Nr 33 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:33)

.RIKSDAGENS NTtt

i Hf

PROTOKOLL

Nr 33 ANDRA KAMMAREN 1969

28—29 oktober

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 oktober

Sid.

Svar på interpellation av herr Ahlmark (fp) ang. principerna för avvisning
av zigenare............................................ 3

Svar på interpellationer av herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang.
sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland, herr Nilsson i Östersund
(s) ang. samhällsstyrning av privata investeringar till industrisvaga
regioner, m. m., och herr Petersson i Gäddvik (m) ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrbotten samt på fråga av herr Stridsman
(ep) ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder i Tornedalen...... 25

Interpellationer av:

herr Thylén (m) ang. förbättrad beredskap mot naturkatastrofer.... 41

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. principerna för meddelande av tillstånd
att använda TV:s reservlänk för överföring av sändningar

från utlandet.............................................. 42

fru Sundberg (m) ang. fluoridering av dricksvatten................ 42

herr Ringaby (m) ang. effektivisering av fredsorganisationens militära
sjukvård............................................. 43

fru Jonäng (ep) ang. förbättrad utbildning av vårdpersonal för ålderdomshem.
............................................. 44

Meddelande om enkel fråga av herr Johansson i Skärstad (ep) ang.
principerna för meddelande av tillstånd att använda TV:s reservlänk
för överföring av sändningar från utlandet.................. 45

Onsdagen den 29 oktober fm.

Allmänpolitisk debatt.......................................... 47

Svar på interpellationer av herr Hermansson (vpk) ang. upprättande
av diplomatiska förbindelser med Republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering, herr Antonsson (ep) ang. de sven1
— Andra kammarens protokoll 1969. Nr 33

Nr 33

Innehål]

ska insatserna för återuppbyggnad i Vietnam och herr Wedén (fp)
ang. regeringens inställning till frågorna om biståndet till Vietnam
samt på fråga av herr Hermansson (vpk) ang. materiellt stöd
till Demokratiska Republiken Vietnam och Republiken Sydviet nams

provisoriska revolutionära regering....................... 95

Allmänpolitisk debatt (forts.)................................ 113

Interpellation av herr Sellgren (fp) ang. järnvägsförbindelser till vissa
industriorter i Norrland...................................... 121

Onsdagen den 29 oktober em.

Allmänpolitisk debatt (forts.)................................... 123

Meddelande om enkel fråga av herr Sjöholm (fp) ang. kontroll av vid
bilverkstad utförd reparation................................. 178

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
oktober.

§ 2

Svar på interpellation ang. principerna
för avvisning av zigenare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat
mig, vilka principer som har legat
till grund för regeringens beslut den 9
oktober i år att från Sverige avvisa en
grupp på 47 zigenare.

Enligt riksdagens beslut förra året
skall invandringen till Sverige ske i
organiserade former. Ett huvudsyfte
med den organiserade invandringen är
att vi skall ha möjlighet att ta hand om
invandrarna på ett ansvarsfullt sätt,
bl. a. genom att ge dem arbete och en
godtagbar bostad, utbildning, social omvårdnad
etc.

I fråga om den humanitärt motiverade
invandringen av flyktingar och andra
nödlidande människor är det naturligtvis
våra möjligheter att genom utbildning,
sjukvård o. d. ge dessa människor
en ny start i livet som bestämmer
hur många vi kan ta emot. Vidare
bör vi självfallet i första hand bistå dem
som bäst behöver hjälp. Därför ligger
tyngdpunkten i den humanitärt motiverade
invandringen på kollektiv överföring
hit av flyktingar och andra människor
i nöd. Denna ordning ger oss möjlighet
att planera hjälpinsatserna så att

de blir effektiva och att göra insatserna
där hjälpbehovet är störst.

Vi har i Sverige sedan länge gjort organiserade
hjälpinsatser för flyktingar.
Under de senaste två decennierna har
ca 20 000 flyktingar överförts hit kollektivt
från olika flyktingläger i Europa.
I år har regeringen hittills beslutat
att i denna ordning ta emot 1 500 flyktingar,
vilket blir det största antal som
på 1960-talet har överförts hit under
ett år.

Uttagningen av dem som skall omfattas
av hjälpinsatserna skall ske utan
hänsyn till ras eller nationalitet. Det i
våras framlagda utredningsförslaget att
i flyktingkvoten uttryckligen inrymma
ett antal zigenare syftar bl. a. till att insatserna
skall komma de mest hjälpbehövande
även inom denna befolkningsgrupp
till del.

Vår satsning på organiserad kollektiv
överföring av flyktingar till Sverige begränsar
möjligheterna att ta emot människor
som kommer hit på eget initiativ,
eftersom våra hjälpresurser tas i
anspråk för de oragniserade insatserna.
Därtill kommer att de som tar sig hit på
eget initiativ ofta inte tillhör de mest
hjälpbehövande. Vill vi öka våra insatser
skall det därför, som också varit
fallet i år, ske genom en ökad kollektiv
flyktingöverföring till Sverige.

Vi kan naturligtvis inte tillämpa dessa
principer i alla situationer. Människor
som befinner sig i en akut nödsituation
bör givetvis få en fristad här,
även om de kommer hit på eget initiativ.
Enligt de riktlinjer som riksdagen
har antagit skall sådan enskild invandring
emellertid tillåtas bara i undantagsfall,
när det är fråga om asylfall el -

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellation ang. principerna för

ler när det på grund av stark anknytning
till Sverige föreligger andra synnerliga
skäl.

Såväl statens invandrarverk som regeringen
bär att följa dessa av riksdagen
beslutade allmänna principer vid
prövningen av invandrarärenden, vare
sig de gäller zigenare eller andra utlänningar.

Vidare anförde:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Den folkgrupp som den
här debatten gäller känner till alla slag
av förföljelse, förtryck och diskriminering.
Zigenarna har upplevt dem alla i
detta århundrade och i vår egen världsdel.
De var en av de s. k. mindervärdiga
grupperna — judarna var den viktigaste
— som det var Hitlers avsikt att utrota.

De zigenare som man talat om i Sverige
de senaste veckorna har många släktingar
som bokstavligt talat försvann
som rök genom skorstenarna från krematorierna
i Auschwitz och Treblinka.

Men för zigenarna upphörde inte förtrycket
när nazismen krossats. Också i
demokratierna har de sett hur diskrimineringen
verkar: hur de tvingas till
ständiga förflyttningar av direktiv och
förbud från lokala myndigheter, hur resor
kors och tvärs gör skolgång omöjlig,
hur bristande undervisning sedan hindrar
dem att få arbete och inkomster,
hur arbetslösheten leder till fattigdom
och ständigt beroende av sociala myndigheter
och hur de folkliga fördomarna
får näring genom zigenarnas analfabetism,
misär och ambulerande tillvaro.

Här ser vi alltså diskrimineringens onda
cirkel: hur fördomar skapar förbud,
hur förbuden skapar misär och hur misären
tycks bekräfta fördomarna.

Det är om några ur den folkgruppen
som min interpellation handlar. .Tåg tackar
inrikesministern för svaret. Det ger
en kort och ganska ofullständig skiss av
vår invandrings- och flyktingpolitik i
allmänhet. De speciella överväganden

avvisning av zigenare

som gäller vid behandlingen av de nu
aktuella fallen berör inte inrikesministern
annat än i allmänna ordalag. Jag
kan delvis förstå att han inte just nu vill
ta upp en debatt om detaljer beträffande
de 47 zigenare, vilkas öde tydligen
skall avgöras i konseljen på torsdag.
Jag kommer naturligtvis inte heller att
göra det. Däremot skall jag ta upp några
väsentliga principiella frågeställningar
som de här fallen gjort aktuella, och
jag hoppas därför att inrikesministern
är beredd att komplettera sitt interpellationssvar
med besked på ett par av de
punkter som jag utgick ifrån att han
skulle komma att ta upp.

Först och främst: Vad innebär den
omdebatterade 2 § i vår utlänningslag
från 1954? Där står att »politisk flykting»
skall ges tillstånd att stanna i landet.
Och fortsättningen lyder: »Såsom
politisk flykting anses i denna lag utlänning
som i sitt hemland löper risk
att bliva utsatt för politisk förföljelse.
Med politisk förföljelse förstås att någon
på grund av sin härstamning, tillhörighet
till viss samhällsgrupp, religiösa
eller politiska uppfattning eller eljest
på grund av politiska förhållanden
utsattes för förföljelse, som riktar sig
mot hans liv eller frihet eller eljest är
av svår beskaffenhet, eller ock att på
grund av politiskt brott allvarligt straff
ålägges honom.»

Så lyder alltså 2 § i utlänningslagen.
Nu har inrikesministern i en radiointervju
påstått att lagstiftningen »är ju
klart preciserad på den här punkten,
under vilka omständigheter man kan få
lov att stanna här i landet». Jag tror
inte att någon annan än herr Holmqvist
menar att lagen är »klart preciserad».
Vad t. ex. 2 § innebär har ju alltid diskuterats
med lidelse, och där finns
många tolkningar. I förarbetena till den
lagen sägs bl. a. av den kommitté som
gjorde utkastet: »Under förföljelse torde
kunna ingå sådana förfaranden som
förbud mot religionsutövning, förbud
att använda vanliga skolor, avsevärt läg -

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Svar på interpellation

re livsmedelsransoner än folket i övrigt
o. s. v.» Och just den meningen citeras
med instämmande i den proposition
som låg till grund för den nya utlänningslagen.

Om det är så att »förbud att använda
vanliga skolor» räknas till förföljelse
blir ju nästa fråga hur man skall se på
t. ex. zigenarnas förhållanden i Frankrike.
Regeringens bedömning har förvånat
många. I regeringskommunikén den
9 oktober står bland annat följande:
»Den franske ambassadören i Stockholm
—--har meddelat regeringen

att de ifrågavarande franska zigenarna
helt och fullt åtnjuter alla de rättigheter
som tillkommer franska medborgare.»
Intrycket för var och en som läser den
meningen är naturligtvis att den svenska
regeringen ställer sig bakom bedömningen
att zigenarna har alla de rättigheter
som tillkommer franska medborgare.

Det är många som har en annan åsikt.
Generaldirektör Kjell Öberg sade i en
radiointervju att »det är uppenbart att
zigenarna är utsatta för en svår diskriminering».
Chefen för invandrarverket
har alltså här en helt annan mening än
regeringen. Herr Holmqvist solidariserar
sig med påståendet att zigenarna
har alla rättigheter som tillkommer
franska medborgare. Generaldirektör
Öberg talar om »svår diskriminering»
och anser till och med att den är »uppenbar».

Vem av dessa båda officiella företrädare
för vår invandringspolitik har
rätt? Ja, låt oss gå till det brev från
den franske ambassadören som regeringen
har tytt sig till. Läser man igenom
det blir man nära nog förskräckt
av åtminstone fyra skäl.

1) Brevet är hållet i en föraktfull ton
och gör ett ytterst slarvigt intryck. Ambassadören
beskyller bl. a., utan att närmare
gå in på saken, både svenska medborgare
av zigensk härkomst och franska
zigenare i Sverige för »tendentiösa
och lögnaktiga uttalanden». Det är trist

ang. principerna för avvisning av zigenare

att ett aktstycke av den klassen åberopas
av den svenska regeringen som
grunddokument i ett fall som gäller väl
och ve för många människor.

2) Brevet påstår att de zigenare som
kommit från Frankrike till Sverige har
sagt nej till att bli bofasta. Jag citerar
ur brevet: »Deras önskan att leva fria
utan tvång, förlitande sig på sina traditionella
näringsfång, utan beblandelse
eller ens samlevnad under samma tak
med andra personer av främmande ras
medför att de undflyr västra Kontinentaleuropas
snabbt fortskridande urbanisering.
Sverige som har låg befolkningstäthet
drar till sig dessa vandrare.
Detta har en av stamhövdingarna bekräftat
för mig.»

Så står det alltså i en av riksdagens
upplysningstjänst auktoriserad översättning
av det brev som den svenska regeringen
anser vara avgörande. Det vore
frestande att returnera brevets egna
ord om »tendentiösa och lögnaktiga uttalanden».
Men det gör jag inte, herr talman,
jag föredrar att uttrycka mig mer
diplomatiskt. Ambassadörens påstående
är helt enkelt felaktigt. De franska zigenare
som kommit till Sverige har inget
hellre velat än att få en fast bostad,
undervisning för sig själva och sina
barn, läkarvård och chans att göra en
fullgod insats på arbetsmarknaden. De
har förvägrats den rätten under alla de
år som de tvingats resa omkring i
Frankrike. De flesta av dem som debatten
gäller är analfabeter inte därför att
de vill vara det utan därför att de tvingats
vara det. De har mötts i kommun
efter kommun med skyltar av typen
»förbjudet för nomader», och de har
skuffats runt landet av lokala dekret
och av allmänhetens fördomar.

Därför har de inte fått lära sig läsa
och skriva, därför har de förvägrats fast
bostad och fast arbete. Och därför har
de kommit till Sverige för att söka en
fristad och starta ett nytt liv. Därför
gläder de sig åt att nu, många för första
gången, få uppleva början till en

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

skolundervisning. De ser en chans för
framtiden, en öppning till en ny känsla
av människovärde. Någon vill kanske
föraktfullt förneka deras ambitioner genom
hänvisning till en s. k. »stamhövding.
» Andra ser kanske de här livsödena
främst som 47 namn på ett vitt
papper. Men de är medmänniskor ibland
oss.

3) Det franska brevet säger inte alls
det som den svenska regeringen påstår
att det säger. Tvärtom framgår av ambassadörens
skrivelse att zigenarna i
Frankrike lever och har levt i diskriminering.
Jag citerar det avgörande
stycket i detta brev:

»Zigenarna i Frankrike tillåts bo i
sina vagnar och utöva sina blygsamma
näringsfång på de platser och under
den tid som fastställts av de kommunala
myndigheterna. Den franska regeringen
har emellertid eftersträvat att få dessa
nomader att bli bofasta. Åtgärder av
kommuner och andra samfälligheter har
i detta syfte varit inriktade på att förmå
dem att lära sig mera lönsamma yrken
och att få dem att bosätta sig i lägenheter.
När detta genomförts skulle
barnens inträde i skolan bli eu rättighet
som zigenarna då skulle kunna åtnjuta
på samma sätt som varje annan
fransman.»

Här skymtar det kommunala godtycke
som vi läst så mycket om: Zigenarna
»tillåts bo i sina vagnar och utöva sina
blygsamma näringsfång på de platser
och under den tid som fastställts av de
kommunala myndigheterna». Det är
riktigt; ofta får de bara uppehålla sig
24 timmar eller några få dygn på en
plats innan de måste åka vidare. Först
när en serie reformer »genomförts skulle
barnens inträde i skola bli en rättighet»
för zigenarna. Det är alltså ingen
rättighet i dag, men det kan bli det i
framtiden.

Men den svenska regeringen refererar
alltså brevet på följande sätt: »Den

franske ambassadören i Stockholm--

— har meddelat regeringen att de ifrå -

gavarande franska zigenarna helt och
fullt åtnjuter alla de rättigheter som
tillkommer franska medborgare.» Det
står också i skrivelsen — men inrikesministern
försöker dölja att innehållet i
övrigt är en dementi av det påståendet.

4) Statsminister Olof Palme lyckades
i radions telefonväktare förvandla det
här brevet till ett löfte om alla rättigheter
i Frankrike för de zigenare som
diskussionen har handlat om. Palme sade
så här: »Det jag tyckte var väldigt
avgörande för regeringen var den här
mycket kraftiga — som jag betecknar
det — utfästelsen från den franske ambassadören
att de här zigenarna i Frankrike
skall tas om hand, ges utbildning
och levnadsmöjligheter. Man kan säga
att det är en inteckning i Frankrike för
den här frågan---.»

Jag har citerat större delen av det
franska brevet. Här finns ingen bindande
utfästelse att för de aktuella zigenarna
göra allt det som man försummat
att göra under hela efterkrigstiden.
Vad som finns ■—• förutom nedlåtande
omdömen om zigenarna ■—- är alltså en
förhoppning att det längre fram, i en
oviss framtid, skall bli möjligt för barnen
att gå i skolan som vanliga fransmän.

Får jag avsluta min beskrivning av
regeringen Palmes övertro på främmande
ambassadörer med att ställa ett par
frågor till statsrådet Holmqvist: Hur kan
det komma sig att en skrivelse av den
halt och med det innehåll jag nu redovisat
tillåts spela en avgörande roll för
den svenska regeringen? Och anser inrikesministern
det vara korrekt gentemot
den svenska allmänheten att i en
regeringskommuniké ge en missvisande
bild av brevets innehåll?

År det då så att zigenare från Frankrike
bör betraktas som politiska flyktingar
enligt 2 § i utlänningslagen? Nog kan
man anföra skäl för det. I förarbetena
talade man ju om att »förbud att använda
vanliga skolor» borde ingå i begreppet
förföljelse. Men jag kan förstå om

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

regeringen inte vill binda sig för att
tolka läget och paragrafen på det sättet.
Jag citerade generaldirektör Öbergs
uttalande: »Det är uppenbart att de är
utsatta för en svår diskriminering

---.» Men Öberg fortsatte: »---

men det behöver inte betyda att de är
politiska flyktingar, att de är utsatta för
politisk förföljelse.»

Även om man godtar den distinktionen
finns det stora möjligheter att enligt
46 § i utlänningskungörelsen bevilja
uppehållstillstånd av »annat särskilt
skäl». Här har vi alltså de humanitära
skäl som ofta åberopats och använts för
att låta utlänningar stanna kvar i Sverige.
Regeringen kan använda den paragrafen.
Och låt mig säga, som en rent
principiell reflexion, att det skall finnas
väldigt starka skäl att inte nyttja
den möjligheten när det gäller människor
som i hela sitt liv har förtryckts,
som nu för första gången fått en chans
till undervisning och läkarvård och som
ofta med familjeband, mer eller mindre
starka, är knutna till vårt land.

Inrikesministern och jag hade under
en av vårriksdagens sista dagar ett meningsutbyte
i ett annat avvisningsärende.
Det gällde Paul Kotzikos, som sändes
till Grekland på pingstaftonens morgon
därför att en nådeansökan inte hade
hunnit handläggas. Jag sade då att
det fallet och dess behandling till slut
var en fråga om medmänsklighet. Med
lika stor rätt kan man säga detsamma
om många zigenare som kommer till vårt
land. Tag som exempel de 47 som just
nu på Ro gård norr om Stockholm kastas
mellan oro och förhoppningar —
jag nämner dem bara för att illustrera
den bakgrund som präglar så många av
kontinentens zigenare. Många av dem
kommer alltså från Polen. De lyckades
fly därifrån innan Hitlers trupper marscherade
in. De i släkten som stannade
kvar är nästan alla döda: skjutna framför
massgravar i Rieloza, drivna till gaskamrar
i Auschwitz, dödade i bombraider
över Warszawa.

Men en del kom undan. Och de har
sedan vandrat från land till land, och
när de fått främlingspass i Frankrike
har de hunsats runt från kommun till
kommun. De har sökt lägenhet men hört
hyresvärdar säga nej; till zigenare hyr
man inte ut. De har försökt stanna kvar
på olika ställen under längre tid; men
polisen har ofta drivit dem vidare. De
har sökt till skolor men fått avslag med
motivering att de inte stadigvarande varit
bosatta på platsen.

Och så har åren gått. Skuggan från
Polen och hotet från Hitler har vikt undan,
men diskrimineringen har hängt
som en förbannelse över flera tusen zigenare
i alla dessa år. Så är plötsligt
några av dem här i Sverige, och vi står
mitt uppe i en debatt, som ytterst gäller
om vi vill använda lagar och förordningar
som vägar till medmänsklighet.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När man läst herr Ahlmarks
interpellation, som är mycket begränsad
till sin inriktning och som
följts upp av riksdagen, av invandrarverket
och regeringen, blir man en smula
konfunderad över det resonemang
som där förs. Herr Ahlmarks huvudfråga
i interpellationen gällde ju de principer
som riksdagen själv antagit medan
kritiken riktades mot invandrarverket.
Eftersom väl alla partiåskådningar
finns representerade inom invandrarverket
borde väl emellertid något av
dessa partier ha kunnat påpeka att de
principer som invandrarverket följt är
felaktiga.

Bakgrunden till att jag tillsammans
med en del andra socialdemokrater riktat
en vädjan till regeringen att av humanitära
och andra liknande skäl försöka
göra ett undantag för dessa och
möjligen ytterligare några zigenare är
att vi är medvetna om att någon anklagelse
inte kan riktas mot regeringen, eftersom
den bara följt de rekommendationer
som lämnats av dess rådgivande
organ. Jag är glad över att regeringen,

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

trots invandrarverkets uppfattning, på
olika sätt sökt finna möjligheter att
hjälpa dessa olyckliga människor av humanitära
skäl. Sverige anser sig vara
ett humant land, och jag vill gärna betyga
på grundval av erfarenheter från
många års arbete inom olika hjälporganisationer
att regeringen och andra
gjort utomordentligt betydande insatser
för att verkligen bistå olyckliga människor
i motsvarande situationer.

Det svar som lämnats stänger icke
några möjligheter. Enligt dagens tidningar
har regeringen också tillsatt en
utredning som skall arbeta med dessa
frågor. Man kan väl förutsätta att det
kommer att framläggas ett resultat i
form av en proposition eller på något
annat sätt, som förtydligar förhållandena
på detta område. Jag vill vädja till
inrikesministern och regeringen att i
den situation vi befinner oss ta upp
frågan om de zigenare som i dag är
aktuella till ny prövning.

Under ett övergångsskede, intill dess
klarhet har vunnits på olika punkter,
bör huvudvikten läggas vid att skapa
möjligheter för dessa zigenare och eventuellt
även andra — i alla händelser är
det en liten grupp det gäller —■ att få
bo kvar i vårt land och leva ett mera
normalt liv.

Zigenarfrågan är en utomordentligt
svår fråga, och vi har allesammans —
såväl riksdagsmän som andra personer
här i landet — vissa underliga uppfattningar
om olika människor och deras
sätt att leva. Här gäller det en liten
spillra av ett folk som i århundraden
saknat fast boplats och varit på ständig
vandring, dels därför att dessa människors
kynne är sådant, dels därför att de
aldrig har kunnat anknytas till något
visst område.

Jag brukar inte tala om nåd, ty det
är ett ord som jag inte gärna vill använda.
Emellertid skulle jag vilja säga så
här: Eftersom statsrådets svar inte
stängt någon väg, borde det — med
tanke på alla de ansträngningar som re -

geringen trots allt har gjort och som vi
bör uppskatta — vara möjligt att till
torsdagen finna en motivering för att
mildra verkningarna av den lagstiftning
vi har till dess större klarhet kunnat ernås.
Jag har haft ett behov av att säga
det här.

Skall man sätta tilltro till vad en ambassadör
från ett annat land har sagt?
Sådana uttalanden kan vara direkt skadliga
för dem man vill hjälpa. Jag tror
att en regering måste sätta tilltro till officiella
representanters avgivna förklaringar,
även om jag måste erkänna att
man bör vara kritisk i vissa situationer.
Eftersom invandrarverket måste ha haft
alla tillgängliga uppgifter till hands när
det avgav sin rekommendation, finns
det nog inte anledning att från början
negligera officiella uttalanden. Jag tror
att man ibland tvingas till att av formella
skäl göra något som man kanske
innerst inte vill.

Jag vet också att regeringen vid upprepade
tillfällen både under och efter
kriget har visat så stora prov på humanitet
och vilja att söka en utväg, att jag
nu kan vädja till inrikesministern och
regeringen att försöka finna en utväg.
Dessa olyckliga zigenare — oavsett var
de finns ute i världen — bör kunna få
känna att de någonstans kan få göra en
paus och vila ut, innan vandringslusten
sätter in. Det gäller ett folk, som trots
allt är egenartat och en spillra av något
som har varit. Jag vädjar alltså till
regeringen på den punkten. Låt zigenarna
stanna!

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Debatten har kommit
att omspänna invandringspolitiken och
invandrarverkets roll i den. Jag kan inte
låta bli att som medlem i invandrarverkets
styrelse ta till orda här och säga
något om det arbete vi hittills nedlagt
och därmed alltså sätta in denna fråga
i dess sammanhang.

Vi har ju inom riksdagen strävat ef -

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

ter att alltmer verka för en lagstiftning,
som i största möjliga utsträckning jämställer
egna medborgare och utlänningar.
Det hindrar inte att det fortfarande
i framlagda lagförslag kan finnas inslag,
som har en mot invandrarna diskriminerande
innebörd. Invandrarverket
har nyligen i ett yttrande vänt sig
mot en bestämmelse i ett lagförslag, som
innebär att utlänning inte skall få tillhöra
bostadsrättsföreningars styrelse.
Vi anser att en systematisk genomgång
bör komma till stånd för att rensa bort
sådana diskriminerande inslag i vår lagstiftning.

Huvudfrågan för oss i verket är inte
den formella sidan utan hur vi skall
kunna åstadkomma reell jämlikhet mellan
invandrarna och den övriga befolkningen.
Därvid har vi att utgå från de
riktlinjer för invandringen som lades
fast av riksdagen hösten 1968. Bakom
riktlinjerna stod då de politiska partierna
i riksdagen, och vi vet att bakom
dem står också den samlade fackföreningsrörelsen.
Inrikesministern har i
svaret på herr Ahlmarks interpellation
redogjort för innebörden i de bestämmelserna.
Man får då klart för sig —
det framgick av inrikesministerns redogörelse
— att dessa bestämmelser är relativt
restriktiva.

När det gäller gränsfall eftersträvar
invandrarverket en generös tillämpning
av gällande bestämmelser, men spelrummet
härför är ganska begränsat. Å
andra sidan gäller för dem som tillåts
bosätta sig här att de skall få möjlighet
att leva på samma standardnivå som
landets övriga befolkning. Invandrarna
skall inte bara få en jämförbar försörjning,
social omvårdnad och utbildning,
utan de måste också så snart som möjligt
få samma möjligheter i arbetslivet,
så att inte en koncentration till de sämst
betalda yrkena sker. De skall heller inte
behöva lämna landet vid konjunkturnedgång.
Allt detta är verkligen väsentliga
jämlikhetsfrågor. Men sammanfattningsvis
måste man konstatera att vi

har öppna gränser för samfärdsel och
turism samtidigt som vi har relativt
restriktiva regler för invandringen. Den
kombinationen kan upplevas som inhuman
av invandrare som kommer till oss
som turister från socialt svåra förhållanden
och sedermera vill stanna.

Men den inhumaniteten, herr Ahlmark,
ligger dock i de regler för utlänningspolitiken
som riksdagen enhälligt
bestämt sig för och med den motivering
som inrikesministern här tidigare
redogjort för.

Invandrarverket har i sin instruktion
fått som en av sina viktigaste uppgifter
att bidra till en bättre anpassning för
invandrarna. Den tillsatta invandrarutredningen
har som direktiv att lägga
grunden till en mera långsiktig anpassningspolitik.
Samtidigt utreds punktinsatser
som skall leda till konkreta åtgärder
i begränsade frågor. Dessa säråtgärder
bör inlemmas i det samlade
program som invandrarutredningen
skall lägga fram. Från de månader jag
verkat i invandrarverkets styrelse har
jag ett starkt intryck av att dess organisation,
såsom riksdagen förutsatt, kan
komma att utgöra en god administrativ
grund för ett fortsatt samlat grepp
om anpassningspolitiken, för en fortsatt
uppföljning av dessa problem och
för initiativ i framtiden till nya insatser.

Behandlingen av zigenarna bör ses i
sammanhang med invandringspolitiken
i stort. De zigenare som bor i Europa
lever ofta under mycket svåra sociala
förhållanden och är i många fall utsatta
för direkt diskriminering. Jag instämmer
gärna i det uttalande som Kjell
Öberg gjort i detta avseende. Enbart i
Frankrike finns det cirka 80 000 zigenare.
Under sådana förhållanden har
verket understrukit vikten av att Sverige
verkar för en internationell lösning,
den enda tänkbara vägen att nå ett resultat
med hänsyn till problemets omfattning.
Samtidigt har verkets styrelse
uttalat sig mycket positivt för särskilda

1* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 33

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

åtgärder för zigenarnas anpassning
inom ramen för den begränsade organiserade
invandring som har utretts och
förordats av en arbetsgrupp inom inrikesdepartementet.

Att mycket omfattande åtgärder behövs
i zigenarnas fall vet vi av egen erfarenhet,
då vi tagit oss an de svenska
zigenarnas problem. Detta sammanhänger
otvivelaktigt med den fördomsfulla
syn på zigenarna som under lång
tid även utmärkt svensk opinion och
som är grundorsaken till att vi gjort så
små prestationer för att lösa detta
ganska ringa minoritetsproblem som vi
har haft i vårt land. Att vi under de senaste
åren kommit att ta oss an de
svenska zigenarproblemen är inte något
att slå sig för sitt bröst för. Men likafullt
står det klart att lösningen, inte
minst på grund av våra tidigare försummelser,
har blivit ett stort och komplicerat
problem.

I det omtalade förslaget från arbetsgruppen
föreslogs att en expertgrupp
skulle tillsättas för att överväga formerna
för överföringen hit av en viss
kvot av zigenare varje år. Det har sagts
att när man i detta fall talar om en kvotering
av just zigenare skulle detta vara
ett uttryck för någon form av rasism.
Men då verket här har uttalat sig för
särskilda åtgärder, sker det inte därför
att det rör sig om människor av en särskild
härstamning utan därför att man
har att göra med grupper, som inte har
fått en social bakgrund såsom övriga
medborgare, som inte har fått en utbildning
såsom övriga medborgare, ja,
som rent av ofta är analfabeter. Vi har
alltså härvidlag uteslutande tagit hänsyn
till de sociala handikappen.

Mot bakgrunden av de riktlinjer som
vi har haft och de avgöranden som vi
liar ställts inför när det gäller dessa 100
zigenares vistelse har vi uttalat oss för
att drygt hälften har så stark anknytning
att de bör få stanna i landet, medan
49 har avvisats. Regeringen godtog
denna bedömning. Samtidigt har rege -

ringen lovat att tillgodose invandrarverkets
förslag, att man redan nu innan
ställning tas till förslaget om överföring
hit av zigenare skall låta en expertgrupp
överväga utbildnings- och
anpassningsproblem för zigenare som
har fått stanna här. Vår förhoppning är
att det skall bli fråga om en direkt uppsökande
verksamhet.

Bakgrunden till verkets agerande i
syfte att få till stånd omedelbara insatser
för de zigenare som har fått stanna
kan tecknas på följande sätt. T. o. m.
utgången av november 1968 hade cirka
170 utomnordiska zigenare fått tillstånd
att stanna här. Därefter har ytterligare
ett 70-tal kommit, varibland kan nämnas
cirka 20 zigenare från Tjeckoslovakien
i samband med händelserna där i
augusti 1968. I det antal som nu har
angivits ingår minst ett 40-tal flyktingar
direkt från Polen. Det rör sig alltså här
om sammanlagt cirka 250 zigenare, som
har fått stanna i Sverige. Av de 170 zigenare
som har kommit hit t. o. m. 1968
var cirka 100 mellan 16 och 60 år. Av
dessa har, såvitt framgår av meddelanden
från arbetsgivare, 7 personer haft
anställning under 1969. De arbetade såsom
restaurangbiträden eller diskare.

I detta sammanhang kan nämnas att
de flyktingar som har förts över kollektivt
och även enskilt invandrande asylfall,
exempelvis tjeckoslovakiska medborgare,
i regel mycket snabbt, ja, redan
några månader efter ankomsten hit
har kunnat arbetsplaceras. Invandrarverkets
agerande denna höst i syfte att
få till stånd individuellt anpassade åtgärder
för att övervinna bristen i utbildning
och andra handikapp som förhindrar
inträde i arbetslivet får ses mot
den bakgrunden. Vi är glada över att
den arbetsgrupp som har aviserats av
regeringen skall komma till stånd och
kunna bedriva en uppsökande verksamhet.

De zigenare som har fått stanna kvar
under 1960-talet, närmare 250 personer,
motsvarar mer än en årskvot enligt

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

förslaget om överföring av zigenare.
Det står alldeles klart att en mycket betydande
satsning under lång tid kommer
att krävas för att ge dessa människor
en meningsfylld tillvaro här. Vidare
tillkommer nära 700 zigenare från
Finland. Vi är ännu också bara ett litet
stycke på väg när det gäller att inlemma
de svenska zigenarna i arbetslivet,
och detta trots att en mycket stark satsning
har gjorts under tio år.

Samtidigt som det alltså finns inemot
2 000 zigenare i vårt land är behovet att
få komma hit, sett i ett perspektiv begränsat
till Europa, oändligt stort. Alla
är vi väl ense om att invandrarna skall
få en rejäl möjlighet att bli likställda
med oss själva. På längre sikt är det
knappast humanitärt att ta emot fler
invandrare med sådana sociala handikapp
som det här är fråga om än att
resurserna för rehabilitering räcker till.
I annat fall är risken att invandrarna
konserveras som kroniska socialfall,
och det skulle inte föra hela denna sak
framåt.

Hur mycket som skall satsas är självfallet
en politisk avvägningsfråga, där
behovet på detta område på vanligt sätt
får vägas mot olika behov inom hela
socialvårds-, utbildnings- och handikappsektorn.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är knappast en tilltalande
ordning att vi här i riksdagen
skall diskutera enskilda ärenden som
rör invandring och asylrätt. Det var åtminstone
min mening, att genom tillkomsten
av det nya invandrarverket
med en styrelse, i vilken ingår representanter
för de olika riksdagspartierna,
skulle ha skapats ett forum för att
träffa avgöranden av detta slag, så att
enskilda människors öden och förhållanden
inte skulle behöva bli föremål
för riksdagens behandling i den ordning
som här förekommer. När det gällde
att utse ledamöter i invandrarver -

kets styrelse tog jag direkt kontakt med
partiledningarna. Jag var nämligen
medveten om att det var en mycket
grannlaga uppgift dessa ledamöter skulle
få och jag är också övertygad om att
man inom partierna mycket allvarligt
övervägde frågan, innan man rekommenderade
dem som man ville ha in i
denna styrelse.

Det fanns också anledning till optimism
med hänsyn till den lagstiftning
som antogs av riksdagen så sent som i
fjol och som rörde riktlinjerna för tilllämpningen
av invandringspolitiken.

Efter att ha lyssnat på herr Ahlmark
i dag är jag emellertid djupt besviken.
Han lovade att ta upp en princip debatt,
men vad har han i verkligheten gjort?
Jo, han har under halva tiden av sitt
anförande uppehållit sig vid ett brev
som en ambassadör har skrivit till regeringen.
Även i andra avseenden har
herr Ahlmark gått in på detaljer, som
jag tycker är helt ovidkommande när
det gäller för riksdagen att ta ställning
till principer som skall vara vägledande
för vår invandringspolitik i framtiden.

Jag skall i stället beröra en annan
fråga som jag tyckte var av intresse i
herr Ahlmarks inlägg, nämligen frågan
om politiskt flyktingskap. Jag tror inte
att jag har uttryckt mig så att denna
fråga är helt klar, sedd i relation till
någon speciell paragraf i lagstiftningen,
och de flesta vet säkert att en utredning
för närvarande arbetar med frågan
om politiskt flyktingskap och hur
vi skall bedöma sådana ärenden i framtiden.
Glädjande nog har den utredningen
lovat att framlägga sitt betänkande
redan vid mitten av nästa år.

När det gäller zigenarnas situation på
den europeiska kontinenten måste ju
alla kunna konstatera att stora grupper
av zigenare lever under mycket svåra
förhållanden. På den punkten är vi helt
överens, men det är inte så lätt att förklara
varför zigenarna råkat i denna
situation. Uppfattningarna därom går

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

starkt isär och jag skall inte ta ställning
till denna fråga i dag, vare sig beträffande
förhållandena i andra länder
eller här i Sverige. Som herr Svensson
i Eskilstuna påpekat före mig förekommer
även i vårt land inslag av diskriminering
mot utlänningar, men jag kan
inte heller garantera riktigheten i detaljer
i de redovisningar som gjorts beträffande
förhållandena för zigenare i
olika länder. Bland annat gäller detta
den rapport som utarbetats inom en arbetsgrupp
i inrikesdepartementet, varvid
man har haft att tillgå uppgifter
från de svenska ambassaderna.

Jag tror också att herr Wiklund i
Stockholm och fröken Bergegren som
är ledamöter av denna kammare vid
sitt arbete i Europarådet måste ha kommit
till den uppfattningen, att det kan
vara svårt att entydigt definiera zigenarnas
situation. Jag tror att man vågar
säga att zigenarna i flertalet länder inte
avsiktligt utestängs från de förmåner
som landets övriga medborgare har
bara därför att de är zigenare. Det står
helt klart, och jag tror också att det
framgår av materialet, att exempelvis i
Frankrike har många zigenare skaffat
sig en fast bostad. Somliga har gift in
sig i den franska befolkningen, men
det uppges också i de föreliggande rapporterna
att många skaffat sig en tomt
och blivit etablerade. I sådana fall har
dessa zigenare samma möjligheter som
andra bofasta medborgare. Barnen kan
gå i skola, och jag kan inte förstå att
man kan säga att zigenarna generellt är
utsatta för förföljelse i dessa länder.
Att det sedan finns vissa grupper som
har det svårt och som på grund av fattigdom
är tvingade att leva under mycket
svåra förhållanden är någonting
som i hög grad gäller beträffande zigenarna
men inte enbart dem. Även andra
grupper befinner sig i en liknande situation.
Därför vågar man nog inte påstå
att zigenarna är utsatta för politisk
förföljelse i den bemärkelse som hittills
åsyftats i vår lagstiftning. I själva

verket är det hela uttryck för en allmän
brist på likvärdiga förutsättningar,
låt oss gärna kalla det bristande jämlikhet,
något som förekommer både i
andra länder och i vårt land i dessa avseenden.
Det är också uppenbart att zigenarna
drabbas hårt.

Den omständigheten att andra länder
har gjort mindre än vi då det gäller att
anpassa zigenarna i samhället kan
emellertid inte vara en tillräcklig
grund för att påstå att det här rör sig
om politisk förföljelse. Jag vill emellertid
kraftigt betona att vi bör göra allt
för att påverka andra länder till kraftansträngningar
i syfte att eliminera
denna befolkningsgrupps underläge när
det gäller att komma i åtnjutande av
samhällsförmåner.

Vi vet att detta kräver insatser från
samhällets sida, men vi vet också att
det ställer vissa krav på zigenarna själva.
Jag tror att våra åtgärder beträffande
de svenska zigenarna kan mana till
efterföljd, särskilt som vi anser det vara
angeläget att även framdeles ta emot
ett visst antal zigenare utifrån. Herr
Wiklund som haft att rapportera gruppens
arbete i Europarådet kan säkert
vitsorda, att han där känt tillfredsställelse
över att kunna framhålla att Sverige
är ett land som givit sig i kast med
en sådan uppgift. Han har emellertid
sagt att han på olika sätt har haft svårigheter
att få de andra kommittéledamöterna
med på den bedömning han velat
göra. Jag tror honom på den punkten.
Jag beklagar bara att rapporten
fick en sådan utformning att det finns
inslag av diskriminering. När rapporten
just i dag har behandlats vid Europarådets
ministermöte på ställföreträdarnivå
har det därför gjorts ett inlägg
från svensk sida, vari det sagts att regeringen
visserligen hälsar denna rapport
med tillfredsställelse men samtidigt
inte kan underlåta att framföra, att
rekommendationen från den rådgivande
församlingen, även om den är välkommen,
ändå ger uttryck åt diskri -

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Svar pa interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

minerande tankegångar som från
svensk synpunkt icke är acceptabla.

I andra avsnittet av rekommendationens
punkt 8 uttalas att en minimal åtgärd
är att de ansvariga myndigheterna
aktivt verkar för att det konstrueras
husvagnsläger för dessa befolkningsgrupper
med en viss sanitär standard
och med arbetsplatser för dem. Ett tillskapande
av sådana från det övriga
samhället avskärmade bosättningar för
minoriteter måste leda till en konservering
av de fördomar som omvärlden
har beträffande zigenarna och förhindra
dessas inpassning i samhället. En sådan
målsättning för det fortsatta arbetet
inom Europarådet kan icke accepteras
från svensk sida. Det är därför
vår förhoppning att man skall kunna
komma fram till en mera långtgående
målsättning för de expertkommittéer
som snarast bör tillsättas.

Eftersom frågan är aktuell i Europasammanhang
har jag velat anföra dessa
synpunkter. Jag är helt övertygad om
att herr Wiklund i Stockholm uppfattar
denna regeringens deklaration som
ett välkommet stöd åt åsikter som han
tydligen inte har lyckats få uttryckta i
kommittén på det sätt som han hade
önskat.

Efter detta skall jag bemöta en del av
vad herr Ahlmark har anfört. Han har
inte talat om några principer, han har i
stället tagit upp vad som skrivits i ett
brev. Jag skall självfallet inte göra som
han och uttala några omdömen om en
brevskrivare och dennes formuleringar.
Det är av ringa intresse i detta sammanhang,
ty det är ändå fråga om regeringens
bedömning av ärendet. Vi
skall inte här utöva kritik mot andra
människor som har yttrat sig. Jag skall
alltså avstå från att göra det, även om
det har förekommit inlägg i debatten
— och jag har även fått brev från annat
håll — som skulle kunna föranleda
kommentarer.

Vad som är det väsentliga, vilket också
herr Ahlmark borde förstå, är att

det citat som vi har gjort — han förnekar
inte heller att det återfinns i brevet
— visar att dessa zigenare frivilligt
har rest ut från Frankrike. De har inga
problem eller konflikter med det franska
samhället. De är välkomna tillbaka,
som ambassadören uttrycker det. Detta
är det väsentliga. Vi menar att om vi
skall ta hänsyn till politisk förföljelse
och tillämpa vår lagstiftning kan det
inte gälla i fråga om människor som
reser fritt mellan länderna. Det är alltså
detta förhållande som vi har velat
markera, ingenting annat. Herr Ahlmark
bör därför inte i detta sammanhang
kommentera en argumentering
som kan ha förts i andra avseenden.

Vidare är det självklart att detta brev
inte på något sätt har varit avgörande
för bedömningen. Herr Ahlmark tycks
glömma bort att invandrarverket hade
tagit ställning och att det alltså inte
fanns anledning att tro att regeringen
skulle ställas inför en annan fråga än
den huruvida invandrarverket handlat
riktigt. Jag kan nämna att när invandrarverket
tillstyrkte, att ungefär lika
många zigenare skulle få stanna på
grund av att de hade släktskap med personer
som bodde i Sverige, kunde det
kanske anges vissa betänkligheter. Men
eftersom invandrarverket hade tagit
denna ställning och vi var villiga att
göra samma generösa bedömning kom
även regeringen till att de borde få
stanna; vi följde alltså verkets rekommendationer.
Beträffande de båda grupperna
zigenare följde vi också verkets
linje.

Det väsentliga är då frågan om på
vilket sätt som regeringen och invandrarverket
har svikit de principer som
fastställdes av riksdagen förra året. Den
frågan skulle herr Ahlmark ge svar på,
men det har han inte gjort.

Hur vårdslös herr Ahlmark är i sin
argumentering visar han för övrigt när
han beskriver den nu aktuella gruppen.
Han talar om förföljelse i Polen och
utbreder sig härom. Herr Ahlmark kän -

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

ner tydligen inte till materialet, annars
skulle han veta att dessa 47 zigenare
kommer från Frankrike där de har bott
minst 17 år. Dessförinnan bodde de i
Spanien, Ungern, Grekland och Portugal.
En del av gruppen är född i Frankrike.
Eu enda zigenare härstammar från
Polen. Och ändå gör herr Ahhnark stor
affär av den förföljelse som har förekommit
i Polen och vill betrakta den
som relevant för regeringens bedömning
av ärendet. Var snäll och sätt Er
bättre in i ärendena, herr Ahlmark, innan
Ni använder en argumentering av
detta slag!

Låt mig sedan komma till kärnpunkten
i resonemanget: Hur vill herr Ahlmark
att vi skall agera i dessa ärenden?
Skall vi ge uppehållstillstånd till
alla de grupper zigenare som reser in
i vårt land? Skall sådana uppehållstillstånd
enbart gälla zigenare eller skall
vi också vara villiga att ta emot fattiga
människor från Algeriet, Turkiet o. s. v.
vilka lever under mycket svåra förhållanden?
Menar herr Ahlmark att vi skall
anlägga humanitära synpunkter enbart
när det är fråga om zigenare? Skall det
förekomma någon form av begränsning? Vi

har haft att följa den lagstiftning
som riksdagen har antagit, och enligt
den skall det göras en mycket noggrann
prövning och intas en restriktiv hållning
när ärenden av denna typ skall bedömas.
Jag frågar därför herr Ahlmark
vad han egentligen önskar i detta avseende.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Debatten har visat att
det är svårt att diskutera dessa principiella
frågor utan anknytning till särskilda
fall. Jag vill för min del bestämt
vända mig mot inrikesministerns uppfattning
att denna diskussion borde hållas
bakom lyckta dörrar i invandrarverket.
Jag säger detta inte bara därför att
vårt parti saknar representant i invandraraverkets
styrelse utan även av prin -

cipiella skäl; jag tror att det skulle vara
synnerligen olyckligt att ha en ordning
som avgränsar behandlingen av så viktiga
frågor från allmän insyn och möjlighet
för riksdagen att diskutera dem.

Beträffande den aktuella gruppen med
47 zigenare bör regeringen enligt vår
mening snabbt upphäva det olyckliga utvisningsbeslutet.
Huvudfrågan är inte på
vilken formell grund dessa zigenare skall
få bosätta sig i Sverige; huvudfrågan är
att de får stanna. För detta finns även
en majoritet i den svenska opinionen.
De av riksdagen antagna riktlinjerna
kan inte tolkas som något förbud mot
en sådan åtgärd.

Inte heller kan man, såsom inrikesministern
gjorde i sitt senaste inlägg,
anföra möjligheten av att andra grupper
av olika slag kan vilja begära sådan asyl
såsom ett skäl mot att tillämpa asylbestämmelserna.
Om detta resonemang
vore giltigt, skulle man över huvud taget
aldrig kunna göra humanitära hänsynstaganden
i invandrarfrågor. Enligt
min mening borde reglerna om asylrätt
kunna tillämpas i de aktuella fallen.
Tillräckligt starka skäl har anförts för
en sådan ståndpunkt. Jag vill bl. a. hänvisa
till de fakta som genom svenska undersökningar
framkommit om zigenarnas
svåra läge i Frankrike. Den i ett
tidigare inlägg angivna siffran 80 000
för antalet zigenare i Frankrike måste
anses ytterligt överdriven. En tiondel
av detta antal har uppgivits såsom en
mera realistisk siffra.

Det har sagts att man inte kan tala
om politisk förföljelse i detta fall, men
det torde vara obestridligt att uttrycket
»diskriminering» kan användas beträffande
zigenarnas ställning både i Frankrike
och i viss utsträckning fortfarande
också i Sverige.

Det finns olika meningar om hur lagen
skall tolkas på denna punkt. Om
man inte formellt vill betrakta den aktuella
gruppen av zigenare som politiska
flyktingar och inte vill ge dem asyl, enligt
de lagtolkningar som görs av ansva -

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

riga instanser, talar tillräckliga humanitära
skäl för att de skall få vara kvar
i vårt land. Jag kan inte tro att det skulle
vara omöjligt att bereda denna grupp
en tryggad existens i vårt land.

Det är emellertid av den debatt som
pågår tydligt att utlänningslagen inte är
tillräckligt klart skriven på de aktuella
punkterna. Det bevisas bl. a. av att det
inte är möjligt att uppnå enighet om definitionen
av begreppet politisk flykting
och de fall då asylbegreppet kan tillämpas.
Därför torde en översyn av denna
lagstiftning med det snaraste vara erforderlig,
med tanke på inte bara den
zigenska folkgruppen utan över huvud
taget en rad olika problem som uppkommit
under de senaste åren. Jag vill ställa
frågan till inrikesministern, om han för
sin del vill ta initiativet till en sådan
översyn, som blivit påkallad av en rad
fall vilka också diskuterats här i riksdagen.
Jag syftar på de amerikanska desertörerna,
på grekiska flyktingar, på
en del andra zigenska grupper än de nu
aktuella o. s. v.

Vårt land borde dessutom internationellt
ägna större kraft och energi åt att
försöka lösa frågan om zigenarnas förhållanden.
Det bar under debatten
nämnts vad Europarådet gjort. Jag tror
också att man allmänt kan uttala att
Europarådet måste agera mycket hårt
mot den diskriminering som förekommer
av zigenarna och sträva efter gemensamma
europeiska lösningar av frågan
i enlighet med denna grupps intressen
och önskemål.

Eftersom det här också gäller grundläggande
mänskliga rättigheter borde
frågan aktualiseras av Sveriges representation
i Förenta nationerna. Avser
regeringen att ta något sådant initiativ?
Har den över huvud taget övervägt den
sidan av saken?

Det är uppenbart att en utvisning av
de 47 zigenarna skulle försvåra det
svenska agerandet på det internationella
planet, ett agerande som inrikesministern
i sitt tidigare anförande ju också

talat mycket varmt för. En sådan utvisning
skulle över huvud taget innebära
ett försvårande av hela problemets lösning.
Jag vill därför i likhet med herr
Lundberg vädja till regeringen att ompröva
utvisningsbeslutet.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag konstaterar först
med tillfredsställelse att utlänningsutredningen
snart skall framlägga en redovisning
av sin genomgång av erfarenheterna
av utlänningslagstiftningens
tillämpning och tolkningen av vissa i
denna lagstiftning använda begrepp,
som nu — såsom flera talare betonat —
framstår såsom oklara och svåra att
bestämma rent innehållsmässigt.

Inrikesministern har haft vänligheten
att apostrofera mig flera gånger under
debatten. Eftersom inrikesministern
betecknade vissa inslag i den av
Europarådet antagna rekommendationen
såsom diskriminerande för zigenare,
vill jag säga att jag inte riktigt
är av samma uppfattning vad avser
denna som helhet, men jag vill gärna
ta tillfället i akt att påpeka liksom jag
gjort i dagspressen att det särskilda inslag,
som inrikesministern torde syfta
på, inte alls har mitt stöd.

Genom hela rapporten och rekommendationen
går som en röd tråd: Bryt
diskrimineringen av zigenarna genom
ändringar i lagstiftningen och lagtilllämpningen,
genom de statliga och
kommunala administrationerna och genom
långtgående offentliga åtgärder i
övrigt! Naturligtvis är det främst fråga
om socialt stödjande åtgärder, och
bland dem som nämns ingår självfallet
bostadsanskaffning samt skol- och yrkesutbildning
i syfte att särskilt på
längre sikt och i intimaste samråd med
zigenarna själva ge dem någon kompensation
för de månghundraåriga lidanden
denna folkgrupp utsatts för,
bland annat under nazismens tid i Tyskland.

I bostadsfrågan understryks i rekom -

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

mendationen vikten av vanliga bosättningsmöjligheter
för zigenare. Emellertid
är det riktigt, som inrikesministern
säger, att här finns ett inslag i rekommendationen
som inte är tillfredsställande
från svensk standardsynpunkt. På
mycket bestämda yrkanden av representanter
från England, där det finns
en lagstiftning om s. k. caravan sites —
husvagnsuppställningsplatser — och
från Holland, delvis dessutom med kraftigt
stöd av zigenarna själva, ingår i rekommendationen
en punkt, vari krävs
såsom ett minimum och övergångsvis
anordnande genom samhällets försorg
av välutrustade uppställningsplatser för
de zigenare, som uttryckligen begär att
få använda sådana. Jag måste beklaga
att det tydligen finns en del zigenare,
som inte kan förmås till annat än att
fortsätta att leva på rörlig fot åtminstone
tills vidare. Naturligtvis kan man
inte forcera dem att flytta in i hus,
utan här får man tänka sig en utveckling
av dessa zigenares livsmönster på
litet längre sikt.

Jag beklagar direkt att den här punkten
ingår i rekommendationen. Så sent
som dagen före ärendets behandling i
den rådgivande församlingen yrkade
jag vid ett sammanträde med det särskilda
social- och hälsovårdsutskottet
på att punkten skulle helt strykas, särskilt
som det finns en rekonnnendationspunkt,
i vilken det yrkas på att
vanliga bostäder skall anordnas för zigenare.
Bostadsfrågan var alltså täckt
genom skrivningen i denna punkt, och
då behövdes inte den särskilda, av holländare
och engelsmän påyrkade punkten
om uppställningsplatser. Jag fick
emellertid inget gehör för min mening,
och då förbehöll jag mig uttryckligen
rätten att uttala denna i samband med
att jag föredrog ärendet inför den rådgivande
församlingen, vilket jag också
gjorde. På fyra eller fem ställen i mitt
huvudanförande i debatten framhöll jag
att jag tog avstånd från uttalandet om
uppställningsplatser som annat än lill -

fällighetslösning och förklarade att jag
anser att det bör finnas vanliga bostäder
också för zigenare. De skall bo
såsom andra människor helt enkelt.

Herr talman! Jag vill sluta med att
ställa en fråga till inrikesministern rörande
den särskilda arbetsgrupp, som
nu är tillsatt. Jag hade förmånen att
tillhöra den tidigare arbetsgrupp, som
utarbetade förslaget om en organiserad
överföring av zigenare. Har den nya
arbetsgruppen någon speciell tidtabell
och när ungefärligen kan ett ställningstagande
till förslaget om organiserad
överföring av zigenare förväntas?

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Låt mig ta upp några
punkter av det som inrikesministern anförde
i sin replik. Han kom in på zigenarnas
förhållanden ute i Europa, men
han kände sig utomordentligt osäker på
vad deras svåra förhållanden berodde
på. Jag vet inte om han instämmer i
Kjell Öbergs omdöme att de är utsatta
för »svår diskriminering», men han
medgav att de hade det besvärligt. Sedan
kastade han från detta medgivande
omedelbart över till linjen att deras svåra
förhållanden inte berodde på att de
är zigenare utan på andra omständigheter:
dålig utbildning, fattigdom o. d.

Inrikesministern sade också någonting
om att det finns zigenarbarn som
går i skola, när zigenare gift sig med
andra fransmän.

Jag tror att det är en alldeles för glättad
bild av situationen i Frankrike.
Det förekommer en omfattande och nära
nog systematisk diskriminering av de
ambulerande zigenare som finns där.
Man kan diskutera om diskrimineringen
beror på att de är zigenare eller på
att de är ambulerande. Det är emellertid
uppenbart att de folkliga fördomarna
och de fördomar som finns hos lokala
myndigheter, uttryckta i deras
handlingar, ofta bygger på föreställningen
att zigenare skall ambulera, därför
att de är zigenare. Herr Lundberg

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

gjorde själv en del utvikningar om folkkaraktärer,
kynne etc. Den inställningen
finns hos de franska myndigheterna:
zigenare vill ambulera tror man, och
därför är det fullt rimligt att skjutsa
dem vidare från kommun till kommun.
Den tanken att zigenarna inte vill stanna
upp och bli bofasta fanns också i
den franske ambassadörens brev, där
han sade att han talat med en »stamhövding».
Bara det uttrycket visar vilka
fördomar som finns på högsta diplomatiska
håll. Man anser tydligen att zigenarna
vill resa runt. Det skapar i sig
självt en diskriminering, som skiljer ut
zigenare från andra grupper.

I den inlaga, som de nu aktuella 47
zigenarnas advokat senast lämnat in,
finns en mycket intressant bilaga. Det
är en rapport från den svenske läkaren
Robert Olin. Det är en utredning som
gjorts mycket snabbt men som ändå är
utomordentligt värdefull. Olin visar att
de centrala föreskrifterna ofta inte efterlevs
av de kommunala myndigheterna.
Han säger att den lag som skall träda
i kraft nästa år — den har alltså ännu
inte trätt i kraft —■ av både lagberedningen
och ansvariga regeringsfunktionärer
betecknats som ofullständig.
Han beskriver hur han själv blev vittne
till att poliser anlände till ett zigenarläger
och uppmanade zigenarna att ge
sig därifrån inom en timme, dock utan
att anvisa dem någon annan uppställningsplats.

Slutsatsen i Olins inlaga skiljer sig i
utomordentligt hög grad från vad inrikesminister
Holmqvist här har anfört.
Olin säger att zigenarna upplever sig
som förföljda, de känner misstro och
ovilja från privatpersoners och även
från lokala myndigheters sida. Attityderna
varierar på olika håll; det förekommer
orättvisor och diskriminering
på flera platser i Frankrike, en godtycklig
tillämpning av gällande bestämmelser
o. s. v. Dessa saker brukar ofta
erkännas i Frankrike, och jag förstår
inte varför herr Holmqvist skall ge en

gladare och mer uppfräschad bild av
den franska verkligheten.

Sedan säger inrikesministern att det
är olustigt att diskutera sådana här fall
i riksdagen. Det finns ju ett invandrarverk,
där de olika partierna är representerade,
menar han. Skulle man inte
där kunna få syssla med detta i lugn och
ro? undrar inrikesministern. Men invandrarfrågorna
är viktiga områden
från politisk, moralisk och ideologisk
synpunkt. Det är också många viktiga
principer som berörs i dessa ärenden.
Hur skall man tolka begreppet politiskt
flyktingskap? Vad skall man lägga in i
§ 46 (i utlänningskungörelsen) om humanitära
skäl? Och hur ser man på
förhållandena för olika människogrupper
i andra länder?

Den politiska ledningen i ett land
kan aldrig komma ifrån att då och då
diskutera dessa principer i den instans
där det politiska ansvaret utkrävs, alltså
i riksdagen. Den politiska ledningen
i ett land kan aldrig nöja sig med att
säga: Det finns en central underordnad
myndighet, som bör få hålla på med de
här fallen. Nej, vi tillåter oss också i
riksdagen att här diskutera principerna.

Det kan naturligtvis då förekomma
olika bedömningar också inom de politiska
partierna. Självfallet kan det finnas
folkpartister som har en delvis annan
värdering än vad jag har, och det
finns lyckligtvis också många socialdemokrater
som har en helt annan uppfattning
än herr Holmqvist. Låt oss därför
diskutera principerna och inte försöka
ta skydd bakom enskilda personer
ur ett motståndarparti.

Skall vi då också ta in fattiga människor
från andra länder? frågar inrikesministern.
Skall vi ta in algerier och
spanjorer o. s. v.? Men den här diskussionen
gäller de principer efter vilka
zigenarärenden handläggs. Zigenarna utgör
som vi alla vet en speciell grupp som
är diskriminerad redan av det skälet
att de är zigenare. Det har kommit in

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

människor i Sverige vilka nu för första
gången i sitt liv börjat få undervisning
och läkarvård och som dessutom på
olika sätt har släktanknytning till vårt
land. Även om man vill se en organiserad
invandring till Sverige också av
zigenare måste man erkänna att det bör
finnas ett rejält utrymme för fall av detta
slag utöver den organiserade invandringen.

På den punkten skulle jag gärna vilja
svara inrikesministern med de ord som
den socialdemokratiska ledamoten av
Stockholms stadsfullmäktige fröken
Gunhild Höglund använde på den socialdemokratiska
partikongressen. De
var också riktade till herr Holmqvist.
.lag gör det inte för att ta skydd bakom
en person ur ett annat parti utan därför
att jag tycker att fröken Höglund formulerade
saken ganska bra: »Naturligtvis
kan inte Sverige ensamt lösa de europeiska
zigenarnas problem. Detta måste
tas upp på ett internationellt plan,
och det blir en uppgift att övertyga
andra länder om att de skall ta hand
om sina zigenare. Om man bestämmer
en invandringskvot för zigenarna får
man ändå inte anse den absolut statisk,
utan det måste finnas någon elasticitet.
Det får inte vara så att man till varje
pris utvisar zigenare som råkar befinna
sig i Sverige, därest det finns humanitära
skäl att låta dem stanna.»

Så långt ett yttrande på den socialdemokratiska
partikongressen. Jag instämmer
i det och jag vill tillägga att utrymmet
för humanitära skäl vid behandlingen
av fall som dessa måste vara
stort.

Så var det den franske ambassadörens
brev, som herr Holmqvist försökte
smita undan på ett sätt som jag tycker
var ganska intressant. Hans linje var
i stort sett att det finns så många brevskrivare
här i världen. Man får så mycket
brev, och man kan väl inte gå upp
och kritisera alla brevskrivare! Och det
är t. o. m. inte riktigt fint att göra det,

om brevskrivaren inte är i andra kammaren
och kan svara.

Nu råkar det faktiskt vara så att brevskrivaren
i detta fall inte är vem som
helst. Han är den officielle företrädaren
för det land, dit man skulle sända
dessa 47 människor om beslutet vidhålls.
Och det brev som han skrev anfördes
i regeringskommunikén som en
garanti för att de franska zigenarna helt
och fullt åtnjuter alla rättigheter som
tillkommer franska medborgare. Dessutom
har vår nyblivne statsminister i
radio framhållit att just detta brev varit
avgörande för regeringen -—- »avgörande
för mig» sade han. Då är det ju inte
fråga om vilken brevskrivare som helst,
utan om en person och ett brev som lagt
grunden för regeringens beslut i dessa
ärenden. Då måste man också diskutera
detta brev.

När man skall försöka definiera vad
som menas med »politisk flykting» och
hur § 2 i utlänningslagen skall tolkas,
är det också nödvändigt att göra en bedömning
av förhållandena för en viss
grupp människor i ett annat land, dit
de riskerar att avvisas. De källor som
man därvid använder blir av avgörande
betydelse för ens hållning, och det
gäller en principiell frågeställning, herr
Holmqvist. Som en sådan källa är den
franske ambassadörens brev minst sagt
otillfredsställande. Det är föraktfullt i
tonen mot människorna i fråga, och det
kommer med generella beskyllningar
som gränsar till fördomar mot zigenare
i allmänhet. Det är därför uppseendeväckande
att regeringen hänvisar just
till detta brev som ett väsentligt dokument.

Dessutom har inte ens ambassadören
i sitt brev lyckats undgå att medge att
zigenare diskrimineras i Frankrike. Det
säges ju där att zigenarna »tillåts bo i
sina vagnar och utöva sina blygsamma
näringsfång på de platser och under
den tid som fastställs av de kommunala
myndigheterna». Där lyser det kommu -

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

nala godtycket igenom. Vidare »skulle
barnens inträde i skolan bli en rättighet»
för zigenarna först när en serie reformer
genomförts. Det är alltså ingen
rättighet i dag.

När svenska regeringen i sin kommuniké
säger att brevet garanterar fulla
rättigheter åt de franska zigenarna, så
är det alltså en förvrängning av brevets
innehåll. Och om valet av källa är en
principiell sak, så är det ett lika principiellt
krav att man inte skall referera
sina källor på ett missvisande sätt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tror att herr Hermansson
befann sig utanför kammaren
ett ögonblick just när jag talade om att
en utredning just sysslar med att se
över begreppet politiskt flyktingskap.
Jag är helt överens med honom att det
behövs en sådan översyn. Och utredningen
förväntas, som jag sade, dess
bättre framlägga sitt förslag redan i mitten
av nästa år. Det finns alltså anledning
att återkomma till denna punkt.

Sedan, herr Hermansson, är det kanske
inte så fruktbart att ta upp dessa
frågor i FN just för närvarande. Det
finns så många problem på området
inom Europa, såsom denna debatt har
visat. Vi har här mera angelägna ting
att behandla, och därför har vi valt att
agera i Europarådet. Det behöver dock
inte utesluta att vi i något senare sammanhang
kan aktualisera dessa frågor
i en vidare krets.

Herr Wiklund frågade mig vilket
uppdrag arbetsgruppen hade fått och
vilken tidtabell som gällde för den. Jag
kan svara att den tillsättes nu och att
syftet är att den skall kartlägga förhållandena
för de zigenare som har kommit
till vårt land under de senaste åren.
De är alltså inte svenska medborgare
och ingår inte i det inpassningsprogram
som riksdagen tidigare har beslutat
om. Det finns all anledning för oss

att så fort som möjligt överväga vad som
kan göras för att förbättra dessa zigenares
situation och möjligheter att växa
in i det svenska samhället på samma
sätt som de zigenare som är svenska
medborgare.

Detta arbete skall alltså gruppen börja
med. Min avsikt är att när frågan om
den organiserade invandringen har behandlats
av riksdagen — förslag kommer,
om jag kan förverkliga mina önskemål,
att presenteras i statsverkspropositionen,
riksdagen har alltså möjlighet
att ta ställning till frågan redan i
början av nästa år — skall arbetsgruppen
få det fortsatta uppdraget att förbereda
denna organiserade överföring
med humanitär motivering. Jag tror att
det är det bästa sättet att få gruppen
att arbeta omedelbart, och med denna
beskrivning har jag givit besked även
om tidtabellen.

Herr Ahlmarlc vände sig mot mig och
menade att jag hade den föreställningen
att en zigenare inte kan bli rotfast och
stanna på en plats. Jag uttryckte mig
nog inte på det sättet; det finns anledning
att läsa vad jag har sagt. Jag har
tvärtom pekat på att flera zigenare även
i Frankrike har bosatt sig stationärt.
Men om herr Ahlmark lyssnat på herr
Wiklund, hade herr Ahlmark fått höra
att ett av problemen var att det finns
grupper bland zigenarna som föredrar
att ambulera. Jag tror att herr Wiklund
är den som kraftigast har framhållit
detta i den debatt som hittills har förekommit.

Vi skall naturligtvis studera även doktor
Olins rapport, som finns fogad till
den nya framställningen. Men man upplever
nog i Frankrike något av samma
problem som vi har haft i vårt land,
nämligen att när parlamentet beslutar
om riktlinjer, som kan vara radikala
och framåtsyftande, så kan det innebära
svårigheter att få dem tillämpade i
alla kommuner. Tillämpningen släpar
efter. Även i Sverige har vi upplevt en

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

tid, när människor bollades från den
ena kommunen till den andra. Kommunerna
strävade efter att göra sig fria
från familjer som kunde bli socialfall
och därför skjutsades dessa familjer
från den ena kommunen till den andra.
Vi är alltså inte främmande för att sådant
förekommer.

Jag antar emellertid att vi kan räkna
med en fortsatt utveckling till det bättre
i Frankrike och att de idéer som nu
lanseras av regeringen skall vinna ökad
utbredning.

Sedan måste jag säga att jag tyckte
att luften gick ur herr Ahlmark fullständigt,
när han kröp bakom ryggen
på fröken Höglund, ty det var vad han
gjorde. Han vågade inte säga till
svenska folket: »Vad jag vill ha är en
fri invandring av zigenare.» Även om
hela hans uppläggning av frågan föreföll
att vara sådan, bleknade han då
han skulle ge svar på min enkla fråga
och sade bara att han menade detsamma
som fröken Höglund framhöll på
partikongressen. Jag lyssnade också på
det anförandet, herr Ahlmark, så den
rekommendationen var obehövlig. Jag
hade väntat mig en betydligt modigare
deklaration efter det mycket storvulna
utspel som herr Ahlmark har gjort i
denna fråga.

Herr talman! Jag har nu inte något
ytterligare att tillägga.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag tackar för det besked
som här lämnats rörande tidtabellen
och gläder mig åt att ett ställningstagande
till frågan om en organiserad
överföring av ett visst antal socialt illa
ställda zigenare från europeiska länder
till vårt land eventuellt kommer att göras
redan i statsverkspropositionen.

Sedan vill jag gärna med bara ett par
ord särskilt motivera varför jag anser
att zigenare självfallet skall vara likställda
med oss i bostadshänseende —
även om det kanske inte behövs någon
motivering för detta. Men en synpunkt

som är speciellt viktig att få framförd
i denna debatt är, att det inte lär vara
möjligt att få zigenarbarnen att delta i
en regelbunden skolgång och utbildning
med mindre än att zigenarna blir
mera bofasta som andra. Därför anser
jag det vara utomordentligt angeläget
att zigenarna erbjudes vanliga bostäder.
Där stöter man emellertid på problem
av psykologisk art. Jag tror nämligen
tyvärr att det kommer att ta lång tid,
innan en del av zigenarna är beredda
att bo som vi andra gör. Många är redan
beredda att göra det, men en viss
del är det inte. Genom undervisning
och utbildning tror jag emellertid att
det skall vara möjligt att övervinna vissa
zigenares motvillighet att bo på samma
sätt som andra människor. Därvidlag
finns det som sagt en del svårigheter
att övervinna.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag måste beklaga herr
Ahlmarks insatser i den fråga vi nu diskuterar,
eftersom jag har en känsla av
att inrikesministern gärna vill hålla
dörren öppen för en lösning. Här gäller
det ju inte att lösa alla problem, i
Frankrike och på andra håll. Det är
inte det som nu är det avgörande.

För den grupp som jag tillhör och
som har skrivit under den skrivelse som
här är aktuell är det mest angeläget
att hjälpa den lilla grupp zigenare som
måste ha ett besked före lördag. Det
har för mig varit det avgörande. Därför
tycker jag det är sorgligt att det i
debatten har blandats in vissa skrivelser,
sådana som väl många av oss har
varit med om att författa men som vi
inte gärna vill ha upplästa eller tolkade
på ett visst sätt. Jag håller emellertid
med om att det torde vara nödvändigt
att riksdagen för framtiden får
möjligheter att diskutera vissa aktuella
fall av betydelse. Därvidlag har jag
ingenting att erinra.

När vi talar om zigenare skall vi
emellertid komma ihåg att det finns

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Svar på interpellation

människor som det tar lång tid att stöpa
om. Frågan är också om det är önskvärt
att alla grupper i samhället stöpes
om till att bli likadana som låt oss säga
vi vanliga vardagsmänniskor är. Vi har
problemet i Sverige och är mycket noga
med att denna lilla grupp skall kunna
bevara sin kultur, sin egenart m. in. Jag
har fattat denna zigenargrupps ambulerande
tillvaro som något som ligger i
zigenarnas blod; orsaken härtill är att
de inte haft möjlighet att stanna och
utvecklas på samma sätt som vi i Sverige.

Jag tror att invandrarverket har liksom
gett en anvisning. När vi talar om
analfabetism o. d. skall vi komma ihåg
att det rör sig om ett oerhört stort problem.
Jag har sett det i Egypten, Teheran
och andra platser. Det är självklart
att inget land kan lösa frihets-, socialocli
kulturfrågor förrän analfabetismen
övervunnits.

Hela denna stora fråga löses emellertid
inte och bör inte heller lösas genom
den här debatten utan nu gäller det ju
ett särskilt fall. Jag skall inte heller
beröra jämlikhetsfrågan ty vid bedömningen
av dessa problem kan variationer
på ett och samma tema återkomma
liksom inom musiken.

Jag tror inte det är nödvändigt att
stöpa om människor utan vi måste vädja
till de zigenare som kommer till vårt
land att försöka sträva efter att inte
bli socialfall utan mer som vanliga människor
som vill arbeta, om än självfallet
på annat sätt än för närvarande. Jag
tror också att vi inte kan ta bort deras
lust att vandra. Jag har blivit litet rädd
under diskussionen eftersom man bara
har talat om politiska och humanitära
skäl, förföljelser m. m. Här är det ju
fråga om folkgrupp med egenart. Det
behöver inte röra sig om politiska eller
humanitära skäl utan det gäller problem
som uppstår inom en ambulerande
folkgrupp.

Jag kom att tänka på att Tolstoy skrivit
en hel del om samhället och skulle

ang. principerna för avvisning av zigenare

vilja sluta med att citera honom. Han
skriver att »samhället tar en dåraktig
hämnd på sig självt för sin bristande
rättskänsla och sin egoism, därigenom
att det tolererar eländet och nöjer sig
med att slå ner utbrotten af fattigdomens
förtviflan, i stället för att med
oförfärad beslutsamhet gripa verket an
och genomföra en frivillig och nobel
rättelse af himmelskriande orättvisor».

Låt mig bara göra ett förtydligande.
Riksdagen kan aldrig skriva en lag som
i likhet med grundlagen skall tolkas efter
bokstaven. Men fastän man om
grundlagen har skrivit att en viss tolkning
skall gälla handlar man till och
med beträffande denna på ett annat
sätt.

Statsrådet har i sitt interpellationssvar
och i sina yttranden här i kammaren
gett uttryck åt en positiv vilja
att försöka rätta till de ifrågavarande
förhållandena och försöka vinna tid så
att utredning m. m. skall kunna ge ett
mera uttömmande svar. Det är ändå fråga
om principer som riksdagen själv
har fastlagt, och invandrarverket har
gjort sitt. Därför tycker jag verkligen
att interpellanten borde vara tacksam
för den vilja som har visats att försöka
lösa detta problem före lördagen på ett
för zigenarna och för Sverige, för friheten
och för tryggheten rimligt och
riktigt sätt.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Herr Ahlmark sade att
zigenarna är diskriminerade i Frankrike
men att man inte vet om det beror
på att de är zigenare eller på att de för
ett nomadiserande liv. I anslutning till
detta skulle jag vilja påpeka, att när
man har sysslat med dessa frågor dels
i den arbetsgrupp som har arbetat här
i Sverige, dels i Europarådet har det
slagit en, att det i Frankrike, England,
Italien och andra länder inte talas om
enbart zigenare utan om zigenare och
andra kringresande. Det visar sig att
mycket stora grupper av de människor

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

som för ett nomadiserande liv bl. a. i
Frankrike inte är zigenare, men de lever
på ungefär samma sätt som zigenarna
och drabbas av exakt samma diskriminering.
Det är alltså inte zigenarnas
härstamning som är orsaken till diskrimineringen
utan deras nomadiserande
tillvaro. I den mån de har blivit fast
bosatta och inlemmade i ett vanligt
samhällsliv är det just ingen som tänker
på deras härstamning och stämplar
dem som zigenare.

Dessa fakta gör att vi kanske skall
vara litet försiktiga när vi talar om zigenarna
som en grupp som vi särskilt
skall ömma för här hemma. Skall vi ömma
för människor, skall det vara därför
att de över huvud taget för ett eländigt
liv och är diskriminerade i sina hemländer.
I så fall är det fråga inte bara
om de nomadiserande i Frankrike utan
— som statsrådet nyss sade — om
många andra grupper i andra länder
som lever i svår misär. Också dem borde
vi alltså ta oss an. Vi vet dock att
Sveriges resurser trots allt är begränsade,
eftersom det är ett litet land.

Jag tror att det är alldeles riktigt,
som här har sagts, att skall man lösa
detta problem måste det ske på internationell
basis. När vi i Europarådet väckte
motionen om en utredning rörande
zigenarnas förhållanden var det mot
bakgrunden av det nyvaknade samvete
vi hade här i Sverige. Vi hade kommit
underfund med att gammaldags romantiska
föreställningar om zigenarnas förkärlek
för en nomadiserande tillvaro inte
hade så värst stor överensstämmelse
med verkligheten, och vi började
också förstå att detta problem var mycket
för stort för att vi skulle kunna lösa
det på egen hand. Det har också visat
sig, när det sedan har gjorts en utredning,
att man i Europa har haft
mycket liten kunskap om de förhållanden
som zigenare och andra nomadiserande
folkgrupper har levat under.

Jag tror att vår motion har verkat
som en sorts väckarklocka i Europa.
Därför får vi väl med tillfredsställelse

hälsa den resolution som Europarådet
nu har antagit — även om jag till fullo
kan instämma i uppfattningen att de
paragrafer som talar om minimistandard
för läger och husvagnar inte överensstämmer
med det ideal vi har i Sverige.
Vi får emellertid komma ihåg att
när man skall jämka ihop 18 länder
med mycket skilda samhällsförhållanden
och olika synpunkter på problem
av detta slag gäller det ändå att försöka
nå fram till någonting varom alla kan
enas. Det framhölls i debatten att redan
detta att man införde en minimibestämmelse
för hygieniska anordningar i lägren
dock innebar ett steg framåt för
en grupp som — det medgav man —
var mycket diskriminerad. Det uttrycktes
också i debatten en förhoppning om
att detta skulle vara ett första steg på
vägen mot zigenarnas inlemmande i
samhället.

Jag anser att vi, då vi diskuterar den
speciella grupp som det nu har varit
tal om, gör det litet för lätt för oss när
vi plockar fram några enskilda människoöden
och glömmer bort vad som
har skett ute i Europa — det kanske i
framtiden kommer att medföra stora
förändringar för hundratusentals människor
som för närvarande lever under
mycket svåra villkor. Det är av betydligt
större värde än den medlidandeskampanj
som nu blåses upp för en
grupp människor som jag inte känner
och för vilka jag inte har någon anledning
att ta ställning för eller emot. I
en principiell debatt bör vi ändå komma
ihåg att frågan gäller, om vi fortfarande
skall tillämpa våra lagar utan
hänsyn till vissa rasbestämmelser. I så
fall bör vi tillämpa invandrarverkets
bestämmelser på samma sätt för zigenarna
som för andra utländska medborgare,
annars blir det en diskriminering
av andra människor av utländsk
härkomst.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag har, fröken Bergegren,
visat att när de lagar och förord -

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Svar på interpellation ang. principerna för avvisning av zigenare

ningar som finns tillämpas på diskriminerade
zigenare bör de leda till ett
visst resultat. Jag har noga redogjort
för vad jag anser att det resultatet bör
vara. På den punkten hoppas jag att
vi är ganska överens.

Inrikesministern gjorde i sitt andra
inlägg ett stort nummer av att bara en
av zigenarna i den nu aktuella gruppen
kommer från Polen. Efter vad jag har
erfarit har sex av de åtta familjerna
någon medlem som har bott eller ambulerat
i Polen eller har föräldrar som
har gjort det.

Inrikesministern påstår att luften har
gått ur mitt inlägg. Men det franska
brev, som varit det avgörande dokumentet
för regeringens handläggning av
ärendet, berör han själv inte med ett
ord. Han bemöter inte vad jag har sagt
om att brevet är felrefererat och inte
kan vara grundläggande för någon åtgärd
av den svenska regeringen. Luften
har gått ur det brevet och dem som har
åberopat det!

Inrikesministern låtsas i stället som
om jag, när jag talar om generositet i
enskilda fall gentemot diskriminerade
människor, är för en totalt fri invandring.
Han säger att det är fegt av mig
att inte medge det. Jag kan naturligtvis
inte uttrycka någon annan mening än
den jag har, och den har jag givit klart
uttryck för vid en rad tillfällen. Jag instämde
t. ex. i det särskilda yttrande
som folkpartiet avgav när utlänningslagen
behandlades i riksdagen. Där står:
»Generositet i enskilda invandringsfall
låter sig väl förena med en generell
invandringskontroll. Det bör vara möjligt
med en liberal tolkning av familjemedlemsbegreppet
i särskilda fall. Det
bör också vara möjligt att visa en generös
inställning till asylsökande flyktingar,
ekonomiska flyktingar och andra.
» Redan när propositionen behandlades
underströk man alltså från liberalt
håll just de principer som präglat mina
inlägg i dag.

Inrikesministern antyder att det förhållandet,
att man är för att ett antal zi -

genare — som vi av olika skäl inte här
kan diskutera just nu — skall få stanna
i Sverige, innebär att man är för en
totalt fri invandring. Han tycks mena
att förlängningen av ett sådant beslut
betyder att oerhört många flyktingar
kommer hit. Då är han litet försåtligt
inne på »översvämningsteorin», som
spelar så stor roll i debatten. Jag tycker
det är en ganska olustig tanke att vi i
dag skall avvisa diskriminerade zigenare,
som vi skulle kunna ta emot, på
grund av den mycket ovissa risken att
det kan komma alltför många längre
fram. Om detta skulle bli fallet får vi
väl då handla utifrån de förutsättningarna.
Men vi bör inte i dag kasta ut
olyckliga människor för att gardera oss
mot en eventuell för stor inströmning
längre fram.

När det gällde Vietnamdesertörerna
resonerade varken regeringen eller det
parti jag tillhör på det sättet. Vi har tagit
emot 200—300 desertörer. Vi har inte
sagt: Låt oss avvisa en del av dessa,
annars kanske vi får hit 2 000—
3 000 eller ännu fler desertörer, som
man har fått i Kanada. Av humanitära
skäl har vi givit dem uppehållstillstånd
och tagit den s. k. risken att det kan stimulera
andra att komma hit.

Herr talman! Jag har upplevt de gångna
veckornas opinionsstorm för en humanitär
behandling av zigenare som
oerhört glädjande. Människor ur skilda
generationer, från olika partier och
med olika trosuppfattning har förenats
i krav på att medmänsklighet i större
utsträckning än nu skall prägla vår invandringspolitik.
Jag har varit med vid
en demonstration och vid ett möte, där
bl. a. också en socialdemokratisk riksdagsman
och en socialdemokratisk ledamot
av stadsfullmäktige i Stockholm
deltagit. Denna samhörighet över partigränserna
mellan en del av oss är en
stor sak i dagens läge.

Min kritik har gällt regeringens inställning.
I denna kritik har en mängd
socialdemokrater och socialister liksom
en rad liberaler och konservativa in -

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellation ang. principerna for avvisning av zigenare

stämt. I denna fråga enas många av de
politiska ungdoms- och studentförbunden,
u-landsgrupper av olika slag, flera
kristna organisationer, en lång rad
av kuiturpersoner och många politiker,
varav flera är ledamöter av denna kammare.
De bildar en bred opinion över
partigränserna. Det är min förhoppning
att denna opinion skall påverka de
kommande dagarnas händelser.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQYIST:

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga denna debatt. Jag måste emellertid
ännu en gång upprepa, eftersom
herr Ahlmark inte uppmärksammat det,
att den franske ambassadörens brev icke
haft den betydelse när det gällt att
bedöma dessa frågor, som herr Ahlmark
tillmäter det. Herr Ahlmark tycks
också göra en glidning från att först
vilja säga att det är fråga om diskriminering
till att sedan likställa detta med
politisk förföljelse. Så får man emellertid
inte resonera.

Jag vill hålla mig till vad folkpartiet
framhöll i sitt särskilda yttrande i fjol,
nämligen att det bör vara möjligt med
en liberal tolkning av familjemedlemsbegreppet
i särskilda fall. Invandrarverket
har i verkligheten handlat på ett
sätt som kan tydas så att man tagit
intryck härav genom att tillämpa en
mycket liberal tolkning. När man eljest
haft att bedöma huruvida en medborgare,
som har anhöriga i vårt land, skall
få lov att stanna här har det varit ganska
klart uttalat att härför skulle fordras
att vederbörande har ett mycket
starkt beroendeförhållande. Det kan
t. ex. gälla en mor med en son som arbetar
i Sverige, varigenom hon är beroende
av denne för sin utkomst. Det
kan också gälla att en person som är
bosatt i landet skall få ta hit sin familj.
Så har begreppet hittills tolkats.

