Nr 33 FORSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 33 FORSTA KAMMAREN 1967

26 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 26 maj Sid.

Granskning av statsrådsprotokoll ............................ 3

Om utredning angående kriminologisk och rättssociologisk forskning,
m. ................................................ 22

Om anläggande av pipe-lines ................................ 26

Planering av bebyggelseområden ............................ 29

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 26 maj

Konstitutionsutskottets memorial nr 34, ang. granskning av de i
statsrådet förda protokollen .............................. 3

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38, ang. allmänhetens
inställning till ordningsmakten m. in....................... 22

— nr 39, om åtgärder för att öka trafiksäkerheten ............ 26

— nr 40, om anläggande av pipe-lines........................ 26

— nr 41, ang. planering av bebyggelseområden och regionplanering
....................................................

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

Fredagen den 26 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 35,
statsutskottets memorial nr 119 och utlåtanden
nr 120—125, bankoutskottets
utlåtanden nr 31, 32, 40 och 42 samt
tredje lagutskottets memorial nr 48.

Ang. granskning av statsrådsprotokoll

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 34, i anledning av
granskning av de i statsrådet förda
protokollen.

Konstitutionsutskottet hade jämlikt
regeringsformen verkställt granskning
av statsrådsprotokollen för tiden från
början av 1966 års riksdag till början
av innevarande års riksdag.

Granskningsarbetet hade genomförts
efter andra principer än de förut tilllämpade.
Detta gällde såväl arbetets
organisation som redovisningen av resultatet.
Särskilt märktes att några yrkanden
jämlikt regeringsformens stadganden
eller eljest av den art som brukat
förekomma ej framställts. Memorialets
uppställning hade också blivit
en annan än den tidigare begagnade.

Memorialet var uppdelat på fyra avdelningar.
Först lämnades en redogörelse
för arbetssättet samt bakgrunden
till och innebörden av att tidigare
praxis frångåtts. Därefter gavs en översikt
över statsrådsprotokollens innehåll.
I följande avdelning redovisades
vissa ärenden och ämnen som varit
föremål för särskild uppmärksamhet

och föranlett uttalanden från utskottets
sida. Ett avslutande avsnitt upptog korta
uppgifter om övriga ärenden som
granskats.

Utskottet — vilket betonat, att memorialet
utgjorde resultatet av en försöksverksamhet
och att de framtida
arbetsformerna komme att bliva föremål
för överväganden inom utskottet
mot bakgrunden av de vunna erfarenheterna
— hade i memorialet anmält
den granskning som utförts samt resultaten
därav.

Vid memorialet fanns avgivet ett
särskilt yttrande av herr von Friesen,
med instämmande av herr Sveningsson,
fru Segerstedt W ib er g samt herrar
Herneiius, Sörenson, Magnusson i
Tumhult och Hamrin i Jönköping, avseende
personalutvecklingen i Kungl.
Maj:ts kansli.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Om man ville ta det
litet högtidligt, skulle man säkert kunna
framhålla att detta är ett historiskt
tillfälle. Även om det lär ha inträffat
någon gång på 1800-talet, så har det i
varje fall inte hänt tidigare under detta
århundrade, att här har lagts fram ett
enhälligt dechargememorial. När enighet
föreligger i ett ärende, brukar det
inte bli någon stor och omfattande debatt,
men något finns det kanske anledning
att uttala i detta sammanhang.

Som framgår av konstitutionsutskottets
dechargememorial i år har utskottet
denna gång gått in för att inte tilllämpa
den vanliga ordningen. Att utföra
dechargearbetet efter andra principer
har varit aktuellt tidigare. I början
på 1950-talet gjordes försök till en
reformering, och frågan har sedan dess
blivit utredd av författningsutredning -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
en, varefter den nu senast hamnat hos
grundlagberedningen.

Alt i samband med en ny författning
bli ense om dechargeförfarandet tycks
inte möta några större svårigheter. Här
kan erinras om att man i författningsutredningen
var överens om att de nuvarande
reglerna för statsrådens politiska
ansvarighet borde avskaffas. Ett
institut med misstroendeförklaring
skulle i stället svara för det politiska
ansvaret, och den formen kan säkert
bli mera tilltalande än den ordning som
varit och som alltjämt gäller.

Konstitutionsutskottets uppgift skulle
således framdeles vara att framlägga
och redovisa sin uppfattning om administrativ
praxis.

I det föreliggande dechargememorialet
bär inte framställts några anmärkningsyrkanden
enligt den kända § 107
regeringsformen, vare sig av majoriteten
eller reservationsvis. Att det skulle
bli någon majoritetsanmärkning enligt
§ 107 — om man bortser ifrån vad som
kan hända vid en lottdragning i utskottet
— hade säkert ingen väntat sig,
ty alla känner till att med den politiska
sammansättning riksdagen har är detta
med en majoritetsanmärkning och dess
konsekvenser en händelse som, även
när den är berättigad, aldrig inträffar.
Som vi erfarit många gånger tidigare,
råder starkaste tänkbara solidaritet
mellan de socialdemokratiska riksdagsmännen
och statsråden.

Även om dechargearbetet har bedrivits
på ett annat sätt i år, bör det kraftigt
framhållas, vilket också är utsagt i
memorialet, att den nya ordningen är
en försöksverksamhet och att det resultat
som uppnåtts har kommit till
stånd efter vissa ansträngningar från
olika håll. Det bör nog ändå sägas ut
att statsråden inte varit mera felfria
under detta granskningsår än tidigare.
Det hade även i år funnits goda möjligheter
till anmärkningar i den vanliga
och traditionella stilen. Om man nu
tycker att oppositionen har varit alltför
snäll och samarbetsvillig skall man där -

för inte tro, att några löften har givits
för framtiden. Det har varit med en viss
tvekan som vi inom oppositionen har
gått in för det förslag som här föreligger.

Det har i detta sammanhang sagts,
att utskottet när det gäller dechargearbetet
har prövat den nya författningen
i förskott. Detta kanske är riktigt —•
med det undantaget förstås, att det i
den svenska riksdagen ännu inte finns
något institut för misstroendevotum.
Skulle det under de närmaste åren bli
en ny författning, skulle det kanske inte
skada att i detta avseende pröva ett
nytt system. Även i den nya författningen
är det meningen att konstitutionsutskottet
fortgående skall granska statsrådens
arbete men dock inte göra något
försök att utkräva politiskt ansvar.
Granskningen skall i stället, som sagt,
omfatta administrativ praxis, och i utskottets
utlåtande skall upptagas vad
utskottet har funnit förtjäna att uppmärksammas,
men som inte är av den
beskaffenheten att det skulle kunna
leda till vare sig juridiskt eller politiskt
ansvar.

Man kan nog framhålla att granskningen,
även om det är många ärenden
som i år är infordrade och mycket material
som utskottet har sysslat med,
ändå inte har blivit så fullständig —
i varje fall inte från utskottets ledamöter.
Tiden har inte räckt till.

Utskottet anmäler nu, att det synes
lämpligt att varje år ta upp något eller
några kategorier av regeringsärenden
til! en mera ingående och systematisk
granskning. Det är nog riktigt att arbetet
denna gång har famnat över ett
alltför stort område. Att varje år infordra
ett mycket stort antal akter från
olika departement, eller från alla departement,
och med noggrannhet granska
dem kan inte gärna vara möjligt.

Det kan säkert ifrågasättas, vilket ändamål
som åsyftas med de bilagor och
förteckningar över de ärenden, som
regeringen haft att handlägga, ty till
största delen kan utskottsmaterialet —

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

om någon ville läsa det på det sättet —
uppfattas såsom en kanslihuskatalog
och inte mycket mer. Ja, det kanske
kan vara av intresse även för folk utanför
riksdagen att veta, vilka ärenden
de olika departementen sysslar med.
Det är inte meningen att ärendena på
detta sätt skall katalogiseras varje år,
men det kan vara till ledning även för
utskottets framtida arbete.

Utskottet framhåller att respektive
ledamöter liar haft full frihet och rätt
att framställa anmärkningsyrkanden,
och detta är riktigt. Ingen har kunnat
eller försökt hindra detta enligt gällande
regeringsform. Men de uttrycksmedlen
har inte kommit till användning;
allt intresse i den riktningen har övervunnits.
I tio punkter har utskottet i
stället gjort uttalanden, som inte har
formen av anmärkningar, om sådant
som vi anser vara brister och som borde
rättas till. Jag skall bara peka på
ett par av dessa uttalanden.

När det gäller riksdagsskrivelserna
understryker utskottet, att det som riksdagen
beslutar och som kommer till
uttryck i dessa skrivelser skall noga
beaktas och leda till åtgärder utan onödigt
dröjsmål. Utskottet menar och vill
att riksdagen skall respekteras.

På andra avdelningen, där jag varit
placerad, har vi bl. a. uppmärksammat
hur lång tid vissa besvärsärenden
tagit innan de blivit avgjorda av Kungl.
Maj:t. I vissa fall lär det vara så att
Kungl. Maj :t inte föreskriver inom vilken
tid remissvaren skall vara inne;
och då kan de långa dröjsmålen lätt
förklaras.

Den som anför besvär hos Kungl.
Maj:t har säkert alltid ett starkt intresse
av att besvären blir avgjorda inom
så kort tid som möjligt. Men även då
bevär inte kunnat upptagas till behandling
på grund av formella omständigheter,
har meddelande om att besvären
inte kunnat prövas kommit först efter
lång väntan. Detta kan inte vara en
tillfredsställande ordning, och utskottet

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
tycker att en annan praxis här bör tilllämpas.

Jag skall inte uppta tiden med ytterligare
uttalanden om de olika punkterna,
men på detta sätt skulle man kunna
gå från den ena punkten till den andra
och konstatera att det inte är betydelselösa
uttalanden som har gjorts. Detta
konstitutionsutskottets memorial kan
rekommenderas till närmare studium.

När det gäller de ärenden som bara
finns med i bilaga utan något uttalande
från avdelningsbehandling eller i
det samfällda utskottet, kan man också
konstatera att det inte är utan anledning
som de tagits upp. Det stora flertalet
av dem är sådana, att de gott kunde
gjorts till föremål för anmärkningsyrkanden;
men vi har som sagt denna
gång avstått härifrån.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Av herr Sveningssons
klargörande översikt har redan framgått,
att KU:s memorial innehåller åtskilliga
nyheter och bl. a. även ett aktningsvärt
antal tabeller och översikter,
avsedda att belysa och ge en inblick
i regeringsarbetet. Jag skulle tro att
även om detta bastanta innehåll till en
början avskräcker många, kommer det
att visa sig ha värde inte minst för dem
som vill veta om regeringsarbetet i dess
nuvarande form sker efter väl planlagda
linjer eller efter mer irrationella.
Visserligen utgår jag från att kammarens
ledamöter just nu inte känner någon
tvingande lust att fundera över
dessa frågor och att memorialet står sig
illa i konkurrensen med andra utlåtandens
mera matnyttiga innehåll.

Huruvida de många tabellerna och
översikterna kommit för att stanna beror
mycket på hur den försöksverksamhet
utfaller, som utskottet nu introducerat.
Enligt professor Parkinson —
som torde vara känd av alla — är det
lyckligast för det politiska och parla -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
mentariska livet och intresset kring
det, om man har två klart åtskilda partier
som står mot varandra och som
kan säga att motparten handlar fel. Då
uppstår ingen ovisshet bland ledamöterna,
säger han, och då kan den enskilde
ledamoten tryggt förlita sig på
att inom hans parti finns endast visa
män — professor Parkinson räknar inte
i kvinnor — vilkas anföranden utgöres
av en blandning av klokhet, vältalighet
och återhållsamhet. De andra
pratar strunt och har alltid fel.

Dessa klara linjer letar man förgäves
efter i konstitutionsutskottets memorial,
även om viljan funnits på sina håll till
en klar uppslutning efter partilinjerna.

Resultatet har blivit ett memorial,
som kanske i mångas tycke är färglöst.
Herr Sveningsson har redan framhållit
att löften inte har givits för framtiden
om hur memorialet skall se ut — jag
skulle tro att inget parti har givit något
löfte och att hans reservation gäller
för samtliga partier. Man skall emellertid
komma ihåg att här introduceras en
ny praxis för granskningsarbetet.

Det görs i memorialet stillsamma påpekanden
utan att något statsråd prickas.
Varken regeringsformens mäktiga
§ 106 eller den något mildare 107 har
åberopats. I stället består memorialets
första avsnitt av påpekanden om vilka
enighet rått.

Den hovsamma formen bör dock inte
föranleda någon att tro att påpekandena
saknar udd. Man kan vara mild i
orden men stark i sak. Det är sålunda
inte likgiltigt för dem som håller på
riksdagens anseende att dess beslut också
följes.

