Nr 33 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 33 ANDRA KAMMAREN 1967

26 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 26 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Lorentzon ang. sysselsättningsläget i Bergslagen, m. m..... 3

fru Eriksson i Stockholm ang. barnsjukvården.................. 6

Svar på interpellation av herr Wikner ang. förvärv av pensionsrätt
under arbetslöshet och på fråga av herr Gustavsson i Alvesta ang.
verkan av arbetslöshet vid beräkning av pension enligt lagen om

allmän försäkring........................................... 8

Granskning av statsrådsprotokollen............................. 12

Allmänhetens inställning till ordningsmakten m. m................ 33

Anläggande av pipe-lines...................................... 39

Planering av bebyggelseområden och regionplanering.............. 43

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 26 maj

Konstitutionsutskottets memorial nr 34, i anledning av granskning av

de i statsrådet förda protokollen............................. 12

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38, ang. allmänhetens inställning
till ordningsmakten m. m. samt om åtgärder för att förbättra
relationerna mellan polisen och allmänheten............. 33

— nr 39, om åtgärder för att öka trafiksäkerheten................ 39

— nr 40, om anläggande av pipe-lines........................... 39

_ nr 41, ang. planering av bebyggelseområden och regionplanering 43

1 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 33

Fredagen den 26 mai 1967

Nr 33

Fredagen den 26 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget
i Bergslagen, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lorentzon har frågat
dels om jag kan lämna upplysningar
om några åtgärder planeras för att förbättra
sysselsättningsläget i Bergslagen
i anledning av den senaste tidens företagsnedläggelser
och driftsinskränkningar,
dels om jag överväger något initiativ
i syfte att inlemma bergslagsområdet
i det lokaliseringspolitiska stödområdet
och dels om de upprepade fallen
av förbiseende från en mängd företags
sida av rimlig tid för varsel om
förändringar i driften ger mig anledning
till något initiativ i syfte att komma
till rätta med dessa missförhållanden.

De uppgifter om planerade personalinskränkningar
vid företag inom bergslagsområdet
som förekommit i tidningarna
de senaste månaderna och som
åberopas i interpellationen gäller sammanlagt
närmare 800 arbetstagare. Enligt
vad som upplysts av arbetsmarknadsstyrelsen
kommer dock i ett par av
fallen planerade inskränkningar sannolikt
inte att behöva företas. I ett annat
fall förbereder företaget åtgärder som
innebär att större delen av den berörda
personalen kommer att kunna erbjudas
nytt arbete i hemorten eller i omedelbar
närhet av denna. Antalet personer

som enligt de åberopade tidningsuppgifterna
kommer att friställas minskas
härigenom till cirka 450. Av dessa har
hittills drygt 100 friställts.

Länsarbetsnämnderna i området har
vidtagit åtgärder för att snabbt skaffa
den friställda arbetskraften annat arbete.
Av dem som hittills fått sluta sina
anställningar hade i slutet av förra veckan
cirka 70 fått nytt arbete. Helt arbetslösa
var vid samma tillfälle cirka 30
personer. För några av de friställda har
övergångsvis ordnats med beredskapsarbete.

De friställningar som återstår och
som berör 350 personer kommer att slås
ut över en längre period. Om inte konjunkturläget
försämras bör utsikterna
att finna nytt arbete för dessa kunna
bedömas relativt optimitiskt. Jag är
emellertid medveten om att det på en
del orter kan uppstå svårigheter.

Vissa åtgärder har de senaste åren
vidtagits för att stärka och differentiera
sysselsättningsunderlaget i bergslagsområdet.
Åtgärderna har varit av olika slag.
I några fall har företag fått ta i anspråk
investeringsfondsmedel för finansiering
av objekt som bedömts angelägna
från lokaliseringssynpunkt. Statliga
lånegarantier har beviljats i ett inte
ringa antal fall. Lokaliseringsstöd i form
av lån och bidrag har också utgått. Så
sent som i förra veckan beviljades sålunda
ett företag i Norberg ett lokaliseringslån
om 1,5 miljoner kronor.

Vad gäller frågan om att inlemma
Bergslagen i det lokaliseringspolitiska
stödområdet vill jag erinra om att jag
tidigare i denna kammare uttalat att gällande
bestämmelser möjliggör lokaliseringsstöd
även utanför stödområdet.
Detta illustreras för övrigt av vad jag

Nr 33

Fredagen den 26 mai 1967

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Bergslagen, m. in.

nyss sagt. Jag anser det därför inte påkallat
att i nuvarande läge överväga sådana
ändringar av stödområdesgränserna
att Bergslagen skulle komma att hänföras
till stödområdet.

Enligt den överenskommelse om varsel
som arbetsmarknadsstyrelsen träffat
med bl. a. Sveriges industriförbund och
Svenska arbetsgivareföreningen skall
anmälan om planerade personalinskränkningar
göras till länsarbetsnämnd
i god tid. Vid definitiv driftsnedläggelse
och vid driftsinskränkning av
mera väsentlig betydelse skall anmälan
som regel göras senast två månader i
förväg. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen
iakttas varselöverenskommelsens föreskrifter
av de allra flesta företag, som
ser sig nödsakade att företa personalinskränkningar.
I många fall tillämpas betydligt
längre varseltid än överenskommelsen
föreskriver. Så har bl. a. skett i
en del av de i interpellationen åberopade
fallen. Minimitiden två månader har
inte underskridits i något enda fall enligt
vad som upplysts av arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag vill emellertid framhålla,
att det enligt min mening är angeläget
med en ordning med över lag längre
varseltider. Härigenom skulle bättre
förutsättningar för planering av lämpliga
åtgärder vid företagsnedläggelser och
driftsinskränkningar uppnås.

När det gäller varsel till de anställda
om planerade personalinskränkningar
finns regler härför i det avtal om företagsnämnder
som träffats mellan Svenska
arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen.
Det torde vara av intresse
för båda parter att dessa regler iakttas i
samband med avskedanden och permitteringar.

Vidare anförde:

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Samtidigt som jag till
inrikesministern framför mitt tack för
svaret noterar jag att inrikesministern
handlat med berömvärd snabbhet när
det gällt att besvara interpellationen.

Därtill är svaret ganska utförligt och visar
att det gjorts en hel del av ansvariga
myndigheter för alt underlätta sysselsättningsläget
för de 800 anställda i
Bergslagen som, då interpellationen
framställdes, stod inför hotet att drabbas
av följderna av personalinskränkningar
och företagsnedläggningar.

Från Bergslagen har denna vår kommit
flera alarmerande uppgifter om nedläggning
av företag och avskedande av
personal. Jag har hänvisat till detta i
interpellationen. Av inrikesministerns
svar att döma ger sysselsättningsläget i
detta område just nu inte samma anledning
till farhågor som tidigare uppgifter
gav vid handen. Enligt inrikesministerns
svar här i dag är dock en förutsättning
härför att konjunkturläget inte
försämras.

Oavsett de åtgärder som hittills vidtagits
är statsrådet medveten om att det
på en del orter i Bergslagen kan uppstå
svårigheter, sägs det i svaret. Intressant
i detta sammanhang vore att veta om
Ställdalen hör till dessa orter. Enligt tidigare
meddelanden hotas 159 anställda
av arbetslöshet då Stora Kopparbergs
bergslag ämnar avveckla cellulosafabrilcen,
som är ortens enda industri. Enligt
senare uppgifter kommer kartongfabriken
att bli kvar och sysselsätta hälften
av denna arbetsstyrka, under det att den
andra hälften kan beredas arbete i
Kvarnsveden. Då det är 8—9 mil mellan
dessa orter kan de arbetare som skulle
kunna beredas arbete i Kvarnsveden
knappast pendla dagligen mellan orterna,
utan en flyttning blir aktuell. En
ersättningsindustri i Ställdalen vore
alltså behövlig, i synnerhet som de flesta
av dessa människor har egnahem i
Ställdalen.

Samma förhållande är det i Ställberg.
Sedan interpellationen inlämnades har
det meddelats att även gruvan i Ställberg
kommer att nedläggas och 65 arbetare
avskedas. Även på denna plats rör
det sig i största utsträckning om egnahemsägare.

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

Svar på interpellation ang. sysselsättningsläget i Bergslagen, m m.

Sysselsättningsläget i Bergslagen är
givetvis intimt sammanlänkat med rådande
förhållanden på de mellansvenska
gruvfälten, och frågan borde ha haft
sin givna plats i detta sammanhang,
även i anslutning till den PM som Svenska
gruvindustriarbetareförbundet tillställt
regeringen. Då en sakkunnigutredning
för kort tid sedan tillsatts för att
bl. a. utreda den mellansvenska gruvindustrins
strukturrationalisering, skall
jag i detta sammanhang inte ta upp den
frågan, men jag uttalar förhoppningen
att denna utredning skyndsamt genomföres.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill gärna säga att vi
självfallet nogsamt följer utvecklingen i
det mellansvenska gruvområdet. Läget
är tillräckligt allvarligt, även om jag i
mitt interpellationssvar har velat säga
att det bör vara möjligt att bemästra
problemen. Det är nödvändigt att vidta
åtgärder som på längre sikt löser denna
fråga. Utredningen om problemen för
de mellansvenska gruvorna skall ju också
diskutera vilka åtgärder som på längre
sikt kan vidtas för att trygga sysselsättningen.

Herr Lorentzon har berört ett par orter
där problemen nu är aktuella. Beträffande
Ställdalen vill jag gärna säga
att i anslutning till en framställan från
Stora Kopparbergs bergslag om betydande
investeringar genom ianspråktagande
av investeringsfonderna har det varit
möjligt för regeringen att kräva garantier
för att man tryggar sysselsättningen
åt dem som kommer att bli friställda.
Detta är en möjlighet som vi kan
tillvarata i anslutning till att investeringsfonderna
släpps fria, då medel tas
i anspråk enligt de speciella regler som
innebär en dispens.

Vi har sedan något år haft överläggningar
med Svenska kullagerfabriken,
som har velat göra betydande investeringar
med användande av investerings -

fonderna i Göteborg. Vi har varit tveksamma,
men vi har sagt att om företagen
är beredda att göra andra investeringar
på orter, där detta ur sysselsättningssynpunkt
kan bedömas som angeläget,
skulle vi i regeringen vara villiga att
diskutera även investeringsfondernas
användande i Göteborg.

Då har — som officiellt meddelats i
tidningarna — SKF inkommit med ett
investeringsprogram omslutande nära
250 miljoner kronor. Det är framför allt
Hällefors som vi velat aktualisera, och
där har man enligt senaste uppgifter ett
investeringsprogram på ungefär 90 miljoner
kronor. Det betyder att en väsentlig
investering görs i järn- och stålverket
— man tryggar sysselsättningen
för dem som arbetar där. Men i investeringsprogrammet
för Hällefors ligger
också en utbyggnad som möjliggör att
man tar in mellan 100 och 150 nya tjänstemän
och arbetare.

Vi hoppas nu att SKF inom mycket
kort tid skall vara beredd att påbörja
detta program, och i första omgången
kommer det att omfatta investeringarna
nere i Hällefors.

Jag har, herr talman, velat lämna dessa
ytterligare uppgifter för att visa att
det mellansvenska gruvindustriområdet
för oss är ett lika viktigt problem som
Ådalen, Dalsland, Värmland och andra
områden, där det är svårigheter. Men
det är angeläget — och detta säger jag
inte på något sätt för att kritisera herr
Lorentzon — att man inte skapar panik
kring vad som inträffar utan försöker
att så realistiskt som möjligt bedöma läget
och vad som kan göras för framtiden.

Från denna utgångspunkt är jag tacksam
för att interpellationen framställdes,
så att jag fick lämna dessa besked.

Herr CARLSSON i Västerås (s):

Herr talman! Det är självklart att varje
företagsnedläggning blir en katastrof
för många människor, och det är ju därtill
en stor förlust för samhället i dess

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Svar på interpellation ang. barnsjukvården

helhet om människorna inte har jämn
sysselsättning. Därför är det tillfredsställande
att vi nått så långt att vi har
en väl utformad arbetsmarknadspolitik
i vårt land. Förhållandena därvidlag är
nu helt andra än för några årtionden sedan.

I Västmanland blev vi rätt betänksamma
när vi fick meddelandet om att gruvindustrin
i Norberg skulle läggas ned.
Lyckligtvis hade norbergsborna nära
till en aktiv länsarbetsnämnd. De hade
också nära till inrikesdepartementet
och dess chef, som väl mottagit dem
som kommit för att tala om dessa problem.
Jag vill alltså ge inrikesministern
en eloge för hans aktivitet på området.

Norbergstrakten är ju inte direkt någon
avskild bygd i ett glesområde.
Invånarna där har nära till tätorter och
nära till betydande industrier, och det
torde inte vara några större svårigheter
för dem att skaffa sig arbete på andra
orter. Dock är problemet rörande den
mellansvenska gruvindustrin mycket
stort, och vi har anledning att uppmärksamma
det. Problemet är glädjande
nog också föremål för uppmärksamhet.

Herr talman! Även jag ber att få tacka
för det svar som inrikesministern lämnat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. barnsjukvården Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har — under hänvisning till bl. a.
vissa förhållanden inom barnsjukvården
i Göteborg — begärt en redogörelse för
barnsjukvården i landet.

En redovisning av barnsjukvårdens
läge måste innefatta vissa sifferuppgifter.
Fullständiga siffror föreligger ännu

inte för år 1966. I det följande redovisar
jag därför statistik avseende år 1965.

För den medicinska barnsjukvården
fanns detta år totalt cirka 2 450 vårdplatser.
Antalet barnkirurgiska vårdplatser
uppgick till cirka 280. Antalet
vårddagar utgjorde inom barnmedicin
651 000 och inom barnkirurgi 67 000.
Barnkirurgiska fall behandlas även i
viss utsträckning på vårdplatser för
vuxenkirurgi. Antalet vårdplatser och
intagningar har under senare år förhållit
sig relativt konstant. Besöken i öppen
vård vid barnmedicinska kliniker har
däremot ökat väsentligt. Antalet besök,
som år 1960 utgjorde cirka 150 000,
uppgick 1965 till cirka 255 000. Läkartjänsterna
inom de båda specialiteterna
har under samma tid ökat från cirka
160 till cirka 220.

Vad barn- och ungdomspsykiatrin beträffar
har den slutna vården på senare
år genomgått en kraftig utveckling. Antalet
vårdplatser har sålunda ökat från
130 år 1960 till 370 år 1965. Sistnämnda
år uppgick antalet vårddagar till 81 000.
Antalet läkartjänster har under samma
tid ökat från 35 till 90. Parallellt med
den slutna vårdens utveckling har också
en avsevärd utbyggnad skett av den
öppna psykiska barna- och ungdomsvården.
Sådan verksamhet bedrivs nu i
alla sjukvårdsområden utom tre. Antalet
läkartjänster inom den öppna vården
har ökat från 60 år 1961 till 100 vid
utgången av år 1965. Större delen av
dessa läkare är dock verksamma även i
den slutna vården.

Såväl den öppna som den slutna vården
inom de tre specialiteterna fortsätter
att byggas ut. Ytterligare vårdplatser
planeras sålunda vid bl. a. akademiska
sjukhuset i Uppsala och Enskededalens
sjukhus inom barnmedicin och barnkirurgi,
vid lasaretten i Lund, Umeå och
Linköping inom barnkirurgi samt vid
S:t Görans sjukhus och Huddinge lasarett
inom barnmedicin, barnkirurgi och
barnpsykiatri. I de sjukvårdsområden
som fortfarande saknar resurser för sill -

Fredagen den 20 maj 1967

Nr 33

ten barn- och ungdomspsykiatri planeras
avdelningar för sådan vård.

Det är riktigt, som fru Eriksson framhåller,
att några barnsjukhus i landet är
nedslitna och otidsenliga. Kronprinsessan
Lovisas barnsjukhus i Stockholm
med 158 vårdplatser tillhör dessa sjukhus.
Enligt föreliggande planer kommer
dock sjukhuset att om tre år ersättas av
nya barnkliniker vid S:t Görans sjukhus,
vilka kommer att omfatta totalt 225
vårdplatser för medicinsk, kirurgisk
och barnpsykiatrisk vård. Vid Göteborgs
barnsjukhus har medicinalstyrelsen
inlett en omfattande inspektion i
januari i år. Inspektionen är inte avslutad
varför någon rapport ännu inte föreligger.

Göteborgs sjukvårdsstyrelse har under
våren gjort en förnyad utredning
om barnsjukvården i staden. På grundval
av denna utredning har staden anvisat
medel för projektering av nya
barnkliniker vid det blivande Östra
sjukhuset, vilka skulle kunna stå färdiga
våren 1971. Vidare föreligger förslag om
en upprustning av det gamla barnsjukhuset
i staden för en beräknad kostnad
av 7 miljoner kronor. Därvid förutsätts
att detta sjukhus kommer att drivas en
viss tid även sedan de nya klinikerna
vid östra sjukhuset står klara.

Vad gäller vården av alltför tidigt
födda barn måste det i vissa fall möta
svårigheter att hjälpa dessa barn till en
normal utveckling. Våra möjligheter
härtill förbättras dock ständigt. År 1950
var i medeltal drygt 32 av 1 000 barn
dödfödda eller avled under första levnadsveckan.
År 1964 var motsvarande
antal cirka 22. Av dessa barn var den
övervägande delen för tidigt födda
barn.

Den förebyggande medicinska barnavården,
som spelar stor roll också genom
att den avlastar den egentliga sjukvården,
omfattar inte bara kroppslig
sjukvård. Viktiga mentalhygienska uppgifter
med avseende på barnens vård
och fostran ingår även i denna barna -

Svar på interpellation ang. barnsjukvården

;- vård. Den somatiska kontrollen är särskilt
inriktad på att förhindra uppkomsi-
ten av bristsjukdomar, näringsrubbr
ningar och infektioner. Barnen är till5-
försäkrade kostnadsfria vitamin- eller

n mineralämnesrika läkemedel, som är äg c-

nade att förebygga eller bota skador som
r kan bero på brister i näringen. Synv
och hörselkontroller har påbörjats och
i- är under vidare utveckling. Sedan år
5 1960 utförs provtagningar på spädbarn

k för uppspårande av vissa ämnesomsättningsrubbningar.
Vidare utförs bl. a.
1- lagstadgad smittkoppsympning samt

i trippel- och poliovaccinering. Den

i- mentalhygienska verksamheten inom

i- den förebyggande barnavårdens ram

befinner sig under stark utveckling,
!_ varvid speciellt intresse ägnas barn med

g uppfostringssvårigheter.

1- Fram till tvåårsåldern är övervak l-

ningen vid barnavårdscentralerna nära

a hundraprocentig. Besöksfrekvensen har

a därefter en tendens att avta med stigan a

de ålder. Under år 1965 övervakades

n drygt hälften av fyraåringarna och mer

c- än en tredjedel av sexåringarna vid bar d

navårdscentral.

s Inom den förebyggande barnavården

n utvecklas samarbetet med andra verk a

samhetsgrenar såsom den förebyggande

mödravården, förlossningsvården, psy;t
kiska barna- och ungdomsvården, syn a

och hörselvården samt handikappvår n

den i syfte att bl. a. på ett så tidigt sta x

dium som möjligt fastställa handikapp

0 och dess orsaker. Ett speciellt intresse

n ägnas barn, som löper särskilda risker,

i- t. ex. för tidigt födda barn med låg vikt,

!e barn med komplicerad födsel och barn

n som tidigt är allvarligt sjuka. Upplys a

ning för förhindrande av de vanligaste

barnolycksfallen, främst trafik- och för 1-

giftningsfallen, intensifieras.

2- En inom socialdepartementet utarbe i.

- tad promemoria rörande utformningen

g av en allmän hälsokontroll av fyra )-

åringar har nyligen remissbehandlats.

d Sjukvårdshuvudmännen har därvid

i- ställt sig positiva till de tankegångar

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Svar på interpellation ang. förvärv av pensionsrätt under arbetslöshet och på fråga

ang. verkan av arbetslöshet vid beräkning av pension enligt lagen om allmän

försäkring

som framförts i promemorian.. Detsamma
gäller medicinalstyrelsen och övriga
hörda remissinstanser. Det finns anledning
att vänta en påtagligt ökad intensitet
inom den förebyggande barnavården.

