Nr 33 ANDRA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 33 ANDRA KAMMAREN 1966

15—18 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 15 november

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Borrby ang. tidpunkten för avskaffande av systemet

med censorer i studentexamen............................... 5

herr Rimmerfors ang. statsbidrag till Sveriges dövas riksförbunds
tidning och herr Keijer ang. framställning av talböcker till blinda

studenter................................................ 6

Interpellationer av:

herr Björkman ang. uttalande om »bostadssystemets» avskaffande. . 8

fröken Ljungberg ang. utbildningen av lärare i ämnet samhällskunskap.
.................................................... 8

herr Hansson i Skegrie ang. ökning av Internationella livsmedelsprogrammets
omfattning................................... 10

herr Gustavsson i Alvesta ang. bostadslån avseende jordbruksfastigheter.
................................................... 11

Meddelande om enkel fråga av herr Hyltander ang. lokaliseringsstöd
till orter i Skaraborgs län..................................... 13

Onsdagen den 16 november

Svar på interpellation av herr Svenning ang. bostadsförmedlingen..... 13

Den framtida användningen av utrikesministerhotellet.............. 20

Vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m...................... 23

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena............. 30

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet............................. 51

Meddelande ang. plenum....................................... 68

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m...................... 68

Utredning angående häktades ställning och rättssäkerhet............ 85

Lika behandling inom den allmänna försäkringen av alla pensionsbe rättigade

med familjeförsörjningsplikt.......................... 86

1 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 33

Nr 33

Innehåll

Sid.

Meddelande om enkla frågor av:

herr Sjöholm ang. rättsliga åtgärder mot boxning................. 89

herr Rubin ang. de statliga företagens förvaltningsberättelser...... 89

herr Henrikson ang. ersättningen till nämndemän................ 89

herr Holmberg ang. tidpunkten för avlämnande av proposition om
tandvårdens inordnande i sj ukförsäkringen.................... 89

Torsdagen den 17 november

Svar på frågor av:

herr Wennerfors ang. remissbehandling av förslag till ändringar rörande
grundskolans utformning.............................. 89

herr Nordstrandh ang. väckt förslag om möjlighet att tvångsdirigera

studenter till universitetsfilialer............................. 90

herr Wiklund i Härnösand ang. elevrådsmedlemmars skolarbete____ 91

fru Sundberg ang. medelsanvisningen till av lärarkonflikt betingad

ersättningsundervisning vid universitet och högskolor........... 92

herr Turesson ang. igångsättningen av bostadsbyggandet under september
månad 1966........................................ 94

herr öhvall ang. viss olägenhet av dröjsmål med besked om lokaliseringsstöd.
................................................ 97

herr Lundmark ang. regleringsavgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen 99
herr Eriksson i Bäckmora ang. utvidgning av pensionärernas rese möjligheter

med 67-kortet.................................. 100

herr Ekström i Iggesund ang. förbättring av arbetstidsförhållandena

för personal inom den yrkesmässiga automobiltrafiken.......... 101

Svar på interpellation av herr Carlsson i Göteborg ang. minimibeman ningen

på fartyg............................................. 101

Interpellation av herr Jansson ang. kompensation till barnfamiljer

m. fl. för eventuell hyreshöjning............................... 105

Meddelande om enkla frågor av:

herr Andersson i Örebro ang. TV-sändare för befolkningen på Åland 105
herr Ståhl ang. reklamskyltning vid sportevenemang som sändes i

TV...................................................... 105

herr Ståhl ang. påskyndande av bilregisterutredningens arbete..... 105

Fredagen den 18 november

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nihlfors ang. offentliggörande av delresultat av utredning om

låginkomsttagarnas problem................................ 108

fru Ryding ang. tidpunkten för utbetalning av studiebidrag........ 108

Innehåll

Nr 33

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 16 november

Konstitutionsutskottets betänkande nr 42, ang. ersättningen för fullgörande
av riksdagsmannauppdrag m. m....................... 19

Statsutskottets utlåtande nr 131, om den framtida användningen av utrikesministerhotellet.
....................................... 20

— nr 132, ang. utbyggnaden av allmänflygfälten................... 22

— nr 133, ang. den psykiatriska vården för värnpliktiga............. 22

Bevillningsutskottets betänkande nr 52, ang. vissa ändringar i upp bördsförordningen

m. m..................................... 23

Bankoutskottets utlåtande nr 45, ang. kreditförsörjningen till kommuner
i storstadsområdena..................................... 30

— memorial nr 46, ang. verkställd granskning av delegerades för riksdagens
verk verksamhet..................................... 51

Första lagutskottets utlåtande nr 38, om vissa åtgärder mot ökad brottslighet.
.................................................... 51

Andra lagutskottets utlåtande nr 61, ang. behandlingen av narkotikamissbrukare
m. m.......................................... 68

Första lagutskottets utlåtande nr 39, om utredning angående häktades

ställning och rättssäkerhet................................... 85

Andra lagutskottets utlåtande nr 59, om lika behandling inom den allmänna
försäkringen av alla pensionsberättigade med familjeförsörjningsplikt.
............................................. 86

— nr 60, om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för över nattningskostnader

vid behandling å sjukhus................... 89

Tisdagen den 15 november 1966

Nr 33

Tisdagen den 15 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande november.

§ 2

Svar på interpellation ang. tidpunkten
för avskaffande av systemet med censorer
i studentexamen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Borrby
har frågat om jag är beredd att vidtaga
åtgärder i syfte att avskaffa systemet
med censorer i studentexamen redan
före examinationen 1967.

Riksdagen har så sent som för två år
sedan tagit ställning till formerna för
studentexamens avveckling. Jag finner
inte anledning nu föreslå omprövning
av detta beslut.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Jag anser dock att
det hade varit både rationellt, undervisningsmässigt
riktigt och ekonomiskt
förnuftigt att avskaffa detta system redan
nu, eftersom det torde få ganska
stora svårigheter att fungera under
övergångstiden. Statsrådet säger att
riksdagen »så sent som för två år sedan
tagit ställning till formerna för studentexamens
avveckling» och att han icke
finner anledning att nu föreslå omprövning
av detta beslut.

För det första har väl sedan dess inträffat
en del som skulle kunna ge an -

ledning till omprövning. Jag tänker då
speciellt på den situation, som vi väl inte
riktigt förutsåg när riksdagen fattade
sitt beslut, nämligen att hela andra ring
skulle flyttas upp. Detta skulle enligt
mitt sätt att se medföra att det blir
utomordentligt svårt att genomföra eri
censorstyrd examen. För det andra
skulle jag vilja fråga, om det inte finns
anledning att ompröva ett system, som
visat sig fungera otillfredsställande på
en rad punkter. För det tredje efterlyser
man i så många andra sammanhang
förslag till besparingar. Här gör jag ett
förslag syftande till att spara rätt mycket
pengar, i praktiska ordalag uttryckt:
statsbidrag till en högstadieskola om
året. Dessa pengar behöver vi. Jag beklagar
därför att det inte går att gör^
denna omprövning.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill inte erinra om
hela den debatt som förekom här i riksdagen
när gymnasiereformen genomfördes,
men sambandet ligger däri att Vi
inte nu kan avskaffa censorerna. Vi ka»
ha vilken uppfattning som helst om det
nuvarande censorssystemet. Att riksdagen
anser att det bör avskaffas är alldeles
klart, eftersom vi har beslutat
därom. Men det förutsätter en gymnasieinspektion.
Denna bygges ut i takt
med det nuvarande gymnasiet och har
nu kommit till årskurs 1. Det finns alltså
inga möjligheter att ta bort censorerna
och stå utan gymnasieinspektörer
och inte ha det nya kontrollsystemet
till hands. Här får man alltså vänt»
på den avveckling som är beslutad i
vanlig ordning.

Nr 33

Tisdagen den 15 november 1966

Svar på interpellationer ang. statsbidrag till Sveriges dövas riksförbunds tidning
och ang. framställning av talböcker till blinda studenter

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Det är möjligt att mina
bedömningar kommer från en novis.
Min gissning var att vi under övergångstiden
helt enkelt kunde överlåta detta
förtroende till lärarna, eftersom det
realistiska och egentliga förtroendet för
den bedömningen ändå ligger kvar hos
dera. Under övergångstiden får inte den
censorstyrda examen den innebörd som
avsikten därmed ursprunligen var.

; Eftersom detta förslag till besparingar
inte lyckades vinna gehör hoppas
jag på bättre tur med framtida förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellationer ang. statsbidrag
till Sveriges dövas riksförbunds tidning
och ang. framställning av talböcker till
blinda studenter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
frågat, om jag är beredd att föreslå
statsbidrag så att tidningen SDR-kontakts
fortsatta utgivning säkerställs.

Herr Keijer har vidare frågat dels
om jag anser, att möjligheterna för blinda
eller synsvaga att bedriva högre studier
bör underlättas, bl. a. genom att
lämpliga talböcker ställs till förfogande,
dels om jag vill medverka till att erforderliga
medel ställs till förfogande för
framställning av sådana talböcker.

Med anledning härav vill jag endast
framhålla, att det här rör sig om frågor
som prövas i det pågående budgetarbetet,
varför jag självfallet inte nu kan
redovisa något ställningstagande i ena
eller andra riktningen.

Vidare anförde:

. Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Då herr Rimmerfors bevistar
FN:s överläggningar ber jag att

å hans vägnar få tacka statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret.

För egen del är jag mycket förvånad
över svaret och framför allt besviken
på detsamma. Jag vet inte om ecklesiastikministern
tycker att det är att gå
händelserna i förväg att här fråga om
ett statsbidrag, men det är inte så underligt
att herr Rimmerfors ställde denna
interpellation. I våras motionerade
han nämligen i denna fråga. Riksdagen
beslöt därvid i enlighet med utskottets
hemställan att frågan skulle
hänskjutas till den nu sittande handikapputredningen.
Det innebär att det
kan dröja länge innan utredningen är
färdig att framlägga sitt förslag och vi
har en proposition att ta ställning till
i riksdagen.

Sveriges dövas riksförbund befinner
sig i en synnerligen svår situation.
Förbundet har i 76 år med ekonomiska
uppoffringar, genom tiggeri o. s. v. givit
ut en tidning och står nu inför
tvånget att lägga ned denna tidning. För
de döva är tidningen det enda kontaktorganet.
De har ingen glädje av telefon
eller radio, och de liar endast till viss
del glädje av TV. De kan inte njuta av
föreläsningar, konserter, teater o. s. v.
som andra, utan tidningen är för dem
kontakten med den yttre världen.

Jag har alltid en känsla av att vi inte
engagerar oss lika varmt för de döva
som för andra handikappade, och dock
är deras isolerade situation svårare än
många andras. Nu står de alltså inför
hotet att deras tidning skall läggas ned.
De har fått en tillfällig hjälp av skolöverstyrelsen
— efter vad jag förstår
har de kunnat ge ut ett par nummer till.
Jag hoppas att ecklesiastikministern är
så vänlig att han räknar in ett statsbidrag
till Sveriges dövas riksförbund
i den kommande budgeten. Intill dess
har förbundet emellertid inte medel för
att kunna klara sin tidning. Jag vill
därför fråga om det inte finns någon

Tisdagen den 15 november 1966

Nr 33

Svar på interpellationer ang. statsbidrag till Sveriges dövas riksförbunds tidning
och ang. framställning av talböcker till blinda studenter

möjlighet att via det kulturella anslaget
eller på något annat sätt skaffa pengar
för att hjälpa de döva. De är allvarligt
bekymrade för att deras tidning skall
läggas ned och de i fortsättningen inte
skall få den kontakt och information
som tidningen ger. En organisation som
denna blir dessutom försvagad då den
inte har någon tidning.

Om statsrådet inte vill avslöja eventuella
statsbidrag i den kommande budgeten
kanske han ändå vill svara på frågan,
om det inte finns möjlighet att få
fram pengar för att möjliggöra för Sveriges
dövas riksförbund att ge ut tidningen
åtminstone budgetåret ut.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Också herr Keijer är
förhindrad att närvara i dag, varför jag
ber att å hans vägnar få tacka för svaret
på interpellationen.

Statsrådet nöjer sig med att hänvisa
till pågående budgetarbete och gör
ingen antydan om sin ståndpunkt beträffande
den prövning som pågår. Såvitt
jag förstår borde denna anslagsfråga
ligga bättre till nu än för ett år
sedan, då en riksdagsmajoritet bestående
av socialdemokrater och liögermän
avslog en framställning om anslag
för talböcker till blinda studenter.

Då hade skolöverstyrelsen tillstyrkt
anslag för framställning av talböcker,
men universitetskanslersämbetet föreslog
i stället inrättande av ett lektörssystem.
På denna linje gick också departementschefen,
och utskottet och
riksdagen anslöt sig till denna ståndpunkt.

I år har kanslersämbetet emellertid
ändrat sig och kommit fram till en uppfattning,
som mera ligger i linje med
den syn vilken praktiskt taget alla de
som arbetar inom detta fält har. I motiveringen
till årets petita anför universitetskanslersiimbetet
bl. a. följande:

»överläggningar har givit vid handen
att möjligheterna för blinda eller syn -

svaga att bedriva högre studier bör underlättas
genom att dels lämpliga talböcker
står till förfogande, dels hjälp
av s. k. lektorer kan påräknas. UKÄ finner
det starkt motiverat att åtgärder på
båda dessa områden vidtas.»

Denna fråga rör inte stora skaror av
studerande, men den har dock samband
med ett viktigt problem. Den som är
blind eller synsvag har ett så allvarligt
handikapp, att redan förekomsten av
ett fåtal sådana personer är en utmaning
till oss som har full synförmåga.
Det finns enligt uppgift något mer än
30 sådana studenter på universitetsnivå
och ett 50-tal i gymnasier och högstadieskolor.

Herr talman! Jag vill än en gång uttrycka
interpellantens och min egen
förhoppning att den pågående budgetprövningen
kommer att resultera i väsentligt
förbättrade förhållanden för
dessa studerande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har naturligtvis personligen
mycket lätt att instämma i vad
de två föregående ärade talarna anfört.
Det är bara det att vi departementschefer
vid denna tid på året ständigt befinner
oss i samma läge, nämligen att
vi i kamrarna inte kan diskutera frågor
som är under behandling i samband
med höstens budgetarbete. Vart skulle
det bära hän, om jag i kammaren gjorde
deklarationer som sedan inte kunde infrias?
Det återstår mycket innan huvudtiteln
för 1967 är färdig.

Herr talman! Det är en gammal metod
att så här års i kamrarna ställa frågor
av denna art till regeringsledamöterna,
och vi är alltid tvingade att ge
svar av denna ty]).

Till fröken Elmén vill jag säga att jag
verkligen livligt hoppas att man skall
kunna skaffa medel så att SDR-kontakt
inte skall behöva läggas ned. Det är
skolöverstyrelsen som förfogar över det

Nr 33

Tisdagen den 15 november 1966

Interpellation ang. uttalande om »bostadssystemets» avskaffande — Interpellation
ang. utbildningen av lärare i ämnet samhällskunskap

anslag fröken Elmén åberopade, bidrag
till de handikappades kulturella verksamhet,
och man har från detta håll
för innevarande budgetår anslagit
30 000 kronor för detta ändamål.

Jag hoppas att det med detta bidrag
som stöd skall bli möjligt att hålla tidningen
vid liv under innevarande budgetår.
Vad som sedan kommer att hända
är jag som sagt för dagen förhindrad
att yttra mig om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
146, med förslag till lag om erkännande
och verkställighet av skiljedomar i
vissa internationella investeringstvister,
m. m.; samt

till lagutskott propositionen nr 153,
med förslag till lag om skyldighet för
kommun att bidraga till pensionskostnad
för personal som övergått till statstjänst.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
betänkande nr 42,
statsutskottets utlåtanden nr 131—133,
bevillningsutskottets betänkande nr 52,
bankoutskottets utlåtande och memorial
nr 45 och 46, första lagutskottets
utlåtanden nr 38 och 39 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 59—61.

§ 6

Föredrogs den av herr Hermansson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående de inom polisens
säkerhetsavdelning förda registren.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att andra lagutskottets
utlåtande nr 61 måtte uppföras närmast
efter första lagutskottets utlåtande nr
38 på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

§ 8

Interpellation ang. uttalande om
»bostadssystemets» avskaffande

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:

Herr talman! I en interpellationsdebatt
i första kammaren den 9 november
framhöll statsministern »att det nuvarande
bostadssystemet var dödsdömt»
... och »att vi också ville avskaffa detta
system».

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Innebär statsministerns uttalande i
interpellationsdebatten den 9 november
att förslag om det nuvarande bostadssystemets
definitiva avskaffande kommer
att föreläggas 1967 års riksdag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. utbildningen av lärare
i ämnet samhällskunskap

Ordet lämnades på begäran till

Fröken LJUNGBERG (h), som yttrade: Herr

talman! I det nya gymnasium
som börjat sin verksamhet med den
första årskursen fr. o. m. innevarande
hösttermin har särskild vikt lagts vid
de pedagogiskt-psykologiska kraven i
undervisningen i fråga om ämnesstoffets
organisation. Till dessa krav hör
integrationen av olika ämnesstoff inom

Tisdagen den 15 november 1966

Nr 33

Interpellation ang. utbildningen av lärare i ämnet samhällskunskap

ett och samma undervisningsämne. På
så sätt har i vissa fall timplanerna kommit
att upptaga helt nya undervisningsämnen,
t. ex. »naturkunskap». I andra
fall har de gamla benämningarna bibehållits,
samtidigt som ämnesstoffet givit
undervisningsämnet en helt ny kakartär.
Så är förhållandet t. ex. med
»samhällskunskap». Medan ämnet geografi
försvunnit från timplanerna i det
nya gymnasiet, har omfattande naturgeografiska
moment förts samman med
andra naturvetenskaper till blockämnet
naturkunskap samt övervägande kulturgeografiska
moment tillförts samhällskunskapen,
i sistnämnda fallet i så stor
omfattning, att de specifikt kulturgeografiska
momenten representerar 35—
40 procent av hela ämnesstoffet i samhällskunskapen.
Detta kommer klart till
uttryck både i den nya läroplanen för
gymnasiet (Skolöverstyrelsens skriftserie
nr 80) och i hittills utkomna nya
läroböcker i samhällskunskap. Som formella
behörighetsvillkor för lärare i
samhällskunskap på gymnasiet är dock
de gamla bestämmelserna gällande med
krav på universitetsbetyg i enbart statskunskap
och nationalekonomi. Detta är
alltså vägledande även för dem som nu
börjar sina universitetsstudier med avsikt
att utbilda sig till lärare i samhällskunskap.

I överensstämmelse med gymnasieutredningens
förslag och med ecklesiastikministerns
i prop. nr 171 år 1964
uttalade uppfattning om det geografiska
stoffets omfattning och betydelse i det
nya ämnet samhällskunskap, föreslog
1960 års lärarutbildningssakkunniga en
framtida lärarutbildning i detta ämne,
som omfattade lika lång studietid i vart
och ett av de tre universitetsämnena
statskunskap, nationalekonomi och kulturgeografi
som obligatorium samt därutöver
eu valfri fördjupningskurs inom
ettdera av dessa ämnen som skulle på
ett delområde kunna ge eu motsvarighet
till 3-betygsnivå. Syftet med den
nya läroplanskonstruktionen var ju att

— till skillnad från det gamla gymnasiets
mer formala samhällslära —• med
kulturgeografiens hjälp skapa ett nytt
och ur elevsynpunkt intresseväckande
ämne och ge en helhetssyn på samhällets
omdaning och utveckling. Att det
verkligen är fråga om ett nytt skolämne
torde alltså inte på allvar kunna bestridas.
Med bibehållande av behörighetsregeln
för det gamla ämnet samhällskunskap
också för lärare i det nya
ämnet samhällskunskap kommer idén
med de fastställda planerna att förfuskas.

Skolstadgan av den 4 mars 1966, som
upptar allmänna bestämmelser om behörighetsvillkor
för lärare i läroämnena
på gymnasiet, gäller i tillämpliga delar
även lärare i samhällskunskap. Enligt
stadgans 24 § skall i fråga om behörighet
till tjänst, i vilken läroämnet
samhällskunskap ingår, Kungl. Maj :t
meddela särskilda bestämmelser. Några
sådana bestämmelser har dock ännu ej
meddelats, förmodligen i avvaktan på
proposition i lärarutbildningsfrågan.
Denna, som aviserats till nu pågående
höstriksdag, har beklagligtvis uppskjutits
till någon kommande riksdag.

Det är lätt att förstå den oro och
ovisshet som föranlett både geografilärarna
och lärarna i samhällskunskap att
genom sina riksorganisationer göra
framställningar till ecklesiastikdepartementet
med begäran om särskilda övergångsbestämmelser
för ämnet samhällskunskap
i gymnasiet. Ärendet som -—
enligt vad jag erfarit — remitterats till
skolöverstyrelsen, har ännu ej, efter fyra
månader, föranlett någon åtgärd från
verkets sida.

I den utbildnings- och behörighetsfråga
som denna interpellation vill aktualisera
är behovet av adekvat utbildning
för undervisningsämnet samhällskunskap
i det nya gymnasiet lika viktig
för blivande lärare som för dem som
redan nu undervisar i ämnet. För de
senare anordnades en kompletterande
kurs vid Uppsala universitets geogra -

Nr 33

Tisdagen den 15 november 1906

Interpellation ang. ökning av Internationella livsmedelsprogrammets omfattning

fiska institution 1965, men den har icke
upprepats.

Med hänvisning till vad jag ovan anfört,
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få
rikta följande frågor:

1. Anser herr statsrådet det vara riktigt
att våra blivande lärare i ämnet
samhällskunskap får en utbildning som
i princip är begränsad till universitetsämnena
statskunskap och nationalekonomi,
trots att den läroplan för gymnasiet
som nu gäller till mycket stor del
täcker ämnesfält inom vilka utbildning
ges endast i ämnet kulturgeografi vid
universiteten?

2. Skall undervisande lärare i samhällskunskap
beredas effektiva möjligheter
att komplettera sin utbildning
inom de ämnesområden som är nya för
ämnet samhällskunskap?

3. Vill herr statsrådet giva till känna
om och när vi kan vänta sådana särskilda
bestämmelser enligt skolstadgans
24 § i fråga om behörighet till tjänst, i
vilken läroämnet samhällskunskap ingår? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. ökning av Internationella
livsmedelsprogrammets omfattning Ordet

lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Skegrie (ep), som
yttrade:

Herr talman! Relationerna mellan befolkningsutvecklingen
och livsmedelsproduktionens
utveckling håller på att
skapa ett allt större hungergap. För att
dämpa befolkningsexplosionen är det
nödvändigt att snabba och effektiva åtgärder
vidtages på familjeplaneringens
område. Det är glädjande att man från
svensk sida börjat inse vårt lands möjligheter
att göra en insats för att minska

befolkningstillväxten i världens överbefolkade
områden.

Även om familjeplaneringen förbättras
kommer världen att gå mot en livsmedelskris.
Livsmedelsproduktionen i
u-länderna kan inte på långt när hålla
jämna steg med befolkningsökningen.
På senare tid har u-områdenas livsmedelsproduktion
minskat även i absoluta
tal. I de rika länderna håller sedan
flera år överskotten på livsmedel på att
kraftigt minska.

För att alla skall kunna få en någorlunda
tillfredsställande försörjning
fordras enligt beräkningar inom FAO
att man fram till sekelskiftet fyrdubblar
livsmedelsproduktionen. I USA som tidigare
har svarat för betydande livsmedelsleveranser
till de svältande folken
blir allt flera i ansvarig ställning på
det klara med att man måste öka livsmedelsproduktionen
inte bara i u-länderna
utan även i de rika länderna. Därigenom
kan man öka sina möjligheter
att bistå u-länderna med livsmedel. Man
anser i USA att ett sådant ansvar även
åvilar andra industriländer.

Inom FN:s ram gjordes 1965 Internationella
livsmedelsprogrammet till ett
permanent internationellt organ. Generalförsamlingen
beslöt att öka programmets
omfattning från 100 miljoner dollar
för försöksperioden 1963—1965 till
275 miljoner dollar för perioden 1966—
1968.

Förslag har från olika håll framlagts
om att programmet borde göras betydligt
mera omfattande. Sålunda har Fria
fackföreningsinternationalen, Internationella
kooperativa alliansen och Jordbruksorganisationernas
internationella
federation i gemensamma framställningar
föreslagit en ökning till omkring
200 miljoner dollar per år. Svenska
organisationer har också framfört krav
om utökade svenska bidrag till det internationella
livsmedelsprogrammet. I
årets statsverksproposition föreslogs
10,35 miljoner kronor som bidrag till
programmet. Vid riksdagsbehandlingen

Tisdagen den 15 november 1906 Nr 33

Interpellation ang. bostadslån avseende jordbruksfastigheter

avslogs de motioner som hade yrkanden
om ökning av det svenska bidraget.
Statsutskottet anförde emellertid i sitt
av riksdagen godkända utlåtande »att,
därest om allmän internationell aktion
skulle komma till stånd med avseende
på en ytterligare utbyggnad av det internationella
livsmedelsprogrammet, utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t gör
framställning till riksdagen om medelsanvisning
i erforderlig omfattning».

Med anledning av detta riksdagens uttalande
finns det anledning att fästa
uppmärksamheten på det initiativ som
i dagarna har tagits från USA:s sida.
Tidigare har USA förbundet sig att
svara för hälften av bidragen i varor
och 40 c/c av de finansiella bidragen inom
ramen för totalbeloppet 275 miljoner
dollar för perioden 1966—1968. Trots
detta har utfästelserna om bidrag hittills
endast uppnått drygt 150 miljoner dol lar.

Mot denna bakgrund meddelades
den 24 oktober från USA:s FN-representation
att man var beredd att öka
sina utfästelser dithän att man lät dollar
mot dollarerbjudandet gälla både för
varor och för finansiella bidrag. Mot
alla finansiella insatser sätter USA också
i varor upp en insats av motsvarande
värde tills målet 275 miljoner dollar är
uppnått. Genom detta initiativ har frågan
om Sveriges insatser kommit i ett
nytt läge. Ett svenskt erbjudande om
höjning av det svenska bidraget skulle
kunna öka aktiviteten från en rad andra
länder.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat det
amerikanska initiativ som syftar till en
ökning av Internationella livsmedelsprogrammets
omfattning?

Har regeringen i Förenta Nationerna
förklarat sig beredd att öka det svenska
bidraget till Internationella livsmedelsprogrammet? Har

riksdagen anledning att inom

den närmaste tiden emotse framställning
från Kungl. Maj :t om ökning av det
svenska bidraget till programmet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. bostadslån avseende
jordbruksfastigheter

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Enligt gällande bestämmelser
skall länsbostadsnämnden inhämta
yttrande från lantbruksnämnden
när ansökan om lån för ny- eller ombyggnad
av bostad avser jordbruksfastighet.
Lantbruksnämnden har då att
till ledning för länsbostadsnämndens
ställningstagande göra en jordbrukspolitisk
bedömning. Därtill har lantbruksnämnden
att fastställa ett beräknat
värde på fastigheten efter byggnadsföretagets
genomförande, vilket skall
ligga till grund för det av länsbostadsnämnden
åsatta pantvärdet. Att därvid
åsätta jordbruksvärde som underlag för
pantvärde på mindre jordbruksfastigheter
måste betraktas som felaktigt,
eftersom dessa icke har någon betydelse
vare sig ur rationaliseringssynpunkt
eller beträffande ägarens inkomstförhållanden,
enär ägaren till sådan fastighet
som regel har sin huvudsakliga inkomst
från annan verksamhet. Detta synsätt
leder därför ofta till att låneärenden avslås.

I de fall diir vederbörande i stället rekommenderats
att söka förbättringslån,
har det visat sig att detta lett till någorlunda
godtagbara resultat. Enligt riksdagens
beslut våren 1966 står numera
denna väg ej längre öppen. Följden blir
då att vederbörande helt ställs utanför
möjligheten att få samhällets stöd till
en acceptabel bostad.

Det synes också som om de jordbrukspolitiska
strömningarna givit till resultat,
att även brukare av relativt stora

Nr 33

Tisdagen den 15 november 1966

Interpellation ang. bostadslån avseende

fastigheter nekats bostadslån med hänsyn
till jordbrukspolitiska motiv. I dylika
fall kan unga och medelålders jordbrukare
med minderåriga barn tvingas
att bo kvar i en omodern bostad, såvitt
de inte med hänsyn till myndigheternas
beslut ser sig tvingade att sälja fastigheten.

De nuvarande förhållandena leder således
till orimligheter, där den enskildes
rätt ställs åt sidan, ett förfarande
som inte alltid kan betecknas vare sig
som privatekonomiskt eller samhällsekonomiskt
försvarbart. Det synes därför
vara nödvändigt att frågan, huruvida
bostaden eller en tveksam jordbrukspolitik
målsättning skall ha prioritet
i dylika fall, snarast blir föremål
för överväganden.

Med stöd av vad ovan anförts hemställes
om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Har statsrådet för avsikt att meddela
nya anvisningar för bostadslåneärenden
i fråga om jordbruksfastigheter? 2.

Har statsrådet för avsikt att återinföra
förbättringslånen i princip efter
de linjer som fanns före den 1 juli
1966?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 322, i anledning av väckta motioner
om vissa militära markersättningsfrågor
i övre Norrland; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 319, i anledning av väckta motioner
om viss instruktion för åtgärder
vid trafikolyckor; och

nr 320, i anledning av väckt motion
om statligt stöd för körkortsutbildning
av rörelsehämmade.

jordbruksfastigheter

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 148, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om immunitet och privilegier,
m. m., samt

nr 152, om vissa intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 128, med förslag till lag om
vissa gemensamhetsanläggningar m. m.,
motionerna:

nr 938, av herr Hammarberg,
nr 939, av herr Ringaby m. fl., och
nr 940, av herr Tobé m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 133, angående trafikstopp och
trafikförbud i samband med övergången
till högertrafik m. m., motionen nr
941, av herr \Vestberg;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 139, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, m. m., motionen
nr 942, av herrar Werbro och Löfgren; i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 143, angående höjning av vissa
postavgifter, motionen nr 943, av
herrar Fridolfsson i Stockholm och
Oskarson; samt

i anledning av skrivelse från talmanskonferensen
med överlämnande
av ett från riksdagens organisationsutredning
inkommet betänkande angående
riksdagens personalorganisation,
motionen nr 944, av fröken Sandell
och herr Martinsson.

Dessa motioner bordlädes.

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

§ 15

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr //(//fonder
till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet angående lokaliseringsstöd
till orter i Skaraborgs län.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.22.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 16 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
november.

§ 2

Svar på interpellation ang. bostadsförmedlingen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Svenning har frågat,
dels om man kan förvänta att initiativ
tas till en kartläggning av bostadsförmedlingarnas
köer och dessas sammansättning
med begäran om en fortlöpande
kontroll av att endast aktuella
fall redovisas, dels om man kan räkna
med att frågan om lagstadgad bytesrätt
snarast kommer upp till behandling,
dels om man kan förvänta att en samordning
mellan bostadsförmedlingarna
i storstadsregionerna snarast möjligt
kommer till stånd, dels ock om jag avser
att inom den närmaste tiden aktualisera
frågan om obligatorisk bostadsförmedling.

Med anledning av interpellantens
första fråga vill jag erinra om att bostadsstyrelsen
årligen ställer samman
uppgifter från kommunala bostadsförmedlingar
och andra kommunala organ

angående registrerade bostadssökande.
Som interpellanten påpekat kan dessa
uppgifter ge anledning till felaktiga föreställningar
om förhållandena på bostadsmarknaden.
Jag ser det som en angelägen
uppgift att få fram tillförlitlig
fortlöpande information om bostadsmarknadsläget.
Möjligheterna att erhålla
sådan information kan påverkas av
kommande ställningstaganden från statsmakternas
sida till frågan om bostadsförmedlingarnas
organisation och arbetsuppgifter.
Jag anser mig emellertid
kunna utgå från att bostadsstyrelsen i
avvaktan härpå söker förbättra nuvarande
förutsättningar att på grundval
av uppgifter från kommunerna ge en
så realistisk bild som möjligt av bostadsmarknadens
förhållanden.

I svar på en interpellation av herr
Lindahl i våras uttalade jag att inom
inrikesdepartementet påbörjade förberelser
för en proposition, grundad på
bostadsförmedlingsutredningens delbetänkande,
skulle fullföljas, om då pågående
förhandlingar mellan kommunerna
i huvudstadsregionen om att ordna
en gemensam bostadsförmedling på frivillig
väg inte ledde till positivt resultat.

Ifrågavarande förhandlingar mellan
kommunerna har inte utvecklat sig så
att lagstiftning i ämnet kan anses över -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Svar på interpellation ang. bostadsförmedlingen

flödig. Arbetet på en proposition kommer
därför att fullföljas. Det är emellertid
möjligt att bostadsförmedlingsutredningens
slutbetänkande måste avvaktas
innan propositionens utformning
kan bestämmas slutgiltigt. I vart
fall måste slutbetänkandet föreligga innan
det går att ta ställning till interpellantens
fråga om obligatorisk bostadsförmedling.
Detta betänkande beräknas
bli avlämnat omkring stundande årsskifte.

Beträffande innehållet i en blivande
proposition är jag inte beredd att nu
göra några uttalanden.

Vad slutligen angår herr Svennings
fråga om en lagstadgad bytesrätt får jag
efter samråd med chefen för justitiedepartementet
meddela, att arbetet på en
proposition om ny hyreslagstiftning pågår
inom nämnda departement. Frågan
om lagstadgad bytesrätt för hyresgäster
prövas i detta sammanhang. Någon upplysning
om innehållet i ett kommande
lagförslag kan inte lämnas nu.

Vidare anförde:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för detta positiva svar.

I min första fråga understryker jag
behovet av en kartläggning av bostadsförmedlingens
köer och deras sammansättning
samt uftrycker en begäran om
en fortlöpande kontroll av att endast aktuella
fall redovisas. Med denna frågeställning
har jag också starkt velat framhålla
att de rapporter som nu lämnas
rörande bostadsköer landet över inte
är realistiska. I stockholmsregionen kan
en sökande exempelvis stå anmäld på
sju, åtta platser eller mer. Det finns
ingen samordning av bostadsförmedlingarna,
och därför kan i praktiken ett
fall registreras som sju, åtta eller flera
fall i en rapport till bostadsstyrelsen.
Härigenom blir hela redovisningen en
parodi.

Bostadsköerna visar inte den verkli -

ga bostadsbristen och bostadsnöden.
Åtskilliga i dessa bostadsköer har i
verkligheten löst sin bostadsfråga, men
de köar för att få bostad i ett särskilt
attraktivt område, där möjligheterna att
erhålla en lägenhet för närvarande är
ytterst begränsade — om de någonsin
kommer att finnas. För sådana sökande
kan väntetiderna naturligtvis bli hur
långa som helst. Men är det en verklig
bostadsbrist som i dessa fall föreligger?

Skulle inte en effektiv bytesverksamhet
kunna bidra till lösandet av dessa
frågor?

Det viktigaste i dagens läge är att få
till stånd gemensamma och centrala bostadsförmedlingar,
vilkas rapporter ger
en verklig bild av bostadsbehovet. Bostadsköerna
är nu mycket dåliga mätare
på bostadsbristen. För de stora, centrala
orterna måste en effektiv samordning
ske.

Förortskoinmunerna i stockholmsregionen
har visat sig ytterst ovilliga att
medverka till undanröjande av orättvisorna
vid bostadsförmedlingen. Väntetiderna
kan vara ytterst varierande i
de olika kommunerna. Man bedriver en
bypolitik, innebärande att man slår vakt
om den egna kommunens förtursrätt för
dem som ställt sig i dess bostadskö. Det
tycks vara ett större intresse för vissa
kommunalpolitiker att till varje pris
presentera en så stor bostadskö som
möjligt än att försöka få till stånd en
samordning över hela linjen och en
snabb avveckling av bostadsköerna. Jag
hoppas att inrikesministern på detta
område tar ett krafttag för att komma
till rätta med den nuvarande situationen.

Min andra fråga om lagstadgade byten
gäller en ytterst betydelsefull och angelägen
sak. Cirka 70 procent av de bostadssökande
i landet står anmälda
inom storstadsregionerna, och många
av de sökande har inte ekonomiska resurser
att lösa sin bostadsfråga genom
att ta en ny, modern lägenhet. Man är
fullt nöjd med en anvisning på en halv -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Svar på interpellation ang. bostadsförmedlingen

modern eller modern äldre bostad. Men
beklagligtvis förfogar inte bostadsförmedlingarna
över tillräckligt antal sådana
lägenheter.

Det har kärvat till sig ännu mer på
sista tiden. Ett stort antal fastighetsägare
vägrar bostadsbyten och nekar
också att för uthyrning genom bostadsförmedlingen
ställa till förfogande lägenheter
som har frigjorts när tidigare
hyresgäster anvisats ny bostad.

Jag är alldeles säker på att väntetiderna
vid bostadsförmedlingarna skulle
reduceras betydligt och att rörligheten
skulle bli en helt annan, om bostadsförmedlingarna
hade tillgång till flera
användbara, goda lägenheter i det äldre
bostadsbeståndet. Att det inte rör sig
om ett litet antal sådana lägenheter kan
bostadsförmedlingarnas egen statistik
vittna om. Stockholms stad redovisade
vid årsskiftet 1965—1966 närmare
58 000 sökande med egen lägenhet, och
av dem hade 45 000—50 000 synnerligen
användbara halvmoderna eller moderna
lägenheter. I Malmö är motsvarande
siffra 14 000 och i Göteborg över
30 000. Det finns alltså sammanlagt
90 000—95 000 lägenheter som borde
komma med i denna rörlighet.

Genom mycket bestämda krav på dem
som bygger med statliga lån i Malmö
lämnas där praktiskt taget alla nyproducerade
lägenheter till bostadsförmedlingen.
Vissa byggmästare är också inställda
på att låta uthyrningen av sin
nyproduktion ske genom vårt förmedlingsorgan.

Men i fråga om de äldre lägenheterna
blir det, som jag nämnt, allt svårare
att få en sådan dispositionsrätt, och
därigenom minskas rörligheten på bostadsmarknaden.
Alltför liten uppmärksamhet
har ägnats åt detta väsentliga
problem. Man har stirrat sig blind på
hyresreglcringslagen och glömt bort att
man genom radikala ingrepp skulle
kunna åstadkomma eu betydligt bättre
liigenhetsfördelning och få till stånd
ökad rörlighet.

Slopandet av hyresregleringslagen,
som många uttalar sig för, kommer inte
att på bristorterna tillföra bostadsmarknaden
en enda lägenhet mer. Det enda
resultatet kan bli att man legaliserar de
oegentligheter som nu förekommer,
nämligen svartabörshandel och underbordsuppgörelser
på marknaden. En
lagstadgad bytesrätt skulle över hela
linjen medföra en lättnad, och jag hoppas
att det skall framläggas förslag om
bestämda lagstiftningsåtgärder, som skapar
en laglig rätt för hyresgästerna att
företa lägenhetsbyten. För bostadsförmedlingarna
skulle detta medföra en
chans att öka rörligheten i bostadsköerna.
En obligatorisk bostadsförmedling
skulle ännu mer förbättra bostadsläget
och medverka till rättvisa och hänsynstagande
till de ekonomiska svårigheter
som finns för vissa bostadssökande.

Fastighetsägarna har ju alltid möjlighet
att själva välja bland de bostadssökande,
och ingen tvingar på dem en
hyresgäst. Vad är det då som gör att
man på alla sätt förhindrar bytesrätten
och försvårar rörligheten på bostadsmarknaden?
De allmännyttiga bostadsföretagen
lägger i allmänhet inga hinder
i vägen för byten. Här fungerar systemet
utmärkt.

Jag vill betona att fastighetsägarförbundet
genom sin representant i hyreslagstiftningskommittén
meddelat att
man nu skall starta en kampanj bland
sina medlemmar för att dessa skall medverka
till byten. Men än i dag väntar
vi på den kampanjen — den har inte
startats. Och på en kongress som fastighetsägarna
nyligen höll yttrades inte
ett ord om denna frivilliga bytesrätt.

Med anledning därav slutar jag med
att säga: Finns det nu längre anledning
att rygga tillbaka för en lagstiftning
i fråga om bytesrätten? Är det inte
i dagens läge ett samhällskrav att alla
medverkar till att snabbt ocli effektivt
komma till rätta med bostadsbrist och
bostadsnöd?

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Svar på interpellation ang. bostadsförmedlingen

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Det är ett par uttalanden
i de föregående inläggen som inte
kan få stå oemotsagda.

Först och främst säger statsrådet
beträffande förhandlingarna om bostadsförmedlingen
i Storstockholm: »Ifrågavarande
förhandlingar mellan kommunerna
har inte utvecklat sig så att lagstiftning
i ämnet kan anses överflödig.»
Det är ju bara några månader sedan vi
hade denna fråga uppe, herr statsråd,
och det står väl helt klart att de svårigheter
som förekommer i förhandlingsarbetet
på området inte kan klaras upp
på en eller annan månad. Jag vill framhålla
att alla kommuner så när som på
tre har ställt sig positiva till samarbetet.

Den person som bär ansvaret för att
förhandlingarna verkligen drivs hårt
kan självfallet ha anledning att i dagens
läge säga att ansvaret skall fördelas. Men
det kommer att ta tid —■ det tar minst
ett år att lösa en så besvärlig förhandlingsfråga.

Detta är vad jag har att säga om statsrådets
svar. Låt mig emellertid också
med ett par ord kommentera herr Svennings
uttalanden.

Herr Svenning utgår säkerligen från
erfarenheterna i malmöregionen. Jag
tror mig av hans kategoriska uttalanden
förstå att förhållandena där är något
mindre komplicerade än i storstockholmsregionen.
Han säger att kommunerna
slår vakt om den egna kommunens
förtursrätt. Och visst är det väl
så, herr Svenning, att om man givit
vissa löften till människor, så kan man
inte utan vidare bryta dessa. Det är inte
den egna kommunen som sådan utan
den egna kommunens invånare som fått
löfterna, och det skall mycket till innan
man bryter sådana löften.

Kommunerna är angelägna om att redovisa
så stor bostadskö som möjligt,
säger herr Svenning vidare. Vilka kommuner
är det som har ett sådant intresse,
herr Svenning? Det finns faktiskt
anledning att begära en konkretisering
av ett så kategoriskt uttalande.

Herr Svenning gick också in på bytesriitten
och sade att vissa fastighetsägare
nu i större utsträckning än eljest vägrar
byten. Ja, jag kan säga att det finns
fastighetsägare som ställer sig avvisande
till byten när det konstateras eller
görs mycket troligt att det är pengar i
gång vid bytena. Det är emellertid den
enda erfarenhet jag har av att fastighetsägarna
härvidlag ställer sig avvisande.
— Jag vet inte om jag behöver närmare
utveckla detta tema; jag tror att herr
Svenning ändå förstår vad jag menar.

Sedan kom herr Svenning in på frågan
om hyresregleringen och dess avveckling.
Detta problem lär vi få behandla
om någon månad, och jag skall därför
nu inte säga annat än att det ju rått allmän
enighet här i riksdagen om att
hyresregleringen skall avvecklas. Jag
trodde för min del att denna enighet
bestod.

Herr talman! Det skulle finnas anledning
att ytterligare kommentera herr
Svennings uttalanden, men jag nöjer
mig med det nu sagda.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det var närmast herr
Bengtson i Solna som uppkallade mig.
Han uttryckte en viss förvåning över
det besked jag lämnar i mitt inteipellationssvar,
där jag säger att en lagstiftning
i ämnet inte kan anses överflödig
och att arbetet på en proposition därför
kommer att fullföljas. Detta är väl inte
så märkvärdigt, herr Bengtson. Vi har
från dem som närmast handlägger denna
fråga fått besked om att en uppgörelse
inte kunnat nås mellan de berörda
kommunerna; det material som överlämnats
till departementet ger detta besked.
Under sådana förhållanden kommer vi,
som jag tidigare meddelat, att fortsätta
arbetet med att få fram en proposition.
Den kan tyvärr inte bli klar förrän till
våren, eftersom arbetet är beroende av
vissa kompletterande utredningar som
kommer att föreligga först vid årsskiftet.

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Svar på interpellation ang. bostadsförmedlingen

Jag skulle doek vilja säga till herr
Bengtson i Solna, att i den mån som han
kan påverka kommunalmännen inom
området så finns det fortfarande tid och
möjligheter att träffa en uppgörelse. Den
tiden och de möjligheterna bör kommunalmännen
tillvarata, om de har ett
positivt intresse att verkligen åstadkomma
en samordnad bostadsförmedling
inom storstockholmsregionen utan
att vi skall behöva tillgripa lagstiftning.
Kan eller vill de inte träffa en uppgörelse,
står beskedet alldeles klart: då
kommer ett förslag om en lagstiftning
som söker lösa denna problematik.

