Nr 33 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Kil

Nr 33 ANDRA KAMMAREN 1968

25—30 oktober

Debatter m. m.

Fredagen den 25 oktober

Meddelande om enkel fråga av herr Thunborg (vpk) ang. bestämmelserna
om arbetstillstånd för vissa invandrare....................

Sid.

Tisdagen den 29 oktober

Svar på interpellation av herr Werner (h) ang. möjlighet att överklaga

barnavårdsnämnds beslut rörande fosterhem.................... 5

Interpellationer av:

fru Sundberg (h) ang. åtgärder mot brandrisker vid användning av

syntetiskt material........................................ 7

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. de mindre tätorternas framtid

inom de nya storkommunerna.............................. 8

Meddelande om enkel fråga av herr Ohlin (fp) ang. utvecklingen av
sysselsättningen inom den svenska industrin samt de statliga affärsverken
och bolagen ......................................... 9

Onsdagen den 30 oktober

Vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m..................... 11

Rätt till skattefri avsättning av medel till egen pensionsfond....... 19

Höjning av inkomstgränsen för skattefrihet beträffande vissa studerande
från Finland.......................................... 21

Ökad rättssäkerhet i skatteärenden m. m......................... 21

Vissa alkoholpolitiska frågor.................................... 25

Privata sjuk- och vårdhem..................................... 48

Interpellation av herr Thylén (h) ang. anvisande av statliga medel för
Lutherhjälpens och Röda korsets hjälpverksamhet.............. 49

1 —Andra kammarens protokoll 1968. Nr 33

Nr 33

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 30 oktober

Statsutskottets utlåtande nr 143, om upptagande av allergologin som

självständig specialitet...................................... 10

— nr 144, ang. professur i oral kirurgi vid odontologisk fakultet. ... 10

Bevillningsutskottets betänkande nr 48, ang. vissa ändringar i uppbörds förordningen

m. m.......................................... 11

— nr 49, ang. beskattningen av idrottspriser..................... 19

— nr 51, om rätt till skattefri avsättning av medel till egen pensionsfond.
..................................................... 19

— nr 53, om höjning av inkomstgränsen för skattefrihet beträffande

vissa studerande från Finland................................ 21

— nr 55, om ökad rättssäkerhet i skatteärenden m. m............. 21

— nr 56, ang. vissa alkoholpolitiska frågor....................... 25

Andra lagutskottets utlåtande nr 50, om införande av försäkring för

begravningshjälp för utländsk medborgare som vistas i Sverige... 48

— nr 51, ang. privata sjuk- och vårdhem........................ 48

— nr 52, om befrielse för hemvärnsmän i vissa fall från repetitions övning.

................................................... 49

Fredagen den 25 oktober 1968

Nr 33

Fredagen den 25 oktober

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
oktober.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 1235;

till statsutskottet motionen nr 1236;
och

till lagutskott motionen nr 1237.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet angående
kvinnornas ställning inom statsförvaltningen,

herr Wikner (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående kommunikationerna
i Norrland,

herr Wedén (fp), till herr statsrådet
Wickman angående Sveriges EEC-politik,
och

herr Larsson i Borrby (ep), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående informationen om
mervärdeskatten.

Kammaren biföll dessa framställning -

§ 4

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 143, i anledning av motioner om
upptagande av allergologin som självständig
specialitet, och

nr 144, i anledning av motion angående
professur i oral kirurgi vid odontologisk
fakultet;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 48, med anledning av motioner angående
vissa ändringar i uppbördsförordningen
m. m.,

nr 49, med anledning av motioner angående
beskattningen av idrottspriser,
nr 51, i anledning av motioner om
rätt till skattefri avsättning av medel
till egen pensionsfond,

nr 53, med anledning av motion om
höjning av inkomstgränsen för skattefrihet
beträffande vissa studerande från
Finland,

nr 55, med anledning av motioner
om ökad rättssäkerhet i skatteärenden
m. m., och

nr 56, med anledning av motioner angående
vissa alkoholpolitiska frågor;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av motion om införande
av försäkring för begravningshjälp
för utländsk medborgare som vistas
i Sverige,

nr 51, i anledning av motioner angående
privata sjuk- och vårdhem, och
nr 52, i anledning av motioner om befrielse
för hemvärnsmän i vissa fall
från repetitionsövning.

ar.
1* -

§ 5

Tillkännagavs, att följande Kungl.

■Andra kammarens protokoll 1968. Nr 33

Nr 33

Fredagen den 25 oktober 1968

Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 139, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 128 § byggnadslagen den
30 juni 1947 (nr 385), in. m., och
nr 143, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr
183) om bankrörelse, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6

Meddelande om enkel fråga
Meddelades, att herr talmannen till -

ställts en enkel fråga av herr Thunborg
(vpk) till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet angående bestämmelserna
om arbetstillstånd för vissa
invandrare.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen dén 29 oktober 1968

Nr 33

Tisdagen den 29 oktober

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
oktober.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Hamrin i Jönköping enligt
till kammaren inkommet läkarintyg vore
sjukskriven under tiden den 16 innevarande
oktober—den 10 nästkommande
december.

Herr Hamrin i Jönköping beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 3

Svar på interpellation ang. möjlighet att

överklaga barnavårdsnämnds beslut
rörande fosterhem

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Werner har i en
interpellation frågat socialministern om
han vill medverka till en sådan skyndsam
ändring av barnavårdslagen att barnavårdsnämndernas
förhandsgranskning
och beslut angående fosterhem
kan överklagas. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
interpellationen.

Med anledning av ett nyligen inträffat
fall har justitieombudsmannen Alfred
Bexelius hos Kungl. Maj :t begärt en
skyndsam utredning av frågan om sådan
ändring av barnavårdslagen att bar -

navårdsnämnds förhandgranskning av
ifrågasatt fosterhem kan överprövas.
Justitieombudsmannen framhåller att
vad som förevarit i det av honom handlagda
fallet visar behovet av lagändring
beträffande förhandsgranskningar av
fosterhem. Enligt hans mening bör därför
frågan tas upp till särbehandling
utan att man avvaktar resultatet av den
pågående översynen av den sociala
vårdlagstiftningen.

Justitieombudsmannens framställning
kom in till socialdepartementet den 30
september 1968. Med anledning av denna
utarbetas för närvarande inom departementet
en promemoria med förslag
till erforderliga ändringar i barnavårdslagen.
Promemorian kommer att
sändas ut på skyndsam remiss.

Vidare anförde:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet fru Odhnoff för det positiva
svaret. Man kan säga att min fråga har
blivit med ja besvarad; departementet
har tagit sig an en lagändring på denna
punkt och kommer därmed att fylla
en lucka i barnavårdslagen.

Statsrådet åberopade en hemställan
från justitieombudsmannen, i vilken JO
relaterat ett speciellt fall, och jag ber
nu att helt kort få redogöra för det fallet.
Det gällde en ensamstående kvinna
med ett barn, som två gånger fått avslag
på ansökan att adoptera ett koreanskt
barn. Den ena ansökan var ingiven över
socialstyrelsen, den andra var ställd direkt
till barnavårdsnämnden i en mellansvensk
stad. Denna kvinna fick mycket
goda vitsord och var bland annat beredd
att tidvis lämna sitt förvärvsarbete

6 Nr 33 Tisdagen den 29 oktober 1968

Svar på interpellation ang. möjlighet att överklaga barnavårdsnämnds beslut rörande

fosterhem

för att dra försorg om detta nya barn.
Men hon fick sin ansökan avslagen därför
att hon var ensamstående.

Socialstyrelsen har nu upplyst att det
inte föreligger något lagligt hinder för
ensamstående att adoptera barn eller att
ta fosterbarn, och praxis är mycket skiftande
ute i våra kommuner. Men någon
möjlighet för sökande att överklaga
finns inte, utom i sådana fall då det gäller
ett visst speciellt barn. I andra fall
kan barnavårdsnämnds förhandsgranskning
och beslut inte överklagas.

Det är ytterligt beklagligt att ha en
skiftande praxis i frågor av detta slag.
En sökande kan också bli diskvalificerad
på rent osakliga grunder, t. ex. på
grund av personliga motsättningar, men
saknar möjlighet att överklaga heslutet.
Därför är det bra att denna fråga nu har
tagits upp.

Statsrådet fru Odhnoff åberopade som
sagt här JO:s hemställan till Konungen,
vilken inkom den 30 september, alltså
för knappt en månad sedan. Man kan
måhända då lätt bibringas den uppfattningen
att Konungen handlar mycket
snabbt och att Konungens kvarnar mal
raskt, men i JO:s inlaga anföres att det
har ingivits en liknande hemställan redan
1967.

JO uttalar bl. a. följande: ».lag har redan
i annat sammanhang uppmärksammat,
att förhandsgranskningar av tilltänkta
fosterhem ofta förekommer och
att de beslut som barnavårdsnämnderna
meddelar i sådana ärenden ej kan överklagas.
Med anledning härav har jag i
framställning till Eders Kungl. Maj :t
den 3 april 1967 (se ämbetsberättelsen
1968 s. 457 ff) hemställt, att bestämmelserna
på området måtte ändras så att
frågan om förhandsgranskningar av tilltänkta
fosterhem blir lagligen reglerad
och så att barnavårdsnämndernas ställningstaganden
i sådana frågor kan överklagas
---.»

Det aktuella uttalandet gjordes alltså
redan den 3 april 1967. Och går man

ännu längre tillbaka i tiden finner man
att socialstyrelsen i yttrande den 21
mars 1966 till riksdagens andra lagutskott
framhållit angelägenheten av att
systemet med förhandsgodkännande av
fosterhem reglerades och att möjlighet
infördes att överklaga beslut i ärenden
av detta slag. Saken har alltså varit på
tapeten avsevärt tidigare än den 30 september
i år, och det är detta jag velat
bringa till kännedom. Men som sagt: vi
hälsar med stor tillfredsställelse att en
lucka i barnavårdslagen nu tycks bli
igentäppt.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag kan nämna att den
framställning, som JO i april 1967 gjorde
till Kungl. Maj :t, har överlämnats till
socialutredningen. Denna utredning har
ju i uppdrag att se över hela det lagstiftningskomplex
som rör de sociala vårdlagarna.
Framställningen överlämnades
i mars i år till utredningen.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det statsrådet Odhnoff
nu sade är alldeles riktigt. Men departementet
borde väl redan den gången
ha kunnat göra en sådan bedömning
som nu görs, nämligen att det härvidlag
var plats för en särreform och att den
stora översynen av vår sociallagstiftning
inte behövde inväntas.

Emellertid är jag, som jag tidigare
sade, tacksam för att det nu blir en särbehandling
av frågan. Jag tror att en
ändring av lagen på denna punkt även
bör kunna stimulera till en omfattande
adoption av barn från u-länder, och
detta synes mig vara en fin form för
u-landshjälp. Hjälpen får visserligen begränsad
omfattning, men den blir mycket
betydelsefull för de individer det
gäller. Jag tror också att dylik adoption
över gränserna är ett mycket väsentligt
fredsarbete. Många psykologiska skäl talar
för att konfrontationer mellan människor
av skilda folkslag inom famil -

Tisdagen den 29 oktober 1968 Nr 33

Interpellation ang. åtgärder mot brandrisker vid användning av syntetiskt material

jerna så att säga verkligen kan bidraga
till att stävja rasism och annat otyg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 139,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 128 § byggnadslagen den 30 juni
1947 (nr 385), m. m.; och

till bankoutskottet propositionen nr
143, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse, in. m.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 143 och 144,
bevillningsutskottets betänkanden nr
48, 49, 51, 53, 55 och 56 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 50—52.

§ 6

Interpellation ang. åtgärder mot brandrisker
vid användning av syntetiskt
material

Ordet lämnades på begäran till

Fru SUNDBERG (h), som yttrade:

Herr talman! De senaste årens lika
iögonenfallande som snabba produktutveckling
inom plast- och textilindustrin
har bidragit till att ge såväl plasten
i alla dess former som en mängd
olika syntetiska textilmaterial en central
betydelse för utformningen av vår
moderna produktionsteknik. Detta betyder
i sin tur att vår framtida miljö till
stor del kommer att formas av den ökade
användningen av dessa nya material
på en mängd olika områden.

Inom byggnadsbranschen används
plasten numera för både golv-, rör- och
väggbeklädnadsändamål. Lika vanlig

har plasten blivit i heminredningsbranschen,
där också de syntetiska textilierna
spelar en mycket betydelsefull roll.
Samma förhållanden råder inom konfektionsindustrin.
Pågående stora forskningsinsatser
ger ständiga rapporter om
nya och intressanta rön som tycks peka
fram mot en ökad användning av nya
syntetmaterial inom olika delar av produktionen.

Samtidigt som denna explosionsartade
utveckling har skapat en mängd nya
och positiva möjligheter för såväl producenter
som konsumenter rymmer den
också vissa komplikationer som ger all
anledning till oro. Alarmerande rapporter
om s. k. brandfarliga plaster och om
de olika syntetmaterialens höggradiga
lättantändlighet har gång på gång och
senast under denna höst givit tillräckligt
underlag för en sådan oro. Att dessa
material kan ge upphov till en oerhört
snabb och svårbemästrad brandutveckling
har inte minst bekräftats av ett antal
skrämmande olyckor. Skolbranden i
Nora 1966 kan nämnas som ett särskilt
tragiskt exempel.

Berörda myndigheter har naturligtvis
inte stått opåverkade av dessa händelser.
Statens brandinspektion står som
initiativtagare till att textilforskningsinstitutet
i Göteborg (TEFO) i samarbete
med varudeklarationsnämnden och
med välvilligt stöd inte minst från näringslivets
sida sedan en tid tillbaka bedriver
en intensiv forskning för att
inom textilområdet komma till rätta
med dessa problem. På samma sätt försöker
statens råd för byggnadsforskning
kontrollera särskilt plastens användning
som husbyggnadsmaterial.

Bilden är dock mycket splittrad, och
mot bakgrunden av den för dessa material
blixtsnabba utvecklingen mot allt
fler användningsområden borde det
vara befogat att vidtaga åtgärder i syfte
att erhålla en enhetlig och sammanhållen
översyn av detta nya miljöproblem
som plast- och syntetåldern kan medföra.
En sådan åtgärd borde syfta till

Nr 33

Tisdagen den 29 oktober 1968

Interpellation ang. de mindre tätorternas framtid inom de nya storkommunerna

att få fram en ur säkerhets- och användningssynpunkt
användbar klassificering
av dessa material. Varudeklaration och
eventuell lagstiftning skulle efter en sådan
klassificering kunna göras betydligt
mera överskådliga och göra det möjligt
att undvika onödiga brandrisker. En
sådan allmän översyn skulle med all
sannolikhet dels bli av ett mycket stort
informationsvärde för alla parter, dels
skapa en betydligt bättre flexibilitet och
exakthet i bedömningen av dessa material.
— För att balansera en sådan åtgärd
bör dock myndigheterna — i utvecklingens
eget intresse — samtidigt
satsa på en vidgad teknisk utbildning
och forskning på högskolenivå inom
just dessa expansiva områden. En positiv
attityd från samhällets sida gentemot
dessa nya material är enligt min mening
den bästa garantin för att den s. k.
plast- och syntetåldern ej skall medföra
de miljöproblem som man i dagens läge
har viss anledning att frukta.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder anser statsrådet motiverade
med hänsyn till de brandrisker
som uppstår i samband med en ökad användning
av plast och andra syntetiska
material?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. de mindre tätorternas
framtid inom de nya storkommunerna

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep),
som yttrade:

Herr talman! I det moderna samhället
finns många faktorer som medverkar
till alltför stor centralisering. En sådan
faktor måste den av riksdagen år 1962
beslutade kommunreformen anses vara.
Riksdagens mening var dock att denna

reform skulle äga rum i frivillighet. Att
döma av ett uttalande som gjorts av
chefen för kommunikationsdepartementet
vid Kommunaltjänstemannaförbundets
kongress i Göteborg nyligen är man
emellertid nu inom regeringen beredd
att vidtaga åtgärder för att påskynda
kommunsammanläggningen, och denna
kan då uppenbarligen inte genomföras
utan tvång. Det är risk för att de centrala
myndigheternas vilja kommer att
gälla och inte de berörda kommunmedlemmarnas.
En följd av en kommunsammanslagningsreform
är naturligtvis också
att antalet förtroendeposter kommer
att minskas, vilket leder till att ett mindre
antal människor får tillfälle att ägna
sig åt offentliga angelägenheter. Detta
innebär att demokratin blir fattigare.

Å andra sidan kan skäl anföras för en
sammanläggningsreform. De vidgade
uppgifter som kommunerna fått kräver
i många fall större enheter. I samband
med en sammanslagning måste dock åtgärder
vidtagas för att motverka en i
sammanhanget onödig centralisering.

På vissa håll finns det en klar strävan
att inom de nya kommunerna sammanföra
näringsliv och bebyggelse till centralorten.
Mindre orter inom kommunen
bringas sålunda medvetet att stagnera.
Starka invändningar måste riktas mot
en sådan politik. Den är inte förenlig
med det krav på frihet för de enskilda
människorna som måste kunna ställas.
Vidare kan den leda till kapitalförstöring
genom att resurser i form av byggnader,
gator o. s. v. inte utnyttjas. Med
en aktiv lokaliseringspolitik, syftande
till att hejda befolkningsanhopningen i
några få regioner, kan ett nät av livskraftiga
tätorter över hela landet bevaras.
Därvid bör man i allmänhet satsa
på flera orter i varje kommun utom
centralorten.

