Nr 33 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:33)

RIKSDAGENS

Wf -^C-T

LUS

PROTOKOLL

Nr 33 ANDRA KAMMAREN 1970

22—27 oktober

Debatter m. m.

Torsdagen den 22 oktober

Svar på frågor av:

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. förundersökningarna i Kaitumområdet
fru Anér (fp) ang. sekretesskyddet vid 1970 års folk- och bostadsräkning,
herr Nordstrandh (m) ang. behandlingen av frågeformuläret
för folk- och bostadsräkningen samt herr Romanus (fp)

ang. frågeformuläret för folk- och bostadsräkningen ..........

herr Björkman (m) ang. undantagande från mervärdebeskattningen

för medförande av motorfordon på Gotlandsbåtarna...........

herr Larsson i Umeå (fp) ang. tillsättande av utredning om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun...................

herr Hovhammar (m) ang. lättnader i kreditläget för mindre och

medelstora företag........................................

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder i

Umeå...................................................

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. utbetalning månadsvis av barnbidrag
..................................................

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. framläggande av förslag med

anledning av narkomanvårdskommitténs slutbetänkande......

herr Wennerfors (m) ang. obligatorisk begravningsförsäkring inom

den allmänna försäkringen.................................

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. kontrollen av trafikanters beteende

vid övergångsställen ......................................

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. skyddet för den personliga
integriteten vid upprättande av databanker och herr Wiklund i

Stockholm i samma ämne .................................

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 33

Sid.

16
18

Nr 33

Innehåll

Sid.

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. utredning om ordningen för

körkortsindragning ....................................... 22

fru Eriksson i Stockholm (s) ang. förslag om utbyggnad av Kaitum älven

................................................... 23

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. förslag i anledning av framlagt

skogsproduktionsprogram ................................. 28

herr Källstad (fp) ang. de i gymnasiet använda läroböckerna i

historia ................................................. 29

Interpellationer av:

fru Sundberg (m) ang. formerna för giftnämndens registrering av

bekämpningsmedel, in. m.................................. 31

fru Sundberg (m) ang. effektivisering av språkundervisningen i

grundskolan och gymnasiet................................ 32

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. forskning om den svenska u-hjälpens

historiska bakgrund ...................................... 34

Meddelande om enkla frågor av:

herr Källstad (fp) ang. förfarandet vid beslut om vapenfri tjänst ... 36

herr Nordstrandh (m) ang. förlängning av normalstudietiden för
moderna språk........................................... 36

Fredagen den 23 oktober

Meddelande om enkel fråga av herr Åsling (ep) ang. lokaliseringen
av skogsinstitutet för norra Sverige ......................... 38

Torsdagen den 22 oktober 1970

Nr 33

Torsdagen den 22 oktober

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. förundersökningarna
i Kaitumområdet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat statsministern om de förundersökningar
— bl. a. i uppmätningen
av boplatser och bostäder — som skett
i Kaitumområdet utförts med beaktande
av den samiska folkgruppens integritet.
Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Förundersökningar som görs inför en
planerad vattenkraftutbygginad måste
utföras enligt bestämmelserna i vattenlagen.
I denna föreskrivs att tillträde
till fastigheter för att verkställa mätningar,
avvägningar och andra undersökningsarbeten
får ske först efter tillstånd
från länsstyrelsen. Vidare föreskrivs
att skada och intrång som vållas
av undersökningsarbetet skall ersättas
till fulla värdet.

För förundersökningar inom Kaitumområdet
har vattenfallsverket erhållit
länsstyrelsens tillstånd, som gäller till
och med den 31 december 1970.

Alla undersökningar som erfordras
för en planerad vattenkraftutbyggnad
skall bedrivas med hänsynstagande till
sakägarnas integritet.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
jordbruksministern för svaret på min

enkla fråga vill jag säga några ord i
denna sak.

Jag har känt oro inom mig på grund
av vad som sker i Norrbotten, i sameland.
Hur har människorna det egentligen
där? År det sant som man läser
i tidningarna om vad som hänt tidigare
i jämförliga fall? Det är så att bit
efter bit ätes upp av det land som en
gång var samernas och som de betraktade
som sitt livsutrymme. Det föreslås
projekt som man genomför delar
av, och sedan måste andra projekt nödvändigtvis
följa. Samerna är i sådana
fall ganska »rättslösa», tycks det.

I en artikel som jag läste i somras
har en präst, verksam i Norrbotten,
t. o. in. talat om »de förföljda». Han
tog som exempel samerna i Vaisaluokta,
som en gång blev tvångsförflyttade dit
och sedan tvångsförflyttades på nytt.
I den artikeln finns det uppgifter som
jag inte kan stå för men som förbryllar
mig, t. ex. att man gjort värdering och
klassning av en del kåtor, t. o. m. invändigt,
när samerna själva har varit frånvarande.

I det lämnade svaret säges att skada
och intrång som vållas av undersökningsarbetet
skall ersättas till fulla
värdet, och då kan ju sättas ett frågetecken
för vad som är fulla värdet av
en kåta, ett flyttningsland eller ett kalvningsområde.
Jag förutsätter att man i
sådana fall verkligen försöker att göra
samerna rättvisa. Det har emellertid
från samernas eget håll, exempelvis av
ombudsmannen Cramér i Svenska samernas
riksförbund, anförts att samerna
saknar förhandlingsposition. Samernas
förbund är inte erkänt som företrädare
för samerna i den utsträckning

Nr 33

Torsdagen den 22 oktober 1970

Svar på frågor ang. frågeformuläret för folk- och bostadsräkningen

som vore önskvärd, utan det är kammarkollegium
som är samernas ombud,
trots att det kan inträffa att kammarkollegium
samtidigt är kronoombud. De
båda uppgifterna förefaller ju oförenliga,
men faktum är att sådant förekommer.

Vidare blir man litet häpen när man
på tal om samernas integritet hör att
de i en mängd frågor liksom står under
förmyndare -— även om man kan bestrida
att detta fula ord är rätt använt
i sammanhanget.

Min förhoppning är nu att jordbruksministern
verkligen beaktar den samiska
folkgruppens svårigheter. Efter det
att jag framställt min fråga läste jag
i en tidning en intervju med jordbruksministern,
där jag fick en del friska
synpunkter, och därför kan jag med
ännu större skäl hoppas att jordbruksministern
beaktar denna fråga och ser
till att skada och intrång genom undersökningsarbetet
verkligen ersättes till
fulla värdet och att den folkspillra det
här gäller får sina rättigheter tillvaratagna.

Jag förutsätter att jordbruksministern
också har uppmärksammat ombudsman
Cramérs artikel, »De underprivilegierade
samerna».

Jag tackar än en gång för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Vad herr Nilsson i Agnas
här sade om sameombudsmannens
artikel har inte ett dugg med den fråga
att göra som vi nu diskuterar. Den gäller
ju vattenlagen, och den lagen skiljer
inte på same och annan svensk. De behandlas
exakt likadant enligt vattenlagen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på frågor ang. frågeformuläret för
folk- och bostadsräkningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Romanus har frågat
om jag anser det riktigt, att frågeformuläret
i folk- och bostadsräkningen
gjorts så omfattande och detaljerat,
och om allmänheten getts tillräcklig
information om motiveringen för detta.
Fru Anér har frågat om jag anser att
rimliga krav på sekretesskydd uppfyllts
genom det vid årets folk- och bostadsräkning
använda förfarandet. Herr
Nordstrandh har frågat hur jag avser
att skapa garantier för att uppgifterna
till bostads- och hushållsräkningen inte
sammanförs med i andra register samlade
data om enskilda personer och
därefter utnyttjas på annat sätt än som
avsetts vid infordrandet av uppgifterna.

Folk- och bostadsräkningen är ett betydelsefullt
underlag för samhällsplaneringen.
Som exempel på användningsområdet
för den statistik som bygger
på materialet från folk- och bostadsräkningen
kan nämnas planering av
bostadsförsörjningen, åldringsvården
och skolväsendet, bedömning av utvecklingstendenser
på arbetsmarknaden
samt planering för att kunna bedriva
en effektiv regional politik. Uppgifterna
ligger till grund för planeringen
på såväl riks- som lokalplanet. För
att folk- och bostadsräkningen skall kunna
tjäna dessa ändamål krävs att frågorna
görs relativt detaljerade.

När det gäller informationen till allmänheten
om syftet med folk- och bostadsräkningen
vill jag framhålla att
statistiska centralbyrån har haft ett
större informationsprogram än vid tidigare
folk- och bostadsräkningar. Informationen
har skett i form av bl. a.
affischering på ca 30 000 arbetsplatser,
TV-inslag, annonsering och särskild förhandsinformation
till pressen.

Formerna för insamlingen och
granskningen av uppgifterna överensstämmer
med dem som tillämpades vid
såväl 1960 som 1965 års räkning. Några
olägenheter för enskilda personer till

Torsdagen den 22 oktober 1970

Nr 33

Svar på frågor ang. frågeformuläret för folk- och

följd av förfarandet vid dessa tidigare
räkningar har inte kommit till min
kännedom. Principerna för årets folkoch
bostadsräkning har i full enighet
beslutats av riksdagen. De individuella
uppgifter som lämnas vid folk- och bostadsräkningen
åtnjuter sekretesskydd.
Var och en som har befattning med uppgifterna
är dessutom underkastad tystnadsplikt.
Uppgifterna kommer endast
att användas för vedertagna statistiska
ändamål och viss kollationering av folkbokföringen.
De kommer således inte
att lämnas ut för andra ändamål.

Vidare anförde:

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret.

Jag tycker ändå inte att rimliga krav
på sekretesskydd uppfyllts i detta fall.
Med rimliga krav menar jag nämligen
helt enkelt sådana som av allmänheten
uppfattas som betryggande. Det är alldeles
riktigt att det finns bestämmelser
om att den som man lämnar dessa uppgifter
till inte får obehörigen yppa dem,
men det är uppenbart att den bestämmelsen
inte fått tillräcklig publicitet.
Det har ju t. o. in. hänt att fastighetsägare
låtit intervjua sig i tidningar och
talat om vad de nu vet om sina hyresgästers
förhållanden.

Det är otillfredsställande att man själv
måste ringa till centrala folkbokföringsoch
uppbördsbyrån för att få reda på
att man kan lämna sin uppgift i slutet
kuvert och göra anteckningar om detta
på själva formuläret, så att det skall
kunna kontrolleras att kuvertet inte blivit
öppnat. Jag undrar — och det skulle
vara högst intressant att höra statsrådets
synpunkt på det — om inte förfarandet
med slutet kuvert kunde få vara
det normala, så att ingen blir känd som
någon speciell hemlighetsmakare därför
att han eller hon använder slutet
kuvert. Man kan också tänka sig att det
skulle föreligga rätt att skicka in kuver -

bostadsräkn ingen

tet direkt till myndigheterna och bara
lämna meddelande till fastighetsägaren
om att så skett.

Det finns ingen bestämmelse om att
fastighetsägarna skall påminnas om den
tystnads- och sekretessplikt som de har
enligt lagen; det är bara kommunernas
granskningspersonal som får någon särskild
utbildning därvidlag. När nu bostadsuppgifterna
för varje gång innehåller
alltmer ingående och personliga
uppgifter är det ju desto viktigare att
de som får ansvaret att samla ihop formulären
också blir på lämpligt sätt påminda
om vad som följer med det ansvaret.
Att inte känna till lagen är givetvis
ingen ursäkt, men det är också
en klen tröst för den som råkar ut för
den ofrivillige lagbrytaren. Det är stor
skillnad mellan att veta att ens hemligstämplade
uppgifter — och det är dem
jag talar om — finns på statistiska centralbyrån,
där personalen har ämbetsmannaansvar
och i sin utbildning har
fått påminnelse om vad detta ansvar
innebär, och att veta att uppgifterna är
i händerna på en person som man
kanske ofta har att göra med och som
inte fått någon utbildning eller påminnelse
om sin lagliga plikt.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret, särskilt i vad
avser slutet av detsamma som ju berör
min fråga.

Den reaktion som insamlandet av
uppgifterna i Bostads- och hushållsuppgift
1970 väckt — den överraskade också
mig -—■ vittnar om hur stor oro folk
känner inför ett alltmer ingående faktainsamlande.
Man är osäker om hur de
insamlade uppgifterna kommer att användas,
och man är rädd för att faktamaterialet
kan missbrukas. Det är bakgrunden
till min fråga. Jag menar att
bestämda garantier måste kunna ges
för att sekretessen bevaras och de uppgifter
som är lämnade i årets folk- och
bostadsräkning icke utnyttjas på annat

1 * —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 33

Nr 33

Torsdagen den 22 oktober 1970

Svar på frågor ang. frågeformuläret för folk- och bostadsräkningen

sätt än som avsetts vid infordrandet av
dem.

Finansministern säger i slutet av sitt
svar till oss tre frågeställare: »Uppgifterna
kommer endast att användas för
vedertagna statistiska ändamål och viss
kollationering av folkbokföringen. De
kommer således inte att lämnas ut för
andra ändamål.» Jag vill emellertid fråga,
om det som här sägs också har relevans
i vad gäller samköming med andra
data. De uppgifter som har lämnafs
i samband med den nu avslutade räkningen
är väl inte i sig själva särskilt
avslöjande, men tillsammans med andra
uppgifter — alltså vid samköming med
andra data — kan de bli sedda i ett
nytt ljus och därmed vara farliga för
integriteten.

För samköming måste det enligt min
mening finnas vissa regler, och finns
det inte det måste det skapas sådana.
Jag vill trycka på den punkten och begära
ett ytterligare förtydligande av finansministern
i fråga om samköming
av de nu lämnade uppgifterna med andra
data och vad som kan komma ut därav.
Skall det bli stopp för en sådan
samköming? Efter vad jag förstår finns
det inom statistiska centralbyrån planer
på att göra upp ett centralt personregister.
Fortsätter man därmed, eller
skall det skapas regler för hur man får
göra i det avseendet?

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Statistiska undersökningar
är oerhört viktiga för samhällsplaneringen,
för de flesta reformer behövs
det faktaunderlag. Just därför är
det angeläget att allmänheten har förtroende
för de undersökningar som
görs, i synnerhet för dem som företas
av statliga organ. För att skapa ett sådant
förtroende är det väsentligt att
man inte i onödan ålägger människor
att lämna uppgifter till myndigheterna.
Beslutet om folk- och bostadsräkning
fattades i enighet här i riksdagen, men
det inbegrep ju inte själva omfattningen
av frågeblanketten.

Man har ofta att välja mellan att göra
en totalundersökning och att göra en
stickprovsundersökning. En totalundersökning
med skyldighet att lämna uppgifter
är ett så drastiskt medel, att man
verkligen måste motivera de frågor som
ställs. Fördelen med en stickprovsundersökning
är bl. a. att man kan använda
mera ingående mätmetoder till samma
kostnad och därmed få bort missförstånd,
mätfel o. s. v. Dessutom är det
lättare för den enskilde att lita på anonymitetsskyddet
om han har blivit utvald
slumpmässigt, än om alla människor
är med i undersökningen.

Varje månad görs 18 000 intervjuer
i arbetskraftsundersökningen, som delvis
tar upp samma frågor som folk- och
bostadsräkningen. Det är då naturligt
att ställa frågan om det inte t. ex. när
det gäller avsnittet om utbildning, som
rör ganska känsliga personliga förhållanden,
hade varit möjligt att hänga på
frågorna på arbetskraftsundersökningen
i stället för att ta in dem i folk- och
bostadsräkningen. Det framstår dock
som uppenbart, att om det skall göras
totalundersökningar som är så här detaljerade,
måste sekretessfrågorna lösas
bättre.