Jag skulle gärna ha velat ta upp en
allmän debatt kring dessa problem och
jag tänker då närmast på herr Svennings
inlägg. Detta visar emellertid att
vi i stort sett är överens, och han har
fått svar på de frågor som han framställt.
Jag anser inte att det har någon
större mening att nu gå in i en diskussion
om bytesrätten, hyresregleringen
o. s. v., eftersom vi räknar med att det
till våren skall finnas ett konkret underlag
just för sådana resonemang. Personligen
vill jag emellertid gärna beträffande
bytesrätten säga, att jag tror
att denna fråga är värd ett mycket
noggrant studium. En ändring av bytesrätten
kan säkerligen medföra en uppluckring
av de nuvarande kanske något
stela formerna på bostadsmarknaden.
Vi får se, hur vi skall kunna konkret
utforma åtgärder i den riktning, som
också herr Svenning avser.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Herr Bengtson i Solna
säger, att man borde i storstockholmsregionen
få litet längre tid på sig att
lösa frågan om en gemensam bostadsförmedling.
En och annan månad har
man haft på sig enligt herr Bengtson.
Så är inte fallet; då skulle jag utan
vidare acceptera att liingre tid erbjuds.
Nej, man har haft bortåt tre år på sig
för att lösa frågan. Det iir ett faktum alt
2 — Andra kammarens protokoll 1966. A

problemet har varit aktuellt så pass
liinge.

Jag redogör inte bara för förhållandena
i Malmö. Vi i storstadsregionerna
har årligen under tolv år haft konferenser
för att diskutera aktuella frågor
om bostadsförmedlingen och vi är alltså
val informerade om varandras förhållanden.
Så sent som för en månad sedan
hölls en sådan konferens i Malmö,
där stockholmarna själva redogjorde
för sina förhållanden. Protokoll finns,
varav framgår att dessa förhållanden är
precis sådana som jag här sagt.

Sedan undrar herr Bengtson i Solna,
vilka kommuner som vill ha så stora
bostadsköer som möjligt. Den saken är
ganska tydlig. Man redovisar så stora
bostadsköer som möjligt för att erhålla
så stor byggnadskvot som möjligt.

Vi i Malmö har ordnat förhållandena
genom en upprörelse med kommunerna
runt omkring om gemensam bostadsförmedling.
Därmed har en hel rad köande
försvunnit, och byggnadskvoten har
lagts på ett enda ställe.

När det gäller bytena talar herr
Bengtson om att det är pengar som ligger
bakom. Precis så är det. Det rör
sig om pengar, och just det gör situationen
så allvarlig. Skall människor
betala 10 000—15 000 kronor eller ännu
mer för att få en lägenhet?

Med min erfarenhet som hyresgästman
vet jag att hyresvärdarna klarar
problemet med byten genom att bl. a.
i vissa fall ålägga den hyresgäst som
flyttar in under de förutsättningar som
ges, d. v. s. då man accepterar någon som
står utanför bostadsförmedlingen, fullständig;
reparationsplikt. Det är hyresgästen
som reparerar lägenheten, trots
att fastighetsägarna vid överenskommelsen
med parterna gått med på vissa
reparationskrav och trots att den generella
hyreshöjningen ger underlag
för dessa.

Skall det få förekomma sådana förhållanden
på bostadsmarknaden? Jag
r :i:i

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Svar på interpellation ang. bostadsförmedlingen

vill bestämt säga ifrån att jag inte är
med på den linjen.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Det var klara ord från
statsrådet när han säger att kommunerna
fortfarande har tid att själva lösa
frågan om en bostadsförmedling. Kan
de inte eller vill de inte, fastslår han,
kommer en lagstiftning.

I våras gjordes ju från departementets
sida en förfrågan hos kommunerna,
och dessa har också lämnat besked. Sedan
har vissa kommuner t. o. in. utsett
dem som skall delegeras för att förhandla;
det är fallet i Solna. Jag frågade
— inte i går men kanske för en eller
två veckor sedan — om vederbörande
hade blivit kallad till några förhandlingar.
Svaret blev nej.

Herr statsrådet har fått besked från
en person; jag har fått andra besked.
Jag tror att alla kommuner har en positiv
vilja att lösa problemet, och att ett
arbete säkert också kommer till stånd.
Vi har emellertid haft ett val under mellantiden,
och det har blivit vissa majoritetsskiften.
Den nya majoriteten har
ännu inte fått någon som helst plattform
att arbeta från.

Kanske bör jag också kommentera
herr Svennings uttalande att kommunerna
har intresse av att kunna redovisa
så lång ko som möjligt för att därigenom
få större kvoter för byggandet.
Åtminstone oftast är det inte samma
människor som sysslar med dessa båda
olika frågor, och även om så någon
gång skulle vara fallet, herr Svenning,
tror jag inte att vederbörande kopplar
ihop sakerna på det viset. Skulle man
till äventyrs göra det, ser vi ju, herr
Svenning, hur galet det är med detta
kvottänkande, som har introducerats av
den socialdemokratiska regeringen.

Frågan om byggnadskvoten för Stockholm
görs upp mellan kommunerna
inom regionen. Jag tror inte att kvottänkandet
på något sätt har vunnit insteg
hos dem. De som kan plocka fram

bebyggbar mark ges helt enkelt denna
möjlighet i den utsträckning det finns
pengar.

Pengar, sade herr Svenning, är i omlopp
när det gäller bytesrätten. Men
rör det sig då inte ofta om fingerade
byten? När fastighetsägaren i sådana
fall kommer underfund med hur saken
ligger till, blir han givetvis mindre benägen
att medge ett byte.

Herr Svenning talar i detta sammanhang
också om ett annat tillvägagångssätt.
Det är möjligt att han har kunnat
hitta belägg någonstans för sitt resonemang,
men jag vill klart konstatera att
detta tillvägagångssätt inte är vanligt.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Herr Bengtson i Solna
talar om att man överallt i stockholmsregionen
varit positiv till en gemensam
bostadsförmedling. Jag har studerat
svaren och funnit att de är högst varierande.
Från en del håll har till och med
helt negativa svar lämnats. Herr Bengtsons
påstående är sålunda inte riktigt.

Efter att ha sett en sammanfattning
av svaren ställer jag frågan, om det
över huvud taget kan bli någon samordning,
med den uppläggning som saken
fått.

Vidare säger herr Bengtson i Solna
att kommunerna inte konstruerar fram
bostadsköer på det sätt som jag nämnt.
Jag har klara bevis för att man redovisat
sina köer ungefär på detta sätt.
Det är beklagligt; det är ju inte så vi
skall arbeta. Vi måste samordna arbetet,
framför allt i de stora regionerna,
för att komma till rätta med bostadsbristen.

Slutligen framhåller herr Bengtson
att fastighetsägare vägrar godkänna lägenhetsbyten,
när de kommer underfund
med att dessa inte går riktigt till.
Varför då inte göra det enda riktiga
och lämna lägenheterna till bostadsförmedlingen?
Då kommer förmedlingen
att ske på det absolut bästa och mest
rättvisa sättet, och inga mellanhänder

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Svar på interpellation ang. bostadsförmedlingen

får tillfälle att fiffla med s. k. penningtransaktioner.

Jag understryker: lämna lägenheterna
till bostadsförmedlingen, så löses
problemen på bästa tänkbara sätt!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
148, med förslag till lag med vissa bestämmelser
om immunitet och privilegier,
m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionen
nr 152, om vissa intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen
nr 938.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 939, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 128, med
förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
m. m., hänvisades motionen,
såvitt avsåg lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om förmånsrätt
för fordringar enligt samma
lag, till lagutskott och i övrigt till
bankoutskottet.

Härefter föredrogs var efter annan
och hänvisades till lagutskott de å bordet
vilande motionerna nr 940 och 941.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 942, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 139, med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 3 juni 1960 (nr
258) om utjämningsskatt å vissa varor,
in. m., hänvisades motionen, såvitt avsåg
ändring i förordningen om utjämningsskatt
å vissa varor och i tulltaxan,
till bevillningsutskottet och i övrigt till
jordbruksutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till
bevillningsutskottet den å bordet vilande
motionen nr 943.

Slutligen föredrogs den å bordet vilande
motionen nr 944, i anledning av
skrivelse från talmanskonferensen med
överlämnande av ett från riksdagens
organisationsutredning inkommet betänkande
angående riksdagens personalorganisation;
och hänvisades motionen
i vederbörliga delar till konstitutions-
och bankoutskotten.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Björkman, till herr statsrådét
och chefen för inrikesdepartementet
angående uttalande om »bostadssystemets»
avskaffande,

fröken Ljungberg, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående utbildningen av lärare i
ämnet samhällskunskap,

herr Hansson i Skegrie, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående ökning av Internationella
livsmedelsprogrammets omfattning,
och

herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående bostadslån avseende
jordbruksfastigheter.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande
nr 42, i anledning av motioner
angående ersättningen för fullgörande
av riksdagsmannauppdrag m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

§ 7

Den framtida användningen av
utrikesministerhotellet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
131, i anledning av väckt motion om
den framtida användningen av utrikesministerhotellet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! När jag för ett år sedan
i en interpellation till ecklesiastikministern
tog upp frågan om Dansmuseets
prekära situation fick jag ett mycket
positivt svar. Statsrådet Edenman visade
i det svaret, att han och hans medarbetare
uppskattade och förstod värdet
av Dansmuseet och att man var intresserad
av att söka ordna nya lokaliteter
för museet. Jag fick den uppfattningen
att man inom ecklesiastikdepartementet
faktiskt hade idéer om hur
man skulle kunna lösa denna fråga och
att vi alltså kunde se framtiden an med
tillförsikt.

Nancy Eriksson, som alltid är full av
idéer, kom sedan på den lösning som
föreslås i motion nr 564, som vi nu behandlar,
nämligen att Utrikesministerhotellet
skulle kunna inredas på sådant
sätt, att det kunde inrymma såväl Koreografiska
institutet som Dansmuseet.
.lag tyckte det var en god idé, och jag
anslöt mig därför till motionen.

Under sommaren läste man sedan i
bladen, att staten hade inköpt Mosebacke.
Då tändes en gnista av hopp, att
vi bär skulle få ett kulturcentrum, där
även Dansmuseet kunde inrymmas.

Jag har sedan utskottets utlåtande lädes
på riksdagens bord förgäves sökt
kontakt med museets intendent; det är
möjligt att han rymt fältet, och det
skulle inte förvåna mig om han gett
upp, trots att han är en man som med
entusiasm och stor inlevelse bevakar
det område han har fått att förvalta.
Det kan kammarens ledamöter övertyga
sig om genom att läsa hans med

många utropstecken späckade yttrande
över denna motion.

Jag förstår utskottets ställningstagande.
Utskottet har nämligen fått försäkringar
från byggnadsstyrelsen, att man
är i färd med att förbereda lokaler för
såväl Dansmuseet som Koreografiska
institutet. Men jag undrar om avdelningen
och utskottet verkligen haft
klart för sig vilken prekär situation
Dansmuseet befinner sig i. Museet får
helt enkelt inte längre vara kvar i de
nuvarande lokalerna i Operahuset. Museet
kommer att kastas ut på gatan. Jag
undrar om avdelningen gjort något studiebesök
på ort och ställe; museet ligger
ju alldeles invid Riksdagshuset, men
det är kanske en alltför kort utflykt för
att den skulle intressera ett utskott.

Det har ju blivit modernt med representationshus.
Både kommuner och staten
skaffar sig palats och andra hus, till
vilka de kan bjuda in gäster på mat och
för trevlig samvaro. För min del tycker
jag att det skulle vara en representation
så god som någon för vårt land,
om vi fullföljde motionens intentioner
och skapade ett kulturcentrum vid Blasieholmstorg.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag har velat uttala min besvikelse.
Jag känner också en viss misstro
mot byggnadsstyrelsens förmåga att planera.
Byggnadsstyrelsen har visserligen
meddelat, att man nu till Kungl. Maj:t
ingett en ansökan om att få starta byggande
av ett hus som skulle kunna bli
färdigt någon gång på 1970-talet. Men
ett sådant hus löser inte dagens problem
för Dansmuseet.

Jag känner således ett visst misstroende
mot byggnadsstyrelsens planering.
Den känslan väcktes redan när byggnadsstyrelsen
på sin tid handlade ärendet
beträffande restaurationen av Operakällaren,
och det är en känsla som
inte har mildrats av behandlingen av
detta ärende.

Till sist vill jag understryka ett par
rader i utskottsutlåtandet. Utskottet säger:
»Utskottet finner det i och för sig

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Den framtida användningen av utrikesministerhotellet

angeläget att lokalfrågorna för Koreografiska
institutet och Dansmuseet får
en tillfredsställande lösning.» Jag är
tacksam för de raderna, och jag hoppas
att ecklesiastikdepartementet verkligen
sätter till alla klutar när det gäller att
lösa detta problem.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag vill först till alla
delar instämma i vad fröken Sandell
nyss sade. Därutöver skulle jag vilja
tillfoga att det är beklagligt att olika
kulturella institutioner i vårt land,
framför allt här i Stockholm, är så pass
underförsörjda med lämpliga lokaler
som de är. Det skulle behövas en samlad
plan för att man skulle kunna klargöra
omfattningen av de otillfredsställda lokalbehoven.
På museifronten finns det
stora, mycket värdefulla samlingar som
över huvud taget inte står till allmänhetens
förfogande eller kommer till användning
av forskare därför att dessa
samlingar befinner sig i packlårar, i
källare eller andra förvaringsrum, som
många gånger är helt otjänliga. Det gäller
ju att bevara samlingarna på ett sådant
sätt att de kan användas och utställas
i framtiden. Detta gäller också
Dansmuseets stora värdefulla samlingar.
De är speciellt värdefulla därför att de
är insamlade framför allt under 1930-talet, då det fortfarande fanns mycket
levande folklig danskonst i olika delar
av Asien, t. ex. i Indien och Kina. Denna
danskonst håller nu på att försvinna
helt under trycket av den nya civilisationen
från väster.

Det är enligt expertisen en ganska
unik samling av dansmuseala ting som
finns här i Stockholm i Operans vestibul.
Bara på några få ställen i hela
världen finns det en motsvarighet: i
London och i New York. Tack vare en
stor skicklig samlare, som vinnläde sig
om just danskonsten — Rolf de Maré
-— har vi alltså en sådan samling också
i Stockholm.

Det är beklagligt att statsutskottet inte

insett hur värdefullt det är att dessa
samlingar kan utställas i lämpliga lokaler.
Utrikesministerhotellet skulle säkert
vara en mycket lämplig plats för
dessa samlingar. Där finns utrymme.
Kunde Dansmuseet —• som föreslås i
motionen — och Koreografiska institutet
inrymmas där, så hade man samtidigt
löst två problem. Lokalerna är
utomordentligt lämpliga, och det är
bättre att de används för ett förnuftigt
ändamål än att de över huvud taget inte
används, vilket man riskerar om man
inte nu slår till och låter Koreografiska
institutet och Dansmuseet få dessa lokaler.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Från utskottets och avdelningens
sida har vi ingenting att invända
mot vad som här sagts om angelägenheten
av att lokalproblemet löses
för de institutioner som nu diskuteras.
Jag är också angelägen om att säga att
inom utskottet har vi såsom fröken
Sandell antydde tagit ganska allvarligt
på denna fråga. För att erhålla remissutlåtanden
har vi vänt oss till en rad
olika instanser, och vi har försökt finna
den lösning som ur olika synpunkter
skulle vara den bästa.

Skulle man gå på den linjen att utrikesministerhotellet
skulle upprustas
för ändamålet, bleve resultatet att man
finge vänta ännu längre på en definitiv
lösning av denna lokalfråga. Nu ställes
i utsikt att inom överskådlig tid erforderliga
lokaler skulle kunna inredas
i samband med utbyggnaden av musikhögskolan,
där även danskonsten i viss
män hör hemma.

Hur det gamla fina huset vid Blasieholmstorg
skall disponeras är ännu en
öppen fråga. Jag tror att det vore felaktigt
att nu forcera denna fråga, så
att man till varje pris reserverar byggnaden
just för här ifrågavarande ändamål.
Vi kan komma att behöva lokalerna
till ändamål, för vilka huset är ännu
mer lämpligt.

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Den framtida användningen av utrikesministerhotellet

Nu får emellertid dessa institutioner
vara kvar i sina nuvarande utrymmen
till dess att deras lokalfråga får en definitiv
lösning. Jag vill uttala den förhoppningen
att denna lösning skall
kunna påskyndas så mycket som möjligt,
så att alla parter blir nöjda.

Vi har, herr talman, till detta lilla utlåtande
bifogat de olika remissinstansernas
svar för att ge kammarens ledamöter
och även den intresserade allmänheten
— vilken är ganska stor —•
en allsidig uppfattning om hur olika
faktorer påverkar en lösning av lokalfrågan.
Med det beslut riksdagen nu
kommer att fatta tror jag att även syftet
med motionen förs ett steg framåt.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Vad jag mest ömmar
för i detta fall är att Dansmuseets mycket
unika samlingar, som nu befinner
sig i Operans vestibul, skall kunna beredas
en lämpligare lokal, så att de skall
kunna utställas på ett rättvisande sätt
och att allmänheten får bättre möjligheter
att ta del av dem. Byggnadsstyrelsen
borde därför undersöka, om
man inte i utrikesministerhotellet skulle
kunna inrymma större delen av dessa
samlingar. Även om detta skulle vara
ett provisorium, tror jag ändå att det
skulle bli ganska långvarigt. Det förefaller
mig vara svårt att med någon
som helst bestämdhet uttala sig om när
man kan få till stånd en utbyggnad av
musikhögskolan samt upprätta det musikcentrum,
som vi i denna stad är så
angelägna om. Alla känner till svårigheterna
på investeringsområdet, och
staten kommer nog för framtiden att
ha mycket svårt att få pengarna att
räcka till.

Det vore därför angeläget om byggnadsstyrelsen
redan nu allvarligt kunde
undersöka möjligheterna till att för
Dansmuseets räkning använda några

fler av de våningsplan, som finns i
utrikesministerhotellet.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! För att ingen av vad
herr Kellgren nyss sade skall bibringas
den missuppfattningen, att man har
bortsett från Dansmuseet, skall jag be
att få citera vad byggnadsstyrelsen säger
härom i sitt remissutlåtande: »Koreografiska
institutets lokalfråga har
varit föremål för olika överväganden.
F. n. undersöker styrelsen» -—- d. v. s.
byggnadsstyrelsen -— »möjligheten att
inrymma institutet i den tillbyggnad
som planeras för musikhögskolan. Där
skulle i så fall också inrymmas dansmuseet
— f. n. i operahuset — samt
musikhistoriska museet, d. v. s. institutioner
med visst samband med koreografiska
institutet.»

Får vi denna tillbyggnad — och jag
tror jag vågar säga att byggnadsstyrelsen
är inställd på denna lösning — kommer
alltså samtliga de behov som har
påtalats att få en ändamålsenlig lösning,
som nog ur alla synpunkter måste
bedömas vara den bästa.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Kan herr Ståhl uttala
sig om tidpunkten när denna ändamålsenliga
byggnad kommer till stånd?

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 132, i anledning av väckta motioner
angående utbyggnaden av allmänflygfälten,
och

nr 133, i anledning av väckta motioner
angående den psykiatriska vården
för värnpliktiga.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

§ 9

Vissa ändringar i uppbördsförordningen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 52, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i uppbördsförordningen
m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 118
av herr Lundström och II: 160 av herr
öhvall, vari hemställts,

A) att riksdagen måtte besluta,

1) att ändra utformningen av 10 §
andra st. förordningen om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar, så
att å restituerat belopp ränta utginge
utom för tid före utgången av året efter
taxeringsåret och

2) att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en översyn av andra likartade
föreskrifter om ränta å restituerad
skatt; samt

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext; II)

de likalydande motionerna 1:516
av herrar Lidgard och Wallmark samt
11:615 av herr Fridolfsson i Stockholm

III) de likalydande motionerna I: 532
av herr Strandberg och 11:648 av herr
Petersson; ävensom

IV) motionen II: 18 av herrar Sjöholm
och Rubin, vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t begära att anvisningar av den innebörd,
som i motionen framlagts, skall
tillställas de lokala skattemyndigheterna
för främjande av den enskilde skattebetalarens
möjlighet att öva tillfredsställande
kontroll över att avdragen
skatt tillgodoräknas henne eller honom
såsom erlagd».

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:118
av herr Lundström och 11:160 av herr

öhvall angående ränta å restituerad
skatt,

2) de likalydande motionerna I: 516
av herrar Lidgard och Wallmark samt
II: 615 av herr Fridolfsson i Stockholm
in. fl. angående anstånd med inbetalning
av skatt,

3) de likalydande motionerna 1:532
av herr Strandberg och II: 648 av herr
Petersson angående kvarskatteräntan
vid samtaxering av makar, ävensom

4) motionen II: 18 av herrar Sjöholm
och Rubin om åtgärder för kontroll beträffande
av arbetsgivare innehållen
skatt,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Slefanson, Lundström,
Enarsson, Ottosson, Mattsson och Magnusson
i Borås, fru Nettelbrandt samt
herrar Öhvall och Börjesson i Falköping,
vilka ansett att utskottet under
punkten 1) bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
1:118 av herr Lundström samt
II: 160 av herr öhvall, måtte

A) antaga i reservationen framlagt
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 10 § förordningen den 21
maj 1965 (nr 153) om särskild skatteberäkning
i vissa fall för makar;

B) i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla
behovet av en översyn av i olika författningar
intagna föreskrifter om ränta
å restituerad skatt;

2) av herr Vigelsbo, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! I förordningen om särskild
skatteberäkning i vissa fall för makar
stadgas i 10 § andra stycket, att ränta
icke skall utgå å restituerat belopp.
Motsvarande stadganden finns också i
5 § förordningen ang. beräkning av ståtlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst
och i 3 § förordningen med be -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Vissa ändringar i uppbördsförordningen tn. m.

stämmelser om begränsning av skatt i
vissa fall.

I motionerna 1:118 och II: 160 har
framhållits att stadgandena lämnar utrymme
för kritik ur rättssäkerhetssynpunkt.
Om en skattskyldig nödgas föra
besvärstalan om restitution kan detta
förfarande draga ut på tiden. Även om
den skattskyldige efter många års väntan
får det skattebelopp restituerat, till
vilket gällande förordning ger honom
rätt, blir värdet härav väsentligt reducerat.
Han får vidkännas den okompenserade
ränteförlusten och även den penningvärdeförsämring
som har inträffat
under väntetiden. I vissa fall kan också
taxeringsintendenten önska få prejudikat
i besvärsärendet. Det finns exempel
på besvärsärenden angående ackumulerad
inkomst, där den skattskyldige har
fått vänta 6—7 år på sin rätt. När restitutionen
sker kan följaktligen nära nog
hälften av beloppet ha gått förlorat genom
räntebortfall. Den skattskyldige
måste finna en sådan ordning stötande
ur rättssäkerhetssynpunkt.

Utskottets majoritet yrkar avslag på
motionen trots att man i sitt utlåtande
uttalar följande: »Utskottet vill i och
för sig inte förneka att räntegottgörelse
i vissa av de av motionärerna avsedda
fallen kan te sig berättigad från rättvisesynpunkt,
men det torde vara förenat
med betydande svårigheter att
åstadkomma en för praktiskt bruk lämplig
gränsdragning mellan fall, där restitutionsränta
bör utgå och där sådan
ränta inte kan anses befogad.»

Den gränsdragning det kan bli fråga
om har angivits i vår motion, där vi
hemställt, »att å restituerat belopp ränta
utgår utom för tid före utgången av
året efter taxeringsåret».

Sådan ränta utgår redan nu i motsvarande
situationer, dock inte i det nu avsedda
fallet där den skattskyldige själv
ansöker om restitution.

Det förhållandet, att den skattskyldige
själv söker sin rätt inom ramen för gällande
skattelagstiftning, utgör alltså hin -

der för att erhålla räntegottgörelse. Detta
måste framstå såsom obegripligt för
den skattskyldige och det verkar orimligt
ur rättssäkerhetssynpunkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid bevillningsutskottets betänkande
nr 52 fogade reservationen
nr 1.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Föreliggande betänkande
behandlar fyra motionsyrkanden,
som har det gemensamt att de berör
uppbördsförordningen och därmed sammanhängande
spörsmål. Vid betänkandet
är fogad en reservation, i vilken
man uttalat sig för de i motionerna
I: 118 och II: 160 framställda yrkandena
beträffande restitutionsränta, såsom
även framgick av vad den föregående
talaren anförde.

Om inbetald preliminärskatt överstiger
den slutliga skatten, utgår för närvarande
ränta med 5 procent under en
beräknad tid av ett år på det belopp,
som överskrider 1 000 kronor. Dessutom
är skattskyldig berättigad att erhålla
ränta med 5 procent för bl. a. den
slutliga eller tillkommande skatt, som
obehörigt påförts honom.

Denna fråga behandlades vid föregående
års riksdag, som i enlighet med
utskottets hemställan beslöt att lämna
samma yrkande som det i år framställda
utan avseende.

Jag är i visst hänseende ense med
motionärerna och även med reservanterna,
och jag skulle tro att reservanterna
även måste vara ense med mig åtminstone
när det gäller utbetalande av
ränta till dödsbo. Ett dödsbo kan ju bli
befriat från skatt för det år då maken
avlidit. Staten återbetalar i sådana fall
den inbetalda preliminärskatten. Jag
tycker att det skulle vara ganska anmärkningsvärt,
om staten även skulle
betala ränta på det inbetalda beloppet.
Detsamma gäller vid återbetalning på
grund av 80-procentsregeln.

Vi har, såsom den föregående talaren

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Vissa ändringar i uppbördsförordningen m.m.

även var inne på, sagt att det ifrågasatta
införandet av restitutionsränta
skulle »strida mot hittills tillämpade
principer, nämligen att sådan ränta inte
utgår, när särskild skatteberäkning i
någon form är beroende av ansökan».
Därvidlag är vi väl ense, såvitt jag förstår.

Men vad utskottet och reservanterna
inte har kunnat ena sig om är de fall
där ränta bör utgå. Det exempel som är
anfört i motionen tycker jag för min del
— och även utskottet har sagt samma
sak —■ är synnerligen behjärtansvärt.
Men svårigheten är att kunna åstadkomma
en bestämmelse som i praktiskt bruk
begränsar det hela till vad motionärerna
avser. Den text som är föreslagen i reservationen
utgör såvitt jag kan förstå
inte garanti för att detta syfte uppnås.

Det finns ju fall där de skattskyldiga
anför besvär så långt det är möjligt för
att få rättelse, trots att alla underinstanser
avstyrkt, och svårigheten är väl att
få till stånd en bestämmelse som skiljer
ut sådana fall, och det är väl detta som
är den väsentliga orsaken till bevillningsutskottets
ställningstagande.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Tillsammans med några
kolleger i denna kammare har jag väckt
en motion som gäller frågan om anstånd
i vissa speciella fall med inbetalning av
skatt.

En skattskyldig kan, sedan han upprättat
sin allmänna självdeklaration bli
upptaxerad av vederbörande taxeringsnämnd
av olika anledningar, t. ex. därför
att han gjort avdrag med högre belopp
än taxeringsnämnden vill godkänna
eller underlåtit att upptaga inkomst
som han förmenar utgör skattepliktig
inkomst först ett senare år.

Så fort den skattskyldige påförts upptaxering
blir han pliktig att betala den
på hela taxeringen belöpande skatten,

detta oavsett om han överklagat taxeringen
eller inte. Skatten på den icke
beräknade upptaxeringen kan otvivelaktigt
bereda vederbörande utomordentligt
stora svårigheter.

Visserligen har den skattskyldige möjlighet
att anföra besvär över taxeringsnämndens
beslut, och därest detta icke
leder till av honom önskat resultat, kan
han fullfölja talan hos prövningsnämnd,
kammarrätten och såsom högsta instans
regeringsrätten. Men detta förfarande
kan som bekant ta många år i anspråk.

I uppbördsförordningen säges att en
skattskyldig som anfört besvär över beslut
rörande taxering må beviljas anstånd
med skatteinbetalning »därest vederbörande
taxeringsintendent i yttrande
över den skattskyldiges framställning
förklarat sig icke hava något att
erinra mot bifall, helt eller delvis, till
densamma».

Det är just detta förfaringssätt som vi
motionärer vänder oss emot. Naturligtvis
är det tacknämligt att vederbörande
kan som det heter »beviljas anstånd med
inbetalning av skatt på grund av upptaxeringen».
Men att de anståndsbeviljande
myndigheterna skall vara bundna
av taxeringsintendentens yttrande är
enligt vårt sätt att se helt orimligt. Det
innebär med andra ord att anstånd icke
kan beviljas om vederbörande taxeringsintendent
avstyrker anståndsansökan.
Det måste te sig stötande för en
skattskyldigs rättskänsla. Denne vet ju
inte, om han genom det slutliga utslaget
verkligen blir skyldig att betala mer
skatt, ocli betalningen av skatt på grund
av upptaxeringen kan äventyra hans
ekonomiska ställning. Visst är det sant
att han, om han vinner skatteprocessen
i högre instans, får tillbaka det för mycket
inbetalade skattebeloppet med ränta,
men detta täcker inte på långt när de
förluster han gör till följd av den oberättigade
höjningen av hans taxering.

För det första får han vidkännas betydande
kostnader för att hävda sina
rättmätiga anspråk gentemot skattemyn -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m.

digheterna, och för det andra är köpkraften
hos de pengar som han sent omsider
återfår väsentligen minskad på
grund av inflationen.

Motionärerna anser också att situationen
för taxeringsintendenten är förvirrad.
Vi utgår givetvis ifrån att taxeringsintendenten
handlar med oväld vid
granskningen av taxeringen, men detta
innebär inte alls att han får rätt vid
det slutliga utslaget. Man kan väl inte
heller begära annat än att han medan
processförfarandet pågår håller på att
hans bedömning av skattskyldigheten
är riktig. Därför blir det en självklar
utväg för honom att avstyrka bifall till
anståndsansökan. I annat fall skulle
han ju medge, åtminstone för sig själv,
att han inte är säker på att han handlat
riktigt då han efter granskningen av
taxeringen medgav taxeringshöjning.
Han måste också vara medveten om att
han genom sitt yttrande kan äventyra
den skattskyldiges ekonomiska ställning.

Motionärerna menar därför att det
är oriktigt att avgörandet om anstånd
skall bli beroende av taxeringsintendentens
yttrande, tv denne är ju den skattskyldiges
motpart i målet. Vi anser det
vara en nödvändighet att denna procedur
ändras så, att taxeringsintendentens
yttrande icke skall vara avgörande för
de anståndsbeviljande myndigheternas
beslut.

Bevillningsutskottet har i sitt betänkande
utförligt redogjort för ärendet.
Utskottet framhåller med all önskvärd
tydlighet att frågan bör lösas i enlighet
med motionärernas yrkande, men
eftersom uppbördsutredningens förslag
om utvidgning av anståndsmöjligheterna
för närvarande är föremål för övervägande
i finansdepartementet har utskottet
inte velat tillstyrka bifall till
motionen. Frågan har av utskottets redovisning
att döma varit aktuell i 13
-—14 år.

Herr talman! Får jag till sist läsa upp
vad JO i en avgiven ämbetsberättelse

skriver. Med utgångspunkt från två skattemål,
vid vilka förelegat ansökan om
anstånd i samband med besvär över
åsatt taxering, anförde JO bl. a. följande: »Mot

bakgrunden av vad som förekommit
i de två skatteärenden, för vilka
här redogjorts, framstå uppbördsförordningens
begränsade möjligheter
att bevilja anstånd med skatteinbetalning
såsom en uppenbar brist i uppbördssystemet
i sådana fall, då skattskyldig
anfört besvär över ett taxeringsbeslut
och det med hänsyn till tveksamhet
om beslutets riktighet, skattens
storlek och övriga omständigheter måste
anses obilligt att skatten indrives, innan
lagakraftvunnet beslut föreligger.»

Detta anförde JO redan 1959, alltså
för sju år sedan, men frågan är ännu
olöst.

Jag har inget yrkande men hoppas
att finansdepartementet snabbt behandlar
frågan. Den är på intet sätt invecklad,
och det är synnerligen angeläget
att en rättelse kommer till stånd. Enligt
vår uppfattning är det nuvarande
systemet helt orimligt och felaktigt.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Som tidigare framhållits
rymmer det utskottsutlåtande vi nu
behandlar ett flertal olika frågor. Jag
skall här bara helt kort beröra två av
dem.

Det första gäller kvarskatteräntan.
Om en persons slutliga skatt överskjuter
den preliminärt erlagda med en
femtedel av den slutliga skatten, så utgår
ränta med 9 procent. Men äkta makars
slutliga skatter skall räknas samman.
Den ena maken kanske har en
mycket stor kvarskatt, som det i och
för sig skall utgå ränta på, medan den
andra maken får så mycket pengar tillbaka,
att ingen ränta alls skulle utgå
när beloppen slås ihop.

Det egendomliga är emellertid, att
man för att få denna rättvisa till stånd
— ty det är ju en rättvisa — måste

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m.

speciellt anhålla därom. I det nu behandlade
frågekomplexet finns också en
motion, i vilket det förfäktas att skattemyndigheterna
skulle kunna klara ut
denna sak utan att den skattskyldige
är tvungen att anhålla om det.

I fjol eller i våras ställde jag en fråga
till finansministern i detta ämne, och
den besvarades relativt välvilligt. Även
den nämnda motionen har blivit ganska
välvilligt bemött. Men man slås ändå
av tanken att det går mycket lätt
och kvickt att införa nya pålagor och
skatter, men när det gäller att skapa
större rättvisa, då ligger det alltid en
mängd utredningar och annat som hinder
i vägen och det är mycket svårt att
nå ett resultat.

Den andra fråga jag här vill beröra är
föranledd av en motion av herr Rubin
och mig. Den gäller skapandet av större
skatterättvisa för löntagare som nu
i en del fall får erlägga samma skatt
två gånger. Som bekant är skatterna
alldeles tillräckligt höga som de är
utan att de fördubblas. Jag är angelägen
framhålla att arbetsgivarna, som
har hand om skatteuppbörden, sköter
den saken alldeles förträffligt — och
utan ersättning. Men det förekommer
ändå att en arbetsgivare av slarv eller
med beräkning innehåller ett större
skattebelopp än vad han sedermera levererar
till skattemyndigheterna. Som
regel händer ingenting annat än att
löntagaren så småningom antingen får
en kvarstående skatt som han inte borde
ha fått eller mindre skatt tillbaka än
han rätteligen skulle ha haft. Sådant
är systemet, och det är ju ett oefterrättligt
förhållande.

Vår motion gick ut på att löntagarna
på ett bättre sätt skulle upplysas om
att de måste göra vissa kontroller för
att ernå rättelse. Det är mycket enkelt,
men kontrollen måste i sista hand göras
av löntagaren själv. I utskottets utlåtande
talar man i detta ärende om
mycket annat iin vad frågan egentligen
gäller. Utskottet redovisar bl. a. hur

kontrollsystemet är uppbyggt, och det
är väl i många avseenden bra. Men det
enda som slutligen hjälper är att löntagaren
själv kontrollerar på den slutliga
debetsedeln, att det belopp som där
står såsom inlevererad preliminär skatt
stämmer med det belopp som dragits
av på hans lön. Vi har i vår motion
t. o. m. anvisat ett ganska enkelt sätt
att åvägabringa detta. Framför allt vill
vi att man bättre skall upplysa allmänheten
om att denna kontrollåtgärd måste
vidtagas. Här har myndigheterna
gjort alldeles för litet.

Utskottet hänvisar till en broschyr,
som gick ut till alla skattebetalare samtidigt
med den slutliga skattsedeln förra
året. Idén med broschyren är ju alldeles
utmärkt. Däremot är utformningen
mindre lyckad —■ den innehåller
några direkta felaktigheter. Framför
allt — apropå detta ärende —- innehåller
den ingenting av det som jag här
berört. Jag skulle vilja fråga utskottets
talesman var det i denna broschyr talas
om den åtgärd som vi i vår motion
har velat få genomförd. Jag har, som
det numera heter, lusläst broschyren,
men jag kan inte finna att det står någonting
om just detta. Det måste väl
ändå anses rimligt att man av samhället
fordrar att det gör vad som kan
göras för att människor inte skall betala
samma skatt två gånger. Det minsta
man kan begära är att samhället skall
upplysa löntagarna om den möjlighet
de här har. Det enda verkligt effektiva
är —• jag upprepar det —• att löntagarna
verkligen kontrollerar att det belopp
som gottskrivits dem på den slutliga
skattsedeln är det belopp som dragits
av på deras lön.

Herr talman! Jag yrkar bifall till dels
reservationen av herr Stefanson m. fl.,
dels till motionen nr 18 i denna kammare.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Vad gäller herr Fridolfssons
i Stockholm resonemang vill

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m.

jag bara understryka, att bevillningsutskottets
ställningstagande till stor del
bottnar i det läge som ärendet för närvarande
befinner sig i. Det torde vara
känt att uppbördsutredningen lagt fram
ett förslag, som innebär att anstånd med
inbetalning av skatt skall kunna meddelas
utan hinder av att taxeringsintendenten
inte hunnit ta ställning till
frågan eller att han helt eller delvis
kommer att avstyrka den skattskyldiges
besvär. Detta förslag är nu föremål för
övervägande i departementet. Under
dessa omständigheter är väl den ställning
naturlig som utskottet här har intagit.

Beträffande herr Sjöholms motion
kan man väl vara ense med honom om
att man bör vidtaga alla vettiga åtgärder
som är möjliga för att den skattskyldige
inte skall behöva betala skatt
två gånger. Men vi får inte därav dra
den slutsatsen att det förekommer något
större slarv på detta område. Det stora
flertalet av dem som uppbär preliminär
skatt för annan sköter sina åligganden
på ett mycket bra sätt.

Vi har även påpekat att en omorganisation
av uppbördsförvaltningen pågår
och att den 1 januari 1967 införs ADBsystem
inom folkbokföringen och uppbördsväsendet.
Vi förmodar på goda
grunder att detta skall ge den lokala
myndigheten större möjligheter att
kontrollera arbetsgivarens medverkan
vid uppbörd av skatt.

Vad utskottet inte har kunnat vara
med om är det praktiska förslag som
herr Sjöholm lagt fram. Herr Sjöholm
säger — och därvidlag kan jag hålla
med honom — att den folder med anvisningar
som senast utgavs var mindre
lyckad. Vi får emellertid hoppas att den
blir bättre nästa gång. Men inte heller
herr Sjöholms förslag till lösning är särskilt
lyckat. Herr Sjöholm tänker sig att
till samtliga skattskyldiga skulle distribueras
ett kuvert på vilket det med stora
bokstäver står bl. a.: »I detta kuvert
skall Ni förvara Edra avlöningskvitton

eller andra avlöningsspecifikationer för
inkomståret 1967.» Därefter följer en
lång harang som jag inte anser mig böra
citera, och så står det: »Risk kan annars
finnas att Ni får betala skatt dubbelt
eller med för högt belopp.»

Jag tror inte att man på detta sätt
kan omvända en människa som är slarvig
till att bli mera noggrann när det
gäller skattekvittona. Det Sjöholmska
kuvertet torde inte ha någon effekt härvidlag.
Varje människa måste väl ha
rätt att bevara sina verifikationer på
det sätt han eller hon finner bäst —
herr Sjöholm vill emellertid föreskriva
att verifikationerna skall förvaras i ett
visst kuvert.

Jag tycker också att påståendet att
risk föreligger att man får betala skatt
»dubbelt eller med för högt belopp», om
man inte förvarar avlöningskvittona, är
väl hårt. Detta påstående innebär enligt
min mening ett övertramp mot alla
de arbetsgivare som på ett mästerligt
sätt fullgör sina skyldigheter och likaså
mot skattemyndigheterna.

Jag skall inte fördjupa mig mer i
detta kapitel utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag tolka yttrandet
av utskottets talesman så, att utskottet
önskar att frågan skall lösas i enlighet
med uppbördsutredningens förslag?

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman säger
att alla de åtgärder som är möjliga
att vidtaga i detta hänseende bör vidtagas.
Då frågar jag om det inte är möjligt
att bättre upplysa medborgarna om
vad de skall göra härvidlag. Det är väl
i alla händelser ingen omöjlig uppgift.

Jag vill också understryka vad jag
sade i mitt första anförande, nämligen
att de allra flesta arbetsgivare sköter
skatteinbetalningen alldeles förträffligt.
Bevisligen förekommer det emellertid

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m.

att personer får betala samma skatt två
gånger. Detta är beklämmande och
otillfredsställande. Vi kommer helt enkelt
inte ifrån att så är förhållandet.

Jag vet inte varför herr Andersson i
Essvik menar att vi skulle utgå från
att människor är slarviga. Det finns ju
både slarviga och mindre slarviga personer.
Finessen med detta kuvert var
att folks uppmärksamhet skulle riktas
på att det är nödvändigt att spara avlöningskvittona
och göra en kontroll.

Jag kan hålla med om att den harang
som följer efter det av herr Andersson
i Essvik citerade avsnittet är väl lång.
Men det behöver inte precis vara denna
formulering — det är bara ett exempel.
Avsikten är att de skattskyldiga skall
väckas till insikt om att de bör spara
avlöningskvittona och med ledning av
dem kontrollera det skatteavdrag som
anges på skattsedeln. Och jag frågar:
Var i broschyren med anvisningar lämnas
upplysning om att denna kontrollåtgärd
skall vidtagas? Står det inte —
och det gör det inte — så anser jag att
motionen avvisats med en argumentering
som inte håller.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill endast framhålla,
att ingen på förhand kan svara
för utskottets framtida ställningstagande.
Utskottet kommer att ta ställning till
det problem herr Fridolfsson i Stockholm
var inne på, när frågan åter kommer
på riksdagens bord. Att nu ta ståndpunkt,
med utgångspunkt från dagens
läge, vore enligt vår mening orimligt.

Till herr Sjöholm vill jag säga, att
det konkreta i hans förslag var väl detta
kuvert som skulle göra underverk. Det
tror vi inte alls på. Som jag sade torde
ett kuvert från herr Sjöholm inte alls
göra att den som är slarvig blir mindre
slarvig. Vore problematiken så enkel
skulle vi liitt kunna klara många problem
bär i världen.

Jag vidhåller mitt yrkande på denna
punkt.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill rätta ett missförstånd:
Jag har inte avsett att jag
skulle stå som avsändare på detta kuvert,
utan det skulle vara skattemyndigheterna
som skickade ut kuvertet.
Det skulle fylla en praktisk uppgift men
framför allt tjäna som en upplysning —
en upplysning som nu undanhålls löntagarna.
Myndigheterna lämnar löntagarna
mer eller mindre i sticket, och
det anser jag inte att de skall göra. Myndigheterna
har ansvaret för att dessa
saker blir ordentligt ordnade.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag beklagar om jag
uttryckt mig slarvigt. Jag menade inte
att herr Sjöholm skulle skicka ut kuvertet,
utan jag avsåg med mitt kortfattade
resonemang att kuvertet härstammade
från herr Sjöholm.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag har anslutit mig till
den vid utskottets betänkande fogade
reservationen beträffande ränta å restituerad
skatt.

Det är inte mycket i sak som skiljer
utskottet och reservanterna enligt det
utskottsutlåtande som här föreligger,
och skillnaden är väl ännu mindre efter
de uttalanden som här gjorts av utskottets
talesman. Det är ju inte särskilt starka
argument att man skulle finna det
mindre lämpligt att betala ränta på sådan
skatt som efterskänkts, t. ex. i ett
sterbhus, eller där man har tagit ut för
mycket skatt på grund av 80-procentsregcln.
Om vi återkommer med den
här motionen nästa år tror jag inte det
är alldeles uteslutet att utskottet då kan
vara överens med oss. Jag tror att frågan
har fallit något framåt.

.lag begärde emellertid ordet närmast
i anledning av herr Sjöholms uttalande

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

nyss beträffande arbetsgivarnas sätt att
sköta uppbörden och med anledning av
den mening i motionen där han säger:
»Det är ställt utom allt tvivel att inte så
få arbetsgivare begagnar denna metod
för förvärvandet av extrainkomster på
den eller de anställdas bekostnad.» Jag
tror inte att det finns något fog vare
sig för det uttalande som gjorts i motionen
eller det uttalande som fällts ifrån
talarstolen. Visserligen sägs det att arbetsgivarna
sköter skatteuppbörden på
ett utomordentligt sätt, det är riktigt,
men då skall man inte heller göra sådana
uttalanden som det här citerade
som helt saknar grund. Systemet är ju
nämligen sådant, att arbetsgivaren skall
innehålla en viss del av avlöningen, som
är avsedd för skatt. Arbetsgivaren är i
sin fulla rätt att begagna dessa pengar
i sin rörelse under den tid som förlöper
innan han behöver redovisa pengarna
till myndigheterna. I vissa fall har det
emellertid uppstått betalningssvårigheter
för en del företag, så att de inte har
kunnat leverera in den innehållna skatten
Jag har gjort efterforskningar och
försökt leta fram något fall där en arbetsgivare
direkt och uppenbart har använt
den metod som herr Sjöholm har
påtalat. Det har emellertid inte gått att
finna ett sådant exempel.