Med stöd av vad som anförts hemställer
jag om kammarens medgivande att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Nr 33

Tisdagen den 29 oktober 1968

År statsrådet beredd att ge kammaren
sin syn på frågan om de mindre tätorternas
framtid inom de nya storkommunerna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kung].
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 134, med förslag till lag om försöksverksamhet
i fråga om ordningen
för den allmänna gudstjänsten, m. m.,
nr 141, med förslag till godkännande
av tilläggsprotokoll mellan Sverige samt
Storbritannien och Nordirland rörande
ändring i det i London den 28 juli 1960
undertecknade avtalet för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av .skatteflykt beträffande inkomstskatter,
i dess ändrade lydelse enligt det
protokoll som undertecknats i London
den 25 mars 1966, samt

nr 142, angående riktlinjer för utlänningspolitiken
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 127, med förslag till lag om erkännande
av privat jorddelning som
fastighetsbildning (legaliseringslag),
m. m., motionerna:

nr 1238, av herr Berndtsson m. fl.,
och

nr 1239, av herr Turesson;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 128, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni
1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap,
m. m., motionen nr 1240, av fru
Svensson m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 129, angående revidering av
läroplan för grundskolan, motionerna:
nr 1241, av herr Werner m. fl., och
nr 1242, av herr Werner m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 130, med förslag till införsellag
m. m., motionerna:

nr 1243, av fru Kristensson, och
nr 1244, av herr Svensson i Kungälv
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 136, med förslag till lag om
ändring i giftermålsbalken, m. m., motionerna: nr

1245, av fröken Bergegren m. fl.,
nr 1246, av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl.,

nr 1247, av fru Hörnlund m. fl.,
nr 1248, av fru Kristensson,
nr 1249, av fru Kristensson m. fl.,
nr 1250, av herrar Nyberg och Nelander,

nr 1251, av herr Oskarson och fru
Sundberg,

nr 1252, av fru Ryding,
nr 1253, av herr Werner m. fl.,
nr 1254, av herr Werner m. fl., och
nr 1255, av fröken Wetterström m. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 137, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om mervärdeskatt,
motionen nr 1256, av herr Magnusson
i Borås.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Ohlin (fp)
till herr statsrådet Wickman angående
utvecklingen av sysselsättningen inom
den svenska industrin samt de statliga
affärsverken och bolagen.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Onsdagen den 30 oktober

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 22 innevarande
oktober.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungi.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 134,
med förslag till lag om försöksverksamhet
i fråga om ordningen för den
allmänna gudstjänsten, in. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 141, med förslag till godkännande av
tilläggsprotokoll mellan Sverige samt
Storbritannien och Nordirland rörande
ändring i det i London den 28 juli 1960
undertecknade avtalet för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter,
i dess ändrade lydelse enligt det
protokoll som undertecknats i London
den 25 mars 1966; samt

till statsutskottet propositionen nr
142, angående riktlinjer för utlänningspolitiken
m. m.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 1238—
1240; och

till statsutskottet motionen nr 1241.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1242, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 129, an -

gående revidering av läroplan för
grundskolan, hänvisades motionen, såvitt
avsåg ändring i skollagen, till lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 1243—
1255;och

till bevillningsutskottet motionen nr
1256.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Sundberg (h), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
åtgärder mot brandrisker vid
användning av syntetiskt material, och

herr Johansson i Skärstad (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående de
mindre tätorternas framtid inom de
nya storkommunerna.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

F''öredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 143, i anledning av motioner om
upptagande av allergologin som självständig
specialitet, och

nr 144, i anledning av motion angående
professur i oral kirurgi vid odontologisk
fakultet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

§ 6

Vissa ändringar i uppbördsförordningen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, med anledning av motioner
angående vissa ändringar i uppbördsförordningen
m. m.

Utskottet hade till behandling i ett
sammanhang upptagit följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 124
av herr Ottosson samt II: 170 av herrar
Thylén och Nordgren, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
begärde utredning om möjligheterna
dels till ett vidgat dispensförfarande
avseende skatteuppbörd under semesterperiod
och dels till en omläggning
av uppbördsperioderna vid införandet
av mervärdeskatt och löneskatt;

2) de likalydande motionerna 1:473
av herr Blom och II: 596 av herr Hgltander; 3)

motionen II: 19 av herr Sjöholm,
vari hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t begärde förslag till sådana ändringar
av gällande bestämmelser om
kvittning och utmätning i överskottsskatt
som i motionen förordats; samt

4) motionen II: 820 av herrar Sundkvist
och Josefson i Arrie.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna 1:124 och 11:170,

2) motionerna 1:473 och 11:596,

3) motionen II: 19 samt

4) motionen II: 820.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson
och Magnusson i Borås (samtliga
h), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 124 och II: 170 i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
om möjligheter till ett vidgat
dispensförfarande avseende skatteuppbörd
under semesterperiod;

B) att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 124 och II: 170, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna ovan anfört
och hemställt,

2) motionerna 1:473 och 11:596,

3) motionen II: 19 samt

4) motionen II: 820;

2) av herrar Stefanson (fp) och 27-stad (fp), fru Nettelbrandt (fp) samt
herrar Enskog (fp) och Eriksson i
Bäckmora (ep), vilka ansett att utskottet
under punkten 3) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen
II: 19 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära förslag till ändring av gällande
bestämmelser om kvittning och utmätning
i överskottsskatt enligt i motionen
angivna riktlinjer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON Borås (h):

Herr talman! Till förevarande betänkande
har högerpartiets representanter
i utskottet avgivit en reservation som
avser bifall till motionerna 1:124 och
II: 170 i vilka yrkats att företagare skall
ha rätt att under semestermånaden juli
erhålla uppskov med inbetalningen av
källskattemedel till början av augusti
månad. Motivet för denna anhållan är
att det blivit allt vanligare att företagen
håller stängt under juli månad och
att personalen då tar semester. Ur rationell
synpunkt är detta naturligtvis
en riktig åtgärd, eftersom företagets
hela effektivitet därigenom kan utnyttjas
under den övriga delen av året, när
semestrarna har klarats av i ett sammanhang.

Om källskatten skall inbetalas senast
den 18 juli måste kassaavdelningarna
och lönekontoren arbeta i varje fall under
vissa delar av juli, och det är givetvis
till stort förfång för företagen att
inte hela personalen kan ta ut sin semester
på en gång. Systemet innebär
också en nackdel för de anställda, som
måste avbryta semestern för att gå i

2* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m.

tjänst och fullgöra företagets skyldighet
att betala in källskatten.

Mot detta har anförts att det ju inte
är förbjudet att betala in källskatten i
förskott. Men det tekniska arbetet är
ganska omfattande och kan där lägga
hinder i vägen, och det är heller inte
ovanligt att företagen vid denna del av
året saknar de kontanta medel som behövs
för att kunna göra skatteinbetalningarna
i förskott.

Det kan inte vara så som utskottet
skriver, att det skulle »medföra avsevärda
administrativa svårigheter för
uppbördsmyndigheterna» att inkassera
källskattepengarna några dagar senare.
Det har ju blivit allt vanligare att också
stora delar av vår offentliga förvaltning
tar semester under juli månad.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 1.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det har till förevarande
betänkande också fogats en annan reservation,
nr 2, och jag ämnar säga
några ord i anledning av denna. Jag
skall dock i hög grad begränsa mina
kommentarer med hänsyn till att den
motionär som står bakom tankegångarna
i denna reservation senare mera
ingående kommer att utveckla sina synpunkter.

Det kan med nuvarande system knappast
undvikas att den preliminära skatten
i många fall kommer att överstiga
den slutliga. Det är ytterst sällsynt att
beloppen stämmer väl överens, och det
råder inget tvivel om att den enskilde
får vidkännas vissa ibland rätt väsentliga
nackdelar. Med nuvarande system
har man dessutom beträffande överskottsskatten
använt sig av utmätningsförfarande
för fordringar på ett sätt
som icke kan vara tillfredsställande.
Det kan enligt mitt förmenande inte
vara rimligt att skattesystemets sätt att
fungera, varigenom mera pengar än vad
som egentligen borde ha skett innehål -

lits, också skall leda till att dessa pengar
enklare och bekvämare kan utmätas.

Utskottsmajoriteten framhåller att en
förändring på denna punkt skulle innebära
en betydande risk för att folk
skulle bli intresserade av att inbetala
mycket större belopp såsom preliminärskatt.
Denna risk är emellertid att betrakta
som minimal. Med tanke på den
från räntesynpunkt synnerligen dåliga
affär som det är att ha stora preliminärskattebelopp
innestående under lång
tid torde man inte behöva befara en
sådan utveckling.

Reservanterna anser ändå att det i
ett par fall finns speciella skäl för att
tillåta en utmätning, nämligen när det
gäller de familjerättsliga underhållsbidragen
och dessutom sådana skadeståndsfordringar
som redan förut utdömts.
Detta bör dock vara de enda
fall där utmätning skall kunna tillåtas.

Med hänvisning till vad som anförs i
reservationen 2 ber jag att få yrka bifall
till denna.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag skall först säga några
ord om motionsparet av herrar Blom
och Hyltander, som önskar att man
skall underlåta att utta restavgift på
icke i tid betalda skatteskulder, som
betalas inom tio dagar efter förfallodagen,
i de fall där det gäller en enstaka
försummelse. Tanken bakom detta
förslag är god, och jag gläder mig över
motionärernas uttalande att det är viktigt
att allmänheten inte uppfattar myndigheterna
som alltför bryska i sitt
handlande. Det är klokt att sträva efter
att ge medborgarna den inställningen,
att myndigheterna inte är bryska. Dessutom
ökar effektiviteten i myndigheternas
arbete om vi förfar på detta sätt.

Jag är mindre belåten med det avsnitt,
där motionärerna anför att det,
om man väntar med betalningen till

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

Vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m.

dess att indrivning sker, kan dröja ett
helt år. Detta exempel måste ha tagits
från Stockholm. På mera normalt fungerande
orter dröjer indrivningen ingalunda
så lång tid.

Hur som helst tror jag att även om
intentionerna är goda, så behövs det
ingen lagändring på detta område, ty
det föreligger redan en möjlighet för
länsstyrelserna att medgiva befrielse
från restavgift, om det finns en ursäktlig
anledning till dröjsmålet. Och jag vet
att i varje fall i mitt hemlän är länsstyrelsen
synnerligen liberal när det
gäller att medgiva sådan befrielse från
restavgift. —■ Jag tror alltså att det system
vi har fungerar tillfredsställande.
Någon reservation har ju heller inte avgivits
på denna punkt.

Jag övergår så till den motion som
jag själv väckt och som fru Nettelbrandt
redan talat om. Den gäller utmätning i
överskottsskatt. Och överskottsskatt är,
som fru Nettelbrandt framhöll, det som
uppstår när staten med tvångsmedel
tagit ut för mycket skatt från människor.
Man har inte gjort det av ond vilja,
utan det har bara blivit så. När den
slutgiltiga skattesununan räknas fram
blir det alltså fråga om en avräkning av
skattemedel mellan den enskilde och
statsverket.

Jag finner det oriktigt att statsverket
sedan bjuder ut dessa pengar till allsköns
borgenärer —■ det finns ju fordringsanspråk
av mycket olika angelägenhetsgrad.
Det har blivit mycket populärt
bland inkassofirmor att använda
dessa överskottsmedel för att skaffa sig
täckning för sina fordringar, och det
vräks ansökningar av detta slag över
exekutionsmyndigheterna. — En av
följderna blir att en osund avbetalningshandel
uppmuntras. Jag tror att vi alla
är eniga om att avbetalningshandeln har
spårat ur och är osund nog — den behöver
alltså inte uppmuntras ytterligare.
Men man blir naturligtvis där
mera vårdslös när det gäller att sluta
avtal, om man vet att man i efterhand

kan skaffa sig betalning på detta relativt
enkla sätt.

När utskottet skriver att det, om mitt
förslag genomfördes, kunde befaras att
människor skulle sätta undan pengar i
preliminär skatt för att skydda sig
för utmätning, så är det — och det var
fru Nettelbrandt också inne på — en
helt verklighetsfrämmande tanke, framför
allt därför att det rör sig om människor
som inte har några möjligheter
härvidlag. De har inte möjlighet att
sätta undan extra pengar i preliminärskatt;
i de allra flesta fall tas det säkerligen
ut alldeles tillräckligt från dessa
människor genom den preliminärskatt
som dras enligt tabell. De har alltså
inga möjligheter att på detta sätt manipulera
med sina skattepengar, och
det är som sagt en helt verklighetsfrämmande
tanke som utskottet här för
fram.

Även utskottets uttalande att utmätning
i skatteåterbäring är att föredra
framför utmätning i lösöre är verklighetsfrämmande,
ty dessa människor har
i de allra flesta fall inget lösöre som går
att utmäta. Det är alltså inte fråga om
ett val mellan att ta pengar eller att
ta möbler från dessa människor, ty det
finns inga möbler att ta. Som vi vet är
också människors lösegendom dess bättre
i ganska stor utsträckning skyddad
från utmätning.

Detta förfarande är alltså till men
för den som har kommit på obestånd
och befinner sig i knappa ekonomiska
omständigheter —■ det är alldeles klart.
Detta har, som sagt, inkassofirmorna
lärt sig. De skickar inte in några ärenden
rörande utmätning i lösöre ulan
väntar till fram mot november månad,
när överskottsskatten blir tillgänglig.

Nu kan man säga — och det finns
många som gör det — att dessa människor
som kommit på obestånd får
skylla sig själva; de har ju ingått avtalen
frivilligt. Detta är emellertid en
rätt krass uppfattning. Självfallet måste
varje rättssamhälle ha en exekutiv

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa ändringar i uppbördsförordningen

verkställighet, ett exekutionsväsen. Lika
klart är dock enligt min mening att
detta inte får bli hur effektivt som helst.
Det får inte i alltför hög grad prioritera
borgenärsintresset. Det måste finnas
en avvägning, och denna kan givetvis
vara svår att fastställa. Men man
får inte gå alltför bryskt fram mot dem
som härvidlag befinner sig i underläge.
Det finns andra värden som behöver
räddas.

En följd av det system som utskottsmajoriteten
vill ha kvar är att människor
på allt sätt söker undvika överskottsskatt
och i stället får en kvarstående
skatt. Att detta är olyckligt ur
samhällets synpunkt råder det väl allmän
enighet om.

Vi har ju strävat efter att människor
skulle betala in så mycket preliminär
skatt att det inte uppstår någon kvarstående
skatt, vilket orsakar extra bekymmer
och extra arbete för myndigheterna
och dessutom försenad skatteinbetalning.
Men när systemet verkar på
det sättet att alla möjliga slag av borgenärer
är framme och vill ha de pengar
som man får tillbaka i form av överskottsskatt,
försöker man undvika sådan
skatt. Det gäller i synnerhet dem som
tar ett extraarbete och som alltså undviker
att betala in preliminärskatt, vilket
de kanske inte skulle ha gjort om bestämmelserna
hade varit annorlunda.
Man motverkar sålunda statens direkta
intressen.

Jag anser — och jag gläder mig åt att
reservanterna kommit till samma uppfattning
— att staten inte skall bjuda ut
dessa överskjutande skattepengar till
borgenärer av alla slag. Det är ingen god
skattemoral, och jag tycker att en god
skattemoral bör finnas inte bara hos enskilda
utan också hos statsverket.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag
bifall till reservation 2.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Av de två reservationer
som finns fogade vid bevillningsut -

m. m.

skottets betänkande nr 48 gäller den
första reservationen en fråga som riksdagen
har avgjort tidigare i enlighet
med utskottets förslag och som var uppe
till behandling så sent som förra
året. På denna punkt kvarstår fortfarande
de argument som utskottet då
redovisade, nämligen att om man skulle
flytta inbetalningen av skatteuppbörden
från juli månad till augusti månad
skulle betydande administrativa svårigheter
uppkomma.

Herr Magnusson i Borås anser att
det inte kan vara så farligt med dessa
svårigheter. Redan nu finns möjlighet
att få dispens för inbetalning av den
avdragna skatt som skall inlevereras
i juli månad. Den dispensmöjligheten
har dock använts mycket restriktivt,
helt enkelt beroende på de administrativa
svårigheter som skulle uppstå för
uppbördsmyndigheterna om dispens
gavs i alltför stor utsträckning.

Utskottsmajoriteten har alltså på
denna punkt tagit ställning mot motionärerna.

När det gäller reservation 2 beträffande
försvårandet av utmätning i skatteåterbäring
kan man inte hävda —
som fru Nettelbrandt och herr Sjöholm
här gjort och som också anförts motionsvägen
— att det är staten som
tar ut för mycket skatt. Detta kan i
varje fall inte gälla de vanliga löntagarna,
eftersom avdragen för dem sker
enligt tabell och dessa avdrag vanligen
stämmer med den slutliga skatten. Det
blir då inga stora överskjutande belopp
och jag vill tillägga att de första
300 kronorna är fria från utmätning.
Detta är väl ungefär det belopp som
kan uppstå i underskott eller överskott
när det gäller preliminär skatt för en
löntagare.

Om riksdagen bifaller reservationen
blir det i stället så att alla de som
själva bestämmer sina skatteinbetalningar,
skulle kunna betala in betydande
belopp för att erhålla en stor skatteåterbäring
och därmed undandra des -

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

Vissa ändringar i uppbördsförordningen m. nu

sa belopp från utmätning. Med en sådan
bestämmelse skulle man alltså inte
skydda staten eller dem som har en
fordran på skattebetalaren utan bara
den skattebetalare som har använt sig
av det som herr Sjöholm kallade ett
osunt avbetalningssystem.

Riksdagen gör enligt min mening
rätt, om den bifaller utskottsmajoritetens
betänkande i dess helhet och avslår
de två reservationerna.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kristenson presterade
ett klent försvar för utskottsmajoritetens
ställningstagande. Han sade
att det inte är staten som tar ut skattepengarna.
Vem är det annars? Ingen
annan än stat och kommun har makt
och befogenhet att ta ut skatt. Visst
finns det tabeller, men herr Kristenson
vet kanske att de inte slår rätt. En
mängd löntagare får, trots att skatten
dras exakt efter tabellerna, överskjutande
eller kvarstående skatt — mycket
ofta överskottsskatt.

Detta beror på olika omständigheter.
Kanske har vederbörande varit sjuk
någon månad; då blir det ofta en överskottsskatt.
Detta gäller oerhört många
löntagare. Jag har inga siffror tillgängliga,
men man kan lätt skaffa fram uppgifter
om hur många som får överskottsskatt
varje år. Däremot är det i
ytterligt få fall tabellen slår rätt; dessa
löntagare utgör en mycket liten minoritet.

Herr Kristenson har inte mycket till
argument att anföra mot vad jag sade
om att det är verklighetsfrämmande
när utskottet tror att dessa människor
rör sig med massor av pengar och därför
lätt kan betala in litet mer i preliminärskatt.
De människor som utgör utmätningsmännens
klientel har det inte
så gott ställt. Det är naturligtvis de små
i samhället — som jag trodde att herr
Kristenson skulle ömma för — som råkar
i klammeri med utmätningsmännen.
Sådant är ju inte så förfärligt ro -

ligt; jag förmodar att de allra flesta
betackar sig för att göra det frivilligt.

Det är de människor som har kommit
på obestånd och har det svårt som
råkar ut för att staten på grund av olika
omständigheter — men aldrig av
ond vilja, det har jag påpekat — tar
mer skattepengar än vad som slutligen
visar sig vara det riktiga beloppet och
sedan bjuder ut dessa pengar till alla
möjliga sorters borgenärer. Enligt min
mening är det ett mycket anmärkningsvärt
förfarande. Det är mycket underligt
att just det parti som herr Kristenson
företräder kan ha något emot att
man skyddar de små i samhället, ty
det är faktiskt dem det är fråga om.
Herr Kristenson har inte bemött något
av de argument som jag har framfört
i motionen och här i debatten.

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Av herr Sjöholms yttrande
framgår det väl klart att detta
inte är ett problem som gäller löntagare.
Om den preliminärskatt som dras
på deras lön på grund av sjukdom eller
av någon annan anledning så småningom
ger upphov till en stor skatteåterbäring,
kan de under inkomståret begära
en sänkning av preliminärskatten
genom hänvändelse till den lokala skattemyndigheten.
De flesta av kammarens
ledamöter har nog den uppfattningen
att tabellerna i regel slår rätt bra för
löntagare; det kan röra sig om några
hundra kronor för mycket eller för litet
i inbetald preliminärskatt. Och som
jag nämnde är alltid de första 300 kronorna
fria från utmätning.