Det har utan tvivel blivit en vidgning
av familjemedlemsbegreppet i och med
invandrarverkets nu gjorda uttalande
att visst nära släktskap varit tillräcklig

grund för att vederbörande fått stanna.
Man har alltså i viss mån tillämpat den
tolkning som herr Ahlmark efterlyser.

Det gäller emellertid nu en grupp
där inget sådant samband kan konstateras.
Det enda herr Ahlmark åberopar
är att de 47 zigenarna är utsatta för
svår förföljelse. Han säger att detta
över huvud taget gäller alla zigenare
i Frankrike. Han borde gå vidare och
säga att det också gäller för en rad andra
länder. Men med denna utgångspunkt,
herr Ahlmark, är det mycket svårt att
veta var man sedan skall dra gränsen.
Det är det som varit ett dilemma för
invandrarverket liksom för mig och för
andra i regeringen när vi haft att ta
ställning i denna fråga. Det får inte bli
fråga om rena godtycket, och det framhölls
också i det särskilda yttrandet
av folkpartiet att det inte får bli fråga
om någonting sådant. Man får inte bara
säga att en grupp får stanna medan
man inte bryr sig om en annan. Vi måste
ha vissa regler att utgå från vid bedömningen
av dessa ärenden.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Jag vill vända mig mot
herr Ahlmarlcs försök i sitt senaste anförande
att skilja mellan en human
och en icke human opinion i denna
fråga. Jag finner inte att invandrarverket
och dess styrelse uppträtt inhumant
i denna fråga. Vi har mycket noggrant
granskat dessa fall. Jag vill påpeka att
250 zigenare fått tillstånd att komma in
och bosätta sig i Sverige under 1960-talet. Om man också räknar med de
finska zigenarna, blir antalet gott och
väl över 1 000.

Sedan skulle jag också vilja komma
med ett bidrag till diskussionen om de
franska myndigheternas inställning.
Herr Ahlmark har åberopat och gjort
stor sak av den franska ambassadörens
brev. Invandrarverket har inte tagit
hänsyn till detta i sin bedömning.

Däremot tror jag att det är riktigt,
som inrikesministern nyss sade, att det

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

finns en ambition hos myndigheterna i
Frankrike att ta sig an dessa problem.
Jag ber, herr Ahlmark, att få åberopa
doktor Robert Olin och det uttalande
som han gör i den bilaga som zigenarnas
advokat har inlämnat till invandrarverket.
Doktor Olin säger där: »Den
officiella, centrala franska inställningen
till zigenarnas speciella problem innefattar
förståelse. Det syns nu föreligga
en insikt om att denna grupp människor
diskrimineras; cirkulär och lagstiftning
syftar till att undanröja dessa
missförhållanden.»

Det finns i Frankrike en klar ambition
till rättelse. Däremot förekommer
social diskriminering. Här i Sverige
kan vi också räkna med att det mot
myndigheternas intentioner förekommer
social diskriminering. Vi bör nog
utforma vår utlänningspolitik på ett så
ansvarsfullt sätt, att vi inte skapar
främlingsfientliga aggressioner i det
här landet. Det vore djupt olyckligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellationer och fråga ang.

sysselsättningsskapande åtgärder i

Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat mig vilka generella
åtgärder jag är villig att vidta för
att genom förbättrade förutsättningar
för näringslivet i Norrland skapa fler
arbetstillfällen och om jag är beredd
att ta initiativ till en systematisk inventering
inom samtliga departement i
syfte att finna vilka åtgärder respektive
departement bör vidta för att skapa
fler arbetstillfällen i Norrland.

Herr Nilsson i Östersund har frågat,
om jag avser att pröva möjligheterna

till en samhällsstyrning av privata investeringar
till regioner med svagt utvecklat
näringsliv och brist på sysselsättningsobjekt
samt om jag överväger
att få till stånd en prövning av möjligheten
att införa kostnadsmässigt enhetligare
frakttaxor för att stärka de norrländska
företagens konkurrenskraft.

Herr Petersson i Gäddvik har frågat
vilka åtgärder regeringen avser att vidta
för att målsättningen 17 000 nya arbetstillfällen
i Norrbotten före 1980
skall bli verklighet.

Slutligen har herr Stridsman framställt
en enkel fråga om vilka åtgärder
statsmakterna avser att vidta för att
förbättra sysselsättningen i Tornedalen.

Jag ber att få besvara frågorna i ett
sammanhang.

Först vill jag understryka att jag är
överens med interpellanterna och frågeställaren
om att sysselsättningsläget i
skogslänen inte är tillfredsställande.
Flera ledamöter av regeringen har vid
skilda tillfällen i denna kammare redogjort
för de omfattande arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiska åtgärder
som har vidtagits för att förbättra
läget. Jag vill därför i dag begränsa
mig till att lämna uppgifter om de ytterligare
insatser som just nu är aktuella.
Dessa är i korthet följande.

Ett särskilt bidrag till återväxtåtgärder
i samband med avverkning på
skogsmark med dålig föryngring har beslutats
av regeringen. Det beräknas kunna
ge temporär sysselsättning åt ett par
tusen personer. Vidare har regeringen
medgivit att ytterligare 75 miljoner till
allmänna beredskapsarbeten får tas i anspråk
i vinter. Industrisysselsättning
för 300 man, företrädesvis i Kramfors
eller Luleå, skapas genom en överenskommelse
med SAAB-Scania i samband
med beställning av en ny terrängbil till
försvaret. SAAB-Scania kommer vidare
att till Kramfors förlägga dels en produktion
av elektronikkomponenter till
datamaskiner som ger sysselsättning åt
ca 100 man, dels en aluminiumbearbet -

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

ning av delar till flygplanet Viggen som
ger sysselsättning åt 40—50 man. Totalt
skapas alltså sysselsättning i Norrland
för 450 personer i kvalificerade
tekniska industrigrenar. Volvo bygger
ut sina investeringar i Umeå under år
1970.

Omfattande investeringar sker i de
statliga företagen i Norrland. ASSI:s investeringsprogram
kommer att prövas
positivt av regeringen. En ny lätt attackdivision
förläggs till övre Norrland
med anknytning till F 21 i Luleå, vilket
beräknas ge 50 personer sysselsättning.
Militära byggnadsprojekt i de fyra
nordligaste länen tidigareläggs, vilket
berör ett 20-tal orter i framför allt det
inre av övre Norrland. Ansträngningarna
att lägga ut försvarets materielbeställningar
i Norrland fortsätter.

Med hänsyn till den ökade efterfrågan
på lokaliseringsstöd ämnar regeringen
föreslå att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
t. o. m. innevarande budgetår
vidgas med 100 milj. kronor. I fråga
om aktuella beslut om lokaliseringsstöd
kan nämnas att sådant stöd lämnats
till ett slakteri i Luleå. Denna investering,
som kommer att ge förutsättningar
för tillverkning av produkter
med högre förädlingsgrad, får bl. a. betydelse
för jordbrukarna i Tornedalen.
I detta sammanhang kan också nämnas
att det i Tornedalskommunerna
planeras beredskapsarbeten för ca 780
man under budgetåret 1969/70 samt en
utbyggnad av skyddad sysselsättning
och industriella beredskapsarbeten. Liknande
åtgärder vidtas också i andra delar
av skogslänen. Jag vill också framhålla
det arbete som nu pågår i samarbete
med Industriförbundet för att
finna nya lokaliseringsobjekt.

Interpellanterna har också frågat om
det övervägs mera generella åtgärder,
exempelvis revision av frakttaxor för
att förbättra de allmänna förutsättningarna
för näringslivet i Norrland. Sådana
frågor behandlas bl. a. av den på -

gående lokaliseringsutredningen. Betänkande
från utredningen väntas under
den närmaste månaden. I anslutning
till beredningen av utredningens betänkande
kommer de av interpellanterna
berörda speciella frågorna att bli
föremål för närmare övervägande. Det
är min avsikt att en proposition i ämnet
skall föreläggas vårriksdagen.

Önskemålen om en systematisk inventering
inom samtliga departement
av möjligheterna att förbättra sysselsättningsläget
i Norrland är redan tillgodosedda.
De åtgärder som jag här har
redogjort för har föregåtts av en sådan
systematisk inventering. Detta är ingen
engångsföreteelse. Yi kommer att fortsätta
att bevaka alla möjligheter inom
och utanför departementen att tillföra
skogslänen nya arbetstillfällen.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Först ber jag att få
tacka statsrådet för svaret på min interpellation.
Svaret ger en bred exposé
över en rad åtgärder som vidtagits under
de senaste månaderna och som innebär
en del positiva saker, även om de
flesta inte är några direkta nyheter för
oss.

Att SAAB-Scania skulle lägga en fabrik
i Ådalen och utvidga sina anläggningar
i Luleå fick vi reda på redan
den 4 juli i år. Regeringen lämnade då
tillstånd för företaget att ta i anspråk
omkring 300 miljoner kronor ur sina investeringsfonder.
En tiondel skulle investeras
i Norrland, vilket var motivet
till att investeringsmedlen släpptes fria.
Man bör emellertid i detta sammanhang
observera att nio tiondelar av dessa
investeringar sker i södra Sverige —
huvudsakligen i redan stora industriorter.
Det har inte framhållits vid det
senaste kungörandet av denna stora
satsning.

Det bör också observeras att det inte

Tisdagen den 28 oktober 1969 Nr 33

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

heller är någon nyhet att Statens skogsindustrier
ämnar bygga ut. I slutet av
juni fick vi veta att företaget ansökt
om lokaliseringsmedel för investeringar
på 315 miljoner kronor. Jag trodde
inte att regeringen skulle säga nej till
dessa investeringar, ty de behövs mer
än väl för att dessa nordliga industrier
skall kunna tryggas och för att de i möjlig
mån skall kunna utvecklas.

Vad gäller den lätta attackflygdivisionen,
som ger ett 50-tal personer arbete,
är det också ett rätt gammalt projekt.
Det behandlades här i riksdagen
för flera år sedan, när man beslutade
att man skulle ha det nya jet-skolflygplanet.
Man skulle ju skaffa flera än
vad som behövdes för utbildningen och
det sades redan då att man skulle använda
de extra maskinerna till en attackdivision
i norr. Men om det alltså
inte är någon nyhet, så är det ändå en
bra åtgärd.

Vidare beräknas att militära byggnadsarbeten
i inlandet för 4 miljoner
kronor skall tidigareläggas, har det också
sagts. Det är reellt en betydligt mindre
hjälp än de 20 miljoner kronor som
via AMS har gått till försvarsanläggningar
innevarande budgetår. Om det
inte är så, är väl skillnaden främst rent
bokföringsmässig.

Så kommer man in på att AMS skall
få bedriva beredskapsarbeten i Norrland
i ungefär samma utsträckning som
under senaste vintern. Eftersom behovet
av beredskapsarbeten föreligger,
hade jag inte väntat mig något annat.

Sedan kommer jag till en nyhet, och
det är den positiva inställningen till en
ny syn på skogen vilken kan innebära
att inte större och större arealer lämnas
helt utanför produktionen. Statliga bidrag
skall svara för plantering m. m. efter
avverkning på områden som ägaren
— och då inskjuter jag här: till stor del
domänverket — annars skulle uppge
med hänsyn till skogsvårdslagens krav.
Att många röster höjts för åtgärder av
detta slag, bl. a. här i riksdagen, behöver

inte förringa värdet av att regeringen
nu synes beredd att ställa medel till förfogande.

Jag vill understryka att om jag nu litet
kritiskt granskat dessa åtgärder mot
bakgrunden att meddelandet om dem
släppts ut — inte främst här i kammaren
men genom våra TV-apparater —
såsom en stor nyhet, så är det ändå åtgärder
som behövs, även om de inte
var så stora som nyhetsartiklar. Vad vi
som följer Norrlandsfrågorna vill understryka
är att åtgärderna inte är tillräckliga.

När jag framställde min interpellation,
tog jag upp några generella åtgärder
som skulle kunna vidtas och frågade
statsrådet vad han tänkte göra. I sitt
svar har han sagt att han inte kan ta
ställning till dessa problem. Men jag
vill ändå ge exempel på åtgärder som
enligt min uppfattning skulle kunna
vidtas och omedelbart genomföras. Jag
syftar på nedsättning av arbetsgivaravgiften
i lokaliseringsregionerna, snabbare
avskrivning av industribyggnader,
revision av transporttaxorna för att
motverka Norrlands konkurrensnackdelar
och motsvarande reduktion av
krafttaxorna. Ett önskemål som man
hoppas skall kunna genomföras inom
en snar framtid är dessutom ett utbyggt
utbildningssystem. Ett sådant är
av grundläggande betydelse för att skapa
ett utvecklingsvänligt klimat. Norrland
är i dag underförsörjt i fråga om
universitets- och högskoleutbildning.
Denna utbildning är koncentrerad till
södra och mellersta Sverige i högre utsträckning
än vad som motiveras av
befolkningens geografiska fördelning.

Detta var några synpunkter som jag
anförde i min interpellation. Statsrådet
säger nu att han skall ta upp dessa frågor
till behandling i samband med behandlingen
av lokaliseringsutredningens
betänkande. Kanhända kan man
säga att när detta betänkande ligger så
nära i tiden kan det kanske vara riktigt
att vänta. Jag vet inte om statsrådets ut -

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

talande innebär ett löfte eller ett nej.
Jag hoppas för min del att det ändå
skall ligga något positivt i det.

I anslutning till vad jag sade om
taxorna skulle jag vilja säga ytterligare
ett par ord. Statsrådet anser att man
skall avvakta och inte vidta några åtgärder
förrän Kungl. Maj :t kommer
med en proposition i ämnet till vårriksdagen.
Men om man nu inte kan göra
en generell förbättring av taxorna borde
man väl ändå avråda från att höja
taxorna när det gäller järnvägstransporter
o. d., ty konkurrensläget för områden
med stora avstånd blir därigenom
betydligt försämrat. Därför skulle
jag vilja fråga inrikeministern: Innebär
uttalandet att man skall avvakta,
att man alltså inte bifaller järnvägsstyrelsens
famställning om höjda taxor?

Jag vill understryka — och det har
gjorts många gånger tidigare här i kammaren
— att dessa frågor egentligen
inte är någonting som vi pratar om för
att vi tycker om att göra det utan för
att vi måste göra det och för att det
brådskar. Det har under många år talats
om dessa problem, men jag tror att
vi för varje år som går närmar oss en
alltmer kritisk tidpunkt. Avfolkningen
i norr är redan nu kraftig nog. Enbart
från Norrbotten utvandrade 1964—
1965 8 600 personer. 1950-talets sammanlagda
utflyttningsförlust i norr var
över 40 000 människor. Sedan 1930-talet
har de norrländska landskapen decimerats
med en befolkning som motsvarar
befolkningen i Jämtlands län. Detta
är ju skrämmande siffror. Sysselsättningen
har gått tillbaka t. o. in. i de
traditionella norrländska basindustrierna,
vilket ju har varit särskilt märkbart
under det senaste året. Jag vill understryka
att även staten själv fumlar
när det gäller trygghetspolitiken, ty enligt
siffror som har lämnats skall 10 000
arbetstillfällen i de statliga företagen
ha försvunnit under de senaste tio
åren.

Mot bakgrunden av den stora publi -

citet som regeringens utspel i Luleå
och Norrbotten när det gäller Norrlandspolitiken
har fått vill jag ställa
en del frågor. Man fick nämligen delvis
det intrycket av regeringens ställningstagande,
att vi nu befann oss vid en
vändpunkt, nu skulle verkligen någonting
ske. Man skulle slå in på någonting
som var mera hoppingivande ur
norrländsk synvinkel. Man ville i vart
fall skapa det intrycket.

En del av inrikesministrarnas uttalanden
har jag ansett vara ganska principiella.
Rune Johansson har vid något
tillfälle sagt, att en utflyttning är nödvändig
så länge arbetskraftsöverskottet
är så stort som för närvarande. Vår nuvarande
inrikesminister har påpekat,
att det finns betydande risker för att de
regionala obalanserna kommer att markeras
ytterligare och att en fortsatt rörlighetspolitik
är nödvändig. Jag skulle
vilja fråga om någon sinnesändring har
skett. Är dessa uttalanden lika aktuella
nu eller har man nu satsat på en mera
arbetsskapande linje i stället för den tidigare
att bara flytta människor från
Norrland? Ett klarläggande skulle vara
väsentligt. Jag kan inte utläsa någonting
härom i interpellationssvaret. Jag hoppas
dock att debatten här skall kunna
klarlägga linjen.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för det svar som han
har lämnat på min interpellation. Det
är främst två frågor som jag har velat
ta upp i min interpellation för en närmare
belysning.

För det första frågar jag vilka styrningsmedel
vi från samhällets sida bör
skaffa oss för att på ett bättre sätt än
hittills styra de privata investeringarna
till regioner med svagt utvecklat näringsliv
och brist på sysselsättning. För
det andra ifrågasätter jag, om vi inte
allvarligt bör pröva möjligheterna att
införa kostnadsmässigt enhetligare
frakttaxor för att stärka de norrländska

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

företagens konkurrenskraft. Statsrådet
har inte närmare gått in på eu diskussion
om dessa frågor utan har hänvisat
till den lokaliseringsutredning som väntas
bli klar senare i höst. Jag hoppas
ändå att inrikesministern längre fram
i debatten kanske kan klargöra sin inställning
till dessa viktiga frågor, speciellt
den första frågan.

Vi har avverkat fyra år av den femåriga
försöksperioden på lokaliseringspolitikens
område. Resultaten kan avläsas
i arbetsmarknadsstyrelsens rapporter,
som kommer med jämna mellanrum.
Även om man kan beteckna
det samlade resultatet som gott, har det
inte räckt till för att klara de skillnader
som har uppstått mellan regionerna
inom stödområdet och övriga landsdelar,
mellan inlandet och kustlandet
samt mellan skogslänen och de övriga
länen.

En av de väsentligaste orsakerna till
dessa geografiska olikheter torde vara
att alltför få större företag är intresserade
av att etablera sig norrut med lokaliseringsstöd.
De avstår hellre från lokaliseringsstödet
och tränger sig ned i
de överhettade områdena med brist på
arbetskraft, markresurser och servicefunktioner.
De regionala klyftorna hotar
att öka, och i sista hand blir det de
enskilda människorna som kläms åt i
omställningsprocessen.

Det är mot bakgrunden av dessa enkla
fakta som jag har dragit följande
slutsats. Den moderna lokaliseringspolitiken
måste kompletteras med ytterligare
minst ett instrument, nämligen
konkreta möjligheter för samhället att
styra de större privata investeringarna
till utvecklingsbara orter med brist på
industriell verksamhet och överskott
på arbetskraft. Om vi skall klara problemen
i norr måste vi nog bli litet
hårdare i nyporna för att kunna styra
utvecklingen i ur samhällets synpunkt
önskad riktning. Inom parentes vill jag
också säga att det uppenbarligen är
helt nödvändigt att vi påskyndar ett ge -

nomförande av kommunreformen. Det
är ett viktigt och grundläggande inslag
i näringspolitiken att vi genom en kommunsammanslagning
får större och livskraftigare
lokala enheter ute i länen.

Om vi sedan kompletterar styrningen
med lägre frakttaxor på de långa avstånden,
så har vi därmed undanröjt
ett av de argument mot en lokalisering
norrut som man ofta möter från företagarhåll.
Det är möjligt att mina medinterpellanter
från borgerligt håll känner
en viss bävan inför att ge samhället
ökade möjligheter att styra den privata
företagsamheten. Från socialdemokratiskt
håll har vi inga principiella betänkligheter
på den punkten, om vi bara
kan finna vilka konkreta åtgärder
som därvidlag ur praktisk synpunkt är
de bästa och mest användbara och som
leder i önskad riktning.

Det torde i första hand vara i skogslänen
och i det norrländska inlandet,
där snart var femte invånare är folkpensionär,
som de kraftigaste lokaliseringsinsatserna
behöver sättas in. En
förstahandsuppgift måste bli att skapa
ett antal bärkraftiga tätorter i denna
del av landet och i Norrland i övrigt,
som genom sina spridningseffekter kan
skapa underlag för mera aktiva insatser
inom hela regionen.

Professor Bylund har uttryckt saken
ungefär så här: Vi måste börja med tätorterna
när vi skall restaurera en bygd,
en region, en landsända. Detta tror jag
är riktigt. Det är tätorterna som är de
bärande konstruktionerna, därför måste
vi börja med dem, bygga ut dem,
skapa ett differentierat näringsliv och
goda servicefunktioner, så att de efter
en startperiod kan växa ut av egen kraft.
Vi skall nämligen komma ihåg att utan
expansiva tätorter klarar vi ingen
framgångsrik småföretagsamhet, glesbygdspolitik
eller turism, och dessa
komponenter måste i sin tur ingå i den
aktiva regionpolitik som vi eftersträvar.

I motsats till herr Jönsson i Ingemarsgården
vill jag klart säga ut att det rege -

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

ringsutspel som gjordes i fredags utan
tvivel var en mycket glädjande sak för
hela Norrland. Jag vill också passa på
att gratulera Norrbottens och Västerbottens
län till de nya industrier som
de kommer att få och som de så väl
behöver. Vi ser detta som ett konkret
bevis för att regeringen är beredd att
satsa ännu hårdare på Norrland.

Jag är också litet förvånad över herr
Jönssons kommentar till detta regeringsutspel.
Det finns väl ingen saklig
anledning för oss norrlänningar, som
så ofta talar om och kräver en mera
aktiv lokaliseringspolitik, att försöka
nedvärdera de konkreta insatser som
regeringen bekantgjorde vid nämnda
tillfälle. Även om folkpartiet av politiska
skäl helt naturligt önskar nedtona
och nedvärdera insatserna tror jag ändå
att man som norrlänning, oavsett
partitillhörighet, bör vara tacksam och
kanske även medge att det var det bästa
som gjorts på senare tid när det gäller
lokaliseringsproblemen där uppe.

Krister Wickman sade på övre Norrlands
arbetarmässa i lördags att detta
Norrlandsutspel bara var ett förebud,
och statsrådet framhöll att det kommer
att följas upp på flera punkter. Även
jag har sett saken på detta sätt, nämligen
som en första etapp i en medveten
satsning på hela Norrlandsregionen,
varvid övriga Norrlandslän nästa gång
kommer i blickfältet för konkreta satsningar.

Jag skulle kunna ge några tips på åtgärder
som kan sättas in i mitt län med
ganska kort varsel. I Jämtland anser vi
nog att vi har resurser att ta emot den
högre tekniska utbildning som sannolikt
kommer att förläggas till Norrland.
Vi anser att skogsskolan i Bispgården,
som enligt ett riksdagsbeslut skall läggas
ned, bör kunna byggas ut till ett
miljö vårdsinstitut. Vidare anser vi att
försvarets anläggningar i Gällö bör byggas
ut och att en satsning på några större
statliga industrier bör ske på fyra å
fem platser i länet. Detta var några

exempel. Jag är alldeles övertygad om
att man om man gör närmare undersökningar
skall kunna ta fram en hel rad
realistiska och konkreta exempel som
kan slås in i ett paket och presenteras
nästa gång för de andra länen i Norrland.

Vidare är det bra att de skogsvårdande
åtgärderna och beredskapsarbetena
utökas i skogslänen där det finns permanenta
bekymmer med att sysselsätta
främst den äldre arbetskraften. Utan
dessa insatser skulle inte sysselsättningsläget
kunnat bemästras. Vi är också
lika beroende av mera långsiktiga insatser
för att klara de tätorter i inlandet
som ändå måste utgöra ryggraden
i hela vår näringspolitik.

Vid övre Norrlands arbetarmässa i
Umeå sade Krister Wickman även en
annan sak på tal om Norrlandsutspelet
i förra veckan. Han uttalade sig ungefär
så här: Leder inte denna satsning till
de mål vi satt upp är vi från regeringens
sida beredda att pröva andra metoder.
Jag hoppas för min del att han syftade
på de ökade styrningsmöjligheter
för samhället gentemot den privata industrin
som jag har argumenterat för i
denna interpellationsdebatt. Om så skulle
vara fallet, herr talman, tror jag att
man är inne på en riktig väg i lokaliseringssträvandena.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för interpellationssvaret.

Jag nödgas tyvärr konstatera att det
inte klargör statsrådets inställning till
den för hela Norrbottens befolkning
brännande fråga som jag ställde i min
interpellation, nämligen vilka åtgärder
regeringen avser att vidta för att målsättningen
17 000 nya arbetstillfällen
före 1980 skall bli verklighet. Statsrådet
Holmqvist har i stället valt att understryka
att han är överens med oss interpellanter
om att sysselsättningsläget i
dag inte är tillfredsställande och att re -

Tisdagen den 28 oktober 1969 Nr 33

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

dovisa ytterligare positiva insatser från
statens sida som just nu är aktuella för
Norrland. Tyvärr finns det också andra
aktuella förändringar, där statens
organ är inblandade, som är direkt negativa
för människorna och näringslivet
i Norrbotten och det övriga Norrland.
De långa avstånden i Norrland
medför obestridligen högre transportkostnader
än i landet i övrigt. De nyss
genomförda och de aviserade höjningarna
av järnvägarnas, flygets och televerkets
taxor medför att näringslivet i
Nordsverige får ett ännu ogynnsammare
konkurrensläge i förhållande till den
produktion som sker nära de folkrika
marknaderna i Syd- och Mellansverige
och i Europa i övrigt. Dessa taxehöjningar
måste också tas med i bilden
när man summerar statens aktuella
Norrlandspolitik.

De insatser som statsrådet redogjort
för i interpellationssvaret är ju, som
herr Jönsson i Ingemarsgården framhöll,
tidigare kända bl. a. genom den
presskonferens som statsminister Palme
gav i Luleå i förra veckan. Jag delar
den allmänna uppfattningen i Norrbotten
att de i Luleå bebådade insatserna
är välkomna men klart otillräckliga.
Såsom länsstyrelsen framhållit har
Norrbotten omedelbart behov av 12 000
nya arbetstillfällen.

De mest sysselsättningsskapande åtgärderna
i detta paket — skogsvårdsåtgärder
på svårföryngrade marker —
har tyvärr endast tillfällig karaktär. Om
de är avvägda så att de stimulerar till
virkesuttag på tidigare icke lönsamma
skogsavverkningsområden, medverkar
de dock också till att de skogsförädlande
industrierna får större tillgång till
råvara och kan på så sätt få ökad effekt
för sysselsättningen. Som motionär i
frågan för ett par år sedan hoppas jag
att stimulansbeloppen är tillräckliga, så
att de beräknade arbetstillfällena och
därmed även den ökade råvarutillgången
för skogsindustrin blir verklighet.

När man noggrant tagit del av inter -

pellationssvaret står det klart att det
endast är förflyttning till F 21 av en
lätt attackdivision, vilken beräknas sysselsätta
50 personer, som direkt lovas
Norrbotten i ny sysselsättning. Enligt
tidningsuppgifter kommer denna omflyttning
att ske först 1971/72.

I interpellationssvaret hette det om
överenskommelsen med SAAB-Scania i
samband med en ny terrängbil till försvaret
att den ger industrisysselsättning
för 300 man, företrädesvis i Kramfors
eller Luleå. Även om jag som norrbottning
hoppas att de flesta av de nämnda
300 anställda kommer att finnas 1
Luleå, nödgas jag dock konstatera at1
interpellationssvaret inte ger täckning
för denna tolkning och att det tyvärr
i dag är mycket långt till de önskvärda
och utlovade 17 000 nya arbetstillfällena
i Norrbotten före 1980. Vad vi däremot
vet är att utflyttningen från Norrbotten
i år beräknas uppgå till 8 000,
eller ungefär dubbla årsmedeltalet enligt
den lokaliseringspolitiska målsättningen.

I slutet av sitt interpellationssvar sade
statsrådet: »Vi» — d. v. s. regeringen
— »kommer att fortsätta att bevaka
alla möjligheter inom och utanför departementen
att tillföra skogslänen nya
arbetstillfällen.» Ånyo ett regeringslöfte
till alla andra — men det är inte obestämda
löften Norrland, och särskilt
Norrbotten, i dag behöver utan en serie
kraftfulla handlingar för att ge landsändan
bättre möjligheter till lönsam
produktion och nya arbetstillfällen och
därmed den framtidstro, varförutan
Norrbotten aldrig kommer att uppnå de
utlovade 17 000 nya arbetstillfällena
före år 1980.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
inrikesministern för svaret på min enkla
fråga, som ju gällde hur man skall
kunna förbättra sysselsättningen i Tornedalen.

I svaret konstaterar inrikesministern

32 Nr 33 Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

allmänt att sysselsättningsläget i skogslänen
inte är tillfredsställande. Så långt
kan jag hålla med honom. Däremot måste
jag tyvärr notera att inrikesministerns
svar beträffande åtgärder för att
förbättra sysselsättningen i Tornedalen
är det gamla vanliga, nämligen temporära
åtgärder. Satsningen på beredskapsarbeten
och skyddad sysselsättning
för äldre och svårplacerad arbetskraft
i Tornedalen är bra men inte precis
någon nyhet. Jag vill dock i sammanhanget
kraftigt understryka angelägenheten
av att dessa temporära åtgärder
fortsätter. Vad jag saknar i inrikesministerns
svar är besked eller antydningar
om tänkta tillväxtfrämjande
samhällsinsatser för Tornedalen.

Länsplanering 67, som i Norrbotten
presenterades under arbetsnamnet BD
SO, fastslog att målsättningen befolkningsmässigt
i Tornedalens tre komnmnblock
Haparanda, Övertorneå och
Pajala år 1980 skulle vara 23 500 personer.
Eftersom befolkningssiffran år
1965 var 31 000 skulle befolkningen alltså
minska med nära 8 000 personer.
Trots denna kraftiga befolkningsminskning
behövs det i Tornedalen 2 600 nya
arbetstillfällen.

På grund av inrikesdepartementets
och Industriförbundets beslut att helt
förbigå Tornedalen som lämplig industrilokaliseringsort
har situationen och
stämningen i gränsbygden ytterligare
försämrats. Jag vill fästa inrikesministerns
uppmärksamhet på att Haparanda
är den enda Norrlandsstad som »glömts
bort» i utpekningen av lämpliga industrilokaliseringsorter.
Det är mycket
opsykologiskt av regeringen att på detta
sätt medverka till utelämnandet av
en hel älvdal och region. Enbart det
förhållandet att Tornedalen utgör en
från försvarspolitisk synpunkt mycket
viktig del av landet är, tycker jag, ett
mycket starkt skäl för att ta t. ex. Haparanda
med i förteckningen på orter
som är värda att satsa på.

Nu kanske inrikesministern kommer

att svara på liknande sätt som planeringschefen
i inrikesdepartementet,
Gunnar Olofsson, enligt tidningsreferat
i länets största tidning gjorde sedan
det tillkännagivits i vilka orter de framtida
lokaliseringspolitiska industrisatsningarna
i första hand skulle göras.
Jag citerar ur referatet: »Tornedalen
är inte glömd. Vi är allvarligt medvetna
om att det krävs snara stabiliserande
åtgärder även i övriga orter för att
klara service och försörjning åt de människor
som lever där. För dessa måste
staten ta egna initiativ utöver det samarbete
som nu startats med Industriförbundet.
Tornedalen är ett specialproblem
som måste klaras med en större
statlig insats av särskild karaktär.» Jag
hoppas att tidningen riktigt har återgivit
planeringschefens uttalande.

Med anledning av detta uttalande vill
jag fråga statsrådet Holmqvist när dessa
snara åtgärder av särskild karaktär
skall sättas in i Tornedalen — i dagens
svar antyder inrikesministern ingenting
i den riktningen.

Upplysningsvis kan jag nämna att
folkmängden i Haparanda kommunblock
år 1968 med drygt 300 personer
understeg det befolkningstal man har
som målsättning 1980. Det är inte precis
några uppmuntrande siffror.

Det kan också vara av intresse för
inrikesministern att få veta att Haparandas
systerstad Torneå, som ligger
ett drygt stenkast från Haparanda, genomgått
en utveckling med en så kraftig
industriexpansion att stadens befolkningsprognos
för 1980 redan överskridits.
Jag ställer därför ånyo frågan
till inrikesministern, om Tornedalen
kan klara målsättningen 2 600 nya arbetstillfällen
med enbart temporära åtgärder
utan att tillväxtfrämjande satsningar
göres.

Jag skall inte så mycket gå in på frågan
om länet i övrigt. Herr Petersson i
Gäddvik har berört spörsmålet hur vi
skall kunna få fram 17 000 nya arbetstillfällen.
Jag vill bara säga att situa -

Tisdagen den 28 oktober 1969 Nr 33

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande

tionen i många kommimblock befolkningsmässigt
är mycket kritisk. De står
inför katastrofsituationer.

Två riksdagsutskott, som behandlar
frågor i samband med närings- och lokaliseringspolitiken,
har besökt Norrbotten
under sensommaren och hösten.
Bankoutskottet kom först och därefter
statsutskottet. Jag tror att samtliga kammarledamöter
som ingått i dessa delegationer
verkligen fått insikt om hur
allvarligt läget är i Norrbotten. Jag understryker
vad herr Petersson i Gäddvik
sade beträffande angelägenheten av
att snabbt få till stånd ytterligare åtgärder.
Jag vill också säga att de åtgärder
som utlovades i Luleådeklarationen
av tre tunga regeringsledamöter
är välkomna men alldeles otillräckliga
från länets synpunkt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tror att vår nye
statsminister var medveten om att vår
resa till Luleå och presentationen av
projekten där kunde komma att väcka
viss uppmärksamhet. Hans tanke att
regeringen skall arbeta i nära kontakt
med olika landsändar inebär enligt min
mening något mycket positivt. Regeringen
får då tillfälle att träffa pressmän
och andra representanter för de
berörda områdena. Detta grepp har
också i allmänhet väckt intresse. Det
har även givit möjligheter för regeringen
att ge uttryck för sin vilja att
satsa på Norrland och samtidigt möjligheter
för den privata industrin att
visa sin beredvillighet att hjälpa till.
Därför kan denna samlade presentation
av åtgärder för Norrland bli av utomordentligt
stor betydelse.

Jag vill inte påstå att detta utspel
skall representera en vändpunkt, eftersom
strävandena varit att åstadkomma
sysselsättning inom ramen för möjligheterna,
men jag erinrar om att vi när
sessionen avslutades i våras deklarerade
att vi inom skilda departement

åtgärder i Norrland

skulle anstränga oss för att försöka genomföra
olika åtgärder till fromma för
Norrland. Det är detta arbete som nu
i höst mynnat ut i en samlad presentation
av åtgärder.

Jag skall gärna ansluta mig till dem
som anser åtgärderna vara otillräckliga.
Vi har själva denna uppfattning. Vi måste
naturligtvis gå vidare om vi skall
kunna lösa dessa problem; det vore
märkligt om vi kunde komma ifrån dem
med ett enda trollslag. Ingen av oss
som sitter här i riksdagen och känner
till svårigheterna räknar med något sådant.
Vi måste nu se till att vi får ett
ännu bättre utbyte av ansträngningarna.
Det är av utomordentlig betydelse om
vi kan skapa en ökad optimism i Norrlandsfrågorna.

Jag är ledsen över att jag inte kunnat
ge herr Jönsson i Ingemarsgården
besked på de punkter som han speciellt
har tagit upp i sin interpellation. Det
är emellertid rätt naturligt att jag inte
kunnat göra det, eftersom det pågår en
utredning vilkens resultat vi måste beakta.
Herr Jönsson tycktes också förstå
att vi får vänta med diskussionen till
dess att utredningens förslag lägges
fram. Jag tror att vi då får ett bättre
underlag för en fortsatt debatt om dessa
frågor.

Herr Nilsson i Östersund begärde att
jag i detta sammanhang skulle klargöra
min inställning i de frågor där han
hade efterlyst besked. Min kollega kommunikationsministern,
som har suttit
här sedan debatten började, gick tyvärr
just härifrån. Jag vet att interpellationer
har riktats till honom beträffande
taxepolitiken.

Herr Nilsson tog emellertid upp också
andra frågor av intresse såväl för
Jämtland som för Norrland i dess helhet.
Jag kan väl säga detsamma till herr
Nilsson som jag sade till herr Jönsson
i Ingemarsgården, nämligen att dessa
saker kommer att prövas när lokaliseringsutredningen
avgivit sitt betänkande.
Jag hyser den förhoppningen att

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 33

34 Nr 33 Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

remissbehandlingen också skall kunna
bidra till att ge uppslag i det avseendet.

Jag tyckte att det var trevligt när
lierr Nilsson gratulerade syskonlänen
längst i norr till vad de hade fått, men
det fanns ju ändå en liten bit åt Jämtland
också, även om den inte presenterades
speciellt. Jämtlamell i Stugun var
dock en lösning som gör att man på
lång sikt har anledning att ställa vissa
förhoppningar om en ökad industrialisering.
Låt vara att företaget ger, om
jag minns rätt, 35 personer sysselsättning
omedelbart; det är dock en god
början. Kommer därtill de sysselsättningsskapande
åtgärderna i fråga om
skogsavverkningen, vilka visserligen är
temporära men som ändå skulle kunna
betyda 400 å 500 arbetstillfällen i Jämtland,
så tror jag att ni i Jämtland inte
behöver känna er helt lottlösa i förhållande
till människorna i grannlänen.

Herr Petersson i Gäddvik tycktes ha
en något felaktig utgångspunkt för sin
fråga. Han sade att det givits ett löfte
om 17 000 nya arbetstillfällen i Norrbotten.
Om jag har förstått det rätt, så
har det gjorts en inventering. Man har
sagt att det finns behov av att få fram
detta antal. Naturligtvis bör vi ha det
som riktmärke, men ingen föreställer
sig väl att det skall vara möjligt att
skapa 17 000 arbetstillfällen på en gång.
Kan vi fortsätta på det sätt som det nu
finns exempel på, blir det ju en utveckling
inom näringslivet som gör att den
satsning som sker i dag ger anledning
till förhoppningar om något mer framöver.
Därför skall vi akta oss för ett
alltför statiskt tänkande i detta sammanhang.
Man får inte resonera så här:
Nu blev det inte mer än så och så
många — se så långt det är upp till de
17 000!

Det är fel att ha den utgångspunkten,
men jag vill gärna stryka under
att vi inte heller är till freds med vad
som har gjorts. Vi måste fortsätta.

Herr Stridsman har frågat om Tornedalen,
och han vill ha mera av tillväxt -

främjande åtgärder för näringslivet där.
Jag erkänner att det här är svårt, men
det är en misstolkning, när herr Stridsman
säger att inrikesdepartementet och
Industriförbundet har, som han uttryckte
det, på något sätt underkänt
Tornedalen. Det har vi inte gjort. Jag
har förklarat detta dilemma förut, men
jag kan gärna göra det här i riksdagen
också.

När det gällde att få i gång samarbetet
hade vi att välja mellan olika framgångslinjer.
Den ena var att nöja oss
med att presentera ett antal orter, om
vilka det gick att få fram materialet
relativt snabbt. Den andra vägen var
att göra en mycket omfattande katalog
— dubbelt så stor eller någonting sådant
-—- där i så fall Haparanda skulle
ha haft sin givna plats. Att få fram beskrivningar
av flera orter skulle emellertid
ha tagit längre tid, och i samspelet
med Industriförbundet var det angeläget
för oss i inrikesdepartementet
att så snabbt som möjligt få ut det material
som vi hade utlovat.

Vi anser emellertid att när vi har
framgång i denna verksamhet så skall
vi gå vidare. Situationen får inte uppfattas
på det sättet, herr Stridsman,
att Tornedalen liksom skulle vara ställd
åt sidan, ty det vore felaktigt.

I interpellationssvaret har jag pekat
på tillkomsten av en modern livsmedelsindustri
i Luleå. Företagsledningen
framhöll, när vi diskuterade den lokaliseringen,
att olika alternativ hade förts
på tal. Det fanns, sade man, de som
ivrade för en förläggning söder över.
Den skulle inte ligga i Luleå —• den
skulle också ge service åt Västerbottensföretagen.
Styrelseordföranden framhöll
att man varit angelägen att få den
förlagd till Luleå för att också kunna ge
ett stöd åt Tornedalen och de områden
som eljest skulle få svårigheter med
avsättningen och med att få ut önskvärda
priser för produktionen. Jag tror
att det i lokaliseringen till Luleå ligger
någonting som också kan uttolkas som

Tisdagen den 28 oktober 1969 Nr 33

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

positivt för jordbrukarna i Tornedalen.
Jag hoppas också att den utredning som
påbörjats om det särskilda Norrlandsstödet
också skall finna möjligheter till
stödformer som kan främja utvecklingen
i Tornedalen.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Min bänkkamrat, herr
Nilsson i Östersund, gav mig några små
gliringar, och jag förstår inte riktigt
hur han lyssnat på mitt anförande. Jag
sade beträffande dessa åtgärder att de
behövdes men att de ej var tillräckliga.
Om herr Nilsson i Östersund har någon
annan uppfattning må det vara honom
obetaget att ha det. Kanske var det det
att jag tog upp SAAB-Scania som föranledde
hans kommentar. Jag talade om
att av de investeringsmedel som företaget
fått tillstånd av regeringen att använda
— det är nämligen regeringen
som styr hur investeringsfonderna används,
och det var det herr Nilsson i
Östersund frågade om — får en tiondel
användas i Norrland och nio tiondelar
för investeringar i stora tätorter i Mellansverige.
Detta är ett exempel på insatser
som regeringen har möjlighet att
styra. Att jag nämnde detta kanske var
anledningen till att herr Nilsson trodde
att jag hade en negativ inställning. Det
var emellertid endast en sakupplysning
som jag lämnade.

Sedan vill jag säga till inrikesministern
att han har alldeles rätt i att det
är viktigt att man får en känsla av optimism
i dessa områden. Det är möjligt
att detta utspel — genom den publicitet
det fick — stimulerade till optimism,
och i så måtto var det positivt
— det vill jag erkänna. Ger det ett intryck
av att man nu är inne på att vidta
kraftfulla åtgärder för Norrland,
så är det bra. Det var därför jag ställde
frågan om regeringen hade ändrat
sig och ville satsa mer på skapande
av arbetstillfällen där och mindre på
att flytta folk. Varje gång folk hör uttalanden
om att vi måste ha rörlighet,

att människor måste flytta, uppfattas
det nämligen så att området är tillspillogivet,
och det uppstår pessimism. Nu
skapades emellertid en viss optimism,
och man fick intrycket att statsmakterna
är inne på en annan linje: att satsa
mer och att göra någonting nytt. — Gäller
det endast ett fullföljande är det
dock inte riktigt lika positivt, men vi
hoppas ändå att detta betyder en vändpunkt.

Taxepolitiken har brutit en viss optimism
som funnits. För många företagare
i norr, som byggt ut och gjort
kalkyler på en viss kostnadsnivå, där
transporterna är en besvärlig del, har
beskedet om dessa ökade kostnader
kommit som en kalldusch. Det har naturligtvis
inte bidragit till någon optimism
bland dessa företagare. Jag ställde
därför frågan om man inte, när man
nu väntar med att ta ställning till eventuella
positiva generella åtgärder, kunde
låta frågan om taxehöjningen bero
och behandla den samtidigt med eventuella
positiva åtgärder. Nu har emellertid
kommunikationsministern lämnat
kammaren, så vi kan kanske inte få
svar på den frågan. Jag tror emellertid
att det vore bra om det snart kom
ett besked om att man inte höjer dessa
för Norrlands del så höga pålagor, och
det kan ju komma i nästa interpellationsdebatt
här i kammaren. Jag vädjar
alltså till kommunikationsministern att
lämna ett sådant besked.

Jag hade i min interpellation tagit
upp ett problem som gäller samordningen
av åtgärder mellan olika departement,
och statsrådet har i sitt svar sagt
att dessa frågor bevakas. Det låter hoppingivande
och bra. Jag vill inte direkt
klandra departementet för de åtgärder
som är redovisade i svaret, men jag vill
ta upp en fråga som jag anser vara
ett typexempel och som kanske kan ge
en liten inblick i hur jag tänker i dessa
frågor.

Vi har haft en utredning som tillsatts
av Kungl. Maj :t och som skall se
över de svenska hamnarna. Det är klart

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellationer och fråga ang.

att man då inte tänker just på inlandsområdena
— men även de har behov
av hamnar. I denna utrednings betänkande
— SOU 1969:22 — behandlas
på s. 164 ett förslag till indelning i
hamnregioner. Där saknas totalt det län
som jag representerar; vi har tydligen
inget som helst behov av hamnregioner.
I en bilaga finns det dock i en bild
en pil från Jämtland mot Trondheim.
Någon text finns inte, utan denna pil
visar tydligen det hamnbehov vi har.

Jag ville anföra detta som ett bevis
på hur man ser på inlandsproblemen
i dessa sammanhang. Det är inte särskilt
hoppingivande för framtiden.
Trots att man nu vill skapa optimism
avlämnar alltså en stalig utredning ett
betänkande som skapar mycket liten
tilltro till utvecklingen.

Förvaltningsutskottet i mitt län har
i ett yttrande som jag har här sagt
att det från Jämtlands läns synpunkt —
men det borde också gälla större delen
av Norrland — är angeläget att hamnutredningen
snabbt kompletteras med
en gemensam svensk-norsk undersökning
om samordning av trafikpolitiken.
Det borde bli litet mera än en pil om
dessa problem.

Förvaltningsutskottet säger också i
sitt yttrande att landets olika delar bör
tillförsäkras en tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader.
I samband härmed är det ett
rimligt krav att statsbanorna i Sverige
och Norge skulle samverka och lösa
trafikfrågorna i Trondheimsområdet på
samma sätt som tidigare på sträckan
Riksgränsen—Narvik. Det är mycket
möjligt att det om man gjorde denna
översyn skulle visa sig att Trondheim
skulle vara en bra tillgång inom ramen
för en samnordisk planering. I varje
fall kan jag säga att det skulle vara
en ovärderlig tillgång för inlandet i
Norrland och särskilt för mitt län.

Det kan också vara intressant att
känna till att man i detta yttrande beträffande
grossisthandelns importvägar
uttalar följande: »Enligt uppgift lär kon -

sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

kurrenshämmande avtal finnas mellan
norska och svenska rederier, som innebär
att medelhavsfrukt ej får tas in över
Trondheimsområdets hamnar och föras
vidare till Sverige.» Man tycker att ett
sådant avtal borde öppet redovisas. Om
detta är riktigt, skulle det bli omöjligt
att utnyttja denna hamn. För oss som
bor i grannskapet till hamnen skulle
det vara omöjligt att använda den mest
ekonomiska lösningen.

Detta är närmast exempel på fördomar
som kan förekomma i statliga utredningar
men som jag inte kan förebrå
statsrådet för. När jag tagit upp
denna fråga vill jag i ärlighetens namn
säga, att det i direktiven stöd något
om att man även borde se på internationella
och nordiska hamnproblem.
Men man har tydligen inte kunnat tänka
sig att man skulle behöva se på
några hamnar i inlandet.

Herr talman! Jag har nu givit en
ganska utförlig redovisning. Men detta
är — liksom den föregående frågan,
som vi gav oss tid att diskutera grundligt
— ett mycket viktigt spörsmål.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):
Herr talman! Jag är helt överens med
inrikesministern då han säger att de
nu presenterade åtgärderna är klart
otillräckliga och att fortsättning måste
följa. Statsrådet tog också upp taxepolitiken
och sade att den kommer att
prövas i den nya lokaliseringspropositionen.
Jag hoppas då att den också
prövas från lokaliseringspolitisk synpunkt,
ty det är där som jag tror att
mycket står att vinna just för våra nordliga
regioner.

Det sägs här att det är så viktigt
med optimism. Ja, visst är det bra med
optimism, men den måste vara sakligt
grundad, ty annars blir det mycket stora
vågdalar efter den optimism som
man väcker när man är ute och talar
om hur mycket som skall hända. Det
måste komma någonting som verkligen
gör att man har orsak att vara optimistisk
och räkna med att förändringar

Tisdagen den 28 oktober 1969 Nr 33

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

har skett som kan medföra att trenden
vänder.

Statsrådet Holmqvist påstod att jag
hade missuppfattat löftet om 17 000 nya
arbetstillfällen. Men det har jag inte
gjort. I en broschyr, som det socialdemokratiska
partiet delade ut till alla
hushåll i Norrbotten före förra valet, utlovade
socialdemokraterna att det med
deras politik skulle skapas 17 000 nya
arbetstillfällen före 1980. Det löftet har
jag faktiskt fattat rätt.

Tydligen hade jag också rätt uppfattat
att det var summa 50 nya industriarbetstillfällen
som utlovades i interpellationssvaret,
ty annars hade jag väl
blivit rättad i det fallet.

Jag hade hoppats att statsrådet skulle
ge ett klarläggande i fråga om avtalet
med SAAB-Scania •— ett klarläggande
av huruvida vi får i varje fall någon de!
av de 300 nya arbetstillfällena.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Så långt kan jag vara
överens med inrikesministern som att
regeringen inte direkt har underkänt
Tornedalen. I och med att inrikesdepartementet
och Industriförbundet har
prioriterat vissa orter och utelämnat
vissa andra har dock speciellt Tornedalen
och Haparanda hamnat i ett underläge;
detta är den stora skillnaden.

Det har sagts här att det är viktigt
med optimism. Jag vill bara framhålla
för statsrådet, att någon optimism finns
inte kvar i Tornedalen. Genom att en
sådan här prioritering har gjorts är
skadan redan skedd. Folk har fått den
uppfattningen att i Tornedalen händer
ingenting. .lag skall be att från denna
talarstol få framföra vad den socialdemokratiska
partikretsen i Haparanda
har sagt. Kretsen skriver: »Vi har suttit
i förhandlingar både söndag och
måndag kväll. Den största oron är att
regeringen genom beslutet försvårar att
i tid klara erforderlig satsning på nya
arbetstillfällen. På det hänger hela öst -

ra Norrbottens framtida existens.» Överskriften
lyder: »Lokaliseringsbud för länet
chock för Tornedalen och Jokkmokk.
»

Det är realiteten i det hela, och det
är med den utgångspunkten jag har
ställt min fråga.

Självfallet tycker jag att det är mycket
bra att en livsmedelsindustri har
kommit till i Luleå och att företaget
har fått lokaliseringspengar. Men vad
betyder detta beslut för t. ex. jordbrukarna
i Tornedalen? Från sysselsättningssynpunkt
betyder det ingenting.
De skall ha avsättning för sina produkter
oavsett om slakteriet är placerat i
Luleå, Boden eller var det nu skulle
vara. Det är inte placeringen som är
avgörande för den enskilde jordbrukaren.
Att påstå något sådant är att dra
för höga växlar av satsningen på Luleå.
Placeringen i Luleå har från sysselsättningssynpunkt
ingen inverkan på den
enskilde jordbrukaren.

Inrikesministern borde kanske ha försökt
klara ut hur man i denna landsdel
skall tänka sig framtiden. Vi har
en väl utvecklad yrkesutbildning. Nästan
alla ungdomar som inte går den
rent teoretiska gymnasiala vägen yrkesutbildar
sig. Det finns ingen framtid
för den ungdom som utbildar sig om
man bara vidtar temporära sysselsättningsåtgärder
och inga tillväxtfrämjande
åtgärder. Jag frågar inrikesministern:
Vilken ungdom yrkesutbildar sig
för att i framtiden satsa på temporära
åtgärder, beredskapsarbeten och skyddad
sysselsättning när ingenting annat
händer? Även detta är realiteter.

Jag hade kanske väntat mig att inrikesministern
skulle kommentera det
som händer i Torneå, på den finska
sidan av älven. Där har man redan
överskridit prognosen genom en kraftig
industriexpansion. På den svenska
sidan om riksgränsen, i Haparanda, är
man redan under 1980 års målsättning,
300 personer. Det skulle vara intressant
med en kommentar om detta.

38 Nr 33 Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Beträffande det sista
som här sades skall jag naturligtvis inte
uttala mig om insatserna i grannlänen;
jag konstaterar bara som ett faktum att
det alltjämt går en strid ström av finsk
arbetskraft över Haparanda ned över
vårt land, en ström som är bredare nu
än någon gång tidigare. Vid ett besök i
Luleå har jag själv haft tillfälle att få
goda informationer om det på länsarbetsnämnden.
Helt tillfredsställande
kan det sålunda inte vara beträffande
sysselsättningsfrågorna på den finska
sidan.

Jag skall här inte göra för stor affär
av slakteriet i Luleå, men från företagets
sida argumenterade man så att man
nu siktade till en högre förädlingsgrad,
och därigenom trodde man sig kunna
tränga undan en del av produktionen
söderifrån. Då skulle företaget kunna
mätta marknaden i Norrbotten och därigenom
också stimulera en ökad jordbruksproduktion
där uppe. Jag vill inte
att man drar för långtgående slutsatser
av det, men det tycks mig ändå som om
det låg något i företagets argumentering.

Även om man i dag inte kan anvisa
arbeten i Norrland, skall vi självfallet
inte avstå från att satsa på utbildning.
Det har tvärtom frågats om vi inte kan
göra ännu mer för att bygga upp yrkesutbildningen
i Tornedalen. Jag vet t. ex.
att landshövdingen i Norrbotten ser frågan
om en utbyggd utbildningsverksamhet
i Tornedalen som en mycket väsentlig
sak. Jag erinrar mig också i sammanhanget
en resa i Tornedalen för
många år sedan, då jag träffade riksdagsman
Grym och blev oerhört imponerad
av vad han sade, nämligen att vi
vet att vi i dag inte kan ge våra ungdomar
arbete, men vi skall ge dem en god
färdkost; vi skall se till att de får en
god utbildning, så att de kan minnas sin
hemkommun med glädje och säga att
man förstod deras behov i kommunen.

Vi skall naturligtvis inte bara utbilda

människor, som sedan flyttar till andra
delar av landet. Självfallet skall vi även
eftersträva att de stannar kvar däruppe.
Men driv inte frågan om utbildning på
det sättet att det ter sig meningslöst att
ge och få utbildning, ty då är vi inne
på fel väg.

Till herr Jönsson i Ingemarsgården
vill jag säga att investeringsfonderna
mycket riktigt kommer att användas
mera på satsningar i södra och mellersta
Sverige, men detta förenas med
ett förhandlingsvägen uppnått löfte om
åtgärder i Norrland. Även om ett sådant
tillvägagångssätt ibland stämplas som
utpressning och anses som en mindre
tilltalande åtgärd, har finansministern
ändå alltid strävat efter att göra vad
som varit möjligt för att på den vägen
försöka tillgodose Norrlands intressen.
Vi önskar kanske att mer hade kunnat
göras, men det är ändå ett steg åt rätt
håll.

Vad hamnfrågan beträffar skall vi
väl inte ta upp den till diskussion nu.
När jag lyssnade på herr Jönsson i Ingemarsgården
trodde jag först att det gällde
hamnar i Storsjön, och därför tyckte
jag att det som sades inte var särskilt
välbetänkt. Men jag blev faktiskt övertygad
om att vi inte kan se hamnarna
uteslutande i det egna svenska perspektivet.
Jag delar helt herr Jönssons mening
att vi måste se dessa frågor som en
nordisk angelägenhet, när vi planerar.
De synpunkterna hoppas jag också förs
fram i bedömningen av hamnutredningens
förslag.

Sedan fick jag av herr Peterssons i
Gäddvik anförande det intrycket, att
även om det är en vacker dag, så går
herr Petersson och funderar över hur
det kan bli i morgon. Det blir kanske
sämre väder då, och det gör honom betänksam.
Men jag hoppas att det skall
bli många vackra dagar och att detta
alltså inte skall vara den enda. Jag tror
också att de företag det här gäller har
en viss betydelse, så mycket mer som vi
efter hand som debatten fortskrider får
ett material som är mycket positivt för

Tisdagen den 28 oktober 1969 Nr 33

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

en lokalisering till Norrland. Inte minst
den inventering som gjorts i de företag
som lokaliserats till Norrland tycker jag
är ett mycket starkt argument för en
fortsättning. Vi skall se till att driva den
saken vidare.

Jag kan inte säga någonting om hur
mycket Kramfors och Luleå kommer att
få av SAAB-Scania-samarbetet. Det är
väl ännu inte helt avgjort, och naturligtvis
har företaget fortfarande vissa synpunkter
som det önskar tillgodosedda.
I sådana sammanhang befinner sig alltid
regeringen i ett dilemma eftersom
det gäller två orter. Det är i och för sig
betydelsefullt med lokalisering på båda
platserna, och mer än en gång har vi
fått uppleva att vi på något sätt har att
försöka skipa rättvisa mellan orterna
och säga att företaget skall förläggas till
den ena orten och inte till den andra.
På grundval av det material som står
till förfogande försöker vi väl att vara
rättvisa. Jag vill dock betona att jag i
första hand betraktar det som positivt
att den här investeringen kommer till
stånd i Norrland, men jag kan också
förstå herr Peterssons i Gäddvik intresse
av att vi väljer Luleå.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Man har påpekat att
jag kanske gjorde mig skyldig till en
felsägning när jag gratulerade de här
båda länen eftersom jag lär ha sagt
Norrbotten och Västerbotten. I och för
sig kan jag ju gratulera Västerbotten,
men avsikten i detta sammanhang var
att gratulera Norrbottens län och Västernorrlands
län då det mesta av utspelet
gäller dem.

Jag skall inte ta upp någon diskussion
med herr Jönsson i Ingemarsgården.
Vi brukar ha våra trivsamma uppgörelser
på hemmaplan, och jag förmodar
att vi kommer att mötas under den
kommande valrörelsen. Som en förklaring
till vad jag sade med anledning av
herr Jönssons kommentar rörande regeringsutspelet
vill jag säga några ord.
Herr Jönsson sade att det inte är fråga

om någonting nytt och att satsningen
inte betyder så mycket, och det var
med detta som riktlinje som han försökte
argumentera i sin kommentar till
vad som ägde rum i fredags. Jag för
min del tycker tvärtom att det rör sig
om resultatet av en ny giv på lokaliseringsområdet
och att hela Norrland har
anledning att glädjas. Jag hoppas också
att jag gjorde fullt klart att vi förväntar
att man fortsätter efter de nya riktlinjerna
och att övriga Norrlandslän då
kommer mera i blickpunkten beträffande
industrilokaliseringar. Det är väl
det som vi i första hand är ute efter.

Det skulle vara mycket intressant att
ta upp ett resonemang om skogsbruket
och dess arbetskraftsbrist samt om den
satsning man nu är beredd att göra i
form av ökade bidrag till skogsvårdsåtgärder.
Det är utan tvivel riktigt att
denna satsning företas. Jag vill bara
kort och gott framhålla att den grundläggande
orsaken till dagens arbetskraftsbrist
inom skogsbruket ändå torde
vara att man inom skogsbruket har en
så fruktansvärt dålig sysselsättningsplanering,
om det över huvud taget finns
någon planering alls. En annan orsak
till bristen är tvivelsutan den gamla
arvssynd som det svenska skogsbruket
än i dag bär på, nämligen att man ända
fram till våra dagar på ett, jag tvekar
inte att säga det, upprörande sätt har
misshandlat arbetskraften.

För åtta—nio månader sedan var planeringsrådets
medlemmar ute och åkte
i östra Jämtland. Vad var det vi då
fick veta i diskussionerna med de ansvariga
kommunala myndigheterna? Jo,
vi fick besked om att det i kommunen
i fråga skulle avskedas 20—30 skogsarbetare.
Det var som en följetong under
hela resan och gällde alla kommuner vi
besökte. Utan vidare kastade man ut arbetskraften.
Samhället fick ta hand om
den. Vi får väl inte förundra oss över
att dessa människor, som behandlades
på det sättet av sina arbetsgivare, sökte
sig ut till andra sysselsättningar i andra
delar av landet. I dag — åtta å nio må -

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Svar på interpellationer och fråga ang. sysselsättningsskapande åtgärder i Norrland

nåder senare — går skogsbruket ut och
säger: »Nu måste ni klara den arbetskraftsbrist
vi har!» Det är klart att vi
måste hålla i gång det svenska skogsbruket,
eftersom det betyder så oerhört
mycket från försörjningssynpunkt för
hela nationen, men det är alldeles uppenbart
att hade man inom denna sektor
lärt sig att på ett något bättre sätt
ta hand om arbetskraften och skapa
trygghet för den, hade man inte befunnit
sig i denna situation i dag.

Jag har utan att ta upp någon större
debatt på den punkten ändå velat anföra
detta. Jag tror nämligen att det
är en riktig analys av dagens arbetskraftsläge
inom svenskt skogsbruk.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Det är mycket bra att
inrikesministern är överens med oss om
att det slakteri som är planerat i Luleå
inte får någon sysselsättningsmässig effekt
för Tornedalen; jag tror att vi är
rätt nära sanningen då.

När det gäller utbildningen i Tornedalen
och över huvud taget har jag precis
samma uppfattning som inrikesministern
— det gäller givetvis hela min
grupp —, nämligen att utbildning är
det väsentligaste man kan tänka sig.
Det är inte den jag har ifrågasatt, utan
vad jag har velat få belyst är vad som
skall hända inom regionen, om all ungdom
som utbildar sig i huvudsak inte
har något annat att välja än beredskapsarbeten
och skyddad sysselsättning,
d. v. s. temporära åtgärder. Det är den
frågeställning jag velat dra fram, men
jag har inte ifrågasatt utbildningen;
den skall utan tvivel stå på ett plan för
sig.

Det talas om arbete, trygghet och utveckling.
Jag besöker rätt ofta den region
som jag tidigare har bott i och ser
utvecklingen där, ser flyttbussarna gå
bara åt ett håll. Där är man verkligen
skeptisk när det gäller innehållet i den
deklarationen.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Statsrådet Holmqvist berörde
vad han erfarit när han besökte
den kommun uppe i Tornedalen som
f. d. riksdagsman Grym tillhörde. Jag
tror att de som deltog i statsutskottets
Norrlandsresa och i Kalix hade tillfälle
att höra på herr Gryms efterträdare som
socialdemokratisk kommunalman i
Övertorneå, rektor Hietala, blev varse
att de lyssnade på en person, som ansåg
att nu hade han fått så många löften
att han inte vill hoppas mera förrän
han verkligen fick se någonting
hända. Det är just detta som har inträffat
för oss i Norrbotten. Vi har fått så
många löften, vi har varit så optimistiska,
men nu är vi inte optimistiska inför
allmänt hållna välvilliga tal, även om
de hålls av statsråd.

Både Kramfors och Luleå är optimistiska
och hoppas på 300 nya arbetstillfällen.
Båda kan inte fortsätta att vara
optimistiska så lång tid, ty besked
måste väl ges, och 300 arbetstillfällen
är mycket för vilkendera av dessa orter
det än gäller.

Efter vad jag kan finna när jag läser
interpellationssvaret är det enda verkliga
löftet den nya lätta attackdivision
med anknytning till F 21 som beräknas
ge sysselsättning åt 50 personer. Det
är vad som är kvar när man har skalat
av presskonferensen i Luleå.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tror nog att herr
Petersson i Gäddvik får fundera litet
mer häröver. Det ges sysselsättning,
bl. a. i Luleå, även genom tillkomsten
av den charkuterifabrik som jag nämnt
i interpellationssvaret. Det har talats
om att 125 personer kan beredas sysselsättning
där. Vi vet visserligen att
företaget kommer att lägga ned viss tillverkning
i Boden, men totalt sett blir
det ändå en ökning av antalet arbetstillfällen.
Åtminstone den ökningen bör
herr Petersson i Gäddvik alltså redan
i dag räkna med, och sedan hoppas jag

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Interpellation ang. förbättrad beredskap

att ännu fler arbetstillfällen kan sättas
upp på kontot.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Jag talade med företagsledningen
efter presskonferensen, och
då fick jag den uppfattningen att vad
det gällde var att få rationellare och
bättre produktionsmöjligheter med ungefär
samma arbetarstam som man nu
har ehuru koncentrerad till Luleå.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Det är naturligtvis bra
om man kan få så konkreta förslag till
företagsetableringar att man kan räkna
med ett visst antal arbetstillfällen. Yad
jag har velat understryka är emellertid
att om man på lång sikt skall klara situationen
i Norrland, framför allt i inlandet,
måste man skapa en näringsmiljö
som gör det möjligt för de rationella
företag som finns att leva vidare och
expandera och samtidigt måste man göra
området attraktivt för de människor
som ämnar starta nya företag. Det räcker
då inte med punktåtgärder utan
man måste också ta ställning till frågorna
om taxor, arbetsgivaravgifter etc.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition
nr 133, med förslag till lag om
ändring i lagen (1959: 517) om förlängning
av tiden för vissa servitut.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 124 och 125,
bevillningsutskottets betänkande nr 52
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
61—66.

§ 6

Föredrogs den av fru Ryding (vpk)
vid kammarens nästföregående sam -

mot naturkatastrofer

manträde gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder för att
förhindra byggande av fönsterlösa verkstadslokaler.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. förbättrad beredskap
mot naturkatastrofer

Ordet lämnades på begäran till

Herr THYLÉN (m), som yttrade:

Herr talman! Den höststorm som under
några dagar i mitten av september
drabbade stora delar av vårt land visade
hur ömtåligt det moderna samhället
är.

För Göteborgs del finns all anledning
att i detta sammanhang använda uttrycket
katastrof. På några få timmar
blev staden i det närmaste lamslagen.
Kommunikationsnätet fungerade inte,
fastigheternas värmesystem sattes ur
funktion och vattentillförseln upphörde.
Framför allt innebar naturligtvis
detta stora svårigheter för våra vårdanstalter
där man ingalunda hade en
tillfredsställande beredskap.

Visserligen är katastrofer av detta
slag sällsynta i vårt land, men det finns
all anledning att dra lärdom av det
inträffade. Det är tydligen hög tid att
vi tar beredskapsfrågan under omprövning
och undersöker hur man i andra
delar av världen, där liknande situationer
är vanliga, angriper problemen.

Det kan knappast vara meningsfyllt
att inrymma transformatorer och andra
liknande anläggningar i atomsäkra
bergrum, när själva transportnätet är
så ömtåligt att det helt kan sättas ur
spel enbart genom en storm av ifrågavarande
art.

Antingen får man göra transportledningarna
mindre ömtåliga eller också
får man säkerställa energibehovet ge -

2* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 33

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Interpellation ang. principerna för meddelande av tillstånd att använda TV :s reservlänk
för överföring av sändningar från utlandet — Interpellation ang. fluoridering
av dricksvatten

nom lokala kraftverk. En möjlighet till
en ökad beredskap för elenergi finns
kanske också i anordnande av en statlig
bank för mobila jetturbinelaggregat
liknande dem som finns i USA.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för industridepartementet
få ställa följande fråga:

År statsrådet beredd medverka till
en skyndsam förbättring av beredskapen
mot naturkatastrofer så att följdverkningarna
icke tillätes få den omfattning
som de fick hösten 1969?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. principerna för meddelande
av tillstånd att använda TV :s
reservlänk för överföring av sändningar
från utlandet

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp), som
yttrade:

Herr talman! Det har väckt ett berättigat
uppseende att regeringen lämnat
utan avseende en framställning från
Stockholmskommittén för dr Billy Grahams
Europaoffensiv om att på ett angivet
antal platser i Sverige få anordna
TV-sändningar med länköverföring från
Tyskland.

Sändningarna avser icke att utnyttja
det ordinarie TV-nätet och heller icke
att nå de enskilda hemmen. Man
önskar endast till ett begränsat antal
stora lokaler i Sverige få ordna en
överföring via TV :s reservlänk, så att
den församlade publiken där kan följa
utsändningen från Billy Grahams möten.

Hela arrangemanget finansieras genom
enskilda gåvor. Dr Grahams över
hela världen kända och erkända verksamhet
är garanti nog för ett värdefullt
program.

Ett stort antal andra europeiska länder
har lämnat sitt bifall till liknande
framställningar.

Den svenska regeringens vägran att
bifalla framställningen kan omöjligen
motiveras med det svenska radio-TVmonopolet,
då redan trots detta viss
radioöverföring förekommer via telefonnätet
till tjänst för sjuka och ensamma.

Då det är angeläget att klarhet vinnes
beträffande möjligheterna att använda
den extra TV-länken för sändningar
av här angiven och liknande
art anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
få ställa följande fråga:

Vill Ers Excellens lämna kammaren
en redogörelse för de principer som
tillämpas vid meddelande av tillstånd
att använda TV:s reservlänk för överföring
av sändningar från utlandet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. fluoridering av
dricksvatten

Ordet lämnades på begäran till

Fru SUNDBERG (m), som yttrade:

Herr talman! Många av dagens livsmedel
innehåller kemiska tillsatsmedel.
Dessa kan hos produkten förbättra smaken
eller höja näringsvärdet, verka konserverande
eller på annat sätt bidraga
till att förbättra hållbarheten. Sådana
tillsatsmedel måste vara godkända av
statens institut för folkhälsan, och ofta
är en maximal halt fastställd.

Vissa amerikanska djurförsök har visat
att cyklamat i mycket stora doser
kan skada organismen, vilket fått till
följd att svenska livsmedelsfabrikanter
beslutat att icke använda cyklamat som
ersättningsmedel för socker. För konsumenten
har dock alltid funnits fri -

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Interpellation ang. effektivisering av fredsorganisationens militära sjukvård

het att inköpa livsmedel utan cyklamattillsats.

Frihet till alternativ förbrukning
finns emellertid inte i de fall där tillsatser
gjorts till kommunalt dricksvatten.
Kungl. Maj :t har bemyndigat socialstyrelsen
att lämna tillstånd till de
kommuner som önskar fluoridera sitt
dricksvatten i syfte att motverka karies.
Fluorens positiva betydelse som
kariesförebyggande medel torde vara
ställd utom allt tvivel. Därom ger forskningen
och gjorda undersökningar klart
besked.

I meddelande från kungl. medicinalstyrelsen
nr 113, »Fluoren i kariesprofylaxen»,
kan man i sammanfattningen
läsa följande:

»Medan vissa fluorkvantiteter, tillförda
med dricksvatten eller födoämnen,
ger ett avsevärt skydd mot tandkaries,
medför redan en fördubbling av denna
fluortillförsel ibland rubbningar i tandemaljens
utveckling, som utgör en tidig
varningssignal om begynnande överdosering.
Först efter tillförsel av flerdubbel
fluormängd under lång tid uppträder
skador i skelettsystemet och vid
ännu större mängder även i njurarna.»

Socialstyrelsen slutar med följande
konstaterande:

»Det får dock anses fullt möjligt att
den pågående intensiva forskningen
kan finna vägar, som icke endast kan
komplettera ulan även ersätta vattenfluorideringens
kariesförebyggande verkan.
»

Givetvis kan man kontrollera fluorhalten
i dricksvattnet. Däremot kan
man aldrig kontrollera konsumtionen,
och det torde inte vara svårt att finna
människor med högst olika konsumtion
av dricksvatten och därmed också mycket
olika fluorintag. Den nuvarande
fluorideringen av dricksvatten kan icke
garantera att inte vissa personer får i sig
en större mängd fluor än vad som är
rekommendabelt. Inte minst kan spädbarn
få i sig onödigt stor fluormängd
i samband med att barnvällingpulver
numera vid tillagningen spädes med

kommunens dricksvatten medan välling
förr gjordes på färskmjölk.

Principiellt måste det vara felaktigt
att tvinga människor till konsumtion av
ett kemiskt medel, vilket i stora doser
bevisligen skadar människan. Särskilt
förkastligt är det om dricksvattnet,
oumbärligt för alla, används för distribution
av ett sådant ämne.

Det hade alltså varit önskvärt att
den intensiva forskning som pågår vid
det här laget hade kommit fram till
ett sätt att distribuera fluor i kontrollerade
doser till dem som är i behov av
kariesprofylax. Nuvarande fluoridering
av dricksvattnet innebär enligt min mening
alltför stora risker för överdosering,
samtidigt som de enskilda människor
som vill undvika fluortillsatsen
saknar möjlighet till detta.

Med stöd av vad jag anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Har herr statsrådet övervägt att ompröva
tillståndsgivningen beträffande
fluoridering av dricksvatten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. effektivisering av
fredsorganisationens militära sjukvård

Ordet lämnades på begäran till

Herr RINGABY (m), som yttrade:

Herr talman! Under innevarande höst
har inträffat tragiska händelser i samband
med krigsmaktens fälttjänstövningar.
Flera dödsoffer har krävts. Det
ställer sig nu naturligt att fråga sig om
detta kunde ha förhindrats. I varje fall
är omständigheterna kring ett nyligen
inträffat dödsfall sådana, att man ifrågasätter
om den militära sjukvårdens
resurser och organisation är till fyllest.
Det är dessutom ett sedan länge omvittnat
förhållande att personer under militär
sjukvård emellanåt inte får erfor -

Nr 33

Tisdagen den 28 oktober 1969

Interpellation ang. förbättrad utbildning av vårdpersonal för ålderdomshem

derlig behandling eller behandlas under
för kort tid. Att det nu framkommit
misstanke om att liknande omständigheter
lett till ett dödsfall accentuerar
problemställningen.

Militärsjukhusen har givetvis inte de
resurser som krävs för mera ingående
undersökningar av sjuka. I svårare eller
tveksamma fall måste således remissförfarande
tillgripas. Detta förefaller
inte vara tillräckligt, eftersom behovet
av mera ingående rutinundersökningar
av de som mindre allvarliga bedömda
sjukdomsfallen kvarstår. Utan
tvivel har ett landstingssjukhus betydligt
större möjligheter i detta avseende.
Enligt mitt förmenande torde således
en mera djupgående integrering av
den militära sjukvården med landstingssjukvården
vara angelägen, inte minst
av den anledningen att även inkallade
bör erbjudas samma vårdservice som
andra människor.

Med stöd av vad jag anfört om den
militära sjukvården anhåller jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet få
ställa följande fråga:

Vilka åtgärder anser herr statsrådet
bör vidtagas i syfte att effektivisera
fredsorganisationens militära sjukvård?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. förbättrad utbildning

av vårdpersonal för ålderdomshem

Ordet lämnades på begäran till

Fru JONÄNG (ep), som yttrade:

Herr talman! Antalet vårdplatser vid
ålderdomshemmen har ökat från
39 000 år 1955 till över 50 000 nu. Standarden
har förbättrats på olika sätt. Enligt
socialhjälpslagen skall skäliga krav
på trevnad och hygien tillgodoses. Den
personliga omvårdnaden är viktig. Åldringarna
måste ges stimulans till ökad
rörlighet och ökade aktiviteter.

Härigenom har personalbehovet ökat
liksom också kraven på utbildning av
personalen. Utbildningen av personal är
en fråga av största intresse såväl för ålderdomshemmens
gäster och deras anhöriga
som för arbetsgivaren-kommunen
och personalen själv. Utbildningssituationen
är emellertid mycket otillfredsställande.
Enligt Svenska kommunförbundet
visar en granskning av vårdbiträdesgruppen
att 90 procent saknar
vårdyrkesutbildning, vilket innebär ca
7 000 heltidsanställda och ca 3 000 deltidsanställda.

Utbildningssituationen visar en
ogynnsam fördelning mellan utbildning
av vårdbiträden för sjukvård och åldringsvård.
1968—1969 utgjorde antalet
elever för sjukvården 89,4 procent och
antalet elever för åldringsvården 10,6
procent. Även med den ökning av den
senare kategorin elever som sker under
1969—1970 blir utbildningen för åldringsvården
alltför låg.

Från ålder domshemsgäster nas synpunkt
är det viktigt med en yrkeskunnig''
personal som känner till åldrandets
problem och som kan medverka
till att ge ålderdomsliemsvården det
ökade innehåll som begärs. Också för
personalen måste det innebära trygghet
och säkerhet att ha en yrkesutbildning
som grund. Det ligger såväl i deras som
i kommunernas intresse att utbildningsklyftan
mellan sjukvård och åldringsvård
minskar. Personalen som ofta utgöres
av kvinnor med familjer måste
ges möjligheter till utbildning genom
olika initiativ från kommunernas sida,
såsom t. ex. löneförmåner under utbildningstiden.

Utbildningsfrågan är en kommunal
fråga, men de otillfredsställande siffror
som redovisas nödvändiggör en diskussion
såväl på det kommunala planet
som på riksplanet om den framtida inriktningen
och lösningen på denna fråga Med

hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbild -

Tisdagen den 28 oktober 1969

Nr 33

Interpellation ang. förbättrad utbildning av vårdpersonal för ålderdomshem

ningsdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill statsrådet ta initiativ till åtgärder
för att åstadkomma en förbättring
av utbildningen av vårdpersonal för ålderdomshem? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 54, med anledning av motioner om
rätt till nedskrivning vid beskattningen
av värdet på djurbesättning, och

nr 55, med anledning av motioner beträffande
vissa uppbördsfrågor.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 125, med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. m.,

nr 134, med förslag till jordhävdslag
m. m., och

nr 135, med förslag till lag om ändring
i förordningen (1923: 116) angående
skatt för hundar.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 118, med förslag till lag om förbud
mot professionell boxning m. m.,
motionerna:

nr 1232, av herr Dockered in. fl., och
nr 1233, av herr Gustavsson i Ängelholm
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 121, angående ett statligt förvaltningsbolag,
m. m., motionerna:
nr 1234, av herr Holmberg m. fl.,
nr 1235, av herr Stridsman m. fl., och
nr 1236, av herr Wedén m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 122, angående Vänerns och Vätterns
förbindelse med Västerhavet, motionerna: nr

1237, av herr Dockered,

nr 1238, av herr Jonasson m. fl., och

nr 1239, av herrar Tobé och Sellgren;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 124, med förslag till lag om ändring
i ärvdabalken, in. m., motionerna:

nr 1240, av herr Bohman och fru
Krislensson,

nr 1241, av fru Holmquist och herr
Svensson i Kungälv,

nr 1242, av herr Oskarson, och
nr 1243, av herrar Wiklund i Stockholm
och Persson i Heden; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 126, med förslag till lag om kommunalt
partistöd, motionerna:

nr 1244, av herr Hermansson m. fl.,
nr 1245, av herrar Hedlund och Wedén,
och

nr 1246, av herr Nordstrandh in. fl.
Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet fr. o. m. den 29/10
t. o. in. den 8/11 för deltagande i Interparlamentariska
unionens konferens i
New Dehli.

Stockholm den 28 oktober 1969
Rune Carlstein Erik Brandt

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 16

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Johansson

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

i Skärstad (ep) till hans excellens herr
statsministern angående principerna för
meddelande av tillstånd att använda
TV:s reservlänk för överföring av sändningar
från utlandet.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.22.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 29 oktober

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 21 innevarande
oktober.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till lagutskott propositionerna:
nr 125, med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. m., och

nr 134, med förslag till jordhävdslag
in. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 135, med förslag till lag om ändring
i förordningen (1923:116) angående
skatt för hundar.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 1232 och
1233;

till statsutskottet motionerna nr 1234
—1239;

till lagutskott motionerna nr 1240-—
1243; samt

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1244—1246.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 54 och
55.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Thylén (m), till herr statsrådet
och chefen för industridepartementet
angående förbättrad beredskap mot naturkatastrofer,

herr Westberg i Ljusdal (fp), till
hans excellens herr statsministern angående
principerna för meddelande av
tillstånd att använda TV:s reservlänk
för överföring av sändningar från utlandet,

fru Sundberg (in), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående fluoridering av dricksvatten,
herr Ringaby (m), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående effektivisering av fredsorganisationens
militära sjukvård, och
fru Jonäng (ep), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående förbättrad utbildning av
vårdpersonal för ålderdomshem.

Kammaren biföll dessa framställningar.

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

§ 6

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer
och fråga ang. biståndet
till Vietnam, m. m.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Nilsson hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med denna debatt i ett sammanhang
besvara interpellationer av herr
Hermansson (vpk) angående upprättande
av diplomatiska förbindelser med
Republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering, herr Antonsson
(ep) angående de svenska insatserna
för återuppbyggnad i Vietnam och herr
Wedén (fp) angående regeringens inställning
till frågorna om biståndet till
Vietnam samt fråga av herr Hermansson
(vpk) angående materiellt stöd till
Demokratiska Republiken Vietnam och
Republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! Förutsättningarna för
den politiska balansgången mellan kommunisterna
å ena sidan och de övriga
politiska partierna å den andra har under
efterkrigstiden varit ganska gynnsamma
för socialdemokraterna i Sverige.
Vid den balansgången har händelserna
utomlands spelat en inte oväsentlig
roll. Namnet Tjeckoslovakien kan
man inte undgå att nämna. Händelserna
där har haft inflytande på utvecklingen
även här hemma. I viss mån, ehuru
mindre, gäller detta fjolåret men i ännu
högre grad tiden för ett tjugotal år sedan.
Före den s. k. Pragkuppen i början
av 1948 hade kommunisterna i vårt land
inte mindre än drygt 11 procent av valmanskåren,
men efter den händelsen
förlorade kommunisterna genast nära
hälften av sina röster och rasade ner
till drygt 6 procent i valet 1948. I fjol
upprepades, som vi alla vet, tragedin i
Tjeckoslovakien, och följden blev på
nytt att kommunisterna tappade röster

och även vid det tillfället ungefär hälften
av det dåvarande röstetalet, cirka 6
procent.

Mot bakgrunden av denna utveckling
för kommunisterna har socialdemokraterna
kunnat lägga sin politik närmare
de övriga partiernas politik och undvika
extrema utspel. Steget mellan socialdemokraterna
samt centern och folkpartiet
har därigenom blivit kortare,
även om meningarna som vi mycket
väl vet stundom gått starkt isär.

Den omständigheten att socialdemokraterna
i väsentliga stycken kunnat
och även velat lägga sin politik tämligen
nära centerns rågångar har lett till
att centern inte varit utan inflytande
i samhället. Detta har inte endast gällt
under 1950-talets koalition utan också
därefter. Självfallet är ett partis inflytande
avsevärt större i regeringsställning
än utanför. Bl. a. finns då tillgång
till alla de statliga utredningsmöjligheterna.
De påpekanden som gång efter
annan gjorts om oppositionens handikapp
i detta avseende är helt välgrundade.

Det är ganska förklarligt att det inflytandet
vi finner oss kunna utöva
vanligen inte har formen av ett direkt
bifall till våra motioner. Tvärtom — de
brukar avslås för att emellertid inom
kort läggas fram i en proposition, ofta
i något förändrad form men med enahanda
grundinnehåll. Det är inte alldeles
ovanligt att man först kallar våra
förslag för överbud och inte så långt
därefter gör dem till regeringsförslag.
Vi är inte ledsna för det — tvärtom.
Huvudsaken är att vi kan få till stånd
en samhällsutveckling som så långt det
är möjligt överensstämmer med våra
linjer.