Jag vill, herr talman, understryka att
det är av ett utomordentligt stort värde
för samhället att arbetsgivarna utan någon
som helst ersättning sköter denna
synnerligen omfattande skatteindrivning,
i stort sett på ett alldeles utmärkt
sätt. Därför anser jag det inte befogat
att man kastar ut en sådan beskyllning
mot dem.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Öhvall begärde emellertid

votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 52,
röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 99 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten U

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motion II: 18;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Kreditförsörjningen till kommuner i
storstadsområdena

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av motioner angående
kreditförsörjningen till kommuner i
storstadsområdena.

I de till bankoutskottet hänvisade li -

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

kalydande motionerna nr 314 i första
kammaren av herr Palm m. fl. och nr
382 i andra kammaren av herr Lindahl
in. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
skyndsam utredning av de frågor som
sammanhängde med kreditförsörjningen
till de hastigt växande kommunerna
inom storstadsområdena.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:314 och
11: 382 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning av de frågor
som sammanhängde med finansieringen
av de expanderande kommunernas
investeringsbehov.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Gustaf Henry Hansson,
Nils Theodor Larsson, Åkerlund, Börjesson
i Glömminge och Bengtson i
Solna, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att motionerna 1:314 och
II: 382 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2. av herrar Hilding, Berglund och
Larsson i Umeå, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 314 och II: 382 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t dels hemställa om
utredning av de frågor som sammanhängde
med finansieringen av de expanderande
kommunernas investeringsbehov,
dels beträffande översyn av beräkningsgrunderna
för utbetalning av
skatteförskott till kommunerna giva till
känna vad reservanterna anfört.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Bengtson i Solna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Motionerna 1:314 och
11:382, vilka föranlett bankoutskottets
utlåtande nr 45, innehåller egentligen
ett annat yrkande än vad utskottsmajoriteten
kommit till.

När man i utskottet fann att det ursprungliga
yrkandet inte var så väl formulerat,
ändrade man målsättningen
och kom fram till det som utskottet nu
föreslår. I motionerna har yrkats skyndsam
utredning angående kreditförsörjningen
till hastigt växande kommuner
inom storstadsområden, men det i utskottet
ändrade yrkandet avser en utredning
angående finansieringen av expanderande
kommuners investeringsbehov.
I stället för den starka lokala
begränsning som motionerna innebar
har ärendet fått en mera riksomfattande
karaktär men samtidigt också en
annan avgränsning mellan olika kommuner,
d. v. s. en avgränsning mellan
expanderande och stillastående kommuner.

Enligt vad jag erfarit är finansieringsproblemen
stora, oavsett vilket slag av
kommuner det rör sig om. Problemen
kan vara mycket svårlösta för glesbygdskommuner
utan inflyttning och de
kan vara besvärliga även för landstingen,
vilka ju också är kommuner. Glesbygdskommunerna
förlorar människor
och därmed skattekraft. Den rinner
bort som sand mellan fingrarna, och
kommunalmännen får oerhört stora svårigheter
med att finansiera även enkel
och anspråkslös service därför att man
inte kan öka skattetrycket.

För min personliga del är jag positivt
inställd till att storstadsregionerna skall
ha möjligheter att klara sin överhettade
expansion, men jag vill vara med och
skapa sådana möjligheter på ett annat
sätt än vad motionärerna och vad utskottet
har kommit fram till. Man bör
söka fördela bosättningsmarknaden
över landet i stort och öka ansträngningarna
till lokalisering av näringslivet
och de delar av samhällsapparaten som
lämpar sig för utflyttning och fördelning.
På det sättet skulle man angripa
så att säga orsaken till den överhettning
i dessa områden, som nu medför —
det vill jag inte förneka -— ganska stora
svårigheter. Men att man i enlighet med

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

motionärernas tanke skulle föra över
ytterligare resurser till storstadsregionerna
genom prioritering vid kreditgivningen
kan jag inte anse vara riktigt.

De ekonomiska problem, som förorsakas
av omflyttningarna och som motionärerna
och utskottet vill angripa,
kan lösas genom åtgärder av det slag
som både jag och andra ledamöter av
denna kammare tidigare föreslagit, nämligen
genom en aktiv lokaliseringspolitik
som lättar trycket inom dessa storstadsregioner.

Bankofullmäktige, som hör till de remissinstanser
som motsätter sig den
föreslagna utredningen framhåller
bl. a., att det inte är själva kreditsvårigheterna
i och för sig som är roten till
de problem som motionärerna redovisat
och registrerat utan det är de bakomliggande
balansproblemen. Detta är naturligtvis
en riktig synpunkt.

En lösning efter de linjer som utskottet
föreslagit, nämligen genom en prioritering
vid kreditgivningen av vissa
kommuner eller visst slag av kommuner,
anser jag inte böra komma i fråga.
Förslaget om en utredning av den frågan
avstyrks också av bl. a. bankofullmäktige,
poststyrelsen, Svenska bankföreningen
och Svenska försäkringsbolagens
riksförbund. De instanser som
tillstyrkt utredningsförslaget är de tre
storstadsregionernas organisationer
samt de två kommunförbunden -— det
ena kommunförbundets tillstyrkande
yttrande är dock inte enhälligt utan
innehåller en stark reservation.

Det kapital, som här i landet står till
förfogande för investeringar, blir naturligtvis
inte större genom den föreslagna
utredningen eller genom en annan
fördelning av resurserna. Fördelar
man resurserna till förmån för en kommun,
så sker det —- vid konstant tillgång
till kapital — på en annan kommuns
bekostnad. Den föreslagna styrningen
av investeringsresurserna kan
också medföra, att värdet av den nyligen
genomförda skatteutjämningsre -

formen kan komma att urholkas för
vissa kommuner, så att dessa kommer
tillbaka till det tidigare, sämre läget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1 i bankoutskottets
utlåtande nr 45.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Bankoutskottets förslag
i dess utlåtande nr 45, som vi nu behandlar,
överensstämmer, såsom herr
Börjesson i Glömminge påpekade, inte
med motionärernas förslag. Utskottsmajoriteten
har stannat för att föreslå
riksdagen att begära en utredning om de
expanderande kommunernas investeringsbehov.
I klartext betyder det, såvitt
jag kan se, att man vid kreditgivningen
önskar prioritera de expanderande
kommunerna när det gäller de kommunala
följ dinvesteringarna.

Men den frågan har riksdagen redan
tagit ställning till. För två år sedan
behandlades nämligen två likartade
motioner — förvisso från ett annat parti
— i allmänna beredningsutskottet.
I dess betänkande, nr 54/1964, avstyrktes
motionerna. Fn enig riksdag avvisade
också dessa prioriteringskrav.

Frågan har alltså varit uppe i riksdagen
för bara kort tid sedan, och man
kan väl inte rimligen säga att saken
kommit i ett annat läge i dag. Skall vi
först prioritera bostadsbyggandet och
tomträttslånen och sedan också de kommunala
följdinvesteringarna på kreditmarknaden
och dessutom vissa industriinvesteringar,
som det har sagts, så
blir det inget »fritt» utrymme kvar alls
på kreditmarknaden; vi låser då marknaden
till 100 procent. Finns det inga
pengar, så finns det inte, och vad hjälper
då alla prioriteringsbeslut? Vi har
ju sett hur det är med de prioriterade
bostadslånen — den frågan diskuterade
vi ju för bara fjorton dagar sedan.
Jag anser alltså i likhet med herr Börjesson
i Glömminge att problemet inte
går att lösa på det sätt som utskottsmajoriteten
föreslagit.

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

Denna problematik inrymmer också
en fråga som är ganska speciell, nämligen
frågan om statens utbetalning av
skatteförskotten till kommunerna. Jag
skulle vilja beröra den frågan litet mer
i detalj, eftersom den har mycket stort
intresse.

Låt oss som exempel ta en kommun
med stor inflyttning —- det är ju det
man menar, såvitt jag förstår, med en
»expanderande kommun». En sådan
kommun kommer när det gäller utbetalning
av skatteförskotten i ett särskilt
dåligt läge. Vi kan renodla fallet till en
enda person som flyttar in i kommunen
i början av 1966. Det året går hans
skatt till den kommun han kommer
ifrån, och därom är inget att säga.
Men sedan skall han betala skatt i kommunen
under 1967 och under 1968, men
kommunen får ingenting av dessa hans
skattepengar, inte ens ett förskott. Först
efter tre år, d. v. s. i detta fall 1969,
får kommunen skatt på hans inkomst
för 1967, och då får också kommunen
ett förskott på 1969 års skatt som vår
nye kommunmedlem då betalar i källskatt.
Detta förskott är inte uträknat
med hänsyn till de belopp han betalar i
skatt då, d. v. s. 1969, utan det räknas
ut på grundval av den skatt han betalade
1967.

Herr talman! Detta är ju inget nytt
problem. Varje kommunalman, som
sysslar med kommunens ekonomi, känner
till detta. Inte ens här i riksdagen
är frågan ny. Så sent som 1964 var
frågan uppe med anledning av ett par
motioner som behandlats i statsutskottet.
Då begärde en enig riksdag en översyn
av reglerna för utbetalningar av
skatteförskotten till kommunerna. Men
såvitt jag vet, och, kanske jag får tilllägga,
såvitt bankoutskottet känner till
har inte finansministern hörsammat
riksdagens hemställan och utfört någon
sådan översyn.

Med den dynamiska utveckling som
vi har på många håll i landet blir det,
såsom reglerna nu är utformade, just

kommuner med stor inflyttning som
kommer i kläm. Jag skulle tro att av
de 50 kommuner som finns i Stockholms
län befinner sig ett tiotal i detta predikament.
Men det finns ju andra kommuner
runtom i landet som har samma
problem. Vi behöver då bara tänka på
dem som fått nya universitet och på
dem som kanske kommer att få universitetsfilialer,
många andra att förtiga.

Om jag ändå, herr talman, tar ett exempel
från Stockholms län, beror detta
på att jag bäst känner till detsamma.
Vi har en kommun som heter Botkyrka.
Där har man träffat ett avtal med Stockholms
stad, enligt vilket marken i kommunen
skall exploateras. Detta avtal
går ut på att den nuvarande befolkningen
på 16 000 människor under en sexårsperiod
skall ökas till 64 000 eller,
med andra ord, att 48 000 människor
skall flytta in under denna tid. Man
kan tycka att det är ett stort program
och att det är orealistiskt att genomföra.
De båda kommunerna har i alla
fall träffat detta avtal.

Man sätter sig då ned och räknar.
De investeringar som faller på kommunen
ligger på 225 miljoner, fördelade
på vissa år. Man har naturligtvis ingen
aning om varifrån man skall kunna få
dessa pengar.

Men det är inte det värsta. Vad händer
med driftkostnaderna i kommunen
under denna sexårsperiod? Med tanke
på vad jag nyss sade om skatteförskotten
blir konsekvensen att kommunen
under en sexårsperiod med anledning
av nyinflyttningen får ett driftunderskott
på 75 miljoner kronor. Om detta
kan finansieras, kan man få tillbaka
dessa pengar under en kommande .sexårsperiod.

Alla förstår att en kommun på 16 000
invånare inte kan finansiera först 225
miljoner i investeringar och därpå 75
miljoner i driftbudgetunderskott i anledning
av inflyttning. Jag förutsätter
alltså att kommunens nuvarande 16 000

Andra kammarens protokoll 1060. Nr 3.3

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

invånare har sina egna investeringsoch
driftbudgetproblem. Var och en
förstår att detta är orimligt och uteslutet.
Och så blir det heller ingen bebyggelse,
ty efter långvariga förhandlingar
har man kommit till det resultatet,
att det hela inte går att sätta i
gång förrän frågan om finansieringen
blivit löst. Detta är en av anledningarna
till att jag är utomordenligt angelägen
om att den av riksdagen år 1964
begärda översynen av skatteförskotten
till kommunerna kommer till stånd.

Herr talman! Voteringen om denna
fråga är litet invecklad. Egentligen hade
jag velat instämma i sista delen av
klämmen i reservation nr 2, som undertecknats
av herr Hilding m. fl. och
i vilken det heter: »---beträffan de

översyn av beräkningsgrunderna för
utbetalning av skatteförskott till kommunerna
giva till känna vad utskottet
ovan anfört.» Då denna kläm sedan har
skrivits ihop med ett krav på utredning,
vilket yrkande är exakt detsamma
som utskottsmajoritetens, har jag valt
att i stället ge min mening till känna i
ett särskilt yttrande. Beträffande utredningskravet
har jag redan anfört att jag
inte tror på en sådan lösning. Jag yrkar
därför bifall till reservation 1 av
herr Gustaf Henry Hansson m. fl.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Den fråga som vi nu
debatterar är avhängig av svårigheterna
på kapitalmarknaden. Kapitalbildningen
är inte tillfredsställande, och
det kanske inte vore så mycket att orda
därom, ifall detta förhållande vore av
mera tillfällig natur. Efter vad man
kan se blir situationen emellertid allt
värre år från år och vållar därmed stora
skador på olika områden av vårt
samhällsliv. Bostadsbyggandet, industriens
investeringar, kommunernas utbyggnadsplaner
och över huvud taget
hela vårt samhälle drabbas därav. Det
är beklagligt att det inte görs något åt
detta allvarliga förhållande. Regeringen

tycks ha varken lust eller intresse att
verkligen angripa denna fråga på ett
sådant sätt att förhållandena förbättras.

Till grund för det ärende som vi nu
debatterar ligger ett motionspar vari
föreslås en utredning beträffande de
speciella problem som sammanhänger
med kreditförsörjningen för kommuner
inom storstadsområdena. Utskottet finner
inte en sådan utredning motiverad,
utan hemställer om en mera vittsyftande
utredning av de expanderande kommunernas
problem i fråga om finansiering
av erforderliga kommunala investeringar.
Utskottet vill med andra ord
inte utpeka någon speciell typ av kommuner
eller angiva någon geografisk
anknytning, utan anser att utredningen
bör gälla kommuner som expanderar
och därigenom fått särskilda finansieringsproblem.

Kommunförbunden har ställt sig bakom
motionärernas förslag. Både Svenska
stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
förordar att denna fråga blir
utredd. I Svenska kommunförbundets
remissvar finns visserligen en reservation,
men även den går ut på att frågan
bör utredas. Däremot är väl båda
dessa förbund angelägna om att utredningen
skall gälla inte enbart storstadskommunerna
utan avse alla kommuner
i landet som expanderar.

Den kapitalbrist som uppstått för en
del kommuner beror inte på dessa kommuners
görande och låtande. Den är
i de flesta fall en direkt följd av reformer
som vi har beslutat i detta hus och
som kommunerna skall se till att genomföra.
Den stora skolreformen t. ex.
ålägger kommunerna mycket stora investeringar
som de eljest inte skulle ha
behövt göra. Jag tycker det är hedrande
för kommunerna att de söker göra det
allra bästa av den situation som råder.

Bostadsbyggandet som orsakas av befolkningsomflyttningen
skapar också
problem för kommunerna, eftersom de
behöver pengar för att investera så att
de kan ta emot de människor som flyt -

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

tar in i kommunerna. Det har ofta sagts
att industrien bör ha företräde framför
bostadsbyggandet. Jag tycker detta
är ett egendomligt resonemang. I och
med att en industri etablerar sig i ett
område krävs naturligtvis bostäder för
arbetstagarna. Jag har själv som kommunalman
den erfarenheten att det
som industriens företrädare först frågar
efter är hur mycket bostäder kommunen
kan skaffa till deras arbetstagare.
Att denna fråga kan lösas är en
förutsättning för att industrien i fråga
över huvud taget skall lokalisera sig
till en ort.

Vi har dessutom lokaliseringspolitiken,
som visserligen befinner sig i sin
linda men som vi hoppas skall utvecklas
i gynnsam riktning för områden
med sysselsättningsvårigheter. Denna
lokaliseringspolitik tarvar också kommunala
investeringar.

Det är önskvärt att få till stånd lokaliseringar
till orter med befolkningsutflyttning.
Om man kan stoppa denna
utflyttning har man ett visst bostadsunderlag
för de människor som stannar
kvar, men det är också meningen
att det skall skapas en större aktivitet
på dessa orter, och därför kräver lokaliseringspolitiken
en direkt uppföljning
genom investeringar från de berörda
kommunerna.

Det vore synnerligen olyckligt om vi
inte underlättade för de berörda kommunerna
att bemästra de problem som
sammanhänger med lokaliseringspolitiken.
Också kommunsammanläggningarna,
genom vilka nya kommuncentra
skapas, förutsätter i vissa fall särskilda
investeringar.

Vid det utlåtande, som bankoutskottet
framlagt, är fogade två reservationer.
Bakom reservation nr 1 står högermän
och centerpartister och bakom reservation
nr 2 enbart folkpartiets representanter
i utskottet.

I reservation nr 1 uttalas att bostadsbyggandets
expansionstakt bör dämpas
för att ge utrymme för industriens ka -

pitalförsörjningsbehov. Såsom jag tidigare
framhållit, påverkar emellertid industriens
utveckling också bostadsbyggandet,
varför resonemanget, att man
skall investera mera på den ena sidan
och hålla igen på den andra inte riktigt
går ihop. Dessa områden är integrerade
med varandra. Bostäderna utgör
många gånger ett komplement till
industriens expansion, varför denna expansion
också är direkt avhängig av
bostadsbyggandet.

Att bostadsbristen bara ökar i vårt
land beror delvis på den avmattning
som skett i bostadsbyggandet. Detta är
en så stor och besvärlig social fråga att
i varje fall inte jag vill gå med på att
använda en minskning av bostadsbyggandet
som ett instrument på detta område
med bortseende från alla de skadeverkningar,
vilka följer härmed, för
att i stället prioritera andra områden.

Det måste bli fråga om en rimlig avvägning,
men bostadsbyggandet skall
inte vara strykpojken i alla lägen. Det
finns andra områden, där man kan strama
åt investeringarna, och man bör inte
göra inskränkningar på det fält där
man får de största sociala skadeverkningarna.

Skrivningen i reservation nr 2 skiljer
sig från utskottsmajoritetens skrivning
vad det gäller 1964 års riksdagsbeslut
att få en snabbare avräkning till
kommunerna av skattemedel. Både utskottsmajoriteten
och reservanterna
hänvisar till detta beslut, men utskottsmajoriteten
vill inte gå med på att i
skrivelse till Kungl. Maj:t påminna om
att fortfarande inget har gjorts i anledning
av beslutet.

För att kommunernas finansieringsbehov
skall kunna tillgodoses är det
emellertid av vikt att denna fråga så
snart som möjligt bringas till en lösning.
För kommunerna i allmänhet och
särskilt för de expanderande kommunerna
betyder möjligheterna att utfå
skattemedel i förskott oerhört mycket.
Den utökning av skatteintäkterna, som

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

blir följden av ett utvidgat skatteunderlag,
får kommunerna nämligen inte ut
förrän två år i efterhand, och för expanderande
kommuner är denna eftersläpning
betungande. De får ett ökat
behov av kapitalinvesteringar för markexploatering,
för vatten och avlopp, för
skolor in. m. och därmed följer ökade
driftutgifter. Det gäller här kommuner
där det förekommer en stark inflyttning
vilken medför problem som man
är tvingad att lösa. Det går inte för en
kommun att säga, att visserligen flyttar
folk in till kommunen, men vi har
ej medel att ordna med skolor för de
inflyttades barn eller vatten och avlopp
för deras bostäder. Kommunerna
är helt enkelt tvingade att klara av sådana
saker. Även andra kommuner, för
vilka skatteunderlaget ökar, gör på
grund av denna eftersläpning stora ekonomiska
förluster.

Är då de ekonomiska förluster som
kommunerna gör så förfärligt stora?
Jag skulle vilja något beröra den frågan.
Enligt Årsbok för Sveriges kommuner
utgjorde kommunernas fordran
på staten den 31/12 1964 avseende kommunalskatt
för inkomståret 1963 1 283
miljoner kronor och för inkomståret

1964 1 833 miljoner eller sammanlagt
3 116 miljoner, och för inkomståret

1965 kan avräkningssaldot beräknas till
omkring 2 400 miljoner. Den ränteförlust
soin åsamkas kommunerna kan för
de två senaste inkomståren, alltså för
1964 och 1965, beräknas till omkring
425 miljoner. Då har jag räknat med 7
procent ränta under två år i fråga om
avräkningssaldot för inkomståret 1964
och ett år beträffande inkomståret 1965.
Jag vill i detta sammanhang påpeka att
gällande kommunränta är 7,1 procent,
så att beräkningen av 7 procent ränta
inte är tilltagen i överkant utan i stället
något i underkant.

Men inte nog med detta: därtill kommer
penningvärdeförsämringen som,
om den beräknas till 4 procent per år,
motsvarar drygt 240 miljoner för kom -

munerna för de två sista åren. Kommunernas
förluster på grund av avräkningsförfarandet
uppgår alltså med
hänsyn till ränta och penningvärdeförsämringen
till cirka 665 miljoner per
år. Det är rätt chockerande siffror som
kommer fram när man undersöker saken.
De är av den storleksordning att
de har en utomordentligt stor betydelse
för kommunerna. Det kan inte vara
rätt att tvinga kommunerna ut på lånemarknaden
för att finansiera de förluster
som de sålunda gör. Dels går de
miste om att tillgodogöra sig det kapital
som de faktiskt äger, dels gör de
dessa förluster på cirka 665 miljoner
per år i direkta driftförluster på grund
av penningvärdeförsämringen och i
ränteförluster.

Vem får då denna vinst? Jo, den
kommer helt och hållet statsverket till
godo. Det finns därför anledning att
med skärpa påpeka det allvarliga förhållande
som råder. Om det går att i
statsverkspropositionen beräkna det
ökade skatteunderlaget och hur mycket
som skall fonderas för slutlig avräkning
med kommunerna, borde det
väl med litet god vilja gå att ordna upp
denna sak. Eller kan man misstänka att
finansministern vill dra nytta av dessa
stora kapital- och räntevinster för statsverket
på kommunernas bekostnad, eftersom
det inte görs någonting åt riksdagsskrivelsen
från 1964?

Det som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna från folkpartiet är
att vi reservanter vill ha en skarpare
skrivning. Vi kan inte acceptera att
detta får fortgå år från år och att kommunerna
skall vara strykpojken som
får betala detta nöje.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till reservationen nr 2 som är fogad
till bankoutskottets utlåtande nr 45.

Den votering som kommer att följa
efter ärendets genomgång kan utfalla
på sådant sätt att denna reservation
avslås och att slutvoteringen kommer
att stå mellan avslagsyrkandet och ut -

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

skottets förslag. Om så skulle bli fallet,
kommer jag för min del att rösta på
utskottets förslag.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
har redogjort för hur motionärerna,
som ursprungligen talade för att
storstadsområdena ensamma skulle ha
förtursrätt till kreditmarknaden, sedan
har insett hur omöjligt ett sådant förslag
egentligen är och att de av denna
anledning också frångått sitt yrkande.
Jag har därför inte anledning att ta upp
motionsyrkandena såsom de ursprungligen
framfördes.

Herr Larsson i Umeå talade om vad
som händer när industrien kommer till
en ort eller när en industri utvidgar
och vilka krav man då ställer på kommunerna.
Men innan industrien utvidgar
har den måst skaffa kapital för investeringarna.
Företagen har inte möjlighet
till självfinansiering i samma utsträckning
som tidigare utan måste anlita
kreditmarknaden. Jag hänvisar till
den senaste långtidsutredningens konstaterande,
att det är nödvändigt med
en ökning av industriinvesteringarna
och att denna i viss utsträckning måste
dämpa expansionstakten på andra områden,
ty det måste ske en avvägning
med avseende på angelägenhetsgraden
hos de krav som ställs på kreditmarknaden.
Detta är ju problem som herr
Sträng många gånger har diskuterat
här i kammaren.

Utskottet har diskuterat dessa frågor
mycket ingående och instämmer helt i
motionärernas beskrivning av de ekonomiska
svårigheter som expansionen i
storstadsområdena framkallar. Även i
andra expanderande kommuner i landet
gör sig dock liknande resursavvägningsproblem
gällande med samma
kraft. Det är inget problem enbart för
storstäderna, utan det berör tillväxttakten
i den kommunala sektorn som
helhet och sammanhänger med att denna
expansion måste infogas i den totala

samhällsekonomiska utredningen. Utskottet
menar att det vore önskvärt att
få till stånd en mera vittsyftande undersökning
av de expanderande kommunernas
förutsättningar att finansiera
erforderliga kommunala investeringar
och vill alltså föreslå riksdagen att hos
Kungl. Maj:t hemställa om en sådan utredning.

Avvägningen mellan finansiering genom
löpande inkomster och finansiering
genom lån är ett mycket viktigt
spörsmål, och en ändrad ordning för
skatteavräkningen mellan stat och kommun
skulle, som motionärerna framhållit,
kunna hli av betydelse för kommunernas
möjligheter att lösa detta problem.
Denna fråga behandlades i riksdagen
år 1964 då riksdagen beslöt att
hos Kungl. Maj :t begära en översyn av
beräkningsgrunderna för utbetalning
av skatteförskott till kommunerna. Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t föranstaltar
om att den begärda översynen
kommer till stånd, utan att det nu görs
något ytterligare uttalande i ämnet.

Motionärerna framhåller också att
markförvärvslån borde beslutas med
det snaraste. Då denna fråga för närvarande
prövas av Kungl. Maj:t kan det
inte vara påkallat med någon hemställan
i detta hänseende.

Uppslaget om införande av en särT
skild investeringsavgift för företag som
etablerar sig i storstadsområdena har
nästan genomgående bestämt avvisats
av remissinstanserna. Även utskottet
anser starka skäl tala emot ett sådant
förfarande och vill inte förorda någon
utredning härvidlag. Jag instämmer
helt i vad utskottet hemställer, nämligen
att riksdagen med anledning av
motionerna »måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning av de frågor
som sammanhänger med finansieringen
av de expanderande kommunernas
investeringsbehov».

Herr Börjesson i Glömminge vände
sig mot att utskottet talat om expanderande
kommuner och deras behov. Själv

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

talade han om glesbygderna. Men herr
Börjesson minns nog att vi i utskottet
i raden av expanderande orter räknade
in centralorterna ute i storkommunerna
— och de finns spridda överallt ute i
bygderna. Därigenom tillgodoses ju också
önskningarna om en spridning av resurserna.

I reservation 1 säges att ingen utredning
behövs, men problemen är stora
och svårbedömbara, och en utredning
kan bara vara till nytta.

Reservation 2 vänder sig emot att utskottet
inte har begärt att riksdagen
skall göra en ny skrivelse till Kungl.
Maj:t efter den som vi gjorde i förfjol.
Men det framgår väl ändå tydligt av utskottets
skrivning att ingen önskar att
allt skall bli vid det gamla. Utskottet understryker
ju vikten av en utredning
genom att säga bestämt ifrån att utskottet
förutsätter att en översyn kommer
till stånd.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Den motion som väckts
av herrar Lindahl och Palm m. fl. tar
upp en av de mest aktuella frågor som
våra politiker har att brottas med i dag.
Enligt min mening ger motionen en riktig
bild av den problematik som rymmes
inom storstadsområdenas fortsatta
expansion.

Utskottet har inte velat bifalla motionens
begäran om en utredning av storstadsregionernas
särskilda problematik,
utan har i stället föreslagit något som
kallas en vidgning — och som mycket
väl kan vara det — d. v. s. en utredning
som även omfattar problematiken med
expansionen av orter i allmänhet. Jag
anser att det finns mycket starka motiv
för motionärernas krav. Men å andra sidan
behöver naturligtvis den vidgning
som utskottet föreslår inte nödvändigtvis
leda till att de goda avsikterna i
motionen omkommer.

Om utredningen, som det står i ut -

skottets hemställan, skall utreda de frågor
som sammanhänger med finansieringen
av de expanderande kommunernas
investeringsbehov, måste det i mycket
hög grad bli en utredning om behoven
inom stockliolms-, göteborgs- och
malmöregionerna. Det bör dock i denna
debatt sägas ut att en utredning av det
slaget, som jag för min del är mycket
positiv till, inte får bli ett motiv för
att avvakta och vänta. Man måste redan
i dag ge ett verkningsfullt stöd till storstadsregionernas
investeringar, i alldeles
särskilt hög grad när det gäller att
sörja för kreditgivningen till bostadsbyggandet.

Hurudant är läget rörande kreditgivningen
till bostadsbyggandet i storstockholmsregionen?
Ja, av de organ som
har uttalat sig i ärendet är ett remissyttrande
särskilt intressant, nämligen
det som Storstockholms planeringsnämnd
svarar för. Jag skall be att här
få läsa in några meningar därur i kammarens
protokoll. Det sägs där om storstockholmsområdet
:

»De ifrågavarande kommunerna har
påtagit sig sin del av ansvaret för investeringar
i bostäder och kollektiva
anordningar för en befolkningsökning
som uppgår till 40 procent av
landets totala befolkningstillväxt, ökningen
betingas främst av inflyttning
från övriga delar av landet och kan inte
nämnvärt påverkas av de berörda kommunerna.
Nämnden erinrar om att under
den första hälften av 1960-talet
drygt 72 000 lägenheter påbörjats i området
och att igångsättningen under senare
år uppgått till i runt tal 16 000 lägenheter
per år. Även om denna utveckling
bär inneburit en ökning av igångsättningen
jämfört med tidigare år, har
likväl regionens procentuella andel av
den totala igångsättningen i landet
minskat med i genomsnitt två procentenheter.
Statsmakternas uttalade intentioner
om en ökning av bostadsbyggandet
främst i de områden där bostadsbristen
är störst har alltså inte förverk -

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

ligats och inte heller har de kommunala
investeringarna kunna hålla takt
med folkökningen eller bostadsbyggandet.
Bostadsbvggnadsprogrammet syftar
till en igångsättning under andra hälften
av 1960-talet av 20 000 lägenheter
per år, men med hänsyn till behovsprognoserna
vore det angeläget med
en ännu större igångsättning.»

Detta uttalande är ganska belysande
för hela situationen i området. Läget
på bostadsmarknaden i Storstockholm
redovisades i höstremissen, och jag skall
därför inte använda tiden till att erinra
om de siffror som där framlades,
bl. a. i den redovisning som gjordes av
inrikesministern. Men jag vill erinra
om att dessa siffror bekräftade att
igångsättningen under de hittills gångna
månaderna av 1966 är väsentligt lägre
än i fjol och att bostadsbyggandet
alltså inte bara har minskat i proportion
till landets allmänna byggande utan
att det dessutom har minskat i förhållande
till vad Stockholm tidigare har

byggt.

Målsättningen är, som påpekades i det
nyss anförda citatet, 20 000 lägenheter
om året i stockholmsregionen, men det
tycks i bästa fall kunna bli 15 000—
16 000. Det må här sägas att redan målsättningen
20 000 lägenheter om året
är för låg — den är diskriminerande
mot storstockholmsregionen. När herr
Börjesson i Glömminge säger att man
inte skall slussa mer pengar och krediter
till Stockholm och andra storstadsregioner,
är naturligtvis den synpunkten
inte ointressant. I den nu genomförda
valrörelsen verkade det som om
alla politiker anslöt sig till talet om att
vi skall bygga mest där bostadsbristen
är störst; jag hörde då ingen som reste
någon invändning mot denna slogan.
Men nu gör man det. Ilerr Börjesson i
Glömminge -— i realiteten också herr
Larsson i Umeå och flera av reservanterna
— reser i sak en invändning mot
denna allmänna inriktning att man skall
bygga mest där bostadsbristen iir störst.

Vi får lägga det på minnet, ty det är intressant
när man börjar komma förbi
den allmänna politiska fraseologien och
närmar sig konkreta frågeställningar
om vad som bör uträttas.

Herr Börjesson i Glömminge sade att
om storstadsregionerna får mera resurser
att bygga för, blir det på annan
kommuns bekostnad. Det var en svår
frågeställning. Men om vi utgår från
att det bör byggas där de flesta bostadslösa
människorna finns, så har jag
svårt att förstå att vi skulle kunna komma
till slutsatsen att man bygger på
annan kommuns bekostnad.

Jag skall inte trötta med citat. Jag
läste emellertid häromdagen en tidningsartikel
där drätselkammarordföranden
i en sydsvenk stad sade: Vi tar
gärna emot folk här, ty vi har sannerligen
ingen bostadsbrist. — Det är inte
dåligt att kunna göra sådana uttalanden.
Jag vill inte alls påstå att man
byggt på annan kommuns bekostnad,
men uttalandet säger likväl något om
den oriktiga fördelningen av bostadskvoten.

Jag behöver inte säga mer om behovet
av att Stockholm får resurser för
att klara de uppställda målsättningarna
— ehuru jag samtidigt önskat påpeka
att dessa målsättningar i sig är ytterst
otillfredsställande. Även om det ges resurser
för de 20 000 lägenheterna, så
konserveras Stockholm som bostadsbristens
huvudstad.

Jag vill i detta sammanhang, herr talman,
säga ett par ord om handläggningen
av dessa frågor, så som vi kunnat
iakttaga under den senaste tiden.

Bostadsstyrelsen har i skrivelse till
riksbanken föreslagit att storstadsregionerna
skall få förtur med hänsyn till bostadsläget.
Riksbanksfullmäktige är
emellertid efter sin behandling av frågan
oeniga. Samtliga fullmäktige var
inte närvarande vid sammanträdet. I
mittcnalliansens namn — jag tror den
håller bättre då — var en av centerpartisterna
inte närvarande, men en folk -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

partist reserverade sig mot riksbanksfullmäktiges
beslut. Vad fullmäktige beslutade
var att överlåta åt riksbankschefen
att avgöra ärendet —- detta eftersom
fullmäktige inte blev eniga. Men
riksbankschefen är enligt uppgift i pressen
borta en månad, så ärendet får
vänta!

Det är mycket som får vänta under
denna månad -—■ många planer får tills
vidare vara ofullständiga. Detta fördystrar
ytterligare perspektivet för bostadsbyggandet
i Storstockholm. Det skapar
oro för sysselsättningen i vinter bland
ledande byggnadsföretagare. Det innebär
att vissa företag kanske måste bryta
hela produktionsserier, att andra företag
måste låta bostadsbyggandet gå för
halv maskin, att samkörda och effektiva
arbetslag måste upplösas, att färdigutbildade
lärlingar måste avskedas och
mycket annat.

Det kan inte vara en rimlig politik
att handskas så med bostadsfrågan i de
tre stora befolkningscentra. Jag finner
faktiskt anledning fråga: För de som
har huvudansvaret för bostadsfrågans
lösning två slag av politik?

Har vi en linje, en politik här i riksdagen,
där vi varit eniga — givetvis
med reservationer för att åtgärderna
inte varit tillräckliga — om de kvoter
som utgått bl. a. till storstadsregionerna?
Finns det en annan linje och förs det
en annan politik när pengarna skall
fram? Riksdagens målsättningar och
riksbanksfullmäktiges ställningstagande
korresponderar inte när pengarna skall
plockas fram. Det krånglar, enligt min
mening, till hela frågan om planeringen
av bostadsbyggandet.

Det är helt riktigt — som herr Larsson
i Umeå nyligen sade från talarstolen
— att bostadsbyggandet inte får
utnyttjas som ett dragspel. Men när herrar
Börjesson i Glömminge och Larsson
i Umeå reserverar sig mot att storstadsregionerna
får resurser att fylla den
kvot som vi tidigare varit eniga om,
hamnar de själva bland bostadsbyggan -

dets gårdsmusikanter. Det är ett felaktigt
handläggande av frågan, om bostadsbyggandet
i storstockholmsområdet
minskas under 1966.

Jag skulle till slut, herr talman, vilja
säga att vad vi nu behöver är ett ökat
statligt engagemang i frågan om storstadsregionernas
bostadsbyggande. Detta
engagemang bör inte inskränka sig
till krediterna utan bör gå vida längre
och även inbegripa deltagande i produktionsprocessen
för att snabbt trygga
behovet av bostäder.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets förslag om utredning.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jansson har vältaligt
beskrivit svårigheterna för storstadsområdena
-— de är ju också berörda
i motionen och utskottet instämde i
den beskrivningen. Jag vill erinra herr
Jansson om att kommunerna bekostar
sina investeringar både med löpande
inkomster och med upplåning. Beträffande
möjligheterna till skattefinansiering
vill jag hänvisa till att Svenska
kommunförbundet i sitt remissvar yttrade
att högskattekommunernas problem
var de svåraste. Det sades även
att om vissa kommuner skulle gynnas
framför andra i fråga om möjligheterna
att få låna bör högskattekommunerna
få förtursrätten oberoende av var i
landet de finns. I fråga om skattetryckets
höjd vill jag hänvisa till sidan 4 i
bankoutskottets betänkande. Där finner
man att göteborgs- och malmöområdena
befinner sig bland de 25 procent av
landets kommuner som har det lägsta
skatteuttaget och att Stockholms stad i
skattehänseende endast obetydligt överstiger
den undre kvartilen. Detta bör
underlätta en skattehöjning där. I utlåtandet
står: »Antalet skattekronor per
invånare är i storstadsområdena inte
oväsentligt högre än i landet i övrigt.»
En ökning av utdebiteringen med en

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

krona per skattekrona skulle, räknat på
skatteunderlaget under 1965, ha ökat
skatteintäkterna i Stockholm med 86
miljoner kronor, i Göteborg med 35 miljoner
kronor och i Malmö med drygt 20
miljoner kronor. Nu säger säkert representanterna
för storstadsområdena att
det inte är lätt att höja den kommunala
utdebiteringen. Det är så sant, men det
måste väl vara ändå svårare att höja
den kommunala utdebiteringen i de 75
procent av landets kommuner som redan
ligger högre än de här omtalade
storstadsregionerna gör.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Jansson måste ha
läst utskottets utlåtande mycket illa och
dessutom ha lyssnat synnerligen dåligt
på vad jag sade, eftersom han vill låta
påskina att jag skulle stå bakom något
försök att hindra bostadsbyggandet.
Tvärtom framhöll jag mycket starkt behovet
av ett ökat bostadsbyggande och
framför allt av att vi får bort den ryckighet
som nu råder. Herr Jansson borde
veta att satsen »Man skall bygga där
bristen är störst» emanerar från folkpartiet.

Jag nämnde tidigare att det kapital
som kommunerna har att fordra av
statsverket rör sig om 4 230 miljoner
kronor för de två senaste åren. Skulle
kommunerna ges möjlighet att få ut
dessa pengar efter någorlunda skäliga
villkor och i lämpliga utbetalningar,
som inte skulle störa den övriga utvecklingen
i samhället, skulle de i stort sett
kunna bli självfinansierande beträffande
sina kapitalinvesteringar på en hel
del områden.

När vi dessutom känner till den mycket
stora brist som uppstår i kommunernas
finanser beroende på ränteförluster
och de förluster som de i övrigt
gör på penningvärdeförsämringen, tycker
jag att det är litet svagt av den socialdemokratiska
delen av utskottet att
inte våga skriva till regeringen och på -

peka dessa förhållanden. Vördnaden
verkar litet för stark. Man bör kunna
säga ifrån hos en regering, som år 1964
fick en riksdagsskrivelse och ännu inte
har börjat göra det minsta åt saken.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att utskottsmajoriteten
blev angenämt berörd
av herr Janssons beskrivning av utskottets
avsikt med sitt förslag. Herr Jansson
påstår att hurudan utredningen än
blir, kommer den ändå att i huvudsak
syssla med kreditförsörjningen till
Stockholm, Göteborg och Malmö. Det
var därom diskussion i utskottet fördes,
det var det som utskottsmajoriteten inte
ville binda sig för och — som jag angav
i mitt första anförande — det var
det som var skälet till att man ändrade
på klämmen i förslaget.

Herr Jansson har tagit upp bara en
del av min argumentering för mitt ställningstagande.
Jag sade att jag såg positivt
på möjligheten att på ett eller annat
sätt klara av svårigheterna inom de
värst överhettade områdena, men jag
framhöll att detta även kan göras genom
att man angriper de bakomliggande
orsakerna, nämligen lokaliseringen
av näringslivet här i landet. Skall man
bedöma frågan i dess helhet, finner man
att det ligger så till — det har också
bankofullmäktige i sitt remissyttrande
understrukit.

Man kan ta itu med dessa ting efter
två linjer. Ett sätt är att slussa alla
människor och alla ekonomiska resurser
till storstadsområdena; det synes
som om herr Jansson i sitt anförande
helt vore inne på den linjen. Man kan
emellertid också, genom en lokaliseringspolitik
som går utöver den som
regeringen nu bedriver, försöka sprida
näringslivet för att på detta sätt minska
och undanröja de olägenheter i storstadsområdena
som herr Jansson här
påtalar.

När man har en samlad kapitalreserv

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

för investeringar och då utöver den fördelning
som vi nu har i byggnadskvoter
m. m. vill försöka att till en del av landets
kommuner ge större andel, måste
man ju dra åt skruven för kommuner
i andra delar av landet.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först till fru Renström-Ingenäs
säga att det inte bara är
ute i landet som man har en hög kommunal
utdebitering. Jag talar hela tiden
om Storstockholm. Den stora staden är
ju oftast ändamålsenligare än en mindre
stad. Det gör att den kommunala utdebiteringen
i Stockholm inte hör till de
högre i landet. Men i Storstockholm
finns en rad kommuner med mycket
hög utdebitering. Jag skall ta några
exempel ur tabell 3 i utskottets utlåtande,
nämligen Boo 20:40, Botkyrka
20:00, Märsta 20:02 och Vaxholm
20:50. De toppar listan över utdebiteringar
i landet, vilket är ganska intressant
att notera i detta sammanhang.

Vad beträffar bostadsbyggandet i
storstockholmsregionen kan det inte
byggas så mycket i själva Stockholm.
Staden kan ju framför allt utvecklas
utanför sina egna gränser — två tredjedelar
av bostadsbyggandet i regionen
kommer till stånd utanför Stockholm.

Till herr Börjesson i Glömminge, som
menade att mitt tal om en utredning i
varje fall inte var sådant som han skulle
ha önskat, måste jag upprepa vad
jag tidigare sade. En utredning som
skall undersöka de expansiva regionernas
finansieringsbehov måste väl — om
dess arbete skall bli till någon nytta,
väsentligen syssla med de tre regioner
som vi har talat om. Därmed är inte
sagt att utredningen inte också kan befatta
sig med andra expansiva områden.
Det är självklart att den kan göra
det. Men de tre i här förevarande avseende
viktigaste områdena kan man väl
inte gå förbi.

Det finns ett annat sätt att angripa
problemet, anser herr Börjesson, näm -

ligen genoin lokaliseringspolitiken, genom
att — som han uttrycker det —
slussa folk från här ifrågavarande områden.

Nu bor människor här. De kanske vill
bo här. När glesbygderna diskuteras, talas
det ofta om var folk vill bo. Nu är
det tydligen många som vill bo i storstockholmsregionen
och som har bosatt
sig här, och av denna anledning måste
dessa frågor lösas.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Innan jag vänder mig
till herr Jansson, vill jag för ett ögonblick
kommentera ett uttalande som fru
Renström-Ingenäs gjorde. Stockholms
stad tillhör ju inte de expanderande
kommunerna. Om fru Renström-Ingenäs
nu har för sig att man begärt en utredning
som gäller även Stockholms stad,
har hon såvitt jag kan förstå inte tolkat
utskottets skrivning rätt.

Det är ju tvärtom så att Stockholms
stads befolkning sedan ett tiotal år tillbaka
minskar för varje år. I Stockholms
län finns det 50 kommuner. Av
dessa har, som jag antydde, drygt 10
dessa problem. I länet finns dessutom
kommuner, som tillför kapitalmarknaden
resurser genom att de på gamla
lån gör avbetalningar som är större än
de nya lån de tar upp. Vi inom storstadsområdet
är alltså inte helt osolidariska
i vårt uppträdande på kapitalmarknaden.
Men vi har denna typ av
kommuner som är så olika övriga kommuner
i landet, och det har varit en
av orsakerna till att vi velat skapa
ett storlandsting, en fråga som vi nu
håller på att utreda för att så fort som
möjligt komma fram till ett resultat
på den punkten. Ett storlandsting skulle
göra det möjligt för alla kommuner i
detta storstadsområde att solidariskt
planera sin verksamhet, och härigenom
tror jag att en del av det problem vi
nu diskuterat skulle lösas.

