Nr 33 FÖRSTA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 33 FÖRSTA KAMMAREN 1966

15—18 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 16 november Sid.

Ersättningen för fullgörande av riksdagsmannauppdrag ........ 5

Ränta å restituerad skatt .................................... 7

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena ........ 11

Om vissa åtgärder mot ökad brottslighet ...................... 33

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m................. 36

Häktades ställning och rättssäkerhet.......................... 45

Interpellation av herr Skårman ang. vissa personalfrågor vid lantmäteristyrelsen
.......................................... 46

Torsdagen den 17 november

Svar på enkla frågor:

av herr Werner ang. vissa krediter till kvoterat bostadsbyggande
................................................ 48

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. tjänsteorganisationen vid lantbruksnämnden
i Uppsala län............................ 49

Svar på interpellationer:

av herr Lundström om successiv utbyggnad av parkeringsan läggningar

inom nybyggda områden .................... 50

av herr Werner om obligatorisk bostadsförmedling .......... 53

Meddelande ang. enkel fråga av herr Schött ang. tidpunkten för
val av kommunernas styrelser.............................. 55

Fredagen den 18 november

Interpellation av herr Jacobsson, Gösta, ang. ökad säkerhet för
sjöfarten på Öresund ...................................... 58

1 Första kammarens protokoll 190G. Nr 33

Nr 33

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 16 november sid.

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42, ang. ersättningen för
fullgörande av riksdagsmannauppdrag m. m............... 5

Statsutskottets utlåtande nr 131, om den framtida användningen
av utrikesministerhotellet ................................ 7

— nr 132, ang. utbyggnaden av allmänflygfälten .............. 7

— nr 133, ang. den psykiatriska vården för värnpliktiga...... 7

Bevillningsutskottets betänkande nr 52, ang. vissa ändringar i
uppbördsförordningen m. m............................... 7

Bankoutskottets utlåtande nr 45, ang. kreditförsörjningen till kommuner
i storstadsområdena .............................. 11

— memorial nr 46, ang. granskning av delegerades för riksdagens

verk verksamhet under år 1966 .......................... 33

Första lagutskottets utlåtande nr 38, om vissa åtgärder mot ökad
brottslighet .............................................. 33

Andra lagutskottets utlåtande nr 61, ang. behandlingen av narkotikamissbrukare
in. m..................................... 36

Första lagutskottets utlåtande nr 39, om utredning angående häktades
ställning och rättssäkerhet .......................... 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 59, om lika behandling inom den
allmänna försäkringen av alla pensionsberättigade med familjeförsörjningsplikt
...................................... 46

— nr 60, om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för

övernattningskostnader vid behandling å sjukhus .......... 46

Tisdagen den 15 november 1966

Nr 33

Tisdagen den 15 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 319, i anledning av väckta motioner
om viss instruktion för åtgärder
vid trafikolyckor; och

nr 320, i anledning av väckt motion
om statligt stöd för körkortsutbildning
av rörelsehämmade.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
322, till Konungen i anledning av väckta
motioner om vissa militära markersättningsfrågor
i övre Norrland.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Jag hemställer härmed om befrielse
från riksdagsarbetet under tiden den
13 november till den 28 november, under
vilken tid jag är utomlands för olika
uppdrag, bland annat deltar jag i
»Meet Modern S\veden»-kampanjen i
Canada.

Stockholm den 11 november 1966
Arne Geijer

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 146, med förslag till lag om erkännande
och verkställighet av skiljedomar
i vissa internationella investeringstvister,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 153,
med förslag till lag om skyldighet för
kommun att bidraga till pensionskostnad
för personal som övergått till statstjänst.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
betänkande nr 42,
statsutskottets utlåtanden nr 131—133,
bevillningsutskottets betänkande nr 52,
bankoutskottets utlåtande nr 45 och
memorial nr 46, första lagutskottets utlåtanden
nr 38 och 39 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 59—61.

På framställning av herr talmannen
beslöts att andra lagutskottets utlåtande
nr 61 skulle uppföras näst efter
första lagutskottets utlåtande nr 38 på
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

148, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om immunitet och privilegier,
m. m.; samt

nr 152, om vissa intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den
15 november 1966.

Med anledning av en av stenografen
hos kammaren Sven Wickberg gjord an -

Nr 33

Tisdagen den 15 november 1966

sökning beviljade herrar deputerade honom
tjänstledighet på grund av styrkt
sjukdom från och med den 14 innevarande
månad till och med den 13 december;
och förordnades till vikarie för
Wickberg under ifrågavarande tid reservstenografen
fru Eva Klang.

År och dag som ovan.

In fidem
Solveig Gemert

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner: nr

766, av herr Alexanderson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 128, med förslag till lag om
vissa gemensamhetsanläggningar m. m.;

nr 767, av herr Jansson, Erik, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 128, med förslag till lag om vissa
gemensamhetsanläggningar m. m.;
nr 768, av herr Åkerlund m. fl., i an -

ledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 128, med förslag till lag om vissa
gemensamhetsanläggningar m. m.;

nr 769, av herrar Skärman och Tistad,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 133, angående trafikstopp och
trafikförbud i samband med övergången
till högertrafik m. m.;

nr 770, av herr Lundberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 139, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 3
juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, m. in.; och

nr 771, av herr Strandberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 143, angående höjning av vissa postavgifter.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
Solveig Gemert

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Onsdagen den 16 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
148, med förslag till lag med vissa bestämmelser
om immunitet och privilegier,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 152, om vissa intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
motionerna nr 766 och 767.

Vid föredragning av motionen nr 768
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om förmånsrätt för fordringar
enligt samma lag, till lagutskott
samt i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 769.

Vid föredragning av motionen nr 770
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
ändring i förordningen om utjämningsskatt
å vissa varor och i tulltaxan,
till bevillningsutskottet samt i övrigt till
jordbruksutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 771.

Ang. ersättningen för fullgörande av
riksdagsmannauppdrag

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av
motioner angående ersättningen för
fullgörande av riksdagsmannauppdrag
m. m.

I de likalydande motionerna nr 252
i första kammaren av herr Lundberg
m. fl. och nr 323 i andra kammaren av
herr Carbell m. fl. hade hemställts, att
en allsidig och förutsättningslös översyn
av reglerna om riksdagsledamöternas
arvoden och traktamenten måtte
företagas genom konstitutionsutskottets
försorg med särskilt beaktande av vad
som anförts i motionerna.

Vidare hade i motionen nr 37 i andra
kammaren av herr Dickson anhållits,
att en särskild remissinstans måtte inrättas
för frågor rörande ersättning åt
riksdagens ledamöter i enlighet med
vad som anförts i denna motion.

I samband med behandlingen av dessa
motioner hade utskottet även upptagit
bland annat frågan om riksdagsledamöternas
sjukförmåner i anslutning
till de under vårsessionen av innevarande
års riksdag beslutna ändringarna i
lagen om allmän försäkring.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionen II: 37 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 252 och II: 323, för sin
del antaga vid betänkandet fogat förslag
till lag om ändring i stadgan om
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

6 Nr 33 Onsdagen den 16 november 1966

Ang. ersättningen för fullgörande av riksdagsmannauppdrag

Det av utskottet framlagda lagförslaget
innebar bland annat en höjning av
grundbeloppet för riksdagsledamöternas
arvode frän 26 000 kronor till 31 000
kronor samt införande av en särskild
kostnadsersättning av 3 600 kronor för
ar.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
betänkande nr 42 har utarbetats av en
speciell delegation inom utskottet. Förslaget
har därefter behandlats inom de
fyra stora partigrupperna. Efter vad jag
har förstått har den överväldigande majoriteten
inom dessa tillstyrkt förslaget.
Den enda punkt där man förefaller
ha uttryckt tveksamhet gäller den
som ger en retroaktiv kostnadsersättning
för hela innevarande år.

För min del sträcker sig betänkligheterna
längre. Jag ansåg det därför
riktigt att låta någon som ville dela
ansvaret för den tillstyrkta höjningen
ta min plats i utskottet. Det kan givetvis
diskuteras huruvida det handlingssättet
är det korrekta. Men hade jag
deltagit i beslutet, hade jag nödgats reservera
mig, och en reservation i nuvarande
läge torde inte ha någon som
helst utsikt att vinna stöd.

Jag har ändå inte, herr talman, velat
hålla inne med mitt beklagande över
det förslag till arvodeshöjning som utskottet
lagt fram. Det är alltid svårt
att avgöra vad en människas arbetsinsats
är värd. Man kan anlägga många
synpunkter på en sådan värdering. Men
man kan i vårt fall inte komma ifrån
att vi som folkets valda representanter
har ett särskilt ansvar och därför enligt
min åsikt bör vara försiktiga, då vi
finner oss behöva höja arvodena. Detta
så mycket mer som vi själva helt
bestämmer vilka förmåner som skall ges
oss. På senare år har vi vid flera tillfällen
utökat dessa.

Nu föreslås med hänvisning till lönegradsförändringar
för vissa tjänstemän
att vi skall företaga en ändring av arvodena,
som i realiteten innebär att för

året höjes dessa med 30 procent. Jag
beklagar en så stor höjning med tanke
på den restriktivitet som man begärt
av landets löntagare. Jag kan inte finna
att en hänvisning till att höjningen
motsvarar tjänstemännens förändrade
lönegradsplacering under de gångna
åren i dagens läge gör oss berättigade
att avsevärt höja arvodena. I sitt förstamajtal
riktade LO-chefen, herr Arne
Geijer, en uppmaning till de bättre avlönade
grupperna att visa lojalitet mot
de lågavlönade. Liknande uppmaningar
har sedan kommit från olika håll
och inte minst i samband med SACOkonflikten.

De lågavlönade förstår säkert att de
krav som ställs på riksdagsledamöterna
gör det nödvändigt att bevilja arvoden
och förmåner som mycket överstiger
vad de själva kan komma upp till. Men
de kan på samma gång begära, förefaller
det mig att vi, som skall ta ställning
till krav från de sämst lottade, t. ex.
pensionärer och handikappade, och
som därvid ofta tvingas att avslå krav
som ingalunda är orimliga ur den enskilde
individens synvinkel, måste vara
återhållsamma med våra egna förmåner.
För egen del tror jag inte heller
att det är dessa som lockar, har lockat
eller kommer att locka människor att
deltaga i det politiska arbetet — det är
helt andra motiv som spelar in.

Kravet på återhållsamhet med de egna
förmånerna måste ställas med större
styrka i ett ansträngt ekonomiskt läge
som det nuvarande, särskilt som riksdagen
självfallet har del i ansvaret för
landets ekonomi och den pågående inflationen.

Är det för övrigt inte sannolikt att
många löntagargrupper vid kommande
avtalsförhandlingar kommer att åberopa
de nu föreslagna arvodeshöjningarna?
Jag tror för min del att Dala-Demokraten
har rätt, då den i en ledare, efter
att ha redogjort för de nya bestämmelserna,
framhåller att när regeringen
manar löntagare att visa återhållsamhet,
bör inte riksdagen vara så generös

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

mot sig själv. Den borde gå före med
gott exempel, slutar tidningen.

Herr talman! Jag kan inte acceptera
det resonemang som förs i konstitutionsutskottets
betänkande, och jag har
velat framföra denna min åsikt, även
om jag inte tror att det är realistiskt att
framställa något avslagsyrkande.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att säga att den debatt som
fru Segerstedt Wiberg vill ta upp egentligen
borde ha förts långt tidigare.

Vi skall hålla i minnet att det var
1959 som det skedde en radikal förändring
i fråga om ersättningen för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. Denna
förändring vidtogs sedan en kommitté,
bestående av personer utanför
riksdagen under ordförandeskap av dåvarande
landshövdingen Bergquist,
kommit fram till att det borde skapas
en viss jämförbarhet med tjänster på
löneplan. 1959 års riksdag uttalade också
att så borde vara fallet, och detta
följdes sedan upp 1962. Det skulle därefter
ha skett ytterligare en ändring,
men den har inte gjorts, vilket medfört
att det nu faktiskt på en gång blir två
höjningar, av vilka den ena alltså skulle
ha skett tidigare. Det förslag som nu
föreligger innebär bara att man följer
vad riksdagen uttalade sig för år 1959,
och jag anser inte att man bör ta upp
en ny debatt med anledning av det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att gå i polemik i sakfrågan med
fru Segerstedt Wiberg, men jag skulle
gärna vilja säga ett par ord om hennes
sätt att agera i denna fråga.

Fru Segerstedt Wiberg har av sitt
parti tilldelats en ordinarie plats i konstitutionsutskottet,
som ju är det forum
som föreslår i denna fråga. Fru Seger -

Ang. ränta å restituerad skatt
stedt Wiberg har nu för andra gången
demonstrerat en särställning i detta
ärende. Ingenting vore väl riktigare än
att fru Segerstedt Wiberg använde sin
möjlighet att i konstitutionsutskottet
medverka vid förslagets avfattande. Det
har hon emellertid dragit sig undan för
att i stället gömma sin »olika» uppfattning
till behandlingen i kammaren. Jag
tycker att detta förfarande är osolidariskt
mot utskottskamraterna, ty det är
mycket möjligt att den sakkunskap som
fru Segerstedt Wiberg här demonstrerar
skulle ha kunnat vara till nytta vid
utskottsbehandlingen av denna fråga.
Denna sakkunskap har vi nu gått miste
om, och jag beklagar djupt att fru Segerstedt
Wiberg valt att agera på det
sätt som här har skett.

Häri instämde herrar Sveningssoii
(h) och Lokander (s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

131, i anledning av väckt motion
om den framtida användningen av utrikesministerhotellet; nr

132, i anledning av väckta motioner
angående utbyggnaden av allmänflvgfälten;
och

nr 133, i anledning av väckta motioner
angående den psykiatriska vården
för värnpliktiga.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ränta å restituerad skatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 52, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar
i uppbördsförordningen m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. ränta å restituerad skatt
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 118,
av herr Lundström, och II: 160, av herr
ö hvall,

II) de likalydande motionerna I: 516,
av herrar Lidgard och Wallmark, samt
II: 615, av herr Fridolfsson i Stockholm
m, fl.,

III) de likalydande motionerna I:
532, av herr Strandberg, och II: 648, av
herr Petersson, ävensom

IV) motionen II: 18, av herrar Sjöholm
och Rubin.

I motionerna 1:118 och II: 160 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta

1) att ändra utformningen av 10 §
andra stycket förordningen om särskild
skatteberäkning i vissa fall för makar,
så att å restituerat belopp ränta utginge
utom för tid före utgången av året efter
taxeringsåret och

2) att i skrivelse till Kung]. Maj :t
begära en översyn av andra likartade
föreskrifter om ränta å restituerad
skatt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att följande motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 118,
av herr Lundström, och II: 160, av herr
Öhvall, angående ränta å restituerad
skatt,

2) de likalydande motionerna I: 516,
av herrar Lidgard och Wallmark, samt
II: 615, av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl., angående anstånd med inbetalning
av skatt,

3) de likalydande motionerna 1:532,
av herr Strandberg, och II: 648, av herr
Petersson, angående kvarskatteräntan
vid samtaxering av makar, ävensom

4) motionen II: 18, av herrar Sjöholm
och Rubin, om åtgärder för kontroll
beträffande av arbetsgivare innehållen
skatt,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Stefanson, Lundström,
Enarsson, Ottosson, Mattsson och Magnusson
i Borås, fru Nettelbrandt samt
herrar öhvall och Börjesson i Falköping,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:118, av herr Lundström,
samt 11:160, av herr öhvall,
måtte

A) antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad
lydelse av 10 § förordningen den 21
maj 1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar;

B) i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla
behovet av en översyn av i olika
författningar intagna föreskrifter om
ränta å restituerad skatt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Kanske detta i och för
sig är en liten fråga, men den rör vid
en regel, som förefaller oss reservanter
alldeles absurd.

Det finns nämligen en regel som säger,
att ränta på restituerad skatt icke
skall utgå när särskild skatteberäkning
i någon form är beroende av ansökan
från den skattskyldige. Om restitution
däremot till äventyrs sker automatiskt,
alltså då skattemyndigheten själv inser
att den har fått för mycket skatt, betalas
ränta. Om däremot den skattskyldige
själv upptäcker saken eller misstänker
fel och begär undersökning, får han
inte ränta när återbetalning i sinom
tid sker.

Detta är en princip, säger bevillningsutskottets
majoritet, och därför
kan den inte tillstyrka den motion som
jag har väckt om ändring i den underliga
regeln. Det skulle, heter det, »uppenbarligen
strida mot hittills tillämpade
principer». Man undrar varpå
denna tydligen heliga princip grundas.
Jag frågade i utskottet, men där fick

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

jag inte något svar. Det förhåller sig
bara på det sättet, och det är tydligen
meningen att det så skall förbli.

Själv har jag försökt att finna den
motivering som ursprungligen låg till
grund för denna princip, men jag har
inte lyckats — jag har gått igenom förarbetena
till 1951 års förordning angående
beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, det vill säga
1949 års proposition och propositionen
nr 170 år 1951. Ingenstans har jag funnit
någon antydan till förklaring varför
ränta inte skall utgå på enligt förordningen
restituerat belopp. Inte heller
i 1965 års utredning om uppbördsfrågor
har jag hittat något svar. Det
kan ju inte uteslutas att jag har förbisett
någon rad någonstans, men finns
det här någon som kan ge mig en upplysning
så är jag alltid tacksam.

Jag har frågat mig om det möjligen
kan vara så, att eftersom den särskilda
skatteberäkning som den skattskyldige
begär, kostar besvär, och därmed pengar,
så skall den skattskyldige betala ersättning
härför genom att samhället får
disponera den för mycket erlagda skatten
räntefritt under viss tid. Och hur
lång den tiden kan bli, det framgår
av det i motionen anförda exemplet,
där en person överklagat 1958 års taxering.
Han vann i prövningsnämnden
och även i kammarrätten, men ännu år
1966, alltså efter åtta år, har han inte
fått ut det belopp det är fråga om, eftersom
ärendet av taxeringsintendenten
har förts upp i regeringsrätten. Med
nuvarande ränteläge är det ingalunda
obetydliga belopp som den skattskyldige
har gått miste om i utebliven ränta
— och detta för att taxeringsintendenten
skall få ett eftersträvat prejudikat!
Är inte detta orimligt?

Reservanterna föreslår nu att, såvida
ansökan om särskild skatteberäkning
sker och restitution följer, skall ränta
utgå med fem procent utom för tid före
utgången av året efter taxeringsåret.
Staten skall alltså inte behöva betala
ränta för taxeringsåret och året där -

Ang. ränta å restituerad skatt
efter, men om restitution dröjer längre,
skall ränta utgå.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Som framgår av bevillningsutskottets
betänkande, så är det
ett antal motioner som är väckta och
som utskottet har behandlat.

Det har rått enighet mellan ledamöterna
om beslutet, med undantag för
den detalj som gäller ränta på restituerat
skattebelopp. Utskottet ger uttryck
för den meningen på sid. 12 i sitt betänkande,
att det i och för sig inte går
att förneka att det från rättvisesynpunkt
kunde te sig berättigat med en
gottgörelse. Men det är betydande svårigheter
förknippade med att åstadkomma
regler som skulle möjliggöra detta
— i vissa fall är det ju obefogat, i andra
fall kan det vara befogat med en sådan
betalning av ränta på restituerat
belopp. Jag vill emellertid erinra om
att det här gäller de alldeles speciella
skatterna, t. ex. ansökan om att 80-procentsregeln
skall tillämpas, att man vill
ha skatt enligt reglerna för s. k. ackumulerad
inkomst, etc. Det är naturligtvis
inte så många ärenden det är fråga
om, men jag vill inte därmed ha sagt
att det är en tillfredsställande ordning
som nu råder. Utskottet har emellertid
stannat för att yrka avslag även på den
motion som nu reservanterna yrkar bifall
till.

Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det kan kanske finnas
vissa svårigheter när det gäller att införa
sådana bestämmelser som reservanterna
förordat, men jag vet inte
vilka dessa svårigheter skulle vara —
prövningen blir ju densamma om man
begär och inte får ränta som om man
begär och får ränta på restituerat be -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. ränta å restituerad skatt
lopp. Det är ingen skillnad därvidlag.
Frågan är bara om ränta skall utgå eller
inte; och på den punkten kan väl
inte svårigheterna vara så förfärligt
stora. Jag är personligen inte expert
i detta avseende så att jag bestämt kan
förneka att några svårigheter skulle
möta, men jag har som sagt inte lyckats
klara ut vilka det skulle vara.

Emellertid är det principen jag vänder
mig mot. Vi har här en regel, vars
bakgrund är så oklar att jag hittills
inte träffat någon som kunnat säga varför
det är på detta sätt. Finns det då
något bärande motiv för att den, som
begär särskild skatteberäkning, inte
skall få ränta på restituerat belopp även
om det visar sig att han har rätt? Jag
kan inte finna att det är rimligt. Jag
noterar med stor tillfredsställelse att
bevillningsutskottets ärade ordförande
uttalade, att han inte finner den ordning
tillfredsställande som nu råder i
vissa fall. Borde man då inte ändra
denna ordning?

Det är detta vi reservanter vill.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att det här
gäller särskilda skatteregler, som skattebetalare
ansökt om att få tillämpade
och som är förmånligare än de vanliga
beskattningsreglerna. Man bör ta fasta
på att detta är själva huvudmotivet
bakom den skillnad som här existerar,
då alltså ränta utgår på belopp som avser
skatt enligt skatteförfattningarna i
allmänhet medan ingen ränta på pengarna
ges då vederbörande skattebetalare
begär att få dessa speciella regler
som det här gäller tillämpade.

Herr Lundström säger att han inte
kan se några svårigheter med den begärda
ändringen och frågar vilka principer
som ligger till grund för gällande
ordning. Ja, jag har inte specialforskat
i frågan — vi vet bara att en praxis
sedan länge tillämpats, som innebär att
i dessa speciella fall gäller särskilda

regler även beträffande återbäringen på
skatt, och det blir alltså i de fallen
ingen ränta.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Låt mig helt kort säga
att jag finner hela principen när det
gäller att få tillbaka pengar oriktig; det
gäller alltså inte bara det fall som här
har berörts utan samtliga fall då det
är fråga om restitution av skatt, som
den skattskyldige själv begär. Här har
en speciell paragraf åberopats. Måtte
det här fallet bli inledningen till en förändring
över hela linjen. Vi har inte
velat ta upp frågan i stort utan har fäst
oss endast vid detta fall.

Det har sagts att när det gäller frivillig
särbeskattning så räknar man
med att det inte skall bli så många
ärenden av detta slag i fortsättningen,
därför att maskinell hjälp kommer att
stå till förfogande som gör prövningen
lättare. Jag är inte säker på att antalet
sådana här fall kommer att minska i
särskilt stor utsträckning eftersom antalet
personer som begär särbeskattning
med all säkerhet också kommer att öka.
Då uppstår nya och större problem.