Jag har här lämnat en redogörelse för
barnsjukvården i landet, grundad på
tillgängliga uppgifter. Det är emellertid
angeläget att vi skaffar oss en fördjupad
kunskap som underlag för bedömningen
av resurser och behov inom såväl denna
som andra grenar av hälso- och sjukvården.
Det är mot bakgrund härav som
socialdepartementets sjukvårdsdelegation
fattat beslut om en omfattande undersökning
av landets vårdresurser.
Denna undersökning, som pågår för
närvarande, omfattar såväl öppen hälsooch
sjukvård som sluten kroppssjukvård
och psykiatrisk vård och skall i första
hand belysa befintlig och åsyftad vårdkapacitet
och personalbehov fram till år
1970. De första resultaten beräknas föreligga
i höst.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Vidare anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill tacka socialministern
för det svar jag har fått. Det innebär
inte bara att han har svarat utan
även att han under tiden vidtagit åtgärder
för att omedelbart få en bättre
kunskap om vilka behov som föreligger
och vilka resurser vi har för vår barnsjukvård.
Att en genomgång av dessa resurser
planeras måste man uppskatta
mycket liksom att en skiss för en utbyggnad
under de tre närmaste åren
kommer att utarbetas.

En interpellant kan inte gärna begära
mera än att få ett positivt svar, i vilket
det framhålles att allt kommer att göras
för att få ett bättre grepp om frågan.

Det är riktigt att vårt land har den
lägsta barndödligheten i världen, men
vi har inte särskilt låg barnsjuklighet.
I och med att man kan rädda många
barn med dåliga betingelser till livet
ligger det i sakens natur att man också
kräver ett ökad stöd för dessa barn
längre fram. Fallen av genetiska sjukdomar
har ökat bland befolkningen; vi har
allergier och inte minst mentala störningar,
som i stor utsträckning har
iakttagits bland barn och ungdom.

Det är av stort intresse att dessa frågor
klarläggs, men jag undrar om det
inte hade varit bra om kammaren hade
bifallit den motion som väcktes om att
förstärka ledningen för landets barnoch
ungdomssjukvård i medicinalstyrelsen
genom att sammanföra de olika sektionerna
till en byrå. Jag hoppas att den
undersökning som nu planeras också
ger det resultatet att ledningen i den
kommande socialstyrelsen får möjlighet
att följa dessa frågor inom sjukvården
och ingripa när särskilda svårigheter
uppstår för barn och ungdom.

Jaig tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. förvärv av
pensionsrätt under arbetslöshet och på
fråga ang. verkan av arbetslöshet vid
beräkning av pension enligt lagen om
allmän försäkring

Ordet lämnades på begäran till

. Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat,
om jag anser att tiden nu är mogen
att överväga frågan om förvärv av
rätt till ATP-pension under arbetslöshet,
särskilt med hänsyn till äldre arbetstagare.

Herr Gustavsson i Alvesta har frågat,

Fredagen den 20 maj 1967

Nr 33

Svar på interpellation ang. förvärv av pensionsrätt under arbetslöshet och på fråga
ang. verkan av arbetslöshet vid beräkning av pension enligt lagen om allmän

försäkring

om jag uppmärksammat de problem
som den s. k. femtonårsregeln inom
ATP skapar för äldre, av arbetslöshet
drabbade arbetstagare och vilka åtgärder
jag överväger med anledning av
detta.

För rätt till full ålderspension från
ATP krävs enligt huvudregeln att pensionsgrundande
inkomst tillgodoräknats
den försäkrade för minst 30 år. För den
som tillgodoräknats pensionsgrundande
inkomst för ett mindre antal år än 30
men dock för minst 3 år, utgör pensionen
så många trettiondelar av full
pension som han har år med pensionsgrundande
inkomst. Varje sådant år
ger alltså en trettiondels pension. Dessa
bestämmelser brukar kallas trettioårsregeln.

För dem som är födda år 1914 eller
tidigare gäller dock att varje år med
pensionsgrundande inkomst ger en tjugondels
pension. Eftersom pensionsgrundande
inkomst började beräknas
för år 1960 och beräknas t. o. m. det år
då den försäkrade fyller 65 år, kan den
som är född år 1914 få full pension efter
20 år med pensionsgrundande inkomst.
Den som är född tidigare än år 1914
kan få högst så många tjugondelar av
full pension som motsvarar antalet år
fr. o. in. 1960 t. o. m. det år då han fyller
65 år. Den som är född år 1904 kan
t. ex. få högst hälften av full pension.
De bestämmelser jag nu redogjort för
brukar kallas tjugoårsregeln. För dem
som är födda senare än 1914 trappas
tjugoårsregeln upp successivt. Trettioårsregeln
tillämpas för dem som är födda
år 1924 eller senare.

ATP-pension utgör 60 procent av den
genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten
under de år för vilka sådan
inkomst beräknats för den försäkrade.
Om den försäkrade har pensionspoäng
för mer än 15 år, beräknas pensionen
på genomsnittet av den pensionsgrundande
inkomsten under de 15 åren med

de högsta pensionsgrundande inkomsterna,
den s. 1c. femtonårsregeln.

Trettioårsregeln och femtonårsregeln
är förmånliga för den försäkrade. En
persons tid som förvärvsarbetande är
vanligen betydligt längre än 30 år. Syftet
med reglerna är bl. a. att bortfall av
några års pensionsgrundande inkomst
eller låg inkomst under några år i allmänhet
inte skall behöva påverka pensionens
storlek. Med dessa regler ansåg
man sig vid ATP-systemets tillkomst
kunna undvara särskilda regler om beräkning
av pensionsgrundande inkomst
under år då den försäkrade fått vidkännas
inkomstbortfall eller inkomstminskning
på grund av t. ex. sjukdom
eller arbetslöshet.

I viss mån annorlunda förhåller det
sig för äldre åldersgrupper, i första hand
för dem för vilka tjugoårsregeln har
betydelse. Bortfall av ett års pensionsgrundande
inkomst kan för dem betyda
en minskning av pensionen med en tjugonde!
och ett år med låg inkomst drar
ner underlaget för pensionsberäkningen.
Problemen i samband härmed övervägdes
av 1958 års sociaiförsäkringskommitté,
och kommitténs förslag föranledde
vissa bestämmelser som för den
som är född år 1927 eller tidigare neutraliserar
verkan av inkomstbortfall under
högst tre år på grund av längre tids
sjukdom, varunder den försäkrade uppburit
sjukpenning av viss storlek.

Tanken att på liknande sätt beakta inkomstbortfall
på grund av arbetslöshet
vann inte bifall. Socialförsälcringskommittén
yttrade, att arbetslöshetsförsäkringen
inte som sjukpenningförsäkringen
är obligatorisk för de förvärvsarbetande.
Den omfattar inte på långt när
alla anställda, och företagarna står helt
utanför arbetslöshetsförsäkringen. Möjligen
skulle man dock kunna tänka sig
att vid hortfallsanledningen arbetslöshet
ersätta den vid hortfallsanledningen
sjukdom naturliga anknytningen till

1* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 33

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Svar på interpellation ang. förvärv av pensionsrätt under arbetslöshet och på fråga

ang. verkan av arbetslöshet vid beräkning av pension enligt lagen om allmän

försäkring

sjukpenningförsäkringen, inte med en
anknytning till arbetslöshetsförsäkringen
utan till det förhållandet att vederbörande
stått anmäld som arbetssökande
hos arbetsförmedlingen, dvs. förgäves
stått till arbetsmarknadens förfogande.
Desutom framhöll kommittén,
att arbetslöshet i detta sammanhang vållar
andra och svårare problem än sjukdom.
Det finns ingen anledning att räkna
upp säsongarbetarens arbetsförtjänst
och en gång i framtiden ge honom en
tilläggspension på grundval av en högre
arbetsinkomst än han kanske någonsin
haft. Säsongarbetaren är mången
gång kompenserad så, att hans arbetsinkomst
under säsongen ligger över helårsarbetarens
inkomst för samma tid.
För stora grupper av företagare är arbetet
mer eller mindre säsongbetonat.

Socialförsäkringskommittén anförde
att man hade anledning att känna tveksamhet
inför bestämmelsen om att ta
hänsyn till viss sjukdomstid vid pensionsberäkningen.
I fråga om arbetslöshet
var det motiverat att hysa långt
större betänkligheter. Enligt kommitténs
mening borde man avvakta en
längre tids erfarenhet av de föreslagna
bestämmelserna om sjukdom innan
man närmare övervägde frågan om förvärv
av pensionsrätt under arbetslöshet.
Statsmakterna hade ingen annan
bedömning än kommittén.

De synpunkter som socialförsäkringskommittén
hade på frågan om att särskilt
beakta inkomstbortfall på grund
av arbetslöshet vid pensionsberäkningen
har alltjämt giltighet. Problemet har
dock fått ökad aktualitet och kan inte
förbigås. Pensionsförsäkringskommittén
kommer att lägga fram förslag om
ett förstärkt pensionskydd. KSA-utredningen
har fått i uppdrag att med förtur
utforma och lägga fram förslag till
stödformer för äldre arbetstagare som
träffas av särskilda omställningssvårigheter
på arbetsmarknaden. Dessa båda

utredningsförslag står i samband med
det problem som herr Wikner och herr
Gustavsson berört. Jag avser emellertid
att särskilt undersöka frågan om ATPberäkningen
för äldre personer, som
drabbas av arbetslöshet.

Vidare anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för det ingående svaret
på min interpellation. Liksom då jag av
finansministern fick svar på min fråga
angående avdrag för resekostnader vid
deklaration vill jag uttala, att många
arbetare som berörs av detta problem
har kommit till mig och påpekat att åtgärder
bör vidtagas för att rätta till
missförhållandena.

Jag har i min hand ett brev från en
ombudsman, som tar upp de svårigheter
för skogsarbetarna som framhålles i interpellationen.
Plan meddelar — som
jag även har nämnt i interpellationen
— att under de senaste åren den huvudsakliga
sysselsättningen för många
skogsarbetare har bestått i några månaders
beredskapsarbete, medan de resten
av året varit hänvisade till arbetslöshetskassan.
Ersättningen från sådan
är, som alla känner till, inte pensionsgrundande.
Då de arbetstagare det
här gäller uppnått förhållandevis hög
ålder och därför i allmänhet kommer
att förvärva pensionsrätt och pensionspoäng
under tämligen få år, blir deras
tilläggspension mycket låg.

Bortrationaliseringen av arbetskraft
inom skogsbruket fortsätter, och man får
räkna med att tusentals skogsarbetare
under de närmaste åren blir hänvisade
till beredskapsarbete några månader av
året men under långa tider får lita
till arbetslöshetskassan. Jag vill tillägga
att det inte enbart är skogsarbetare som
berörs av denna utveckling utan även
andra yrkesgrupper. Dessa människor

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

Svar på interpellation ang. förvärv av pensionsrätt under arbetslöshet och på fråga

ang. verkan av arbetslöshet vid beräkning av pension enligt lagen om allmän

försäkring

får den dag de når pensionsåldern mycket
låg pension, därför att, som jag tidigare
omnämt, ersättningen från arbetslöshetskassan
inte är pensionsgrundande.

I interpellationen har jag även erinrat
om att detta problem uppmärksammades
av 1958 års socialförsäkringskommitté.
Den pekade på flera principiella
och praktiska svårigheter när det
gäller att vid inkomstbortfall föranlett
av arbetslöshet tillgodoräkna inkomsttagaren
pensionskvalificerande inkomst
och poäng. Vidare omnämndes säsongarbetarnas
speciella situation in. in.
Kommittén drog slutsatsen att man bör
avvakta en längre tids erfarenhet innan
man till närmare övervägande tar upp
frågan om förvärvande av pensionsrätt
under arbetslöshet.

Man frågar sig: Vad innefattar en
längre tids erfarenhet? År det 10, 20 eller
30 år? Enligt min mening bör åtgärder
vidtagas snarast; det är framför allt
aktuellt nu under ATP:s övergångstid.
Socialministern känner också till — så
tolkar jag svaret — att denna fråga är
brådskande.

Jag anser att personer vilka genom
omständigheter som här antytts oförskyllt
ställts utan arbete borde på ett
eller annat sätt hållas från pensionssynpunkt
skadeslösa härför. De senaste
årens utveckling på arbetsmarknaden
har givit förnyad aktualitet åt frågan
om pensionsrätt vid arbetslöshet.

Herr talman! Om man vågar tro på
tidningsuttalanden — jag brukar vara
mycket försiktig på den punkten —
kommer AP-fonden år 1970 att omfatta
30 miljarder kronor och år 1990 100
miljarder kronor. Dessa pengar anser
jag vara löntagarnas, och därför borde
de användas till pension åt de grupper
jag här nämnt, som jag anser vara i behov
av en bättre pension på sin ålderdom.
Det är visserligen viktigt att tillföra
industrin kapital, men det är en

sak för sig. I första hand bör AP-fonden
användas till pensioner åt dem som
under ett helt liv stått i produktionen
och gjort en insats i samhället och på
det sättet tjänat både kommun och stat,
Detta är ett rättvisekrav som i högsta
grad bör beaktas.

Jag tar fasta på vad socialministern
säger i sitt interpellationssvar: »De synpunkter
som socialförsäkringskommittén
hade på frågan om att särskilt beakta
inkomstbortfall på grund av arbetslöshet
vid pensionsberäkningen har
alltjämt giltighet. Problemet har dock
fått ökad aktualitet och kan inte förbigås.
Pensionsförsäkringskommittén
kommer att lägga fram förslag om ett
förstärkt pensionsskydd. KSA-utredningen»
— KSA betyder ju kontant stöd
vid arbetslöshet — »har fått i uppdrag
att med förtur utforma och lägga fram
förslag till stödformer för äldre arbetstagare
som träffas av särskilda omställningssvårigheter
på arbetsmarknaden.»

Den sista meningen i interpellationssvaret
anser jag personligen vara mycket
positiv. Man kan i detta läge inte
fordra mera. Svaret har som slutvinjett:
»Jag avser emellertid att särskilt undersöka
frågan om ATP-beräkningen för
äldre personer, som drabbas av arbetslöshet.
»

Detta är mycket positivt, och jag ber
därför att än en gång få tacka för svaret.

Herr talmannen återtog ledningen
av förhandlingarna.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till socialministern
få framföra mitt tack för svaret
på den fråga jag tidigare ställt.

Frågan om femtonårsregeln har diskuterats
i denna kammare varje år sedan
år 1961. Från vårt håll har begärts
en revidering av både trettio- och femtonårsreglerna
med hänsyn till de kort -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Granskning av statsrådsprotokollen

tids- och deltidsanställda. I år skriver
andra lagutskottet att femtonårsregeln
innebär fördelar för de försäkrade endast
om någon förändring skett i realinkomsten
under de pensionsgrundande
åren. Jag konstaterar nu med tillfredsställelse
att socialministern är beredd
att pröva dessa regler, och jag hoppas
att vi ganska snart skall uppnå bättre
förhållanden på detta område.

Vid första genomläsningen av svaret
blev jag konfunderad över att socialministern
hänvisar till pensionsförsäkringskommittén
och KSA-utredningen.
Det är riktigt att detta utredningsarbete
har indirekt samband med denna fråga,
men vi har i pensionsförsäkringskommittén
inte till uppgift att i något
avseende pröva ATP-reglerna.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 35, statsutskottets
memorial och utlåtanden nr
119—125, bankoutskottets utlåtanden nr
31, 32, 40 och 42 samt tredje lagutskottets
memorial nr 48.

§ 6

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 34, i anledning av granskning
av de i statsrådet förda protokollen.

Efter föredragning av utskottets anmälan
om den utförda granskningen
samt resultaten därav yttrade:

Herr förste vice talmannen von FRIESEN
(fp):

Herr talman! Det är en händelse som
ser ut som en tanke att vid detta tillfälle
frågan om riksdagens kontrollmakt
har tagits upp till omprövning.
Riksdagen har ju tre sådana organ, dels
är det konstitutionsutskottets gransk -

ning av i statsrådet förda protokoll, det
ärende som nu står på föredragningslistan,
dels frågan om ombudsmannaämbetena
och dels för det tredje frågan
om riksdagens revisorer. De två senare
ärendena har ju föranlett dels en kungl.
proposition beträffande ombudsmannaämbetena,
dels också ett par utlåtanden
från en av talmanskonferensen tillsatt
utredning i fråga om riksdagens
revisorer. Riksdagen blir i höst i tillfälle
att ta ställning till dessa båda ärenden.
Jag förmodar att det därvid blir
fråga om en väsentlig utökning av båda
dessa organ för kontrollmakten.

Vi har i dag framför oss ett utlåtande,
det sedvanliga dechargememorialet,
som i någon mån skiljer sig från dem
som vi har varit vana vid under tidigare
år. Då jag för ett år sedan stod i
denna talarstol i 1966 års dechargedebatt
tillät jag mig framhålla, att det
dokument, som kammaren då hade
framför sig, var ett bedrövligt aktstycke.
Det hade uppstått en ohjälpligt fastlåst
situation mellan företrädarna för å ena
sidan regeringspartiet och å andra sidan
oppositionspartierna. Från de förras
sida ville man inte ens i den mildaste
form vara med om något uttalande som
innebar en kritik mot ett eller flera
statsråd.

Med anledning av den situationen tillsatte
konstitutionsutskottet en särskild
beredning i syfte att reformera dechargegranskningen
och försöka få fram
ett dechargeutlåtande som var meningsfyllt
och där inte ledamöterna delade
upp sig i två olika hälfter. Man försökte
fullfölja den tanke, som ursprungligen
väcktes inom den gamla författningsutredningen,
att man skulle avstå från
s. k. politisk granskning, tillämpning av
§ 107 regeringsformen, och i stället inrikta
sig på administrativ praxis. Vi
gjorde ett försök i den riktningen redan
i slutet av 1950-talet, men man kan inte
säga att det ledde till något nämnvärt
resultat.

Först i år har vi på allvar sökt rea -

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

lisera den tanken. Här föreligger ett
memorial med en rad uttalanden från
ett enhälligt utskotts sida, vari det påpekas
mer eller mindre väsentliga ting
rörande administrationen. Jag vill fästa
kammarens uppmärksamhet på det informativa
värde som årets utskottsmemorial
otvivelaktigt har.

Över regeringsarbetet har med hjälp
av utskottets skickliga jurister gjorts en
mycket omfattande statistik, som på
visst sätt fullföljer vad författningsutredningen
presenterade i ett av sina
många betänkanden. Den som verkligen
är intresserad av hur detta arbete
bedrivs finner rikligt stoff i detta utlåtande
och den mycket omfattande statistiken.

Jag vill också hänvisa till en särskild
bilaga 8 där det statliga lokaliseringsstödet
under granskningsåret genomgås.
Där ges en fullständig översikt av vad
som hänt på detta område. Det är mig
välbekant att många kammarledamöter
är intresserade av dessa frågor.

Jag skall nu övergå till att kommentera
tre av de tio punkter på vilka utskottet
gjort uttalanden. Kammarens ledamöter
är ju i tillfälle att själva läsa
betänkandet.

Först skulle jag vilja ta upp frågan
om riksdagens skrivelser som behandlas
i bilaga 7. Det är alldeles klart att det
måste vara angeläget för konstitutionsutskottet
att bevaka att riksdagens viljeyttringar
också blir beaktade av Kungl.
Maj:t. Vi har gått igenom en förteckning
över de riksdagsskrivelser som
ännu inte lett till någon åtgärd från regeringens
sida och valt ut några som
exempel på vad vi åsyftar.

Det är ganska märkligt att vi i dag
kan läsa i tidningarna att det första av
våra exempel inte längre är aktuellt, då
Kungl. Maj :t har beslutat tillsätta vissa
utredningar beträffande pressens ekonomiska
villkor och frågan om den
samhälleliga informationen genom dagspressen.
Det är mycket glädjande att
dessa utredningar nu tillsatts — om det

Granskning av statsrådsprotokollen

är tack vare eller trots utskottets uttalande
vill jag inte yttra mig om.

Den andra punkten är av mycket stor
principiell betydelse. Det gäller ärende
nr 5 som rör utlämnande av allmän
handling. I 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen
föreskrivs, att mål eller
ärende angående utlämnande av allmän
handling alltid skall behandlas skyndsamt.

Huvudredaktören för tidningen Ny
Dag, ledamoten av denna kammare herr
C.-H. Hermansson, anhöll i en framställning
till handelsdepartementet den
14 september 1962, att Kungl. Maj:t måtte
utlämna en av statens pris- och kartellnämnd
utförd lönsamhetsundersökning
rörande cementindustrin. Nämnden
hade nämligen vägrat att utlämna denna
till herr Hermansson. Först efter beslut
den 27 januari 1966 lämnade Kungl.
Maj:t denna begäran utan bifall. Det
råder inget tvivel om att detta dröjsmål
står i klar strid med vad tryckfrihetsförordningen
föreskriver. Det finns en
gammal latinsk sentens som säger att
Caesars hustru inte får misstänkas, och
det är angeläget framhålla att även en
framstående kommunist skall behandlas
som vilken annan medborgare som helst.
Man får inte väcka den misstanken, att
herr Hermanssons politiska hemvist har
utgjort något hinder för iakttagande av
tryckfrihetsförordningens föreskrifter.

