det bara en sak som
är väsentlig, nämligen insikten om att
vi måste vara med och förhandla med
EEC för att tillvarata våra grundläggande
intressen.

Herr Holmberg var ju den här gången
ganska intressant, ty han frågade vad
jag föredrar, om jag vill genomföra en
demokratisk välfärd med stöd av de
borgerliga eller med stöd av kommunnistcrna.
Ja, herr Holmberg, en demokratisk
välfärdspolitik vill jag självfallet
genomföra med stöd av alla, och
skulle den lyckas vore det alldeles utomordentligt,
eftersom det skulle innebära
det slutgiltiga beviset för att herr Hermansson
har blivit demokrat och att
herr Holmberg har blivit intresserad av
välfärden. På den punkten har det ju
tidigare rått ett visst tvivel beträffande
dessa båda.

Sedan fortsatte herr Holmberg att
verka som affischpelare för kommunistpartiet.
Det han känner oro för är att
kommunisterna och han själv i ett givet
läge skulle göra gemensam sak för
att fälla den socialdemokratiska regeringen
och att den socialdemokratiska
regeringen i fruktan för detta fostbrödralag
skulle anpassa sin politik för att
tillfredsställa antingen herr Hermansson
eller herr Holmberg. Det är den
konkreta situation som herr Holmberg
talar om. Men uppstår den? Ja, då fälls
den socialdemokratiska regeringen av
herrar Holmberg och Hermansson. Då
har ni gjort gemensam sak, och då har
vi självfallet inte möjlighet att genomföra
vårt program. Men oroa Er inte i
onödan, herr Holmberg, ty än har inte

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

detta förbund uppstått. Egentligen borde
herr Holmberg, som ju specialiserat
sig på ungefär samma varianter som
de amerikanska högerextremisterna när
det gäller att skapa kommunistskräck,
ha begagnat tillfället i dag att redovisa
de 40 socialdemokratiska riksdagsmän
som mer eller mindre i hemlighet skulle
vara beredda att samverka med kommunisterna.
Han kunde ju ha pekat ut dem,
eftersom de väl satt i bänkarna allihop
— men detta tillhör väl de ting som herr
Holmberg vill glömma bort, även om
den andan lever kvar hos honom.

Så till den ekonomiska politiken än
en gång. Herr Holmberg sade: »Vi har ju
ett niopunktsprogram. Det har vi lagt
fram; det är vårt bidrag till kärvheten.»
Ja, jag studerade detta niopunktsprogram,
men det innehöll ingenting som
skulle ha haft effekt på kort sikt. Det
innehöll ingenting annat än allmänna
talesätt — utom på en punkt, där programmet
var konkret, nämligen när det
gällde löften om skattesänkningar för
högre inkomsttagare och för bolag. Där
var herr Holmberg konkret.

Visst låter kravet på sparsamhet med
statliga utgifter mycket bra. Det finns
ingen som inte vill vara sparsam. Men
det kravet är ointressant, så länge det
inte har preciserats. Vad är det ni vill
spara? Under hela valrörelsen försökte
vi ivrigt att få kontakt med herr Holmberg
för att få honom att precisera besparingarna,
men det var omöjligt. Han
lyckades bara med några små detaljpunkter.

Vi hörde i går vad det betytt när sådana
krav skall realiseras i England.
Det sker med en väsentlig nedrustning
av stora delar av de sociala förmånerna.
Men ett sådant program gick inte
herr Holmberg ut med. Det vågade han
inte tala om för väljarna — och då föll
ju hans niopunktsprogram ihop! Kvar
stod bara det som såg aptitligt och
smakligt ut, åtminstone för vissa människor,
nämligen skattesänkningar för
högre inkomsttagare och för bolag. Det

är den anklagelsen jag har riktat mot er
för er retroaktiva kärvhet, att den dag
då det verkligen gällde att gå ut med
ett program som innebar kärvhet var
det bara löften och sockerpiller ni tillhandahöll,
inte en enda åtgärd som reellt
skulle ha stramat upp vår ekonomi.

Nu är emellertid valet över och vi
börjar på ny kula. Jag har sagt att vi
kommer att få föra en kärv politik med
koncentration av reformerna på det som
är allra viktigast. Blir det strid eller
samförstånd om den politiken? Ja, det
kan vi inte veta förrän vi kommit fram
till de konkreta ställningstagandena i
sakfrågorna. Det är då svaret kommer
att ges. Vi söker inte strid. Vi håller
fast vid det som är av grundläggande
betydelse för de människor som givit
våra idéer sitt stöd. Sedan får var och
en med sitt personliga ansvar i den nya
riksdagen ge besked om framgångslinjer:
strid eller samverkan, enighet eller
splittring. Då får vi veta vilket som
kommer att bli kännetecknande för den
treårsperiod som förestår i Sveriges
riksdag. Det kan man inte svara på
med allmänna talesätt utan endast i
konkret gärning.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (m), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anteckna
till protokollet ett beklagande av att
statsministern först sedan han visste att
jag saknade replikrätt riktade klart
osannfärdiga angrepp mot moderata
samlingspartiet.

Härefter anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Först vill jag på en
punkt instämma med statsminister Palme:
Jag tror också att herr Holmberg
oroar sig alldeles i onödan. Det lär väl
bli som tidigare här i riksdagen att socialdemokraterna
går tillsammans med
de borgerliga partierna i de stora frågorna
för att rösta ned kommunistiska

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

motioner, och när det gäller vissa anslagsfrågor
kommer socialdemokraterna
att gå samman med moderata samlingspartiet
för att vinna majoritet. Det lär
nog bli som det varit under de senaste
åren.

Jag avskyr att tjata, herr talman, men
eftersom detta är den sista remissdebatten
i andra kammaren vill jag säga
att jag tror det är bättre för debatten
om regeringen iakttar vanlig hövlighet
och går in i debatten först när representanter
för samtliga partier har haft
tillfälle att göra sina deklarationer.

I det följande skall jag fatta mig kort,
men låt mig ändå bara säga några ord
ytterligare om valutgången. Vad som i
detta sammanhang är intressant är enligt
min mening följande synpunkt, som
inte kommit fram under dagens debatt.
Inom gruppen av borgerliga partier är
det framför allt centerpartiet som ökat
sin tyngd. Bland arbetarrörelsens partier
är det vänsterpartiet kommunisterna
som gått framåt. Trots ökningen avröstetalet
för de borgerliga i valet är
det därför befogat att tala om en förskjutning
av tyngdpunkten åt vänster
i svensk politik genom valutslaget. Det
är det som också måste ges uttryck
i den faktiska politik som kommer att
beslutas här i riksdagen under de kommande
åren.

Jag skall i fortsättningen bara kommentera
två frågor, nämligen dels EECfrågan,
dels USA:s anfallskrig i Vietnam.
Jag framhöll redan i ett tidigare
inlägg vilken avgörande förändring som
inträder, om Sverige blir medlem i eller
associerad till EEG. För närvarande
finns det, även om man är kritisk mot
t. ex. den ekonomiska politik som förs,
dock en möjlighet att kämpa för och
att söka vinna majoritet för en annan
politik. Om Sverige blir medlem av
EEG tvingas landet emellertid att följa
de beslut som fattas där, och den enda
möjligheten att slippa verkningarna av
dessa är att bryta sig ut ur EEC, vilket
kommer att ställa sig mycket svårt.
Även om herr Sträng ibland kan före -

Allmänpolitisk debatt

falla alltför myndig och överlägsen är
hans regemente att föredraga framför
EEC-byråkraternas.

Vänsterpartiet kommunisterna vänder
sig bestämt mot varje form av anslutning
till EEG. Vårt avgörande skäl häremot
är att vårt land genom en sådan
anslutning förlorar viktiga delar av sin
nationella självbestämmanderätt. Det
gäller vare sig anslutningen sker i form
av medlemskap eller i form av associering.
Den nödvändiga utrikeshandeln
kan regleras genom handelsavtal, och
för detta syfte behövs ingen anslutning.

Herr Palme formulerar frågan på ett
felaktigt sätt när han säger att de som
är motståndare till EEC-anslutning önskar
isolera Sverige, medan de som menar
att vårt land skall gå in i EEG inte
vill vara med om en isolering. Det är
en falsk bild av den faktiska situationen.
Jag har inte hört någon EEC-motståndare
som hävdar att Sverige skall
upphöra med att bedriva utrikeshandel
med EEG-staterna. Det handlar inte alls
om detta.

EEG är en sammanslutning av ett antal
kapitalistiska stater i Västeuropa,
även om organisationen generöst kallar
sig »europeisk». Den domineras av
de stora trusterna i Västtyskland, Frankrike
och Italien. De bestämmelser som
gäller för anslutning innebär avgörande
inskränkningar i de anslutna ländernas
rätt och möjlighet att utforma sin
egen politik. Det vore hederligare om
de partier, som vill få till stånd en anslutning
av Sverige till EEC, utförligt
redovisade detta för allmänheten i stället
för att som nu försöka säga så litet
som möjligt om följderna för Sveriges
handelsfrihet vid en sådan anslutning.

Medlemskap innebär också att Sverige
i förhållande till de övriga medlemsländerna
måste följa reglerna om fri
rörlighet för arbetskraft, om fri etableringsrätt
för företag och om fria kapitalrörelser.
Landet läggs helt öppet för
de stora kontinentala trusterna, som
därvid kan köpa upp, flytta eller lägga
ned företag. Batakoncernens uppköp av

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

Oscarias fabrik och detaljhandelsnät
med därefter följande nedläggning av
skofabrikationen är ett aktuellt exempel,
som visar hur det i ökad utsträckning
kommer att bli vid en svensk
EEC-anslutning.

Målsättningen för EEC är en politisk
union. Det framgår klart av en rad uttalanden
och deklarationer, senast
bl. a. av EEC-kommissionens verksamhetsberättelse
för föregående år och av
den s. k. Davignonrapporten om det politiska
enhetsarbetet. Den sistnämnda
rapporten, som godkänts av regeringarna
i samtliga EEC-stater, förutsätter
ett mycket ingående samarbete på det
utrikespolitiska planet.

Kan verkligen ni som är anhängare
av en anslutning till EEC hävda, att
ett sådant samarbete är förenligt med
en alliansfri politik? I så fall är ju allt
förenligt med alliansfriheten, och denna
reduceras till en tom fras som kommer
att täcka motsatsen till sin egentliga
innebörd. Regeringen och de borgerliga
partierna säger att de vill anslutning
till EEC »med förbehåll för
den svenska neutralitetspolitiken» —
statsminister Palme har nyss sagt det
från denna talarstol. Men, herr talman,
förutsättningen för att man skall kunna
driva neutralitetspolitik är ju landets
självständighet — att man har
handlingsfrihet i alla lägen. Anslutning
till EEC går därför inte att förena med
neutralitetspolitik; Sverige kommer att
bli så bundet att en verklig neutralitetspolitik
är utesluten. För att konstatera
detta behövs inga förhandlingar med
EEC. Det räcker med att läsa innantill
i de dokument som föreligger.

EEC är en rikemansklubb. Det är
ett handelspolitiskt block med tullmur
utåt som försvårar och skadar de fattiga
ländernas ekonomiska utveckling.
Medlemskap i EEC är därför oförenligt
med en uppriktig vilja att bistå dessa
länder. Om Sverige ansluter sig till den
västeuropeiska gemenskapen tvingas vi
att höja våra tullmurar framför allt

gentemot de socialistiska staterna och
de s. k. u-länderna, Sveriges handel med
andra länder än de som finns inom
EEC kommer alltså att försvåras.

Även ur regionalpolitisk synpunkt
kommer en anslutning till EEC att få
ödesdigra följder. Avfolkningen av
Norrland och de övriga skogslänen kan
inte stoppas utan kommer att drivas i
ännu hårdare takt. Koncentrationen och
centraliseringen till de stora tätorterna
i södra Sverige kommer att tillta ännu
mera. Hela Sverige kommer att av
de stora EEC-staterna behandlas som
ett enda Norrland. Jag tycker det är
utomordentligt förvånande att centerpartiet,
som så hårt driver kravet på
en riktigare regionpolitik, över huvud
taget kan tänka sig någon form av anslutning
till EEC.

EEC är de stora kapitalistiska trusternas
sammanslutning. När Olof Palme
i valrörelsen sade att EEC icke är
något hinder för en socialdemokratisk
politik, så är det möjligt att han hade
rätt. Han bör väl ha de bästa möjligheterna
att bedöma den saken. Men i så
fall är hans uttalande en förödande
dom över socialdemokratins politik.
Medlemskap i EEC går nämligen inte
att förena med någon form av progressiv
politik.

Herr talman! När det görs deklarationer
från svensk sida i Förenta nationerna
är det naturligtvis bra om det
framhålls att världsorganisationens
främsta uppgift är att övervinna kriget
genom att tygla våldet. Men för att
sådana allmänna ord skall bli av betydelse
är det också nödvändigt att man
konkret tar ställning till de aggressioner
och det övervåld som förekommer.

I Stockholm har nyligen avslutats en
session med en internationell undersökningskommission
rörande amerikanska
krigsförbrytelser i Vietnam. Kommissionen
har kunnat konstatera all
Förenta staterna genom sin krigföring i
Indokina på en rad punkter bryter mot
internationell lag. Det gäller massbom -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

bardemangen från luften, det gäller
bruket av kemiska vapen, det gäller
massmord och andra brutala åtgärder
mot civilbefolkningen. Kommissionen
sammanfattar sitt uttalande på följande
sätt:

»Med utgångspunkt i de allmänt antagna
principerna för internationell lag,
särskilt konventionen av år 1948 om förebyggande
och bestraffande av genocid
(folkmord), drar vi slutsatsen att
arten och omfattningen av de brott som
begåtts av de amerikanska och allierade
trupperna i Indokina under en lång
period konstituerar genocid (folkmord),
som är ett internationellt brott.»

Massakern vid Song My, som så småningom
blev bekant för världen, är
ingen isolerad företeelse utan en vanlig
metod för vilken de som sanktionerar
den och utbildar och instruerar de inblandade
trupperna är ansvariga.

Vi har länge hävdat att Sveriges regering
och riksdag måste fördöma Förenta
staternas anfallskrig i Vietnam. Vi
upprepar detta krav. Samtidigt anser
vi att Sverige i FN och på annat sätt
direkt bör stödja det åttapunktsprogram
för fred i Vietnam som framlagts av
Sydvietnams provisoriska revolutionära
regering. Första punkten i detta program
lyder: US A-regeringen måste upphöra
med sitt angreppskrig i Vietnam,
göra ett slut på politiken att »vietnamisera»
kriget, fullständigt dra tillbaka
trupper, militär personal, vapen och
krigsmateriel från Sydvietnam som tillhör
USA, såväl som trupper, militär personal,
vapen och krigsmateriel som tillhör
andra främmande länder i USAlägret,
utan att ställa upp några som
helst villkor, och utrymma alla USA:s
militära baser i Sydvietnam.

Ifall USA-regeringen förklarar sig vara
beredd att dra bort alla sina trupper
och de från andra främmande länder
som tillhör USA-lägret från Sydvietnam
senast den 30 juni 1971 kommer Folkets
befrielsestyrkor att avstå från att attackera
USA:s och de andra främman -

Allmänpolitisk debatt

de ländernas i USA-lägret trupper under
bortdragandet, och parterna kan
omedelbart inleda diskussioner om dels
frågan om att trygga säkerheten vid
det totala tillbakadragandet från Sydvietnam
av USA:s och de andra främmande
ländernas trupper som tillhör
USA-lägret, dels frågan om frigivandet
av tillfångatagen militärpersonal.

Herr talman! Detta är den enda möjliga
utgångspunkten för en fredlig lösning
av Vietnamfrågan. Den s. k. fredsplan
som president Nixon framlagt måste
däremot förkastas som en manöver
avsedd att underlätta en fortsättning
av Förenta staternas anfallskrig. Det
skulle vara värdefullt om även den
svenska regeringen skulle vilja förklara
sin anslutning till denna fredsplan
från den provisoriska revolutionära regeringen
i Vietnam och säga att den
vill stödja denna plan inför Förenta nationerna.
Jag tycker att det skulle vara
angeläget att statsministern eller utrikesministern
redogjorde för regeringens
ståndpunkt i denna fråga under remissdebatten.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Herr Hermansson sade
att detta är den sista remissdebatten
i denna kammare. För mig är det förmodligen
den sista remissdebatten över
huvud taget, och det är kanske därför
tillåtet för mig att göra en liten tillbakablick
och inte ägna så mycken tid åt
dagsaktualiteterna.

För ganska precis tio år sedan kommenterade
Tage Erlander från denna
talarstol det val som då hade hållits
en dryg månad tidigare. Han ställde frågan
var vi denna dag skulle ha stått, om
det hade blivit en borgerlig seger. Plan
gav själv svaret. Vi hade varit mitt inne
i en svår parlamentarisk kris av den typ
som i många andra länder inneburit en
sådan förlamning av demokratins handlingskraft
att demokratin själv varit hotad
genom att inte längre entusiasmera
folket. Vi skulle ha fått uppleva att det

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

efter valet fördes förhandlingar mellan
tre partier om att bilda regering, partier
som inte ens under valrörelsen på
något sätt lyckades finna en gemensam
plattform, trots att detta måste ha varit
ett mål för dem att sträva mot.

Det är ganska slående hur väl detta
Erianderska uttalande från 1960 stämmer
med situationen nu efter 1970 års
val. Möjligen kan man i marginalen göra
den anmärkningen att om vi i dag
haft en borgerlig regering, skulle förhandlingar
om dessa problem inte ha
förts mellan tre politiska grupperingar
utan kanske mellan fyra, anförda av her.
rar Hedlund, Helén, Holmberg och Bohman.
Kanske hade det t. o. m. funnits en
femte falang — de centeristiska skattcrebellerna
med herr Ferdinand Nilsson
i Kungsängen i spetsen.

Men i sak kvarstår samma förhållande
som för tio år sedan. Det finns i dag inte
något gemensamt borgerligt alternativ.
Vi har fått detta bekräftat ytterligare
under de senaste dagarna. I de stabiliseringspolitiska
motioner som ingivits
går alla tre partierna var sin väg. Jag
vill inte på något sätt vara mästrande,
men jag vill ändå rikta den uppmaningen
till oppositionen, att den inte skall
dra några förhastade slutsatser av den
omständigheten att programlösheten inför
årets val inte framkallade någon mer
påtaglig väljarreaktion. Redan 1973 kan
vi ha en annan situation och en stämning,
i vilken regeringsfrågan framstår
som mera central än vad den gjorde vid
årets val. Lägg då märke till den breda
majoritet också av borgerliga väljare
som enligt SIFO-undersökningen uttalade
sig för att de borgerliga borde lägga
fram ett gemensamt program före valet.

Det vore verkligen en värdefull förändring
i svensk politik om de borgerliga
partiledarna — vad de än kommer
att heta — i god tid före nästa val trädde
fram för väljarna och gjorde klart
vilket deras samlade alternativ till socialdemokratin
är. Från denna talarstol
har jag tidigare uttalat sympatier

för ett tvåpartisystem som skulle ge väljarna
klara politiska alternativ. Jag tror
att det skulle vara stimulerande för dejnokratin
i vårt land. Ett borgerligt
block med ett valprogram vore dock en
förbättring i förhållande till den situation
som vi befunnit oss i under den
gångna valrörelsen. I grunden är det
moraliskt betänkligt att begära väljarnas
mandat utan att tala om, vad man
ämnar använda det till.

När jag kom hit som nyvald ledamot
i januari 1961 var den parlamentariska
situationen en annan än den nuvarande.
Men de politiska frågor kring vilka
meningarna bröts var i mycket desamma
som i dag. Där fanns gnölet om den
alltför stora offentliga sektorn, kravet
på skattesänkningar parat med en ohämmad
överbudspolitik, talet om prisstegringarna,
valutareservens nedgång, inflationen,
industrins dåliga villkor,
sparstimulerande åtgärder — »sparinställd
och egendomsägande demokrati»,
för att citera den dåvarande högerledaren.
Herr Hedlund sammanfattade
vanemässigt sin klagan om tillståndet i
landet genom att förorda en allmän,
medborgerlig samling.

Den politiska bakgrund mot vilken
debatten fördes var emellertid en annan
än dagens. Strax bakom oss i tiden
hade vi köldrekorden i det kalla krigets
tidevarv. I det frodades fördomarna
och intoleransen mot oliktänkande. I
dess hägn kunde senator Joe McCarthy
förvandla USA:s rättsväsen till tummelplatsen
för parodiska häxprocesser
mot progressiva amerikaner.

Det var ett 1950-tal under vilket England
alltjämt försökte ikläda sig rollen
av stormakt. Priset var långsammare
ekonomisk och social utveckling både
inom det egna landet och i de kolonialländer
som England fortfarande hade
inflytande över. Det var konfrontationernas
årtionde, då världen balanserade
på randen til! ett nytt storkrig: Suezkrisen,
Ungerninvasionen, Berlinmuren.

Allt detta undgick inte att påverka

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

vår inrikespolitik. Där var högerpartiets
framgångar, där var kampen mot
sjukförsäkring och ATP. Även folkpartiets
ledare och representanter här i
kammaren lockades över alltmer åt höger.
Alla minns vi uttalanden mot den
»ofantliga» offentliga sektorn.

Men ingången i 1960-talet var något
av ett brytningsskede. Herr Hjalmarsons
och herr Svärds reaktionära program
för social nedskrotning hade i valet avvisats
av opinionen. Folkpartiledaren
fanns sig i remissdebatten föranlåten
konstatera att högerpartiet och centerpartiet
hade gjort en kursändring i fråga
om socialpolitiken efter valet. Kampen
för den offentliga sektorns utveckling
hade inletts och krönts med en viss
framgång, en framgång som skulle förstärkas
ytterligare i valet 1962.

Allt detta var viktigt, politiskt och
psykologiskt. Man kunde konstatera en
radikalisering av opinionen även utanför
arbetarrörelsen. Utan den strömkantring
och radikalisering som skedde
i årtiondets början kunde nydaningen
av arbetsmarknadspolitiken, skol- och
utbildningsväsendets våldsamma expansion,
u-hjälpens utveckling, den offensiva
näringspolitikens introduktion, utbyggnaden
av den offentliga sektorn för
vård av gamla och handikappade, den
snabba tillväxten av barnstugeverksamheten
och mycket annat aldrig ha kommit
till stånd.

I dag upplever vi det politiska klimatet
på ett helt annat sätt. Runt om i den
västliga världen kan vi iaktta hur de
konservativa krafterna breder ut sig.
Erfarenheten säger oss att dessa reaktionens
vindar inte kommer att stanna
framför vårt lands gränser. Det förefaller
ofruktbart att söka efter ett entydigt
mönster i dagens internationella
politik. Men det är obestridligt att de
vänstervindar som under 1960-talet blåste
över världen och gav så många av
oss en ny framtidstro nu trängs tillbaka
av iskalla högervindar.

Den våg av förnyelse som ett tag svep -

Allmänpolitisk debatt

te över Tjeckoslovakien har stoppats av
den ortodoxa konservativa kommunismens
tunga, kalla hand. De landvinningar
de nedtryckta minoriteterna i USA
gjorde främst under president Kennedys
men även i viss mån under Johnsons
tid, var förvisso inte revolutionerande,
men de ingav trots allt förhoppningar
om att också de hade en plats i
detta rika land. Utgången av presidentvalet
i Amerika ser ut att innebära en
återgång till den bottenlösa förtvivlan
som skapar ständigt nya konfrontationer.
Den amerikanske vicepresidentens
många märkliga uttalanden inger oro
och fruktan, inte bara i Amerika.

I nya delstatsval i Västtyskland har
borgerligheten återvunnit mycket av
den terräng den förlorade vid förbundsdagsvalet.
Nya partikonstellationer är
under uppbyggnad och gamla ser ut att
vilja återvända till de stelnade dogmerna
från Adenauers tid.

I England har det konservativa partiet
lyckats återerövra parlamentsmajoriteten
och därmed regeringsmakten.
Man kan med fog påstå att de brittiska
väljarna inte röstade fram ett konservativt
program. Något sådant existerade
knappast under valrörelsen. De reagerade
mot prisstegringar och fångades av
löften om sänkta skatter. Majoriteten av
väljarna trodde att en röst på det konservativa
partiet skulle kunna innebära
hårdare tag mot prisstegringarna, bättre
förutsättningar för landets och den
enskildes ekonomi.

Vad håller nu dessa väljare på att få?
Man har fått en gammaldags maktpolitik
med trupper bortom Suez och allt
vad som därmed hänger samman. De
ekonomiska svårigheterna skall bekämpas
med vapenexport till Sydafrika —
en verklig utmaning mot hela världsopinionen.
På det sociala området skall
det bli slut på människornas förlitan på
staten. Folk skall lära sig ta ansvaret
för sina egna handlingar. Det privata
initiativet skall uppmuntras. Avsiktligt
ökar man de sociala klyftorna genom

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

utmanande lönehöjningar till redan privilegierade
grupper. En vetenskaplig''
undersökning av dessa strömmar och
underströmmar i internationell politik
kan kanske ge oss klarhet om vad det
är för krafter som drivit fram denna
nykonservatism.

Enligt min mening finns det en sak
som kanske driver den tysta opinionen
i ett samhälle över åt höger, och det
kan vara de militanta krav på allt kraftigare
konfrontationer som ställs från
grupper som kallar sig vänstergrupper.
Jag kan förstå att människor som tvingats
in i kolonialismens tvångströja och
som upplever förtrycket under en kolonialmakt
eller under en egen maktfullkomlig
överklass inte ser någon annan
lösning än våldets. Men i vår del av
världen har vi skapat ett demokratiskt
samhälle, som bär solidaritetens prägel
och som ger förutsättningar för en fortsatt
utjämning och därmed ökad jämlikhet.
Här hos oss är konfrontationens
metod utomordentligt farlig. Våra demokratiska
institutioner, mötesfriheten,
yttrandefriheten och annat som vi sätter
värde på, skulle vara i fara. Den relativa
trygghet som människorna erbjuds
i vårt samhälle uppfattas även som
hotad. Människorna känner sig hotade
av alla överdrifter, och konfrontationens
män och kvinnor åstadkommer
motsatsen till vad de avsett.

Även i vår valrörelse i höst fanns
mycket som bar en konservativ accent.
Folkpartiledaren herr Helén inledde
valrörelsen med en artikel i Dagens Nyheter,
i vilken han vädrade sin olust inför
det starka samhällets uppbyggnad.
Fler än jag upplevde det som ett eko
från den ideologiska epok som fick sin
särprägel och sitt kännemärke av Jarl
Hjalmarson och Gunnar Heckscher. Som
ett eko från det förgångna klingade också
folkpartiets slogan: »Det måste löna
sig att arbeta», en den förstuckna skattekverulansens
pratbubbla, vars udd i
själva verket i den här valrörelsen kom
att rikta sig mot den skattereform på

vilken socialdemokratin gick till val och
som folkpartiet även medverkat till.

Som sant konservativ i sina grunddrag
måste man också karakterisera den
syn på utrikespolitiken som moderaternas
vice ordförande Gösta Bohman utvecklade
bl. a. i förordet till boken Inrikes
utrikespolitik. Samma sak måste
man säga om herr Holmbergs syn på relationerna
mellan Sverige och Grekland.

Av paret Bohman-Holmberg fick vi
också till livs åtskilliga av de argument
som konservativa partier världen över
nu driver. Hela »lag och ordning»-kampanjen
— som också herr Hedlund i
valrörelsens slutskede tycktes instämma
i — skulle kunna vara lånad från
Nixons USA eller från Heaths England.

Centerledaren hann med många märkliga
turer under valrörelsen. Till de
minst uppmärksammade men mest uppseendeväckande
hörde herr Hedlunds
förstuckna attack mot skolan. Den gjordes
i ett tal den 16 augusti och väckte
berättigad undran eftersom den tycktes
innebära ett förord för en återgång till
en skola på urvalsprincipens grund, eu
gammal lärdomsskola.

Den verkliga öppningen för en borgerlig
politik av konservativt märke
lämnade herr Hedlund, när han deklarerade
att om det blir en gemensam regering
mellan de tre borgerliga så plockar
man helt enkelt undan en del av de
partiskiljande frågorna. Det var ett uttalande
som vi länge sökte en välvillig
tolkning till. Men det kan väl rimligen
bara finnas en: det var en veto-fullmakt
för de moderata. En borgerlig regering
skulle av omsorg om sitt eget
överlevande avstå från politiskt handlande
i fråga efter fråga, på område efter
område, där de tre inte var eniga.
Att ingenting göra i ett samhälle som
ständigt förändras som följd av den
ekonomiska, den tekniska och den sociala
utvecklingen betyder i själva verket
tillbakagång. Det är också en anpassning
till konservatismens politiska

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

ideal: passivitet från samhällets och
dess organs sida.

I eftervalsdebatten har det tvistats om
huruvida det var ett vänsterval, ett mittenval
eller högerval. Jag vill helst karakterisera
det som ett val med dragning
åt det konservativa hållet. Centern
fick rösterna och framgången, men det
berodde kanske just på den .svenska
högervinden att centerns förnumstiga,
konservativt inriktade propaganda,
framförd av farfarsgestalten herr Hedlund,
gick in så bra hos väljarna.

Kanske högervinden håller sig och
kan bli herr Holmberg eller möjligen
herr Bohman till glädje vid nästa val,
men min förhoppning är dock att det
då skall blåsa helt andra vindar.

För mig framstår två uppgifter som
viktigare än andra för socialdemokratin
under 1970-talet, och jag hoppas att
socialdemokratin kommer att bli i tillfälle
prägla den politiska utvecklingen
i vårt land även under det årtiondet.

Vi vill — det är den första stora
uppgiften — föra vidare debatten om
den reformistiska socialismens väg mot
ökad demokrati och ökad jämlikhet.
Dess innebörd har med förödande klarhet
formulerats av författaren Lars
Ahlin i tidskriften Aktuellt:

»Minns hur ung den kampen är,
minns hur infiltrerat samhällslivet alltjämt
är av gamla elit- och meritvärderingar.
Hotet kommer både från höger
och vänster, men inte bara från fjärran
extremistgrupper, hotet står tätt intill
den socialdemokratiska fronten. Genom
ett och detsamma vill man komma socialdemokratin
till livs: genom att hävda
någon elits företräden framför de
många. Elittänkandet är alltid ideologi,
aldrig ett ofrånkomligt öde eller ett naturligt
arv. Den reaktionära ''eliten’ är
kanske mest känd. Men känner vi liberalismens
s. k. naturliga elit, den som
sägs framgå av ''fri'' konkurrens inom
skilda områden? Känner vi kommunismens
''elit'' eller den nya vänsterns
svärmiska elittankar om den fåtaliga

Allmänpolitisk debatt

gruppen med ''det högre medvetandet’?
Gemensamt för allt elittänkande, hur
stridigt det än utförs, är att de många
som lever här och nu omyndigförklaras
—• de många är ej kapabla nog, de saknar
kvalifikationer och rätt omdöme, de
underkänns, de bör tas om hand och
styras. Detta är samtliga eliter överens
om. Och eliterna, varifrån allt gott påstås
utgå till massan av omyndigförklarade,
kräver för sin del privilegier.
Makten och rätten är deras, äran och —
naturligtvis — kapitalet.»

Att ge ideologin konkret innehåll är
den andra stora uppgiften. Kramforsmanifestet
anger de mål socialdemokraterna
ser närmast framför sig.

Samhället är inte färdigt. Brister
finns på många områden. Orättvisor lever
kvar, nya växer fram.

Från våra motståndare får vi ofta
höra: »Så här illa är det trots mer än
tre decennier av socialdemokratiskt regeringsinnehav.
» Eller vi ställs till svars
med frågan: »Varför har ni inget gjort
under de många år ni haft makten?»

Det är en propagandistisk förenkling
av en problematik som förtjänar en
långt allvarligare debatt. Visst kan bristerna
vara följden av försummelser från
de politiskt ansvariga. Men var fanns då
en opposition, som inte bara kom med
förslagen till förbättringar på olika områden
utan också var beredd att ta ansvaret
för att skaffa fram de ekonomiska
resurserna? Överbuden fanns där i
många fall, men i valrörelsen var det
opportunt att på nytt ta fram och damma
av den gamla parollen: »Det måste
löna sig att arbeta.»

Avgörande är väl ändå det faktum att
politiker i alla tider och i alla länder
ställs inför uppgiften att med dagens
kunnande och metoder förutse de förändringar
och problem som möter i
morgondagens samhälle. Det är en generell
problematik värd mera respekt än
en lättfärdig hänvisning till att det trots
ett långt maktinnehav inte gått att lösa
alla problem. För oss står det helt klart

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

att de uppgifter som ligger framför oss
endast kan klaras med ett starkt samhälle
som aktivt kan gripa in för att
skydda den enskilde medborgarens intressen
mot godtycke och oförrätter
från ekonomiska, kommersiella eller
andra grupperingar utom räckhåll för
demokratisk insyn och kontroll.

Det parlamentariska läget kommer efter
den 1 januari att vara ett annat än
det vi har i dag. Men detta kommer inte
att i sak förändra den politiska situationen.
Vi har och kommer under de
närmaste åren att ha en stark socialdemokratisk
regering. En regerings styrka
beror inte enbart på den aktuella parlamentariska
situationen i riksdagen; den
beror i högre grad på om regeringen
är enig i sitt handlande, om den bygger
sin politik på ett gemensamt program,
ett program som har en stark förankring
bland väljarna.

I en tid då nya konservativa strömningar
är i antågande står socialdemokratin
som den enda garanten för en
fortsatt progressiv reformpolitik med
målsättningen att undanröja existerande
brister och orättvisor. I en sådan tid
är det endast en socialdemokratisk regering
som är enig i sin grundsyn, som
har en vilja och ett program, som med
kraft kan ta sig an de problem och
brister som påpekades i valrörelsen. De
gäller miljöfrågorna, arbetslivet, den
äldre arbetskraftens situation, åtgärder
för att bistå de grupper i samhället som
i dag har det allra svårast och åtgärder
för att möta de sysselsättningsproblem
som kommer att uppstå på arbetsmarknaden
i vikande konjunktur.

I denna tid är det endast en socialdemokratisk
regering —- som inte har
den dogmatiska skräck för ett starkt
samhälle som man har på borgerligt
håll men som är fast besluten att med
samhället som medel fortsätta att driva
en politik för ökad jämlikhet och solidaritet
— som kan lösa dagens och morgondagens
problem.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det var ju eu luttrad
statsminister som framträdde inför kammaren
i dag. Han hade ett helt annat
tonfall än det som vi lärt känna under
årets remissdebatt och avslutningsdebatterna
i maj och givetvis under valkampanjen.
Han verkade tämligen nöjd
med valutgången; regeringen hade ju i
alla fall räddat livhanken. Att det socialdemokratiska
partiet, i stället för att
som för närvarande ha 28 mandat mer
i riksdagen än de tre demokratiska oppositionspartierna,
nästa år kommer att
ha 7 mandat mindre tycktes herr Palme
inte ägna någon större uppmärksamhet.
Denna förnöjsamhet kommer kanske,
om den består, att få politiska konsekvenser
i form av större vilja att ta
hänsyn till opinionen hos den stora
grupp av icke-socialistiska partier som
genom framryckningen gav regeringen
Palme ställningen som minoritetsregering.

Det lugna, nästan milda talet visade
sig däri att herr Palme inte behövde det
minsta lilla franska ordspråk om pest
och kolera för att deklarera sitt avståndstagande
från olika partier. Han
sade emellertid på tal om herr Hermansson
att om det gick att få kommunisterna
med på en demokratisk välfärdspolitik
de närmaste åren, skulle
detta vara det slutliga beviset för att
herr Hermanssons parti hade blivit demokratiskt.
»Det slutliga beviset» —
tanken att ett kommunistiskt parti under
vissa perioder uppträder på ett stillsamt
sätt och reserverar för andra konjunkturer
ett uppträdande som ur demokratisk
synpunkt är mera tvivelaktig
tycktes inte falla herr Palme in. Jag
tror att man måste varna honom för att
i det här läget vara alltför benägen att
dra långtgående slutsatser.

Herr Palme var litet överraskad, nästan
indignerad, över att de demokratiska
oppositionspartierna hade ställt i
utsikt mera av reformer än dem som
redan genomförts, men samtidigt för -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

klarade att man nu fick se, om de borgerliga
partierna var med om att förverkliga
lämpliga delar av det socialdemokratiska
Kramforsprogrammet. Men
det betyder ju en fortsatt reformpolitik.
Det föreföll mig som om herr Palme
inte höll styr på sin logik när han å ena
sidan krävde deltagande i reformer och
å andra sidan kritiserade oppositionen
för en klart visad reformvilja.

Beträffande hans kritik av det sätt
på vilket oppositionens förslag — jag
tänker nu på folkpartiet — skulle ha
påverkat budgeten har Sven Gustafson
redan replikerat effektivt, och jag utgår
från att fru Nettelbrandt kommer
att senare också lägga det till rätta som
behöver ytterligare markeras, eftersom
man på socialdemokratiskt håll tydli"-gen har en viss benägenhet för en något
vilseledande historieskrivning.

Jag vill understryka bara en enda
sak: att stå här i talarstolen och säga
att oppositionen, framför allt folkpartiet,
har krävt de och de skattesänkningarna
och förmånerna och därmed
velat försvaga budgeten, utan att nämna
att folkpartiet här i riksdagen har
föreslagit kompensation av dessa utgifter
eller skatteminskningar genom
att acceptera en höjning av momsen med
en halv procent, det är att göra en fullständigt
vilseledande framställning.
Med hänsyn till det som Sven Gustafson
här sade om villigheten att vara med
om att bära ansvaret för finansiering av
erforderliga åtgärder faller herr Palmes
historieskrivning till marken.

Herr Palme gav en replik som Sven
Gustafson på grund av tidsbegränsningen
endast hann att kommentera helt
kort. Herr Palme sade att det inte kan
bli tal om att inbjuda till överläggningar
mellan partierna, om de partier
som föreslår det inte har en klart
markerad egen linje som grundval för
förhandlingarna.

Jag har två saker att säga som kommentar.
För det första angav socialdemokraterna
ingalunda i våras, i somras

Allmänpolitisk debatt

eller i höstas någon klart markerad
linje beträffande arbetsgivaravgiften
och annat som de nu föreslår. För de!
andra är det ofta en fördel att de som
möts vid förhandlingsbordet inte i förväg
har bundit sig alltför hårt och inte
har deklarerat alltför mycket, vilket
skulle kunna försvåra en modifikation
som skulle kunna leda till en uppgörelse.
Därför är herr Palmes avvisande av
förslaget om rådplägning och uppgörelse
med gemensamt ansvar för erforderlig
politik lika litet hållbart i dag som
när det framfördes före valet.

Herr talman! Jag skall emellertid i
dag göra några mera principiella reflexioner,
eftersom jag anser att tiden
efter en valkamp inte är något dåligt
tillfälle i den lugnare atmosfär som då
råder — jag visste dock inte att herr
Palme skulle bidra till att den blev fullt
så lugn som den har blivit i dag, men
det är ingen skada skedd från min synpunkt,
snarare tvärtom. Det är inget dåligt
tillfälle att nu överväga vad den politiska
striden egentligen gäller på litet
längre sikt.

Vari består då motsättningarna mellan
de demokratiska partierna, när man
skalar bort valkampens karikatyrer och
överord? Jag syftar främst på olikheter
i värderingar och önskemål rörande
samhällets förbättring. Jag tänker inte
ägna någon närmare uppmärksamhet åt
extrema riktningar av mer eller mindre
kommunistisk typ. Vida intressantare är
olikheterna mellan socialismens och
den sociala liberalismens värderingar
och hållning till samhällsutvecklingen.

Sedan svensk socialdemokrati vid tiden
kring sekelskiftet valde den reformistiska
vägen -— inte utan tvekan —
och sade adjö till den revolutionära vägen
och sedan man valt den nationella
och försvarsvilliga linjen har motsättningarna
till den sociala liberalismen
på viktiga punkter avtagit. Det finns anledning
att markera detta faktum, men
det är lika angeläget att fastlägga och
belysa de olikheter i grundinställningen

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

som finns kvar.

Jag vill då först slå fast att motsättningen
inte gäller den sociala reformviljan.
I denna kammare tog statsminister
Palme tidigare i år, både i januari
och i maj, som sitt huvudtema att oppositionen
i allmänhet och folkpartiet i
synnerhet har motarbetat de senare
årens alla stora reformer. Han hävdade
också att förslagen till dem alla hade
kommit fram inom arbetarrörelsen. Som
jag skall visa är detta emellertid bara
fria fantasier utan någon verklighetsanknytning.

Låt mig anföra några exempel på reformverksamhet,
där folkpartiet efter
kriget länge har varit pådrivande utan
gehör hos socialdemokratin! Man bör
lägga märke till att det i samtliga fall
gäller åtgärder vilkas finansiering inte
skulle ha mött svårigheter inom ramen
för den nationalinkomstutveckling som
vårt land upplevt eller utan svårighet
kunnat åstadkomma, t. ex. genom mindre
häftiga kastningar i bostadsbyggandet
och mindre allvarliga misstag i fråga
om budgetpolitikens anpassning till
konjunkturerna, dvs. genom en jämnare
sysselsättning och ökad kapitalbildning.

Låt mig då först nämna motsättningarna
inom bostadspolitiken, vilka har
framträtt under hela efterkrigstiden. Bostadsinvesteringarnas
andel i den totala
investeringsvolymen i Sverige var under
sista förkrigsåret ca 30 procent. Under
inflytande av den statliga byggnadsregleringen
sjönk deras andel redan i
början av 1950-talet till ca 20 procent
av den totala investeringsvolymen samtidigt
som bostadsbristen tilltog år efter
år.

Vad skall man då säga om klokheten
i denna politik som hela tiden hårt kritiserats
från vår sida? Denna politik
förtjänar att betecknas som misslyckad.
Misslyckandet berodde bl. a. på en
oskicklig reglering, som ledde till ett
bristfälligt utnyttjande av arbetskraft
och maskiner.

Jag förbigår sifferserien av stagnerande
produktion för att citera vad dåvarande
socialministern Gunnar Sträng
sade i bostadsdebatten i riksdagen år
1953: »50 000 lägenheter på ett år blir
500 000 lägenheter på ett decennium.
Vidare är det inte för mycket att räkna
med att fyra personer kan placeras i
varje lägenhet som ett gott medeltal»
— vem som placerar dem är oklart -—•.
»Detta betyder, att två miljoner människor
i detta land på ett decennium
kan flytta in i nya bostäder. Låt oss
bara hålla den takten, så kommer vi att
inom tre eller fyra decennier bereda
nya bostäder åt hela landets befolkning.
Ett bostadshus av sten, av den kvalitet
vi bygger, står vidare inte bara 35 å 40
år, utan det står den dubbla tiden.»

Siffrorna skall ses mot bakgrund av
att riksdagen efter kriget uttalade sig
för en årlig nyproduktion av 60 000 å
65 000 lägenheter, medan herr Sträng
här tycktes vara nöjd med en horisontell
produktionskurva på omkring
50 000. Många förundrade sig då över
herr Strängs räknekonst. Att han fem
å tio år senare skulle göra en så tvivelaktig
lycka som räkneexpert i finansdepartementet
visste man ju inte då.

Under trycket av den liberala oppositionen
kom sedan en ryckig stegring av
produktionen, och den höll sig på en
högre nivå fram till 1966, det år då f. d.
statsministern Erlander i TV inte hade
annat hopp att ge en ung familj än att
ställa sig i bostadskön och acceptera
den långa väntan.