Av den anledningen har jag tyckt att
det kunde vara rimligt att redan nu försöka
fastställa en rimligare princip än
den som för närvarande tillämpas och
som jag inte kan godkänna. Finner jag
en princip felaktig vill jag gärna försöka
byta ut den mot en som är bättre.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande punkten 1 av utskottets
i förevarande betänkande
gjorda hemställan samt därefter särskilt
rörande utskottets hemställan i
övrigt.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som in -

Onsdagen den IG november 1966

Nr 33

Ang. kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

nefattades i den av herr Stefanson in. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
52 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson in. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 63.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta betänkande.

Ang. kreditförsörjningen till kommuner
i storstadsområdena

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av motioner
angående kreditförsörjningen till kommuner
i storstadsområdena.

I de till bankoutskottet hänvisade likalydande
motionerna nr 314 i första

kammaren av herr Palm m. fl. och nr
382 i andra kammaren av herr Lindahl
in. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning av de frågor,
som sammanhängde med kreditförsörjningen
till de hastigt växande kommunerna
inom storstadsområdena.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:314 och 11:382 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
av de frågor, som sammanhängde
med finansieringen av de expanderande
kommunernas investeringsbehov.

Reservationer hade anförts

1. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Hils Theodor Larsson, Åkerlund, Börjesson
i Glömminge och Bengtson i Solna,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att motionerna
1:314 och 11:382 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. av herrar Hilding, Berglund och
Larsson i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
1:314 och 11:382 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t dels hemställa om utredning
av de frågor, som sammanhängde
med finansieringen av de expanderande
kommunernas investeringsbehov,
dels beträffande översyn av beräkningsgrunderna
för utbetalning av skatteförskott
till kommunerna giva till känna
vad reservanterna anfört.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Bengtson
i Solna.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
kan möjligen förefalla en och annan
något förbryllande —- utskottet har

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. kreditförsörjningen till kommuner
nämligen kommit fram till en ståndpunkt
som ganska väsentligt avviker
från motionärernas förslag, utan att fördenskull
yrka avslag på motionen. Förklaringen
kan väl sägas vara att en av
huvudmotionärerna — herr Palm, ledamot
av bankoutskottet och av denna
kammare — givit motionärernas avsikter
en så extensiv tolkning att de kunnat
förenas med den uppfattning som
utskottets majoritet kommit fram till.
Det har emellertid avgivits ett par reservationer,
varav den ena, som i utlåtandet
betecknas som nr 1, yrkar avslag
på motionen, medan den andra, nr
2 alltså, som jag företräder, på en viktig
punkt kräver ett tillägg, som innebär
att riksdagen stöter på hos regeringen
rörande frågan om en översyn
av beräkningsgrunderna för statens utbetalning
av skatteförskott till kommunerna.

Motionärerna hemställde att riksdagen
hos regeringen skulle begära en
skyndsam utredning av de frågor som
sammanhänger med kreditförsörjningen
till de hastigt växande kommunerna
inom storstadsområdena, d. v. s. Stockholm,
Göteborg och Malmö. Alla de ledamöter
som undertecknat motionen
— det är sammanlagt 17 stycken i de
båda kamrarna — hör hemma i dessa
storstadsregioner, och vill man tala
nedsättande, kan man säga att det vilar
ett drag av bypolitik över denna framstöt.
Det problem motionen tar upp är
emellertid både allvarligt och svårbemästrat
och låter sig inte avfärdas genom
en så enkel argumentation.

Till de åtgärder som man enligt motionen
skulle kunna tänka sig för att
råda bot för de besvärliga kreditförsörjningsproblemen
hör bl. a. en styrning
av kreditgivningen till expansionskommunerna
i storstadsområdena så att en
i förhållande till utvecklingen rimlig
andel av det totala investeringsutrymmet
kunde komma på dessa kommuner.
Utskottet har på goda grunder avvisat
denna styrning och därvid främst kunnat
stödja sig på de remissyttranden

storstadsområdena

över motionen som lämnats av Svenska
stadsförbundet och Svenska kommunförbundet.
De problem som motionärerna
har aktualiserat är inte begränsade
till storstadsområdena, heter det
i stadsförbundets yttrande, utan gäller
över huvud taget expansiva samhällen
över hela landet. Kommunförbundet
vänder sig också mot att storstadsområdena
skulle prioriteras när det gäller
den långfristiga kreditgivningen till
kommunerna. Man kan inte bortse från,
säger Kommunförbundet, att det finns
åtskilliga kommuner utanför storstadsregionerna
som har jämförbara ekonomiska
svårigheter och lika hög kommunal
utdebitering. De båda nämnda förbunden
tillstyrker med denna viktiga
reservation en utredning om berörda
kommuners kapitalförsörjning.

Utskottet har tagit fasta på dessa
synpunkter och förklarar i sitt utlåtande
att det är önskvärt att få till stånd
en mera vittsyftande undersökning av
de expanderande kommunernas förutsättningar
att finansiera erforderliga
kommunala investeringar. Det får anses
ligga i sakens natur att en sådan
undersökning blir förutsättningslös.

Ett av motionärernas förslag har utskottet
helt avvisat, och det gäller uppslaget
att införa en särskild investeringsavgift
för företag som etablerar
sig i storstadsregionerna.

Men motionärerna har också berört
ett annat förhållande, som i hög grad
hör till bilden av kommunernas kapitalförsörjning
och som onekligen är
till stor nackdel för kommunerna. Det
gäller möjligheterna att få ett annat
skatteavräkningsförfarande med staten
så att den tidsmässiga eftersläpningen
av kommunernas skatteintäkter kan
nedbringas. Systemet för skatteavräkningen
innebär som bekant att utbetalningarna
till kommunerna av kommunalskattemedel
inte grundas på det aktuella
skatteunderlaget, utan på senast
kända taxering, och det blir då en
taxering som är två år gammal.

Jag vill gärna belysa storleksordning -

Onsdagen den 16 november 1966 Nr 33 13

Ang. kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

en av denna eftersläpning genom att
anföra några siffror som visar statens
skatteskuld till kommunerna. Fonden
för reglering av utbetalningarna av
kommunalskattemedel uppgick budgetåret
1963/64 till 2 075 miljoner kronor,
1964/65 till 2 350 miljoner kronor och
för det senast avslutade budgetåret till
2 725 miljoner kronor. Den ränteförlust
som åsamkas kommunerna har för åren
1964 och 1965 beräknats till drygt 400
miljoner kronor. Därtill kan läggas inflationsförlusten,
som också kan räknas
i något hundratal miljoner kronor. Det
är alltså fråga om stora pengar som
kommunerna väntar på och delvis går
miste om.

Motionsvägen aktualiserades detta
problem 1964, vilket ledde till att ett
enigt statsutskott föreslog och riksdagen
beslöt att hos regeringen begära
en översyn av beräkningsgrunderna för
utbetalningen av skatteförskott till kommunerna.
Det är nu två och ett halvt
år sedan detta hände, och frågan om
denna översyn är alltjämt beroende av
regeringens prövning. Utskottets folkpartiledamöter
anser att det är hög tid
att stöta på hos regeringen i denna
angelägenhet så att den begärda översynen
kan komma till stånd. Utskottets
övriga ledamöter, som såvitt jag förstår
delar uppfattningen att denna skatteavräkning
bör ses över, har här visat
prov på en överdriven parlamentarisk
taktfullhet när de inte velat vara med
om denna påstötning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 2 som, det vill jag i klarhetens
intresse tillägga, innebär i huvudsak
Difall till utskottets utlåtande
men med en viktig komplettering.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! För att till att börja
med stanna inför reservation nr 2, som
herr Hilding nyss talade för, tycker
jag nog att den delen av detta ärende
har blivit cn smula överbetonad. Som

herr Hilding meddelade har en framstöt
gjorts från riksdagens sida helt nyligen,
och man väntar på finansministerns
beslut. Jag tycker nog att man
borde kunnat inskränka sig till att omnämna
det i skrivningen i utskottets
utlåtande och inte göra en ny framställning
till Kungl. Maj:t. Så ytterst
betydelsefullt är inte det problem som
här tagits upp. Detta att kommunerna
skulle kunna få viss del av skattemedlen
något tidigare är dock inte avgörande
för kommunernas finansieringsproblem.

I motionen yrkas att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning av de frågor som
sammanhänger med kreditförsörjningen
till de hastigt växande kommunerna
inom storstadsområdena. Herr Hilding
sade nyss från denna talarstol att med
herr Palms, huvudmotionärens, medgivande
bär utskottet gått så långt i omstuvning
av motionens syfte att folkpartiet
kunnat ansluta sig. Detta har
uppnåtts genom att formulera utskottets
hemställan så »att riksdagen i anledning
av motionerna I: 314 och II: 382
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av de frågor som
sammanhänger med finansieringen av
de expanderande kommunernas investeringsbehov».
Man har alltså vidgat
ramen så, att det inte i utskottets skrivning
skall stå att det gäller storstadsområdena,
men ingen tvivlar på att det
alltjämt rör sig just om storstadsområdena
när det talas om de expanderande
kommunernas investeringsbehov.

Jag kan tala om för kammaren, att
man i utskottet har gjort försök att
åstadkomma enighet om skrivningen.
Enighet skulle ha kunnat nås om man
strök bara ett ord, nämligen ordet »expanderande».
Det gick alltså inte att
åstadkomma enighet om en mera neutral
undersökning av finansieringen av
både stora och små kommuners, storstäders
och landskommuners investeringsbehov,
och därför redovisas delade
meningar i utlåtandet.

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. kreditförsörjningen till kommuner

Herr talman! Vår samhällsekonomiska
situation karakteriseras av att vi lever
över våra resurser. Vi efterfrågar
i dag mer av både kapital och arbetskraft
än vad vi har tillgängligt, och
därför dras vi med en ständig inflationsutveckling.
Vi är hänvisade till att
göra avvägningar mellan de olika anspråken
och att söka åstadkomma en
lämplig fördelning mellan skiftande,
vart för sig angelägna ändamål.

I motionen yrkas nu på en utredning
angående kreditförsörjningen för kommunerna
i storstadsområdena. Man avser
att få till stånd en prioritering av
låneframställningar från storstadsregionerna,
fastän utskottet i sin skrivning
talar mera allmänt om expanderande
kommuner.

Herr Hilding har redan nämnt att
Stadsförbundet och Kommunförbundet
mer eller mindre tillstyrkt motionen,
men det är inte så mycket att förvåna
sig över, eftersom storstadsintressen
dominerar speciellt i Stadsförbundet.
Inom Kommunförbundet finns dock en
minoritet som inte har velat godta motionsyrkandet
i dess renodlade form.

Det är ganska intressant att ta del
av vad riksbanksfullmäktige säger.
Fullmäktige anser att kreditförsörjningen
inte är det centrala problemet:
»Enligt fullmäktiges mening är det som
i första hand behövs inte garantier för
kreditförsörj ningen utan en förbättrad
planering och i fråga om både bostadsbyggande
och andra investeringar en
stramare uppföljning av uppgjorda planer.
»

Poststyrelsen, som ju har nära kontakt
med kommunerna i sin utlåning,
säger: »De svårigheter som råder i fråga
om finansieringen av bostadsbyggandet
och kommunala följdinvesteringar
beror på en allmän knapphet på
krediter, vilken i sin tur betingas av
att utbyggnadsplanerna är alltför omfattande
jämfört med tillgången på arbetskraft
och andra reala resurser.»

Svenska bankföreningen säger: »För
att våra exportnäringar skall kunna

storstadsområdena

vidmakthålla sin konkurrenskraft erfordras
en snabb ökning av industriinvesteringarna.
Utrymme för en sådan
kan emellertid icke beredas annat än
genom en ekonomisk-politisk åtstramning
som syftar till att i viss utsträckning
dämpa expansionstakten på andra
håll.»

Ytterligare en remissinstans, Svenska
försäkringsbolagens riksförbund, säger:
»En onyanserad styrning av kapitalet
skapar emellertid enligt riksförbundets
mening en snedvridning av
samhällsekonomien som från alla synpunkter
är olycklig. Om, såsom motionärerna
ifrågasätter, den stora del av
kreditmarknaden som avser storstadskommunerna
skulle prioriteras och
konkurrens om kapitalet i motsvarande
män icke skulle komma att ske på
marknadsmässiga villkor, skulle det innebära
en snedvridning och en stor
fara för den samhällsekonomiska utvecklingen.
»

Herr talman! Statsrådet och chefen
för finansdepartementet är närvarande
i dag, och jag har för mig att han liar
poängterat — jag ber om överseende,
om jag minns fel — att utdebiteringens
höjd i de lånesökande kommunerna är
ett mycket viktigt kriterium vid bedömningen
av låneframställningar. Jag
tycker att det är ett riktigt och viktigt
och nära nog tillräckligt kriterium vid
den prövningen.

Yåra finansiella resurser är i dag inte
tillräckliga för allt vad vi har ambition
att uträtta. Möjligheterna till erhållande
av krediter för olika ändamål
är beskurna — därom vittnar de svårigheter
som är kända av oss alla. Bostadsbyggandet
och därmed sammanhängande
kommunala följdinvesteringar
är inte de enda ändamål vi vill främja.
Vi får inte glömma att också näringslivet
har ett starkt behov av kapital
för investeringar som skall möjliggöra
en rationalisering och en utveckling
som är grunden för kommunernas
framtida ekonomiska bärkraft och det
fortsatta kommunala framstegsarbetet.

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Ang. kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

Men är tillgången på kapital knapp, så
blir den ännu knappare för övriga behov,
om allt fler områden skall prioriteras
— nu senast, enligt utskottets formulering,
kommunala investeringar i
de expanderande kommunerna.

Herr talman! Jag skall inte längre
utveckla min mening på detta område.
Jag tror att det jag redan har yttrat
och de citat jag har anfört är tillräckliga
skäl för den ställning som vi har
intagit i reservation 1.

Jag har lagt märke till att en av storstadstidningarna
i dag på sin baksida
under en fyrspaltig rubrik fäster uppmärksamheten
vid denna motion. Det
är eu uppmärksamhet som väl icke motionärerna
och kanske icke heller utskottet
hade tänkt sig, men detta visar
att det tydligen finns intressen som arbetar
även utanför kammaren för att
ärendet skall uppmärksammas från utgångspunkter
som sammanfaller med
motionärernas ursprungliga syftemål.

Jag tror för min personliga del att
ingen skulle ha motsatt sig kravet på
en mera neutral undersökning av kommunernas
investeringsbehov och möjligheterna
att få investeringsbehovet
tillgodosett med krediter, men under
den formulering som bankoutskottet
med stort besvär till slut har kommit
fram till döljer sig alltjämt en önskan
att investeringsbehoven i de expanderande
storstadsområdena skall prioriteras.
Detta, herr talman, finner jag
inte vara rättvist mot alla de övriga
kommunerna, och jag ber därför att få
yrka bifall till reservation 1.

I detta anförande instämde herr
Svanström (ep).

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Till det utskottsutlåtande
som nu behandlas har fogats eu reservation,
betecknad med 1, som är avgiven
av utskottets centerparti- och högerpartiledamöter.
Jag skall efter den
redogörelse av centerpartiets ståndpunkter,
som herr Nils Theodor Lars -

son i Högsby här har lämnat, säga några
ord om högerledamöternas ställningstagande
i denna fråga.

Det har vid behandlingen av detta
ärende visat sig att vi i långa stycken
har samma motiv för vårt ståndpunktstagande
som centerpartiledamöterna.
Det kan väl i alla fall därtill ärligt sägas
att vi också har särskild anledning
att betona att det här finns storstadssynpunkter
respektive synpunkter som
berör de expanderande kommunerna.
Men vid en avvägning mellan dessa olika
synpunkter har det visat sig, att det
som har varit gemensamt har vägt
tyngst. Den formulering som reservationen
har fått visar med all klarhet
hur vi inom centerpartiet ocli högerpartiet
ser på denna fråga.

Det är ett rätt anmärkningsvärt förfarande
som har ägt rum i bankoutskottet,
i det att här förelåg motioner,
i vilka begärdes en utredning av de frågor
som sammanhänger med kreditförsörjningen
till de hastigt växande kommunerna
inom storstadsområdena. Detta
var alltså motionernas yrkande. I motiveringen
fanns sedan även vissa andra
önskemål angivna.

Vid remissbehandlingen av motionerna
framkom därutöver också, särskilt
från Svenska kommunförbundet, ett
önskemål om att man skulle vidga objektet
för en eventuell utredning till att
omfatta alla kommuner som hade med
storstadsområdena jämförbara tillväxtproblem.
Detta önskemål har nu utskottsmajoriteten
gjort till sitt och skjulit
undan motionernas önskemål. Härigenom
vidgas, som jag sade, objektet
för en eventuell utredning. I kommunsammanslagningens
tider är det väl också
så att de allra flesta kommuner i vårt
land kan sägas ha tillväxtproblem. Redan
åtgärder för storstadsområdenas
del, innebärande förmåner av något
slag eller specialbehandling, måste ha
blivit en förmodligen dyrbar och vittgående
affär. Men gäller det nu större
delen av landet, måste det bli fråga om
ännu mycket längre gående och om -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. kreditförsörjningen till kommuner
fattande åtgärder, och en viss risk föreligger
väl naturligtvis också för att själva
storstadssynpunkterna skjutes i bakgrunden.

Även i ett annat hänseende har utskottet
på ett avgörande sätt ändrat på
motionärernas yrkande. Yrkandet går
ut på en utredning av de frågor som
sammanhänger med kreditförsörjningen,
men utskottet tycker nu att frågan
om finansieringen av investeringsbehoven
för kommunerna bör utredas. Nu
är det ju så att investeringar kan finansieras
inte bara med lån utan också
med skatter, och i detta sammanhang
spelar också naturligtvis frågan om
driftutgifternas höjd en stor roll, ty
en begränsning av driftutgifterna skulle
öka möjligheterna för investeringar
i och för sig. Vad man här kan befara,
såsom jag ser det, är att den kommunala
självstyrelsen rentav skulle kunna
komma att utsättas för ett slags prövning
från ekonomiska utgångspunkter.
Huruvida detta har varit utskottsrepresentanternas
respektive motionärernas
önskemål vet jag inte, men det förefaller
ändå värt att tänka även på den saken.
Det finns en viss risk för att det
statliga förmynderskap över kommunerna,
som kommunerna ibland klagar
över, kan komma att vidgas om vi skulle
få en granskning av hela finansieringssidan
i kommunernas verksamhet.
Jag tycker det är viktigt att framhålla
även denna synpunkt.

Vi som står för reservation 1 har
tyckt att den väsentliga uppgiften för
utskottet borde ha varit att begränsa
sig till att besvara motionerna och inte
ta upp mera vittsyftande saker. Vår reservation
har utformats därefter, vilket
alla som läser den kan se. Vi har tagit
ställning till kreditförsörjningsfrågan
och anser att industriinvesteringarna
nu i första hand måste tillgodoses om vi
skall kunna klara våra allmänna ekonomiska
problem, särskilt exporten och
sysselsättningen. En prioritering av kreditgivningen
till storstadsområdena inger
starka betänkligheter såväl på prin -

storstadsområdena

cipiella grunder som med hänsyn till
de stora belopp som det här rör sig om.
Det är ju redan nu uppenbart att kapitalmarknaden
är i allra högsta grad uttorkad
redan genom de åtgärder som
vidtagits för att bispringa storstadsområdena
och stödja bostadsbyggandet
över huvud taget. Vår slutsats har blivit
att vi motsätter oss motionärernas förslag.

Vid detta betänkande finns också fogat
ett särskilt yttrande av herr Bengtson
i Solna, om vilket jag skall be att
få säga ett par ord. Syftet med herr
Bengtsons yttrande är klart. Det är otvivelaktigt
riktigt att det är besvärligt för
kommunerna, och alldeles särskilt —
det vågar jag vitsorda själv — är detta
fallet i Stockholms län. Där är expansionen
starkare än i något annat område
i hela vårt land.

Herr Bengtson har tagit upp ett spörsmål
som här har berörts av de båda föregående
talarna, nämligen den sena
skatteavräkningen. Det är en fråga som
riksdagen tidigare har behandlat. I likhet
med herr Larsson i Högsby har vi
ansett att det här egentligen inte finns
någon anledning att göra en direkt
framstöt till Kungl. Maj :t, eftersom riksdagen
ju redan har begärt en undersökning.
Vi förutsätter att Kungl. Maj:t
skall redovisa denna fråga i sinom tid.

Men det finns en annan synpunkt i
sammanhanget om skatteavräkningen
som man inte helt skall bortse från,
och det är att kommunerna också har
vissa fördelar av det nuvarande uppbörds-
och avräkningssystemet. Behandlingen
av den frågan kräver att det görs
en relativt noggrann undersökning av
Kungl. Maj :t, och vi förutsätter att den
skall komma i sinom tid. Jag kan instämma
i vad herr Larsson just sagt att
det inte har funnits anledning att i det
här sammanhanget förorda en skrivning
av det slag som finns i folkpartiets reservation.

Jag ber, herr talman, med detta få
yrka bifall till reservation nr 1.

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Ang. kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Då vi inom utskottet
behandlade de nu föreliggande motionerna
nr 1:314 och 11:382 angående
de frågor, som sammanhänger med kreditförsörjningen
till de hastigt växande
kommunerna inom storstadsområdena,
blev vi ganska snart övertygade om
att det inte bara är de växande kommunerna
inom storstadsområdena, som
har problem med sin kreditförsörjning
för att på ett ändamålsenligt sätt kunna
sköta sina funktioner och ge medborgarna
den service som man anser
sig ha behov av. Det finns också tätorter
inom praktiskt taget varje kommunblock,
som kan anses vara en expanderande
kommunal enhet, där man
inom respektive storkommuner samordnar
samhällsservicen, bygger ut skolor
och andra serviceanläggningar för hela
den stora kommunala enheten.

Då det framgår fullt klart av utskottets
skrivning, att den utredning som
utskottet begärt även kommer att tillvarata
dessa expanderande kommuners
investeringsbehov, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan i det avseendet.

De synpunkter, som redovisas i reservation
nr 2 av herrar Hilding,
Berglund och Larsson i Umeå, skiljer
sig åtminstone enligt min uppfattning
inte i sak utan mera i nyanser från utskottets
skrivning. Det gäller här skatteavräkningen
mellan staten och kommunerna.
En motion avseende förfarandet
vid skatteavräkningen mellan
staten och kommunerna behandlades så
sent som vid 1964 års riksdag, som då
beslöt att hos Kungl. Maj:t hemställa
om en översyn av beräkningsgrunderna
för utbetalning av skatteförskott till
kommunerna. Detta återfinnnes i statsutskottets
utlåtande nr 137 för 1964. Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t i
lämplig omfattning och i lämplig ordning
föranstaltar om den begärda översynen,
och utskottet finner för närvarande
inga skäl föreligga för riksdagen

att särskilt nu göra något ytterligare
uttalande i frågan.

