Nr 33 FÖRSTA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1961:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 33 FÖRSTA KAMMAREN 1961

1—6 december

Debatter m. m.

Fredagen den 1 december Sid.

Svar på interpellation av herr Hilding ang. bristen på studentbostäder
.................................................. 3

Tisdagen den 5 december

Svar på interpellation av herr Elofsson, Gustaf, om ersättning för
skador å 1961 års skörd av tobak ..........................

Onsdagen den 6 december

Om byggande av en mellanriksväg Sädvaluspe—Graddis ........ 8

Omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet .. 17

Rätt till avdrag vid taxeringen för avsättning till pensionsstiftelse 19

Om ändrade regler angående belysnings- och reflexanordningar

på cykel .................................................. 23

Vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område............ 26

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 december

Statsutskottets utlåtande nr 176, om soldathemsverksamheten m. m. 8

— nr 177, om åtgärder till främjande av rekryteringen av läro verkslärare

i Norrland .................................... 8

— nr 178, ang. fördelningen av statsanslagen till forskningsbiblioteken
.............................................. • • ®

— nr 179, om byggande av en mellanriksväg från Sädvaluspe i

Sverige till Graddis i Norge .............................. 8

1 Första hammarens protokoll 196/. Nr 33

2 Xr 33

Innehål]

Sid.

Bankoutskottets memorial nr 32, ang. instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott .............................. 17

Första lagutskottets utlåtande nr 49, ang. riktlinjer för en omorganisation
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet...... 17

■—• nr 50, ang. vissa bestämmelser om pensionsstiftelse m. m..... 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 78, ang. ändring i kommunalskattelagen
.............................................. 19

Första lagutskottets utlåtande nr 51, ang. ändring i lagen om försäkringsrörelse
.......................................... 23

Andra lagutskottets utlåtande nr 68, om ändring av vissa stadganden
i vägtrafikförordningen, m. m......................... 23

— nr 69, om återköpsrätt beträffande pensionsstyrelsens frivilliga

försäkring .............................................. 26

— nr 70, ang. ändrad lydelse av 2 § lagen om statlig krigsförsäkring
m. m............................................... 26

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, ang. vissa prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område.............................. 26

— nr 41, ang. statlig kreditgaranti för lån avseende anskaffning av

vissa maskiner m. m. åt domänverkets skogsarbetare........ 31

Fredagen den 1 december 1961

Nr 33

Fredagen den 1 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 24 nästlidne
november.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hanson, Per-Olof, för tiden
den 4—den 9 innevarande månad för
deltagande i kommittésammanträden inom
Europarådet samt herr Gei jer för tiden
från den 29 november till och med
den 13 december för att i egenskap av
ordförande i Fria Fackföreningsinternationalen
deltaga i kongresser och konferenser
i Förenta staterna.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30
juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa pälsvaror
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Thailand för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 376, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
175, med förslag till lag om ändring i
kommunala vallagen m. m. ävensom en i
ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 377, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om luftföroreningarnas
inverkan på människan samt

om lagstiftning angående luftföroreningar;
ävensom

nr 378, i anledning av väckta motioner
om höjning av maximihastigheten för
vissa tunga fordon.

Ang. bristen på studentbostäder

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Hildings interpellation
angående bristen på studentbostäder,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Hilding har frågat,
vilka åtgärder som från socialdepartementets
sida planeras i syfte att avhjälpa
bristen på studentbostäder.

Sedan 1950 ingår i statens åtaganden
på det bostadspolitiska området särskilda
stödåtgärder för att främja produktionen
av studentbostäder. Föreningar
och stiftelser, som bygger studentbostadshus,
kan under vissa förutsättningar
få fördelaktiga lån (tertiärlån) av
staten på i huvudsak samma villkor som
allmännyttiga bostadsföretag. Till skillnad
från vad som gäller bostadsproduktionen
i allmänhet grundas tertiärlån till
studentbostadshus på den beräknade
faktiska produktionskostnaden och inte
på något fast lånetak. Statslånen är alltså
i detta avseende gynnsammare för
studentbostäder än för bostadsbyggandet
i övrigt.

Dessutom utgår till studentbostäderna
en kapitalsubvention i form av tilläggslån
med 5 000 kronor per rum i särskilda
studentbostadshus och med 3 000 kronor
per studentrum i vanliga flerfamiljshus.
Tilläggslånen är räntefria och
stående under en tid av tio år. Under
hänsynstagande till den allmänna hyresnivåns
utveckling skall regeringen därefter
besluta om de skall avskrivas eller
återkrävas.

Nr 33

Fredagen den 1 december 1961

Ang. bristen på studentbostäder

De statliga stödåtgärderna är utformade
med sikte på att stimulera produktionen
av studentbostäder. Statens
roll är liksom när det gäller bostadsbyggandet
i övrigt att tillse, att pengar
står till förfogande för ett byggande i
den omfattning, som är behövlig och
möjlig. Däremot är det inte de statliga
organens uppgift att ta direkta produktionsinitiativ.
Denna uppgift ligger i fråga
om studentbostäder främst hos studentorganisationerna
på de berörda orterna.
Dessutom kan studentbostadsproduktionen
sägas utgöra eu del av bostadsförsörjningsproblemen
i stort på
orten, och det blir därigenom även en
kommunal angelägenhet. Detta kommer
till uttryck bl. a. däri att kommunerna
förutsättes tillhandahålla tomtmark utan
kostnad för de särskilda studentbostadsföretagen.

Som bekant fastställer riksdagen varje
år en ram för bostadsmyndigheternas
preliminära långivning. När bostadsstyrelsen
fördelar denna låneram på länen
reserveras ett belopp för lån till studentbostäder.
Detta belopp har hittills visat
sig räcka för den långivning som efterfrågats.

Sedan den särskilda långivningen till
studentbostäder beslutades av riksdagen
år 1950 bar till utgången av juli 1961
lån beviljats för ca 10 400 studentbostäder.
Härav faller drygt hälften på de
tre senaste budgetåren (2 760, 1 360 resp.
1 740). Under detta budgetår beräknar
bostadsstyrelsen, att lån skall komma
att beviljas för ca 2 100 studentbostäder.

För nästa budgetår har bostadsstyrelsen
räknat med en ökad studentbostadsproduktion.
Ramen för preliminära beslut
om räntefria lån till bostadsbyggande,
varmed numera huvudsakligen avses
tilläggslån till studentbostäder, har av
styrelsen föreslagits till 15 miljoner kronor,
vilket motsvarar en beräknad produktion
av 3 000 studentbostäder.

Som bekant lägger studentorganisationerna
och de berörda kommunerna ner
ett intresserat och framgångsrikt arbete
på att utveckla projektering och produktion
av studentbostäder. Behoven är
emellertid långt ifrån täckta, och en mera
långsiktig planering bör eftersträvas.

Detta torde dock inte, som interpellanten
uttalat, vara en uppgift för studiesociala
utredningen. I stället ligger ansvaret
för planeringen — liksom ansvaret
för planering av bostadsförsörjningen
i övrigt — hos kommunerna. Även
huvudmännen för studentbostadsproduktionen
måste givetvis medverka vid lösandet
av planeringsproblemen. Till sådana
fortsatta insatser är de med all säkerhet
beredda. I den utredning om studentbostäderna,
som på mitt uppdrag
nyligen slutförts, har en rad värdefulla
uppslag förts fram. De kommer det fortsatta
och med all säkerhet växande studentbostadsbyggandet
till godo. Statsmakternas
stöd kommer också framgent
att lämnas i denna angelägna uppgift.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Till det tack som jag
riktar till statsrådet och chefen för socialdepartementet
för detta svar vill jag
foga några reflexioner.

Jag har fått det bestämda intrycket
att statsrådet menar att man från statens
sida liittilis har gjort vad på den
ankommer i fråga om produktion av bostäder
av det här speciella slaget och
att det inte heller i fortsättningen finns
anledning att vidta några särskilda åtgärder
därutöver för att få fram mera
bostäder. Att det råder en besvärlig
bristsituation är ju alla ense om, och
att läget under hela 1960-talet med stor
sannolikhet kommer att vara bekymmersamt
har man också anledning anta. Tillströmningen
av studerande till den högre
utbildningen tenderar att vara större
än vad man kunnat förutse.

Staten ställer pengar till förfogande,
säger statsrådet, och det blir sedan studentorganisationernas
och berörda kommuners
sak att se till att själva byggandet
kommer i gång. I princip har jag
ingenting att invända mot denna arbetsfördelning.
Vad jag frågar mig är
närmast i vad mån man genom statliga
åtgärder skulle kunna åstadkomma ett
mera aktivt stöd. Utredningen om ändamålsenliga
bostäder är ett bra exempel
på denna form av stöd, och jag tror liksom
statsrådet att den utredningen är
ett värdefullt bidrag till försöken att få

Fredagen den 1 december 1961

Nr 33

fram lämpliga bostäder till rimliga kostnader.

I interpellationen förutsatte jag att
studiesociala utredningen skulle ta upp
frågorna om utformningen och omfattningen
av studentbostadsstödet. Det måste,
som jag ser det — i motsats till statsrådet
— också innefatta en ganska ingående
genomgång av hela bostadssituationen
för studenterna och leda fram till
bestämda slutsatser och förslag. Denna
överblick blir givetvis till god hjälp för
de lokala organen i deras planering och
projektering. På det sättet tror jag också
att det skall bli möjligt att få ett samlande
grepp över studentbostadsbyggandet.
En god del av ansvaret härvidlag
tillkommer onekligen statsmakterna, som
ju också bär ansvaret för den högre utbildningen
här i landet. Enligt vad jag
erfarit är också studiesociala utredningen
sysselsatt med de här frågorna.

Den pågående och förestående utbyggnaden
av de högre utbildningsanstalterna
blir, som bl. a. studentbostadsutredningen
mycket riktigt framhåller,
verkningslös, om inte bostäder på studieorterna
i tillräckligt hög grad kan
tillhandahållas de studerande. Att vissa
orter uppenbarligen har lättare än andra
att få fram bostäder kan också vara
en anvisning om att de kanske är lämpligare
för utbyggnaden av den högre utbildningen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 176, i anledning av väckta motioner
om soldathemsverksamheten m. in.;

nr 177, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till främjande av rekryteringen
av läroverkslärare i Norrland;

nr 178, i anledning av väckta motioner
angående fördelningen av statsanslagen
till forskningsbiblioteken; samt

nr 179, i anledning av väckta motioner
om byggande av en mellanriksväg från
Sädvaluspe i Sverige till Graddis i Norge; -

Ang. bristen på studentbostäder
bevillningsutskottets betänkande nr 78,
i anledning av Kungl Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets memorial nr 32, angående
instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för en omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser om pensionsstiftelse
m. m.; samt

nr 51, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse,
dels ock i ämnet väckta
motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 68, i anledning av väckta motioner
om ändring av vissa stadganden i vägtrafikförordningen,
m. m.;

nr 69, i anledning av väckt motion om
återköpsrätt beträffande pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring; samt

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 26 februari
1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring
m. m.; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av vissa
maskiner m. m. åt domänverkets skogsarbetare.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.14.

In fidem
K.-G. Jjindelöw

Nr 33

Tisdagen den 5 december 1961

Tisdagen den 5 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 28 och
den 29 nästlidne november.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

382, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedsättning av viss
allmänna arvsfonden tillkommande fordran,
m. in.; samt

nr 383, i anledning av väckta motioner
om statsanslag till flyttningsersättning åt
folk- och småskollärare m. fl.

Om ersättning för skador å 1961 års
skörd av tobak

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Gustaf Elofssons interpellation om ersättning
för skador å 1961 års skörd av tobak,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Gustaf Elofsson frågat
mig om jag har för avsikt att framlägga
förslag om ersättning för den stora
förlust, som tobaksodlarna drabbats av
under innevarande år.

Frågan om ekonomiskt bistånd till sådana
tobaksodlare, som i år fått vidkännas
skördeskador, har varit föremål
för jordbruksdepartementets uppmärksamhet
alltsedan det blev bekant att omfattande
dylika skador syntes föreligga.
Min företrädare som jordbruksminister
har vidtagit alla förberedelser för att
möjliggöra en snabb handläggning av

ärendet. Definitiva uppgifter om utfallet
av årets tobaksskörd förelåg dock
först den 22 november. I anledning av
dessa uppgifter har Kungl. Maj:t på min
föredragning den 1 december förordnat
att behovsprövade bidrag skall utgå till
i år skördesliadedrabbade tobaksodlare.
Vid prövningen av bidragsansökningarna,
som skall vara lantbruksnämnden i
vederbörande län till handa senast den
30 december, skall tillämpas samma
grunder som vid stödgivningen till de
jordbrukare och trädgårdsodlare, som
åsamkades skördeskador under fjolåret.
Efter vederbörligt samråd skall lantbruksnämnden
med eget yttrande sända
in ansökningarna till lantbruksstyrelsen,
som har att fatta beslut om ersättningarna.
Så snart medelsbehovet kan
överblickas närmare, kommer medel att
ställas till förfogande för bidragsgivningen.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Elofssons interpellation.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack dels
för att svaret avgivits så snabbt, dels
för det ganska positiva innehållet.