Den tionde och sista punkten har jag
själv tagit upp i tredje avdelningen
inom utskottet. Den berör överläkarutnämningarna
vid lasaretten. Denna fråga
har tidigare aktualiserats genom en
interpellation i denna kammare hösten
1966 av herr Lundberg. Frågan har också
varit föremål för diskussion både i
dagstidningarna och i fackpressen. Frågan
gäller, om man vid utnämning av
överläkare — i all synnerhet vid de
stora centrallasaretten och vid regionsjukhusen
•—• skall fästa särskilt avseende
vid skickligheten och inte låta förtjänsten,
d. v. s. antalet tjänsteår, vara
utslagsgivande. Normalt är det en riktig

Nr 33

Fredagen den 2G maj 1967

Granskning av statsrådsprotokollen

ordning att den som har meriterat sig
genom att tjänstgöra ett visst antal år
skall få vissa poäng för detta. Men på
medicinens — framför allt kirurgins —
område har den snabba utvecklingen
framför allt under de senaste decennierna
fört med sig, att vi fått en rad
universitetsutbildade docenter, som inte
kunnat meritera sig i fråga om förtjänsten
men däremot i desto högre
grad i fråga om skickligheten. I vårt
utlåtande på denna punkt framhåller vi,
att det förefaller oss angeläget att det —
särskilt när det gäller utnämningar vid
dessa stora lasarett — tas alldeles särskild
hänsyn till den ådagalagda skickligheten.
Jag är övertygad om att Ni,
herr talman, med den stora erfarenhet
Ni har av svensk sjukvård är helt ense
med mig om att detta är ett önskemål
hos sjukvårdshuvudmännen; på denna
punkt är sjukvårdens huvudmän och
läkarna helt överens. Det uttalande, som
utskottet gjort i denna anmälan, får väl
betraktas som vägledande för socialministern
då han, sannolikt i höst, skall
ta upp vissa resonemang med företrädarna
för de kirurgiska specialiteterna
inom de medicinska fakulteterna.

Jag har hittills uppehållit mig vid
några frågor, som inte kan anses vara
kontroversiella utan i vilka utskottet
varit enhälligt i sitt bedömande. Jag
skall sedan övergå till den enda mer
kontroversiella fråga som är anmäld i
detta memorial. Jag syftar på det särskilda
yttrande, som jag själv avgivit
och i vilket utskottets höger- och folkpartiledamöter
har instämt. Yttrandet
ger uttryck för oro över personalutvecklingen
inom Kungl. Maj :ts kansli.
Kammarens ledamöter kan på sidorna
61—64 finna en mycket detaljerad statistik
över denna personalutveckling.
Man kan sålunda konstatera — för att
ta bara ett exempel — att antalet departementstjänstemän
år 1956 var 576,
medan antalet våren 1967 var 1 424.

Jag gör en liten reservation för den
senare siffrans exakthet; det har inte

varit så lätt att få fram dessa siffror
från departementen. Ibland vill det synas
som om man inte ens inom departementen
har riktigt klart för sig hur
många anställda man har.

Denna utveckling, som pågått ända
sedan 1956, ter sig oroande för oss som
står bakom det särskilda uttalandet. För
statsförvaltningen i övrigt iakttar man
en mycket långtgående sparsamhet och
återhållsamhet när det gäller tillsättandet
av nya tjänster, och ämbetsverken
är underkastade revision och insyn av
riksdagens revisorer, statskontoret och
riksrevisionsverket. Motsvarande insyn
med åtföljande rationaliseringsförslag
och åtgärder förekommer inte när
det gäller Kungl. Maj :ts kansli. Personalutvecklingen
har där enligt min uppfattning
fått fortgå alltför ohämmat.

Även om jag är övertygad om att någon
av de kommande talarna kommer
att anföra skäl för denna utveckling,
så tror jag med ledning av vad som
anfördes i utskottet inte att dessa skäl
är tillräckliga för att motivera den
ganska enorma personalutvecklingen.
Det förefaller faktiskt — det har vi nyligen
sett exempel på — som om någon
eller några departementschefer inte hade
reda på vad som tilldrar sig i departementen
utan måste läsa i tidningarna
om vissa missförhållanden som sedan
föranleder dem att ingripa. Det kan
ju inte vara meningen att en departementschef
först genom pressen skall få
reda på vad som tilldrar sig i hans departement
och på det sättet stifta närmare
bekantskap med den eller de tjänstemän
det är fråga om. — Jag har bara
anfört detta som ett exempel.

Den betänksamhet och den oro som
vi som har formulerat det särskilda yttrandet
givit uttryck för har otvivelaktigt
delats även av andra ledamöter av
utskottet, även om man kan säga att de
varit betydligt mer ljumma och tempererade.
Lugnast har väl de socialdemokratiska
ledamöterna av utskottet av
lätt insedda skäl varit. Något mer oroa -

Fredagen den 26 mai 1967

Nr 33

de har kanske centerpartisterna i utskottet
varit, även om de inte velat
skriva under detta mycket allmänt formulerade
särskilda yttrande.

Jag tror, herr talman, att det är nyttigt
och nödvändigt att vi gör ett sådant
uttalande för att fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet
på en utveckling som både
med hänsyn till de stora personella
resurser som tas i anspråk och med
hänsyn till de kostnader det blir fråga
om ter sig betänklig.

Herr talman! Jag har ett enda yrkande,
nämligen att detta memorial
läggs till handlingarna.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Bara några korta kommentarer
till herr förste vice talmannens
anförande.

Jag kan helt instämma i vad herr förste
vice talmannen inledningsvis sade
och vill på den punkten bara understryka
vad som sägs i utskottets memorial,
nämligen att den ordning som nu för
första gången praktiseras är att betrakta
som en försöksverksamhet. Det finns anledning
understryka detta med hänsyn
till att den tidigare författningsutredningens
förslag ju ändå förutsatte ett
annat utövande av riksdagens kontrollmakt
än det som nu tillämpas. Jag vill
här trycka på vad utskottet skrivit beträffande
behandlingen av ifrågavarande
ärenden, nämligen: » —■ — -—• att
ärendena givetvis granskats med hänsyn
till 106 och 107 §§ regeringsformen,
ehuru verksamheten i huvudsak åsyftat
att pröva nya arbetsformer. Utskottet
har inte funnit anledning att tillämpa
106 § och vid granskningsmaterialets
slutbehandling har också enighet nåtts
om att inte åberopa 107 § och ej heller
använda sådana andra särskilda uttrycksformer
som begagnats i tidigare
dechargememorial. Utskottet redovisar
endast sina synpunkter och gör ingen
hemställan hos riksdagen utan blott en

Granskning av statsrådsprotokollen

anmälan om granskningen i dess helhet.
Memorialet påkallar därför icke något
riksdagens beslut.»

Jag har velat framhålla detta därför
att vi ju än så länge inte har beslutat
om någon ny författning, varför det följaktligen
finns möjlighet för konstitutionsutskottet
att återgå till den gamla
ordningen, om så skulle anses angeläget.

I nuvarande läge kan jag dock inte finna
att anledning härtill föreligger.

Jag vill också återge vad som skrevs
i en ledare i Svenska Dagbladet i anledning
av dechargebetänkandet. Där uttalar
sig tidningen på följande sätt:
»Många av dessa anmärkningar kan betecknas
såsom obetydliga. Men i en rättsstat
är det angeläget att lagar och förordningar
noga följs även av regeringen.
En annan sak är att de stora frågorna
numera knappast lämpar sig för en
konstitutionsutskottets granskning av
sedvanlig modell.»

Jag delar helt den synen på konstitutionsutskottets
arbete och vill gärna ansluta
mig till det skrivna.

Vad sedan gäller herr von Friesens
exemplifiering både beträffande riksdagens
skrivelser och utlämnande av allmän
handling har jag ingen anledning
att göra några kommentarer.

Vad slutligen det tredje ärendet beträffar,
överläkarutnämningar, kommer
en annan talare att kommentera den saken,
om så anses erforderligt.

Vad jag emellertid närmast begärde
ordet för var det särskilda yttrandet av
högerns och folkpartiets representanter.
Jag vill fästa uppmärksamheten på vad
ett enigt konstitutionsutskott har uttalat
rörande den decentralisering av konseljärenden
som numera förekommer.
För något år sedan tillsattes en utredning,
som kom fram till att ungefär
6 000 konseljärenden kunde avlastas
kansliet. Vi har nu konstaterat att ungefär
4 700 ärenden har överförts till annan
myndighet för handläggning, och vi
har i utskottet understrukit vikten av
det arbete som där har utförts. Utskot -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Granskning av statsrådsprotokollen

tet skriver: »De resultat som uppnåtts
därigenom torde vara en väsentlig orsak
till den inträffade minskningen i
antalet regeringsärenden. Som framgår
av utskottets redovisning över personalutvecklingen
inom Kungl. Maj :ts kansli
har samtidigt med denna minskning
skett en betydande ökning av personalen
inom departementen. Inte minst mot
bakgrunden härav föreligger enligt utskottets
mening ett behov av att även
fortsättningsvis tillvarata föreliggande
möjligheter till decentralisering.»

Om denna skrivning har vi varit eniga
i utskottet. Meningarna har endast
gått isär på den punkt som framgår av
det särskilda uttalande högerns och
folkpartiets representanter gjort och
som av förste vice talmannen här betecknats
som uttryck för oro. Detta har
skymtat i pressen, men i det föreliggande
yttrandet uttrycker man sig försiktigare;
man uttalar vissa betänkligheter
inför denna personalutveckling.

Nu sade förste vice talmannen att vi
inte har samma insyn i Kungl. Maj :ts
kansli som i annan statsförvaltning. Jag
skall inte ta upp någon diskussion om
den saken utan vill bara fästa uppmärksamheten
på att riksdagen i annat sammanhang
har möjligheter att här inverka.

Gång efter annan gör riksdagen beställningar
av utredningar o. d., vilket
naturligtvis påfordrar ökad personal i
Kungl. Maj :ts kansli. Den ärade talaren
nämnde ju den nya pressutredningen
och att andra sådana beställningar
gjorts av riksdagen som inte har effektuerats
i den takt som vi kanske inom
riksdagen önskat. I stor utsträckning
hänger detta givetvis samman med personalfrågorna
— det kan ändå ingen
förneka.

Jag vill göra kammaren uppmärksam
på att det är endast högerns och folkpartiets
representanter som har den mening
som framförs i det särskilda yttrandet.
Vi har i övrigt i utskottet inte
ansett oss kunna ansluta oss till denna

mening men väl till den skrivning som
jag tidigare citerat.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag bär inte menat att vi
har dålig insyn när det gäller arbetet i
Kungl. Maj:ts kansli. Tvärtom skulle jag
vilja säga att det finns få parlament i
världen som har möjlighet att följa regeringsarbete!
så noga som vi har genom
granskningen av protokollen och även
på annat sätt. Vad jag syftat på är att vi
kan tillsätta rationaliseringsutredningar
och experter inom de centrala ämbetsverken
i syfte att nedbringa kostnader
och personalstyrka, men vi saknar möjlighet
att när det gäller statsdepartementen
begära — och få effektuerad —-en sådan undersökning, som enligt min
mening skulle vara mycket befogad.

Min ärade vän herr Adamsson kom in
på tanken att det i själva verket kanske
är riksdagen som är boven i dramat, att
det är riksdagen som genom sin verksamhet
bidrar till att öka departementens
arbete. Något ligger naturligtvis i
detta. Genom det myckna frågandet och
interpellerandet sätts ju en mängd människor
i arbete. Men jag tror inte att det
räcker som förklaring till den stora ökningen.
Jag fäster också uppmärksamheten
på att i fråga om dels propositionsavlämnande,
dels besvarande av
framför allt interpellationer har inte regeringen
utmärkt sig genom någon sådan
snabbhet i handläggningen som
skulle motivera den betydande personalökningen.

Var felet ligger vill jag inte yttra mig
om. Vi har därvidlag mycket små möjligheter
att utöva någon kontroll. Vad vi
har syftat till är att fästa Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på denna omisskännliga
trend i utvecklingen för att Kungl.
Maj :t skall se till att man försöker bromsa
upp ökningen.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med till -

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

fredsställelse förste vice talmannens uttalande
att riksdagen inte liar en dålig
insyn i Kungl. Maj:ts kansli och
dess förvaltning. Jag fattade hans första
anförande så, att han ansåg insynen
vara dålig.

Beträffande riksdagens möjligheter
att styra personalutvecklingen vill jag
erinra om att det bara är något år sedan
vi beslutade om en ny departementsreform,
ett arbete som utförts
inom Kungl. Maj :ts kansli och som
riksdagen haft att ta ställning till. Riksdagen
har följaktligen möjligheter att i
ganska stor utsträckning styra utvecklingen
på området. Men vi önskar ju att
en rad frågor skall lösas, och det är
inte möjligt att bedöma arbetet i Kungl.
Maj ds kaiisli enbart med utgångspunkt i
antalet propositioner, utan hänsyn måste
också tas till vad för slags propositioner
det gäller. Bakom en till sidantalet
föga omfångsrik proposition kan
ligga ett omfattande och kvalificerat arbete,
som krävt medverkan av en rad
experter på olika områden.

Jag skall inte ge några exempel utan
har med det anförda endast velat fästa
uppmärksamheten på att det kan finnas
skäl för utökningen av Kungl. Maj ds
kansli.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Såsom redan påpekats
skiljer sig årets deobargememorial åtskilligt
från tidigare års. Det visar med
andra ord ett annat ansikte, sedian
granskningsarbetet nu skett efter nya
principer. Då emellertid herr förste vice
talmannen redan redogjort för det
nya förfaringssättet skall jag inte gå
närmare in på den delen. Jag vill endast
framhålla att granskningsarbetets nya
organisation och redovisningen av resultatet
— som herr Adamsson nyss
nämnde — bygger på ett försök med
syfte att genomföra en reform, som för
övrigt sedan länge varit påtänkt. Ändringar
i praxis bär också redan gjorts.
Erfarenheten får sedan utvisa, om vi är

Granskning av statsrådsprotokollen

inne på rätt väg eller om ytterligare nya
vägar behöver prövas. Det blir konstitutionsutskottets
sak att följa upp dessa
frågor och ta dem under övervägande,
något som utskottet också kommer att
göra.

Det memorial, som nu behandlas av
kammaren, innehåller inte några yrkanden.
Trots detta har regeringen inte
undgått kritik. Läser man de olika avsnitten
rörande de ärenden som föranlett
uttalanden av utskottet finner man
att regeringens åtgöranden nagelfarits
noga och i flera fall rönt kritik av ett
enhälligt utskott, bl. a. genom att riksdagen
i vissa fall ställts åt sidan. Dessa
påpekanden har sålunda fått ersätta
s. k. omförmälan och tillkännagivanden,
som tidigare tillämpats, men saknar fördenskull
ingalunda betydelse.

Under granskningen har — såsom redan
framhållits — en fråga givit anledning
till ett särskilt yttrande av utskottets
höger- och folkpartirepresentanter,
nämligen frågan om personalutvecklingen
i Kungl. Maj :ts kansli. Vi
har för vår del funnit den kraftiga ökningen
av personalen inom de olika departementen
under relativt kort tid betänklig
och hyser ono därvidlag.

Kanske någon menar, att en dylik utveckling
pågår även inom våra landsting
och kommuner, för att nu nämna
ett par exempel. Jag vill då framhålla,
att det inte är lätt för landstingen och
kommunerna att komma undan en ökad
tjänstemannastab, så länge staten i stor
utsträckning bestämmer deras arbetsbörda
och övervältrar olika uppgifter
på dem. Sålunda har mentalsjukvårdens
överförande till landstingen medfört en
kraftig ökning av tjänstemännens antal
på sjukvårdssidan. För kommunernas
del har kommunsammanslagningarna
inte heller medfört någon minskning av
personalstaberna. Den har endast gått
uit över förtroendemännen medan tjänstemännens
antal är på uppgång.

Alan vill emellertid gärna se Kungl.
Maj ds kansli som ett föredöme, vilket

2* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 33

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Granskning av statsrådsprotokollen

dock inte är möjligt efter den utveckling
som i här berörda avseende pågått
under ett antal år. Ju mer departementen
sväller ut, desto svårare måste det
också bli för en departementschef att
övervaka sitt fögderi, vilket för övrigt
kan bli till förfång för hans chefsställning.
En ständigt växande personalstab
är heller inte alltid en garanti för ökad
effekt. Däremot kan den lätt leda till
ökad byråkratisering. Det är därför vi
velat rikta uppmärksamheten på detta
förhållande.

Jag skall sluta med att uttrycka en
förhoppning om att arbetsgruppen inom
departementsutredningen snarast skall
finna lämpliga utvägar för en slutlig
lösning av decentraliseringsfrågan. Men
det måste vara betänkligt att som för
närvarande sker betydligt utöka personalen
samtidigt so-m antalet konseljärenden
avsevärt minskar. Jag vill i
denna del till fullo instämma i vad förste
vice talmannen nyss anfört.

Med hänsyn till att memorialet inte
innehåller något yrkande kommer jag,
herr talman, inte att framställa något
sådant utan inskränker mig till dessa
erinringar.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman ! Herr Magnusson i Tumhult
sade att han ansåg att Kungl. Maj ds
kansli skall vara ett föredöme. Jag vågar
nog säga att så även varit förhållandet
i varje fall i fråga om arbetet i
kansliet. Jag tänker på de många övertidstimmar
personalen har haft. Vi kan i
riksdagen naturligtvis ofta vara missnöjda
med att propositionerna kommer
sent. Såvitt vi vet är detta inte avhängigt
av förhållandet att personalen i
Kungl. Maj ds kansli har en kort och angenäm
arbetstid — tvärtom. Vi har vid
flera tillfällen funnit att dess arbetsbörda
är så stor, att det finns anledning att

ur allmänmänsklig synpunkt önska att
bättre arbetsförhållanden skall kunna
beredas personalen. Denna önskan medför
givetvis att personalstaben måste
utökas. .lag vill inte rikta någon kritik
mot dem som är anställda i Kungl.
Maj ds kansli utan jag vill tvärtom säga
att de i mycket hög grad utgör ett föredöme
för andra tjänstemän i vårt land.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det dechargememoria 1
som nu ligger på riksdagens bord skiljer
sig som det tidigare sagts i debatten
avsevärt från sinia föregångare. Det är
fråga om en ny giv på detta område och
för egen del hoppas jag att det skall
bli inledningen till en ny epok.

De hittills tillämpade formerna för
decharge arbetet är utan tvivel ålderdomliga.
Detta har också åberopats som
ett av skälen för en författningsrefonm.
Konstitutionsutskottets ordförande konstaterade
i debatten i första kammaren
för två år sedan, att utskottets decliargegranskning
otvivelaktigt befinner sig
i ett övergångsskede.

Det liar länge stått klart för de flesta
att det klassiska dechargeförfarandet
knappast längre är den rätta formen för
ett politiskt ansvarsutkrävande. Ålderdomligt,
ohanterligt och trubbigt är uttryck
som ofta återkommit i dechargedebatterna
i riksdagen under de senare
åren.

Vid sina reaktioner har utskottet använt
sig av uttryck som »anmäla», »omförmäla»
och »tillkännagiva» — för
att nu bara tala om de mildare formerna.
Innebörden av dessa uttryck eller
deras inbördes styrkeförhållande är
knappast entydig.

Till bilden av dechargearbetet under
de gångna åren hör också att regeringspartiets
utskottsledamöter nästan genomgående
hävdat statsrådens ofelbarhet.
På oppositionssidan har kanske
funnits en tendens att söka fel och att
få dessa att framstå som stora.

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

Skall vi då behålla denna granskningsform?
Det har sagts i tidigare debatter
i riksdagen att själva granskningen
innebär så betydande värden, att
den bör bibehållas. Författningsutredningen
har sagt detsamma, och jag bär
precis samma mening. Men frågan kan
ställas, eftersom den svenska granskningsformen
inte lär ha många motsvarigheter
i andra staters författningar,
om ens i någon.