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Det är alltid mycket
intressant att ta del av de reservationer
som fogas till ett utlåtande när utskottet
inte kunnat bli enigt. I detta fall
har högerledamöterna och centerpartiledamöterna
i bankoutskottet enats om
att avstyrka de föreliggande motionerna.
Det har varit intressant att läsa
deras reservation, ty den präglas, tycker
jag, rätt mycket av de synpunkter
som Sveriges industriförbund i olika
sammanhang framfört. Det är frapperande
att herrar Nils Teodor Larsson
och Börjesson i Glömminge alldeles
glömt bort att i denna reservation tala
om det universalmedel som centerpartiet
har för att lösa det mesta i samhället,
nämligen en aktiv lokaliseringspolitik! Nu

har herr Börjesson i Glömminge
kommit ihåg den saken i dag; han har
i två anföranden talat om den aktiva
lokaliseringspolitiken, om vilken det
alltså inte finns ett ord i reservationen.
Det kan nu tänkas att detta inte beror
på glömska, ty det är tre högermän
och två centerpartister som står för
reservationen, och det är ju möjligt
att det var högermännen som dikterade
vad som skulle stå i denna. Detta ger
mycket intressanta aspekter på den
aktuella politiska situationen. Mittenalliansen
har här spruckit, och det har
i stället blivit en högerallians. Mittenpartierna
har sagt, att högern givetvis
aldrig kommer att få någonting att
säga till om i den framtida politiken.
Nu har vi emellertid fått ett påtagligt
exempel på att centern måst avstå från
sitt annars ständiga tal om den aktiva
lokaliseringspolitiken för att i stället
instämma i det som högerns representanter
helst velat framföra.

Herr talman! .lag skulle vilja erinra
om att de remissyttranden som avgivits
över motionerna är daterade i mars
månad i år. Det ger mig anledning att
förmoda att några av remissinstanserna
skulle ha kommit till andra eller i varje

fall något mer nyanserade slutsatser,
om deras yttranden hade skrivits nu i
höst. Jag tänker då främst på bankofullmäktiges
yttrande i det avsnitt, där
fullmäktige behandlar bostadsbyggandets
problem. Man erinrar om att det
under 1965 igångsattes 92 000 lägenheter,
vilket med 4 000 översteg det
antal som riksdagen beslutat. Eftersom
man för preliminära lånebeslut och
igångsättning ställt kravet att byggnadskreditiv
skall vara beviljade, har fullmäktige
— med all rätt, anser jag —
dragit den slutsatsen i mars månad i
år, att de beviljade kreditiven gott och
väl motsvarade igångsättningen.

Jag vill inte nu dra upp någon bostadsdebatt,
men det är väl ändå befogat
att uttala en förmodan att ett
yttrande från bankofullmäktige i dag
skulle ha fått ett något annat innehåll.
Men jag är ändå litet betänksam med
hänsyn till den behandling bostadsstyrelsens
skrivelse av den 27 oktober
fått av bankofullmäktige. Här har ånyo
påtalats den »katastrofsituation» vi
befinner oss i, inte minst i storstadsregionerna.
De allra färskaste siffrorna
visar att det i stockholmsregionen i år
igångsatts 8 344 lägenheter. Vid samma
tid förra året hade 10 482 lägenheter
igångsatts. För göteborgsregionen gäller
siffrorna 5 828 nu mot 7 204 förra
året. Malmö—Lund-regionen ligger avsevärt
bättre till med en igångsättning
av 4 926 lägenheter mot 5 215 år 1965.

Bostadsstyrelsen framhåller alltså i
sin skrivelse till riksbanksfullmäktige
behovet av att kapitalproblemen i dessa
regioner verkligen löses och att riksbanken
vid kommande obligationsemission
vidtar sådana åtgärder att de kreditivbelopp,
som frigörs i samband med
emission, ställs till förfogande för den
under år 1966 i vissa områden planerade
igångsättningen. Bostadsstyrelsen är
kanske litet förvånad över att fullmäktige
i riksbanken erinrar om att
man tidigare till riksbankschefen delegerat
beslutanderätten i fråga om vill -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

koren för obligationsemissioner. Bostadsstyrelsen
menar verkligen allvar
när den nu ånyo framför behovet av
åtgärder. Det kan tänkas att detta leder
till det resultat som bostadsstyrelsen
avsett; majoriteten i riksbanksfullmäktige
har uttalat att bostadsstyrelsens
framställning skall beaktas av riksbankschefen,
då han tar ställning till
dessa frågor. Det synes mig dock som
om man hade kunnat förvänta att fullmäktige
med hänsyn till frågans vikt
hade behandlat framställningen, även
om det sedan tidigare finns en generell
delegationsrätt.

Herr talman! Det skulle finnas mycket
mer att säga i denna fråga; men
diskussionen har dragit ut på tiden.
.lag skulle ytterligare bara vilja säga
att det inte är av överdriven blygsamhet,
herr Larsson i Umeå, som socialdemokraterna
i utskottet motsätter sig
att skriva till Kungl. Maj:t och på nytt
begära en utredning. Riksdagen har
skrivit härom 1964, och utskottet har
med all önskvärd tydlighet framhållit
att man förväntar att åtgärder skall
vidtas. Jag undrar om det är riksdagspraxis
att man då efter två år åter
skriver om samma sak. Det skulle verka
litet ovanligt. Vi måste väl ändå förvänta
att denna utredning kommer till
stånd som en följd av den skrivning
som nu gjorts.

Jag delar helt de synpunkter som
framförts beträffande angelägenheten
av att få till stånd ett annat avräkningsförfarande
mellan stat och kommun.
Herr Bengtson i Solna har dock försatt
sig i en något underlig situation. Utskottet
har ju i sin skrivning framhållit
att man tycker att ett sådant nytt avräkningsförfarande
borde införas, men
herr Bengtson och två andra högermän
avstyrker hela motionen, alltså även i
den del där detta uttalande görs. Därför
har herr Bengtson måst avge ett särskilt
yttrande, i vilket han framhållit att
avräkningsförfarandet är otillfredsställande.
Det är litet av dr Jekyll och mr

Hyde över det hela. Men jag förstår
herr Bengtsons situation; han är dels
representant för högerpartiet och dels
verksam som kommunalman i just de
regioner som här avses.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det finns naturligtvis
inte så mycket att tillägga efter den
långa diskussion som förts här i kammaren.
Ämnet är så gott som uttömt. Jag
har emellertid begärt ordet enbart för
att stryka under behovet av kapital för
finansiering och de kreditsvårigheter
som finns i kommunerna omkring de
stora städerna.

I den skattetabell som bankoutskottet
har presenterat märker vi att Stockholm,
Göteborg och Malmö håller sig
med relativt låga skatter och att dessa
städer inte heller har de kreditsvårigheter
som man finner bara några mil
utanför storstäderna. Bland kranskommunerna
finner man små kommuner
som har en väldig expansionstakt.

Herr Börjesson i Glömminge säger,
att man skall angripa de bakomliggande
faktorerna. Det är självklart att därest
dessa regioner kunde »sparka bakut» så
starkt att industrien och expansionen
inte sökte sig dit i den takt som nu sker,
skulle detta vara bra. Jag vill slå fast
vad herr Larsson i Umeå sade, nämligen
att dit industrien och arbetstillfällena
har kommit söker sig folk. Har man väl
fått dit folk, måste man ge dem bostäder.
Men det gäller inte bara att bygga
bostäder, utan man måste få fram skolor
och göra andra följdinvesteringar,
vilket sannerligen inte är så enkla saker
att ordna för dessa mindre kommuner.

Jag tillhör själv en kommun i göteborgsregionen,
som jag vill ta som exempel.
På grund av regeringens och
riksdagens beslut måste denna kommun
bygga skolor.

I min kommun planerar vi byggandet
av ett gymnasium till en kostnad av 15

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

miljoner kronor. Till detta får vi ett
nedprutat statsbidrag på något över 4
miljoner, och vi har fått tillstånd till ett
lån, som också blivit nedprutat till något
över 11 miljoner kronor. Trots att
kommunalmännen legat i som remmar
hos låneinstituten, har vi inte lyckats
få fram mer än 6,5 miljoner kronor. Ansvariga
kommunalmän kan emellertid
inte stoppa detta skolbygge; det måste
färdigställas därför att föräldrar och
elever så kräver. Man får så att säga
handla i förhoppning om att få fram
pengar till den dag då skolans uppförande
kommit till det stadium att ytterligare
pengar erfordras.

Markfrågan kring staden har lyckligtvis
ordnats genom att vi har köpt in
för åtskilliga miljoner kronor, men det
har varit ett stort besvär att få fram
pengarna för denna markfinansiering.
Framtidens människor kommer naturligtvis
att uppskatta att vi en gång skaffade
denna mark, men det svåra är just
att få fram pengarna.

Jag skulle naturligtvis kunna fortsätta
med en uppräkning av svårigheterna,
men jag vill här bara understryka behovet
av att vi får en kartläggning av
det hela. Det gäller inte bara kranskommunerna
i storstadsregionerna, utan det
gäller givetvis också, såsom utskottet så
riktigt har påpekat, alla expanderande
kommuner i landet. Det är klart att vi
genom diskussioner inte skaffar fram
mera pengar, men de små expanderande
kommunerna kommer under nuvarande
förhållanden i en mycket besvärlig situation.
Kunde man lösa denna fråga på
ett eller annat sätt, vilket faktiskt är
nödvändigt, skulle detta hälsas med tillfredsställelse.

Jag har, herr talman, bara velat understryka
utskottets skrivning och det
behov som föreligger. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ekström i Igge -

sund gjorde sig lustig över min inställning
i denna fråga och använde t. o. m.
uttrycket dr Jekyll och mr Hyde. Jag
kan försäkra herr Ekström att det går
alldeles utmärkt att representera högern
både som riksdagsman och som kommunalman
i Stockholms län. T. o. m.
väljarna tycker att det går bra. Vi tror
att det skulle gå ännu bättre om vi kunde
slippa en del av de regleringar som
införts genom den socialdemokratiska
politiken.

Jag håller fast vid den linje jag hade
när riksdagen behandlade denna fråga
1964 och då avvisade en utredning till
förmån för storstadsregionerna. Herr
Ekström har emellertid ändrat uppfattning
och är nu inne på en annan linje
än han var 1964. Jag tror inte på herr
Ekströms linje. Att jag i likhet med övriga
högerledamöter här i kammaren
står fast vid kravet på en översyn av
skatteförskottsreglerna är väl i och för
sig inte så märkligt —- det gör hela kammaren.

De olika nyanserna i skrivningarna
på just denna punkt har jag berört i
mitt första anförande, varför jag inte
närmare behöver gå in därpå nu.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! De riksdagsmän från de
snabbt växande storstadsregionerna —
Stockholms-, göteborgs- och malmöregionerna
—- som står bakom den motion
vi nu har att behandla kan inte
säga att de fått alla sina synpunkter beaktade
i utskottet. Vi har likväl anledning
att hälsa med tillfredsställelse
bankoutskottets inträngande behandling
av och positiva ställningstagande till
dessa frågor.

Vi har i vår motion tagit upp frågor
som har den allra största aktualitet i de
tre storstadsregionerna, vilka i dag rymmer
eu tredjedel av Sveriges befolkning.
Det svåraste problemet för kommunerna

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

i dessa starkt expanderande områden
torde vara att finansiera de omfattande
investeringarna, särskilt då alla följdinvesteringar.
Vi som bor i dessa områden
har ingenting att erinra emot att
bankoutskottet vidgar begreppet så till
vida att man vill ta upp även de expanderande
kommunernas investeringsbehov.
Det finns säkerligen fog för Svenska
kommunförbundets påpekande, att
åtskilliga kommuner utanför storstadsregionerna
har jämförbara ekonomiska
svårigheter och lika hög kommunal utdebitering.

På tal om kommunala utdebiteringar,
som berörts i debatten, är det ett faktum
att många av förortskommunerna
har en mycket hög kommunal utdebitering.
Det finns också kommuner med
låg utdebitering, men det är då fråga
om kommuner som inte gör några större
insatser på bostadsbyggandets område.
Den lägsta kommunalskatten har
man bl. a. i Danderyd, Saltsjöbaden,
Stocksund och Djursholm. Den stora
folkströmmen till storstadsområdena
ställer dessa kommuner inför en rad
svårbemästrade uppgifter, vilka bör
klarläggas vid en långsiktig såväl fysisk
som ekonomisk planering.

I det område som jag känner bäst,
Storstockholm, har folkmängden på 15
år ökat från 986 000 till närmare
1 250 000 invånare. Regionen har varje
år befolkningsmässigt ökat med en siffra
motsvarande en medelstor svensk
stad, och under senare år har genomsnittligt
40 procent av den totala folkökningen
registrerats i storstockholmsområdet.
Till följd av de krympande
markreserverna för bostadsbebyggelse
inom Stockholms stads gränser har denna
folkökning under 1960-talet helt kommit
att fördelas på regionens länskommuner.

I det förslag till reviderad regionplan
för storstockholmstrakten, som nu är
under utarbetande, förutsätts att Storstockholms
folkmängd år 2000 skall
uppgå till omkring 2,2 miljoner invå -

nare. Vi tror inte att den av riksdagen
beslutade lokaliseringspolitiken, som vi
från storstädernas sida självfallet givit
vår anslutning till, i någon högre grad
kommer att dämpa takten i storstadsregionens
tillväxt.

Jag har här bara talat om Storstockholm.
Representanter för göteborgs- och
malmöregionerna kan anföra liknande
framtidsprognoser.

Detta är som bekant inte bara ett
svenskt problem. Utvecklingen är i stort
sett densamma i alla länder, och tillväxten
av storstadsregionerna kan knappast
begränsas. Bostadsbyggandet i Storstockholm
har ökat från 11 270 igångsatta
lägenheter 1957 till 15 850 igångsatta
lägenheter 1965. Trots detta har
regionens relativa andel av det totala
bostadsbyggandet i landet inte ökat utan
i stället minskat.

Bostadsproduktionen under 1960-talet
i Storstockholm utgör inte mer än drygt
16 procent av den totala bostadsproduktionen.
Detta faktum bör ställas i relation
till att 40 procent av landets folkökning
faller på storstockholmsområdet,
att regionen har omkring 40 procent av
landets samlade bostadskö och att en
betydande del av nytillskottet av lägenheter
går åt för att ersätta rivna bostäder.

Mot denna bakgrund är det uppenbart
att bostadsbyggandet i Storstockholm
hållits på en alltför låg nivå.

I motionen understryks att statsmakterna
nu måste skapa garantier för en
sådan kreditförsörjning att kommunerna
kan fullfölja sitt bostadsbyggande.
Inte mindre än ett tiotal betydelsefulla
remissinstanser har fått tillfälle att yttra
sig över motionen. De flesta är positivt
inställda, bland dem Svenska stadsförbundet
och majoriteten inom Svenska
kommunförbundet. Bara två remissinstanser
— Svenska bankföreningen och
Svenska försäkringsbolags riksförbund
— avstyrker direkt utredningsförslaget.

Utskottsmajoriteten gör i sitt utlåtande
följande uttalande, som vi tycker är

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

synnerligen viktigt och angeläget: »De
resursavvägningsproblem som ofrånkomligen
måste uppkomma i vår snabbt
expanderande ekonomi, där efterfrågan
på kapital och reala tillgångar ständigt
tenderar att överstiga tillgången, har
kommit till särskilt klart uttryck i de
där belägna kommunerna. Även i andra
expanderande kommuner i landet gör
sig dock liknande resursavvägningsproblem
gällande med samma kraft.»

Utskottsmajoriteten anför vidare att
det enligt dess uppfattning vore »önskvärt
att få till stånd en mera vittsyftande
undersökning av de expanderande
kommunernas förutsättningar att finansiera
erforderliga kommunala investeringar».

Motionärerna tycker att det är bra
att detta blir sagt i klartext av utskottet.

Det är emellertid en smula överraskande
att till det positiva utlåtandet
har fogats en reservation som går på
rena avslagslinjen. Bakom denna reservation
står, som tidigare framhållits
här i debatten, bankoutskottets högermän
och centerpartister. Majoriteten utgörs
av utskottets socialdemokrater och
folkpartister, som båda hemställer till
Kungl. Maj :t om en sådan här utredning.
Denna uppdelning är ju rätt intressant,
även om vi inte skall överbetona betydelsen
av den. Men i likhet med Dagens
Nyheter kan man inte underlåta att
säga att det hela är en smula pikant.
Det blev alltså ingen mittensamverkan
här; den höll inte ens för denna lilla
påfrestning. Folkpartiet är för och centerpartiet
emot en utredning om de expanderande
kommunernas investeringsbehov.
Högern och centerpartiet har
däremot funnit varandra. Kanske man
får antaga att det är fråga om en mera
tillfällig förbindelse.

Jag liar bara velat anföra detta. Det
skulle vara mycket mer att tillägga,
men debatten har ju pågått ganska
länge.

Jag vill avslutningsvis yrka bifall till
utskottets förslag om en utredning, som

ger tillfälle att genomlysa problematiken.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Södertälje och Svenning
(båda s).

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Det är möjligt att mitt
yttrande i någon mån kommer att grumla
herrar Ekströms i Iggesund och Lindahls
glädje över de nya allianser de
tyckte sig kunna utläsa ur reservationerna
i detta ärende.

Den här förda debatten har styrkt mig
i min uppfattning att orsaken till att
motionärerna avlämnat den nu behandlade
motionen är den bristande planeringen
av resursfördelningen i vårt
land, som kännetecknar regeringens politik.
Från vårt håll har vi ju påpekat
detta i olika sammanhang och allra senast
i den interpellationsdebatt om bostadsfrågorna,
som ägde rum i samband
med remissdebatten.

Det är allmänt bekant att inte minst
bostadsbyggandet kommit på sned, mera
nu än någonsin, på grund av att kreditförsörjningen
till bostadsbyggandet inte
har fungerat. Detta förhållande är särskilt
markant i de speciella expansionsregionerna
och de tre storstadsområdena.

Jag vill vidare erinra om att regeringen
1965 föreslog en mycket tvär omkastning
av bostadsbyggandet till förmån
för expansionsregionerna. Riksdagen
beslutade enligt detta förslag.
Från centerpartiets sida gjordes den invändningen,
att vi inte trodde att denna
tvära omkastning skulle leda till ett
optimalt resursutnyttjande på området
eller att storstadsregionerna skulle kunna
absorbera den tilldelning som blev
resultatet av den tvära omkastningen.
Utvecklingen har sannerligen gett oss
rätt: storstädernas situation på detta
område liar inte förbättrats. Den är i
dag mycket svår.

.lag vill i detta sammanhang också
påminna om de riksdagsskrivelser, som

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

beslöts år 1965 och i våras; 1965, skrivelser
till både riksbanken och Kungl.
Maj :t och i år till Kungl. Maj :t, beträffande
just de problem som ligger bakom
de motioner som behandlas här i dag.

Jag tog mig friheten att under remissdebatten
påpeka att regeringen inte
hade gjort något nämnvärt för att komma
till rätta med dessa förhållanden
och inte heller tagit ad notam de påpekanden
som två riksdagar enhälligt
hade beslutat. Först sent i höst har regeringen
tillsatt en särskild delegation
som skall överväga och penetrera den
problematik som ligger bakom denna
debatt.

Anledningen till motionen är att regeringen
alltså i mycket stor utsträckning
tappat greppet om bostadsbyggandets
krediter och kreditmarknaden i
övrigt. De starka koncentrationstendenser
som kännetecknat utvecklingen i
vårt land, inte minst under de senaste
åren, har i hög grad försvårat en riktig
resursfördelning liksom de också försvårat
ett riktigt resursutnyttjande, som
är förutsättningen för ett optimalt bostadsbyggande.
Den förda politiken utmärks
av en mycket stor ryckighet som
förvärrar bristsituationen, en ryckighet
som tillkommit för att få till stånd en
förbättring men som tyvärr har försvårat
lösningen av de bristproblem vilka
motionärerna tagit upp.

Centerpartiet har i olika sammanhang
framfört förslag i syfte att åstadkomma
en bättre balans. Jag vill särskilt påminna
om våra yrkanden att större resurser
skall ställas till lokaliseringspolitikens
förfogande, vilket bl. a. skulle
avlasta trycket på expansionsregionerna.
I detta sammanhang vill jag också
erinra om att dr Hedlund upprepade
gånger föreslagit en rundabordskonferens
i avsikt att söka åstadkomma ett
optimalt resursutnyttjande. För att komma
till rätta med de här diskuterade
problemen kan man inte bara prioritera
en sektor. Problemen finns på många
olika områden och måste angripas med

en serie olika åtgärder, som jag emellertid
inte nu skall ta upp till diskussion.
Enligt min uppfattning behövs en totalbedömning
av hela situationen, inte
bara ett specialstudium av en snäv sektor.

Utskottet tar avstånd från en utredning
som bara omfattar de tre storstadsregionerna
och föreslår att utredningen
skall omfatta alla expansiva kommuner.
Vi menar att detta ändå är en alltför begränsad
målsättning och att det inte är
det riktiga sättet att lösa denna samhällsproblematik.

Jag hoppas att statsrådet, när han
eventuellt kommer att skriva direktiv
till en utredning om dessa frågor gör
direktiven vidsträcktare än vad utskottet
för sin del önskar. Om utskottet
hade föreslagit en förutsättningslös utredning
med uppgift att göra en totalbedömning
av hela frågan skulle jag
mycket väl ha kunnat rösta för utskottets
förslag. Utskottet framlägger emellertid
inte något sådant förslag. Inte
heller reservanterna tar upp frågan i
hela dess vidd, utan ser den, enligt
min uppfattning, ur en mycket negativ
och snäv synvinkel.

Då således varken utskottet eller reservanterna
tar upp frågan utifrån de
utgångspunkter jag anfört, ber jag, herr
talman, att få yrka att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en förutsättningslös utredning rörande
kommunernas kreditförsörjning, varvid
hänsyn bör tas till förhållandena i olika
slag av kommuner i hela landet.

Dessutom ber jag att få yrka bifall
till andra delen av reservation 2, av
herr Hilding m. fl., att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
översyn av beräkningsgrunderna för utbetalning
av skatteförskott till kommunerna
och giva till känna vad utskottet
anfört.

I detta anförande instämde herrar
Gustavsson i Alvesta, Hansson i Skegrie,
Gomér, Gustafsson i Kårby, Johansson
i Skärstad, Sjönell, Sundkvist, Dahlgren,

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

Mattsson, Larsson i Luttra, Börjesson,
i Falköping, Dockered, Persson i Heden,
Jonasson, Larsson i Norderön, Lindberg
och Grebäck (samtliga ep).

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon ny sakdebatt i denna fråga. Diskussionen
har ju pågått rätt länge,
och frågan har blivit ganska väl belyst
ur olika synpunkter.

Här har gjorts en beskrivning av
riksbanksfullmäktiges yttrande och av
fullmäktiges handläggning av skrivelsen
från bostadsstyrelsen. Det är alldeles
riktigt att fördelningen av krediterna
har delegerats till riksbankschefen, och
att vi har i vårt resonemang — i likhet
med vad som framhålles i utskottsutlåtandet
— varit inne på tanken att det
finns andra expanderande bristområden
här i landet än storstäderna. Men
beslutet innebar som sagt en delegering
till riksbankschefen, som också skall
beakta de synpunkter som framförts av
bostadsstyrelsen.

Det var emellertid inte för att säga
detta som jag i första hand begärde
ordet, utan anledningen var herr Janssons
farhågor att riksbankschefens vistelse
utomlands skulle innebära en fördröjning
och en förhalning av detta
ärendes handläggning. Jag kan lugna
herr Jansson med att vi inom riksbanksfullmäktige
har försäkrat oss om att
riksbankschefens bortovaro inte kommer
att försena handläggningen.

Herr talman! Det var egentligen för
att anföra detta som jag begärde ordet.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Inte ens i min vildaste
fantasi kunde jag väl tänka mig att mina
synpunkter på de olika konstellationerna
i bankoutskottet så omedelbart skulle
utlösa det förslag som nu ställts från
centerpartihåll genom herr Nilsson i
Tvärålund. Där har det tydligen blivit
rättning i leden och man

allvar känt sig besvärad över grupperingen
i utskottet.

Nå, detta är givetvis intressant för de
högerledamöter i utskottet som varit
med om att utforma ifrågavarande reservation,
där de haft centerns ledamöter
med sig. Nu springer centerpartisterna
ifrån reservationen och ställer ett
annat yrkande.

Sedan vill jag säga till herr Bengtson
i Solna att han väl inte skall ta så allvarligt
på min definition av honom.
Det kan hända att jag använde ett något
hårt uttryck. Men att först yrka avslag
på motionerna och sedan skriva
ett särskilt yttrande i vilket han inledningsvis
och mycket vältaligt anför
samma synpunkter som de socialdemokratiska
motionärerna från Stockholms
län, kan jag inte uppfatta som annat än
en kluvenhet.

Överläggningen var härmed slutad.

Utredning angående finansieringen av
kommunernas investeringar

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
1) av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl. i motsvarande del; samt
3:o) bifall till det av herr Nilsson i
Tvärålund under överläggningen framställda
yrkandet att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en förutsättningslös utredning rörande
kommunernas kreditförsörjning, varvid
hänsyn borde tas till förhållandena i
olika slag av kommuner i hela landet;
och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Tvärålund begärde likväl votering,
i anledning varav herr förste
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann den
under 2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Nilsson

har nu på
Andra kammarens protokoll 1961). Nr 63

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Kreditförsörjningen till kommuner i storstadsområdena

i Tvärålund votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bankoutskottets utlåtande nr 45,
såvitt avser utredning angående finansieringen
av kommunernas investeringar,
antager det förslag, som innefattas
i den av herr Gustaf Henry Hansson
m. fl. avgivna reservationen 1), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Nilsson i Tvärålund under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för nejpropositionen.
Herr Bengtson i Solna
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 57 ja och
66 nej, varjämte 85 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3: o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 45, såvitt avser utredning
angående finansiering av kommunernas
investeringar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Nilsson i Tvärålund under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Tvärålund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 142 ja och 43 nej, varjämte 24 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Översyn av beräkningsgrunderna för
utbetalning av skatteförskott till kommunerna Herr

förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Umeå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 45, såvitt avser översyn av
beräkningsgrunderna för utbetalning
av skatteförskott till kommunerna, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Hilding m. fl.
i motsvarande del.

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 130 ja och
62 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken WETTERSTRÖM (h), som yttrade: Herr

talman! Jag röstade JA, men voteringsapparaten
markerade AVSTÅR.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ 11

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial nr 46, angående
verkställd granskning av delegerades
för riksdagens verk verksamhet
under år 1966.

§ 12

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder mot ökad
brottslighet, såvitt de hänvisats till första
lagutskottet.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta motioner, nr
318 i första kammaren av herr Holmberg
in. fl. samt nr 384 i andra kammaren
av herr Bohman m. fl. Motionerna
hade såvitt avsåge den kriminologiska
och rättssociologiska forskningen
och undervisningen, yrkandet under

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

1 a), hänvisats till statsutskottet och i
övrigt till lagutskott. I vad motionerna
hänvisats till lagutskott hade yrkandena
under 1 b) och 1 c) tilldelats första
lagutskottet och yrkandet under 2)
andra lagutskottet.

I motionerna hemställdes under yrkande
t b)

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning angående
åtgärder för att förbättra målsägandens
möjligheter att utfå skadestånd
enligt i motionen förordade riktlinjer; samt

under yrkande i c)

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning angående
införande i vårt reaktionssystem
av en påföljd av typen kortvarigt frihetsberövande.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:318 och 11:384,
såvitt anginge ersättning för personskador,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
såsom sin mening ge till känna vad utskottet
anfört, samt

B. att motionerna i övrigt, såvitt nu
var i fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Arvidson, Gösta Jacobsson och Oskarson,
vilka ansett

dels att utskottets yttrande bort erhålla
i reservationen angiven lydelse, i
vad avsåge motiveringen till hemställan
under mom. A. likalydande med utskottets
motivering;

dels ock att utskottet bort hemställa,

A. alt riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:318 och 11:384,
såvitt anginge ersättning för personskador,
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t såsom sin mening ge till känna
vad utskottsmajoriteten och reservanterna
anfört;

B. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, såvitt anginge införande
i vårt reaktionssystem av en på -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

följd av typen kortvarigt frihetsberövande
för unga lagöverträdare, måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig
och förutsättningslös utredning;
samt

G. att motionerna i övrigt, såvitt nu
var i fråga, ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Låt mig först, i anslutning
till utskottets skrivning angående
inålsägandes rätt att utfå skadestånd för
skada förorsakad genom brott, konstatera
att det för den enskilde skadelidande
ter sig stötande att kronans rätt
till böter skall gå före hans rätt till ersättning
för liden skada. Utskottet har
instämt i motionärernas syn på detta
problem och framhållit att det är angeläget
att de som blir offer för brott »i
största möjliga mån får gottgörelse för
dem åsamkade skador». Vidare har utskottet
uttryckt som sin mening att i
första hand bör övervägas ett utbyggande
av statens ansvar för personskador,
vållade av dem som är föremål för
kriminalvård i frihet. Vad utskottet sålunda
anfört skall i skrivelse bringas till
Kungl. Maj :ts kännedom. Jag uttrycker
den förhoppningen att dessa frågor
utan dröjsmål skall beaktas inom justitiedepartementet
vid dess fortsatta utrednings-
och förslagsarbete.

Vad beträffar den andra delen av motionärernas
förslag, att nuvarande påföljdssystem
när det gäller ungdomsbrottslighet
skall kompletteras med ett
kortvarigt frihetsberövande, har vi reservanter
ansett att en allsidig och förutsättningslös
utredning därom bör
komma till stånd.

Den ökade brottsligheten över huvud
taget och förskjutningen till allt lägre
och lägre åldrar är en skrämmande utveckling
i vårt välståndssamhälle. Detta
tillsammans med att en viss grupp
av den grövre brottsligheten tenderar

att öka med allt hänsynslösare, allt
råare, allt brutalare rån och mord gör
att allmänheten blir mer och mer orolig
för sin säkerhet till liv och ägodelar.

De rån, mord, polismord och polismisshandel
som har förekommit under
de senaste månaderna blottar en fruktansvärd
nonchalans och respektlöshet
för människoliv och för samhällets lagar
och förordningar. De råa och brutala
mord och den brottsmiljö som den
allra sista tiden har blottats endast några
stenkast från detta hus upprör svenska
folket.

Rättssäkerheten är i fara. Om denna
hörnpelare för vårt samhälle sviktar,
äventyras våra möjligheter till vidareutveckling
och fortbestånd som ett högtstående
kultur- och välfärdssamhälle.

Hur skall vi angripa och i möjligaste
mån komma till rätta med dessa problem?
De är svåra, de är stora, de är
ömtåliga och de löses inte i ett sammanhang.
Låt oss först vara överens om
att det brister i kunskap om de krafter
som verkar på människorna och framkallar
brottslig aktivitet. Vad samhället
gör för att motverka brott och bekämpa
brottslighet och asocialitet bygger
heller inte på några exakta kunskaper
om effekten av vidtagna åtgärder. Visserligen
gör vi erfarenheter som kan
läggas till grund för nya försök, men vi
nödgas konstatera att brottsligheten
växer trots betydande ansträngningar.
Som tidigare sagts är den starka ökningen
av ungdomsbrottsligheten särskilt
oroväckande. Jag vill framhålla
detta därför att ingen, vare sig i vårt
land eller annorstädes, kan göra anspråk
på att ha funnit ett system som
råder bot på den brottsliga aktiviteten
hos vissa individer. Att problemet bär
denna höga svårighetsgrad får naturligtvis
inte leda till vare sig hopplöshet
eller passivitet. Vår strävan måste
fortfarande vara att söka nya vägar till
en lösning.

Motionärerna och vi reservanter har
vid sökandet efter sådana vägar föreslå -

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

git en förutsättningslös och allsidig utredning
för att komplettera nuvarande
påföljdssystem för ungdomsbrottslingar
med kortvarigt frihetsberövande. Hur
ett sådant i detalj skall utformas bör ingående
och noggrant prövas.

Vi tror att en reaktion från samhället
i så nära anslutning som möjligt
till brottet — helst direkt efter dess begående
—• på ett mera påtagligt sätt än
vad som nu står till buds klargör för
den felande att denna hans verksamhet
inte kan och inte får fortsätta. Många
inom detta klientel har svårt att förstå
orsakssammanhanget, om de efter tidsödande
utredningar och lång väntan får
kännas vid påföljden för begången
brottslig handling. Omhändertagandet

— eller vilken påföljd det nu blir —
kan framstå som förföljelse och till och
med tolkas som en hämndeaktion från
samhällets sida. Då får åtgärden en verkan
rakt motsatt den man velat uppnå.

En direkt påföljd i anslutning till en
handling — det må gälla brott eller inte

— framstår för alla människor i ett klarare
sammanhang än en fördröjd reaktion.
Jag tror att detta förhållande är
särskilt framträdande hos dem som har
svårigheter att inordna sig i ett lagbundet
samhälle. Om ett sådant frihetsberövande
kombineras med behandling i
form av samtalsterapi och andra uppbyggande
åtgärder, skulle det kunna
bringa den felande till eftertanke och
få honom att inse och även acceptera
ett begånget misstag och rätta sig därefter.

Det hävdas ofta och gärna att ett sådant
system med kortvarigt frihetsberövande
inte skulle stå i överensstämmelse
med vårt upplysta och humanitära
samhälle. Vilket är då mest humanitärt?
Är det inte att söka skapa ett behandlingssätt
som botar individen och avhåller
honom från fortsatt brottslig
gärning? Man botar inte en allvarlig
inre sjukdom, som kräver ett kirurgiskt
ingrepp, med sockerpiller och våtvarma
omslag. Försöker man göra det, vi -

V issa åtgärder mot ökad brottslighet

sar man ingen humanitet mot den sjuke,
utan förorsakar kanske honom tvärtom
obotliga skador. Det kan vara smärtsamt
för patienten med ett ingrepp,
men det gör honom frisk. På samma
sätt kan det förhålla sig med den själsliga
sjukdom som rubriceras som brott.
En något kärvare men framför allt snabbare
behandling, som för den felande
påtagligt och tydligt visar samhällets
reaktion mot begången handling, kan
kännas smärtsam men får honom att
verkligen förstå vad han gjort. Om detta
medför att han i fortsättningen avhåller
sig från brottslig verksamhet, ter
sig åtminstone för mig behandlingen
som humanitär. Målet är ju att bota
den felande från hans sjukdom: hans
brottsliga inriktning. Att stryka över
med hartassen när det gäller att bekämpa
brottslighet kan innebära brist på
humanitet, och det är fallet om behandlingen
inte leder till att den brottsliga
verksamheten upphör utan kanske i
stället rent av konstitueras.

När vi talar om humanitet får vi inte
heller glömma bort kravet på rättssäkerhet
för samhällets laglydiga medborgare.
Det är vår skyldighet att tillgodose
kravet på sådan rättssäkerhet i den
mån det över huvud taget är möjligt.
Vanliga fredliga och hederliga människor
i ett rättssamhälle — och det
gör vi anspråk på att ha — skall inte
dagligen behöva frukta för liv och ägodelar.
Det finns nu många, mest åldringar,
invalider och ensamboende, som
går i ständig skräck för stölder, rån,
misshandel och utpressning. Att dessa
människor befrias från en tillvaro i
oro och rädsla är ett humanitärt krav
som vi har skyldighet att tillgodose.

Herr talman! Än en gång vill jag
framhålla att man rör sig på ett svårbemästrat
och osäkert område då det gäller
att föreslå åtgärder och medel för
att komma till rätta med den alltmer
tilltagande ungdomsbrottsligheten. Den
utredning i syfte att undersöka möjligheten
att komplettera nuvarande på -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Yissa åtgärder mot ökad brottslighet

följdssystem med ett kortvarigt frihetsberövande,
som motionärerna har begärt
och som vi reservanter vill tillstyrka,
siktar inte till att åstadkomma något
allena saliggörande medel för brottslighetens
bekämpande, men vi tror det är
angeläget att pröva alla sätt för att söka
läka detta vårt moderna samhälles öppna
sår.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber till en början
att få instämma i de synpunkter som
herr Oskarson såsom talesman för reservanterna
här framfört. Jag beklagar
att utskottet nu liksom tidigare intar en
avvisande hållning till förslaget om en
allsidig och förutsättningslös utredning
för att undersöka möjligheterna att
komplettera det svenska reaktionssystemet
med någon form av kortvarigt frihetsberövande.
Under de få dagar som
den unge skulle vara berövad sin frihet,
skulle man kunna koncentrera insatserna
på en intensiv behandling i form av
samtalsterapi. Därigenom skulle utsikter
finnas att kunna tillrättaföra den
unge i god tid innan han löper risk att
bli missanpassad. Det är ju, herr talman,
här ofta fråga om ungdomar som
kanske kommit in i gäng med dåligt
inflytande och som på grund av oförstånd
och omognad råkat begå förseelser,
utan att man fördenskull vill beteckna
dem såsom brottslingar.

Jag är väl medveten om de möjligheter
som barnavårdslagen ger till omhändertagande
för utredning under
högst fyra veckor och de möjligheter
som brottsbalken ger till anstaltsbehandling
under två månader i samband
med skyddstillsyn, men det borde enligt
motionärernas och reservanternas mening
också finnas en mellanform, en
möjlighet att döma till kortvarigt frihetsberövande.
Såsom vi och många
med oss bedömer det, föreligger en

lucka i lagen intill dess sådan möjlighet
skapas.

Med den oroande utvecklingen, att
brottsligheten visar en fortgående tendens
till ökning och att kriminaliteten
blir allt grövre och sträcker sig allt
längre ned i åldersgrupperna, borde alla
vägar prövas för att komma till rätta
med dessa problem. Inte minst av den
anledningen men också därför att laglydiga
medborgare skall få åtnjuta den
rättssäkerhet, som de är berättigade
till, yrkar jag bifall till reservationen
i den del som avser punkt B i utskottets
utlåtande.

I samma utskottsutlåtande behandlas
högermotionens förslag om en utredning
i syfte att förbättra målsägandes möjligheter
att utfå skadestånd. Motionärerna
diskuterar olika möjligheter, däribland
möjligheten att genom införsel ge ersättning
för vissa skador och möjligheterna
till ersättning från det allmänna.

Jag vet, att detta är en ytterst komplicerad
fråga, på vilken man inte kan
finna godtagbara lösningar utan att först
noggrant utreda frågan. Jag har emellertid
vid olika tillfällen tagit upp skadeståndsfrågan
här i riksdagen, främst
med tanke på de fall, där gamla och
invalider med nedsatta själsförmögenheter
eller allmän kroppssvaghet blir
utsatta för våld och bestulna på sina
besparingar, fall som numera förekommer
i oroväckande stor utsträckning.
Det ter sig för mig naturligt och riktigt,
att staten i dessa ömmande fall
skulle träda emellan och ersätta förlusterna.
Även om denna ersättningsfråga
måhända inte kan brytas ut ur ett större
sammanhang, skulle jag personligen
ändå önska, att man snart försökte komma
till rätta med denna delfråga.

När det gäller personskador säger en
av remissinstanserna: »En skadads ekonomiska
situation blir inte sämre om
den vållas av någon annan an om den
uppkommer genom sjukdom eller
olycksfall.» Nej, det må vara. Men för
mig ligger en väsentlig skillnad däri,

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

att om skadan vållas genom överfall
och misshandel, så vittnar det om att
rättssäkerheten inte kan upprätthållas.
Om samhället, som har att vaka över
medborgarnas säkerhet till liv och egendom,
inte förmår att upprätthålla denna
rättssäkerhet, då tycker jag att det i
varje fall borde åligga samhället att
hålla de människor skadeslösa, som
oförskyllt råkat ut för brottslingars
framfart.

Jag är emellertid glad att kunna konstatera,
att ett enhälligt utskott delar
motionärernas uppfattning, att det finns
skäl att vid personskador i större utsträckning
än vad som för närvarande
är fallet lämna ersättning från det allmänna.
Utskottet finner stöd för sin
uppfattning i det stora antal våldsbrott
som förekommer och i de allvarliga skador
som förorsakas. Utskottet förordar
därför, att man i arbetet med skadeståndsrättens
utformning skall ägna dessa
frågor uppmärksamhet. Personligen
skulle jag önska, vilket väl framgått av
vad jag sagt, att uppmärksamhet ägnades
inte bara åt frågan om ersättning
för personskador utan även åt frågan
om ersättning för egendomsskador. När
det gäller dessa kategorier — åldringar
och invalider — skulle de ersättningar
från statens sida som kan komma i
fråga, bli ytterst blygsamma, och de
skulle vara synnerligen välmotiverade.

Jag har i detta sista avsnitt inte något
annat yrkande än utskottets. Jag
hoppas bara att denna komplicerade
fråga skall kunna lösas inom en nära
framtid.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna fråga därför att jag tidigare motionsvis
föreslagit att man borde försöka
få till stånd någon form av ersättningsskyldighet
för skador som vållas
vid brottsligt förfarande. För svenska
folket måste deras valda ombuds likgiltighet
i denna fråga framstå som helt

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

obegriplig. I alla andra sammanhang är
riksdagen ganska känslig för folkmajoritetens
uppfattning, men inte när det
gäller kravet att ligister och våldsverkare
i någon form eller till någon del
skall ersätta de skador de av vårdslöshet
eller med berått mod åsamkar andra
människor eller tillfogar allmän egendom.
Vi minns väl alla hur en domare
för ett par år sedan dömde en kyrkogårdsvandal
att städa upp efter sig
bland kullvräkta gravstenar. Denna dom
överklagades och upphävdes av högre
instans, trots att den dömde själv ansåg
domen rättvis.

I somras råkade jag vid ett tillfälle
missa en skylt om hastighetsbegränsning
och överskred, utan att någon
skada inträffade, med några kilometer i
timmen fartbegränsningshastigheten.
Detta kostade mig 225 kr. i böter. Om
jag hade vägrat att betala skulle samhället
ha gjort utmätning eller företagit införsel
på lön. Pengarna skulle till varje
pris ha tagits ut av det allmänna. Men
om jag i stället hade överfallit och
misshandlat en oskyldig person, tagit
hans bil och kört den mot ett träd, så
hade den skadelidande inte kunnat få ut
ett öre genom införsel, om jag hade
vägrat att betala.

I 6 kap. 1 § strafflagen talas det
vackert om vidgade möjligheter för
skadelidande att erhålla ersättning av
den vållande, men det vackra talet blir
en fiktion genom bestämmelsen att skadestånd
inte kan uttagas genom införsel.
Samhället mäter ut sitt, men Andersson
och Pettersson får stå där tomhänta.
Det torde vara en hopplös uppgift att
försöka få svenska folket att se någon
rättvisa i detta.

I debatten om dessa problem har det
sagts att staten kunde träda emellan
och betala, men jag tror att det vore ytterst
betänkligt att ge våldsverkare och
betalningsvägrare denna ekonomiska favör
gentemot andra medborgare. Staten
kan medverka, men den skadegörande
måste ändå sjiilv till någon del,

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

om inte annat så genom införsel av
tvångsarbete, ersätta sin åverkan. Det
skulle med säkerhet vara en ur förebyggande
synpunkt mer effektiv åtgärd
än det är att bara låsa in vederbörande
bakom höga murar.

Ersättningsskyldighet vid brottsligt
förfarande har av riksdagen alltid ansetts
vara en alltför hård straffskärpning,
och straffskärpningar tror man
inte har någon förebyggande verkan. På
denna punkt har riksdagen dock varit
en smula inkonsekvent, ty på två områden
har man flera gånger skärpt straffpåföljden
i avskräckande syfte, nämligen
gentemot falskdeklaranter och rattfyllerister.
Ingen betvivlar väl heller att
dessa skärpningar verkligen har haft en
förbättrande inverkan på dessa områden.
Hur skulle det se ut på deklarations-
och trafikfronten, ärade kammarledamöter,
om samhället strukit över
med hartassen även när det gällt falskdeklaranter
och rattfyllerister? Man
vågar knappast tänka tanken.

Riksdagen har nu i många år sysslat
med detta ersättningsproblem utan att
något av värde framkommit. Men tiden
går, och vandaler och våldsverkare blir
allt aggressivare och allt fler. Antalet
skadelidande som inte kan få ersättning
ökar också, men i riksdagen rycker
man på axlarna och tycker synd om ligisterna.
Deras ägodelar eller inkomster
får för allt i världen inte utsättas för utmätning
eller införsel; då kan de tappa
lusten att gottgöra sina offer, en lust
som oftast torde vara obefintlig från
början.

Det sägs i första lagutskottets utlåtande
att det pågår en översyn av skadeståndsrätten
inom justitiedepartementet,
och det är ju alltid något. Men jag
har inga stora förväntningar om resultatet.
Det är dock alldeles nödvändigt
att vi nu verkligen gör något i denna
fråga, och det var bara denna lilla
hälsning till justitieministern som jag
ville få framförd.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! De motioner från högerhåll
som vi nu behandlar har delvis
hänvisats till första lagutskottet. De innehåller
dels en hemställan om en utredning
angående åtgärder för att förbättra
målsägandens möjligheter att utfå
skadestånd, dels krav på ett införande i
reaktionssystemet av en påföljd av typen
kortvarigt frihetsberövande eller
arreststraff.