Den svenska tobaksodlingen omfattar
ju bara ett litet område, men det är en
gammal kulturhistorisk odling som bedrivits
under århundraden här i vårt
land. Man kan inte påstå att den har
någon större betydelse för svenska folkets
tobaksförsörjning, men den har
dock en mycket stor betydelse i avspärrningstider.
Detta fick vi erfara
under senaste världskrig, då man försökte
utvidga odlingen av denna produkt
i största möjliga utsträckning.

När det då inträffar ett sådant år som
det snart tilländalupna, att odlarna helt
eller delvis blir utan skörd och allt ar -

Tisdagen den 5 december 1961

Nr 33

Om ersättning för skador å 1961 års skörd av tobak

bete nedlagts förgäves, är det klart att
en mycket bekymmersam situation uppstår
för en stor del av odlarna. Cirka
200 eller närmare bestämt 199 av omkring
800 odlare har inte fått någon som
helst inkomst av årets tobaksodling
utan fick plöja ned hela årets skörd såsom
varande alldeles oanvändbar. Om
jag jämför årets produktion med förra
årets, så visar det sig att tobaken förra
året såldes för 1 600 000 kronor medan
i år endast 400 000 kronor utbetalats till
producenterna.

Tobaksodlingen utövas i vårt land i
mycket stor utsträckning av hälftenbrukare,
d. v. s. jordbrukaren släpper
till åkerjord, gödslar, gör förberedelserna,
håller torkningslador o. d., medan
arbetarna sedan sköter plantorna under
året. Den vinst som uppstår delas
då mellan jordbrukaren och den som
har skött plantorna. Under innevarande
år har arbetarna drabbats särskilt hårt.
Många av dem har inte fått någon som
helst ersättning för det arbete de lagt
ned. Efter det svar som jag har fått i
dag hoppas jag dock att de skall kunna
få en ersättning för åtminstone något
av sitt arbete.

Jag tycker att det är en onödig omgång
att såsom är tänkt här man först
skall samla in uppgifterna hos lantbruksnämnderna
och dessa sedan skall
vidarebefordra dem till lantbruksstyrelsen,
varefter beslut fattas. Vi vet alla att
det är samma odlare som återkommer
år från år. Man kan mycket väl i
tobaksmonopolets magasin, där tobaken
har mottagits, få uppgift om t. ex. hur
stor den genomsnittliga avkastningen
under den senaste tioårsperioden har
varit och vad odlarna uppburit under
innevarande år. På det sättet skulle man
knappast behöva gå den långa vägen,
utan man skulle kunna gå en kortare
väg. i det man samlat in uppgifterna
och skickat dem direkt till lantbruksstyrelsen.
Nu passerar ärendet två myndigheter,
innan det blir avgjort. Detta
gör att odlarna känner sig litet vemodiga.
De hade nog räknat med att någon
ersättning skulle kunna utges under innevarande
år.

Vi är trots detta mycket tacksamma.
Både den förutvarande jordbruksministern
och chefen för tobaksmonopolet
var hos oss i somras och besiktigade
odlingarna. De såg förödelsen, och de
var också på det klara med att något
måste göras för dem som råkat illa ut.

Efter det svar som jag fått skall jag
nöja mig med dessa ord, herr talman.
Jag vill bara uttala den förhoppningen
att regleringen sker på ett sådant sätt
att odlarna hålls något så när skadeslösa
och att regleringen inte fördröjs
utan att de fortast möjligt kan få ersättning
för sina förluster.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 176—179, bevillningsutskottets
betänkande nr 78, bankoutskottets
memorial nr 32, första lagutskottets
utlåtanden nr 49—51, andra lagutskottets
utlåtanden nr 68—70 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 40 och
41.

På framställning av herr talmannen
beslöts att bevillningsutskottets betänkande
nr 78 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras
näst efter första lagutskottets utlåtande
nr 50.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber att få lämna ett meddelande
angående höstsessionens avslutande.

Talmanskonferensen har denna dag
beslutat att arbetsplena skall hållas nästa
vecka onsdagen den 13 och torsdagen
den 14 dennes, båda dagarna med
början kl. 10.00.

Sedan konstitutionsutskottet beslutat
hemställa om riksdagens tillstånd att till
nästföljande riksdag uppskjuta bl. a.
propositionen nr 180, angående översyn
av rikets indelning i borgerliga primärkommuner,
samt talmanskonferensen
denna dag icke haft någon erinran häremot,
behöver, under förutsättning av
bifall till konstitutionsutskottets hem -

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Om ersättning för skador å 1961 års skörd av tobak

ställan om uppskov, fredagen den 15
dennes av första kammaren tagas i anspråk
för hållande av arbetsplenum endast
för det fall att kamrarna vid behandling
av något ärende den 13 eller
14 dennes stannar i skiljaktiga beslut.

Bordläggningsplena fredagen den 8
och tisdagen den 12 dennes kommer att
i första kammaren hållas å den tid som
angivits i den vid sessionens början ut -

delade planen för plena under höstsessionen
1961, d. v. s. kl. 14.00 resp. 16.00.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 6 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

176, i anledning av väckta motioner
om soldathemsverksamheten m. m.;

nr 177, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till främjande av rekryteringen
av läroverkslärare i Norrland;
och

nr 178, i anledning av väckta motioner
angående fördelningen av statsanslagen
till forskningsbiblioteken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om byggande av en mellanriksväg
Sädvaluspe—Graddis

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 179, i anledning av väckta motioner
om byggande av en mellanriksväg
från Sädvaluspe i Sverige till Graddis i
Norge.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Grym
m. fl. (I: 239) och den andra inom andra
kammaren av herr Wiklund i Öjebyn
m. fl. (II: 347), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att en mellanriksväg
skulle byggas från Sädvaluspe till

Graddis under åren 1962—1965 samt för
budgetåret 1961/62 anvisa 2 miljoner
kronor för ifrågavarande ändamål.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Helmer Persson och Öhman
(I: 139) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Holmberg och Nilsson
i Gävle (II: 165) hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om snabba åtgärder
— helst förslag redan till innevarande
riksdag —• i syfte att åstadkomma en
mellanriksväg från Arjeplogs kommun
till Norge.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna I: 239 och II: 347 icke
måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 139 och II: 165
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört rörande utbyggnaden
m. m. av den planerade mellanriksvägen
Sädvaluspe—Graddis.

Reservation hade anmälts av herr
Bergh, Ragnar, som dock ej antytt sin
mening.

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Om byggande

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att tacka utskottet för att det har
medverkat till att man nu äntligen kan
skönja en positiv lösning av denna vägfräga,
som enligt uppgift är ungefär 100
år gammal. Jag får också i detta sammanhang
säga att den nordligaste svenska
mellanriksvägen till Norge har vi
långt nere i Västerbottens län och att
det från den är ungefär 400 kilometer
upp till nästa mellanriksväg till Norge,
nämligen den som går på den finska sidan
och huvudsakligen följer gränsälvarna.

Jag skulle vidare vilja dra ett par som
jag tycker rätt viktiga slutsatser av några
uttalanden som utskottet har gjort.

Utskottet räknar glädjande nog med
att detta vägbygge skall kunna sättas i
gång tidigare än vad som är tänkt i flerårsplanerna
— enligt dessa skulle vägbygget
komma i gång först år 1965. Utskottet
säger nämligen, att om arbetsmarknadsskäl
föreligger skall detta vägbygge
kunna påskyndas.

Vidare rekommenderar utskottet att
det pågående planeringsarbetet skall bedrivas
på det sättet att företagets utförande
kan tidigareläggas.

Slutligen påpekar utskottet, att besked
bör inhämtas från vederbörande
norska myndigheter rörande motsvarande
utbyggnad på norsk sida.

När man sammanställer dessa tre uttalanden,
bör man enligt min mening utgå
ifrån det uttalandet, att detta vägbygge
bör påskyndas, i den mån sysselsättningsskäl
kan komma att föreligga.
Härtill vill jag säga, att sådana skäl med
mycket stor sannolikhet kommer att föreligga.
I de trakter som detta vägbygge
närmast berör är sysselsättningssvårigheterna
ganska konstanta, och just nu
befaras att när vissa arbeten, som berör
vattenregleringen i dessa områden, inom
kort är avslutade, kommer dessa sysselsättningssvårigheter
att öka. Följaktligen
kan sägas att det villkor, som utskottet
har uppställt för ett tidigareläggande av
detta vägbygge, allaredan eller i varje
fall inom kort kan anses vara uppfyllt.

2f Första kammarens protokoll 1961. Nr 33

av en mellanriksväg Sädvaluspe—Graddis

Detta är nog, såvitt jag förstår, det väsentligaste
som man i detta sammanhang
har att ta fasta på.

Av detta måste följa, att utskottets rekommendation
när det gäller planeringsarbetet
har en omedelbar aktualitet,
liksom också, att frågan om kontakter
med vederbörande norska myndigheter
är brådskande.

Av vad utskottet sagt drar jag alltså
den slutsatsen, att inte bara förberedelsearbetena
i fråga om planläggningen
och förberedelserna i fråga om kontakter
med de norska myndigheterna är
brådskande, utan också att våra egna arbetsmarknadsmyndigheter
bör ställa sig
i startgroparna. Jag har tolkat utskottets
utlåtande på det sättet, och jag har anledning
att förmoda att den positiva inställning,
som utskottet har uttalat i denna
fråga, innebär att denna tolkning
godkännes.

Med upprepande av det tack som jag
redan tidigare framfört ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag har här i min hand
ett par urklipp ur en tidning, som heter
Västerbottens Folkblad. Dess utgivningsort
är Skellefteå stad i Västerbottens län.
I denna tidning står med ganska stora
bokstäver bl. a. följande rubrik: »Ge oss
Graddisvägen.» Ordföranden i Skelleftebygdens
vägnämnd gör följande uttalande:
»Graddisvägen är mycket välkommen
även för oss västerbottningar. För
Skelleftebygdens näringsliv skulle en
mellanriksväg över till Norge över Arjeplog—Arvidsjaur
betyda enormt.» Vägnämndens
ordförande —- han heter
Lundström — slutar sitt uttalande i tidningen
med följande ord: »Hjärtligt välkommen
med Graddis-projektet, herr
Skoglund!» Med herr Skoglund avses,
som var och en förstår, statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet.

Ordföranden i kommunalnämnden i
Norsjö — också en kommun i Västerbot -

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Om byggande av en mellanriksväg Sädvaluspe—Graddis

tens län —• uttalar: »Vi i Norsjö kommun
är verkligt positivt inställda till
detta projekt.» Kommunalkamrern i Sorsele
kommun, också i Västerbottens län,
gör det uttalandet, att den planerade
mellanriksvägen över Arjeplog och dess
underbara fjällvärld in till isfri hamn i
Bodö, Norge, kommer med all sannolikhet
få en stor betydelse för Sorsele ur
många synpunkter.

Från det andra urklippet ur samma
tidning ber jag få återge följande: Graddisvägen
angår inte bara två länder.
Den angår också två län, nämligen Västerbottens
och Norrbottens län. Tidningen
fortsätter: Graddisvägen kan — om
nu kommunikationsdepartementet tar sig
an frågan —- bli en riktig »kassaapparat»
för bl. a. norrlänens industrimän.

Slutligen en vädjan från västerbottniskt
håll i samma tidning: Ge oss »vår»
mellanriksväg. Ni skall få se att den ger
hundrafalt igen! Med »vår» mellanriksväg
avses i detta fall givetvis Graddisvägen,
som kommer att bli belägen i
Norrbottens län.

Jag har, herr talman, velat återge vad
några bemärkta västerbottningar har uttalat
i den nu aktuella frågan. För kommunikationsminister
Skoglund måste det
kännas tillfredsställande och glädjande
att även ha sina egna länsbor — västerbottningarna
— med sig, när han nu,
som vi hoppas, utan tidsutdräkt börjar
förverkliga ett vägbygge som under nära
100 år varit aktuellt.

Det var nämligen år 18G9 som den
första arbetsplanen för detta vägbygge
utarbetades. Ett av förslagen hade så
när lett till att projektet förverkligades,
sedan 1899 års riksdag anslagit medel
för ändamålet — frågan var då således
för första gången uppe i riksdagen. Byggandet
kom dock inte till stånd, beroende
på att Arjeplogs kommun inte vågade
ta på sig kostnaderna för underhållet av
vägen. Men, mina damer och herrar, vi
bör inte lasta Arjeplogs kommun för det!
Kommunen var helt enkelt för fattig för
att kunna bära den ekonomiska börda
det hade blivit fråga om.