Vetskapen om att arbetet i Kungl.
Maj :ts kansli blir föremål för kontinuerlig
granskning av ett riksdagens utskott
måste vara ägnad att skärpa vaksamheten
vid handläggning av ärendena.
Men eu viss reformering av arbetet
behövs alltså. Författningsutredningen
säger bl. a., att granskningsverksamheten
i större utsträckning än för närvarande
bör kunna inriktas på undersökning
och redovisning av allmän
praxis vid handläggningen av regerinigsärendena.
Dagens memorial är en
redovisning av en granskning efter
dessa linjer. Utskottet betonar emellertid
att memorialet utgör resultatet av
en försöksverksamhet och att de framtida
arbetsformerna kommer att bli
föremål för överväganden inom utskottet
mot bakgrunden av vunna erfarenheter.

Ytterst går ju denna granskning ut
på att skydda medborgarna mot administrativt
godtycke, fel och försumlighet
vid handläggningen av deras angelägenheter
och att upprätthålla klara rågångar
mellan Kungl. Maj :ts och andras
befogenheter och rättigheter.

Vid detta memorial är fogat ett särskilt
yttrande, som jag också skall säga
några ord om. Eftersom jag inte deltagit
i behandlingen av detta ärende, skall
jag bara anlägga några principiella synpunkter
på detsamma.

Enligt min mening är det särskilda
yttrandet en främmande fågel i detta
sammanhang. Det passar inte in i den
nya form av granskning som vi har lanserat,
och det kan nog ifrågasättas om

Granskning av statsrådsprotokollen

det över huvud taget hör hemma under
reglerna för statsrådens konstitutionella
ansvarighet. Har man tidigare rört
sig med de något diffusa begreppen
»oniförmälan» och »tillkännagivande»,
fogar man nu till dessa det inte mindre
diffusa uttalandet om »vissa betänkligheter».
Jag tror inte att det är ägnat
att öka klarheten. Jag ser alltså frågan
så, att eftersom riksdagen ställer pengarna
till förfogande bör statsutskottet
och inte konstitutionsutskottet göra den
kritiska granskningen vid pengarnas
anvisning.

Herr förste vice talmannen sade att
de som inte bär instämt i det särskilda
yttrandet är ljumma på denna punkt.
Så är knappast fallet. Alla är säkerligen
betänksamma inför den kraftiga ansvällningen
av den administrativa apparaten
men, som herr Magnusson i Tumhult
sade, en sådan ansvällning kan iakttagas
på alla områden, inte minst på det
kommunala. Man måste dock noggrant
följa utvecklingen och se till att administrationen
inte tar en alltför stor del
av vår arbetskraft i anspråk.

I detta sammanhang är det för mig
uteslutande fråga om huruvida denna
granskning faller under konstitutionsutskottets
domvärjo eller inte. Jag bär
kommit fram till uppfattningen att frågan
inte faller under konstitutionsutskottets
domvärjo.

Herr WENNERFORS (li):

Herr talman! Utskottets uttalande om
att årets granskningsarbete bör ses som
en form av försöksverksamhet har
starkt understrukits av flera talare. Det
skulle alltså vara för tidigt att göra några
bestämda uttalanden. Jag kan emellertid
ändå inte underlåta att i marginalen
göra eu försiktig propå.

Om de nu tillämpade principerna i
fortsättningen skall leda till en nästan
krystad strävan att uppnå enighet finns
det anledning att se upp. »Enighet på
försök» kan bli inte endast ett talesätt
med en något tvivelaktig anstrykning i

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Granskning av statsrådsprotokollen

eftermälet utan kan även få prejudicerande
verkan för kommande år. Som
förste vice talmannen nämnde har visserligen
sakligt sett skrivningar uppnåtts
som socialdemokraterna vanligen
inte brukar gå med på, men utanför detta
hus har man kanske svårare att se
skillnader vid valet av ord och uttryckssätt.
Det blir något av en partipolitisk
uttunning, vilken jag ställer mig något
tveksam till. Men det ena bör nödvändigtvis
inte förskjuta det andra.

I övrigt innebär de nya principerna
och det rent praktiska arbetssättet mycket
positivt; bl. a. skulle jag vilja framhålla
det positiva som ligger i att vi
yngre och i dechargearbetet mindre erfarna
på detta sätt har fått tillfälle att
lära mycket nytt, samtidigt som vi i memorialet
erhållit ett värdefullt utgångsmaterial
för den fortsatta verksamheten.

När det gäller de ärenden som föranlett
särskilda uttalanden av utskottet
skall jag inskränka mig till de två första,
behandlingen hos Kungl. Maj :t av
riksdagens skrivelser samt de sena remissvaren
i vissa ärenden, med kommentaren
att utskottets skrivning kunde
ha skärpts avsevärt. Jag behöver inte
närmare motivera min uppfattning.
Riksdagens ledamöter är säkerligen ense
om betydelsen av att riksdagens viljeyttringar
beaktas.

Vi är som valda ombud för folket i
samma mån ense om att enskilda medborgares
besvärsärenden behandlas av
respektive myndigheter utan onödigt
dröjsmål. Ansvaret för att handläggningen
sker så snabbt som möjligt måste
tillskrivas regeringen.

I bilaga 7, s. 71 i memorialet, har intagits
några exempel som belyser hur
lång tid som kan förflyta mellan den dag
då ett besvärsärende inkommer till departementet
och den dag då Kungl.
Maj :t fattar beslut. I ett fall omfattar tiden
två och ett halvt år.

Herr talman! Ytterligare kommentar
är överflödig.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Den stilla frid som har
lägrat sig över kammaren kontrasterar
ganska skarpt mot de dechargedebatter
vi haft vid några tidigare tillfällen, som
herr talmannen utan tvivel erinrar sig.
Jag fick ett intryck av att den föregående
ärade talaren tyckte att här rådde
för mycken frid och ville blåsa in litet
mer av partipolitiska motsättningar.
Han var rädd för att det hade uppstått
en prejudicerande enighet. På den
punkten kan jag lugna honom redan
från början. För herr Wennerfors fram
krav på uttalanden som jag inte gillar,
skall jag inte på grund av någon förment
enighet eller några prejudikat instämma
med honom. Jag tror att det
är en allmän uppfattning inom utskottet.

Å andra sidan gäller det här en
granskning av administrativ praxis och
ingenting annat. Det kunde kanske te
sig litet egendomligt, om det i framtiden
skulle göras uttalanden på denna
punkt som innebure att man finge olika
uppfattningar om vad som är god administrativ
praxis helt efter partilinjer,
d. v. s. en högerpraxis, en folkpartipraxis,
en centerpraxis och en socialdemokratisk
praxis. Naturligtvis kan det
tänkas frågor i vilka en sådan splittring
uppkommer, men jag tror att man bör
försöka eftersträva att få en administrativ
granskning av annan karaktär.

Det försök som vi nu har gett oss in
på inom konstitutionsutskottet innesluter
emellertid vissa vanskligheter som
det, om vi hade bättre tid, funnes all
anledning att diskutera. Det lär bli tillfälle
att återkomma till saken. Att dra
skarpa gränser mellan administrativ
praxis och partipolitik kan stundom
vara svårt, men hela situationen blir nog
betydligt bättre när vi får en ny författning,
som upptar ett misstroendevotumsinstitut.
Då kommer denna granskning
i ett nytt läge även i andra avseenden.

Herr talman! Jag går nu över till att

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

helt kort kommentera det särskilda yttrandet.
Jag vill först gärna instämma i
vad herr Larsson i Luttra har anfört
om hur detta ämne bör behandlas.
Dessa frågor har varit ett främmande
element i konstitutionsutskottets granskningsförfarande.
De bör — som herr
Larsson i Luttra mycket riktigt påpekade
— behandlas av statsutskottet, och
kamrarna bör ta ställning till dem i
samband med budgetbehandlingen. Om
riksdagen inte önskar ha ett så stort
kansli knutet till regeringen, har riksdagen
möjlighet att avvisa anslagsäskanden
för detta vid budgetbehandlingen.
Att i efterhand göra påpekanden
i detta avseende anser jag vara
felaktigt.

Vad är då förklaringen till att antalet
ämbetsmän inom kanslihuset har
ökat? Jag tror att huvudförklaringen är
att man för en aktiv regeringspolitik.
Ju mer aktiv regeringspolitiken är, desto
mer nödvändigt är det med ett relativt
stort antal ämbetsmän. Visserligen
skall man alltid vara återhållsam i det
stycket, men man kan inte föra en aktiv
politik utan tillgång till ett relativt
stort antal ämbetsmän.

Om man går igenom departement för
departement — som jag personligen
gjort — finner man att under den tid
granskningen omfattar har en rad initiativ
tagits. För riksdagen har framlagts
propositioner vilka föregåtts av ett
mycket omfattande förberedelsearbete.
Inom justitiedepartementet, för att ta
detta exempel, har man lagt fram en
rad lagförslag, som krävt mycket ingående
behandling inom departementet.
Förste vice talmannen erinrade från
denna talarstol om lokaliseringspolitiken.
I inrikesdepartementet har en särskild
grupp arbetat med denna fråga,
inom finansdepartementet finns planeringsgrupper
o. s. v. Det är självklart
att en sådan utveckling av regeringsaktiviteten
måste återspeglas i antalet
anställda. Detta är huvudförklaringen.

Det finns också en biförklaring i den
aktivitet som riksdagen utvecklar och

Granskning av statsrådsprotokollen

som jag på intet sätt vill inskränka,
men man måste dra ut konsekvenserna
av detta. Om riksdagen begär ett stort
antal utredningar, leder detta till ökat
arbete inom Kungl. Maj :ts kansli med
författande av utredningsdirektiv och
annat. Önskar man svar på interpellationer,
vilket väl var och en gör som
framställer en interpellation, leder detta
till utökning av antalet anställda. Detsamma
gäller naturligtvis enkla frågor.

Det har här tidigare talats om förseningar
av propositioner och om fördröjda
interpellationssvar. Om man nu
önskar begränsa antalet anställda inom
departementen, antar jag att man för
framtiden är beredd att acceptera den
ordningen att propositionerna blir ännu
mera fördröjda och att statsråden underlåter
att svara på interpellationer.
Någon annan konsekvens kan jag inte
dra av detta.

Låt mig sedan — vilket måhända stör
den stilla friden något — anknyta till
det inlägg herr Wennerfors gjorde. Jag
hade glädjen att lyssna till herr Wennerfors
i början av denna session, när
han lät förstå att det efter valet nästa
höst skulle bli en ny regering. Det verkade
som om det inte enbart var ett
önskemål från hans sida, utan att han
redan betraktade det som ett faktum.
Får jag tolka herr Wennerfors inlägg
så att man inom denna nya regering,
som han längtar efter och som han
redan nu anser vara ett faktum, skall
begränsa antalet befattningshavare i
kanslihuset samt att detta är ett uttryck
för att man vill föra en mindre aktiv
regeringspolitik? Har man det programmet
går det mycket väl att inskränka
antalet befattningshavare. Får jag tolka
det särskilda yttrandet som en förklaring
till vad som skall komma efter valet
år 1968, nämligen en begränsning
av regeringsaktiviteten?

Herr talman! Jag har trots den stilla
frågan mot slutet inget annat yrkande
än det som herr förste vice talmannen
framställde.

Nr 33

Fredagen den 2G maj 1967

Granskning av statsrådsprotokollen

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är inte min avsikt
att ta upp någon hetsig debatt, kanske
snarare tvärtom. Jag skulle bara vilja
konstatera att den nya formen för
granskning av regeringens fögderi, eller
rättare sagt för redovisning av resultaten
av granskningen av regeringens fögderi,
otvivelaktigt har många förtjänster.
Det är möjligt att man genom detta
nya grepp kan komma bort ifrån det
som på vissa håll med rätt eller orätt
betecknades som ett ställningskrig som
försvårade en objektiv redogörelse och
granskning av vad regeringen haft för
sig.

Vi vet naturligtvis mycket litet om
hur detta nya försök kommer att fullföljas,
men eftersom det är ett försök
kanske det må vara mig tillåtet att påpeka
att denna strävan efter en avpolilisering,
i och för sig önskvärd, inte
får leda till en oklarhet om vad konstitutionsutskottet
avser.

Jag har tyvärr inte haft möjlighet att
lyssna på debatten i denna kammare
— jag har lyssnat på debatten i första
kammaren — och det är sannolikt att
vad jag här säger inte har någon som
helst anknytning till debatten här. När
man lyssnade på debatten i första kammaren,
fick man onekligen det intrycket,
att ledamöterna i konstitutionsutskottet
själva inte var särskilt väl överens
om hur utskottets skrivningar skulle
uppfattas. Kompromisser är väl alltid
sådana, att man kan råka ut för något
dylikt, men i detta fall är det besvärligt
att inte med visshet veta vad konstitutionsutskottet
avser och därmed inte
heller vad riksdagen avser.

Jag kan försäkra de ärade kammarledamöterna
att regeringen med stor
uppmärksamhet studerar de anvisningar
som ges av konstitutionsutskottet.
Jag kan avslöja den hemligheten, att vi
gjorde det även då det fanns reservationsvis
framförda anmärkningar. Vi
försökte bilda oss en uppfattning om

vad som — förutom naturligtvis det
partipolitiska nitet, som man inte behövde
fästa så stort avseende vid —
kunde ligga bakom även sådana anmärkningar.
I den män det framfördes
erinringar i sak tror jag mig kunna försäkra,
att både majoritetens och reservanternas
erinringar studerades med
stor uppmärksamhet. Om sådana erinringar
skall ha någon effekt måste uppenbarligen
regeringen veta vad det är
som konstitutionsutskottet avser. Det är
onekligen litet svårt nu.

Anser exempelvis konstitutionsutskottet,
att regeringens påstådda förbiseende
att inte höra riksdagen om plastspiralerna
är av den vikt, att vi skall upphöra
med den verksamhet som nu pågår
framför allt i u-länderna, där plastspiralerna
med stöd av Kungi. Maj :ts beslut
den 18 februari 1966 användes?
Det är en för regeringen högst väsentlig
fråga. Jag har tolkat konstitutionsutskottets
memorial så att det är fråga
om ett påpekande att regeringen skall
iaktta gränserna för normgivningen
utan att det speciella fallet direkt avses.
Om den tolkningen är riktig -— jag
har av det referat av andrakammardebatten
som jag erhållit fått den uppfattningen
att så är förhållandet —
finns det givetvis ingen anledning till
polemik från regeringens sida. Är det
däremot fråga om en anmärkning, såsom
en talare i första kammaren sade,
ställer det sig helt annorlunda. I så fall
måste vi ta upp en saklig diskussion om
vad som här har förevarit. Jag uppfattade
det alltså på det sättet, att det här
är fråga om ett påpekande om gränserna
för riksdagens och regeringens
normgivande makt. Detsamma gäller i
viss utsträckning tvångsförflyttning av
domare. Den metodik som regeringen
använt härvidlag avser i själva verket
att förhindra att vi på grund av redan
genomförda förändringar i domstolsväsendet
skall tvingas till reella tvångsförflyttningar.
Redan när statsmakterna
i sak, inte formellt, exempelvis bestämt

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

sig för att en stad skall läggas under
landsrätt vill man se efter, om det genom
frivilliga tvångsförflyttningar —
om jag, herr talman, får använda ett så
egendomligt ord —• går att lösa personalproblemet.
Jag tror att detta är en
mycket praktisk metod. Om konstitutionsutskottets
skrivning innebär ett absolut
förbud mot användning av metoden,
tror jag att det måste tas upp en
allvarlig diskussion härom. Gäller det
bara ett påpekande att man måste vara
varsam och att det verkligen skall avse
av organisatoriska förändringar framkallade
förflyttningar, finner emellertid
regeringen ingen anledning till invändningar.
Då kan det ske ungefär som
nu. Det finns ju särskilt angivet att
konstitutionsutskottet inte anmärker på
grund av att det föreligger speciella
omständigheter. Det är klart att regeringen
skall vara försiktig och noga
med att iaktta grundlagens bud.

Herr talman! Det jag nu sagt har
inget samband med den debatt som förts
i denna kammare, ty enligt de referat
jag fått liar konstitutionsutskottets skrivning
tolkats ungefär på detta sätt. Eftersom
det var mycket fränare tongångar i
första kammaren, där jag lyssnade på
debatten, har jag emellertid velat göra
detta uttalande för att det inte skall bli
ännu större oklarhet om regeringens
inställning. Regeringen är intresserad
och följer med stor uppmärksamhet vad
konstitutionsutskottet skriver. Vi försöker
också anpassa vår praxis i möjligaste
mån härtill och jag tror att var
och en som tjänstgör i Kungl. Maj:ts
kansli kan vitsorda att så är fallet. Men
då måste vi också veta vad konstitutionsutskottet
vill.

Slutligen vill jag, herr talman, när
jag ändå tagit till orda, bara erinra om
att den väldiga ökningen av personal i
kanslihuset och riksdagen, en ökning
som väl varit ungefär lika stor på båda
hållen, skapar förutsättningar för att
statsmaskineriet skall kunna arbeta så
effektivt och smidigt som möjligt. Jag

Granskning av statsrådsprotokollen

är mycket överraskad över att det
gjorts erinringar härom från riksdagshåll.
Hela ansvällningen är ju, som herr
Johansson i Trollhättan framhöll i sitt
anförande vilket jag inte närmare skall
beröra, en följd av statsverksamhetens
ökade aktivitet. Skulle inte denna ökning
av aktiviteten få åtföljas av en utökning
av antalet tjänstemän i Kungl.
Maj:ts kansli, skulle säkerligen arbetsförhållandena
i riksdagen bli fullkomligt
olidliga. De är besvärliga redan nu

— propositionerna kommer sent och
många interpellationer orkar vederbörande
statsråd helt enkelt inte besvara.
Men jag vågar påstå att den hårda
arbetsbörda som åvilar våra tjänstemän

— liksom fallet brukar vara när det gäller
svenska tjänstemän, i såväl privat
som allmän tjänst — inte tål vid en
ökning. Förutsättningen för att kunna
tillmötesgå kravet på en minskning av
antalet tjänstemän är helt enkelt att
man bestämmer sig för att avstå från
den höga aktiviteten eller också att man
väljer att skapa ännu odrägligare arbetsförhållanden
för riksdagen. Jag tror att
reservanterna här gjort en sällsynt omotiverad
erinran, ty allmänheten får en
fullkomligt felaktig uppfattning om varför
antalet tjänstemän i Kungl. Maj :ts
kansli ökar.

Det gäller en reservationsvis framförd
anmärkning och jag skulle kanske
inte ha tagit upp den, men jag har velat
påpeka de konsekvenser som en anvisning
i enlighet med reservanternas
uppfattning skulle kunna få.

Herr talmannen återtog ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är naturligtvis alldeles
rikligt när statsministern konstaterar,
att hans inlägg i vad det avsåg
frågorna om plastspiraler och förflyttning
av domare sannerligen inte påkallats
av debatten här i kammaren utan
fastmer av någonting som utspelat sig

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1907

Granskning av statsrådsprotokollen

i första kammaren och om vilket jag
ännu inte har någon närmare kännedom.

Vad jag vill understryka — det sade
jag redan i mitt första anförande — är
att utskottets dechargebehandling i år
är att betrakta som en försöksverksamhet
och att ingen nu kan uttala sig om
hur det kommer att bli i framtiden. Det
är därför synnerligen svårt för mig att
göra något bestämt uttalande på dessa
punkter. Det är väl inte så underligt att
vi inte är riktigt överens i konstitutionsutskottet
om formuleringarna, eftersom
dessa är uttryck för kompromisser mellan
olika uppfattningar i sakfrågorna.
I sådana fall inträffar det väl ofta att
språket inte blir alldeles klart. Personligen
har jag — och det gäller även de
övriga socialdemokratiska ledamöterna
i konstitutionsutskottet •— uppfattat uttalandena
på dessa två punkter som
påpekanden och inte som någonting
för framtiden bindande. Särskilt sista
meningen i dessa uttalanden ger naturligtvis
full täckning för detta mitt påstående.
Men det är klart att andra kan
anse, att de meningar som föregår den
sista kan ge anledning till en annan
tolkning.