Sedan har vi det här med informationen.

Det får inte gå till så, att man bara
sänder ut en blankett och ger medborgarna
order att fylla i denna. De måste
få en ordentlig motivering varför uppgifterna
behövs och bli övertygade om
att enbart sammanställningar av fakta
kommer att lämnas ut, inte individuella
uppgifter.

I detta fall har informationen varierat
mycket starkt från kommun till kommun.
För den centrala informationen
har man haft en förhållandevis begränsad
budget som bara har räckt till ett
par annonser, viss kortfattad information
i radio och TV och de affiscliei
som finansministern nämnde. Informationen
har visserligen varit mer omfattande
än tidigare, men så har också
undersökningen varit mer detaljerad än

Torsdagen den 22 oktober 1970

Nr 33

Svar på frågor ang. frågeformuläret för folk- och bostadsräkningen

de föregående. Den diskussion som har
förekommit i samband med denna undersökning
visar väl ändå att informationen
har varit otillräcklig.

.lag tackar finansministern för svaret,
men jag tycker det är en aning
oroande att herr Sträng tycks anse att
informationen har varit tillfredsställande.
Vill man inte lära för framtiden och
ge bättre information, tror jag att det
är risk att oklarheterna och diskussionen
kring årets folk- och bostadsräkning
försvårar ansträngningarna att få
hög svarsfrekvens i många viktiga undersökningar
i framtiden, vilket vore
mycket beklagligt med hänsyn till reformarbetet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Några korta kommentarer
till de tre frågeställarnas inlägg.

Först vill jag säga till fru Anér att
i de anvisningar som är tillgängliga för
allmänheten och följer med blanketterna
finns på sista sidan en ganska iögonfallande
rubrik »Av vem, till vem och
när lämnas blanketten». Där står: »Blanketten
får lämnas i slutet kuvert till
fastighetsägaren, varvid namnen på
samtliga i lägenheten boende antecknas
på kuvertet.» Om man läser dessa
anvisningar behöver man verkligen inte
ringa till statistiska centralbyrån och
be om upplysningar.

Jag vill ännu en gång lugna herr
Nordstrandh i hans farhågor. I mitt
svar på frågorna har jag framhållit följande:
»Uppgifterna kommer endast att
användas för vedertagna statistiska ändamål
och viss kollationering av folkbokföringen.
De kommer således inte
att lämnas ut för andra ändamål.»

Denna sak har ju fått något större
publicitet än vad som varit erforderligt
eftersom i diskussionen om detta i och
för sig ganska enkla och naturliga cirkulär
har förts in de allmänna farhågorna
för vad dataåldern kan bära i sitt
sköte i fråga om sekretessen. För att
ytterligare lugna herr Nordstrandh på

den punkten kan jag säga att det tar ett
år innan folkräkningsuppgifterna är inprogrammerade
på databand. Dessförinnan
föreställer jag mig att det kommer
att ha redovisats resultat från den
offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitté
som arbetar med det större
problemet, varom en rad interpellationer
redan har ställts. Jag utgår från att
justitieministern kommer att besvara
dessa interpellationer om någon vecka.

Om vi således inskränker oss till denna
blankett och inte blandar in det större
problemet, utan låter varje dag och
varje debatt ha sitt innehåll, kan jag
försäkra herr Nordstrandh att han inte
behöver vara orolig i avseende på sekkretesskyddet.

Allra sist vill jag säga till herr Romanus
att jag nog tycker att han slår in
en del öppna dörrar när han gör gällande
att kommunikationerna med allmänheten
i samband med uppgiftsinlämnåndet
inte skulle ha varit tillräckliga.
Man har för det första på statsverkets
bekostnad centralt annonserat i
dagspressen. För det andra har det regionalt
och lokalt skett annonsering på
kommunernas bekostnad. Det är möjligt
att det kan ha förekommit variationer
i den kommunala aktiviteten, de!
skall jag inte bestrida. Man har affischerat
på 30 000 arbetsplatser, i bostadsfastigheter
— det lär vara i 200 000
trappuppgångar — på kommunernas
anslagstavlor, vid blankettutlämningsställen
etc. Vidare har man utgivit en
specialupplaga av Invandrartidningen i
175 000 exemplar på fem olika språk.
Det har tre gånger visats glimtar om
bostadsräkningen i TV, och i radion
har det kontinuerligt förekommit uppläsningar
med påminnelser härom.

Det har slutligen funnits en central
presstjänst hos statistiska centralbyrån
med en särskild PR-redaktör. Även på
det regionala och lokala planet har det
anordnats en presstjänst med regionledare
och kommunala granskningslédare,
som har inbjudit lokalpressen för

Nr 33

Torsdagen den 22 oktober 1970

Svar på frågor ang. frågeformuläret för folk- och bostadsräkningen

reportageändamål.

Med hänvisning till denna uppräkning
av de publicistiska aktiviteterna,
som jag tycker varit ganska brett tilltagna,
måste jag anmäla en mot herr
Romanus avvikande uppfattning. Jag
tycker att informationskampanjen har
varit tillräcklig. Den har varit väsentligt
utförligare än vid tidigare liknande
tillfällen.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Beträffande frågan om
kuverten vill jag bara upprepa vad jag
tidigare sade, nämligen att man måste
ringa till myndigheterna för att få reda
på att man, för att vara säker på att
inte portvakten eller fastighetsägaren
skulle öppna det kuvert man lämnat in,
måste göra en anteckning på bostadsuppgiften
om att den ingivits inlagd
i kuvert. Då kan granskningsmyndigheten
kontrollera att den också kommit
myndigheten till handa på detta sätt.
Det är en besvärlig omgång, som emellertid
är nödvändig för att det skall finnas
någon kontroll över att inte fastighetsägaren
tagit en titt i de uppgifter
som han av någon anledning är intresserad
av att se.

Självfallet kan man fråga sig varför
det blivit så mycket väsen om folkräkningen
i år men inte tidigare. Jag menar
emellertid att vi har rätt att reagera
även för små steg när vi finner
att de leder mycket snabbt åt samma
håll. De enskilda frågorna i den aktuella
folkräkningen ser kanske inte så mycket
betänkligare ut än de som ställdes
förra gången, men många, även vi som
inte är några dataexperter, har den
känslan att utvecklingen går alltför
snabbt mot det stadium när vår situation
påminner om guldfiskens i glasskålen.
Utvecklingen mot att tidigare
gällande regler blir obsoleta sker gradvis
och man lägger inte märke till vad
som hänt förrän några börjar protestera.

Jag tycker att vi skall lyssna på des -

sa protester, så att utvecklingen inte
tillåts gå så snabbt att balansen mellan
den enskilde och staten plötsligt och
ohjälpligt tippar över åt fel håll.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag skall försöka känna
mig lugnad av finansministerns hänvisning
till att de aktuella uppgifterna
bara skall användas för statistiska ändamål.
Den nämnda utredningen förlitar
jag mig mindre på — den ligger ju
i framtiden.

Frågan är emellertid vad som är statistiska
ändamål. SCB:s planer på en
omfattande komplettering av uppgifterna
på folkräkningsblanketterna genom
samköming med informationer på andra
databand innebär ju att ett väldigt
material hopas, som i färdigt skick blir
en maktfaktor av betydelse.

Är det i denna situation fråga om
statistik? Har uppgifterna då inte snarare
övergått till att bli något slags personbeskrivning?
Däremellan går en betydelsefull
gräns. Jag uppfattar ett sådant
material som en personbeskrivning.
Den TV-övervakning på vissa offentliga
platser, som föreslagits och som
det i valrörelsen gjordes så stort rabalder
omkring, skulle till konsekvenserna
vida komma att överträffas av
den uppsamling av informationer om
hela befolkningen, vari de nu infordrade
uppgifterna skall ingå.

Frågan är alltså vad som är statistik.
Om det som jag nu talar om är statistik,
kan jag känna mig lugnad. Det gäller
emellertid snarare personbeskrivningar,
och i så fall är det fara på
färde.

Hem ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag är ledsen, men jag
blev faktiskt inte så imponerad av herr
Strängs uppräkning av de gjorda informationsinsatserna
som kanske var
avsikten. Om man jämför de medel som
anslogs för att informera om folk- och
bostadsräkningen med vad statsmakter -

Torsdagen den 22 oktober 1970

Nr 33

Svar på frågor ang. frågeformuläret för folk- och bostadsräkningen

na lade ned på upplysning i massmedia
om det nya valsättet finner man, att de
förra bara uppgår till en tiondel av de
senare. Dessutom anslog staten 7 miljoner
kronor för att informera opinionsspridare
om valsättet. Det är klart att
man inte helt kan jämföra dessa två
saker, men det är inte någon särskilt
stor insats som gjorts för att informera
om folk- och bostadsräkningen. Jag har
gått igenom mycket av informationsmaterialet,
affischer och annonser, och
visst har det sina förtjänster. Men det
informerar inte om de två huvudpunkter
jag nämnde. Det ges knappast någon
motivering varför man skall lämna uppgifterna.
Det sägs bara fem ord om att
det är bra för samhällsplaneringen. Det
andra som man inte ordentligt informerar
om, är att medborgarna verkligen
skall kunna lita på att uppgifterna bara
används i sammanställningar och inte
i register som eventuellt kan lämnas ut.
Några sådana garantier finns inte med
i informationen.

Det skulle enligt min uppfattning behövas
en broschyr till alla hushåll av
ungefär samma typ som den om valsättet.
Jag vill dock tillägga att informationen
till invandrare, som herr Sträng
omnämnde, är ganska utförlig. Jag tror
att den är tillfredsställande, men jag
bör kanske göra den reservationen att
den delvis är skriven på språk som jag
inte behärskar.

Herr Sträng sade att debatten om
folk- och bostadsräkningen kanske fått
större proportioner än erforderligt. Ja,
än herr Sträng anser vara erforderligt.
Men är inte just detta ett tecken på att
informationen inte har varit tillfredsställande.
En del överdrivna farhågor
skulle ha kunnat undvikas, om man hade
givit en bättre information från början.
Tyvärr blir väl allmänhetens behållning
av denna diskussion att finansministern
anser att informationen har varit tillräcklig.
Jag undrar hur många som delar
hans uppfattning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Man skall ha ganska
avancerade anspråk på information, om
man efter den uppräkning jag gjorde
i mitt förra anförande fortsättningsvis
skall kunna hävda att allmänheten är
ofullständigt informerad.

Jag vill inte heller hålla med om att
frågan om det nya valsättet kan jämföras
med en folk- och bostadsräkning
enligt traditionell metod. Det är två helt
väsensskilda ting, som inte kan diskuteras
på samma dag. Folk- och bostadsräkningar
har vi haft vart femte år sedan
långliga tider tillbaka. Jag skall gärna
medge att jag inte är någon älskare
av närgångna frågor, men jag har läst
igenom den aktuella blanketten och
konstaterat att den tillhör de mera
oskyldiga slagen av blanketter. Därför
har jag’ ställt mig oförstående till att
blanketten åstadkommit ett sådant känslosvall.
Jag har inte kunnat förklara
detta på annat sätt än att i diskussionen
förts in ett annat problemkomplex, nämligen
människans ställning i den kommande
dataåldern. Detta är emellertid
en fråga, som får diskuteras när den blir
aktuell. Nu skall vi hålla oss till den
folk- och bostadsräkningsblankett som
frågeställarna talar om. Att en folk- och
bostadsräkning är nödvändig ur statistisk
synpunkt och för allt det jag här
räknat upp — för vår bostadspolitik,
för vår regionalpolitik, för vår lokala
och riksmässiga planering — torde väl
ingen statistiskt bevandrad människa
kunna bestrida.

.Tåg vill bara än en gång understryka
vad jag sade till fru Anér. I de anvisningar
som delats ut till alla människor
som haft skyldighet att fylla i
blanketterna står klart och tydligt att
vill man inte att fastighetsägaren skall
ta del av uppgifterna, så kan dessa lämnas
i ett slutet kuvert till fastighetsägaren.
Skulle uppgifterna skickas i slutna
kuvert direkt till statistiska centralbyrån,
blir nog inte resultatet lika effektivt

It) Nr 33 Torsdagen den 22 oktober 1970

Svar på fråga ang. undantagande från mervärdebeskattningen för medförande av
motorfordon på Gotlandsbåtarna

som om de insamlas av fastighetsägare
med ett speciellt ansvar för uppgiften.

Jag har bara velat göra denna kommentar.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Det är klart att jag delar
finansministerns uppfattning att
denna undersökning är nödvändig. Annars
hade jag inte deltagit i beslutet om
den. Men jag är inte övertygad om att
samtliga frågor var nödvändiga. Visst
har det gjorts sådana här undersökningar
tidigare, men frågorna är denna gång
mera utförliga.

Det kan också hända att människor,
med den utveckling som datatekniken
har fått, är mera oroade i dag av att
lämna uppgifter, och då får man vara
mera återhållsam och mera noggrann
med informationen.

Herr Sträng tar inte illa vid sig av
dessa frågor, och det gör inte jag heller.
Men det finns människor som är känsligare
än herr Sträng och jag, och de
är i sin fulla rätt att vara det. Därför
borde man ha lämnat en bättre information.

Det har förekommit mycken information
men inte om de två viktiga saker
som jag pekade på. Det gäller för det
första varför dessa uppgifter måste lämnas
och vad de skall användas till — det
räcker inte med fem ord om att detta
ar bra för samhällsplaneringen och för
det andra hur just sekretesskyddet är
utformat. Detta senare har man heller
infe informerat om på dessa tusentals
affischer söm herr Sträng är så förtjust
i.

Visserligen har det varit möjligt att
lämna dessa uppgifter i slutet kuvert
till portvakten. Men många människor
har säkerligen undrat vilka garantier
de har för att kuvertet inte öppnas och
för att blanketten inte läses av portvakten.
På detta svarar man att det på
blanketten kan antecknas att denna har
avlämnats i slutet kuvert. Men den sa -

ken har nog inte alla känt till. Information
om just den saken har inte lämnats
i någon större omfattning.

Jag undrar om inte finansministern,
i stället för att vara så nöjd med att allt
har gått så väldigt bra denna gång,
borde ta någon hänsyn till att förfarandet
har väckt en hel del oro. Kanske
kunde man i stället ordna det så, att
blanketten i fortsättningen kan lämnas
till kommunen, som är granskningsorgan,
samtidigt som portvakten på en
enkel blankett får meddelande om vilka
personer som på det sättet lämnat in
sina uppgifter. Då finge man den kontroll
från fastighetsägaren som måhända
är nödvändig.

Men har man den inställningen att
allting som gjorts är helt perfekt och
ätt alla oroade människor är ute i
ogjort väder, då blir det aldrig några
förbättringar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. undantagande från
mervärdebeskattningen för medförande

av motorfordon på Gotlandsbåtarna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Björkman har frågat
mig, om jag ämnar lägga fram förslag
vid höstriksdagen om att passagerares
medförande av registrerad personbil
eller motorcykel på Gotlandsbåtarna
undantas från mervärdeskatt.

Med anledning av vad bevillningsutskottet
anfört i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 39 år 1970 har
Kungl. Maj it med stöd av bestämmelse i
mervärdeskatteförordningen den 1(5 oktober
i år beslutat, att transport av personbil
eller motorcykel med fartyg i in -

Torsdagen den 22 oktober 1970

Nr 33

Svar på fråga ang. undantagande från mervärdebeskattningen för medförande av
motorfordon på Gotlandsbåtarna

rikes trafik från den 1 november 1970
skall vara undantagen från mervärdeskatt,
när transporten utförs i samband
med befordran av fordonets förare.
Kungörelse härom är under tryckning.