Konstitutionsutskottet har funnit anledning
påpeka, att riksdagens skrivelser
av regeringen bör göras till föremål
för åtgärder utan onödiga dröjsmål.
För att belysa sitt krav har utskottet
gjort en sammanställning över en
del fall som utskottet funnit behöva
påtalas. Liksom herr Sveningsson skall
jag beröra ett par av påpekandena.

I måndags hade justitieministern och

jag en fridfull debatt om regeringens
handläggning av ärenden med nordiska
aspekter. Justitieministern ansåg att
regeringen visade Nordiska rådets rekommendationer
all erforderlig uppmärksamhet.
Jag uppträdde som Rellingen.
I konstitutionsutskottets memorial
finner man bl. a. att riksdagen i
skrivelse begärt en snabb utredning om
stöd åt samnordiska åtgärder på formgivningens
område i enlighet med Nordiska
rådets rekommendation. Denna
begäran verkställdes på så sätt att skrivelsen
så gott som omedelbart lades
till handlingarna, samtidigt som man
tillställde utdrag ur statsrådsprotokollet
til! kommunikations- och handelsdepartementen.
Med andra ord — skrivelsen
ledde till just intet.

Riksdagen begärde, på konstitutionsutskottets
förslag, förra våren en utredning
om dagspressens ekonomiska villkor.
Jag vill lämna därhän om kravet
var klokt eller inte, men under det
gångna året har bl. a. i denna kammare
efterlysts vilka åtgärder som följt
efter skrivelsen. I går tillsattes en utredning,
och det återstår bara att konstatera,
att det var en ovanligt lycklig
slump som lät utredningen tillsättas så
snabbt efter memorialets publicering.

Det finns i memorialet andra fall av
liknande slag. Riksdagen har t. ex. i
skrivelse begärt högre straff för olaga
narkotikahandel och bättre förmåner
för blinda och döva barn — med andra
ord angelägna ärenden — utan att detta
har lett till några åtgärder.

Man kan här ändå endast tala om
stickprov. Hela memorialet får, som
herr Sveningsson också påpekat, sägas
bygga på stickprov från den praxis
som tillämpas i kanslihuset. Tiden har
inte medgivit något annat. Vad som
presterats är som sagt endast resultatet
av en försöksverksamhet.

Från försöksverksamheten kan rapporteras
att man också funnit att man
i handelsdepartementet har glömt bort
tryckfrihetsförordningens uttryckliga
föreskrift om att en begäran att få ut

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

hemliga handlingar skall behandlas
skyndsamt. I det fall som konstitutionsutskottet
stannat inför dröjde det tre
och ett halvt år innan vederbörande
fick besked om att hans begäran hade
avslagits. Ingen medborgare skall behöva
nöja sig med en sådan behandling.

Vidare har utskottet stannat inför ett
par fall, då regeringen inte begärt riksdagens
samtycke till förändringar i
lagstiftningen där så bort ske. Mest anmärkningsvärt
får väl sägas vara att
regeringen inte hört riksdagen då den
fattade beslut, som innebar att plastspiral
inte längre borde betraktas som
fosterfördrivande medel utan endast
som ett preventivmedel. Även om man
förstår, att regeringen mot bakgrunden
av befolkningsläget ute i världen ville
genomföra förändringen, kan man inte
komma ifrån att beslutet kan komma
i konflikt med brottsbalken.

Anmärkningsvärt förefaller regeringen
också ha handlat då den under åberopande
av en ändrad organisation förflyttat
domare, samtidigt som man beslöt
utreda hur förändringen skulle genomföras.
Att man dessutom ledigförklarat
tjänsterna och kallat det s. k.
presidentkollegiet till sammanträde för
att uttala sig om de sökande som inte
skulle komma i fråga. Allt detta utgör
en belysning av hur Parkinsons lag kan
tillämpas.

Bland de bilagor som fogats till memorialet
vill jag uppmana den eventuellt
vetgirige att med omsorg studera
den sjunde och sista. I den presenteras
åtskilliga ärenden som utskottet inte
tagit ställning till eller som huvudsakligen
behandlats endast i något av de
tre utskottsavdelningarna som man i
år gjutit nytt liv i. Läsaren får här
mestadels själv göra reflexionerna. Han
får belysning av den intrikata frågan
om minimibesättningen på vissa fartyg.
Det skulle inte förvåna mig om herr
Lokander i denna kammare och herr
Gunnar Carlsson i andra kammaren ler
belåtet konstaterande att det fanns fog

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
för deras kritik av regeringens lagtolkning.
Utskottet har i den visa enighetens
tecken avstått från att hysa någon
egen mening.

En försiktig meningsyttring förekommer
däremot i det ärende, som gäller
understöd åt i utlandet bosatta svenskar.
Här har tredje avdelningen med
instämmande av utskottet förklarat att
prövning av bidragen bör vidtagas med
en viss liberalitet. Uttalandet bygger
på en studie av några fall som behandlats
av myndigheterna med allt annat
än frikostighet. Någon reklam för välståndets
Sverige har det sannerligen inte
varit tal om vid utbetalandet av dessa
understöd till ensamma, gamla, sjuka
och ofta isolerade människor. Man
märker, att man inte behövt ta hänsyn
till den indignation som vid liknande
behandling här i hemlandet säkert skulle
komma till uttryck. Man kan möjligen
säga, att det visar sig att pressens
makt har sin betydelse. Dessa ensamma
människor har inte haft någon att
vända sig till som kunnat föra deras
talan.

Herr talman! Det finns i memorialet
endast ett särskilt yttrande som antyder
att meningarna stundom gått isär i utskottet.
I det yttrandet har herr von
Friesen med instämmande bl. a. av herrar
Sveningsson och Hernelius och av
mig från denna kammare uttalat vissa
betänkligheter inför personalutvecklingen
i Kungl. Maj:ts kansli. Man kan
nog inte uttrycka sig mycket försiktigare
i denna angelägenhet, och här skulle
jag tro att min vän professor Parkinson
skulle känna tillfredsställelse. Utvecklingen
tycks ge honom rätt, i synnerhet
som han varit mån om att betona
att ett ökat antal tjänstemän inte behöver
leda till minskad sysselsättning.

Författningsutredningen angav antalet
anställda i departementet till 576
år 1956. Våren 1967 hade antalet vuxit
till 1 127. Avlöningsanslagen hade från
1956/57 till 1966/67 stigit från i runt
tal 10 miljoner kronor till 41,5 miljoner
kronor.

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Ang. granskning av statsrådsprotokoll

Detta tycker vi är en betänklig utveckling.
Betänkligheten blir inte mindre
om man besinnar att 4 700 förvaltningsärenden
genom decentralisering
förts över till andra myndigheter — vilket
i och för sig naturligtvis måste betraktas
som lovvärt — och samtidigt
dessa myndigheter uppmanats iakttaga
restriktivitet vad gäller både personal
och utgifter. Visserligen har ärendena
förmodligen inte varit särskilt betungande,
men redan deras antal gör att
man kan tala om en avlastning för kanslihuset.
Antalet konselj ärenden uppgick
exempelvis år 1955 till 38 200, år
1966 var de 31 000.

Det betänkliga i denna personalutveckling
är att den, sedan den en gång
börjat, är svår att hejda. Dessutom kan
man ifrågasätta, om den inte skett med
en sådan hastighet att den skapat en
svårhanterlig ordning. Det förefaller
mig som om svårigheterna i dagarna
fått en drastisk belysning genom de
förhållanden i kommunikationsdepartementet
som väckt justitiekanslerns intresse.
Departementschefen har redan
tidigt betecknat det som »absolut otilllåtet
och otillbörligt» att sköta en privat
affärsverksamhet från ett tjänsterum
i kanslihuset. Vederbörande har sedan
blivit uppsagd från sin post. Personligen
vill jag inte fälla några omdömen
i en fråga som befinner sig under
utredning. Däremot tycker jag att
det är betänkligt att man över huvud
tillåter andra telefoner än tjänstetelefoner
i departementen.

Ofta påstås att det är riksdagens interpellationer
och enkla frågor som vållar
alltför mycket arbete. Det är riktigt,
herr talman, att vetgirigheten har vuxit
på ett sätt som kan vålla betänkligheter.
En översikt över antalet interpellationer
de senaste fyra åren fram till
den 15 maj visar att interpellationerna
i år ökat med ungefär 20 i vardera kammaren
i jämförelse med förra året —
de tidigare åren var antalet ungefär lika
stort. Svaren har inte ökat i samma
takt, åtminstone inte i denna kamma -

re. Här hade till den 15 maj besvarats
tre interpellationer mer än förra året,
i andra kammaren 25 mera. Den väsentliga
andelen svar faller därför inom ramen
för de enkla frågorna, som också
ökat avsevärt. Men någon överväldigande
arbetsanhopning kan de väl ändå
inte ha vållat.

■lag kan därför inte komma till annan
slutsats än att man här står inför
ett allvarligt problem med den nuvarande
personalutvecklingen.

När jag gör detta kan jag avslutningsvis
som tröst framhålla, att enligt min
vän Parkinson kan mitt missnöje bero
på att jag själv tillhör den grupp här
i huset som har för litet att säga till
om och som sällan blir tillfrågad. Men,
herr talman, jag vill tillägga att för de
uttalanden som utskottet gör står även
de som här i huset representerar inflytandet.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Sveningsson nyss gjorde, att
tala om ett historiskt ögonblick så till
vida som det under detta sekel icke
torde ha förekommit att ett dechargememorial
framlagts utan yrkande. Emellertid
kan man kanske — för att innebörden
av detta historiska ögonblick
icke skall missuppfattas utanför detta
hus — göra det tillägget att memorialets
karaktär därför icke innebär något
högt betyg åt regeringens ledamöter.
Snarast skulle man kunna säga att utskottet
— i varje fall oppositionen —
har använt sig av den moderna pedagogikens
— låt vara omstridda — nya
landvinningar och utgått från en relativ
betygsskala, d. v. s. talat om läget
inom klassen-regeringen. Därav fölier
också, att vitsorden blir av mindre värde
och icke särskilt relevanta.

Det är ju, herr talman, icke mindre
än 31 700 ärenden som har avgjorts i
konselj under föregående år, och det är
alldeles självklart, att vilka övermänniskor
som än sutte i vilken regering

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

som helst så skulle dessa 31 700 ärenden
icke gärna kunna passera utan
klander eller kritik i något avseende.
Det är frågor som omfattar så kontroversiella
ting som skönsbeslut i många
fall, utnämningar, samt avvägning av
riksdagens respektive regeringens befogenheter,
och det är då naturligt att
en opposition skulle kunna finna anmärkningar
och kritik. Det är desto
mera naturligt, som dessa anmärkningar
och denna kritik icke behöver bero
på statsrådens egna enligt oppositionen
felaktiga bedömningar eller försummelser
utan i lika mån kan bero på försummelser
eller felaktigheter under ärendenas
gång fram till konseljsalen — felaktigheter
och försummelser som statsråden
har att bära det politiska ansvaret
för, men som de kanske står personligen
utan ansvar för.

Under sådana förhållanden tycker
man att det kunde ha funnits utrymme
både i år och tidigare för anmärkningar
av gammal karaktär, bakom vilka
skulle ha stått ett enigt utskott. Emellertid
har det under de senaste åren visat
sig, som flera talare här har påpekat,
att det inte funnits utrymme för en
sådan enighet. Regeringspartiet har vägrat
att vara med om någonting sådant,
och därav har också följt att dechargeförfarandet
på sätt och vis kommit
i om icke vanrykte så dock åt sidan.
Det är denna bakgrund, herr talman,
som herr Sveningsson underströk, som
finns för författningsutredningens och
numera grundlagsberedningens övervägande
i denna sak.

I de tankegångar som därvid har
framkommit har man sökt sig till ett institut
med misstroendevotum i stället
för dechargeförfarande i vanlig mening
med anmärkningar av politisk karaktär
enligt 107 § regeringsformen, och man
har velat att konstitutionsutskottet i
stället skulle inrikta sig på granskning
och översyn av administrativ praxis.

Det är möjligt att det ligger någonting
i detta, herr talman, eftersom dechargeförfarandet
tillkom under andra

j-J, Första kammarens protokoll 1967. Nr 33

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
konstitutionella sedvänjor än de nuvarande
och att därför misstroendevotum
är en mera tidsenlig, parlamentarisk
möjlighet för ett snabbt ingripande från
riksdagens — folkrepresentationens —
sida gentemot regeringen eller dess enskilda
ledamöter.

Nu har man emellertid i år prövat att
granska administrativ praxis utan att
till sitt förfogande ha ett misstroendevotum.
Redan däri ligger, att det är
en försöksverksamhet.

