Nr 33 FÖRSTA KAMM AREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 33 FÖRSTA KAMM AREN 1962

23—28 november

Debatter in. m.

Fredagen den 23 november Sid.

Svar på interpellation av herr Hanson, Per-Olof, ang. flyktingproblemen
.................................................. 3

Tisdagen den 27 november
Svar på interpellationer:

av herr Nyman om inlärningsmaskiner ...................... 8

av herr Elowsson, Nils, ang. behörighetsreglerna för konsulenter
hos hushållningssällskapen .......................... It

Interpellationer:

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. den danska exporten av jordbruksprodukter
till Sverige, m. m......................... 12

av herr Hjorth om en revision av församlingsindelningen .... 13

Onsdagen den 28 november

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. m....... 15

Landsbygdens avfolkning .................................... 31

Om en intensifierad hemsamaritverksamhet .................... 37

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 33

» 33

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 28 november Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 171, om inrättande av en professur i
geriatrik ................................. 15

—• nr 172, ang. professur i funktionell rättsvetenskap .......... 15

— nr 173, om utredning rörande demografisk forskning och undervisning
.............................................. 15

-— nr 174, om studiebidrag och stipendier till elev vid ej statsunderstödd
folkhögskola .................................. 15

— nr 175, ang. kommunernas återbetalningsskyldighet för statsbidrag
till lärarbostäder .................................... 15

— nr 176, om statsbidrag till uppförande av simanläggningar vid

skolor .................................................... 15

Bankoutskottets utlåtande nr 35, ang. ändrad lydelse av 2 och 5 §§
förordningen om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, m. m..................... 15

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, ang. ändring i familjebidragsförordningen
............................................ 15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 42, ang. undantagande av vissa
skogskörslor från bestämmelserna om yrkesmässig biltrafik .. 15

— nr 43, om bestämmelser angående högsta tillåtna spänningsvariationer
vid eldistribution ................................ 15

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51, om åtgärder för
tillgodoseende av personalbehovet inom de sociala och medicinska
vårdområdena, m. m............................... 15

— nr 52, ang. landsbygdens avfolkning och angående vissa lands bygdsproblem

............................................ 31

— nr 53, om en intensifierad hemsamaritverksamhet .......... 37

Fredagen den 23 november 1962

Nr 33

Fredagen den 23 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Upplästes tre till kammaren inkomna
ansökningar, vilka voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller om tjänstledighet
från riksdagsarbetet från och med
den 28 november tills vidare för fullgörande
av uppdrag vid Svenska FN-delegationen
i New York.

Stockholm den 23 november 1962.

Ulla Lindström

Till riksdagens första kammare

För deltagande i OECD:s ministermöte
i Paris får jag härmed anhålla om
tjänstledighet från riksdagsarbetet för
tiden den 27—den 29 november 1962.

Stockholm den 22 november 1962.

Gunnar Lange

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag för tiden den 26 november—den
1 december 1962 vördsamt
anhålla om den ledighet från uppdraget
såsom första kammarens sekreterare,
som till följd av militärtjänstgöring
nämnda tid erfordras.

Stockholm den 23 november 1962.

K.-G. Lindelöw

De begärda ledigheterna beviljades,
beträffande fru Lindström för den tid,
som åtginge för uppdragets fullgörande.

Ang. flyktingproblemen

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som tillkännagivit,
att hon hade för avsikt att

vid detta sammanträde besvara herr PerOlof
Hansons interpellation angående
flyktingproblemen, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Herr Per-Olof Hanson
har till utrikesministern riktat följande
interpellation:

»Vilka åtgärder ämnar den svenska
regeringen vidtaga med anledning av
rekommendation nr 329 rörande den
tiondte verksamhetsberättelsen avgiven
av FN :s höga kommissariat för flyktingärenden,
vilken antogs av Europarådets
rådgivande församling i september
1962?»

Eftersom jag är föredragande för de
flyktingfrågor, som ankommer på utrikesdepartementet
att handlägga, har
interpellationen överlämnats till mig för
besvarande.

Sverige tillhör de tjugofem stater, som
ingår i exekutivkommittén för FN:s
flyktingkommissaries verksamhet, och
bär i denna kommitté ofta tillfälle att
framföra synpunkter på flyktingsituationen
och på sättet att gripa sig an
med aktuella problem på området. Från
svensk sida har sålunda upprepade
gånger, senast i maj detta år, understrukits
att Sveriges regering och folk är
angelägna att avvecklingen av flyktinglägren
slutföres så snart som möjligt.
Som svar på den svenska representantens
fråga i våras upplystes från flyktingkommissariatet
att 1 200 personer
lämnat lägren under de första månaderna
1962 och att det i april fanns ca
7 350 personer kvar i lägren i Europa.

Sverige lämnar årligen ett bidrag på
600 000 kronor till flyktingkommissariens
allmänna verksamhet, vartill kommer
att under de senaste åren extra bidrag
vid ett par tillfällen lämnats till
arbetet bland de algeriska flyktingarna.
Eftersom den större delen av kommissariens
budget användes till »gamla»
flyktingar, användes följaktligen större

Nr 33

Fredagen den 23 november 1962

Ang. flyktingproblemen

delen av det svenska bidraget för detta
ändamål.

Utöver sina kontanta bidrag har Sverige
lämnat flyktinghjälp in natura. Ett
betydande antal »gamla» flyktingar har
sålunda under årens lopp överförts till
Sverige och beretts en ordnad tillvaro
här. Under 1961 överfördes 1 300 personer.
Det kan vidare nämnas att intagningen
till vårt land av en kontingent
om 600 personer f. ni. håller på att slutföras
och att beslut kan väntas om att
under förra hälften av nästa år överföra
ytterligare ca 500 flyktingar. Vid
uttagning av flyktingar görs alltid först
en genomgång av de »gamla» flyktingar,
som kan vara villiga och lämpliga att
lämna lägren och etablera sig i Sverige.
Lämplighetskraven är mycket liberala.
En prioritering har skett av tbc-sjuka
och på annat sätt handicapade flyktingar.
Sverige har härvidlag gått i täten.
För närvarande torde ca 20 procent av
de till Sverige överflyttade flyktingarna
ha ett fysiskt handicap av något slag.
Normalt moltages också flyktingarnas
familjer, oberoende av förekommande
handicap hos de anhöriga. Erfarenheten
visar att anpassningen i Sverige brukar
gå bra. Vi kommer även i fortsättningen
att mottaga flyktingar efter dessa riktlinjer.

Sverige medverkar alltså sedan länge
aktivt — inte minst med sådan naturahjälp
—• till avveckling av de flyktingproblem
i Europa, som faller inom flyktingkommissariens
mandat. Huruvida
flyktingkommissariens senaste program
för lösning av kvarstående flyktingproblem
i Europa kommer att föranleda någon
ökning av de svenska kontantbidragen
är jag f. n. icke beredd att yttra
mig om. Kontanthjälp och naturahjälp
måste ses som en helhet. Flyktingkommissariatets
arbete har emellertid alltid
haft ett positivt stöd från svensk sida.
Vid FN :s innevarande generalförsamling
hör Sverige till de länder, som för fram
förslag om förlängning av flyktingkommissariens
mandat, när nuvarande mandatperiod
utlöper med utgången av år
1963.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Tillåt mig först att tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
Det är kanske som sig bör att jag
också ber om överseende med att jag
inte var riktigt underkunnig om den
gällande arbetsfördelningen inom utrikesdepartementet,
men adressaten nåddes
ju i alla fall.

Jag tycker att det var värdefullt att
få den här redogörelsen för vad som
har pågått på detta område under senare
år och inte minst den överblick vi
har fått av vad som gjorts från svenskt
håll. Det är väl bara rättvist att säga att
jämför man med vad som har gjorts på
andra håll är den svenska insatsen ingalunda
obetydlig. Jag noterar med tillfredsställelse
upplysningen att man förbereder
överförande hit av ytterligare
ett 500-tal flyktingar.

Den direkta anledningen till att jag
interpellerade var ju, som framgår av
interpellationen, att FN:s flyktingkommissariat
har utarbetat ett projekt för
att kunna slutgiltigt reglera det från
andra världskriget återstående flyktingproblemet
och att Europarådet har vädjat
till ministerkommittén om stöd för
denna plan. Som jag har framhållit i
interpellationen skulle genomförandet
av kommissariatets plan kräva i runt
tal en fördubbling av de bidrag som
hittills har utgått ifrån medlemsnationerna.

Nu hör det ju till vanligheten, när
man få en interpellation besvarad, att
man antingen avger nöjdförklaring eller
förklarar sig ha missnöjesanledning. Jag
vill säga att något direkt svar på min
fråga har jag inte fått, att de upplysningar
som lämnats inte kan fattas som
ett svar, så som jag hade ställt frågan.
Det heter att statsrådet för närvarande
icke är beredd att uttala sig om huruvida
någon ökning av det svenska kontantbidraget
kommer att ske. Uttalandet
innebär inget löfte om någon ökning
men heller inget besked om att det inte
kommer att ske någon ökning. Får jag
gå litet vidare i texten och fråga så: Får
jag fatta det därpå följande uttalandet
att kontanthjälp och naturahjälp måste

Fredagen den 23 november 1962

Nr 33

ses som en enhet såsom en antydan att
en ökning av den svenska insatsen förberedes
eller i varje fall allvarligt övervägs? I

interpellationssvarets sista mening
lämnas upplysning om att Sverige tillhör
de länder som har framlagt förslag
om att man skall förlänga flyktingkommissariatets
mandatperiod. Jag vill hälsa
den upplysningen med den allra
största tillfredsställelse, eftersom det ju
har varit en del diskussion om detta.
Det skulle säkert vara olyckligt ur
många synpunkter om dess verksamhet
nu skulle avbrytas, särskilt som nya
och stora flyktingproblem dyker upp.
Även om det inte handlar om Europa
den här gången, så är ju problemen lika
mänskligt allvarliga i alla fall.

Men för att återvända till vårt europeiska
problem: det är naturligtvis en
ytterligt otillfredsställande sak att det
vid senaste årsskiftet fanns över 8 000
s. k. gamla flyktingar kvar i lägren. Att
den siffran ändå är relativt låg i jämförelse
med vad den var för bara några
år sedan sammanhänger bl. a. med de
stora kraftansträngningar som gjordes
under det s. k. världsflyktingåret.

Jag har inte tillgång till detaljer i tillräcklig
omfattning för att våga ha någon
uppfattning om på vilket sätt Sverige
bäst borde kunna göra en extra ansträngning:
genom kontanta bidrag eller
hjälp i form av naturabidrag. Såvitt jag
förstår avser flyktingkommissariatet
framför allt att göra stora insatser i
Grekland och Frankrike och ha mindre
projekt i ett antal andra länder.

FN:s flyktingarbete har finansierats
dels genom medlemsbidrag och dels genom
insamlade medel. Pengarna räcker
emellertid inte ens på långa vägar till
för att genomföra det program man hade
tänkt sig för innevarande år. Hjälpen
har därför reducerats ganska avsevärt i
förhållande till planerna. Särskilt tycks
världsflyktingåret ha inneburit en stor
kraftansträngning från intresserade organisationers
sida. Det är tydligt att det
nu saknas förmåga att i samma omfattning
som tidigare mobilisera resurser att
ställa till flyktingkommissariatets förfo -

Ang. flyktingproblemen
gande. Detta gör situationen ganska prekär.

I Europarådets dokument rörande
denna fråga konstateras att en liknande
om inte ännu värre krympning av planerna
än den för innevarande år kommer
att uppstå för detta större senare
program som jag här har talat om, såvida
inte medlemsländerna gör en alldeles
särskild ansträngning för att få
fram större finansiella resurser för att
slutgiltigt lösa det europeiska flyktingproblemet.

Jag har med min interpellation velat
framföra en vädjan om en sådan särskild
ansträngning från svensk sida. Jag
är för min del övertygad om att ett förslag
i den riktningen skulle mottagas
med varmt gillande från alla läger i vårt
land.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara några små kommentarer
till vad herr Hanson sade i
sitt anförande. Interpellanten var varken
riktigt nöjd eller riktigt missnöjd med
mitt interpellationssvar. Men han ville
ha ytterligare besked, sade han.

När han talar om de »särskilda ansträngningar»
som han tycker skulle
åstadkommas från svensk sida, har han
kanske gjort problemet något mera omfångsrikt
än det är. Beträffande först
storleken av den restgrupp av flyktingar,
som det här är fråga om, angav herr
Hanson i sin interpellation antalet till
ca 15 000 personer. Nu accepterar han
emellertid min siffra i interpellationssvaret,
vilken är ungefär hälften så stor.
Jag begagnar där den definition, som
flyktingkommissarien själv använder,
när han talar om »gammelflyktingarna»,
nämligen personer, som ännu är kvar i
de europeiska flyktingläger, som upprättats
för att ta hand om offer för det
andra världskrigets omvälvningar. Men
därutöver finns det ju också en del andra
gamla flyktingar, som kommer in i
bilden. Dit hör de s. k. kinesflyktingarna,
som flyktingkommissarien också
har visat intresse för, men som egentli -

Nr 33

Fredagen den 23 november 1962

Ang. flyktingproblemen

gen ligger utanför hans mandat och som
vi från svensk sida inte ansett oss ha
anledning ge bidrag till. Däremot anser
vi att de cirka 7 000 gamla flyktingar,
som ligger inom flyktingkommissariens
mandat och som finns kvar i europeiska
lager, är sådana som vi delar ansvaret
för med andra stater som stöder flyktingkommissariens
arbete.

Av erfarenhet vet vi att det är en mycket
svårplacerbar grupp. I Österrike där
möjligheterna till integration i vistelselandet
står öppna för alla flyktingar
med normal företagsamhet och med något
så när hygglig hälsa har ju efter
hand flertalet flyktingar sugits upp av
den allmänna arbetsmarknaden och
flyttats bort från lägren. Kvar är de apatiska
och de fysiskt och psykiskt liandicapade
med familjemedlemmar. För
flyktingar i de italienska lägren är integrationsmöjligheterna
mycket mindre.
Där finns alltjämt flera som med kroppsliga
handicap förenar vilja och strävan
att börja om livet i ett annat land. På
båda dessa håll brukar de svenska uttagningskommitterade
påbörja sina rekryteringar
och detta — som jag sade i
mitt interpellationssvar — på mycket liberala
villkor. Men många av de »gamla»
flyktingarna vill inte flytta på sig.
De försörjs därför alltjämt i flyktinglägren
med frivilliga bidrag från en krets
av FN :s medlemsstater. Därvidlag är det
ingen skillnad på bidragen, på insamlade
medel och anslag från respektive
stater, som herr Hanson tycktes göra.
Allt som ges till flyktingkommissariens
verksamhet ges frivilligt. Det ges därför
olika mycket och olika regelbundet. Sverige
betalar punktligt ett årligt bidrag
på 600 000 kronor till försörjning av
dessa lägerflyktingar. Någon höjning av
bidraget kan jag som sagt inte ge någon
utfästelse om.

I varje fall har vi ingen anledning att
känna oss särskilt uppfordrade av Europarådets
resolution. Flyktingkommissariatet
har upprättats av FN, och det är
i FN och den rådgivande kommittén för
FN:s flyktingkommissarie, där Sverige
är medlem, som vi kontinuerligt disku -

terar flyktingpolitiken, bidragens inriktning
på olika flyktingkategorier

o. s. v.

Som jag sade tidigare måste mottagandet
av flyktingar i Sverige och de
kontantbidrag vi betalar till flyktingar
i andra europeiska länder ses som en
helhet. Inom den helheten har Sverige
hittills gjort en insats, som vi i varje
fall inte behöver skämmas för.

Jag nämnde kinesflyktingarna, därför
att i flyktingkommissariens budget ingår
utgifter både för »gamla» flyktingar
i Europa och för dessa nyssnämnda
»gamla» kinesflyktingar. Det är därför
inte möjligt att säga att det svenska bidraget
bara används för europeiska
flyktingar, som vi anser att vi har ansvar
för. Detta ökar inte vår benägenhet
att ge mera kontantbidrag, utan talar
snarare till förmån för hjälp in natura
i stället. Men detta är som sagt avvägningsfrågor,
som skall prövas i vanlig
ordning allteftersom de anmäler sig.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag tror inte det behöver
vara frågan om jag accepterar eller inte
accepterar vissa siffror som här har
nämnts. Varken statsrådet Lindström eller
jag har varit ute och räknat flyktingarna.
Däremot tror jag ett litet missförstånd
vara begånget på tal om siffran
15 000. Jag talade då om vad som enligt
FN:s flyktingkommissariat skulle
återstå av det gamla europeiska flyktingproblemet
sedan man hade reducerat
siffran 65 000 vilket var antalet flyktingar,
som man ansåg fanns kvar vid
detta års början. Av dessa beräknas
emellertid i runt tal 30 000 få hjälp enligt
redan existerande hjälpprogram.
Andra har kunnat anpassas utan särskilt
ingripande från FN:s flyktingkommissariat.
Däremot återstod en restgrupp på
15 000. Men den satt i sin helhet inte i
läger, utan den siffra på 8 000, som jag
här talade om, var de flyktingar som
fanns i läger vid årets början.

Det är klart att den gruppen ur många

Fredagen den 23 november 1962

Nr 33

synpunkter är den svåraste. Redan det
faktum att dessa människor år efter år
har suttit i läger måste vara ganska förödande.
Därtill kommer att deras förhållande
även av andra skäl har förvärrats.

Om man vill kan man naturligtvis föra
en diskussion huruvida anslagen till
FN:s flyktingkommissariat är frivilliga
eller inte. Man kan fråga sig om det är
frivilligt, när den svenska regeringen
föreslår och riksdagen beviljar anslag.
Vi är inte skyldiga att ge; i den meningen
är det frivilligt. Vad jag menar med
frivillig hjälp är vanliga insamlingsmedel
som kommer från humanitära organisationer.

Man bör inte helt och hållet bortse
från vad Europarådet rekommenderat i
detta sammanhang. Jag har här talat om
det här i Europa återstående flyktingproblemet.
Jag vet att flyktingproblemet
har en helt annan karaktär i FNsammanhang.