Statsutskottet har nu i anledning av
väckta motioner tagit ställning till frå -

gan om byggandet av Graddisvägen. Jag
antar att utskottsutlåtandet baserar sig
på motionerna 1:239 och 11:347, vilka
— det vågar jag verkligen påstå — är
uttömmande till innehållet och i övrigt
sakligt starka.

Var och en får givetvis tolka utskottsutlåtandet
efter eget gottfinnande. Jag
för min del tolkar, liksom herr Bergh,
utskottsutlåtandet som positivt. Befolkningen
i de berörda bygderna i Sverige
och Norge bör inte känna sig besviken,
trots att utskottet i klämmen under
punkt I yrkar på att de fvrpartimotioner,
som har väckts, icke må av riksdagen
bifallas. Vi får naturligtvis hålla oss
till punkt III i klämmen, som enligt min
mening måste sägas vara positiv.

I utlåtandets motivering fastslås, att
den planerade vägen utgör ett angeläget
behov. Utskottet vill vidare förorda, att
vägbygget tidigarelägges, om arbetsmarknadsläget
påkallar detta.

Detta önskemål från utskottets sida
kan utan vidare tillmötesgås. Det är nämligen
så, som herr Bergh också påpekat,
att i Norrbottens inland — och dit räknas
givetvis också Arjeplogs och Arvidsjaurs
kommuner — har näringslivet inte
på långa vägar kunnat absorbera utbudet
av arbetskraft. Så är det verkliga
förhållandet. Antalet vid arbetsförmedling
anmälda arbetssökande talar sitt
eget tydliga språk. Bl. a. på grund av
den fortgående rationaliseringen på
skogsbrukets område — och skogsbruket
är utan minsta tvekan huvudnäringen
där uppe — måste man också, såvida
inga särskilda åtgärder vidtas, på lång
sikt räkna med en försämring av sysselsättningsläget
inom dessa kommuner.

Ingenting är att invända mot uttalandet
från utskottets sida, att innan några
mer omfattande utbyggnadsarbeten
igångsättes bindande besked inhämtas
från myndigheterna rörande en motsvarande
utbyggnad på norsk sida. Om jag
inte tar alldeles fel har norrmännen varit
kloka och byggt på sin del av vägen,
så att de numera bara är några få kilometer
från gränsen. Hösten 1959 blev
frågan föremål för en interpellation i
norska stortinget. I samband med sva -

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Om byggande av en mellanriksväg Sädvaluspe—Graddis

rets avlämnande i januari 1960 framförde
talare från olika partier en mycket
bestämd uppfattning om att denna väg
ur norsk synpunkt borde få prioritet före
varje annan mellanriksväg.

Jag kan också tillägga att en s. k.
Nordkalott-konferens i Tromsö i juli
1960 enhälligt förordat vägen Sädvaluspe—Graddis
till utförande med det snaraste.
Jag vill också påpeka att norske
statsministern Gerhardsen var närvarande
vid denna konferens.

Från norrmännens sida är saken alltså
praktiskt taget klar, och Norge har
lika väl som Sverige ett starkt ekonomiskt
intresse av vägen Sädvaluspe—
Graddis samt av att den kommer till utförande
så snabbt som möjligt.

En sak som också bör påpekas och
som inte är oviktig i sammanhanget —
herr Bergli var inne på samma linje —
är att det längs hela sträckan från Treriksröset
och till Tärna i Västerbottens
län — fågelvägen cirka 450 km — saknas
landsvägsförbindelser till Norge.
Norrbottens enda kontakt med isfri
hamn vid Atlantkusten utgörs av malmbanan,
samtidigt som Nordnorge saknar
landsvägsförbindelse året runt, inte bara
med grannlandet utan även med Sydnorge.
Betydelsen av att denna påtvungna
isolering mellan grannländerna snarast
bryts kan knappast överskattas.

Jag vill, herr talman, än en gång starkt
understryka vikten av att denna mellanriksväg
kommer till stånd utan tidsspillan.
Andemeningei i statsutskottets
utlåtande måste tolkas så, att utskottet
är på samma linje som jag. Därför ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Gustafsson,
Nils-Eric, (ep).

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! De två föregående talarna
har i stort sett varit nöjda med utskottets
utlåtande. Jag måste redan nu
deklarera, att jag inte alls är nöjd. Det
är riktigt att prospekteringen av vägen
pågår och att den skall fortsätta, men

om det blir någon väg hänger fortfarande
i det blå.

Som man har sagt är det i nära 100
år som befolkningen har kämpat för att
få en mellanriksväg Sädvaluspe—Graddis.
Under den tiden har vi haft en
mängd regeringar, men de har sagt nej.
Nej har också generalstaben sagt, och
nej har ämbetsmannabyråkratien sagt.
Jag fäster uppmärksamheten vid att socialdemokratien
suttit vid makten i 29
år; och vad har den gjort för att ordna
denna för Norrbotten så viktiga mellanriksväg?
Jag måste säga: Hittills knappast
någonting!

Nu kanske någon säger, att detta är
väl att dra till i överkant. Men jag hävdar
att så inte är fallet. Finns det kanske
för närvarande någon väg Sädvaluspe—Graddis?
Nej, det finns ingen sådan
väg. Därmed har jag täckning för
mina påståenden och därmed har jag
fullt fog att säga: Riksdagens majoritet
av samtliga regeringar under snart ett
sekel har i denna fråga bedrivit en, om
jag får använda uttrycket, lurendrejeriets
politik.

Från Treriksröset längst upp i norr i
Norrbottens län och ner till Tärna i Västerbotten
finns det ingen mellanriksväg
Sverige—Norge. Västerbotten har två
vägar in i Norge, och Jämtland inte
mindre än sju. En fjärdedel av landet,
nämligen Norrbottens län, har med andra
ord ingen landsvägsförbindelse med
vårt norska broderfolk. Och Norrbotten
är inte någonting vad som helst, märk
väl detta! Norrbotten är landets ur råvarusynpunkt
rikaste provins, men likväl
har de makthavande i hundra år lyckats
förhindra en verklig lösning av en
mellanriksled Norrbotten—Nordnorge.

Efter att nära ett sekel förflutit har så
statsutskottets fjärde avdelning funnit,
att det sett på liingre sikt och utifrån
sociala och kulturella synpunkter finns
motiv att bygga denna mellanriksväg.
När skall då vägen byggas? Här har enligt
min mening statsutskottet levererat
den verkliga brasklappen, som ställer i
tvivelsmål om vägen någonsin kommer
att byggas, ty först när »arbetslösheten
är av tillräcklig omfattning» kan det, en -

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Om byggande av en mellanriksväg Sädvaluspe—Graddis

ligt statsutskottet, komma i fråga att bygga
mellanriksvägen Sädvaluspe—Graddis.

Varför har inte statsutskottets ledamöter
kunnat i någon mån inrikta sina tankar
i dialektiska banor? I så fall borde
de ha kommit till den slutsatsen, att en
mellanriksväg Sädvaluspe—Graddis vore
ägnad att öka sysselsättningen i Norrbottens
inland och förebygga arbetslöshet.
I frågan vad denna mellanriksväg
skulle betyda för en stabilare sysselsättning
har ju länsstyrelsen i Norrbottens
län levererat ett mycket övertygande
material. Statsutskottet håller emellertid
fast vid den koloniala attityden. Först
när arbetslösheten är nog stor kan man
sätta i gång att bygga mellanriksvägen.
Arbetsmarknadsstyrelsen, som påstås arbeta
för stabil sysselsättning och som
sägs arbeta efter linjen att hindra uppkomsten
av arbetslöshet, är enligt vad
jag kan förstå helt överens med utskottet
om att först en stor arbetslöshet motiverar
byggandet av Norrbottens största
mellanriksväg.

Vi har år efter år föreslagit riksdagen
att den måtte besluta att bygga denna
viktiga mellanriksväg. Man har förklarat
att vägen är viktig, att den måste byggas.
Men därmed har det stannat, och
än i denna dag saknar Norrbotten direkt
landsvägsförbindelse med Norge. Bakom
denna sabotagepolitik är det inte
svårt att upptäcka vad som också kallas
militärt strategiskt tänkande. Det bör
emellertid observeras att detta strategiska
tänkande är överhöljt av seklers
mossa, så gammalt och förlegat är det.

I januari månad 1961 trodde jag på ett
under, och varför? Jo, representanterna
för vad som kallas »de fyra demokratiska
partierna» framlade en gemensam
motion med distinkta yrkanden. Men
vad inträffade? Jo, herr Ragnar Bergh,
den gamle högerspelevinken, är den ende
som med sitt namn undertecknat en
blank reservation. Alla de andra motionärerna,
från Lassinantti till Larsson
från Hedenäset, är helt nöjda med statsutskottets
nödhjälpsutlåtande — jag använder
detta starka uttryck.

Varför kan inte folk hålla fast vid en

förnuftig linje? Vilka skäl finns det att
avstå från uppfattningen att mellanriksvägen
Sädvaluspe—Graddis skall vara
färdig 1965 och att medel skall utanordnas
för att klara den saken? Det finns
inga andra skäl än att motionärerna böjt
sig för regeringens dekret. De har
sprungit ifrån en riktig uppfattning,
ifrån ett ursprungligen riktigt yrkande
och på sitt sätt därmed också kapitulerat.

Vi kommunister har en motion i år
liksom så många år tidigare. Dess yrkande
är samstämmigt med den andra
motionen, men av rent formella skäl går
det inte att yrka bifall till vår egen motion.
Den innefattar som bekant ett yrkande
om ett regeringsförslag till innevarande
års riksdag. I dag har vi den 6
december, och var och en kan förstå
att något regeringsförslag till detta års
riksdag är helt uteslutet.

Däremot finns det inga formella hinder
att yrka bifall till den andra motionen,
som är undertecknad av representanter
för fyra partier. Enär motionärerna
icke själva har yrkat bifall till
sina motioner I: 239 och II: 347, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till dem.
Det finns ingen anledning att gå ifrån
en riktig uppfattning. Om man kapitulerar
i den här frågan, kommer vägen i
bästa fall att börja byggas 1965, och skall
det ske enligt utskottets och arbetsmarknadsstyrelsens
intentioner kan det dröja
till 1975 innan vägen är klar — om det
över huvud taget blir någonting annat
än planeringsarbeten som försiggår.

Jag yrkar, som sagt, herr talman, bifall
till motionerna nr 239 i första kammaren
och 347 i andra kammaren.

Herr THUN (s):

Herr talman! Egentligen skulle det inte
vara så mycket att tillägga i den här
saken utöver vad herr Bergh och talesmän
för motionärerna här har anfört,
så mycket mer som statsutskottets skrivning
utgör ett stöd för deras resonemang.
Det är egentligen bara en gradskillnad
mellan den uppfattning som
herr Bergh här har framfört och den
uppfattning som skrivningen uttrycker.

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Om byggande

Utskottet har bemödat sig om att på
olika sätt penetrera detta mycket betydelsefulla
ärende, och vi har, såsom
framgår av utlåtandet, på ort och ställe
gjort oss underkunniga om förhållandena
där uppe. Vi har haft överläggningar
med olika kommunala representanter
och talat med länsstyrelsens representanter.
Det har också varit möjligt för
oss att på den andra sidan gränsen tala
med norrmännen om detta spörsmål.

Saken är emellertid inte så enkel som
herr Helmer Persson här säger, att det
bara är att sätta i gång arbetet, så ordnar
det sig på ett enkelt sätt med pengarna.
Vi måste ta hänsyn till realiteterna
i ett sådant här fall. Det har motionsledes
gjorts framställningar om betydande
arbeten — ölandsbron och andra
projekt som rör sig om mycket stora
belopp — som inte har kunnat placeras
in i vederbörandes flerårsplaner. En del
av arbetena är också av rätt betydande
angelägenhetsgrad. Det arbete det här är
fråga om har kommit så långt, att det
varit möjligt att ta med det i flerårsplanen,
och det bör alltså trots allt finnas
förutsättningar för att sätta i gång
arbetet inom rimlig tid.

Reservanten herr Bergh förutsätter
med hänsyn till risken för arbetslöshet
inom Norrbotten att arbetet skall kunna
komma till utförande betydligt tidigare
än flerårsplanen anger. Därför har
också utskottet varit angeläget om att
framhålla nödvändigheten av att få fram
en projektering i alla detaljer, så att
arbetet kan sättas i gång vid behov.