Då jag vet att de synpunkter som redovisats
i reservation nr 1 kommer att
belysas senare under debatten av en
annan ledamot inom utskottet, vill jag
endast helt kort säga, att jag inte delar
den uppfattning som framförts av herrar
Nils Theodor Larsson och Åkerlund.
Herr Larsson ville kraftigt understryka
att utskottets skrivning ändock
i sak innehåller just den frågan, att
det i huvudsak är kommunerna i storstadsområdena
som är berörda. Vi har
mycket kraftigt markerat att dessa problem
inte är begränsade till enbart storstadsområdena.
Vad gäller min motivering
emot reservation nr 2 hänvisar jag
till vad jag nyss sagt.

Jag är mycket förvånad över herr
Nils Theodor Larssons inställning. Han
representerar ändå centerpartiet, som
i den senaste valrörelsen så kraftigt har
talat om de expanderande orterna ute
i kommunerna. Inom varje kommunblock
har det skapats en expanderande
enhet, där man har möjligheten att på
ett mera förnuftigt sätt ge den service
åt hela detta kommunblock som vi alla
vill att våra kommuner skall ge. Jag vill
kraftigt understryka, herr Nils Theodor
Larsson, att vår skrivning i utskottet
klart markerar att den utredning som
vi begär icke på något sätt är begränsad
till storstadsområdena utan omfattar,
som vi har sagt, de expanderande
kommunerna ute i landet, tv de expanderande
kommunblocken — det vet
säkert alla kommunalmän lika bra som
jag — har precis samma svårigheter
som kommunerna inom storstadsområdena,
även om kommunerna inom storstadsområdena
får röra sig med större
siffror.

Jag måste vidare säga att jag är ganska
förvånad över herr Åkerlunds yttrande
här, då han säger att utskottet
inte har besvarat de synpunkter som
liar framförts i motionerna. Det förhåller
sig på det sättet, att om man remit -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. kreditförsörjningen till kommuner
terar motioner för yttrande så kommer
det fram olika synpunkter från remissinstanserna.
Då vi har fått synpunkter
från ett par remissinstanser, som enligt
mitt sätt att se bör tillmätas stort värde
när det gäller att bedöma dessa frågor,
nämligen från Svenska stadsförbundet
ocli Svenska kommunförbundet, är det
väl ganska naturligt, och jag tycker
också att det bör vara utskottets skyldighet,
att ta hänsyn till vad dessa instanser
framhäver i sina remissvar.

Det är anledningen till den utformning
av utskottets utlåtande, som vi
inom utskottsmajoriteten i detta avseende
har kommit fram till.

Jag ber, herr talman, att fortfarande
få vidhålla mitt yrkande om bifall till
utskottets hemställan, som alltså gäller
de expanderande kommunerna över huvud
taget.

Herr PALM (s):

Herr talman! Med tillfredsställelse
noterar vi motionärer vad som sägs i
bankoutskottets utlåtande över vår motion.
Skrivningen är ju ett uttryck för
kompromisser mellan olika synpunkter,
något som ju ofta blir följden av överläggningar
i olika parlamentariska församlingar.
I motionen har vi framhållit
de tillväxtproblem, som är allra
mest påtagliga i storstadsområdena,
men det finns också andra orter som
har liknande problem att brottas med.
Vi är också helt klara över att det
finns en rad olika kommuner ute i landet,
som har problem av helt annat
slag — jag tänker på problemen med
utflyttning, som kommunerna måste bemästra.
Mot denna bakgrund har utskottets
skrivning fått en något vidare
syftning när det talas om behovet av
utredning beträffande finansieringen
av de expanderande kommunernas investeringsbehov.

Jag måste, herr talman, göra en invändning
gentemot det anförande som
herr Nils Theodor Larsson höll här
alldeles nyss. Han kom upprepade
gånger tillbaka till uttrycket »priorite -

storstadsområdena

ring». Vi har inte ett ögonblick talat
om prioritering! Vad vi har begärt är
en utredning, och vi hoppas att den
utredningen arbetar som alla andra offentliga
utredningar — att den genomlyser
problemet. Sedan blir det väl
riksdagens sak att avgöra om man med
ledning'' av det material, som utredningen
redovisar, kan besluta om en annan
ordning i detta avseende. Det är ju så
vi brukar arbeta. Herr Theodor Larssons
uttalande i detta sammanhang ger
uttryck för en överraskande inställning
gentemot det högt aktade svenska utredningsväsendet.

Att denna fråga nu förs fram av
riksdagens bankoutskott anser vi vara
helt naturligt. För två år sedan ägnade
samma utskott mycken tid åt Kungl.
Maj:ts proposition angående lokaliseringspolitiken
— en politik som glädjande
nog syns bli ganska framgångsrik.
Men befolkningsströmmen mot städer,
främst storstadsområdena och industriorter,
kan inte hejdas. Urbaniseringen
är ju en internationell företeelse,
och olika tankar att stoppa denna
befolkningsström har alltid fått vägas
mot de fördelar som en sådan utveckling
i många avseenden ändå bär
med sig. Utvecklingen medför dock
många problem, och jag är alldeles säker
på att många kommunalmän, som
pressas av dessa uppgifter, gärna skulle
vilja ha en något lugnare utvecklingstakt.
Men kan man inte få en lugnare
utvecklingstakt, måste man ändå se till
att de kommuner som måste ta emot
befolkningsströmmen får tillgång till
de ekonomiska resurser som behövs
för att bemästra dessa realiteter.

I bankoutskottets mycket överskådliga
utlåtande nr 45, som nu ligger på
bordet, har den större delen av problemet
fångats i ett nötskal. I de tre
storstadsregionerna, Storstockholms-,
storgöteborgs- och malmöområdena, bor
i dag över en tredjedel av landets befolkning
och expansionen fortsätter.
Jag tillåter mig, herr talman, att ta några
siffror från den region där jag själv

Onsdagen den 1C november 19GC

Nr 33

Ang. kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

iir bosatt, nämligen Stockholm, som under
de senaste femton åren ökat med
nästan 300 000 människor. Under senare
år har hela 40 procent av landets
befolkningsökning registrerats i detta
område.

Jag skall inte här gå in på bostadsbvggandet,
som behandlats i annat sammanhang,
men faktum kvarstår att bostadsproduktionen
under 1960-talet inom
Storstockholm utgör inte mer än 16
procent av den totala bostadsproduktionen
i hela landet. Ställer man denna
siffra i relation till den utomordentligt
stora befolkningsökningen inom
just detta område, har vi problemet
i blixtbelysning. Nu omfattar aktionsprogrammet
för bostadsbyggandet
inom regionen en igångsättning av
20 000 lägenheter under vart och ett
av åren 1966—1970, men genom statsmakternas
beslut har ramen för bostadsbyggandet
i Storstockholm år
1966 minskats till 16 200 lägenheter.
Detta har enligt min mening inte varit
den mest lyckade formen för att driva
utvecklingen i annan riktning, men jag
noterar med tillfredsställelse de besked
som under senare tid har givits från
regeringshåll och som innebär att man
skall ägna följderna av dessa flyttningsrörelser
en ökad uppmärksamhet.

Lokaliseringsproblematiken har ju
två sidor, dels avfolkningsproblemen
och dels inflyttnings- och tillväxtproblemen.
Traditionellt har vi ju oftast
uppehållit oss vid det förstnämnda problemet,
men motionärerna, som är
angelägna om att understryka problemets
båda sidor, har emellertid i detta
sammanhang riktat uppmärksamheten
på det sistnämnda problemet.

Redan i lokaliseringspropositionen
— proposition nr 185 år 1964 — riktade
departementschefen uppmärksamheten
på dessa problem och skrev i
propositionen följande: »Vid utformningen
av en samhällelig lokaliseringspolitik
måste hänsyn också tas till föreliggande
tendenser till koncentration
av befolkningen vid storstadsområdena

och landets övriga expansiva områden.
Om expansionen går alltför snabbt föreligger
uppenbara risker för en eftersläpning
i utbyggnaden av bostäder,
kommunikationer och andra serviceanordningar.
Såsom kommittén uttalat i
enlighet med flera remissinstanser bör
de problem som är förknippade med
storstadsområdenas tillväxt undersökas
till ledning för lokaliseringspolitikens
fortsatta utformning.»

Sedan detta uttalande gjordes har ett
visst arbete kommit i gång, men den
ekonomiska sidan har inte tangerats
på detta område — bl. a. för följdinvesteringarna,
som har gjort det desto
angelägnare att denna motion har kommit
att avlämnas vid årets riksdag.

För oss motionärer är det alldeles
uppenbart att industrien måste få expandera
för att samhället skall kunna
utvecklas och för att möjliggöra en
fortgående standardhöjning. Men det är
lika uppenbart — och det understrykes
av flera remissinstanser och då
allra starkast av Storgöteborgs samarbetskommitté
— att en expanderande
industri behöver tillflvttad arbetskraft,
som i sin tur behöver bostäder och
kommunal service, exempelvis barndaghem
för att mödrarna skall kunna
delta i yrkesarbete utanför hemmet.

Vid en genomläsning av remissvaren
är det av intresse att finna att det av
de elva remissinstanserna är endast
två, som säger nej till en utredning,
nämligen Svenska bankföreningen, vars
remissvar undertecknats av Marcus
Wallenberg j:r, och Försäkringsbolagens
riksförbund. Högerledamoten i
utskoltet, herr Åkerlund i Lidingö, har
haft att välja mellan de starkt poängterade
kommunala intressena i de expanderande
områdena och Bankföreningens
uttalande. Det har också funnits
en tredje väg, nämligen att följa
utskottsmajoritetens yrkande om att
helt enkelt utreda frågan. Herr Åkerlund
och hans partivänner valde den
mest negativa linjen att följa Bankföreningens
yrkande om avslag.

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. kreditförsörjningen till kommuner

Välviljan mot motionen hos remissinstanserna
har gått så långt att inte
ens centerpartisterna, som representeras
av en minoritet inom Svenska kommunförbundet,
har motsatt sig en utredning,
men herr Nils Theodor Larsson
har gjort gemensam sak med högern
och sagt nej till en sådan. Centerpartisterna
i utskottet gör detta trots
den leende välvilja, som centerpartiledaren
Gunnar Hedlund visade tätortsbefolkningen
i TV-rutan före valet.
Centerpartiledaren förklarade förtroendefullt
utan att blinka, att »visst skall
vi bygga mest där bostadsköerna är
störst». De misstrogna lät sig övertygas,
centerpartiet ryckte fram — inte
minst i tätortsområdena —• och nu står
vi här med samma tätortsnegativism
bland centerpartisterna som tidigare!
Slutsatsen är att centerpartisterna i
bankoutskottet är konservativare än
sina partivänner som skrivit under reservationen
i Kommunförbundets remissvar,
som ju är beredda att gå med
på en utredning. Kvar står att den
mycket omtalade mittensamverkan här
liar spruckit inför öppen ridå i denna
centrala samhällsfråga.

Högermannen herr Bengtson i Solna
i medkammaren har eu minst sagt kluven
argumentation. Först skriver han
under en reservation, som innebär avslag
till en utredning, och sedan levererar
han ett särskilt yttrande där han
understryker de problem som tagits
upp i den socialdemokratiska motionen.
Hur ett sådant ställningstagande
skall kunna resultera i en fruktbar
praktisk politik är för mig fullständigt
obegripligt.

För att klara expansionsproblemens
ekonomiska sida med hänsyn till den
långvariga kreditknapphet, som kan
förutses, har tidigare rekommenderats
en ökad självfinansieringsgrad och ett
hänsynstagande till det lokala skattetrycket.
I anslutning till bankoutskottets
granskning av riksbankens styrelse och
förvaltning 1965 skrev utskottet: »Utskottet
vill i detta sammanhang erinra

storstadsområdena

om bankofullmäktiges i deras remissyttrande
över markpolitiska utredningens
betänkande gjorda uttalande — som
även upptagits i årets finansplan — att
det kommande skatteuttaget skall utgöra
en av fördelningsgrunderna för utlåningen
till kommunerna. Utskottet finner
det för sin del rimligt att i ett pressat
kreditmarknadsläge hänsyn även av
detta slag tages vid tillämpningen av
rådande emissionskontroll.»

Ärade kammarledamöter! Enligt min
mening är denna tolkning lika riktig i
dag som när det skrevs. Det vore motionärerna
helt fjärran att vilja driva
fram en ökad press på kreditmarknaden
i nuvarande läge utan att ställa dessa
krav i någon relation till kommunernas
egna prestationer. Det har sagts
att när kommunalskatten i kommunerna
nått upp till över 20 kronor torde taket
vara nått för vad man kan ta ut
denna väg —- ja, ärade kammarledamöter,
denna skattenivå har passerats av
ett flertal kommuner i de expanderande
områdena. I reciten till bankoutskottets
utlåtande redovisas bl. a. att medianvärdet
1966 för kommunalskatten
var 18:35 per skattekrona. Fn snabb
genomräkning visar att av exempelvis
Stockholms 28 förortskommuner låg 17
kommuner i fjol över detta värde, och
antalet har sedan dess ökat.

Att vi i denna motion tagit upp problemet
beträffande finansieringen av
följdinvesteringarna är att vi inte kommer
ifrån dessa, om vi vill fortsätta ett
kraftigt ökat bostadsbyggande. Enbart
inom Storstockholms kommuner, landstingets
inberäknat, uppgår bruttoinvesteringsbehovet
för tiden 1966—1969
till sammantaget 6 miljarder kronor,
förutom de stora trafikinvesteringarna.
Redan nu skattefinansierar vissa kommuner
över 50 procent, och det är alldeles
klart att kan inte detta investeringsbehov
tillgodoses, så kan inte heller
bostadsbyggnadsprogrammet fullföljas.

Herr talman! Jag har som en av motionärerna
velat framföra dessa syn -

Onsdagen den 16 november 1966 Nr 33 21

Ang. kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

punkter som med sådan kraft tillstyrkes
av mycket betydande remissinstanser
och i allt väsentligt också omfattas
av utskottets majoritet. Det är också
vår förhoppning att hela denna problematik
får en grundlig genomlysning.
En sådan utredning kommer att ge klarhet
om de ekonomiska problem, som
uppstår för de kommuner som av allt att
döma alltjämt kommer att få ta emot
den pågående befolkningsomflyttningen
i landet.

Häri instämde herr Olsson, Manne,
(s) och fru Wallentheim (s).

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Det som uppkallat mig
till att begära replik i detta sammanhang
är framför allt herr Palms sätt att
argumentera.

Han säger att jag har haft att välja
mellan Bankföreningens remissvar, underskrivet
av herr Wallenberg, och
kommunernas i Stockholms län önskemål.
Och han yttrar att jag har valt att
följa Bankföreningen. Jag måste uppriktigt
sagt beklaga att herr Palm väljer
formuleringar av det slaget i en sådan
här diskussion. Jag tror att jag är fullt
kapabel att ta ställning själv, utan att
behöva fråga någon om lov. Uppriktigt
sagt tror jag inte heller att den fråga,
som vi här diskuterar, gagnas av ett sådant
sätt att argumentera.

Därför skall jag lämna detta och övergå
till ett par sakfrågor, när jag i alla
fall har ordet.

Herr Palm fäster mycket stort avseende
vid remissvaren, men i själva verket
är de ju svar på motionernas yrkanden
och motiveringar, alltså icke
svar beträffande det som utskottet här
har föreslagit. Utskottets yrkanden är
helt andra än motionärernas. Det är
här helt enkelt fråga om ett initiativ
från utskottets sida — och ingen bestrider
att utskottet har både rätt och möjlighet
att ta initiativ — men det är ju i

detta läge egendomligt att åberopa remissinstanserna
eftersom dessa inte blivit
tillfrågade beträffande det som utskottets
yrkanden gäller.

Vad jag nu sagt är också ett svar på
det angrepp som herr Ståhle riktade
mot mig när det gällde besvarandet av
synpunkterna i dessa motioner. Visst
har utskottet tagit ställning och besvarat
motionärernas synpunkter, men utskottet
har dessutom ändrat yrkandena
i motionerna till oigenkännlighet. I själva
verket är det en helt annan frågeställning,
som utskottet här presenterar
för kammaren, än den som motionärerna
har tagit upp; och att i sådant sammanhang
åberopa remissinstanserna
tycker jag för min del inte har bärande
motiv.

Sedan är naturligtvis denna fråga
utomordentligt kinkig och besvärlig, i
all synnerhet just för tillväxtområdena
— inte bara storstadsområdena, även
om problemet är mest akut där, utan
i hela landet. Jag kan gärna instämma
med herr Palm i det avseendet. Men
här ligger det så till att vi också befinner
oss i ett ekonomiskt läge som gör
det nödvändigt att ta hänsyn och väga
olika synpunkter mot varandra; och
därvidlag har vi reservanter kommit till
den uppfattningen att det i första hand
gäller att så att säga få skutan av det
grund, som en hittills förd ekonomisk
politik kört upp den på. Den primära
frågan i sammanhanget är alltså att vi
inte har balans i vår ekonomi, att vi har
en inflationsprocess och ett besvärligt
läge på själva bytesbalansens område.
Mot den bakgrunden har vi sagt oss, att
tyvärr kan vi inte till alla delar tillgodose
önskemål som framförs just i detta
fall från tillväxtkommunernas och storstadskommunernas
sida.

Men jag har betonat att frågan är
utomordentligt känslig i storstadsområdena
— särskilt i Stockholms län, som
jag ju har äran att representera ■— och
det vill jag än en gång understryka.

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1906

Ang. kreditförsörjningen till kommuner

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palm söker göra
gällande att det här inte alls är fråga
om någon prioritering. Men han vet ju
mycket väl, och vi andra också, att detta
är just den springande punkten när
man begär utredning om kreditförsörjningen
till expanderande kommuner,
antingen det gäller alla expansionsområden
eller speciellt storstadsområdena.
Frågan är hur dessa kommuner skall
kunna få mera av den kaka som kreditresurserna
i landet utgör. På någons bekostnad
måste det ju ske, och sannolikt
blir det landsortens kommuner som
blir lidande, såvida man inte vill ge sig
på att beskära näringslivets behov av
kreditförsörjning för sin utveckling.
Fn utveckling av näringslivet — det
ber jag att få understryka än en gång
— är en förutsättning för en expansiv
politik inom kommunerna.

Jag förstår givetvis herr Palms engagemang
i den här frågan. Han har
sannerligen inte haft det lätt som den
ursprunglige huvudundertecknaren av
motionen, vilken direkt syftade på storstadskommunernas
behov av ökade finansiella
möjligheter. Här kan det inte
vara fråga om annat än en prioritering,
och så har ju också alla remissinstanser
uppfattat saken; en prioritering
för storstadskommunernas, eller
som utskottet till slut skrev i en mildare
form, »de expanderande kommunernas»
räkning. Jag förstår honom, då han
även blivit pressad av sina egna till att
godta sådana formuleringar att det allra
mest stötande skulle döljas.

Herr Palm talar om den »tätortsnegativism»
som visas i reservationen. Nej,
det är inte fråga om någon sådan negativism!
Det är fråga om att alltjämt hålla
möjligheterna öppna för en rättvis
prövning där ingen blir bortglömd och
ingen heller i förväg prioriterad. Det är
en rättvisefråga som det gäller när vi
inte vill gå med på den av motionärerna
begärda utredningen.

storstadsområdena

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservation 1.

Herr PALM (s) kort genmäle:

Herr talman! Man försöker göra en
stor sak av att jag har ändrat mitt yrkande
i förhållande till motionsyrkandet
och av att det beslut, som utskottet
kommit till, inte ansluter sig till vad
remissinstanserna anför.

Jag vill med anledning härav peka på
en central sak i detta sammanhang,
nämligen det svar som har givits av
majoriteten inom styrelsen för Svenska
kommunförbundet, som genomgående
intar en positiv ställning till hela motionen.

Styrelsen skriver: »Styrelsen, som

tillstyrker att den begärda utredningen
kommer till stånd, vill avslutningsvis
framhålla att de åtgärder som kan
komma att beslutas med anledning av
motionerna inte endast bör avse kommunerna
i de tre storstadsområdena
utan också andra kommuner som har
jämförbara expansionsproblem.»

Detta säger alltså Svenska kommunförbundet
i sitt yttrande. Jag har tyckt
att det kunde vara rättvist att också
andra regioner med likartade problem
utanför de egentliga storstadsområdena,
mot bakgrunden av denna argumentering,
skulle få möjligheter att bli innefattade
i utredningsarbetet.

Herr Nils Tlieodor Larsson kom tillbaka
till resonemanget om prioritering.
När vi har begärt en utredning har det
varit därför att vi velat få en objektiv
genomlysning av frågan. Utredningsmaterialet
får väl sedan visa, vilka beslut
som man är beredd att ta med anledning
av det materialet. Om det är
rättvist, riktigt och möjligt att prioritera
vissa ändamål, är det väl troligt
att man kan vänta något beslut i den
riktningen. Men först skall ju frågorna
genomlysas ordentligt, och någon
skuggrädsla för att få dem genomlysta
bör väl inte herr Nils Theodor Larsson
ha.

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Ang. kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

Sedan skulle jag faktiskt vilja citera
herr Larssons partivänner, som befinner
sig bland reservanterna i Svenska
kommunförbundet men som likväl inte
yrkar avslag på en utredning. Herrar
Larsson i Luttra, Larsson i Hedenäset
och Persson i Svensköp säger följande
i sin reservation: »Den omflyttningspolitik,
som under senare år bedrivits,
har lett till de ekonomiska problem för
storstadsområdena, som redovisas av
motionärerna. En aktiv lokaliseringspolitik
bör kunna lätta på trycket i
storstadsregionerna. En förutsättning
härför är att tillräckliga medel ställs
till förfogande för lokaliseringspolitiska
åtgärder så att industrilokalisering
utanför de överhettade regionerna kan
medverka till att utvecklingen i storstadsområdenas
kommuner på ett bättre
sätt kan komma i takt med dessa
kommuners ekonomiska resurser. Någon
prioritering av kreditgivningen till
vissa kommuner bör icke komma i fråga.
— Styrelsen vill inte motsätta sig
att en utredning kominer till stånd. Utredningen
av kommunernas ekonomiska
problem bör dock göras förutsättningslöst
och med hänsynstagande till
förhållandena i olika slag av kommuner
i hela landet.»

Det är en nyansskillnad, men det är
absolut inget avslag på förslaget att genomlysa
problematiken.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara komplettera
vad herr Palm upplyste beträffande
vad reservanterna inom Kommunförbundet
hade sagt; reservanterna var
alltså de här namngivna herrar Larsson
i Luttra, Larsson i Hedenäset och
Persson i Svensköp. Som herr Palm
upplyste motsatte de sig inte att eu förutsättningslös
utredning kommer till
stånd. Därvid borde emellertid hänsyn
tas till förhållandena i olika slag av
kommuner i hela landet, alltså inte bara
de expansiva. Minoriteten ansåg att nå -

gon »prioritering av kreditgivningen
till vissa kommuner» inte bör komina
till stånd. De motsatte sig alltså en sådan.
Reservanterna säger emellertid
också att genom att möjliggöra industrilokalisering
utanför de överhettade
regionerna skulle sådana åtgärder
»medverka till att utvecklingen i storstadsområdenas
kommuner på ett bättre
sätt kan komma i takt med dessa
kommuners ekonomiska resurser».