Då det gäller den första frågan framföres
i motionerna olika förslag. Man
anser att den arbetspremie, som den
som är intagen på fångvårdsanstalt får
för sitt arbete, utan den intagnes samtycke
skall kunna tas i anspråk för betalning
av skadestånd och att skadestånd
i vissa fall också skall tas ut genom
införsel. Man har också föreslagit
andra åtgärder, bl. a. ett införande av
ett försäkringssystem och att det allmänna
i större utsträckning än hittills
skulle ersätta uppkomna skador.

Självfallet delar utskottet motionärernas
uppfattning, att det är angeläget att
de som blir offer för brott i största
möjliga mån får gottgörelse för de skador
de lidit. Vi rycker alltså inte alls på
axlarna åt dessa anspråk såsom herr
Ringaby ville göra gällande. Jag tror att
vi tar ytterligt allvarligt på problemet
om vilka möjligheter som finns för den
skadelidande att utfå skadestånd.

Reträffande förslaget om ökad möjlighet
till att ta en arbetspremie i anspråk
kan sägas, att man inom justitiedepartementet
förbereder utarbetande
av direktiv för en utredning, som skall
gälla översyn av behandlingen i fångvårdsanstalt.
Motionärernas förslag i
denna del kommer alltså upp till prövning
i detta sammanhang, varför man
nu inte kan ta ståndpunkt till förslaget.

Då det gäller införsel på grund av
skadestånd kan nämnas, att denna fråga
behandlats av lagberedningen i dess betänkande
Utsökningsrätt III, och detta
betänkande är föremål för övervägande

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

inom justitiedepartementet efter remissbehandling.
Av denna anledning anser
vi inte att man nu bör ta ställning till
denna fråga utan att vi måste avvakta
ett eventuellt lagförslag.

Vad galler förslaget om ersättning av
det allmänna i större utsträckning än
hittills för skada åsamkad genom brott
måste detta ses i samband med en översyn
av den allmänna skadeståndsrätten.
Utskottet uttalar, att det delar motionärernas
åsikt att det finns skäl att i större
utsträckning än som för närvarande
sker medge ersättning av det allmänna
vid personskador. Utskottet säger också
att det bör »övervägas ett utbyggande
av statens ansvar för skada av rymlingar
till att omfatta personskador vållade
t. ex. även av dem som är föremål för
kriminalvård i frihet».

Fröken Wetterström ansåg att man
redan nu skulle uttala, att också ersättning
för egendomsskador kunde utgå
på detta sätt. Utskottet har tills vidare
lämnat den frågan öppen och ansett att
man i varje fall i första hand bör utbygga
ersättningsmöjligheterna för personskador.
Anledningen till att man i
första hand har tänkt på personskadorna
är det stora antalet våldsbrott och de
allvariga skador som ofta blir följden
av sådana brott. Utskottet räknar med
att vid departementsöverläggningarna
om skadeståndsrätten uppmärksamhet
skall ägnas åt dessa frågor, och utskottet
har också hemställt att dess åsikter
i denna fråga skall bringas till Kungl.
Maj:ts kännedom i en skrivelse.

Nästa punkt gäller arreststraffet, och
det är kanske den delen av motionen
som de tre tidigare talarna mest har
uppehållit sig vid. Denna fråga har flera
gånger tidigare, senast 1964, varit föremål
för riksdagens prövning. Första lagutskottets
majoritet har nu liksom då
avstyrkt motionärernas förslag om införande
av en ny form av kortvarigt frihetsberövande.
Enligt motionärerna
och de tidigare talarna skulle ett sådant
arreststraff kunna avbryta en brottslig
aktivitet och samtidigt klargöra för den

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

unge lagöverträdaren att samhället med
allvar reagerar mot hans brott.

Naturligtvis är jag liksom alla medlemmar
i lagutskottet ense med motionärerna
om att den stegrade ungdomsbrottsligheten
är ett ytterligt allvarligt
problem, men jag tror inte att vi kommer
närmare frågans lösning genom att
införa en möjlighet till arreststraff. Enligt
vad vi nyss hörde hyser man tydligen
på visst håll uppfattningen att
man genom ett sådant arreststraff skulle
kunna lösa praktiskt taget alla de
kriminalvårds- och brottslighetsproblem
som finns i vårt nuvarande samhälle.
Jag kan inte underlåta att säga
att jag var ganska förvånad över de utsvävningar
åt olika håll som gjordes här
nyss. Det gäller dock nu ungdomsbrottsligheten
och det är inte fråga om samhällets
reaktion mot vare sig rattfyllerister
eller falskdeklaranter. Vi måste
hålla isär problemen och bör inte, då
vi diskuterar ungdomsbrottsligheten,
dra in alla brottslighets- och kriminalvårdsproblem
som vi har i samhället.

Det behov som eventuellt kan finnas
och som finns av korttidsbehandling på
anstalt tillgodoses för närvarande på
olika sätt, dels inom barnavårdens ram,
dels genom anstaltsbehandling i samband
med skyddstillsyn. Här har sagts
att så korta anstaltstider som några dagar
eller en vecka skulle kunna vara tillräckliga
för att bringa den unge lagöverträdaren
till insikt om hans brott
och till att få in honom på en annan
bana. Jag tycker det ligger i sakens natur
att man inte på några dagar, över
kanske ett veckoslut, kan få till stånd
någon allvarlig sinnesförändring hos en
person. Att man på denna tid skulle
kunna åstadkomma en samtalsterapi,
som fröken Wetterström föreslog, är väl
omöjligt. Dessutom kan man inte ta in
eu person för arreststraff utan att först
ha gjort en utredning om att han gjort
sig skyldig till brottet. Det skulle strida
mot de principer om rättssäkerhet som
vi i övrigt värnar så mycket om.

För ungdomar i åldern 15—17 år

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

finns det möjlighet att inom barnavården
anordna korttidsbehandling vid
ungdomsvårdsskola. Detta är något som
också praktiseras mycket allmänt. Vistelsen
skall normalt vara upp till tre
månader, under vilken tid den unge efter
förmåga och anlag erhåller både
undervisning och yrkesutbildning. För
min del tycker jag att detta är en mycket
lämpligare form av omhändertagande,
som bättre kan tillgodose syftet att
bringa vederbörande till insikt om vikten
av att i framtiden avhålla sig från
brott.

Dessutom har barnavårdsnämnd möjlighet
att ta in unga lagöverträdare för
utredning under en kortare tid. Ungdomar
över 18 år kan slutligen i samband
med skyddstillsyn ådömas anstaltsbeliandling
på upp till två månader, om
detta skulle anses lämpligare än vård
enligt barnavårdslagen.

Enligt utskottets mening bör man avvakta
ytterligare erfarenheter av de nuvarande
möjligheterna till frihetsberövanden
inom barnavårdens och kriminalvårdens
ram innan man igångsätter
utredningar om andra former av omhändertagande.

Utskottet avstyrker därför motionens
förslag om en sådan utredning.

Det finns ingen anledning att frångå
den princip, för vilken vi flera gånger
bar uttalat oss och vilken vi kanske
kraftigast spikade fast här i riksdagen i
samband med brottsbalken. Enligt denna
princip skulle ungdomliga lagöverträdare
på upp till 18 år omhändertas
så gott som undantagslöst inom barnavårdens
ram, och detta skulle även i allmänhet
ske med ungdomar mellan 18
och 21 år. Endast om det är lämpligare
med kriminalvård skall denna träda i
stället för barnavård. Detta är enligt
min mening en mycket viktig princip,
och det praktiska resultatet av den bör
få visa sig genom ytterligare några års
tillämpning innan vi börjar överväga
andra åtgärder.

Man skall inte lura sig själv med att

tro att man kan komma till rätta med
ungdomsbrottsligheten genom att införa
ett arreststraff. Så enkelt och lättvindigt
är inte problemet. Både inom kriminal-
och barnavården har man tagit
avstånd från sådana korta frihetsberövanden
som föreslås i motionerna och
i stället gått in för principen att ta hand
om ungdomarna under den tid man har
dem under behandling. Jag tror att det
är en riktig princip och vill i dagens
läge inte vara med om någon sådan utredning
som motionärerna önskar.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Det är ganska naturligt
att det med den stigande vågen av
brottslighet och våldshandlingar uppstår
en reaktion bland människorna i
den riktning som högermotionärerna
representerar. I sin upprördhet önskar
man tillgripa kraftiga åtgärder och vill
mer eller mindre medvetet slå tillbaka,
vilket tar sig uttryck bland annat i förslag
av denna typ.

Hur det än camoufleras finns det i
grunden något gemensamt, som känns
igen, i det ena efter det andra av de förslag
vilka går ut på kraftigare ingrepp
mot brottsligheten.

Utskottets ordförande har redan belyst
hur illa genomtänkt förslaget om
korttidsarrest för ungdomsbrottslingar
är. Jag vill först ta upp fröken Wetterströms
tanke att man under denna tid
skulle sätta in samtalsterapi, en mycket
krävande form av behandling för
vilken vi redan nu har ett ytterst ringa
antal tjänstemän till förfogande. Hur
skulle man kunna ge dessa ungdomar
en adekvat samtalsterapi med de resurser,
som inom en överblickbar framtid
står oss till buds? Jag skulle vilja påstå
att några sådana möjligheter ännu inte
existerar. Om man därtill lägger, att
erfarenheterna från den samtalsterapi
som dock bedrivs är att det under den
första tiden är mycket svårt att komma
till tals med ungdomar, förstår man att

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

någon vecka är en alldeles för kort tid.
Det krävs längre tid, mera personal.

Det andra jag med ett par ord ville
gå in på är frågan om ersättningar vid
skador vållade i samband med brott.
Också där finns det en stark folkmening,
enligt vilken det är orimligt att
ungdomar som har skadat personer eller
allvarligt skadat egendom, bilar o. s. v.,
inte som det heter kläms åt, inte tvingas
till att betala igen.

Den som har haft aldrig så litet beröring
med de ungdomar det här gäller
vet ju att det i stor utsträckning är fråga
om skadade och sjuka människor. Det
är endast därför att tillgången på skolad
personal inom kriminalvården är
så otillräcklig som vi inte har differentierat
bättre än vi har gjort. En stor del
av de ungdomar som vistas på våra kriminalvårdsanstalter
är i själva verket
i den psykiska kondition att de, om vi
hade institutioner för psykisk vård av
dem, skulle hänföras dit. De har en bakgrund
som i de flesta fall är utomordentligt
asocial.

Vad det gäller för kriminalvårdande
institutioner är ju att bereda dessa människor
för att komma ut i frivård så
snabbt som möjligt och att när de har
kommit därhän medverka till att de
stannar i de anvisade arbetsuppgifterna.
Den mest rehabiliterande åtgärd
som vi känner till är att föra in dem i
ett arbete.

Ofta har de inte bara betalningsskyldighet
för utdömda skadestånd utan
iiven för barn och familjer; de har ofta
nog gamla skatteskulder osv. Om en ung
man kommer ut och får ett arbete, där
så stora skulder belastar honom, är det
ganska begripligt, ifall hans lust att
stanna i arbetet minskar. Vad gör då
samhället för vinst på att pressa vederbörande
till att betala ytterligare skadestånd,
om man jämför det med vinsten
för samhället av att han återanpassas
i samhället, att han får möjlighet därtill
genom att stanna kvar i sitt arbete? Så
enkelt är problemet nu, och så svårt
framstår det ute på fältet.

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

Vi har nu en frivårdsorganisation som
är under uppbyggnad. I alla de fall då
en dömd, som fått sig ålagd skadeståndsskyldigbet,
kan betala tillbaka, rådgör
skyddskonsulenten med vederbörande
i avsikt att få till stånd en återbetalning.
Men den främsta riktpunkten för
skyddskonsulentens handlande måste
ju vara att återanpassa den dömde i en
god tillvaro.

Utskottets ordförande har nyss antytt
att vi inte känner till någon enkel lösning
av dessa problem. Inte heller högermotionärerna
gör det. De har ju
också antytt att de är medvetna om hur
komplicerat problemet är. Jag tror att
om man ifrån början eliminerar sådana
antydningar som att det tas i med »hartassar»
på dessa ofta skadade människor
skulle det innebära en behövlig humanisering
av argumentationen.

När man har haft med de kriminellt
belastade i vårt land att göra, vet man
att lagens och samhällets armar förr
eller senare når dem och i allmänhet
gör det på ett utomordentligt hårt och
för deras framtid bestämmande sätt. Enstaka
möjligheter att undgå finns. Ibland
kan de sträcka sig över flera år, men
förr eller senare kommer de kriminellt
belastade ändå att föras in i en grupp
där de kommer att tillhöra de verkliga
socialfallen. Det är en grupp som är
djupt nödlidande, en grupp som utmanar
allas vårt samvete — inte med
antydning att det borde vara kraftiga
tag i stället för hartassar utan till vilja
att skaffa mera adekvata möjligheter att
ta vederbörande om hand.

En av de lösningar som man kan peka
på —- inte heller den utgör en definitiv
lösning på alla problem, men den har
diskuterats mycket inom kriminalvården
— iir att få till stånd bättre ersättning
för det arbete som de intagna utför
i de icke få industrier som kriminalvården
bar. Om jag är rätt underrättad
betalas där maximum 60 öre i timmen
och härigenom skaffas medel, får vi
kalla det kapital, som med den intagnes
medgivande kan tas i anspråk för ska -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

destånd. Pengarna, som kan vara början
till en start, skickas ofta till familjen
ifall det finns god kontakt med den.
Man undrar emellertid om svenska folket
i gemen skulle vilja arbeta om det
ersattes med 60 öre i timmen. Vad som
härvidlag behövs är väl helt enkelt att
det en dag kommer till stånd en avtalsrörelse
i vilken man tar in de arbetares
anställnings- och löneförhållanden som
utför arbete vid våra kriminalvårdsanstalter.
Sedan får självfallet avdrag göras
för uppehälle, mat och annat. Då,
herr Ringaby, vore det befogat att säga
att man av ett sålunda någorlunda rimligt
belopp bör kunna göra en skadereglerande
betalning.

På en enda punkt har utskottsmajoriteten
gett efter — man kan kanske
kalla det så — för motionen. Det gäller
en punkt där vi alla varit överens, nämligen
beträffande personskadorna, vilka
som framhållits borde komma i en särklass.
Det allmänna rättsmedvetandet
har säkerligen större krav på skyddet
för liv och lem än för egendom. Var och
en kan själv lätteligen tänka sig att det,
om det uppstår en kroppsskada och
ingen ersättning utgår, känns hårdare
än om man blir berövad någon av sina
ägodelar. För egen del är det i alla fall
den motivering som förmått mig att
gå med på utskottets skrivning, att vårt
rättsmedvetande mer och mer reagerar
mot förgripande på den kroppsliga integriteten.
Sedan må andra från andra
utgångspunkter ha kommit till samma
slutsats. Det är emellertid i och för sig
remarkabelt att utskottet, när vi redan
har eu utredning om skadestånd, dock
tillåter sig att ge denna anvisning. Jag
tycker att motionärerna skulle känna sig
ytterst till freds med att genom motionen
ha vunnit den framgång som ligger
i den beställning som här har gjorts.

Herr OSKARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! När fru ordföranden
talade om utsvävningar vet jag faktiskt
inte vad hon menar. Här har ingen gjort

några som helst utsvävningar. Jag framhöll
mycket klart och tydligt att dessa
svårigheter finns, att de är mycket
stora och att kunskaperna på området
är synnerligen bristfälliga. Det skulle
vara intressant att veta vad fru ordföranden
menar med utsvävningar, ty
jag kan inte förstå att någon har gjort
sig skyldig till sådana.

Sedan sögs det att man inte på några
dagar kan ändra sinnesinriktningen hos
den ungdom som man tar om hand.
Nej, det kan man säkerligen inte göra.
Men alla de som en gång av rent oförstånd,
av en olycklig tillfällighet eller
påverkade av kamrater begår en brottslig
handling är inte heller predestinerade
att bli brottslingar. Och om en
sådan lagöverträdare får klart för sig
att han inte kan fortsätta med denna
obetänksamhet, så tror jag att han ofta
säger sig redan i det skedet: Jag måste
bli en laglydig medborgare och fortsätta
så som jag var tidigare, innan denna
olycka skedde; jag måste sköta mig.

Vidare har det sagts att det system
som motionärerna och reservanterna
förordar bygger på övertro. Det gör
det visst inte. Vi har tydligt framhållit
alla problem och sagt att detta är ett
försök bland många att finna en väg
på vilken man kan komma till rätta
med ungdomsbrottsligheten.

Utskottets ordförande hävdar att vi
här har en princip och att vi bör handla
efter den, men om principen eller systemet
inte fyller måttet, skall man väl
inte hålla fast vid principen eller systemet
för dess egen skull utan vara beredd
att diskutera andra vägar att finna
en lösning.

Sedan påstod herr Zetterberg att motionärerna
i detta fall enbart vill slå
tillbaka i ren upprördhet. Det vill vi
inte alls. Vi har en ärlig strävan att
finna ett sött att hjälpa den som råkat
i olycka; hjälpa genom att tydligt tala
om för honom att detta får han inte
fortsätta med. Det har ingenting att göra
med att slå tillbaka.

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! I likhet med herr Oskarson
har jag svårt att förstå vad fru
Gärde Widemar menar, när hon talar
om utsvävningar från olika håll. Jag
känner mig inte alls träffad av den
beskyllningen. Jag har strikt hållit mig
till utskottets utlåtande, föranlett av
väckta motioner, och tillåtit mig att anlägga
några personliga synpunkter på
frågan, inte minst när det gäller skadeståndskravet.

Utskottets ordförande säger — det
är precis detsamma som framhållits
varje gång vi har behandlat dessa frågor
—- att vi bör avvakta och se hur den
nya brottsbalken verkar. Men reservanterna
har ju inte begärt att det förordade
systemet skall införas omedelbart.
Vad vi vill är att genom en utredning
få klarhet i om systemet är
lämpligt. Vi vet ju alla hur lång tid utredningar
tar, och alla inser vi väl vikten
av att komma till rätta med företeelser
i samhället som inger oro. Därför
tycker jag att det vore klokt att göra
denna utredning. Den kan vara klar om
några år, och då har ju samtidigt vunnits
erfarenhet om hur brottsbalken
verkat.

Vidare säger fru Gärde Widemar, att
en utredning ändå alltid måste föregå
arreststraffet — och det är alldeles givet.
Men meningen med hela systemet
är att den lagöverträdare det gäller skall
få en varning och bli på det klara med
att samhället reagerar snabbt.

Slutligen talade herr Zetterberg om
att vi saknade resurser för effektiv samtalsterapi,
och jag är givetvis fullt medveten
om att sådana resurser saknas i
dag. Men därvidlag liksom på många
andra områden ser man väl fram mot
förbättrade förhållanden.

Vi motionärer ocli reservanter tror på
en behandlingsform som den vi förordat
men har endast begärt att en förutsättningslös
utredning skall få sig anförtrodd
uppgiften att allsidigt pröva
hithörande problem.

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Varken herr Oskarson
eller fröken Wetterström behöver känna
sig träffade av min anmärkning om utsvävningar.
Den gällde i första hand
herr Ringaby, som här talade om både
falskdeklarationer, biltjuvar och rattfylleri.
Det anser jag inte alls har med
det ärende att göra som vi i dag behandlar.

Herr Oskarson sade, att man genom
kortvarigt frihetsberövande skulle kunna
påverka de ungdomar som av oförstånd
och under inflytande av kamrater
och rena tillfälligheter gjort sig
skyldiga till brottsliga förfaranden. Jag
kan inte förstå att ett arreststraff i
kriminalvårdens regi skulle kunna påverka
dem bättre än de nuvarande metoderna,
som innebär att dessa ungdomar
blir omhändertagna av barnavårdsnämnden.
Det är väl ändå troligt att
barnavårdsnämnden, som har utprövade
metoder för att ta hand om ungdomar,
bättre skulle kunna komma till
rätta med dem som av rent oförstånd
gör sig skyldiga till dylika förfaranden.
Ett arreststraff skulle ju stämpla dem
på ett helt annat sätt såsom hörande
till det brottsliga klientelet. Man är rädd
att få en sådan stämpel på ungdomarna,
och det är därför man inte vill att de
annat än undantagsvis omhändertas
inom kriminalvården. I första hand vill
man att de godartade fallen skall tas
om hand inom barnavårdens ram.

Jag tycker att man måste se i vilken
utsträckning de möjligheter som finns
kan klara problemen. Herr Oskarson
säger att det har visat sig att de inte
fyller måttet. .lag kan inte gå med på
det. Vi har alldeles för liten erfarenhet.
Det är ännu inte två år som brottsbalken
har varit i kraft, ocli det iir alldeles
för kort tid för att vi skall kunna fälla
sådana omdömen som att metoderna inte
fyller måttet ocli man därför inte kommit
till riitta med problemet. Man måste
vänta med sin bedömning. .lag skall
gärna diskutera med herr Oskarson om

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

dessa saker, men jag är inte beredd att
i dagens läge gå med på en utredning
som inte kan fylla något syfte.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Det positiva i detta meningsutbyte
kan väl vara att vi också
genom motionen har fått uppmärksamheten
mer riktad på behovet av en förnyelse
inom vår kriminalvård. Den som
aldrig'' så litet har satt sig in i denna
har blivt uppskakad av de brister som
finns där. Dessa brister beror, tror jag,
i ringare grad på systemet, såsom herr
Oskarson antydde att de skulle göra, än
på att vi framför allt på personalvårdssidan
följt med så pass dåligt, på att
riksdagen inte har beviljat större medel
till snabb utbyggnad.

På många områden, från byggnaderna
över utbildningen av personal till
bristen på kolonier och utslussningshem
o. s. v., stöter man på samma fenomen
— otillräckliga resurser. Även
inom barnavårdsnämnderna förekommer
alltför litet satsning på det unga
klientel som råkar i bekymmer. Men
själva inställningen skall icke vara den,
att vi tidigare haft hartass och att vi
nu skall ta ett annat slags tass. Vi skall
ha en känsla av att det är våra verkligt
fattiga och illa utrustade bröder, att det
är den lägsta socialgruppen i vårt land
som vi träffar bland detta klientel. Det
är i den känslan av att vilja humant
hjälpa och stödja som jag tror vi kan
ha möjligheter att återföra unga människor
till ett riktigt liv.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan utan vidare hålla
med om att det är ett mycket svårt
klientel vi talar om. Jag träffade för någon
tid sedan en kriminalreporter som
berättade att han vid besök på en sådan
här öppen anstalt hade iakttagit en pojke
som var utomordentligt besvärlig. Re -

portern tyckte att pojken var ytterst
egensinnig och argsint — tills föreståndaren
berättade att den enda kontakt
denne pojke haft med sina föräldrar
var att han varje lördag fått stryk med
en cykelkedja av en berusad pappa.

Det är ju rent ohyggliga bakgrunder
som finns i dessa fall — det är tragiska
händelser. Men jag tror ändå att herr
Zetterberg och fru Gärde Widemar
missförstod mig när jag sade att man
inte skall gå fram med hartassen. Många
gånger är faktiskt hartassen en grym
metod mot missanpassade människor.
Att låta dessa människor gå ett helt
år och vänta på straff är ofta grymmare
än att genast omhänderta dem för korttidsstraff.
Jag tror att de i många fall
respekterar och förstår ett korttidsstraff.
Det är alltså inte säkert att det
är mindre grymt att använda hartassen.

Fru Gärde Widemar ansåg att jag svävade
ut när jag talade om falskdeklaranter
och rattfyllerister. Jag gjorde
emellertid denna jämförelse för att påvisa
att när det gäller t. ex. rattfyllerister
har vi skärpt straffpåföljden och
fått ett bättre förhållande. Det vara bara
detta jag ville ange med min jämförelse.
— Man kan naturligtvis säga att det i
de båda nyssnämnda fallen gäller en
bredare allmänhet. Men jag tror inte
att det lilla klientel vi här talar om är
helt okänsligt för en skärpning av straffpåföljden
i den aktuella bemärkelsen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag tror att vi alla har
erfarenheter av det slag som herr Ringaby
nyss redovisade då det gäller det
svåra klientel och de olyckliga människor
det här är fråga om. Men jag
förstår inte herr Ringabys tankegång.
Skulle exempelvis den stackars pojke
som herr Ringaby talade om, som fått
stryk, som blivit utsatt för dålig behandling
under hela sitt liv, bli bättre
om han finge undergå några dagars
arreststraff? Vore det en riktig metod

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

att tillrättaföra honom — att sätta in
honom på ett kortvarigt arreststraff?
Nej. jag tror inte man kommer någon
vart med sådana stackars människor
genom dylika metoder.

Jag blir också upprörd när jag får
höra tongångar som går ut på att en
skärpt straffpåföljd skulle skapa bättre
förhållanden. Har vi ändå inte kommit
så långt att vi är på väg mot en humanare
och riktigare syn på brott och
brottslingars behandling? Har vi inte
kommit dithän att vi inte längre tror
på den stränga behandlingen och långvariga
inspärrningen? Har vi inte försökt
att skapa en humanare fångvård
och en behandling som går ut på undervisning
och utbildning, på möjligheter
att återanpassa den skadade personen,
de skadade ungdomarna, till ett normalt
och hederligt liv?

Vi får inte — även om vi står skräckslagna
inför vad som sker och inför
olika rapporter om förhållandena —- avvika
från den humana linjen i fångvården
och i brottsbedömningen, utan
vi måste försöka komma till rätta med
problemen genom de medel och enligt
de principer som vi i enighet bestämt
oss för.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i den här debatten, men när
jag hör uttryck som utmätning och införsel,
som är ganska vardagliga för
mig, kan jag inte underlåta att säga
några ord.

Det tycks föreligga eu viss begreppsförvirring
på detta område. Det talas
om utmätning och införsel, vilket är två
skilda ting. Utmätning kan man få för
varje slag av fordran, alltså även för
skadeståndsfordringar — av herr Ringabys
anförande fick man ett intryck att
detta slag av fordringar inte ens kan
indrivas genom utmätning. Denna innebär
alltså att vissa föremål beslagtas och
i viirsta fall säljs på exekutiv auktion,
medan införsel innebär att en arbets -

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

givare åläggs att ur en arbetstagares
lön ta ett visst belopp per vecka eller
månad. Man får alltså inte blanda ihop
dessa två begrepp. Utmätning kan tillgripas
för indrivning av fordringar av
alla slag. Införsel däremot får användas
endast för uttagande av skatt, böter och
underhållsbidrag.

Jag håller med om att det är en
oegentlighet att man kan ta ut böter genom
införsel men inte ett skadestånd.
Om en våldsverkare slår ned någon på
gatan och blir dömd dels till böter och
dels till skadestånd, tar alltså staten ut
böterna genom införsel men den skadelidande
kan inte få införsel för sin fordran.
Det är naturligtvis i och för sig
orimligt, men om man skall slopa den
inadvertensen anser jag — liksom advokatsamfundet
i ett remissyttrande — att
man skall slopa rätten till införsel även
för böter. Det är ju på det sättet — nu
kommer jag till det jag helst skulle vilja
säga — att införsel är ett mycket farligt
institut. Riksdagen har alltid varit
mycket försiktig när den har gått med
på att utvidga detta institut, därför att
det ingriper i själva rätten till den lön
man har för sitt arbete. Detta kan förta
lusten till arbete och det är ingen betjänt
av, allra minst samhället. Det måste
löna sig att arbeta även för den som burit
sig dumt åt. Jag håller med herr
Zetterberg att det viktigaste i detta sammanhang
är att återanpassa en människa
som kommit på fel vägar i livet, att
få henne att bli en laglydig samhällsmedlem.
Jag tror att detta försvåras om
man tar ifrån vederbörande hans lön
eller det allra mesta därav, så att han
inte anser att det lönar sig att arbeta.
Då har man permanentat ett socialfall
i stället för att avskaffa det.

Jag har en annan idé på detta område,
nämligen beträffande skadestånd
för kroppsskador. Naturligtvis är skadestånd
för dylika skador det väsentligaste;
jag instämmer med herr Zetterberg
även på denna punkt. Givetvis är det
ett samhälleligt intresse av allra första

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

ordningen att den skadelidande hålls
åtminstone ekonomiskt skadeslös. Vi betalar
ju skatt och en hel del därav går
till rättsväsendet. Detta bidrag till rättsväsendet
skulle kunna anses som en försäkringspremie.
Vi försäkrar oss för att
få gå skyddade på våra gator och vägar.
Vi skall vara skyddade från misshandel.
Om inte skyddet håller utlöses ett
försäkringsfall och staten borde då träda
in och hålla oss skadeslösa. Det är
inte på det sättet som herr Ringaby sade
att detta gör det ännu bättre för brottslingarna,
att staten så att säga skulle betala
för dem så att de kunde göra ännu
mer ofog. Givetvis skulle staten för utlägg
för dylika skadeverkningar få en
regressfordran, som kunde tas ut genom
utmätning — om det verkligen
finns något att utmäta, vilket det sällan
gör. Jag tror inte att ett sådant system
skulle utlösa utökad brottslighet.

Herr Ringaby anförde beträffande
straffets preventiva inverkan att det visat
sig, när det gäller rattfyllerister och
deklarationsbrottslingar, att straffet
haft en viss återhållande effekt. Kanske
det är fallet, men det är ju trots allt så
att fortfarande kanske miljardbelopp
årligen undandras från beskattning. I
det sammanhanget anser jag att samhället
gjort för litet. Om de straff som
finns ändå haft en viss gynnsam effekt,
beror det på att det bland dessa brottslingar
finns människor som har ett socialt
anseende att skydda. Där har straffet
säkert en viss återhållande effekt,
men bland människor som inte har något
socialt anseende att slå vakt om har
straffet mer eller mindre förlorat sin
preventiva inverkan.

I övrigt kan jag, herr talman, instämma
i vad fru Gärde Widemar sagt och
yrkar sålunda bifall till utskottets hemställan.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att man kan
göra utmätning, om det finns någonting
att ta. Då blir det ersättning. Finns

det inte några ägodelar att utmäta, kan
man inte göra införsel på lönen, även
om denna är mycket god.

Fru Gärde Widemar talade om humanitet
— men humanitet bör väl också
gälla människor som utsätts för våldsåtgärder.
Jag kan inte finna någonting
inhumant i att låta t. ex. en biltjuv genom
införsel av något slag till någon
del betala vad han förstört, det skulle
tvärtom kunna vara en mycket human
åtgärd.

Vi tror så mycket i fråga om denna
lagstiftning. Vi tror att det är bra som
det är, men vi ser att det inte är riktigt
bra. Det kan hända att en sådan
åtgärd lättare skulle återanpassa en biltjuv
eller våldsverkare genom att han
får lära sig att arbeta, lära sig att avstå
en del av sin lön för att ersätta sina
dumheter. Jag tror inte att det är inhumant.
Det kan i stället vara ytterst humant
och återanpassande.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Denna senaste replik
skapade en smula klarhet i vårt samtal
i eftermiddag, som kanske har verkat
förvirrande.

Herr Ringaby menar att det vore humant
att förmå en biltjuv att betala. Han
skulle lära sig att avstå från dessa
pengar, han skulle lära sig att arbeta.
Detta är utomordentliga moralkakor,
men hur ser det ut i verkligheten? Jo,
om man lägger på honom för stora skadestånd
slutar han att arbeta. Är han
kriminellt belastad, känner han en sugning
tillbaka till sin gamla miljö. Om
han har möjligheter att betala, kommer
övervakningsnäinnden och vederbörande
skyddskonsulent att söka se till att
han gör det. Men om lönsamheten av
hans arbete blir för låg i pengar räknat,
får den gamla miljön ett säkrare grepp
om honom. Det lönar sig inte att arbeta,
säger han sig och lämnar sin sysselsättning.

Då har samhället gjort en verkligt
stor förlust, även om den som lidit ska -

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

da på t. ex. bilen kunnat få tillbaka
några hundra kronor vid de första avlöningstillfiillena.
Det är detta vi talar
om. Vi kan inte bota kriminalitet med
moralanvisningar från herr Ringaby eller
andra om hur dessa biltjuvar borde
vara beskaffade. Vi får lyssna till dem
som har erfarenhet från fältet och höra
vad de har att lära oss. Det är slutsatser
av deras iakttagelser vi har presenterat.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! När man läser igenom
detta utskottsutlåtande märker man
ganska snart att det inte råder någon
motsättning mellan majoriteten och reservanterna
i åsikten att samhället med
all kraft bör söka komma till rätta med
den stigande brottsligheten bland både
yngre och äldre.

Vad som förmår mig att i dag inte gå
på reservanternas linje är det faktum,
att de korrektionsformer som nu finns
enligt min mening har prövats för litet.
De bör få längre tid på sig. Det finns
nu, herr talman, möjlighet till korttidsbehandling
inom anstalt av företrädesvis
lagöverträdare i åldern 15—17 år.
Det finns också möjlighet för barnavårdsnämnd
att omhänderta underårig
för utredning under kortare tid, och
det finns vidare genom brottsbalken
möjlighet att ådöma den som fyllt 18 år
en kortare anstaltsbehandling i samband
med skyddstillsyn.

Vidare vill jag citera vad utskottet
skriver längst ned på sid. 16 i sitt utlåtande:
»Slutligen må nämnas att bl. a.
när fråga uppkommer att förklara villkorligt
medgiven frihet förverkad eller
att undanröja skyddstillsyn möjlighet
föreligger att förordna om omhändertagande
under i regel högst en vecka.»

Herr talman! Man bör nog samla litet
mer faktisk erfarenhet av de korrektionsformer
som vi har, innan man utreder
frågan om ungdoinsarrest. Vilka
korrektionsformer som kan bli nödviin5
— Andra kammarens protokoll 1966.

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

diga för framtiden, vet vi inte, men låt
dem vi har få litet längre tid på sig att
bevisa sin duglighet — eller sin oduglighet! Jag

instämmer gärna i herr Zetterbergs
uttalande att riksdagen kan gå i
författning om att snart söka tillfredsställande
lösa ganska närliggande problem
på områden som faktiskt är tillgängliga
för handling just nu.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Fru Gärde Widemar säger
att vi inte skall gå ifrån den humana
linjen, och det är jag fullt överens
med fru Gärde Widemar om. Det är inte
heller fråga om något sådant. Men vad
är humanitet? Om vi inte har medel att
med tillräcklig skärpa klargöra för
ifrågavarande ynglingar att de har felat,
att de har burit sig dumt åt och att vi
inte tolererar detta, utan vederbörande
inte accepterar våra åtgärder, är vi
skyldiga att hitta på något system som
gör det möjligt för oss att påverka dem
i rätt riktning. Eljest medverkar vi ju
till att de på grund av oklarhet att de
icke förstått samhällets reaktion fortsätter
med sina brottsliga gärningar. Om
vi däremot lyckas få dem att förstå
syftet med våra åtgärder så att de upphör
med sin brottsliga verksamhet, anser
jag detta vara den högsta grad av
humanitet.

Herr Zetterberg har också hängt upp
sig på mitt uttalande om att man inte
skall stryka över med hartassen — och
det är kanske förklarligt. Jag menar att
det kan behövas en något kärvare linje
för att få ungdomar att inse att de har
kommit in på fel väg. Därmed har jag
inte sagt att vi skall ta till någon storslägga,
men jag anser att vi måste följa
eu kärvare linje just med hänsyn till
vår skyldighet att tillgodose rättssäkerheten.
Såsom jag påpekade i mitt första
anförande, lever många människor i
ständig oro på grund av den våldsmen-
33

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

talitet som alltmer gör sig gällande, den
råhet och den nonchalans som ungdomar
gör sig skyldiga till. Jag vågar nog
påstå att en kärvare linje i vissa fall
skulle ha sitt berättigande.

Herr Zetterberg gör mycket stor skillnad
mellan barnavården och kriminalvården
— och det är riktigt — men jag
tror inte att man får vara alltför rigorös
när man drar upp gränserna mellan
dessa vårdformer. Jag vill här citera ett
uttalande av utredningen angående aktion
mot ungdomsbrott, ett uttalande
som jag tycker är sunt och klokt. Det
heter där:

»Under våra studiebesök i olika städer
har vi kunnat konstatera rätt betydande
ideologiska motsättningar mellan
t. ex. polis—barnavårdsnämnd,
skola—psykisk barna- och ungdomsvård
samt polis—skola. Olika uppfattningar
kan även påträffas inom en och
samma myndighet, t. ex. mellan socialpolis
och ordningspolis. För att förhindra
missförstånd måste det understrykas,
att de ideologiska ståndpunkterna
t. ex. i fråga om straff contra behandling
inte följer bestämda myndigheter.
Man kan träffa på strafftänkande
hos representanter för barnavårdsnämnden
lika väl som en utpräglad behandlingsinriktning
hos företrädare för
polis- och åklagarväsende.»

Bakom förslaget om ett kortvarigt frihetsberövande,
som utförs av polismyndigheten,
behöver alltså inte ligga något
strafftänkande. Det kan i lika hög grad
vara fråga om en behandlingsform. Min
bestämda uppfattning är att så är fallet.

Visst finns det brister i fråga om resurserna
på detta område; det är vi fullt
överens om. Jag vill erinra om att högerpartiet
i våras väckte en motion, där
vi krävde ökade resurser för polisväsendet,
men den motionen vann inte
kammarens gehör.

Herr Gustafsson i Borås framhöll, att
de nya korrektionsmedlen hade prövats
för litet, och fru Gärde Widemar har
varit inne på samma linje. Det är natur -

ligtvis riktigt, men vi kommer inte ifrån
den oroande utveckling vi har. Allmänheten,
som utsätts för brotten, läser inte
lagar och förordningar och konstaterar,
att vi fick nya korrektionsmedel för
två år sedan och att vi då naturligtvis
måste tillåta och acceptera denna brottslighet
tills vi vinner erfarenhet av dessa
korrektionsmedel. Så kan man inte resonera.
Även om vi har dessa nya bestämmelser,
måste vi vara beredda att
vidtaga åtgärder, därest utvecklingen
kräver det.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Av denna debatt framgår
säkert att vi alla är lika oroade över
den utveckling som ungdomsbrottsligheten
tagit och att vi alla är lika beredda
att satsa på att eliminera verkningarna
av ungdomsbrottsligheten. Vad
som framför allt skiljer herr Oskarson
och mig är inte att herr Oskarson vill
att man skall tala om för dessa ungdomar
att de kommit på fel väg -— det
anser jag också att man bör göra —
utan det är att herr Oskarson vill att
man skall tala om det för dem i en
arrest. Är det inte lika bra att de blir
omhändertagna av barnavårdsnämnden
och att den samtalsterapi som fröken
Wetterström talade om sker inom barnavårdsnämndens
ram? Varför skall
man stoppa in dem i en arrest — kanske
en polisarrest — under otrevliga former
och föra de samtal, genom vilka
man vill få dessa ungdomar att vända
sitt sinne, i lokaler som inte alls passar
för detta ändamål?

Det talas här om en kärvare linje,
men jag har inte fått något begrepp om
vad reservanterna menar med en kärvare
linje. Anser man att det är en kärvare
linje att sätta in ungdomarna i en
arrest för samtal än att ta hand om
dem inom barnavårdsnämnden? Är det
över huvud taget på behandlingsplanet
man vill ha denna kärvare linje eller
tänker man på straffmätningen? Det

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

har kommit så olika uppgifter från reservanterna
och motionärerna, att jag
inte kunnat bli på det klara med vart
man vill komma.

Slutligen vill jag säga att första lagutskottet
i sitt utlåtande har sagt att
det för närvarande inte vill tillstyrka
en utredning, därför att man måste ha
mer tid på sig för att bedöma om man
kan klara uppgiften med de nuvarande
möjligheterna. Vi har alltså inte sagt
att vi inte kan tänka oss en utredning
i framtiden, om så skulle bli erforderligt.
Givetvis är vi alla beredda att vidta
de åtgärder som kan komma att erfordras
och betingas av en ny situation.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Hade det varit så att
motionärer och reservanter vetat exakt
hur detta deras förslag skall genomföras,
så hade vi inte behövt begära
någon utredning; då hade vi kunnat
framlägga ett färdigt förslag. Men vi
har begärt en utredning för att verkligen
få frågan ingående prövad. Hur ett
sådant här kortvarigt frihetsberövande,
som vi föreslagit, sedan skall utformas
får utredningen klarlägga. Vi kan nu
inte diskutera miljön och att man skall
tala med brottslingarna i en arrest och
under våldsamma utbrott eller hur utskottets
ordförande nu uttryckte sig.
Något sådant har inte varit på tal.
Men vi anser att den tilltagande ungdomsbrottsligheten
är ett så allvarligt
problem att vi inte kan stå passiva, utan
någonting måste göras. Alla vägar måste
prövas, och vi har ansett att även denna
bör bli föremål för utredning.

Fru Gärde Widemar sade att hon
kunde tänka sig en utredning om utvecklingen
skulle visa att en sådan
erfordras. Jag tycker att läget i dag är
så allvarligt att jag måste fråga mig
vad som ytterligare skall hända för att
fru Gärde Widemar och andra skall
anse det befogat med eu utredning. Man
tycks mena att det skall inträffa några

Vissa åtgärder mot ökad brottslighet

ännu oupptäckta våldsamma brottsliandlingar
innan man är beredd att
vidtaga några åtgärder.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Arvidson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning'' genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Wetterström begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 32
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken WETTERSTRÖM (h), som yttrade: Herr

talman! Jag ber att få anmäla,
att det inte markeras på tavlan att jag
röstat nej.

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

§ 13

Meddelande ang. plenum

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Enligt den preliminära planen skall
fredagen den 25 november anordnas antingen
ett arbetsplenum med början
kl. 11.00 eller ett bordläggningsplenum
med början kl. 14.00. Såvitt nu kan bedömas
på grundval av uppgifter om
bordläggning av utlåtanden från utskotten
blir det icke erforderligt att anordna
arbetsplenum nämnda dag. Fredagens
sammanträde kommer därför att
ta sin början kl. 14.00.

§ 14

Behandlingen av narkotikamissbrukare
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av väckta motioner
angående behandlingen av narkotikamissbrukare
in. in.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! De frågor som behandlas
i andra lagutskottets utlåtande nr 61
har föranletts av motioner från olika
håll, i vilka föreslagits åtgärder för att
komma till rätta med det tilltagande
narkotikamissbruket. Utlåtandet är så
att säga uppdelat på två avsnitt: det ena
gäller vårdfrågorna och det andra de
straffrättsliga frågorna.

Utskottet har haft ytterst ingående
överläggningar, och vi har inom utskottet
fått ta del av omfattande yttranden
från olika remissinstanser. Jag är glad
över att det står enighet bakom utskottets
starka och positiva skrivning.

Under en följd av år har här i kammaren
från olika håll framstötar gjorts
i form av motioner, interpellationer
och enkla frågor för att rikta uppmärksamheten
på det alltmera tilltagande
narkotikamissbruket.

Genom den senaste tidens händelser,
där morden på Brunnsgatan här i
Stockholm inte bara avslöjade fruktansvärda
sociala missförhållanden utan
också påtagligt gav belägg för narkotikans
roll i den kriminella miljön, har
den frågan trängt sig på, hur länge det
skall dröja innan samhället med kraft
griper in på olika fronter för att förhindra
utbredningen av denna farsot.
Med nuvarande vårdformer och lagstiftning
torde man i varje fall inte kunna
komma till rätta med problemen.

Alla är ense om frågornas allvar och
om att det brådskar att vidta åtgärder
beträffande både vårdfrågorna och de
straffrättsliga påföljderna för den olaga
handeln med narkotika. Det kan inte
gärna vara rimligt att, som skedde vid
införandet av den nya brottsbalken,
maximistraffet för detta slag av olaga
hantering med narkotika sänktes från
fängelse två år till fängelse ett år. Från
högerpartiets sida har vi ansett att
maximistraffet bör höjas till fyra år.

Utskottet säger att »det nu synes angelägnare
än någonsin att med kraft
ingripa mot framför allt personer, som
yrkesmässigt distribuerar narkotika».
Utskottet finner därför en höjning av
maximistraffet vara motiverad. Utskottet
gör också en jämförelse och säger
att »olovlig rusdrycksförsäljning i grova
fall kan straffas med fängelse två
år». Som förhållandena nu är bedöms
alltså den olaga handeln med narkotika
som mindre grov än den olovliga rusdrycksförsäljningen.
Fn sådan lagstiftning
kan inte vara ägnad att ha en avskräckande
effekt. I utskottet har vi
ansett det angeläget att straffbestämmelserna
i narkotikaförordningen utan
dröjsmål blir föremål för översyn.

Inom medicinalstyrelsen är den s. k.
narkoman vårdskommittén sysselsatt
med dessa frågor och enligt uppgifter
ämnar den under första halvåret 1967
lägga fram en promemoria, där både
den legala och den illegala distributionen
av narkotika kommer att behand -

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

las. Utskottet förutsätter att innehållet i
promemorian beaktas i den förordade
översynen.