Jag skall inte fördjupa mig i karaktären
av de påpekanden som utskottet
i all enighet gjort. Jag vill bara notera,
att man kan urskilja några grupper av
områden som utskottet i endräkt har
behandlat. Till den ena gruppen hör,
om jag så får uttrycka det, en viss tendens
till lagande efter läglighet hos regeringen.
Det är en tendens man t. ex.
kan iaktta i de nyss omnämnda domarförflyttningarna,
som redovisas i memorialet.
Det är en tendens som man
märker i frågan om riksdagens normgivningsmakt,
som är redovisad under
punkterna 6 och 7. Det är naturligtvis
en tendens som också återfinns under
vissa punkter i den mindre specificerade
bilagan. Denna tendens är oroväckande
i en rättsstat och är något
som man måste se upp med. Därav följer
att utskottet gjort dessa påpekanden.

Man kan kanske också finna en viss
tendens till administrativt slarv i en
annan grupp av ärenden — ett slarv,
som förekommit vid behandlingen av
riksdagens skrivelser, av vissa besvärsärenden
och även i andra sammanhang.
Detta har också nyss här påtalats.

Därjämte, herr talman, kan man finna
andra påpekanden som sammanfaller
med administrativ praxis. Jag
vill fästa uppmärksamheten på en
punkt, eftersom jag tillåtit mig att behandla
den förut från denna talarstol
vid upprepade tillfällen utan resultat.
Det gäller vad som står på sid. 19 om
att arbetsmarknadsstyrelsens använ -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
dande av de hundratals miljoner, som
den får förfoga över, i någon form bör
redovisas för riksdagen.

Det är, herr talman, ett ganska märkligt
förfarande att vi ibland diskuterar
mycket små anslagsfrågor, vi till och
med voterar gemensamt om belopp på
10 000, 15 000 och 20 000 kronor, medan
däremot 350 miljoner kronor överlämnas
till arbetsmarknadsstyrelsen
utan att i efterhand någon redovisning
äger rum till riksdagen. Jag hoppas på
en ändring på denna punkt efter utskottets
påpekande.

Beträffande det särskilda yttrande
som fru Segerstedt Wiberg har fäst
uppmärksamheten på ber jag att få
hänvisa till vad hon sade.

Herr talman! Sammanfattningsvis ber
jag att få säga — och det är ingenting
originellt, det är sagt av föregående
talare här i dag — att förhållandet i
år inte innebär att § 107 i regeringsformen
är dödförklarad och att det
från oppositionens synpunkt inte skulle
bli tillfälle till anmärkningar eller tillkännagivanden
i vanlig ordning under
kommande år, om anledning föreligger.
Det innebär ett försök att anpassa
granskningen till administrativ praxis,
ehuru med den stora svagheten att vi
ännu icke har ett misstroendevotum att
falla tillbaka på. Vi kan heller inte räkna
med att få det förrän i gynnsammaste
fall i mitten av 1970-talet.

Under mellantiden har vi emellertid
möjlighet att fortsätta med denna försöksverksamhet
eller att gå tillbaka till
gammal praxis. Det kan tänkas, herr
talman, att om det skulle bli ett skifte
av den politiska makten här i landet
— jag säger om, jag säger icke när —
skulle kanske även andra grupper än
de som i dag representerar oppositionen
vara intresserade av en återgång
till det gamla dechargeförfarandet.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Sedan det nu vittnats
så flitigt i den fråga, som föreligger,

kan det vara angeläget att det säges
något från min sida i detta sammanhang.

Jag har från denna plats flera gånger
under tidigare år talat om att jag inte
hyser någon större kärlek till § 107.
Denna »Tjocka Bertha» skjuter mitt i
högen utan att egentligen veta var det
träffar. Det är naturligtvis en brist i
riksdagens kontroll, att den skall vara
försedd med så — trots allt — bräckliga
instrument, och därför fäster jag
stora förväntningar vid den reform
som vi har påbörjat i år och där man
försöker komma fram till andra vägar,
vilka borde ge goda resultat.

Jag tycker att när vi i vårt memorial
exempelvis uttalar, som det heter på
ett ställe, att en fråga borde ha underställts
riksdagen, så innebär detta »borde»
en minst lika stark erinran som
någonsin ett anmärkningsyrkande,
framfört reservationsvis vid ett utlåtande.
Det har under gångna år, som omvittnats
här tidigare, utbildat sig en
praxis, som innebär att man från regeringspartiets
sida tillämpat någon sorts
ofelbarhetsdogm som egentligen har
omöjliggjort nära nog allt praktiskt arbete
som konstitutionsutskottet enligt
gällande grundlag skall utföra.

I längden tillmätes ett sådant reservationsyrkande
om anmärkning enligt
§ 107 såvitt jag kan förstå inget värde
av dem som uppträder som kritiker
eller över huvud taget är intresserade
av konstitutionsutskottets arbete. Det
är ganska naturligt att så blir fallet, ty
aktionen spelar som sagt ingen roll.
Där har sålunda riksdagen själv undergrävt
sin egen kontrollmöjlighet på ett
sätt som gör att vi måste söka oss andra
vägar.

Det memorial som nu föreligger är
sålunda ett utslag av detta, även om
jag gärna medger att det är ofullgånget
och kanske litet haltande på åtskilliga
punkter. Men jag vill gärna säga, herr
talman, att det är ett allvarligt menat
försök att beträda en ny väg. Det skulle
glädja mig personligen om denna

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

strävan kunde fullföljas under kommande
år, så att vi alltmer kunde
mejsla ut detta nya instrument därhän
att det verkligen skulle kunna utgöra
ett förtroendeingivande memorial över
det arbete som utförts i kanslihuset.

Man kan aldrig bortse ifrån det riktiga
i kravet att riksdagen vill granska
sitt verkställande organs arbete. Det är
ju en princip som slagit igenom i all
förvaltning, och det måste i allra högsta
grad gälla kanslihusets arbete och
riksdagen. Därför bör denna granskning
ske under sådana former, som
verkligen tas emot med förtroende från
allmänhetens sida.

Jag tror att den kartläggning av regeringens
arbete, som på detta vis nu har
påbörjats, är en utmärkt början till att
skapa ett sådant förtroendeingivande
instrument. Jag ger närmast dem rätt
som säger, att vi inte kan hålla på i
den omfattning som skett under innevarande
år, då den här sessionen, det
vill jag gärna betona, varit ytterst arbetstyngd,
utan att vi kanske år för år
får angripa en viss grupp av ärenden,
ett visst område av förvaltningen, för
att på det sättet så småningom penetrera
hela apparaturen.

Jag kan inte underlåta, herr talman,
att i detta sammanhang ge en eloge åt
de experter som i år varit konstitutionsutskottet
behjälpliga att göra vårt
arbete. De har såvitt jag kan bedöma
utfört en utomordentligt viktig insats
för att plocka fram material och penetrera
de problem, som vi haft anledning
att stanna inför.

Jag tror att det är en allmän uppfattning
i utskottet att man lyckats relativt
hyggligt. Jag tror också att man
är ense om att ett påpekande av den
art, som nu har skett till de ärenden
som omnämnts i första avdelningen,
inte har mindre tyngd i sig därför att
den märkliga § 107 inte åberopas i
sammanhanget. Det är sålunda såvitt
jag kan förstå en allmän förhoppning
från utskottets sida, att vad som här
har gjorts skall så till vida tas ad no -

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
tam, att det betraktas som en ledtråd
för det fortsatta arbetet i administrationen,
och jag tror att det är en angelägen
uppgift för oss alla.

Herr talman! Jag ber att kammaren
enligt utskottets hemställan skall lägga
memorialet till handlingarna.

Herr SöRENSON (fp):

Herr talman! Till demokratins väsen
hör såvitt jag förstår att den regerande
makten skall stå under folkets kontroll,
och vi menar att det är en mycket väsentlig
faktor. Dechargeinstitutet är en
av kontrollvägarna. Genom själva det institutets
existens blir väl situationen
den, att regeringen uppfordras att vara
vaksam med spelets regler.

Nu har här antytts, att det memorial
som föreligger är något tamt. Om man
ett ögonblick skall se den positiva sidan
av det, kan man möjligen säga så
här: Ingen verkligt tungt vägande anledning
till anmärkning fanns! Hade det
varit fallet, hade anmärkning naturligtvis
framställts. Det gäller såväl den politiska
som den administrativa sidan.

Men — och det tycker jag är mycket
väsentligt för kammaren att uppmärksamma
— vissa observationer har
gjorts och ett visst antal ärenden har
anmälts, där utskottet har framlagt sin
syn på regeringens administrativa förfarande.

Vad jag fäster vikt vid är att utskottet
här har uppträtt enigt. Vi är alltså
inte delade i dessa avseenden. Det borde
väl betyda att alla som det vederbör
är tvungna att begrunda vad utskottet
har sagt, och då har väl kontrollmakten
fungerat såsom den skall.

Vissa observationer har alltså gjorts.
Några allvarliga politiska anmärkningar
har inte funnits anledning till, men vi
har försökt att tränga in i det sätt, på
vilket regeringen har burit sitt ansvar.

En faktor som för mig är ganska
väsentlig och som herr Sveningsson antydde,
är frågan om solidariteten. Herr
Sveningsson antydde den naturliga situationen,
att de som representerar re -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
geringspartiet i KU är mycket angelägna
att visa sig solidariska mot regeringen.
En sådan situation är psykologiskt
mycket förklarlig. Jag vill alltså inte
yttra mig om hur det förfarits under
åren, men när jag själv under året för
första gången haft äran att vara ordinarie
ledamot av KU, har jag funderat
över innebörden av detta förhållande.
Som KU-ledamot måste jag lyfta
mig över varje fråga om solidaritet mot
ett parti, vare sig det är den ena regeringen
eller den andra. Den enda solidaritet
jag som ledamot av KU kan
uppleva är solidariteten mot dem som
givit mig uppdraget, nämligen mot riksdagen,
ty här är det ju riksdagen som
övar kontrollmakt över den regerande
makten. Jag finner den synpunkten vara
mycket väsentlig i det fortsatta arbetet.

Jag skall inte närmare orda om de
ärenden som konstitutionsutskottet särskilt
har observerat. Fru Segerstedt Wiberg
har ju mycket utförligt uppehållit
sig vid frågan om det starkt ökade personalantalet
i kanslihuset. Det är väl
inte underligt om man gör den reflexionen.
På ungefär tio år har antalet anställda
ökat med 147 procent, om jag
läser statistiken rätt. Då frågar man sig:
Har effektiviteten i kanslihuset under
den tiden också ökat med 147 procent?

Då kan man få höra detta: Skall inte
regeringen få den personal som täcker
behovet?

På den frågan kan man svara både ja
och nej. Det är klart att regeringen
skall ha de krafter som den behöver.
Men det finns en annan faktor. Vilken
organisation i vårt samhälle, i dagens
arbetsmarknadssituation med brist på
folk och med brist på utbildad, kvalificerad
personal, kan få allt vad den vill
ha? Det är både en ekonomisk och en
personell fråga. Man får väl göra den
reflexionen, att regeringen tvingas ställa
sig under samma dom som alla andra
i samhället. Jag tycker inte det är oriktigt
att man här ber regeringen observera
vad som har hänt och vad som i
framtiden kommer att hända.

Årets arbete, har det understrukits,
är ett försök. Som jag bedömer det är
det en positiv faktor, att en bättre översikt
över regeringens arbete har vunnits
i år än man kunnat presentera tidigare
år. Väsentligt synes vara, att kontrollmakten
är effektiv, saklig och levande.

Det är min tro att oppositionen, vare
sig den hör till den ena eller andra politiska
strukturen, kommer att vaka över
att här en effektiv, saklig och levande
kontroll upprätthålles. Det är för vår
demokratis friskhet en mycket väsenlig
faktor.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! De föregående talarna
har lagt synpunkter på såväl den försöksverksamhet,
som innebär en omläggning
av utskottets granskning, som
på vissa ärenden som har föranlett särskilda
uttalanden av utskottet. Jag tänker
därför inte ta upp kammarens tid
med kommentarer kring dessa avsnitt.

Jag vill dock gärna, herr talman,
framhålla att genom den nya formen av
granskningsarbetet, som ju genomförts
inte blott med hänsyn till juridiska och
formella synpunkter, utan också inriktats
på undersökning och redovisning
av allmän praxis vid handläggning av
regeringsärendena, är det min uppfattning,
att vi i avdelningsarbetet på ett
helt annat sätt än vid tidigare års dechargearbete
kommit i kontakt med den
rätts- eller hjälpsökande enskilda människans
problem och bekymmer. Det är
mot den bakgrunden som jag helt kort
vill kommentera en punkt i memorialets
fjärde avsnitt, bilaga 7, som är en
restpost övriga ärenden.

Där skymtar bakom administrativ
praxis och bakom paragrafer och kanslisvenska
medmänniskan i svårigheter,
hon som hos svenska myndigheter har
vädjat om förståelse och hjälp och förvisso
icke vädjat förgäves. Det är påtagligt
— och det är också glädjande
— att samstämmigheten partierna emellan
är stor beträffande åsikten, att administrativ
praxis kan förbättras.