En detalj som vi anser vara av största
betydelse är att frågan klaras av med
de norska myndigheterna. Såsom herr
Bergli meddelade har visserligen norrmännen
byggt ganska långt på sin sida,
men utan tvivel finns det vissa oklara
detaljer —- det kom jag underfund med
vid de diskussioner om detta spörsmål
som vi hade med fylkesmiinnen i Norge.
Det iir nödvändigt att de frågorna klaras
upp. Utskottet har också förutsatt att
man skall ta upp kontakter för att lösa de
frågor som ännu kan vara oklara.

.lag har ingen anledning att närmare
gå in på vad herr Persson har framhål -

av en mellanriksväg Sädvaluspe—Graddis
lit i en hel del olika saker -— hans resonemang
i de olika detaljerna får tala
för sig självt. Vi kan väl kort och gott
konstatera, att riksdagens ledamöter har
möjlighet att göra en bedömning, och
jag tror att de övriga riksdagsledamöternas
bedömning i detta fall inte skiljer
sig nämnvärt från min.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Herr Thun säger, att han
överlämnar till riksdagens ledamöter
och andra att själva bedöma riktigheten
av vad jag sagt. Jag tror att de som har
velat ha denna väg i hundra år och
också påvisat, hur nödvändig den är,
högre uppskattar mitt än herr Thuns resonemang
i denna fråga.

Herr Thun förklarar, att det hela inte
är så enkelt som herr Helmer Persson
vill göra gällande. Gudarna skall veta
att denna fråga, som varit på dagordningen
i snart hundra år och ännu inte
lösts, inte är så enkel! Inte heller kan
man påstå att statsutskottet har förenklat
frågan, än mindre löst den.

Herr Thun säger vidare, att man vid
bedömningen av denna fråga även måste
ta hänsyn till en del andra realiteter,
och så drar han in ölandsbron i resonemanget.
Jag kan absolut inte förstå
varför man på detta sätt skall sätta frågan
om en ölandsbro i motsättning till
byggandet av denna mellanriksväg i
Norrbotten.

Ytterst gäller det här att göra investeringar
på totalt cirka 30 miljoner kronor.
Dessa investeringar skall, märk väl,
göras för att skapa arbete uppe i Norrbotten.
När man gör en investering,
t. ex. för att bygga ett järnverk, är ju
målet bl. a. att man vill skapa arbete.
Det har nyligen uppförts ett stort järnverk
i Oxelösund. Där fanns det emellertid
inte någon arbetslöshet, utan de som
nu arbetar vid detta järnverk kommer i
stor utsträckning från andra delar av
landet. Statsutskottets fjiirde avdelning
har gjort frågan om byggandet av denna
mellanriksväg beroende av arbetslös -

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Om byggande av en mellanriksväg Sädvaluspe—Graddis

hetsläget. Hur kan detta stämma? Arbetsmarknadsstyrelsen
förfogar över en
mäktig apparat för att kontinuerligt
skicka folk till arbeten i olika delar av
landet och har faktiskt ordnat en betydande
avflyttning från Norrbotten. Jag
erinrar om att i fjol flyttade 2 000 personer
bort från Norrbotten. Det är denna
utflyttning från Norrbotten som vi
vill sätta oss emot.

Jag hävdar bestämt att då vi vill bygga
denna väg i Norrbotten är detta framför
allt inte med tanke på turismen, utan
för att skapa arbete åt folket däruppe.
Den frågan kan emellertid inte lösas
inom rimlig tid med det förslag som
statsutskottet här lagt fram.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det är inte svårt att
förstå herr Perssons dilemma. Han har
begått en motion i kammaren i denna
fråga. Motionen innehåller en del historik
och slutar med en hemställan till
Kungl. Maj:t om förslag till innevarande
års riksdag. Var och en inser, att en
sådan motion är komplett hopplös.

Sedan framträder herr Perssons dilemma
också på det sättet, att han nu
yrkar bifall till en motion som han inte
själv undertecknat. Jag sätter i fråga huruvida
det i nuvarande läge är tekniskt
möjligt att bifalla den motionen. Den inrymmer
nämligen också ett yrkande om
ett anslag på två miljoner kronor, som
skall tas upp i 1961/62 års budget. Vi
avslutade budgetbehandlingen före den
1 juli. Redan därav framgår, att i den
delen kan inte gärna motionsyrkandet
bifallas.

Så kommer herr Persson i sitt dilemma
och pratar som vanligt en hel massa
strunt bara för att söka rädda ansiktet.
Det är hela innebörden av hans inlägg.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte att jag
skulle befinna mig i något särskilt svårt
dilemma. Det är väl herr Bergh, som här

har råkat ut för det dilemmat att han
inte håller fast vid linjen i den motion
som han själv varit med om att underteckna.
Det måste vara själva klimax i
denna sak.

Jag medger att vår motion kanske inte
är så vittomfattande och utredande. Vi
hade mycket väl kunnat hänga på länsstyrelsens
alla utredningar. De är ju
emellertid bekanta för riksdagen och
statsutskottet, varför vi ansåg det vara
en överloppsgärning att hänga på dem.
Jag erinrar dock om att vi många gånger
haft motioner med lång och omständlig
skrivning. Slutyrkandet i vår motion och
den motion, som är undertecknad av representanter
för »de fyra demokratiska
partierna», är faktiskt i stort sett detsamma.

Nu söker herr Bergh komma ur sitt
dilemma genom att påstå, att svenska
staten på grund av att vi befinner oss
mitt under ett budgetår inte skulle kunna
åstadkomma två miljoner kronor. Jag
måste säga, herr Bergh, att den gubben
går inte! Värre problem har riksdagen
kunnat lösa än att nu bevilja ett anslag
på två miljoner kronor för att hösten
1962 igångsätta byggandet av denna mellanriksväg.

Herr THUN (s):

Herr talman! Jag vill bara för herr
Helmer Persson framhålla att jag inte,
såsom herr Persson har velat göra gällande,
försökt skapa något motsatsförhållande
mellan byggandet av en ölandsbro
eller andra angelägna arbeten och
frågan om anläggandet av Graddisvägen.
Jag har bara understrukit, att det
finns många olika arbeten här i landet,
som det är önskvärt att få till stånd men
som det inte har varit möjligt att rymma
inom gällande flerårsplaner. Utskottet
kan alltså inte vara med om att bryta
ut ett enstaka arbete, utan allt måste vägas
mot vartannat och klaras upp i sitt
stora sammanhang.

Vi vet inte i dag — det har också herr
Bergh klart och tydligt framhållit — hur
mycket förberedelsearbete som erfordras
för att det skall vara möjligt att sät -

Onsdagen den 6 december 1961 Nr 33 15

Om byggande av en mellanriksväg Sädvaluspe—Graddis

ta i gång detta stora vägbygge. Projekteringen
är ingalunda klar och, som jag
sade, inte heller underhandlingarna med
Norge. Allt detta klarar man inte av på
en kafferast, utan det tar en rätt lång
tid.

Jag anser att den inställning, som utskottet
under förhandenvarande omständigheter
har intagit, är den rätta. Och
för norrbottningarnas del är den utan
tvekan mycket positiv.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Herr Tliun ansåg att dessa
frågor är så omständliga, att man
inte klarar av dem på en kafferast. Jag
måste säga att herr Thun verkligen har
långa kafferaster, eftersom denna fråga
aktualiserades redan för hundra år sedan
och är ännu inte avklarad.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag tror ändå, herr Helmer
Persson, att man inte har någon anledning
att karakterisera detta utskottsutlåtande
som något »nödhjälpsutlåtande».
Jag tycker att utskottet i sin skrivning
har gett motionärerna så mycket
som man — om man har rimliga anspråk
— kan ha skäl att begära.

Den som rätt vill läsa utskottets utlåtande
måste väl ändå komma till den
uppfattningen, att statsutskottet har försökt
att på allt sätt understryka dels behovet
av denna väg och dels angelägenheten
av att projekteringen av arbetet
påbörjas så snart som möjligt. En projektering
brukar ju göras innan man
sätter i gång ett arbete — det kanske
herr Helmer Persson inte har haft riktigt
klart för sig — sedan kan man börja
arbetet när tidpunkten är lämplig.
Däremot har inte fjärde avdelningen
och inte heller utskottet velat vara med
om att man i en annan ordning än den
vanliga, vid sidan av de fördelningsplancr
som görs upp, skulle lämna anslag
för att sätta i gång detta vägföretag.

Om nu herr Helmer Persson inte tycker
att det är lämpligt att nämna Ölandsbron,
kan jag tala om för honom att det
finns andra landskap i detta land, där

man med lika starka skäl understryker
betydelsen av att få vägfrågorna ordnade
i snabb takt. Jag var för en tid sedan
på ett sammanträde med representanter
för vägförvaltningen i Värmlands
län, där företrädare för industrien i länet
också var närvarande. Industrirepresentanterna
beskrev vid det tillfället hur
besvärligt det var för industrien att klara
sina transporter under vissa delar av
året, och de underströk hur angeläget
det var att man fick ökade anslag för att
sätta vägarna i ordning.

Vi har inom fjärde avdelningen inte
ansett att vi kan bryta ut detta vägprojekt
ur den vanliga ordningen, och vi
har haft starka skäl för den ståndpunkten.
Det har också gjorts en utredning
rörande dessa frågor, som även herr Helmer
Persson bör känna till. Det kan visserligen
låta bra när man säger, att man
skall hålla fast vid en förnuftig uppfattning,
men det finns ju människor, som
tillhör samma parti som herr Helmer
Persson, vilka har ansett att en uppfattning
har varit förnuftig — och det har
hela partiet ansett — men de har inte
kunnat hålla fast vid den åsikten så
länge, ty det kunde ha renderat dem
stora obehag. Här lämnar också herr
Helmer Persson ett strålande bevis för
hur svårt det är att hålla fast vid någonting
som han själv borde ha betraktat
som en förnuftig uppfattning. Han har
själv väckt en motion — och han tyckte
väl då att den var förnuftig — men nu
yrkar han inte bifall till denna motion,
utan till motioner som väckts av representanter
från andra partier. Jag tror väl
ändå, att det till sist är herr Helmer
Persson som här kommit i ett rätt svårt
dilemma.

Jag har, herr talman, ingen anledning
till något annat än att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Herr Fritz Persson protesterade
mot att jag kallat utskottets
förslag en nödhjälpslösning. Men är det
inte så — läs och begrunda utlåtandet —
att vägen icke kommer till stånd förrän
vi har en stor arbetslöshet i Norrbotten.

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Om byggande av en mellanriksväg Sädvaluspe—Graddis

I Oxelösund fanns det ingen arbetslöshet
när man byggde järnverket där; inte
för att jag var emot att man byggde järnverket,
men man ansåg det riktigt ur alla
synpunkter, trots att det där inte fanns
arbetskraft. Och här är det meningen att
mellanriksvägen skall lösa sysselsättningsproblemet
för många tusen människor
i det av arbetslöshet hårt drabbade
Norrbotten; vi har nämligen varje
år en arbetslöshet där. Utskottet gör vägens
tillkomst beroende av att det blir
en arbetslöshet, men nog måste väl utskottsledamöterna
begripa att huvudlinjen
i riksdagens handlande skall vara
att hindra arbetslöshetens uppkomst.
Faktum är att man beställer arbetslöshet,
och det måste ju sägas vara horribelt.

Projekteringen av mellanriksvägen kan
vara färdig hösten 1962, och sätts den
rika svenska statens resurser in så skall
vägen kunna vara klar 1965. Då blir det
arbetstillfällen, som behövs i Norrbotten.

Det är inga överord när jag talar om
att ni beställer arbetslöshet — detta är
faktiskt innebörden i utskottets utlåtande.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag tror inte att man
kan läsa utskottets utlåtande på det sätt
herr Helmer Persson vill göra.

Vi har understrukit betydelsen för näringslivet
och ur lokaliseringssynpunkt
av att denna vägförbindelse kommer till
stånd. Frågan om utbyggnaden synes
böra behandlas i den för vägärenden
vanliga ordningen, säger vi, och påpekar
att vägprojektet numera intagits i
flerårsplanerna för byggande av länsvägar
i Norrbottens län — med påbörjande
år 1965. Därutöver har vi framhållit
att det är angeläget att det pågående
planeringarbetet bedrives så, att
företagets utförande kan tidigareläggas i
den mån behov härav ur sysselsättningssynpunkt
kan komma att föreligga.

Detta kallar herr Helmer Persson att
»beställa arbetslöshet». Det är väl ändå
att läsa utskottets utlåtande på ett icke
helt tillåtligt sätt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 239 och II: 347.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Helmer, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 179 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionerna I: 239
och II: 347.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 122;

Nej — 2.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna II och
III hemställt.

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Ang. omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 32, angående instruktion
för nästkommande riksdags
bankoutskott, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för en omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 oktober 1961 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 185, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att godkänna riktlinjer
för omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet.