Efter valnederlaget detta år vaknade
man äntligen inom regeringen. Folkpartiets
försiktiga krav på ökning av
bostadsbyggandet, som år efter år hade
stämplats som oansvariga överbud,
t. o. m. överträffades nu ett slag. Sällan
har väl en regering på ett så uppenbart
sätt fått erkänna sitt misstag i en av de
dominerande sociala frågorna. Men
statsminister Palme vill ge intrycket att
folkpartiet har motarbetat alla sociala
framsteg, som i stället förts fram av

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

»rörelsen», det socialdemokratiska parti
som trots liberala anvisningar under
20 år misskötte bostadspolitiken och
först kom till insikt efter ett stort valnederlag.

Denna stora felbedömning hade ett
visst samband med regeringspartiets benägenhet
att underskatta det enskilda
sparandets betydelse och dess känslighet
inför en långvarig inflationsutplundring
inte minst av småspararna.
Var fanns här hos regeringen ekonomisk
insikt och social medkänsla?

Under senare hälften av 1960-talet
har det enskilda hushållssparande! gått
ned till föga över hälften av vad det var
vid århundradets mitt. Det är eu allvarlig
sak. Konkurrensen om kapitalet mellan
bostadsbyggande och näringsliv och
konsumtionskapitalvaror hårdnar. Regeringen
tycks vara på väg in i en ny
nedprutning av bostadsbyggandets volym
mätt i antalet nya lägenheter.
Ryckigheten i produktionen verkar liksom
under åren 1963—1964 förminskande
på dessa lägenheter. Kapitalknappheten,
som sammanhänger bl. a.
med hushållssparandets nedgång, med
inflationen och med herr Strängs stora
statliga upplåning för andra ändamål
fördyrar ytterligare de nya lägenheterna.
I detta läge finns det all anledning
att upprepa de liberala kraven att bostadsbyggandet
inte skall vara ett dragspel
i konjunkturpolitikens tjänst utan
ingå som en relativt stabil faktor i vårt
ekonomiska och sociala framåtskridande.

Det finns en lång rad andra exempel
på en regeringspolitik med långtgående
olyckliga sociala konsekvenser som hårt
kritiserats på liberalt håll i riksdagen
för att sedan senfärdigt läggas om av regeringen.

.lag hänvisar till hela den problematik
som av oss sammanfattats under benämningen
kösamhälle: de långa väntelistorna
för sjuka och de för studiehungriga
ungdomar stängda skolportarna som
berott på otillräcklig utbildning av läka -

Allmänpolitisk debatt

re, sjuksköterskor, lärare, ingenjörer och
annan högt utbildad arbetskraft. Våra
krav på enkla och i viss mån temporära
skolbyggen av paviljongtyp och på avlägsnandet
av bristen på skolbyggnader
kan också nämnas liksom mycket annat
på skolområdet, framför allt behovet av
stipendier och andra åtgärder för att
undanröja de ekonomiska utbildningshindren
samt det länge avvisade kravet
på rimligt stöd åt studerande vid korrespondensinstituten.

Jag vill också nämna liberala försök
att pressa fram en snabbare tillväxt av
skolundervisningen i radio och TV, inte
minst som ett led i vuxenutbildningen.
Förloppet i riksdagen har i regel varit
detsamma vare sig det gällt stora eller
mindre, föga dyrbara reformer: nedröstning
något eller några år av våra
förslag, sedan godtagande med eventuellt
någon omstuvning.

På socialdemokratiskt håll brukar
man allt som oftast dubba sig till låginkomsttagarnas
särskilda riddare. Det
är grundlöst skryt. Talrika initiativ och
förslag i syfte att förbättra deras läge,
deras ekonomi och deras chanser i arbetslivet
har framförts under årens lopp
av folkpartiets företrädare.

Ett gammalt krav, framlagt redan på
1930-talet och sedan upprepat, är att
det finns grupper av människor i detta
land som representerar det glömda Sverige
och som borde ägnas vida större
uppmärksamhet och omsorg. Till dem
hör och har länge hört de handikappade
människorna. Talrika är de liberala
men tyvärr till en tid förkastade
förslagen till förbättring av deras levnadsvillkor.
Att genom automatiska dyrtidstillägg
skydda folkpensionärerna
från standardsänkning på grund av
prisstegringar och dessutom trygga åt
dem en andel av det ekonomiska framåtskridandets
frukter är andra liberala
initiativ som det tog tid att få socialdemokraterna
att acceptera. Kanske bör
också nämnas att socialdemokraterna
förkastade ett redan år 1957 framfört

(50

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

krav på en kartläggning av de lägsta
inkomstgrupperna och deras ekonomiska
läge.

Lägger man härtill sådana färska exempel
som mittenpartiernas motion om
ett kontant bidrag på 1 800 kronor till
liemmaarbetande hustrur i stället för
kostnadsavdrag, som personer med låga
inkomster inte kan till fullo utnyttja,
framstår det klart hur energiskt svensk
liberalism arbetat på att minska inkomstolikheterna
med bevarande av ett
skattesystem som alltfort gör det lönande
att arbeta.

På tal om låginkomsttagarna kan det
också nämnas att folkpartiet länge verkat
för en snabbare ökning av den
svenska hjälpen till u-länderna och här
som eljest förklarat oss villiga att ta de
konsekvenser för en förstärkning av
statskassan som kan visa sig motiverade,
vilket emellertid många gånger är en
helt annan sak än att blint acceptera
den ofta felräknande finansministerns
förutsägelser och kalkyler.

När omsättningsskatten först infördes
hade vi andra likvärdiga finansieringsförslag.
Här måste emellertid en viss
prioritering tillskrivas socialdemokratin.
Vi har sedan accepterat denna finansieringstyp
och upphör aldrig att
förvånas över socialdemokratiska agitationsfraser,
baserade på det felaktiga
antagandet att vi varje år efteråt skulle
ha röstat mot omsen eller momsen och
därför inte skulle ha kunnat finansiera
de sociala reformerna utan i så fall ha
haft budgetbrister på sju, åtta eller tio
miljarder kronor — allt fria fantasier.

Det finns långa rader av reformer till
vilka initiativet tagits på oppositionshåll
under socialdemokratiskt motstånd
eller med ytterst svagt intresse. Ingen
kan väl bestrida att centerpartiet för
tio, femton år sedan mer än andra drev
kravet på lokaliseringspolitik och att
andra oppositionspartier snabbare än
regeringen insåg sakens vikt och bidrog
till dess utveckling.

Men statsminister Palme angav i alla

fall regionalpolitiken som en sak framdriven
av rörelsen och av regeringen
under oppositionens motstånd. Hur
långt kan egentligen en regeringschef
gå med fantasifoster av detta slag?

Vad tilläggspensioneringen beträffar
visar folkpartiets linje vissa likheter
med den norska arbetarpartiregeringens
förslag. Det låg inte längre från det
svenska regeringsförslaget än att vi rimligen
kunde hoppas på en uppgörelse.
Men jag medger att herrar Palme och
Aspling, när denna reform diskuteras,
kan framföra en hel del synpunkter till
herr Hedlund.

Jag måste sluta denna exemplifiering
av den liberala hållningen, av liberala
initiativ till och liberalt stöd åt en i
vid mening social politik efter kriget.
Låt mig bara hänvisa till, vad alla vet,
att svensk liberalism mer än andra har
verkat för kvinnornas likaställning i
samhället, lika chanser till utbildning
och arbete, lika lön, individuell beskattning,
mera barndaghem och flera hemvårdarinnor
samt ökade möjligheter till
deltidsarbete inom bl. a. sjukvård och
socialvård. Möjligheterna till deltidsarbete
begränsar sig givetvis inte bara till
kvinnorna. Även män bör ha sådana
möjligheter.

Kanske får jag också hänvisa till att
den reform som givit Sveriges folk möjlighet
att på en och samma dag utse den
svenska riksdagen och på så sätt klart
uttrycka sin mening inte har genomföris
enligt herr Palmes mönster utan
framdrivits av liberala krafter i samverkan
med övriga oppositionspartier
under ett uppehållande motstånd från
socialdemokratin mot en uppenbarligen
demokratisk reform.

Vad jag här anfört synes mig utgöra
tillräcklig motivering för att uttala önskemålet
att den svenska enkammarriksdagen
aldrig från en regeringschef skall
få höra en så vilseledande historieskrivning
och en sådan snedvridning av debatten
som den andra kammaren fick
lyssna till i januari och maj 1970. Jag

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

är i dag något mera optimistisk om att
detta önskemål kommer att uppfyllas,
när jag har lyssnat till herr Palmes anförande,
där han utelämnade alla de beskyllningar
mot oppositionen för bristande
reformvilja som varit ett så framträdande
inslag i hans tal här i kammaren
och under valdebatten. Hur överraskade
skulle inte väljarna ha blivit, om
de före valet hade fått höra herr Palme
tala på det sätt som han gjorde i dag i
detta avseende!

Jag övergår härefter till att göra några
mycket korta reflexioner kring 1970-talets sociala reformpolitik. Jag tänker
här inte presentera någon programmatisk
framställning, som det närmast ankommer
på andra företrädare för riksdagsgruppen
att framföra, bl. a. i januari
1971. Jag vill bara understryka att det
naturligtvis finns meningsskiljaktigheter
beträffande prioriteringen av olika
sociala reformer och att det kan finnas
meningsskiljaktigheter också när det
gäller att avväga vissa skattehöjningar
mot en snabbare reformpolitik eller en
något långsammare reformpolitik för att
undgå vissa skattehöjningar. Men jag
tror att en starkare dynamik i ett socialliberalt
samhälle kan ge resurser
som möjliggör en snabb reformtakt utan
ett orimligt högt skattetryck samt att
meningsskiljaktigheterna beträffande
den sociala reformpolitiken, även om
sådana kan framträda på enstaka punkter,
får anses vara inte särskilt djupgående.

Givetvis uppkommer det prioriteringsfrågor.
Jag skall emellertid inte
här diskutera dem, bl. a. därför att det
Kramforsmanifest som statsminister
Palme talade om tre fyra gånger innehåller
en uppräkning av en stor mängd
värdefulla reformer utan angivande av
någon ordentlig prioritering.

Det svar, som herr Palme avstod från
att lämna på dr Hedlunds frågor under
partiledardebatten i TV om regeringens
prioritering mot bakgrunden av dess
begäran om uppgifter beträffande oppo -

Allmänpolitisk debatt

sitionens prioritering, avstod herr Palme
från att lämna även i dag. Vi fick
nöja oss med den allmänna uppräkning
av i och för sig välkomna och angelägna
reformer, som regeringen så hårt
kritiserar varje gång oppositionen väljer
en sådan framställningsform. En sådan
uppräkning kan ändå ge icke oväsentliga
upplysningar.

Vårt understrykande av vikten av att
skapa större trygghet i anställningen
och ökat medinflytande för arbetstagare
beträffande anställningsförhållanden
och av försöken med olika former av
ökad styrelserepresentation för anställda
ansluter sig nära till de mera allmänna
förslag till en mera målmedveten
förstärkning av medborgarnas direkta
inflytande på samhällets angelägenheter
på olika nivåer, som av Gunnar
Helén i en lycklig stund döpts till
närdemokrati. Hur Olof Palme kunnat
beteckna dessa krav som fel debatt på
fel tidpunkt är obegripligt. För övrigt
tycktes han i dag anse diskussionerna
ute i de socialdemokratiska föreningarna
om regeringens politik såsom varande
en utomordentlig form av närdemokrati.
Han tycktes emellertid inte observera
att detta skulle förutsätta en något
egendomlig spridning av rösträtten,
som inte kan vara begränsad enbart till
medlemmar av det socialdemokratiska
partiet utan måste fördelas på ett helt
annat sätt.

Med dessa ord har jag inte riktat någon
kritik mot att sådana överläggningar
bedrivs inom partierna. De förekommer
på alla håll, inte minst inom folkpartiet.
Men att detta på något sätt skulle
ersätta eller ens minska behovet av
närdemokrati i den mening som vi från
liberalt håll föreslagit måste jag bestrida.

Jag kommer av tidsskäl att gå förbi
en rad övriga liberala krav. Finansminister
Sträng har för flera år sedan —
och med rätta — påpekat att man inte
skattevägen kan gå så mycket längre än
man då hade gjort i utjämnande rikt -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

ning. Årets skattereform får väl ses som
ett uttryck för den utjämningseffekt, som
han ansåg ytterligare vara möjlig vad
beträffar inkomst- och kapitalbeskattningen.
Den stora möjligheten till en
samhällsutveckling mot bestämt minskande
olikheter i inkomstfördelningen
och höjning av levnadsstandarden, speciellt
för låginkomstgrupperna, ligger
på ett annat område än skattepolitikens.

Det har länge varit min bestämda
uppfattning att det som nu kallas utbildningsexplosionen,
vilken leder till
allt större tillgång på människor med
kvalificerad utbildning, kommer att
åstadkomma en stark minskning av inkomstolikheterna.
Marknadens egna
krafter kommer att öka knappheten på
och kraftigt höja arbetsersättningen för
de slag av arbetsprestationer som för
närvarande betalas relativt lågt. Det behöver
inte betyda sänkt realinkomst för
t. ex. personer med akademisk utbildning,
men det måste innebära att deras
standardhöjning blir ringa jämförd
med den som kommer låginkomsttagarna
till del. När en mycket stor del av
nationalinkomstens tillväxt direkt och
indirekt tillfaller de senare kan dessa
snabbare än hittills få sina levnadsvillkor
förbättrade utan att Sveriges folk
fördenskull behöver eller får underlåta
att bidra till en kraftig och fortgående
ökning av stödet till människorna i uländerna,
som i extremt hög grad är
låginkomsttagare.

Utbildningen har naturligtvis även
andra uppgifter än att göra människorna
kvalificerade för insatser i det framtida
samhället med dess invecklade teknologi,
men dessa spörsmål kommer jag
att ta upp längre fram i en interpellationsdebatt.

Låt mig inskjuta, herr talman, att jag
är utomordentligt överraskad över det
socialdemokratiska försvaret för att
man vill ha ett skattesystem som låter
inflationen vikariera för finansministern
och genomföra smygande skattehöjningar.
Det är — jag tror man måste

säga det -— ett ur demokratisk synvinkel
något komprometterande tänkesätt
som kommer till uttryck i detta socialdemokratiska
försvar. Och inflationens
snedvridning av nuvarande system
drabbar som bekant tyngre stora grupper
av låginkomsttagare än de mera
välsituerade. Ur synpunkten av inkomstolikheternas
minskning är alltså
den socialdemokratiska ståndpunkten
föga rationell.

Vad jag nu till sist särskilt skall tala
om är följande fråga: Om nu inte olikheterna
beträffande den sociala politiken
är så stora, så grundläggande,
trots de meningsskiljaktigheter jag har
antytt, vari ligger då skillnaden mellan
den socialistiska och den socialliberala
inställningen till samhällsutvecklingens
problem? Det är klart — jag säger det
för att undgå missförstånd — att socialdemokratiska
regeringar kan göra sig
skyldiga till vad vi anser vara misstag
utifrån allmänt godtagna sociala värderingar
— utifrån våra värderingar eller
också utifrån vanliga, på socialdemokratiskt
håll accepterade värderingar. Men
det är inte detta att misstag kan begås
och måste kritiseras som jag vill nämna,
utan det är den mera principiella och
betydande olikheten i inställning som
jag skall säga några få ord om.

Det finns utan tvivel olikheter i politik
och målsättning som till väsentlig
del beror på en i princip olika inställning
till de kollektivistiska ekonomiska
organisationsformernas roll i ett modernt
samhälle. I samband därmed står
olikheten i inställning till den politiska
maktkoncentrationen på det ekonomiska
området.

Från liberal synpunkt visar socialdemokratin
alltför litet förståelse för värdet
av ekonomiska stimulanser. Vår
uppfattning är att det skall löna sig att
arbeta, att det är sunt och riktigt att en
människa i hög grad påverkas av en
önskan att förbättra familjens levnadsvillkor
och de egna levnadsvillkoren —
vederbörande må nu vara företagare

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

eller löntagare. Vi liberaler anser en decentraliserad
kapitalbildning och starka
enskilda företag vara en förutsättning
för en decentraliserad beslutsprocess
inom de av samhällets lagar och
av oskrivna humanitära och sociala lagar
uppdragna gränserna. — Jag vill säga
till herr Antonsson att jag är mycket
glad över att centerpartiet, som det
visade sig under valkampanjen, numera
ansluter sig till och fäster stor vikt vid
tanken på ett decentraliserat samhälle.
När folkpartiet på 1950-talet och även
därefter mycket bestämt drev denna
tanke var entusiasmen mindre på centerpartihåll.
Så mycket gladare är vi nu
över samstämmigheten.

Att motsätta sig centraldirigering och
statlig maktkoncentration är naturligtvis
ett bra sätt att verka för decentralisering
i samhället. Man bör inte bara
använda sig av decentralisering som
åstadkommes genom en viss statlig centraidirigering
av förmåner, vilket kan
anses förekomma inom vissa delar av
den s. k. regionalpolitiken. Därmed är
inget ont sagt om denna regionalpolitik
som vi ju ansluter oss till på liberalt
håll. Men jag vill understryka att någon
skillnad är det mellan en decentraliseringspolitik
som består i att man motsätter
sig onödiga eller skadliga eller
tungrodda centraldirigerade åtgärder
för att åstadkomma decentralisering och
en central dirigering som används för
att befrämja en decentraliserad utveckling
genom direkt kontroll av var nya
företag får grundas etc.

I främsta rummet bör man naturligtvis
försöka att stärka de krafter som
verkar för den önskade utvecklingen
och motverka uppkomsten av hinder.

Socialister av olika riktningar älskar
att tala illa om enskilda företags vinster,
som kallas profit, fast de i regel är
uppnådda i tävlan med andra och genom
en anpassning till konsumenternas
önskemål. Ni socialdemokrater samlar
inkomststatistik i massor men ni
går omsorgsfullt förbi t. ex. att aktie -

Allmänpolitisk debatt

ägarna efter skatt får ett årligt belopp
som endast är ett par procent av vad
de i bolagen anställda löntagarna erhåller
efter skatt. Det viktiga för löntagarna
vad inkomsterna beträffar är alltså
en snabb produktivitetsstegring. I
den störtsjö av statistik som förekommer
— även om den är mycket välkommen
-— synes mig också dessa förhållanden
böra belysas. Ni socialdemokrater
tror gärna att ett vidgat offentligt
ägande inom näringslivet i och
för sig är önskvärt. När hörde ni t. ex.
herr Wickman avråda från statligt engagemang
i en industri med hänvisning
till att staten inte visat några särskilda
talanger som företagsledare,
t. ex. i Duroxfallet och många andra?
Enligt liberal mening tarvas det särskilda
skäl för staten, om den skall ge sig in
på affärsverksamhet. Sådana 1''inns i
många fall och skall då redovisas, i
andra fall saknas de.

Ofta talar socialister om konkurrens
på lika villkor mellan offentlig och enskild
företagsamhet. Men vi vet hur i
praktiken privilegiepositioner för statliga
företag skapas, t. ex. i fråga om
tillgång på kapital eller i fråga om favörer
vid leverans till staten. Allmänna
förlaget med dess monopol och pålägg
av extra provision är det senaste exemplet.
Investeringsbankens finansieringsmöjligheter
oberoende av kapitalmarknadsläget,
som så hårt pressar
andra kreditinstitut och deras kunder,
är också ett exempel.

Inte mindre märkligt är att socialdemokraterna
inte vill inse att politiker,
som är utsedda på grundval av
helt andra egenskaper än dem som
krävs inom affärslivet, sannolikt löper
stor risk att göra svåra misstag, när
de skall bedöma förutsättningarna för
en näringsgrens utveckling. Exemplen
överflödar som bekant. Den statliga
ekonomiska planeringen och prognosverksamheten
har naturligtvis viktiga
uppgifter — större och viktigare än
de flesta i Västerlandet tänkte sig före

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

kriget — men de består vad näringslivet
beträffar framför allt i att klargöra
ramarna och villkoren för företagen
och den naturligt statliga verksamheten,
vilket dessutom kan och bör
underlätta erforderliga kontakter.

Mycket kunde tilläggas om skillnaderna
mellan den socialistiska och den
liberala inställningen till samhällets
ekonomiska organisation. Den centrala
olikheten är socialismens tro på gagnet
av en starkt ökad statlig ekonomisk
maktkoncentration och liberalismens
övertygelse att en mera decentraliserad
organisation, som vill begränsa både
statlig och enskild maktkoncentration,
är att föredra. Vi menar, att denna senare
organisation effektivare utnyttjar
människornas initiativ, ger bättre service
åt konsumenterna och snabbare
standardhöjning än en socialistisk och
kollektivistisk samhällstyp. Decentraliseringen
ger också större oberoende åt
människorna och bättre förutsättningar
för demokratin.

Ni socialdemokrater må ha en annan
mening. Ni säger er vilja bygga ett
socialistiskt samhälle. Varför vägrar ni
då med herr Palme i spetsen att diskutera
skillnaden mellan den samhällstypen
och den liberala? Ni talar om
borgerliga försök att ta fram socialiseringsspöket.
All right, tag då själva
fram den enligt er mening levande socialismen
och jämför dess egenskaper
med ett genom fortsatta reformer förbättrat
socialliberalt samhälle! Herr
Palme älskar att tala om visioner och
deras viktiga roll. Varför då inte acceptera
en jämförelse mellan er socialistiska
och folkpartiets socialliberala
vision? Sluta upp med att låtsa som
om den stora skillnaden låge på den
sociala reformviljans område, som herr
Palme tidigare och som herr Martinsson
i dag i viss mån tyvärr har gjort.
Låt oss i stället i god demokratisk ordning
redovisa vad striden verkligen gäller!
Det är inte social trygghet, full
sysselsättning och standardhöjning för

låginkomstgrupperna — därom är vi
i huvudsak eniga. Valet står mellan å
ena sidan en socialistisk utveckling i
alltmer kollektivistisk riktning med en
stark politisk maktkoncentration och å
andra sidan ett socialliberalt samhälle
med stark tonvikt på enskildas och
gruppers direkta inflytande på arbetsoch
samhällsliv.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! »Det står en oro uti tiden,
en missbelåtenhet med vad som
finnes.» Dessa Tegnérs ord inför 1840
års riksdag har i dag, 130 år senare,
en brännande aktualitet i både det nationella
och det internationella perspektivet.

Det kan finnas anledning att något
närmare skärskåda den nationella situationen
efter 1970 års riksdagsval —
det val då det socialdemokratiska partiet
enligt sin ledare vann en av de
största framgångarna genom tiderna
och som följd härav får börja omsätta
sin politik genom en minoritetsregering
stödd på kommunisterna.

Läget här hemma ger sannerligen inte
anledning till några jubelrop eller
ens till någon större förtröstan inför
den närmaste framtiden. Mitt under
brinnande högkonjunktur har staten
under det gångna budgetåret nödgats
låna upp 3 800 miljoner kronor, en ytterst
diskutabel metod att bekämpa en
galopperande inflation med.

Bytesbalansen torde per den sista
september komma att uppvisa ett underskott
på lågt räknat 2 800 miljoner
kronor och finansministerns trohjärta-,
de förmodan i maj, att handelsbalansens
underskott 1970 skulle krympa till cirka
en halv miljard mot ett underskott
om en dryg miljard 1969, har visat sig
vara just trohjärtad. Handelsbalansens
underskott var den sista september hela
1 420 miljoner. Till detta kommer att
valutareserven trots en viss förbättring
fortfarande är oförsvarligt låg. Reserven
torde i dag ligga på jämnt 4 mil -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

jarder, vilket räcker till 1,3 månaders
import. Som jämförelse kan nämnas att
vår valutareserv för tre år sedan räckte
till över tre månaders import. Genomsnittet
för OECD ligger på hela fyra
månaders import. Dessa siffror illustrerar
på ett skrämmande sätt hur
obalansen i vår ekonomi tillåtits övergå
i svår slagsida utan några egentliga
ingripanden av de ansvariga, dvs. regeringen.
Situationen är särskilt olustig
därigenom att valutareservens huvuduppgift
är att tjäna som buffert mot
påfrestningar i utrikeshandeln. Den
måste sålunda stiga i takt med importen
om ekonomin är sund. Hos oss har
valutareserven i stället sjunkit när importen
ökat både i absoluta och relativa
tal, något som på sitt sätt ytterligare
understryker snedvridningen av
den svenska samhällsekonomin.

Investeringsutvecklingen är en annan
prognos från finansministern som också
visat sig vara rätt ut i det blå och
som, om den var allvarligt menad, avslöjar
en skrämmande brist hos landets
finansledning i förmågan att bedöma
konsekvenserna av sina egna åtgärder.
Ett uttalande från LO om de
ekonomiska utsikterna hösten 1970
fångar situationen i ett nötskal. I uttalandet
säges att »den av finansministern
i den reviderade finansplanen förutsagda
ökningen av industrins investeringar
på 15 procent i volym icke
kommer att realiseras. De senast tillgängliga
uppgifterna om industrins investeringsplaner
för 1970 tyder i stället
på att ökningen bara blir cirka en
tredjedel av den tidigare förutsagda.
Detta tyder på att kreditåtstramningen
har haft större effekt än vad man tidigare
förutsåg.»

LO konstaterar sålunda, att en viss
åtgärd har haft »större effekt än vad
man tidigare förutsåg». Detta skenbart
lakoniska konstaterande reser emellertid
frågor av allvarligaste slag. Vad är
det för slags finansledning i landet som
icke bättre kan förutse effekten av en

Allmänpolitisk debatt

åtgärd, som man med kallt mod sätter
in? Och varför leker denna finansledning
ståndaktig tennsoldat, när man
från praktikens luttrade män blivit
kraftfullt varnad för att idiotstoppet på
krediter skulle få just de konsekvenser
som bl. a. LO nu oroar sig för? Är det
fråga om till oförnuft gränsande envishet
som har sitt ursprung i »vi vet
bäst»-prestigen eller är det helt enkelt
bara så att det hela bottnar i bristande
kompetens? Frågorna kan med skäl
ställas. Hur som helst, den nedgång i
industriinvesteringstakten det nu är
fråga om, en nedgång som sannolikt
resulterar i att dessa investeringar för
1970 icke kommer att uppvisa någon
ökning alls, är utomordentligt allvarlig.
Särskilt illavarslande är det faktum att
landets mindre och medelstora industrier,
som representerar ca 70 procent
av industriproduktionen och sysselsättningen
genom kreditstopp och abnormt
ränteläge, mer eller mindre förlamats i
sin investeringsutveckling. Regeringen
medger nu i ett nästan desperat tonlä->
ge, att ökade industriinvesteringar i syfte
att få fram större mängd produkter
måste få absolut prioritet.

Mycket skulle kunna sägas om denna
omvändelse under galgen, men jag skall
inskränka mig till att ställa en enda
fråga: Innebär denna utfästelse att ge
industriinvesteringarna prioritet bara
en läpparnas bekännelse till en ståndpunkt,
som man nödgats inta genom
yttre tvång, eller kommer utfästelsen
också att konkretiseras genom praktisk
politisk handling? Det senare alternativet
skulle icke kunna manifesteras
på ett effektivare sätt än genom att regeringen
omgående lättar på kreditrestriktionerna,
i första hand för den
mindre och medelstora industrin. Att
genom en sådan åtgärd öppna möjligheterna
för den företagarkategori, som
står för ca 70 procent av industriproduktionen,
att böja investeringsvolymens
kurva uppåt blir en probersten
på socialdemokraternas vilja och för -

3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

måga att på allvar ta itu med inflationen.

Herr talman! Jag har nyss kallat de
nuvarande kreditrestriktionerna för
idiotstopp. Riktigheten av denna benämning
understryks av en häromdagen
publicerad prognos rörande kreditmarknadens
aktuella utveckling. Av
denna framgår att näringslivets upplåning
på den reguljära kreditmarknaden
sjunker från 4,3 miljarder kronor i fjol
till ca 2 miljarder kronor i år, alltså
med drygt 50 procent. Orsaken är just
idiotstoppet på krediter. Att försöka
få balans i en överhettad samhällsekonomi
med sådana bakvända metoder är,
för att tala med Talleyrand, värre än
ett brott — det är en dumhet. En mot
näringslivets rörelsefrihet och investeringar
ensidigt inriktad kreditpolitik
av det slag, som nu förts, leder obönhörligt
till två konsekvenser som icke
kan accepteras, i varje fall icke av oss
inom centern — svårreparabla skador
på produktionsapparaten och arbetslöshet.

Socialdemokratisk konjunkturpolitik
kännetecknas av samma slags filosofi
som utmärkte de gamla bourbonerna:
man har ingenting lärt och ingenting
glömt. Herr Sträng och hans medansvariga
har god kännedom om konjunkturbekämpningsverktygen,
men börjar
praktiskt taget varje gång dessa verktyg
skall användas hantera dem vid fel
tidpunkt. Därigenom får dessa i och
för sig goda verktyg icke avsedd verkan,
men skärper ibland det onda som
skall bekämpas. För närvarande svänger
konjunkturen in i ett avmattningsskede
och det naturliga och rationella
vore att nu, icke när konjunkturen vänt
uppåt igen, stimulera fram en mera expansiv
politik genom lättad kreditmarknad
och sänkt ränta. I stället gör herr
Sträng, denne den svenska konjunkturpolitikens
Sven Duva, helt om och sätter
in ett helt batteri åtstramande åtgärder,
bl. a. den branscherna emellan
djupt orättvisa och allmänt investerings -

hämmande höjda arbetsgivaravgiften.
Som vanligt — herr Sträng är fullt medveten
härom — drabbar dessa åtgärder
hårdast de mindre och medelstora
företagen. Jag har nyss påpekat att dessa
svarar för ca 70 procent av industrins
produktion och sysselsättning
och sålunda är av ofantlig betydelse för
våra möjligheter att kunna hävda vårt
välstånd. Dessa mindre företag har nästan
definitivt uträknats genom kreditstoppets
knockoutslag, något som icke
bara är lösa påståenden.

Det snabbt stigande antalet konkurser
och en stagnerande nyetablering
av företag bär tydliga vittnesbörd om
riskerna att spänna bågen för hårt. Det
enda mått vi för närvarande har på nyetableringen
är inregistreringen av nya
aktiebolag. Denna ökade 12 procent per
år mellan 1962 och 1969. I fjol bildades
9 800 nya bolag, en ökning med 24 procent
jämfört med 1968. Under första
halvåret i år registrerades 5 979 nya
bolag, vilket bara är 2 procent mer än
i fjol. Stagnationen beror uppenbarligen
på kreditstoppet, som drabbar företagsgrundare
hårdare än etablerade företag.

Det vore värdefullt om vår socialdemokratiska
regering för en gångs skull
och därtill i ett kritiskt läge visade modet
och förmågan att begagna konjunkturbekämpningsverktygen
i rätt tid.
Därför, herrar Sträng och Palme, lätta
omgående kreditläget och sänk räntan!

Lyfter man så blicken från det trots
allt lugna och mera begränsade nationella
perspektivet till det internationella
med dess dynamik och dramatik
kommer även där de ekonomiska resonemangen,
den ekonomiska utvecklingen,
i fokus. En internationell ekonomisk
företeelse, som alltmer börjat
uppmärksammas, är de tvärnationella
eller multinationella företagen. Herr
Gustafson i Göteborg har tidigare i dag
uppehållit sig ganska utförligt vid frågan
om dessa företag. De multinationella
företagen och deras snabba framväxt

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

betraktas icke bara som en positiv faktor
med löften om och garanti för en än
snabbare produktionsökning och ett än
snabbare varuflöde. De multinationella
företagen betraktas i stället på många
håll med ökande misstro, för att icke
säga oro, av många såväl i vårt land
som i många andra länder. Misstron riktar
sig framför allt mot deras troliga
monopolisering av industriproduktionen
och deras till följd av sin struktur relativa
oberoende av värdländernas finansoch
kreditpolitik ävensom beskattningsregler.
Detta gäller framför allt de av
dessa företags enheter, som är dominerande
företag i de små nationalstaterna.
Beträffande de multinationella företagens
eventuella monopolställning i en
snar framtid anser vissa experter, att
om ca 25 år mellan 200 och 300 industrigiganter
kommer att svara för ungefär
hälften av världens produktion. Det
finns de som anser att de multinationella
jätteföretagen i sinom tid genom sin
existens kommer att bekräfta Karl
Marx’ koncentrationsteori.

Det är uppenbart att särskilt de små
länderna ganska snart måste komma att
få avsevärda svårigheter att gentemot
internationella företagsgiganter genomföra
sin politik på för den lilla staten
vitala områden som näringspolitik,
arbetsmarknadspolitik, regionalpolitik
och konjunkturpolitik. Det multinationella
företagets aktiva handlande och
politik dirigeras utifrån principer och
värderingar, som utformas i ett fjärran
land med ofta helt andra politiska och
ekonomiska problem och uppfattningar.
Det är dock i första hand den ekonomiska
nyttan för företaget och lönsamhetskriteriet,
som formar dessa företagsjättars
politik. På grund av sin tvärnationella
struktur kan det multinationella
företaget ständigt byta fot och från tid
till annan koncentrera verksamheten
eller delar därav till länder som erbjuder
de gynnsammaste förutsättningarna
i fråga om arbetskraft, kapital eller företagsbeskattning.

Allmänpolitisk debatt

Det är i första hand två negativa sidor
hos de multinationella företagen,
som redan nu börjat observeras och
kommenteras. Den första gäller dessa
företags benägenhet att i högskatteländer
redovisa små eller inga vinster alls,
medan vinsterna i stället framtages i
länder med låg företagsbeskattning. För
ett världsomspännande företag är det
som bekant mycket enkelt att avväga
sin pris- och kostnadspolitik på så sätt
att nyssnämnda effekt uppnås. Eftersom
vissa multinationella företags dotterbolag
i Sverige icke redovisat någon skattepliktig
vinst i vårt land under senare
år, har bevillningsutskottet begärt
en utredning om de multinationella företagens
beskattning. Denna åtgärd är
högst motiverad, men för att den skall
få full genomslagskraft och effekt erfordras
uppenbarligen samordnade internationella
åtgärder. Sverige bör därför
med det snaraste ta initiativet till internationella
avtal syftande till fastställandet
av normativa regler för de multinationella
företagens verksamhet och
handlande.

Dessa regler torde lämpligast böra utarbetas
av sådana övernationella organ
som FN, OECD och Europarådet, och
kontrollen kan utövas av mellanstatliga
organ som EEC och EFTA men även naturligtvis
av de enskilda staterna.

Den andra faktor av iögonenfallande
negativt slag, som tydligt kan urskiljas
i de multinationella företagens handlande,
är deras bristande respekt för arbetsrättsliga
värderingar och uppfattningar.
I en del uppmärksammade fall
kan t. o. m. en klart fackföreningsfientlig
attityd konstateras. Detta har tagit
sig konkreta uttryck i förbud mot fackföreningsanslutning,
avskedande av
fackligt aktiv personal och förflyttning
av verksamheten till annat land efter
fackliga konflikter. På denna punkt
finns anledning till en snabb och kraftfull
reaktion. Vårt land, som nått mycket
långt i fråga om facklig solidaritet
och allmän respekt för fackliga spelreg -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

ler, bör även här ta initiativ till ett internationellt
samarbete som måste syfta
till att skapa tillräckligt auktoritativa
motparter till de multinationella företagen.
Slutmålet bör vara att få till stånd
internationella kollektivavtal, vilka av
naturliga skäl icke kan fastställa lönerna
men däremot de minst lika viktiga
s. k. allmänna bestämmelserna. Dessa bestämmelser
skall slutgiltigt reglera anställningsförhållanden,
uppsägning, avsked,
permitteringsförhållanden, konfliktåtgärder,
semester m. m. och sålunda
utformas likalydande så att ett
multinationellt företag möter samma arbetsrättsliga
bestämmelser varhelst det
vill utöva sin verksamhet. Upprättandet
av sådana internationella kollektivavtal
kräver sannolikt den väldiga ekonomiska
styrka som endast mcllanstatliga
organ av EEC:s eller OECD:s typ
besitter, och det får därför överlåtas på
sådana organ som en ytterst viktig arbetsuppgift
att med de multinationella
företagen som motpart upprätta sådana
internationella kollektivavtal.

I och med detta kom jag osökt in på
begreppet EEC, Gemensamma marknaden.
Efter den våldsamma debatten här
i landet 1961—1962 om formerna för
vårt EEC-samarbete har frågan icke
haft förstahandsintresse förrän under
den allra sista tiden. Från den 28 juli
1967 då Sverige inlämnade sitt s. k.
öppna brev till Gemenskapen med begäran
att få uppta förhandlingar har debatten
undan för undan intensifierats
igen och förefaller nu inför vår förhandlingsstart
den 10 november — om
ett par veckor — att på sina håll ha nått
full stormstyrka. I den stigande spänningen
förekommer inslag av måttlösa
överdrifter från motsatta håll — från
ett närmast hysteriskt utmålande av ett
EEC-medlemskap som ett slags handelspolitiskt
och socialt Ragnarök för
svensk del till verklighetsfrämmande
antaganden och drömmar om ett sådant
medlemskap som ett definitivt hinder
för de svenska socialdemokraterna att

förverkliga de delar av sitt partiprogram,
som de har gemensamma med åtminstone
centerpartiet, nämligen en utbyggd
social välfärdspolitik. Mot denna
bakgrund förefaller det högst motiverat
att söka analysera situationen
med saklighet, kyla och pragmatism.
Vad det härvid gäller är att fastlå i vilken
utsträckning Sveriges nuvarande
och kommande ekonomiska situation
tvingar oss till en integration med Gemenskapen,
hur stort utrymme vi vid
olika anslutningsformer får för vår strävan
att efter egna värderingar söka bidra
till internationell rättvisa och social
utjämning och hur självständigt vi
vid en speciell anslutningsform kan
fortsätta att föra vår ekonomiska politik.
Vår neutralitetspolitik behöver
däremot enligt min mening icke närmare
analyseras av den enkla anledningen
att denna icke är eller kan bli
ett förhandlingselement. Neutralitetspolitiken
och dess innebörd är dessutom
redan så klar för Gemenskapen att framträdande
företrädare för denna upprepade
gånger uttalat att vår neutralitet
icke synes vara förenlig med fullt medlemskap.
Det avgörande skälet för detta
ställningstagande torde vara att Gemenskapen
ytterst syftar till en politisk förening
av de europeiska länderna, något
som framgår icke minst av den deklaration
som utgjorde inledningen till
förhandlingarna om Romfördraget. I
Gemenskapens kommissionsrapport har
dessutom klart uttalats nödvändigheten
av att nya medlemmar accepterar Gemenskapens
politiska målsättningar.

Vad gäller frågan, huruvida vår ekonomiska
situation tvingar oss till en integration
med Gemenskapen, är det uppenbart
att, för den händelse England,
Danmark och Norge vinner medlemskap,
vi icke utan allvarliga — sannolikt
katastrofala — störningar i vår ekonomi
kan isolera oss bakom en tullmur,
som går redan i Öresund och utefter
Kölen. Då det nu förefaller sannolikt
att dessa länder vinner medlemskap,

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

bör vi sålunda bedöma vår situation
efter denna utgångspunkt eller i varje
fall handla som om den vore ett faktum.
Men hänsyn till å ena sidan Romfördragets
oomtvistliga politiska innebörd
och Gemenskapens naturliga skyldighet
att agera härefter och å andra
sidan en mycket utbredd svensk opinions
— icke minst ungdomsopinions
— måhända överdrivna fruktan för att
ett fullt medlemskap så småningom
skulle nagga vår neutralitetshållning i
kanten — Caesars hustru får som bekant
icke ens misstänkas — har jag för
min del kommit fram till att Sverige vid
de kommande förhandlingarna i första
hand bör söka förhandla sig fram till en
associering.

Vad som i dessa dagar inför spelöppningen
i Bryssel om ett par veckor
sägs av dignitärer på olika nivåer i
Bryssel om våra lämpligaste anslutningsformer
och om det sätt på vilket vi
bör agera för att kunna trygga vår neutralitet
tror jag är uttalanden som man
bör ta med en nypa salt. Det förekommer
alltid inför sådana stora och viktiga
förhandlingar taktiska utspel, och
det kan mycket väl tänkas att dessa
olika personer försöker att, som det populärt
heter, »psyka» motpartens förhandlare.
Jag tror vi bör vänta med
några närmare kommentarer till just
dessa uttalanden till dess förhandlingarna
kommit i gång.

Associering bör sålunda ges prioritet
såsom förstahandsalternativ i fråga om
anslutningsformen. Fördelarna med ett
sådant arrangemang är många. Först
och främst slipper vi därigenom ifrån
många och långa, och med hänsyn till
själva föremålet delvis ovärdiga, försök
att förklara, varför vi vill vara neutrala,
med byråkratiska uttolkningar av det
svenska neutralitetsbegreppet. En massa
tid, som sannolikt ändå i slutskedet
blir bortkastad, kan vinnas för koncentration
av förhandlingarna på rent ekonomiska
problem. Härvid är handelshindren
de viktigaste problemen. En

Allmänpolitisk debatt

associering ger härvidlag i stort sett
samma fördelar som ett fullt medlemskap.
Enligt ett ministerrådsmöte inom
Gemenskapen i juni detta år skall denna
gentemot de länder som icke söker
fullt medlemskap agera så, att handelshindren
för industrivaror och jordbruksprodukter
avskaffas på så sätt, att
detta sker samtidigt med att medlemskandidatländerna
erhåller sitt medlemskap.
Den grundläggande fördelen för
vår ekonomiska utveckling, nämligen att
vi icke möter höga handelsbarriärer
runt de länder, till vilka ca 80 procent
av vår export går, kan sålunda uppnås
vid en associering.

När det sedan gäller vår ekonomiska
självständighet och vår frihet att söka
främja internationell rättvisa och social
utjämning, framför allt i den tredje världen,
ger oss associeringen full handlingsfrihet
på denna punkt. Det kan
möjligen invändas, att denna handlingsfrihet
kan bli ett skäligen tomt skal därför
att vi genom vår omfattande utrikeshandel
redan är och sedan blir ännu
mer beroende av de stora industriländernas
ekonomiska politik. Detta kan
dock icke vara skäl för att genom ett
medlemskap avstå från att utnyttja den
handlingsfrihet vi i motsatt fall kan bevara
och kanske utvidga vid växande
ekonomisk styrka.

Våra möjligheter att genom medlemskap
i väsentlig mån kunna påverka de
stora industriländernas ekonomiska politik
torde också vara försvinnande små.
Att dessutom, när det gäller för oss kanske
utomordentligt vitala ekonomiska
och finansiella utspel, nödgas mangla
dessa i den förmodligen mest fruktansvärda
byråkratimaskin som världen
skådat, är icke lockande.

Sammanfattningsvis vill jag först återknyta
till vad jag sade om Csesars hustru.
Vår neutralitet skall icke manifesteras
genom undantagsklausuler i ett
fördrag mellan oss och en överstatlig
organisation. Neutralitetens ledighet
står och faller med dess trovärdighet

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

ute i omvärlden, och fullt medlemskap
i ett visserligen västeuropeiskt men
dock maktblock kommer att betraktas
som en nyansförändring i vår alliansfria
utrikespolitik. En associering undanröjer
denna kalamitet, ger oss de
handelspolitiska fördelar vi behöver för
en fri och stark utveckling av vår ekonomi
och skänker oss en nödig ekonomisk
självständighet. Om vi väljer associeringsformen
och vinner gehör härför
hos motparten uppstår visserligen
vid jämförelse med fullt medlemskap
vissa svårbemästrade institutionella
problem. Men med god vilja, och med
tillgång till så skickliga förhandlare
som Sverige har, bör även dessa svårigheter
kunna överbryggas och bemästras.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Även jag tänkte ägna
några ord åt den utomordentligt betydelsefulla
fråga som våra förestående
EEC-förhandlingar utgör.