Vidare anförde:

Herr BJÖRKMAN (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för ett mycket positivt
svar.

Efter det att jag hade framställt min
fråga till herr Sträng blev jag uppmärksamgjord
på att finansministern till en
medarbetare på Gotlands Allehanda
skulle ha sagt att momsen på bilar som
fraktas med Gotlandsbolagets färjor
skulle slopas från nyår. Det var ju en
glad nyhet för Gotland. Den presenterades
inom en röd ram på tidningens
första sida, vilket finansministern kanske
känner till. När finansministern
kommer med sådana här glada nyheter
om skattesänkning får han givetvis publicitet.

Enligt tidningen skulle finansministern
dessutom ha sagt följande: »Jag
har stretat emot i det längsta men nu får
jag väl ge med mig, även om jag i princip
inte tycker att det är riktigt att man
skall slopa momsen.» Detta behöver ju
inte vara herr Strängs formulering; det
kan vara tidningens. Men detta gjorde
mig litet tveksam och jag undrade, om
man nu kunde lita på herr Sträng och
om det verkligen skulle ske någonting
den här gången.

Jag förmodar att herr Sträng har
haft principiella betänkligheter av samma
slag som bevillningsutskottet tidigare
haft. I våras kom emellertid bevillningsutskottet
till ett annat och mer
positivt resultat; utskottet beställde helt
enkelt ett förslag till höstriksdagen. Det
kände finansministern naturligtvis till.
Nu behövdes det tydligen ingen proposition,
och det tycker jag var ännu
bättre. Efter bevillningsutskottets be -

ställning fann finansdepartementet en
enklare väg; det räckte med att utfärda
en kungörelse.

Jag hade ju studerat förteckningen
över väntade propositioner vid höstriksdagen.
Av den framgår att det skall
komma en proposition angående »följdändringar
i olika skatte- och taxeringsförfattningar
med anledning av 1970
års skattepaket och inrättande av riksskatteverket».
Jag undrade självfallet
om den väntade propositionen angående
slopande av momsen på medförande av
personbilar dolde sig bakom denna rubrik;
det kan ju dölja sig så mycket
under dessa rubriker. Det var då naturligt
att framställa en enkel fråga till
finansministern. Jag undrade också vilket
»skattepaket» som avsågs — det
som behandlades i våras eller det som
det nu har framlagts förslag om. Den
saken var jag inte alldeles säker på.

Enligt herr Strängs svar fattades beslutet
den 16 oktober, alltså samma dag
som jag framställde min fråga. Jag kan
inte underlåta att inregistrera detta som
en sällsynt snabb effekt av en enkel
fråga. Och inte nog med det; sedan tillkommer
ytterligare ett plus, nämligen
att sänkningen skall ske från den 1 november,
inte från årsskiftet som uppgavs
i Gotlands Allehanda. Där leder
sålunda finansministern med två månader
före tidningens uppgift.

Givetvis hälsar alla de som reser från
och till Gotland herr Strängs bekräftelse
på uppgiften i Gotlands Allehanda med
stor tillfredsställelse. Det är ett första
steg för att få ned de höga transportkostnaderna
mellan Gotland och fastlandet.
Jag hoppas att flera sådana steg
kommer att tagas. Det är emellertid inte
herr Strängs huvudvärk utan kommunikationsminister
Norlings. Jag har också
ställt en enkel fråga till honom, som jag
hoppas att han kommer att besvara i
nästa vecka.

Jag tackar än en gång för det positiva
svaret.

12 Nr 33 Torsdagen den 22 oktober 1970

Svar på fråga ang. tillsättande av utredning om kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var ju eu överväldigande
vältalighet som herr Björkman
här presterade för att tala om att han
var glad över att ha fått ett ja på sin
fråga.

Jag begärde emellertid denna replik
närmast för att säga att vad herr Björkman
citerade ur Gotlands Allehanda
helt och fullt får stå för tidningens egen
räkning.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Detta var ytterligare en
bekräftelse på min tro att vad tidningen
skrev inte var finansministerns egen
formulering och att alltså tveksamheten
huruvida man kunde lita på herr Sträng
i detta fall var oberättigad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. tillsättande av utredning
om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Umeå
har frågat mig om jag avser att tillsätta
den utredning om kostnadsfördelning
mellan stat och kommun, varom
1969 års riksdag hemställde hos Kungl.
Maj :t.

Frågan om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun hänger intimt
samman med uppgifts- och ansvarsfördelningen
mellan stat och kommun.
Dessa frågor behandlas i en av chefen
för civildepartementet tillsatt beredning.
Resultatet av denna utredning bör
först avvaktas innan frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
i ett större sammanhang tas upp
till prövning.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för det svar jag här har
fått på min fråga.

Av svaret framgår att finansministern
inte är villig att sätta i gång den utredning
jag talat om. Då vill jag påminna
om att Svenska kommunförbundet
i juni månad gjorde en framställning
till finansministern och framhöll
hur angeläget det var att denna utredning
kom till stånd. Det är klart otillfredsställande
att kommunerna pålägges
uppgifter, som medför stora ekonomiska
påfrestningar på deras finanser, utan
att det samtidigt klargöres, vem som
skall bestrida kostnaderna och hur
pengarna skall tas ut av medborgarna.

Om man beslutar om reformer och
förbättringar, så måste självklart någon
betala dem. Frågan är här hur kostnaderna
skall tas ut. Skall det ske via
kommunalskatten eller via statsskatten?
Om man väljer att ta ut pengarna via
kommunalskatterna, så drabbar detta
mycket hårt de lägsta inkomsttagarna
i samhället, som har ett lågt procentuellt
uttag för statlig skatt men som
genom de förhöjda kommunalskatterna
får vidkännas avsevärda skatteskärpningar.

Det är emellertid inte bara olika kostnader
som övervältras på kommunerna,
utan staten beskattar också de utgifter
som man med varm hand har
överlåtit till kommunerna att bestrida.
Momshöjningen fr. o. m. nästa år innebär
sålunda en ökning av utdebiteringen
på ca 40 öre. Om vi räknar med
den tidigare momsen får vi en kommunalskattehöjning
på minst en krona, i
vissa fall betydligt mera.

Kommunalskattehöjningen inverkar
alltså mycket starkt, och momsen kan
ju inte övervältras på ett kommande
led. När det gäller kostnaderna för sjukvård
och sociala förmåner är kommu -

Torsdagen den 22 oktober 1970

Nr 33

Svar på fråga ang. tillsättande av utredning om kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun

nerna ju förhindrade att övervältra bördan
på konsumenterna. De allra mest
betungande utgifterna för kommunerna
är de som sammanhänger med skolväsendet
och de sociala förmåner som
kommunerna ger sina invånare.

Problemställningen är alltså besvärlig,
och den har blivit allt svårare under
den senaste tiden. Vi kan dagligen
läsa i tidningarna om hur kommunalskatterna
höjs. Jag vet att höjningen av
kommunalskatterna inte bara beror på
dessa övervältringar av uppgifter från
staten, utan också rätt mycket på svårigheterna
för kommunerna att gå ut
på lånemarknaden. Men till stor del inverkar
härvidlag just de ökade driftkostnaderna.
Kommunerna behöver inte
hitta på någonting själva; de blir ålagda
nya uppgifter, och det får till följd
att kommunalskatterna går i höjden.

Därför är det angeläget att utredningen
om kostnadsfördelningen igångsätts.
Jag är övertygad om att landets kommunalmän
i hög grad skulle uppskatta
om finansministern ville tillmötesgå
Kommunförbundets framställning och
försöka påbörja utredningsarbetet så
snabbt som möjligt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag blev en smula överraskad
när jag lyssnade på herr Larsson
i Umeå. Jag tycker att herr Larsson
tar litet för lätt på problemet, om
han inbillar sig att man i nämnvärd
eller ens i någon utsträckning som ett
alternativ till kommunalskatten skulle
kunna diskutera en skärpt statsbeskattning.
Herr Larsson gör ju gällande att
kommunalskatten slår på de lägre inkomsttagarna
och att man därför måste
ta in mera pengar till staten. Då kan
jag inte dra någon annan slutsats än att
herr Larsson menar att man skall skärpa
den direkta statsbeskattningen icke
för de lägre inkomsttagarna utan för
de inkomsttagare som ligger i litet hög2*
— Andra kammarens protokoll 1970.

re inkomstlägen. Och skulle jag döma
efter den allmänna politiska debatt som
vi fört under den senaste valrörelsen,
så måste jag säga mig att herr Larssons
parti inte skulle vara särdeles tilltalat
av en ytterligare skärpning av den progressiva
statsskatten för medelinkomsttagare
och kanske inte heller för de
högre inkomsttagarna.

Det finns bara ett enda alternativ till
kommunalskatten och det är mervärdeskatten.
Och det kan med fog sägas att
mervärdeskatten, som den slår på matvaror
och på enkla arbetskläder och på
vad man över huvud taget behöver för
att uppehålla livet, är lika hård mot
de små inkomsttagarna som kommunalskatten,
om inte ännu hårdare. Men det
är dessa båda alternativ vi har att röra
oss med, och det trodde jag herr Larsson
hade uppmärksammat, så många
gånger som problemet diskuterats i denna
kammare.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det var inte länge sedan
vi här i kammaren diskuterade finansministerns
skattepaket, och finansministern
har ju gått ut till svenska folket
med detta paket och sagt, att det
blir en skattereform som på alla sätt
gynnar de små inkomsttagarna. Men finansministern
måste vara medveten om
att ifall man övervältrar bördor på kommunerna,
så tar man tillbaka en mycket
stor del av de förmåner som för
kort tid sedan förespeglades svenska
folket. Det hela skall ju betalas, och
vi kommer inte ifrån att i och med att
det sker en övervältring på kommunerna
blir det en skatteskärpning för de
minsta inkomsttagarna. Detta torde inte
ens finansministern vilja bestrida.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Man bör väl ändå kunna
kräva att herr Larsson i Umeå skall
ha känsla för ett minimum av logik.

Nr 33

Torsdagen den 22 oktober 1970

Svar på fråga ang. lättnader i kreditläget

Herr Larsson talar om att vältra över
bördor på kommunerna och gör gällande
att det är orättvist. Men även i annat
fall måste, som herr Larsson själv
säger, någon betala, och det blir då de
som betalar mervärdeskatt vid inköp
av konsumtionsvaror för daglig förbrukning.
Vad jag ville ha sagt är att
detta kommer man aldrig ifrån, om
man allvarligt tänker igenom dessa frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. lättnader i kreditläget

för mindre och medelstora företag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Hovhammar har
frågat mig om jag är beredd att vidtaga
några omedelbart verkande åtgärder för
att lätta det i praktiken nästan absoluta
kreditstoppet för de mindre och medelstora
företagen.

Mitt svar är att några omedelbara åtgärder
av detta slag inte är aktuella.
Jag har emellertid min uppmärksamhet
riktad på problemet och kommer i den
mån förutsättningar framdeles föreligger
att pröva frågan.

Vidare anförde

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Jag vill allra först tacka
herr statsrådet för svaret på min fråga,
även om jag naturligtvis måste beklaga
att några omedelbara åtgärder från regeringens
sida inte är att förvänta.
Tvärtemot finansministern vågar jag
hävda att det här rör sig om en ytterst
angelägen, ja, högaktuell fråga.

Som jag har försökt påvisa i min fråga
slår kreditrestriktionerna särskilt

för mindre och medelstora företag

hårt mot de mindre och medelstora
företagen. Dessa utgör en mycket betydande
grupp; vi brukar säga att det
finns uppemot 200 000 företag med anställd
personal som sysselsätter i runt
tal 900 000 människor. Många av dessa
företag är belägna på landsbygden, och
de svarar ofta helt för sysselsättningen
inom en mindre ort.

Som finansministern väl känner till
har mängden konkurser och företagsnedläggningar
kraftigt ökat under senare
tid. Hittills i år har antalet konkurser
stigit med ca 30 procent i jämförelse
med motsvarande period 1969. Jag kan
nämna ett aktuellt exempel från min
egen bransch, den manuella glasindustrin
i Småland. I går kunde vi i tidningarna
läsa att två glasbruk, som bildat
en liten koncern med sammanlagt
ungefär 250 anställda, hade försatts i
konkurs. Dessa båda företag är belägna
på ren landsbygd och är helt dominerande
på sin ort. Inom branschen har
vi betraktat dessa glasbruk som synnerligen
välskötta. De har en effektiv ledning,
de har skickligt yrkesfolk och de
har en bra marknadsföring. Ändå har
det gått så illa, och man frågar sig varför.
Ett svar gav en socialdemokratisk
ortstidning, som skrev: »Anledningen
till konkursen är helt komplikationer
genom de nu rådande kreditrestriktionerna
på lånemarknaden.» Det konstaterandet
säger en hel del om vad som
främst är orsaken till att 250 människor
nu ställs inför en oviss framtid.

Tyvärr är situationen ungefär densamma
vid många krisdrabbade företag
runt om i vårt land. Självfinansieringsgraden
är som bekant lägre i de små
och medelstora företagen än i de större,
och därför drabbas just denna kategori
hårdast. Jag kan nämna att den totala
utlåningen till näringslivet under tiden
april—september i år har minskat med
856 miljoner kronor. Det säger kanske
allt.

Jag vill, herr talman, avslutningsvis
uttala min förhoppning att finansmi -

Torsdagen den 22 oktober 1970

Nr 33

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder i Umeå — Svar på fråga ang.
utbetalning månadsvis av barnbidrag

nistern inte glömmer detta problem, som
berör många människor i vårt land.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. sysselsättningsfrämjande
åtgärder i Umeå

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat om regeringen är beredd att
vidta åtgärder för att kompensera Umeå
för det bortfall av sysselsättning som
den planerade SJ-indragningen medför.

Jag förmodar att herr Nilsson med sin
fråga avser den förändring av huvudorganisationen
för SJ, som SJ har föreslagit
och som bl. a. berör de tre nuvarande
nordligaste distrikten. SJ:s
skrivelse är för närvarande ute på remiss.
Det är under dessa förhållanden
inte möjligt att nu ange vilka åtgärder
som omorganisationsförslaget kan föranleda
och vilken effekt de kan komma
att få på sysselsättningen i olika orter,
följaktligen kan jag inte heller uttala
mig om åtgärder av den art som herr
Nilsson avser.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag tackar inrikesminister
Holmqvist för svaret. Det är förståeligt
att han i det läge som han redovisar
inte kan säga mer.

Anledningen till min fråga är vad
som har hänt under den tid som gått.
För den norrländska arbetsmarknadens
negativa utveckling har staten ett stort
ansvar. Den statliga sektorn visar på
minus när det gäller antalet anställda.
Under 1960-talet skedde sålunda en be -

tydande nedgång. Gång på gång har rationaliseringar
av olika slag, förflyttning
av verksamhet, indragning av
tjänster och organisationsändringar företagits
inom televerket och polisen och
på en del andra fält utan att de orter
som mist verksamheten fått något annat
i stället. Detta gäller även statens järnvägar:
banvakter, stationsbefäl m. fl.
har förflyttats utan att den plats som
därmed har mist inte bara service utan
även skattebetalare och underlag för
andra näringar fått någon som helst
kompensation från staten. Om inte den
privata företagsamheten kunnat träda
in och ge kompensation — vilket det
samtidigt försämrade serviceläget i de
flesta fall har försvårat — har statens
handlingssätt alltså hjälpt bygderna i
fråga nedför backen mot ruin och i
vissa fall utdöende.