Problemet avser alltså dem som själva
skall betala in sin preliminärskatt.
Dessa människor, säger herr Sjöholm,
har inte så stora pengar att röra sig
med. Men då är också problemet borta,
ty då betalar de inte in några större
belopp i preliminärskatt och har därmed
ingen återbäring att få. Följaktligen
kan det inte heller göras någon utmätning.
Om vi däremot skulle avstå

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m.

från denna bestämmelse, finns det möjligheter
för dem som vill utnyttja en
osund avbetalningsliandel — som herr
Sjöholm talade om -— att göra stora inbetalningar
på sitt eget skattekonto och
därigenom undandra dessa belopp från
utmätning.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kristenson och
jag talar inte om samma sorts människor.
Han talar om dem som har gott
om pengar och jag talar om dem som
inte har några pengar. Det är de senare
frågan gäller. De människor som
utgör utmätningsklientelet har inte några
extra tillgångar att handskas med på
det sätt som herr Kristenson gör gällande.

Det avslöjar också en rätt hög grad
av verklighetsflykt när herr Kristenson
säger att nästan bara B-skattare får
överskottsskatt. Detta är totalt felaktigt,
herr Kristenson. Förhållandet härvidlag
mellan A-skattare och B-skattare
visar en kolossal övervikt för A-skattarna.
Samhället har också strävat efter
att få så många som möjligt in i A-skattesystemet.
De allra flesta som erhåller
överskottsskatt är alltså A-skattare,
d. v. s. skatten dras på deras lön.

Som jag nämnde är det många som
får överskottsskatt. Kanske har de varit
sjuka, kanske har de tagit extra arbete;
det gör många människor, och
det skall vi naturligtvis i och för sig
uppmuntra, ty det är bra att människor
är arbetsamma. Om de har en gammal
avbetalningsskuld för några värdelösa
böcker som någon har lurat på
dem, blir emellertid följden att staten
bjuder ut deras återbäring: »Var så
god, kom och ta dessa skattepengar!
Dem får ni.» Att det är ett osunt system
har herr Kristenson icke kunnat vederlägga.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Får jag bara helt kort
återkomma till min motion i detta ären -

de i vad gäller dispensförfarandet för
skatteuppbörder, vilken också herr Magnusson
i Borås har argumenterat för och
som utmynnar i reservation nr 1 till betänkandet.

Herr Kristenson talade om att det
kommer att uppstå betydande administrativa
svårigheter. Jag skulle vilja säga
till herr Kristenson, att de administrativa
svårigheterna redan nu är betydande
genom att det inte beviljas dispensförfarande
i större utsträckning just för
industrin. Det är industrin som under
semestertiden har stängt sina kassaavdelningar,
såsom också herr Magnusson
framhöll, medan jag däremot inte tror
att dispensförfarandet kommer att utnyttjas
i samma utsträckning av detaljhandeln,
som alltid har löpande kassaärenden.

Jag vet att herr Kristenson under
juli månad befinner sig i Sverige, på sitt
sommarställe på västkusten, men övriga
socialdemokratiska ledamöter i bevillningsutskottet
är tydligen utomlands under
juli månad och tycks inte känna
till att AB Sverige då är mer eller mindre
stängt. Man behöver bara försöka
komma i kontakt med någon länsstyrelse
eller annan statlig eller kommunal
myndighet under semestertiden för att
märka svårigheterna att över huvud taget
få svar per telefon, och några besked
kan icke lämnas.

Eftersom de flesta skatteinbetalningarna
verkställes via postgiro, uppstår
det också stora svårigheter för postpersonalen
att sköta dessa inbetalningar
och att bokföra dem. Arbetet skulle avsevärt
underlättas, om inbetalningarna
kunde ske några dagar in i augusti månad.

Det finns flera administrativt vägande
skäl att anföra i detta ärende, men
jag tycker att det är tillräckligt med
den motiveringen.

Med de starka skäl som finns för ett
vidgat dispensförfarande ber jag att få
yrka bifall till reservationen 1 i bevillningsutskottets
betänkande.

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

Vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet,
inte för att på något sätt gå i polemik
med de föregående talarna, utan närmast
därför att det i motionerna I: 473
och 11:596 sägs: »För att kunna bibehålla
och utveckla den lojala inställningen
hos skattebetalaren är det viktigt
att denne ej känner sig orättvist eller
bryskt behandlad.» I detta yttrande
vill jag helt instämma.

Ni kanske såg i tidningarna för några
månader sedan att en mycket känd person
i detta land, som på en debetsedel
påförts en restavgift på 10 kronor blivit
hotad med, att om vederbörande
icke omgående inbetalade detta restbelopp,
skulle exekutiva åtgärder vidtagas
för beloppets indrivande. Vederbörande
är inte ensam om att ha erhållit en dylik
anmaning. Åtskilliga restförda skattförda
har fått dylika krav med hot om
exekutiva åtgärder.

Jag tillät mig att vända mig till kronofogdemyndigheten,
i detta fall i
Stockholm, och begära att få klarhet i
vilka principer som tillämpas vid indrivningen
av restbelopp. Jag fick svar
på skrivelsen där det framgick att skrivelsen
överlämnats till exekutionsväsendets
organisationsnämnd för behandling.

I min skrivelse hade jag frågat ungefär
följande: Om en person resterar
med skatt eller restavgift, är det då nödvändigt
att avsända ett kravbrev till vederbörande,
vari man hotar med exekutiva
åtgärder? — Jag tänkte då på det
första kravet. -— År det inte bättre att
först påminna om skatteskulden och,
därest detta inte ger önskat resultat,
men först då, tillgripa hot om exekutiva
åtgärder? Ett sådant förfaringssätt verkar
mera tilltalande och onödig irritation
undvikes därmed.

Även om man är medveten om det
stora antalet skattebetalare med resterande
skatter, kan man inte frigöra sig
från tanken att det i fråga om det i
Stockholm åberopade fallet använts
mera våld än vad nöden kräver.

Från exekutionsväsendets organisationsnämnd
erhöll jag följande skrivelse,
ur vilken jag vill citera en del: »Sedan
en skattepost blivit restförd, uppdras
åt kronofogdemyndigheten att indriva
beloppet jämte restavgift. Kronofogdemyndigheten
tillställer den restförde
ett skriftligt krav. Om skattebeloppet
blivit betalt efter utgången av vederbörande
uppbördstermin men innan indrivningsupp
draget överlämnats till
kronofogdemyndigheten, kommer kravet
att avse enbart restavgiften.

Det är EON:s uppfattning, att behovet
av ett rationellt arbete bäst tillgodoses
genom att varje restförd person tillställs
endast ett kravbrev och att det innehåller
alla erforderliga upplysningar
om indrivningsförfarandet. Det skulle
vara en fördyrande åtgärd att sända ut
mer än en anmaning för varje post.
Dessutom skulle det i någon mån fördröja
de exekutiva åtgärderna. Om man
i stället skulle tillämpa alternativa utformningar
av kravbrev med hänsyn till
angelägenhetsgraden av indrivningsuppdragen,
skulle också det ställa krav på
ökade resurser och försvåra en eventuell
framtida mekanisering av de rutinmässiga
gör omålen.»

Här vill jag kort och gott säga att
skulle man i bankerna tillämpa ett dylikt
förfaringssätt när det gäller att kräva
sina kunder på oguldna räntor och
amorteringar, skulle detta — därom är
jag övertygad — vålla oerhört stora klagomål.
Jag skulle vilja se den bankinrättning
som gjorde så.

Jag återgår till skrivelsen från exekutionsväsendets
organisationsnämnd.
»Det är tänkbart att kravbreven kan
anses vara — om än lämpliga till innehållet
— något tillspetsade till formen.
I det kontinuerliga arbetet med revision
av exekutionsväsendets blanketter eftersträvar
EON en sådan språklig utformning
att allmänheten inte onödigtvis
skall finna anledning att stöta sig på
kronofogdemyndigheternas blanketter.»

Om detta vill jag säga, herr talman,

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m.

att jag är medveten om att riksdagen
inte fattar beslut om utformandet av
några blanketter för kronofogdemyndigheterna.
Med det anförda har jag endast
velat uttala en önskan om att man i fortsättningen
utformar blanketterna på ett
sådant sätt, att de inte verkar alltför stötande
på allmänheten.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag kan knappast underlåta
att säga någonting om denna
fråga, eftersom jag såsom kronofogde
träffas av herr Börjessons i Falköping
kritik.

Jag tänker inte argumentera mot honom,
ty jag tycker att han har rätt i sin
uppfattning att den första kravskrivelsen
bör kunna formuleras litet hyggligare
och inte så bryskt som nu. Det är
någon blankettexpert i dataåldern som
har formulerat den, och då blir den sådan
som den nu har blivit.

Frågan är naturligtvis inte heller så
enkel som den kan synas. Kravbreven
skall skickas ut till oerhört många skattebetalare
och att välja ut vilken formulering
som skall användas till olika
kategorier gäldenärer är svårt. Men med
kloka utmätningsmän — och det finns
gott om sådana — bör problemet kunna
lösas utan alltför stora svårigheter. Det
är naturligtvis viktigt, som herr Börjesson
i Falköping säger, att det råder ett
gott förhållande mellan myndigheter
och allmänhet.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill understryka att
jag inte på något sätt har velat rikta kritik
mot de tjänstemän som arbetar med
skattebeloppens indrivande. Jag har endast
med mitt anförande velat uttala en
förhoppning att blanketterna i fortsättningen
utformas så, att de inte verkar
alltför stötande, för att därmed undvika
onödig irritation.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 48,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Yngve Nilsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 144 ja och
29 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Nettelbrandt begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets betänkande nr 48,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 118 ja och 53 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Rätt till skattefri avsättning av medel
till egen pensionsfond

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 51, i anledning av motioner
om rätt till skattefri avsättning av
medel till egen pensionsfond.

I de likalydande motionerna I: 263
av herr Strandberg samt II: 327 av herrar
Magnusson i Borås och Björkman
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att
Kungl. Maj :t, med beaktande av vad i
de likalydande motionerna I: 266 och
II: 335 anförts, företoge utredning och
framlade förslag om rätt för arbetsgivare
att — utöver de årliga avgifterna
för tilläggspensioneringen — skattefritt
avsätta medel till egen pensionsfond i
syfte att göra pensionsutfästelserna
fullt säkra.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:263 och II:
327.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Enarsson och Magnusson
i Borås (samtliga h), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till
motionerna I: 263 och II: 327 — i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag om rätt för arbetsgivare att,
utöver de årliga avgifterna för tilläggspensioneringen,
skattefritt avsätta medel
till egen pensionsfond i syfte att
göra pensionsutfästelserna fullt säkra.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

§ 7

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 49, med anledning av motioner
angående beskattningen av
idrottspriser.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Till detta betänkande
har utskottets högerledamöter fogat en
reservation, vari vi yrkar på en utredning
angående rätt för företag som så
kan och önskar att avsätta medel till
pensionsfond i syfte att göra pensionsutfästelserna
säkrare.

De tidigare avsättningarna till pensionsfonderna
gjorde stor nytta dels ge -

3* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Rätt till skattefri avsättning av medel till egen pensionsfond

nom att de tidigt skapade pensionsrätt
för många anställda, dels därför att
de i stor utsträckning bidrog till en
förbättrad självfinansiering i näringslivet
och därigenom verkade produktionsökande.
Enligt nuvarande bestämmelser
får avsättningar inte göras annat
än till utfästa pensioner enligt pensionsplan.
ATP-systemet, som bygger
på fördelningsmetoden, avviker helt
från försäkringsmatematiska principer.

Vårt förslag innebär att företag som
så vill och kan bör få rätt att göra avsättningar
upp till skillnaden mellan
vad som inbetalts till ATP eller på annat
sätt avsatts för pensioner och det
försäkringsmatematiska kravet på en
avsättning. Härigenom skulle man vinna
två fördelar. Dels skulle företaget
bättre konsolideras och självfinansieringsgraden
ökas, dels skulle de anställdas
pensioner bli säkrare. Vidare
åstadkommer man bättre garantier för
full sysselsättning, då tillgången till
detta kapital i företaget skapar intresse
för investeringar och därmed gör
företaget mer konkurrenskraftigt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
alt få yrka bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Detta ärende behandlades
senast förra året, då utskottet liksom
nu avstyrkte motionen, och riksdagen
beslutade sedan i enlighet med
utskottets yrkande. Något nytt synes
inte ha inträffat sedan dess mer än
att motionärerna något färskat upp sin
motion. Låt mig ändå helt kort få erinra
om följande.

Syftet med motionen är att införa
en bestämmelse som ger arbetsgivare
inom såväl större som mindre företag
rätt att utöver årliga avgifter till ATP
skattefritt avsätta medel till egen pensionsfond.
Utan att fördjupa mig i de
olika motiveringarna vill jag erinra
om — något som utskottet i år också

påpekar — att de nya bestämmelserna
om pensionskostnadernas behandling i
skattehänseende gäller från och med
nästa taxering. Bestämmelserna innebär
bi. a. att företag med avdragsrätt vid
taxeringen kan trygga pensionen åt
huvuddelägaren såväl genom särskild
skuldföring i räkenskaperna som genom
avsättning av medel till pensionsstiftelse.
Ett bifall till motionen skulle
innebära att rådande olikheter mellan
civilrättslig och skattemässig pensionsreserv
skulle bestå, och att avdrag för
pensionskostnader skulle kunna medges
med belopp överstigande vad som enligt
civilrättsliga regler erfordras för
tryggande av ett företags pensionsutfästelser.

Då som sagt inget nytt har inträffat
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

Höjning av inkomstgränsen för skattefrihet beträffande vissa studerande från
Finland. — ökad rättssäkerhet i skatteärenden m. m.

tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 146 ja och
28 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Höjning av inkomstgränsen för skattefrihet
beträffande vissa studerande från
Finland

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 53, med anledning av motion
om höjning av inkomstgränsen för
skattefrihet beträffande vissa studerande
från Finland.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill bara som motionär
uttrycka min stora tillfredsställelse
över det resultat av motionen
som jag kan notera. Jag kan nämligen
inte se annat än att det finns ett direkt
orsakssammanhang mellan motionen
och notväxlingen den 9 september
1968 mellan Sverige och Finland, genom
vilken man just kom överens om
den förändring som jag hade yrkat på,
nämligen en höjning av inkomstgränsen
för skattefrihet beträffande vissa
studerande från Finland.

Jag uttrycker min stora tillfredsställelse
över att den överenskommelsen
för övrigt gick vida längre än vad jag
yrkande, i det att man gett även vissa
andra kategorier möjlighet till skattefrihet.
Finländska medborgare som arbetar
här i Sverige har nämligen fått

möjligheter till skattefrihet utan inkomstgräns
vid vistelse i Sverige för
utbildningsändamål.

Jag har, herr talman, inget yrkande.
Jag har bara velat säga detta.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Ökad rättssäkerhet i skatteärenden m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 55, med anledning av motioner
om ökad rättssäkerhet i skatteärenden
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Utskottet har här behandlat
en del av det skattepolitiska
program som vänsterpartiet kommunisterna
lagt fram vid årets riksdag.
Det gäller avsnittet om åtgärder mot
skattefusk.

Utskottet har i sin skrivning anslutit
sig till motionsyrkandets syfte. Det erkänner
skattefuskets stora omfattning
och frågans stora betydelse för samhället
och det stora flertalet skattebetalare.
Utskottet framhåller därvidlag
bland annat följande: »Av uppgifter,
som utskottet inhämtat från riksskattenämndens
kontrollbyrå rörande resultatet
av utförda taxeringsrevisioner och
andra kontrollaktioner under åren 1961
—1966, framgår---att om de år ligen

totalt undandragna skattebeloppen
blev föremål för taxering, betydande
skattelättnader sannolikt skulle kunna
genomföras eller eljest ofrånkomliga
skattehöjningar undvikas.»

Alldenstund denna fråga har denna
dignitet är det rimligt att kräva att
samhället inte slår sig till ro förrän
man skapat en något så när effektiv

22 Nr 33 Onsdagen den

Ökad rättssäkerhet i skatteärenden m. m.

30 oktober 1968

apparat för att enskilda och företag
skall betala den skatt som beslutats
och omöjliggör för somliga att vältra
över skattebördan på andra skattebetalare.

Utskottet förutsätter att vi skall få
en ny och mera effektiv skatteförvaltning.
Det är självklart detta som är
huvudfrågan. Den nuvarande förvaltningen
är uppenbarligen ineffektiv.

Jag skall inte i detta sammanhang
gå in på den förvaltningsorganisation
som utskottet tror skall bli effektiv vid
genomförande av landskontorsutredningens
förslag. Jag betvivlar emellertid
att dessa förslag enbart kan komma
att medföra den effektivitet i skatteförvaltningen
som vi måste kräva, även
om jag tror, att dessa förslag, genomförda
i praktiken, kommer att betyda
ett väsentligt steg framåt.

Eftersom det är företagens skatteflykt
som är det stora problemet, tror
jag, att man förr eller senare måste
pröva det förslag vi ställt i motionen,
nämligen en obligatorisk, officiell revision
av företagens räkenskaper genom
auktoriserade revisorer. Men lika litet
som finansministern vid besvarande av
min interpellation i detta ämne i våras
går utskottet nu in på ett direkt
ställningstagande till vårt förslag.

Herr talman! Med hänsyn till utskottets
i övrigt positiva skrivning skall
jag avstå från att ställa något yrkande.
Jag hoppas bara att effektiva åtgärder
mot skattefusket äntligen skall komma
till stånd.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord beträffande frågan om skattefusk.

Som herr Karlsson i Huddinge framhöll
är det naturligtvis otillbörligt, att
årligen mycket betydande belopp —
de har uppskattats till omkring 6 miljarder
kronor — blir undandragna från
beskattning. Detta är tillräckligt skäl

för att vi inte kan ha ett sådant skattesystem,
och det enda radikala är givetvis
att beskattningen läggs om till
mera allmän indirekt beskattning med,
och det vill jag starkt understryka, inbyggda
garantier med tanke på dem
som har det ekonomiskt svårt, såsom
pensionärer, barnfamiljer och andra.
Det går att ordna. Detta är det enda
sättet att radikalt komma åt skattefusket.
Jag har också i riksdagen försökt
verka för en sådan reform genom
att ställa enkla frågor till finansministern
som då höll med om att en sådan
i stort sett skulle eliminera skattefusket.

Vidare skulle jag vilja säga några
ord om den motion som jag lämnat i
detta sammanhang och som går ut på
att våra taxeringsnämnders lekmannanämnder
ersätts med s. k. tjänstemannataxering.
Utskottet håller med om
att det är svårt att rekrytera ordförande
i taxeringsnämnd och kronoombud.
Det har blivit allt svårare och
en kvalitetsmässig försämring har inträtt.
Nu tror utskottet att om man,
som redan gjorts, lägger över en del
av rutingöromålen på fögderierna och
myndigheterna skall det bli lättare att
i framtiden rekrytera dessa funktionärer.
Men det tror jag inte mycket på,
ty människor vill inte åta sig sådana
extraarbeten, eftersom det inte lönar
sig. En taxeringsordförande förstår ju
bättre än de flesta vad det kostar skattemässigt
att åta sig ett extraarbete. I
stor utsträckning är naturligtvis detta
anledningen. Många av kammarens ledamöter
har väl tjänstgjort i taxeringsnämnder
på ett eller annat sätt och
vet att sammanträdena åtminstone i städerna
rent ut sagt är rena parodin.
Det sammanträder sju till åtta personer
varvid det läses ur en debiteringslängd
medan det kontrolleras att
uppgifterna stämmer med deklarationen.
Detta är ungefär vad som försiggår
och det är som sagt en ren parodi.
Det är litet bättre på landsbygden, men
där urartar det ibland på annat sätt

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

till följd av att människor känner varandra
alltför väl, vilket återspeglas i
antipatier och sympatier i yttrandena.