Jag vill ha sagt, att det i detta läge är
svårt att uttala sig om framtiden. Det
föreliggande memorialet innehåller vissa
påpekanden. Det är emellertid inte
att betrakta som ett uttalande om regeringens
handläggning av ärendena i
framtiden.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag hade, med hänsyn
till den mycket stillsamma uppläggning
som debatten från början fick, inte tänkt
att blanda mig i denna. Jag har heller
ingen som helst anledning att argumentera
i andra banor än vad herr förste
vice talmannen på ett så skickligt och
elegant sätt gjorde. Jag begärde ordet,
närmast föranledd av herr Wennerfors’
anförande, innan hans excellens herr
statsministern hade uppträtt här i ta -

larstolen. Emellertid vill jag ändå till
statsministern säga, att det väl inte kan
vara så svårt att förstå vad utskottet
menat — åtminstone på vissa punkter.

Jag skall inte gå in på de frågor som
statsministern tog upp. Låt mig i stället
ta upp ärende nr 5, som rör frågan om
utlämnande av allmän handling. Denna
fråga är av utomordentligt stor principiell
betydelse. För hela pressen är den
av central betydelse. Det gäller frågan
om hur tryckfrihetsförordningen skall
tolkas, det gäller nödvändigheten av att
respektera denna vår grundlag. Utskottet
har i sitt memorial tagit upp ett
ärende, där utskottet anser att det skett
ett övertramp. I memorialet sägs också
i klara verba att den framställning det
här är fråga om — den avgjordes alltså
av Kungl. Maj :t omkring 3V2 år efter det
att den inkommit — uppenbarligen inte
handlagts med den skyndsamhet tryckfrihetsförordningen
föreskriver. Jag har
verkligen svårt, herr statsminister, att
förstå att man behöver hysa någon tveksamhet
om vad utskottet menat; utskottet
har gjort ett mycket allvarligt påpekande
och det har kunnat göras i fullständig
enighet.

Herr Wennerfors syntes besviken —
jag kan i viss mån förstå honom —■ över
årets dechargememorial. Företrädare
för regeringspartiet å ena sidan och för
oppositionen å den andra har, som det
med förkärlek brukar heta i detta hus,
skrivit ihop sig. Jag har ingen anledning
att göra någon invändning mot den
karakteristiken. Den är riktig under den
bestämda förutsättningen att man inte
fördenskull förleds att beteckna memorialet
som en kompromissprodukt utan
vare sig taggar eller klor. Enligt min
uppfattning saknas intetdera i detta memorial
och jag tycker att det är skönt
att kunna konstatera det med hänsyn
till tidigare erfarenheter. Man kan sålunda
finna både kritiska synpunkter
och skarpt formulerade erinringar på
bestämda, preciserade punkter, även om
det uppenbarligen inte är fråga om någ -

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

ra anmärkningar under åberopande av
regeringsformens åskdigra § 106 eller
den kanske något mindre åskdigra men
ändå i pregnanta vändningar formulerade
§ 107, där det talas om statsråd som
uti sina rådslag »icke iakttagit rikets
sannskyldiga nytta». Något sådant är det
alltså icke fråga om.

Jag skulle möjligen ha kunnat förstå
herr Wennerfors, och även andra, om de
varit kritiska i ett annat avseende; det
skulle möjligen kunna sägas att utskottet
haft en aning för bråttom att slå
in på dessa nya vägar och ägna sig
åt denna försöksverksamhet i sitt konstitutionella
granskningsarbete. Anledningen
till en sådan kritik skulle då
vara att samtliga de premisser, som författningsutredningen
byggde på, när den
tänkte sig att utskottet skulle ägna sig
åt en granskning av rent administrativ
praxis, uppenbarligen inte är för handen;
vi har exempelvis inte det institut
med misstroendeomröstningar — kalla
det dagordningsinstitut eller någonting
annat — genom vilket det rent politiska,
parlamentariska ansvaret skulle
utkrävas. Likafullt har utskottet ansett
sig i år böra påbörja försöksverksamheten.
Jag har inte i utskottet haft någon
invändning att göra mot detta och jag
har det alltjämt inte. Jag tycker att det
är riktigt, att man förfar på detta sätt,
även om jag nog vill göra den lilla reservationen,
att man förvisso måste vara
mera försiktig, när det gäller att göra
experiment med våra grundlagar och
vår konstitution än när man experimenterar
med låt oss säga fartgränser på
allmänna vägar eller någonting annat av
mera efemär beskaffenhet. Det centrala
är emellertid, att det måste vara av
värde att man empiriskt får vissa principer
verifierade, innan de definitivt
inskrivs i våra grundlagar. Detta är en
punkt, där det har varit möjligt att bedriva
försöksverksamhet; jag vet inte
om det finns andra punkter, där det
också skulle kunna vara möjligt, om
det alltså är så att man, ifall fantasin

Granskning av statsrådsprotokollen

får tillräckligt spelrum, skulle kunna
tänka sig att gå vidare på denna väg.
Så djärv vågar jag inte vara att jag
ämnar föreslå en experimentverksamhet
i anslutning till grundlagberedningens
förslag om en mastodontriksdag på
350 ledamöter. Det är emellertid en annan
sak. Jag nämner den bara -— litet
lättsamt — därför att det i och för sig
vore lockande att även i andra avseenden
kunna bedriva försöksverksamhet,
innan vi på författningslivets område
låser oss definitivt.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Ordalagen i statsministerns
anförande och den anda som
präglade detsamma gör det angeläget
för mig att här svara i samma tonläge.

Jag vill då göra klart att jag betraktar
den försöksverksamhet, som i år bedrivits
inom konstitutionsutskottet, som
utomordentligt löftesrik för framtiden.
Jag har mycket lång erfarenhet av utskottets
granskande verksamhet — jag
har suttit med i utskottet i 26 eller 27
år och varit med om både majoritetsoch
minoritetsanmärkningar — och som
jag tillät mig påpeka i mitt första anförande
i denna debatt finner jag nu
att den gamla metoden har visat sig
vara omöjlig att tillämpa i fortsättningen.
Vi måste söka oss nya vägar.

I detta sammanhang vill jag också
gärna ge konstitutionsutskottets socialdemokratiske
ordförande ett erkännande
för den samarbetsvilja som visats av
presidiet. Som statsministern antydde
har det väl förekommit vissa kompromisslösningar,
och från oppositionssidan
hade vi kanske velat ha med några
fler frågor än de som redovisats i de
tio punkterna i utskottets memorial. Där
har vi kanske gjort vissa eftergifter.
Kanhända gjorde också regeringspartiets
företrädare invändningar i någon
fråga mot de formuleringar vi föreslog.
Men i alla de tio uttalanden som förekommer
i memorialet står utskottet en -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Granskning av statsrådsprotokollen

hälligt bakom rekommendationerna som
avslutar uttalandena, och det bör inte
vara någon svårighet för regeringen att
tolka rekommendationernas innebörd.

Jag noterade också med djup tillfredsställelse
vad statsministern sade
om den uppmärksamhet man i kanslihuset
ägnar uttalanden från konstitutionsutskottet.
Det är helt som det skall
vara i en parlamentarisk demokrati.
Jag kan också försäkra honom att från
oppositionshåll kommer vi i fortsättningen
att göra vad vi kan för att
fortsätta på den inslagna vägen, att i
första hand se över administrativ praxis
och först i senare hand göra mera politiskt
betonade anmärkningar. Som herr
Adamsson framhöll har vi utsikt att få
ett institut med misstroendeförklaringar,
och det kommer otvivelaktigt att
göra utskottets arbete betydligt lättare.

Sedan tog statsministern upp ett par
frågor, som jag inte berörde i mitt anförande,
och talade om plastspiralerna
och om tvångsförflyttningen av domare.
Eftersom de frågorna har handlagts på
den avdelning inom utskottet där jag
suttit som ordförande är jag angelägen
om att här svara, att i intetdera fallet
föreligger det någon anmärkning mot
de resultat som vederbörande statsråd
har kommit fram till. Vad vi sagt beträffande
plastspiralerna efter de utredningar
som företagits är, att frågan var
av sådan natur att riksdagen borde ha
hörts. Om riksdagen hade hörts i detta
fall skulle —- det är jag helt övertygad
om — en överväldigande riksdagsmajoritet
ha stött ett förslag i samma anda
som Kungi. Maj :ts förordning. Men vi
anser att det hade varit betydelsefullt
att en så ömtålig och känslig fråga också
hade kunnat bli föremål för överväganden
i riksdagen, så att den minoritet,
vilken har en annan uppfattning i
denna fråga, också hade fått ge uttryck
därför. Någon anmärkning har vi ju
inte framfört i detta fall, lika litet som
i något annat av de tio refererade.

Inte heller i den intressanta frågan om

tvångsförflyttningen av domare ger
justitieministerns handläggning, med
hänsyn till slutresultatet, anledning till
någon väsentlig kritik. Jag har full förståelse
för att justitieministern handlade
som han gjorde i denna fråga, och jag
vill understryka vad statsministern här
säger, nämligen att vad utskottet har
menat är att sätta upp ett varnande
pekfinger i luften. Det vill göra gällande
att denna förflyttning av domare,
som numera är medgiven i grundlagen,
endast får tillämpas med största varsamhet
och att den inte bör ske förrän
de organisatoriska förändringar som
förutsättes också har blivit dokumenterade.
I detta fall tillsattes ju efter eget
medgivande dessa båda domare innan
de organisatoriska utredningarna var
färdiga, och det var detta som föranledde
ett enhälligt utskott att framhålla
den oerhörda vikten av denna fråga,
som ju till sin kärnpunkt har principen
om domarmaktens integritet i vårt samhälle
och domarnas största möjliga oberoende
av den administrativa makten.
Men någon kritik från utskottet i den
mening som vi har tillämpat när det
gällt § 107 har inte ifrågakommit.

Vi, som möjligen kommer att tillhöra
konstitutionsutskottet i fortsättningen,
kommer säkert att ha meningsbrytningar
beträffande denna granskning av
statsrådets protokoll. Men jag är helt
övertygad om att den metod, som vi har
använt nu och som innebär att våra
jurister gått igenom hela materialet och
sedan förelagt oss de kontroversiella
frågorna, varefter enstaka ledamöter har
kunnat infordra akterna i målet, har
visat sig riktig. Jag vill också rekommendera
att vi fortsätter med denna
nya metod. Jag tror att vi kommer att
nå ett bättre resultat i fortsättningen än
vi nådde då vi delade upp oss i olika
grupper och så småningom i kammaren
•—• vilket föreföll mig vara det bedrövligaste
av allt — voterade i många av
dessa rättsfrågor.

Till sist, herr talman, vill jag säga

Fredagen den 20 maj 1967

Nr 33

ytterligare några ord om personalutvecklingen.
När jag hört min värderade
vän herr Johansson i Trollhättan motivera
personalexpansionen på det sättet
att en ökning på två eller tre gånger
den tidigare befintliga styrkan närmast
skulle betyda två eller tre gånger så
snabb reformtakt, vill jag erinra både
honom och min vän statsministern om
de iakttagelser som för ett tiotal år sedan
gjordes av professor Parkinson och
som bör uppmärksammas av alla dem
som står i spetsen för en större eller
mindre personalstyrka.

Jag hoppas att jag inte skall behöva
skicka över argumenteringen i och för
en ny upplaga av hoken, som i så fall
på ett värdigt sätt skulle ansluta sig
till den berömda skildringen av personalutvecklingen
inom kolonialdepartementet
i samband med den brittiska
kolonialmaktens försvinnande. Men om
man fortsätter resonemanget på det sättet
— som kanske inte statsministern
utan närmast herr Johansson i Trollhättan
gjorde — tror jag att man kommer
att ge goda exempel till belysning
av den berömda Parkinsonska lagen.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag uppkallades av det
inlägg som hans excellens statsministern
gjorde.

Den nya giv som nu lanserats innebär
ju att man frångår den tidigare uppdelningen
i en sida av utskottet, som
vill framföra anmärkningar i någon
form mot statsrådet, och en annan sida
av utskottet, som helt vill fritaga statsrådet
från kritik. Vi har menat att det
är bättre att på detta sätt försöka vinna
enighet om att kritisera vissa av besluen
i statsrådet på ett sakligt sätt. Det
innebär självfallet att man bör uppmärksamma
dessa frågor i departementen
och manövrera försiktigare när en
liknande fråga dyker upp igen.

Det kan ju mycket väl hända att det
i fortsättningen blir svårare att komma

Granskning av statsrådsprotokollen

överens — det kan på sakliga grunder
råda skilda meningar, och vi får den
gamla uppdelningen. Vid årets granskning
har vi kritiserat besluten men kommit
till slutsatsen att det funnits skäl
för att inte direkt slå ned på ifrågavarande
beslut och framföra en konstitutionell
anmärkning i vedertagen mening.

Jag instämmer gärna i vad herr förste
vice talmannen sagt och hoppas att vi
i fortsättningen skall kunna gå fram
efter dessa linjer och lägga vikten vid
den sakliga granskningen av vad som
förekommer i Kungl. Maj ds kansli.

Herr WENNERFORS (li):

Herr talman! Att som herr Johansson
i Trollhättan jämföra mitt uttalande i
början av riksdagen med vad jag sagt
i dag förefaller mig något förbryllande.
När vi bildar en borgerlig regering hösten
1968 — det var vad jag sade i början
av riksdagen och det tål att upprepas
i dag, när vi befinner oss i slutskedet
av sessionen — kommer jag naturligtvis,
som medlem av fotfolket, att
på allt sätt medverka till att den regeringen
blir handlingskraftig. Men handlingskraften
behöver väl inte, herr Johansson
i Trollhättan, stå i relation till
antalet tjänstemän. Jag måste be herr
Johansson i Trollhättan observera att
jag i mitt anförande inte berörde personalutvecklingen.
Det är nämligen en
smula motvilligt och tveksamt jag går
in på frågan, då jag i princip anser att
spörsmålet borde behandlas i annat sammanhang.
När frågan nu emellertid
dryftas under dechargedebatten vill jag
gärna belysa ett avsnitt av den.

Det är rätt märkligt att herr Johansson
i Trollhättan säger att utökningen
av personalen i kanslihuset är ett uttryck
för regeringsaktivitet. Jag vill
belysa detta med ett exempel från debatten
om den nya medicinalstyrelsen
som blev socialstyrelsen. Yarför bibehålla
en planeringsgrupp i kanslihuset
när det nya ämbetsverket utrustats med

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Granskning av statsrådsprotokollen

både en planeringsavdelning och ett
nytt planerings- och rationaliseringsinstitut?
Detta får betraktas som en
dubblering som — efter vad vi förstått
•— är motiverad av riksplaneringen.
Man kan dra fram liknande exempel
från andra områden.

Detta måste — såvitt jag kan se —
vara en föga rationell ordning. Dessutom
innebär det att ämbetsverken
frånhändes initiativen, och att ta initiativ
måste väl betraktas som en av ämbetsverkens
skyldigheter.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Liksom herr Hamrin i
Jönköping uppfattade jag att herr Wennerfors
var litet besviken över att det
förekom så litet partipolitisk diskussion
i detta sammanhang. För att i någon
mån minska hans besvikelse denna
fredagsförmiddag tog jag upp ett avsnitt
som jag trodde att han ville diskutera.
Nu konstaterar han att han i princip
har samma mening som jag. I så fall
är jag glad över att även herr Wennerfors
delar åsikten att ifrågavarande
ärende är ett ärende inte för konstitutionsutskottet,
utan — eventuellt — för
statsutskottet.

Vad den centrala frågan beträffar —
om handlingskraften och antalet tjänstemän
står i relation till varandra —
finns det kanske supermänniskor som
själva klarar allt. Om de flesta gäller
dock att de behöver medarbetare. Skall
det kunna utvecklas någon aktivitet
fordras det sålunda ett betydande antal
människor. Herr Wennerfors har
låtit förstå att han fortsättningsvis tänker
motarbeta tendensen till ökning av
antalet anställda inom departementen.
Det går säkert bra, herr Wennerfors,
bara man samtidigt ser till att aktiviteten
minskas. Önskar man en handlingskraftig
regering måste man dra konsekvenserna
av detta och låta den få tillräckligt
med ämbetsmän i kanslihuset.
Skulle nu detta, som tydligen är herr

Wennerfors’ högsta dröm i dag, gå i
uppfyllelse lär han bli tvungen att tänka
om.

Beträffande planeringsgruppen får
jag konstatera att herr Wennerfors lämnade
en god motivering för dess existens.
I fall efter fall skall man finna att
sådana goda motiveringar föreligger,
och därför faller hela resonemanget.

Herr förste vice talmannen påstod att
man här skulle finna ett nytt exempel
på tillämpning av Parkinsons lag. Från
den plats där jag satt uppfattade jag
honom så att det skulle ha inträffat
precis detsamma som när ett departement
försvann. Vilket departement har
försvunnit och lämnat sina ämbetsmän
kvar ?

Såvitt jag förstår kan man i kanslihuset
inte tillämpa vanlig arbetstidsförkortning,
utan man får arbeta synnerligen
hårt. Då tror jag inte att det är
möjligt att applicera Parkinsons lag.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Det är alldeles självklart
■— herr Johansson i Trollhättan — att
jag kommer att på alla sätt medverka
till att personalökningen hålls igen på
alla områden jag kan påverka. Kan jag
medverka till detta när det gäller kanslihuset
skall jag göra det, lika väl som
på andra områden. Jag hoppas att jag
därvid har en partner i herr Johansson
i Trollhättan. Det finns all anledning
att i dagens läge försöka hålla kostnaderna
så låga som möjligt. Därom tror
jag inte att vi har olika uppfattning.

Önskar herr Johansson i Trollhättan
en partipolitisk diskussion — jag tror
inte att jag är ensam om en sådan önskan
— skall jag be att få påminna
honom om att jag i mitt inlägg tog upp
två frågor som jag trodde det skulle
kunna bli tämligen animerad diskussion
om. Jag tänker på ärende nr 1 och
ärende nr 2. Det första gäller behandlingen
av riksdagens skrivelser. Här
skulle jag kunna läsa innantill hur des -

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

sa skrivelser har behandlats av regeringen.
Vidare skulle vi kunna gå till
ärende nr 2 som gäller sena remissvar.
Jag tog bara ett exempel som belyser
hur man behandlar besvärsärenden i
departementen eller rättare sagt hur de
behandlas av myndigheter som får ärendena
på remiss från departementen.

Det ärende jag nämnde hade tagit
två och ett halvt år från det att ärendet
kom in till departementet och till dess
att Kungl. Maj:t fattade beslut. Om vi
läser vidare, upptäcker vi flera besvärsärenden,
om vilka det verkligen är anledning
att skriva skarpt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag tycker att herr Wennerfors
valde ett mycket olyckligt exempel
när han här drog fram socialdepartementets
sjukvårdsdelegation och
sade att man därigenom utökat antalet
tjänstemän i kanslihuset.

Jag vill upplysa herr Wennerfors om
att denna delegation är sammansatt av
företrädare för vissa statliga myndigheter,
arbetsmarknaden, utbildningssidan
o. s. v. och framför allt naturligtvis
den sjukvårdande sidans huvudmän,
landstingen, storstäderna etc. Det
är inte fråga om att vi därigenom har
behövt anställa några särskilda tjänstemän
för att handlägga de ärenden som
denna nämnd är ålagd att pröva och
diskutera. Det är en nämnd som skall
följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna
och verka för en samordning av
sjukvårdsplaneringen.

Herr Wennerfors bör nog, om han
skall exemplifiera ökningen av antalet
tjänstemän i kanslihuset, försöka att
finna något annat. Detta var mycket
olyckligt valt.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
till ''statsministern när han nyss
sade att regeringen verkligen med allvar
granskar konstitutionsutskottet® de -

Granskning av statsrådsprotokollen

chargememorial och också försöker att
beakta de synpunkter som framförts, i
den män de är sakligt grundade och
inte enbart partipolitiskt betonade. Jag
skall nu bara ta upp en av de frågor
som statsministern senare berörde och
som jag tycker är en sakligt betonad
fråga och inte partipolitisk. Det gäller
frågan om de intrauterina plastspiralerna.

Statsministern sade, om jag inte uppfattade
honom fel, att det gällde gränsen
för riksdagens normgivande makt.
Jag skulle nog vilja precisera saken
litet närmare och säga att det gäller
gränsen för riksdagens lagstiftande
makt. Det är dock klarlagt att dessa
plastspiraler kan komma i konflikt med
lagen om fosterfördrivning, vilket också
bestyrks av den omständigheten att de
enligt tidigare kungörelser kallades fosterfördrivande
medel. Jag vill inte påstå
att de alltid har denna effekt, men de
kan ha den.