Samtidigt kan man fråga sig vad staten
realiter har vunnit •—■ på något sätt
måste dock kostnaderna betalas. Givetvis
skall SJ drivas lönsamt, men frågan
är om inte en avvägning måste göras
mellan värdet av SJ :s tillfälliga vinst
i statens ena ficka och de förluster
samma politik innebär för statens andra
ficka.

I svaret säger statsrådet att SJ:s förslag
är ute på remiss. Med hänsyn till
vad som har hänt på många områden
är dock den allmänna uppfattningen
den, att vad som har aviserats egentligen
redan är ett fullbordat faktum.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. utbetalning månadsvis
av barnbidrag

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Westberg i Ljusdal
har frågat socialministern, om han

Nr 33

Torsdagen den 22 oktober 1970

Svar på fråga ang. framläggande av förslag

mitténs slutbetänkande

är beredd medverka till att barnbidragen
utbetalas per månad i stället för
som nu per kvartal. Enligt fastställd
ärendesfördelning ankommer det på mig
att besvara frågan.

En utredning pågår beträffande de
tekniska möjligheterna att flytta över
utbetalningen av allmänna barnbidrag
från barnavårdsnämnderna till försäkringskassorna
och att samordna utbetalningen
av bostadstillägg till barnfamiljer
med utbetalningen av barnbidrag.
Resultatet av denna utredning bör avvaktas
innan någon ställning tas i frågor
som avser ändringar i gällande regler
för barnbidragsutbetalningarna.

Vidare anförde

Hem WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret som jag finner positivt.
Jag hoppas att den däri nämnda
utredningen påskyndas och att förslag
läggs fram som innebär att barnbidragen
kommer att utbetalas per månad,
som många önskar.

Det var bl. a. en sexbarnsmamma som
ringde mig och förde denna fråga på
tal. Hon ansåg att det inte var bra att
få en stor summa pengar en gång i kvartalet.
Alltid var det något som behövdes,
och hade man då redan placerat pengarna
och måste vänta ett helt kvartal
innan man fick pengar på nytt vållades
familjer med många barn stora bekymmer.
Hon såg därför fram mot en ändring
som innebar att barnbidraget betalades
ut månadsvis i stället för kvartalsvis.
Jag tror det är viktigt att den ändringen
vidtas så snart som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. framläggande av förslag
med anledning av narkomanvårdskommitténs
slutbetänkande

Ordet lämnades på begäran till

med anledning av narkomanvårdskom Herr

statsrådet LIDBOM, som yttrade: Herr

talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat socialministern, om
narkomanvårdskommitténs slutbetänkande
kommer att föranleda särskilda
förslag till 1971 års riksdag. Frågan har
överlämnats till mig för besvarande.

Narkomanvårdskommitténs betänkande
innehåller en omfattande kartläggning
av läget på narkotikaområdet och
en diskussion av samhällets insatser i
kampen mot narkotikamissbruket. Kommitténs
rekommendationer och förslag
spänner över vitt skilda områden, t. ex.
internationellt samarbete, kontroll av
läkemedelskonsumtionen, rättsvårdande
insatser, utveckling av tekniskt-diagnostiska
metoder samt fortsatt utbyggnad
av forskningsarbete och vårdresurser.

De aktuella problemen behandlas i
departementen, hos berörda myndigheter
och inom det särskilt inrättade samarbetsorganet
för bekämpande av narkotikamissbruk.
I detta arbete beaktas
självfallet de förslag och rekommendationer
som narkomanvårdskommittén
framfört. Åtskilliga förslag som syftar
till förstärkning av olika samhällsresurser
för förebyggande, vårdande och
andra åtgärder prövas på vanligt sätt
i budgetarbetet.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! »Om inte efterfrågan på
illegal narkotika radikalt minskas inom
en snar framtid genom kraftfulla vårdinsatser,
kommer polisen inte att orka
hålla tillbaka den organiserade narkotikahandeln.
»

Dessa rikspolisstyrelsens ord i dess
utlåtande över narkomanvårdskommitténs
slutbetänkande vill jag läsa in i
kammarens protokoll, då jag nu tackar
statsrådet Lidbom för svaret på min
enkla fråga. Citatet speglar den nya våg
av narkotikamissbruk, som i varje fall
på vissa håll bedöms just nu ha för -

Torsdagen den 22 oktober 1970 Nr 33

Svar på fråga ang. framläggande av förslag med anledning av narkomanvårdskommitténs
slutbetänkande

satt oss i en situation i viss mån jämförbar
med katastrofläget i slutet av 1968.
Siffran på antalet för narkotikabrott
anhållna under de tre första kvartalen
i år överstiger motsvarande tal för hela
1969 och ännu mer samma tal år 1968.
Och detta trots att de polismän, som
avdelats för narkotikabekämpning, i år
minskats från bortåt 800 till halva denna
styrka.

Oroande är också att en rad andra
europeiska länder, t. ex. Danmark, Norge,
Holland och England, nu upplever
samma påfrestning av narkotikamissn
bruk både till art och till styrka, som
den som vi hade att utstå omkring årsskiftet
1968—1969. Vi har just nu särskilt
påtaglig känning av situationen i
Danmark på grund av ökad narkotikalangning
över Öresund.

En aktuell beskrivning av narkotikaproblemet
i dag sett från europeisk synpunkt
och med förslag till en rad konkreta
åtgärder finns i de rapporter, som
ligger till grund för den av Europarådets
rådgivande församling i september
antagna rekommendationen nr 609 och
i resolutionen nr 457. En av rapportörerna,
för övrigt ledamoten av denna
kammare fröken Bergegren, har lämnat
utförliga redogörelser för vad som skulle
kunna göras i det aktuella läget. 1
egenskap av ledamot — i likhet med
fröken Bergegren — av rådets socialoch
hälsovårdskommitté, som haft en
väsentlig del av ansvaret för förarbetet
till dessa dokument, har även jag haft
förmånen att deltaga i detta arbete. Utan
att ingå på förslag och beslut i de åsyftade
båda dokumenten vill jag uttala
den förhoppningen att regeringen vill
ställa sig bakom dessa, eftersom de syftar
till vidgat europeiskt samarbete rörande
narkotikaproblemet, som ju har
både europeisk och global räckvidd.

Jag har för min del uppfattat 1968 års
motåtgärder i Sverige som tämligen provisoriska
i avvaktan på narkomanvårdskommitténs
slutliga betänkande. Jag har

gjort detta bl. a. i uttalande från denna
plats och genom att skriva på motion
nr 228 i denna kammare detta år.

Det är beklagligt att regeringen i viss
mån tycks ställa frågan om förslag till
1971 års riksdag med anledning av narkomanvårdskommitténs
slutbetänkande
öppen. Jag är för min del alldeles särskilt
intresserad av två förslag i detta
betänkande, nämligen specialpersonal
för behandling av kriminalvårdens 3 000
drogmissbrukare och vidare förstärkning
av polisen för narkotikabekämpande
verksamhet. Dessa frågor anser jag
i dagens läge av särskilt stor betydelse,
och jag vill fråga statsrådet Lidbom, om
de kommer att omfattas av de förslag,
som tydligen skall framföras i statsverkspropositionen.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Med anledning av den
stälida frågan vill jag helt kort svara
att frågan om förstärkning av polisen,
såsom jag framhållit i mitt svar, liksom
andra anslagsfrågor får tas upp i samband
med budgetarbetet. Det kan rimligen
inte vare sig i detta eller i andra
ärenden komma i fråga att man lyftar
på förlåten inför det kommande budgetarbetet.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Förstärkningen av polisen
i narkotikabekämpande syfte genomfördes
ju inte genom inrättandet av
nya befattningar utan genom omdisponering
av polispersonal. Jag tycker att
en sådan åtgärd skulle vara tänkbar
även nu om rikspolisstyrelsen får ökad
personal. Jag förstår emellertid väl att
statsrådet inte nu är beredd att diskutera
budgetfrågor.

Jag vill ännu eu gång understryka
vikten av att drogmissbrukarna får en
särskild behandling inom kriminalvården.
Narkomanvårdskommittén föreslog
ju ett 50-tal nya assistenttjänster inom
den slutna vården. Det finns ungefär

18 Nr 33 Torsdagen den 22 oktober 1970

Svar på fråga ang. obligatorisk begravhingsförsäkring inom den allmänna försäkringen -

1 000 drogmissbrukare inom denna kriminalvårdens
slutna del. Resten behandlas
alltså i frihet. Det har för all del
genomförts en förstärkning av skyddspersonalen
bl. a. för dessa missbrukares
övervakning, men vad jag framför
allt syftar på är behovet av specialvård
för dem som befinner sig på kriminalvårdens
anstalter, vilket självfallet
också är en budgetfråga.

Jag tackar för den komplettering som
lämnats till statsrådets svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. obligatorisk begravningsförsäkring
inom den allmänna försäkringen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat mig när jag tänker lägga fram
förslag om en obligatorisk begravningsförsäkring
inom det allmänna försäkringssystemet.

1967 års riksdag har i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställt om en utredning
rörande allmän försäkring för begravningshjälp.
Pensionsförsäkringskommittén
har fått i uppdrag att göra denna
utredning. Enligt vad jag inhämtat kan
kommittén beräknas redovisa sitt slutbetänkande
omkring årsskiftet.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Tack för svaret på min
fråga!

Jag hoppas att detta besked också
når ut till socialministerns partikamrater,
bl. a. i en del förortskommuner till
Stockholm. Där har man nämligen för
sig att begravningssystemet rätt snart
skall kommunaliseras. Jag tycker att

detta är oklokt. Tänk er Sollentunabor
soin betalar kyrkoskatt och sålunda ett
slags premie till ett kommunalt begravningssystem
under 30—40 år men som
på ålderns höst flyttar till en annan
kommun där man inte infört det systemet.
Vederbörande går då miste om den
förmån som hon eller han varit med
om att betala till under många år.

Om vi skall införa en form av allmän
begravningshjälp, bör detta ske
genom en lösning för hela landet. Tänkbart
är då att det sker inom det allmänna
försäkringssystemet. Herr Börjesson
i Falköping och herr Eriksson i
Bäckmora aktualiserade frågan 1969 genom
en motion, men då hänvisade man
till att utredningsuppdraget hade anförtrotts
pensionsförsäkringskommittén.
Fru Hamrin-Thorell, herr Sörenson,
herr Hamrin i Kalmar och herr Jönsson
i Ingemarsgården aktualiserade frågan
1967. Den gången påmindes regeringen
om att riksdagen redan 1956
krävde en utredning men att ingenting
hade blivit gjort. Det var för övrigt socialdemokrater
som motionerade på
1950-talet.

Herr socialminister! Jag tycker att
det gått bra många år sedan riksdagen
beslöt att frågan skulle utredas. Jag förmodar
att det måste kännas en smula
genant, inte minst gentemot partivännerna
både inom och utom riksdagen.
Jag hoppas att jag genom att på detta
sätt aktualisera frågan på något sätt
kunnat medverka till att lösningen av
den påskyndas.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att här debattera kommunala
spörsmål med herr Wennerfors. Det var
ju utgångspunkten för hans inlägg. Jag
vill bara understryka vad jag sagt i mitt
svar. En utredning pågår. Pensionsförsäkringskommittén
har att behandla
denna fråga, och vi kan förvänta ett

lorsdagen den 22 oktober 1970 Nr 33 19

Svar på fråga. ang. kontrollen av trafikanters beteende vi övergångsställen

slutbetänkande kring årsskiftet. Jag har
i dag ingen anledning att föregripa detta
betänkande och inte heller att ge mig
in på någon sakdiskussion.

Med anledning av vad herr Wennerfors
anförde vill jag dock göra ett påpekande.
Denna fråga är inte liten. Om
man t. ex. tänker sig ett ersättningsbelopp
på 1 000 kronor vid varje dödsfall,
motsvarar detta en årlig kostnad av ca
SO miljoner kronor.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Då vill jag bara påminna
socialministern om att många andra
stora frågor har lösts på ett mindre antal
år än fjorton.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. kontrollen av trafikanters
beteende vid övergångsställen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal
har frågat mig, om jag vill redogöra
för de erfarenheter som vunnits i Stockholm,
Göteborg och Malmö av en hårdare
kontroll av trafikanternas beteende
vid övergångsställen och de slutsatser
som departementet kan ha dragit
därav.

I ett meddelande den 7 oktober 1970
angående koncentrerad trafikövervakning
föreskrev rikspolisstyrelsen att trafikövervakningen
borde koncentreras
till tätorter och omfatta hastighetsövervakning,
kontroll av fordonsförares beteende
i korsningar med trafiksignaler
och särskild övervakning vid övergångsställen.
Styrelsen föreskrev vidare
att en koncentrerad insats med traffipaxövervakning
skulle genomföras i
Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt
och att traffipaxövervakning -

en skulle kompletteras med hastighetsövervakning
med radar.

Några statistiska jämförelser av
olycksutvecklingen före och under
kampanjen har inte gjorts. Aktionen har
dock enligt rikspolisstyrelsen medfört
en dämpning av trafikrytmen samt ett
bättre iakttagande från både fordonsförares
och gåendes sida av de regler som
gäller för passerande av övergångsställe.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min fråga.

Jag förmodar att alla är överens om
att trafiksäkerheten är av utomordentligt
stor vikt. Vi vet också att trafikolyckorna
vid övergångsställena tidigare
ökade mycket kraftigt och att åtgärder
av detta slag därför var utomordentligt
väl påkallade.

Därför var det också intressant att få
veta hur detta försök utfallit och vilka
slutsatser departementet kunde ha dragit
av erfarenheten. Nu får vi veta att
erfarenheterna är goda. Aktionen har
enligt rikspolisstyrelsen medfört en
dämpning av trafikrytmen samt ett bättre
iakttagande från både fordonsförares
och gåendes sida av de regler som
gäller för passerande av övergångsställe.
Det är alltså goda erfarenheter. Försöket
har inte pågått så länge, att det
finns någon olycksfallsstatistik att jämföra
med, men man har ändå kunnat
notera detta resultat som jag tycker är
mycket tillfredsställande.

Däremot vill justitieministern inte
säga någonting om de slutsatser som departementet
möjligen kan ha dragit,
något som kanske också är för mycket
begärt med hänsyn till den korta tid
som försöket har pågått. Men om det nu
visar sig att de iakttagelser som redan
gjorts är tillförlitliga i så måtto att man
under en längre period kan notera dessa
goda erfarenheter och man samtidigt

20 Nr 33 Torsdagen den 22 oktober 1970

Svar på frågor ang. skyddet för den personliga integriteten vid upprättande av
databanker

kan påvisa en minskad olycksfallsfrekvens,
skulle det vara intressant att få
veta om denna verksamhet kommer att
utbyggas.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Som herr Westberg i
Ljusdal sade har detta försök pågått så
pass kort tid att några bestämda slutsatser
ännu inte kan dras. I den mån
rikspolisstyrelsen, som ju närmast har
att ta del av resultatet, kommer fram
till någon bestämd slutsats, så kommer
rikspolisstyrelsen att ta kontakt med
departementet. Vi får då tillfälle att
ta ställning till vilka slutsatser man
fortsättningsvis kan dra av dessa försök.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på frågor ang. skyddet för den personliga
integriteten vid upprättande av
databanker

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund har frågat
mig, om offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
skall forcera sitt
arbete vad gäller åtgärder för att hindra
att datalagrade uppgifter om enskildas
privata förhållanden utnyttjas till opåkallade
ingrepp i den personliga integriteten,
hur snart förslag till dylika åtgärder
kan föreläggas riksdagen och i
vad mån dessa åtgärder kommer att
omfatta även privata datacentraler.
Herr Börjesson i Falköping har frågat
mig, om jag avser att vidta några åtgärder
för att påskynda arbetet med utarbetandet
av lagregler till skydd för den
personliga integriteten i samband med
upprättandet av olika slag av s. k. data -

banker. Jag hemställer att få besvara
frågorna i ett sammanhang.