Det gladde mig att uppbördsdirektör
Gottliebsson i Stockholm instämt i motionens
syfte. Även han ansåg att det
vore bättre att övergå till en tjänstemannataxering.
Då skulle vi dels få
ett billigare taxeringsförfarande — det
har väl inte någon avgörande betydelse,
men det är ju alltid bra att också kunna
spara pengar — dels en effektivare
taxering, eftersom vi i taxeringsnämnderna
då skulle få människor som
verkligen kan dessa saker, som efter
hand blir allt mer och mer komplicerade.
Eftersom skattefusket utbreder
sig alltmer måste vi därför ha människor
som verkligen kan tränga in i
frågorna. Det är de som skall sitta
som taxeringsnämndsordförande och
kronoombud. Då skulle vi också få en
mera likformig taxering, vilket kanske
är det allra viktigaste. Nu är den långt
ifrån likformig. Nu kan en taxeringsordförande
behandla ett ärende på ett
satt, medan ordföranden i grannkommunen
behandlar ett liknande ärende
helt annorlunda. Med en tjänstemannataxering
skulle taxeringen bli likformig,
vilket är nästan ännu viktigare än
att den är rättvis. Det är visserligen
mycket viktigt att taxeringen är rättvis,
men frågan är om det inte är ännu
viktigare att människor blir behandlade
lika av myndigheterna.

Herr talman! Det har inte avgivits
någon reservation vid detta betänkande,
och därför är det naturligtvis meningslöst
att nu ställa något yrkande,
men jag tycker att det vore mycket
värdefullt om en ändring av taxeringsväsendet
kunde genomföras.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Herr Sjöholm tycks anse
att det enda riktiga sättet att komma ur
skattefuskets dilemma är att i ökad omfattning
övergå till indirekt beskattning.
Jag ser emellertid verkningarna av skat -

Ökad rättssäkerhet i skatteärenden m. m.

tefusket så, att det i allt väsentligt för
med sig att löntagarna, som i allmänhet
inte har någon möjlighet att slippa undan
skatt, får betala skatt som företag
och andra egentligen skulle betala. Här
är det fråga om en stor samhällelig
orättvisa, som vi inte kommer ifrån genom
en ökad indirekt beskattning. Alla
måste väl erkänna att den indirekta beskattningen
drabbar de mindre inkomsttagarna
hårdare än övriga medborgare.
Därför är den beskattningen den minst
rättvisa form av beskattning man kan
tänka sig, och att ersätta en orättvisa
med en annan anser jag inte vara någon
väg att lösa detta problem.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
och jag har diskuterat dessa frågor
tidigare för inte så länge sedan, och
jag'' kan nu upprepa vad jag då sade.
Skattefusket är i dag ganska utbrett, och
även många löntagare kommer nu undan
skatt. Herr Karlsson i Huddinge vet
lika bra som jag att många människor
åtar sig ett arbete endast under förutsättning
att de inte blir beskattade. Jag
säger inte detta med någon moralisk anstrykning
utan konstaterar bara att det
är så. Även utskottet skriver att skattefusket
numera är någonting som går genom
hela samhället. Det är klart att
vissa människor kan utnyttja möjligheterna
till skattefusk mer än andra, men
själva företeelsen går som sagt genom
hela samhället, vilket är ytterst otillfredsställande.

Sedan är det också ganska egendomligt
att herr Karlsson i Huddinge är så
stark motståndare till den indirekta beskattningen,
eftersom det ju är ett system
som tillämpas i ett stort land österut,
ett land som herr Karlsson har vissa
sympatier för. Där har man en genomgående
indirekt beskattning, och jag
tror att det systemet fungerar bra. Men
jag underströk tidigare att ett sådant system
måste kompletteras med vissa stödåtgärder
åt dem i samhället som har det

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Ökad rättssäkerhet i skatteärenden in. m.

sämst. Den indirekta beskattningen
drabbar konsumtionen, vilket betyder
att man då kan komma åt de människor
som nu lever på en mycket hög standard
men ändå inte betalar ett öre i
skatt. De människorna skulle vi komma
åt, lierr Karlsson! Finansminister Sträng
har också hållit med mig om att en övergång
till indirekt beskattning i stort sett
skulle eliminera skattefusket, och det
trodde jag att herr Karlsson och jag var
förenade i en önskan att kunna göra.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Alla är överens om att vi
bör göra vad som kan göras för att söka
stävja det skattefusk som existerar. Vi
har också i utskottets betänkande uttalat
att vi vill avvakta landskontorsutredningens
arbete för att se om de åtgärder
utredningen föreslår kan leda till något
resultat. Ett av de problem som föreligger
gäller rekryteringen av personal till
detta grannlaga arbete. Jag kan instämma
i argumenteringen i herr Sjöholms
motion i vad avser de föreliggande svårigheterna
att skaffa folk som kan detta
arbete.

Jag kan vidare godta många av de
skäl som herr Sjöholm framför i sin motion
för införandet av en renodlad tjänstemannataxering.
Om allmänna skatteberedningen
lyckas i sina strävanden
att komma fram till en definitiv källskatt
för flertalet av de skattskyldiga
och riksdagen beslutar i enlighet därmed,
är det troligt att vi kan komma
fram till något i stil med vad herr Sjöholm
syftar till.

Det är också känt att man har stora
svårigheter med rekryteringen av taxeringsnämndsordförandena
och i vissa
fall även av kronoombuden. Så har varit
fallet under åtminstone de senaste 30
åren och orsaken härtill är att söka i
flera förhållanden. Ett förhållande som
spelar den kanske största rollen torde
vara människors obenägenhet att gå
emot andra människor på en så känslig
punkt som när det gäller att avgöra hur

stor skatt vederbörande skall betala.
Denna omständighet torde i ganska stor
utsträckning ligga bakom svårigheterna
att rekrytera folk, särskilt till posten
som taxeringsnämndsordförande.

Också taxeringsnämndsordförandenas
ersättning spelar givetvis en roll, men
eftersom denna fråga skall avgöras i ett
annat sammanhang, skall jag inte nu ta
upp ett resonemang om detta. Något som
jag inte kan förstå är emellertid varför
man inte vidgar rekryteringsbasen för
taxeringsnämndsordförandena. Dessa
rekryteras väl i regel bland tjänstemän,
men jag frågar mig varför man inte
kunde vidga rekryteringsbasen till att
omfatta även andra anställda och t. ex.
jordbrukare. Det skulle dessutom föra
det goda med sig att verkningarna av
skatteprogressiviteten, som herr Sjöholm
tar upp i sin motion, ofta inte
skulle bli så stora på dessa extrainkomster.
Jag har denna höst sett en annons,
där man inbjöd till kurser för utbildning
av taxeringstjänstemän av denna
typ i Stockholms län. Detta är något som
även andra län borde ta upp.

Herr Sjöholm förde vidare fram en
mycket hård kritik mot taxeringsnämndernas
sätt att agera. Han kan kanske
ha rätt i mycket, men jag vill ändå påpeka
att man väl i allmänhet närmast
känner arbetet inom den nämnd, där
man själv arbetar. Hur de övriga nämnderna
lägger upp sin verksamhet kan
man väl inte med någon säkerhet uttala
sig om. Nämndens ordförande har ju
skyldighet att beträffande deklarationer,
i vilka ändringar kan bli aktuella,
föra en korrespondens med vederbörande
skattskyldig och att på grundval
av denna korrespondens och bestämmelserna
i skattelagarna skapa sig en
uppfattning om hur man skall handlä.
Jag förmodar att herr Sjöholm, liksom
andra ordförande, helt kort redovisar
detta inom nämnden, och är nämnden
då av samma mening som ordföranden
finns det väl ingen anledning att ta upp
någon diskussion.

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

Det är på detta sätt man agerar i de
flesta nämnder. Är man ense finns det
ju ingen anledning att diskutera. Tillräckligt
många är ändå snacksaliga och
i olika sammanhang och talar i onödan.
Om så inte sker inom taxeringsnämnderna
misskrediterar det inte nämnderna
på något sätt.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Helt naturligt är det pågående
skattefusket här i landet mycket
beklagligt. Det beslut som riksdagen fattat
om införande av mervärdeskatt kommer
med all sannolikhet att i någon mån
minska detta skattefusk.

När man talar om skattefusk kommer
vanligen företagarna omedelbart in i bilden.
Så skedde också nu när herr Karlsson
i Huddinge talade om skattefusket:
det var företagarna som i regel skattefuskade.
Vi företagare blir nästan utpekade
som bovar i samhället —- det har
varit fallet både här i riksdagen och under
den nyligen avslutade valrörelsen.

Jag skulle gärna vilja fråga herr Karlsson
i Huddinge: Vad finns det för belägg
för dessa påståenden? Det har uppställts
stränga regler för hur vi företagare
skall föra böcker och sköta skatteredovisningen
m. m.

•lag ställer min fråga delvis mot bakgrund
av vad som sades vid ett möte här
i huset i går kväll. Bland deltagarna var
professor Knut Sveri, byråchef Bertil
Forsell och professor Hans Thornstedt,
och man diskuterade under ett avsnitt
av konferensen denna fråga ur kriminalpolitisk
synpunkt. Av en utredning
som presenterades vid mötet framgick
att cirka 5 000 personer här i landet
varje år döms för skattefusk och falskdeklaration.
Men den som presenterade
utredningen framhöll, herr Karlsson i
Huddinge, att det i regel gällde löntagare.

Jag tycker att man inte alltid i debatterna
om skattefusk skall utpeka oss företagare
som de skyldiga.

Vissa alkoholpolitiska frågor

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Till herr Sjöholm vill
jag säga att jag naturligtvis har sympati
för socialismen därför att jag är socialist.
Men jag kan ta kammarens protokoll
under en följd av år till bevis för
att jag aldrig uttryckt någon särskild
sympati för det skattesystem som tilllämpas
i vissa av de socialistiska länder
som jag känner till något så när.

Med anledning av herr Sjöholms invändningar
och som svar på herr Nordgrens
fråga vill jag säga att jag visst inte
förnekat att också andra än företag
skattefuskar. Jag har aldrig försvarat
att man låter bli att betala skatt för
vad man extraknäcker ihop. Men det är
ju ganska egendomligt att varje gång
denna fråga kommer upp blir vissa representanter
för näringslivet synnerligen
uppbragta, om man på något sätt ifrågasätter
företagens lojalitet mot samhället.
Jag tror att herr Nordgren dåligt följer
med vad som händer, ty genom stickprovskontroller
som genomföres av och
till har man fått bevis för att företagen
skattefuskar i rätt stor omfattning —
i hur stor omfattning kan vi inte säga.
Det finns nämligen ingen allmän effektiv
skattekontroll, utan det görs endast
stickprovskontroller, vilka givetvis inte
kan ge en exakt bild av läget. Jag förstår
inte varför de ärade kollegerna blir
så uppbragta om företagens skattefusk
påtalas. Skulle vi inte kunna vara litet
objektiva och säga att företagen skattefuskar,
men att det tyvärr också finns
enskilda människor som gör det. Då
kommer vi väl sanningen närmast.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Vissa alkoholpolitiska frågor

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 56, med anledning av motioner
angående vissa alkoholpolitiska frågor.

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa alkoholpolitiska frågor

Bevillningsutskottet behandlade i detta
betänkande följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:374
av herr Dahl m. fl. och II: 476 av herr
Johansson i Trollhättan m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhölle om snara förslag
till lagstiftning som förbjöde starkspritsreklam; 2)

de likalydande motionerna I: 375
av herr Hedström m. fl. och 11:469 av
herr Engkvist m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställde om utredning rörande formerna
för samhällets kontroll över bryggerinäringens
tillverkning och distribution
av Öl och starköl;

3) de likalydande motionerna I: 642
av herrar Yngve Nilsson och Ebbe Ohlsson
samt II: 815 av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
beslutade sådan liberalisering av
tillverkning och försäljning av ciderdrycker
som 1959 års utskänkningsutredning
föreslagit samt uppdroge åt bevillningsutskottet
att föreslå härför erforderliga
författningsändringar;

4) motionen II: 318 av herrar Almgren
och Rask, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t

a) begärde förslag till lagstiftning
som förbjöde alla former av reklam för
spritdrycker,

b) hemställde om åtgärder för att
förhindra den verksamhet som bedreves
av agenter för spritdrycker, vin och Öl,
samt

c) gåve till känna vad som i övrigt
anförts i motionen;

5) motionen II: 886 av herr Åkerlind,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställde om utredning
och förslag till lagstiftning avseende
förbud mot reklam för tobaksvaror,
alkoholhaltiga drycker och narkotiska
preparat.

Den under 5) angivna motionen hade
hänvisats till bevillningsutskottet endast
i vad den avsåge förbud mot reklam
för alkoholhaltiga drycker.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna 1:374 av
herr Dahl m. fl. och II: 476 av herr Johansson
i Trollhättan m. fl. samt i anledning
av motionen II: 318 av herrar
Almgren och Rask och motionen II: 886
av herr Åkerlind i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära förslag till 1969 års vårriksdag
i enlighet med vad utskottet
förordat beträffande förbud mot reklam
för spritdrycker;

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära att de likalydande
motionerna I: 375 av herr Hedström
m. fl. och II: 469 av herr Engkvist m. fl.,
motionen II: 318 av herrar Almgren
och Rask samt motionen II: 886 av herr
Åkerlind, i vad densamma hänvisats till
bevillningsutskottet, överlämnades till
alkoholpolitiska utredningen för att —
beträffande sådana i motionerna behandlade
frågor som icke innefattades
under punkten 1) i utskottets hemställan
—• tagas i övervägande vid fullgörande
av utredningsuppdraget;

3) att riksdagen måtte avslå de likalydande
motionerna I: 642 av herrar
Yngve Nilsson och Ebbe Ohlsson samt
II: 815 av herr Nilsson i Bästekille m. fl.

Reservationer hade avgivits

Beträffande alkoholreklamen

1) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson
och Magnusson i Borås (samtliga
h), vilka med hänvisning till det förhållandet
att frågan om alkoholreklamen
redan vore föremål för utredning
ansett att utskottet med hänsyn till
gängse praxis bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 374 och II: 476, II: 318 och II: 886;

Beträffande kontroll över bryggerinäringen 2)

av herrar Ynge Nilsson (h), Stefanson
(fp), Enarsson (h), Tistad (fp),
Magnusson i Borås (h) och Vigelsbo

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herrar
Eriksson i Bäckmora (ep) och Enskog
(fp), vilka ansett att utskottet — med
hänsyn till att de synpunkter som aktualiserats
i förevarande motioner, i vad de
avsåge tillgodoseende av nykterhetspolitiska
intressen, låge inom alkoholpolitiska
utredningens uppdrag — bort
hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 375 och II: 469;

Beträffande ciderfrågan

3) av herrar Yngve Nilsson, Enarsson
och Magnusson i Borås (samtliga
h), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära att motionerna
I: 642 och II: 815 överlämnades till alkoholpolitiska
utredningen för att beaktas
vid fullgörande av utredningsuppdraget.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
majoritet har, i anledning av motioner
om förbud mot alkoholreklamen, föreslagit
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär förslag till nästa års
riksdag om införande av förbud mot
reklam för spritvaror. Vi reservanter
har inte kunnat vara med om denna
skrivning av den enkla anledningen att
frågan är föremål för prövning av alkoholpolitiska
utredningen.

Bevillningsutskottets praxis är nämligen
att motioner i frågor som är föremål
för utredning avslås under hänvisning
till sittande utredning. Denna
praxis håller utskottet mycket hårt på
och herr ordföranden brukar säga:
Högst en skrivelse till Kungl. Maj:t om
året. Vi reservanter fullföljer denna
tradition och yrkar avslag på motionerna,
eftersom frågan redan är föremål
för utredning.

Vissa alkoholpolitiska frågor

Utskottsmajoritetens ställningstagande
är så mycket mer förvirrande som
majoriteten, sedan den har begärt ett
förslag till nästa års riksdag, nu överlämnar
andra motioner om borttagande
av spritreklamen till alkoholpolitiska
utredningen för vidare utredning.

Herr talman! Det har väl näppeligen
hänt tidigare här i riksdagen att en utskottsmajoritet
blivit så förvillad att
den utan vidare utredning begär ett förslag
från regeringen om direkt lagstiftning
och i nästa andetag begär att frågan
skall bli föremål för behandling av
den sittande utredningen. Jag kan inte
finna annat än att utskottsmajoritetens
begäran — om den skulle bli uppfylld
av regeringen —- innebär en uppenbar
desavouering av den sittande utredningen.
Man måste fråga sig vad det är
som skall utredas efter det att ett definitivt
beslut har fattats.

Utskottsmajoriteten anför i sin skrivning
följande: »Åtgärder mot alkoholreklamen
i de former denna reklam för
närvarande bedrivs kan sannolikt inte
väntas medföra några omedelbara effekter.
»

Trots detta uttalande föreslår utskottsmajoriteten
att omedelbara lagstiftningsåtgärder
skall vidtagas. Det
är säkerligen riktigt att — som utskottet
säger — den nuvarande reklamen inte
medför några skadliga verkningar. Varför
då inte invänta utredningsresultatet? Efter

1954 års reform upprättades
hos AB Vin- och spritcentralen en allsidigt
sammansatt samarbetsnämnd för
alkoholreklamen med regeringsrådet
Åbjörnsson som ordförande. I självsaneringssyfte
bildade Stockholms handelskammare
år 1962 nämnden för
granskning av rusdrycksreklam, som
skulle borga för att denna reklam bedrevs
på ett från socialmedicinska och
andra allmänna synpunkter önskvärt
sätt. Ett bevis för att denna senare
nämnd har lyckats i sitt arbete har vi
i att den inom Vin- och spritcentralen

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa alkoholpolitiska frågor

befintliga samarbetsnämnden under
denna tid inte har behövt ingripa.

Herr talman! Det råder inga delade
meningar vare sig i kammaren eller i
utskottet om att allt måste göras för att
komma till rätta med spritmissbruket.
Man måste emellertid då försöka sig
på mera verksamma åtgärder än det
förslag innebär som nu ligger på bordet;
det medför nämligen många icke
önskvärda verkningar. Det är inte heller
klart på vilket sätt förbudet skall
kunna förverkligas. Tryckfrilietsbestämmelserna
torde lägga hinder i vägen
för annonsförbudet; det framgår
ganska tydligt av det yttrande som justitiekanslersämbetet
avgav år 1964.

Då återstår ett tidigare diskuterat system,
nämligen att statsmakterna skulle
tvinga monopolet att införa ett köpstopp
för de märken som annonseras,
en åtgärd som skulle drabba även legitima
konsumenter. Detta synes i viss
mån stå i strid mot det avtal som finns
mellan staten och AB Vin- och spritcentralen.
Enligt § 3 i detta avtal beträffande
rätten att idka partihandel
med rusdrycker åligger det Spritcentralen
att vid inköp, tillverkning och
beredning av rusdrycker bedriva verksamheten
på sådant sätt att leverantörers
och återförsäljares berättigade handelsintressen
tillgodoses, att garanti
vinnes för fullt ärlig varubeteckning
och att behörig hänsyn tages till alb
mänhetens smak och vanor.