Jag bar med detta velat komplettera
herr Palms citering av reservanterna.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Ingen bestrider att de
problem som behandlas i förevarande
motioner och utskottsutlåtande är svårbemästrade.
Det är problem som man
inte löser från den ena dagen till den
andra. Den avvägningsfråga som det
handlar om gör det därför angeläget
att komma fram till en sådan långsiktig
planering att man kommer ifrån
den planlöshet som i dag i långa stycken
präglar situationen.

Man kan väl hålla med bankofullmäktige,
när fullmäktige i sitt remissyttrande
säger att det inte är kreditförsörjningen
som är det centrala problemet,
utan i högre grad det bakomliggande
reala balansproblemet. Det är
riktigt, men det akuta problemet för
storstadsregionerna i dag när det gäller
bostadsförsörjningen är kreditproblemet.
Det är bristen på kreditiv som
gör att Storstockholm troligen inte
kommer att kunna klara sitt nedprutade
bostadsbyggnadsprogram på 16 500
lägenheter innevarande år. För att nå
denna siffra skulle man från och med
i dag behöva sätta i gång cirka 4 000
lägenheter. Det är inte troligt att man
lyckas med det, då det tar cirka fyra
veckor från och med den dag man har
fått besked att krediter är beviljade
tills man kan börja bygga. Planeringen
för oktober upptog 2 000 lägenheter.
Kreditsvårigheterna medförde att under
tiden 1—20 oktober ordnades kre -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

diter för endast cirka 300 lägenheter.
Under tiden 1 januari 1966—30 september
samma år hade C 669 lägenheter
påbörjats i Storstockholm mot 8 575
motsvarande tid förra året. Det kunde
räknas upp flera siffror som belyser
problemen.

Det är mot bl. a. denna bakgrund jag
tycker att man skall se tankegångarna
om en styrning av kreditgivningen till
expansionskommunerna i storstadsområdena,
så att dessa områden får en
rimlig del med hänsyn till inflyttningen.

Jag vill i detta sammanhang anknyta
till en aktuell fråga som gäller kreditgivningen
till dessa områden, nämligen
bostadsstyrelsens skrivelse till riksbanksfullmäktige
med begäran om förtur
i lånekön för att inhämta eftersläpningen
i storstadsregionerna. Det är för
mig obegripligt, att denna begäran inte
har bifallits av fullmäktige. Det är ännu
mera obegripligt, att det är en majoritet
av socialdemokrater och högerledamöter
som har avslagit bostadsstyrelsens
begäran och i stället beslutat
överlåta fördelningen av krediterna på
riksbankschefen. Det är ändå inte
orimligt att man begär att få förtur i
de områden, där eftersläpningen är
störst. Den ställning man har tagit från
socialdemokratiskt håll i denna fråga
i riksbanksfullmäktige rimmar illa med
den inställning man redovisar i förevarande
motioner beträffande storstadsområdenas
expansions- och kreditförsörjningsproblem.

Till det förhållandet att man inte
klarar den stora eftersläpningen i det
llPPgjorda bostadsbyggnadsprogrammet
för Storstockholm kommer de sysselsättningsproblem
för byggnadsarbetarna
i området som vi har anledning att
befara innevarande vinter. De siffror
som redovisas från arbetsförmedlingarna
pekar i ogynnsam riktning. Om
vi sedan får en besvärlig vinter som
ytterligare påbröd till svårigheterna
med igångsättningen har vi anledning
att hysa oro för att vi får uppleva en

större arbetslöshet i byggnadsfacken i
detta område än vi har haft på många
år.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter i samband med behandlingen
av förevarande motioner,
eftersom jag är överens med motionärerna
om de problem man har berört.
Men jag har samtidigt velat uttala min
förvåning över ställningstagandet från
de socialdemokratiska ledamöterna i
riksbanksfullmäktige, som jag inte tycker
är i linje med motionärernas tankegångar.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! Huvudlinjen i motionen
har belysts i debatten mellan herrar
Palm, Larsson och Åkerlund. Jag skulle
som medmotionär endast vilja dra upp
en sidolinje i denna diskussion.

Jag konstaterar alltså, att man här
har glidit över något i målsättningen
för den begärda utredningen. Vad jag
som motionär naturligtvis hade huvudintresse
för var storstadsfrågorna. Att
man har skjutit in sig på de expansiva
kommunerna över huvud taget får väl
delvis ses som ett exempel på att den
politiska urbaniseringen i landet inte
har gått lika långt som näringslivets
strävanden, men jag tycker att det är en
motivering och en formulering som är
fullt acceptabel. Jag tror att det var
herr Nils Theodor Larsson, som talade
om rättvisekrav, och utredningen får
på detta sätt möjlighet att belysa en
rättvis fördelning mellan olika typer av
expansiva orter och kommuner.

När herr Hilding kallar motionen ett
utslag av »bypolitik» blundar han väl
medvetet för att det är lätt att ge belägg
för kostnadsfaktorer av helt annan storleksordning
i storstadsregionerna än i
expanderande kommuner av annat slag.
Vi vet exempelvis att det i Storgöteborg
skall byggas cirka 10 000 lägenheter
om året och att varje lägenhet kostar
70 000 kronor. Det ger 700 miljoner
i direkta investeringar i bostadsbyg -

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Ang. kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

gande. Det som vi i Göteborg kallar konsekvensinvesteringar
uppgår lågt räknat
till 25 000 kronor per lägenhet, alltså
sammanlagt 250 miljoner kronor.

I storgöteborgskommitténs remissvars
nomenklatur används ett vidare begrepp,
nämligen följdinvesteringar, och
dessa uppgår till 480 miljoner.

Dessa siffror skall ställas i relation
till investeringsbehoven just nu i Göteborgs
stad, vilka är av en helt annan
storleksordning. Ett redan nedbantat
program på 600 miljoner har man varit
tvungen att banta ned med ytterligare
200 miljoner. Dessa miljoner omfattar
givetvis även annat än konsekvensinvesteringar
för bostadsbyggandet; de innehåller
även konsekvensinvesteringar
för näringslivet. Jag är angelägen att
poängtera detta, eftersom debatten här
i stort sett har rört sig kring en reservation
som tar upp näringslivets kapitalförsörjningsproblem.

Näringslivets funktion är i hög grad
beroende av de samhälleliga investeringarna.
Kritiken mot växten i storstadsregionerna
och storstadskommunernas
aptit får ses mot bakgrunden av näringslivets
klart manifesterade intresse
att av praktiska och ekonomiska skäl lokalisera
sig till dessa regioner. Näringslivet
har också ett klart uttalat intresse
av att bostadsfrågan och andra sociala
frågor löses i dessa regioner.

Det är lätt att komma in på frågor om
den kommunala skattepolitiken när man
berör sådana här ting. Personligen är
jag inte främmande för en kommunal
högskattepolitik, men den stora frågan
gäller inte den saken. En höjning av
kommunalskatten i Göteborg med 1
skattekrona ger för närvarande 35 miljoner
kronor. Sista gången kommunalskatten
i Göteborg höjdes — det var
för några år sedan — gav varje skattekrona
30 miljoner. Man höjde skatten
med 2 kronor, men den ena skattekronan
åts omedelbart upp av driftutgifternas
normala stegring. För investeringar
fanns det kvar 30 miljoner efler
den skattehöjningen. Den siffran bör

ställas i relation till de hundratals miljoner,
som det här rör sig om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Jag vill återkomma för
att komplettera vad jag tidigare har
sagt med några synpunkter i anledning
av vad olika talare har anfört.

Att herr Nils Theodor Larsson är
misstänksam mot herr Palms motion
har jag förståelse för, eftersom den så
ensidigt förordar en prioritering av
kommunerna i storstadsområdena. Däremot
har jag svårare att förstå hans argumentation
mot vad utskottet har sagt.
Utskottet kräver en undersökning av finansieringsmöjligheterna
för kommunerna,
och det ligger i sakens natur att
en sådan undersökning måste bli förutsättningslös.

Om man över huvud taget går med
på att det existerar problem i de expanderande
kommunerna, som ju även innefattar
storstadsområdenas kommuner,
har jag svårt att inse varför man motsätter
sig en undersökning av det här
slaget. Vi har ju skyldighet att ta upp
alla de problem som människor i det
här landet råkar ut för. De tillväxtproblem
som vi har i storstadsområdena
och andra expanderande kommuner är
till stor skada för många. En del av
dessa människor kommer för övrigt
också från herr Nils Theodor Larssons
egen hembygd lika väl som från min.

Jag tycker sålunda att argumentationen
alltför mycket riktar sig mot
herr Palms motion och inte tar hänsyn
till vad utskottet har skrivit.

Herr Åkerlund ifrågasatte om inte
den kommunala självstyrelsen skulle
råka i fara till följd av den föreslagna
undersökningen. Jag har inte ens i min
vildaste fantasi kunnat tänka mig att
så skulle bli fallet. Undersökningen
skulle ju bara innebära en kartläggning
av kommunernas problem med finan -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. kreditförsörjningen till kommuner

sieringen av sina investeringar, och den
kommunala självstyrelsen skulle inte på
något sätt beröras av undersökningen.
Det måste i så fall bli en senare fråga.

Herr Åkerlund gjorde ett mycket värdefullt
påpekande, nämligen att remissyttrandena,
som var och en åberopar
till stöd för sin ståndpunkt, gäller motionen
och inte utskottets utlåtande.
Att använda de argument, som anförs
i remissyttrandena, för att bemöta utskottsmajoritetens
skrivning är alltså
helt felaktigt. Herr Åkerlund gjorde
dock själv i någon mån på det sättet.

En invändning som har gjorts är att
en sådan här undersökning inte tjänar
så mycket till, eftersom den grundläggande
förklaringen till kommunernas
bekymmer helt enkelt är brist på balans
mellan tillgång och efterfrågan på kapital
och resurser av andra slag. Man säger
att kommunerna vill för mycket och
har för stora ambitioner — det är väl
en kritik som kommunerna kan bära
med behärskning.

Det kan naturligtvis inte förnekas att
sådana påståenden rymmer en del av
sanningen, men när utskottsmajoriteten
talar om behovet av en undersökning av
finansieringsmöjligheterna för de expanderande
kommunerna har man inte
bara haft i tankarna det enkla faktum,
att det nästan alltid är ont om pengar,
utan man har velat få belyst, vilka möjligheter
som främst de expanderande
kommunerna över huvud taget har att
komma till rätta med sina finansieringsbekymmer.
En sådan undersökning
måste vara värdefull.

Som någon har nämnt brukar inte
minst riksbanken framhålla, att kommunerna
i större utsträckning bör finansiera
sina investeringar med skattepengar
och i mindre utsträckning anlita
lånevägen. Ja, det är ett råd som
har flera sidor och i varje fall inte direkt
stimulerar till god kommunal hushållning.
Varför inte låta en undersökning
belysa bland annat den problematiken? -

storstadsområdena

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! För den som läser
skattesatserna på sid. 3 i utskottets utlåtande
och där kan se, att Malmö stad
befinner sig i den lyckliga belägenheten
att ha en låg skattesats, kan det
kanske verka underligt att en malmöbo
står som en bland motionärerna i detta
sammanhang. Det vore alldeles galet
att förbise det samband, som föreligger
mellan kreditbehov och skattesats, men
för dem som är förvånade bör det sägas
att det inte finns någon anledning
att vara, som det heter på skånska, »förtröden»,
ty den tid då Malmö kan hålla
den låga skattesatsen är med all sannolikhet
snart förbi. Vi skulle utan tvekan
i år ha behövt höja skatten i Malmö
stad. Vad som hindrar oss att göra
det som behöver göras för människornas
trivsel i staden är framför allt bristen
på resurser på arbetsmarknaden.

Vi hade förra året i Malmö en ökning
av kapitalbudgeten med drygt 70
miljoner kronor. Av dessa 70 miljoner
kronor gick knappt 60 miljoner kronor
direkt till utgifter för stadens expansion,
och detta innebar icke någon
nämnvärd bättre service för stadens
medborgare. Med hänsyn till tillväxten
av staden innebär det snarare, att det
sker en fortgående försämring av den
service som kan bjudas stadens invånare.

Om man ser Malmö—Lund-regionens
problem på sikt, finner man att den
måste vara en trollkonstnär, som kan
förhindra att Malmö stad kommer upp
till de normala skattelägena för storstadskommuner,
eller skall vi säga upp
emot 20 kronor. Hänsyn måste tas till
den mycket starka expansion, som
kommer att ske. Vidare har vi med
riksdagens medverkan bundit oss för
att bygga ett nytt flygfält. Med all sannolikhet
kommer vi också inom överskådlig
tid att få den stora fasta förbindelsen
mellan Danmark och Sverige.
Vi har vidare ett problem som de flesta
stora städer i Sverige saknar, och
det är problemet med vattenförsörj -

Onsdagen den 16 november 1966 Nr 33 27

Ang. kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

ningen. Vi måste ganska snart gå utanför
länet upp i Småland och kanske i
allra värsta fall upp till Göta älv för
att trygga vattenförsörjningen i den
expansiva delen av västra Skåne. Allt
detta innebär att ting som är ofrånkomliga
kommer att tvinga Malmö—
Lund-regionen, och låt mig säga hela
den sammanhängande expansiva skånska
västkusten, till enorma kapitalinvesteringar.

Därtill kommer emellertid en annan
sak som för oss på sikt kommer att bli
mycket besvärlig och som innebär ett
problem, som väl alla stora tätorter
och framför allt storstäderna kommer
att möta, och det är kravet från städernas
invånare på att på ett vettigt
sätt kunna ta sig ut i skog och mark
under fritiden, att få möjlighet att röra
sig i markområden som inte är söndersplittrade,
och dessutom på ett legitimt
behov att skaffa sig ett sommarställe.
För Skånes del kommer detta
att innebära ett engagemang från storstädernas
sida av stora mått som jag
inte kan överblicka men som också
kommer att inverka på våra möjligheter
att klara stadens och regionens finanser.

När jag skrev under motionen, skedde
det mot bakgrunden av att de problem
som så uppenbart föreligger för
Stockholm och Göteborg i dag också
kommer att föreligga för Malmö. Vad
jag beklagar är naturligtvis att man i
utskottet inte mera hårt har kunnat ta
upp den speciella problematik som
finns i storstadsområdena, men man
kan ju inte när man ändå tar upp expansionsorternas
problematik komma
förbi att man när dessa problem studeras
måste ägua alldeles speciellt intresse
åt storstadsområdenas problem.
Det är mot den bakgrunden som jag,
herr talman, yrkar bifall till utskottets
något urvattnade förslag.

Vi har ju en höger- och centerpartireservation.
Vi iir ju i den underliga
belägenheten att vi i det område som
jag kommer ifrån inte längre har något

högerparti eller folkparti utan någonting
diffust, som heter »oberoende liberalt».
Däremot har vi två centerpartier,
ett beroende centerparti — det är
det riktiga —• och ett oberoende centerparti,
som egentligen är mera beroende
av de diffust liberala än vad det
beroende partiet är av sin partiledning.

Det förvånar mig inte, att centerpartiet
har agerat på det sätt de har gjort
i denna fråga, men jag blir beklämd
när jag ser storstadshögern agera på
det sätt de gör.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Kommunernas problem
att finansiera sina investeringar är inte
något alldeles purfärskt problem. Det
är inget litet problem och det är inte
heller begränsat geografiskt till en eller
annan del av vårt land. Problemet
har vi haft några år. Det är ett mycket
stort problem och det är, som jag
nyss har sagt, tillfinnandes litet överallt
bland de svenska kommunerna.

Allt sedan år 1964 har kommunerna
haft svårigheter att låna upp pengar
för sina finansieringar. Man har försökt
och även i stor utsträckning lyckats
ersätta upplånade medel med
skattefinansiering, men som redan här
har antytts några gånger av andra talare
finns det en klar gräns för hur
långt man kan gå på den vägen. Skall
kommunerna kunna fortsätta sina investeringar,
ge medborgarna den service
de kräver, måste kommunerna
också låna pengar.

Situationen i dag är väl den, att de
svenska kommunerna bar Kungl. Maj:ts
medgivande att uppta lån till åtskilliga
hundratusentals miljoner kronor. Dessutom
finnes många framställningar om
rätt att emittera obligationer. Vi vet
också att dessa kungamedgivanden om
att få låna upp pengar inte längre
är så särdeles guldkantade. Man får
springa omkring med dessa papper bos
många tilltänkta långivare innan man
kan få några lån.

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. kreditförsörjningen till kommuner

I det läget är det ganska självklart
att det blir en stor debatt om dessa
frågor och att en sådan debatt förs
även här i riksdagen. När den nu har
kommit att föras mot bakgrunden av
herr Palms m. fl. motion får man väl
säga, att det är bra att vi får föra denna
debatt men att den kanske också
hade vunnit på att föras mot annan
och vidare bakgrund än motionen.

Vi vet allesammans, att vi inte utan
vidare kan åstadkomma några stora
underverk och trolla fram pengar till
kommunerna och deras investeringar
därför att vi har begränsade tillgångar.
Vi måste beakta industriens investeringsbehov
och vi måste ta hänsyn till
bostadsbyggandet. Men kommunerna
måste givetvis också ha sitt. Därför är
det all anledning att den här frågan
kommer att belysas mera ingående genom
en utredning.

Dessutom är det en sak, som inte
har blivit berörd förut i debatten, men
som har sin stora betydelse när det
gäller kommunernas möjlighet att låna
upp pengar. Det är frågan hur sekundärkommunerna
i framtiden kommer
att klara sina investeringsproblem. Hitintills
har landstingen i mycket stor
utsträckning finansierat sina investeringar
med skattemedel. Landstingen
har ökande driftkostnader och det föreligger
risk för att landstingen framdeles,
åtminstone inte i samma utsträckning
som tidigare, kan klara sina
finansieringar med skattemedel. Går
också sekundärkommunerna i ökad omfattning
ut på lånemarknaden blir det
ännu mera trångt om pengarna och den
frågan behöver också beaktas när man
skall ta upp dessa problem till utredning.
Det har tidigare i den här debatten
redan sagts, men jag vill ändå
för min del erinra om, att vad vi skall
besluta om här i kammaren i dag är
ju bankoutskottets förslag och reservationerna.

Argumenteringen hittills har dock
till stora delar riktat sig emot den motion
som ligger till grund för utlåtan -

storstadsområdena

det, men herr Palm har ju själv här
från talarstolen förklarat att motionärerna
har en något annorlunda uppfattning
i dag än när de skrev motionen.
Det som skett sedan dess -— inte
minst remissförfarandet — har väl
medverkat till att motionärerna i dag
ser frågan ur mycket vidare synvinkel
än när motionen skrevs. Det är väl också
av den anledningen man har kunnat
åstadkomma en kompromiss inom
utskottet.

För min del vill jag hänvisa till vad
utskottet sagt inte bara i själva förslagssatsen
utan även i det stycke på
sid. 19 i utlåtandet där utskottet lämnar
sina synpunkter på motionen och
vad som bör göras. Med de orden, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga
mig i dagens debatt angående bankoutskottets
utlåtande, men sedan herr
Werner har angripit de socialdemokratiska
ledamöterna i bankofullmäktige
och antytt att deras ställningstagande
var ganska märkligt och då jag är en
av dessa socialdemokratiska ledamöter,
anser jag mig böra ta kammarens tid
i anspråk ett par minuter.

Bakgrunden till det beslut som har
fattats av bankofullmäktige är en skrivelse
från bostadsstyrelsen för en tid
sedan, i vilken skrivelse bostadsstyrelsen
begärde att av de nya lån som man
så småningom beräknade kunna ge ut
för bostadsbyggandet skulle 100 procent,
d. v. s. alltsammans, gå till de tre storstadsregionerna.
När bostadsstyrelsen
avfattade sin skrivelse var läget på bostadsmarknaden
sådant att eftersläpningen
inom storstadsområdena var betydligt
större än i övriga delen av landet.
Man räknade med att det var omkring
13 000 å 14 000 lägenheter av det
då oreducerade programmet för storstadsområdena
som inte hade påbörjats.
Men det fanns också cirka 10 000 lägen -

Nr 33

Onsdagen den IG november 19GG
Ang. kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

lieter i den övriga delen av landet som
inte heller var påbörjade. Dessa siffror
visar att det inte alls är så välbeställt
i landet utanför de tre storstadsområdena
som man kan tro.

Det finns mycket expansiva områden
även utanför de tre storstadsområdena,
och om man genomtränger den statistik
och de siffror som finns på det här området,
visar det sig att åtminstone ett
av de tre storstadsområdena ligger betydligt
bättre till än ett flertal andra
expansiva orter ute i landet. Det betyder
alltså att om man i dag skulle ha
gett en hundraprocentig prioritering
till de tre områden det här var fråga
om, skulle icke andra expansiva orter i
landet, där man också har kapitalbrist
och där man icke lyckats lösa bostadsfrågan
bättre än i vissa delar av storstadsområdena,
blivit helt utan.

Detta var bakgrunden till att de socialdemokratiska
ledamöterna i bankofullmäktige
ansåg att man behövde ge
något utanför de tre storstadsområdena.

Vi instämmer till fullo i det resonemanget
att man skall bygga där bostadsbristen
är störst. Detta har förestavat
bankofullmäktiges beslut i denna
fråga. Med stöd av det beslut som fattats
i bankofullmäktige kommer den
övervägande parten av dessa pengar att
gå till de tre storstadsområdena, men en
möjlighet har öppnats att hjälpa också
dem som sitter trångt där utanför.

Kritik liar riktats, inte här i dag men
tidigare, mot bankofullmäktige för att
de inte vågade ta det politiska ansvaret
och själva besluta om vilka orter som
skulle få del av bostadslånen utan beslöt
att delegera den uppgiften till riksbankschefen.
Jag skall inte närmare gå
in på den debatt som fördes i riksbanksfullmäktige,
men jag vill säga att
jag inte var främmande för att göra en
procentuell fördelning av pengarna med
hänsyn till den eftersläpning som råder
dels i storstadsområdena och dels
i övriga delar av landet. Det hade emellertid
blivit svårt att åstadkomma någon
rättvisa om man skulle ha gått på

en ren procentsats. Det var bättre att
pröva från fall till fall och att låta riksbankens
tjänstemän, som har den bästa
överblicken, i varje enskilt fall bestämma
hur pengarna skall fördelas. Det är
anledningen till att vi har fattat detta
beslut. Det har icke skett av rädsla för
att själva stå för det politiska ansvaret.