Vi bryr oss, sade statsrådet Lindström,
egentligen inte om vad Europarådet säger
i denna fråga. Detta tycker jag är
häpnadsväckande. Några ytterligare
kommentarer skall jag emellertid inte
göra här och nu.

Jag vill ännu en gång uttrycka förhoppningen
att vi äntligen skall kunna
få ett slut på det återstående mycket
tragiska och eftersläpande europeiska
flyktingproblemet från det andra världskriget.
Det är ju ändå snart 20 år sedan
det kriget slutade. Att man då skulle
göra en extra ansträngning för att slutgiltigt
lösa dessa flyktingproblem vore
värt en stunds eftertanke även från utrikesdepartementets
sida.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 203, med förslag till lag om samarbete
med Danmark, Finland, Island och
Norge angående verkställighet av straff
m. m.

Ang. flyktingproblemen

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 171, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i
geriatrik;

nr 172, i anledning av väckt motion
rörande professur i funktionell rättsvetenskap
;

nr 173, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande demografisk
forskning och undervisning;

nr 174, i anledning av väckt motion
om studiebidrag och stipendier till elev
vid ej statsunderstödd folkhögskola;

nr 175, i anledning av väckta motioner
angående kommunernas återbetalningsskyldighet
för statsbidrag till lärarbostäder;
samt

nr 176, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till uppförande av
simanläggningar vid skolor;

bankoutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
in. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 42, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99), dels ock i ämnet
väckt motion;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av motioner angående
undantagande av vissa skogskörslor
från bestämmelserna om yrkesmässig
biltrafik; samt

nr 43, i anledning av motioner om
bestämmelser angående högsta tillåtna
spänningsvariationer vid eldistribution;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

51, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för tillgodoseende av
personalbehovet inom de sociala och

Nr 33

Tisdagen den 27 november 1962

Om inlärningsmaskiner

medicinska vårdområdena, om åtgärder
mot personalbristen inom sjukvården,
om samordning av den lägre sjukvårdsutbildningen
med den egentliga sjuksköterskeutbildningen
samt angående utbildning
av industrisjuksköterskor;

nr 52, i anledning av väckta motioner
angående landsbygdens avfolkning och
angående vissa landsbygdsproblem; samt

nr 53, i anledning av väckta motioner
om en intensifierad hemsamaritverksamhet.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.28.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 27 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 20 och
den 21 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Petersson, Bertil, för tiden
den 24/11—den 24/12 på grund av ett
från honom inkommet, nu uppläst läkarintyg,
utvisande att han till följd av
hernia ing. incarcerata dxt. vore sjukskriven
för tiden till och med sistnämnda
dag.

Om inlärningsmaskiner

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Nymans
interpellation om inlärningsmaskiner,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Nyman frågat, om jag kommer att
vidta ytterligare åtgärder för att snabbt
utforska inlärningsmaskinernas förutsättningar
och verkningar samt deras utnyttjande
inom svenskt skolväsende.

De problem, som interpellationen gäller,
är f. n. föremål för ett starkt intresse
såväl inom den vetenskapliga forskningen
som inom det allmänna och yr -

kesutbildande skolväsendet. Detta framgår
av följande sammanfattning av det
aktuella arbetsläget.

1. Skolöverstyrelsens arbetsgrupp för
programmerad inlärning har utarbetat en
vetenskaplig rapport, som innehåller en
sammanfattande analys av den internationella
forskningen på området jämte
en diskussion av frågor angående apparatur
och program, utgående från en
preliminär utprövning vid statens försöksskola
i Linköping. Rapporten kommer
inom kort att publiceras i skolöver 2.

Sammanfattande rapporter kan inom
styrelsens skriftserie.

kort också väntas från pedagogiska institutionen
vid Göteborgs universitet avseende
vissa försök i matematik och
språklära.

3. Under innevarande läsår pågår bl. a.
följande försöksverksamhet. Vid försöksskolan
i Linköping görs intensivundersökningar
med de apparater och program,
som legat till grund för rapporten
från skolöverstyrelsens arbetsgrupp.
Forskare vid pedagogiska institutionen i
Göteborg gör intensivundersökningar av
en ny version av förra läsårets program
samt ett nytt program i matematik för
årskurs 8. Dessa program ingår också i
ett större fältförsök i ett antal klasser
på ett tiotal orter i landet. Göteborgsprogrammet
är också föremål för intensivstudier
vid lärarhögskolan i Malmö. Vi -

Tisdagen den 27 november 1962

Nr 33

dare utprövas vid lärarhögskolan i Stockholm
ett program i fysik för årskurs 7.

4. I fråga om planering och produktion
av program bör ytterligare nämnas
att, i anslutning till den verksamhet som
med stöd av enskilda medel hittills bedrivits
vid den pedagogiska institutionen
i Göteborg, har bildats ett nytt institut,
Institutet för programmerad undervisning
(IPU). På institutets arbetsprogram
står förutom produktion av
programmerat inlärningsmaterial också
forskning och utvecklingsarbete på området.
Vidare bör framhållas, att inom
överstyrelsen för yrkesutbildning f. n.
pågår förberedelser för programutveckling
och försöksverksamhet avseende yrkesutbildningens
behov.

5. Utvecklingen på området följs noga
av skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning. I sina äskanden för
budgetåret 1963/64 har skolöverstyrelsen
beräknat medel dels för sådana ytterligare
vetenskapliga undersökningar, som
kan påkallas för att utröna den programmerade
inlärningens förutsättningar och
verkningar samt dess praktiska användning
i olika undervisningssituationer,
dels — om försöksverksamheten slår väl
ut — till att möjliggöra utarbetande av
program på sådana områden och i sådana
ämnen, i vilka metoden har särskilda
förutsättningar men där underlaget
inte är tillräckligt bärkraftigt för
en kommersiell produktion.

6. Inom skolöverstyrelsen överväges
f. n. vilka åtgärder, som kan behöva vidtas
i syfte att skapa vissa organisatoriska
förutsättningar för en önskvärd
utveckling på området, framför allt beträffande
programmen. Program, som
inte uppfyller kursplanemässiga och inlärningspsykologiska
minimikrav, kan
få en negativ effekt på undervisningen.
Det gäller att skapa förutsättningar för
att vi i vårt skolväsende skall kunna
undgå de nackdelar med mindre goda
program, som på andra håll förekommer
till följd av en stark och okontrollerad
kommersialisering.

7. Vid lärarhögskolan i Stockholm pågår
särskilda undersökningar med en
systematisk utprövning av självinstrue -

Om inlärningsmaskiner
rande och svårighetsgraderat inlärningsmaterial.
Dessa undersökningar avser
visserligen inte inlärningsmaskiner men
har i fråga om programmeringsarbetet
ändå i sak åtskilligt gemensamt med detta
område i vad gäller principerna för
materialets uppbyggnad.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla
att i nuvarande läge följande två problem
synes viktigast. Dels måste försöksverksamhet
och utvecklingsarbete bedrivas
på ett sådant sätt, att man kan få en allsidig
utvärdering av metodens möjligheter
och begränsningar samt dess lämpliga
inpassning i skolarbetet som helhet.
Dels måste de program, som skall
användas i skolarbetet, vara fullt tillfredsställande
från tekniska och pedagogiska
synpunkter. En systematisk utprövning
av program efter dessa i och
för sig självklara riktlinjer är f. ö. en
förutsättning för försöksverksamheten.

Både den pedagogiska forskningen och
skolmyndigheterna ägnar sålunda frågan
en intensiv uppmärksamhet. Goda
förutsättningar föreligger för en objektiv
och allsidig bedömning av metoden inom
en nära framtid. Några ytterligare åtgärder
utöver fullföljandet av den aktivitet
jag här redovisat synes mig därför
f. n. inte påkallade.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet ber
jag att få framföra mitt tack för interpellationssvaret,
som jag finner mycket
upplysande och värdefullt.

Anledningen till min fråga är det stora
intresse, som för närvarande finns
i landet för programmerad inlärning —
vilket också herr statsrådet vitsordat.
Detta har bl. a. dokumenterats i ett antal
artiklar, där metoden betecknats som
revolutionerande för undervisningen
men där också vissa frågetecken satts
för metodens förutsättningar och verkningar.
Varningar har riktats mot att
övervärdera programmerad inlärning. I
herr statsrådets svar har jag på en rad
punkter fått klart för mig den intensiva
uppmärksamhet som både den pedago -

Nr 33

Tisdagen den 27 november 1962

Om inlärningsmaskiner
giska forskningen och skolmyndigheterna
iignar metoden, vilket kanske ändå
talar för att det här är fråga om ett pedagogiskt
hjälpmedel som kan bli mycket
värdefullt för undervisningen i vårt
land.

Ett annat skäl för min fråga är önskan
att skolmyndigheterna bör vara ledande
i utvecklingen och »skapa vissa organisatoriska
förutsättningar för en önskvärd
utveckling på området, framför allt
beträffande programmen». Det gäller,
som herr statsrådet framhållit, att undgå
de nackdelar med mindre goda program
som på andra håll förekommer till
följd av en stark och okontrollerad kommersialisering.
För min del tror jag inte
att det för närvarande finns anledningar
till farhågor i detta avseende inom vårt
land. Det initiativ, som med enskilda
medel tagits i fråga om planering och
produktion av program i samarbete med
den pedagogiska institutionen i Göteborg
vid Institutet för programmerad undervisning,
är lovvärt — detta vill jag
framhålla för undvikande av missförstånd.

Herr talman! Tillåt mig att med några
ord också beröra några allmänna synpunkter
på frågan om programmerad inlärning
med hjälp av undervisningsmaskiner!
Det hör till den nya skolans
förutsättningar för att lyckas med sin
uppgift att hjälpmedel för undervisningen
förbättras. Den traditionella katederundervisningen
har en nackdel — som
vi kanske alla upplevt —• nämligen att
eleverna oftast blir för passiva, sover
bort en del av tiden i klassrummet. Moderna
undersökningar lär ha visat att
en genomsnittselev är aktivt engagerad
endast under 20 procent av den totaltid
han tillbringar i skolbänken. Denna passivitet
liksom det förhållandet att katederundervisningen
inte tillåter eleven
att arbeta i sin egen takt tror man kan
avlägsnas genom programmerad inlärning.
Därtill kommer att läraren kan få
mera tid över för kvalificerat arbete och
individuell undervisning. Eleverna vaknar
eller — kanske man kan säga ibland
— upphör att förstöra lektionen, och
läraren slipper det ofta tjatiga arbetet

med inlärning och får lämna åt inlärningsmaskinen
det rutinarbete som för
många av oss gjort skolan så tråkig. Och
ändå är det så nödvändigt med en fast
kunskapsgrund, vari många anser att
det brister icke minst hos dagens studenter.
Vi kommer inte ifrån inövningsmomentet
i undervisningen.

Men kommer inte denna metod av uniforma
kunskaper via en inlärningsmaskin
att sakta och säkert förkväva individualiteten
hos eleverna och också motverka
skolans sociala fostran, har någon
frågat. I frågan ligger måhända någon
okunnighet om vad maskininlärningen
egentligen innebär. Det väsentliga
är här metoden, inte maskinen eller
apparaten, som användes i skolorna
vid programmerad inlärning. Maskinen
.—- det är kanske fel att kalla den en
maskin — är synnerligen enkel. Tekniskt
användes den så att man programmerar
en del frågor, som eleven får fram genom
att vrida på en ratt. Eleven besvarar
sedan frågan genom att göra en anteckning.
Sedan förs papperet uppåt under
eu glasruta. Eleven får då en ny uppgift
samtidigt som han får se om han svarat
rätt på den förra frågan. På detta sätt
går eleven från den ena uppgiften till
den andra och kan sålunda arbeta individuellt.

Metoden kan inte ersätta läraren,
minst av allt dennes fostrande uppgift,
som vi ju anser vara så viktig.

Det finns andra metoder än den jag
nu redogjort för. Det finns vad man kallar
programmerade böcker, skärmar etc.
Det är två viktiga inlärningsprinciper
som man bygger denna metod på. Den
första principen gäller de små stegen.
Man går från ett litet avsnitt till ett annat.
Den andra principen är den om
omedelbar belöning. Man får se resultatet
på en gång och får se om man har
svarat rätt.

Den programmerade inlärningens fördelar
kan sammanfattas på följande sätt.
Den håller eleven aktiv, medger studier
i individuell takt, skapar en neutral inlärningsmiljö,
övar tålmodigare de svåra
punkterna samt spar lärar- och elevtid.

Tisdagen den 27 november 1962

Nr 33

Ang. behörighetsreglerna för konsulenter hos hushållningssällskapen

Vissa frågetecken har, som jag redan
nämnt, satts inför metoden med programmerad
inlärning. Man har kritiserat
tanken att överföra inlärningsprinciper,
gjorda vid djurförsök, till generell tilllämpning
på människor. De små stegen
anses t. ex. kunna minska de intelligenta
elevernas möjligheter till inlärning.
Människans inlärningsbehov bygger mer
på intresse som stimulans och mindre
på förstärkning genom att t. ex. ett primärt
behov tillfredsställs. Det är därför
icke nödvändigt att förstärkningen
i skolarbetet behöver komma omgående
som t. ex. belöning med mat vid dressyr
av djur.

All undervisning är icke lämplig för
programmering. Det har visat sig att
programmering är mest användbar vid
den del av undervisningen som gäller
inövning av mer exakta ämnen som
matematik, fysik etc. medan ämnen som
historia, filosofi m. fl., vilka kräver mer
personlig tolkning, inte är så lämpliga
för programmering.

Undervisningen i våra skolor har trots
nya pedagogiska rön och hjälpmedel
alltför länge trampat i gamla fotspår.
Därför emotser många lärare och utbildare
i dag programmerad inlärning med
stora förväntningar.

Herr talman! Till sist vill jag än en
gång tacka herr statsrådet för interpellationssvaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. behörighetsreglerna för konsulenter
hos hushållningssällskapen

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Nils Elowssons interpellation
angående behörighetsreglerna för konsulenter
hos hushållningssällskapen, och
nu anförde:

Herr talman! Herr Elowsson har i en
interpellation frågat mig om jag vill medverka
till att behörighetsreglerna beträffande
tjänster som konsulent vid hus -

hållningssällskapen uppmjukas så att
jämförlig utbildning i annat nordiskt
land likställs med i Sverige erhållen utbildning.

I interpellationen har återgivits de före
den 1 januari 1962 gällande kompetensfordringarna
för behörighet till konsulenttjänster
vid hushållningssällskapen.
Dessa fordringar har emellertid översetts
i anslutning till de av 1961 års riksdag
beslutade ändringarna i sällskapens
organisation. Nu gäller enligt 5 § kungörelsen
den 1 december 1961, nr 620, om
statsbidrag till hushållningssällskapsorganisationen,
m. m. att förste konsulent
och konsulent — vilka tjänstebenämningar
motsvarar de tidigare benämningarna
jordbrukskonsulent, husdjurskonsulent,
maskinkonsulent och trädgårdskonsulent
— skall ha avlagt agronom-
eller hortonomexamen eller annan
högre examen inom tjänstens ämnesområde.
Vidare gäller att förste konsulent
och konsulent skall ha förvärvat den erfarenhet
i övrigt, som erfordras för
tjänsten, samt äga god förmåga att meddela
undervisning och upplysning i tal
och skrift. Dessa bestämmelser inrymmer
således ej några formella hinder
mot att person med jämförlig utbildning
i annat nordiskt land skall kunna ifrågakomma
för angivna tjänster. Syftet
med interpellationen torde därför redan
vara tillgodosett.

I anledning av vad i övrigt anförts i
interpellationen vill jag framhålla, att
från den 1 januari 1962 även förfarandet
vid tillsättning av tjänster, som är
uppförda på hushållningssällskapsorganisationens
personalförteckning, har
ändrats så att det i huvudsak ansluter
sig till vad som normalt gäller inom
statsförvaltningen.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Elowssons interpellation.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
det svar som jag har fått. Jag skall till
detta endast knyta en förhoppning om
att de nya bestämmelserna kommer att

12 Nr 33 Tisdagen den 27 november 1962

Interpellation ang. den danska exporten av jordbruksprodukter till Sverige, m. ni.

tillämpas på ett sådant sätt att de också
gynnar det skandinaviska samarbetet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 203, med förslag till lag om
samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet
av straff m. in.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 171—176, bankoutskottets
utlåtande nr 35, andra lagutskottets
utlåtande nr 42, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 42 och 43 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 51—53.

Interpellation ang. den danska exporten
av jordbruksprodukter till Sverige, m. m.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Sturar och Vasar befriade
vårt folk från skattskyldighet under
Danmark. År 1857 köpte vi oss fria från
de sista resterna av öresundstullen. Det
s. k. danska handelsavtalet 1960 medförde
att årligen 10 miljoner kronor skulle
från svensk sida betalas till Danmark,
närmare bestämt till det danska jordbruket
för att därmed underlätta anslutningen
till EFTA (prop. nr 25:1960).

Det ha angivits att detta var ett från
dansk sida ställt villkor.

Från början synes det ha avsetts att
befria danskt jordbruk i viss omfattning
från betalning av de importavgifter, som
enligt gällande sexårsavtal skall skydda
den svenska jordbruksproduktionen. I
realiteten innebär detta att danskarna i
samma mån övertar att sörja för den
svenska folkförsörjningen. Detta bedömdes
emellertid som avtalsstridigt. Man
nöjde sig väl därför med att besluta att
det danska jordbruket skulle erhålla de
svenska miljonerna. Emellertid innehåller
propositionen 1960 ett uttalande, som

belyser sammanhanget med den svenska
livsmedelsförsörjningen och jordbruksproduktionen
härför. Sammanhanget med
de 10 miljonerna framgår väl av vad som
tidigare sagts.

I propositionen säges därom:

»På dansk begäran har i avtalet gjorts
ett uttalande från svensk sida angående
den svenska jordbrukspolitiken. Det förklaras
att denna icke syftar till någon
ökning av den svenska jordbruksproduktionen
och att den blivande produktionsoch
konsumtionsutvecklingen kan förväntas
göra det möjligt för de danska
producenterna att bevara sin marknad
i Sverige för varor av intresse för det
danska jordbruket och för andel i en
ökad förbrukning i Sverige uv sådana
varor.»