Vidare torde man kunna framhålla
att det inte går att komma till rätta
med den s. k. smygreklamen, en fråga
som har upptagits till behandling bl. a.
i herr Åkerlinds motion. Denna reklam
är många gånger vida värre än någon
annan. Inte heller går det att stävja
reklamen i utländska tidskrifter eller
utländska radio- och TV-program. Därför
finner vi reservanter att det är nödvändigt
att avvakta det pågående utredningsarbetet.
Jag yrkar således bifall
till reservationen 1.

I motioner har det också yrkats på

en ökad samhällelig kontroll över bryggerinäringen.
Vi kan inte finna annat
än att samhället från nykterhetspolitiska
synpunkter har en betryggande
kontroll över denna tillverkning. Riksdagen
har tidigare haft denna uppfattning,
och jag förmodar att den fortfarande
har den. Det råder intet som helst
tvivel om att den pågående utredningen
har direktiv som innebär att den
på nykterhetspolitiska grunder kan pröva
problemen med ölfabrikationen. Detta
har också bevisats genom att utredningen
beträffande öldistributionen har
vidtagit försöksåtgärder, vilkas fortsättning
tyvärr förhindrades genom ett regeringsingripande.

Man måste fråga sig, om motionärerna
och utskottsmajoriteten har andra
avsikter än nykterhetspolitiska med sin
önskan om ökad samhällskontroll över
öltillverkningen. Det är med den motiveringen
som jag ber att också få yrka
bifall till reservationen 2.

I reservation 3 har vi tagit upp vårt
gamla krav på rätt till cidertillverkning.
1959 års utskänkningsutredning föreslog
att tre olika cidertyper skulle få
tillverkas, nämligen starkcider, cider
och lättcider. Trots upprepade förslag
och motioner här i riksdagen har emellertid
detta problem ännu inte lösts.
För den svenska fruktodlingen torde
det vara av stort värde, om svensk frukt
skulle kunna användas för framställningen
av en sådan dryck. Denna fråga
har ytterligare aktualiserats sedan konsumtionen
av importerade lättviner nu
har ökat så avsevärt. Därför finns det
anledning att med större intresse pröva
framställningen i dessa motioner, där
man föreslår en utredning om tillverkning
av en svensk dryck som skulle
kunna konkurrera med den mycket stora
och omfattande vinimport som för
närvarande pågår.

Jag vet att motionären i detta ärende
ytterligare kommer att utveckla ämnet,
varför jag inte skall trötta kammaren
med att tala mera om den frågan. Jag

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

ber emellertid att också få yrka bifall
till reservationen 3.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! De frågor som behandlas
i föreliggande utskottsbetänkande
har med jämna mellanrum dykt upp i
riksdagen i form av motioner och propositioner.
Många utredningar har under
årens lopp grubblat över dessa problem
utan att kanske riktigt ha kunnat
komma fram till någon definitiv lösning.
Just nu har vi den alkoholpolitiska
utredningen som arbetar med
spörsmålen.

De mera begränsade frågor, som föreliggande
utskottsbetänkande tar ställning
till, gäller främst åtgärder mot
aikoholreklamen, kontroll över bryggerinäringen
och försäljning av ciderdrycker.

Vad först gäller alkoholreklamens påverkan
på det allmänna nykterhetsläget
är väl de allra flesta överens om att
denna reklam bidragit till att öka den
totala konsumtionen av alkoholhaltiga
drycker med en icke obetydlig missbrukseffekt.
De alltmer utmanande former
som blommar kring alkoholreklamen
måste på något sätt bekämpas. Det
är i dagens läge en mycket stor och viktig
samhällsfråga.

Skall samhället kunna begränsa alkoholskadorna,
måste också alkoholkonsumtionen
trängas tillbaka. De organisationer
och frivilliga krafter i
samhället, som bedriver en nykterhetsvårdande
och nykterhetsupplysande
verksamhet, har emellertid alltför begränsade
resurser i förhållande till de
intressen som står bakom alkoholreklamen.
Denna reklam kommer väsentligast
via tidningar och annonser, men,
herr talman, i detta sammanhang får
man inte heller blunda för den ohejdade
alkoholreklam som förekommer i
våra massmedia: filmen och televisionen.
Den öppna alkoholreklam som där
framträder har i propagandahänseende
ingen annan motsvarighet. I de flesta

Vissa alkoholpolitiska frågor

av TV:s underhållningsprogram måste
man tydligen duka fram ett helt batteri
av Öl- och spritflaskor. Denna reklam
har en oerhörd genomslagskraft, framför
allt hos ungdomen som därigenom
lockas och uppmuntras till alkoholbruk.
Jag har därför den uppfattningen att,
om ett effektivt reklamförbud skall kunna
åstadkommas, måste det också gälla
filmen och televisionen. Vid den omprövning
av frågan om alkoholreklamen,
som företogs av 1957 års riksdag,
fastslog föredragande departementschefen
i proposition nr 143 såsom »självfallet
att all rusdrycksreklam bör bedrivas
med känsla för det därmed förbundna
ansvaret. Man bör undvika uttalanden
som kan uppfattas som propaganda
för dryckesseden.»

Herr talman! Jag frågar mig om skålandet
och supandet i TV är annat än
en propaganda för dryckesseden. På
vilket sätt efterlever televisionen departementschefens
och riksdagens klara
uttalanden på denna punkt beträffande
ansvaret för denna propaganda?

I 1961 års nykterhetskommitté gjorde
man också ett klart ställningstagande
i dessa frågor. Jag citerar: »I fråga om
spritdrycker har kommittén däremot
ansett nödvändigt att föreslå tämligen
långtgående inskränkningar. I första
hand förordas förbud mot att använda
mera påträngande reklammedel, exempelvis
film, affischer, skyltar på allmänna
platser o. dyl. för spritreklamen».
Trots att kommitténs förslag inte
resulterat i någon lagstiftning, borde
väl ändå denna klart uttalade mening
också kunna respekteras av våra massmedia.
Var är alkoholreklamen mer påträngande
än just i TV.

Med beaktande av att den alkoholpolitiska
utredningen har att ta ställning
också till frågan om alkoholreklamen,
har bevillningsutskottet i det föreliggande
betänkandet ansett den frågan
så viktig att snara åtgärder är påkallade.
I den del som gäller spritreklamen
har det biträtt motionsyrkanden

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa alkoholpolitiska frågor

om förbud mot reklam för spritdrycker.
Vad sedan gäller reklamen för vin och
Öl anser utskottet att riksdagen nu inte
bör ta någon ståndpunkt utan här avvakta
den alkoholpolitiska utredningen.

Beträffande frågan om kontroll över
bryggerinäringen delar sig utskottet.
Majoriteten vill överlämna motionerna
till alkoholpolitiska utredningen, medan
reservanterna, till vilka jag hör,
anser att den frågan ligger hos utredningen
åtminstone vad som gäller det
nykterhetspolitiska intresset.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets betänkande nr 56 under
punkterna 1 och 3 samt beträffande
punkt 2 bifall till den reservation som
lämnats av herr Yngve Nilsson m. fl.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Det utskottsbetänkande
som vi nu behandlar berör olika alkoholpolitiska
problem. Från talarstolen
har här redan framförts en rad synpunkter
på dessa ärenden. Jag skall
därför inskränka mig till att säga några
ord om ett par saker.

I anledning av utskottets ställningstagande
till motionerna om reklamen
för starksprit har det ifrågasatts om
förslaget skulle strida mot tryckfrihetsförordningen.
Jag vill därför, herr talman,
särskilt understryka att den frågan
diskuterades i utskottet och att de
informationer som vi då fick visade
att utskottets ställningstagande inte står
i strid med tryckfrihetsförordningen.

Reservationen 2 handlar om det motionspar
vari föreslås ökad samhällelig
kontroll över bryggerinäringen. Motionärerna
motiverar yrkandet med en
hänvisning främst till att förutsättningarna
för den nykterhetspolitiska synen
på maltdryckerna radikalt förändrats
genom mellanölets tillkomst. Vi reservanter
anser att de nykterhetspolitiska
frågor som aktualiserats i motionerna
redan ligger inom alkoholpolitiska utredningens
uppdrag. Det finns därför
inte någon anledning att bifalla motio -

närernas yrkanden. Syftar motionärerna
längre -— t. ex. mot ett förstatligande
av bryggerinäringen och ett statligt
ölmonopol — vill jag påpeka att den
frågan behandlats av 1954 års bryggeriutredning.
Utredningen avvisade tanken
på en sådan åtgärd, finansministern
delade utredningens uppfattning
på den punkten och riksdagen godkände
den.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
2 av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
uppehöll sig en hel del vid den
smygreklam som förekommer i radio
och kanske särskilt i TV. Jag vill varmt
instämma i vad han sade om verkningarna
därav. Det beklagliga är emellertid
— och det framhöll jag i mitt första anförande
— att vi inte har några som
helst möjligheter att genom ett beslut
om förbud mot spritreklam komma till
rätta med just de problemen.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Dessa frågor har vi tidigare
behandlat i denna kammare och de
har också spelat en ganska stor roll i
den nykterhetspolitiska debatten. Vid
olika tillfällen har vi i riksdagen prövat
förslag på liknande områden. Eftersom
det redan sagts en hel del från utskottshåll
skall jag helt kort understryka den
mycket utförliga motivering som utskottet
anfört för sitt ställningstagande i de
tre olika punkter som betänkandet omfattar.

Först några ord om spritreklamen.

Herr Magnusson i Borås sade bl. a. att
det på grund av tryckfrihetsförordningen
inte går att genomföra ett förbud
mot spritreklam. Jag tror inte det är riktigt
att denna förordning lägger något
hinder i vägen. Det kan inte vara rätt
att samhället skall medverka genom
upplysning och socialt arbete för att

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

minska alkoholskadorna och samtidigt
tillåta en ohämmad reklam för alkohol.
Det går inte ihop.

Från utskottets sida är man väl medveten
om att ett reklamstopp inte kommer
att få särskilt stor effekt på kort
sikt, men vi får inte förbise att ett beslut
enligt utskottets förslag ändå är en
positiv åtgärd som tar bort den propaganda
för spritdrycker som nu faktiskt
dagligen förekommer. En sådan propaganda
kan, framhåller också utskottet,
medföra risk för att dessa drycker blir
accepterade som dagliga konsumtionsvaror.
Med hänsyn till samhällets åtaganden
när det gäller alkoholpolitiken
kan detta inte vara en riktig utveckling.

Nu säger herr Magnusson i Borås att
frågan redan är föremål för utredning
och att utskottets ställningstagande därför
i viss mån är förvirrande. Vad utskottsmajoriteten
kommit fram till är,
att denna fråga är av sådan art, att den
mycket väl kan brytas ut, och att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t bör
kunna hemställa om omedelbara åtgärder.
Det är fullkomligt klarlagt vad som
behöver utredas på denna punkt. Att utskottsmajoriteten
samtidigt förordar att
alkoholreklamen i övrigt blir föremål
för uppmärksamhet av alkoholpolitiska
utredningen är åtminstone enligt min
mening inte särskilt förvirrande utan
rätt naturligt.

När det gäller den andra punkten —-frågan om kontroll över och insyn i
bryggerinäringen — skall jag helt kort
kommentera vad utskottet anfört. Den
förändrade situation, som inträtt genom
mellanölets tillkomst, men kanske framför
allt genom den allt starkare företagskoncentrationen
inom bryggerinäringen
gör att det finns starka skäl för en översyn
av hela denna fråga. Det finns verkligen
inga skäl att undanta bryggerinäringen
från en utvidgad insyn från samhällets
sida och — om så befinnes nödvändigt
—- kontroll över näringen. Det
är ju en allmänt utbredd uppfattning
inom vårt samhälle att näringslivet inte

Vissa alkoholpolitiska frågor

bör få agera hur det vill, utan att samhället,
som har ansvar för utvecklingen,
skall ha insyn i näringslivet, och då
finns det naturligtvis inget skäl att undanta
bryggerinäringen.

Utskottsmajoriteten har föreslagit att
dessa motioner skall hänskjutas till alkoholpolitiska
utredningen. Jag måste
säga att jag i detta avseende finner reservanternas
ståndpunktstagande förvirrande.
De konstaterar att utredningen
redan synes ha detta uppdrag, och därför
yrkar de avslag på motionerna. Jag
anser att riksdagen genom ett beslut i enlighet
med utskottsmajoritetens förslag
bör understryka vikten av att alkoholpolitiska
utredningen tar sig an dessa frågor
på det sätt som här anförts.

När det gäller den tredje fråga, som
behandlas i detta betänkande, skall jag
försöka bli ännu mera kortfattad. Detta
beror inte på att jag anser den fråga det
gäller — frågan om cidern — vara
mindre viktig än de båda andra. Tvärtom
anser jag att den i och för sig är den
viktigaste av dessa frågor. Men det har
inte förebragts någon som helst motivering
för att man i det läge vi nu har
skulle införa en ny alkoholdryck, som
kan bli särskilt attraktiv för ungdomen.
Den ståndpunkten har statsmakterna
hela tiden intagit, och jag vill uttrycka
den varma förhoppningen att riksdagen
alltjämt skall besinna sitt ansvar. Om
fruktodlingen behöver stöd för att kunna
fullgöra sin i och för sig viktiga funktion
i samhällslivet, så får den saken
ordnas på annat sätt och inte genom alkoholpolitiska
åtgärder, som medför så
stora risker som ett beslut att införa cider
skulle innebära.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på samtliga tre
punkter.

I detta anförande instämde fröken
Sandell (s).

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga några

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa alkoholpolitiska frågor

ord till herr Engkvist beträffande vår
reservation nr 2. Att vi inte delar utskottets
uppfattning när det gäller kontrollen
över bryggerinäringen beror
bl. a. på att samhället redan nu har betydande
möjligheter till insyn i bryggerinäringen,
bl. a. genom kontrollstyrelsen,
som ju har till uppgift att övervaka
tillverkning och beskattning samt att
följa försäljningen på detta område. Är
det så att någon tycker att man tjänar
för mycket pengar inom bryggerinäringen
— det kan också jag tycka — så
finns möjligheten att använda skatteinstrumentet.

Till herr Magnusson i Borås vill jag
säga att jag inte talat om smygreklam i
den bemärkelse som herr Magnusson i
Borås tycks avse. Den reklam som förekommer
i TV har jag kallat för öppen
reklam och inte för smygreklam. Den
måste det gå att komma till rätta med.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Engkvist sade att
det är alldeles klart att man kan lagstifta
i denna fråga. Det är ju just det som vi
hela tiden har bestritt; av tryckfrihetsskäl
går det helt enkelt inte att åstadkomma
en sådan lag. Jag skall inte närmare
gå in på en diskussion om detta —
jag vet att denna fråga kommer att tas
upp i hela sin vidd i ett senare anförande.

Herr Engkvist sade också att man inte
genom en sådan åtgärd skulle ta ifrån
alkoholpolitiska utredningen uppdraget
att utreda spritreklamen. Men om vi nu
definitivt tar ställning och fattar beslut
om starkspritreklamen, så kan detjuinte
gärna finnas något kvar att utreda i den
frågan! Herr Engkvist sade att utredningen
i så fall ändå har kvar uppdraget
att utreda den andra delen av alkoholreklamen.
Ja, visst har den det; det
tvistar vi ju inte om. Jag är också på det
klara med att det uppdraget i så fall alltjämt
kvarstår. Men själva frågan om

starkspritreklamen har vi ju då ändå
undandragit utredningen.

Jag vill gärna instämma i vad herr
Eriksson i Bäckmora sade beträffande
ölhanteringen. Det är ju alldeles självklart
att alkoholpolitiska utredningen
har att behandla de problem som rör ölhanteringen,
sedda ur nykterhetspolitisk
synpunkt. Men om det är så att man
är ute för att socialisera denna näring
tror jag inte vi kan säga att den frågan
ligger på utredningens bord, och det är
ju ett sådant syfte man tycker sig ana
bakom motionerna och utskottsbetänkandet.

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller den sista
frågan som herr Magnusson tog upp —
om det är ett socialiseringssyfte eller
något annat som ligger bakom kravet på
insyn och kontroll över bryggerinäringen
— vill jag säga att i motionerna begärs
en förutsättningslös utredning om
vad som kan göras för att ur nykterhetspolitisk
synpunkt komma till rätta med
de problem som vi anser föreligger.

Beträffande tryckfrihetsförordningen
som hinder mot att införa ett reklamförbud
vidhåller jag att det finns möjligheter
att genomföra ett reklamförbud för
starksprit. Den del av frågan som vi är
villiga att hänskjuta till alkoholpolitiska
kommittén gäller annan alkoholreklam
som visserligen också kan vara besvärande
men beträffande vilken vi anser
att eu utredning kan vara befogad innan
vi tar ställning till frågan.

Jag vill till herr Eriksson i Bäckmora
säga att jag har all respekt för kontrollstyrelsens
ambitioner, men kontrollstvrelsen
har verkligen inte med nuvarande
bestämmelser den möjlighet till insyn
och kontroll som vi anser nödvändig
beträffande bryggerinäringen.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! En sådan här debatt
brukar ju börja med diskussion mellan
dem som har behandlat ärendet i ut -

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

skottet, och sedan får enkla motionärer,
som har bidragit till materialet i utskottet
och rent av föranlett att utskottet arbetat
med frågorna, komma till tals först
i en senare omgång. Jag säger inte detta
för att på något sätt kritisera ordningen
— det är naturligt att den ordningen
tillämpas — men motionärerna kommer
ju därigenom i någon mån på efterhand.

Jag ber först att få konstatera att motionerna
1:374 av herr Dahl m. fl. och
11:476 av herr Johansson i Trollhättan
m. fl. är motioner som är väckta av de
båda nykterhetsgrupperna inom riksdagen.
Jag tar här till orda såsom en av de
motionärer som har väckt motionen i
denna kammare, alltså II: 476. Jag skall
försöka fatta mig tämligen kort, då jag
tror att utgången av detta ärende i dess
skilda delar är tämligen given.

Gentemot dem som i reservation nr 1
uttrycker den meningen, att man med
hänsyn till praxis bör vänta med riksdagens
ställningstagande tills den alkoholpolitiska
utredningen för sin del har
tagit ställning, vill jag erinra om att denna
fråga om alkoholreklamen ingående
har utretts i den ordning som brukar
vara vanlig för frågorna här i riksdagen.
Det finns ett stort betänkande tryckt,
1961 års nykterhetslagkommittés betänkande,
som sedan också har blivit remissbehandlat.
Det finns publicerat i
Statens offentliga utredningar. Den utredningen
tillkom på riksdagens och
dess bevillningsutskotts uttryckliga begäran.

Jag tycker att det är en brist, herr talman,
att bevillningsutskottet i det nu föreliggande
betänkandet inte sökt att på
något sätt redovisa de väldiga summor
som utgår till s. k. kommersiell reklam
för alkoholdrycker. Jag är på det klara
med att betydande svårigheter att mäta
denna reklam föreligger, men jag tycker
dock att man skulle ha kunnat komma
fram till vissa närmevärden, som det
vore av intresse att ha fått redovisade i
detta betänkande och i denna debatt.
Själv har jag gjort försök att via riksda -

Vissa alkoholpolitiska frågor

gens upplysningstjänst få någon kunskap
om detta. Jag har fått den uppgiften
att för vartdera av åren 1965 och
1966 uppgår reklamkostnaden till i runt
tal 10 miljoner kronor, något lägre belopp
för 1965 och något högre för 1966.
Den största posten är därvidlag annonskostnader.
Bara mellanölskampanjen,
alltså den som föregick och fördes kring
genomförandet av mellanölsreformen,
kostade 3,6 miljoner kronor.