Den föreslagna rättspsykiatriska organisationen
skulle bestå av fem rättspsykiatriska
kliniker, avsedda främst för undersökning
av häktade, samt fyra rättspsykiatriska
stationer, avsedda främst
för undersökning av personer på fri fot.
Det avsåges att klinikerna även skulle
bliva forsknings-, utbildnings- och rekryteringscentra
och att de för att fylla
denna funktion skulle vara anknutna till
de medicinska lärosätena i Stockholm,
Uppsala, Göteborg, Lund och Umeå.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat fem i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna I: 698,
av herr Kaijser, samt II: 846, av herrar
Slåhl och von Friesen, dels de likalydande
motionerna I: 699, av herr Kaijser,
och II: 847, av herr Stähl, dels motionen
II: 837, av herr Fröding m. fl.

I motionerna T: 698 och II: 846 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att riktlinjer för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
omorganisation
skulle fastställas först sedan förslag till
brottsbalk förelagts riksdagen, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle

anhålla om åtgärder från och med den 1
januari 1962 för effektivisering av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet
enligt i motionerna angiven riktlinje
och att erforderligt anslag för ändamålet
skulle begäras å tilläggsbudet för innevarande
budgetår, samt alt den nuvarande
sexliikarstationen på psykiatriska
sjukhuset i Stockholm skulle bibehållas
i obeskuret skick.

Motionen II: 837 utmynnade i hemställan
att riksdagen vid behandlingen av
propositionen måtte besluta, att antalet
rättspsykiatriska stationer skulle vara fyra
samt att en av dessa skulle förläggas
till Sundsvall.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte

1) avslå motionerna I: 698 och II: 846
i vad därigenom föreslagits, att riktlinjer
för det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
omorganisation skulle
fastställas först sedan förslag till brottsbalk
förelagts riksdagen;

2) med bifall till förevarande proposition,
nr 185, i vad gällde de delar av därigenom
framlagda riktlinjer för det rättspsykiatriska
undersökningsväsendets omorganisation,
som ej berördes av motionerna
I: 699 och II: 847 samt II: 837,
godkänna riktlinjerna i nämnda delar;

3) med avslag å motionerna I: 699 och
II: 847 rörande förläggande av en rättspsykiatrisk
station till Kristinehamn och
med motsvarande bifall till propositionen
godkänna de i propositionen framlagda
riktlinjerna i den av sistnämnda
motioner berörda delen; samt

4) med bifall i förevarande del till
motionen II: 837 giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört
rörande förläggandet av en rättspsykiatrisk
station till Sundsvall;

B) att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1: 698 och II: 846 giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört rörande åtgärder i syfte att förbättra
förutsättningarna för en effektiv
verksamhet inom det nuvarande undersökningsväsendet;
ävensom

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Ang. omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

C) att motionerna I: 698 och II: 846
samt II: 837 i vad de ej besvarats genom
vad utskottets hemställt under A) och
B) icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Att situationen inom det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet
är otillfredsställande med mycket långa
väntetider vet vi alla. Detta framhålles
också av departementschefen i propositionen.

I en skrivelse till Kungl. Maj:t av den
13 oktober 1961 har justitieombudsmannen
påvisat förhållanden som är ännu
gravare än vad propositionen angivit. I
motion nr 698 i denna kammare och nr
846 i andra kammaren lämnas en kort
redogörelse för de väsentliga punkterna
i denna skrivelse.

Förhållandena är uppenbart sådana
att snabba åtgärder för åstadkommande
av omedelbara förbättringar inom detta
område ter sig inte bara önskvärda utan
också nödvändiga. I det nämnda motionsparet
framlägges vissa synpunkter på
vad man härvid kan göra, och utskottet
har i den frågan skrivit på ett sätt, som
innebär att utskottet i princip ansluter
sig till vad motionen i det stycket anför,
något som jag med tacksamhet annoterar.

Den genomgripande omorganisation av
det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
som propositionen innebär kommer
inte att medföra någon omedelbar
förbättring av situationen, även om den
på lång sikt säkerligen medför avsevärt
förbättrade förhållanden. Som det framhålles
i propositionen, kan det vara svårt
att bedöma vad den nya brottsbalken,
som är avsedd att framläggas för nästa
års riksdag, kan komma att innebära i
fråga om belastning på det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet. Följdförfattningar
till brottsbalken, bl. a. bestämmelser
om sinnesundersökning i brottmål,
torde i själva verket komma att
framläggas först inför 1963 års riksdag.

Vissa förhållanden talar för en ökad
belastning, bl. a. därigenom att det föreslagna
nya påföljdssystemet är mera dif -

ferentierat än det hittillsvarande och kan
ge domstolarna anledning att i större
utsträckning än för närvarande anlita
psykiatrisk rådgivning. Andra skäl talar
i motsatt riktning, t. ex. möjligheten att
låta sinnesundersökningarna ersättas av
enklare undersökningar i vissa fall, av
rättssäkerhetsskäl dock relativt få. En
ökning av belastningen blir det säkert
också därav att ett latent behov av flera
undersökningar finns. För närvarande
avstår man med hänsyn till de långa
väntetiderna i vissa önskvärda fall trots
allt från sådana undersökningar.

Herr talman! Jag anser fortfarande
att skäl föreligger för det i motionen
framförda yrkandet, som går ut på att
man skulle uppskjuta avgörandet av frågan
om omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet till dess
den nya brottsbalken har genomförts,
och jag har gärna velat framhålla det.
Jag kan å andra sidan inte förneka att
de av utskottet anförda synpunkterna
har skäl för sig: bl. a. säger utskottet att
man ändå inte förrän efter flera år får
reda på vad den nya brottsbalken medför
i fråga om denna belastning och att
den föreslagna organisationen har en
viss elasticitet, så att den kan anpassas
till de behov som kommer att visa sig
vara för handen.

Jag har därför, herr talman, intet yrkande.

Herr BRANTING (s):

Herr talman! På de av utskottet anförda
skälen ber jag att få yrka bifall
till utskottets enhälliga hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse
m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den G december 1961

Nr 33

Ang. rätt till avdrag vid taxeringen för

avsättning till pensionsstiftelse

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 78, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 13 oktober 1961 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 178, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

I propositionen hade, på grundval av
pensionsstiftelseutredningens betänkande,
framlagts förslag till ändrade bestämmelser
i fråga om rätt till avdrag vid
taxeringen för avsättning till pensionsstiftelse
m. m. De föreslagna bestämmelserna
voro betingade av det förändrade
läge, som inträtt på pensioneringsområdet
främst genom tillkomsten av ATP.
Förslaget innebar, att möjligheterna att
skattefritt avsätta till pensionsstiftelse
skulle begränsas i förhållande till vad
nu gällde. För rätt till avdrag för avsättning
skulle vidare krävas att pensionsutfästelsen
hade lämnats av den skattskyldige
själv och att utfästelsen, om den
lämnades efter den 31 december 1962,
skulle innefatta rätt till fribrev vid avgång
ur tjänsten före uppnådd pensionsålder,
d. v. s. fråga skulle vara om s. k.
oantastbar pensionsrätt. De nya avsättningsreglerna
vore avsedda att träda i
kraft vid 1962 års taxering.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna T: 706,
av herrar Ragnar Bergh och Ebbe Ohlsson,
samt II: 850, av herr Magnusson i
Borås m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i samband med behandlingen av propositionen
nr 178 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte med beaktande av vad i motionerna
anförts efter härom företagen skyndsam
utredning för riksdagen framlägga

förslag, innebärande att arbetsgivare
medgåves rätt att — utöver de årliga avgifterna
för tilläggspensionering •— skattefritt
avsätta medel till egen pensionsfond
i syfte att göra pensionsutfästelserna
säkrare samt begränsa kostnadsövervältringen
på framtida generationer;
samt

2) de likalydande motionerna I: 707,
av herr Gösta Jacobsson, samt II: 851, av
herrar Palm och Darlin, vari hemställts,
att kommunalskattelagen måtte givas en
sådan utformning, att dels i punkt 2 a
femte stycket av anvisningarna till 29 §
orden »genom eget eller anhörigs innehav
av aktier eller andelar» utbyttes mot
»genom eget innehav av aktier eller andelar»,
dels ock i övrigt full identitet skapades
mellan den civilrättsliga pensionsreserven
och skattetaket.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts proposition nr 178 och med avslag
å de likalydande motionerna I: 707, av
herr Gösta Jacobsson, samt II: 851, av
herrar Palm och Darlin, måtte antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) att de likalydande motionerna I:
706, av herrar Ragnar Bergh och Ebbe
Ohlsson, samt II: 850, av herr Magnusson
i Borås m. fl., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits
under punkten 1)

I. av herrar Gösta Jacobsson, Gustaf
Henrg Hansson, Magnusson i Borås och
Darlin, vilka likväl ej antytt sin åsikt;

under punkten 2)

It. av herrar Gösta Jacobsson, Gustaf
Henrg Hansson, Magnusson i Borås och
Darlin, vilka under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I:
706, av herrar Ragnar Bergh och Ebbe
Ohlsson, samt II: 850 av herr Magnusson
i Borås m. fl., hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Ang. rätt till avdrag vid taxeringen för avsättning till pensionsstiftelse

att Kungl. Maj:t måtte med beaktande av
vad i motionerna anförts efter härom företagen
skyndsam utredning för riksdagen
framlägga förslag, innebärande att
arbetsgivare medgåves rätt att — utöver
de årliga avgifterna för tilläggspensioneringen
— skattefritt avsätta medel till
egen pensionsfond i syfte att göra pensionsutfästelserna
säkrare samt begränsa
kostnadsövervältringen på framtida generationer;
samt

III. av herrar Spetz, Söderquist, Gustafson
i Göteborg och Christenson i Malmö,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Vid utlåtandet har fogats
tre reservationer. Till en början har jag
och mina medreservanter anfört blank
reservation mot bevillningsutskottets under
punkten 1 gjorda hemställan om avslag
på den av mig i denna kammare
väckta motionen nr 707.

Jag tycker själv att motionen var en
fin sak, men tyvärr tyckte inte utskottets
majoritet detsamma. Eftersom den
komplicerade frågan om pensionsstiftelsernas
rättsliga ställning i olika hänseenden
— bl. a. deras skatteriittsliga ställning
— inte är ett avslutat kapitel med
detta, utan utredningen fortsätter, vill
jag dock trots utskottets bristande förståelse
för mina synpunkter i korthet
utveckla dessa, närmast för att så att
säga hålla mina synpunkter levande.

Den springande punkten i det föreliggande
förslaget utgöres av bestämmelserna
om högsta gränsen för avdragsgill
avsättning till pensionsstiftelse, det s. k.
skattetaket. I princip anser departementschefen,
att detta skattetak bör överensstämma
med den civilrättsliga pensionsrescrven,
d. v. s. vad som fordras
för att säkerställa utgående pensioner
och utfästelser om pensioner. Enligt bestämmelserna
föreligger emellertid inte
full identitet mellan skattetaket och pensionsreserven.
Viss skillnad är för handen,
och det får den praktiska konsekvensen
i det fall, då pensionsstiftelsens
kapital inte kan hållas lika stort som
pensionsreserven på grund av att av -

dragsrätt inte föreligger, att säkerheten
minskas för de pensionsberättigade.

I motionen har framhållits att en skillnad
mellan civilrättslig pensionsreserv
enligt propositionen nr 177, som nyss
antogs, och skattetaket enligt den här
föreliggande propositionen är för handen
i fyra olika fall, nämligen för det
första då pension utfästs av stiftelse,
innan den nya lagen om pensionsstiftelse
trätt i kraft, för det andra då utfästelse
om pension utan fribrevsrätt —
s. k. antastbar pension — lämnats efter
utgången av 1962, för det tredje då en
utgående pension icke motsvaras av en
utfästelse och för det fjärde då den —
som det heter — som »genom eget eller
anhörigs innehav av aktier eller andelar
har ett avgörande inflytande i bolaget eller
föreningen» erhållit utfästelse om
pension.

Den reglering som skett i propositionen
innefattar av allt att döma en i stort
sett tillfredsställande ordning för stora
företag med välordnade pensionsförhållanden,
men den stimulerar inte mindre
företag, som inte har samma starka ekonomi,
till att göra uppoffringar för att
förbättra de anställdas pensionsförmåner.
Det kan därför vara risk för att i
detta fall det bästa kan bli det godas
fiende, d. v. s. att lagbestämmelserna inte
kommer att resultera i någonting alls,
och detta av den enkla orsaken att dessa
företags ekonomiska förhållanden för
framtiden ter sig så ovissa att de inte
vågar sig på långt gående utfästelser. Det
är den äldre arbetskraften som inte får
full ATP-pension som kan bli lidande
härpå. Genom den civilrättsliga spärren
för pensionsreserven förhindras att pengarna
används för ovidkommande ändamål.