Om man antar att de förhandlingar
som England, Irland, Danmark och Norge
för närvarande driver för att bli
medlemmar i EEC inte lyckas, utan bryter
samman, spelar det inte någon större
roll vilken position Sverige intar. Om
förhandlingarna bryter samman, kommer
det att bli ett nytt utgångsläge och
nya initiativ måste tagas. Om man i stället
antar att förhandlingarna kröns med
framgång, blir det betydelsefullt vilket
ställningstagande som vi nu gör i vår
förhandlingsupptakt. All rimlig strategi
måste därför bygga på det antagandet,
att EEC kommer att utvidgas till att
omfatta de nu medlemskapssökande
länderna, och vad Sverige för närvarande
har att bedöma är hur vi skall ställa
oss till denna gruppering.

Det första som man då måste göra
klart för sig är att det för vår del inte
kommer att finnas något status quo
om EEC skulle utvidgas. Förändringar
av både ekonomiskt och politiskt slag
kommer att inträffa för vår del, vare

sig vi ställer oss utanför eller inom EEC.
Hur omfattande förändringarna kan bli
beror också på vilka möjligheter det så
småningom visar sig finnas att åstadkomma
alternativa arrangemang.

Att det inte finns något status quo
innebär att vi ställs inför ett invecklat
val. Vi har både politiska och ekonomiska
mål för vårt handlande. Vi måste
garantera vår neutralitet, och vi vill befrämja
vår ekonomiska utveckling. Uppgiften
blir då att finna en lösning som
undviker en konflikt mellan dessa två
mål. Låt oss därför först något diskutera
hur vårt ekonomiska läge skulle
påverkas i de här två fallen!

Om Sverige skulle stå helt utanför
EEC, skulle det bli svårare för oss att
delta i den internationella arbetsfördelningen.
Det skulle innebära kostnader
för oss att genom priseftergifter på ungefär
två tredjedelar av vår export försöka
klättra över tullmurarna. Stordriftens
fördelar skulle bli svårare att utnyttja.
Konkurrensen, som stimulerar
till en sökprocess för att finna nya metoder,
ny teknik och nya produkter,
skulle mattas.

Alla dessa följder av att stå utanför
EEC skulle innebära att vår effektivitet
bleve sämre och vår ekonomiska tillväxt
lägre.

Hur besvärligt det skulle bli för oss
att stå utanför EEC:s tullmur beror
självfallet också på hur det allmänna
handelspolitiska klimatet utvecklas. En
nyprotektionism av det slag som vi för
närvarande ser framför allt i USA kan
komma att sprida sig genom olika motåtgärder,
t. ex. från EEC, som tillsammans
kan allvarligt försämra det internationella
handelspolitiska klimatet och
göra det svårare att stå utanför de olika
handelsgrupperingar som finns.

Detta skapar ett stort osäkerhetsmoment.
Men även om man gör vissa antaganden
om hur den internationella
handelspolitiken utvecklas, är det svårt
att i siffror uppskatta hur mycket det
skulle kosta oss att stå utanför ett ut -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

vidgat EEC och dess tullmur. Det finns
ett antal sådana beräkningar, men de
sysslar framför allt med statiska specialiseringsvinster
och mycket litet med
dynamiska tillväxtvinster. Om man ändå
på grundval av den vetenskapliga debatt
som har förts i de här frågorna
försöker göra någon gissning, skulle den
innebära att det skulle kosta oss ett par
procent av vår tillväxttakt att stå utanför.

Denna kostnad, som jag alltså gissningsvis
uppskattar till ett par procent
av vår tillväxttakt per år, skulle vi kunna
undvika, om det fanns förutsättningar
att åstadkomma alternativa arrangemang,
som skulle omfatta de neutrala
länderna i ett frihandelsområde knutet
till EEC. Möjligheterna att åstadkomma
en sådan lösare anknytning för de neutrala
länderna finns, men de är mycket
svårbedömbara i nuvarande förhandlingsläge,
där EEC-ländernas uppmärksamhet
framför allt är inriktad på att
klara de förhandlingar som man nu bedriver
med de länder som söker fullt
medlemskap.

Om vi stode utanför EEC — det som
jag nu tänker säga gäller även om vi
vore knutna till EEC genom en lösare
form av frihandelsavtal — skulle vi
ställas vid sidan av den ambitiösa industripolitik
som EEC avser att utforma
inom ramen för den s. k. Colonnaplanen.
Man syftar till att avveckla all diskriminering
i offentlig upphandling.
Man vill ta bort den mångfald av handelshinder
som finns utöver tullar och
som kan vara minst lika handelshämmande
som tullar. Man vill intensifiera
arbetet på olika standardiseringar. Man
vill harmonisera den handelsrättsliga
lagstiftningen, så att företagen helt kan
utnyttja den stora gemensamma marknadens
fördelar. Olika åtgärder för att
underlätta industrins strukturomvandlingsprocess
föreslås. Man vill förbättra
de regionalpolitiska och arbetsmarknadspolitiska
strävandena, och man vill
ha gemensamma program inom de nya

Allmänpolitisk debatt

och avancerade teknologiska områdena
t. ex. för elektroteknik- och atomsektorerna.

Det är sannolikt, herr talman, att i en
framtid, där offentlig styrning genom
lagstiftning och ekonomisk politik blir
viktigare och där offentligt stöd till
forskning och industriell utveckling vidgas
och där det sker en snabb teknisk
och ekonomisk omvandling, kommer de
näringspolitiska frågorna att spela en
större roll och de lösningar som dessa
industripolitiska frågor får att i hög
grad inverka på handelsmönstret och
handelsmöjligheterna. Jag bedömer det
som en allvarlig belastning för vår ekonomi
att stå utanför ett sådant industripolitiskt
samarbete i Europa. Ett sådant
samarbete fordras för att man verkligen
skall få en hemmamarknad. Vi skulle
alltså stå utanför detta industripolitiska
samarbete, även om vi bleve knutna på
något sätt till EEC genom ett lösare
formulerat frihandelsavtal.

Inom EEC finns också planer på en
harmonisering av stabiliseringspolitiken
inom ramen för den s. k. Wernerplanen
som nyligen har framlagts. Wernerplanen
är i sina avlägsna mål mycket långtgående
och har inom De sex också mött
blandade reaktioner. Det är dock, tror
jag, ytterst osannolikt, att något av medlemsländerna
skulle låta en inskränkning
i det nationella svängrummet på
det stabiliseringspolitiska området gå
längre än som vore fördelaktigt för landet
i fråga. Vissa önskvärda inskränkningar
i detta svängrum finns faktiskt
och är exempel på det vanliga förhållandet
att alla parter kan vinna på en
samordning. Stabiliseringspolitiken för
alla länder kan t. ex. underlättas av ett
mycket nära samarbete på valutaområdet.
En mera koordinerad räntepolitik
skulle också kunna ha det goda med
sig att man skulle ha kunnat undvika
den upptrissning av räntorna som skett
under senare år, när alla länder med betalningsbalanssvårigheter
har konkurrerat
om kortfristig upplåning på de

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

internationella valutamarknaderna.

Om vi ställs helt utanför EEG och
inte kan ordna något handelspolitiskt
alternativ i form av ett frihandelsområde
skulle vår stabiliseringspolitik försvåras
också genom att resursutvecklingen
här i landet skulle gå långsammare
som jag för en stund sedan gjorde
gällande. Det skulle bli svårare att rätta
munnen efter matsäcken, eftersom matsäcken
skulle växa långsammare än aptiten.
Det är inte någon entydig fördel
att ha friheten till olika ingrepp, om
det manöverutrymme som man behöver
krävs just med nödvändigheten av
smärtsamma ingrepp av den typ som vi
för närvarande har av stabiliseringspolitiska
skäl.

Att vara inom EEC skulle, tvärtemot
vad som ibland sägs, inte innebära några
inskränkningar i friheten att t. ex.
driva en egen ambitiös socialpolitik eller
lokaliseringspolitik. Om det någonsin
skulle komma att bli fråga om en
gemensam socialpolitik förutsätter jag,
att den skulle komma att få formen av
ett minimiprogram, dvs. att varje land
som så önskar har fullständig frihet att
överskrida de normer som fastställts.
Ett sådant minimiprogram kan det finnas
anledning att driva på, dels för att
höja de socialpolitiska ambitionerna,
dels för att undvika att något land genom
att underskrida minimiprogrammet
försöker snedvrida konkurrensförhållandena
till sin fördel.

Möjligheterna att bedriva en självständig
lokaliseringspolitik kommer inte
att inskränkas. Det kan vara av intresse
att notera, att det land bland De
sex som har det allra starkaste intresset
av att bedriva en regionpolitik, nämligen
Italien, icke har klagat på att de
centrala myndigheterna har inskränkt
möjligheterna att bedriva en sådan regionalpolitik
utan tvärtom klagat på att
dessa inte åstadkommit en samordning
av regionalpolitiken för att tillföra denna
ökade resurser. Italien, som har det
starkaste intresset av De sex för en ak -

tiv lokaliseringspolitik, har alltså klagat
på alltför stor självständighet. För vår
del anser jag inte att det vid ett samgående
med EEC skulle bli svårt att få eu
sådan självständighet, utan problemet
på lokaliseringsområdet är för vår del
snarast, att vi icke tillräckligt har använt
de nuvarande möjligheterna att
agera för att verkligen få fram ett slagkraftigt
lokaliseringspolitiskt program.

Rent allmänt gäller också att vår förmåga
att driva en aktiv reformpolitik på
olika områden till slut kommer att bero
på hur våra ekonomiska resurser utvecklas.
Det är ju i dagens ganska kärva
läge högst påtagligt, och det kommer att
bli ännu tydligare när långtidsutredningen
i slutet av november kommer att
lägga fram sina prognoser för de närmaste
fem åren. En långsammare ekonomisk
utveckling som följd av att vi helt
ställs utanför EEC skulle allvarligt begränsa
våra faktiska möjligheter att driva
reformpolitik. Det anser jag vara
allvarligt.

Men, herr talman, det slutliga avgörandet
vid vårt ställningstagande kommer
att gälla inte vår önskan att stödja
vår ekonomiska utveckling utan vårt
krav att bevara vår alliansfrihet och
neutralitet. Detta är grundstenen i vår
utrikespolitik och det är en grundsten
som inte får rubbas.

Yad man då först och främst kan ha
anledning att slå fast är att neutralitetspolitiken
skulle försvagas, om vi helt
ställdes utanför EEC. Vi har all anledning
att försöka sträva efter att utveckla
våra handelsförbindelser med både öst
och väst, men ansträngningarna att utveckla
dessa handelsförbindelser österut
som en sorts kompensation, om vi
skulle ställas utanför EEC, skulle vara
så långtgående och så svåra att det skulle
kräva stora omställningar i vårt ekonomiska
system, som enligt min mening
skulle försvåra för oss att följa en oberoende
utrikespolitisk linje. Att stå
utanför EEC innebär också att man i
praktiken, som ofta framhållits, i väx -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

ande grad blir beroende av beslut som
fattas där utan att ha någon egentlig
möjlighet att inverka på besluten. Det är
också troligt att en utvidgning av EEC
på det sätt som vi nu resonerar om
skulle ha till följd att vissa internationella
organisationer som t. ex. GATT
och OECD skulle få en minskad prestige,
vilket skulle innebära att ytterligare
ett språkrör för de små ländernas
meningar skulle förträngas. Vi skulle
därför få sämre möjligheter att göra vår
röst hörd internationellt.

Om vi ställde oss utanför EEC skulle
vi också mista en möjlighet till aktivt
samarbete med en enhet som skulle ha
politisk och ekonomisk kraft att styra
de multinationella företagens verksamhet.
Jag delar herr Sjönells uppfattning
att det är betydelsefullt att hitta styrmetoder
på detta område, och jag ser
det som en fördel med ett någorlunda
nära EEC-samarbete att man verkligen
får ett organ för sådan styrning.

Det förtjänar också påpekas att om
vi ställes helt utfanför EEC och resursutvecklingen
då blir långsammare, så
kommer vi med allra största sannolikhet
att få mindre resurser för vårt försvar
för att upprätthålla de säkerhetspolitiska
uppgifter i Norden som vi själva
har givit oss och för att trygga vår
neutralitet i ett krisläge.

Men även om det nu inte skulle vara
förenligt med våra neutralitetsintressen
att bli ställda helt vid sidan om ett utvidgat
EEC med tullgränser genom
Skandinavien vore det inte heller acceptabelt
att reservationslöst ingå som
medlem i EEC. Vad som fordras är att
uppnå garantier för att inte bli indragna
i något som har en utrikespolitisk
spets. För att bedöma möjligheterna att
få sådana garantier kan det vara lämpligt
att studera vad EEC är och inte är
på det utrikespolitiska och utrikesekonomiska
området. Jag tycker det har
blivit allt tydligare att EEC inte är någon
»allians i fredstid». EEC är sna- i
rare en gruppering, som på det ekono -

Allmänpolitisk debatt

miska området syftar till att göra det
möjligt att avbalansera den enda ekonomiska
supermakt som finns, nämligen
USA. På det politiska planet är
EEC:s syfte att finna en roll för det
lilla Europa mellan de två politiska
supermakterna. EEC är också ett arrangemang
som syftar till att omöjliggöra
framtida krig mellan de europeiska
länderna. Allteftersom man vunnit
växande säkerhet om detta senare politiska
syfte har man kommit att genom
en ny östpolitik försöka bryta de låsningar
mellan stormaktsblocken som
andra världskriget gav upphov till. Det
är också viktigt att konstatera att Romfördraget
inte ger något utrymme för
samarbete inom försvarspolitik och säkerhetspolitik.

Mot bakgrund av denna allmänna karakteristik
förefaller det mig som om
många av de neutralitetsgarantier vi vill
uppnå skulle vara möjliga att nå genom
att det för vår del bekräftades att Romfördraget
lämnar oss fria i en rad avseenden.
Men det finns också punkter
där fördraget inte ger denna frihet och
som skulle kunna komma att tillämpas
på ett sätt som innebar avsteg från vår
neutralitetslinje. Det är därför jag har
sagt att reservationslöst fullt medlemskap
inte är någon acceptabel svensk
linje. Det gäller för oss att nå garantier
för vår allmänna utrikespolitiska handlingslinje
i ett utvidgat EEC. Detta kan
vara svårt, men det är en nödvändig
och självklar uppgift.

Den 10 november skall Sverige redogöra
för vart vi syftar med vår ansökan
om förhandlingar med EEC. Denna presentation
kommer att avgöra i vilken
ordning vi får förhandla med EEC. Endera
får vi, om vår ansökan är tillräckligt
klar och positiv i tonen, förhandla
med sexstaternas ministrar, eller också
hänvisas vi till utredande konsultationer
på tjänstemannaplanet inom EECkommissionen.

a Det är min förhoppning att regeringen
kommer att presentera vår ansö3*
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

kan i sådana ordalag att vi kan uppnå
förhandlingar med ministrarna snarare
än med kommissionen. Det finns tre
huvudanledningar till denna min önskan.
För det första har Danmark och
Norge redan inlett förhandlingar enligt
denna ordning, och den parallellitet vi
eftersträvar med danska och norska
förhandlingar kräver att vi får samma
diskussionspartner. Får vi inte det, har
en allvarlig spricka i det nordiska samarbetet
uppstått redan på detta tidiga
stadium.

För det andra får vi bättre utrymme
för meningsfyllda utrikespolitiska förhandlingar
om vad svensk neutralitet är
värd i det europeiska samarbetet, om
vi från början får diskutera med en
partner som har det politiska underlaget
för sådana bedömningar.

För det tredje är det troligt att vi
får ett gynnsammare utgångsläge för
att förhandla om alternativa arrangemang
om det skulle visa sig att en mera
ambitiös uppläggning av neutralitetsskäl
inte är möjlig för oss.

Den sistnämnda synpunkten finner
jag mycket betydelsefull. Det är inget
tvivel om att de förhandlingar som
förestår är invecklade. Om de bryter
samman, är det angeläget för oss att
det sker i en anda av ömsesidig förståelse.
Om det i stället skulle bli så
olyckligt att Sverige mest skulle komma
att betraktas som en käpp i det europeiska
hjulet genom att vi visar en isolationistisk
högdragenhet, försvåras
våra möjligheter att så småningom nå
alternativa arrangemang.

Jag har i min diskussion av de ekonomiska
verkningarna av att vara inom
eller utom EEC berört ett tredje alternativ,
som skulle bestå av svenskanslutning
till EEC genom ett lösare organiserat
frihandelsområde. Vi måste dock
i realismens namn vara medvetna om
att något sådant tredje alternativ kanske
aldrig bjuds. Vi bör inte hemfalla
åt önsketänkande och tro att vi utan
ansträngning och uppoffring kan nå

alla fördelar utan några åtaganden.

Herr Sjönell pläderade för en stund
sedan för en svensk associering. Jag
skall inte anmäla någon avvikande uppfattning,
men jag skall ändå påpeka att
EEC-länderna länge och entydigt avvisat
associering som en anslutningsform
för länder som Sverige.

Jag anser att det under alla omständigheter
vore farligt att förbise, att vi
genom en konstruktiv första insats kan
förbättra våra möjligheter att på slutstadiet
nå godtagbara alternativa arrangemang.
Lyckas vi inte med detta
— och det finns en faktisk och därmed
allvarlig risk härför — skulle vi verkligen
bli isolerade.

Herr talman! De slutsatser som min
analys leder fram till inryms under
ställningstaganden, som redan tidigare
gjorts av den svenska regeringen. För
att visa detta vill jag referera till vad
som anfördes av vår officielle talesman
när det svenska EEC-brevet överlämnades
i juli 1967. Denne sade då bl. a.:

»Svenska regeringen önskar för sin
del icke utesluta någon av de i Rom-avtalet
förutsedda formerna för anslutning
till ett utvidgat EEC. Medlemskap
är en form som redan åren 1961—-1962
av svenska regeringen från vissa synpunkter
bedömdes som fördelaktig. Det
avgörande för svenska regeringen är att
vår neutralitetspolitik är oförändrad
och att de därav föranledda förbehållen
tillgodoses.»

För att ytterligare anknyta till vad
som framhållits av den svenska regeringen
vill jag citera följande ur utrikesdeklarationen
från mars 1969:

»Svenska regeringen har i EEC-huvudstäderna
i början av året ånyo erinrat
om att dess ansökan från juli 1967
innebär att regeringen, under den självklara
förutsättningen att neutralitetspolitiken
kan fullföljas, kan tänka sig
medlemskap.»

Herr talman! Det är i den utomordentligt
viktiga fråga, som våra EECförhandlingar
aktualiserar, av allra

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

största betydelse att vi har en nationell
enighet. Jag har velat redogöra för uppfattningar
som finns inom moderata
samlingspartiet. Jag konstaterar att de
redovisade slutsatserna ger underlag för
enighet med regeringen enligt de riktlinjer
som deklareras i t. ex. de två dokument,
vilka jag nyss citerat ur.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det vittnar kanske om
en överdriven föreställning om den
egna betydelsen, om man yttrar sig om
EEC-frågan endast i egenskap av vanlig
riksdagsman och utan att kunna kalla
sig expert. Jag gör det emellertid ändå,
eftersom jag anser det viktigt att någon
röst från den inte tillfrågade allmänheten
höjes i denna debatt.

Hittills har debatten mest förts skriftligt
— i huvudsak av borgerliga talesmän,
av vilka många kunnat kalla sig
experter. Jag skulle tro, att herr Burenstam
Linder, som nyss talade, räknar
sig både som expert och som
borgerlig. En enskild människa har
bara handelsdepartementets redogörelser
samt uppgifter i tidningar och tidskrifter
att gå efter, när det gäller att
bilda sig en uppfattning om innebörden
av en EEC-anslutning. Men uppmärksamheten
riktas nu på dessa frågor i en
utsträckning som inte haft någon motsvarighet
sedan Heckschers hektiska
dagar, då högern — som partiet på den
tiden hette —■ gick ut och klistrade upp
affischer där det stod: »Säg ja till Europa».
Det är synd, att man inte börjat
fästa uppmärksamheten på saken litet
tidigare, och det är också synd, att inte
vanliga människor har fått lov att
diskutera frågan, inte har fått material,
så att de kan diskutera den, innan
regeringen går att ta upp resonemang.
Vi står litet vid sidan om.

Man skulle vilja ha svar på frågan:
Till vilket pris köps denna stora marknad,
som bl. a. herr Burenstam Linder
målade ut som förutsättningen för ett
fortsatt välstånd?

Allmänpolitisk debatt

Det avgörande som nu skall träffas
om huruvida vi skall ansluta oss till
EEC eller stå utanför eller ha någon
annan form för anslutning än medlemskap
är enligt min mening lika betydelsefullt
som avgörandet den gång vi
tog ställning till om vi skulle höra till
NATO. Vid den tidpunkten var socialdemokratin
och dåvarande bondeförbundet
helt överens, och det utgjorde
grunden för det ställningstagande som
vi sedan hållit fast vid. Högern hade
vi ett mycket blandat stöd av, där fördes
en synnerligen brokig debatt som
jag skulle vilja likna vid den debatt
som i dag förs inom det moderata partiet
beträffande EEC-frågan. I folkpartiet
fanns enskilda som var mycket
klart NATO-inställda. Ungefär detsamma
gäller i EEC-frågan i dag, även om
herr Gustafson i Göteborg här — och
man får väl tro att han hade partiets
hela stöd — mycket bestämt uttalade,
att vi borde göra vissa reservationer
rid en anslutning till EEC. Men det
har ändock funnits enskilda inom folkpartiet
som bestämt ansett, att vi skall
vara medlemmar i EEC.

EEC har ju, medan en tullmur rests
gentemot länder utanför EEC och tullmurarna
raserats mellan EEC-länderna,
för framtida behov och för redan
nu planerade åtgärder byggt upp en gigantisk
byråkrati. 6 000 anställda finns
i Bryssel, och nästan lika många —
det skall väl genomgående vara liögt
utbildade människor — är bundna vid
EEC-frågan i de olika länderna. Vi i
Sverige har ju också en del personer
avdelade just för EEC-frågan, innan vi
över huvud taget kommit in i den egentliga
debatten med EEC.

Aftonbladet skildrade häromdagen
denna byråkrati som EEC:s maktpyramid
och skrev att maktens spjutspets
i EEC är ministerrådet, där ministerrepresentation
från alla medlemsstaterna
finns och där även vi, om vi skulle
komma med, naturligtvis skulle vara
representerade. Jag är emellertid rädd
att vår representant skulle bli ganska

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

ensam i många situationer, om det skulle
vara en företrädare för en socialdemokratisk
regering. Han skulle bli totalt
utan möjligheter att hävda sina
grundvärderingar i ministerrådet. Detta
gäller även om det vore Gunnar
Sträng som skulle sitta där vid avgörandet
av ekonomiska frågor. Någon
möjlighet att få gehör för våra ståndpunkter
om de skilde sig från övriga
EEC-länders, från NATO-ländernas,
skulle inte föreligga, då det fattas majoritetsbeslut.

Vi har nyss hört moderata samlingspartiets
nya stjärnskott herr Burenstam
Linder — det har ju antytts att han
kanske skall bli partiledare, och man
vet ju inte. Hans synpunkter på EECfrågan
får kanske därför tillmätas stor
betydelse, han har ju intresserat sig
mycket för frågan och tog upp den
här i dag. Han har också skrivit en del
om EEC. Nyligen gav han också ut en
pamflett, i vilken han säger, att människan
borde få ett direkt medinflytande
i politiken och inte bara ett medbestämmande
via avlägsna ombud. Om
herr Burenstam Linder har denna uppfattning,
förvånar det mig, att han inte
deppar, när han tänker på EEC. Där
kommer vårt land verkligen att styras
av EEC-beslut, som fattats av mycket
avlägsna ombud, som inte ens tillhör
vårt eget land och som är mer konservativa
än de vi själva skickar dit.
Han har också sagt att osjälvständiga
människor ger självständiga ledare, och
han tycker sig väl kunna applicera det
omdömet på det socialdemokratiska
partiet, för det är väl mot detta han
egentligen agerar.

Jag frågar mig då, om inte påståendet
skulle kunna äga sin tillämpning
även på EEC. Blir det inte fråga om en
fjärrstyrning, som skulle irritera en
så självständig ung man som herr Burenstam
Linder? Hos Europakommissionen
ligger ingen beslutande makt;
med hjälp av ett mycket stort sekretariat
finns enbart möjligheter att utarbeta
förslag. Europaparlamentet har

ingen annan befogenhet än att ge goda
råd, och det blir väl närmast en sällskaplig
sammanslutning i stil med det
nuvarande Europarådet.

Ibland har man från borgerligt håll
hävdat, att ett medlemskap i EEC inte
kommer att hindra Sverige från att
fasthålla vid sin neutralitetspolitik.
Herr Burenstam Linder uttalade denna
uppfattning i en mening för att sedan
ganska snart efteråt företräda en annan
mening och ansluta sig till herr
Sjönell. Över huvud taget var han en
Kraka i sina uttalanden, som gick stick
i stäv, han var med på alla hörn.

Liksom herr Burenstam Linder här
gjorde, har man också hävdat att ett
medlemskap i EEC inte alls skulle
hindra oss att även i fortsättningen
driva den jämlikhetspolitik och den
välfärdspolitik som vi med större framgång
än övriga länder inom EEC hittills
kunnat föra. Efter de deklarationer som
gjorts från ministerrådet borde man
dock inte sväva i tvivelsmål om att
det inte finns någon väg in i EEC vid
sidan om Romfördraget och vid sidan
om ett accepterande av de beslut som
redan fattats inom EEC. Två nu debatterade
EEC-rapporter, som gäller dels
utrikespolitiken, dels den ekonomiska
politiken, förutsätter i fråga om utrikespolitiken
halvårsvisa konsultationer
i ministerrådet och samordnade uppfattningar
där och i fråga om ekonomiska
beslut i ministerrådet överstatlighet
gentemot de enskilda medlemsländerna.
EEC-institut upprättas, och dessa får
mycket stora överstatliga befogenheter,
mot vilka Sverige som medlem får små
möjligheter att göra invändningar.

EEC är alltså inte en urvattnad oskyldig
tullunion, inte ett stort frihandelsområde,
som vi kan få tillgång till som
medlem. Tyvärr har det alltför litet talats
om de betänkligheter man måste ha
mot hela konstruktionen. De har kommit
i skymundan.

Av herr Palmes inlägg i dag i debatten
fick jag uppfattningen att han
icke tog ställning till anslutningsformen

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

till EEC utan sade »att vi bara måste
vara med och förhandla». Så långt kan
han väl få alla med sig. Det är ingen,
som invänder något mot detta.

Herr Antonsson kom i sitt anförande
i förbigående in på sitt agerande under
valrörelsen angående EEC. Han förlöjligades
då från alla håll, men jag
tror liksom herr Antonsson, att de tankar,
som han då förde fram, inte har
sänkts i havet för all tid — de gick inte
förlorade i Öresund — utan dyker
ganska snart upp igen. Jag tror också
i likhet med herr Antonsson, att de
mötts med sympati även av socialdemokrater.

Herr Burenstam Linder erkände att
neutralitetspolitiken är prövostenen i
denna fråga — jag tror att det var det
ordet han använde. Herr Gustafson i
Göteborg förklarade nästan med rörelse,
att neutralitet var »en oundgänglig
ståndpunkt» för folkpartiet. Efter sådana
förklaringar förstår jag emellertid
inte, att man över huvud taget kan
köra fram medlemskap ens som en arbetshypotes.

Förre ambassadören i EEC herr
Lindh, som nu tillhör storindustrin i
Sverige, yttrade nyligen, att uttalanden
från EEC-kommissionen »tyder på en
viljeinriktning som skulle försvåra en
anslutning för ett land, som vill behålla
sin neutralitet». Hans råd till förhandlarna
var att inte skjuta bort sitt
krut och att hålla krutet torrt. Denne
kännare av EEC tror således inte att
vi hoppar in i en varm famn, när vi
närmar oss EEC.

I en DN-artikel nyligen hävdades, att
det blir svårt för den svenske statsministern
att förhandla, då han lätt hamnar
i motsättning till vänsterflygeln inom
socialdemokratin. Jag vet inte, om
det är de 40 kommunister, som lär finnas
inom partiet enligt herr Holmberg
men som aldrig kunde namnges, som
spökar. Jag förutsätter att det i det socialdemokratiska
partiet bara finns en
flygel och att den har den ståndpunkt,
som regeringen tidigare har företrätt,

Allmänpolitisk debatt

nämligen att EEC-medlemskap på Romtraktatens
grund aldrig kan komma i
fråga.

Herr Burenstam Linder gav, som han
har gjort i en rad tidningsartiklar, regeringen
en del strategiska råd vid mötet
med EEC-representanterna: Regeringen
bör inte yttra sig i »vaga termer»
och framhålla neutralitetsargumentet,
ty då hänvisas vi endast till
konsultationer med EEC-kommissionen.
Herr Burenstam Linder anser, att neutralitetsargumentet
är stötande för EECstaterna,
för NATO-länderna. Är det stötande
också för moderaterna, eller varför
är man så ängslig att trycka på
neutralitetsargumentet? Traditionellt är
ju neutraliteten vår livlina, som vi aldrig
får släppa inför aldrig så många
storhetsdrömmar.

Jag har talat om den dirigering av
de politiska besluten och av lagstiftningen
som vi kommer att få finna oss
i, om vi ansluter oss till EEC. Det kommer
att krävas harmonisering när det
gäller sociallagstiftning, invandringslagstiftning,
lokalisering och framför
allt skatter. Vår familjepolitik, vår konsekventa
strävan att göra kvinnor och
män likställda — som vi bl. a. tog
mycket bestämd ställning för i den senaste
skattereformen, enligt vilken kvinnor
och män, gifta och ogifta skall beskattas
lika — möter i EEC-länderna en
helt annan ideologi, än den som präglat
vårt beslut. Det är svårt att tänka sig in
i hur en inom EEC samordnad lagstiftning
skall påverka våra nuvarande
lagar och hur fortsatta strävanden att
öka kvinnornas självständighet och
jämlikhet över huvud taget skall kunna
genomsyra lagstiftning och ekonomi.
Det är inte tu tal om att den harmonisering
av skatterna som eftersträvas
av EEC går åt annat håll än vad vi vill.
Man kan i EEC inte uppskatta den höga
progressiviteten i inkomstbeskattningen
som vi har, man kan inte heller
uppskatta den höga svenska kapitalbeskattningen
och den funktion som vi
tillmäter beskattningen i vårt land,

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

nämligen att vara ett av de viktigaste
instrumenten för att åstadkomma en
ekonomisk jämställdhet. Jag är inte säker
på att man kan hävda den svenska
uppfattningen i EEC. Hävdar man den,
får den svenske ministern bli reservant
och utan möjlighet att hindra harmoniseringen.

Vi har i dag en socialdemokratisk
politisk ledning i Sverige och ofta en
minoritet emot utjämningspolitiken.
Denna minoritet kan komma att få ett
gensvar i EEC-ledningen. Viktiga frågor
kan via fjärrstyrning genom EEC
avgöras i enlighet med en borgerlig
minoritet i Sverige mot en svensk majoritetsuppfattning.

På ena vågskålen ligger alltså, när
de! gäller att ta ställning till EEC-frågan,
det utomordentliga välstånd som
herr Burenstam Linder målar upp —
en stormarknad, möjligheten att existera
vidare, utan en beskuren export, med
tillräckligt kapital för industriinvesteringar
etc.

Å andra sidan är framtidsutsikten,
om man ser EEC-anslutningen från ett
annat håll, att betala det höga priset
att avstå från vår utrikespolitiska neutralitet
och att avstå från inflytande på
vår egen ekonomiska utveckling och
fördelningen av våra egna resurser.

Jag litar på regeringens fasthet den
10 november på Mårtens afton, då EEC
förhandlarna skall träffas. Jag tror, att
regeringsförhandlarna kommer att följa
den mening, som är förhärskande i
det socialdemokratiska partiet liksom
den är inom centern, så som jag uppfattat
det, och kanske också inom folkpartiet,
nämligen att neutralitetspolitiken
aldrig får säljas. Då är slutsatsen
också den att det är omöjligt att tänka
sig ett medlemskap i EEC. Vår handelspolitik
bör kunna finna andra vägar
för en expansion än via ett medlemskap
i EEC.

Med detta har jag väl avslöjat för
herr Holmberg att jag är en av dem,
som han ute i buskarna kallar för kommunist,
eftersom jag såsom enda från

vårt håll har yttrat mig om EEC-politiken
och ställt mig på ungefär samma
sida som företrädaren för vpk.

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
gjorde gällande att »inte ens herr
Sträng» skulle kunna göra sig hörd om
han satt vid det där bordet i Bryssel.
Jag vet inte om det var en släng till herr
Palme. Jag tror för min del att vi skulle
ha möjlighet att göra oss gällande, om
vi för en klok linje i de olika samtal
som kommer att föras. Jag anser också
att man i sådana här sammanhang
skall ta hänsyn till att möjligheten avpolitiska
förändringar existerar. Det
kan faktiskt en dag råka bli en borgerlig
regering i Sverige, lika väl som det
kan bli en socialistisk majoritet ute i
de europeiska länderna.

När det gäller majoritetsbeslut skall
man inte glömma att det finns många
punkter i Romfördraget där en total
enighet fordras för beslut. Det finns en
vetorätt.

När det gäller de neutralitetspolitiska
argumenten är jag angelägen att
starkt understryka att jag anser att
neutraliteten — som fru Eriksson säger
— icke skall säljas. Jag underströk
det flera gånger och jag är beredd
att göra det ytterligare en gång.
Jag sade inte att neutraliteten var någon
»prövosten», jag sade att det var
en grundsten i svensk utrikespolitik.

När det gäller de utrikespolitiska konsultationerna
inom ramen för den s. k.
Davignonplanen är det ett krav som vi
skall ställa, att vi icke skall ingå i sådana
förhandlingar. Under ett inledande
förhandlingsskede skall de länder
som söker medlemskap icke heller delta
i sådana utrikespolitiska konsultationer.

Det är, fru Eriksson, fel att säga att
jag i artiklar har uttryckt att neutralitetsargumentet
vore stötande. Jag har
tvärtom starkt understrukit neutralitetsargumentets
betydelse. Däremot har

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

jag sagt — och det understryker jag gärna
än en gång -— att Sverige verkligen
bör klargöra sin position; vi måste ändå
i hövlighetens och anständighetens
namn tala om exakt vad vi vill. Annars
kommer vi icke att på bästa möjliga
sätt förbereda förutsättningarna att
åstadkomma vad jag i mitt anförande
kallade för alternativa arrangemang. Vi
kommer då i stället att verka veliga, och
det finns det ingen anledning att göra.

Fru Eriksson talade vidare så vackert
om att neutraliteten måste bevaras genom
att vi håller oss helt utanför EEC.
Det finns dock synpunkter — jag framförde
dem i mitt anförande — som går
ut på att neutraliteten skulle kunna
komma att skadas, om vi ställde oss helt
utanför EEC. Det skulle vara intressant
att få fru Erikssons kommentar på den
punkten.

När det gäller reformpolitiken är det
ändå så att vi kommer att ha fullständiga
möjligheter att driva den reformpolitik
vi önskar. Möjligheterna härför kommer
i stället att avgöras av utvecklingen
av de reala resurserna. Min bedömning
är att dessa kommer att utvecklas bättre
om vi lyckas få en samordning med EEC
— med iakttagande av alla de naturalitetsgarantier
som är angelägna för oss.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag nämnde herr
Strängs namn när jag talade om de politiska
beslut beträffande ekonomin som
skall fattas av ministerrådet. Jag har
uppfattat det så, att olika fackministrar
kan delta i ministerrådet. Det gällde
alltså inte förhandlingsstarten.

Risken för vår neutralitet om vi inte
blir medlemmar i EEC, var herr Burenstam
Linder inne på, men han menade
då att vi inte skulle få råd att hålla ett
neutralitetsförsvar av nuvarande omfattning.
Jag anser inte den risken vara
så stor, eftersom jag inte räknar med
att Sverige skall behöva komma in i ett
så trängt ekonomiskt läge om vi icke
blir medlem.

Allmänpolitisk debatt

I fråga om herr Burenstam Linders
inställning till neutraliteten har han
mycket bestämt sagt i sina artiklar, att
han kräver att regeringen inte skall uttrycka
sig i så »vaga termer» och köra
fram neutralitetsargumentet. Så stod det
åtminstone i en artikel i Dagens Nyheter
ganska nyligen. Jag kan inte förstå
annat än att det är just neutralitetsargumentet
som är generande och betecknas
som »vaga termer» vilka borde hållas
tillbaka när man börjar förhandla. Av
herr Burenstam Linders anförande i dag
framgick också, att han ansåg att man
inte borde tala så mycket om neutraliteten,
även om han senare svängde och
sade att han instämde helt med herr
Sjönell, för att i nästa ögonblick åter
säga åt! han förutsätter ett fullt medlemskap,
eftersom vi inte skulle ha nytta
av att vara associerade medlemmar.
Samtidigt som herr Burenstam Linder
menar, att vi måste hålla på neutraliteten,
vill han inte acceptera en anslutningsform
som gör det möjligt att bevara
neutraliteten. Det är denna motsägelsefullhet
som tyder på att de vaga begreppen
och det vaga ställningstagandet
finns hos moderaterna och herr Burenstam
Linder och inte hos regeringen.

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort
genmäle:

Herr talman! När det gäller neutralitetsargumenten
har jag här framfört min
klara uppfattning. Jag tillhör inte dem
som ändrar uppfattning från den ena
dagen till den andra. Jag har angivit
möjligheten att även ansöka om medlemskap
om man kan få fullständig garanti
för våra olika neutralitetskrav.
Jag citerade ur regeringsdeklarationen
från 1969. Tar fru Eriksson i Stockholm
avstånd från den?

När jag talade om de olika alternativen
sade jag följande. Ett alternativ är
medlemskap med alla neutralitetsgarantier.
Det är någonting som vi kan pröva
i första instans. Jag sade vidare att associering
skulle kunna vara bra. Jag
skulle kunna instämma med herr Sjö -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

nell på den punkten. Det är bara det att
EEC-länderna länge sagt att den speciella
paragraf som gäller associering icke
kan anses tillämplig på länder av svensk
typ. Jag har vidare talat om ett tredje
alternativ som ibland antyds i debatten,
nämligen ett frihandelsområde. Jag har
sagt att om man icke kan uppnå de olika
neutralitetskraven är detta en möjlighet.
Det gäller då att på ett tidigt stadium
genom vårt sätt att uppträda se till
att vi har största möjliga förutsättningar
att verkligen nå fram till en sådan lösning.

Jag frågade fru Eriksson vad hon
trodde om vår neutralitet om vi ställs
utanför EEC. Det var litet för lättvindigt
att vifta bort det med att påstå att
jag bara nämnt försvarsargumentet, om
vår ekonomi skulle försvagas. Det var
ett bland andra argument. Jag sade att
ett försök att ekonomiskt kompensera
oss genom en stark utvidgning av östhandeln
— jag vill ha en utvidgning av
östhandeln, men här gällde det en stark
utvidgning av östhandeln, avsedd att
kompensera oss för de två tredjedelar
av handeln som vi för närvarande har
med EEC — skulle fordra långtgående
förändringar av våra uppfattningar, av
vårt tänkande och av uppläggningen av
vår ekonomi. Jag sade vidare att vi vid
neutralitetsövervägandena måste ta hänsyn
till att vi om vi ställs helt utanför
ändå blir beroende av en lång rad beslut
som fattas, utan att herr Sträng inte
ens har möjlighet att göra sin ibland
mycket kloka röst hörd. Jag sade även
att de internationella organisationer
som vi för närvarande har ett starkt och
bra samröre med såsom GATT och
OECD skulle kunna tänkas förlora i
prestige om EEC utvidgades på detta
sätt och vi därigenom skulle missa en
möjlighet att göra vår röst hörd internationellt.
Jag sade slutligen att de multinationella
företagen erbjuder vissa allvarliga
problem och att man kan tänka
sig att det vore obehagligt för Sverige
att icke medverka i någon sorts enhet

som skulle kunna ha styrkan att åstadkomma
en form av styrning av dessa
företag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! När EEC:s företrädare
säger att associeringsparagrafen inte avser
stater av Sveriges typ, tror herr Burenstam
Linder dem. Men när man från
EEC-håll säger, att det inte går att förena
medlemskap med neutralitet, då tror
han dem inte. Det är det jag finner vara
en mycket egendomlig »dubbeltro».

Ordet lämnades på begäran till

Herr BURENSTAM LINDER (m), som
yttrade:

Herr talman! Jag noterar att jag inte
har rätt till någon ytterligare replik.

Härefter anförde

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Innan jag går in på de
utbildningspolitiska frågorna, som jag
huvudsakligen kommer att ägna mig åt,
skulle jag vilja säga några ord om arbetsgivaravgiften,
speciellt med hänsyn
till de frikyrkliga samfunden.

Den arbetsgivaravgift vi nu har drabbar
de två största rörelserna inom
svenskt frikyrkligt liv, nämligen Svenska
missionsförbundet och Pingstvännerna,
med en extra skattebelastning på
sammanlagt en halv miljon kronor per
år. Det är en merkostnad som de frivilliga
organisationerna i motsats till företagen
inte kan kompensera sig för genom
höjda priser för varor och tjänster. Här
beskattas alltså idealiteten genom att regeringen
vägrat att medge undantag för
organisationer som lever på frivilliga
gåvor. Nu skall denna arbetsgivaravgift
öka till 2 procent. Det är uppenbart att
arbetsgivaravgiften på grund av att den
är generell slår blint och därför av
många kommer att uppfattas som orättvis.

Medlemmar i de kristna och ideella
rörelserna har också uppfattat avgiften
som en beskattning av idealitet och offervilja.
Jag skulle vilja upprepa vad jag

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

har sagt en gång tidigare i denna kammare
när denna fråga var på tal, att finansminister
Sträng grabbar med sin
näve i kollektboxen och tar offergåvor
som redan är beskattade. Han har tydligen
upptäckt att frikyrkorörelsen är ett
skatteobjekt.

Det här påståendet ironiserade finansministern
över i en tidigare debatt, men
det finns skäl att upprepa att det faktiskt
förhåller sig på det sättet och att
frikyrkorörelsens folk uppfattar denna
extra skatt såsom oriktig och orättvis.
Att begära ökade frivilliga ekonomiska
insatser med hänvisning till att arbetsgivaravgiften
har höjts är utomordentligt
svårt.

Det finns emellertid ingen annan möjlighet
för de här föreningarna och samfunden
att kompensera den utgiftsökning
som avgiftshöjningen innebär. De
fria trossamfundens totala löneutgifter
för pastorer, missionärer, socialarbetare
och ungdomsledare kommer under 1971
att uppgå till ca 100 miljoner kronor.
Den nu föreslagna höjningen av arbetsgivaravgiften
medför därför en utgiftsikning
med ungefär 1 miljon utöver det
ika stora belopp som nu uttas.