Det är naturligtvis klart att det avgörande
är den verkan som alkoholreklamen
har. Att säga att den inte har en allmänt
försäljningsuppdrivande verkan
och därmed bidrar till skadeverkningarna
på detta område vore ju detsamma
som att säga att reklammakarna, särskilt
de utländska alkoholintressena, fungerade
som något slags jultomtar i förhållande
till reklamfirmor och dem som i
övrigt medverkar vid tillkomsten och
bedrivandet av alkoholreklamen.

Det är väl knappast någon som tror
på en sådan jultomteverksamhet, utan
det står väl klart att det helt enkelt
är lönsamt att satsa på alkoholreklam,
varför man också gör sådan reklam så
långt man får.

1961 års nykterhetslagkommitté publicerade
sitt reklambetänkande 1964,
och det var grundat på flera egna undersökningar.
Redan de modesta slutsatser
som man drar av dessa undersökningar
gjorde i varje fall på mig det
intrycket att det härvidlag förekommer
en ganska skrämmande ansvarslöshet.
Vi har säkert anledning anta att alkoholreklamen,
sedan dessa undersökningar
verkställts, väsentligt ökats. Man
laborerar i detta betänkande med en
skillnad mellan s. k. informativ och
därmed förment acceptabel reklam å
ena sidan och s. k. kommersiell reklam
å den andra. Informativ reklam är t. ex.
den reklam som drivs för övergång
från sprit till vin, en alkoholpolitik
metodik som ju nyligen utsatts för en
mycket bister kritik av en så måttfull
man som professor Bonnichsen vid sta -

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa alkoholpolitiska frågor

tens rättskemiska laboratorium. Han
tror inte ett dugg på denna metodiks
användbarhet för att få till stånd bättre
nykterhetsförhållanden. För min del
tror jag därför, att man inte kan upprätthålla
den där skillnaden mellan en
informativ och en kommersiell reklam,
utan att all alkoholreklam faller under
samma stränga dom, som bevillningsutskottets
majoritet uttalar i betänkandet
på s. 22: »Man bör emellertid enligt
utskottets mening inte på längre
sikt underskatta reklamens effekter när
det gäller den allmänna attityden till
rusdryckerna.» Det gäller alltså påverkan
på så att säga klimatet eller atmosfären
kring dessa drycker. Detta utvecklas
ytterligare i utskottsbetänkandet
och man kommer också in på den
motreklam som ju samhället gör men,
som får jämförelsevis små resurser.
Det rör sig om ett belopp på ungefär
3^/2 miljoner kronor som ges ut till nykterhetsorganisationerna
och Centralförbundet
för nykterhetsundervisning.
Ställ detta mot de stora belopp som går
till alkoholreklamen! Jag ber att särskilt
få fästa uppmärksamheten på formuleringen
i bevillningsutskottets betänkande
och citerar på nytt: »Man
bör emellertid enligt utskottets mening
inte på längre sikt underskatta reklamens
effekter när det gäller den allmänna
attityden till rusdryckerna.»
Och med rusdrycker menar man ju inte
bara starksprit utan också såväl vin
som starköl.

Herr talman! Det vore frestande att
referera 1961 års utredning särskilt beträffande
whiskyreklamen, men det
finns en relativt utförlig sammanfattning
av reklambetänkandet på s. 5 och
6, i det bevillningsutskottsbetänkande

som vi nu behandlar, så jag avstår från
referatet. En brist d bevillningsutskottets
betänkande är, att det inte lämnas
någon redovisning om i vilken omfattning
de självsanerande reklamnämnderna
ingripit och alltså fungerat enligt
sina intentioner. Herr Magnusson i

Borås var inne på denna sak och sade,
i varje fall beträffande någon av nämnderna,
att det i något fall inte alls företagits
något ingripande. Det säger ju
ingenting om verksamheten. Jag tycker
vi kunde ha fått en litet fylligare beskrivning
av hurudan verksamheten har
varit och i vilken mån man har ägnat
sig åt olika uppkommande fall. Det är
mycket möjligt att man stannat för att
avstå från att vidta några åtgärder alls,
men någon redovisning av nämndernas
verksamhet tycker jag ändå vi skulle
ha fått, så att vi kunnat se hur självsaneringen
fungerar i praktiken.

Jag ber att få ansluta mig till utskottsmajoritetens
ståndpunkt rörande åtgärder
emot alkoholreklamen. Själv har
jag länge ansett att Spritcentralen bör
kunna ingripa genom att vägra köp av
reklamerande alkoholförsäljningsföretags
produkter, utan att det finns någon
särskild lagstiftning härom. Jag tänker
därvid på en gemensam tillämpning av
7 § rusdrycksförsäljningsförordning en,

där det står: »All försäljning av rusdrycker
skall ordnas och handhavas
så att därav uppkommer så ringa skada
som möjligt.»

Om man sedan läser 69 § i samma
förordning, så står där: »Bolaget är
skyldigt att verka för att reklam för
rusdrycker och därmed jämförlig verksamhet
icke bedrives på sätt som finnes
uppenbarligen stå i strid med det
i 7 § angivna syftet.» Där menar jag
att det finns en grund för en bolagsstyrelse
— som väl bör ha någon befogenhet
— att ta ställning i denna fråga
utan stöd av lag. Det är emellertid
möjligt att jag drar för långt gående
slutsatser av dessa båda bestämmelser.
Jag ansluter mig dock till utskottsmajoritetens
ståndpunkt då det gäller en
inskänkning i och ett förbud mot alkoholreklam.

Vad sedan gäller bryggeriindustrin
tycker jag att kontrollstyrelsen gör en
alltför optimistisk tolkning av företagna
undersökningar, väsentligen föran -

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

ledda av mellanölsreformen. Man konstaterar
att statistiken rörande mellanölet
visar att reformen inte har medfört
någon ökning av alkoholmissbruket.
Men vad gäller ungdomen var ju
missbruket stort redan under utgångsåret
för jämförelsen 1964. Det har sedan
inte skett någon ökning, säger man.
Nej, men vi är väl alla av den uppfattningen
att vi borde nå fram till en
minskning; det kan väl inte innebära
någon tillfredsställelse enbart att en
ökning har uteblivit.

Vidare skriver man att enkätundersökningen
bland ett slumpurval av nykterhetsnämnder,
barnavårdsnämnder,
socialnämnder, skolstyrelser och polismyndigheter
i huvudsak bygger på berörda
myndigheters uppfattningar på
området, »som ej nödvändigtvis alltid
behöver överensstämma med faktiska
förhållanden». Hur skall man nu tolka
det? Man kan ju tolka det på två sätt.
Antingen har myndigheterna övervärderat
förhållandena eller också har de
undervärderat dem. Deras uppfattningar
behöver inte alltid överensstämma
med faktiska förhållanden. Slutsatsen
av kontrollstyrelsens statistiska redovisning
och enkätundersökning är dock
allvarlig nog. Det heter nämligen: »Den
utveckling, som kännetecknar de senaste
femton åren, nämligen att ungdomar
i allt tidigare ålder och allt större utsträckning
konsumerar alkohol, synes
tydligen ha accentuerats sedan mellanölsreformen.
»

Strax dessförinnan refererar utskottet
till vad kontrollstyrelsen anför genom
följande uttalande: »Huvudsakligen
hade man observerat ungdomar,
som konsumerat Öl vid olämpliga tillfällen
och på olämpliga platser — ett
förhållande, som tydligen var mera sällsynt
före reformen.» Detta är ett mycket
oklart uttalande. Man frågar sig vad
för slags Öl det rör sig om. Om det är
mellanöl och starköl, som i ökad utsträckning
konsumerats vid olämpliga
tillfällen och på olämpliga platser, mås -

Vissa alkoholpolitiska frågor

te det uppenbarligen finnas tillfällen
när det är direkt lämpligt för ungdom
att konsumera dessa drycker. I varje
fall finns det anledning att ifrågasätta
detta i vad gäller starkölet.

Herr talman! Jag ber även i denna
del att få yrka bifall till utskottsmajoritetens
hemställan, vilket alltså innebär
ett yrkande om avslag på reservationen
2. Rent formellt är skillnaden
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna
på denna punkt såvitt jag kan
förstå hårfin. Jag vill slutligen utan
kommentar yrka bifall till utskottsmajoritetens
hemställan i övrigt, d. v. s.
avslag på reservationen 3.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Det är sällan som verksamheten
i ett utskott i Sveriges riksdag
beskrivs med rubriken »Utskott
på villovägar» på ledarsidan i en större
dagstidning, men nu har det skett.
Med tanke på det anseende som utskottsarbetet
i Sveriges riksdag sedan
gammalt har och med tanke på den
måttfullhet och balans som den aktuella
tidningen gjort sig känd för genom
åren, måste rubriken och innehållet i
tidningens ledare betecknas som en
synnerligen stark kritik mot bevillningsutskottets
betänkande nr 56.

Herr talman! Har man som riksdagsledamot
under några år någorlunda väl
lärt känna bevillningsutskottet och
därigenom bibringats en allt större respekt
för dess verksamhet och för dess
betänkanden och yttranden blir man
minst sagt överraskad. Det gäller vårt
lands under 1960-talet kanske allra
största problem, alkoholproblemet. Denna
samhällsfråga är en av de mest svårlösta
och mest komplicerade som vi
har. Regeringen har på riksdagens begäran
tillsatt en utredning, den alkoholpolitiska
utredningen, med uppgift
att bedriva ett omfattande, allsidigt och
förutsättningslöst utredningsarbete och
att på grundval av detta framlägga förslag
till den framtida svenska alkohol -

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa alkoholpolitiska frågor

politiken. Det är ett stort och komplicerat
samhällsproblem, som bäst löses
genom en samlad reform bestående av
ett flertal åtgärder vilka inbördes korresponderar
med varandra.

Trots detta vill utskottet förorda en
isolerad åtgärd, som kan uppfattas som
ett misstroende mot inte bara regeringen
utan också riksdagen i övrigt. Dessutom
ändras förutsättningarna för det
pågående utredningsarbetet, något som
måste vara olyckligt. Utskottets handlingssätt
är i sanning förbryllande, och
så mycket mer förbryllande synes mig
utskottets hemställan att övriga aktualiserade
frågor bör övervägas av den
alkoholpolitiska utredningen. Varför
denna inkonsekvens — eller skall det
ses som ytterligare ett uttryck för de
ändrade principerna?

Men skall då inte riksdagen kunna
förorda en isolerad åtgärd under ett
pågående omfattande utredningsarbete?
Självfallet kan det i vissa fall vara
lämpligt, men den föreslagna åtgärden
att förbjuda reklam för spritdrycker
är olämplig av flera skäl.

För det första råder det mycket delade
meningar om reklamens verkningar
— inte minst på detta område, vilket
ju också redovisats av den utredning
som i flera år enbart utrett frågan om
alkoholreklamen. För det andra är det
vanskligt att i ett modernt samhälle
med positiv inställning till konkurrens
mellan olika producenter förbjuda ett
av de väsentligaste konkurrensmedlen.

Vidare innebär den konstitutionella
konflikt, som enligt många kan uppstå
mellan det föreslagna reklamförbudet
och tryckfrihetsförordningen, att kammarens
ledamöter allvarligt måste överväga
sitt ställningstagande. Det är heller
inte belagt att det föreslagna reklamförbudet
skulle ha en nykterhetsfrämjande
effekt. Utskottsmajoriteten har
också genom sina formuleringar i betänkandet
belyst denna tveksamhet.

Herr talman! Ytterligare skäl kan
redovisas, men flera talare har berört

dessa och gjort det utförligt. Jag har
bara velat belysa den tveksamhet som
råder om den föreslagna åtgärden och
som starkt talar för att kammaren bifaller
reservationen 1. Emellertid vill
jag uttala förståelse för dem som i nykterhetsfrämjande
syfte finner spritdrycksreklamen
stötande, även om jag
blev något överraskad över herr Engkvists
uttryckssätt, när han talade
om »ohämmad reklam». Men de
som nu företräder den absolutistiska
linjen och som engagerat och ambitiöst
verkar för ett nyktrare svenskt
samhälle måste överväga värdet av en
helhetslösning som baseras på ett grundligt
utredningsarbete och därmed än
bättre vetande om hur vi gemensamt
skall komma till rätta med det komplicerade
alkoholproblemet. Jag menar
med detta att även den, som inte säkert
vet men som har mer eller mindre
stark tro på att ett reklamförbud borde
prövas, med gott samvete kan tillstyrka
reservationen 1. Då följer vi vedertagna
principer i riksdagsarbetet samtidigt
som möjligheter till ytterligare vetande
om spritreklamens verkningar erbjudes.

Jag hade tänkt sluta här, herr talman,
men jag måste få bemöta herr Wiklund
i Stockholm på en punkt.

När herr Wiklund i Stockholm berörde
frågan om skadeverkningarna
ställde han den retoriska frågan: Tror
någon att vinagenterna skulle verka
som några jultomtar? Jag frågar i min
tur: Vill herr Wiklund underförstått
påstå att vinagenterna vill verka för
missbruk och indirekt skadeverkningar?
Det är en mycket allvarlig beskyllning,
särskilt som det i stället är så
att den reklam som här avses gäller de
kvalitativt bättre och därmed också
dyrare dryckerna enligt principen:
Drick mindre men bättre!

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle :

Herr talman! Min replik skall bli

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

mycket kort. Jag vilt bara säga till herr
Wennerfors, att fria utläggningar från
hans sida finner jag ingen anledning
alt bemöta.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! För min del är jag helt
nöjd med utskottets betänkande, och
därför hade jag från början inte tänkt
ta till orda här i dag. Men utvecklingen
av debatten har gjort att jag gärna
vid framföra några synpunkter när det
gäller spritreklamen.

Närmast är jag förvånad över att
man reser motstånd mot något som
ändå måste te sig ganska naturligt, då
vi har ett svårt alkoholproblem och
anstränger oss för att minska alkoholskadorna
i det svenska samhället.
I detta läge framstår det för mig som
helt naturligt att man inte tillåter spritreklam.
Det gäller närmast att väga
olika synpunkter mot varandra. Jag
har all respekt för de näringsfrihetspolitiska
synpunkterna, men mot dessa står
de sociala strävanden som riksdagen
ställt sig bakom. Det gäller huruvida
man skall prioritera det enskilda vinstintresset
eller de sociala strävandena.
Den som utgår ifrån att det är samhällets
skyldighet att se till att var och
en får möjlighet att på vilket område
som helst öka sin försäljning och därmed
sina vinster skall självfallet tillåta
hur mycket reklam som helst. Den som
däremot anser att de sociala strävandena
att minska alkoholskadorna är det
väsentliga inser att man tvingas diskutera
om man inte skall förhindra
spritreklam.

Som herr Wiklund i Stockholm framhållit
görs från olika håll försök att
minska alkoholkonsumtionen. Från enskilda
organisationer, från kommuner
och från statens sida försöker man
stödja upplysningsverksamheten, vilken
möts av en spritreklam som har en
motsatt effekt.

Även om vi i år har kunnat glädja
oss åt en viss höjning av anslaget för

Vissa alkoholpolitiska frågor

nykterhetsupplysning är detta dock
mycket litet, och även om man på kort
sikt inte heller enligt min uppfattning
kan åstadkomma några större förändringar
genom att upphöra med spritreklam
förändrar man likväl själva den
allmänna hållningen till de alkoholhaltiga
dryckerna. Det finns en allmän
attityd som man kan förändra.

Om reklamen inte har något värde,
inte ger något resultat, skulle väl ingen
göra reklam, men om reklamen har
någon effekt — och det måste vi utgå
från att den har — skapar den intresse
för spritdrycker. Den glorifierar mer
eller mindre detta bruk. Den gör konsumtionen
av sprit lockande. Mot reklamen
står den upplysningsverksamhet
som vi från riksdagens sida anslår
medel till och anser vara ett värdefullt
inslag i samhället. När nu motstånd
reses mot utskottsmajoritetens förslag
är det, såvitt jag förstår, egentligen fyra
skäl som åberopas. Till att börja med
hänvisar man till den svenska riksdagens
utredningstraditioner. Jag måste
säga att när bevillningsutskottet avger
ett betänkande, såsom det har gjort,
bryter utskottet inte särskilt mycket
mot utredningstraditionen i Sverige.
Bakom utskottsmajoritetens skrivning
står ledamöter med en lång och betryggande
riksdagserfarenhet med utskottets
ordförande, herr John Ericsson, i spetsen.
Herr Wennerfors må ursäkta mig
om jag tillmäter herr Ericssons riksdagserfarenheter
större vikt än herr
Wennerfors’. När herr Wennerfors uppfattar
bevillningsutskottets betänkande
som ett misstroendevotum mot regering
och riksdag, så återstår för honom att
visa att det är så.

Riksdagen har aldrig sagt annat än
alt man skall utreda de alkoholpolitiska
problemen. Ingenting har sagts om
metodiken, ingenting om att under tiden
utredningen pågår får ingenting
hända. När sedan herr Wennerfors talar
om »utskott på villovägar» vet var
och en att citatet är taget ur en tidning

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa alkoholpolitiska frågor

som står herr Wennerfors nära, Svenska
Dagbladet. Det skulle inte förvåna
mig om Svenska Dagbladet i morgon
citerar herr Wennerfors. Så går det till
i det politiska livet. Tidningar som
står en nära citerar man i riksdagsdebatten,
och närstående tidningar citerar
riksdagsmannen.

Nej, med hänsyn till riksdagstraditionerna
lär det vara helt möjligt att
skriva till Kungl. Maj:t på det sätt bevillningsutskottet
med undantag av högermännen
har föreslagit. Dess övriga
ledamöter anser det inte oförenligt med
detta förnäma utskotts traditioner att
göra så.

Det andra skäl som åberopas är att
konsumenterna skall ha ett fritt val.
Hur inskränker man det fria konsumtionsvalet?
Skulle man med denna motivering
behöva tillåta vilken reklam
som helst? Nog kan den som går in i
eu systembolagsbutik göra ett urval
av de drycker han vill ha utan att dessförinnan
ha studerat tidningarnas annonsspalter.
Det bör vara möjligt för
den konsument som vill orientera sig
på detta område att göra det utan den
reklam vi för närvarande har. Det skälet
håller således inte.

Det tredje skälet är att denna reklam
har en mycket liten effekt. Jag skall
inte ta upp någon stor debatt om detta,
men jag är ganska övertygad om att
annonsörerna inte skulle fortsätta sin
verksamhet, om inte annonserna gåve
något som helst resultat. Påståendet om
reklamens bristande inverkan står också
i motsättning till ett annat påstående
som man driver från det håll där man
är mot ett reklamförbud, nämligen att
man genom reklam kan föra över konsumtionen
från brännvin till visky,
konjak och liknande drycker. Om reklamen
i det ena fallet inte har någon
effekt, skall den väl inte heller ha det i
det andra fallet. Om reklamen i det
ena fallet verkar på ett sätt som man
betraktar som nykterhetsfrämjande, bör
den väl också i övrigt ha en effekt.