I bankoutskottets utlåtande har bl. a.
åberopats ett yttrande från riksbanksfullmäktige,
som inte varit så särskilt
intresserade av någon utredning på denna
punkt. Såsom bankoutskottets utlåtande
är formulerat och med hänsyn till
att bankofullmäktiges yttrande den
gången behandlade motionerna anser
jag att jag utan vidare i dag kan rösta
med det utlåtande som har avgivits av
bankoutskottet, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till detta.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Vi måste se på föreliggande
problem rätt mycket i stort och
rätt mycket positivt.

Motionären har yrkat på en skyndsam
utredning av de frågor som sammanhänger
med kreditförsörjningen i
de hastigt växande kommunerna inom
storstadsområdena. Utskottet har därom
sagt att en utredning begränsad
till att avse de speciella problem som
gäller kreditförsörjningen till kommunerna
i storstadsområdena inte är motiverad.
Motionären hänvisade till att
det inte bara var utskottet som hade
underkänt hans motion, utan det hade
redan skett i remissyttrande från
Svenska kommunförbundet, och det
hade också skett där från vissa reservanters
sida. Inför ett så starkt tryck
har han backat och ansluter sig till
utskottets ståndpunkt. Det är fakta i
saken och de skall inte bortresoneras.

Vad beträffar de yrkanden som är
framställda här ligger det mycket som
jag gillar i den reservation som har
avgivits av herr Gustaf Henry Hansson
in. fl. Det är otvivelaktigt en hel
del riktiga synpunkter de kommer

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. kreditförsörjningen till kommuner
med. Jag förstår bara inte varför de
i slutet av sin reservation skriver:
»Mot denna bakgrund kan utskottet
inte förorda att den begärda utredningen
kommer till stånd och avstyrker
därför motionerna 1:314 och
II: 382.» De kan inte förorda den begärda
utredningen. Den uppfattningen
kan jag dela, men varför skall man
inte kunna tänka sig en annan utredning
på grundval av de väckta motionerna,
nämligen den utredning som utskottet
har kommit fram till och som
kanske ännu bättre formulerats av reservanterna
i Svenska kommunförbundet?
De uttalade att de inte ville motsätta
sig en förutsättningslös utredning,
varvid hänsyn bör tas till förhållandena
i olika slags kommuner i hela
landet. Det är klartext, såvitt jag förstår.

Jag delar den uppfattning som kommer
till uttryck i den del av herr Hildings
reservation, vari yrkas att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om en översyn av beräkningsgrunderna
för utbetalning av
skatteförskott till kommunerna. Jag har
svårt att förstå varför man som utskottet
skall behöva inskränka sig till att
bara tala om att man här har gjort en
framställning, som Kungl. Maj:t dock
inte har brytt sig om. Är det då inte
bättre att använda mera klartext och
mindre hovspråk och verkligen säga
ungefär det som står i sista delen av
herr Hildings reservation? Det är väl
i alla fall rätt så klart vad som där
åsyftas.

Jag ber således, herr talman, att få
klart deklarera min anslutning till
många synpunkter som framhålles ej
mindre i utskottets utlåtande än även
i reservationen av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl. Såsom slutyrkande skulle
jag — oavsett motiveringen således
— vilja föreslå att riksdagen i anledning
av motionerna I: 31b och II: 382
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en förutsättningslös utredning,
varvid hänsyn bör tagas till för -

storstadsområdena

hållandena i olika slag av kommuner
i hela landet. Beträffande översyn av
beräkningsgrunderna för utbetalning
av skatteförskott till kommunerna vill
jag förorda att riksdagen skall giva till
känna för Kungl. Maj :t vad reservanterna
anfört. Detta yrkas således i anknytning
till herr Hildings reservation.

Jag ber, herr talman, att få ställa yrkande
i överensstämmelse härmed.

Herr WERNER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte talat om
rädsla i detta sammanhang. Vad jag
sade om bostadsstyrelsens hemställan
var att man i detta speciella fall skulle
hjälpa till att klara eftersläpningen
där bristen var störst. Bostadsbristen i
Storstockholm är otvivelaktigt betydligt
större än riksgenomsnittet här i
landet.

Herr WäRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att den del av kvoten som inte uppfyllts
för Stockholms del ligger betydligt
över riksgenomsnittet, men det betyder
inte att bristen är större i Malmö,
som bostadsstyrelsen också ville prioritera,
än på många andra expansiva
orter. Man bör inte jämföra med genomsnittet
för hela det övriga landet,
ty utanför storstadsområdena finns orter
där behovet är stort. Det är ingen
tvekan om att huvudparten skall läggas
på de tre storstadsområdena — det
har jag sagt tidigare — men jag anser
inte att 100 procent till varje pris måste
gå till dessa områden.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall be att få ansluta
mig till det yrkande som har
framställts av herr Ferdinand Nilsson.
Vid en sådan översyn som här bör ske
är det angeläget att det finns en chans
att ta alla de hänsyn till omvärlden
kring de tre stora städerna som ändå
krävs.

Onsdagen den 1C november 1966

Nr 33

Ang. kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

Jag är ense med dem som hävdar att
man skall bygga där behovet är störst.
Men, ärade kammarledamöter, det innebär
inte a priori att man skall offra
pengarna endast på de tre stora städerna.
Det finns mycket akuta behov
på vissa platser ute i bygderna, och
jag tycker att man borde ta hänsyn
också till dem när man gör denna
översyn.

Som jag redan sagt, ber jag att få
instämma med herr Ferdinand Nilsson
och yrka bifall till hans förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets
hemställan såvitt gällde utredning angående
finansieringen av de expanderande
kommunernas investeringar samt
därefter särskilt angående utskottets
hemställan såvitt avsåge översyn av beräkningsgrunderna
för utbetalning av
skatteförskott till kommunerna.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
gällde utredning angående finansieringen
av de expanderande kommunernas
investeringar, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas, vilket yrkande överensstämde
med det förslag, som innefattades i den
av herr Hilding m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande
del;

2:o), av herr Larsson, Nils Theodor,
att kammaren skulle godkänna den av
herr Gustaf Henry Hansson in. fl. vid
utlåtandet anförda reservationen i denna
del; samt

3:o), av herr Nilsson, Ferdinand, att
riksdagen i anledning av motionerna
1:314 och 11:382 skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en förutsättningslös
utredning i förevarande fråga,
varvid hänsyn borde tagas till förhållandena
i olika slag av kommuner i
hela landet.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i
denna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig finna de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
herr Nils Theodor Larssons yrkande.

Herr Nilsson, Ferdinand, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 45 såvitt gäller utredning
angående finansieringen av de expanderande
kommunernas investeringar
antager godkännande av den av herr
Gustaf Henry Hansson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall
till det av herr Nilsson, Ferdinand, under
överläggningen framställda yrkandet.

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. kreditförsörjningen till kommuner

Då emellertid herr Xilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —33;

Nej —41.

Därjämte hade 62 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45 såvitt
gäller utredning angående finansieringen
av de expanderande kommunernas
investeringar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det av herr Nilsson,
Ferdinand, under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Xilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 30.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande utskottets hemställan såvitt
avsåge översyn av beräkningsgrunderna
för utbetalning av skatteförskott
till kommunerna, anförde vidare herr
talmannen, hade yrkats

dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, vilket yrkande överensstämde
med det förslag, som innefattades i den
av herr Gustaf Henry Hansson m. fl.

storstadsområdena

vid utlåtandet avgivna reservationen i
denna del,

dels ock att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den
av herr Hilding m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45 såvitt
avser översyn av beräkningsgrunderna
för utbetalning av skatteförskott till
kommunerna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hilding in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen
i denna del.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —80;

Nej — 38.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial nr
46, angående verkställd granskning av
delegerades för riksdagens verk verksamhet
under år 1966.

Om vissa åtgärder mot ökad brottslighet

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av väckta
motioner om vissa åtgärder mot ökad
brottslighet, såvitt de hänvisats till första
lagutskottet.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta motioner, nr
318 i första kammaren av herr Holmberg
m. fl. samt nr 384 i andra kammaren
av herr Bohman m. fl., i vilka motioner,
såvitt nu vore i fråga, hade
hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning angående
åtgärder för att förbättra målsägandens
möjligheter att utfå skadestånd
enligt i motionerna förordade
riktlinjer; samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning angående
införande i vårt reaktionssystem
av en påföljd av typen kortvarigt frihetsberövande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:318 och 11:384,
såvitt anginge ersättning för personskador,
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t såsom sin mening giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört, samt

B. att motionerna i övrigt, såvitt nu
vore i fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Arvidson, Gösta Jacobsson och Oskarson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

2 Första kammarens protokoll 1966. Nr 33

Om vissa åtgärder mot ökad brottslighet

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:318 och 11:384,
såvitt anginge ersättning för personskador,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
såsom sin mening giva till känna vad
reservanterna anfört;

B. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, såvitt anginge införande
i vårt reaktionssystem av en påföljd
av typen kortvarigt frihetsberövande
för unga lagöverträdare, måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig
och förutsättningslös utredning; samt

C. att motionerna i övrigt, såvitt nu
vore i fråga, ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag rör mig i dag på ett
ämnesområde som jag eljest inte brukar
syssla med, men det har blivit så.

De motioner som behandlas i första
lagutskottets utlåtande nr 38 spänner
över ett vidsträckt fält. Såvitt avser den
kriminologiska och rättssociologiska
forskningen och undervisningen har de
hänvisats till statsutskottet och vad angår
behandlingen av narkotikamissbrukare
till andra lagutskottet som tar upp
denna fråga i sitt utlåtande nr 61, vilket
också står på dagens föredragningslista.
Första lagutskottets utlåtande behandlar
två detaljer i det större problemkomplexet,
nämligen skadeståndet
och reaktionssystemet.

Bakgrunden till motionerna är som
jag ser det de bekymmer som vi alla
utan tvivel hyser över det skärpta klimatet
på kriminalområdet och framför
allt det stigande antalet våldsbrott,
enkannerligen de svåra våldsbrotten —•
mord, dråp och svår misshandel — som
går ut över skötsamma ordentliga människors
liv och hälsa, brott som ofta
vållar svåra kroppsskador för de förfördelade
och bestående men till hälsan,
ibland för livet. Tyvärr är det ytterst ett
utslag av den allmänna likgiltighet för
andra människors liv och kroppsliga integritet
som är ett framträdande drag i
tidsbilden.

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Om vissa åtgärder mot ökad brottslighet

Vid orsakerna till denna oroväckande
utveckling skall jag inte närmare uppehålla
mig. Den bristande säkerhet till
liv och lem som följt motorismen som
en blodig skugga är väl en av dessa orsaker.

När jag nyss talade om det skärpta
klimatet på kriminalområdet tänkte jag
bl. a. på det gangstervälde efter amerikanskt
mönster som vunnit insteg i
vårt land. Vi har under de senaste veckorna
med oro allmänt kunnat läsa härom
i tidningarna. De senaste exemplen
har uppvisat en våldsmentalitet av sällsynt
upprörande karaktär och förefintligheten
av en brottsmiljö av skrämmande
slag, det s. k. träsket här i Stockholm.

Frågan är om inte samhället förr eller
senare måste allvarligen stanna i
eftertanke inför denna brottsmiljö som
måste saneras. Vi måste kanske tänka
om också när det gäller brottsbehandlingen,
utan att därigenom humanitetens
fordringar behöver alltför mycket
eftersättas.

Vad det nu först och främst är fråga
om är skyddet för den fredlige medborgaren,
om jag skall uttrycka mig på
det viset. De svåra våldsbrotten kräver
ökade insatser från samhällets sida till
skydd för individen. Dennes väl och ve
måste ligga oss alla varmt om hjärtat.

Motionärerna har tagit upp en sida
av denna sak, nämligen de möjligheter
som den som lidit skada och främst
kroppslig skada till följd av brott har
att utfå skadestånd i den mån ekonomisk
ersättning nu kan soulagera vederbörande
för den kroppsliga skada han
lidit med kanske till och med svårare
grad av invaliditet som följd. Dessa
möjligheter att utfå skadeersättning är
nämligen ej sällan ganska minimala för
att inte säga obefintliga. Våldsverkaren
varken kan eller än mindre vill göra
rätt för sig.

I denna del har första lagutskottet
ställt sig förstående till motionärernas
synpunkter. Utskottet säger sig dela
uppfattningen att de som blivit offer

för brott i största möjliga mån bör få
ersättning för dem åsamkade skador.
Utskottet är också inne på tanken att
det allmänna i större utsträckning än
för närvarande bör träda till vid
kroppsskador och lämna ersättning.
Frågan bör enligt utskottet närmare
prövas i samband med den utredning
som pågår inom skadeståndsrätten. Att
därvid även den brottsliges skyldigheter
måste komma med i bilden utgår jag
ifrån.

Vi var ense i stort sett om denna sak
i utskottet. Utskottet slutar också med
att i klämmen ge till känna vad utskottet
anfört. Motionärerna har anledning att
vara tillfredsställda härmed.

Vad härefter gäller reaktionssystemet
inskränker sig motionärerna till att ta
upp en punkt, nämligen införandet av
någon form av kortvarigt frihetsberövande
såsom arreststraff för ungdom.
Därmed kommer man förvisso inte åt
den större saken hur man skall skapa
ett förbättrat skydd för den fredlige
medborgaren och hur man skall komma
åt gangsterväldet, om jag får uttrycka
saken på det viset. Det blir en annan
historia. Motionärerna inskränker sig i
denna del till att ta upp frågan om bekämpandet
av ungdomsbrottsligheten.
I reservationen av herr Arvidson m. fl.
behandlas denna fråga. Reservanterna
är medvetna om att vårt reaktionssystem
redan nu ger möjlighet till frihetsberövande
under kortare tid i och för
anstaltsbehandling i samband med
skyddstillsyn, men de anser att denna
reaktionsform bör kunna spela en större
roll i systemet och att det finns anledning
att frågan därmed göres till
föremål för närmare utredning. De tendenser
till ökad kriminalitet som är
medaljens baksida i välfärdssamhället
bör enligt vår mening vara en maning
till statsmakterna att utreda i vad mån
vårt nuvarande reaktionssystem är till
fyllest för att klara situationen. Brottsbalken
är förvisso ny, men det har hänt
mycket de senaste åren. Reaktionssystemet
bör enligt vår mening måhända be -

Onsdagen den IG november 196G

Nr 33

träda nya vägar utan eftersättande av
humanitetens krav. Den bästa humaniteten
är ofta att det på ett tidigt stadium
och i klara former, varför inte
genom kortvarigt frihetsberövande, inskärpes
hos ungdomsbrottslingen att
brott inte tolereras av samhället. Det är
ett slags förebyggande ungdomsvård
som man här kan tänka sig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! I den motion som herr
Jacobsson bar talat för och som behandlas
i utskottsutlåtandet föreslås,
som herr Jacobsson nämnde, skilda åtgärder
mot ökad brottslighet, och med
hänsyn till de olika yrkandena har motionen
blivit fördelad på flera utskott.
I det avsnitt som tillförts första lagutskottet
hemställes dels om en utredning
angående åtgärder för att förbättra
målsägandes möjligheter att utfå skadestånd
enligt de i motionen förordade
riktlinjerna och dels om införandet i
vårt reaktionssystem av en påföljd av
typen kortvarigt frihetsberövande för
unga lagöverträdare. Beträffande det
förstnämnda yrkandet har motionärerna
flera förslag till lösningar, såsom att
skadestånd skall kunnas tas ut genom
införsel samt att arbetspremie åt intagen
i fångvårdsanstalt även utan dennes
medgivande skall kunna tas i anspråk
för betalning av skadestånd.

Vidare sätts i fråga att det allmänna
skall kunna ersätta vissa skador efter
prövning från fall till fall. Frågan om
införsel i detta sammanhang har nyligen
behandlats av lagberedningen i ett
betänkande om utsökningsrätten. Det
har varit ute på remiss, ocli i avvaktan
på departementets ställningstagande bör
riksdagen enligt utskottets mening inte
nu ta några nya initiativ. Man har i utskottet
även fått veta att det i justitiedepartementet
görs förberedelser för
tillsättandet av en utredning för översyn
av lagen om behandling i fäng -

Om vissa åtgärder mot ökad brottslighet
vårdsanstalt. Det andra momentet i motionen,
gällande förslag om ianspråktagande
av intagens arbetspremie, kan
enligt utskottet bedömas först mot bakgrunden
av de resultat en sådan utredning
kommer till.

Angående frågan i vad mån det allmänna
skall träda emellan och ersätta
vissa skador i samband med brott kan
erinras om att i många fall gottgöres
de skadelidande ganska effektivt genom
samhälleliga åtgärder, exempelvis genom
den allmänna socialförsäkringen
och den obligatoriska trafikförsäkringen.
Det är även möjligt för medborgarna
att med egna försäkringar gardera
sig mot skador av detta slag. Direkt ersättning
av allmänna medel ges för skador
som vållas av rymlingar från
fängelser och anstalter. I linje med motionärernas
intentioner hävdar utskottet
att detta statens ansvar för skada av
rymlingar bör kunna utbyggas till att
även gälla personskador vållade av dem
som är föremål för kriminalvård i frihet.
Utskottet förordar att vid arbetet
med utformningen av skadeståndsrätten
dessa frågor ägnas uppmärksamhet, och
i detta avsnitt föreslås att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t ger till känna
vad utskottet anfört.

Vad så till sist gäller frågan om någon
form av arreststraff för unga lagöverträdare
erinrar utskottet om att under
den senaste tiden åtskilliga bestämmelser
tillkommit som bör vara med i
bilden vid bedömning av behovet av en
sådan påföljd. I sista stycket i utskottets
skrivning, som även återges i reservationens
text, erinras om de möjligheter
som står till buds såväl inom barnavården
som enligt brottsbalken för korttidsbehandling
av detta slag. Även om
de möjligheterna inte är fullt identiska
med det som reservanterna är ute efter,
bör enligt utskottets mening ytterligare
erfarenheter av dessa relativt nya lagbestämmelsers
tillämpning vinnas innan
spörsmålet om införande av ungdomsarrest
åter upptas till övervägande.

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi- Vinner Nej, antages det förslag, som
fall till utskottets förslag. innefattas i den vid utlåtandet avgivna

reservationen.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Utöver de synpunkter
som herr Jacobsson i Malmö här har
anfört och i vilka jag helt instämmer
skulle jag vilja tillägga en enda sak.

Jag ser den största betydelsen hos
ett kortvarigt frihetsberövande ligga
däri, att den som omhändertas för ett
kortvarigt straff slipper de rent ut sagt
skadliga kontakter han kan få på en
vårdanstalt om han vistas där några
månader. Det är ett självklart önskemål
att den som kommer ut från en
vårdanstalt skall vara bättre än när
han togs in, men det är ett faktum som
har omvittnats av många, att de som
kommer ut från en vårdanstalt efter att
ha vistats där några månader ofta är
som man säger fullfjädrade.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. behandlingen av narkotikamissbrukare
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 61, i anledning av väckta
motioner angående behandlingen av
narkotikamissbrukare in. m.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft fem inom riksdagen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:318,
av herr Holmberg m. fl., och II: 384, av
herr Bohman m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:568,
av herr Bengtson, samt II: 699, av herr
Börjesson i Falköping och herr IJamrin
i Jönköping, ävensom

3) motionen II: 704, av fru Heurlin.

I motionerna I: 318 och II: 384 hade,
såvitt här vore i fråga, hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
framlägga förslag till lag om straff i
vissa fall för olaga handel med narkotika
m. in., innebärande höjning av
straffmaximum för illegal försäljning av

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

narkotika och olaga innehav av narkotika.

I motionerna 1:568 och 11:699 hade
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam översyn av nykterhetsvårdslagen,
så att hjälp kunde givas av nykterhetsnämnderna
jämväl till narkotikamissbrukare.

I motionen II: 704 hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle

1) anhålla om ändring av bestämmelsen
om innehav av narkotika på det
sättet, att innehav för eget bruk icke
längre skulle vara straffbelagt;

2) anhålla om skyndsam utredning
och förslag till åtgärder, som kunde
vidtagas för omhändertagande och behandling
av narkotikamissbrukare.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

I. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

a) motionerna 1:318 och 11:384, såvitt
nu vore i fråga,

b) motionerna I: 568 och II: 699, samt

c) motionen II: 704, såvitt anginge
yrkandet under 2), måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört beträffande vård
av personer, som missbrukade narkotika,
samt om översyn av narkotikaförordningen; II.

att följande motioner, nämligen

a) motionerna 1:318 och 11:384, såvitt
nu vore i fråga,

b) motionerna I: 568 och II: 699, samt

c) motionen 11:704, såvitt anginge
yrkandet under 2), i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
under I hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. alt motionen 11:704, såvitt anginge
yrkandet under 1), icke matte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Detta utlåtande berör
ett samhällsproblem som den senaste
tiden verkligen kommit i en skrämmande
blixtbelysning.

Förhållandena i det stockholmska
»träsket» med de uppdagade råa morden
blottar en kuslig baksida av vårt
välfärdssamhälle. Massmedia har, tycker
jag, i detta sammanhang på ett
värdefullt sätt sett till att vi skulle bli
ordentligt oroade i vår folkhemsidvll.
Den roll som narkotikan spelar i den
undre världen är uppenbar, men vi vet
också att narkotikabruket och missbruket
ständigt tilltar i landet, inte minst
bland ungdom. Riksdagen har under
hela 1960-talet gång på gång fått narkotikaproblemet
aktualiserat, inte minst
genom motioner och interpellationer.
De borgerliga motioner som utskottet
nu haft att ta ställning till har berört
dels vårdfrågor, dels straffrättsliga frågor.

Tyvärr är ju fortfarande kunskapen
om hela den problematik som ligger
bakom missbruk av narkotika ofullständig
i vårt land, och därför är det
nödvändigt med en kartläggande utredning
och forskning som gör det möjligt
att finna en rätt utformning av narkomanvården.
Vi väntar därför, vågar jag
säga, nästan otåligt på de förslag
narkomanvårdskommittén kan komma
med. Utskottet påtalar också i utlåtandet
hur viktigt det är att inga förseningar
sker av åtgärder som kan föranledas
av de resultat narkomanvårdskommittén
kommer fram till. Narkotikamissbrukaren
måste betraktas som
en sjuk människa som det i första hand
ur social och medicinsk synpunkt gäller
att finna adekvat hjälp åt. Med tanke
på detta är det nödvändigt att samhället
också skarpt reagerar mot dem
som hänsynslöst profiterar på narkotikaoffren.
Att sko sig på mänsklig
svaghet har alltid hört till det mest
förnedrande.

Det är detta som är huvudintentionen
i de båda högermotionerna I: 318

38 Nr 33 Onsdagen den 16 november 1966

Ang. behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.
och II: 384, i vilka hemställes att straff -

maximum för illegal försäljning och
olaga innehav av narkotika skall höjas.