Den omständigheten att större uppslitande
politiska strider i stort sett har
kunnat undgås beror, såsom jag nyss
nämnde, på att socialdemokraterna fört
en tämligen moderat politik och undvikit
utmanande förslag. Men även på
vårt håll har vi undvikit sådant som
kunde betraktas som utmanande, sam -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

tidigt som vi hållit fast vid våra åskådningar.
Det tycks faktiskt vara så att
meningsmotsättningarna inom svenska
folket undan för undan har tonats ned.
Kan man egentligen tänka sig någon
mera glädjande och lyckosam utveckling
inom ett folk?

Välståndsutvecklingen i vårt land är
naturligtvis en frukt av samarbete mellan
alla slags krafter. Det är inte svårt
att besvara frågan vem som i dag bygger
upp vårt samhälle: det är varje arbetande
enskild människa, det må vara
i hög eller låg ställning. Det är de arbetande
grupperna vi har att tacka för
våra framsteg.

Politikerna vill å sin sida gärna peka
på utvecklingen och tala om de stora
skillnaderna mellan förr och nu, men
framgången skulle omöjligen kunna
uppnås utan de arbetande krafternas
förtjänstfulla insatser liksom det skulle
bli kaos utan en styrande hand.

Socialdemokraterna har haft en lång
regeringstid, och man får ibland höra
att vi har dem att tacka för nästan allt
det positiva som hänt under denna tid.
Men det är inte sant att allt det positiva
som skett blivit verklighet tack vare
socialdemokratin. Mycket av framstegen
i vårt land har kommit dem helt
förutan, en del t. o. m. trots att detta
parti suttit vid makten.

När vi talar om utformningen av vårt
samhälle gäller det framtiden — den
närmaste men också den därefter följande,
så långt vår förmåga att skåda
framåt räcker. Yi är på väg in i en ny
tidsålder, med nya mål och nya metoder.
Mycket är bra, men en del av det
gamla duger inte längre. Vi står inför
en omdaningsperiod som omfattar allt
och alla i samhället.

Det är en omdaningsperiod för näringslivet
som måste följa med i de
framsteg som tekniken gör, till största
delen tack vare en ökad forskning.

Det är en omdaningsperiod för utbildningen
som innebär radikalt förändrade
möjligheter inte minst för de

unga människorna och särskilt då för
dem som vuxit upp under blygsamma
ekonomiska förhållanden. Gamla konventioner
får i betydande grad ge vika
för nya moralbegrepp. Nya generationer
frigör sig i stor utsträckning från
det förflutnas traditioner och från den
förnöjsamhet som är bra men som också
har en negativ sida, så till vida att
den inte manar till djärva steg framöver.

Det är en omdaningsperiod i solidaritetstänkandet
där jämlikhetskravet
ställs i förgrunden. Människan kommer
att sättas hårt på prov i jämlikhetstänkandet,
i en tid då man kräver att alla
som har det sämre ställt skall få det
bättre — och det inte bara inom vårt
lands gränser utan världen över.

Vi kan fråga oss, när vi nu står inför
en ny epok: Har vi målen klara för oss?
Jag är inte övertygad om det, och jag
är inte heller övertygad om att så har
varit fallet under de senaste decennierna.
Jag klandrar ingen särskilt härvidlag;
vi är alla i stort sett lika ansvariga
för vad som har hänt och vad som inte
har hänt. Har de styrande i samhället
ordentligt tänkt igenom, och jag skulle
vilja säga också i parlamentarisk ordning
utrett, hur samhället bör se ut i
framtiden? Jag syftar inte på en så avlägsen
tidpunkt som år 2000 eller ännu
senare — vi är nog inte tillräckligt mycket
av fjärrskådare för att begrunda de
sakerna — men låt mig säga att det
skulle gälla en tidsperiod på tio eller
tjugo år. Har vi gjort klart för oss hur
människan bör arbeta, var hon skall bo
och leva, var hon skall ha sin fritid?

Nej, handen på hjärtat — många
gånger har det nog i stället blivit så, att
samhället i efterhand fått ingripa för
att lösa de problem som uppstått därför
att det i långa stycken saknats planering
eller vad jag skulle kunna kalla
målsättning. För att detta inte skall
framstå som kritik mot ett särskilt parti
upprepar jag att vi härvidlag är ungefär
lika ansvariga.

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

Jag är övertygad om att vi i dag måste
sätta oss ned och fundera över dessa
problem. Här måste en brett sammansatt
översyn komma till stånd. Dessutom
har vi behov av en genomgripande
och kontinuerlig framtidsforskning
på dessa gebit för att vi skall få klart
för oss om de olika tänkbara utformningar
samhället kan erhålla också går
att genomföra. Vi bör även göra klart
för oss hur vi själva vill utforma det
framtida samhället. Vi får inte bli tagna
på sängen i fortsättningen.

Vi ser i dag hur lätt det uppstår konflikter
mellan olika mål och medel. Den
ena handen vet ofta inte vad den andra
gör, och då blir konsekvensen att människan
får sitta emellan. Titta exempelvis
på miljöfrågorna i hela deras vidd
och inte bara på vad vi har kallat den
yttre miljön, d. v. s. den som tar sikte
på buller, föroreningar i luften, i vattnet
o. s. v. Titta även på den inre miljön
eller den s. k. sociala miljön, som
berör stress inom arbetslivet och i andra
sammanhang.

På den tid det var svårt att över huvud
taget klara försörjningen förelåg
inte stora möjligheter att syssla med
miljön. Å andra sidan var då behovet
av miljövård ojämförligt mycket mindre.
Men under ganska många decennier
har det funnits både behov av miljövård
och även resurser för att åstadkomma
lösningar.

Ett annat exempel är statsmakternas
åtgärder att under de senaste decennierna
flytta folk till ett fåtal tätortsregioner.
Har man i tid tänkt på vilka verkningar
en sådan politik får i både storstadsområden
och glesbygder? Anade
man vilka bostads- och trafikproblem
m. m. i de större tätorterna som därigenom
skulle uppkomma?

Vad skall man för övrigt säga om
hela vårt trafikväsende i dag, där ett
riksdagsbeslut från 1963 utgör en hörnpunkt.
Stora delar av järnvägsnätet
läggs ned, och på sträckor om tiotals
mil har tågen helt slutat att stanna. Bil -

Allmänpolitisk debatt

jettpriserna höjs gång på gång, och trafikvolymen
minskas och övertas av bilismen
även där det tekniskt är möjligt att
alltjämt använda järnvägstransporter.

Nåja, detta är en sak, men vad som
här är väsentligt är att man kan konstatera
att trängseln på våra gator i storstäderna
framför allt och även på somliga
vägar blivit rent av olidlig. En
översyn av 1963 års beslut samtidigt
med en mera allmän planering av användningen
av olika trafikmedel synes
vara behövlig. I det sammanhanget bör
lokaliseringen av nya platser för arbete,
bostad och fritid tas upp. Detta är en
mycket stor fråga.

När vi talar om de omvandlingar vi
helt säkert kommer att möta på något
längre sikt, får vi inte glömma de mera
kortsiktiga problemen och förändringarna
av våra möjligheter att i olika lägen
klara dagens problem, såväl de
mindre brännande som de mera brännande.

Så ett par ord om dagens situation
i ekonomiskt avseende o. s. v. Den ekonomiska
världskonjunkturen är övervägande
god, ja, man kan väl säga utomordentligt
god i stort sett. Det är klart
att det då är en relativt tacksam uppgift
att svara för regeringsinnehavet,
låt vara att även en situation som denna
innefattar bekymmer; den s. k. överhettningen
kan vara ett nog så besvärligt
problem. Hur annorlunda ter sig
inte situationen i dag jämfört med åren
1966 och 1967 och med början av år
1968! Det syntes klart i vårt land under
dessa år bl. a. då arbetslöshetssiffrorna
var våldsamt höga. I sådana tider
är det av allra största betydelse vilken
regering ett land har.

Vår neutralitetspolitik har sedan länge
mötts med ett såvitt jag förstår i huvudsak
odelat förtroende utomlands. Den
vanliga definitionen av neutralitetspolitiken
har formulerats så, att den innebär
alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig. Jag har nästan alltid
brukat göra vissa tillägg: Det räcker

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

inte med bara alliansfrihet, det behövs
mer. Vi måste bereda oss på att kunna
hävda denna neutralitet både med en
krigsmakt och med en försörjningsberedskap.
Vi får helt enkelt inte, om vi
skall betraktas som neutrala, ställa oss
i beroende av andra länder i fråga om
vare sig vapen eller livsmedel. Vi må
sedan vara hur alliansfria vi vill; detta
räcker ändå icke för neutralitet. Inom
eller utom våra gränser får vi, om vi
vill vara neutrala, inte heller vidta åtgärder
som försvårar eller kanske till
och med skulle kunna omöjliggöra för
oss att vara neutrala i en skärpt situation.

Detta som jag nu nämner har jag betraktat
och betraktar alltjämt som ovillkorliga
förutsättningar för att neutralitetsdeklarationen
skall tas på allvar.

Någon ändring av vår allmänna utrikespolitiska
målsättning har inte skett.
Det har heller inte ifrågasatts att någon
sådan ändring skulle vidtas.

Sverige har inte, till skillnad från exempelvis
Schweiz, ansett att neutraliteten
utgör ett hinder för medlemskap i
internationella organisationer med politiska
syften. Tvärtom har vårt land aktivt
engagerat sig i internationella sammanhang
för att medverka till utjämning
av motsättningar och bidra till lösningar
av konflikter — allt naturligtvis
i syfte att försöka skapa fredligare former
för samlevnaden mellan folk och
stater på vår jord. Denna neutralitet har
också gjort att människor från vårt land
har kunnat anlitas i skilda sammanhang
för att söka komma till rätta med svåra
internationella problem. Vi skall inte
tro att vi har så förfärligt stora möjligheter
därvidlag, men vi kan dra ett strå
till stacken, vi är skyldiga att göra det
och vi gör det också.

Hur vår utrikespolitik skall utformas
beror — det har sagts många gånger tidigare
— på oss själva, på de organ
som grundlagsenligt har att fatta politiska
beslut. Hur avhängiga vi än är av
vår utrikeshandel och våra förbindelser

i övrigt med främmande länder kan vi
inte tillåta ett annat land att utöva inflytande
på hur vi skall ordna våra politiska
relationer med omvärlden.

(Med anledning av applåder på läktaren
yttrade herr talmannen: Applåder
eller andra meningsyttringar från åhörarna
är ej tillåtna.)

Vi kan inte ändra vår inställning till
utrikespolitiska frågor därför att den
väcker missnöje, men vi bör se till att
varje information om våra ståndpunkter
och åtgärder blir korrekt och inte
på något sätt ensidigt färgad. Helt säkert
är det också av betydelse att den
meddelas under hyfsade former. Endast
då kan det tänkas att man tar någon
hänsyn till våra argument.

Vi har utövat en ganska stark kritik
mot förhållandena i skilda länder; jag
tror inte att man kan säga att vi har
valt att kritisera en sida framför en annan,
utan vi har nog kritiserat när vi
funnit fog härför. Det är naturligt att
många frågar sig: Har det lilla Sverige
ändå ingenting annat att komma med
än kritik? Jo, det har vi. Men det finns
ett gammalt talesätt: Hälsan tiger still.
Vi talar inte så mycket om det som är
bra. Undan för undan ser vi emellertid
att detta kanske är ett misstag; vi kanske
skulle tala litet mer om det positiva,
det som är värt att berömmas, för
att inte bilden skall bli alltför ensidig.

Jag vet att utrikesministern vid åtminstone
ett par tillfällen har uttalat sig
klart positivt om åtskilliga sidor av förhållandena
i Amerikas Förenta stater,
och jag är den förste att instämma med
honom. Vi här i Europa har mycket att
tacka Amerikas Förenta stater för. Det
hindrar emellertid inte att vi är kritiska
och negativa till Vietnamkriget —
det är en annan sak. Men som sagt, jag
tror att det kan vara ägnat att ge mer
rättvisande intryck av vår inställning,
om vi också talar litet om de goda förhållandena
och inte i alltför stor utsträckning
låter hälsan tiga still.

Det är inte så märkvärdigt om stater

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

som vi i ett eller annat avseende har
kritiserat blir irriterade. Men att därav
dra den slutsatsen att de på något sätt
skulle tvivla på eller tveka om vår neutralitetspolitik
finns det inget som helst
underlag för.

Från tid till annan har vi tagit olika
initiativ för att förbättra och bygga ut
samarbetet mellan de nordiska länderna.
Fn del resultat har uppnåtts — det
mesta kanske inom EFTA:s ram. Vi
har tydligen haft litet svårt att riktigt
komma »on speaking terms» med varandra
utan att ha en »kapprock» omkring
oss som den EFTA får anses utgöra.
Därmed må vara hur som helst, i
dag har vi ett ganska omfattande samarbete
i Norden, och jag tror att det är
ett samarbete till värde för alla de nordiska
länder som deltar däri. Målet för
de nu pågående överläggningarna om
ett utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete
måste vara en snabbare vidareutveckling
för alla dem som bor i Norden.
Naturligtvis — jag tvekar inte att
säga det — är det ett steg i rätt riktning.
Vi får därvidlag inte hänge oss
åt någon pessimism och behöver inte
göra det, även om vi är på det klara
med att förutsättningarna måste vara
att ingen grupp i något nordiskt land
kommer i kläm. En del grupper har
ansett att framlagda förslag kan få den
effekten. Något sådant är inte rimligt,
ty det nordiska samarbetet skall ge fördelar
för varje nordiskt land och tillföra
varje nordiskt land något av värde.
Det vore ett fattigdomsbevis om vi
skulle behöva dela upp fördelar och
nackdelar så, att somliga blir lidande,
när vi vet att totaleffekten för varje enskilt
land i Norden blir ett plus. Nej,
nu gäller det att visa solidaritet mellan
de nordiska länderna och mellan olika
grupper i de nordiska länderna.

Regeringen har vid presskonferenser
tillkännagivit åtgärder för att öka sysselsättningen
i norr. Varje framsteg på
detta område gläder oss inom centern.
Men jag tror att vi skulle ha känt oss

Allmänpolitisk debatt

än mer tillfredsställda om vi visste att
regeringen hade rätt när den betecknar
det hela — jag har bara tagit del av
pressreferat och där kan det förekomma
missförstånd och missuppfattningar
— som ett förebud. Jag skulle vara glad
om det är detta. Ty när man närmare
granskar utspelet med hänsyn till omfattning
och övriga förhållanden, finner
man att den beteckningen nog är
den lämpliga. Ordet »förebud» ger oss
anledning att räkna med att mycket mer
skall komma. För centerns del skulle
detta vara mycket tillfredsställande. Det
innebär väl ingen självförhävelse att
säga, att centern i 25 år har arbetat —-inte minst i denna kammare — för att
få fram insatser till gagn för avfolkningsbygderna
i norr och även i t. ex.
Småland och Värmland och till minskande
av trängseln i de största tätorterna.
Vi talade länge för döva öron.
Efter hand började man göra klart för
sig att det på detta område är oundvikligt
med insatser — märk väl att jag
inte säger med »kraftinsatser».

Den glädje vi känner inför ordet »förebud»
skulle alltså ha varit större om
detta utspel hade kommit tidigare —
innan en mängd människor nödgats flytta
från dessa orter. Vi tror också att åtgärderna
då hade kostat mindre, och
framför allt hade en mängd människor
fått bo kvar där de helst vill bo. Många
bygder hade sluppit en del av de allra
besvärligaste omställningsproblemen,
och i Stockholm och andra större orter
skulle det antagligen ha funnits mindre
av restids- och bostadsproblem.

Bidragen till lokaliseringsverksamheten
har, som jag i våras sade från denna
talarstol, varit minst sagt blygsamma.
Man får en uppfattning om detta,
om man gör en jämförelse med vad
Sverige satsar på u-landshjälpen, en
satsning som centerpartiet och för övrigt
en ganska utbredd opinion tycker
är för liten. Det bidragsbelopp som satsas
på lokaliseringspolitiken utgör någon
tiondel av u-landsbidraget, och

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

ändå är lokaliseringspolitikens uppgift
inte bara att skapa sysselsättning där
det finns överskott på arbetskraft utan
också att bromsa den ökade inflyttningen
till de största tätorterna, där trängseln
är besvärande.

För egen del har jag krävt en tredubbling
av bidraget, och det är ingen
fantasisumma. Det är så pass blygsamt
att det inte ger något utrymme för älsklingsuttrycket
överbud. Det rör sig alltså
om något hundratal miljoner i bidrag.

Såvitt man kan förstå av tidningsreferaten
—- mer känner jag ännu inte
till om saken — ger satsningen i Norrland
nu sysselsättning för cirka 2 500
man. Det är en aktningsvärd siffra,
men tyvärr kommer större delen eller
närmare bestämt 2 000 av de 2 500 personerna,
enligt vad som hittills har
framgått av pressuttalandena, att beredas
arbete bara under åtta månader.
Kvar skulle stå åtgärder som ger varaktigt
arbete för 500 personer.

Det är ingen betydelselös siffra.
Även om det bara hade varit 50, skulle
alla som på allvar intresserar sig för
dessa problem känt en viss glädje. Och
500 är ju mycket mer. Men siffran förefaller
inte så våldsamt hög för den som
vet att man i de län som beräknas få
varaktigt arbete för 500 personer har
omkring 5 000 arbetslösa, vilket betyder
att en på tio av dem som i dag saknar
sysselsättning skulle beredas varaktig
sysselsättning. Men varje nyanställning
är glädjande, trots att det mesta inom
lokaliseringspolitiken alltjämt är ogjort.
Här fordras det, som jag nyss nämnde,
mycket kraftigare insatser om vi vill
åstadkomma något. Vill vi bara släta
över och låta det gå, alltså försöka tilllämpa
något slags avvänj ningstaktik,
kan vi fortsätta som vi gör.

Tryggheten i arbetslivet upplevs av
många som bristfällig i det alltmer
rationaliserade näringslivet med en
ständigt pågående strukturomvandling.
Strukturomvandlingen är någonting som
vi inte kan undvika och inte vill und -

vika, eftersom man ju åstadkommer
bättre resultat för varje människa utan
större ansträngning om man sätter in
nya och effektivare maskiner.

Jag har ju haft en del med sådana
här saker att göra, och jag har suttit
i sammanträden med representanter
för fackförbunden. Jag har hos dem
funnit en glädjande och av mig från
början oväntad förståelse för rationaliseringens
inte bara betydelse utan även
nödvändighet i vårt samhälle. Men en
del kommer i kläm. Här för jag precis
samma resonemang som beträffande
Nordek: Är det rimligt, om man vill
åstadkomma bättre förhållanden för
helheten, att några skall råka i kläm?
Det är framför allt den äldre och medelålders
arbetskraften som får problem,
och en betydande arbetslöshet råder
på en del håll trots att konjunkturläget
har förbättrats.

För något år sedan tog jag upp frågan
om ökad trygghet för den äldre
arbetskraften och nämnde då som en
propå att fundera över, att man kunde
lägga om systemet med ATP-avgifter,
utan att minska den samlade årliga intäkten,
genom att låta avgiftsuttaget
upphöra vid en lägre ålder än nu. Det
innebär ingalunda ett principbrott. Pensionen
börjar utbetalas vid 67 år men
avgifterna tas ut till 65 år. Någon ny
princip tillämpas inte om avgiftsbetalningen
i stället slutar vid 60 år. Naturligtvis
måste man i så fall höja avgiftsuttaget
för de övriga åldrarna. Vi
har låtit räkna ut att man skulle behöva
höja avgifterna med 0,7 procent
för att möjliggöra att avgiftsuttaget slutar
vid 60 år i stället för vid 65, om
ATP-fonden skall få samma totala intäkt
som nu. Vill man gå ännu längre,
ned till 55 år, blir påslaget på avgifterna
större, men det blir inte då heller
halsbrytande stort — det utgör 1,5 procent.
Vad vi vinner med det är att 55-åringarna eller 60-åringarna är mer begärliga
för arbetsgivaren, som då inte
behöver erlägga ATP-avgift för dem, eftersom
den redan är erlagd till fullo.

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

Man bör inte nonchalera ett problem
av denna art, och man bör inte börja
prata om att det är fråga om någon
principiell förändring — det är det
nämligen inte. Jag tycker att det kan
finnas anledning att fundera över ett
sådant förslag,

Inom breda lager i vårt land är man
på det klara med att målsättningen inom
politiken måste vara att skapa största
möjliga rättvisa. Man kan inte i längden
tolerera de stora standardklyftorna.
Jag är emellertid medveten om —
och det säger jag också — att vi aldrig
kan uppnå någon absolut jämlikhet. Vi
måste ha medel att stimulera till ökade
insatser. Att ge högre ersättning åt den
som lägger manken till har varit, är
och kommer enligt min mening att förbli
ett verksamt medel. Det går inte
bra för ett samhälle som ger den late
lika mycket som den flitige. — Kanske
stöter mitt resonemang på patrull —
man hävdar måhända att det bör vara
likhet ändå. Jag kan inte acceptera det,
jag kan inte ens förstå det.

En annan sak är att vi måste se till
att de som av någon anledning har det
svårt i samhället får en tillfredsställande
försörjning. I årets avtalsförhandlingar
har man, tycker jag, i den mån
jag har rätt att tycka någonting — det
är ju privata organisationer som förhandlar
— att man har slagit in på
en riktig väg då man mer än tidigare
har satsat på låglönegrupperna. Som
jag sade är lönefrågorna en angelägenhet
för arbetsmarknadens parter, men
där staten är arbetsgivare bör de politiska
partierna ha rätt att genom meningsyttringar
försöka påverka utvecklingen
till förmån för de lägst betalda.
Staten bör gå före med gott exempel i
sin egenskap av arbetsgivare.

Därutöver måste samhället, bl. a. via
skattepolitiken, förbättra situationen för
dem som har låga och medelstora inkomster.
Sommaren 1968 angav jag som
en lösning att medge ett större skattefritt
belopp i botten. Det är en väg
som man har beträtt i ett grannland.

Allmänpolitisk debatt

Där fanns det olika uppfattningar inom
skilda politiska partier, men märk väl:
inte i principfrågan, utan i fråga om
hur långt man skulle sträcka sig i vissa
avseenden. Det tillkommer inte mig
att sätta betyg på vad som har skett
utomlands eller kritisera den ställning
som det ena eller andra partiet där han
intagit, men vi kan konstatera att denna
ordning tillämpas och att vi kan lära
en hel del därifrån.

Genom att höja det skattefria beloppet
i botten vid kommunal- och statsbeskattningen
ger man låginkomsttagarna
lättnader. Det måste ändå kännas
ganska hårt för en som har låt mig
säga 10 000 kronor om året i inkomst
att av sina små medel behöva erlägga
kanske 1 000 kronor i kommunalskatt
— man kommer i varje fall inte långt
ifrån den siffran sedan bottenavdraget
gjorts. Man kan förstå att en sådan låginkomsttagare
uppfattar det som orättfärdigt.
Märk väl att jag talar om kommunalskatten
— jag vet att avdraget
vad beträffar statsskatten är väsentligt
större.

När det gäller att skapa rättvisa för
dem som har det sämst ställt måste enligt
min mening också sådana utvägar
övervägas som i dag kan tyckas något
utopiska. Det gäller exempelvis propåerna
om garanterad minimiinkomst.
Här kan man tala om visioner. Jag har
sett att finansministern menar att det
inte är någonting att ta upp för dagen,
men han avvisar inte heller helt tanken,
och det tycker jag hedrar honom.
Men om man vill göra någonting som
är svårt — och det är svårt att göra
någonting sådant -— får man heller inte
släppa tankegången även om den kan
förefalla något utopisk, utan man får
sätta sig ned och överväga frågan och
undersöka, om man inte kan göra om
den till något mera realistiskt, något
användbart.

Jag kommer tillbaka till frågan om
pensionsåldern som jag många gånger
har talat om. Hälften av svenska folket
får pension vid 65 års ålder, andra

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

hälften vid 67 års ålder. Då är det väl
klart att det är de som har lättast arbete
som skall hålla på två år längre?
Nej, raka motsatsen är vad som gäller.
Det är de tyngst arbetande som skall
hålla på två år längre. Kan det vara
vettigt och rimligt?

När jag aktualiserade frågan om samma
pensionsålder, sade man, att jag
hade dålig blick för realiteter. Det kanske
jag har, men det hindrar inte att
jag i alla fall säger vad jag tycker. Var
och en som bedömer denna fråga utan
taktiska finter måste ju förstå, att här
måste någonting göras för att få en enhetlig
pensionsålder för friska människor.

En helt annan sak som man har försökt
föra in i detta sammanhang för
att blanda bort korten är att somliga
som har mycket tungt arbete kan behöva
pensioneras långt tidigare, t. ex.
vid 63 års ålder. Det är som sagt en
helt annan sak. Det är de friska människor
som har gått i vad jag kan kalla
normalt arbete som skall ha samma
pensionsålder.

Jag vet att många som får pension
vid 65 års ålder gärna fortsätter att arbeta.
Men varför skall de inte få göra
det, om de kan? De behövs. Så skall det
vara över hela linjen. Jag tycker att staten
har genomfört en princip som är
riktig och berömvärd. Man har rätt till
pension vid 65 års ålder men kan få
vara kvar till 66 års ålder och under
vissa förutsättningar även få tillstånd
att kvarstå i tjänst till 67 års ålder.
Jag tror att många människor har en
åstundan att inte släppa taget vid precis
65 års ålder. Men det är inte det
frågan gäller, utan det är fråga om att
människorna skall ha samma rättigheter,
alltså i detta fall ha rätt att gå vid
65 års ålder om de vill, så att inte halva
svenska folket får höra: Nej, du skall
stanna två år till, du!

Kostnaderna är icke oöverkomliga.
Enligt det besked vi har fått från officiella
organ — om det är någon som
tvivlar på det, skall jag lämna fram

uppgiften — kostar en förändring av
pensionsåldern från 67 till 66 år statskassan
250 miljoner kronor. Hur stor del
är detta av statskassans automatiska inkomstökningar? För

mig framstår det som något av
den obotfärdiges förhinder då man inte
tar upp denna fråga. Reformen behöver
inte genomföras just i år men kanske
nästa, och är det inte möjligt då med
hänsyn till ekonomin får det väl bli året
därpå. Men vifta inte med kalla handen
till de här människorna som befinner
sig i den sämre belägenheten att vara
skyldiga att arbeta till 67 års ålder för
att få full pension. När jag säger full
pension betyder det att jag vänder mig
emot dem som säger att man kan få
pension vid 65 års ålder eller tidigare
bara man under hela sin återstående
livstid nöjer sig med en lägre pension
än den som eljest skulle utgå. Detta är
orimligt. Kom inte med detta resonemang
ty då retar ni bara de människor
det gäller — och mig också!

Det har varit ett visst ståhej kring
1967 års jordbruksbeslut, men jag
skall inte alls gå in på detta. Sommarens
torka har emellertid gjort att grödan
på sina håll blivit mycket dålig,
och det har vållats stora avbräck för ett
stort antal jordbrukare. Det har uppgivits
för mig, men det är naturligtvis
jordbruksministerns uppgift att kontrollera
om uppgifterna är riktiga, att
skördeskadeskyddet i sådana här fall
ofta är fullständigt otillräckligt. Detta
måste kontrolleras, och det är som sagt
jordbruksministerns skyldighet. Vi vet
ju också att somliga människor i framför
allt Västsverige, och de är inte så få,
fått skog stormfälld på stora områden
och därför lidit synnerligen stora förluster.
Jag har kunnat konstatera att
vissa åtgärder vidtagits för att hjälpa
vederbörande, och det finns ju modeller
från andra delar av landet där det
hänt liknande katastrofer. Jag vill inte
påstå att man behöver utarbeta permanenta
regler men tror att det vore en
fördel om det fanns sådana, om det är

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

möjligt att skapa lämpliga regler för
skilda katastroffall. En sak skall vi inte
glömma bort och det är att nästan alla
jordbrukare måste hänföras till låglönegruppen.

För näringslivets del föreligger i dag
betydande svårigheter, inte bara på
grund av kreditåtstramningen utan
också till följd av den skyhöga räntan
som ju måste fördyra produktionen av
nästan allting såsom varor och bostäder.

Jag vill ge regeringen en eloge, därför
att den i ett internationellt sammanhang
framkastat tanken att man skall
försöka komma överens med ett antal
länder om en samtidig räntesänkning.
Den som framförde propån var enligt
anförandet helt medveten om de mycket
stora svårigheter som skulle möta
om man försökte klara en sådan här
sak, men i den besvärliga situation vi
befinner oss får man helt enkelt inte väja
därför att det ter sig mycket svårt
och kanske ser ut som om möjligheterna
att lyckas inte är så stora. Man måste
försöka. Hur skulle det ha blivit, om
vi inte vågat tillämpa en ny princip i
i början på 1930-talet, nämligen den aktiva
konjunkturpolitiken?

Visserligen har man enligt min mening
inte fullföljt den riktigt. En aktiv
konjunkturpolitik förutsätter nämligen
inte bara att man drar in köpkraft när
det är utomordentligt goda konjunkturer
utan även att man släpper ut köpkraft
när det är svaga konjunkturer. Så
har väl skett i någon mån men man har
inte tagit upp den delen av problemet
lika friskt och frimodigt som den andra
delen av problemet. Om det tillåts mig
skulle jag vilja säga: Hör inte bara på
olyckskorparna när det gäller räntan
och helt nya grepp i fråga om ränteförhållandet!
Ta ett tag, och vi skall tacka
för det även om det visar sig ha misslyckats
första gången och kanske andra
gången; det behöver ju inte misslyckas
den tredje gången. Sådana här situationer
återkommer gång efter annan, och
jag skall tacka för ett djärvt initiativ

Allmänpolitisk debatt

även om det misslyckas första gången.
Jag tror dock inte att det misslyckas i
längden.

Många människor upplever senare tiders
förändringar både i den psykiska
och den sociala miljön som ett hot mot
tryggheten. Teknikens landvinningar
har som jag nyss sade inneburit vinstmöjligheter
för industrin. En god produktivitet
kommer i främsta rummet
och är av utomordentligt stort värde
enligt nästan samstämmig mening —
det finns ju en och annan som har en
annan åsikt. Men tänker man på den
mänskliga faktorn, och söker man motverka
de följder produktivitetskraven
leder till i form av ökad stress i arbetslivet?
Tänker man på vad jag tidigare
kallade den inre eller sociala miljön?
Dessa frågor aktualiserades av centerpartiet
i en motion 1962.

Vi måste naturligtvis öka våra resurser,
men vi måste också bevara vår natur.
Ännu viktigare är att vi är aktsamma
om människorna. Detta sammanfaller
delvis med vår åsikt att vi skall
vårda naturen och därigenom ge människorna
en god miljö att verka i.

Det har sagts överslagsvis att stressen
i samhället i form av sjukdagar och annat
skulle orsaka samhället ett produktionsbortfall
på 4 miljarder kronor. Jag
har ingen möjlighet att kontrollera siffran
— jag studsade inför den första
gången, men sedan jag börjat tänka
igenom problemet förefaller den inte så
otrolig. Det är en fantastisk siffra. Sedd
i förhållande till nationalproduktens
storlek blir den kanske inte så våldsam,
cirka 3 procent.

Vi vill bygga upp ett samhälle där det
ur miljösynpunkt blir mer problemfritt
att leva. Både enskilda, företag, stat och
kommun måste vara beredda att tillsammans
bära bördorna. Låt mig göra
ett speciellt påpekande i detta sammanhang.
De äldre företagen har vid sin lokalisering
handlat efter bästa förstånd.
Ofta är det för resten så att bebyggelsen
har kommit i samband med lokaliseringen
eller något därefter. Nu blir det

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

plötsligt och med all rätt aktuellt att
sätta in miljöförbättrande åtgärder i
stor skala. Mången gång blir emellertid
kostnaderna för dessa så stora, att de
går vida över företagens förmåga, vilket
naturligtvis ytterst ger minskade
möjligheter till en god lön för alla som
är verksamma i företaget. Tro inte att
jag talar om miljövården och kostnaderna
för denna i tanke att få hjälp till
att hålla vinster och utdelningar uppe.
Det saknar jag anledning att göra. Jag
menar emellertid att samhället på många
håll måste ge ett väsentligt större bidrag
än vad som anges i den proposition
som lades fram i våras. Dessa bidrag
räcker inte för många av de äldre
anläggningarna. Jag menar inte att man
skali ge carte blanche för någon högre
procentsiffra, men jag anser att man
skall undersöka företagens förmåga att
bära bördorna med bibehållen möjlighet
att ge tillfredsställande löner. Jag
är övertygad om att det då skulle visa
sig att den nu fastställda procentsatsen
på många håll är för låg och mycket för
låg. Företagen orkar då inte klara uppgiften.

Helt annorlunda är det med nya företag.
De kan välja platsen för sin lokalisering
och skall också förlägga sin
verksamhet till ställen där miljöproblemen
inte åstadkommer sådana bekymmer.
Det är naturligtvis också myndigheternas
uppgift att se till att de inte
får välja sådana platser, där miljöfrågorna
inte tillfredsställande kan bemästras.
Jag tror att det nya verk som
vi fått har en riktig och positiv inställning
i detta avseende och att det också
har en viss förmåga att göra den avvägning
som det ju alltid blir fråga om
mellan kostnaderna och vad man får ut
för dem. Ibland blir kostnaderna för
stora, och om de nya företagen då inte
anser sig kunna bära dem får man föreslå
en ny plats för deras lokalisering.

Vi måste vidga möjligheterna att använda
våra demokratiska medel. Den
enskilda människan måste själv få känna
att hon har möjlighet att påverka

samhällets uppbyggnad. Det behövs
faktiskt något som kan kallas en fördjupad
demokrati. En av de viktigaste
uppgifterna för ett demokratiskt parti
är att se till att demokratin bibehålls
och förbättras. Man måste komma ihåg
att demokratin är en mycket ömtålig
företeelse, som för övrigt inte är rådande
inom en så särskilt stor del av vårt
klot. De s. k. maktövertagandena nu och
litet tidigare är varnande exempel på
att det ständigt behövs vaksamhet för
att vi skall kunna värna om demokratin.
Klassproblemen är ett annat tecken
på behovet av aktiva åtgärder för att
förbättra demokratin.

Vi strävar mot höjd levnadsstandard,
förbättrad utbildning och vidgad internationell
samhörighet. Människan i den
nya tidsåldern, 1970-talets tidsålder,
kommer att kräva en fördjupad demokrati.
Det är möjligt att den inte står att
vinna utan en ganska vittgående decentralisering.

Vi har tagit de första stegen mot en
fördjupad demokrati i skola och i arbetsliv
— men bara de första stegen.
Här finns stora möjligheter till framsteg.
Glädjande nog kan vi särskilt hos
de unga konstatera ett betydande intresse
för frågor av detta slag.

Vad vi än må tycka om ungdomsdemonstrationer
—■ för eller mot det ena
eller andra — kan vi väl alla vara eniga
om att den unga generationen visar ett
starkt ökat medvetande om och en håg
för samhällsfrågor, även om det hittills
tyvärr verkat som om ungdomarna
mest skulle vilja se samhällets svagare
sidor. Kanske är detta också ett utslag
av den tes jag nyss nämnde när det
gällde våra kommentarer i internationella
sammanhang, nämligen att hälsan
tiger still.

Centern vill verka för en framåtsträvande
ungdom. Denna ungdom skall ges
möjligheter att säga sin mening, och vi
skall så långt möjligt söka få till stånd
ett samhälle där alla respekterar varandras
frihet. Vi måste använda all vår
kraft för att klargöra att demokrati och

Onsdagen den 29 oktober 1969 fn).

Nr 33

våld är lika oförenliga — man må sedan
tala om vilka syften som helst —
som eld och vatten. Vi gör nu inte tillräckligt
härvidlag, men vi måste tala
om dessa ting. Det finns nämligen ett
glädjande engagemang och ansvarstagande
i demokratiseringsprocessen och
i jämlikhetsdebatten hos ett stort antal
-— ja, jag vill säga hos det övervägande
antalet —- av våra ungdomar.

Vi måste i olika sammanhang ■—- inom
de stora politiska och religiösa organisationerna,
inom idrottsföreningarna
o. s. v. •— försöka klargöra dessa frågor.
Det är politikernas skyldighet att
ordna demokratiska arbetsformer, så
att den enskilda människan verkligen
får en chans att påverka samhällets utformning.

De många kommunsammanslagningarna,
för att nu nämna dem, skapar
större enheter liksom företagsfusionerna.
Därmed uppstår behov av bättre anordningar
för kontakt mellan människorna.

Under 1970-talet måste vi arbeta för
en omdaning av samhället. Parollen bör
bli: Omdaning av samhället med människan
i centrum för att uppnå högre
grad av jämlikhet, trygghet och framåtskridande
i ett decentraliserat samhälle.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Remissdebatter brukar
ju i stor utsträckning röra frågor om
konjunkturutsikter och om penningoch
finanspolitiska åtgärder. När jag
nu inte närmare går in på sådana saker
beror det ej endast på det faktum, att vi
ännu får vänta någon vecka på konjunkturinstitutets
höstrapport och därför
inte har ett tillräckligt brett underlag
för en sådan debatt, utan också därpå
att det inte dröjer så länge innan vi
här i kammaren får tillfälle att föra en
ordentlig ekonomisk debatt. Jag vill bara
ta upp en sak som herr Hedlund ti -

Allmänpolitisk debatt

digare nämnde, nämligen den rekordhöga
räntenivå som vi har. Vi är anhängare
av en rörlig ränta, men detta
innebär inte att den huvudsakligen skall
röra sig uppåt.

Den höga räntenivån är en följd av
internationella omständigheter. På
grund av en bristande internationell
organisation har det blivit en kapplöpning
i räntehöjningar mellan de olika
länderna, och det vore orimligt om en
sådan skulle få fortsätta. Utlåningsräntor
på uppåt 10 procent, som vi nu har
i vårt land, är orimliga i längden.

Herr Hedlund påminde nyss om att
från svenskt håll framhållits vikten av
att man internationellt gör något åt saken.
Jag vill instämma med herr Hedlund
om vikten av att den svenska regeringens
representanter inte underlåter
något tillfälle i internationella sammanhang
för att få till stånd en överenskommelse,
som sätter stopp på denna
fullständigt ohållbara kapplöpning
i räntehöjningar mellan de olika länderna.

Jag skulle vilja ta upp frågan om
Nordek, som också herr Hedlund berörde.
Det verkar nu som om det vore klart
att vi under den förhandlingsperiod
som nu väntas inte kommer att nå fram
till någon lösning såvida inte extraordinära
åtgärder vidtas. Jag tycker att man
på olika håll i de nordiska länderna har
en alltför statisk syn på den nordiska
ekonomiska unionen. Man säger, att om
ett land får en fördel, måste detta innebära
att något annat land blir lidande.
Jag vill inte förneka att man givetvis
måste ha den nordiska solidariteten i
blickpunkten när man löser denna fråga,
men vad man förbiser är de oerhört
stora utvecklingsmöjligheter som själva
tillkomsten av en nordisk ekonomisk
union skapar. Man borde ta lärdom av
tullförhandlingarna i GATT, den s. k.
Kennedyronden. Så länge de nordiska
länderna där uppträdde var för sig, behandlades
de som små stater och hade
svårt att få sina intressen tillgodosedda.

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

Men när man fattade det oerhört viktiga
beslutet, som jag tycker skulle vara
en förebild för nordiskt samarbete över
huvud taget, att ha en gemensam nordisk
förhandlingsdelegation, då upptäckte
de andra länderna helt plötsligt
att det inte längre var fråga om småstater.
Det var fråga om en ekonomisk
stormakt, en av de fem ekonomiska
stormakterna vid dessa internationella
förhandlingar, EEC:s största kund, större
än USA och dubbelt så stor som Storbritannien.
Eftersom jag är övertygad
om att den sämsta lösning ett land kan
få inom Nordek ändå kommer att vara
bättre än den bästa lösning det kan få
utanför Nordek, tycker jag att det ligger
i alla nordiska länders intresse att
inte försumma det historiska tillfälle
som den nya förhandlingsomgången innebär.

Här ligger en stor uppgift för vår nye
statsminister. Jag vill gratulera herr
Palme till statsministerposten. Det finns
ju gränser för de politiska välgångsönskningar
som en företrädare för oppositionen
ger till en statsminister, men
när det gäller den här frågan önskar
jag honom verkligen framgång i hans
arbete. Jag har tidigare väckt en interpellation
om att man skulle manifestera
det svenska intresset genom att skapa
en särskild grupp med representanter
för regeringsparti och opposition. Jag
hoppas att jag snart skall få ett positivt
svar på denna interpellation.

Herr talman! Eftersom vi om ett par
timmar i denna kammare kommer att
ha en interpellationsdebatt om aktuella
utrikespolitiska händelser, skall jag inte
beröra dem annat än med två korta
konstateranden.

Det är klart att utformningen av den
svenska utrikespolitiken måste bestämmas
av oss själva och alltså avgöras av
de beslut som fattas i våra demokratiska
institutioner, av vilka riksdagen är den
främsta. I den senast aktuella diskussionen,
som gäller Vietnam, har också utan
tvivel så skett. Men desto mer angeläget

är det att regeringen vid varje tidpunkt
uttrycker den svenska ståndpunkten på
ett sådant sätt, att det inte finns någon
anledning till missförstånd.

Det andra jag vill säga gäller situationen
i Mellersta östern, som uppenbarligen
är mycket allvarlig. Kärnpunkten
i konflikten där upplever jag på följande
sätt: För det första är det en klar
och av Förenta nationerna fastslagen
målsättning att Israels folk har rätt att
leva i fred under tillräckliga garantier
för att denna fred inte skall störas. För
det andra pågår sedan många år i flera
av arabstaterna en medveten och intensiv
bearbetning av opinionen som syftar
till att utplåna den israeliska staten.
Också om enstaka uttalanden från israeliskt
håll kan ge intryck av att man
där syftar till någonting utöver självständighet,
trygghet och säkerhet för
Israels folk, är det enligt min mening
inget som helst tvivel om att konfliktens
djupaste rot ligger i vissa arabstaters
förintelsepropaganda gentemot Israel.
Det är därför omöjligt för Israels
regering ensam att skapa de förutsättningar
som skulle kunna leda till att
konflikten biläggs. Det vore också felaktigt
att i detta sammanhang lägga huvudansvaret
på Israel. Det väsentliga i
saken är att de ledande stormakterna
kan övertyga Israels hätska motståndare
om att Israels bestånd och frihet är en
oundgänglig förutsättning för fred i
Mellersta Östern.

Herr talman! Den politiska aktiviteten
har ökat kraftigt i vårt land under
de senaste åren. Det märker vi på att fler
och fler begär att vi skall komma ut i
landet och diskutera politik. Vi finner i
de politiska partierna ett ökat personligt
engagemang. Den socialdemokratiska
partikongressen i höst hade föregåtts
av en mycket betydande rådslagsverksamhet.
Folkpartiets kongress, vårt
landsmöte, som samlas i nästa vecka,
har att behandla ett omfattande politiskt
material som är resultatet av Samråd
69, vilket engagerat tusentals libe -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

raler över hela landet i ett aktivt politiskt
programarbete.

Denna nya aktivitet är så mycket mer
glädjande som det för några år sedan
fanns de som trodde att det skulle kunna
vara svårt att få de många människorna
intresserade för samhällsfrågorna.
Man präglade begreppet »servicedemokrati»
och sade att samhällslivet
nu blivit så invecklat, att det bara var
tekniska och ekonomiska experter som
kunde genomskåda sammanhangen och
påverka utvecklingen. Man sade att politikernas
uppgift bara var att se till,
att det tekniskt-ekonomiska samhällsmaskineriet
tillhandahöll varor och
tjänster, och för övrigt i stort sett att
varje valår begära en fullmakt av väljarna
för att få fortsätta sitt arbete.
Däremot skulle det vara allt svårare att
för de många människorna beskriva de
tekniskt invecklade politiska frågorna.
Man sade: »Ideologierna är döda».

Det fanns väl en del aktiva politiker
som med avund såg tillbaka på de politiska
fejderna för ungefär 50 år sedan, när
allt verkade så enkelt och stridslinjen
gick mellan å ena sidan dem som ville
försvara och bevara det gamla privilegiesamhället
och å andra sidan dem
som ville ha lika rösträtt och en allmän
demokratisering. Men vad som hänt under
senare år är att många människor,
särskilt unga människor, har börjat
ifrågasätta den primära målsättningen
för samhällsarbetet. De är inte så intresserade
av tekniska detaljer, utan de vill
påverka den politiska färdriktningen.
Frågor om krig och fred, om en mänskligare
miljö, om en mer rättvis fördelning
av välståndet har blivit avgörande.

Torsten Ekbom har i dagarna givit
ut en bok, som har det något egendomliga
namnet En galakväll på Operan.
Han skildrar ett läge där politikerna
blivit teknikens fångar, och jag citerar
honom: »Modellerna blir självändamål,
en fristående teknologi som effektivt
skärmar av alla moraliska aspekter på
den verklighet som analyseras. Tekni -

Allmänpolitisk debatt

kern får en känsla av absolut ansvarsfrihet,
som smittar av sig på politikerna
som fattar besluten.» Det är en utveckling
i den riktningen som måste förhindras.

Vi har fått lära oss att det inte
räcker med en höjd levnadsstandard.
Jag tror att Sven Fagerberg har gjort
oss en stor tjänst genom att gång på
gång framhålla att målsättningen måste
vara inte bara en höjd levnadsstandard
utan en bättre livsnivå. Det är klart att
vi inte kan slå av på takten i strävandena
att öka de ekonomiska tillgångarna
— de behövs för att vi skall kunna
reformera; reformer kräver resurser.
Och även om vi talar om »värden som
inte kan mätas med pengar» behövs
det stora ekonomiska tillgångar om de
skall kunna förverkligas. Det förhållandet
att flertalet människor i Västerlandet
kan uppleva åtminstone en relativ
trygghet och materiell välfärd är naturligtvis
ett storslaget framsteg, som har
möjliggjorts av en väldig ökning av de
ekonomiska resurserna.

Vad det gäller är att med större skärpa
och målmedvetenhet än hittills välja
de metoder vi använder för att öka de
ekonomiska tillgångarna på ett sådant
sätt, att de inte står i strid med andra
förhoppningar och målsättningar.

Att uppnå en bättre livsnivå är inte
bara att öka den genomsnittliga inkomsten
per invånare. Dit hör t. ex.
vakthållning kring de andliga värdena.
Detta har i folkpartiets partiprogram
uttryckts på följande sätt: »De andliga
och etiska värden som kristen kultur
och humanism skapar skall bevaras och
aktas som omistliga grundvalar för ett
gott samhälle.» Dit hör också att välståndet
är rättvist fördelat, att inte betydande
grupper blir eftersatta eller att
minoriteter glöms bort. Dit hör medborgarnas
möjligheter att själva påverka
sin livssituation, deras medbestämmande
och trivsel i arbetet. Dit hör en yttre
miljö för att bevara oersättliga värden
och skydda människor mot försämring

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

i luft och vatten. Dit hör trygghet för
äldre människor, så att de kan ge sig ut
på gator och vägar utan att riskera
överfall och omänsklig behandling. Därför
kan inte vi som arbetar för ett
mänskligare samhälle inskränka målsättningen
till att endast gälla en ökning
av bruttonationalprodukten.

Den amerikanske ekonomen Galbraith
var i Sverige för någon tid sedan,
och han uttryckte samma tankegång
på ungefär följande sätt: Om Sankte
Per någon gång skall ställa en fråga
till oss, kommer den inte att lyda: Nå,
min vän, vad gjorde du på jorden för
att öka bruttonationalprodukten?

Vi är beroende av ökade ekonomiska
resurser för att nå våra målsättningar,
men den politiska målsättningen har en
bredare bas: Vi måste arbeta för en
bättre livsnivå, ett mänskligare samhälle.

I det sammanhanget vill jag rikta en
fråga till statsministern. Vi blev alla
alarmerade över det narkotikamissbruk
som spred sig i vårt land, och vi var
angelägna om att göra allt som stod i
vår förmåga för att hejda detta missbruk.
Medel beviljades för ändamålet,
och det uträttades mycket som var av
stort värde. Som ett led i kampanjen
har vissa organisationer givit ut ett
studiematerial som heter »Narkotika;
det handlar om människor». I artiklar i
Dagens Nyheter observerade jag hård
kritik mot det materialet. Man menade
att det helt förfelade sitt syfte och snarare
kunde verka i motsatt riktning.
MHF :s ordförande, regeringsrådet Klackenberg,
riktade mycket hård kritik mot
det. Jag skaffade mig detta material, och
jag vill gärna fråga statsminister Palme,
om han tycker att en upplysning om farorna
och riskerna med narkotikamissbruk
skall ges på det sätt som här har
skett. På s. 37 i detta material sägs det
om vissa undersökningar som gjorts:

»Dessa undersökningar tycks ganska
klart motsäga några av de fördomar
som spritts genom t. ex. massmedia —

att det skulle vara fråga om en ''epidemi’
och att ''vein som helst kan drabbas’
eller att ''hasch är inkörsporten till svårare
missbruk’. I det sista fallet kan
man lika gärna säga att rökning, skolkning,
alkoholbruk eller att ha saknat
en ''bästa vän’ är sådana inkörsportar.»

Nu är det klart att man ur ett material
kan citera avsnitt som råkat bli
olyckligt formulerade. Jag finner det
därför angeläget att ta några fler citat
för att visa att detta inte är en enstaka
sak.

På s. 77 heter det:

»Narkomanen skiljer sig från den alkoholberoende
bara därigenom att han
använder en illegal drog. Det är en juridisk
skillnad som endast får en social
betydelse — någon social-medicinsk
skillnad finns inte» •— alltså mellan
bruk av alkohol och bruk av narkotika.

Man tycks bortse från det fruktansvärda
beroende, som ganska snart uppstår
vid ett narkotikabruk, och de
mänskliga tragedier som därav följer.

Man säger vidare på s. 80:

»Då t. ex. narkomanens symtom, i
stor utsträckning, är betingade av felaktigheter
i själva samhällsstrukturen kanske
morfinsprutan här måste jämföras
med en förändring av de sociala faktorerna.
»

På s. 103 säger man:

»Vi vet att många ungdomar prövat
på narkotika — främst hasch. De känner
därför ganska väl till hur preparat
som dessa verkar. De har med andra
ord fått en erfarenhet som många vuxna
inte har och de har alltså själva kunnat
konstatera att en del av den information
de fått varit felaktig. Det är då
helt naturligt att de frågar sig om de
vuxna medvetet ljuger för dem och i så
fall varför.»

Detta är ett sätt att ta på detta oerhörda
samhällsproblem, som jag känner
mig upprörd över. Jag antar att statsministern
delar min uppfattning

Vi har från folkpartiets sida under
det senaste året bedrivit ett intensivt

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

programarbete för att utmejsla och fördjupa
den liberala synen på väsentliga
samhällsproblem. Det är ett arbete som
bygger på den frisinnade och liberala
idégrunden, en utveckling av gamla liberala
tankegångar om självständiga
människors fria samarbete och ansvarstaganden.
När vi t. ex. presenterat en
rad konkreta krav för att förbättra löntagarnas
inflytande i arbetslivet bygger
det vidare på den principiella ståndpunkt
som tidigare inskrivits i partiprogrammet:
»Vidgad delaktighet i beslutsfattande
inom företagen motverkar
maktkoncentration, skapar ökad jämlikhet
och ger besluten en bredare förankring.
»

Vi har vidareutvecklat dessa tankegångar.
Vi har föreslagit en omfattande
försöksverksamhet med löntagarrepresentation
i företagens styrelser, en förbättring
av kontakterna mellan företag
och kommuner bl. a. genom inrättande
av gemensamma samråds- och informationsorgan
och en fördjupning av demokratin
i arbetslivet bl. a. genom en
utbyggd företagsnämndsverksamhet,
som ger de anställda medbestämmanderätt
på ett tidigt stadium i beslutsprocessen
— innan man beslutar omläggningar
i produktionen och byggandet
av nya arbetslokaler. Vi har sagt att det
är naturligt att man i den offentliga förvaltningen
verkligen får ett samrådsförfarande
genom företagsnämnder och
grupper.

Men det är klart att kravet på ökat inflytande
på beslutsprocessen inte bara
gäller arbetslivet. Det är i minst lika
stor utsträckning fråga om inflytande
på bebyggelseplaneringen och utformningen
av nya samhällsområden. Härvidlag
finns det mycket stora problem.
Med ett så omfattande planeringsarbete,
med så långa perioder och med hänsyn
till de stora resurser som krävs är det
svårt att verkligen låta medborgarna få
ett inflytande över sin närmaste omgivning.
Man har emellertid prövat detta
system i en kommun i Stockholmstrak -

Allmänpolitisk debatt

ten, och jag tror att man måste kosta på
sig de besvär och utgifter som är nödvändiga
för att medborgarna skall få en
större chans att påverka sin omgivning.

För strävandena att åstadkomma en
närdemokrati spelar också länsdemokratin
en roll. Jag vet att man på socialdemokratiskt
håll inte är så begeistrad
i länsdemokratin; man framställer den
gärna så att det här är fråga om att
överflytta viktiga funktioner från primärkommunerna
till regionala organ.
Vad det i själva verket gäller är emellertid
att överflytta en del uppgifter från
centrala statliga organ och statliga länsorgan
till nyorganiserade och utvidgade
landsting, som då också på ett helt annat
sätt kan bli föremål för offentlig
uppmärksamhet och insyn. Det är alltså
ett steg i decentraliserande riktning.

Jag har, herr talman, nu bara nämnt
några enstaka punkter ur de samrådsrapporter
som föreligger inför vårt
landsmöte. De präglas alla av en strävan
att länka samhällsutvecklingen så,
att inflytandet i samhället sprids och
den känsla av vanmakt som kan bli resultatet
av de växande enheterna inom
offentlig förvaltning och inom näringslivet
motverkas. Genom en förbättrad
demokrati på alla områden motverkar
man sociala gruppers isolering och klyftor
mellan olika samhällsgrupper. Detta
är en viktig aspekt också på jämlikhetsfrågorna.
Men självklart är att de
åtgärder som krävs för att förverkliga
ett mera rättvist och socialt ansvarsmedvetet
samhälle måste sättas in på en
rad olika politiska fält. Det gäller t. ex.
skattefrågorna; jag skall inte gå in på
dem, eftersom fru Nettelbrandt kommer
att beröra dem senare i debatten.
Det gäller vidare Norrlandsfrågorna,
som också behandlas i ett annat sammanhang.

Jag vill här stanna vid utbildningsfrågorna.

Jag tycker det är glädjande att det nu
råder enighet om att vi måste göra stora
satsningar på vuxenutbildningen under

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

de kommande åren. Det är för oss inom
folkpartiet inte något nytt krav; vi har
under hela 1960-talet, som inneburit en
så kraftig förbättring av ungdomens utbildningsmöjligheter,
pekat på de behov
som vuxenutbildningen ställer och fört
fram en rad reformförslag. Skälen för
en sådan politik är många och välkända.
Vi måste utjämna utbildningsklyftan
mellan generationerna — det är ett enkelt
rättvisekrav. Vi måste ge människor
ökade möjligheter att utveckla sitt yrkeskunnande
i takt med de snabba förändringarna
inom näringslivet. Med en
stigande allmän utbildningsstandard stiger
också människornas anspråk på en
yrkesmässig förnyelse, d. v. s. deras behov
av den stimulans som det är att ta
itu med nya arbetsuppgifter. Vi måste
använda utbildningen — delvis inom
arbetsmarknadspolitikens ram — för att
ge de ekonomiskt svaga grupperna möjlighet
att förbättra sin ställning.

Allt detta kräver givetvis stora resurser.
Även om man åstadkommer ganska
tillfredsställande studiesociala anordningar
för äldre, medför studier i vuxen
ålder ofta betydande problem för den
enskilde och hans familj. Ett studiesocialt
stöd förutsätter naturligtvis betydande
finansiella insatser från statsmakternas
sida. Men jag tycker att det
är angeläget att också stimulera fram
andra finansieringskällor. Redan i dag
är det många företag som gör en betydande
satsning på vidareutbildning. För
att ytterligare stimulera en sådan satsning
borde man genom ändringar i
skattelagstiftningen ge företagen möjligheter
att göra avsättningar till utbildningsfonder
som kan utnyttjas av de
anställda för vidareutbildning. Man har
inom Industritjänstemannaförbundet
nyligen fört fram likartade förslag. Där
tänkte man sig att de nuvarande investeringsfonderna
skulle kunna användas
också för utbildningsverksamhet. Givetvis
kan man pröva den tanken. Jag tror
dock att det vore bättre att ha särskilda
fonder för det ändamålet.

Herr talman! Nu kanske en och annan
säger att det inte betyder så mycket vad
ett liberalt oppositionsparti sysslar med
— den socialdemokratiska partikongressen
har ju enligt regeringspartiets uppfattning
löst praktiskt taget alla problem
och definitivt bestämt hur det
skall bli i det här landet under de närmaste
tio åren. De som uppmärksamt
har följt den socialdemokratiska partikongressen
har fått den uppfattningen,
att riksdagen egentligen är en ganska
betydelselös inrättning. »Vad göras skall
är allaredan gjort» — på den socialdemokratiska
partikongressen.

Naturligtvis har man inte någon anledning
att kritisera det socialdemokratiska
partiet för att det söker förankra
partiets framtida politik i sitt högsta
beslutande organ. Så är fallet inom alla
partier, och för vår egen del kommer
vi att på vårt landsmöte i nästa vecka
försöka dra upp riktlinjerna för vårt
partis politik inför 1970-talet. Men det
man kan kritisera i fråga om den socialdemokratiska
partikongressen är att en
hel del gamla förslag, bland dem många
som ursprungligen väckts inom oppositionen,
presenteras som helt nya —
gamla förslag blev som nya när de slogs
in i ett kongresspaket. Men det är en
detalj; det mest oroande med den socialdemokratiska
kongressen var de
monopolanspråk beträffande politiska
idéer och förslag som där framställdes.
Visserligen är socialdemokratin ett stort
parti, men den representerar dock bara
ungefär hälften av nationen, och de
krav, åsikter, idéer och förhoppningar
som oppositionen representerar kan
inte bara viftas bort med några hånfulla
glosor.

På kongressen fick vi höra att oppositionen
inte bör befatta sig med utrikespolitik.
Utrikesministern uttryckte
det så här: »Onekligen är det så att man
blir djupt oroad varje gång företrädare
för oppositionen talar utrikespolitik.
Om de nu en gång skall syssla med politik
så föredrar man avgjort att de ägnar

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

sig åt inrikespolitik. Då kan de inte skada
landets intressen — på sin höjd sina
egna partier.»

Oppositionen bör alltså inte diskutera
utrikespolitik. Men också på inrikespolitikens
område vill socialdemokraterna
frånkänna oppositionen konstruktiva
insatser och gärna monopolisera
debatten för egen del. Det ter sig ganska
egendomligt inte minst mot bakgrund
av den intensiva idédebatten inom den
liberala rörelsen. Tre programgrupper
har under året arbetat inom folkpartiet
över hela landet. Där behandlas flertalet
av de väsentliga problem som diskuteras
i den socialdemokratiska jämlikhetsrapp
orten, och en hel del annat
därutöver. Den som läser de dokumenten
skall finna en grundläggande överensstämmelse
på en rad punkter i fråga
om målsättningen, men han skall också
finna viktiga principiella skiljelinjer i
uppfattningen om hur visionen av ett
mänskligare samhälle skall kunna förverkligas.
De liberala programmen utgör
ett reformalternativ. De anvisar en
annan väg att uppnå mål som i många
fall är gemensamma.

Jag vill här kort beröra en viktig
skiljelinje vad gäller statsmaktens roll
i det ekonomiska livet och hur man
bäst skall förverkliga kravet på de enskilda
människornas inflytande. Men
först skulle jag vilja säga några ord om
den socialdemokratiska mytbildningen
angående den sociala liberalismens syn
på marknaden och statsmakten.

Det sägs inte sällan från socialdemokratiskt
håll — vi såg det nyss i en artikel
i tidskriften Tiden — att man inom
folkpartiet hyser en blind tilltro till
marknadskrafterna och en motsvarande
ovilja till statliga eller andra typer av
ingrepp och stimulansinsatser. Detta är
naturligtvis en fullständig vrångbild av
våra strävanden. Den sociala liberalismens
idé, som utvecklades redan i slutet
av förra seklet och som vidareutvecklades
i vårt land framför allt av
Bertil Ohlin för över 30 år sedan, byg -

Allmänpolitisk debatt

ger på den grundläggande uppfattningen
att statsmakten är ett instrument genom
vilket gemensamma målsättningar och
värderingar kan förverkligas. Detta gäller
också för det ekonomiska livet. Genom
lagstiftning och olika typer av ekonomiska
stimulansinsatser — arbetsmarknadspolitik,
lokaliseringspolitik, en
aktiv konjunkturpolitik—• bör statsmakterna
reglera de villkor som det enskilda
näringslivet arbetar under. Genom
att förändra och utveckla dessa ramar
kan man åstadkomma den samordning
man vill ha mellan kravet på en ekonomisk
effektivitet å ena sidan och uppfyllandet
av en rad andra centrala sociala
och miljömässiga målsättningar å
den andra sidan.

Marknadsekonomin är en metod. Vi
menar att den är en sällsynt effektiv
metod att inom dessa ramar utveckla
ett dynamiskt näringsliv, men den är
inte ett samhällssystem. Marknadsekonomin
förutsätter en liberal ramhushållning,
om man skall kunna få trygghet
och en bättre levnadsnivå. Den innebär
insatser från det offentligas sida, annars
fungerar den inte på ett acceptabelt
sätt vare sig man ser den från ekonomiska
eller från sociala utgångspunkter.

Mycket av den kritik som vi riktat
mot regeringen gäller i själva verket att
den gjort för litet när det gäller att förändra
ramarna eller att utveckla nya
och därmed framgångsrika sociala insatser.
Miljöfrågorna, som herr Hedlund
här berörde, är ett typiskt exempel.

En av de verkligt allvarliga bristerna
i dagens miljöpolitik är ju att vi inte
har en offentlig och klart redovisad
riksplanering av markutnyttjandet, som
skulle kunna ligga till grund för en företagslokalisering
vilken i ökad utsträckning
tar miljöpolitiska hänsyn. Jag behöver
inte här påminna om det oerhört
långa dröjsmålet med att lösa problemet
med Vindelälven, för att ta bara ett exempel.
Det är detta förhållande, att det
inte finns en sådan gemensam plan, som

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

leder till problem när det gäller utnyttjandet
av kusterna för industrilokalisering.

Ett annat område där det behövs väsentligt
mera generella stimulanser är
Norrlandsfrågorna. Jag skall som sagt
inte ta upp dem till närmare granskning
här, men jag vill säga att det är
mycket bra med selektiva insatser — de
behövs — men att det också behövs
generella åtgärder. Yi har från vårt håll
väckt tanken på att man beträffande den
nya arbetsgivaravgiften —• som inte har
någonting med socialförsäkringar att
göra utan är en ren löneskatt, som går
direkt till statskassan — skulle kunna
överväga att ta bort den när det gäller
Norrland. Det skulle alltså vara en generell
stimulans, som skulle vara nyttig
även för de företag som inte får någon
direkt fördel av de selektiva insatserna.
Det finns också andra tankegångar, som
herr Wedén förde fram i sitt 13-punktsprogram,
t. ex. en översyn av fraktsatserna.

Men det är alltså inte på detta avsnitt
som den principiella skiljelinjen går
mellan den sociala liberalismen och en
socialdemokrati, utan den gäller i stället
synen på statens direkta engagemang i
mycket stor skala i näringslivet genom
en mängd statliga företag eller genom
att statsmakterna utser representanter
i industriföretagens styrelser. Det sistnämnda
är ju en sak som har fått förnyad
aktualitet i den socialdemokratiska
debatten.

Jag vill understryka att jag inte här
talar om statliga engagemang av lokaliseringspolitiska
eller andra skäl, som
vi är överens om, och inte heller talar
jag om en helt socialistisk ekonomi -—•
det är väl ingen inom socialdemokratin
som nu vill förespråka en sådan. Jag
talar om en sorts statskapitalistiskt system,
någon sorts »marknadssocialisering»,
som vi nu tycks vara på väg mot
— visserligen bara några steg. Men jag
läste häromdagen att man i tidningen
Folket hade sagt, att det är egendom -

ligt att man från oppositionen inte har
opponerat sig så mycket mot den socialdemokratiska
näringspolitiken. Det socialdemokratin
har gjort skulle bara
vara början — den kommer att kraftigt
expandera. Finansminister Sträng lär
ju enligt ett referat i tidningarna ha
givit uttryck för den uppfattningen att
vad stort sker det skall ske tyst. Vi har
alltså att från det socialdemokratiska
partiets sida se fram mot en målmedveten
ökning av det statliga inflytandet
över näringslivet.

Man menar att man skall uppnå en
hel del genom detta ökade statliga engagemang,
denna kraftiga ökning av den
statliga företagssektorn. Man menar att
det skall bli ökad trygghet för den enskilde,
större medinflytande, mera rationell
skötsel, bättre varor, större hänsynstagande
till konsumenternas behov,
bättre balans mellan skilda regioner,
ökat hänsynstagande till den yttre miljön,
större socialt ansvarstagande mot
de anställda och en del annat.

Det är inte småsaker som man utlovar.
Men det kan inte förnekas att det
är otillfredsställande att man inte får
veta hur alla dessa förträffliga målsättningar
skall uppnås, sedan man genomfört
det eftersträvade statsinflytandet.
Det är så mycket mer otillfredsställande
som de statliga företag som
faktiskt finns sannerligen inte har levt
upp till dessa höga mål — i många fall
har de inte ens lyckats klara de rent
ekonomiska uppgifterna.

Jag undrar om det ens finns goda
teoretiska förutsättningar för att ett sådant
statskapitalistiskt system skulle
kunna fungera. I praktiken finns under
alla förhållanden vägande och avgörande
invändningar. Först och främst skulle
det innebära en enorm utvidgning av
statsmaktens uppgifter och makt. En
väl fungerande marknadsekonomi som
ger förutsättningar för ett inflytande
för den enskilde förutsätter decentralisering
och en klar rollfördelning och
balans mellan olika samhällsinstitutio -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

ner och företag. Statsmakten har ju som
jag tidigare har påpekat stora möjligheter
att genom olika generella styrmekanismer
påverka företagen och t. ex.
stärka konsumenternas ställning. Men
påtager man sig dessutom rollen som producent
i stor skala, eller går in med
representanter i de stora industriföretagens
styrelser, är det ingalunda säkert
att man på samma sätt har möjligheter
att hävda dessa kontrollerande
och övervakande uppgifter.

Jag är också rädd för att en statlig
företagsbyråkrati av mycket stort format
skulle växa fram, med de risker för
politiska beroendeband och förbindelser
som detta medför, vilket sannerligen
inte bidrar till att öka den allmänna
insynen i företagen. Även om det officiellt
är tänkt att företagen skall arbeta
som enskilda enheter kommer de politiskt
ansvariga med all säkerhet att
göra interventioner av olika slag, som
mycket väl på längre sikt kan stå i strid
med en klok hushållning.

I detta sammanhang vill jag framhålla
att jag har observerat ett uttalande
av statsrådet Wickman på den socialdemokratiska
partikongressen. Han tog
upp frågan om de statliga representanterna
i de stora företagens styrelser och
sade, att han inte tar ställning till om
man generellt skall gå in för en sådan
lösning. Det pågår en utredning, och
man väntar på dess resultat. Men han
betonade att för den händelse man skulle
ha statliga representanter i de stora
företagens styrelser, så måste de få en
särställning. Han sade: »De måste stödjas
av en statlig organisation, som gör
deras insatser effektiva. Och framför
allt måste samhället förfoga över sådana
instrument att informationen om företagens
planering kan — när behov härav
föreligger — leda till en från samhällets
synpunkt önskvärd påverkan av denna
planering.»

Detta kommer såvitt jag förstår att
i praktiken innebära att allt fler beslut
successivt skjuts uppåt i beslutspyrami -

Allmänpolitisk debatt

den till de centrala instanserna, vilket
i sin tur kraftigt förstärker de byråkratiska
tendenserna. Vi tror inte på
detta. Vi tror att det är en felaktig väg
att gå. Om nu socialdemokratin skall
fortsätta på den inslagna vägen tror vi
att den valt fel. Vi menar att man genom
en kombination av statliga raminsatser
och en kraftigt utvecklad företagsdemokrati
för de anställda ger mycket
större möjligheter till ett decentraliserat
system, som i sin tur är till fördel
för såväl löntagare som konsumenter.

Herr talman! Jag skall avsluta med
att säga att vi för fram en liberal reformpolitik
som ett alternativ till en
utveckling i socialistisk riktning. Den
politik vi framlägger är till sin grund
reformistisk, den bygger på en stark
tilltro till den enskilda människans
förmåga, ansvarsvilja och solidariska
samverkan med andra. Vi misstror en
stark maktanhopning på några få händer
och vänder oss därför såväl mot
enskild som statlig maktkoncentration.
Jag behöver inte säga att vi också misstror
de läror som finns på annat håll
än inom regeringen, läror som försöker
ge intryck av att man med en enda väldig
revolution eller socialisering skulle
kunna lösa vår tids fundamentala moraliska,
sociala och ekonomiska problem.

Att bygga för ett mänskligare samhälle
enligt den socialliberala modellen är
en mer tidsödande men också mer verklighetsnära
metod som väljer sina medel
i trohet mot de mänskliga villkoren.
Jag skulle vilja citera vad Jan-Magnus
Fahlström skrivit i Dagens Nyheter i
polemik mot Torsten Bergmarks revolutionära
appeller: »Jag kan inte se någon
annan väg än att med tusen små
åtgärder försöka begränsa de starkares
möjligheter att sätta sig på de svagare
och därmed gradvis öka jämlikheten.
Jag är inte marxist och inte revolutionär
utan bara reformist. Men jag vägrar
att erkänna att jag därför skulle vara
mindre radikal — i kravet på varje
människas frihet från exploatering.»

3 —- Andra kammarens protokoll 1969. Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

Så långt Jan-Magnus Fahlström. Jag
vill för min del instämma i dessa ord.

I det socialliberala samhälle jag ser
fram mot finns det plats för hundratusentals
frivilliga insatser i organisationer
och på arbetsplatser, en levande
medverkan av människor i alla åldrar
och sysselsättningar.

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Den politiska utvecklingen
under många år har av människorna
upplevts såsom mycket dramatisk.
Dramatiken har just under de senaste
månaderna, eller t. o. m. under de
senaste veckorna, känts mera omedelbar
än vi tidigare varit vana vid. Det
har onekligen funnits dramatiska inslag,
men å andra sidan har inte så
mycket hänt att vi utan vidare har rätt
att tala om ett nytt politiskt läge. På
kort sikt har inte regeringens attityd
förändrats, och det har inte skett någonting
som tyder på en markant nydaning
av dess politik.

Den besvärande valutaflykten från Sverige,
som lett till att vi på ett år fått en
valutareserv som är hälften så stor som
tidigare, var t. ex. ett väntat resultat av
oron på den internationella valutamarknaden
i kombination med socialdemokraternas
ekonomiska politik och deras
skattepolitik.

De onyanserade och hårda angrepp
på näringsliv och företagare som förekommit
är heller inte någon politisk
nyhet. Vi är knappast längre ovana vid
angrepp av det slag som förekom på
den socialdemokratiska partikongressen,
där t. ex. SAF kallades arbetarens
störste fiende. Detta torde vara en naturlig
följd av den propaganda som den
socialdemokratiska regeringen själv använt
sig av senast under 1968 års valrörelse.
När regeringen med finansminister
Sträng i spetsen är beredd att
fullfölja en skattepolitik som leder till
skärpt fastighetsbeskattning, skärpta
marginalskatter, skärpt förmögenhets-,
arvs- och gåvoskatt torde heller inte

många ögonbryn behöva höjas. Ingen
hade väl trott att den socialdemokratiska
regeringen skulle i grunden ändra
sin skattehöjningspolitik. I det längre
perspektivet är emellertid situationen
något annorlunda.

Den socialdemokratiska partikongressen,
mästerligt iscensatt av sina regissörer,
uppfattades av många människor
som en första antydan om vad enpartistaten
kan innebära. En massiv, nästan
kvävande politisk nyhetsförmedling och
ett enormt uppbåd av regeringsledamöter
som avgav förklaringar inför den
socialdemokratiska kongressen mötte
oss. Man fick ibland ett intryck av att
den svenska väljarkåren uteslutande bestod
av människor som tillhör det socialdemokratiska
partiet. De politiskt
valda församlingarna, vare sig det gällde
riksdag eller kommunala församlingar,
skulle tåligt få vänta på besked
om hur samhällsutvecklingen skulle drivas
av det makthavande partiet, inte
bara i princip utan även i dess enskilda
detaljer.

En ny partiledare utsågs också, men
den kalamiteten inträffade att många
människor trodde att det var den socialdemokratiska
kongressen, som också
utsåg statsminister. Den socialdemokratiska
skatte-, social- och socialiseringspolitiken
gavs en ny språklig dräkt
vid kongressen. Vidare höll utrikesministern
ett tal som både av den inrikespolitiska
opinionen och av andra länder
uppfattades som en nyorientering
av den svenska neutralitetspolitiken.

Dessa händelser kan inte undgå att
göra intryck. De antyder en långsiktig
förändring inom svensk politik. I ett
tal på partikongressen fastslog visserligen
herr Palme att det socialdemokratiska
partiet, den s. k. rörelsen, skulle
fortsätta på den väg som man en gång
slagit in på. Han betonade den internationella
solidariteten, den expansiva
ekonomiska politiken, behovet av en
näringspolitik som tryggar full sysselsättning
och balanserad utveckling och

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

även en demokratisering av det ekonomiska
livet. Det utlovades också fortsatta
reformer på utbildningens och socialpolitikens
områden.

Trots detta tal känner emellertid
många människor osäkerhet inför det
politiska dagsläget. Det finns en osäkerhet
om vart den politiska utvecklingen
håller på att leda oss. Det finns
en osäkerhet om vilka som är den socialdemokratiska
politikens slutgiltiga
mål och om vilka medel man ämnar tillgripa
för att uppnå dessa mål. Människor
frågar sig vilket det socialdemokratiska
partiets och därmed regeringens
program egentligen är. Många tycker
sig se ett program som regeringen
och socialdemokraterna talar om och
handlar efter men som inte är publicerat
och distribuerat.

.lag medger gärna att majoritetspartiet
aldrig förnekat att man har en socialistisk
vision. Unga socialdemokrater
svävar inte på målet när de talar
om denna vision, och statsminister Olof
Palme har många gånger uttryckt sig
tydligt nog. Men det är inte genom de
enskilda åtgärderna tagna var för sig
som regeringens politik oroar utan det
är genom det mönster där enskildheterna
passar in som pusselbitar.

En av statsminister Olof Palmes huvudteser
har varit att 1970-talets samhälle
kommer att kräva en än starkare
statsmakt än hitintills, men samtidigt
säger sig regeringen vilja öka utrymmet
för det personliga medinflytandet för
de enskilda människorna i arbetslivet
och även i politiken. Hur går nu denna
ekvation ihop? Hur kan man genom att
öka makten åt de socialdemokratiska
politikerna, åt regeringen, åt statsråden
och åt tjänstemännen inom de centrala
förvaltningarna skapa ett större utrymme
för medinflytande för vanliga människor?
Ja, man kan inte göra detta eftersom
den indirekta demokratin med
samhällsutvecklingens gång visar sina
svagheter.

Skall enskilda människor få ett ökat

Allmänpolitisk debatt

inflytande både över samhällsutvecklingen
och över sin egen situation —
vare sig det gäller enskilda företagare,
arbetare eller tjänstemän — måste man
skapa nya former för direkt inflytande.
Man kan ibland fråga sig om den diskussion,
som förts på arbetsplatserna,
verkligen till sin rätta innebörd observerats
av regeringen, nämligen så att de
anställda inte bara skall beredas ökad
insyn i företaget utan även själva skall
få vara med och bestämma om hur deras
arbete skall utformas. Det är inte
som jag ser det en diskussion om hur
ombudsmän och politiker på de anställdas
vägnar skall besluta utan om hur
de själva enskilt, som medlemmar av
mindre grupper, skall få ett direkt inflytande.
Regeringens förmyndarmentalitet
går inte ihop med vårt krav på
en accelererad demokratiseringsprocess.

Regeringen har också aviserat en
skattereform. Det började med att jämlikhetsutredarna
med Alva Myrdal i
spetsen beredde vägen genom att tala
om behovet av skattehöjningar. I jämlikhetens
namn skulle dessa skattehöjningar
drabba inkomsttagare med över
20 000 kronor i årslön för att bidra till
finansieringen av skattelindringar för
låginkomsttagarna. När sedan finansminister
Sträng fick överta problemet
vågade han inte gå så långt som Alva
Myrdal ville, men finansministern har
dock utlovat skattehöjningar för familjeinkomster
över 30 000 kronor. På
samma gång har finansministern emellertid
själv konstaterat att Sverige har
världens högsta skattetryck och att det
finns ett behov av att minska skattebördan
för de enskilda. Mot denna bakgrund
ter det sig onekligen minst sagt
motsägelsefullt att man nu föreslår en
ytterligare skärpning av skatten för
mellangrupperna i samhället.

Men man nöjer sig inte med detta. En
höjning av skatten på förmögenhet, på
arv och på gåvor har inte bara antytts
utan även utlovats för att stilla kraven

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

hos de radikala vänstergrupperna. Att
en höjd fastighetsbeskattning i samband
med 1970 års fastighetstaxering
kommer att föreslås har länge varit bekant.
De hundratusentals människor
som äger sin egen bostad och de hundratusentals
jordbrukare som för sin utkomst
är direkt beroende av avkastningen
på sin jordbruksfastighet skall
alltså få en ytterligare skattebörda.

Helt naturligt har också detta skapat
oro. Finansministern har själv konstaterat
att den svenska valutareservens
avtappning kommit att rymma ett element
av kapitalflykt, och han har inte
förnekat att det finns ett direkt samband
mellan våra minskade valutatillgångar
och den högskattepolitik som
regeringen bedrivit. Då valutaregleringen
ytterligare skärptes i september i år
skrevs det i dagspressen om panikstämning
bland de människor som ägde ett
kapital — man frågade inte om utan när
man skulle flytta till Schweiz. Något liknande
stod i Veckans Affärer.

Dessa uttalanden gällde inte bara några
få personer, några som hade möjlighet
att omgående flytta från landet även
om detta varit allvarligt nog. Nej, det
allvarligaste är att kapitalflykten också
avser vanliga människor som lärt sig att
spara, konsumera och kanske även leva
utomlands därför att de mist förtroendet
för regeringens ekonomiska politik.

Man är helt naturligt också orolig
över utvecklingen på näringspolitikens
område. Företagarna är en mycket stor
grupp här i vårt land. Men när regeringen
— eller låt mig i detta fall säga
socialisterna — talar om näringslivet
vill man personifiera näringslivet med
några hundra storföretagare. Det blir
ju en bild som inte alls överensstämmer
med verkligheten. Vi har hundratusentals
enskilda företagare i vårt land, och
deras rätt till inflytande över sin egen
arbetssituation, över sin ekonomiska situation
och även över samhällsfrågorna
måste också uppmärksammas.

Åtskilliga är de medlemmar av rege -

ringen som under flera år talat om ett
långtgående förstatligande. Några jättelika
socialiseringsingrepp har visserligen
inte gjorts, men man fortsätter på
den inslagna vägen. Apoteksväsendet
har föreslagits bli förstatligat, och en
statlig läkemedelsindustri skall skapas.
Kravet på ett förstatligande av affärsbankerna
eller av hela kreditväsendet
har visserligen avvisats av den socialdemokratiska
partikongressen — eller
rättare sagt av Gunnar Sträng — men
kravet på ökat statsinflytande över banker
och kreditmarknad blev tillgodosett.
Regeringen har aviserat ett lagförslag
om statlig representation i affärsbankernas
styrelser. Ingen vet ännu hur
detta tekniskt skall genomföras och ingen
vet vilka befogenheter dessa representanter
eller kommissarier skall ha.
Som ledamot av riksbanksfullmäktige
måste jag fråga mig vad detta skall betyda
för riksbankens fria ställning som
ledare av penningpolitiken i vårt land.
Vi måste helt enkelt ställa frågan om
detta är inledningen till en etappvis
genomförd socialisering av kreditväsendet.

Det finns också anledning att säga
några ord om vårt mycket höga ränteläge.
Jag vet att det till stor del är ett
resultat av den internationella konkurrensen
när det gäller kreditgivning och
räntor. Men det är också ett resultat av
regeringens oförmåga att få till stånd en
samverkan mellan sin finanspolitik och
sin penningpolitik. Regeringen har därför
en skyldighet att både på det internationella
planet och det nationella, inrikespolitiska
planet verka för att vi får
till stånd ett långt mera normalt ränteläge
än det som regeringens politik har
etablerat.

För några dagar sedan gav finansministern
enligt tidningsreferat på ett
avslöjande och pregnant sätt uttryck för
sin syn på socialiseringsfrågorna. Han
sade att han av gammalt hade den uppfattningen
att man skall socialisera när
det är nödvändigt att göra det men man

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

skall inte prata därom på gator och
torg. Och så fortsätter finansministern:
Varje gång vi socialiserar vidgar vi vårt
inflytande utan att tala så mycket om
det.

Detta ger mig anledning att ställa två
mycket konkreta frågor till statsminister
Olof Palme: 1) Anser också statsminister
Palme att man skall socialisera
men inte tala så mycket om det? 2) Är
herr Palme beredd att här inför riksdagen
lämna en redogörelse för inom
vilka områden hans parti vill vidta socialiseringsåtgärder,
låt mig säga under
de närmaste fyra åren?

Det finns också andra metoder än
direkta statsingripanden som stärker regeringens
makt. Förslaget om skapandet
av ett förvaltningsbolag, till vilket makten
över en stor del av de statliga företagen
skall centraliseras, är ett av dessa
exempel. Detta förvaltningsbolag blir
ett konglomerat av företag från olika
industrigrenar utan någon direkt organisk
samhörighet. Men det enda som
direkt kan motivera förslaget är att det
är ett led i socialdemokratins strävan
att vidga och stärka statens kontroll
över näringsliv och företagsamhet. Men
detta har ju ingenting att göra med det
andra problem som jag tog upp, fördjupad
demokrati. Det har ingenting
med vidgat medinflytande att göra;
tvärtom minskar det medborgarnas möjligheter
till insyn och medinflytande.