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

Det kommer tydligt till uttryck under
bl. a. punkten 10, och den har tidigare
här blivit berörd av fru Segerstedt Wiberg.
Där uttalas önskemål om en positiv
tolkning av det lagrum som gäller
för ärendena under denna punkt — alltså
understöd till svenska medborgare
bosatta i utlandet. I det stora, omfattande
granskningsarbetet kan denna kategori
ärenden synas vara obetydliga
detaljer. Antalet ärenden under punkt
10 är ganska ringa — 1966 ett tiotal —-främst beroende på att dessa ärenden,
som tidigare handlagts av socialdepartementet,
enligt Kungl. Maj ds beslut från
och med den 3 juni 1966 handläggs av
utrikesdepartementets understöds nämnd.

Men, herr talman, om en granskning
av administrativ praxis leder till att livet
blir drägligare för landsmän i misär,
svenska medborgare som av olika skäl
blivit bofasta och stannat utanför Sveriges
gränser, är detta egentligen en rätt
väsentlig sak.

Jag är också övertygad om att detta
KU:s påpekande, som väl också blir
riksdagens, blir till stöd och uppmuntran
för våra svenska beskickningar i
deras hjälpinsatser på detta område.

Det är därför, herr talman, en glädje
att konstatera, att i försöksverksamheten
beträffande årets granskningsarbete,
är KU:s påpekande i bilaga 7 under
punkt 10 ett gott exempel på de gemensamma
ansträngningarna att tillämpa
icke blott lagens bokstav, utan framför
allt lagens anda.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Eftersom företrädare
för de övriga partierna har uttalat sig
om detta dechargememorial, kan det
kanske finnas anledning att säga något
även från vårt håll. Det borde dock
vara onödigt med kommentarer. Memorialet
talar för sig självt.

Det har emellertid givets vissa antydningar
under debatten om att regeringspartiets
företrädare skulle vara bära -

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
re av en solidaritet som i sig innefattade
något av en försvarsadvokats arbete.
Jag vill försäkra att så inte har varit
fallet under konstitutionsutskottets arbete.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i vice ordförandens yrkande om att detta
memorial iägges till handlingarna.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta
till orda i denna debatt, men här har
under diskussionen gjorts en de! uttalanden,
som gör att man måste ställa
sig något tveksam till det historiska
i detta ögonblick, såsom flera talare
tidigare har uttryckt det. Det kanske
är historiskt att det inte har framställts
några som helst yrkanden i detta memorial,
vare sig majoritetsvis eller reservationsvis.
De yttranden som har
förekommit bär gör dock att jag för
min del inte kan fatta memorialet riktigt
på samma sätt som när man först
läser igenom det.

Det har sagts här att det görs stillsamma
påpekanden och inte någon anmärkning
eller något tillkännagivande
i de gamla formerna. Fru Segerstedt
Wiberg sade dock i sitt anförande att
mest anmärkningsvärt är fallet med
plastspiralerna, och anmärkningsvärt
var också enligt hennes yttrande frågan
om förflyttning av domare. Herr
Torsten Andersson spetsade debatten
med att säga att ett »borde» innebär
en minst lika skarp erinran som ett reservationsvis
framfört tillkännagivande.
Vad menar man med ordet »borde»?
Om fru Segerstedt Wiberg anser
en sak vara »anmärkningsvärd», borde
det inte då ha ålegat fru Segerstedt
Wiberg i egenskap av ledamot av konstitutionsutskottet
att göra en anmärkning? Herr

talman! Jag skall inte fördjupa
mig vidare i detta, men jag anser att
jag är tvungen att gå närmare in på de
två fall som fru Segerstedt Wiberg fann
anmärkningsvärda. Det gäller först frå -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
gan om plastspiralerna. Man kan se det
fallet ur två synvinklar. Den ena är:
Vad innebär det att riskdagen stiftar
en lag, som innehåller ett stadgande
om att det ankommer på Konungen att
utfärda bestämmelser om vad som
skall anses vara fosterfördrivande medel
eller inte? Innebär det att man har
givit Konungen en fullmakt att bestämma
i denna sak eller inte?

Den andra sidan av saken är kanske
litet mera bekymmersam för vissa.
Kungl. Maj:t beslöt den 18 februari
1966 att begagnandet av dessa plastspiraler
skulle anses tillåtet. Regeringen
stödde sig därvid på våra främsta
auktoriteter på detta område. Jag skall
återge några rader ur en tidigare framställning
från medicinalstyrelsen som
avsåg ett dispensförfarande, där professor
Ingelman-Sundberg gång på gång
på tal om dessa plastspiraler kallar
dem preventivmedel. Han talar om den
kliniska användbarheten av plastspiraler
»och liknande preventivmedel».
Han anser tiden mogen för att »denna
form av preventivmedel får distribueras»,
etc. Det var sakläget när Kungl.
Mai:t fattade sitt beslut den 18 februari
i fjol.

Nu har man ett år senare i ett helt
annat ärende sagt att »det kan vara
tveksamt» o. s. v. »Några anser», heter
det, att dessa spiraler inte bara kan
tjäna det ändamål som vederbörande
har avsett, om de används före ett samlag
utan kanske också efter. Det finns
alltså några som anser det nu, men det
ansåg man inte då. Vill konstitutionsutskottet
att strafflag i fortsättningen
skall ha tillbakaverkande kraft?

Beträffande förflyttning av domare
har utskottet gjort ett uttalande som
innebär en tolkning av grundlag. Jag
tillåter mig ifrågasätta om den tolkningen
är riktig.

Det framgår klart av förarbetena att
det ifrågavarande stadgandet kan tilllämpas
när den domstol där tjänsten
är inrättad beröres av organisationsförändringar.
År detta fallet bör för -

flyttningsskyldighet föreligga så snart
det från allmänna synpunkter framstår
som angeläget att organisationsförändringen
kan genomföras utan avvaktan
på att tjänst vid domstolen blir ledig.
Här kommer i betraktande bl. a. sådana
förändringar som kan aktualiseras
i samband med den pågående allmänna
översynen av domstolsväsendet.

Härtill kommer, herr talman, att innebörden
av Kungl. Maj:ts beslut om
utredning av en stads förläggande under
landsrätt är att den skall förläggas
under landsrätt och att den utredning
som skall göras gäller de ekonomiska
och organisatoriska frågorna.

Jag finner alltså, herr talman, att vad
som har förekommit i inlägg från oppositionens
sida gör att man kanske
inte får i alltför hög grad trycka på
att detta skulle vara ett historiskt ögonblick
och att utskottets memorial skulle
vara någonting helt nytt.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Justitieministern ansåg
att eftersom jag använde ordet anmärkningsvärt
hade det varit min skyldighet
att rikta en anmärkning. Jag vet
inte om justitieministern skall föreskriva
hur konstitutionsutskottet bör arbeta.
Utskottet har gjort ett försök att
arbeta efter nya linjer, och jag tror att
vi får förbehålla oss rätten att arbeta
som vi finner vara bäst. Visst hade vi
kunnat rikta anmärkningar enligt § 107
om vi så hade önskat, men nu har vi
gått in för att mera granska praxis och
strävat att uppnå enighet. Vi är alltså
i konstitutionsutskottet eniga om de
punkter som vi har funnit — jag skall
säga uppseendeväckande, för att inte
ännu en gång irritera justitieministern.
Vi har ansett att Kungl. Maj:t i vissa
ärenden icke förfarit riktigt då Kungl.
Maj :t inte tillfrågat riksdagen.

I det avseendet har jag framför allt
stannat vid beslutet om plastspiralerna.
Nu säger justitieministern att vi har

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

felbedömt läget, inte förstått det hela;
och om jag fattade hans uttalande rätt
skulle detta ge bekymmer åt vissa —-jag vet inte vilka han syftar på, det
blir väl vi alla som får vara bekymrade.
Plastspiralen har de facto sedan
1938 betraktats som ett fosterfördrivande
medel. Enligt justitieministern är
det helt klart att plastspiralen inte
längre är ett fosterfördrivande medel
utan ett preventivmedel.

Vad betraktas då enligt gängse uppfattning
som fosterfördrivande? Vad är
det som man här måste diskutera? Jag
beklagar, herr talman, att vi nu får en
diskussion i sak — det hade vi i utskottet
inte räknat med, utan vi har
uteslutande hållit oss till de formella
aspekterna. För att avgöra vad som är
fosterfördrivning måste man veta när
befruktning har ägt rum. Då ägget blivit
befruktat föreligger ett foster. Det
bär diskuterats mycket vilken effekt
plastspiralen har. Den hindrar det befruktade
ägget från att sätta sig fast,
om man skall uttrycka det lättbegripligt.
Spiralen är alltså ett medel som
hindrar utvecklingen av ett befruktat
ägg. Men därmed kommer man i konflikt
med gällande bestämmelser om
fosterfördrivning. När ägget befruktats
har man alltså ett foster i rättslig mening.
Därför kan det sägas att då plastspiralen
ges fri kan man komma i konflikt
med brottsbalkens bestämmelser.
I samband med en sådan ändring borde
därför riksdagen ha hörts. Justitieministern
har en annan tolkning än ett
enigt konstitutionsutskott, men jag tror
inte att konstitutionsutskottet har någon
orsak att ändra mening.

Också när det gäller förflyttning av
domare råder enighet i konstitutionsutskottet.
Justitieministern vill ge en
annan tolkning i frågan när en ändrad
organisation träder in. Utskottet konstaterar
att först har man utlyst tjänsterna
och sammankallat presidentkollegiet;
men sedan bryr man sig inte om
vad kollegiet säger. Man låter en annan
söka tjänsten, förflyttar honom och

Ang. granskning ai statsrådsprotokoll
åberopar en ändrad organisation samtidigt
som man tillsätter en utredning.

Jag vidhåller att ett fel här har skett,
och det utgår jag från att hela konstitutionsutskottet
gör.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag är varken ledamot
eller suppleant i konstitutionsutskottet
och hade därför inte tänkt delta i
den här debatten, men jag vill ändå
säga ett par ord i anledning av justitieministerns
inlägg.

Först vill jag uttala min uppskattning
av att justitieministern har velat
delta i debatten. Vi har ju många gånger
från oppositionens sida beklagat att
statsråden visar så litet intresse för att
vara med i överläggningarna efter konstitutionsutskottets
dechargebetänkanden.

Justitieministern hänvisar till det uttalande
som finns återgivet på sid. 14 i
konstitutionsutskottets memorial om att
förflyttningsskyldighet bör föreligga »så
snart det från allmänna synpunkter
framstår som angeläget, att organisationsförändringen
kan genomföras utan
avvaktan på att tjänst vid domstolen
blir ledig». Utskottet har menat att förflyttning
får anses förutsätta att organisationsförändringen
är ett faktum.

Om jag skall kommentera justitieministerns
hänvisning till memorialet vill
jag komplettera den med vad högsta
domstolen sade i sitt yttrande — det
återges på sid. 14 — att »med organisatoriska
skäl avses endast upphörande
eller förändring av den innehavda
tjänsten». Och regeringsrättens flesta ledamöter
utgick från att förflyttning får
ske endast i fall då tjänst indrages eller
i grund förändras. Sedan säger departementschefen
det som justitieministern
citerade.

Den enligt min mening riktigaste tolkningen
av det uttalande som justitieministern
citerade är att ordet »organisationsförändringen»
syftar på en organisationsförändring
som redan är ett

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
faktum, som redan är beslutad. Annars
skulle det ju kunna inträffa att Kungl.
Maj :t föranstaltar om en utredning som
leder till att det inte blir någon organisationsförändring,
men innan dess
har Kungl. Maj:t förflyttat en domare
från någon av de tjänster som utredningen
avser. Det kan ju inte vara regeringsformens
mening att ett sådant resultat
skall inträda att en domare förflyttas
från sin tjänst och det därefter
visar sig att förflyttningen var onödig.
Jag tycker att den omständigheten talar
för att organisationsförändringen bör
åtminstone vara beslutad.