Här är inte bara fråga om ett uttalande
av regeringen i en proposition just
nu, utan om en utfästelse i ett avtal
med en främmande makt. Konsekvenserna
för folkförsörjning vid avspärrning
liksom beträffande det ännu gällande
sexårsavtalet är uppenbara. Då avtalet
fungerar som det gör har den belastning
avtalet och penningbetalningarna
innebär tilldraget sig ett ökat intresse.

De varor, som särskilt i avtalet framhålles
såsom varande av intresse för
danskarna, är bl. a. nötkött, kalvkött,
hästkött och köttkonserver (med undantag
av fläskkonserver). Vidare matpotatis
(med undantag av nyskördad potatis
under tiden 6/6—5/7), smör, ost, mjölkkonserver,
ägg och äggprodukter (med
undantag av äggalbumin) samt kött av
fjäderfä.

Det kan konstateras att med hänsyn
till ofta föreliggende svårigheter att utvinna
för producenterna skäliga priser
på sådana produkter kan även relativt
begränsade kvantiteter påverka marknadsläget
i pristryckande riktning. Den
i utsikt ställda ökningen av den danska
importen härav måste därvid särskilt
beaktas.

Åtskilligt synes tyda på att det härvid
icke är fråga om tomma hotelser.
Sålunda skymtar i svensk press från början
av september i höst sparsamma upp -

Tisdagen den 27 november 1962

Nr 33

Interpellation

gifter om att den danske och den svenske
jordbruksministern har haft överläggningar
i ämnet. De synes ha rört sig
om omfattningen av importen av danska
jordbruksprodukter till vårt land. Det
har ävenledes i dessa källor angivits att
de båda jordbruksministrarna överenskommit
om att inom vederbörande regeringar
väcka vissa förslag i anledning
av utvecklingen. Vidare har det uppgivits
att dessa förslag även skulle avse
en ökning av den svenska skattskyldigheten
till det danska jordbruket från
10 miljoner kronor till det dubbla beloppet.
Skillnaden framstår som avsevärd.
Uppgifterna om motiven härför
liksom om huru därmed gått eller kommer
att gå synes icke vara ägnade att
skapa full klarhet. Jag utbeder mig med
hänsyn härtill kammarens tillåtelse att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande interpellation.

Är statsrådet villig att inför kammaren
lämna en redogörelse för utvecklingen
av frågan om den danska exporten
av jordbruksprodukter till Sverige
liksom om storleken av de miljonbelopp
som avses skola från svensk sida erläggas
till det danska jordbruket?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om en revision av församlingsindelningen Ordet

lämnades på begäran till herr
HJORTH (s), som anförde:

Herr talman! Landets kommunala förtroende-
och tjänstemän förbereder sig
nu på att förverkliga den av riksdagen
beslutade kommunreformen. Även om det
är ett arbete på lång sikt så betyder det
att undan för undan större kommunala
enheter bildas. En av orsakerna till denna
översyn av rikets indelning i borgerliga
primärkommuner var att åstadkomma
en icke oväsentlig skatteutjämning.
Så blir säkert fallet, men trots detta medför
inte reformen en enhetlig skatt i den
nya kommunen. Liksom vi nu har olika

om en revision av församlingsindelningen
skattesatser i våra kommuner, 10 år efter
den förra kommunindelningen, blir detta
fallet även i fortsättningen. Jag avser
med detta den kyrkliga utdebiteringen
som varierar högst väsentligt mellan större
och mindre församlingar. Visserligen
har nu genom den nya pastoratsindelningen
där pastorats- och kommungränser
sammanfaller, olikheterna i pastoratsskatt
eliminerats. Den nya kommunindelningen
vidgar emellertid olikheterna
i den kyrkliga utdebiteringen till församlingarna
och återinför skiljaktigheterna
i fråga om skatt till pastoraten.

Man kan alltså med beklagande konstatera
att pastoratsreformen kommer
över 10 år för sent, och man kan befara
att denna eftersläpning på det kyrkliga
indelningsområdet blir bestående. Det
hade varit önskvärt att den förra indelningen
av riket i borgerliga kommuner,
som trädde i kraft den 1 januari 1952,
kompletterats med en ändring av den
ecklesiastika indelningen. Ändringarna i
pastoratsindelningen infördes först i år
och blir i takt med den nya kommunindelningen
åter inaktuell. I fråga om församlingarna
har deras territoriella gränser,
med vissa undantag, inte varit föremål
för någon revision. Då emellertid
den nya kommunindelningen tar lång tid
att genomföra kan en anpassning av de
kyrkliga enheterna ske utan alltför stor
tidsutdräkt. Detta förutsätter att ett utredningsarbete
snarast sätts i gång.

De flesta av våra nuvarande församlingar
sammanfaller med socknarnas
uppkomst på 1000- och 1100-talen. Bygden
blev en kristen socken med den gemensamma
kyrkan som medelpunkt. En
del forskare anser att den territoriellt
bestämda uppslutningen kring en gemensam
gudstjänstlokal rentav förverkligades
under hedendomens dagar. Det är klart
att många anser det vara ett helgerån
att försöka ändra på en snart 1000-årig
indelningsenhet. Ännu i dag framstår
socknen eller församlingskyrkan som en
symbol för hävdvunna religiösa traditioner.
Utan tvivel är det ett mycket känsligt
och ömtåligt område som man ger
sig in på. Det manar till försiktighet och
en noggrann utredning innan åtgärder
föreslås.

Nr 33

Tisdagen den 27 november 1962

Interpellation om en revision av församlingsindelningen

Det är inte bara ur skatteutjämningssynpunkt
som en församlingsreform vore
önskvärd. Det vikande intresset för både
kyrkobesök och handläggning av de
kyrkliga frågorna talar för en rationalisering.
Många små församlingar har svårighet
att få beslutsmässigt antal personer
till sina kyrkostämmor. I flera fall
har skötandet av kyrkokassan överlåtits
till den borgerliga kommunen. Församlingsbornas
beslutsmöjligheter är också
begränsade till i huvudsak kyrka och
kyrkogård. Genom den senaste pastoratsregleringen
har en del församlingar
inte längre egen präst. Den tilltagande
folkomflyttningen och rörligheten på arbetsmarknaden
gör också att den gamla
samhörigheten med den egna församlingen
inte är så stark som förut.

År 1952 skrev första kammarens allmänna
beredningsutskott i sitt utlåtande
över väckt motion angående revision
av församlingsindelningen i riket bl. a.
följande: »Sedan kommunindelningsreformen
genomförts framstår församlingsindelningen
i riket, med ett övervägande
antal mycket små församlingar, såsom
föga rationell. Då flera församlingar
ingår i en och samma kommun uppstår
otvivelaktigt vissa olägenheter, bl. a.
att skiftande församlingsskatter för olika
delar av kommunen utdebiteras. Om de
olika kommundelarna dessutom tillhör
olika pastorat tillkommer ytterligare särdebitering
för pastoratsutskylderna —
Enligt utskottets mening bör emellertid
resultatet av pastoratsindelningssakkunnigas
arbete avvaktas innan någon utredning
speciellt rörande församlingsindelningen
igångsättes. Församlingsindelningen
måste naturligtvis bli beroende
av pastoratsindelningen.»

Även andra kammarens allmänna beredningsutskott
liksom en rad remissinstanser
uttalade sig i samma riktning.
Nu har denna pastoratsindelningsreform
genomförts, och med ledning av relaterade
auktoritativa uttalanden kan man
väl därför anse tiden mogen för en revision
av församlingsindelningen.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om första kammarens till -

stånd att till statsrådet Sven af Geijerstam
få framställa följande frågor:

Planeras inom ecklesiastikdepartementet
någon utredning om en ny församlingsreform? Om

så är fallet, kan statsrådet säga
när denna utredning kan påbörjas?

Om inte någon utredning är planerad,
vill statsrådet medverka till att en församlingsrevision
med syfte att åstadkomma
större församlingar verkställes?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hanson, Per-Olof, för tiden
den 3 till och med den 6 nästkommande
månad för deltagande i kommittésammanträde
inom Europarådet och
OECD i Paris.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 765, av herr Jonasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
190, angående utgifter å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1962/63;

nr 766, av herr Hagberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
194, med förslag rörande beredskapslagring
av olja;

nr 767, av herrar Isacson och Virgin,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 194, med förslag rörande beredskapslagring
av olja;

nr 768, av herr Stefanson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
194, med förslag rörande beredskapslagring
av olja; och

nr 769, av herr Sundin, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 200, med
förslag till lag om vissa åtgärder för utnyttjande
av vattenkraft vid krig m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.31.

In fidem
Fritz af Petersens

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 33

Onsdagen den 28 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Berg, Gunnar, anmälde, att han
åter infunnit sig vid riksdagen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 765.

Vid föredragning av motionerna 766—
768 hänvisades desamma, såvitt avsåge
ändring i förordningen den 31 maj 1957
(nr 344) om oljeavgift m. m. och ändring
i förordningen den 5 december 1958
(nr 575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
in. m., till bevillningsutskottet
samt i övrigt till behandling
av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 769.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

171, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur i geriatrik; nr

172, i anledning av väckt motion
rörande professur i funktionell rättsvetenskap; nr

173, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande demografisk
forskning och undervisning;

nr 174, i anledning av väckt motion
om studiebidrag och stipendier till elev
vid ej statsunderstödd folkhögskola;

nr 175, i anledning av väckta motioner
angående kommunernas återbetalningsskyldighet
för statsbidrag till lärarbostäder;
och

nr 176, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till uppförande av simanläggningar
vid skolor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§
förordningen den 27 mars 1953 (nr 95)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
in. m.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars
1946 (nr 99), dels ock i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 42, i anledning av motioner angående
undantagande av vissa skogskörslor
från bestämmelserna om yrkesmässig
biltrafik; och

nr 43, i anledning av motioner om bestämmelser
angående högsta tillåtna
spänningsvariationer vid eldistribution.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder mot personalbristen inom
sjukvården, m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 51, i anledning
av väckta motioner om åtgärder för tillgodoseende
av personalbehovet inom de
sociala och medicinska vårdområdena,
om åtgärder mot personalbristen inom
sjukvården, om samordning av den lägre
sjukvårdsutbildningen med den egentliga
sjuksköterskeutbildningen samt angående
utbildning av industrisjuksköterskor.

16 Nr 33 Onsdagen den 28 november 1962

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. m.

Allmänna beredningsutskottet hade till
samtidig behandling upptagit följande
till utskottet hänvisade motioner, nämligen I.

de likalydande motionerna 1:15, av
herr Lundström m. fl., och II: 33, av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts,

a) att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t begära tillsättandet av det antal
samordnade expertgrupper som befunnes
lämpligt för att inom de sociala och
medicinska vårdområden, där det rådde
svår personalbrist, föreslå sådana skyndsamma
reformer och åtgärder, som syftade
till

1. att genomföra pcrsonalinbesparande
rationaliseringsåtgärder,

2. att utnyttja eventuellt tillgänglig
kvalificerad utländsk arbetskraft,

3. att inom de vårdområden där detta
vore möjligt i ökad utsträckning utnyttja
möjligheterna till öppen vård och familjevård,
varvid ersättningarna borde
höjas och finansieringen i samband härmed
i ökad omfattning övertagas av staten,
samt att på annat sätt taga till vara
den reservarbetskraft, som representerades
bland annat av hemarbetande kvinnor,

4. att på olika sätt stimulera återgång
till vårdområdena av för dessa redan
utbildad men nu icke yrkesverksam arbetskraft,

5. att i övrigt i enlighet med vad som
i motionerna anförts — bland annat genom
löne- och skattepolitiska åtgärder
— verka för att ökade personella insatser
komme de vårdande uppgifterna inom
den socialpolitiska verksamheten till
godo, samt

b) att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
anhålla, att för de grupper, som icke
redan omfattades av en tillfredsställande
prognosverksamhet, riktlinjer måtte utarbetas
för en fortlöpande långsiktig bedömning
av personalbehovet inom de
medicinska och sociala vårdområdena;

II. de likalydande motionerna 1:195,
av fru Svenson m. fl., samt 11:239, av
herrar Börjesson i Falköping och Gustavsson
i Alvesta, i vilka motioner före -

slagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla

1. om skyndsam undersökning rörande
orsakerna till nuvarande brist inom
sjukvården på sjuksköterskor och övrig
vårdpersonal med avseende på arbets-,
social-, löne- och skatteförhållanden,

2. om skyndsam utredning, på grundval
av ifrågavarande undersökning, angående
åtgärder, som kunde erfordras
för ett snabbt hävande av sjukvårdens
brist på sjuksköterskor och annan vårdpersonal; III.

de likalydande motionerna I: 321,
av herr Tage Johanson m. fl., och II: 400,
av fru Lewén-Eliasson m. fl., om samordning
av den lägre sjukvårdsutbildningen
med den egentliga sjuksköterskeutbildningen;
ävensom

IV. de likalydande motionerna 1:381,
av fröken Nordström, samt 11:581, av
fröken Elmén och hem Gustafson i Göteborg,
vari anhålltis att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
utredning beträffande utbildning av industrisköterskor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att

1) de likalydande motionerna I: 15
och II: 33,

2) de likalydande motionerna 1:195
och 11:239,

3) de likalydande motionerna 1:321
och II: 400 samt

4) de likalvdande motionerna I: 381
och 11:581

måtte anses besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Nestrup, Olofsson, Carlsson i Huskvarna
och Westberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

1. att riksdagen med bifall till motionerna
1:15 och 11:33 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t

a) begära tillsättandet av det antal
samordnade expertgrupper som befunnes
lämpligt att för att inom vårdområ -

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 33

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. m.

den, där det rådde svår personalbrist, föreslå
sådana skyndsamma reformer och
åtgärder, som syftade till att minska
denna brist och därigenom skyndsamt
stärka den medicinska och sociala vården,

b) anhålla, att för de grupper, som
icke redan omfattades av en tillfredsställande
prognosverksamhet, riktlinjer
måtte utarbetas för en fortlöpande långsiktig
bedömning av personalbehovet inom
de medicinska och sociala vårdområdena; 2.

att de Iikalydande motionerna I: 195
och II: 239, I: 321 och II: 400 samt I: 381
och II: 581 måtte anses besvarade med
vad reservanterna anfört.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det intryck man får av
allmänna beredningsutskottets utlåtande
om ifrågavarande motioner kunde inte
ha beskrivits bättre än som skedde i en
ledare i går i Svenska Dagbladet, där
man konstaterar att »utlåtandet främst
tycks ta sikte på att dämpa den framförda
kritiken».

För den som arbetar i socialvården
och ständigt har kontakt med kommunerna
i landet, som i ett eget kommunalt
arbete har koncentrerat sig på sjukvård
och socialvård och som även såsom patient
ideligen kommer i naturlig kontakt
med sjukhusfolk känns situationen
när det gäller arbetskraftstillgången i
det närmaste katastrofal.

Vi har fått en fin socialhjälpslag och
en ny barnavårdslag, och den nya socialförsäkringslagen
träder i kraft om en månad.
Det är lagar som ger oss möjlighet
att hjälpa människor i de flesta tillfällen
av lekamlig nöd. Vi har råd att bygga
hus. Vi har en framstående medicinsk
forskning — den sociala forskning som
förekommer i vårt land bör man nog tala
tyst om. Vi bygger upp en samhällsapparat
inom sjukvård och socialvård som
kräver folk, mycket folk och kunnigt
folk, om den inte skall bli ett tomt utanverk,
och vi har helt enkelt inte det folket!
Det finns för dagen inte någon fråga
beträffande sjukvården och socialvår 2

Första kammarens protokoll i9C>2. Nr 33

den som är viktigare än personalfrågan.

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med några siffror. Alla minns de
stängda sjukhusavdelningarna i somras,
och varenda en av oss har säkert inom
den nära bekantskapskretsen människor
som inte kunnat få den vård man tycker
att goda skattebetalare i dagens Sverige
borde ha rätt till. För mig står just nu
liksom i ett spot-light min gamla f. d.
kollega, den skicklige ledarskribenten
med de svåra prostatabesvären — på
över en månads tid kunde han inte bli
röntgad, och när plågorna blev honom
för svåra måste han lägga in sig på ett
privatsjukhus och betala 5 000—6 000
kronor, slantar som han förvisso skulle
behöva till annat, om han nu ens har
dem. Jag minns också den medelålders
ungkarlen bland mina politiska vänner,
han med den lilla tobaksaffären. Hans
86-åriga mor blev svårt sjuk i somras.
Hon är tung, ytterst deprimerad och i det
närmaste orörlig efter en hjärnblödning.
Det fanns ingen plats för henne på något
sjukhus, sjukhem eller ålderdomshem,
Sonen fick stänga sin affär för att
vårda henne — om han nu kunde klara
vården, okunnig som han var i allt slags
husligt arbete och om möjligt ännu okunnigare
i den avancerade sjukvård, som
det ändå var fråga om.

Vi vet teoretiskt, hur vi skall hjälpa
det svårast nedgångna socialhjälpsklientelet,
som ju är som en sjuk lem i samhällskroppen
och ofta utgör en mycket
dålig miljö för de uppväxande barnen,
genom »casework», som tar sikte på att
stärka ansvar och ge en smula råg i ryggen
åt människorna. Vi har inte utbildade
socialarbetare för att sköta det arbetet,
och behovet av socialarbetare har
inte kommit på i går. Socialhjälpen blir
också därför ofta eu penningutbetalning

det är ju det enklaste. På barnavårdsområdet
saknas folk. Jag behöver bara
peka på den svåra situation som råder
på ungdomsvårdsskolehåll. Vi behöver
— såsom framgår av såväl motioner som
remissvar och utskottsutlåtande — kunniga
vårdare på alkoholisthem och på
fängelser.