Andra lagutskottet, som redan vid
tillkomsten av narkotikaförordningen
1962 hade sin straffrättsliga linje klar,
delar motionärernas uppfattning och
finner utvecklingen i vårt land vad beträffar
kriminalitet i samband med
narkotika så oroväckande att en höjning
av maximistraffet framstår som
motiverad.

Remissvaren har också givit stark
grund för denna ståndpunkt. Rikspolisstyrelsen
pekar bl. a. på att smugglingen
i dagens läge är polisens största
problem vid bekämpandet av den illegala
narkotikahanteringen. Dessutom
försvåras det hela genom att förberedelse
till smuggling inte är straffbelagt
enligt svensk lag.

Ett faktum är vidare att en rik flora
av klubbar vuxit fram de senaste åren
— klubbar som blivit distributionsställen
för narkotika.

Ett enhälligt utskott har funnit det
angeläget att narkotikaförordningen
utan dröjsmål blir föremål för översyn.

Herr talman! Låt mig endast ge uttryck
åt den förhoppningen att utskottets
önskan verkligen tillgodoses under
1967. I övrigt har jag givetvis intet annat
yrkande än att kammaren måtte i
allt bifalla utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice talmannen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Efter herr Blomquists
inlägg har jag kanske inte så stor anledning
att ytterligare i detalj gå in på
det ärende som andra lagutskottet har
tagit upp vid behandlingen av de föreliggande
motionerna.

Jag kan utan vidare hålla med om att
vi alla hyser oro inför ökningen av

narkotikabruket. Utan tvivel har denna
ökning överraskat allmänheten, överraskat
polismyndigheterna, och överraskat
de vårdgivande myndigheterna,
men icke förty har både opinionen och
inte minst riksdagen försökt att följa
med i utvecklingen och driva fram åtgärder
för att ta bort de negativa resultaten
av det ökade bruket av narkotiska
medel.

Det råder t. ex. osäkerhet om vad som
behöver göras beträffande vårdfrågorna.
Här fäster vi stort avseende vid vad
medicinalstyrelsens narkoman vårdskommitté
kommer att föreslå under den
närmaste tiden. Jag vill direkt understryka
vad herr Blomquist anförde, att
det i varje fall är andra lagutskottets
uppfattning att de åtgärder, som efter
det att denna kommitté framlagt sina
förslag kan vidtas, utan ytterligare utredningar,
bör sättas direkt i verket.
Redan under detta år har ju kommittén
under mars månad gjort en framställning
hos Stockholms stads sjukvårdsstyrelse
om ökade resurser till vårdverksamheten
och till en improviserad
läkarvårdsverksamhet för narkomaner.
Det är den ena sidan av saken, och bakgrunden
är ju ganska skrämmande. Den
spridning av bruket av narkotika som
vi har trott vara begränsad till de stora
tätorterna har numera grenats ut i landet.
Det finns uppgifter, inhämtade
från polismyndigheten, som visar att
det inte längre är ovanligt att finna
narkotikabruk och därmed också missbruk
ganska långt ut i mindre orter. Det
som dessutom är oroande i sammanhanget
är att här uppenbarligen pågår
en form av olaglig tillverkning av narkotiska
medel, som dels ökar möjligheterna
till missbruk, dels samtidigt innebär
den tragiska risken att denna
okontrollerat tillverkade produkt kan
vara betydligt farligare än det rena
narkotiska medlet.

Det har sagts mig att bara i Stockholms
stad finns för närvarande cirka
350 kända platser där bruk av narkotika
äger rum. Man beräknar att anta -

Nr 33

Onsdagen den IG november 19G6

Ang. behandlingen av narkotikamissbrukare m. m

let berörda personer går upp emot tiotusentalet.
Polismyndigheterna har nu
kunnat avdela särskild personal att
syssla med denna fråga. Det är ju bra
att man på den sidan har fått ökade resurser
även om de kanske inte heller är
tillräckliga.

Det står klart att man måste möta
hela problemet även från den andra sidan
än den som jag inledningsvis har
talat om, nämligen från vårdsidan. Därför
finns anledning att spalta upp problemet
i motionerna i två huvuddelar,
nämligen vårdfrågorna och åtgärder för
att hindra en spridning av bruket av
narkotika.

I det förra fallet väntar vi på förslag
från medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté
och hoppas att statsmakterna
snabbt därefter vidtar de åtgärder
som är nödvändiga. Socialministern
har också i ett interpellationssvar
under det senaste året bekräftat att man
är villig att göra detta.

Låt mig, herr talman, lägga till ytterligare
en sak. Man är oroad över ett
vidgat bruk av cannabis, vilket märkts
inte minst på universitetsorterna. Det
är möjligt att detta hör ihop med att
det har spritts en uppfattning om att
bruket av cannabis inte skulle vara
vanebildande. Professor Goldberg menar
dock att det leder över mot bruk
av morfin och heroin. Skulle vi komma
dithän är situationen mycket bekymmersam.

När det gäller att begränsa den vidare
utvecklingen av narkotikabruk finns det
bara en sak att göra: att försöka med
alla till buds stående medel hindra att
dessa narkotiska preparat kommer in i
landet och hindra att det i landet olagligt
tillverkas sådana. Här är det alldeles
klart att Nordens gränser mot Europa
måste bevakas alldeles särskilt noga.
Det visar sig — som herr Blomquist
nämnde — att storprofitörer genom
bni vaner smugglar in stora partier, som
sedan distribueras i Sverige. Med den
situation vi har i Norden med de öppna
gränserna mellan våra länder är det

nödvändigt att de polisiära bevakningsåtgärderna
sätts in vid Nordens gränser
utåt.

Andra lagutskottet har sagt att man
också bör se över frågan om straffpåföljden.
Jag kan illustrera detta med att
peka på att införande av brottsbalken
i detta avseende medförde att den då
maximerade påföljden för tillverkning,
saluhållning, överlåtelse och innehav av
narkotika sänktes från två till ett år.
Det är mot hakgrund av bl. a. den konsekvensen
som andra lagutskottet har
velat förorda en sådan översyn. Kunde
man komma åt de verkliga storhajarna
på det här området, skulle det kunna
bli fråga om frilietsberövanden av ganska
lång varaktighet. Utöver att man
minskar tillgången på narkotika i landet
når man då också en annan effekt,
nämligen att man slår sönder distributionskedjorna,
som inte fungerar under
nyckelpersonernas bortovaro under så
lång tid som ett å två år.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än det som herr Blomquist framställt
om bifall till utskottets förslag.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det kanske inte är så
vanligt i första kammaren att det blir
debatt när det föreligger ett enhälligt
utskottsförslag, såsom i detta fall från
andra lagutskottet, även om det i dagens
sammanträde redan förekommit ett undantag.

Jag skulle för min del mycket väl ha
kunnat nöja mig med att instämma i de
båda föregående talarnas uttalanden.
Men narkotikamissbruket, som ständigt
ökar, och den brottslighet som följer i
spåren av detta bruk och missbruk är
enligt min mening ett av de allvarligaste
problem som samhället för närvarande
har att brottas med. Det kan därför
verkligen finnas anledning att här ytterligare
understryka vad utskottet har uttalat.

Jag vill inte förneka att högerns par -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. behandlingen av narkotikamissbrukare m.

timotion fått en välvillig behandling.
De synpunkter utskottet anfört skall givas
till känna i skrivelse till Kungl.
Maj:t. Utskottet åberopar att Sverige
1964 ratificerade den inom Förenta Nationerna
tillkomna narkotikakonventionen
samt att där uttalades att om narkomanien
utgör ett allvarligt problem
för en stat och statens ekonomiska resurser
så medger är det önskvärt, att
staten skapar passande anordningar för
en effektiv behandling av narkomaner.

Här kan man fråga: Vad har uträttats,
vad har regering och riksdag vidtagit
för åtgärder för att stoppa den stora
smuggeltrafiken, det olagliga införandet
av dessa farliga medel över landets
gränser? Och vilken vård har man möjlighet
att bjuda dessa allvarligt sjuka
som hamnat i narkotikamissbrukets
träskmarker?

Det har på senaste tiden, vilket redan
sagts i debatten, inträffat hemska
händelser i Stockholm. Alla i dessa frågor
ansvariga institutioner bör vakna
upp och inse hur allvarlig situationen
är. I den allmänna debatten talas mycket
om att det till och med på våra fångvårdsanstalter
förekommer ett allvarligt
och långtgående bruk och missbruk av
narkotiska medel. Man vill helt naturligt
inte tro att detta är sant, men i den
män som dessa uttalanden, som ofta
förekommer, är riktiga, är det ohyggligt
att det inte på dessa inrättningar
för straffverkställighet kan hållas en sådan
ordning att narkotiska medel inte
där är tillgängliga.

När det gäller narkotikamissbruket
vill nog ingen göra gällande att det allmänna
saknar tillgångar att här göra en
kraftfull insats för att komma till rätta
med vad som håller på att bli en ofattbar
olycka. Hur många gånger har inte,
som det redan har framhållits i debatten,
dessa bekymmer förts fram av olika
ledamöter i riksdagen under de senaste
fem, tio åren i debatter, i interpellationer,
enkla frågor och motioner.
Men allt detta har inte lett till önskat

resultat. Här har höjts många varnande
röster, men de myndigheter som har ansvaret
för att det vidtages skyddsåtgärder
mot denna farsot har, verkar det,
famlat i ovisshet; man har inte kunnat
enas om vilka försvarsmedel som skall
användas, och så har praktiskt taget
ingenting kunnat uträttas för att stoppa
missbruket och för att dessa människor,
som befinner sig i narkotikaträsket eller
är på väg dit, skall räddas.

Det har ofta uttalats, och så sker även
nu, att undersökning och utredning pågår,
varför vi måste vänta och se. Vi
måste, säger man ha mer material innan
vi kan ta ställning. Här bär under
de senaste åren bedrivits en försöksverksamhet
med öppen vård, men det
har blivit ett misslyckande, och enligt
generaldirektören i medicinalstyrelsen
skall den verksamheten nu avvecklas.
Man kan fråga om inte de rapporter
som tidningarna dagligen avlämnar från
samhällets träskmarker är tillräckliga
för att de som har ansvaret skall inse
hur allvarligt det är om ingenting uträttas
för att det skall bli ett bättre tillstånd.

Man kan uppfatta utskottets uttalande
på det sättet att det utredningsarbete
som pågår inom medicinalstyrelsen,
dels i en huvudkommitté och dels i fyra
arbetsgrupper, med sakkunskap inkopplad
från olika håll bör bedrivas så
skyndsamt som möjligt så att regeringen
får möjlighet att framlägga förslag.
Det är en uppfattning som säkert
delas av alla i riksdagen. Här bör kraftigt
strykas under att denna kartläggning,
utredning och undersökning av
vad som skall uträttas inte får draga ut
alltför långt på tiden.

Vad jag vill ha sagt, herr talman, är
bara att samhället har råd att kosta på
sig verkligt effektiva åtgärder mot narkotikamissbruket,
och sådana effektiva
åtgärder måste vidtagas under den närmaste
tiden.

Jag har intet annat yrkande än bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Ang. behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

Herr LARSSON, LARS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det finns kanske i och
för sig ingen anledning att ta upp en
diskussion med herr Sveningsson eftersom
han slutade med att inte ställa
något annat yrkande än det som tidigare
har framförts.

Herr Sveningsson hade uppenbarligen
skrivit sitt anförande innan han
hade lyssnat på vad jag hade att säga.
Det går inte att ställa sig här och
konstatera att ingenting har skett och
ingenting har gjorts och att det nu behövs
kraftfulla och effektiva insatser.
Men, herr Sveningsson, det är ju de effektiva
insatserna på vårdsidan man
söker åstadkomma genom den kommitté
som intensivt arbetar inom medicinalstyrelsen.
Den har i den promemoria
som finns refererad i reciten till
utskottsutlåtandet hos socialdepartementet
exemplifierat den situation vi
befinner oss i. Man säger att vi socialmedicinskt
står mitt uppe i en sjukdomsvåg
av epidemisk karaktär men
har mycket ofullständiga kunskaper
både beträffande sjukdomsbild och
sjukdomsförlopp, bakgrunden till epidemien
och möjligheterna att bemästra
dem. Det är detta vi vill komma till
rätta med, och kommittén har under
året, vilket jag sade, gjort framställningar
som lett till vissa åtgärder på
vårdsidan inom Stockholms stad. Utskottet
har också å sin sida framhållit
att man bör med skyndsamhet ta itu
med de förslag som kommittén nu lägger
fram i sina promemorior.

Detta är några av de konkreta ting
som man inte kan bortse från. Det är
inte så lätt att bara från uppgifter som
man hämtar i dagspressen eller veckopressen
— hur riktiga de än må vara —
konstatera vad som behöver göras. Att
porblemet inte är av det okomplicerade
slaget vet vi allesammans.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! När jag uttalade att

ingenting har uträttats, så menade jag
att ingenting har uträttats som har lett
till ett bättre tillstånd i fråga om narkotikamissbruket.
Jag tror att jag uttalade
mig så, att alla kunde uppfatta
mig på det sättet. I det avseendet att
det inte blivit en förändring till det
bättre de senaste åren, tror jag herr
Larsson delar min uppfattning.

Herr BLOMQUIST (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sveningsson
nämnde generaldirektör Engels drastiska
ingrepp mot den privata läkarmottagning
som har varit i gång just
för läkemedelsmissbrukare. Vad han
sade uppfordrar mig till att göra ett
försök till klarläggande.

Det har väl blivit så att Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
oförskyllt kommit i skottgluggen.
Förbundet har inte stått och står inte
som huvudman för den läkarmottagning
som drivits helt privat som en
försöksverksamhet enligt en av medicinalstyrelsen
godkänd metodik. En
sak är säker: RFHL har koncentrerat
sig på att hjälpa läkemedelsmissbrukare
med alla deras sociala och personliga
problem. Det gäller alltså en rent
kurativ uppgift, och man driver inte
själv någon som helst medicinsk verksamhet.
Jag har bara velat nämna detta
som eu upplysning.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det kan ju förefalla
egendomligt att vi fyra ledamöter stiger
upp och talar i en fråga, där det
finns ett enhälligt utskottsutlåtande,
vars innehåll vi väl alla är överens
om, och att vi ändå vill framföra våra
synpunkter i ärendet. Jag tror att det
beror på att vi allesammans har klart
för oss, att det bär gäller ett verkligt
angeläget ärende.

Alla myndigheter som har något att
göra med i motionerna och utskottsutlåtandet
behandlade förhållanden är

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

ense om att en ökning av narkotikamissbruket
i vårt land har ägt rum.
Missbruket tycks också sprida sig både
geografiskt — vilket herr Lars Larsson
talade om nyss — samt till yngre åldrar.
Senast i går, tror jag det var, redovisades
i dagspressen en undersökning,
som tycktes visa att missbruket har
trängt ned i yngre åldrar. Alla är vi
också ense om att narkotikamissbruk
och brottslighet hänger nära samman.

Vi är alla upprörda över de skrämmande
förhållanden som under de senaste
åren — inte minst under de senaste
månaderna —- har visat sig förefinnas
inom vissa delar av denna stad.
Detta har ju herr Gösta Jacobsson i det
ärende som var före nyss samt de som
tidigare har talat i denna fråga alla
varit inne på. Vi vet att många av de
brott av olika slag som har uppdagats
i träsket hänger samman med illegal
narkotikahandel och narkotikamissbruk.
Att narkotikamissbruket är så utbrett
hos oss förefaller oss att vara
någonting nytt. Jag erinrar mig när jag
för femton år sedan var i Korea och
hörde den amerikanska narkotikasakkunskapen
framlägga synpunkter på
narkotikamissbruket där ute. Det föreföll
mig främmande och tycktes ligga
på ett helt annat plan än vad jag trodde
var fallet hemma hos oss. Nu tycks
vi närma oss liknande förhållanden
som där beskrevs.

Alla krafter måste inriktas på att sanera
dessa förhållanden — att sanera
träsket. En av de viktigaste uppgifterna
— kanske en av de allra viktigaste
— är att komma till rätta med den illegala
narkotikahandeln. Det är dock
ingen lätt uppgift. Stora kraftresurser
måste sättas in på olika områden, om
man över huvud taget vill nå något
reultat. Jag vill gärna framhålla hur
svårt det kan vara att här åstadkomma
någonting. Herr Sveningsson talade om
att det inom våra korrektionsanstalter
har förekommit att narkotika har kunnat
smugglas in. Det är givetvis beklagligt,
men jag tror ändå inte att man

skall döma alltför hårt, tv det visar sig
att narkotikamissbrukare litet varstans
har en oerhörd förmåga att smuggla
in narkotika. Även när de vistas på
medicinska vårdanstalter just för avvänjning
är det inte alls ovanligt att
de på helt illegala vägar lyckats komma
åt narkotika som äventyrar behandlingsresultatet;
detta sagt inte såsom ett
försvar men såsom en förklaring till
förhållandena på korrektionsanstalterna.

I det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlas såväl vårdproblem som juridiska
problem. Båda slagen av problem
är lika viktiga. En fråga utgör vården
och avvänjningen av de olyckliga människor
som fallit offer för missbruk av
narkotika och andra ämnen med likartad
verkan. Lika viktiga och lika nyttiga
som flertalet av de vanligaste sedan
gammalt använda narkotikapreparaten
under vissa omständigheter kan
vara och lika betydelsefull som en legal
och kontrollerad användning av
vissa andra medel med likartad effekt
kan vara under särskilda omständigheter,
lika farlig och lika destruerande
för personligheten är deras verkan vid
okontrollerad användning. Risken för
vanebildning föreligger alltid, och
hänsyn härtill måste tas vid all legal
och kontrollerad användning — även
då föreligger risk för vanebildning. Det
är då ingen svårighet att förstå, hur
lätt en oemotståndlig narkotikahunger
kan uppstå vid en okontrollerad användning
av dessa farliga medel. Nya
medel som tidigare inte har förekommit
har också börjat användas, alla
med samma risk för vanebildning.

Polismästaren i Stockholm lär vid
något tillfälle ha sagt, att den som förleder
någon till narkotikamissbruk gör
sig skyldig till ett lika stort brott som
mord. Uttrycket är tillspetsat, men det
ligger en hel del i vad han säger; och
det ger en uppfattning om hur de känner
det, som har direkt att göra med
saken och som ser de verkliga avigsidorna
i sammanhanget.

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Ang. behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

Kunskapen om narkotikamissbrukets
behandling är i vårt land inte så allmän
som på många andra håll i världen.
Det är väl detta som gör att så
motstridiga uppgifter har kunnat hävdas
härvidlag. Ytterligare forskning,
ytterligare samlande och sammanställning
av erfarenheter är en nödvändighet
för oss även inom detta område.

En helt annan fråga är den juridiska
sidan — särskilt herr Blomquist har ju
varit inne på den. Skärpt lagstiftning
mot illegal försäljning och illegalt innehav
av narkotika förefaller ändamålsenlig,
och höjning av straffsatsen
åtminstone till samma nivå som för
smuggling synes berättigad. Det är klart
att man kan ställa sig frågan, hur hög
straffsatsen skall vara; men det problemet
bör väl ytterligare utredas.

Som redan påpekats i debatten har
medicinalstyrelsen tillsatt en kommitté
som på bred bas försöker skaffa sig en
uppfattning om narkotikamissbruket
och de åtgärder man bör vidtaga. Med
den sammansättning som kommittén
fått tror jag man kan ha rätt att vänta
att den skall kunna ge oss en allsidig
belysning av hela detta stora problemkomplex.
Gruppen arbetar intensivt,
såsom redan har påpekats, och man
hoppas att redan relativt snart kunna
framlägga åtminstone preliminära resultat.

I vårt parlamentariska liv är det ju
mycket vanligt att en expertutredning
följs av en parlamentarisk utredning,
som har att närmare överväga de åtgärder
man bör genomföra på grundval
av expertgruppens kartläggning
och förslag. Det vore kanske riktigt att
tillämpa denna praxis även här. Helt
naturligt måste den frågan bedömas på
grundval av de resultat expertgruppen
kan nå fram till och omfattningen av
de förslag som gruppen lägger fram.

Men, herr talman, de skrämmande
förhållandena och de händelser, som
här tidigare antytts och som vi i våra
dagar så ofta får en smärtsam påminnelse
om, visar att det är fara i dröjs -

mål. Skyndsamma åtgärder behövs, åtgärder
framför allt i riktning mot att
försvåra den illegala åtkomsten och
den illegala handeln med narkotika.
Likaså behövs det åtgärder som bättre
möjliggör en effektiv vård och behandling
av människor som känner ett
oemotståndligt behov att skaffa sig dessa
gifter. Det krävs snara åtgärder i
detta avseende; detta innebär åtgärder
som kan reducera den illegala handelns
kundkrets.

Utskottet är ju enhälligt i uppfattningen
att snara åtgärder är av nöden.
I likhet med utskottet hoppas jag att
den nu arbetande expertkommittén
skall framlägga förslag som bedöms
kunna bli genomförda direkt, utan att
någon ytterligare parlamentarisk utredning
behöver göras. Möjlighet finns
kanske, såsom herr Blomquist påpekade,
att sådana förslag skall framkomma
redan 1967, och åtminstone kunna
föreläggas höstriksdagen. Detta synes
vara önskvärt, även om problemet i
hela dess vidd och frågan om de åtgärder,
som skall vidtagas på lång sikt,
måste bli föremål för överväganden
inom en parlamentarisk kommitté.

Herr talman! Jag begärde ordet för
att få understryka denna frågas stora
vikt och betydelse och även för att
framhålla, att det är fara i dröjsmål.
Jag ber att med det anförda få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Samtliga talare i denna
fråga har betonat det ovanliga i att
ett enigt utskottsutlåtande föranleder
debatt. Jag tror att det är ett uttryck
för den senaste tidens oroande rapporter
om narkotikamissbruk. Man vill här
ytterligare betona nödvändigheten av
snabba åtgärder. Det är inte endast
riksdagsledamöterna som hyser denna
oro, utan man möter samma oro runt
om i vårt land när dessa frågor förs
på tal. Narkotikamissbruket utgör ett
hot mot mänskligt normalt liv. Spe -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Ang. behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

ciellt reagerar man mot att ungdomen
är utsatt för den fara som ligger i ett
narkotikamissbruk.

Samhället kan inte stillatigande åse
bur ungdomen — det dyrbaraste som
vi äger — hamnar i narkotikasjukdomens
pestsmittade träsk. Det innebär
ett mycket allvarligt hot där narkotikaförsäljare
uppsöker skolungdomen
utanför skolans grindar. Det är i de
flesta fall ren nyfikenhet som föranleder
skolungdomen att pröva på vad
som bjuds ut. Det kan också vara studiedepression
som gör att en skolelev
börjar använda narkotika. Vi vet hur
det går; de som börjar använda narkotika
blir i de flesta fall de människovrak
som vi får läsa om i tidningarna.