Därför borde enligt min mening försiktigheten
ha talat för att regeringen
underställt riksdagen denna fråga för
bedömning. Det finns anledning ''att
erinra om att vi tidigare under vårsessionen
behandlade frågan om en klinisk
prövning av abortmedel. Detta
gäller enbart en forskningsverksamhet,
men där ansåg man dock med full rätt
att riksdagen borde yttra sig. Det hade
alltså varit riktigt att riksdagen också
hade beretts tillfälle att yttra sig över
frågan om plastspiralerna innan regeringen
i konselj beslutade någon ändring.

Jag delar herr von Friesens uppfattning
att det finns all anledning att tro
att riksdagen inte hade haft någon erinran
att göra, och därför har jag naturligtvis
ingen anmärkning i fråga om
resultatet av regeringens prövning. Jag
ser det mera som ett principelit spörsmål
att man skall respektera riksdagens
lagstiftande funktioner. När jag läser
utskottets utlåtande på denna punkt,
tycker jag därför att detta borde vara

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Granskning av statsrådsprotokollen

en av de frågor som regeringen för
framtiden borde beakta.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall i anledning av
fru Kristenssons anförande säga några
ord om bakgrunden till den punkt i
konstitutionsutskottets memorial som
handlar om plastspiralerna.

1938 yttrade sig riksdagen över ett
förslag till en kunglig förordning med
vissa bestämmelser angående fosterfördrivande
medel. I 1 § av den förordningen
stadgas att Kungl. Maj :t utfärdar
föreskrifter om vad som skall anses
som sådant medel. Det skedde genom en
kungörelse den 9 september 1938. Där
sades att inlägg i livmodern skulle anses
som fosterfördrivande medel. Plastspiralerna
var, såvitt jag vet, helt okända
på den tiden men de omfattas av
denna definition.

När sedan plastspiralerna i början på
1960-talet blev aktuella hördes givetvis
medicinalstyrelsen över de olika framställningar
som gjordes om att få utföra
prov med dessa spiraler. I alla fallen
yttrade sig professor Ingelman-Sundberg.
Han sade bl. a.: »Den kliniska användbarheten
av intrauterina plastspiraler
och liknande preventivmedel behöver
därför knappast vidare undersökas.
» Vidare sade han att han ville
»framhålla, att jag anser tiden mogen
för att denna form av preventivmedel

får distribueras---». Detta säger

alltså en av våra högsta medicinska
auktoriteter i yttrande till socialministern
när han skall ta ställning i saken,
och sådant var läget när Kungl.
Maj :t fattade beslut den 18 februari
1966.

År 1967 ifrågasattes om inte dessa spiraler
i vissa situationer kunde ha en
fosterfördrivande verkan. Hur skulle
socialministern i februari 1966, stödd
på våra främsta medicinska auktoriteter,
kunna veta vad man skulle anse
eller ifrågasätta ett år senare? Man kan

i detta sammanhang inte heller åberopa
professor Thornstedt — hans yttrande
kom först på hösten 1966.

Fru KRISTENSSON (li) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är glad över justitieministerns
klarläggande på denna
punkt. Det är kanske inte att begära att
beslut skall kunna fattas med retroaktiv
verkan, och det är alldeles riktigt att det
först på ett senare stadium verkligen
konstaterades vilken effekt plastspiralerna
kan ha. Det visar emellertid hur
ofullständig forskningen kan vara och
med vilken försiktighet man bör gå
fram när det gäller medel som kan ha
dessa principiellt allvarliga konsekvenser.

Jag tackar justitieministern för klarläggandet.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Mitt inlägg kommer att
hänga litet i luften, eftersom det bär
samband med herr Johanssons i Trollhättan
tidigare övningar. Det gäller alltså
den där frågan om mängden människor
och deras effekt på arbetsresultatet.
Vad jag kommer att säga täcker inte
hela problemet, men jag tror att det kan
verka befruktande på allas vårt tänkande
om vi ibland erinrar oss det gamla
matematiska problemet: Om en urmakare
lagar ett fickur på en timme, hur
snabbt lagar då fem urmakare samma
fickur?

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Det var inte från början
min avsikt att delta i någon debatt i
anledning av årets dechargememorial.
Diskussionen här i kammaren har kanske
inte heller varit sådan att det skulle
behövas. Eftersom frågan om plastspiralerna
nu har kommit upp, vill jag
ändå göra en kort kommentar till den.

Lika väl som det finns olika uppfattningar,
varav fru Kristensson nämnde
en, om när ett befruktat ägg skall kal -

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

las foster — för att uttrycka saken enkelt
— kan man tydligen tolka det
skrivna ordet på skilda sätt. Beträffande
att ändra i en kungl. kungörelse med
en författning eller en förteckning då
riksdagen överlåtit beslutanderätten till
Kungl. Maj:t har jag den bestämda uppfattningen
att Kungl. Maj d har befogenhet
därtill, även om den åsyftade förteckningen
finns intagen inom lagbokens
pärmar. Jag tror att vi skulle kunna
finna exempel på att så har skett
förut utan att vi fördenskull ansett att
regeringen råkat i konflikt med riksdagen.

Jag skulle kunnia tillägga att när denna
bestämmelse skulle införas i brottsbalken
år 1938 ville Kungl. Maj:t höra
riksdagen i frågan, och det förelåg en
motion, nr I: 251, i vilken hemställdes
att riksdagen skulle anta författningsförslaget
som lag, men utskottet biträdde
inte detta förslag och inte heller kamrarna.

Såsom herr Adamssion redan har
framhållit har val åsikterna i denna
fråga — och även i en del andra — varit
delade under diskussionen i avdelningar
och utskott. Kanske finns det
olika tolkningar. Herr von Friesen sade
emellertid att om riksdagen hade hörts,
skulle resultatet med all sannolikhet ha
blivit detsamma som nu. Slutsatsen för
oss båda blir väl därför densamma.

Av utskottets slutliga skrivning kan
jag inte läsa ut någon kritik mot Kungl.
Maj:ts handlande. Detta var också förutsättningen
för min anslutning till utlåtandet;
det kan jag försäkra herr statsministern,
oavsett vad som kan ha yttrats
i första kammaren.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag tror att både statsministern
och justitieministern! just nu
skall be Gud bevara dem för deras vänner.
Mot det uttalande som fru Tbunvall
bär gör, efter att ha underskrivit
utskottets memorial, måste jag nämli -

Granskning av statsrådsprotokollen

gen inlägga eu mycket allvarlig gensaga.

Utskottet skriver följande: »Vid sin
granskning av ärendet har utskottet funnit,
att begagnande av plastspiral skulle
kunna komma i konflikt med brottsbalkens
bestämmelser om fosterfördrivning.
Med hänsyn härtill borde riksdagen
ha medverkat vid medlens frigivande.
»

Står inte fru Thunvall fast vid denna
uppfattning — som hon själv varit med
om att skriva under och, vilket framgår
av memorialet, som är enhälligt
— att riksdagen borde ha hörts? Det är
på den punkten av utomordentligt ringa
intresse att konstatera, som jag gjorde,
att riksdagsbeslutet bara kunde ha varit
ett. Fru Thunvall får i alla fall vara
vänlig att inte springa ifrån vad hon
skrivit i utskottsmemorialet.

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag står för det som jag
har skrivit under och som var det slutliga
resultatet av våra diskussioner i
utskottet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det intryck jag fått under
debatten är ungefär detsamma som
jag hade i allra första början. Ett nytt
initiativ har tagits beträffande granskningen
av statsrådsprotokollen. Jag kritiserar
inte det, utan tycker tvärtom att
det bär många förtjänster. Vad jag tilllät
mig framhålla var att avpolitiseringen
naturligtvis inte får leda till en sådan
oklarhet att man i konstitutionsutskottet
inte vet vad man skriver. Den
senare delen av debatten visar att just
dessa risker finnis. Det blir svårt för
Kungl. Maj :t att tolka memorialet när
inte utskottet självt riktigt vet vad man
varit ense om.

Detta är emellertid som sagt ett första
försök och jag hoppas att man i fram -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Granskning av statsrådsprotokollen

tiden skall skriva fastare, så att det inte
uppstår möjlighet till meningsutbyten av
den typ som vi alldeles nyss upplevde
mellan herr förste vice talmannen och
fru Thunvall.

Herr talman! Medan jag ändå har
ordet vill jag framhålla att det är ytterligt
anmärkningsvärt att talare efter
talare från oppositionen försöker ge
allmänheten den föreställningen att
Kungl. Maj:ts kansli växer helt okontrollerat
i enlighet med Parkinsons lag.
Jag hoppas att herr von Friesen inte
blir i tillfälle att alltför noga se kanslihuset
inifrån, men om han någon gång
skulle få göra det kommer han säkerligen
att frapperas av vilken otroligt högt
uppdriven arbetstakt man bär där. Denna
arbetstakt beror inte på att åt ett
visst antal tjänstemän har upp dragits
att lösa samma arbetsuppgifter. Tvärtom
anstränger sig varje departementschef,
såvitt jag förstår, att hålla nere
antalet anställda. Skulle han själv ha
andra ambitioner, får han säkert hjälp
av finansministern att komma på bättre
tankar.

Den föreställning som eu i dessa frågor
okunnig lysisnare möjligen kunde
få, nämligen att det i kanslihuset växer
fram tjänstemän ur alla mystiska, dunkla
vrår, är inte riktig. Det finns ingen
grund för en sådan beskyllning. Jag tror
att varje privat industri skulle ha mycket
att lära av arbetsintensiteten hos
våra statliga tjänstemän — jag vågar
säga detta, trots att jag vet att det arbetas
hårt även i det privata näringslivet.
Det finns egentligen inga gränser för
hur hårt man kan pressa tjänstemännen
när det exempelvis gäller att gå riksdagen
till banda med service.

Som ledare av verksamheten i kanslihuset
och även på grund av att jag
under många år arbetat som statssekreterare
bär jag anledning framhålla
att de angrepp som gjorts och som innebär
att kanslihusets personal skulle
arbeta efter Parkinsons lag är orättfärdiga.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! I debattens slutskede
vill jag bara helt kort säga ett par saker.
Jag bär varit tveksam när det gäller de
•nya principerna och det nya arbetssättet
vid decharge^ vilket jag anfört här,
men jag har också anlagt många positiva
synpunkter på det. Jag vilt nu anföra
ytterligare en positiv synpunkt och
rikta den direkt till statsrådsbänken —
utan bimening. Statsråden har tidigare
deltagit tämligen sparsamt i dechargedebatterna.
Det är riktigt roligt att se
statsråden här i dag.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
ställa en fråga med anledning av diskussionen
om plastspiralerna: Varför hördes
inte juridisk expertis, när den saken
var aktuell, på samma sätt som det
ansågs nödvändigt att tillfråga juridisk
expertis då det gällde förutsättningarna
för klinisk forskning?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill bara som svar
på fru Heurlins fråga säga att vi vände
oss till sjukvårdens och medicinens
högsta auktoritet här i landet, medicinalstyrelsen,
och att det var dess utlåtande
som i detta fall var avgörande.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! Jag upprepar: Då hördes
alltså medicinsk expertis. Men den
gången ansåg man det inte nödvändigt
att höra juridisk expertis.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Inte för att jag har någon
större sakkunskap på området, men
jag vill erinra om att, när Kungl. Maj:t
hade att fatta sitt beslut i februari 1966,
gällde frågan huruvida plastspiralerna
var fosterfördrivande eller skulle anses
som preventivmedel. Jag tror inte att
den juridiska sakkunskapen hade någon

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

Allmänhetens inställning till ordningsmakten m. m.

möjlighet att bedöma det bättre än den
medicinska sakkunskapen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Kanske fordrar artigheten
att jag svarar min kamrat från
Älvsborgs län, herr Dickson, med anledning
av hans uttalande om urmakarna.
Det finns all anledning till det,
därför att det också anknyter till det
anförande som herr Wennerfors har
hållit här.

Situationen är den att vi har fått,
om jag skall använda herr Dicksons
bildspråk, ett ökat antal ur och vad
herr Dickson och en del andra — kanske
inte herr Wennerfors — önskar är
att man nu med en enda urmakare skall
klara lika många ur som det fanns i
utgångsläget. Vi får väl se, om det
värsta skulle inträffa, om man kan klara
det.

Låt mig, med hänsyn till alla tolkningar
här, få tillägga att det står fullt
klart, att det även denna gång har funnits
möjlighet att framföra anmärkningar
enligt grundlagen. Några sådana anmärkningar
har inte framställts, inte
heller har det framställts förslag om
omförmälanden eller tillkännagivanden.

Efter härmed slutad överläggning lädes
memorialet till handlingarna.

§ 7

Allmänhetens inställning till ordningsmakten
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets.
utlåtande nr 38, i anledning av
motioner angående allmänhetens inställning
till ordningsmakten m. m. samt
om åtgärder för att förbättra relationerna
mellan polisen och allmänheten1.

Till allmänna beredningsutskottet
hade hänvisats

1) de likalydande motionerna I: 664
av herr Holmberg m. fl. och 11:582
av herr Bohman m. fl., vari bl. a. hemställdes
om utredning angående

a) utbyggande på längre sikt av den
allsidiga kriminologiska och rättssociologiska
forskningen och undervisningen
jämte därmed sammanhörande problem
rörande forskarrekryteringen; samt
2) motionen II: 652 av herrar Lindkvist
och Björk.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna 1:664 och 11:582,
såvitt avsåge punkten a) i motionerna,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2. att motionerna I: 664 och II: 582,
såvitt avsåge punkten b) i motionerna,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3. att motionerna I: 664 och II: 582,
såvitt avsåge punkten c) i motionerna,
samt motionen II: 652 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits
Vid 1. i utskottets hemställan
av herr Eric Gustaf Peterson, fru
Hultell, fru Dieseli och fru HamrinThorell
samt herrar Rimås, Nordgren
och Andersson i Örebro, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
I: 664 och II: 582 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
angående utbyggande på längre
sikt av den allsidiga kriminologiska
och r ättsso c i olo gi ska forskningen och
undervisningen jämte därmed sammanhörande
problem rörande forskarrekryteringen; Vid

2. i utskottets hemställan
av fru Hultell, fru Diesen och herr
Nordgren, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Till det föreliggande
utlåtandet från allmänna beredningsutskottet,
som bl. a. behandlar en partimotion
från högerpartiet angående all -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Allmänhetens inställning till ordningsmakten m. m.

mänhetens inställning till ordningsmakten
in. in., är fogade två reservationer,
en motiverad och en blank. Det är med
anledning därav jag vill ta kammarens
tid i anspråk några minuter.

Den utveckling som kriminaliteten
tagit i vårt land under senare tid är
oroande. Utan tvivel finns det människor
som med viss ängslan rör sig ute
på gator och vägar — i varje fall efter
mörkrets inbrott — eller som räds för
att bo i en från tätbebyggelsen mer eller
mindre avlägsen bostad. Så borde det
inte behöva vara i ett rättssamhälle
som vi vill göra gällande att vårt är.

Visserligen kan noteras att brottsfrekvensen
i allmänhet inte visar en så
markant stegring som tidigare. Men
den något gynnsammare utvecklingen
kan kanske förklaras på det viset att
många människor helt enkelt underlåter
att anmäla brott därför att man vet att
polisen icke hinner utreda dem.

Faktum är emellertid att de grövre
brotten ökar på ett sätt som inger allvarliga
farhågor. Våldsbrott och rån
har från 1965 till 1966 ökat med mer än
10 procent. Antalet väpnade angrepp
mot banker och postkontor har tilltagit
kraftigt liksom politiska demonstrationer
med ty åtföljande olämpliga uppträdanden
mot ambassader in. in. som
inte bara är generande för vårt lands
anseende utan som också ofördelaktigt
kan påverka t. ex. våra handelsförbindelser
med vederbörande land.

Självfallet är det framför allt i storstäderna
som situationen förvärrats, men
genom den ofta utförliga beskrivningen
av brotten — ja, ibland t. o. m. glorifiering
arv brottslingen — som förekommer
i våra massmedia TV, radio och
press sprids inte bara nyheten utan även
sättet att begå brottet. Man måste fråga
sig om detta är nödvändigt och om
man inte därigenom försvårar polisens
möjligheter att upprätthålla ordningen.
De förändrade attityder som inte minst
från en del ungdomars sida visas gentemot
ordningsmakten inger följaktligen

oro. Den tilltagande aggressiviteten mot
ordningsmaktens upprätthållare är likaledes
oroväckande. Under 1965 ökade
antalet fall av misshandel mot polisen
med 40 procent och under tiden 1/1
1965—1/11 1966 uppgick antalet fall av
misshandel mot polisen till 950.

Visst sysslar ett antal olika utredningar
för närvarande med olika avsnitt
av kriminalpolitiken, men det saknas
en samlad översyn av dessa problem.
Framför allt anser vi motionärer
och reservanter att det behövs en förstärkning
av den kriminologiska och
rättssociologiska forskningen och undervisningen.
Dessa ämnen uppmärksammas
på olika håll utomlands och de
borde ha hög angelägenhetsgrad även
hos oss. Skall vi kunna följa med i den
internationella utvecklingen är det enligt
vår åsikt nödvändigt att bygga ut
och bygga upp dessa ämnen. Hur utbyggnaden
skall ske och på vilket sätt
forskningsrekryteringen skall gå till
måste utredas. Utskottsmajoriteten har
också, enligt vad den skriver längst ned
på s. 7 i utskottsutlåtandet, den uppfattningen
att ett klarläggande av bakgrunden
och orsakerna till den avoga
inställningen mot polisen är av avgörande
betydelse för att kunna rätta till
missförhållandena.

Rikspolisstyrelsen understryker att
brotten visat en oroväckande utveckling
både beträffande antalet och svårighetsgraden
och framhåller, att det är
absolut nödvändigt att tillgripa alla
verksamma åtgärder för att bekämpa
brottsligheten och tillstyrker att denna
forskning stärks och att den ifrågavarande
utbyggnaden utreds.

Svenska polisförbundet säger att högermotionerna
ligger helt i linje med
vad förbundet hävdar och professor
Sveri, chef för kriminalvetenskapliga institutet,
framhåller att det är viktigt
med en klar beskrivning av de fenomen
som är föremål för forskning. Utan
ett stort informationsunderlag är det
omöjligt, säger han vidare, att formule -

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

Allmänhetens inställning till ordningsmakten m. m.

ra vettiga teorier och påpekar att Sverige
är ett mycket lämpligt land med
tanke på kriminologisk forskning —- så
lämpligt att landet skulle kunna göra
internationellt banbrytande insatser på
området i fråga. Men det är en ganska
lång väg dit och först måste den kriminologiska
forskningen byggas ut.

Remissinstanser och experter, herr
talman, är alltså positivt inställda till
den i högermotionen föreslagna utredningen
under punkten a.

Frågor av speciellt intresse för den
kriminologiska forskningen är återfallsbrottsligheten
och dess samband
med olika åtgärder vidtagna av barnår
vårdsmyndigheter eller kriminalvård
samt utformningen av anstalts vården,
som ej får skada den intagne utan skall
främja dennes tillrättaförande.

En annan enligt min uppfattning ytterst
intressant och angelägen uppgift
för denna forskning är att klarlägga vilken
inverkan som åstadkommits genom
familje- och släktbandens upplösning,
vilken är en följd av bl. a. den stora
befolkningsomflyttningen från glesbygd
till tätorter, men även genom att tidigare
oomtvistade, självklara etiska och
religiösa normer, konventioner och moralregler
nu ständigt är föremål för debatt,
omvärderingar och uppluckring.

Enligt min uppfattning har detta medfört
att gränserna mellan det som anses
tillåtet och det otillåtna, mellan rätt och
orätt blivit mindre tydliga än när vi var
unga. Barn och ungdom av i dag har
därmed kanske berövats något av det
stöd vi hade i form av fasta goda sedvänjor,
en vedertagen stil och det som
man inbegriper i en god kristen fostran.

Vilken betydelse denna utveckling
haft för ökningen av kriminaliteten kan
väl ingen av oss bedöma. Men ett kriminologiskt,
sociologiskt och psykologiskt
forskarteam torde kunna göra det
och kanske även lägga fram förslag
till åtgärder som kunde medverka till
att minska brottsligheten och — något
som vi väl alla vill — öka tryggheten

här i landet mot såväl vålds- som egendomsbrott.

Herr talman! Med stöd av det sagda
ber jag att få yrka bifall till reservationen
vid punkt 1 av herr Eric Gustaf
Peterson in. fl.

Till punkten 2 i utskottets hemställan
har vi fogat en blank reservation.
Utskottet redovisar under denna punkt
den omfattande aktivitet som förekommer
för att stärka förbindelserna mellan
allmänhet och polis. Jag vill bara
uttrycka förhoppningen att den aktiviteten
skall ha önskad effekt.