Man får nog välja ståndpunkt i detta
avseende.

Det fjärde argumentet utgörs av eu
hänvisning till tryckfrihetsbestämmelserna.
Naturligtvis är detta en allvarlig
fråga, och vi har att pröva om de åtgärder
vi vill genomföra stämmer överens
med gällande tryckfrihetsförordning.
Som grundlag är den övergripande,
men mycket beror på hur dessa
åtgärder utformas. Man kan givetvis
forma förbudsbestämmelserna på ett sådant
sätt att de råkar i motsättning
mot tryckfrihetsförordningen, men de
kan också få en sådan utformning att
de inte gör det.

Låt mig få erinra om två saker. För
det första har bevillningsutskottet föreslagit
ett system, som innebär att
partihandelsbolaget skall ställa upp
som villkor för inköp att ingen reklam
får göras. Det skall kunna åstadkommas
genom att man i rusdrycksförsäljningsförordningen
tar in bestämmelser
härom. Hur en sådan bestämmelse kan
stå i motsättning till tryckfrihetsförordningen
har ingen kunnat visa för
mig; jag väntar nu på att någon skall
göra det här i debatten. Man har talat
föga konkret på den punkten och utbrett
sig i allmänna ordalag. Nog kan
ett bolag, även om det är statligt, bestämma
varifrån det skall köpa. Inte
kan detta stå i strid mot gällande
tryckfrihetsförordning.

För det andra vill jag påminna om
den doktrinutveckling som ägt rum
på detta område. Kanske jag inledningsvis
bör fästa uppmärksamheten på att
tryckfrihetsförordningens uppgift är att
skydda yttrandefriheten som grundval
för ett fritt samhällsskick. Om det är
vi alla överens.

Men tryckfrihetsförordningen reglerar
inte allt som rör tryckt skrifts innehåll.
Därför hindrar den inte tillämpningen
av bestämmelser som inte avser
att ingripa mot tryckfriheten utan har
ett annat syfte, t. ex. ett näringspolitiskt.
Tidigare var man tveksam om huru -

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

vida man utanför tryckfrihetsförordningen
kunde reglera förfarandet som
gällde tryckt skrift. Därför infördes i
tryckfrihetsförordningen en del bestämmelser
som egentligen var främmande
för denna förordning. Låt mig få erinra
om att det sålunda under en tid fanns
straffbestämmelser för inbjudan till
otillåtna lotterier. Uppfattningarna har
sedan förskjutits. Den kommitté som
förberedde lagstiftningen om illojal reklam
föreslog, att man i tryckfrihetsförordningen
skulle införa bestämmelser
om sådan reklam, men regering och
riksdag gick en annan väg. Den särskilda
lag om illojal reklam — som ju har
sitt särskilda intresse i detta sammanhang
och vilken antogs av 1931 års riksdag
— bygger på den ståndpunkten, att
man kunde anta bestämmelser om illojal
reklam trots att sådan reklam kunde
förekomma i tryckt skrift. Denna ståndpunkt
prövades sedan av 1944 års tryckfrihetssakkunniga,
som kom till samma
uppfattning som 1931 års riksdag hade
gjort.

Även om man ginge en annan väg än
den. som bevillningsutskottet har förordat
gäller såvitt jag kan förstå, mot
bakgrund av behandlingen av frågan år
1931 samt senare ståndpunktstaganden
med utgångspunkt från samma grundsyn,
att man till och med kan ha straffsanktionerade
bestämmelser om förbud
mot alkoholreklam utan att detta förhållande
strider mot tryckfrihetsförordningen.

Herr talman! Jag ber att helt få ansluta
mig till bevillningsutskottets betänkande
på samtliga tre punkter.

I detta anförande instämde herrar
Almgren (s), Lindberg (ep) och Gomér
(ep).

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag måste ha trampat
herr Johansson i Trollhättan på en mycket
om tå, eftersom han till och med
slår en yngre och mindre erfaren riks -

Vissa alkoholpolitiska frågor

dagsman i huvudet med en äldre och,
som man säger, »tung» riksdagsman och
utskottsordförande.

Jag framhöll, herr Johansson i Trollhättan,
att jag genom åren hade bibringats
stor respekt för bevillningsutskottets
verksamhet. Med utskottet avsåg
jag inte minst dess ordförande. Jag
sade dessutom att jag blev överraskad
över utskottets ställningstagande, och
jag är fortfarande förbryllad över detta
betänkande. Vidare förbehåller jag mig
rätten att i denna talarstol framföra
denna mening.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Självfallet får herr Wennerfors
utveckla vilka synpunkter han
vill från denna talarstol. Jag kände mig
inte alls trampad på någon tå och jag
tror heller inte att jag använde uttrycket
»tung» riksdagsman. Jag har inte tillägnat
mig det moderna talesättet på den
punkten, men fortfarande har jag nog
den uppfattningen att bevillningsutskottets
ordförande representerar en längre
tids erfarenhet av vad som är vedertaget
i riksdagen än herr Wennerfors och säkert
längre än vad jag gör.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag tillhör dem — och
det gör väl alla ledamöter i denna kammare
— som är djupt bekymrade för
det tilltagande alkoholmissbruket och de
sig snabbt utbredande alkoholskadorna.
Jag är också för egen del beredd att
medverka till långtgående åtgärder i
syfte att begränsa dessa skador, även
om dessa åtgärder skulle innebära en
frihetsinskränkning för den majoritet
av medborgarna som inte har några
alkoholproblem.

Men, herr talman, fördenskull är jag
inte beredd att biträda förslaget om ett
reklamförbud sådant som detta nu är
framfört, huvudsakligen därför att jag
finner förslaget utomordentligt tveksamt

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa alkoholpolitiska frågor

i förhållande till vår tryckfrihetslagstiftning.

Flera talare har i debatten varit inne
på den frågan, djupast gick väl herr Johansson
i Trollhättan in på den. Frågan
har berörts även tidigare. Jag har frapperats
av hur många på ett ganska lättvindigt
och självsäkert sätt lämnat den
fråga åt sidan som för mig är en huvudfråga.
»Jag tror inte att det föreligger
något hinder ur tryckfrihetslagstiftningssynpunkt
att genomföra ett reklamförbud»
— ungefär så har orden
fallit.

Denna fråga är, herr talman, en
grundlagsfråga långt mer än en nykterhetspolitisk
fråga. Det är en tryckfrihetsfråga,
och den måste i första hand
bedömas som sådan.

Låt oss tänka oss in i vad som händer
om vi genomför ett reklamförbud sådant
det här är tänkt. Sedan bryter någon
ändå mot detta förbud. I en tidning
införes en annons som gör reklam för
någon alkoholdryck. Vad skall man då
göra? Ja, exklusivt ansvarig för den annonsens
innehåll är enligt grundlagen
tidningens ansvarige utgivare. Han kan
emellertid inte ställas till ansvar, ty det
finns i tryckfrihetsförordningen inte något
förbud mot en sådan annonsering.
Att då söka upp någon annan inblandad,
i detta fall leverantören som reklamerar
för sin vara, och utkräva någon
form av ansvar, utdöma någon form av
påföljd från denne strider såvitt jag kan
förstå mot tryckfrihetsförordningens
både anda och bokstav. Det skulle visserligen
bli en påföljd i icke juridisk
ordning: ett av staten helägt bolag skulle
utmäta påföljden i form av vägran att
vidare saluföra denne leverantörs produkter.

Men är inte detta precis ett sådant
kringgående av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser som förordningens
upphovsmän lagt ned så mycken möda
på att förhindra, när de med det ena uttryckssättet
starkare än det andra inskärper
att ansvar för tryckfrihetsbrott

inte får utkrävas i någon annan ordning
än den som är stadgad i grundlagen?
Ingen annan än den som ålagts det exklusiva
ansvaret får ställas till ansvar
för sådana förseelser. Jag tror, herr talman,
att det kan bli en mycket egendomlig
och besvärande situation. Om vi
i detta land hade haft vad vi saknar, en
författningsdomstol, skulle en sådan bestämmelse
utan vidare falla; den skulle
helt enkelt inte tillmätas giltighet gentemot
grundlagen.

Flera talare har, som jag redan nämnt,
ansett farhågorna för att vi skulle fatta
ett mot grundlagen stridande beslut
överdrivna eller helt ogrundade.

Det finns emellertid auktoriteter som
uppenbarligen är lika tveksamma som
jag. I dagens nummer av tidningen Expressen
finns en intervju med justitieminister
Herman Kling, där han bl. a.

säger: »—---så oklart som rättsläget

är vill jag inte lagstifta om reklamförbud
utan att man direkt säger ifrån i
grundlagen att det är förbjudet. Därför
krävs grundlagsändring.» Justitieministern
är alltså på det klara med att ett
reklamförbud av här ifrågasatt slag icke
kan införas utan grundlagsändring. I
varje fall är han på det klara med att
han inte själv vill medverka till en sådan
lagstiftning. Det leder såvitt jag begriper
till att om kammaren bifaller utskottsmajoritetens
förslag, blir detta
mer eller mindre ett slag i luften. Någon
proposition till nästa års riksdag är icke
att vänta därför att det krävs, säger justitieministern,
en samtidig grundlagsändring,
och en sådan kan icke åstadkommas
vid nästa års riksdag.

Om det är brådska som är grunden
för utskottsmajoritetens ställningstagande,
att man vill ha fram en effektiv bestämmelse
så snart som möjligt utan att
avvakta resultatet av den alkoholpolitiska
utredningen, torde det syftet därmed
redan vara förfelat. Det lär inte
kunna gå så fort. En grundlagsändring
kan ju inte genomföras annat än genom
ett bekräftande beslut tidigast vid 1971

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

års riksdag. Snabbare än så kan det inte
gå, i varje fall inte — av det nyss citerade
uttalandet att döma -— så länge vår
nuvarande justitieminister skall ha något
inflytande på propositioner i sådana
här frågor.

Jag tror, herr talman, att det väl förtjänar
att mycket allvarligt övervägas
om ett reklamförbud i sådan ordning
som här är tänkt verkligen kan förenas
med vår tryckfrihetslagstiftning.

Jag vill än en gång understryka, herr
talman, att en grundton, en bärande
princip, ja, man kan säga den bärande
pricipen i vår tryckfrihetslagstiftning är
att allt som icke är uttryckligen förbjudet,
det är tillåtet. Det står till och med
i tryckfrihetsförordningen att allting
som inte är uttryckligen förbjudet i tydlig
lag är tillåtet. Det är såvitt jag vet
det enda ställe på hela lagstiftningsområdet
där lagstiftarna här i landet har
kostat på sig den något självironiska anmärkningen,
att lagen inte bara skall
finnas utan att den skall vara tydlig så
att det inte kan råda någon tvekan om
att den gärning, som begåtts, verkligen
är illegal, innan man skall kunna utkräva
ansvar enligt tryckfrihetsförordningen.

I föreliggande ärende är det alltså inte
fråga om att stifta någon lag alls, såvitt
jag förstår, utan bara att genomföra en
bestämmelse som ålägger ett statligt monopolföretag
att utkräva det ansvar som
staten såsom rättsvårdande organ själv
enligt sina egna grundlagar skulle vara
förhindrad att utkräva. Detta måste,
herr talman, vara att kringgå tryckfrihetsförordningens
bestämmelser och att
bryta mot dess anda på exakt det sätt
som grundlagsfäderna gjorde sig så
mycken möda att för all framtid förhindra.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det är knappast möjligt
att i ett kort genmäle ge sig in i en
lång sakdebatt med herr Carlshamre.

Vissa alkoholpolitiska frågor

Han hänvisar till ett uttalande av justitieminister
Kling i dagens nummer av
Expressen. Jag hör inte till de privilegierade
som kan läsa vad som står i
Expressen innan den kommit i tryck,
och jag kan följaktligen inte här ta
upp detta uttalande till någon diskussion,
eftersom jag av naturliga skäl
inte kunnat läsa Expressen.

Jag vill emellertid erinra om två saker.
Först vill jag nämna att det finns
ett uttalande i ett interpellationssvar
1955 av dåvarande justitieministern
Herman Zetterberg. Det var ett svar på
en interpellation som hade framställts
av en annan högerman än herr Carlshamre,
nämligen herr Svärd. Detta har
jag haft tillfälle att läsa, och av svaret
framgår att det finns möjlighet att lagstifta
och att ingripa mot spritreklam
i vissa former.

.lag vill för det andra fästa uppmärksamheten
vid att skulle det förhålla sig
på det sättet att man inte kan införa
reklamförbud på detta område utan
ändring i grundlagen, har ju riksdagen
så mycket större anledning att skriva
till Kungl. Maj:t i år, ty en ändring av
grundlagen tar längre tid. Skall man
genomföra en grundlagsändring 1970/71,
måste den förberedas 1969.

Skulle man följa den väg, som högerreservanterna
och herr Carlshamre förordar,
nämligen att inte ta någon ståndpunkt
nu utan avvakta alkoholpolitiska
kommitténs arbete, kommer man —
om denna tolkning av grundlagen visar
sig vara riktig — i den situationen
att man sedan utredningen framlagt
sitt betänkande får ta upp frågan om en
grundlagsändring. Nu ställs man inför
en prövning av denna fråga. För min
del anser jag det vara möjligt att med
gällande grundlag genomföra vad bevillningsutskottet
föreslagit. Den oklarhet
i rättsläget som onekligen föreligger
får man emellertid pröva.

Det finns större möjligheter att uppnå
det resultat, som jag fick ett intryck av
att herr Carlshamre eftersträvar om

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa alkoholpolitiska frågor

man i år skriver till Kungl. Maj :t på det
sätt bevillningsutskottet föreslagit än
om man skjuter på frågan till dess alkoliolpolitiska
utredningens slutbetänkande
föreligger.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle
:

Herr talman! Den enda ostridiga definitionen
av vad som menas med en
kvällstidning är väl, att det numera
är en tidning som utkommer på morgonen!
Jag är inte heller så privilegierad
att jag kan läsa Expressen eller någon
annan tidning innan den är tryckt.
Men den är tryckt — jag har den här —
men den kanske ännu inte hunnit ut
i riksdagens klubbrum. Det uttalande
jag citerade är mycket kort, och jag
kan upprepa det ännu en gång. Herr
Kling säger:

»Det har ju sagts mycket fram och
tillbaka om den saken. Men så oklart
som rättsläget är vill jag inte lagstifta
om reklamförbud utan att man direkt
säger ifrån i grundlagen att det är förbjudet.
Därför krävs grundlagsändring.
»

Detta är vad justitieministern sagt,
och det är såvitt jag förstår tveklöst.

Men han säger — och det säger jag
också — att det har pratats mycket fram
och tillbaka och att rättsläget är oklart.
Om man ser tillbaka på detta ärendes
handläggning så skall man finna flera
ställningstaganden både för och emot.
Just därför är det enligt min mening
förvånande att bevillningsutskottets
majoritet på flera sidor behandlar denna
fråga utan att snudda vid tanken att
den skulle kunna ha någonting med
grundlagen och tryckfrihetsförordningen
att göra. Det kan inte vara obekant
för utskottets ledamöter att det verkligen
rått stor tvekan på denna punkt,
att sakkunskapen varit oenig och att
frågan väl förtjänar att övervägas innan
man inför förbud eller vidtar andra
åtgärder.

Det är omöjligt att tvista om tidtabel -

len. Jag vet inte när alkoholpolitiska
utredningen hoppas vara färdig, än
mindre när den verkligen blir färdig.
Det är möjligt att det kan hinna gå
ytterligare en treårsperiod på detta
sätt. Men klart står att även om det
behov man vill tillgodose genom att
fatta ett sådant beslut i dag är överhängande,
så kommer det inte att kunna
tillgodoses inom de närmaste åren
— det förefaller uteslutet att en regering
vars justitieminister har den anförda
uppfattningen skulle komma att
framlägga en proposition om reklamförbud
utan att man samtidigt tar itu
med en behövlig grundlagsändring.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Herr Wennerfors sade
att alkoholen är vårt största sociala
problem. Jag tror att han liksom jag
hörde en av våra främsta experter på
kriminologi säga just detta i går kväll.
Det är av den anledningen jag har begärt
ordet.

Alkoholen är en olycka och ett ont.
Det vore bäst för mänskligheten, även
för den del av mänskligheten som bor
i Sverige, att alkoholen alldeles försvann.
Den saken kan jag nu inte göra
mycket åt och inte riksdagen heller.
Men jag tycker att vad vi kan göra för
att minska de tragedier som ideligen,
varje dag året igenom, upprepas i hem
och i offentliga sammanhang, det bör
vi också göra.

Fastän jag också har mina små dubier
i fråga om det rent formella i den
här saken, kommer jag därför att rösta
för bifall till utskottets hemställan under
punkterna 1 och 3 men däremot
för reservationen punkt 2. Detta är sålunda
bara en röstförklaring, herr talman.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Det har varit en mycket
lång debatt om det föreliggande betänkandet,
och det kan man väl förstå,

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

eftersom däri behandlas motioner i
tre olika frågor. Jag har lyssnat mycket
noggrant hela tiden, inte minst på
resonemanget om starkspritreklamen,
och jag tror jag vågar säga att reklamens
betydelse på det området är mycket
starkt övervärderad.

Såvitt jag vet köper svenska folket
fortfarande mest renat brännvin. Ingen
förändring har inträtt i det förhållandet,
men ännu har jag inte någonstans
sett en annons för användning av
renat brännvin. Indirekt fick jag medhåll
av herr Johansson i Trollhättan,
när han sade att ingen tror att den
som går in på systembolaget inte vet
vad han vill ha. Ingen läser väl annonser
för att komma underfund med vad
han skall köpa. En trägen kund på
systembolaget vet nog vad han vill ha.
Ett förbud mot reklam blir sålunda ett
slag i luften.

Det var intressant att höra att justitieministern
har förklarat att han inte
anser sig kunna lägga fram ett förslag
om förbud, med hänsyn till den oklarhet
som råder i denna fråga. Jag tror att
han har fullkomligt rätt. Därför spelar
det ingen roll vilket beslut kammaren
fattar i dag. Det blir ändå ingenting
gjort på grund av frågans oklarhet.

Anledningen till att jag begärde ordet
är naturligtvis den fråga som behandlas
under punkten 3. Som alla
känner till, kommer jag från Sveriges
mest fruktproducerande län, och jag
är huvudmotionär i frågan om tillstånd
att tillverka cider. Utskottet skjuter denna
fråga mycket lätt ifrån sig. Det framliålles
i betänkandet att finansminister
Sträng år 1963 tog avstånd från vad
1959 års utskänkningsutredning hade
föreslagit.

Sedan säger man att något nytt inte
har framkommit. Då satt jag naturligtvis
och väntade på att utskottet skulle redogöra
för vilka nya problem som hade
dykt upp och som hade medfört att utskottet
vidhåller samma ståndpunkt som
tidigare.

Vissa alkoholpolitiska frågor

Herr Wiklund i Stockholm var den
som gjorde det allra lättast för sig. Han
sade att han utan motivering avstyrkte
motionsförslaget. Det är ju ett enkelt och
bra förfarande. Då slipper man ju motivera
någonting.