Den mycket olika utveckling på arbetsmarknaden
inom olika regioner i
vårt land som ägt rum har också, tror
jag, lett till att många människor just
inom de mindre gynnade områdena eller
mindre gynnade näringarna fått anledning
att känna osäkerhet och oro.
Jag tänker naturligtvis då först på
skogslänen, där man på vissa orter har
en högre arbetslöshet nu än vid motsvarande
tidpunkt förra året. Även detta
föranleder mig att ställa min fråga. Vi
har under årens lopp kunnat se hur
socialdemokratin försvurit sig åt en
s. k. rörelseskapande arbetsmarknads -

Allmänpolitisk debatt

politik på samma gång som man har
hävdat den s. k. solidariska lönepolitiken.
Nu har regeringen skisserat ett
nytt program på detta område med regionpolitiska
åtgärder. Men de regionpolitiska
åtgärder som regeringen nu
kommit med sammanfaller i stor utsträckning
med vad vi från moderata
samlingspartiet och oppositionen som
helhet krävt under de senaste åren.

För att det inte skall råda något missförstånd
på denna punkt och för att vi
inte bara skall tro att detta uttalande
från regeringen är allmänt löfte, vill jag
fråga: Är regeringen också beredd att
snabbt vidta konkreta åtgärder för att
realisera det skisserade programmet och
inte bara försöka använda det som en
politisk luftballong?

Den äldre arbetskraftens möjligheter
att hävda sig på dagens arbetsmarknad,
som kännetecknas av kraftiga rationaliseringar,
har uppenbarligen blivit
mindre och mindre. Personliga tragedier
inträffar allt oftare för äldre som
blivit arbetslösa. Man ställer nästan
omänskliga krav på dem. Man kräver
att de skall bryta upp från invanda miljöer,
att de skall företa långa, tröttsamma
resor för att kunna upprätthålla ett
nytt arbete och att de skall undergå en
många gånger mycket besvärlig omskolning.
Detta kan ju inte fortgå i längden.
Någonting måste göras för att vi skall
få in den socialpolitiska aspekten på
dessa arbetsmarknadsproblem mera än
hittills. Det är en linje som vi i moderata
samlingspartiet har drivit och även
i fortsättningen kommer att driva. Det
är också bakgrunden till att vi bl. a.
föreslagit att äldre, svårplacerad arbetskraft
skall kunna erhålla förtida pension,
t. ex. från 63 års ålder. Vi har också
sagt att när man uppnår 67 års ålder
skall i dessa fall pensionsbeloppet inte
behöva reduceras.

I början av oktober månad — jag tror
att det var några timmar innan statsrådet
Aspling höll sitt anförande inför
den socialdemokratiska partikongressen

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

— överlämnade riksförsäkringsverket
en utredning om reformerad förtidspensionering
till socialdepartementet.
Riksförsäkringsverket har i denna utredning
tagit upp vårt förslag om den
äldre arbetskraften. Ja, man har t. o. in.
sträckt sig litet längre genom att föreslå
möjlighet till direkt förtidspensionering
av äldre arbetskraft. Man anser således
att invaliditet av något slag inte längre
skall vara den enda grunden för förtidspensionering.
Det är med stor tillfredsställelse
vi inom moderata samlingspartiet
noterar att riksförsäkringsverkets
inställning sammanfaller med vår egen
i denna fråga. Vår förhoppning är naturligtvis
att den äldre arbetskraftens
problem åtminstone till en del med det
snaraste skall kunna mildras.

Många människor känner också osäkerhet
inför vad som händer på gator
och torg. Man känner en otrygghet till
liv, lem och egendom. Den grova kriminaliteten
tycks fortsätta att öka. Här är
det fråga om vad samhällsutvecklingen
gör med människorna och vad socialdemokratin
gjort med samhällsutvecklingen.
Det måste bli ett stort problem,
som bör stå i centrum för uppmärksamheten.
Därför är det anmärkningsvärt
att partiledaren Olof Palme i sitt tal vid
den socialdemokratiska partikongressen
över huvud taget inte berörde dessa frågor.
Det är grovt ensidigt att tala om
trygghet i ett samhälle där många äldre
människor inte vågar gå ut efter mörkrets
inbrott. Det har helt enkelt »gått
fel» någonstans i ett samhälle där medborgarnas
säkerhet mot övergrepp nonchaleras
av de styrande eller på sin
höjd ägnas ett ganska förstrött intresse.
Det är bra att vi här i landet har en debatt
om hur brottslingarna skall kunna
återinpassas i samhället, men det är
djupt otillfredsställande att inte tillräcklig
uppmärksamhet ägnas åt den
fundamentalt viktiga frågan om hur vi
bättre skall kunna förhindra brott och
skydda laglydiga medborgare.

På skolväsendets område har 1960-

talet varit ett experimenterandets decennium.
Kursplaner har avlöst varandra,
och propositioner med förslag
till genomgripande förändringar har
varje år lagts på riksdagens bord. Jag
vill gärna säga att mycket av vad som
har skett har inneburit förändringar
till det bättre — det finns ingen anledning
att förneka det. Många förändringar
har vi också varit helt överens om.
Men det har också hänt att regeringen
har genomdrivit sina förslag med en
omotiverad brådska och mot en ofta
klar remissopinion.

Inte heller har experimentverksamheten
på utbildningens område kommit
att motiveras av enbart pedagogiska intressen
— den har också haft en politisk
bakgrund. Utbildningspolitiken har
formats mot bakgrund av ett socialistiskt
samhällsideal; något annat vore
väl underligt eftersom Olof Palme har
varit utbildningsminister under så
många år. Olof Palme har många gånger
talat om detta mål i jämlikhetsdebattens
populära termer. Det har talats om
kvoteringar mellan kön, utbildningslinjer
o. s. v. för att åstadkomma en fördelning
mellan eleverna som stämmer
överens med den verklighet som Olof
Palme och det socialdemokratiska partiet
upplever.

På den kongress som jag flera gånger
refererat till presenterade herr Palme
sitt senaste hugskott på utbildningens
område. Han föreslog att alla elever efter
avslutad mellanskoleutbildning ger
sig ut i förvärvslivet, att de efter en
tids yrkesarbete genomgår en ny period
av utbildning, att de därefter åter ger
sig ut i förvärvslivet för att sedan genomgå
ytterligare en utbildningsperiod
o. s. v. Utan att hårdra några paralleller
kan man ändå notera att det inte
är från några europeiska demokratiska
stater och naturligtvis inte heller från
Amerika som han har format dessa riktlinjer
för utbildningen; det mest näraliggande
mönstret för denna tanke finns
i Kina och kanske också i andra kom -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

munistiska länder. Frågan är därför
lielt enkelt om herr Palme fortfarande
är beredd att stå bakom den formulering
som han använde, eller finns det
en annan och bättre sanning bakom
detta uttryck?

I detta sammanhang vill jag också
säga något om vad regeringen kanske
betraktar som en petitess — de privata
skolorna. Jag tycker mig kunna märka
att de privata skolorna inte passar in
i socialdemokratins utbildningspolitiska
vision, och det är väl därför som
de systematiskt kvävs ekonomiskt. Jag
tror att Sverige är ett av de få länder
där möjligheterna till en alternativ utbildning
så starkt skurits ned. Därför
bör regeringen tänka om på denna
punkt och öka i stället för minska bidragen
till privatskolorna.

Låt mig sedan, herr talman, gå över
till det utrikespolitiska fältet. Det råder
ingen tvekan om att man även på
det området känner oro över tendenserna.
Jag vill med andra ord göra en
kommentar till skandalen Torsten Nilsson
och hans olika uttalanden om den
svenska hjälpen till återuppbyggnadsarbetet
i Nordvietnam. Jag skall inte
trötta kammarens ledamöter med en
närmare redogörelse för de många pinsamma
steg som har tagits i denna historia.
Utrikesministern har också lovat
att senare i dag lämna en ingående redogörelse
för hur hans uttalanden och
agerande skall tolkas. Men några saker
finns det anledning att erinra om.

Utrikesministerns agerande har uppfattats
som en blandning av vad han
har sagt och vad han medvetet har underlåtit
att säga, vad han har läst ur
sina manuskript och vad han har underlåtit
att läsa upp. Det intrycket fick
man tydligt när tidningarna och världsopinionen
efter utrikesminister Nilssons
tal vid den socialdemokratiska partikongressen
försökte få reda på vad
han menat. Av Torsten Nilssons uttalande
vid partikongressen kunde ingen
få någon annan uppfattning [in att den

Allmänpolitisk debatt

materiella hjälpen till Nordvietnam
skulle börja genast eller senast den 1
juli nästa år. Det innebar således att
man inte hade för avsikt att vänta till
dess stridshandlingarna i Vietnam upphört.

Denna tolkning stod oemotsagd under
flera dagar, och den låg till grund
för nyhetsförmedlingen i Sverige och
i utlandet. Att utrikesministern senare
försökte skylla på journalisterna har av
många uppfattats som ett försök till undanflykt.
Man kan ifrågasätta om utrikesministern
förstod vilken allvarlig
lek han hade gett sig in i.

Utrikesministern försökte sedan skyla
över sin fadäs genom en hörnartikel
i Dagens Nyheter. Men även denna var
mångtydig. Han försökte också skylla
på riksdagens statsutskott, enligt vilket
man skulle kunna genomföra hjälpinsatser
i Vietnam innan stridshandlingarna
upphört. Men utrikesministern
borde ha upplyst att detta uttalande
gällde humanitär hjälp, som dessutom
borde gå över Röda korset. Detta hade
ju inte något som helst att göra med
bidrag till återuppbyggnadsarbetet i
Vietnam mitt under brinnande krig. Utrikesministern
underlät också att framhålla
att utskottet aldrig talat om Nordrespektive
Sydvietnam i just detta sammanhang,
utan endast använt uttrycket
»Vietnam» för att i hjälphänseende
kunna jämställa de båda parterna.

Nästa etapp på vägen blev herr Geijers
och utrikesutskottets försök att vid
sitt besök i Amerika lämna en förklaring
till vad som skett och undanröja
de uppkomna missförstånden. Härefter
tog också den nye statsministern vid
och försökte understryka vår neutralitetslinje.
Slutligen reste herr Nilsson
själv till Amerika för att klara ut vad
han sagt. Det är naturligt att vi med
spänning väntar på en fyllig redogörelse
för innehållet i de säkerligen många
samtal som utrikesministern borde ha
haft vid sitt besök bl. a. i Amerika.

Även om vi hoppas att den mängd

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

av dementier och framställningar som
gjorts av herrar Geijer, Palme och Nilsson
i någon mån skall förta intrycket
av att Sverige inte varit konsekvent i
sin utrikes- och neutralitetspolitik, kan
vi inte komma ifrån att skadan åtminstone
då det gäller USA var skedd redan
i och med det första uttalandet.

I en intervju med statsminister Palme
i amerikansk TV talades det dess värre
om den svenska utrikespolitiken som
»halvneutral». Om vår neutralitetspolitik
i andra länder uppfattas på detta
sätt, måste ett svårt utrikespolitiskt
misstag ha begåtts.

Men det finns också en annan sak i
denna historia som jag vill erinra om,
nämligen att det var först sedan man
i USA visat missnöje med regeringen
Palmes utrikesminister som regeringen
och utrikesministern började leverera
nya versioner av vad utrikesministern
menat. Med andra ord: inför en stormakts
oro och ovilja blev regeringen
den här gången mjuk i knäna. Det hade
inte funnits anledning att erinra om
just detta, om inte statsminister Olof
Palme tidigare visat en påtaglig böjelse
att i varje fall av kritik från oppositionen
mot utrikespolitiska uttalanden från
regeringens sida insinuera att denna
kritik varit ett utslag av tjänstvillighet
alternativt bristande mod i förhållande
till utländsk stormakt.

Herr talman! Låt mig emellertid beträffande
denna fråga göra följande
summering:

Vår neutralitetslinje har vi själva bestämt,
och det skall vi göra även i framtiden.
Det ankommer på oss att genom
våra uttalanden och handlingar vinna
omgivningens respekt och förtroende.
Svensk neutralitet är inte fastlagd i något
statsfördrag eller i internationella
konventioner. Den förutsätter ej åsiktsneutralitet.
Den förutsätter emellertid
på samma gång måttfullhet och balans
i vårt utrikespolitiska agerande.

Enskilda medborgare och grupper av
medborgare måste ha rätt att uttrycka

och verka för sina åsikter även i frågor
som rör andra länders förhållanden.
Däremot är det oundgängligen
nödvändigt att vår officiella utrikesledning
inte låter inrikespolitiska bedömningar
bestämma innehållet i utrikespolitiska
ståndpunktstaganden. Det är
därför riktigt att beteckna hans excellens
utrikesministerns agerande som en
skandal, när han för att knipa inrikespolitiska
poäng handlar så att vår neutralitetsvilja
ifrågasätts av andra länder.

Tiden är nu mogen att begära klarspråk
från regeringen på hela det politiska
fältet. Inom moderata samlingspartiet
vill vi ha besked om regeringens
långsiktiga intentioner. Vi har tolkat
den socialdemokratiska partikongressens
politiska diskussion som en
anvisning till regeringen att intensifiera
den politik som snabbare leder samhällsutvecklingen
i socialistisk riktning.
År det, herr Palme, riktigt eller är regeringen
i dag beredd att dämpa sina
ambitioner på detta område?

Herr talman! Vi ser en samhällsutveckling
som innebär en alltmer markerad
centralisering och maktkoncentration
i statens hand. Man kallar det
för att stärka samhällets resurser. Man
motiverar det med ord som »ökat medborgarinflytande»
och »fördjupad demokrati».
Vi ser också en samhällsutveckling
med ett än tyngre skattetryck
som i främsta rummet får bäras av
mellaninkomsttagarna, av tjänstemännen,
av företagare och akademiker men
också av stora arbetargrupper. Detta innebär
definitionsmässigt en ytterligare
skärpt progressivitet. Vi ser vidare en
samhällsutveckling där näringslivet i
allt högre grad skall kontrolleras eller
direkt ägas av staten. AP-fondernas
omotiverat snabba tillväxt leder till en
fortlöpande socialisering av kapitalmarknaden.
Genom lagstiftning kommer
nu statstjänstemän och politiker
att placeras i olika företags styrelser
med början hos bankerna. Även här

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

talar man om ett motiverat samhällsinflytande,
om jämlikhet och demokrati.

Vi ser alltså en samhällsutveckling
som vi inom moderata samlingspartiet
inte kan och inte vill acceptera. Maktkoncentration
och centralisering ökar
inte medborgarinflytandet, fördjupar
inte demokratin, ökar inte jämlikheten.
Maktkoncentration är maktkoncentration,
centralisering är centralisering,
ingenting annat.

Inom moderata samlingspartiet vill
vi och kommer vi i riksdagen att verka
för ett annat samhälle, där den samhälleliga
förmögenhetstillväxten ligger
på den enskilde medborgaren, inte på
staten, inte i första hand på AP-fonden
och inte på en mindre grupp privata
förmögenhetsägare. Det är i ett
sådant samhälle som vi menar att vi
kan öka tryggheten. Trygghet är inte
bara rätt till bidrag och hjälp från staten;
trygghet är också oberoende, möjligheter
att välja, möjligheter att själv
forma sitt liv, och det är den politiken
som vi i moderata samlingspartiet företräder
och kommer att företräda i Sveriges
riksdag.

Hans excellens herr statsministern
PALME:

Herr talman! Det är förvisso intressanta
synpunkter som de tre företrädarna
för oppositionspartierna har anfört.
Jag hinner kanske inte i mitt första
inlägg ta upp alla synpunkterna —
en del får jag spara till replikerna.

Herr Holmberg förde nu sist fram en
konspirationsteori. Han trodde att vi
hade ett hemligt program, som vi inte
redovisade för väljarna. Det är en variation
av den gamla affischen där Per
Albin Hansson förutsågs kasta masken
efter valet och visa ytterligt vederstyggliga
egenskaper.

Rent konkret fick denna konspiratoriska
tanke sitt uttryck när herr Holmberg
talade om utbildningspolitiken. Det
tal jag höll på partikongressen skulle

Allmänpolitisk debatt

närmast vara inspirerat av Kina och
Mao, och det skulle inte finnas någon
genklang i Västeuropa för sådana tankar.

Nu har herr Holmberg litet otur. För
det första bär han svårt för att läsa innantill.
Jag utgick i mitt resonemang
om den s. k. varvade utbildningen från
vad jag kallade en extrem hypotes, att
alla omedelbart efter avslutad mellanskola
skulle gå ut i praktiskt yrkesarbete
och sedan återvända. Det var en
extrem modell, som man fick arbeta vidare
på.

För det andra råkade den delen av
mitt anförande vara ett direkt citat ur
ett anförande som jag höll några månader
tidigare på en utbildningsministerkonferens
i Paris, där samtliga västeuropeiska
utbildningsministrar deltog.
Resultatet av det talet blev bl. a. ett enhälligt
beslut, att nästa utbildningskonferens
helt skall ägnas åt problematiken
om en varvad utbildning. Denna
maoistiska konspiration måste således
nu ha inträngt i samtliga Europas utbildningsdepartement
— herr Holmberg
får vidga missionsfältet.

Herr Gustafson sade en vänlighet,
som jag gärna vill återgälda genom att
säga att jag är glad över de synpunkter
som herr Gustafson anförde beträffande
det nordiska samarbetet. Den svenska
regeringens intresse för ett nordiskt
samarbete är oförändrat. Vi kommer att
med all kraft söka verka för det. Vi
kommer att göra det i samarbete med
oppositionen, och jag ser fram mot att
samarbeta med bland andra herr Gustafson
på detta område. Reaktionen
bland remissinstanserna i Sverige liksom
bland de nordiska fackförbunden
har givit oss skäl att ytterligare fortsätta
på den inslagna vägen, och vi skall
försöka bidra till ett positivt resultat
av de överläggningar som förestår.
Självfallet går vi in i de förhandlingarna
med tolerans för de andra ländernas
ståndpunkter och har förståelse,
om något land skulle vilja ha längre
tid på sig för överläggningarna.

3* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

Herr Gustafson nämnde också att
folkpartiet numera är intresserat av
mänskliga och andliga värden i högre
grad och inte lika intresserat som tidigare
av bruttonationalprodukten. Som
vittne och inspiration åberopade herr
Gustafson ingen mindre än Sankte Per.

Också det är glädjande. Inför valet
i fjol utgav folkpartiet en programskrift
som hette »öka takten» och som
såvitt jag kunde se nästan uteslutande
handlade om hur man skall öka bruttonationalprodukten
på snabbast möjliga
sätt.

Vi har i många debatter och radioprogram
under tjugo års tid plågats av
invecklade beräkningar om hur vi ligger
till i produktionsligan, där folkpartiet
skulle förbättra vår ställning. Har
man ändrat sig på den punkten och
nu mer vill tala om livsnivån, bör detta
hälsas med största tillfredsställelse.
Jag hoppas att icke bara rädslan för
det eventuella mötet med Sankte Per
utan snarare hänsynen till människors
villkor i jordelivet har stimulerat till
den förändringen.

Herr Hedlund beskylls ibland för att
inte ägna tillbörlig uppmärksamhet åt
riksdagen. Herr Hedlund tog verkligen
skadan igen i dag, och han anförde kloka
och intresseväckande synpunkter på
i stort sett alla politiska problem. Jag
återkommer till en del av dem och skall
nu inledningsvis bara ta upp en sak.

Herr Hedlund sade med hänvisning
till arbetslöshetsperioden 1966—1967—•
1968, att det i tider då vi har svårigheter
med konjunkturen är av allra
största betydelse vilken regering landet
har. Häri torde drygt 50 procent av
svenska folket helhjärtat instämma. Jag
kan föreställa mig att det så att säga
retroaktivt går någon ilning av skräck
och en lönnlig darrning i skelettet på
herr Hedlund när han tänker på den
situation som skulle ha utbrutit, om
han i ett sådant läge hade fått bilda
regering tillsammans med högern och
folkpartiet.

Jag återkommer emellertid till många

av de synpunkter som herr Hedlund
har anfört.

Utrikespolitiken skall jag inte gå alltför
mycket in på — utrikesministern
kommer att behandla den. Jag kunde
egentligen nöja mig med att instämma
i de kloka och — herr Holmberg — rakryggade
synpunkter som herr Hedlund
anförde på de aktuella utrikespolitiska
frågorna, men jag vill ändå säga några
ord.

Den svenska neutralitetspolitiken ligger
fast. Dess innebörd är alliansfrihet
i fred, syftande till neutralitet i krig.
Den linjen har vi länge följt, och den
skall vi orubbligt hålla fast vid.

Neutralitetspolitiken betyder emellertid
inte att vi skall isolera oss och
vända oss bort från världen. Den ger
oss i stället möjlighet att ta aktiv del
i arbetet för fred och framsteg. Då får
vi också ta konsekvenserna. Redan av
vårt medlemskap i Förenta nationerna
följer konsekvensen att vi skall ta ställning
i viktiga internationella frågor. Ett
exempel: 1968 röstade vi i Förenta nationerna
för den resolution som fördömde
den portugisiska kolonialpolitiken
i Afrika och som uppmanade alla
stater att ge folket i de portugisiska
kolonierna moraliskt och materiellt
stöd. Ingen hävdade att det var oförenligt
med neutralitetspolitiken att vi på
detta sätt tog ställning för en nationell
frigörelse i södra Afrika. Det skall vi
fortsätta att göra, även om den internationelle
sekreteraren i det socialdemokratiska
partiet drabbats av en retroaktiv
utvisning.

Inte heller har det varit något avsteg
från neutralitetspolitiken att vi kritiserat
invasionen i Tjeckoslovakien eller
kriget i Vietnam. Vad som därvidlag
har sagts känner de flesta väl till. Det
betyder naturligtvis inte att vi eftersträvar
en motsättning till supermakterna,
som i så hög grad har nyckeln
till framtidens eventuella fred. Sverige
har ett klart intresse av goda förbindelser
med supermakterna. Med Amerika
har vi sedan gammalt goda och nära

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

förbindelser på många plan. Därtill har
inte minst de personliga kontakter bidragit
som funnits alltsedan den tid då
många svenskar sökte sig till landet i
väster. Vi känner beundran inför de
tekniska framstegen, den vitalitet och
upptäckarglädje som kännetecknar mycket
i den amerikanska nationen, och vi
känner gemenskap med dess demokratiska
traditioner och med den vision
av ett Öppet samhälle som man ofta förbinder
med amerikansk samhällsdebatt.

Sveriges förhållande till Sovjetunionen
får sin särskilda karaktär av att
de två länderna är nära grannar och
att de alltså ur säkerhetssynpunkt är av
omedelbar betydelse för varandra. Den
svenska politiken går ut på att vidmakthålla
goda och förtroendefulla
grannskapsförbindelser med Sovjetunionen.
Inget hot mot Sovjetunionen liksom
inte heller mot någon annan makt
utgår från svenskt territorium. Vi tror
också att grannskapsförhållandet mellan
Sverige och Sovjet gör det nödvändigt
och möjligt att på de kulturella,
tekniska och industriella områdena utveckla
ett givande samarbete. Vi har
t. ex. funnit att de två länderna har
en gemensam uppgift att tillsammans
med de andra östersjöländerna vidta
åtgärder för att stoppa nedsmutsningen
i Östersjön och för att utveckla fisket
där till gagn för alla strandstater.

På alla områden vill vi således ha
förbindelser med stormakterna. Det borde
vara och är självklart. Men det betyder
absolut inte att vi måste underskriva
eller med tystnad finna oss i alla
delar av stormakternas politik. Vårt
handlande har därvid aldrig vilat på
föreställningen att vi skulle vara i besittning
av någon särskild grad av förträfflighet.
Inte heller tror vi att vår
insats har någon avgörande betydelse.
Vi har små möjligheter att påverka
världshändelserna. Vi måste alltid avväga
på vilka områden vi skall försöka
ge ett bidrag till freden.

Men vad vi säger har en betydelse
framför allt därför att den internatio -

Allmänpolitisk debatt

nella opinionsbildningen blir allt viktigare.
Ett litet neutralt lands åsikter kan
aldrig uppfattas som ett uttryck för
maktpolitiska ambitioner, en önskan att
utöva otillbörliga påtryckningar eller en
fiendskap till andra folk. Det uttrycker
en öppen och ärlig opinion. I en värld
som alltmer utvecklas till ett slags duopol
mellan de ledande stormakterna är
det viktigt att små nationer säger sin
mening.

När vi på det sättet tar ståndpunkt
i internationella frågor kan det inträffa
att vår ståndpunkt missförstås. Sådana
missförstånd får vi klara upp,
vilket vi har fått göra i ett aktuellt fall
under de senaste veckorna, något som
säkert utrikesministern återkommer till.
Men det är ganska typiskt, att om vi
alltså fastlägger vad vår politik är, söker
herr Holmberg omedelbart framställa
det såsom om politiken skulle ha
förändrats, vilket han av klar dokumentation
kan se att den inte har gjort.

I andra fall drabbas vi av kritik eller
missnöje på grund av den ståndpunkt
vi faktiskt intar, och då får vi stå för
vår mening. Detta är avgörande. Vi kan
inte begära att oppositionen i alla lägen
skall stödja regeringens utrikespolitik.
Det vore orimligt. Vi kommer att
eftersträva samlande lösningar, men om
opinionen har en annan mening skall
den självfallet ge uttryck för den och
kämpa för den. Vad vi däremot tycker
oss kunna begära är att oppositionen
står för de ståndpunkter den själv givit
uttryck för i Sveriges riksdag och inte
plötsligt svajar undan, om det skulle
börja blåsa litet. Då måste vi reagera.
Då skulle man nämligen kunna skapa
intrycket, som då också kan återfalla
på regeringen, att vi är beredda att
falla undan i sak inför ett missnöje
eller påtryckningar från främmande
makt. Det tycker jag att herr Holmberg
kunde tänka på ibland eller kanske
t. o. m. ganska ofta.

Det är självklart att det vållar debatt,
om man tar ståndpunkt i en fråga varom
det råder delade meningar. Det vål -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

lar inte debatt i Sovjetunionen som är
ett slutet samhälle — där vet vi inte vad
människorna tycker — men det vållar
debatt i Amerika där man har en öppen
diskussion. De som alltså tycker att kriget
i Vietnam är klokt och riktigt kommer
att kritisera oss och kan ibland få
stora rubriker. Det finns samtidigt andra
som i grund och botten har samma
uppfattning som vi och som berömmer
oss.

Eftersom jag ibland hör sådana som
försöker skildra situationen som om det
skulle finnas en folkstorm i Förenta sta-,
terna mot Sverige skulle jag i all beskedlighet
vilja erinra om att enligt senaste
undersökningar inemot 60 procent
av det amerikanska folket vill ha
slut på kriget i Vietnam. Det vållade
stor uppståendelse när några enskilda
fackföreningsmän skrev brev eller hotade
med bojkott av svenska varor, men
det vållade inte samma uppståndelse
då tre stora fackförbund telegraferade
till Metall att »vi står», d. v. s. fackförbunden,
bilarbetarna och andra, »på
samma sida som de miljoner amerikaner
som kräver ett slut på kriget. Det
är dags att satsa på freden, lägga ned
det sorgliga Vietnamkapitlet och komma
ihåg detta: Av alla politiska system
är det demokratin som minst lämpar
sig för transplantation med bajonett.»

Jag kan av den för mig förhållandevis
stora brevskörd som jag fått under
den senaste tiden bara konstatera, att
det alldeles övervägande antalet ser positivt
på Sveriges ståndpunktstagande.
.lag säger detta bara för att ta bort den
felaktiga bild som vissa försöker skapa
om reaktionen. En person skrev att Sveriges
ställning aldrig varit så stark
bland de intellektuella och ungdomen
som i dag. Härom dagen fick jag ett
brev som gladde mig särskilt mycket.
Det var en person som skrev: Jag delar
icke Er ståndpunkt, jag stöder Vietnamkriget
men jag tycker det var utomordentligt
intressant att höra Era syn -

punkter och jag förstår väl att en liten
nation som Sverige hävdar dem.

Detta var intressant därför att brevet
speglar något av en mycket fin demokratisk
tradition i Amerikas Förenta
stater. När det förhåller sig så skall inte
vi drabbas av något slags panik.

Till sist vill jag framhålla att vi kommer
att fortsätta att upprepa enkla men
viktiga sanningar: att folkens längtan
efter fred och frihet inte kan nedslås
med våld, att demokratins mål aldrig
kan nås med förtryckets medel, att folken
har rätt att själva forma sin framtid.
Ett grundläggande förhållande skall
stå fullständigt klart: på samma sätt
som vi själva och bara vi själva bestämmer
den praktiska innebörden i vår
neutralitetspolitik avgör vi själva och
bara vi själva vår hållning till de händelser
ute i världen som berör krig och
fred och som nu angår hela mänskligheten.

Jag skall övergå till inrikespolitiken.
På en del håll —• och herr Holmberg
kom in på saken nu igen — har man
med hänvisning till socialdemokratins
starka ställning börjat tala om att vi lever
i en enpartistat. Det stod herr Holmberg
här och sade alldeles nyss, det var
det intryck man fick. Tar man detta
uttryck på allvar innebär det en oerhörd
beskyllning för diktatur och ett
upphävande av de demokratiska rättigheter
som vi alla anser omistliga. Detta
är i sak kränkande. I missnöje över att
inte själva ha erhållit ett tillräckligt
mått av förtroende hos väljarna ger
man intryck av att de som i demokratisk
ordning fått förtroende för sin politik
vill upphäva demokratin. Eller menar
verkligen herr Holmberg att de väljare
som gav socialdemokratin sitt förtroende
därmed svek demokratin? Ord
är ömtåliga, herr Holmberg. Det har
herr Hedlund alldeles rätt i; han var
inne på samma sak. Man skall vara aktsam
med orden. Jag vill gärna tro att
Ni egentligen inte menar allvar utan att

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

bombasmerna uttrycker ett missmod
över den egna situationen.

Jag kan aldrig upphöra att förvåna
mig över de våldsamma svängningarna
i borgerliga partiers stämningsläge. Efter
1968 års val har många uttalanden
andats nattsvart pessimism. Före 1968
års val liksom på sin tid efter 1956 års
val lät det annorlunda. Då talade man
om socialdemokratins solnedgång. Den
tid var inne, förmenades det, då socialdemokratin
definitivt hade spelat ut sin
roll som ledande kraft inom svensk politik.
Det torde vara korrekt att säga
att borgerliga uttalanden inför 1968 års
val präglades av ett betydande mått av
övermod. Det var egentligen återigen
centerpartiets ordförande herr Hedlund
som höll huvudet kallt, men de övriga
slet i hans berömda björnskinn så till
den milda grad att det var illa medfaret
redan före valdagen. Jag behöver
bara hänvisa till de oändliga diskussionerna
angående regeringsfrågan, fördelningen
av regeringsposterna och annat.

Dessa svängningar i sinnesstämningarna
har ingen förankring i det valpolitiska
läget. Det är inte i första hand
bland väljarna som oppositionen är
svag. Snarare ligger väl svagheten i det
sätt på vilket en del av dessa väljare
känner sig representerade. Tage Erlander
har många gånger under det senaste
året understrukit att marginalerna
inom svensk politik fortfarande är
mycket knappa. Det behövs endast små
förskjutningar inom opinionen för att
en ny politisk situation skall uppstå.
Jag kan försäkra att vi inom socialdemokratin
är medvetna om detta. Vi kommer
inte att i övermod begå samma
misstag som de borgerliga partierna
gjorde 1968. Vi kommer i stället att försöka
göra vårt yttersta för att motsvara
människornas förtroende genom att omsätta
våra idéer i praktisk politik.

Jag kan inte finna någon annan rimlig
förklaring till denna berg- och dalbana
i stämningsläget inom oppositio -

Allmänpolitisk debatt

nen än en bristande tilltro till de egna
idéernas och den egna politikens genoinslagskraft
och hållfasthet. Det talas
ibland om smygsocialisering. Denna
process förfaller att ha gått allra längst
inom de borgerliga partierna. Vallyckan
kan skifta av många skäl, men om man
har en samhällssyn och ett program
gäller det att i alla lägen kämpa vidare
för vad man anser vara riktigt. Om idéerna
och programmet står i förgrunden
har man lättare att bära både motgång
och framgång.

Lika förundrad eller ännu mer är jag
över herr Holmbergs och dess värre
även herr Gustafsons i Göteborg antydningar
om maktfullkomlighet. Enligt högern
var det den socialdemokratiska
partikongressen och inte riksdagen som
först fick ta del av en rad åtgärder som
regeringen planerat. Detta reser den intressanta
frågan: Hur bestäms egentligen
ett politiskt partis politik? Jag vet
inte hur det går till inom högern. Vi
minns Gunnar Heckschers berömda utspel
om ATP i Östersund. Partiet bands,
men efteråt uppstod en intressant diskussion,
om — vid sidan av vissa anonyma
krafter — ens partisekreteraren
varit informerad. Det kan ha varit ett
olycksfall. Nu hävdar emellertid tre
unga högermän eller »moderatister» i en
skrift att det moderata samlingspartiet
är mera auktoritärt styrt än andra partier.
De skriver att moderata samlingspartiets
politik blivit vad ett fåtal riksdagsmän
bedömt vara väsentligt, och de
framhåller att den politiska linjen under
ett visst valår i stället har utgjorts av en
sammanställning av de ståndpunkter
som riksdagsgruppen intagit under det
senaste året. Detta skulle betyda att det
icke är partimedlemmarnas på partistämman
uttalade mening som anger
riktlinjerna för moderata samlingspartiets
politik, utan i stället partiets agerande
i riksdagen som stämman i efterhand
har att godta som sitt program.

Jag kan inte bedöma om det förhåller

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

sig så. Men skulle så vara fallet, föreligger
här en mycket intressant skiljelinje.
Socialdemokratin är en demokratisk
folkrörelse, som bygger på enskilda
människors engagemang för våra idéer
och medbestämmande när det gäller utformningen
av vår politik. Politiken
börjar i vardagen. Det är ur vardagens
bekymmer och svårigheter som samhällskritiken
växer fram, stämningar
skapas och kraven formuleras. Där
fångas de upp av dem som aktivt deltar
i partiets arbete. Lyhördheten inför de
tankar och känslor som rör sig ute
bland människorna är en avgörande
förklaring till partiets styrka. Känslan
av att vi är öppna och mottagliga för
synpunkter utgör i sin tur förutsättningen
för att man är beredd att lyssna när
vi går ut för att förklara innebörden i
vår politik, även i de fall där vi tvingas
vidtaga på kort sikt impopulära åtgärder.

Detta växelspel, denna öppenhet i
kommunikationerna inom ett parti, är
något som ständigt måste vinnas på
nytt. Varje stor folkrörelse står inför
risken att stelna, och den måste ständigt
förnya sig. Under senare år har vi
försökt lägga stor vikt vid att finna nya
former för aktivitet och kontakt inom
partiet, och vi har i stigande utsträckning
kunnat få med också människor
utanför våra led i diskussionerna. Rådslagsgrupperna
är ett exempel, studiekurser,
konferenser och debattkvällar
är andra. Därför har de senaste åren
inneburit något av en ny våg av aktivitet
och engagemang i våra organisationer,
som vi hoppas skall bära in i sjuttiotalet.

Men när partiets högsta beslutande
organ, den av herr Holmberg så förkättrade
och så citerade partikongressen,
samlas till möte är det inte fråga om
350 slumpvis utvalda personer runt om
i landet, som reser till Stockholm för en
veckas allmänt tyckande om politik och
samhälle. De är ombud för hundratusentals
människor. De frågor som skall

behandlas på dagordningen har diskuterats
i många år. De över 400 motioner
som förelåg till behandling vid kongressen
hade analyserats i olika instanser
och fått svar.

Jag vet inte om herr Holmberg hade
tillfälle att lyssna på ett delvis ganska
roande meningsutbyte vid kongressen
om rotens och kronans relativa betydelse
inom socialdemokratin. Det var en
roande diskussion med en underton av
allvar, ty den speglade en mycket starkt
upplevd realitet.

I denna demokratiska process ligger
en väsentlig förklaring till stabiliteten,
enigheten och vitaliteten inom socialdemokratin.
Den demokratiska processen
är en garanti för stabiliteten. Vårt
mål är samhällsförändring, men varje
steg måste förankras i en demokratisk
diskussion. Det är riktigt att partikongressen
innebär att vi på viktiga punkter
flyttar fram våra positioner, men
den betyder praktiskt och ideologiskt
en trohet både mot våra grundläggande
värderingar och mot den reformistiska
metoden att förändra samhället. Socialdemokratin
håller orubbligt fast vid den
fredliga stegvisa samhällsomdaningens
väg.

Just därför att socialdemokratin är
en demokratisk folkrörelse kan vår politik
i sina huvudlinjer inte göra några
tvära kast. Den är ett flöde som binder
samman nuet och framtiden. Socialdemokratin
kan vara radikal därför att
den representerar stabilitet.

Jag undrar om herr Holmberg till
fullo kan förstå hur groteskt det verkar
när han ställer frågan om vi har något
hemligt program i en byrålåda, vilket
vi är beredda att plocka fram om så
skulle krävas. Jag vet inte vilka miljöer
herr Holmberg har rört sig i för att arbeta
med sådana där hemliga program
— det måste vara djupt nere i katakomberna.
Men för en demokratisk folkrörelse
är detta helt omöjligt.

Enigheten är en förutsättning för
framgång. Arbetarrörelsen är stor. Den

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

har många grenar. Där finns kvinnoklubbar
och kulturarbetare, studentklubbar
och broderskapare. Där finns
pionjärerna från rörelsens barndom
och dagens ungdomsklubbister. Erfarenheterna
är olika, och visst kan åsikterna
gå isär. Men de olika grenarna och
generationerna binds samman av den
demokratiska socialismens idéer och
viljan att genom enighet ge rörelsen
den styrka som är en förutsättning för
att idéerna skall kunna bli verklighet.

Viktigast är naturligtvis sammanhållningen
mellan partiet och fackföreningsrörelsen.
Vid partikongressens
öppnande skildrade Arne Geijer denna
sammanhållning med följande ord:
»Med svensk arbetarrörelse avser jag
socialdemokratin och fackföreningsrörelsen
tillsammans. Vi är ödesmättat
bundna till varandra. En framgång för
socialdemokratin är samtidigt en framgång
för fackföreningsrörelsen, och
tvärtom. Erfarenheten säger oss att det
är gemensamt som vi har möjligheter
att forma en politik som inte enbart är
vår egen utan även landets politik.»

Vitaliteten i sin tur är väsentligen en
följd av den inre debatten. Om människor
samlas för att diskutera samhällets
brister, så som de själva möter dem,
blir resultatet givetvis en skärpning av
samhällskritiken — möjligen inte hos
herr Holmberg men hos andra. Då stiger
också kraven på politiken. Man börjar
intensivt söka efter möjligheter att med
politikens medel göra samhället bättre.
Så blir den öppna debatten inom en
rörelse ett instrument — och det viktigaste
instrumentet -—■ för vitalitet och
förnyelse.

Detta upplever vi som stimulerande.
Vi försöker staka ut vår väg mot framtiden.
Herr Holmberg talar om maktfullkomlighet
och herr Gustafson i Göteborg
var inne på att vi försökte monopolisera
debatten, därför att vi diskuterade
vad vi ville göra. Vad var det
då som beslöts vid partikongressen?
•lag har försökt sammanfatta kongres -

Allmänpolitisk debatt

sens sakliga resultat i tolv punkter, och
eftersom det klagats så mycket över att
detta program inte har redovisats för
riksdagen skall jag helt kortfattat redovisa
punkterna.

1. En utrikes- och försvarspolitik som
förenar en fast och konsekvent neutralitet
med vilja till internationellt ansvar.
200 miljoner kronor i lån och bidrag till
Nordvietnam för humanitärt bistånd
och återuppbyggnad. Krav på uteslutning
av Grekland ur Europarådet.

2. En genomgripande skattereform
med lättnader för de sämst ställda, rättvisa
åt ensamstående, individuell beskattning
och skärpt skattekontroll. —
Därvidlag har jag delvis redan fått ett
svar av herr Holmberg. Han önskar inte
vara med om detta. Om jag ville vara
elak skulle jag kunna säga att det nästan
var ett festtal för skatteschweizare
han höll. Till slut försökte han ju göra
t. o. m. egnahemsägare till skatteflyktare.
Det är inte detta det är fråga om,
utan vad vi tänkt oss är att sänka skatten
för låginkomsttagarna. Skall vi göra
detta måste någon annan betala -—■ det
är enda möjligheten, och det tycker jag
att man ärligt skall säga ifrån. Likadant
är det när det gäller förmögenheterna.
Om vi sänker skatten för mindre förmögenheter
och för egnahem, så måste
betalningen komma från något annat
håll. Skall vi uppnå något måste pengarna
tas någonstans.

3. En näringspolitik som beslutsamt
fullföljer det näringspolitiska programmet
i syfte att trygga full sysselsättning
och balanserad utveckling i landet.
Norrlandslänen skall bestå som en med
andra regioner likvärdig del av den
svenska nationen även i framtiden. —
Herr Hedlund var inne på att det vi
talade om i Luleå bara var ett förebud.
Men det var ett led i förverkligandet av
ett program, och vi hoppas naturligtvis
att ständigt kunna bygga på detta. Och
på en punkt vill jag rätta ett direkt
missförstånd hos herr Hedlund, nämligen
att programmet för skogen bara

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

skulle gälla åtta månader. Formellt
måste det göra det med hänsyn till budgetårsskiftet,
men det är tänkt som i
varje fall ett tvåårsprogram.

4. En fortsatt demokratisering av det
ekonomiska livet. Insyn och inflytande
i företagen. Demokrati på arbetsplatsen.
Hinder för en demokratisering av företagen
undanröjes. Statlig representation
i affärsbankernas styrelser.

5. En politik som fullföljer de stora
utbildningsreformerna, med vuxenutbildningen
och förskolan i förgrunden.
En kulturpolitik präglad av jämlikhetens
principer.

6. Lagstiftning om 40-timmars arbetsvecka.
Förkortningen av arbetstiden genomförs
i två etapper, 1 januari 1971
och 1 januari 1973. Förstärkt arbetarskydd.
Ny arbetarskyddslag. Bättre miljö
på arbetsplatsen.

7. Ökade möjligheter till pension före
67 års ålder redan nästa år. Ökat försäkringsskydd
för pensionärer vid sjukhusvistelse.
Ett radikalt förenklat och
förbättrat sjukförsäkringssystem för läkarvård.

Herr Hedlund tog upp frågan om
sänkt pensionsålder och sade att det inte
är säkert att en sänkning kan genomföras
i år och inte heller nästa år. Sedan
kanske man får skjuta på saken
ytterligare ett år. Och samtidigt säger
herr Hedlund att »ni ställer er kallhjärtade
mot reformen».

Inte är vi kallhjärtade mot en sänkning
av pensionsåldern, men det är alltid
fråga om ekonomiska realiteter och
om vad vi har möjligheter att göra. Yi
vill inte som herr Hedlund säga att vi
avser att sänka pensionsåldern till 65
år, men det är inte säkert att det kan
ske i år eller nästa år och inte heller
året därefter, men så småningom kommer
det att ske — däri ligger skillnaden
i ståndpunkter. Vi vill redan nu göra
någonting för den äldre arbetskraften
genom att utvälja den grupp som är i
särskilt behov av en lägre pensionsålder,
d. v. s. de människor som har tungt

och slitsamt arbete. De kan behöva pension
redan vid 63 års ålder, och en sådan
reform kan vi få att träda i kraft
redan den 1 juli 1970. Det är bättre med
en reform som vi vet att vi kan genomföra
än att säga att vi generellt skall
sänka pensionsåldern för alla, även om
det inte blir i år utan kanske nästa år
eller året därpå eller om ytterligare ett
år.

8. Handikappvården och åldringsvården
byggs ut. Den framtida socialvårdens
målsättning formas ut.

9. En reform av familjerätten, som
syftar till likställighet mellan man och
kvinna. Lagstiftningen om äktenskapet
och familjen förnyas.

10. Energiska insatser för en nationell
och en internationell miljövård.

11. En aktiv konsumentpolitik på
bred front. Förslag om att konsumentombudsman
och marknadsråd införs.

12. Fortsatt högt bostadsbyggande.
Samordnad finansiering av samhällsbyggandet
eftersträvas. En boendemiljö
som främjar jämlikhet och gemenskap.

Detta var i huvudsak vad vi beslöt
vid partikongressen och som alltså utgjorde
den s. k. maktfullkomlighetens
och debattmonopoliseringens sakliga resultat
— jag har naturligtvis inte här
kunna ta med allting. Och det finns ett
samband mellan dessa olika beslut: de
utgör ett närprogram för att förverkliga
en samhällssyn. Utifrån den samhällssynen
är det inför 1970-talet framför
allt tre uppgifter som står i förgrunden:
att förhindra att den tekniska utvecklingen
får orimliga sociala konsekvenser,
att vidga och fördjupa demokratin
i det svenska samhället, att arbeta för
jämlikhet.

De tre föregående talarna har alla
varit inne på frågan vilken vår långsiktiga
målsättning är. Herr Hedlund tog
upp det mycket intressanta problemet
om framtidsforskning. Ja, vi arbetar
med detta. Det är bara en sak jag vill
säga. Den framtidsforskning som jag
har studerat har alltför mycket haft

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

karaktären av ett studium av tekniska
utvecklingstendenser. Man ritar så att
säga upp teknokratiska kurvor mot
framtiden för att visa att så och så skall
det bli med hänsyn till de upptäckter
som kommer att göras. Jag tror att det
är en oriktig metod, ty den ger intryck
av — herr Gustafson i Göteborg var inne
på detta — att det är tekniken som
styr oss. Det är inte så det skall vara.
Det väsentliga är att vi försöker fastställa
de långsiktiga värderingar och
den grundsyn efter vilka vi vill att samhället
skall utvecklas, och att vi sedan
med hjälp därav försöker styra tekniken.

Det är så vi kan skapa ett rimligare
samhälle, och det är så jag vill se den
s. k. framtidsforskningen.

Herr Holmberg ställer då frågor:
»Hur mycket skall ni socialisera de närmaste
fyra åren? Fram med det hemliga
programmet! Vad är det för långsiktig
utveckling ni vill ha — den där som
skapar oro? Ni vill ha staten som förmyndare!
Ni talar om att ni vill öka
den enskilda människans medbestämmande,
och sedan säger ni att ni skall
vidga samhällsinflytandet, men det går
inte ihop.»

Nej, det är klart att det inte går ihop
utifrån en konservativ eller marknadsliberal
åskådning. Men vi säger så här:
Om vi ökar samhällets inflytande för
att trygga den fulla sysselsättningen, då
ökar vi därmed också hundratusentals
människors frihet och medbestämmande.
Om vi bygger ut samhällets insatser
för utbildning, sjukvård o. s. v., då ökar
vi också människors frihet och medbestämmande.
Det är här skiljelinjen
alltid har gått. Så fort ni hör talas om
staten försöker ni framställa den som
hotet mot friheten. Men svaret på herr
Holmbergs fråga är: Statsingripandet
utgör inget mål, det är en metod att nå
målen.

Under fyra år kan det uppstå behov
av nya åtgärder. För att vi skall kunna
utnyttja våra tekniska resurser kan det

Allmänpolitisk debatt

exempelvis behöva tillskapas företag av
typen ASEA-Atom eller Uddcomb. Det
är socialisering efter herr Holmbergs
språkbruk, förmodar jag, men för oss
är det ett sätt att gemensamt med näringslivet
utnyttja våra tekniska möjligheter.
Framför allt kan vi kanske tillskapa
statliga företag i Norrland. Vi
skulle uppleva det som en framgång om
vi fick till stånd kollektiva företag i
Norrland. Det är socialisering enligt
herr Holmberg, men ett medel att skapa
sysselsättning och balanserad utveckling
i en eftersatt del av landet enligt oss.

Så är det apoteken. Ja visst, det är ett
privat monopol som vi övertar med
hänsyn bl. a. till läkemedelsförsörjningen
och till behovet av en rationell drift.
Tro inte att vi går med något slags hemlig
lista där det står att det och det företaget
skall socialiseras därför att det
vore så förtvivlat roligt eller därför att
det skulle ge staten mera makt! Vi måste
ju fråga oss: Vad behöver vi göra för
att kunna förverkliga våra målsättningar
om jämlikhet, trygghet och en vidgad
demokrati? Om det behövs för att nå
de målen tvekar vi inte att bygga ut
samhällsinflytandet. Det är mitt svar på
herr Holmbergs fråga.

Kring det programmet och kring den
grundsyn som jag har redovisat står
partiet samlat. Kanske man har svårt
att förstå att vi upplever det som en
stor styrka. När vi kommer med våra
förslag och de riktlinjer som de bygger
på är det inte fråga om några luftiga
skrivbordskonstruktioner. Det är förslag
som diskuterats fram med de människor
som givit oss sitt förtroende.

Vi räknar med att lägga fram dessa
förslag i riksdagen. Visserligen är inte
riksdagsgruppen absolut bunden av
partikongressens beslut. Vi kan möta
oförutsedda händelser eller oöverstigliga
praktiska svårigheter. Det finns alltid
ett spelrum när det gäller de konkreta
lösningarna. Vi har möjlighet att
ta hänsyn till synpunkter som framförs
av oppositionen. Inte heller innebär det

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

faktum, att vi tycker oss ha lagt fram
ett hållbart program, att vi anser oss
ofelbara. Misstag är alltid oundvikliga.

Men den ideologiska grundlinjen ligger
fast. Jag är övertygad om att den
socialdemokratiska riksdagsgruppen
kommer att göra så gott den kan för att
förverkliga programmet och följa den
färdriktning som partiets högsta beslutande
instans har stakat ut.

Detta är, herrar Holmberg och Gustafson
i Göteborg, en fråga också om
demokrati. Demokratin måste ju kunna
uträtta någonting. Det finns alltid ett
samband mellan den sociala verkligheten
och demokratins former. Demokrati
måste vara ett instrument för att
lösa de problem som är väsentliga i
människornas vardag, vare sig det gäller
tryggheten i arbetet, vid sjukdom
och på ålderdomen eller rätten till utbildning,
bostäder och många andra
ting. Vi kommer ständigt att möta nya
problem där demokratins handlingskraft
sätts på prov. Visar den då passivitet
kommer den att förlora sin förankring
hos människorna.

Mot denna bakgrund framstår herr
Holmbergs beskyllningar för maktfullkomlighet
som utomordentligt egendomliga.
Det hot mot demokratin som
han målar upp tycks bestå av att socialdemokratin
för sin del vet vad den vill
och är besluten att i praktisk gärning
söka förverkliga sitt program. Vi vill
försöka motsvara väljarnas förtroende
— vartill skulle vi annars använda vår
politiska ställning? Den fråga som naturligt
anmäler sig för mig är helt enkelt
denna: Vi har vårt program men
var finns den borgerliga oppositionens?

Talet om socialdemokratins förmenta
maktfullkomlighet tjänar väl i grunden
inget annat syfte än att nödtorftigt söka
skyla det som är oppositionens verkliga
svaghet, nämligen bristen på ett alternativt
program. Vi skall lägga fram våra
förslag; somligt kommer ni nog att ansluta
er till, annat kommer ni att be -

kämpa. I många andra fall blir det marginella
ändringsförslag. Men det är oerhört
svårt att ur denna flora av synpunkter
kunna urskilja någonting som
man ens med den bästa av viljor skulle
kunna kalla ett politiskt alternativ. Och
det är också en fråga om det demokratiska
ansvaret. Oppositionen i en parlamentarisk
demokrati har nämligen ett
ansvar att forma ut ett alternativt program.

Sedan jag blev vald till partiordförande
har jag flera gånger sagt att min
främsta uppgift är att lyssna till rörelsen.
Det står jag för. Men låt mig gärna
tillägga: Jag betraktar som en viktig
uppgift att också lyssna till oppositionen.
Det är inte alltid lätt; det är ibland
som att lyssna till fyra fem radioprogram
som på en gång sänder på samma
våglängd. Det är inte nödvändigtvis någon
estetisk njutning, och det kan
ibland vara svårt att uppfatta budskapet.

Men visst förekommer det intressanta
synpunkter. Det kan finnas tillfällen då
vi har all anledning att ta fasta på och
hänsyn till synpunkter som framförs av
oppositionen. Problemet är bara att då
brukar herr Ohlin och andra stå upp
och skummande av indignation beskylla
oss för att stjäla oppositionens program.
Det är inte lätt att vara till lags. Gränsen
mellan oresonlig maktfullkomlighet
och ett passivt accepterande av oppositionens
goda och glada tankar förefaller
stundom vara en nog så smal
knivsegg. Ibland möter vi båda beskyllningarna
i samma andetag.

Herr Hedlund förklarar sig vara glad
över att den socialdemokratiska politiken
i så hög grad förverkligar centerpartiets
målsättningar. Vi skall göra
vårt bästa för att även i fortsättningen
vidmakthålla herr Hedlunds och hans
meningsfränders goda, glada och jämna
humör.

Jag har i mitt nya arbete fått åtskilliga
brev från mycket vänliga männi -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

skor, som uppmanar mig att tänka på
vad de kallar den andra hälften av det
svenska folket. Jag anser uppmaningen
berättigad. Jag är medveten om att det
i många situationer är utomordentligt
viktigt att försöka åstadkomma samlande
lösningar. Och det finns alltid ett
krav på att visa hänsyn och tolerans
gentemot dem som tänker annorlunda.

Det råder emellertid ibland föreställningar
om att den som har det här arbetet
skulle flyttas bort från den skapande
politiken, tjänstgöra som någon
form av ställföreträdande symbol och
skiljedomare ovanför partierna och därmed
framstå som ett värn för det oföränderliga,
det bestående, om möjligt för
etablerade ekonomiska intressen.

Så kan det inte vara. Min uppgift är
att medverka i en samhällets förändring,
att vara med om att omdana samhället
på grundval av den demokratiska
socialismens idéer. Det är för den uppgiften
jag valts till ordförande i det socialdemokratiska
partiet. Det är för att
genomföra socialdemokratins politik
som jag valts till ledare för den socialdemokratiska
riksdagsgruppen. Men det
är min förhoppning att det skall gå att
förena en stark övertygelse när det gäller
grundläggande idéer och sakliga
ståndpunkter med hänsyn och förmåga
att lyssna till dem som tänker annorlunda.

För en socialdemokrat ter sig denna
uppgift inte bara som principiellt möjlig
att lösa, utan rent av som lockande
— helt enkelt av följande skäl.

Socialdemokratin har fått sitt främsta
stöd från de lägre inkomsttagarna här
i landet, från de stora grupperna av
vanliga löntagare — arbetare och tjänstemän.
Det är deras intressen och deras
förhoppningar om framtiden vi skall
företräda. Däri ligger kravet på en utjämning
av de materiella och kulturella
levnadsvillkoren. Däri ligger kravet på
att dessa människor skall få ett verkligt
medbestämmande på alla olika områden

Allmänpolitisk debatt

inom samhällslivet. Däri ligger också
behovet av ett effektivt skydd för trygghet
i en tid av snabba tekniska förändringar.

Dessa uppgifter skall vi gripa oss an.
Det är min förhoppning att vi skall
kunna övertyga de bättre ställda i detta
samhälle, att en politik efter dessa riktlinjer
står i samklang med en vidare
samhällssolidaritet och med ett gemensamt
intresse till gagn för alla samhällsmedborgare.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern sade en
del älskvärdheter till mig, och jag kan
väl inte påstå att mitt anförande var
alldeles fritt från motsvarande saker,
riktade till socialdemokraterna. Jag tycker
nog att det är riktigt som jag har
konstaterat, att vi återfinner mångt
och mycket av vårt hos socialdemokraterna
-— det är just det bästa i det socialdemokratiska
partiets handlande
som vi känner igen från vårt.

När jag framhöll att åren 1966, 1967
och 1968 var bekymmersamma och att
det är mycket viktigt vad man har för
regering under en sådan period, så
trodde jag naturligtvis inte att statsministern
skulle dra de rätta slutsatserna
härav, utan det skall jag nu i stället
själv göra. Jag menade att vi vid den
tidpunkten borde ha haft en regering
som satt foten litet kraftigare på gaspedalen
i stället för på bromspedalen. Att
så inte skedde var vår anmärkning vid
den tidpunkten.

Jag tror inte heller att man bör bygga
så förfärligt mycket på utgången av
1968 års val när man vill bedöma vad
folk ansåg om politiken åren 1966 och
1967. Under hela år 1968 hade vi en god
konjunktur, och folk tyckte att det var
väldigt bra och glömde väl bort hur det
hade varit t. ex. år 1966. Titta i stället

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

på utgången av 1966 års val — det
är mer upplysande om vad folk tyckte
när det var klent och dåligt!

Jag vet inte om jag missuppfattat detta
med åtta månaders skogsarbete —
jag har i varje fall läst tidningarna riktigt,
och om jag har fel så är det tidningarna
som missförstått det hela. Jag
har uppfattat det så, att det skogsarbete
för 2 000 personer som det här gäller
skulle ta slut i juni månad 1970. Om jag
räknat rätt blir det åtta månader. Är
det fråga om något annat år, så säg då
det och rätta tidningarna, men rätta inte
mig!

Jag kan inte underlåta att säga några
ord om den där grammofonskivan där
vi så ofta får höra talas om bl. a. dubbelsidigheten
i den borgerliga propagandan.
Att en sådan dubbelsidighet
kan förekomma är kanske inte så märkvärdigt,
eftersom det finns flera borgerliga
partier. Men att det förekommer
dubbelsidighet inom ett enda parti är
märkligare.

På den ena sidan av skivan får vi
ibland höra att de borgerliga saknar
initiativförmåga, att de är viljelösa och
att de inte har någonting att komma
med. På den andra sidan får vi höra någonting
helt annat: »Ja, nu har de
kommit med sina förslag; det är överhud,
överbud, överbud!» När man
själv för fram liknande saker ger man
dem däremot den förskönande beteckningen
»visioner». Kan det inte få heta
visioner också hos oss?

Sedan gör jag det djärva påståendet
att man det budgetår som börjar 1971
skulle kunna sänka pensionsåldern med
ett år. Det kostar statskassan 250 miljoner
kronor, om de uppgifter som vi fått
från officiella organ är riktiga. Detta
motsvarar 7 å 8 procent av den årliga
automatiska ökningen av statens inkomster,
och ingen kan väl påstå att inkomster
och utgifter är så noggrant avvägda
i en budget på 30—40 miljarder
kronor att det inte går att få fram 250
miljoner, om viljan är god. Jag under -

stryker ännu en gång att det är viljan
det är fråga om. Jag håller med statsministern
om att politik mest är en fråga
om vilja. Finns viljan går det enligt
min mening att åstadkomma detta.

Vi vill ha ett privat näringsliv. Vi accepterar
statlig företagsamhet, om man
i varje särskilt fall kan visa goda skäl
för den. Däremot kan vi inte acceptera
sådana tankegångar som att t. ex. 50
procent, 10 procent eller 20 procent av
näringslivet skall vara statligt. Det blir
godtyckligt och river upp gärdet helt
och hållet. Accepterar man statlig företagsamhet
endast i de fall där goda skäl
kan anföras för den, är vi med. Då står
man på fast mark; annars hamnar man
på ett gungfly.

Den statliga företagsamheten skall
naturligtvis, om den vill göra anspråk
på att vara en del av näringslivet, konkurrera
på lika villkor. Gör den inte
det, får den något av en social prägel,
och det kan ofta vara nödvändigt även
med sådana statliga företag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först konstatera
att statsministern var positivt inställd
till vad jag sade i fråga om
Nordek. Jag förutsätter alltså att statsministern
nu är beredd att göra de extraordinära
insatser som torde vara
nödvändiga om man skall kunna räkna
med framgång i denna mycket besvärliga
förhandlingsomgång.

Statsministern berörde sedan den
socialdemokratiska partikongressen.
Jag har ingalunda kritiserat socialdemokraterna
för att de ville förankra de
politiska besluten i den högsta beslutande
myndigheten — jag sade tvärtom
att jag finner det naturligt att varje parti
gör på det sättet. Däremot finner jag
det något egendomligt att socialdemokraterna,
som tycks vara motståndare
till monopol på så många andra områden,
vill monopolisera den goda viljan

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

och de aktiva programmen för sitt eget
parti.

När jag framhöll att vi inte bara skall
syfta till att få en ökad bruttonationalprodukt
utan att vi måste vidga målsättningen
till att gälla en bättre livsnivå,
frågade statsministern genast: »Jaså,
bär ni ändrat er?» Han tycks vilja
ge sken av att det är socialdemokraterna
som har det breda programmet för
eu bättre livsnivå, under det att oppositionen
skulle vara fast förankrad i
vad han kallar en marknadsliberal målsättning.

Vi är väl alla överens om att det behövs
pengar för reformer — det har alltid
framhållits från socialdemokratisk
sida. En viss skillnad ligger kanske i
att socialdemokraterna lägger vikt vid
afl få in dessa pengar via skattehöjningar,
under det att vi anser att det är
angeläget att öka de totala resurserna i
samhället. Jag har ingenting emot att
upprepa att det är viktigt med en större
ökning av bruttonationalprodukten. En
ökning på 1 procent tillför folkhushållet
ca 1 300 miljoner kronor extra, som
kan användas för angelägna ting. Det
är inget fel med en sådan strävan, men
vi måste vidga vår målsättning.

Är det nu så att socialdemokratin har
denna grundsyn på reformerna, medan
oppositionen bara ser krasst ekonomiskt
på utvecklingen? Så är det ingalunda,
även om statsministern försöker
ge sken av det. Den rovdrift av naturen,
det förstörande av miljön som vi fått
uppleva och det attentat mot Vindelälven
som för närvarande är aktuellt är
frågor som sannerligen rör socialdemokratin.

Statsministern vill göra gällande att
de människor som är fackligt anslutna
stöder socialdemokratin. Tusentals och
åter tusentals anställda i detta land har
dock insett att det finns ett alternativ.
De tror mer på vår väg till ökat medbestämmande,
ökat inflytande och ökade
resurser i samhället än på den socialdemokratiska
vägen. Kan vi då inte er -

Allmänpolitisk debatt

känna att det finns två olika vägar? Det
har utarbetats ett program som går i
socialistisk riktning och ett program
som går i socialliberal riktning.

Statsministern säger att så fort man
på liberalt håll hör ordet »staten» blir
man ängslig. Jag har i mitt anförande
betonat att staten är ett viktigt instrument
men att det finns en punkt där
det statliga inflytandet blir för stort och
utgör en fara både för effektiviteten och
för den enskilda människans rörelsefrihet.
Det erkänns också på socialdemokratiskt
håll. Jag har här senaste
numret av tidskriften Tiden, där man
i polemik mot kommunisterna säger att
det finns risker med en långtgående
centralisering genom en socialisering
t. ex. av de 50 största företagen, eftersom
det i ett sådant samhälle uppstår
en omfattande byråkrati.

Det finns alltså en punkt där staten
upphör att vara vän och blir förmyndare.

Vi har i folkpartiet under detta år
inte sysslat så mycket med att begråta
våra öden i valet 1968, utan vi har gått
ut till våra medlemmar och sympatisörer
och ställt konkreta frågor som angår
dem i deras vardagsliv. Vi har fått tillbaka
rapporter och sökt att på grundval
av dem arbeta fram ett alternativ
till den socialdemokratiska politiken.
Vi begär inte att statsministern skall
anse att detta alternativ är bra — vi
skulle väl vara litet ängsliga, om han
tyckte att det vore bra eller att oppositionens
företrädare vore utmärkta på
alla punkter. Däremot begär vi respekt
för vår ärliga vilja att presentera ett alternativ
till den socialdemokratiska politiken.

Vi vill ha ett starkt samhälle, men
jag tror det är angeläget att slå fast att
ett starkt samhälle inte alltid är detsamma
som en stark stat. Ett starkt samhälle
är enligt vår uppfattning ett samhälle
där konsumenterna, och inte staten,
har ett avgörande inflytande på
produktion och distribution av varorna.

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

Ett starkt samhälle är enligt vår uppfattning
ett samhälle där de anställda
har medansvar och medbestämmanderätt
i sina företag, men inte ett där staten
dirigerar verksamheten.

Här har vi alltså olika vägar. Låt människorna
välja den som de anser vara
bäst!

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag fick en bestämd
känsla av att herr Palme försökte sig
på ett illusionsnummer. Jag vet inte i
vilka kretsar herr Palme vanligtvis bedriver
det slaget av aktivitet, men jag
tror att riksdagens ledamöter är tillräckligt
vana vid inlägg av den arten
för att genomskåda de retoriska knepen.

När herr Palme låtsas som om vår
kritik mot regeringen i anledning av
herr Nilssons fadäs skulle innefatta en
skillnad i inställningen till kriget i Vietnam
är han inne på fel spår. Självfallet
beklagar vi djupt kriget. Vi hoppas alla
att fred skall åstadkommas så snart som
möjligt. Jag tror att herr Palme talar
mot bättre vetande när han försöker
göra gällande att det finns somliga som
är mer fredsälskande och andra som är
mindre fredsälskande. Det är ju inte
detta saken gäller.

Vad det gäller är helt enkelt huruvida
det är acceptabelt eller tillständigt
att regeringen gör utrikespolitiska meningsyttringar
som vållar missförstånd
i omvärlden. Jag vill notera att herr Palme
inte på något sätt distanserade sig
från sin utrikesminister Nilssons uttalande
och lapsus. Det kan inte innebära
någonting annat än att herr Palme i sin
nya egenskap av regeringschef accepterar
utrikespolitiska deklarationer som
är besvärliga och leder till missförstånd
i omvärlden. Det är detta den allvarliga
frågan gäller. Statsministern bör inte
komma med ett påstående om att det
skulle föreligga skillnader mellan de demokratiska
partiernas uppfattning i
fråga om krig eller fred.

Herr Palme sade att han har svårt att
uppfatta det borgerliga programmet.
Herr Palme tycks dock inte ha svårt att
missuppfatta det. Vi lägger ständigt
fram i riksdagen konkreta alternativ till
regeringens förslag, eftersom det är den
form av demokrati som flerpartisystemet
bygger på. De alternativen formar
ett program. När jag kritiserade det socialdemokratiska
partiet och sade att
den socialdemokratiska partikongressen
uppfattades såsom en första antydan
om vad ett annat system än flerpartisystemet
skulle innebära, var det
ingen anmärkning mot den interna demokratin
inom det socialdemokratiska
partiet. Jag föreställer mig att den fungerar
tillfredsställande, lika väl som
den fungerar på ett fullt tillfredsställande
sätt inom de demokratiska oppositionspartierna.

När herr Palme säger att det endast
tycks vara socialdemokraterna som har
ett politiskt program och som målmedvetet
vill arbeta på att genomföra det,
är emellertid herr Palme inne på en farlig
väg. Det uttalandet står i strid mot
herr Palmes påstående, att han också
skall respektera uppfattningar som
framförs av oppositionen. Jag hoppas
att den senare, såsom jag tycker fullt
riktiga, inställningen kommer att vägleda
herr Palmes arbete i den nuvarande
regeringen, eftersom detta är nödvändigt
för att demokratin skall fungera
i stort.

Vidare ställde jag en konkret fråga
om socialiseringen och fick höra att socialisering
är inget mål, det är ett medel,
och att man inte kan säga vad som
skall socialiseras utan att det får visa
sig så småningom. Jag förstår att man
inte exakt kan precisera var ingripandena
skall ske. Därför ställde jag frågan
på ett helt annat sätt. Jag frågade: Inom
vilka områden har den socialdemokratiska
regeringen planer på att inom de
närmaste fyra åren sätta in socialiseringsåtgärder?
Gäller det metallindustrin,
varvsindustrin, träindustrin eller

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

några andra områden? Det borde vi
rimligtvis få veta. Eller finns det över
huvud taget inte några planer i detta
avseende?

Frågan var mycket enkel att besvara,
men eftersom herr Palme underlät att
besvara den, förstår jag, att herr Palme
ansluter sig till Gunnar Strängs uppfattning
att man inte skall tala så mycket
om socialisering utan att man i stället
skall gå till verket.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! När man hörde herr
Hedlunds långa anförande undrade
man, om nya regler hade införts för
remissdebatterna, så att regeringen började
i stället för oppositionen. Sedan
kom som tur var herr Holmberg och
återställde ordningen genom att tala om
skandal. Den fråga som återstår för
den borgerliga oppositionen är emellertid:
Har man gjort en arbetsfördelning,
så att en smeker och en slår, eller har
man kvar den gamla vanliga splittringen? Jag

har bara några minuter på mig
och vill mycket kort beröra några saker.

Sverige bör ge omedelbart stöd till
Vietnam och inte be folkmördaren USA
om ursäkt för det. Vi bör gå med i
Nordek men inte i EEC. De 47 zigenarna
bör få stanna kvar, en utvisning är
barbari. Räntan bör omedelbart sänkas.
Norrlands problem löses inte med halvmesyrer,
de kräver en långsiktig plan
för statlig industriuppbyggnad. Höjningarna
av kommunal- och landstingsskatterna
måste motverkas genom att
staten betalar sjukvård, skolor och barnstugor.
Byggkostnaderna måste ned och
hyrorna sänkas i nyproduktionen. SJ:s
taxor bör inte höjas utan en omläggning
av trafikpolitiken i stället genomföras.
Skärpta åtgärder krävs för att göra livsmedlen
giftfria och säkra. Detta vill jag
ha sagt om några aktuella frågor.

I anslutning till statsministerskiftet

Allmänpolitisk debatt

kan sägas att det avgörande självfallet
inte är namnet på de personer som i
den ena eller andra ställningen företräder
ett politiskt parti utan den politik
som partiet bedriver. Herr Palme har
förklarat, och den socialdemokratiska
partikongressen förefaller att ha gillat
denna förklaring, att det socialdemokratiska
partiet skall följa samma huvudlinje
som tidigare. Vi har ingen anledning
att betvivla ärligheten i den deklarationen
utan accepterar den som
grundval för bedömningen av detta partis
och därmed av regeringens och riksdagsmajoritetens
politik.

I detta sammanhang vill jag tillägga
i anslutning till den debatt som förts
att jag inte förstår den borgerliga kritik
som gått ut på att ledamöter i regeringen
inte på sitt partis kongress
skulle ha rätt att ställa förslag som de
tycker bör utgöra en del av regeringspolitiken.
Varför skulle detta vara otillbörligt?
Hur kan man komma med så
löjliga beskyllningar som att detta skulle
vara uttryck för en utveckling till
enpartistat? Vi anser det ur demokratisk
synpunkt vara helt riktigt, att ett
partis kongress fastställer de riktlinjer
efter vilka partiet skall arbeta, vare sig
det befinner sig i regeringsställning eller
i opposition.

Vårt partis värdering av den nuvarande
regeringen och dess politik bestäms
som tidigare på sakliga grunder.
Vi är kritiska mot regeringens huvudlinje
därför att den ligger alltför nära
de borgerliga partiernas linje, bygger
på samverkan med storfinansen i stället
för att beslutsamt gå till attack mot
storfinansens maktställning. I den mån
vårt parti har möjlighet att påverka
regeringsbildningen föredrar vi emellertid
utan tvekan en socialdemokratisk
regering. En sådan står på ett helt
annat sätt under tryck från löntagarna
och kan förväntas föra en politik
som är mera progressiv än en borgerlig
regering.

I den sammanfattning i tolv punkter

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

som herr Palme givit av den socialdemokratiska
kongressens resultat finns
flera allmänna krav som sammanfaller
med vad vänsterpartiet kommunisterna
framfört både här i riksdagen och i det
arbetsprogram som antogs av den senaste
kongressen. De allmänna kraven
måste emellertid preciseras, och då
framgår vissa betydelsefulla skillnader.

Som jag redan sagt anser vårt parti
sålunda att stöd till Nordvietnam och
FNL bör lämnas omedelbart och inte
till sin huvuddel uppskjutas till dess
USA upphört med sin aggression. Vi
kräver också erkännande av den provisoriska
revolutionära regeringen i Sydvietnam.

Den genomgripande skattereform med
lättnader för de sämst ställda som måste
genomföras bör inte finansieras med
en höjning av mervärdeskatten, en skatt
som hårdast drabbar just de sämst ställda,
utan genom en skärpning av skatterna
på förmögenheter och vinster.

Arbete och utkomst åt hela Norrlands
befolkning måste skapas nu innan det
finns nästan bara pensionärer kvar i en
del kommuner. En helt ny regionpolitik
är nödvändig varvid huvudsaken är en
ny statlig industripolitik med ökad sysselsättning
speciellt i Norrland.

De anställda måste erövra ett reellt
inflytande inom företagen, 32 § om arbetsgivarens
rätt att leda och fördela
arbetet o. s. v. avskaffas och hela arbetslagstiftningen
bli föremål för genomgripande
förändringar. Härvidlag
vill jag tillägga att det ju är de krafter
herr Holmberg representerar som utgör
det främsta hindret för utveckling
till demokrati på arbetsplatserna.

Förskola och vuxenutbildning är viktiga,
men det är också viktigt att skolan
upphör att vara ett redskap för borgerlig
indoktrinering. I kulturpolitiken
måste kraftfullt stöd ges den socialt
medvetna kulturaktiviteten och opinionen
mobiliseras mot försöken att censurera
och tysta ned.

Herr talman! Jag får återkomma i ett

följande inlägg med resten av kommentarerna
till herr Palmes tolv punkter.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

I anslutning till det senaste anförandet
vill jag uppmana talarna att iaktta
moderation när det gäller omdömen om
främmande makt.

Härefter anförde:

Hans excellens herr statsministern
PALME:

Herr talman! Herr Hermansson inledde
med att säga att först talade herr
Hedlund och sedan kom herr Holmberg
och återställde ordningen. Det lät
nästan som om han skulle vilja låna
herr Holmberg för internt bruk inom
de egna leden. Men det framgick av vad
han sedan yttrade om herr Holmberg
att detta inte var avsikten primärt.

Av herr Hermanssons tal gick det
inte att få någon klarhet beträffande
kommunisternas politik. Den senaste
kongressen var inte bara en splittringens
och oordningens kongress utan
präglades också av ett återfall till ett
gammalt 1930-tals- och 1920-talstänkande
inom de kommunistiska leden som
man i början av 1960-talet trodde var
försvunnet. Vi får väl se var det sätter
sig, om och när ordningen återställs
med eller utan herr Holmbergs hjälp.

Jag läste i ett utsänt referat av herr
Holmbergs tal, att han beskyllt mig för
att vara dubbelsanningens mästare. Jag
vet inte om han sade detta men enligt
tidningarna lär han ha uttalat sig så.
Det är litet svårt att klara ut vad en
dubbelsanning är men det måste vara
någonting väldigt fint, eller också är
det ett uttryck för det faktum att även
den enklaste sanning måste upprepas
minst två gånger för att herr Holmberg
skall hänga med. Vad jag sagt om utrikespolitiken
var helt enkelt att missförstånd
kan uppstå och att de i så
fall får rättas till. Men vår politik har

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

hela tiden varit oförändrad när det gäller
hjälpen till Vietnam. Herr Holmberg
tycks vilja ge sken av att missförståndet
inte uppstod först i Sverige.
Det uppstod emellertid i Amerika —
dock sedan en viss tid hade gått — och
i Sverige. Då drabbade det herr Holmberg
och andra som ett klubbslag och
därefter användes det för att angripa
regeringen. Inget försök gjordes att klara
ut vilken den gemensamma politik
var som bl. a. statsutskottet uttalade sig
för i våras. Herr Wedén handlade mycket
klokare genom att kräva precisering.

Det är ofta på detta sätt. Jag lyssnade
på herr Holmberg i telefonväktarprogrammet
i radio. Någon tog upp frågan
om desertörerna. Herr Holmberg
sade att frågan om desertörerna har
irriterat amerikanerna mycket, vilket
han väl kunde förstå. Herr Holmberg
gjorde inte något försök att förklara att
vi har en humanitär tradition när det
gäller att ge fristad åt människor i samvetsnöd
som gör att dessa ungdomar får
stanna här alldeles oavsett om någon
blir irriterad av det eller inte. Detta
betingas av vår traditionella lagstiftning,
som vi med stolthet håller på.
Såvitt vi har kunnat finna har ett kongressutskott
i Amerika konstaterat, att
amerikanerna har precis samma lagstiftning.
I stället för att begagna telefonväktarprogrammet
till att klara ut
vad vår gemensamma politik borde
vara — eftersom den är gemensam här
i riksdagen — ansluter sig herr Holmberg
till den eventuella kritikerns ståndpunkt.

Det är likadant när det gäller Cabora
Bassa-projektet. Vid vårriksdagen
var herr Holmberg med och röstade igenom
en lagstiftning som skulle utgöra
en tillämpning av FN :s säkerhetsråds
beslut om sanktioner mot Rhodesia.
Några månader senare finner ett
svenskt företag att dess medverkan i ett
kraftverksbygge riskerar att komma i
konflikt med sanktionslagstiftningen.
Man begär en lagtolkning, som emel -

Allmänpolitisk debatt

lertid inte kan ges. Vad gör då herr
Holmberg? Jo, han säger att den lagstiftning
som han tidigare gett sitt stöd
nu plötsligt är oklar och att han själv
skulle ha velat ha den annorlunda. Vidare
säger han att man röstade för denna
lag därför att man inte räknade med
att den skulle hindra ASEA:s engagemang
i Cabora Bassa-projektet. När ett
svenskt företag ansåg lagen oklar ansåg
även herr Holmberg lagen så oklar att
att han kanske inte borde ha röstat
för den. Vi kan inte agera på detta sätt,
om vi skall skapa förtroende för svensk
politik. Detta är jag villig att göra inte
endast till en dubbelsanning utan till en
trippelsanning om herr Holmberg är
envis.

Till herr Gustafson i Göteborg vill
jag säga att vi tror visst att folkpartiet
har en ärlig vilja. Er aktivitet är utmärkt.
Jag skulle kunna säga att ni har
följt exakt vår uppläggning med rådslagsgrupper.
Det är bra om det skapas
en intern aktivitet inom folkpartiet så
att det får fram sina förslag. Det är bra
att en liberal åskådning förs fram. Slåss
för den och sök vinna människorna för
den! Detta är utmärkt. Men vi har sagt
att denna åskådning ibland leder till
felaktiga slutsatser. Jag har beundrat
herr Gustafson i Göteborg för att han är
något av en ståndaktig tennsoldat här i
kammaren -— jag har lyssnat på honom
många gånger — som alltid säger att nu
är vi på väg mot ett för stort statligt inflytande.
Jag har också själv stark sympati
för gamla gillessocialistiska tankar,
och jag har inte alls någon övertro på
staten. Det ligger, naturligtvis i extremfallet,
en risk i utsträckandet av en statlig
maktkoncentration. Man måste emellertid
ständigt tänka på vilken situation
som för ögonblicket föreligger, och herr
Gustafson har verkligen ståndaktigt under
20 år sagt att vi är på väg mot socialisering.
Detta var fallet när ATP skulle
genomföras, när den offentliga sektorn
skulle utbyggas, när vi införde den statliga
investeringsbanken, när herr Gus -

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

tafson på sin tid ville sänka skatterna
o. s. v. Det har varit liberalismens öde
att på grund av sina farhågor för att vi
skulle vara på väg mot en statlig maktkoncentration,
som man tycker så illa
om, tvingas ställa sig surmulet vid sidan
om många av de största reformer
som genomförts i vårt land, för att sedan
i efterhand acceptera dem. Det är
liberalismens tragik.

Jag tror att man nu är inne på samma
spår när man vill acceptera företagsdemokratin
men går emot ett ökat
samhälleligt inflytande. Hur går det
ihop? Det är alldeles utmärkt om en arbetare
på en fabrik när han möter ett
problem kan ta upp det på verkstadsgolvet,
med fabriksledningen eller med
styrelsen. Men om de verkliga besluten
fattas långt borta från fabriken hjälper
det inte hur stort inflytande han än har
på arbetsplatsen eller i fabrikens styrelse.
Han förblir ändå maktlös. Man måste
då i stället ta upp demokratiseringen
från en annan utgångspunkt, nämligen
genom de anställdas organisationer och
genom samhället.

Kurt Samuelsson har i det senaste
numret av Industriförbundets tidskrift
skrivit en intressant artikel om detta
problem. Han säger att vi får gå fram
på olika vägar för att åstadkomma en
demokratisering: genom införande av
arhetsplatsdemokrati, företagsdemokrati,
konsumentinflytande och ökat samhällsinflytande.
Men herr Gustafsons
öde är att endast kunna acceptera de
tre första komponenterna men inte den
fjärde. Inför denna möjlighet grips man
av rädsla. Vad har folkpartiet konkret
gjort för att minska den privata maktkoncentrationen?
Nämn några konkreta
exempel!

Herr Hedlund slutligen har bekymmer
med visionerna. Jag vet inte om
det möjligen beror på ovana, ty detta
har liksom inte varit centerpartiets bästa
gren i det politiska tävlingsloppet. Vi
brukar inom vårt parti tala om visioner
och verklighet. När vi talar om visioner

syftar vi på de långsiktiga målen för
samhällsutvecklingen. Det finns alltid
en spänning mellan det man vill göra
på längre sikt och dagens verklighet,
där möjligheterna begränsas av brist på
pengar, av administrativa svårigheter
o. s. v. Politiken uppstår i denna spänning.

Om jag rätt förstått centerpartiets
nya ideologi har man emellertid på detta
håll rört ihop visioner och verklighet
till ett. Det har så att säga blivit en
visionsverklighet. Om man påpekar att
genomförandet av ett förslag kostar
kanske en miljard kronor och frågar
om centerpartiet verkligen på allvar
menar att dessa medel skall anslås, säger
dess företrädare: »Nej, det är fråga
om en vision.» Om man tar upp nästa
förslag av centerpartiet, som kanske
också kostar ungefär en miljard, får
man samma svar: »Nej, det är en vision.
»

Visst kan detta vara ett praktiskt sätt
att handla, men jag tror att det är besvärligt.
Jag vill tala verklighet med
herr Hedlund och ställa frågor till
honom på två punkter.

Den ena frågan gäller folkpensionerna.
Jag har visserligen sagt att det skulle
kosta 375 miljoner kronor att sänka
pensionsåldern med ett år. Låt oss
emellertid bortse från siffrorna. Säg att
vi nästa budgetår står inför valet mellan
att genomföra två åtgärder, nämligen
antingen att sänka pensionsåldern
med ett år för alla till 66 år eller
att sänka pensionsåldern med upp till
fyra år för personer med tungt och slitsamt
arbete. Vi har dessa båda alternativ.
Det är inte längre fråga om visioner
utan om dagens verklighet. Vilket väljer
herr Hedlund?