De problem som berörs i frågorna har
sedan länge varit föremål för regeringens
uppmärksamhet. Våren 1969 tillsattes
två utredningar med uppgift att ta
ställning till behovet av skydd för den
personliga integriteten i samband med
utnyttjandet av ADB-tekniken. Offentlighets-
och sekretesslagstiftningskommittén
skall utreda frågorna om integritetsskydd
vid användning av ADB-teknik
inom den offentliga förvaltningen.
Kreditupplysningsutredningen har att
ta ställning till vilka åtgärder till skydd
för den personliga integriteten som föranleds
av att enskilda genom insamling
av offentligt material och bearbetning
av detta med hjälp av datamaskin kan
skaffa sig ingående kännedom om andra
människors förhållanden.

Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
har för en tid sedan
fått sitt sekretariat förstärkt. Syftet är
att påskynda kommitténs arbete med
sikte på att förslag i de avseenden som
frågeställarna har angivit skall framläggas
under senare delen av år 1971.
Kommitténs arbete samordnas med det
arbete som bedrivs i kreditupplysningsutredningen.
Även denna utredning beräknas
lägga fram betänkande nästa år.

De problem som dessa utredningar
har att ta ställning till är betydelsefulla
och angelägna. Jag kommer att närmare
beröra dessa i svar på ett flertal interpellationer,
som gäller samma ämne.
Svaret kommer att avges inom kort.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min enkla fråga.

Anledningen till min fråga var att
det under den senaste tiden, inte minst
i pressen, förekommit en intensiv debatt
om skyddet för privatlivet. Det är
folk- och bostadsräkningen som har ak -

Torsdagen den 22 oktober 1970 Nr 33

Svar på frågor ang. skyddet för den personliga integriteten vid upprättande av
databanker

tualiserat frågan: Hur är det ställt med
skyddet för den personliga integriteten? Det

upprättas databanker, och dessa
databanker inmatas med uppgifter som
rör många människors personliga integritet.
Genom datateknikens möjligheter
kan praktiskt taget hela svenska folket
kartläggas, och varje medborgare
är dataregistrerad. Uppgifter som rör
den enskildes privatliv kan därmed bli
offentlig egendom. Den personliga integriteten
kan komma i fara, därest
inte lagregler tillskapas för att skydda
de enskilda medborgarnas integritet i
datateknikens tidsålder. Det är därför
angeläget att sådana lagregler införes i
vårt moderna samhälle att medborgarna
inte behöver riskera att deras privatliv
blir allmän egendom.

Jag vill, herr talman, konstatera att
av svaret att döma har man för avsikt
att påskynda arbetet inom offentlighetsoch
sekretesslagstiftningskommittén, så
att vi kan påräkna att ett betänkande
avlämnas under senare delen av 1971.
Kreditupplysningsutredningen har också
för avsikt att lägga fram sitt betänkande
nästa år. Här vidtar man alltså
åtgärder för att påskynda arbetet. Sedan
är det givetvis vederbörande justitieministers
sak att förelägga riksdagen
förslag till lagregler genom en proposition.
Jag emotser därför med största
intresse att regeringen framlägger förslag
till lagregler som skyddar privatlivets
integritet.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Justitieministerns svar
på mina frågor verkar nog lugnande på
åtminstone en stor del av de grupper
bland allmänheten, som känt skyddet
kring privatlivet hotat av ADB-tekniken
och de resurser att lagra, sammanställa
och tillhandahålla uppgifter om oss,
som denna teknik erbjuder. Även jag
ber att få tacka för svaret.

Huvudproblemet i informationsexplo -

sionen är ju hur vi skall kunna utnyttja
den nya datatekniken enbart för samhällsviktiga
och för den enskilde oskadliga
ändamål, t. ex. statistiska sammanställningar,
och sålunda garantera ett
rimligt skydd mot obehörigt intrång genom
denna teknik i den personliga sfär,
som det i alla demokratier anses viktigt
att äga och försvara som en mänsklig
rättighet.

Hittills tycks eu serviceattityd alltför
mycket ha präglat datateknikens tilllämpare.
Tydligen säljer, för att ta ett
par exempel, statistiska centralbyråns
statistiktjänst liksom postens adressregister
ur sina datalager adresser på olika
medborgargrupper, sammansatta alltefter
beställarens önskemål. En hopkoppling
av sådana datauppgifter med
andra offentliga eller enskilda databankers
uppgifter lär vara möjlig —
något som har berörts under denna frågestund
i annat sammanhang. Därigenom
kan man för enskilda personer få
fram ett slags biografier i form av stora
uppgiftskombinationer, som ger ett
starkt intryck av ett direkt intrång på
privatlivets område, hur nu detta närmare
skall definieras.

Därmed har också ett absolut nytt
läge uppstått inom detta ömtåliga problemområde.

Utvecklingen har gått så snabbt, att
man tydligen inte har förutsett allt detta.
Det ligger nu fara i dröjsmål. Stora
kvantiteter uppgifter kan kombineras
med andra som redan har lämnats ut.

Vidare lär det inte vara lätt att i efterhand
montera in effektiva lås på en databank
för att förhindra ett bruk av
banken, som genom nu eller senare aktualiserad
lagstiftning kan komma att
betraktas såsom otillåtet.

Ett skydd mot missbruk genom en av
bara några få känd kod tycks på grund
av mänskliga svagheter också vara alltför
osäkert.

Det förefaller som om det finns lagstiftning
eller åtminstone utarbetade

Nr 33

Torsdagen den 22 oktober 1970

Svar på fråga ang. utredning om ordningen för körkortsindragning

förslag till sådan lagstiftning i en del
andra länder, t. ex. i England. Detta förhållande
borde väl underlätta lagstiftningsarbetet
hos oss och kanske ge resultat
tidigare än justitieministern i dag
tänker sig.

Får jag nu till slut ställa ett par lagtekniska
följdfrågor?

Kommer den blivande lagstiftningen
helt eller delvis att beröra tryckfrihetsförordningen?
I så fall kan det nya lagstiftningsskyddet
inte inträda förrän tidigast
1974, om vi får ett förslag 1971.

Vidare vill jag fråga om inte statliga
databankers uppgiftsförsäljning skulle
kunna begränsas mer än nu eller rent
av bringas att upphöra redan nu utan
lagstiftning? En aktiv, kommersialiserad
tillämpning av offentlighetsprincipen
har väl egentligen aldrig avsetts.
Denna försäljningsverksamhet bedrivs
väl rimligen inte av inkomstintresse?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Herr Wiklunds första
fråga, om tryckfrihetsförordningen här
kommer in i bilden, kan jag endast besvara
så, att jag har fått den upplysningen
från kommittén att den håller
på att undersöka detta men inte har
kommit fram till någon definitiv ståndpunkt.
Det är dock möjligt att detta är
en fråga som berör tryckfrihetsförordningen,
och i så fall kan definitivt avgörande
inte ske annat än i vanlig ordning
när det gäller grundlagsändring.

Beträffande den andra frågan om försäljning
av uppgifter vill jag framhålla,
att det ju rör sig om uppgifter som är
offentliga. Huruvida man i fortsättningen
kommer att i samma utsträckning
som nu lämna ut sådana uppgifter mot
ersättning är eu fråga, som får prövas
av de olika departement under vilka
de olika registren sorterar.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för detta kompletterande

svar som i vad det gäller den första frågan
är oroande, efter vad jag kan förstå.
Men jag kan samtidigt givetvis inse,
att det kan bli nödvändigt att gå vägen
över en ändring i tryckfrihetsförordningen
med den komplikation som detta
innebär tidsmässigt. Jag tycker det är
ytterst betydelsefullt att vi får veta att
det sålunda kan bli nödvändigt att även
granska tryckfrihetsförordningen i detta
ärende.

Vad gäller försäljningen av datauppgifter
är det kanske inte försäljningen i
och för sig som jag vänder mig emot
— åtminstone tills vidare i avvaktan på
utredningsresultaten — utan det aktiva
sätt på vilket man har erbjudit sina
tjänster. Jag hoppas att utredningen
verkligen mycket ingående och noggrant
behandlar detta spörsmål så att
det blir väl belyst hur det skall vara
med denna sak i fortsättningen. Att posten
är intresserad av att sälja hör ju till
dess uppgift, höll jag på att säga. Posten
är ju ett affärsdrivande verk. Men att
statistiska centralbyrån gör det, kan jag
inte lika lätt förstå.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. utredning om ordningen
för körkortsindragning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig när de utredningsförslag
kan väntas föreligga som avses
ligga till grund för prövning av frågan
i vilken ordning körkortsindragningar i
samband med trafikförseelser o. d. skall
ske.

Utformningen av de straffrättsliga påföljderna
för trafiknykterhetsbrott utreds
av kommittén för lagstiftningen angående
trafiknykterhetsbrott. Kommitténs
förslag väntas inom kort. Trafik -

Torsdagen den 22 oktober 1970

Nr 33

målskommittén som utreder frågan om
påfölj dssystemet vid övriga trafiköverträdelser
torde komma att lägga fram
sitt betänkande under våren 1971.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
för svaret på min enkla fråga. Hur
många gånger körkortsindragningarna
varit föremål för överläggning här i
riksdagen vet jag inte, men det är åtskilliga
gånger. Att jag nu har aktualiserat
frågan beror närmast på att jag
upplever det system som nu råder som
i högsta grad otillfredsställande.

Körkortsindragningarna handhas för
närvarande av länsstyrelserna, men enligt
min mening bör de beslutas av domstol
och icke av administrativ myndighet.
Om domstolarna finge hand om körkortsindragningarna,
skulle handläggningen
enligt min uppfattning ske mycket
snabbare. Det skulle bli större enhetlighet,
och besluten skulle grundas
på ett muntligt förfarande. Inte minst
från rättssäkerhetssynpunkt skulle domstolsbehandling
vara att föredra. Om
körkortsindragning beslutas av domstol
i samband med utmätandet av straff för
gärningen, skulle man i mycket högre
grad än nu kunna beakta det förfång
som körkortsindragningen medför. Detta
skulle möjliggöra en bättre samordning
men även en differentiering av
samhällets åtgärder vid trafikbrott.

Jag är medveten om att statsrådet inte
kan lägga fram förslag till ändrade
regler beträffande körkortsindragningar
så länge inte utredningarna har lagt
fram sina betänkanden. Jag hoppas
dock att det inte skall dröja alltför länge
innan betänkandena läggs fram och att
en proposition i ärendet kan komma under
nästa år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. förslag om utbyggnad
av Kaitumälven

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Eriksson i Stockholm
har frågat mig om jag kommer att
lägga fram något förslag till utbyggnad
av Kaitumälven under höstriksdagen.

Frågan om vattenkraftutbyggnad prövas
enligt vattenlagen. Någon ansökan
om utbyggnad av Kaitumälven har ännu
inte getts in till vattendomstolen.
Först när prövningen enligt vattenlagen
är avslutad kan frågan om eventuellt
anslag till utbyggnaden föreläggas riksdagen.
Mitt svar på fru Erikssons fråga
är därför nej.

Vidare anförde:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min enkla fråga. Med min fråga
avsåg jag inte att ta upp en debatt
om hela Kaitumkomplexet, om följdverkningarna
av en utbyggnad och om
vidden av utbyggnaden. Det är snarare
för att få klart för mig att den här frågan
behandlas på vanligt seriöst sätt i
regeringen som jag har velat ha det här
svaret från jordbruksministern.

I en PM, som vi fick för ett år sedan,
om utbyggnad av de fyra outbyggda
Norrlandsälvarna förutsattes som självklart
att Kaitumvattnet skulle överföras
till Lule älv, och det väckte rätt liten
uppmärksamhet. Regeringen varslade
mycket tidigt — jag tror att det var i
april eller i maj —- att den tänkte lägga
en proposition redan i juni om en sådan
utbyggnad. Vid den tidpunkten — när
vi hade frågan aktuell i våras — var det
egentligen bara resonemang om huruvida
en sådan överföring av vatten från
Kaitumälven skulle störa Sjaunjaområdet,
dvs. fågelskyddsområdet.

Men senare har andra synpunkter

Torsdagen den 22 oktober 1970

24 Nr 33

Svar på fråga ang. förslag om utbyggnad

kommit in i debatten, nämligen frågan
om vilka följdverkningar en utbyggnad
kan komma att få när det gäller Kalix’
älvdal.

Regeringen lämnade inte heller någon
proposition i juni. Men det hindrade naturligtvis
inte oppositionspartierna att
dra in den här frågan i valrörelsen och
framställa saken så: här finns en socialdemokratisk
majoritet som eventuellt
tänker utnyttja sin majoritetsställning
under hösten för att åstadkomma en ny
kränkning, som man uttrycker sig, av
naturskyddet. Man ville dra upp en skiljelinje
i fråga om bedömningen av vården
om naturvärdena mellan oppositionspartierna,
inklusive kommunisterna
som också hjälpte till att suga på
den där karamellen, och regeringen.

Nära nog intill de sista timmarna
före valet uppringdes jag av människor
som frågade hur jag ställde mig i den
här frågan. Jag är ingen auktoritet på
detta område men har ju genom händelsernas
gång kommit att delta i dessa
resonemang. Jag fick ärligt svara att den
del av frågan som jag hade studerat under
våren inte hade skrämt mig till ett
bestämt ställningstagande mot en utbyggnad
men att nya frågor hade kommit
till som väl fick avgöra vilken ståndpunkt
man skulle ta. Jag slöt mig till att
regeringen också hade tagit del av den
debatten — och regeringen hade ju inte
heller lagt någon proposition.

Jag är fullt nöjd med att nu höra att
regeringen inte kommer att lägga fram
någon proposition i höst. Jag har fullt
förtroende för den man som leder jordbrukspolitiken
i vårt land. Jordbruksministern
har visat sig ha känsla för
naturvärdena och god kontakt med
människor.

Jag tackar för svaret och finner att
vi har tid för ett moget övervägande i
frågan.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Ahlmark begärt ordet; och beslöt
kammaren att beträffande denna

av Kaitumälven

fråga upphäva den i 20 § 4 mom. kammarens
ordningsstadga föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr AHLMARK (fp), som yttrade:

Herr talman! Regeringen vet tydligen
ännu inte om den har för avsikt att
bygga ut och delvis förstöra viktiga delar
av Kaitumområdet. Liksom när del
gällde Vindelälven så vacklar man in
i det sista.

Jag hoppas att parallellen med Vindelälven
kommer att fortsätta till sitl
slut. Där lyckades ju oppositionen, naturvårdsopinionen
och en minoritet i
den socialdemokratiska riksdagsgruppen
tvinga fram ett beslut som innebar
att den sista stora orörda älven söder
om Norrbotten sparas för kommande generationer.

Jag hoppas det går på samma sätt
med Kaitumprojektet. Den delen av
Norrbotten är ett av de sista verkligt
stora, orörda vildmarks- och fågelområdena
i Europa. Där vill man nu
spränga en tunnel, bygga en väg, leda
över vatten från en flod till en annan.
Nu reser sig miljöopinionen i Sverige
i protest mot de planerna. Den opinion
som nu bildas för att rädda Kaitum och
Sjaunja är av allt alt döma i växande.