Socialförsäkringsreformen är i hög

18 Nr 33 Onsdagen den 28 november 1962

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. m.

grad inriktad på rehabilitering också av
långvarigt sjuka, men vi saknar arbetsterapeuter.
Jag hälsar dock med glädje
budet att terapeututredningen nu är klar.
Vi saknar sjukgymnaster men har anledning
glädja oss över den utredning,
som har blivit klar i dagarna. Vi saknar
socialarbetare och handledare.

Jag hörde från arbetsförmedlingen i
Stockholm för ett par dagar sedan, att
35 procent av förmedlingspersonalen är
aspiranter, d. v. s. outbildade i socialt
arbete. Här kommer människor för att få
upplysningar och råd i livsavgörande angelägenheter
inte av en institution utan
av en medmänniska, som bör besitta
mognad, kunnighet och förmåga att
lyssna, och finner säkert ofta entusiastiska
men okunniga och icke livserfarna
ungdomar. Arbetsförmedling är
ingen patiens, där man lägger ut öppna
kort. Arbetsfömnedlingsarbetet är ett
mycket svårt arbete.

Jag var häromdagen tillsammans med
en rad kommunalmän för att diskutera
ålderdomshemspersonal, och jag gjorde
allt för att förmå dem att förstå, hur
viktigt det är att den personalen är utbildad.
Det stående svaret från alla håll
var, »att vi får vara glada, om vi över
huvud taget får någon som vill ta detta
arbete».

För några år sedan var en dag hemvårdarinneutbildningen
i diskussionscentrum.
Man diskuterade, om utbildningen
skulle kunna byggas ut från tre till fem
månader. Det lyckades inte. Samma dag
som detta ärende diskuterades på högsta
nivå annonserades det ut pianoreparatörskurser
på inte mindre än tre år vid
Stockholms yrkesskolor. Jag förstår så
väl att när man skall lämna bort sin fina
flygel, så vill man bara göra det till någon
som kan sitt yrke, och jag tror inte
alls att tre års utbildning därvidlag är
för mycket, men när det gäller vård av
sjuka och gamla, då pressas utbildningstiden
— om det nu över huvud taget förekommer
någon utbildning — ned till
ett minimum.

Låt mig i detta sammanhang säga att
jag ställer mig mycket frågande till motionsförslaget
att Socialvårdsförbundets

kursverksamhet för ålderdomshemsföreståndarinnor
skulle förstatligas. Om Socialvårdsförbundet
behöver mera pengar
av staten, så bör förbundet få det, och
det kan ju förbundet självt begära. Jag
förstår inte vad som vore att vinna på ett
förstatligande av en institution som besitter
en sådan sakkunskap och som bär
såsom huvudman samtliga Sveriges kommuner.

De statliga verken inom vårdsektorn är
inte bara underdimensionerade i fråga
om tjänster, de har — jag kan gott säga:
vi har — oerhörda svårigheter att rekrytera
skickligt folk. Blir någon sjuk — någon
kan ju t. o. m. komma in i riksdagen
— är det omöjligt att få en vikarie.

Om jag tänker mig en medelålders
stockholmska som vill ut i yrkeslivet, förstår
jag så väl att hon inte går till ett biträdesarbete
på ett sjukhus och får 898
kronor i månaden, när hon kanske kan
bli spårvagnskonduktör eller spärrvakt
med 1 066 kronor i månaden eller parkeringsvakt
— s. k. lapplisa — med en
begynnelselön av 996 kronor. Unga flickor
som skall välja yrke är nog rationella
att förstå skillnaden mellan levnadsstandarden
för en folkskollärare med en begynnelselön
av 1 586—2 052 kronor, beroende
på kompetens och undervisningsform,
och den som en sjuksköterska med
en begynnelselön av 1 224 kronor kan
tillåta sig.

Vad skulle en utredning göra åt detta?
Detta är en förhandlingsfråga, säger
man. En utredning skulle dock kunna visa
på bristerna över hela fältet. Sedan får
huvudmännen — staten är ju inte den
minsta av arbetsgivarna inom den här
sektorn — ta konsekvenserna.

När vi i folkpartimotionen föreslår
rationaliseringar, skriver utskottet ifrån
sig under hänvisning till samarbetsgruppen
för rationaliseringsfrågor, och så inträffar
det märkliga att inrikesministern
i går — dagen innan detta behandlas —
tillsätter ett organ som skall utreda just
de frågor som vi anser bäst behöver utredas
och som viftats bort av utskottet
för 14 dagar sedan.

I folkpartimotionen heter det att vad
som närmast bör komma i fråga att ut -

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 33

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. m.

reda är personalbesparande rationaliseringsåtgärder
efter metoder som redan
är kända inom industrien, t. ex. för transporter
och övriga kommunikationer inom
institutionerna, databehandling, specialisering
av arbetsuppgifter o. s. v. I
tidningsreferat i dag — åtminstone i det
som jag haft tillgång till — står det att
vid de diskussioner som nu har förts har
förslag väckts att skaffa sjukhusen elektroniska
databehandlingsmaskiner, telex,
rörpost m. fl. tekniska hjälpmedel. Det är
ju precis sådant som vi ville att en utredning
skulle ta upp.

Jag ser förresten längre ner i artikeln,
att det bör vara möjligt att övervaka patienter
kontinuerligt genom telefon- och
TV-förbindelse och genom att patienten
förses med en apparat som registrerar
temperatur, hjärt- och andningsfrekvens,
EKG, blodtryck in. in. Sådana apparater
användes redan för 10 år sedan, då jag
uppehöll en mycket livlig kontakt med
Montefiorisjukhuset i New York, för
övervakning av patienter i av sjukhuset
organiserad och ledd hemsjukvård. De
som var inne på sjukhuset och t. o. in. de
som låg sjuka i sina egna hem övervakades
på det sättet.

När vi i folkpartimotionen talar om utnyttjande
av kvalificerad utländsk arbetskraft
och begär en utredning, ville vi
att man skulle söka komma på spåren
bl. a. den bristande generositet som
ibland visas den utländska kvalificerade
arbetskraften och det paragrafrytteri
som nog förekommer. Jag skulle också
kunna tänka mig att man ordentligt utredde
frågan om import av icke kvalificerad
utländsk arbetskraft direkt för
sjukhusvård och åldringsvård på samma
sätt som man övervägt import av hembiträden
från Malta. Men man fick naturligtvis
inte göra som nu nämligen släppa
in den utländska arbetskraften i patientvård
utan vare sig språkkunskaper eller
yrkesutbildning. Jag tycker också att
man borde på ett helt annat sätt stimulera
rekryteringen av manlig kvalificerad
personal, som så väl behövs på barnhem,
på ålderdomshem och på sjukhem
för långvarigt sjuka. På det sättet kan
man skapa en naturligare miljö än den

enbart kvinnostyrda, och dessutom har
ju männen helt andra kroppskrafter för
det tyngsta arbetet.

Många av de här frågorna finns behandlade
i de utredningar som redovisats
och behandlas av dem som pågår,
men det hela börjar verka som ett kalejdoskop
där bitarna dansar om varandra.
Man behöver en samordning av utredningarna.

Utskottet behandlar också i sitt utlåtande
fröken Elméns och min motion om
en utredning av industrisköterskeutbildningen.
Vi var kanske i försiktigaste laget,
när vi begärde utredning. Arbetsgivareföreningen
har emellertid tillstyrki
utredningen, LO motsätter sig inte eu
utredning, och samtliga övriga instanser
utom landstingsförbundet anser att behovet
av industrisköterskor är styrkt, att
medel till en kontinuerlig kursverksamhet
saknas och att det viktiga är att staten
ställer medel till förfogande. Att den
i mars 1962 tillkallade sjuksköterskeutredningen
också skulle syssla med industrisköterskornas
utbildning, som beredningsutskottet
anfört, är omöjligt att läsa
sig till av utredningsdirektiven. Risken
är nu att utbildningens igångsättande fördröjs
när den placeras in i ett sådant här
stort komplex. Strängt taget skulle en utredning
inte vara nödvändig, eftersom
man redan har behovet dokumenterat
och undervisningsplaner färdiga och
prövade. Om de sedan behöver korrigeras,
kunde utredningen få det uppdraget.

Det är beklagligt att inte industrisköterskeutbildningen
kommer till stånd genast.
Den är en specialitet som har visat
sig kunna locka arbetskraft. Arbetet
är intressant och mångsidigt och i regel
också förlagt till en normal arbetsdag.
Jag tror att en effektiv industrisköterskeorganisation
skulle betyda mycket i den
förebyggande hälsovården. Den kunde
också avlasta den offentliga sjukvården,
inte minst poliklinikvården som på
många håll är sjukvårdens sorgebarn.

Jag kan, herr talman, inte skriva under
varje ord i folkpartimotionen. Jag
nämnde nyss ålderdomshemsföreståndarinneutbildningen.
Jag kanske på
några punkter skulle ha skrivit annor -

Nr 3i

Onsdagen den 28 november 1962

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. m.

lunda än utskottsreservanterna. Jag kan
dock helt ansluta mig till reservationens
innebörd och ber att få yrka bifall till
densamma.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! När motionerna I: 15
och II: 33 behandlades i beredningsutskottet
jämte eu del andra motioner,
som också i någon mån berörde bristen
på personal på vårdområdena, var man
inom utskottet oerhört angelägen om att
det skulle skrivas så mjukt som möjligt.
Det slutade också med att utskottet tillkännagav
att motionerna »må anses besvarade
med vad utskottet ovan anfört».
Jag skall i det följande huvudsakligen
hålla mig till motionerna I: 15 och II:
33, vari begärdes en del åtgärder för
att i någon mån kunna påverka rekryteringen
inom vårdområdena och möjligheterna
ait utöka vården.

För det första önskade man genomföra
personalinbesparande rationaliseringsåtgärder.
För det andra pekade
man också på att det gick att utnyttja
eventuellt tillgänglig kvalificerad utländsk
arbetskraft. För det tredje önskade
man inom de vårdområden där detta
är möjligt i ökad utsträckning utnyttja
möjligheterna till öppen vård och familjevård,
varvid ersättningarna bör höjas,
samt att på annat sätt ta till vara den
reservarbetskraft som representeras bl. a.
av hemarbetande kvinnor. För det fjärde
ville man på olika sätt stimulera en
återgång till vårdområdena av för dessa
redan utbildad men nu icke yrkesverksam
arbetskraft och, för det femte, i övrigt
verka för att ökade personella insatser
kommer de vårdande uppgifterna
inom den socialpolitiska verksamheten
till godo.

Dessa åtgärder ville motionärerna ha
genomförda ganska snart. De ville emellertid
också att det skulle utarbetas riktlinjer
för eu prognosverksamhet för en
fortlöpande långsiktig bedömning av
personalbehoven inom de medicinska
och sociala vårdområdena. Detta motionspar
skickades på remiss till medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen, och

i skrivelserna från dessa verk var man
i det stora hela positivt inställd till vad
som begärdes. På vissa håll tyckte man
kanske att det redan hade gjorts en hel
del. Personalinbesparande rationaliseringsåtgärder
hade vidtagits litet varstans.
När det gäller utländsk arbetskraft
påpekade motionärerna, att den naturligtvis
endast i viss utsträckning kunde
användas inom vårdområdena, då det är
ytterst nödvändigt att det skapas en personlig
kontakt mellan de vårdbehövande
och den som skall hjälpa dem.

Det har hänt en del sedan motionerna
skrevs. Bl. a. har vi fått reda på att utbildningen
av läkare skall utökas. Men
den ökningen är ganska obetydlig och
kan inte på lång sikt sägas vara till någon
större hjälp. Vidare är det ju så att
det man nu sätter in på läkarområdet
inte ger någon frukt förrän om 7—8 år.
Vi har brist på läkare, och vi kommer
att få en ännu större brist på läkare om
vi skall genomföra den hälsoundersökning
som vi väl alla vill genomföra. Det
pågår ju i vissa landsändar en del undersökningar,
och jag tror att resultaten
där visar på att dessa undersökningar
bör fortsätta. Vi behöver alltså ytterligare
utbildningsmöjligheter för läkare, och
vi anser att dessa bör komma till stånd
så snart som möjligt.

Sjuksköterskorna är en grupp som har
varit aktuell i åtskilliga år. Bristen på
sjuksköterskor är inte precis av i dag,
och landstingen har gjort åtskilligt för
att komma till rätta med svårigheterna.
Vi kan dock inte komma ifrån att det
råder brist på sjuksköterskor, och denna
brist ser inte ut att minska utan snarare
att öka. Det har sagts att detta beror
på att vi har byggt ut våra sjukhus i
så stor utsträckning. Det är klart att det
betyder mycket, men det finns andra
orsaker som gör att sjuksköterskebristen
är så akut som den är, nämligen att så
många nyutbildade sjuksköterskor eller
sådana som bara tjänstgjort något år
gifter sig och slutar med arbetet. De vill
inte heller gå tillbaka. Vi tror att man
på detta område kunde göra stora insatser
genom en annorlunda utformad skattepolitik,
genom halvtidstjänstgöring

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 33

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. m.

samt genom att försöka ordna bättre arbetstider
för sjuksköterskorna.

Sjuksköterskeyrket måste enligt vårt
förmenande göras ännu mera attraktivt
än det är nu. Det kan inte vara rim och
reson, att vi bygger sjukhus och bygger
sjukhusavdelningar med specialiteter
och sedan inte kan sätta i gång dem därför
att vi inte har sjuksköterskor. Även
om vi skulle ha läkare, kan vi inte klara
oss utan sjuksköterskor. På många
håll stänger man avdelningar inte bara
för städning och målning och sådant,
utan också på grund av att man inte har
sjuksköterskor, övrig personal finns,
men sjuksköterskor fattas. Vi tror och
hoppas, att regeringen gör som vi har
tänkt oss, nämligen sätter till specialistgrupper,
expertgrupper, som snabbt kan
ta itu med denna fråga och komma fram
till resultat.

Utredningar har gjorts på många områden
här, och de pekar i en bestämd
riktning: det behöver göras någonting.
På många håll behövs det inte så mycket
mera utredningar, men man måste
sätta i gång, så att man får fart på det
hela och kan göra det som är det viktiga
i detta fall, nämligen att hjälpa de
människor som behöver hjälp. Det är
orimligt, att hjälpsökande skall behöva
vänta upp till ett år eller mera, innan
deras fall kan komma under prövning.
Det gäller ett sådant vårdområde som
psykiatervården, där det råder en oerhörd
eftersläpning, och det gäller åtskilliga
andra områden.

■lag nämnde i början att utskottet var
rätt positivt inställt till vad som skrevs
i vårt motionspar, men utskottet kunde
ju inte direkt rekommendera allt vad
som där begärdes, och så stannade man
vid att hemställa, att hela gruppen av
motioner måtte anses besvarad med vad
utskottet anfört.

Till utskottsutlåtandet är fogad en reservation,
och till den reservationen
skall jag be, herr talman, att få yrka bifall.
Reservationen utmynnar helt enkelt
i en hemställan, att riksdagen måtte »begära
tillsättandet av det antal samordnade
expertgrupper som befinns lämpligt
för att inom vårdområden, där det

råder svår personalbrist, föreslå sådana
skyndsamma reformer och åtgärder som
syftar till att minska denna brist och
därigenom skyndsamt stärka den medicinska
och sociala vården». Vidare anhålles
»att för de grupper som inte redan
omfattas av en tillfredsställande
prognosverksamhet riktlinjer utarbetas
för en fortlöpande långsiktig bedömning
av personalbehovet inom de medicinska
och sociala vårdområdena».

Herr SÖRLIN (s) :

Herr talman! De motioner som behandlas
i föreliggande utskottsutlåtande
innehåller i och för sig ingenting nytt.
Det föreligger emellertid en reservation
i anslutning till motionerna I: 15 och
II: 33. Reservationsyrkandet går ut på
att riksdagen skall i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att det tillsättes vissa
expertgrupper. Med anledning därav har
man inom utskottsmajoriteten frågat
sig: Vilka märkliga förslag skulle nu
dessa expertgrupper kunna komma med
utöver vad som tidigare är känt genom
avslutade eller pågående utredningar?

Utskottet har varit medvetet om att
det pågår ett intensivt arbete för att lösa
de problem som det här är fråga om.
Utskottet har också varit medvetet om
att till följd av de beslut som denna kammare
har varit med om att fatta pågår
ett utbyggnadsarbete på detta område i
mycket stor omfattning. Läkarutbildningen
ökas, och sjuksköterskebristen
vill man söka eliminera. En rad utredningar
har framkommit med konkreta
förslag när det gäller den lägre sjukvårdspersonalen.
Vad kan man mera
göra? De kommunförbund, som ytterst
är huvudmän på mycket stora områden
i detta fall, har sagt sig att de egentligen
inte har några nya yrkanden att
komma med. Kommunförbunden i egenskap
av huvudmän är väl medvetna om
den svårighet som föreligger, men de
är också medvetna om att det föreligger
bristsituationer också på andra områden
i samhällslivet och att man inte
kan ensidigt kräva en lösning bara på
ett område.

Nr 33

Onsdagen den 28 november 1962

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. m.

I de motioner, som tillstyrkts i reservationen,
talar man även om lönefrågor.
Utskottet har emellertid det intrycket,
att riksdagen aldrig tidigare har velat ingripa
i löneärenden. Utskottet har därför
ansett att det tillkommer de olika
parterna att förhandla om lönerna, och
man hör enligt utskottets mening inte
bryta mot hittillsvarande praxis.

När man vidare efterlyser en prognosverksamhet,
är det i och för sig riktigt
— enligt utskottets mening — att man
bildar sig en uppfattning om hur utvecklingen
kan komma att gå under ett antal
år framöver. Men det finns ju redan
nu en prognosverksamhet som bedrives
inom arbetsmarknadsstyrelsen, och utskottet
har föreställt sig att denna verksamhet
kan ge det resultat som motionerna
ytterst syftar till, nämligen en
överblick över hur behovet kan komma
att bli i eu framtid.