Föreliggande utskottsutlåtande är,
som redan har nämnts, huvudsakligen
uppdelat i två stora avsnitt, som avser
dels vårdfrågor och dels straffrättsliga
frågor. Jag skall inte här orda mycket
därom. Medicinalstyrelsens expertgrupp
har redan framlagt vissa förslag
ocli lär inom kort komma med ytterligare
framställningar i denna fråga.

Vad jag närmast i detta sammanhang
vill betona är att straffbestämmelserna
när det gäller den insmuggling och den
handel med narkotika som äger rum
är alltför lindriga. Tillåt mig citera vad
rikspolisstyrelsen säger i sitt yttrande,
som återges på sid. 22 i utlåtandet.
Styrelsen säger: »Beträffande själva

snmgglingsförfarandet kan nämnas, att
det för den svenska polisen är känt att
vissa namngivna personer företagit resor
till Spanien för inköp av preludin
och därefter avslöjats utomlands under
transporten mot Sverige. Den svenska
polisen står maktlös i denna situation,
eftersom förberedelse till smuggling
icke är straffbelagd jämlikt svensk lag.
Det skulle alltså erfordras att förberedelse
till smuggling straffbelädes, vilket
också stadgas i artikel 36 i den internationella
narkotikakonventionen av
år 1961.»

Tyvärr måste man väl säga att polisen
hittills har stått maktlös inte bara

när det gäller denna detalj utan även
andra detaljer av detta problem. Vi anser
väl alla att den svenska regeringen
och svenska myndigheter så snabbt
som möjligt måste ingripa på detta område.
Måhända har de svenska myndigheterna
här blivit tagna på sängen när
det gäller insmugglingen och exporten
av narkotika till oss. Narkotikaexporten
från Fjärran östern och andra länder
utgör ju också en mycket stor fara
för såväl västerlandets folkhälsa som
dess ostörda produktion. Jag anser att
det är i hög grad nödvändigt att vi
försöker åstadkomma en så snabb aktion
som över huvud taget är möjlig
för att skydda vårt folk och speciellt
vår ungdom från denna smygande fara.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Det kan som det bar
sagts synas onödigt att fortsätta en
debatt där utskottet är fullständigt enigt.
Men denna fråga har synbarligen aspekter
som går något utanför den ram inom
vilket utskottet behandlat den. Det
är ju två skilda områden, nämligen
vårdfrågorna och straffbestämmelserna,
som utskottet har haft anledning
att behandla.

Jag hoppas att herr talmannen tillåter
att jag bara några ögonblick går litet
utanför denna ram. Jag ser saken
så, vilket väl inte heller är obekant
för någon, att skall man komma till
rätta med denna fråga är det även en
rad andra avsnitt i samhällslivet som
berörs. Jag menar att detta är ett allmänt
socialt problem på många avsnitt.

Sedan utskottet behandlade frågan
har vi ju inte minst genom nyheter
här från Stockholm och även från
några andra håll i landet blivit påminda
om att den s. k. undre världen
eller träsket tydligtvis är ett utomordentligt
tillhåll, liksom en befäst borg
för langare och för asociala och kri -

Onsdagen den 1C november 19GG

Nr 33

minella element där narkotikan spelar
en, man vågar väl säga avgörande
roll. Därför, lierr talman, bör man ha
med i blickfältet dessa frågor. Likaså
har vi de sista dagarna — det står väl
för övrigt i tidningarna i dag — hört
talas om T-spriten, som håller på att
bli en mycket stor besvärlighet. Även
där är det langarsystemet och liknande
saker som kommer med i bilden.

Jag tycker att det är särskilt beklagligt
att man måste konstatera att vi
har ett nedslitet bostadsbestånd, jag
vill inte kalla det bostäder, utan snarare
ett slags råtthål där människor
kryper in, hus som i alla fall städer
och kommuner tillhandahåller och där
den här hanteringen frodas på ett
utomordentligt sätt. Vi har också blivit
påminda om hur otillräckligt polisen
är rustad för att möta den tilltagande
brottsligheten.

Jag vill med detta, herr talman, bara
peka på att detta problem är väsentligt
vidare än vad utskottet har haft
anledning beröra och hoppas att när
frågan skall tas upp till behandling
även dessa aspekter behandlas.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Representanter för alla
de partier som deltagit i utskottsbehandlingen
har stått upp och betygat
inte bara sitt intresse utan sitt djupa
engagemang i och viljeinriktning på att
söka vara med och komma till rätta
med de problem som bruket av narkotika
för med sig. Det är problem som,
om man vill komma till rätta med dem,
hör samman med uppbyggande av särskilda
vårdanstalter, eller i varje fall
utbyggnad av våra vårdresurser, samt
utbyggnad av forskningen på området.
Det gäller möjligheter för vår polis till
övervakning och preventiva åtgärder
för att förhindra införande av narkotika.
Herr Petersson talade också om
den sida som hör ihop med behovet av
förbättrade bostadsresurser. Jag tar,
herr talman, allt detta som ett uttryck

Ang. häktades ställning och rättssäkerhet
för att de som har talat här också accepterar
de ekonomiska konsekvenserna
av de ansträngningar detta innebär. De
konsekvenserna kan kanske bli ganska
betydande, men jag tror att de är värda
att ta.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Till det sista som herr
Lars Larsson sade vill jag endast tilllägga,
att de stora utgifter som vi eventuellt
kommer att få ikläda oss alldeles
säkert är nödvändiga. Jag tror inte att
vi på något sätt skall dra oss undan dem
därför att dessa insatser helt enkelt är
ett villkor för att vi skall kunna få till
stånd en hygglig situation på detta område
i framtiden.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill endast säga att
jag tror inte att något av de partier som
här yttrat sig kommer att ställa sig avvisande
till de ekonomiska insatser som
kan behövas.

Efter härmed slutad överläggning
bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. häktades ställning och rättssäkerhet Föredrogs

ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av väckt
motion om utredning angående häktades
ställning och rättssäkerhet.

Första lagutskottet hade behandlat eu
inom riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 1G4, i andra kammaren
av herr Wiklund i Stockholm.
I motionen hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående
de häktades ställning och rättssäkerhet
i enlighet med i motionen anförda
riktlinjer.

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Interpellation ang. vissa personalfrågor vid lantmäteristyrelsen

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen med anledning av
förevarande motion, 11:164, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört om
översyn av behandlingen av häktade,
anhållna och gripna;

B. att motionen i övrigt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Ferdinand
Nilsson, Schött och Dockered samt fru
Heurlin.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Även detta utlåtande
gäller ett mycket allvarligt ärende — de
häktades ställning och rättssäkerhet.
Även här föreligger ett utlåtande från
ett enhälligt utskott, men till utlåtandet
är fogat ett särskilt yttrande. Under
detta yttrande finns också mitt namn,
och därför vill jag säga några ord.

I den behandlade motionen föreslås
avslutningsvis att frågan om skydd för
de häktade mot publicitetsskador upptages
till övervägande. Utskottet uttalar
som sin mening att publiciteten omkring
begångna brott stundom företer
sådan brist på hänsyn mot de misstänkta
att det är angeläget att fasta regler
tillskapas till de häktades skydd. Man
hänvisar till en översyn inom Publicistklubben,
som avser att få fram nya regler
för ökat skydd bland annat mot onödigt
lidande för häktade. Man hänvisar
också till att offentlighetskommittén
tar upp denna fråga.

Vi som står bakom det särskilda yttrandet
har med skärpa velat understryka
hur allvarligt frågan om publicitetsskador
är. Det förekommer nu inte sällan,
framhåller vi, att för brott misstänkta
i pressen behandlas som dömda
redan på förundersökningsstadiet. Det
är allmänt bekant att det redan finns
vissa publiceringsregler, men tyvärr efterlevs
dessa inte alltid.

Jag vill här endast uttala den förhoppningen
att det utredningsarbete
som nu pågår snart skall resultera i
nya, bättre bestämmelser och att dessa
bestämmelser verkligen kommer att
efterlevas. I det särskilda yttrandet
framhålles att om så inte blir fallet blir
vi kanske tyvärr nödsakade att anlita
lagstiftningsvägen.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 59, i anledning av väckta motioner
om lika behandling inom den allmänna
försäkringen av alla pensionsberättigade
med familjeförsörjningsplikt;
och

nr 60, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för övernattningskostnader
vid behandling å sjukhus.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr andre vice talmannen meddelade,
att fredagen den 25 november, för
vilken dag i den preliminära planen
angivits arbets- eller bordläggningsplenum,
endast konniie att hållas bordläggningsplenum,
kl. 14.00.

Interpellation ang. vissa personalfrågor
vid lantmäteristyrelsen

Herr SKÄRMAN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Genom pressen har det
svenska folket fått meddelande om att
kungl. lantmäteristyrelsen funnit sig
nödsakad att på grund av bristande anslag
säga upp ett sjuttiotal tillfälligt

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Interpellation ang.
förordnade tjänstemän. Meddelandet,
som lämnades i lantmäteriets företagsnämnd
den 8 november, innehöll jämväl
den uppgiften att styrelsen funnit
nödvändigt att tillskriva ett ungefärligen
lika stort antal tjänstemän och
meddela, att styrelsen först i december
kan avgöra huruvida deras förordnanden
kan förlängas. På särskild fråga,
hur det går med dem som nu utexamineras
från kartteknikerkurserna, förklarade
sig styrelsen icke beredd att på
denna punkt lämna besked förrän längre
fram, då situationen bättre kan överblickas.

Av skilda skäl kommer dess meddelanden
synnerligen överraskande, inte
minst för riksdagen, som nästan årligen
haft att taga ställning till motioner
vars syfte varit att ge lantmäteriet sådana
resurser att eftersläpningen skulle
kunna arbetas in och väntetiderna
därmed förkortas. Riksdagen har därvid
lugnats med att personal håller på
att utbildas, arbetet rationaliseras, författningarna
skall förenklas och i samband
med allt detta en överflyttning av
arbetsuppgifter sker från högskoleutbildad
personal till anställda med lägre
utbildning.

För lantmäteriet gäller ju fortfarande
att arbetsbalansen och inkommande
arbetsuppgifter är besvärande stora.
Vidare har genom kraftiga taxehöjningar
det av lantmäteriet åt allmänheten
utförda servicearbetet gjorts ekonomiskt
självbärande. Jag begär därför kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få ställa
följande frågor:

vissa personalfrågor vid lantmäteristyrelsen

1) Kan det anses försvarligt att på
sätt som skett friställa statligt anställd
personal, när lantmäteriet är överlastat
med arbete, som allmänheten väntar att
få gjort och som för statsverket inte
medför några extra kostnader?

2) Kan man vänta sig bifall till den
av lantmäteristyrelsen gjorda framställningen
om att få överskrida avlöningsanslaget
på grund av utfallet av årets
löneförhandlingar, så att den ytterligare
personal, som förvarnats om uppsägning
kan få lugnande besked inför instundande
helg?

3) Hur skall det bli med dem som nu
utexamineras från kartteknikerkurserna
om icke ökning av avlöningsanslaget
sker?

4) Är utbildningskadern väl avvägd
med hänsyn till situationen nu och för
den närmaste framtiden?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Tistad under sammanträdet avlämnad,
av honom in. fl. undertecknad motion,
nr 772, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 144, med förslag till affärstidslag.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.45.

In fidem
Solveig Gemert

Nr 33

Torsdagen den 17 november 1966

Torsdagen den 17 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Ang. vissa krediter till kvoterat bostadsbyggande Herr

statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr Werners fråga
angående vissa krediter till kvoterat
bostadsbyggande, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den

11 november, och anförde:

Herr talman! Herr Lars Werner har
frågat om jag vill upplysa om huruvida
krediteftersläpningen till kvoterat bostadsbyggande
i särskilt hög grad hänför
sig till allmännyttiga bostadsföretag.

Bostadsstyrelsen har lämnat uppgifter
beträffande kreditivläget för flerfamiljshus,
för vilka beslut om bostadslån lämnats
åren 1965 och 1966 eller är avsedda
att lämnas inom 1966 års låneram.
Enligt dessa uppgifter saknades
den 30 september 1966 kreditiv för ca
23 000 lägenheter i byggen, som inte
påbörjats, och för ca 7 000 lägenheter
i byggen som redan hade påbörjats
utan att kreditivfrågan varit löst för
bygget i sin helhet. Av dessa lägenheter
ingick ca 12 000 resp. ca 6 000 i projekt
med allmännyttigt företag som
byggherre. Till de allmännyttiga företagen
hänför jag i detta sammanhang
även de fall där kommunen själv är
byggherre.

Den 15 november 1966 saknades enligt
samma uppgifter kreditiv för ca

12 000 lägenheter i byggen, som inte
hade påbörjats, och för ca 5 500 lägen -

heter i redan påbörjade företag. Härav
belöpte ca 4 500 resp. ca 4 000 lägenheter
på allmännyttiga företag.

Uppgifterna från bostadsstyrelsen visar
alltså att det antal lägenheter för
vilket kreditiv inte kunnat erhållas vid
de nämnda uppgiftstillfällena kan beräknas
till sammanlagt 30 000 den 30
september 1966 och 17 500 den 15 november
1966. Av dessa lägenheter avsåg
vid den förra tidpunkten ca 60 procent
och vid den senare ca 48 procent
allmännyttiga företag.

Som jämförelse kan nämnas att de
allmännyttiga bostadsföretagens andel
av lägenheter i flerfamiljshus för vilka
preliminärt beslut om bostadslån meddelats
år 1965 utgjorde ca 55 procent.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
Johansson för svaret på min fråga. Anledningen
till att jag ställer den är som
alla förstår de svårigheter som råder
när det gäller krediter till bostadsbyggandet.
Jag ställer den därför att vi
hade samma situation förra året, då det
rådde knapphet på krediter och det
därför uppstod stora svårigheter på vissa
håll.

Då ryckte man ju ut från riksbanken
och försökte hjälpa till punktvis, och
för det fick man utstå mycket kritik
framför allt från borgerligt håll. Kritiken
menade att man inte skulle gynna
särskilda företagsformer på andras bekostnad.
Vad man gjorde 1965 och som
jag då var helt med på — var egentligen
enligt min mening bara att riksbanken
drog konsekvensen av ett förfaringssätt
som de privata kreditinstitutionerna
hade tillämpat. Jag minns att bankoutskottets
talesman då sade ungefär att
han inte ville påstå, att de allmännyt -

Torsdagen den 17 november 1966 Nr 33 49

Ang. tjänsteorganisationen vid lantbruksnämnden i Uppsala län
rektor vid lantbruksnämnden i Upp -

tiga företagen hade missgynnats, men
enligt de uppgifter som han hade inhämtat
hänförde sig inte mindre än 91
procent av de företag, som saknade
kreditiv, till kategorien allmännyttiga
och kooperativa byggherrar. Alla dessa
ingick i det då beslutade bostadsbvggnadsprogrammet.

Av det svar som statsrådet Johansson
lämnade i dag kan man utläsa att
det har blivit en avsevärd förbättring;
de senaste siffrorna talar om, vid ena
tillfället 60 procent och vid det andra
48 procent — det är alltså ungefär fiftyfifty.

Jag tycker det finns anledning att
ställa min fråga när man också vet, att
det finns privata banker som köper upp
stora byggnadsbolag. Vi har t. ex. i
Stockholm Svenska Handelsbanken som
nyligen köpte upp den stora firman
John Mattsson. Det är väl inte orimligt
att tro, att banken då i första hand tillhandahåller
krediter till sitt eget byggande
företag.

Även om jag nu säger att jag är tillfredsställd
med den avsevärda förbättring,
som har skett för de allmännyttiga
företagen, så har jag därmed inte
sagt att jag är nöjd och tillfredsställd
med kreditsituationen i övrigt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. tjänsteorganisationen vid lantbruksnämnden
i Uppsala län

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Ferdinand
Xilssons fråga angående tjänsteorganisationen
vid lantbruksnämnden i Uppsala
län, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 18 oktober, och
yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har ställt vissa frågor till mig om tillsättningen
av tjänsten som lantbruksdi -

sala län.

I anledning av herr Nilssons fråga vill
jag endast upplysa om att Kungl. Maj:t
den 23 september 1966 föreskrivit att
ordinarie och extra ordinarie tjänster
hos lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen vid
uppkommen vakans inte får besättas
med annan än vikarie. Anledningen
härtill är att 1965 års lantbruksorganisationsutredning
lagt fram förslag rörande
genomförandet av den av 1965
års riksdag i princip beslutade omorganisationen
av nämnda myndigheter.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet både för att han svarat och
för att han gjort det vid en tidpunkt,
då det var möjligt för mig att vara med.
Det var mycket generöst av honom.

Hans svar är fullkomligt korrekt och
riktigt, det vill jag vitsorda eftersom
jag kände till det förut, men jag skulle
ha varit glad om det hade gått litet mera
in på problemet. Problemet för mig
var inte, om den eller den personen
skulle vara lantbruksdirektör hos oss,
utan det var beträffande lantbruksorganisationen
som jag ville komma till
klarhet.

På enhälligt beslutat uppdrag av
landstinget uppvaktade vi från Uppsala
läns landsting statsråden Rune Johansson
och Lundkvist i går. Yi betraktar
nämligen vårt län såsom varande
i farozonen. Vi tycker oss ha märkt
ett och annat som styrker våra farhågor
— det är f. ö. inte bara på jordbruksdepartementets
område. Vi har en länsbostadsdirektör,
som tjänstgör i Stockholm,
och en vikarie för honom som
flyttar till Stockholm för att uppehålla
vikariebefattningen där. När så vår
ordinarie anställde lantbruksdirektör
exporteras — till Vänersborg vill jag
minnas — och vi sedan får en långtidsvikarie
i stiillet, är det inte underligt

3 Första kammarens protokoll iOGG. Nr 33

Nr 33

Torsdagen den 17 november 19GG

Om successiv utbyggnad av parkeringsanläggningar inom nybyggda områden

om vi frågar oss hur det kommer att
gå. Lantbruksorganisationen i Uppsala
län är betydelsefull med dess rätt stora
jordbruksbygd och vi frågar om det
inte är så att våra möjligheter att få ha
en egen lantbruksnämnd är i farozonen.

I enlighet med bestämmelserna valde
vi representanter i lantbruksnämnden
till den 1 juli nästa år. När vi samtidigt
såg, att vi fick en lantbruksdirektör på
långtidsvikariat i stället för den ordinarie
och vid förfrågan fick den upplysningen,
att det var fråga om en omorganisation,
tänkte vi inte bara på att
lantbruksorganisationen ligger i stöpsleven
utan vi tänkte rätt mycket på
vårt län. Då förstår kanske statsrådet
att det inte var av oberättigad oro som
jag ställde min fråga.

Något annat svar än det rent formella
fick jag ju inte, men jag vore glad om
jag kunde få någon upplysning om fortsättningen.
Jag vet att jag inte kan göra
anspråk på det nu, därför att man ställer
bara en fråga i sänder och kommer
inte med flera under debatten.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! För en gångs skull ligger
det så till att jag faktiskt kan svara
på en fråga som herr Ferdinand Nilsson
tydligen med viss tvekan ställer. Det är
tyvärr ofta så att jag inte kan svara på
hans frågor på det sätt som han önskar.

Jag kan försäkra honom att rekommendationen
till hushållningssällskap
och lantbruksnämnder att tillsätta tjänsterna
på vikariat gäller hela landet. Jag
kan också försäkra att bakom den rekommendationen
ligger ingen som helst
tanke på att vi skulle avveckla verksamheten
i Uppsala län eller några andra
planer i den vägen, vilket herr Nilsson
tydligen befarat — en farhåga som jag
dock inte kunde utläsa av hans fråga.
Jag trodde frågan gällde det redan vidtagna
arrangemanget, som jag förstår
att herr Nilsson i och för sig sympatiserar
med. Det innebär att man förbereder
en omorganisation, så att man

undviker att skapa speciella problem.
Det blir en mjukare övergångsform om
man redan i god tid kan göra förberedelser
för den nya organisationen.

Detta är det enda som skett —- det vill
jag betona. Ingenting har således haft
speciell inriktning mot Uppsala län.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill endast tacka
statsrådet för de informationer han nyss
lämnade.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om successiv utbyggnad av parkeringsanläggningar
inom nybyggda områden

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Lundströms interpellation om successiv
utbyggnad av parkeringsanläggningar
inom nybyggda områden, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Lundström har
frågat om jag är villig att genom ett centralt
initiativ verka för sådana åtgärder,
varigenom parkeringsanläggningar
inom nybyggt område, där så kan ske,
får utbyggas successivt alltefter beläggningsbehovet
och att statlig belåningmedges
för varje etapp med utgångspunkt
i full kostnadstäckning för etappbyggandet.

Ansvaret för anordnande av bilplatser
för varje fastighets behov åvilar
enligt byggnadslagstiftningen den enskilde
fastighetsägaren. För dimensionering
av bilplatsanläggningar utfärdar
vederbörande kommun med hänsyn till
den lokala biltätheten normer och föreskrifter
att beaktas vid prövningen av
planförslag och ansökningar om byggnadslov.
Vissa riktvärden finns angivna
i anvisningar till byggnadsstadgan vilka
byggnadsstyrelsen utgivit i en publika -

Torsdagen den 17 november 1960

Nr 33

Om successiv utbvggnad av parkeringsanläggningar inom nybyggda områden

tion med titeln Parkeringsnormer. Den
s. k. byggnormen utgår från en biltäthet
av 200 bilar per 1 000 invånare som ett
minimivärde. För att gardera sig för en
expansiv utveckling av biltätheten kan
det emellertid ligga nära till hands för
kommunerna att välja ett högre biltäthetstal
som grund för sin planering.
Kommunen kan också i sina föreskrifter
ange omfattningen av en utbyggnad
stegvis av parkeringsanläggningen. I
Stockholm anges sålunda den första utbyggnaden
till 75 procent av beräknat
totalbehov i nya bostadsområden.

Det är uppenbart att det av skäl som
angivits här kan förekomma att ett högre
bilplatsantal för enskilda fastigheter
föreskrivs än som föranleds av dagens
behov. Senare erfarenheter tyder också
på att gällande normvärden kan vara
för höga. Byggnadsstyrelsen är sedan
en tid tillbaka sysselsatt med en överarbetning
av sina parkeringsnormer.
Syftet är bl. a. att utforma en beräkningsmetod
som möjliggör en mera fingraderad
bedömning av bilplatsbehovet.
Parkeringskommittén, vars betänkande
kan väntas i en nära framtid, söker
nå fram till en närmare precisering
av kommunens resp. den enskilde fastighetsägarens
ansvar i sammanhanget.
Kommittén lär även komma att behandla
frågan om utbyggnad etappvis av
parkeringsanläggningar ur bl. a. fastighetsjuridisk
synvinkel. När kommittén
har lagt fram sina förslag blir det tillfälle
att återkomma till frågan om grunderna
för dimensionering av parkeringsanläggningar.