Jag hyser den uppfattningen, herr talman,
att utskottet här står fast vid sitt
tidigare motstånd bara för att få spela
den ståndaktige tennsoldatens roll. Jag
har många gånger förklarat att jag anser
att vi genom upplysning skall klargöra
för människorna den skada som de kan
förorsakas om de använder för mycket
starksprit. Jag har därför i kammaren
åtskilliga gånger framfört den synpunkten
att man skall försöka få människorna
att gå över till alkoholsvagare sorter.
Jag vidhåller min uppfattning, och
jag är inte ensam om den. Det har nämligen
gjorts en förnyad framställning
från hela Skåne — framför allt från mitt
eget län men även från Malmöhus
län — där man vet vad detta skulle kunna
betyda, inte bara för yrkesfruktodlarna
utan även för hemträdgårdarna.
De som hade sina vägar ut till Bromma i
Stockholm i fjol såg hur det stod till i
fruktträdgårdarna. Där låg ett tredubbelt
lager äpplen. Ingen människa kunde
sätta sin fot någonstans utan att trampa
på äpplen. Det fanns ingen möjlighet
att sälja dem och få någonting för dem.

Det har sagts i debatten här att cidern
särskilt skulle vara till för ungdomen.
Jag har aldrig påstått det, vare sig i motionen
eller från denna plats, och ingen
annan har gjort det heller. Men så länge
man tillhandahåller Öl åt ungdomen
och tar detta relativt lätt, bör man inte
försöka uppmobilisera några särskilda
skäl för åsikter att cidern skulle innebära
någon fara.

Jag tror för min del att anledningen
till motståndet mot cidern bara är att
man inte vill tillåta den. Jag anser för
min del att man borde kunna göra litet
till gagn även för fruktodlingen i vårt
land. I andra länder brukar man försöka
stödja fruktodlingen. Jag vill klart

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa alkoholpolitiska frågor

deklarera, för att ingen skall kunna
missförstå mig på denna punkt, att detta
inte är den allra viktigaste åtgärden för
att stödja fruktodlingen. Det finns
många andra. Vi har framför allt satsat
miljoner för att bygga upp ett ordentligt
försäljningsväsen, och vi anser att vi
har lyckats med detta. Vi har en ökad
tillverkning av must — förlåt, herr talman,
man säger inte must nuförtiden
utan man säger juice, för att det låter
finare, och det har vi heller ingenting
att invända mot. Men jag kan inte med
bästa vilja i världen förstå varför man
inte skulle kunna gå oss till mötes genom
att ge oss rätt att även tillverka cider.
Det är ingenting som förstör människorna,
det vet jag lika säkert som att
jag står här.

Man har i utskottsutlåtandet utan vidare
avstyrkt förslaget om rätt att tillverka
cider. Utskottet menar att man
inte skall ha den rätten. Jag tycker för
min del att man även från motståndarsidan
kunde ha sträckt sig så långt, att
man gått med på yrkandet i reservationen
om att överlämna motionerna till
den sittande alkoholpolitiska utredningen.
Då hade både jag och motståndarna
till mitt förslag så småningom fått
besked från denna utredning om att antingen
motståndarna eller jag hade rätt.
I så fall skulle vi ha fått upplysning om
den saken. Men inte ens det har man velat
gå med på. Därför undrar jag, herr
talman, om det möjligen kan bero på att
man inte är säker på att alkoholpolitiska
utredningen skulle säga att införande
av rätt att tillverka cider skulle vara
livsfarligt för den svenska ungdomen.
Det är det inte. Jag har lika stor ansvarskänsla
som vilken annan ledamot
som helst i denna kammare och vill inte
att ungdomen på något sätt skall fördärvas,
och den blir inte heller fördärvad
härigenom.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till reservationen
nr 3 i förevarande betänkande.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Debatten har varit lång,
och det är inte min mening att ånyo gå
in på detaljer, men jag vill anlägga några
principiella synpunkter.

Det är möjligt att reservanterna som
står för reservationen 1 har pekat på någonting
väsentligt när de åberopar, att
den pågående utredningen i alkoholfrågorna
bort föranleda att en delaktivitet
inte nu begärs. Jag är också medveten
om svårigheterna rent praktiskt när det
gäller reklamförbud och tryckfrihet.

Men resultaten av alkoholtillverkningen,
alkoholreklamen och alkoholförsäljningen
är sådana i vårt samhälle
att jag anser att katastroflarm bör utgå,
och då är den åtgärd som motionärerna
och utskottet begär en försvarlig aktivitet.

Alkoholkonsumtionen har blivit ett gigantiskt
samhällsproblem. Alkoholen är
som bekant ett dödande gift med återverkan
på många områden. Det är inte
nog med att den bryter ned och förkortar
en individs liv, utan den medför
förödande konsekvenser för vederbörandes
familj och andra närstående samt
för den samhälleliga människovärden.
Detta är så väl känt att aktivitet för
nykterhet borde vara självskriven för
varje politiker, och personligt avståndstagande
från alkoholbruk förväntas av
riksdagsmän, kommunalpolitiker, ledare
av alla kategorier, ja, t. o. m. av idrottsmän
och deltagare i olympiader.

För min del hade jag helst velat förbjuda
all tillverkning av starksprit. Jag
är liksom herr Dickson medveten om
att detta inte är möjligt, men jag skulle
önskat att så vore fallet, ty jag tror det
hade tjänat samhället. Potatis och brödsäd
bör användas på annat sätt i en svältande
värld än till framställning av alkohol.
Jag har många gånger stått förvirrad
inför AB Sveriges affärer på detta
område. Jag hör folk tala om att man
får in så mycket pengar i statskassan
genom spriten, den ger ju skatteinkomster,
men det måste vara eu ytterst dålig

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

affär. Spriten kostar oss oerhört mycket
mer. Platserna på våra sjukvårdsinrättningar
är inte flera — och det är dessutom
så hård konkurrens om dem —• än
att de inte borde upptas av alkoholens
offer. Därtill kommer alla sociala omkostnader.

När det gäller reklamen kan jag förstå
dem som säger att annonserna om olika
spritsorter inte har bidragit till en ökning
av konsumtionen. Jag är inte säker
på att de har rätt, men jag medger att
frågan tål att diskuteras.

En sak tycker jag inte har kommit
fram i denna debatt eller i debatten i
övrigt, nämligen att dessa annonser i
pressen med bilder av buteljer och glas
— annonser som bibringar oss den uppfattningen
att alkoholbruket är en vanlig
företeelse — bidrar till hela andan i
samhället. Folk får omedvetet eller medvetet
den uppfattningen att det »hör
till» att dricka alkohol. En annan sak
är att folk inte funderar så mycket över
vad annonsen säger om att man bör
köpa just den eller den sortens brännvin.
Särskilt ungdomen får den uppfattningen
att sprit hör till i de vuxnas
värld och är en ofrånkomlig och ofarlig
del av sällskapslivet, ja, till och med av
livet.

I detta sammanhang, fastän frågan
inte diskuteras just nu, vill jag säga några
ord om ölreklamen. Vi möter oupphörligen
den lustiga annonsen, som
egentligen inte är så lustig, med en bild
av två herrar med deformerade näsor
och i lumpiga kläder som hålls ihop av
säkerhetsnålar. Den ene frågar när en Öl
smakar bäst och får svaret: »Hver

gang», ett av de utländska uttryck som
det svenska folket torde känna bäst till
vid det här laget.

Vad åstadkommer nu denna reklam?
Jo, den lägger ett försonande skimmer
över en förödande last. Det är enligt min
mening mycket upprörande att reklamera
på det sättet. Denna reklam är en
fälla för vår ungdom. Den stimulerar till
ökad alkoholförtäring och till uppfatt -

Vissa alkoholpolitiska frågor

ningen att det är en vanlig företeelse att
folk dricker alkohol.

I detta sammanhang vill jag nämna
ett par ord om herr Åkerlinds motion,
som också tar upp frågan om tobaken.
Barnens rökvanor i vårt land är ju
mycket alarmerande. Vi måste fråga:
Vad kommer rökningen, som breder ut
sig i allt tidigare åldrar, att kosta dessa
unga rökare i framtiden, och vad betyder
den i samhällets budget för hälsovård?
Det är ett skrämmande perspektiv.
Nu möter vi också en oerhört omfattande
reklam för tobak. Jag har mycket
svårt att värja mig för tanken att det
egentligen är en brottslig verksamhet
som bedrivs, och jag har häpnat över
att det under det gångna året till och med
hänt att i våra regulj ära flygplan i Sverige
reklam för tobak har förekommit, t. ex.
genom gratisutdelning av rökverk. Även
här vill jag uttala min vädjan till mina
kolleger riksdagsmännen att snarast
lägga bort bruket av tobak för alltid. Jag
hoppas att min vädjan inte är förmäten.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan under punkt 1.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Man har försökt påstå
att skillnaden mellan utskottsmajoritetens
förslag och högerreservanternas
förslag är mycket stor. Jag kan inte
finna att det föreligger någon väsentlig
skillnad dem emellan. Högerreservanterna
vill hänskjuta hela reklamfrågan
till den alkoholpolitiska utredningen,
men de har inte tagit ställning till själva
sakfrågan, alltså om reklam skall tilllåtas.

Utskottsmajoriteten vill dels förbjuda
starkspritreklamen omedelbart, dels
hänskjuta frågan om reklamen för Öl
och vin till alkoholpolitiska utredningen.
Det är skillnaden — och den är
som synes inte stor.

Nu verkar det som om man på vissa
häll — jag förmodar av politiska skäl
— vill framhålla högerpartiet som ett
parti som pläderar för spritreklam.

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Vissa alkoholpolitiska frågor

Det gör vi nu inte. Personligen har jag
samma uppfattning som lierr Nilsson
i Agnäs, att starkspritreklamen är farlig.
Men jag tror inte att den är farligare
än Öl- och vinreklam. De som arbetar
med alkoholskadade här i landet
har deklarerat att vissa ölreklamkampanjer
har haft mycket negativ effekt.
Alla minns vi väl också den stora ölkampanj
som pågick i våras. Då kunde
man överallt här i staden se en affisch
som visade ett ölstop med en etikett
på vilken det stod »Pripps Öl» och
i anslutning till det texten: »Vad vore livet
utan törst?» Jag tror att den reklamen
är lika farlig som den starkspritreklam
som då och då förekommer i
bl. a. tunnelbanan.

Herr talman! Jag har velat deklarera
denna min uppfattning. Eftersom
jag -— i likhet med de allra flesta här i
salen — är emot reklam för alkoholhaltiga
drycker kommer jag givetvis att
rösta med utskottet när det gäller förbud
mot starkspritreklam.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Jag finner för min del
herr Johanssons i Trollhättan framställning
av utskottsordföranden som
en bättre riksdagsman än herr Wennerfors
tyda på att herr Johansson
inte vill acceptera jämlikhetssynen i
riksdagsarbetet utan i stället är genomsyrad
av ett sådant elittänkande
som man från socialdemokratiskt håll
beskyller oss på den borgerliga sidan
för.

Jag har, trots att jag inte är en lika
framstående riksdagsman som utskottsordföranden
eller ens har samma erfarenhet
som herr Wennerfors, tillåtit
mig att väcka en motion i denna fråga.
Denna motion tillhör dem som nu har
tillstyrkts av utskottet, och jag kommer
därför givetvis att i detta avseende
rösta för utskottets hemställan.

I min motion har jag även yrkat att
man skall försöka stoppa reklamen för
tobak och alkohol samt de olika for -

merna för begynnande narkotikareklam.
Den del av motionen som avser
tobaks- och narkotikareklamen kommer
så småningom att tas upp i ett utlåtande
från andra lagutskottet.

Vad jag i detta sammanhang framför
allt vill understryka är vikten av att
man verkligen försöker komma till
rätta även med den indirekta alkoholreklamen,
som herr Eriksson i Bäckmora
tidigare mycket vältaligt redogjorde
för och som är mycket allvarlig.
Om man förbjuder direkt reklam,
måste man också skaffa sig tillräckliga
möjligheter att motarbeta den indirekta
reklamen, så att inte den effekt man
sökt undvika i stället nås på denna väg.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Utskottets hemställan företages till
avgörande med iakttagande av den i reservationerna
tillämpade uppdelningen.

Alkoholreklamen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 56, såvitt avser
alkoholreklamen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Onsdagen den 30 oktober 1968

Nr 33

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 134 ja och
31 nej, varjämte 21 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Kontroll över bryggerinäringen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 56, såvitt avser kontroll
över bryggerinäringen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Vissa alkoholpolitiska frågor

verkställdes. Därvid avgavs 108 ja och
73 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ciderfrågan

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ook på bifall till reservationen
3); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 56, såvitt avser
ciderfrågan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 131 ja och
39 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

Nr 33

Onsdagen den 30 oktober 1968

Privata sjuk- och vårdhem
§ 12

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av motion om
införande av försäkring för begravningshjälp
för utländsk medborgare
som vistas i Sverige.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Privata sjuk- och vårdhem

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av motioner
angående privata sjuk- och vårdhem.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fröken ANDERSON i Lerum (s):

Herr talman! I sitt utlåtande över
motionerna nr 501 i denna kammare och
nr 407 i medkammaren hänvisar andra
lagutskottet till en rad bestämmelser
som reglerar möjligheterna att starta
och driva enskilda sjuk- och vårdhem
av olika slag, bestämmelser som ingalunda
är okända för motionärerna. Det
nya som har tillkommit efter det att
motionerna väckts är ju den arbetsgrupp
som socialstyrelsen tillsatt för att
utreda frågan. Vi är också medvetna
om att många av de enskilda vårdhemmen
fyller en uppgift i en tid då efterfrågan
på vårdplatser är större än
tillgången. Vi vet att det finns hem
som fyller högt ställda krav och som
är ett värdefullt komplement till samhällets
egna vårdinstitutioner. Ett faktum
är dock att det i dag existerar
en hel flora av vårdinrättningar av
skilda slag och med olika benämningar,
som inte uppfyller kraven på vad
vi menar men en god vård. Inte sällan
kan man i pressen finna skakande
skildringar av hur åldringar och sjuka
vårdas i bristfälliga lokaler och av personal
som inte fyller måttet när det
gäller utbildning och som dessutom
ofta är alldeles för fåtalig.

Att de nu gällande bestämmelserna
beträffande kontroll och tillsyn inte
är tillräckliga kan tydligt utläsas av det
yttrande från länsläkare och socialvårdskonsulenter
som socialstyrelsen
infordrat och som refereras på sidan
3 i utskottets utlåtande.

Svenska landstingsförbundet, som
också yttrat sig över motionerna, pekar
på den starka utbyggnaden av speciellt
långtidsvården och anser att detta
kommer att minska behovet av enskilda
sjukhem.

Jag vill gärna i detta sammanhang
vitsorda att den starka satsning på
långtidsvården som pågår är av utomordentligt
stort värde och att den på
sikt väl kommer att minska efterfrågan
av platser på enskilda hem. Men vi är
alla medvetna om att det kommer att
dröja ganska länge, innan man byggt i
kapp det stora behov som finns. Under
tiden måste man acceptera att det finns
enskilda hem för olika behov. Men det
måste ske en sanering av denna verksamhet.
Det är nödvändigt att ställa
sådana krav på enskilda hem när det
gäller lokaler, utrustning, personal och
vårdmöjligheter att vi med gott samvete
kan hänvisa våra åldringar, våra
långtidssjuka och andra som behöver
en skyddad miljö till dessa. Vi har ju
mer och mer kommit till den uppfattningen
att de människor som behöver
vård av ett eller annat slag inte bara bör
ges nödtorftig tillsyn eller vård utan
bör kunna föra en dräglig och så långt
möjligt är meningsfull tillvaro.

Vi motionärer tror inte att man kan
få till stånd en förbättring av de enskilda
anstalterna, om inte samhället
erhåller mera insyn i deras verksamhet
och större möjlighet till medinflytande
än som nu sker. Det är mot denna
bakgrund som vi har motionerat
om en översyn av de nuvarande bestämmelserna.

Vi är givetvis mycket glada över den
grundliga och välvilliga behandling
som motionerna har fått i andra lag -

Onsdagen den 30 oktober 1968 Nr 33

Interpellation ang. anvisande av statliga medel för Lutherhjälpens och Röda korsets
hjälpverksamhet

utskottet. I realiteten innebär väl utskottets
skrivning att man har samma
uppfattning som motionärerna och att
skrivningen kan betraktas som i det
närmaste en tillstyrkan av motionerna.
Men vad vi framför allt avvaktar med
stort intresse är vad den arbetsgrupp
som socialstyrelsen tillsatt kan åstadkomma.
Vi hoppas innerligt att den
skall kunna anvisa vägar, som gör det
möjligt att på ett bättre sätt än hittills
sörja för de grupper av medborgare
som behöver hjälp och vård men
som av olika anledningar inte kan
beredas plats på de landstings- och
kommunägda institutionerna.

Jag har givetvis, herr talman, icke
något som helst annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan, men
jag har ansett det vara angeläget att
framföra dessa motiveringar för de motioner
som nu behandlas.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av motioner
om befrielse för hemvärnsmän i vissa
fall från repetitionsövning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Interpellation ang. anvisande av statliga
medel för Lutherhjälpens och Röda
korsets hjälpverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr THYLÉN (h), som yttrade:

Herr talman! Med största intresse har
man under sommaren och hösten kunnat
följa utvecklingen i Biafra. Jag tror
knappast någon har kunnat undgå att
känna stark medkänsla för den lidande

befolkningen, och vi har med tacksamhet
noterat de hjälpinsatser som har utförts
av Röda korset och Lutherhjälpen.
Det är inte endast mycket storslagna
personliga insatser som utförts, utan
man har också kunnat tillskjuta ekonomiska
belopp av icke obetydlig storlek.

Man befarar nu emellertid inom organisationerna,
att man kommer att bli
tvungen att inskränka på hjälpsändningarna
av den anledningen att de ekonomiska
resurserna håller på att tömmas.
För Biafra, och då i första hand
för de svältande barnen, skulle ett avbrott
av hjälpsändningarna komma att
innebära förnyade lidanden. Av denna
anledning framstår det som angeläget
att vi i humanitetens tecken satsar
de medel som behövs för ett fortsatt
hjälpprogram.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till hans
excellens herr statsministern få rikta
följande fråga:

Är man från regeringens sida beredd
att ställa medel till förfogande
för att möjliggöra att den nuvarande
hjälpverksamheten, som bedrivs av
Lutherhjälpen och Röda korset, kan
fortsätta?

Denna anhållan bordlädes

§ 16

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 129, angående revidering av
läroplan för grundskolan, motionerna:

nr 1257, av herrar Dockered och
Gustavsson i Alvesta,

nr 1258, av herrar Elmstedt och
Sundkvist, samt

nr 1259, av fröken Wetterström m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 137, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om mervärde -

Onsdagen den 30 oktober 1968

50 Nr 33

skatt, motionen nr 1260, av herr öhvall
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 140, angående riktlinjer för
det frivilliga skolväsendet, motionerna:
nr 1261, av herr Enskog m. fl., och
nr 1262, av fröken Wetterström m.fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 143, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m.,

motionen nr 1263, av herr Gustafson
i Göteborg m.fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.24.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 68
814508