Det synes mig att det råder något av
en överdriven pessimism på detta område.
Man talar ständigt om bristen på
vårdpersonal, och detta kan i sin tur ha
föranlett att en hel del av de människor
som kanske skulle ha sökt sig till dessa
vårdnadsyrken drar sig för att söka anställning
inom dessa yrken. Enligt utskottets
mening är det arbetsro man behöver
på detta område. Alla är positivt
inställda till att det skall hända och ske
sådana ting som innebär, att de bland
oss som behöver vård av olika grad skall
kunna få den. Men om man skall kunna
komma fram till ett gott resultat är
också arbetsro av mycket stor betydelse.
Man bör lugna ner denna debatt samt
vänta och se, och det är detta som föranlett
utskottet till dess ställningstagande.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Utskottet delar reservanternas
bekymmer över bristen på sjukvårdspersonal.
Jag kan nämna att det
fanns motioner i ämnet från tre partier,

men endast folkpartiet gick fram till en
reservation.

Med en hög standard och med fri
sjukvård blir köerna vid våra sjukhus
givetvis stora, och jag förmodar att det
kommer att bli ganska besvärligt att få
bukt med dem. Reservanterna talar först
om läkarbristen. Utskottet påpekar i
denna fråga, att den aktualiserats från
en rad olika håll. I en proposition till
1961 års riksdag framlades förslag till
ökad läkarutbildning. Läkarutbildningsutredningen
har som bekant nyligen föreslagit
ökad läkarutbildning vid fakulteten
i Lund. Dessutom finns en organisationskommitté
för medicinska högskolan
i Umeå samt ytterligare en utredning
rörande den medicinska utbildningen.

Reservanterna talar vidare om bristen
på sjuksköterskor och sjukgymnaster.
Utskottet vitsordar behovet av åtgärder
men påminner om vad som är i görningen.
Det finns en samarbetsgrupp för
främjande av rationaliseringsåtgärder
inom sjukvården. Denna grupp skall ha
kontakt med vederbörande huvudmän
för att avgiva förslag som skall kunna
motverka bristen på sjukhuspersonal.
Dessutom har ju Kungl. Maj:t just uppdragit
åt både medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
och överstyrelsen
för yrkesutbildning att öka utbildningen
av personal, som kan avlasta eller ersätta
sjuksköterskornas arbete. Yi känner
också till att det vid våra yrkesskolor
har påbörjats utbildning av operations-,
röntgen- och radioterapiassistenter,
d. v. s. helt nya typer av befattningshavare,
som skall ha till uppgift att avlasta
sjuksköterskornas arbetsuppgifter.

Vi vet att sjukhusadministratörer skall
utbildas. I mars i år tillsattes en stor
sjuksköterskeutredning, som har för avsikt
att avge ett delbetänkande nästa år.
Utbildningen av undersköterskor och
sjukvårdsbiträden är också under överarbetning,
varför en ytterligare utredning
i denna fråga för mig ter sig ganska
överambitiös.

Beträffande sjukgymnasterna kan anföras,
att en utredning just i dagarna avslutat
sitt arbete med förslag till ökad

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 33 23

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. m.

utbildningskapacitet, alltså just vad reservanterna
kräver.

Utöver vad jag här anfört kan nämnas
den stora arbetsmarknadsutredningen
och en hemställan till Kungl. Maj:t
om en översyn av utbildningen av personal
för socialvården. Det förefaller
alltså, herr talman, vara ganska trångt
om utrymmen för ytterligare utredningar
i hithörande frågor i enlighet med
reservanternas förslag. Personligen vill
jag gärna hålla med kommunalarbetarförbundet,
när detta i sitt remissvar säger
att problemen redan utretts ur så
många aspekter, att statsmakterna bör
övergå från ord till handling.

Skulle vi få veta något mer av en ny
utredning på detta område? Jag tror det
knappast.

Herr talman! Alla som är verksamma
inom landstingsarbetet känner väl orsakerna
till bristen på sjukvårdspersonal.
Vi vet att när byggnationen släpptes fri
år 1957 fanns det ett ackumulerat investeringsbehov,
som förorsakade en mycket
stark utbyggnad av sjukvårdsanstalter
av olika slag landet över. Felet då var
att det inte skedde en lika snabb utveckling
av våra sjuksköterskeskolor samtidigt.
Det var en felbedömning som gjordes
då, och det lönar sig inte att spekulera
över denna sak nu. Utredningar kan
inte bättra på den. Det finns faktiskt
flera sökande till våra sjuksköterskeskolor
än som nu kan tas emot. Ge vår unga
flickor en chans till utbildning på detta
område, så kommer bristen att upphöra!

I detta sammanhang vill jag påtala
bristen på instruktionssköterskor. Utbildningen
av dessa är ju en statlig uppgift.
Utskottet understryker nödvändigheten
av en ökad utbildningskapacitet på
detta område. Det hjälper ju inte att bygga
sjuksköterskeskolor ute i landstingen,
om vi inte har tillgång till instruktionssköterskor.
Det är viktigt att detta behov
blir tillgodosett.

Ökad utbildning är alltså en av huvudförutsättningarna
för att avhjälpa bristen
på vårdpersonal. Därtill kommer löne-
och anställningsförhållandena. Vi får
inte glömma, att de sjukvårdsanställda
är en servicepersonal med många gånger

mycket obekväm arbetstid. Vi måste vara
beredda att göra allt för att förbättra och
rationalisera anställningsvillkoren utan
att patienterna får sämre vård. Vi måste,
ärade kammarledamöter, vara beredda
att betala denna personal, så att yrket
blir lockande.

Skatteproblemen har naturligtvis sin
givna betydelse i detta sammanhang, men
beredningsutskottet brukar konsekvent
inte yttra sig i skattefrågor. Kammarens
ledamöter känner ju väl till den inställning
mitt parti har i dessa frågor. På den
punkten är jag i sak helt ense med reservanterna.

Herr talman! Vi känner alltså orsakerna
till personalbristen inom sjukvården
och åldringsvården. En intensiv utredningsverksamhet
pågår inom alla dessa
områden. En stor del av verksamheten
är för övrigt igångsatt sedan motionerna
väcktes, lag kan därför inte inse att nya
expertgrupper har någon särskild uppgift
att fylla. Man kan väl göra gällande,
att försyndelserna på detta område ligger
flera år tillbaka i tiden. Alltför länge
var sjukvårdsyrket ett dåligt avlönat kall,
men utvecklingen går snabbt, och de sista
två åren har ju medfört en väsentlig
lyftning av lönenivån, som betydligt förbättrat
de ekonomiska villkoren. Utbildning,
arbetsförhållanden och löner är således
de områden, på vilka åtgärder måste
sättas in. Någon utredning härom är
inte nödvändig. Vi känner redan dessa
faktorer. Utbildningen är ju en landstingsfråga
utom när det gäller utbildningen
av instruktionssköterskor, som
jag redan har berört. Löner och anställningsvillkor
är förhandlingsfrågor.

Med hänsyn till den stora aktivitet som
råder på detta fält och till den mängd
olika utredningar som redan är i arbete
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fröken NORDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Om herr Sörlin inte tror
att nya utredningar kan göra mer än de
utredningar som redan har avlämnat sina
betänkanden eller nu arbetar, måtte

24 Nr 33 Onsdagen den 28 november 1962

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. m.

väl herr Sörlin ställa sig skeptisk till betydelsen
av den nya medicinsk-tekniska
utredning med talman Thapper som ordförande,
som tillsattes i går. Denna utredning
skall just ta upp de rationaliseringsfrågor,
som vi — även om vi naturligtvis
inte är de första — har pekat
på. Vi hälsar tillkomsten av denna utredning
med den allra största tillfredsställelse.
Det är också en skicklig expertgrupp
som har tillsatts.

Herr Sörlin yttrade vidare, att vi borde
lugna ner debatten. Varför skall man
lugna ner debatten, när man har tillfälle
att debattera och inom sig känner den
allra djupaste oro? Jag har inte tillgångtill
några siffror beträffande bristen på
personal, men jag minns att enligt arbetsmarknadsstyrelsens
prognosdelegation
skulle med nuvarande utbildningskapacitet
bristen på sjuksköterskor år
1980 ha stigit till inte mindre än 15 000
sjuksköterskor. Ger inte det anledning
till oro nog?

Det var slutligen, herr talman, glädjande
att höra den deklaration, som herr
Ringaby gjorde såsom landstingsrepesentant,
när han betonade vikten av en förbättring
av lönevillkor, arbetsvillkor och
utbildning. Det är vad vi syftar till.

Herr NESTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herrar Sörlin och Ringaby
har ju här omvittnat att det finns en
mängd utredningar, som redan är färdiga
med sitt arbete, och en mängd utredningar,
som är i gång. Det vet vi
också, men vi önskar närmast att man
skall ta till vara dessa utredningars resultat
snarast möjligt. Enligt vår mening
sker detta bäst, om man tillsätter små
expertgrupper, som inriktas på vissa
områden. På det sättet skulle man snabbt
kunna komma fram till resultat, som regeringen
sedan kan förelägga riksdagen
eller genomföra utan riksdagens hörande.

Det är en brist att det finns ting, som
man inte alls har gjort någonting åt.
Herr Sörlin vet att en av hans partikamrater
i utskottet pekade på utbildningen
av husmödrar och föreståndarinnor för

ålderdomshem. På den fronten har det
ingenting gjorts, men där behöver det
absolut göras någonting.

Vidare vill jag fråga: Hur har vi det
på socialvårdsfronten? Jag kan tala om
ett fall från min hemstad — det hände
i lördags åtta dagar sedan. På kvällen
ringde en socialvårdstjänsteman på barnavårdsbyrån
hem till min maka och
sade till henne: »Du måste vara beredd
att ta din bil och fara upp med en pojke,
som polisen tagit hand om, till ett
intagningshem. Vi har inte någon tjänsteman
just nu som kan göra det, ty allihop
är ute» — det var en lördagskväll
klockan sex. Man hade alltså inte möjlighet
att klara det utan måste vända
sig till en av dem som sitter i barnavårdsnämnden
för att få detta arbete utfört.

Det har sagts att man måste ha arbetsro.
Ja, det tycker jag också, herr Sörlin!
När vi har sammanträde i lasarettsdirektionen
brukar min stående fråga till husmor
vara: »Hur har vi det nu på sjuksköterskefronten?»
»Ja», säger hon, »vi
klarar oss, men vi är faktiskt i den situationen,
att det många gånger är väldigt
besvärligt, och jag får ofta kräva ut
mer arbete av en del sjuksköterskor än
jag egentligen skulle göra.» Så ligger det
alltså till med arbetsron på den fronten.

Herr SÖRLIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att det inte
är så mycket att tillägga, men de av
oss i denna kammare som litet grand
sysslar med allmänna angelägenheter är
i alla fall på det klara med att man inte
vinner några praktiska resultat genom
att först ha en rad utredningar, som antingen
är avslutade eller som pågår, och
sedan nu begär tillsättande av expertgrupper.
Vad är det för sorts konstiga
människor man talar om här? Har inte
experter redan tidigare varit knutna till
utredningsarbetet? Finns inte experter i
Kungl. Maj :ts kansli, finns inte experter
i kommunförbunden för att inte tala om
landstingsförbundet, där man inrättat
olika avdelningar som samordnar, behandlar
och försöker föra ut i den prak -

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 33

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. m.

tiska landstingspolitiken en rad olika åtgärder
för att klara de problem det här
är fråga om? Jag tror, herr Nestrup och
fröken Nordström, att vi bör tala ett annat
språk och inte bara lita oss till det
högtidliga uttrycket »experter». Det gäller
här att få litet mer praktisk handling,
och möjligheterna härtill finns ju redan
nu.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Låt mig helt kort till herr
Sörlin säga att vi har väl alla i denna
kammare åtskilligt sysslat med allmänna
angelägenheter. Den särställning han
ger sig själv och dem, som står bakom
utskottets majoritet, har jag svårt att förstå.

Svensk sjukslcöterskeförening har i
sitt remissvar med anledning av en av
de föreliggande motionerna gjort det intressanta
uttalandet, att antalet icke yrkesverksamma
sjuksköterskor är så stort
att alla vakanta tjänster i landet skulle
kunna besättas med dem. Man tar sig litet
betänketid efter att ha läst detta uttalande.
Varpå beror det, att denna färdigutbildade
och kunniga arbetskraft
stannar hemma och inte går ut i det yrke
som de en gång har valt? Det är ju
det som är den verkligt intressanta och
jag kan nästan säga avgörande frågan i
detta sammanhang.

Den av arbetsmarknadens prognosinstitut
i somras publicerade undersökningen
upplyste oss om att av de cirka 30 000
utbildade sjuksköterskor som fanns i Sverige
i slutet av år 1960, utförde de gifta
i genomsnitt 37 procent av ett heltidsarbete
och de ogifta cirka 76 procent. Genomsnittssiffran
för hela kårens förvärvsintensitet
var 52 procent, vilket alltså
skulle betyda, att det i medeltal behövs
två utbildade sjuksköterskor för varje
inrättad tjänst. Jag skulle vilja säga att
speciellt intressant i detta sammanhang
har frågan om de ogiftas yrkesintensitet.
varit. Den uppges vara 76 procent. Det
är klart att däri ingår olika åldrar, men
intressant är alltså att redan hos de ogifta
är bortfallet genomsnittligt ett kvarts
helårsarbete.

3 Första kammarens protokoll 1962. Nr 33

Det har sagts mig, att vid en sjuksköterskeskola
här i landet gick 20 å 25 procent
— alltså nära en fjärdedel — av de
nyutexaminerade aldrig ut i sitt yrkesarbete.
Naturligtvis berodde det på att
många av dem hade gift sig redan tidigare
och var tvungna att stanna hemma
när kursen var färdig eller genast gifte
sig efter examen eller gick över till andra
uppdrag. Jag tror inte att förhållandet
är säreget för den sjuksköterskeskolan,
därför att den statistik jag nyss hänvisat
till visar att redan i åldern 25—29 år är
det bara 83 procent av de ogifta som är
yrkesverksamma.

Den låga förvärvsintensiteten är emellertid
inte bara ett problem inom sjuksköterskekåren.
Den är påtaglig inom
många andra kvinnoyrjken. När det i
höstas visade sig att de nyintagna till
tandläkarhögskolan till större delen än
tidigare utgjordes av kvinnliga elever —
vilket alltså innebar en förändring i jämförelse
med tidigare förhållanden — uttalade
professor Westin bekymmer över
utvecklingen. Inte så att han skulle ha
någonting emot kvinnliga tandläkare, men
han konstaterade att de kvinnliga tandläkarnas
arbetsprestation under en livstid
på grund av avgång ur yrket eller uppehåll
i yrkesutövningen inte uppgår till
mer än 60 procent av en manlig tandläkares.
Ju större procentuell andel av
tandläkarhögskolans elever som är kvinnor,
desto svårare är det alltså att komma
till rätta med tandläkarbristen.

Receptarierna är ju en utpräglad kvinnogrupp.
Redan i 30-årsåldern är endast
56 procent av dem yrkesverksamma, och
för skolköks] ärarinnorna är siffran tio
år efter examen endast 48 procent, alltså
under hälften.

Att de gifta kvinnornas yrkesintensitet
blir lidande av barnsbörd är en sak
som inte behöver diskuteras. Det anges i
olika sammanhang andra skäl, men vet
man egentligen vad det därutöver är som
innerst inne konstituerar den kvinnliga
gifta arbetskraftens attityd till yrkesverksamheten?
Ja, mer eller mindre vet
man naturligtvis att nettoinkomstens
storlek är mycket avgörande, vård och
skötsel av barnen likaså. Behovet av del -

Nr 33

Onsdagen den 28 november 1962

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. in.

tidstjänster, förskolor, barndaghem,
o. s. v. är också viktigt. Men uppgifterna
härom är inte entydiga.

Vid ett stort sjukhus organiserade man
deltidstjänster på sjuksköterskefältets
olika specialiteter, man inrättade ett eget
barndaghem och man gick ut att personligen
kontakta alla icke yrkesverksamma
sjuksköterskor i omgivningen. Om jag
inte minns fel fanns det 110 stycken. Av
dessa 110 intervjuade fick man 4 vikarier
på sommaren och dessutom en deltidstjänst.
Trots att ett barndaghem stod till
förfogande för personalen och trots att
man hade hyggliga kommunikationer blev
resultatet så pass magert. Barndaghemmet
är ju till för personalen vid sjukhuset,
men det har uppgivits för mig att den
procentuella andelen av barn som härrör
från sjuksköterskepersonalen är
mycket blygsam. Jag tror att det var 3
barn av alla.

Dessa och andra skäl har gjort att jag
frågat mig: Vet vi egentligen vad som
ligger bakom denna attityd, vilka skilda
komponenter som ingår i en i vissa fall
alldeles uppenbar likgiltighet för yrkesverksamhet
från yrkesutbildade gifta
kvinnors sida? Om någonsin en sociologisk
undersökning varit av betydelse, så
tror jag att det vore här. Jag är medveten
om att den måste bli ganska omfattande
och besvärlig, men så viktigt är det
att få en säkrare grund och klarare fakta
att stå på, när det gäller den arbetskraftsreserv
som det här är fråga om,
att varken kostnader eller besvär bör få
avskräcka från en sådan undersökning.

Jag har, herr talman, uppehållit mig
vid en fråga som kanske ligger något vid
sidan om det speciella problemkomplex
som vi har att behandla här i dag. Synpunkterna
har dock stor betydelse även
för sjukvårdspersonalen, som ju i avsevärd
utsträckning är kvinnlig.

Jag skall inte uppehålla mig mer utförligt
vid motionerna och utskottsbetänkandet.
Jag kan hänvisa till vad som
förut har sagts av talesmännen för reservanterna.
Utskottet anser att det har
skett så mycket sedan januari månad, då
motionerna väcktes, att motionerna delvis
är föråldrade. Det är riktigt att det

har skett mycket. Utredningar har redovisats
och nya utredningar har kommit
till eller har tillsatts. Senast i dag fick vi
läsa om en viktig kommitté på detta område.
Men motionernas yrkande om samordnade
expertgrupper går något längre
än till de fristående, i och för sig förträffliga
åtgärder som hittills har vidtagits.
Jag skall inte upprepa motionerna
utan bara hänvisa till dem. De talar sitt
tydliga språk i fråga om de problem som
sådana expertgrupper skulle syssla med.
Jag vill bara hänvisa till att det spörsmål
som jag nyss tog upp rörande större
klarhet om de komplexa skälen till den
procentuellt svaga yrkesverksamheten
från de yrkesutbildade gifta kvinnornas
sida kan vara ett av de områden där en
dylik expertgrupp skulle kunna ha en
uppgift. Det är bristsituationens orsaker
som skall undersökas. Härom vet man
som sagt endast en del.