Då ärendet brådskar tycker jag personligen
att det hade varit bättre om
översynen kunde ha påbörjats omedelbart
och då i intimt samarbete och
samråd med narkomanvårdskommittén.
I så fall kunde kanske en proposition
varit att förvänta redan under höstriksdagen
nästa år. Jag har emellertid, herr
talman, inte någon anledning att betvivla
att departementschefen också
finner en forcering av arbetet nödvändig.
Jag tillåter mig därför att rikta en
vädjan till honom att låta denna för
hela vårt samhälle oerhört betydelsefulla
fråga få förtursrätt. I vilken statsfinansiell
situation vårt land än må befinna
sig — och jag tar inte till några
överord när jag säger detta — måste
samhället snabbt sätta in både personella
och materiella resurser och även
genom ändrade straffbestämmelser försöka
råda bot på det elände som narkotikan
förorsakar. Man har på sina håll
gjort jämförelse med sjukdomar av epidemisk
karaktär, och den jämförelsen
ligger nära till hands. Om det t. ex. inträffar
smittkoppsfall blir det ett rikslarm,
och då är det inte fråga om några
utdragna diskussioner.

I Läkartidningen förekom förra året
en artikel där det gjordes en beräkning
som visade, att en enda ung narkoman,
om han genom sin sjukdom blir definitivt
socialt invalidiserad, under sin livstid
kommer att åsamka det allmänna en
direkt kostnad på ungefär en kvarts
miljon kronor. Därtill kommer nationalekonomiskt
det produktionsbortfall,
som överstiger understödsnivån och
som statistiskt torde vara betydligt större
än de direkta kostnaderna för samhället.

Vederbörande läkare skrev vidare att
den personliga tragedien för narkomanen
själv och hans anhöriga inte kan
mätas i pengar, ett konstaterande, som
vi väl gärna var och en instämmer i.

Därtill kommer också de nya offer han
under sin livstid drar in i missbruket
i en oändlig och svårgripbar kedjereaktion.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än utskottets men vill än
en gång poängtera att regering och riksdag
har skyldighet att snabbt ingripa på
detta område. För varje dag som går
förvärras situationen och blir därigenom
allt svårare att komma till rätta
med.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Det är med en viss tvekan
jag tar till orda vid behandlingen
av andra lagutskottets utlåtande nr 61.
Eftersom icke någon reservation är fogad
till utskottets utlåtande och eftersom
jag ej har för avsikt att i detta
ärende gå emot ett enhälligt utskott, kan
det synas obefogat att ta kammarens
tid i anspråk med ett inlägg. Jag vill
emellertid ändå, med tanke på att jag
i motioner och vid andra sammanhang
tagit upp frågan om narkotikamissbruket
till skärskådande, anföra några synpunkter.

De skakande, nyligen i Stockholm inträffade
morden har på ett brutalt sätt
inför hela vårt folk ställt det s. k. träsket
i huvudstaden under blixtbelysning.
I skuggan av vår välståndsutveckling
har det vuxit fram en allt större social
och moralisk slum, vilken vi politiker
måste uppfatta såsom en kraftig bock
i kanten av vår gemensamma samhällssträvan
till välfärd.

Av tillgängliga och såvitt nu kan bedömas
tillförlitliga referat och utredningar
rörande förhållandena i huvudstadens
s. k. undre värld, som synes innefatta
flera tusen människor, i stor
utsträckning — vilket är det värsta —
yngre personer, framgår att det tilltagande
bruket av olika slags narkotika
har en dryg och i många fall avgörande
andel i orsakerna till de alltmera förekommande
djupt tragiska mänskliga förfallsprocesser,
som slutligen resulterar
i brott.

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

Från polisens sida har exempelvis i
dagarna hävdats att för närvarande huvudparten
av de gripna brottslingarna
i huvudstaden är narkomaner. Jag hänvisar
härvidlag till ett TV-program den
4 november i år. Från polishåll gjordes
även i det nyssnämnda TV-programmet
gällande, att den illegala narkotikamarknaden
i huvudstaden behärskas av
ett tiotal s. k. kungar, d. v. s. narkotikahajar,
som upprätthåller ett järnhårt
och hänsynslöst grepp över alla dem
som — ofta slumpmässigt och genom
oförsiktighet — hamnar i träsket och
går ett obevekligt fysiskt och psykiskt
förfall till mötes.

Häktningar av narkomaner lär skrämmande
regelbundet förekomma vid
Stockholms rådhusrätts elfte avdelning,
som handlägger dessa brott.

»Uppmärksamheten mot denna brottstyp
måste skärpas och upplysning bland
ungdom måste ökas om de stora risker
för allvarliga men, som är förknippade
med tablettmissbruk», har hävdats
av kammaråklagaren Curt Dreifaldt i
pressen, jag citerar här ur StockholmsTidningen
den 26 januari 1964. Men det
värsta är, att de verkligt skyldiga, fåtalet
s. k. narkotikagrossister, som i framgångsrik
spekulation sprider det förödande
giftet bland ungdomen, oftast
tycks gå fria. Beror det på brister i vår
gällande lagstiftning eller beror det på
otillräckliga polisiära resurser?

Tidigare emanerade större delen av
narkotikamissbruket i vårt land från
s. k. legala källor — läkare, sjukhus,
apotek — via recept på avvägar. 1962
skärptes reglerna för utskrivning av recept
på narkotika och i dag lär praktiskt
taget all narkotika, som brukas destruktivt,
vara insmugglad från utlandet.
Denna smuggling uppges ha tagit
särskild fart sedan 1959. Importörerna,
som främst dirigeras av de asociala s. k.
kungarna i huvudstaden, lär göra mycket
stora förtjänster på den illegala handeln,
medan det s. k. träsket växer och

blir en grogrund för sådan kuslig kriminalitet,
som avslöjats under de senaste
veckorna.

Mot bakgrunden av dessa avslöjanden,
som allvarligt skakat vårt folk
och ingett oss alla eu känsla av att någonting
brister i samhällets planering
och skyddssystem på detta område, vill
jag framhålla angelägenheten av exempelvis
en skyndsam kartläggning via
rikspolisstyrelsen och medicinalstyrelsen
om narkotikamissbrukets nuvarande
utbredning i vårt land och dess samhällsvådliga
konsekvenser. En skyndsam
prövning av frågan bör vidtagas —
det har också framhållits i utskottets
utlåtande. Men det bör också komma
till stånd en skyndsam prövning av lagstiftningen
på området. Man kan fråga
sig om gällande lagstiftning kan anses
till fyllest för att effektivt medverka till
att hejda narkotikamissbrukets fortsatta
utbredning. Även bör övervägas om den
s. k. länkorganisationen, som betytt så
mycket — det vill jag här framhålla —
för alkoholisters rehabilitering, kan påräknas
fylla en uppgift också i detta
sammanhang. Dessutom behövs en
grundlig utredning om möjligheterna för
samhället att skapa existensalternativ
för dem som skadats genom narkotikamissbruk,
exempelvis genom väl valda
fritidsmiljöer där förutom läkare förslagsvis
goda krafter bland vårt idrottsfolk
och våra kulturarbetare på samhällets
bekostnad får komma dessa
olyckliga narkotikadrabbade människor
till hjälp.

Herr talman! När det gäller straffbestämmelserna
i förevarande avseende
är jag emellertid tveksam, huruvida de
skall innefatta också innehav av narkotika.
Om den som har narkotika för
eget bruk riskerar straff för detta, får
man räkna med att han underlåter alt
söka den medicinska vård han behöver.
Jag hoppas att Kungl. Maj :t noga överväger
den här saken vid översynen av
narkotikaförordningen.

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

Trots de betänkligheter jag nu senast
framfört vill jag yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! För inte så många år
sedan förfäktades här i Sverige den
åsikten att narkotikan aldrig skulle
komma att bli något samhällsproblem
här. Den spådomen har tyvärr inte besannats.
Andra lagutskottet har också
vid sin behandling av de motioner som
nu iir aktuella i narkotikafrågan ägnat
problemet ett ingående studium.

1 min motion från januari i år har jag
påpekat det faktum att en människa för
vilken tillförseln av narkotika blivit en
tvingande nödvändighet inte längre är
en frisk människa. Det är mot den bakgrunden
man måste angripa problemet.
Att sjukdomen ofta kan, ytligt sett, betraktas
som självförvållad gör inte problemet
mindre allvarligt.

Vad först gäller frågan om en narkomans
innehav för eget bruk skall vara
straffbart eller inte har jag velat se
problemet så, att där det verkligen rör
sig om sjukdom skall inte straff i någon
form förekomma. Man kan tala om bevissvårigheter,
men om man verkligen
har goda grunder att anta, att den som
innehar narkotika jämväl bedriver försäljning,
närmast för att kunna finansiera
sitt eget behov, gäller ju samma
regler som för enbart langare. Att en
missbrukare som innehar narkotika endast
för eget bruk i allmänhet får åtalseftergift
pekar ju också emot att en
straffsanktion som sådan här inte synes
vara erforderlig. Som också framkommit
i den aktuella debatten kan man
inte heller bortse ifrån att straffpåföljd
för innehav av narkotika för eget bruk
kan utgöra en faktor ägnad att försvåra
kontakten mellan polisen och detta klientel
samt underlätta kontakten mellan
dem och de verkligt kriminella, langarna,
som driver hanteringen enbart i
vinstsyfte.

Det förtjänar att påpekas att spritlangaren
straffas för sin försäljning
men däremot inte köparen för sitt innehav
av olovligen försålt brännvin. Det
kan emellertid tas i beslag. Motsvarande
regler skulle kanske kunna övervägas i
fråga om narkotika. Synsättet bör vara
helt olika när det gäller langaren och
hans offer. »Offren borde visas i rätten
när narkotikalangare döms» löd en
rubrik i Dagens Nyheter den 1 september
i år, och det är väl alldeles uppenbart
att de verkliga langarna generellt
borde ha frihetsstraff. Ett bötesstraff
betyder för dem föga i jämförelse med
deras skattefria inkomster.

Försäljningen har satts i system med
grossisterna i toppen, en liga på ett par
tre personer som mellanhänder och så
försäljare, spridda bara här i Stockholm
i ett 60-tal försäljningskvartar förutom
alla utomhustillhåll och klubbar.
Blir en försäljningskvart föremål för
alltför ingående uppmärksamhet flyttar
den bara. En enda langare kan ha tillgång
till många lägenheter.

Så bör man se på langaren. Och nu
över till hans offer, och då kommer vi
in på den andra delen av motionen —
den som rör vårdfrågan. Nu måste vi
se litet närmare på knarkarkvartarna
där man »knaprar» och »pumpar». De
beräknas för närvarande uppgå till omkring
600 bara i Stockholm. Förbrukningen
uppgår många gånger till mellan
60 och 100 tabletter per dygn. En
flicka uppgav att hennes behov stigit
till 200 tabletter per dygn. På förfrågan
var hon fick pengar ifrån till denna
förbrukning fick man genom hennes
undvikande svar besked: prostitution.
Det är en oskriven lag i eu kvart att den
yngsta flickan i knarkargänget går ut
och skaffar pengar. Och den yngsta
flickan är ofta inte mer än 13 år. Deras
marknad är stor, därför att de är så
unga.

I en kvart, ett rum på kanske 3x4
meter, kan man träffa på sex—åtta per -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

soner, av vilka en del håller sig uppe
och några bara ligger. Man vet också
att de kan ligga där dygn efter dygn
i en ohygglig stank. Kvarten har ingen
eldstad, bara en liten kamin, och inget
vatten. Där finns illegalt anskaffat preludin
och ritalina tillsammans med
brännvinsflaskor och någon legal flaska
narkotika. Legal tilldelning av narkotika
hamnar så lätt i knarkarkvarten
och överlåts.

En annan kvart är litet större. En
flugsvärm i förening med fruktansvärd
stank slår emot besökaren, när dörren
öppnas av en yngling som säger sig
vara där för att städa. Två potatissäckar
fyllda med diverse avfall står uppställda
utefter ena väggen i ett av rummen. Golvet
är täckt av ett lager avfall bestående
av tomma preludinaskar och kartonger,
blodiga bomullstussar, injektionsnålar,
trasiga sprutor, avbrända
tändstickor, aska från kakelugn och
spis, tomma mjölkförpackningar, halvätna
smörgåsar, korvstumpar och ett
söndertrampat margarinpaket. För
fönstret har hängts en jutesäck.

Det andra rummets golv täcks av sängkläder
och gångkläder, tidningar och
böcker. På ett bord ligger en halväten
smörgås tillsammans med nedblodade
bomullstussar, injektionsnålar, sprutor
och burkar för filtrering och fördelning
av uppslammade tabletter.

Bilden är inte överdriven och inte
unik. Är det inte skrämmande att detta
är en verklighet i vårt välfärdssamhälle!
Och är det inte lika skrämmande att
langare har kommit på att det kan bli
god förtjänst att öppna marknad bland
skolbarn? Man beger sig till en skolgård
och delar ut tabletter gratis första gången.
Sedan kommer man tillbaka och
frågar om det är någon som vill ha mer.
Och det säger sig självt att många tycker
att det där är spännande. Men så
kommer pengar in i bilden, 25 öre per
styck. Och så, successivt, höjs priserna.
Och så har man fått en ny marknad.

Kanske var det så det började, när

en vanlig, riktig flicka som gick i skolan
som alla andra, kanske tanklös och
omogen men inte på något sätt asocial,
plötsligt befinner sig i narkotikans gastkramning,
i det djupaste förfall. Hur
kan det bara hända att en duktig 17-årig
flicka vid ett gymnasium plötsligt börjar
leva ett dubbelliv —• man vet till en
början inte hemma att skoltimmarna
tillbringas i knarkargäng.

Narkotikan drabbar inte bara offret
självt utan i lika hög grad — fast på
annat sätt — mor och far, som står
maktlösa och ofta bryts ned av förtvivlan.
Så mycket vet man som att narkotikamissbruk
kan få ödesdigra verkningar
för resten av livet. Man vet också
att narkotikamissbruket har en klart
epidemisk karaktär.

Det är väl uppenbart att den mest
humanitära åtgärden för de stackars
människovrak som det här faktiskt
är fråga om är att, oavsett deras eventuella
protester, lägga dem i en ambulans
och köra dem till sjukhus. Den
som påträffas nerknarkad borde kunna
tas om hand omedelbart och föras till
sjukhus för i vart fall undersökning och
observation.

Den nya lagen om sluten psykiatrisk
vård synes mig inte ge tillräckligt stöd
för ett effektivt ingripande i alla de fall
där ett sådant är oundgängligen påkal lat.

Det är enligt min mening upprörande
att vi måste vänta med ett ingripande
tills vederbörande kommit i
gränstrakterna mellan narkotikamissbruk
och narkomani — gränsen är för
övrigt flytande och relativt obestämd.
De verkliga narkotikamissbrukarna utgör
en samhällsfara också därigenom att
de i regel bär kniv, färdig att användas
i en för dem själva icke önskad situation.

Samhället måste få sådana befogenheter,
att det kan ingripa effektivt vid
varje form av misstänkt narkotikamissbruk.
Här invänds naturligtvis att vi
inte har resurser för detta. Kom då
ihåg vad som nyss sades här, nämligen

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

att en definitiv narkoman kostar samhället
mellan en kvarts och en halv
miljon kronor.

Det ar alltid bättre att bygga ett staket
ovanför branten än ett sjukhus nedanför.
Men när vi nu inte byggde staketet
måste vi bygga sjukhuset.

Herr talman! Jag har intet yrkande.
Jag har endast — i avvaktan på de resultat
narkomanvårdskommittén kan
komma till — velat bidra till att belysa
frågans utomordentliga allvar.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! När vi behandlade dessa
motioner i andra lagutskottet blottades
interiörerna för hela svenska folket
i samband med morden på Brunnsgatan.
De skakar oss säkert alla långt in i själen,
och litet till mans frågar vi oss: Kan
det vara verklighet, kan detta ha hänt
i hjärtat av Stockholm 1966? Har man
inte i press, radio och TV gjort sig skyldig
till övertramp eller försökt göra
chockprogram?

Herr talman! Ingen skulle vara gladare
än jag om jag vid detta tillfälle
haft möjlighet att tillbakavisa de uppgifter
som framkommit. Men efter en
dag med rikspolisstyrelsens narkotikakommission
och en av dess patruller
måste jag tyvärr konstatera, att de bilder
av träsket som press, radio och TV
har givit oss är med sanningen överensstämmande.

Men narkotikaproblemet är helt naturligt
inte bara knutet till träsket. Det
är, om uttrycket tillåts, den fas i den
onda cirkeln då missbruket i en eller
annan form har tagit en sådan dimension
att total likgiltighet för eget och
andra människors värde har inträtt. Det
finns som sagt många steg på vägen till
träsket, och det skulle ta för lång tid
att här i detalj tala om hur det går till,
utan jag har valt att endast i rubrikform
säga någonting om de olika problem
som har med hela narkotikaproblematiken
att göra.

Mariatorget t. ex. är en av de större
kontaktplatser där köpare och säljare
kan träffas. Det finns ett otal — det
har nämnts 300 å 400 — adresser till
vilka missbrukare kan vända sig för att
få dessa eftertraktade varor. Antalet
missbrukare vill jag inte nämna, utan
jag hoppas att det framgår av den kartläggning
som pågår inom medicinalstyrelsen.

Det har också i vissa kretsar blivit
modernt och estetiskt mer tilltalande
att i stället för att på gammalt sätt ta
rusdrycker genom munnen berusa sig
genom att injicera narkotika.

Cannabisrökningen utbreder sig speciellt
bland våra studerande ungdomar,
och ökningen av sådana fall har visat
sig särskilt stark på orter med universitet
och högskolor. Det debatteras huruvida
cannabisrökningen verkligen är
vanebildande eller om den endast är en
ersättning för tobaksrökning. Uppgift
står mot uppgift, men jag tror att vetenskapen
mer och mer lutar åt åsikten att
cannabisrökningen är vanebildande
och inkörsporten till användning av
andra, farligare och starkare preparat.

I de föreliggande motionsyrkandena
föreslås en höjning av straffmaximum
för illegal försäljning samt olaga innehav
av narkotika. Vidare föreslås att
nykterhetsnämnderna skall kopplas in
även på narkotikamissbrukare, och en
motionär -— fru Heurlin i denna kammare
•— föreslår straffriförklaring för
innehav för eget bruk. Vidare föreslås
skyndsam utredning av och förslag i
i fråga om omhändertagande och vård
av missbrukare.

Vi har i andra lagutskottet vid behandlingen
av dessa motioner — i likhet
med allmänna beredningsutskottet
och andra utskott vid tidigare tillfällen
och i likhet med vad socialministern
anfört i svar på interpellationer
— varit klart medvetna om att narkotikamissbruket
är ett stort samhällsproblem
och kommer att bli ett ännu större
sådant, om inte samhället kan sätta in

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

effektiva åtgärder för att stävja såväl
smuggling som försäljning av narkotika.
Men detta är endast den ena sidan —
vi måste också tänka på att genom
forskning söka få fram vårdformer som
kan återföra de stackars människor som
är missbrukare till ett meningsfyllt liv.

1961 års allmänna narkotikakonvention,
som tillkom inom FN, ratificerades
av Sverige år 1964. Den omfattar 51 artiklar.
Av dessa framgår bl. a. att anslutna
länder genom lagstiftningsåtgärder
och administrativa åtgärder skall
begränsa produktionen, tillverkningen,
exporten och distributionen av narkotiska
medel. Artikel 33 stadgar att ingen
skall tillåtas inneha narkotika utan vederbörligt
bemyndigande. Artikel 38 avser
behandling av narkomaner och innebär
att de olika länderna efter måttet
av sina ekonomiska möjligheter skall
skapa lämpliga anordningar för en effektiv
behandling av narkomaner.

Medicinalstyrelsen tillsatte i juni 1965
en expertgrupp för att verkställa undersökning
rörande missbruket av narkotika
och de åtgärder som kunde vidtagas
mot missbruket. Sedermera har
gruppen omorganiserats och består nu
av en huvudkommitté — narkomanvårdskommittén
— samt fyra subkommittéer:
en social-medicinsk, en teknisk-diagnostisk,
en juridisk och en
grupp för vårdfrågor. I dessa kommittéer
ingår representanter för olika myndigheter
samt för Riksförbundet för
hjälp åt läkemedelsmissbrukare.

Som jag sade har narkotikaproblemet
två sidor, och jag vill något närmare
belysa dessa.

Den ena sidan är den straffrättsliga,
den andra är vårdsidan. Den straffrättsliga
sidan sträcker sig från smuggel,
införsel och innehav till olaga försäljning.
Det är alltså många olika delar
av vår brottslagstiftning som härvidlag
kan träda i tillämpning, men
det allt överskuggande problemet är
enligt min mening hur grova man i
juridiska kretsar bedömer dessa brott

vara. Enligt uppgifter som jag inhämtat
händer det inte sällan att vid rättegångar
rörande olaga försäljning av ämnen,
vilka betraktas som narkotika, utdömes
ett kort frihetsstraff eller endast
skyddstillsyn. Maximistraffet för dessa
förseelser är ett år.

Jag har inte kunnat underlåta att beröra
ett par olika strafformer, varav en
del går tillbaka till föregående ärende,
som behandlades av första lagutskottet.
Jag har velat sätta dessa strafformer
emot varandra för att belysa läget. År
inte vårt tänkande felaktigt? Jag sade
att maximistraffet för försäljning av
narkotika är ett år. För samma förseelser
då det gäller alkoholhaltiga drycker
är maximistraffet två år. År det så
att jag stjäl pengar eller egendom utan
att skada någon människa kan jag få
avtjäna upp till sex år i fängelse.

Med andra ord anser vi sålunda att
olaga handel med narkotika är en lindrig
form av förseelse, trots att dessa
profitörer — försäljare och langare —•
skadar människor såväl psykiskt som
fysiskt och så småningom driver de
stackars missbrukarna till stöld och förfalskning
för att de skall kunna finansiera
sitt missbruk. Vi skall också ha
klart för oss att narkotika är lätt att
smuggla eftersom det tar liten plats
och många gånger är svårt att upptäcka
för tullmyndigheterna. För att illegalt
kunna försälja rusdrycker erfordras helt
andra utrymmen för att man skall få
motsvarande utdelning. Tar vi så det
tredje fallet att någon går in och stjäl
en miljon på en bank utan att skada
någon människa vare sig psykiskt eller
fysiskt — och ej heller sparare eller
andra människor blir lidande på detta
övergrepp — har vi alltså möjlighet att
utdöma upp till sex år. Jag måste fråga
mig var konsekvensen finns. Är detta
de rätta dimensionerna för dessa olika
former av brott? När det slutligen gäller
olaga innehav av narkotika och om
detta skall straffas är det ju, som jag
tidigare upplyst, många gånger på det

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

sättet att missbrukare använder sig av
försäljning för att kunna finansiera sitt
eget missbruk. Det kan alltså vara mycket
svårt att säga om man skall fria eller
fälla. För min del har jag kommit till
den ståndpunkten att om man strafffriförklarar
narkotikainnehav slopar
man också till stor del polisens möjligheter
att komma de verkliga langarna
på spåren — de människor som dock
tjänar pengarna och är de stora syndarna
i sammanhanget.

Vi måste göra klart för oss att polisens
möjligheter i dag att avgöra om det
är fråga om försäljning eller förbrukning
är mycket små. Det är mycket
svårt för en polis att bevisa att olaga
handel skett. Det kan kanske verka litet
långsökt, men det är faktiskt så — med
den lagstiftning vi i dag har på detta område
•— att en polis mer eller mindre
med egna ögon måste se att något illegalt
sker för att kunna göra ett ingripande.

Vi tillåter enligt vår lagstiftning och
vår rättsuppfattning ej heller provokation
ifrån polisens sida, med andra ord
att en polisman ger sig ut för att vara
köpare och griper försäljaren när han
fått ett parti på hand. Detta är alltså
inte tillåtet i vårt land men förekommer
i andra länder. Också när det gäller att
göra husrannsakan på de platser där
man tror att det förekommer olaga utskänkning
av narkotika måste man faktiskt
ha en direkt anmälan av en person
som också vill vittna vid en kommande
rättegång mot försäljaren. Ja, detta är
en del av den straffrättsliga sidan av
problemet.

Den andra sidan av saken är kanske
den viktigaste. Den gäller vården av
narkotikamissbrukare och möjligheterna
att lösa såviil de medicinska som
sociala frågorna. Den som en gång blivit
narkotikamissbrukare har som regel
inte själv någon motståndskraft och förstår
inte att han är missbrukare, utan
det han mest begär av framtiden är
ännu mera »knark» för att därmed få

känna den intensiva känsla av behag
som tydligen dessa människor känner.

Att samhället härvidlag har stora uppgifter
att fylla är hela andra lagutskottet
överens med motionärerna om, men därmed
har vi inte sagt att vi i dagens läge
med dålig kartläggning o. s. v. är beredda
att ta direkt ställning. Vi vill
endast fästa Kungl. Maj :ts uppmärksamhet
på dessa frågor, och vi vet att Kungl.
Maj :t redan tidigare, efter motioner och
interpellationer, bevakar dem med de
medel som står till buds.

Man räknar med att medicinalstyrelsen
redan nu i november skall kunna
framlägga en rapport, som ger en kartläggning
av hela detta problem. Det är
vår förhoppning att Kungl. Maj :t därefter
vidtager åtgärder som snarast möjligt
kan ge det effektiva resultat vi väntar
oss.

Herr talman! Det vore mycket mer att
säga om dessa problem, men jag inskränker
mig till att nu yrka bifall till
andra lagutskottets hemställan.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Vi är alla medvetna om
hur allvarligt narkotikaproblemet är;
det har inte minst framgått av de två
senaste anförandena från denna talarstol.
Vi vet också att det inte längre är
enbart ett storstadsproblem. Bruket och
missbruket av narkotika sprider sig med
epidemisk hastighet långt utanför storstädernas
gränser. Vi har det redan nu
i de mindre och medelstora städerna
ute i landet. Alldeles särskilt bekymmersamt
är det att bruket av narkotiska
medel tycks ha fått en ökad, redan rätt
stor omfattning bland våra ungdomar.

Det är säkerligen riktigt, som några
av remissorganen påpekar, att vår kunskap
om hur narkotikabruket sprides
är alldeles för ringa. Vad är det som gör
narkotika åtråvärt? Hur stor är omfattningen
av dess användning och dess
skadeverkningar? Det vet vi alltjämt
alltför litet om. Någon gång inträffar

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

händelser som kastar en blixtbelysning
över problemet och ger oss en aning om
vad det kan röra sig om och hur allvarlig
situationen är.

Vid behandlingen av de motioner som
ligger till grund för andra lagutskottets
utlåtande har man inom utskottet vid
flera tillfällen och från skilda håll enstämmigt
betonat nödvändigheten av att
något göres och göres snart för att
om möjligt stävja denna farsot. Det förefaller
— vilket också har framhållits
vid diskussionerna i utskottet — som
om vi har en viss benägenhet att alltför
länge dröja oss kvar på diskussions- och
utredningsstadiet innan vi låter samhället
skrida till handling. Enligt min
uppfattning — jag tror att den delas av
utskottets övriga ledamöter — kräves
nu, som jag nyss sade, att åtgärder vidtages,
även om de inte i alla detaljer är
underbyggda av ett utredningsmaterial.
Vi har helt enkelt inte tid att vänta med
åtgärder.

Jag tror — och det vill jag framhålla
för att inte bli missförstådd — att det
är riktigt, som socialstyrelsen har påpekat
i sitt remissyttrande, att utredningarna
på området naturligtvis bör
inrikta sig på dels att skyndsamt presentera
förslag till provisoriska vårdåtgärder,
dels också föreslå riktlinjer för den
framtida och mera långsiktiga utformningen
av narkomanvården.

Detta innebär alltså inte något underkännande
av vetenskapliga kartläggningar
och utredningar. De må läggas
till grund för de långsiktiga åtgärderna,
men fråga är om det inte måste vidtas
åtgärder omedelbart, även om — som
jag nyss sade — sådana åtgärder inte
alltid kan stödjas på vetenskapliga och
perfekta utredningar.

Inom utskottet har vi nu konstaterat
att det förefinnes vissa brister i lagstiftningen
på detta område. Det finns
t. ex. inte någon allmän vårdlag med
speciell inriktning på narkomanvården.
Detta är naturligtvis en brist. Som tidigare
talare nämnt ger barnavårdslagen

vissa möjligheter till ingripande när
det gäller ungdom under 21 år, men vid
denna åldersgräns upphör barnavårdsnämndens
befogenheter. Nykterhetsvårdslagen
är inte användbar i detta
sammanhang. För övrigt saknar nykterhetsvården
själv resurser att effektivt
bekämpa alkoholismen. Med hjälp
av sinn essjukvårdslagen kan vård beredas
på mentalsjukhus och på psykiatrisk
avdelning vid lasarett. Den nya
mentalsjukvårdslagen, som träder i kraft
vid årsskiftet, hoppas vi kommer att ge
ökade möjligheter till sådan vård, men
vi behöver dessutom speciella vårdkliniker
för narkomaner och narkotikamissbrukare.

Prov i mindre skala har väl redan utförts
på sina håll, bl. a. här i Stockholm,
med större eller mindre framgång, men
även om det varit och är svårigheter i
början, får man inte låta sig avskräckas
från att inrätta särskilda vårdkliniker
för detta olyckliga klientel.

Det har i tidigare anförande här erinrats
om att det vid medicinalstyrelsen
finns en kommitté, narkomanvårdskommittén,
som arbetar på ett flertal underavdelningar,
subkommittéer. Narkomanvårdskommittén
är sammansatt av vetenskapsmän
och expertis och kommer
förmodligen att i sinom tid redovisa en
kartläggning av de här problemen och
väl också att rekommendera såväl vårdåtgärder
som straffrättsliga åtgärder på
området.

Det är att hoppas att denna kommitté
kommer att utföra ett förnämligt arbete
och framlägga förslag till åtgärder som
blir till nytta vid bekämpandet av detta
samliällsonda. Men risken är — och
det har utskottet inte kunnat borlse
från vid behandlingen av ärendet -—
att utredningsarbetet blir så förgrenat,
fördjupat och omfattande att det dröjer
länge innan vi kan nå fram till de prakliska
åtgärder som behöver vidtagas.
Detta är anledningen till att vi på ett
par ställen i utskottsutlåtandet tryckt
på nödvändigheten av att det vid sidan

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

av detta långsiktiga arbete görs någonting
nu, helst omedelbart.

Det skall gärna erkännas att medicinalstyrelsens
narkomanvårdskommitté
bär lovat —• vi har fått den upplysningen
i utskottet — att inom den allra närmaste
framtiden framlägga en promemoria
som skall innehålla en preliminär
bedömning av de olika åtgärder som i
nuläget synes erforderliga när det gäller
vården av narkotikamissbrukare.
Detta löfte är välkommet, och vi hoppas
att denna promemoria kommer att
leda till resultat. Utskottet har inte kunnat
underlåta att understryka vikten
härav, och det är med anledning av denna
upplysning som utskottet på s. 25
i utlåtandet säger: »Med hänsyn till
problemets vikt anser utskottet det ytterst
angeläget att innehållet i narkomanvårdskommitténs
promemoria utan
tidsutdräkt föranleder de åtgärder som
kan företagas utan ytterligare utredning.
» Jag hoppas att dessa rader i utlåtandet
kommer att uppmärksammas
i kanslihuset.

De motioner vi haft att behandla har
inte bara tagit upp vårdfrågorna utan
även frågan om straffrättsliga åtgärder.
Vårdfrågorna är de mest angelägna —
det vill jag understryka — när det gäller
att komma till rätta med problemet. Men
vi kommer inte heller ifrån att straffrättsliga
åtgärder, d. v. s. åtgärder på
lagstiftningens område, måste vidtagas
mot dem som bedriver illegal handel
med denna samhällsfarliga vara. Utskottet
har därvid fäst sig vid att det
brister i samordningen mellan de olika
lagrum som äger tillämpning på området.
Det har redan framhållits att
narkotikaförordningen, som trädde i
kraft så sent som 1964, som maximistraff
för illegal försäljning av narkotika
stipulerar fängelse i upp till två år.
Men genom en regel som kom med i
den proinulgationslag, som infördes i
samband med antagande av den nya
brottsbalken, har straffsatsen från och
med 1965 sänkts till högst ett år.

När det gäller försäljning av narkotika
måste myndigheterna dessutom
ofta tillämpa ockerlagen, som ger möjlighet
till strängare straff.

Då vi behandlade denna sida av problemet
i utskottet tryckte vi, i likhet
med ett par remissinstanser, medicinalstyrelsen
och rikspolisstyrelsen, på
nödvändigheten av en översyn av lagarna.
Vi ställer oss inte inom utskottet
helt oförstående till tanken på att skärpa
straffbestämmelserna för smugglare och
langare på området; detta är nödvändigt
åtminstone i de fall då någon bättring
inte sker. Personligen har jag av de
skildringar jag har läst fått uppfattningen
att det bland langarna och försäljarna
finns åtskilliga av vilka man
inte kan vänta sig någon bättring. Då
återstår för samhället inget annat än att
försöka isolera dem så att de inte kan
fortsätta sin skadegörande verksamhet,
förstöra människor och driva dem i fördärvet.

Det är främst detta som andra lagutskottet
haft i tankarna när utskottet på
något ställe i sitt utlåtande uttalat sig
för möjligheten av en straffskärpning.
Däremot har utskottet icke med anledning
av motionerna uttalat sig om
straffsatsernas storlek. Inom narkomanvårdskonnnittén
finns en särskild grupp
som sysslar med de juridiska problemen,
och vi räknar med att detta hör till
de mera långsiktiga problemen som
måste penetreras mera ingående innan
åtgärder vidtas.

Detsamma gäller i viss mån den åtskilligt
omdiskuterade motion som fru
Heurlin väckt och som utskottet inte
ansett sig kunna tillstyrka i den form
den är framställd. Motionären hemställer
»att riksdagen — — — måtte
anhålla om ändring av bestämmelserna
om innehav av narkotika på det sättet
att innehav för eget bruk icke längre
skulle vara straffbelagt». Motionären
menar att i sådana fall bör icke straff
tillgripas, utan diir är vård nödvändig.
Det kan ligga åtskilligt i detta. Men

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

i motionen yrkas att riksdagen hos
Kungl. Maj :t skulle beställa lagändringen,
och vi anser inom utskottet att
vi inte, med tanke på det material vi
haft att tillgå, kan tillstyrka en sådan åtgärd,
i synnerhet inte som riksåklagarämbetet
i sitt yttrande framhållit att det
är mycket svårt för polisen att skilja
dem som har några tabletter i fickan för
eget bruk från dem som har tabletterna
i fickan för försäljning. Vi tror att det
ligger något i denna invändning, och vi
har därför inte ansett oss kunna tillstyrka
den beställning som motionären avsett.

I vårt yttrande på s. 27 framhåller vi:
»Ytterligare måste här beaktas att den
genom motionsyrkandet aktualiserade
frågan har mycket starkt samband med
vårdfrågan som enligt det ovan sagda
befinner sig under utredning.» Där syftar
utskottet på den utredning som verkställes
av narkoman vårdskommittén.
Jag för min del föreställer mig att därest
narkomanvårdskommittén kommer till
den uppfattningen att de som innehar
tabletter eller narkotika för eget bruk
skulle vara mer betjänta av att få vård
och det skulle kunna ordnas så att man
inte stimulerar den illegala handeln, må
kommittén framlägga förslag i den riktningen.
Detta framgår av vår skrivning
på s. 25 i utlåtandet till vilket jag hänvisar.
Den intresserade kan själv ta del
av vad som dör anförts.

Det föreföll för övrigt som om fru
Heurlin själv inte var alldeles ovetande
om och okänslig för att legal narkotika
kan hamna på avvägar. I sin livfulla
skildring av »träsket» i Stockholm sade
fru Heurlin någonting om att mitt i all
bråten stod också en flaska med legal
narkotika. Det kan säkerligen vara mycket
svårt för polisen och utredarna att
avgöra, om en narkoman innehar narkotika
för eget bruk eller för försäljning.
Jag hoppas att expertkommittén
så småningom skall kunna ge ett förslag
till lösning av denna problematik.

Egentligen har jag med utskottets ut -

låtande som utgångspunkt nu sagt vad
jag avsett att säga. Jag skulle, herr talman,
dock till sist vilja peka på nödvändigheten
av att vårdresurserna byggs
ut. Vi får väl tillfälle att diskutera detta
i början på nästa års riksdag. Vi avhandlar
här en mycket viktig samhällsangelägenhet
och det är alldeles nödvändigt
att polisen och de socialvårdande
organen får ökade resurser för
att kunna bekämpa narkotikabruket och
missbruket.

Till sist skulle jag vilja vädja till
främst ecklesiastikministern men i någon
mån även till socialministern att
ta kontakt med skolöverstyrelsen i syfte
att åstadkomma en upplysningskampanj
bland skoleleverna över hela landet.
Tid efter annan ordnas sådana
kampanjer beträffande andra frågor, tobaksbruk,
alkoholmissbruk, sexualundervisning
o. s. v. Såsom situationen är
i dag är det befogat att vara skolor från
högre ort får sig anbefallt att sätta i
gång med en sådan effektiv upplysningskampanj
om narkotikamissbrukets
risker.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till andra lagutskottets enhälliga hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag är för min del av
den övertygelsen att denna fråga kommer
att debatteras ytterligare många
gånger här i kammaren. Frågan är så
stor och besvärlig att den enligt min
mening knappast torde kunna närma
sig en lösning utan en mycket grundligare
genomgång än den som kan förväntas
av narkomanvårdskommittén i
medicinalstyrelsen. Jag tror att det är
nödvändigt för en grundlig bedömning i
olika hänseenden från samhällsintressets
synpunkt att vi får till stånd en
parlamentarisk utredning, som tar itu
med hela den svåra lagstiftnings- och
annan problematik det här gäller.

Med all respekt för medicinalstyrelsens
narkomanvårdskommitté och dess

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

många experter är det alltså min uppfattning
att verkligt kraftfulla försök till
lösning av hithörande spörsmål kräver
riksdagens direkta medverkan och engagemang
redan på utredningsstadiet.
Genom samtal med ledamöter av narkomanvårdskommittén
och med andra
som är verksamma i kommittén vet jag
att det där finns personer som har
samma eller likartad uppfattning. De
anser att kommittén knappast kan lägga
fram förslag, som kan åstadkomma en
lösning på riksdagsplanet av hithörande
problem i stort.

Det skall säkert så småningom visa
sig att avslaget i våras på en partimotion
från vårt håll om en parlamentarisk
kommitté beträffande denna fråga
var ett misstag, som endast medför ytterligare
fördröjning av hela frågans
parlamentariska behandling.

Vad beträffar det föreliggande utlåtandet
är det angeläget att mot bakgrunden
av den debatt, som förts tidigare
i dag angående åtgärder för att bekämpa
brottsligheten i allmänhet, konstatera,
att utskottet inte annat än tämligen
vagt bundit sig för en straffskärpning
av kriminaliserade förfaranden
med narkotika. Man säger i utlåtandet:
»En höjning av maximistraffet framstår
därför såsom motiverad.» Redan den
formuleringen är försiktig, och utskottet
går inte alls in på frågan var straffmaximum
bör ligga. Inte heller har utskottet
tagit närmare ställning till motionen
om straffriliet för innehav av narkotika
för eget bruk. Jag ber att i dessa
avseenden få hänvisa till vad vice ordföranden
i utskottet, herr Anderson i
Sundsvall, nyss anförde. Utskottet hänvisar
till vissa omständigheter, som talar
emot den sist åsyftade motionens
yrkande, och tillägger att man inte kan
biträda motionsyrkandet.

Utskottet hoppas på en översyn av
narkotikaförordningen, och då är vi genast
åter inne på frågan hur den översynen
skall göras. Intet närmare siiges
därom i utlåtandet. För min del rekom -

menderar jag åter en parlamentarisk
utredning med uppgift att arbeta igenom
hela detta problemkomplex och
lägga fram förslag rörande alla de spörsmål
som hänger samman med detta.

Herr talman! Anledningen till att jag
begärde ordet var emellertid att jag anser,
att det är långt viktigare än besvarande
av frågan om straffmaximum
och var detta skall ligga för narkotikabrott
att vi får en mera effektiv tilllämpning
av redan gällande bestämmelser
angående olaga befattning med narkotika.
Den sidan av saken har inte alls
berörts i utskottsutlåtandet och endast
i förbigående under debatten här. Den
del av polisen som har hand om bekämpandet
av denna typ av brottslighet
är starkt underförsörjd på personalsidan.
Om man hade haft mera personal
och upptäcktsrisken vid sådan
brottslighet därigenom kunnat öka, hade
säkerligen läget varit ett helt annat
och bättre än nu. Genom de fyra fastighetsinspektörer,
som staden nu skall
tillsätta för att bevaka träsket här i
Stockholm, lär inte läget förbättras särskilt
mycket. Dessutom kan man verkligen
ifrågasätta, om denna bevakning
är en kommunal uppgift och om denna
inte i stället åvilar polisen.

Med hänsyn till den försiktighet, med
vilken utskottet uttryckt sig, kan jag
för min del inte annat än övertygat yrka
bifall till utlåtandet. Jag gör det dock
under den bestämda förhoppningen —
jag vill därvid gärna rikta mig till socialministern,
eftersom jag ser att han
är närvarande här i kammaren — att
översynsyrkandet snarast skall föranleda
regeringen att tillsätta en parlamentarisk
utredning med uppgift att ta
upp narkotikafrågan i alla dess aspekter
till ingående och grundlig granskning.

Jag vill gärna tillägga, herr talman,
alt detta inte behöver utesluta provisoriska
åtgärder på grundval av det material,
som kan framkomma genom narkomanvårdskommittén.
Jag har alltså i
denna del samma inställning som andra

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. ni.

lagutskottets ärade vice ordförande tidigare
under debatten redovisat.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
den sakfråga, som ligger bakom det utlåtande
vi just nu diskuterar; den har
berörts av andra talare både utförligt
och i vissa fall med stor litterär skicklighet.

De förslag som andra lagutskottet
framlägger kan inte betecknas som särskilt
långtgående. Egentligen gör man
inget annat än att efter en grundlig behandling
skicka i väg frågan till narkomanvårdskommittén
för att denna i sin
tur skall få göra den bedömning av frågan
som från dess utgångspunkter anses
rimlig. Utskottet menar t. ex. att
kommitténs väntade promemoria skall
få ligga till grund för den översyn av
strafflagen på området vilken man vill
ha genomförd.

Man går heller inte in på några lagstiftningsförslag
och uttalar försiktigtvis
ingenting om hur pass mycket hårdare
straff man vill ha för olaga narkotikahantering.
Man antyder bara att det
bör ske en hårdare bestraffning av den
kriminaliserade narkotikahanteringen.

Det kan i och för sig sägas vara en
styrka att vara vag när man inte riktigt
vet vad man skall tycka. Men det
är samtidigt — och det anser jag att
denna debatt visat — en ganska allvarlig
nackdel att utskottet tagit ställning
så pass mycket som man gjort. De vaga
formuleringarna och ställningstagandena
kan nämligen tolkas på så många
olika sätt. Detta har också blivit fallet
i denna debatt och även utanför denna
kammare i de diskussioner som förts
med anledning av utlåtandet.

När jag hörde herr Göransson tala
fick jag ett intryck av att han för sin
del hade svårt att tänka sig några andra
åtgärder för att komma åt narkotikamissbruket
än skärpningar i bestraffningen.

Av Aftonbladets ledare häromdagen

framgick också att man där hade förstått
utlåtandet så att andra lagutskottet
till varje pris ville ha en skärpning av
lagstiftningen och var mindre intresserat
av andra åtgärder. Det var delvis
en feltolkning, men en rimlig sådan
med tanke på de vaga formuleringarna
i utlåtandet.

Man har alltså haft att ta ställning
till ett förslag om skärpning av straffet
för narkotikahantering och till ett annat
— från fru Heurlin — om att innehavet
av narkotika helt skall undantagas
från bestraffning. I den senare frågan
uttalar utskottet — som jag tycker på
mycket goda grunder — att det inte
vill ha någon uppfattning, eftersom saken
är så komplicerad och eftersom
narkomanvårdskommittén just nu arbetar
med problemet huruvida en straffbefrielse
är rimlig eller inte.

När det däremot gäller straffskärpningskraven
har man varit mindre noga
med att avvakta resultatet av utredningen.

Utskottet har ansett att det är rimligt
att föreslå en straffskärpning.

Jag tycker att utskottet på goda grunder
hade kunnat vara lika försiktigt i
denna fråga, att man inte bort göra det
uttalande utskottet nu gör. Jag säger
inte det, därför att jag menar, att man
skall ha något förbarmande med dem
som ägnar sig åt distribution av narkotika,
dem som är skulden i så stor
utsträckning till att väldigt många människor,
framför allt unga människor,
kommer i kontakt med narkotika första
gången och sedan dras ned i fördärvet.
Det är självklart att de skall klämmas åt
med hårda straff.