Nu kan ju justitieministern mena att
när han exempelvis förordnar om en
utredning för sammanläggning av en
domsaga och en rådhusrätt, där domstolarna
måhända till och med har samma
kansliort, är det inte en utredning i
vanlig mening, utan det är ett beslut att
sammanläggning skall ske och att utredningen
skall avse metodiken och de
närmare villkoren vid sammanläggningen.
Då skulle beslutet alltså redan ha
fattats. Jag medger att det är en tveksam
tolkningsfråga när beslutet är ett
faktum. Men jag tror ändå att det lämpligaste
är att vi vid grundlagstolkningen
har så enkla och klara tolkningsregler
som möjligt. Det talar enligt min mening
för att det bör föreligga ett formellt
beslut om indragning av en tjänst
för att tjänstens innehavare skall kunna
förflyttas enligt stadgandet i grundlagen.
Däremot är det klart att tidpunkten
för indragningen inte behöver vara
fastställd. Den kanske i hög grad beror
på om och när man lämpligen kan förflytta
vederbörande domare. Jag anser
naturligtvis att frågan är tveksam. Enligt
min mening är emellertid den riktigaste
och lämpligaste tolkningen att
ett formellt beslut om indragning av
tjänsten skall föreligga. Eftersom utskottet
talar om omständigheterna i de
åberopade fallen, skulle jag vilja tilllägga
att det i sak råder inom domarkåren
den allmänna meningen att justitieministern
har handlagt dessa ären -

den på ett sätt som har lett till lyckliga
resultat utan olägenheter för de förflyttade
domarna. Jag vet att justitieministern
strävar efter att lösa de svårigheter
som uppkommer vid den stundande
sammanslagningen av domstolar på
ett sätt som tillgodoser både rättskipningen
och de enskilda domarnas intresse
så att de inte får en förflyttning
som blir en väsentlig olägenhet för dem.
Jag kan till och med gå så långt att jag
säger att den tolkning som justitieministern
här uttalat inte vållar några
egentliga sakliga olägenheter så länge
stadgandena tillämpas i justitieminister
Klings anda. Men vi måste ändå räkna
med att vi någon gång kan få en annan
justitieminister. Om vi medger denna
enligt min mening litet tänjda uppfattning
som justitieministern fört fram
kan olägenheter uppstå i framtiden.

Jag vill betona att detta är en strikt
principiell fråga, och det är från strikt
principella utgångspunkter som jag vill
ansluta mig till utskottets tolkning. Jag
gör det av den orsaken att vi under
många år framåt måste räkna med att
liknande fall uppstår inom domstolsväsendet.
Det är nödvändigt att även en
annan justitieminister än den nuvarande
känner sig bunden av strikta regler
så att vi får en garanti för att den hittillsvarande
sakligt sett goda tillämpningen
kommer att bestå.

Häri instämde herr Alexanderson
(fp).

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Justitieministern vill säkert
medge att det är ett historiskt
ögonblick när ett statsråd kommer in
i kammaren för att försvara sina åtgärder
och även sina kollegers åtgärder
mot ett enhälligt konstitutionsutskott,
fastän dessa åtgärder icke har föranlett
någon anmärkning ens reservationsvis.
Det vittnar om en lyhördhet för konstitutionsutskottets
mening som vi måste
hysa den största respekt för och som

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

vi värdesätter för framtiden. Det är
verkligt glädjande, herr talman.

Här uppkommer emellertid vissa problem.
Det åligger kanske inte i främsta
rummet en enkel ledamot av utskottet
att försvara utskottets skrivningar och
ställningstaganden gentemot den angripande,
utan detta kanske snarare åligger
konstitutionsutskottets presidium.

Jag skall fatta mig kort men i alla
fall ta upp några av de punkter justitieministern
anförde.

Beträffande den första punkten, om
plastspiralerna, vill jag närmast hänvisa
till professor Thornstedts utredning
som visserligen inte åberopas i utskottets
memorial men ingår i det bakomliggande
materialet i utskottet.

Jag vill beträffande domarna säga att
där finns olika aspekter, bl. a. den om
man skall tillsätta en domarbefattning
med en person som icke sökt tjänsten.
Denna aspekt har utskottet inte tagit
upp av den anledningen att det finns
ett prejudikat från 1930-talet, om jag
minns rätt, enligt vilket detta skulle
vara medgivet. Men det är lika klart att
det bör betraktas som en undantagsföreteelse
att man besätter en domarbefattning
med en person som inte sökt den,
eftersom man annars vållar medsökandena
visst bryderi och förorsakar onödigt
arbete inte bara för dem utan också
för de instanser som yttrar sig över
ansökan. Den sidan av saken tog utskottet
alltså inte upp. Däremot tog utskottet
upp den andra sidan av saken,
nämligen frågan när det kan anses föreligga
en åtgärd som skulle kunna åberopas
för att flytta en domare. Det förefaller
mig som om det är mycket angeläget
att skilja på beslut om en åtgärd,
d. v. s. den organisatoriska förändringen,
och beslut om utredning om en organisatorisk
förändring. Det är den distinktionen
som utskottet har gjort men
som justitieministern tydligen inte vill
göra. Det är rätt viktigt att denna åtskillnad
görs.

Herr talman! När jag har ordet skall
jag passa på tillfället att komplettera

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
mitt tidigare yttrande i en del. Till
följd av stark koncentration kunde jag
möjligen missuppfattas där. Det gällde
frågan om misstroendevotum. Själva institutet
misstroendevotum kan, om
grundlagberedningen får sin vilja fram,
komma i bruk redan i början av 1970.
Men det misstroendevotum, som är ett
led i en utbyggd ny författning med
däri inskrivna nya regler angående balansen
mellan regering och riksdag och
som sannolikt blir en av pelarna i riksdagens
kontrollmakt, kan beslutas först
i samband med att en ny författning
slutgiltigt antages av riksdagen och kan
därmed träda i kraft tidigast i mitten
på 1970-talet.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag kan fatta mig ganska
kort beträffande de två särskilda
fall som nu har diskuterats här. Men
jag vill först säga till fru Segerstedt
Wiberg att jag givetvis inte på något
sätt velat lägga mig i konstitutionsutskottets
rätt att självt bestämma sitt
arbetssätt. Vad jag riktade mig mot var
fru Segerstedt Wibergs yttrande här i
kammaren, och det är väl en helt annan
sak.

Plastspiralerna fanns inte när Kungl.
Maj:t, enligt riksdagens bemyndigande,
år 1938 utfärdade bestämmelser om
vilka medel som skulle vara förbjudna.
Men när plastspiralerna sedan kom till,
föll de in under en viss definition och
det är i den man gjort en ändring.

Vidare åberopade herr Hernelius
professor Thornstedts utredning, och
det framgick också att fru Segerstedt
Wiberg utgick från vad som numera
är känt. Men hur skulle socialministern
i februari 1966, stödd av vår främsta
expertis, kunna veta vad som skulle
upptäckas eller ifrågasättas våren
1967? Att begära detta tycker jag är
mera anmärkningsvärt.

När det gäller domarförflyttningarna
tycker jag att herr Ernulf begär det
omöjliga. Han vill inte godta min tolk -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
ning men önskar »att den sakligt sett
goda tillämpningen kommer att bestå».
Jag skall alltså i mitt handlande inte
följa herr Ernulfs tolkning utan min
tolkning — det måste vara innebörden
av vad herr Ernulf säger. Det skulle
med en strikt tillämpning av en sådan
tolkning som herr Ernulf gör sig till
talesman för under de närmaste tio
åren komma att innebära många tiotal
fall av verkliga tvångsförflyttningar av
domare. Vi måste nämligen följa med
i utvecklingen. Justitieväsendet får inte
vara en stat i staten. När samhällsutvecklingen
framtvingar en ändrad kommunal
indelning måste domstolarna
följa med. Stora förändringar sker nu
vartannat år i den kommunala indelningen.
Den judiciella indelningen
måste följa med. Något annat kan inte
accepteras. Om vi då icke vid lämplig
tidpunkt kan göra det möjligt för domare
som berörs av dessa förändringar
att frivilligt flytta till en annan plats
som de kan finna dräglig, kommer det
att bli tiotals verkliga tvångsförflyttningar.
Jag tror icke att jag skulle göra
domarkåren någon tjänst genom att
tillämpa ett sådant förfarande, och jag
skulle sannerligen icke ha iakttagit rikets
sannskyldiga nytta om jag icke
hade fattat de två beslut som här har
diskuterats.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att jag
uttalade förhoppningen och förvissningen
om att en sakligt god tillämpning
kommer att bestå i statsrådet
Klings utnämningspolitik. Ett mindre
gott system kan förståndigt handlagt
ge ett sakligt gott resultat, medan naturligtvis
ett gott system mindre väl
handlagt kan ge otillfredsställande resultat.

Justitieministern tycker att jag begär
det orimliga när jag vill att det
system som strikt följer grundlagen ändå
skall ge ett gott resultat. Jag tror att
det är möjligt. Det är alldeles riktigt

att de kommunala indelningsändringar
som nu sker i en hel del fall måste få
till resultat att även den judiciella indelningen
ändras. Det är dock inte i
alla fall nödvändigt att så sker. Om
t. ex. en stad utvidgar sitt område med
en del av en domsaga, kanske den domsagan
kan bestå om den inte blir alldels
orimligt liten, och det är inte alltid
fallet.

Justitieministerns strävan att ge domare
möjlighet att frivilligt flytta på
sig för att undvika tvångsförflyttningar
är naturligtvis i och för sig högst lovvärd.
Det är ju detta vi från domarkåren
har eftersträvat, och jag har
själv i min tidigare egenskap av sektionsordförande
inom Juristförbundet
fört fram de önskemålen. Det kan en
domare göra genom att han — med
ledning av de betänkanden som finns
och kanske med ledning av uppgifter
han får från justitiedepartementet —
bedömer sina framtidsutsikter som så
att här måste en förflyttning äga rum
innan hans tjänstetid går ut, och då
har han alla möjligheter att söka annan
tjänst.

I det sammanhanget vill jag nämna
att enligt min mening inga transportregler
bör hindra att en domare får en
annan domartjänst än den han innehar.
över huvud taget anser jag för
resten att dessa transporthinder helt
bör slopas. Om man gör detta tror jag
inte att man annat än i rena undantagsfall
behöver tillgripa någon förflyttning
mot vederbörandes vilja.

Med ledning av det sista betänkandet
på detta område har jag gått igenom
samtliga domstolar i landet för att bedöma
frågan om nödvändigheten av
förflyttning av domare. I några fall är
utsikterna oklara. Men om man i de
fall där en domstol kan beräknas bli så
liten att den inte kan bestå tillämpar
den praxis som man nu börjat använda
att inte tillsätta lediga underrättsdomartjänster
med ordinarie innehavare,
om man kan räkna med att tjänsten
ganska snart skall dras in, och om

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

man dessutom är villig att ge en tämligen
lång övergångstid vid domstolssammanslagningar
och andra förändringar,
tror jag att justitieministern,
med det goda handlag i fråga om organisation
och utnämningar han hittills
har visat, skall gå i land med att klara
dessa frågor utan att behöva tänja på
den tolkning av grundlagsstadgandet
som utskottet har givit uttryck åt och
som jag ansluter mig till. Även om man
med en viss tänjning vid tolkningen av
ett grundlagsstadgande på kort sikt kan
vinna vissa fördelar är det ändå enligt
min mening mycket olämpligt att göra
detta, eftersom det i det långa loppet
kan uppkomma nackdelar som överväger
korttidsfördeiarna.

Med all respekt för de sakskäl som
justitieministern här har anfört vidhåller
jag alltså min tolkning.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det gläder mig att
justitieministern låter mig arbeta inom
konstitutionsutskottet som jag finner
lämpligast.

Justitieministern sade att plastspiralerna
inte fanns då förordningen 1938
tillkom. Denna förordning talade om
inlägg i livmodern, pessarer o. s. v. År
1966 ändrade man förteckningen i denna
förordning och förklarade att plastspiralerna
skulle betraktas som preventivmedel.
Det är alltså här man kommer
fram till den springande punkten:
Är plastspiralerna att utan vidare betrakta
såsom preventivmedel? Justitieministern
säger ja och åberopar Ingelman-Sundbergs
uttalande. Det finns
andra uttalanden som går i rakt motsatt
riktning. Man har alltså inte kommit
till en sådan fullständig klarhet
som justitieministern hävdar. I de
handlingar utskottet gått igenom finns
det bl. a. ett brev från medicinalstyrelsens
chef till socialministern, som
begärt upplysningar om huruvida man
skall betrakta plastspiralerna som pre -

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
ventivmedel. Medicinalstyrelsens chef
säger här att man inte har kunnat klarlägga
varför spiralerna har antikonceptionella
effekter. Man vet att ägglossningen
och äggets befruktning inte
förhindras men däremot det befruktade
äggets inplantation i livmoderslemhinnan.
Man frågar sig då: Kan detta
vara ett preventivmedel? Har man här
inte att göra med ett fosterfördrivande
medel? Är inte användningen av ett
medel som hindrar utvecklingen av ett
befruktat ägg sådan att den kan komma
i konflikt med gällande bestämmelser
om fosterfördrivning? Vi säger att
detta vet man inte. Vi säger att den
kan komma i konflikt, och därför borde
riksdagen ha hörts. Jag tycker att
saken är ganska klar. Jag kan förstå
om man säger att det är preventivmedel,
men då kan jag inte förstå resonemanget
i propositionen nr 18. Någonting
är det som inte stämmer.