Vad slutligen gäller yrkandet under
punkten c i motionerna I: 664 och
II: 582, vilket behandlas under punkten
3 i utskottets hemställan, synes det förslaget
redan ligga under Kungl. Maj :ts
prövning, varför jag i detta avsieende —
i varje fall tills vidare — kan instämma
i utskottets hemställan.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Fridolfsson i Stockholm, Oskarson och
Nilsson i Agnäs (samtliga h).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I vad herr Nordgren
rent allmänt sade om behovet av kriminologisk
forskning kan vi väl alla instämma.

Utskottets avstyrkande av förslaget
under punkten a i motionerna I: 664
och 11:582 har skett med hänvisning
till att det »ankommer på universitetskanslersämbetet
bl. a. att följa forskningens
och utbildningens utveckling,
villkor och behov». Vi inom utskottsmajoriteten
framhåller vidare, att det
redan i årets statsverksproposition har
redovisats en utbyggnadsplan för nya
professurer och laboraturer. För budgetåret
1969/70 har bl. a. upptagits en
professur i rättssociologi. Vi förutsätter
att vederbörande fakultetsberedning
och universitetskanslersämbetet utan
något särskilt riksdagens initiativ kom -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Allmänhetens inställning till ordningsmakten m. m.

mer att fullfölja och bevaka denna planläggning.

Även yrkandet under punkten b i de
nämnda motionerna, vilket i stort sett
sammanfaller med yrkandet i motionen
11:652, har avstyrkts eftersom rikspolisstyrelsen
redan bär en informationsbyrå
vars uppgift är att sprida information
från rikspolisstyrelsen till de
lokala polisorganen och till allmänheten.
Vi har — liksom rikspolisstyrelsen
gjort — pekat på att det åligger de lokala
polisnämnderna, som nu inte har
så många uppgifter, att beakta förhållandet
mellan polis och allmänhet. I likhet
med rikspolisstyrelsen har utskottet
ansett att det inom dessa nämnder
borde kunna komma till stånd en större
aktivitet. Den aktiviteten har rikspolisstyrelsen
redan försökt stimulera.

I utskottsutlåtandet omnämnes också
att rikspolisstyrelsen fått ett anslag på
25 000 kronor just för att göra en opinionsundersökning
om förhållandet mellan
polis och allmänhet.

Rikspolisstyrelsen avvisar tanken på
ett särskilt samarbetsorgan, som föreslagits
i motion II: 652, såsom olämpligt
och obehövligt då andra organ finns.
Med stöd av detta har vi — trots att vi
har uppfattningen att någonting måste
göras — kommit fram till att motionärernas
förslag inte bör tillstyrka.s. Man
har ju redan uppmärksammat de frågor
motionärerna tar upp och det finns
organ som kan lösa dem.

Bakgrunden till motion 11:652 och
punkten b i motionerna 1:664 och
II: 582 är den motsättning mellan polis
och allmänhet som tagit sig så beklämmande
uttryck i t. ex. kravaller,
våldsamma demonstrationer och bris;-tande solidaritet från allmänhetens sida
då polisen haft att ingripa mot våldsverkare
och lagöverträdare:. Utskottet
konstaterar — och på denna punkt är
utskottets ledamöter helt eniga — att
det endast är eu relativt liten del av
allmänheten som svarar för de påtagliga
motsättningarna mellan polis och

allmänhet. Även om just dessa personer
oroar och syns mycket, utgör de dock
en mycket liten del av Sveriges befolkning.

Vi har den uppfattningen att polismännen
har att fullgöra en ofta mycket
krävande tjänstgöring; det är inte
tal om bekväm arbetstid och man får
inte rygga tillbaka för ting som är obehagliga.
Polisens uppgift är ju att ge oss
alla service, att skydda varje enskild
mot övergrepp och att bevara vårt demokratiska
samhälle för våldshandlingar
och oordning. Att utskottet har avstyrkt
motionerna betyder alltså inte att
vi brister i respekt för eller tacksamhet
mot polisen. Vår inställning kan
karakteriseras av en händelse som inträffade
första maj i år. En person som
inte följde anvisningarna på Stadion frågade:
Får inte vem som helst demonstrera?
— Jo, svarade sekreteraren i
Stockholms arbetarekommun, men inte
störa den allmänna ordningen.

Det är väl den inställningen vi alla
har.

Motionernas syfte bör man försöka
tillgodose. Men vi tror att det går med
de anordningar som finns, och de ansträngningar
som görs har vår fulla
anslutning. Vi vill också markera att vi
alla önskar respektera polistjänsten och
ge den en skyddad ställning.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till allmänna beredningsutskottets förslag
i dess utlåtande nr 38.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall inte säga så
många ord i denna debatt. Det är i den
del av detta ärende som rör den polisiära
verksamheten som jag gärna vill
anföra ett par synpunkter.

I fråga om behovet av kriminologisk
forskning är vi ■— som fru Eriksson i
Stockholm sade — säkerligen alla eniga.
Men det finns ju olika vägar att gå
för att främja denna forskning; jag skall
för min del i detta sammanhang inskränka
mig till att rikta uppmärksam -

Fredagen den 26 maj 19G7

Nr 33

Allmänhetens inställning till ordningsmakten m. m.

heten på det förslag till »Aktion mot
ungdomsidrott», som skulle ge ett sammanfattande
resultat av forskningar efter
olika linjer i en medelstor stad och
som lades fram i form av ett betänkande
för ett par år sedan. Veterligen har hittills
ingen annan åtgärd vidtagits än
att man skickat ut detta betänkande på
remiss. Förslaget påvisar ett sätt att få
bättre besked om hur dessa svåra frågor
ligger till och jag hoppas därför
att betänkandet snart föranleder förslag
till riksdagen. Jag vill alltså med detta
bara påminna om detta betänkandes
förefintlighet.

Vad sedan gäller frågan om polisen
tillåter jag mig att som tidigare mångårig
ledamot av rätts- och polis direktionen
i Stockholm — motsvarigheten till
de tidigare polisnämnderna — ställa
några frågor till utskottets ärade ordförande.
Jag har med stort intresse tagit
del av herrar Lindkvists och Björks
motion om inrättande av ett särskilt
samarbetsorgan för att stärka och utveckla
relationerna mellan polisen och
allmänheten. Naturligtvis har jag också
läst beredningsutskottets utlåtande över
hl. a. den motionen.

Det är nog alldeles riktigt som rikspolisstyrelsen
och utskottet säger, att de
nuvarande polisnämnderna borde kunna
fylla den viktiga PR-uppgift motionärerna
åsyftar. Det är bara det att de
nya polisnämnderna omfattar så mycket
större områden än de gamla gjorde.
Efter polisväsendets förstatligande har
vi nämligen mycket större och därmed
färre polisdistrikt. Visserligen inigår i
polisnämnderna representanter för de
i polisdistriktet ingående kommunerna,
men närhetskontakten är äventyrad
eller försvårad, kanske i viss män
till och med spolierad. Det är ju ett
problem, som verkligen gäller all integration
för att få större enheter, att
närhetskontakten minskar och kontaktytorna
mellan myndigheter och allmänhet
lätt blir mindre. Det blir därmed i
de förstorade enheterna på alla områden

allt svårare att hålla den ömsesidiga
kontakten mellan allmänheten och myndigheterna.
Detta gäller självfallet också
kontakten mellan allmänheten och polisen.

Det viktiga nu tror jag är att få veta
när rikspolisstyrelsen kommer att genomföra
sin aviserade genomgång av
erfarenheterna från de nuvarande polisnämndernas
verksamhet. Utskottet bygger
nämligen mycket av sitt ställningstagande
på denna genomgång, men det
är väl mest en förhoppning som där
uttryckes. Hur är det med tidtabellen
för genomgången? Detta är den ena
frågan.

Vidare står och faller givetvis polisnämndernas
möjligheter att fungera som
PR-organ på detta område med deras
ekonomiska resurser att agera som sådana.
Hur är det med anslagsresurserna
för polisnämnderna? Jag tror att
det inte finns några anslag alls för närvarande
för den nu aktuella uppgiften.
Endast om det finns medel att genom
dessa organ driva PR i lämpliga former,
finns det utsikt att polisnämnderna kan
bli vad de nu inte är. Jag hoppas att vi
åtminstone till nästa år får tillfälle att
besluta om erforderliga medel till ett
slags polisnämndernas PR-verksamhet.

Jag vore mycket tacksam att få höra
om utskottets ordförande har någon
uppfattning om möjligheterna för oss
att till nästa år få ett förslag om pengar
till detta ändamål.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Detta problem med relationerna
mellan polis och allmänhet
har man hört talas om i mer än ett sammanhang.
Jag skulle bara helt kort vilja
göra den reflexionen, att även om avogheten
mot polisen är begränsad till en
mycket liten grupp, finns det anledning
att uppmärksamma den och söka åstadkomma
bättre relationer mellan polis
och allmänhet. Att detta kräver åtgärder
på utbildnings- och informationssidan
och i en del andra avseenden skall jag

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Allmänhetens inställning till ordningsmakten m. m.

inte närmare diskutera. Men jag tror liksom
fru Eriksson i Stockholm att det
också bör sägas ut litet oftare, inte
minst från politikerna, som står i ansvarig
ställning i stat och kommun, att här
fyller polisen en viktig uppgift ur samhällets
synpunkt till skydd för medborgarna.

Det är en uppgift som många gånger
ställer polisen inför mycket ömtåliga
avvägningsproblem. En polisman kan
snabbt komma i en situation där hans
omdöme sättes på mycket svåra prov
och där han har att välja vilka medel
han skall använda, t. ex. när det är fråga
om att gripa en brottsling. Det är väldigt
lätt att kritisera, om han kanske, med
hänsyn till förhållanden som blir uppenbara
senare, ibland tillgriper medel
som uppfattas som olämpliga. Naturligtvis
skall missgrepp så långt möjligt
förebyggas, men man kommer inte ifrån
att polisens arbete är viktigt och många
gånger utomordentligt pressande, därför
att det av den enskilde polismannen
kräver känsla för mycket besvärande
avvägningsproblem.

Relationerna mellan allmänheten och
polisen skulle också påverkas positivt,
anser jag, om de som företräder samhället
en och annan gång — i varje fall
oftare än hittills — understryker vad
fru Eriksson i Stockholm framhöll, nämligen
den viktiga funktion polisen har
och också fyller i vårt samhälle.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att fru Eriksson i Stockholm
i stort sett instämmer med oss vad
beträffar de stora problemen. Det är
bara i fråga om detaljerna angående
utredningen som fru Eriksson inte riktigt
delar vår uppfattning utan anser
att det bör ankomma på universitetskanslersämbetet
att se till att denna
forskning kommer till stånd. Vi tror,
fru Eriksson, att utredningen är mycket

angelägen och att den skulle komina
snabbare till stånd, om riksdagen i eu
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om den i stället för att avvakta universiteitskanslersämbetets
åtgärder.

Fru Eriksson sade att polisen fullgör
en krävande tjänstgöring. Det är vi vid
allesammans eniga om, och det brister
inte i vår tacksamhet gentemot polisen,
men mot den bakgrunden vore det
önskvärt att utskottet hade följt Svenska
polisförbundets rekommendation, där
det sägs att vårt förslag om utredning
ligger helt i linje med förbundets synpunkter.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Med anledning av vad
beredningsutskottets ärade ordförande
framhöll skulle jag vilja göra emi kommentar.
Fru Nancy Eriksson refererade
det som står i utskottsutlåtandet, nämligen
att det ankommer på universitetskanslersämbetet
att följa forskningens
och utbildningens utveckling och
att det finns anledning att tro att kanslersämbetet
skall beakta dessa väsentliga
frågor. Hon hänvisade även till att
ämbetet har för avsikt att föreslå en
professur i rättssociologi för budgetåret
1969/70. Vi har alltså fått en positiv
upplysning, och jag tycker att vi skall
vara glada över den.

lag saknar dock fortfarande någon
prognos för utvecklingen av den kriminalpolitiska
forskningen, lag tycker att
denna forskning är eftersatt i vårt land
även vid internationella jämförelser.
Samtidigt tyder hrottsutvecklingen på
att den; kriminalpolitiska forskningen
borde förstärkas. Jag hyser den uppfattningen
att vi i riksdagen inte bör i
så stor utsträckning som vi gärna gör
lita till vad myndigheter och andra institutioner
uträttar för att följa upp den
ena eller andra frågan, utan att vi kan
kosta på oss att ha en egen mening i
spörsmålen. Jag finner det därför angeläget
att riksdagen ger uttryck åt en
bestämd önskan om en förstärkning av

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

den kriminalpolitiska forskningen samt
av forskarrekryteringen. Vi skall ändå
komma ihåg att det förs en ganska
aktiv kriminalpolitisk debatt här i landet.

Vi gör en mängd påståenden, men vi
bär mycket litet faktisk kunskap till
grund för dessa. Jag tror att en mycket
angelägen uppgift för den kriminalpolitiska
forskningen är att utreda just
frågan om genera 1 p r e v e n t i o nens och individualpreventionens
funktioner för
brottsligheten. En sådan forskning skulle
få en utomordentligt stor betydelse
både för utformningen av påföljdssystemet
och frågan om rättstillämpningen.
Vi har visserligen ganska nyligen fått en
helt ny brottsbalk och borde väl därför
vara nöjda med en så ny strafflagstiftning.
Men till grund för den nya brottsbalken
låg ju resultaten av ett mångårigt
utredningsarbete, och därför finns
det anledning påstå att gällande lagstiftning
grundar sig på betraktelsesätt som
är bra mycket äldre än vad tidpunkten
för lagstiftningens införande ger vid
handen.

En annan fråga för den kriminalpolitiska
forskningen är återfatlskriminaliteten,
som jag anser det vara mycket
viktigt att uppmärksamma.

Herr talman! Jag har väl inte tillfört
debatten några nya synpunkter, men
jag fann det angeläget framhålla att
riksdagen bör fästa mycket stor vikt
vid dessa frågor. Vi i riksdagen måste
verkligen uttala oss för en snar förstärkning
av de kriminalpolitiska resurserna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr aindre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given

Anläggande av pipe-lines

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets! hemställan
i mom. 1) i utskottets utlåtande nr
38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Eric Gustaf
Peterson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspiropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstninigsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 124 ja och 76 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av
motioner om åtgärder för att öka trafiksäkerheten.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Anläggande av pipe-lines

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av motioner
om anläggande av pipe-lines.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Anläggande av pipe-lines

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Här föreligger ett enhälligt
utlåtande från allmänna beredningsutskottet,
och jag vill därför begränsa
mig till ett par synpunkter. Jag
har inget annat yrkande heller än om
bifall till utskottets förslag.

Utvecklingen på detta område i världen
är mycket intressant. Transporterna
av olja, oljeprodukter och naturgas
i rörledningar ökar mycket kraftigt.
År 1965 var den totala utbyggnaden i
världen av pipe-lines ungefär 4 000 mil.
I Europa bär vi för närvarande ungefär
1 200 mil sådana ledningar och därtill
en planerad utbyggnad med ungefär
400 mil. I dessa siffror har inte anläggningar
av detta slag i Sovjet medräknats;
gör vi det, ökar sträckan med
cirka 700 mil, om vi håller oss till siffrorna
för år 1964.

Vi saknar i Sverige pipe-lines i egentlig''
mening, och det kan ju en och annan
tycka vara mycket märkligt med
tanke på dels den mycket snabba utbyggnadstakten
i Europa i övrigt på
detta område, dels den väntade mycket
kraftiga ökningen av oijekonsumtionen
i vårt land. Jag vill erinra om att oijekonsumtionen
i vårt land under de senaste.
tio åren har ökat med omkring
10 procent per år.

Långtidsutredningen räknar med att
det blir något mer än en fördubbling
av konsumtionen av oljeprodukter från
1963 till 1975 eller en ökning från ungefär
17 miljoner kubikmeter till cirka
35 miljoner kubikmeter. Med hänsyn
till detta och med hänsyn till att vi på
transportområdet måste beakta att utvecklingen
går mot större tankers —
vilket inte innebär att alla mindre tankers
försvinner utan att delvis en förändrad
situation uppstår — och med
hänsyn till att vi framför allt måste observera
transportkostnadernas roll för
priset på oljeprodukterna, är det angeläget
att man undersöker förutsättningarna
för att utnyttja rörledningarna i
vårt land.

Närmast hade vi tänkt oss — men

jag vill säga att det ingalunda är den
enda möjligheten — att på västkusten
anlägga en rörledning till Bergslagen.
Den skulle användas för transporter av
råolja. Jag behöver kanske inte påpeka
för kammarens ledamöter att transportkostnaderna
vid utnyttjande av pipelines
om man har en någorlunda stor
kapacitet är ofantligt mycket lägre än
vid alla andra jämförbara transportsystem.
Det bevisas av att man i Europa
nu bär byggt ut och håller på att bygga
ut raffinaderier med pipe-lines även
intill mycket livligt trafikerade vattenvägar,
t. ex. vid Rhen.

Att vi tagit upp frågan om en rörledning
närmast för råolja sammanhänger
med att vi med det klimat vi
har i vårt land har svårt att utnyttja
rörledningar för transport av tjockare
olja. Sådana transporter är svåra över
huvud taget, men de är särskilt svåra i
vårt klimat. Det är betydligt lättare att
transportera råolja, men en sådan transport
förutsätter att man i inlandet har
ett eller flera raffinaderier, som kan
byggas upp i centrum av förbrukningsdistriktet
precis som man gör på många
håll i Europa.

Allmänna beredningsutskottet tycks
mera tro på att man bör bygga ut raffinaderiernas
kapacitet i kustområdena
än att tänka sig att en del av utbyggnaden
kan ske inne i landet.

Även om utskottet säger att utvecklingen
kan bli sådan som vi motionärer
tror, andas dock enligt min mening
utskottsutlåtandet på denna punkt
en pessimism som inte torde vara motiverad
innan frågan blivit tillräckligt
utredd och belyst. Man borde inte bara
ta hänsyn till att raffinaderikostnaderna
blir lägre vid en större kapacitet.
Om man bär raffinaderierna vid kusten
och skall transportera produkter av
varierande s-lag, från bensin till tjockare
oljor, förutsätter detta att transporterna
från raffinaderierna till konsumenterna
i inlandet blir väsentligt dyrare.
Detta måste man också räkna med.

Det går inte att svara på vad som blir

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

billigare förrän man har en noggrann
beräkning av det hela. Att bygga ett
avstyrkande enbart på att frågan om
vissa oljeledningar har utretts av t. ex.
oljebolagen är enligt min mening icke
tillräckligt. Jag tror inte heller att vi
kan bygga på vissa andra remissinstansers
uttalanden. Med den starka ökning
som vi har arv oljekonsumtionen finns
det åtskilligt som talar för att det kommer
att bli möjligt att dra en oljeledning
till Bergslagen och där anlägga
ett raffinaderi. I annat fall får man fortsätta
att på konventionellt sätt transportera
oljorna. Produktleåningar är inte
lika lönsamma som råoljeledningar, vartill
kommer att det är svårt för att inte
säga omöjligt att transportera tjockare
oljor genom produktledningar.

lag har velat framföra desisa sym
punkter utan att fördenskull ta upp
någoin stor debatt om denna fråga ■—
det tjänar kanske inte mycket till att i
dag tvista härom. Huruvida den ene
eller den andre har rätt kan bara avgöras
när vi har fått en förutsättningslös
och grundlig utredning. Det är inte
några lokalpatriotiska hänsyn som har
föranlett mig att ta upp detta problem.

I och för sig skulle det naturligtvis
vara värdefullt både om produktionskostnaderna
för näringslivet i Bergslagen
kunde sänkas — industrin är ju
en stor konsument av olja — och om
uppvärmningskostnaderna för bostäderna
kunde bli lägre. Huvudsaken är
emellertid enligt min mening att en rationell
försörjning, en rationell transportorganisation
åstadkommes. De trafikpolitiska,
de samhällsekonomiska och
de lokaUseringspolitiska frågorna måste
tagas med vid bedömningen, och jag
hoppas att de blir avgörande. Ett eller
annat lokalpatriotiskt intresse eller andra
ovidkommande synpunkter som kan
göra sig gällande får inte vara avgörande
för vilket resultat man skall komma
fram till.

Jag är också medveten om att om
den tanke som vi motionärer har fört

Anläggande av pipe-lines

fram realiseras, kommer en stor kapitalinsats
att krävas, dels för ledningarna
som kostar kanske en halv miljon
kronor per kilometer, dels för raffinaderierna.
Avgörande är ju den lönsamhet
som kan erbjudas, företagsmässigt
och samhällsekonomiskt.