I förbigående vill jag säga att när utskottet
hänvisar till att utbyggnaden av
antalet vårdplatser är ett av skälen till
sköterskebristen, så kan detta naturligtvis
inte bestridas. Det är faktum att ju
fler vårdplatser vi har, desto mer personal
behövs det. Detta är dock inte något
passerat stadium. Utbyggnaden kommer
med säkerhet att fortsätta. Forskningen
vinner nya områden, behovet av
vård kommer att öka. Därför tycker jag
inte att den utbyggnad som skett hittills
i och för sig utgör någon ursäkt. Kanske
anföres den, som Svenska Dagbladet
skrev häromdagen, för att dämpa kritiken.
Den tycker jag inte behöver dämpas.
Frågan är så pass väsentlig att kritiken
bör få tala ut ordentligt.

Den prognosverksamhet som bedrives
är ytterligt väsentlig, men den är inte
tillräcklig. Man måste följa upp utvecklingen,
framlägga konkreta förslag undan
för undan och därmed samordna
verksamheten på bästa sätt. Jag vill här
erinra om att medicinalstyrelsen i sitt
yttrande i sak tillstyrker att man verkligen
gör en del utöver vad som redan
skett på området. Medicinalstyrelsen säger
bl. a.: »Styrelsen finner för sin del
likväl skäl tala för att ytterligare åtgärder
vidtagas---»; den verkar inte

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 33

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. m.

vara lika belåten som utskottets talesmän.
Medicinalstyrelsen tillägger vidare:
»Enligt styrelsens mening är det vidare
av stor vikt att en samordning kommer
till stånd av allt det utredningsarbete,
som har anknytning till motionens syfte
och dess detaljer.» Jag kan inte läsa detta
på annat sätt än att man på medicinalstyrelsen
finner, att det förslag som framförts
i motionerna verkligen ger en del
utöver de många utredningar och åtgärder
som hittills har vidtagits.

Varför utskottet är så ängsligt för att
uttrycka önskemål om en långsiktig bedömning
av personalbehovet även för sådana
grupper som inte redan omfattas av
en tillfredsställande prognosverksamhet,
det begriper jag inte alls. Yrkandet avser
ju inte något område, där prognosverksamhet
nu bedrivs och resultat framkommer.
Det finns därutöver vissa områden,
där det kunde vara önskvärt att lägga
upp en liknande verksamhet, och ändå
vill utskottet inte vara med, av skäl som
jag, som sagt, inte förstår.

Herr talman, jag ber att med dessa ord
få yrka bifall till reservationen.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Varför stannar de gifta sjuksköterskorna
hemma, frågar herr Lundström. Om
man tar del av rapporten från arbetsmarknadsstyrelsens
prognosinstitut, det
häfte som utkom i juni, får man en del
intressanta uppgifter. Inom det institutet
försiggår för övrigt den långsiktiga planering
som herr Lundström efterlyste
här allra sist.

Detta lilla häfte är en intressant läsning.
Man får veta, att sjuksköterskor
gifter sig mindre än andra kvinnor, vilket
kanske är i motsats mot vad man tidigare
trodde. Av hundra sjuksköterskor
i åldern 22—24 år gifter sig bara 38, medan
medeltalet för kvinnorna i allmänhet
är 53. Den tendensen står sig i alla
åldersgrupper.

Vill man veta vilka kvinnor som är
verkligt attraktiva på männen, får man

veta att det är barnträdgårdslärarinnor
och småskollärarinnor.

Vidare brukade man säga, att de gifta
sjuksköterskorna stannar hemma i större
utsträckning än vad andra yrkesarbetande
kvinnor gör, men så är det inte;
det är alldeles tvärtom. De gifta sjuksköterskorna
deltar i sitt yrkesarbete mera
än vad andra gifta kvinnor med motsvarande
utbildning gör.

Jag skall, herr talman, till slut be att
få vara litet generös och säga, att motionären
faktiskt fått sina önskemål tillgodosedda
genom att så många aktioner
satts i gång sedan motionen väcktes. Vi
har från utskottets sida ingalunda velat
dämpa kritiken, men man måste ändå
böja sig för den mängd av åtgärder som
nu är på gång och den forcerade verksamhet
på detta område som man har
kunnat konstatera.

Fröken NORDSTRÖM (fp) kort genmäle: Hem

talman! Om herr Sjölin kritiserar
vårt krav på expertgrupper, måste det
innebära en kritik av inrikesministerns
åtgärd att tillsätta den expertgrupp, som
han tillsatte i går. Eller är det så att
quod licet Jovi, non licet bovi — vad
som är tillåtet för guden Jupiter är inte
tillåtet för oxen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Lundström försökte
med anledning av herr Sörlins anförande
tala om för honom, att alla i den här
församlingen sysslar med offentlig verksamhet
och därför väl känner till dessa
frågor. När man emellertid läser denna
motion, får man det intrycket att de som
har författat den — och herr Lundström
är ju huvudmotionär i den här kammaren
— inte har satt sig in i alla de åtgärder
som redan vidtagits i detta sammanhang
och som också redovisas i utskottets
utlåtande. Men herr Lundström
är ju sedan ganska klart framme vid att
motionen redan hunnit bli föråldrad innan
den behandlats.

Nr 33

Onsdagen den 28 november 1962

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, in. in.

När man lyssnar till herr Lundströms
tal om de gifta kvinnornas yrkesintensitet,
får man ganska snart klart för sig —
och det har väl vi som sysslat med dessa
frågor haft ganska klart för oss förut •—
att det inte är någon skillnad i det fallet
mellan våra sjuksköterskor och kvinnlig
personal inom andra yrken. Det är för
dem alla precis samma förhållande.

Han frågar också vad det beror på att
sjuksköterskorna inte vill fortsätta sitt
arbete: Varför lyckas man inte i de fall
där man har försökt ordna barndaghem?
Ja, det beror helt enkelt, såsom också
framgår av senaste numret av Svensk
sjukskötersketidning, på att det inte är en
fråga om löneförmåner, utan på att arbetstiden
inom sjukvården icke är sådan
att gifta sjuksköterskor kan fortsätta inom
yrket så länge barnen är små. Därför
är en av de allra viktigaste uppgifter
vi har att se till att de sjuksköterskorna
får möjlighet att så snart tillfälle ges återgå
till yrket, och det försöker huvudmännen
ordna genom reaktiveringslcurser av
olika slag. Försök med barndaghem har
inte slagit väl ut.

Jag skulle också vilja säga till herr
Ringaby i detta sammanhang, att jag inte
alls tror att skattefrågor spelar någon
roll här. Sjuksköterskeföreningen har
också klart deklarerat, att det inte närmast
är lönerna och skatten, utan arbetstiden
det beror på.

Vi bör göra klart för oss att sjukvårdshuvudmännens
personallöner har ökat
med omkring 20 procent sedan denna
motion skrevs. Av landstingens utgifter
för sjukvården avser ca 75 procent löner.

I ett så litet landstingsområde som det
jag representerar steg lönerna i ett enda
svep med 8 miljoner kronor. Jag tror
ändå inte att den mycket kraftiga ökningen
kommer att medföra att tillströmningen
till sjuksköterskeyrket blir så
mycket större.

Vi måste se till att arbetstiden blir
bättre. Man har försökt på olika håll att
ordna en förnuftigare arbetstid, och man
har prövat s. k. treskift och på alla andra
sätt sökt få till stånd bättre förhållanden
i detta avseende, men man möter
många gånger mycket starkt motstånd

från personalen, och frågan är inte så
lätt att lösa som många tror.

När jag lyssnade till fröken Nordström
fick jag ett intryck av att hon kanske
hade valt att uppträda inför fel forum —
jag tror det hade varit bättre om fröken
Nordström hade framfört en del av de
här synpunkterna såsom ledamot av
Stockholms stadsfullmäktige. Hon talade
bland annat om en stackare som inte
kunde bli röntgenfotograferad på ett allmänt
sjukhus och måste betala 5 000 kronor
på ett privatsjukhus för den saken.
Jag har tidigare haft tillfälle att berätta
i denna kammare, att det kan bli på det
sättet därför att Stockholms stad icke har
gjort som övriga sjukvårdshuvudmän i
landet, nämligen ordnat med en evalvering
av läkarnas ersättningar — det är
därför man nu kan få betala så stora
kostnader på privata sjukhus. Vi har haft
tråkiga exempel på att patienter remitterats
från andra län till allmänna sjukhus
i Stockholm, men vederbörande läkare,
som också varit läkare på ett privat
sjukhus, har sagt: »Här har vi inte tid
att ta emot er förrän om några månader,
men om ni lägger in er på ett privat
sjukhus, så skall ni omedelbart få bli behandlad.
»

Det finns alltså anledning för fröken
Nordström att se på det problemet också
såsom ledamot av Stockholms stadsfullmäktige.

På samma sätt tror jag att fröken
Nordström, när hon har bedömt sjukvårdsfrågor,
i allt för hög grad har sett
på förhållandena här i landets huvudstad.
Jag kan försäkra att vi inte har riktigt
samma besvärliga problem ute i landet
som man kan ha här i kungl. huvudstaden,
även om också vi kan ha det besvärligt.

Om man undersöker hur sjuksköterskeutbildningen
i landet hittills varit
ordnad, så visar det sig att de olika
landstingen Sverige runt har utbildat ett
stort antal sjuksköterskor, som sedan har
emigrerat till Stockholm. Där har man
inte ansett sig behöva lägga ner något
större arbete och någon större kostnad
på att utbilda sjuksköterskor, eftersom
man fått dem så att säga gratis från

Onsdagen den 28 november 1962 Nr 33 29

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. m.

landsorten. Det finns skäl att se till att
även Stockholms stad bidrar med en
kraftigt utökad sjuksköterskeutbildning.

Fröken Nordström menar att utskottet
har viftat bort frågan om expertgruppen.
Det har utskottet ingalunda gjort.
Utskottet har klart och tydligt sagt ifrån,
att det pågår utredningar av olika slag.
Det har tillsatts expertgrupper, och ingen
vill väl bestrida att den nuvarande inrikesministern
har lagt ned en oerhört
stor möda på att förbättra förhållandena
icke bara inom den psykiatriska vården,
utan även inom sjukvården i övrigt.
Den expertgrupp som motionärerna har
efterlyst tillsattes redan föregående år
med expeditionschefen i inrikesdepartementet,
Lennart Rydback, som ordförande,
och den har kommit med en hel del
uppslag. På samma sätt har Landstingsförbundet,
såsom herr Sörlin upplyste
om, tillsatt speciella experter som sysslar
med de här frågorna.

När inrikesministern bytt ut den första
expertgruppen mot en ny, utvidgad expertgrupp,
är det alltså inte någonting
som har skett bara med anledning av att
den här frågan har tagits upp motionsvägen.
På alla områden inom vår sjukvård
arbetar man intensivt med att söka
lösa de här problemen. Varje landsting
och varje huvudman över huvud taget
som sysslar med sjukvård och socialvård
ägnar ett oerhört stort arbete åt att försöka
lösa dessa mycket svåra problem.
Det är klart att alla frågor inte har kunnat
lösas, utan mycket återstår att göra,
men det saknas inte intresse och vilja att
klara uppgifterna. Jag tror man kan vara
lugn för att de som har ansvaret för sjukvården
kommer att göra allt som är möjligt
att göra.

Fröken NORDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Låt mig säga herr Söderberg,
att jag inte har försummat ett enda
tillfälle att kritisera Stockholms sjukvård.
Jag går nästan som en följetong i
Stockholms stadsfullmäktige i sjukvårdsfrågor.
Jag hade nyligen en interpellationsdebatt
med sjukvårdsborgarrådet,

där jag med siffror, som jag just hade
fått från Västmanlands läns landstings
kansli, visade hur vi i Stockholm stjäl
sjuksköterskor från de omkringliggande
länen. Nu får vi dessbättre en ny sjuksköterskeskola
här i Stockholm.

Stockholms sjukvård är inte bra. Jag
vet att ni inte har det riktigt lika eländigt
i alla landstingsområden. Men de
stängda avdelningarnas problem är ju inte
enbart ett stockholmsproblem, utan
det drabbar hart när hela landet.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast genmäla,
att de stängda avdelningarnas problem i
allra högsta grad har överbetonats i debatten,
inte bara här i riksdagen utan
framför allt i tidningspressen.

Det ligger ju i grund och botten så till,
att vi sommartid måste stänga vissa sjukvårdsavdelningar
för att bereda personalen
den semester som de anställda är berättigade
till. Förhållandena kan naturligtvis
vara något olika i t. ex. mitt hemlän
och herr Nestrups län. Om Västerås
och omkringliggande nejd under juli månad
på grund av industrisemestrarna är
nästan öde och tomt på befolkning, vore
det väl ganska oklokt att under den tiden
ha samtliga avdelningar på sjukhusen
öppna, ty man har ju då helt enkelt
inte tillräckligt med patienter att ta in. Vi
har gjort vissa undersökningar för att
klarlägga hur det i själva verket ligger
till. Vi har sammanlagt ca 600 vårdplatser.
Därav stängs under sommaren hälften
av avdelningarna, så att vi bara har
ungefär 300 vårdplatser till förfogande.
Under normala förhållanden räknar man
med en 80-procentig beläggning på sjukhusen
— man kan ju aldrig komma upp
till en beläggning av 100 procent. Det
har vid våra undersökningar visat sig
att sommartid, då vi således inte haft
mer än 300 vårdplatser tillgängliga, har
beläggningen på sjukhusen heller inte
varit mer än 80 procent. Det innebär alltså
att vi inte haft någon brist på vårdplatser
under den tid som vi på grund
av semestrar och annat måste stänga vissa
avdelningar.

Nr 33

Onsdagen den 28 november 1962

Om åtgärder mot personalbristen inom sjukvården, m. m.

Förhållandena kan naturligtvis vara
annorlunda i Hallands län. Befolkningen
i Halmstad fördubblas ju under semestertiden.
Där har man emellertid i regel
inte några svårigheter att få personal
till sjukhusen, ty både sjuksköterskor
och annan sjukvårdspersonal vill gärna
vistas nere på dessa semesterorter under
den tiden av året.

Jag tror därför, herr talman, att vi
måste se problemet med de stängda avdelningarna
i dess rätta belysning. Därmed
vill jag dock inte ha sagt, att vi naturligtvis
ändå i vissa avseenden inte har
stora problem genom att vi måste stänga
sjukvårdsavdelningar och inte kan öppna
nya vårdavdelningar därför att viss
personal saknas. Framför allt gäller det
viss personal som operations-, röntgenoeh
laboratoriepersonal.

Problemen finns där, men sommartid
gör man ibland detta problem med de
stängda avdelningarna, inte minst från
tidningspressens sida, större än vad det
i själva verket är.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det sägs att man med statistik
kan bevisa allt. Om herr Ringaby
med sina statistiska uppgifter rörande
sjuksköterskornas giftermålsfrekvens ville
försöka bevisa att sjuksköterskorna är
personligen mindre attraktiva än förskollärarinnor
och barnträdgårdslärarinnor,
tror jag att han far fullständigt
vilse.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få understryka, att medicinalstyrelsen ju
anser att en hel del bör göras utöver vad
som redan har gjorts och att det är av
stor vikt att en samordning kommer till
stånd av utredningsarbetet. Det är just
vad vi har föreslagit i vår motion. Om
herr Söderberg därför anser, att motionärerna
inte har satt sig in i de redan
vidtagna åtgärderna, gäljer den kritiken,
herr Söderberg, även medicinalstyrelsen.
När herr Söderberg anser, att medicinalstyrelsen
inte har satt sig in i de åtgärder,
som har vidtagits för att förbättra
förhållandena på sjukvårdens område,

måste jag verkligen säga att hans kritik,
såvitt jag förstår, skjuter över målet.

Talesmännen för utskottsmajoriteten
tycker att man redan vet allt som är behövligt
att veta om skälen till den låga
yrkesintensiteten hos yrkesutbildade gifta
kvinnor. Herr Ringaby hänvisade till
prognosinstitutets rapport. Jag känner
väl till den. Erfarenheterna visar dock,
som jag påpekade redan i mitt förra anförande,
att det finns skäl anta att man
bara vet en del men tror en del. Här är
det fråga om en så betydelsefull arbetskraftsreserv,
att jag anser att man inte
kan nöja sig med att bara tro en del, utan
man bör genom eu sociologisk undersökning
försöka komma till rätta ytterligare
med dessa problem.

Vi kan ju i dag läsa i tidningarna, att
regeringen har tillsatt en kommitté, vars
arbete kommer att omfatta även vissa
av de problem som vi har tagit upp i vår
motion. Det är väl då också mycket möjligt,
att innan nästa folkpartimotion i
denna fråga avslås, så kommer regeringen
även att ha tillsatt den sociologiska
undersökning, som jag anser att man inte
gärna kan komma ifrån. Även på det
sättet fyller ju, herr talman, motionerandet
här i riksdagen vissa viktiga uppgifter.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Lundström, att kungl. medicinalstvrelsen
kanske för hans del inte är så
mycket att hålla i handen när det gäller
sjuksköterskeutbildningen. Som alla vet
— och som även herr Lundström borde
ha känt till om han nu är så väl intitierad
i dessa frågor — har dagens svåra
situation när det gäller tillgången på
sjuksköterskor uppstått bl. a. just på
grund av de felprognoser kungl. medicinalstyrelsen
gjort om behovet av sjuksköterskeutbildning
i vårt land. Styrelsen
har nämligen tidigare förklarat att
utbildningen av sjuksköterskor var tillräcklig
och att man icke fick bygga ut
våra sjuksköterskeskolor ytterligare. Det
var en fullständig felbedömning, herr
Lundström, som vi naturligtvis beklagar.