Men felet i utskottets utlåtande är att
man inte gör någon riktig skillnad mellan
innehav och distribution av narkotika.
När man nu här svepande talar för
en straffskärpning av kriminaliserade
förfaranden med narkotika avser man
ju både innehav och distribution. I dag
är nämligen även innehavet av narkotika
straffbelagt. Man kan ju bara ge -

Onsdagen den IG november 1966

Nr 33

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

nom att göra om lagstiftningen helt och
hållet skärpa bestraffning av distribution
och lämna innehavet orört.

Utskottet tycks i detta avseende ha
tagit starkast intryck av remissyttrandet
av riksåklagaren, dar han framför
den synpunkten att man i fall — det är
närmast som en polemik mot fru Ileurlins
förslag om att man skulle ta bort
straffet för innehavet — man skulle bifalla
det förslaget, kan komma i den
situationen att polisen niir den kommer
till en storhandlare i narkotika får svaret
att han använder narkotikan för
sitt eget bruk, och att polisen, om det
inte vore straffbart att inneha narkotika,
då inte skulle kunna göra någonting.
Jag tror att man därvidlag har
överdrivna farhågor beträffande polisens
maktlöshet. Jag tror att det mycket
väl går att skilja storhandlare från
brukare, på detta område lika väl som
när det gäller alkohol, vilket har påpekats
förut här i debatten. Vi bestraffar
ju langning av alkohol men inte av innehavet.
En annan sak är att vi försöker
begränsa alkoholförbrukningen på
olika sätt.

Självklart är det riktigt att man på
något sätt måste komma åt den som innehar
narkotika. Men då är ju inte det
primära, att straffa utan det primära
måste vara att ge — om det nu skall
vara polisen eller de socialvårdande
myndigheterna eller de hälsovardande
myndigheterna, givetvis helst de senare
— en möjlighet att ingripa med vård,
när man vet att narkotikamissbruk förekommer.
Men om situationen är sådan
den är i dag, nämligen att själva
innehavet är straffbart, är det klart,
att vården kan förvåras. Vården försvåras,
därför att sjukdomen i sig
själv, litet tillspetsat uttryckt, är åtalbar.
Man har svårt att få släktingar och
viinner att tala om att en viss person
befinner sig i svårigheter, därför att de
riskerar, att den man vill hjälpa då kan
bli åtalad för innehav av narkotika.
Det är klart att ju striingare straffet för

detta blir, desto svårare situationer kan
man hamna i.

Man måste emellertid ändå kunna
göra någonting för att kunna ingripa
även när man inte kan räkna på samarbete
med den som har drabbats av
läkemedelsmissbruk. Det är ju i den
frågan narkomanvårdskommittén skall
framlägga förslag till åtgärder. Man har
diskuterat att här införa samma bestämmelser
som i fråga om nykterhetsvården,
där man nu utan straffpåföljd
kan ingripa. Man har också diskuterat
andra möjligheter. Jag tror att det kan
ligga en del i det förslag som fru Heurlin
framför i sin motion, nämligen att
man till en början skall göra innehavet
straffritt. Frågan kompliceras av att det
finns en FN-konvention, enligt vilken
narkotikainnehav skall vara straffbart.
Å andra sidan vet vi att Sverige genom
egna beslut har rubricerat andra medel
än dem som upptas i konventionen som
narkotika. Det finns alltså en sektor där
vi alldeles oberoende av konventionen
kan agera på egen hand.

Jag tycker att det hade varit rimligt,
om utskottet även hade avstått från ställningstagande
till de motioner som kräver
straffskärpning i stället för att göra
det preferensuttalande, som utskottet
ändå gör, för straff som korrektiv i
detta sammanhang.

Jag hoppas att narkomanvårdskommittén
hittar lösningar som skall visa
sig vara användbara. Jag hoppas också
att man i kommittén inte gör någon
statsfinansiell bedömning av vad som
är möjligt att åstadkomma eller inte.
En sådan bedömning får vi göra senare,
det är inte kommitténs uppgift. Dess
uppgift är att lägga fram ett program
alldeles oberoende av vilka kostnader
det kan komma att dra. Jag hoppas
också att riksdagen, när detta program
läggs fram och i den utsträckning det
bedöms vara realistiskt, skall visa den
generositet om vilken flera talare i denna
debatt har uttryckt förhoppningar
— åtminstone att man skall vara mera

6 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

generös än i våras då riksdagsmajoriteten
hade att besluta om ett anslag på
några tiotusentals kronor för detta ändamål
och kom fram till att säga åtminstone
ett halvt nej.

Då, vilket jag påpekade i början, utlåtandet
innebär att man skickar tillbaka
frågan för en framtida lagstiftning
så kommer saken ju tillbaka till
riksdagen. Då får den tas upp till förnyad
diskussion. Därför har jag, herr
talman, för dagen inget yrkande.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag med anledning
av herr Ullstens anförande bara säga
att utskottet inte skickar frågan till narkomanvårdskommittén
— vi föreslår att
den skickas till regeringen.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bidraga med ett
förtydligande. Det är riktigt att man
sänder frågan till regeringen, men för
dess bedömning hänvisas till det förslag
som narkomanvårdskommittén kommer
fram till. Jag förmodar att regeringen
själv anser att den inte, om det tillsatts
en narkomanvårdskommitté för att överse
saken, bör framlägga förslag innan
kommittén är färdig — i varje fall inte
utan mycket nära kontakt med den.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Trots att det föreligger
ett enigt utskottsutlåtande tycker
jag att den förda debatten i detta ämne
ger vid handen att det ändå finns någon
nyansskillnad mellan uppfattningarna
hos dem som yttrat sig.

Vissa lägger huvudvikten på vårdproblemen
och andra betonar kanske
mera de straffrättsliga problemen. Som
jag ser det bör man bedöma denna fråga
med tanke på de kategorier människor
som det gäller. I fråga om dem som
hemfallit åt narkotikamissbruk måste
vårdproblemet vara det enda av verkligt
stor betydelse liksom frågan hur

vederbörande skall kunna återföras till
ett normalt liv. Då det gäller dem som
trots vetskap om vad ett narkotikamissbruk
kan leda till inte drar sig för att
utnyttja en illegal försäljning av narkotika
för egen vinning, anser jag att
samhället bör ingripa med straffsanktioner
och inte sväva på målet att uttala
en bestämd protest mot en sådan
hantering.

Jag tror att det för de flesta människor
i vårt land kom som en fullständig
chock när vi för ett tag sedan
delgavs uppgifterna om trippelmorden
i träsket här i Stockholm. Det gav i
blixtbelysning en bild av en värld med
sina egna lagar och ett sätt att leva som
knappast ter sig människoliknande, en
värld där några få människor blir rika
på de mångas olycka och misär och
samtidigt utövar en terror som man
inte trodde existerade här utan som närmast
hörde hemma i USA:s gangstervärld.

För föräldrar ter sig också de senaste
statistiska uppgifterna om utvecklingen
och utbredningen av narkotikamissbruket
i skolorna skrämmande,
även om siffrorna i sig själva inte är
så stora.

Men om man därtill lägger uppgifterna
från skolhåll, att missbruket i
realiteten torde vara väsentligt större
än vad de publicerade siffrorna ger vid
handen, så är det en oerhört skrämmande
upplysning för föräldrarna.

Det är ett rimligt krav att samhället
vidtar åtgärder mot dem som utan att
själva vara missbrukare tillhandahåller
narkotika för egen vinnings skull, så
att de får vidkännas ett straff som svarar
mot det allvarliga brottet. Eftersom
en strafflindring de facto har ägt rum
i och med den nya brottsbalkens genomförande,
framstår det som angeläget
att vi åtminstone söker återställa
den tidigare situationen.

Jag vill också säga till herr Anderson
i Sundsvall att jag inte kan tolka utskottets
utlåtande så som herr Ander -

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

son tydligen gör, när han säger att utskottet
bara har antytt möjligheten av
en straffskärpning. På s. 26 i utlåtandet
skriver utskottet ändå att det synes
utskottet angeläget, »att straffbestämmelserna
i narkotikaförordningen utan
dröjsmål blir föremål för översyn».
Några rader tidigare framhåller utskottet
»att det nu synes angelägnare än någonsin
att med kraft ingripa mot framför
allt personer, som yrkesmässigt
distribuerar narkotika».

Detta vill jag uppfatta som ett uttryck
för utskottets bestämda vilja att snara
och kraftfulla åtgärder vidtages för att
på detta mer begränsade område göra
vad som är möjligt för att få någon
bättring till stånd.

I det sammanhanget finns anledning
fästa vikt vid vad kammaråklagare C.
Dreifaldt skriver, nämligen att bestämmelserna
om medhjälp till narkotikaförsäljning
inte får glömmas bort vid den
översyn som skall göras.

Jag håller med herr Wiklund i Stockholm
om att skärpta straffbestämmelser
inte innebär någon fullständig lösning
på problemen. Men man har ju ändå
under senaste år kunnat gripa en del
storgrossister i narkotika, och ett längre
frihetsberövande skulle medföra att de
blev oskadliggjorda för avsevärd tid.
Kanske kunde man då också nå den
effekten att distributionskedjorna slogs
sönder, vilket skulle ha mycket stor
praktisk betydelse.

Men til syvende og sidst är naturligtvis
det mest väsentliga att man får möjligheter
att komma åt brottslingarna.
Jag tror mig också veta att polisen bedömer
problemet med narkotikanästena
som mycket besvärligt. Polisen anser
sig ha välgrundad anledning anta
att det i en del rivningshus och andra
lokaliteter försiggår en mycket olämplig
liantering, men polisen kan inte göra
några razzior utan starka misstankar
om att narkotikaförsiiljning försiggår
där. Kammaråklagare Åkerman har i
sitt remissyttrande pekat på att det bör

övervägas, om man inte också skall kriminalisera
innehav av narkotikanästen,
där missbrukare tillätes begagna narkotika,
men där det inte försiggår någon
direkt försäljning. Jag anser det angeläget
att detta visserligen inte enkla
men mycket väsentliga problemkomplex
tages med vid bedömningen, när
den föreslagna översynen skall göras.

Herr talman! Till sist vill jag uttrycka
den förhoppningen att denna översyn
verkligen kommer till stånd utan dröjsmål.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall här bara beröra
en liten detalj av det som i dag
förekommer i narkotikasammanhang.

Det finns ett mycket starkt samband
mellan asocialitet och bruket av narkotika.
Det bruket är vanligt bland
asociala, och förbrukare blir lätt indragna
i asocialitet. Därför är många
interner missbrukare. De hör också ofta
till dem som får ganska stora mängder
narkotika utskrivna till sig av läkare.

Det händer sålunda att en intern som
kommer i fängelse har med sig mycket
stora mängder legalt erhållen narkotika.
Vi kan inte komma ifrån att ett
mycket tungt ansvar här vilar på läkarna.
Jag vet att man över huvud taget
aldrig får anmärka på vad en läkare
gör — han är ju den ende som förstår
de medicinska frågorna. Men nog blir
man ibland något förvånad över vilken
generositet som kan finnas på läkarliåll
när det gäller att skriva ut narkotika.

Om nu den som blir intagen i fängelse
har mycket narkotika med sig beslagtas
denna. Men när han skall släppas
ut —• och låt oss säga att han då
är avvänjd — är det hans rättighet att
fä med sig det stora paket han hade
med sig vid intagningen, den som hindrar
honom har säkerligen att vänta eu
anmälan till JO -— eller vem det nu
kan vara — och någon intern har sagt:

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Behandlingen av narkotikamissbrukare m. m.

»Detta är ju mitt startkapital när jag
kommer ut.»

Vi antog här i riksdagen för jag tror
ett par År sedan en lag enligt vilken
den som tar med sig en liter brännvin
i fängelset inte skall ha rätt att få den
med sig när han släpps. Man har emellertid
inte samma möjligheter att beslagta
narkotika, och jag hoppas därför
på en lagändring. Det ser verkligen
för obehagligt ut att interner släpps
med ett startkapital av detta slag.

I utskottsutlåtandet har sagts något
om att man borde skärpa straffen för
handeln med narkotika. Det är kanske
svårt att säga om detta hjälper. Det
kan hända att straffsatserna bör justeras
i förhållande till andra straffsatser,
men jag är inte övertygad om att man
genom en ökning av straffsatserna kan
göra så mycket mot missbruket av och
handeln med narkotika. Problemet ligger
inte i att man ger narkotikahandlaren
för kort straff, utan svårigheten
är att över huvud taget få fast honom.

Det är också litet förvånande med
den högaktning som präglar både tidningsartiklar
och intervjuer i andra
massmedia där det talas om dessa storhandlare
vilka inte befattar sig med de
stackare som de förstör livet för, utan
som själva bara lever på hög nivå och
tar in pengarna. Det finns tydligen en
beundran för dem som kan leva —
och leva flott — på brott utan att bli
fast.

Är inte läget nu sådant att man borde
kasta överbord den fina juridiska praxis
som innebär att man över huvud taget
inte ingriper utan bevis, när vi vet att
i dessa fall bevis är så svåra att få?
Jag säger mig detta när jag ser framför
mig alla de unga människor det här
gäller. Från att ha varit precis som
andra barn och ungdomar sjunker de
mycket snabbt djupt ned och hlir hjälplösa
varelser som inte kan räddas från
förfall. Mot den bakgrunden frågar man
sig, om det inte vore möjligt att ingripa
mot de åtta—tio storhandlare, vilkas

namn polisen säger sig känna. Många
andra som skriver om narkotikaproblemen
är också så inne i den här världen
att de väl har reda på dessa storhandlare.

Vore det inte möjligt att i en krissituation
ha en sådan praxis att man
utan vidare kunde ingripa mot dessa
storhandlare och sedan låta dem få
bevisbördan? Jag vet att jag har reagerat
emot detta när det gällt lösdrivare,
d. v. s. att en lösdrivare skulle
kunna tas av polisen om vissa villkor
uppfylldes, och så skulle vederbörande
själv bevisa att ingripandet hade skett
på felaktiga grunder. Men man kan väl
komma i så allvarliga situationer att
man vill ompröva även denna praxis.

Nu får jag väl i morgondagens tidningar
läsa att jag är inne på metoder
som tillämpats av nazister och andra
diktatoriskt inställda människor. Men
det här är faktiskt fråga om ett nödrop
från en hjälplös, i andra sammanhang
demokratiskt tänkande människa
som tycker sig se så stor olycka, orsakad
av relativt få personer vilka går
helt fria, att hon inte vet vad man skall
ta sig till. Är det inte tänkbart att i en
sådan situation försöka pröva medel
som man inte tidigare velat ta till?

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill för min del
varmt instämma i syftet med det anförande
fru Eriksson i Stockholm nu
höll. Samtidigt tillåter jag mig rikta
uppmärksamheten på att vi år 1964 antog
en lagstiftning som väl möjligen
skulle kunna — jag vill uttrycka mig
mycket försiktigt — prövas i varje fall
på den kategori som fru Eriksson i
Stockholm tänkte på, alltså dessa asociala
»storhajar». Jag avser lagen om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet.
Den har hittills knappast prövats; ingen
vet hur långt den bär och om den
över huvud taget är lämplig i dessa
fall. Vi har ju ingen erfarenhet av den.

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Utredning angående häktades ställning och rättssäkerhet

Men jag vill i alla fall här rikta uppmärksamheten
på lagens förefintlighet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 15

Utredning angående häktades ställning
och rättssäkerhet

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckt motion
om utredning angående häktades ställning
och rättssäkerhet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är inte min mening
att ta upp någon egentlig debatt kring
den fråga jag rest genom min motion
om de häktades ställning och rättssäkerhet.
Jag har ju nämligen genom första
lagutskottets utlåtande blivit tämligen
väl tillgodosedd. Det är endast på ett
par punkter som jag ville till kammarens
protokoll foga en kortfattad kommentar.

Först gäller det frågan om polisens
och åklagarens rätt att — trots en av
domstol beslutad häktning -— förfoga
över den häktade och sålunda bereda
sig tillfälle att såsom den ena parten i
den blivande processen, t. ex. för olika
ändamål förflytta den häktade, utan
möjlighet för häktningsdomstolen att följa
och öva inflytande på formerna för en
sådan åtgärd eller andra åtgärder som
vidtages i samband med att man tar ut
den för brott misstänkte ur häktet.

Detta påpekande är naturligtvis på
intet sätt ett uttryck för misstroende
mot polisen, utan bara en aktualisering
av en principfråga. Det var ju så, herr
talman, att häktning tidigare kunde beslutas
av åklagarna själva. Av rättssäkerhetsskäl
infördes senare den nuvarande
ordningen, enligt vilken rätten
skall besluta om häktning. Mot den då

föreslagna och numera gällande ordningen
restes samma invändningar som
nu reses mot att den häktades ställning
och förhållanden helt skall ligga i rättens
hand. Domstolen är ju före dom
neutral i skuldfrågan. Man menade att
det skulle bli en onödig omgång och en
rad andra svårigheter av praktisk natur,
om rätten och inte åklagaren vore
häktningsinstans.

Denna ordning genomfördes likväl
och det är, såvitt jag vet, ingen som nu
opponerar sig och finner att denna
ordning är orimlig.

Jag är medveten om att vi inte har
jourhavande domare — som man tycks
ha på många håll utomlands — och
detta inte ens i de större städerna. Enligt
min uppfattning borde vi egentligen
ha den ordningen i vårt land. Dessutom
vore det praktiskt om det funnes lokal
för häktningsförhandlingar inom de allmänna
häktena. När första lagutskottet
i samband med motionens behandling
besökte det allmänna häktet här i Stockholm
påpekades från häktesledningens
sida, att det vore mycket lämpligt, allmänt
underlättande och personalbesparande,
om man haft det så ordnat; man
liar flera gånger framfört önskemål i antydda
riktning. Under dessa förutsättningar,
alltså att det finns jourhavande
domare och särskild lokal för häktningsförhandlingar
inom häktena, vore
det enligt min mening inte orealistiskt
att förverkliga principen om den häktade
såsom »domarens fånge», såsom jag
påyrkat i min motion. Den principen
lämnar inte ut fången till hans motpart,
vilket är en ordning, som väl skulle
befrämja rättssäkerheten för hans vidkommande.

Den andra synpunkten, herr talman,
som jag vill anföra är betingad av vad
Sveriges advokatsamfund och länsåklagaren
i Östergötlands län säger i yttranden
över motionen om mitt yrkande om
möjlighet att sätta in rehabiliterande
åtgärder under häktningstiden. Man bör
inte med sådana åtgärder, uttalar dessa

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

remissinstanser, föregripa domstolens
slutliga avgörande av målet. Man menar
tydligen att man inte skall förfara
så med den häktade som man förfar
med den som är underkastad verkställighet
av straff. Man måtte tro att det är
djupt ingripande behandlingsåtgärder
som vidtages i våra fängelser vid straffverkställigheten.
Jag vill gärna säga, att
det uttryck som jag använt i motionen,
rehabiliterande åtgärder, kanske är en
smula missledande och därför ett
olämpligt valt uttryck. Jag menar helt
enkelt att den häktade skall kunna få
lämpligt arbete om han vill ha sådant.
Detta tillförsäkras honom i 6 § lagen
om behandling av häktade och anhållna
m. fl. men kan tillämpas i praktiken endast
i högst begränsad omfattning. Kriminalvårdsstyrelsen
begärde ett tiotal
arbetsledartjänster för de allmänna häktena
redan förra året för att tillgodose
detta rimliga sysselsättningsbehov och
upprepar detta yrkande i årets petitaskrivelse.
Vi fär nu hoppas att detta
angelägna önskemål skall tillgodoses
nästa är.

Jag vill i övrigt, herr talman, uttala
min uppskattning av och tillfredsställelse
över utskottets positiva inställning
och över dess yrkande om skrivelse i
ärendet till Kungl. Maj:t med anledning
av min motion.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! Vi har i ett särskilt yttrande
velat betona angelägenheten av
den misstänktes skydd mot publicitetsskador.
Vi avvaktar här resultatet av
Publicistklubbens och offentlighetskommitténs
arbete. Vi har anledning att
räkna med bestämda och ofrånkomliga
direktiv. Vi anser det önskvärt att här
undvika lagstiftning, men om direktiven
inte följs, kan en lagstiftning på
detta område tvingas fram. Det blir då
de tidningar som bryter mot direktiven
som får bära ansvaret härför.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 16

Lika behandling inom den allmänna försäkringen
av alla pensionsberättigade
med familjeförsörjningsplikt

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av väckta motioner
om lika behandling inom den
allmänna försäkringen av alla pensionsberättigade
med familjeförsörjningsplikt.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru L1NDEKVIST (s):

Herr talman! Motion nr 391 i denna
kammare gäller ingen ny fråga. Den
har behandlats förut här i riksdagen
och avvisats i likhet med dagens förslag.
År 1965 — således föregående år
— skrev vi en motion som tog upp dessa
frågor och var klara att lämna den,
men vi blev hänvisade till att ta del av
pensionsförsäkringskommitténs direktiv,
och dem läste vi. Det var en diger
samling uppgifter som lades på denna
kommitté, och däri fanns en rad som
lydde: »Utredningen bör pröva frågan
om en komplettering av familjepensioneringen
med änklingspensioner.»

Enligt den uppgift vi då fick skulle
frågan komma att behandlas under år
1965, men därav blev som vi vet ingenting.
Därför återkom vi i år. På rekommendation
av en ledamot av pensionsförsäkringskommittén
bad vi om förtur
för en utredning med syfte att inom
ATP tillämpa likvärdiga pensionsformer
för alla pensionsberättigade med
familjeförsörjningsplikt.

Vi finner det helt enkelt inkonsekvent
med denna olika tillämpning av pensionsförmåner
beroende på om det är
en man eller en kvinna som har förvärvat
pensionspoängen. Jag har rubricerat
detta beslut så att tryckfelsnisse
har varit framme, men jag har blivit
överbevisad om att så inte är fallet. Jag
har kallat det olycksfall i arbetet, men
det är inte heller riktigt. Jag har blivit
upplyst om att det möjligen skulle vara

Onsdagen den 16 november 1966

Nr 33

Lika behandling inom den allmänna försäkringen av alla pensionsberättigade med
familjeförsörjningsplikt

någon sorts kompromiss •—■ en mycket
dålig kompromiss i så fall.

Motiveringarna genom åren tar en ur
den villfarelsen, att det är fråga om något
förbiseende eller någon underlåtenhetssynd.
Det finns en genomgående
tanke, som visserligen ruckas litet
grand av och till men som dock står
orubbad. Vid en gift mans död tillämpar
man en generell och generös änkepensionering
utan varje behovsprövning
och utan varje spår av motivering.
Den är självklar och ekonomiskt riktig.
Vid en gift kvinnas död händer
däremot ingenting.

Det finns några förklaringar till tankegångarna.
Man anser det i regel inte
motiverat med en änklingspension. Undantagen
som bekräftar denna regel har
således ingen som helst betydelse. Man
talar om att änklingen har ett normalt
förvärvsarbete. Vad vet man om det?
Man talar om att änklingens inkomst är
bättre än änkans. Vad vet man om det?

Såsom ytterligare motivering för att
man väckt frågan om änklingspension
anför man det fall att mannen lämnas
ensam med minderåriga barn. Men
barnpensionen är ju redan ordnad. Det
är inte den som vi anmärker på eller
önskar ändra utan det är den regelrätta
efterlevandepensionen efter en kvinna
med familjeförsörjningsplikt.

Att sådan pension inte utgår är desto
mer anmärkningsvärt som vår äktenskapslag
ställer män och kvinnor helt
lika i försörjningshänseende; att familjebildningen
numera som regel bygger
på två inkomster; att den gifta kvinnan
i allt större utsträckning går ut på arbetsmarknaden
och att hemarbetet rationaliseras.
Enligt beräkningar som
förelåg när vi skrev vår motion var 26
procent av de gifta kvinnorna — således
mer än var fjärde — ute på arbetsmarknaden.
Tror man att det är någon
hobbyverksamhet de bedriver såsom
yrkesarbetande?

Kamiljebcrcdningen räknar med att

vi 1970, således om blott några få år,
skall ha 200 000 förvärvsarbetande kvinnor
med barn under sju år på arbetsmarknaden.

Det har tagit ungefär ett sekel för
kvinnorna att nå behörighet att utöva
yrke, att få lika lön för lika prestation,
att få rätt att försörja sig och sin familj
och att få försörjningsplikt enligt
lag.

När ATP-reformen började tillämpas
1963, tog vi ett kliv ungefär hundra år
tillbaka i tiden. De kvinnor som har
upplevt någon del av det gamla pensionssystemet
kan under en övergångstid
få tillräkna sig de bästa pensionsförmånerna
ur två system, men efter
denna övergångstid är rätten till pension
efter gift kvinna helt borta.

Skall vi nu få börja om från början
igen och kämpa för att få behörighet
för en viss pensionsform på samma
sätt som kvinnorna under hundra år
kämpat sig till yrke för yrke, fack för
fack?

Vad skulle en sådan här reform kosta?
Det är ju utomordentligt viktigt åtminstone
här i riksdagen att tala om vad
det kostar. Det skulle inte kosta någonting,
eftersom premierna redan är uttagna
och inbetalda av arbetsgivarna
med fastställda procent av arbetsinkomsten.
År från år fonderas medlen i
ATP-systemet. Finns det därför inte
täckning för en kvinnas efterlevandepension
är ju kompromissen dubbelt så
dålig, ty det betyder att man har använt
kvinnornas pensionsavgifter till
att fylla ut männens såväl egenpension
som efterlevandepension. Men jag kan
aldrig tänka mig att det ligger så illa
till.

Man får ju vara glad över att andra
försäkringsbolag och försäkringsformer
inte tillämpar samma regler som ATP.
Ta t. ex. brandförsäkringarna. Vi försäkrar
vårt bohag och våra ägodelar
efter viss tariff, inte beroende på om
vi är män eller kvinnor utan med hän -

Nr 33

Onsdagen den 16 november 1966

Lika behandling inom den allmänna försäkringen av alla pensionsberättigade med
familjeförsörjningsplikt

syn till vad för slags hus vi bor i, hurudant
brandskydd man har. Så brinner
hela härligheten upp. Skulle samma normer
som gäller för ATP tillämpas på
brandförsäkringen, skulle männen få
ut det fulla värdet av sina ägodelar,
medan kvinnorna på sill höjd skulle få
ersättning för gångkläderna. Sådant
godtar vi inte.

Vi kan som exempel även ta en annan
försäkring, yrkesskadeförsäkringen.
I denna försäkring utgår enligt normerna
en högre ersättning för män och
en lägre för kvinnor. Men om kvinnan
kan bevisa — man får hoppas att hon
inte är så svårt skadad, att hon inte är
vid medvetande — att hon är familjeförsörjare,
så får hon den högre ersättningen.
När en kvinna är död, vad
kan hon då bevisa? Ingenting!

ATP utgår i motsats till yrkesskadeförsäkringen
utan behovsprövning, och
det finns alltså ingen besvärsrätt. Det
innebär att en kvinnlig familjeförsörjare
vid sidan av ATP-avgifterna maste
spara en del av sin inkomst för familjens
trygghet för den händelse hon
skulle gå bort. Orkar hon det?

För någon vecka sedan diskuterades
i pressen frågan om den utländska arbetskraft,
som nu kommer till Sverige
i tiotusental. Det frågades bl. a. om utländska
arbetstagare borde bli delaktiga
av ATP om de bosätter sig här. En
kvällstidning tog upp detta som en dagens
fråga, och man fick in de sedvanliga
svaren, positiva från början till
slut. Jag kan sammanfatta resultatet av
denna rundfråga genom att citera ett
av svaren: »Det är klart att den utländske
arbetaren skall ha samma rätt
till ATP som svenskarna, när han arbetar
här i landet och bosätter sig här.»
Detta är naturligtvis riktigt.

Därmed skulle jag till sist vilja göra
eu liten undring:

Skall inte svenskorna ha samma rätt
till trygghet som svenskarna?

En liten undring till:

Är de nuvarande tillämpningsreglerna
inom ATP juridiskt hållbara?

Ytterligare en undring:

Hur skulle en manlig yrkesarbetare
reagera, om han rönte samma behandling
när det gäller pensionen som de
kvinnliga överlag röner?

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Denna motion borde
ha behandlats i samband med den vi
behandlade i förra veckan om egenpension
m. m. Att så inte skedde får vi väl
kalla olycksfall i arbete.

I den motion vi behandlar yrkas, om
jag minns rätt, att man skulle bryta
ut den del som gäller änklingspensionen
ur direktiven till pensionsförsäkringskommittén
och låta den frågan behandlas
med förtur. Det kan väl vara
en riktig tanke i och för sig, men när
nu andra lagutskottet föregående vecka
intog ståndpunkten att hela detta problemkomplex
skulle behandlas i ett
sammanhang — och detta gällde alltså
även kravet på utredning om en egenpension
eller försörjarpension — så
kan man inte nu bryta ut en av frågorna
och göra den till föremål för en
speciell utredning.

Jag instämmer helt och hållet i fru
Eindekvists argumentering i nästan alla
avseenden, och jag kan göra det konstaterandet
att det är mycket av traditionsbunden
inställning och vanetänkande
som ligger till grund för differentieringen
mellan manliga och kvinnliga
pensionärer. Jag tror, fru Lindekvist,
att vi får tillfälle att grundligt
diskutera denna fråga då den kommer
upp till behandling med anledning av
pensionsförsäkringskommitténs betänkande,
som jag hoppas kommer att avlämnas
under nästa år.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Nr 33

Torsdagen den 17 november 1966

§ 17

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för övernattningskostnader
vid behandling å sjukhus.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
945, av herr Werbro m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 144,
med förslag till affärstidslag.

Denna motion bordlädes.

§ 19

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Sjöholm, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
rättsliga åtgärder mot boxning,

herr Rubin, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående de statliga företagens förvaltningsberättelser,

herr Henrikson, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående ersättningen till nämndemän,
och

herr Holmberg, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
tidpunkten för avlämnande av
proposition om tandvårdens inordnande
i sjukförsäkringen.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 17 november

Kl. 16.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. remissbehandling av
förslag till ändringar rörande grundskolans
utformning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talmani Herr Wennerfors har
frågat, om jag vill upplysa kammaren
huruvida det förslag till vissa ändringar
rörande grundskolans utformning, som

skolöverstyrelsen avser att framlägga
våren 1967, kommer att bli föremål för
remissbehandling.

Frågan i vilken ordning ifrågavarande
förslag kan komma att handläggas
kan rimligen inte avgöras förrän förslaget
framlagts. Är förslaget av större
betydelse, vilket här torde kunna förutsättas,
inbegriper handläggningen
normalt en remissbehandling.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag tackar ecklesiastikminister
Edenman för svaret. Det föreföll
mig nästan självklart att svaret

90 Nr 33 Torsdagen den 17 november 1966

Svar på fråga ang. väckt förslag om möjlighet att tvångsdirigera studenter till
universitetsfilialer

skulle bli ja. Det syntes mig så naturligt,
att skolöverstyrelsens aviserade förslag
beträffande omkonstruktionen av
grundskolans högstadium skulle bli
föremål för remissbehandling, att jag
var tveksam om huruvida jag skulle besvära
statsrådet och kammaren med
denna fråga.

Det var emellertid ett uttalande som
herr Edenman gjorde på en TCO-konferens
hösten 1965 som undanröjde
min tveksamhet. Vid det tillfället sade
herr Edenman, att politikerna hade
gjort sitt för flera år framåt; eventuella
justeringar i grundskolekonstruktionen
kunde nu läggas i skolmyndigheternas
händer. Om det endast hade varit fråga
om smärre finjusteringar, skulle jag instämma
i det av herr Edenman då gjorda
uttalandet. Men med hänsyn till vad
vi i dag vet om det pågående utredningsarbetet
inom skolöverstyrelsen är det
tydligen inte endast fråga om smärre
finjusteringar. Att slopa linjedelningen
i klass 9, att minska antalet tillvalsämnen
utgör exempel på hur genomgripande
och principiellt förslaget kan
bli.

1 detta sammanhang måste jag påminna
om att vi i högergruppen väckte
en motion i januari, i vilken vi ansåg
att situationen i grundskolan till och
med motiverade en parlamentariskt
sammansatt utredning. Vi fick då inte
gehör för våra synpunkter.

Svaret är nu positivt. Herr Edenman
antyder till och med, att förslaget kan
bli av större betydelse och att han då
har den uppfattningen att remissbehandling
skall ske. Jag är naturligtvis
mycket tillfredsställd med detta svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. väckt förslag om möjlighet
att tvångsdirigera studenter till
universitetsfilialer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat, om jag vill redovisa min inställning
till väckt förslag att kunna tvångsdirigera
studenter till de blivande universitetsfilialerna.

Undervisningen vid filialerna avses
starta höstterminen 1967. Fram till dess
vidtas en rad förberedelser. Bl. a. kommer
arbetsmarknads- och universitetsmyndigheterna
att tillsammans bedriva
en omfattande upplysningsverksamhet
vid gymnasier och militärförband. Det
finns i dag ingen anledning räkna med
att inte denna verksamhet skulle vara
tillräcklig för att säkerställa rekryteringen
till filialerna.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret, som
jag för min del finner i stort tillfredsställande.
Jag är glad att jag för en
gångs skull kan säga det.

Det är bara tidsbestämningen i dag
som inger vissa farhågor. Det är givetvis
svårt för ecklesiastikministern att i dag
vara tvärsäker, det medges. Men här
är saker på gång som oroar åtminstone
mig. Jag måste teckna den innevarande
situationen med några ord, även om det
tar några minuter. Kanske ecklesiastikministern
skulle vilja ha godheten att
därefter något bredda sitt svar.

I 1963 års universitets- och högskolekommittés
betänkande, det s. k. U 63,
talades det om att ett tvångshänvisningsförfarande
av studenter måhända
skulle behöva tillämpas övergångsvis
för att fylla de föreslagna universitetsfilialerna
med hugade spekulanter. Förslaget
utsattes för mycket skarp kritik
i åtskilliga remissinstanser, och i proposition
nr 141 förra året angående utbyggnaden
av universitet och högskolor
tog ecklesiastikministern inte ställning

Torsdagen den 17 november 1966

Nr 33

Svar på fråga ang. elevrådsmedlemmars skolarbete

till saken — så har jag tolkat det —
utan nöjde sig med att referera U 63 och
remissinstansernas yttranden. Statsutskottet
och riksdagen teg också, givetvis
i den tanken att luinvisningsförslaget
inte var aktuellt.

Nu återkommer tvångsrekryteringstankarna
— och det är anledningen till
min fråga — i universitetskanslersämbetets
yttrande över filialkommittéernas
betänkanden. Det säges att tvångshänvisning
kan bli nödvändig; restriktioner
måste införas beträffande förhyrning
av universitetslokaler vid moderuniversiteten,
så länge filialerna står
tomma, vilket man tydligen fruktar
skall ske.

.lag skall be att till kammarens protokoll
få läsa in universitetskanslersämbetets
hänvändelse till Kungl. Maj:t:
»Ämbetsverket anser att så länge delramtalen
för universitetsfilialerna ej
uppnåtts bör restriktivitet beträffande
ytterligare förhyrningar för respektive
moderuniversitet iakttagas. Detta innebär
att hänvisning av personer till studier
vid vederbörande filial kan bli behövlig.
Lösningen av denna fråga inrymmer
detaljproblem, som måste närmare
övervägas. Med anledning härav
hemställes att Kungl. Maj :t måtte uppdraga
åt ämbetsverket att utreda och
avgiva förslag beträffande de åtgärder
som härvid kan bli nödvändiga.»

Man frågar sig då vad universitetskanslersämbetet
är ute efter och vad
man ämnar göra. Skall någon byråsekreterare
i den centrala byråkratien till
slut kanske använda »ole-dole-doffinetoden»?
Jag anser att universitetskanslersämbetet
är inne på galen väg.
Genom diffusa uttalanden om tvångsrekrytering
riskerar man att filialerna i
allmänhetens ocli studenternas ögon redan
före starten blir ansedda som kvalitativt
mindre viirda, något som verkligen
kommer att till sist göra en tvångshänvisning
nödvändig. Universitetskanslersiimbetet
har, som jag ser det, gått
in i en ond cirkel med sitt aktualiseran -

de av den gamla tvångsrekryteringstanken
från U 63. Universitetskanslersämbetet
borde i stället envist hålla fast vid
ett annat uttalande, där man talar om
att verkligen göra filialerna attraktiva,
så att studenterna frivilligt söker sig dit.

Hur ställer sig ecklesiastikministern
till det uttalandet? Är det inte efter den
linjen vi bör verka?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag kan fatta mig mycket
kort. Med de goda förutsättningar
som råder för våra fyra filialer finns
det ingen anledning, herr Nordstrandh,
att ge universitetskanslersämbetet det
uppdrag som ämbetet har begärt.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag uppfattar detta uttalande
av ecklesiastikministern som att
det inte blir aktuellt med någon form
av tvångshänvisning, förrän vi verkligen
har sett om filialerna blir attraktiva.
Blir de inte det eller inträffar det
något annat som gör att situationen
blir ändrad, måste vi givetvis diskutera
ett hänvisningsförfarande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag är mycket nöjd med
herr Nordstrandhs kommentarer till
svaret, framför allt det som han sade i
slutet av sitt korta anförande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. elevrådsmedlemmars
skolarbete

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Härnösand
har frågat mig om jag är i tillfälle
att redogöra för vidtagna eller planerade
åtgärder för att hålla medlemmar

Nr 33

Torsdagen den 17 november 1966

Svar på fråga ang. medelsanvisningen till av lärarkonflikt betingad ersättningsundervisning
vid universitet och högskolor

i elevråd skadeslösa i skolarbetet för
den speciella belastning som deras organisatoriska
arbete pålade dem under
den nyligen bilagda skolkonflikten.

Som svar på frågan får jag meddela
att Kungl. Maj:t genom beslut den 11
november 1966 bemyndigat skolöverstyrelsen
att meddela föreskrifter om
anordnande av stödundervisning för
sådana elever vid gymnasiala skolor
och avvecklingsskolor, som genom medverkan
i av konflikten betingat organisationsarbete
vållats avbräck i sina studier.
Beträffande elever i grundskolan
ger läroplanens föreskrifter möjlighet
till motsvarande stödåtgärder.

Vidare anförde

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikminister
Edenman för svaret
på min fråga rörande elevorganisationernas
arbete under skolkonflikten.

Om man bortser från ett litet antal
händelser av mindre angenämt slag,
som väl kan inträffa vid våra skolor
även när det inte råder konflikt, så har
elevorganisationerna skött sig bra och
klarat sina åtaganden ypperligt. I min
egenskap av ordförande i en av landets
många skolkommuner med uppgift att
försöka hålla skolarbetet i gång — i
samverkan med elevorganisationerna
och gruppen av tjänstgörande lärare —
vill jag understryka behovet av stöd
till de berörda eleverna. Omfattningen
av detta behov har delvis angivits i
pressen, och jag skall därför inte nu
ingå på någon diskussion om den saken.
Jag konstaterar i stället att ungdomarna
har förstått värdet av att på bästa
möjliga sätt hålla skolorna öppna. De
har alla strävat efter att under alla
timmar i skolan göra vistelsen där meningsfylld.
Man behöver bara tänka på
vad som troligen skulle ha inträffat, om
skolportarna stängts och alla av konflikten
drabbade ungdomar varit tvungna
att söka sig aktiviteter utanför skolan.

Jag vill kalla elevorganisationernas
arbete för en god samhällsinsats. Deras
arbete har emellertid inte varit lätt.
Det har funnits en rad svårigheter. De
har t. ex. haft mycket kort tid för att
organisera sitt arbete. Vägledning och
handledning från de konfliktberörda
lärarna har saknats, laboratorierna har
varit stängda, inga uppgifter om vilka
lärare som skulle bli borta från skolorna
under konflikten har stått att få, vissa
omdisponeringar av schemat har måst
göras etc. Elevorganisationerna och
eleverna själva har i denna situation
visat en självdisciplin, som väl många
av oss inte trodde dem om. De klarade
sig hra!

Herr statsråd! Jag ser i elevorganisationernas
insatser under skolkonflikten
ett ljust drag, som jag hoppas att vi
snabbt skall kunna utnyttja och bygga
vidare på. Skoldemokratien har tagit ett
ordentligt steg framåt, och elevorganisationerna
har i stor omfattning motsvarat
våra förväntningar. Därför borde
man redan nu lokalt kunna finna
former för elevpartens medverkan i
skolarbetet utöver den författningsenliga.
Det bör bli till gagn för helheten
i målsättningen för vår undervisning.

En sådan utveckling tror jag, herr
talman, skulle glädja också ecklesiastikministern,
som vid flera tillfällen både
i tal och skrift har understrukit sin tro
på goda och positiva insatser från eleverna
i den framtida skola som herr
statsrådet har satt sin signatur på.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. medelsanvisningen till
av lärarkonflikt betingad ersättningsundervisning
vid universitet och högskolor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Nr 33

Torsdagen den 17 november 1966

Svar på fråga ang. medelsanvisningen till av lärarkonflikt betingad ersättningsundervisning
vid universitet och högskolor

Herr talman! Fru Sundberg har frågat
om jag vill redogöra för de bemödanden,
som ligger till grund för medelsanvisningen
till den av lärarkonflikten
betingade ersättningsundervisningen
vid våra universitet och högskolor.

Underlaget för regeringens bedömning
av behovet av ifrågavarande ersättningsundervisning
har varit en
framställning från universitetskanslersämbetet
den 8 november 1966 samt sedvanlig
departemental beredning av
ärendet.

Vidare anförde:

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för hans svar på
min enkla fråga.

Svaret är trots sin kortfattade formulering
mycket intressant, eftersom det
av svaret framgår, att regeringen vid
sin bedömning av ersättningsundervisningen
inte tycks ha tagit hänsyn till
den skrivelse som universitetskanslersämbetet
överlämnade till Kungl. Maj:t
två dagar senare, nämligen den 10 november.
Det föreligger en avsevärd
skillnad beträffande innehållet i de två
olika skrivelserna från kanslersämbetet.
I den första skrivelsen, den av den
8 november, anhöll kanslersämbetet, att
ersättningsundervisning skulle få anordnas
för att täcka en tredjedel av den
bortfallna undervisningen i de laborati"va
ämnena. Denna skrivelse utlöste en
proteststorm inom de olika studentorganisationerna.
Huvudorganisationen uppvaktade
statsrådet, och man avlät en
skrivelse, där man krävde, att statsmakterna
skulle ompröva sitt ställningstagande
i detta fall. I det sammanhanget
vill jag också erinra om att statsrådet
under frågestunden i denna kammare
samma dag, den 10 november, meddelade,
att frågan om ersättningsundervisning
skulle avgöras i konseljen dagen
-därpå.

I den andra skrivelsen gick universitetskanslersämbetet
mycket längre i sina
krav. När beslutet sedan inte fattades
i konseljen, ansågs det från studenthåll
som självklart att den senare skrivelsen
från kanslersämbetet skulle ligga
till grund för regeringens bedömande.
I den skrivelsen framförde universitetskanslersämbetet
som sin uppfattning
att övervägande skäl tycktes tala
för att bemyndiga kanslersämbetet att
föranstalta om en ersättningsundervisning
som svarade mot hälften i fråga
om de laborativa ämnena och en tredjedel
beträffande de övriga ämnena. Dessutom
ville man ha rätt att låta vederbörande
konsistorium efter anvisningar
från ämbetet fördela resurserna.

Efter att ha mottagit statsrådets svar
på min fråga kan jag inte tyda det på
annat sätt än att den senare skrivelsen
icke legat till grund för regeringens bedömning
av medelsanvisningen. Regeringen
lär nu ha fattat ett slutgiltigt beslut
i frågan, och jag måste djupt beklaga,
om det beslutet fattats utan att
hänsyn har tagits till universitetskanslersämbetets
senare skrivelse. Beslutet
kommer i så fall att få vittgående följder
för de redan tidigare av konflikten
hårt drabbade studenterna och stämmer
inte med de uttalanden som gjorts
från statsmakternas sida att tredje part
i högsta möjliga grad skulle hållas skadeslös
vid konflikten.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Om inte fru Sundberg
har läst dagens tidningar, kan jag glädja
henne med att regeringen till hundra
procent har följt såväl universitetskanslersämbetets
som skolöverstyrelsens
framställningar i denna fråga. Om herr
talmannen tillåter att jag bläddrar i min
almanacka, kanske jag kan få klara upp
detta lilla mysterium.

Det finns inte två skrivelser till regeringen
från universitetskanslersämbetet.

94 Nr 33 Torsdagen den 17 november 1966

Svar på fråga ang. igångsättningen av bostadsbyggandet under september månad
1966

Det finns bara en. Den är daterad den
8 november, och den har förmodligen
kommit in till departementet den 10 november
— det är kanske detta datum
som fru Sundberg talar om. Den 10 november
sade jag i denna kammare att
ärendet skulle behandlas i kommande
konselj, alltså fredagen den 11 november.
Ärendet avgjordes också i konseljen
den 11 november. Samtidigt meddelade
universitetskanslern att han skulle
ha en stor rektorskonferens i Stockholm
måndagen den 14 november, och
jag tyckte det var alldeles självklart att
vi skulle avvakta den konferensen. Därefter
har vi i går kunnat expediera konseljbeslutet
från i fredags, och det innebär
en exakt uppföljning av universitetskanslersämbetets
framställning.