Min andra fråga har anknytning till
TV-duellen mellan herr Antonsson och
statssekreterare Feldt. Vi vill alltså sänka
skatten för små förmögenheter och
skärpa den för stora förmögenheter.
Självfallet är det mycket besvärligt för
högern och folkpartiet, med deras tra -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

ditionella anknytning till de stora förmögenhetsägarna,
att ansluta sig till ett
sådant förslag. Men jag frågar: Kommer
centerpartiet att vara berett att understödja
denna lättnad för de små förmögenheterna
och gå med på en väsentlig
skärpning av arvs- och förmögenhetsbeskattningen
för de stora förmögenheterna,
även om de andra borgerliga partierna
motsätter sig sådana förslag?
Eller annorlunda uttryckt: Var det riktigt
som herr Antonsson sade i TV häromkvällen? Herr

HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme var tvungen
att göra en retorisk utflykt ända till
Gabora Bassa för att försöka komma ur
det trubbel som hans utrikesminister
har ställt till med. Men jag har en känsla
av att då herr Nilsson for till Amerika,
så for han snarare till Canossa än
till Cabora Bassa, vilket är allvarligt
nog.

Sedan har herr Palme, för att undvika
att ta upp de frågor som vi diskuterar
här, gjort referat ur protokoll
från telefonväktarprogrammet med mig.
Jag har inte som han protokollet från
programmet med mig, men jag kanske
borde ha det, ty det finns säkerligen
mycket matnyttigt att hämta där.

Herr Palme frågar hur vi ställer oss
till de amerikanska desertörerna. Självfallet
finns det en mycket stark humanitär
aspekt på denna fråga, men herr
statsministern borde ändå veta att det
kan föreligga delade meningar huruvida
denna humanitära synpunkt kan väga
lika tungt, då vi tar emot inte desertörer
från Vietnam utan unga människor
som vill undgå värnplikt i USA.
Del är tekniska avvägningar, och det är
humanitära avvägningar. Och jag tror
att herr Palme är på det klara med att
full överensstämmelse på den punkten
alls inte föreligger.

Statsministern undrar varför vi ställer
oss på kritikernas sida, då någonting
har sagts eller gjorts inom rege -

Allmänpolitisk debatt

ringen som kommit oro åstad. Men har
inte statsministern klart för sig att det
i en demokrati är oppositionens uppgift
både att framföra egna alternativ och
att hålla ett vakande öga på de fel och
försummelser som regeringen begår?
Detta ingår i det demokratiska spelet.

Det är möjligt att herr Palme skulle
önska att även moderata samlingspartiet
som oppositionsparti intog en mera
utslätande, vänlig attityd till den socialdemokratiska
politiken. Men då skulle
vi verkligen missa något i själva demokratin.

Slutligen har jag lagt märke till att
herr Palme har mycket svårt att komma
ihåg att vårt parti heter moderata
samlingspartiet. För att det inte skall
bli någon vana för herr Palme i hans
egenskap av statsminister att använda
andra beteckningar vill jag erinra om
att vårt parti bytt namn och heter moderata
samlingspartiet.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Allting går ju framåt.
Vi har fått ett nytt ord: verklighetsvision
eller om det nu var visionsverklighet.
Det är klart att en vision som
inte har någon förutsättning att någonsin
åtminstone till någon del bli förverkligad
inte har någonting att göra i
detta hus.

När jag talade om visioner gällde det
inte pensionen. Beträffande den frågan
sade jag klart ifrån att vi menar att man
kan genomföra sänkningen av pensionsåldern
redan det budgetår som börjar
1971. Sedan får vi hjälpas åt med
att räkna för att komma fram till om
det kostar 250 eller 375 miljoner kronor
för staten. Jag skall stå till tjänst med
det underlag jag har, om jag får motsvarande
tjänst tillbaka.

Sedan ställdes det frågor. Det frågades
huruvida centerpartiet vill vara
med om en skärpning av skatten på
större förmögenheter, om man med dessa
pengar kan åstadkomma lättnader
för de mindre förmögenheterna. Ja, det

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

är klart att vi i viss mån vill detta. Sedan
är det alltid en gradfråga hur mycket
man skall höja. Man kan inte ta
ifrån de stora förmögenhetsägarna allt
vad de har. Men att vi härvidlag kan
vara med om en viss skärpning har vi
flera gånger sagt.

Jag råkade lyssna till finansministerns
statssekreterare herr Feldt och
vår Johannes Antonsson i TV häromdagen.
Herr Antonsson gjorde då ingen
hemlighet av vår allmänna inställning
på denna punkt.

Sedan yttrades några ord om den
framtida forskningen. Jag vet inte om
vi därvidlag intog olika ståndpunkter.
Jag tyckte inte att så var fallet, men jag
är inte riktigt säker.

Jag har talat om framtidsforskningen
och samhällets målsättning. När jag
gjorde det talade jag inte bara om att
göra upp prognoser. Jag sade att det
gäller att veta hur vi vill ha samhället
i den nya tidsåldern så att vi inte gör
några onödiga misstag, och i samband
därmed måste vi naturligtvis komma
underfund med hur stora resurser —
för att använda ett av förre statsministern
ofta begagnat ord — vi tror oss
kunna ha tillgängliga under en tid framöver.
Då först får man ett grepp om
hela denna fråga.

Sedan ett par ord om länsdemokratin.
Där har vi lagt fram förslag. Vi vill inte
ha någon politisk maktkoncentration till
ett fåtal i toppen. Vi har många gånger
sagt ifrån, att vi inte heller vill ha privat
maktkoncentration. År 1963 hade vi
en motion om länsdemokrati. På sedvanligt
sätt avslogs den för att på sedvanligt
sätt bifallas året därpå.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsministern kallade
mig ståndaktig tennsoldat. Själv är han
gammal kavallerist, och jag tror att båda
är ungefär lika effektiva i modern
krigföring.

Efter detta kom statsministern in på

en mycket intressant fråga som jag inte
hinner ta upp i en replik på tre minuter.
Han säger att företagsdemokrati är
bra. Ja, visst är den bra.

När vi 1967 i vårt partiprogram skrev
in att vi ville ha försöksverksamhet i
privata och statliga företag för att uppnå
delaktighet för de anställda i fråga
om beslutsfattandet för att motverka
maktkoncentration och öka jämlikheten,
sade man från socialdemokratiskt
håll: I statliga företag är det bra, där
fungerar allting, där har vi löntagarrepresentation.

Det har nu visat sig att man blivit
mer intresserad under de senaste åren
och det är alldeles utmärkt. Men, säger
statsministern, om de anställdas representanter
nu sitter i företagsstyrelser
och finner att besluten fattas längre
bort, vad skall man då göra? Det är
just detta som vi vill undvika. I de statliga
företagen — man behöver inte gå
så långt som till kommunistländerna •—
är det ett dominerande inslag att de
verkliga besluten fattas högre upp. Vi
vill ha ett decentraliserat samhälle, och
en företagsdemokrati kan bli effektiv
bara i ett decentraliserat samhälle. Där
har de anställda, vilkas representanter
ju utses av deras organisationer, en
verklig möjlighet till medinflytande.

Vad vill folkpartiet nu göra, frågar
statsministern, för att uppnå detta? Vi
har sagt att vi anser att företagsdemokratin
skall vidgas så att det inte bara
är fråga om ett inflytande utan om en
medbestämmanderätt. Vi har vidare
hävdat att det på grundval av den försöksverksamhet,
som nu bör komma i
gång, bör tillsättas en utredning för en
ändring av aktiebolagslagen som skall
formalisera detta inflytande. Vi har önskat
lagbestämmelser om bättre insyn i
företagen och bättre rapportering från
dem. Vi har arbetat för en ökad konkurrens,
och vi har begärt en konsumentskyddslagstiftning,
för att nämna
några exempel. Vi har också krävt möjligheter
till en andel för de anställda i

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

det långsiktiga sparandet. Det är några
av de åtgärder som vi har föreslagit.

Jag vill upprepa att när vi säger nej
till statliga representanter i industriföretagens
styrelser är det därför att vi
liar förtroende för de anställdas organisationer
och menar att de kan utöva
ett verkligt medinflytande i ett decentraliserat
samhälle. I ett sådant samhälle
kan de anställdas medbestämmanderätt
öka och kan det skapas balans i
samhället så att vi undgår en statlig dirigering.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Får jag fortsätta mina
kommentarer till herr Palmes tolv punkter!
Jag utgår därvid från det handlingsprogram
som vår partikongress enhälligt
antog.

Arbetstiden bör omedelbart förkortas
till 40 timmar och därefter minskas ytterligare
under 1970-talet. Arbetarskyddslagen
måste utformas så, att
skyddskommittéerna får full beslutanderätt
över arbetarskyddet och reella
möjligheter att utforma arbetsplatsmiljön.

Pensionärernas villkor måste förbättras
genom att 10-årsplanen för höjning
av folkpensionen ges bättre ekonomiskt
innehåll, genom att pensionsåldern
sänks till 65 år med rätt till tidigare
och oreducerad pension för bl. a. sysselsatta
inom tunga och hälsofarliga yrken
och genom reformering av bestämmelserna
om förtida uttag. På den
punkten är vi tydligen inte ensamma,
att döma av herr Hedlunds inlägg.

En social minimistandard bör garanteras
alla. Handikappade ges en med
andra medborgare likvärdig levnadsstandard
och befrias från sin nuvarande
diskriminering. Det behövs en avbyråkratiserad
och humaniserad socialvårdsorganisation,
som inte stannar vid
akuthjälp utan framför allt inriktas på
metodisk rehabilitering. Tandvården inordnas
i sjukförsäkringen.

Allmänpolitisk debatt

Kvinnorna skall ha rätt till varje arbete
på samma villkor som männen.
Kvinnor som inte kan beredas arbete
får rätt till omskolning och arbetslöshetsunderstöd.
150 000 nya daghemsplatser
tillskapas på fem år. Den nya
familjelagstiftningen får inte prioritera
äktenskapet som samlevnadsform.

Förgiftningen av luft, vatten, natur —
och mat! ■— kräver omedelbara och
långtgående åtgärder. Det kan inte kallas
välstånd som tillkommer till priset
av miljöförstöring och förgiftning.

Konsumenterna måste erövra ett
verkligt inflytande över varumarknadens
sammansättning, över varornas
kvalitet och priser, över butikernas lokalisering.

All bostadskreditgivning bör övertas
av staten. Låg och fast ränta hålls på
bostadskrediter. Bostadsmark och hyreshus
överförs i kommunal och kooperativ
ägo. Hyreskontroll införs och åtgärder
vidtas mot de höga hyrorna i
nybyggnationen. Verkligt inflytande ges
bostadskonsumenterna i stadsplane- och
miljöfrågor.

Herr talman! I alla dessa punkter
finns bakom våra krav som en röd tråd
tankegången att förändringar i maktförhållandena
i samhället är nödvändiga
om goda lösningar av folkets intressefrågor
skall kunna åstadkommas. Folkmakt
måste äntligen väga tyngre än kapitalmakt.
Jag tror inte att herr Palme
bör fortsätta att söka vifta bort dessa
och liknande synpunkter med fraser.

Hans excellens herr statsministern
PALME:

Herr talman! Herr Hermansson läste
upp ett mycket stort antal punkter som
det är omöjligt för mig att i detta sammanhang
kommentera.

Herr Hedlund lämnade i sitt senaste
anförande visionerna och återkom till
verkligheten — den speciella, Hedlundska
verkligheten, tapetserad med »i viss
mån», »kanske» och »vi får se». Jag vill
dock tolka hans uttalande så, att han

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

ställer sig bakom herr Antonssons uttalande
i radio beträffande förmögenhetsskatten
och att han i dagens läge även
föredrar en särskild sänkning av pensionsåldern
för personer med slitsamt
och tungt arbete framför en generell
sänkning av pensionsåldern. Men på
den punkten var väl inte beskedet entydigt.

Herr Holmberg sade: Får inte vi i oppositionen
kritisera längre? Jo, visst får
ni det. Jag sade i mitt första anförande
att om ni har en annan mening — i inrikespolitik
eller utrikespolitik eller i
vilken fråga det än må gälla — skall ni
självfallet kritisera regeringen. Vad jag
sade att ni inte borde göra var att inte
stå för de ståndpunkter som ni har intagit
i riksdagen. Den typen av lojalitet
har man möjligen rätt att fordra. Om ni
en gång anslutit er till eller stött ett
förslag i riksdagen skall ni också stå för
det, även om det börjar blåsa litet.

.lag nämner inte nu det speciella fallet
med Vietnamhjälpen; jag är övertygad
om att utrikesministern kommer att
överträffa mig i fråga om att lägga ut
den texten. Dessutom vill jag att det
skall vara något kvar av herr Holmberg
åt utrikesministern att ta hand om. Därför
har jag talat om andra frågor såsom
fallen med Cabora Bassa och de amerikanska
desertörerna. Jag kunde till och
med ha talat om herr Holmbergs plötsliga
oro för den amerikanske ambassadörens
hemresa för något år sedan. Det
var först då som han krävde min omedelbara
avgång. Men det halp ju inte,
ty här står jag fortfarande som synes.

Det är alltså bara denna punkt jag
har tagit upp: Har ni en gång tagit en
ståndpunkt i riksdagen skall ni stå för
den och inte väja undan när det börjar
bli litet obehagligt.

Av alla herr Holmbergs frågor har jag
inte besvarat den om brottsligheten. Det
är naturligtvis beklämmande om äldre
människor inte kan känna sig säkra när
de går ut. När man vet hurdana förhållandena
är i en del andra länder på kon -

tinenten och i Amerika vågar man dock
påstå att förhållandena i Sverige är
ganska hyggliga. När herr Holmberg
sade att det är regeringens — antydningsvis
polisens — fel är det emellertid
en oförsynthet. Under de senaste
åren har polisen rustats upp mycket
starkt ■— det är ett led i ett sådant här
skydd —• och den har fått bättre tekniska
hjälpmedel. Den brottslighet som har
ökat gäller i mycket ringa grad våldsbrotten
utan i första hand egendomsbrott,
skattefusk etc. Jag är övertygad
om att polisen kommer att fortsätta ansträngningarna
att upprätthålla en elementär
gatufrid. Att människorna kan
känna sig trygga är en utomordentlig
viktig del av den service som samhället
ger i vardagen.

Herr Gustafson i Göteborg hade ett
utomordentligt intressant resonemang.
Han sade att decentralisering och företagsdemokrati
är mycket svårare att
åstadkomma inom statlig verksamhet än
inom det privata näringslivet. Jag påstår
att han har fullständigt fel — tyvärr,
ur den liberala åskådningens synpunkt.

För det första är det genom försöksverksamheten
inom de statliga företagen
som vi fått något av en islossning
på den privata sidan; det är inom den
statliga sektorn som vi börjat rulla upp
hela denna problematik, något som herr
Gustafson bör vara medveten om.

För det andra har statliga företag ofta
ett mycket större mått av självständighet
och decentralisering, även om mycket
återstår att göra, än man har inom
den privata sektorn. Det har av många
som jag haft kontakt med bekräftats, att
när de gått över från den privata sektorn
— t. ex. från något av de stora
bankimperierna — till den statliga sektorn,
så har de visserligen fått lägre lön
men också betydligt större rörelsefrihet.
Men vi kan gå mycket längre.

När skriften »Konkurrens och balans»
publicerades i somras, skildrades den
av entusiastisk borgerlig press som ett

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

dråpslag mot Wallenberg. Herr Gustafson
hade nämligen föreslagit att de privata
stiftelserna skulle mista sin rösträtt
på bolagsstämmorna. Denna uppfattning
dansade tre varma sommarveckor,
men sedan försvann den, när herr
Ohlin och några andra handfasta personer
fick hand om förslaget. Det hela
slutade med att man remitterade förslaget
om upphävande av denna rösträtt
till maktkoncentrationsutredningen. Sedan
blev det lugnt och tyst.

Men den decentraliserade liberala
modell som herr Gustafson i Göteborg
här utmålade är i själva verket ett mycket
hårdare dråpslag mot Wallenberg än
förslaget beträffande de privata stiftelserna.
Ty hela storföretagsamheten i
Sverige bygger på att vissa centrala ekonomiska
beslut är hårt centraliserade,
varigenom man får mycket stora styrningsmöjligheter.

Man vill alltså åstadkomma denna
vackra värld utan att föreslå hur det
skall gå till — staten får ju inte ha någon
makt. Därefter skall vi leva som
glada konsumenter och på något mirakulöst
sätt med osynlig hand styra marknadsutvecklingen.
Så kommer det nog
aldrig att gå till. Modellen kan vara användbar
i vissa sammanhang, men för
de vanliga löntagarna — för arbetare
och tjänstemän — förblir nog samhället
en väsentlig demokratisk garanti för
att deras intressen, trygghetskrav och
demokratiska krav skall kunna tillgodoses.

Ordet lämnades på begäran även till

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp),
som yttrade:

Herr talman! Jag konstaterar att kammarens
debattordning i detta läge tillåter
statsministern att tala men inte mig
att svara.

Vidare lämnades ordet på begäran
till

Herr HOLMBERG (m), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att till protokollet
få antecknat samma konstaterande
som herr Gustafson i Göteborg nyss
gjorde.

Härefter anförde:

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat om regeringen avser att ta omedelbart
initiativ för att upprätta diplomatiska
förbindelser med republiken
Sydvietnams provisoriska revolutionära
regering. Som svar får jag hänvisa till
det utlåtande som utrikesutskottet just
avgivit i anledning av motioner om
upprättande av officiella förbindelser
med Sydvietnams Nationella befrielsefront
(FNL). I utlåtandet erinras om att
sedan motionerna framlagts har i Sydvietnam
upprättats en provisorisk revolutionär
regering vilken erkänts av
de kommunistiska staterna samt av ett
tiotal stater i Asien och Afrika. Utskottet
erinrar vidare om att läget i Sydvietnam
är oklart och föränderligt till
följd av det krigstillstånd som alltjämt
råder i landet. Utskottet fortsätter: »Det
är att hoppas att fientligheterna skall
upphöra och att de sydvietnamesiska
parterna i konflikten skall kunna enas
om att bilda en regering som har det
sydvietnamesiska folkets stöd. Det är i
dagens läge omöjligt att säga när förutsättningar
kan skapas för ett upphörande
av krigstillståndet och bildandet
av en samlingsregering. Så länge som
det nuvarande ömtåliga och svåröverskådliga
läget består, bör Sverige inta
en avvaktande hållning till frågan om
erkännande av den provisoriska revolutionära
regeringen. Separata svenska
initiativ i erkännandefrågan, t. ex. i den
form som motionärerna åsyftar, torde
inte vara ägnade att underlätta en lösning
av konflikten.»

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till

Vietnam, m. m.

Regeringen ansluter sig till utrikesutskottets
bedömning.

Vidare har herr Antonsson i en interpellation
frågat mig om Sverige kommer
att i Förenta nationerna eller annat
internationellt forum ta initiativ till
ett internationellt återuppbyggnadsprogram
för Vietnam. Som svar får jag
anföra följande.

Vid det nordiska utrikesministermötet
i Köpenhamn den 23—24 april i år
diskuterade ministrarna frågan om nordiskt
bistånd till Vietnam efter stridshandlingarnas
upphörande. Utrikesministrarna
enades om att planeringen
tills vidare skulle ske inom en nordisk
ram.

FN är informerat om de nordiska planerna
för en efterkrigsinsats i Vietnam.
I mitt anförande i FN:s generalförsamling
den 19 september i år erinrade jag
om vikten av en internationell hjälpinsats
för Vietnams återuppbyggnad.
Jag sade bl. a. följande:

»När en lösning av konflikten än
kommer är det viktigt att redan nu börja
planera för Vietnams återuppbyggnad.
Människor i hela världen följer
kriget med starkt personligt engagemang.
Detta bör ses som ett åtagande
att hjälpa Vietnams folk att åter bygga
upp det krigshärjade landet så snart
fientligheterna upphört. Förutsättningar
borde därför finnas att åstadkomma
en massiv internationell hjälpinsats som
en mäktig manifestation av internationell
solidaritet. De nordiska länderna
har för sin del börjat planera sina bidrag.
»

Regeringen överväger för närvarande
inga nya initiativ i frågan.

Herr Antonsson har vidare i en interpellation
frågat mig om jag, för att
undanröja de missförstånd som uppstått
inom och utom Sverige, vill klarlägga
vilka hjälpinsatser som planeras
för återuppbyggnadsbiståndet i Vietnam
och ange tidpunkten för deras insättande.

Herr Wedén har frågat mig om jag
är beredd att lämna riksdagen en redogörelse
för regeringens inställning till
frågorna om biståndet till Vietnam samt
för ansträngningarna att avlägsna de
intryck som skapats genom mitt anförande
vid den senaste SAP-kongressen.

Dessa båda interpellationer vill jag
besvara i ett sammanhang.

Regeringen har vid ett flertal tillfällen
såväl i år som i fjol redogjort i riksdagen
för sin inställning till frågorna
om biståndet till Vietnam. Redan den
3 maj 1968 lämnade dåvarande statsministern
ett besked i denna kammare om
regeringens insatser och planer för
hjälp till Vietnam. Han sade hl. a.: »Den
svenska regeringen har på olika sätt
engagerat sig för att efter måttet av
vårt lands förmåga medverka till en
bättre framtid för Vietnams folk. Under
de senaste åren har vid flera tillfällen
statliga medel ställts till Svenska
röda korsets förfogande för humanitär
hjälp till både Sydvietnam, Nordvietnam
och Nationella befrielsefronten.
Åtgärder har vidtagits för att undersöka
möjligheterna att utöka de
svenska humanitära insatserna i Vietnam.
»

Vidare sade statsministern: »Sin positiva
inställning har regeringen framhållit
i propositionen angående en långtidsplan
för det statliga utvecklingsbiståndet
genom att deklarera att vårt
land, då kriget upphör, bör vara berett
att effektivt bistå Vietnams folk i
dess återuppbyggnadsarbete.» I detta
syfte hade en svensk studiegrupp tillsatts
under min ledning för att kartlägga
biståndsbehovet i hela Vietnam. Jag
redogjorde för riktlinjerna för studiegruppens
arbete i ett uttalande i första
kammaren den 21 maj i fjol. Sedan dess
har från regeringens sida gjorts en råd
uttalanden i riksdagen om Vietnambiståndet.

Jag kan bl. a. hänvisa till mitt svar
den 14 november 1968 på en enkel frå -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm. Nr 33

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

ga i andra kammaren, där jag erinrade
om Sveriges deltagande i ett nordiskt
samarbete i avsikt att finna en lämplig
biståndsform för Vietnams återuppbyggnad
efter krigets slut, mitt svar
den 22 januari 1969 på en interpellation
i första kammaren där jag talade
om det fortsatta arbetet på förberedelser
för efterkrigsbiståndet till Vietnam,
mitt svar på en enkel fråga i andra
kammaren den 6 mars 1969, regeringsanförandet
i riksdagens utrikesdebatt
den 26 mars 1969 och mitt eget anförande
i u-hjälpsdebatten i riksdagen
den 21 maj.

Dessa uttalanden har inneburit en
klar offentlig redovisning av regeringens
inställning i frågorna om biståndet
till Vietnam. Mot bakgrund av denna
öppna redovisning lämnade jag i mitt
anförande vid SAP-kongressen beskedet
att ramen för det planerade biståndet
till Nordvietnam rörde sig om över 200
miljoner kronor under en treårsperiod.
Det enda nya i detta besked var angivandet
av siffrorna.

Den förvirring som detta besked tydligen
gav upphov till på sina håll anses
bl. a. bero på att oklarhet rådde om
när biståndet och krediterna skulle börja
utgå och i vilken form de skulle utgå.
Någon oklarhet om regeringens avsikter
i dessa hänseenden hade aldrig behövt
uppstå om man följt regeringens
uttalanden i riksdagen i denna fråga.
I samtliga de uttalanden jag nyss omnämnt
finns klara uppgifter om villkoren
för biståndets insättande och klara
distinktioner mellan humanitär hjälp
och återuppbyggnadshjälp. Jag ber att
ånyo få erinra om statsminister Erlanders
uttalande den 3 maj i fjol, där han
tydligt skiljer mellan å ena sidan humanitär
hjälp, som redan utgått till
både Nordvietnam, Sydvietnam och
FNL, och å andra sidan en långtidsplan
för utvecklingsbistånd som skall
utgå när kriget har upphört. Jag ber
att ånyo få erinra om mitt uttalande

den 21 maj i fjol, där jag säger att
man bör »skilja mellan å ena sidan
omedelbara insatser av humanitär natur
och å den andra det långsiktiga biståndet».

Exakt ett år senare, i riksdagens uhjälpsdebatt
den 21 maj i år, upprepade
jag denna distinktion: »Kriget i
Sydvietnam är ännu inte slut, och dessförinnan
är det nästan omöjligt att planera
för det framtida återuppbyggnadsarbetet
— man kan lämna humanitär
hjälp och det har Sverige även gjort.»
Jag tilläde: »Men vi har redan nu vissa
erfarenheter beträffande förhållandena
i Nordvietnam, där bombningarna har
upphört.» Det är ett viktigt tillägg, ty
det innebär att vi redan nu kan börja
planera för återuppbyggnadsbiståndet
till Nordvietnam. Men det innebär ingalunda
att återuppbyggnadsbiståndet
omedelbart kan utgå.

I alla regeringens uttalanden i riksdagen
återkommer den tydliga skiljelinjen
mellan omedelbart humanitärt bistånd
och återuppbyggnadsbistånd efter
krigets slut. I dessa uttalanden kallas
återuppbyggnadsbiståndet alltsomoftast
för efterkrigsbistånd. Tydligare
kan man väl knappast uttrycka det.

Samma skiljelinje återkommer i mitt
anförande vid SAP-kongressen. I inledningen
till avsnittet om biståndspolitiken
ställer jag en retorisk fråga av
följande lydelse: »Vad kan nu en liten
stat som Sverige göra för att påverka
utvecklingen i dessa konflikthärdar?»
Konflikthärdarna syftar på Vietnam,
Mellersta Östern, södra Afrika och Nigeria.
Som svar nämner jag två möjligheter.
Den första uttrycker jag så
här: »Vi kan lämna humanitär hjälp
till offren för olika konflikter. Sådant
bistånd kan utgå medan en konflikt
ännu pågår. Vi har hittills erbjudit och
lämnat drygt 20 miljoner i bistånd till
Vietnam.» Den andra möjligheten uttrycker
jag så här: »Biståndet kan också
ges en långsiktig inriktning och syf -

4 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

ta till att hjälpa folk, som drabbas särskilt
hårt av krigiska konflikter. Det
vietnamesiska folkets lidanden har gjort
ett djupt och outplånligt intryck på oss
alla. Jag är övertygad om att regeringen
har en stark folkopinion bakom sig,
när den nu planerar bistånd och krediter
på över 200 miljoner till Nordvietnam
att utgå under tre år.»

Detta är regeringens linje i biståndspolitiken
gentemot Vietnam. Att missförstånd
uppstått trots denna öppna och
klara redovisning är beklagligt. Dessa
missförstånd bör emellertid nu vara undanröjda.

Jag har utförligt redogjort för årets
och fjolårets uttalanden i riksdagen,
som klargör regeringens inställning till
Vietnamhjälpen. Jag hoppas att min redogörelse
har besvarat de frågor som
herr Antonsson och herr Wedén ställt
i sina interpellationer. Beträffande herr
Antonssons fråga om den exakta tidpunkten
för hjälpens insättande har av
min redogörelse framgått, att någon sådan
tidpunkt inte kan anges. Humanitärt
bistånd har ju redan utgått och kan
fortsätta att utgå oberoende av huruvida
kriget upphört eller ej. Vad beträffar
återuppbyggnadsbiståndet så är tidpunkten
för dess igångsättande beroende
av åtskilliga faktorer. Den enda
tidpunkt som vi än så länge exakt kan
ange är den dag då medel finns tillgängliga,
under förutsättning av riksdagens
godkännande, nämligen den 1 juli 1970.

Slutligen har herr Hermansson frågat
statsministern om regeringen avser —
mot bakgrunden bl. a. av statsutskottets
utlåtande nr 82 år 1969 vari utskottet
»förväntar att Kungl. Maj:t utnyttjar
de ytterligare möjligheter som kan erbjuda
sig att genomföra biståndsinsatser
i Vietnam före stridshandlingarnas
avslutande» — att framlägga förslag till
höstrikdagen om omedelbart materiellt
stöd till Demokratiska republiken Vietnam
och till Republiken Sydvietnams

provisoriska revolutionära regering.
Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Till svar vill jag säga att regeringen
inte avser att framlägga ett dylikt förslag
till höstriksdagen. Regeringen planerar
att i vår framlägga förslag till
riksdagen om bistånd till Nordvietnam
i enlighet med de riktlinjer som jag
nyss redogjort för i mitt interpellationssvar
till herrar Antonsson och Wedén.

Men, herr talman, det har under debatten
i dag anförts en rad synpunkter
angående hjälpen till Vietnam och dess
presentation, särskilt vid SAP-kongressen.
Herr Gustafson i Göteborg uttryckte
sig försiktigt; han sade att det gällde
att inte uttala sig på ett sätt som kunde
ge anledning till missförstånd. I anslutning
därtill vill jag påpeka att varje
uppmärksam lyssnare till och läsare av
mitt tal på partikongressen borde kunna
konstatera, att jag gjorde skillnad
mellan humanitär hjälp som kan utgå
medan en konflikt ännu pågår -— det
framgår av de citat som jag nyss lämnade
— och ett mera långsiktigt bistånd.
Om jag hade velat vara mera pedagogisk,
hade jag naturligtvis i direkt anslutning
till vad jag då sade kunnat tilllägga,
att det långsiktiga biståndet sålunda
inte är avsett att utgå, medan
Vietnamkonflikten pågår. Men i sak hade
jag markerat det redan i det först
citerade. Vad man kan anklaga mig för
på denna punkt är att jag inte fann det
nödvändigt att formulera samma tanke
i två omgångar.

Nu har det emellertid sagts, att jag
borde ha kommit med en utförlig bruksanvisning
redan i talet. Men i så fall
kunde precis samma kritik riktas mot
en rad andra avsnitt i talet. Jag redovisade
t. ex. inte de många komplicerade
problem som sammanhänger med
vår hjälp till offren för inbördeskriget
i Nigeria. Min ambition var att inom ett
begränsat tidsutrymme ge en översikt

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm. Nr 33

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

av en rad internationella problem som
kunde antas intressera kongressdeltagarna.

De som önskade ytterligare detaljupplysningar
fick kort efter talet tillfälle
att ställa frågor direkt till mig. När man
besvarar sådana frågor, utgår man gärna
ifrån att de frågande har bakgrunden
klar för sig, att de känner till riksdagens
ställningstaganden, regeringens
uttalanden och de överläggningar som
förekommit om nordiska biståndsinsatser
i Vietnam. Man uppfattade på sina
håll de planerade insatserna som något
alldeles nytt och oberoende av nordiska
biståndsinsatser. Detta var givetvis felaktigt.
Här har alltså tyvärr ett missförstånd
uppstått. Det är naturligtvis beklagligt.
Det finns i mänskliga relationer
oändliga möjligheter till missförstånd
men begränsade möjligheter att
förutse eller att förebygga dem.

I biståndsgivningen finns som bekant
en hel rad etapper från de första principbesluten
till de definitiva leveranserna
och betalningsutfallen i budgeten.
Tidsplanen kan förskjutas, och den
omständigheten att medel finns tillgängliga
i ett års budget behöver inte innebära,
att medlen kommer till praktisk
nytta under samma budgetår. Jag har i
andra sammanhang hänvisat till den
långa tid som erfarenhetsmässigt krävs
för planering av mera långsiktiga och
omfattande biståndsinsatser.

En annan svårighet är att uttalanden
som »bistånd efter krigets slut» eller
»sedan krigshändelserna i stort sett upphört»
inte alltid kan knytas till en bestämd
tidpunkt. Beträffande åtskilliga
konflikthärdar i vår värld kan man fråga
sig om det råder krig eller fred, och
det brukar vara svårt att tala om en
bestämd dag när fredstillstånd kan sägas
inträda. Det har inte förekommit
några krigsförklaringar i detta krig,
och det är inte heller säkert att vi får
uppleva ett fredsavtal. När det gäller

läget i Nordvietnam förefaller det i varje
fall klart att stridshandlingarna inom
landet tills vidare upphört. Detta har
ökat våra möjligheter att mera konkret
planera — jag säger planera — vårt
bistånd, och det har också givit oss
bättre förutsättningar att precisera en
biståndsinsats.

Jag har nu talat om återuppbyggnadsdelen
av det planerade biståndet. Yad
beträffar det humanitära biståndet har
ju sådant redan utgått och kommer att
fortsätta att utgå. Skulle kriget dra
långt ut på tiden kommer våra ökade
resurser i allt större utsträckning att
kunna tas i anspråk för humanitära ändamål.
En kraftig ökning av biståndet
till Vietnam kommer sålunda under alla
förhållanden att kunna genomföras.

Klart är emellertid att kritiska röster
höjdes i pressen och annorstädes efter
mitt kongressframträdande. Detta är inte
i och för sig märkligt utan tillhör en
politikers normala upplevelser. Det
märkliga är snarare att så många borgerliga
tidningar inte tycktes vara i behov
av kompletterande upplysningar.
Tvärtom förekom uttryck för uppskattning
i både folkpartistisk och centerpartistisk
press. På sina håll menade
man rent av att jag hade lovat för litet.
Att missnöje främst kom till uttryck
hos de moderata och dem närstående
tidningar är enligt mitt förmenande bara
enligt naturens ordning.

Men, herr talman, mitt tal hölls den
30 september. Den 2 oktober framträdde
herr Holmberg och kritiserade vad
jag hade sagt om hjälpen till återuppbyggnaden
av det krigshärjade landet.
Han sade nyss att det gäller för oppositionen
att vara vaken. Jag kan instämma
med honom på den punkten. Men
det märkliga var att herr Holmbergs
framträdande — han hade inte sagt ett
ord tidigare — inträffade samma dag
som vi nåddes av de amerikanska reaktionerna
på mitt anförande. Herr Holm -

100 Nr 33 Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

berg kan säga att det är ett märkligt
sammanträffande, men det förefaller
som om hans uppträdande ofta synkroniseras
med de missnöjesyttringar
som kommer till uttryck på andra sidan
Atlanten.

Den 7 oktober gav herr Wedén uttryck
för sina bekymmer i Dagens Nyheter,
och jag vill ge honom erkännandet
att det var en försiktigt formulerad
artikel med utgångspunkt från det statsutskottsutlåtande
som han tydligen var
fullt medveten om kunde ligga till grund
för mitt anförande. Men det var alltså
när det började komma uppgifter om
tänkbara amerikanska repressalieåtgärder
som de borgerliga partiledarna fann
sig föranlåtna att rycka ut. Jag vill lika
litet som herr Wedén förneka att det är
angeläget att i andra länder undvika
missförstånd om svensk politik, men
det är en aning olustigt att angrepp mot
regeringen så lätt utlöses när någon rynkar
ögonbrynen i Förenta staterna.

Herr Holmberg uppträdde också senare,
och jag måste säga att det var
ett av de mera kuriösa inslagen i debatten
efter kongressen. Han framträdde
då i TV, och jag trodde inte mina
öron när det framkom att han uppenbarligen
inte hade läst mitt kongresstal.
I detta sitt TV-framträdande lät han
rent av påskina att talets text inte hade
varit tillgänglig. I själva verket hade
moderata samlingspartiet alla tänkbara
möjligheter att på ett tidigt stadium
skaffa sig talet i dess helhet, antingen
på partikongressen eller på utrikesdepartementets
pressbyrå. Trots att herr
Holmberg inte hade läst talet — man
måste väl tro på hans egen uppgift vid
TV-framträdandet — hade han redan
den 2 oktober kritiserat detsamma och
varit, vilket jag tydligt märkte, i ovetskap
om den uppdelning som jag gjort
av det humanitära biståndet på kort
sikt under det konflikt pågår och det
efterkrigsbistånd som planerats på längre
sikt. Därför är det onekligen så att

man blir djupt oroad varje gång oppositionen
och särskilt herr Holmberg yttrar
sig i utrikespolitiska frågor. Att på
så lösa grunder som han gjort förvandla
ett stilleben till en bataljmålning har
jag sällan varit med om. Jag måste därför
ställa frågan om det kan vara riktigt,
som han påstod eller i varje fall
lät påskina vid sitt TV-framträdande,
att han inte hade läst talet — vi var då
framme vid den 10 oktober — när han
framförde sin kritik mot detsamma.

Nu försöker emellertid herr Holmberg
blanda bort korten. Han gör gällande
att de kompletterande upplysningar
som föranleddes av herr Wedéns inlägg
i Dagens Nyheter den 8 oktober
skulle innebära en reträtt ifrån den hållning
som jag intog på kongressen. Samtidigt
anklagade han mig här i dag för
att jag lät det gå så lång tid innan jag
kom med förklaringar. Ja, jag ansåg
mig inte ha någon anledning att komma
med förklaringar förrän jag fått en
reaktion från någon av de politiska
partiledarna. Jag bemötte omedelbart
herr Wedén, eftersom det inlägg som
han gjorde enligt mitt förmenande var
grundat på uppfattning som han kunde
ha på grund av att han hade läst
talet —- i motsats till vad herr Holmberg
tidigare låtit sig komma till last.
Detta förvandlas nu av herr Holmberg
till en reträtt från min sida. Jag skulle
sålunda ha ändrat åsikt inom loppet av
en vecka, sedan uppgifterna om amerikanska
reaktioner fått spridning. I så
fall skulle jag också ha ändrat åsikt mellan
vårriksdagens avslutning och partikongressen.
Vid vårriksdagen hävdade
jag nämligen just de synpunkter om humanitärt
bistånd under kriget och behovet
av återuppbyggnad efter kriget
som återkom i mitt inlägg i Dagens Nyheter
och även vid partikongressen. Det
är inte fråga om åsiktsändringar, herr
Holmberg. Däremot har förutsättningar
nu skapats för planeringen av biståndet
till återuppbyggnad. I riksdagen talade

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm. Nr 33 101

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

jag om planering, på partikongressen
talade jag om planering och i artikeln
i Dagens Nyheter gällde det planering.
Det handlade hela tiden om samma sak.

Herr Holmberg tog också upp vad
han anser vara en otydlighet — ja, jag
tror att han uttryckte sig ännu mera bestämt
— beträffande vår neutralitetspolitik,
som skulle ha tagit skada av vad
jag sade vid partikongressen. Det finns,
herr Holmberg, personer som ibland
framför synpunkter och meningar i detta
sammanhang och som sätter frågan
om hjälp till Vietnam i samband med
neutralitetspolitiken. Sålunda hävdas
att vi handlade i strid med grundsatserna
för denna politik när vi tog upp
frågan om den hjälp som ges och som
planeras. Från annat håll har vi också
fått höra påståenden om att neutraliteten
över huvud taget ingenting har att
göra med hjälpfrågan. Till dessa kritiker
vill jag säga, som jag också hade
tillfälle att framhålla vid partikongressen,
att det för Sverige är ett livsintresse
att den internationella samlevnaden
regleras av vissa rättsnormer och
att dessa också faktiskt iakttas av staterna
i deras praktiska handlande.

Också i detta avseende kan herrarna
gå tillbaka till texten i mitt kongresstal.
Jag framhöll att vår förhoppning om en
framtida fredlig värld i själva verket
ytterst knyter sig till möjligheterna att
bygga upp en internationell freds- och
rättsordning. I detta arbete har Sverige
ständigt varit starkt engagerat. Visst
är det riktigt att folkrättens innebörd
ofta är omstridd och att dessa regler
gång på gång trampas under fotterna av
både stora och små stater. Men någon
tvekan kan inte finnas om att vi själva
i alla sammanhang vill följa de folkrättsliga
regler som kan vara tillämpliga.
Någon tvekan kan inte heller finnas
om vår avsikt att därutöver ta hänsyn
till vad den av oss själva beslutade och
tolkade neutralitetspolitiken kräver av
oss. Vi får aldrig handla på sådant sätt,

att vi ger anledning till feltolkningar
beträffande vår fasta föresats att hålla
oss utanför krigiska konflikter.

Bedömningen av vilka begränsningar
vi ur folkrättslig synpunkt har att ålägga
oss själva i samband med Vietnamkonflikten
kompliceras något dels av
att konflikten i viss mån är ett inbördeskrig,
dels av att delade meningar kan
råda om i vilken utsträckning neutralitetens
traditionella begränsningar med
avseende på lån och krediter till krigförande
länder är tillämpliga på utvecklingsbistånd.
Hur man än bedömer
dessa komplicerade faktorer måste försiktigheten
bjuda till återhållsamhet sfi
länge krig pågår. Några invändningar
kan emellertid inte ur några synpunkter
riktas mot humanitär hjälp. När det
gäller en av staten finansierad hjälp av
återuppbyggnadskaraktär — jag talar
naturligtvis inte då om vanlig handel
— har vi ålagt oss begränsningar.

Man kan å ena sidan utgå från att
en planering av efterkrigshjälpen i samråd
med Nordvietnams regering, med
vilken vi har diplomatiska förbindelser,
är fullt möjlig, å andra sidan att biståndsleveranser
för återuppbyggnadsändamål
inte bör inledas förrän det krig
som landet deltar i upphör. Däremot
har vi ju all anledning att planera för
att i tid kunna sätta in dessa insatser.

När vi hänvisar till vad neutraliteten
och folkrätten kräver av oss är det inte
uttryck för bekvämlighet och passivitet.
I mitt kongresstal fann jag också
anledning understryka att vi måste anpassa
vårt handlande gentemot förtryckta
folk till vad folkrätten tillåter oss och
vad vårt samvete kräver av oss. Inom
den givna ramen får vi göra insatser
med stöd av en engagerad och upplyst
opinion, och det är just vad vi försöker
göra gentemot Vietnam.

Herr talman! Jag antydde i mitt svar
i Dagens Nyheter till herr Wedén att
man nu äntligen kan skönja slutet på
kriget i Vietnam. Även om det inte skul -

102 Nr 33 Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

le vara slut den 1 juli 1970, så skall
det väl inte behöva fortsätta så lång tid
därefter. Herr Hedlund sade att hälsan
tiger still, och han framhöll att allt det
i amerikansk politik som vi inte har anledning
att kritisera — d. v. s. sådant i
amerikanskt parlamentaristiskt liv som
kan anses vara hälsotecken — anser vi
oss inte ha särskild anledning att uttala
oss om. Jag vill då begagna tillfället att
än en gång ge uttryck för en låt vara
försiktig optimism om utvecklingen av
Vietnamkriget. Skälet är främst att man
nu kan skymta konturerna till en ny
amerikansk politik, inriktad på att få
ett slut på kriget. President Nixon har
vidtagit flera åtgärder som pekar i sådan
riktning och som inte gärna kan
tydas som något annat än en ny politik,
där man försöker att komma ur det
nuvarande läget.

En sådan utveckling överensstämmer
ju i själva verket med våra önskningar.
I mitt FN-tal nyligen fäste jag uppmärksamheten
på det amerikanska beslutet
om återdragande av 60 000 man
före årets slut, och jag kan väl säga att
vi med förväntan ser fram mot president
Nixons aviserade tillkännagivande
den 3 november. Om han går vidare på
den inslagna nedtrappningsvägen har
han allas vår välgångsönskan.

Att dessa åtgärder inte blivit resultatlösa
tycks vi också redan ha belägg
för. Stridsaktiviteten i Sydvietnam är
nu osedvanligt låg. Det saknas alltså
synbarligen inte gensvar från den andra
sidan.

Möjligt är, herr talman, att vad jag
nu sagt kommer att visa sig för optimistiskt
i historiens ljus. Jag tar den risken.
I planeringsarbetet för vårt bistånd
till Vietnam är vår arbetshypotes
att kriget skall vara slut inom den tid
som normalt åtgår för förberedelser av
hjälpinsatser av denna natur och omfattning.
Allt vårt debatterande i dessa
dagar om tidpunkterna för biståndet till
Vietnam kan visa sig under sådana för -

hållande ha varit onödigt. Skulle det
gå så väl, herr talman, har kanske debatten
haft sitt värde för att rensa luften
i fråga om biståndet till Vietnam —
en angelägenhet som så djupt gripit
stora grupper av det svenska folket.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag tackar utrikesministern
för svaren. I maj var alla partier
i riksdagen överens om att materiellt
stöd borde ges till Vietnam. Statsutskottet
noterade i utlåtandet utrikesministerns
ståndpunkt och gjorde också
ett viktigt tillägg. Det sade: »Utskottet
förväntar att Kungl. Maj :t utnyttjar de
ytterligare möjligheter som kan erbjuda
sig att genomföra biståndsinsatser i
Vietnam före stridsliandlingarnas avslutande
men är inte berett att precisera
storleken av Sveriges åtaganden i detta
avseende.» Man ville därför inte tillstyrka
de kommunistiska motionerna
om omedelbara anslag till Nordvietnam
och FNL med 100 miljoner kronor för
innevarande budgetår. Men märk väl —
statsutskottet var inte motståndare till
bistånd redan före stridshandlingars
utförande! De borgerliga partierna stod
också bakom denna ståndpunkt. Deras
kritik gick snarast ut på att regeringen
var för återhållsam. De ville lägga Vietnamstödet
utanför det ordinarie uhjälpsprogrammet
för att det skulle bli
så betydande och effektivt som möjligt.

Det var i maj när göken gol, som det
står i visan. Det dröjde inte längre än
till oktober och i Förenta staterna behövde
de härskande kretsarna inte mer
än höja på ögonbrynen för att de borgerliga
partierna skulle gripas av en
fruktansvärd vånda. Nu gjorde man inte
längre några försök att kritisera regeringen
från vänster när det gällde
Vietnamhjälpen. Borgerliga partier och
storfinans visade hur litet den nationel -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm. Nr 33 103

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

la självbestämmanderätten betyder för
dem när de fruktar onåd från den ledande
imperialistiska stormakten.

Mot bakgrunden av den starka Vietnamopinionen
inom landet och riksdagens
uttalande om stödet till Vietnam
tycker jag att regeringen borde ha »stått
pall» bättre i det biåsväder som kom efter
Torsten Nilssons tal på partikongressen.
Nu hävdar utrikesministern att inga
missförstånd skulle ha behövt uppstå,
om regeringens olika uttalanden noga
hade studerats. Ja, jag ansåg nog inte
heller att det var något nytt som herr
Nilsson hade att komma med på partikongressen,
bortsett från preciseringen
av summan 200 miljoner kronor.

Men saken slogs upp som något sensationellt
nytt i press, radio och TV
både inom och utom Sverige, och socialdemokraterna
föreföll de första dagarna
inte alls ha något emot denna propaganda,
vilket uppfattades som fin PR.
Sedan infann sig emellertid en viss baksmälla.
Förklaringar började ges här
hemma och i utlandet. Det sägs nu att
man från Förenta staternas regering accepterat
dessa förklaringar. Vad innebär
det? Vad har Sveriges utrikesminister
sagt till den amerikanske utrikesministern
i denna sak? Jag begär naturligtvis
inte att få reda på hur samtalet
förts, men jag anser att Sveriges riksdag
och Sveriges folk har rätt att få en
redogörelse för hur landets utrikesminister
framställt regeringens ståndpunkt.

I sitt svar gör Torsten Nilsson en mycket
skarp åtskillnad mellan humanitär
hjälp och återupphyggnadshjälp. Verkligheten
torde vara mera komplicerad.
Pengar till konstgödsel och papper kan
måhända föras under bägge rubrikerna.
Det viktiga för oss är att vi finner
möjligheter för en snabb ökning av stödet.
I varje fall har vi när det gäller
Nordvietnam svårt att förstå varför inte
hjälp till återuppbyggnad omedelbart
kan ges. Hur motiverar regeringen den

avvisande ståndpunkt som uttrycks i interpellationssvaren?
Inte kan väl, herr
utrikesminister, folkrätten vara ett hinder
för omedelbart stöd till Nordvietnams
återuppbyggnad?

Enligt vår mening bör materiellt stöd
i betydande omfattning omedelbart ges
till Nordvietnam och till den revolutionära
regeringen i Sydvietnam och stödet
bör vara villkorslöst, dess materiella
innehåll bestämmas av vietnamesernas
önskemål. Regeringen och utrikesutskottet
behöver verkligen inte åka till
Washington och be om ursäkt för en
sådan ståndpunkt eller begära godkännande
för att vi vill hjälpa ett folk som
underkastats en så barbarisk behandling
just av Förenta staternas regering.
Aggressionshandlingar skapar inte ett
läge där den skyldige kan anslå brösttoner
gentemot dem som vill bistå hans
offer. Amerikanska försök till inblandning
och hotelser därför att Sverige vill
ge ett blygsamt stöd till Vietnam är en
förolämpning mot det svenska folket.
Detta borde klart ha sagts ut av regeringen.

Mördandet fortsätter i Vietnam. Det
har också utvidgats till det närbelägna
Laos. Vi anser som tidigare att regeringen
bestämt skall fördöma Förenta
staternas anfallskrig och kräva att
alla främmande trupper omedelbart och
villkorslöst dras bort från Vietnams territorium.
Apropå kostnaderna för återuppbyggnad
av vad som förstörts i Vietnam
bör det vara självklart att Förenta
staterna, som bedrivit anfallskrig och
svarat för förödelsen, skall bära de
tyngsta bördorna.

Vi anser också att regeringen bör ta
omedelbart initiativ för att upprätta
diplomatiska förbindelser med Republiken
Sydvietnams provisoriska revolutionära
regering. Denna har hittills erkänts
av 25 stater. Den framstår nu
som den lagliga regeringen, som den
verkliga representanten för Sydvietnams
folk. Det är därför angeläget att

104 Nr 33 Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

även Sverige upptar diplomatiska förbindelser
med denna regering.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag ber att få tacka
hans excellens utrikesministern för
hans svar på de frågor som jag har
ställt i detta sammanhang.

Det har väl inte minst under dagens
debatt mycket tydligt framgått att den
meningsriktning som jag företräder
vägleds av en strävan till största möjliga
enighet kring den svenska utrikespolitiken.
Vi gör det därför att vi tror
att en bred nationell uppslutning är en
grundförutsättning för internationell
tilltro till stabiliteten i svensk utrikespolitik.
Det är naturligt i en demokrati
att meningarna bryter sig i inrikespolitiska
frågor; det skall de göra, och vi
skall strida med så blanka vapen som
möjligt.

Men om ett litet land som Sverige
skall bli respekterat utåt och kunna göra
en insats i fredens tjänst, som den
nye statsministern talade om, måste vi
ålägga oss moderation och sträva efter
enighet kring de känsliga utrikespolitiska
frågorna.

Jag utgår från att vi är ense om att
lämna humanitär hjälp till de länder
där krigshandlingar pågår. Det har vi
också gjort efter måttet av vår förmåga.
Vårt parti står enigt bakom de åtgärder
som därvidlag har vidtagits. Jag utgår
också från att vi måste vara lika
ense om att hjälp till återuppbyggnadsarbete
i krigshärjade länder inte kan
ges förrän krigshandlingarna upphört.

När vi inom centern ålägger oss denna
moderation, som jag har antytt, och
betonar vår vilja till enighet kring utrikespolitiken
är det väl lika naturligt
att vi måste kräva, att de uttalanden
som görs i utrikespolitiska frågor —
särskilt av utrikesministern — skall vara
så entydigt och klart formulerade

att det inte ges något som helst utrymme
för skilda uttolkningar vare sig
inom eller utom landet.

Jag kan delvis förstå att utrikesministerns
uttalande i den nu aktuella frågan
om Vietnamhjälpen kan ha givit
möjlighet till olika tolkningar och till
missförstånd. På SAP-kongressen yttrade
utrikesministern att regeringen nu
planerar bistånd och krediter på över
200 miljoner kronor till Nordvietnam.
Till uttalandet fogades, att detta bistånd
skall utgå under tre år. Någon närmare
precisering av biståndets materiella
innehåll gjordes inte. Tidpunkten för
hjälpens insättande angavs inte heller.
Utrikesministern kompletterade sig senare
på den punkten vid en presskonferens,
där han uttalade att hjälpen tidigast
kan sättas in den 1 juli nästa år,
då medlen finns tillgängliga, under förutsättning
av riksdagens godkännande.

Att dessa uttalanden kan ha skapat
oklarhet är måhända förståeligt bl. a.
därför att den förutvarande statsministern
den 3 maj förra året i ett svar
till mig på en fråga som jag ställt tydligt
klargjorde, att hjälp till återuppbyggnad
skall ges först när kriget har upphört
och gälla hela Vietnam. Den uppfattningen
delar jag för min del helt.
Jag hoppas nu att utrikesministern vid
sina samtal med sin amerikanske kollega
på alla punkter lyckades klargöra
vad den svenska hjälpinsatsen avser både
i fråga om materiellt innehåll och
tidpunkten för dess insättande.

Den andra frågan i min interpellation
gällde om Sverige i Förenta nationerna
eller annat internationellt forum
är berett att ta initiativ till en
brett upplagd internationell återuppbyggnadsplan
för hela Vietnam efter
krigets slut. Jag ställde samma fråga
redan förra året, och jag gjorde det mot
bakgrunden av att kriget i Vietnam som
alla vet har pågått i ungefär tjugo år.
Ett land som redan före kriget var ett
fattigt u-land är ju totalt raserat på
alla områden — bortsett från de oerhör -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm. Nr 33 105

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

da mänskliga lidanden som kriget medför.

Jag vet att det pågått samråd och
att det finns planer på en samnordisk
återuppbyggnadsinsats. Detta betecknar
jag som tillfredsställande men jag
menar att de nordiska ländernas resurser
helt naturligt är för knapphändiga
på detta område.

Utrikesministern hänvisar i sitt interpellationssvar
till sitt tal i Förenta
nationernas generalförsamling den 19
september i år, varvid han bl. a. sade:
»Förutsättningar borde därför finnas
att åstadkomma en massiv internationell
hjälpinsats som en mäktig manifestation
av internationell solidaritet.»
Jag är tillfreds med detta uttalande,
särskilt som det nästan ordagrant har
samma lydelse som jag använde i denna
kammare den 3 maj i fjol i anslutning
till en interpellationsdebatt med
förutvarande statsministern Erlander i
denna fråga.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar utrikesministern
för svaret på interpellationen.
Jag tycker att det är acceptabelt; det
kan jag däremot inte säga om det resonemang
som utrikesministern förde här
och som gick ut på att han hade uttryckt
sig med samma klarhet på den
socialdemokratiska partikongressen som
i en del sammanhang i riksdagen
och på samma sätt som förre statsministern
och statsutskottet hade uttalat
sig. Innan jag närmare berör den frågan
vill jag emellertid slå fast en huvudpunkt
— Sven Gustafson har strukit
under den tidigare i debatten.

Det är naturligtvis vi själva och inga
andra som inom folkrättens ramar skall
besluta om och forma vår utrikespolitik.
Det betyder emellertid också, som
jag ser det, att när beslutet är fattat
skall den ansvarige ministern i alla
sammanhang lägga fram innehållet i
olika avsnitt av vår utrikespolitik så
att det inte med skäl kan uppstå det in -

trycket att en faktisk ändring kan hålla
på att inträffa i den, att en glidning
från det innehåll och de former som
riksdagen givit är på gång. Jag anser
det alldeles klart att herr Torsten Nilssons
anförande på den socialdemokratiska
partikongressen inte uppfyllde
detta enkla anspråk. Hans ganska utförliga
och man kan nästan säga beskedliga
svar i dag — jag är tacksam
för båda sakerna •— klarlägger det förhållandet
bättre än något annat som har
förekommit under debatten.

I svaret dras nu klart gränsen mellan
å ena sidan humanitärt bistånd, som
alltså kan lämnas även till krigförande
parter, och å andra sidan de stora återuppbyggnadsinsatser
som kan göras
först när kriget i Vietnam är slut. Men
i utrikesministerns anförande på kongressen
användes aldrig uttrycket »efter
krigets slut» och ännu mindre uttrycket
»efterkrigstillstånd», ett uttryck vilket
— som utrikesministern själv påpekar
i interpellationssvaret — inte kan
missförstås. Det hade varit synnerligen
värdefullt om detta hade klargjorts.

Däremot klarläggs nu — jag tolkar i
varje fall interpellationssvaret på det
sättet —- att med uttrycket »krigets slut»
måste menas ett tillstånd där de stridande
parterna inte längre begår krigshandlingar
mot varandra, även om hela
Vietnam icke är föremål för sådana —
det måste i varje fall gälla Nordvietnam
och Förenta staterna. För närvarande
finns det ju inte bara amerikanska
utan även nordvietnamesiska trupper
i Sydvietnam. De försök'' som otvivelaktigt
gjordes i samband med den
socialdemokratiska partikongressen att
— för att till synes motivera även återuppbyggnadsbistånd
till Nordvietnam i
ett läge likt det nuvarande — tala om att
krigshandlingarna där upphört var inte
bra. Herr Nilsson låtsades då inte om att
Nordvietnam med betydande militära
styrkor deltar i kriget i Sydvietnam. I
interpellationssvaret klarläggs också att

4* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 33

106 Nr 33 Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

med »krigets slut» måste menas att kriget
i varje fall mellan dessa båda kontrahenter
verkligen är slut. Det är bra
det. Uppriktigt sagt har jag som saken
nu utvecklats inte någon önskan att lägga
sten på utrikesministerns börda. Men
jag vill nog säga att han har visat en
oskicklighet av större format än som
på länge förekommit från en svensk regerings
sida i utrikespolitiska sammanhang.
Denna oskicklighet har utan tvivel
skapat ett intryck av att vår utrikespolitik
kunde vara stadd under en
förändring som i varje fall var svår att
förena med neutralitetspolitikens innebörd,
sådan vi själva betraktade denna
innebörd och som den i detta sammanhang
hade fastslagits i utrikesutskottets
utlåtande i våras. Utrikesministern
försäkrar nu att detta aldrig varit
meningen. I desto skarpare relief
framträder då misslyckandet med att
klargöra detta.

Den serie av förklaringar som lämnats
efter den första händelsen i denna
kedja och inte minst utrikesministerns
svar i dag har emellertid verkligen varit
anlagda på att ta bort underlaget för
sådana intryck om något slags förändring.
Jag hoppas att de varit och blir
tillräckligt framgångsrika. Men hur
mycket bättre hade det inte varit om
utrikesministern hållit ett anförande beträffande
Vietnam på den socialdemokratiska
partikongressen av samma slag
som det interpellationssvar han lämnat
här i dag. Och hur mycket bättre hade
det inte varit om han i god tid informerat
vår diplomatiska representation,
inte minst i de nordiska länderna, med
vilka vi skall samverka när det gäller
återuppbyggnaden, om ett sådant
något annorlunda tals innehåll. Nu föll
i stället utrikesministern — jag måste
säga dessa uppriktiga ord — för frestelsen
att ge en liten blinkning åt de
nymarxistiska kretsar, vilkas uppfattning
han själv icke delar men vilka han
har svårt att tala klarspråk med. Men
om händelsutvecklingen sedan dess

haft den fördelen att utrikesministern
och den svenska regeringen nu förstår
att en flirt av detta slag är farlig när
den inbegriper den svenska utrikespolitiken,
då har detta händelseförlopp
i varje fall haft något gott med sig.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! De klarlägganden som
utrikesministern gjort har varit välgörande.
Vi måste komma ihåg att vi efter
måttet av våra ringa krafter får
lov att försöka verka för fred i Vietnam,
för att under det pågående kriget
lämna humanitär hjälp och efter
kriget hjälp för återuppbyggnaden. I
det sammanhanget får vi inte glömma
vare sig Nord- eller Sydvietnam; vi får
enligt min mening inte göra någon skillnad
mellan dem.

Förhoppningarna om att fredssamtalen
i Paris skulle övergå i allvarligt
menade förhandlingar om fred i Sydostasien
har hittills slagit slint. Vägen
till fred blir väsentligt längre än man
ursprungligen trodde.

Vår neutralitetspolitik, för att nu säga
något om den, kan givetvis inte medföra
att vare sig svenska medborgare
eller den svenska regeringen är förhindrade
att ha åsikter om andra länders
utrikespolitik eller att ge uttryck för
sina åsikter. Såväl den allmänna opinionen
i vårt land som regeringen har
under årens lopp reagerat — mest negativt,
i något fall positivt — på utrikespolitiska
åtgärder som vidtagits av
främmande makter. Vi har officiellt tagit
ställning mot diktaturen i Grekland,
mot Sydafrikas apartheidpolitik, mot
Portugals kolonialpolitik, mot Förenta
staternas Vietnampolitik och mot Sovjetunionens
ockupation av Tjeckoslovakien.
Det finns alltså inte i detta sammanhang
något fog för beskyllningen
om enögdhet. Vår opposition har inte
varit betingad av realpolitiska skäl; vi
har egentligen inga intressekonflikter
alls med dessa länder. Men vi menar

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm. Nr 33 107

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

att de i dessa avseenden bedrivit en politik
som inte håller måttet ur låt mig
säga moraliska synpunkter. Därmed inte
sagt att Sverige vill spela rollen av
världssamvete; det skulle vara alltför
förmätet. Vi reagerar inför undertryckandet
av mänskliga rättigheter, inför
skriande sociala orättvisor, inför, som
vi ser det, meningslös förstörelse av
materiella ting och inför plågande eller
dödande av människor av ideologiska
eller maktpolitiska skäl. Självfallet
bör vi dock i våra ställningstaganden
eftersträva att uttrycka oss så att
missförstånd inte behöver uppstå.

När jag för en stund sedan använde
uttrycket »hälsan tiger still» avsåg jag
ej att vi inte skulle framhålla de positiva
sidorna; tvärtom, jag tror att vi
har all anledning att göra det i mycket
större utsträckning än som hittills varit
fallet. Jag använde uttrycket för att tala
om varför vi i vår kritik mest har fäst
oss vid de negativa sidorna.

Utrikesministerns uttalande inför den
socialdemokratiska partikongressen om
det planerade svenska biståndet till
Nordvietnam har ju, som vi vet, framkallat
en något ogynnsam reaktion i
Förenta staterna. Av referaten i pressen
att döma synes talet ha lämnat möjligheten
öppen för olika tolkningar. Det
kan man däremot inte säga om utrikesministerns
utveckling av problemet några
dagar senare i den här i dag omnämnda
hörnartikeln i Dagens Nyheter.
Jag tycker att den redogörelsen var
fullt klarläggande och helt tillfredsställande.

I Förenta staterna spreds efter utrikesministerns
tal den uppfattningen, att
Sverige tänkte lämna ett ekonomiskt bistånd
till Nordvietnam under kriget till
krigföringen. Efter hand har bl. a.
vår utrikesminister kunnat klargöra för
utrikesdepartementet i Förenta staterna
vad man egentligen menade.

Riksdagen har i enighet mellan partierna
beslutat om humanitär hjälp till
Nordvietnam och Sydvietnam, och vi

bör fortsätta att lämna den hjälpen medan
kriget alltjämt pågår.

Jag tror det är angeläget att vi alla
försöker klargöra att vi är ense om den
allmänpolitiska målsättningen och att
det inte kan finnas något tvivel om
var vi står i det avseendet.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom jag i den tidigare
debatten har varit inne på hjälpen
till Vietnam och därmed sammanhängande
problem kan jag fatta mig
kort den här gången.

Utrikesministern har försökt skingra
den oklarhet som hans eget tal vid den
socialdemokratiska kongressen har lett
till på olika håll. Det är bara synd att
den sammanställning som är gjord i dagens
interpellationssvar inte tidigare
har kommit fram till världsopinionen
och den svenska opinionen. Men utrikesministern
kunde inte underlåta att
i sitt tal också kritisera oppositionen
för att den skulle ha reagerat för sent
på vad utrikesministern hade sagt —
vi skulle inte ha reagerat förrän vi hade
hört någonting från USA i anledning
av utrikesministerns uttalande.

För min del tog jag i ett tal omedelbart
efter utrikesministerns kongressanförande
upp frågan, men det har kanske
undgått herr Nilsson. Det var ett tal
som inte uppmärksammades på samma
sätt som uttalandet i radio och TV.
Jag framhöll emellertid mycket bestämt,
att det råder en påtaglig enighet de
demokratiska partierna emellan om att
vi efter krigets slut skall tillsammans
med de övriga nordiska länderna göra
en kraftig insats för återuppbyggnadsarbetet.
Jag tog också upp frågan om
den humanitära hjälpen, som enligt min
mening borde kunna förstärkas under
förutsättning att den kanaliserades över
Röda korset.

Inte förrän den 2 oktober fick jag
tillfälle att inför en större publik, nämligen
i radio och TV, ge uttryck för
min uppfattning, då jag tillfrågades lik -

108 Nr 33 Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

som övriga oppositionsledare om vad
jag ansåg. Det väsentligaste av vad jag
då sade var att frågan hade fått sådana
dimensioner att utrikesnämnden borde
sammankallas för att vi snabbt skulle
få ett klarläggande. Jag menade att ett
sammanträde med utrikesnämnden hade
kunnat manifestera den enighet om
vår neutralitetspolitik som råder mellan
samtliga demokratiska partier. Nu
kunde tydligtvis utrikesnämnden på
grund av särskilda omständigheter inte
sammankallas, och jag beklagar det. En
del av utrikesutskottets ledamöter skulle
resa till Amerika av andra skäl. När
jag tänker tillbaka på detta undrar jag
emellertid, om inte utrikesministern
själv borde ha haft anledning att ta
initiativ till ett sammankallande av utrikesnämnden
för att inför ett sådant
forum få allting klarlagt. Ett uttalande
av utrikesnämnden i det läget skulle
ju ta över vad utrikesministern hade
sagt vid den socialdemokratiska kongressen.

.Tåg vill sluta med att säga att de
misstag som har begåtts av utrikesministern
har varit allvarliga nog —• men
ett misstag är ett misstag. När det efter
många sorger och bedrövelser så
småningom har tillrättalagts får det vara
avskrivet, i synnerhet som åtminstone
moderata samlingspartiet har en
stark vilja att manifestera den enighet
om vår neutralitetspolitik som råder
mellan de demokratiska partierna. Jag
vill särskilt understryka detta därför
att regeringen ofta gör uttalanden om
att vi skall påverka utvecklingen i riktning
mot fred, att vi skall söka förhindra
krig, att vi skall medverka till en
fredlig lösning i Vietnam. Våra möjligheter
att göra detta sammanhänger direkt
med Sveriges möjligheter att upprätthålla
förtroendet för vår neutralitetspolitik.
Det är på den grunden som
moderata samlingspartiet har sett så allvarligt
på de misstag som utrikesministern
begick i samband med sitt tidigare
tal.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Hermansson ansåg
att regeringen, såsom han uttryckte det,
borde »stått pall» bättre för de amerikanska
påtryckningarna. Jag vill då
understryka att vi förvisso inte har ändrat
vår politik.

Herr Hermansson ville också av mig
ha en upplysning om vad som förekom
vid de samtal som jag helt naturligt
hade med den amerikanske utrikesministern
när jag ändå besökte Förenta
nationernas generalförsamling. Jag kan
försäkra att jag hävdade den svenska
åsikten om kriget i Vietnam och vår
syn på den amerikanska politiken. Det
är klart att jag inte kunde övertyga
den amerikanske utrikesministern. Han
hävdade lika bestämt den amerikanska
uppfattningen. Det var emellertid ett
värdefullt tankeutbyte. Han fick en mera
ingående beskrivning av vår syn på
kriget i Vietnam, och den beskrivningen
stod i överensstämmelse med den
politik som alla partier i den svenska
riksdagen har sagt sig stå bakom. Jag
utgår från att inställningen är oförändrad
i både det ena och det andra partiet.

Vad beträffar det som herr Hermansson
ville kalla för återuppbyggnadsbistånd,
som enligt vårt förmenande
bör sättas in efter kriget, ber jag att
ännu en gång få understryka vad jag
har sagt i många sammanhang, nämligen
att det efter de oerhört svåra härjningar
som Nordvietnam har varit utsatt
för och som Sydvietnam förfarande
utsätts för finns så oändligt stora
humanitära behov att vi förvisso kan
ställa de resurser, som är ekonomiskt
tänkbara för ett litet land som Sverige,
till förfogande för humanitär hjälp utan
att vi nu behöver gå in på något efterkrigsbistånd
eller återuppbyggnadsbistånd.

Herr Antonsson sade någonting om
att mitt anförande vid partikongressen
delvis kunde ge anledning till missför -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm. Nr 33 109

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

stånd. Han var mycket försiktig i sin
formulering. Om man läser mitt anförande,
finner man emellertid att det
inte skiljer sig från det uttalande som
statsutskottet har gjort tidigare.

Jag tar mig friheten att än en gång
citera vad jag sade i styckena efter
varandra i det till pressens och allmänhetens
förfogande ställda uttalandet vid
kongressen. Jag sade således: »Vi kan
lämna humanitär hjälp till offren för
olika konflikter. Sådant bistånd kan
utgå medan en konflikt ännu pågår. Vi
har hittills erbjudit och lämnat drygt
20 miljoner i bistånd till Vietnam.» I
nästa stycke sade jag: »Biståndet kan
också ges en långsiktig inriktning och
syfta till att hjälpa folk som drabbas
särskilt hårt av krigiska konflikter.» Vidare
sade jag: »Jag är övertygad om
att regeringen har en stark folkopinion
bakom sig, när den nu planerar bistånd
och krediter på över 200 miljoner till
Nordvietnam.»

Detta är vad jag sade. Vad sade utskottet
på sin tid, vilket anses vara
fullständigt klargörande i detta sammanhang?
Jo, utskottet redovisar även
det humanitära biståndet om 10 miljoner
för sjukhusupprustning och läkemedel
och 10 miljoner kronor för konstgödsel,
vilket även jag framhöll i mitt
anförande. Därefter erinrar utskottet om
mitt uttalande i riksdagen att man skall
försöka genomföra biståndsinsatser av
betydelse för landets försörjning i såväl
Nord- som Sydvietnam så snart striderna
i stort har upphört. Därefter kommer
följande uttalande av utskottet: »De
åtgärder och uttalanden som redovisats
och som utskottet vill stödja visar att
beredvillighet och beredskap finns både
för insatser i nuvarande läge» -— som
jag påpekade i mitt anförande, således
innan konflikten har upphört — »och
omfattande biståndsinsatser för återuppbyggnad
efter krigets slut.» Sedan tilllägger
utskottet: »Utskottet förväntar att
Kungl. Maj :t utnyttjar de ytterligare
möjligheter som kan erbjuda sig att ge -

nomföra biståndsinsatser i Vietnam före
stridshandlingarnas avslutande men är
inte berett att precisera storleken av
Sveriges åtaganden i detta avseende.»

Vad jag har gjort är sålunda helt enkelt
att jag har följt önskemål som utskottet
har uttalat och dessutom har
jag tillmötesgått utskottet i det avseendet
att jag har preciserat storleken av
de åtaganden som Sverige skulle vara
berett att ge.

Det är märkligt att i det ena fallet föreligger
välvilliga tolkningar, där man
ingenting har att erinra beträffande
klarheten i uttalandet, i det andra fallet,
då jag har rört mig med ungefär
samma vokabulär som statsutskottet, är
det så svårt att förstå vad jag egentligen
har menat.

Det finns väl ingen anledning att
tvista om uttolkningarna av det ena eller
andra uttalandet. Men när herr Wedén
säger, att jag vid partikongressen
skulle ha kostat på mig en blinkning
till vad han kallar för den nymarxistiska
falangen — jag tror att han uttryckte
sig så, jag vet att han älskar att
tala om nymarxister — är han verkligen
ute på tunn is.

Eftersom herr Wedén har läst talet
— jag är säker på att han har gjort det,
vilket framgår av vad han sagt tidigare
och av hans artikel i Dagens Nyheter
— måste han ha funnit att jag ägnade
en stor del av talet till att bemöta just
påståenden och uppfattningar, som han
skulle vilja kalla för nymarxistiska men
som jag inte vill åsätta samma stämpel.
Det är därför som jag vågar påstå
att han verkligen inte har några hållpunkter
för sitt resonemang.

Om hans resonemang skulle vara riktigt
beträffande Vietnam och mina yttranden
i det sammanhanget borde han
också tillskriva statsutskottet detta nymarxistiska
tänkande, ty i själva verket
har jag nära anslutit mig till de av
statsutskottet framförda synpunkterna.
Hur det än förhåller sig vill väl herr

110 Nr 33 Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

Wedén inte stämpla exempelvis herr
Bohman som nymarxist. Det föreliggande
statsutskottsutlåtandet kan ju
jämföras med mina uttalanden på kongressen.
Jag för min del är beredd att
frita herr Bohman från alla sådana beskyllningar.

Herr Holmberg var något försiktigare
i sitt senaste inlägg än i de tidigare.
Jag har inte direkt gjort gällande att
herr Holmberg vaknat till liv för sent
utan har bara konstaterat faktum och
inregistrerat att han vaknade till liv
den 2 oktober. Det var då han höll sitt
första tal och händelsevis var det samma
dag som vi tog del av de första amerikanska
reaktionerna. Det kan naturligtvis
vara en tillfällighet att herr
Holmberg inte vaknade den 1 oktober
utan i stället den 2 oktober. Jag vill
inte uttala mig härom utan slår bara
fast att omständigheterna nu har fogat
det så att det var den 2 oktober, d. v. s.
samma dag som den amerikanska reaktionen
nådde oss. Jag vill bara säga att
detta tillfälligheternas spel gör att det
på något sätt framstår som om den
amerikanska och den Holmbergska
reaktionen vore synkroniserade — det
är inte första gången utan har bl. a. tidigare
ägt rum då det gällt ambassadörer.

Herr Holmberg sade vidare att jag
själv i stället för honom borde ha yrkat
på sammankallande av utrikesnämnden.
Jag har inte antecknat när
herr Holmberg uttalade att utrikesnämnden
borde sammankallas. Jag tyckte
inte att jag hade någon anledning att
sammankalla någon utrikesnämnd eftersom
jag visste vad jag sagt i mitt
kongresstal och kunde hänvisa till dess
innehåll. I och för sig finns det ju
inget skäl för mig att sammankalla en
utrikesnämnd med anledning av de enligt
min mening gjorda feltolkningarna
av mitt anförande. Nu vet jag inte om
herr Holmberg yrkade på ett sammankallande
av utrikesnämnden innan han

hade läst mitt kongresstal, men det förefaller
som om detta skulle vara fallet
eftersom han den 10 oktober — jag lyssnade
själv på honom i TV — gav de
miljontals lyssnarna intryck av att han
vid den tidpunkten inte hade läst kongresstalet.
Det kan hända att han råkade
ut för en lapsus och det kan också
hända att han uttryckte sig mindre tydligt,
men i varje fall uttryckte han sig
på ett sådant sätt att man fick detta intryck.
Men inte hade jag skäl från mina
utgångspunkter att påkalla utrikesnämnd.

Nåja, det har sagts att det dock råder
enighet om vår Vietnampolitik och om
behovet av att hjälpa detta hårt drabbade
och söndersargade land. Om allmän
enighet fortfarande råder därom
kan jag för min del vara helt belåten
med utgången av denna debatt.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Efter att ha lyssnat till
vissa borgerliga talares inlägg i denna
debatt är man ännu mera förbluffad
över den ynkliga position som vissa
kretsar intagit när det i Förenta staterna
har uttryckts missnöje över erkännandet
av Nordvietnam och över det
planerade Vietnamstödet. Vad som hotar
neutralitetspolitiken är inte den
svenska Vietnaminställningen utan vissa
borgerliga partiers och finansintressens
inställning att svensk utrikespolitik
skall böja sig för utländska stormakter.

Efter debatten måste man tyvärr även
konstatera att regeringen inte vill ge ett
omedelbart och villkorslöst stöd till
Nordvietnam och till den nya revolutionära
regeringen i Sydvietnam. Man vill
tills vidare begränsa sig till s. k. humanitär
hjälp. Utrikesministern har
inte besvarat frågan varför inte villkorslöst
stöd kan ges i varje fall till
Nordvietnam. Det är väl inte så att regeringen
i tysthet accepterar den ame -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm. Nr 33 111

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

rikanska och borgerliga kritiken som
säger att ett sådant stöd skulle strida
mot neutraliteten?

Det kan vara svårt att fastställa skillnaden
mellan olika former av stöd. I
Nordvietnam finns förutsättningar för
alla former av stöd för närvarande, och
jag förstår inte riktigt varför man skall
begränsa stödet under en viss etikett.

När det gäller frågan om erkännande
av den nya revolutionära regeringen i
Sydvietnam har inte mycket sagts i debatten.
Vår ståndpunkt har jag redovisat.
Den kommer så småningom att
accepteras av alla partier. Utrikesministern
hänvisade i sitt svar till ett utlåtande
från utrikesutskottet. Detta utlåtande
innehåller ungefär samma formuleringar
som under en lång rad av
år förekom i svar på våra krav om erkännande
av Nordvietnam. Formuleringarna
gäller nu den nya revolutionära
regeringen i Sydvietnam. Även på
den punkten tror jag att utrikesutskottet
kommer att få ändra inställning.

Till dem som ännu inte vill vara med
om ett erkännande av den revolutionära
regeringen i Sydvietnam vill jag
ställa frågan, om de åtminstone inte
omedelbart vill helt bryta med Saigonjuntan.
Posten som svenskt sändebud i
Saigon är som bekant vakant och det
är mycket bra. Vissa — i varje fall formella
— relationer förefaller att finnas
kvar. Vi borde, herr utrikesminister,
göra rent bord när det gäller relationerna
till juntan i Saigon.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att utrikesministern gärna önskar att
det skulle råda en total överensstämmelse
inte bara mellan vad han själv
avsåg att säga på den socialdemokratiska
partikongressen och vad statsutskottet
sade utan även mellan de uttryck
som herr Nilssons tal på kongressen
tog sig och de uttryck som statsutskottets
utlåtande har. Någon sådan över -

ensstämmelse finns faktiskt inte.

Det var värdefullt att utrikesministern
för kammaren återgav de båda avsnitt
som han läste upp ur sitt anförande.
I första avdelningen av anförandet
görs nämligen ett påpekande om vilka
åtgärder som omedelbart kan vidtagas.
I den andra delen talar han, såsom var
och en av oss kunde höra, om det mer
långsiktiga biståndet, och i omedelbar
anslutning till detta lämnas uppgiften
om de 200 miljoner kronorna. Detta
måste, milt uttryckt, vara ägnat att väcka
missförstånd. Om utrikesministern
hade använt samma ord som statsutskottet
gjort och som han själv gjorde i interpellationssvaret,
skulle sådana missförstånd
inte ha behövt uppkomma.
För övrigt göres statsutskottets uttalande
om bistånd före och efter krigets
slut — och det är kanske något som
även herr Hermansson bör observera
— under den klara och tydliga rubriken
»humanitärt bistånd».

Självfallet delar vi den allmänna
enighet som råder kring förhoppningarna
om att kriget skall ta slut så snart
som möjligt. Jag vill poängtera, vilket
inte kan skada i denna debatt, tvärtom,
att det just är det förhållandet att våra
förhoppningar härom är så intensiva
som gjort att vi ansett att de planerade
belopp som erfordras för Vietnamhjälpen
skall förläggas utanför uppbyggnaden
av det ordinarie svenska utvecklingsstödet
och även utanför den därmed
tills vidare förknippade enprocentsgränsen,
så att inte onödiga planeringssvårigheter
och risker för att
andra projekt får sättas åt sidan skall
uppstå.

Jag tror att debatten här också varit
välgörande på det sättet att den klargjort
att enigheten nu är mycket stor,
vilket den inte var dagen efter Torsten
Nilssons anförande på den socialdemokratiska
partikongressen. Jag vill tillåta
mig att rikta en vädjan till utrikesministern
om att han skall fortsätta den -

112 Nr 33 Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

na debatt i första kammaren, där jag
vet att hans uttalande också varit föremål
för stark kritik. Jag gör det eftersom
våra möjligheter att här i kammaren
fortsätta debatten på detta stadium
är uttömda.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson har vid ett
par tillfällen tagit upp en helt ovidkommande
fråga, nämligen frågan om
vid vilket tillfälle jag för moderata
samlingspartiet, herr Wedén för folkpartiet
och man inom oppositionen
över huvud taget skulle ha reagerat på
herr Nilssons tal. Detta utgör inte den
springande punkten, utan den är att det
både inom och utom landet blivit en offentlig
reaktion, vilken grundat sig på
att utrikesministerns tal uppfattats på
ett sätt som givit anledning till missförstånd
rörande vår neutralitetspolitik.
Det är det allvarliga i hela denna diskussion,
inte uttalanden från en och
annan av oss som gjorts i tidningar, i
radio eller i TV. Debatten gäller herr
Nilssons eget tal liksom även, såsom jag
har observerat, herr Nilssons presskonferens
som innehöll åtskilligt av intresse.
Utrikesministern har visserligen försökt
skylla på pressen och sagt att det
varit fråga om felreferat. Det har emellertid
sedermera blivit klarlagt av Sverikes
Radio att utrikesministerns uttalanden
var korrekt refererade, och därför
spelar också presskonferensen en betydande
roll.

Jag vill sluta med att säga att orsaken
till att jag inte använder lika bestämda
och hårda ord som jag hade anledning
att göra tidigare är att utrikesministern
och även statsministern nu vidgått att
det var fråga om ett missförstånd. Detta
missförstånd uppstod enlig min mening
även i Sverige, inte bara i utlandet. Min
slutsats är emellertid att en utrikesministers
tal inte skall behöva bruksanvisning
för att inte ge upphov till missförstånd.
Själva det faktum att ett missför -

stånd uppstått är ett underbetyg till herr
Nilssons agerande i detta fall.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det har klart framgått,
hoppas jag, både av mitt inlägg i debatten
och av min interpellation att mitt
parti inte är ute för att söka sak med utrikesministern
i denna fråga.

Men när jag antydde att jag förstår att
möjligheter till missförstånd kan ha förelegat
berodde det bl. a. på att det i
kongresstalet inte fanns någon precisering
av tidpunkten vad gällde hjälpen
till Nordvietnam. Det gjorde det däremot
när utrikesministern uttalade sig
om hjälpen till Sydvietnam. Enligt det
referat jag har av talet yttrade utrikesministern:
»När striderna i Sydvietnam
nått sitt slut, hoppas vi också där kunna
göra mera omfattande insatser.» En sådan
precisering lämnades alltså här men
icke beträffande Nordvietnam.

Samma klara uttalande fanns i statsutskottets
utlåtande nr 82, där det hette
att insatserna för återuppbyggnad skulle
sättas in efter krigets slut.

Jag skall inte gå närmare in på presskonferensen
efter kongresstalet. Men enligt
det referat som jag har fått ställde
en journalist frågan: »Kommer dessa
bistånd och krediter att utgå innan kriget
är slut?» Utrikesministern svarade:
»Ja, det gör det. Det vill säga vi betraktar
ju kriget som i viss mån avslutat
för Nordvietnams vidkommande, eftersom
i denna del utav Vietnam, där
sker ju inga stridshandlingar för närvarande.
» Och på frågan när hjälpen skulle
träda i kraft svarade utrikesministern:
»1 juli.»

Från dessa utgångspunkter har olika
uttolkningar gjorts och missförstånd
uppstått, vilket är beklagligt. I övrigt
har jag ingen anledning att söka sak
med utrikesministern i denna fråga -—
jag har tvärtom poängterat att vi behöver
stå eniga i vårt utrikespolitiska
handlande.