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 33

Ingen vill hänga kungl. medicinalstyrelsen
för det, men detta visar ändå att
även om kungl. medicinalstyrelsen har
sagt en sak så är det inte absolut säkert
att man kan rätta sig därefter.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har ju i stor utsträckning
talat inte om utbildningen utan om
varför utbildad arbetskraft icke går in i
arbetet mer än som sker och varför denna
arbetskraft är tveksam även då det
gäller tjänstgöring med ordnade barndaghem,
deltidstjänster o. s. v. Det är
den sidan av problemet jag fäst största
vikten vid, och där inverkar sådana faktorer
som löner, skatter och ytterligare
några omständigheter som man känner
till; men dessutom torde vissa nu inte
kända faktorer vara av betydelse. Beträffande
dessa är det nödvändigt att vi
får ökad klarhet. Därvidlag tror jag, såsom
jag förut sagt, att det finns all anledning
att fortsätta undersökningarna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nestrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Ang. landsbygdens avfolkning

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nestrup begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 38.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. landsbygdens avfolkning

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 52, i anledning
av väckta motioner angående landsbygdens
avfolkning och angående vissa
landsbygdsproblem.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande, av utskottet till
samtidig behandling upptagna motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 196,
av herr Widén, och II: 243, av herr Jönsson
i Ingemarsgården, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening måtte framföra,

att avfolkningsproblemen i vissa landsdelar
och kommuner vore av den natur
och av den räckvidd, att de tarvade
största uppmärksamhet,

att Kungl. Maj:t därför i utredningar,
som hade samband med avfolkningens
följder, måtte fästa uppmärksamhet vid
att vid utredningen skulle beaktas de
problem, som avfolkningen medförde,

att 1958 års skatteutjämningskommitté
måtte få uppdrag att särskilt undersöka
följderna av det vikande befolkningsunderlaget
i vissa kommuner och framlägga
de förslag, som kunde anses påkallade
för att skattebördan i dessa kommuner

Nr 33

Onsdagen den 28 november 1962

Ang. landsbygdens avfolkning

icke ytterligare skulle påskynda avfolkningen;
samt

2) motionen 1:500, av herr Torsten
Andersson in. fl., i vilken motion föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
de i motionen berörda problemställningarna
måtte bliva föremål för utredning
och att förslag måtte framläggas för
riksdagen i enlighet med motionens syfte.
1 denna motion hade upptagits vissa
frågor, som särskilt berörde jordbrukets
problem i samband med avfolkningen i
vissa kommuner.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
hemställt, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna I:
196 och 11:243 samt motionen 1:500 i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Utskottet hade i likhet med motionärerna
ansett, att de problem, som ägde
samband med tendenserna till avfolkning
av vissa områden i vårt land, hade
en vidsträckt och allvarlig innebörd.
Enligt utskottets mening kunde man
emellertid mot bakgrunden av det praktiska
arbete, som nu bedreves, och en
omfattande utredningsverksamhet knappast
räkna med att motionernas syfte
skulle vara betjänt av att ytterligare utredningar
tillsattes. Utskottet hade emellertid
funnit det angeläget, att de resultat,
som framkomme genom utredningsarbetet
och genom erfarenheterna i den
praktiska verksamheten, så snart ske
kunde skulle leda till åtgärder.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har nedlagt ett betydande arbete
på behandlingen av denna motion och
i sitt utlåtande så småningom kommit
fram till en hemställan om att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t giver till känna
hur allvarligt utskottet ser på den fråga
som brukar kallas landsbygdens avfolkning.

Det rör sig om ett mycket komplicerat
problem som kan ses från många aspek -

ter. Motionärerna representerar Jämtlands
län, och bakgrunden till vår motion
är att länet under 1950-talet förlorade
ungefär 11 000 människor och att
avtappningen föregående år fortsatte och
nådde upp till siffran 2 200; det finns
också tecken som tyder på att denna process
kommer att fortsätta.

Orsakerna till landsbygdens avfolkning
har ju debatterats ofta och omsorgsfullt,
särskilt i år, och är väl kända för
kammarens ledamöter. Särskilt arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller dock med
skärpa att rationaliseringen inom jordbruket
och skogsbruket leder till minskat
behov av arbetskraft och ett vikande antal
självständiga brukningsdelar.

Nu är avfolkningen, i vårt län liksom i
andra län, aldrig likformig. Den synes
mest drabba kommuner som ligger perifert
och som har starka inslag av jordoch
skogsbruk. Fortsätter avfolkningen
blir läget för dessa kommuner verkligt
besvärligt. Möjligheterna till sysselsättning
försämras, valet av yrke blir alltmera
ensidigt och starkt begränsat. Skatteunderlaget
minskar och skattesatsen
stiger. Vi får över huvud taget en försämrad
kommunal service. Svårigheterna
blir undan för undan större när det
gäller att åstadkomma ett något så när
godtagbart skolväsen. Vi får en betänklig
skevhet i åldersfördelningen med ett
mycket stort antal åldringar, och mot
den bakgrunden blir det väl svårare att
vara optimist inför utvecklingen och att
se en ljusnande framtid. Inför dessa perspektiv
flyr ungdomen, och i längden
kan väl inte dessa kommuners så att säga
ödesbestämda utveckling få fortsätta
utan några ingripanden och hänsynstaganden.

Utskottet förutsätter att 1958 års skatteutjämningskommitté
har sin uppmärksamhet
riktad just på dessa ting. Häri
kan man väl oreserverat instämma, och
det är väl inte alldeles otroligt att även
andra åtgärder måste till för att inte situationen
skall bli alltför betungande för
just dessa kommuner. Vi rör oss här i
stor utsträckning med förhållanden över
vilka kommunerna inte kan råda.

Det är lätt att säga, som man ibland

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 33

brukar göra, att de väl själva skall kunna
ta initiativ och söka bromsa denna
utveckling. Nu är väl en pånyttfödelse av
de gamla näringsfången inte att räkna
med, och inte heller kan man väl räkna
med — vilket också lär vara en huvudpunkt
i resonemanget — att alla dessa
kommuner kan bli industrialiserade. Vi
kan inte räkna med att en industrialiseringsprocess
skall söka sig till varje kommun
i detta land.

Huvudfrågan, som man särskilt har resonerat
om under innevarande år, när
det gäller industrien och lokaliseringsproblemen
är alltså huruvida industriens
behov av arbetskraft skall tillgodoses genom
att arbetskraft flyttas från de industrifattiga
områdena eller om det finns
möjligheter att förlägga en industri till
dessa områden, vilken tar i anspråk där
befintlig arbetskraft. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i princip ingenting emot
att den sistnämnda utvägen används.

Om vi tar Jämtlands län som exempel,
är det ju i hög grad ett industrifattigt
län. Därest det nu är sant att befolkningen
i jordbruks- och skogsbruksområdena
tvingas gå över till andra näringar
och att det är fåfängt i längden
att söka hindra denna övergång, men
möjligen att lindra den med omskolning
och övriga åtgärder, måste dock frågan
ställas, om denna arbetskraft alltid skall
behöva flyttas så långa vägar.

När det gäller att reda upp dessa förhållanden
och att få till stånd en lokalisering,
som är geografiskt mera jämn,
finns det väl ingen kungsväg, och det är
farligt att hänge sig åt ett rent önsketänkande.
En del faktorer kanske man
dock kan uppmärksamma i sammanhanget.
Statens egen lokaliseringspolitik
i fråga om förläggning av allmänna institutioner,
skilda slag av utbildningsanstalter
etc. spelar en inte oväsentlig roll.
Det rör sig här om städers och orters
centralitet; ordet då taget efter de sakkunnigas
innebörd. Ortens förmåga att
tjäna skilda intressen och skilda intressenter
är av reell betydelse, och därvidlag
är en mångsidighet mycket önskvärd.

Här ligger nu ett förslag inom kommu -

Ang. landsbygdens avfolkning
nikationsdepartementet om en rationalisering
av vägförvaltningarna med en
åtföljande centralisering till avsevärt
större vägförvaltningsdistrikt. Utan att
ingå på detta förslags fördelar och nackdelar
må här endast sägas, att den förflyttning
som enligt detta förslag skulle
kunna tänkas äga rum — nämligen förflyttning
av vägförvaltningen från Jämtlands
enda stad — har bedömts bli ytterligare
en negativ faktor i utvecklingen.
Vi kanske alla kan förstå de uppbragta
rösterna inom länet från dem som följer
med i utvecklingsförloppet vid meddelandet
om detta flyttningsförslag: Även
detta! Är det inte nog vad som hittills
skett?

Man har på arbetsmarknadshåll sagt,
som nämnts, att alla kommuner inte kan
bli industrikommuner, utan att vi väl får
nöja oss med att i största möjliga utsträckning
söka skapa tätorter och i dessa
få till stånd den nödvändiga centraliteten,
orter med förmåga att vara serviceplatser
med ett något så när differentierat
näringsliv. Det var ju en av huvudtankarna
i kommunindelningssakkunnigas
förslag att genom större kommunala
enheter få till stånd centralorter.
Alltjämt äger denna tanke giltighet,
och en kommunindelning som bygger
på den lär väl så småningom arbeta sig
fram genom utvecklingens egen tyngd
med anpassning till tidens krav.

Serviceverksamheten i all ära, men i
längden är nog enbart sådan otillräcklig.
Den rent produktiva verksamheten
måste eftersträvas. Och utan att ingå på
företagarföreningarnas verksamhetsform
måste jag säga, att dessa föreningar har
en mycket gagnerik uppgift. Den översyn
av företagarföreningarnas organisation
och arbetsformer, som handelsministern
nyligen ställde i utsikt för att ge
föreningarna resurser till en effektiv insats,
är att hälsa med tillfredsställelse.
Vi hoppas att denna översyn skall lämna
utredningsresultat redan i en mycket
nära framtid.

Även en liten industrianläggning kräver
kapital för sin start. Större eller
mindre investeringar är alltid ofrånkomliga.
Lika ofrånkomligt är att före -

Nr 33

Onsdagen den 28 november 1962

Ang. landsbygdens avfolkning

tagen måste drivas efter de ekonomiska
lagarna för att i längden kunna bestå
på naturlig basis. Vi kommer väl inte
ifrån dessa fundament, när vi syftar till
en spridning och fördelning av industriföretag.
Men kanske kan i alla fall
denna spridning inte ske utan att man
sätter dessa lagar ur spel. Vissa av våra
industrier har upprättat mindre eller
större fabriksenheter för tillverkning av
delar och dylikt på olika platser, varvid
syftet har varit att åstadkomma en reell
spridning. Efter vad som förmäles har
detta kunnat ske enligt godtagbara kalkyler
och med godtagbara ekonomiska
utslag. Kan en sådan medveten spridning
mana till efterföljd, vore det ytterst
tacknämligt och i alla avseenden något
eftersträvansvärt.

Men, som redan är sagt, det torde inte
finnas någon kungsväg att beträda
för att åstadkomma en allmänt accepterad
lösning av de problem som folkomflyttningen
för med sig, och de i motionen
framförda yrkandena ger inte heller
denna lösning — det skall villigt erkännas.
Men nog måste väl debatten i
denna sak fortsätta och alla förslag prövas,
nya initiativ tas och alla goda krafter
samverka för att nå det möjliga. En
fortsatt uttunning av stora områden av
landet har sina allvarliga och påtagliga
risker. Samhällsplaneringen både i stort
och smått lider av osäkerheten inför
framtiden. Vi måste väl också se det som
någonting betänkligt att utvecklingen leder
till en viss misströstan, en viss pessimism,
inför ständigt stegrade svårigheter.

Ja, herr talman, även om utskottets
hemställan i anledning av motionerna
inskränker sig till en skrivelse till Kungl.
Maj:t för att ge till känna vad utskottet
anfört, så är dock utlåtandet så utförligt
och så positivt, att jag kan yrka bifall
till utskottets yrkande.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
föregående talare här sagt, men jag vill
ändå yttra mig i korta ordalag med anledning
av länsutredningens förslag.

Enligt gjorda befolkningsprognoser
kommer folkmängden i Jämtlands län att
minska med cirka 15 000 personer fram
till år 1975. Åldersfördelningen i jämförelse
med riksgenomsnittet visar enligt
samma prognoser att de produktiva åldrarna
15—40 år blir underrepresenterade,
medan gruppen över 65 år blir betydligt
överrepresenterad.

Orsakerna till befolkningsminskningen
är att söka i den fortgående rationaliseringen
och mekaniseringen och i bristen
på lämpliga arbetstillfällen.

Gruppen anställda inom industri och
gruvbrytning hade under åren 1950—
1960 ökat med endast 0,1 procent i länet
mot 16,1 procent för hela riket. Inom
industri och hantverk, om man borttar
byggnadsverksamheten, är 14,7 procent
sysselsatta inom länet, för hela riket
36 °/o. Jag vill särskilt understryka att
medelinkomsten inom länet år 1960 var
2 223 kronor per invånare. Riksgenomsnittet
var samma år 3 532 kronor per
invånare. Antalet skattekronor per invånare
är för länets landsbygd 30,01 mot
för rikets landsbygd 35,57 samt för Östersunds
stad 49,56 mot för rikets städer
58,97.

Jag har velat tala om de här siffrorna
för att ge en liten bild av förhållandena
i länet. Skatteunderlaget är svagt, särskilt
i jordbruks- och skogskommunerna;
de skogskommuner där skogsbolagen
är dominerande har dock något större
skatteunderlag. Av det statliga skattelindringsbidraget
gick 1,5 procent till
kommuner inom länet år 1958. År 1962
gick 14,8 procent av dessa bidrag till länet.

Skall vi fortsätta med bidrag från staten
på detta sätt eller skall vi försöka
ändra på detta och försöka skapa andra
förutsättningar?

Inom länsutredningen har speciella
arbetsgrupper närmare granskat skogen,
jordbruket och turismen, varvid särskilda
delbetänkanden avgivits. Skogsutredningen
har kommit fram till att en kraftig
utbyggnad av länets skogsbilvägnät
behövs samt att förutsättningar bör finnas
för en halvkemisk fabrik i Storsjöbygden.
Jordbruksutredningen har med

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 33

lönsamheten som riktpunkt diskuterat
produktionsinriktningen för länets jordbruk,
och turismens framtida förutsättningar
har granskats. Beträffande malmtillgången
har länsutredningen haft kontakter
med SGU, som bedriver undersökningar
vid Frostviken. Även andra
industrier har kontaktats. Inom länet
råder god tillgång på arbetskraft och
även god tillgång på industrilokaler och
industritomter. En nackdel är kanske att
länets kommuner i regel ligger i högsta
dyrortsgrupp, därigenom blir arbetskostnaderna
relativt höga.

Vad jag egentligen här skulle vilja
trycka på är ett särskilt bekymmer framför
allt för skogsarbetarna. Vi vet ju att
det nu pågår en omfattande arrondering
och även rationalisering inom skogsbruket
och att utvecklingen går ganska fort.
Jag tänker på att när denna arrondering
och rationalisering liar börjat genomföras
kommer man att stöta på svårigheter.
Kanske kommer 30—40 procent av
skogsarbetarna att bortrationaliseras?
Det är inget ont sagt om detta, utan det
är ett steg i rätt riktning att man rationaliserar,
men man hyser naturligtvis
bekymmer om möjligheterna att placera
dessa arbetare. Framför allt tror jag att
eu rationalisering kommer att drabba de
högre åldrarna såsom 50—55 år och
uppåt.

Jag anser att man här bör söka finna
en utväg för att hjälpa dem. Kommunerna
kan givetvis ikläda sig beredskapsarbeten
in. m. för att sysselsätta arbetskraftsöverskottet,
men vi anser inom länet
— och kanske inom hela Norrland
—- att staten här bör ytterligare träda
emellan. Detta är ingen kritik, utan
tvärtom.

Vi vet vad som skedde i Nordnorge.
Där har man ökat kapitalet och utbyggnaden
av industrier. I Sverige kanske
man har gjort tvärtom för närvarande:
man har flyttat industrier till tätorter
söderut.

Vad som här är det riktiga kan inte
jag bedöma, men det får väl framtiden
utvisa. Jag frågar dock än en gång: Kan
man inte vrida utvecklingen i annan
riktning och även se till Norrland när

Ang. landsbygdens avfolkning
det gäller lokaliseringen av vissa industrier? Vi

vet också att den norska staten hade
satsat särskilt mycket pengar för att
få industrier i Nordnorge. Det första beloppet
var på 180 miljoner kronor. Det
har visat sig att detta har givit gott resultat.
Man har haft ett program, som nu
har fungerat i tio år, och det sägs att sysselsättningen
har ökat och att medelinkomsten
har stigit. Man har där gjort så,
att man inriktat sig på stora, kapitalkrävande
industrier. Man har inte plottrat
bort pengarna på småindustrier, utan
man har i stället satsat dem på ordentliga
industrier, som skulle kunna ge full
sysselsättning.

Jag hoppas att vi också i Norrland
kunde få den tingens ordning, att pengar
satsades på de industrier som verkligen
kunde ge ordentlig valuta. Jag tror inte
man kan fortsätta med att bara ge statsbidrag.
Om så sker kanske det blir kommunerna
som får bära den tyngsta bördan.

Jag har inte något yrkande, herr talman!
Jag har bara velat komma med en
del propåer och tala om en del bekymmer,
som vi har i de bygder jag är ifrån,
nämligen Jämtland och Härjedalen.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag trodde inte att det
skulle bli någon debatt i detta ärende,
eftersom utskottet har varit mycket vänligt
mot motionärerna. Jag ber för min
del att få uttrycka min tillfredsställelse
över det utlåtande som utskottet har avgivit,
nämligen att utskottet skall låta
Kungl. Maj:t veta vilken uppfattning utskottet
har på denna punkt. Man får då
bara hoppas, att Kungl. Maj :t måtte läsa
vad utskottet har skrivit!