I lånefrågan kan jag upplysa att gällande
regler inte innebär några formella
hinder för medverkan från de statliga
lånemyndigheternas sida till kreditgivning
vid sådan successiv utbyggnad
som interpellanten åsyftar. Antingen
kan detta ske genom utökning av det
statliga lånet eller därigenom att säkerheten
för ett redan utbetalt statligt lån
flyttas i syfte att bereda utrymme för
erforderlig utökning av underliggande
lån. Från praktiska, ekonomiska och

3j Första kammarens protokoll 19CG. Nr

administrativa synpunkter synes det
emellertid ändamålsenligt att utbyggnaden
och finansieringen så långt möjligt
sker i ett sammanhang.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet ber jag
få framföra mitt tack för svaret på interpellationen.
Då den väcktes redan i
maj torde de flesta av kammarens ledamöter
ha glömt de förutsättningar för
min fråga, som angavs i motiveringen,
och jag vill därför begagna några minuter
extra till en mycket kort sammanfattning
av den grundläggande frågeställningen.

Erfarenheterna från Stockholms ytterområden
har visat att efter 2—3 år
är endast ungefär hälften av antalet enligt
byggnormen anlagda bilplatser utnyttjade.
Först omkring 10 år efter färdigställandet
beräknas det att normen
är i nivå med parkeringsbehovet. Detta
innebär att kapitalinvesteringen under
de första 10 åren inte blott dåligt förräntas
och förorsakar fastighetsägaren
kännbara förluster, utan även att visst
kapital tagits i anspråk som bättre kunnat
nyttiggöras på annat håll.

Frågan ger sig då, huruvida icke en
utbyggnad av parkeringsplatserna kunde
få ske successivt alltefter det växande
behovet. Utifrån de erfarenheter, som
jag fått genom fall som jag kommit i
kontakt med, skulle nuvarande regler
icke tillåta detta; parkeringsutrymme
enligt gällande norm skall iordningställas
samtidigt som bebyggelsen i övrigt
blir klar, och statlig belåning sker då
för byggkomplexet som helhet, inklusive
tillhörande parkeringsutrymmcn.
Om någon del av parkeringsbehovet
skulle tillgodoses genom senare utbyggnad
—■ mot vilket inga praktiska hinder
möter då det gäller parkeringsplats
på öppen mark och genom parkeringsdäck
— kan, alltjämt enligt min erfarenhet,
statlig belåning härför icke erhållas.
Speciellt kännbart är detta då

Nr 33

Torsdagen den 17 november 1966

Om successiv utbyggnad av parkeringsanläggningar inom nybyggda områden

byggnadskostnaderna under mellantiden
ofta har stigit.

Mot den bakgrund jag här tecknat
ställde jag den av inrikesministern nyss
citerade frågan, om denne genom ett
centralt initiativ — saken berör nämligen
både statliga och kommunala myndigheter
— ville verka för en bättre ordning.

Såvitt jag förstår är statsrådets svar
inte helt negativt. Jag är glad för det.
Det bjuder därjämte på några nyheter,
i varje fall för mig. Med hänvisning till
att eu kommun kan ge föreskrifter för
utbyggnad stegvis av parkeringsanläggning
upplyses t. ex. att i Stockholm den
första utbyggnaden anges till 75 procent
av beräknat totalbehov i nya bostadsområden.

Jag undrar om inte inrikesministern
och jag här rör oss med olika begrepp.
Det finns nämligen två olika slags normtal.
Det ena är den byggnadsnorm som
statsrådet har använt i svaret. Detta
avser det beräknade aktuella behovet
för viss tid. Därutöver finns en s. k. planeringsnorm,
som är principiellt 15
procent högre och gäller eventuella behov
på längre sikt. Såvitt jag vet gäller
inga undantag från byggnadsnormen,
medan den s. k. planeringsnormen ej
behöver utbyggas omedelbart.

Vid förfrågan som ett stort kommunalt
byggföretag för några år sedan
gjorde om möjligheten till en lägre utbyggnad
i en första etapp förklarade
den lånförmedlande myndigheten, att
det inte var någon idé att sedan söka
återkomma med begäran om utsträckta
lån. Detta är den allmänna uppfattning
man har bland byggnadsföretagen, och
med hänsyn härtill har man inom företagen
i allmänhet inte vågat ta några
risker utan byggt enligt gällande normvärden.
Därför står nu i Stockholms
förorter några tusen garageplatser outhyrda
år efter år. För närvarande torde
inom vissa områden cirka 35 procent av
parkeringsplatserna inom nya bostadsområden
stå outhyrda fyra år efter färdigställandet.
Ränteförlusterna för

byggföretagen rör sig troligen om flera
miljoner årligen, som fastighetsägaren
på något sätt måste ta igen. Inom företag
där hyreskostnaden är självkostnadsberäknad,
som fallet är beträffande
allmännyttiga bostadsföretag och
kommunala bostadsföretag, får väl hyresgästerna
i gemen bära dessa förluster
genom att betala delar av hyror för
garage som de ej utnyttjar.

Nu säger statsrådet, att några formella
hinder inte möter från de statliga
myndigheterna till kreditgivning vid sådan
successiv utbyggnad av parkeringsplatser,
som jag har önskat, och han
nämner ett par alternativa vägar som
kan användas. Frågan är väl inte bara
om det finns formella möjligheter, utan
frågan är väl också om den statliga lånemyndigheten
vill eller kan utöka lånet.
Jag känner inte till att någon sådan
utökning har skett. Det andra alternativet
förutsätter att det finns långivare,
vilket inte är fallet i dagens läge. Man
far nog säga, att de nämnda utvägarna
i praktiken knappast är användbara —
ja, de är, såvitt jag förstår, inte användbara
alls.

En nyhet är att byggnadsstyrelsen
håller på att överarbeta sina parkeringsnormer
till, som jag hoppas, en mer
realistisk bedömning av bilplatsbehovet.
En annan upplysning, som inrikesministern
lämnade, är att parkeringskommittén
också skall ta upp frågor kring
etappbyggandet. Statsrådet lovar att
återkomma till spörsmålet om dimensioneringen
av parkeringsanläggningar
sedan denna utredning inom en nära
framtid blivit offentliggjord. Jag är
tacksam för det löftet.

I denna fråga har jag huvudsakligen
hämtat erfarenheterna från Stockholms
stads ytterområden. Förhållandena torde
vara mindre besvärande i andra samhällen
i landet, men även där existerar väl
på sina håll problem av samma art. Den
aktuella anledningen till interpellationen
var emellertid den stundande utbyggnaden
av Järvafältet, en jätteanläggning
som kommer att kräva väldiga

Torsdagen den 17 november 1966

Nr 33

kapital. Den fråga som jag har berört
och som statsrådet — om jag har tolkat
honom rätt — har lovat att återkomma
till bör därför vara löst i samverkan
mellan stat och kommun, innan byggnationen
på Järvafältet och annan större
kransbebyggelse på allvar kommer
i gång. Detta är nödvändigt för att byggnadsföretagen
över huvud taget skall
kunna ekonomiskt klara sin uppgift och
effektivast möjligt utnyttja det kapital
som kan uppbringas. Det är viktigt för
att inte hyresgäster skall behöva belastas
under många år med hyreskostnader
som inkluderar parkeringsplatser som
de aldrig använder. Det är inte minst
viktigt ur samhällets egen ekonomiska
synpunkt, att kapital inte i dagens bristläge
läggs ned i under många år delvis
oräntabla anläggningar utan kommer
nuets levande behov till godo.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga utöver vad jag har sagt i mitt
svar. Jag vill emellertid säga till herr
Lundström, att vi inte på något sätt
underskattar dessa problems storleksordning.
Skulle det visa sig att vi här
har en möjlighet att jaga kostnader,
skall vi undersöka det.

Så långt det är möjligt bör man ju
handla praktiskt. Bostadsstyrelsen har
sagt, att det synes vara både praktiskt
och ekonomiskt lämpligt att utbyggnaden
sker i ett sammanhang. Det är dock
klart, att det som herr Lundström här
har anfört om behovet och att en rad
parkeringsplatser står outnyttjade ju får
vägas mot det praktiska och ekonomiska
i att bygga. Det är den avvägningen,
som vi förmenar att vi har lättare för
att göra, när vi har fått in de utredningar
som just nu är på gång.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om obligatorisk bostadsförmedling

Ordet lämnades härefter ånyo till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Werners
interpellation om obligatorisk bostadsförmedling,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Lars Werner har
frågat om jag överväger att i en kommande
proposition på grundval av 1962
års utredning om bostadsförmedlingarnas
verksamhet lägga fram förslag om
lagstadgad obligatorisk bostadsförmedling
samt dess utsträckande till att omfatta
även uthyrning av möblerade rum.

I svar på en interpellation av herr
Lindahl i våras uttalade jag att inom
inrikesdepartementet påbörjade förberedelser
för en proposition, grundad
på bostadsförmedlingsutredningens delbetänkande,
skulle fullföljas, om då pågående
förhandlingar mellan kommunerna
i liuvudstadsregionen om att ordna
en gemensam bostadsförmedling på
frivillig väg inte ledde till positivt resultat.

Ifrågavarande förhandlingar mellan
kommunerna har inte utvecklat sig så,
att lagstiftning i ämnet kan anses överflödig.
Arbetet på en proposition kommer
därför att fullföljas. Det är emellertid
möjligt att bostadsförmedlingsutredningens
slutbetänkande måste avvaktas
innan propositionens utformning
kan bestämmas slutgiltigt. I vart fall
måste slutbetänkandet föreligga innan
det går att ta ställning till interpellantens
frågor. Detta betänkande beräknas
bli avlämnat omkring stundande årsskifte.

Beträffande innehållet i en blivande
proposition är jag inte beredd att nu
göra några uttalanden.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.

Nr 33

Torsdagen den 17 november 1906

Om obligatorisk bostadsförmedling

J interpellationen har jag velat aktualisera
frågan om obligatorisk bostadsförmedling,
enär frågan om hur förmedlingen
av bostäder fungerar är lika viktig
som själva genomförandet av bostadsbyggnadsprogrammet.
Den omständigheten,
att inrikesminister Johansson
i tilläggsdirektiv för bostadsförmedlingsutredningen
1963 särskilt framhöll,
att därest utredningen fann skäl därtill
skulle den vara oförhindrad att framlägga
förslag om obligatorisk bostadsförmedling,
visar liur brännande denna
fråga är.

Inrikesministern har i sitt svar på
min interpellation huvudsakligen behandlat
frågan om en gemensam bostadsförmedling
för storstockholmsområdet.
Han hänvisar i svaret till vad
som sades vid besvarandet av en interpellation
i medkammaren i våras, avseende
frågan om en gemensam förmedling
för huvudstadsregionen, nämligen
att därest inte förhandlingarna mellan
storstockholmskommunerna ledde till
positivt resultat, skulle en proposition i
ämnet föreläggas i riksdagen. Han hade
kunnat tillägga att han svarade på frågan
även i går, då den var uppe i andra
kammaren.

I dag meddelar inrikesministern, att
ifrågavarande förhandlingar mellan
kommunerna inte har utvecklat sig så,
att lagstiftning i ämnet kan anses överflödig
och att arbetet på en proposition
därför kommer att fullföljas, men att
möjligen bostadsförmedlingsutredningens
slutbetänkande måste avvaktas innan
propositionens utformning kan bestämmas
slutgiltigt. Detta har jag full
förståelse för, och jag vill samtidigt på
den här punkten uttala min tillfredsställelse
över att vi i frågan om gemensam
förmedling för storstockholmsregionen
tycks vara helt överens.

Nu gäller dock min fråga inte enbart
detta område, utan frågan om en obligatorisk
bostadsförmedling över huvud taget.
Jag påvisade i min interpellation
i korthet några fall, som belyser hur
ohållbar situationen är på vissa håll.

Låt mig återkomma till fallet i Malmö,
ganska väl refererat i tidningen Arbetet
i höstas, där en tidigare Transair-man
genom ett bluffbolag kom över femton
lägenheter i en nybyggd fastighet. Byggmästaren
hade först begärt och fått två
statliga lån. I gengäld skulle han lämna
56 av fastighetens 59 lägenheter till bostadsförmedlingen.
Strax innan huset
var färdigt drog han tillbaka sin låneansökan
och behövde då inte lämna de
56 lägenheterna. I stället fick Transair,
som genom Handelsbanken finansierat
bygget, 25 tjänstebostäder. Genom att
skriva över lägenheterna på ett icke
existerande bolag fick den före detta
Transair-mannen möjligheter att försälja
lägenheterna på svarta börsen. I dag
har Transair ingen möjlighet att få lägenheterna
tillbaka. Eftersom fastigheten
inte uppfördes med statliga lån gick
också hyrorna upp med 700 å 800 kronor
per år.

Ordföranden i fastighetsnämnden i
Malmö, ledamoten av andra kammaren
herr Svenning, uttalade i samband med
den här affären: »Nu är det dags att förhindra
sådan här spekulation och införa
obligatorisk bostadsförmedling. Då
skulle det inte gå att göra så här.» Jag
delar helt herr Svennings uppfattning.

Andra exempel kan inhämtas hos bostadsförmedlingarna,
t. ex. fall där
barnfamiljer avvisas därför att värdarna
inte vill veta av familjer med barn.

I stället för att låta familjer med barn
överta ledigblivna större lägenheter i
den fastighet de bebor, kan uthyrning av
ledigblivna lägenheter som s. k. möblerade
rum förekomma — en anordning
för att kringgå de fastställda hyrorna.
Det är enligt min mening helt och hållet
ett asocialt beteende.

Från dessa skrämmande vardagsexempel
kan man gå till uttalanden från
exempelvis bostadsförmedlingskonferensen
i Västerås i höstas, där det uttalades
önskemål om att bostadsförmedlingarna
skulle få tillgång till byteslägenheterna
även i den äldre bebyggelsen
och därmed praktiskt taget för -

Torsdagen den 17 november 1966

Nr 33

säkra sig om förmedlingsrätten till alla
bostäder.

När det gäller frågan om att förmedlingarna
skall få hand om fördelningen
av all nyproduktion restes detta krav
bl. a. i den regionala valdebatten i
Stockholm av direktör Aronson i Svenska
Bostäder, och i sitt ställningstagande
om gemensam bostadsförmedling i
Storstockholm knöt två kommuner samman
detta med kravet på gemensam förmedling.

Herr talman! Ett genomförande av
dessa krav skulle vara ett slag mot
svartabörshandeln med bostäder. Det
skulle också möjliggöra en i rådande
bristläge rättvisare fördelning av lediga
bostäder, med möjligheter till beaktande
av sociala hänsyn i högre grad än
vad som fallet är i dag.

Jag förutsätter, därest en lagstiftning
om obligatorisk bostadsförmedling kommer
till stånd, att den också åtföljes av
en lagstadgad bytesrätt — även om jag
i min interpellation inte har berört detta
spörsmål. Därmed skulle man få en
ännu effektivare förmedling, vilket skulle
bidraga till en ökad rörlighet på hyresmarknaden.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 772.

Meddelande ang. enkel fråga
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

145, med förslag till lag om ändring
i sjölagen in. in.; och

nr 150, angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Schött (h) till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet: »Anser
Statsrådet att man bör överväga en ändring
av nuvarande bestämmelser om
tidpunkten för val av kommunernas
styrelser så att mandattiden räknas från
och med året efter det då kommunalval
ägt rum, och att detta kan och
bör ske utan avvaktande av länsdemokratiutredningens
prövning av frågorna
rörande minoritetsrepresentationen i
kommunernas styrelser?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.34.

In fidem
Solveig Gemert

Nr 33

Fredagen den 18 november 1966

Fredagen den 18 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Jag får härmed anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet för tiden
den 22—den 25 november 1966 för deltagande
i OECD:s ministerrådsmöte i
Paris.

Stockholm den 17 november 1966
Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 323, till Konungen i anledning
av väckta motioner om ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen för övernattningskostnader
vid behandling å
sjukhus.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 325, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder mot ökad brottslighet,
såvitt de hänvisats till första
lagutskottet; samt

nr 326, i anledning av väckt motion
om utredning angående häktades ställning
och rättssäkerhet.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 145, med förslag till lag
om ändring i sjölagen m. m., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge
ändring i lagen om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar,
till konstitutionsutskottet och i
övrigt till lagutskott.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 150, angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1966/67, hänvisades propositionen,
såvitt den anginge jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

151, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 154, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr
426) om (lottning i allmän flottled;

nr 155, med förslag till lag om ändring
av vissa underhållsbidrag;

nr 156, med förslag till radioansvarighetslag;
samt

nr 159, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297),
m. m.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Maj:ts proposition nr 145, med
förslag till lag om ändring i sjölagen
m. m., hemställer jag, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av nämnda
kungl. proposition utsträckes till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Fredagen den 18 november 1966

Nr 33

Anmäldes och bordlädes

sammansatt konstitutions- och bankontskotts
betänkande nr 2, med anledning
av riksdagens organisationsutrednings
förslag angående riksdagens personalorganisation
jämte en i ämnet
väckt motion;

statsutskottets utlåtanden:
nr 134, i anledning av väckta motioner
angående en tidsplan för de beslutade
skolreformernas genomförande;

nr 135, i anledning av väckta motioner
angående huvudmannaskapet för
de gymnasiala skolorna m. m.;

nr 136, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till kommunala
musikskolor;

nr 137, i anledning av väckt motion
om samordning av sjöräddningstjänsten; nr

138, i anledning av väckta motioner
om en översiktlig regional planering
för mälarområdet;

nr 139, i anledning av väckt motion
om underlättande för marinens personal
att erhålla kompetens som befäl å
handelsfartyg;

nr 140, i anledning av väckta motioner
angående kapitalförsörjningen inom
lastbilstrafikbranschen;

nr 141, i anledning av väckta motioner
angående kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna m. in.;
och

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv;

bankoutskottets utlåtande nr 47, i anledning
av dels skrivelse från riksgäldskontoret
angående eventuell utflyttning
av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken,
dels motioner om arbetsrum
för riksdagens ledamöter m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 62, i anledning av väckta motioner
angående försäkringsskyddet för
hemmafruar in. fl.;

nr 63, i anledning av väckta motioner
om vissa familjepolitiska åtgärder;

nr 64, i anledning av väckt motion
angående revisionen av allmän försäkringskassa; nr

65, i anledning av väckta motioner
om studiehjälp in. in. vid de gymnasiala
skolorna, såvitt angår resetilllägg; nr

66, i anledning av väckt motion
angående avrundning av priset på läkemedel; nr

67, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
arbetstillstånd för utlänning;

nr 68, i anledning av väckta motioner
angående de sociala förmånerna för utlänningar,
såvitt de angår barnbidrag;

nr 69, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av utomlands
verksamma forskare, såvitt motionerna
hänvisats till lagutskott;

nr 70, i anledning av väckta motioner
om allmän arbetslöshetsförsäkring;

nr 71, i anledning av väckta motioner
om förhandlingsrätt för pensionärer;
och

nr 72, i anledning av väckt motion om
inrättande av en civil inskrivningsnämnd; j

ordbruksutskottets utlåtan den:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om krediter till s. k. familjeskogsbruk;
och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om avskrivning av kvarstående arbetarsmåbrukslån;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 53, i anledning av väckt motion
om statligt stöd åt av landsting bekostad
vård utomlands;

nr 54, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner; nr

55, i anledning av väckta motioner
om inrättande av trafikhaverikommissioner;
och

nr 56, i anledning av väckta motioner
om regionala samarbetsorgan för
vägfrågor.

Fredagen den 18 november 1966

58 Nr 33

Interpellation ang. ökad säkerhet för
sjöfarten på Öresund

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr JACOBSSON, GÖSTA, (h), som
yttrade:

Herr talman! Det senaste året har
flera olyckstillbud inom sjöfarten på
Öresund visat på de risker som vid
dimma eller disigt väder är förenad
med den ökade trafiken i de relativt
trånga farvatten, som det här är fråga
om. Senast för några dagar sedan påseglades
invid Ven ett fartyg som gick
till botten, varvid två personer tragiskt
omkom.

Riskerna skall inte överdrivas, men
de finns ändå. De sammanhänger bl. a.
därmed att den längsgående internationella
trafiken i nord- eller svdgående
riktning och den lokala trafiken mellan
sundshamnarna korsar varandra.
Den ökade fart varmed fartygen på senare
år börjat framföras spelar också
sin roll i sammanhanget. Det händer att
fartyg i förlitande på fartygets radarutrustning
vid dålig sikt framföres med
alltför stor fart. Den omständigheten att
det i stor utsträckning är passagerarfartyg
med hundratals människor ombord
som ombesörjer den lokala trafiken
ådagalägger vilka omfattande
olyckor som i värsta fall kan inträffa.

Inom hamndirektionen i Malmö, som
jag har äran att tillhöra, har vi haft
anledning att uppmärksamma angivna
förhållanden och avser att inom kort
taga vissa initiativ för skapande av förbättrad
säkerhet i inseglingsrännorna
till Malmö resp. på den lokala traden
Malmö—Köpenhamn. Överläggningar
därom äger rum.

Tydligt är emellertid att vad som lokalt
kan åtgöras icke är till fyllest,
varför åtgärder från statsmakternas sida
kan vara av behovet påkallade. Problemet
har mycket vittutseende aspekter
med tanke på att Öresund är en
internationell farled; fartyg med alla
länders flaggor passerar dagligen förbi.
Till följd därav kan hänvändelser till
främmande länder resp. förhandlingar

om internationella konventioner bli erforderliga.
Även svenska lagstiftningsåtgärder
kan behöva vidtagas.

Det torde finnas möjligheter att med
anlitande av modern radar- och teleteknik
öka trafiksäkerheten. Icke minst
torde kunna ifrågasättas ökad skyldighet
för fartygen att vara utrustade med
UKV-anläggning.

Från luftfarten torde betydelsefulla
lärdomar kunna hämtas. Det torde icke
vara alldeles uteslutet att vid svår dimma
sätta in aktiv trafikledning på samma
sätt som förekommer på flygplatser.
Under samverkan mellan de svenska
och danska sjöfartsverken torde mycket
kunna åstadkommas, ökade resurser
torde böra ställas till sjöfartsverkets
förfogande. Frågans lösning brådskar
med tanke på den allt intensivare trafiken.
Hur den aktuella frågan om lotsningspliktens
slopande löses måste här
komma med i bilden.

Under åberopande av vad sålunda
anförts tillåter jag mig att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
rikta frågan, huruvida herr
statsrådet är beredd att taga initiativ
till åtgärder som kan vara ägnade
åstadkomma fartygens säkrare navigering
vid ogynnsamma väderleksförhållanden
i Öresund.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Adolfsson under sammanträdet avlämnad,
av honom och herr Werner undertecknad
motion, nr 773, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 136,
angående rundradions fortsatta verksamhet
in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.10.

In fidem
Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM IB66