Om den saken kan jag tala av egen erfarenhet.
I årets valrörelse tog vi liberaler
upp miljöfrågorna och de ännu
orörda Norrlandsälvarna vart vi kom
och oberoende av vilken publik vi talade
för. På ett hundratal möten i augusti
och september i ett femtontal län har
jag i år diskuterat Kaitumfrågan. Min
tes har varit denna: Vi har inte rätt att
offra oersättliga naturvärden för kortsiktiga
ekonomiska intressen.

Vid sitt besök i Kaitumområdet i början
av augusti preciserade folkpartiets
ordförande Gunnar Helén den tanken
så här: »Om denna utbyggnad kommer
till stånd innebär den allvarliga skadeverkningar
inom ett område som avforskare
och naturvårdare betecknats

Torsdagen den 22 oktober 1970 Nr 33

Svar på fråga ang. förslag om utbyggnad av Kaitumälven

som ett av de mest värdefulla vi har
här i landet.»

Bakom de orden står folkpartiet samlat.
Vart jag kom i landet i år mötte jag
en aktiv förhoppning att politikerna
äntligen skall förstå att miljöpolitik inte
bara är paroller utan också handling.
Stå fast vid ert motstånd mot planerna
att ge sig på de ännu orörda Norrlandsälvarna,
sade man till oss i valrörelsen.
Och svaret från oss liberaler
är givet. Det var givet före valet, och
det är givet nu efter valet. Vi kommer
inte att godta att någon av de stora
orörda Norrlandsälvarna byggs ut eller
på annat sätt allvarligt skadas. Vi får
inte offra oersättliga naturvärden för
kortsiktiga ekonomiska intressen.

Därefter anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Här har vi tillsatt ett
naturvårdsverk och byggt upp en miljövårdsorganisation
som är unik i världen.
Vi har regler för hur vi skall reglera
vattendrag och älvar. Och i regeringen
har vi sagt att det projekt det här
gäller först skall prövas i vanlig ordning
av den domstol som finns för ändamålet.
Frågan har ännu inte ens kommit
till det organ som skall pröva ärendet.
Men innan vi har fått fram allt material
vågar ändå herr Ahlmark ta
ståndpunkt. Jag trodde att vi också i
detta fall skulle göra som alltid annars,
dvs. pröva alla för- och nackdelar, se
vad vi kan göra i stället och undersöka
om vi verkligen behöver göra detta ingrepp.

Först när den dagen kommer då vattendomstolen
har prövat frågan tänkte
jag ta definitiv ställning. Jag har sagt
att miljövård inte bara är att säga nej
till alla tänkbara förslag. Det är möjligt
att vi kommer att finna att den
elkraftproduktion vi får genom detta
projekt blir så omfattande att vi inte
anser oss kunna avstå från den, och
det kan även visa sig att det ingrepp
vi måste göra kan bli mycket begrän -

sat. Och herr Ahlmark har ingalunda
tillgång till resultaten av de undersökningar
som är gjorda eller kommer att
göras i detta fall.

Här gäller det ett område så stort
som Blekinge, och det föreslagna projektet
berör en mycket liten del. I det
området finns redan nu en väg och
en järnväg, som båda går mycket närmare
det känsliga fågelområdet än den
anläggning det kan bli fråga om. Kan
vi då inte ta det lugnt och diskutera
saken? Sedan kan vi ju se hur vi skall
göra, när alla papper ligger på bordet.

Det förvånar mig mycket att folkpartiets
ledare tar ställning i en fråga innan
den över huvud taget är aktualiserad.
Om vi arbetar på det sättet i miljöpolitiken,
så kan vi aldrig klara problemen.
Och det finns röster, herr Ahlmark,
som talar för att vi skall genomföra
detta projekt. Men jag har sagt att
frågan för dagen inte är aktuell i annan
mån än att vattendomstolen kommer
att få en ansökan. Innan vattendomstolen
har sagt sitt om lagligheten
kommer vi inte att göra någonting inom
regeringen. Detta betyder emellertid
inte att vi vacklar in i det sista,
utan det betyder bara att denna fråga
skall få samma seriösa behandling som
alla andra frågor.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Om regeringen är starkt
splittrad och vill förhala en fråga —
eller om ett parti är starkt splittrat
och vill göra det — kan man naturligtvis
säga: Vi väntar på den och den utredningen,
på den eller den bedömningen
och på det eller det materialet, som
ännu inte finns samlat.

Men vi liberaler har resonerat på ett
annorlunda sätt. Vi har sagt: Vår värdering
beträffande de ännu orörda
Norrlandsälvarna är så klar — de skall
sparas för kommande generationer —
att vi har ansett det felaktigt att inte
tala om detta för människorna inför
valet till den riksdag som skall avgöra

26 Nr 33 Torsdagen den 22 oktober 1970

Svar på fråga ang. förslag'' om utbyggnad av Kaitumälven

Kaitumfrågan. Vi menar att det här är
inte bara eu sak som angår några experter
och några personer i jordbruksdepartementet.
Det angår de många
människorna i vårt land. Det är en fråga
att diskutera i en valrörelse när den
riksdag skall utses som skall avgöra frågan.
Därför sade Gunnar Helén sitt inför
1970 års val. Vi tycker det förfarandet
är hederligt och i överensstämmelse
med demokratins arbetsformer.

Nu talar jordbruksministern om all
bl. a. naturvårdsverket skall se ytterligare
på den här frågan. Ja visst — jag
har den uppfattning som naturvårdsverket
uttryckt i följande båda meningar:
»Det är---uppenbart att en regle ring

av Kaitumälven automatiskt får
svårbedömda återverkningar på hela
Kalixälven nedom sammanflödet nära
Lappeasuvanto. Ett principbeslut om
att spara Kalixälven skulle lida av allvarliga
brister om inte Kaitumgrenen
lämnas intakt.» Jag delar alltså denna
åsikt.

Nu säger jordbruksministern att detta
område är ju stort som hela Blekinge.
Han tycks inte ha läst eu artikel i Dagens
Nyheter i augusti av professor
Gunnar Hoppe, där han visar att också
i de nya planerna kommer skadeverkningarna
på Sjaunjaområdet i en rad
olika avseenden att bli utomordentligt
allvarliga.

Till slut sade jordbruksministern: Ta
det lugnt, låt oss fortsätta att resonera,
låt oss fortsätta att utreda. Ja, det var
vad man sade år efter år i Vindelälvsfrågan,
och människorna där uppe plågades
i ovisshet. Vi tycker nu att ett
snabbt beslut i Kaitumfrågan är möjligt
att fatta. Ty våra värderingar i miljöpolitiken
ligger klara, och vi hoppas
att jordbruksministern snabbt kommer
att fatta samma beslut för regeringens
räkning.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Ahlmark har ett
högt röstläge. Det hörde jag också un -

der valrörelsen, då man inom oppositionen
ville göra gällande, att regeringen
skulle vilja handla så snabbt för att
utnyttja sin majoritet för överledning
av Kaitumvattnet. Detta sades på många
håll.

När nu regeringen inte handlat så
snabbt under sommaren — förmodligen
därför att regeringen tog frågan
mindre lättvindigt än oppositionen ville
påstå — förebrår man regeringen
för det. Jag för min del är helt nöjd
med att frågan utreds i alla detaljer.

Herr Ahlmark åberopar vad professor
Hoppe skrev. Han var under våren
relativt ensam om att framlägga dessa
synpunkter. Jag var med i flera diskussioner
och hade många kontakter med
naturvårdsrepresentanter — det rådde
stor tvekan, och man uttryckte sig mycket
nyanserat om vilka följderna skulle
bli, ifall vattnet överfördes. Vi skall
vara litet ödmjuka, ty vetenskapsmännen
har framfört olika uppfattningar i
Kaitumfrågan, och det är bäst att inte
rusa åstad efter att bara ha hört en.

Jag är helt nöjd med frågans behandling.
Och man kan väl under dessa förhållanden
inte längre beskylla regeringen
för att fika efter att få igenom frågan
under ett par månader då man har
majoritet, som det antyddes under valrörelsen.
Det är just och uttryck för
ett större politiskt ansvar, om man behandlar
frågan så som svaret avslöjar
att man skall göra. — Därmed nedvärderar
jag varken jordbruksministerns
eller mitt eget intresse för naturvärdena
i jämförelse med herr Ahlmarks.
Tänk —• jag tror inte heller det är någon
annan som anser att herr Ahlmark har
större förtjänster om naturvården än
man har på regeringshåll och hos andra
enskilda speciellt intresserade.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Vi får säkerligen tillfälle
att återkomma till denna fråga
längre fram. Jag vill bara till protokol -

Torsdagen den 22 oktober 1970

Nr 33

Svar pa fråga ang. förslag om utbyggnad av Kaitumälven

let ha antecknat att det är underliga
liberala värderingar herr Ahlmark för
till torgs då han säger att det är ohederligt
att inte ta ställning före ett val
i en fråga, som inte har kommit så
långt att det föreligger ett förslag. Och
är det att förhala ett ärende, då man
handlar precis som den lag föreskriver
som riksdagen har antagit? Vi kan över
huvud taget inte fatta ett beslut om utbyggnad
av detta projekt innan frågan
har kommit till vattendomstolen. Är
det att förhala ärendet då regeringen
har sagt: »Nu skall vi skicka frågan till
vattendomstolen, och sedan får vi avvakta
resultatet av dess bedömning»?
Det är ingen utredning, det är en dom
vi väntar på om lagligheten av projektet.
Utan ett sådant beslut i fråga om
lagligheten kan inte gärna regeringen
föreslå riksdagen någon utbyggnad.

Till sist vilar avgörandet i denna fråga
hos riksdagen. Skulle det visa sig att
regeringen finner skäl tala för en utbyggnad,
kan inte regeringen avgöra
saken själv, utan den får gå till riksdagen,
och riksdagen bestämmer suveränt
hur man skall göra i detta ärende.

Kom inte och tala om ohederlighet
när vi före valet säger att vi inte vill ta
ställning till denna fråga innan den är
utredd och klar, men sedan är vi beredda
att göra det! Här behagar ni ta
ställning innan man över huvud taget
har lagt alla papper på bordet. Jag vill
varna för att i framtiden låta miljövården
styras av tillfälliga artiklar i dagspressen,
ty vi kommer att behöva göra
ingrepp i naturen på många sätt. De
som säger att vi inte skall ha elkraft,
utan vi skall ha atomkraft och naturgas,
lever i den föreställningen att man kan
få sådan energi utan ingrepp i naturen.
Detta är inte ohederligt men naivt.

Låt oss i lugn och ro diskutera denna
fråga när vi får alla papper på bordet!

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Hade man »i lugn och
ro» diskuterat frågan om Vindelälven,

hade grävskoporna börjat gå fram där
nu. Det var ju den opinion, som bildades
av den hårda debatten, som stoppade
det projektet.

Jag har aldrig sagt att det var »ohederligt»
av regeringen att inte ta ställning
i valrörelsen. Jag använde inte
det ordet. Vad jag sade var att från vår
utgångspunkt och med våra klara värderingar
i fråga om de återstående
Norrlandsälvarna fann vi det demokratiskt
självklart att för vår egen del tala
om vad vi tyckte, eftersom vi hade en
bestämd uppfattning.

Vi fann det inte nödvändigt att avvakta
ett visst domstolsutslag. Ty om
man över huvud taget inte umgås med
några planer på utbyggnad av Kaitumprojektet,
kan man säga det oberoende
av ett domstolsutslag som delvis gäller
andra formaliteter. Om regeringen i
detta ögonblick var beredd att säga:
»Vi kommer inte att förorda några anslag
för en sådan här utbyggnad», hade
den kunnat säga det också i den här
debatten.

Men det är klart: regeringen kommer
att tvingas gå till riksdagen om den
vill bygga ut, och det är bra. Då är
frågan: Kan det då bli som den gången
frågan om Vindelälven avgjordes? Hur
kommer en socialdemokratisk minoritet
att handla? Kommer den åter att förena
sig med naturvårdsopinionen och med
oppositionen för att spara de återstående
Norrlandsälvarna? Jag hoppas att
Nancy Eriksson, om det skulle behöva
gå så långt, kommer att ha samma kurage
i Kaitumfrågan som hon hade i
Vindelälvsfrågan och inte nu visa sig
vara en papperstiger.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är verkligen en
oförskämd fråga lierr Ahlmark ställer.
Jag förutsätter att inte bara jag utan
alla här tar ställning efter sitt samvete
och inte sitter och trycker i bänken
med någon annan uppfattning än de ger

Nr 33

Torsdagen den 22 oktober 1970

Svar på fråga ang. förslag i anledning

till känna. Därför tycker jag att man
inte skall uppträda på det sätt som herr
Ahlmark gör.

Jag förutsätter en ordentlig prövning,
och jag tror att det behövs en prövning.
Jag har försökt sätta mig in i
Kaitumfrågan men har icke fått de uppgifter
som skulle vara avgörande för att
jag skulle kunna veta vad det blir för
följdverkningar. Man skall väl inte förebrå
människor som vill ha tid på sig.
Följderna kan ändå inte förändras i något
väsentligt avseende om man tar
ställning i dag eller om man väntar till
nästa session.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. förslag i anledning av

framlagt skogsproduktionsprogram

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat om riksdagen under
höstsessionen kommer att föreläggas
förslag med anledning av det skogsproduktionsprogram
som framlagts för regeringen
under april månad i år.

Jag utgår från att frågan avser den
skrivelse om statliga åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland, som företrädare
för vissa skogsindustrier överlämnade
till regeringen i våras. Skrivelsen
har varit föremål för remissbehandling.
Remissvaren har nu kommit in,
och ärendet är för närvarande under
beredning i departementet. Med hänsyn
till frågans vidd finner jag det inte möjligt
att lägga fram förslag i ärendet till
riksdagens höstsession. Jag kan nämna
att flertalet remissinstanser har påpekat
att det problemkomplex, som framställningen
berör, i en rad punkter sammanfaller
med de frågor skogspolitiska
utredningen har att utreda.

av framlagt skogsproduktionsprogram

Vidare anförde

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret på min fråga.

Bakgrunden till den är det skogsproduktionsprogram,
vilket statsrådet mycket
riktigt hänvisar till, som har lagts
fram på grund av risken för otillräcklig
råvara i Norrland. Detta program liknar
mycket det som nu genomföres i
Finland. Med normal trimning av industrienheterna
i fråga kan man med stor
säkerhet säga att vissa nedläggningar
inom en nära framtid kommer att göras.
Skogsprogrammets syfte är att motverka
dessa nedläggningar. Resultatet av ett
sådant program genomfört i full utsträckning
skulle t. o. m. ge möjlighet
till viss nyetablering. I Storuman har
man planer på att nyetablera en industri
med fiberråvara som underlag — ASSI
bygger i Piteå en massafabrik. Programmet
skulle möjliggöra ökade arbetstillfällen
för omkring 4 000 personer enbart
i skogen. Det är en mycket stor lokalisering.
Jag tror mig veta att remisssvaren
i stort sett är positiva och att
remissinstanserna anser att utgångspunkterna
för programmet är realistiska.

Jag beklagar att statsrådet inte har
funnit det möjligt att lägga fram förslag
i höst. Av formuleringen i svaret att
döma kan man inte heller vänta något
förslag i statsverkspropositionen, eftersom
skogspolitiska utredningens betänkande
också förmodligen behöver remissbehandlas
innan statsrådet är beredd
att ta ställning. Det är därför risk
för att det går som det sägs i ordspråket:
»Medan gräset gror, dör kon.» Så
får det inte gå.