Som sagt, här måste det avgörande
vara att vi får en rationell lösning av
problemet och att trafikpolitiska frågor
och samhällsekonomiska och loka1
iseringspolitiska synpunkter kommer
med i bedömningen. Även om jag alltså
inte helt delar beredningsutskottets
skrivning på vissa punkter så är jag
mycket tacksam därför, och jag vill
understryka att utskottet enhälligt förordat
en förutsättningslös utredning i
frågan. Endast en sådan utredning kan
ge svar på spörsmålet hur denna fråga
skall lösas på bästa sätt.

Jag bär, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! I den fyrpartimotion
där man fört fram kravet på att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall
anhålla om en förutsättningslös utredning
angående anläggande av oljeledningar
i Sverige, har man pekat dels
på den väntade ökningen av förbrukningen
av oljeprodukter i landet, dels
på transportkostnadernas betydelse. Vidare
har man diskuterat lokaliseringen
av oljeraffinaderierna och därvid
pekat på betydelsen av att raffinaderierna
förläggs så nära konsumtionsområdena
som möjligt. Motsvarande synpunkter
gj or de sig herr Eliasson i Sundborn
till talesman för före mig här i
talarstolen.

Man kan val utan att göra någon
feltolkning av motionärernas intentioner
dna den slutsatsen att de endast
tänkt sig en ledning för transport av
råolja till Mellansverige, där lämpligen
nya raffinaderier bör anläggas. Utskottet,
som har ägnat denna motion ett

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Anläggande av pipe-lines

osedvanligt stort intresse och genom
studier försökt bilda sig en uppfattning
om våra förutsättningar för denna typ
av transportsystem, har emellertid inte
velat begränsa utredningsuppdraget på
det sätt som föreslagits i motionen, vilken
herr Eliasson i Sundborn på sätt
och vis gjorde sig till tolk för.

Utskottet har varit ense om att en
förutsättningslös utredning skall företas
och att frågan om transport av såväl
råolja som färdigprodukter i rörledningar
skall bli föremål för studier.
Herr Eliasson i Sundborn sade att utskottet
vill göra gällande att man i framtiden
skall bygga ut raffinaderier endast
vid kusten. Vi har inte tagit ställning
till denina fråga i utskottet. Vi menar
att det är utredningen som skall ta
ställning till dessa frågor och undersöka
vilket som är mest lönsamt. Det är
från de utgångspunkterna som vi velat
göra denna undersökning så förutsättningslös
som möjligt och därför i skrivningen
inte fört fram alla de tankegångar
som återfinnes i motionen. Vi
har alltså velat eliminera lokaliseringspolitiska
aspekter och ställa frågan i ett
vidare perspektiv.

Jag kan väl, herr talman, eftersom
Örebro är väl företrätt bland motionärerna,
få sluta med ett citat från
riksdagsbehandlingen år 1848, då frågan
om utbyggnaden av det svenska
järnvägsnätet var uppe till diskussion.
Vid den debatten, som fördes den 29
juli 1848, yttrade eu greve Anckarsvärd,
som var motståndare till utbyggnaden
av järnvägen: »Jag tager mig friheten
fråga Eder, mina herrar, till vilken höjd
Örebro bär stigit oaktat de av staten i
senare tider påkostade kommunikationsmedel.
»

Jag bär velat citera detta för att peka
på att det mycket tidigt förekom: diskussioner
om lokalisering i anslutning
till transportmedel.

Herr talman! .Tåg vill efter denna historiska
tillbakablick endast yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag har suttit med i utskottet
när vi har diskuterat denna fråga,
och jag är helt överens med majoriteten.
När vi talade om dessa ting i utskottet
nämndes dock mest de södra
landsdelarna. Ingenting har sagts om
detta i utlåtandet, men jag vill i alla fall
poängtera att det kanske inte vore omöjligt
att låta utredningen omspänna även
Norrland. Jag tänker då närmast på en
eventuell oljeledning från Trondheim
som kunde tillgodose även de norra
delarna av vårt land. Jag vill alltså ha
antecknat till protokollet att utredningen
borde kunna beakta också dessa delar
av Sverige.

Naturligtvis är det här fråga om stora
kostnader, men det kan inte vara så
kostsamt att låta utredningen tänka även
på oss som bor uppe i Norrland.

Jag har inte något annat yrkande än
allmänna beredningsutskottets.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag är tacksam mot herr
Hugosson som har understrukit — även
om vi uttryckt oss olika — att också
han anser utskottets uppfattning vara
att den utredning vi önskar skall bli
underlag för bedömningen av vilket alternativ
som skall anses vara bäst.

Jag vill också gärna säga till herr
Wikner, att vi naturligtvis i första hand
hade bergslagsområdet i åtanke när vi
skrev motionen, eftersom det säkert är
lättast att ekonomiskt lösa dessa problem
där. Jag är dock av samma uppfattning
som herr Wikner att det projekt
som därefter kan bedömas närmast
böra komma i fråga är att från Trondheim
till Mellansverige dra en ledning,
vilken Östersund och Jämtlands län i
övrigt skulle få glädje av. Detta har varit
vår tanke, även om det måhända
inte framgått av skrivningen. Jag har
svårt att inse att inte även detta alternativ
bör prövas.

Fredagen den 2G maj 1967 Nr 33

Planering av bebyggelseområden och regionplanering

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för herr Eliassons i Sundborn uttalande
med tanke på att olja, bensin etc. är
mycket dyrt i de norra delarna av landet.
Även transporterna efter landsvägarna,
framför allt virlcestransporterna,
är ett problem. Kunde vi få bort oljetransporterna
skulle det vara en stor
fördel för transportväsendet och våra
hårt ansträngda vägar i dessa områden.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Planering av bebyggelseområden och
regionplanering

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av
väckta motioner angående planering av
bebyggelseområden och regionplanering.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats de likalydamde motionerna
1: 656 av herrar Torsten Andersson och
Nils-Eric Gustafsson samt 11:849 av
herrar Sjönell och Grebäck jämte de likalydande
motionerna I: 658 av herrar
Enarsson och Lundberg samt II: 831
av herrar Bengtson i Solna och Turesson.

I motionsparet I: 656 och II: 849 hemställdes
att riksdagen hos Kungl Maj:t
måtte anhålla om utredning av ekonomiska
och miljö- och trivselmässiga
konsekvenser av olika bebyggelseområdens
strukturella uppbyggnad med beaktande
av det som i motionerna anförts,
, icke minst rörande trafiksituationen
i större tätorter.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydamde motionerna
1:658 och 11:831 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna
I: 656 och II: 849 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Eric
Gustaf Peterson, fru Elvy Olsson samt
herrar Wirtén, Hamrin i Kalmar, Rimås,
Larsson i Borrby och Josef son i Arrie,
vilka ansett att utskottet under 2) bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
1:656 och 11:849 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av ekonomiska och miljö- och tirivselmässiga
konsekvenser av olika bebyggelseområdems
strukturella uppbyggnad
särskilt vad avsåge trafiksituationen i
större tätorter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Med risk att någon kan
känna sig stressad av arbetet i samband
med stressens nära släktskap med
den fråga som här berörs tar jag mig
ändå friheten att så kort jag någonsin
förmår ge en liten förklaring rörande
den reservation som har fogats till allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 41. Det är, som nämnts, inte min avsikt
att försöka ta upp någon större
principiell debatt i detta i och för sig
mycket stora och principiellt viktiga
ärende. Jag vill endast i korthet säga
att motion nr I: 656 i år är en uppföljning
av de principer och de resonemang
som centerpartiet fört under senare år.
Denna motion har en speciell inriktning
på förhållandet mellan boendeort och
arbetsplats och den därmed uppkommande
problematiken och följderna, positiva
och negativa, beträffande trafiksituationen.

Man har sagt ungefär som så, att allt
det arbete och alla de försök till aktivitet
som gjorts rörande trafiksituationen
och bebyggelseutveckling för dagen
tyvärr närmast är att beteckna som något
slags kurativa åtgärder; man har all
möda att hela tiden rätta till och försöka
skapa balans när det gäller följderna
av kanske redan uppkomna svårigheter.
Resonemangen i motionen går

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Planering av bebyggelseområden och regionplanering

ut på att man litet mera på sikt skulle
i förväg försöka ta ställning till vad
som blir resultatet av samhällsplaneringen
med dessa profylaktiska och
förebyggande åtgärder, och man skulle
göra klart för sig vad det innebär om vi
följer den eller den bebyggelseplaneringen.
Det är dessa mycket vitala frågor
som motionen handlar om. Det är
också i dessa som reservationen följer
upp motionen och föreslår utredning.

Utskottet har inte ansett att det finns
skäl för en särskild utredning på denna
punkt. Man anser att många aktiviteter
ändå är i gång, såsom herr Svensson i
Kungälv snart kommer att meddela kammaren,
och att det inte behövs några
nya. Det är emellertid inte vår uppfattning,
att så är förhållandet. De aktiviteter
som är i gång tar inte sikte på de
principiella och långsiktiga bedömningarna.

Jag vill också tillfoga att dessa aktiviteter
om miljöpolitiska funderingar
inte i riksdagssammanhang haft någon
större framgång. Vi är dock glada över
att kunna konstatera, att dessa frågor
— trots detta förhållande och andra —
mer och mer uppmärksammas. Det är
med viss tillfredsställelse man följer
statsrådet Palmes alltmer vaknande intresse
på detta område.

Jag skall, herr talman, inskränka mig
till detta och ber att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Sjönell
(ep).

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att göra ett litet genmäle till vad herr
Larsson i Borrby har sagt i anledning
av allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 41.

Som vanligt kommer allmänna beredningsutskottets
ärenden upp sent, då
det är uppbrottsstämning i kammaren.

Därför får ofta stora och betydelsefulla
frågor läggas åt sidan efter en kort diskussion.
Det måste, såvitt jag förstår,
bli så även i detta fall.

Jag skall emellertid bemöta herr Larsson
i Borrby på en punkt: han säger att
de motioner som har kommit från honom
och centerpartiet inte har haft någon
framgång i riksdagen. Ja, det beror
på hur man ser på det hela. Motionen
har återkommit år efter år i olika skepnad,
vi har diskuterat den allvarligt och
alltid sagt att det gäller frågor som vi
alla är intresserade av.

När sedan utskottets ledamöter skall
ta ställning till frågan, vad utskottet
skall föreslå riksdagen att besluta är
meningarna delade, varför det till utskottets
utlåtande fogas ett yttrande
eller en reservation. Jag finner reservationen
även i år ganska onödig. Vad
skulle det t. ex. tjäna till att tillsätta en
ganska stor och omfattande utredning
om någonting tämligen vittsvävande?
Vad siom i de flesta fall saknas är preciseringen
av vad man vill göra. Vi
är alltså överens om själva saken, nämligen
att det är viktigt att dessa spörsmål
uppmärksammas och att det måste
göras någonting, men man måste angripa
frågorna punkt för punkt. Man måste
ta upp och försöka lösa de enskilda
frågorna en efter en.

Jag vill bara nämna några saker som
på senare tid har behandlats här. Det
vi senast beslutade var ju planverket.
Vi har fått naturvårdsverket, vi har
fattat beslut om hur skrotbilarna skall
tillvaratas, vi har talat om avgasfrågorna,
en skräputredning är tillsatt för
att behandla frågan om engångsglasen,
vi har haft immisisdons,sakkunniga, och i
dagarna kommer att tillsättas en utredning
angående lekplatserna. Allt detta
hör ju samman med vår miljö, och det
är på det sättet man måste angripa miljöfrågorna
och ta ett steg i taget för
att komma till rätta med dessa svåra
problem.

Jag ber, herr talman, att med det

Fredagen den 26 maj 1967

Planering av

anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
gladde mig med att säga att de under
tidigare år avslagna motionerna
trots allt är att betrakta som ett framsteg
i frågan. Jag tycker att detta är en
fin värdering och är tacksam för den.
.Tåg hoppas därför också att dagens avstyrkande
av motionerna och reservationen
är att anse som en framgång för
våra ambitioner i ärendet.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
säga att reservanternas förslag om
en utredning har vi ändå anledning att
avslå. Det är ju den frågan vi nu skall
ta ställning till.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I detta utlåtande har
allmänna beredningsutskottet bl. a. behandlat
motionsparet I: 658 och II: 831.
Det har i dessa motioner föreslagits
ett vidgande av möjligheterna att utöka
den fysiska regionplaneringen i landet,
och motionärerna menar att det är
den kommunalt styrda regionplaneringen
som i detta fall behöver ökas.

Nu har det emellertid hänt en del
sedan motionerna avlämnades. En utredning
har aviserats som skall ta ställning
till frågan om hur bl. a. den framtida
regionplaneringen skall utformas,
varför jag inte tänker gå in på de legala
förutsättningarna för ökad regionplanering.

Allmänna beredningsutskottet har remitterat
motionerna till byggnadsstyrelsen
och detta ger mig anledning att
säga några ord. I motionerna berördes
frågan om den blockplanering som så
småningom skall bli generalplanering i
storkommunerna. Denna blockplanering
har tyvärr inte utvecklats i någon stör -

Nr 33

bebyggelseområden och regionplanering

re utsträckning. Dessutom måste man
beklaga att den kommunala regionplaneringen
i kommunalförbundsregi bara
har ägt rum i nio regioner i landet, och
det är ju alldeles för litet. Det är utomordentligt
stora gemensamma problem
som regionerna har. Både i tätorter och
i mycket typiska glesbygder torde det
vara utomordentligt väsentligt att den
kommunala regionplaneringen utvecklas
bättre:. Nu hänvisar byggnadsstyrelsen
just till blockplaneringen och säger,
att den kommer att bli ett alternativ
och att man för ögonblicket inte vill
inbegripa den i regionplaneringen. Man
vet inte om regionerna så småningom
kan bli enbart kommunblock.

Men det, herr talman, som ligger
bakom byggnadsstyrelsens skrivning är
såvitt jag förstår frågan, om regionplaneringen
skall ske i statlig eller kommunal
regi. Det är det som motionärerna
har sett som huvudfrågan.

Den riksplanering som sedan över ett
år förbereds inom olika departement
går ut på att det — kanske litet grovt
uttryckt — är länsorgan på det regionala
planet och planverket centralt som
skall ha hand om regionplaneringen.
Det anser jag definitivt vara en utveckling
som är av ondo. Den fysiska planeringen
skall kommunerna hålla i. Det
har varit kutym här i landet sedan urminnes
tider. Det gäller detaljplaneringen
och generalplaneringen och det
måste också gälla regionplaneringen.
Jag kan nämna att det i Stockholm nu
är meningen att regionplaneringen skall
skötas av det kommunalförbund som är
bildat av Stockholms län och Stockholms
stad.

Enligt min uppfattning har alltså en
part i sammanhanget tjänstgjort som
remissorgan, nämligen det blivande
planverket, som kommer att bli utomordentligt
dominerande i planfrågor.
Motionärerna har velat göra gällande
att den kommunala regionplaneringen
inte får eftersättas. Det är kommunerna
som skall hålla i den långsiktiga pla -

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

Planering av bebyggeiseområden och regionplanering

neringen. Att de sedan kan behöva hjälp
av både fackmän och statliga ämbetsverk
och kanske även stå under tillsyn
av statliga ämbetsverk är en annan sak.
Initiativet skall komma från och arbetet
utföras av kommunerna. Det är
detta som motionärerna i första hand
velat slå vakt om.

Med tanke på den utredning som är
på gång har jag inget yrkande, herr
talman.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Motionerna och reservationen
i detta ärende berör utan tvekan
stora och viktiga frågor. De berör miljöfrågorna,
kanske framför allt med hänsyn
till den långsiktiga planeringen då
det gäller kommunikationer och den
riktiga utbyggnaden av vår samhällsplanering.
Utskottsmajoriteten åberopar
en del händelser under senare tid: naturvårdsverkets
och planverkets tillkomst
och en kommande utredning rörande
byggnadslagstiftningen. Jag är
fullt på det klara med att det rör sig
på detta område. Jag vill utan vidare
säga att jag hoppas att en utredning
snart kommer till stånd rörande byggnadslagstiftningen.
Vi behöver den. Jag
vet att en grupp i kommunikationsdepartementet
håller på att utarbeta direktiven.
Men jag tror ändå inte att
vare sig den utredningen eller de nya
centrala ämbetsverken kommer att lösa
problemen. Man skulle i motsats till vad
motionärerna ansett kunna säga, att
detta kanske mer är en fråga om forskning,
mer en fråga på utbildningsplanet.
Men icke förty bör ett ställningstagande
ske i en utredning med parlamentariskt
inslag, även om experterna
självfallet måste vara väl företrädda i
en sådan utredning.

Jag vill bara starkt understryka den
stora vikten av att dessa frågor blir
uppmärksammade och lösta på ett riktigt
och vettigt sätt. Trots att utskottets
majoritet gått emot motionsyrkandet
hoppas jag att det kommer att röra på

sig framöver i denna fråga. I dagens
läge anser jag mig dock böra yrka bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsison i Borrby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes: och godkändes :

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i mom. 2) i utskottets! utlåtande nr
41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funnie flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson: i Borrby
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstnings apparat
verkställdes. Därvid avgavs 112 ja och
81 nej.

Kammaren hade; alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets memorial nr 10, an -

Fredagen den 26 maj 1967

Nr 33

gående uppskov med behandlingen av
vissia ärenden;

.statsutskottets utlåtande nr 126, i anledning
av väckta motioner om utredning
rörande statsutgifterna m. in.;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
och

nr 50, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1967/68, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets memorial och utlåtande
:

nr 35, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning,
nr 36, angående vissa anslag för budgetåret
1966/67 till den inre riksdags^
förvaltningen,

nr 37, angående återkallande av beslut
om iordningställande av vissa arbetsrum
för riksdagens ledamöter,

nir 39, angående regleringen för budgetåret
1967/68 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
in. m., och

nr 41, med förslag till ändringar i
bankoreglementet, reglementet för riksgäldskontoret
och reglementet för riksdagsbiblioteket
;

första lagutskottets memorial nir 41,
angående uppskov med behandlingen
av visst ärende; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av väckt motion
angående bildandet av rationella brukningsenheter
genom tillskottsarrenden,
nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Danmark rörande import av nötkött till
Sverige jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till bokinköp
m. in. vid lantbrukshögskolan.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 265, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark m. m.;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för luftfartsverkets
verksamhet och organisation
;

nr 269, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåret 1967/68 till riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsstyrelsen
m. m.;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bildande av ett
statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet,
såvitt propositionen avser medelsanvisning; nr

272, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1967/68 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner m. in.;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1967/68 till statens hantverks- och industrilånefond; nr

274, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring, in. in.,
i vad propositionen avser medelsanvisning
till folkpensioner;

nr 275, i anledning av väckta motioner
om pension åt änkefru Anna Nordqvist;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj ds

Nr 33

Fredagen den 26 maj 1967

proposition angående ändrad organisation
av televerket; och

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av Töreforsi
aktiebolags verksamhet m. m.;
samt

från tredje lagutskottet:
nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 81 § konkurs!agen;

nr 246, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 maj 1916
(nr 156) om vissa inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag in. m.;

nr 247, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 86 och 88 §§
lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
in. m.;

nr 254, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 4
inom. vägtrafikförordningen den, 28 september
1951 (nr 648) järnte i ämnet
väckta motioner, dels väckta motioner
om försök med differentierad permanent
ha stighet sb egräns ning;

nr 255, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i vattenlagen m. m.;

nr 256, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 7 § byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385);

nr 294, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till folkbokföringsförordning
m. m. i vad propositionen
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 295, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ställande av säkerhet vid sällskapsresa
till utlandet jämte, i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens;
''skrivelser till Konungen:

nr 249, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m„; och

nr 297, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till folkbokföringsförordning,
in. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

§ 13

Till bordläggning anmäldes Kungl.
Maj ds skrivelse nr 133, med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation.

§ 14

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

hemställer, att statsutskottets utlåtande
nr 126 och bevillningsutskottets
betänkande nr 50, som i dag anmälts till
bordläggning och beträffande vilka utskotten
hemställer, att de måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning, måtte uppföras sist bland
en gång bordlagda ärenden respektive
efter samtliga två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för kammarens
nästkommande sammanträde,
måndagen den 29 innevarande maj.

Vidare hemställer jag, att bankoutskottets
utlåtanden nr 32, 42 och 40 i
nu angiven ordning måtte uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på nämnda föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 67
714834