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm. Nr 33 113

Allmänpolitisk debatt, tillika svar på interpellationer och fråga ang. biståndet till
Vietnam, m. m.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Till herr Hermansson
vill jag säga, att för mitt vidkommande
är hjälpen till Vietnam som sådan huvudsaken.
Herr Hermansson är angelägen
om att den skall vara villkorslös,
som han uttryckte det. Men varför skall
man behöva tvista om etiketten när det
finns så oändligt stora behov av humanitär
hjälp? Behoven är ju av sådan storleksordning
att den svenska hjälpen inte
på långa vägar räcker till. Vi kan väl då
fortsätta med den humanitära hjälp som
vi redan har engagerat oss för.

Herr Wedén sade att mina egna citat
här i dag ur mitt tal och ur statsutskottets
utlåtande visade skillnaden mellan
dessa båda utläggningar. Ja, jag skall
inte ge mig in på någon jämförande
språkforskning. Herr Wedén tycks ha
den uppfattningen att jag borde ha plagierat
statsutskottets yttrande. Faktum
kvarstår att jag delade upp frågan om
det humanitära biståndet, som skulle
utgå medan konflikten pågår, och det
långsiktiga biståndet, där vi redan nu
kunde inleda planeringen och redan delvis
har verkställt planeringen.

Jag kan förstå att oppositionen velat
tolka detta på ett sätt som är ofördelaktigt,
kanske mera av inrikespolitiska
skäl. Man kan ju alltid lägga in den betydelse
i ett yttrande som man själv
önskar.

Herr Holmberg säger att det förhållandet
att ett misstag kunnat uppstå är
det väsentliga i sammanhanget. Ja, jag
kan väl förstå att det resonemanget drivs.
Men varför uppstår missförstånden? Jo,
de uppstår stundom därför att man medvetet
vill misstolka vad som sagts. Och
om jag ser tillbaka på den Vietnampolitik
som regeringen har drivit under
årens lopp och tänker på vilka det är
som nu kritiserar vad jag sagt, så finner
jag att det är precis samma kretsar
som tidigare kritiserade våra uttalanden
om Vietnamkriget och den hjälp vi

var beredda att sätta in till förmån för
det sargade landet.

Nu har man kommit på bättre tankar,
nu sluter man upp bakom den Vietnampolitik
som regeringen för •—- eller
gör man inte det? Men enligt mitt förmenande
är det just samma kretsar —
och das lässt tief blicken, för att tala
med fransmannen — som i dag inriktar
sig på vad jag betraktar som en feltolkning
av mitt anförande, vilka tidigare i
bestämda ordalag kritiserade regeringens
Vietnampolitik.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Eftersom det råkar vara
min ordinarie tur på talarlistan, vill jag
säga några ord i anslutning till utrikesministerns
senaste anförande.

Utrikesministern frågar varför vi skall
tvista om etiketten och om inte det väsentliga
är att vi ger hjälp till Vietnam.
Jag uttryckte precis samma mening i
mitt tidigare inlägg. Det avgörande är
naturligtvis att det ges ett omfattande
stöd till Vietnam.

Att jag tagit upp denna sak beror på
att vi inte vill att etiketten på något sätt
skall begränsa stödet. Har utrikesministern
samma mening är jag mycket
tillfredsställd.

Statsutskottets utlåtande från i våras
om dessa frågor har refererats flera
gånger. Det finns där en punkt som enligt
min mening inte tillräckligt har
uppmärksammats. Utskottet refererar
med fullständigt instämmande ett uttalande
av utrikesministern om att vi
skall försöka genomföra biståndsinsatser
av betydelse för Vietnams försörjning
så snart striderna i stort sett upphört.
Man polemiserar således inte alls
mot den satsen. Jag tycker att det måste
sägas att striderna nu i stort sett har
upphört i Nordvietnam och att det alltså
enligt riksdagens uttalade mening
finns plats för biståndsinsatser av betydelse
för landets försörjning.

Herr talman! Det har gått mer än sex

114 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

timmar sedan dagens debatt började
och vi har bara kommit till nr 4 på talarlistan.
Denna takt är en smula långsam
även om viktiga frågor har diskuterats.
Jag tror också att det vore praktiskt
att regeringens representanter
väntade med att gå upp i debatten till
dess att representanter för samtliga partier
här i riksdagen haft ordet. Det finns
alltså plats för reformer av remissdebatten.

I detta anförande skall jag huvudsakligen
behandla dels vissa långsiktiga
frågor, dels skattefrågorna. För de borgerliga
partierna har det alltid varit
självklart att slå vakt om det kapitalistiska
samhället och dess maktförhållanden.
Det ligger så att säga i deras natur.
Dessa partier har i växlande grad
visat sig känsliga för de krav på modernisering
av samhället som ställts av
den tekniska och ekonomiska utvecklingen.
De kan gå med på sociala reformkrav
men hela tiden under förbehållet
att genomförandet inte rubbar
det bestående samhällets grundvalar.

Socialdemokratin har som bekant tidigare
haft en annan inställning. Den
har ställt det socialistiska samhället som
ett mål och därmed har den avsett något
i sina grunddrag annorlunda än det
samhälle där femton finansfamiljer har
en avgörande ekonomisk makt. På denna
punkt har det skett en förändring.
Det som i dag kännetecknar den socialdemokratiska
ideologin och politiken
är inte främst skillnaderna gentemot de
borgerliga partierna, utan att man vill
stanna innanför det kapitalistiska klasssamhällets
ramar.

Jag gör inte denna karakteristik därför
att jag vill använda remissdebatten
för att gå till attack mot ett annat partis
politik — det avgörande i debatten
måste vara att framlägga det egna partiets
ståndpunkter. Detta har jag försökt
göra i tidigare anföranden och
skall försöka fortsätta därmed. Men vi
vet alla vilken utomordentligt viktig
roll som det socialdemokratiska partiet

spelat i svenskt politiskt liv under de
senaste femtio åren och naturligtvis särskilt
under de mer än trettiofem år som
det suttit i regeringsställning. Det är
därför naturligt att granska detta partis
huvudlinje när man söker lösningen på
de stora problem som dagens kapitalistiska
samhällen brottas med — de stora
och t. o. m. växande klassklyftorna,
maktkoncentrationen, de ökade sociala
motsättningarna, bristen på verkligt inflytande
för de arbetande på arbetsplatserna
och för hyresgästerna i bostadskvarteren,
miljöförstöringen o. s. v.
Det är nödvändigt, som herr Hedlund
redan framhållit i ett inlägg, att vi söker
kartlägga utvecklingstendenserna
för framtiden.

Från socialdemokratiskt håll fördes
tidigare en mycket självbelåten propagande
om Sverige som ett färdigt
»Schlaraffendland», som det goda folkhemmet,
välfärdsstaten, skolexemplet
på den demokratiska socialismens seger.
Den har man nu tvingats moderera.
Lovorden klingade alltför falskt mot
bakgrunden av de stora problem som
finns kvar att lösa. Nu måste socialdemokratin
föra fram en kritik som riktar
sig mot följderna av den politik som
man själv drivit under flera årtionden.
Huvudlinjen i agitationen är nu att
medge problem och brister och att tala
om en konsekvent och långsiktig strävan
som undan för undan utvidgar demokratin,
avskaffar klasskillnaderna
och bär socialistisk frukt. Den svenska
utvecklingen sägs visa att reformismens
väg är den bästa.

Fakta tycks mig emellertid tala ett
annat språk. Det räcker nämligen inte
med att hänvisa till att Sverige anses
ha den näst högsta nationalprodukten
per innevånare i världen. Om man accepterar
detta som avgörande bevis
skulle ju nationalproduktens höjd i
Förenta staterna, där den är högre,
kunna sägas visa att dollarkapitalismens
väg är den bästa, och det tror jag inte
att den svenska socialdemokratin vill

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33 115

hävda. En värdering måste givetvis göras
som innesluter en rad andra förhållanden
och som också går in på frågan
om en annan politik varit möjlig.

Den svenska arbetarrörelsen har genom
målmedveten kamp nått många
viktiga resultat. Den har erövrat allmän
rösträtt, höjda reallöner och kortare arbetstid,
förbättrade utbildningsmöjligheter
och ett socialt grundskydd för
flertalet medborgare — och det är viktiga
erövringar. Men utvecklingen under
de senaste årtiondena är motsägelsefylld
och uppvisar många negativa
drag. Den höjda materiella standarden
har vunnits endast genom ökad hets i
arbetet, förslitning av arbetskraften, yrkesskador
och hälsorisker. Det har inte
blivit någon utjämning av de ekonomiska
klasskillnaderna. Ett stort låglöneproletariat
existerar. Särskilt den
medelålders och äldre arbetskraften
drabbas hårt av avskedanden, arbetslöshet
och omställningsproblem i samband
med den kapitalistiska s. k. strukturrationaliseringen.
Norrlandslänen
har länge behandlats som ett kolonialt
område. Människorna har drivits från
sin hembygd eller tvingats till långvarig
arbetslöshet därför att kapitalets
profitintressen ansetts kräva det. Förgiftningen
av naturen och det kommersiella
vanställandet av stadskärnorna
är också en direkt följd av profitjakten.

Allt flera har blivit medvetna om
det oriktiga i påståendena om att klasssamhället
kunde avskaffas och jämlikhet
skapas men kapitalismen vara kvar.
Den växande opinion som nu vänder
sig mot rovdriften av människor, natur
och samhällsmiljö kräver att andra
grundläggande värderingar, andra normer,
andra regler skall vara bestämmande.
I denna opinion växer alltmer
insikten om att en grundläggande förändring
av samhället är nödvändig, om
sådana nya värderingar skall kunna göra
sig gällande, och den opinionen
skräms sannerligen inte av att herr Wedén
betecknar den som nymarxistisk.

Allmänpolitisk debatt

Det är här den socialdemokratiska
politiken enligt vår mening icke räcker.
Den förutsätter numera att den kapitalistiska
produktionsordningen skall
bevaras. Den bygger på samverkan mellan
det s. k. privata näringslivet, storfinansen
och de socialdemokratiska ledarna
som representanter både för staten
och för viktiga organisationer.

Visst kan en rad reformer fortfarande
genomföras — och måste genomföras
— inom det nuvarande samhället.
Man kan ändra familjelagstiftningen,
genomföra utbildningsreformer, skärpa
förmögenhetsbeskattningen, förbättra
pensionerna, ge bättre lokaliseringsstöd
till Norrland o. s. v. Allt detta kan och
måste man göra. Men det löser inte frågan
om den fortgående ekonomiska
maktkoncentrationen och dess följder.
Det löser inte heller frågan om själva de
lagbundenheter som lett till de stora
klyftorna i fördelningen av inkomster
och förmögenheter. Och det löser inte
frågan om den typ av arbetslöshet som
skapas av kapitalismen i dess nuvarande
utvecklingsstadium.

Dessa stora problem kan inte lösas
på grundval av samverkan mellan arbetarrörelsen
och storfinansen. Deras
lösning är endast möjlig om arbetarrörelsen
tar upp kampen för att bryta
storfinansens maktställning. För att de
arbetande skall få makten i företagen
krävs det att kapitalets makt avskaffas.
För att den grundläggande bristen på
jämlikhet — att några äger produktionsmedel,
kapital, medan den stora
majoriteten tvingas sälja sin arbetskraft
— skall kunna avskaffas måste det kapitalistiska
systemet ersättas med ett
socialistiskt. Bara på den vägen lär det,
herr Gustafson i Göteborg, vara möjligt
att avskaffa exploateringen av varje
människa.

I kampen för dagskraven finns precis
samma frontställning, och den har
mycket vältaligt, tycker jag, illustrerats
av den Vietnamdebatt som har förts
här. Solidaritet med de folk och rörelser
som kämpar för nationell och

116 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

social frihet bör enligt vår mening vara
riktningsgivande för den internationella
politiken.

Men det finns också en annan form
av internationell solidaritet, den mellan
kapitalägarna och utsugarna, som
kommer till uttryck. Hot om bojkott
och högljudda rop om den svenska utrikespolitikens
skadlighet har förekommit
även från företag som vill dra profiter
ur de portugisiska kolonialkrigens
bloddränkta marker. Jag vill uttrycka
förhoppningen att det svenska stödet
till Frelimo, PAIGC och andra befrielserörelser
snabbt ökar i enlighet med
den positiva inställning som riksdagen
visade i våras bl. a. till kommunistiska
motioner.

De kommersiella intressenas möjligheter
till sabotage av folkens solidaritetskamp
är emellertid förfarande stora.
Man kan ta de svenska relationerna till
Grekland som exempel. Regeringen, de
politiska partierna, fackföreningsrörelsen
och ungdomsorganisationerna, den
stora majoriteten av det svenska folket,
har fördömt den militär-fascistiska
juntan i Aten. Men de kapitalistiska
företagen struntar i denna inställning
och har starkt ökat importen från Grekland
under de senaste åren. Första halvåret
1967 uppgick denna import till
Sverige till 14,5 miljoner kronor, motsvarande
tid 1968 till 22,1 miljoner kronor
och 1969 till 39,9 miljoner kronor.
Ökningen utgör alltså på dessa år 175
procent. De svenska företagens handelspolitik
understödjer och vidmakthåller
den grekiska fascistjuntan samtidigt
som regering och riksdag anser att
Grekland bör uteslutas ur Europarådet.

Även på den allmänna valutapolitikens
område har vi det senaste året
sett hur kapitalistiska intressen saboterat
uppfyllandet av målsättningar som
folkvalda organ uppställt. Den starka
nedgången i Sveriges valutareserv är
till väsentlig del en direkt följd av spekulation
och kapitalflykt. Kapitalexporten
beräknas i år komma att ligga väsentligt
högre än 1968. Även om vissa

skärpningar har gjorts när det gäller
valutakontrollen har de kommit sent
och är otillräckliga. Jag vill erinra om
att från vårt partis sida vid upprepade
tillfällen framförts krav om skärpta
valutaregler och om kontroll över kapitalexporten.
De har tidigare helt avvisats
av finansministern, men denne
har nu tagit ett steg mot en sådan hårdare
kontroll. Vi anser att steget skulle
ha varit längre och tagits mycket tidigare.
Då hade avtappningen av valutareserven
väsentligen kunnat begränsas.

De s. k. fria kapitalrörelserna är uttryck
för det privata kapitalets jakt efter
högsta möjliga profit. Vi anser inte
att det är en verksamhet som på något
sätt förtjänar att uppmuntras. Den har
starka negativa sidor som sammanhänger
både med följderna av att kapital
försvinner ur landet samtidigt som stora
behov finns och med inflyttningen
av utländska kapitalintressen. Om Sverige
blir medlem i EEC blir kapitalets
makt i dessa avseenden ännu större. Det
är viktigt att opinionen mot en svensk
EEC-anslutning inte slår sig till ro, därför
att det för närvarande existerar stora
svårigheter att utvidga detta ekonomiska
och politiska block. Läget kan
snabbt förändras. Förberedelserna för
ett svenskt inträde fortsätter. Man är
till och med beredd att riskera den nordiska
ekonomiska unionen för att göra
denna strömlinjeformad för en framtida
EEC-anslutning. Det är ett ansvarslöst
spel som sålunda bedrivs.

Vårt partis inställning till ett ekonomiskt
samarbete i Norden är positiv.
Vi anser att det finns betydande fördelar
för löntagarna i alla de nordiska
länderna att utvinna ur en samverkan.
Från den synpunkten är det anledning
att söka komma till ett snabbt resultat.
Skulle t. ex. inte den kraftiga ökning
av köttpriserna, som husmödrarna i vårt
land upplever, kunna motverkas genom
att en gemensam nordisk marknad för
jordbruksprodukter skapas? En sådan
marknad får emellertid inte innebära

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33 117

en diskriminering gentemot länderna i
tredje världen. Det är utomordentligt
nödvändigt att inga åtgärder vidtas som
ännu mer försvårar u-ländernas liandelsmöjligheter.
Tvärtom måste det nuvarande
handelsmönstret, som gynnar
de rika länderna, radikalt förändras.

För närvarande gör sig tendenser
märkbara till en stegring av priser, hyror,
taxor och skatter på olika områden.
Ökningen av penninglönerna genom avtalsrörelsen
hotar att ätas upp om denna
utveckling får fortsätta. En räntesänkning
kan spela en viktig roll för
att hålla tillbaka prisstegringen, möjliggöra
en sänkning av hyrorna och
motverka kostnadsökningar för kommuner
och landsting som ger utslag
i höjda kommunala skatter. Det är ett
allmänt bekant faktum att den kommunala
inkomstskatten och mervärdeskatten
är de skatteformer som hårdast
tynger de lägre inkomsttagarna. Den
direkta statsskatten spelar däremot
mindre roll.

Enligt beräkningar som avser familjer
med två vuxna, varav en förvärvsarbetande,
och två hemmavarande barn
under 16 år, genomsnittlig kommunal
utdebitering etc., utgör kommunalskatten,
mervärdeskatten och den statliga
inkomstskatten 2 005 kronor, 1 105 respektive
540 kronor, om den deklarerade
inkomsten är 15 000 kronor. Vid
en deklarerad inkomst av 20 000 kronor
tar de tre nämnda skatteslagen
3 015, 1 295 respektive 1 040 kronor.

Mot bakgrunden av dessa fakta är
det rätt klart på vilka punkter en skattelindring
bör sättas in för att mest direkt
gynna de lägre inkomsttagarna. Det
är kommunalskatterna och den indirekta
skatten som i främsta rummet bör
angripas.

Vårt parti har länge förespråkat —
och gör det också i dag — att kostnadsfördelningen
mellan staten å ena sidan
och landsting och kommuner å andra
sidan måste ändras. Staten bör överta
kostnaderna för sjukvården, skolan
och barnstugorna samt ge grundbidrag

Allmänpolitisk debatt

till pensionärernas bostadskostnader,
så att en likvärdig standard uppnås i
olika kommuner.

I stället för att minska den indirekta
beskattningen vill finansministern öka
mervärdeskatten med 4 procent. De borgerliga
partierna har som bekant under
ett antal år drivit samma linje. De
på detta sätt ökade inkomsterna skall
användas för att upp till vissa inkomstgränser
lindra de direkta stats- och
kommunalskatterna. Herr Sträng har
ännu givit endast få detaljer om den
skatteoperation han vill utföra, och den
slutgiltiga värderingen måste givetvis
anstå till dess planen är känd i sina
enskildheter. Om den skulle visa sig innebära
en betydande förskjutning i
skattebördornas fördelning, så att bördorna
väsentligt lättas för de lägre inkomsttagarna
men väsentligt ökas för
högre inkomsttagare, förmögenhetsägare,
spekulanter och kapitalistiska företag,
så har den vårt bifall. Vi fruktar
emellertid att samtliga dessa delar inte
ingår i den bild finansministern har
för ögonen. Bolagsbeskattningen har i
flera avseenden mildrats under de senaste
åren. Någon skärpning har icke
heller nu annonserats av herr Sträng.

När det gäller beskattningen av stora
förmögenheter och arv skall tydligen en
viss uppstramning ske, vilket sannerligen
inte är för tidigt. Också här har tendensen
under ett antal år varit lindring.
Men förhoppningarna på krafttag
är inte särskilt stora; varje gång finansministern
yttrar sig om dessa frågor
försvarar han en låg beskattning av de
stora arven och förmögenheterna. Han
hänvisade häromdagen till sina erfarenheter
som lantarbetare och förklarade
att »man skall sköta mjölkkon,
men inte slakta den». Bilden har använts
tidigare i skattedebatten och i
den ekonomiska debatten men knappast
från socialdemokratiskt håll. Den filosofi
som den uttrycker är av helt borgerligt
slag.

Ett både mera realistiskt och mera

118 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

socialistiskt perspektiv hade en tidigare
socialdemokratisk finansminister,
nämligen Ernst Wigforss, som energiskt
talade för en betydande skärpning av
särskilt arvsskatten som ett medel för
att »åvägabringa en begränsning av de
stora förmögenheterna och en jämnare
fördelning av egendomen». Jag anser
att en sådan syn på skattepolitiken
bättre överensstämmer med löntagarnas
intressen och med jämlikhetens ideal
än den som den nu sittande socialdemokratiska
regeringen hittills givit uttryck
åt.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Till herr Hermansson
vill jag säga att jag inte tror att någon
av dem som tidigare i dag från kammarens
talarstol företrätt socialdemokratin
anser att vårt land är något
Schlaraffenland där den demokratiska
socialismen nu har genomförts. Vi arbetar
alla, var och en på sitt håll, för
att avhjälpa de brister som finns.

Även i höst är situationen gynnsam
så till vida att vi har en högkonjunktur.
Herr Hedlund sade att det rådde
en högkonjunktur även 1968. Den högkonjunkturen
var emellertid ganska
ojämnt fördelad, och i stora delar av
landet var situationen besvärlig. Nu
kan vi notera bättre siffror för sysselsättningen
även i avfolkningsbygderna
än vid samma tid förra året.

Det är också att hälsa med tillfredsställelse
att det elvapunktsprogram som
statsminister Tage Erlander redovisade
här i riksdagen den 27 maj 1969 har börjat
förverkligas; det paket som lämnades
till Norrlandslänen för någon vecka sedan
var ett av de första stegen. Under
punkt 2 i detta program heter det: »De
privata företagen har ett stort ansvar
för att genom förläggning till Norrland
medverka till att den av samhället och
medborgarna uttalade målsättningen
om regional balans och likvärdiga levnadsbetingelser
i landets olika delar
uppfylls.»

Det har inletts ett samarbete mellan
Industriförbundet och staten, men ute
i det praktiska livet har man sett ganska
litet av det ansvar programmet talar
om. I mina egna hemtrakter har vi
upplevt hur den dominerande industrin
lägger ner industrier utan att erbjuda
något annat i stället, och rationaliseringen
går hårt fram över de enheter
som finns kvar. Det har t. o. m. hänt att
ett företag som lägger ned en fabrik inte
vill avstå markområden och hamnanläggningar,
som industrin har betjänat
sig av, för att lämna plats åt privata eller
kommunala företag som önskar träda
till. Det måste väl närmast betraktas
som asocialt att inte bara lägga ned
sin egen verksamhet, kanske av skäl
som är starka, utan även försöka hindra
andra att reindustrialisera den ort man
lämnar.

Det finns ändå någon smolk i glädjebägaren.
Vi fick helt nyligen veta att
det inte skulle bli någonting av de isbrytaravgifter
som hade aviserats, men
för bara några dagar sedan kom meddelande
om att järnvägen vill höja sina
taxor på ett anmärkningsvärt sätt.

Trafikpolitiken diskuterades på den
socialdemokratiska partikongressen,
som har givits stor plats under debatten
i dag. Kommunikationsministern
gjorde då klart att de utredningar om
dessa frågor som pågår skulle påskyndas,
men ingen hade väl väntat att en
taxehöjning skulle föreslås så snart efter
denna utfästelse.

Nu kan det sägas att järnvägsstyrelsen
har till uppgift att sköta sin verksamhet
enligt de regler som regering
och riksdag har fastställt, men jag anser
att kravet på samband mellan regering
och järnvägsstyrelse borde sättas
litet högre än som har skett i detta fall.
Inte bara de som bor i dessa trakter är
känsliga för att frakten på det som produceras
ökar, utan det är i hög grad
också företagarna, som kanske överväger
att flytta sin verksamhet till mera
välbelägna trakter, varigenom trygghe -

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33 119

ten för de anställda hotas. Det har också
kommit en stark reaktion från de anställda
vid järnvägen, som inte kan uppfatta
utvecklingen som särskilt lovande
för framtiden.

Jag tycker det finns anledning att
säga detta när vi nu ändå har så många
ljusa erfarenheter av de initiativ som
har tagits.

Lokaliseringspolitiken har under åratal
diskuterats här i kammaren. Centerpartiet
har tillerkänt sig upphovsmannarätten
till denna politik, men vi andra
vill inte hålla med om det. Herr Hedlund
sade att hans parti började driva
lokaliseringspolitik för 25 år sedan,
men jag saknar nog litet balans hos centerpartiet
i de här frågorna.

I ett uttalande från centerpartiets styrelse
den 14 oktober 1969 redovisas utvecklingen
inom detta område på följande
sätt: »Samtidigt överdimensioneras
koncentrationen till storstadsområdena
med konsekvensen av svårbemästrade
och ofta olösliga problem i fråga
om miljöer, trafik, bostäder och sociala
förhållanden.» I uttalandet heter det vidare:
»Prognoserna pekar på ytterligare
forcering av dessa olyckliga utvecklingstendenser.
»

Här bortser man helt från att en
grund för det välstånd som vi har kunnat
skapa i detta land är att människorna
har flyttat till tätorter för att ägna
sig åt industriell verksamhet, eftersom
den svenska landsbygden aldrig hade
kunnat föda de grupper som ursprungligen
bodde där.

Vidare talas det om svårbemästrade,
ofta olösliga problem. Vårt land är stort
till ytan, men befolkningen är ganska
fåtalig. Utlänningar säger ofta att vi
måste vara lyckliga som bor i ett så stort
land och är så få — våra miljöproblem,
våra svårigheter med luft- och vattenföroreningar
och hela trafikproblematiken
måste vara så mycket enklare än
på andra håll. Kommer man till den europeiska
kontinenten •— exempelvis
Holland och Belgien — eller till Fören -

Allmänpolitisk debatt

ta staterna, märker man vilka idylliska
förhållanden som råder i vårt land. Centerpartiet
finner det emellertid förenligt
med sina intressen att driva denna
litet väl dramatiska linje, som närmast
framstår som litet löjlig.

Sedan talas det om att man vill ha en
planering. Det vill vi väl alla, men frågan
är hur den skall utformas. Vi vill ha
en rejäl planering i våra primärkommuner,
och vi vill också ha en riksplanering
som gör skäl för den benämningen.
Centerpartiet understryker emellertid
särskilt att man vill ha en planering
på länsnivå. Det överensstämmer kanske
med den linje i fråga om länsdemokrati,
som man har bundit sig för, men
vi får inte överskatta möjligheterna att
planera länsvis.

Jag har gärna velat påpeka detta, eftersom
jag tror att debatten kan få slagsida
om vi alltför beredvilligt biträder
centerns funderingar.

Själv är jag intresserad av att få verksamheter
förlagda till avfolkningslänen
och till glesbygderna — jag representerar
själv ett sådant område — men vi
får inte blunda för att de stora investeringar
som görs i svensk industri, t. ex.
bilindustrin, inte skulle vara möjliga
eller att vi i varje fall inte skulle få
någon nytta av dem, om det inte fanns
människor i vårt land som var beredda
att flytta och träda in i produktionslivet
på en annan ort. Detta betyder givetvis
inte att vi bör kasta yxan i sjön
och inte göra allt vad vi kan var och en
på sitt håll för en industrialisering av
avfolkningsorterna. Ett stort samhälleligt
kapital är redan investerat där och
skulle bli helt värdelöst om utflyttningen
fick fortsätta ohejdat.

Herr talman! Trots att statsministern
ganska grundligt har gått igenom problematiken
rörande oppositionen och
partikongressen anser jag mig ha anledning
att också anföra några synpunkter
härpå. Redan efter valet 1968 började
en diskussion om att man var på väg
mot en enpartistat. I Expressen den 9

120 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Allmänpolitisk debatt

oktober 1968 skrevs följande: »Det väsentliga
är tvärtom att se till att den
förlängda socialdemokratiska dominansen
vid regeringsmakten inte tillåts förlama
en verkligt fri debatt och en öppen,
orädd information. Endast om vi
bevarar de senare skyddar vi den svenska
demokratins möjligheter att överleva
också den förlängda enpartidominansen.
»

Vad är det som har förlamat oppositionen?
Det finns väl olika skäl för
det. Ett skäl har väl varit det sönderfall
och den upplösning som mittpartisamverkan
har undergått särskilt denna
sommar, då mitt under sommar stiltjen
Bertil Ohlin angrep Hedlund och en
mindre kalabalik utbröt som vi ju alla
kan erinra oss. Men det är naturligtvis
också bristen på ett program hos oppositionen
som har gjort, att handlingskraften
har förlamats och att oförmågan
i sig själv har givit upphov till en
propaganda om denna enpartidominans
och denna enpartistat.

Man har försökt att med utgångspunkt
från sin egen situation beskriva den socialdemokratiska
styrkan som ett hot
mot de demokratiska värdena i stället
för att göra klart för sig sin egen situation
och vad man egentligen behövde
komma fram till, nämligen ett tvåpartisystem
i detta land, där man väl också
mycket väl skulle kunna tänka sig, i
varje fall jag för min personliga del,
enmansvalkretsar efter engelskt mönster.
Alldeles uppenbart är att vi inom
det socialdemokratiska partiet skulle
sätta värde på en samlad opposition
med klara alternativ som kunde erbjudas
väljarna.

Denna debatt har fortsatt under hösten
i år. Det har naturligtvis varit en
mycket stor källa till irritation. När till
och med de borgerliga tidningarna under
en följd av dagar hyllade den avgående
statsministern och socialdemokratin
på det sättet fick mycken publicitet
steg irritationen. Även partikongressen
fick mycken publicitet. Det be -

rodde dels på det väntade partiledarskiftet,
dels på de stora händelser som
inträffade, de debatter som förekom,
de meningsbrytningar i viktiga politiska
angelägenheter som kom till uttryck.
Herbert Wehners besök var en
sådan publicitetsskapande sak som väl
betydde en hel del liksom även Nyereres
besök i slutet av kongressveckan.

Detta blev naturligtvis alldeles för
mycket för de borgerliga politikerna
och väl även för många borgerliga journalister.
Den 12 oktober 1969 hade Expressen
en alarmerande artikel i vilken
man använde uttrycket: »Hotande utveckling
mot enpartistaten.» Sedan talade
man om någonting som man hade
fått veta av borgerliga politiker, som —-om det skulle vara sant — skulle vara
ganska allvarligt, eftersom det berörde
integriteten hos den stora stab av
ämbetsmän och tjänstemän som betjänar
den administrativa apparaten i vårt
svenska samhälle. I Expressen skrevs
sålunda följande: »När man talat med
oppositionspolitiker de senaste åren
har de ofta brukat ta upp den fantastiska
politiska klimatförändring som
de upplevde efter 1966 års val och fram
till valet 1968. Medan de tidigare haft
stora svårigheter att få fram uppgifter
vid sidan av de rent rutinmässiga från
statsförvaltningen, inträffade det plötsligt
att tjänstemän på olika håll i förvaltningen
spontant kom och erbjöd
dem hjälp i olika sammanhang, spontant
levererade ett material som kunde
vara nyttigt för ett oppositionsparti i
arbetet på att skapa ett politiskt alternativ.
Allt detta tog ett hastigt slut den
15 september 1968.»

Skulle nu detta vara sant, som man
väl inte vet med tanke på den källa ur
vilken det är hämtat, vore det ganska
upprörande. Då skulle en stor stab av
tjänstemän i hög grad vara opportunister.
Det korrekta uppträdandet är väl
att man lämnar ut de uppgifter som är
officiella och som man har rätt att offentliggöra,
och det skall man göra hur

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Nr 33 121

Interpellation ang. järnvägsförbindelser till vissa industriorter i Norrland

än valresultatet blivit. Blir det en annan
regering ställer man givetvis samma
krav på integritet och objektivitet
hos tjänstemännen. Har de däremot anförtrotts
arbetsmaterial med rent politisk
inriktning är det i hög grad illojalt
om de går till borgerliga politiker, politiker
i oppositionen, och erbjuder detta
material vilket, som det står i Expressen,
»kunde vara nyttigt för ett
oppositionsparti i arbetet på att skapa
ett politiskt alternativ». Nu tror jag
inte detta om den svenska ämbetsmannakåren
men har ändå velat referera
det för att illustrera den panik som
man inom oppositionen under dessa
höstveckor greps av med anledning av
den publicitet som socialdemokratin
fått och som kongressen fick under den
tid den pågick.

Man frågar sig också hur det kom
sig att denna kongress gjorde ett så oerhört
starkt intryck dels på dem som
var närvarande, dels på många socialdemokrater
ute i landet, men tydligen
också på många företrädare för oppositionen.
Man kan väl finna förklaringen
i Svenska Dagbladet av den 6
oktober där det görs en analys av dels
det starka intresset och engagemanget,
dels det socialdemokratiska partiets
styrka och framför allt återhämtningen
efter valet 1966. Svenska Dagbladet
skriver bl. a. följande: »Socialdemokratin
bygger sin styrka främst på att den
bärs upp av så många övertygade människor,
att folkrörelsekaraktären alltjämt
är omisskännlig.---- folk rörelsekaraktären

är alltjämt tillräckligt
stark för att ge partiarbetarna ett
engagemang som inte undgått att imponera
under kongressdagarna.»

Jag skulle vilja anföra dessa synpunkter
ty den som inte lärt känna
folkrörelsekaraktären inom detta parti
kan naturligtvis uppfatta saken så, att
den reella makten i landet flyttats från
Helgeandsholmen till Folkets hus. För
den som däremot arbetar i partiet förefaller
denna tanke fullkomligt grotesk,

eftersom kongressen föregicks av en
debatt, som fördes på varje lokalt kommunmöte,
i ungdomsklubbar, kvinnoklubbar,
studiecirklar och överallt där
dessa människor samlades och som sedan
kulminerade i mer än 500 inlägg
på kongressen. Det är klart att det för
den som står främmande inför en sådan
rörelse kan verka skrämmande och
att man kan missuppfatta vad som där
sker, men jag tycker att det är ganska
befängt att mena att riksdagen och dess
organ på något sätt skjutits åt sidan.

Jag vill endast tillägga, herr talman,
att vi hoppas att resultatet av denna
riksdags arbete skall bli att vi kan ta
ytterligare några steg framåt inte mot
det Schlaraffenland som herr Hermansson
talade om men kanske en liten bit
på vägen.

Yi hoppas även att det budgetarbete
som kommer att inledas under hösten
skall leda till att vårriksdagen också
skall bli i tillfälle att ta ytterligare några
steg framåt.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta överläggningen samt behandlingen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 7

Interpellation ang. järnvägsförbindelser
till vissa industriorter i Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Herr SELLGREN (fp), som yttrade:
Herr talman! Den tyngre industrin i
Norrland, främst inom skogsnäringen,
har i huvudsak lokaliserats med hänsyn
till närheten av flottningsleder och
goda hamnar. De viktigaste transporterna
har gällt framdragande av skogsråvaran
och utskeppningen av sågade trä -

122 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 fm.

Interpellation ang. järnvägsförbindelser till vissa industriorter i Norrland

varor och pappersmassa. Anslutningen
till järnväg har därmed inte haft avgörande
betydelse för förläggningen av
sådan industri.

Utvecklingen fram till i dag har lett
till ett kraftigt ökat behov av landtransporter.
Framtiden torde ytterligare accentuera
detta behov. En av de förnämsta
anledningarna utgör nedläggningen
av flottlederna. I samband med
en mer långtgående förädling och integration
har nya råvarubehov uppstått,
vilket till stor del ökat utnyttjandet av
landtransportmedlen. Därtill kommer
det ökade kravet på större kontinuitet i
utskeppningen oberoende av om sjöfarten
är öppen eller hindrad av is.

Ett flertal orter i Norrland med skogsindustrier
av betydande storlek saknar
för närvarande direkt anslutning till
järnvägsspår. Dit hör exempelvis
Husum, Köpmanholmen, Rundvik och
Hörnefors. Det måste anses ur flera synvinklar
angeläget att sådana tunga industrier
får spåranslutning. En stor del
av det timmer som inte havsflottas torde
kunna överföras till järnvägstransport.
Vidare undvikes onödigt och fördyrande
omlastningsarbete genom direkttransporter
av såväl ingående som
utgående varor.

Med hänvisning till det anförda an -

håller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor:

1. Avser statsrådet utreda frågan om
framdragande av järnväg till någon eller
flera av de nämnda industrierna i
Husum, Köpmanholmen, Rundvik och
Hörnefors?

2. Anser statsrådet att bandelar i
Norrland av den typ varom här är fråga
skall fylla kravet på full kostnadstäckning? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Föredrogs en från herr Eric Carlsson,
som den 21 maj 1969 valdes till ledamot
i styrelsen för riksdagsbiblioteket,
inkommen skrivelse med anhållan
om befrielse från nämnda uppdrag.

Kammaren biföll denna anhållan och
beslöt att i anledning därav val av en
ledamot i styrelsen för riksdagsbiblioteket
efter den sålunda avgångne skulle
i föreskriven ordning anställas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 123

Onsdagen den 29 oktober

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att den allmänpolitiska debatten nu
komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr FÄLLDIN (ep), som yttrade:

Herr talman! Debatten om den regionala
obalansen engagerar allt fler människor.
I början var vi inom centerpartiet
rätt ensamma om att påpeka
vilka resultat som kunde väntas om koncentrationstendenserna
fick fortsätta.
Vi framställdes ofta som storstadsfientliga
när vi krävde medvetna åtgärder
för att i tid hejda utvecklingen. Numera
bärs kravet på en bättre balans
upp av en mycket bred opinion, och
detta krav har starkt stöd bland befolkningen
i de största tätortskoncentrationerna.
Trots alla tänkbara ansträngningar
har man inte lyckats bygga ut nödvändiga
servicefunktioner i den takt
som tillväxten krävt. Det är svårt för
de enskilda människorna att se, att en
ytterligare befolkningsökning skulle
kunna ge fördelar och möjligheter, som
det nuvarande befolkningsunderlaget
inte skulle räcka till för. Från de enskilda
människornas synpunkt finns ett
klart gemensamt intresse av att få en
bättre balans mellan landets olika regioner.
Det är väl ändå den enskilda

människan och hennes situation som
skall vara utgångspunkten för vårt
handlande.

Jag avser inte att ge mig in på någon
mera omfattande historieskrivning
när det gäller regeringens handlande
i dessa frågor. Inte minst med anledning
av herr Martinssons anförande tidigare
i dag vill jag emellertid säga
att det lär vara svårt att bestrida att
det utmärkande för regeringens handlande
i dessa frågor först och främst är
att regeringen sedan man i slutet av
1950-talet införde de s. k. rörlighetsstimulerande
medlen, d. v. s. omflyttningen
av folk med skattemedel, praktiskt
taget varje år och utan någon egentlig
utredning förstärkt dessa åtgärder,
utvidgat användningsområdet och
visat prov på fantasi, djärvhet och uppfinningsförmåga
när det gällt att utveckla
de olika stimulansåtgärderna.
Man har inte varit rädd för att utnyttja
sin makt, sitt övertag och sina parlamentariska
möjligheter.

När det gäller lokaliserings- och regionpolitiken
har det varit precis tvärtom.
Inte förrän i mitten av 1965 infördes
efter ett flertal påstötningar den
nu gällande lokaliseringspolitiken. Vi
har inte kunnat märka några egentliga
initiativ från regeringens sida för en utveckling
av den införda lokaliseringspolitiken.
Inför framstötar om förbättringar,
bl. a. från vårt håll, har man
sagt nej och hänvisat till behovet av
utredningar o. s. v. Enkelt uttryckt har
ovilja till nya initiativ, försiktighet och
tvehågsenhet präglat regeringens handlande
i detta avsnitt.

Då man nu ser följderna av den förda
politiken och då opinionens tryck
är starkt och för varje dag växer sig

124 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

starkare kan man märka en ökad aktivitet
från regeringens sida när det gäller
lokaliserings- och regionpolitiken, och
detta är bra. I debatten framhålles då
ofta att det är nödvändigt med ett ökat
samhällsinflytande över dessa frågor.
För egen del vill jag säga, att det inte
råder något tvivel om att vi måste skaffa
oss en bättre samhällsplanering. Men
denna får inte bli bara teknik och matematik.
Framför allt måste planeringen
ske mot bakgrunden av en fast målsättning,
och de avgörande investeringarna
måste underordnas denna målsättning.

Ordet riksplanering förekommer allt
oftare och i skilda sammanhang. Detta
begrepp är långt ifrån entydigt, och det
pågår utredningar om hur en sådan planering
bäst skall kunna genomföras. Men
redan nu finns möjligheter till central
styrning av olika resurser mellan och
till olika regioner i vårt land. Det kan
gälla lokaliseringen av högre utbildningsanstalter,
det kan gälla styrning
av industrietablering genom tillståndsgivning
vid användande av investeringsfonderna,
det kan gälla styrning
av arbetskraften genom arbetsmarknadspolitiken,
det kan gälla fördelningen
av kommunikationsresurserna o. s. v.
I alla dessa frågor har regeringen ett
avgörande inflytande, och just därför
har regeringen också ett påtagligt och
ofrånkomligt ansvar för den hittillsvarande
utvecklingen.

I detta sammanhang vill jag påminna
om vägverkets skrivelse till länsstyrelserna
i somras. I denna skrivelse anges
vilka medelsramar som de olika
länen disponerar för planering för vart
och ett av åren fram till 1974, både
vad avser byggandet av riksvägar och
vad avser byggandet av länsvägar.

För riksvägarna innebär femårsplanen
att totalbeloppet per år för hela
riket ökar från 353,3 miljoner till 446,6
miljoner. Motsvarande belopp för länsvägarna
innebär en minskning från
152,5 miljoner till 88,7 miljoner kronor.
Redan detta är oroande. Men går man

vidare och studerar fördelningen mellan
de olika länen är tendensen mycket
klar. I fråga om byggandet av riksvägar
finner man att Stockholms län
får en ökning från 50,6 till 103,6 miljoner
samt att Södermanlands län kan
räkna med en minskning från 14,5 till
2,5 miljoner och Kalmar län med en
minskning från 9,2 till 3,8 miljoner.
Göteborgs och Bohus län får en ökning
från 23,9 till 54 miljoner med en topp
på 70 miljoner kronor för det näst sista
planåret. Värmlands län måste inrikta
sin planering på en minskning
från 17,3 till 13,6 miljoner. Mitt eget
län, Västernorrlands, skall få en minskning
från 29 till 10,9 miljoner, d. v. s.
med två tredjedelar, Västerbottens län
en minskning från 7,2 till 4,5 miljoner.

Går jag sedan över till den fördelning
som gäller byggandet av länsvägar
finner jag att Stockholms län får
en fyrdubbling från 6,1 till 24,5 miljoner
år 1974. Denna ökning är inte
anmärkningsvärd i och för sig. Vad
som är anmärkningsvärt är att den sker
under samma period som totalanslaget
för hela landet minskar från 152,5 till
88,7 miljoner kronor. Uppsala län får
en minskning från 6,8 till 2,1 miljoner,
Kronobergs län från 7,4 miljoner till

1 miljon, Kalmar län från 4,1 till 1,7
miljoner, Hallands län från 8,8 till 1,5
miljoner och Älvsborgs län från 13,9 till

2 miljoner kronor. Göteborgs och Bohus
län får en ökning från 7 till 8,5 miljoner,
under det att Kopparbergs län
och de fem Norrlandslänen tillsammans
skall planera under den förutsättningen
att medelstilldelningen minskar från
48,1 miljoner kronor 1970 till 16,1 miljoner
kronor 1974. För dessa län innebär
det en minskning med två tredjedelar.

Herr talman! Får jag upprepa: Det
ligger i sakens natur att en växande
befolkningskoncentration reser krav på
en utbyggd och ändamålsenlig trafikapparat.
Det är självklart att sådana
krav skall tillgodoses, men det är inte
självklart att ett tillgodoseende av dessa

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 125

behov skall möjliggöras genom att andra
områden skall tvingas avstå från
helt nödvändiga vägbyggen. Jag vill påminna
om att genomförandet av kommunsammanslagningen
i många fall
kommer att innebära en centralisering
av de kommunala servicefunktionerna.
För ytterbygdernas folk är det angeläget
att ha ett vägnät som möjliggör för
dem att snabbt komma in till kommuncentrum.
Det finns skäl att erinra om
att det efter sammanslagningen kommer
att finnas Norrlandskommuner där avståndet,
enkel väg, kan uppgå till inemot
25 mil. Det är ytterlighetsfall —
jag medger det — men 8—10 mil blir
inte alls ovanligt. Och hur var det —
gjorde inte riksdagen ett uttalande om
nödvändigheten av en vägupprustning
i samband med att den fattade beslutet
om grundskolereformen med tanke
på barnens möjlighet att komma till
och från skolan, vare sig det var fråga
om daglig pendling eller veckopendling? Om

koncentrationen haft och har så
stora ekonomiska fördelar som det i
olika sammanhang görs gällande, bör
väl detta rimligen medföra att nödvändiga
servicefunktioner skall kunna skapas
och byggas ut utan att andra områden
skall behöva vidkännas en motsvarande
minskning. Märk väl att det
är fråga om en minskning jämfört med
de medel som tidigare utgått och alltså
inte om en mindre ökning i dessa
områden än i de snabbast växande områdena.
Vad kommer t. ex. ett förverkligande
av regionplanen för Storstockholm
med dess väldiga folkökning att
innebära för landet i övrigt, om en av
förutsättningarna för planens genomförande
skall vara att andra områden så
att säga skall betala enligt den princip
som kommer till uttryck i vägverkets
skrivelse? Den frågan blir så mycket
mer berättigad när man finner att vägverket
i sina anslagsframställningar för
nästa budgetår hänvisar till gjorda utredningar
som visar att erforderliga investeringar
i trafikleder är väsentligt

Allmänpolitisk debatt

mer kostnadskrävande både per innevånare
räknat och i förhållande till
tätortsytan ju större folkmängd en kommun
har och ju större befolkningskoncentrationen
är. Enligt den utredning
som vägverket hänvisar till innebär alltså
koncentrationen en direkt fördjming.

Vi vet alla att företrädare för regeringen
i skilda sammanhang — och i
synnerhet då under sina Norrlandsbesök
— beklagar den rådande utvecklingen
och säger sig vilja göra allt för
att få en annan ordning till stånd. Man
säger sig behöva mer insyn, mer inflytande
och fler instrument för att
kunna styra utvecklingen. Men när det
gäller investeringar i vägar — investeringar
av grundläggande natur — pekar
utvecklingen åt det håll som jag
har angivit. På detta område är ju fördelningen
helt ett resultat av central
styrning. Fördelningen måste helt enkelt
ses som ett resultat av regeringens
politiska vilja.

Då vill jag fråga: Vad väntar sig regeringen
av det enskilda näringslivets
företrädare om den själv sänker ambitionsgraden
för stora delar av landet på
det sätt som flerårsplanen för vägbyggandet
är ett uttryck för?

Trots påstötningar här i riksdagen
och i den offentliga debatten, bl. a.
från vårt håll, har regeringen inte gått
med på att inför riksdag och allmänhet
redovisa sin regional- och lokaliseringspolitiska
målsättning. Intill dess
att så sker har vi skäl att uppfatta
avvägningen av de grundläggande investeringar
som vägbyggandet utgör
som ett uttryck för denna målsättning.

Nej, det råder inget tvivel om att
lokaliseringspolitiken måste samordnas
med en allmän samhällsplanering som
vilar på en fast målsättning. Detta är
eu förutsättning för att vi skall klara
en bättre regional balans. Har man en
fast målsättning som utgångspunkt får
man sedan inte tveka att använda olika
medel. Man kan tänka sig att använda
också de traditionella ekonomiskt-politiska
medlen selektivt. Tag t. ex. de kre -

126 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

ditpolitiska åtgärderna. Vi är väl alla
ense om att när vi har klara tendenser
till överhettning i ekonomin måste samhället
börja använda bromsarna. Men
de nuvarande kreditrestriktionerna
drabbar på samma sätt både i de områden
där alla resurser är till fullo
utnyttjade och i de områden där den
ekonomiska aktiviteten är låg och människor
går arbetslösa. Problemet gäller
kreditanskaffningen — både näringslivet
och kommunerna i dessa områden
berörs härav. — Nog borde vi allvarligt
undersöka möjligheterna att ge kreditrestriktionerna
en selektiv utformning.
Det borde vara möjligt att få till
stånd en ordning som innebär att krediter
till investeringar inom lokaliseringsområdena
inte drabbas av det lånetak
som situationen i helt andra delar
av landet tvingat fram. Sedan jag
talat med bankmän, som jag tror kan
bedöma de rent praktiska och banktekniska
förutsättningarna för ett sådant
arrangemang, är jag övertygad om
att det här finns möjligheter som vi
borde ta vara på.

Därefter anförde:

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett mycket intressant
anförande som herr Fälldin
höll, och det inrymde många beaktansvärda
synpunkter. Men på en punkt
reagerade jag litet grand, nämligen när
herr Fälldin sade sig kunna förstå —
som orden föll — att regeringen drivit
på de rörlighetsstimulerande åtgärderna
och att dessa fått kosta stora pengar,
medan andra åtgärder försummats. Om
man tittar i statskalendern finner man
att riksdagsmannen Nils Olof Thorbjörn
Fälldin sedan 1966 är ledamot av styrelsen
för det ämbetsverk, som skriver
petita när det gäller utgifterna bl. a.
för de rörlighetsstimulerande åtgärderna
— pengar som vi utgår från används
på ett mycket förståndigt sätt. Men jag
vill understryka vad Thorbjörn Fälldin
sade om att det är den enskilda män -

niskans intressen som bör stå i förgrunden.
Då bör man inte se alltför
snett på dessa rörlighetsstimulerande
åtgärder, eftersom de många gånger för
familjer, som på grund av utvecklingen
kommit att stå utan hyggliga försörjningsmöjligheter,
inneburit en ny
framtid, bättre inkomster, bättre bostäder
och över huvud taget en bättre
situation än de kunde räkna med där
de tidigare var bosatta.

I fråga om lokaliseringspolitikens utveckling
under årens lopp målade Thorbjörn
Fälldin upp en bild som väl var
alltför färgad. Om jag inte minns alldeles
fel har vi sedan 1964 varit ganska
överens om uppläggningen; i varje
fall om ramarna har det rått ganska
stor enighet. Centern har oftast häktat
på en liten reservation om att man borde
utreda glesbygdsproblematiken, och
regeringen har kanske svarat att en
sådan utredning redan pågår på en något
mer akademisk nivå och att vi därför
inte behöver ha någon speciell utredning.
Men dissonanserna och meningsskiljaktigheterna
har ju varit mycket
små när vi under årens lopp behandlat
dessa anslag. Jag tror alltså
att det är felaktigt att framställa det
hela som om centern skulle vara aktiv
och regeringen passiv.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! I och för sig är det litet
överraskande att en länsgranne måste
gå till statskalendern för att få reda
på att jag tillhör arbetsmarknadsstyrelsen.
Eftersom herr Martinsson uppenbarligen
avsåg att binda mig vid kraven
på högre anslag till de rörlighetsstimulerande
åtgärderna får jag kanske meddela
herr Martinsson — om han nu inte
lagt märke till det, trots att det refererats
rätt flitigt i pressen — att jag
för min del reserverat mig mot förslaget
om en ytterligare ökning av de rörlighetsstimulerande
medlen.

Vi har odiskutabelt en gemensam utgångspunkt
i uppfattningen att den enskilde,
om det inte är möjligt att ordna

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 127

sysselsättning för honom och han måste
bryta upp från sin hemort och söka
arbete i en helt annan del av landet,
skall hållas ekonomiskt skadeslös så
långt det är möjligt. Vad jag inte förstår
är att man anser detta vara en självklar
statlig uppgift. Om ett företag har
valt att nyetablera i en region där det
råder brist på arbetskraft, tycker jag
att man borde få räkna in i företagskalkylen
också vad det skulle kosta att
rekrytera denna arbetskraft. Man kan
dra en parallell med rekryteringen av
utländsk arbetskraft. I det fallet tar företaget
på sig rekryteringskostnaderna
och väger in dem i den företagsekonomiska
kalkylen. Detta samhällsengagemang
och denna ökade aktivitet utgör
— det går inte att förneka, herr
Martinsson — ett förverkligande av resonemang
och synpunkter som sattes
i förgrunden i skriften Samordnad näringspolitik,
som t. o. m. i en vetenskaplig
uppsats angivits vara grunden
för regeringens handlande i dessa frågor.
Det var en skrift som sjöng koncentrationens
höga visa.

Herr Martinsson försökte jäva mitt
påstående om regeringens och socialdemokratins
passivitet när det gäller
lokaliserings- och regionpolitik genom
att hävda att vi har varit överens. Låt
mig då erinra om att vi gjort framstötar
som ni har avvisat. Vi krävde att investeringsfonderna
generellt skulle få
användas i lokaliseringspolitiskt syfte.
Det sade ni nej till, och nu har man infört
en underlig användning av dem.
Vi krävde att man i underlaget skulle
ta med rörelsemedel, vi krävde att man
skulle vidga området till att avse vissa
avgörande servicefunktioner i bygderna,
vi har rest krav på en fraktutjämning
och vi har krävt att man skulle
ändra relationerna för oljepriserna för
att den vägen sänka fraktkostnaderna
o. s. v.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Före middagspausen talade
herr Martinsson om bristen på

Allmänpolitisk debatt

samlat program för oppositionen. Det
var mycket intressant. Jag tycker det
av herr Martinsson visade intresset är
rörande. Jag hoppas att herr Martinsson
har observerat att de partier som
finns inom oppositionen har sina program,
och jag hoppas också att herr
Martinsson var inne i kammaren under
förmiddagen då herr Gustafson i Göteborg
mycket ingående redogjorde för
det omfattande arbete som inom folkpartiet
nedlagts på att vidareutveckla
vårt program. Vi har tidigare haft —
och har fortfarande — stora delar av
vårt program gemensamt med centerpartiet.
Herr Martinsson menar väl inte
att vi i Sverige till skillnad från vad
som är fallet i andra länder skulle vara
tvungna att arbeta med just den konstellation
som herr Martinsson tänker
sig för att vi skall kunna sägas bedriva
ett aktivt politiskt arbete?

Vi kan se på olika länder ute i världen
och konstatera att man före ett val
i allmänhet vet mycket litet om hur
regeringsprogrammet kommer att se ut.
Man talar inte om det, utan varje parti
för fram sitt program. Jag tror inte
herr Martinsson har något emot att jag
erinrar om ett av de färskaste exemplen,
nämligen Västtyskland. Socialdemokraterna
med herr Brandt i spetsen
har mig veterligt inte där före valet
gått fram med något program gemensamt
med det parti som de sedan kom
att samarbeta med, men jag hoppas att
herr Martinsson inte menar att herr
Brandt var opålitlig eller icke funktionsduglig
eller visade sin framtida
bristande regeringsduglighet därför att
SPD och FDP sedan gick samman. Då
förmodar jag att herr Martinsson också
kan översätta de förhållandena till Sverige
och räkna med att vi, liksom man
har gjort i andra länder och för resten
även här vid tidigare tillfällen, har
möjlighet att diskutera ett regeringsunderlag
efter ett val och inte behöver
skriva valprogrammen med tanke på
en framtida regering. Vi har vårt folkpartiprogram,
och jag känner mig stolt

128 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

över att få arbeta för det liberala programmet.

Jag kan tillägga att jag är övertygad
om att herr Martinsson, om han gör sig
besväret att under dessa dagar lyssna
på de olika talare som kommer att
framträda, med hjälp av de olika bitarna
kan få en bild av hur vårt program
ser ut.

Jag tänkte nu säga några ord om skatter.
Vi har i vårt land varit bortskämda
med att få nya skatter och få småjusteringar
av de gamla skatterna, men
någonting som vi inte har varit bortskämda
med är att få någon stor omdanande
skattereform. Det har vuxit
upp en ny generation sedan förra gången,
och kanske hinner det växa upp ytterligare
en generation innan det blir
aktuellt nästa gång. En sådan sällsynt
händelse får självfallet inte gälla en
produkt som skapas av några internbyråkrater
innanför kanslihusets väggar.

När debatten nu går hög om hur beslutsprocessen
skall kunna demokratiseras,
om hur var och en skall kunna
vara med i olika frågor och — som det
heter — lägga sig i, skulle det vara
märkligt om det inte ens gavs förutsättningar
för en meningsfylld debatt
angående möjligheterna att omstöpa
vårt skattesystem. Det är ju ändå en
fråga som varje människa är intimt berörd
av; den rör hennes vardag.

Alva Myrdal sade inför den socialdemokratiska
partikongressen att vi alla
har förståelse för att Sträng naturligtvis
måste ransonera nyheterna om
så känsliga ting som skattereformen.
Nej, det har inte alla förståelse för —
tvärtom. Skall det bli ett medinflytande
för folket, behövs det information
och sakunderlag för en sakkunnig debatt.
När vi nu inte har fått någon
sammanfattande parlamentarisk utredning,
är det endast genom kanslihusets
försorg som man kan få tekniska beräkningar
och sammanställningar av utredningsmaterial
från olika håll samlade
till ett skatteförslag. Vi har inte denna
gång som i vanliga fall tillgång till

den konkreta materian i form av ett
remissbehandlat utredningsförslag. Den
stora skatteberedningen tycks vara spolad.
Familjeskatteberedningen är tydligen
också spolad. Nya bitar har dessutom
kommit till. Hur kommer de att
se ut? De skissartade konturer som hittills
har angivits ger verkligen inte mycken
konkret vägledning. Vill man ha
en verkligt seriös debatt, och säger man
alltså ja till folkets medinflytande, eller
tänker man göra denna stora fråga
till en intern kanslihusprodukt, som en
dag bara droppas på riksdagens bord?
Det vore inte acceptabelt. Lika litet acceptabelt
vore det att som så ofta sker
låta regeringen och LO klara frågan.
Samhället har också andra grupper att
ta hänsyn till, andra människor som vill
vara med och ha ett medinflytande.

Statsministern sade i dag på förmiddagen
att vårt mål är samhällsförändring
men att varje steg måste förankras
i en demokratisk process. Är det en
demokratisk process att ingen möjlighet
har funnits att se eller att diskutera
eller att säga sin mening om alternativa
skatteförslag innan de ligger på riksdagens
bord?

Finansministern har hållit ett par
uppmärksammade tal den här hösten,
men det behövs bra mycket mera kött
på benen innan man ens kan skönja
den nya reformen. Att låginkomsttagarnas
problem behöver lösas också skattevägen
är vi väl alla överens om, och
lika obestritt är att det framför allt är
de som drabbas av kommunalskatten.
Vilket är finansministerns recept i den
frågan? Det enda uttalande av honom
som jag har kunnat spåra är att det inte
bara är ett finansiellt problem utan också
i hög grad gäller kommunernas självständighet.
Vad menar man då konkret?
Skall självbestämmanderätten i kommunerna
ytterligare naggas i kanten?
Det komiska är att finansministerns argument,
att den som tar ansvaret för
kostnaderna också måste ha ansvaret
för besluten, är det bästa argument
som kommunerna själva kan använda

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 129

för sina krav på staten om avlastning
av ekonomiska bördor som är en direkt
konsekvens av statsmakternas beslut.

Har regeringen någon annan tanke
att klara de tunga kommunalskatterna,
eller är det enda receptet att strypa närdemokratin?
Att det har utlovats en och
samma skatteskala för både gifta och
ensamstående tycker jag är mycket glädjande.
Finansministerns massiva motstånd
tycks nu ha brutits ned på den
punkten, och det visar att opposition
lönar sig. Men vad den gemensamma
skatteskalan kommer att betyda vet vi
inte förrän vi känner de övriga komponenterna
och känner skalan, och därvidlag
är dimridåerna ännu ett hinder.
Jag är glad om vi får en individuell beskattning.
Det tycker jag är ett fint
namn, men namnet är likgiltigt, om det
bara är ett nytt namn på samma gamla
system. Hur ser t. ex. övergångskonstruktionerna
ut? Hur sker det successiva
inväxandet i ett nytt system, och
hur skyddar man utsatta grupper? Vilka
blir konsekvenserna i olika inkomstlägen? Det

talas mycket om låginkomsttagarna,
och det är bra, men man får inte
glömma mellaninkomsttagarna, som redan
förut är hårt klämda av marginalskatterna.
Balanspunkten, säger finansministern,
skall ligga vid 30 000 kronor.
Lättnaderna för inkomsttagare mellan
20 000 och 30 000 kronor skall ligga
mellan 500 och 1 000 kronor. Men om
skärpningen börjar vid 30 000 kronor,
blir det med de angivna lättnaderna
fullständigt horribla marginalproblem.
Sanningen är väl att lättnaderna där är
så mycket mindre. Men hur mycket
mindre?

Det finns i vårt land en mycket stor
grupp människor som lever sparsamt
och verkligen släpar och sliter och som
till slut lyckas skrapa ihop ett litet
kapital, kanske i form av ett eget hem
till sig och sina barn. Varför skulle
staten brandskatta just dem? De många
små förmögenheterna har samhället stor

Allmänpolitisk debatt

glädje av. De fungerar som stimulatorer
på både sparande och arbetsvilja.
Det är därför också rimligt att beskattningen
lättas på de små förmögenheterna
— på sikt bör den även göras individuell.
På större förmögenheter är det
lika naturligt att göra en viss skärpning.
Jag vill gärna säga det — inte
minst som svar på Kjell-Olof Feldts
underförstådda insinuation mot folkpartiet
häromkvällen i TV. Statsministern
har i dag varit inne på samma fråga och
på samma sätt sökt att gifta ihop oss
i den frågan med en uppfattning som
vi inte har. Jag vet inte hur man grundar
sina frågor och insinuationer. Enligt
de informationer som jag har ifrån
den sittande kapitalskatteberedningen
finns det verkligen inget underlag för
att göra konstellationer av den typen.

Men det är klart att en skärpning av
beskattningen även på större förmögenheter
måste ha sina gränser. Ingen i
samhället kan vara betjänt av att stimulera
kapitalflykt och undergräva vår
ekonomi. På den punkten kan jag helt
instämma med herr Sträng och hoppas
att statssekreterare Feldt inte kommer
att misstolka realistiska hänsyn som
också tas av hans egen chef. Men herr
Strängs berömvärda lektion i elementär
ekonomi förmådde tydligen inte övertyga
partikongressen, som beslöt att uttala
sig för en väsentlig skärpning av
förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattningen.
Betyder det att vi har att vänta
mera konfiskatoriska inslag i förmögenhetsbeskattningen
än finansministern
själv egentligen anser klokt att förorda?
Även i fråga om avdragsrätten
på lån för villor fick väl finansministern
såvitt jag förstår en bakläxa av
partikongressen, som drev igenom ett
utredningskrav. Jag tror att många som
är eller tänker bli villaägare har ett
stort intresse av att få veta om de har
att vänta inskränkningar i den gamla
rätten till avdrag för låneräntor. Kanske
finansministern här så småningom
kunde ge några upplysande besked?

Att det blir en förskjutning mot in -

5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 33

130 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

direkt beskattning är inte så mycket att
säga om. Det är bra och det råder det
enighet om. Det betyder också att vi
mera närmar oss den fördelning som
man har i andra jämförbara länder.
Men det vore värdefullt att få besked
om det samtidigt görs något åt de otidsenliga
punktskatterna. Den där lyxmotiveringen
är ju inte längre gångbar.
Ingen har i alla fall samma uppfattning
som den andra om vad som är
lyx. Något jämlikhetsdrag finns det inte
heller i punktskatterna. Sakligt finns
det många starka skäl emot punktskatterna,
men finansiella betänkligheter
har hittills gjort att de ändå bibehållits.
När momsen ökar har vi väl ett idealiskt
tillfälle att lyfta av punktskatterna
åtminstone med lika många procentenheter.
Kommer det tillfället att utnyttjas?
Självfallet tänker jag då inte
på punktskatter som har en speciell social
och medicinsk motivering.

I dag är det få som bestrider att tobaken
är ett stort medicinskt problem.
De moderna folksjukdomarna cancer
och hjärtinfarkt skulle åtminstone delvis
kunna begränsas genom minskad
rökning. Från samhällets sida borde enligt
min mening något göras i den riktningen.
Att det går att bryta en uppåtgående
kurva för tobakskonsumtionen
visar den senaste tidens erfarenheter
från USA.

Men vad kan samhället göra? Ja, först
och främst kan samhället se till att hälsoupplysningen
på den här punkten
blir förbättrad. Det finns inte minst
hos dem som redan röker en negativ
attityd till rökningen. Man känner att
det vore bättre att låta bli, man röker
för mycket, får dålig kondition, har dåligt
samvete för att man trots allt fortsätter
att röka, och man undrar hur
man skall göra rökningen så lite skadlig
som möjligt. Men den alldeles dominerande
delen av massmedias utrymme
åt tobaken gäller reklam och inte
konsumentupplysning eller hälsoinformation,
och syftet är det motsatta: att

få fler att röka mer. Jag vet av egen
erfarenhet att konditionen blir förbättrad
av att man slutar att röka, men jag
ser mycket litet av den upplysningen
i den information som lämnas om tobaken.
Man får över huvud taget inte
reda på olika rökningsformers olika
farlighetsgrad. Som bl. a. Fride Antoni
visar i sin debattskrift Ekorrhjulet, antyder
tobaksreklamen ett nära samband
mellan rökning och »det ljuva livet».
Antoni säger att annonserna vittnar om
ett närmast suveränt förakt för tobakskonsumenterna
och deras problem.
Hänsyn tas inte till konsumenternas
elementära rättigheter, rätten till skydd
mot varor som kan vara skadliga. Betygsättningen
är hård men verkar ganska
rättvis. Kritiken mot tobaksreklamen
är inte ny. Den har funnits länge och
vuxit i styrka, men reaktionerna från
Svenska tobaks AB och från andra berörda
har varit mycket långsamma.
Självsaneringen kryper fram, sakta och
motvilligt.

Med alkoholvanorna är det ungefär
samma problem. Sociala och medicinska
risker är uppenbara, men man fortsätter
med den suggestiva reklamen
med ungdom i fest och yra och med utsökta
spritmärken som ger en doft av
den fina världen. Det håller inte med
bortförklaringen att konsumenterna av
de exklusiva märkena inte är ett socialt
problem. Lyxalkoholisten är kanske
ett medicinskt eller samhällsekonomiskt
problem. Dessutom identifierar
sig nog vardagsalkoholisten inte med
märket, utan med atmosfären som märket
skapar.

Det här är bakgrunden till att vi vill
ha en utredning om vilka ändringar
i tryckfrihetsförordningen som vore
nödvändiga för att åstadkomma ett förbud
mot reklam för tobak och alkoholvaror,
och det är också orsaken till att
vi kräver lagstiftning om märkning av
tobaksvaror och alkoholvaror med kemisk-teknisk
information och med häl -

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 131

sovarning. Varje konsument bör ständigt
bli påmind om brukets och missbrukets
konsekvenser.

Låt mig till sist återvända ett ögonblick
till det här med regeringen och
LO. Under många år har vi kritiserat
den orimliga kollektivanslutningen till
politiskt parti. Det är inte värdigt en
demokrati. Men regeringen har aldrig
visat förståelse och hänsyn för dem
inom LO som har en avvikande politisk
färg. Jag antar att vi inte heller
i dag kan få ett svar på den gamla frågan:
Vad är det för fel på tanken att
varje medborgare själv skall få avgöra
om han vill gå med i ett politiskt parti
och i så fall i vilket? Men den hårda
bindningen mellan LO och socialdemokratiska
partiet kan också ses från en
annan infallsvinkel. Alltid talas det om
vad regeringen och LO skall göra. Regeringen,
partistyrelsen och landssekretariatet
hänvisade man till vid öppnandet
av den stora rådslagskonferensen.
Men var fanns alla de som står utanför
LO:s gränser: tjänstemän, småföretagare,
jordbrukare, pensionärer, hemmafruar,
studerande? De måste ju rimligen
känna sig effektivt utestängda. De
tillhör organisationer som är politiskt
neutrala och som i varje fall aldrig
nämns när det gäller att på det sättet
i stort få påverka utvecklingen. Måste
inte alla dessa känna sig illa behandlade,
utestängda? Ta t. ex. tjänstemännen.
De har nyligen varit invecklade
med LO i en synnerligen problematisk
förhandlingsomgång.

De fackliga motsättningarna mellan
LO och tjänstemannarörelsen har varit
och är ett faktum. En prominent företrädare
för tjänstemannarörelsen — inom
parentes sagt med hemvist i regeringspartiet
-— har nyligen utvecklat
hur LO demonstrerat en nära nog total
brist på förståelse för tjänstemannasidans
speciella problem. Om regeringen
kopplar så ensidigt till LO, alltså till
en av parterna, så måste väl den andra
parten med fog känna sig diskriminerad.
Hur blir det då med förtroendet

Allmänpolitisk debatt

för statens förhandlare? Hur blir det
med tilliten till regeringen som eventuell
överste medlare?

Jag vet att det inte minst på tjänstemannasidan
finns många människor
som går omkring och funderar över
denna problematik. Tillspetsningen i
förhandlingarna, önskan att i solidaritetens
namn lägga sina näsor i blöt på
varandras områden, kraven på mera
samordning, har ställt problemet med
kopplingen regeringen—LO på sin
spets. Kanske någon från regeringen
närmare vill utveckla hur det går till
att på en gång både utestänga och
famna.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att i detalj gå in på vad fru Nettelbrandt
här anfört, men hon riktade i början
av sitt anförande ett angrepp mot mig
— det gällde närmast frågan om oppositionens
programlöshet — och det vill
jag säga något om.

Fru Nettelbrandts resonemang gick ut
på att man hade tre partier men inget
gemensamt program. Man arbetade till
dess att valet var vunnet; sedan kunde
man ju ändå tillsammans bilda en regering.
Ja, sådant kan ju hända i vårt
samhälle och även på andra håll, men
de svenska väljarna har inte bedömt saken
på det sättet. De visade 1968 att
de var mera intresserade av ett gemensamt
program än av diskussioner om
ministerposter och maktpositioner inom
den blivande regeringen.

Vad sedan situationen i Tyskland angår
kan jag inte finna att den på något
sätt liknade den situation vi hade här
i landet 1968. Den tyska socialdemokratin
intog t. ex. en bestämd position
i revalveringsfrågan, och den hade också
en bestämd mening i den utrikespolitiska
fråga som är så aktuell i Tyskland,
nämligen förhållandet till Östtyskland.
Där visste man redan före
valet att de fria demokraterna också
intog en bestämd ståndpunkt. Den saken
klargjordes för de tyska valmän -

132 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

nen. När den tyska valmanskåren sedan
tog ställning var det därför inget
famlande i mörkret.

Det finns sålunda ett ganska klent
underlag för fru Nettelbrandts tro att
man på något sätt skulle kunna applicera
de tyska förhållandena på ett
svenskt val 1970, eller när man nu tänker
sig ett makttillträde. Efter att ha
tappat mittensamverkan och tagit avstånd
från moderata samlingspartiet
vill partierna gå var sin väg och skapa
sin egen profil. Att sedan tro att de
svenska väljarna helt plötsligt skall acceptera
ett regeringsprogram, det verkar
orimligt.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Det måste föreligga en
missuppfattning. Jag har nämligen inte
gjort något angrepp mot herr Martinsson
men jag har uttalat ett intresse, som
på detta sätt börjar bli ömsesidigt, för
herr Martinssons intresse för vårt programarbete.

Låt mig med anledning av vad herr
Martinsson yttrade om förhållandena i
Tyskland säga att det också mellan de
två partier, som nu ingår i en regeringsbildning,
finns klara motsättningar i
väsentliga frågor, bl. a. om den industriella
demokratin. Jag är övertygad
om att vi kan finna flera sådana frågor,
men jag tror trots detta att de har möjligheter
att regera tillsammans. Jag hänvisar
till att också herr Martinsson ansåg
att så var fallet.

Herr Martinsson sade vidare att det
var ganska klen tröst att hänvisa till
Västtyskland. Ja, jag behöver ingen
tröst. Jag arbetar för ett parti som jag
är stolt över att företräda, inte minst
på grund av dess liberala program,
som väl står sig. Det håller också på
att utvecklas och förbättras på en del
punkter, vilket herr Gustafson i Göteborg
redan redogjort för.

Herr Martinsson lämnade vidare en
felaktig faktisk upplysning, nämligen
att mittensamverkan skulle ha upphört.

Vi har inte upphört med denna samverkan.
Den består fortfarande.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Det skulle ha varit frestande
att fördjupa sig i fru Nettelbrandts
tema om skatterna. Jag har
emellertid för en gångs skull inte tänkt
tala om skatter. Jag skall därför begränsa
mig till några synpunkter på
detta område.

Först och främst gläder det mig —
jag säger det i all vänlighet — att folkpartiets
representanter har stramat upp
sin syn på skattepolitiken på det sätt
som kom till uttryck i fru Nettelbrandts
inlägg. Det är värdefullt. Jag kan ansluta
mig till hennes resonemang på
alla punkter utom en, nämligen när det
gäller hennes syn på förmögenhetsskatten.
Man kan naturligtvis diskutera var
gränserna skall dras i beskattningshänseende
för olika stora förmögenheter.
Detta kan sägas vara en praktisk avvägningsfråga,
och jag skall därför begränsa
mig till uttalandet att jag, bl. a.
av de skäl fru Nettelbrandt särskilt förde
fram, tycRer att det i dag vore i
Drincin felaktigt att företa någon skattehöjning
vare sig det gäller arvs- eller
förmögenhetsskatterna. Jag delar helt
fru Nettelbrandts kritik av socialdemokraternas
presentation av sitt skatteförslag,
vilket vi i dag egentligen inte
vet något alls om. Vi får så småningom
veta det.

Slutligen vill jag personligen uttrycka
ett beklagande över att vi nu förmodligen
har att se fram emot något
som jag skulle vilja kalla en huggsexa
på skatteområdet. Det är beklagligt att
vi inte kan återvända till de tankegångar
och synpunkter, som förelåg när vi
tillsatte 1963 års skatteberedning, varvid
man utgick från att vårt skattesystem
var så väsentligt för alla medborgare
i vårt land att samtliga demokratiska
partier om möjligt borde
försöka komma överens om det. Jag tror
att för det politiska klimatet, för
skatteprinciperna och för medborgar -

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 133

na i gemen sådan enighet hade varit
önskvärd. Nu ter sig möjligheterna i
detta hänseende som totalt obefintliga.
Socialdemokraterna har förstört dem
genom att underkänna det enhälliga
förslag som en gång i tiden förelåg.
Jag tycker att det är beklagligt.

Herr talman! Jag vill härefter återgå
till ett meningsutbyte som ägde rum
i förmiddags mellan statsministern och
herr Holmberg. Genom att herr Holmberg
hade uttömt sin replikrätt kunde
han inte gå i svaromål på statsministerns
angrepp mot honom, vilket gällde
de uttalanden som herr Holmberg
hade gjort om brottsligheten. Herr
Holmberg hade därvid gjort gällande
att många människor i dag känner osäkerhet
inför vad som händer på gator
och torg. De känner osäkerhet till liv
och egendom. Herr Holmberg framhöll
att den grova kriminaliteten fortsätter
att öka och tyckte att det var anmärkningsvärt
att Olof Palme i sitt tal vid
den socialdemokratiska partikongressen
över huvud taget inte hade berört dessa
väsentliga trygghetsfrågor.

Mot detta gjorde herr Palme gällande
att herr Holmberg i sitt anförande
om brottslighetens ökning hade hävdat
att polisen delvis var skuld till denna
samt att våldsbrotten totalt sett inte hade
ökat utan att det i stället var andra
brottstyper, framför allt skattefifflet,
som hade fått ökad utbredning.

Statsministern har fel på alla dessa
punkter.

Självfallet har inte herr Holmberg
sagt, vilket torde framgå av protokollet
från förmiddagens debatt, att det skulle
vara »polisens fel» att brottsligheten
har ökat. Däremot har han, som jag
nyss sade, gjort gällande att man från
socialdemokratiskt håll icke har ägnat
tillräcklig uppmärksamhet åt problemet
att förhindra brott och att skydda laglydiga
medborgare. Från den samlade
oppositionens sida har vi år efter år
krävt ökade resurser för att skapa bättre
polisskydd i våra samhällen.

Den som vill ha klart för sig vart

Allmänpolitisk debatt

brottsutvecklingen tenderar behöver bara
studera den redovisning över utvecklingen
som polisen i Stockholm lämnade
i våras. Av den får man en klar
bild av vad som hänt, och man finner
att brotten blir allt svårare och allt
råare. Statistiken visar även att våldsbrotten
har ökat. Misshandelsbrotten
har väsentligt ökat sedan förra året,
brotten mot frihet och frid har ökat
och skadegörelsebrotten har också i hög
grad ökat. Om skattebrotten har ökat
känner jag inte till, då jag inte har
kunnat få tag i någon statistik i det
hänseendet. Även om så vore fallet, vilket
jag tycker vore utomordentligt beklagligt,
har det emellertid ingenting
att göra med rättslösheten på gator och
torg och enskilda människors trygghet.
Jag tycker att statsministerns överslätande
inlägg i själva verket indirekt
bestyrker, att regeringen inte vill ägna
dessa frågor det intresse som de kräver,
den uppmärksamhet som allt flera
medborgare fordrar att man skall
ägna dem.

Hem talman! Till denna höstriksdag
har vi blivit lovade över femtio nya
propositioner. Av dessa var det alldeles
övervägande antalet färdiga då vi
för några veckor sedan började vår
verksamhet här. Vi har alltså att räkna
med ett rätt hårt arbete fram till
dess vi skils vid jultiden. Det är bara
bra att propositioner behandlas vid
höstriksdagen. En fördelning över hela
året av riksdagsarbetet medför fördelar.
Den ger riksdagen och utskotten bättre
möjligheter till noggrann beredning och
behandling av ärendena.

Slutsatsen av dagsläget borde alltså
vara att riksdagen i dag har en bättre
ställning än tidigare. Alla vet emellertid,
herr talman, att så ingalunda är
fallet och att en sådan slutsats är helt
missvisande. Riksdagen har aldrig tidigare
i praktiken varit så åsidosatt
som den är just nu. Regeringen har aldrig
visat en sådan brist på respekt för
riksdagen och för de spelregler som
vår författning har för att garantera

134 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

och stärka den svenska demokratin.
Det är naturligtvis inte underligt att
ett parti som suttit vid makten i över
30 år och som vid det senaste valet
för första gången fått absolut majoritet
i riksdagen gärna identifierar sig
med statsbegreppet. Det ter sig då måhända
naturligt att det blir partiet som
fattar de reella besluten och att regering
och riksdag blott har att utöva
sina konstitutionella befogenheter för
att konfirmera socialdemokratiska kongressbeslut.

Partikongressen är som den socialdemokratiska
tidningen Arbetet skrev
för en tid sedan det socialdemokratiska
partiets högsta myndighet och det är
den som lägger fast vilken politik partiet
skall föra, det må gälla skatter eller
sociala reformer. Uppläggningen
av årets partikongress, dess genomförande
och publiciteten kring den förstärkte
intrycket av kongressen som
högsta beslutande forum i svensk politik.
Samspelet med departementens
tjänstemän var perfekt, kanslihuset fungerade
som beställningsskrädderi åt
kongressen, under lång tid hade
iär skräddarsytts material som kunde
presenteras till besvarande av
partiorganisationernas och partimedlemmarnas
många motioner. Det är
därför, herr talman, inte besynnerligt
att massmedia ägnade kongressen
och där agerande departementstjänstemän
och statsråd en nära nog
unik uppmärksamhet som vi här i riksdagen
verkligen inte är bortskämda
med. Aftonbladets recension av kongressen
är alltså begriplig: »Aldrig har
väl riksdagen bevakats lika mycket.. .
Sveriges Radio hade 23 medarbetare i
gång vid kongressen, från inrikesredaktionen
till familjespegeln... Kongressen
var lika viktig som riksdagens förhandlingar.
»

»I herredagsmän resen icke så fort,
vad göras skall är allaredan gjort.»

Det är, herr talman, inte bara och
inte i första hand med syftning på kongressen
som jag återger det här citatet,

som vi för övrigt ofta återkommer till
här i riksdagen. Även om partiskådespelet
ger anledning till vissa konstitutionella
funderingar, och även om
den maktdemonstration som där ägt
rum är oroande med hänsyn till det
demokratiska statsskickets vitalitet, är
det nämligen i och för sig förståeligt
att det starka majoritetspartiets kongress
tilldrar sig större intresse än t. ex.
minoritetspartiernas stämmor.

Nej, herr talman, citatet har en betydligt
allvarligare motivering. Det syftar
på den bristande respekt för riksdagen
som har kännetecknat regeringens
behandling av några verkligt betydelsefulla
konkreta ärenden som riksdagen
har att ta ställning till i höst
men vilka i realiteten är så gott som
avgjorda, inte därför att kongressen har
bestämt sig och regeringen har bestämt
sig -— den befogenheten kan vi inte
ta ifrån dem •— utan därför att regeringen
utan att avvakta riksdagsbeslut
redan har vidtagit sådana åtgärder att
även oppositionspartierna i praktiken
blir bundna. Trots att vederbörande
propositioner ännu inte har lagts på
riksdagens bord har alltså riksdagens
och framför allt riksdagsmajoritetens
möjligheter att påverka utvecklingen
och att redovisa egna alternativ helt
kringskurits. Detta är från demokratisk
synpunkt utomordentligt allvarligt.
Handlingssättet är, vågar jag säga, ett
uttryck för en upprörande hänsynslöshet
gentemot oppositionen; den berövas
i praktiken sina möjligheter att
utöva författningsenlig granskning av
regeringens förslag och att obundet ta
ställning till dem. Jag tycker att det
finns särskild anledning att uppehålla
sig vid den här problematiken, bland
annat därför att statsministern själv
tycktes vara alldeles blind, alldeles omedveten
om dessa problems förekomst
när han gjorde sina deklarationer här
i förmiddags.

En stor del av denna dags debatt
har, herr talman, ägnats det sätt på
vilket utrikesministern på kongressen

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 135

redovisade viktiga avsnitt av Sveriges
utrikespolitik. Jag skall inte gå in på
detta. Jag tycker att det har tjatats
nog om dessa frågor. Men den aspekt
som jag nu tänker på och som jag åsyftar
har inte berörts, nämligen den
tvångssituation som regeringen kan försätta
oppositionen i då den systematiskt
trappar upp politiken på en sådan
nivå att oppositionens möjligheter att
ställa regeringen till ansvar begränsas
av hänsynen till Sveriges vid det här
laget rätt skamfilade anseende utomlands.
Redan vår kritik av det första
steget i Vietnampolitiken — vår nuvarande
statsministers demonstration förra
våren på Sergels torg — föranledde
beskyllningar mot oss för att inte bara
springa Förenta staternas ärenden utan
också framkalla för landet skadliga sensationer.
Sedan kom det andra steget,
det plötsliga erkännandet av Nordvietnam
som inte minst skakade regeringarna
i våra nordiska grannländer och
nu sist herr Torsten Nilssons missvisande
presentation av vårt Vietnamstöd.
Den var klart missvisande, herr
talman, inte minst om man tar hänsyn
till vad utrikesministern själv sade på
den följande presskonferensen. Det var
vårdslöst, hur herr Nilsson än försöker
bortförklara det.