Det undantag som jag och många med
mig i denna kammare yrkar gäller självfallet
inte de olika typer av sociala avgifter
som varje arbetsgivare måste och
bör erlägga. Jag menar alltså att riksdagen
borde befria från den allmänna arbetsgivaravgiften
sådana ideella organisationer
och kristna samfund som för
sin verksamhet i huvudsak är beroende
av insamlade medel.

.lag övergår så till utbildningsfrågorna.

För liberalismen har det alltid framstått
som en primär målsättning att genom
utbildning skapa förutsättningar
för social och andlig frigörelse, att bekämpa
orättvisor och ge människor
möjlighet att förverkliga sig själva, sina
egna anlag och intressen. Genom ett väl
utbyggt utbildningssystem kan man motverka
sociala barriärer och sociala

Allmänpolitisk debatt

orättvisor. För folkpartiet har det varit
självklart att aktivt arbeta för en reformering
och demokratisering av skolväsendet.
Det går inte att öka ungdomens
utbildningschanser utan tillskapande av
en ny utbildningsstruktur. Under senare
delen av 1950-talet och hela 1960-talet
har folkpartiet gång på gång återkommit
till dessa frågor.

De stora skolbesluten — 1962 års
grundskolebeslut och 1964 års gymnasieskolebeslut
—- hade folkpartiets aktiva
stöd. Men vi har också kritiserat den
socialdemokratiska politiken på en rad
punkter när det gällt genomförande av
reformerna. Den kritiken har gällt t. ex.
bristande resurser till pedagogiskt utvecklingsarbete,
för små anslag för skolans
inre arbete och för administrativ
hjälp åt lärarna, alltför långsam utbyggnadstakt
av främst de spärrade
högskolorna och alltför blygsamma insatser
för vuxenutbildningen.

Vi har alltså medverkat till att radera
ut det gamla skolsystemets avigsidor
men det innebär inte att skolan är problemfri.
Lärarförbunden har med rätta
krävt t. ex. sådana läromedel som behövs
för en individualiserad undervisning
och begärt assistenter för den del
av skolans verksamhet som ligger vid sidan
av lärarnas huvuduppgift. Alltjämt
saknas arbetsrum för lärare och erforderlig
tid för de viktigaste klassföreståndaruppgifterna.

Vi har från vårt håll rest krav på en
systematisk utvärdering av skolreformen
som skulle genomföras av fristående
forskare med hjälp av riksbanksfondens
resurser. Arbetet skulle i avsevärd
män ägnas forskningsprojekt som skulle
kunna belysa sådana förändringar i
samhället som statsmakterna själva
medverkat till.

Jag menar alltså att det behövs en
belysning av hur skolreformerna har
genomförts och att tiden är inne för ett
övergripande studium av hur grundskolan
och gymnasieskolan förverkligar
sina egna mål och läroplaner. För en

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

sådan uppgift borde ett fristående forskningsinstitut
kunna skapas, men redan
nu skulle denna utvärdering kunna
komma till stånd genom en samordning
av de pedagogiska institutionernas,
samhällsvetenskapliga forskningsrådets
och riksbanksfondens resurser. Detta är
saker som har påtalats två gånger i
sommar av folkpartiets ledare Gunnar
Helén, både i juni och i augusti.

Det har höjts alltmer bestämda krav
på förbättring av de allmänna arbetsförhållandena
för lärarna från lärarna
själva och från deras fackliga organisationer,
och den offentliga arbetsgivaren
och skolans huvudmän måste nu, menar
jag, ta itu med dessa problem på allvar.
Jag vill instämma i de krav som har
framförts i tidningen Skolvärlden den
23 oktober i år, krav som gäller förbättring
av lärarnas arbetsförhållanden.
Den psykiska arbetsmiljön i många skolor
måste kunna förbättras. Det går inte
att bedriva effektiv undervisning i form
av ett ställningskrig mellan lärare och
elever.

Om man går till en del tidningar, finner
man under senare tid ganska skrämmande
rubriker som rör förhållandena
i vissa skolor. Jag skall citera några
sådana rubriker: »Överfallna lärare berättar:
''Vågar knappt gå tillbaka till
skolan.’» •— »Avstängda elever återvände,
misshandlade gamla lärare.» —
»Malmölärare till aktion. Vill trygga
skolarbetet.» — »Elevterror polisanmäld
av rektor.» ■—■ »14-åring knivskar lärarinna.
» — »Elever håller hel skola i
skräck. Sparkade lärare i magen. Daglig
polisbevakning.»

Det är kanske inte så egendomligt,
men ändå rätt anmärkningsvärt, att lärarna
själva nu måste anslå medel till
en utredning om våld mot lärarna, vilket
förekommit i en del skolor.

Det är nödvändigt, anser jag, att den
statliga utredningen om skolans inre
arbete, som fått uppgiften att föreslå
förbättringar i skolans arbetsmiljö,
kompletteras med representanter för lä -

rare och elever som kan vara med och
utarbeta gemensamma lösningar. Jag vill
alltså i denna kammare framställa samma
krav som partiledaren Gunnar Helén
framställde i första kammaren för
en del timmar sedan, nämligen att denna
utredning blir kompletterad med
representanter för lärarna och om möjligt
också med representanter för eleverna.

Jag vill också helt instämma i tidningen
Skolvärldens önskemål i andra
avseenden. Lärarna måste ju ges tid och
verklig möjlighet att fullgöra de många
nya elevvårdsuppgifter som efter hand
lagts på dem. Den nödvändiga ökade tiden
för bl. a. elevvård förutsätter en
minskning av undervisningsskyldigheten
för lärare. För klassföreståndarna,
som ju är nyckelpersoner i elevvården,
tillkommer särskilda krav. De nya arbetsformerna
i skolan gör att t. ex. klassföreståndare
på det nya högstadiet
ibland inte träffar sin klass på flera
veckor. Det är därför nödvändigt att
anordna en särskild klassföreståndartimme
som borde kunna inräknas i undervisningsskyldigheten.

Jag skall strax framställa en utmanande
fråga till statsrådet Moberg, och
jag har på statsrådsbänken lagt fram
en tidning för att han skall få möjlighet
att se på den, ifall han befinner
sig i kammaren — och det gör han.
Men innan jag framställer frågan vill
jag något teckna bakgrunden till den.
Jag vill då helt kort redogöra för de
resultat som Samkristna skolnämnden
har kommit fram till med anledning av
det uppdrag som den gav åt Svenska
gallupinstitutet. Man skulle där göra en
undersökning kring frågan om kristen
fostran i hem och skola, och den undersökningen
utfördes i april och maj månader
i år. Samkristna skolnämnden är
ju ett samarbetsorgan för biskopsmötet,
Sveriges frikyrkoråd och Sveriges
förenade kristliga lärarförbund, och
man ansåg att klarhet behövde skapas
beträffande ett delresultat av den atti -

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Nr 34

tydundersökning som svenska kyrkans
centralråd tidigare — det var i maj och
juni 1969 — låtit göra och vari man
från 73 procent av alla föräldrar fått
jakande svar på frågan: »Vill Ni att
Edra barn skall få en kristen fostran?»

Resultatet av Samkristna skolnämndens
undersökning, sådan den gjordes
av Gallupinstitutet, bör föras in i debatten
kring skolans fostringsprogram
och allmänna målsättning. Först är det
viktigt att framhålla att svenska kyrkans
centralråds och Samkristna skolnämndens
enkäter ger det samstämmiga
resultatet att 73 procent av de tillfrågade
är positiva till kristen fostran,
även om sedan begreppet kristen fostran
tolkas på olika sätt av olika tillfrågade
personer. De tillfrågade skiljer emellertid
knappast mellan hemmets och
skolans uppfostran. Procenttalen för
hemmets respektive skolans funktion i
fråga om fostran följer varandra ganska
troget. Sålunda anser 18 procent att
fostran i hemmet bör syfta till att skapa
verkligt varmt kristna, och samma procenttal
gäller för dem som önskar att
också skolan skall ha detta mål. 52 procent
av de tillfrågade anser att man
i hemmet bör ha som mål för fostran
att skapa hyggliga människor utan bestämd
religiös uppfattning. De som anser
att skolan bör ha samma mål är 45
procent.

Samkristna skolnämnden har genom
att låta utföra den här omnämnda undersökningen
velat berika debatten
kring skolans målsättning och kring
religionsundervisningens uppgift. I vad
gäller folks uppfattning om vad som
ligger i det utomordentligt omfattande
uppfostringsprogram, som uttryckes
med orden kristen fostran, visar undersökningen
att meningarna i långa stycken
är ganska vaga. Å andra sidan är det
inte mindre än cirka en femtedel av
alla föräldrar som anser, att fostran i
såväl hem som skola skall försöka göra
barnen till verkligt varmt kristna, och
ungefär hälften anser att ett så centralt

Allmänpolitisk debatt

kristet livsmönster som den personliga
bönen bör ingå i såväl hemmens som
skolans fostran. Nu är det så att ordet
»fostran» inte längre förekommer i Läroplan
för grundskolan 1969. Ordet har
utraderats och ersatts med ordet »utveckling».

I diskussionen kring skolans och förskolans
uppgifter kan detta undersökningsresultatet
inte undgå att klargöra
för de ansvariga att samhället måste
agera på ett sådant sätt att förtroendet
från dessa sistnämnda, ganska stora föräldragrupper
icke sätts på prov genom
åtgärder som får till följd att kristendomen
sätts på undantag i den offentliga
skolans arbetsprogram. Den i stort
sett positiva attityd, som skolnämnden
finner i 1969 års läroplan för grundskolan,
ligger i linje med de önskemål
som man bör ställa på skolan i detta avseende.

Mot denna bakgrund vill jag övergå
till tidskriften Ventilen, som är organ
för studentkåren vid lärarhögskolan i
Göteborg. Där redogör man för en intervju
med statsrådet Moberg. Jag skal]
inte ta upp den fråga som gäller att den
svenska lärarkåren är för borgerlig —
jag tror att herr Nordstrandh kommer
att beröra den — utan jag går över til]
det som står på sista sidan i tidskriften.
Där lyder en fråga: »Eleverna i grundskolan
skall ges en utbildning som gör
dem till kritiska och självständiga samhällsmedborgare.
Hur skall en lärare
kunna göra detta då lärarhögskolorna
ger mer undervisning i religionskunskap
än samhällskunskap?»

På detta svarar statsrådet Moberg enligt
denna intervju: »Vi har utrett det
påståendet inom So och det är helt fel.
Samhällskunskapen återfinns i så många
andra moment i er utbildning än i det
rena ämnet samhällskunskap, att ämnet
trots allt är större än religionskunskap.»
Men så fortsätter han: »Men en förändring
vore ändå lämplig i form av en
sänkning av religionskunskapens timantal.
Detta ämnes stora roll i utbild -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 fm.

Allmänpolitisk debatt

ningen på lärarhögskolorna är i mycket
en rest från de ärevördiga seminarierna.
»

Så sägs det att statsrådet Moberg skulle
ha sagt. Ämnet skulle sålunda vara
eu rest från en gången tid.. Den fråga
jag skulle vilja ställa är: Är det verkligen
statsrådet Mobergs avsikt att framlägga
förslag om sänkning av timtalet
i ämnet religionskunskap i lärarutbildningen?
Både lärare och lärarkandidater
behöver veta det, och den religiösa
opinionen i landet vill också veta det.
Hur skulle ett sådant förslag rimma med
den opinion som kommit till uttryck
i Samkristna skolnämndens genom Gallupinstitutet
utförda undersökning? Det
skulle vara ytterligt önskvärt om statsrådet
Moberg ville ge ett svar på denna
fråga.

Jag anser vidare att det är nödvändigt
för samhället att inta en mera positiv
hållning till kyrkliga och ideella organisationers
initiativ, inte bara på det
sociala fältet utan också på utbildningsområdet.
I fråga om t. ex. barndaghem
skulle de kristna trossamfunden kunna
göra betydande insatser, om de fick
möjligheter att arbeta på samma ekonomiska
villkor som statliga och kommunala
myndigheter. Därigenom skulle
samhället kunna tillgodogöra sig ett ideellt
människointresse, som kunde tillföra
själva vården ett mervärde. I de
allra flesta fall är det kommunerna som
har huvudansvaret för barndaghemsverksamheten.
Detta förhållande bör enligt
min mening bestå, men det finns
också ett påtagligt intresse från t. ex.
kyrkornas sida att göra en insats på
detta område. Kyrkans småbarnsskola
eller barntimmar finns på en del platser,
men man måste arbeta under betydligt
svårare ekonomiska omständigheter än
de motsvarande kommunala barndaghemmen.

Jag anser att anslag till barndaghem
bör utgå också till kyrkor och ideella
organisationer som vill engagera sig
för allmän barntillsyn. Eftersom det här

är fråga om en service åt hemmen som
inte kan jämföras med den obligatoriska
skolans borde det vara föräldrarnas
självklara rätt att få välja mellan daghem
av olika karaktär.

Den nuvarande svenska skolpliktsåldern
är ju internationellt sett hög. En
allmän förskola skulle ha stor betydelse
för barnets uppväxtmiljö. Den skulle
på ett verksamt sätt bidra till att skapa
ökad jämlikhet mellan människor.
Barnens förutsättningar att fungera i
skolan och samhället grundläggs ju
mycket tidigt, och den som kommer
från en ekonomiskt och socialt torftig
miljö kan bli handikappad i förhållande
till andra barn. Folkpartiet har hävdat
att den sittande barnstugeutredningen
borde inrikta sig på att framlägga förslag
med sikte på en tvåårig allmän
förskola, om möjligt en obligatorisk sådan.
I den debatt som har förts under
senare tid, inte minst från kristet håll,
har man också fört fram tanken på en
förskola i kristen regi som ett alternativ.
En småbarnsskola i kyrklig regi,
sades det vid kyrkomötet som nyligen
avslutats, borde bli ett alternativ till
en blivande obligatorisk svensk förskola.
Det var en rekommendation som
kyrkomötet gav. En biskop, Arne Palmqvist,
betonade att det bakom kravet på
en kristen förskola finns en betydande
folkopinion och att man borde kunna
räkna med en ekumenisk, en samkristen
lösning. En annan biskop, Sven Silén,
underströk att en obligatorisk skola för
barn under sjuårsåldern innebär att
staten tar hand om ett revir, som varit
förbehållet föräldrarna och där den
allmänna skolans objektiva och informatoriska
religionsundervisning inte är
tillämplig. Det gäller alltså ett ytterst
känsligt område från fostringssynpunkt,
och en klar principiell gräns bör dras
mellan en allmän förskola och en kristen.
Det framhölls att det är angeläget
att kyrkans nuvarande småbarnsskola
byggs ut till att kvalitetsmässigt motsvara
den allmänna förskolan, och i

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

församlingar där kyrklig förskola inte
kan erbjudas som alternativ förordades
att timmar för kristendomsundervisning
ställs till förfogande i den obligatoriska
skolan. Goda möjligheter borde
finnas, det ansåg i varje fall biskop
Sven Silén, att den Samkristna skolnämnden
skulle kunna samlas kring det
av kyrkomötet rekommenderade alternativet.

•Tåg har tagit upp detta därför att det
alltså finns en opinion på detta område,
och man bör kunna överväga om inte
hänsyn bör tas till den. Inte minst bör

Allmänpolitisk debatt

den bli föremål för barnstugeutredningens
uppmärksamhet.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta överläggningen samt behandlingen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.00.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 28 oktober

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att den allmänpolitiska debatten nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid
ordet, i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr NORDSTRANDH (m), som yttrade: Herr

talman! Valet 1970, om vilket
det helt naturligt redan talats länge och
mycket i dagens debatt, förde fram också
utbildningsfrågorna i valkampens
centrum eller åtminstone i närheten
av centrum, med deltagande även av
statsministern och i första hand berörda
statsråd. Det var länge sedan skola
och utbildning på allvar drogs in i en
valstrid, och det har förvånat många
att det skulle ha förelegat en sådan

enighet utan några motsättningar mellan
partierna — detta så mycket mer
som utbildnings- och kulturpolitiken
berör alla människors tänkande och
handlande och kan grundlägga avgörande
attityder till samhället i dess helhet.
Vår uppfattning om och anpassning
i samhällslivet sammanhänger intimt
med den undervisning och uppfostran
vi får.

Här skall inte vara platsen för något
självberöm, men det torde inte kunna
förnekas att moderata samlingspartiet
verksamt bidragit till att utbildningsfrågorna
fick den plats i valdebatten
som de förtjänar. Redan i partiets valmanifest,
som var tidigt på plats, redovisade
partiet att det arbetar för

1. återställd arbetsro i skolan efter
åratal av experiment och provisoriska
lösningar,

2. rätt för envar att utbildas i enlighet
med sina förutsättningar och intressen,

3. ett rättvisande betygssystem,

4. starkare krav på objektivitet och
kvalitet i undervisningen, samt

5. fostran till ansvar under respekt

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

för de värderingar som kristendomen
bygger på.

Vad som framkom under valdiskussionerna
och vad som senare hänt och
fortsätter att hända på utbildningsområdet
understryker mer och mer det berättigade
och nödvändiga i de riktlinjer
för skolutvecklingen som framlades
i moderata samlingspartiets valmanifest.
De socialdemokratiska talesmännen
reagerade något surt, då man från
oppositionens sida ville ställa under
diskussion en rad inte önskvärda konsekvenser
av reformpolitiken på utbildningens
fält. Vi företrädare för moderata
samlingspartiet beskylldes t. ex. för
att vilja riva upp besluten om grundskolan
och det nya gymnasiet. Sådana
påståenden är helt grundlösa. Huvudtanken
i utbildningspolitiken — breddningen
och demokratiseringen av hela
undervisningsväsendet — stöder vi utan
förbehåll. Läroplaner och målsättningar
är fastlagda och skall givetvis genomföras,
även om enighet icke råder
om allt, t. ex. i fråga om hur de
mera praktiskt inriktade eleverna bäst
skall kunna tillgodoses i den ökande
teoretiseringen av också grundutbildningen.
Det är inte vi moderater utan
snarare socialdemokraterna som skall
misstänkas — om nu någon skall misstänkas
— för att vilja driva skolans
målsättning i annan riktning än vad
läroplanerna avser och riksdagen beslutat.

Vad betyder talet om — ordvalet varierar
men andemeningen är densamma
— att utbildningen bör tjäna till
att omforma samhället i, som jag förmodar,
socialistisk riktning och att den
äldre lärargenerationen måste do ut,
innan vi får en helt ny skola? Är detta
bara ord i vinden eller skall de uppfattas
som en bestämd attityd?

Oroande kunde ytterligare ha varit
ett tämligen färskt uttalande — tillskrivet
statsrådet Moberg — i tidningen
Ventilen, som är organ för lärarhögskolans
i Göteborg studentkår och vad

man brukar kalla tämligen vänstervriden.

Nu lär statsrådets uttalande där vara
ett falsarium, en i och för sig belysande
karakteristik av tidningen, men
det kan kanske ändå ha sitt intresse
som exempel på vad tidningen vill att
statsrådet borde säga eller hoppades att
statsrådet skulle säga. Herr Moberg tycker
alltså, eller inte, i nr 5 år 1970 av
berörda publikation, att den svenska lärarkåren
är för borgerlig, och eftersom
han inte tror på några opolitiska lärare
i katedrarna, vill han balansera de
borgerliga med fler progressiva lärare,
vad det nu kan vara för några — det
senare är min anmärkning.

Får jag säga att jag för min del tror
på objektiva, balanserade lärare, som
icke bedriver politik i katedern. Det är
en del av deras yrkesambition eller
kanske yrkesetik. Jag hoppas och förmodar
att statsrådet har samma uppfattning
oberoende av vad som nu föregives
ha sagts i tidningen Ventilen.

Kan det vidare förtänkas oss att vi
är mycket betänksamma inför den bristande
arbetsro som tyvärr råder i
många skolor? När en statlig utredning
på begäran av riksdagen tillsätts för att
ta itu med den nuvarande skolsituationen
och arbetsmiljön, ja, då utestängs
av utbildningsministern de sakkunnigaste
av alla — lärarna — från representation
i denna utredning på lika
villkor med de politiska representanterna.
Det senare är viktigt.

Situationen har på sistone skärpts i
åtskilliga skolor. Arbetsron är på sina
håll obefintlig. Herr Källstad har nyss
exemplifierat med belysande tidningsrubriker.

Värst är problemen på grundskolans
högstadium där de största kraven ställs
på lärare och elever. Inget vet hur
många lektioner som saboteras, hur
många som blir rent kaotiska. Förmodligen
är det många. En av lärarorganisationerna
är beredd att satsa mycket
pengar, medlemspengar alltså, på egna

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

undersökningar av situationens allvar.
Är det inte bedrövligt att så skall behöva
ske?

Och äntligen har generaldirektören i
skolöverstyrelsen uttryckt förståelse för
att lärarna har en besvärlig uppgift.
Bättre sent än aldrig, och nu skall han
ut och resa i landet till de värsta oroshärdarna.
Det blir sannerligen ingen
eriksgata.

Problemen kan inte längre viftas bort
eller negligeras. Det är inte länge sedan
som uttryck för oro för arbetsmiljön
i skolorna kallades reaktionärt
gnäll och skamliga överdrifter. Vågar
någon fortsätta med sådant tal även
i framtiden? Jag hoppas att ingen är så
förblindad. Vi i moderata samlingspartiet
har i olika motioner gång efter annan
krävt bl. a. en utredning av sambandet
mellan å ena sidan skolenheternas
och klassernas storlek och å andra
sidan trivseln och effektiviteten. Kravet
kvarstår. En minskning av storleken
kan komma att kosta relativt stora
pengar, men det synes mig som om
den utgiften måste om nödvändigt tagas.

Mycket pekar på att kunskapsnivån
inom skolan såväl som på universitetens
lågstadium håller på att försämras.
Att så är fallet har t. ex. en nästan
enhällig språkläraropinion gjort gällande.
Även vad det gäller matematikundervisningen
tycks det bli mer och
mer uppenbart att det skett en sänkning
av kunskapsnivån, inte minst vad gäller
den numeriska räknefärdigheten. I
vår kritik följer vi riksdagsbeslutens
anda och mening. Reformerna skall inte
medföra sänkt kunskapsstandard.
Undervisningen får aldrig reduceras till
sysselsättningsterapi. Från lärarnas organisationer
har man gång på gång varnat
för kvalitetsförsämringen. Varningssignaler
har alltså inte saknats.

Saker som tidigare lärdes ut på gymnasienivå
måste nu flyttas upp till universitetsnivå.
Den negativa effekten har
inte uteblivit: studietiden på universi -

Allmänpolitisk debatt

tetsnivån måste antagligen förlängas om
man inte vill pruta på slutresultatet,
dvs. den utbildning med vilken studenterna
lämnar universitet och högskolor.
PUKAS-reformen blir ytterligare urholkad.

Utomordentligt nedslående är att kvalitets-
och kunskapsnivåfrågan förefaller
att bagatelliseras av de båda berörda
ämbetsverken, skolöverstyrelsen och
universitetskanslersämbetet. Återstår
regeringen som sista instans: Är man
intresserad av att höja kvalitén på utbildningen
om det kan bevisas att den
verkligen har sjunkit, vilket jag tror
är klart?

Skolan har en dubbel målsättning,
undervisning och fostran. Vi får inte
misslyckas med bådadera. Fostransaspekten
är redan i många skolor ute
ur bilden; dagens olika bråk och övergrepp
är symptomen. Helst skulle vi naturligtvis
lyckas med båda uppgifterna.
Har regeringen några planer på att göra
någonting utöver den nu tillsatta
mera långsiktiga utredningen? Det brådskar.

Läromedelsfrågan kom att spela en
viss roll i valdebatten. Därvid hävdade
vi i moderata samlingspartiet att ett
statligt monopol på läroboksområdet inte
kan accepteras, och det vidhåller vi.
Det är otvivelaktigt så att ett förlag betyder
en sorts böcker och innebär en
uppenbar risk för en sorts värderingar
— det kan aldrig undvikas. Fri konkurrens
och bibehållen valfrihet är den
bästa garantin för kvalitet och objektivitet.

Sammanfattningsvis skulle jag i en
eftervalsdebatt som denna vilja summera
de uppfattningar, synpunkter och
krav som från vår sida har framförts
före och under valkampanjen i följande
sju punkter, som inte i någon
som helst mån har förlorat sin aktualitet
under tiden efter valet utan snarare
blivit än mer påträngande:

1. Rätten till utbildning skall innefatta
möjlighet för var och en att stude -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

ra i enlighet med sina förutsättningar,
sina intressen och — det är viktigt —
sin arbetstakt.

2. Skolan måste efter år av experiment,
förändringar och provisorier
ges en studiebefrämjande arbetsro.

3. En kontinuerlig, omsorgsfull och
offentligt redovisad uppföljning av hur
undervisningen svarar mot de uppställda
målen måste göras snarast, varvid
uppföljningen skall vara helt fristående
från de centrala undervisningsmyndigheterna.

4. Likaså bör snarast en analys göras
av orsakerna till den redovisade
försämringen av kunskaperna i framför
allt moderna språk, matematik och
svenska, utmynnande i förslag till botemedel.

5. Utredningen om skolans arbetsmiljö
skall ta upp även skolenheternas
och undervisningsgruppernas storlek
till prövning, eventuellt genom tilläggsdirektiv.

6. Fri konkurrens skall råda inom
läromedelsproduktionen och varje form
av monopolisering avvisas.

7. Varje individ skall garanteras likvärdig
behandling också i vederbörandes
undervisnings- och utbildningssituation,
varvid kvoteringssystem som
upplevs som orättfärdiga inte får förekomma.

Till slut: Skolan och utbildningen
över huvud som är danare av individen
och inkörsporten till ett fullvärdigt
liv som samhällsmedborgare är på
ett sätt kanske den viktigaste institution
vi har i samhället. Den institutionen
behöver givetvis utvecklas och
också, självfallet, omvärderas i takt med
samhällsförändringarna. Men den får
inte bli en experimentinrättning där resurser
och begåvning löper risk att förslösas
och gå till spillo. Vi vill ha en
demokratisk skola med inriktning på
undervisning och fostran som svarar
mot dagens behov hos — och det är
betydelsefullt — såväl individ som samhälle
och inte eftersätter kvaliteten. Det

sade vi i valrörelsen och det säger vi
alltså fortfarande.

Därefter anförde:

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon diskussion om de i och för sig
väsentliga frågor, som herr Källstad
omedelbart före middagsuppehållet och
herr Nordstrandli i det föregående inlägget
tog upp. Vi har flertalet av de
frågorna aktualiserade i enkla frågor
och interpellationer från dessa herrar
och från andra ledamöter i denna och
i första kammaren och vår avsikt — utbildningsministerns
och min — är att
ge ett samlat svar på alla de berörda
problemen och därmed möjliggöra en
seriös utbildningspolitisk debatt någon
gång under höstriksdagen.

Anledningen till att jag nu begärde
ordet och tar tiden i anspråk är den
mycket konkreta fråga som herr Källstad
ställde till mig omedelbart före
middagsuppehållet och som gällde en
formulering som jag påstås ha gjort i en
intervju med tidningen Ventilen —- organ
för Göteborgs lärarkandidaters studentkår,
nr 5 i år.

Jag blev intervjuad, herr Källstad,
under valrörelsen av ett par lärarkandidater
från studentkåren där nere och
det gällde flera i och för sig väsentliga
frågor om förhållandena vid lärarhögskolorna.
Något manuskript av intervjun
fick jag inte. Det tog jag nu inte så
allvarligt. Studenterna är inte alltid så
noga och det må väl vara dem förlåtet.
Jag läste första gången vad jag skulle
ha sagt i en ruta i Svenska Dagbladet —
en ruta skriven av signaturen Sagittarius.
Det var för 10—14 dagar sedan.
Vad som stod i den rutan var till och
med mer befängt än vad denne Sagittarius
brukar pådyvla utbildningsministern,
generaldirektören för skolöverstyrelsen
och andra utbildningspolitiker.
Jag tog det därför inte på allvar.

Och jag kunde heller inte, herr Käll -

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

stad, tro att en seriös utbildningspolitiker
skulle ta upp tid under en remissdebatt
i den här kammaren med att
belysa denna typ av journalistik. Man
får tydligen vara beredd på att också
här i riksdagen diskutera och dementera
rent befängda ting som då och då
förekommer i studentpressen och kanske
även på andra håll. Följaktligen,
herr Källstad, så behöver Ni inte räkna
med någon proposition som innehåller
förslag om sänkning av timantalet i religionskunskap.
I det sagda ligger en
bekräftelse av herr Nordstrandhs karakteristik
av intervjun i fråga.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Moberg för att han har tagit sig tid
att besvara den konkreta fråga, som jag
ställde till honom före middagsuppehållet.
Nu säger emellertid statsrådet
Moberg att han är förvånad över att jag
har tagit upp tid under remissdebatten
med att ställa en fråga av den här typen
och detta med anledning av att det
här är en typ av journalistik som han
inte riktigt känner sig befryndad med.

Jag har uppfattat tidningen Ventilen
såsom ett officiellt kårorgan vid lärarhögskolan
i Göteborg. En kårtidning är
i alla fall en offentlig handling, och det
är fråga om en verklig statsrådsintervju.
Det är alltså en allvarlig sak. Jag
har inte ansett mig böra misstänka att
det skulle kunna ligga något ojust eller
oriktigt i intervjun. Jag har läst innantill
som här står, att statsrådet Moberg
skulle ha sagt att en sänkning av religionskunskapens
timantal vore lämplig
och att detta ämnes stora roll i utbildningen
vid lärarhögskolorna i mycket
är en rest från de ärevördiga seminarierna.

Jag har inte haft anledning misstänka
att det skulle vara fråga om någon
felaktig journalistik. Jag har därför
ställt en seriös fråga, om detta är statsrådets
uppriktiga mening, och jag har
nu fått ett svar i sakfrågan, att någon

Allmänpolitisk debatt

proposition av den angivna innebörden
inte är att förvänta. Jag tolkar det så,
att statsrådet Moberg inte avser att fullfölja
det som finns antytt i intervjun.
Jag kan inte garantera att intervjun har
återgivit statsrådet Mobergs uttalande
riktigt, men jag har utgått från det.
Jag är tacksam för att få ett svar som
inte bekräftar den misstanke hos lärare,
lärarkandidater och en religiös opinion
som skulle kunna bli följden av ett sådant
uttalande.

Jag tackar för att statsrådet Moberg
lämnade det positiva svar han gav.

Herr statsrådet MOBERG:

Ni som är kritiskt skolad, herr Källstad,
kunde väl ha fått en viss misstanke
om halten i svaret när Ni jämförde
första delen av svaret med den senare.
Det påstådda svaret innehåller ju direkt
motsägande uppgifter.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle
:

Herr talman! I den här ominösa tidningen
—■ jag får väl kalla den så —
gjordes en distinktion mellan s. k. borgerliga
lärare och sådana som något
oklart kallades för progressiva lärare.
Det angavs att deras beteende och attityder
i katedern skulle vara olika.

Jag gjorde då en deklaration om hur
jag har uppfattat lärarrollen och hur
jag anser att våra lärare i katedern
fyller sin uppgift. Jag efterlyste om
statsrådet möjligen har samma uppfattning
som jag har. Nu vill inte statsrådet
ingå i någon diskussion här, men
jag skulle ändå gärna vilja höra att vi
har samma uppfattning om den svenska
lärarkårens objektivitet som ett led i
yrkesambitionen och yrkesetiken.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Som jag sade räknar
vi med att få en seriös diskussion om
hela problematiken, inklusive lärarnas
roll, vid ett senare tillfälle, men jag
skall gärna bekräfta att jag i det av -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

seende som herr Nordstrandh nu tog
upp har samma uppfattning som han,
nämligen att lärarkåren är objektiv i sitt
arbete.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Under debattens gång
har många av debattörerna i dag redovisat
sin syn på den samhällsekonomiska
politiken och den obalans som är
rådande. Detta är ingen ny företeelse
—• under en följd av år har ständiga
kostnadsstegringar ägt rum med försämrat
penningvärde som följd. Detta har
i sin tur förorsakat stora svårigheter
för bl. a. exportindustrin att klara konkurrensen
på världsmarknaden. Handelsbalansen
har försämrats och penningutflödet
är stort.

Vidare tillkommer en nära nog
ohämmad import av vissa varor, som
har skapat ett tillstånd där det är omöjligt
för många industriföretag att fortleva.
Som en följd härav uppstår många
svårlösta problem, och stora bekymmer
hopar sig för enskilda människor. En
serie omständigheter gör sålunda den
samhällsekonomiska bilden utomordentligt
bekymmersam.

Men detta är egentligen ingen tillfällighet.
Förhållandet har påpekats
gång efter gång av oppositionen. Valdebatten
rörde sig kring dessa ekonomiska
svårigheter, och det framfördes
betänkligheter beträffande den kommande
ekonomiska utvecklingen. Då ansåg
emellertid regeringen med finansministern
i spetsen att de borgerliga
partierna överdrev de ekonomiska svårigheterna.
Det gjorde inte oppositionen.
Svårigheterna överdrevs inte på
någon enda punkt. Tyvärr hade oppositionen
uppfattat läget riktigt.

Man blev därför förvånad när man
efter valet hörde finansministerns redovisning
av det ekonomiska läget. Det
var som om situationen hade ändrat
sig över en natt, så att den nya redovisningen
överensstämde bättre med
verkligheten än den redovisning gjorde

som finansministern lämnade före valet.

Skattepaketet ger belägg härför. Inte
kunde man tro att problemen skulle
vara så stora, att allt tal under valrörelsen
om jämlikhetsproblematiken
skulle spolas så snart valet var över.
Jag syftar med detta på åtgärden att
man för att kunna få ordning på affärerna
tvingas ta ut ökad skatt på sådana
varor som alla människor måste ha
oavsett inkomstställning, de extremt lågavlönade
liksom de höga inkomsttagarna,
till vilka jag givetvis räknar oss
riksdagsmän, som skall ta ställning till
finansministerns förslag om ökad moms
bl. a. på livsmedel. Det måste ligga något
fel i systemet då man för att minska
köpkraften ökar skatten på sådana varor
som låginkomstgrupperna måste använda
huvuddelen av sin inkomst till.
Dessa människor har ingen överflödig
köpkraft, som måste avlyftas. Det är
därför fel att höja skatten på livsmedel
—- det är att fjärma sig från vad
som menas med jämlikhet. Detta konstaterande
är inget uttryck för moralisk
indignation, som statsminister Palme
talade om, utan det är endast ett konstaterande
av fakta.

Jag nämnde inledningsvis att industriföretag
har svårighet att bestå. Inom
TEKO-branschen är svårigheterna särskilt
stora. Trots den stora TEKO-döden
under 1960-talet, då många företag lädes
ned och många arbetare friställdes,
pågår alltjämt inskränkningar och nedläggningar.
I sådana delar av landet
som Sjuhäradsbygden och Borås, vars
industriella produktion i stor utsträckning
utgörs just av textil verksamhet,
är svårigheterna speciellt stora. Man
saknar i viss utsträckning ersättningsindustrier.

Detta är ett förhållande som bl. a.
centern kraftigt påtalat här i riksdagen
gång efter annan. Vi har krävt lokaliseringspolitiska
åtgärder i akt och mening
att åstadkomma möjligheter till en
bättre differentiering av den industriel -

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

la verksamheten i dessa bygder liksom
givetvis i andra delar av landet där
samma problem förekommer. Jag vill
gärna erkänna att Boråsbygden har
kommit i åtnjutande av vissa lokaliseringspolitiska
åtgärder, men det behövs
härutinnan ytterligare insatser.

Nu har TEKO-utredningen framlagt
sitt slutbetänkande, varav bl. a. framgår
att TEKO-produktionen i landet
till huvudsaklig del skulle lokaliseras
just till Boråsbygden på grund av att
det där finns för branschen yrkesutbildad
arbetskraft. Detta är riktigt. Men
bygden blir inte hjälpt därmed, om den
textila produktionen alltfort skall krympas.
Så småningom hamnar bygden åter
i samma situation, om inte ersättningsindustrier
byggs upp eller garantier skapas
för TEKO-produktionens bestånd
och utveckling. Denna garanti kommer,
såvitt jag kan bedöma det, inte till stånd
med nuvarande importpolitik. TEKOutredningen
tycks acceptera den gällande
ordningen på detta område och
framlägger sålunda inte några förslag
till ändringar. Utvecklingen när det gäller
TEKO-importen är skrämmande.
Inget land har under 1960-talet haft en
så stor import av textilvaror som Sverige.
Enbart under åren 1962—1968 ökade
denna import till Sverige med nära
55 procent, under det att många andra
länder under samma tid minskade sin
import. Under åren 1969 och 1970 har
importen till Sverige ökat ytterligare
och detta har skett till priser som inte
ens tillnärmelsevis täcker produktionskostnaden
i Sverige. Kostymer, som här
i Sverige har ett fabrikspris på 190
kronor, importeras enligt TEKO-utredningen
för 96 kronor.

Jag är klart medveten om svårigheterna
i fråga om importbegränsande åtgärder,
och jag är också medveten om
att en liberal handelspolitik kan vara
eftersträvansvärd. Men så långt får det
i alla fall inte gå, att en hel industriell
näringsgren hotas nära nog med förintelse.
Man kommer här bl. a. in på be -

Allmänpolitisk debatt

redskapsproblemet. För övrigt är sannolikt
vår textila produktion redan nu
på grund av de påtalade förhållandena
av den storleksordningen, att den textila
beredskapen kan ifrågasättas. Det måste
sålunda vidtagas åtgärder dels för att
klara beredskapen, dels -—■ och detta är
inte minst viktigt — för att skapa sysselsättning
i de bygder där textilindustrin
dominerar som sysselsättningsobjekt
för människorna. Vi befinner oss
nu i elfte timmen. Detta framgår klart
av det nyligen framlagda betänkandet
från TEKO-utredningen. Det torde sålunda
vara hög tid för statsmakterna att
vidtaga åtgärder för att reparera tidigare
försummelser i detta avseende.

Jag vill därför, herr talman, till sist
vädja till den nye chefen för handelsdepartementet
att ta sig en funderare på
dessa problem. Det är att hoppas att ytterligare
lokaliseringspolitiska åtgärder
sätts in i akt och mening att skapa en
bättre differentiering av sysselsättningsmöjligheterna
i de bygder som har ett
alltför ensidigt näringsliv. Trygghet i
arbetslivet och rätten till arbete är krav
som människorna har rätt att ställa,
och de har också rätt att fordra att
dessa frågor löses av statsmakterna.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Den nya vanhävdslagen,
som trädde i kraft den 1 juli i år, har
redan visat sig vara ett värdefullt instrument
vid sidan om hälsovårdsstadgans
bostadsföreskrifter och byggnadslagens
bestämmelser, och den har bidragit
till att man på sina håll kommit
bättre till rätta med hyresgästernas
problem i de äldre fastigheterna. Vi har
nu helt andra möjligheter att få gehör
för hyresgästernas krav på ordentliga
bostäder. När man betalar kontraktsenliga
hyror skall lägenheterna också fylla
rimliga anspråk och hyresgästerna
inte belastas med extra utgifter för egna
reparationer eller underhållsplikt. Om
det är erforderligt med modernisering
eller nyförbättring av fastigheterna får

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

man enligt den nya kyreslagen hyggligt
betalt inte bara för inre utan också för
yttre reparationer. Det är därför man
nu på seriöst byggnads- och fastighetsägarhåll
börjat få intresse för modernisering
och sanering inom det äldre
bostadsbeståndet. Det finns ett stort antal
goda fastigheter inom detta bestånd
som för rimliga kostnader kan rustas
upp, och de är välbelägna, många gånger
direkt placerade i de centrala stadsdelarna.

Jag vill starkt understryka att lagen
om tvångsförvaltning syftar till att komma
till rätta med en undantagsgrupp illojala
fastighetsägare som mera systematiskt
åsidosätter hyresgästernas och
samhällets intresse av en tillfredsställande
fastighetsskötsel. Detta gör att
lagstiftningen i fråga om vanhävd sannolikt
inte kommer att behöva tillämpas
i mer än ett begränsat antal fall, men
tillkomsten av lagstiftningen har stor
betydelse som påtryckningsmedel mot
försumliga fastighetsägare. Den har redan
på olika ställen behövt tillämpas
mot en del fastighetsägare, enligt min
uppfattning med gott resultat.

Lika angeläget som det är att man får
bort den verkliga slummen och de
starkt nedslitna fastigheterna är det att
man i dagens läge satsar på en upprustning
och modernisering av äldre fastigheter.
Enligt 1965 års bostadsräkning
var 345 000 lägenheter i tätorterna i behov
av sanering. Drygt en halv miljon
bostäder är dessutom i avsaknad av moderna
bekvämligheter. Man kan med
säkerhet rusta upp en stor del av det
äldre bostadsbeståndet för rimliga kostnader
och hyra ut dem till hyror som är
överkomliga även för mindre bemedlade
hyresgäster. Jag vill här fästa uppmärksamheten
på att barnfamiljer och
pensionärer i dag kan hyra hyggliga
lägenheter på grund av de medel som
utgår från statsmakternas och kommunernas
sida.

Men det finns grupper som inte har
denna chans. Jag åberopar låginkomst -

utredningen, varav alla kan se att det
finns en rad människor som nu också
står på bostadsförmedlingarna som inte
klarar dagens hyror. Men de kan mycket
väl klaras på detta sätt. Vill man
satsa på att hjälpa dessa människor, så
finns det stora möjligheter. Ett av våra
största bostadsföretag uppger att behovet
av om- och nybyggnad i äldre bebyggelse
uppgår till mer än 70 000 i våra
tre största städer och att årligen endast
ungefär 3 5000 lägenheter förnyas
på detta sätt. Det finns därför all anledning
att mycket allvarligt uppmärksamma
saneringsfrågorna.

Bostadsstyrelsen har också i sina petita
för 1971/72 starkt understrukit att
med stöd av statliga lån placerade ombyggnader
får samma förutsättningar
att få kreditiv och bostadslån som nyproduktionen.
Genom ombyggnaden
kan en fullvärdig byggnad fås för i
många fall väsentligt lägre kostnader
än genom nybyggnad, påpekar bostadsstyrelsen.
Jag vill varmt understryka att
man bör få gehör för dessa synpunkter.
Det finns en chans att rusta upp och att
ge de människor som har små inkomster
en möjlighet till en ordentlig modern
bostad.

De erfarenheter vi har i Malmö har
visat att man genom modernisering
och ombyggnad av det äldre bostadsbeståndet
kan komma ned i hyror som
ligger 30—40 kronor per in''- under nybyggnadshyrorna.
Skulle man kunna få
engagemang i saneringsfrågorna från
kommunala saneringsbolag, kooperativa
och kommunala bostadsföretag och seriösa
fastighetsägare, som vore villiga
att utnyttja de statliga lånen och som
även genom fördelaktiga materialköp är
beredda att driva ned kostnaderna, är
jag övertygad om att man skulle få ordentliga
och bra bostäder i centrala
lägen för mycket rimliga hyreskostnader.

Till detta kommer också att man kan
inbespara väsentliga kommunikationskostnader
till och från arbetsplatserna.

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

Jag tror att det finns progressiva krafter
inom både byggnadsbranschen och
de ideella organisationerna som är beredda
att genomföra en marknads- och
saneringspolitik av betydligt större format
än för närvarande. Det blir också
ett gott stöd för att komma till rätta
med den alltmer tilltagande segregationen
inom bostadsbyggandet. Det kan
inte vara rimligt att vissa centrala
stadsdelar reserveras för hyresgäster
med goda inkomster. En fördelning av
de boende inom alla bostadsområden
utan speciellt hänsynstagande till inkomsterna
är ett led i jämlikhetssträvandena.
Kommunerna bör ges möjlighet
att bedriva en aktiv social bostadsoch
byggnadspolitik och hindra tillkomsten
av segregerade boendemiljöer.