Jag hoppas att statsrådet är fullt medveten
om det ansvar som samhället har
för sysselsättningen i detta område. Jag
har svårt att tänka mig att de åtgärder
som föreslås i programmet skulle strida
mot något förslag från skogspolitiska
utredningen. I stort är vi väl ändå eniga
om skogsindustrins betydelse i vårt

Torsdagen den 22 oktober 1970

Nr 33

Svar på fråga ang. de i gymnasiet använda läroböckerna i historia

land. De åtgärder som föreslås skulle
beröra alla kategorier. Vi får inte låta
de många utredningar som på olika sätt
berör varandra hindra nödvändiga åtgärder.
Enligt min mening är det verkligen
nödvändigt att vidta snara åtgärder
i inlandet. Det föreslagna skogsproduktionsprogrammet
är främst en sysselsättnings-
och näringspolitisk fråga.

Till sist, herr talman, vädjar jag till
statsrådet att han inte låter formaliteterna,
hur viktiga de än är, hindra nödvändiga
åtgärder. Det kan medföra att
kon dör medan gräset gror.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på fråga ang. de i gymnasiet använda
läroböckerna i historia

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Källstad har frågat
mig, vilka åtgärder jag ämnar vidta med
anledning av att några av de mest använda
läroböckerna i historia på gymnasiet
markant avviker från läroplanen.

De läroböcker som används i skolväsendet
skall med vissa undantag
granskas av statens läroboksnämnd. Det
ankommer på skolstyrelsen att, efter
förslag av rektor och lärare, besluta om
vilka böcker som skall antas. Det åligger
självfallet alla dem som deltar i
läroboksgranskningen att se till att endast
sådana läroböcker används som
svarar mot i läroplanen ställda krav.

Jag vill slutligen erinra om att frågan
om den framtida läromedelsgranskningen
för närvarande utreds av läromedelsutredningen.

Vidare anförde:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Carlsson för svaret på min fråga. Jag

förmodar att han förstår att jag har
byggt min fråga på resultatet av en utredning,
som utförts av den av statens
läroboksnämnd tillsatta granskargruppen
vid statsvetenskapliga institutionen
vid universitetet i Göteborg. Det är fem
läroböcker som varit föremål för
granskning. För korthetens skull kallar
jag dem Borg, Brolin, Bäcklin, Söderlund
och Tham. Man har använt en systematisk
innehållsanalys och har gjort
en kvantitativ mätning för att fastställa
kvaliteten hos böckerna, speciellt med
avseende på perioden efter 1918. Även
illustrationerna har granskats.

De vidgade internationella kontakterna
medför enligt läroplanen att det är
angeläget att inte bara förståelsen för
andra folk ökas utan att också kunskaper
finns om politiska förhållanden och
sociala och ekonomiska funktioner. Enligt
kursplanen skall ett huvudsyfte med
undervisningen vara att de politiska
men också de ekonomiska och sociala
utvecklingslinjerna redovisas. Det är
också nödvändigt att uppmärksamheten
riktas mot större geografiska enheter.
Framför allt får den allmänna historien
inte betraktas ur en renodlat europeisk
synvinkel.

Det är då fel att, såsom är fallet i tre
av läroböckerna, till 80 procent prioritera
det politiska materialet. Genomsnittligt
har så varit fallet till 70 procent.
Det är t. ex. fel att bara berätta
om den politiska bakgrunden till Hitlers
maktövertagande. Man måste också
redovisa hur det samhälle såg ut ekonomiskt
och socialt, där Hitler kunde få
makten. Uppläggningen är enligt granskargruppen
traditionell, och i fyra av
böckerna minskar t. o. m. den ekonomiska
och sociala andelen i beskrivningen
av perioden efter 1945. I en viktig avvägningsfråga
har man alltså avvikit
från läroplanens intentioner. Inte heller
läroplanens globala perspektiv har
slagit igenom i de nämnda böckerna.

Jag vill återge ett par rader ur granskargruppens
noggranna undersökning,

Nr 33

Torsdagen den 22 oktober 1970

Svar på fråga ang. de i gymnasiet använda läroböckerna i historia

där det anförs att läroböckerna i ett
par fall avviker så markant från läroplanen
»att man kan förvånas över
att de godkänts för användning».

Jag skulle vilja höra vad statsrådet
anser om detta. Han anför i sitt svar att
alla de som deltar i läroboksgranskningen
skall se till att endast sådana läroböcker
används som svarar mot i läroplanen
ställda krav. Har detta iakttagits
beträffande dessa böcker? Står vi inte
i detta avseende inför ett ganska anmärkningsvärt
fall?

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Detta problem är ju
inte nytt, utan det är något som vi haft
känning av under lång tid. Vad som
inträffat är att man under senare år
ägnat större uppmärksamhet åt frågan
om våra läroböckers kvalitet. Denna
diskussion tycker jag, liksom säkerligen
också herr Källstad, är utomordentligt
tillfredsställande. Jag har under den
tid jag varit utbildningsminister ofta
ute på fältet fått påpekanden om att det
ännu finns betydande brister i våra
läroböckers kvalitet. Med kvalitet menar
jag därvid läroböckernas följsamhet
till läroplanens intentioner.

Det är bl. a. också därför som läroboksnämnden
tillsatt den granskningsgrupp,
som herr Källstad åberopade,
bestående av tre vetenskapsmän i ämnet
historia. Dessa har haft i uppgift
att med särskilt stor noggrannhet granska
de läroböcker som förekommer i
detta ämne. De resultat som de kommit
fram till visar enligt min uppfattning
behovet av att vi verkligen följer utvecklingen
på detta område med skärpt
uppmärksamhet. Jag vill samtidigt understryka
följande ord i förordet till
läroplanen: »Anvisningar och kommentarer
avser naturligtvis endast att ge
uppslag för undervisningen, inte att i
detalj binda eller reglera denna.»

Jag tror för övrigt att det är en omöjlighet
att detaljreglera hur en lärobok

innehållsmässigt skall utformas. Vi har
läroboksnämnden för att man skall ha
möjlighet att individuellt granska med
hänsyn till uppdragna principer.

Inte bara med anledning av den här
utredningen utan också med anledning
av konkreta situationer som jag upplevt
och refererade situationer ute i skolorna
och i andra sammanhang vill jag säga
att läget ingalunda är helt tillfredsställande.
Jag hoppas att vi tack vare det
uppmärksamma arbete som utförs av
läroboksnämnden stegvis skall kunna
göra en inte alltför bra situation bättre
och bättre.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka för utbildningsministerns
kompletterande ord,
vilka stämmer bra överens med de synpunkter
som jag själv har på denna sak.

När det gäller historieböckerna gav
jag här några exempel, och jag skulle
helt kort vilja antyda att det i de nämnda
fem böckerna läggs en kraftig tonvikt
vid Europa och Norden. Mer än 50
procent ägnas åt dem. I en av böckerna
får Latinamerika 0,7 procent av innehållet,
Latinamerika, Asien och Afrika
får sammanlagt 10 procent. Sverige och
Västeuropa står i centrum, och u-länderna
glöms bort i hög grad. Det
spanska inbördeskriget nämns inte i tre
av böckerna. Den internationella krisen
och den nya politiken under Roosevell
antyds bara.

Jag förstår att utbildningsministern
av detta dragit den slutsatsen att det är
nödvändigt med en granskning. Jag tycker
att det är viktigt att granskningen
gäller inte bara böcker som skall ge religionskunskap
utan också böcker i historia
och andra ämnen. Jag håller med
om att man naturligtvis inte kan fastställa
några detaljregler. Enligt läroplanen
skall undervisningen ske på sådant
sätt att elevernas kritiska och självständiga
betraktelsesätt skall kunna utvecklas.
Det visar sig dock att texterna
i dessa böcker är till SO procent beskri -

Torsdagen den 22 oktober 1970

Nr 33

vande; de borde i stället vara mera analyserande
och förklarande. De borde
kunna väcka debatt och utgöra diskussionsunderlag.
På så sätt skulle de kunna
hjälpa fram till ett mera självständigt
betraktelsesätt. De skulle då i högre
grad kunna tillgodose läroplanens krav.

Hur långt läroböckerna skall följa läroplanen
är emellertid läroboksnämndens
sak att avgöra. Det finns inte några
generella uttalanden om hur stor frihet
författarna skall ges härvidlag. Undersökningen
visar att det finns så stora
avvikelser från normerna i läroplanen
att man till och med ifrågasatt om
dessa böcker är riktigt lämpliga.

Jag uttalar i alla fall min tacksamhet
över att utbildningsministern betonat
vikten och värdet av att man med
uppmärksamhet följer denna fråga och
att granskning är viktig och nödvändig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Skoglund (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
inrättande av ett centrum för
njurtransplantationer i Umeå,
herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående väg som
skall undantagas från allmänt underhåll,
och

herr Antonsson (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående användningen av sötvattendragen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 17

Interpellation ang. formerna för giftnämndens
registrering av bekämpningsmedel,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Fru SUNDBERG (m), som yttrade:

Herr talman! Att ett klart påvisbart
samband föreligger mellan den ökade
användningen av giftiga preparat och
stegringen av genetiska förändringar på
växter, djur och människor har först
på senare år blivit en allmän kunskap.
Såväl vetenskapsmän som massmedia
har uppmärksammat den biologiska fara
som ligger i en tilltagande förbrukning
av syntetiska medel såväl inom farmakologin
som vid besprutning av gröda
eller andra arealer. Inom växtområdet
har frågan i hög grad aktualiserats både
i samband med de negativa erfarenheter
som gjorts vid användningen av klorerade
kolväten för besprutning, vilka
också förbjudits, och nu med avseende
på de miljöskadliga verkningar som besprutning
med hormoslyr synes ha medfört.

Såväl försvarets forskningsanstalt som
utländsk sakkunskap har framfört misstanke
om att detta medel kan ha fosterskadande
effekt. Svenska vetenskapsmän
har i samband med fynd av kraftigt
missbildade växter av vanliga svenska
sorter som åkertistel och klöver satt
den genetiska förändringen i samband
med herbicidbesprutning av områden.
Enligt uppgift framställdes hormoslyret
redan under andra världskriget för att
tjänstgöra som utrotningsmedel för fiendens
vegetation, och att ett ytterligt närbesläktat
ämne använts i Vietnamkriget
i samma avsikt torde vara välbekant.
Likväl har medlet kunnat fortsätta att
brukas i vårt land och därmed utgjort
eu allvarlig fara för vår livsmiljö.

I ett svar på en enkel fråga i våras
meddelade socialministern att giftnämnden
tagit upp frågan om medlets fortsatta
användning. Något förbud mot användningen
kom icke till stånd, detta
trots att giftnämnden enligt egen utsago

32 Nr 33 Torsdagen den 22 oktober 1970

Interpellation ang. effektivisering av språkundervisningen i grundskolan och gymnasiet -

bär befogenhet att med omedelbar verkan
förbjuda vidare tillhandahållande
och användning av ett preparat, om det
skulle yppas så allvarliga risker beträffande
detsamma att det inte längre bör
få användas. Man ställer sig onekligen
frågan hur allvarliga de yppade riskerna
skall vara för att ett förbud skall
komma till stånd.

När från auktorativt håll framförs
så grava betänkligheter mot användningen
av ett miljögift som i detta fall
borde det varit giftnämndens skyldighet
att förbjuda preparatet med omedelbar
verkan för att sedan utan den tidspress,
som förekomsten av medlet i handeln
innebär, kunna utföra noggranna vetenskapliga
undersökningar. Då skulle också
en noggrann biologisk prövning kunna
göras. Man kan i dag ifrågasätta om
den prövning som giftnämnden gör är
tillräckligt ingående för att garantera
frånvaron av skadeverkningar av ett registrerat
preparat.

Enligt bekämpningsmedelsförordningen
den 14 december 1962, vilken trädde
i kraft 1 januari 1964, får bekämpningsmedel
inte användas eller överlåtas
utan att ha godkänts vid en särskild registreringsprocedur
hos giftnämnden.
Medel som hölls till salu den 1 oktober
1963 och som anmälts för registrering
enligt de nya bestämmelserna senast
den 31 mars 1964 får dock, såvida inte
giftnämnden förordar annorlunda, försäljas
och användas i avvaktan på registreringsnämndens
slutgiltiga prövning.
I motionen 394 år 1969 framförde
jag betänkligheter mot att dessa övergångsbestämmelser
fortfarande gällde
och begärde en översyn av övergångsbestämmelserna
för handel med kemiska
bekämpningsmedel och en kontroll
av icke registrerade medel.

I sitt remissyttrande hänvisade giftnämnden
till den nedgång i antalet övergångsfall
som redan ägt rum och framförde
att prövning av återstående övergångsfall
med sannolikhet skulle verk -

ställas inom ett år.

Eftersom riskerna med användandet
av bekämpningsmedlen aktualiserats
och ett år snart gått till ända sedan
riksdagen behandlade nämnda motion,
torde det vara av intresse att få reda på
i vad män bekämpningsmedel fortfarande
saluföres och användes utan att vara
registrerade av giftnämnden.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. överväger statsrådet att på grund
av de erfarenheter som gjorts vid besprutning
med hormoslyr ompröva formerna
för giftnämndens prövning för
registrering av bekämpningsmedel?

2. Vill statsrådet lämna eu redogörelse
för hur många icke registrerade bekämpningsmedel
som i dag saluföres
och brukas under skydd av övergångsbestämmelserna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. effektivisering av
språkundervisningen i grundskolan och
gymnasiet

Ordet lämnades på begäran till

Fru SUNDBERG (m), som yttrade:

Herr talman! I läroplanen för gymnasiet
framhålles bl. a. att »med tillgång
till ett stort antal språkutbildade medborgare
kan vårt land upprätthålla och
vidga de kontakter som är av betydelse
för vår kulturella, tekniska, ekonomiska
och sociala utveckling. Goda färdigheter
i främmande språk är därför nödvändiga.
»

Även om antalet språkutbildade kraftigt
stigit kan man i dag allvarligt diskutera
huruvida kravet på goda färdigheter
i främmande språk föreligger hos
dem som lämnar gymnasiet.

Torsdagen den 22 oktober 1970 Nr 33

Interpellation ang. effektivisering av språkundervisningen i grundskolan och gymnasiet -

Att så inte är fallet bevisas inte minst
genom de studieresultat som presenterats
av de filosofiska fakulteterna med
avseende på dem som studerar språk
enligt det nya utbildningssystemet vid
dessa fakulteter. Riksdagen har fastställt
att minst två tredjedelar av de
studerande bör klara 40 poäng på två
terminer. De siffror som redovisas från
de olika universiteten visar att denna
andel ingenstans uppnåtts; siffrorna är
i verkligheten så låga att man allvarligt
kan befara att en stor del av de
språkstuderande inte heller under sin
tredje termin kommer att kunna klara
de 40 poängen, något som är nödvändigt
för att den studerande inte skall
utspärras från fakulteten och dessutom
mista rätten till fortsatta studiemedel.

Orsaken till de otillräckliga studieresultaten
anses av utbildningsnämnderna
till stor del ligga i bristande förkunskaper
hos de studerande. Förmågan
att tala och skriva det främmande
språket kan inte bibringas vid den högre
undervisningen, om eleven i praktiken
saknar de mest elementära kunskaper
om ett språks uppbyggnad och
funktion.

Klagomålen på bristande färdigheter
i främmande språk hos de studerande
har ökat i samma takt som skolans krav
på kunskap i grammatik och språkuppbyggnad
minskat. Vad som klart kommit
till synes är att utformningen av
den moderna språkundervisningen icke
fyller de krav som man måste ställa.
Extensivläsningen av främmande text
på gymnasiet liksom muntliga redogörelser
blir omöjliga om inte språkets
uppbyggnad och funktion är klar för
eleven. Det är med beklagande man
måste konstatera att frånvaron av undervisningen
i svensk grammatik under
praktiskt taget hela skoltiden fått
så ytterligt negativa konsekvenser för
elevernas förmåga att tillägna sig kunskap
i främmande språk.