Oppositionen är, om inte regeringen
är det, medveten om vilka påfrestningar
för vårt anseende och för uppfattningen
om vår neutralitetspolitik i världen,
i Europa och kanske främst i Norden
och vilka risker för en framgångsrik
Nordenpolitik som de här stegen
har skapat. Den vetskapen kan framtvinga
återhållsamhet från vår sida. Vi
kan så småningom komma i ett sådant
läge — det finns andra stater som kan
exemplifiera detta — att vi inte fritt
kan utöva vår granskning av regeringens
utrikespolitik därför att vi därigenom
kan riskera att göra en dålig sak
ännu sämre. Även vi har i en demokratisk
stat ett utrikespolitiskt ansvar. Redan
farhågorna för beskyllningar från
regeringssidan om att vi genom vår kri -

Allmänpolitisk debatt

tik skärper omvärldens uppmärksamhet
på vad som händer kan verka hämmande
på debatten. Jag tycker att betecknande
för dessa synpunkter är herr
Torsten Nilssons antydan här i eftermiddag,
att oppositionen ville av inrikespolitiska
skäl medvetet misstolka.
Jag tycker att antydningen är oförsynt,
herr talman.

Vi är medvetna om vilken reaktion
utrikesministerns vårdslösa uttalande
har förorsakat i Sverige och i utlandet.
Jag själv befann mig när uttalandet
gjordes i Strasbourg i kretsen av
mina kolleger i Europarådet. Vi fick
meddelandet via utrikesdepartementets
telex. Vi läste innantill från telexremsorna,
och vi fick alla den uppfattningen
— som var felaktig, det vet
vi nu -— att det här var fråga om något
helt nytt i svensk Vietnampolitik.
Att vi läser innantill innebär inte att
vi av inrikespolitiska själ vantolkar vad
ett statsråd säger. Man kan göra slarviga
uttalanden — det gör jag, det gör
många av er, det gör vi alla — men
man skall kunna stå för dem efteråt.

Herr talman! I min reaktion mot regeringens
nästan målmedvetna nonchalerande
av oppositionen syftar jag emellertid
inte i första hand på utrikespolitiken
utan framför allt på sommarens
näringspolitiska socialiseringsåtgärder,
vilka för övrigt kan sägas fullfölja förra
årets motsvarande aktivitet. Rildandet
av Uddcomb, användningen av det statliga
förvaltningsbolaget, inköpet av Kabi
med dotterföretag samt förstatligandet
av apoteken och av dem ägda företag
— allt utgör konkreta åtgärder, som
föregripit riksdagsbeslut och i fråga om
vilka oppositionens handlingsfrihet i
praktiken har satts ur spel.

I Uddcombfrågan — för att ta den
först — väntar vi fortfarande på regeringens
proposition, trots att dess
förhandlare redan i början av juli träffade
avtal med Uddeholmsbolaget och
ett amerikanskt företag. Investeringsbanken
fick då gå in som aktieägare
och representera staten, men sedan skul -

136 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

le statens aktier föras över till det förvaltningsbolag,
till vilket riksdagen heller
inte ännu kunnat ta ståndpunkt.
Trots detta har Uddcombavtalet fullföljts.
I strid med de anställdas önskemål
har regeringen beslutat att företagets
stora verkstad skall lokaliseras till
Karlskrona. Avtal har träffats med
Karlskrona stad, som redan den 12
oktober, två dagar efter lokaliseringsbeslutets
offentliggörande, satt i gång
sprängnings- och röjningsarbete, och i
dagarna har huvudentreprenör för själva
anläggningen antagits. Men riksdagen
har ännu inte kunnat pröva frågan.

Vilka möjligheter har — frågar jag
och säkert många av mina kolleger här
i kammaren •— oppositionen att säga
nej i det läge som nu föreligger? Jag
vill därmed inte påstå att oppositionen
skulle ha sagt nej till Uddcombs bildande,
kanske inte heller till lokaliseringen.
Men det är inte det frågan gäller.
Den gäller riksdagens och oppositionens
handlingsfrihet att på ett meningsfyllt
sätt granska projektet och att
säga sin mening om det. Sådana möjligheter
föreligger inte i dag. Det måste
anses helt uteslutet —- det skulle i
själva verket göra ett löjeväckande intryck
och ingen skulle tro på oss —
att vi skulle gå på avslagslinjen, då
propositionen någon gång i slutet av
december kommer att realbehandlas här
i kammaren. Det blir ingen realbehandling,
herr talman, det blir en ren formalitet,
där vi blott har att säga ja
vare sig vi finner regeringens beslut
— ty det är fråga om ett beslut, inte
om ett förslag — galet eller inte.

Och vad har nu statsrådet Wickman
att säga? Om han går upp i debatten
i dag, vilket jag inte vet, framför han
kanske andra argument än i somras,
då han vid en presskonferens framhöll
att man fick »vänja sig vid att
ta risker». Herr Wickman sade sig visserligen
räkna med att regeringen i
fortsättningen skulle underställa riks -

dagen affärer av denna storlek, men
han gjorde samtidigt gällande att detta
inte behövdes när man hade Investeringsbanken
och förvaltningsbolaget.
Nu hade man ju inte -—• och har fortfarande
inte — förvaltningsbolaget,
men det bekymrade uppenbarligen inte
statsrådet. Regeringen fick, sade herr
Wickman vidare, från fall till fall själv
avgöra när affärer av denna typ skall
prövas av riksdagen. Det innebär alltså,
herr talman, att vi i framtiden får
hoppas att herr Wickman och hans kolleger
i regeringen skall vara »bussiga»
nog att någon gång gå till riksdagen
med sina projekt. Risken är bara att
den hyggligheten kommer att uppfattas
som den meningslösa gest det i själva
verket blir fråga om, då presentationen
sker sedan projekten väl är låsta. För
det är ju, herr talman, precis i den
situationen riksdagen i dag befinner sig
beträffande Uddcomb.

Och nästan likadant är läget när det
gäller statens köp av Kabi, som även
det presenterades för svenska folket i
en regeringskommuniké i början av juli
månad. Den 1 oktober övertog staten
aktiemajoriteten i Kabi och blev
därmed majoritetsägare också till AB
Recip och Grummebolagen. Även dessa
statens aktier skulle senare överföras
till det ännu inte beslutade förvaltningsbolaget.

Det i avtalet gjorda förbehållet om
godkännande av Kungl. Maj:t och riksdagen
får en lätt ironisk innebörd då
man fått klart får sig, att förvärvet av
Kabi var ett led i ett målmedvetet handlingsprogram,
som syftar till en omstrukturering
av den svenska läkemedelstillverkningen
med Kabi som första och
apotekens förstatligande som andra
länk i utvecklingskedjan. Redan i juli
gjorde statsrådet Wickman nämligen
klart för alla som ville lyssna att vid
ett förstatligande av apoteken och en
anslutning av apoteksföretagen Vitrum
och ACO till Kabigruppen en stor statlig
sektor skulle kunna byggas upp på

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 137

läkemedelsområdet kring de redan tidigare
befintliga statliga företagen: statens
bakteriologiska laboratorium, statens
veterinärmedicinska anstalt, militärapoteket
och försvarets fabriksverk.

Och, herr talman, innan avtalet trätt
i kraft har dessa i juli skisserade tankegångar
fullt planenligt fullföljts. Beslut
har fattats att apoteken och apoteksföretagen
skall inlemmas i den statliga
sektorn.

Jag har alltid varit beredd att diskutera
apoteksväsendets ställning i samhället
--jag tycker inte att det nuva rande

systemet har varit bra. Olika alternativ
till den hittillsvarande ordningen
kan vara tänkbara. Ett förstatligande
är långt ifrån det enda och
från mina utgångspunkter långt ifrån
det bästa alternativet. Frågan har utretts
och vi har med visst intresse -—
även om det vid lämpliga tillfällen har
läckt ut en del om utredningens intentioner
— väntat på utredningens resultat.
Innan resultat har redovisats och
— som det heter i departementets kommuniké
— »inom ramen för denna utredning»,
som alltså inte har redovisats,
har i sak träffats överenskommelse om
apoteksväsendets uppgående i ett statligt
bolag och om samtidigt förstatligande
av Vitrum och ACO. Genom att
Apotekarsocieteten vid förhandlingarna,
som varit undandragna allmänhetens
insyn, under trycket av — som det heter
i apotekarnas egen kommuniké —
»regeringens principiella ställningstagande»
fallit till föga, har riksdagens
reella möjligheter att i praktiken redovisa
en annan uppfattning blivit nästan
obefintliga.

Till bilden av de transaktioner som
jag här har tecknat hör — utom synbarligen
i det sista fallet — att den
avgörande faktorn i spelet har varit
det förvaltningsbolag som vi i riksdagen
ännu inte har tagit ställning till
men för vilket trots detta verkställande
direktör i varje fall principiellt har
utsetts.

Allmänpolitisk debatt

Starkt komprimerat ter sig alltså det
komplex som riksdagen nu »förutsättningslöst»
skall ta ställning till på följande
sätt.

1. Regerings- och oppositionspartierna
i riksdagens kamrar har ännu inte
beslutat om det statliga förvaltningsbolaget.

2. Uddcoinbprojektet, för vilket man
redan nu bygger i Karlskrona men som
ännu inte underställts riksdagen, skall
ägas av förvaltningsbolaget.

3. Kabi som övertogs den 1 oktober
— men som vi också saknar proposition
om — skall också ägas av förvaltningsbolaget.

4. Kabiköpet utgjorde i sin tur avstamp
för nästa socialiseringshopp,
nämligen förstatligandet av apoteksväsendet
med företagen Vitrum och ACO.
Även där saknas proposition.

Att de anställda i de berörda företagen
i denna planmässigt uppbyggda
myrstack inte i förväg har tillfrågats
eller orienterats hör till bilden av en
målmedvetenhet, som inte hämmas av
sådana former som eljest gäller för beslutsfunktionerna
och arbetsfördelningen
i svensk statsförvaltning.

Statsrådet Wickman och hans kolleger
i regeringen måste vara medvetna
om att oppositionspartiernas möjligheter
att nysta upp den härva som regeringsförhandlarna
bär bundit är så gott
som helt obefintliga. Vi har helt enkelt
ställts inför fait accompli — ett fullbordat
faktum — och berövats en av oppositionens
mest elementära rättigheter,
nämligen att kunna redovisa alternativ.

Jag upprepar, herr talman, att förfaringssättet
vittnar om bristande respekt
för demokratiska spelregler och
om en självrådighet och maktfullkomlighet,
som man inte borde ha kunnat
vänta sig ens av en stark socialdemokratisk
regering. Förfaringssättet rimmar
illa med de stolta och högstämda
deklarationer om demokratins ansvar
och skyldigheter som statsminister Palme
för några timmar sedan gjorde in -

5* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 33

138 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

för en andäktigt lyssnande andra kammare.
Och det vittnar än mindre om
respekt för vår konstitution att man viftar
bort hänvisningar till riksdagens
prövning med orden: »Man får vänja
sig vid att ta risker.» Saken blir inte
bättre genom tillägget att det i själva
verket inte spelar så stor roll att man
tar sådana risker, eftersom ■—• jag citerar
åter herr Wickman — »det med
nuvarande majoritetsförhållande i riksdagen
inte finns någon risk för att riksdagen
säger nej». Och tillägget: »För
en minoritetsregering kunde det vara
svårt, om den inte hade investeringsbanken
och förvaltningsbolaget», är nästan
sublimt.

Generös kan man inte precis beskylla
statsrådet Wickman för att ha varit
i dessa uttalanden. .lag tycker ändå att
han borde ha kostat på sig att åtminstone
uppehålla skenet av att riksdagen i
nådens år 1969 har någon befogenhet
och att ge oppositionspartierna i varje
fall någon möjlighet att visa att de befinner
sig i minoritet genom att få sina
alternativ nedvoterade.

»Ord är ömtåliga», deklarerade statsminister
Palme i förmiddags. »Var aktsam
om orden!» sade han. Ja, den uppmaningen
kan verkligen returneras.

Just nu debatteras vår demokratis vitalitet
runt om i landet. Inte minst
många av de unga menar att demokratin
fungerar dåligt, att besluten fattas
över huvudena på väljarna, att väljarnas
reella möjligheter att påverka händelseutvecklingen
är nästan obefintliga.
Man känner främlingskap. Man vill levandegöra
demokratin, man vill vara
med och påverka handlandet. Statsminister
Palme uttalade sin sympati för
dessa strävanden, och det kan jag också
göra. Det borde därför vara ett gemensamt
intresse för oss alla att försöka
vidga och inte begränsa medansvar och
medbestämmanderätt och att berika våra
debatter, inte stympa dem. Regeringens
handlande och gärningar präglas
trots allt fagert tal uppenbarligen av
ett motsatt tänkande.

Herr talman! Det är inte herr Wickmans
och inte regeringens pengar, som
ni handskas med när ni gör era transaktioner
bakom lyckta dörrar med de
förbehåll för riksdagens godkännande
som ni inte menar något med. Det är
andras pengar, pengar som hela svenska
folket har varit med om att jobba
ihop. Det är ju bl. a. därför som vi
i våra grundlagar velat skapa garantier
för att riksdagen som företrädare för
hela folket skall ha avgörandet i sin
hand.

Det står regeringen fritt att se till
att dessa regler ändras. Ni har majoriteten
-—- det vet vi och det vet ni. Ni
kan i grundlagberedningen verka för
att även formellt begränsa riksdagens
medbestämmanderätt, om ni vill göra
det och om ni vill redovisa behovet av
ökad rörelsefrihet. Men om ni vill det,
skall det också ske öppet och inte på
det sätt jag här har påtalat. En skendemokrati
av det slag som de av mig
angivna projekten pekar på har vi verkligen
ingen användning för.

Herr talman! Det är långt ifrån uteslutet
att det utan tvivel tungrodda
granskningsförfarandet, som våra
grundlagar förutsätter som bakgrund
för riksdagens utgiftsbeslut, kan utgöra
en värdefull garanti mot förhastade och
illa genomtänkta transaktioner. Det
finns exempel på regeringsinsatser på
det näringspolitiska fältet som inte
präglas av sakkunskap, erfarenhet, förutseende
och verklighetssinne. Man kan
fråga sig, hur många projekt som icke
förts vidare med hänsyn till vetskapen
om att de måhända icke skulle ha stått
sig i riksdagens öppna och verklighetens
hårda granskningsdager. Den
»drive» som nu pågår inom industridepartementet
med kringresande uppköpare
av enskilda företag i lämpliga
strategiska positioner kan — därom råder
inget tvivel — medföra betydande
risker för sänkt effektivitet, bristande
konkurrensförmåga, sämre utnyttjande
av våra gemensamma resurser och underlåtna
eller hämmade enskilda initiativ.

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 139

Vi har inte råd med sådant i dag.
Den offentliga redovisningen och realbehandlingen
inför riksdagen får därför
inte sättas ur spel. Det förfaringssätt
som tillämpats framför allt under
det senaste året — olika statliga företag
har i skydd av den privaträttsliga
bolagsformen bedrivit sin egen inköpsverksamhet
och sin egen socialiseringspolitik
— har påtagliga inbyggda risker
som ger anledning till oro både inom
oppositionen och på regeringssidan.

Herr talman! Något mindre av övermod,
något mindre av självtillräcklighet
och något mer av hänsyn och självkritik
skulle med säkerhet vara till fördel
inte bara för regeringen utan också
för vår ekonomi och vår sysselsättning
i framtiden. Finns det inga slavar
på triumfvagnen som viskar i regeringsledamöternas
öron: Memento mori!

Tänk på att du är dödlig!

1 detta anförande instämde herrar
Ringaby, Enarsson, Magnusson i Borås,
Nilsson i Agnäs och Hedin samt fru
Sundberg (samtliga m).

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara med några
ord beröra ett par saker i början av
herr Bohmans anförande.

Om jag inte hörde fel sade herr Bohman
att folkpartiet har stramat upp sig
i skattefrågan. Jag vet inte riktigt om
vi har en gemensam terminologi, men
folkpartiet har under en lång tid haft
en konsekvent linje i skattefrågan. Om
det är det herr Bohman menar när han
säger att vi har stramat upp oss — vi
har i så fall stramat upp oss oupphörligen
— har jag ingenting att invända.

Herr Bohman sade vidare något som
jag tyckte var mycket glädjande, nämligen
att han kunde instämma i vad jag
sade på egentligen alla områden utom
beträffande förmögenhetsbeskattningen.
Jag förutsätter att jag har tolkat herr
Bohman rätt då jag alltså nu med stor
glädje inregistrerar bl. a. två saker: för

Allmänpolitisk debatt

det första att herr Bohman i likhet med
mig vill ge hög prioritet åt en lösning
av frågan om kommunalskatterna och
för det andra att herr Bohman och jag
är ense om att också ge hög prioritet
åt frågan om den individuella beskattningen.
Av den enda inskränkning herr
Bohman gjorde kan man slutligen även
dra slutsatsen att det var riktigt, som
jag sade tidigare i polemik mot bl. a.
statsministern och Kjell-Olof Feldt, att
vi följer olika linjer när det gäller förmögenhetsbeskattningen.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Om fru Nettelbrandts
förra inlägg var uttryck för en konsekvent
linje i folkpartiets skattepolitik,
hälsar jag det med stor tillfredsställelse.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! .Tåg vill ta upp en ytterst
angelägen fråga. Den gäller de aktuella
problemen på hyres- och bostadsmarknaden.

Enligt 1965 års bostadsräkning är
345 000 lägenheter i tätorterna i behov
av sanering. Till detta kommer att drygt
en halv miljon bostäder saknar moderna
bekvämligheter och är i behov av
upprustning. Ingen kan påstå annat än
att det är nödvändigt med en utökad sanering,
i synnerhet som avgången av
gamla lägenheter tidigare skett relativt
långsamt. I flerfamiljshus har endast
drygt 5 000 lägenheter per år bortsanerats
under en 20-årsperiod.

Men undersökningar har också visat
att ett rätt stort antal äldre fastigheter
inte kan betraktas som saneringsmogna,
utan att en modernisering och upprustning
skulle ge möjligheter till goda
lägenheter till någorlunda hyggliga
hyror. Förändringarna i hyreslagen nyligen
har givit fastighetsägarna ökade
möjligheter att vidta sådana moderniseringar
och upprustningar och få betalt
för sina kostnader fullt ut. Dessutom har
de statliga lånemöjligheterna för såda -

140 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

na upprustningar betydligt förbättrats;
det skall t. o. m. kunna lämnas förskott
till dylika moderniseringar. Vi har alltså
nu givit möjligheter till en sådan
upprustning, vilket är ytterst glädjande.
Man kan inte skylla ifrån sig och säga
att det inte finns ekonomiska resurser
eller andra förutsättningar till förbättringar.

Under många år har från fastighetsägarhåll
kraftigt påtalats att hyresregleringslagen
har förhindrat en vittgående
upprustning av det äldre bostadsbeståndet.
Nu när hyresregleringslagen tillåter
inte bara inre utan även yttre reparationer
att slå igenom i hyrorna finns det
inget skäl att inte starta ett moderniserings-
och upprustningsarbete i det äldre
fastighetsbeståndet. Det är också
önskvärt att en reparationsdrive kommer
i gång, i synnerhet som många ekonomiskt
svagare bostadskonsumenter
skulle vara tillfredsställda med en sådan
lösning av bostadsproblemet.

Hyrorna i det nya bostadsbeståndet
kan för stora grupper vara svåra att
betala, särskilt för dem som inte har
möjlighet att få familjebostadsstöd eller
pensionsbidrag. Många av de äldre fastigheterna
är också belägna i städernas
centrum, och man kan därför i en hel
del fall inbespara höga kostnader för
resor till och från arbetet.

Men beklagligt nog har — trots de
ekonomiska förutsättningar som öppnats
för moderniseringar och reparationer
— det inte iakttagits något större
intresse för sådant omändringsarbete.
Det sker i mycket liten utsträckning över
hela vårt land önskvärda förbättringar
i den äldre stadsbebyggelsen, detta trots
att man kan konstatera att där sådana
genomgripande reparationer ägt rum
hyresgästerna har funnit sig i att hyrorna
väsentligt höjs. Det har ändå för
dessa boende blivit en avsevärd standardhöjning,
och rimliga moderna omändringar
har kunnat tillfredsställa deras
behov utan att man därför kommit
upp i hyreskostnader som varit oskäli -

ga. Jag har många exempel som visar
att man efter en sådan genomgripande
reparation kunnat få en fullt upprustad
bostad till 10—15 kronor lägre hyra per
kvadratmeter än en modern bostad, och
det betyder oerhört mycket. Avståndet
till hyran i de nya moderna lägenheterna
har alltså varit väsentligt.

För familjer, boende i saneringshus,
har en uppflyttning till dessa förbättrade
äldre bostäder varit av värde. Fastighetsägarna
har emellertid i allmänhet
gått en annan väg. De är i stor utsträckning
i färd med att begära rivningstillstånd
för mycket goda fastigheter. Skälet
är att man vill sälja fastigheterna
till höga priser och till producenter som
i första hand är inställda på att i dessa
centralt belägna fastigheter installera
kontor och affärslokaler och i ringa utsträckning
bostäder.

Länsarbetsnämnderna och de kommunala
myndigheterna kan förhindra
sådana omotiverade rivningar och
gör det också i viss utsträckning, men
trycket på dessa myndigheter blir allt
större, och vissa fastighetsägare försöker
gå myndigheterna i förväg genom
att tömma lägenheterna. Detta sker ofta
genom märkliga uppsägningar med
motiveringar som den oerfarne hyresgästen
knappast kan ha kännedom om.
När fastigheten är tom blir det nya påtryckningar
på myndigheterna och krav
om snara rivningstillstånd. Bostadsbristen
ökar, och rivningsraseriet tilltar.
Tillgången till de äldre och billigare
bostäderna blir allt mindre, och de ekonomiskt
svagare hyresgästerna kommer
ordentligt i kläm.

Samtidigt gör man i pressen ofta påpekanden
om att sådana äldre lialvmoderna
eller i vissa fall moderna lägenheter
borde ställas till ungdomarnas
och de ekonomiskt hårdast pressade
bostadskonsumenternas förfogande. Det
resonemanget håller inte i dag. Det blir
allt mindre tillgång till sådana lägenheter.
De stora öppna rivningstomterna
i städernas centrum talar sitt tydliga

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 141

språk liksom de tomma fastigheterna,
som är ett hån mot hyresgästerna. Man
väntar där endast på rivningstillstånd
och snabb försäljning till hugade spekulanter.
Den 1 september i år fanns
det inneliggande ärenden, gällande oprioriterade
byggnadsföretag, för inte
mindre än 7 371 miljoner kronor. Det
kan jämföras med att det den 1 september
1968 låg inne ärenden för 2173
miljoner. Den största posten gäller bostadshus
utan statslån, 3105 miljoner,
och därefter affärshus, 2 310 miljoner
kronor. Det är siffror som visar att de
inre delarna av städerna i stor utsträckning
förvandlas till i första hand affärscentra.
De dyra tomtköpen kommer
att innebära att de bostäder som där
möjligen uppförs blir oåtkomliga för
vanliga löntagare.

I det läge där vi befinner oss, med
stor bostadsbrist speciellt i tätorterna,
är det nödvändigt med en översyn av
dessa förhållanden och en hård åtstramning
när det gäller omotiverade
och obehövliga fastighetsrivningar. Alla
gläder vi oss över att den verkliga
slummen försvinner. Här finns ingenting
att kompromissa om. Men det är
viktigt att möjligheterna till modernisering
och förbättring av äldre bra fastigheter
tillvaratas, inte minst nu, när
ekonomiska förutsättningar finns att
i hyran räkna in såväl yttre som inre
reparationer. Då detta i dagens läge
är brådskande vill jag rikta en vädjan
till inrikesministern att bevaka nuvarande
förhållanden på bostads- och
hyresmarknaden och skärpa tillståndsgivningen
för rivning av värdefulla, bra
fastigheter.

Slutligen vill jag till regeringen framföra
ett tack för att man nu kommer
att lägga fram ett förslag till en vanhävdslag
för fastigheter. Den behövs i
dagens läge — det visar inte minst
många fall nästan dagligen där vederbörande
helt enkelt går förbi den nuvarande
lagen. En vanhävdslag är av
stor betydelse, och det initiativ som

Allmänpolitisk debatt

här har tagits hälsar jag som sagt med
tillfredsställelse.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Centerpartiet blev efter
fjolårets val landets näst största parti
och det största oppositionspartiet. Vi
yvs inte över framgången, eftersom vi
genom åren har lärt oss att ta både
motgång och framgång med jämnmod
och balans. Men vi upplever starkt att
med ökat förtroende följer ökat ansvar.
Vi är beredda att bära upp rollen som
det största oppositionspartiet så, att vi
motsvarar de krav och förväntningar
som människorna ställer på oss. Vi
kommer att sätta in all den politiska
kraft som vi är mäktiga i nuvarande
parlamentariska situation för att fullfölja
den politik som vi har vunnit väljarnas
förtroende med.

Det har ofta poängterats — och jag
instämmer i det — att det största oppositionspartiet
har det moraliska ansvaret
för att lägga fram ett alternativ, i
vårt fall ett positivt alternativ, till regeringspolitiken.
Vi har gjort det tidigare,
och vi kommer att fullfölja den uppgiften.

I en parlamentarisk demokrati är det
dessutom oppositionens uppgift att kritiskt
granska regeringens fögderi. Vi
kommer att göra detta, men det kommer
inte att bli någon negativ missnöjeskritik
från vår sida. Vi kommer att lägga
tyngdpunkten vid ett positivt syftande
framtidsprogram som tar upp de för
människorna vitala frågor som man
ställs inför i det nya decenniet med
dess snabba omdaningar.

På sina håll har man den senaste tiden
riktat kritik mot centern och sagt
att vi har varit passiva i den nya rollen
som det största oppositionspartiet.

Jag har svårt att ta den kritiken på
allvar. Det kan väl inte ha undgått någon
som följt den politiska debatten

142 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

under de senaste åren att vad diskussionen
nu framför allt gäller är de frågor
där centern banat väg för en ny samhällssyn
och också slagits hårt på barrikaderna.
Dit hör alla frågor som ingår
i vår grundsyn om det decentraliserade
samhället som en motvikt och
ett alternativ till koncentrationssamhället
som växer fram på alla områden:
koncentration av den demokratiska
beslutsprocessen, koncentration
av människor, näringsliv och bebyggelse
till några få tunga regioner i vårt
land.

En komponent i den politiken är naturligtvis
lokaliseringspolitiken och regionalpolitiken
och alla åtgärder som
hänger samman med de stora förändringarna
i näringslivet. Jag poängterar
att vi inte ser en aktiv lokaliseringsoch
regionalpolitik som en isolerad
företeelse. Den ingår som en aktiv och
positiv komponent i vår grundsyn om
ett decentraliserat samhälle. Detsamma
gäller frågan om miljöpolitiken med alla
dess vida aspekter för de enskilda
människorna som rör dem i deras miljöer
i hemmen och på arbetsplatserna
och fritidsmiljöerna.

Jag observerade att den förutvarande
statsministern Erlander i anslutning
till socialdemokratiska partikongressen
gjorde ett uttalande, där han konstaterade,
att det under hela hans regeringstid
i stort sett har rått ett balansläge
inom väljarkåren mellan socialister och
ickesocialister i vårt land. Herr Erlander
antydde en försiktig slutsats, nämligen
att man under alla regeringsåren
därför måst ta hänsyn till oppositionen,
när man dragit upp riktlinjerna för regeringspolitiken.
Jag går gärna ett steg
längre och tillägger att på många väsentliga
områden har regeringen om än
motvilligt och med några års dröjsmål
tagit över den politik där inte minst
centerpartiet, oftast ihop med folkpartiet,
varit och är den pådrivande kraften.

Den nye statsministern har i dag försäkrat
att man kommer att ta upp och

genomföra goda centerförslag. Han uttalade
sig så, att centern skall bli väl
tillgodosedd i det avseendet. Vi har
ingenting emot detta. Vi betraktar det
som ett framsteg för den politik som
vi har drivit. Det vore naturligtvis trevligare,
om regeringen ville erkänna, att
det ofta är centerförslag som man genomför
med några års dröjsmål. Men
när man genomför dem låtsas man inte
om var ursprungsrätten ligger, och vi
får väl ge oss till tåls med det. Jag vill
emellertid säga, att när det är så att
regeringen accepterat våra förslag, vilket
vi har konkreta belägg för och som
statsminister Palme och den förutvarande
statsministern medgivit, är det
felaktigt att tala om en idélös opposition,
åtminstone vad beträffar den meningsriktning
jag företräder.

Herrar Hedlund och Palme diskuterade
vad som är visioner kontra överbud
och jag tror att man så småningom
vaskade ut ordet »verkliglietsvisioner».
Jag skall emellertid inte gå in på
den debatten, utan jag vill bara nämna
några centerförslag som underlag för
de påståenden som jag hittills har fällt.

Vad beträffar exempelvis sysselsättningspolitiken
har vi inom centern varit
en pådrivande kraft i alla väsentliga
frågor. Vi har sagt att man skall
skapa sysselsättning genom en aktiv näringspolitik,
genom eu aktiv lokaliserings-
och regionalpolitik. Man har accepterat
den politiken något så när men
inte till fullo.

Vi har drivit frågan om bättre stöd
åt barnfamiljerna och de handikappade.
En effektiv kommunalskatteutjämning
har vi delvis lyckats åstadkomma,
men den är inte så fullständig som den
måste bli om den skall fylla sin funktion.

Vi tog tidigt upp spörsmålet om äldrestödet
och över huvud taget samhällssituationen
för de äldre. Vidare har vi
krävt bättre folkpensioner. När vi tog
upp frågan om sänkt pensionsålder reste
sig talare från olika håll som en
man och framhöll att det var överbuds -

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 143

politik — trots att den socialdemokratiska
partikongressen nu gått med på
att tillsätta en utredning, förmodligen
under det opinionstryck som herr Hedlund
ibland talat om. Statsministern
ställde i dag en fråga: Hur skall man
göra om man ställs inför valet att sänka
pensionsåldern med ett år eller ta en
kanske fyraårig sänkning av pensionsåldern
för vissa grupper i tungt arbete?
Vi har ju på det sistnämnda området
ingen utredning som klarlägger vilka,
hur många och hur stora grupper man
kommer att räkna med. Däremot har
vi när det gäller sänkning av pensionsåldern
ganska konkreta siffror, även
om herr Hedlunds siffror och statsministerns
inte stämde överens. För min
del vill jag ge klart besked att vi kommer
att lägga fram förslag inför vårriksdagen
om ett års sänkning av pensionsåldern
och till detta kommer att fogas
ett principuttalande att pensionsåldern
skall sänkas till 65 år i nästa etapp så
snart det finns samhällsekonomiskt utrymme
härför. Detta gäller naturligtvis
med alla de valmöjligheter som samtliga
är överens om, nämligen att man
skall kunna fortsätta att arbeta om det
finns vilja och krafter, vilket också
framhållits av herr Hedlund liksom av
socialdemokraterna.

När det gäller frågan om de tunga
yrkenas folk lär vi ändå få laborera
med så stora höjningar av omsättningsskatten
att jag inte anser det omöjligt
att genomföra också denna reform. Jag
vill inte ta någon deciderad ståndpunkt
därför att som sagt ingen i dag vet
vilka grupper det gäller, hur stora de
är och hur kostnadskrävande reformen
skulle bli.

Den uppräkning av initiativ som jag
här gjort — jag har gjort den därför
att vi kritiserats för passivitet ■— tycker
jag för min del utgör ett tillräckligt besked
om att centern verkligen har ett
realistiskt alternativ till regeringens politik.
Jag har rent av hört en och annan
säga att centerns program i vissa delar
blivit regeringsprogram. Jag skall inte

Allmänpolitisk debatt

kommentera detta men tror att socialdemokratin,
trots de löften vi har fått
av statsministern, väl inte är den bästa
garantin för att det kommer att föras
centerpolitik i detta land under de
närmaste åren. Men från vår sida kommer
vi inte, även om man genomför vissa
av våra förslag och redan har gjort
det, att ligga stilla på den position vi
nu har. Vi kommer att gå vidare både
på de områden som jag här berört och
på andra samhällsområden. Allt tyder
på att strukturomvandlingen inom näringslivet
kommer att fortsätta med
oförminskad eller ökad styrka. Det
kommer att kräva ökade insatser inom
lokaliserings- och regionalpolitiken, om
inte de problem som uppstår i inflyttnings-
och utflyttningsområdena ytterligare
skall förvärras.

Utvecklingen på det tekniska området
ger oss inte bara ökade möjligheter
till framsteg och ytterligare välstånd.
Den innebär samtidigt en ökad risk för
miljöförstöring, och faran för vidgade
ekonomiska och sociala klyftor mellan
olika grupper är starkt överhängande.
Det sociala grundskyddet har alltjämt
stora brister. Insatser behöver
även i fortsättningen göras på både
det lönepolitiska och det skattepolitiska
området, om vi skall kunna skapa bättre
jämlikhet mellan olika folkgrupper.

Det har här talats om statens roll i
näringslivet, och herr Bohman förde
alldeles nyss ett mycket intressant konstitutionellt
resonemang i den frågan.
Jag ger honom rätt i dessa konstitutionella
funderingar men hyser inte samma
rädsla som herr Bohman för ökad
statlig verksamhet. Jag vill i sammanhanget
säga att vi från vårt håll ser
ett ökat samarbete mellan Industriförbundet
och regeringen -— det har ju
nu etablerats — och även ett allmänt
ökat samarbete mellan näringslivets olika
organisationer, alltså även de mindre
och medelstora företagens intresseorganisationer,
såsom mycket viktigt
för framtiden. Jag säger samarbete, inte
dirigering. Det är två skilda saker.

144 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

Yi har bl. a. efter valet hört sägas
från regeringshåll att nu har man kommit
i ett läge, där man kan regera med
auktoritet gentemot näringslivet. Man
har i sammanhanget t. ex. talat om att
förstatliga 25 procent av företagsamheten.
Alldeles bortsett från att sådana
schabloner är mycket diskutabla vill
jag säga att det väsentliga är att sådana
uttalanden inte skapar något gynnsamt
klimat för samarbete mellan de två samverkande
parter som näringsliv och
samhälle bör vara. Jag tror att socialdemokratin
där genom sin socialiseringsideologi
har en viss belastning. På vår
sida hävdar vi att det skall finnas både
ett starkt samhälle och ett starkt näringsliv.
Därigenom tror jag också vi
har bättre förutsättningar rent principiellt
att driva en politik där ett gott
och förtroendefullt samarbete kan upprätthållas
mellan dessa parter.

Statliga företag har självfallet en väsentlig
uppgift i konkurrensen med privata
maktkoncentrationer. Jag har ingenting
emot sådana nyskapade företag
som ASEA-Atom, Uddcomb in. fl., men
jag delar herr Bohmans synpunkter på
den konstitutionella konsekvensen. Den
är mycket viktig. Det är emellertid en
sak som jag här inte skall gå närmare in
på. Men jag menar att i konkurrensen
med den privata maktkoncentrationen
och ur sociala synpunkter är i princip
åtgärder motiverade som syftar till ett
ökat statligt företagande. Jag har alltså
heller ingenting emot delat ägarskap
eller statlig etablering, där sociala
motiv föreligger. Men vi uppfattar
en statlig maktkoncentration som farligare
än den privata, ty den senare kan
korrigeras med politiska åtgärder. Får
vi ett mycket stort statligt ägande, så
riskerar vi att den sektorn och den politiska
makten bildar ett gemensamt beslutmonopol,
vilket ur principiella demokratiska
synpunkter är mycket betänkligt.

Vi har från vårt håll ofta sagt, och
det förtjänar att upprepas, att vi vill
motverka både enskild och statlig makt -

koncentration i näringslivet. Vi tror
också att mindre och medelstora företag
samt konsument- och producentkooperationen
där är garantier mot maktkoncentration.
Jag är medveten om att
det på vissa områden måste finnas stora
företagsenheter. Om det exempelvis
i dag byggs en massafabrik, dimensioneras
den inte längre för 20 000 ton
utan för 200 000 eller 300 000 ton. Men
vad som glömts bort i debatten är att
ett litet företag kan vara stort i sin
bransch om det har en specialiserad
produktion. Det är ett erkännande som
man långt tidigare skulle ha gjort. Man
måste alltså nyansera debatten om företagsenheternas
optimala storlek. Denna
är helt beroende av vad företagen
tillverkar. Det är som komplement till
varandra som de skall öka tillväxttakten
i vår ekonomi.

Strukturrationaliseringen har spelat
en framträdande roll i dagens debatt
liksom den gjort sedan några år i vårt
samhälle. Man borde kunnat förutse att
denna strukturrationalisering skulle
komma att drabba vårt lands näringsliv
— om man nu vill använda ordet
»drabba» i detta sammanhang. Den började
i Amerikas förenta stater, den
spred sig snabbt till de största västeuropeiska
industristaterna. Men där
hade tyvärr vederbörande regering ingen
beredskap utan blev nästan tagen
på sängen. Vi skulle enligt min mening
i detta läge haft en beredskapsplan för
att snabbt lokalisera företag till de orter
där sysselsättningen sviktade. Vi har
satsat 1,5—2 miljarder kronor på arbetsmarknadspolitiken,
och det har i
stort sett rått enighet om dessa satsningar.
Det har bara gått en väsentlig
skiljelinje mellan centern och regeringen:
vi har sagt att man inte i första
hand skall flytta folk bort från de områden
där sysselsättningen viker, utan
först skall man starta företag inom de
regioner där arbetskraften finns.

Men lokaliseringspolitiken har i jämförelse
med arbetsmarknadspolitiken i
övrigt haft alldeles för små resurser.

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 145

Om man hade satsat lika mycket på att
skapa nya arbetstillfällen som på att
flytta människor, hade vi kunnat rädda
många orter som nu socialt tynar bort,
och det hade funnits en helt annan balans
i vårt lands näringsstruktur.

Vårt parti uppfattar det nuvarande
läget med denna regionala obalans som
så alarmerande att vi redan i höst hos
riksdagen kommer att begära väsentligt
ökade medel till lokaliseringspolitiken
i syfte att öka sysselsättningen i de svaga
regionerna.

Nordekplanen har diskuterats i dag,
och jag skall knyta några korta reflexioner
till den. Vi måste självfallet ställa
oss positiva till ett vidgat nordiskt samarbete.
I den plan som nu utarbetats intar
jordbruket den dominerande rollen
såsom det kanske mest svårlösta problemet.
Vi har inget emot att vårt land
tar emot s. k. supplementerande import
från Danmark. Det bekymmersamma är,
såsom alla vet, att den inte löser så
stor del av det danska jordbruksproblemet,
eftersom jordbruksproduktionen
i våra länder kompletterar varandra.

Om man skulle förverkliga slutmålet
för jordbrukspolitiken enligt Nordekplanen
måste vårt land gå väsentligt under
den 80-procentiga självförsörjningsgrad
som regeringen ställt upp som mål
för vår jordbrukspolitik. Det är ur beredskapsmässiga
och säkerhetspolitiska
synpunkter en icke önskad utveckling.

Jag vill i debatten också föra in en
annan fråga i Nordekkomplexet som
icke har diskuterats men som jag helt
kort vill ta upp.

Nordekplanen bygger på idén om arbetsfördelning
inom Norden. Detta betyder
att produktion och varuframställning
kommer att specialiseras och än
mer än nu förläggas till de länder i
Norden som har de bästa naturliga förutsättningarna
inom respektive produktionsområde.
Detta i sin tur innebär
en ökad risk för ytterligare koncentration
till några få områden inte bara i
vårt land utan också i de andra nor -

Allmänpolitisk debatt

diska länderna. Det blir i ett eventuellt
kommande Nordek Stockholm med Mälar-
och Hjälmarbäckenet, det blir framför
allt Örestad och Göteborgsregionen
som kommer att än mer koncentreras.
I Finland torde det bli södra Finland
med Helsingforsområdet, i Norge södra
delen av landet, Osloområdet och vissa
andra områden där man har förutsättningar
för industri.

Man kan fråga sig hur denna problematik
skall mötas. Innan vi träffar några
avgöranden i Nordekfrågan måste
vi göra upp en seriös plan som syftar
till en vettig spridning av företagsamhet,
bebyggelse och befolkningsfördelning.
Problemet blir i så fall ett
nordiskt problem och inte ett inhemskt
problem för varje enskilt land. Som en
andra åtgärd krävs helt visst en mycket
nära samordning av den nordiska
arbetsmarknads-, lokaliserings- och regionalpolitiken.

Hur framtidens samhälle kommer att
gestalta sig har diskuterats mycket i
dag. Detta avgörs i hög grad på det
kommunala planet. Den kommunala
verksamheten omfattar numera större
delen av samhällsuppgifterna. Minst 60
procent av den offentliga verksamheten
torde för närvarande handhas av
kommunerna. Allt pekar på en ytterligare
kommunal expansion i framtiden.
Detta ställer stora krav på kommunernas
ekonomiska resurser, tillväxten av
den kommunala verksamheten har också
redan givit mycket kraftiga utslag
i de kommunala skattesatserna. Förra
året passerade medelutdebiteringen för
kommuner och landsting 20-kronorsstrecket.
Årets höjningar av de kommunala
skattesatserna blir inte mindre än
vad de varit under de närmast föregående
åren. Med detta påpekande vill
jag understryka allvaret i den utveckling
som var bakgrunden till riksdagens
begäran i våras om en utredning
beträffande en bättre kostnadsfördelning
mellan kommuner och stat. Det
ligger något olycksbådande i att denna
utredning ännu inte har tillsatts.

146 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

Dagens politiska debatt har också
gällt hur vi skall kunna fördjupa och
stärka demokratin. Koncentration och
centralisering gör det svårt att tillvarata
medborgarnas aktivitet och engagemang.
Vidgad kommunal självstyrelse
innebär en decentralisering av beslutanderätten
från staten till de regionala
och lokala kommunorganen. För oss inom
centerpartiet är det en självklarhet
att vidgad självstyrelse för kommunerna
måste vara en väsentlig del i strävan
till fördjupad demokrati.

I primärkommunerna medför kommunblocksbildningen,
som nu pågår i
större delen av landet, att antalet förtroendemän
minskar mycket kraftigt.
Den risk för försämrade kontakter mellan
väljare och förtroendemän som detta
otvivelaktigt innebär måste mötas inte
minst med en utvidgad kommunal information.
Från den synpunkten är det
att hälsa med tillfredsställelse att civilministern
nu har effektuerat ett krav
som vi länge har haft, nämligen att ge
kommunerna rätt till ekonomiskt bidrag
till de politiska partierna i syfte
att stärka informationen och det medborgerliga
engagemanget i kommunala
frågor.

Till sist, herr talman! När man framställer
vår decentraliseringsideologi som
om vi endast skulle tala om lokalisering
och miljö, måste sägas att detta är en
felsyn, därför att dessa är som jag
antydde komponenter i en helhetssyn
om det decentraliserade samhället. Hur
vi vill forma samhälls- och bebyggelsestrukturen
blir sjuttiotalets stora fråga.
Den gäller även hur vi skall få bättre
balans i näringslivet. Jag tror att
det decentraliserade samhället är ett
alternativ som alla politiska meningsriktningar
måste ta ställning till. Den
största ideologiska frågan blir just denna
inför sjuttiotalet. Det är också möjligt
att den viktigaste ideologiska skiljelinjen
mellan centern och socialdemokratin
kommer att gå just där.

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Herr Bohman höll för
en stund sedan i denna kammare ett
anförande som jag skulle vilja säga var
typiskt för honom; det var principiellt,
intressant och engagerat. Jag vill gärna
använda tillfället att redan i dag i korthet
bemöta vad han sade.

Herr Bohman angrep regeringens näringspolitiska
aktivitet ■— och det var
väsentligt för hans resonemang —• från
demokratiska utgångspunkter. Särskilt
angrep han formerna för statens medverkan
i bildandet av företaget Uddcomb.
Han angrep vidare formerna för
förvärvet av aktiemajoriteten i Kabi
liksom också vårt avtal med Apotekarsocieteten,
som innebar förvärv av Vitrum-ACO
liksom apoteksväsendets omläggning
i samhällelig ägo. Han menade
att vi med dessa åtgärder och de former
under vilka besluten fattades skulle
ha förgripit oss på demokratin.

Låt oss börja med fallet Uddcomb.
Kammarens ledamöter vet att syftet
med bildandet av Uddcomb, som med
nödvändighet förutsatte statens medverkan,
var att rädda en kvalificerad
produktion till svensk ekonomi och därmed
trygga en inte oväsentlig sysselsättning.
Omständigheterna kring bolagsbildningen
är offentligt redovisade och
kommer inom kort ånyo att redovisas
inför riksdagen. Förhållandena var sådana
att detta bolag måste bildas utomordentligt
snabbt. De övriga deltagarna
i bolagsbildningen, det svenska företaget
Uddeholm och det amerikanska
Combustion, måste redan under sommaren
bli förvissade om den statliga partens
medverkan på ett juridiskt bindande
sätt.

Varför var det så? Jo, det har också
sagts inför offentligheten, och det kommer
— jag upprepar —■ återigen att redovisas
inför riksdagen. Hade företaget
icke bildats vid denna tidpunkt skulle
de för detta företags framtid avgörande
beställningarna av reaktortankar till

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 147

atomkraftverket nr 2 i Oskarshamn liksom
atomkraftverket i Barsebäck ha
hamnat hos, låt mig säga Gute Hoffnungshiitte
i Tyskland eller hos Badcock
& Wilcox —■ jag avslöjar härmed
inte några kommersiella hemligheter
utan nämner dessa företags namn enbart
som symboler.

Det var denna risk vi inte ville ta,
och det var därför som vi, med den konstitution
vi har och med de institutionella
möjligheter vi i dag förfogar över,
begagnade oss av Investeringsbankens
medverkan för att få bolagsbildningen
till stånd. Investeringsbanken är som
bekant en institution som har bildats
med riksdagens godkännande, trots dåvarande
högerpartiets protester. Det företaget
har till uppgift att ta risker.
Regeringens överenskommelse med Investeringsbanken
innebär i och för sig
ett åtagande av regeringen att föreslå
riksdagen att överta Investeringsbankens
aktieinnehav i Uddcomb, men det
är icke någon nödvändig förutsättning
för Uddcombs fortsatta existens. Låt
oss säga att Investeringsbanken löper
en viss risk att inte få detta aktieinnehav
avlöst, men det är alltså en risk
som den varit beredd att ta. Investeringsbanken
har handlat helt i överensstämmelse
med sitt syfte, och ingen kan
påstå att dess styrelse skulle ha begått
en odemokratisk handling.

Herr Bohman tog också upp vårt förvärv
av aktiemajoriteten i Kabi. Jag
undrar hur herr Bohman egentligen föreställer
sig att staten över huvud taget
skall kunna föra förhandlingar med
andra ägare, om den inte skall kunna
göra det under villkor som är något så
när lika de villkor som gäller för andra
spekulanter. Staten var nämligen icke
den enda intressenten när det rörde sig
om att förvärva Kabi. Om det sätt på
vilket förhandlingarna fördes och avslutades
kan man väl säga att vi inte
var i stånd att handla och förhandla på
villkor som var likställda med dem som
gäller för andra spekulanter. Yi måste

Allmänpolitisk debatt

reservera oss för riksdagens godkännande.
Det är ett risktagande, vars bärande
helt ligger på säljarens sida.
Prippbryggerierna får ta risken att denna
affär inte kommer till stånd, för den
händelse riksdagen inte skulle godkänna
den. Skattebetalarna-staten ikläds
inte någon som helst skadeståndsskyldighet,
och herr Bohman har alltså full
frihet att utan några sådana hänsyn till
skattebetalarna argumentera för avslag
på den proposition som inom kort
föreläggs riksdagen.

Det är självklart att vi vid detta förvärv
liksom vid andra har handlat därför
att vi med detta handlande menar
oss ha försvarat väsentliga värden för
det svenska folket. Vi har när det gäller
hela läkemedelsförsörjningen redovisat
en plan över de olika etapperna i vårt
reformarbete inom läkemedelsområdet.
Nu anklagas vi av herr Bohman för att
vi redovisar denna plan, medan herr
Holmberg tidigare i dag just har efterlyst
planer och förebrått oss bristen på
planer. Här föreligger ett område av den
karaktären att det varit möjligt för oss
att — inte bara i somras, som herr Bohman
antydde, utan redan före valet 1968
— redovisa med vilka metoder vi tänkte
arbeta och vilka steg vi ämnade ta. Jag
tror att herr Holmberg och herr Bohman
får försöka komma överens om vad
ni menar med ansvar för demokratin.

Låt mig avslutningsvis erinra om att
herr Bohman har talat mycket om demokrati.
Han citerade också statsministerns
uttalande att vi bör vara aktsamma
med orden och ansåg att det kunde
tillämpas på vårt handlande i fallen
Uddcomb och Kabi. Herr Bohman borde
nog också ha beaktat det för egen
del. Den fråga jag tror att alla måste
ställa som har följt herr Bohmans anförande
här och moderata samlingspartiets
agerande över huvud taget är nämligen:
År det omtanke om demokratin
och om de många människorna som
verkligen bestämmer herr Bohmans angrepp
på vår företagspolitik? Eller är

148 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

det inte i stället ambitionen att hindra
oss att bedriva en aktiv statlig företagspolitik?
Det är alldeles uppenbart att
detta är effekten av de förändringar
som herr Bohman vill införa beträffande
våra möjligheter att handla. I och för
sig respekterar jag herr Bohmans motstånd
mot en ökad statlig företagsaktivitet,
även om jag självfallet inte delar
hans uppfattning.

Jag tycker emellertid att herr Bohman
i sin kritik av dessa speciella fall liksom
i sin kritik över huvud taget bör
använda riktiga argument. Han bör klart
tala om varför han angriper oss på denna
punkt, och han bör inte förstärka
sin kritik med vad som i detta fall måste
betraktas so-m en falsk omsorg om
demokratin.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Hur i all sin dar skall
jag bära mig åt för att på tre minuter
försöka utveckla de tankegångar som
ligger bakom min kritik mot regeringen? Låt

mig först erkänna, herr Wickman,
att demokratin är ett ofta tungt och
långsamt arbetande system. Men detta
följer delvis av strävan att ge enskilda
människor och grupper möjlighet att
påverka besluten. Riksdagens granskning
av våra utgiftsbeslut bygger på att
det är allmänna medel som vi handskas
med. Granskningen förutsätter att riksdagens
oppositionspartier skall ges tillfälle
till reell behandling av utgiftsbesluten.
Oppositionen skall, som jag sade,
åtminstone få presentera alternativ som
kan bli nedvoterade — det är ett minimikrav.

Man kan diskutera i vilka former demokratin
skall arbeta och man kan diskutera
om vår författning är den lämpliga.
När man går ut och driver en näringspolitisk
aktivitet av det slag som
statsrådet Wickman är företrädare för
kan man naturligtvis diskutera, om vårt
demokratiska system är lämpat därför.
Men om man har den uppfattningen,

om man anser att effektiviteten, snabbheten
och aktiviteten är viktigare än
det tunga beslutsförfarandet då skall regeringen
lägga fram förslag som syftar
till att få ett enklare och snabbare förfarande,
så att vi får tillfälle att här i
kammaren ha en öppen debatt om vilka
principer som skall följas när man, som
nu sker, förstatligar företag på löpande
band. Statsrådet Wickman sade att »vi
har redovisat en plan för hur det skall
gå till på läkemedelsområdet». Ja, det
har ni gjort på era kongresser och i offentliga
anföranden, men ni har inte
lagt fram ett principprogram för Sveriges
riksdag, till vilket den har kunnat
ta ställning. Om ni hade gjort det —
och det hade det varit möjligt för er att
göra —- skulle vi ha kunnat få en ordentlig
debatt om hur stor den statliga
läkemedelssektorn skall vara och vad
den skall omfatta. Regeringen skulle ha
kunnat få ett principuttalande genomvoterat
här i kammaren med majoritetens
eller eventuellt ■— det vet jag inte
—■ hela riksdagens hjälp.

Det räcker att regeringen haft ett
principprogram, menar statsrådet Wickman,
och det har man talat om. Efter
det programmet har man alltså målmedvetet
handlat. Man har köpt in Kabi
med dotterföretag i syfte att sedan köpa
in apoteken med dotterföretag, fullständigt
i överensstämmelse med den plan
som varit regeringens. Men vi har inte
fått debattera planen här i kammaren.

Beträffande Uddcomb sade jag uttryckligen
att det är möjligt, kanske till
och med sannolikt, att vi kunde ha ställt
oss bakom den affären. Men vi har inte
fått tillfälle att diskutera den trots att
man redan bygger nere i Karlskrona;
vi har ställts utanför möjligheten att
påverka beslutet. Investeringsbanken
kunde köpa företaget. Ja, det ligger inom
Investeringsbanken ram att göra
sådana transaktioner. Men det är inte
uteslutet att det också hade gått att
skaffa fram enskilda intressenter som
kunnat köpa det. Vi kan säga att det i

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 149

princip är fel att Investeringsbanken
har dessa fullmakter. Vi har tidigare
opponerat oss mot att Investeringsbanken
fått dem, men vi har blivit nedvoterade
och Investeringsbankens handlande
kan vi därför inte längre principiellt
kritisera. Men nu bygger Uddcomb
på att aktierna skall ägas av det
statliga förvaltningsbolaget, och detta
har vi inte fått eller kunnat taga ställning
till, herr Wickman!

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det är riktigt, herr Bohman,
att riksdagen ännu inte haft tillfälle
att diskutera det statliga förvaltningsbolaget.
Däremot har moderata
samlingspartiet haft tillfälle att skriva
en eller ett par motioner i frågan, och
vi får tillfälle att diskutera den inom
kort här i riksdagen.

Det är väl ganska självklart att förvaltningsbolaget
inte kan äga aktierna
i dessa företag innan det är bildat. Om
förvaltningsbolaget kommer till stånd
gör det detta under fullt betryggande
demokratiska former genom beslut i
detta hus.

Skall vi föra en aktiv näringspolitik,
är det nödvändigt att vi finner effektiva
former för denna politik. Sätt icke
kravet på effektiva former i ett motsatsförhållande
till demokratin! Herr Bohman
säger att demokratin är ett långsamt
och tungrott system. Herr Bohman
drar härav slutsatsen — och det är i
det avseendet jag menar att herr Bohman
talar med en falsk omsorg om demokratin
—• att vi med bevarade demokratiska
arbetsformer icke kan föra en
aktiv näringspolitik; detta ligger indirekt
i allt vad herr Bohman säger.
Men det är ju bl. a. just för att finna formerna
för att förena det demokratiska
inflytandet med den nödvändiga effektiviteten
som vi lagt fram förslaget om
inrättande av förvaltningsbolaget. Vid
behandlingen av det förslaget får vi här

Allmänpolitisk debatt

i riksdagen tillfälle att avgöra vilka resurser
vi vill ge förvaltningsbolaget.

Det är precis samma sak som att riksdagen
varje år till Kungl. Maj:ts förfogande
ställer en ram för lokaliseringslån.
Det är självklart att varje förhandling
om ett lokaliseringslån eller ett lokaliseringsbidrag
i det enskilda fallet
innebär en känslig avvägning. Men jag
har aldrig hört någon anmärka på det
förfarandet, och jag kan inte se att det
är någon skillnad jämfört med den sak
vi nu diskuterar. När det gäller lokaliseringselånen
vet vi att vi tar mycket
betydande risker med skattebetalarnas
pengar. Därför blir hela denna uppdelning
i skattebetalarnas pengar och privata
pengar ofta rätt besynnerlig. Man
talar mycket gärna om skattebetalarnas
pengar när det gäller aktier i statliga
företag. Däremot nämner man inte att
det är skattebetalarnas pengar som går
till de privata företagen i form av lokaliseringslån
och lokaliseringsbidrag, beträffande
vilka skattebetalarna otvivelaktigt
tar stora risker —- i många fall
väsentligt större risker än vad som är
fallet när det gäller de statliga företagen.

Det är mycket viktigt att näringspolitiken
blir demokratiskt underbyggd. Jag
menar att det också är ett demokratiskt
intresse att vi finner de effektiva formerna
för näringspolitiken och företagspolitiken.
Det vore att misskreditera
demokratin, herr Bohman, om vi skulle
tvinga staten att handla på ett sätt som
herr Bohman mycket väl inser är ineffektivt
och som omöjliggör ett aktivt
uppträdande. Om vi förknippar demokrati
med maktlöshet och inaktivitet,
då skulle vi sätta tilltron till demokratin
i fara.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det är beklagligt
och oroande att statsrådet Wickman
inte förstår hur allvarligt problemet
är. I stället nöjer sig herr Wickman
med att beskylla mig för att vara an -

150 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

hängare av något slags falsk demokrati.
Statsrådet Wickman erkände kort dessförinnan
att riksdagen inte har fått ta
ställning till den plan för statens handlande
på läkemedelsområdet på vilken
regeringen och regeringens förhandlare
målmedvetet arbetat under hela sommaren.
Varför inte? Varför inte först lägga
fram planen, låta oss ta ställning till
den eventuellt och bli nedvoterade och
på det sättet få fullmakt från riksdagsmajoriteten
för att sedan kunna handla
enligt de riktlinjer som planen anger?

Herr Wickman åberopade lokaliseringspolitiken
som parallell. Men lokaliseringspolitiken
är just ett exempel på
det jag talade om. När det gäller denna
politik har vi ju i detalj angivit vad de
olika myndigheterna får göra, vilka lån
och bidrag de får ge. Beloppen har fixerats,
och man har fixerat andelen för
den ena och den andra stödformen. Man
har ställt upp mycket noggranna villkor
— enligt min mening, herr Wickman,
alltför noggranna villkor; man skulle
kunna tänka sig något större rörlighet.
Men man har lagt programmet på riksdagens
bord, och vi har debatterat den
i timmar och dagar. Vi har tagit ställning
till den, och regeringen har fått
fullmakt att tillsammans med sina ämbetsverk
handla efter planen.

I det fall jag kritiserat har man gått
den rakt motsatta vägen. Man har vidtagit
ett stort antal punktåtgärder enligt
en plan som regeringen tydligen gjort
upp men som inte underställts riksdagen.
Sedan ställs vi inför fait accompli
och har i realiteten inga möjligheter att
säga nej; ärendena är så hopkopplade
och har förts så långt att det rentav kan
te sig löjeväckande att säga nej. Det går
inte att göra på det sättet.

Det är farligt att emot demokratin
och dess arbetsfördelning ställa kraven
på effektivitet. Utan att dra några som
helst paralleller i övrigt vill jag gärna
erinra om att det just är begreppet effektivitet
som brukar åberopas av planhushållningsstaterna,
de stater som vill

nagga demokratin i kanten, de stater
som vill avskaffa demokratin och de
stater som inte vill ha ett demokratiskt
system. Där talar man om effektivitet
för att åstadkomma resultat.

Men någonstans bör det finnas en gemensam
nämnare. Hur man skall gå till
väga har jag skisserat. Herr Wickman
sade att den näringspolitik han bedriver
utgör ett försök att under demokratiska
former åstadkomma resultat. Jag
bestrider det. Det är icke under demokratiska
former regeringen handlat under
förra året och den sommar och höst
som min kritik gäller.

Det statliga förvaltningsbolaget får vi
tillfälle att diskutera. .Tåg hoppas att
det skall bli möjligt att ge detta bolag
de noggranna direktiv som herr Wickman
själv tydligen anser är bra när det
gäller lokaliseringspolitiken; de saknas
nämligen i propositionen om förvaltningsbolaget.

Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp):

Herr talman! Det vore frestande att
fortsätta denna debatt, men jag skall avstå
från det.

Detta är den sista remissdebatten på
1960-talet. Ju närmare man kommer en
decennieväxling, desto mer frestas man
att låta aspekterna framåt spela över en
längre tidsperiod än vid ett vanligt årsskifte.
Vi har nu dörren på glänt till
1970-talet, och jag tror inte jag tar fel
om jag säger att det blir ett mer spännande
decennium än något annat efter
andra världskriget. Inte minst gäller
detta för vårt näringsliv. Jag tror att
1970-talet, i synnerhet dess första år,
kommer att bli något av ett mandomsprov
för vår konkurrenskraft och därigenom
också kommer att ge en antydan
om huruvida vi också på sjuttiotalet
kan bibehålla den stora ökning av
levnadsstandarden som vi vant oss vid
under sextiotalet, ett sextiotal som förde
oss in i den internationella bilden
med marknadsblocksproblem — EEC,
EFTA och nu sist Nordek •— ett sextio -

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 151

tal under vilket finansieringsfrågorna
och lönsamhetsproblemen fått en allt
större plats i debatten, ett sextiotal då
man fått en föraning om de strukturella
förändringar som sjuttiotalet kommer
att föra med sig, ett sextiotal då det inte
rått delade meningar om den ekonomiska
tillväxtens betydelse.

En sak som måste klargöras för företagsamheten
och det svenska näringslivet
inför 1970-talet är om vi i Sverige
anser att den ekonomiska tillväxten
även under det kommande decenniet
skall utgöra den målsättning som vi tidigare
varit ense om. Skall den målsättningen
omprövas? Är det andra faktorer
i värderingarna som kommer att
göra sig gällande och låta den ekonomiska
tillväxten möjligen få en andraplansroll?
Frågan skulle kunna tyckas
vara omotiverad, men många har gjort
sig till tolk för frågeställningen, och jag
vill därför gärna stanna upp inför den.

I bakgrunden ligger frågan, vilken
roll den ekonomiska tillväxten skall
spela i debatten om materiella och icke
materiella värderingar i framtiden. Man
har här sugit sig fast vid att den ekonomiska
tillväxten har kommit att hänföras
till den materiella standarden,
medan den i debatten nästan har fått
en motsatsställning till andra värderingar.
Detta är kanske egentligen inte
helt utan grund, eftersom den ekonomiska
tillväxten på 1970-talet kommer
att ställa mycket stora krav på näringslivet
och på människorna i näringslivet,
människor av alla kategorier, inklusive
företagarna.

Jag tycker det är väsentligt att slå
fast att de allra flesta värderingar av
icke materiell natur trots allt inte kan
leda till resultat utan en stark ekonomisk
tillväxt. Hur skall vi utan en stark
ekonomisk tillväxt kunna förkorta arbetstiden?
Hur skall vi kunna lösa våra
miljöproblem, hur skall vi kunna komma
till rätta med vårdproblemen, och
hur skall vår fritid kunna få ett vettigt
innehåll, om vi inte har tillräckliga me -

Allmänpolitisk debatt

del till vårt förfogande? Hur skall vi
kunna hjälpa u-länderna, om inte en
ekonomisk tillväxt förser oss med medel
att göra det? Hur skall vi över huvud
taget kunna förverkliga 1970-talets reformprogram? Jag

vill alltså starkt hävda att vi, vilka
värderingar vi än kommer att ha under
1970-talet, kommer att vara beroende av
den ekonomiska tillväxten, särskilt som
vi svenskar blivit bortskämda med en
genomsnittlig levnadsstandard, som är
den näst högsta i världen efter USA:s.
I verkligheten är standarden avsevärt
bättre än genomsnittssiffrorna visar, eftersom
utjämningen har gått längre hos
oss än i något annat västland mig veterligt.

Tillväxtkraften i vår ekonomi spelar
också en nyckelroll när det gäller att
hjälpa de sämst ställda i vårt samhälle,
ty med den lönemekanism som finns på
marknaden lär mycket få grupper frivilligt
lämna ifrån sig någonting till
någon annan grupp. Därför är den enda
realistiska möjligheten att ur tillväxten
få medel att komma till rätta med de
sämst ställdas läge i samhället. På det
sättet har vi en chans att jämlika oss,
inte neråt, utan uppåt, och det är väl
vad vi eftersträvar.

Med detta resonemang som bakgrund
borde det vara självklart för alla vettigt
tänkande svenskar att företagen och näringslivet
spelar en nyckelroll. Eftersom
företagen till övervägande del är privata,
har de förutsättningar vi ger det
fria näringslivet att verka stor betydelse
för våra möjligheter att infria våra
drömmar och våra önskningar på 1970-talet. Det gäller emellertid inte bara de
privata företagen, utan det gäller också
de statliga.

Jag har flera gånger haft anledning
att klaga på det näringslivsklimat i vilket
vi lever, inte därför att vår företagsbeskattning
skulle vara särskilt
ogynnsam — tvärtom är den i många
avseenden vettigt utformad för att stödja
konkurrenskraften —- inte därför att

152 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

vi är speciellt kapitalavsnörda i förhållande
till andra länder och inte heller
därför att priset på kapital för oss
skulle vara särskilt ogynnsamt, kanske
inte heller därför att vi lokaliseringsmässigt
inte stimuleras, även om det
finns oändligt mycket kvar att göra.
Men även för näringslivet, för företagen
och företagarna, finns det en hel
del värderingar som man gärna vill se
förverkligade och som man är beroende
av.

Jag har under hösten haft tillfälle att
utbyta tankar med många företagargrupper.
Det är mycket som rör sig i
hjärnorna hos alla våra företagare —
jag tänker då inte minst på de små och
medelstora företagarna. Man tycker att
företagarna som grupp, om inte direkt
deklasserats, så i varje fall långt ifrån
fått känna den omsorg och den uppskattning
som i debatten har kommit
andra grupper i vårt land så rikligt till
del. I företagarleden har också en stark
framtidsoro gjort sig påmind, framför
allt kanske hos de små och medelstora
företagarna, helt enkelt därför att de
på ett utpräglat sätt förbinder sin företagsamhet
med sin familj, med sitt
liv, med sin framtid och många gånger
också med sina barns framtid.

Förr, herr talman, drömde en företagare
om att få lämna över stafettpinnen
till nästa generation i form av ett
välskött, välkonsoliderat företag. För
det mesta lyckades det, ibland misslyckades
det, men viljan var stark, och
ihålligheten var seg.

I dag drömmer tyvärr många företagare
om att byta yrke eller att flytta
utomlands. I varje fall ifrågasätter man
om nästa generation skall eller kan eller
får ägna sig åt att fortsätta vad
flera generationer tidigare har påbörjat
och vidarefört. Vi har 100 000 små och
medelstora företagare i detta land, och
de sysselsätter i sin tur så många arbetstagare
att det märks på vår arbetsmarknad.
.lag tror att vi skulle få
utomordentligt stora lokaliseringspro -

blem, inte minst i Norrland, Värmland
och Dalarna, om de små och medelstora
företagarna började tvivla på sin
roll i samhället. De tycker ibland att
de har blivit något slags måltavla i
jämlikhetsdebatten.

Jag vill vid detta tillfälle lägga regeringen
och framför allt dem som där
har att göra med företagsamhetens betingelser
om hjärtat att se till att företagarna
verkligen får känna det stöd
som de behöver för att kunna utföra
ett arbete som ofta vad arbetstiden beträffar
är oändligt mycket större än
vanliga arbetstagares. Det bör ges klara
riktlinjer, som visar att de har möjlighet
att fortsätta verksamheten också
i nästa generation, att samhället värnar
också om deras utbildning och att ett
bättre och mera samordnat samarbete
kommer till stånd mellan statens institut
för hantverk och industri och företagarföreningarna
såsom föreslagits i
SHI-utredningens betänkande.

Kunde man också, herr talman, lyfta
bort allt krångel med uppgiftsskyldigheter
och andra administrativa pålagor,
framför allt på småindustrin, vore mycket
vunnet. Kunde man dessutom finna
bättre former för att särskilt tillgodose
de innovationsrika små och medelstora
företagen, skulle man göra Sverige
stor nytta. Klurighet och klokhet finns
nämligen både i Storuman och i Gislaved.
Hade inte den fria företagsamheten
kunnat visa fram så förnämliga exempel
som Anderstorp, Gnosjö och
många fler skulle sysselsättningsproblem
och trygghetsproblem i Sverige
i dag ha haft en helt annan och mycket
mer negativ och allvarlig dimension.

Vill vi värna om vårt välstånd heter
mekanismen ekonomisk tillväxt genom
vår svenska fria företagsamhet. Statsrådet
Wickman nämnde att vi måste
finna effektiva former för att driva en
aktiv näringspolitik. Men hur skall vi
kunna göra det, om luften går ur de företagare
som skall driva — eller drivas
av — vår näringspolitik?

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 153

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Vi liar här i landet sedan
en tid en kreditpolitik som betecknats
som brutal. Vi har ett ränteläge
som redan före den sista höjningen
har betecknats med ett ord som använts
också i dag: skyhögt.

Måste det vara så? Eller är det en
följd av missgrepp och misslyckanden?

Ett misslyckande är i varje fall helt
klart. Vi har inte fått den ekonomiska
politikens båda komponenter, finanspolitiken
och penningpolitiken, att gå
kugg i kugg med varandra. En medlem
av riksbanksfullmäktige, herr Holmberg,
har redan här i dag fört fram
den uppfattningen. En felinriktad finanspolitik
har flyttat över ett alltför
starkt tryck på penningpolitiken. Det
är ett av skälen till att det gnisslar och
kärvar i maskineriet.

De aktuella svårigheterna är nog så
påtagliga. De belystes t. ex. vid Sparbanksföreningens
årsmöte för någon
vecka sedan och är •— tyvärr — självupplevda
av många företag. Men utöver
de aktuella finns det mera kroniska
bekymmer.

Organisationen av den ekonomiska
politiken här i landet är — för att använda
ett modeord — betänkligt risig.
Den är självvuxen — en tuktande hand
har saknats. Faktiskt är det hög tid
att göra något åt detta, inte minst med
tanke på att en mindre risig organisation
hade kunnat nå de erforderliga
målen med mindre brutalitet och med
mindre av dramatik.

Huvudman för finanspolitiken är regeringen
och riksdagen genom budgetförslaget.
Huvudman för penningpolitiken
är riksbanksfullmäktige. Till budgeten
— och alltså finanspolitiken —
tar vi här i riksdagen ställning innan
den träder i kraft. Penningpolitiken
granskar vi i normalfall först i efterhand.

På båda områdena har målsättningarna
blivit väsentligt mera omfattande,
och tänkbara medel att nå målen har
blivit betydligt flera än vad fallet var

Allmänpolitisk debatt

på det mindre ambitiösa och mindre
dominerande — och kanske mindre
kunniga — samhällets tid.

En statsbudget är ju numera inte bara
en fråga om statsutgifter och sättet
att täcka dem. Budgeten utformas ju
också nu för tiden för att påverka konjunkturen
i önskad riktning. Också socialpolitiska
synpunkter, t. ex. önskemålet
om full sysselsättning eller standardutjämning,
gör sig gällande.

För penningpolitikens del är det fråga
om någonting motsvarande. Vården
av penningvärdet omfattar på ett helt
annat sätt än förr ansvar för nationalproduktens
tillväxt, balans i ekonomin
och sådant.

Målsättningarna har förändrats och
delvis blivit gemensamma för finanspolitik
och penningpolitik. De operativa
medlen som står till buds har förändrats.
Men beslutsmekanismen är formellt
oförändrad. Det är otillfredsställande.
Att regeringen inte kunnat råda
bot på det är beklagligt.

Nackdelarna av organisationens risighet
framträder alltmer påtagligt av flera
skäl.

Ett sådant är att statsverksamheten
ständigt växer. Enskilda människors
och olika samfälligheters villkor påverkas
mer än förr av statsverksamheten.
Dålig organisation på ett relativt betydelselöst
område kan vara tolerabel. På
områden av mera strategisk betydelse
blir den ytterligt besvärande.

En annan omständighet som gör att
den orationella beslutsorganisationen är
till större nackdel än förr är det högre
tempo som skeendet numera har. Vi
har snabbat upp insamlingen av vårt
informationsmaterial genom att se över
statistikproduktionen. Bearbetningen av
det materialet och av för oss intressant
material från utlandet sker nu också
med berömvärd snabbhet genom konjunkturinstitutet
och andra. Datatekniken
kommer säkert att ytterligare förbättra
informationen både i fråga om
kvalitet och aktualitet.

Men vilken aktivitet utlöser informa -

154 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

tionen? Grunderna för beslutsfattandet
finns men hur blir det med besluten?

Beträffande budgeten måste det konstateras
att den i stort sett ligger fast.
I slutet av ett budgetår är utformningen
av budgeten ungefär ett år gammal
och baserad på information som
ofta är ytterligare ett halvår gammal.
På utgiftssidan kan regeringen göra en
del marginella justeringar. På inkomstsidan
däremot kan i varje fall inget ske
under den tid — det är fråga om nästan
ett halvår — då riksdagen inte har
session. De nya informationerna får
därför i de flesta fall på finanspolitikens
ansvarsområde åtgärdas med ett
»jaså».

Motsvarande formella låsning gäller
inte för bankofullmäktige. Men den omständigheten
att gemenskapen i en råd
målsättningar gör penningpolitiken till
siamesisk tvilling med den tröga finanspolitiken
innebär i själva verket en
begränsning i bankofullmäktiges handlingsfrihet.
Och minskas antalet områden
där man kan trycka på, så utsätts
de resterande områdena för desto hårdare
tryck.

Att finanspolitik och penningpolitik
inte går kugg i kugg med varandra är
enligt min uppfattning det främsta skälet
till att vi fått en så drastisk penningpolitik.

Vi alla är i olika sammanhang bundna
i gammalt tänkande, inte minst om
tankarna formulerats fast. En sådan
formulering som naturligtvis särskilt
fängslar oss riksdagsmän är den om
svenskarnas urgamla rätt att sig själv
beskatta. Den gör oss obenägna att leka
med sådana tankar som att t. ex. en
budget skulle kunna utformas med större
flexibilitet än nu, med alternativ att
tillämpas efter vad ändrade förhållanden
kunde ge anledning till.

I vår respekt inför de former i vilka
skattebeslut bör vara fixerade glömmer
vi ofta realiteterna, t. ex. att höjden av
kommunalskatten — för flertalet skattskyldiga
är den mera intressant än
statsskatten — faktiskt kan bestämmas

av huruvida kommunen får tillstånd
att låna pengar eller måste skattefinansiera
i större utsträckning.

Eller låt mig ta ett annat exempel.
När nominallönerna höjs för att kompensera
penningvärdeförsämringen blir
resultatet i flertalet fall en icke beslutad
skatteskärpning. Sådana iakttagelser
borde dämpa vår ovilja att tänka oss
vissa budgetbeslut i andra former än
dem vi nu känner.

Det är allt skäl att tänka igenom hur
beslutsfunktionerna bör vara uppbyggda
på det utomordentligt viktiga område
som den ekonomiska politiken representerar.
Utgångspunkten bör väl
vara de krav som när beslut skall fattas
ställes t. ex. på graden av snabbhet, på
sekretess och på kontinuerlig information
och bevakning — för att nu bara
nämna några punkter där vår plenarförsamling
skiljer sig från riksbanksfullmäktige.

Möjligheten att låta besluten innefatta
alternativa handlingsmöjligheter borde
också övervägas liksom kanske delegerande
av rätten till vissa beslut till en
den ekonomiska politikens utryckningsstyrka.

Det är att hoppas att grundlagberedningen
tar upp sådana resonemang om
hur vi i konstitutionellt betryggande
former skall få en effektivare beslutsordning.
Också arbetsfördelningen av
ärenden på departement och riksdagsutskott
kommer med i bilden. Man får
också hoppas att utredningen om det
statliga budgetsystemet, som finansministern
tillsatte i somras, inte fördjupar
sig i bokföringsfinesser utan beaktar
behovet av enhetligare styrning av den
ekonomiska politiken.

Det kanske förefaller underligt att en
icke-socialistisk riksdagsman efterlyser
en effektivare styrning. Det kan synas
vara ett oliberalt krav. Jag tror att jag
redan tidigare var inne på tankegången
men vill för säkerhets skull nu upprepa,
att en effektiv och rationell styrning
vållar väsentligt mindre svårigheter för

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 155

de styrda icke-statliga aktiviteterna i
samhället än en organisatoriskt otillfredsställande
styrning.

Efter att nu ha tecknat bakgrunden
till de bekymmer riksbanken har genom
att i divisionsansvar med finanspolitikens
huvudman få dra för mycket
av lasset skall jag också säga något om
penningpolitiken.

I mitt resonemang ingick påpekandet
att begränsningen av objekten för penningpolitiken
gör trycket på de återstående
objekten ännu mera kännbart.
Det är näringslivet som har fått känna
det trycket i form av en kraftigt fördyrad
och försvårad kreditförsörjning.
Investeringsprogram har måst revideras.
Man har gått miste om sälj order
för att man inte kunnat lämna köparen
de önskade kreditvillkoren. Man har
fått avstå från att i god tid tillförsäkra
sig råvaror och material, fastän man
har sett priserna gå uppåt. Många chanser
har missats. Betalningsinställelser
och konkurser ger besked om att många
företag inte har kunnat överleva i det
bistra klimatet. För dem som arbetar inom
företagen är sådant ofta en tragedi,
för samhället ofta en värdeförstöring.

Sådant är förvisso inte effekter som
riksbanken eftersträvar. Det är besvärande
bieffekter av den politik som
riksbanken anser sig tvingad att följa,
tvingad av omständigheter utanför detta
land och inom landet och ganska utlämnad
av finanspolitiken, som nu möter
upp med ett mycket stort budgetunderskott
i ett läge där konjunkturhänsyn
hade krävt en helt annan balans.

För riksbanken måste detta kännas
irriterande. Irritationen har riktat sig
mot bankerna, som ofta har funnit det
hårt att inte bara åläggas att fungera
som exekutorer av riksbankens ålägganden
utan dessutom ständigt få kritik
för att exekutionen inte verkställes
flinkt nog.

När det gäller kritiken mot bankerna
för kreditexpansionen under andra

Allmänpolitisk debatt

halvåret i fjol och första halvåret 1969
får man inte glömma, att efterfrågan på
kapital stiger när en boom börjar skönjas.
Om efterfrågan inte tillfredsställs,
kommer uppsvinget av sig. För ett år
sedan var alla införstådda med att man
skulle höja aktiviteten i näringslivet —
bankerna för sin del gjorde helt enkelt
vad på dem ankom. När uppsvinget så
kom, snabbare och starkare än vad man
hade väntat sig, slog bankerna till
bromsarna. Men det finns alltid löften
som inte kan ryggas. Bortsett från moraliska
aspekter skulle ryggade utfästelser
ofta betyda avsevärda svårigheter
genom att långtidsplaneringen bryts
sönder. Konsekvenserna skulle bli högst
besvärande för företagen och deras anställda.
När man ser sådant på nära
håll är det inte lätt att agera som den
effektive exekutor som de centrala
myndigheterna vill att banksystemet
skall fungera som.

Utöver den inhemska kreditexpansionen
är det ju det kraftiga utflödet av
valutor som varit alarmerande för riksbanken.
Representanter för riksbanken
och utomstående expertis, bl. a. medlemmen
av planeringsrådet professor
Erik Lundberg, har redovisat ganska
olika bedömningar både i fråga om orsakerna
till valutautflödet och i fråga
om möjligheterna att notera detta utflöde
med »mera is i magen», såsom
professor Lundberg uttryckt saken. För
professor Lundbergs uppfattning talar
onekligen det faktum, att själva handelsbalansen
alls inte utvecklat sig
ogynnsamt. För bedömning av valutareservens
utveckling är detta det väsentligaste.
Den avtappning som sker
genom kapitaltransaktioner kan man ta
betydligt lugnare, om man inte har den
uppfattningen att avtappningen beror
på bristande förtroende för utvecklingen
i hemlandet. En sådan avtappning
via kapitalexport innebär ju att utländska
kontotillgodohavanden byts
mot investeringar, och om dessa är sunda
bör det vara en god affär.

156 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

Vad beträffar de mycket uppmärksammade
förskjutningarna i betalningsterminerna
vid likvidering av svensk
import och export — påverkade av
skilda räntelägen och förväntningar om
paritetsändringar — vill jag säga att
sådana förskjutningar ju bara kan verkställas
i en begränsad omfattning och
under begränsad tid. Att överbrygga
sådana gap är just valutareservens uppgift.

Vad jag nu sagt har, herr talman,
föranletts av en önskan att vederbörande
instanser verkligen skall ta itu med
vår risiga beslutsorganisation på den
ekonomiska politikens område. Att driva
en ekonomisk politik med oklar ansvarsfördelning
mellan regering-riksdag
och riksbank, med agerande som
kan gå rakt emot varandra, med institutionellt
betingad handlingsoförmåga
för riksdagen under långa tidsperioder
och med en icke genomlyst konfliktrisk
mellan riksbankens lägre och regeringriksdags
högre grad av politisk uppläggning
går i längden inte.

Det nuvarande tillståndet går ut över
de intressen som den ekonomiska politiken
har att tillgodose. Den drabbade
kan vara enskild person, företag, kommun
eller staten själv. Alla har vi intresse
av en bättre organisation där finanspolitik
och penningpolitik på ett
rationellt sätt koordineras och bringas
att kugg i kugg driva samhället framåt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Årets remissdebatt anknyter
inte till någon proposition, utan
det är snarare en remissdebatt som avhandlar
beslut och uttalanden vid den
socialdemokratiska partikongressen.
Denna kongress, som började den 28
september, är vad man diskuterar i dag,
och den är värd att diskutera.

Man bör observera att det var ett stort
arbetsmaterial, förberett under ett års
tid, som behandlades vid kongressen.
Det var 405 motioner, det var fem särskilda
gruppers sammanställningar av

olika frågor, det var långa debatter och
många debattörer, mer än 500 anföranden
hölls. Det tycks irritera borgerligheten
att det var en sådan aktivitet.
Herr Bohman tycks anse att vi inte
borde ha haft en kongress med så allvarliga
överläggningsämnen när vi vunnit
ett val. Han sade att t. o. m. de borgerliga
känner sig bundna av de beslut
som vi där fattade, och det är ju imponerande.
Men anser herr Bohman att
det är fel av ett parti att visa aktivitet
även när det har en som det tycks tryggad
majoritet för en tid? År det fel att
så många av våra rådslagsgrupper tar
del av allvarliga problem under lång
tid och för allvarliga debatter? Måste
det vara ett slags klickvälde för att det
skall imponera på de borgerliga partierna?
Detta är främmande för vårt
parti.

I förmiddags dominerades inläggen
här av synpunkter på utrikesministerns
utrikespolitiska exposé på kongressen
och särskilt vad han hade sagt i Vietnamfrågan.
Man kan tycka att den frågan
har debatterats tillräckligt och kunde
avföras nu, men herr Bohman tog
upp den igen. Efter det att utrikespolitiken
hade debatterats på kongressen
hade alla tidningar lovord över löftet
om en hjälpinsats. Expressen var något
ironisk och sade att 200 miljoner
kronor var alldeles för litet för att kallas
en massiv insats. Nya WermlandsTidningen
menade att man kommit
fram till detta genom att ge efter för en
klick inom partiet som stod med en fot
innanför järnridån. Det var ungefär
som herr Wedén sade i morse en eftergift
för nymarxismen o. s. v. Barometern
var också något frän och menade
att man inte kunde lägga hela hjälpen
på Vietnam. Men ingen ifrågasatte
att vad som sagts på kongressen betydde
att neutraliteten skulle brytas genom
en hjälpinsats medan kriget pågick.
Ingen såg det. Sydsvenska Dagbladet
gjorde emellertid en antydan,
och sedan rullade det vidare. Det skulle

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 157

vara intressant att se hur hela denna
låt mig säga pseudonyhet kablades ut
och så småningom blev en stor sak.