Målsättningen bör vara att begränsa
boendekostnaderna och göra nya upprustade
och sanerade äldre områden
tillgängliga även för människor med
relativt begränsade inkomster. Det rivs
alldeles för mycket i nuvarande stund
i centrala delar i olika städer. Man kan
nästan ibland tala om att det ser ut som
om det vore bombade stadsdelar, som
förblir oförändrade år efter år. Det
finns all anledning att se på dessa frågor
med ett helt annat allvar än för
närvarande.

Slutligen vill jag framhålla, vilket jag
tidigare bl. a. har gjort i denna kammare,
att stadsplanerna bör göras tillgängliga
även för de organisationer som
har att bevaka de boendes intressen.
Det har ofta talats om »närdemokratin»,
inte minst i den senaste valrörelsen.
Detta måste bl. a. innebära att de blivande
hyresgästerna själva får tillfälle
att yttra sig om sin bostad, sin miljö
och inte minst om de aktuella ting, som
är nödvändiga för att göra ett bostadsområde
attraktivt och trivsamt.

Jag noterar med tillfredsställelse att
planverkets chef uttalat att bostadskonsumenterna
bör engageras i stadsplaneringen
och att remissinstanserna bör
utökas för att man skall få en allsidig

Allmänpolitisk debatt

bedömning. Det är angeläget att bostadskonsumenterna
själva och deras
organisationer får den insyn som behövs,
för att deras önskemål om boendeförhållanden
och omgivningsmiljö
skall bevakas och realiseras.

Vi bygger för många årtionden framåt,
och därför är det angeläget att bostadsbyggandet
utformas så att största
hänsyn tages till de boendes egna bedömningar
i så stor utsträckning som
möjligt. Här har inte bara byggnadsteknikerna
och stadsplanerarna ett ansvar,
utan det har samhället i sin helhet.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! En av huvudfrågorna
i förra kommunalvalet var bostadspolitiken.
»Allas rätt till god bostad till
rimliga kostnader» var en målsättning,
som då var långt ifrån sitt förverkligande.
Bostadspolitiken spelade därför då
en stor roll i den politiska debatten.
Den kanske till och med påverkade valutgången.

I årets val hade bostadspolitiken
inte lika framträdande plats. Den var
inte någon huvudfråga i den allmänna
debatten. Det betyder inte att målsättningen
allas rätt till god bostad till rimliga
kostnader nu skulle vara förverkligad.
Vi har fortfarande många olösta
bostadsproblem, vi har bostadsbrist,
många dåliga bostäder och många dyra
bostäder.

Men det är nu delvis andra frågor
som står i centrum, på sätt och vis mera
svårlösta frågor. Bostadsbristen är inte
längre lika markerad. Vi har fått flera
rymliga och bra bostäder, och på en del
orter har vi t. o. m. nått balans mellan
tillgång och efterfrågan.

Men boendekostnaderna är höga, för
många människor för höga. I expanderande
tätortsområden kan en ny trerummare
kosta 800—1 000 kronor i månaden.
Det betyder, om vi utgår från
den gamla riktpunkten att 20 procent
av inkomsten är en rimlig hyresandel,
att en familj bör ha en årsinkomst om

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

50 000 å 60 000 kronor för att klara en
sådan hyra. Det finns inte särskilt
många familjer i de inkomstskikten.
Vanligare är en familjeinkomst på
30 000—35 000 kronor, och då går en
tredjedel av inkomsten till hyra.

Hur skall vi lösa dessa problem? Hur
skall vi få bra bostäder till rimliga kostnader? Ett

par av socialdemokratins ledande
bostadspolitiker har nyligen i offentliga
anföranden redovisat sin syn på
dagens bostadsmarknad. Den nuvarande
bostadsministern Eric Holmqvist menar
att vi bygger 4 000 lägenheter för
mycket i år, och att bostadsbyggandet
därför bör skäras ned. Det uttalandet
måste te sig förvånande för de många
människor som saknar egen bostad. Jag
är medveten om att samhällsekonomiska
och statsfinansiella skäl nödvändiggör
återhållsamhet också inom bostadsbyggnadssektorn,
men det finns inga
bostadspolitiska skäl för att nu minska
byggandet. Det finns skäl att granska utvecklingstendenserna
på bostadsmarknaden
för att se var och hur man bör
bygga. Men vi behöver en hög bostadsproduktion
för fortsatt utveckling av
vårt näringsliv.

Den förre bostadsministern Rune Johansson
anser att lägenhetsytorna bör
minskas. En trerummare som numera
vanligen omfattar ungefär 82 m2 bör
minskas till 72 m2, dvs. man skulle återgå
till den standard som gällde för ett
tiotal år sedan. Under 1960-talet har vi
stegvis kunnat förbättra utrymmena i
de nya bostäderna, men det skulle således
vara en felaktig väg.

SABO säger i sin nu aktuella boinformation:
»Bostäder skall ge svängrum
åt små och stora familjer, ensamstående,
unga och gamla, åt alla.» Men
fortfarande bor vi ju trångt. En fjärdedel
av alla hushåll är trångbodda och
detta är fallet med inte mindre än 43
procent av alla barnhushåll.

Det är därför på sikt en dålig lösning
att bygga små och trånga bostäder. Nej,

låt oss hålla fast vid målet; ett omfattande
bostadsbyggande och en minskad
trångboddhet, inte ta några steg tillbaka.

Kan vi då göra det och samtidigt
hålla igen när det gäller kostnaderna?
Låt mig först konstatera att boendekostnaderna
åter är på uppgång. Olika indexserier
kan visa olika resultat. Klart
är emellertid att boendekostnaderna stiger.
Konsumentprisindex viar för perioden
december 1967—juli 1970 en ökning
av levnadskostnaderna med 12 procent.
Livsmedelskostnaderna har stigit
med 15 procent och boendekostnaderna
med 19 procent. Jag är medveten om
mätproblemen på detta område, och
svårigheterna att göra jämförelser, men
tendensen är klar.

Andra serier visar också en motsvarande
utveckling. Byggkostnaderna har
fördubblats under 1960-talet. Bostadsstyrelsen
framhåller i sina petita i augusti
1970 att kostnaderna stigit 1969—
1970. Fr. o. in. andra halvåret 1969 har
det skett en påtaglig förändring. Materialpriserna
har ökat kraftigt. Höjningar
på 10—20 procent och däröver
har noterats för flera materialslag.

Att boendekostnaderna har stigit är
ju naturligt i en tid av allmän prisuppgång.
I det sammanhanget vill jag framhåll
att SABO:s information om bokostnadernas
andel i konsumtionen är värdefull.
Det är antagligen så som SABO
och bostadsstyrelsen hävdar, att den
långvariga bristen på bostäder har medfört
att en del av konsumenternas efterfrågan
har flyttats över på andra konsumtionsområden.
Vi bör nog värdera
boendekostnaderna mera i vår konsumtion
än vad många människor i dag gör.
En bil kostar ju mer än en trerumslägenhet.
Det borde vara rimligt att satsa
lika mycket på sin bostad som på sin
bil. Visst kan man ha stor nytta och
nöje av en bil, men bostaden betyder
ändå mer för familjen, för trivsel, sammanhållning
och gemenskap. Faktum
är emellertid att många familjer inte

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

har råd att betala vad bostaden kostar.
Det finns i dag kommuner i vilka 20
procent av hushållen uppbär socialhjälp
— trots full sysselsättning, bostadstillägg,
allmänna barnbidrag osv.
Det kan inte vara riktigt att många familjer
där makarna är friska och har
arbete skall vara tvungna att uppbära
socialhjälp för att klara uppehället.

Vad kan vi då göra för att komma
till rätta med de höga kostnaderna?
Regeringen har inte redovisat något
program. Under de senaste månadernas
debatt har man snarast försökt bagatellisera
utvecklingen, ifrågasatt statistikens
riktighet och nöjt sig med att
försäkra att man uppmärksamt följer
utvecklingen. Det finns ingen enstaka
åtgärd som skulle medföra en väsentlig
minskning av bostadskostnaderna,
men genom en rad olika åtgärder i ett
samlat program bör det vara möjligt
att uppnå en sådan minskning. Från
liberalt håll har vi i några punkter pekat
på sådana åtgärder, som jag här
kort vill nämna.

Vi har förordat en annan ekonomisk
politik som stoppar inflationen och
medför lägre räntor. Vi har förordat en
mera långsiktig statlig och kommunal
planering av bostadsbyggandet. Vi har
förordat bättre bostadstillägg, ökad konkurrens,
ökad användning av totalentreprenader,
anbudskonkurrens i form
av öppen eller inbjuden anbudsgivning
och samordnad upphandling av material.
Vi har vidare förordat bättre statliga
lånevillkor och en höjning av låneunderlaget.
Slutligen har vi förordat
tillsättande av en statlig bostadskostnadsnämnd
med uppgift att följa produktivitets-
och prisutvecklingen inom
bostadsbyggnadssektorn och att verka
för att rationaliseringsvinster kommer
de boende till godo.

Det är en gemensam uppgift för stat
och kommun, för planerare och byggherrar
att få fram bra bostäder till rimliga
priser. Det räcker inte med att följa
utvecklingen. Vi måste försöka styra
den, så att vi kan uppnå målet att alla

Allmänpolitisk debatt

skall ha tillgång till en god bostad till
rimliga kostnader.

Herr JOHANSSON i Ljungby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet i denna debatt, men eftersom
jag blev åberopad i det föregående
inlägget ser jag mig nödsakad
att göra det.

Herr Mundebo »citerar» något som
jag skulle ha sagt om att man borde
minska bostadsytan. Nej, herr Mundebo,
jag uttryckte mig inte på detta sätt.
Jag redovisade från offentlig statistik
att den genomsnittliga bostadsytan i nyproduktionen
har minskat från 82 m2
till ungefär 72 m2 och jag gjorde därvid
den reflexionen att denna nedgång
i och för sig inte var så farlig. Det har
företagits utredningar som visar att
man kan bygga en ändamålsenlig lägenhet
om tre rum och kök på en lägenhetsyta
av 75 m^. Jag tilläde emellertid
att vi får se till att vi inte kommer
för långt ned i fråga om lägenhetsvta.

Delta är något annat än ett förord
från min sida för en minskning av den
genomsnittliga lägenhetsytan från 82 m2
till 72 m2.

Jag har också sagt att jag inte tror
att det är någon risk, om vi nu bygger
ett antal mindre lägenheter. Det finns
för närvarande många grupper av ungdomar,
ensamstående, pensionärer och
pensionärspar, som gärna vill ha mindre
lägenheter, t. ex. två rum och kök,
ett rum och kök, dubbletter osv. Utvecklingen
visar även att det nu byggs
ett ökat antal mindre lägenheter.

Jag kommer i detta sammanhang in
på herr Mundebos andra felreferat, som
inte berörde mig, utan den nuvarande
bosfadsministern. Enligt vad jag vet
har statsrådet Eric Holmqvist inte sagt
att vi bygger 4 000 lägenheter för mycket,
utan han har noterat det faktiska
förhållandet att vi i år på samma bostadsyta,
som i fjol svarade mot 95 000
å 96 000 lägenheter, bygger 100 000 lä -

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

genheter. Vi bygger alltså i år 4 000 lägenheter
mera, vilket beror på att årets
lägenheter har mindre yta. Innebörden
av detta statsrådet Holmqvists uttalande
är alltså något annorlunda än vad
herr Mundebo påstod, nämligen att vi
skulle bygga 4 000 lägenheter för mycket.

Det är möjligt att herr Mundebo råkat
finna i några tidningsreferat sina
versioner av uttalandena, men dessa referat
är i så fall felaktiga, och det vill
jag ha noterat till kammarens protokoll.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mundebo påstår
att planeringen av bostadsbyggandet inte
är så väl upplagd som man skulle
önska. Kommunerna gör i allmänhet
upp sin planering för perioder på tre—
fem år. Man är också mycket angelägen
om att försöka följa denna uppläggning.
Jag tror att de flesta kommuner
försöker tillämpa femårsperioder för
planeringen, men det har från regeringshåll
uttalats önskemål om treåriga
perioder och man följer denna linje.
Jag tror också att den uppläggning som
redovisats här tidigare, att kommunerna
själva kan bestämma lägenhetsstorlekarna,
är av största värde.

När vi senast diskuterade frågan om
saneringen framhöll jag att det vid saneringen
försvinner en hel del lägenheter,
och de som försvinner är de
minsta lägenheterna. Vi skall ta hänsyn
till att det nu finns en miljon äldre
människor som skall ha ordentliga
bostäder, och som en ordentlig bostad
betraktar dagens pensionär tvårumslägenheten
— ett rum att sova i, ett rum
att vistas i. Därför är det nödvändigt att
det försvinner en del saneringslägenheter
och att det tillkommer moderna och
bra lägenheter, så att behoven hos våra
pensionärer och också hos ensamstående
människor i bostadskön kan
tillfredsställas.

Det omtänkande som skett har satt
sin prägel på kommunernas planering

och man följer helt klart de linjerna på
bästa tänkbara sätt. Intresset för bostadsfrågan
är i dag så stort det kan
vara, men det är ändå nödvändigt att
vi alla gemensamt försöker få till stånd
bästa tänkbara lösningar från såväl statens
som kommunernas sida.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Även om det är så att
jag inte bara i några utan i många tidningar
har sett referat av statsrådet
Holmqvists och förre statsrådet Rune
Johanssons anföranden är jag beredd
att sätta tilltro till de nyanseringar som
här har gjorts. Inläggen har måhända
icke varit så precist formulerade att
journalisterna har fått den uppfattning
som Rune Johansson nu menade att
de borde ha fått. Men jag är alltså beredd
att sätta tilltro till nyanseringarna.
Jag vill dock för min del säga
att jag är mera oroad över den minskning
av utrymmesstandarden som har
skett i de nya bostäderna. Med tanke
på att över 40 procent av barnfamiljerna
är trångbodda och att vi nu har
så många små bostäder är det enligt
min mening angeläget att vi i nyproduktionen
får flera större bostäder. Därför
får en fortsatt minskning av bostadsutrymmet
inte ske.

Herr WIENER (s):

Herr talman! En konservativ statsman
lär ha sagt följande: Aldrig ljuges
det så mycket som före ett val och under
ett krig. Om det finns någon sanning
i detta överlämnar jag till er här
i kammaren att bedöma. Men det måste
faktiskt kännas ganska skönt för de
borgerliga partierna att nu få sätta sig
till rätta i oppositionsfåtöljen, ha det
bekvämt och slippa genomföra alla de
löften som de strödde omkring sig under
valrörelsen. Det var väl också det
bästa som kunde ske med tanke på att
de borgerliga partierna har ganska svårt
att enas inom sina egna led.

Ansvar måste alla ta på sig, vare sig

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

de tillhör regeringsparti eller opposition.
Alla måste hjälpa till att skapa
ett samhälle där människorna skall känna
att de trivs och har trygghet. Man
kan inte skjuta över ansvaret på andra
och själv stå utanför och i tid och otid
framföra kritik. Med detta menar jag
inte att man inte skall ha rätt att kritisera,
att kritiken skall förbjudas.
Många gånger är kritiken naturligtvis
berättigad. Men det finns ingen som kan
skapa ett fulländat samhälle, passande
för alla.

Förbättringar har skett i vårt land
och kommer att ske, men trots detta
återstår mycket att göra och samhället
blir aldrig färdigbyggt. Sysselsättning
och arbete är trots lokaliseringspolitiken
för dagen den viktigaste frågan i
Jämtland och Härjedalen och även i
övriga delar av Norrland. Det skall villigt
erkännas att det skapas en hel del
arbetstillfällen, industrier m. m., men
trots detta finns det kommunblock som
har det mycket besvärligt. Man har undersysselsättning
och hög skatt. Folk
måste flytta, och det är då i regel ungdomarna
och den bästa arbetskraften
som försvinner. Den äldre arbetskraften
och pensionärerna blir kvar. Vad som
behövs är sysselsättning åt ungdomarna
för att få dem att stanna. Men vi måste
ge dem ett meningsfullt arbete. De nöjer
sig inte med beredskapsarbeten och lågavlönade
arbeten. Vi måste ge ungdomarna
ett sådant arbete att de känner
trygghet för sig själva och sina familjer.
Då tror jag att de kommer att
stanna kvar i Norrland. Om detta inte
sker flyttar de, och då får vi en ofördelaktig
åldersfördelning som sakta men
säkert undergräver servicemöjligheter
m. m. för dem som blir kvar.

Ungdomarna ställer mycket större
krav nu än vad vi själva gjorde för
30—40 år sedan. Jag anser inte att detta
är något fel, utan tvärtom. Vad jag
här påtalat är allvarligt och får inte
nonchaleras. För att motverka ungdomarnas
avflyttning och locka dem att

Allmänpolitisk debatt

stanna kvar inom stödområdet måste
vi där placera lönsamma industrier som
kan betala hyggliga löner. I första hand
borde det statliga lokaliseringsstödet
användas för de egentliga stödregionerna
och endast i undantagsfall lämnas
till andra områden. Det skulle säkert
bidra till bättre förhållanden inom stödområdet,
framför allt i de inre delarna.

Enligt lokaliseringsutredningens betänkande
1969 har en tredjedel av stödet
gått till företag utanför stödområdet
och detta har nog medverkat till att lokaliseringspolitiken
inte har fått den
effekt som avsetts. Kommunblock med
centralort belägen långt från prioriteringsorten
som är av stor betydelse som
serviceort bör även kunna påräkna lokaliseringsstöd.
Det skulle med all säkerhet
medföra en väsentlig förbättring
av lokaliseringspolitiken inom det
egentliga stödområdet. Jag hoppas därför
att en differentiering kommer till
stånd till förmån för dessa bygder. Min
uppfattning är att man inte på förhand
kan utpeka bestämda prioriteringsorter;
det finns bevis på detta. Saken
måste noga prövas från fall till fall, och
det är mycket viktigt att en objektiv anpassning
sker.

Med detta menar jag inte att man kan
sträcka sig hur långt som helst. Ett
visst befolkningsunderlag måste finnas
och även serviceanordningar av olika
slag. Men man kan inte bortse ifrån att
befolkningen i alla delar av länet har
rätt att fordra en hygglig serviceapparat.
Inom Jämtlands län, mitt hemlän,
finns orter som är i behov av sådan
hjälp. Satsningen från det privata näringslivet
har varit otillräcklig, och jag
anser därför att statliga företag i större
utsträckning än hittills bör placeras
inom områden där det visar sig vara
svårt att lokalisera industrier. Vi har
nu fått instrument för att underlätta
lokaliseringen, och därför borde man
med all kraft använda medlen in-om
stödområdena. Ett sådant påtalande får

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 34-

Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

inte betraktas som en klagovisa. Det är
ofrånkomliga reflexioner om åtgärder
som bör kunna användas för att förbättra
lokaliseringspolitiken. Jag vet att
det inte är något lätt problem att klara
av, men dess mer angeläget är det att
med all kraft ta sig an uppgiften.

Skogsbruket är trots rationalisering
och friställande av arbetskraft en mycket
viktig näring inom Jämtlands län.
Det är därför väsentligt att samhället
ställer sig positivt till alla förbättringar
som kan göras inom denna näring.
Därigenom skapas även förutsättningar
för ökad sysselsättning och bättre löner
för de anställda inom skogsbruket.

Den nödvändiga mekaniseringen i
skogen ställer ökade krav på goda transportvägar.
Man måste ha större skogsenhet
att arbeta på och tillika öka
skogsförrådet per arealenhet. Detta kan
åstadkommas genom en ännu större
satsning på bl. a. röjningar av ungskog,
återväxtåtgärder och avverkningar
av restskog. Det är åtgärder som
skapar sysselsättning och som ger ränta
på nedlagt kapital. De förbättrar
även råvarutillgången för industrin,
och detta i sin tur ökar sysselsättningen
genom ett större antal transporter osv.

Jag betraktar inte skogsbruket som
en näring med negativ utveckling, tvärtom.
Emellertid måste man även se till,
att de som arbetar inom skogsbruket
får betalt för sin prestation och ges sådana
anställningsformer att de känner
trygghet för framtiden. Skogsarbetet är
ett tungt och slitsamt yrke, och det bör
värdesättas därefter. Om så inte blir
fallet, kommer vi inte att få behålla
ungdomen inom denna viktiga näringsgren.
Det är, som jag nämnt tidigare,
lönen som är avgörande. Här måste
skogsbolagens intressen ge vika för arbetarnas
berättigade lönekrav.

Inom stödområdet måste man stimulera
alla näringar som är lönsamma och
som kan ge en godtagbar sysselsättning.
Turistnäringen är i dessa avseenden ett
värdefullt komplement inom vissa de -

lar av stödområdet. Även om den är mera
säsongbetonad, skapar den dock sysselsättning
och ger kommunen skatteinkomster.
Enligt uppgift visar gjorda
undersökningar att turistnäringen årligen
tillför stat och kommun ca 400
miljoner kronor. Jag anser därför att det
stöd som lämnas till turistnäringen från
staten är otillräckligt. Man bör även
kunna lämna bidrag till linbanor och
liknande anläggningar, som är integrerade
i turistnäringen. Ett ökat stöd till
turismen skulle kanske också förlänga
turistsäsongen, och detta skulle innebära
en fastare anställning för ortsbefolkningen.

Jag hoppas därför att den utredning
som skall bedöma denna fråga kommer
att lägga fram förslag om vidgat stöd
;ill turistnäringen inom stödområdet i
Norrland.

Jag ställer mig heller inte oförstående
inför ett ökat stöd till jordbruket
inom Norrland, om man ser det från
lokaliseringspolitisk synpunkt i syfte
att skapa sysselsättning. I vissa områden
inom Jämtlands län finns det faktiskt
möjligheter att bedriva jordbruk.
Med detta har jag inte velat hävda att
alltför små, olönsamma jordbruk skall
upprätthållas med statliga subventioner.
En framkomlig väg vore kanske
en integration av jordbruk och andra
näringar. Men vi får väl vänta och
se vilket resultat jordbruksutredningen
kommer till när den lägger fram sitt
förslag i denna fråga.

En annan viktig insats för lokalisering
och sysselsättning och för att vi
skall kunna behålla ungdomarna inom
vissa kommunblock är att inrätta glesbygdsgymnasieskolor
på de nuvarande
korrespondensgymnasieorterna. Yi har
två sådana orter i Jämtlands län, Järpen
och Sveg. Om inte gymnasieskolor
där inrättas drabbas kommunerna och
familjerna mycket hårt ekonomiskt
bl. a. genom höjda skatter, elevavgifter,
kostnader för resor och inackordering
m. m. Lokaliseringen kommer även att

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

bli lidande. Ungdomen inom dessa kommuner
kommer säkerligen att i mindre
utsträckning utnyttja möjligheterna till
gymnasieutbildning. I både Järpen och
Sveg finns nybyggda lokaler, och de
måste utnyttjas. Det har heller aldrig
varit svårt för oss att få lärare.

Vi läser ofta i tidningarna att man
skarpt protesterar mot vattenregleringar
som syftar till att tillvarata vattenkraften
i våra älvar. Protesterna är
berättigade, om ingripandet i naturen
är av större omfattning och inte i någon
högre grad skapar sysselsättning.
Jag anser att ingripanden som helt förändrar
kommunbilden och åsamkar befolkningen
stor skada bör undvikas.
Den nuvarande föråldrade vattenlagen
beaktar inte tillräckligt skadegörelse på
natur och miljö. Regleringar av större
omfattning borde därför anstå tills den
utredning som nu arbetar härmed har
lagt fram sitt förslag. Ett företag av
denna art är på gång i Härjedalen, alldeles
intill Svegs köping, och jag hoppas
att Kungl. Maj :t får tillfälle att
objektivt pröva den frågan.

Herr talman! Av helt naturliga skäl
har jag hållit mig till sysselsättningsoch
lokaliseringspolitiska frågor i Norrland,
då dessa frågor för närvarande
är de mest brännande. Jag hoppas att
Jämtlands läns befolkning verkligen får
det stöd man behöver för att sysselsättnings-
och arbetsmarknadspolitiken
skall kunna stabiliseras. En sådan stabilisering
måste snabbt komma till
stånd och den är mest angelägen i de
områden som jag här berört. Vi har
god arbetskraft som det är värt att satsa
på, men vi behöver statens hjälp för att
förverkliga våra mål: arbete och trygghet
åt befolkningen.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Den ekonomiska politiken
skall ju i första hand syfta till att
befrämja full sysselsättning, men den
skall också vara ett medel för att åstadkomma
regional jämlighet. Regeringens

Allmänpolitisk debatt

ekonomiska politik har alltför mycket
varit inriktad på penningpolitiska åtgärder.
Kreditpolitiken har utnyttjats
till det yttersta. Därtill kommer ett hög!
ränteläge.

De s. k. skogslänen har blivit hårdast
drabbade av dessa penningpolitiska
åtgärder utan att dessa regioner själva
har bidragit till överhettningen. Om
regeringen hade fört en mera målmedveten
lokaliserings- och regionalpolitik
hade den också lättare kunnat bemästra
den delvis konstlade efterfrågan som befolkningskoncentrationen
medfört. I ett
samhälle som eftersträvar jämlikhet och
god miljö måste man ha decentralisering
och föra en aktiv regionalpolitik.

Första förutsättningen för att lyckas
med regionalpolitiken är att uppställa
ett mål. Tyvärr måste jag konstatera att
vi ännu så länge saknar en målsättning
för den långsiktiga regionpolitiken. När
regeringens lokaliseringsproposition behandlades
under vårriksdagens sista dagar
krävde centern att den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten skulle
underordnas eu preciserad och klart
uttryckt regionalpolitisk målsättning.
Vi ansåg att man måste få en målsättning,
en riksplanering som utgår från
att varje region skall ha ett med hänsyn
till sociala krav, miljö och naturresurser
lämpligt befolkningsunderlag och
erforderliga arbetstillfällen.

Den ekonomiska tillväxten får inte
bli det allena saliggörande — hittills
verkar den ha varit viktigare än försöken
att komma till rätta med den regionala
obalansen. Det måste finnas plats
för miljömässiga eller mänskliga hänsyn.

Genom att vi i dag saknar en fungerande
riksplanering, ett mål för regionalpolitiken,
är faran stor att skisser
och prognoser för befolkningsutvecklingen
i viss riktning blir planeringsstyrande
utan att några beslut är fattade,
och det är väl just vad som håller
på att hända på många håll i landet.

Storstockholm väntas få en befolk -

100 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

ningstillväxt på närmare 1 miljon under
30 år. Det finns enligt vad jag vet inga
beslut fattade härom. Visserligen har
regionplanenämnden i Stockholm sagt
någonting om att man planerar för en
väntad befolkningsökning — centerns
representant har reserverat sig mot en
sådan planering — men det finns inget
beslut på riksnivå om detta.

Inga beslut har heller fattats om att
befolkningsutflvttningen från skogslänen,
eller Norrland — från de områden
som skall rekrytera överkoncentrationen
i storstadsområdena — skall fortsätta.
Det finns inga beslut; det finns
bara lösa skisser eller prognoser som
blir styrande.

Enbart från mitt hemlän, Norrbotten,
flyttade under fjolåret drygt 3 000 personer.
Det kan bli ännu fler som måste
flytta i år, och i första hand är det fråga
om ungdomar.

Vi har i Norrbotten liksom i alla andra
län företagit en utredning som kallas
länsplanering 67 med arbetsnamnet
ED 80. Där har alla myndigheter på
länsnivå accepterat en rätt kraftig folkminskning,
t. o. m. över hälften, i många
kommuner, men man har räknat med
att länet totalt kan behålla sin folkmängd
med bara en liten minskning.

Men vad är det som häller på att hända
i dag? Jo, även de kommuner nere
vid kusten som skulle ta emot strömmen
från inlandet minskar sin folkmängd,
med resultat att över 3 000 personer
flyttade under fjolåret.

Befolkningsutflyttningen kan bara
inte få fortsätta på det här sättet hur
länge som helst. Klarar vi inte det stora
landsdelsproblemet, finns det ingen
möjlighet att klara glesbygdsproblemen
i det här landet.

Företagen i de överhettade områdena
jagar ständigt efter folk, men man kan
inte avhjälpa en akut arbetskraftsbrist
i de överhettade storstadsregionerna genom
att flytta dit arbetskraft från bl. a.
skogslänen. Erfarenheten hittills visar
att man bara gör problemet värre. An -

ledningen därtill är att varje nyinflyttad
på en ort som redan har överfull
sysselsättning ökar kraven på lokala
investeringar i bostäder, skolor, sjukhus
m. m. Emedan detta arbete skall utföras
just på den plats där det redan råder
överfull sysselsättning blir resultatet oftast
att inflyttningen icke medför något
nettotillskott av arbetskraft. Nyinvesteringar
i samhällsservice kräver sin
ökade andel av arbetskraften. Det enda
botemedlet blir då att importera ytterligare
folk. På det sättet fortsätter karusellen
med utflyttning från skogslänen
och inflyttning till storstadsregionerna.

Det är inte att undra på att arbetsmarknadsstyrelsens
chef generaldirektör
Bertil Olsson enligt en tidningsintervju
i våras sade att flyttningen av
folk från norr till söder måste ytterligare
intensifieras trots allt det motstånd
den möter. Ja, det är klart, när utvecklingen
är sådan som den är. Men jag
bara frågar, hur länge koncentrationspolitiken
kan få fortsätta. Hur länge
skall kravet på ekonomisk tillväxt få
gå före kravet på regional jämlikhet?
Jag vill svara att det kommer att fortsätta
tills vi i det här huset — eller det
blir nog på det nya stället, vi lär inte
hinna göra det här — har fattat beslut
om ett mål för lokaliserings- och regionalpolitiken.
Det är detta som saknas
i dag.

Jag ansluter mig helt till herr Wikners
synpunkter på befolkningsfrågan
för kommunerna i Jämtlands län, men
i ett avseende har vi skilda åsikter; vi
angriper kanske problemet från olika
håll. Jag håller helt med om att man
bör vidta alla de åtgärder som herr
Wikner förordade, men man måste först
ta itu med den stora uppgiften att uppställa
ett mål och ange vart man vill
komma.

Utan en decentraliseringspolitik får vi
svårt att rädda stora områden, i första
hand givetvis i Norrland. Decentraliseringspolitiken
betraktar jag som lika

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34 101

nödvändig för storstadsbor som för glesbygdsbor.
För detta talar bl. a. miljömässiga
synpunkter. Det må sedan gälla
att hejda Storstockholms tilltänkta befolkningstillväxt
eller att hejda Norrbottens
befolkningsuttunning — i båda
fallen är det fråga om omtanken om
människan.

Allt som regeringen hittills har föreslagit
såsom medel att användas i lokaliserings-
och regionalpolitisk! syfte har
vi i centern godtagit, även om vi ansett
dessa satsningar vara att minimum. Till
dessa medel räknar jag det lokaliseringssamråd
som föreslås i den under
gårdagen avlämnade propositionen. Jag
skall inte föregripa den kommande
riksdagsbehandlingen av propositionen
— låt mig bara säga att det som där föreslås
är ett steg i rätt riktning, även
om steget är litet.

Om det funnits ett målsättningsbesluf
för regionalpolitiken, skulle det ha varit
betydligt lättare för statsmakterna att
samordna olika samhälleliga investeringar
— det kan gälla exempelvis investeringar
i vägar eller bostäder. Låt
mig få bevisa detta med vad som hänt
på dessa två viktiga områden.

De kraftiga nedprutningarna av anslagen
till länsvägarna kan rimligen
inte befrämja en aktiv lokaliseringsoch
regionalpolitik. Man kan fråga sig,
om regeringen glömt det enhälliga beslutet
under fjolårets höstriksdag, att
regionalpolitiska aspekter skall läggas
på medelstilldelningen för vägbyggandet.

Fördelningen av länens bostadskvoter
har flyttats från länsbostadsnämnderna
och sker nu centralt från Stockholm.
Utfallet av denna fördelning är
verkligen uppseendeväckande. I vissa
län kan endast ett kommunalblock under
åren 1971—1973 vara säkert på att
få möjligheter att bygga några bostäder.
Centraliseringen till Stockholm av kommunernas
bostadskvotstilldelning är
olycksbådande ur regionalpolitisk synpunkt.

Allmänpolitisk debatt

Om vi uppställde ett mål för regionalpolitiken
skulle det vara betydligt lättare
att komma fram till vilka medel
eller instrument som skall användas
för att vi snabbast skall nå målet. Ta
t. ex. möjligheten att mer aktivt anpassa
vårt skattesystem till den regionala målsättningen.
Vi skulle förmodligen få en
mer medveten satsning av investeringsfonderna
— oavsett konjunkturläget —
i lokaliseringspolitiskt syfte. Vi hade en
god början för några år sedan inom
stödområdet, men nu går det alldeles
för trögt. Den nuvarande ordningen att
bara vissa företagstyper är förbehållna
rätten att avsätta medel till investeringsfond
skulle kunna uppmjukas så, att
även små och medelstora företag med
annan företagsform fick samma möjligheter.
Allt detta är åtgärder för att stimulera
lokalisering av företag.

Ett målsättningsbeslut skulle kanske
också ha bidragit till att vi fått en
jordbrukspolitik som varit bättre anpassad
än den nuvarande till regionalpolitiken.
Jag hoppas att Norrlandsutredningens
förslag innebär förbättringar
i det avseendet. Jordbrukspolitiken
får inte isoleras från regionalpolitiken
utan måste ses som en del därav.

Ett målsättningsbeslut skulle också
ha kunnat betyda att vi inte fått nya
bördor på företagen inom stödområdet
i form av höjda arbetsgivaravgifter.

Möjligheter att få en större förståelse
för en differentierad kreditpolitik och
varför inte också en differentierad räntepolitik
skulle kanske även ha skapats.
Utflyttning av statliga verk i lokaliseringspolitiskt
syfte skulle underlättas.
I det sammanhanget hoppas jag att
Statsföretag snart förverkligar de antydningar
som gjorts om att flytta
LKAB:s huvudkontor till Norrbotten.

Till slut några ord om skogsnäringens
betydelse i regionalpolitiken. Jag
hoppas verkligen att regeringen ger sitt
fulla stöd till det skogsproduktionsprogram
som framlades för regeringen under
april månad i år. Programmet skul -

102 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

le enligt gjorda beräkningar möjliggöra
4 000 nya arbetstillfällen enbart i skogen.
Därtill kommer den trygghetsfaktor
som eu ökad skogsproduktion skuD
le skapa för de anställda i industrin.
Landstinget i Norrbotten har enhälligt
beslutat att uttala sig för ett stöd åt
skogsprogrammet. Även landstinget i
Västerbotten är positivt. Jag finner det
vara litet olycksbådande att jordbruksministern
vill invänta skogspolitiska utredningens
betänkande innan han tar
ställning i denna fråga. Det brådskar
med snara åtgärder speciellt i Norrlands
inland. Det föreslagna skogsprogrammet
skulle ge ett utmärkt tillfälle att skapa
nya arbetstillfällen.

Om det funnits en regionalpolitisk
målsättning skulle även skogsprogrammet
kunnat ses som ett medel och ett
instrument att ge skogsbygdens människor
möjlighet till sysselsättning och
därmed också möjlighet att stanna kvar
även på sikt.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Stridsman nämnde
att han godkände mitt anförande.
Men, sade han, skillnaden är att vi
angriper problemet på olika sätt för att
nå målet. Det är väl klart utsagt från
det socialdemokratiska arbetarpartiet
att vi vill vara med om att skapa
sysselsättning i Norrland. Hur skulle
det ha sett ut i Norrland om vi inte
haft tillgång till den lokaliseringspolitik
som förts under de senaste åren?
Vad jag framhöll i mitt anförande var
att vissa kommunblock har svårigheter
med sysselsättningen, och jag menar att
man skulle kunna avhjälpa även dessa.

Hur ställde ni er t. ex. då vi skapade
Investeringsbanken, som faktiskt är
ett instrument för att klara lokaliseringen?
Jag kan bara nämna att det under
de senaste tre fyra åren inom
Svegs köping, där jag själv är bosatt,
har skapats sysselsättning för närmare
250 personer — tidigare hade vi
sysselsatt ca 20 personer i industrier.

Jag skulle kunna ta flera exempel.

Vi måste fortsätta på den inslagna
vägen. Vi har faktiskt stor tilltro till
lokaliseringspolitiken. Men Rom byggdes
ju inte på en dag. Man måste ha
tid på sig. Vi har ju även fått en ny
lokaliseringsgiv, som kommer att förbättra
dessa förhållanden. Men det behöver
jag inte stå här i talarstolen och
tala om för herr Stridsman; han har
troligen gått igenom det programmet.

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Wikner vill
jag säga att jag inte tror att vi står
så långt ifrån varandra, trots att herr
Wikner tog i litet. Men på vissa områden
skiljer vi oss åt. Jag vet t. ex. inte
hur mycket Investeringsbanken har betytt
för stödområdena ■—• varken för
Jämtland eller för Härjedalen. Det kanske
har gått mig förbi, men herr Wikner
kan ju tala om vad den har betytt
hittills.

När riksdagen i våras diskuterade
målsättningen hade vi avgivit en reservation,
i vilken vi hemställde om
ett uttalande av riksdagen om den långsiktiga
regionalpolitiken. Vi ville att
man skulle söka undvika en ytterligare
folkminskning i skogslänen. Hur röstade
herr Wikner den gången? Hur röstade
herr Wikner när det gällde investeringsfondernas
medvetna användande
i lokaliseringspolitiskt syfte?
Hur röstade herr Wikner när det gällde
regeringsförslaget att höja flyttningsbidraget
med 25 procent?

Det är sådana här småsaker som skiljer
oss åt; jag har gärna överseende
med att herr Wikner följer en annan
linje i dessa frågor. Men den viktiga
frågan gäller målsättningen. Det är den
som är det primära. Diskutera först
vilket mål man skall uppställa, och diskutera
sedan vilka medel som skall användas! Herr

LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag hörde med intres -

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34 103

se på herr Wikner, och jag kan i stort
instämma i vad han sade. Det är ju
något förvånande att en representant
för det socialdemokratiska partiet är
så kritisk till den lokaliseringspolitik
som ändå är signerad av hans eget parti.
Men i vissa delar kan jag inte hålla
med herr Wikner i hans kritik. Han var
inte riktigt nöjd med att en tredjedel
av lokaliseringspengarna gått till orter
utanför stödområdet. I den mån det
har gått pengar till orter utanför stödområdet
har det väl funnits ett mycket
starkt behov av det. Jag tycker inte
att man skall kritisera regeringen för
att den använder en del av pengarna
för att täcka verkliga behov inom områden
som inte ligger utom den av
riksdagen fastställda geografiska gränsen
för stödområdet.

Herr Wikner sade i inledningen av
sitt anförande, att oppositionspartierna
hade tur som inte behövde infria
sina vallöften. Det skulle intressera mig
mycket att få veta vad han menar med
det. Folkpartiet räknas ju i allra högsta
grad som ett oppositionsparti. Det har
åtminstone tidigare av regeringspartiet
betraktats som huvudmotståndare och
med förkärlek attackerats av socialdemokraterna.
Vad är det för någonting
i våra vallöften som inte förekommit tidigare,
om vi håller oss till lokaliseringspolitiken?
Såvitt jag känner till
har vi upprepat våra förslag år från
år. Att vi inte har haft framgång med
dem är beklagligt, men vi hoppas med
tanke på herr Wikners inställning härvidlag
att det även skall kunna bli en
bearbetning av det mäktiga regeringspartiet
inifrån partiets egna led, så att
vi får stöd för åtgärder som kan hjälpa
upp situationen i stödområdet, framför
allt i Norrland.

Den mest uppmärksammade frågan i
höstriksdagen är otvivelaktigt det skattepaket
som vi skall besluta om inom
några dagar. Alla hade väl på känn att
det skulle komma något förslag i skattefrågan
efter valet. Att i valet ha gett
väljarna kännedom om vad som var att

Allmänpolitisk debatt

vänta ansåg tydligen regeringen inte
lämpligt, varför det fick komma som
en överraskning efter valet. Behovet av
en stabilisering av ekonomin har länge
varit känt, men regeringen har inte velat
göra något åt saken. Nu har den
emellertid nödgats dra åt nödbromsen
med både prisstopp och skatteskärpningar.
Våra propåer vid riksdagens
början i våras och även året före, t. o. m.
åren före, att vi borde försöka åstadkomma
en samordning för att komma
till rätta med problemen har ju avvisats
med kalla handen. Det har ju tidigare
sagts från denna talarstol av företrädare
för folkpartiet.

Att konjunkturen varit överhettad inom
stora områden i landet liksom att
man samtidigt har haft en lågkonjunktur
inom andra områden gör det svårare
att tillgripa generella åtgärder. Någon
uppdelning av landet med hänsyn
till behovet av att i en del fall bromsa
upp och i en del fall stimulera anser
regeringen inte lämplig enligt den
proposition som vi skall behandla. Man
får därför som följd att den redan besvärliga
situationen i det s. k. stödområdet
ytterligare förvärras.

Det hade varit önskvärt att man nu
hade använt tillfället att skapa en bättre
balans inom landet. Dämpande åtgärder
i områden som redan har lågkonjunktur
är ingen bra lösning, överhettningen
inom vissa områden har
man från regeringens sida inte försökt
att dämpa, utan snarare har väl brasan
tillförts nytt bränsle genom frisläppandet
av investeringsfonderna i en tid av
högkonjunktur. Fonderna som varit avsedda
att användas vid lågkonjunkturer
som beredskapsmedel och utjämning
av konjunkturerna har även i viss
mån tillförts stödområdet men i så ringa
omfattning, att det väl får betraktas
som små smulor från den rike mannens
bord.

Befolkningen i stödområdet minskar
alltfort och måste på grund av bristen
på arbetstillfällen flytta till de expan -

104 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

derande områdena, och då i stor utsträckning
till storstadsområdena. Kravet
på nya investeringar i bostäder och
kommunala följdinvesteringar har i sin
tur skapat ett ytterligare tryck på ekonomin.
Från folkpartiets sida har vi
tidigare i motioner krävt att stödområdet
skulle göras mera attraktivt för
nyetableringar genom att den särskilda
arbetsgivaravgiften på 1 procent skulle
tas bort. Kravet kommer tillbaka, no
i form av motioner i anledning av hop
ningen till 2 procent av arbetsgivarav^
giften. Vi tror liksom tidigare att förmåner
i skattehänseende är en stimulans
till näringslivet som skulle få till
följd en större benägenhet till investeringar
i de områden som vi anser bör
prioriteras. Detta skulle skapa en bättre
balans, och om varaktiga sysselsättningar
kan skapas så sparar man därmed
också utgifter för beredskapsarbete.

Att befolkningen i berörda områden
föredrar varaktiga och trygga sysselsättningar
framför tillfälliga beredskapsarbeten
är en självklarhet, men
vi tror att om man skall komma till
rätta med problemen behövs nu både
den ena och den andra åtgärden. Ett
lämpligt beredskapsarbete vore en upprustning
av vägnätet. Vi godtar förslaget
om nya bensin- och brännoljeskatter
men begär att de pengar som
staten får in förbehålls en utbyggnad av
vägnätet. Pengarna kan med den nuvarande
överhettningen inom vissa områden
inte användas generellt till nya
väganslag utan bör användas i konjunkturstimulerande
syfte där behov föreligger.
Ett omedelbart användande inom
stödområdet ser ut att vara ett sätt
att balansera sysselsättningen inom landet.
Behovet att upprusta vägnätet är
nödvändigt, inte minst för transporter
av skogsråvara.