Jag har personliga erfarenheter från
ett litet företag där jag varit styrelseordförande,
nämligen Malmö Sjöfartshotell,
ett företag bildat med medel från handelsflottans
välfärdsfond — alltså statliga
medel kan man väl säga — och utan
eget vinstintresse. Syftet har ju varit att
tillhandahålla sjöfolk hotellrum till hyggliga
priser. I den mån vinst har uppstått
— och vinst har uppstått — har

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Ang. rätt till avdrag vid taxeringen för avsättning till pensionsstiftelse

styrelsen velat använda denna vinst till
avsättning i efterskott till de anställdas
pensionering. Då vi inte har kunnat förutse
resultatet för kommande år, har vi
emellertid helt enkelt inte vågat oss på
annat än att göra utfästelserna beroende
av huruvida pensionsstiftelsens medel
har räckt till för att klara utfästelserna
och därefter sökt att i efterhand successivt
bygga upp pensionsstiftelsen till den
erforderliga nivån. Med hänsyn till att
personalen till stor del har utgjorts av
städerskor, som oftast inte har stannat
så värst länge ■—• några månader eller
så — har vi för deras vidkommande inskränkt
oss till att lämna utfästelse till
sådana som varit i hotellets tjänst i några
år och därvid inte lämnat någon fribrevsrätt.
Vi ansåg oss helt enkelt inte
ha möjlighet att sträcka oss längre. .lag
anser att avdragsrätt rimligen borde
medgivas även i sådana fall.

I motion 707 har jag och mina medmotionärer
i andra kammaren varit inne
på frågan om avdragsrätt för arbetsgivares
pensionering och bland annat framkastat
tanken på vissa begränsade föreskrifter
i ämnet. Av utskottets betänkande
får man kanske det intrycket, att
motionärerna skulle vara tillfredsställda
med den begränsade reform av avdragsrätten
för huvudaktionärens pensionering,
som i motionen föreslås och som
tar sikte på sådana fall där huvudaktionären
äger mer än hälften av aktierna.
Det var emellertid inte meningen. Avsikten
var endast den, att denna begränsade
reform skulle kunna göras omedelbart
utan avvaktan på resultatet av den
fortsatta utredningen. Jag vill emellertid
uttrycka den förhoppningen, att det under
den fortsatta utredningen skall bli
möjligt att skapa tillfredsställande regler
om riitt till avdrag för avsättning till huvudaktionärens
pensionering.

Frågan om arbetsgivares pensionering
berörs även i en reservation under punktenten
2. Denna reservation anknyter sig
till tidigare av riksdagen behandlade motioner
rörande utredning om införande
av rätt för arbetsgivare till avdrag —
utöver avgifterna för tilläggspensioneringen
— för avsättning till pensions -

fond i syfte att göra pensionsutfästelserna
säkrare och begränsa kostnadsövervältringen
på framtida generationer. Motionärerna
anser att arbetsgivaren i princip
bör ha samma rätt till pension som
andra som arbetar i företaget. Särskilt

1 mindre företag står arbetsgivaren ofta
på samma sociala nivå som de anställda.
Men då denna fråga behandlades av riksdagen
så sent som i våras skall jag inte
uppehålla mig vid den.

Herr talman! Under punkten 1 har jag
inte något yrkande, men under punkten

2 tillåter jag mig att yrka bifall till reservation
II.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Som herr Jacobsson nyss
erinrade om behandlades i våras en del
av de frågor som nu har aktualiserats
av motionärerna. Det var i bevillningsutskottets
betänkande nr 55.

Jag och mina meningsfränder, som avgivit
en blank reservation till det nu
föreliggande betänkandet, har därmed
velat ange att vi fortfarande har samma
uppfattning som jag gav till känna i debatten
den 17 maj i våras. Vi har inte
ansett det vara nödvändigt att två gånger
under en och samma riksdagsperiod ange
vår uppfattning.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det är ju en betydelsefull
fråga som föreligger till behandling.
Den är emellertid svåröverskådlig. Den
är av så komplicerad natur, att jag
förstår att det inte är så lätt att popularisera
detta ärende. Jag vill emellertid
erinra om att mycket betydande
kapitalbelopp har samlats i pensionsfonderna
inom företagen — det rör sig om
iiver 6 miljarder kronor. Att man nu
fått förslag om ändrade regler är betingat
av de nya förhållanden som uppstått
på pensionsområdet, framför allt
genom ATP:s tillkomst.

Nu giiller frågan, vilka regler som i
framtiden skall tillämpas i fråga om skat -

Nr 33

Onsdagen den C december 1961

Ang. rätt till avdrag vid taxeringen för
tefria avsättningar till pensionsstiftelserna
i företagen. Förslaget innebär en begränsning
i avdragsrätten, vilket är helt
naturligt, eftersom den allmänna tjänstepensioneringen
ju övertar en så stor del
av företagens pensionsutfästelser. Reglerna
för beviljande av avdragsrätt kommer
att skärpas, men det är förutsatt att
så skall ske. Det kan hända att det föreligger
ett visst motiv för herr Jacobssons
resonemang i motionen om att det inte
råder full korrespondens mellan den
skatterättsliga och den civilrättsliga lagstiftningen,
men utredningsarbetet pågår
ju alltjämt, och vi får hoppas att det
kommer att bli en fullt korresponderande
lagstiftning på detta område, om det
behövs.

Herr Jacobsson talar om det hela är
fel upplagt, därför att reglerna innebär
att företagen inte får något intresse av
att avsätta till pensionsstiftelser för att
trygga i första hand pensionsrätt för
äldre, som inte har 30 tjänsteår. Men
han tog exempel från Malmö Sjömanshotells
verksamhet. Det begrep jag inte
riktigt. Om herr Jacobsson skulle få sin
vilja fram, skulle det innebära att företaget
skulle slippa ifrån skyldigheten att
ordna med oantastbara pensioner. Man
ville inte gå med att ställa ut fribrev,
ty det var så osäkert, om det fanns resurser
i framtiden. Det är klart att man
kan säga så, men om det finns en pensionsutfästelse,
måste det ju bli en belastning
för företaget — annars kommer
inga pensioner att betalas ut. Den arbetarkår
som herr Jacobsson hänvisar till
har väl den karaktären, att många inte
stannar på arbetsplatsen så värst länge.
Det är stor omsättning. Jag fattade det
så, att de anställda ofta går till andra
arbetsplatser. Jag vet då inte om den
ändring som han påyrkade skulle verka
särskilt stimulerande, om man nu har
för avsikt att säkra pension åt dessa
människor. Om pensionerna inte betalas
ut, uppstår de konsekvenser som departementschefen
påpekar i propositionen,
nämligen att det kan göras betydande
avsättningar, som blir skattefria, utan att
de används för avsett ändamål.

Jag tror inte att det blir några stör -

avsättning till pensionsstiftelse
re olägenheter. Vad man kan erkänna
är att i den män dessa pensionsstiftelser
är så stora, att beloppen avsevärt överstiger
de rent försäkringsmässigt framräknade
beloppen, kan det bli en likviditetsförsämring,
tills stiftelserna har
tömts på överskotten. Tidigare har ju
företagen fått avdrag för de avsatta beloppen.

Sedan är det yrkandet i reservation
II. Jag måste säga, herr talman, att vi i
herr Jacobsson i Malmö har fått en ny,
högt aktad kammarledamot, som på
grund av sin tidigare verksamhet är
utomordentligt skicklig och kunnig när
det gäller dessa ärenden. Jag tvivlar inte
på att herr Jacobsson relativt snabbt
kommer att lära sig de rätt enkla regler
som tillämpas i denna kammare och
medkammaren vid behandling av ärenden.
Nu föreligger ett yrkande av herr
Jacobsson m. fl. av precis samma slag
som det vi behandlade vid vårriksdagen.
Den enda förmildrande omständigheten
är att herr Jacobsson och hans medreservanter
tror att vi glömmer så fort och
därför vill hålla frågan vid liv. Jag kan
betyga, herr Jacobsson, att denna fråga
kommer att hållas vid liv, därför att den
är föremål för utredning. När så är fallet,
skall inte riksdagen återigen begära
utredning.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande punkten 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Gösta Jacobsson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Om ändrade regler angående belysnings- och reflexanordningar på cykel

upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 51, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse,
dels ock i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om ändrade regler angående belysningsoch
reflexanordningar på cykel

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 68, i anledning av väckta motioner
om ändring av vissa stadganden i
vägtrafikförordningen, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 368 i
första kammaren av herrar Lundström
och Edström samt nr 427 i andra kammaren
av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade framlagts vissa förslag till ändringar
och kompletteringar av gällande trafiklagstiftning.
Motionärerna hade bland
annat föreslagit, att den nu föreskrivna
skyldigheten att ha cykel utrustad med
belysnings- och reflexanordningar vid
färd på väg under mörker skulle utsträckas
till att gälla även vid färd under dager.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 368 och II: 427, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört angående

1) omkörning och

2) förvarnande tecken för i mörker
uppställt fordon; samt

It. all motionerna i övriga delar icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Då utskottets utlåtande
är enhälligt och det därför inte lär vara
möjligt att åstadkomma någon ändring
i de avsnitt där motionen är avstyrkt,
torde det vara meningslöst att framställa
något yrkande. Icke förty vill jag dock
säga några ord. Jag har en viss ursäkt
för detta, eftersom jag när en likartad
motion behandlades i fjol var bortrest
på riksdagens uppdrag och inte kunde
delta i debatten. Därför må det kanske,
herr talman, vara tillåtet att jag i stället
nu framför min mening.

Jag skall emellertid endast uppehålla
mig vid en av de detaljer som denna
motion berör. Det gäller cyklarnas utrustning
med baklyse. För närvarande
gäller den regeln, att cykeln vid cykelåkning
under mörker skall vara försedd
med en röd lykta baktill, men om cykeln
aldrig används under mörker, slipper
man denna baklykta. I samhällen där det
är relativt gott om poliser kan cyklisten
riskera att bli fast, om han åker under
mörker utan denna säkerhetsanordning.
I samhällen med gatubelysning betyder
emellertid baklyset inte så mycket,
emedan det även under den mörka
tiden på dygnet är ganska upplyst på gatorna.
På landsvägarna däremot är det
mörkt och utomordentligt svårt att upptäcka
en cyklist som inte har stadgat
bakljus. Där riskerar han inte heller att
åka fast vid en av dessa polisrazzior som
förekommer ibland — de sysslar ju mest
med bilarna — och cyklisten kan upptäcka
vad som är å färde och leda cykeln,
vilket är tillåtet, såvitt jag förstår.

Jag tror emellertid att en cyklist som
åker i mörker utan bakljus utsätter sig
själv för verklig livsfara, och dessutom
utsätter han bilisterna för mycket stora
risker. Jag har själv flera gånger varit
ute för sådana fall, och åtminstone
vid ett tillfälle kan jag säga att det var
ren tur, att det ej slutade med en katastrof.
Jag hade mött en annan bil på en
rätt smal väg och blivit bländad av den,
och strax därefter upptäckte jag framför
kylaren eu cyklist som inte hade något
baklyse. Det är min övertygelse att
praktiskt taget varenda bilist, som va -

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Om ändrade regler angående belysningsrit
ute på nattkörningar, råkat ut för
överraskningar av liknande slag.

Därför motionerade jag i fjol tillsammans
med några riksdagskamrater om
att bakljus skall finnas på varje cykel
både på dagen och på natten. Jag trodde
att det var enda möjligheten att eliminera
denna trafikrisk, vilken inte är så
liten. Andra lagutskottet tillstyrkte motionen,
men riksdagen avslog den i alla
fall, detta på grundval av en motivering
som förefaller mig något dubiös. Den
finns intagen även i årets utskottsutlåtande.
Det sades i reservationen i fjol,
att det torde finnas omkring trehundratusen
cyklar som saknar belysningsanordning
och att dessa cyklar torde vara
avsedda att användas endast för färd
under dagen och särskilt under den ljusa
årstiden. Jag måste fråga, hur man
kommit fram till uppskattningen att det
torde finnas trehundratusen cyklar som
inte har sådana belysningsanordningar
och att de torde vara avsedda att användas
endast under dagen och under den
ljusa årstiden. Den ljusa årstiden är
ganska kort i vissa delar av landet, och
under vår och höst bryter mörkret in
rätt snabbt. Jag tror uppriktigt sagt, herr
talman, att om man då behöver cykeln
på väg till eller från arbetet eller för att
hälsa på någon bekant eller i något liknande
syfte, tar man den, även om cykeln
som reservanterna sade är »avsedd»
att användas endast i dagsljus. Jag tycker
att det är en ohållbar motivering,
som riksdagen i fjol grundade sitt beslut
på.