Herr Holmberg ansåg att nu hade
denna fråga debatterats tillräckligt så
nu kunde saken vara glömd. Dessförinnan
hade han emellertid talat om skandalen
Torsten Nilsson, om pinsamma
steg som hade tagits i denna historia
och om att vi för att knipa inrikespolitiska
poäng handlat så att vårt lands
neutralitetspolitik ifrågasatts. Man kan
alltså yttra sig hur som helst och sedan
säga att nu skall det vara tyst.

Jag vill emellertid anknyta till ett
annat av herr Holmbergs yttranden i
dag, nämligen att »det finns en kraftig
vilja hos moderata samlingspartiet att
enigt sluta upp kring vårt lands neutralitetspolitik»
eller utrikespolitik —
av mina anteckningar framgår inte
klart vilket av dessa uttryck han använde.
Utrikesutskottet befann sig på
resa i Amerika och Canada just när frågan
om utrikesministerns Vietnamtal
seglade upp. Yi som deltog i resan visste
alla att nyheten om att Sverige tänkte
skicka 200 miljoner kronor eller 40
miljoner dollar till Vietnam under pågående
krig inte var riktig. Det var
ingen som svävade i okunnighet om
hur det hängde ihop. Yi träffade representanter
för våra beskickningar i
både USA och Canada. Vi träffade representanter
för näringslivet, och vi träffade
vår FN-beskickning. Otaliga gånger
meddelade utskottets ordförande
herr Geijer dem vi träffade att den
svenska regeringen stod fast vid sin
neutralitetspolitik och att följaktligen
ingen uppbvggnadshjälp kommer att
lämnas till Vietnam under pågående
krig men väl humanitär hjälp och försörj
ningshjälp. Vid åtminstone ett par
tillfällen fann däremot representanter
för moderata samlingspartiet det angeläget
att markera inte vad herr Holmberg
sade i förmiddags att vi är eniga
om vår utrikespolitik utan att vi tvärtom
inte skulle vara eniga om Vietnam -

Allmänpolitisk debatt

politiken. Detta skedde ena gången då
vi sammanträffade med senatens utrikesutskott,
i vilket Mr. Fulbright är
ordförande. Vid det tillfället begärde en
representant för moderata samlingspartiet
ordet särskilt för att meddela
att vi icke var eniga i Sverige. Hur
stämmer detta med den förklaring som
herr Holmberg nu avgav? Vem är
egentligen ledare för moderata samlingspartiet? Som

jag tidigare sagt var det ingen i
utrikesutskottet som på något sätt svävade
i okunnighet om vad utrikesministerns
löfte om de 200 miljonerna innebar.
Vid flera tillfällen hade vi också
resonerat mera konkret om vilken
slags hjälp som skulle lämnas vid de
olika hjälp tillfällena, såväl när det gällde
den humanitära hjälpen, läkemedel,
blodplasma o. s. v., som när det gällde
annan hjälp — försörj ningshjälp, konstgödsel,
återuppbyggnadshjälpen.

Jag ser i tidningen Expressen i dag
att herr Dahlén har sagt att vi i utskottet
vid Amerikabesöket försökt rädda
vad som räddas kunde. Inte var det väl
ett räddningsförsök när moderata samlingspartiet
sade ifrån att det inte rådde
enighet? Den som har hedern av att
frågan om vår neutralitet och frågan
om innebörden av löftet om Vietnamhjälp
vid många tillfällen klarlades där
ute var utrikesutskottets ordförande
Arne Geijer. Med tanke på hans goda
fackliga kontakter och hans goda anseende
i USA vågar jag påstå att hans
person därvidlag betydde mycket. Det
var allas uppfattning att han skötte informationen
på ett utomordentligt sätt.

Att så fort tillfälle ges stämma in i
kritiken av svensk politik även när
man vet att kritiken inte riktas mot
faktiska förhållanden, är ett egendomligt
dubbelspel.

Herr Cassel, som inte var med på
denna resa, har på hemmaplan gått in
för kritik av utrikesministern. Han säger
att felet ligger däri att Torsten Nilsson
är både ordförande i Stockholms

158 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

Arbetarekommun och utrikesminister.
Herr Cassel prisar Östen Undén och
säger att den gamle herrn var av en
annan kaliber — men det är väl inte
någon som kan erinra sig att högern
prisade herr Undén när han satt som
utrikesminister. Nej, då var schismen
som allra störst mellan socialdemokratin
och moderata samlingspartiet —
som ju på den tiden hette högern —
eftersom partiets ordförande efter en
viss kontrovers icke fick resa till FN.

Samtidigt som herr Cassel nu prisar
herr Undén säger han att Torsten Nilsson
är en man med ett löjets skimmer
över sig, och detta skulle som sagt bero
på att Torsten Nilsson är utrikesminister
och samtidigt ordförande i Stockholms
Arbetarekommun. Nu talade inte
Torsten Nilsson inför Stockholms Arbetarekommun
vid det aktuella tillfället,
men herr Cassel menade att utrikesministern
genom sitt engagemang
där kommit att präglas av omdömeslöshet
eller vad han nu kunde mena. Herr
Cassel — som tillhör ett annat parti —
kräver mycket bestämt i det svenska
folkets namn att denna personalunion
ordförandeskap i Arbetarekommunen
och excellens för utrikesärenden skall
upphöra. Nog är man litet grand pösig! I

vilken miljö tycker herr Cassel att
utrikesministern skall tala utrikespolitik?
Är det bättre på cocktailparties?
Är det kanske de enda sammanhang
som över huvud taget kan anses värdiga
nog att tala utrikespolitik i? Är det
så mycket sämre att stå i Stockholms
Arbetarekommun — den största arbetarkommunen
— där man kan möta
dem som är mest intresserade av utrikespolitik,
framför allt en stor mängd
ungdom? Är det fel att stå där timme
efter timme, dag efter dag, år efter år
och föra en allvarlig debatt, klarlägga
fakta, sprida upplysning och kanske
lära en del yngre människor att det
för ett ställningstagande krävs fakta
som de kanske inte har känt till? Kan -

hända Torsten Nilsson har inverkat en
hel del på arbetsplatsdiskussionerna i
dessa frågor genom att kunna ta upp
debatten på ett sätt som gör att människor
vågar diskutera.

Nej, jag tror att Torsten Nilsson just
genom att vara med i Stockholms Arbetarekommun
har betytt så oändligt
mycket för den utrikespolitiska upplysningen
i vårt land och för att skärpa
kravet på fakta hos oerhört många, att
vi i stället skulle säga att det har varit
en utomordentlig tillgång att ha denna
personalunion. Kanske man invänder:
»Nog kan han gå dit och hålla föredrag,
men just detta att han är ordförande är
så graverande.» Men om nu inte församlingen
Stockholms Arbetarekommun
är särskilt suspekt, varför iir det suspekt
att vara dess ordförande? Jag tycker
att det löjliga skimret kastas tillbaka
på den som fällt yttrandet.

Jag skall gå över till en helt annan
sak. Fru Nettelbrandt gjorde här en
deklaration i skattefrågorna. Hon inledde
sitt anförande med att förklara
att internbyråkratin inom kanslihuset
inte får göra upp nya skatteförslag, men
konstigt nog riktade hon sedan kritiken
inte mot internbyråkratin utan -— liksom
herr Bohman — mot partikongressen,
alltså mot den församling där man
hade tagit vara på enskilda människors
uppfattning i skattefrågorna, där man
hade gått ut och frågat alla människor
-— inte bara dem som hör till partiet
utan också andra som var intresserade:
Hur anser ni att vi skall göra? Skall vi
vara beredda att ta en skattehöjning för
några för att kunna ge en skattelindring
åt dem som har det sämst ställt?

Det som fru Nettelbrandt målar ut
som någonting särskilt skräckinjagande
är raka motsatsen. Yi hade först storrådslaget,
och vi hade sedan kongressen,
där herr Sträng deklarerade sin
uppfattning i dessa frågor. Dessförinnan
hade oändligt många debatter kring
mycket sakmaterial förts i hela vårt
land. Sällan har en så öppen debatt
föregått en skattereform i så god tid.

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 159

När fru Nettelbrandt mera konkret
gick in på skattefrågorna visade det sig
också att hon ganska bra hade följt debatten
på partikongressen, och hon anslöt
sig till herr Sträng i fråga om praktiskt
taget hela reformförslaget. Hon sade
med emfas att kommunerna måste
ha rätt att bestämma sin skatt själva.
Det är precis vad herr Sträng med mycken
kraft anförde på partikongressen,
och det blev också dess mening.

Fru Nettelbrandt anser liksom vi socialdemokrater
att kommunalskatten
måste lindras för låginkomsttagarna,
och hon menade tydligen att man fick
vara beredd att höja momsen för att få
en ersättning för skattebortfallet. Förslagen
till lättnader i beskattningen för
inkomsttagare med upp till 30 000 kronor
i inkomst tyckte fru Nettelbrandt
också var bra. Att hon sedan sade att
hon ville ha skattelättnader även för inkomsttagare
med över 30 000 kronor i
inkomst tycker jag är en hederligt redovisad
borgerlig uppfattning. Den
chockar inte alls, och den hade väl
kommit fram även om aldrig så många
skattekommittéer hade förberett reformen.

Sedan talade fru Nettelbrandt mycket
allvarligt om hur förskräckligt det var
att brandskatta människor som slitit
och släpat och fått ihop ett egnahem.
Det var precis vad herr Sträng sade —
hon är hans supporter. Herr Sträng ville
också sänka förmögenhetsskatten och
sätta gränsen för skattefrihet högre.
Men sedan ville han skärpa skatten på
de stora förmögenheterna; där backade
fru Nettelbrandt. Det är också en hederlig
borgerlig uppfattning som inte överraskar.

Liksom herr Sträng och partikongressen
tyckte fru Nettelbrandt också
att vi inte skall ha någon konfiskation.
Det ville för övrigt inte heller herr
Bohman, och vi kan alltså sova lugnt.

Det rådde även samstämmighet när
det gällde ränteavdrag för villor. Både
fru Nettelbrandt och vi anser att dessa

Allmänpolitisk debatt

avdrag skall få göras även i fortsättningen.
Yi har dessutom den uppfattningen
att avdrag skall få göras för
räntekostnaderna när det gäller bostadsrättslägenheter;
jag vet inte om fru
Nettelbrandt bromsar där — det är möjligt.

Självfallet instämmer fru Nettelbrandt
i kravet på individuell beskattning, och
jag hoppas att hon också inser att det
är viktigt att en sådan individuell beskattning
inte går ut över dem som har
endast en inkomst och relativt små inkomster
— detta är nämligen vad herr
Sträng har uttryckt när det gäller den
individuella beskattningen.

Det visar sig alltså att fru Nettelbrandt
helt instämmer i det socialdemokratiska
skatteprogrammet. Men
trots detta slutar hon med en upprörd
mening att politiken inte skall formas
i det socialdemokratiska partiet och i
fackföreningsrörelsen. Hon sade att
hemmafruar, studerande och tjänstemän
är utestängda. Är de det? Efter
kongressen klagade man i någon tidning
på att det endast fanns 90 arbetare
bland de 360 ombuden; det var för
många tjänstemän, hemmafruar, ungdomar
och studerande. Partikongressen
dominerades alltså inte av den kategori
som fru Nettelbrandt avsåg — men det
var partivänner som deltog, det erkänner
jag.

Jag tycker det är glädjande att folkpartiet
redan nu ansluter sig till de riktlinjer
som har dragits upp och diskuterats
fram under ett års tid i det socialdemokratiska
partiet och fastslagits
på kongressen. Vi måste väl då ha stora
utsikter att få en uppslutning och
kanske rent av ett tack från folkpartiet.
Jag vet inte hur högern kommer att
ställa sig — det är väl troligt att den
kommer att ha en annan mening, och
folkpartiet och centerpartiet har ju ingenting
emot om högern skiljer ut sig.
Jag tycker dock att fru Nettelbrandts
ton borde varit tacksammare, men jag
är tacksam över att hon är helt överens

160 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

med oss på de väsentliga punkterna och
att vi således har att vänta en stor uppslutning
kring en stor skattereform.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har inte alls riktat
någon kritik mot partikongressen — att
det förs en diskussion där är bra, och
jag har ingen anledning att lägga mig
i den. Om storrådslaget har jag heller
ingen anledning att säga annat än att
detta var bra. Men den fråga som där
ställdes var av så allmän natur, att man
av denna och av svaren på frågan inte
kan bilda sig någon som helst uppfattning
om hur ett skatteförslag kan komma
att se ut. Det är bara att svara ja
på denna fråga — sådan är för närvarande
stämningen i det här landet!

Vad man hört av herr Sträng i fråga
om kommunalskatten tyder på att den
kommunala självbestämmanderätten
kan komma att sättas i fråga. Och det
vill jag inte vara med om. Det har inte
lagts fram något konstruktivt förslag
om hur man skall komma till rätta med
den tyngande kommunalskatten.

Vad det gäller frågan om 30 OOO-ltronorsgränsen
framhöll jag, att det inte
kan vara så att balanspunkten ligger vid
30 000 kronor samtidigt som det blir en
skattesänkning för inkomstskiktet närmast
därunder på 500 kronor. Det är en
omöjlighet.

När det gäller förmögenhetsbeskattningen
finns det en skillnad mellan
herr Strängs uppfattning och det beslut
som fattades av partikongressen. Jag
har i riksdagen efterlyst ett besked om
vilken av dessa uppfattningar som kommer
att läggas till grund för det förslag
som skall föreläggas riksdagen. Detsamma
gäller frågan om avdragsrätten för
räntekostnader för egnahem. Även i
denna fråga fanns det en skiljelinje meh
lan herr Sträng och partikongressen.
I inget av dessa avseenden har jag fått
något svar, och jag kan ju inte instäm -

ma i något som jag inte vet någonting
om.

Fru Eriksson i Stockholm säger att
jag helt instämmer i det socialdemokratiska
skatteprogrammet. Jag vet ännu
inte huruvida jag kan komma att göra
det. Det skulle vara glädjande om det
blev möjligt. Men ingen känner ännu
till det socialdemokratiska skatteprogrammet.
Vad som efterlysts i dag är
just alternativa skatteförslag, som vi
kan föra en meningsfull debatt kring
och ta ställning till, innan det definitiva
förslaget i dess helhet läggs på
riksdagens bord. Alternativa förslag är
naturligtvis nödvändiga, om vi skall
fatta beslut i de demokratiska former
som bl. a. statsministern i dag talat för.
Den dag vi får sådana alternativa förslag,
så att vi vet vad det är vi har möjlighet
att ansluta oss till, kan vi ta upp
den frågan. I dag finns det ingen möjlighet
att uttala sin anslutning.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
måste ha missförstått mitt anförande.
Jag sade inte att de borgerliga
partierna »kände sig bundna» av de beslut
som fattades på partikongressen.
Jag påpekade att på grund av partikongressens
uttalanden och beslut kunde
behandlingen här i riksdagen utvecklas
till att bli en ren formalitet.
Det blir lätt på det sättet då det är fråga
om ett parti som har en stark majoritet
i riksdagen bakom sig. Samma risk
finns inte inom ett minoritetsparti. Det
är förståeligt att det blir på det sättet,
men jag tycker att det borde ligga i regeringens
eget intresse att försöka dra
upp rågångar mellan vad som är utövning
av statsfunktioner och vad som är
utövning av partifunktioner. Man kan
inte låtsas som om det regnade. Här
finns vissa konstitutionella problem.
Det var det jag pekade på, och det borde
också fru Eriksson i Stockholm vara
medveten om.

Vi är överens om vår neutralitetspo -

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 161

lilik, men vi kan ha olika bedömningar
av vad handlandet i olika konkreta situationer
kan få för konsekvenser. Det
parti jag företräder har t. ex. en syn på
vårt agerande gentemot EEC, socialdemokraterna
en annan. När det gäller
Vietnampolitiken har vi varit helt överens
om att kräva bombstopp, helt överens
om att fredsförhandlingar bör komina
till stånd så fort som möjligt och
helt överens om att folkomröstning
skall ske i Vietnam så fort det är möjligt.
Däremot har vi haft olika bedömningar
när det gäller bevekelsegrunderna
för amerikanernas handlande i
Vietnam och när det gäller olika konkreta
led i skeendet där ute. Mitt parti
har tagit bestämt avstånd från statsrådet
Palmes anslutning till FNL-programmet
och hans demonstration på
Sergels torg. Jag hade en utomordentligt
ingående debatt med herr Palme
kort efter demonstrationen, vid vilken
vi utvecklade våra helt olika bedömningsgrunder.
Vi har en annan uppfattning
t. ex. beträffande det sätt på vilket
erkännandet av Nordvietnam skedde
och den tidpunkt då det ägde rum. Jag
menar att erkännandet och det sätt på
vilket det gjordes var ägnat att skada
Sveriges anseende utomlands och påverka
omvärldens bedömning av vår
neutralitetspolitik. Det är också möjligt
—• men på den punkten skall jag vara
försiktig — att vårt erkännande av regimen
i Hanoi vid den tidpunkten kan
ha skadat fredens sak och lett till att
förhandlingarna i Paris inte kunnat föras
med den framgång som vi hade
hoppats. Att Sverige som enda nation
gjorde erkännandet vid just den tidpunkten
stärkte möjligen den mest oböjliga
fredsförhandlande partens ställning,
nämligen Hanois.

Vi hade också olika uppfattning om
utrikesminister Torsten Nilssons agerande
på partikongressen, men den saken
är avklarad genom att vi nu alla
är överens om att det var ett missförstånd
eller, låt mig uttrycka det så, att

Allmänpolitisk debatt

Torsten Nilssons uttalande missförstods
av alla här i Sverige och av alla i omvärlden.
Nu är den saken som sagt avklarad.

Till sist, fru Eriksson: När fru Eriksson
nu försöker märka ord, kom då
ihåg att det parti jag representerar inte
heter högerpartiet utan moderata samlingspartiet.
Jag skäms långtifrån över
högernamnet ■— tvärtom — men vi bär
nu en gång bytt namn.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag lade mig vinn om
att säga »moderata samlingspartiet»
utom när jag bedömde det historiskt då
sade jag »högerpartiet», och det var väl
riktigt?

Fru Nettelbrandt sade att hon inte
kan ansluta sig till det socialdemokratiska
skatteförslaget eftersom det inte
föreligger, men jag talade om riktlinjerna.

En mycket väsentlig punkt är om de
som har det bättre Ställt är beredda att
acceptera en skattehöjning för att åstadkomma
en skattelindring för låginkomsttagarna.
Detta är en så väsentlig
punkt att vi ställde denna fråga till alla
dem som i partiet diskuterade saken.
Är man inte beredd att gå med på att
några skall betala mer, kan man över
huvud taget inte på allvar diskutera en
skattesänkning för en viss grupp.

Fru Nettelbrandt sade vidare att herr
Sträng gick emot kommunernas självbestämmanderätt,
kommunernas rätt att
sig själva beskatta. Nej, tvärtom. Han
hade en mycket skarp debatt med dem
— det var egentligen bara någon enstaka
person — som ville begränsa den
kommunala självbestämmanderätten.
Han stred som ett lejon för den. På den
punkten behöver man inte markera något
avståndstagande från herr Sträng.

När det gäller frågan om en sänkning
av förmögenhetsskatten, som skulle gå

så till att man höjer den understa gränsen
för beskattning och höjer skatten
6 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 33

162 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

på större förmögenheter, fattades ett
beslut som kan verka litet grumligt. Men
det råder inget tvivel om att lierr
Striing, och även majoriteten, menar —
det förklarade han i första kammaren
— att vi skall genomföra en sänkning
av förmögenhetsskatten men även vara
beredda på en höjning av skatten på
större förmögenheter. Likaså ansåg han
att man borde ha kvar möjligheten till
avdrag för räntekostnader för villor,
men han gjorde också tillägget att avdragsrätten
skulle gälla även för bostadsrättslägenheter.
Detta är sanningen,
så var glad och hoppas!

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Om man vill prioritera
låginkomsttagarna är det ju självklart
att man också menar att någon
skall betala det. Ekvationen går eljest
inte ihop. Eftersom vi länge har prioriterat
den frågan, har vi också avsett att
ta konsekvenserna av det.

Jag har inte läst partikongressens debattprotokoll,
men jag har med mycket
stort intresse tagit del av det anförande
som herr Sträng höll inför partikongressen
och jämfört det med de beslut
som fattades på partikongressen. Jag
kan inte hjälpa att jag måste vidhålla
att det finns en del skiljaktigheter, vilket
också fru Eriksson i Stockholm till
en del vitsordade. De skiljaktigheterna
är nog inte riktigt så små som man vill
göra gällande.

Här åberopades debatten i första
kammaren. Ingen av oss har väl riktigt
kunna följa den, men också jag har fått
information därifrån, som går ut på
att herr Sträng beträffande åtminstone
någon av desa punkter har sagt att det
närmast var ett olycksfall i arbetet och
att det torde komma att bli så som herr
Sträng har sagt och inte som partikongressen
har beslutat. Jag vill avvakta
protokollet innan jag citerar, men jag
vill poängtera att beslutet när det gällde
förmögenhetsbeskattningen avsåg en

väsentlig skärpning. Detta hade herr
Sträng talat emot. Vad vi avser i den
frågan är en viss lättnad för små förmögenheter
och en viss skärpning för
de stora.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Under de senaste årtiondena
har det förekommit en stor
omskiftning av människor i vårt land.
Hundratusentals, främst ungdomar, bär
flyttat från olika delar av landet och
överbefolkat storstadsområdena i inte
oväsentlig grad. Detta har stimulerats
på olika sätt genom regeringens politik,
inte minst under 1960-talet. Jag tror att
allt fler nu är på det klara med att man
borde ha kunnat göra mycket i ett tidigare
skede för att undvika de skadeverkningar
både i storstadsregionerna
och på andra håll i landet som vi nu
kan konstatera och som vi nog är rätt
eniga om att vi skulle vilja ha undanröjda
på något sätt.

Naturligtvis skulle det ha varit lättare
att komma till rätta med detta problem
genom att förebygga skadorna än
genom att — som vi nog måste göra i en
framtid •— reparera vad som har raserats.
Tyvärr har regeringen hittills bara
vidtagit små marginella åtgärder för att
ersätta försvunna arbetstillfällen. I vissa
fall har dessa åtgärder helt och hållet
neutraliserats genom andra, som inneburit
stimulans till i vissa fall mycket
stora nyetableringar i de överhettade
expansionsregionerna genom skattesubventioner
och genom anslag av arbetsmarknadsmedel.

Regeringen har inte liksom i fråga
om arbetsmarknadspolitiken försökt att
pröva sig fram till de bästa instrumenten
i lokaliseringspolitiken — ändå har
vi haft en femårig försöksperiod. Man
frågar sig varför regeringen inte har
gjort det. Jag kan inte finna någon annan
förklaring än att viljan har saknats.
Politik är ju att vilja, har det
sagts; för att kunna måste man först
vilja. Jag tror inte, herr talman, att det

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 163

behöver stå någon större strid kring
uppfattningen att vi borde ha kunnat
göra mycket under den tid som har gått
för att förebygga en del missförhållanden.
Jag har heller inte hört att någon
socialdemokrat har sagt att vi har gjort
vad som rimligen kan göras i detta avseende.

Många förslag har genom åren lagts
fram, bl. a. från vårt håll. Praktiskt taget
alla dessa förslag har avvisats av
den socialdemokratiska majoriteten här
i kammaren. De flesta har alltjämt aktualitet.
De är sammanställda i ett femtonpunktsprogram.
Ett genomförande
av detta skulle ha inneburit att samhället
visat vilja att åstadkomma en bättre
balans och ha lagt sig vinn om att göra
något mer än vad man har gjort.

Det framstod rätt snart som helt uppenbart
att den lokaliseringspolitik som
riksdagen beslutade om 1964 inte var
tillräcklig för det mål som de flesta nog
hade trott skulle kunna uppnås. Med
den politik som regeringen för i dag
och som synes komma att föras under
den närmaste framtiden kommer obalansen
att bli ytterligare accentuerad.

I statsverkspropositionen uttalades
att en bättre balans måste åstadkommas
i samhället, men hittills har det inte
skymtat några åtgärder av betydelse
som skulle leda till detta. Det är intressant
att nu konstatera att det även
inom socialdemokratin har börjat höjas
röster för att vi måste sluta att prata
och att vi måste handla. Särskilt är det
norrlänningar som har anfört sådana
synpunkter. Norrland, och särskilt dess
inland, kommer inom överskådlig framtid
enligt min uppfattning att bli en utmärglad
landsdel, om inte mycket stora
insatser görs omedelbart. Ännu är landsdelen
intressant ur lokaliseringssynpunkt
— det sade en grupp industriföretagare
från de stora industrierna i
Sydsverige, som härförleden gjorde en
rundresa i Västerbotten. Det finns ännu
arbetskraft, det finns ännu god samhällsservice
och det finns ännu utveck -

Allmänpolitisk debatt

lingsmöjligheter, men hungern efter arbetstillfällen
är mycket stor. Liksom en
utsvulten individ känner stor tacksamhet
även över en mycket liten ranson
gläder man sig i dessa områden också
över småsmulorna, t. ex. stänk från penningregnet
söderut ur investeringsfonderna.
Det är sådana småsmulor som
regeringen delvis har presenterat såsom
ett Norrlandspaket, kring vilket den har
lyckats göra omfattande PR. När man
undersöker det närmare finner man att
det inte gäller några större saker, men
om det är ett förebud, kan det vara gott
och väl.

Det förefaller mig troligt att 1950- och
1960-talen kommer att framstå som koncentrationsepoken
i vårt samhälle. Mycket
tyder på att även 1970-talet kommer
att räknas dit. Ännu är det för tidigt att
göra någon historisk värdering i det avseendet.
Redan nu måste man ställa vissa
frågor, frågor som man också bör
ställa innan man för ut en politik i det
praktiska livet. Är regeringens stora
satsning på industriexpansion i expansionsregionerna
till fördel för samhället
i dess helhet, för expansionsregionen
och för människorna där? Har det varit
en företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt
riktig politik? Har den varit
oundviklig på grund av den tekniska
utvecklingen? Är den framtvingad av
människorna själva, av deras egna önskemål
i tätregionerna och i glesbygderna? Även

andra frågor kan föras fram,
l. ex. miljöfrågorna och människornas
valfrihet. Jag skall inte ta upp alla
dessa frågor vid denna tidpunkt utan
begränsa mig till en. Jag hinner heller
inte på ett tillfredsställande sätt behandla
den enda frågan så sent på kvällen.
Men låt mig ändå försöka!

Centern har alltid hävdat att vi får
en samhällsekonomiskt dyr produktion
genom en stark koncentration av näringslivet
till ett fåtal stora orter i vårt
land. Yi anser också att man därigenom
försenar en av utvecklingen motiverad

6* —- Andra kammarens protokoll 1969. Nr 33

164 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

strukturförändring av näringslivet, bl. a.
på grund av att människor vill stanna
i miljöer där de trivs. Centern lägger
stor vikt just vid de frågorna. Låt mig
exemplifiera vad jag menar.

Förädlingsvärdet i genomsnitt för hela
industrin kan i dag beräknas ligga
vid omkring 40 000 kronor per anställd.
Samhällsinvesteringarna för en nyanställd
torde kunna beräknas till 150 000
kronor — i den summan ingår då markförvärv.
Låt mig också anta att produktiviteten
är ungefär lika stor i industrin
som i byggnadsindustrin, som ju är
mest aktuell i sammanhang med samhällets
investeringar. Jag kommer då
fram till att det behövs två man under
ett år när det gäller att utföra de s. k.
infrastrukturinvesteringarna för att en
nyanställd i industrin skall kunna få arbete.
Dessa investeringar måste utföras
jämsides med företagets industriinvesteringar.
Samhällets investering blir
dubbelt så kännbar för samhället under
uppbyggnadstiden som för företaget
utan att siffrorna märks i företagets
egna kalkyler. Investeringen görs på
den plats där det redan är överfull sysselsättning.
Erfarenheten har visat att
det är nästan omöjligt att avhjälpa arbetskraftsbristen
i ett lokalt samhälle
med full sysselsättning genom att flytta
arbetskraft dit från annat håll. Förklaringen
är att så mycket arbetskraft går
åt för de s. k. samhällsinvesteringarna.
De som arbetar med dem måste också
ha någonstans att bo under tiden. Bostadsbyggandet
hinner inte med i tätregionerna;
det är ett känt förhållande.
Den ständiga påfyllningen, den ständiga
koncentrationen accelererar problemen.
Dessa har blivit mer eller mindre permanenta
trots den långvariga flyttningsperiod
som vi kan se tillbaka på. I dag
är ju arbetskraftsbristen i de orterna
större än någonsin.

Efterfrågan på den arbetskraft som
arbetar med samhällsinvesteringar riktar
sig till den allmänna arbetsmarknaden
och konkurrerar med företaget om

den arbetskraft som företaget måste ha.
Man kommer på så sätt in i en cirkelrörelse
där alla jagar alla. Man får en
onormal överrörlighet på arbetskraften
i företagen inom expansionsregionerna.
Det finns åtskilliga exempel på att nyanställda
i nyetablerade företag till
större delen har flyttat inom ett år. Den
vanliga rörligheten i expansionsregionerna
rör sig mellan 30 och 50 procent.

Det blir alltså på det sättet orimligt
höga rekryteringskostnader —• särskilt
höga om man räknar dem på den arbetskraft
som stannar kvar. Det blir
mycket stora extra kostnader för produktionen
— för företagen men i synnerhet
för samhället. Man får löneglidning
inom de aktuella områdena. Svarta
pengar stoppas under bordet, som det
heter, för att man skall få bostäder,
mark o. s. v. Alltsammans är ju missförhållanden
som jag hoppas att vi här i
riksdagen är eniga om att vi måste
komma till rätta med.

Men enligt vår uppfattning gör vi
inte det genom att fortsätta koncentrationspolitiken.
Genom att lokalisera näringsverksamheten
systematiskt och
med en klar målsättning mera till områden,
där färre människor behöver sysselsättas
i samhällsinvesteringar och där
det redan kan finnas viss överkapacitet,
skulle produktionen totalt kunna bli billigare
och flera människor kunna vara
verksamma i annat arbete. Genom bilen
och bättre vägar är det ju möjligt med
pendling med rätt så långa avstånd.
Man behövde inte få en så andfådd, upphetsad
utveckling inom vissa områden
som vi har i vårt samhälle i dag.

Upphettningstendenserna i ekonomin
inom storstadsområdena skulle kunna
undvikas i betydande utsträckning. Den
obalans som i dag råder mellan skogslänen
och Sydsverige, främst storstadsområdena,
är enligt vår mening i inte
ringa grad en följd av en systematisk
koncentrationspolitik. Vi kritiserar att
regeringen har avstått från att använda
de instrument som faktiskt redan finns

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 165

för att styra utvecklingen i andra fåror
på detta område. Jag erinrar om de instrument
som ligger i lokaliseringspolitiken,
i arbetsmarknadspolitiken, i väginvesteringarna
och i investeringsfonderna.

Den tekniska utvecklingen medför
inte sällan att företagsenheter behöver
vara betydligt större än tidigare för att
kunna bli optimalt rationella. Därför
finns det desto större anledning att föra
en medveten samhällspolitik, varigenom
näringsliv och bebyggelse lokaliseras
till områden där en sådan lokalisering
är samhällsekonomiskt mest lönsam.
Vissa undersökningar beträffande lokaliseringsföretag
ger klara besked om att
det som regel inte föreligger någon motsättning
mellan vad som är företagsekonomiskt
och samhällsekonomiskt lönsamt.
I de flesta fall har det i de undersökta
företagen visat sig att dessa intressen
sammanfaller. Regeringens hittillsvarande
politik och, såvitt man kan
se, även den som kommer att föras inom
en överskådlig framtid innebär fortsatt
koncentration. Det är väl på den här
punkten som centerpartiets och socialdemokraternas
idéer och framtidsvisioner,
som det nu talas så mycket om,
samt även beträffande den omedelbara
verklighetsupplevelsen i dag som våra
partiers ideologier skiljer sig så starkt.

Vi tror att valfrihet för människor,
goda miljöer och en ekonomisk produktion
bäst förverkligas i ett decentraliserat
samhälle, och dessutom tror vi att
ett sådant samhälle utgör den bästa demokratiska
miljön, såväl då det gäller
företagen som inom det politiska livet
liksom i fråga om annat i samhället,
inte minst vår ungdomsgeneration. Jag
är helt övertygad om att vår decentraliseringslinje
kommer att vinna allt större
gehör ute bland folket. Jag tycker att
den nye statsministern, som i dag lovat
att försöka hålla centern på gott humör
genom att förverkliga centerpolitiken,
snart borde ansluta sig till vår idé om
ett decentraliserat samhälle. Men om vi

Allmänpolitisk debatt

skall kunna genomföra denna vision kan
vi inte fortsätta med koncentrationspolitik.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! En fråga som sysselsatt
oss mycket inom folkpartiet är frågan
om möjligheterna och metoderna att
öka demokratin och medinflytandet inom
utbildningsväsendet både för de studerande
och för de olika kategorierna
av personal som arbetar där. Vägledande
är tanken att det är ett värde i sig
att individen ges större möjlighet att påverka
sin egen miljö. Det är också skolans
uppgift att fostra till demokrati.

Med anledning av den målsättningsdebatt
som förts vill jag kraftigt framhålla
att utbildningens mål skall läggas
fast av statsmakterna, medborgarnas
valda representanter i riksdag och regering.
Givetvis skall frågan beredas på
expertplanet. Det är inte meningen att
utbildningens mål skall bestämmas av
lärare och elever. Utbildningsväsendets
utveckling är ett så viktigt spörsmål för
samhället i dess helhet att det måste avgöras
genom politiska beslut. Det är inte
enbart en intressefråga för de studerande
eller en expertfråga utan ett spörsmål
varom beslut måste grundas på värderingar
och samhällssyn. Detta har
också klart sagts ifrån i den samrådsgrupp
inom folkpartiet som arbetat under
landshövding Gunnar Heléns ledning.

Naturligtvis är det ingenting som
hindrar att de studerande deltar i behandlingen
av frågor om t. ex. val av
läromedel, men den vetenskapliga och
kunskapsmässiga sidan bedöms givetvis
bäst av lärare, institutionskollegier och
experter.

Jag skulle framför allt vilja tala litet
om samarbetet i skolan. Som grundläggande
princip för utbildningsdemokratin
på alla nivåer gäller enligt min mening
att undervisningen skall bedrivas
i en demokratisk anda och med demokratiska
metoder. Det betyder att ele -

166 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

verna deltar i planläggningen och uppläggningen
av undervisningen. Grunden
för det vidare inflytandet över skolmiljön
läggs i klassrummet, och den
processen bör börja redan på lågstadiet.
Med stigande ålder kan eleverna sedan
ges ökat inflytande och ansvar. Detta
ställer stora och delvis nya krav på lärarna,
något som bör beaktas vid deras
utbildning och fortbildning och vid värderingen
av deras arbetsinsats.

Skoldemokrati — eller jag kanske
hellre skall använda uttrycket samarbete
i skolan — är ju medinflytande
för både elever och lärare och annan
anställd personal inom skolväsendet.
Det finns redan former för skoldemokrati,
men samarbetsformerna behöver
utökas. Jag skall här nämna några exempel
på sådana, där betoningen ligger
på eleverna.

Den viktigaste utvidgningen av samarbetet
sker i form av klassrumsdemokrati.
Så tidigt som möjligt bör eleverna
vara med och diskutera planering och
uppläggning av undervisningen, och inför
varje läsår bör läraren och eleverna
tillsammans lägga upp en tidsplan för
undervisningen samt diskutera olika
metoder, studiebesök o. s. v. Elevråden
bör ges bättre arbetsmöjligheter genom
att tilldelas ekonomiska resurser inom
skolans stat. De bör också ha tillgång
till goda arbetslokaler i skolan. Samarbetsnämnden
bör utvecklas till det
centrala organet med inflytande på alla
grupper med anknytning till skolan. Genom
anvisningarna måste man se till att
samarbetsnämnden verkligen blir ett arbetande
organ som sammanträder regelbundet
och relativt ofta. Skolöverstyrelsens
undersökning har visat att så inte
sker för närvarande.

Samarbetsnämnd bör bli obligatorisk
också i grundskolan. Vi bör där kunna
få värdefulla erfarenheter från de pågående
försöken vid Eiraskolan i Stockholm
och Experimentgymnasiet i Göteborg,
där alla som är verksamma inom
skolan har inflytande på hur skolan sty -

res genom organ som är valda demokratiskt.

När det gäller ämneskonferensen bör
elevernas representanter ges samma
ställning som övriga ledamöter. Representationen
där bör utsträckas att gälla
också grundskolans högstadium. Och
vad klasskonferenserna beträffar bör
elevrepresentanterna ges ständig närvarorätt.

Det är viktigt att elevrepresentanterna
här liksom i samarbetsnämnden iakttar
diskretion beträffande elevernas personliga
förhållanden. Också högstadiet
bör få elevrepresentation. Elevrepresentanterna
bör ha beslutanderätt utom då
det gäller enskilda disciplinfall.

En väsentlig fråga är också lärarnas
arbetssituation. Hela debatten om kraven
på skoldemokrati har hotat att få
slagsida, då frågan om skoldemokrati på
ett ensidigt sätt kommit att bli liktydig
med elevernas rätt att vara med och bestämma.
Detta är i och för sig en riktig
korrigering, men lärarnas situation och
lärarnas rätt har nästan glömts bort.
Samverkan i skolan skall inte bara gälla
elevernas rätt till medinflytande utan
också lärarnas rätt att få en arbetsmiljö,
där de kan få ut om möjligt maximala
resultat av sitt arbete. Det är inte utan
skäl man misstänkt att 1960-talet skulle
gå till historien som det årtionde när
lärarnas legitima rätt att få en arbetshygienisk
miljö glömdes bort.

Skolöverstyrelsens chef Jonas Orring
tog för en kort tid sedan fullt befogat
upp denna fråga och påtalade att skolledare
och lärare ofta utsatts för en
orättvis kritik. Av vad jag redan sagt om
eleverna framgår att det är viktigt att
vi lyssnar till skolungdomen och ger
den ett reellt inflytande på förhållandena
i skolan. Beträffande denna nu
självklara rätt framhåller Jonas Orring
med fullt fog följande:

»Men vi kan inte acceptera att detta
tas till intäkt för någon slags absolut
bestämmanderätt från elevernas sida.

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 167

Skolan är en angelägenhet inte bara för
eleverna. Det finns andra som också
har skolan som sin arbetsplats och som
fått ett mandat av det demokratiska
samhället, nämligen skolledare, lärare
och skolans övriga personal.»

De som nu är unga har inte rätt att
usurpera makten över dem som är unga
om tio eller femton år, sade herr Orring.

Disciplinfrågan är en fråga om arbetsordning
och arbetsro i skolan och i
klassrummet. Eftersom skolan är en arbetsplats
för både lärare och elever,
måste alla parter iaktta de skyldigheter
och den hänsyn som man normalt sett
bör ha rätt att förvänta på en arbetsplats.
Riktigt nog belyste herr Orring
de speciella arbetshygieniska problem
som hör samman med skolsituationen,
inte minst i en tid av ungdomsradikalism.

Många lärares arbetsdag är fylld av
glädje och tillfredsställelse. Men det
finns också sådana som arbetar under
förhållanden som kan kännas förödmjukande,
då kontakt mellan lärare och
elev är svår att få till stånd. Att tillstå
disciplinsvårigheter har ofta uppfattats
som liktydigt med att man tillstår att
man misslyckats som lärare. I ett sådant
psykologiskt dilemma kan läraren stå,
och det är välgörande att det sagts av
Sö-chefen att det faktum att hela reformarbetet
på skolområdet har kunnat
ske under så gynnsamma betingelser är
ett vittnesbörd om kvaliteten av det arbete
som skolledare och lärare presterar.

Detta sakliga konstaterande bör väl
skolöverstyrelsens chef kunna göra utan
att behöva bli beskylld för att vara reaktionär
och utan att behöva bli beskylld
för att fria till lärarna eller att hetsa
lärare och elever mot varandra — något
som SECO-ordföranden passar på att
göra. Enligt hennes synsätt är det skolöverstyrelsen
och näringslivet som är
lärarnas motståndare. Hon tycks ha
rödfärgade glasögon på näsan. I så fall
skulle de senaste årens debatt om ut -

Allmänpolitisk debatt

vidgad skoldemokrati bara kunna tolkas
som ett frieri till eleverna, men så är
inte fallet.

Vanliga normala anständighets- och
hövlighetsregler bör väl råda i skolmiljö
liksom på varje annan arbetsplats,
t. ex. inom industrin. Med utgångspunkt
från en sådan ömsesidig respekt kan
också läraren göra anspråk på samma
rätt som varje annan anställd, varje annan
tjänsteman och yrkesutövare har
att bemötas med aktning och respekt i
sin tjänstutövning — detta har Jonas
Orring rätt i.

När skolöverstyrelsens chef själv givit
sin röst åt dessa tankar, menar jag att
det är bevis nog på att vi behöver ta itu
med lärarnas arbetssituation på allvar.
Det pågår visserligen en utredning
om lärarnas arbetsförhållanden, den
s. k. ULA, men den skall i första hand
undersöka arbetstidsåtgången i olika
skolformer och för olika uppgifter. Denna
mera kvantitativa syn på lärarnas
arbetsförhållanden kan vara nog så viktig,
men det är en annan sida som är
viktigare och den gäller hur lärarna
upplever skolarbetet, nämligen frågan
om trivsel och vantrivsel. Dessa saker
kommer man inte åt med sådana mätningar
av kvantitativ art som jag nyss
nämnde. Det behövs nu en utredning
som systematiskt kartlägger vilka faktorer
i skolarbetet det är som skapar
trivsel och vantrivsel bland lärarna.
Man behöver också utforma ett program
för att komma till rätta med lärarnas
arbetssituation. Skall de kunna förverkliga
skolreformerna, behöver de en miljö
som underlättar arbetet och inte saboterar
det. Min fråga är nu: År regeringen,
särskilt den nye utbildningsministern,
beredd att medverka till detta?

En tredje fråga, herr talman, som jag
vill beröra har anknytning till skolans
etiska fostran. Utgångspunkten vill jag
ta i den obligatoriska skolans krav på
etisk fostran och respekt för människolivet.
Skolan skall ju enligt läroplanen
genom sin etiska fostran ge eleven en

168 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

god uppfattning om de moraliska normer
som måste gälla i samlevnaden
mellan människor och som bär upp
rättsordningen i ett demokratiskt samhälle.
Att väcka respekt för människans
egenvärde och för människolivets
okränkbarhet är en huvuduppgift för
.skolans etiska, sociala och individuella
fostran.

Detta måste få konsekvenser på olika
områden, t. ex. i synen på abortfrågan.

Jag vill styras av den etiska värderingen
att det är vår plikt att skydda
också den ofödda människan. Fostret
är ett påbörjat mänskligt liv som blir en
mänsklig person vid en normal utveckling.
Denna värdering måste vara
grundvalen för det etiska ställningstagande
som bestämmer både lagstiftning
och samhällsåtgärder. Det är också en
synpunkt som betonats kraftigt i AnneMarie
Thunbergs bok »Välfärd för ofödda?
Kris i abortfrågan», en skrift som
kommit till inom ramen för en samkristen
ekumenisk expertgrupp. Denna
värdering måste även vara huvudsynpunkten
vid skolans etiska, sociala och
individuella fostran om vi skall vara
trogna mot läroplanens ord om respekt
för människolivets okränkbarhet och
människans egenvärde.

När det gäller abortfrågan får samhället
inte kapitulera därför att tillkomsten
av ett icke planerat barn skulle
bli ett avbrott i studierna, göra yrkeskarriär
omöjlig eller bli en ekonomisk
börda. Samhället i stort — även skoloch
utbildningssamhället — måste inrymma
stödinstanser, t. ex, läkare, kuratorer,
psykologer, som är inriktade
på att ge människan en chans i en konfliktsituation
så att hon inte skall behöva
ta till en så kortsiktig lösning som
en abort utgör.

En sak är hänsyn till individens integritet,
till medicinska och psykologiska
faktorer i en komplicerad konfliktsituation,
en annan sak är en individualistisk
lösning som följer privatmoralens
regel: »Det är rätt som jag

vill». Vi får inte falla offer för den. Vi
är individer i gemenskap, vi är delar av
samhället. Den ofödda människan tillhör
i varje fall två personer, modern
och fadern. Det är ett påbörjat mänskligt
liv som också tillhör samhället, alltså
oss. Om det skulle överlåtas till kvinnan
ensam att fatta beslut om en abort,
skulle vi hamna i en individualism som
kan bli livsfientlig. Den etiska och sociala
grundsyn jag förfäktat och som
stöds av kristna och humana värderingar
vill inte kapitulera eller resignera i
abortfrågan. Den vägrar att acceptera
s. k. fria aborter. Den vill i stället sikta
in sig på åtgärder för fostrets skydd
och ta bort sociala och ekonomiska motiv
för abort.

Hävdar man som etisk princip respekten
för människans egenvärde och
människolivets okränkbarhet — som
skolan skall göra —• måste detta också
betyda respekt för fostrets människovärde.
Också det ofödda människolivet
måste få del av samhällets välfärd. Annars
ger vi underbetyg åt välfärdssamhället
i detta avseende. Det behövs därför
ett intensifierat arbete på abortförebyggande
åtgärder.

Det är skolans skyldighet att söka
prägla eleverna med den attityd som
innebär respekt för det ofödda fostrets
människovärde. Det är vår plikt som
vuxna, föräldrar och ansvariga i olika
sammanhang att vara solidariska med
och följa upp den etiska och sociala
fostran vi bestämt att skolan skall ge.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Vår nye statsminister
försökte göra sig till mästare över oppositionen
genom att säga att den
sprang ifrån en del av sina ideologiska
uppfattningar. Vi inom moderata samlingspartiet
kan inte ta åt oss detta. Jag
behöver bara hänvisa till en enda fråga,
nämligen skattefrågan. Sedan många år
tillbaka har högerpartiet och nu moderata
samlingspartiet krävt ett lägre skattetryck.
Vi har varnat för den kraftiga

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 169

marginalskatten, som bär varit ägnad
att undergräva arbetsviljan, sparandet
och skattemoralen.

Tyvärr har utvecklingen visat att våra
farhågor blivit besannade. Sverige
har kommit att inta en alltmer utpräglad
ledarplats i skatteligan. Vi har varnat
för det höga skattetrycket och sagt
att det kommer att få verkningar vid
avtalsförhandlingar och driva lönerna
längre än vad som är önskvärt såväl för
de anställda som för samhället. Det
kommer givetvis alltid att vara så att
man tar hänsyn till vad som blir kvar
sedan skatten har dragits. Det är den
behållna nettolönen efter källskattens
dragande som är intressant för människorna.

Vår skattepolitik har därför under
årens lopp kraftigt bidragit till att försämra
konkurrensförmågan gentemot
utlandet. Den senaste lågkonjunkturen
har också visat att vi haft svårigheter
med sysselsättningen. Den internationellt
sett för dyra produktionen slås
obönhörligt ut i sådana tider.

Nu synes det emellertid stå klart även
för andra —- om man vågar tro på vissa
tecken — att de höga marginalskatterna
är ett allvarligt problem. Finansministern
har signalerat en skatterevision,
som tydligen är avsedd att presenteras
under nästa vårriksdag. Man är tydligen
rädd för att möta Sveriges folk i ytterligare
ett val utan att ha gjort någonting
åt skattefrågan. Detta är ju ett bevis på
att opposition lönar sig.

Moderata samlingspartiets ständigt
återkommande krav på lägre marginalskatter
och ett lättare tryck ifrån den
direkta skatten kan kanske nu äntligen
börja att bära frukt. Även ett minoritetsparti
kan sålunda spela en stor roll
i ett samhälle. Ingen synes nu, frånsett
kommunisterna, vara benägen att säga
nej till detta vårt gamla krav.

Den stora frågan är helt enkelt hur
detta skatteförslag nu kommer att se ut.
Vi har ju inte haft någon parlamentarisk
utredning, som har behandlat detta pro -

Allmänpolitisk debatt

blem på ett rätt sätt. Därför är också
hela detta skatteförslag i dag en hemlighet,
som väl har dolts i finansdepartementet,
en hemlighet som onekligen
i mycket, mycket stor utsträckning måste
komma att intressera hela det svenska
folket.

Hur angeläget det är att skatterna
sänks för låglönegrupperna är vi väl
alla överens om. Moderata samlingspartiet
har visat detta genom sitt förslag,
vari krävs att ingen statsskatt skall uttas
på familjeinkomster under 22 000 kronor.
Trots detta är det ganska nödvändigt
att man redan i första omgången
ser till att det blir en skattesänkning
över hela fältet. Det gäller även beträffande
de förslag som vi har presenterat.
Det får helt enkelt inte bli så att vi får
en skärpning av marginalskatterna, vilket
det ju onekligen är stor risk för.

I början av september var tydligen
finansministern helt inne på vårt partis
tankegångar. När han den 6 september
talade inför det socialdemokratiska
storrådslaget förklarade han, att det inte
gick att ytterligare skärpa marginalskatterna.

På senare tid har man dock tyvärr
kunnat förmärka ett visst tvivel på dessa
storvulna tankegångar. Det nya skatteförslaget
får helt enkelt inte förfuskas
på denna punkt. Vårt land har inte råd
att längre tillmötesgå den enkla propaganda
som i åratal har bedrivits på skattepolitikens
område, i det att man har
friat till s. k. låglönegrupperna och menat
att vilka marginalskatteskärpningar
som helst skulle kunna godtas.

Den senaste tidens propaganda gentemot
familjebeskattningen och krav på
en obligatorisk särbeskattning har också
spårat ur. Det framlagda utredningsbetänkandet
om ett sådant skattesystem
har visat att det för familjerna — särskilt
för de mera vanliga inkomsttagarna
— blir helt orimliga skattehöjningar.
Det nya skattepaketet får inte innehålla
förslag om en höjd beskattning för dessa.
Även familjer med en inkomst är i

170 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

behov av en skattesänkning. Vi inom
moderata samlingspartiet har alltid slagit
vakt omkring skatteförmågeprincipen
och menat att man inte får träda
den för nära.

Vilka människor rör det sig då om?
Jo, alla småföretagare, alla jordbrukare
och alla de familjer där barnen har
fostrats i hemmet av hustrun, som sedan
inte så lätt kan gå ut på arbetsmarknaden
och inte heller har tillgång till det
förvärvsarbete som skulle vara nödvändigt.
Detta gäller för stora delar av vårt
folk. Det är således ett problem för alla
inkomstgrupper, och detta får inte
glömmas bort i skatteförslaget. Man
måste ta hänsyn till de förhållanden
som råder i vårt land, där familjen
har varit en enhet och kommer att vara
det även i fortsättningen. Det är anledningen
till att man inte får driva en
politik i akt och mening att införa en
särbeskattning som innebär att förhållanden
skapas som helt enkelt är
oacceptabla i det samhälle vari vi för
närvarande lever. Vi får därför hoppas
att de många årens felaktiga skattepolitik
nu äntligen är slut och att de har
lärt höga vederbörande en hel del, så
att vi nu äntligen får ett förslag som
innebär en verklig skattesänkning.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! När klockan nu går mot
midnatt föreställer jag mig att talmannen
och de få kammarledamöter som
ägnar debatten någon uppmärksamhet
är tacksamma om jag fattar mig kort.
Jag skall också göra det och bara snudda
vid några av de frågeställningar som
jag ursprungligen hade tänkt att uppehålla
mig mer utförligt vid.

Debatten i dag har i stor utsträckning
kretsat kring den socialdemokratiska
partikongressen och dess roll i samhällsarbetet.
Många har varit kritiska mot
den stora vikt som medlemmarna i den
socialdemokratiska riksdagsgruppen
fäster vid arbetsresultatet på kongressen.
.Tåg har en känsla av, herr talman,

att de som är kritiska saknar den rätta
kontakten med folkrörelserna och inte
är tillräckligt uppmärksamma på den
utomordenligt stora roll som folkrörelserna
spelar och har spelat i den svenska
samhällsutvecklingen.

Jag tar upp detta därför att jag ser
att herr Gustafson i Göteborg nu sitter
bland ledamöterna i kammaren. Han
ställde tidigare i dag till statsministern
en fråga med utgångspunkt från
en artikel som har publicerats i Expressen
nyligen, huruvida narkotikakampanjen
är riktigt upplagd.

Artikeln i Expressen är starkt kritisk
emot en kursbok som används i
denna narkotikakampanj. Den fördömer
det kursmaterial som ABF, Verdandi,
SSU, Unga Örnar och Folksam
använder som ett led i denna landsomfattande
kampanj. Jag går inte in på
innehållet i boken. Jag är inte expert
på problemet och avstår sålunda från
att fördjupa mig i en diskussion om
riktigheten av olika synpunkter som
framförs i den. Men jag tar upp frågan
nu för att betona att bakom den
narkotikakampanj, där denna bok används
som ett inslag i arbetet, står
över 40 organisationer.

Brevkursen är ett led i folkbildningsarbetet
och vill presentera studiematerial,
som ger underlag för ett sakligt
meningsutbyte, väcker eftertanke och
stimulerar till debatt. Det sker i detta
fall genom att man presenterar fakta
kring brevkursens problem och på
grundval av dessa fakta ger deltagarna
tillfälle till en fri debatt med anknytning
till deras egna erfarenheter i
arbetslivet och på fritiden. Endast på
det sättet uppnår man ett allvarligt
engagemang kring de djupgående
mänskliga och sociala problemställningar
som en kurs om narkotikaproblemet
behandlar.

Det är den metodiken som folkrörelsen
har valt i detta arbete. Jag tror
det är ytterligt betydelsefullt, herr talman,
att vi accepterar att folkrörelser -

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 171

na själva väljer sina metoder och att
vi inte skall acceptera någon form av
censur från samhällets sida — från
regering och riksdag — som kan innebära
att vi lägger oss i hur folkrörelserna
skall lägga upp sitt arbete.

Det är därför förvånande, tycker jag,
att herr Gustafson i Göteborg, som själv
är folkrörelseanknuten, har velat pressa
statsministern på ett besked om han
vill vara med och dirigera folkrörelsernas
arbete i detta avseende. Medlemmarna
i den socialdemokratiska riksdagsgruppen,
som i sitt samhällsarbete
vuxit upp i folkrörelserna, visar så
stort förtroende för dem att det för
oss vore otänkbart att uppträda som
förmyndare för organisationerna. Herr
Gustafsons fråga till statsministern på
detta område ger mig anledning att
ställa frågan till herr Gustafson om
inte folkpartiet visar samma respekt för
folkrörelserna.

Jag skall, herr talman, nu be att få
säga några ord om det utrikespolitiska
inslaget i dagens remissdebatt. Jag gör
det med anknytning till ett yttrande
av herr Bohman tidigare i dag. Herr
Bohman talade om »Sveriges vid det
här laget rätt skamfilade anseende utomlands».
Skulle herr Bohman vilja vara
vänlig att presentera för kammaren litet
närmare vad han menar med detta? Var
någonstans utomlands är det som Sveriges
anseende är så skamfilat? Jag känner
tre länder beträffande vilka herr
Bohman odiskutabelt har rätt: Sydafrika,
Portugal och Grekland. Det finns
inte något tvivel om att vårt anseende
där är så skamfilat som det kan vara,
och jag tycker att det är en styrka för
den svenska demokratin att det är på
det sättet. Vilka länder för övrigt menar
herr Bohman? Det är väl självklart
att inget land i världen kan räkna med
att man i alla andra länder tycker bara
bra om det. Det är självfallet att många
människor ute i världen, som följer
den politiska utvecklingen, tycker illa
om att det är en socialdemokratisk re -

Allmänpolitisk debatt

gering i vårt land. Det måste självfallet
vara så, att det finns grupper i en lång
rad länder som kan kritisera olika inslag
i den svenska politiken i den mån
de känner till den.

Jag skall inte ge mig in på någon
mer ingående reseskildring med avseende
på utrikesutskottets besök i Förenta
staterna. Jag är medveten om att
det är omöjligt att på grundval av några
få resdagars erfarenheter säga något
närmare om hur människor i ett annat
land uppfattar vårt land. Sådana reseskildringar
tror jag inte fyller något
rimligt syfte. Men jag tror ändå att
det finns skäl att i kammarens talarstol
försöka avdramatisera utrikesutskottets
Amerikaresa.

Det har i pressen framskymtat uppgifter
om att utskottet gjort en enorm
insats och medverkat till att reparera
Sveriges dålig anseende i Förenta staterna.
De kontakter som utskottsledamöterna
hade med representanter för
State Department och senatens utrikesutskott
gav inte något belägg för att
vårt anseende skulle vara särskilt skamfilat.
Snarare vågar jag påstå att det var
en utomordentligt vänlig attityd som ledande
amerikanska statsmän visade den
svenska delegationen. Det gällde inte
bara ordföranden i senatens utrikesutskott
utan även andra senatorer som
vi träffade liksom framstående representanter
för administrationen. Man
strödde de vanliga blommorna över oss;
man erinrade om att Sverige är det land
som löst arbetsmarknadsproblemen
på ett sätt som inget annat land i världen.
En republikansk senator sade, att
för honom är Sverige landet där man
avskaffat fruktan för ålderdomen — det
var hans hyllning till den svenska socialpolitiken.

Det är alldeles klart att stora kretsar
i Amerika inte accepterar vår syn på
Vietnampolitiken. Det har tidigare i dag
talats om den interna amerikanska oppositionen.
Det är värdefullt att kunna
notera att jordklotets mäktigaste stat

172 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

tillåter en fri debatt av det slaget. Det
är ett av de förnämsta inslagen i det
amerikanska samhällslivet. Oppositionen
i det egna landet mot den amerikanska
regeringens Vietnampolitik är
ju ytterligt stark och kommer säkerligen
att leda till att regimen rätt snart
drar sig tillbaka från engagemangen i
Vietnam. Men det är klart att många
amerikaner tycker att vi inte har med
det att göra.

Det är främst på två punkter som
man i vissa kretsar har kritiska synpunkter
att anföra mot vårt lands, vår
riksdags och vår folkmajoritets mening
om Vietnamkriget. Det är när det gäller
desertörerna, och det är när det gäller
erkännandet av regimen i Hanoi.
Jag tror att det kan vara av betydelse
att det i kammarens protokoll finns
några ord i desertörfrågan.

Om man med desertör menar en värnpliktig
som olovligt håller sig borta från
sitt förband, har man 72 000 desertörer
i den amerikanska armén, enligt vad
som officiellt upplysts i Förenta staterna.
Av dessa håller sig cirka 35 000
undan i hemlandet. Cirka 30 000 torde
ha flytt till Canada och håller till där,,
och några hundra finns i Sverige. Vi
skall — mot bakgrund av vilket ytterligt
allvarligt samhällsproblem det måste
innebära för Förenta staterna att
72 000 man håller sig undan sin värnplikt
utan tillstånd — inte överdriva
betydelsen av några hundra desertörer
i vårt land. Jag har ett bestämt intryck
av att de politiker jag har haft tillfälle
att tala med i Amerika har förstått detta.
Vi upplevde inte någon särskilt skarp
kritik för att vi skulle ha behandlat
desertörerna på ett sätt som skulle innebära
en fientlig handling mot Förenta
staternas regering.

Utrikesutskottet gjorde också ett besök
i Canada. Om det kan jag bara
säga att där var då verkligen inte vårt
anseende skamfilat. Det stod definitivt
klart att representanter för de kanadensiska
statsmakterna betraktade ökat

samarbete med vårt land som något
ytterligt värdefullt. Mot bakgrund av
detta var de svenska politikernas besök
i Canada av största betydelse.

Nu är det väl dock så, herr talman,
att det intressanta i detta sammanhang
inte är om den ene eller den andre av
oss har rätt när vi ifrågasätter om
vårt lands anseende är skamfilat eller
inte. Det intressanta är någonting annat,
nämligen det förhållandet att om
vi förbehåller oss rätten att själva definiera
vår neutralitetspolitik och förbehåller
oss rätten att säga vår mening
om det som händer i världen så måste
det självfallet då och då uppstå risker
att vissa grupper utomlands blir missnöjda.
Frågan blir då: Skall vi avstå
från grundläggande värderingar i vår
utrikespolitiska bedömning bara inför
riskerna av att en eller annan order
till ett svenskt företag skulle kunna inställas
i ett främmande land?

Är man ute efter att vi uteslutande
skall lägga merkantila synpunkter på
hur vi skall uttala oss i fråga om de
internationella problemen i en värld så
full av oro, av krigsrisk och av social
osäkerhet som den värld vi lever i?

Från socialdemokratisk utgångspunkt
kan det aldrig få bli fråga om att vi
så ensidigt tittar på de merkantila tingen
att vi avstår från det som mot ideologisk
bakgrund är av grundläggande
betydelse för oss.

Om man från oppositionens sida menar
att det finns risker för att en fast
konsekvent svensk politik kan skada
vårt näringsliv, varför är man då så
angelägen om att blåsa upp kritik här
hemma som utomlands kan tolkas på
det sättet att vi inte är eniga om de
grundläggande utrikespolitiska värderingarna? Jag

tror att utrikesministern hade
rätt, när han i förmiddags konstaterade
att många av missförstånden i diskussionen
om hjälpen till Vietnam har
kommit upp i oppositionens försök att
för hemmabruk utnyttja det som man i

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 173

och för sig kanske inte skulle ha gjort
något åt. Man har eftersträvat att skapa
en känsla av osäkerhet bland Sveriges
folk om utrikespolitikens inriktning,
därför att man så väl vet att utrikespolitisk
trygghet är ett grundläggande
krav hos den svenska väljarkåren. Jag
vill ifrågasätta, herr talman, om inte
oppositionens agerande i detta avseende
i rätt hög grad kunnat vara ägnat
att skada vårt lands intressen utomlands.

På lång sikt är en fast politik utan
att ge avkall på de grundläggande ideologiska
principerna till gagn för vårt
folk, för vårt näringsliv och för våra
möjligheter att hjälpa till där ute i världen.
En passant nämnde jag tidigare i
mitt anförande Grekland, och jag vill
bara i detta sammanhang uttala glädjen
över att det tycks råda fullständig
enighet i detta land om att vi skall
fördöma den grekiska diktaturen. Det
är en stor nationell tillgång för oss.
Självfallet hoppas jag som alla andra
kammarledamöter att förhållandena
skall ändras i Grekland. Men i avvaktan
på att en demokratisk regim kommer
till stånd i Grekland igen hoppas
jag, att det skall vara möjligt för regeringens
förhandlare att under höstens
lopp kunna påverka Europarådets ministerkommitté
så att Grekland utestängs
från Europarådet.

Får jag, herr talman, till sist säga
att det i en värld med ständigt ökade
kontakter mellan länder och folk, och
där i varje land intresset för internationella
problem med hjälp av massmedias
insatser ökas, naturligtvis är ytterst
viktigt att vi i vårt land har så
bra informationsorgan som möjligt. Det
är angeläget att vi fortlöpande ser över
resurser och uppbyggnad av de institutioner
i landet som har till uppgift
att förse omvärlden med information
om våra förhållanden och förse oss med
informationer om omvärlden.

På en punkt är jag där missnöjd med
förhållandena nu. Det gäller det sätt

Allmänpolitisk debatt

på vilket statsmakterna behandlar Svenska
institutet för kulturellt utbyte med
utlandet. Organisationen är dålig. En
utredning har i snart ett par år legat
och väntat på behandling. Jag passar
på detta tillfälle, herr talman, att vädja
till regeringens företrädare, som
eventuellt lyssnar nu eller sedermera
läser mitt anförande, att se till att man
omgående tar itu med organisationen
av Svenska institutet. Det finns ytterligt
mycket värdefullt på kulturlivets område
i vårt land som vi har att visa upp
i andra länder, lika väl som vi är beroende
av de kulturella impulserna från
andra folk. En ökning av kulturkontakterna
över gränserna via Svenska institutet
tror jag är möjlig, om vi tar itu
med organisationen på ett bättre sätt.

Jag skulle vilja uppmana utbildningsministern
att i utbildningsdepartementet
plocka in organisationen för det kulturella
samarbetet med omvärlden och
rusta upp den till gagn både för oss och
för omvärlden.

I detta anförande instämde herr Mellqvist
(s).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Debatten om utrikesministerns
Vietnamtal börjar väl verka litet
nattstånden vid den här tidpunkten,
och jag vill inte ta upp den snedvridna
skildring som herr Alemyr nu
gav annat än genom att fästa uppmärksamheten
på en sak.

Herr Alemyr talade som om det inte
i verkligheten hade uppstått några missförstånd
i USA om den svenska neutralitetspolitiken.
Å andra sidan har det
sagts att utrikesutskottets ordförande
Arne Geijer gjorde en stor insats när
han förklarade den svenska hållningen.
Om nu allt var så bra som herr
Alemyr ansåg, hade ju inte denna insats
av utskottets ordförande varit behövlig.

174 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

Jag tycker att en sak står fullständigt
klar efter dagens debatt, nämligen att
Sveriges utrikesminister, sedan han kunnat
konstatera att missförstånd om den
svenska hållningen uppstått, under en
hel vecka underlät att göra någonting
för att rätta till detta missförstånd. Först
sedan herr Wedén i en artikel i Dagens
Nyheter hade påtalat saken fann
han sig föranlåten att göra ett tillrättaläggande,
som sedan herr Alemyr hade
med sig till Amerika i engelsk översättning.

Men det var egentligen inte för att
säga detta som jag begärde ordet. Herr
Alemyr har nu som något slags vikarierande
statsminister besvarat en fråga
som jag ställde till herr Palme för
tolv timmar sedan om den upplysningskampanj
beträffande narkotika som
drivs i landet. Jag opponerade mig mot
boken »Narkotika — det handlar om
medmänniskor» och frågade statsministern,
om han ansåg att detta var ett
lämpligt sätt att bedriva verksamheten.
Nu säger herr Alemyr att det är en folkrörelse
som står bakom boken, och en
sådan rörelse får man inte kritisera.

En framstående företrädare för folkrörelserna,
nämligen ordföranden i Motorförarnas
helnykterhetsförbund, har
varit den som framfört den skarpaste
kritiken mot denna bok. Delar herr Alemyr
verkligen uppfattningen att det är
en fördom att hasch kan vara inkörsporten
till svårare missbruk? Delar herr
Alemyr uppfattningen, att det bara är
en juridisk skillnad mellan alkohol och
narkotika och att det inte finns någon
socialmedicinsk skillnad? Delar herr
Alemyr uppfattningen, att narkomanens
symptom i stor utsträckning är betingade
av felaktigheter i själva samhällsstrukturen,
och menar herr Alemyr att
hasch inte är så farligt, eftersom ungdomarna
själva kan känna att de inte
blir beroende?

Jag tycker att detta är en ansvarslös
propaganda.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är verkligen en
ovanlig arbetsmetodik att i andra kammaren
stå och läsa innantill ur folkbildningsorganisationers
och folkrörelsers
kursböcker för att efterhöra om vi andra
delar de synpunkter som framföres
i dessa böcker. Låt de folkrörelser som
ger ut böckerna själva göra upp om innehållet
i dem. Det är inte riksdagens
eller regeringens sak att diskutera huruvida
en mening här och en mening där
i en viss bok är sakligt riktig eller inte.

Jag sade ifrån i mitt förra anförande,
herr talman, att jag inte ville gå in
på en sakdiskussion om boken i fråga
bl. a. därför att jag inte är expert på
det här området. Vad jag är angelägen
om att betona är att vi som enskilda
människor kan diskutera i den folkrörelse
där vi hör hemma; där kan vi
kritisera och ta upp en debatt och yrka
på ändringar i arbetsformerna. Riksdagen
skall inte styra folkrörelserna,
utan visa dem förtroendet att själva
klara ut sina problem.

I det första ärendet, när det gäller
utrikespolitiken, har jag inte sagt, herr
talman, att inga missförstånd uppstått i
Förenta staterna, utan jag framhöll att
i den mån det finns missförstånd har
oppositionens sätt att agera på hemmaplan
verksamt bidragit till att sådana
missförstånd förelegat.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Den här upplysningskampanjen
om narkotika är finansierad
med statsmedel. Boken ingår alltså som
ett led i en kampanj mot narkotika men
det visar sig — och jag är inte ensam
om den uppfattningen, utan den
delas av framstående folkrörelseexperter
— att den är utformad så att den
snarare kan verka i andra riktningen.
Då tycker jag att vi som ansvarskännande
medborgare och medlemmar av
riksdagen skall reagera.

Jag noterar med beklagande att herr

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 175

Alemyr genom sin tystnad i själva sakfrågan
solidariserar sig med en sådan
här propaganda.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är en helt ny synpunkt,
som här anförts, att vi bara därför
att statsmedel används i en folkrörelses
verksamhet skulle få särskild
rätt att granska dess arbete. Folkrörelser
av olika slag får ju statsbidrag både
till det ordinarie organisationsarbetet
och till annan verksamhet. Men vi
har aldrig sagt att vi accepterar innehållet
i en viss bok som utgivits av en
folkrörelse och förkastar innehållet i en
annan bok. Jag vägrar, herr talman,
att såsom riksdagsman engagera mig i
den politik som herr Gustafson i Göteborg
förordar.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Det är förunderligt hur
nya slagord kan ge nytt liv åt en gammal
politik. Jämlikhet är ordet för dagen,
och denna remissdebatt var bara
tio minuter gammal då begreppet och
ordet första gången dök upp. Man agerar
som om man plötsligt skulle ha
kommit på en ny, allt betvingande politisk
tes. I själva verket har denna strävan
till en ökad likställdhet mellan människor
sedan länge varit det dominerande
inslaget i en reformpolitik, för
vilken det funnits en bred majoritet såväl
bland väljarna som bland riksdagens
ledamöter. Det innebär i och för
sig ingen förnyelse av politiken, om
man nu vill kämpa för ökad jämlikhet
— det har vi alla var och en på
sitt håll länge gjort.

Utbildningspolitiken spelar en central
roll i den nygamla förkunnelsen.
Även här har jämlikhetsprocessen pågått,
medvetet, under ett par decennier,
men särskilt under 1960-talet har utvecklingen
accelererat i ett tempo som
ingen vågat räkna med och som ställt
samhället inför nya följdproblem. Hittills
har man främst strävat efter att

Allmänpolitisk debatt

ge alla unga en lika stor chans här i livet
oberoende av socialgrupp, kön eller
bostadsort, och det är, som jag ser
det, en landvinning som heter duga.
Detta har fått ett sådant gensvar att
myndigheternas alla prognoser rörande
tillströmningen till universitet och högskolor
genomgående överträffats.

När dåvarande utbildningsministern
Olof Palme i radiokursboken »Skola för
demokrati», just nu använd i studiecirklar,
menar, att det finns en minsta
gemensam nämnare i de skolreformer
som genomförts under de senaste tio,
femton åren, nämligen jämlikhetstanken,
har han givetvis rätt men bara delvis
och inte helt. För det första är det
jämlikhetsbegrepp som föresvävar honom
suddigt och alltför tänjbart. Att
t. ex. räkna in också den ökända universitetsreformen
UKAS i jämlikhetskomponenterna,
är förvisso djärvt. Den
tanken delas ingalunda av alla, allra
minst de berörda. För det andra ingår
också i reformverksamheten andra tankegångar
som herr Palme inte låtsas
om, såsom effektivitetssträvan, pedagogisk
reformiver, skolans anpassning till
samhällets nya krav m. m. För det tredje
och sista har socialdemokraterna inte
varit ensamma om skolreformerna och
deras utformning. Enigheten i beslutsprocesserna
har varit påtaglig, men det
vill man helst glömma bort i den vulgära
propagandan.

Mera konstruktivt än att dikta jämlikhetshymner
är, synes det mig, att
granska regeringens närmaste utbildningspolitiska
målsättningar. Om vilka
dessa är har vi på sistone gjorts underkunniga
genom anföranden av herr Palme,
den nye utbildningsministern herr
Carlsson och i någon mån statssekreteraren
i utbildningsdepartementet. Däremot
har finansministern inte sagt något
om de pengar som erfordras för
planernas genomförande, och det kan
vara oroväckande.

Av det myckna talandet tycks framgå,
att man framför allt avser att satsa

176 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

på fyra ting: på förskolan, på skolans
inre verksamhet som det heter, på det
eftergymnasiala stadiet, d. v. s. universitet
och högskoleundervisningen, och
slutligen på den allmänna vuxenutbildningen.
Det är inga dåliga objekt, och
oppositionen har givetvis ingenting att
invända i och för sig. Om satsningarnas
innehåll torde dock i viss utsträckning
olika uppfattningar råda. Att bygga
ut förskolan så att den blir tillgänglig
för alla sex-, fem- och fyraåringar,
vilkas föräldrar önskar sådan för sina
barn, kan alla vara överens om, liksom
om att först efter hand överväga att
göra den obligatorisk, om och när förutsättningarna
därför är för handen.

Övervägas bör också om förskolan
skall sortera under skolstyrelserna och
skolöverstyrelsen. Frågan om en tidigare
start för grundskolan bör dessutom
enligt min mening inte helt utgå ur debatten.
Den skolstart vid sju års ålder
som vi har är mycket sen internationellt
sett. På denna punkt finns det
emellertid argument både för och emot.

Vad den satsning på det inre arbetet
i skolan som annonserats skall innebära,
är det något svårare att få grepp
om. Gäller det bl. a. åtgärder för att
återställa balansen i fråga om skoldemokrati,
något som herr Källstad var
inne på genom att upprepade gånger
citera generaldirektören i skolöverstyrelsen,
måste det hälsas med tillfredsställelse.
Det hittillsvarande slagordet
har ensidigt varit »eleven i centrum»,
och med detta som ledstjärna har mycket
gjorts som alla är ense om är riktigt,
även om den gamla skolan inte varit
så illa elevtillvänd som många nu
framställer den. Man kan emellertid
inte ensidigt favorisera den ena parten
på den andra eller andra parters bekostnad.
Lärarna har inte bara haft den
i och för sig mycket krävande uppgiften
att år efter år svara för undervisning
och fostran av stora ungdomskullar.
De har därtill fått göra det i en
skola, där reformernas materiella för -

utsättningar släpat efter under många
år, och dessutom har de varit tvungna
att klara denna krävande uppgift i ett
klimat som tyvärr varit präglat av både
elevers och utomståendes brist på förståelse
för och ibland t. o. m. angrepp
på lärarrollen. Många menar — och
jag hör till dem — att nu måste man
ta itu med både lärarnas och elevernas
arbetssituation.

Rent skrämmande är den »tio i topptabell»
på de av eleverna värst utsatta
skolorna i Göteborg, som en tidning
där publicerade för bara några dagar
sedan. Det är skolor, där lärare tas
emot med knytnävar av eleverna och
där åtskilliga elever är flitiga gäster
hos polisen, elever som knarkar, sniffar
och stjäl. Man kan ha förståelse för
att lärarna kan drivas till en så kraftig
reaktion, att de reagerar handgripligt
mot eleverna, även om detta är förbjudet
och, jag vill gärna säga det, givetvis
inte bör få förekomma. Det är emellertid
en fingervisning om vad som
dagligen utspelar sig i våra skolor,
framför allt på grundskolans högstadium
där lärarna på sina håll är lovligt
villebråd.

En kurator vid den värst hemsökta
skolan i Göteborg säger, att många elever
vantrivs med teoritvånget, och det
är inte underligt att en elev som tvingas
in i ett teoretiskt tvång reagerar genom
skolk och disciplinsvårigheter. En
av svagheterna med den nuvarande
grundskolan är, att skolan inte är tillräckligt
anpassad till de praktiskt inriktade
eleverna. Detta är många lärare
överens om. Och tyvärr ger den nya
läroplanen som börjar tillämpas 1970
kanske — jag säger kanske, ty den har
ju inte verkat ännu -— ännu mindre
möjligheter till praktiskt arbete.

I en av herr Palmes många visioner
skall — i en modell ■— alla elever efter
avslutad gymnasial utbildning gå ut i
förvärvslivet och sedan efter eu tids yrkesarbete
ägna sig åt vidare studier.
Tanken är i denna form inte ny. Den

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Nr 33 177

sammanhänger med de krav på praktik
som tidigare har ansetts nödvändiga att
uppställa för utbildning av visst slag.
Tanken rymmer givetvis mycket av värde
men kommer sannolikt att bli bara
en vision för lång tid framöver. Bara
detta att skaffa korttidsjobb ■— och meningsfyllda
sådana — till alla presumtiva
studerande utan undantag bjuder
på utomordentliga svårigheter också av
organisatorisk art. För åtskilliga kvalificerade
yrken är dessutom studietiden
lång och studietakten krävande, och
skall man över huvud taget kunna få
yngre lämpliga krafter verksamma i
dessa yrken, torde det vara nödvändigt
att de ges möjligheter till fortsatta studier
också direkt efter gymnasiet.

Skissen till s. k. återkommande utbildning
finns i en debattskrift från
1968 års utbildningsutredning, U 68.
Det förslag, där U 68 såsom huvudprincip
har att alla efter avslutad gymnasieutbildning
skall gå till praktiskt
arbete, framför dock Palme -— det skall
erkännas med tillfredsställelse — blott
som ett hypotetiskt alternativ representerande
en ytterlighet, vilket han också
upprepat i dag i denna kammare.

I Palmes vision om den återkommande
utbildningen inryms alltså inte explicit
den tanke på arbetsplikt -— observera
uttrycket! — för högskolestuderande
som faktiskt förs fram i U 68-skriften. Om också herr Palme i sin
skiss är försiktigare, i vissa fall klart
mera realistisk än U 68 är i sin skrift,
delar han dock — förefaller det — utredningens
ibland blåögda tro på ett
sådant systems välsignelse.

Vad beträffar konstruktionen av 1968
års utbildningsutredning kvarstår det
krav på dess sammansättning som framfördes
före dess tillblivelse, nämligen
om sedvanlig politisk-parlamentarisk
representation i själva utredningen. Nu
är politikerna — jag är en av dem, så
att jag vet vad jag talar om — endast
placerade i en rådgivande s. k. expertgrupp,
vilkens möjligheter att ge ut -

Allmänpolitisk debatt

tryck åt avvikande meningar i utredningens
skrifter och så småningom i
dess betänkanden är helt oklara. Ensamma
beslutsfattare är — som jag brukar
kalla dem — fyra höga riksämbetsmän,
nämligen statssekreteraren i utbildningsdepartementet,
universitetskanslern,
cheferna för skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen. En
ombildning av utredningen, som sannerligen
inte kommer att inskränkas till
bara expertbeslut utan vidgar sina överväganden
till att omfatta även samhällets
och utbildningens framtida utformning
i stort, är alltså befogad. Den griper
in på samhällslivet, och därför bör
politikerna vara med om utredningen
helt och fullt från början.

Medan ungdomen för närvarande
bildligt talat stormar våra universitet
och högskolor, växer utbildningsklyftan
mellan generationerna, mellan de
äldre som i de flesta fall fick nöja sig
med sju års folkskola och de yngre av
vilka 70—80 procent får gymnasial utbildning.
Här är onekligen ett problem
av vida svårare natur än det som 1950-och 1960-talens skolpolitiker sattes att
lösa. Det förefaller mig vara en utopi,
att man skulle kunna skapa ett slags
jämlikhet i efterhand. De flesta av de
äldre dras med alltför svåra handikapp.
De fick bl. a. aldrig på allvar lära
sig konsten att inhämta kunskaper. En
av det nya utbildningssamhällets väsentligaste
förtjänster är att det hos de flesta
lägger en grund för fortsatta studier.
Även om skolledan sätter in — och det
gör den sannerligen ofta — och även
om betygen vållar besvikelse, vilket inträffar
ännu oftare, har eleverna förvärvat
en vana att studera, en vana som
de får glädje av när de kanske med några
års avbrott återupptar studierna.

Det är riktigt att nu ge vuxenutbildningen
prioritet. Av människorna i vårt
land har 3,5 miljoner bara 6- eller 7-årig
folkskola. Nära 1,5 miljoner deltar i någon
form av vuxenutbildning. Av dessa
har inte mindre än gott och väl 1,2 mil -

178 Nr 33

Onsdagen den 29 oktober 1969 em.

Allmänpolitisk debatt

joner valt att göra detta i en studiecirkel.
Den vanligaste formen av vuxenutbildning
är alltså studiecirklarna, som
anordnas av de 12 studieförbund som
finns i landet. Studieförbunden har inte
något läroplanstvång och kan därför ta
upp praktiskt taget alla områden i sin
verksamhet. De vuxenstuderandes villkor
och motiv är oerhört varierande,
men de har ett gemensamt, kunskapstörsten.

Vuxenutbildningen bör bli 1970-talets
stora reform; på den punkten har jag
full förståelse för regeringens intentioner.
Det finns emellertid fortfarande
många hinder i vägen — sociala, ekonomiska
och geografiska. När det gäller
uppsökande verksamhet, detta att
dra människor till och entusiasmera
människor för studier, ligger studieförbundens
studiecirklar främst. I sina petita
för nästa budgetår satsar skolöverstyrelsen
kraftigt på studieförbundens
verksamhet. Regeringen gör klokt i att
följa den anvisningen. Jag tror — och
jag har en hel del erfarenhet -— att studieförbunden
når dem som bäst behöver
utbildning lättare än vad den kommunala
vuxenutbildningen gör. Därmed
inget ont sagt om den senare.

Det har sagts — jag vill sluta med
det — att politiker är människor som
stundtals skapar problem som de sedan
sysslar med. På ett fält, utbildningsområdet,
behöver vi under alla förhållanden
inte skapa några problem för
att få full sysselsättning för politiker.
Problemen och uppgifterna finns där
redan, pockande på sin lösning.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta den fortsatta
överläggningen samt behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 2

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 132, med förslag till lag
om fortsatt giltighet av 1 § andra stycket
lagen (1963:268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet fr. o. m.
den 30 okt. tills vidare under höstsessionen
för deltagande i Förenta Nationernas
generalförsamling.

Stockholm den 26 oktober 1969

S. G. W. Wahlund

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 4

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Sjöholm
(fp) till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
kontroll av vid bilverkstad utförd
reparation.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.26 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 69
914S29