Skogsindustrin har för närvarande relativt
goda konjunkturer, men vi vet
att det gynnsamma läget med all sannolikhet
inte kan bestå för all fram -

tid. Vi kommer säkert att få möta lågkonjunkturer
inom den näringsgrenen
med jämna mellanrum liksom tidigare.
Att då ha ett utbyggt vägnät som
tål tunga transporter förstärker näringens
konkurrenskraft. Den pålaga som
nu kommer att belasta skogsindustrin
i form av höjda skatter kan tolereras i
en tillfällig högkonjunktur som den vi
just nu upplever, men det är ett krav
att de pengar som nu tas in används
för att förstärka skogsindustrins konkurrenskraft
under en lågkonjunktur
med pressade priser på världsmarknaden.
När det gäller skogsindustrin är
ju transportkostnaderna en av de verkligt
tunga poster som belastar varans
pris.

Problemen för skogsindustrin gäller
inte bara kostnaderna utan nu har även
brist på arbetskraft börjat skönjas. Det
gäller väl inte de skogsägare som behärskar
de stora arealerna som domänverket
och de stora skogsbolagen men
däremot de mindre skogsägarna. Den
del av skogsråvaran som hämtas från
den kategorin är betydande och av den
storleksordningen att förädlingsindustrin
inte kan avvara den. Tidigare hade
vi en arbetskraftstillgång i den befolkning
som i sitt yrke kombinerade
jord- och skogsbruk. Genom den förda
politiken har den yrkesgruppen nu uttunnats,
så att den inte räcker till för
att få fram den råvara som behövs.
Skogsindustrins produkter är av sådan
betydelse för vår handelsbalans att landet
inte kan undvara eller ersätta den
valuta som exporten av skogsindustrins
produkter tillför landet. Kan vi inte
klara att få fram råvaran till industrin
kommer läget att bli bekymmersamt.

En snabb ändring av den förda jordbrukspolitiken
beträffande framför allt
kombinationen jord och skog är nödvändig,
om det inte skall bli allvarliga
skadeverkningar. Det går inte att enbart
stirra sig blind på de stora enheterna
då det gäller arealer, eftersom
dessa inte räcker till för industrins be -

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34 105

hov. Rationalisering av skogsbruket
har varit en slogan, och den har varit
både nödvändig och önskvärd, men att
tro att endast storskogsbruket skall kunna
lösa problemen med råvaruförsörjningen
är en utopi, och vi har nu börjat
ana följderna av den förda politiken.

Kraven att slå vakt om det mindre
jordbruket som ofta kombinerats med
skogsarbeten under vinterhalvåret innebär
inga nya krav från vår sida. Vi
har varnat för följderna av den förda
politiken, och vi hoppas nu att det
skall stå klart för regeringen och de
makthavande att någonting måste göras
och det snabbt.

Då vi i debatten har talat om stödområdet
tänker vi väl närmast på att
det gäller en del av landet som måste
få stöd av övriga delar för att klara
sig. Målsättningen är inte denna, men
jag skulle vilja få en debatt om vart
man vill komma. För mig är slutmålet
självklart. Helt kort skulle jag vilja
uttrycka mig så, att vi behöver sätta in
tillfälligt stöd och resurser för att ge
landsändan den stimulans som är nödvändig
för att kunna tillvarata de tillgångar
som finns, inte bara beträffande
råvaror utan kanske framför allt dä
det gäller den arbetskraftsreserv som
fortfarande finns kvar trots den åderlåtning
som under många år skett genom
utflyttning. Det är dessa tillgångar
vi skall vara ute efter, eftersom det är
de som ger hela folkhushållet ekonomisk
utdelning. Ett av de medel som
måste till är att skapa ett rättvisare
konkurrensförhållande vad det gäller
frakter och kommunikationer. Ge stödområdet
en tillfällig stimulans i form av
begränsade skatteförmåner, kombinerade
med ett borttagande av fördyrande
kostnader, så får vi en närande landsända
i stället för en tärande som den
förda politiken håller på att skapa.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Umeå

Allmänpolitisk debatt

sade att jag var kritisk mot regeringen,
och det är riktigt att jag nämnde några
områden som jag särskilt vill omhulda.
Men även om man tillhör regeringspartiet
har man väl rätt att göra personliga
reflexioner, och jag tänkte att mina
reflexioner kunde vara till nytta i den
fortsatta lokaliseringspolitiken. Det var
vad jag poängterade. Jag hoppas att
de som har hand om lokaliseringen sedan
läser vad som kommer att stå i
kammarens protokoll.

Sedan skall jag inte gå närmare in på
hem Larssons i Umeå yttrande när det
gällde mina ord om att folkpartiet har
strött löften omkring sig, men det är
väl ändå så, herr Larsson, att ni inte
skulle ha suttit ensamma i regeringen.
Ni skulle ha varit beroende av de andra
partierna. Och då tror jag att även folkpartirepresentanten
herr Larsson i
Umeå skulle ha fått ganska svårt att
klara av den regeringssits som man i
folkpartiet så gärna vill inneha.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Wikner sade att
han väl har rätt att göra personliga reflexioner,
och det är klart att herr Wikner
har den rätten. Jag har inte heller
påstått att herr Wikners reflexioner var
felaktiga. Jag sade bara att jag är glad
över att någon representant för regeringspartiet
gjorde de reflexionerna.

Vad sedan vallöftena angår sade herr
Wikner att han inte har några anmärkningar
mot folkpartiet i det fallet, och
jag har ingen anledning att nu ta upp
någon debatt om den saken. Vi är tydligen
överens om att folkpartiet inte
har givit några vallöften som det inte
kan stå för.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade att man naturligtvis
kunde rikta anmärkningar mot
folkpartiet men att det skulle bli aktuellt
i samband med partiets medverkan
i en borgerlig regering.

4* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 34

106 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Vad blir 1970-talets
stora frågor? Vad kommer att dominera
debatten veckorna före valet 1973?
Kanske blir det bl. a. kvinnofrågan. När
vi om tio år gör 1970-talets bokslut
skulle det inte förvåna mig om vi minns
1973 års val eller kanske 1976 års val
som kvinnovalet.

Men att använda uttrycket kvinnovalet
är egentligen litet missvisande,
även om benämningen är praktisk. Människor
vet nämligen vad det då är
fråga om, även om benämningen inte
svarar mot det innehåll som jag hoppas
att debatten kommer att få. Jag skall
återkomma till den saken. Jag tänker
nämligen, hur konstigt det än kan låta
för kammarens ledamöter, först beröra
modet.

Mode — är det en manipulation eller
en social process? Den frågan har ställts
och belysts i debatten, bl. a. av modekonsulenten
Birgitta Kristoffersson.
Hon har framhållit att för bara 15 år
sedan fungerade hela modeschemat
problemfritt. Modet lanserades i Paris,
och alla följde det, inte minst konfektionen.
Självfallet följdes det också av
kvinnorna över hela världen.

På 1950-talet började det så hända
saker. Uppstudsigt och respektlöst växte
det fram ett speciellt tonårsmode i Sverige,
och 1960-talet blev än mer tonåringarnas
decennium. Paris försökte
behålla dominansen. Courréges och
Cardin lanserade den nya kvinnostilen.
Ni minns kvinnan klädd som amazon
eller månmänniska. Men det intressanta
är protesten mot Paris, ty med
popåldern kom Mary Quant och Beatles
från London. Tonårsmodet spred sig
och kjolarna blev allt kortare, allt kortare
och allt kortare. Formerna blev
allt »tajtare», allt »tajtare» och allt »tajtare»
— det heter så på modespråket.

Birgitta Kristoffersson menar att vi
politiker bör uppfatta detta som tecken
på en frigörelse från konventioner och
levnadsregler, som den äldre generatio -

nen släpar på. Man har således börjat
tala om manipulation och om fabrikanter
som lanserar moden för att göra
vinster eller för att överleva. Den politiska
medvetenheten och det politiska
intresset har skjutit modehysteri och
ha-begär i bakgrunden. Kläderna har
blivit uttryck för en livsstil som känns
ren, frisk och skön och som t. o. m. resulterat
i en viss export. I USA har denna
stil blivit ett begrepp: »Scandinavian
living».

Paris dök plötsligt upp igen med
»midi» och »maxi», och den stora modestrid
som följt härpå kan ingen av kammarens
ledamöter ha undgått att observera.
Nej till midi och maxi blev
stridsparollen. Unga damer i kort-kort
demonstrerade i höstblåsten på Stockholms
gator medan medsystrar — anmärkningsvärt
många i långbyxor eller
»tunikbyxor» — runt om i landet visade
tummen ned för maxi och midi —
d. v. s. manipulation och fjärrstyrning
— och tummen upp för den nya stileji
att leva praktiskt och efter egna önskningar.

Birgitta Kristoffersson fullföljer resonemanget
genom att peka på de unga
och moderna kvinnor, som blivit ganska
hårt kritiserade för sin brist på klädmedvetenhet.
I våras framhöll Lisbet
Palme i en intervju i tidningen Vi att
den tid var förbi, då kvinnan var förpassad
till en roll av passivt uppträdande
och med främsta funktion att behaga
mannen. Hennes rekommendation
var i stället att kvinnan skulle frigöra
sig från modeslaveriet och bära funktionsdugliga
och lättskötta kläder. Hon
ville ägna sin tid åt det som hon anser
vara viktigare: barn, arbete och politik.

Jag lämnar i detta sammanhang modekonsulten
och statsministerns hustru
med den kommentaren att fru Palmes
synsätt förmodligen är typiskt för en
växande grupp kvinnor, som oavsett
partitillhörighet tänker och lever ungt
och modernt.

Att det som hänt på modets område

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

107

utgör ett uttryck för en social process
och en frigörelse står klart. Och detta
gäller faktiskt inte enbart kvinnan —
det gäller också mannen. Hela modeprocessen
pekar mot en jämställdhet mellan
könen.

Låt mig härefter få göra litet reklam
för en teaterpjäs, som nu spelas på
Dramaten. Den heter »Sonja, Mona,
Maja •— arbetets döttrar» och utgör
resultatet av ett grupparbete. Jag rekommenderar
damerna och herrarna att
se den föreställningen. Jag vänder mig
särskilt till de socialdemokratiska ledamöterna.
Gå och se den pjäsen! Ni
får då en tankeställare. Där berättas
bl. a. om en ung familj där mannen
arbetar utanför hemmet, kvinnan i hemmet.
Hyreskostnaderna stiger, hushållskostnaden
ökar och skatter och avgifter
höjs. De ekonomiska problemen för
den unga familjen blir större och större.
På ett utomordentligt sätt belyses
vem det är i familjen som oroar sig
mest.

Är ni socialdemokrater som är ansvariga
för dagens ekonomiska problem
medvetna om vem det är i en familj
som faktiskt får utstå den hårdaste
psykiska pressen? Båda makarna är
visserligen oroade, båda makarna ser
pessimistiskt på framtiden — men mannens
tankar skingras i någon mån på
arbetsplatsen utanför hemmet genom
själva arbetet och genom umgänget med
arbetskamraterna. Kvinnans tankar
skingras inte lika lätt där hemma i ensamheten,
när hon ser barnens slitna
kläder eller när hon grubblar på nästa
avbetalning på möblerna som skall klaras
eller när inte pengarna räcker till
omväxling i kosthållet.

Hur löser Sonja och hennes make detta?
Jo, på samma sätt som man i många
andra äktenskap i dag försöker lösa
liknande problem. Även Sonja i denna
pjäs tar fasta på den propaganda som
riktar sig till hemmafruarna — de skall
ju med alla medel stimuleras att ge sig
ut på arbetsmarknaden.

Allmänpolitisk debatt

I en scen längre fram i pjäsen diskuterar
de båda makarna sin situation,
när Sonja nu en längre tid också arbetat
utanför hemmet. Och Sonja säger
till sin man vid köksbordet — och icke
minst, herr talman, till oss politiker:
När vi båda arbetar, så klarar vi budgeten
— vi har bättre råd att köpa
kläder och vi äter litet bättre. Men vi
lever annorlunda, vi träffas inte som
förr, vi hinner inte prata med varandra
som förr, vi är så trötta, och när vi
pratar, så blir det ofta gräl.

Det är egentligen märkligt att vi
svenskar, som kan visa upp 1950-talets
och 1960-talets långa rad av små och
stora reformer, inte har löst frågorna
om jämställdhet mellan könen. Vad beror
det egentligen på? Beror det djupast
på att fortfarande en majoritet i samtliga
partier inte accepterar att den enda
skillnaden i rollfördelningen mellan
kvinnor och män är den biologiskt givna,
dvs. barnafödandet? Som jag har
framhållit i en interpellation till socialministern
om tilläggssjukpenning till
kvinnan eller mannen i samband med
havandeskap är också ammandet exklusivt
kvinnligt. Ja, herr talman, jag har
faktiskt framhållit det. Men därutöver,
när babyn är några månader, så har
mannen samma förutsättningar att sköta
både babyn och syskon som är i
småbarnsåldern liksom övriga sysslor i
hemmet.

Tro nu inte att jag får instämmanden!
Överraskande många människor anser
att kvinnan är den som är lämpligast
att sköta och fostra småbarn. Fråga era
vänner och bekanta! Och tänk om man
kunde få några tidningar som anser sig
vara en smula framom i 1970-talets debatt
att ställa frågor till personer med
inflytande i politik, offentlig förvaltning
och näringsliv. Formulera gärna frågan
så här: Anser du att kvinnan har
större förutsättningar än mannen att
sköta och fostra småbarn?

Tyvärr kommer de flesta att svara ja
på den frågan. Få kommer att hänvisa

108 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

till vetenskapliga undersökningar eller
till några auktoriteter. De flesta tycker
bara. Och det är detta tyckande, grundat
på gamla och bekväma föreställningar,
som sätter stopp för rättvisa
mellan man och kvinna och framför
allt för valfrihet i äktenskapet. Observera
att jag inte bara tänker på den
orättvisa som drabbar kvinnan som
vill ut i förvärvslivet och utöva sitt
yrke eller på den kvinna som inte har
råd att vara hemma och vårda sina
barn. Nej, jag tänker inte minst på mannen
som hoppas på rättvisa, som hoppas
att också han dagligen och stundligen
skall få uppleva barnen när de är små.

Kanske måste debatten börja med
denna grundläggande principfråga. För
många och alldeles särskilt för den
unga generationen är dock dessa principfrågor
avklarade. Vi måste komma
ihåg det. För de unga är de konkreta
frågorna om jämställdhet på arbetsmarknaden,
om ökat antal deltidstjänster
för såväl män som kvinnor, om kravet
på förändringar i skatte- och socialförsäkringslagstiftningen,
om barntilltillsyn
mera aktuella, mera angelägna.

Herr talman! Jag skall inte behandla
någon av dessa frågor i detalj. Jag
ville bara med detta inlägg påvisa hur
angeläget det är att rättvisefrågorna
mellan könen blir lösta. Revolution,
ockupation eller äggkastning blir det
väl inte. De dubbelarbetande kvinnorna
har inte tid med det och förmodligen
inte heller någon ork. Men gräl kan det
bli, dess värre, både äktenskapliga och
andra gräl som det ofta blir när folk
är både fysiskt och psykiskt trötta.

Jag upprepar och sammanfattar: 1970-talet skall bli det decennium då vi
måste lösa frågan om jämställdhet mellan
könen.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag skall i mitt anförande
framföra och belysa några synpunkter
på kvinnosaken; liksom herr

Wennerfors tror jag att det kommer
att bli en av de stora och viktiga frågorna
under 1970-talet.

Anledningen till att jag just nu tar
upp dessa problem är att man under
valrörelsen, då man hade tillfälle att
träffa så många människor och tala
med dem om deras önskemål beträffande
samhällsarbetets inriktning och
utveckling, fick en ovanligt samstämmig
bild av att så många anser att dessa
frågor skall drivas med kraft. Framför
allt var det många kvinnor och även
män som sade: Vad som brister i den
svenska politiken på många områden är
att det är för få kvinnor med stora insikter
som är verksamma och som får
tillfälle att framföra sina synpunkter
och påverka utformningen av lagar och
regler, påverka samhällets utveckling.
Många av dem sade: Varför skall inte
kvinnorna ha en likvärdig ställning
med mannen på samhällslivets alla områden? En

annan anledning är att jag läste
låginkomstutredningens betänkande.
Denna ger många värdefulla siffror.
Låginkomstutredningen har framför allt
visat att det är kvinnor som har de
låga lönerna. Visserligen hade man en
aning därom förut, men siffrorna verkar
ändå förskräckande. De visar dels
att i alla generellt lågavlönade yrken
är kvinnorna i majoritet, dels att på
högre och ansvarsfulla poster inte ens
välutbildade kvinnor kommer upp i
samma ställning som sina manliga kolleger
med motsvarande utbildning. Ett
exempel som slog mig var att av alla
män är det endast 3 procent som har
50 000 kronor eller mera i lön om året,
alltså en riksdagsmannalön eller högre,
medan endast omkring 0,3 procent av
kvinnorna har denna inkomst. Det
återspeglas också på sitt sätt av riksdagens
sammansättning, där kvinnorna
utgör omkring 13 procent, om jag
inte minns fel.

Anledningarna till dessa könsorättvisor
är flera. Det är en historisk tröghetsfaktor
som gör att kvinnorna all -

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

109

tid haft lägre löner än männen — på
1800-talet hade de vanligen omkring
hälften av en mans lön för jämförbart
arbete. Det har tagit och tar fortfarande
lång tid för dem att knappa in på
försprånget. Under 1800-talet släpptes
kvinnorna in i nya yrken, sådana som
folkskollärarinnans och telegrafistens,
med den uttryckliga motiveringen att
staten då kunde göra en besparing genom
att inte använda män för dessa
nya och expanderande arbetsuppgifter.
Sjuksköterskorna är ett liknande fall,
som dessutom försvårades av att denna
yrkesgrupps fackliga ledning länge
ansåg att det var moraliskt fel att begära
högre löner för sitt arbete.

Nyare utländska forskningar har visat
att utom hemmet arbetande kvinnor
under alla århundraden ända sedan
antiken betraktats som moraliskt mindervärdiga,
därför att de ansågs utsatta
för så många sexuella frestelser och
övergrepp. Detta har tydligen medfört
att kvinnor som lyckats tillkämpa sig
högre utbildning länge ansett sig tvungna
att visa upp en extremt moralisk livsföring
för att motverka dessa beskyllningar.
Sjuksköterskor och flickskolelärarinnor
från 1800-talet och även en
bit in i vår tid kan tas som exempel
på denna hållning, som i och för sig är
förklarlig men som tyvärr också ledde
till att kvinnorna inte med självklar
energi och gott samvete kunde gå in för
att slåss för sina egna löner och karriärmöjligheter.
Ännu i dag är det ofta
så, att unga flickor inte vill markera
sin energi, intelligens och eventuella
lust att göra karriär lika självklart
och kraftigt som unga män, därför att
de är rädda att bli betraktade som
okvinnliga. Det gäller lyckligtvis inte
alla men tillräckligt många för att det
skall ha effekt.

Att skolan har en viktig uppgift när
det gäller att ändra dessa värderingar
är uppenbart, och en hel del har också
nyligen uträttats av skolöverstyrelsen
med speciella kurser i könsrolls -

Allmänpolitisk debatt

frågan. Men det gäller att på alla samhällets
områden, inte minst på arbetsmarknaden,
hjälpa till i samma riktning;
annars arbetar skolan i ett motlut.

En annan orsak till kvinnornas diskriminerade
ställning är den ännu tyvärr
alltför vanliga fördomen, att kvinnor
är mindre ansvarsmedvetna i sitt
arbete än män, oftare tar sig ledigt,
är mindre intresserade av utbildning
på arbetsplatsen och av att nå högre
befattningar. Dessa åsikter kan man
fortfarande få höra framförda som om
de vore stödda av fakta. Emellertid
finns nu sedan några år verkliga undersökningar
gjorda, som visar att
kvinnornas arbetsmoral och insatsvilja
är exakt lika stora som männens och
deras frånvaro likaledes exakt lika
stor — om man nämligen jämför män
och kvinnor på samma ansvars- och
lönenivå. Vanligen jämför man män och
kvinnor i samma företag eller samma
bransch i klump, och då får man fram
helt missvisande resultat, eftersom de
flesta männen har högre löner och mera
ansvariga befattningar än de flesta
kvinnorna. Argumentet om kvinnornas
större frånvaro är alltså moget att
avskaffas. En undersökning från försäkringsbolag
i Sverige har t. o. m. visat
att de som hade den högsta frånvaroprocenten
inte var mödrar med
småbarn utan — ungkarlar!

Kvinnorna har i de gjorda undersökningarna
visat sig vara intresserade av
vidareutbildning och avancemangsmöjligheter
i högre grad än deras överordnade
trodde och i mycket högre grad än
de själva trodde var realistiskt. En nyligen
utförd undersökning av docent
Björn Molin vid statsvetenskapliga institutionen
i Göteborg visar att det även
i statens tjänst är mycket färre kvinnor
än män som når högre befattningar.
Var tredje man med akademisk utbildning
sitter i chefsställning, men bara
var tjugonde kvinna. Detta gäller
även inom arbetsområden där kvinnor -

110 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

na antalsmässigt dominerar över männen,
t. ex. bland socionomerna.

Arbetsmarknadens topporganisationer
har uttryckt sitt intresse för att
uppnå jämlikhet mellan män och kvinnor
även på chefsbefattningar, men detta
har inte trängt igenom.

Mot bakgrund av dessa förhållanden,
som betyder ett nationalekonomiskt slöseri
med dyrbar, välutbildad arbetskraft
och i de lägre lönegraderna en
ständigt gnagande känsla av orättvisa
och meningslöshet i arbetet, har vi
från folkpartiet krävt allvarliga och
samlade åtgärder mot kvinnodiskrimineringen.
Vi har krävt att det skall ske
med lagens hjälp, eftersom lagen är det
redskap som vi här i huset har att hantera.
Opinionsbildning och uppfostran
är oerhört viktiga, men lagarna kan vara
oumbärliga för att omsätta tankarna
till verklighet.

När vi vill ha en utredning om en
lag mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden
är vi medvetna om att den
inte med ett trollslag tar bort alla svårigheter.
En sådan lag skulle dock dels
kunna hjälpa i många enskilda fall,
dels vara ett effektivt stöd för de krafter
i vårt samhälle som vill verka för
att vi skall nå jämlikhetens mål på detta
område. Jämlikhet kan inte öka, den
kan bara finnas eller inte finnas. Men
man skall arbeta på att komma den
närmare.

Det viktiga och obetalda arbete som
utföres i hemmen för att hålla arbetsföra
människor i arbete och ge vårdbehövande
vård kan inte avskaffas, men
det borde kunna organiseras bättre än
i dag. En hemmafrus tjänster är i vissa
fall ovärderliga för hennes man, men
vem har sagt att inte andra än just
de män som kan unna sig detta stöd
skulle ha ännu större behov av motsvarande
tjänster. En av de siffror som
låglöneutredningen har lagt fram visar
just att möjligheten att ha hemmafru
stiger med mannens inkomst; den är
alltså en del av hans standardstegring.

Från samhällets synpunkt vore det
givetvis en fördel om just dessa kvinnors
arbetsinsatser kunde spridas mera
jämnt bland dem som behöver dessa.
Det skulle kunna ske t. ex. genom
insatser i socialt arbete, barnavård och
dylikt. Jag nämner inte detta som om
det skulle vara ett förslag för omedelbart
genomförande, men jag vill antyda
att man borde resonera och tänka
efter de linjerna.

Ju högre man värderar hemmafruarnas
arbetsinsats desto egendomligare
måste man då finna att dess effekter är
fördelade, särskilt när man tänker på
hur många barn och ungdomar som
råkar illa ut därför att de saknar någon
som bryr sig om dem under deras
känsligaste tid. Det är ingalunda
så att alla hemmahusmödrar ägnar sig
åt just barn; en stor del av dem har
inga barn i lägre åldrar.

Alt familjer håller samman och att
familjemedlemmar hjälper varandra inbördes
är utmärkt, men när man ser,
i hur hög grad kvinnornas yrkesarbete
beror på familjens bristande försörjningsförmåga
om endast en make arbetar,
kan man inte nöja sig med att
tala om familjens stora betydelse —- då
måste man också se till att den får
ekonomisk möjlighet att fungera. Rikliga
och välskötta barnstugor, där barnen
får både det skydd och den stimulans
de behöver är en väg för att ge
familjerna denna hjälp. En annan är givetvis
eu bostads- och byggnadspolitik
som håller hyrorna på rimlig nivå,
inte minst genom verklig priskonkurrens
byggföretagen emellan.

En annan väg är att utvidga möjligheterna
till deltidsarbete så att varken
kvinnor eller män är tvungna att välja
mellan heltidsarbete eller inget arbete
alls; de bör smidigare kunna förena sitt
arbete hemma och borta. Ett genomförande
av våra skatteförslag för de
faktiskt sambeskattade, av vilka många
är småföretagare, skulle också verka
på samma sätt.

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

Herr talman! Jag skulle till slut vilja
berätta två små episoder som på sätt
och vis ger en historisk bakgrund åt
och belysning av de förhållanden som
jag i mitt anförande har velat skildra.

Den ena gäller lönerna för folkskollärare
respektive lärarinna på 1800-talet.
Lönerna utgick som bekant huvudsakligen
in natura. Bönderna skulle leverera
så och så mycket per år. Då bestämdes
det, att lärarinnans ko skulle
ha hälften så mycket hö om året som
lärarens.

Den andra episoden är också belysande,
men den visar att det fanns gubbar
som inte var alldeles så förstockade
som skolstyrelseledamöterna. En
bonde jag känner blev en smula beklagad
av sina grannar för att han bara
fick döttrar. Då svarade han kort och
gott: Såvitt jag vet arbetar en märr lika
bra som en häst!

Hur glada vi än är åt alla skillnader
som finns mellan könen och som gör
livet roligare, är vi icke desto mindre
beslutna att arbeta bort alla de skillnader
som vilar på fördomen att kvinnor
i arbetslivet skulle vara sämre eller
annorlunda än män. Att där låta tidigare
århundradens orättvisor fortleva,
om också i förtunnad grad, är ovärdigt
ett demokratiskt samhälle. Vi vill se
till att vi snart får ett mer demokratiskt
och mer mänskligt samhälle också i detta
avseende.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Jag skall inte spinna på
samma tråd som de närmast föregående
talarna. Jag vill bara säga att jag
upplevde det som befriande att höra
dessa fördomsfria och framsynta betraktelser
från bl. a. en företrädare för
moderaterna i riksdagen. För mig som
i egenskap av tidningsman upplevdé
den unkna atmosfären under den pressdebatt
som fördes om straffskatt på
hemmafruar kändes det mycket befriande
med denna förändrade inställning
här i riksdagen.

Allmänpolitisk debatt

Jag skulle vilja anföra några synpunkter
på den svenska parlamentarismens
villkor under 1970-talet mot bakgrunden
av de uppgifter som demokratin
kommer att ställas inför.

Människorna i Sverige är för närvarande
— det har framgått av denna
debatt — intensivt sysselsatta med att
diskutera framtiden. Kraven och förväntningarna
är stora. Bakgrunden är
de brister i samhället som människorna
upplever, men diskussionen speglar
samtidigt en tilltro till framtiden och
till vår förmåga att gemensamt lösa problemen.

Om framtiden och om hur den skall
utformas har vi olika uppfattningar.
Det tillhör eu vital demokratis kännemärke
att meningarna och värderingarna
går isär. Det sämsta som kunde inträffa
vore att samhället upplevdes som
ett statiskt »establishment» som ängsligt
värnar om det bestående. Det är naturligt
att samhällskritiken är skarp,
särskilt inom de yngre generationerna.
Jag är beredd att försvara en samhällsordning
som kan möjliggöra vilka sociala,
ekonomiska eller andra förändringar
som helst. Men ett villkor ställer
jag: Förändringarna skall genomföras i
en fastställd och på fria och allmänna
val grundad ordning. Där går gränsen
mellan demokrater och icke demokrater.

Jag tycker att varje valrörelse är
misslyckad — 1970 års missnöjesval
hörde till dem — då de principiella
skiljelinjerna mellan de båda stridande
huvudriktningarna — socialdemokrater
och borgerliga — i svensk politik
suddas ut. Skiljelinjen går vid synen
på friheten. Socialdemokratin vill
att demokratins ideal skall sätta sin prägel
även på det ekonomiska livet. Hos
den finns en tro på att stat och kommun
samt kollektiva organisationer,
som exempelvis löntagare ansluter sig
till, kan förändra den rådande ekonomiska
och sociala maktstrukturen och
därmed öka de många människornas

112 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

trygghetskänsla och valmöjligheter. De
borgerliga ser väl principiellt mera den
successiva utbyggnaden av den offentliga
sektorn och den ökade samhälleliga
insynen i näringslivet som ett försök
att snöra in människornas rörelsefrihet,
och man utgår då från rådande
ekonomisk makt-, inkomst- och förmögenhetsstruktur.
Den samhälleliga
positionsframflyttningen upplevs med
detta synsätt som ett hot mot framstegsfaktorn
i det ekonomiska livet och blir
därmed enligt denna uppfattning ett
hot också mot trygghetsfaktorn. Ytterst
hotar vad man med Helén kallar maktstaten
de demokratiska fri- och rättigheterna.

Den debatt som förts i anslutning till
socialdemokratins näringspolitiska program
och riktlinjer för jämlikhetspolitiken
har skärpt dessa principiella skiljelinjer
mellan socialdemokrati och borgerlighet.
Mot denna politiska bakgrund
och mot bakgrund av den tvåfrontsställning
som jag tror kommer att dominera
svensk politik under 1970-talet vill jag
bedöma den valsättsreform som även
jag var med om att definitivt fastställa
under 1969 års riksdag. Jag röstade
för reformen, därför att jag föredrog en
ur min synvinkel ganska negativ fred
på författningsområdet framför ett öppet
krig mellan de politiska partierna
om de demokratiska spelreglerna. En
sådan debatt förpestar alltid den politiska
atmosfären och skadar i det länga
loppet demokratins anseende. Däremot
förband jag mig inte att släppa debatten
om ett annorlunda valsystem. Jag
uttryckte den åsikten att vi under
1970-talet går mot en period då förutsättningarna
för införande av ett tvåpartisystem
förbättras. Inom ramen för
ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar
och ett framväxande tvåpartisystem
kan motstridiga uppfattningar
klarare redovisas för folket än vad
som blir fallet i ett på proportionellt
val uppbyggt system. En sådan reform
skulle passa som hand i handske in -

för en period då den politiska debatten
polariseras till två huvudalternativ
för lösningen av viktiga samhällsfrågor.

Jag kunde också redan 1969 glädja
mig åt att riksdagen på förslag av ett
enhälligt konstitutionsutskott uttalade
att den delade uppfattningen i en av
mig undertecknad motion att »den allmänna
debatten bör tillföras material
som belyser frågan om valsättets inverkan
på mandatfördelningen och därmed
sammanhängande politiska förhållanden».
Den sandlerska författningsutredningen
lät i samband med
sitt arbete företa vissa undersökningar
om den mandatfördelning som skulle
ha uppkommit därest majoritetsval i
enmansvalkretsar, eventuellt i kombination
med proportionell metod, hade tilllämpats
vid riksdagsmannavalen. Resultaten
av undersökningarna som baserades
på röstsiffrorna vid olika val,
senast 1960 års andrakammarval, publicerades
i skriftserien Statens offentliga
utredningar.

Riksdagens bifall 1969 till min motion
innebar att sådana undersökningar
genom Kungl. Maj:ts försorg skall utföras
på basis även av röstsiffrorna vid
1964 och 1968 års riksdagsmannaval,
och jag ämnar i annat sammanhang aktualisera
frågan om att undersökningen
även skall omfatta 1970 års val. Jag
tycker nämligen att detta vals resultat
klart har åskådliggjort riskerna från
demokratisk effektivitetssynpunkt med
ett valsystem, präglat av den proportionella
millimeterrättvisan. Vi ställs inför
ett framtidsperspektiv i svensk politik
där ingen av de två tävlande huvudriktningarna
— socialdemokrati och
borgerlighet — får möjlighet att från
majoritetsställning i parlamentet förverkliga
sina väljares intentioner, även
om pendeln i valet klart svänger till
förmån för endera riktningen.

Jag skall belysa detta resonemang genom
att referera en analys av 1970 års
valutgång av den göteborgske statsve -

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

113

taren Bo Särlevik. Analysen har varit
publicerad i TCO-tidningen.

Valets huvudresultat är att de tre
borgerliga partierna har misslyckats
med att uppnå en gemensam riksdagsmajoritet.
Den socialdemokratiska regeringen
kvarstår men kan inte stödja
sig på någon egen majoritet i den nya
enkammaren.

Eftersom den politiska debatten i så
hög grad kommit att koncentreras till
vpk:s ställning som »tungan på vågen»,
kan det förtjäna påpekas att den nuvarande
valordningen, som ger proportionell
rättvisa, gör det tämligen sannolikt
att ett sådant läge uppstår, så länge
de senaste årtiondenas styrkeförhållande
mellan socialdemokraterna och det
borgerliga trepartiblocket består och
under förutsättning att vpk över huvud
taget får någon riksdagsrepresenta.-tion.

Under hela efterkrigstiden har det
bara inträffat vid ett par val att de
tre borgerliga partierna fått majoritet
i valmanskåren och vid två val att socialdemokraterna
ensamma har fått majoritet.

Att i fortsättningen söka lösa regeringsbildningsproblemet
genom att
bortse från kommunisterna vore uppenbarligen
ren parlamentarisk verklighetsflykt.
Även om de tre borgerliga
partierna efter årets val får något mandat
mer än socialdemokraterna -— vilket
ju blev fallet — skulle en borgerlig
trepartiregering inte kunna bli långlivad,
om den bildades. Omvänt gäller
att en socialdemokratisk minoritetsregering
i dagens läge kan fällas genom
formellt misstroendevotum endast genom
att kommunisterna förenar sig
med den borgerliga oppositionen. Även
i övrigt gäller att regeringsförslag kan
fällas av en borgerlig opposition om
den får kommuniststöd eller om kommunisterna
avstår från att rösta.

En utväg är givetvis en bredare eller
smalare koalitionsbildning, innefattande
både borgerliga och socialdemokra -

Allmänpolitisk debatt

ter. I så fall kan valordningen åstadkomma
en upplösning av den nuvarande
grupperingen i partisystemet, som ju i
hög grad baserar sig på att det borgerliga
trepartiblocket respektive socialdemokraterna
framstår som de egentliga
regeringsalternativen.

En annan strategi — och det är, skriver
Särlevik, uppenbarligen den som regeringen
Palme avser att välja — är att
tvinga vpk att välja sida, att antingen
gå samman med de borgerliga eller att
acceptera rollen som faktiskt stödparti
åt regeringen. Oavsett om den strategin
lyckas eller ej har årets val klart
påvisat svagheterna hos en valordning
som kombinerar ett proportionalitetsideal
med en spärrprincip: sätts spärren
för högt, får man ryckvisa förändringar
i riksdagen från val till val; sätts
den för lågt, försvåras den parlamentariska
regeringsbildningen. Är proportionalitetsidealet
verkligen värt priset i
någotdera fallet, frågar Särlevik.

Jag vidarebefordrar gärna frågan till
grundlagberedningen. Den arbetar enligt
en tidtabell enligt vilken förslag om
en definitiv ny riksdagsordning skall
föreligga i januari 1972. Jag anser inte
att beredningen bör vara bunden av
det valsystem som ingår i den partiella
författningsreformen.

Prövningen av ett nytt valsätt kan
visserligen ta lång tid, men låt då gärna
det arbetet utsträckas till en något
längre period. Tidigare har ju den tanken
framförts, att riksdagsordningen
skulle kunna bakas samman med regeringsformen
till en enda grundlag.

Herr talman! Låt oss med allvar diskutera
en förändring, om vi själva blir
tveksamma beträffande hållfastheten i
det beslut som vi fattade 1969. En gång
tidigare har riksdagen ändrat sig i
en grundlagsfråga — det gällde ett beslut
om folkomröstningsinstitutet som
fattades av en riksdag men efter nyval
aldrig promulgerades.

114 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Jag skall gå in på ett
helt annat ämne och säga några ord
om invandrarfrågorna.

De statistiska kontoren på olika håll
i vårt land redovisar just i dagarna resultaten
av aktuella undersökningar angående
antalet invandrare. Siffrorna visar
att under 1960-talet antalet invandrare
nästan har fördubblats. I flera av
våra stora industrier är hälften av arbetskraften
utländsk.

Invandrarna ger alltså ett stort tillskott
till vår arbetskraft, som är nödvändigt
för att uppehålla vår produktion.
En grundregel för vår invandringspolitik
är att invandrarna skall vara likställda
med och behandlas som den övriga
befolkningen, men då måste invandrarna
också få den service som de
behöver för att nå verklig likställighet.

Språkbarriären är ett svårforcerat
hinder för likställigheten. Språkundervisningen
är ett huvudvillkor för att
anpassningen i det nya landet inte skall
försvåras. Visst ordnas avgiftsfri svenskundervisning
genom studieförbunden,
men problemet är att motivera för en
utlänning, som ofta innerst inne önskar
återvända till sitt eget land, att det
verkligen är värt någonting att kombinera
ett hårt arbete med studium av
ett språk som kanske dessutom tillhör
en helt annan språkfamilj än invandrarens
eget språk och är svårt att lära.

Jag känner väl till den intensivundervisning
i svenska språket som ges
på somliga platser i landet. Jag vet att
skolöverstyrelsen har fäst speciell uppmärksamhet
vid invandrarbarnens svårigheter
och att vissa kommuner såsom
min egen kommun •— Göteborg — tagit
krafttag med förberedelseklasser för de
små nybörjarbarnen, där dessa undervisas
dels på sitt eget språk och dels
i accelererad takt i svenska, en undervisning
som så småningom skall leda
till att de helt kan följa undervisningen
tillsammans med de svenska barnen,
och även sett till att de äldre barnen

får viss stödundervisning. Ändå är de
hittillsvarande lösningarna otillräckliga,
och vi väntar med otålighet på invandrarutredningens
betänkande — vi
har fått löfte om att ett delbetänkande
redan skulle ha framlagts. Vi hoppas
verkligen att där skall finnas konstruktiva
förslag när det gäller svenskundervisningen.
I Göteborg anordnar Göteborgs
allmänna skolstyrelse just nu i
samarbete med Svenska FN-förbundet
med anledning av det internationella utbildningsåret
en utställning, där såväl
invandrarbarn som svenska barn i ord
och teckningar skildrar invandrarbarnens
situation i det nya landet. Det är
en skrämmande upplevelse att läsa de
små korta uppsatserna. De handlar om
rädsla och ensamhet i den nya skolan,
där man från att ha varit en duktig elev
hemma snabbt placerats till att bli den
sämsta i klassen. En och annan uppsats
handlar också om glädje och stolthet,
när man till slut har fått en .svensk kamrat,
och höjden av lycka, när man har
blivit hembjuden till en svensk familj.
Teckningarna berättar också allt om
skräck för det främmande, om uteslutning
ur kamratkretsen och ensamhet
för att ingen förstod vad man sade eller
för att man var annorlunda klädd. Där
finns verkligen skakande vittnesbörd
om hur åtskilliga barn upplevt den svåra
omställningen i ett nytt land. Det
krävs stöd och tolerans från vår egen
sida för att snabbt inlemma de små i
vårt samhälle — annars möter vi snart
ännu större problem, ungdomsbrottsligheten.

Det är också ganska intressant att se
hur de svenska barnen skildrar detta.
De är väl medvetna om invandrarbarnens
ensamhet och ställning. De skildrar
det ungefär på samma sätt, och de
ser fortfarande med litet medlidande
på dem. Men ju äldre ungdomarna är,
desto mera finner man att främlingshatet
kommer in, och det är ju hemskt.
När man börjar tala med äldre om detta,
är det skrämmande, att man tycker

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34 115

sig uppleva ett främlingshat i vårt land.
Är verkligen ett sådant hat på väg, kan
det ge oss svåra problem att lösa i framtiden.

Begreppen förståelse och anpassning
innefattar ju ömsesidighet. Jag tycker
att invandrarverket här har sina mest
angelägna och långsiktiga uppgifter. Det
bör bli särskilda informationsåtgärder
åt båda hållen, åt invandrarna och åt
svenskarna. Det krävs för att motarbeta
främlingsoviljan och tendenser till
diskriminering.

Utlänningarna delar bostadsproblemen
med svenskarna. Statistiska kontoren
visar att en påfallande stor andel
av invandrarna bor i tämligen förslummade
områden. De kan ofta inte ta en
dyrare lägenhet för att de har försörjningsplikter
i sitt land. Eller också
klumpas de samman i nya områden.
Det har givit upphov till en ny segregation
som vi har försökt att motarbeta.
Här har verkligen kommunerna
ett stort ansvar. De måste se till att
man bryter denna segregation. Densamma
ökar nämligen också invandrarnas
isolering, och därur föds, som
jag sagt förut, fientlighet mot det främmande
landet.

Skall vi under 1970-talet förverkliga
begreppet »ett mänskligare samhälle»
måste vi satsa hårt på invandrarnas
anpassning. Vi måste alla hjälpa till att
bygga upp ett kontaktnät mellan fackliga
organisationer, kommunala organ,
skolor, svenska hem och invandrarna.

Herr talman! Utredningarna från statistiska
kontoren visar att utlänningarna
koncentreras till de yngre åldersgrupperna.
Det kommer mig också att
tänka på de äldre i samhället, dem som
har byggt upp det samhälle som vi lever
i just nu. De utgörs alltså av svenskar.
De äldre är en ständigt stigande
del av den totala folkmängden, och den
gruppen måste vi också ägna särskild
uppmärksamhet. Den äldres situation
måste formas så, att den svarar mot
den enskilda individens önskningar och
kapacitet. Det är ju riktigt att vi ska -

Allmänpolitisk debatt

par anordningar för att trygga äldre
människors ekonomiska och fysiska behov,
men vi måste samtidigt förvissa
oss om att det finns någon som bryr
sig om de äldre.

Morgondagens samhälle skall vi alltså
försöka bygga upp så att det motsvarar
de äldres krav på trygghet och så
att det samtidigt finns möjligheter för
dem att få meningsfull aktivitet så länge
som möjligt.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Det avsnitt av debatten
som nu skall börja skulle handla
om miljöfrågor. Miljö är emellertid inte
bara friskt vatten, frisk luft osv. Miljö
är också en andlig miljö och låt mig
först ägna den ett par ord.

Det förefaller som om vi just nu håller
på att vakna upp ur en dröm. Vi
kan inte längre tala och handla som
om vi levde i en drömvärld som redan
passerats av utvecklingen. Den bistra
verkligheten återkallas oss till jorden,
och just nu är detta faktum ganska uppenbart.
Man har i och utom vårt eget
land vant sig vid att betrakta den svenska
idyllen och stabiliteten i vårt samhälle
som något självklart, lika självklart
som den svenska demokratin. Men
den senaste utvecklingen på arbetsmarknaden
har hårdhänt stuckit hål på
myten om idyllen, och våldsideologier
på stark frammarsch ger oss anledning
att se till hur vi skall återställa och
försvara en sund demokrati. Det behövs,
eftersom vi har fienden till den
mitt ibland oss. Vi måste väl ändå
stämmas till eftertanke av att vid höstens
val inte mindre än 22 000 röster
tillföll ett parti, vars ledare klart uttalat
sympati för inbördeskrig som medel
i den sociala kampen. Vi kan absolut
inte avfärda den saken med en axelryckning,
eftersom dessa röster i inte
ringa utsträckning kom ifrån studentbostadsområdena,
med andra ord från
väljare som man haft anledning att vän -

116 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

ta bättre av, ty än så länge har i varje
fall inte våra studenter sjunkit ned till
den av herrar Ingvar Carlsson och Moberg
drömda bottennivån. Det måste
vara fel i vår politiska debatt när
t. o. m. mordbrand används som tillhygge
i politiska sammanhang mitt i vår
folkhemska miljö.