Vi känner till plastspiralernas stora
betydelse internationellt. Fortfarande
gäller att vi i konstitutionsutskottet inte
diskuterat frågan i sak, men vi har
sagt att riksdagen borde få ta ståndpunkt
av formella skäl, bl. a. det formella
skälet att man då kunde ha fått
den diskussion som vi genom justitieministerns
ingripande nu får.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Det var egentligen fru
Segerstedt Wibergs näst föregående
framträdande som gjorde att jag begärde
ordet. Jag är ledsen att jag i någon
mån måste grumla den ljusa tavla
om enighet i utskottet som hon då målade.
Speciellt i fallet plastspiralerna
var enigheten inte så stor som hon
ville göra gällande. Tvärtom var söndringen
mellan mig och fru Segerstedt
Wiberg redan i avdelningen mycket
djup, och den var så varaktig att den
sitter i än.

Jag delar nämligen inte hennes uppfattning
att ett befruktat ägg är att betrakta
som ett foster, och det gjorde

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
jag gällande även i utskottet. Jag gör
det fortfarande. Det memorial som vi
har här och som fru Segerstedt Wiberg
lagt in alltför mycket i är resultatet av
en kompromiss. Jag vill betona att det
sägs i utlåtandet att begagnande av
plastspiral skulle kunna komma i konflikt
med brottsbalkens bestämmelser
om fosterfördrivning. Hur fru Segerstedt
Wiberg eller någon jurist vill driva
sakbevisningen i det sammanhanget
har jag inte fått någon uppgift om,
och det övergår i varje fall vad jag kan
tänka ut.

Jag vill alltså bara konstatera att
enigheten i utskottet inte var så genomgående
som fru Segerstedt Wiberg
vill göra gällande och att vi inte har
sagt någonting annat än vad som står
i detta memorial, de utvikningar som
fru Segerstedt Wiberg gjort i sammanhanget
är inte att hänföra till vad det
enhälliga utskottet skrivit.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det hade varit enkelt
för herr Olsson att inte ansluta sig till
detta uttalande. Det står här att »vid
sin granskning av ärendet har utskottet
funnit, att begagnande av plastspiral
skulle kunna komma i konflikt med
brottsbalkens bestämmelser om fosterfördrivning».
Även om herr Olsson inte
har samma åsikt som jag har han
ändå accepterat detta uttalande. Jag
har också funnit mig i det, ehuru jag
från mina utgångspunkter skulle velat
ha ett mycket skarpare uttalande än
detta. Uttalandet är resultatet av en
kompromiss.

Herr OLSSON, ERIK, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det var bara detta jag
ville påpeka — att enhälligheten inte
var så stor som fru Segerstedt Wiberg
vill göra gällande.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Diskussionen om enhälligheten
förstår jag inte. Det är ett
enhälligt uttalande som ligger på riksdagens
bord. Därom råder ingen tvekan.
Om det är en kompromiss eller
inte hör inte hit. Det är enhälligt.

Jag begärde närmast ordet med anledning
av att herr Hernelius ansåg att
det närmast tillkom utskottets presidium
att avlägga detta vittnesbörd, och
det vittnesbördet vill jag härmed ha
avlagt. 1 de två ärenden som statsrådet
Kling frågade om vill jag erinra om
att utskottet funnit att det inte förelegat
sådana särskilda omständigheter
som kunnat ge utskottet anledning till
någon erinran mot Kungl. Maj :ts beslut.

I den andra frågan är det när riksdagen
skall höras. Därvidlag har vi
kommit till den slutsatsen att det som
var sant 1967 var sant jämväl 1966. Jag
tror man kan utgå ifrån att det kanske
är bättre att gå och höra riksdagen i
de fall då man är tveksam. Tveksamheten
har visserligen uppstått senare
än februari 1966, men statsrådets inlägg
här innebär ändå att det kunnat
råda en viss tveksamhet. Det är väl
närmast det som man här velat framhålla.

Sedan föreligger det väl också en
missuppfattning beträffande den historiska
sidan av saken. Det är väl ingen
tvekan om att det är ett historiskt memorial
som här har avlämnats. Det står
i linje med det som författningsutredningen
har föreslagit. Det återfinns i
grundlagberedningens direktiv. Vi har
sagt att det är en försöksverksamhet,
och det är möjligt att man får reformera
den. Försöksverksamheten kommer
emellertid att vara besvärlig så
länge man inte har det andra instrumentet,
nämligen misstroendeförklaringen.
Till dess får man väl försöka
nöja sig med detta.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
att detta memorial måtte läggas
till handlingarna.

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vidhåller att det
icke förelåg någon tveksamhet beträffande
plastspiralernas användbarhet
och verkningar 1966. Att det i dag föreligger
tveksamhet tror jag vi kan vara
överens om.

Jag vill ytterligare bara säga till fru
Segerstedt Wiberg att propositionen nr
18 om a-pillerna icke har något som
helst samband med frågan om plastspiralerna.
Det är helt skilda saker.

Herr HEENELIUS (h):

Herr talman! När justitieministern
nu säger att det 1966 icke förelåg någon
tvekan om plastspiralerna, skulle
jag kunna nöja mig med den kommentaren
att det borde ha förelegat sådan
tvekan. Jag vill då än en gång hänvisa
till professor Thornstedts utredning.
Den är begärd den 1 juni 1966 och avgiven
den 30 september 1966. Thornstedt
är professor i straffrätt vid Stockholms
universitet. Jag skall, herr talman,
inte trötta kammaren med att
återge de 17 sidorna till protokollet
utan nöja mig med tre meningar från
nämnda utredning.

På sid. 16 säger herr Thornstedt:
»Min uppfattning är sålunda att fosterfördrivning
enligt 3 kap. 4 § brottsbalken
föreligger, om man hindrar ett befruktat
ägg från att inplanteras i livmoderslemhinnan
eller från att utvecklas
normalt i denna hinna, och att lagstiftning
— t. ex. en ändring i abortlagen
— erfordras för att experiment
med medel, som har en sådan verkan,
skall kunna tillåtas.»

Thornstedt gör sedan följande sammanfattning:
»Med hänsyn till vad som
förekommit vid tillkomsten av fosterfördrivningsstadgandet
i brottsbalken,
3 kap. 4 §, i belysning av vad som torde
gällt enligt strafflagens motsvarande
stadgande, synes straffbar fosterfördrivning
föreligga redan om ett befruktat
ägg förstöres före nidationen. Denna
tolkning är visserligen strikt juri -

Ang. granskning av statsrådsprotokoll
diskt-teknisk, men någon möjlighet att
här använda en friare lagtolkningsmetod
under åberopande av ändrade värderingar
i samhället eller ändrade ekonomiska,
tekniska eller sociala förhållanden
föreligger inte, eftersom det rör
sig om en helt modern lagstiftning och
meningarna i samhället rörande lösningen
av detta kriminalpolitiska problem
torde vara vitt skilda.»

Jag tycker att detta uttalande är
ganska klarläggande.

I övrigt, herr talman, skall jag bara
göra den kommentaren till den senare
delen av denna debatt, att den kanske
illustrerar vådan av alltför stor enighet.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag vill bara svara justitieministern
att jag vet att proposition
nr 18 gäller klinisk prövning av
andra medel. Men det resonemang som
förs där blir helt obegripligt om man
skall resonera som justitieministern gör
här i fråga om plastspiralerna. Jag vill
anknyta till vad herr Hernelius har läst
upp. Hela proposition nr 18 bygger ju
på just det resonemanget, och det är
därför man kommer till att det kan diskuteras
om plastspiralerna är preventiva
eller fosterfördrivande.

Jag har ingen sakkunskap på detta
område, men det framgår tydligt av
handlingarna att man inom läkarkåren
är tveksam och har olika åsikter.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall inte på något
sätt förlänga debatten, jag vill bara till
herr statsrådet framföra också min syn
på hans deltagande i debatten. Det har
tidigare uttalats ett tack för att han
velat komma hit och redogöra för sina
synpunkter, och jag instämmer helt i
det tacket.

Det är naturligtvis angeläget att dessa
frågor ventileras. Saken har en mycket
stor betydelse. Det rör alltså riks -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Om utredning angående kriminologisk och rättssociologisk forskning, m. m.

dagens kontroll över sitt verkställande
organ, som tidigare framhållits. Vid dessa
speciella punkter som behandlats vill
jag bestämt hävda att konstitutionsutskottet
gått mycket allvarligt till sin
uppgift. Man har verkligen försökt
tränga in i problemställningarna, och vi
har enhälligt funnit anledning att anlägga
de synpunkter som här har anlagts.

Från den bedömning jag gjorde inledningsvis,
som orsakade kritiken från
herr statsrådets sida, när jag hävdade
att det var allvar även bakom påpekandena
i dagens utlåtande, måste jag uttala
min glädje över att justitieministern
tagit påpekandena på det sättet ad
notam. Det är precis vad som varit meningen.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det föreligger den skillnaden
mellan plastspiralerna och de apiller
som proposition nr 18 handlar
om, att plastspiralerna skall användas
före och pillerna efter samlag.

Sedan, herr Hernelius, är det val att
begära något omänskligt av ett statsråd,
att han skall i februari 1966 veta
vad en professor kommer att tycka och
tänka på hösten samma år. Jag tycker
att man går litet för långt i kraven på
de kvalifikationer som skall krävas av
en socialminister, när man begär detta.

Vad herr Torsten Andersson nu sade
skulle kunna föranleda en lång principiell
debatt. Hur skall man fatta utskottets
uttalanden här? Utskottet inlägger
i ett grundlagsstadgande en annan mening
än vad regeringen kanske gör. Låt
oss för ett ögonblick anta att utskottet,
objektivt sett, skulle ha fel. Har då riksdagen
genom att lägga detta memorial
till handlingarna stiftat ny grundlag?

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag är den siste att hegära
omänskliga saker av våra statsråd,
ens av justitieministern. Om det

uppstått anledning till tvekan — och
det borde det inte ha gjort i detta fall
— hade denna juridiska utredning bort
komma till stånd redan före 1966 års
beslut och konsekvenserna därav dragits
i form av en proposition till riksdagen.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande memorial till handlingarna.

Om utredning angående kriminologisk

och rättssociologisk forskning, m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 38, i anledning
av motioner angående allmänhetens
inställning till ordningsmakten
m. m. samt om åtgärder för att förbättra
relationerna mellan polisen och
allmänheten.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats

1) de likalydande motionerna I: 664,
av herr Holmberg in. fl., och 11:582,
av herr Bohman m. fl., vari anhållits
om utredning angående

a) utbyggande på längre sikt av den
allsidiga kriminologiska och rättssociologiska
forskningen samt undervisningen
jämte därmed sammanhörande problem
rörande forskarrekryteringen,

b) möjligheter att förbättra allmänhetens
inställning gentemot ordningsmakten,
samt

c) inverkan av olika åtgärder företagna
av barnavårdsmyndighet eller
inom kriminalvården på återfallsbrottsligheten;
ävensom

2) motionen II: 652 av herrar Lindkvist
och Björk.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att motionerna 1:664 och 11:582,
såvitt avsåge punkten a) i motionerna,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

Om utredning angaende kriminologisk och rättssociologisk forskning, m. m.

2. att motionerna 1:664 och 11:582,
såvitt avsåge punkten b) i motionerna,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3. att motionerna 1:664 och 11:582,
såvitt avsåge punkten c) i motionerna,
samt motion 11:652, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts
vid 1 i utskottets hemställan,
av herr Eric Gustaf Peterson, fru
Hultell, fru Dieseli, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Rimås, Nordgren och Andersson
i Örebro, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet hort under 1
hemställa, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna I: 664
och II: 582 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning angående
utbyggande på längre sikt av den allsidiga
kriminologiska och rättssociologiska
forskningen och undervisningen
jämte därmed sammanhörande problem
rörande forskarrekryteringen;

vid 2 i utskottets hemställan,
av fru Hultell, fru Dieseli och herr
Nordgren, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Fru DIESEN (h):

Herr talman! I detta utlåtande från
allmänna beredningsutskottet behandlas
en motion av herr Holmberg m. fl.
i vilken hemställes om utredning angående
dels utbyggande på längre sikt av
den kriminologiska och rättssociologiska
forskningen och undervisningen jämte
därmed sammanhörande problem rörande
forskarrekryteringen, dels möjligheter
att förbättra allmänhetens inställning
gentemot ordningsmakten och
dels inverkan av olika åtgärder, företagna
av barnavårdsmyndighet eller inom
kriminalvården, på återfallsbrottsligheten.

Om jag börjar från slutet och alltså
tar det sista yrkandet först, kan jag

nämna att utskottet erinrat om vad det
uttalat i sitt utlåtande nr 25 i år, nämligen
att frågan om inrättande av ett organ
för behandlingsforskning inte längre
bör uppskjutas. Med hänvisning till
detta utalande och till att denna fråga
också bör ingå som en arbetsuppgift
inom den kriminologiska forskningen
har vi från vårt håll på den här punkten
kunnat ansluta oss till utskottets uttalande.