Däremot är det klart att den merutgift
på 25—30 kronor en gång för alla
som det gäller är en onödig utgift, om
man verkligen bara använder cykeln på
dagen. Men jag tror inte att det är många
som aldrig gör sig skyldiga till den
överträdelsen, att de tar sin cykel —
även om bakljus saknas -— för en färd
sedan mörkret brutit in. Därför anser
jag alltjämt att den lilla engångsavgiften
är en försäkring som bör åläggas cykelägarna,
en försäkring för deras eget liv
och hälsa och för trafiken över huvud
taget.

Nu har andra lagutskottet i år ansett,

och reflexanordningar på cykel
att när riksdagen var så bestämd i fjol
och mot utskottets tillstyrkande avslog
motionen i denna fråga, borde utskottet
inte återkomma i år med ett tillstyrkande.
Jag skall inte kritisera andra lagutskottet
för detta, men jag måste naturligtvis
beklaga att utskottet inte intagit
samma ståndpunkt som i fjol. Jag tror
att frågan är så pass viktig, att riksdagen
gott kunde ha ställts inför uppgiften att
ompröva frågan ytterligare en gång. Det
är ju dock så att mörkerolyckorna nu
verkar vara ett av trafikens verkligt stora
problemkomplex. Föregående weekend
hade vi här i Stockholm en läkarkongress,
till vilken läkare från hela landet
hade samlats. Där vittnade kirurgerna
om vilka svårigheter som möter dem
som ha nattjänstgöring vid sjukhus intill
de stora trafikstråken. Det var i vissa
avseenden hemska skildringar som lämnades,
och cyklisterna hör till dem, som
oftast blir offer för sådana här mörkerolyckor.
För mig verkar det därför upprörande
att man inte gör någonting åt
saken.

Jag har, herr talman, velat hålla detta
lilla anförande för att säga, att även om
jag för denna gång inte har något särskilt
yrkande — vilket får anses lönlöst
— kommer jag nog att återkomma till
detta problem en annan gång. Det är
nödvändigt att någonting görs åt saken.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill helt instämma
i herr Lundströms yttrande. Vid den under
förra veckan hållna adertonde läkarstämman
fick trafikolycksfallens betydelse
för vårt samhälle en ytterligare belysning.
Vägtrafikens olycksfall har blivit
konkurrenter till våra mest fruktade
sjukdomar. Läkarna står ju i ständigt
ökad utsträckning inför stora tragedier
och irreparativa uppgifter. Som herr
Lundström nämnde och som framkom
under denna läkarstämma är det särskilt
mörkerolyckornas antal som ökat. Inte
minst cyklisterna har drabbats av dessa
olycksfall, och varför? Jo, därför att de
i så stor utsträckning saknar belysning
på sina cyklar. Detta måste på ett helt
annat sätt än för närvarande sker över -

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Om ändrade regler angående
vakas, och det går enligt vår mening
inte att göra på annat sätt än med en
ändrad lagstiftning på det sätt som motionärerna
här föreslår.

Det rör sig ju här inte om några stora
kostnader. Att säga att det skulle vara en
ekonomisk belastning för de mindre bärkraftiga
trafikanterna — det gäller en
engångskostnad på 15 ä 20 kronor — är
ganska orimligt. Å andra sidan finns det
inte många cyklar i praktiskt bruk, som
inte någon gång användes för färd under
mörker. Det är dock så att vi har
det ganska mörkt under långa tider av
året i stora delar av vårt land, och när
dessa cyklar då användes i trafiken, kan
en olyckshändelse lätt inträffa.

Vi bör komma ihåg att mot dessa små
kostnader står kostnaderna för alla trafikolycksfall
i vårt land, vilka nationalekonomiskt
kan beräknas till ungefär 1
miljard kronor om året. Som framgick
av den senaste läkarstämman inträffar
det inte mindre än mellan 1 200 och
1 300 dödsfall om året i trafiken. Det är
visserligen en relativt liten siffra med
tanke på hela vår dödsfallsstatistik, men
här är det ju friska människor och ungdomar
som drabbas, och när det galler
ynglingar i åldersgruppen 15—19 år kräver
trafiken nästan hälften av alla dödsfall
som inträffar i landet. Det är detta
som är så betydelsefullt. Vi vet att de
trafikskadade kräver mellan 200 000 och
250 000 vårddagar per år på våra sjukhus,
vilka för närvarande är så svårt belastade,
och de direkta sjukhuskostnaderna
härför utgör 15—20 miljoner kronor.

Kan vi med en ändrad lagstiftning
hindra några hundratal sådana olycksfall,
har en sådan ändring mer än väl
ekonomiskt lönat sig, för att inte tala om
den andra sidan: vi har sparat åtskilliga
liv inte minst bland ungdomar. Det iir
synnerligen behjärtansvärt att vi får en
bättre lagstiftning på detta område.

Jag vilt i dag inte ställa något yrkande,
eftersom motionen helt avstyrkts av utskottet,
men jag hemställer att man inom
departementet måtte ta upp detta
ärende till allvarlig prövning. .lag tror
att det är mycket att vinna på detta.

belysnings- och reflexanordningar på cykel
Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Då det inte har ställts
något yrkande, kanske man inte skulle
ha behövt offra så många ord på det utlåtande,
som nu ligger på riksdagens
bord. Jag fäste mig dock vid ett uttalande
från herr Lundström. Han var något
överraskad över att utskottsmajoriteten
inte stått kvar i sin uppfattning, sedan
vi sist behandlade frågan, då utskottet
tillstyrkte motsvarande yrkande. Riksdagens
båda kamrar biföll emellertid då
en reservation, som gällde cyklarnas belysningsanordningar.
Utskottsmajoriteten
har nu ansett — vilket jag menar vara
riktigt — att när riksdagen så klart har
tagit ställning mot utskottsmajoritetens
tidigare hemställan, så fanns ingen anledning
att ånyo fresta riksdagens ledamöter
på samma punkt. Detta framstod
så klart för utskottet, att det ansågs vara
en överloppsgärning att ha ett annat yrkande
än utskottet nu har framställt.

Herr Lundström frågade, hur vi har
kommit fram till siffran 300 000 cyklar.
Det är naturligtvis en siffra, som man
har försökt räkna fram med hjälp av det
antal cyklar, som man vet finns i landet.

Herr Lundström ansåg vidare, att man
inte borde lägga så stor vikt vid kostnaderna
för cyklarnas belysningsanordningar.
Nu hör det emellertid till historien,
att föreskrifter är meddelade om
att den som vill cykla under mörker är
skyldig att använda belysning. Det är endast
i den mån cykeln användes under
dagsljus, som man inte behöver ha belysningsanordning.
Det är den friheten
vi menar att människorna bör äga, och
det var egentligen detta som blev avgörande
vid föregående behandling av
ärendet, då riksdagen biföll den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen.
Jag vill också erinra om att det finns
många tiotusentals cyklar, som står i bodarna
på semesterställen och som aldrig
användes någon annanstans än på semesterorten.

När det gäller kostnadsfrågan vill jag
vidare erinra om alt om åläggande skulle
meddelas att alla cyklar skall vara
utrustade med belysningsanordningar, så
skulle detta även gälla de cyklar, som

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

användes av våra skolbarn, som ju i
många fall cyklar till och från sin skola.
Alla som är föräldrar känner ju till, hur
ofta barnen kommer hem med sin cykel
och säger att cykellyktan eller generatorn
har blivit stulen. Det är ju en ständig
plåga att hålla belysningsanordningen
i funktion, därför att den nästan alltid
blir utsatt för åverkan i skolan.

Det finns ingen anledning att föreskriva
de extra pålagor som nu föreslås,
och det finns inte heller någon anledning
att utöka polisens arbetsuppgifter
genom att föreskriva att belysningsanordningar
skall finnas på alla cyklar.
Polisen har tillräckligt att göra ändå.

Det var egentligen dessa skäl, herr
talman, som var avgörande för det tidigare
ställningstagandet, och jag har bara
velat erinra därom. Vi får väl, liksom
herr Edström, invänta vad 1953 års trafikutredning
kan komma fram till. Det
är ju möjligt att denna utredning kan
lägga fram förslag även i det avseende
det här gäller. Jag tycker nog, att även
herr Lundström bör kunna ge sig till tåls
tills utredningens förslag ligger på bordet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Delade meningar råder
ju bara om huruvida det är värt att ålägga
cyklisterna en engångskostnad om
25—30 kronor eller inte. Som jag ser
frågan är risken för trafiken som helhet
— inte bara för cyklisterna utan även
för bilisterna — allmänt sett så stor, att
den gott motiverar att man ålägger cykelägarna
att ha cykeln utrustad med
röd lykta.

När det gäller skolbarnens cyklar må
det påpekas att det i stora delar av vårt
land är så mörkt, när skolbarnen cyklar
till och från skolan, att de om några
borde ha cyklarna försedda med sådan
lykta. Den omständigheten att cykellyktorna
stjäls är beklaglig, men den bör
enligt min mening inte vara avgörande
i detta fall.

Till sist vill jag framhålla, att avsikten

inte varit att införa en bestämmelse, som
skulle utsätta cyklisterna för risken att
behöva betala dyra böter, om de inte
följer lagens föreskrifter. Andra lagutskottet
uttalade bestämt i sitt utlåtande
i fjol, att vad utskottet syftade till var
att i vägtrafikförordningen få infört en
icke straffsanktionerad bestämmelse.
Man ansåg att detta skulle vara möjligt,
eftersom förordningen redan nu innehåller
bestämmelser av enbart rådgivande
karaktär. Jag skulle tro att det vore
ytterst väsentligt att en sådan bestämmelse
funnes, även om man till den inte
fogar straffbestämmelser.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott säga till herr Svensson, att man inte
bör upphöra att kämpa för en förnuftig
sak, även om riksdagen har fattat ett
oförnuftigt beslut.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 69, i anledning av väckt motion om
återköpsrätt beträffande pensionsstyrelsens
frivilliga försäkring; och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 26 februari
1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl.
Ma:ts proposition angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 6 oktober 1961 dagtecknad
proposition, nr 182, vilken hänskjutits

Onsdagen den 6 december 1981

Nr 33

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

till jordbruksutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Maj:t att dels höja de i förordningen
den 3 juni 1955 (nr 284) angående
slaktdjursavgift m. m. angivna högsta
avgiftsbeloppen för svin från 25 till 30
kronor, dels höja de i förordningen den
10 juli 1947 (nr 378) om vissa avgifter
å mjölk, grädde och ost angivna högsta
beloppen för skum- och kärnmjölk från
10 till 12 öre samt för annan vara än de
i förordningen särskilt angivna produkterna
från 60 till 80 öre. Sistnämnda höjning
innebar bland annat, att de högsta
beloppen för utjämningsavgift på 3-procentig
konsumtionsmjölk och tunn grädde
skulle höjas från 18 till 24 öre per kilogram
respektive från 72 till 96 öre per
kilogram.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

motionen II: 831, av herr Jansson
i Benestad m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 693,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, m. fl., och
II: 832, av herr Lundmark m.fl.,

3) motionen II: 833 av herrar Nilsson
i Lönsboda och Nelander,

4) de likalydande motionerna I: 700,
av herr Hedström m. fl., och II: 840, av
herr Larsson i Hedenäset m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 701,
av herr Jonasson, och II: 839, av herr
Elmwall m. ft., samt

6) motionen I: 702, av herr Svanström.

1 motionerna 1:700 och 11:840 hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 182 måtte,
i enlighet med vad i motionerna anförts,
uttala, att en differentiering av utjämningsavgifterna
å mjölk och mejeriprodukter
borde övervägas, så att de utginge
med lägre belopp för Norrbottens
lön och Västerbottens läns lappmark,
samt att Kungl. Maj:t måtte givas i uppdrag
fatta därav föranledda beslut.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 701 och 11:839, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga förut
angivna ändringar i förordningen den
3 juni 1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift
m. m.;

B. i anledning av motionerna II: 831,
1:693 och 11:832, 11:833, 1:701 och II:
839, sistnämnda båda motioner såvitt nu
vore i fråga, samt 1:702 i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning av
frågorna om stödet åt fläskproduktionen
och fodersädsproduktionen ävensom
rörande sambandet mellan åtgärderna
till stöd åt dessa produktionsgrenar samt
om framläggande för riksdagen snarast
möjligt av de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
bemyndiga Kungl. Maj :t att
vidtaga förut angivna ändringar i förordningen
den 10 juli 1947 (nr 378) om
vissa avgifter å mjölk, grädde och ost;

D. avslå motionerna I: 700 och II: 840;
samt

E. avslå motionerna I: 701 och II: 839,
såvitt rörde frågan om vissa avgifter å
mjölk, grädde och ost.

Reservation hade anförts av herrar
Hedström, IJno Olofsson, Nils-Eric Gustafsson
och Lundmark, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under D hemställa,
att riksdagen måtte besluta att
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
1:700 och 11:840.