Yi måste få en diskussion som inte
ständigt tvingar oss ta hänsyn till kortsiktiga
väljarintressen. Och den plötsliga
skärpning i finanspolitiken som just
nu är föremål för utskottsbehandling
visar ju med all önskvärd tydlighet behovet
av en sådan diskussion. Man kan
ju tycka att när vi alldeles nyligen har
haft ett val så hade vårt finansiella läge
och därav betingade åtgärder bort vara
regeringens huvudtema i valkampanjen.
Men varför blev det inte så? Ja, vi känner
alla svaret, och det hade blivit detsamma
vilket politiskt parti som än
hade suttit vid makten. Svaret är helt
enkelt det att man av hänsyn till väljarna
måste undvika impopulära åtgärder
före ett val, och när inte ens regeringen
talat om sina planer har inte heller
oppositionen kunnat föra fram sina alternativ
i valrörelsen. Det är själva konstruktionen
av den parlamentariska demokratin
som gör det omöjligt för partierna
att öppet diskutera sakfrågor
utan ovidkommande hänsyn. Det är där
vi själva måste ta oss i kragen ordentligt
för att få till stånd en bättring,
om inte debatten skall urarta. Det är
inte politiskt möjligt -— den frasen känner
vi igen, när man just av sådana
hänsyn låter en annars förnuftig tanke
falla. Det är detta som nödvändiggör
en oberoende debatt vid sidan av den
rena partipolitiken, och det är väl också
frånvaron av, eller åtminstone svagheten
hos, en sådan debatt som provocerat
de utomparlamentariska aktioner
som vi under de senaste åren har fått
uppleva. Jag vågar åtminstone tro att
de kan förklaras på det sättet, i varje
fall till den del som de inte är direkt
inspirerade av eller dirigerade från ut -

landet. Men om jag kan förklara dem,
så kan jag därför inte försvara de former
som de har tagit sig.

Om åsikter, burna av den starkaste
övertygelse och framförda med all den
motivering i sak som man gärna kan
begära, bara får framföras i insändarspalter
eller eventuellt i medlemsblad
för någon liten åsiktsriktning men företrädarna
för dessa åsiktsriktningar aldrig
får tillfälle att tala så att människor
hör det — ja, då är det väl inte underligt
om de åsikternas företrädare till
slut tappar tålamodet. Och här har demokratin
anledning till självprövning,
om den inte skall tvingas erkänna det
berättigade i Grönköpings Veckoblads
berömda och beryktade definition av
begreppet demokrati: Tanken är fri, om
du tycker som vi; skam den som tycker
nå’t annat.

Ur den synpunkten opponerade jag
mig tillsammans med kommunisterna
mot den nya förvaltningens fyraprocentsregel.
Såvitt jag kan se måste
åsiktsfrihet innebära rätt att tala för
sina åsikter inför även de högsta fora,
dvs. riksdagen och det enligt somligas
uppfattning kanske allra högsta forum
vi har, radio/TV. Men där är det stopp.
Där finns ingen yttrandefrihet för andra
än legitimerade vänstertyckare. Vi
har ett färskt exempel på hur en person,
som dristat sig att påtala de brister
i våra skolförhållanden som alla föräldrar
väl känner till och som bara tycks
vara obekanta för förblindade partifanatiker
i departementens toppar, av ett
par som förmodligen hör till kändisarna
på vänsterkanten överösts med de
grövsta tillmålen. Det var skällsord som
väl också var förolämpande för publiken
som av det illustra paret tydligen
förmodades acceptera skällsorden.

Varenda liten flaggskändargrupp, om
den så bara består av en handfull medlemmar,
får i radio/TV framföra sina
åsikter. Men hur är det på den andra
kanten? Nysvenskarna har t. ex. i årtionden
stämplats som nazister, trots

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34 117

att det måste anses som ett utslag av
betänklig politisk obildning att inte se
de klara skiljelinjerna mellan Per Engdahls
korporativa samhällsskick och
nationalsocialismen. Men nysvenskarna
släpps inte fram i radio, eftersom man
betecknar dem som en »förbrytarorganisation»
och ger dem andra tillmälen,
trots att de mig veterligt aldrig har ägnat
sig åt flaggskändning, äggkastning,
fönsterkrossning, gatukravaller eller
mordbrand. Men det är kanske det som
är felet?

Från allra yttersta vänstern släpper
man däremot gärna fram en förespråkare
för inbördeskrig. Det måste vara
en fruktansvärt svag demokrati vi lever
i, som inte vågar släppa fram representanter
för riktningar från den andra
kanten också — om det nu är där
vi skall placera nysvenskarna; det vet
jag uppriktigt sagt inte. Men Sveriges
Radio är kanske inte ute efter att försvara
demokratin. Ibland förefaller det
knappast vara så.

Frågan är hur långt vi kan låta vår
andliga miljö förstöras, innan vår kultur
kommer i allvarlig fara. Så värst
länge till kan den nedrustningen knappast
pågå. Kanske den nyvalda riksdagens
ledamöter kommer underfund med
den saken sedan de flyttat in i plåtdosan
vid Sergel Torg med dettas speciella
invånare.

När det gäller vår fysiska eller konkreta
miljö har vi åtminstone där ett
datum att gå efter när förstöringen inte
kan gå längre. Någon statistiker har
nämligen räknat ut att den 9 januari
år 2624 blir mänsklighetens ödesdag,
ty då är jordklotet fullsatt. Då finns
det en människa per kvadratmeter fast
mark, Antarktis inräknat. Det blir rätt
trångt om saligheten, förutsatt att befolkningsutvecklingen
fortgår i samma
takt som nu. Det låter kanske betryggande
att detta inte skall inträffa förrän
år 2624, men om vi räknar lika långt tillbaka
i tiden kommer vi bara till 1300-talet, och det tycker åtminstone vi som

Allmänpolitisk debatt

läst historia inte låter så särskilt avlägset.
Det är tvärtom ett ganska levande
århundrade för oss om man nu kan använda
ordet »levande» om ett århundrade
med sådana händelser som Håtunaleken,
Nyköpings gästabud osv. Det var
i varje fall en tid då man hade Nordens
hittills enda verkliga statsman — som
var en kvinna — nämligen drottning
Margareta. Hon fick den tidens Nordek
att fungera, något som våra politiker
inte lyckats göra i vår tid.

Det är alltså en ur historisk synpunkt
mycket kort nådatid vi har på oss för
att utnyttja tillgångarna på vårt jordklot.
Har vi riktigt förstått detta? Nej,
det verkar knappast så. Vi lever som
om vi vore den sista generationen på
jordklotet. För att höja vår egen levnadsstandard
exploaterar vi allt vad
som finns av naturtillgångar utan hänsyn
till hur det kommer att se ut efter
oss. Räkningen får våra efterkommande
betala — om den över huvud taget kan
betalas.

Våra teknokrater eller -— för att använda
ett ännu nyare ord — teknopater
leker ogenerat vidare, helt berusade av
den makt som tekniken har satt i deras
händer men som de inte förstått att på
rätt sätt använda. När det gäller den miljö,
som omfattas av miljöskyddslagen —
rent vatten, frisk luft och drägligt buller
— har vi i vårt land äntligen kommit på
rätt väg. Jag skulle rent av våga säga att
Sverige i detta avseende kan betraktas
som ett föregångsland. Därmed är ingalunda
sagt att alla här är bra — det har
heller ingen påstått — men vi försöker i
rask takt minska våra försyndelser i dessa
avseenden.

Utomlands är det emellertid sämre
ställt. Vi får hoppas att vi skall få till
stånd internationella överenskommelser
på området, förutan vilka vår egen miljövård
blir ett slag i luften — ett slag i
den av sot, svavelsyra och saltsyra förorenade
luft som utifrån driver in över
våra gränser.

År 1972 skall vårt eget land vara värd

118 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

för en konferens om dessa frågor. Man
har redan kunnat se blankare i pressen
om att denna konferens inte kommer
att leda till annat än fagert tal, dvs. att
den kommer att sluta med fiasko. Vi
måste inom alla partier vara eniga om
en vädjan till arrangörerna att försöka
förbereda denna konferens så att detta
fiasko undviks och resultatet i stället
blir klart positivt.

Dessutom bör denna vädjan syfta till
att vårt eget land skall föregå med gott
exempel. Begreppet »miljö» avser ju
inte bara rent vatten, frisk luft och
drägligt buller utan även det som behandlas
i naturvårdslagen, nämligen rekreationsmiljö
och arkiv- eller referensmiljö.
Vad uttrycket »rekreationsmiljö»
innebär framgår av benämningen. Referensmiljön
är sådan orörd natur som
är nödvändig för att vetenskapsmännen
skall kunna avgöra hur olika ingrepp i
naturen verkar. I detta avseende är vi
sannerligen inte något mönsterland. Vi
lever högt på den relativt orörda natur
vi ärvt från våra förfäder, men vi håller
på att omsorgsfullt skingra detta arv
genom en planlös exploatering utan en
tanke på eftervärlden.

Vår regering har haft mage att ta
emot Europarådets diplom för god skötsel
av nationalpark, nämligen för Padjelanta.
I den propositionsförteckning
vi fått oss tilldelad vid höstsessionens
början kan vi emellertid finna en uppgift
om en kommande proposition om
intrång i Stora Sjöfallets nationalpark.
Det gäller visserligen inte det första intrånget
i denna, men det gör inte saken
bättre. Det är också ett sätt att fira det
europeiska naturvårdsåret — tyvärr
mycket typiskt.

Redan för flera år sedan har vattenfallsstyrelsen
förklarat att russinen i
kakan redan vore plockade när det gällde
vattenfallen. De mest lönande av dessa
vore redan utbyggda och andra
kraftkällor hade börjat bli konkurrensmässiga.
Genom att den vana och skickliga
arbetskraft, som utgörs av de s. k.

vattenrallarna, därvid skulle bli sysslolös
skulle det redan förut svåra sysselsättningsläget
i Norrland ytterligare förvärras.
Därför kunde av arbetsmarknadsskäl
trots allt flera utbyggnader bli
aktuella. Men är vi då inte inne på en
farlig väg? För att lösa tillfälliga svårigheter
på arbetsmarknaden spolierar vi
för evärdliga tider områden som växer
i värde för varje dag som går.

Och det finns alternativ att använda
arbetskraften till. Det finns möjligheter
att bygga ut järnvägen till dubbelspår
som medger tätare och framför allt snabbare
trafik. Men har man inte här stirrat
sig blind på de snabbare resultat som en
vattenkraftsutbyggnad onekligen ger i
jämförelse med de resultat jag får om
jag bygger ut järnvägen? Den ekonomiska
vinsten av den sistnämnda åtgärden
är ju inte så påtaglig.

Jag skall inte här ta upp en debatt om
Sjaunja och inte heller om Stora sjöfallet
i detalj. Men jag tycker att principerna
är viktiga. Vi är dock inte ensamma
i världen. Våra vildmarker liksom
vår ännu orörda natur i de tättbefolkade
delarna av landet skall räcka
till för snart sagt hela Europa. Vi får
inte dra oss inom vårt skal och säga att
detta är vår ensak därför att de andra
länderna redan har förstört den natur
de hade och vi är lyckliga nog att ha
kvar en del. Det är inte alls motiv för
att gå på i ullstrumporna och fortfarande
förstöra naturen, utan vi måste verkligen
tänka framåt -— för varje år växer
ju besökarantalet från kontinenten uppe
i våra vildmarker nästan lavinartat. Kan
vi stå till svars inför våra efterkommande
med att så här i vattenkraftens elfte
timme — eller när det gäller södra Sverige
inför trycket av sommarstugebebyggelse
och annat — spoliera dessa
värden?

Det tråkiga är ju att denna bristande
solidaritet över nationsgränserna inte
kan botas så att säga genom hänvisning
till några värden. Vi kan inte ange i
kronor och ören vad en orörd natur är

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

119

värd, vad en angenäm rekreationsmiljö
betyder. Tyvärr är det så, och så snart
en tomtexploatör i södra Sverige viftar
med några miljoner är man beredd att
springa ifrån all planering och upphäva
all fridlysning även av områden som
betraktas som omistliga. Detsamma sker
när kraftintressen talar om kilowattimmar;
här är det stat och kommun som
är dåliga exempel.

Man måste få klart för sig att naturvård
kostar pengar, att man får finna
sig i att några byggnadsplaner, några
byggnader eller några vägsträckningar
kan bli ett par miljoner dyrare för att
omistlig natur skall kunna räddas i stället
för att — som det nu är — miljön
offras därför att man schablonmässigt
väljer det billigaste alternativet. Det är
inte utan att tankarna går tillbaka till
gamle Rousseau, upplysningsfilosofen
som talade om att vi skulle återvända
till naturen. Jag syftar nu inte på den
natur där man skulle gå klädd i djurhudar
och bo i grottor, men vad vi måste
få klart för oss är att naturlagarna
är någonting som man icke ostört bryter
mot i längden. De kommer obönhörligen
att slå hårt tillbaka, och det hedrar
inte oss att vi i dag så hänsynslöst
exploaterar naturen och låter detta slag
drabba våra efterkommande.

Naturvården och jordbrukspolitiken
är ju två saker som oupplösligt hänger
samman, och ur den synpunkten blir
man litet bekymrad när man läser den
nya jordabalkspropositionen, där det
förefaller som om propositionsskrivaren
vill ha en snabbare avfolkning av våra
glesbygder i de fall då glesbygderna
befolkas av arrendatorer. Man föreslår
nya föreskrifter som är så ofördelaktiga
för jordägaren, att de inte gärna kan
tolkas på annat sätt än att man inte är
intresserad av att hålla arrendesystemet
vid makt. Ty nog måste man ha
klart för sig att jordbruket — även det
större jordbruket — befinner sig i det
läget att det inte finns möjligheter att
exempelvis kosta på byggnader på en

Allmänpolitisk debatt

arrendegård i den utsträckning sådana
behövs med hänsyn till jordbrukets bedrivande
just på den arrendegården
utan hänsyn till företagsekonomiska
synpunkter. Yar skall för övrigt markägaren,
om han går in för en sådan bebyggelse,
ta pengarna i dessa tider av
kreditrestriktioner? Kommer han att få
låna pengar av lantbruksnämnderna?
Det är jag inte säker på.

Denna debatt skulle ju kallas allmänekonomisk
debatt. Jag skall inte prata
så mycket om ekonomi, men jag skall
i alla fall utveckla något av det sistnämnda.

Herr Gustafson i Göteborg talade här
tidigare i dag om medelstora och små
företagare, som inte kan sova om nätterna
av oro inför sitt företags fortbestånd.
Jag hör till dessa företagare. Jag kan
inte sova om nätterna därför att jag inte
vet var jag skall ta pengar till skatterna,
och andra utgifter. Nästa år blir det
ännu värre: företagaravgift, höjda skattesatser,
borttagande av avdraget för
kommunalskatt osv.

Vad är det man egentligen vill på regeringshåll?
Under en god middag efter
Arbetsgivareföreningens stämma händer
det ibland att regeringens representant
i sitt tacktal talar om förmånen att vi
har stora och välskötta jordbruk och att
det skall vara fina, rationella enheter.
Samtidigt sätter man in all kraft på
att skattevägen slå sönder dessa enheter.

På socialdemokratiskt håll tycker
man illa om att höra ordet smygsocialisering.
Kanske det inte är tillämpligt
här. Är det möjligen i stället fråga om
en ren och öppen socialisering? Säg i
så fall detta rent ut!

Jag har vid upprepade tillfällen begärt
att få svar på frågorna vad man
menar med att göra det omöjligt för de
stora rationella enheterna att existera
samtidigt som man dillar om att stora
enheter skulle vara någonting att eftersträva.
Jag har t. o. m. anlitat en statlig
institution för att försöka få någon ord -

120 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

ning på mitt jordbruk, som inte brukar
räknas till de mindre välskötta här i
landet. Lantbruksnämnden har räknat
hit och dit och kommit fram till att det
absolut bästa tänkbara resultatet blir
en årlig företagarförlust på bortåt 25 000
kronor. Skall man sedan börja laborera
litet stiger denna företagarförlust till
ett par hundratusen kronor.

Vad vill man? Vill man ha de stora
enheterna kvar eller vill man det inte?
Det är minst sagt något fåfängt att ställa
den frågan ännu en gång — jag lär väl
inte få något svar den här gången heller.
Men nog vore det roligt om man kunde
få i gång en diskussion om vad regeringen
egentligen vill. Man slår sönder
de stora enheter som går att slå sönder,
sådana som får styckas. Men den som
är innehavare av ett fideikommiss som
inte får styckas har ingen möjlighet att
nedbringa förmögenheten på det viset
och få en lindrigare skatt.

Detta är några frågor som det kunde
vara intressant att få svar på, men jag
kan ropa »Svara!» hur mycket som helst
— jag vet att jag inte får något svar
därför att det är obehagligt. Man kan
inte ge det svaret, helt enkelt. Den ena
handen vet inte vad den andra gör uppe
i Kungl. Maj :ts kansli. Det har vi nog
kommit underfund med tidigare.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Dagens debatt har till
stor del ägnats åt de ekonomiska frågorna.
Det har varit frågor som rör dagens
läge och frågor som berör samhällsutvecklingen
på litet längre sikt.

Nu har vi enligt talarlistans ämnesindelning
kommit in på en annan väsentlig
fråga, nämligen frågan om vår
miljö. Även här har vi frågeställningar
som berör dagsläget men också framtidsplaneringen.

I den valrörelse som vi hade för någon
månad sedan var miljön en av våra
huvudfrågor. Detta var inte överraskande
helt enkelt därför att frågan om vår
miljö blir en av 1970-talets största och

viktigaste. Det som är överraskande är
det ringa intresse som visats dessa frågor
under 1960-talets första del. Då avvisades
här i riksdagen år efter år centerns
motioner med krav på ett miljöpolitiskt
handlingsprogram.

De senaste åren har det liksom varit
»inne» att diskutera miljöfrågorna och
detta är mycket glädjande. Miljödebatten
måste föras på alla nivåer, men det
får inte stanna enbart vid en debatt.
Debatten måste ha till syfte och målsättning
att få fram handlingslinjer, så
att vi kan angripa de olika miljöproblem
som redan finns liksom att vi
skall kunna förebygga att miljöproblem
uppstår. Situationen är helt enkelt den
att miljöproblemen kräver handling. Det
gäller samhällsplaneringen i stort, det
gäller boendet och det gäller arbetsmiljön,
för att ta några viktiga miljöområden.

Vad beträffar samhällsplaneringen
har de tekniska och för tillfället de ekonomiska
aspekterna intagit den dominerande
ställningen. Hur människan
skall kunna fungera i ett samhälle har
fått en alltför undanskymd roll. Jag läste
i somras i en av Stockholmstidningarna
ett referat av en undersökning,
som socialarbetare och psykologer hade
utfört i en av Stockholms nya bostadsområden.
Enligt detta referat kom undersökarna
med något av ett nödrop.
De sade att det helt enkelt håller på att
växa fram en ny människotyp — med
kontaktsvårigheter, med dåligt ordförråd,
aggressiv osv.

Man frågar sig: Om vi skapar samhällen
av denna typ, där barn och ungdom
redan i tidig ålder får svårigheter
— anpassningsproblem, brist på samhällsgemenskap
— vad kommer då att
inträffa? Vilka problem kommer vi att
få i det framtida samhället? Hur skall
vi kunna komma till rätta med de sociala
problem vi har i samhället i dag,
om vi inte beaktar den enskildes situation
vid samhällsplaneringen? Vi klarar
rent ut sagt inte upp dessa problem utan

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

121

bäddar i stället för nya, väldiga svårigheter,
som samhället sedan skall försöka
bemästra till priset av höga kostnader
och många mänskliga tragedier.

Flera av kammarens ledamöter har
för några veckor sedan deltagit i landstingsmöten
och då fått fatta beslut om
att höja utdebiteringarna. Dessa skattehöjningar
är till stor del förorsakade av
den ständigt stigande sjukvårdsefterfrågan.
Vi kan nog litet var konstatera,
att om sjukvårdssektorn skall fortsätta
att svälla i samma tempo som under de
senaste åren har vi små möjligheter att
klara dem.

Till de ständigt ökande sjukvårdskostnaderna
kommer också förlusten av
arbetsinsatser. Enligt docent Levi förlorar
Sverige årligen över 80 miljoner
arbetsdagar genom sjukdom. En stor del
av dessa sjukdagar beror på psykiska
påfrestningar. Enligt statens institut för
folkhälsan kostar stressjukdomarna det
svenska samhället 5 miljarder kronor
per år.

Detta säger oss att det blir fler och
fler som inte kan fylla de krav som
ställs på att den enskilde skall anpassa
sig till ett alltmer komplicerat samhälle.
Det blir allt fler som inte orkar med det
stegrade arbetstempot, stressen, resorna
osv. utan drabbas av stressjukdomar.
Många äldre friställs, och kravet på flera
platser i skyddad verksamhet ökar.
Vi kan alltså konstatera att den nationalekonomiska
vinst som eftersträvas
med stegringen av arbetstempot har
en motvikt i samtidiga miljardförluster
för vårt samhälle. I det pris som vi får
betala för en i många avseenden hög
standard ingår uppenbarligen ett betydande
mått av psykiska påfrestningar
och stora risker för missanpassning och
bestående lidanden.

Vi måste ge levnadsstandardsbegreppet
ett helt nytt innehåll, och i det måste
såväl den materiella försörjningen som
miljöfrågorna ingå. I vår samhällsplanering
måste vi ha som utgångspunkt
människans möjligheter att fungera. Det

Allmänpolitisk debatt

måste vara utgångspunkten när våra
samhällsplanerare drar upp riktlinjerna
för hur samhället skall utvecklas; då
kommer miljöfrågorna in som en mycket
viktig faktor i samhällsplaneringen
och de ekonomiska och tekniska termerna
blir inte dominerande. Arbetsmiljön
är en av de frågor som tilldragit
sig mycket stort intresse, särskilt under
det senaste året.

I sina kommentarer beträffande valutgången
tycktes herr Svensson i Eskilstuna
vilja göra gällande att friheten
och tryggheten för människorna kommer
via den statliga företagsamheten.
Jag vågar påstå att det inte är så helt
med den saken. Var har vi haft de stora
konflikterna och problemen på arbetsmarknaden
det här året? Jo, i det statliga
företaget LKAB. Och vad berodde
detta till stor del på? Ja, sannolikt spelade
miljöfrågorna stor roll. Vad är det
för diskussioner som i dag pågår bland
SJ-personalen? Är det inte miljöfrågorna,
det hårdare tempot, stressfaktorerna
osv.? De statliga företagen måste gå före
med gott exempel och visa miljövänlighet.

Jag läste för en tid sedan en artikel
i en tidskrift. En industriläkare tog där
upp de problem som i dag finns inom
industrin. Denne läkare skriver att en
till synes välpolerad yta, t. ex. en snygg
och väl genomtänkt verkstadslokal, kan
innehålla många negativa inslag när det
gäller hälsovården. Han skriver också:

»Alla har vi rätt till en skonsam arbetsmiljö,
men den bör också ge oss en
viss psykisk stimulans.---

Många människor — jag vill påstå ungefär
två tredjedelar av personalen på
ett företag med normalmiljö — lever i
dag i en så psykiskt latent situation att
en mycket liten extra påfrestning kan
vara tillräcklig som stressutlösare.»

Han kommer sedan fram till vissa
psykologiska situationer som påverkar
mentalhälsan och nämner bl. a. den
kraftiga tillströmningen av ny arbetskraft
som skapar oro för framtiden,

122 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

ängslan för brister i nya metoder, den
oro som otillfredsställande information
framkallar, ackordslönesystemet, maskinbuller,
hörselskador osv. Han menar
att vi måste lösa upp de bundna positioner
som i dag finns och få till stånd
en ökad förståelse för enskilda gruppers
problem.

Det är alltså frågeställningar som vi
i framtiden på ett helt annat sätt måste
få upp ögonen för. Det som skett under
de senaste åren har medfört att strålkastarna
har riktats på detta problem,
men jag vill än en gång understryka
att om vi skall komma till rätta med
de problem som vi i dag har måste vi
se till att de förebyggande insatserna
görs på ett helt annat sätt än tidigare.
Där kommer samhällsplaneringen in
som en mycket viktig faktor.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Häromdagen kunde man
i en av dagstidningarna läsa om ett
norskt oceanforskningsfartyg som i
somras i Nordsjön påträffat ett 70 sjömil
långt och flera meter djupt lager av
död fisk. Händelsen hade av allt att
döma orsakssamband med innehållet i
något industriutsläpp. Fartyget hade
seglat hela tio timmar genom fisklagret.
Analyser visade att fiskdöden berodde
på ett giftigt ämne i en biprodukt vid
plasttillverkning i någon fabrik i ett av
länderna med förbindelse med Nordsjön.
Så långt denna notis.

Vi har ju andra rapporter som visar
att inte bara insjövatten hotas av förgiftning
och annan nedsmutsning, utan
detta gäller även de stora havsvattnen
på grund av omfattande oljeutsläpp och
andra former av svår förorening och
skadegörelse. Man har enligt uppgift
numera även ute på världshaven hittat
sammanklumpat avfall av alla möjliga
slag i stora kvantiteter.

Det här ger en ny, kanske oväntad
och i detta sammanhang också verkligt
obehaglig bekräftelse på riktigheten av
det gamla ordet av Paulus i Romarbre -

vet: »Ingen lever för sig själv!» Ingen
enskild gör detta men numera inte heller
någon enskild provins inom ett land
och inte ens någon enskild nation inom
den biosfär, där vi människor satts att
leva och verka under några korta år.
Alla övar inflytande på alla på vårt
krympande klot, negativt och positivt.
Insikten härom växer nog ganska allmänt.
Miljöproblemen uppfattas mer
och mer som internationella, i varje
fall då det gäller vatten och luft, eftersom
dessa element inte vet av några
landgränser och som potentiella bärare
av föroreningar når utöver dessa
gränser. Räckvidden av luft- och vattenföroreningar
blir därmed snabbt
multinationell eller internationell. Röken
från Ruhrområdets industrier i
Västtyskland förs av vindarna in över
vårt land och ger vid nederbörd svavelnedfall,
som bl. a. drabbar våra insjöar.
Företeelsen har nyss vidrörts här
i debatten. Avlopp från flera storstäder
i andra länder faller utan rening ut i
t. ex. Östersjön eller Öresund och når
lätt våra kuster såsom allmänt obehag
och ger påtagliga skadeeffekter, om utvecklingen
får fritt fortsätta utan motåtgärder.

Utom att miljöproblemen sålunda
snabbt fått en internationell dimension
har dessa problem också — främst genom
forskningsinsatser — tvingat oss
till en bedömning utifrån mera långsiktiga
perspektiv. Produktionen av vissa
moderna tvättmedel har inneburit en
vinst för både konsumenter och producenter
på kort sikt, men på litet längre
sikt drabbas båda grupperna av medborgare
av den biologiska skada som
dessa tvättmedel åstadkommer i våra
sjösystem. Hårdexploateringen av luft
och vatten, som här tidigare har berörts,
leder till höggradigt hälsofarliga
bieffekter, som man med litet fantasi
borde ha kunnat förutse och tidigare än
i den bittra erfarenhetens långtidsperspektiv
säkert kunde ha förebyggt.

Att mycket återstår att göra på miljö -

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

123

politikens område är alldeles uppenbart.
Jordbruksministern har själv sagt
att »den stora bristen i vår lagstiftning
på miljövårdsområdet är att vi i dag
inte har möjlighet att med lagens hjälp
stoppa utflödet av alla miljöfarliga produkter».
Han hoppades vid det tillfälle
i början av det innevarande s. k. naturvårdsåret
då dessa ord uttalades att
han snart skulle få tillfälle att täppa
till denna lucka i lagen och hänvisade
till arbetet i miljökontrollutredningen,
i vars direktiv den omvända bevisbördans
princip rörande miljöfarliga ämnen
lanseras såsom en huvudlinje för
en ny lagstiftning. Den som importerar
eller tillverkar en produkt som kan
misstänkas ha miljöfarliga egenskaper
eller som innehåller ämnen med ofullständigt
kända effekter skall kunna åläggas
att redovisa vilka ämnen som ingår
i produkten och i princip svara för att
denna inte vid normal användning och
destruktion får skadliga verkningar från
miljövårdssynpunkt.

Det är tydligt att man för litet tagit
människan själv till utgångspunkt i miljövårdsdebatten.
När något miljöproblem
framträtt genom att tekniken till
sina konsekvenser tillåtits gå för långt,
t. ex. fiskdöd genom vattenförgiftning,
har man skyndat fram med motåtgärder
först i efterhand och sålunda inte
visat förutseende genom att söka skapa
allmänna garantier för att tillgodose
människans mest elementära livsbehov:
rätten till oskadligt vatten, oskadad luft
och tillgång till livsmedel som är garanterat
fria från hälsorisker. Det har alltför
länge varit fråga om ett outtalat
krav på människans anpassning till produktionen.

Samhället, som man hoppats få skydd
av för människans egen skull, har svikit.
Nu måste det gälla produktionens
och samhällets anpassning till människan
— ett mänskligare samhälle! Vi
är tydligen, glädjande nog, på väg mot
en utveckling av en svensk miljövårdspolitik
med denna aktiva och preven -

Allmänpolitisk debatt

tiva inriktning.

Klart är att miljöförstöringen såsom
ett alltmer internationellt problem även
fordrar internationella överenskommelser,
det må vara i form av deklarationer,
rekommendationer eller rent av —-för vissa problem — artiklar eller konventioner.
Vad skall sådana överenskommelser
gå ut på?

Enligt min mening vore det, för att
ta ett exempel, nu på tiden att rätten
till god miljö för den enskilda människan
i åtminstone vissa elementära
hänseenden fastslogs på ett auktoritativt
sätt i något dokument av samma
höga dignitet som 1948 års FN-deklaration
om de mänskliga rättigheterna
— kanske i form av en artikel i denna
deklaration.

I början av detta naturvårdsår vilket,
som bekant, firas av 22 europeiska
länder under mottot »Människan i naturen»,
medan Sverige haft ett eget
tema, nämligen »Naturvård utan gränser»,
hölls i Europarådets regi en stor
naturvårdskonferens i Strasbourg. Vid
konferensen företräddes Sverige av en
regeringsdelegation med jordbruksministern
i spetsen. Enligt föreliggande
rapport antog konferensen en omfattande
deklaration om miljöskydd och naturvård
i Europa. Denna deklaration inleds
med ett fastläggande av tre punkter
angående strategin mot miljöförstöring.

För det första måste utnyttjande och
vård av naturresurserna ges hög politisk
prioritet med klar ansvarsförankring
på ministernivå.

För det andra måste åtgärder för att
bringa förgiftningen av luft, vatten och
mark under kontroll förstärkas eller,
där så erfordras, introduceras och i
samband därmed internationellt överenskomna
normer för sådana strävanden
antas så snart som möjligt.

För det tredje måste lagstiftning och
regleringar för att skydda miljön så
mycket som möjligt harmonisera inom
Europa.

124 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

Efter dessa hållpunkter för miljövårdsstrategin
följer en del riktlinjer
för denna strategi på internationellt och
nationellt plan. Av största intresse är,
förutom förslag om att en ministerkonferens
snarast sammankallas, ett klart
uttalande av denna konferens att vissa
centrala miljövårdsproblem, som anges
i deklarationens principiella avsnitt,
inte kan lösas utan att den enskilde i
medvetande om vad som nu står på
spel känner personligt ansvar inför miljöfrågorna.

Av om möjligt ännu större intresse
är Strasbourg-konferensens förslag att
Europarådet skall få i uppdrag att utarbeta
ett protokoll som tillägg till den
europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna, garanterande varje
medborgare en ren och oskadad miljö.
Protokollet skulle omfatta den enskildes
rätt till luft och vatten som i rimlig
grad befriats från giftämnen, rätt
till en bullerfri tillvaro och tillträde i
rimlig omfattning till sjö och natur.

Herr talman! Om man besinnar att
hälsa enligt Världshälsoorganisationens
definition är ett tillstånd av fullt psykiskt,
fysiskt och socialt välbefinnande,
är det tämligen uppenbart att olika former
av miljöförstöring innebär ett hot
mot den mänskliga hälsan. Det förefaller
då befogat att man inte bara i anslutning
till Europarådskonventionen
utan även i FX-deklarationen om de
mänskliga rättigheterna skriver in som
en av dessa rättigheter den elementära
mänskliga rätten till oförstörd luft,
oskadat vatten, bullerfri livsmiljö o. s. v.
Hur denna nya artikel som en av utvecklingen
aktualiserad och angelägen
komplettering till deklarationens nuvarande
30 artiklar lämpligen skall formuleras
kunde bli en värdig uppgift för
den FN-konferens om den mänskliga
miljön som skall hållas i Sverige 1972.

Enligt regeringens enkätsvar till FNsekretariatet
om målsättning och förberedelsearbete
för denna konferens
har tanken framförts att konferensen

skall användas som ett världsforum att
stadfästa en deklaration rörande den
mänskliga miljön, en idé som regeringen
understöder.

Det skulle väl vara lämpligt att i detta
sammanhang förslag utarbetades till
en ny rättighetsartikel. Möjligen kan det
visa sig svårt att utforma en artikel
som har sådant av alla nationer godtaget
innehåll att den kan ingå i FNdeklarationen.
Då står ju möjligheten
öppen att göra en särskild deklaration
i form av ett tilläggsprotokoll e. d. till
FN-deklarationen. Ett textutkast till en
dylik av FN utfärdad rättighetsförklaring
om miljön utformades vid en av
Svenska FN-förbundet anordnad konferens
i december förra året, ett utkast
som väl kan bilda utgångspunkt för
den fortsatta bedömningen och handläggningen
av denna fråga.

Man får naturligtvis inte, herr talman,
överdriva betydelsen av en artikel
eller annat uttryck för FN:s attityd till
sådana grundläggande minimikrav på
den mänskliga miljön med i sinom tid
fullt godkännande av dess generalförsamling,
men att en sådan formulerad
och auktoriserad reaktion inför miljöproblemen
särskilt initialt skulle kunna
spela en ganska stor roll som inspirationsfaktor
och för den internationella
opinionsbildningen är väl knappast
att ta miste på. Jag hoppas att regeringen
vill överväga detta förslag och
ta erforderliga initiativ, t. ex. efter prövning
inom den svenska FN-delegationen
såsom en förberedelse. Jag hoppas
också att ledamoten av denna kammare,
herr Erlander, som leder det svenska
förberedelsearbetet för konferensen
1972, skall finna detta uppslag värt ett
allvarligt och positivt övervägande. Då
skulle utsikter kanske finnas att något
mera konkret kom ut av den konferens
som nu planeras.

Klart är, herr talman, att det vore
mycket att säga om innehållet i önskvärda
internationella konventioner eller
andra av FN-staterna gemensamt

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34 125

antagna och mera bindande dokument
eller instrument. Jag avstår därifrån,
eftersom jag vet att bl. a. fru Anér avser
att tala senare om internationell
miljövård. Sådana dokument bör dock
bl. a. gå ut på att skaffa fram fastlagda
normer för vad som kan anses tolerabelt
i fråga om föroreningar. Det skall
då med stor sannolikhet visa sig att behovet
av ökad målforskning för att skapa
grund för t. ex. internationellt överenskomna
normer för det buller som
kan anses oskadligt eller för tolerabel
reningsgrad för olika avgaser är mycket
stort, liksom att bättre mätmetoder
sannolikt måste utexperimenteras eller
att mätmetoderna förfinas.

Enligt regeringens enkätsvar om 1972
års FN-konferens lär överraskande nog
något helt säkert vetenskapligt grundat
besked om skadligheten av avgaser av
blybensin för den mänskliga organismen
inte finnas. Liknande svårigheter
för normbildningen — ehuru inte fullt
lika uttalade —■ föreligger beträffande
bullret, för att nu nämna ett annat exempel.
Forskningsbehovet accentueras
självfallet av sådana omständigheter, eftersom
miniminormer inte kan byggas
på annat än väl dokumenterade forskningsrön.

I fråga om angelägna miljövårdsåtgärder
på det egna nationella planet
vill jag hänvisa till folkpartiets stora
miljövårdsmotion, som skall besvaras
under höstriksdagen och som går ut
på att regeringen skall tillsätta en utredning
med uppgift att utarbeta ett
allmänt, rikstäckande miljövårdsprogram.
Motionen innehåller mer än dussinet
exempel på omfattande, angelägna
och konkreta åtgärder inom ramen
för ett sådant miljövårdsprogram. Vi
hoppas nu att denna motion får en välvillig
behandling av allmänna beredningsutskottet,
där den nu är under
prövning.

Till miljövårdsproblematiken har
man på senare tid allt oftare räknat
även de problem som sammanhänger
med de s. k. bruksgifterna, framför allt

Allmänpolitisk debatt

alkohol och tobak. Det berättigade i detta
lämnar jag därhän, även om jag samtidigt
vill referera till vad observatören
från Världshälsoorganisationen vid naturvårdsårets
Strasbourg-konferens anförde
i fråga om luftföroreningarna,
nämligen att cigarrettrökning ofta är
värre förorenande än den mera allmänna
luftnedsmutsningen, ett uttalande
som kan kompletteras med det faktum
att Världshälsoorganisationen förbjudit
cigarrettrökning vid sina sammanträden.
För övrigt har också den svenska
socialstyrelsen meddelat en bestämmelse
av samma innebörd avseende sina
sammanträdeslokaler.

Som vi alla känner till begärde 1968
års riksdag på förslag av andra lagutskottet
att hela frågekomplexet rörande
åtgärder för att minska tobakskonsumtionen
skulle bli föremål för utredning.
Den del av detta utredningskrav som
gäller åtgärder mot tobaksreklamen var
ett av motiven för Kungl. Maj:t att den
6 maj i år lämna justitieministern begärt
bemyndigande att tillsätta en utredning
i frågan om en enhetlig reglering
i grundlag och massmedia av yttrandefriheten
m. in. I direktiven för
denna utredning uttalas att grundlagarna
enligt en alltmer utbredd uppfattning
inte bör lägga hinder i vägen för
sådana begränsningar i den kommersiella
reklamen som kan motiveras med
omsorg om folkhälsan eller andra lika
viktiga skäl. Härvid åsyftades uttryckligen
bl. a. reklam för tobaksvaror och
alkoholhaltiga drycker.

Jag vill, herr talman, avslutningsvis
rikta uppmärksamheten på vissa förhållanden
avseende dels den sålunda
begärda utredningen om olika åtgärder
för att få till stånd en minskning av
tobakskonsumtionen, dels utredningen
angåede en massmedialag bl. a. innefattande
frågan om avlägsnande av
tryckfrihetsrättsliga hinder för lagliga
begränsningar av eller förbud mot reklamen
för sådana bruksgifter i nutidsmiljön
som tobaks- och alkoholva -

126 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt
ror.

Den förstnämnda utredningen — alltså
åtgärder för att minska tobakskonsumtionen
— har ännu inte tillsatts.
Många har undrat över detta förhållande
särskilt som andra lagutskottet i utskottets
i våras godkända utlåtande nr
35 uttalade, att det är angeläget att
»den av 1968 års riksdag begärda utredningen
i tobaksfrågan snarast kommer
till stånd». Utskottet förutsatte uttryckligen
att så sker och tilläde att enligt
utskottets mening något hinder inte kan
anses föreligga mot att utredningen bedrivs
parallellt med utredningen om en
massmedialag och den behandling av
reklamfrågan, som denna utredning förutsattes
uppta.

Vad gäller massmedialagutredningen
har denna utredning endast delvis tillsatts.
Enligt uppgift har sålunda justitierådet
Romanus tillkallats som ordförande,
medan övriga ledamöter ännu
inte utsetts, fast bemyndigande om utredningens
tillkallande lämnades redan
i början av maj. I de då givna direktiven
finns inte någon anvisning om att frågan
om undanröjande av tryckfrihetsrättsliga
hinder för lagbud medgivande
begränsning eller förbud mot tobaksoch
alkoholreklam skall behandlas med
förtur eller kunna föranleda delbetänkande.

Då den opinion, som drivit fram en
statlig utredning om reklamfrågan, inte
torde ha räknat med dess sammankoppling
med den sannolikt mycket tidskrävande
utredningen av en rad andra yttrandefrihetsrättsliga
problem, vill jag
gärna fråga justitieministern om inte
reklamfrågan på grund av styrkan och
bredden av den åsyftade opinionen kunde
behandlas i förtur och föranleda förslag
i form av delbetänkande. Därtill är
det säkert många både i riksdagen och
bland allmänheten som önskar veta hur
det ligger till med tillsättningen av de
båda utredningar jag här berört, når
dessa utredningar kan komma i gång
med sitt arbete etc.

Jag har i denna allmänpolitiska debatt
funnit det ligga nära till hands att
anknyta dessa här endast antydda iakttagelser
rörande de begärda utredningarna
om bruksgifterna till vad jag förut
anfört rörande miljöproblemen i stort.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Miljöfrågorna griper
in på de flesta sektorerna av samhällslivet.
Centerpartiet tog som bekant upp
miljöfrågorna så tidigt som 1962, då intresset
sannerligen inte var stort på
andra håll, och vi har inom centerpartiet
fortsatt att driva miljöfrågorna och
medverka till att skapa opinion för
dem. Vi har i ordet miljöpolitik alltid
integrerat både den yttre och den inre
miljön. Vår miljöpolitik har nära anknytning
till vår decentraliseringsideologi,
eftersom vi anser och tror att ett
decentraliserat samhälle har större möjligheter
att skapa en god miljö för människorna.

De negativa effekterna av den i vårt
land förda koncentrationspolitiken torde
stå klara. Vi ser misslyckandena när
det gäller bostäder och kommunikationer,
och jämlikhetspolitiken blir verkligen
satt på undantag, om vi jämför
olika regioner i vårt land. De sociala
konsekvenserna visar med bjärta eller
kanske svarta färger koncentrationens
nackdelar.

De visar sig bl. a. i omfattningen av
alkohol- och narkotikaproblemen i storstadskoncentrationerna.
Vi talar ofta om
dessa problem, använder ord, men
bakom orden finns en verklighet, som
vi måste sätta oss in i. Det gäller i verkligheten
människor som är förstörda
och trasiga, människor som lever i ett
elände som många gånger är svårt att
fatta, människor utan något som helst
hopp, utan vilja och tro på en framtid.

Vi har en ökad brottslighet och ett
ökat antal självmord. Vi oroar oss mycket
för trafikdöden. I TV redovisas varje
vecka helgens trafikoffer. Ändå är antalet
självmord enligt 1968 års siffror
fler än antalet döda i trafiken, 1 702

Onsdagen den 28 oktober 1970 era.

Nr 34

127

självmord mot 1 262 dödade i trafiken.
Det största antalet självmord förekommer
i storstadslänen.