Efter allt det positiva som här har uttalats
kan jag inte komma ifrån att det
känns värmande under den obefintliga
västen att höra så mycket positivt även
när det gäller rationaliseringsverksamheten
— inte minst skönt för den, som
dels sysslat med den länge och dels då
och då har utsatts för ordentliga över -

Nr 33

Onsdagen den 28 november 1962

Ang. landsbygdens avfolkning

sköljningar av dem som har en annan
uppfattning.

Jag hade tillfälle att i förra veckan
möta en prominent partivän till herr
Wikner, som hade en mening som betydligt
avvek från herr Wikners. Kanske är
sådant beroende på var man bär råkat få
sina bopålar här i landet, men jag tycker
i alla fall att herr Wikner vid något
tillfälle skulle ta honom i enrum och tala
med honom, så kanske han kunde
komma till en annan och bättre uppfattning.
Det var på det sättet — för att nu
ta ett konkret exempel — att han för sin
del frågade ungefär som så: Vad hade
min son på galejan att göra? Det var
Valdemarsvik som avsågs. Fallet Valdemarsvik
är väl känt för kammarens alla
ledamöter, och jag behöver inte gå närmare
in på det. Han menade, att i en sådan
situation verkar ett obevekligt öde,
som man inte kan korrigera. De människor
som bor där skulle ha sökt sig någon
annanstans, när det företag som
fanns inte kunde fylla uppgiften att tjäna
som underlag för sysselsättningen på
orten.

Det är klart, att man blir litet bekymrad
över att höra sådant. Det har betygats
från många håll, att detta problem
är dagens och morgondagens verkligt
stora samhällsproblem. Därför är det naturligtvis
glädjande för mig, när det, som
nyss här skedde, anförts positiva synpunkter
från det parti som representerar
regeringsunderlaget.

Till detta kan också läggas, att vi nu
faktiskt har kommit så pass långt, att
det sker en viss omlokalisering av sysselsättningen
rent spontant även med
hänsynstagande till de synpunkter, som
man alltid anför, nämligen lönsamheten
och de företagsekonomiska synpunkterna.
Det har blivit så att arbetskraftsproblemet
till syvende og sidst har kommit
att övertyga företagarna om att de måste
flytta på sig för att möta arbetskraften,
d. v. s. söka upp den där den finns.

Sedan var det ett par saker i herr Wikners
anförande, som jag skulle vilja stanna
vid. Han talade om skatteunderlaget
och skattetillgångarnas betydelse. Jag
vill gärna gripa tillfället i flykten och

säga, att just förmågan att bära skatt är
avgörande på denna punkt. För mig är
det nämligen alldeles klart att man, när
man går att angripa lokaliseringsspörsmålet
över huvud taget, måste angripa
skatteproblemet i grunden. Denna fråga
prövas nu av en utredning, och från centerpartiet
har anvisats en väg som jag
tror skulle vara framkomlig och riktig i
detta sammanhang: man för upp alla
kommuner till en viss ekonomisk nivå,
från vilken de skulle kunna operera med
sina egna tillgångar och uppbygga sin
verksamhet efter eget skön.

Man har vid tidigare tillfällen åberopat
fallet Valdemarsvik. Där har det visat
sig, att företagarna får ersätta de anställda
arbetarna för en del av den ökning
av skattebördan, som uppkommit på
grund av flyttningen till en ort med högre
utdebitering.

En skatteutjämning skulle vara någonting
avgörande när det gäller diskussionen
om lokaliseringen, därför att då
skulle man plocka bort ett handikapp
som de flesta kommuner har, naturligtvis
inte minst norrlandskommunerna,
ett handikapp som i detta sammanhang
synes mig hart när oöverkomligt. Skulle
man kunna åstadkomma denna skatteutjämning,
så skulle det innebära, att de
människor som bor i kommunerna skulle
bli föremål för den kommunala omvårdnad
och trivselskapande verksamhet som
är nödvändig och som dagens medborgare
har rätt att kräva av samhället.

Herr Wikner nämnde en annan sak,
som jag skulle vilja göra några invändninger
emot. Han sade, att man i ett visst
sammanhang inte har »plottrat bort sig
på småindustrier», utan skapat stora, rejäla
företag.

Jag har den bestämda uppfattningen,
att vi inte löser frågan om den roll sysselsättningen
skall spela för att hålla kvar
befolkningen på olika orter, om vi säger
tack och adjö till småindustrien. Det
är i vissa kretsar högst opportunt att
säga, att man har »plottrat bort sig» i lokaliseringsverksamheten.
Den mest prominente
företrädaren för lokaliseringsarbetet,
ordföranden i lokaliseringsutredningen,
har fått namn om sig att han fö -

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 33

Om en intensifierad hemsamaritverksamhet

reträder plottrandets idé. Vi kommer
emellertid aldrig fram till en lösning av
dessa frågor, om vi inte satsar på småindustrien,
vilken måste vara det riktiga
objektet när det gäller att upprätthålla
sysselsättningen. Stora företag i all ära,
men förekomsten av sådana kan medföra
konsekvenser som man inte väntat. Det
kan bli en koncentration av befolkningen
och en uppsugning av människorna
från vissa trakter, som man inte kan anse
vara önskvärd om man skall arbeta
för lokalisering ur befolkningssynpunkt.

Vi har all anledning att satsa hårt på
de små företagen, därför att de tillsammans
svarar för en mycket betydande —
för att inte säga avgörande — del av våra
sysselsättningsresurser. På den punkten
emotser vi med stort intresse den utredning
som skall utföras beträffande företagareföreningarnas
roll i fortsättningen
och deras resurser och möjligheter att
verka för att stödja just denna företagsamhet,
som jag och många med mig anser
ha en sådan avgörande betydelse för
möjligheten att hålla befolkningen kvar
ute i bygderna.

Jag är således alldeles övertygad om
att man gör lokaliseringsidén en mycket
stor otjänst, om man försöker rensa
bort småföretagsamheten.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Herr Andersson har faktiskt
missförstått vad jag sade om storindustrien.
När jag talade om hur man i
Norge satsade på storindustrien, var det
ingen rekommendation från min sida.
Men jag menar samtidigt, att om man
skall försöka göra någonting, som verkligen
ökar sysselsättningen, skall man
faktiskt satsa på större industrier. Jag
har inte nämnt ett ord om att jag är emot
småindustrien. Tvärtom anser jag att
man naturligtvis måste bibehålla den i
samma utsträckning som hittills.

Sedan, herr Andersson, vill jag gärna
ha reda på vem den där mannen var. Jag
har varit här så kort tid, att jag inte
känner alla.

Jag har ännu inte blivit varm i kläderna
i denna sal, men trots detta är det väl

inte förmätet om jag talar om hur jag,
som kommer från den bygden, känner
det och hur jag tycker att man skulle
kunna klara detta problem. Har jag fel
på någon punkt, är jag beredd att ändra
mig. Men alla har rätt att yttra sig i
kammaren och dra sitt strå till stacken.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vet inte om jag har
missuppfattat herr Wikner, men när han
står här och säger, att man i Norge gjort
stora företag och inte plottrat bort sig på
småindustri, så drog jag den slutsatsen,
att det var hans innersta mening att man
i Sverige inte skall plottra bort sig på
småindustrien. Jag tror inte att jag har
begått någon större synd i det sammanhanget
— det kan knappast vara fel att
uppfatta hans yttrande på det sätt jag
gjort.

Jag är glad över att herr Wikner gett
uttryck för de synpunkter som han framfört
här i dag. Jag skulle önska, att det
vore många fler i hans parti som talade
på samma sätt som han. Och privat skall
jag tala om för herr Wikner, vem den
man egentligen var som jag syftade på.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om en intensifierad hemsamaritverksamhet Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 53, i anledning
av väckta motioner om en intensifierad
hemsamaritverksamhet.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
502, av herr Bengtson m. fl., och 11:586,
av herr Hedlund m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära en skyndsam utredning
om vilka åtgärder som kunde bliva erforderliga
för en intensifierad hemsamaritverksamhet
samt en kartläggning
av det framtida behovet av hemvård åt

Nr 33

Onsdagen den 28 november 1962

Om en intensifierad hemsamaritverksamhet

åldringar i enlighet med motionernas
syfte.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
502 och II: 586 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I de motioner, som kammaren
nu går att behandla, hemställes
om skyndsam utredning om vilka åtgärder
som kan bli erforderliga för en intensifierad
hemsamaritverksamhet och
en kartläggning av det framtida behovet
av hemvård åt åldringar.

Vi motionärer konstaterar med tillfredsställelse,
att utskottet helt delar vår
mening att det är en angelägen uppgift
för kommunerna att tillse, att åldringar
om de så önskar beredes möjlighet att
bo kvar i sina hem och att även ensamstående
familjeförsörjare skall kunna erhålla
hjälp med barntillsyn.

Jag konstaterar att därmed råder enighet
om principen att vi så långt det finns
möjligheter skall försöka hjälpa de äldre
människor, som önskar stanna kvar i sina
hem. När det sedan gäller det praktiska
genomförandet av detta uppstår en
hel rad olika problem. Vi har här dragit
fram speciellt en sak, hemsamaritverksamheten.
Jag kanske skall konstatera att
vi inom den meningsriktning, som jag
företräder, sedan åtskilliga år arbetat för
denna sak och att vi vunnit en viss framgång,
i det att Kungl. Maj:t uppdragit åt
socialpolitiska kommittén att företa en
översyn och kartläggning, varigenom den
punkten i motionerna blivit tillgodosedd.

När det sedan i övrigt gäller hemsamaritverksamheten
är det svårt att bedöma
vilken utveckling den fått. Den
började 1950, och nu säges det från arbetsmarknadsstyrelsen
att utbildningen
av hemsamariter enbart under våren
1962 beräknas till 2 700 i cirka 300 kommuner,
Jag tror inte att detta resultat är
tillfredsställande på långt när, och jag
kan inte heller acceptera utskottets
skrivning, där det heter att man knappast
bör räkna med möjligheten av nå -

gon ytterligare forcering av arbetet. Det
står i viss motsättning till att arbetsmarknadsstyrelsen
i skrivelse till länsarbetsnämnderna
framhållit, att stora ansträngningar
bör göras för att ordna ytterligare
kurser samt också erbjudit sig
att bistå med utformningen av sådana
kurser. Det tyder på att arbetsmarknadsstyrelsen,
som säkerligen väl känner till
området, anser att det behövs betydligt
mer utbildning av hemsamariter än hittills.

Med hänsyn till vad som sagts i övrigt
av utskottet, att vi kanske bör avvakta
vad som sker när denna kartläggning och
denna översyn blir färdiga, och eftersom
ingen reservation är fogad till utskottets
utlåtande, skall jag nu inte på något sätt
pressa saken ytterligare, utan jag avstår,
herr talman, från att yrka bifall till motionerna.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att i kammaren redovisa, hur förvånad
jag blev när jag läste allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 53. Allmänna
beredningsutskottet har hos arbetsmarknadsstyrelsen
och hos överstyrelsen
för yrkesutbildning förhört sig om
hemhjälpen åt gamla och sjuka för att
kunna ge motionärerna och riksdagen en
bild av verksamheten. Jag skall oförbehållsamt
erkänna att arbetsmarknadsstyrelsen
med sina stora resurser och
överstyrelsen för yrkesutbildning de sista
åren gjort ett mycket gott arbete för
att rekrytera och utbilda vad man oftast
med ett gemensamt namn kallar hemsamariter,
d. v. s. hemhjälpare åt gamla
och långvarigt sjuka. Man har all anledning
tro att dessa verk kommer att bedriva
detta arbete med all kraft även i
fortsättningen.

Men nog hade det varit lämpligt om
man också hade förhört sig hos det ämbetsverk
som sysslar med åldringsvård
och som dessutom är tillsyningsmyndighet
för den sociala hemhjälpen, av vilken
hemhjälpen åt gamla är en gren,
nämligen socialstyrelsen.

Då hade utskottet kunnat få en redo -

Onsdagen den 28 november 1962

Nr 33

Om en intensifierad hemsamaritverksamhet

görelse för den för åldringar speciella
hemhjälpens utveckling från 1950, då
den var ett okänt begrepp i Sverige, till
den dag som i dag är, i stället för en
kortfattad redogörelse enbart för utbildningen.
Den intresserar naturligtvis motionärerna
i och för sig men kan väl
knappast tillfredsställa dem. Vill man
ha den kartläggning som motionerna syftat
till, så vill man väl också ha en redogörelse
för status quo.

Socialstyrelsen har genom skrivelser
till kommuner och ständig distribuering
av artiklar i ämnet, genom en omfattande
föredragsverksamhet inför länsvis
ordnade konferenser (landsting, Landskommunernas
förbund, Socialvårdsförbundet)
samt genom rådgivning direkt
till kommuner som önskar sådan hjälp
gett impulser och främjat verksamheten.
Ämbetsverket följer också verksamheten
genom årligen återkommande intervjuer
med landets alla kommuner. Ilade utskottet
hört sig för hos socialstyrelsen,
hade motionärerna och kamrarna kunnat
få veta bland mycket annat, att landets
hemvårdarinnor förra året hjälpte
24 189 gamla, vilket beräknas ha kostat
kommunerna 6,6 miljoner kronor, att det
finns särskild hemhjälp åt gamla, d. v. s.
hemsamaritverksamhet, i 730 av landets
något mer än 800 kommuner och att kurser
förra året kom till stånd i 208 kommuner,
att förra året hjälptes av samariter
sammanlagt 59 991 gamla, vilket i
runt tal kostade 33 232 000 kronor, att
enbart veckan 4—10 februari 1962 hjälptes
exakt 32 200 gamla och 1 911 invalider
eller sammanlagt 34 111 personer av
14 858 samariter, att 3 209 av dessa personer
hade anmält sig vilja komma in
på ålderdomshem samt att 793 av läkare
förklarats vara i behov av vård på institution
för långtidsvård.

Den sistnämnda siffran, 793, är inte
uppmuntrande, eftersom man till den
får lägga en stor del av de långvarigt
sjuka, som hjälpts i landstingens hemsjukvård,
vilken för övrigt förra året
kostade 14 843 000 kronor.

I herr Bengtsons eget län, Jönköpings
län, är den kommunala hemhjälpen åt
gamla i motsats till landstingets hem -

sjukvård dåligt utbyggd. Sista veckan i
januari hjälptes nämligen bara 674 gamla
och invalider, vilket i förhållande till
siffran för landet i dess helhet, 34 111,
är ganska litet. Jönköpings läns landstings
anslag till hemsjukvård åt långvarigt
sjuka är däremot till storleken det
tredje i landet. Det uppgår nämligen till
1 400 000 kronor och kommer i turordning
närmast efter anslagen i Stockholms
läns landsting på 1 935 000 kronor och i
Älvsborgs län på 1 500 000 kronor.

Jag var i Jönköpings län så sent som i
lördags och höll föredrag om öppen åldringsvård
vid ett sammanträde, som socialvårdsförbundet
i länet hade anordnat
med deltagare från samtliga kommuners
socialnämnder och hemhjälpsnämnder.
Jag har säkert fem gånger besökt länet
och talat om samma ämne vid länskonferenser.
Det är ganska trögt att där
få något gjort på det här området, herr
Bengtson. Det kan finnas många förklaringar
härtill. Det kanske finns kvar en
mer omfattande grannhjälp och släkthjälp
än på andra håll. Det vill väl både
herr Bengtson och jag gärna tro, då
vi ju båda känner oss som goda smålänningar,
även om vi har emigrerat. Det
är klart att landstingens stora insatser
också gjort kommunala insatser mindre
behövliga. Men nog finns det ännu anledningar
till många kommunala initiativ
på detta område — det kan herr
Bengtson hälsa sina partikamrater, liksom
jag kan hälsa mina och de andra
partiernas representanter sina partikamrater
där nere.

Barnvaktstjänst, som allmänna beredningsutskottet
nämner, fanns vid årsskiftet
1961/62 i 19 kommuner.

Jag delar utskottets uppfattning att
någon vidare utredning inte är påkallad
eftersom bl. a. socialpolitiska kommittén
sysslar med denna verksamhet. Jag
har för övrigt en ganska lång erfarenhet
av att utredningar på detta speciella område,
t. o. m. på det kommunala planet
ger de så litet. Det hänger så mycket på
den som blir arbetsledare, och det hänger
så mycket på vad kommunerna till
syvende og sidst vill satsa ekonomiskt,
och mycket hänger på tillgången till ar -

Nr 33

Onsdagen den 28 november 1962

Om en intensifierad hemsamaritverksamhet

betskraft, som ju kan växla från tid till
annan. Detta märker vi inte minst i storstäderna.
Vi hade t. ex. i Göteborg under
en vinter för några år sedan många
hundra som ville arbeta som hemsamariter
men som man inte behövde ta i
anspråk, men sommaren därpå rådde, alla
goda förberedelser och allt förutseende
till trots, en i det närmaste katastrofal
brist på arbetskraft. Så kan tillgången
växla bara på ett par månader. Jag
tror att hemhjälpen åt gamla måste
växa fram naturligt och stegvis. Inom
hemhjälpen och hemvården har man ju
den fördelen framför nästan all annan
social verksamhet att den inte kräver investeringar
i byggnader och därför lämnar
tillfälle till inspiration.

Eftersom hemhjälpen åt gamla och öppen
sjuk- och åldringsvård varit mitt
skötebarn i arbetet i 12 år, alltsedan
den dag då jag såg hur den fungerade i
England — det land efter vilket vi tagit
exempel — instämmer jag gärna liksom
herr Bengtson i alla de synpunkter på
verksamhetens betydelse som kommit
fram både i motionerna och i utskottsutlåtandet.

Jag har intet yrkande men har velat
lämna denna redovisning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om till -

sättning av fluor till vattenledningsvatten;
och

nr 376, i anledning av väckta motioner
om bestämmelser rörande tillstånd
att förändra vattnets kemiska beskaffenhet
i allmän vattenledning.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr
183) om bankrörelse, in. in.;

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 31 angående utveckling
av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 5 §§
förordningen den 27 mars 1953 (nr 95)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. in.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.22.

In fidem

Fritz af Petersens

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

621193