Vad beträffar möjligheterna att förbättra
relationerna mellan polisen och
allmänheten har utskottet hänvisat till
att det åligger rikspolisstyrelsen att verka
för ett gott förhållande och att på det
lokala planet polisnämnderna har denna
uppgift. Utskottet hänvisar också till
ett interpellationssvar som justitieministern
lämnade i denna kammare i
januari till herr Sveningsson. Vidare
hänvisas till den informationsbyrå som
finns hos rikspolisstyrelsen.

Emellertid kan man väl konstatera
att polisnämnderna inte fått vare sig
de personella eller ekonomiska resurser
som skulle behövas för att utöva någon
verksamhet i det här fallet. Eftersom
det i instruktionen för polisnämnderna
står att sekreterare skall utses inom
nämnden, blir det ju en kommunal förtroendeman.
Nämnden har alltså inte
till sitt förfogande någon utredningsman,
något kansli eller någon person
som kan hjälpa till med utredningar.
Det är därför nödvändigt att resurserna
förstärks på det här området. Möjligen
kan man tänka sig att det på nytt
blir en viss anknytning till kommunal
myndighet eller att staten — efter den
genomgång som nu skall göras av polisnämndernas
verksamhet —- ställer medel
till förfogande så att nämnderna får
deltidsanställda sekreterare och kan fylla
sin viktiga uppgift.

Utskottet talar också om att den avoga
inställning gent emot ordningsmakten
som förekommer torde finnas endast
hos vissa smärre grupper av storstadsungdom.
Därvidlag kanske man
också skulle ha önskat ett uttalande

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Om utredning angående kriminologisk
från utskottets sida angående pressens
och andra massmedias stora roll i detta
sammanhang. Massmedia har här ett
mycket stort ansvar. På många håll är
man väl medveten om det ansvaret, men
tyvärr finns det brister i vissa avseenden,
och det bidrar till att polisen får
svårigheter i sitt arbete. Jag kan påpeka
att även rikspolisstyrelsen har framhållit
massmedias roll när det gäller att
forma allmänhetens attityder.

Med detta, herr talman, har jag knutit
några synpunkter till den blanka reservation
som finns fogad till utlåtandet.

När det gäller yrkandet om en utredning
angående ett utbyggande av kriminologisk
och rättssociologisk forskning
hänvisar utskottet till att det åligger
universitetskanslersämbetet att följa
utvecklingen. Utskottet hänvisar även
till att det finns förslag om en professur
i rättssociologi upptagen för budgetåret
1969/70. Rikspolisstyrelsen har
i detta fall sagt, att brottsligheten under
senare år har visat en oroande utveckling
både när det gäller brottens
antal och svårighetsgrad. Det är ett uttalande
som många gånger under vårriksdagen
gjorts från denna talarstol.

Rikspolisstyrelsen framhåller att
forskningsresultat inom kriminologi och
rättssociologi är utomordentligt värdefulla.
Styrelsen tillstyrker därför motionärernas
yrkande att dessa ämnens
utbyggnad på längre sikt blir föremål
för utredning. Även Svenska polisförbundet
instämmer i utredningskravet
och vill ha till stånd ökad forskning.

En av våra huvudstadstidningar hade
i sitt söndagsnummer en intervju med
en expert på detta område, professor
Sveri, och hans medhjälpare. Där finns
en hel del av intresse just om detta
ärende. Det påpekas att Sverige är en
mycket lämplig plats för kriminologisk
forskning, så lämplig att landet skulle
kunna göra en internationellt banbrytande
insats på detta fält. Vägen till
målet är dock lång. Man måste bygga
ut forskningen och knyta unga akade -

och rättssociologisk forskning, m. m.

miker, som har utbildning även på
andra fält, till denna forskning. Det
finns redan nu på kriminalvetenskapliga
institutet ett basmaterial som har
samlats in under de senaste åren. Det
är ett mycket intressant material, som
skulle kunna samlas till en svensk kriminologi.
Basmaterialet kommer alla till
godo, säger professor Sveri. Det kan
bli mycket fullständigt. Det är ett faktum,
att alla svenskar finns registrerade,
ofta på flera sätt, vilket gör det lätt
att skaffa uppgifter, till skillnad från
många andra länder, där statistiken på
detta område är bristfällig. Man har redan
nu på detta institut satt i gång
några projekt nämligen en undersökning
av en ny behandlingsmetod i ungdomsfängelser,
en undersökning av
domstolarnas beslut i vårdnadsfrågor
och en undersökning av lmr många
brott som inte polisanmäls. Ett treårsprojekt
pågår som rör utlänningarnas
brottslighet i Sverige. Detta sistnämnda
är, säger professor Sveri, ett område
som vimlar av fördomar.

Detta är bara några punkter på ett
stort och vidsträckt fält, där betydligt
större uppgifter väntar. Här har bl. a.
nämnts den psykiska anpassningen av
de intagna, återanpassningen i samhället
samt svar på frågan i vilken utsträckning
straff och myndigheternas
övriga åtgärder verkligen har eu avskräckande
effekt.

Jag finner att rikspolisstyrelsens uttalande
och de uppgifter av professor
Sveri som jag här anfört styrker reservanternas
krav på att en utredning
bör komma till stånd. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till den
reservation som finns fogad till punkten
1 i utskottets hemställan.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Fru Diesen har åskådligt
redogjort för vad reservationen
innebär. Den yrkar på en särskild utredning
om hur man på längre sikt
skall bygga ut forskningen i ämnena

Fredagen den 26 mai 1967

Nr 33

Om utredning angående kriminologisk och rättssociologisk forskning, in. m.

kriminologi och rättssociologi och hur
man skall främja forskarrekryteringen
och undervisningen i dessa ämnen.

Behovet i dessa avseenden står klart
— sannolikt omfattas syftet allmänt i
riksdagen. Jag har tidigare under några
år varit med och motionerat om en
professur i kriminologi. En sådan har
också beslutats och förverkligats för
något år sedan, då en professur inrättades
vid kriminalvetenskapliga institutet.
Där har man skapat en basorganisation
som bör ytterligare byggas ut.
Inte minst väsentligt är naturligtvis att
främja forskarrekryteringen; uppslag i
det avseendet saknas förvisso inte.

Men när utskottsmajoriteten i alla
fall avböjt att tillstyrka den begärda
utredningen, beror det på att vi anser
att det i första hand skall ankomma på
vederbörliga forskningsorgan och universitetsmyndigheter
att ta dessa initiativ;
det utvecklas ingående på sid. 8
i utskottsutlåtandet. Där erinras också
om att universitetskanslern lagt fram
en utbyggnadsplan som gäller nya professurer
och laboraturer, en s. k. rullande
femårsplan. Kanslern upptar där
också en professur i rättssociologi men
har inte närmare preciserat innehållet.
Den av honom önskade tidtabellen avser
budgetåret 1969/70.

Utskottet har med hänvisning till
kanslerns förslag och tidtabell förutsatt,
att det är just vederbörande fakultetsberedningar
och universitetskanslersämbetet
som bör bevaka och utveckla
de i motionen berörda frågorna.

Vi har också fäst uppmärksamheten
vid det utlåtande som riksdagen nyligen
antagit på förslag av beredningsutskottet
i anledning av motioner om
ungdomsvården. I det utlåtandet understryks
starkt det förslag som i fjol
framlades i betänkandet om behandlingsforskning
vid ungdomsvårdsskolorna.
Förslaget innebär att man skall
skapa ett särskilt organ för behandlingsforskning
när det gäller återfallsbrottslighet
och elever vid ungdomsvårdsskolor.
Utskottet och riksdagen

har som sagt nyligen understrukit detta
men framhållit att ärendet ligger under
Kungi. Maj:ts prövning; därför behöver
inte riksdagen ta några nya initiativ.

Vi anser att motionärernas syfte i
forskningsfrågan i hög grad härigenom
tillgodoses när det gäller de mest
angelägna behoven. Vi hade i utskottet
en föredragning av professor Sveri,
som bekräftade att det mest angelägna
inom den kriminologiska forskningen
just är behandlingsforskningen och att
man önskar i främsta rummet sätta in
forsknigsresurserna där. Behovet har,
som jag antytt, nyligen bekräftats av
utskottet och understrukits av riksdagen,
och när projektet nu är föremål
för Kungl. Maj :ts prövning finns inte
någon anledning att i dag ta ytterligare
initiativ från riksdagens sida. Med detta
har utskottsmajoriteten önskat besvara
motionens krav i denna del.

Ett andra avsnitt gäller information
om polisen och behovet att skapa ett
bättre förhållande mellan polis och allmänhet.
Här har motionens talesmän
i utskottet nöjt sig med en blank reservation,
och därför kan jag fatta mig
ganska kort på den punkten. Även detta
är en angelägen fråga, som genom
1964 års beslut om inrättande av rikspolisstyrelsen
kommit i ett bättre läge.
Rikspolisstyrelsen bedriver på bred
front en informationsverksamhet som
riktar sig till allmänheten genom skilda
media. I hög grad riktas den också
till skoleleverna — en kvarts miljon
skolelever får varje år del av denna
upplysning från polisens sida.

Denna fråga har, kan man säga, fått
en viss tillspetsning under senaste tid
genom de konflikter som har förekommit
mellan politiskt demonstrerande
ungdomar och polisen. Men detta är
en delfråga som främst berör storstaden.
Man kan inte tala om ett dåligt
förhållande mellan polis och allmänhet
som en generell företeelse. I större
delen av vårt land, på mindre platser
och i mindre och medelstora städer, är

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Om anläggande av pipe-lines
relationerna goda och bereder inte bekymmer.
Problemen uppstår i storstäderna
i vårt land, och på samma sätt
förhåller det sig i praktiskt taget alla
andra storstäder i världen. Vi har naturligtvis
all anledning att försöka lindra
dessa spänningar och att få till stånd
hyfsade relationer mellan allmänhet
och polis, den polis som dock är ett
värn för allmänheten och som är till
för att upprätthålla lag och ordning.

Rikspolisstyrelsen inventerar för
närvarande erfarenheterna i detta avseende.
Den avser att göra en vetenskaplig
undersökning, och riksdagen
har i år anslagit medel, 25 000 kronor,
för att undersökningen skall kunna genomföras.

Rikspolisstyrelsen har avstyrkt motionskravet
på en särskild utredning.
Motionärerna och talesmännen i utskottet
för motionerna har också nöjt
sig med att avvakta pågående och bebådade
undersökningar och inskränkt
sig till en blank reservation.

Jag vill, herr talman, med dessa kommentarer
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrande herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komrne att framställas först
särskilt angående punkten 1 samt därefter
särskilt i fråga om punkterna 2
och 3.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de avseende punkten 1 framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Eric
Gustaf Peterson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Dieseli begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 38 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Eric Gustaf
Peterson in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt . voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Diesel! begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 47.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkterna 2 och
3 hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
39, i anledning av motioner om åtgärder
för att öka trafiksäkerheten, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om anläggande av pipe-lines

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning
av motioner om anläggande av pipelines.

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
1:368, av herr Eric Carlsson och herr
Fälldin, samt 11:462, av herr Eliasson
i Sundborn m. fl., hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om en förutsättningslös
utredning angående anläggande av
pipe-lines i Sverige i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:368 och II:
462 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en förutsättningslös utredning
angående anläggande av rörledningar
för transport av olja i Sverige.

Reservation hade anmälts av herrar
Möller och Hedlund, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Det kan anses egendomligt
att utskottet tillstyrker ett utredningskrav
trots att remissinstanserna
till övervägande del avstyrkt och
varit kallsinniga mot utredningstanken.
Det finns dock skäl som talar för att
man vid lämpligt tillfälle och i lämpligt
sammanhang bör göra en sådan utredning.
Jag har emellertid inte odelat
kunnat omfatta den skrivning utskottet
framlagt och vill därför anföra en kort
kommentar.

Denna fråga har varit föremål för
initiativ vid olika tillfällen efter kriget
med början 1946 och framöver. Något
resultat har hittills inte uppkommit.
Det har ansetts vara alltför litet lönsamt
att i vårt land anlägga rörledningar
för oljetransport. För närvarande
pågår ett par utredningar som berör
dessa frågor, dels den 1961 tillsatta
kanaltrafikutredningen och dels 1966
års utredning om oljeledningar. Den
sistnämnda har mera juridisk karaktär
och skall utreda behovet av lagstiftning
gällande anläggande och utnyttjande av
rörledningar för transport av olja.

Om anläggande av pipe-lines

Allt detta visar att frågan behåller
viss aktualitet i vårt land, även om ekonomiska
skäl hittills talat emot att man
skulle praktiskt förverkliga sådana projekt.
Även kanaltrafikutredningen, som
väntas framlägga sitt betänkande inom
kort, lär inte vara särskilt entusiastisk
för projektet. Man anser, liksom tidigare,
inom denna att det knappast finns
några reella ekonomiska förutsättningar
för att bygga oljeledningar i vårt
land.