I undervisningsplanen för grund -

skolan sägs bl. a.: »Grammatiska termer
skall införas med stor försiktighet
och endast då de blir till redskap som
främjar elevernas förmåga att allt bättre
behandla de språkliga uttrycksmedlen.
» Ingenting nämnes om betydelsen
av kännedom om grammatiska termer
för studium av främmande språk.

Detta är märkligt med hänsyn till
inte minst de elever som i framtiden vill
studera främmande språk på högre stadium.
över huvud taget torde det vara
omöjligt att klara högre språkstudier
utan att ha elementära språkbegrepp
klara för sig — ett förhållande som
våra språklärare också påvisar. Allmänt
tenderar hela språkundervisningen att
i första hand läggas upp för de elever
som har ett utpräglat akustiskt minne,
medan elever som har behov av regler
och logik icke kan få ett tillfredsställande
underlag till språkfärdighet.

Ett rättvisekrav måste vara att alla
elever erbjuds en undervisning efter
deras förutsättningar. Endast då kan
man nå resultat som i någon mån är
tillfredsställande. Från alltför många
håll har i dagens debatt påvisats en klar
sänkning av färdigheter i främmande
språk, och denna sänkning kan inte ursäktas
med hänvisning till den kvantitativa
ökningen. Kunskapen i främmande
språk kan visserligen tillägnas
på samma sätt som det på vilket det
lilla barnet lär sig tala, men att uteslutande
använda den metoden, när endast
ett fåtal undervisningstimmar per
vecka står till buds, har visat sig vara
omöjligt. Erfarenheten visar i stället
att en god kunskap i modersmålets
språklära utgör en god grund att bygga
på för vidare språkstudier.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder
för att effektivisera språkundervis -

34 Nr 33 Torsdagen den 22 oktober 1970

Interpellation ang. forskning om den svenska u-hjälpens historiska bakgrund

ningen i grundskolan och på det gymnasiala
stadiet?

Kommer statsrådet i så fall atl undersöka
och beakta sambandet mellan
kunskap i svensk grammatik och förmåga
att behandla främmande språk?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. forskning om den
svenska u-hjälpens historiska bakgrund

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Agnäs (m), som yttrade
:

Herr talman! I dagarna — den 10 oktober
1970 — har Fidjiöarna blivit
självständig stat. I Sverige torde allmänheten
endast flyktigt känna till Fidjiöarna.
Vad som är av yttersta intresse
i samband med Fidjiöarna är att det
var just förhållandena där och på angränsande
ögrupper i Oceanien som
delvis gav upphov till det som vi i dag
kallar u-hjälp. I dagens läge borde detta
bekantgöras.

Redan på 1840-talet hade nämligen
världsmissionen begynt. En mängd missionssällskap,
framför allt engelska och
tyska, hade sänt ut missionärer till de
flesta delar av världen, vilket också innebar
att horisonten vidgades i de gamla
kulturländerna och kännedomen om
avlägsna världsdelar nådde allmänheten
genom att de utsända rapporterade
till hemländerna. De som var verksamma
på Fidjiöarna och i Oceanien informerade
sina missionssällskap och deras
tidningsorgan. I Sverige spriddes
nyheterna framför allt genom Svenska
missionssällskapet och den av C. O.
Rosenius redigerade Missionstidningen,
som också förmedlade svensk ekonomisk
hjälp till de utländska missionerna
och fördenskull meddelade information.
Det kan i detta sammanhang som
jämförelse anföras, att när i dag vad

som sker i Vietnam engagerar människor
och anges som det grymmaste man
känner om behandlingen av u-länderna,
så var vad som ägde rum på Fidjiöarna
och i Oceanien det som upprörde sinnena
på 1840-talet. De som känner denna
missionshistoria anser att av det som
svensk press publicerat torde skildringarna
av förhållandena i detta område
vara det ohyggligaste. I Missionstidningen
återfinns spaltmeter efter spaltmeter
av bloddrypande skildringar om stamkrig,
familjefejder, kannibalism och barnamord.
Det framkom, hur missionärerna
vid denna tid reagerade mot kolonialpolitiken,
och i maj 1845 skrev
t. ex. Missionstidningen: »Det sätt, varpå
Frankrike gått till väga för att taga
denna ö i besittning, måste med evig
skam brännmärka det franska namnet.»

Missionärerna satt inte med händerna
i kors. Missionären Waterhouse meddelar
redan i november 1844: »På dessa
kannibalske Fidji-öar hava de Wesleyanske
missionärerna en rik skörd:
6 stationer och ett stort antal infödda
lärare, 985 församlingsmedlemmar, 51
dopkandidater, 31 skolor, 106 skollärare,
1 148 elever, vuxna och barn.»

Vad som särskilt väckte missionärernas
indignation var detta samhälles behandling
av de gamla och barnen: »Sina
barn taga de om fotterna och sönderslå
deras hjärna mot ett träd. Arma fidjianer!
Tusende av edra barn äro ihjälslagna
och tusende skola bliva ihjälslagna.
» John Waterhouse skriver: »Barnen
av de dödade (som dödats i krig)
togs till Bau och fastgjordes vid träden
på det att hövdingarnas egna barn med
bågar och pilar måtte skjuta på dem,
döda dem och så utbilda sig till skickliga
krigare. Så uppfostra fidji sina
barn.»

I ett sådant samhälle behövdes ingen
familjeplanering — de vuxna skötte på
detta grymma sätt barnbegränsningen.
Det är detta som delvis torde vara bakgrunden
till den reservation mot barnbegränsning
som visats av missionssäll -

Torsdagen den 22 oktober 1970

Nr 33

Interpellation ang. forskning om den svenska u-hjälpens historiska bakgrund

skapen. Missionen har helt enkelt uppfattat
sin kallelse så att den måste rädda
så många liv som möjligt. En liknande
historisk bakgrund har ju icke SIDA,
som ju först kom in i bilden när världens
överbefolkning blivit ett faktum.

I det samhälle missionärerna informerade
om begravdes de gamla levande,
och åldringsvården är därför ett
annat område där missionärerna fick
göra en pionjärinsats i avlägsna länder.
Om arbetet för barnen och de gamla
lämnade Missionstidningen upplysning,
och så steg en allt större del av vad som
i dag kallas u-länderna in i svenskt
folkmedvetande. Det heter i tidningen:
»Länder vilkas namn knappt blivit hörda
träda i dagen.» Det kan påpekas att
ingen del av världen vid denna tid fick
en sådan publicitet i vårt lands press
som Fidji och Oceanien i övrigt, men
även andra länder i den tredje världen
såsom Abessinien, Madagaskar, Kina,
Japan och Indien skildras utförligt i
stora reportage.

Vad som hände på Fidji och i övriga
u-länder och som av Rosenius publicerades
blev icke blott anledning till
svenskt stöd åt utländska missioner,
bl. a. genom Svenska missionssällskapet,
utan även motivet till bildandet av
Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som
är det första svenska sällskap som hade
ett eget missionsfält. Sverige fick den
första folkskolestadgan 1842, och redan
vid denna tid hade Missionstidningen så
mycket stoff att kunskap om u-länderna
hade kunnat stå på skolschemat.
Man kan alltså säga att den relativt vitt
spridda Missionstidningen redan 1842
blev redskap för en rörelse och en verksamhet
som vuxit till en landsomfattande
aktion, där alla politiska partier i
dag är engagerade och där Sverige gör
en betydande insats. Intresset för
svensk u-hjälp har dock enligt vissa
observatörer svalnat. Orsakerna är troligen
flera, men bland dem kan förvisso
bristande information om hjälpen
till utvecklingsländerna nämnas, både

dess utformning och dess utsikter. Inför
1971 förbereds en aktion för att
bredda och fördjupa informationen.
Som ett exempel kan nämnas den stora
utställning i ämnet som planeras av Etnografiska
museet i februari 1971. Här
kan dock fastslås att sambandet melian
dagens hjälpverksamhet och det förgångna
är, fastän ytterst betydelsefullt,
ännu outrett och okänt. Det förekommer
nästan inte alls i läroböckerna. SIDA
torde vara betjänt av en utredning som
visar sambandet mellan vår nuvarande
u-hjälp och de första svenska initiativen,
och medel finns ju disponibla för
information. Just med anledning av Fidjiöarnas
självständighetsförklaring, som
framför allt gläder missionssällskapen
och visar betydelsen av deras arbete,
skulle de även ha nytta av utredningen.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till utrikesministern
få ställa följande fråga:

Anser utrikesministern det möjligt att
uppdraga åt SIDA att i samverkan med
Svenska institutet för missionsforskning
och Evangeliska fosterlandsstiftelsen utföra
forskning om den moderna svenska
u-hjälpens bakgrund i syfte att utröna
de psykologiska och metodiska förutsättningarna
för svenskt u-landsbistånd
att vinna förståelse och engagera
allmänheten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 153, med förslag till lag om
vissa kommunala befogenheter i fråga
om sysselsättning för handikappade,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 21

Anmäldes motionen nr 1476, av herrar
Grebäck och Jnsefson i Arrie, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr

Torsdagen den 22 oktober 1970

36 Nr 33

145, med förslag till lag om införande
av nya jordabalken, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 22

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i sammanträde inom
Europarådet anliålles om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 26—30 oktober
1970.

Stockholm den 20 oktober 1970

Gunnar Hedlund

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 28 oktober
—4 november 1970 under vilken tid jag
tjänstgör som delegat vid UNESCO’s
generalkonferens i Paris.

Stockholm 22 oktober 1970

Ingrid Sundberg

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
tillstånd att vara tjänstledig från riks -

dagsarbetet under tiden 17—20 november
1970, för att deltaga i en arbetskonferens
i London om databanker och
samhället, anordnad av The National
Gouncil for Civil Liberties.

Stockholm den 21 oktober 1970

Kerstin Anér

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 23

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Källstad (fp), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående förfarandet vid beslut om
vapenfri tjänst, och

herr Nordstrandh (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående förlängning av normalstudietiden
för moderna språk.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.33.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 23 oktober 1970

Nr 33

Fredagen den 23 oktober

Kl. 14.00

§ 1

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 153, med förslag
till lag om vissa kommunala befogenheter
i fråga om sysselsättning för handikappade.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen nr
1476.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Sundberg (m), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående formerna för giftnämndens registrering
av bekämpningsmedel, m. m.,

fru Sundberg (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående effektivisering av språkundervisningen
i grundskolan och gymnasiet,
samt

herr Nilsson i Agnäs (m), till herr
ministern för utrikes ärendena angående
forskning om den svenska u-hjälpens
historiska bakgrund.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

bevillningsutskottets betänkande nr
54, med anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med överlämnande
av berättelse för rådets ader -

tonde session, såvitt skrivelsen hänvisats
till bevillningsutskottet; samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av motioner rörande
medborgarskapslagstiftningen,
m. m.,

nr 51, i anledning av motion om ökad
muntlighet i förvaltningsförfarandet,
nr 52, i anledning av motion om vidgad
tillämpning av kontradiktoriskt förfarande
i förvaltningsärenden, m. m.,
nr 53, i anledning av motion om skyldighet
för myndighet att motivera beslut,

nr 54, i anledning av motioner om
åtgärder för att stärka det administrativa
rättsskyddet,

nr 58, i anledning av motioner om
straff för flygplanskapning,

nr 59, i anledning av motioner angående
olovlig värvning,

nr 60, i anledning av motioner om
översyn av steriliseringslagen, och
nr 61, i anledning av motion om
översyn av bestämmelserna angående
rätt till nödvärn.

§ 5

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 147, med förslag till lag om
ändring i lagen (1949:164) med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 6

Anmäldes motionen nr 1477, av herr
Regnéll m. fl., i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 156, med förslag
till förordning om ändring i förord -

Nr 33

Tisdagen den 27 oktober 1970

ningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift,
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 7

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
23—30 oktober 1970 med anledning
av läkares beslut om isolering i hemmet.

Thorbjörn Fälldin

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 8

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Åsling
(ep) till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet angående lokaliseringen
av skogsinstitutet för norra
Sverige.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 27 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 16 och
den 17 innevarande oktober.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 147, med förslag till lag
om ändring i lagen (1949: 164) med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1477.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 54 samt
första lagutskottets utlåtanden nr 50—54
och 58—61.

§ 5

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 49, med anledning av motioner
om införande av tjänstemannataxering
i första instans,

nr 51, med anledning av motion beträffande
uppbördskontrollen, och
nr 53, med anledning av motioner angående
beskattningen av multinationella
företag m. m.

§ 6

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 149, med förslag till lag om ändring
i strålskyddslagen (1958: 110),
nr 152, med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen (1949: 1), och
nr 154, med förslag till lag om lokaliseringssamråd,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§7

Till bordläggning anmäldes skrivelse
från talmanskonferensen med överläm -

Tisdagen den 27 oktober 1970

Nr 33

nande av en från konstitutionsutskottet
inkommen skrivelse med förslag till ny
riksdagsstadga.

§ 8

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 136, med förslag till ackordslag
m. in., motionen nr 1478, av herr
Oskarson ;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 138, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1922:
260) om automobilskatt, motionerna:
nr 1479, av herr Antonsson m. fl., och
nr 1480, av herr Magnusson i Borås
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 139, med förslag till lag om
ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, motionen nr 1481, av herr
Larsson i Luttra in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 141, med förslag till lag om
ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,
motionerna:

nr 1482, av herr Antonsson m. fl.,
nr 1483, av herr Gustafson i Götehorg,

nr 1484, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl., och

nr 1485, av herrar Magnusson i Borås
och Björkman;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 142, med förslag till förmånsrättslag,
m. m., motionerna:

nr 1486, av herr Hovhammar m.fl.,
nr 1487, av herrar Magnusson i Borås
och Krönmark, och

nr 1488, av herr Westberg i Ljusdal
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 143, angående reviderade timoch
kursplaner för de tvååriga ekonomiska,
sociala och tekniska linjerna i
gymnasieskolan, motionerna:

nr 1489, av fru Hjelm-Wallén m. fl.,
nr 1490, av herr Källstad m. fl.,
nr 1491, av fru Nilsson m. fl.,
nr 1492, av fru Sundberg och herr
Wennerfors, och

nr 1493, av herr Wennerfors m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 145, med förslag till lag om
införande av nya jordabalken, in. m.,
motionerna:

nr 1494, av herr Lundberg, och
nr 1495, av herr Tobé;
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 146, med förslag till lag om
ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, m. m., motionen
nr 1496, av herr Wiklund i
Stockholm och fru Anér; samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 156, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1968:419)
om allmän arbetsgivaravgift, in. in., motionerna: nr

1497, av fru Anér,
nr 1498, av herr Antonsson m. fl.,
nr 1499, av herr Antonsson m. fl.,
nr 1500, av herr Grebäck,
nr 1501, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl.,

nr 1502, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl.,

nr 1503, av herr Hedin m. fl.,
nr 1504, av herr Hermansson m. fl.,
nr 1505, av herr Holmberg m. fl.,
nr 1506, av herr Holmberg m. fl.,
nr 1507, av herr Nilsson i Östersund
m. fl.,

nr 1508, av herr Nordstrandh m. fl.,
nr 1509, av herr Petersson i Gäddvik,
nr 1510, av herrar Sellgren och Stridsman,

nr 1511, av fru Sundberg och herr
Lothigius,

nr 1512, av herr Åkerlind, och
nr 1513, av herr Åkerlind.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem

Sune K. Johansson