I det av reservanterna föreslagna yttrandet
hade bland annat framhållits angelägenheten
av att Kungl. Maj:t hade
sin uppmärksamhet riktad på utvecklingen
beträffande utjämningsavgifternas
verkningar på mjölkproduktionens lokalisering
samt att därvid främst borde
beaktas de särskilda svårigheter som fö -

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

relåge inom områden med, i förhållande
till konsumtionen, relativt låg mjölkproduktion
och svårdifferentierad jordbruksdrift.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! De förslag till höjningar
av vissa interna prisregleringsavgifter,
som ingår i jordbruksutskottets utlåtande
nr 40, har alldeles speciellt betydelse
för jordbrukarna i stora delar av övre
Norrland. Förslagen siktar ju till vissa
höjningar av slaktdjursavgiften för svin
och av utjämningsavgiften på mjölk. Särskilt
en höjning av den sistnämnda avgiften
men även en höjning av slaktdjursavgiften
inverkar på ett, som vi
norrlänningar ser det, ogynnsamt sätt
inte bara på dagens produktionsförhållanden
i de nordligaste länen utan även
på framtidsutsikterna sedda på längre
sikt.

Man kan fråga sig, om det rimmar väl
med regeringens allmänna jordbrukspolitik
när det gäller övre Norrland att genomföra
de åsyftade avgiftshöjningarna.
Genom olika åtgärder, som man i allmänhet
har uppskattat i Norrland, lämnas
som bekant särskilt ekonomiskt stöd
till jordbruket där. Det sker ju dels genom
allmänt stöd via hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna, dels
genom fraktbidrag vid fodertransporter
till vissa inre delar av Norrland, dels
genom individuella beslut av Kungl. Maj :t
och slutligen genom koncentrerade rationaliseringsinsatser
i vissa bygder. Härtill
kommer det kanske viktigaste av allt:
det särskilda mjölkpristillägget för Norrland.

Syftet med de speciella stödåtgärderna
för Norrlands jordbrukare är att underlätta
ett bibehållande av jordbruket
inom de områden av landsdelen där
jordbruket har möjlighet att bestå. Uttryckligen
säger man att man härvid tar
särskild hänsyn till de befolkningspolitiska,
sociala, klimatiska och topografiska
förhållandena. Man har också sagt
att man särskilt uppmärksammar att
övre Norrland i många hänseenden är
ett underskottsområde vad gäller färskvaror.
Ligger inte också ett försvarspoli -

tiskt intresse i att självförsörjningsgraden
i övre delarna av landet är stor?

Det bakomliggande syftemålet med de
bemyndiganden till avgiftshöjningar, som
anges i utskottsutlåtandet, är att nå fram
till bättre balans mellan produktionen av
fläsk- och mjölkprodukter å ena sidan
samt den inhemska konsumtionen å den
andra. I övre Norrland föreligger ingalunda
någon överproduktion av ifrågavarande
livsmedel, tvärtom. Är det då
rimligt att de norrländska jordbrukarna
skall få betala dryga avgifter, som siktar
till dämpning av överskott på andra
håll i landet och till att främja exporten
av dylika överskott? Det kan vara värt
att i detta sammanhang nämna, att det
inom Norrbottens län uppkommit betydande
underskott genom utjämningsförfarandet
beträffande mjölkpriset under
de senare åren. De två sista åren har det
rört sig om ca 2,5 miljoner kronor, som
på så sätt avhänts de norrbottniska
mjölkproducenterna. För Västerbottens
läns lappmarks vidkommande rörde det
sig om ca 305 000 kronor under fjolåret.
Dessa belopp reducerar alltså värdet
av det extra mjölkpristillägget i Norrland.
Man ger med ena handen och tar
tillbaka med den andra. Det är förståeligt
att många uppe i mina bygder reagerar
häremot.

Något annat som inte heller stämmer
är att man bl. a. i samband med de koncentrerade
rationaliseringsinsatserna i
Norrland men även i övrigt i den nya
jordbrukspolitiska driven där rekommenderar
odlarna att i vissa fall och i
viss utsträckning slå sig på specialproduktion
i olika former. På en del ställen
är man nu på väg att starta smågriseller
gödsvinsproduktion. Genom de tilltänkta
höjningarna av slaktdjusavgiften
för svin dämpar man emellertid omedelbart
vederbörandes intresse för en i övrigt
önskvärd och ekonomiskt säkert
mycket fördelaktig övergång till dylik
specialproduktion. Liknande är förhållandet
när det gäller mjölkproduktionen.
Man eftersträvar i samband med rationaliseringsprocessen
att få många av de
för framtiden bestående jordbruken att
öka sitt bestånd av nötkreatur därför att

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

inkomsterna av mjölk måste vara en helt
dominerande faktor vid uppbyggandet
av det framtida ekonomiska underlaget
för dem. Detta försvagas nu, om inte en
differentiering av utjämningsavgifterna
på mjölk och mejeriprodukter till förmån
för övre Norrland kommer till
stånd. En differentiering är lika angelägen
beträffande slaktdjursavgiften för
svin. En motsvarande differentiering har
redan genomförts i fråga om nötkött.

Även om det är förståeligt att vissa
tekniska svårigheter kan uppkomma vid
ett differentieringsförfarande, anser jag
det i hög grad angeläget, att man snarast
igångsätter utredning om hur ett sådant
skall kunna genomföras. Jag hoppas att
det skall vara möjligt att åstadkomma
sådana jämkningar i uttagandet av utjämningsavgifter
och slaktdjursavgifter
för svin, att de nackdelar för det norrländska
jordbruket, som jag här påpekat,
kan undanröjas redan nästa sommar.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen av
mig m. fl., som är fogad till detta utskottsutlåtande.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Vi hade ett stort knippe
motioner på jordbruksutskottets bord
när vi började behandlingen av detta
ärende, men vi har kommit överens om
det mesta, så det är bara en liten hägring
ifrån polcirkeln som vi här har att
behandla.

Det är sällan som min gode vän Hedström
och jag sitter på var sin sida om
diket, men det är kanske inte så mycket
som skiljer oss nu heller. Jag vill först
säga, att jag liclt instämmer i vad han
sade om slaktdjursavgifterna på svin.
Man bör söka komma ihåg Norrlands
säregna förhållanden när man gör avvägningen
där, så att det blir gynnsammare
för de norrländska fläskproducenterna.

Vad sedan gäller det i reservationen
åsyftade ärendet, d. v. s. utjämningsavgifterna
på mjölk, så hade vi två förslag,
dels motionen av herr Hedström m. fl.,
som yrkar att man skall ta hänsyn till

förhållandena i Norrbottens och Västerbottens
inland, och dels en motion av
herr Jonasson om att gynna mjölkproduktionen
i Mellansverige. På den senare
punkten föreligger ingen reservation, och
därför behöver jag inte gå in på den.

Vi som sysslar med dessa saker vet,
att det sedan rätt lång tid tillbaka har
skett en differentiering av mjölkpristilllägget,
varvid Norrland särskilt gynnats.
Om jag inte minns fel har de här berörda
områdena 8 1/2 öre per kg till mejeri
levererad mjölk, och sedan minskar det
undan för undan ju längre söderut man
kommer. Men givetvis måste man ta hänsyn
till de omständigheter som herr
Hedström pekade på och som otvivelaktigt
råder uppe i Norrland, nämligen
ogynnsamma klimatiska och fastighetsstrukturella
förhållanden.

När det gäller de i reservationen anförda
problemen har utskottet gjort ett
uttalande, som jag för min del vill tolka
så, att en sådan prövning, som herr Hedström
i reservationen och här i kammaren
talat för, redan finns förutsedd i
utskottets utlåtande.

Utskottet säger på s. 5 bl. a. följande:
»Med hänsyn till vad i propositionen
anförts angående behovet av att höja
utjämningsavgifterna för nämnda varor
till sådana belopp att erforderlig utjämning
av intäkterna från olika grenar
av mejerirörelsen kan företagas, finner
sig utskottet böra tillstyrka Kungi.
Maj :ts framställning.»

Utskottet har här velat trycka på olikheterna
även i produktionsförhållandena,
därmed givetvis också åsyftande mejerirörelsen.
I detta utskottets utlåtande
tolkar jag in, att när Kungl. Maj:t skall
göra dessa överväganden, kan Kungl.
Maj :t inte förbise de fastighetsstrukturella
och klimatiska förhållandena. Därför
har jag och majoriteten i utskottet
ansett, att det räcker med detta uttalande.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PERSSON, HELMER, (1U:

Herr talman! Slaktdjursavgifterna har
ju höjts flera gånger, och verkningarna

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

av dessa höjningar drabbar mycket orättvist
framför allt det norrländska jordbruket.
Jag ifrågasätter om det inte är
på tiden att riksdagen verkligen tar itu
med detta och inte låter denna sak utvecklas
till rena orimligheten.

Slaktdjursavgiftens höjning har tidigare
motiverats med att man måste subventionera
fläskexporten. Den nu föreslagna
höjningen har försetts med samma
motivering. Men nog måste väl riksdagen
någon gång ta denna fråga under
allvarlig omprövning. Sedan slaktdjursavgifterna
infördes har det inträffat mycket
som gör det angeläget att få till stånd
en reformering av dessa avgifter eller
eventuellt slopa dem helt. Bl. a. har uppkommit
det förhållandet att vi fått vad
som kallas fläskfabriker, som drivs inte
av jordbrukarna utan av andra, kapitalstarka
personer. Nu får bland andra de
norrländska bönderna, som i varje fall
i Norrbotten inte har något exportöverskott
utan tvärtom ett underskott, vara
med och subventionera fläskexporten.
Därtill kommer att man genom höjningen
av slaktdjursavgifterna också skall subventionera
fodersädesproduktionen. Jag
tycker det är orimligt att fortsätta på
detta sätt.

Vidare innehåller Kungl. Maj:ts proposition
också förslag om höjning av utjämningsavgifterna
på mjölk, ost och
grädde. Detta har, såsom här har omvittnats
tidigare, mycket hårt drabbat
framför allt de norrbottniska jordbrukarna.
Om jag inte är fel underrättad har
de hittills förlorat cirka 12 miljoner kronor
på den saken. Det är därför inte att
undra på att missnöjet med utjämningsavgifterna
har varit stort och måste bli
större nu när utjämningsavgifterna höjs.

Med det anförda, herr talman, vill jag
kort och gott yrka avslag på Kungl.
Maj:ts proposition nr 182.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag gick i mitt anförande
inte närmare in på exporten av fläsk,
men med anledning av herr Helmer
Perssons anförande vill jag säga att detta
är det verkligt stora problemet i dag

på jordbruksproduktionens område. Man
räknar med att vid export behöva lägga
på omkring 30 procent av exportpriset
för att uppnå hemmamarknadspriset, och
man utgår ifrån att det i år kommer att
exporteras 35 miljoner kilo fläsk. Betäckningssiffrorna
har stegrats, och produktionen
kommer att öka. Man räknar
därför med att inemot 50 miljoner kilo
av vår fläskproduktion behöver exporteras
nästa år. Var och en torde förstå
att det då kommer att inträda ett mycket
bekymmersamt läge för fläskproduktionen.
Inom utskottet har vi försökt fördela
bördorna vid upptagandet av den
ökade utjämningsavgiften så rättvist som
möjligt, eftersom det är fråga om stora
belopp som måste utbetalas i exportpremier.

Jag ville bara lämna denna upplysning.
Jag vidhåller, herr talman, mitt
yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje punkt av utskottets i det
nu förevarande utlåtandet gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock,
av herr Persson, Helmer, att Kungl.
Maj ds proposition nr 182 skulle avslås
i förevarande del.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härpå vad
utskottet i punkten B hemställt.

Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten C förekomna yrkandena propositioner,
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock, enligt det av herr
Persson, Helmer, framställda yrkandet,
därpå att kammaren skulle avslå Kungl.
Maj ds förevarande proposition, såvitt

Onsdagen den 6 december 1961

Nr 33

Ang. vissa prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

nu vore i fråga; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Beträffande punkten D, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hedström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 95;

Nej — 30.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten E hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 41, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statlig kreditgaranti för lån avseende
anskaffning av vissa maskiner
m. m. åt domänverkets skogsarbetare, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av
vissa maskiner m. m. åt domänverkets
skogsarbetare.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser om pensionsstiftelse
m. m.; och

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1948 om
försäkringsrörelse m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 389, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Nr 33

Onsdagen den 6 december 1961

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 78 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

611338