Jag vill kritisera den huvudtanke
som ligger bakom motionen, nämligen
att man skulle frakta råolja från kusten
in till inlandet och där bygga raffinaderier
och få fram slutprodukterna.
Den som tar del av remissinstansernas
uttalanden har väl också funnit att detta
knappast är en hållbar linje. De erfarenheter
som kan inhämtas från kontinenten
kan man inte överföra på
svenska förhållanden. Jag förstår mycket
väl att exempelvis tyskarna vill
bygga raffinaderier inom sitt eget land
och därför i Ingolstadt i Bayern har
anlagt ett raffinaderi och tar in oljan
från Medelhavet över Alperna. I vårt
land ligger de största konsumtionsområdena
antingen vid kusten eller också
på ett avstånd av 15 å 20 mil från kusten
— oljan behöver alltså inte transporteras
så lång väg. Vi har också tagit
konsekvensen härav genom att låta
raffineringen ske vid kusten, dels i
Nynäshamn, dels i göteborgsområdet.
Där sker nu en mycket betydande utbyggnad
av raffinaderierna som gör att
man om ett år är uppe i raffinering av
50 procent av all importerad råolja.
Det är alltså en betydande kapacitetsökning
som pågår.

När man granskar vilka områden i
vårt land som med fördel skulle kunna
komma i åtanke då det gäller att med
fördel utnyttja rörledningar, kommer
man till slutsatsen att det egentligen
är Mellansveriges inland — närkeregionen,
Bergslagen etc. Det är heller
ingen tillfällighet att motionärerna är
just från dessa trakter — örebroom -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Om anläggande av pipe-lines
rådet och södra Dalarna — och att de
som ett särskilt motiv anför lokaliseringspolitiska
skäl. Man skulle få upp
råoljan till denna mellansvenska region,
och sedan skulle man där bygga
raffinaderier.

Det är naturligtvis en tanke som kan
prövas. Men frågan om den totala samhällsekonomiska
fördelen är ju alls inte
besvarad med att man just i denna
del av landet eventuellt skulle kunna
på det sättet få lägre transportkostnader
på lång sikt. Det krävs mycket betydande
kapital, kanske hundratals miljoner
kronor, kanske en miljard, för
att bygga en rörledning till denna del
av landet — eller eventuellt från kust
till kust för att kunna transportera både
olja som kommer från öst och från
väst. I en situation där det råder
knapphet på kapital måste en noggrann
avvägning ske. Först och sist är det
naturligtvis en lönsamhetsfråga, och
kalkylerna har hittills inte varit gynnsamma.

Eftersom oljekonsumtionen stiger
mycket brant kan emellertid på längre
sikt utvecklingen göra rörledningar
lönsamma. Jag har därför inte velat
motsätta mig att man i ett sammanhang
som Kungl. Maj:t finner lämpligt gör
en utredning. Om den kan knytas till
en pågående utredning eller till en utredning
av den typ riksdagen begärde
1965 om bensinhandeln har jag inte
någon närmare uppfattning om. Jag
anser det inte nödvändigt att man tillsätter
en brådskande, separat utredning.
Men frågan har sådant intresse
att den med fördel kan tas upp i den
form Kungl. Maj:t finner lämplig.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Nyman (fp) och Hedlund (s).

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! Frågan om byggande
av pipe-lines har, som herr Möller redan
redogjort för, varit aktuell sedan

lång tid i Sverige. Den har varit föremål
för utredningar, men resultatet av
dessa lades tills vidare åt sidan, eftersom
man vid det tillfället hade en helt
anna bild av energibehovet i vårt land
och av möjligheterna till en rimlig avvägning
mellan olika energikällor.

Även i dag står vi inför ett sådant
val. I dag har det alternativ som förra
gången ledde till att man tills vidare
övergav tanken på dessa oljeledningar,
nämligen alternativet med fasta bränslen,
inte längre aktualitet, men vi har
i dag ett annat alternativ som förtjänar
noggrant övervägande, nämligen atomenergin.

Vad vi funnit intressant i det motionspar
som utskottet haft att behandla
har kanske inte i första hand varit
de lokaliseringspolitiska aspekter, som
motionärerna ställt i förgrunden. Vi är
tveksamma om man utan vidare kan
dra snabba slutsatser av enkla jämförelser
med utlandet. Vi vill dock inte
som herr Möller underkänna att man
drar paralleller med utlandet. Det är
mycket populärt att påstå att förhållandena
i Sverige är så i grunden annorlunda.
Det är ju inte första gången det
argumentet förs fram i en debatt om
trafikmedlens utbyggnad. Man kan dra
fram exakt samma formuleringar från
debatterna kring järnvägsbyggandet i
mitten på 1800-talet. Om vi, liksom utskottet
här gjort, skalar bort eu del av
de litet närsynta bevekelsegrunderna
hos motionärerna — bevekelsegrunder
som efter en färdig utredning dock
kanske kan visa sig innehålla något av
värde men som vi i dag måste betrakta
som alltför begränsade — återstår dock
även efter denna bortskalning alltför
mycket av okända faktorer i detta uppslag.

Herr Möller talar om remissinstanser
som var tveksamma eller avvisande.
Jag har flera gånger förut i debatter
som denna sagt att jag inte har mycket
till övers för majoritetsprincipen när
det gäller att bedöma olika remissinstansers
synpunkter. Det fanns för öv -

Fredagen den 2G maj 1967

Nr 33

rigt här bara eu remissinstans som
representerar konsumtionssidan, nämligen
försvarets intendenturverk, och
den var klart positiv.

Jag vill konstatera att i det förberedande
arbete som utskottet lagt ned på
behandlingen av denna fråga, har framkommit
så många komplicerade synpunkter
att vi inte anser att frågan kan
fällas på grundval av ett tyckande med
utgångspunkt från de erfarenheter som
vi här kan ha, utan att ärendet måste
ges eu noggrann och allsidig prövning.

Jag skall unna mig nöjet av ett citat
från ridderslcapets och adelns överläggningar
den 29 juli 1848, där man
diskuterade järnvägsbyggandet. En av
greve von Rosens motståndare, herr
von Hartmannsdorff, sade att han måste
avstyrka ett engagemang i den föreslagna
åtgärden för järnvägsbyggandet.
Det skulle »föra vårt penningfattiga
land med hastiga steg till financiellt
fördärv». Vi är väl alltid i det läget att
vi måste fråga: Har vi råd till det som
föreslagits? Grundläggande för mitt
ställningstagande i den i dag aktuella
frågan är: Har vi råd att inte skaffa
oss exakta kunskaper om hur denna
energiförsörjningsform skulle kunna
förbilligas och kanske komma i ett nytt
läge när vi samtidigt har att ta ställning
till betydligt mera kapitalkrävande
energiförsörjningsåtgärder exempelvis
inom atomenergins område?

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! I egenskap av motionär
i denna fråga vill jag helt kort säga
att herr Möllers tveksamhet ändå är
litet egendomlig med hänsyn till att utskottet
kommit fram till att man bör
göra en allsidig och förutsättningslös
utredning. Jag är i övrigt tacksam för
att utskottet har ägnat denna fråga
mycket stort intresse. Det är tillfredsställande
att motionen har fått en sådan
behandling.

När man läser vad remissinstanserna
sagt finner man att meningarna är de -

Ang. planering av bebyggelseområden
lade beroende på vilken part vederbörande
företräder. Jag skall inte kommentera
detta på något sätt, herr talman,
utan inskränker mig efter herr
Hanssons anförande till att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. planering av bebyggelseområden

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 41, i anledning
av väckta motioner angående planering
av bebyggelseområden och regionplanering.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats

de likalydande motionerna 1:656, av
herrar Torsten Andersson och Nils-Eric
Gustafsson, samt II: 849, av herrar Sjönell
och Grebäck, ävensom

de likalydande motionerna 1:658, av
herrar Enarsson och Lundberg, samt
11:831, av herr Bengtson i Solna och
herr Turesson.

I motionsparet 1:656 och 11:849 hade
föreslagits, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t skulle anhålla om utredning av
ekonomiska samt miljö- och trivselmässiga
konsekvenser av olika bebyggelseområdens
strukturella uppbyggnad
med beaktande av det som i motionerna
anförts, icke minst rörande trafiksituationen
i större tätorter.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
658 och II: 831 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I:
656 och II: 849 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Eric Gustaf Peterson, fru Elvy Olsson

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Ang. planering av bebyggelseområden
samt herrar Wirtén, Hamrin i Kalmar,
Rimås, Larsson i Borrby och Josefson
i Arrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:656 och 11:849 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredningav
ekonomiska samt miljö- och trivselmässiga
konsekvenser av olika bebyggelseområdens
strukturella uppbyggnad
särskilt vad avsåge trafiksituationen
i större tätorter.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det finns två skäl att
göra mitt inlägg i denna fråga mycket
kort. För det första har vi tidigare i
denna vecka delvis diskuterat dessa
problem då det gällde planverket. För
det andra går tåget västerut kl. 12.55,
och att försöka störa dess gång och
dess passagerares medföljande skulle
naturligtvis vara något av ett helgerån.

Får jag därför, herr talman, hänvisa
till den debatt som tidigare förts och
till den motivering som finns i motionen
— vilken jag gärna vill framhålla
visar att detta är eu fråga av stor betydelse
— och ändå inskränka mig till
att yrka bifall till den vid allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 41
fogade reservationen.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Efter detta föredömligt
korta inlägg av herr Torsten Andersson
vill jag inskränka mig till att säga att
utöver de två sakskäl som han åberopade
skulle jag vilja tillägga ett tredje.
Det är att sakliga synpunkter på de
motioner som här behandlas motiverar
det ställningstagande som utskottsmajoriteten
kommit till, vilket innebär ett
avslag på motionsyrkandena.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Sörlins inlägg
skulle egentligen ha givit mig anledning
till en replik. Men man vill, herr
talman, fortfarande resa.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 2 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 41 punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för
ja-propesitionen.

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 81 § konkurslagen;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 maj 1916
(nr 156) om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag m. m.;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 86 och 88 §§
lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
m. in.;

nr 254, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 4
mom. vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648) jämte i ämnet
väckta motioner, dels väckta motioner
om försök med differentierad permanent
hastighetsbegränsning;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i vattenlagen m. m.;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 7 § byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385);

nr 294, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition med förslag till folkbokföringsförordning
m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott och
behandlats av tredje lagutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 295, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ställande
av säkerhet vid sällskapsresa till
utlandet jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 249, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.; och

nr 297, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till folkbokföringsförordning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 265, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig mark m. m.;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för luftfartsverkets
verksamhet och organisation; nr

269, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåret 1967/68 till riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsstyrelsen
m. m.;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bildande av ett
statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet,
såvitt propositionen avser medelsanvisning; nr

272, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1967/68 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner m. m.;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1967/68 till statens hantverks- och industrilånefond; nr

274, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, m. m.,
i vad propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner;

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

nr 275, i anledning av väckta motioner
om pension åt änkefru Anna Nordqvist; nr

276, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändrad organisation
av televerket; och

nr 278, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avveckling av
Törefors aktiebolags verksamhet m. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare
Undertecknad får härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 29—den 31 maj
för deltagande i nordiskt centralbanksmöte
i Helsingfors.

Stockholm den 26 maj 1967

Erik Wärnberg
Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 133, med överlämnande
av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets memorial nr 10, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden;

statsutskottets utlåtande nr 126, i anledning
av väckta motioner om utredning
rörande statsutgifterna m. m.;
bevillningsutskottets betänkan den:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för
jordbrukspolitiken m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till bevillningsutskottet;
samt

nr 50, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1967/68, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets memorial och utlåtande: nr

35, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning; -

nr 36, angående vissa anslag för budgetåret
1966/67 till den inre riksdagsförvaltningen; nr

37, angående återkallande av beslut
om iordningställande av vissa arbetsrum
för riksdagens ledamöter;

nr 39, angående regleringen för budgetåret
1967/68 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. in.; samt

nr 41, med förslag till ändringar i
bankoreglementet, reglementet för riksgäldskontoret
och reglementet för riksdagsbiblioteket
;

första lagutskottets memorial nr 41,
angående uppskov med behandlingen
av visst ärende; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av väckt motion
angående bildandet av rationella brukningsenheter
genom tillskottsarrenden;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Danmark rörande import av nötkött
till Sverige jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till bokinköp
m. m. vid lantbrukshögskolan.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
126 skulle uppföras näst efter jordbruksutskottets
utlåtande nr 29 å föredragningslistan
för kammarens nästa
sammanträde samt att bevillningsutskottets
betänkande nr 50 skulle sättas
sist å samma lista. Tillika beslöts att
bankoutskottets utlåtanden nr 32, 40
och 42 i nu angiven ordning skulle å
sagda lista uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.39.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLH 1967