Vi kommer aldrig att få veta orsakerna
till dessa självmord. Det är klart
att samlevnadsproblem, personliga problem
spelar in, men ett torde vara säkert,
nämligen att en del av dem det
gäller är offer för samhällsutvecklingen.
Högsta siffran vad beträffar självmord
redovisas för män i 45—49-årsåldern.
Man kan bara spekulera över vad det
kan bero på: friställningar, ekonomisk
otrygghet osv. Man erinrar sig den lilla
familjen på tre personer som drabbats
av arbetslöshet och sjukdom och som
utplånade sig själv helt.

Bakom allt detta döljer sig mycken
tragik och svårigheter som människor
inte har lyckats att klara av.

Det finns även vissa tendenser som
synes peka på att ökningen av människan
medellivslängd i stressande och
miljöovänliga områden stagnerar eller
t. o. m. börjar avta.

Vi människor är olika utrustade och
tål belastningar olika, och man kan fråga
sig om det i vårt samhälle skall tilllämpas
ett slags djungelns lag där den
starke får det bättre på den svages bekostnad.
Vad blir till slut välfärden värd
om allt fler blir utan, och vart tar jämlikheten
vägen? Man kan också ställa
frågan hur människan förverkligar sig
själv. Reagerar hon som djuren som när
de förs samman i stora flockar blir
aggressiva?

Befolkningsomflyttningen i vårt land,
en omflyttning som över huvud taget
återfinnes i alla de högindustrialiserade
länderna, hotar att bli ett allt större problem.
Vårt eget land tillhör de länder
som har den relativt sett starkaste storstadskoncentrationen.
Sverige ligger på
tredje plats efter Australien och Danmark.
Den viktigaste anledningen till
koncentrationstendenserna tycks vara
dåligt underbyggda ekonomiska teorier
om att koncentration av näringsliv, befolkning
och allmän service ger s. k.

Allmänpolitisk debatt

optimal effekt. Denna teori har tyvärr
i alltför hög grad fått genomsyra samhällsplaneringen.
Man har underlåtit att
räkna med andra värderingar, miljönormer
och sociala hänsyn, och man
har dessutom glömt bort att på förhand
kalkylera med vilka följdkostnader samhället
får dras med.

Det mest slående exemplet är Storstockholmsregionens
utbyggnad. Planerare
och ekonomer — det har berörts
tidigare i debatten — räknar med att
liuvudstadsregionen år 1985 skall ha 1,9
miljoner invånare och år 2000 2,5 miljoner.
Regionens sammanlagda investeringar
fram till år 1985 skulle utgöra
cirka 100 miljarder kronor. Denna tillväxttakt
innebär att 90 procent av folkökningen
fram till år 2000 tillfaller Storstockholm,
medan övriga landet, främst
de andra storstadsregionerna, får ta
hand om den återstående ökningen på
10 procent. Slutsatsen måste vara att
glesbygderna blir allt glesare och att
den regionala obalansen fortsätter.

Statsmakterna har hittills inte kunnat
vända på denna utveckling mot en rättvisare
balans. Den lokaliseringspolitik
som förts har inte räckt till, dels på
grund av bristande vilja att bygga ut
den, dels på grund av åtgärder som verkat
i motsatt riktning.

Vi är medvetna om att stora pengar
genom åren har använts för lokaliseringsstöd,
men samtidigt har AMS, den
myndighet som i mycket är ansvarig
för den regionala omfördelningen, lagt
ned lika stora pengar på flyttningsbidrag
m. m. till dem som tvingats flytta
in i koncentrationsområden. Man har
alltså här, såsom vi påpekat många
gånger, givit med den ena handen och
tagit tillbaka med den andra.

För centerpartiets del ser vi det emellertid
som glädjande att regeringen nu
gått med på vårt förslag om en form av
etableringskontroll för storstadsområdena.
Personligen tycker jag särskilt att
det är glädjande därför att detta var den
första fråga jag tog upp här i riksdagen.

128 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

I den proposition om lokaliseringssamråd
som ligger på riksdagens bord
har man gått tillbaka till förre inrikesministerns
uttalande om att »den starka
tillväxten av storstadsområdena borde
dämpas och en del av expansionen avlänkas
till växtkraftiga stadsregioner på
skilda håll i landet».

Denna målsättning är visserligen något
oklar, och detsamma kan sägas om
de försök till riktlinjer som dragits upp
som grund för samrådsförfarandet. Detta
understryker ännu mer centerns krav
på en klart utformad befolkningsmässig
planering för varje region och en målsättning
även för samhällets centrala
beslut.

Förslaget om lokaliseringssamråd är
en lindrig form av etableringskontroll,
som reellt sett inte kan tvinga några
företag, inte ens större sådana, att välja
annan lokaliseringsort än ett storstadsområde.
Erfarenheten får emellertid
visa vilken effekt samrådsförfarandet
har för den framtida utvecklingen. Annars
kan ytterligare åtgärder komma att
bli nödvändiga. Man kanske behöver
pröva någon form av investeringsavgift
för etablering i storstadsområdena och
motsvarande investeringsbidrag för förslag
som väljer annan ort, t. ex^ inom de
delar av landet som motsvarar nuvarande
stödområdet.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! I en nyligen utkommen
bok för barn skildras miljöförstöringens
problematik ur socialistisk synpunkt.
Där framställs saken så, att om en enskild
vinstlysten person äger och driver
en fabrik, så skickar han allt avloppet
orenat ut i vattnet utan att bry sig om
följderna. Men när företaget övertas av
»alla» — alla de anställda eller alla i
landet, vilket det nu skall vara — upphör
föroreningarna, ty då är alla genast
villiga att betala vad det kostar att ta
hand om föroreningarna på annat sätt.

Att jag tillåter mig att citera en barnbok
i detta allvarliga sammanhang be -

ror på att denna sorts förenkling av de»
batten förekommer inte bara där utan
på ganska många andra håll. Man vill
ofta låta påskina att det är de enskilda
vinstintressena — naturligtvis inte de
anställdas intresse av en lönande hantering
— som är den enda grunden till
att miljön blir förstörd. Det skulle alltså
vara nödvändigt, men också tillräckligt,
att förändra äganderättsförhållandena
för att vattnet och luften skulle bli
rena.

Tyvärr är det som bekant inte så.
Runt Baikalsjön ligger inga enskilt ägda
fabriker som ger profit åt sina direktörer,
men inte desto mindre befinner sig
sjön i ungefär samma usla tillstånd som
Eriesjön mellan USA och Canada. I
Sovjet har det till för helt nyligen ansetts
djupt opatriotiskt att så mycket
som nämna ordet miljövård i samband
med industrin, ty då skulle man ju lägga
hinder i vägen för produktionen. I
det hänseendet har det faktiskt inträtt
förbättringar på senare tid. Inte ens i
Sovjetunionen går det att totalt ignorera
folkopinionen, utan man lär även i
Leningrad nu ha planer på att bygga reningsverk.
Men att skillnaden mellan
statskapitalism och blandekonomi skulle
vara skillnaden mellan en ren miljö
och en nedsmutsad kan inte beläggas
med några som helst fakta.

Man får gräva djupare än så, om man
vill hitta de verkliga ekonomiska anledningarna
till att de industrialiserade
samhällena — liksom en stor del av
dem som just nu håller på att industrialiseras
—• ser till de mycket kortsiktiga
vinsterna och inte till de långsiktiga
förlusterna och de fruktansvärda riskerna
med miljöförstöringen. Ja, man
kan t. o. m. gräva så djupt att man över
huvud taget ifrågasätter begreppet nationalprodukt
och framför allt värdet av
att denna nationalprodukt årligen ökar
med en viss procent. I varje fall måste
man, enligt vad en hel del nationalekonomer
numera uttalar, från bruttonationalprodukten
dra bort vad de kallar

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

129

bruttonationalskräpet, dvs. alla de extra
kostnader som miljöförstöringen för
med sig, för att få en något så när korrekt
siffra.

Jag skall inte räkna upp alla ingredienserna
i »bruttonationalskräpet». De
tre föregående talarna har redovisat
olika delar av det. Listan blir emellertid
nästan lika lång som bruttonationalproduktens
samtliga inkomstposter, och
en del säger att slutresultatet är negativt.

Även om man inte vill anlägga så
drastiska synpunkter på nationalbudgeten
som dessa — för min del tror jag
att vi ganska snart blir tvungna till det
— är det i varje fall nödvändigt att redan
i dag ändra om vårt ekonomiska
tänkande på så sätt att vi i en varas
kostnader också innefattar kostnaderna
för att förhindra miljöförstöringen,
dvs. för att förebygga de faror som människor
utsätts för dels under varans tillverkning,
dels vid dess kvittblivning.

I dagens läge betalar vi t. ex. för vad
det kostar att tillverka en bil men inte
kostnaderna för att skrota ned den och
för att fördela dess användbara ingredienser
till nya ändamål.

Vi betalar vidare för engångsglas och
plastförpackningar vad det kostar att
tillverka dem och sparar in arbete på
att endast använda dem en gång. Vi betalar
emellertid som bekant inte för vad
det kostar att bränna eller på annat
sätt förstöra dem och inte heller för
att förebygga den skada de gör när de
eller resterna av dem hamnar på fel
plats, t. ex. i magen på ett rådjur eller
i foten på ett barfotabarn.

Vi låter fabrikantens utgifter för
tomtmark, löner och råvaror få sin plats
i dennes priskalkyl men däremot inte
kostnaderna för de skador han exempelvis
utsätter havs- eller sjövattnet för.

En kalkyl över den enskilda varans
pris, som skulle innefatta alla dessa
verkliga kostnader, är inte längre någon
romantisk dröm bland verklighetsfrämmande
naturvårdare. Sådana förslag
5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Allmänpolitisk debatt

diskuteras numera på fullt allvar av nationalekonomer,
forskare, tekniker och
politiker, ja, till och med av affärsmän
i alla industriländer. Man behöver inte
längre känna sig som en verklighetsfrämmande
idealist om man t. ex. resonerar
på följande sätt: »Om vi med metoder
av detta slag upptäcker att somliga
varor är för dyra att framställa och
sälja, har vi gjort en mycket väsentlig
ekonomisk upptäckt, och då skall dessa
varor inte längre säljas.»

Om man vill räkna med miljön som
ett ekonomiskt värde, betyder det naturligtvis
inte att man vill dela ut någon
obetingad rätt att köpa dålig miljö åt
andra genom ersättning i pengar. Man
kan inte säga som vissa västtyska industrier
vid Nordsjökusten lär göra:
»Tala bara om för oss vad det kostar
att vi förstör flundrefisket med vår
svavelsyra, så skall vi nog betala det!»
Poängen med att ekonomiskt värdera
miljön är tvärtom att man upptäcker
att den sortens kalkyler inte går ihop.
Ingen kan betala vad somliga miljöer
är värda, när det nämligen uttrycks inte
bara i flundror utan i människors behov
av en arbetsplats eller en fritidsplats,
där de kan trivas och leva utan omänskliga
påfrestningar. Obönhörliga förbud
måste ofta till för sådant som helt enkelt
inte får förstöras.

Men eftersom direkta förbud för t. ex.
industriavfall eller kommunala avlopp
under en viss reningsgrad också alltid
är en fråga om ekonomiska avvägningar
och i sista hand måste bli en politisk
kompromiss mellan det möjliga och det
önskvärda, så är det ofrånkomligt och
nyttigt att man vänjer sig att värdera
miljö i pengar — inte minst i de fält där
det blir fråga om sådana penningsummor
att de är omöjliga att betala. Det är
nämligen det också ett politiskt argument
—- och ett oemotsägligt.

Däremot blir värdering i pengar ett
utomordentligt hjälpmedel när det gäller
att få ned miljöförstöringen långt
under de maxivärden som är de enda
34

130 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

en förbudslag kan uppställa. Vill man
nedbringa skadorna så nära noll som
möjligt är ofta det enda sättet att låta
nedsmutsarna betala för varje liter lort,
eller vad det nu är fråga om, som de
släpper ut över en viss tillåten nivå. Då
får de nämligen ett direkt ekonomiskt
intresse av att rena sitt avlopp totalt
eller så nära totalt som möjligt, och
nya tekniska åtgärder kommer att uppfinnas.
En omedelbar konsekvens av
detta resonemang är givetvis att sådana
normer måste göras internationella, åtminstone
bland sådana länder som direkt
konkurrerar med varandra. Så börjar
också verkligen att ske. Från allt
fler ansvariga håll hörs nu: »Vi måste
ha ett FN-fördrag eller åtminstone ett
fördrag mellan industriländerna om bestämda
emissionsgränser och normer
för föroreningar.»

Svårigheterna att få ihop ett sådant
fördrag behöver inte kommenteras. Inom
EEC har redan märkts att låt oss
säga de normer för buller eller avgaser,
som kanske Västtyskland eller Holland
är beredda att godta, kan inte Italien
eller Frankrike gå med på. Men både
från västtyskt och amerikanskt håll har
man redan sagt ifrån att man vill se utarbetandet
av ett förslag till en sådan
internationell överenskommelse om
emissionsnormer åtminstone diskuterat
eller påbörjat vid FN-konferensen i
Stockholm 1972.

Det skulle vara ytterst värdefullt om
den svenska regeringen, kanske i samråd
med de nordiska regeringarna, så
snart som möjligt ville ta ställning principiellt
också i denna sak.

En speciell svårighet blir naturligtvis
u-ländernas inställning. Vi vet att
de ser med ganska stor misstänksamhet
på alla förslag att, såsom de tycker,
sätta bojor på deras egen industriella
utveckling genom att kräva miljövårdshänsyn
som de nu utvecklade länderna
ingalunda tagit eller tar under sin expansion.
Desto viktigare är det att all
hjälp som ges till u-länder vare sig av

stater, enskilda företag eller övernationella
organ alltid åtföljs av noggranna
ekologiska studier, så att u-länderna får
dra fördel av bästa tillgängliga expertis
hur de skall kunna undvika våra misstag
och skapa industrier som är både
lönsamma för dem själva och som inte
förstör deras luft, jord och vatten. De
tekniska möjligheterna till detta existerar
kanske inte helt och hållet i dag,
men de kommer heller aldrig att finnas,
om det inte skapas efterfrågan på dem.
Efterfrågan på en ny sorts teknik, en
rumsren teknologi, är vad vi behöver i
den rymdfarkost där vi lever. Denna
efterfrågan måste i första hand skapas
med de politiska och nationalekonomiska
medel som står oss till buds. Tekniken
har hittills uppfunnit allt vi bett
den om och är säkert i stånd att göra
det även i detta fall om motiven finns.

Låt oss inrikta våra ansträngningar
på att skapa denna efterfrågan och dessa
motiv!

Man kan motverka kortsiktiga vinstintressen
genom att koppla ihop dem med
utgifter för de långsiktiga skadorna.
Man kan få fram mindre miljöskadliga
industriprocesser och avloppsförfaranden
när man gör det lönsamt för
teknikerna att uppfinna dem. Man kan
styra efterfrågan på olika typer av varor
genom att låta varje vara själv bära
det verkliga priset för sina miljöeffekter.
Vi behöver tekniska innovationer
för att rädda miljön, dvs. oss själva.
Men vi behöver också framför allt sociala
innovationer, nya sätt att fördela
de verkliga framställningskostnaderna
på dem som drar nytta av varorna och
som själva bör få bestämma hur mycket
de verkligen är villiga att offra för dem.
Företagens lönsamhetsförhållanden ändras
inte därför att ägandestrukturen
ändras, men däremot kan de förvandlas
genom att samhället ställer upp nya ramar
och normer både för dem och för
deras konkurrenter.

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

131

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Det skulle vara frestande
att i ett anförande ta upp de problem
som vårt nuvarande ekonomiska läge
medfört för betydande delar av näringslivet.
Då jag för min del vid denna sena
timme avstår därifrån och i stället befattar
mig endast med en speciell del
av frågan om arbetsgivaravgiften, gör
jag det för att ge så mycket större tyngd
åt detta problem. Jag syftar på den arbetsgivaravgift
som uttages på lönebeloppen
inom de fria religiösa samfunden
och ideella organisationerna, som
till väsentlig del är beroende av frivilliga
gåvor.

Arbetsgivaravgiften utgår ju som skatt
på utbetalade löner, och det görs ofta
gällande att denna skatt skall betalas
av alla som utbetalar löner för anställd
personal på samma sätt som han betalar
avgifter för personalens sociala förmåner.
Självfallet begär ingen befrielse
från erläggandet av avgifterna för
sociala förmåner, men för att förstå att
det finns bärande skäl för att se annorlunda
på frågan om arbetsgivaravgiften
för de anställda inom de fria religiösa
samfunden och de ideella organisationerna
är det nödvändigt att man erinrar
sig under vilka betingelser arbetsgivaravgiften
tillkom.

Innan mervärdeskatten infördes hade
vi omsättningsskatten. Den drabbade
även företagens investeringar. Genom
mervärdeskattens konstruktion fritogs
företagen från skyldigheten att betala
skatt på investeringar t. ex. vid maskinanskaffning.
Man får betala skatten men
får göra avdrag vid inbetalning av mervärdeskatten.
Det ansågs då skäligt att
med hänsyn till den nya förmånen och
som en kompensation åt statsverket belasta
företagen med en arbetsgivaravgift.

I den mån fria religiösa samfund och
ideella organisationer bedriver någon
rörelse med produktion och försäljning,
vilket också förekommer, är det helt i
sin ordning att arbetsgivaravgift erlägges
för de i sådan rörelse anställda.
5*— Andra kammarens protokoll 1970.

Allmänpolitisk debatt

Några privilegier vill vi inte begära.
Men det ter sig direkt stötande att arbetsgivaravgift
skall utgå för ideellt
verksam personal som avlönas med i allt
väsentligt frivilligt insamlade medel
som givarna redan har betalt skatt för.

I jämförelse med exempelvis svenska
kyrkan, där personalen i allt väsentligt
avlönas med allmänna medel som uttages
genom skatter, har de fria trossamfunden
betydande svårigheter när det
gäller att finna möjligheter att genomföra
en angelägen höjning av de anställdas
genomsnittligt sett mycket låga löner.
Som ledamot av centralstyrelsen
för Svenska missionsförbundet kan jag
intyga att vi där haft och har en ambition
att åstadkomma väsentliga förbättringar
på detta område, men vi känner
vår begränsning genom att vi är hänvisade
till att vädja om ökad offervilja hos
medlemmarna. Jag är djupt imponerad
av offerviljan för en ideell sak och jag
vet att förhållandena är helt likartade
inom andra samfund och ideella organisationer.

Det är förklarligt att man under sådana
förhållanden frågar sig om samhällets
uppskattning måste ta sig formen
av denna beskattning på ideellt arbete.

Regeringen kan inte vara okunnig om
att den av mig här behandlade frågan
betraktas med stort bekymmer inom
de berörda ideella organisationerna,
särskilt om skatten nu skulle fördubblas.
Det rör sig för dessa organisationer
om betydande belopp, men för statens
ekonomiska stabiliseringsprogram kan
dessa belopp på intet sätt vara avgörande.

Självfallet kommer jag att ansluta mig
till dem som vill att arbetsgivaravgiften
för de fria samfunden och de ideella
organisationerna skall borttagas. Det
bör vara möjligt att finna former för
rättvisa undantagsbestämmelser.

Sveriges frikyrkoråd har gjort framställning
om att ideella humanitära och
religiösa organisationer skall befrias
från arbetsgivaravgiften. Jag är medNr
34

132 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

veten om att det bland medlemmarna
i samfunden finns sådana som inte vill
ansluta sig till denna väg. Men de utgör
med all säkerhet en mycket liten minoritet,
och jag har uppfattat deras motiv
för sitt ställningstagande så att de
hellre skulle se att de berörda organisationerna
kompenserades på annat sätt. I
en resolution från Svenska missionsförbundets
generalkonferens förra året anpassades
också framställningen till regeringen
på sådant sätt att kompensationsvägen
hölls öppen. Framställningen föranledde
dock ingen åtgärd.

Jag vädjar på nytt till regeringen att
ta initiativ till att frågan på något sätt
löses, om yrkanden om borttagande av
arbetsgivaravgiften i berört avseende
inte skulle bifallas av riksdagen.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Vi har redan i dag haft
en lång debatt om det ekonomiska läget,
och jag skall i mitt anförande huvudsakligen
uppehålla mig vid den
mindre och medelstora företagsamhetens
problem.

I den diskussion om de mindre och
medelstora företagen som fördes under
valrörelsen och som alltjämt förs om
dessa företags betydelse, problem och
framtidsutsikter har man från skiftande
utgångspunkter kommit fram till starkt
varierande slutsatser. På vissa håll hävdas
att de mindre företagen inte kan
spela någon betydelsefull roll i det
framtida industrisamhället och att de
i konkurrens med storföretagen kommer
att slås ut. Andra grupper gör däremot
gällande att småindustrin väl kommer
att hävda sig i den industriella utvecklingen.

Att uppfattningarna så starkt går isär
är inte förvånande. Det sakliga underlaget
för en realistisk framtidsbedömning
är klent. Vi har en bristfällig statistik,
och vi saknar tillräckligt med vetenskapliga
undersökningar om den
mindre och medelstora företagsamheten.
Det är enligt min mening angeläget att

få fram sådana uppgifter, och industriministern
har också tillsatt en delegation
som skall belysa företagens nuvarande
situation och aktuella utvecklingsmöjligheter.
Det hade varit av värde
om vi hade haft tillgång till undersökningsresultatet
i den här pågående
debatten, så att man mera objektivt kunnat
belysa de problem och svårigheter
som den mindre och medelstora företagsamheten
har i dag.

Att denna företagarkategori spelar en
betydande roll i vårt näringsliv och för
vårt lands ekonomi är klart, över 90
procent av alla industriföretag har
mindre än 50 anställda. Dessa företag
svarar för över 30 procent av den totala
industrisysselsättningen. Storföretagen,
dvs. företag med över 500 anställda,
svarar för en ungefär lika stor
andel. Det är ett ibland förbisett faktum
att de människor som för sin sysselsättning
är beroende av småindustrin är
ungefär lika många som de som är beroende
av storföretagen. En utveckling
och effektivisering av dessa mindre företag
måste därför framstå som en väsentlig
uppgift även ur samhällsekonomisk
synpunkt.

Det talas i dag så mycket om storleksrationalisering,
men detta behöver inte
gälla småföretagen i lika hög grad
som storföretagen. De mindre företagen
har inte sällan specialiserat sig
kring ett litet sortiment och de har
ofta låga allmänomkostnader. De äger
därför goda förutsättningar att klara
även eu hård internationell konkurrens.
I ett avseende är emellertid dessa små
företag särskilt känsliga, och det är när
krediterna dras in. I nuläget är således
deras situation särskilt besvärlig. De
hårda kreditrestriktionerna och nedskärningen
av checkkrediterna har —
vare sig det har varit regeringens avsikt
eller inte — i första hand gått ut
över de mindre och medelstora företagen,
som på ett helt annat sätt än
storföretagen är direkt beroende av
långivning genom bankerna.

När åtskilliga hundratal företag, bl. a.

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34

133

genom annonser i tidningarna, i september
protesterade mot den av regeringen
förda kreditpolitiken viftades
detta bort av regeringen, som menade
att det var en propagandaåtgärd i anslutning
till valet. Det finns nog anledning
för regeringen att ta dessa protester
på allvar. Inledningsvis kan regeringen
studera konkursstatistiken.
T. o. m. september 1970 visar siffrorna
på mer än 2 640 konkurser, vilket om
man jämför med de nio första månaderna
1969 innebär en ökning med mer än
600 konkurser. Huvudparten är, enligt
den statistik som Svensk Handelstidning
Justitia för, företagskonkurser med allt
vad sådana innebär av arbetslöshet och
ekonomiskt avbräck för många.

Ett stöd för en normalisering av kreditmarknaden
har regeringen i dag också
att hämta från LO:s aktuella ekonomiska
översikt, i vilken det framhålls
att en viss lättnad i kreditpolitiken är
angelägen redan nu och att den inte
skulle utgöra någon fara för prisutvecklingen.

Det har i debatten om småföretagens
besvärliga situation efterlysts åtgärder
av regeringen för att hjälpa denna företagskategori
över de akuta svårigheterna.
Även om det finns en kreditmarknad
för den mindre företagsamheten
genom företagarföreningarna, AB Industrikredit
och AB Företagskredit, räcker
den inte i denna speciella situation. I
ett anförande i Örebro hänvisade finansminister
Sträng just till AB Företagskredit
och AB Industrikredit. Svårigheterna
för både företagarföreningarna
och de nämnda kreditinstituten att
låna ut pengar är emellertid för närvarande
verkligt akuta — man har i
stort sett inga pengar att låna ut till de
mindre företagarna.

Vid sidan av de aktuella skadeverkningar
som kreditåtstramningen för
med sig bör vi komma ihåg de långsiktiga
skador som blir följden av kreditrestriktionerna.
En undersökning helt
nyligen visar att mindre och medelstora

Allmänpolitisk debatt

företag under 1970 på grund av kreditrestriktionerna
hållit tillbaka investeringar
motsvarande nästan 40 procent
av 1969 års investeringsvärde, samtidigt
som många stora företag genom sin tillgång
på kapital på andra vägar inte
varit tvungna att vidta samma drastiska
åtstramningar.

Vi har samtidigt fått en minskning
av antalet sysselsatta inom industrin.
För att vi skall kunna behålla vår konkurrenskraft
måste vi göra ytterligare
investeringar i verkstäder och maskiner
för att kompensera den minskade sysselsättningen.
Regeringens åtgärder på
den ekonomiska politikens område har
nästan uteslutande riktat in sig på producerande
företag. Det är ungefär som
om man när man gallrade skog skulle
sätta yxan till de stora frötallarna och
låta buskvegetationen stå kvar. Det finns
andra samhällsområden — inom både
den privata och den offentliga konsumtionen
— där besparingsåtgärder i
första hand kan sättas in.

Skall vi kunna behålla vår konkurrenskraft
på världsmarknaden måste vi
fortsätta att investera både för att göra
de nuvarande produkterna billigare och
bättre och för att få fram nya produkter.
Vi har knappa arbetskraftsresurser,
och därför måste vi i vårt högindustrialiserade
samhälle investera i maskiner
för att kunna utnyttja vår väl utvecklade
teknologi.

Det borde vara av ett visst intresse
ur regeringens synvinkel att se till att
vi ligger över andra länder när det
gäller investeringar i stället för att försöka
snöpa investeringsbenägenheten.
Sysslar man med nationalekonomi får
man inte glömma att den allt överskuggande
delen av den svenska produktionen
kommer från de enskilda företagen
och att den svenska ekonomin
vilar på deras produktionsförmåga.

Nu har vi haft de hårda kreditrestriktionerna
mer än ett helt år, och de
mindre företagen har rätt att vänta sig
en morgonrodnad — de har rätt att

134 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

vänta sig en lättnad i kreditrestriktionerna
och en ökad lånevolym. Skulle
kreditrestriktionerna inte snart lätta får
man räkna med en negativ utveckling.
Många företag har skurit ned sina investeringar
i förhoppning om att kreditrestriktioner
av nuvarande hårdhetsgrad
inte kan bibehållas länge. Men orsaken
härtill torde också vara att det
tillgängliga kapitalet i första hand gått
åt för att klara akuta likviditetsproblem.
En lättnad i kreditsituationen skulle
troligen bli mycket positiv för småindustrins
del.

På det tekniska området har detta
medfört att ökade krav ställs på dagens
företag. Förmågan att anpassa produktion,
marknadsföring och administration
i takt med förändringarna i näringslivet
blir i allt högre grad avgörande
för företagens fortbestånd och utveckling.
Dagens företagare måste följa
branschutvecklingen och ha en bild av
hur konkurrenterna både hemma och
i utlandet utvecklar sina rörelser. Om
man är på det klara med de tekniska
satsningar som behöver göras, behöver
man kapital härför.

Svensk industri har tränats att leva
i ett hårt klimat. Den begär inte heller
att man skall lösa dess problem genom
att skapa ett drivhusklimat med hjälp
av tullhöjningar och importrestriktioner.
Det avgörande felet med vår ekonomiska
politik är inte att vi avstått
från detta protektionistiska skydd, utan
att vi inte har ställt tillräckliga resurser
till förfogande så att vi bättre kan
hävda oss på världsmarknaden och därmed
få exportinkomster stora nog att
betala den växande importen.

Från folkpartiet hävdade vi i våras
att det var orimligt att låta kreditpolitiken
bära hela bördan för att åstadkomma
balans i vår ekonomi, medan
regeringen, och särskilt finansminister
Sträng, betonade att vår ekonomi var
stark och att några särskilda åtgärder
för stabilisering inte behövdes. Nu är
valet över, och då visar regeringen i

handling att vi hade rätt. Avsikten med
finansminister Strängs skattepaket är
ju att dra in 1 800 miljoner kronor av
köpkraften för att få bättre balans 1
ekonomin. Åtstramningen på konsumentsidan
borde kombineras med åtgärder
för att stimulera produktionen
så att vi får en rimligare avvägning
mellan tillgång och efterfrågan och
mellan export och import.

Jag har tidigare i mitt anförande påpekat
den mindre och medelstora företagsamhetens
avgörande betydelse och
roll inom näringslivet. Det faktum att
produktionsvärdet för mindre företag
inom industri och hantverk uppgår till
drygt 30 miljarder kronor bevisar detta.
Den mindre företagsamheten har en
avgörande betydelse när det gäller nationalproduktens
tillväxt och därmed
samhällsekonomins utveckling. Att den
gruppen hävdar sig väl i alla jämförelser
även med de större företagen visar
den SHIO-utredning om förädlingsvärdet
per anställd som gjorts. För åren
1952 och 1964 ökade de mindre företagen
sitt förädlingsvärde per anställd
med 62 procent. Motsvarande ökning för
företag med 50—500 anställda var 41
procent och för storföretagen 53 procent.
Den mindre företagsamheten har
dessutom visat sig kunna särskilt väl
hävda sig och anpassa sig i en konjunkturnedgång.

Givetvis vet regeringen detta alltför
väl. Ändå intar den en så kallsinnig,
för att inte säga avvisande, hållning till
denna företagargrupp. På grund av den
trängda situation som småföretagen i
dag befinner sig i har man anledning
förvänta sig att kreditsituationen skall
lätta — att finansminister Sträng skall
vidta sådana lättnader i långivningen
för denna företagargrupp att företagen
på ett rimligt sätt kan klara de akuta
svårigheterna. Man vill inte gärna tro
att regeringen anser att denna företagarkategori
inom svenskt näringsliv bör
lära sig att bättre motstå ett mera bistert
klimat. Det vore begripligt under

Onsdagen den 28 oktober 1970 ein.

Nr 34

135

en bestämd förutsättning, nämligen att
företagen tidigare fått leva i ett drivhusklimat,
skyddade från den hårdnande
konkurrensen ute och hemma. Men
så är det inte. Temperaturen är nu så
låg att nedfrysning hotar vissa företag,
och jag anser att man bör förhindra att
så sker.

Den mindre och medelstora företagsamheten
har stor betydelse för vårt
näringsliv och för vår ekonomi. Det
finns därför anledning förvänta sig
snabba åtgärder från regeringens sida
i form av lättnader i kreditgivningen.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Den nu pågående kommunindelningsreformen,
som nedbringat
kommunernas antal till vid pass 275,
motiveras bl. a. med att kommunerna
skulle få kapacitet att klara sina uppgifter
ekonomiskt, tekniskt och planmässigt.
Den minskande skaran aktiva
förtroendemän är en uppenbar nackdel,
särskilt i tider då kravet på kontakt
med medborgarna blir alltmer påträngande.
Förespråkarna för kommunindelningsreformen
upprepar ideligen
som ett motargument att det mindre
antal förtroendevalda som skall verka
i kommunerna i framtiden får ta hand
om rejäla uppgifter. Att vara förtroendeman
i en liten och allmänt svag kommun
kan inte jämföras med ansvaret
och arbetsglädjen som kommunalmännen
i de nyskapade kommunerna får
känna.

Det är då underligt att uppleva att en
central styrning av de nya kommunernas
livsformer alltmer växer fram. Tidigare
har jag här i kammaren kritiserat
det arbete som kallades länsplanering
67 men som i verkligheten var en prognos
av enklaste slag. Den var huvud-,
sakligen byggd på trender i de senaste
årens utveckling och hade inte ett uns
med planering att göra. Men prognoserna
blev styrande som sådana prognoser
ofta blir. Där fanns ingen hjälp
att hämta för kommunblock som haft

Allmänpolitisk debatt
en negativ utveckling.

Sedan har forskningsarbetet fortsatt.
Man kan säga att det satte i gång efter
de negativa uttalandena om länsplanering
67, och nu har det utarbetats
riktlinjer för länsprogram 70. Där finns
inrymda planeringsmoment vilka kan
tänkas få en viss betydelse. Om finansdepartementet
via inrikesdepartementet
skall använda dessa program för kvotering
av kommunernas investeringsutrymme,
måste en omfördelning ske då
hinder för enskilda projekt uppkommer.
Det blir ett officiellt program i
kanslihuset och ett annat handlingsprogram
i kommunerna. Redan växlingarna
i möjligheterna att låna för kommunala
ändamål gör detta nödvändigt —
att låna kallas visst »negativt finansiellt
sparande» i finansplanen.

I ett brev till kommunernas styrelser
av den 29 juni i år har inrikesministern
velat lugna kommunalmännen något.
Han talar där om nödvändigheten
av att samhällets olika organ tar ömsesidig
hänsyn till varandra i sina planer
och intentioner. Inrikesministern
nämner vidare att en utbyggd kommunal
ekonomisk långtidsplanering är en
viktig hörnsten i ett sådant system, och
slutligen vill han sporra kommunerna
med att det är bra att ha en kommunal
planering när det gäller att på ett samlat
sätt påverka den statliga planeringen.

Jag tror också att det är bra att kommunerna
ger statsmakterna ett samlat
begrepp om sina anspråk, men däremot
kan jag inte förstå varför detta måste
ske genom en likriktning av alla ekonomiska
handlingsprogram och med en
detaljredovisning. Det finns faktiskt
kommuner som tidigare har utarbetat
egna system för ekonomisk långtidsplanering,
och Kommunförbundet liksom
dess föregångare, särskilt på den
landskommunala sidan, har långvarig
praktik i de avseendena.

Hur en kommun skall upprätta sin
ekonomiska långtidsplan är och bör för -

136 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Allmänpolitisk debatt

bli en kommunal angelägenhet. För
kommunalmannen är den närmast föregående
årssumman det mest intressanta.
Och då bygger han på erfarenheterna
från de närmast föregående åren och
det utrymme han hoppas få i framtiden.
Om vi nu håller oss bara till investeringsvolymen,
är den en ganska
stadig formel för de framtida behoven,
men det är summan det gäller. Pengarna
är inte öronmärkta, utan man använder
de pengar man har i kassan och
i fonder eller kan få i lån till det som
skall betalas den dag räkningen kommer.

I kölvattnet på denna av inrikesdepartementet
iscensatta prognos- och
programverksamhet har kommunerna
nu att upprätta för hela riket likriktade
ekonomiska långtidsplaner. För att
undgå missförstånd vill jag framhålla
att varje kommun enligt min mening
bör ha en sådan ekonomisk planering.
Jag har själv redan på 1950-talet varit
med om att i min hemkommun i
strid med socialdemokraterna införa en
ekonomisk investeringsplan, men vad
sker nu genom det s. k. fältprogrammet
KELP, som betyder kommunal ekonomisk
långtidsplanering? Jo, kommunerna
får i detalj redovisa vad de tänker
bygga och anlägga under de närmaste
fem åren. Kommunerna skall också tala
om varför de vill göra det och ange
hur de olika projekten är avsedda att
finansieras. Jag kan förstå att det har
ett visst intresse med tanke på nationalräkenskaperna
att få ett begrepp om
kommunernas behov och önskemål i de
här avseendena, främst kommunernas
anspråk på kapital. Däremot inser varken
jag eller kommunalmännen i gemen
inom drätselkammare och kommunalnämnder,
varför detaljerna skall behöva
redovisas — det blir i alla fall inte
så.

KELP har samordnats med de kommunala
bostadsbyggnadsprogrammen.
Hur fungerar då dessa? Jo, det anses
vara en stor kommunal fadäs om man

inte kan klara av att bygga den kvot
i lägenheter eller bostadsyta som man
fått, men det finns väl ingen av våra
medelstora och stora kommuner som
till punkt och pricka kan följa programmet.
Verkligheten gör det nödvändigt
att hastigt hitta på andra projekt
än de programmerade, om något hinder
uppstår -— det kan gälla svårigheter
med markfrågor, planfrågor och
kapitaltillgång som nödvändiggör en
förskjutning. Så blir det förvisso också
med de centralt insamlade ekonomiska
långtidsprogrammen.

Prioritering inom kommunen av olika
objekt är den viktigaste uppgiften
för kommunalmännen, har så varit och
kommer att så förbli. Det har kommit
till en annan uppgift för tillfället, som
vi hoppas inte skall vara så länge, och
den är att skaffa pengar. Den kullkastar
alla planer, även centraliserade ekonomiska
planer.

Kommunal självständighet i tillräckligt
stora kommuner är ett program
som man bör följa för framtiden. Jag
ställer mig skeptisk till den ekonomiska
långtidsplaneringen sådan den utförs.

Jag skall också, herr talman, säga
några ord om Kaitumpr oj ektet och annat
som har med det att göra. Projektet
har ju varit ett aktuellt diskussionsämne
den senaste tiden även här i riksdagen.

Först skall jag be att få citera vad
jordbruksministern sade i en debatt
den 22 oktober här i kammaren: »Nu
skall vi skicka frågan till vattendomstolen,
och sedan får vi avvakta resultatet
av dess bedömning.» Jag är inte
alldeles säker på alt det är riktigt så
det kommer att gå och skall gå.

När vi debatterade Vindelälven ville
herr Skoglund, som ju var den främste
förespråkaren för en utbyggnad, framställa
saken så att den debatt vi förde
föregrep vad vattendomstolen skulle avgöra.
Vi försvarade emellertid vår inställning
och försökte få herr Skoglund

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Nr 34 137

att inse att om man bestämmer sig för
att inte bygga ut Vindelälven, och inte
bygga ut Kaitum eller göra en överledning
från Kaitum till Lule älv, så
behöver man inte gå till vattendomstolen.
Det är den ena saken. Den andra
är att regeringen beträffande Vindelälven
enligt vattenlagen hade förbehållit
sig rätten att själv pröva saken
hur än vattendomstolen skulle ställa sig.
Då skulle vattendomstolen ge ett uttalande
— och gjorde det också — beträffande
Gautojaure, alltså vattenmagasinet
längst upp. Det är på samma sätt
här, skulle jag tro. Regeringen kommer
inte att låta detta gå bara till en vattendom.
Jag föreställer mig att regeringen
kan förbehålla sig rätten — vilket man
enligt vattenlagen mycket väl kan göra
— att själv avgöra frågan, oberoende
av vattendomen. Detta härrör från den
tid när vattenlagen kom till, år 1917.
Då vågade man inte lämna de fyra stora
sjöarna till vattendomstolarnas handhavande,
utan man sade att blir det
fråga om förändring av vattenståndet i
de fyra stora sjöarna, Vänern, Vättern,
Mälaren och Hjälmaren, förbehåller sig
regeringen rätten att avgöra frågan. Det
kan man också göra när det gäller andra
frågor av liknande stor betydelse.

Vi har i interpellationsdebatter påpekat
att älvarna nu är lika sällsynta
som de stora sjöarna. Vi har bara fyra
älvar kvar att över huvud taget diskutera.
Det är Vindelälven, Pite älv, Kalixälven
och Torneälven, och då finns det
alla skäl att regeringen gör på samma
sätt med dessa. Jag skulle tro att regeringen
har fattat ett sådant beslut fastän
jordbruksministern inte kom ihåg
det just när han svarade här i kammaren.

Sedan är det också en annan sak som
bör påpekas för att tillrättalägga detta.
Jordbruksministern sade att vi skall
följa lagar och förordningar. Det har
gått och skall gå lagligt till och nu skall
man lämna in en ansökan om vattendom.
Jag vill då bara påminna om en

Allmänpolitisk debatt

frågestund i våras med jordbruksministern,
när jag påpekade att den förundersökning
som man skall anhålla hos
länsstyrelsen om att få göra inte kom beträffande
Kaitumprojektet förrän länsstyrelsen
i Norrbottens län skrev till
vattenfallsstyrelsen och sade att det står
att läsa i tidningarna om att här håller
på att hända någonting med Kaitum.
Vad är det som händer? Kan vi få besked
om det? Mindre än en vecka efter
detta nödrop, som jag kallade det, kom
Vattenfalls ansökan enligt 1953 års förundersökningskungörelse
att få göra
dessa undersökningar. Det har alltså
inte gått riktigt lagligt till, men det håller
man väl på att rätta till nu. Jag har
emellertid velat påpeka den saken.

Vidare skulle jag vilja säga att vi som
i fortsättningen vill vara återhållsamma
i fråga om fortsatt utbyggande av
vår vattenkraft vill bevaka detta på
olika sätt. Jag ställde en fråga till industriminister
Wickman här i våras,
just när vi hade fått reda på att det
behövdes en elransonering, om han var
beredd att skära ned reklam för onödig
elkonsumtion. Uttrycket »onödig elkonsumtion»
hade jag fått ifrån ett uttalande
i televisionen, tror jag det var,
av en företrädare för vattenfallsstyrelsen
i samband med elransoneringen.
Man sade alltså själv, att det fanns onödig
elkonsumtion och att den hade uppkommit
genom långvariga reklamframstötar
från kraftproducenterna. Man
skulle ju åtminstone kunna undvika
onödig elkonsumtion. Men industriministern
var inte villig att hålla med om
detta utan sade, att det var någonting
övergående och att vi måste hålla i
gång. Jag lär emellertid få återkomma
till denna sak.

När det nu gäller Kaitum skulle jag
vilja framhålla, att jag har den uppfattningen
att projektet är onödigt från
kraftproduktionssynpunkt. Dessutom
rör det sig om ett så värdefullt område
att bara det gör att man inte bör tänka
i den riktningen.

138 Nr 34

Onsdagen den 28 oktober 1970 em.

Mitt råd till regeringen skulle dfirför
vara att inte göra någon framställning
till vattendomstolen. Varför skall man
besvära vattendomstolen med den här
saken, om man är beredd att avstå från
utbyggandet av de skäl som här har
anförts? Gunnar Helén har också tidigare
framhållit dels att det rör sig om
ett litet tillskott till vår elproduktion,
dels att man skulle bevara ett värdefullt
område om man lät bli att bygga
ut.

Slutligen skulle jag med anledning av
debatten häromdagen vilja säga, att jag
är helt på det klara med att kärnkraften
icke är problemfri utan att det också
finns många problem förknippade
med den.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta den fortsatta
överläggningen samt behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

För att såsom rapportör för Europarådets
kommitté för social- och hälsovårdsfrågor
representera kommittén vid
ett av rådet anordnat seminarium rörande
frivilligtjänst i u-länderna, vilket
hålles i Strasbourg, anhålles om ledig -

het från riksdagsarbetet under tiden
den 3—6 november 1970.

Stockholm den 28 oktober 1970

Daniel Wiklund

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 3

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Johansson i Skärstad (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående grundskoleelevs
möjlighet att studera på fritid,

herr Ahlmark (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående lagstiftning om förbud mot
krigspropaganda,

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående snabbare handläggning
av skördeskadeärenden, och

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående lantbruksnämndernas
innehav av jord.

§ 4

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.09 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE TRYCK. STHLM 70
014486