Men de här första ryktena, vad var
det då? Det var ingenting annat än att
kanslersämbetet handlade sedvanligt
oerhört snabbt och ställde sig på den
nivå, där man under alla förhållanden
ansåg sig ha fast mark under fotterna.
Jag gjorde även då i uttalanden i pressen
gällande att detta var icke det slutgiltiga
eller definitiva beskedet. Så enkelt
har det gått till i denna fråga. Men
vill man, fru Sundberg, misstänka en
massa illvilligheter och illasinnade anslag
från olika håll, så kan man naturligtvis
roa sig med att laborera med
data, men då måste de vara riktiga. En
skrivelse är i alla fall bara en skrivelse.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jag vill alldeles speciellt
tacka herr statsrådet för det senare
klarläggandet av den verkliga situationen.
Jag måste i detta sammanhang
beklaga att studentorganisationerna
inte har blivit närmare informerade
om hur det verkligen har gått till.

De har fått två olika skrivelser med
olika datum. Jag är naturligtvis inte rätt
person att säga vilken av dem som har
gått in till departementet som den officiella
skrivelsen, men i de två olika skri -

velserna från universitetskanslersämbetet
har olika krav på ersättningsundervisning
framförts. Jag är alldeles
särskilt glad över att den senare skrivelsen,
eller den »ursprungliga skrivelsen»,
för att använda statsrådets ord i
detta fall, har fått konsekvensen att ersättningsundervisningen
blir bättre
tillgodosedd än vad de första, låt mig
citera, »illvilliga ryktena» förmälde. Jag
tackar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Nu förstår jag vad det
är för skrivelse fru Sundberg talar om.
Det är kanslerns cirkulär till universiteten
som kom omedelbart efter konfliktens
slut. Därefter gjorde universitetskanslersämbetet
en framställning till departementet
av något annorlunda slag,
och det är över denna vi har grubblat
några dagar.

Representanter för Sveriges förenade
.studentkårer var uppe hos mig i måndags
och fick då en fullständigt klar
bild av läget. Men man gör ju ofta uttalanden
så snabbt. Det är ju också så lätt
att gå till en tidning, radio eller TV och
ha en bestämd mening omedelbart innan
ens akterna i målet föreligger.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. igångsättningen av
bostadsbyggandet under september månad
1966

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Turesson har frågat
om den av mig under valrörelsen
utlovade igångsättningen av 15 000—
17 000 lägenheter under september månad
har ägt rum.

Enligt statistiska centralbyråns stati -

Torsdagen den 17 november 1966 Nr 33

Svar på fråga ang. igångsättningen av bostadsbyggandet under september månad
1966

slik uppgår antalet lägenheter som under
september igångsatts i flerfamiljshus
i hela riket och i småhus i månadsvis
rapporterande kommuner till 10 266.
Om siffran räknas upp med hänsyn till
påbörjandet av småhusbyggen i kommuner,
som rapporterar kvartalsvis, kan
hela igångsättningen under september
beräknas uppgå till cirka 11 000 lägenheter,
vilket är cirka 2 700 lägenheter
mer än som startades under september
1965.

Herr Turesson anknyter i sin fråga
till uttalanden av mig under valrörelsen.
Jag vill erinra om att de gjorda
uttalandena inte avsåg igångsättningens
storlek under september utan det antal
lägenheter för vilket finansiella förutsättningar
för igångsättning hade skapats
genom åtgärder av regeringen och
riksbanken.

Vidare anförde:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret.

Att jag ställde denna fråga sammanhänger
med att jag under ett framträdande
av inrikesministern i Mora den
12 september i år fäste mig vid inrikesministerns
uttalande att, för att den av
statsmakterna beslutade målsättningen
rörande bostadsbyggandets omfattning
under innevarande år skall kunna förverkligas,
måste en igångsättning under
september månad av 15 000—17 000 lägenheter
äga rum, och lika stor igångsättning
måste också följa under oktober
och november. Inrikesministern sade
även att det fanns förutsättningar
härför.

Sedan frågan ställdes har jag genom
att studera andra uttalanden av inrikesministern
funnit, att han framhållit ungefär
detsamma vid eu byggkonferens i
Sundsvall den 26 augusti. Det är klart
att sådana uttalanden av inrikesministern
har uppfattats som löften — löften

som varit angenäma att höra för människorna,
eftersom det har blivit ett så
dåligt utfall beträffande bostadsbyggande
under årets förra hälft.

Nu säger inrikesministern i svaret att
avsikten var inte att avge ett löfte utan
endast att konstatera att de finansiella
förutsättningarna fanns. Jag kan inte
bestrida att detta kan ha varit avsikten,
utan kan bara säga att uttalandet uppfattades
som ett mycket starkt positivt
löfte. Det är givet att man, när det visat
sig att bostadsbyggandet inte uppgått
till mer än 11 000 lägenheter — i stället
för 15 000—17 000 som inrikesministern
bedömde vara erforderliga för att
uppnå målet — blir litet förskräckt med
tanke på vad den totala omfattningen
av bostadsbyggandet kommer att bli i
år. Bostadsbyggandet kommer inte att
kunna fylla de ramar som statsmakterna
har fattat beslut om.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Frågan gäller ju inte det
som herr Turesson nu sist berörde, vilken
omfattning igångsättandet av bostadsbyggandet
får under året. Låt oss
avvakta årets slut och se i vilken omfattning
programmet har kunnat hållas! Nej,

herr Turesson har velat fortsätta
eftervalsdebatten — det är väl den enkla
anledningen till att han tar upp frågan.
Herr Turesson följde alltså valdebatten.
Jag hade nöjet att ha honom som åhörare
vid ett föredrag som jag höll i
Mora. Jag får erinra herr Turesson om
att det var den 9 september, inte den
12 september -—• man kan ju ta miste på
datum. Men kan man inte också ta miste
på det man hör, om man så här långt
efteråt missar på tre dagar i fråga om
datum? Jag har, herr talman, funderat
över om det inte kan förhålla sig så.
Herr Turesson vill ge sken av att jag
var ute för att fånga in en opinion och
förvilla. Den siste jag skulle ha velat

96 Nr 33 Torsdagen den 17 november 1966

Svar på fråga ang. igångsättningen av bostadsbyggandet under september månad
1966

vilseföra var ju herr Turesson. Jag sade
alltså att genom de åtgärder som vidtagits
från riksbankens och regeringens
sida hade skapats ekonomiska förutsättningar
för en igångsättning av omkring
25 000 lägenheter. Till yttermera visso
kan jag styrka detta med att jag den 8
september, dagen före mitt framträdande
i Mora, talade på en konferens
i Västerås och därifrån till TT skickade
ett av mig skrivet referat där exakt
denna formulering finns. Varför skulle
jag då samma dag som jag räknade med
att tidningarna publicerade detta uttalande,
alltså den 9 september, stiga
upp i Mora och säga någonting helt annat?
Vad skulle jag ha haft för nytta
av det? Herr Turesson hade ju kunnat
ta fram vilken tidning som helst som
hade infört mitt TT-referat den dagen.
Eftersom herr Turesson och jag hade
en liten trivsam debatt om vissa ting
men aldrig om denna sak, varför skulle
jag då haft anledning att göra ett försök
att föra in någon annan tolkning
i de siffror som jag förde fram? Jag
tycker att det är logiskt och konsekvent
att säga detta. Tyvärr har jag inget manuskript
från anförandet i Mora, men
jag vågar säga, att det var på detta sätt
som jag hade byggt upp mitt anförande.
Min fråga till herr Turesson är då om
han är alldeles säker på att han uppfattat
den här redovisade distinktionen
mellan kreditivförutsättningarna för
igångsättning under månaderna september
och oktober och det som skulle kunna
tänkas bli det faktiska resultatet av
igångsättningen under september.

Ja, herr talman, sedan jag således
uppmärksammat att herr Turesson inte
kunnat hålla reda på vilket datum vi
träffades i Mora så har jag styrkts i min
uppfattning att herr Turesson inte har
riktigt uppfattat vad som förekom vid
vårt möte i Mora. Det beklagar jag, men
jag tror ändå inte att jag skulle ha lyckats
fånga honom för det parti som jag
företräder.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Inrikesministern säger
att jag försökt få i gång en eftervalsdebatt
i den här frågan. Det var inte min
avsikt, men om det hade varit det så
hade jag ju bara följt hans excellens
herr statsministerns höga föredöme i
medkammaren under förra veckan.

Jag beklagar om jag missade på tre
dagar och sade den 12 i stället för den
9 september, men det kan jag inte finna
särskilt relevant i detta sammanhang.

Jag har inga anteckningar kvar från
mötet i Mora — jag förde anteckningar
under inrikesministerns anförande. Det
var till ungefär tre fjärdedelar en utomordentligt
intressant framställning av
lokaliseringspolitikens problematik. Så
småningom kom inrikesministern in
just på bostadsbyggandet. Hittills har
jag haft god hörsel, och jag tror att jag
uppfattade rätt. Jag har styrkts i denna
uppfattning av ett referat från byggkonferensen
i Sundsvall den 26 augusti, där
det står: »Mellan 15 000 och 17 000 lägenheter
väntas börja byggas i Sverige
under september och lika många under
oktober. Om denna produktionstakt kan
fortsätta under november och december
kommer vi att klara det för året
fastslagna bostadsprogrammet, sade inrikesminister
Rune Johansson vid den
byggkonferens som på fredagen anordnades
i Sundsvall.» Jag bara konstaterar
att det inte blev 15 000—17 000
igångsatta lägenheter i september; det
blev 11 000.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Om jag nu uppfattade
herr Turesson rätt, läste han ur ett referat
från Sundsvall den 26 augusti. Vi
hade där ett estradsamtal kring bostadsbvggnadsfrågorna.
Enligt referatet skulle
det stå att så här mycket bör byggas
om vi skall fullfölja programmet. Men
det är en helt annan sak än det som
herr Turesson frågar om. Det har kan -

Nr 33

Torsdagen den 17 november 1966
Svar på fråga ang. viss olägenhet av dröjsmål med besked om lokaliseringsstöd

ske här blivit något slags tankekonflikt.
Herr Turesson har läst ett referat och
finner siffror som han tycker är intressanta,
och han anser att han skulle
kunna åstadkomma ett resultat med dem
så här efteråt — en liten pikant historia.
Är det alldeles riktigt att förfara så?
Det är herr Turessons sak. Jag har svarat
hur mycket lägenheter det blir under
september månad, och jag har inte mer
att tillägga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. viss olägenhet av
dröjsmål med besked om lokaliseringsstöd Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Öhvall har frågat
mig om jag uppmärksammat risken för
att inom stödområdet utarbetade och väl
underbyggda projekt exploateras på annan
ort under den långa väntetiden på
kreditbesked från den centrala myndigheten.

Det är en självklar strävan att ärenden
om lokaliseringsstöd skall få en
smidig och snabb handläggning. Såvitt
jag har mig bekant har det hittills också
varit möjligt att tillgodose alla rimliga
krav i det avseendet. När det gällt
från början klarlagda och sakligt väl
motiverade projekt har handliiggningstiderna
regelmässigt varit korta. Däremot
förekommer det naturligtvis ärenden
som fordrar kompletterande utredning
eller nödvändiggör förhandlingar
med olika intressenter och därmed nödvändigtvis
också medför en längre handläggningstid.
Eftersom dessa kompletteringar
sker i samråd med sökanden brukar
denne regelmässigt vara införstådd
med anledningen till dröjsmålet. Jag
bedömer diirför risken som ringa att
en sökande enbart på grund av visst
7-—Andra kammarens protokoll 19(16.

uppskov med beslut i ärendet skulle
behöva frånträda ett projekt som fyller
kraven för lokaliseringsstöd. Men även
om sådan risk i något fall skulle kunna
tänkas föreligga bör det enligt min bestämda
uppfattning inte leda till att
man eftersätter kravet på ett tillförlitligt
underlag för beslut i ärendet.

Vidare anförde:

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret på min fråga. Av svaret
framgår att inrikesministern är medveten
om att ett färdigt, utarbetat projekt
inom ett stödområde kan spolieras
under väntan på lånebeskedet, även om
han betecknar risken som ringa.

Att jag tagit upp denna fråga beror
givetvis inte på att jag vill ifrågasätta
någons rätt att göra omdisponeringar i
sitt företag för att möta eventuell konkurrens
från nyetableringar. Anledningen
är i stället det förhållandet att en
företagare, som lagt ned omfattande
arbete och stora kostnader på att få
fram ett hållbart investeringsobjekt och
därmed också fler sysselsättningsmöjligheter
inom stödområdet, ibland råkar
ut för att företag med goda kapitaltillgångar
inom den berörda sektorn helt
enkelt exploaterar det färdiga projektet.
Planeringsråden i länen har ju endast
rådgivande funktion — beslut om
lokaliseringsstöd fattas av arbetsmarknadsstyrelsen
och lokaliseringsberedningen.
Enligt propositionen och riksdagsbeslutet
år 1964 skulle dock planeringsrådens
mening tillmätas särskild
vikt.

Den företagare som önskar lokaliseringsbidrag
eller lån har att inför planeringsrådct
presentera sina planer på
avsedd investering. Bakom denna presentation
ligger givetvis ett omfattande
utredningsarbete både när det gäller
produktion, marknad och marknadsföring.
Om projektet uppfattas som väl
ekonomiskt underbyggt tillstyrker pla■
3.3

98 Nr 33 Torsdagen den 17 november 1966

Svar på fråga ang. viss olägenhet av dröjsmål med besked om lokaliseringsstöd

neringsrådet det, och då blir naturligtvis
projektet mycket intressant för alla
som berörs eller befarar konkurrens.
Innan låneärendet slutbehandlas kan
sökanden emellertid få uppleva att projektet
mist sin aktualitet. Det finns
exempel på goda idéer, framsprungna
inom norra stödområdet, som har exploaterats
i andra delar av landet under
denna vantetid.

Det iir framför allt två frågeställningar
man stannar inför:

1. Kan tiden för handläggning av lokaliseringsärendena
nedbringas?

2. Får den företagare som söker lokaliseringsstöd
och lån ett rimligt diskretionsskvdd? Framför

allt i Norrbotten saknas industriell
tradition. Nya uppslag och
idéer är där särskilt värdefulla. Det är
då helt naturligt att bakslag av här berörd
natur också särskilt uppmärksammas.

Herr talman! Om min fråga har bidragit
till att ytterligare fästa inrikesministerns
uppmärksamhet på dessa
förhållanden, så är jag nöjd med svaret
och ber att än en gång få tacka inrikesministern.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har sagt i mitt svar
att jag inte känner till något fall där
man skulle kunna påvisa att en företagare,
som sökt lokaliseringsstöd, har
kommit i ett sämre läge därför att handläggningen
av ansökan har dragit ut på
tiden något. Jag kan alltså inte diskutera
ett enskilt fall eller ge någon förklaring
på de exempel som herr Öhvall
säger sig ha, utan jag har resonerat och
måste resonera principiellt.

När en företagare söker lokaliseringsstöd
har vi, i den mån ärendet går till
Kungl. Maj:t, att bedöma de handlingar
som kommit in — hur planeringsrådet
ställt sig, hur arbetsmarknadsstyrelsen
ställt sig. Arbetsmarknadsstyrelsen tar

vid sina egna avgöranden hänsyn till
hur länsmyndigheten ställt sig. Givetvis
finns det också såväl i arbetsmarknadsstyrelsen
som i inrikesdepartementet
anledning att diskutera lokaliseringsobjekten
utifrån konkurrenssynpunkter
inom branschen och inom området. Vi
måste ställa oss frågan: Är det riktigt
att medverka till att starta en råd företag
inom cn bransch där produktionen
redan är så omfattande att det egentligen
inte finns något större utrymme
för fler företag? Någon kanske vill invända
att det är företagarens ensak att
avgöra om han finner det lönsamt att
konkurrera. Om han vill starta ett förelag
trots konkurrens uppstår självfallet
den utomordentligt ömtåliga frågan:
Skall detta konkurrensföretag byggas
upp med statligt stöd? Detta är den avgörande
frågan i sammanhanget. Vi
måste därför på centralt plan företaga
branschundersökningar såsom vi fått
göra i fråga om vissa grenar av träindustrien,
bl. a. fönstertillverkning och
snickerier. Beträffande spånskivefabriker
har vi utredningar i gång. Också
textilindustriens problem måste tas upp
till bedömning. Det är givet att det finns
företagare som velat starta konfektionseller
bekliidnadsföretag inom ett stödområde,
men kan det anses riktigt att
göra det samtidigt som man har en textilkris,
t. cx. i borås- eller norrköpingsdistriktet? Jag

har bara velat beröra problematiken
och framhålla att dessa frågor
iir utomordentligt ömtåliga. Vi måste
vara varsamma inom lokaliseringspolitiken
så att vi inte får en reaktion ifrån
företagarhåll som går ut på att vi snedvrider
konkurrensläget. Om ett nytt
objekt skall exploateras eller en viss
typ av företag kan anses ha goda möjligheter,
kan vi i allmänhet acceptera eventuella
merkostnader för byggnation
inom stödområdet. Vi anser att vi därmed
inte ingriper direkt i konkurrensen.
Det är dock inte alltid fråga om
objekt som kan anses ha goda framtids -

Torsdagen den 17 november 1966

Nr 33

utsikter, och det är således nödvändigt
att gå fram med den största varsamhet i
dessa hänseenden.

Beträffande diskretionsskyddet vill
jag säga, att om företaget begär diskretion
försöker vi självfallet tillmötesgå en
sådan begäran. Det förekommer inte att
man offentliggör något som rör patent
eller någon särskild uppfinning o. s.v.
Däremot är ärendena offentliga när de
går från en myndighet till en annan,
och denna offentlighetsprincip måste vi
efterleva. Om exempelvis arbetsmarknadsstyrelsen
har bifallit eller tillstyrkt
ett ärende publiceras detta beslut, men
det betyder inte att allmänheten har
tillfälle att taga del av sådant som kan
betecknas som affärshemligheter, vilka
respektive företag vill ha skyddade från
offentlig insyn.

Herr öHVALL (fp):

Herr talman! Det var inte min avsikt
att gå in på konkreta fall, ty då skulle
jag göra mig skyldig till indiskretion.
Jag förstår mycket väl att man inte kan
räkna med att det skall finnas en handlingsmall
för dessa ärenden som kan
följas strikt. Det var just därför jag
sade att jag är nöjd om jag med min
fråga kan ha bidragit till att skärpt
uppmärksamhet riktas på dessa problem.
Jag kan dock inte underlåta att
framhålla att företagarföreningens direktör
i Norrbottens län har framfört
just de synpunkter jag själv berört.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill självfallet inte
bestrida att herr öhvall har fått dessa
upplysningar, men är de inte litet lokalt
färgade? Det är mänskligt och rimligt
med hänsyn till uppgifterna, men
vi måste, herr öhvall, ha klart för oss
att en bedömning är nödvändig också
från de centrala utgångspunkterna.
Branschproblemen måste tas in i bilden.

Härmed var (iverläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. regleringsavgifter enligt
4 kap. 14 § vattenlagen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådetHOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundmark har
frågat om jag avser att framlägga proposition
med förslag till ändrad kungörelse
angående indrivningen och användningen
av vissa med anledning av
företag i vatten utgående avgifter och i
så fall när propositionen kan förväntas.

Departeinentsutredningen har lämnat
en PM med förslag till ändring i kungörelsen.
Förslaget har remissbehandlats.
Enligt vad jag inhämtat avser departementsutredningen
emellertid att
inom kort lämna ytterligare ett förslag
till ändring i kungörelsen.

Så snart det senare förslaget remissbehandlats
kommer jag att ta upp båda
förslagen till avgörande. Huruvida förslagens
genomförande kräver proposition
eller ej kan jag ännu inte ta ställning
till.

Vidare anförde:

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Holmqvist för svaret på min fråga. Jag
är också tillfredsställd med beskedet att
ett ställningstagande till spörsmålet
snart kommer att göras.

Detta är väl ingen stor fråga, eftersom
Kungl. Maj :t och berörda länsstyrelser
som regel varit ense om regleringsmedlens
användning, men det
skulle helt säkert innebära en viss rationalisering
om beslutanderätten delegerades
till länsplanet. Det skulle förenkla
administrationen och ge snabbare
behandling av bidragsärendena. Jag
tror också att man därmed skulle få
större möjligheter till urval av bidragsobjekt
och bättre anpassning till planering
ute i kommunerna.

Jag tackar än en gång för svaret och
hoppas att statsrådet skall finna anledning
att föreslå en reform i den riktning
som ifrågasatts av (lepartementsutredningen.

7* —

100

Nr 33

Torsdagen den 17 november 1960

Svar på fråga ang. utvidgning av pensionärernas resemöjligheter med 67-kortet

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan försäkra att departementsutredningens
förslag på denna
punkt — en decentralisering av avgörandena
i dessa frågor —- har jordbruksdepartementets
fulla stöd, eftersom
vi har varit med om att arbeta för
att just detta avsnitt av vår verksamhet
skulle prövas i departementsutredningen.
Herr Lundmark kan alltså vara lugn
i detta avseende.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. utvidgning av pensionärernas
resemöjligheter med 67-kortet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig om jag vill medverka
till att pensionärernas resemöjligheter
med 67-kortet utsträcks till att
även omfatta större helger och sommarmånaderna
samt SJ :s busstrafik.

Enligt de av 1963 års riksdag antagna
riktlinjerna för trafikpolitiken tillkommer
det SJ att besluta i fråga om rabatter.
Jag vill dock upplysa om att en
översyn av hela taxesystemet för järnvägsresor
och bussresor omfattande alla
biljettformer och rabatter pågår inom
SJ och beräknas bli färdig hösten 1967.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret, vilket jag
vill uttolka som positivt med tanke på
den översyn som redan pågår.

Jag skulle kanske ha kunnat nöja mig
med detta, men jag vill ändå, herr talman,
anlägga några synpunkter på frå -

gan. De inskränkningar med vilka 67-kortet nu gäller drabbar de tider på
året då även pensionärerna har stor
glädje av att kunna resa, särskilt om det
kunde ske på detta billiga sätt. Den
möjligheten finns nu inte under sommarmånaderna
juni, juli och augusti
och inte heller i närheten av våra större
helger.

Inte minst från pensionärshåll har
det många gånger omvittnats hur åldringar
och föräldrar med barn i förskingringen
just under perioder, då
67-kortet inte är giltigt, kanske känner
den största lockelsen att resa till sina
barn och anförvanter.

Nu står julen för dörren, men bland
de pensionärer som har för avsikt att
hälsa på sina anhöriga är det säkert
inte många som tycker det är lämpligt
att starta julresan hela tio dagar före
helgfirandet — i år gäller ju 67-kortet
inte under denna helg. Jag har svårt
att tro att det skulle uppstå några oöverstigliga
svårigheter för SJ om man
framflyttade giltighetstiden några dagar,
exempelvis till den 20 december. Det
är väl först efter detta datum som den
verkligt stora resandeströmmen börjar.

Min fråga till kommunikationsministern
gällde också de pensionärer som
är bosatta på orter vilka efter 67-kortets
införande drabbats av järnvägsnedläggelser.
Detta innebär ju en försämring
för pensionärerna, eftersom 67-kortet
enbart gäller för tågresor. På ifrågavarande
orter har det betonats att SJ:s
busstrafik skall förstärkas och ersätta
nedlagda järnvägslinjer och indragna
persontåg, men detta kommer inte pensionärer
med 67-kort till godo. Skall
man bibehålla en rättvis behandling av
dem, måste vi få en förordning som gör
67-kortet giltigt även för SJ :s busstrafik.

Vid den utlovade översyn som statsrådet
här har nämnt hoppas jag att man
också skall kunna ta hänsyn till pensionärernas
speciella omständigheter,
och med det ber jag att än en gång få
tacka statsrådet Palme för svaret.

Torsdagen den 17 november 1966

Nr 33

101

Svar på fråga ang. förbättring av arbetstidsförhållandena för personal inom den

yrkesmässiga automobiltrafiken — Svar

på fartyg

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Detta är en ständigt
återkommande debatt, men jag vill bara
begagna tillfället påpeka, att SJ även i år
har gjort ett specialerbjudande för juloch
nyårshelgerna, som innebär att 67-kortet blir giltigt den 28 och 29 december
1966 samt den 10, 11, 12, 13 och 14
januari 1967. Jag vill, som jag alltid
brukar göra, framhålla att detta är en
företagsekonomiskt betingad rabatt,
som SJ själv beslutar om och som de
enligt 1963 års riktlinjer för trafikpolitiken
också skall ha beslutanderätten
över.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. förbättring av arbetstidsförhållandena
för personal inom den
yrkesmässiga automobiltrafiken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Ekström i Iggesund
har frågat mig om jag har för avsikt
att vid 1967 års riksdag framlägga
förslag om sådan ändring av 28 § förordningen
den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik att
personalens arbetstidsförliållanden förbättras.

Svaret är: Ja.

Vidare anförde

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för det korta
och kärnfulla svaret. Vi har ju ett gammalt
ordspråk som säger att den som
väntar på något gott aldrig väntar för

på interpellation ang. minimibemanningen

länge. Under mina riksdagsår har jag
vid skilda tillfällen aktualiserat denna
fråga, och jag har nu äntligen fått ett
besked att det tydligen skall komma
förslag till sådan ändring som min
fråga avser.

Den förordning som reglerar arbetstidsförhållandena
för berörd personal
är ju daterad 1940. Det är alltså på
tiden att en ändring kommer till stånd.

Jag har varit väl medveten om de problem
som har förelegat. Det måste ju
vara svårt att skriva en författningstext,
om ambitionen skulle vara den att
man ville utforma körtidsregler för alla
motorfordonsförare. Ännu svårare skulle
det kanske vara att kontrollera att
en sådan lag efterlevdes. Jag tror det
går lättare om man begränsar sig till
att nu i första hand verkligen söka få
en annan utformning av 28 § i den
förordning som det här är fråga om.

Jag ber alltså, herr kommunikationsminister,
att få tacka för detta svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Justerades protokollet för den 11 innevarande
november.

§ 11

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Keijer enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
från och med den 15 innevarande november
tills vidare.

Herr Keijer beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 12

Svar på interpellation ang. minimibemanningen
på fartyg

Ordet lämnades på begäran till

Nr 33

102

Torsdagen den 17 november 1966

Svar på interpellation ang. minimibemanningen på fartyg

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Herr Carlsson i Göteborg
har frågat mig om jag är beredd
medverka till att den av sjöfartsstyrelsen
i full överensstämmelse med riksdagens
klara uttalanden om säkerhetslagens
innebörd fastställda minimibemanningen
för olika fartyg står fast
eller om jag anser att riksdagens och
första lagutskottets uttalanden saknar
betydelse i sammanhanget.

Sjöfartsstyrelsen har med stöd av
bestämmelserna i lagen om säkerheten
på fartyg efter samråd med organisationer
representerande redare och ombordanställda
fastställt minimibesättning
för 40 fartyg. Såväl samtliga av
beslutet berörda redare som Svenska
sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening
och Svenska maskinbefälsförbundet
har anfört besvär över sjöfartsstyrelsens
beslut.

Såsom herr Carlsson anfört i sin interpellation
pågår beredningen av ärendet
inom Kungl. Maj :ts kansli. Med hänsyn
härtill anser jag mig inte kunna
göra något annat uttalande i frågan än
att jag självfallet inte anser att riksdagens
uttalanden saknar betydelse.

Vidare anförde:

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret.

Om jag skulle våga mig på en bedömning
av svaret skulle jag kanske uttrycka
mig så här: Jag har lyssnat till många
interpellationssvar, men jag har aldrig
lyssnat till ett svar som haft mer snorkig
karaktär än detta. Jag skulle kunna
betrakta det som en personlig förolämpning,
men jag vill försäkra herr statsrådet
att det inte är personlig nyfikenhet
som är anledningen till att jag ställt
denna fråga.

En människa med vanlig uppfatt -

ningsförmåga måste med den utförliga
motivering som föregick min fråga begripa
vad jag egentligen frågade om.
Men jag har inte fått något annat svar
än goddag-yxskaft. Det finns ingen möjlighet
att ta miste på vad jag frågade
om. Första delen av min fråga löd: »År
herr statsrådet beredd medverka till att
den av sjöfartsstyrelsen i full överensstämmelse
med riksdagens klara uttalanden
om säkerhetslagens innebörd
fastställda minimibemanningen för olika
fartyg står fast . . . ?» Det får jag
inget svar på alls.

Statsrådet halkar förbi frågan och
säger, att det, såsom jag framhållit i
min interpellation, pågår en beredning
i departementet. Jag är inte dummare
än att jag begriper att beredningen är
på gång. Men vad jag har bett att få svar
på är frågan vad statsrådet själv anser
om denna situation. Anser herr statsrådet
att det i kommunikationsdepartementet
finns större sakkunskap än i
sjöfartsverket, till vilket riksdagen överlämnat
att bedöma och avgöra denna
sak? Om så är fallet, bör kommunikationsdepartementet
hjälpa sjöfartsverket
med denna sakkunskap.

Jag utgår ifrån att ett statsråd i en
sådan här fråga, om han satt sig in i
den, har någon personlig uppfattning.
Det är den som Sveriges sjöfolk — inte
jag — vill ha reda på.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Tyvärr har nog herr
Carlsson i grunden missuppfattat denna
fråga. I fjol antog riksdagen en lag
om säkerheten till sjöss. På grundval
av denna lag har sjöfartsstyrelsen efter
moget övervägande fastställt minimibemanning
för 40 fartyg.

Detta beslut har överklagats av såväl
redarna som samtliga organisationer.
På grund av dessa överklaganden har
det i departementet förekommit överläggningar
med alla parter. Vi håller
nu på med fortsatta undersökningar i

Torsdagen den 17 november 1966

Nr 33

103

Svar på interpellation ang. minimibemanningen på fartyg

frågan. Vi bedömer detta som ett stort
och allvarligt ärende som det måste ta
sin tid att behandla. Det är ändå så —
oberoende av vår större eller mindre
sakkunskap — att om ett verks beslut
överklagas av båda parter, eller av någon
part, så måste beslutanderätten i
sista hand tillkomma Kungl. Maj :t. Att
herr Carlsson väckte en interpellation
uppfattade jag så att herr Carlsson ville
få ett tillfälle att ge uttryck för sin mening
i denna fråga, vilket ofta förekommer
i riksdagen. Men så länge vi inte
är klara med behandlingen av ärendet
— den tar sin tid — kan jag självfallet
inte ge något svar; jag kan inte lämna
något svar förrän konseljbeslut har fattats.

Jag hade därför väntat mig att herr
Carlsson nu skulle utveckla sina synpunkter
i denna fråga — det hade varit
ett bidrag till opinionsbildningen — i
stället för att helt missuppfatta avsikten
med mitt svar, som jag tror att herr
Carlsson gjort.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag vill underrätta lierr
statsrådet om att jag utvecklade mina
synpunkter i november månad i fjol, då
vi behandlade propositionen i detta
ärende. Vad jag sade vid den tidpunkten
återfinns i protokollet. I den mån
man läser riksdagstryck så borde man
därav ha kunnat få klart för sig vilken
inställning jag hade redan vid den tidpunkten
och bakgrunden till den. Dessutom
gav jag i min interpellation en utförlig
motivering till själva frågan.

Det väsentliga i sammanhanget är att
riksdagen i november förra året antog
en lag på grundval av en proposition
från kommunikationsdepartementet om
säkerhet till sjöss. I G kap. 2 § i den lagen
ges sjöfartsstyrelsen det mycket
svåra uppdraget att i samråd med de
ombordanställdas organisationer och
Sveriges redareförening söka fastställa
minimibemanning. .lag sade redan då,
i november månad, att detta inte var

något lätt uppdrag, eftersom dessa båda
organisationer inte talar samma språk.
Redarna vill ha så liten bemanning som
möjligt — det ligger ju i sakens natur,
eftersom det för redarna är fråga om
pengar — och de ombordanställda vill,
för att kunna känna trygghet, ha en
bemanning som något så när svarar mot
de faktiska arbetsuppgifter som kan
bli aktuella i olika situationer under ett
fartygs kontinuerliga drift. Därför litar
jag på de beslut som fattas av sjöfartsstyrelsen,
som just besitter den sakkunskap
som krävs för att bedöma
detta.

Att beslutet överklagats både av Redareföreningen
och av de ombordanställdas
organisationer är självklart.
Vem som helst måste väl begripa att om
redarna överklagar ett beslut av sjöfartsstyrelsen
och de andra organisationerna
inte gör det, så skulle detta kunna
uppfattas så, att de ombordanställda
är helt nöjda med det beslut sjöfartsstyrelsen
kommit fram till, och det är
de självfallet inte.

Jag tar inte hänsyn till vad vare sig
Redareföreningen eller de ombordanställdas
organisationer tycker och tänker
i denna fråga, utan jag tar hänsyn
uteslutande till vad sjöfartsstyrelsen uttalar,
eftersom jag uppfattar den instansen
som sakkunnig.

Det är därför jag här ställer frågan,
huruvida statsrådet är beredd att medverka
till vad sjöfartsstyrelsen i kraft
av G kap. 2 § har kommit fram till. På
den frågan får jag svaret goddag-yxskaft.
.lag får inte något svar alls, såvida
jag inte skall tolka det avsnitt i
svaret där statsrådet säger »att jag självfallet
inte anser att riksdagens uttalanden
saknar betydelse» såsom ett stöd
för sjöfartsstyrelsens ställningstagande
i frågan om minimibemanningen. Men
då tycker jag att jag driver tolkningen
ganska långt. Jag skulle ha satt värde
på om statsrådet här hade sagt: Det är
klart att vi inte kan inkompetensförklara
ett statens organ som sjöfartsverket,

104 Nr 33 Torsdagen den 17 november 1966

Svar på interpellation ang. minimibemanningen på fartyg

som riksdagen givit i uppdrag att ta
hand om denna fråga och till verket i
fråga säga: Ni klarar inte detta, utan vi
skall reda ut saken på en annan nivå
med andra människor.

Jag är tyvärr inte säker på att dessa
människor lika bra som sjöfartsstyrelsen
behärskar denna problematik.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tror att vi nu börjar
få klarhet i detta. Det grundläggande
är dock att det av mig vore fullkomligt
felaktigt att innan ett ärende, som
är överklagat från en rad parter, är avgjort
tala om vad beslutet kan bli. Detta
är mot all praxis, och vi måste vänta
till den konselj där det fattas ett faktiskt
beslut. Dessförinnan får jag inte
uttala mig. Jag tror att herr Carlssons
missuppfattning ligger just däri.

Eftersom det ställdes en direkt fråga
huruvida riksdagens uttalanden skulle
sakna betydelse, tycker jag att jag —
utöver det goddag-yxskaft som ett svar
på denna interpellation helt enkelt måste
bli med hänsyn till att den gäller ett
icke avgjort ärende i Kungl. Maj :ts
kansli — bör tillfoga, att vi självfallet
kommer att ta hänsyn till de uttalanden
som riksdagen har gjort i frågan.
Visserligen är också detta en självklarhet,
men jag vill i alla fall understryka
att sådan hänsyn kommer att tas.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Vi kanske då kan uttrycka
saken på det sättet att man inom
departementet inte vill ta ställning till
frågan förrän man diskuterat, huruvida
man betraktar sjöfartsstyrelsen som en
kompetent instans som skall kunna avgöra
dessa angelägenheter.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Vi anser givetvis alla
verk utomordentligt kompetenta, men
vi kan inte gå så långt i denna kompe -

tensförklaring att vi in blanco säger att
alla överklaganden mot ett verks beslut
kommer att avslås. Då vore nämligen
hela överklagningsinstitutionen värdelös.
Självfallet tar vi stor hänsyn till
verken, men överklagandena måste prövas
i saklig anda.

Herr CARLSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag tror att vi börjar
närma oss varandra något. Vad statsrådet
sade innebär naturligtvis att vi
rent formellt måste prata om dessa frågor
men reellt skall ta hänsyn till den
sakkunskap som finns i sjöfartsstyrelsen.
Då är vi inne på samma linje.

Anledningen till att jag framställde
denna interpellation var att man inom
sjöfartskretsar är orolig på grund av
vissa yttranden som fällts. Man har ansett
dem kunna tyda på att vid denna
form av överklaganden, som givetvis
står öppna för alla, positionerna redan
från början är fastlåsta. Nu kan jag
tryggt lita på att så inte är fallet, utan
att man förutsättningslöst diskuterar
frågorna och även tar hänsyn till den
expertis som finns i det verk som riksdagen
liar ansett skall ta hand om dessa
problem. Rycker man undan den plattformen
för verket, vad begär man då att
sjöfartsstyrelsen skall kunna göra? Kan
man då begära att den med sakkunskapens
rätt skall kunna avge ett yttrande
i någon som helst fråga?

Man kan inte sitta på ett rederikontor
med en räknesticka och räkna ut
hur många personer man behöver ombord
på det eller det fartyget på den
eller den traden. Förhållandena är så
skiftande att man måste gardera sig.
Även sjömän kan bli sjuka, och blir en
sjöman i kvalificerad ställning sjuk och
fartyget har för låg bemanning, råkar
man in i en risksituation. Vi måste
alla, även kommunikationsdepartementet,
hjälpa till att försöka undvika att
sådana situationer uppstår.

Härmed var överläggningen slutad.

105

Torsdagen den 17 november 1960 Nr 33

Interpellation ang. kompensation till barnfamiljer m. fl. för eventuell hyreshöjning
§ 13 Med hänvisning till det anförda hem -

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen nr
945.

§ 14

Interpellation ang. kompensation till
barnfamiljer m. fl. för eventuell hyreshöjning Ordet

lämnades på begäran till

Herr JANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! Den omfattande hyreshöjning
som kommer att äga rum den
1 januari 1967, därest rekommendationerna
från statens hyresråd blir antagna,
kommer mycket hårt att drabba
barnfamiljer i lägre inkomstlägen. Hyreskostnaderna
är redan nu ytterst betungande
för löntagarna i allmänhet
och för låglönegrupperna i synnerhet.
Den av hyresrådet föreslagna hyreshöjningen
kommer i vissa fall att medföra
en höjning med en tredjedel av nu utgående
hyror. Den mest betydande hyreshöjningen
kommer på privatägda
hus med statslån byggda 1957.

Det är uppenbart att hyresrådets rekommendationer,
därest de antages, särskilt
kommer att förvärra bostadsläget i
storstadsregionerna, där bristsituationen
sedan lång tid tillhaka skapat en
svart marknad med lägenheter och
möblerade rum, vilket innebär att hyresregleringslagen
till stor del i praktiken
satts ur kraft.

Från hyresgäströrelsen har krav rests
om en sänkning av räntan, vilket skulle
medföra att hyreshöjningarna från årsskiftet
inte skulle få den branta stegring
som nu föreslagits. En sådan åtgärd
är ytterst angelägen men likväl
inte tillräcklig för att skydda de mest
inkomstsvaga grupperna. Andra åtgärder
bör därför övervägas, bl. a. en höjning
av familjebostadsbidragen i samband
med hyreshöjningen liksom eu
omprövning av den s. k. trångboddhetsregeln.

ställes om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
ställa följande fråga:

Avser statsrådet att, därest hyreshöjningar
av den omfattning som statens
hyresråd föreslagit kommer till
stånd, framlägga förslag till åtgärder
för att kompensera barnfamiljer och
övriga i lägre inkomstlägen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 145, med förslag till lag om ändring
i sjölagen m. m., och

nr 150, angående utgifter på tilläggsstat
I till riksdagen för budgetåret 1966/
67.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att lierr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Andersson i Örebro, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående TV-sändare
för befolkningen på Åland,

herr Ståhl, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående reklamskyltning vid sportevenemang
som sändes i TV, och
herr Ståhl, till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
angående påskyndande av hilregisterutredningens
arbete.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.43.

In fidem

Sune K. Johansson

106 Nr 33

Fredagen den 18 november 1966

Fredagen den 18 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
å bordet vilande proposition nr 145,
med förslag till lag om ändring i .sjölagen
in. in., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Vidare föredrogs Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 150, angående
utgifter på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1966/67; och hänvisades
propositionen, såvitt avsåg
jordbruksärenden till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

§ 2

Föredrogs den av herr Jansson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående kompensation
till barnfamiljer m. fl. för eventuell hyreshöjning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Till bordläggning anmäldes

sammansatt konstitutions- och bankoutskotts
betänkande nr 2, med anledning
av riksdagens organisationsutrednings
förslag angående riksdagens personalorganisation
jämte en i ämnet
väckt motion;

statsutskottets utlåtanden:
nr 134, i anledning av väckta motioner
angående en tidsplan för de beslutade
skolreformernas genomförande,
nr 135, i anledning av väckta motioner
angående huvudmannaskapet för
de gymnasiala skolorna in. in.,

nr 136, i anledning av väckta motioner
angående statsbidrag till kommunala
musikskolor,

nr 137, i anledning av väckt motion
om samordning av sjöräddningstjänsten,

nr 138, i anledning av väckta motioner
om eu översiktlig regional planering
för mälarområdet,

nr 139, i anledning av väckt motion
om underlättande för marinens personal
att erhålla kompetens som befäl å
handelsfartyg,

nr 140, i anledning av väckta motioner
angående kapitalförsörjningen inom
lastbilstrafikbranschen,

nr 141, i anledning av väckta motioner
angående kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna in. m., och
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv;

bankoutskottets utlåtande nr 47, i anledning
av dels skrivelse från riksgäldskontoret
angående eventuell utflyttning
av riksdagsbiblioteket till kvarteret Vinstocken,
dels motioner om arbetsrum
för riksdagens ledamöter m. m.;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 62, i anledning av väckta motioner
angående försäkringsskyddet för
hemmafruar m. fl.,

nr 63, i anledning av väckta motioner
om vissa familjepolitiska åtgärder,

Fredagen den 18 november 1966

Nr 33 107

nr 64, i anledning av väckt motion
angående revisionen av allmän försäkringskassa,

nr 65, i anledning av väckta motioner
om studiehjälp m. m. vid de gymnasiala
skolorna, såvitt angår resetill lägg.

nr 66, i anledning av väckt motion
angående avrundning av priset på läkemedel,

nr 67, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
arbetstillstånd för utlänning,

nr 68, i anledning av väckta motioner
angående de sociala förmånerna
för utlänningar, såvitt de angår barnbidrag,

nr 69, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av utomlands
verksamma forskare, såvitt motionerna
hänvisats till lagutskott,

nr 70, i anledning av väckta motioner
om allmän arbetslöshetsförsäkring,
nr 71, i anledning av väckta motioner
om förhandlingsrätt för pensionärer,
och

nr 72, i anledning av väckt motion
om inrättande av en civil inskrivningsnämnd; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om krediter till s. k. familjeskogsbruk,
och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om avskrivning av kvarstående arbetarsmåbrukslån;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 53, i anledning av väckt motion
om statligt stöd åt av landsting bekostad
vård utomlands,

nr 54, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner,
nr 55, i anledning av väckta motioner
om inrättande av trafikhaverikommissioner,
ocli

nr 56, i anledning av väckta motioner
om regionala samarbetsorgan för
vägfrågor.

§ 4

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från första lagutskottet:

nr 325, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder mot ökad brottslighet,
såvitt de hänvisats till första lagutskottet;
och

nr 326, i anledning av väckt motion
om utredning angående häktades ställning
och rättssäkerhet; samt

från andra lagutskottet:

nr 323, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för övernattningskostnader
vid behandling å sjukhus.

§ 5

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 151, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

nr 154, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr
426) om flottning i allmän flottled,
nr 155, med förslag till lag om ändring
av vissa underhållsbidrag,

nr 156, med förslag till radioansvarighetslag,
samt

nr 159, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 kap. 4 och 5 §§ luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297),
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6

Anmäldes en till herr förste vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 946, av herr Hermansson
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 136, angående rundradions
fortsatta verksamhet m. m.

Denna motion bordlädes.

108 Nr 33

Fredagen den 18 november 1966

§ 7

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

På grund av utlandsresa anhålles härmed
om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 22 november—2 december
1966.

Stockholm den 18 november 1966
Erik Larsson
i Norderön

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 8

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRKMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 145, med förslag till lag om ändring
i sjölagen m. m., måtte med hänsyn till
ärendets omfattning utsträckas till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det propositionen

kom kammaren till handa, d. v. s. första
plenum efter fredagen den 2 nästkommande
december.

Denna hemställan bifölls.

§ 9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nihlfors, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
offentliggörande av delresultat av
utredning om låginkomsttagarnas problem,
och

fru Ryding, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
tidpunkten för utbetalning av
studiebidrag.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 66

614865